Sök i Ratio Lex

Angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under hudgetåret 1927— 1928

1927-02-18 · 54 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:176, Angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under hudgetåret 1927— 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

1

Nr 176.

Kungl, Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till riksräkenskapsverket

och dess verksamhet under hudgetåret 1927—

1928; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen bifalla de förslag,

om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

ThYREN, RlBBING, MeURLING, GÄRDE, PETTERSSON, HELLSTRÖM, ROSEN,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:

Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om anslag till

riksräkenskapsverket och dess verksamhet för budgetåret 1927—1928.

Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är i riksstaten för

budgetåret 1926—1927 uppfört med 454,000 kronor. Gällande ordinarie

stat för riksräkenskapsverket upptager följande anslagsposter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 402,800

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m........ » 39,200

Summa kronor 454,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. Ijn höft. (X.r 176-) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

För budgetåret 1926—1927 är antalet ordinarie befattningshavare i riksräkenskapsverket

bestämt på följande sätt:

Belattning.

1 generaldirektör ...........

2 byråchefer ..................

5 förste revisorer ..........

27 revisorer ......................

2 kansliskrivare...............

1 förste expeditionsvakt

23 kanslibiträden..............

4 expeditionsvakter ......

5 kontorsbiträden ..........

Lönegrad.

A 3

B 30

B 26

B 22

B 11

B 7

B 7

. B 5

B 4.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är, utöver det

ordinarie anslaget, för budgetåret 1926—1927 uppfört ett extra anslag å

25,000 kronor.

I fråga om användningen av detta anslag har Kungl. Maj:t den 5 mars

1926 förklarat, att med anlitande av anslaget finge hos riksräkenskapsverket

tillsvidare under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 vara anställda fyra extra

revisorer med placering i lönegraden B 21 samt att verket finge av anslaget

använda erforderligt belopp för beredande av ersättning åt semestervikarier

för ifrågavarande befattningshavare.

Såsom jag i samband med behandlingen av statsverkspropositionen för

innevarande år anmälde, hemställde riksräkenskapsverket i skiivelse den 17

augusti 1926, att samma anslag, som uppförts å riksstaten för budgetåret

1926—1927, måtte anvisas för budgetåret 1927—1928.

Med erinran att genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1924 fem revisorer

hos riksräkenskapsverket uppförts å indragningsstat med bibehållen

tjänstgöringsskyldighet, anmälde riksräkenskapsverket i sagda skrivelse, att

av berörda antal revisorer endast två fullgjort effektiv tjänstgöring, medan

de tre övriga varit ständigt sjuklediga, samt att av de båda tjänstgörande

revisorerna å indragningsstat den ene avgått med pension under budgetåret

1925—1926 och den andre uppnådde pensionsåldern i juli 1927. Ehuru alltså

minskning av verkets arbetskrafter vore att räkna med, kom me likväl verkets

arbetsuppgifter att ökas. Räkenskaperna för flygvapnet skulle sålunda

från och med budgetåret 1926—1927 granskas inom riksräkenskapsverket

och skulle dessa — i motsats till vad fallet vore beträffande arméns och

marinens räkenskaper, som granskades av särskilda revisionsorgan inom

arméförvaltningen respektive marinförvaltningen — icke underkastas kameral

revision, innan de överlämnades till riksräkenskapsverket, varför det vore

nödvändigt, att dessa räkenskaper granskades i detalj inom riksräkenskapsverket.

Det vore fördenskull ofrånkomligt, att även under budgetåret 1927

—1928 medel ställdes till förfogande för avlönande av fyra extra revisorer

och att anslaget bibehölles vid oförändrat belopp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Med hänsyn till att 1926 års besparingssakkunniga vid tidpunkten för statsverkspropositionens

avlåtande i enlighet med givna direktiv påbörjat granskningen

av, bland annat, riksräkenskapsverkets organisation och arbetsförhållanden

anförde jag, då jag vid sagda tillfälle anmälde riksräkenskapsverkets

förevarande framställning, att anslagen till riksräkenskapsverlcet

och dess verksamhet syntes tillsvidare böra allenast beräknas å riksstaten.

I enlighet med min hemställan föreslog ock Kung], Maj:t riksdagen att, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna dels ordinarie förslagsanslaget

till riksräkenskapsverket till 454,000 kronor, dels ett extra anslag å

25,000 kronor till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet.

1926 års besparingssakkunniga hava nu i utlåtande den 21 januari 1927

framlagt förslag angående förenklingar och besparingar i avseende å riksräkenskapsverket.

Över berörda förslag har riksräkenskapsverket den 8 februari 1927 avgivit

infordrat utlåtande.

De sakkunniga hava i sitt betänkande till en början lämnat en historik

över riksräkenskapets tillkomst och ursprungliga organisation enligt 1920

års riksdagsbeslut samt de förändringar i organisationen, som därefter vid,

tagits, och tillåter jag mig nu först återgiva vad de. sakkunniga härutinnan

anfört.

»Riksräkenskapsverket inrättades på grund av beslut vid 1920 års riksdag.

Det nya ämbetsverket bildades i huvudsak genom en utbrytning dels

ur kammarrätten av dess revisionsavdelning, dels ur statskontoret av dess

riksbokslutsbyrå. Dessutom övertog verket de uppgifter, som tillkommit

den sedan år 1902 arbetande statsbokföringskommittén.

Beslutet angående inrättande av riksräkenskapsverket fattades efter starka

meningsbrytningar. De bägge av organisationsändringen närmast berörda

ämbetsverken, statskontoret och kammarrätten, hade i avgivna utlåtanden

intagit en avvisande ställning gentemot tidigare — åren 1913 och 1914 — av

tvenne särskilda sakkunnigberedningar framställda förslag om inrättande

av ett riksrevisionsverk. Vid behandlingen i statsrådet av frågan om framläggande

för 1920 års riksdag av förslag rörande inrättande av ett riksräkenskapsverk

förklarade två av statsrådets ledamöter sig icke kunna tillstyrka

bifall till föredragande departementschefens hemställan, då nämligen

syftemålet med förslaget syntes dem kunna vinnas på annan väg och med

i längden mindre kostnader krävande medel än inrättandet av ett nytt

centralt ämbetsverk. Starka minoriteter i båda kamrarna röstade för avslag

å förslaget.

Såsom motivering för sitt ställningstagande till frågan om inrättande av

riksräkenskapsverket anförde föredragande departementschefen huvudsakligen

följande. Någon utväg av ens någorlunda acceptabel beskaffenhet att inom

ramen av bestående förvaltningsorganisation på ett fullt ändamålsenligt sätt

lösa de uppgifter, som skulle vara det nya verket förelagda, syntes icke

föreligga. Därest statsmakterna icke, efter det att frågan om det centrala

räkenskaps- och revisionsväsendets ordnande så länge utretts, ville samla

Historik.

Jiiksräken
skapsverkets
inrättande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hela denna del av den centrala administrationen i ett särskilt fristående verk,

måste ju antingen tanken att bringa enhetlighet och reda på det förevarande

området uppges eller ock den ifrågavarande centrala kontrollen utövas inom

någon redan befintlig central myndighet. Härvid funnes enligt departementschefens

mening egentligen blott tvenne möjligheter: den ena vore att

låta det ifrågasatta verket flytta in i statskontoret som en avdelning av detta

ämbetsverk; den andra vore att låta statsbokföringskommittén fortsätta att

fungera som ett ämbetsverk vid sidan av de officiellt erkända. Den förra

utvägen syntes departementschefen vara praktiskt oframkomlig, även om man

skulle uppgiva tanken att på ett håll förena den formella och den kamerala

räkenskapsgranskningen och inskränka sig till att lägga in den dittillsvarande

statsbokföringskommittén i statskontorets organisation. Ett ämbetsverk

av sådan omfattning måste anses alltför svårt att administrera. Da

jämväl statskontorets egna räkenskaper skulle undergå granskning, komme

anordningen vidare att innebära den obestridliga egendomligheten, att en

avdelning av statskontoret skulle utöva kontroll över verket. Den senare utvägen,

att låta statsbokföringskommitténs arbete fortgå såsom dittills, kunde

departementschefen heller icke förorda. Nämnda kommitté hade av Kungl.

Maj:t med riksdagens vetskap och medgivande tillagts sådana befogenheter,

att den redan intoge ett centralt verks ställning inom administrationen. Ett

betydande antal räkenskapsförande verk och myndigheter vore redan underkastade

statsbokföringskommitténs direkta kontroll och vore förpliktade att

följa därifrån utfärdade föreskrifter. Kommittén hade beklätts med uppdrag

att i stor omfattning verkställa den centrala bokföringen och vore i

färd att, efter riksdagens önskan, genomföra statsbokföringsreformen. Ett

sådant tillstånd Vore i längden ohållbart. Än mer egendomligt skulle det

givetvis komma att gestalta sig, om den kamerala revisionen på ett eller

annat sätt skulle anknytas till den i statsbokföringskommittén pågående

räkenskapsgranskningen. Det kunde väl icke ens ifrågasättas att bekläda en

kommitté med befogenheter av denna art. De betydande fördelar, som vore

att vinna genom att sammanknyta räkenskapsgranskningens tvenne huvuddelar,

skulle uppenbarligen vid sådant förhållande få tillspillogivas.

Statsutskottet, vars majoritet tillstyrkte Kungl. Majds förslag med vissa

jämkningar i fråga om staten för det nya ämbetsverket, utvecklade ytterligare

skälen för ämbetsverkets inrättande och anförde bland annat följande.

Att behov av större enhetlighet och effektivitet i avseende å den centrala

kontrollen över statsmedelsförvaltningcn förelåge, syntes utskottet vara till

fyllest ådagalagt. Den ifrågavarande kontrollen hade dittillt utövats av tre

olika statsorgan: statskontoret, kammarrätten och statsbokföringskommittén.

Det hade visserligen anförts, att utan svårigheter en bestämd åtskillnad

skulle kunna göras mellan de olika slag av kontroll, som tillkomme nämnda

myndigheter. Av de utredningar, som verkställts, hade utskottet emellertid

bibringats den uppfattningen, att sä icke kunde anses vara förhållandet. Det

hade tvärtom gjort sig gällande helt olika uppfattningar om vad som bort

konstateras genom den av statskontoret vid budgetredovisningens upprättande

utövade budgetkontrollen och vad som bort beivras vid den av kammarrätten

verkställda kamerala revisionen. Intet tvivel torde heller råda därom, att

den formella granskning, som genom statsbokföringskommittén utövades ä

de till kommittén ingående räkenskaperna och som innebure dels tillsyn å

att räkenskaperna vore i formellt hänseende riktiga samt att inkomster och

utgifter förts å vederbörliga titlar, dels ock granskning av att veri fieeringen

av inkomster och utgifter vore fullständig och riktig, tjänade såväl riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.

huvud bokföringens som den kamerala revisionens intressen. Den dittillsyarande

ordningen lede emellertid även av andra brister, i det att beträffande

vart och ett av de organ, som hade att taga befattning med den centrala

medelskontrollen, mindre tillfredsställande förhållanden rådde. Att

rikshuvudboken upprättades av statskontoret, som förvaltade en avsevärd

del av statskapitalet, medförde den olägenheten, att ämbetsverket vid utövandet

av budgetkontrollen å andra myndigheter bleve bundet av hänsyn

till den förvaltning, ämbetsverket självt handlade. Olämpligheten härav

vore så mycket större, som någon efterföljande kontroll å riksbokslutet icke

företoges frånsett den granskning, som kunde utföras av riksdagens revisorer.

Beträffande den av kammarrätten utövade revisionen hade detta ämbetsverk

självt erkänt behovet av mera djupgående reformer av revisionens ledning.

Det torde ock vara uppenbart, att med den dittills varande organisationen

av ämbetsverket revisionens speciella synpunkter hade svårt att i vederbörlig

grad göra sig gällande. Vad slutligen anginge statsbokföringskommittén,

både denna tydligen genom omständigheternas makt kommit att erhålla

uppgifter, som endast borde tillkomma ett fast organiserat ämbetsverk. Detta

gällde icke blott den direkta räkenskapskontrollen utan även den centrala

bokföring och den allmänna tillsyn å räkenskapsväsendet, som utövades genom

kommittén.

hifter att hava bemött vissa erinringar, som framställts mot statsbokföringsreformen,

uttalade utskottet, att utskottet vunnit den uppfattningen,

att man måste räkna med att statsbokföringskommitténs huvudsakliga uppgifter

även för framtiden måste fyllas. Då det självfallet icke i längden

ginge för sig att låta statsfunktioner av den vikt och omfattning, det här

gällde, utföras av en tillfälligt fungerande kommitté, återstode intet annat

än att överflytta kommitténs arbete på ett fast organiserat ämbetsverk. Det

gällde då att tillse, huru detta mål lämpligast skulle nås. Utskottet utvecklade

härefter de olägenheter, som skulle vara förenade med den av föredragande

departementschefen diskuterade utvägen att flytta in statsbokföringskommittén

i statskontoret, samt anförde vidare, att det emellertid även skulle

kunna ifrågasättas att överflytta den del av statsbokföringskommitténs verksamhet,

som bestode i formell granskning av räkenskaperna med tillhörande

verifikationer, till kammarrätten och låta kommitténs uppgifter i övrigt övertagas

av statskontoret. Frånsett att med en sådan anordning den erforderliga

snabbheten i den kontroll, som borde föregå räkenskapernas sammanställande

i budgetredovisningen, icke säkerställdes, vore att märka, att densamma förutsatte

en väsentlig förstärkning av kammarrättens revisionsavdelnings ledande

krafter. Utskottet ansåg i dylikt fall oavvisligt, att revisionsavdelningen

stäbdes under ledning av en särskild chef, exempelvis i den ställning, marinöverkommissarien

i marinförvaltningen intoge. Förevarande lösning förutsatte,

enligt vad utskottet närmare utvecklade, jämväl i övrigt personalutvidgning

i kammarrätten ävensom förstärkning av ledningen å riksbokslutsbyrån

i statskontoret. Oavsett kostnadsfrågan vidlåddes båda alternativen

av betydande brister, vilka utskottet närmare angav. Att till statskontoret

eller kammarrätten förlägga hela den ifrågavarande verksamheten måste

vara alldeles uteslutet. Ville man vinna det syfte, som avsetts med den

föreslagna reformen, framstode därför enligt utskottets uppfattning såsom

den bästa lösningen att sammanföra statskontorets riksbokslutsbyrå, kammarrättens

revisionsavdelning och statsbokföringskommittén i ett särskilt ämbetsverk.

.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1923 års

riksdag.

1924 års

riksdag.

(i Kunyl. Maj:ts proposition Nr 170.

Den av riksdagen beslutade organisationen av riksräkenskapsverket upptog

tre byråer, nämligen två revisionsbyråer samt riksbokslutsliyrån, tillika

kanslibyrå. Enligt organisationsplanen skulle första revisionsbyrån huvudsakligen

handhava den formella och budgettekniska kontrollen, medan andra

revisionsbyrån väsentligen skulle ombesörja den kamerala revisionen. Denna

uppdelning blev emellertid vid utfärdande av instruktion för verket icke

genomförd, utan skulle de båda revisionsbyråerna hava att a var sin del a\

räkenskaperna utföra såväl formell som kameral granskning. Den av riksdagen

fastställda staten för ämbetsverket upptog, utom generaldirektören och

de tre byråcheferna, fem förste revisorer och •bi revisorer samt .‘52 kvinnliga

biträden i olika lönegrader ävensom en förste vaktmästare och fyra vaktmästare.

Dessutom anvisades å extra stat medel för anställande av sex extra

revisorer.

Under hänvisning till att den åtskillnad i arbetsuppgifter mellan revisionsbyråerna,

som avsetts i organisationsförslaget, sedermera icke kommit till

stånd, sammanslogos från och med den 1 juli 1923 de båda revisionsbyråerna

till en byrå, varvid en byråchefstjänst indrogs. Samtidigt indrogos

två ordinarie kontorsbiträdesbefattningar i verket, varjämte de a extra stat

anställda revisorernas antal minskades till fyra.

Eu betydelsefull förändring i. riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter och

ställning i förvaltningsorganisationen inträdde från och med 1925 års ingång.

I sammanhang med frågan om anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd för budgetåret

1924—1925, vilken fråga förelädes 1924 års riksdag i Kungl. Maj:ts

proposition nr 121, upptog föredragande departementschefen till behandling

ett av statens besparingskommitté framlagt förslag angående förenklad behandling

av besvärs- och anmärkningsmål rörande avlönings- m. fl. förmåner

åt statstjänstemän samt vissa av statsmedel utgående ersättningar.

Enligt den av departementschefen i anledning av kommittéförslaget förordade

anordningen skulle ifrågavarande mål icke vidare få fullföljas till

Kungl. Majrt i regeringsrätten utan i sista instans upptagas till avgörande

av kammarrätten. Inom riksräkenskapsverket uppkomna anmärkningsfragor,

vilka dittills prövats av kammarrätten, skulle i första instans avdömas av

riksräkenskapsverket självt. I samband härmed föreslogs en betydande inskränkning

av den i riksräkenskapsverket skeende eftergranskningen av de

med specialrevisioner utrustade verkens räkenskaper. I anslutning härtill

föreslogs indragning från och med den 1 juli 1924 av sju ordinarie revisorstjänster

i ämbetsverket, därav tvä voro vakanta; återstående fem skulle uppföras

å allmänna indragningsstaten med bibehållen tjänstgöringsskyldighet.

Samtidigt förutsattes, att en revisor å generaltullstyrelsens stat skulle från

och med den 1 juli 1925 överflyttas till riksräkenskapsverkets stat.

Departementschefens förslag angående ändrad behandling av ifrågavarande

besvärs- och anmärkningsmål, vilket var avsett att genomföras i administrativ

ordning, lämnades av riksdagen i allt väsentligt utan erinran. Jämväl förslaget

om personalminskning i riksräkenskapsverket vann riksdagens bifall.

De ifrågasatta förändringarna i instansordningen genomfördes i_ ett antal

den 12 december 1924 utfärdade författningar (sv. förf.-saml. nr 528 -534),

vilka trädde i kraft den 1 januari 1925.

Jag övergår härefter till att redogöra för riksräkenskapsverkets nuvarande

organisation:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Riksräkenskapsverket är för närvarande organiserat på två byråer, nämligen

riksbokslutsbyrån, tillika kanslibyrå, och revisionsbyrån.

Riksbokslutsbyrån har i huvudsak till åliggande

att bearbeta de räkenskaper och redovisningshandlingar, vilka skola ligga

till grund för den verket åliggande centrala bokföringen, de månatliga

sammanställningarna, budgetredovisningen och rikshuvudboken;

att formellt granska huvudböcker och likvider mellan huvudförvaltningar;

att enligt bestämmelser i § 5 i ämbetsverkets instruktion för varje månad

verkställa central bokföring rörande statens inkomster och utgifter, att på

grundval av den månatliga bokföringen årligen upprätta budgetredovisning för

det nästförflutna budgetåret jämte revisionsberättelse samt att för varje räkenskapsår

uppgöra och avsluta rikshuvudbok, utvisande statsverkets samtliga

tillgångar, inkomster och utgifter;

att årligen upprätta förslag till beräknande av statsverkets inkomster vid

nästföljande statsreglering;

att mottaga och sammanställa de årliga statistiska tablåerna över statens

produktiva fonder;

att mottaga och registrera de till verket ingående handlingar;

att vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper inkomma

på föreskrivna tider; samt

att handlägga de ärenden, som avse personalens avlöning och verkets

ekonomi.

Riksräken
skapsverket3
nuvarande
organisation.

A revisionsbyrån verkställes granskning av de till riksräkenskapsverket

ingående räkenskaper och redovisningshandlingar, i den mån sådan granskning

icke verkställes å riksbokslutsbyrån. Räkenskapsgranskningen skall

bedrivas enligt av chefen för ämbetsverket upprättad plan, som skall delgivas

chefen för finansdepartementet.

Revisionsbyrån har vidare till åliggande i huvudsak

att utöva noggrann tillsyn därå, att levereringar mellan ämbetsverk och

myndigheter verkställas i vederbörlig ordning;

att handlägga ärenden, som avse utfärdandet av föreskrifter beträffande

bokföringen hos de ämbetsverk och myndigheter, vilkas räkenskaper det tillkommer

riksräkenskapsverket att granska;

att upprätta förslag till räkenskapsformulär och blanketter;

att besvara av redogörare och bokförare samt ämbetsverk och myndigheter

framställda förfrågningar beträffande boldöringstekniken;

att i övrigt utöva den verket åliggande tillsynen beträffande statens räkenskapsväsen;
att

handlägga ärenden sammanhörande med den riksräkenskapsverket

åliggande tillsynen över att revisionen vid de ämbetsverk, inom vilka specialrevisioner

finnas, utföres på ett sådant sätt, att betryggande kontroll förefinnes;
att

vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper inkomma

på föreskrivna tider;

att vaka över att medel, som skola i följd av anmärkningar inflyta, varda

redovisade samt att föra aktoratsbok;

att vid yppade konkurser och i följd av utfärdade årsstämningar vidtaga

erforderliga åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas fordringar

och för beredande av säkerhet för desamma, därest något fordringsbelopp i

följd av anmärkningar mot inkomna räkenskaper må vara att bevaka, och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

för sådant ändamål, därest granskning av vederbörlig räkenskap ännu icke

ägt rum, föranstalta, att sådan snarast möjligt verkställes;

att verkställa de utredningar, som påkallas av verkets åligganden vid förefunnen

balans hos redogörare, vars räkenskap skall granskas inom verket;

att i vad på byrån ankommer tillhandahålla material till den av verket

utgivna revisionsberättelsen.

Arbetet å revisionsbyrån är fördelat på fyra revisionskontor, vilka vart

och ett förestås av en förste revisor. Räkenskapernas fördelning mellan

revisionskontoren är enligt arbetsordningen för verket (fastställd den 27 maj

1925) följande:

första kontoret: räkenskaperna från statskontoret, överståthållarämbetet och

länsstyrelserna;

andra kontoret: skatteräkenskaperna;

tredje kontoret: räkenskaperna från armé- och marinförvaltningarna, de

affärsdrivande verken, fångvårdsstyrelsen, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen och kommerskollegium med navigationsskolorna;

samt

fjärde kontoret: räkenskaperna från undervisningsverken, sociala verk och

inrättningar, statsdepartementen, domstolarna, domkapitlen, akademier, kom

mitteer samt övriga förut ej nämnda räkenskaper.

Av länsstyrelsernas räkenskaper hava debiterings- och uppbördsredogörelserna

numera överflyttats från första till andra kontoret.

Den i ämbetsverket anställda personalens fördelning på de olika avdelningarna

framgår av följande tablå (avseende i huvudsak förhållandena i

början av december 1926).

Riksbokslutsbyrån.

Riksbokslutsa vdelningen.

1 förste revisor

2 revisorer

1 extra revisor

3 kanslibiträden

1 kvinnlig e. o. tjänsteman i 4:e lönegraden

1 » » » i l:a »

Kansliavdelningen.

1 kansliskrivare (registrator)

1 kansliskrivare (kassör)

2 kvinnliga e. o. tjänstemän i 4:e lönegraden

1 kvinnlig e. o. tjänsteman i l:a lönegraden.

Revisionsbyrån.

Första kontoret.

1 förste revisor

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

9

8 revisorer 1

1 extra revisor

3 förste amanuenser med heltidstjänstgöring

1 andre amanuens med halvtidstjänstgöring

2 kanslibiträden

2 kvinnliga e. o. tjänstemän i l:a lönegraden.

Andra kontoret.

1 förste revisor

1 revisor

8 kanslibiträden

2 kontorsbiträden

2 kvinnliga e. o. tjänstemän i 4:e lönegraden

1 kvinnlig e. o. tjänsteman i l:a lönegraden.

Tredje kontoret.

1 förste revisor

(i revisorer

1 extra revisor

3 andre amanuenser med halvtidstjänstgöring

1 kanslibiträde

1 kontorshiträde

1 kvinnlig e. o. tjänsteman i 4:e lönegraden

1 » » » i l:a »

Fjärde kontoret.

1 förste revisor

9 revisorer

1 extra revisor

3 förste amanuenser med heltidstjänstgöring

3 andre amanuenser med heltidstjänstgöring

3 andre amanuenser med halvtidstjänstgöring

(i kanslibiträden

1 kontorsbiträde.

Förste revisorstjänsten å första revisionskontoret är vakant och uppehälles

av en ordinarie revisor. Dennes revisorstjänst liksom en vakant sådan tjänst

har ej upptagits i förteckningen. Detta sammanhänger med att i riksräkenskapsverket

ej plägar meddelas förordnande såsom vikarie för viss revisor,

utan utslås alla dylika förordnanden, som överstiga sju dagar, över hela

året. Till följd härav tjänstgöra ständigt de äldsta amanuenserna på revisorsförordnande

utan att ersättas av vikarier i annan mån än då lialvtidsamanuenser

förordnas tjänstgöra å Deltid. Det sålunda använda förfarandet

innebär i verkligheten, att antalet av de amanuenser, som tjänstgöra och

1 Därav ) revisor å indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet (uppnår pensionsåldern i

juli 1927) och 1 revisor med tjänstgöring ungefär halva dagen å kansliavdelningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

uppbära avlöning i dylik egenskap, i regel understiger hälften av det i förestående

förteckning angivna.

Utom de i förteckningen upptagna kanslibiträdesbefattningarna äro tre

sådana tjänster uppförda i staten men vakanta. För dessa tjänster liksom

för en vakant kontorsbiträdesbefattning äro förordnade vikarier, på grund

varav fyra extra ordinarie biträden ständigt uppehålla ordinarie tjänst.

Slutligen må anmärkas, att personalens placering å de olika avdelningarna

i verket från tid till annan i ganska stor omfattning växlar.

Omfattningen av den till verket överlämnade domsrätten i anmärkningsmål

är i instruktionen bestämd så att verket äger att till behandling och

avgörande upptaga mål, som uppkomma i anledning av inom verket framställda

anmärkningar vid de till verket för granskning ingående räkenskaperna;

av överrevisorer vid statens affärsdrivande verk till riksräkenskapsverket

överlämnade anmärkningsfrågor; sådana frän fångvårdsstyrelsen

till riksräkenskapsverket överlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande om

ersättning blivit väckt mot länsstyrelse; samt andra anmärkningsmål, vilka

enligt särskilda stadganden må anhängiggöras i riksräkenskapsverket såsom

första instans.

Ifrågavarande mål avgöras av generaldirektören i närvaro av föredraganden.

Föredragande i dylika mål är vederbörande förste revisor. Enligt

särskilt stadgande i instruktionen få hithörande mål icke avdömas under tid,

då generaldirektören åtnjuter semester eller annan ledighet, såframt icke

Kungl. Maj:t därom särskilt förordnat.

Generaldirektörens beslut i anmärkningsmål må å kronans vägnar bos

kammarrätten överklagas av byråchefen å den byrå, inom vilken anmärkningen

framställts. Däremot äger vederbörande revisor, som framställt anmärkningen,

ej klagorätt.

Byråchefen äger alltså icke att deltaga i det slutliga avgörandet av anmärkningsmålen

inom verket. Däremot har han att besluta rörande de vid

granskningen å lians byrå uppkomna anmärkningarnas kommunicerande

med vederbörande. Då vid räkenskapsgranskningen eller eljest framställes

anmärkning, att medel, som utbetalats, böra återbäras eller att medel, som

skolat inflyta, icke influtit eller att persedlar icke behörigen redovisats, skall

nämligen, enligt stadgande i instruktionen, vederbörande byråchef i första

hand pröva, huruvida och av vem förklaring bör infordras. Där byråchef

funnit framställd anmärkning icke böra till förklaring utställas, skall frågan

avgöras av generaldirektören, om vederbörande granskare därom gör skriftlig

framställning inom tio dagar efter det han erhållit del av beslutet att vägra

kommunikation.

I andra ärenden än anmärkningsmål är vederbörande byråchef föredragande,

dock att åt annan tjänsteman i verket kan uppdragas att i byråchefs

ställe inträda såsom föredragande.

I allmänhet skall ärende, i vars prövning generaldirektören deltager, avgöras

av generaldirektören i närvaro av föredraganden. I riksräkenskaps
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

11

verkets plenum behandlade ärenden skola dock avgöras genom omröstning

mellan de i beslutet deltagande. I plenum skola handläggas vissa i instruktionen

uppräknade grupper av ärenden, nämligen, jämte närmare angivna

personalfrågor och ärenden angående verkets ekonomi, ärenden rörande

verkets organisation; nya författningars utfärdande eller redan befintligas

ändring, förklarande eller upphävande; cirkulär eller allmänna föreskrifter,

som det tillkommer verket att utfärda; åtgärder för vinnande av erforderligt

samarbete mellan riksräkenskapsverket och specialrevisionerna; räkenskapers

form och uppställning, revisionsberättelsen, budgetredovisningen, inkomstberäkningen

m. fl. redogörelser och förslag; föreläggande eller utdömande

av vite; samt utlåtanden med anledning av besvär över verkets åtgärder

eller beslut utom i vad angår anmärkningsmål.

Sedan jag sålunda lämnat en översikt över riksräkenskapsverkets nuvarande

organisation, övergår jag nu att redogöra för de besparingssakkunnigas yttrande

och förslag. Jag kommer härvid att i allmänhet behandla de olika

frågorna i den ordning, vari de sakkunniga upptagit dem i sitt betänkande,

samt i samband därmed redogöra för riksräkenskapsverkets utlåtande över

de särskilda förslagen ävensom angiva min ställning till desamma. Till

en början torde jag få återgiva ett av de sakkunniga gjort principuttalande

angående organisationen av riksräkenskapsverket.

De sakkunnigas uttalande härutinnan är av följande innehåll:

»Då riksräkenskapsverket med 1921 års ingång trädde i verksamhet, bestod

ämbetsverkets styrelse av en generaldirektör och 3 byråchefer. Såsom

av det föregående framgår, blev en av byråchefstjänsterna redan från och

med den 1 juli 1923 indragen. Det torde väl ej heller lida något tvivel,

att ämbetsverkets ledning vid verkets tillkomst varit väl starkt organiserad

i förhållande till de arbetsuppgifter, som då voro avsedda att övertagas

av verket. Att en viss överorganisation på detta område kom till

stånd, synes lätt förklarligt, då ämbetsverket tillkom mot slutet av en period

av högkonjunktur, under vilken åtskilliga av de statliga förvaltningsorganen

varit föremål för starka utvidgningar. De svårigheter, som otvivelaktigt

gjorde sig gällande beträffande det statliga räkenskaps- och revisionsväsendet,

torde ock vid tiden för verkets inrättande hava varit särskilt framträdande

till följd av kristidens speciella förhållanden. De sakkunniga vilja

i detta sammanhang erinra därom, att ungefär samtidigt med riksräkenskapsverkets

inrättande finansdepartementet utrustades med en särskild budgetbyrå,

vilken numera, sedan förhållandena på förevarande område stabiliserat

sig, visat sig kunna undvaras och därför från och med den 1 juli 1926

indragits.

I en vid 1924 års riksdag väckt motion (nr 279 i första kammaren), i

vilken yrkades avslag på Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition nr 121, i

vad densamma avsåg överflyttande av domsrätt i anmärkningsmål till riksräkenskapsverket,

hemställdes, att de båda dåvarande byråchefstjänsterna i

verket måtte indragas samt chefsbefattningen vid inträffande ledighet sänkas

till överdirektörsgraden. Denna framställning vann dock icke riksdagens

godkännande.

Allmänt ut

talande

angående

riksräkenskapsverkets

organisation.

Besparings
sakkunniga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ik&räken
spsverket.

Även om det enligt de sakkunnigas uppfattning med fog kan göras gällande,

att en sådan organisation av ämbetsverket, som i nämnda motion

åsyftades, med en överdirektör såsom chef och förste revisorerna såsom

ledamöter, borde hava varit tillräcklig vid verkets inrättande med hänsyn

till att dess arbetsuppgifter då i huvudsak voro begränsade till att avse

revisions- och bokföringsverksamhet, lärer dock, sedan numera åt ämbetsverket

uppdragits domsrätt i anmärkningsmål, den nuvarande organisationen

i huvudsak böra bibehållas.

På sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har ämbetsverket

redan tidigare vid olika tillfällen varit föremål för åtgärder i besparingssyfte,

vilka medfört ej obetydliga personalindragningar. Sålunda har antalet

tjänstemän, ordinarie och extra, i revisorsgraden minskats från 39 till 31.

ä andra sidan har nyligen en viss utvidgning av arbetsuppgifterna ägt

rum, i det att räkenskaperna för flygvapnet från och med den 1 juli 1926

skola granskas i riksräkenskapsverket. Enligt inhämtade upplysningar beräknas

granskningen av nämnda räkenskaper — vilka i motsats till arméns

och marinens räkenskaper icke underkastas föregående granskning av specialrevision

— kräva en halv till en arbetskraft i revisors ställning.

Under sådana förhållanden är det knappast att förvänta, att någon mera

omfattande minskning av personalen skall kunna genomföras, därest icke

samtidigt någon arbetsuppgift avlyftes från ämbetsverket.»

I fråga om det av de sakkunniga sålunda gjorda uttalandet har riksräkenskapsverket

inledningsvis erinrat om följande:

Verket hade under sin korta tillvaro redan två gånger varit föremål för

vittgående indragningsåtgärder. Indragits hade sålunda en byråchef, sex

ordinarie och två extra revisorer samt två kontorsbiträden. Därjämte hade

emellertid verkets anslag till i eke-ordinarie personal nedsatts med belopp,

motsvarande avlöning till tre amanuenser med full tjänstgöring. Ehuruväl

ämbetsverket beskurits så kraftigt, vore det att märka, att det antal revisorer,

som vid 1920 års slut fanns å kammarrättens revisionsavdelning

och statskontorets riksbokslutsbyrå, icke undergått någon ökning i samband

med inrättandet av riksräkenskapsverket. Då ämbetsverket nu sökt att i

möjligaste mån tillmötesgå besparingssakkunnigas förslag om nya indragningar,

hade detta skett under starkt medvetande av att det tillkomme den

myndighet, som hade till huvuduppgift att främja sparsamhet med statens

medel, att själv inskränka sin organisation så långt som vore förenligt med

ett tillfredsställande fullgörande av verkets uppgifter.

Med anledning av att besparingssakkunniga i sitt yttrande gjort gällande,

att riksräkenskapsverkets ledning vid verkets tillkomst varit väl starkt organiserad

samt att en organisation med en överdirektör såsom chef och förste

revisorerna såsom ledamöter borde hava varit tillräcklig vid verkets inrättande,

har riksräkenskapsverket härefter ingått på frågan om ämbetsverkets

allmänna ställning. Riksräkenskapsverket har härutinnan anfört följande:

»De sakkunnigas — om en beklaglig underskattning av det kamerala

arbetets värde vittnande — yttrande om organisationen av verkets styrelse,

för den händelse ej domsrätten i anmärkningsmål pålagts riksräkenskapsverket,

kan av ämbetsverket ej till någon del godtagas. Rent allmänt sett

vill riksräkenskapsverket framhålla, att ett ämbetsverk av den storlek riksräkenskapsverket

under alla förhållanden måste äga och med den ömtåliga

uppgift, som tillkommer statens centrala revisions- och räkenskapsorgan,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Mcij:ts proposition Nr 176.

ickt! lritci sig administrera utan att verkets chef liar att i sin ämbetsutövning

hämta stöd av åtminstone ett par tjänstemän i byråchefs ställning.

Skulle, riksräkenskapsverket frånkännas befogade anspråk på att även utan

domsrätt utrustas med två byråchefer, skulle konsekvensen bliva en vittgående

degradering av byråchefstjänsterna inom statsförvaltningen. Det

torde i anledning av besparingssakkunnigas uttalande ej vara ur vägen att

påpeka, att i ett flertal överdirektörsverk finnas tjänstemän i byråchefsgiaden

minst två - och att i samtliga dessa verk antalet befattningshavare

med så kvalificerat arbete, som tillkommer riksrälcenskapsverkets

manliga personal, vida understiger motsvarande antal i riksräkenskapsverket.

Do sakkunniga torde val fa anses hava givit uttryck för den uppfattningen,

att den nuvarande processordningen i anmärkningsmål bör bibehållas.

Det finns emellertid skal antaga, att de sakkunnigas nyss återgivna

uttalande tages till intäkt för krav på en återgång till den förutvarande

ordningen för anmärkningsmålens handläggning, i syfte att därigenom skulle

kunna möjliggöras den av besparingssakkunniga för sådan händelse såsom

tänkbar angivna beskärningen av riksräkenskapsverkets styrelse. Med hänsyn

härtill vill riksräkenskapsverket framhålla, att en sådan anordning på det

hela taget skulle innebära en kostnadsökning i förhållande till den nuvarande

organisationen. Besparingen på grund av chefens degradering och byråchefernas

indragning skulle nämligen betydligt understiga kostnaden för

nödvändig utödning av antalet saväl ledamöter som föredragande i regeringsrätten.

Det liggei. under sådana förhållanden mahända nära till hands för den,

som ej närmare tänkt sig in i ämnet, att ifrågasätta fullständigt »slopande»’

av riksräkenskapsverket, d. v. s. verkets uppdelande pa andra ämbetsverk.

Da det för vinnande av arbetsro och stadga inom riksräkenskapsverket är

nödvändigt, att ohållbarheten av de da och da uppdykande påståendena om

lämpligheten av en sådan åtgärd blir klart ådagalagd, anser sig ämbetsverket

böra något skärskåda jämväl detta alternativ.

Riksräkenskapsverket skall i detta sammanhang ej uppehålla sig vid de

enligt ämbetsverkets egen erfarenhet betydande fördelar, som äro förenade

med den sammanslagning av kammarrättens r e vi si o n sa v cl e 1 n i n g och huvuddelen

a\ statskontorets riksbokslutsbyrå, som ägde rum genom riksräkenskapsverkets

tillkomst. Riksräkenskapsverket vill endast konstatera, att

självfallet de uppgifter, som ålegat nämnda avdelningar av de båda ämbetsverk,

ur vilka riksräkenskapsverket bildats, i huvudsak alltjämt måste fyllas.

Det. från statsbokföringskoinmittén till riksräkenskapsverket överflyttade^

åliggandet att utarbeta nya räkenskapsformulär är givetvis ock av beskaffenhet

att icke kunna upphöra.

Den Råga, som enligt riksräkenskapsverkets mening i detta sammanhang

— då det gäller bedömandet av möjliga besparingar inom förvaltningen

uppställer sig till besvarande är denna: vad skulle rent ekonomiskt sett

kunna vinnas genom riksräkenskapsverkets avskaffande?

Skulle riksräkenskapsverket indragas, lärer icke förefinnas annan utväg

för ordnande av den centrala medelskontrollen än en återgång i huvudsak

till vad som gällde före år 1921, med den jämkning att tillsynen över statens

räkenskapsväsen måste paläggas statskontoret. Revisionsavdelningens

återflyttande till kammarrätten skulle i sin ordning medföra, att den

ibre nämnda år gällande instansordningen beträffande anmäknings- och besvärsmål

i avlöningsfrågor m. in. finge återupplivas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kung/. Maj:ts proposition Nr 176.

Sistnämnda förhållande är av avgörande betydelse för kostnadsfrågan.

Anmärkningsmålens återförande i sista instans till regeringsrätten niaste

nämligen, såsom ovan antytts och otvetydigt framgår av 1923 ars besparingskommittés

betänkande angående anmärkningsmålens behandling, kräva

en avsevärd kostnad för regeringsrätten utöver vad eljest vore nödvändigt.

I varje fall kan med visshet förutses, att kostnaden för utökning av antalet

regeringsråd och föredragande i regeringsrätten kommer att stiga till belopp

av minst samma storlek som de nuvarande kostnaderna för generaldirektörs-

och byråchefsbefattningarna i riksräkenskapsverket.

Vad som i övrigt skulle vinnas i personalbesparing genom. ämbetsverkets

upphörande begränsar sig till någon inskränkning av kansli- och vaktpersonal

— högst 2 å 3 personer. Med hänsyn till dessas laga löneställning

skulle kostnadsbesparingen härigenom ej bliva sa stor, att den ens kunde

uppväga kostnaderna för dels den förstärkning av revisionens ledning, som

redan kammarrätten på sin tid fann vara oundgänglig, om revisionsav delningen

skulle kvarbliva i detta ämbetsverk, och dels den personalökning a

riksbokslutsavdelningen, som vid avdelningens överflyttande till statskontoret

skulle krävas. Det kan nämligen ej förutsättas, att chefen för den byra i

statskontoret, till vilken riksbokslutsavdelningen komrne att förläggas, skulle

kunna utan vidare påtaga sig — jämte ledningen av riksbokslutct och

formulärarbetet — jämväl beredandet och avfattandet av de underdåniga

utlåtanden, däribland även inkomstberäkningen, som nu ankomma pa chefen

för riksbokslutsbyrån. Det kan måhända här böra påpekas, att innan nksbokslutsbyrån

överflyttades från statskontoret till riksräkenskapsverket, a

byrån funnos två förste revisorer mot nu en. Erinras må ock att besparingssakkunniga

själva uttalat, att, såvitt de kunnat bedöma, ur bespaiingssynpunkt

ej några väsentliga fördelar vore att vinna genom att aterföia

bokslutgöromålen till statskontoret.

Utan tvivel skulle sålunda en uppdelning av riksräkenskapsverket i dess

gamla beståndsdelar icke medföra någon kostnadsbesparing. Riksräkenskapsverket

hyser för sin del den bestämda uppfattningen, att tvärtom en

ej oväsentlig ökning skulle uppstå i förhållande till de nuvarande kostna

derna. Under sådana förhållanden och med kännedom om å ena sidan de betänkligheten.

som måste hysas mot varje ökning av regeringsrättens arbetsbörda,

och å andra sidan de svårigheter, som för statskontoret och särskilt

kammarrätten — vilka verk numera, bortsett från de till riksräkenskapsverket

överflyttade delarna, hava en helt annan storlek än då de på sin

tid motsatte sig riksräkenskapsverkets inrättande skulle uppstå vid en

av dessa verk nu säkerligen ej önskad återgång till den äldre organisationen,

bör enligt riksräkenskapsverkets mening frågan om ämbetsverkets

uppdelning anses slutligt avförd från dagordningen.»

De av besparingssakkunniga och riksräkenskapsverket sålunda gjorda allmänna

uttalandena angående riksräkenskapsverkets nuvarande organisation

synas mig utvisa, att med hänsyn till verkets numera ökade arbetsuppgifter

och de efter verkets tillkomst redan vidtagna indragningarna av personal

någon mera omfattande minskning av personalen för närvarande icke torde

vara genomförbar, såvitt icke samtidigt någon arbetsuppgift avlyftes från

ämbetsverket. Såsom av mitt ståndpunkttagande till de av de sakkunniga

i fråga om verkets organisation framlagda särskilda förslagen i fortsättningen

framgår, har jag ock kommit till den uppfattningen, att någon större

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

15

indragning av personal vid verket icke kan ske utan äventyrande av

ämbetsverkets förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina

åligganden.

Vad särskilt angår spörsmålet om organisationen av verkets ledning,

får jag — utan att ingå på frågan huruvida ledningen av ämbetsverket

vid dess tillkomst varit starkare organiserad än som påkallades av de arbetsuppgifter,

som dä voro avsedda att dit förläggas — framhålla, att,

sedan verksamhetsområdet numera vidgats till att omfatta jämväl domsrätt

i anmärkningsmål, skäl icke synas föreligga att nu föreslå någon förändring

härutinnan.'' Jag anser sålunda, att riksräkenskapsverkets styrelse alltjämt

bör utgöras av en generaldirektör såsom chef för verket och två byråchefer

såsom ledamöter i styrelsen.

Vid granskning av riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter hava de sak

kunniga jämväl tagit under övervägande, huruvida icke bokslutsgöromålen

lämpligen skulle kunna åter förläggas till statskontoret. Onekligen ägde

nämligen ifrågavarande göromål åtskilliga beröringspunkter med arbetet

särskilt ä statskontorets kassabyrå. Under förarbetena till riksräkenskapsverkets

inrättande gjorde också statskontoret gällande, att ett bortflyttande

från statskontoret av de å riksbokslutsbyrån befintliga arbetskrafter skulle

medföra svårigheter vid behandlingen av en mängd frågor, som just genom

den intima samverkan i statskontoret mellan riksbokslutsbyrån och verkets

övriga avdelningar utan omgång kunde finna sin lösning. Enligt vad de

sakkunniga inhämtat, hade emellertid den sedermera vunna erfarenheten

icke bekräftat dessa farhågor. Några mera kännbara olägenheter för statskontorets

arbete av bokslutsgöromålens skiljande från ämbetsverket syntes

icke hava försports. Då, såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, ej heller ur

besparingssynpunkt några väsentliga fördelar vore att vinna genom att

återföra bokslutsgöromålen till statskontoret, hava de sakkunniga icke funnit

sig böra framställa något förslag i dylik riktning.

Med hänsyn till det resultat, vartill de sakkunniga kommit beträffande

nu berörda fråga, har riksräkenskapsverket ansett sig för sin del blott böra

fastslå, att, även om beröringspunkter funnes mellan de båda ämbetsverkens

nämnda avdelningar, sambandet vore flerfalt starkare mellan de

båda avdelningarna inom riksräkenskapsverket.

Av skäl, besparingssakkunniga beträffande nu ifrågavarande spörsmål anfört,

finner ej heller jag anledning föreligga att föreslå någon ändrad förläggning

av bokslutsgöromålen.

Efter förenämnda principuttalande angående riksräkenskapsverkets organi.

sation hava besparingssakkunniga till behandling upptagit frågan om begränsning

av granskningen i riksräkenskapsverket av skatteräkenskaperna.

frågasatt

överflyttande

till statskontoret

av bokslutsgöro.

målen.

Besparings
sakkunniga.

Riksäken
skapsverket.

Departements
chefen.

Begränsning

av granskningen

i riksräkenskaps
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

verket av

skatteräkenskaperna
Besparingssakkunniga.

16 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 176.

Sedan de sakkunniga härvid till en början erinrat därom, att till Kungl.

Majds prövning förelåge ett av särskilda sakkunniga — 1923 ars taxeringssakkunniga

— väckt förslag angående begränsning av granskningen av

sagda räkenskaper, hava de sakkunniga i denna fråga anfört följande:

»Rörande omfattningen av riksräkenskapsverkcts skattegranskning stadgas

i 59 § 1 mom. i 1910 års taxeringsförordning, sådant detta författningsrum

numera lyder: Mnom riksräkenskapsverket må vid granskning av kronoräkenskaperna

anmärkning visserligen framställas beträffande den av vedej - börande tjänsteman för skattskyldig uträknade skatt, men däremot i avseende

å verkställd taxering, allenast så vitt den avser frihet från eller

lindring i skatt.’ Föremål för granskning i riksräkenskapsverket bliva i

enlighet härmed endast vissa av taxeringsmyndigheterna företagna åtgärder,

nämligen dels i fråga om fysiska personer fastställande av det beskattningsbara

beloppet i förhållande till det taxerade — d. v. s. bestämmande av

orts- och familjeavdragens storlek m. m. — dels ock beträffande inländska

aktiebolag och solidariska bankbolag beräkning av förhållandet mellan del

för bolaget taxerade beloppet och bolagets kapital samt fastställandet av

skattens härav beroende grundbelopp. I övrigt avser granskningen inom

riksräkenskapsverket av taxeringslängderna uteslutande debiteringen, d. v. s.

uträkningen av skattens belopp.

I sitt den 30 juni 1925 avgivna betänkande angående omorganisation av

taxeringsväsendet hava 1923 års taxeringssakkunniga till behandling upptagit

frågan om skattegranskningen i riksräkenskapsverket och därvid - efter att hava omförmält, vilka taxeringsåtgärder som för närvarande kunna

bliva föremål för revision vid ämbetsverkets granskning — anfört bland

annat följande (sid. 218 i betänkandet). De taxeringsåtgärder, om vilka

talats, vore av den beskaffenhet, att de mycket väl kunde bliva föremål

för revision i riksräkenskapsverket, då deras behörighet och riktighet kunde

fullt avgöras med ledning av uppgifter, varom taxeringslängderna skulle

innefatta upplysningar. Emellertid blevo dessa åtgärder granskade : piö\- ningsnämnderna och det syntes, som om genom ett väl anordnat piöv ningsnämndsarbete

vore tillräckligt sörjt för kontroll å dessa mera mekaniska

åtgärder, där det icke vore fråga om att efter utredningar och undersökningar

fastställa omfattningen av vederbörandes skattskyldighet, utan helt

enkelt att, sedan denna blivit fastställd, verkställa för skattens fixerande

nödiga uträkningar med ledning av skal teförfattningarnas i detta avseende

givna regler, vilka innefattade exakt bestämda siffror. Den av taxeringsmyndigheterna

bestämda omfattningen av vederbörandes skattskyldighet

bleve icke föremål för någon revision, utan kunde efter prövningsnämndens

slutförande av sitt arbete endast genom besvär dragas upp till vidare provning.

Någon anledning syntes icke föreligga, varför de på taxeringsmyndigheterna

ankommande mekaniska uträkningarna, vilkas verkställande endast

erfordrade ett någorlunda utvecklat ordningssinne och vilkas riktiga

utförande vore av oändligt mycket mindre intresse för statens ekonomi an

ett riktigt utförande av själva uppskattningen, skulle behöva underkastas

en omsorgsfullare prövning än den senare. Kunde man beträffande själva

uppskattningen nöja sig med prövningsnämndens beslut, därest detsamma

icke överklagades, syntes man med större skäl kunna åtnöjas med samma

anordning beträffande den mekaniska uträkningen. Do sakkunniga hade

alltså åt .141 § i det av dem framlagda förslaget till taxeringsförordning

givit det innehållet, att taxeringsmyndigheternas åtgärder icke finge bliva

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

föremål för anmärkning från riksräkenskapsverkets sida, men att skatteuträkningen,

debiteringen, alltjämt vore underkastad revision.

Enligt vad besparingssakkunniga inhämtat har taxeringssakkunnigas förslag^

i nu ifrågavarande del i allmänhet lämnats utan erinran av de över

förslaget hörda myndigheterna.

Vad riksräkenskapsverket angår, har ämbetsverket i utlåtande den 19

oktober 1925 anfört bland annat följande: ''Proceduren i fråga om skatteanmärkningar

omfattar, förutom noggrann granskning inom riksräkenskapsverket

av längderna: anmärkningarnas uppsättande, utskrivning och utsändande,

reservationskravs anställande hos de skattskyldiga genom landsfiskaler

och fjärdingsman respektive städernas tjänstemän, förklaringars infordrande

genom länsstyrelser, landsfiskaler och eventuellt fjärdingsman, förklaringars

avgivande av de skattskyldiga i de fäll, da dessa äro härför

kvalificerade, anmärkningsakternas återsändande till riksräkenskapsverket

med yttrande av kronoombud, påminnelsers avgivande av anmärkningsförfattarna,

målens avdömande och slutligen försök, ofta resultatlösa försök,

att genom landsfiskaler och fjärdingsman indriva utdömda belopp. Härtill

kunna komma överklaganden av utslag i anmärkningsmål. Med hänsyn

till det invecklade och omständliga i denna procedur är det uppenbart, att

de anmärkningar, som inom riksräkenskapsverket, enligt hittills gällande

bestämmelser, framställts mot för höga skatteavdrag ofta nog förorsakat

mera arbete och på grund därav större kostnad, än som motsvarar statens

fördel av anmärkningsförfarandet i denna del. — Riksräkenskapsverket tillstyrker

kommitterades förslag.’ Skiljaktiga meningar hava inom riksräkenskapsverket

uttalats av de båda ledamöter i verkets styrelse, som jämte

dåvarande generaldirektören deltagit i ärendets behandling. Den ene av

dessa har uttalat, att även om riksräkenskapsverket icke finge åvägabringa

rättelse av upptäckta feltaxeringar genom att av de skattskyldiga utkräva

skattebelopp, som befunnes hava frångått det allmänna genom att taxeringsmyndigheterna

medgivit för höga skattefria avdrag, borde åtgärder för

undvikande av samma felaktigheters upprepande i framtiden icke underlatas.

Härför fordrades dock endast, att riksräkenskapsverket meddelade

taxeringsmyndigheterna upptäckta fel av principiell betydelse, vilket kunde

ske, även om taxeringssakkunnigas förslag till lydelse av 141 § antoges.

Den andre reservanten inom riksräkenskapsverket har på anförda skäl i

första hand hemställt, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla den lydelse,

som motsvarande författningsrum — 59 § 1 mom. taxeringsförordningen —

nu har, samt därest detta yrkande icke vunne bifall ansett, att till paragrafen

borde göras ett tillägg av innehåll att, därest vid granskningen inom

riksräkenskapsverket uppmärksammades av taxeringsmyndigheterna begångna

fel, meddelande härom skulle lämnas till don sakkunnige person,

Kungl. Maj:t enligt taxeringssakkunnigas förslag skulle årligen förordna

för att bland annat verka för en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna.

Kammarrätten har i utlåtande den 9 januari 1926 funnit förslaget innebära

en lösning, ägnad att klargöra kompetensfrågan utan åsidosättande av

statens behöriga intresse. Två reservanter inom kammarrätten hava ansett,

att det alltjämt borde åligga riksräkenskapsverket att granska taxeringsmyndigheternas

åtgärder, såvitt anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent

och skattens grundbelopp.

På sätt framgår av statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (sjunde

huvudtiteln, sid. 47 ff.) var spörsmålet om begränsning av riksräkenskaps
Bihanq

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 150 håfl. (Nr 110.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

verkets skattegranskning även föremål för övervägande i samband med

frågan om anslag till ämbetsverket för budgetåret 1926 192/. Vid anslags
frågans

behandling i ämbetsverket hade dåvarande generaldirektören i yttrande

till protokollet hos ämbetsverket den 30 september 1925 alternativt

ifrågasatt, att Kungl. Maj:t utan avvaktan på genomförandet av taxeringssakkunnigas

förslag i övrigt skulle föreskriva, att skattegranskningen inom

riksräkenskapsverket skulle omedelbart begränsas så, som nämnda sakkunniga

föreslagit, över generaldirektörens berörda yttrande avgåvos på grund av

Kungl. Maj:ts remiss utlåtanden av överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser. Det övervägande flertalet länsstyrelser uttalade härvid sin

anslutning till det av taxeringssakkunniga avgi vna förslaget om begränsning

av skattegranskningen i riksräkenskapsverket, och många länsstyrelser ansåge

förslaget böra omedelbart vinna tillämpning. En motsatt ståndpunkt

i sistnämnda hänseende intogo allenast länsstyrelserna i Gotlands och Hallands

län. Åtskilliga länsstyrelser hade icke uttalat sig om tidpunkten för

åtgärdens genomförande. . ... , ....

Vid anmälan av ärendet i statsrådet den e januari 192b aniorde föredragande

departementschefen, såvitt angick den ifrågasatta inskränkningen

av skattegranskningen, bland annat, följande. Enligt taxeringsförordningen

alåge det kronoombuden att verkställa granskning av taxeringslängderna

även i de avseenden, som folie under riksräkenskapsverkets revision, och

jämväl debiteringsförrättarna skulle hava sin uppmärksamhet fästad pa

eventuella felaktigheter. Att jämte granskningen av själva taxeringarna

medhinna även en formell granskning av taxeringslängderna hade emellertid

tidigare ej varit möjligt för prövningsnämnderna med den knappa tid.

som stått dem till buds. Sedan emellertid genom de ar 1922 vidtagna

ändringarna i taxeringsförordningen längre tid blivit utmätt för prövningsnämndernas

arbete såvitt länen anginge, hade jämväl en formell granskning

på sina häll i viss omfattning kunnat äga ruin. Därvid hade eventuella

felaktigheter blivit rättade redan före skattedebiteringen. En effektiv

formell granskning av taxeringslängderna förekomma likväl ej pa alla håll.

Med nuvarande organisation av taxeringsarbetet vore det måhända oundvikligt,

att den formella granskningen hos prövningsnämnderna finge stå

tillbaka för den sakliga och för statsverket i regel mera givande (iverprövningen

av taxeringsnämndernas arbete. Under sådana förhållanden finge

betydelsen av tillvaron av den nuvarande revisionen i riksräkenskapsverket

icke underskattas. Det av taxeringssakkunniga framlagda förslaget angående

taxeringsväsendets omorganisation syftade till sådana anordningar, att

den formella granskningen av taxeringslängderna skulle kunna göras effekti\

utan riksräkenskapsverkets kontroll. De sakkunnigas betänkande komme

emellertid icke att läggas till grund för lagstiftning vid 1926 ars riksdag,

och någon åtgärd i syfte att omedelbart genomföra de sakkunnigas förslagom

begränsning av riksräkenskapsverkets skattegranskning utan avvaktan

på den större frågans prövning funne departementschefen sig icke kunna

förorda. Under sådana förhållanden komme riksräkenskapsverkets gransk - ningsbefogenhet att kvarstå oförändrad ännu någon tid.»

Med framhållande av att, enligt vad förestående redogörelse utvisar, i

stort sett enighet radde bland de myndigheter, som uttalat sig i frågan,

att den i riksräkenskapsverket bedrivna granskningen av skatteräkenskaperna

borde inskränkas, hava besparingssakkunniga nu föi'' egen del t

anslutning till taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag hemställt, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

19

åtgärder måtte vidtagas för att skattegranskningen i riksräkenskapsverket,

så vitt densamma avsåge på taxeringsmyndigheterna ankommande åtgärder,

måtte upphöra.

Efter besparingssakkunnigas mening borde det icke möta betänkligheter

att genomföra den ifrågasatta begränsningen av skattegranskningen med

början beträffande 1927 års taxeringslängder, vilka enligt nu gällande bestämmelser

skulle senast den 15 februari 1928 insändas till riksräkenskapsverket.

Beträffande 1927 års taxeringslängder skulle man alltså, såvitt

anginge av taxeringsmyndigheterna vidtagna åtgärder, åtnöja sig med den

granskning, som kunde äga rum under prövningsnämndsarbetet. Besparingssakkunniga

förbisåge härvid ej, att de organisationsändringar beträffande

taxeringsväsendet, som kunde komma att beslutas på grundval av taxeringssakkunnigas

förslag, även om proposition i ämnet förelädes 1927 års riksdag,

knappast syntes kunna genomföras å sådan tid, att de kunde inverka på

1927 års prövningsnämndsarbete. Därest så ansåges påkallat, borde emellertid

särskilda åtgärder kunna vidtagas för att redan år 1927 en granskning av

taxeringslängderna jämväl i nu ifrågavarande hänseenden skulle företagas

i samband med prövningsnämndsarbetet även i de län, där en dylik granskning

tidigare icke plägat ske.

Den biträdespersonal, som inom riksräkenskapsverket erfordrades för

granskningen av taxeringslängderna med den sålunda ifrågasatta begränsningen,

borde, enligt vad besparingssakkunniga inhämtat, kunna uppskattas

till fem biträden. Av den å andra revisionskontoret enligt den förut intagna

översikten placerade biträdespersonalen — åtta kanslibiträden, två kontorsbiträden,

två kvinnliga extra ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden och en

kvinnlig extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden — sysselsattes ett kanslibiträde

med granskning av debiterings- och uppbördsredogörelserna, medan

de övriga tolv biträdena utförde skattegranskningsarbete. Sju biträden

skulle alltså frigöras genom den föreslagna omläggningen av skattegranskningen.

Den minskning av ämbetsverkets biträdespersonal, som härigenom

möjliggjordes, syntes böra genomföras sä, att de fyra vakanta biträdesbefattningarna

— tre i kanslibiträdes- och en i kontorsbiträdesgraden — från och

med den 1 juli 1927 avfördes från ämbetsverkets stat samt att två extra

ordinarie tjänstemän i 4:de lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i

l:a lönegraden indroges.

Såsom ledare för skattegranskningsarbetet borde enligt de sakkunnigas

mening i fortsättningen vara tillräckligt med en tjänsteman i revisors ställning.

Från ämbetsverkets sida hade emellertid framhållits angelägenheten av

att större uppmärksamhet ägnades arbetet med inventeringar hos redogörare

samt önskvärdheten av att personal i större utsträckning än nu vore möjligt

kunde avdelas för inventeringsgöromål. Besparingssakkunniga, som funnit

vad i sådant hänseende anförts beaktansvärt, hava ansett, att verkets önskemål

i förevarande avseende lämpligen kunde tillgodoses på det sätt, att

såsom ledare för skattegranskningen alltjämt bibehölles en förste revisor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Då dennes arbetstid icke syntes kunna utfyllas enbart med skattegranskningsarbetet,

kunde härigenom beredas möjlighet för ämbetsverket att i

större utsträckning taga förste revisorerna i anspråk för inventeringsgöromål.

Med hänsyn särskilt till den i regel enklare beskaffenheten av de

anmärkningsmål, vilkas föredragning skulle åligga den å skattegranskningskontoret

tjänstgörande förste revisorn, syntes det de sakkunniga skäligt,

att denne placerades i en något lägre löneställning än övriga förste revisorer

på revisionsavdelningen. De sakkunniga hava därför föreslagit, att en a\

förste revisorstjänsterna i verket nedflyttades från 26:e till 24:e lönegraden.

Förändringen syntes lämpligen kunna genomföras, när den nu a andra

revisionskontoret placerade förste revisorn, vilken under första halvaret 1928

inträdde i pensionsåldern, avginge från tjänsten.

Bibehölles en förste revisor såsom ledare av skattegransknmgsarbetet,

syntes emellertid den å andra revisionskontoret nu tjänstgörande revisorn

kunna undvaras. De sakkunniga hava därför föreslagit indragning av

en revisorstjänst i verket.

Enligt av besparingssakkunniga inhämtade upplysningar beräknade man

inom riksräkenskapsverket, att den nu förefintliga arbetsbalansen vid skattegranskningen

skulle vara avarbetad på våren 1928, då granskningen av

1926 års taxeringslängder antoges hava hunnit avslutas. I mån ai behov

syntes extra arbetskrafter få anlitas för att slutföra'' granskningen inom

sålunda beräknad tid. Härtill borde hänsyn tagas vid bestämmandet av

anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i ämbetsverket

för budgetåret 1927—1928.

I enlighet med vad besparingssakkunniga sålunda hemställt skulle i riksräkenskapsverket

alltjämt verkställas granskning av uträkningen av de påförda

skattebeloppen. Under behandlingen av frågan om begränsning av

skattegranskningen i riksräkenskapsverket hade emellertid den tanken framkommit,

att jämväl debiteringsgranskningen lämpligen kunde överflyttas

till länsstyrelserna. I sådant avseende hade länsstyrelsen i Jönköpings län

i den 3 november 1925 avgivet utlåtande över generaldirektörens i riksräkenskapsverket

förberörda uttalande anfört, att det icke vore omöjligt,

att den del av skattegranskningen, som gällde rättelser av fel vid debiteringen,

med fördel skulle kunna ske i landskontoret och rättelse av befunna

felaktigheter meddelas genom beslut av länsstyrelsen. I så fall bleve det

nödvändigt att låta originalet till taxeringslängdema stanna i landskontoret

åtminstone två månader, ty på kortare tid kunde granskningen antagligen

icke hinna verkställas. För granskningsarbetet kunde anlitas utom

landskontorets vanliga personal den extra personal, som for närvarande

anställdes under uppbördstiden.

Besparingssakkunniga hava för sin del funnit det sålunda framkomna uppslaget

beaktansvärt och förtjänt av ytterligare övervägande. Det syntes de

sakkunniga få antagas, att granskningsresultatet skulle komma att föreligga

tidigare, om arbetet fördelades på länsstyrelserna än om det hela

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

21

skulle utföras centralt i riksräkenskapsverket. Länsstyrelserna skulle ock

genom att själva övertaga granskningsarbetet kunna erhålla en mera omedelbar

erfarenhet rörande debiteringsförrättamas sätt att fullgöra sitt uppdrag.

I den mån arbetet vid länsstyrelserna skulle kunna fullgöras av

landskontorens fast anställda personal under den tid mellan uppbördens

avslutande och taxeringsarbetets påbörjande nästföljande år, då arbetet på

landskontoren helt naturligt syntes vara mindre tyngande, skulle även en

kostnadsminskning i förhållande till nu tillämpade system uppstå.

På grund härav hava de sakkunniga hemställt, att undersökning måtte

verkställas, huruvida icke debiteringsgranskningen borde från riksräkenskapsverket

överflyttas till länsstyrelserna.

I fråga om den av besparingssakkunniga sålunda föreslagna begränsningen

av granskningen i riksräkenskapsverket av skatte räkenskaperna har riksräkenskapsverket

anfört följande:

»Då riksräkenskapsverket i ett den 19 oktober 1925 avgivet utlåtande

över 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande av den 30 juni 1925 rörande

omorganisation av taxeringsväsendet yttrat sig i samma ämne, torde riksräkenskapsverket

ej böra ånyo till behandling i hela dess vidd upptaga

spörsmålet om lämpligheten av att, på sätt besparingssakkunniga i anslutning

till taxeringssakkunnigas förslag förordat, granskningen av taxeringslängderna

i fråga om taxeringsmyndigheternas åtgärder överflyttas från riksräkenskapsverket

till prövningsnämnderna. Även om en dylik överflyttning

ingalunda enbart är förenad med fördelar och särskilt ur besparingssynpunkt

är skäligen betydelselös, då kostnaderna allenast skulle överföras från

riksräkenskapsverket till prövningsnämnderna, saknar riksräkenskapsverket

tillräcklig anledning att nu framställa något allmänt yrkande i motsatt

riktning. På en punkt anser sig dock riksräkenskapsverket ej kunna stå

till svars för att lämna utan erinran förslaget om att undandraga taxeringsmyndigheternas

åtgärder granskning i riksräkenskapsverket.

På sätt besparingssakkunniga erinrat, hava vid behandlingen i kammarrätten

av taxeringssakkunnigas förslag två ledamöter av kammarrättens lagavdelning

i avgiven reservation förordat, att granskning av taxeringsmyndigheternas

åtgärder, såvitt anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent

och skattens grundbelopp, skulle åligga riksräkenskapsverket. Grunden

för denna reservanternas uppfattning torde vara den, att sagda åtgärder,

ehuru de verkställas av taxeringsmyndigheterna, i realiteten om än ej formellt

äro att anse såsom debiteringsåtgärder. Denna uppfattning delas även

av riksräkenskapsverket. Ifrågavarande åtgärder äro av den stora betydelse,

att granskning av desamma inom riksräkenskapsverket måste anses befogad,

även om en granskning därjämte skulle ske i prövningsnämnderna. I det

vida övervägande antalet fall torde visserligen —■ vid en effektivt ordnad

undersökning av taxeringslängdema inom prövningsnämnderna — förekommande

felaktigheter beträffande bolagens taxeringar komma att uppmärksammas

redan hos prövningsnämnderna. Med hänsyn till uträkningarnas

besvärlighet kunna emellertid ifrågavarande fel lätt undgå upptäckt vid

granskningen. Även förutsatt att en efterrevision i fråga om bolagens beskattning

i nämnda avseende endast i jämförelsevis få fall skulle föranleda

anmärkning inom riksräkenskapsverket, vore det likväl, med hänsyn till

Biksräken
akapsverket.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl, Maj:ts proposition Nr 176.

storleken av de belopp, som genom ifrågavarande felaktigheter kunna undandragas

staten, enligt riksräkenskapsverkets åsikt icke med statens verkliga

intresse förenligt att beskära verkets rätt till efterkontroll a bolagsbeskattningen.

Utföres denna kontroll i samband med debitenngsgranskningen

i riksräkenskapsverket, kräves för denna uppgift ej mer an en befattningshavare.

Personalen a skattekontoret bör för den skull okas med

ett ordinarie kontorsbiträde utöver vad de sakkunniga beräknat.

Redan i detta sammanhang anser sig riksräkenskapsverket höra upptaga

till behandling de sakkunnigas förslag om undersökning, huruvida icke

debiteringsgranskningen bör frän riksräkenskapsverket överflyttas till lans
styrelserna.

. in •

Beträffande först fördelen av den snabbare granskning som skulle vinnas

genom arbetets förläggande till länsstyrelserna, vill riksräkenskapsverket

framhålla, att denna vinst ej är synnerligen stor, då rättelser av debiteringsfelen

i allt fall ej kunna vidtagas, förrän debetsedlarna redan utsänts och

skatten betalts. Medan skatteanmärkningarna under gångna år tran riksräkenskapsverket

utsänts först två eller flera år efter det debiteringen

verkställts, bör, sedan arbetsbalansen avarbetats, anmärkningarna framdeles

kunna utsändas inom några månader efter det längderna inkommit till

riksräkenskapsverket. .,

Genom borttagande av förfarandet med reservationskrav skulle vidare

anmärkningarnas bringande till verkställighet kunna ske avsevart snabbare

än för närvarande. Sedan anmärkning efter förklaring av debitcrmgsfoirättaren

fastställts, skulle sålunda ny debetsedel kunna utskrivas och tillställas

den skattskyldige. Denne skulle härvid hava samma klagoratt, som

finnes medgiven i fråga om den ursprungliga debiteringen.

De sakkunniga hava framhållit fördelen av att länsstyrelserna genom

övertagandet av debiteringskontrollen skulle kunna erhålla en mera omedelbar

erfarenhet rörande debiteringsförrättarnas sätt att fullgöra sitt uppdrag.

Det vill synas, som om lika god erfarenhet skulle vinnas genom att lansstyrelserna

toge del av riksräkenskapsverkets anmärkningar, da dessa utsändas

till förklaring. . , ,, ,

Förläggandet till länsstyrelserna av debiteringskontrollen skulle v aiu telenät

med direkt olägenhet ur kontrollsynpunkt. Detta beror pa att sa val

ordinarie som extra befattningshavare vid lansstyrelserna ofta i or ordnas att

bestrida liäradsskrivartjänst. Det är att befara, att kontrollen under sadana

förhållanden icke blir särdeles sträng, liksom det kan inträffa, att den kon

trollerande själv blir bunden genom egna åtgärder under tidigare haradsskrivarförordnande.

Ännu större skulle dessa olagenheter bliva, om en

avdelning inom länsstyrelserna framdeles finge övertaga bestyret med sjalia

debiteringen. Härtill kommer olämpligheten av att överhuvudtaget en kontrolluppgift

sammankopplas med positiva förvaltningsuppgifter utan att särskild

personal avses för kontrollen. Det är nämligen stor anledning antaga,

att kontrolluppgiften kommer att ställas i efterhand för det positiva förvaltningsarbetet,

som ofta är av natur att ej kunna skjutas åt sidan.

Vad slutligen kostnadsfrågan angår, säger det sig självt, att om i uks

räkenskapsverket för granskningen ej erfordras mera an o biträden, vilka

— såsom i det följande påvisas även skulle tagas i anspråk för kontrollen

å debiterings- och uppbördsrälcenskaperna, någon nämnvärd kostnadsbesparing

under inga förhållanden star att vinna. Sannolikheten talar toi

övrigt mot, att det skulle bliva billigare att utföra debiteringsgranskningen

om den fördelas på 24 länsstyrelser och överståthållarambetet, an om arbetet

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr 176.

23

t.tlores centralt i riksräkenskapsverket, där personalen är särskilt upptränad

för ändamålet. Det är även att märka, att då huvudexemplaren av taxeringslängderna

under alla förhållanden skola förvaras centralt, några särskilda

kostnader för längdernas skickande till Stockholm icke föranledas av deras

granskning i riksräkenskapsverket.

På grund av vad i det föregående anförts får riksräkenskapsverket såsom

sia mening uttala, att debiteringskontrollen fortfarande bör utföras i ämbetsverket

samt att en särskild undersökning rörande överflyttning av debiteringsgranskningen

från riksräkenskapsverket till länsstyrelserna icke är av

behovet påkallad.

Vad angår personalen å det kontor, varå skattegranskningen skall utföras,

hav riksräkenskapsverket ej i och för sig någon erinran att framställa mot,

att len å kontoret nu placerade revisorn bortflyttas därifrån. Riksräkenskapsverket

vill emellertid framhålla, att denne revisor endast tillfälligt tjänstgjort

å skattekontoret och att avsikten varit att, sedan den å kontoret förefintliga

balansen hunnit avarbetas, överflytta sagda revisor till ett av de

tre övriga revisionskontoren. Beträffande lönestä Ilningen för den tilltänkte

föreståndaren för kontoret, måste riksräkenskapsverket medgiva, att sedan

den väsentliga delen av den egentliga taxeringsgranskningen avlyftats, förste

revisorn å kontoret skäligen kan placeras i lönegraden B 24. Befattningen

med skattegranskningen kommer emellertid att endast till mindre del taga

denne tjänstemans tid i anspråk. Ä skattekontoret bör nämligen, liksom

redan nu är fallet, granskningen av länens debiterings- och uppbördsräkenskaper

äga rum. Sysslandet med dessa räkenskaper gör denne förste revisor

särskilt skickad att tagas i anspråk för de viktiga inventeringarna hos

kronouppbördsmännen. I själva verket torde inventeringsverksamheten bliva

förste revisorns huvuduppgift. På grund härav kommer han att under

avsevärda delar av året befinna sig på resor. Det är fördenskull erforderligt

att ett av biträdena å kontoret erhåller en särskild förmansställning i

förhållande till den övriga personalen. Denne befattningshavare, som särskilt

torde böra hålla hand över den särskilda granskningen beträffande

bolagstaxeringama, bör enligt riksräkenskapsverkets uppfattning hänföras

till kansliskrivargraden. En befattning i denna grad skulle fördenskull

ersätta ett av de kanslibiträden, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle

finnas å kontoret.

I övrigt kan riksräkenskapsverket godtaga den av besparingssakkunniga

gjorda beräkningen av personalminskningen på grund av skattegranskningens

omläggning. Ämbetsverket vill emellertid förutskicka, att — såsom

ock framhållits för besparingssakkunniga vid deras besök i verket — den genom

nämnda omläggning frigjorda arbetskraften behöver användas för annat

revisionsarbete. Redan här erinras, att på skattekontoret framdeles erfordras

ytterligare personal för kontrollen å debiterings- och uppbördsräkenskaperna

från länen.

Granskningen av sistnämnda räkenskaper har under den nu praktiskt

taget avslutade period, varunder revisionen i riksräkenskapsverket måst omfatta

för varje år mer än ett års räkenskaper, i avsevärd utsträckning måst

ligga nere. Ämbetsverket har emellertid förut räknat med, att, sedan jämväl

balansen vid skattegranskningen avarbetats, en del av den därigenom frigjorda

kvinnliga arbetskraften skulle kunna användas just för granskningen

av debiterings- och uppbördsräkenskaperna. För en verksam kontroll av

dessa redogörelser har enligt uppskattning å ifrågavarande kontor ansetts

erfordras minst två biträden utöver det kanslibiträde, som redan nu är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

sysselsatt med sådan kontroll. På grundval av gjorda undersökningar anser

riksräkenskapsverket emellertid, att av de befattningshavare, som enligt

besparingssakkunniga skulle bibehållas å kontoret för att granska taxeringslängderna,

kan erhållas biträde även med granskningen av nu berörda räkenskaper,

så att endast ett ytterligare biträde bör beräknas för ifrågavarande

uppgift. Riksräkenskapsverket anser fördenskull, att av de å skattekontoret

nu tjänstgörande extraordinarie befattningshavarna ett biträde i 4:e lönegraden,

vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle indragas, bör bibehållas.

»

Skiljaktig me- Från riksräkenskapsverkets uppfattning i fråga om nedflyttning i lönegrad

mng inom av föreståndaren för skattekontoret har byråchefen R. Vide anmält avvikande

rtksräken
skapsverket.

mening samt därvid anfört: ,

Det vore visserligen sant, att föreståndaren såsom sådan finge något

mindre kvalificerade göromål än de övriga föreståndarna å revisionskontoren,

men då hans sysslande med debiterings- och uppbördsräkenskaperna

gjorde honom särskilt skickad att tagas i anspråk för de viktiga inventeringarna

hos kronouppbördsmännen och då inventeringsverksamheten syntes

bliva hans huvuduppgift, borde vid placeringen i lönegrad hänsyn i

första hand tagas därtill, att hans inventeringar komme att överspänna

statens hela förvaltningsområde — övriga förste revisorer syntes nämligen

endast i ringa mån kunna dragas från sina göromål såsom kontorschefer

och föredragande — och i andra hand därtill att lian såsom

ledamot skulle deltaga i anmärkningsmåls avgörande. På grund härav och

då båda dessa göromåls kvalificerade beskaffenhet väl motiverade hans placering

i 26 :e lönegraden, borde den föreslagna nedflyttningen icke äga rum.

Departements- I samband med anmälan av frågan om förändrad taxeringsorganisachefen.

tion kommer jag att närmare ingå på det av 1923 års taxeringssakkunniga

väckta förslaget om avskaffande av riksräkensskapsverkets granskning av

taxeringslängderna i vad angår taxeringsmyndigheternas åtgärder. Redan

nu vill jag dock hava uttalat, att jag i allt väsentligt delar den av

taxeringssakkumiiga framförda och av kammarrätten jämte vissa andra

myndigheter omfattade meningen härutinnan. Ett undantag från denna

regel anser jag mig dock böra förorda, nämligen i fråga om fastställandet

vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av

skatteprocent och skattens grundbelopp för bolag. I likhet med riks
räkenskapsverket

finner jag nämligen angeläget, att dessa taxeringsåtgärder

bliva föremål för revision inom verket i samband med granskningen

av den egentliga skatteuträkningen, debiteringen. Vid anmälan

framdeles för Kungl. Maj:t av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning

och därmed sammanhängande spörsmål rörande statsbeskattningen

torde jag komma att förorda vissa förslag, för vilkas genomförande

den föreliggande frågan äger någon, om ock begränsad betydelse. Vad då

kan komma att föreslås inverkar dock ej på beräkningen av riksräkenskapsverkets

medelsbehov för budgetåret 1927—1928.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Hinder att låta den av mig förordade begränsningen av riksräkenskapsverkets

granskningsrätt inträda redan med avseende å 1927 års taxeringslängder

synes icke föreligga. Härför erfordras nämligen icke ändring av

stadgandet i § 59 i gällande taxeringsförordning. Ej heller erfordras någon

organisatorisk förändring med avseende å den hos prövningsnämnderna

förekommande eftergranskningen av taxeringarna. Vill man åstadkomma

en noggrannare och mera omfattande dylik granskning än som enligt uppgift

pa vissa håll plägat ske, synes vara tillräckligt med en erinran härom

till vederbörande kronoombud i prövningsnämnderna. Härtill torde jag få

anledning återkomma vid ett senare tillfälle.

Vad härefter angår hesparingssakkunnigas hemställan om utredning

rörande överflyttande av debiteringsgranskningen från riksräkenskapsverket

till länsstyrelserna, torde, såsom ock riksräkenskapsverket antytt, denna

fråga äga samband med den under utredning varande frågan om en förändrad

uppbördsorganisation. Resultatet av sistberörda utredning torde

lämpligen böra avvaktas, innan åtgärd med avseende å debiteringsgranskningen

i den av besparingssakkunniga ifrågasatta riktningen företages.

Jag förordar därför, att förslaget i denna del icke för närvarande föranleder

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid bifall till hesparingssakkunnigas förslag i fråga om begränsning av

granskningen av skatteräkenskaperna skulle, såsom nämnts, den erforderliga

biträdespersonalen inom riksräkenskapsverket kunna begränsas till fem

biträden. Av den å andra revisionskontoret placerade personalen — åtta

kanslibiträden, två kontorsbiträden, två kvinnliga extra ordinarie tjänstemän

i 4:e lönegraden och en kvinnlig extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden

varav ett kanslibiträde sysselsättes med granskning av debiteringsoch

uppbördsredogörelserna, skulle sålunda sju med skattegranskningsarbete

sysselsatta biträden frigöras. Denna minskning av personalen har synts

de sakkunniga böra genomföras på sådant sätt, att de fyra vakanta biträdesbefattningarna

— tre i kanslibiträdes- och en i kontorsbiträdesgraden

— skulle från och med den 1 juli 1927 avföras från verkets stat samt två extra

ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i

l:a lönegraden indragas.

båsom förut antytts, har emellertid riksräkenskapsverket — med hänsyn

till att enligt dess mening granskningen av taxeringsmyndigheternas åtgärder,

så vitt de anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent och

skattens grundbelopp, alltjämt skulle påvila verket, till vilken mening jag

anslutit mig — för sin del ansett, att för denna kontrolls utförande personalen

å skattekontoret borde utökas med ett ordinarie kontorsbiträde. Då

förslaget härutinnan synes mig motiverat, får jag alltså biträda detsamma.

båsom ledare för skattegranskningen skulle enligt hesparingssakkunnigas

förslag alltjämt en förste revisor bibehållas. Då dennes arbetstid dock icke

syntes kunna utfyllas enbart med granskningsarbete och då de anmärknings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

mål, vilkas föredragning skulle åvila honom, i regel vore av enklare beskaffenhet,

hava de sakkunniga föreslagit nedflottning av en av förste revisorstjänsterna

i verket från 26:e till 24:e lönegraden. Riksräkenskapsverket

har för sin del biträtt detta förslag. På grund av att befattningshavaren

i fråga under avsevärda delar av året kornme att befinna sig

å inventeringsresor, har emellertid verket ansett erforderligt, att ett av

biträdena å skattekontoret erliölle en särskild förmansställning i förhållande

till den övriga biträdespersonalen och har verket för den skull ifrågasatt,

att ett av de kansli biträden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle

finnas å kontoret, måtte ersättas av en befattningshavare i kansliskrivargraden.

Även om _ såsom ock reservationsvis inom verket påyrkats — vissa

skäl kunna tala för att nu ifrågavarande förste revisorsbefattning hänföres

till en högre lönegrad än den av besparingssakkunniga ifrågasatta, har jag

dock, särskilt vid det förhållande att verket självt icke motsatt sig en

placering av befattningen i 24:e lönegraden, funnit mig böra förorda förslaget

härutinnan. — Lika med riksräkenskapsverket och på av verket

anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka det föreslagna utbytet av ett

kanslibiträde mot en befattningshavare i kansliskrivargraden.

På sätt de sakkunniga antytt, torde den föreslagna förändringen i fråga

om förste revisorsbefattningen böra genomföras, när den nu å andra revisionskontoret

placerade förste revisorn avgår från tjänsten.

Besparingssakkunnigas förslag om indragning av den å andra revisionskontoret

nu tjänstgörande revisorn, vilket förslag biträtts av riksräkenskapsverket,

har icke givit mig anledning till erinran.

Såsom av riksräkenskapsverkets utlåtande framgår, har ämbetsverket

med här förut angivna undantag ansett sig i övrigt kunna godtaga den

av besparingssakkunniga gjorda beräkningen av personalminskningen på

grund av skattegranskningens omläggning. Ämbetsverket har emellertid

framhållit, att den genom denna omläggning frigjorda arbetskraften behövde

användas för annat revisionsarbete och har verket i detta sammanhang

på anförda skäl hemställt, att av de å skattekontoret nu tjänstgörande extra

ordinarie befattningshavarna ett biträde i 4:e lönegraden, vilket enligt de

sakkunnigas förslag skulle indragas, måtte bibehållas för granskningen av

debiterings- och uppbördsräkenskaperna. Ämbetsverkets förslag härutinnan

synes mig tillfyllest motiverat och får jag alltså tillstyrka detsamma.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, skulle alltså biträdespersonalen

minskas med tre ordinarie kanslibiträden, en extra ordinarie tjänsteman

i 4:e lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden. De

tre kauslibiträdesbefattningarna skulle avföras från verkets stat från och

med den 1 juli 1927 och de extra ordinarie tjänstemännen från samma

tidpunkt indragas.

Till den av besparingssakkunniga väckta frågan om anslag för anlitande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

27

av extra arbetskrafter för avarbetande av den nu förefintliga arbetsbalansen

vid skattegranskningen återkommer jag senare.

De sakkunniga liava härefter undersökt, huruvida icke ytterligare begränsning

av eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de i specialrevisionerna

granskade räkenskaperna skulle kunna vidtagas. Härutinnan hava

de sakkunniga anfört följande:

»Såsom ovan antytts, företogs år 1924 en betydande inskränkning av den

i riksräkenskapsverket bedrivna eftergranskningen av de med specialrevisioner

utrustade ämbetsverkens räkenskaper. I samband med framläggande

av sitt ovanberörda förslag angående förenklad behandling av vissa besvärsocli

anmärkningsmål hade statens besparingskommitté föreslagit, att ifrågavarande

eftergranskning skulle helt och hållet upphöra, samt i anledning

härav hemställt om indragning av tio revisorstjänster i verket. Mot detta

förslag hade invändningar rests huvudsakligen från riksräkenskapsverket,

som ansett frågan om special revisionerna böra lösas så, att dessa revisioner,

utom vad anginge affärsverken, inflyttades i riksräkenskapsverket.

Föredragande departementschefen anförde rörande detta spörsmål'' i ovan

om förmälda proposition nr 121 till 1924 års riksdag bland annat följande.

Den i riksräkenskapsverket förekommande eftergranskningen av affärsverkens

räkenskaper vore huvudsakligen inriktad på eftersyn å s. k. påföringar samt

kontroll å medelsdispositioner, som vore en direkt följd av vederbörande

verks egna beslut. Enligt vad departementschefen inhämtat, hade det i anmärkta

belopp uttryckta resultatet av ifrågavarande granskning varit mycket

ringa. Ifrågavarande eftergranskning tillsammans med detaljgranskningen

av affärsverkens huvudkassor motsvarade ungefär fyra revisorers arbete

året om. Av inhämtade upplysningar ville det synas, som om i regel tre

revisorer toges i anspråk för eftergranskningen. En begränsning av de för

denna kontroll avsedda arbetskrafterna borde kunna utan olägenhet äga

rum, därest granskningen inskränktes ti 11 eftersyn å påföringar mellan olika

affärsverk samt undersökning i skälig omfattning av vederbörande verks

egna beslut. Sålunda torde en av de för ifrågavarande granskning avdelade

revisorsbefattningarna kunna undvaras. — Det område, där eftergranskningen

i riksräkenskapsverket måste anses innebära ett verkligt dubbelarbete, vore

försvarsväsendet. Riksräkenskapsverket hade visserligen framhållit, att

här ej vore fråga om dubbelrevision i egentlig mening, och till stöd härför

visat på det stora belopp, vartill av verket gillade anmärkningar beträffande

de militära verkens räkenskaper uppgått. En närmare undersökning av de

inom riksräkenskapsverket gjorda anmärkningarna hade emellertid givit

vid handen, att verkets granskning till vida övervägande delen avsett samma

förhållanden, som gjorts till föremål för granskning i specialrevisionerna.

Att riksräkenskapsverkets anmärkningsbelopp blivit så betydande, torde för

övrigt sammanhänga därmed, att verket hade betydligt längre tid till förfogande

för sin revision än den, som stode specialrevisionerna till buds.

Om riksräkenskapsverkets eftergranskning inskränktes, borde emellertid specialrevisionerna

erhålla ökad tid att framställa anmärkningar. Efter en

sådan förändring i gällande bestämmelser skulle särskilt armé- och marinförvaltningarnas

revisioner beredas tillfälle att göra sig gällande i större

utsträckning än dittills varit fallet. Departementschefen, som beräknade,

att generell eftergranskning i begränsad omfattning samt kontroll å likvider

Ytterligare

begränsning

av eftergranskningen

i riksräkenskapsverket

av de i specialrevisionerna

granskade

räkenskaperna.

Besparingssakkunniga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Riksråken
skapsverket.

28 Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

mellan arméns, respektive marinens myndigheter och andra förvaltningsgrenar

kunde bliva behövliga samt att för detta ändamål krävdes en revisorstjänst,

ansåg sex revisorstjänster kunna undvaras på grund av den av honom

förordade inskränkningen av eftergranskningen beträffande arméns och marinens

räkenskaper. — För eftergranskning av de räkenskaper, som avgåvos

av lokalmyndigheterna vid de övriga förvaltningsgrenar, vid vilka specialrevisioner

vore anordnade, räknades med ungefär en revisor. Även beträffande

dessa verk borde tillses, att all onödig eftergranskning undvekes.

Någon indragning av personal i anledning härav hade emellertid icke ansetts

kunna föreslås.

Den av departementschefen förordade begränsningen av eftergranskningen

beräknades alltså möjliggöra en total personalminskning av — förutom

vissa biträdesbefattningar — sju revisorer. I enlighet med Kungl. Maj:ts

förslag blevo, såsom tidigare är nämnt, till följd härav sju revisorsbefattningar

från och med den 1 juli 1924 avförda från riksräkenskapsverkets

stat.

Enligt inhämtade upplysningar har under det nästförflutna gransknmgsåret

ungefär tre revisorers arbete varit anslaget för granskning av de räkenskaper,

vilka förut granskats inom vederbörande verks specialrevisioner.

Med hänsyn till den riksräkenskapsverket åliggande skyldigheten att tillse,

att specialrevisionerna fungera på ett tillfredsställande sätt, lärer det

icke böra ifrågakomma att helt beröva ämbetsverket möjlighet att företaga

en eftergranskning av ifrågavarande räkenskaper. Det har emellertid förefallit

de sakkunniga, som om en ytterligare begränsning av den med eftergranskning

sysselsatta personalen borde kunna utan olägenhet vidtagas. De

sakkunniga finna sig fördenskull böra föreslå indragning av ytterligare en

revisorstjänst i verket.»

Vad beträffar den av de sakkunniga sålunda väckta frågan om fortsatt

minskning av eftergranskningen av de räkenskaper, som förut gianskats av

specialrevision vid vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, har riksräkenskapsverket,

efter införskaffande av uppgifter om personalbehovet från

vederbörande förste revisor funnit, att det för närvarande icke kunde anses

omöjligt att genomföra den av de sakkunniga ifrågasatta indragningen av

en revisor utan alltför snäv begränsning av eftergranskningen. Detta sammanhängde

med att genom avarbetandet av balansen av ogranskade räkenskaper

viss arbetskraft frigjorts.

I detta sammanhang har riksräkenskapsverket ansett sig böra till behanding

upptaga frågan om den rent siffermässiga revisionen. Enligt riksräkenskapsverkets

åsikt kunde det ej anses försvarligt att i någon män

släppa efter på denna kontroll. Denna borde nämligen ur såväl ren ordningssynpunkt

som med hänsyn till förebyggandet av oegentligheter göras

fullständig och ständigt fortlöpande.

Med stöd av de av förste revisorerna gjorda utredningarna om personalbehovet

funne sig riksräkenskapsverket också böra begära, att åtminstone

ett av de till indragning föreslagna biträdena å skattekontoret finge avses

för siffergranskning på övriga kontor. För detta ändamål borde i verket

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 29

bibehållas ett extra ordinarie biträde i 4:e lönegraden, som eljest skolat

entledigas.

Även med nu angivna förstärkning av den för siffergranskningen avsedda

personalen bleve denna i allt fall så knapp, att särskilda åtgärder borde

vidtagas för åstadkommande av en effektivare ledning av biträdespersonalen

å de tre övriga revisionskontoren. För detta ändamål skulle ej erfordras

anställande av några särskilda befattningshavare utan skulle det vara

tillräckligt, att ett biträde å varje kontor erhölle till uppgift att fördela

arbetet och hålla ständig hand över att granskningen utfördes planmässigt

och i övrigt på ett tillfredsställande sätt. På grund av förmansställningen

borde befattningshavaren ifråga hänföras till en högre lönegrad

än kanslibiträde. Även om skäl kunde anföras för att hänföra ifrågavarande

arbetsledare till kansliskri vargraden, ville dock riksräkenskapsverket,

med hänsyn till kostnadsökningen för eu dylik uppflyttning, stanna vid att

föreslå, att ifrågavarande biträden hänfördes till lönegraden närmast över

kanslibiträden och benämndes'' »kameralbiträden». Riksräkenskapsverket

ville erinra, att vid hospitalen funnes kameralbiträden i nämnda lönegrad.

Riksräkenskapsverket har fördenskull förordat, att tre av de nuvarande

kanslibiträdestjänsterna måtte utbytas mot kameralbiträdestjänster i åttonde

lönegraden.

De sakkunnigas förslag om ytterligare begränsning av den med efter- Departementsgranskning

sysselsatta personalen, vilket förslag riksräkenskapsverket biträtt, <''hpNnfår

jag även för min del förorda.

Såsom nämnts, har riksräkenskapsverket i detta sammanhang funnit sig

böra till behandling upptaga frågan om den rent siffermässiga revisionen i

verket. Ämbetsverket, som med stöd av utredningar av förste revisorerna

ansett erforderligt, att åtminstone ett av de till indragning föreslagna biträdena

å skattekontoret finge avses för sådan revision å övriga kontor,

har sålunda föreslagit bibehållande för detta ändamål av ett av ifrågavarande

extra ordinarie biträden i 4:e lönegraden. Då jag ock, i

likhet med ämbetsverket anser, att det såväl ur ordningssynpunkt som

med hänsyn till förebyggandet av oegentligheter måste anses angeläget, att

sifferkontrollen göres fullständig och fortlöpande, och då, enligt vad av

verkets utlåtande framgår, detta icke synes vara möjligt utan den av verket

sålunda begärda arbetsförstärkningen, har jag ansett, att verkets framställning

härutinnan bör bliva tillmötesgången.

För åstadkommande av en effektivare ledning av biträdespersonalen å de

tre övriga revisionskontoren har ämbetsverket slutligen ifrågasatt utbyte av

tre av de nuvarande kanslibiträdestjänsterna mot kameralbiträdesbefattningar.

Detta förslag har jag ävenledes, av skäl riksräkenskapsverket till

stöd för förslaget anfört, funnit mig böra biträda.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Sattet för

anmärkningsmålens

handläggning

i

riksräkenskapsverket.

Besparings•

sakkunniga.

30 Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

Besparingssakkunniga hava vidare till behandling upptagit spörsmålet

om ändrad ordning i fråga om anniärkningsmalens handläggning samt

därvid till en början erinrat om följande:

»Statens besparingskommitté, som framställde förslaget om att avdömandet

av anmärkningsmålen i första instans skulle uppdragas åt riksräkenskapsverket,

tänkte sig härvid, att det skulle tillkomma vederbörande förste

revisor att besluta om kommunikation med redogöraren av väckt anmärkning,

dock att, om förste revisorn funne anmärkningen utan kommunikation

böra förfalla, granskaren borde fa påkalla verkets beslut liäiom i plenum.

Efter skedd kommunikation borde, därest redogöraren bestrede anmärkningen,

dess riktighet upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum,

varvid förste revisorn borde inträda såsom ledamot.

Mot det sålunda föreslagna sättet för anmärkningsmålens handläggning

uttalades i de över förslaget avgivna utlatandena åtskilliga eiinringai.

Riksräkenskapsverket förklarade för sin del, att, därest ifrågavarande mai

skulle handläggas under de former, kommittén skisserat, verket måste

undergå en dyrbar omorganisation. För ändamålet krävdes åtminstone tvä

tjänstemän i ledamots ställning. 1 stället framlade riksiäkenskapsveiket

ett eget förslag, som mera överensstämde med den sedermera genomförda,

nu tillämpade ordningen. Väckt anmärkning skulle föredragas av vederbörande

granskare för byråchefen, som, därest han funne anmärkningen äga

sannolika fog för sig. skulle kommunicera densamma med vederbörande

redogörare. Vägrade byråchefen kommunikation, skulle granskaren kunna

påyrka frågans hänskjutande till avgörande av verkets andre byråchef.

Sedan förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skulle anmärknmgsfrågan

föredragas av vederbörande förste revisor inför generaldirektören,

som skulle äga besluta. . .

Jämväl statskontoret ifrågasatte, att avgörandet i anmärkningsmålen mom

riksräkenskapsverket skulle uppdragas åt generaldirektören. Statskontoret

fann det nämligen knappast riktigt, att förutom generaldirektören både

byråchefen å revisionsbyrån och vederbörande förste revisor skulle deltaga

i besluten, då dessa personer ofta torde kunna antagas hava i viss mån

tagit initiativ till anmärkningens framställande. Om det skulle bliva för

betungande för verkets andre byråchef att deltaga i dessa beslut, syntes

därför generaldirektören böra bliva ensam beslutande.

I ovan omförmälda proposition nr 121 till 1924 års riksdag anförde föredragande

departementschefen, att kommittéförslaget väl vore att föredraga

ur rättssäkerhetssynpunkt. Emellertid hade riksräkenskapsverket tör det

fall, att ifrågavarande mål skulle inom verket avgöras kollegialt, framställt

krav på betydligt ökade arbetskrafter. Då en sådan utvidgning av ämbetsverket

icke syntes departementschefen stä i rimlig proportion till värdet av

att få anmärkningsmålen i första instans avgjorda kollegialt, hade departementschefen

funnit sig böra stanna för riksräkenskapsverkets, av statskon

toret biträdda förslag att lämna beslutanderätten till generaldirektören.

Departement schefen erinrade, att inom de flesta, verk med special revi sionei

anmärkningsmålen avgjordes av endast en person. Möjligen skulle den

modifikationen i riksräkenskapsverkets förslag kunna övervägas, att chelen

för riksbokslutsbyrån tillkallades för deltagande i malens handläggning i de

fall, då föredraganden hyste en mot generaldirektören avvikande mening.

Riksräkenskapsverkets förslag, att revisionsbyrächefen skulle aga besluta

angående kommunikation av uppkomna anmärkningar, syntes likaledes vara

att förorda. Att emellertid, i händelse nämnde byråchef vägrade kommumka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Bl

tion, ämbetsverkets andre byråchef skulle tillkallas för att avgöra, huruvida

kommunikation skulle äga rum eller ej, syntes departementschefen föga

lämpligt. Frågan om kommunikation syntes utan olägenhet kunna få helt

och hållet avgöras av revisionsbyråchefen.

Åven från riksdagens sida uttalades, att kommittéförslaget i denna del

måste vara att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Andra på frågan inverkande

omständigheter hade dock synts riksdagen böra tillmätas sådan

betydelse, att riksdagen, om än med viss tvekan, funnit sig böra ansluta

sig till departementschefens ståndpunkt.»

Besparingssakkunniga hava härefter framhållit, att den nu tillämpade

ordningen för handläggningen av anmärkningsmål inom riksräkenskapsverket

syntes ur organisatorisk synpunkt medföra vissa egendomligheter.

Revisionsbyråchefen, som hade att avgöra, huruvida och med vem kommunikation

av framställd anmärkning borde äga rum, och för sådant ändamål

nödgades mer eller mindre ingående sätta sig in i ärendet, vore därefter

utesluten från deltagande i målets avgörande inom verket. Då fullföljdsrätten

emellertid vore förbehållen revisionsbyråchefen, syntes det vara nödvändigt

för denne att efter avgörandet taga del av de mål, i vilka den

framställda anmärkningen av generaldirektören ogillats. En dylik anordning

förefölle mindre ändamålsenlig. Såsom av den lämnade redogörelsen

framginge, hade det också varit endast med tvekan, som föredragande

departementschefen och riksdagen förordat det nu tillämpade sättet för anmärkningsmålens

handläggning i verket.

Enligt besparingssakkunnigas uppfattning borde befogenheten att besluta

angående kommunikation av uppkomna anmärkningar överflyttas till föredragandena,

d. v. s. förste revisorerna. Den ökning av förste revisorernas

arbete, som härigenom skulle inträda, syntes icke vara av sådan betydenhet,

att densamma borde utgöra hinder för genomförandet av en dylik anordning.

I de flesta fall skulle ju vederbörande förste revisor ändock sedermera

i och för föredragning sätta sig in i målet. Det vore vidare att antaga,

att, sedan arbetsbalansen på revisionsavdelningen avarbetats, antalet

på förste revisorernas föredragning ankommande mål skulle komma att i

viss mån nedgå.

Därest beslutanderätten angående kommunikation av framställda anmärkningar

överlämnades till förste revisorerna, syntes revisionsbyråchefen lämpligen

kunna deltaga i anmärkningsmålens slutliga avgörande i ämbetsverket.

Härigenom skulle det bliva möjligt att genomföra en kollegial handläggning

av ifrågavarande mål — något som vid den nuvarande instansordningens

införande ansågs ur rättssäkerhetssynpunkt eftersträvansvärt. För egen del

hava besparingssakkunniga därför förordat en omläggning av sättet för

anmärkningsmålens avgörande i antydd riktning.

Besparingssakkunnigas förslag i nu ifrågavarande hänseende har biträtts Siksräkenav

riksräkenskapsverket. De skäl, som ur rättssäkerhetens synpunkt tidigare skaPsverket
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

anförts för kollegial behandling av ifrågavarande mål, ägde nämligen enligt

verkets mening alltjämt giltighet. En sådan anordning skulle även medföra,

att ämbetsverkets chef skulle behöva offra mindre tid på kontrolläsning

av anmärkningsakter för att i stället ägna ökad uppmärksamhet åt

ledningen av verket liksom ock åt erforderliga initiativ på räkenskaps- och

revisionsväsendets område.

Genomförandet av ifrågavarande reform hade hittills strandat på den

antagna kostnadsökningen. Frågan syntes emellertid numera befinna sig i

ett något förändrat läge, sedan balansen oavgjorda mål nedbragts till normala

proportioner. Därest, såsom besparingssakknnniga förutsatte, förste

revisorerna övertoge jämväl kommuniceringen av anmärkningarna, undvekes

åtskilligt dubbelarbete, som vore ofrånkomligt, så länge byråchefen helt

handhade kommuniceringen.

För att förste revisorerna icke mer än nödvändigt skulle dragas från sin

viktiga uppgift att leda och övervaka arbetet å revisionskontoren, syntes

kunna så ordnas, att generaldirektören skulle äga att på vederbörande byråchef

överflytta föredragningen av vissa grupper utav anmärkningsmål, vilka

avsåge tillämpningen av för hela förvaltningen gemensamma författningar,

såsom allmänna resereglemente!, vissa avlöningsförfattningar och dylikt.

För enhetlighets vinnande skulle det ock vara till fördel, om remisser rörande

nådeansökningar i anledning av riksräkenskapsverkets beslut föredroges av

byråchefen.

Enligt nu gällande instruktion skulle, där byråchef funnit framställd anmärkning

icke böra till förklaring utställas, frågan härom avgöras av generaldirektören

efter framställning av vederbörande granskare. Någon anledning

att beträffande dylika ärenden hava en särskild instansordning syntes

icke föreligga. I anslutning till det förfarande, som tidigare tillämpades i

kammarrätten, syntes, där förste revisorn ansåge sig icke böra utan vidare

medgiva kommunikation, frågan därom lämpligen av denne föredragas inför

riksräkenskapsverket för behandling i den ordning, som gällde för anmärkningsmål

i allmänhet.

I händelse av bifall till vad sålunda föreslagits rörande anmärkningsmålens

handläggning'' bleve det nödvändigt att från byråcheferna avlyfta

befogenheten att å kronans vägnar hos kammarrätten överklaga generaldirektörens

beslut uti mål, som rörde å respektive byrå framställda anmärkningar.

På sätt, som gällde under den tid, revisionen var förlagd

under kammarrätten, syntes befogenheten i fråga böra överflyttas å vederbörande

granskare. Erfarenheten hade emellertid visat, att en åt revisorerna

medgiven obegränsad frihet att i högre instans föra klagan i anmärkningsmål

kunde leda till ett bruk, som stode missbruket ganska nära. Det syntes

därför vara lämpligt, att rätten ifråga kringgärdades med någon garanti.

En lämplig utväg härvidlag syntes vara, att klagan av vederbörande granskare

över riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål finge föras, endast

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 33

när någon av de i avgörandet deltagande anmält från beslutet avvikande

mening.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågorna om Departement:

anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna ^/"encivilförvaltningens

lönenämnd (proposition nr 121 till 1924 års riksdag)

anförde föredragande departementschefen, såsom besparingssakkunniga ock

erinrat, i fråga om sättet för avgörandet av anmärkningsmålen, att det

då av statens besparingskommitté framlagda förslaget, för vars innehåll

besparingssakkunniga nu redogjort, vore ur rättssäkerhetssynpunkt

bättre än det av riksräkenskapsverket och statskontoret ifrågasatta. Då

emellertid riksräkenskapsverket för det fall, att målen ifråga skulle, såsom

besparingskommittén föreslagit, inom verket avgöras kollegialt, framställt

krav på betydligt ökade arbetskrafter samt en sådan utvidgning av verket

icke syntes departementschefen stå i rimlig proportion till värdet av att få

anmärkningsmålen i första instans sa avgjorda, fann sig departementschefen

böra stanna för att beslutanderätten lämnades åt generaldirektören ensam.

Frågan om kommunikation i dylika mål syntes enligt departementschefens

mening utan olägenhet kunna helt avgöras av revisionsbyråchefen.

Såsom besparingssakkunniga ävenledes erinrat, uttalades ock från riksdagens

sida, att kommittéförslaget härutinnan vore ur rättssäkerhetssynpunkt

att föredraga, men syntes andra på frågan inverkande omständigheter

böra tillmätas sådan betydelse, att riksdagen, om än med viss tvekan,

anslöt sig till departementschefens ståndpunkt.

Olägenheterna av den nu tillämpade ordningen för handläggning inom

riksräkenskapsverket av anmärkningsmålen hava av besparingssakkunniga

framhållits och synes det mig obehövligt att nu åter upprepa desamma;

fördelarna av den av de sakkunniga föreslagna reformen framgå av riksräkenskapsverkets

utlåtande i frågan.

Av vad sålunda i ärendet förebragts torde framgå, att starka skäl tala

för att ändring i nu gällande ordning för handläggningen av anmärkningsmålen

genomföres. De skäl, som ur rättssäkerhetssynpunkt tidigare anförts

för en kollegial behandling av målen ifråga, äga givetvis, på sätt riksräkenskapsverket

ock erinrat, alltjämt giltighet. På grund härav och då

numera, sedan balansen å oavgjorda mål nedbragts till normala proportioner,

någon kostnadsökning icke kommer att föranledas av en ändring i

den av besparingssakkunniga föreslagna riktningen, har jag ansett mig böra

tillstyrka, att handläggningen av anmärkningsmålen inom riksräkenskapsverket

från och med nästkommande budgetårs ingång ordnas på sätt de

sakkunniga ifrågasatt.

Såsom riksräkenskapsverket framhållit, skall enligt nu gällande instruktion,

där byråchef funnit framställd anmärkning icke böra utställas till

förklaring, frågan härom avgöras av generaldirektören efter framställning

av vederbörande granskare. Enligt verkets mening föreligger emellertid

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 150 höft. (Nr 170.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Riksboksluts
avdelningens
organisation.

Besparings
sahlcunniga.

34 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

icke någon anledning att beträffande dylika ärenden hava en särskild instansordning

utan har verket ansett, att, där förste revisorn funne sig icke

böra utan vidare medgiva kommunikation, frågan därom lämpligen borde

av denne föredragas inför riksräkenskapsverket i den ordning, som gäller

för anmärkningsmål i allmänhet. Vad riksräkenskapsverket härutinnan

föreslagit synes mig befogat och föranleder sålunda icke någon erinran från

min sida.

I händelse av bifall till förslaget om anmärkningsmålens handläggning

har riksräkenskapsverket slutligen ifrågasatt viss ändrad arbetsfördelning

mellan byråcheferna och förste revisorerna ävensom avlyftande från byråcheferna

av befogenheten att å kronans vägnar hos kammarrätten överklaga

generaldirektörens beslut uti mål, som röra å respektive byrå framställda

anmärkningar. Till riksräken skaps verkets förslag i dessa hänseenden har

jag ock funnit mig böra giva min anslutning.

Även ifråga om riksbokslutsavdelningens organisation hava de besparingssakkunniga

ifrågasatt vissa ändringar.

Efter att hava erinrat, att personalen å avdelningen utgjordes av förutom

byråchefen — en förste revisor samt två ordinarie och en extra revisor

ävensom sammanlagt fem biträden, hava besparingssakkunniga härutinnan

anfört följande:

»Enligt den för verket gällande arbetsordningen åligger det förste revisorn

att hava tillsynen därå, att den honom underställda personalen fullgör

sina skyldigheter enligt instruktionen, arbetsordningen och de särskilda

föreskrifter, som muntligen eller skriftligen av generaldirektören eller byråchefen

kunna vara meddelade;

att vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper och

redovisningshandlingar inkomma på föreskrivna tider och, då något därutinnan

brister, omedelbart vidtaga åtgärder för rättelse;

att till bearbetning och granskning fördela de till byråns handläggning

hänvisade räkenskaper och redogörelsehandlingar;

att leda räkenskaps- och granskningsarbetet å byrån samt tillhandagå

personalen med råd och upplysningar;

att vara ansvarig för den siffermässiga riktigheten av den centrala bokföringen,

de månatliga sammanställningarna, budgetredovisningen och rikshuvudboken

samt tillse, att de i § 5 av instruktionen föreskrivna räkenskaps-

och andra handlingar varda i så god tid förelagda byråchefen till

slutlig granskning, att desamma kunna å föreskrivna tider expedieras;

att minst en gång i månaden å förut ej bekantgjord tid samt dessutom

efter arbetstidens slut å budgetårets sista dag verkställa inventering hos

kassören;

att å ämbetsverkets månadsräkenskap bestyrka kassabehållningen; samt

att i övrigt fullgöra det utrednings- och annat arbete, som honom ålägges.

Såsom härav torde framgå, utövar förste revisorn ett i stor utsträckning

självständigt föreståndarskap för bokslutsavdelningen. Av de mera kvalificerade

arbetsuppgifter, som enligt instruktionen särskilt åvila riksbokslutsbyrån,

är det endast utarbetandet av inkomstberäkningen, som icke i arbets
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 35

ordningen upptagits bland de göromål, vilkas beredning i första hand ålagts

iorste revisorn.

Med hänsyn till den ingående kännedom rörande räkenskapsväsendet inom

statsförvaltningens olika grenar, som kräves av förste revisorn såsom närmaste

ledare av räkenskaps- och granskningsarbetet å riksbokslutsbyrån,

samt till de viktiga och ansvarsfulla uppgifter, som äro förenade med befattningen,

blev förste revisorstjänsten vid den år 1925 företagna regleringen

av vissa förutvarande andragradstjänster placerad i 26-e lönegraden.

Att ledningen av riksbokslutsgöromålen kommit att i så stor utsträckning

påvila förste revisorn i stället för chefen för riksbokslutsbyrån torde till

en del bero pa arbetsförhållandena a den avdelning inom statskontoret, som

före år 1921 handhade riksbokslutsgöromålen, nämligen statskontorets’riksbokslutsbyra.

Av den utredning, statskontoret i sammanhang med riksbok?ntb5^^S

.Utbr^tning Ul’ ämbetsverket förebragte (statsverkspropositionen

till 1920 m-s riksdag, sjunde huvudtiteln, sid. 50), inhämtas, att statskommissarien

a riksbokslutsbyrån endast i mindre mån och huvudsakligen där

särskilt svårlösta frågor föranlett hans ingripande tagits i anspråk för bokslutsgöromålen

och vad därmed ägde samband. För utförande av inkomstberäkningen

både statskommissarien regelbundet åtnjutit ledighet under en

manad årligen från övriga honom åliggande göromål. Den ojämförligt

större delen av de göromål, som åvilat chefen för den dittillsvarande riksbokslutsbyrån,

vore, enligt statskontorets förmenande, avsedda att kvarstanna

i statskontoret. I enlighet med statskontorets hemställan bibehölls

också vid bokslutsgöromålens överflyttande till riksräkenskapsverket antalet

statskommissarietjänster i statskontoret oförändrat, varvid den dittillsvarande

riksbokslutsbyrån ombildades till kassabyrån.

Såsom arbetsfördelningen å riksräkenskapsverkets bokslutsavdelning för

närvarande gestaltar sig, skulle det enligt de sakkunnigas uppfattning ligga

nära till hands att låta förste revisorn direkt under ämbetsverkets chef

övertaga ledningen av bokslutsgöromålen, i samband varmed byråchefstjänsten

å riksbokslutsbyrån skulle indragas. Såsom en följd av en dylik

anordning skulle det givetvis bliva nödvändigt att utöver de åligganden,

som för närvarande påvila förste revisorn, jämväl ålägga honom skyldighet

att föredraga förekommande remisser ävensom biträda verkets chef vid utarbetandet

av inkomstberäkningen. Därest skyldigheten att besluta rörande

kommunikation av uppkomna anmärkningar, i enlighet med vad de sakkunniga^

förut ifrågasatt, överflyttas till förste revisorerna, torde revisionsbyråchefen

kunna övertaga ökad föredragningsskyldighet.

ä0 överläggningar, som i denna fråga ägt rum mellan ämbetsverkets

chef och de sakkunniga, har emellertid från verkets sida hävdats, att en

mdiagning av chefsbefattningen a riksbokslutsbyrån icke vore möjlig att

genomröra utan att äventyra verkets förmåga att fullgöra sina åligganden.

Förutom de allmänna olägenheter i organisatoriskt hänseende, som följde

därav, att en byråchefstjänst i verket indroges, har särskilt framhållits,

att det med hänsyn till den a förste revisorn vilande arbetsmängden icke

kunde anses möjligt att ålägga honom föredragningen av de till riksbokslutsbyråns

verksamhetsområde hörande remisserna.

Till de invändningar, som sålunda från verksledningen sida rests mot

den ifrågasätta indragningen, kommer, att båda byråchefstjänsterna i ämbetsverket

för närvarande äro besatta med ordinarie innehavare. Ett beslut

om indragning av byrachefstjänsten å riksbokslutsbyrån torde fördenskull,

s. 36 Kontrollera mot PDF

Riksräkenskapsverkct.

36 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

med hänsyn till den nuvarande tjänstinnehavarens relativt låga levnadsålder,

icke kunna beräknas komma att på lång tid leda till någon direkt

kostnadsminskning. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett sig

böra, med utgångspunkt från att båda byråchefstjänsterna i ämbetsverket

tillsvidare bibehållas, taga under övervägande, huruvida icke på annat sätt

några sådana omläggningar kunde företagas i fråga om bokslutsavdelningens

organisation, att därigenom en någorlunda motsvarande kostnadsminskning

skulle kunna inom den närmaste tiden vinnas.»

Med nu angivna utgångspunkt har det förefallit de sakkunniga vara organisatoriskt

sett riktigast, att ledningen av arbetet å bokslutsavdelningen

mera omedelbart än nu vore fallet handhades av riksbokslutsbyråchefen.

I sådant fall behövde uppenbarligen ej på förste revisorn ställas samma anspråk

i fråga om förmåga att självständigt leda arbetet å avdelningen.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig höra föreslå, att — under

förutsättning att byråchefstjänsten å riksbokslutsbyrån bibehölles — förste

revisorsbefattningen å bokslutsavdelningen nedflyttades från 26:e till 24:e

lönegraden. Under enahanda förutsättning borde även en av revisorsbefattningarna

å avdelningen kunna undvaras.

Även om de sakkunniga alltså funnit sig icke böra föreslå indragning

av en byråchefstjänst i riksräkenskapsverket, hava de sakkunniga dock

ansett, att denna fråga jämväl i fortsättningen borde följas med uppmärksamhet.

Med anledning av besparingssakkunnigas förslag i fråga om riksbokslutsbyrån

har riksräkenskapsverket, under erinran om vad riksräkenskapsverket

inledningsvis anfört ifråga om behovet ur rent organisatorisk synpunkt av

åtminstone två byråchefer i verket, till en början framhållit, att de sakkunnigas

framställning om arbetsfördelningen å byrån ifråga icke gåve full

rättvisa åt byråchefens uppgift. Härom har verket uttalat följande:

Dennes mest tidskrävande åliggande vore besvarandet av remisser, ett

åliggande, som ej särskilt omförmältes i instruktionen för verket. Med de

remisser, som föredroges av byråchefen, toge förste revisorn praktiskt taget

aldrig befattning. Erforderliga utredningar finge byråchefen göra själv

eller med anlitande av annan personal än förste revisorn. En remissbesvarandet

närstående, på riksbokslutsbyråchefen ankommande uppgift, som

de sakkunniga i förbigående berört, vore beredandet av den förslagsberäkning

av statsinkomsterna, som verket årligen skulle avgiva. För att riksräkenskapsverket

skulle kunna på ett tillfredsställande sätt utföra denna

maktpåliggande beräkning, vilken såsom endast få ämbetsverksutlåtanden plägade

göras till föremål för allmän diskussion, vore det nödvändigt, att föredraganden

i ärendet ständigt följde utvecklingen av såväl de allmänt ekonomiska

som särskilt de statsfinansiella förhållandena. Det vore att märka,

att inkomstberäkningen måste förberedas just under tiden för upprättandet

av budgetredovisningen och rikshuvudboken, d. v. s. den för förste revisorn

brådaste tiden under året. Vidare syntes böra framhållas, att byråchefen

ingalunda kunde låta förste revisorn ensam stå för bokslutet. Utom de

oavlåtliga rådplägningarna i tveksamma bokslutsfrågor, som ägde rum mellan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 37

byråchefen och förste revisorn, genomginge byråchefen vissa viktigare delar

av bokslutet i detalj. Men även i andra avseenden hade byråchefen att

lägga direkt hand vid arbetet på riksbokslutsavdelningen: tillse att budgetredovisning

och rikshuvudbok underginge nödiga förbättringar, kontrollera

avgivandet av inkomsttablåer och belastningstabeller o. dyl. Riksräkenskapsverkets

revisionsberättelse utarbetades i väsentliga delar av byråchefen

på riksbokslutsbyrån.

Pa denne byråchef måste emellertid för framtiden läggas även nya åligganden.

En av huvuduppgifterna för riksräkenskapsverket vore tillsynen å att

statens räkenskapsväsen fungerade på ett tillfredsställande sätt. Under de

senaste åren, då alla disponibla arbetskrafter tagits i anspråk för revisionen

i syfte att snarast möjligt avarbeta balansen av ogranskade räkenskaper,

hade arbetet med upprättande av nya räkenskapsformulär måst skjutas åt

Sldan- ,Nmnf''nl hade.detta :u.''1)0t<i äter upptagits. Enligt instruktionen hade

detta åliggande tillhört revisionsbyrån. Då det emellertid visat sig ogörligt

att leda formulärarbetet från denna byrå, hade verket redan i början av år

1925 uppdragit åt nuvarande förste revisorn på riksbokslutsbyrån att med

biträde av personal å sistnämnda byrå övervaka och leda ifrågavarande

göromål. Då nu såsom nämnt formulärarbetet åter skulle bedrivas i full

utsträckning, måste detsamma definitivt förläggas till riksbokslutsbyrån, med

vars allmänna uppgift arbetet närmast hörde samman. Härigenom komme

en avsevärd arbetsökning att påläggas ledningen på denna byrå, lämpligast

direkt på byråchefen.

I detta sammanhang borde framhållas en annan omständighet, som ej

vore alldeles utan betydelse för förevarande fråga. Det kontor, å vilket

skatteräkenskaperna granskades, tillhörde för närvarande revisionsbyrån.

Redan under nästlidet år vore önskligt att — såsom förut antytts — förflytta

granskningen av länens debiterings- och uppbördsräkenskaper från

törsta kontoret (länskontoret) till andra kontoret (skattekontoret). Sagda redogörelser

^ innefattade ju redovisningen av de inkomster, som kontrollerades

på sistnämnda kontor, varför ett naturligt samband förefunnes mellan dessa

olika granskningsarbeten. Inkomstskattefrågor hade emellertid i allmänhet

ansetts vara av natur att närmast ankomma på riksbokslutsbyrån, varå fördenskull

remisser i dylika ärenden plägat föredragas. Med hänsyn härtill

och till det samband, som jämväl förefunnes mellan bokslutsarbetet och

granskningen av debiterings- och uppbördsräkenskaperna, syntes det ämbetsverket

lämpligast, att skattekontoret förlädes under riksbokslutsbyrån.

För chefen för denna byrå komme givetvis sagda omflyttning att betyda

viss arbetsökning.

Lädes till nu berörda uppgifter för riksbokslutsbyråchefen ej blott alla

de löpande åligganden, som i övrigt tillkomme honom och varibland ej

iinge underskattas den dagliga befattningen med verkets personalärenden

liksom ej heller besvarandet av från såväl departement som centrala ämbetsverk

och länsstyrelser under hand talrikt gjorda förfrågningar i räkenskapsoch

budgetfrågor, utan även handläggningen av sådana mera tillfälligt men

dock ofta uppkommande initiativfrågor, som krävde besvärliga och tidsödande

utredningar, borde det enligt riksräkenskapsverkets mening framstå

såsom tämligen självklart, att bokslutsbyråchefen hade så många och så kvalificerade

göromål, att hans plats även framdeles vore oundgängligen behövlig.

Att till byråchefen å revisionsbyrån överflytta föredragning av remisser

från chefen för bokslutsbyrån läte sig på grund av såväl ärendenas art som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

förstnämnde byråchefs arbetsbörda ej göra i någon nämnvärd omfattning,

och att pålägga förste revisorn å riksbokslutsbyrån ytterligare uppgifter

vore alldeles uteslutet, då han hade full sysselsättning med nuvarande göromål.

Skulle endera av berörda båda tjänster ä riksbokslutsbyrån indragas,

bleve riksräkenskapsverket fördenskull urståndsatt att fullgöra väsentliga

delar av de uppgifter, som nu ålåge verket, främst inkomstberäkningen och

tillsynen över räkenskapsväsendet med därtill hörande formulärarbete.

För att ett verk sådant som riksräkenskapsverket skulle kunna administreras

på ett effektivt sätt, vore det nödvändigt, att verkets ledning — med

hänsyn till personaldisposition o. dyl. — kunde räkna med en fast organisation

på sådana vitala punkter som i fråga om antalet byråchefstjänster,

särskilt då detta redan inskränkts till ett sådant minimum, som fallet vore

i riksräkenskapsverket. Även för möjligheten att för verket förvärva och

hos detsamma bibehålla för högre befattningar kvalificerad personal vore

det av betydelse, att antalet byråchefstjänster klart fastsloges. Med hänsyn

till nu angivna förhållanden har riksräkenskapsverket hemställt om ett

bestämt uttalande från Kungl. Maj:ts sida, att verket hade att för framtiden

räkna med bibehållande av de två byråchefer, varmed verket nu vore utrustat.

Vad härefter angår den av de sakkunniga ifrågasätta nedflyttningen i

lönegrad av förste revisorstjänsten å riksbokslutsbyrån, har ämbetsverket

framhållit, att, då ämbetsverket för sin del ansett sig nödsakat gå méd på

de sakkunnigas förslag härutinnan, detta skett endast under förutsättning

att verket tillförsäkrades bibehållande jämväl för framtiden av byråchefstjänsten

å sagda byrå. Riksräkenskapsverket utginge härvid även från att

nedflyttning i lönegrad liknande den nu ifrågavarande vore avsedd att träffa

ej endast denna tjänst — vars uppgifter i ingen mån minskats utan snarare

ökats i värde och omfattning — utan vore avsedd att efter enhetliga linjer

tillämpas i jämförliga fall i andra ämbetsverk.

Vad beträffar besparingssakkunnigas förslag om indragning av en å riksbokslutsbyrån

placerad revisor, har riksräkenskapsverket ej heller motsatt

sig detta förslag, dock under förutsättning att byråchefstjänsten bibehölles

å denna byrå. Riksräkenskapsverket har emellertid ansett sig böra påpeka,

att denna indragning i sista hand ginge ut över revisionsbyrån, dit en

revisor å riksbokslutsbyrån avsetts skola flyttas, så snart formulärarbetet

efter återupptagandet kommit över den första tiden, då större behov av

arbetskraft där förelåge. I själva verket komme revisionen ej blott att gä

miste om en revisor, som eljest kunnat dit överflyttas, utan bleve direkt

föremål för minskning i arbetskraft. Medan under nuvarande förhållanden

några tillfälliga vikarier å revisorstjänsterna å riksbokslutsbyrån ej varit

erforderliga, bleve det nämligen framdeles nödvändigt att förordna vikaiier

å byrån eller ock dit tillfälligt överflytta amanuensbiträde, i bådadera fallen

genom att borttaga arbetskraft från revisionsbyrån.

Skiljaktig f fråga om förslaget att nedflytta förste revisorn a riksbokslutsbyrån från

meHkläken-m 26:e till 24:e lönegraden har byråchefen R, Vide hyst en mot riksräkenskaps
skapsverket.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majds proposition Nr 176.

verket avvikande mening i det att han har ansett, att förste revisorn med

hänsyn till sin föredragningsskyldighet samt till arten av hans göromål i

övrigt bör kvarstå i innehavande lönegrad.

Vad riksbokslutsbyråns organisation beträffar, har, såsom nämnts, be_

sparingssakkunniga, efter att med negativt resultat hava undersökt möjligheten

att indraga byråchefstjänsten å denna byrå, kommit till den uppfattningen,

att tjänsten ifråga alltjämt bör bibehållas. Utöver vad riksräkenskapsverket

inledningsvis anfört beträffande behovet ur rent organisatorisk

synpunkt av åtminstone två byråchefer i verket har nu verket ytterligare

framhållit vissa skäl för bibehållande av byråchefsbefattningen å nu berörda

byrå. Jag har förut i samband med spörsmålet om organisationen av

verkets ledning såsom min ståndpunkt angivit, att verkets styrelse alltjämt

bör utgöras av en generaldirektör såsom chef för verket och två byråchefer

såsom ledamöter i styrelsen. De skäl, ämbetsverket i nu förevarande sammanhang

anfört för riksbokslutsbyråchefens bibehållande, hava än mer styrkt

mig i denna min uppfattning.

Under förutsättning att byråchefstjänsten å riksbokslutsbyrån bibehålies,

hava besparingssakkunniga ifrågasatt nedflyttning från 26:e till 24:e lönegraden

av förste revisorstjänsten å byrån ävensom indragning av en revisorstjänst.

Förslagen ifråga har riksräkenskapsverket ej velat motsätta sig. För

egen del får jag ock tillstyrka vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Jag

finner alltså ej tillräckliga skäl föreligga att ansluta mig till den inom riksräkenskapsverket

reservationsvis uttalade meningen om förste revisorstjänstens

bibehållande i nuvarande lönegrad.

Renskrivningsgöromålen inom riksräkenskapsverket utföras av två å

riksbokslutsbyråns kansliavdelning placerade extra ordinarie biträden i

4:e lönegraden. Förutom den ordinarie vaktpersonalen, en förste expeditionsvakt

och fyra expeditionsvakter, finnas i ämbetsverket anställda en

extra ordinarie expeditionsvakt och en extra expeditionsvakt.

I fråga om denna personal hava besparingssakkunniga föreslagit, att

de två extra ordinarie biträdestjänsterna skulle utbytas mot skrivbiträdesbefattningar

(2:a lönegraden), i samband varmed befattningarna skulle

uppföras å ordinarie stat, samt att en av de å kansliavdelningen placerade

expeditionsvakttjänsterna måtte indragas. De sakkunniga hava för sin

del ifrågasatt indragning av den extra ordinarie expeditionsvakten.

Riksräkenskapsverket har biträtt de sakkunnigas förslag om utbyte av

de två extra ordinarie biträdestjänsterna mot två ordinarie skrivbiträdesbefattningar.

Vad angår vaktpersonalens ifrågasatta minskning med en extra ordinarie

expeditionsvakt har riksräkenskapsverket ställt sig mera betänksamt. Det

Departementschefen.

Kansli- och

vaktpersonal.

Besparingssakkunniga.

Riksräken
skapsverket.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departements
chefen.

Ifrågasatt

uppflyttning

i lönegrad

av en kansliskrivartjänst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kunde visserligen synas, att antalet expeditionsvakter i riksräkenskapsverket

vore tämligen stort, men det vore att märka, att på grund av det

synnerligen vidlyftiga arbetsmaterial, varmed riksräkenskapsverket hade

att syssla, och ämbetslokalernas spridda läge transporter inom verket

måste äga rum i mycket stor omfattning. Expeditionen av räkenskapsblanketter

till länsstyrelserna toge ock en stor del av vaktpersonalens

tid i anspråk. Eiksräkenskapsverkets vaktpersonal användes även för

transporter av räkenskapshandlingar och blankettförsändelsor mellan postverket

och ämbetslokalerna i en utsträckning, vartill motstycke syntes

saknas i flertalet andra ämbetsverk. Indragningen av en expeditionsvakt

skulle fördenskull medföra ökade utgifter för tillfälligt anlitad arbetskraft

utanför verket för ifrågavarande transporter. Då härtill komme,

att det vid en dylik indragning syntes bliva nödvändigt att framdeles

förordna vikarier under såväl semester som andra ledigheter å expeditionsvaktstjänsterna,

vilket hittills icke skett, skulle den verkliga besparingen

genom indragningen av den extra ordinarie oxpeditionsvakten bliva ytterst

obetydlig. Därest i allt fall en stadigvarande arbetskraft ansåges böra

indragas, syntes det riksräkenskapsverket vara att föredraga, att en av

de nuvarande ordinarie expeditionsvaktstjänsterna sattes pa indragningseller

övergångsstat.

Besparingssakkunnigas, av riksräkenskapsverket biträdda förslag om utbyte

av de två extra ordinarie biträdesbefattningarna i 4:e lönegraden

å riksbokslutsbyråns kansliavdelning mot ordinarie skrivbiträdesbefattningar

har icke givit mig anledning till erinran.

Vad angår de sakkunnigas förslag om indragning av en av de å kansliavdelningen

placerade expeditionsvakttjänsterna har jag med hänsyn till

vad riksräkenskapsverket i frågan anfört samt efter inhämtande under

hand av ytterligare upplysningar funnit lämpligast, att en ordinarie expeditionsvakttjänst

indrages, vilket dock icke kan ske förr än en av de

nuvarande expeditionsvakterna avgår ur tjänst.

I detta sammanhang ber jag få anmäla, att riksräkenskapsverket i

skrivelse den 15 februari 1927 hemställt, att, under förutsättning att den

lönegradsplacering, som i sammanhang med fastställande av ny stat för

riksräkenskapsverket komme att bestämmas för den kansliskrivartjänst,

vars innehavare bestrede registratorsgöromålen inom ämbetsverket, vore

avsedd att bliva definitiv, sagda kansliskrivartjänst måtte utbytas mot en

registratorstjänst i 14:e lönegraden. Såsom motivering härför har i

huvudsak anförts, att genom riksdagens nyligen fattade beslut registratorstjänsterna

i statsdepartementen hänförts till 15:e lönegraden. Då emellertid

icke, såvitt av riksräkenskapsverkets skrivelse framgår, nuvarande

anordning för registratorsysslans uppehållande inom verket visat sig

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 176.

41

i sak otillfredsställande, synes mig anledning ej föreligga att ifrågasätta

någon förändring i förevarande hänseende.

Då ett genomförande av de av besparingssakkunniga föreslagna personalinskränkningarna

syntes komma att i åtskilliga fall medföra nödvändighet

för riksräkenskapsverket att entlediga icke-ordinarie tjänstemän,

vilka under längre tid varit anställda i verket, hava de sakkunniga,

under hänvisning till vad de i sitt den 20 november 1926 avgivna förslag

angående personalindragningar i generaltullstyrelsen m. m. anfört rörande

avskedsersättning åt viss icke-ordinarie personal i sagda styrelse hemställt,

att åtgärder måtte vidtagas för att jämväl de befattningshavare,

som inom riksräkenskapsverket kunde komma att entledigas till följd av

personalindragningarna, må komma i åtnjutande av avskedsersättning

enligt samma grunder, som komme att bestämmas för ifrågavarande

personal i generaltullstyrelsen.

Någon beräkning rörande det belopp, till vilket ersättningarna i fråga

inom riksräkenskapsverket kunde komma att uppgå, hade de sakkunniga

icke varit i tillfälle att verkställa. Medel för ändamålet syntes lämpligen

böra tagas från anslaget till allmänna indragningsstaten.

Beträffande de sakkunnigas förslag på denna punkt har riksräkenskapsverket

framhållit, att det ur statsverkets egen synpunkt vore av intresse,

att ersättningen ej tillmättes alltför snävt. Eljest komme nämligen

verkets handlingsfrihet vid urvalet av de personer, som måste lämna sin

anställning, att på ett olämpligt sätt begränsas.

Vidkommande den av besparingssakkunniga berörda frågan om avskedsersättning

åt viss icke-ordinarie personal hes generaltullstyrelsen tillåter

jag mig erinra, att jag vid ärendets anmälan den 28 januari 1927 inför

Kungl. Maj:t (proposition nr 70 sid. 59) framhöll, att sagda spörsmål

syntes mig icke behöva i då förevarande sammanhang upptagas till prövning.

Vid bifall till mitt förslag om uppskov med omläggning av handelsstatistiken

inom generaltullstyrelsen skulle nämligen endast en eller

annan icke-ordinarie befattningshavare hos styrelsen bliva övertalig, och

det syntes mig uppenbart, att, därest anmärkning mot vederbörandes

tjänstgöring icke förelåge, arbete för sådan övertalig arbetskraft borde

kunna finnas annorstädes inom tullverket.

Vad angår frågan om eventuell avskedsersättning åt sådan icke-ordinarie

personal vid riksräkenskapsverket, som på grund av de föreslagna indragningarna

kommer att entledigas, vill jag ingalunda förneka att i detta

liksom i andra likartade fall billighetskäl tala för att någon avskedsersättning

beredes. Det hade givetvis varit önskvärt, att frågan härom

nu kunnat upptagas till avgörande. Emellertid anser jag med hänsyn till

spörsmålets vittgående konsekvenser för statsverket ofrånkomligt, att frågan

Avskedsersättning

åt

entledigad

ioke-ordinarie

personal.

Besparings
sakkunniga.

Biksräken
skapsverket.

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Ifrågasatt

återinförande

av anmärkningsarvode.

om avskedsersättning i dylika fall blir föremål för omprövning i hela

dess vidd, innan ståndpunkt tages i avseende å en viss grupp befattningshavare.

Då härför kräves en ingående utredning, som icke nu kan medhinnas,

ser jag mig nödsakad föreslå, att spörsmålet för närvarande undanskjutes.

Skulle emellertid utredningen giva till resultat, att avskedsersättning

i fall av förevarande slag bör utgå, förutsätter jag, att de

bestämmelser, som härutinnan kunna komma att träffas, göras tillämpliga

också å den personal hos riksräkenskapsverket, varom fråga nu är.

Såsom motvikt mot den av besparingssakkunniga föreslagna reduktionen

av revisionspersonalen har riksräkenskapsverket ansett nödvändigt, att särskilda

åtgärder vidtoges för att skapa större effektivitet i revisionsarbetet.

I sådant hänseende har ämbetsverket ifrågasatt återinförande av anmärkningsarvode

vid verket.

Efter erinran, bland annat, att, sedan 1920 års riksdag i likhet med

Kungl. Maj:t förklarat sig finna övervägande skäl tala för avskaffandet av

systemet med anmärkningsarvode, genom kungörelse den 17 december 1920

förordnats, att där tjänsteman enligt då gällande avlöningsreglementen eller

eljest meddelade föreskrifter ägde uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode

icke skulle utgå för belopp, som uppburits eller inbetalts på grund av

anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits efter utgången

av år 1920, har riksräkenskapsverket till stöd för sitt förslag nu anfört

följande:

»Den betänklighet mot anmärkningsarvodet, som grundats därpå, att

svårigheter skulle till följd av anmärkningsprovisionens förefmtlighet uppstå

för en ändamålsenlig arbetsfördelning inom vederbörande ämbetsverk, äger

icke tillämpning på riksräkenskapsverket. För förvaltande verk med stor

icke-reviderande personal i samma lönegrad som den, vilken revisionspersonalen

tillhör, skulle måhända en dylik olägenhet kunna göra sig

gällande, men för riksräkenskapsverket äro samma svårigheter icke att befara.

Medan framdeles 26 revisorer komme att syssla med revisionsarbete, skulle

endast två användas för bokslutsgöromål, inberäknat formulärarbete. Det

torde kunna förutsättas, att alltid bland hela antalet revisorer åtminstone

två skola äga sådan speciell läggning för bokslutsarbetet, att de utan tvång

skola befinnas villiga tjänstgöra å bokslutsavdelningen. Och vad angår

arbetsfördelningen inom själva revisionsbyrån bör givetvis verkets ledning

äga full, ej blott formell utan även reell frihet att placera befattningshavarna

efter deras lämplighet. Enda grunden för personalfördelningen

bör vara, att revisionsarbetet, oberoende av alla personliga intressen, på

det hela blir bäst tillgodosett. Även om en tjänsteman kan uppvisa ett

gott arbetsresultat på ett av honom bearbetat område, bör detta sålunda

icke utgöra hinder att placera honom på ett annat förut måhända mindre

givande, särskilt som det ofta kan förmodas, att en omflyttning skall medföra

en effektivare revision på det nya fältet.

Möjligheten att anmärkningsarvodet skulle leda till revisionens ensidiga

inriktande på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant

arvode, torde, under förutsättning att personalfördelningen sker på sätt

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nyss antytts, icke vara av större betydelse. Även om inriktningen i någon

mån bleve sådan, torde någon större olägenhet härav knappast följa. Det

lärer nämligen i allmänhet vara fördelaktigt, att revisionen företrädesvis

riktas på sådana felaktigheter, vilkas beivrande tillrättaskaffa!- staten frångångna

medel och förebygger upprepandet av dylika fall för framtiden.

Anmärkningsarvodet har vidare antagits inbjuda till ökad formalism vid

anmärkningsförfarandet. Detta skulle i så fall innebära, att revisionen skulle

alltför mycket fästa sig vid småsaker, vilka kunde antagas giva en säker

provision men som i stort sett ej vore värda det besvär, som måste nedläggas

på sakens utredning. Häremot finnes ett verksamt korrektiv i en

sträng sovring av anmärkningarna före kommuniceringen, vilken kan göras

särskilt effektiv i riksräkenskapsverket med dess uttryckliga befogenhet att

tillbakahålla krav, som icke stå i rimligt förhållande till det arbete och de

kostnader, som sakens utredning och beivrande antagas vålla. Då verkets

beslut att vägra kommunikation icke bör få överklagas för annat fall än

att vid ärendets behandling i plenum någon röst avgivits för anmärkningens

utställande, lärer ej heller något missbruk av klagorätten kunna framkallas

av anmärkningsprovisionens tillkomst.

Ett bifall till riksräkenskapsverkets hemställan om återinförande av anmärkningsarvodet

åt dess personal drager, såsom förut anförts, icke med sig

några konsekvenser beträffande andra statsinstitutioners revisionspersonal.

Den ekonomiska följden för statsverket av dylikt bifall lärer följaktligen

kunna antagas icke bliva vidare kännbar; det kan tvärtom tämligen säkert

förväntas, att resultatet skall bliva ett ökat antal anmärkningar och därav

föranledd ökad återvinning till det allmänna av oriktigt utgivna eller från

redovisning uteslutna medel. För att emellertid ytterligare undanröja en

del av de invändningar, som rests mot den föreslagna anordningen, anser

sig riksräkenskapsverket böra föreslå, att anmärkningsarvodet begränsas dels

till 10 procent av de medel, som i följd av anmärkning återvinnas, dels

ock till högst 500 kronor för varje anmärkning. I samma syfte förordar

riksräkenskapsverket ytterligare uttryckligt förklarande, att aninärkningsarvode

icke må utgå i följd av anmärkning, beträffande vilken den s. k.

leuterationsrätten (riksräkenskapsverkets instruktion § 21 mom. 2) kommer

i tillämpning.»

Såsom en sammanfattning av vad sålunda anförts och med stöd av den

utförliga motivering, som framlagts i de s. k. revisionskommitterades den 2

juli 1917 dagtecknade betänkande, har riksräkenskapsverket hemställt om

godkännande av i huvudsak följande bestämmelser rörande anmärkningsarvode

åt befattningshavare hos ämbetsverket:

Tjänsteman hos riksräkenskapsverket äger att såsom anmärkningsarvode

uppbära tio procent av medel, som inflyta med anledning av anmärkningar

vid de till ämbetsverket för granskning inkomna räkenskaperna, dock icke

med högre belopp än femhundra kronor för en anmärkning;

När i följd av anmärkning varor eller persedlar upptagas till redovisning,

äger riksräkenskapsverket efter omständigheterna bestämma arvodets storlek,

dock ej till mer än tio procent av varornas eller persedlarnas värde och ej

heller till högre belopp än fem hundra kronor för en anmärkning;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Departementschefen.

I avseende å anmärkningsarvode skulle vidare gälla:

1) att arvode icke skulle beräknas på andra medel än sådana, som förutan

anmärkning icke skulle hava kommit kronan eller det allmänna till godo;

2) att arvode på varor och persedlar skulle beräknas endast då förlust av

desamma sannolikt varit att befara, om anmärkning uteblivit;

3) att anmärkningsarvode icke utginge i anledning av anmärkningar,

vilka till vederbörande förman avlämnades efter utgången av kalenderåret

närmast efter det då räkenskapen till verket inkommit, och ej heller i följd

av anmärkning, beträffande vilken riksräkenskapsverket i enlighet med

instruktionen § 21 mom. 2 funne skäligt eftergiva framställt ersättningsanspråk

;

4) att, när anmärkt felaktighet skäligen kunde anses hava tillkommit av

uppsåt, uppenbar vanvård eller grov försummelse, redogöraren borde åläggas

att av egna medel utgiva arvodet;

5) att anmärkningsarvodet tillfölle den, som inom föreskriven tid först

vidtagit behörig åtgärd för anmärkt felaktighets beivrande; samt

6) att anmärkningsarvode, när det icke skulle gäldas av redogöraren, utginge

av det å riksstatens sjunde huvudtitel uppförda förslagsanslaget till

observations- och uppbördsprocenter m. m.

När frågan om upphävande av den vissa statstjänstemän förut tillkommande

rätt till anmärkningsarvode år 1920 förelåg till behandling,

(proposition nr 364), anförde föredragande departementschefen, efter att

hava redogjort för det av särskilda kommitterade då framlagda förslaget

härutinnan samt de i ärendet hörda myndigheternas yttranden över detsamma,

bland annat, att han för sin del anslöte sig till dem, som ansåge,

att anmärkningsarvodet ur statsnyttans synpunkt ingalunda vore av den

betydelse, som av det dåvarande systemets anhängare gjordes gällande.

Revisionspersonalens rekrytering syntes kunna i erforderlig mån främjas på

andra vägar, och våra statstjänstemäns allmänt högt utvecklade ansvarskänsla

syntes utgöra en säker borgen för att revisionspersonalen, i likhet

med andra statens tjänstemän, skulle veta att även utan utsikt till särskild

belöning fullgöra sina åligganden. Då härtill kommc, att de med

ifrågavarande system förknippade olägenheterna måste anses vara av synnerligen

allvarlig art, fann sig departementschefen böra föreslå upphävandet

av då gällande bestämmelser, som grundade rätt till dylikt arvode. I enlighet

härmed framlade ock Kungl. Maj:t förslag för riksdagen, vilket förslag

av riksdagen godkändes. Vid revisorernas lönegradsplacering lärer

också hänsyn tagits till den omständigheten, att inkomst av tjänsten i form

av anmärkningsarvode icke vore att påräkna.

Då frågan om anmärkningsarvodes lämplighet så sent som år 1920 var

föremål för statsmakternas prövning, och då några nya omständigheter, som

böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet knappast framkommit,

synas mig tillräckliga skäl icke föreligga att nu upptaga spörsmålet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 45

till förnyat övervägande. Jag finner mig fördenskull icke böra biträda riksräkenskapsverkets

framställning på denna punkt.

Såsom förut angivits, upptager gällande staten för riksräkenskapsverket

följande anslagsposter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 402,800

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 12 qoo

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 39,200

Summa kronor 454,000.

Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är — såsom inledningsvis

ock angivits i riksstaten upptaget med ett mot statens slutsumma

svarande belopp av 454,000 kronor.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är vidare i

riksstaten för budgetåret 1926—1927 uppfört ett extra anslag av 25,000

kronor, avsett dels för avlönande av fyra extra revisorer, vilka skola anses

tillhöra 21:a lönegraden, dels för beredande av ersättning åt semestervikarier

för ifrågavarande befattningshavare.

Besparingssakkunniga hava föreslagit följande förändringar beträffande

de ordinarie befattningarna i ämbetsverket:

Nedflyttning av två förste revisorsbefattningar från 26:e till 24:e lönegraden

:

indragning av tre revisorstjänster, tre kanslibiträdesbefattningar och en

kontorsbiträdesbefattning; samt

uppförande å ordinarie stat av två skrivbiträdesbefattningar.

Nedflyttningen av den ena förste revisorstjänsten har synts de sakkunniga

böra genomföras redan från och med den 1 juli 1927. Från samma tidpunkt

borde ur staten avföras den vakanta revisorstjänsten samt de fyra

vakanta biträdesbefattningarna. Vad beträffar den andre förste revisorstjänsten,

vilken föreslagits till nedflyttning i lönegrad, och de två övertaliga

revisorstjänstema, har övergången synts besparingssakkunniga lämpligen

kunna ordnas så, att tjänsterna i fråga tills vidare oförändrade bibehölles

å den ordinarie staten samt att till denna fogades anmärkningar av innehåll,

att vid inträffande ledighet en av de i 26:e lönegraden uppförda förste

revisorstjänstema skall nedflyttas till 24:e lönegraden samt två av revisorstjänsterna

indragas.

^ budgetåret 192/ 1928 skulle i enlighet med de sakkunnigas förslag

personalstaten för ämbetsverket erhålla följande utseende:

Befattning.

1 generaldirektör

2 byråchefer ......

4 förste revisorer

Lönegrad.

A 3

B 30

B 26

Ordinarie

staten för

riksräkenskapsverket.

a) Avlöningar

till ordinarie

tjänstemän.

Besparings
sakkunniga.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Befattning.

1 förste revisor ..............

26 revisorer ......................

2 kansliskrivare..............

1 förste expeditionsvakt

20 kanslibiträden..............

4 expeditionsvakter ......

4 kontorsbiträden .........

2 skrivbiträden .............

Lönegrad

B 24

B 22

B 11

B 7

B 7

B 5

B 4

B 2.

Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av de i lönegraden B 26 uppförda

förste revisorstjänsterna nedflyttas till lönegraden B 24.

Anm. 2. Två av revisorstjänsterna äro övertaliga och skola vid inträffande

ledighet indragas.

Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle i anslutning härtill

enligt de sakkunnigas förslag för nästkommande budgetår minskas med

16,000 kronor till 386,800 kronor.

Jtiksräken- Ifråga om l-iksräkenskapsverkets personalstat och beräkningen av verkets

skapsverket. riksstatsanslag har ämbetsverket till en början föreslagit, att de förste revisorer,

som skulle bibehållas i lönegraden B 26, måtte erhålla benämningen

»revisionskommissarie», vilken tjänstetitel tillkomme motsvarande befattningshavare

i arméförvaltningen och tidigare förekommit i kammarrätten.

Vidare har ämbetsverket, med erinran att enligt de sakkunnigas förslag

tjugusex ordinarie revisorer skulle upptagas å verkets stat för nästkommande

budgetår, varav två skulle indragas vid inträffande ledighet, meddelat,

att utöver den vakans, varmed de sakkunniga redan räknat, ytterligare

en revisorstjänst genom nyligen inträffat dödsfall blivit ledig.

Beträffande kansliskrivartjänsterna har, såsom förut nämnts, riksräkenskapsverket

förordat den förändringen i de sakkunnigas förslag, att ett

kanslibiträde skulle utbytas mot kansliskrivare. Vidare har verket hemställt,

att tre kanslibiträden skulle ersättas av kameralbiträden i lönegraden

B 8. De ordinarie kontorsbiträdestjänsterna skulle, enligt vad riksräkenskapsverket

anfört, bibehållas vid nuvarande antalet enligt stat eller fem,

vilket innebure ett biträde mer än de sakkunniga förordat.

I detta sammanhang har emellertid riksräkenskapsverket ansett sig böra

föreslå, att de nu å extra stat uppförda fyra revisorerna måtte överföras

till ordinarie stat. Till stöd härför har ämbetsverket anfört följande:

»Under senare halvåret 1920 funnos i kammarrätten 11 extra revisorer.

I samband med riksräkenskapsverkets inrättande överfördes 5 av dessa på

ordinarie stat, medan 6 bibehöllos på extra stat Vid 1923 års riksdag

nedsattes sistnämnda antal till 4. De indragningar, som skedde vid 1924

års riksdag, gingo däremot helt ut över den ordinarie personalen, som fördenskull

redan minskats med 6 revisorer.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Enligt riksräkenskapsverkets bestämda mening måste det anses fullständigt

uteslutet att framdeles göra några ytterligare inknappningar på verkets

personal. Denna har nämligen nu så beskurits, som det gärna är möjligt.

Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket saknas anledning att ej

uppföra samtliga de revisorer, som nu anses för framtiden erforderliga, å

ordinarie stat. Den reella genomsnittskostnaden för ett överförande från

extra till ordinarie stat av sagda 4 revisorer torde kunna beräknas till

3,400 kronor för år, ett belopp, som visserligen ej är alldeles obetydligt men

som dock icke bör få stå i vägen för en så befogad åtgärd som den ifrågasätta.

Det bör härvidlag ihågkommas, hurusom genom indragningen 1924

av ej mindre än 6 revisorstjänster befordringsutsikterna till erhållande av

ordinarie befattning i verket med ett slag i högsta grad försämrades. Riksräkenskapsverket

anser sig fördenskull hava fullgiltiga skäl föreslå, att antalet

ordinarie revisorsbefattningar upptages till 28. Sker så, behöver det

för närvarande utgående anslaget till uppehållande av riksräkenskapsverkets

verksamhet ej längre anvisas.»

Med anledning av det sålunda av riksräkenskapsverket väckta förslaget

om överförande till ordinarie stat av de å extra stat upptagna fyra revisorsbefattningarna

torde jag redan nu böra anmäla, att besparingssakkunniga

icke föreslagit någon förändring i dessa befattningshavares anställningsoch

avlöningsvillkor. De sakkunniga hava förutsatt, att jämväl för budgetaret

1927 1928 till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet

anvisas ett extra anslag av 25,000 kronor. Därest emellertid ledighet skulle

uppstå å någon av revisorsbefattningarna på extra stat, syntes ny innehavare

av befattningen icke böra förordnas, så länge någon övertalig revisor

ltvarstode å den ordinarie staten.

Innan jag ingår på frågan om de förändringar i avseende å den ordinarie

staten samt ordinarie anslaget till riksräkenskapsverket, som ett bifall till mina

i det föregående framlagda förslag skulle medföra, torde jag först få angiva

min ståndpunkt till det av riksräkenskapsverket väckta förslaget om upptagande

a ordinarie stat av de nu ä extra stat uppförda extra revisorerna.

Ämbetsverkets förslag härutinnan, som innebär en utökning av antalet ordinarie

revisorstjänster, kan jag för min del icke för närvarande biträda. Sedan

emellertid numera ytterligare en revisorstjänst i verket blivit vakant, synes

mig indragningen av revisorstjänster med fördel kunna göras på sådant sätt,

att de två nu vakanta ordinarie revisorsbefattningarna uteslutas ur verkets stat

samt antalet extra revisorer begränsas till tre. Härigenom kan anslaget

till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för nästkommande

budgetår nedsättas till i avrundat tal 18,500 kronor.

Såsom av det föregående framgår, har jag, vad ordinarie personalen i

riksräkenskapsverket angår, godtagit de sakkunnigas förslag med de jämkningar

i avseende å biträdespersonalen, riksräkenskapsverket förordat. Antalet

kansliskrivartjänster skulle sålunda enligt mitt förslag bliva tre, tre

kanslibiträdestjänster skulle utbytas mot kameralbiträdestjänster, och det

nuvarande antalet kontorsbiträdestjänster skulle bibehållas.

Departements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

b) Vikariatsersättningar.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Riksräkenskapsverket liar, såsom jag förut nämnt, hemställt, att de förste

revisorer, som skulle bibehållas i 26:e lönegraden, måtte erhålla benämningen

»revisionskommissarie». Detta förslag har jag ansett mig böra biträda.

Vad slutligen angår det av de sakkunniga föreslagna sättet för övergång

till ny stat, har förslaget härutinnan icke givit mig anledning till erinran.

I enlighet med mitt förslag skulle personalstaten för ämbetsverket för

budgetåret 1927—1928 erhålla följande utseende:

Befattning.

1 generaldirektör ..........

2 byråchefer ..................

4 revisionskommissarier

1 förste revisor ..............

25 revisorer ......................

3 kansliskrivare..............

3 kameralbiträden..........

1 förste expeditionsvakt

16 kanslibiträden..............

4 expeditionsvakter .....

5 kontor sb iträden .........

2 skrivbiträden .............

lönegrad

A 3

B 30

B 26

B 24

B 22

B 11

B 8

B 7

B 7

B 5

B 4

B 2.

Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsterna

utbytas mot en förste revisorstjänst.

Anm. 2. En av expeditionsvakttjänsterna är övertalig och skall vid inträffande

ledighet indragas.

Med iakttagande av vad jag sålunda föreslagit och anfört, skulle anslaget

för avlöningar till ordinarie tjänstemän kunna minskas med 19,600 kronor

till 383,200 kronor.

I samband med de år 1926 genomförda personalindragningarna i statsdepartementen

vidtogs den ändringen i departementens stater, att vikariatsersättningsanslagen

slopades. I stället skulle samtliga vikariatskostnader för

uppehållande av ordinarie befattningar bestridas från anslagsmedlen för avlönande

av ordinarie tjänstemän. Någon höjning av anslagsposterna till

avlöningar ansågs av denna anledning ej erforderlig, beroende dels därpå,

att under tjänstledighet för ordinarie tjänstemän besparing uppstode, dels

ock därpå, att den för närvarande tillämpade grunden för beräkning av de

ordinarie avlöningsanslagen i allmänhet syntes föranleda, att i verkligheten

något överskott uppstode. Härvid uttalades, att man även beträffande de

till allmänna civilförvaltningen hörande ämbetsverken borde övergå till

samma system, dock ej förrän i samband med de ändringar av staterna i

övrigt, vilka kunde föranledas av besparingsarbetets utsträckande till ämbetsverken

i allmänhet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 49

De sakkunniga liava utgått från, att i enlighet med vad sålunda uttalades

det i staten för riksräkenskapsverket uppförda vikariatsersättninganslaget,

12,000 kronor, från och med nästkommande budgetår borde slopas.

Mot de sakkunnigas förslag härutinnan har riksräkenskapsverket icke haft

något att erinra.

I överensstämmelse med vad sistlidet år beslutades i avseende å motsvarande

anslagspost för departementens vidkommande anser .jag ock, att det

nu i riksräkenskapsverkets stat ingående vikariatsersättningsanslaget bör ur

staten utgå.

Vad härefter angår beräkningen av anslaget till avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare m. in. hava de Sakkunniga anfört följande:

L huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

till 1920 års riksdag framlagt förslag har från och med budgetåret

1926—1927 en omläggning vidtagits beträffande de olika statsdepartementens

anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare. Syftet med omläggningen

— vilken, enligt vad vid förslagets framläggande förutsattes,

var avsedd att efter hand genomföras jämväl för övriga nyreglerade verk

— var att undanröja de olägenheter, som, då lönerna till extra ordinarie

tjänstemän automatiskt stegras på grund av intjänade avlöningsförhöjningar,

vållats därav, att anslagen till icke-ordinarie befattningshavare varit begränsade.

Omläggningens huvudsakliga innebörd var följande. Anslagsmedlen

till icke-ordinarie befattningshavare anvisades å varje departements

stat såsom ett anslag av förslagsanslags natur. För att bevara den erforderliga

kontrollen å anslagsanvändningen uppdelades emellertid anslagen vid

beräkningen pa tre skilda poster: grundlöner till extra ordinarie tjänstemän:

avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m.; samt extra befattningshavare,

renskrivning m. m. Det för grundlöner bestämda beloppet, som icke

skulle få överskridas, fastställdes på grundval av det normala behovet av

amanuenser och övrig extra ordinarie personal samt beräknades efter lagstil

löneklassen inom lönegraden. Vad amanuenspersonalen beträffar, räknades

för förete amanuenser med placering i 17:e lönegraden och för andre amanuenser

med placering i 15:e lönegraden. Inom det för grundlöner fastställda

beloppet skulle vederbörande departement dock äga att verkställa

lönegradsplaceringen på sätt befunnes lämpligast. Den andra posten -- till

avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m. — upptogs såsom

förslagsvis beräknad. Från denna post voro avsedda att bestridas, utom

kostnaderna för avlöningsförhöjningar åt extra ordinarie tjänstemän, enligt

gällande författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel

och dylikt samt begravningshjälp till sådan personal. Posten i fråga

beräknades efter en avlöningsförhöjning för varje tjänsteman. Den tredje

posten slutligen, vilken skulle vara begränsad, avsågs för bestridande av

kostnader för extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning, övertidsersättning

m. m.

Vad riksräkenskapsverket beträffar, tjänstgjorde i verket enligt den ovan

lämnade förteckningen under december 1926 följande personal med extra

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 150 licift. (Nr 176.) 4

Besparingssakkunniga.

Riksräken
skapsverket.

Departements
chefen.

c) Av lo n i ngar

till

icke ord inarie

befattningshavare

7ii. m.

Besparings
sakkunniga.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

ordinarie anställning;: 6 förste amanuenser med heltidstjänstgöring (18:e

lönegraden), 3 andre amanuenser med heltidstjänstgöring och 7 andre amanuenser

med halvtidstjänstgöring (15:e lönegraden), 1 extra ordinarie expeditionsvakt

(5:e lönegraden) samt 6 kvinnliga tjänstemän i 4:e lönegraden ocli

(i kvinnliga tjänstemän i l:a lönegraden. Sammanlagda beloppet av grundlöner

och avlöningsförhöjningar till nämnda personal skulle vid en beräkning

i enlighet med de grunder, som tillämpats vid bestämmandet av departementens

anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, uppgå

till 80,880 kronor. Riksräkenskapsverkets anslag till avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare är för innevarande budgetår bestämt till 39,200

kronor, överskridande av anslaget undvikes därigenom, att de icke-ordinarie

tjänstemännen såsom nämnt i stor utsträckning tjänstgöra å ordinarie befattningar,

varvid hela avlöningen enligt gällande bestämmelser utgår från

vikariatsersättningsanslaget.

Med hänsyn till den betydande omfattning, i vilken den icke-ordinarie

personalen i verket erhåller och på grund av tjänstgöringens natur alltjämt

torde erhålla sin avlöning genom vikariat å ordinarie tjänster, synes det

möta vissa praktiska svårigheter att vid beräkningen av ämbetsverkets anslagtill

icke-ordinarie befattningshavare övergå till de grunder, som tillämpats

vid bestämmandet av motsvarande anslag å departementens stater. I varje

fall hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag rörande

fastställande av ifrågavarande anslag i enlighet med berörda grunder. De

sakkunniga föreställa sig, att det huvudsakliga syftet med den ifrågasatta

omläggningen av anslagsberäkningen kan vinnas på en enklare väg, nämligen

så, att det nuvarande anslagsbeloppet, vederbörligen minskat med hänsyn

till de indragningar av icke-ordinarie personal, som i det föregående förutsatts,

uppdelas i två poster, den ena avsedd för grundlöner till extra ordinarie

tjänstemän, extra befattningshavare och tillfällig personal, övertidsersättning,

renskrivning m. m. samt den andra avsedd för bestridande av

kostnaderna för avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän, enligt

gällande författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel

och dylikt samt begravningshjälp till sådan personal. Av dessa

poster skulle den förstnämnda ej få överskridas, under det att den andra

posten, liksom anslaget i dess helhet, bör vara av förslagsanslags natur.

Det säger sig självt, att en dylik anordning förutsätter, att ämbetsverket

jämväl i fortsättningen skulle äga frihet att på samma sätt som nu tillgodogöra

sig de besparingar, som å anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie

tjänstemän m. m. kunna uppkomma till följd av vikariat å ordinarie

tjänster.»

På grund av vad sålunda anförts och dä de sakkunniga ifrågasatt indragning

av en extra ordinarie expeditionsvakt samt fyra kvinnliga tjänstemän

i 4:e lönegraden och en kvinnlig tjänsteman i l:a lönegraden, har anslaget

till avlöningar till icke-ordinarie personal synts de sakkunniga böra minskas

med 12,200 kronor till 27,000 kronor, av vilket belopp 25,500 kronor ansetts

böra avses till grundlöner till extra ordinarie tjänstemän m. m. samt 1,500

kronor till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m.

På sätt de sakkunniga vid behandling av frågan om begränsning av

skattegranskningen i riksräkenskapsverket anfört, har emellertid ansetts, att

någon arbetskraft krävdes under budgetåret 1927—1928 för slutförandet på

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

beräknad tid av granskningen av 1926 års taxeringslängder. För detta

ändamål syntes sju biträden under ungefär tre fjärdedels år erforderliga.

Till bestridande av kostnaderna för dessa biträdens anställning skulle enligt

do sakkunnigas förslag anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie

tjänstemän m. m. för nästkommande budgetår ökas med 10,800 kronor och

alltså upptagas med 36,300 kronor. Anslaget till icke-ordinarie befattningshavare

m. m. skulle följaktligen för budgetåret 1927—1928 bestämmas till

37,800 kronor.

Vad anslagsposten för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. itiksräkenangår,

har riksräkenskapsverket anfört, att, vid bifall till vad ämbetsverket skaP^erket.

föreslagit, denna post borde i jämförelse med de sakkunnigas förslag höjas

med ett belopp för avlönande av en extra ordinarie expeditiousvakt och två

extra ordinarie kontorsbiträden, tillsammans motsvarande i grundlöner omkring

6,300 kronor.

Såsom nämnts, hava de sakkunniga föreslagit, att för slutförandet av

granskningen av 1926 års taxeringslängder skulle till riksräkenskapsverkets

förfogande ställas ett belopp av 10,800 kronor, beräknat för 7 biträden under

9 månader.

Då enligt riksräkenskapsverkets i det föregående återgivna förslag den

sammanlagda minskningen av biträdespersonal skulle begränsas till 4 befattningshavare

mot i enligt de sakkunnigas förslag, borde enligt verkets

mening för nästa budgetar endast medel för 4 biträden utöver det normala

personalantalet anställas. Därest dessa 4 biträden linge behållas under hela

budgetåret, skulle det bliva möjligt att i viss utsträckning i riksräkenskapsverket

utföra granskning av taxeringslängderna för år 1927 jämväl i vad

taxeringsmyndigheternas åtgärder anginge. Da det väl knappast vore att

antaga, att 1927 års prövningsnämnder komme att i alla län övergå till en

fullständig granskning av taxeringarna, skulle det enligt riksräkenskapsverkets

mening vara av stort värde, om verkets revision sattes i tillfälle

att åtminstone för de län, där enligt tidigare erfarenhet prövningsnämndens

granskning av taxeringslängderna varit minst effektiv, företaga en granskning

av 1927 års längder jämväl i fråga om taxeringsåtgärderna. Kiksräkenskapsverket

har fördenskull hemställt, att medel måtte anvisas för tillfälligt

anställande hos verket under budgetåret 1927—1928 av fyra extra

ordinarie kontorsbiträden.

De av de besparingssakkunniga föreslagna grunderna för beräknandet av Departementsanslaget

för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. hava icke chefen.

givit mig anledning till erinran. I överensstämmelse härmed torde anslaget,

vederbörligen minskat med hänsyn till de av mig förordade indragningarna

av icke-ordinarie personal, uppdelas i två poster, den ena av bestämt anslags

natur och avsedd för grundlöner till extra ordinarie tjänstemän, extra befattningshavare

och tillfällig personal, övertidsersättning, renskrivning m. m.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition Nr 176,

och den andra, liksom anslaget i dess helhet, av förslagsanslags natur, avsedd

för bestridande av kostnaderna för avlöningsförhöjningar till extra

ordinarie tjänstemän, läkarvård järnte läkemedel och dylikt samt begravningshjälp

till sådan personal.

Jag har förut tillstyrkt de sakkunnigas förslag beträffande indragning

av icke-ordinarie personal hos riksräkenskapsverket med de av verket ifrågasatta

begränsningarna. Vid bifall härtill torde anslaget till avlöningar till

icke-ordinarie befattningshavare in. in. för budgetåret 1927—1928 böra bestämmas

till 33,800 kronor, varav 31,800 kronor torde böra avses till

grundlöner till extra ordinarie tjänstemän in. m. samt 2,000 kronor till

avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m. Emellertid

kommer härtill kostnaden för slutförandet av granskningen av 1926 års

taxeringslängder. För detta ändamål samt för granskning i viss utsträckning

av 1927 års taxeringslängder har riksräkenskapsverket hemställt, att

medel mätte anvisas för tillfälligt anställande under nästa budgetår av fyra

extra ordinarie biträden. Då jag emellertid, såsom jag förut angivit, funnit

mig böra förorda, att den av mig föreslagna begränsningen av riksräkenskapsverkets

granskningsrätt skall inträda med avseende å 1927 års

taxeringslängder, torde de fyra biträdena erfordras under allenast tre

fjärdedels år och kan kostnaden för ändamålet i fråga begränsas till i runt

tal 6,200 kronor. Till bestridande av kostnaderna för dessa biträdens

anställning skulle alltså anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie

tjänstemän m. m. för budgetåret 1927—1928 ökas med sagda belopp till

38,000 kronor. Anslaget till icke-ordinarie befattningshavare m. m. bör

följaktligen för sagda budgetår bestämmas till 40.000 kronor.

Vid bifall till mitt förslag skulle alltså ordinarie staten för riksräkenskapsverket

under budgetåret 1927—1928 erhålla följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag....... kronor 383,200

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m„

förslagsanslag................................................................................^_________40,000

Förslagsanslag kronor 423,200.

Oberäknat den kostnadsminskning a 12,000 kronor, som inträder genom

slopande av vikariatsersättningsanslaget, och frånsett dyrtidstillägg, skulle

alltså vid bifall till mitt förslag en kostnadsminskning uppstå för nästkommande

budgetår å 18,800 kronor. Härtill kommer den av mig föreslagna

nedsättningen med 6,500 kronor å extra anslaget till upprätthållande

av riksräkenskapsverkets verksamhet, vadan den totala kostnadsminskningen

utgör tillhopa 25,300 kronor.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

De av mig sålunda föreslagna omläggningarna i riksräkenskapsverkets

organisation förutsätta givetvis åtskilliga ändringar i ämbetsverkets instruktion.

Jag torde längre fram få framlägga förslag härutinnan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag alltså hemställa, att Hemställan.

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i riksräkenskapsverket

skall från och med den 1 juli 1927

vara bestämt på följande sätt:

Befattning

Lönegrad

1 generaldirektör ................................

.................... A 3

2 byråchefer .........................................

................... B 30

4 revisionskommissarier .....................

.................... B 26

1 förste revisor .....................................

.................... B 24

25 revisorer.............................................

................... B 22

3 kansliskrivare .................................

................... B 11

3 kameralbiträden .............................

................... B 8

1 förste expeditionsvakt....................

.................. B 7

16 kanslibiträden .................................

B 7

4 expeditionsvakter .............................

.................. B 5

5 kontorsbiträden .................................

................... B 4

2 skrivbiträden.....................................

................... B 2;

Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsterna

utbytas mot en förste revisorstjänst.

Anm. 2. En av expeditionsvakttjänsterna är övertalig

och skall vid inträffande ledighet indragas.

dels godkänna följande ordinarie stat för riksräkenskapsverket,

att tillämpas från och med den 1 juli 1927:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag ....................................... kronor 383,200

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m., förslagsanslag ... » 40,000

Förslagsanslag kronor 423,200;

dels minska det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket
-

nu ............................................................

med.........................................................

till..........................................................

Bihang till riksdagens protokoll 1927. i samt. 1.70 höft. (Nr 170.)

kronor 454,000

» 30,800

» 423,200;

»

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

•I

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dels ock till upprätthållande av riksräkenskapsverkets

verksamhet för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra

anslag av .................................................... kronor 18,500.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar att proposition i

ämnet av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:208 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under hudgetåret 1927—1928. s. 1 i texten
  2. SU 1927:93 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under budgetåret 1927—1928 jämte en i ämnet väc s. 1 i texten