Sök i Ratio Lex

Angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. ro

1927-02-18 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:117, Angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. ro

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

1

Nr 117.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa

understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. ro.;

given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löpo ren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Meurling anför:

l:o.

I skrivelse den 22 oktober 1926 har generalpoststyrelsen gjort framställning

om beredande av årligt ålderdomsunderstöd åt amanuensen Carl

Arvid Erixon. Beträffande dennes anställnings- och avlöningsförhållanden

meddelas i huvudsak följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 102 haft. (Nr 117—118.) 35G 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Erixon, som vore född den 20 juli 1860, hade, efter år 1888 avlagd hovrättsexamen,

den 30 september 1892 erhållit anställning hos generalpoststyrelsen

såsom e. o. tjänsteman. Från och med den 1 januari 1900 hade

han erhållit amanuensbefattning med tjänstgöringsskyldighet av 5 timmar

per söckendag mot ett arvode av 720 kronor för år, viiket från och med den

1 januari 1910 höjts till och alltjämt utginge med 1,680 kronor för år, dyrtidstillägg

oräknat. Under åren 1902 — 1912 hade Erixon bestritt olika uppdrag

som t. f. revisor, tillhopa 2 år 10 månader, samt hade åren 1910—1921

varit anställd som s. k. gruppchef å dåvarande inrikes postanvisningsrevisionen,

därvid i sin tjänstgöring alternerande med tjänstemän i postexpeditörs

grad.

Erixon hade uppgivit, att han på grund av sin från tidigaste barndom

svaga hälsa av läkare förbjudits arbeta mer än högst 5 timmar om dagen,

och att han därför ej vågat söka ordinarie anställning med dess till minst

7 timmar per dag bestämda tjänstgöringstid.

Generalpoststyrelsen meddelar härefter, att det vid förestående omorganisation

av styrelsen måhända bleve nödvändigt att entlediga Erixon ur tjänst,

samt framhåller, att det vore önskvärt, att Erixon då med hänsyn till sin

långa och utan anmärkning fullgjorda tjänstgöring bereddes understöd av

postmedel för sin återstående livstid. Beträffande understödsbeloppets storlek

anför generalpoststyrelsen följande:

Därest Erixon erhölle entledigande ur postverkets tjänst från och med

den 1 juli 1927, komme han då att, vid en levnadsålder av nära 67 år, kunna

åberopa en tjänsteålder av 33 år 9 månader, eller ett antal tjänstår, som

tillfullo syntes motivera anspråk på pension. Med sedvanlig beräkning av

ett ålderdomsunderstöd uppgående till två tredjedelar av innehavande arvode

skulle vid sagda tidpunkt sådant understöd kunna beviljas Erixon med 1,120

kronor eller avrundat till med 12 jämnt delbart tal, 1,140 kronor. Någon

reduktion av detta belopp exempelvis med hänsyn därtill, att Erixon icke

haft att erlägga några pensionsavgifter, syntes icke böra ske, enär han vid

erhållande av ålderdomsunderstöd komme att få vidkännas den försämring

i ersättning, som följde därav, att å understödet komme att beräknas det

lägre, reducerade dyrtidstillägget, medan å hans nu utgående arvode beräknades

det högre, oreducerade.

Under åberopande härav har generalpoststyrelsen hemställt, att Erixon

måtte, från och med den dag han avginge ur postverkets tjänst, dock tidigast

från och med den 1 juli 1927, under sin återstående livstid erhålla ett årligt

ålderdomsunderstöd av postmedel till belopp av 1,140 kronor.

Till följd av remiss har statskontoret avgivit utlåtande i ärendet den 15

november 1926 och därvid förklarat sig icke hava annat att erinra mot

generalpoststyrelsens förslag än att pensionen, som borde till storleken avpassas

så, att den kunde betraktas som nyreglerad, borde höjas till 1,200

kronor.

Amanuensen Erixon fyller instundande juli månad 67 år och har alltså

nått sådan levnadsålder, att han torde böra inom en nära framtid entledigas

från sin befattning. Det synes med hänsyn till Erixons långvariga och utan

anmärkning fullgjorda arbete i statens tjänst skäligt, att han därvid tillerkännes

något understöd för sin återstående livstid.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj;ts proposition nr 117f

Åt icke-ordinarie befattningshavare i amanuensställning har riksdagen i

ett flertal tidigare fall beviljat pension. Jag tillåter mig i sådant hänseende

erinra om följande beslut, nämligen av 1922 års riksdag om pension å 1,350

kronor åt amanuensen i försvarsdepartementet, friherre O. T. Hermelin, av

1925 års riksdag om pension å 2,004 kronor till förste amanuensen hos riksarkivet

och skolöverstyrelsen L. G. Strömsten, samt av nästlidet års riksdag

om pension av 1,980 kronor åt amanuensen i socialdepartementet C. H.

Sjöcrona.

Vad angår storleken av den pension, som bör tilldelas Erixon, så må det

bemärkas, att generalpoststyrelsen — med hänsyn till att pensionen komme

att betraktas såsom nyreglerad och alltså icke medföra pensionstillägg och

dyrtidstillägg efter de förmånligare grunderna — icke, såsom eljest plägar

ske på den grund att vederbörande icke genom pensionsavgifters erläggande

själv bidragit till sin pension, vidtagit någon reduktion i det med tillämpning

av tidigare gällande grunder föreslagna beloppet, 1,140 kronor. Då

emellertid en oreglerad pension å omkring 1,140 kronor motsvaras av en

reglerad pension å närmare 1,600 kronor, torde generalpoststyrelsens förslag

i själva verket innebära en reduktion med hänsyn till icke inbetalda pensionsavgifter

av över 400 kronor, vilket belopp i betraktande av vad i tidigare

liknande fall tillämpats synes väl högt. Av hänsyn bland annat härtill

finner jag mig böra förorda den av statskontoret ifrågasatta höjningen

av pensionsbeloppet till 1,200 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att amanuensen i generalpoststyrelsen Carl Arvid Erixon

må från och med den dag, då han entledigas från sin anställning

i generalpoststyrelsen, dock tidigast från och med den 1

juli 1927, under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension

av 1,200 kronor, att utgå av postmedel.

2:o.

Generalpoststyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om

understöd åt postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson och därvid

beträffande hennes tjänstgöring och avlöningsförhållanden anfört i huvudsak

följande:

Postbiträdet vid postkontoret i Limhamn Anna Hildur Elmir Eriksson,

som vore född den 10 oktober 1861 och sålunda 65 år gammal, hade alltsedan

den 1 oktober 1902 varit anställd vid postanstalten i Limhamn.

Under tiden 1 oktober 1902—30 april 1914 hade hon tjänstgjort vid dåvarande

poststationen i Limhamn och därvid på eget ansvar handhaft kassatjänstgöringen

samt expeditionen av ankommande och avgående poster.

Alltsedan den 1 maj 1914, då postkontor inrättades i Limhamn, hade hon

varit anställd såsom dispositionsbiträde vid nämnda postkontor och i denna

egenskap, under 7 timmars daglig arbetstid, bestritt i huvudsak samma göromål,

som i allmänhet åligga postexpeditör, såsom kassatjänst, tidningsgöromål

och expedition av ankommande och avgående poster.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Postbiträdet Erikssons ersättning både under tiden 1 oktober 1902—30

april 1914 utgått med 50—75 kronor för månad samt därefter med så småningom

stigande belopp; från och med den 1 november 1919 hade hon åtnjutit

en årlig avlöning av 2,580 kronor.

Vidare hade postbiträdet Eriksson tjänstgjort i telegrafverket under tiden

från den 1 april 1895 till och med den 31 maj 1913 såsom föreståndare för

telegramexpeditionen i Limhamn samt från förstnämnda dag intill mitten

av år 1901 såsom föreståndare jämväl för växelstationen därstädes. Postbiträdet

Eriksson hade sålunda varit anställd i statens tjänst sammanlagt

över 31 år och under hela denna tid fullgjort henne åliggande göromål med

stort nit, intresse, duglighet och ordentlighet.

Generalpoststyrelsen erinrar härefter om att pensionsåldern för kvinnlig

befattningshavare i allmänhet inträder senast vid 64 levnadsår, samt framhåller,

att, då postbiträdet Eriksson redan överskridit denna ålder och hennes

arbetsförmåga enligt läkarintyg vore nedsatt, hon inom en nära framtid

borde lämna sin tjänst. Postbiträdet Eriksson vore emellertid för sin försörjning

uteslutande hänvisad till sin inkomst från postverket och saknade

anhöriga, som kunde draga försorg om henne, varför hon borde erhålla ett

årligt ålderdomsunderstöd av postmedel för sin återstående livstid. Beträffande

understödsbeloppets storlek anför generalpoststyrelsen följande:

Av den till postbiträdet Eriksson nu utgående ersättningen, 2,580 kronor

för år, kunde ett belopp av 400 kronor beräknas motsvara dyrtidstillägg och

återstoden, 2,180 kronor, anses såsom arvode. I enlighet med de grunder,

som i allmänhet tillämpats, då fråga varit om beredande av understöd åt

befattningshavare, som icke författningsenligt varit berättigad till pension,

skulle det ifrågasatta understödet till postbiträdet Eriksson utgå med */s

av senaste arvode (2/3 X 2,180= 1,453), vilket belopp måhända borde i någon

mån reduceras, förslagsvis till 1,380 kronor, i anledning därav, att hon, i

olikhet med ordinarie tjänsteman, icke erlagt pensionsavgifter.

Statskontoret, som till följd av remiss avgivit utlåtande i ärendet den 2

oktober 1926, har förklarat sig icke finna något att erinra mot det föreslagna

understödsbeloppet samt tillstyrkt framställning i frågan till riksdagen.

''

Med hänsyn till postbiträdet Erikssons långa och synnerligen väl vitsordade

arbete i statens tjänst synes det skäligt, att hon på sin ålderdom

kommer i åtnjutande av pension.

Det av generalpoststyrelsen föreslagna pensionsbeloppet skulle enligt nu

gällande grunder komma att medföra en sammanlagd årlig inkomst av omkring

1,700 kronor. Då detta belopp synes lämpligt avvägt i förhållande

till postbiträdet Erikssons nuvarande arvode, 2,580 kronor, finner jag i likhet

med statskontoret intet vara att erinra mot generalpoststyrelsens förslag.

Jag hemställer för den skull, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva

att postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson må från och

med den dag, då hon entledigas ur postverkets tjänst, under

sin återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd av 1,380

kronor, att utgå av postmedel.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

5

3:o.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har generalpoststyrelsen hemställt om

beredande av ålderdomsunderstöd åt städerskorna Stina Lisa Nyqvist,

född Larsdotter, i Ange, Mathilda Söderberg, född Hansson, i

Malmö och Elna Håkansson, född Olsson, i Lund.

Beträffande de nämnda städerskornas arbets- och avlöningsförhållanden

samt storleken av understödsbeloppen har generalpoststyrelsen anfört bland

annat följande:

Stina Lisa Nyqvist, som vore änka efter en stationskarl vid statens järnvägar

och i denna sin egenskap uppbure en änkepension av 408 kronor för

år, vore född den 25 september 1849 och sålunda 77 år gammal. Den 1 juli

1896 hade hon antagits till städerska vid postverkets överliggningslokaler i

Ange, vilken befattning hon fortfarande innehade. Arbetet bestode i vedoch

vattenbärning, eldning, bäddning åt 14 olika tjänstemän, 4 varje natt,

städning och skurning m. m. Arbetstiden hade i medeltal uppgått till 51/t

timmar om dagen, oberäknat den extra tid som åtgått för höst- och vårrengöringar,

vartill hon, utan särskild ersättning från postverket, ofta måst anlita

lejd hjälp. Städerskan Nyqvist hade under hela sin anställningstid

med största ordentlighet och punktlighet fullgjort sitt arbete och med synnerlig

omtanke handhaft vården av henne anförtrodda inventarier m. m.

Ersättningen, som från år 1913 till den 1 november 1916 utgått med 180

kronor för år räknat, hade sedermera stigit och utgjorde från och med den

1 november 1917 360 kronor om året.

Under sista tiden hade städerskan Nyqvist måst anlita hjälp till städningsarbetet

av en dotter, och under sistförfluten året hade hon på grund

av tilltagande ålderdomssvaghet och därav föranledd arbetsoförmåga nödgats

överlämna allt arbete till dottern. Städerskan Nyqvist hade utom sin

inkomst från postverket inga andra tillgångar än ovannämnda pension av 408

kronor. Då hon vore oförmögen att genom eget arbete bidraga till sin försörjning

komme hon vid sin avgång från tjänsten att bliva i stort behov av

understöd. På grund därav och med hänsyn till hennes 30-åriga, väl vitsordade

arbete i postverkets tjänst ville generalpoststyrelsen föreslå, att städerskan

Nyqvist vid avgången från sin befattning bereddes ålderdomsunderstöd

av postmedel till ett belopp av 240 kronor för år, motsvarande 2/3 av

hennes senaste arvode, ett belopp, som generalpoststyrelsen ansåge icke

böra reduceras, enär hennes enda inkomst utgjordes av den blygsamma

änkepensionen.

Mathilda Söderberg, som vore född den 3 december 1857 och sålunda 69

år gammal, hade antagits till städerska vid postkontoret Malmö 1 den 12

oktober 1906. Hon hade en daglig arbetstid av omkring 3 */2 timmar med

början kl. 4.3 0 f. m. Alltsedan hon antagits till städerska, hade fru Söderberg

ii tan avbrott förrättat sitt arbete och fullgjorde detsamma fortfarande,

trots hög ålder och vacklande hälsa, på ett fullt tillfredsställande sätt.

Under de första tio åren hade ersättningen för städningsarbetet utgått

med 570 kronor om året, men hade sedermera så småningom ökats och utgjorde

nu 1,032 kronor om året.

Fru Söderberg hade blivit änka den 15 februari 1891. Hennes man, som

haft anställning på eu snickerifabrik, hade vid sitt frånfälle utom änkan

efterlämnat sex barn, varav det äldsta 12 år och det yngsta endastil dagar

gammalt. Mannens arbetsförtjänst hade endast räckt till familjens nödtorftiga

uppehälle och några besparingar hade icke kunnat göras under hans

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

livstid. Fru Söderberg, som sålunda efter mannens död varit hänvisad till

att genom eget arbete försörja sig och barnen, hade haft det synnerligen

svårt och bekymmersamt i ekonomiskt hänseende. Av barnen hade fyra

söner ingått äktenskap vid unga år och hade nu barnrika familjer. Från

dessa söner kunde fru Söderberg icke påräkna någon hjälp. En femte son

vore sjuklig och oförmögen till förvärvsarbete och försörjdes alltjämt helt

och hållet av modern. Det sjätte barnet slutligen, en dotter, som sammanbodde

med fru Söderberg, försörjde sig själv genom arbete å fabrik, men

kunde icke i nämnvärd grad bidraga till den övriga familjens uppehälle.

Städerskan Söderberg, vars hälsa efter starka påfrestningar under ett

strävsamt och bekymmersamt liv i svåra förhållanden nu vore väsentligt försvagad,

syntes inom den närmaste framtiden bliva oförmögen att fullgöra

städningsarbetet, som utgjorde hennes enda inkomstkälla. Ehuru fru Söderberg

hade en tjänstetid av endast 20 år, ville generalpoststyrelsen, med hänsyn

till de särskilt ömmande omständigheterna i detta fall, och då hon vid

avgången från sin befattning som städerska eljest skulle helt och hållet

sakna försörjningsmöjligheter, föreslå, att ett årligt ålderdomsunderstöd av

postmedel tilldelades henne.

Med hänsyn till bestämmelserna för s. k. nyreglerade pensioner syntes

understödsbeloppet böra fastställas till 480 kronor, motsvarande 2/3 av städerskan

Söderbergs senaste arvode efter ytterligare reduktion med ungefär

med hänsyn till hennes tjänstetid av endast 20 år.

Elna Håkansson, som alltsedan den 1 november 1896 varit anställd såsom

städerska vid postkontoret i Lund, vore född den 26 juli 185< och sålunda

69 år gammal.

Till och med år 1914 hade hon ensam skött städningen av postkontoret.

Under denna tid, då även sådant arbete som kol- och vedbärning, eldning i

kakelugnar, skurning av trägolv och dylikt ingått i hennes åligganden, hade

hon haft en genomsnittlig arbetstid av 7 å 8 timmar om dagen. Från slutet

av år 1914, då postkontoret inflyttat i nya lokaler, omfattande en golvyta

av 820 kvadratmeter, hade städningen varit uppdelad på två städerskor.

Fru Håkanssons arbetstid hade från sistnämnda tidpunkt uppgått till 5 V2

timmar om dagen.

Ersättningen, som till en början utgått med 380 kronor för år, hade under

åren 1921 och 1922 stigit till 720 kronor för år men sedan åter nedgått

något och utgjorde från och med 1924 års ingång 660 kronor årligen.

Städerskan Håkansson vore gift och mannen, som vore 75 år gammal,

hade i egenskap av gårdskarl och eldare en arbetsförtjänst för månad av

160 kronor vintertiden och 45 kronor under sommaren. Makarna hade en

sinnesslö dotter att försörja; en annan dotter, som hade anställning i affär,

bodde hos föräldrarna och betalade något för husrum och kost i hemmet.

En son, som hade statsanställning, vore, enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat,

urståndsatt att i nämnvärd mån sörja för de åldriga föräldrarna.

På grund av sin höga ålder och nedsatt arbetsförmåga komme städerskan

Håkansson snart nog att tvingas upphöra med städningsarbetet. _ Själv ansåge

hon sig kunna fortsätta med detsamma högst till och med juni månad

1927. Även mannen syntes till följd av sin höga ålder bliva inom den närmaste

framtiden nödsakad att lämna sin anställning.

Städerskan Håkansson bleve sålunda vid avgången från sin befattning

i stort behov av understöd och hade även gjort sig väl förtjänt därav

genom sitt 30-åriga, samvetsgranna arbete. Generalpoststyrelsen ansåge sig

därför böra föreslå, att hon vid avgången från sin befattning erhölle ett årligt

ålderdomsunderstöd av postmedel till ett belopp, motsvarande ungefär */3 av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hennes senaste arvode eller 480 kronor, vilket belopp syntes skäligt med

hänsyn därtill, att pensionstillägg därå icke komme att utgå och då dyrtidstillägg

å det ifrågasatta understödsbeloppet komme att beräknas enligt de

för nyreglerade pensioner gällande grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen tillerkänna städerskorna

Nyqvist, Söderberg och Håkansson understöd av postmedel med årliga

belopp av respektive 240, 480 och 480 kronor.

Statskontoret har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 2 oktober 1926

och därvid, under erinran, att gällande bestämmelser om dyrtidstillägg åt

f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer vore särskilt gynnsamma

i fråga om pensioner till låga belopp, anfört bland annat följande:

De av generalpoststyrelsen föreslagna understöden skulle, ökade med det

dyrtidstillägg, som tillkomme pensionärer, uppgå till belopp, som närmade

sig till den avlöning, som i befattningen åtnjötes. Städerskan Nyqvist, som

hade ett årsarvode å 360 kronor, skulle i pension järnte dyrtidstillägg få 312

kronor; och städerskan Håkansson med en nuvarande avlöning av 660 kronor

skulle i pension jämte dyrtidstillägg bekomma 624 kronor. Vad städerskan

Söderberg beträffade vore det föreslagna understödet så pass reducerat med

hänsyn till hennes jämförelsevis korta tjänstetid, att det föreslagna understödet

jämte dyrtidstillägg eller 624 kronor icke på något påfallande sätt

strede mot nuvarande avlöningen 1,032 kronor. Yore det avsett, att dessa

understödstagare skulle liksom andra pensionärer erhålla dyrtidstillägg —

och så bleve fallet, om icke särskild föreskrift meddelades — vore de föreslagna

beloppen för höga enligt vanligen tillämpade beräkningsgrunder och

borde i stället utgöra respektive 192, 360 och 348 kronor.

Statskontoret har emellertid slutligen yttrat, att de av generalpoststyrelsen

föreslagna understödsbeloppen vore i och för sig så små, att det syntes kunna

ifrågasättas, huruvida eu sänkning av desamma rimligtvis borde äga rum.

Med hänsyn till de ifrågavarande städerskornas långvariga och väl vitsordade

arbete i postverkets tjänst, deras höga ålder och knappa ekonomiska

omständigheter synes det skäligt, att de komma i åtnjutande av årliga understöd

för sin återstående livstid.

Yad understödens storlek beträffar så komma, såsom statskontoret anmärkt,

de av generalpoststyrelsen föreslagna beloppen jämte därå belöpande

dyrtidstillägg att beträffande två av städerskorna närma sig de arvoden, som

senast utgått för vederbörandes arbete. En jämförelse med vissa tidigare

till städerskor vid postverket beviljade pensioner giver emellertid vid handen,

att de av generalpoststyrelsen nu föreslagna pensionsbeloppen, med hänsynstagande

till utgående tilläggsförmåner, snarast äro lägre än förut medgivna

understöd. I betraktande härav och då understöden, för att åt ifrågavarande

ålderstigna och till arbete oförmögna befattningshavare bringa verksam

hjälp, icke torde böra bestämmas till alltför låga belopp, anser jag mig

icke kunna förorda någon nedsättning av de av generalpoststyrelsen föreslagna

summorna.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

att till städerskorna Stina Lisa Nyqvist, född Larsdotter,

Mathilda Söderberg, född Hansson, och Elna Håkansson, född

Olsson, må utbetalas understöd med följande årliga belopp

nämligen till Stina Lisa Nyqvist 240 kronor och till en var

av Mathilda Söderberg och Elna Håkansson 480 kronor, att

utgå av postmedel räknat från och med den dag vederbörande

frånträder sin befattning i postverkets tjänst.

4:o.

I skrivelse den 6 november 1926 har järnvägsstyrelsen hemställt om beredande

av pension åt lokomotivföraren Herman Julius Lysholms efterlämnade

änka Anna Serafina Lysholm, född Högelin. Järnvägsstyrelsen meddelar,

att mannen Lysholm, som vunnit ordinarie anställning vid statens järnvägar

så tidigt, att han ej varit skyldig ingå i statens järnvägars änke- och pupillkassa,

icke förvärvat delägarrätt i sagda kassa, vadan hustrun vid hans död

ställts utan änkepension.

Beträffande mannen Lysholms anställningsförhållanden samt änkans ekonomiska

ställning m. m. inhämtas av handlingarna i ärendet i huvudsak

följande:

Lokomotivföraren Lysholm, född den 23 maj 1852, hade erhållit ordinarie

anställning vid statens järnvägar från och med den 1 februari 1872, hade

avgått med pension den 1 april 1909 och avlidit den 12 juli 1913. Han

hade vid avskedet uppburit ett arvode av 2,100 kronor om året och hans

pension hade utgjort 1,728 kronor för år räknat. Därest han varit delägare

i statens järnvägars änke- och pupillkassa, hade änkan enligt nuvarande

bestämmelser för kassan åtnjutit en årlig pension av 880 kronor.

Änkan Lysholm vore född den 8 augusti 1857, och hade ingått äktenskap

med Lysholm den 2 maj 1880. Efter makens död hade hon lyckats i ett

flertal år förskaffa sig sin bärgning genom hemarbete från en fabrik i Stockholm.

På grund av sin höga ålder — nära 70 år — och avtagande kroppskrafter

kunde hon emellertid icke längre erhålla eller orka med något regelbundet

arbete och vore därför icke i stånd att försörja sig.

Järnvägsstyrelsen har med hänsyn till mannen Lysholms långvariga anställning

vid statens järnvägar och övriga förevarande omständigheter förklarat

sig finna skäligt, att änkan Lysholm, i likhet med vad som medgivits

andra änkor i enahanda läge, tillerkändes något understöd för sin återstående

livstid. Pensionsbeloppet har järnvägsstyrelsen i överensstämmelse med

tidigare tillämpade grunder och med hänsynstagande till att detsamma borde

tillmätas såsom s. k. nyreglerad pension, föreslagit skola utgöra 444 kronor

för år.

I utlåtande den 3 december 1926 har statskontoret tillstyrkt järnvägsstyrelsens

förslag.

Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen senast år 1925 på framställning

av Kungl. Maj:t (prop. nr 64 p. 2:o) beviljat änkepensioner i ett flertal

fall av samma art som det föreliggande, eller alltså där vederbörande make

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr. 117.

vunnit anställning vid statens järnvägar innan delägarskap i änke- och pupillkassan

blivit obligatoriskt samt underlåtit att genom frivilligt inträde i

kassan tillförsäkra sina efterlevande pension.

Änkan Lysholm åtnjuter enligt vad jag inhämtat ett årligt bidrag från

allmänna folkpensioneringen av 208 kronor. Till följd av sin nödställda

belägenhet har hon dessutom för år 1926 tillerkänts ett tillfälligt understöd

från statsbaneföreningen »Gör gott» å 100 kronor. Då hon i övrigt icke

lärer hava några tillgångar och då hon med hänsyn till sin ålder icke kan

i nämnvärd utsträckning själv bidraga till sitt uppehälle, måste hon anses

vara i verkligt behov av understöd.

Jag anser mig därför böra förorda järnvägsstyrelsens framställning om

beredande av någon pension för hennes återstående livstid.

Mot det av järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet finner jag icke

anledning till erinran. I överensstämmelse med vad tidigare tillämpats har

beloppet beräknats till 2/3 av vad som skolat utgå, därest mannen varit delägare

i änke- och pupillkassan, varefter jämkning skett i enlighet med reglerna

för bestämmandet av nyreglerad pension.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva

att till avlidne lokomotivföraren vid statens järnvägar Herman

Julius Lysholms änka Anna Serafina Lysholm, född Högelin,

må av trafikmedel utbetalas pension med ett årligt belopp av

444 kronor, att utgå räknat från och med den 1 januari 1927

i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande

reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas

rörande pensioner till änkor efter delägare i nämnda kassa.

5:o.

Vidare har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 18 december 1926 gjort framställning

om pension åt förre lokomotivföraren Anders Peter Andersson

Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson.

Av järnvägsstyrelsens skrivelse och därvid fogade handlingar inhämtas i

huvudsak följande:

Mannen Forsberg, född den 9 mars 1847, hade vid Västkustbanans övertagande

av statens järnvägar den 1 januari 1896 övergått från då innehavande

anställning som lokomotivförare vid den enskilda banan till motsvarande

anställning vid statens järnvägar. Han hade avgått från tjänsten den 31

mars 1912 med pension samt avlidit den 30 maj 1926.

Änkan Forsberg vore född år 1857 och makarna hade ingått äktenskap

år 1898.

Mannen Forsberg hade icke varit delägare vare sig i statens järnvägars

änke- och pupillkassa eller, för hustrun, i enskilda järnvägarnas pensionskassa.

Behållningen i boet hade uppgått till något över 2,000 kronor.

Enligt uppgift hade Forsberg börjat sin tjänstgöring vid Västkustbanan

omkring år 1873.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Forsbergs årsavlöning i pensionsliänseende kade vid avgången ur statens

järnvägars tjänst utgjorts av arvode 2,100 kronor jämte ersättning för bostad

ock bränsle samt beklädnad.

Under hänvisning till tidigare likartade fall kar järnvägsstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte kos riksdagen utverka pension av trafikmedel

för änkan Forsberg till ett belopp av 444 kronor för år, räknat från och

med den 1 januari 1927.

Statskontoret kar i utlåtande den 7 januari 1927 förklarat sig icke hava

något att erinra mot järnvägsstyrelsens förslag.

Enär makarna Forsberg ingått äktenskap efter det mannen fyllt femtio

år, kunde enligt gällande regler delägarskap för hustrun icke vinnas i de

enskilda järnvägarnas pensionskassa, där mannen Forsberg var delägare för

egen del; då möjlighet för Forsberg att i samband med övergången till

statens järnvägars tjänst vinna inträde i statens järnvägars änke- och pupillkassa

icke heller förelåg, har han alltså icke varit i stånd att på övligt sätt

draga försorg om sin änkas uppehälle efter sin bortgång.

Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen i ett flertal fall beviljat pension

till efterlevande efter befattningshavare, som inträtt i statens tjänst i

samband med övertagande av enskilda järnvägar och vilka, såsom beträffande

lokomotivföraren Forsberg var händelsen, icke kunnat genom inträde i änkeoch

pupillkassan sörja för sina efterlevande. Sålunda beviljade nästlidet års

riksdag på förslag av Kungl. Maj:t en årlig pension av 444 kronor åt änkan

efter en lokomotivförare Dahlberg, vilken tidigare varit anställd vid Landskrona—Ängelholms

järnväg.

Då änkan Forsberg, enligt vad infordrade upplysningar giva vid handen,

befinner sig i synnerligen små ekonomiska omständigheter och på grund av

sin höga ålder — nära 70 år — icke lärer vara i stånd att själv försörja

sig, synes det vara skäligt, att jämväl hon kommer i åtnjutande av någon

pension.

Mannen Forsberg har i fråga om avlöning och tjänstgöringens längd intagit

ungefär samma ställning som den under punkt 4:o omförmälda lokomotivföraren

Lysholm ävensom nyssnämnde Dahlberg; änkan Forsbergs pension

torde därför böra utgå med samma belopp, som föreslagits, respektive

medgivits i båda de här avsedda fallen, eller 444 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till avlidne lokomotivföraren Anders Peter Andersson

Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson, må av trafikmedel

utbetalas pension med ett årligt belopp av 444 kronor,

att utgå räknat från och med den 1 januari 1927 i enlighet med

de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande reglemente för statens

järnvägars änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner

till änkor efter delägare i nämnda kassa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

11

6:o.

I eu till Kungl. Maj:t ingiven skrift har förre kompressorskötaren

Johan Olofsson gjort framställning om erhållande av någon pension för

sin återstående livstid.

Beträffande Olofssons anställningsförhållanden m. m. har av handlingarna

i ärendet inhämtats i huvudsak följande:

Olofsson, som är född år 1858, hade från hösten 1889 till hösten 1899

varit anställd vid Nya Trollhätte kanalbolag — vars egendom år 1905 övertagits

av staten — dels som smedhantlangare dels vid mudder- och undervattensarbete,

samt därefter arbetat vid Trollhättans elektriska kraftaktiebolag

som smedhantlangare och ugnsarbetare samt maskinist, bland annat vid

kraftstationen å Önan i Trollhättan. Den 1 augusti 1906 hade staten övertagit

viss nämnda kraftaktiebolag tillhörig egendom, däribland kraftstationen

å *bnan, och i samband därmed hade Olofsson i egenskap av maskinist övergått

i Trollhätte kanal- och vattenverks tjänst. År 1908 hade han förflyttats

till statens vattenfallsverks byggnadsavdelning som kompressormaskinist, i

vilken egenskap han sedermera tjänstgjort vid olika byggnadsföretag ända

till den 20 mars 1925, då han på grund av arbetenas avslutande fått lämna

sin anställning.

Olofssons sammanlagda anställningstid i statens tjänst hade sålunda utgjort

över 18 år; hans tjänstetid hos de enskilda företag, vilkas verksamhet

och egendom sedermera helt eller delvis övertagits av staten, hade uppgått

till nära 17 år.

Från samtliga sina anställningar hade Olofsson de bästa vitsord för skötsamliet

och duglighet i arbetet.

Vid två tillfällen hade Olofsson hos vattenfallsstyrelsen gjort framställning

om erhållande av pension från anslaget till pensionering av förmän

och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks

byggnadsavdelning. Då emellertid för dylik pensions erhållande enligt

gällande bestämmelser fordrades en anställningstid i statens tjänst av minst

25 år, hade framställningarna icke kunnat bifallas.

Olofsson framhåller nu, att han, som vore mindre bemedlad, på grund av

sin ålder — han är nu nära 69 år — hade ringa utsikt att erhålla annat

arbete samt hemställer att bliva tillerkänd någon pension.

Till följd av remiss har vattenfallsstyrelsen den 24 februari 1926 avgivit

utlåtande över Olofssons framställning samt därvid påpekat, att Olofsson

icke jämlikt de bestämmelser, som gällde beträffande pensionering av förmän

och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks

byggnadsavdelning, ägde att för erhållande av pension tillgodoräkna

sig sin anställning hos Nya Trollhätte kanalbolag och Trollhättans elektriska,

kraftaktiebolag. Ehuru staten vid uppgörelsen med det senare bolaget icke

åtagit sig några som helst förpliktelser gent emot dess vid de övertagna inrättningarna

anställda personal, kunde dock enligt vattenfallsstyrelsens

mening vissa skälighetshänsyn tala för att i ifrågavarande fall även anställningen

hos kraftbolaget lades till grund för beviljande av pension.

Uti en i anslutning till detta utlåtande avgiven promemoria har vidare,

under erinran om Olofssons tioåriga anställning hos Nya Trollhätte kanalbolag,

påpekats bland annat följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

»Enligt 20 § 1 mom. 2 stycket i lagen den 4 juni 1920 angående rätt

till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken må

tjänsteman, som vid enskilt företags övertagande av staten övergått i statstjänst,

efter prövning av verkets styrelse såsom tjänstår i pensionskänseende

tillgodoräknas tid, varunder kan innekaft fast anställning vid nämnda företag.

Delägare i statens vattenfallsverks pensionskassa för icke-ordinarie personal

äger enligt punkt 3) i de till pensionsreglementet körande övergångskestämmelserna

vid bestämmande av statspension tillgodoräkna sig odla de

tjänstår, delägaren intjänat såsom innekavare av sådan befattning, som medför

delägarskap i pensionskassan, eller motsvarande befattning kos bl. a.

Nya Trollkätte kanalbolag. För delägare i nämnda pensionskassa tillgodoräknas

sålunda tjänstetid vid kanalbolaget även om kan vid det enskilda

företagets övertagande av staten ej direkt övergått i statstjänst.»

Statskontoret kar avgivit utlåtande i ärendet den 9 mars 1926 ock därvid

framkållit, att pension i ett flertal fall beviljats arbetare, som käft kortare

anställning i statens tjänst än Olofsson. Det syntes därför statskontoret

med billigket överensstämmande, att något årligt understöd utverkades åt

Olofsson.

Statskontoret anför vidare:

»Yad angår storleken av det pensionsbelopp, som lämpligen bör ifrågakomma,

får statskontoret erinra, att beträffande befattningshavare i statens

tjänst, vilka varit anställda vid av staten inköpt enskilt företag ock sedermera

vid företagets övertagande av staten övergått i statstjänst, kar i allmänhet

i de fall, där frågan om dem tillkommande pension blivit underställd

riksdagens prövning, vid pensionsbeloppets bestämmande hänsyn tagits jämväl

till de år, de Käft anställning i det enskilda företagets tjänst (exempelvis

kronojägare). Då sådan tillgodoräkning äger rum jämväl beträffande ordinarie

befattningshavare vid kommunikationsverken ock delägare i statens

vattenfallsverks pensionskassa, torde det få anses rättvist att vid bestämmande

av pension åt Olofsson taga i beräkning den tid, han varit anställd

vid Nya Trollhätte kanalbolag ock Trollhättans elektriska kraftaktiebolag.

Då ifrågavarande tid jämte den tid Olofsson innehaft statsanställning uppgår

till 35 år samt Olofsson överskridit 60 levnadsår, synes pensionsbeloppet,

i överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen den 8 november 1918

(nr 859) angående pensionering av förmän ock arbetare vid statens järnvägsbyggnader

samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, böra fastställas

till 550 kronor årligen. Ifrågavarande belopp bör emellertid omräknas till

s. k. ny pension.»

Då äldre pension å 550 kronor motsvarades av ny pension å 948 kronor,

villo statskontoret tillstyrka, att framställning gjordes till riksdagen om beviljande

åt Olofsson av ett årligt understöd å sistnämnda belopp att utgå

■av statens vattenfallsverks medel.

I likhet med de körda ämbetsverken finner jag det skäligt, att Olofssons

anställning vid de enskilda företag, vilkas egendom sedermera helt eller delvis

övergått i statsverkets ägo, får tagas i betraktande vid bedömande av

frågan om beviljande av pension åt honom.

Under åberopande härav ock med erinran om att 1925 års riksdag beviljat

ett årligt understöd åt en i statens vattenfallsverks tjänst anställd kompressorskötare

Johansson, vilkens tjänstetid kos verket uppgått till allenast 13 år,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

finner jag mig böra föreslå, att framställning nu göres om ålderdomsunderstöd

åt Olofsson med av statskontoret föreslaget belopp. Understödet torde,

i likhet med vad för ovannämnde Johansson var fallet, böra gäldas av

statens vattenfallsverks medel. Den tidpunkt, från vilken understödet skall

utgå, synes kunna bestämmas till den 1 juli 1927.

Då Olofsson på grund av sin höga ålder näppeligen kan påräkna vidare

arbetsanställning, torde några särskilda föreskrifter angående minskning i

eller upphörande av pensionen i vissa fall under anställning i statstjänst

icke behöva meddelas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre kompressorskötaren Johan Olofsson i Trollhättan

må från och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid

uppbära ett årligt understöd av 948 kronor, att utgå av statens

vattenfallsverks medel.

Till vad departementschefen under punkterna l:o—

6:o hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:215 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av vissa affärsdrivande verks medel. s. 41 i texten
  2. BU 1927:37 Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av vissa af färsdrivande verks medel. Bankoutskottet får härmed avgiv s. 1 i texten