Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring

1927-02-24 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:110, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Kr Ilo.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni

1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring; given

Stockholms slott den 24 februari 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 95 käft. (Nr 110.)

802 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120)

om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 6, 9, 29, 31 och 34 §§ i lagen den 30 juni

1913 om allmän pensionsförsäkring skola, 6 § i dess lydelse enligt lagen

den 13 oktober 1921, 9 § i dess lydelse enligt lagen den 11 september

1914, 29 och 31 §§ i deras lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 samt

34 § i dess lydelse enligt lagen den 14 juni 1917, i nedan angivna delar

erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

A erlagda — — — avgiften påförts.

Därjämte utgår — — — 400 kronor.

Pensionstillägget utgör — — — 50 kronor.

För pensionsberättigad — — — äkta makar.

Pensions årsbelopp avrundas till närmast högre öretal, som är jämnt

delbart med 120. Utgöres beloppet av dels pension enligt första stycket

i denna paragraf och dels pensionstillägg, skall avrundningen verkställas

å pensionstillägget.

9 §•

I fråga — — — minskat belopp.

Pensionstillägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad å staten

tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri vård på statens bekostnad eller undergår

frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.

Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle

äro beroende av honom, må dem medgivas rätt att under tiden

uppbära pensionstillägget.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället

uppbära honom tillkommande pension samt därav tillgodogöra sig i förra

fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven

dagavgift och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle

haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter,

att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården. Vad sålunda stadgats om fattigvårdssamhälles

rätt att uppbära pension skall äga motsvarande tillämpning å

kommun, såvitt angår pension, tillkommande pensionstagare, som jämlikt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle eller kommun

enligt vad ovan sägs skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet

med de i 51 § i lagen om fattigvården angivna grunder.

29 §.

Ansökning rörande — — — blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen

pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall ansökningen

därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring,

att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.

År sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer.

Vid ansökningen---fastställt formulär.

31 §.

Pension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,

vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava

skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder

pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension, som

beviljas på grund av varaktig oförmåga till arbete, utgår dock ej för

längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen

söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma — — — av pension.

Pinnes grundad---skall utbetalas.

34 §.

Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter

försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga

till arbete, dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga,

från fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter

uppnåendet av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja

komma i åtnjutande av pension. Försäkring må ock avse allenast pension

att utgå från sålunda vald pensionsålder.

Den ålder före fyllda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt uppbära

pension, beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må

erläggas, samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande

fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som

rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om

försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna

därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltnings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majtts proposition nr 110.

bidrag skall utgå av det belopp, varmed de för eu person under ett år

erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor.

Det mot — — — en åttondel.

De frivilliga — -— — omförmälda fonden.

Beträffande avgifter — — — och fond.

Penna lag träder i kraft, i fråga om 6, 9 och 29 §§ den 1 juli 1927

samt i fråga om 31 och 34 §§ den 1 januari 1928.

Härvid skall iakttagas,

att avrundning av pensionsbelopp i enlighet med vad i denna lag sägs

skall tillämpas jämväl beträffande pensionsbelopp, som belöper å tid före

den 1 juli 1927, såvida pensionsbrevet utfärdas efter nämnda dag,

att vad i 9 § tredje stycket sägs för det fall att sådana omständigheter

föreligga, som avses i 40 § 3 mom. i lagen om fattigvården, skall lända

till efterrättelse först från och med den 1 januari 1928, samt

att 31 § skall beträffande pension, som sökts före början av år 1928,

även därefter gälla i sin äldre lydelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 11 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Kosén, Hamrin,

Almkvist, Ltberg.

Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam beredning

med t. f. chefen för justitiedepartementet samt chefen för ecklesiastikdepartementet:
Flera

framställningar rörande reformer inom pensionsförsäkringens område

föreligga för närvarande. Sålunda har statens besparingskommitté i

sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående

socialförsäkringens organisation framlagt åtskilliga mer eller mindre

genomgripande ändringsförslag, och i de över detta betänkande avgivna

yttrandena hava jämväl framställts vissa reformförslag. Då emellertid enligt

min mening sjukförsäkringsfrågan bör hava erhållit sin lösning, innan frågan

om en eventuell mera genomgripande reformering av pensionsförsäkringen

upptages till behandling, har jag funnit tiden ännu icke vara inne att underställa

Kungl. Maj:t sistberörda fråga.

Ett stadgande i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,

nämligen 9 § fjärde stycket, har emellertid befunnits böra med det allra

snaraste ändras. Och då den sålunda erforderliga ändringen ej står i något

samband med övriga reformplaner rörande pensionsförsäkringen, har jag

ansett mig nu böra hemställa, att förslag i ämnet förelägges årets riksdag.

Även i fråga om vissa andra stadganden i samma lag synas redan nu

i sammanhang därmed ändringar lämpligen böra vidtagas. Dessa ändringar,

som ock kunna genomföras oberoende av andra reformer, hava

till huvudsakligt syfte att åstadkomma förenklingar och besparingar. De

paragrafer i pensionsförsäkringslagen, i vilka ändringar sålunda föreslås, äro

— förutom 9 § — 6, 29, 31 och 34 §§. Jag anlialler att nu fa behandla de

särskilda förslagen i paragrafordning.

(» §•

I 6 § femte stycket pensionsförsäkringslagen stadgas, att pensionsbelopp

skall avrundas till närmast högre sådant tal, att dess utbetalning i föreskriven

ordning kan verkställas med ett för varje utbetalningstermin lika, a helt

tiotal öre slutande belopp. En pensions årsbelopp kommer således i regel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Pensions
styrelsen.

b Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

att bliva beroende av de terminer, i vilka pensionen utgår. Ändras utbetalningsterminerna

för eu pension, måste ock i de flesta fall pensionsbeloppet

ändras.

Bestämmelser rörande utbetalningsterminer för pension finnas i §§ 2 och

4 i kungörelsen den 5 december 1924 (nr 496) angående sättet och tiden

för utbetalning av pension, pensionstillägg och understöd jämlikt lagen den

.30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring. Enligt § 5 i samma kungöielse,

vilken trätt i kraft den 1 januari 1925, äger pensionsstyrelsen på framställning

av pensions- eller understödstagare i fall, där sådant med hänsyn till

föreliggande omständigheter finnes påkallat, medgiva tillämpning av annan

i omförmäkla § 2 eller § 4 stadgad ^betalningstermin än som föranledes av

bestämmelserna i nämnda paragrafer. Detta stadgande skall äga tillämpning

även å pension, vara pensionsbrev utfärdats före den 1 januari 1925.

Pensionsstyrelsen har i skrivelse den 15 juli sistnämnda år erinrat om

att bestämmelserna i berörda kungörelse den 5 december 1924 vida oftare

leda till korta utbetalningsterminer, särskilt till utbetalning månadsvis, än

stadgandena i den närmast förut gällande kungörelsen i ämnet av den 22

december 1921 (nr 794). Avsikten med dessa ändrade föreskrifter hade emellertid

varit icke blott att förkorta terminerna för pensionsutbetalningar utan

jämväl att lämna de pensionsberättigade större frihet vid val av utbetalningsterminer,

även da det rörde tidigare utgående pensioner.

Pensionsstyrelsen meddelar, att sedan kungörelsen den 5 december 1924

tratt i kraft, ett stort antal ansökningar om ändrade utbetalningsterminer

inkommit från personer, för vilka pensionsbrev redan utfärdats, och att flertalet.

av clessa bifallits av pensionsstyrelsen. I allmänhet hade därvid ock

pensionsbeloppet måst något ändras) Det hade vidare visat sig, att vid

förfrågan, vdken termin för pensionsutbetalning en pensionssökande önskade,

ett övervägande antal sökande föredragit utbetalning i längre terminer än

enligt de i kungörelsen angivna allmänna reglerna. Därvid komme vanligtvis

ett val av längre utbetalningsterminer att motsvaras av ett mindre pensionsbelopp,

ehuru den minskade kostnaden och senare utbetalningen snarare

borde föranleda till ett omvänt förhållande.

För att för framtiden förebygga detta föreslår pensionsstyrelsen sådan

ändring i 6 § femte stycket pensionsförsäkringslagen, att pensions årsbelopp

avrundas till närmast högre multipel av 1 krona 20 öre.

Till stöd härför anför styrelsen vidare:

»Genom ett sådant stadgande skulle även den fördelen vinnas, att vid

tryckning av kvittenshäften för pensionsutbetalningar med längre utbetalningsterminer

än månadsvis antalet olika pensionsbelopp skulle bliva betydligt

mindre samt därigenom en viss besparing i arbete och kostnader göras.

Dessutom skulle vid pensionstagares dödsfall under annan än sista månaden

i en u ^betalningstermin någon lättnad åstadkommas för postverkets tjänstemän

vid pensionernas utbetalande ävensom vid postverkets revisioner av

dess utbetalta pensionsbelopp.

6 § pensionsförsäkringslagen skall avrundningen å pensionsbelopp

verkställas å pensionstillägget, i händelse pensionsbelopp utgöres av dels

sadant och dels avgiftspension.

Av den ökning i kostnad för pensionstillägg (understöd), som skulle för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

anledas av flen ifrågasatta lagändringen, komma tre fjärdedelar att belöpa

på staten. Under förutsättning att fördelningen av pensionerna på olika

terminer sker i ungefärlig överensstämmelse med de allmänna reglerna, hava

kostnaderna för staten, vilka till en början skulle bliva mycket obetydliga,

beräknats icke komma att uppgå till mer än omkring 20,000 kronor om

året, om pensionsförsäkringen beträffande pensionstillägg och understöd nu

vore fullt genomförd.

Emellertid har det visat sig, att efter framställda förfrågningar av de nytillkomna

pensionstagare och jämkningssökande, som enligt kungörelsen

den 5 december 1924 skulle hava varit berättigade till månadsutbetalning av

sin pension, endast omkring 35 ä 40 % begagnat sig av denna sin rättighet,

under det att de övriga valt längre utbetalningsperiod, huvudsakligen utbetalning

kvartalsvis. I det följande har räknats med, att en tredjedel av

ifrågavarande pensionstagare valt månadsutbetalning och återstoden kvartalsutbetalning.

»

Följande tabell utvisar de av pensionsstyrelsen under förutsättning att

lagändringen skulle träda i kraft den 1 juli 1926 beräknade kostnaderna för

årspensionernas avrundning till närmast högre tiotal öre enligt bestämmelserna

i § 2 i kungörelsen den 5 december 1924 (I) samt motsvarande kostnader,

om avrundningen sker till närmast högre multipel av 1 krona 20

öre (II).

Avrundningskostnad för pensionstillägg, understöd och jämkningar, varå pensionsbrev

utfärdas fr. o. m. budgetåret 1926—1927,

II

Kostnadsökning

Budgetär

I

kronor

därav

statens andel

kronor

kronor

kronor

1926-1927 ...................................

1927 1928 ...................................

1928-1929 ...................................

| Årlig slutkostnad...........................

15.000

25.000

34.000

96.000

34.000

56.000

76.000

194,000

19.000

31.000

42.000

98.000

14.000

23.000

32.000

74.000

Med slutkostnad avses den kostnad per år, som skulle uppstått, om pensionsförsäkringen

nu varit fullt genomförd enligt 1921 ars lag.

I följande tabell angivas kostnaderna för den föreslagna åtgärdens inverkan

i fråga om rena avgiftspensioner. Denna kostnadsökning skulle helt

bestridas av pensionsförsäkringsfonden.

Avrundningskostnad för rena avgiftspensioner, varå pensionsbrev utfärdas

fr. o. in. budgetåret 1926—1927.

Budgetår

I

II

Kostnads-

ökning

kronor

kronor

kronor

1926— 1927 .........................................

1927— 1928 ..........................................

1928— 1929 ..........................................

Årlig slutkostnad.................................

0

0

0

23,000

17.000

33.000

51.000

180,000

17.000

33.000

51.000

157,000

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

. Pensionsstyrelsen liar slutligen anmärkt, att den beräknade kostnadsökningen

för staten icke vore större än att den syntes kunna liållas inom

redan uppgjorda kostnadsgränser, och att den ökade utgiften för pensionsförsäkringsfonden

vore utan nämnvärd betydelse för fondens ekonomi.

Dcpchefennts'' Den aV Pensionsstyrelsen sålunda föreslagna lagändringen synes vara väl

motiverad. Därigenom skulle otvivelaktigt vinnas vissa förenklingar med

därav följande besparingar i administrationskostnader. Starkaste skälet för

lagändringen är emellertid enligt min mening det av pensionsstyrelsen påpekade

oegentliga förhållandet, att pensionstagarna nu erhålla högre sammanlagd

pension i de fall, då utbetalningarna ske så ofta som varje månad.

Visserligen skulle lagändringen medföra någon ökning av pensionskostnaden,

men denna ökning blir, såsom pensionsstyrelsen påpekat, i vad statsverket

angår ej större än att den kan hållas inom ramen för de beräknade kostnaderna.

Utgiftsökningen för pensionsförsäkringsfonden blir ock jämförelsevis

obetydlig.

Pensionsstyrelsen utgår, såsom anmärkts, vid sina kostnadsberäkningar

därifrån, att lagändringen skulle trätt i kraft redan den 1 juli 1926. Den

omständigheten att ikraftträdandet nu skulle framskjutas ett år har emellertid

ingen annan nämnvärd verkan i förevarande hänseende, än att den

kostnadsökning, som beräknats för budgetåret 1926—1927, i stället gäller

budgetåret 1927 1928 o. s. v. Enligt vad jag inhämtat från pensionsstyrelsen

bör dock den i alternativ II angivna årliga slutkostnaden för pensionstillägg

m. m. reduceras till 180,000 kronor.

Viss redaktionell jämkning har ansetts böra vidtagas i pensionsstyrelsens.

förslag.

9 §.

staket Enligt 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen äger för tid, under

y vilken pensionstagare är intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt

eller annan allmän anstalt, anstalten uppbära honom tillkommande pensionstillägg

samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården. Jämlikt 33 § i

samma lag gäller detsamma beträffande där omförmält understöd.

Enligt 7 § i såväl kungörelsen den 8 oktober 1915 (nr 391) angående

understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa som ock kungörelsen

av samma dag (nr 392) angående understöd av statsmedel åt anstalter

för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter

fick den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda målsmän

hade att bidraga till vård och underhåll för å dylika anstalter intagna

personer, för mindre bemedlade ej överstiga 50 kronor, och enligt 8 § i

samma kungörelser skulle, om å dylik anstalt intagen person enligt omförmälda

lag tillerkänts pensionstillägg eller understöd, vilket anstalten enligt

9 § samma lag ägde uppbära, till anstalten utgående statsunderstöd minskas

med ett belopp, motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöpte av

kostnaden för ifrågavarande pensionstillägg eller understöd, eller, där statsunderstödet

till beloppet ej översteg statens andel av berörda kostnad, icke

till någon del utgå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Berörda kungörelser hava sedermera upphävts och ersatts av två kungörelser

av den 24 oktober 1919 (nr 658 och 659). Dessa senare kungörelser

sakna bestämmelser, motsvarande berörda, i 7 § i 1915 års kungörelser

intagna. Däremot innehålla 1919 års kungörelser i 7 § samma stadgande^

som, på sätt förut angivits, funnos i 8 § i 1915 års kungörelser.

I 7 § av förstnämnda kungörelse den 24 oktober 1919 (nr 658) har sedermera

ändring vidtagits, dock icke i vad nu är i fråga.

I § 3 i kungörelsen den 9 juli 1920 (nr 607) angående statsbidrag till

driftkostnaderna vid i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 avsedda arbetshem

har ett stadgande intagits, liknande det som finnes i 7 § i 1919

års nyssnämnda kungörelser. Å andra sidan har i § 6 mom. 1 sista stycket

av reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa av den 9 november

1922 (nr 525) stadgats, att, därest sådan anstalt på grund av 9 § pensionsförsäkringslagen

uppbure pensionstillägg eller understöd för elev, vad

sålunda uppbures skulle avräknas å vårdavgiften.

Enligt 40—42 §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården äger slutligen

fattigvårdssamkälle i vissa fall av staten och i andra fall av vederbörande

landsting utfå gottgörelse, helt eller delvis, för dagavgift och annan vårdkostnad,

som samhället på grund av 1 § samma lag erlagt för fattig person

å vissa allmänna eller enskilda anstalter. Jämlikt 52 och 59 §§ fattigvårdslagen

enligt dessa lagrums lydelse jämlikt lagen den 11 juni 1926 (nr 202) skall,

innan sådan gottgörelse sökes, genom förhör utredas, bland annat, huruvida

för den vårdade sökts eller erhållits pension eller understöd jämlikt lagen

om allmän pensionsförsäkring, och vid ansökningen om gottgörelse skall

fogas avskrift av protokoll över förhöret.

I tillämpningen har bestämmelsen i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen,

åtminstone vad gäller andra anstalter än allmänna fattigvårdsanstalter,

vållat vissa svårigheter och olägenheter, och olika förslag hava väckts för

att få dessa avhjälpta.

Så framlade sakkunniga, som tillkallats för revision av sinnessjukstadgan

m. m., i en den 25 oktober 1915 till dåvarande chefen för civildepartementet

ingiven framställning förslag till ändring av sistberörda lagrum

och i sammanhang därmed, eventuellt, förslag till ändring av vissa bestämmelser

i sinnessjukstadgan.

Över denna framställning avgåvos utlåtanden av medicinalstyrelsen den

25 februari 1916 och av pensionsstyrelsen den 22 juli samma år.

Medicinalstyrelsen hemställde därvid, att Kungl. Maj: t måtte vidtaga åtgärder

för att dels den i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen förekommande

bestämmelsen, att allmän anstalt ägde uppbära och i avräkning

å vårdkostnaden tillgodogöra sig pensionstillägg, som tillkomme å anstalten

intagen person, måtte upphävas, dels ock förberörda stadganden i 8 §

av kungörelserna den 8 oktober 1915 måtte underkastas den omarbetning,

som av den sålunda föreslagna lagändringen föranleddes.

I sitt berörda utlåtande förklarade sig pensionsstyrelsen visserligen finna

skäl föreligga att vidtaga åtgärder i syfte att förtydliga och eventuellt till

innehållet ändra ifrågavarande stadgande i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Emellertid syntes det styrelsen lämpligt att taga denna fråga under över
-

Framställning

från sinnessjuksakkunnige.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

vägande i sammanhang med inom styrelsen då pågående utredning rörande

ändring av en del bestämmelser i samma lag.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen sålunda anfört anbefallde Kungl.

Magt genom remiss den 13 oktober 1916 pensionsstyrelsen att taga ifrågavarande

förslag under övervägande vid verkställandet av en genom brev den

26 juni 1915 föreskriven utredning rörande möjligheten och lämpligheten

av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning och det

nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt pensionsförsäkringslagen

jämte därmed sammanhängande frågor.

Motion vid

1917 års

riksdag.

Vidare hemställdes i en vid 1917 års riksdag väckt motion (nr 32 i första

kammaren), att berörda bestämmelser i 7 och 8 §§ i kungörelserna den

8 oktober 1915 måtte upphävas. Till stöd härför anfördes huvudsakligen

följande.

Den i berörda kungörelser intagna bestämmelsen att om å däri omförmäld

anstalt intagen sinnesslö eller fallandesjuk enligt pensionsförsäkringslagen

tillerkänts pensionstillägg eller understöd, vilket anstalten enligt 9 §

samma lag ägde uppbära, statsunderstödet skulle minskas med ett belopp,

motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöpte av kostnaden för ifrågavarande

pensionstillägg eller understöd, eller, där statsunderstödet till beloppet

ej överstege statens andel av berörda kostnad, icke till någon del

utgå, hade tillkommit för att vinna samband med stadgandet i 9 § fjärde

stycket pensionsförsäkringslagen. De förutsättningar, på vilka ifrågavarande

bestämmelse i kungörelserna vore byggd, hade emellertid i realiteten visat

sig icke vara för handen. Långt ifrån att stadgandet i 9 § fjärde stycket

pensionsförsäkringslagen alltid efterföljdes, syntes det tvärtom vara regel,

att pensionstillägg, respektive understöd uppbures av vederbörande målsman

(kommun eller enskild), som till anstalten erlade avgiften för anstaltsvården.

I allmänhet torde en anstalt icke få kännedom om, huruvida pensionsunderstöd

beviljats en å densamma intagen sinnesslö (respektive fallandesjuk),

så mycket mera som detta beviljande ju kunde hava skett redan före

intagningen å anstalt. Där det emellertid blivit bekant för anstalten, att

pensionsunderstöd beviljats, och uppgift därom lämnats i dess ansökan om

statsbidrag, men understödet i fråga uppbures av vederbörande i den sinnesslöes

hemort, hade dock — jämlikt 8 § i berörda kungörelser — det till

anstalten utgående statsbidraget minskats med 3/4 av pensionsunderstödets

belopp, oaktat intet av detta kommit anstalten till godo. I sådant fall hade

anstalten, orättvist nog, alltså fått mindre bidrag av staten än för övriga å

densamma vårdade. När en anstaltsstyrelse nu sökt att få detta missförhållande

rättat genom att vända sig till pensionsstyrelsen med anhållan om

dess medverkan till pensionsunderstödets utbetalning till anstalten, hade

pensionsstyrelsen, när fråga varit om en av förening eller enskild ägd anstalt,

förklarat, att 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen icke ägde

tillämpning å anstalten, såsom varande enskild. Uppenbart vore väl dock,

att den proposition till 1915 års riksdag, som, sedan den av riksdagen bifallits,

lett till bestämmelserna i merberörda kungörelser, varit byggd på den

förutsättningen, att alla de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikeranstalterna

vore att betrakta som allmänna, vare sig de ägdes av landsting eller

stad eller av förening eller enskild person. Uti sitt förut omnämnda utlåtande

av den 25 februari 1916 hade ock medicinalstyrelsen tagit initiativ

till ifrågavarande bestämmelses borttagande.

För övrigt behövdes enligt motionärens mening pensionsunderstödet i sin

helhet i många fall väl såsom en hjälp för den, som erlade avgiften för den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj;ts proposition nr 110.

å sinnesslö- och epileptikeranstalt intagne. Vid de av föreningar eller enskilda

ägda sinnesslö- och epileptikeranstalterna hade avgiften nämligen i

allmänhet varit 300 kronor om året, och vid några av dessa anstalter hade

man med anledning av rådande dyrtid sett sig nödsakad att ytterligare höja

densamma för att icke anstaltens existens av ekonomiska skäl måtte äventyras.

Kedan under dåvarande förhållanden torde, såsom nämnts, beviljat

pensionsunderstöd i allmänhet uppbäras av den å anstalt intagne sinnesslöes

(respektive fallandesjukes) målsman, en praxis, som medicinalstyrelsen

— enligt motionärens förmenande på synnerligen goda grunder — velat hava

lagstadgad. I de dittills dock relativt sällsynta fall, där anstalten emellertid

på grund av det ännu gällande stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen

verkligen uppbure pensionsunderstödet, kunde, därest det

bestämdes, att detta ej skulle medföra någon minskning uti det enligt eljest

gällande grunder utgående statsbidraget, i stället avgiften i sådant fall nedsättas

med ett belopp, motsvarande det uppburna pensionsunderstödet, vilket

på så sätt likväl skulle komma den avgiftsbetalande till godo. I och med

detsamma den, som erlade vårdavgiften för en sinnesslö, för bestridandet

av denna hade tillgång till för sådan beviljat pensionsunderstöd — något

som redan nu såsom nämnts ofta vore fallet — funnes det emellertid ingen

anledning att bibehålla 7 § i de berörda två kungörelserna, däri vore stadgat,

att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda målsmän bidroge

till vård och underhåll för sinnesslö vid anstalten, för mindre bemedlade

ej finge överstiga 50 kronor. Pensionsunderstödet överstege ju

redan nu denna summa, och det funnes icke rimlig anledning, att den sinnesslöes

målsman skulle betala mindre för dennes vård än vad han för denne

finge lyfta i pensionsunderstöd.

Vid övervägande av denna framställning fann väl riksdagen de anförda

synpunkterna beaktansvärda. Riksdagen ansåg sig dock icke kunna enbart

på den i motionen lämnade utredningen fatta beslut i enlighet med motionärens

förslag. Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse den 15 maj 1917,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida icke de av motionären

framhållna olägenheterna av nu gällande bestämmelser angående

förhållandet mellan å ena sidan pensionsunderstöd och pensionstillägg och

å andra sidan statsbidraget för å sinnesslöanstalt och epileptikeranstalt intagen

person samt maximiavgifter å sådana anstalter för mindre bemedlade

borde genom ändring i berörda bestämmelser undanröjas, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill sagda utredning kunde giva anledning.

Genom beslut den 14 juni 1917 överlämnade Kungl. Maj:t till pensionsstyrelsen

riksdagens berörda skrivelse, för att styrelsen skulle i samråd med

medicinalstyrelsen taga densamma under övervägande vid verkställandet av

förut omförmälda, genom ! trevet den 26 juni 1915 föreskrivna utredning.

Med utlåtande den 30 december 1926 har nu pensionsstyrelsen inkommit

med utredning i ämnet.

Innan jag ingår på eu närmare redogörelse för innehållet i pensionsstyrelsens

förevarande utlåtande, anser jag mig böra beröra ett annat på Kungl.

Maj:ts prövning för närvarande beroende ärende, som står i nära samband

med den nu ifrågasatta lagändringen.

Under hänvisning till stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen

har medicinalstyrelsen i cirkulär den 1 juli 1926 till samtliga hospitalsdirektioner

föreskrivit, att medel, som uppbäras å till vederbörande hospital

1917 års

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Svenska

landstings
förbundets
styrelse.

Medicinal
styrelsen.

Pensions
styTelsen.

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

överlämnade pensionsbrev, utfärdade för å hospitalet intagna patienter, och

vilka medel tills vidare icke böra avräknas å de för vederbörande patienter

fastställda patientavgifterna i annan mån än patientavgiften jämte pensionstillägget

överstiger hospitalets senast beräknade medelkostnad för patient

och år, skola i hospitalens räkenskaper bokföras under titel »Diverse inkomster».

I eu till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 13 oktober 1926 har svenska

landstingsförbundets styrelse framhållit, att berörda cirkulärs föreskrifter

bröte mot förut tillämpad praxis samt att lagligheten av dessa föreskrifter

helt och hållet berodde på tolkningen av uttrycket »kostnaderna för vården»

i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen. Medicinalstyrelsen hade tydligen

utgått från att detta uttryck vore liktydigt med anstaltsägarens

faktiska vårdkostnader. Dittills hade emellertid »kostnaderna för vården»

ansetts innebära detsamma som vårdavgiften, d. v. s. den avgift, som den

vårdade eller hans försörjningspliktige eller fattigvården hade att erlägga

till anstalten. Svenska landstingsförbundets styrelse funne den av medicinalstyrelsen

företagna lagtolkningen medföra sådana betänkliga konsekvenser,

att man på det högsta måste betvivla, att densamma vore i enlighet

med lagstiftarens mening, eller att man i allt fall måste påfordra en lagändring

för att omöjliggöra en sådan tolkning. Framställningen utmynnar

i en anhållan, att Kungl. Maj:t ville företaga lämpliga åtgärder för att bokföringen

av de medel, som inflöte på pensionsbrev, utfärdade för hospitalspatienter,

måtte snarast möjligt återföras till det system, som praktiserades

före utfärdandet av medicinalstyrelsens cirkulär, samt till 1927 års riksdag

framlägga förslag till viss ändring av 9 § pensionsförsäkringslagen.

I häröver avgivet utlåtande den 22 oktober 1926 har medicinalstyrelsen,

bland annat, hemställt, att, i händelse Kungl. Maj:t i likhet med medicinalstyrelsen

skulle finna statshospitalen berättigade att använda de av dem

uppburna pensionstilläggen till bestridande av den vårdkostnad, som icke

täcktes av vårdavgiften, Kungl. Maj:t ville föreskriva, att denna rätt icke

finge utnyttjas beträffande den fjärdedel av pensionstilläggen, som bestredes

av landstingen och kommunerna, och att denna fjärdedel i stället skulle avräknas

på patientavgifterna.

Pensionsstyrelsen har den 12 november 1926 avgivit infordrat utlåtande

i ärendet och därvid anfört följande:

»Såsom av svenska landstingsförbundets styrelse framhållits, är här närmast

fråga om rätta tolkningen av uttrycket ''kostnaderna för vården’ i

9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen. Detta stycke fanns icke i

propositionen till 1913 års riksdag (nr 126) med förslag till lag om allmän

pensionsförsäkring utan tillädes av samma riksdag med anledning av två

inom riksdagen väckta motioner (nr 129 i l:a kammaren och nr 298 i 2:a

kammaren). Varken av motiven till dessa motioner eller vad i övrigt vid

riksdagen förekommit kan man få någon ledning för en rätt tolkning av uttrycket,

och medgivas må, att det i och för sig är tvetydigt. Gör man sig

emellertid reda för ändamålet och syftet med den svenska pensionsförsäkringen,

bör all tvekan försvinna. Pensionsstyrelsen, som i huvudsak gillar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

de av svenska landstingsförbundets styrelse uttalade synpunkterna, finner

förbundsstyrelsen bava på ett riktigt sätt angivit detta ändamål, då förbundsstyrelsen

i sin framställning skriver: ''Den allmänna pensionsförsäkringens

ändamål är tydligen i första hand att bereda ekonomisk lijälp av icke fattigvårds

karaktär åt åldringar och invalider och att därmed i andra hand minska

fattigvårdskostnaderna. Men däremot torde ingen hava avsett, att staten

skulle bereda sig en extra inkomst av pensionerna och göra minskningen i

fattigvårdskostnaderna illusorisk’. Pensionsförsäkringen torde ock avse att

verka i skatteutjämnande syfte.

Den av medicinalstyrelsen gjorda tolkningen går tydligen i en helt annan

riktning. Såsom belysande härför kan anföras följande fall. Ej sällan inträffar,

att anhöriga erlägga avgiften för en på hospital intagen patient. År

denne patient tillerkänd pensionstillägg eller understöd, skulle det onekligen

verka upprörande, om icke denna förmån finge gå i avräkning å vardavgiften.

Detta har med all sannolikhet varit lagstiftarens mening, och ett

motsatt förhållande skulle stå i uppenbar strid mot andan i och syftet med

pensionsförsäkringen. Vad nu är sagt för det fall, att enskild person betalar

vårdavgiften, måste givetvis gälla även om avgiften erlägges av t. ex.

fattigvården.

Pensionsstyrelsen kan således icke finna annat än att med uttrycket kostnaderna

för vården’ i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen måste förstås

allenast vårdavgiften och att till följd härav pensionstillägg eller understöd,

som jämlikt samma lagrum uppbäres av hospital, skall avräknas å vårdavgiften.

Högsta årliga pensionstillägg eller understöd uppgår för närvarande till

225 kronor för man och 210 kronor för kvinna, d. v. s. omkring 61i öre

per dag för man och 571- öre per dag för kvinna. Dessa belopp utgöra således

endast ungefär halva patientavgiften å hospital.»

Jämte meddelande att pensionsstyrelsen då hade för avsikt att i den närmaste

framtiden till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vissa, av mig

i det föregående berörda, förslag om ändring av 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen,

hemställde pensionsstyrelsen i anledning av svenska landstingsförbundets

styrelses framställning, att Kungl. Maj:t — jämte förklarande

att medel, som av hospitalen komme att uppbäras å pensionsbref'', utfärdade

för där intagna patienter, skulle avräknas å de för vederbörande patienter

fastställda patientavgifterna -— måtte vidtaga åtgärder såväl för upphävande

av medicinalstyrelsens omförmälda cirkulär som ock för vinnande av rättelse

i de bokföringsåtgärder, som med anledning av samma cirkulär redan kunde

hava vidtagits.

Jag övergår nu till redogörelse för innehållet i pensionsstyrelsens utlåtande

av den 30 december 1926. Styrelsen erinrar däri, hurusom från

olika håll tvekan uttalats angående rätta tolkningen av uttrycket »kostnaderna

för vården» i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen, samt hänvisar

till vad styrelsen i nyssberörda utlåtande av den 12 november 1926

anfört därom, eller att med sagda uttryck enligt styrelsens mening icke kunde

förstås annat än vårdavgiften. Pensionsstyrelsen tillägger nu, att begreppet

vårdavgift här syntes böra tagas i en något vidare betydelse, så att däri inbegrepes

ej blott själva dagavgiften utan även vad som kunde läggas i det i

Pensionsstyrelsen

den 30 december

1926.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majits proposition nr 110

40—42 §§ fattigvårdslagen numera förekommande uttrycket »annan vårdkostnad»,

d. v. s. vederbörandes kostnader för röntgen, bandage m. m.

Pensionsstyrelsen anför vidare:

»Är pensionsstyrelsens tolkning av ifrågavarande lagrum riktig, är det

tydligt, att det pensionstillägg,*) som tillkommer eu på en allmän anstalt

intagen pensionstagare och som anstalten på grund av samma lagrum äger

uppbära, skall, där vårdavgift utgår, avräknas å densamma och, därest pensionstillägget

skulle överskjuta vårdavgiften, till överskjutande del redovisas

till pensionstagaren eller hans målsman. Utgår ej vårdavgift, blir uttrycket

''kostnaderna för vården’ liktydigt med den faktiska vårdkostnaden. Är pensionstagaren

intagen å allmän fattigvårdsanstalt, blir det sålunda fattigvården,

som får behålla pensionstillägget, vilket väl ingenstädes kan anses täcka den

verkliga vårdkostnaden.»

Pensionsstyrelsen har därefter fortsatt:

Hittills torde stadgandet beträffande de pensionstagare, som vore intagna

ao allmänna, anstalter, där vårdavgift erlades, i allmänhet hava tillämpats

sa, att pensionerna lyftats antingen av anstalten och avräknats å vårdavgiften

eller ock av pensionstagarens målsman. Det senare sättet torde i regel

hava använts beträffande pensionstagare, intagna å statshospital, intill dess

medicinalstyrelsen utfärdat omförmälda cirkulär den 1 juli 1926.

Enligt vad styrelsen inhämtat, skulle även blindinstitutet vid Tomteboda

i fråga om pensioner, som tillkomme elever vid institutet, förfara på enahanda

sätt,, som föreskrivits i nyssberörda cirkulär, d. v. s. underlåta att avräkna

pensionerna å vårdavgiften.

1 likhet med medicinalstyrelsen har pensionsstyrelsen funnit befogade

anmärkningar kunna framställas mot stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen.

Därutinnan har pensionsstyrelsen anfört följande:

»Såsom redan berörts har tvekan yppat sig rörande tolkningen av uttrycket

''kostnaderna för vården’. Det måste vidare medföra avsevärt besvär

och arbete för de i lagrummet åsyftade anstalterna, med undantag av fattmvardsanstalter,

att erhålla kännedom om, vilka av de intagna skyddslingarna

åtnjuta pension och huru stort pensionstillägget för varje fall är, samt att

bokföra pensionstilläggen och avräkna dem på vårdavgiften. Uppgift om

vilka av skyddslingarna, som äro pensionstagare, och om pensionstilläggens

storlek måste i regel införskaffas från pensionsstyrelsen, som därigenom

åsamkas ej obetydligt arbete. Under sådana omständigheter kan det synas

som om det av medicinalstyrelsen framställda förslaget om upphävande av

stadgandet vore väl värt att taga under allvarligt övervägande.

Att helt upphäva detsamma torde dock icke vara tillrådligt. Enligt 62 §

fattigvårdslagen har visserligen fattigvårdsstyrelse rätt att omhändertaga eu

understödstagares egendom, men i fråga om pension enligt pensionsförsäkringslagen

lär denna rätt icke sträcka sig längre än att fattigvårdsstyrelse

äger att, sedan understödstagaren utkvitterat sin pension, omhändertaga den

liksom all annan hans egendom. Eattigvårdsstyrelsen torde således icke

med stöd av sagda paragraf själv kunna utkvittera pensionen, något som

den emellertid beträffande pensionstillägget kan enligt 9 § fjärde stycket

pensionsförsäkringslagen. Ett upphävande av sistberörda lagrum skulle

följaktligen ej obetydligt försvaga fattigvårdssamhälles möjlighet att tillgodogöra

sig den pension, som en å dess anstalt intagen person åtnjuter.

*) I ordet pensionstillägg i detta utlåtande inbegripes jämväl understöd enligt 33 S

pensionsförsäkringslagen. os

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Däremot skulle möjligen kunna ifrågasättas att uppliäva den andra allmänna

anstalter tillkommande rätten att uppbära pensionstillägg, som tillkommer

en å anstalten intagen pensionstagare. I så fall skulle pensionstillägget

uppbäras av pensionstagaren själv eller hans målsman, som då linge använda

den såsom bidrag till vårdavgiften. Är det kommunen, som erlägger vårdavgiften

— och detta är som bekant synnerligen vanligt — skulle dock

kommunen därigenom icke utan vidare bliva berättigad att uppbära pensionen.

Kommunen får visserligen fordran hos pensionstagaren för vårdavgiften

och kan således kräva denne eller hans målsman på pensionen,

men det blir säkerligen ofta förenat med stora svårigheter för kommunen

att utfå densamma. Det synes därför lämpligt, att kommunen i sådant fall

tillerkännes rätt att direkt utkvittera pensionen, givetvis med skyldighet att,

därest pensionen skulle överstiga kommunens kostnader för vården, redovisa

skillnaden till pensionstagaren eller hans målsman.

Man skulle kunna invända, att en kommun har ringa intresse av att gorå

sig besvär med att uppbära pensionen i det fall, då pensionstagaren är intagen

på en sådan anstalt, att kommunen jämlikt 40—42 §£; fattigvårdslagen

har rätt att av stat eller landsting utfå full gottgörelse för dagavgift och

annan vårdkostnad. Att märka är dock, att kommunen äger utfå ersättning

för sådan vårdavgift, endast i den mån ersättning ej kunnat uttagas av den

vårdade eller för honom försörjningspliktig person, samt att, såsom förut

påpekats, vid ansökningen om gottgörelse skall fogas avskrift av protokoll

över det förhör, som skall hållas för att utreda, bland annat, vederbörandes

pensionsförliållanden.

Nu finnas fall, där eu pensionstagare kan vara intagen å annan allmän

anstalt än fattigvårdsanstalt utan att vårdavgift behöver erläggas. När i

dylika fall, såsom förhållandet är med de båda grupper av vårdbehövande

sinnessjuka, som omförmälas i § 39 sinnessjukstadgan, med den, som är intagen

å Järvsö sjukhus för spetälska, m. fl., vården bekostas av staten, synes

det lämpligaste vara att i analogi med stadgandet i 9 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen

föreskriva, att pensionstillägget icke skall utgå, dock

att, om den pensionsberättigade har anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro

beroende av honom, dem må medgivas rätt att under tiden uppbära pensionstillägget.

»

Pensionsstyrelsen har därefter erinrat, att medicinalstyrelsen i sitt omförmälda

utlåtande av den 25 februari 191(3 funnit allenast en invändning

av någon betydenhet kunna göras emot det av samma styrelse väckta förslaget

att upphäva 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen. Medicinalstyrelsen

hade därom anfört följande :

»Då pensionstilläggen till sin största del utgå av statsmedel samt vardavgifterna

å statens hospital äro satta så lågt, att ett avsevärt tillskott av

statsmedel erfordras för täckande av vårdkostnaden för varje patient, skulle

det möjligen kunna anses innebära allt för stor uppoffring från statens sida

att låta liospitalspatienterna tillgodonjuta såväl nyssberörda tillskott av statsmedel

för täckande av vårdkostnaderna som hela pensionstilläggen utan avdrag.

Utan att ingå på frågan, huruvida ett åskådningssätt av antydd innebörd

är ur folkpensioneringssynpunkt berättigat eller icke, vill medicinalstyrelsen

framhålla, att därest man skulle önska att begränsa statens ekonomiska

uppoffring i här avsedda fall, detta kan ske genom att höja liospitalsavgifterna

för de patienter, vilka åtnjuta pensionstillägg. Alldeles utan

administrativa olägenheter skulle visserligen en sådan åtgärd icke vara, men

den synes dock vara vida att föredraga framför försöken att råda bot på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

liiir ifrågakomma svårigheter genom partiella ändringar av en lagbestämmelse,

som utan tvekan torde kunna betecknas såsom i sin helhet ohållbar.

"V ad här sagts om statshospitalen är tillämpligt även å övriga vårdananstalter,

som tillhöra staten.»

Medicinalstyrelsen hade ock tänkt sig möjligheten av att — för att bespara

kostnader för staten — statsbidragets storlek även för statsunderstödda

anstalter skulle göras beroende av huruvida den patient, för vilken bidraget

beräknades, åtnjöte pensionstillägg eller icke.

Pensionsstyrelseu har därefter vidare anfört:

* Från tanken att på någondera av de utav medicinalstyrelsen sålunda

ifrågasatta vägarna gynna staten på pensionstagarnas bekostnad måste pensionsstyrelsen

för sin del bestämt taga avstånd. Statens utgifter för eu

persons vård å en anstalt, allmän eller enskild, böra ocli få icke göras beroende

av huruvida personen åtnjuter pension eller ej. Pensionen är eu

honom tillkommande personlig förmån, och den tanken, att staten i pensionstagarens

ställe skulle draga nytta av hans pension, synes stå i direkt

strid mot syftet med och grunderna för den svenska pensionsförsäkringen.

Med denna uppfattning, som, såvitt pensionsstyrelsen förstår, svårligen

torde kunna jävas, följer av sig självt, att det icke" kan vara riktigt att, såsom

stadgas i 7 § i förberörda kungörelser av den 24 oktober 1919 (nr 658

och 659) samt i § 3 i förordningen den 9 juli 1920 (nr 607), låta till vissa

anstalter utgående statsbidrag för pensionstagare minskas med belopp, som

motsvarar statens andel i kostnaden för dennes pensionstillägg. Därest

staten av statsfinansiella skäl anser sig nödsakad begränsa sina bidrag till

anstalterna, är detta en sak för sig, men det bör icke ske på vissa pensionstagares

bekostnad.»

Ett upphävande, av omförmälda bestämmelse i nyssberörda författningar

borde för övrigt bliva eu omedelbar följd därav, att pensionsstyrelsens förut

angivna tolkning av uttrycket »kostnaderna för vården» i 9 § fjärde stycket

pensionsförsäkringslagen vunne gillande. I detta sammanhang borde jämförelse

göras med stadgandet i § 6 mom. i i reglementet för statens uppfostringsanstalter

för sinnesslöa av den 9 november 1922 (nr 525), för vilket

stadgande redogörelse lämnats i det föregående.

I 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen talades det endast om pensionstillägg,

icke om avgiftspension. Visserligen utginge avgiftspensionen icke

av allmänna medel utan härledde sig av inbetalningar, som verkställts av

pensionstagaren. Men då det gällde att bestrida kostnaderna för dennes

vård och. underhåll, syntes det vara helt naturligt att för ändamålet anlita

även avgiftspensionen lika väl som andra den vårdade tillhöriga eller tillkommande

medel. På detta sätt undginge man ock att för nu ifrågavarande

ändamål behöva uppdela pensionen i avgiftspension och pensionstillägg.

Pensionsstyrelsen ansåge således, att avgiftspension i förevarande hänseende

borde likställas med pensionstillägg.

En omläggning av stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen

i den riktning, styrelsen sålunda antytt, syntes slutligen böra medföra,

att stadgandet utsträcktes att omfatta jämväl enskilda anstalter, vare sig

dessa vore statsunderstödda eller ej. Anstaltsvård syntes över huvud kunna

betraktas som en sådan vårdform, att kommunen borde tillförsäkras den fördel,

som ifrågavarande bestämmelse åsyftade att skapa. Pensionsstyrelsen

ansåge sig i detta sammanhang böra nämna, att styrelsen hade sig bekant åtminstone

ett fall, där ett antal lantkommuner, som saknade egna ålderdomshem,

träffat avtal med en enskild anstalt att mot viss avgift mottaga till

full försörjning de personer, som av kommunerna hänvisades till anstalten

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Det förefölle helt naturligt, att i ett sådant fall kommun tillerkändes samma

rätt till en pensionstagares pension, som om denne vore intagen å en allmän

anstalt.

Under åberoende av vad sålunda anförts har pensionsstyrelsen hemställt,

dels att 9 § tredje och fjärde styckena pensionsförsäkringslagen måtte erhålla

ändrad lydelse, dels ock att 7 § andra stycket i kungörelsen den 24

oktober 1919 (nr 658) angående understöd av statsmedel åt anstalter för

obildbara sinnesslöa, 7 § i kungörelsen av samma dag (nr 659) angående

understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro

fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter, § 3 andra stycket i kungörelsen

den 9 juli 1920 (nr 607) angående statsbidrag till driftkostnaderna vid i lagen

om fattigvården den 14 juni 1918 avsedda arbetshem samt § 6 mom. 1

andra stycket i reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa

av den 9 november 1922 (nr 525) måtte upphävas.

Pensionsstyrelsens chef, generaldirektören af Jochnick, har i särskilt yttrande

till styrelsens protokoll anfört, att det enligt hans mening varit ur

både principiella och praktiska synpunkter lyckligt, om bestämmelserna i

9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen icke införts i lagen, utan man

låtit de allmänna föreskrifter, som gällde för övriga medborgares förfoganderätt

över sina inkomster, tillämpas även beträffande pensionstagarnas pensionstillägg.

Med denna uppfattning hade han endast med tvekan kunnat

ansluta sig till pensionsstyrelsens förslag att nu utvidga dessa bestämmelser

att inbegripa jämväl avgiftspensionen. Då det emellertid syntes av praktiska

skäl vara nästan uteslutet att därvidlag göra någon skillnad mellan

pensionstillägg och avgiftspensioner och då de föreslagna bestämmelserna

syntes komma att i administrativt avseende medföra en förbättring i jämförelse

med de nuvarande förhållandena, syntes i nuvarande läge icke finnas

någon annan väg, såvida man fortfarande ansåge önskligt att genom lagbestämmelser

ordna dessa mellanhavanden mellan pensionstagarna och kommunerna,

De till pensionsstyrelsens biträde förordnade sakkunniga, herrar B. Eriksson,

S. H. Kvarnzelius och P. Nilsson samt fröken Ebba åVedberg, hava

förklarat sig tillstyrka styrelsens förslag.

Vid utarbetandet av sitt förslag har pensionsstyrelsen samrått med medicinalstyrelsen:

och har sistnämnda styrelse förklarat sig icke hava något att

erinra mot förslaget,

Statskontoret, som den 13 januari 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

har därvid uttalat, att det visserligen syntes statskontoret, som om

vissa administrativa förenklingar skulle vara att vinna genom vidtagandet

av de av pensionsstyrelsen föreslagna ändringarna i 9 § pensionsförsäkringslagen

och övriga med sagda paragraf samband ägande författningsbestämmelser.

Då ett bifall till berörda ändringsförslag för statsverkets vidkommande

uppenbarligen skulle komma, att medföra eu betydande ökning av

utgifterna för de vårdanstalter, som berördes av de ifrågasatta författnings
Bihang

till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. 9'') käft. (Nr 110.) 302 27 2

Särskilt

yttrande inom

pensionsstyrelsen.

Medicinal
styrtlsen.

Statskontoret.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. May.ts proposition nr 110.

ändringarna, hade emellertid statskontoret ansett sig icke kunna underlåta

att för sin del framhålla, att vissa betänkligheter torde resa sig mot att i

nuvarande statsfinansiella läge bifalla pensionsstyrelsens förevarande förslag.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att anmärkningar i flera hänseenden

kunna med fog framställas mot bestämmelserna i 9 § fjärde stycket

pensionsförsäkringslagen. Ordalagen giva anledning till olika tolkningar,

och stadgandet i dess helhet har visat sig medföra åtskilliga olägenheter.

Yad till en början angår frågan om tolkningen av uttrycket »kostnaderna

för vården», kan onekligen tvekan uppstå, vad därmed rätteligen bör förstås.

Förarbetena till lagen lämna icke något bestämt svar på frågan.

Undersöker man, vad som kan hava varit avsikten med stadgandet, torde å

ena sidan med visst fog kunna sägas, att när det allmänna för en pensionstagares

vård å anstalt har utgifter, som överstiga den stadgade vårdavgiften,

det allmänna ock borde hava rätt att tillgodogöra sig den av allmänna

medel utgående delen av pensionen, i den mån vårdkostnaden icke

täckes av vårdavgiften. Men å andra sidan lärer icke kunna bestridas, att

pensionen närmast är avsedd att komma pensionstagaren själv till godo.

År det han, som erlägger vårdavgiften, förefaller det vara naturligt, att det

pensionstillägg, som anstalten jämlikt ifrågavarande lagrum äger uppbära,

också tillgodoföres honom genom avdrag å vårdavgiften. Jag lämnar emellertid

för närvarande därhän, vilkendera tolkningen är den rätta; en omarbetning

av lagrummets lydelse synes nu i vilketdera fallet som helst böra vidtagas med

hänsyn till den ovisshet i tolkningen, som kommit till synes, och de olägenheter,

som därav visat sig följa.

Pensionsstyrelsens förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser

innebär huvudsakligen följande. Erlägges avgift för en pensionstagares vård

å anstalt, den må vara allmän eller enskild, skall den, som betalar avgiften

— vare sig det är fattigvårdssamhälle, kommun, den vårdade själv eller hans

anhöriga — också äga uppbära icke blott pensionstillägget utan även avgiftspensionen.

Fattigvårdssamhälle, som erlägger vårdavgiften och sålunda skall

få uppbära pensionen, skall äga av densamma tillgodogöra sig utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. År pensionstagaren intagen å fattigvårdssamhälle

tillhörig anstalt, äger fattigvårdssamhället liksom i nyss avsedda fall

uppbära pensionen samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården eller

försörjningen. Åtnjuter pensionstagaren kostnadsfri vård å staten tillhörig

anstalt — exempelvis om han är sinnessjuk till brott förvunnen person,

eller straffånge, som under strafftiden blivit sinnessjuk — skall under tiden

pensionstillägg ej utgå, dock att hans anhöriga kunna berättigas uppbära detsamma,

om de för sitt uppehälle äro beroende av honom.

De ändringar, pensionsstyrelsen sålunda föreslår, synas vara ägnade att

medföra avsevärda förenklingar i administrativt hänseende och ej obetydlig

arbetsbesparing. De svårigheter, som nu förefinnas för andra allmänna

anstalter än fattigvårdsanstalter att hålJa reda på vilka av deras skyddslingar

åtnjuta pensionstillägg eller understöd från pensionsförsäkringen och dessa

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

förmåners storlek skulle försvinna ocli anstalternas bokföring förenklas. För

pensions styrel sen skulle ock inbesparas allt arbete med att till dessa anstalter

lämna uppgifter om pensionstagare och storleken av deras pensioner.

Nu rådande tvekan i vad män anstalterna finge tillgodogöra sig pensionerna

skulle jämväl upphöra och den, som erlägger vårdavgiften, få såsom sig bör

räkna pensionen sig till godo.

Jämväl för kommunerna och landstingen skulle förslagets genomförande

leda till avsevärda förmåner, detta även i jämförelse med den före utfärdandet

av medicinalstyrelsens omförmälda cirkulär den 1 juli 1926 allmännast

tillämpade tolkningen av stadgandet. Genom att pensionerna ingå direkt

till kommunens kassa i stället för till anstalterna, förenklas bokföringen,

vilket även är fallet beträffande förfarandet, då ersättning enligt fattigvårdslagen

skall sökas av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting. Det må

erinras, att det i sist avsedda fall blir landstinget som i sista hand får fördelarna

av pensionen — helt i de fall då enligt fattigvårdslagen landsting

ersätter hela vårdkostnaden och till hälften i de fall, då landstinget blott

ersätter hälften. Vid beräknande av den vårdkostnad, som skall ersättas,

bör nämligen pension eller understöd avräknas; förtydligande bestämmelse

1 sådant avseende är avsedd att införas i 51 § i fattigvårdslagen. — Givet

är, att, såsom statskontoret anfört, den nu behandlade frågan är av omfattande

ekonomisk innebörd för staten. Därest staten skulle i en eller annan form

hålla inne sin andel i pensionstillägg och understöd i alla fall, då pensionstagare

vårdas å statsanstalt, skulle uppenbarligen de direkta utgifterna för

dessa anstalter i hög grad minskas. Landstingsförbundets styrelse uppger,

att den förlust landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, vid

en omläggning i sådan riktning beträffande hospitalen årligen skulle göra,

skulle uppgå till omkring 600,000 kronor, därav 450,000 kronor utgående av

statsmedel. Besparingskommittén beräknade summan av pensionstillägg och

understöd till å anstalt vårdade sinnessjuka och sinnesslöa till något över

2 miljoner kronor om året, av vilket belopp tre fjärdedelar belöpte å staten.

Då emellertid vinsten för staten skulle motsvaras av en nära nog lika stor

kostnadsökning för landsting och primärkommuner, har jag ansett mig icke

kunna förorda en ändring av pensionsförsäkringslagen, som skulle fastslå ett

dylikt system. En konsekvens av denna ståndpunkt bör tydligen bliva, att

vid beviljande av statsbidrag till kommunala eller enskilda anstalter avdrag

ej skall göras för statens andel i pensionstilläggen. Till de ekonomiska

verkningarna av en omläggning härutinnan återkommer jag i det följande.

Av anförda skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till pensionsstyrelsens

förslag. Dock synas vissa kompletteringar därtill vara erforderliga.

Enligt lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård kunna i

vissa fall barn, som fyllt 15 år och som alltså kunna vara berättigade till

understöd eller pension enligt pensionsförsäkringslagen, vara omhändertagna

av barnavårdsnämnd. Har kommun på detta sätt genom barnavårdsnämnd fått

vidkännas kostnad för vård eller försörjning av en sådan pensionstagare,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

synes kommunen böra beredas samma möjlighet som fattigvårdssamkälle att

uppbära vederbörandes pension eller understöd.

Då uppenbarligen fattigvårdssamkällen och kommuner icke böra äga tillgodogöra

sig högre belopp, än de enligt fattigvårdslagen och lagen om samhällets

barnavård äro berättigade att återkräva av landsting, annat fattigvårdssamhälle

eller kommun, staten eller enskild, torde de regler angående

bestämmande av ersättningsbelopp i dylika fall, som finnas i 51 § fattigvårdslagen,

här böra erhålla motsvarande tillämpning. En hänvisning i 9 §

pensionsförsäkringslagen till detta stadgande torde alltså böra göras.

Att, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, i förevarande hänseende likställa

enskild anstalt med allmän finner jag välgrundat. Visserligen skulle möjligen

någon gång tvekan kunna uppstå, huruvida det i ett visst fall är fråga

om en enskild anstalt eller ett enskilt hem. I allmänhet torde dock gränsen

emellan dessa kategorier icke vara svår att draga. Det lärer icke finnas många

enskilda anstalter, som här kunna komma i fråga, och enbart den omständigheten

att i ett enskilt hem emottages ett större eller mindre antal inackorderingar

kan icke anses giva hemmet karaktär av anstalt.

Ur viss synpunkt skulle man kunna hysa betänkligheter emot förslaget

att låta fattigvårdssamhällen och kommuner i angivna fall utkvittera icke

blott pensionstillägget utan även avgiftspensionen. Den föreslagna anordningen

synes emellertid vara så praktisk, att man bör kunna släppa sina betänkligheter,

helst någon orätt genom en sådan lagändring knappast kan anses

bliva tillfogad pensionstagaren. Han bär ju i alla händelser skyldighet

att i mån av förmåga ersätta utgifterna för sin vård och försörjning, och

det är med hänsyn härtill enklast och naturligast, att fattigvårdssamhället

eller kommunen direkt får utkvittera även avgiftspensionen i stället för att

söka utkräva densamma av pensionstagaren, sedan den av honom utkvitterats.

Goda skäl synas ock tala för förslaget att pensionstillägg icke skall utgå

för tid, under vilken pensionsberättigad åtnjuter fri vård på statens bekostnad

å staten tillhörig anstalt. Han har då allting fritt och är icke i behov

av något ytterligare bidrag av allmänna medel. Avgiftspensionen, som uppkommit

genom av honom under årens lopp erlagda avgifter, bör han emellertid

få uppbära likaväl som övriga honom under vårdtiden tillfallande inkomster.

Rimligt är ock, att om han har anhöriga, vilka för sitt uppehälle

äro beroende av honom, dessa må kunna berättigas att under tiden uppbära

pensionstillägget. Föreligga skäl därtill, synes en ansökan om sådan rätt

för de anhöriga böra utan vidare bifallas.

Anmärkas ma, att om en person blir intagen å allmän eller enskild anstalt

och där på bekostnad av avkastningen av donationsfonder eller dylikt

erhåller helt eller delvis fri vård och försörjning, vad han sålunda fritt åtnjuter

anses skola räknas som inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen

vid avgörande av frågan om hans rätt till pensionstillägg. Har han på detta

sätt erhållit friplats, kan följaktligen pensionstillägg icke ifrågakomma.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:t* proposition nr 110.

Med anledning av de av statskontoret ur statsfinansiell synpunkt uttalade

betänkligheterna mot ett bifall till pensionsstyrelsens förevarande förslag

har jag låtit verkställa en undersökning rörande verkningarna av detsamma

för statsbudgeten. Till en början må anmärkas, att förslaget icke kommer

att medföra ökning av statens redan beräknade kostnader för hospitalsvården.

Innan medicinalstyrelsen utfärdade sitt här förut omnämnda cirkulär

av den 1 juli 1926, torde hospitalen i regel icke hava begagnat sig av sin

rätt att uppbära patienternas pensionstillägg. Efter den 1 juli 1926 hava

visserligen hospitalen jämlikt sagda cirkulär uppburit en del pensioner med

skyldighet att i räkenskaperna bokföra dem såsom diverse inkomster, men

hänsyn har icke tagits härtill vid beräkningen av statens kostnader för

hospitalsvård vare sig för nu löpande eller för nästa budgetår.

Enligt vad jag inhämtat, har för budgetåret 1925—1926 på grund av

berörda stadganden i 7 § i kungörelserna den 24 oktober 1919 statsbidraget

till i dessa kungörelser omförmälda sinnesslö- och epil''ep tiker anstalter

minskats med tillhopa 47,553 kronor 63 öre, och i anledning av stadgandet

i § 3 i berörda kungörelse den 9 juli 1920 har statsbidraget till däri omförmälda

arbetshem minskats med 360 kronor 21 öre. Slutligen har enligt inhämtad

uppgift institutet för blinda vid Tomteboda under samma budgetår

uppburit pensioner för där intagna elever med ett belopp av sammanlagt

13,122 kronor 10 öre, vilka medel uppdebiterats som inkomst för institutet.

Därigenom hava statens kostnader för detsamma minskats med motsvarande

belopp. För vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte uppgick

inkomsten av pensionstilläggen för samma tid till omkring 1,000 kronor.

Såsom synes, är här icke fråga om särskilt betydande belopp, och vad

sinnesslö- och epileptikeranstalterna beträffar har vid äskande för budgetåret

1927—1928 av statsbidrag till dem hänsyn i viss män tagits till ett eventuellt

upphävande av berörda stadgande i 7 § i 1919 års kungörelser. Någon

ändring beträffande de för dessa ändamål äskade anslagen för nästa budgetår

föranledes alltså icke av ett bifall till förslaget, så mycket mindre som

ifrågavarande bidrag utbetalas halvårsvis i efterskott, i följd varav förslagets

genomförande endast med ett halvårsbelopp kommer att inverka på anslagen.

— Därest lagändring kommer till stånd i det nu behandlade ämnet, förfaller

tydligen förutsättningen för den förut berörda bestämmelsen i grunderna för

beviljande av bidrag från nu omförmälda anslag, att avdrag skall göras för

pensionstillägg. Vid sådant förhållande torde det icke vara erforderligt att

särskilt begära riksdagens medgivande till en ändring i dessa grunder i enlighet

med vad som anförts. Därest riksdagen lämnar denna uppfattning

utan erinran, lärer det kunna ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de

formella jämkningar, som bliva erforderliga i ifrågavarande kungörelser. Motsvarande

gäller beträffande förenämnda kungörelse den 9 juli 1920 (nr 607)

och reglementet den 9 november 1922 (nr 525).

Beträffande anstalten för blinda med komplicerat lyte äger, enligt vad jag

av chefen för ecklesiastikdepartementet inhämtat, vad jag nyss anfört motsvarande

tillämpning. Icke heller därutinnan behöver alltså förslaget föranleda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra och

femte

styckena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

anslagshöjning för nästa budgetår. I fråga om blindinstitutet vid Tomteboda

lärer, enligt vad jag vidare inhämtat, icke vara uteslutet, att den av

lagändringen föranledda inkomstminskningen kan leda till att anslagen för

nästa budgetår bliva otillräckliga. Skulle så bliva förhållandet, torde emellertid,

enligt vad för mig uppgivits, bristen kunna tillfälligt fyllas medelst

institutets fonder, varefter frågan om dess definitiva täckande får föreläggas

1928 års riksdag.

I detta sammanhang torde jämväl eu annan ändring böra göras i förevarande

stycke av 9 §. Inom socialdepartementet pågå för närvarande förarbeten

till förslag angående vissa ändringar i lagen om fattigvård, och det är

min förhoppning, att detta förslag skall kunna med det snaraste föreläggas

riksdagen. Bland de ändringar, som säl linda äro ifrågasatta, är den, att

landstingens skyldighet att bidraga till fattigvårdssamhällenas kostnader

för vård åt sinnessjuka skulle utsträckas att gälla även i vissa fall, då vård

å sinnessjukanstalt icke äger rum, nämligen dels då den sjuke förklarats berättigad

till inträde på någon statens sinnessjukanstalt men på grund av

platsbrist ännu ej blivit intagen å sådan anstalt, dels då någon, som varit

intagen å eu statens sinnessjukanstalt, utan att vara utskriven såsom tillfrisknad

permitteras därifrån för att lämna plats åt någon mera vårdbehövande.

Förslaget går ut på att i dessa fall landstinget skall lämna ersättning för

vården med belopp, i princip motsvarande den billigaste legosängsavgiften å

statshospitalen, dock endast under förutsättning att tillfredsställande vård hos

enskild beredes den sjuke. Utgångspunkten för ett dylikt stadgande har

ansetts vara, att kommunerna icke böra betungas därigenom att staten icke

är i stånd att bereda vårdplats åt alla vårdbehövande, samt att man skall

kunna med större framgång än nu genomföra eu gallring, så att de mest

vårdbehövande komma i åtnjutande av anstaltsvård.

Samma skäl som i det föregående anförts för att fattigvårdssamhällena

böra äga uppbära pension och understöd, då de bekosta vård å anstalt, synas

gälla för här avsedda fall. Utvidgningen av landstingens bidragsskyldighet

lärer alltså böra motsvaras av rätt för fattigvårdssamhällena att uppbära pension

och understöd. I förslaget till ändringar i fattigvårdslagen är det avsett att i

överensstämmelse härmed skall intagas bestämmelse av innebörd, att landstinget

skall utgiva ersättning med omförmälda legosängsavgift, minskad med

pension eller understöd; det blir alltså jämväl i detta fall landstingen som

få tillgodonjuta pensionerna. I enlighet med vad jag nu anfört har jag ansett

bestämmelse av angiven innebörd böra införas i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Denna bestämmelse torde i likhet med vad som är avsett beträffande

ändringarna i fattigvårdslagen böra gälla från den 1 januari 1928.

I samband med nu föreslagna ändringar i 9 § pensionsförsäkringslagen

anser jag mig böra hemställa om ett par andra ändringar i samma paragraf,

vilka föreslagits av statens besparingskommitté i dess förut omnämnda betänkande

av den 19 februari 1925 och vilka gå ut på upphävande av andra

och femte styckena i paragrafen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

9 § första stycket pensionsförsäkringslagen stadgar, att i vissa där uppräknade

fall — undandöljande av inkomst, försumlighet vid avgiftsbetalning,

dryckenskap m. m. — pensionstillägg icke alls må beviljas eller undantagsvis

beviljas med minskat belopp eller, om det redan beviljats, indragas eller nedsättas.

Enligt andra stycket i samma paragraf skall, där pensionstagare för

sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, pensionstillägg eller del därav,

som på grund av bestämmelserna i första stycket icke utgår till pensionstagaren,

för tid, under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla den kommun,

till vilken han hör i fattigvårdshänseende, dock icke i vidare mån än

som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.

I 9 § femte stycket pensionsförsäkringslagen stadgas, att, där pensionstagare,

för vilken kommun på grund av bestämmelserna i 14 och 15 §§ i lagen

inbetalat grundavgift, för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, den

kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, äger att för tid, under

vilken fattigvården utgår, uppbära det belopp, som enligt de i 6 § första

stycket angivna grunder motsvarar vad av kommunen sålunda inbetalats,

dock icke i vidare mån än som erfordras till täckande av kostnaderna för

den lämnade fattigvården.

Av följande tablå, som utarbetats inom pensionsstyrelsen, framgår, i vilken

utsträckning kommunerna hittills begagnat sig av den enligt berörda stycken

i 9 § dem tillkommande rätten }).

Hittills hava således endast åtta kommuner, däribland landets två största

städer, framställt anspråk på grund av stadgandet i andra stycket och allenast

tre kommuner på grund av stadgandet i femte stycket. Såsom synes är det

här fråga om jämförelsevis obetydliga belopp, särskilt när det gäller tilllämpning

av femte stycket. Beträffande tillämpningen av andra stycket är

vidare att märka, att Stockholms och Göteborgs kommuner själva fått bestrida

‘/4 och de sex övriga ''/8 av utanordnade beloppen, vadan dessa,

betraktade såsom verklig inkomst för kommunerna, rätteligen böra minskas

från sammanlagt 47,998 kronor 96 öre till 36,304 kronor 36 öre.

Till stöd för sitt förslag om upphävande av 9 § andra stycket har statens

besparingskommitté i sitt berörda betänkande anfört följande:

»Såvitt kommittén kan förstå, föreligger knappast något verkligt skäl att

låta kommunen erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd

gått förlustig, därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens

s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande

försvinner enligt kommitténs mening alldeles, när man jämför de förhållandevis

obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete,

som är förenat med utanordnandet av beloppen.

En ansökning till pensionsstyrelsen om utbekommande av enligt 9 § första

stycket förverkade pensionstilläggsbelopp åtföljes i regel av en förteckning

över de personer, i vilkas pensionstillägg nedsättning beslutats av pensionsnämnden.

Efter dessa förteckningar utskrives inom pensionsstyrelsen för

varje person ett registerkort, vilket visat sig nödvändigt för att undvika

dubbelutbetalningar för samma person. För att återfinna pensionsstyrelsens

Statens

besparings
kommitté.

M Se nästa sida.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl, Maj:ts praposition nr 110.

Till kommuner jämlikt 9 § andra och femte styckena pensionsförsäkringslagen

utbetalade belopp.

Kommun

Ansökan

dagtecknad

Antal

personer

Belopp

jämlikt 9 §

andra stycket

Belopp

jämlikt 9 §

femte stycket

Kronor

Kronor

Stockholm

!8/is 1928

19

426

28

31/i a 1921

57

1.045

97

—

- !

M/i 2 1922

121

2.099

32

—

3/i 1924

195

4,033

24

—

»•''« 1925

330

7.430

51

—

3°/« 1926

341

6,773

21

—

—

Summa

1,063

21,808

53

_

| Göteborg *)

u/io 1921

2

35

83

_

3I/ia 1922

78

1.723

08

—

- |

3*/u 1923

241

5,505

42

—

—

!9/u 1924

376

6.527

49

—

23/i2 1925

492

9.847

49

—

— :

"/n 1925

3

no

-

—

—

Summa

1,192

23,749

31

—

—.

Holm (Alvsborgs län)

21/u 1925

2

32

09

—

—

Motala

Va 1925

22

_

_

4

26

3% 1926

43

50

—

102

71

Summa

65

50

106

97

i Oskarshamn

9/j 1925

12

331

53

_

31/s 1926

12

310

84

—

—

|

Summa

24

642

r>-

CO

—

~ !

■ Solna

so/s 1923

2

44

59

It/l 1

-/i»)1924

4

87

63

—

—

15/i 1925

4

125

_

_

_ :

■Va 1925

17

308

61

—

— :

13/j 1926

43

939

22

—

— j

Summa

70

1,505

05

—

—

Sundbyberg

”/« 1923

1

30

_

4

20.

»Va 1924

1

30 ,

—

4

20 ;

Summa

2

60 ''

-|

8

40

Södertälje

“/• 1925

i

11 1

70 i

5

40

33/io 1926

4

139 |

91

ii

41

Summa j

5

151

61!

16 !

81

Total summa 1

2,423

47,998 |

96

132

18

*) Ny ansökan (817 personer) av M/is 192G.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110. 25

beslut om tillämpning av 9 i; första stycket måste pensionsärendena framtagas,

vilket kan vålla ej obetydligt besvär, särskilt om det vid undersökningen

befinnes, att ärendet ännu ej inkommit till styrelsen. Med ledning

av anteckningarna å handlingarna i pensionsärendena utskrivas registerkorten,

därvid bland annat måste antecknas den tid, för vilken pensionstillägg skall

utgå. Den tid, under vilken vederbörande åtnjutit fattigvård, är i allmänhet

uppdelad i ett flertal kortare perioder, ofta omfattande endast några dagar.

Tydligen blir det då ganska besvärligt att noggrant bestämma denna tid.

Slutligen uträknas med ledning av dels det belopp, med vilket pensionstillägget

nedsatts, och dels nyss omförmälda tid det belopp, som för varje

person tillkommer vederbörande kommun.

Har pensionsstyrelsen med stöd av 9 § första stycket helt avslagit en

ansökan om pensionstillägg och söker sedermera kommunen att jämlikt

andra stycket utbekomma allt eller någon del av vad den sökande eljest

skulle fått i pensionstillägg, är pensionsstyrelsen för bestämmande av beloppet

nödsakad att, trots avslagsbeslutet, fastställa såväl pensionstilläggets

storlek som den tidpunkt, från och med vilken denna förmån skulle hava

utgått, om 9 § första stycket icke tillämpats. Detta förorsakar särskilda

svårigheter i fall, där redan pensionsnämnden avslagit ansökningen och på

den grund ansett det överflödigt att inkomma med närmare uppgifter om

sökandens inkomster in. m.

Sedan beloppen på förut angivet sätt beräknats, måste i vissa fall intyg

införskaffas, att beloppet i varje föreliggande fall icke överstiger kostnaden

för den vederbörande lämnade fattigvården.

Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det numera ofta, att pensionstillägg

nedsättes på den grund, att den pensionssökande visat uppenbar försumlighet

i fullgörandet av sin avgiftsplikt. Det är därför antagligt, att

ansökningar från kommuner om utbekommande av belopp enligt 9 § andra

stycket bliva allt vanligare.

För att undvika det enligt kommitténs uppfattning skäligen meningslösa

arbete, som är förenat med tillämpningen av stadgandet i 9 § andra stycket,

anser kommittén fullgiltiga skäl föreligga att helt upphäva detta lagrum.»

Såsom jag redan nämnt, har statens besparingskommitté jämväl föreslagit,

att 9 § femte stycket skulle upphävas. Kommittén motiverar detta sålunda:

»Denna bestämmelse, som icke fanns i Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag

framlagda förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, tillkom i anledning

av en vid samma års riksdag väckt motion. Till stöd härför anfördes,

att det syntes befogat, att den kommun, som nödgades meddela vederbörande

pensionsberättigade fattigvård, till kostnaderna därför finge det bidrag,

som motsvarade nedsättningen under den normala avgiftspensionen.

Häremot är icke något i sak att erinra. Kommittén har emellertid funnit,

att en tillämpning i större utsträckning av detta lagrum skulle förorsaka eu

arbetsbörda, som icke står i rimlig proportion till de obetydliga belopp, det

här kan vara fråga om.

-----Men med hänsyn till de betydande avgiftsbelopp, som vissa

kommuner måst erlägga för personer, som underlåtit att inom föreskriven

tid betala sina grundavgifter, är det möjligt, att anspråk på lagrummets tilllämpning

kunna framkomma i ganska stor utsträckning. Ofta torde de göras

i samband med framställning om utbekommande av belopp enligt 9 § andra

stycket. Till det förut beskrivna arbetet kommer då ytterligare undersökningrörande

de avgiftsbelopp, som erlagts av kommun för pensionstagaren,

jämte uträkning av däremot svarande avgiftspension.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Pensions
styrelsen.

Departements
chefen.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Betydelsen i ekonomiskt hänseende för kommunerna av stadgandet i 9 §

sista stycket torde vara synnerligen ringa. Däremot bör ett upphävande av

stadgandet kunna medföra en ej föraktlig arbetsbesparing. Kommittén

anser sig för den skull nu böra väcka förslag om upphävande jämväl av

sista stycket i 9 § pensionsförsäkringslagen.»

I sitt över vissa delar av kommittébetänkandet den 20 juni 1925 avgivna

utlåtande har pensionsstyrelsen under instämmande i vad kommittén anfört

till stöd för förslaget om upphävande av andra och femte styckena i 9 §

tillstyrkt samma förslag.

För egen del finner jag fullgoda skäl hava förebragts för ett upphävando

av berörda två stycken. Den praktiska betydelsen för kommunerna av de

där givna bestämmelserna är ringa, men stadgandena kunna föranleda en

avsevärd ökning av administrationskostnaderna inom pensionsstyrelsen.

29 §.

Enligt 29 § andra stycket pensionsförsäkringslagen skall ansökning rörande

pension avfattas enligt fastställt formulär och innehålla nödiga upplysningar

för utredande av sökandens pensionsrätt jämte en av honom undertecknad,

på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna

äro med sanningen överensstämmande. År sökanden ur stånd att

själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av

två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

I sin här förut omnämnda skrivelse av den 15 jrrli 1925 har pensionsstyrelsen

i fråga om detta stadgande anfört följande:

»Uppenbarligen bör alltid en pensionsansökan innehålla nödiga upplysningar

för utredande av sökandens pensionsrätt’. Emellertid äro förutsättningarna

för sådan rätt väsentligt olika i olika fall. Grundar sig pensionsrätten

på att sökanden är till arbete varaktigt oförmögen, måste detta närmare

angivas redan i ansökningen. Gör han dessutom anspråk på pensionstillägg

eller understöd, måste han därjämte lämna uppgifter rörande sina ekonomiska

förhållanden. År det åter fråga om ansökning om enbart avgiftspension

vid uppnådd ålder av 67 år, är det för styrkande av pensionsrätten

tillfyllest, att prästbevis åberopas. Vidare upplysningar rörande sökanden

och hans förhållanden erfordras icke. Att i dylika fall en sådan förklaringav

sökanden eller intyg av två personer, som omnämnes i förevarande lagrum,

skall förekomma i ansökningen är tydligen onödigt.»

För vinnande av enklare formulär till ansökning om enbart avgiftspension

vid fyllda 67 år än det nu gällande, av pensionsstyrelsen genom beslut den

den 27 augusti 1918 (nr 728) fastställda, har pensionsstyrelsen därför hemställt

om ändring av ordalagen i 29 § andra stycket pensionsförsäkringslagen.

En ändring av förevarande lagrum i den av pensionsstyrelsen antydda

riktningen synes vara ändamålsenlig, och jag anser mig därför böra tillstyrka

förslaget.

31 §.

Enligt 31 § första stycket, andra punkten, pensionsförsäkringslagen utgår

ej pension för tiden före januari månad året näst före det, då pensionen

söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

I sitt förberörda, den 19 februari 1925 avgivna betänkande har statens

besparingskommitté föreslagit sådan ändring av berörda stadgande, att pensionstillägg

icke skulle utgå för längre tid tillbaka än högst 6 månader före

ansökningsmånaden. Vad avgiftspension beträffar ansåg kommittén, att då

sådan pension principiellt syntes tillkomma den försäkrade från pensionsfallets

inträffande och avgiftspensionens betydelse skulle ökas enligt kommitténs

förslag, nyssberörda begränsning borde avse allenast pensionstillägg

och understöd.

Kommittén anför, att enligt av pensionsstyrelsen verkställda beräkningar

en inskränkning av de retroaktiva pensionerna skulle i jämförelse med

de enligt nuvarande bestämmelser utgående medföra en besparing av,

om pensionen skulle utgå för högst 3 månader före ansökningsmånaden,

660.000 kronor, för högst 6 månader 450,000 kronor, för högst 9 månader

300.000 kronor och för högst 12 månader 180,000 kronor årligen. Beloppen,

vilka betecknas såsom maximibelopp, avsåge endast besparingen för statsverket.

Till dessa belopp borde således läggas l/3, motsvarande landstingens

och kommunernas andel i pensionstillägg och understöd. För att lämna

sökanden någon tidsfrist med inlämnandet av sin ansökan borde enligt kommitténs

mening tiden för den retroaktiva pensionen bestämmas till sex

månader före ansökningsmånaden.

Förutom besparingssynpunkten har kommittén ansett för den ifrågasatta

ändringen tala även den omständigheten, att det knappast syntes vara överensstämmande

med pensionsförsäkringens syfte och understundom till och

med mindre lämpligt att förskaffa den försäkrade en relativt stor penningsumma

på en gång.

Pensionsstyrelsen har i sitt den 20 juni 1925 avgivna utlåtande över vissa

delar av kommitténs betänkande erinrat, att styrelsen i utlåtande den 11

april 1924 på anförda skäl avstyrkt ett då väckt förslag till sådan ändring av

pensionsförsäkringslagen, att pensionstillägg skulle bestämmas att utgå först

från och med ansökningsmånaden. I sistberörda utlåtande hade styrelsen

bland annat anfört följande:

Skulle bestämmelserna om tiden för pensions utgående ändras, vore önskvärt,

att desamma i första hand erhölle sådan lydelse, att viss likformighet

komme att äga rum beträffande det retroaktiva tillgodoräknandet av pension.

Nu kunde inträffa, att en person erhölle pension retroaktivt för så gott som

fulla två år före ansökningsmånaden, en annan för avsevärt kortare tid, beroende

på om ansökan ingivits i slutet eller i början av ett kalenderår.

Om det emellertid av kostnadsskäl ansåges nödvändigt att införa en lagändring

i den riktning, som ifrågasatts, syntes det under alla omständigheter

obilligt att bestämma tiden, från vilken pension tidigast finge utgå,

till ansökningsmånaden. I många fall kunde nämligen inträffa, att en pensionsberättigad

på grund av sjukdom eller annat giltigt förfall icke vore i

stånd att tillvarataga sin rätt. Mången gång kunde det även vara svårt

att, innan en viss tid förflutit från arbetsoförmågans inträdande, bestämt

avgöra, huruvida arbetsoförmågan kunde anses såsom varaktig eller ej,

vilket naturligtvis kunde föranleda ett långt uppskov med ansökans inlämnande.

Med hänsyn härtill syntes det påkallat, att eu viss tidsfrist med
-

Statens

besparings
kommitté.

Pensionsst

yr ds en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung! Maj:ts proposition nr 110.

gåves en sökande för inlämnande av pensionsansökan. Till huru lång tid

denna frist skäligen borde fastställas, kunde vara ganska svårt att avgöra,

men styrelsen ansåge densamma icke kunna sättas kortare än sex månader.

Såge man till det syfte, man ville vinna, nämligen kostnadsbesparing,

kunde det emellertid vara tvivel underkastat, om man icke vunne detta

bättre genom att utsträcka fristen till ett år. Pensionsstyrelsen, som vid

bedömandet av^ frågan, när sökandes rätt till pension inträtt, icke både annat

material att gå efter än ansökningshandlingarna och nämndens utlåtande,

hade icke sällan svårt att bilda sig eu egen uppfattning i frågan och bleve

därför ofta bunden av nämndens förslag i denna del. Även för nämnden

kunde emellertid denna fråga ofta vara tvivelaktig, och hade nämnden då

att välja mellan ansökningsmånaden och en icke alltför avlägsen retroaktiv

tidpunkt, torde det ofta för nämnden ligga nära till hands att, utan att alltför

noga undersöka förhållandena, stanna vid sistnämnda tidpunkt. Vore

fristen däremot längre, skulle nämndens känsla av ansvar inför pensionens

retroaktiva beviljande bliva större och föranleda en noggrannare provning

av frågan om den verkliga tidpunkten för pensionsrättens inträdande. Skulle

sålunda en begränsning äga rum, borde denna av praktiska besparingsskäl

hellre utsträckas till ett år, och under sådan förutsättning syntes anledning

icke förefinnas att göra skillnad mellan pensionstillägg och avgiftspension,

vilket för övrigt ur administrationssynpunkt vore av icke oväsentlig betydelse.

Pensionsstyrelsen liar i sitt berörda utlåtande den 20 juni 1925 förklarat

sig icke finna anledning frångå sin sålunda uttalade uppfattning, att

tiden för pensionstilläggs utgående bör begränsas till ett år före ansökningsmånaden.

Vidare anför pensionsstyrelsen:

»Enligt styrelsens mening bör ur praktiska arbetssynpunkter samma tidsbegränsning

som för pensionstillägg gälla jämväl avgiftspension, när såsom

pensionsanledning åberopas invaliditet före uppnådd ålder av 67 år. Ofta

skulle nämligen inträffa, att invaliditet och därmed rätten till avgiftspension

inträtt lång tid, kanske många år före den fastställda tidsfristen, och det

skulle då mången gång vara förenat med stort besvär och tidsutdräkt att

fastslå tidpunkten för invaliditetens inträde. Det står naturligtvis vederbörande

Öppet att, så snart invaliditet inträtt, ingiva ansökan om enbart

avgiftspension, därest hans inkomstförhållanden skulle betaga honom rätten

till pensionstillägg, och på så sätt bevara sin rätt till avgiftspension.

Någon anledning att på enahanda sätt begränsa rätten till avgiftspension

på grund av fyllda 67 år synes icke föreligga. Dylik pension bör enligt

styrelsens mening utgå utan annan tidsbegränsning än den, som betingas

av allmänna lagens bestämmelser om tioårig preskription. Pensionsstyrelsen

har för avsikt att framdeles göra framställning om ändring i sådan riktning

av 31 § pensionsförsäkringslagen.

Då den av kommittén hävdade grundsatsen, att avgiftspension principiellt

bör tillkomma den försäkrade från pensionsfallets inträdande, enligt pensionsstyrelsens

mening är riktig och då, som kommittén anmärker, avgiftspensionens

betydelse ökas i samma mån pensionsavgifterna höjas, kan det måhända

anses betänkligt att härifrån gorå sådant undantag, som styrelsen

här föreslagit, nämligen att sådan avgiftspension, som utfaller på grund av

före 67 års ålder inträdd invaliditet, beträffande retroaktiviteten skall följa

bestämmelserna om pensionstillägg. Men då det här gäller en arbetsfråga

av stor betydelse både för pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna, synes

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Mcij:ts proposition nr 110.

det icke vara obilligt att åtminstone i de fall, där pensionstillägg utgår, göra

anspråk på en sådan restriktion, helst sökanden i dessa fall erhåller avsevärt

mera i sammanlagd pension än det försäkringstekniska värdet av sina

inbetalningar. Annorlunda ställer det sig beträffande sådana försäkrade,

som blivit invalider före 67 år och till vilka pensionstillägg icke utgår. En

beskärning av deras principiella rätt kan ju synas mera betänklig. Men

härvid må anmärkas, dels att nuvarande lagbestämmelser redan innehålla en

sådan restriktion och dels att, om här ifrågavarande tidsperiod i överensstämmelse

med pensionsstyrelsens ståndpunkt i frågan fastställes till ett år

före ansökningsmånaden, de pensionsberättigade torde kunna anses erhålla

en skälig tidsfrist för ingivande av ansökan även om enbart avgiftspension.

I detta sammanhang kan omnämnas, att inom den tyska invaliditetsförsäkringen

tillämpas, att pension på erlagda avgifter utgår retroaktivt för högst

ett år tillbaka.

Jämväl inom privat försäkringsverksamhet gäller ofta, att försäkrad för

att utfå ersättning skall anmäla sina anspråk inom viss, tämligen kort tid.»

I skrivelse den 15 juli 1925 har pensionsstyrelsen gjort den bebådade

framställningen om sådan ändring av 31 § pensionsförsäkringslagen, att avgiftspension

på grund av fyllda 67 år skall kunna utgå utan annan tidsbegränsning

än den, som betingas av allmänna lagens bestämmelser om tioårig

preskription. Icke något av de skäl, som kunde anföras till stöd för

att genom viss kort preskriptionstid inskränka rätten till pensionstillägg,

syntes enligt pensionsstyrelsens mening föreligga i fråga om avgiftspension

vid uppnådd pensionsålder, 67 år. Särskilt skulle här icke möta några som

helst svårigheter att bestämma tidpunkten för pensionsrättens inträdande.

Den rätt, en person genom erläggande av pensionsavgifter förvärvat, vore

ock i flera hänseenden olikartad rätten till av allmänna medel utgående pensionstillägg.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, hurusom det visat sig, att i ett vida

större antal fall, än man på förhand kunnat förmoda, ansökning om avgiftspension

inkomme så sent, att eu del av pensionsrätten skulle gå förlorad.

Omkring 30 % av alla dittills utfärdade, på grund av uppnådd 67 års ålder

utgående rena avgiftspensioner hade drabbats därav, i de flesta fall säkerligen

på grund av sökandens okunnighet om pensionsförsäkringslagens bestämmelser.

Detta hade dittills varit av mindre betydelse för de sökande,

enär de erlagda avgifterna och därmed även pensionsbeloppen varit relativt

små. Framdeles, när pensionsförsäkringen varit i kraft en längre tid, bleve

däremot förhållandet ett annat. Visserligen komme då, med eu ökad kännedom

om villkoren för pensionens utgående, procenttalet av dem, som försummade

att i tid söka pension, sannolikt att betydligt sjunka. Men för

den, som då drabbades av bestämmelsen i fråga, kunde detta betyda eu

avsevärd ekonomisk förlust.

De nuvarande bestämmelserna om rätt till retroaktiv pension synas vara Departemcntsi

behov av omarbetning. Vad till en början angår pensionstillägg är det, chefen.

såsom ock av pensionsstyrelsen påvisats, visserligen rimligt, att den pensionssökande

får räkna sig till godo viss tid före ansökningsmånaden,

därest pensionsfallet inträffat tidigare. Den nuvarande retroaktivitetstiden

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

bör emellertid på de av styrelsen anförda skälen omläggas och förkortas.

I fråga om den lämpliga tidslängden föreligga olika förslag — högst 6

månader enligt besparingakommittén, högst ett år enligt pensionsstyrelsen.

För min del finner jag en tid av högst 6 månader vara fullt tillräcklig,

och det skäl, pensionsstyrelsen anfört till stöd för sin uppfattning

att kostnadsbesparingen möjligen skulle bliva bättre tillgodosedd genom att

fristen utsträckes till ett år, verkar icke övertygande.

I likhet med besparingskommittén anser jag mig emellertid böra betona,

att en begränsning av tidsfristen till högst 6 månader icke bör medföra

ändring i nu gällande praxis att låta pensionerna i regel utgå först från och

med ansökningsmånaden.

Den nu föreslagna tidsbegränsningen har beräknats medföra en årlig kostnadsbesparing

för staten av omkring 450,000 kronor. Med hänsyn dels till

den övergångsbestämmelse, jag har för avsikt att föreslå, dels därtill att

ändringen av förevarande paragraf synes böra träda i kraft först den 1 januari

1928, torde emellertid besparingen för nästa budgetår bliva endast

obetydlig.

Beträffande avgiftspensionen har besparingskommittén, utan tvivel med

fog, ansett, att densamma principiellt bör utgå från pensionsfallets inträffande,

och pensionsstyrelsen är av samma mening. Styrelsen har emellertid

trots detta föreslagit, att när såsom pensionsanledning åberopas invaliditet

före fyllda 67 år, avgiftspensionen i förevarande hänseende skulle följa

samma regler som pensionstillägget. Anledningen härtill äro de administrativa

olägenheter, som eljest skulle uppstå. Ehuru jag på denna punkt känner

mig ganska tveksam, i synnerhet som jag föreslår en starkare begränsning

av tidsfristen än pensionsstyrelsen, är jag dock mest benägen att biträda

styrelsens förslag. Den avgiftspensionsberättigade har likväl haft möjlighet

att inom 6 månader efter pensionsrättens inträdande göra sina anspråk

gällande, och försummar han detta, får han finna sig i att gå miste om pensionen

för den tid, som ligger mer än 6 månader tillbaka, från ansökningsmånaden

räknat.

Pensionsstyrelsens förslag att avgiftspension på grund av uppnådd ålder

av 67 år skall utgå utan annan tidsbegränsning än den, som föranledes av

allmänna lagens bestämmelser om tioårig preskription, finner jag vara välgrundat.

Då enligt förslaget retroaktiv pension i vissa fall skulle utgå under kortare

tid än nu är fallet, torde en övergångsbestämmelse här vara erforderlig i syfte

att förhindra att en person, som ingivit sin pensionsansökan innan lagändringen

trätt i kraft, skulle få sin rätt till retroaktiv pension förminskad.

34 §.

Den i 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga

avgifter grundade försäkringen är av två slag: enskild försäkring och gruppförsäkring.

Med denna senare förstås försäkring av samtliga till viss grupp

anslutna personer. Bortsett från de fall, då varaktig oförmåga till arbete

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

föreligger, inträder rätt till pension i fråga om enskild försäkring vid fyllda

67 år och i fråga om gruppförsäkring i regel vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år,

allt efter valt försäkringssätt.

Yid den omläggning av den frivilliga försäkringen, vilken trädde i kraft

den 1 januari 1918, ansåg man sig i fråga om den enskilda försäkringen

böra bibehålla en pensionsålder av 67 år, detta med hänsyn därtill, att den frivilliga

försäkringen vore att betrakta som en komplementförsäkring till den

obligatoriska försäkringen och att därför pensionsåldern syntes böra vara

densamma för båda försäkringarna. Redan i den skrivelse av den 7 november

1916, genom vilken pensionsstyrelsen väckte förslag om den senare åvägabragta

omläggningen, framhöll emellertid styrelsen, hurusom tillslutningen

till den frivilliga försäkringen i mycket väsentlig mån förhindrades av den

höga pensionsåldern. För att tillmötesgå dem, som av denna anledning

ställde sig avvisande mot försäkringen, infördes på förslag av styrelsen i

den enskilda försäkringen ett försäkringssätt med villkor om återbetalning

av erlagda avgifter i vissa fall vid den försäkrades död, medan inom den

nyskapade gruppförsäkringen förenämnda syfte mera direkt tillgodosågs,

i det att redan angivna fyra olika pensionsåldrar erbjödos de försäkrade.

På Kungl. Maj:ts prövning skulle dessutom ankomma, huruvida i särskilt

fall gruppförsäkring kunde få äga rum även på andra villkor i fråga om,

bland annat, levnadsålder för pensionsrättens inträde.

I skrivelse den 24 februari 1925 har pensionsstyrelsen framlagt förslag till

vissa ändringar i bestämmelserna rörande den på frivilliga avgifter grundade

försäkringen och därvid anfört följande:

»När pensionsstyrelsen nu, efter sju års erfarenhet rörande arbetet med

den sålunda omlagda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen, ånyo

ifrågasätter viss omgestaltning av försäkrings villkoren, sker detta i främsta

rummet av det skäl, att styrelsen allt mer kommit till den övertygelsen, att

det för denna försäkrings vidare utveckling är synnerligen angeläget, att

rätten att välja även lägre pensionsålder än 67 år utsträckes till alla dem,

som söka anslutning till den frivilliga försäkringen. En utsträckning av

denna valfrihet, som hittills förbehållits de gruppförsäkrade, skulle snarast

äga karaktären av ett fortgående på en redan tidigare inslagen väg. Styrelsens

betänkligheter med avseende på skilda pensionsåldrar för obligatorisk och

frivillig enskild försäkring hava måst vika inför de gångna årens erfarenhet.

Allmänheten har en inrotad föreställning, att frivilligt erlagda avgifter böra

kunna möjliggöra pension även vid lägre ålder än 67 år. Åtminstone i

yngre år förefaller den tanken lockande att redan någon tid, innan åldern

gör sig alltför kännbar, kunna draga sig tillbaka från förvärvsarbete eller

i varje fall lätta på detta. Det torde icke heller vara möjligt bestrida, att

olika levnadsomständigheter kunna påkalla olika pensionsåldrar. Det synes

även självfallet, att kravet på en sådan individualisering av försäkringen

måste anses särskilt rimligt, då fråga är om en pensionering, till vilken

den enskilde förväntas tvångsfritt ansluta sig. I detta sammanhang må

framhållas, att man inom hittills avtalade gruppförsäkringar, omfattande

åtskilliga tusental personer, icke i något fall satt pensionsåldern till 67 år

och endast beträffande ett fåtal personer satt pensionsåldern högre än 62 år.

Om man emellertid, med hänsyn till nyss anförda synpunkter, i fråga

Pensions
styrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition nr 110.

om pensionsåldrar kompletterar den enskilda försäkringen till överensstämmelse

med gruppförsäkringen, kommer skillnaden mellan dessa båda slag

av frivillig försäkring att bli sa ringa, att någon invändning knappast synes

kunna göras mot en av olika skäl synnerligen önskvärd sammanslagning av

dem. För den händelse en dylik komme till stånd, skulle de inom den nuvarande

enskilda försäkringen gällande enkla formerna för anslutning tilllämpas

beträffande all frivillig försäkring, och behov skulle ej längre föreligga

av sådana skriftliga försäkringsavtal, som enligt föreskrift i kungörelsen

den 31 december 1917 angående frivillig försäkring nu skola beträffande

gruppförsäkring upprättas mellan pensionsstyrelsen och vederbörande. Redan

i och för sig skulle tvivelsutan möjligheten att sålunda utan omgång kunna

direkt med närmaste postanstalt, i likhet med vad som nu sker beträffande

enskild försäkring, ordna en på frivilliga avgifter grundad pensionering av

arbetare och annan personal öka anslutningen till försäkringen. Yissa med

gruppförsäkringen sammanhängande svårigheter av rent teknisk art, avseende

såväl försäkringsvillkorens tillfredsställande formulering i enlighet med

gällande föreskrifter som den årliga kontrollen av försäkringsavgifterna, skulle

bortfalla, och avgifterna, som enligt hittills ingångna försäkringsavtal ansetts

böra inbetalas till pensionsstyrelsen under loppet av viss, kortare tid vid

årets slut, skulle komma att vid ett större eller mindre antal postanstalter

erläggas å de olika tider, som i de särskilda fallen befunnes för vederbörande

lägliga. Eu sålunda till plats och tid jämnare fördelad avgiftsinbetalning

komme givetvis även att möjliggöra eu snabbare avgiftskvittering i

försäkringsböckerna, än som med nuvarande förfaringssätt är möjlig.

En i enlighet med sålunda anförda synpunkter genomförd omgestaltning

av den frivilliga försäkringen skulle således av de två försäkringsslagen enskild

försäkring och gruppförsäkring bilda en enhetlig försäkringsform, erbjudande,

i likhet med den nuvarande gruppförsäkringen, ett flertal olika pensionsåldrar

samt självfallet, i likhet med deu nuvarande enskilda försäkringen,

försäkring såväl utan som med avgiftsåterbetalning ävensom försäkring med

huvudvikten lagd vid ålderspensioner, eu försäkringsform, som införts med

stöd av bemyndigande i brev don 19 juni 1919. Sistnämnda försäkring,

till vilken styrelsen återkommer i annat sammanhang, är nu lagd som

försäkring utan avgiftsåterbetalning. Då styrelsen skulle önska framdeles

erbjuda även denna försäkring åt allmänheten såväl utan som med avgiftsåterbetalning,

komme den försäkringssökande att, oavsett pensionsåldern,

äga möjlighet välja mellan fyra olika tariffer. Om man vidare antar, att

minst fyra pensionsåldrar borde finnas att välja på, skulle för erlagda avgifters

kvittering i försäkringsboken åtminstone sexton olika beteckningssätt

vara erforderliga. Eu medverkan till avgiftsuppbörden under så jämförelsevis

invecklade former torde emellertid icke böra åläggas postanstalternas

personal. Även för den stora allmänheten skulle en sådan anordning utan

tvivel visa sig leda till osäkerhet och misstag.

Dessa svårigheter hava helt naturligt gjort det önskvärt att söka finna

ett sätt för avgifternas inbetalning och kvittering, vilket såväl vore praktiskt

enkelt som tillvaratoge de olika möjligheterna till försäkringens anordnande.

För vinnande av detta syfte har pensionsstyrelsen tänkt sig, att vid erläggandet

av en viss avgift dennas natur skulle utmärkas endast så till vida,

att av posttjänstemannen i försäkringsboken antecknades, huruvida avgiften

erlagts till invaliditets- och ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning,

till samma försäkring med avgiftsåterbetalning, till (huvudsakligen) ålderdomsförsäkring

utan avgiftsåterbetalning eller till samma försäkring med

avgiftsåterbetalning. Frågan om pensionsåldern, d. v. s. den tidpunkt, då

pension, oavsett arbetsoförmåga, skall börja utgå, ställes på framtiden och

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts proposition nr 110.

överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast den inskränkningen,

att rätten till dylik ålderspension skall inträda tidigast vid fyllda 55 år och.

senast vid fyllda 70 år. Att sistnämnda åldersgräns valts i stället för 67 år,

beror huvudsakligen därpå, att styrelsen ansett tillfället lämpligt att på så

sätt undanröja ett hittills föreliggande hinder för fullgörande i föreskriven

utsträckning av den kommunikationsverken åliggande skyldigheten att till förmån

för viss avgången personal verkställa inbetalning till den frivilliga försäkringen.

Det föreslagna förfaringssättet skulle för postanstalternas vidkommande i

det närmaste överensstämma med nu praktiserade sätt för avgifternas kvittering.

För allmänheten synes metoden innebära en avsevärd fördel därigenom,

att den försäkrade sluppe att kanske decennier i förväg fixera eu

tidpunkt, för vilkens fastställande han rimligtvis ännu måsto sakna alla förutsättningar.

Han kunde i tid göra besparingar till tryggande av sin ålderdom

med bibehållande av sådan dispositionsrätt över de erlagda avgifterna,

att desamma komme att tagas i anspråk varken tidigare eller senare, än

omständigheterna, enligt hans eget bedömande, gjorde detta nödvändigt eller

önskvärt.

Om den här ifrågasatta anordningen genomfördes, komme självfallet ålderspensionen

på grund av eu viss avgift att bli större, ju längre den försäkrade

ville och kunde dröja med att göra sin pensionsrätt gällande. Förslaget

innebär naturligtvis även möjligheter att i tariffer, där så kan anses önskvärt,

i oförändrad eller till och med ökad utsträckning tillgodose invaliditetsmomentet.

Bätten till tidigare ålderspension behöver sålunda icke medföra

sänkning av pension på grund av varaktig oförmåga till arbete.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att styrelsen vid övervägande

av den frivilliga försäkringens omändring och vid därav föranledda undersökningar

beträffande olika beräkningssätt för sin del utgått från den förutsättningen,

att frivilliga pensioner och fond för den frivilliga försäkringen,

nu beräknade på grundval av 4 % räntefot, framdeles skulle komma att beräknas

efter en räntefot av 4.3 % i likhet med vad som äger rum inom den

obligatoriska pensionsförsäkringen.

Det förslag till omgestaltning av den frivilliga försäkringen, vilket pensionsstyrelsen

här framlagt, berör ej, utom i fråga om räntefoten, de försäkringstekniska

grunderna för denna försäkring. Detta är emellertid i

någon mån fallet i fråga om ett annat önskemål, som styrelsen här tillåter

sig framföra. Sedan genom brev den 31 december 1917 bestämts, att

inom den frivilliga försäkringen för varje avgift skall försäkringstekniskt

inom varje försäkringssätt beräknas ett av åldern vid avgiftens erläggande

beroende, men av tidpunkten för pensionsrättens inträde oberoende pensionsbelopp,

har Kungl. Maj:t, på framställning av pensionsstyrelsen, genom

brev den 19 juni 1919 medgivit styrelsen rätt att, utan hinder av föreskrifterna

i förstnämnda brev, meddela på frivilliga avgifter grundad försäkring

även efter sådan beräkningsgrund, att vid invaliditet före den

ålder, från vilken pension senast skall utgå, pensionsbeloppet motsvarar

kapitalvärdet av den från viss ålder tillförsäkrade pensionen, då vid beräkningen

av detta kapitalvärde och av invaliditetspensionens belopp ingen åtskillnad

beträffande dödligheten göres mellan invalider och aktiva. På detta

sätt beräknade pensioner avsågos innebära eu mera lämplig och mindre kostsam

form av försäkring för dem, som kunde förmodas vara underkastade en

invaliditetsrisk, avsevärt mindre än den eljest inom den frivilliga försäkringen

antagna, och vilka försäkringen för den skull i främsta rummet borde bereda

en viss pension vid uppnåendet av eu bestämd åldersgräns. Vid användandet

av denna beräkningsgrund tages för de flesta åldrar i jämförelsevis ringa grad

Bihang till riksdagens protokoll 1027. / sand. 05 käft. (Nr 110.) 802 27 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Försäkringsinspektionen.

Departements
chefen.

34 Kung!,. Maj:ts ''proposition nr 110.

hänsyn till risken av arbetsoförmåga före den fastställda pensionsåldern.

Den försäkring, varom nu är fråga, har icke heller varit ämnad att fylla

någon uppgift i detta hänseende. Den frivilliga försäkringens karaktär av

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, vilken karaktär tinnes angiven i 34 §

pensionsförsäkringslagen, har emellertid tidigare avhållit styrelsen från att

yrka på ett fullständigt bortseende från invaliditetsmomentet i fråga om

detta slag av frivillig försäkring. Det synes dock nu pensionsstyrelsen, som

om ett lämpligt tillfälle vore för handen att i sammanhang med föreslagna

ändringar i övrigt även härvidlag konsekvent fullfölja, vad som tidigare påbörjats,

och sålunda omgestalta det slag av frivillig försäkring, som för närvarande

väsentligen avser ålderdomsförsäkring, till ren ålderdomsförsäkring.»

Slutligen framhåller pensionsstyrelsen, att om här av styrelsen anförda

synpunkter komme att vinna beaktande, detta skulle nödvändiggöra en

ändring av 34 § pensionsförsäkringslagen, vartill styrelsen ock framlägger

förslag.

Försäkringsinspektionen har i infordrat utlåtande den 3 februari 1926

förklarat sig icke hava något att erinra mot pensionsstyrelsens ifrågavarande

förslag. Men då, såsom pensionsstyrelsen framhållit, det kunde förväntas, att

anslutningen till den frivilliga pensionsförsäkringen därigenom komme att

ökas, erinrar försäkringsinspektionen om vad den uttalat i utlåtande av den

3 juni 1925 över besparingskommitténs betänkande rörande socialförsäkringens

organisation, nämligen att staten ej borde locka till denna försäkring

genom att förena den med förmåner, som staten ej beredde dem, som frivilligt

pensionsförsäkrat sig annorstädes. Sådana förmåner kunde enligt

försäkringsinspektionens mening icke motiveras, med mindre frivillig pensionsförsäkring

hos pensionsstyrelsen vore ur social synpunkt mera önskvärd

än annan sådan försäkring. Något dylikt ansåge emellertid ämbetsverket icke

kunna påstås. Försäkringsinspektionen påpekar särskilt eu sådan förmån.

Enligt 7 § i pensionsförsäkringslagen räknas pension på grund av frivillig

försäkring enligt denna lag icke som inkomst annat än i den mån den överstiger

300 kronor, under det däremot pension på grund av annan frivillig

försäkring i sin helhet räknas som inkomst. Detta medför enligt 6 § i

nämnda lag, att den som är frivilligt försäkrad hos pensionsstyrelsen kan

erhålla pensionstillägg, om hans pension ej uppgår till 725 kronor (700

kronor för kvinna), under det den som är försäkrad annorstädes ej kan erhålla

pensionstillägg, om hans pension uppgår till 425 kronor (400 kronor

för kvinna). Detta gjorde, säger försäkringsinspektionen, att arbetsgivare, som

ville bereda sina arbetare pension, som ej uppginge till 725 kronor för man

och 700 kronor för kvinna, måste i deras intresse försäkra dem hos pensionsstyrelsen.

Om staten ville uppmuntra till frivillig pensionsförsäkring

genom att vid pensionstilläggets bestämmande ej räkna hela pensionen som

inkomst, borde därför enligt försäkringsinspektionens mening detta tillämpas

ej blott i fråga om frivillig försäkring hos pensionsstyrelsen utan även i

fråga om annan frivillig pensionsförsäkring.

Den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen har hittills vunnit

en anmärkningsvärt ringa anslutning, trots de förmåner den har att bjuda.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

En av orsakerna därtill torde vara, att den för den enskilda försäkringen

fastställda pensionsåldern, 67 år, anses vara för hög. Men ej heller den

med 1918 års ingång anordnade gruppförsäkringen, som dock erbjuder lägre

pensionsåldrar, har haft önskad framgång. Enligt vad jag inhämtat hava

hittills endast fyra arbetsgivare begagnat sig av denna form för försäkring

av hos dem anställda personer. Anledningen till att ej heller gruppförsäkringen

kommit till större användning torde i huvudsak vara att söka i att

den saknar tillräcklig smidighet att lämpa sig efter olika förhållanden och

att den är bunden vid väl tunga former.

Pensionsstyrelsen avser nu med sitt förslag att i möjligaste mån avlägsna

de huvudsakliga, med den nuvarande anordningen förbundna olägenheterna

samt göra ifrågavarande försäkring mera enkel och tilltalande. Bland annat

skulle skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring upphävas

samt pensionsåldern göras valfri mellan lägst viss ålder, som det skulle ankomma

på Konungen att bestämma -— 55 år föreslås — och högst 70 år.

Pensionsstyrelsen skulle vidare tillerkännas rätt att meddela icke blott såsom

nu kombinerad ålders- och invaliditetsförsäkring utan även ren ålderspensionering.

Då den sålunda föreslagna reformen synes medföra avsevärda förbättringar

och förenklingar och densamma icke föregriper en eventuell reformering

av pensionsförsäkringen i allmänhet, finner jag mig böra förorda

förslaget. I sammanhang härmed anser jag mig böra betona, att en person,

som söker att utfå frivillig pension på grund av uppnådd viss ålder,

överstigande den minimiålder, som må komma att bestämmas, men under

70 år, enligt 31 § pensionsförsäkringslagen icke kan tillerkännas sådan pension

från annan ålder än den han uppnått vid tiden för ansökningen. I

dylikt fall kan nämligen pensionsrätten icke anses hava inträtt, förrän han

genom att söka pension givit tillkänna sin önskan att komma i åtnjutande

av densamma.

Den av försäkringsinspektionen framförda, mera speciella anmärkningen

berör egentligen icke ändringsförslaget i och för sig utan hänför sig snarare

till frågan om lämpligheten av stadgandet i 7 § pensionsförsäkringslagen att

vid beräkningen av pensionstilläggs belopp såsom årsinkomst icke skall upptagas

pension enligt 34 § intill ett belopp av högst 300 kronor. Denna

fråga torde böra tagas under omprövning i sammanhang med den stora

frågan om en eventuell reformering av pensionsförsäkringen i dess helhet.

Här må endast anmärkas, dels att berörda stadgande i 7 § allenast torde

gälla pensionsbelopp, som grunda sig på avgifter, erlagda under tid då detta

stadgande är i gällande kraft, dels ock att sannolikt i flertalet fall, där frivillig

pension kommer att utgå, pensionstillägg icke kan beviljas av det

skäl, att vederbörandes årsinkomst överstiger det i 6 § pensionsförsäkringslagen

bestämda maximibeloppet.

I enlighet med pensionsstyrelsens av försäkringsinspektionen utan anmärkning

lämnade förslag finner jag det lämpligt att i samband med den

nu ifrågasatta omläggningen av den frivilliga försäkringen höja den räntefot,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

som lägges till grund för densamma, från nuvarande 4 % till 4.3 %. Den

kommer då ock i jämnhöjd med den räntefot, som tillämpas inom den

obligatoriska pensionsförsäkringen.

Därest den nu ifrågasatta ändringen av 34 § pensionsförsäkringslagen

vinner bifall, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles meddela de

närmare bestämmelser, som i följd därav må bliva erforderliga.

Ikraftträdande.

Då vissa av omläggningen av den på frivilliga avgifter grundade försäkringen

föranledda anordningar taga någon tid i anspråk, torde med ikraftträdandet

av en sådan omläggning böra anstå till den 1 januari 1928. Med

hänsyn till dem, som redan förvärvat pensionsanspråk, torde med ikraftträdandet

av ändringen i 31 § böra anstå till samma dag. Övriga av mig

nu föreslagna lagändringar synas lämpligen böra träda i kraft redan den 1

juli 1927. Beträffande 6, 9 och 31 §§ erfordras vissa övergångsbestämmelser.

I fråga om den frivilliga försäkringen må vidare erinras, att tydligen

den, som enligt äldre bestämmelser försäkrats genom enskild försäkring, blir

delaktig av de nya, mindre stela reglerna. Yad angår gruppförsäkring, lärer

intet hinder finnas för att redan ingånget avtal därom fortfarande blir bestående.

Skulle det uppsägas, lära de försäkrade vara berättigade till frivillig

pension enligt de nya reglerna. Eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser

torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t i samband med meddelande

av detaljföreskrifter rörande den frivilliga försäkringen.

Departementschefen uppläser härefter ett inom socialdepartementet utarbetat

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913

(nr 120) om allmän pensionsförsäkring, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 110.

37

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120)

om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 6, 9, 29, 31 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring skola, 6 § i dess lydelse enligt lagen den 13

oktober 1921, 9 § i dess lydelse enligt lagen den 11 september 1914, 29 och

31 §§ i deras lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 samt 34 § i dess lydelse

enligt lagen den 14 juni 1917, i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

6 §''

Å erlagda---avgiften påförts.

Därjämte utgår —-- 400 kronor.

Pensionstillägget utgör---50 kronor.

För pensionsberättigad---äkta makar.

Pensions årsbelopp avrundas till närmast högre öretal, som är jämnt delbart

med 120. Utgöres beloppet av dels pension enligt första stycket i

denna paragraf och dels pensionstillägg, skall avrundningen verkställas å

pensionstillägget.

9§-

I fråga---minskat belopp.

Pensionstillägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad undergår

frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.

Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro

beroende av honom, må dem medgivas rätt att under tiden uppbära pensionstillägget.

Lag samma vare i fråga om pensionstillägg för tid, under

vilken pensionsberättigad å staten tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri vård

på statens bekostnad.

För tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig

anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära

honom tillkommande pension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader

för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället

är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården. Vad sålunda stadgats om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära

pension gälle ock beträffande kommun i fråga om pension, tillkom

mande pensionstagare, som jämlikt lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård omhändertagits av barnavårdsnämnd. I fråga om storleken av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ta proposition nr 110.

det belopp, fattigvårdssamhälle eller kommun enligt vad ovan sägs skall äga

tillgodogöra sig, skall vad i 51 § i lagen om fattigvården stadgas äga motsvarande

tillämpning.

29 §.

Ansökning rörande---blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen

pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall ansökningen

därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring,

att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är

sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av

upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna

personer.

Vid ansökningen--— fastställt formulär.

31 §.

Pension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,

vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett

vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren

avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension, som

beviljas på grund av varaktig oförmåga till arbete, utgår dock ej för längre

tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes,

ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma---av pension.

Finnes grundad---skall utbetalas.

34 §.

Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter

försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga till

arbete, dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga,

från fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet

av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande

av pension. Försäkring må ock avse allenast pension att utgå

från sålunda vald pensionsålder.

Den ålder före fyllda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt

uppbära pension, beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst

må erläggas, samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande

fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter,

som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga

om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna

därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag

skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett

år erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor.

Det mot---en åttondel.

De frivilliga---omförmälda fonden.

Beträffande avgifter---och fond.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110. 39

Denna lag träder i kraft, i fråga om 6, 9 och 29 §§ den 1 juli 1927 samt

i fråga om 31 och 34 §§ den 1 januari 1928.

Härvid skall iakttagas,

att avrundning av pensionsbelopp i enlighet med vad i denna lag sägs

skall tillämpas jämväl beträffande pensionsbelopp, som belöper å tid före

den 1 juli 1927, såvida pensionsbrevet utfärdas efter nämnda dag,

att vad i 9 § tredje stycket sägs för det fall att sådana omständigheter

föreligga, som avses i 40 § 3 mom. i lagen om fattigvården, skall lända

till efterrättelse först från och med den 1 januari 1928, samt

att bestämmelserna i 31 § i denna lag icke skola tillämpas i fråga om

pensionsansökan, som före den 1 januari 1928 ingivits till ordförande i pensionsnämnd.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

21 februari 1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

regeringsrådet Planting-Gyllexbåga,

justitierådet Alexanderson,

justitierådet Tiselius.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 februari 1927,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän

pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen Hugo Elliot.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att sista punkten

av övergångsbestämmelserna syntes böra innehålla, att 31 § skall beträffande

pension, som sökts före början av 1928, även efter ingången av

nämnda år gälla i sin äldre lydelse.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter

gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och ecklesiastikdepartementet,

lagrådets den 21 februari 1927 avgivna utlåtande över

det den 11 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring.

Efter att hava meddelat innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden

:

»Med anledning av lagrådets erinran har ändring vidtagits i sista

punkten av övergångsbestämmelserna. I övrigt hava ordalagen i 9 § i

vissa delar omarbetats, vilken omarbetning dock endast är av redaktionell

natur.

Jag vill nämna, att det är min avsikt att senare i dag för Kungl. Maj:t

framlägga det förslag till ändring av, bland andra, 40 § i lagen om fattigvården,

som jag vid ärendets tidigare behandling omför mål t.»

Föredraganden uppläser härefter lagförslaget i dess i vissa avseenden

omarbetade skick samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Carl Ullman.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 95 höft. (Nr 110.) 302 27 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. S2LU 1927:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar s. 8 i texten
  2. 2LU 1927:30 Utlåtande beträffande vissa delar av väckt motion angående revision i vissa avseenden av lagen om allmän pensionsförsäkring. Andra lagutskottet har i sammanhang s. 14 i texten