Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk

1927-02-24 · 63 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 56 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:191, Med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

uppsikt å vissa jordbruk; given Stockholms slott

den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 saml

168 höft. (Nr 191.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

ägare, att med avseende å arrende därav gäller lagen om arrende av viss jord

å landet inom Norrland, Dalarne och Värmland eller vad i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag och

med dem likställda jordägare, skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande

äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas

utan underhåll.

2 §•

Är brukningsdel utarrenderad, skall, där ej sådant fall är för handen, varom

i 9 § första stycket sägs, vad i denna lag stadgas äga tillämpning allenast beträffande

nödiga byggnader.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund

av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet maste anses alldeles

olämplig för jordbruk.

Ej heller skall såsom vanhävd anses att byggnad, som genom sammanslagning

av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhall,

såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sadana, att först

genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning.

4 §.

För uppsiktens utövande tillsätter Konungen för varje län eller, där sa finnes

lämpligt, för två eller flera län en jordbrukskommission, bestående av ordförande

och två ledamöter, vilka samtliga utses för en tid av tre år.

Kommissionen har att ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen

fastställer efter det kommissionen avgivit förslag samt landstinget och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott däröver blivit hörda.

5 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig

anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen

till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka utses

bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock.

där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

3

De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och

däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder,

som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

6 §•

Finner kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd

föreligger, skall kommissionen med ägaren söka träffa skriftlig överenskommelse,

varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga

erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skall

angivas, vilka särskilda åtgärder det åligger ägaren att vidtaga, ävensom

ifråga om varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken åtgärden skall

vara fullgjord.

Kan ej sådan överenskommelse träffas eller fullgör ej ägaren sitt åtagande,

äger kommissionen vid rätten i den ort, där fastigheten är belägen, anhängiggöra

och utföra talan mot ägaren.

7 §.

Har jämlikt 6 § talan blivit instämd till rätten, äger rätten föreskriva de

åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren

för en var av åtgärderna viss tid, högst fyra år, inom vilken åtgärden skall

vara fullgjord.

Försittes sådan tid, äger rätten på yrkande av kommissionen giva ägaren det

nya föreläggande i fråga om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å

brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.

8 §’

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller

7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller förening, en var,

som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller

föreningen, dömas att höta minst två hundra, högst fem tusen kronor; dock

vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke

blivit fullgjord, från ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt

om företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom

och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

9 §''

Upplåtes brukningsdel på arrende efter det densamma varit föremål för syn,

varom ovan sagts, är ägaren ansvarig för avhjälpande jämväl av den å jorden

vid synen befintliga vanhävden.

Har efter sådan syn brukningsdel genom köp, byte eller gåva övergått till

ny ägare, är ändock förre ägaren ansvarig för avhjälpande av den vid synen

befintliga vanhävden, där ej med kommissionens medgivande ansvarigheten

övertagits av nye ägaren. Vad nu stadgats om förre ägarens ansvarighet för

vanhävdens avhjälpande medför ej befrielse för nye ägaren från den ansvarighet

för vanhävden, som jämlikt denna lag må åligga honom.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 191.

10 §.

Anser kommissionen, att tillämpning av den i 8 § stadgade bötespåföljd bör

äga rum, skall kommissionen uppdraga åt allmän åklagare att utföra åtalet.

Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej anhängiggöras av allmän åklagare.

11 §\

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må i händelse av

bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Har åtagande enligt 6 § eller föreläggande enligt 7 § ägt rum, är jordägaren

skyldig att gälda kostnaden för den i ärendet enligt 5 § förrättade syn.

13 §.

Mål, som enligt denna lag anhängiggöres vid domstol, skall behandlas i den

för brottmål stadgade ordning; skolande om fullföljd av kommissionens talan

mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken är föreskrivet

rörande allmänt åtal.

14

Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av

plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte, om Konungens befallningshavande

efter kommissionens hörande prövar det nödigt.

Prövas i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga skäl föreligga, att

brukningsdel sammanslås med annan, äger ock Konungens befallningshavande

efter kommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, ma

klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Dock ma lagen ej tillämpas,

där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens

vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen

tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket

var fullständigt förfallet.

Lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland, Dalarne och Värmland skall upphöra att gälla den 1 januari 1928,

dock att den fortfarande skall tillämpas dels i fråga om sådana brukningsdelar,

å vilka den nya lagen i följd av vad i föregående stycke stadgats ej är tillämplig,

dels ock å mål, som före den 1 januari 1928 anhängiggjorts eller som därefter

anhängiggöras på grund av att ägaren eftersatt vad han före sagda dag

åtagit sig eller förklarats skyldig utföra.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den 25

juni 1909, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 december 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande framlade den s. k. norrlandskommittén

förslag dels till särskild arrendelag, avseende den i trävaruindustriens

besittning varande jordbruksjorden i Norrland och Dalarne, dels ock

till lag i syfte att förhindra vanhävd av samma jord. Med arrendelagen

avsågs att bereda en säkrare ställning för de arrendatorer, vilka innehade jord,

tillhörig sågverksbolag eller andra idkare av trävaruindustri. Ändamålet med

vanhävdslagen var att förebygga de sociala och ekonomiska olägenheter, som

vore förbundna med att gammal jordbruksjord genom ägarens försummelse,

likgiltighet eller övervägande intresse för annan förvärvsverksamhet råkade i

sådan vanhävd, att dess avkastningsförmåga såsom jordbruk för framtiden

äventyrades. En särskild anledning att sammanställa den föreslagna vanhävdslagen

med genomförandet av arrendelagen fann man däri, att jordägarna kunde

befaras finna den senare för sig så betungande, att de hellre nedlade jordbruket

å sina fastigheter än underkastade sig att avsluta arrendeavtal enligt den nya

lagen.

På grundvalen av dessa förslag utarbetades sedermera förslag dels till lag

innefattande särskilda bestämmelser om arrende av viss jord inom Norrland och

Dalarne dels ock till lag angående förekommande av vanhävd å jordbruk i

Norrland och Dalarne, vilka förslag genom propositioner (nr 10 och 148)

förelädes 1907 års riksdag. Arrendelagsförslaget var i väsentliga delar överensstämmande

med kommitténs förslag. Förslaget till vanhävdslag innefattade

däremot, i överensstämmelse med en inom kommittén avgiven reservation,

en omläggning i viss mån av principiell art, i det att enligt förslaget lagen

skulle avse all i enskild ägo varande jord inom de trakter, där arrendelagen

skulle hava giltighet. Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat

skick tillstyrka förslaget till vanhävdslag utan framlade i sitt utlåtande (nr

61) ett förslag, som i huvudsak överensstämde med kommitténs. I första

Norrlands
kommittén.

Riksdagen

1907.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

Riksdagen

1908.

Utlåtanden

Riksdagen

1909.

kammaren avslogs utskottets förslag beträffande vanhävdslagen, medan andra

kammaren godkände detsamma. Även förslaget till arrendelag föll på första

kammarens avslag.

Vid 1908 års riksdag återkom Kungl. Maj:t med ett nytt i vissa avseenden

modifierat förslag till norrländsk arrendelag (proposition nr 68). Däremot

förelädes riksdagen icke någon proposition med förslag till vanhävdslag. Dåvarande

departementschefen anförde härutinnan, att det måhända mest talande

skälet för antagande av en vanhävdslag eller de verkningar, den speciella arrendelagens

tillämpning kunde antagas medföra, betydligt förlorade i styrka,

därest arrendelagen erhölle det från de allmänna arrendebestämmelserna mindre

avvikande innehåll, som denna gång föreslagits. De skiljaktigheter, som kvarstode,

syntes i allmänhet vara så betingade av de särskilda förhållandena i Norrland

och Dalarne, att man syntes kunna med fog förvänta, att en jordägare

endast i sällsynta undantagsfall skulle föredraga att låta jordbruket ligga fullständigt

nere framför att utarrendera detsamma. Lagutskottet tillstyrkte i

huvudsak förslagets antagande. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation

av utskottets ledamöter från andra kammaren uttalades emellertid, att en

lag angående förekommande av vanhävd vore ett nödvändigt komplement till

arrendelagen. Sistnämnda lag borde antagas allenast under förutsättning, att ett

genom enskilda motioner för riksdagen framlagt förslag till vanhävdslag bleve

godkänt. Andra kammaren beslöt i enlighet med detta yrkande att godkänna

arrendelagsförslaget allenast under nyss angivna förutsättning. Som emellertid

förslaget till vanhävdslag avslogs av första kammaren, föll även arrendelagsförslaget

vid denna riksdag.

Sedan departementschefen därefter begärt yttrande från landshövdingarna i

de sex nordligaste länen, huruvida förhållandena i dessa län syntes göra det

önskligt, att för länen utfärdades särskilda bestämmelser om arrende av jord

och åtgärder till förekommande av jordbrukets vanhävdande, anförde landshövdingarna

i gemensamt utlåtande, att det utan tvivel vore i hög grad önskligt,

att en lagstiftning om arrende ägde rum i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som förelagts 1907 års riksdag. Emellertid ansåge landshövdingarna,

att, om en sådan lagstiftning komme till stånd, det vore av nöden,

att densamma förbundes med bestämmelser, vilka betryggade, att med lagen

uppnåddes åsyftad verkan och att jordbruket å den i trävaruindustriens besittning

varande jorden upprätthölles.

Slutligen framlade vid 1909 års riksdag Kungl. Maj:t i proposition (nr 154)

förslag till dels »lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne»

dels ock »lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne».

Sistnämnda förslag hade därvid erhållit sådan avfattning, att lagen allenast

skulle supplera arrendelagen och äga den innebörd att sådana jordbruk,

därå arrendelagen skulle vara tillämplig i händelse de utarrenderades, men som

icke på sådant sätt upplätes, icke finge nedläggas utan fortfarande skulle

uppehållas såsom jordbruk. Lagen skulle alltså avse endast bolag eller skogsspekulant

tillhörig fastighet, som icke vore utarrenderad enligt den norrländska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 7

arrendelagen. Lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 64) till Kungl.

Maj :ts förslag. I en reservation vidhölls den tidigare av andra kammaren intagna

ståndpunkten att något undantag från vanhävdslagens tillämplighet ej

skulle medgivas med avseende å utarrenderade fastigheter. I en annan reservation

föreslogs, att, därest fastighet vore utarrenderad enligt den norrländska

arrendelagen, vanhävdslagen skulle vara tillämplig allenast i den mån jordägaren

vore enligt arrendelagen ansvarig för vidmakthållande av fastighetens

tillhörigheter. Vid behandlingen i riksdagen biföll första kammaren utskottets

förslag, under det att andra kammaren antog det förslag, som innefattades i

den förra av nämnda reservationer. I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

avgav lagutskottet i memorial nr 74 ett sammanjämkningsförslag, som

innefattade godkännande av det i den senare av reservationerna framförda förslaget.

Detta sammanjämkningsförslag antogs av riksdagen.

1 enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 25 juni 1909 lag om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne och lag angående uppsikt

å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Dessa lagar äro, uppsiktslagen

med vissa ändringar, vartill jag senare skall återkomma, fortfarande gällande.

Enligt sistnämnda lag, vilken till en början gällde för de fyra nordligaste länen

samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, skulle enligt lagens ursprungliga

lydelse beträffande vissa fastigheter å landet inom lagens tillämplighetsområde

uppsikt hållas däröver att jordbruket å fastigheterna icke nedlades

eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyrades. De fastigheter, som beröras av denna uppsikt,

äro sådana, å vilka åker och äng finnas i den omfattning, att självständigt

jordbruk kan å dem idkas, och som tillhöra bolag, förening för ekonomisk

verksamhet eller person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten för att tillgodogöra

sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma. Är emellertid en fastighet av

nu nämnt slag utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord å

landet inom Norrland och Dalarne, skall lagen äga tillämpning endast i den

mån jordägaren är enligt nämnda lag ansvarig för vidmakthållande av fastigheten.

Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga gjordes i lagen enligt

dess ursprungliga lydelse undantag för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet

vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt

för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. För utövandet

av den i lagen avsedda uppsikten skall i varje län finnas en jordbrukskommission,

bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses

av Kungl. Maj:t för en tid av tre år. Om på grund av inkommen anmälan

eller eljest jordbrukskommissionen finner anledning antaga, att ett jordbruk är

utsatt för sådan vanhävd, som avses i lagen, äger kommissionen föranstalta

om syn å jordbruket genom särskilt förordnade synemän. Dessa skola å stället

undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte

förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande finnas nödvändiga.

Finner kommissionen på grund av synemännens utlåtande, att vanhåvd före
-

1909 års

uppsiktslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kung!,. Maj:ts proposition nr 191.

ligger av sådant slag, att den faller under uppsiktslagen, har kommissionen

först att söka träffa skriftlig överenskommelse med jordägaren att inom viss

tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga i överenskommelsen angivna åtgärder

till vanhävdens avhjälpande. Kan dylik överenskommelse ej träffas eller fullgör

jordägaren ej sitt åtagande, skall kommissionen vid domstol anhängiggöra

talan mot jordägaren. Domstolen äger då föreskriva de åtgärder, som erfordras

för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren viss skälig tid, dock

ej över fyra år, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skola vara vidtagna.

Verkställas ej dessa åtgärder inom den bestämda tiden, äger domstolen på jordbrukskommissionens

yrkande giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse

från jordägarens sida att efter överenskommelse med kommissionen inom

viss tid utföra angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande eller underlåtenhet

att verkställa av domstolen föreskrivna åtgärder medför bötesansvar.

Norrländska Arrendelagen, vilken i sin ursprungliga avfattning hade samma giltighetsariagen~

område som uppsiktslagen, skall äga tillämpning, där arrendet omfattar inrösningsjord

till en vidd av minst fyra hektar och jorden vid arrendeavtalets ingående

ägdes av bolag eller ekonomisk förening eller av enskild person, vilken

icke var mantalsskriven a fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma.

Mellan arrendelagen och uppsiktslagen föreligger alltså en viss olikhet i fråga

om bestämmandet av den jord, vara den ena eller den andra lagen skall äga

tillämpning.

Genom lagar den 10 maj 1912 utsträcktes tillämpningen av arrende- och

uppsiktslagarna jämväl till de delar av Gävleborgs län, där de ej förut voro

gällande.

Undersök- Redan kort tid efter det lagarna trätt i tillämpning framkommo i riksdagen

norrtands ^°rs^a^ om ändringar i desamma och om undersökning av deras verkningar,

lagstiftnin- u,an dock dessa förslag ledde till någon riksdagens åtgärd. Sedan emellertid

gens verk- 1915 års riksdag gjort framställning om en dylik undersökning, erhöllo häradsmngar.

hövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson uppdrag att inom justitiedepartementet

biträda med verkställande av undersökningen. De avlämnade

den 10 november 1921 betänkande i ämnet.

Jordunder- Dessförinnan hade den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911

sökningen tillsatts för att undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares

jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket, i sitt den 30 december

1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena i Värmlands län

hemställt, bland annat, att en social arrendelagstiftning måtte för hela riket

komma till stånd. Vidare föreslogs, att i avvaktan härpå den norrländska

arrendelagen med vissa modifikationer måtte omedelbart utsträckas att gälla

även för Värmlands län och att följaktligen även den kompletterande uppsiktslagen

skulle omfatta nämnda län. Detta förslag ledde emellertid endast

till uppsiktslagens utsträckande till att gälla även Värmlands län. Lag av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

9

detta innehåll utfärdades den 2 maj 1917. I samband härmed erhöll 1909 års

uppsiktslag den ändrade rubriken lag angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland, Dalarne och Värmland. Nu omförmälda lagändring medförde alltså,

att de territoriella områdena för den speciella arrendelagen och för uppsiktslagen

icke längre sammanfalla.

Jämsides med strävandena att få till stånd en reviderad uppsiktslag och att

utsträcka lagens giltighetsområde fortgingo emellertid ansträngningar att erhålla

en mer omfattande vanhävdslagstiftning. Sålunda hemställdes i en motion

vid 1916 års riksdag om utredning och förslag angående de åtgärder, som

kunde finnas lämpliga till hämmande av den alltmera gängse förstöringen och

vanhävden av åker, äng, skog och byggnader å jordegendom i riket genom s. k.

egendomshandlare. I enlighet med denna hemställan beslöt riksdagen göra

framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

Vid riksdagarna 1917—1920 framfördes motionsvis yrkanden om en hela landet

omfattande vanhävdslag samt om vissa andra åtgärder till förekommande

av vanhävd. Ingen av dessa motioner föranledde dock någon riksdagens åtgärd.

Emellertid hade den 29 november 1918 tillsatts den s. k. jordkommissionen,

åt vilken uppdragits, bland annat, att verkställa utredning rörande omfattningen

av bolags jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta

och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika

avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och

ortsbefolkningens berättigade intressen. Det av kommissionen den 28 februari

1923 avlämnade betänkandet (del VI) upptog, bland annat, utkast till lagar

angående vissa jordbruksarrenden och om förekommande av vanhävd av jordbruk.

Kommissionens ledamöter voro vid avlämnande av nämnda betänkande

ledamoten av första kammaren borgmästaren Carl Lindhagen, ordförande, revisionssekreteraren

Michael Ehrenborg, ledamoten av första kammaren lantbruksdirektören

Åke Ingeström, ledamöterna av andra kammaren hemmansägarna

Carl Jansson i Edsbäcken, C. J. Johansson i Uppmälby, O. Olsson i

Kullenbergstorp och Gust. Pettersson i Hällbacken samt ledamoten av första

kammaren professorn Nils Wohlin.

Beträffande kommissionens arrendelagsförslag må, under hänvisning i övrigt

till den av mig lämnade redogörelsen vid remiss till lagrådet den 5 sistlidne november

av förslag till vissa ändringar i gällande arrendelagstiftning, här

anmärkas, att lagen skulle avse riket i dess helhet och således för Norrland och

Dalarne ersätta 1909 års särskilda arrendelag. Lagen skulle äga tillämpning

beträffande jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde bolag,

ekonomisk förening eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å

fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i

spekulationssyfte, eller ock annan enskild prerson eller fideikommiss, där arrendet

avsåge till huvudgård hörande hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet.

Lagen skulle ej äga tillämpning, därest i arrendet icke inginge

Riksdagarna

1916—

1920.

Jordkom
missionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd

av minst två hektar; ej heller skulle lagen tillämpas, därest arrendet omfattade

odlad jord till större areal än tjugufem hektar.

Rörande kommissionens förslag i fråga om en vanhävdslag må nämnas

följande.

Då kommissionens undersökning gåve vid handen, att även i södra och mellersta

Sverige förekomme vanhävd å jordbruk samt av kommissionen för hela

riket förordade arrende- och friköpningslagar såsom komplement tarvade en

vanhävdslag, skulle lagen omfatta hela riket. Som lagen grundade sitt berättigande

på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk medförde,

samt denna skada vore lika stor, i vilkens hand den vanhävdade fastigheten

befunne sig, skulle lagen avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord,

oavsett vem som vore ägare. Men enär lagen endast borde avse upprätthållandet

av jordbruket å de gamla bondehemmanen, hade såsom förutsättning för lagens

tillämpning föreslagits, att å fastigheten skulle finnas åker och äng av den omfattning,

att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en

medelstor familj. Några arealgränser syntes icke kunna ifrågakomma, då

förhållandena vore allt för skiftande inom olika delar av landet. Från lagens

tillämplighet hade av billighetsskäl undantag^ sådana fall, i vilka vanhävden

förorsakats av jordägarens medellöshet eller annan giltig orsak. Beträffande

vanhävdsbegreppet föreslogs endast den utvidgning av uppsiktslagens bestämning,

att, enär det vore meningslöst, om staten samtidigt med att den vidtoge

stora ekonomiska uppoffringar för att bilda nya jordbruk med likgiltighet skulle

åse, hur gamla jordbruk spolierades, såsom vanhävd jämväl skulle anses att för

fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortfördes eller lämnades

att förfalla. Av samma skäl borde ej heller nedläggande av torp få ske,

därest därå funnes åker och äng av den omfattning, att därå drivet jordbruk

lämnade huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Till vanhävd vore däremot

ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga

beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig

för jordbruksdrift. Vidare föreslogs, att jordbruk, i den man sa vore oundgängligen

nödigt, även finge nedläggas å mark, som erfordrades för industriell

anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål.

Lagen skulle äga tillämpning även å utarrenderade fastigheter och omfatta

såväl jorden som byggnaderna. Ansvaret skulle även beträffande utarrenderade

fastigheter åvila jordägaren. Beträffande vanhävdslagens tekniska utformning

hade kommissionen i huvudsak anslutit sig till den norrländska uppsiktslagen.

Endast i ett avseende företedde förslaget en viktigare avvikelse från denna lag.

Om jordbruk utsatts för synnerligen grov vanhävd och om jordägaren därjämte

visat uppenbar tredska i fråga om vidtagande av sådan åtgärd för dess avhjälpande,

vilken han gentemot det allmänna åtagit sig eller blivit honom av

domstol ålagd, skulle enligt förslaget staten vara berättigad påfordra, att jordägaren

skildes från innehavet av fastigheten. I dylikt fall skulle domstol kunna

förordna, att, därest ägaren icke frivilligt avhände sig fastigheten inom ett ar,

tvångsförsäljning därav skulle äga rum. Uppsikten över lagens efterlevnad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11

skulle anförtros de jordbrukskommissioner inom respektive län och jordkommittéer

inom respektive socknar, vilkas inrättande jordkommissionen i annat

sammanhang förordat. Kommissionen framhöll slutligen, att lagen borde

äga tillämpning även i fråga om vanhävd, som uppkommit innan lagen trädde

i kraft. Då detta syntes ligga i sakens natur, hade kommissionen emellertid

icke ansett nödigt att däråt giva uttryck i lagtexten.

Om förslaget förenade sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och

Pettersson.

Herr Lindhagen anförde dock i vissa avseenden skiljaktig mening. Han

hemställde sålunda bland annat, att vanhävdslagen och arrendelagen jämte en

av kommissionen föreslagen lag om avlösning av vissa arrendejordbruk till en

början borde omfatta samma slag av jordbruk, beskrivna på enahanda sätt i alla

tre lagarna eller såsom avseende jordbruk, vilka på ett varaktigt sätt plägat

upplåtas på arrende, varunder vore att hänföra jordbruk, som vid avlösningstillfället

under minst femton år i följd brukats av annan än jordägaren; att

vanhävdslagen dessutom måtte utsträckas till att omfatta sådana gods, som

ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång omfattade

en åkerareal av mer än 75 hektar; samt att undantag från förbudet att nedlägga

jordbruk endast skulle gälla beträffande äga, som till sin naturliga beskaffenhet

vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt

för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Reservationer anfördes vidare dels av herrar Ehrenborg och Jansson dels ock

av herrar Olsson och Wohlin.

Herrar Ehrenborg och Jansson hava framlagt ett särskilt utkast till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk. I sin motivering till detta hava de anfört

bland annat: De skäl, majoriteten anfört angående behovet av en allmän vanhävdslag,

vore ej övertygande. Den utredning, som varit för kommissionen tillgänglig,

gåve icke vid handen, att något oavvisligt behov för närvarande förelåge

att införa en allmän vanhävdslag. Något direkt uppdrag att taga under

övervägande behovet av införande av dylik lagstiftning hade kommissionen ej

heller erhållit. Vid detta förhållande saknades anledning att föreslå annan ändring

i vanhävdslagstiftningen än den, som mera direkt föranleddes av de föreslagna

ändringarna i arrendelagstiftningen. Om en jordägare för att undvika

tillämpning av en skärpt arrendelagstiftning lade ett föregående arrendebruk

under eget bruk, borde han nämligen förhindras att vanhävda detsamma, då

i annat fall arrendelagstiftningen skulle lända till större skada än nytta. Med

anledning av vad sålunda anförts borde den norrländska vanhävdslagstiftningen

utsträckas dels att gälla hela riket dels ock att tillämpas jämväl å torp och

andra under huvudgård lydande arrendegårdar.

Utkastet har i huvudsak anslutit sig till den norrländska arrendelagen; dock

har föreslagits att, då fastigheten tillhörde enskild person, som icke vore mantalsskriven

å fastigheten eller fastighet, som vore i sambruk med densamma,

ej tillika såsom i den norrländska uppsiktslagen skulle uppställas fordran på

att ägaren måste anses uppenbarligen besitta fastigheten huvudsakligen för att

tillgodogöra sig skogsavkastningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Beträffande frågan om lagens tillämplighet å utarrenderade fastigheter hava

dessa reservanter anfört huvudsakligen följande: Att pålägga jordägaren ansvaret

jämväl för vanhävd förorsakad av arrendator^ kunde ej anses riktigt.

Skulle någon svara för sådan vanhävd måste det uppenbarligen vara den, som

föranlett densamma, eller arrendatorn själv. Något överflyttande av ansvaret

borde ej ifrågakomma, så mycket mindre som det ej kunde lända arrendatorn

till verklig fördel, då jordägaren därav skulle kunna taga sig anledning att

på ett för arrendatorn ofta besvärligt sätt vaka över hans göranden och låtanden.

Frågan huruvida arrendatorn själv borde svara för vanhävden kunde

väl vara mera tveksam. Då något oundgängligt behov härför ej visats föreligga,

syntes man emellertid, åtminstone för närvarande, ej böra frångå den

ståndpunkt, som i denna del intagits av den norrländska uppsiktslagen.

Herrar Olsson och Wohlin hava i ett särskilt principuttalande uttalat sig för

behovet av en uppsiktslag beträffande jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar

och s. k. skogsspekulanter, i de delar av landet, där 1909 års lag ej

gäller. Beträffande den närmare utformningen av denna lag hava de framhållit,

att därvid borde i allmänna huvuddrag följas den norrländska uppsiktslagen

med beaktande av de skiljaktigheter, som kunde förefinnas mellan å ena

sidan norra Sverige och å andra de södra och mellersta delarna av riket.

Jordkommissionen framlade vidare utkast till en provisorisk vanhävdslag

beträffande åbyggnader, avsedd att gälla till dess en allmän vanhävdslag blivit

antagen.

Enligt detta lagutkast skulle jordkommissionen, där sådan funnes, eller eljest

länsstyrelsen övervaka, att å fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening

eller enskild person, som ej vore mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,

som vore i sambruk med densamma, samt uppenbarligen besutte fastigheten

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte,

boningshus eller ekonomibyggnad, som avsåges för drivande av

jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild brukningsdel bortfördes eller

lämnades att förfalla. Därest åbyggnad befunnes utsatt för sådan vanhävd,

skulle jordbrukskommissionen eller länsstyrelsen äga att med ärendet förfara

på sätt i den norrländska lagen i tillämpliga delar funnes stadgat. Om detta

lagutkast förenade sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson.

över jordkommissionens förslag infordrades yttranden från länsstyrelserna

och lantbruksstyrelsen. Av dessa myndigheter uttalade sig flertalet i den riktning,

att ett behov av en vanhävdslag förelåge även för södra och mellersta Sverige,

ehuru olika meningar om lagens omfattning i övrigt kommo till uttryck.

Riksdagen Frågorna om hela landet omfattande social arrendelag och vanhävdslag bragtes

år 1924 under riksdagens prövning genom motioner dels i första kammaren

av herr Lindhagen m. fl. (nr 91 och 93) dels ock inom andra kammaren av

herr Johansson i Uppmälby m. fl. (nr 172 och 174). I motionerna om social

arrendelag, vilka voro lika lydande, yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

13

framlägga förslag till en dylik lag i huvudsaklig överensstämmelse med jordkommissionens

förslag. Även motionerna om en vanhävdslag voro lika lydande.

I dem yrkades, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag i enlighet med vissa i motionerna angivna

huvudgrunder, vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens

förslag, dels ock för sin del antaga ett förslag till lag om skydd för åbyggnader

å jordbruksfastighet. Detta lagförslag överensstämde med det av jordkommissionen

avgivna utkastet till provisorisk lag om åbyggnader med endast

den avvikelse, att vad i lagförslaget stadgats ej skulle äga tillämpning, då åtgärden

uppenbarligen vore till gagn för bildande av bärkraftiga, av självständiga

jordbrukare innehavda jordbruk och därigenom ej obehörigen förhindrades

uppkomsten av ett större antal dylika jordbruk, så ock då genom nybyggnad

eller annorledes åbyggnad ej vidare vore behövlig för det jordbruk, som

den tidigare tjänat.

I sitt utlåtande (nr 36) upptog andra lagutskottet till behandling motionerna

angående en social arrendelagstiftning och utmynnade utlåtandet i en hemställan,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes snarast låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer och brukare av arrendejord

större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

I sitt utlåtande (nr 40) upptog andra lagutskottet till behandling motionerna

angående en vanhävdslag och en provisorisk lag till skydd för åbyggnader.

Utskottet framhöll, att av utredningen framginge, att även i södra och mellersta

delarna av landet vanhävd av jordbruk förekomme i sådan omfattning, att den

kunde uppfordra statsmakterna till ingripande. Såsom komplement till en

social arrendelagstiftning vore jämväl en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.

Principiella skäl syntes utskottet tala för att lagstiftningen gåves tillämplighet

å all i enskild ägo varande jord. Utskottet ville dock ingalunda förneka,

att möjligen praktiska hänsyn kunde föranleda därtill, att lagstiftningen icke

erhölle större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. En

blivande vanhävdslag syntes böra äga tillämpning jämväl i fråga om utarrenderad

fastighet, oavsett huruvida arrendet reglerades av en blivande social arrendelagstiftning

eller av de allmänna arrendereglema. Någon åtskillnad syntes

icke böra göras mellan vanvård av byggnaderna och vanhävd av jorden. Billighetsskäl

syntes tala för att i första hand arrendatom finge gentemot det

allmänna svara för den vanhävd av den arrenderade fastigheten, vartill han

gjort sig skyldig. Emellertid torde möjligen praktiska skäl även här kunna

föranleda till att man nödgades stanna vid att ansvaret för jordbrukets iståndsättande

skulle åvila jordägaren. I fråga om vanhävdsbegreppet anslöt sig utskottet

till jordkommissionens utkast, dock med den omredigering, att såsom

vanhävd ej vore att anse en ur jordbrukssynpunkt fullt befogad omläggning

av odlad jord till betesmark. Det borde ej heller såsom regel tillåtas, att åbyggnader

å de gamla bondehemmanen nedreves eller genom bristande underhåll

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Jordsakkun
niga.

finge förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kunde upprätthållas

genom dess sammanslagning med annan. Däremot borde hinder ej

resas för sammanslagning av vissa smärre fastigheter till jordbruk av den

omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt måste anses önskvärd.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen med anledning

av motionerna måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att

Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lag rörande vanhävd å jordbruk, dels ock för sin del antaga en

lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i den norrländska uppsiktslagen.

Vad utskottet i omförmälda båda utlåtanden hemställt vann riksdagens bifall.

Riksdagens beslut anmäldes i skrivelser den 6 juni 1924 (nr 315 och 316).

Den 11 juli 1924 utfärdades lag (nr 360) om ändrad lydelse av 1 och 2 §§

i den norrländska uppsiktslagen. Enligt den ändrade lydelse sistnämnda lag

härigenom erhållit skall å fastighet, som i lagen avses, uppsikt hållas däröver

att jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras,

ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader

icke bortföras eller lämnas att förfalla. Till sådan vanhävd är ej att hänföra

nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,

varjämte stadgas, att åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning

med annat bliver obehövlig, må bortföras eller lämnas att förfalla, för så vitt

sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt

jordbruk.

Sedan chefen för justitiedepartementet den 20 juni 1924 erhållit Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom departementet för utredning

av frågorna om social arrendelagstiftning och vanhävdslagstiftning, har

min företrädare i ämbetet såsom sakkunniga tillkallat ledamöterna av andra

kammaren O. Nilsson i Tånga, D. Pettersson i Bjälbo och G. H. Andersson i

Rasjön samt ledamoten av första kammaren N. Gabrielsson i Teg. I ett den

20 juni 1926 dagtecknat betänkande hava dessa sakkunniga (jordsakkunniga)

avgivit yttrande rörande frågan om social arrendelagstiftning jämte förslag till

lag i ämnet. Därefter hava jordsakkunniga i ett den 3 september 1926 dagtecknat

betänkande avgivit yttrande och förslag jämväl rörande frågan om vanhävdslagstiftning.

Vid behandlingen av sistnämnda ämne har såsom sekreterare

tjänstgjort ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet

G. Siljeström.

Beträffande frågan om en social arrendelagstiftning får jag erinra, att

Kungl. Maj:t den 5 sistlidna november beslutit låta inhämta lagrådets yttrande

över vissa lagförslag i detta ämne. Under hänvisning till den redogörelse för

de sakkunnigas förslag, vilken av mig lämnats vid remissen till lagrådet, må

om sistnämnda förslag här nämnas följande.

Jordsakkunniga hava föreslagit flera ändringar i och tillägg till de bestämmelser

rörande jordbruksarrende i allmänhet, vilka nu innefattas i allmänna

arrendelagen. Emellertid hava de sakkunniga jämväl ansett, att de särskilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

15

bestämmelser, som därutöver funnits erforderliga beträffande vissa grupper av

arrende, borde inarbetas i nämnda lag. Beträffande jordbruksarrenden under

bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare

innebär förslaget, att, så framt arrendet omfattar odlad jord till en vidd

av minst två och högst tjugufem hektar, skall gälla, bland annat, att upplåtelsen

skall ske för viss tid, ej understigande fem år, med rätt för arrendatorn till

nytt arrende (optionsrätt), så vitt han ej innehaft fastigheten på arrende under

sammanlagt femton år. Omförmälda bestämmelser liksom vissa av de stadgande^

som upptagits i arrendelagens allmänna del, skola vara av tvingande

natur. Så är förhållandet, bland annat, med bestämmelser om jordägarens nybyggnadsskyldighet,

om ersättning för vissa av arrendatorn utförda förbättringar

samt om arrendatorns rätt till husbehovsvirke, torv och nödigt bete.

Dispens från lagens bestämmelser i dessa avseenden skall kunna erhållas, därest

särskilda omständigheter därtill föranleda. Bestämmelserna skola enligt förslaget

icke äga tillämpning, där jorden upplåtits till ägare av angränsande

fastighet att brukas tillsammans med denna, eller där jorden vid arrendeavtalets

ingående tillhör aktiebolag eller förening, som erhållit lån från statens egnahemslånefond

eller jordförmedlingsfond, eller ock av enskild industriidkare eller

trävaruhandlare, vilken uppenbarligen besitter jorden för annat ändamål än att

i sin rörelse utnyttja till fastigheten hörande skog, torvmosse, stenbrott eller

annan dylik naturtillgång. Vidare hava de sakkunniga föreslagit särskilda

bestämmelser om jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra

stadigvarande jordbruksarrenden. Dessa bestämmelser avse företrädesvis att

beträffande nu omförmälda grupper av arrenden stadga samma minimitid och

optionsrätt som föreslagits i fråga om bolagsarrenden. Förutsättning härför

skall dock vara, att upplåtelsen omfattar odlad jord till en vidd av minst två

och högst tjugufem hektar. Bestämmelserna skola vara av tvingande natur

men möjlighet förefinnas till dispens. De föreslagna nya bestämmelserna skola

äga tillämpning för hela landet, och den norrländska arrendelagen skall upphöra

att gälla.

Jag övergår härefter till en redogörelse för innehållet av jordsakkunnigas

förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen.

Beträffande behovet av en dylik lagstiftning och dess omfattning hava de

sakkunniga anfört: Ett utsträckande av den för de nordligare delarna av lanlandet

gällande vanhävdslagstiftningen till södra och mellersta Sverige syntes

ej möta några principiella betänkligheter. Även i södra och mellersta delarna

av landet förelåge ett behov av en vanhävdslag, även om detta behov ej vore

lika framträdande som förhållandet var i norra Sverige vid tiden för den gällande

vanhävdslagens tillkomst. Såsom komplement till det av jordsakkunniga

framlagda förslaget med särskilda bestämmelser rörande vissa arrenden syntes

en vanhävdslagstiftning vara oundgängligen nödvändig. Även den norrländska

vanbävdslagen hade huvudsakligen tjänat ändamålet att utgöra ett komplement

till den norrländska arrendelagen. Det syntes ej vara anledning att frångå den

sålunda gällande grundsatsen, att en vanhävdslag endast skulle utgöra komplement

till den speciella arrendelagstiftningen. Därmed vore också omfatt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!,. Mej:!s proposition nr 191.

ningen av vanhävdslagstiftningen given med hänsyn såväl till skilda grupper

av jordägare som ock till vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande

sådan jord, som, därest den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag

därifrån medgivits, vara underkastad de föreslagna särskilda bestämmelserna

om vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda

industriidkare och trävaruhandlare syntes vanhävdslagen böra vara tillämplig.

De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss

och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden syntes ej vara av

den beskaffenhet, att de såsom komplement tarvade särskilda vanhävdsbestämmelser.

I fråga om vanhävdsbe greppet hava jordsakkunniga förklarat sig sakna anledning

att frångå den gällande lagens bestämning. På grund av en mer tillfällig

vanvård syntes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens

sida innebure, ej böra äga rum. Ej heller finge lagen utgöra hinder för en

sådan omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt vore fullt befogad.

— Vad anginge frågan om sammanslagning av brukningsdelar hava jordsakkunniga

framhållit, att bevarandet av de gamla brukningsdelarna vore av

stor samhällelig betydelse. Detta gällde i främsta rummet de självständiga

bondejordbruken, men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunde giva

sina brukare huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Jordsakkunniga ville därför

i princip förbjuda ett nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga

brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som

ifrågasattes till sammanslagning, kunde giva sin brukare huvudsaklig bärgning

av därå bedrivet jordbruk samt att genom sammanslagningen uppstode

ett självständigt jordbruk, borde en sammanslagning tillåtas. Därest det, även

om så,dana förhållanden ej förelåge, med hänsyn till jordbruksnäringens gagn

kunde finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning komme till stånd,

syntes möjlighet böra beredas att genom dispens erhålla tillstånd därtill. Likaledes

hava sakkunniga föreslagit, att, därest för särskilda undantagsfall erfordrades,

att jord, varå lagen skulle äga tillämpning, toges i anspråk för industriell

anläggning, bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål,

särskilt tillstånd därtill skulle kunna erhållas.

Rörande spörsmålet huruvida vanhävdslagen skall gälla även utarrenderade

jordbruk hava jordsakkunniga framhållit, att det i första hand kunde synas

som om anledning saknades att, då jordbruket utarrenderats, ställa detsamma

under uppsikt. Av förebragt utredning framginge emellertid, att vanhävd i

stor utsträckning förekommit även å de trävaruindustrien i Norrland tillhöriga

hemman, som vore utarrenderade. De sakkunniga hava vidare gjort gällande,

att, om lagen skulle hava någon praktisk betydelse i förevarande avseende,

man ej kunde undgå att å jordägaren lägga ansvaret i förhållande till det allmänna.

Men under sådana omständigheter måste man samtidigt giva jordägaren

möjlighet att under pågående arrendetid ingripa mot begynnande vanhävd.

Enligt jordsakkunnigas förslag till arrendelag skulle också jordägaren

äga rätt att påkalla syn under arrendetiden, där arrendatom eftersatte sin underhållsskyldighet.

Därest jordägaren ställdes under statlig uppsikt med hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

17

syn till den utarrenderade jordens hävd, kunde en dylik rätt för jordägaren till

ingripande mot en arrendator lätteligen medföra, att statsmakternas strävan

att stärka arrendatoremas ställning omintetgjordes. Särskilt beträffande hävden

av jorden kunde jordägaren ofta känna sig manad att ingripa, enär meningarna

i hög grad ginge i sär, när det gällde att avgöra, om vanhävd av jord

skulle anses föreligga. Å andra sidan syntes ett frångående av den gällande

lagens ståndpunkt beträffande åbyggnaderna ej böra utan tvingande skäl äga

rum. I fråga om åbyggnader rådde knappast någon meningsskiljaktighet om

när vanhävd förelåge. Jordsakkunniga hava följaktligen stannat vid den

ståndpunkten, att vanhävdslagen skulle äga tillämpning beträffande utarrenderad

jord endast såvitt anginge nödiga byggnader.

Till frågan om uppsiktsmyndighetens organisation och befogenhet hava jordsakkunniga

med hänsyn till pågående utredning i kolonisations- och egnahemsfrågorna

ansett sig icke för närvarande böra taga definitiv ståndpunkt. De

hava därför föreslagit bibehållande tills vidare av den nuvarande anordningen.

Jordsakkunniga hava ansett sig sakna anledning att föreslå upptagande i

lagen av en bestämmelse om tvångsförsäljning av fastighet, i händelse jordägaren

visat uppenbar tredska i fråga om avhjälpande av vanhävd.

Beträffande det närmare innehållet av för dsakkunnig as förslag må anföras

följande. I fråga om lagens tekniska utformning hava jordsakkunniga anslutit

sig till den norrländska upp siktslagen. Lagen skall avse fastighet på landet,

som tillhör bolag eller ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken driver

industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Lagen skall

dock ej äga tillämpning, där fastigheten äges av aktiebolag eller förening, som

erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, eller ock

av enskild person, som uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för

annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse,

stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Ytterligare förutsättning för

lagens tillämplighet skall vara, att den odlade jord, som ingår i någon särskild

brukningsdel, utgör minst två och högst tjugufem hektar. Beträffande sådan

brukningsdel skall uppsikt hållas däröver att jordbruket ej så vanvårdas, att

dess vidmakthållande därigenom äventyras, ävensom att för brukningsdelen

nödiga byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla. Är brukningsdelen

utarrenderad, skall lagen äga tillämpning allenast beträffande för brukningsdelen

nödiga byggnader (1 §). Från förbudet att nedlägga jordbruket å en

äga göres undantag för det fall, att ägan på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Därest åbyggnad blir obehövlig genom jordbruks sammanslagning

med annat, skall den få bortföras eller lämnas att förfalla, så vitt ingen av de

sammanslagna brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning är sådan, att

åbo kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av därå bedrivet jordbruk, samt

sammanslagningen medför uppkomsten av dylikt jordbruk (2 §). För utövandet

av uppsikten över lagens tillämpning skall i varje län eller, där två eller

flera län lämpligen kunna förenas, i dessa finnas en jordbrukskommission, bestående

av ordförande och tre ledamöter, vilka samtliga skola utses av Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 103 höft. (Nr 191.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Maj:t för en tid av tre år (3 §). Om på grund av inkommen anmälan eller

eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att sådan vanhävd, som

avses i lagen, äger rum, skall kommissionen föranstalta om syn å brukningsdelen

genom särskilt förordnade gode män. Dessa skola å stället undersöka

förhållandet och till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder,

som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga (4 §). Finner kommissionen

på grund av syneutlåtandet, att vanhävd föreligger, skall kommissionen

först hava att söka träffa skriftlig överenskommelse med jordägaren att

inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande.

I överenskommelsen skall angivas, vilka särskilda åtgärder det

skall åligga jordägaren att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken en

var av dessa skall vara vidtagen. Kan sådan överenskommelse ej träffas eller

fullgör jordägaren ej sitt åtagande, skall kommissionen äga att vid domstol

anhänggiggöra talan mot jordägaren (5 §). Domstolen skall då äga föreskriva

de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren

viss tid, högst fyra år, inom vilken en var av de föreskrivna åtgärderna skall

vara vidtagen. Verkställas ej dessa åtgärder inom föreskriven tid, skall domstolen

på yrkande av kommissionen äga giva jordägaren nytt föreläggande

(6 §). Försummelse från jordägarens sida att efter överenskommelse med

kommissionen inom viss tid utföra angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande

eller underlåtenhet att verkställa av domstolen föreskrivna åtgärder skall

medföra bötesansvar (7 §). Åtal för försummelse eller underlåtenhet, som nu

nämnts, skall efter kommissionens uppdrag utföras av allmän åklagare (9 §).

I händelse av bristande tillgång till böternas gäldande skola de ej förvandlas

till frihetsstraff (10 §). I förslaget förekomma vidare bestämmelser om utsträckt

ansvar i vissa fall för avhjälpande av vanhävd. Därest jord varit föremål

för syn, skall, även om jorden därefter upplåtes på arrende, jordägaren

likväl ansvara för avhjälpande jämväl av den å jorden vid synen befintliga

vanhävden. Likaledes skall, därest efter syn brukningsdel genom köp, byte

eller gåva övergått till ny ägare, förre ägaren svara för avhjälpande av vid

synen befintlig vanhävd. Från ansvar, som nu nämnts, skall förre ägaren dock

vara fri, där med kommissionens medgivande ansvarigheten övertagits av den

nye ägaren. Den omständigheten, att ansvarighet kan utkrävas av förre ägaren,

skall ej medföra befrielse för nye ägaren från den ansvarighet för vanhävden,

som eljest må åvila honom (8 §). Särskilt tillstånd att nedlägga jordbruk

eller bortföra eller övergiva åbyggnader skall i vissa fall efter kommissionens

hörande kunna meddelas av länsstyrelse. Dylikt tillstånd skall kunna meddelas,

dels därest det erfordras att odlad jord tages i anspråk för industriell anläggning

eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat sådant ändamål, dels

ock därest, oaktat sådana omständigheter, som skola utgöra förutsättning för

jordbruks sammanslagning icke föreligga, det likväl med hänsyn till jordbruksnäringens

gagn finnes synnerligen önskvärt, att ett jordbruk sammanslås med

annat (13 §). Enligt förslaget skall lagen ej äga tillämpning med avseende å

förut odlad jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt

nedlagt. Den norrländska uppsiktslagen skall upphöra att gälla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19

över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava yttran- Yttranden.

den avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott utom i Uppsala

och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges

skogsägareförbund. I en till Kungl. Maj :t ställd, den 1 oktober 1926 dagtecknad

skrift har borgmästaren Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande

jordsakkunnigas förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna

beaktande vid utarbetande av proposition i ämnet.

I fråga om behovet och lämpligheten av en lagstiftning av förevarande slag

framgår av de avgivna yttrandena, att meningarna äro mycket delade. I de

flesta yttrandena hava därjämte framställts anmärkningar mot vissa särskilda

bestämmelser i jordsakkunnigas förslag.

I den mån jag icke i fortsättningen finner anledning återkomma till vad i

dessa yttranden uttalats, får jag beträffande innehållet av yttrandena hänvisa

till en inom justitiedepartementet utarbetad sammanställning, vilken torde

få såsom bilaga fogas vid dagens protokoll (bil. B.).

Ändamålet med den för de nordligare delarna av vårt land gällande upp- Bepartesiktslagen

har varit att förhindra den vanvård av jordbruket, som leder till menisc^efenodlingens

tillbakagång. Man har velat förekomma, att det kapital, som ligger

i jordens egenskap att vara odlad, försvinner och att dess avkastningsförmåga

för framtiden därmed väsentligt förminskas. Med lagen har däremot icke

åsyftats att framtvinga en ökad produktiv verksamhet inom jordbruket.

Jämte nyss antydda, i nationalekonomiskt hänseende viktiga syfte har lagen

haft att tjäna ett även ur social synpunkt betydelsefullt ändamål, nämligen

bevarandet av de gamla brukningsdelarna. Lika väl som det allmänna har ett

påtagligt intresse av att den odlade marken inom landet icke förminskas, ligger

det tydligen vikt vid att nedgång icke inträder i de självständiga jordbrukens

antal. Härav har framgått lagens ståndpunkt att såsom regel icke tillåta ett

förintande av befintliga åbyggnader å en självständig brukningsdel, även

om åtgärden ur jordbruksekonomisk synpunkt tilläventyrs kunnat vara befogad.

Denna lagstiftning har, såsom jag redan erinrat, tillkommit på grund av vissa

säregna förhållanden i Norrland och Dalarne. Allmänt hava erkänts de goda

verkningar uppsiktslagen haft med avseende å jordbrukets vidmakthållande

inom de delar av landet, där den varit gällande. Till ej oväsentlig del har lagen

otvivelaktigt bidragit att lägga grund för en ökad insikt om jordbrukets betydelse

även för dessa bygder och om trävaruindustriens eget intresse av dess

kraftiga befordran.

Vid bedömande av frågan om uppsiktslagens utsträckande till hela riket måste

efter min uppfattning konsekvent fasthållas, att med lagen avses att befordra

båda nu nämnda ändamål, jordbrukets vidmakthållande och befintliga brukningsdelars

bevarande. I flertalet av de yttranden, vilka utmynna i ett avstyrkande

av jordsakkunnigas förslag, torde frågan hava betraktats något ensidigt

från jordbruksekonomisk synpunkt. Utan att i någon mån underkänna be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

tydelsen av att hänsyn tages även till ekonomiska förhållanden, måste jag dock

bestämt göra gällande, att härvid de sociala synpunkterna kräva ej mindre beaktande.

I enlighet med min hemställan har Kungl. Maj :t den 5 sistlidne november

beslutit låta inhämta lagrådets utlåtande över upprättat förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

jämte vissa därmed sammanhörande lagförslag. Med dessa förslag åsyltas

en revision i vissa delar av gällande arrendelagstiftning. I anslutning till jordsakkunnigas

förslag har därvid en åtskillnad i legislativ! hänseende ansetts böra

upprätthållas mellan å ena sidan arrenden, som upplåtas av bolag, ekonomiska

föreningar och sådana enskilda personer, vilka huvudsakligen förvärvat arrendefastigheterna

för annat ändamål än jordbruksdrift, samt å andra sidan arrenden,

som upplåtas av fideikommissarier, godsägare och andra enskilda jordägare.

På grund av de särskilda förhållanden, som föreligga vid den förra gruppen

av arrenden, hava i fråga om dessa föreslagits bestämmelser av tvingande natur

i större utsträckning än som funnits påkallat beträffande övriga arrenden. Med

hänsyn till de olikartade förhållanden, som råda i skilda landsdelar med avseende

å jordbrukets naturliga förutsättningar, har föreslagits, att den nuvarande

norrländska arrendelagen skall bibehållas i gällande kraft med allenast de ändringar,

som erfordras för att bringa den till överensstämmelse med en i vissa

avseenden reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. De lagstadganden

i övrigt, vilka påkallas för att tillgodose behovet av vad i allmänhet betecknats

såsom en social arrendelagstiftning i mera speciell bemärkelse, hava ansetts

böra införas i 1907 års allmänna arrendelag.

Under förarbetena till den nuvarande uppsiktslagen framhölls med styrka

från skilda håll, att en arrendelag av den innebörd, som föreslagits i fråga om

den norrländska industriens fastigheter, med nödvändighet såsom komplement

krävde en lag, vilken förhindrade nedläggandet .av jordbruk å sådan

jord, som, därest den utarrenderades, skulle falla under arrendelagens tillämpning.

För denna ståndpunkt, vilken såsom redan anmärkts kommit till uttryck

i gällande lagstiftning, hava nu jämväl jordsakkunniga uttalat sig i samband

med förslaget att för hela riket genomföra en arrendelagstiftning av väsentligen

likartat innehåll med den norrländska. För min del biträder jag utan

tvekan denna uppfattning. Härvid gälla samma skäl, som på sin tid framfördes

redan av norrlandskommittén och numera torde vara tämligen allmänt

godkända. Främst kommer i betraktande farhågan för att de jordägare, mot

vilka en dylik arrendelagstiftning riktar sig, skola, hellre än att underkasta

sig dess bestämmelser, nedlägga jordbruket å sina odlade marker. Att häri

ligger en anledning att fullständiga arrendelagstiftningen med särskilda bestämmelser

mot vanhävd får anses bestyrkt även av de i nu föreliggande ärende

avgivna yttrandena. Två länsstyrelser och förvaltningsutskottet inom ett

hushållningssällskap hava uttalat sig för uppskov med frågan om en uppsiktslagstiftning

intill dess viss erfarenhet om behovet därav kunnat vinnas.

För min del måste jag finna olämpligt, om dessa frågor icke skulle upptagas

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

till avgörande i ett sammanhang; i detta avseende synes någon närmare erfarenhet

knappast vara att avvakta. Då jag funnit den allmänna arrendelagen

böra utvidgas med vissa särskilda bestämmelser av den karaktär, som utmärker

den norrländska arrendelagstiftningen, följer därav alltså, att jag är beredd

tillstyrka även en lagstiftning, med vilken åsyftas att förebygga vanhävd

å här ifrågavarande fastigheter.

Likasom i arrendelagstiftningen uppkommer i fråga om vanhävdslagstiftningen

spörsmålet, huruvida bestämmelserna kunna sammanföras i en för hela

riket gällande lag eller om olika regler skola givas för norra Sverige, å ena

sidan, och för rikets övriga delar, å den andra. Såsom redan erinrats, har jag

i fråga om arrendelagstiftningen funnit mig böra förorda bibehållande av den

nuvarande speciellt för Norrland och Dalarne gällande lagen. Visserligen måste

de synpunkter, vilka härvid varit bestämmande, tillmätas betydelse även med

avseende å vanhävdslagstiftningen. Läget är dock väsentligen ett annat. Den

olikhet, som föreligger i fråga om jordbrukets naturliga förutsättningar i skilda

delar av landet, kommer i vanhävdslagstiftningen i betraktande huvudsakligen

vid lagens tillämpning. Det ligger i sakens natur, att de grundläggande stadgandena

i en vanhävdslag måste erhålla tämligen allmängiltig innebörd. Lagen

befordrar därigenom den nödiga anpassningen efter växlande förhållanden i

olika trakter. Ej heller kunna i en sådan lag upptagas alltför många detaljbestämmelser.

Sålunda kan lagen knappast mer än i allmänt hållna ordalag

definiera begreppet vanhävd; vid lagtillämpningen torde det emellertid visa sig,

att vad som i en landsända med all rätt är att anse såsom vanhävd icke kommer

att så betraktas i en annan del av riket. Beträffande den nödvändiga uppsiktsmyndighetens

organisation och det rättsliga förfarandet vid ingripande mot

vanhävd torde anledning saknas att uppställa särskilda regler för landets skilda

delar. Ej heller lära de olika ortsförhållandena föranleda, att spörsmålet om

vanhävdslagens tillämplighet med avseende å utarrenderade fastigheter bör

regleras på ett sätt i Norrland och Dalarne och på ett annat sätt i södra och

mellersta Sverige. Då alltså lagens stadganden torde kunna erhålla en i huvudsak

enahanda avfattning vare sig de skola äga tillämpning i den ena eller den

andra delen av riket samt de i viss mån skiljaktiga bestämmelser, som bliva

erforderliga i ett eller annat avseende, synas utan men för överskådligheten kunna

sammanföras med övriga stadganden, har jag funnit mig böra tillstyrka antagandet

av en gemensam lag i ämnet. Till de av lokala förhållanden betingade

skiljaktigheter, vilka bliva nödvändiga i fråga om vissa av lagens bestämmelser,

torde jag få återkomma vid den närmare redogörelsen för lagförslaget.

Jag anhåller att härefter få till behandling upptaga några frågor, som av

jordsakkunniga berörts i den allmänna motiveringen till deras förslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Lagstiftningens omfattning med, hänsyn till skilda

grupper av jordägare och till vederbörande

fastighets storlek.

(Jordsakkunnigas förslag: 1 §; Allmän motivering s. 28. Yttranden s.

34—38.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall uppsiktslagen endast utgöra ett komplement

till arrendelagstiftningens speciella bestämmelser rörande arrenden under

bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämställda rättssubjekt. De

sakkunniga hava ansett anledning ej föreligga att frångå denna grundsats,

vilken är redan genomförd i fråga om den norrländska uppsiktslagen. Lagen

skall alltså enligt förslaget hava avseende endast å sådan jord, för vilken,

därest den utarrenderats, skolat gälla de särskilda för bolag och med dem likställda

rättssubjekt föreslagna arrendestadgandena. I vissa av de avgivna yttrandena

har däremot uttalats den uppfattning, att lagen borde avse all i enskild

ägo varande jord. Såsom skäl härför har huvudsakligen anförts, att lagen

därigenom skulle undgå att erhålla karaktär av lagstiftning, riktad uteslutande

mot en viss grupp av jordägare.

Beträffande detta spörsmål ansluter jag mig till jordsakkunnigas ståndpunkt.

Då lagens ändamål är att förhindra nedläggande av befintliga jordbruk, följer

redan härav att dess giltighet bör begränsas till sådana fall, i vilka föreligger

anledning till antagande, att jordbruket kan komma att nedläggas. I de inkomna

yttrandena har nästan enstämmigt vitsordats, att vanhävd för närvarande sällan

förekommer och att en vanhävdslag är påkallad endast såsom komplement till

skärpta arrendehestämmelser. Om endast beträffande sådana jordägare, vilka

förvärvat jorden i annat syfte än för drivande av jordbruk, förhållandena anses

kräva strängare bestämmelser rörande arrendeupplåtelser, skulle alltså härav

följa, att vanhävdslagstiftningen bör erhålla tillämpning uteslutande med avseende

å dessa jordägare. Att väsentligen för vinnande av en formell likställighet

utsträcka vanhävdsbestämmelserna till att gälla även andra jordägare synes

icke vara att tillråda.

Jordsakkunniga hava ansett de föreslagna särskilda bestämmelserna om

arrenden under fideikommiss och vissa andra därmed jämställda jordbruk icke

såsom komplement tarva en uppsiktslag. Även härutinnan biträder jag de sakkunnigas

förslag. Visserligen skall enligt det inom justitiedepartementet omarbetade,

numera till lagrådet remitterade förslaget beträffande arrenden under

fideikommiss och övriga här avsedda jordbruk gälla en viss minimitid, men

föreslagna bestämmelser om nybyggnads- och underhållsskyldighet för jordägaren

skola enligt samma förslag avse endast arrende av jord, tillhörig bolag

och med dem likställda rättssubjekt. Allenast i fråga om sistnämnda arrenden

föreslås att stadgandena om arrendator rätt till ersättning för nyodling

och förbättringar av fastigheten skola vara av tvingande natur. Det torde i

synnerhet vara stadgandena om nybyggnads- och underhållsskyldighet, som

kunna för jordägaren utgöra anledning att hellre nedlägga jordbruket än att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

23

utarrendera fastigheten. Därtill kommer, att det icke torde behöva befaras, att

ett jordbruk nedlägges i annat fall än då jorden förvärvats i annat syfte än

för jordbruksdrift. Därest det framdeles •—- mot vad nu synes antagligt —

skulle visa sig, att de föreslagna särskilda bestämmelserna om arrende av jord

under fideikommiss skulle i någon avsevärd omfattning medföra ett nedläggande

av jordbruk å sådan jord, bör tydligen upptagas till övervägande, huruvida

en utsträckning av vanhävdsbestämmelserna skall äga rum.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att uppsiktslagen erhåller tillämpning

endast beträffande sådan jord, som avses i norrländska arrendelagen och i de

bestämmelser, vilka enligt det förut omnämnda förslaget till ändringar i den

allmänna arrendelagen skola gälla för arrenden under bolag och med dem likställda

rättssubjekt. Beträffande nu ifrågavarande lagstiftning intager Värmlands

län så till vida en särställning, att länet tillhör området för den norrländska

uppsiktslagens giltighet, under det att den norrländska arrendelagen där

icke äger tillämpning. Av hänsyn till den enstämmighet, varmed i avgivna

yttranden i nu föreliggande ärende förordats, att länet i fråga om uppsiktslagens

tillämplighet skulle fortfarande jämställas med de norrländska länen, har

jag ansett förslaget böra avfattas i enlighet härmed. Med den uppfattning jag

hyser i fråga om det inbördes förhållandet mellan arrende- och uppsiktslagarna

följer, att jag då finner mig böra tillstyrka, att även med avseende å arrendebestämmelserna

Värmlands län överföres till den speciella norrlandslagstiftningens

giltighetsområde. Till denna fråga torde jag alltså få återkomma, då

utlåtande föreligger från lagrådet beträffande förslagen till ändringar i arrendelagstiftningen.

Bestämmandet av vanhävd.

(Jordsakkunnigas förslag: 1 och 2 §§. Allmän motivering s. 38. Yttrandena

s. 38—43.)

Beträffande frågan hur långt vanvård av jordbruket skall hava fortskridit

för att ett ingripande mot jordägaren skall anses befogat hava jordsakkunniga

i huvudsak ställt sig på den nuvarande lagens ståndpunkt. Häremot har ej

heller i yttrandena framställts någon anmärkning.

I vissa yttranden har gjorts gällande, att stadgandet i 2 § första stycket i

förslaget innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens intresse att

på ekonomiskt bästa sätt tillvarataga jordens avkastningsmöjligheter, särskilt i

fråga om rätt att omlägga driften. Det må då först framhållas, att förslaget

i allmänhet ej avser att förhindra en rationell omläggning av jordbruksdriften

såsom sådan. Däremot medger ej förslaget rätt till nedläggande av jordbruk

å annan äga än sådan, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Detta

stadgande, som helt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i den norrländska

uppsiktslagen, kan måhända synas Tigoröst, särskilt med hänsyn till

förhållandena i vissa delar av södra Sverige. Då nu ifrågasättas, att lagen

skall utsträckas till hela landet, skulle en viss modifikation av stadgandet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kunna synas påkallad för att jordägarens intresse att på det ekonomiskt

mest givande sättet utnyttja sin jord ej må motverkas. Emellertid har jag

icke funnit mig böra härutinnan föreslå någon avvikelse från den nuvarande

lagen. Jag utgår därvid från att vid stadgandets tillämpning skälig hänsyn

kommer att tagas till lokala och ekonomiska förhållanden. Genom att detta

stadgande erhölle en mera obestämd avfattning kunde lagen lätt komma att

öppna möjlighet till upprepande av de missförhållanden, vilka föranlett den

nuvarande formuleringen. Faran härför synes större än att en alltför restriktiv

och till orimliga konsekvenser ledande tolkning skall kunna göra sig gällande.

Här föreligger otvivelaktigt ett fall, då lagtillämpningen kan komma

att ställa sig olika i Norrland och i vissa delar av det övriga Sverige. Fn

åtgärd med avseende å jordens utnyttjande kan i södra och mellersta Sverige

vara fullt befogad, under det att den i Norrland kan vara att hänföra till uppenbar

vanhävd. Sammalunda är förhållandet, då det gäller att avgöra vilka

andra omständigheter än jordens naturliga beskaffenhet må föranleda till antagande,

att en äga måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Vidkommande spörsmålet om rätt att sammanslå brukningsdelar hava jordsakkunniga

framhållit den samhälleliga betydelsen av de gamla brukningsdelarnas

bevarande såsom självständiga jordbruk. De sakkunniga hava föreslagit

en skärpning av den gällande lagens bestämmelser i syfte att från förintelse

skydda jämväl de små brukningsdelar, som ej giva sina brukare mer

än nödtorftig bärgning. Mot denna förslagets ståndpunkt hava i flera av de

avgivna yttrandena framställts invändningar. Därvid har framhållits, att

möjligheten att sammanslå brukningsdelar borde, utan att det berättigade syftet

med en vanhävdslagstiftning därmed riskerades, kunna göras något vidare

samt att lagen ej borde förhindra en av starka ekonomiska skäl betingad utveckling.

Villigt må ock medges, att ett på föreslaget sätt vidgat skydd för

dylika smålägenheter stundom kan vara oförenligt med ett ur ekonomisk synpunkt

fullt rationellt tillgodogörande av jorden. I detta avseende torde emellertid

de sociala synpunkterna kräva särskilt beaktande. Under nuvarande

och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i städer och stadsliknande

samhällen finnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott, som ej där

kan vinna utkomst, är det av största betydelse att för den växande befolkningen

tillvaratagas de försörjningsmöjligheter, som kunna erbjuda sig på landsbygden.

Under sådana omständigheter måste tillses, att redan befintliga odlingsmarker

vidmakthållas och att icke genom nedläggande av existerande

brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskas. Jag kan därför

ej biträda de framställda anmärkningarna i den mån de innebära, att såsom

regel möjligheten att sammanslå brukningsdelar skall göras vidsträcktare än

jordsakkunniga föreslagit. Emellertid torde utan att det nu antydda syftet

äventyras möjligheten att erhålla dispens i förevarande avseende kunna något

vidgas. Ej blott då det av hänsyn till jordbruksnäringens gagn är synnerligen

önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd, utan jämväl då så är

förhållandet på grund av andra omständigheter, synes dispens kunna medgivas.

Såsom särskilda omständigheter, vilka kunna komma i betraktande, må

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

25

framhållas personliga förhållanden, vilka göra en flyttning önskvärd eller

rent av nödvändig, förändrade förhållanden inom näringslivet på orten eller

ett yppande av andra försörjningsmöjligheter för brukningsdelens åbo.

Uppsiktslagens tillämplighet beträffande utarrenderade

fastigheter.

(Jordsakkunnigas förslag: 1 § tredje stycket. Allmän motivering s. 51.

Yttrandena s. 43—44.)

Enligt jordsakkunnigas förslag med avseende å arrendelagstiftningen skall

vid arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt åligga jordägaren

att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga

byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Under arrendetiden skall någon

nybyggnadsskyldighet i regel icke åligga jordägaren. Allt underhåll av byggnaderna

skall åligga arrendatorn. För jordens hävd skall arrendatorn likaledes

vara ansvarig. Därest arrendatorn eftersätter sin vårdnadsskyldighet, äger

jordägaren påkalla syn för att arrendatorn må föreläggas viss tid för avhjälpande

av bristen. Om arrendatorn underlåtit att inom den föreskrivna tiden

bota bristen, skall jordägaren äga att på arrendatorns bekostnad själv verkställa

arbetet.

Det inom justitiedepartementet omarbetade förslaget i arrendelagstiftningen

upptager i vissa avseenden andra regler härutinnan. Även enligt detta förslag

åligger det jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets

bedrivande nödiga byggnader samt att hava ombesörjt ombyggnad och

sådana reparationer, vilka ej äro av allenast mindre omfattning. Men därest

under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, nybyggnad

eller ombyggnad av hus, som för jordbrukets bedrivande är nödigt, blir erforderlig,

eller å : sådant hus måste företagas reparation, som ej är av allenast

ringa omfattning, skall jordägaren jämväl vara skyldig att därom besörja. Arrendatorn

skall åligga att avhjälpa sådana under arrendetiden å nödiga byggnader

uppkomna brister, som äro av allenast ringa omfattning. I samband därmed

har bestämmelsen om jordägarens rätt att under arrendetiden påkalla syn

utgått. Ansvaret för jordens hävd skall såsom enligt gällande lag åvila arrendatorn.

Härigenom har förslaget bragts till överensstämmelse med den norrländska

arrendelagen.

Jordsakkunniga hava föreslagit, att uppsiktslagen såsom regel skall beträffande

utarrenderad jord äga tillämpning endast såvitt angår nödiga byggnader

samt att ansvaret för byggnadernas vidmakthållande skall gentemot det allmänna

åvila jordägaren. Mot den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda intagit,

hava i vissa av de avgivna yttrandena framställts invändningar, i det att dels

påyrkats, att lagen skall erhålla tillämpning även beträffande jorden å

utarrenderade fastigheter, dels ock framhållits, att ansvaret bör ligga hos

den, som föranlett vanhävden. Beträffande den senare invändningen finner

jag i likhet med jordsakkunniga av praktiska skäl nödvändigt att ansvaret lägges

å jordägaren. De små ekonomiska förhållanden, i vilka flertalet arren
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

datorer befinner sig, medgiva nämligen icke att av dem utkräves någon ansvarighet

för vanhävden. Men om ansvarighet ålägges jordägaren i förhållande

till det. allmänna, måste denne, såsom de sakkunniga jämväl erinrat, samtidigt

erhålla möjlighet att, i den mån han icke enligt arrendelagen är ansvarig

för fastighetens hävd och underhåll, under löpande arrendetid vidtaga åtgärder

mot begynnande vanhävd. Då det emellertid synts mindre lämpligt, att

jordägaren skulle kunna ingripa i arrendejordbrukets skötsel, har såsom nämnts

den av jordsakkunniga föreslagna bestämmelsen om rätt för jordägaren att påkalla

syn under arrendetiden ej upptagits i det omarbetade förslaget. Vidare

torde, därest i förhållande till det allmänna jordägaren skall ansvara för

fastighetens hävd även i sådana avseenden, då enligt arrendeförhållandet arrendator!

ensam har ansvaret, jordägaren stundom finna sig nödsakad att med

stränghet ingripa mot en arrendator, som måhända endast i mindre grad eftersätter

sin skyldighet i detta avseende. Vid nu angivna förhållanden lärer det

ej låta sig göra att giva uppsiktslagen tillämplighet beträffande utarrenderad

fastighet i annan mån än jordägaren är ansvarig för fastighetens hävd eller

sålunda endast beträffande nödiga byggnader. Anledning torde ej föreligga

att undantaga det fall, att vållande ligger arrendatorn till last. Regeln synes

jämväl böra gälla, där arrendet på grund av meddelad dispens eller annan orsak

ej faller under den norrländska arrendelagens bestämmelser eller de särskilda

stadganden, som enligt det nämnda förslaget skulle upptagas i den allmänna

arrendelagen rörande arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt.

Nu nämnda fall torde nämligen bliva endast undantagsvis förekommande,

och något egentligt behov av speciella regler i uppsiktslagen kan därför

näppeligen anses vara för handen.

Speciell mo- Av vad nu anförts lärer framgå, att jag i huvudsak kunnat ansluta mig till

tivtring. ^en aHmänna uppfattning, som kommit till uttryck i jordsakkunnigas förslag.

Endast i några mindre väsentliga avseenden har jag funnit förslaget böra omarbetas.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda stadgandena

i det omarbetade förslaget. Härvid torde jag icke behöva uppehålla mig vid

sådana från jordsakkunnigas förslag gjorda avvikelser, vilka tillkommit uteslutande

av redaktionella hänsyn eller för att i uppsiktslagen vinna överensstämmelse

med det av mig förut framlagda förslaget till ändringar i arrendelagstiftningen.

Därjämte får jag hänvisa till jordsakkunnigas betänkande och

de däröver avgivna yttrandena.

1 §•

Då jag, såsom vid remissen till lagrådet av förslagen i fråga om arrendelagstiftningen

närmare utvecklats, funnit den norrländska arrendelagen böra med

vissa mindre ändringar bibehållas i gällande kraft, följer därav, att i uppsiktslagen

olika grunder måste angivas för bestämmande av den jord, varå denna

lag skall äga tillämpning. I fråga om jord, belägen inom de trakter av riket,

där den allmänna arrendelagen skall gälla, torde, såsom ock skett i jordsakkunnigas

förslag, böra användas samma avfattning som i förslaget till ändrin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

''2,1

gar i arrendelagstiftningen begagnats för bestämmande av de fall, då de särskilda

bestämmelserna om arrende av jord under bolag och med dem likställda

rättssubjekt skola äga tillämpning. I fråga om jord, belägen inom den norrländska

arrendelagens giltighetsområde, torde likaledes böra i uppsiktslagen

iakttagas anslutning till den norrländska arrendelagens uttryckssätt. Denna

skiljaktighet blir en följd av att uppsiktslagen är avsedd att vara ett komplement

till arrendelagstiftningen i nu berörda delar. Härvid må erinras, att

anslutningen till norrlandslagen innebär en utvidgning av uppsiktslagens tilllämplighet

inom Norrland, Dalarne och Värmland. Härigenom tillgodoses ett

i yttranden från vissa myndigheter uttalat önskemål att lagen må avse ej blott

skogsspekulanter utan enskilda spekulanter över huvud.

2§.

För överskådlighetens skull har det i nuvarande lag under 1 § upptagna

stadgandet i vad det avser lagens tillämplighet i fråga om utarrenderad brukningsdel

överförts till en särskild paragraf.

3§.

I några yttranden har gjorts gällande, att sådana fall, som avses i 13 § första

stycket i de sakkunnigas förslag, icke kunna betraktas såsom vanhävd, och

har därför hemställts, att stadgandet i nämnda stycke måtte utgå för att i

stället inarbetas i förevarande paragraf. Med hänsyn till de av jordsakkunniga

i motiveringen till 2 § i deras förslag åberopade skäl finner jag emellertid

ej anledning i denna del frångå förslaget.

4§.

Jordsakkunniga hava ej tagit definitiv ståndpunkt till frågan om uppsiktsmyndighetens

organisation och verksamhetssätt utan hava i avbidan på det utlåtande,

som är att förvänta från särskilt tillkallade sakkunniga i kolonisations-

och egnahemsfrågorna, föreslagit bibehållande av den nuvarande anordningen.

I flera yttranden från länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

i södra och mellersta Sverige har emellertid uttalats den önskan,

att uppsikten måtte anförtros åt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnder. I likhet med jordsakkunniga kan jag, med hänsyn

till nämnda, ännu icke avslutade utredning ej anse lämpligt att nu söka

genomföra en förändrad organisation. Härtill föreligger så mycket mindre anledning

som den nuvarande anordningen med särskilda jordbrukskommissioner

icke, såvitt herrar Wihlborgs och Nilssons utredning givit vid handen eller

eljest är känt, föranlett några önskemål om en förändring. Ur synpunkten att

icke använda en större förvaltningsapparat än behovet kräver har jag anslutit

mig till de sakkunnigas förslag att vid tillsättande av dessa kommissioner två

eller flera län skola kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning, sammanföras till

ett gemensamt verksamhetsområde.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5 §•

Med anledning av vad i vissa yttranden uttalats om lämpligheten av att jordbrukskommissionerna

skulle kunna, i enlighet med vad som faktiskt stundom

förekommit, utan föregången syn träffa överenskommelse med jordägaren om

åtgärder för avhjälpande av vanhävd har förevarande stadgande i det omarbetade

förslaget erhållit en avfattning, som överensstämmer med den gällande

lydelsen. Däremot har jag ej ansett lämpligt, att, på sätt jämväl ifrågasatts,

åt en dylik överenskommelse gives samma verkan som åt överenskommelse, vilken

träffats på grundval av en syneförrättning.

6—7 §§.

Den från jordkommissionens förslag hämtade bestämmelsen, att i den med

jordägaren träffade överenskommelsen ävensom i domstolens föreläggande

skall angivas den tid, inom vilken varjej särskild åtgärd för avhjälpande av

vanhävd skall vara vidtagen, har synts mig synnerligen lämplig, och har

därför en föreskrift av detta innehåll upptagits i det förslag jag nu framlägger.

8 §.

Med hänsyn till den avsevärda förskjutning av penningvärdet, vilken ägt

rum sedan den nuvarande lagens bötesbestämmelser fastställdes, har jag, i anslutning

till vad herr Lindhagen hemställt, ansett mig böra föreslå en höjning

av bötesmaximum. Detta har synts mig kunna sättas till 5,000 kronor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anmärkt, att av paragrafens lydelse

ej skulle med tydlighet framgå, att böter kunna ådömas även för eftersättande

av det nya föreläggande, som domstol jämlikt 7 § andra stycket kan hava

meddelat. Till förebyggande av tvekan i detta hänseende har formuleringen

något jämkats.

13 §.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har hemställt om den ändring i gällande

lag, att jordbrukskommission må efter eget beprövande antingen själv

anhängiggöra åtal eller uppdraga åt allmän åklagare att utföra detsamma.

Av föreliggande utalanden framgår ej, att i allmänhet någon olägenhet försports

därav att det skall tillkomma allmän åklagare att föra talan i mål om ansvar

för eftersättande av åtagande eller föreläggande att vidtaga åtgärder för avhjälpande

av vanhävd. På grund härav och med hänsyn till den kostnad, som

skulle kunna tillskyndas det allmänna, därest jordbrukskommissionen skulle

själv utföra talan vid domstol, har jag icke ansett mig böra biträda nämnda

hemställan.

14 §.

Då enligt förslaget till ändringar i arrendelagstiftningen dispensrätten lagts

i länsstyrelsernas händer, synes anledning ej föreligga att beträffande dispensärenden

enligt denna lag överlämna avgörandet åt andra myndigheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

‘29

Ett utsträckande, på sätt blivit ifrågasatt, av dispensrätten enligt första

stycket till andra fall än sådana, som äro jämförliga med de uttryckligen angivna,

synes med hänsyn till vikten av markens bevarande för jordbruksproduktion

ej vara att förorda.

Övergångsbestämmelserna.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län bar anmärkt, att, då ej ringa tid

kan komma att förflyta mellan nedläggandet av ett jordbruk och den odlade

jordens fullständiga förvildning, jordsakkunnigas förslag icke kan anses innebära

ett lagfästande av den princip, som antagits ligga till grund för Kungl.

Maj :ts av dem åberopade utslag. I anledning härav har en omformulering vidtagits

i sista punkten av första stycket.

Beträffande sista stycket i övergångsbestämmelserna må anmärkas, att med

det däri upptagna stadgandet närmast avses 9 § i lagen den 18 juni 1926

(nr 336) angående sammanläggning av fastigheter å landet. Innebörden av

stadgandet är uppenbarligen, att vad i nämnda paragraf stadgas skall äga

tillämpning även för det fall, att fastighet, som i paragrafen avses, är belägen

i annan del av riket än där den nuvarande uppsiktslagen är gällande.

Då besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som avses

i 14 § i det överarbetade förslaget, lämpligen synes böra prövas av regeringsrätten,

erfordras härför ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Denna

fråga har jag för avsikt att framdeles anmäla till Kungl. Maj:ts prövning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr ] Öl

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tillhör fastighet på landet inom annan del av riket än här nedan i andra

stycket sägs bolag eller ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken

driver yrkesmässig handel med skogsprodukter eller industriell rörelse och ej

besitter fastigheten huvudsakligen för jordbruk, och ingår i särskild till fastigheten

hörande brukningsdel odlad jord till en vidd av minst fyra och högst

tjugufem hektar, skall uppsikt på sätt nedan förmäles hållas däröver att jordbruket

å brukningsdelen ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom

äventyras, ävensom att för brukningsdelen nödiga byggnader icke bortföras

eller lämnas att förfalla.

Lag samma vare i fråga om fastighet på landet inom Värmlands län och

inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och

Svärdsjö socknar i Kopparbergs län och inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, där fastigheten tillhör bolag eller

ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och i särskild

till fastigheten hörande brukningsdel ingår inrösningsjord till en vidd av minst

fyra hektar.

Vad nu stadgats skall äga tillämpning även i det fall, att i brukningsdel

ingår jord från särskilda, samma ägare tillhöriga fastigheter.

Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för

jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring

eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet

betraktas såsom en fastighet.

2 §.

År brukningsdel utarrenderad, skall, där ej sådant fall är för handen, varom

i 9 § första stycket sägs, vad i denna lag stadgas äga tillämpning allenast

beträffande nödiga byggnader.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

3 §.

Till vanhävd, varom i 1 § förmäles, är ej att hänföra nedläggande av jordbruk

å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet

måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Ej heller skall såsom vanhävd anses, att åbyggnad, vilken genom brukningsdels

sammanslagning med annan blir obehövlig, bortföres eller lämnas att

förfalla, där ingen av brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning är

sådan, att brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av därå bedrivet

jordbruk, men genom sammanslagningen sådant jordbruk uppkommer.

4 §.

Till utövande av den uppsikt, varom ovan sägs, tillsätter Konungen för

varje län eller, där så finnes lämpligt, för två eller flera län en jordbrukskommission,

bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses

för en tid av tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig

till efterrättelse det reglemente, som Konungen fastställer efter kommissionens

förslag samt hörande av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen finner

skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för sådan vanhävd, som

i denna lag avses, äger kommissionen till företagande av syn å brukningsdelen

förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän

eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning.

Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör

eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och

däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som

för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

6 §.

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande,

att vanhävd, som i denna lag avses, föreligger, skall kommissionen med ägaren

söka träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss

tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande.

I överenskommelsen skall angivas, vilka särskilda åtgärder det åligger ägaren

att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken en var av dem skall vara

fullgjord.

Kan ej sådan överenskommelse träffas eller fullgör ej ägaren sitt åtagande,

äger kommissionen vid domstol i den ort, där fastigheten är belägen, anhängiggöra

och utföra talan mot ägaren.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

7 §.

Har jämlikt 6 § talan blivit instämd till domstol, äger domstolen föreskriva

de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren

viss tid, högst fyra år, inom vilken en var av dem skall vara fullgjord.

Fullgöras ej föreskrivna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen på

yrkande av jordbrukskommissionen giva ägaren det nya föreläggande i fråga

om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å brukningsdelens tillstånd vid

tillfället må finnas erforderligt.

8 §.

Eftersättas vad ägaren enligt 6 § åtagit sig eller vad enligt 7 § första eller

andra stycket honom förelagts att utföra, skall, där ägaren är bolag eller förening,

en var, som under den jämlikt 6 eller 7 § bestämda tid enligt stadgande

i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, dömas att höta minst två hundra,

högst fem tusen kronor; dock vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad

bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke blivit fullgjort, från

ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för

bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem,

som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

9 §.

Upplåtes brukningsdel på arrende efter det densamma varit föremål för syn,

varom ovan sagts, är ägaren ansvarig för avhjälpande jämväl av den å jorden

vid synen befintliga vanhävden.

Har efter sådan syn brukningsdelen genom köp, byte eller gåva övergått

till ny ägare, är ändock förre ägaren ansvarig för avhjälpande av den vid

sjmen befintliga vanhävden, där ej med jordbrukskommissionens medgivande

ansvarigheten övertagits av nye ägaren. Vad nu stadgats om förre ägarens

ansvarighet för vanhävdens avhjälpande medför ej befrielse för nye ägaren

från den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag må åligga honom.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.

10 §.

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning av den i 8 § stadgade bötespåföljd

bör äga rum, skall kommissionen uppdraga åt allmän åklagare att utföra

åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej anhängiggöras av

allmän åklagare.

11 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må i händelse av

bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

33

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Har åtagande enligt 6 § eller föreläggande enligt 7 § ägt rum, är jordägaren

skyldig att gälda kostnaden för den i ärendet enligt 5 § förrättade syn.

13 §.

Mål, som enligt denna lag anhängiggöres vid domstol, skall behandlas i den

för brottmål stadgade ordning; skolande om fullföljd av jordbrukskomissionens

talan mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken

är föreskrivet rörande allmänt åtal.

14 §•

Erfordras område, å vilket bestämmelserna i denna lag äga tillämpning, för

bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller

i annat liknande syfte, ankommer på Konungens befallningshavande i det län,

där området är beläget, att efter jordbrukskommissionens hörande lämna tillstånd

till områdets användande för sådant ändamål.

Är i annat fall än i 3 § andra stycket avses med hänsyn till jordbruksnäringens

gagn eller andra omständigheter synnerligen önskvärt, att brukningsdel

sammanslås med annan, ankommer likaledes på Konungens befallningshavande

att efter jordbrukskommissionens hörande lämna tillstånd därtill

att åbyggnad, vilken genom sammanslagningen blir obehövlig, må bortföras

eller lämnas utan underhåll.

över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Dock må lagen ej tillämpas,

där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens

vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen

tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket

var fullständigt förfallet.

Lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland, Dalarne och Värmland skall upphöra att gälla den 1 januari 1928,

dock att den fortfarande skall tillämpas dels i fråga om sådana brukningsdelar,

å vilka den nya lagen i följd av vad i föregående stycke stadgats ej är

tillämplig, dels ock å mål, som före den 1 januari 1928 anhängiggjorts eller

som därefter anhängiggöras på grund av att ägaren eftersatt vad han före

sagda dag åtagit sig eller förklarats skyldig utföra.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den

25 juni 1909, skall hänvisningen i stället avse denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 163 käft. (Nr 191.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Bilaga B.

Sammanställning

ar yttranden, avgivna av myndigheter och andra över jordsakknnnigas

förslag.

över jordsakkunnigas förslag kava yttranden avgivits av länsstyrelserna,

domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott utom i Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Uti en till justitiedepartementet den 4 oktober 1926 inkommen skrift har

borgmästaren C. Lindhagen framställt vissa erinringar mot de sakkunnigas

förslag.

I. Lagstiftningens omfattning i geografiskt

hänseende.

Beträffande denna fråga hava länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, jordbrukskommissionerna i Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Värmlands, Västerbottens

och Norrbottens län tillstyrkt lagens utsträckning till hela landet och har

såsom stöd härför åberopats, att en vanhävdslag vore av behovet påkallad såsom

ett komplement till den föreslagna skärpta arrendelagstiftningen.

Av de tillstyrkande uttalandena må följande här återgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms lån: Länsstyrelsen anser, i huvudsaklig anslutning

till den tankegång, som utvecklats av andra lagutskottet vid 1924 års

riksdag, vägande skäl tala för att en s. k. vanhävdslagstiftning är behövlig

även för andra delar av riket än de, som nu inbegripas under 1909 års lag om

uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Det synes likaså naturligt

och särskilt motiverat av den nu föreslagna rikslagstiftningen om arrendeupplåtelser,

att även vanhävdslagstiftningen blir, så långt sådant kan finnas lämpligt,

enhetlig för hela riket.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Länsstyrelsen, som för sin del funnit att

lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne

och Värmland med avseende å de delar av Kopparbergs län, för vilka nämnda

lag varit gällande, förhindrat nedläggandet av ett flertal mindre jordbruk och

att nämnda lag sålunda verkat i den riktning, som med dess bestämmelser

åsyftats, får förorda att liknande bestämmelser avseende hela riket måtte utfärdas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

35

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län hava uttalat, att de endast under

förutsättning, att en social arrendelagstiftning komme till stånd för hela

landet, kunde förorda förevarande lagförslag.

En utvidgning av lagens tillämplighetsområde har avstyrkts av länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Värmlands län, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms, Östergötlands och Jönköpings län,

Kalmar läns södra del, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs

läns norra del, Älvsborgs läns södra del, Skaraborgs och Örebro län

samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Såsom skäl för avstyrkande har i allmänhet anförts, att de skäl, som föranlett

införande av en vanhävdslagstiftning för Norrland icke ägde samma giltighet

beträffande landet i dess helhet. Norrlandslagen hade tillkommit på grund av

den starka skogsspekulationen därstädes och de mindre gynnsamma betingelserna

för jorbrukets bedrivande utan stöd av skog. Något liknande förhållande

förelåge ej i övriga delar av landet. En i den enskildes förfoganderätt över

sin jord så djupt ingripande lagstiftning borde tillgripas endast under förutsättning,

att verkliga missförhållanden gjorde densamma nödvändig. Inom södra

och mellersta Sverige förekomme emellertid ej vanhävd av jord. I många fall

vore bolagens jordbruk verkliga mönsterjordbruk. Enär förevarande förslag

endast vore avsett såsom ett komplement till den speciella arrendelagstiftningen,

innebure ett avstyrkande av nämnda lagstiftning jämväl ett avstyrkande

av ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang må anföras vissa principuttalanden, som gjorts i en del

yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sålunda: Länsstyrelsen kan icke

undgå att vid nu föreliggande förslag liksom förut beträffande förslaget till

arrendelag ifrågasätta, huruvida jordsakkunniga vederbörligen undersökt frågan,

om i varje punkt samma lagstiftning är lämplig för de huvudsakligen

skogsproducerande landskapen å ena sidan och för övriga delar av riket å den

andra. Det vill över huvud taget synas, som om jordsakkunniga allt för lätt

förbigått de skiljaktigheter, som dock på förevarande område lära förefinnas

mellan nämnda områden, och som om förslaget i följd härav fått en alltför

schematisk karaktär av den hittillsvarande norrländska vanhävdslagstiftningens

utsträckning — t. o. m. med vissa skärpningar •— till riket i dess helhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: Detta förslags genomförande kan icke

tillerkännas avsevärd betydelse för det svenska jordbrukets vidmakthållande

och utveckling eller för tryggande åt landets befolkning av tillgång på livsmedel,

särskilt brödsäd. Om sistnämnda synpunkter skola göras gällande —

varför starka skäl utan tvivel kunna anföras — erfordras en allmän uppsiktslag

beträffande jordbruket, i viss mån svarande mot lagstiftningen om enskilda

skogar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör följande uttalande: Innan man skrider till

en så omfattande åtgärd, hade emellertid varit önskvärt, att sakkunniga ej

blott konstaterat förefintligheten av en gången tids tvångslagstiftning utan

även undersökt verkningarna för jordbrukets och den jordbrukande befolkningens

del av å ena sidan denna äldre lgastiftning och å den andra tillämpningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

av de ekonomiska frihetsteorier, som återfinnas i omtalade förordning av år

1789. Törhända, skulle en sådan jämförelse lia lett till ökad betänksamhet att

bryta mot principer, vilkas tillämpning i stort sett varit så välsignelsebringande.

Ty mot en god princip bör man icke bryta, därför att i undantagsfall kan

påvisas, att. den leder till skada. Ej heller därför att avsteg från densamma

måst göras i anledning av så exceptionella förhållanden med både ekonomiska

och ej minst psykologiska verkningar som dem, vilka föranleddes av kända

företeelser i Norrland under slutet av 1800-talet.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar: Länsstyrelsen håller alltjämt före att ur

principiell synpunkt ingenting finnes att erinra mot en lagstiftning, som riktar

sig mot vanhävd av jord. Samtidigt härmed kan länsstyrelsen emellertid

icke underlåta att framhålla, hurusom enligt länsstyrelsens uppfattning antagligen

icke mycket står att vinna genom en dylik lagstiftning. I detta avseende

får länsstyrelsen erinra om erfarenheterna under den så kallade kristiden,

då de ingripanden, som av de offentliga myndigheterna gjordes gentemot föreliggande

vanskötsel av jord, åtminstone här i länet knappast föranledde några

mera påtagliga resultat. Den rätta och bästa vägen till avhjälpande eller åtminstone.

förminskande av dylika missförhållanden torde fastmera vara att söka i

positiva åtgärder för lantbruksnäringens förkovran och utveckling, i vilket avseende

särskilt hushållningssällskapen i deras nya form torde hava en mycket

stor uppgift att fylla.

Domänstyrelsen anför: Ett lagstiftande med åtföljande upprättande av ett

flertal statsorganisationer — jordbrukskommissioner — för uppsikt över förhållanden,

som endast i enstaka undantagsfall torde vara att emotse, synes

icke vare sig lämpligt eller påkallat.---Yanhävdslagstiftningen äger vis
serligen

icke tillämplighet i fråga om kronojord, men det torde dock icke

kunna undvikas att med sådan omfattning, som föreslagits, lagstiftningens

verkningar skulle giva sig tillkänna även beträffande dylik jord. Sålunda torde

domänstyreisen i så fall komma att finna en sammanslagning av två skilda

brukningsdelar av kronojord möta betänkligheter, även om dylikt förfarande

ur ekonomisk synpunkt måste anses mest ändamålsenligt. Fall, där å kronodomänerna

en sammanslagning av närliggande brukningsdelar anses böra ske

för ernående av ett gynnsammare driftsresultat, förekomma ej sällan.

Lantbruksstyr elsen framhåller: Ett genomförande av bestämmelser, som avse

att bereda skydd mot verkligt vanvårdande av den odlade jorden, kan ur olika

synpunkter anses i viss mån berättigat. Sådana bestämmelser måste dock enligt

styrelsens förmenande, dels utformas så, att de icke lägga band på eller

hindra ett ekonomiskt utnyttjande av jorden, dels ur rättvisans synpunkt göras

allmängiltiga. Skapandet av särlagar för olika kategorier av jordinnehav och

medgivandet av undantag från givna bestämmelser för andra sådana finner

lantbruksstyrelsen kunna försvaras endast där alldeles särskilda tvingande

skäl härför föreligga.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län yttrar: Med erkännande

av förslagets göda syfte — att verka för vidmakthållande och förbättrande

av den odlade jordens avkastningsförmåga —■ måste utskottet dock

framhålla sin övertygelse, att därest hänsyn till jordägaren alltför mycket

åsidosättes, såsom i förslaget enligt utskottets mening skett, kan lagen komma

att verka i riktning motsatt den åsyftade. Eu del av de föreslagna bestämmelserna

kunna lätt verka hämmande på en jordägares strävan att anpassa sig

efter ändrade konjunkturer.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Det synes

mindre välbetänkt, att en vanhävdslag endast utgör ett komplement till en ar
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

37

rendelag. En vanhävdslag bör avse förekommande av vanhävd å all jord, som

användes för jordbruk. I förevarande förslag har i vanhävdsbegreppet införts

andra sociala spörsmål än dem, som gälla själva jordens avkastning för folkförsc

rjningen.

Beträffande frågan om behövligheten av en vanhävdslag såsom komplement

till den föreslagna särskilda arrendelagen må anföras vissa uttalanden.

Sålunda yttrar domänstyrelsen: Därest sådan arrendelagstiftning komme

till stånd, varigenom jordägaren funne sig nödsakad vidtaga åtgärder och dispositioner,

som för honom innebure ofta betydande ekonomiska uppoffringar,

torde det visserligen kunna emotses, att jordägaren, för undvikande av de kostnader,

som vore förenade med upprätthållande av särskilt oräntabla jordbruk,

komme att mången gång nedlägga dylika såsom särskilda brukningsdelar. Därmed

torde emellertid icke behöva följa, att den till brukningsdelen hörande

odlade jorden bleve utsatt för vanhävd. De ekonomiska förhållandena å jordbruksområdet

lika väl som i fråga om skogshantering, bruksrörelse eller annan

industri äro numera i allmänhet icke sådana, att jordägare anse sig kunna

underlåta att pa ändamalsenligaste sätt tillvarataga avkastningsmöjligheterna

å redan odlad jord, även om denna ansetts böra nedläggas såsom särskild brukningsdel.

I fall da området icke avsöndras och försäljes såsom eget hem,

vilket numera lärer ske i mycket stor utsträckning, särskilt från trävaruindustriens

egendomar, torde odlad jord, som ej är avsedd att vidare utarrenderas

såsom självständig brukningsdel, komma att antingen tilläggas annan intillliggande

arrendelott som åker eller betesvall eller ock i enahanda syften hävdas

i sambruk med huvudgård eller annan självständig jordbruksgård. Lika

litet sojn sådant förfarande i och för sig innebär att jorden blir utsatt för vanvård,

lika litet kan ett utläggande av särskilt svag, för ekonomisk jordbruksdrift

otjänlig odlad jord till skogsmark efter därå företagen ändamålsenlig

skogsodling anses som vanhävd av jorden.

Lantbruksstyrelsen anför: Detta motiv finner lantbruksstyrelsen knappast

vara tillräckligt bärande för införandet i lag av bestämmelser, som, enligt vad

lantbruksstyrelsen kan finna, åtminstone icke under alla förhållanden äro förenliga

med ett tidsenligt tillgodoseende av produktionens krav. Såsom lantbruksstyrelsen

redan anfört, torde det ur produktionssynpunkt icke få anses

oriktigt och sålunda icke kunna betecknas såsom vanhävd att omlägga åker till

betesmark eller till och med i vissa fall till skogsmark. Det av jordsakkunniga

i 2 § av förslaget gjorda undantaget i fråga om jord, som måste anses alldeles

olämplig för jordbruksdrift, är icke ägnat att undanröja styrelsens betänkligheter

mot bestämmelserna i fråga. Det synes lantbruksstyrelsen mera rationellt,

att icke genom för långt gående bestämmelser i fråga om arrendelagstiftningen

frambringa sådana förhållanden, att vissa jordägare måste finna det ur

ekonomisk synpunkt nödvändigt att nedlägga en del arrendejordbruk, som under

nuvarande förhållanden •— med måhända i vissa fall ekonomiska uppoffringar

-— upprätthållas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller följande:

Den föreslagna lagen riktar sig med omisskännlig tvångskaraktär mot

vissa jordägaregrupper, för vilka förslagets genomförande i nu föreliggande

skick tvivelsutan komme att verka svårt hämmande på deras fria näringsutövning.

Det har av de sakkunniga befarats, att dessa jordägare under trycket

av den rigorism, som i mångt och mycket priiglar de särskilda bestämmelser

i nyssnämnda förslag till arrendelag, skulle komma att i större eller mindre

omfattning nedlägga jordbruket, och detta menar man, skall vanhävdslagen

förhindra.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nu förhåller det väl sig i själva verket så, att nedläggande av ett jordbruk,

även när detta är jämförelsevis litet, visst icke är något, som en jordägare lika

lätt och lekande som de sakkunniga tyckas mena inlåter sig på. Redan härutinnan

torde för den skull ligga ett så att säga naturligt korrektiv mot nedläggande

av jordbruk utan avgjort vägande ekonomiska bevekelsegrunder. Avser

man å andra sidan ett mer eller mindre konstlat vidmakthållande av ett

jordbruk, har man uppenbarligen lämnat verklighetens fasta mark och förirrat

sig in på ett område, varest svåra besvikelser icke stå till att undvika. Avlägsnar

man sig vid lagstiftningsarbetet alltför mycket från de ekonomiska

principer, som reglera näringslivet, kan i längden icke undgås, att betänkliga

återverkningar på samma näringsliv bliver den ofrånkomliga följden.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap yttrar: I mellersta Sverige, där bolagen

oftast utgöras av järnbruk, avser deras jordbruk i främsta rummet att producera

livsmedel för den av bolagen sysselsatta industribefolkningen. Andra

bolag avse att å sina jordbruk producera för deras drift erforderliga råmaterialier

eller att tillgodogöra därå befintliga naturtillgångar. Någon anledning

att antaga, att dessa bolag, därest särskilda bestämmelser komme att utfärdas

för av dem utarrenderade jordbruk, skulle komma att nedlägga jordbruken,

föreligger enligt sällskapets mening icke.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar: Då ett antagande av ar
rendelagstiftningen

icke med nödvändighet behöver medföra sådana missförhållanden,

att ett mera allmänt behov av den föreslagna vanhävdslagstiftningen

gör sig märkbart, synes, även om man anser det lämpligt med en dylik

särlagstiftning, anledning dock föreligga att uppskjuta frågan till dess en viss

erfarenhet om behovet vunnits. Enahanda uttalande göres av länsstyrelsen i

Östergötlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län.

II. Lagstiftningens omfattning med hänsyn till

skilda grupper av jordägare.

Härutinnan hava länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län,

domänstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Jämtlands och Västerbottens län

samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län anslutit sig

till förslagets ståndpunkt.

Uttalanden att lagen skulle avse alla enskilda jordägare hava framförts av

länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, jordbrukskommissionen

i Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förv>altningsutskott i Södermanlands,

Kalmar läns norra del och Västmanlands län.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Västmanlands län: De skäl, som anförts till

stöd för omförmälda ståndpunkt, synas så mycket mera vägande som den nya

vanhävdsla gen därigenom skulle komma att befrias från ett eljest ofrånkomligt

särdrag av att vara en slags »klasslag», av att vara. tillkommen för att

hålla efter vissa särskilda grupper av jordbrukare, mot vilkas sätt att hävda

jorden, jämfört med andra lantmäns, i stort sett intet berättigat klander synes

kunna framställas åtminstone beträffande rikets mellersta och sydligare delar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: En huvudgrupp av den före
slagna

arrendelagens strängare »särskilda bestämmelser» gäller även jordbruksarrenden

under fideikommiss och vissa andra »stadigvarande jordbruksarrenden».

De sakkunniga hava icke angivit några skäl för sitt uttalande, att för

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

39

sådan jord icke skulle tarvas några vanhävdsbestämmelser. Det torde fastmera

icke saknas anledning att åtminstone beträffande fideikommiss i vissa fall förmoda

motsatsen. Här är en av de punkter, där man saknar verklig utredning

i betänkandet, och där en dylik utredning eventuellt kunde tänkas föranleda

någon variation av de föreslagna vanhävdsbestämmelserna för olika kategorier

av jord.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det av principiella skäl ej

borde vara uteslutet att i alldeles uppenbart fall av vanhävd å enskilds

fastighet genom ingripande från samhällets sida åvägabringa rättelse.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands

län uttala, att den gällande lagens bestämmelse i förevarande hänseende borde

tillerkännas företräde.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Örebro län göra gällande, att för lagens tillämplighet borde fordras,

att det förefunnes ett visst sammanhang mellan det av en enskild person bedrivna

jordbruket och den av honom idkade rörelsen.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län, vilka i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt, framhålla, att det

förekommit, att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för jaktens

skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, och att det

understundom visat sig behövligt, att sådana fastigheter bleve föremål för

uppsikt. Lagen borde därför omfatta fastighet, tillhörig enskild person, vilken

driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter eller

eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk. Ett sådant

tillägg torde icke föranleda ökad svårighet att urskilja, vilka fastigheter skulle

vara underkastade lagens tillämplighet.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län uttala, att lagen borde äga tillämpning å jord, som av enskild person

förvärvats i spekulationssyfte. Nämnda förvaltningsutskott jddrar: Utskottet

finner det betänkligt att från lagens tillämpning undandrages den jordbruksjord,

som i enskilda spekulanters händer ofta blir föremål för omfattande vanhävd

såväl vad gäller jord som byggnader. Sådan vanhävd förefaller också

mest upprörande, då knappast någon förmildrande omständighet här torde kunna

andragas. Tvärtom måste dylika enskilda jordförvärv i spekulationssyfte

betraktas såsom icke önskvärda, då de ej hava annat ändamål än att lämna

spekulanten profit, om möjligt utan att han skall behöva fullgöra någon skyldighet

åt det allmänna eller landets näringsliv. Det synes så mycket mindre

föreligga anledning att skona vederbörande från att tvångsvis fullgöra rimliga

skyldigheter, som man beträffande vanhävdslagen i allmänhet med all rätt

utgår ifrån att det allmännas intresse bör gå före den enskildes. Med den formulering,

som givits lagförslagets § 1 kommer detsamma enligt förvaltningsutskottets

mening att i tillämpningen leda till för den allmänna rättsuppfattningen

kränkande konsekvenser, varför utskottet anser en omarbetning nödvändig

i så måtto, att jord i enskilda spekulanters händer, dessa må nu vara

jordbrukare eller andra, som spekulera i t. ex. s. k. styckningsegendomar eller

andra fastigheter, må falla under lagens tillämpning.

Även herr Lindhagen har funnit inskränkningen till enskild skogsspekulant

vara en synnerligen äventyrlig beskärning av norrlandslagstiftningen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län framhåller,

att lagen borde omfatta jämväl fastighet, som tillhörde person, vilken bedreve

yrkesmässig handel med jordbruks- eller skogsfastigheter.

Jordbrukskommissionen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Gävleborgs län samt länsstyrelsen i Norrbottens län, göra gällande, att, såsom

förhållandet vore i den nuvarande lagen, ägarens mantalsskrivningsort borde

vara avgörande för frågan om lagens tillämplighet å jord i enskild ägo. Enahanda

ståndpunkt intages av jordbrukskommissionen i Värmlands län, som

finner en full överensstämmelse mellan tillämpningsområdena för den speciella

arrendelagen och vanhävdslagen varken påkallad eller lämplig.

Lantbruksstyrelsen anser, att lagen borde begränsas till att omfatta endast

fastigheter, tillhörande bolag, ekonomiska föreningar och enskilda, som förvärvat

fastigheten enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt eller

i spekulationssyfte utnyttja denna tillhörande skog, torvmosse, stenbrott eller

annan dylik naturtillgång.

Sveriges skogsägareförbund påpekar, att under begreppet »enskilda skogsspekulanter»

ej borde komma sådana jordägare, som i och för ett rationellt utnyttjande

av egen skogsavkastning dreve mindre sågverksrörelse å egen gård.

III. Lagstiftningens begränsning med hänsyn till

vederbörande fastighets omfattning.

Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands lön samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Norrbottens län hava uttalat sig för den arealbestämning,

som upptagits i förslaget.

Länsstyrelserna i Krcmobergs, Blekinge, Hallands och Örebro län, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs

och Kristianstads län samt Sveriges skogsägareförbund hava framhållit,

att den föreslagna minimigränsen borde höjas för att undvika att under lagens

tillämplighet folie rena arbetarlägenheter. I allmänhet föresloges en höjning

till fyra hektar.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län yttra: Det kan ifrågasättas om inte en vanhävdslag borde omfatta

alla jordbruk oavsett deras storlek. I tider, då från det allmännas sida mycket

göres för skapandet av nya jordbruk, bör det ej tolereras, att andra jordbruk

— stora eller små — lämnas att förfalla.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län håller före, att bestämmelsen om minimiareal

komme att innebära att ett stort antal jordbruk inom länet undandroges

lagens bestämmelser. Inom norra delarna av länet funnes många jordbruk, som

omfattade en obetydlig areal odlad jord, men som på grund av god foder- och betestillgång

å naturliga ängar, myrar och skogar kunde hålla en jämförelsevis stor

kreatursbesättning. Vid bestämmande av de jordbruk, som skulle vara underkastade

uppsikt, borde hänsyn tagas till inom olika orter rådande speciella

förhållanden. Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att genom införande

av en maximigräns fritaga vissa större jordbruk från lagens bestämmelser.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

41

Lagen borde omfatta brukningsdelar om minst två hektar eller varå funnes

åker och äng i den omfattning att självständigt jordbruk kunde drivas därå.

Herr Lindhagen framhåller, att i förslaget har förbisetts ängsmarkens betydelse

i de övre delarna av Norrland såsom väsentlig beståndsdel i ett jordbruk.

En del före detta bondejordbruk komme att obehörigen lämnas utanför lagen

och förr eller senare förvandlas till arbetarebostäder.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län yttrar: Stadgandet att den nya lagstiftningen

angående såväl arrende av som uppsikt å bolagsfastigheter ej

skulle avse andra brukningsdelar än som omfattade minst två hektar odlad

jord, må väl, på sätt sakkunniga anfört, i visst avseende vara att föredraga

framför nu gällande mera svävande föreskrifter i ämnet. Men för Norrlands

vidkommande skulle det bliva otillfredställande. Med hänsyn till att många

jämtländska fastigheter, särskilt i fjällregionen, knappast hava annan inägojord

än stadigvarande ängsmark, varå röjningen för lång tid sedan blivit på ett

ganska primitivt sätt utförd, samt det vid tvist, huruvida sådan mark är att anse

som odlad, ingalunda är säkert att domstolarna hysa denna uppfattning,

hemställer kommissionen, att den nuvarande föreskriften om fastigheter av den

omfattning att självständigt jordbruk därå kan idkas, bibehålies jämsides med

den av sakkunnige föreslagna arealbestämmelsen. Eljest måste det befaras, att

ett stort antal fastigheter, vilka nu äro underkastade uppsikt, skulle bliva

därifrån befriade. I detta sammanhang må jämväl erinras därom, att det moderna

jordbruket ej sällan visar en tendens att omföra odlad jord till ängsmark

samt att det efter en tid kan bliva rätt svårt att bedöma sådan marks

kulturella beskaffenhet.

Jordbrukskommissionerna i Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län

samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs och Västerbottens

län ävensom lantbruksstyrelsen hemställa, att stadgandet om en övre

arealgräns måtte utgå.

För bibehållande av den gällande lagens bestämmelse såsom mer smidigt anpassande

sig efter de skiftande ortsförhållandena hava länsstyrelsen i Värmlands

län, jordbrukskommissionerna i Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens

län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län uttalat

sig.

Sålunda yttrar jordbrukskommissionen i Västerbottens län: Jordbrukskommissionen

håller före, att i fråga om lagens tillämpning den nuvarande uppsiktslagen,

vari stadgas att lagen skall tillämpas å sådan fastighet, som innehåller

åker och äng i den omfattning att självständigt jordbruk därå kan idkas,

är att föredraga. Genom sistnämnda bestämmelser lämnas i första hand

till synemännen och jordbrukskommissionen att pröva, huruvida fastigheten

är av sådan beskaffenhet att jordbruket därå bör vidmakthållas. Varför uppsiktslagen

ej skulle tillämpas om den odlade jorden överstiger 25 hektar är

oförklarligt. Det bör vara av ännu större vikt, att ett sådant jordbruk ej vanhävdas

än ett jordbruk, som består av allenast 2, 3 eller 4 hektar. I fråga om

de mindre jordbruken så förekommer inom detta läns lappmarker många hemman,

som i areal innehålla mindre än 2 hektar odlad jord, men som däremot

innehålla stora arealer ängsmark, och varifrån inbärgas långt mera foder än

från hemmanets odlade jord. Därigenom blir det möjligt, trots den ringa arealen

odlad jord, att hålla ett betydande antal kreatur, varigenom självständigt

jordbruk kan idkas samt ägaren eller brukaren erhålla sin utkomst. Dylika

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fastigheter skulle enligt jordsakkunnigas förslag lämnas utan uppsikt och säkerligen

snart nog få förfalla och lämnas utan åbo eller brukare. Det vill därför

synas jordbrukskommissionen att uppsiktslagens nuvarande lydelse i förevarande

avseende bör bibehållas.

Jordbrukskommissionen i Norrbottens län anför: I första paragrafen av föreliggande

förslag förekommer begreppet »odlad jord» i stället för de i gällande

lag befintliga »åker och äng». Det kan ifrågasättas huruvida ej det förstnämnda

begreppet kommer att bereda möjlighet för vederbörande till invändningar

av den art, att svårigheter uppstå för jordbrukskommissionerna i länen

att verksamt ingripa. Fastigheter hava ofta vid lantmäteriförrättningar tilldelats

enbart odlingsbar jord i stället för deras gamla innehav i åker och äng, varvid

likvid utgått för uppodling av motsvarande areal. Dessutom finnas ofta å

fastigheterna utmärkta möjligheter till ytterligare utvidgning genom uppodling.

Kommissionen anser på grund därav att begreppet »odlad jord» i förslaget

bör på något sätt förklaras eller helst utbytas mot det gamla begreppet

»åker och äng» möjligen ytterligare utökat med begreppet odlingsmöjligheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar: Länsstyrelsen har redan i fråga om

förslaget till arrendelag funnit denna schematiska arealprincip otillfredsställande

och har nu beträffande vanhävdslagen motsvarande anmärkning. I likhet

med 1924 års andra lagutskott finner länsstyrelsen huvudsyftet för den avsedda

lagstiftningen böra vara att skydda vad utskottet kallat »de gamla

bondejordbruken» och däremot svarande torplägenheter. Om definitionen i norrländska

arrendelagen icke är tillfredsställande, bör i någon annan form fastslås

vad jordkommissionen uttryckt så, att å fastigheten drivet jordbruk kan lämna

innehavaren och hans familj huvudsaklig bärgning. Där så icke är förhållandet,

synes en tvångslagstiftning gentemot jordägaren av den skärpa, som

nu föreslås, icke vara nationalekonomiskt försvarlig.

Enahanda hemställan göres av länsstyrelsen i Kristianstads län och lantbruksstyrelsen.

IV. Vanhävdsbegreppet.

Rörande bestämningen av vanhävdsbegreppet hava länsstyrelserna i Kalmar

och Jämtlands län ansett intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt.

Lantbruksstyrelsen har under åberopande av sitt i betänkandet intagna utlåtande

över jordkommissionens förslag framhållit, att ordalydelsen av 2 §, första

stycket, ur produktionssynpunkt måste anses vara otillfredsställande. Om också

med den knappare åkertillgången i Norrland, Dalarne och Värmland en snäv begränsning

av jordägarens rätt att förfoga över sin åkerjord kunde anses i någon

mån befogad, funne styrelsen denna begränsning icke ur produktionssynpunkt

tillfredsställande i fråga om södra delarna av landet med dessas helt

olika förhållanden i detta avseende. Skulle bestämmelser i här ifrågavarande

avseende lagfästas, funne styrelsen det nödvändigt, att dessa gjordes sådana,

att en utläggning av sådan åker till betesmark eller för skogsproduktion, som

på grund av jordbeskaffenhet eller andra förhållanden bättre lämpade sig härför,

icke omöjliggjordes.

Enahanda uttalanden hava gjorts av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Östergötlands och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar: Nu förevarande lagförslag har ju till
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

43

kommit i syfte att främja jordbruksnäringen samt för att förekomma, att areal,

som redan är tagen i anspråk i denna närings tjänst såsom odlad jord, får förfalla

eller tagas i bruk för annat ändamål. Det förefaller emellertid som om

de sakkunniga väl mycket stirrat sig blinda på just detta lagstiftningens syfte

utan att taga behörig hänsyn till andra näringar, främst skogsbruket. Särskilt

här i södra Sverige torde fall lätt kunna förekomma, då en nu odlad mager

jordbit med större ekonomisk fördel bör kunna planteras med skog. Så vitt

länsstyrelsen kan finna, lämnar den i 13 § stadgade dispensrätten icke möjlighet

till meddelande av dispens i ett dylikt fall. Även om det icke kan anses påkallat

att företaga en ändring härutinnan, så vitt angår det nordliga Sverige

med dess stora tillgång till skog, anser länsstyrelsen dock nödvändigt, att en

dylik ändring genomföres så vitt angår de sydligare delarna av landet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför: De jordsakkunniga synas i avseende

å jordbruksdriften vilja medgiva jordägaren en rörelsefrihet, som i det hela

tillåter honom att utnyttja jorden på det ekonomiskt sett mest givande sättet,

vilket under nuvarande tryckta förhållanden kanske är detsamma som det enda

sättet att göra jordbruket ekonomiskt givande. En omläggning från sädesodling

till betesvall, vartill utvecklingen tydligen tenderar, skulle alltså även i

fortsättningen få äga rum. Men det förefaller dock, som om tvånget i många fall

att alltjämt -underhålla efter omläggningen obehövliga hus skulle utgöra ett

allvarligt hinder för dylika strävanden att göra jordbruksdriften räntabel.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands lån avstyrker bestämmelsen, att jordbruket

skulle få nedläggas å ägor, som på grund av någon annan omständighet

än sir. naturliga beskaffenhet måste anses olämplig för jordbruksdrift. En

sådan bestämmelse innebure, att jordbruk, vilkets belägenhet i förhållande till

vägar och andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsamt, skulle få

nedläggas. Visserligen hade brukare av sådana fastigheter det ganska besvärligt,

men sedan statsmakterna börjat lämna anslag till ödebygdsvägar, hade

dessa fastigheters utsikter att komma i åtnjutande av farbar väg avsevärt förbättrats.

Det kunde numera ej anses försvarligt att bereda bolagen, som inom

länet ägde många vid avvittringen tillskapade hemman, till vilka väg ännu ej

hunnit brytas, möjlighet att nedlägga desamma.

Herr Lindhagen anser, att bestämmelsen i 2 §, första stycket, kan leda till ett

obehörigt nedläggande av jordbruk. Den ursprungliga formuleringen i norrlandslagen

borde bibehållas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län åter framhåller,

att en sådan omständighet som avlägsenhet från kommunikationsleder måste

utgöra en legitim grund för nedläggande av ett jordbruk. Det förekomme

fall, då jordägaren icke hade någon möjlighet att erhålla brukare till alltför

avlägsna lägenheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställer, att ordet

»alldeles» i 2 § första stycket måtte utgå, enär en rigorös tolkning skulle omöjliggöra

en önskvärd anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden.

I fråga om rätten att efter sammanslagning av särskilda brukningsdelar nedlägga

obehövliga byggnader har uttalats, att den föreslagna bestämmelsen i

2 §, andra stycket, innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens rätt

att förfoga över honom tillhöriga fastigheter. Sålunda anför länsstyrelsen i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Stockholms län, att det föreslagna skyddandet av små och otillräckliga brukningsdelar

sköte över målet och att möjligheten att sammanslå brukningsdelar

borde, utan att riskera det berättigade syftet med en vanhävdslagstiftning,

kunna göras något vidare.

Enahanda synpunkter framhållas av länsstyrelsen i Kristianstads län och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län framhålla, att stadgandet borde modifieras så, att sammanslagning

av fastigheter finge äga rum, där särskilda omständigheter såsom hänsyn till

ägofigurer eller dylikt eller ock starka ekonomiska skäl därtill föranledde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar: De sakkunniga anse således, att bevarandet

av varje brukningsdel är ett sådant samhällsintresse, att bevarandet,

oavsett oin det är ekonomiskt, bör tvångsvis genomföras. Länsstyrelsen håller

för sannolikt, att flertalet brukningsdelar, varom det kan vara fråga, att de

komma att försvinna, icke äro förtjänta av denna uppmärksamhet. Lika olämpligt,

som det skulle vara, att genom stränga bostadsbestämmelser på landsbygden

tvinga människor bort från vad som dock för dem är ett hem, lika olämpligt

anser länsstyrelsen vara, att genom konstlade åtgärder vidmakthålla hem,

vilkas övergivande i regel betyder, att de icke längre uppfylla en ny tids

större och berättigade fordringar. De brukningsdelar, varom nu är fråga, äro

mestadels de avlägset belägna skogstorpen och lägenheterna. Besinnar man,

huru dessa hem uppstått, ligger däri ingen anledning till deras förevigande.

Det var ingen förkärlek för den långa skogsstigen till den avlägset belägna

dagliga arbetsplatsen, det tillfälliga arbetet eller den fjärran belägna skolan,

som gav anledning till val av plats. Det var tvånget — omöjligheten att på

annat håll finna ett hem. Förintelsen betyder i regel, att sådana möjligheter

nu yppat sig — betyder en ekonomiskt och socialt förbättrad ställning för den

medborgarklass, som tidigare måste åtnöja sig med fjärran belägna mindervärdiga

odlingslägenheter. Genom att låta dessa brukningsdelar för framtiden

parasitera på industriens bekostnad, som är det sakliga innehållet i tvångslagen

mot bolagen, fylles intet socialt ändamål och ej heller något jordbruksekonomiskt.

Genom utgallringen av en del skogstorp kommer naturligtvis bebyggelsen i

våra skogar ej att försvinna. Många odlingslägenheter äro av den godhet och

den omfattning, att de komma att av egen kraft bestå. Vidare fordrar ett alltmer

intensifierat skogsbruk ökad arbetskraft i närheten av arbetsplatsen och

således bosättning i skogen. Och till sist kan man räkna med att ett alltmer

förgrenat vägnät och i övrigt förbättrade kommunikationsmedel så småningom

komme att utvidga den rayon, inom vilken boplatserna kunna bli eftersökta av

befolkningen. Med dessa säkra framtidsutsikter borde man med mera jämvikt,

än vad nu är fallet, kunna finna sig i att se en del av den mindervärdiga

kultur, som av tvång och nöd vuxit fram i våra skogar, gå till spillo och ej envisas

att med konstlade medel söka uppehålla densamma.

Länsstyrelsen vill med några exempel belysa nu framhållna synpunkter.

Utmed Vänerns västra strand mellan sjön och den odlade dalboslätten löper

ett skogsbälte av växlande bredd. I dessa sjöskogar funnos för ej så många

årtionden sedan en hel del småtorp och lägenheter. Dessa ha nu i stort antal

försvunnit. Vandraren stöter här ofta på åkerlappar, som återerövrats av

skogen, och den traditionella krusbärsbusken återfinnes vid den skövlade härden.

Den urbane jordexperten finner här ock stoff till vreda utgjutelser över

hårda jordägare. Evakueringen har emellertid varit helt frivillig. Bättre ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

45

komstmöjhgheter ha yppat sig när och fjärran. Utåt slätten resa sig nya hem,

och ute på flen uppväxande samhällen, som lämna nya arbetstillfällen, vittna

om den ^kringliggande jordbruksbygdens förkovran. Ingen anledning finnes

att begråta vad som försvunnit. Det var allt för mycket förenat med brist och

umbäranden. Men hade dessa skogar kommit i bolagshand och nu föreslagna

lagstiftning varit gällande, skulle allt detta måst hållas vid liv. Man frågar

till vad. nytta? . Ett annat exempel. Det gäller en snart hundraårig livskraftig

textilindustri, beläggen i en skogstrakt. Bolaget äger ej obetydliga jordområdem

Jordbruket, ladugårdsskötsel och skogsbruket äro i''mönstergillt skick.

Men åbyggnaderna till några avlägsna skogstorp ha under senare år flyttats

till grannskapet av fabrikerna och de gamla torparfamiljerna ha flyttat med.

Torpens inägojord har inhägnats till bete för ungdjur och i ett fall — det mest

avlägsna —• igenlagts till skog. Detta arrangemang skulle varit omöjligt, om

nu föreslagna Jag varit i kraft. Ej ens den i övrigt föga lämpliga dispensvtiger!

hade statt öppen i ett fall som detta. Bolaget hade måst bygga nya

bostäder vid fabrikerna för de gamla torparfamiljerna, som fått nog av skogarnas

avskildhet och brist på förtjänster, jämförliga med vad industrien kan

erbjuda för särskilt det uppväxande kvinnliga släktet. Vidare hade bolaget

varit tvunget att underhålla till hus och jord det gamla torpet och detta oberoende

av, huruvida en ny innehavare, med mindre anspråk på livet än den

avflyttande, vant villig att övertaga det eller om så ej varit fallet.

oMan frågar sig, om »vissa ekonomiska frihetsteorier» ej fortfarande kunna

stå sig vid jämförelse med ekonomiska uppsiktslagars tafatthet och oförmåga

att anpassa sig efter livets skiftande förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar följande: Enligt förslaget skall såsom

vanhävd regelmässigt anses exempelvis nedläggandet av ett torp och dess sammanslagning

med huvudgården, därest denna redan tidigare är att anse såsom

självbärigt jordbruk, likasom och sammanslagning till gemensamt bruk av tvenne

dylika jordbruksfastigheter. En sådan bestämmelse kan länsstyrelsen

under ingå omständigheter biträda. Länsstyrelsen håller fastmera före, att

fall, sådana som de här avsedda, böra bedömas uteslutande ur praktisk ekonomisk

synpunkt,- och det måste härvid även ur det allmännas intresse sett obetingat

vara till skada att genom lagstiftning söka förhindra en av föreliggande

förhållanden betingad utveckling. Befogenheten av denna anmärkning mot förslaget

synes icke förringad därav, att enligt § 13 dispens från sammanslagmngsförbudet

under viss förutsättning skulle kunna erhållas, enär dels sådant

endast i undantagsfall torde kunna äga rum och dels det måste anses principiellt

oriktigt att pa dylikt sätt behandla vad som det oaktat borde vara

fullt tillåtet.

Domänstyrelsen anför: Det gives emellertid vid lagförslagets utformning

till synes ej förutsedda fall, där ej heller hinder bör resas mot att särskild

brukningsdel nedlägges såsom dylik och att därå befintliga byggnader bortföras

eller lämnas att förfalla. Där nämligen jordägaren finner med sin fördel

förenligt att såsom självständigt jordbruk nedlägga ett avlägset eller eljest

olämpligt beläget torpställe med mahända daliga byggnader, som tarva ombyggnad,

och därefter använda jorden exempelvis för betesbruk antingen till

fastighetens huvudgård eller till annan arrendegård samt i stället å annan för

ändamålet tjänligare odlad mark, som avskiljes från exempelvis fastighetens

huvudgård, anordna en ny självständig brukningsdel med erforderliga byggnader,

så bör det stå honom fritt vidtaga dylik anordning. Ehuru ålgärden måste

anses välbetänkt och några betänkligheter däremot ur social synpunkt icke torde

kunna påvisas, synes med lagförslagets formulering hinder möta att i dylikt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fall bortföra åbyggnaderna på den äldre lägenheten eller_ låta dem förfalla.

Viss komplettering av 2 § för tillgodoseende av dylikt rimligt krav synes böra

ske.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län yttrar: Det

kan också stundom, såväl från jordbruksekonomisk som från social synpunkt,

vara fullt berättigat att sammanslå mindre brukningsdelar till större, även om

de förra brukningsdelarna var för sig lämna »bostad och nödtorftigt bidrag till

underhållet av en familj.» — Detta gäller exempelvis, om ett antal mindre arrendatorer

hämta sin huvudsakliga utkomst av någon industriell rörelse, som till

följd av varaktig konjunkturförändring måste nedläggas. Under sådana förhållanden

synes det lämpligast, att en del av dessa små arrendatorer söka sig

arbete på annat håll och att lägenheterna sammanläggas till brukningsdelar

av sådan storlek, att de kunna ge sina innehavare fullt uppehälle av jordbruk.

Ingen anledning finnes då att bibehålla de överflödiga åbyggnaderna._ Vanhävdslagen

bör icke, enligt förvaltningsutskottets mening, lägga hinder i vägen

för en dylik naturlig och nationalekonomiskt riktig anpassning efter tidsläget

och konjunkturerna. Enligt jordsakkunnigas förslag (13 §) skulle visserligen

länsstyrelsen kunna lämna tillstånd till sammanslagning av jordbruk, där detta

vore för jordbruksnäringen synnerligen önskvärt. Det synes dock icke lämpligt

att tillgripa dispensvägen för fall, som kunna bli ganska talrika.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län anföm Det torde

emellertid icke sällan inträffa, att sammanslagning av jordbruk såväl ur produktionssynpunkt

som ur allmänt ekonomiska synpunkter kan vara synnerligen

önskvärd. I sådant fall torde i regel icke böra förhindras, att byggnad, som

genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres. Att, såsom jordsakkunniga

föreslå, för varje särskilt fall göra en dylik åtgärd beroende av länsstyrelsens

medgivande, synes icke motiverat.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens lån framhåller,

att lagen ej borde lägga hinder i vägen för eller försvåra uppkomsten av självförsörjande

jordbruk. Jordbruket inom länet vore till stor del baserat pa arbetsförtjänster

i stället för att det skulle vara självständiga jordbruk, som

gåve familjen full bärgning. Ett ekonomiskt välstånd bleve icke möjligt inom

länet, förrän jordbrukarna uppodlat så stora jordbruk att de kunde leva därpå

och därigenom kunna undgå att konkurrera med arbetarna om arbetsförtjänsterna.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar: Dessa bestämmelser

kunna vålla stora svårigheter för en jordägare, som har ett flertal

små arrendejordbruk utströdda i sin skogsmark med ty åtföljande betesrätt på

skogen, men som vill bedriva rationellt skogsbruk. För att göra detta maste

han förhindra betningen i skogen; en del arrendeboställen måste därför nedläggas

och sammanslås med huvudgården, kanske helt läggas i betesvall, en

driftform, som i många fall torde vara den mest räntabla. Blir förslaget upphöjt

till lag, torde det vålla stora svårigheter att få en dylik reform genomförd.

Det starka intrång, lagförslaget gör i jordägarens möjligheter att fritt

få disponera sm egendom för astadkommande av bästa möjliga driftsekonomi,

anser utskottet icke lyckligt. Förslaget bör omarbetas, så att det medger jordägaren

större rörelsefrihet.

I motsats till dessa uttalanden anför jordbrukskommissionen i Jämtlands

län: Även om det må vara riktigt, att en sammanslagning av brukningsdelar

stundom kan vara ändamålsenlig, håller kommissionen dock före att detta ej

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

47

må kunna ske i annan ordning än de sakkunniga föreslagit i § 13, andra stycket,

ävensom att mera avgörande inflytande på frågan därvid bör tillmätas

jord bruksk om mission ens yttrande. Särskilt för Norrland, där kulturens landvinningar

ännu ej framskridit längre än att stor del av hemmansbruken hava

blott några fa hektar odlad jord, men där riklig tillgång på odlingsmark möjliggör

dessa små hemmansdelars utveckling till besuttna gårdar, skulle den

av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen hava till följd, att bolagen i stor

utsträckning sammansloge mindre brukningsdelar hellre än att avyttra dem,

och den döda handens verkningar skulle därigenom bliva mera ödesdigra än

nödiet vore.

V. Utarrenderad jord.

Beträffande fragan huruvida vanhävdslagen skall äga tillämpning även

för det fall, att jorden är utarrenderad, hava i vissa yttranden uttalats, att bestämmelserna

i lagen skulle gälla ej blott i avseende å byggnader utan även i

fråga om jordens hävd.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att, därest lagen ej omfattade

jämväl jorden a utarrenderade fastigheter, dess effektivitet bleve betänkligt

reducerad.

Hushållning ssällskapets förvaltning sutskott i Västerbottens län anför: Även

om vanhävdsbegreppet är mindre fixerat i fråga om jorden än beträffande

byggnader, så att lagens tillämpning i förra fallet blir förenad med större

svårigheter, kan icke detta få utgöra anledning till att åkerjorden — den enda

verkligt produktiva delen av fastigheten — skall få bringas i förfall. Så

länge det är en allmännelig angelägenhet att befrämja uppodling av till åker

lämplig jord, bör ej den redan odlade åkern opåtalt få vanhävdas. Visserligen

kan vid tillämpningen av vanhävdslagen endast den mera svårartade vanhävden

patalas, men detta torde också ifrån allmän jordbrukssynpunkt vara tillfyllest,

då först här åkerns värde ur framtida produktionssynpunkt äventyras.

I sadana fall. torde ej heller meningarna i fråga om vanhävdsbegreppet gå

isär, utan varje praktisk jordbrukare, förtrogen med ortsförhållandena, torde

veta att uppdraga de riktiga gränserna.

Herr Lindhagen anser, att såväl arrende- som vanhävdslagen skulle vara tilllämpliga

å ifrågavarande jordbruk. Jordens hävd vore minst lika viktig som

abyggnadernas. Den befarade konflikten mellan jordägare och arrendator vore

bara en teori. Då till arbetarebruk främst behövdes byggnader, men det kunde

vara mer likgiltigt, hur jorden sköttes, skulle förslagets ståndpunkt i denna

fråga leda till de gamla bondebrukens förvandling till arbetarebruk.

Lantbruksstyrelsen gör gällande, att bestämmelser, varigenom utarrenderad

jord undantoges från lagens tillämplighet, kunde tydas såsom en viss grad av

legalisering utav vanhävd av åker, där denna ägde rum å arrendejord.

I frågan om vem ansvaret för vanhävd å utarrenderad fastighet skall drabba

hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län intagit den ståndpunkten, att ansvarigheten borde åvila den, som föranlett

vanhävden, och hava de därjämte uttalat, att, därest jordägaren ensam

skulle ansvara för vanhävden, i lagen borde fastslås betryggande åtgärder för

att jordägaren snabbt skulle kunna ingripa mot begynnande vanhävd.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: Det råder icke sällan hos arrendatorerna

av bolagsjorden en beklaglig brist på intresse för jordens skötsel, en

brist, som föranleder, att avkastningen sjunker långt under vad den behövde

vara med hänsyn till jordens beskaffenhet och tillgången på arbetskrafter. Att

angripa jordägaren för detta, på arrendatorerna beroende missförhållande, har

med skäl ansetts obilligt, men det skulle vara både ur allmän och arrendatorernas

egen synpunkt önskvärt, om en ändring kunde åstadkommas. Det förefaller,

som om åtminstone något i denna riktning kunde vinnas, om uppsikten

å de utarrenderade fastigheterna omfattade även jordens hävd och ansvaret

för densamma lades på arrendatorn. Möjligen skulle detta också kunna bidraga

till ökad benägenhet hos arrendatorerna att förvärva fastigheterna såsom

sina egna.

Vad nu sagts gäller även om uppsikten över byggnaderna. Därjämte synes

det mindre konsekvent i förhållande till de i arrendelagförslaget intagna bestämmelserna

angående arrendator^ byggnadsskyldighet att lägga ansvaret

för försummelse härutinnan på jordägaren.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Utskottet

vill med styrka framhäva det rent av orättfärdiga uti, att jordägaren

skall ansvara för vanhävd, som hans arrendator låtit komma sig till last. Låt

vara att genom den föreslagna nya arrendelagen jordägaren givits möjlighet

att under pågående arrendetid ingripa mot begynnande vanvård, så torde förslagets

genomförande likväl innebära införandet i vår lagstiftning av en helt

ny princip, vilkens konsekvenser med fog måste betraktas som högst betänkliga.

Härvid ligger det betänkliga icke blott i den förändrade uppfattningen

om straffets utkrävande, som här kommit till uttryck, utan ock i de sannolika

återverkningar på det rent praktiska området, vilka bliva att räkna med. Det

förefaller sålunda långt ifrån uteslutet, att arrendatorn icke med samma noggrannhet

söker undvika vanvård av fastigheten, som ifall han själv direkt

stode under upp siktslagen. Förvaltningsutskottet anser därför, att, om en lag

i förevarande hänseende kommer till stånd, densamma bör givas sådan formulering,

att å arrenderad fastighet arrendatorn skall bära ansvaret för vanhävd,

som uppkommit under den tid, han arrenderat fastigheten.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, om ej ansvaret i vad det avsåge

jordbruket i första hand borde påvila jordägaren och ansvaret beträffande

byggnaderna läggas på arrendatorn.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som i sitt utlåtande över arrendelagsförslaget

uttalat sig mot ett fastslående under alla förhållanden av jordägarens

nybyggnadsskyldighet, exempelvis för det fall, att en fastighet utarrenderats

för att brukas i samband med annan fastighet, varå finnes byggnader tillräckliga

för båda fastigheterna, hemställer, att någon jämkning i föreskriften i

1 §, tredje stycket, beträffande byggnadernas vidmakthållande borde vidtagas.

VI. Frågan om den myndighet, som skall handhava

den i lagen omförmälda uppsikten.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro och Västmanlands län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Stockholms och Kronobergs län, Kalmar

läns södra del, Kristianstads och Malmöhus län, Älvsborgs läns norra del och

Örebro län hava uttalat, att uppsikten bör anförtros åt hushållningssällskapens

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

49

förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder. Såsom skäl härför har anförts,

att med hänsyn till de inom södra och mellersta delarna av landet rådande förhållande

uppsiktsmyndigheterna torde få synnerligen litet att göra. Under

sådana förhållanden vore det olämpligt att tillskapa nya statsorgan. Nu omförmälda

institutioner vore väl kända av länens jordbrukande befolkning och

omfattades med förtroende. Inom dessa institutioner funnes en ingående kännedom

om de olika länens jordbruksförhållanden representerad. Hushållningssällskapen

förfogade över sakkunniga tjänstemän och i varje socken funnes

eu hushållningskommitté, som kunde medverka i fråga om tillsynen och inrapportera

förekommande vanhävdsfall. Genom överlåtande av uppsikten å

berörda institutioner undvekes även all dualism i handhavandet av länets

jordbruksangelägenheter. Även i kostnadshänseende vore en sådan anordning

att föredraga. Lämpligt vore därjämte att uppsikten utövades av ett särskilt

organ för varje län. Man kunde även ifrågasätta att anförtro uppsikten åt

länsstyrelserna.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län anse, att det borde prövas, huruvida uppsikten över lagens efterlevnad

kunde överlåtas åt särskilda nämnder eller uppdragas åt redan nu befintliga

myndigheter.

Länsstyrelsen i Gotlands län har särskilt framhållit, att praktiska och ekonomiska

skäl talade för att länet erhölle sin särskilda kommission.

Länsstyrelsen i Stockholms län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Östergötlands län hava uttalat, att, då det sätt, varpå lagen tillämpades,

vore av avgörande betydelse, ett definitivt ställningstagande till frågan om

uppsiktsmyndigheten måste ske.

I fråga om uppsiktsmyndighetens organisation har länsstyrelsen i Blekinge

län framhållit, att det torde vara tillräckligt, att kommissionerna bestode av

två gode män, och har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs

län ansett, att, därest särskilda kommissioner skulle anses behövliga, desamma

lämpligen kunde organiseras på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna,

nämligen att ordföranden utsåges av Kungl. Maj:t samt landstinget och hushållningssällskapet

tillsatte vardera en ledamot.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del har föreslagit,

att utseendet av jordbrukskommissionen skulle anförtros åt länsstyrelerna.

1 §■

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställer, att

i 1 §, andra stycket, efter orden »skog, torvmosse, stenbrott» insättes ordet

»vattenfall».

3 §.

Beträffande denna paragraf har Sveriges skogsägareförbund hemställt, att

till förekommande av överdrivet nit från de tillämpande organens sida i lagen

eller i reglementet för jordbrukskommissionerna borde införas tydliga föreskrifter

därom att lagen icke må utgöra hinder mot nedläggande av driften å

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 163 Käft. (Nr 191.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Eungl. Maj :ts proposition nr 191.

icke brukningsvärdig jord, att uppförande av helt nya byggnader ej må krävas,

så länge de förefintliga husen kunde göras fullt användbara genom reparationer,

samt att, då nybyggnader erfordrades, krav ej finge framställas, att dessa

skulle göras större och dyrbarare än som behövdes för ett rationellt tillgodoseende

av brukningsdelens behov.

. 4 §-

Länsstyrelsen, jordbrukskommissionen och hushållningssällskapels förvaltningsutskott

i Kopparbergs län samt jordbrukskommissionen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Gävleborgs län hava hemställt, att det föreslagna

stadgandet i 4 §, att, då skälig anledning finnes antaga, att vanhävd

äger rum, jordbrukskommissionen skall förordna om företagande av syn, måtte

utbytas mot den gällande lagens föreskrift, att kommissionen i sådant fall äger

förordna om företagande av syn. Såsom skäl härför har anförts, att kommissionen

borde äga möjlighet att under hand träffa överenskommelse med jordägaren

om åtgärder för avhjälpande av vanhävd. I flertalet fall vore jordägaren

angelägen att utan föregången syn vidtaga behövliga åtgärder. Åt en dylik

underhandsöverenskommelse syntes lämpligen kunna givas samma verkan som

åt överenskommelse, träffad efter syn. Genom ett sadant förfarande vunnes

rättelse med mindre omgång och kostnad. Man borde med fullt förtroende

kunna överlämna åt kommissionerna att i olika fall anlita det tillvägagångssätt,

som syntes lämpligast.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län påpekar, att

benämningen »länsagronom» numera vore ur bruk, och förvaltningsutskottet i

Örebro län anser det önskvärt, att jordbrukskonsulent alltid förordnades att

vara synemän.

7 §.

Herr Lindhagen framhåller, att ett bibehållande av gällande lags bötesbelopp,

trots penningvärdets synnerliga fall sedan 1909, innebure ett försvagande av

lagen. Det vore en brist, att jordkommissionens förslag om ett mer effektivt

ingripande emot synnerligen grov vanhävd i förening med uppenbar tredska

uteslutits utan att ersättas med ökade bötesstraff för besvärande omständigheter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att 7 § tarvade ett förtydligande,

så att av stadgnadet framginge, att böter kunde ådömas jämväl för eftersättande

av det nya föreläggande, som domstolen enligt 6 §, andra stycket, kunde

hava meddelat.

8 §.

Beträffande den nya formuleringen av 8 §, andra stycket, hava länsstyrelserna

i Jämtlands och Norrbottens län samt jordbrukskommissionerna i Jämtlands

och Västerbottens län uttalat, att genom densamma undanröjdes ett missförhållande,

som ofta iakttagits under nuvarande lags tillämpning, nämligen

att jordägare, som blivit föremål för anmälan eller mot vilken till och med talan

anhängiggjorts, undgått påföljd för vanhävden genom att avhända sig

fastigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr. 191.

Öl

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län yttrar: Av

betänklig innebörd är också bestämmelsen, att den nye ägaren, där han är

bolag, ekonomisk förening eller spekulant, skall vara ansvarig även för vanhävd,

som inträtt före hans förvärv av jorden. Vilket intrång detta torde

komma att utgöra på den fria legitima egendomshandeln, låter sig lätt tänkas.

9 §.

I fråga om denna paragraf anför jordhrukskommissionen i Jämtlands län:

När det är jordbrukskommissionen, på vilken det ankommer att utverka nytt

föreläggande enligt § 6 och sådant föreläggande vanligen yrkas samtidigt med

åtal enligt § 9, synes det lämpligt att kommissionerna beredas möjlighet att

själva utföra även åtalet, helst det ej sällan åtminstone här i Jämtland inträffat,

att av allmän åklagare anhängiggjort åtal blivit på ett mindre tillfredsställande

sätt utfört. Kommissionen vill därför föreslå sådan ändring i § 9,

att jordbrukskommission må efter eget beprövande antingen själv anhängiggöra

åtal eller uppdraga åt allmän åklagare att utföra detsamma.

13 §.

Rörande dispensbestäramelserna yttrar länsstyrelsen i Stockholms län: Jordsakkunniga

hava sökt en säkerhetsventil för nu ifrågavarande stränga förbudsbestämmelser

i medgivandet av dispens genom länsstyrelse (13 §). Länsstyrelsen

vill med anledning härav göra samma anmärkning som beträftande en

liknande bestämmelse i den föreslagna arrendelagen, nämligen att så vitt möjligt

undantag från dylika regler böra direkt medgivas, i den man de äro behövliga,

genom uttryckliga förbehåll i lagen. Att lägga hela ansvaret för en skälighetsprövning

i fall av denna art på länsstyrelserna -— även om såsom här

»jordkommissionen» i länet skall höras — synes vara att ställa allt för stora

krav på länsstyrelserna, vilka knappast kunna anses rustade därför. Så som

dispensförfarandet nu anordnats, vill det synas, som om länsstyrelserna skulle

bliva i realiteten i det närmaste beroende av »jordkommissionerna».

Länsstyrelsen i Östergötlands län gör gällande, att de i § 13, andra stycket,

av förslaget omförmälta befogenheter lämpligen borde kunna anförtros åt andra

myndigheter än länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda redan nu vore tung och som

dessutom icke alltid ägde speciella förutsättningar för bedömande av detta slag

av ärenden. Inom de blivande jordbrukskommissionerna torde sakkunskapen

på jordbrukets område säkerligen varda företrädd och torde väl få antagas, att

de även i övrigt så sammansattes, att några betänkligheter icke kunde resas

mot anförtroende åt dessa kommissioner av beslutanderätten i nu åsyftade

ärenden.

Herr Lindhagen gör gällande, att den kontroll, som vore lagd i länsstyrelsernas

hand, enligt erfarenheten i regel betydde föga. Ansökningarna komme

att tämligen okontrollerat bifallas.

Beträffande de föreslagna stadgandena om möjlighet att i vissa fall erhålla

dispens från lagens bestämmelser hava vissa erinringar framställts.

Sålunda framhålla länsstyrelserna i Blekinge, Örebro och Kopparbergs län,

jordbrukskommissionen i sistnämnda län, Örebro läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund, att fall, som avsåges i

13 § första stycket, icke kunde betraktas såsom vanhävd. Att fordra tillstånd

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

för användande av odlad jord till industriell anläggning o. d. syntes vara att

väl starkt begränsa jordägarens frihet att förfoga över sin jord. Stadgandet

borde utgå och inarbetas i 2 §.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: I enlighet med denna formulering

torde befallningshavanden näppeligen kunna meddela tillstånd exempelvis till

ett mindre odlat jordområdes användning såsom idrottsplats, om också området

för sådant ändamål vore aldrig så lämpligt och detsamma därjämte kunde utan

olägenhet för någon därtill användas. Jordkommissionen har i förevarande

hänseende anfört bland annat, att det vore givet att jordbruk finge nedläggas

då marken erfordrades för ändamål, som måste anses vara av större vikt för

det allmänna än markens bevarande för jordbruksproduktion. Det torde vara

åt denna princip, som man velat giva uttryck uti det föreliggande lagförslagets

13 §, men bör -då också detta lagrum erhålla en i enlighet därmed bättre avpassad

formulering.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län hemställer,

att uttrycket »bostäder åt ortsbefolkningen» måtte utelämnas, enär tillgodoseendet

av bostadsbehovet måste anses såsom en nödvändig angelägenhet i all

synnerhet som bostadsbyggande utan motsvarande behov näppeligen kan tänkas

komma till stånd.

Rörande 13 § andra stycket framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att

ordet »synnerligen» måtte utgå eller uttrycket på annat lämpligt sätt mildras.

Länsstyrelsen i Hallands län anför: Jämväl ifall husen äro så obekväma och

otidsenliga eller eljest i sådant skick, att de böra ombyggas, men detta skulle

på grund av byggnadskostnademas storlek i förhållande till jordens värde vara

påtagligen oekonomiskt, synes möjlighet till dispens böra förefinnas. Även

andra situationer kunna tänkas. Man ser ju, hur bebyggelsen å landsbygden

i vissa orter går tillbaka. Anledningarna kunna vara mångahanda men torde

sammanhänga dels med att jordbruket med nutidens mekaniska hjälpmedel ej

behöver så mycken människokraft som förr, dels ock med att folket numera

har andra anspråk på livet än fordom. Länsstyrelsen håller därför före, att

antingen själva bestämmelsen i 1 § om husens bibehållande bör uppmjukas eller

ock dispensmöjligheten i 13 § utvidgas till att efter länsstyrelses beprövande

gälla alla de fall, då särskilda skäl föreligga därtill.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del yttrar:

Det är av synnerlig vikt, att i lagen inga sådana bestämmelser få inflyta, som

försvåra eller omöjliggöra ett rationellt och tidsenligt utnyttjande av å jordbruksfastighet

förefintliga möjligheter beträffande såväl jord som byggnader. Den

i § 13 av lagförslaget anvisade dispensvägen för erhållande av tillåtelse till

jordbrukssammanslagning av andra orsaker än som angivas i § 2 synes förvaltningsutskottet

sålunda vara tillrådlig endast under förutsättning, att verklig

praktisk skälighetsprövning i varje särskilt fall äger rum.

Övergångsstadgandet.

Även i fråga om detta stadgande hava några anmärkningar framställts.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar: Att lagen skulle i regel göras tillämplig

å vanhävd, som inträffat redan före lagens ikraftträdande, med undantag

allenast för det fall. att jordbruket varit vid sagda tidpunkt redan fullständigt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

53

nedlagt, synes betänkligt. Lagen skulle härigenom få en stark men ändock till

sin innebörd ganska svävande retroaktiv verkan. Lika litet som exempelvis

skyldighet ansetts kunna föreskrivas för markägare att sörja för skogsåterväxt

å kalmarker, som uppkommit före ikraftträdandet av 1903 års skogsvårdslag,

torde nu böra åläggas jordägare att avhjälpa vanhävd, i den mån denna till

tiden är äldre än lagen.

JordbruksJcommissionen i Jämtlands län framhåller, att, då ej ringa tid

kunde förflyta mellan nedläggandet av ett jordbruk och den odlade jordens

fullständiga förvildning, de sakkunnigas förslag icke kunde anses innebära ett

lagfästande av den princip, som läge till grund för Kungl. Maj :ts av dem åberopade

utslag. Det torde därför böra tillses, att lagen erhölle en sådan avfattning,

att den i utslaget uttalade grundsatsen ej förvanskades.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Eungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 januari

1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 december

1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas övér upprättat förslag till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet G. Siljeström.

Eörslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga

instämde:

Förslagets väsentliga innebörd är att sådana tvångsåtgärder mot vanhävd,

nedläggande eller sammanslagning av självständiga jordbruk, som för närvarande

äro föreskrivna för de norra delarna av landet, hädanefter skola äga

tillämpning även i vad angår mellersta och södra Sverige. Denna utvidgning

av uppsiktssystemet är tänkt såsom ett nödvändigt komplement till de föreslagna

särskilda bestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen rörande arrende

av jord tillhörig bolag och med dem likställda. Avgörande för lagförslagets

behövlighet är således, huruvida redan från början kan förutses, att nämnda

särskilda bestämmelser skola av vederbörande jordägare i någon avsevärd omfattning

betraktas med sådan ovilja, att därav uppstår fara för arrendejordbrukens

vidmakthållande. Då jag icke tilltror mig något omdöme i denna svårbedömda

fråga, för vars besvarande i jakande riktning den förebragta utredningen

visserligen knappast lämnat några fasta hållpunkter, lämnar jag den

föreslagna utvidgningen utan vidare erinran. Att uppsiktssystemet i och för

sig är behäftat med allvarliga olägenheter, synes mig ligga i öppen dag. Det

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

55

inför ett moment av stelhet och orörlighet å det jordbruksekonomiska området,

som lika litet där som inom näringslivet i övrigt kan vara av godo. Även med

utgångspunkt i den åskådningen, att antalet självständiga jordbruk i landet

bör icke blott bibehållas utan avsevärt ökas, lärer man icke böra låta leda

sig till den slutsats, att varje enskilt jordbruk, som för närvarande finnes, är

förtjänt att såsom sådant upprätthållas, även om dess upptagande visat sig vara

och måste förbliva en felslagen förhoppning eller om dess sammanslående med

ett grannjordbruk skulle innebära ett uppenbart riktigt steg i jordbruksekonomiskt

hänsende. Ur denna synpunkt måste jag finna bestämmelserna om undantag

från lagens tillämpning i 3 § samt om dispensbefogenhet för Konungens

befallningshavande i 14 § vara alltför snävt avfattade. Tillräckligt skäl för

undantag enligt 3 § första stycket synes vara, att en äga är olämplig för

jordbruk; och såsom giltig grund för sammanslagning, i allt fall dispensvägen,

torde kunna angivas, att med hänsyn till brukningsdelarnas beskaffenhet och

omfattning väsentliga fördelar i brukningshänseende skulle vinnas genom deras

sammanförande till en brukningsdel.

Justitierådet Wedberg:

I likhet med vissa av de i ärendet hörda myndigheterna (se remissprotokollet

bil. B sid. 34) känner jag mig ej övertygad att en lagstiftning av den föreslagna

s. k. sociala arrendelagstypen påkallar ett komplement av uppsiktslagens

natur. De jämkningar som föreslås i sistnämnda lag med annat syfte än att

förändra dess giltighetsområde synas mig ej heller äga det värde att de böra

ensamt för sig vidtagas. Vad särskilt Värmlands län angår visar utredningen

efter mitt omdöme ganska tydligt att den norrländska arrendelagen lämpar sig

för detta län mindre väl än de föreslagna bestämmelserna i allmänna arrendelagen

om jordbruksarrenden under bolag. Å andra sidan torde anledning saknas

att, med upprivande av vad för ännu ej tio år sedan beslöts, ställa Värmlands

län utanför uppsiktslagen. Lämpligen bör dock i rättsenhetens intresse tillses

att så i Värmland som i Norrland och Dalarne de säregna arrendebestämmelsernas

och uppsiktslagens giltighetsområden sammanfalla.

Med hänsyn till det nu sagda och då all återhållsamhet bör iakttagas i fråga

om nya lagstiftningsåtgärder, vilkas alltför stora mängd redan betänkligt

hotar lagens auktoritet och säkerheten i rättslivet, anser jag mig böra avstyrka

förslaget såvitt det åsyftar annat än att uppsiktslagen må, i de landsdelar

där den nu gäller, bliva tillämplig å brukningsdel av den beskaffenhet

och omfattning och tillhörig sådan ägare att med avseende å utarrendering

därav gäller lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden

under bolag. Då en sådan lagändring skulle, såvitt Norrland

och Dalarne angår, under uppsiktslagen indraga vissa, enskilda personer tillhöriga

fastigheter å vilka lagen nu icke är tillämplig, torde en motsvarighet

till dispensbestämmelsen i norrländska arrendelagen (31 §) tillika böra införas

i uppsiktslagen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Justitierådet von Seth:

Jag kan ej undgå att känna mig tveksam inför förslaget att utsträcka uppsiktsbestämmelsernas

tillämplighet till andra landsdelar än dem, inom vilka

den nu gällande uppsiktslagen äger tillämpning. Av utredningen synes framgå,

att de nuvarande förhållandena inom de sydligare delarna av landet icke

äro sådana, att ett direkt statsingripande är av behovet påkallat, och en lagstiftning,

som inskränker den enskildes rörelsefrihet, kan på jordbruksområdet

som på så många andra områden lätt bliva till hinder för utvecklingen i stället

för att befordra densamma. Särskilt göra sig dylika betänkligheter gällande,

om man betänker, huru växlande jordbruksförhållandena äro inom de olika delarna

av landet.

Om jag likväl anser mig icke böra obetingat avstyrka det nu föreliggande

förslaget är det därför endast av hänsyn till möjligheten av att de i annat

sammanhang föreslagna särskilda arrendebestämmelserna för jord, som tillhör

bolag och med dem likställda, om de icke kompletterades av uppsiktsbestämmelser,

skulle kunna giva anledning till att jordbruk, å vilka nämnda arrendebestämmelser

skulle bliva tillämpliga, till undvikande härav utan giltig

anledning helt nedlades.

En förutsättning för att jag skall kunna lämna förslaget utan vidare principiella

erinringar är då också, att full anslutning vinnes mellan bestämmelserna

däri om de fastigheter, å vilka lagen skall äga tillämpning, och vad som

kommer att gälla beträffande arrende av jord, som tillhör de ovannämnda

rättssubjekten.

Så långt är jag alltså ense med föredragande departementschefen. Däremot

kan jag ej annat än ställa mig betänksam inför den av honom framkastade

tanken att, för vinnande av den önskade anslutningen, i arrendeavseende

hänföra Värmlands län till samma grupp som de norrländska länen. Redan

detta att låta den supplementära lagstiftningen verka bestämmande på gestaltningen

av den primära och icke tvärtom synes mig i och för sig innebära

något irrationellt. Jag kan ej heller finna, att övertygande sakliga skäl förebragts

för en sådan anordning. Då nu gällande uppsiktslag genom beslut vid

1917 års riksdag fick sitt giltighetsomåde utsträckt till Värmlands län, ansåg

man sig icke samtidigt höra göra även den norrländska arrendelagen tillämplig

inom nämnda län. Såsom skäl härför angavs, att av utredningen syntes

framgå, att förhållandena där voro så olika dem i de norrländska länen, att

berättigade tvivelsmål kunde hysas om den norrländska arrendelagens lämplighet

för Värmlands län. Det kan enligt mitt förmenande icke sägas, att den

senare förebragta utredningen undanröjt anledningarna till dessa tvivelsmål.

Snarare synes av de yttranden, som avgivits av hushållningssällskapets i länet

förvaltningsutskott samt av ortsmyndigheterna, framgå, att vissa av bestämmelserna

i norrländska arrendelagen, särskilt de om rätt för arrendator till

husbehovsvirke och bete, icke lämpligen kunna göras tillämpliga inom Värmlands

län, där skogsvården nått en betydligt mera intensiv karaktär än i de

nordligaste länen. Sistnämnda omständighet ger också anledning antaga, att

även andra bestämmelser i sistnämnda lag, såsom särskilt de om vilka fastig
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

57

Iieter den särskilda lagstiftningen bör avse, icke lämpa sig för förhållandena

i Värmlands län, vilka så vitt angår de viktigaste delarna av länet, väl närmast

äro jämförliga med förhållandena i de undantagna delarna av Dalarna

och i Bergslagen. Jag anser mig alltså böra till mitt lämnande av förslaget

utan principiell anmärkning foga även det förbehållet, att sådan jämkning vidtages

i dess konstitutiva bestämmelser, att Värmlands län kommer att hänföras

till den i nuvarande första stycket av 1 § omförmälda gruppen av landsdelar.

En ytterligare förutsättning för min nämnda ståndpunkt måste för mig vara,

att de organ, som närmast skola handhava uppsikten, erhålla sådan sammansättning,

att hos dem kan väntas full förståelse såväl för de sociala synpunkterna

som för angelägenheten av att det tillses, att lämplig jämvikt upprätthålles

mellan dessa och de ekonomiska synpunkterna.

1 §•

Lagrådet:

Såsom redan av särskilda ledamöter av lagrådet anförts synes det, med hänsyn

till förevarande lags syfte att utgöra ett komplement till de särskilda bestämmelserna

i fråga om arrende av jord tillhörig bolag och vissa med dem likställda,

önskligt att bestämmelserna om de fastigheter, å vilka lagen skall äga

tillämpning, noga anslutas till vad, som kommer att gälla angående tillämpligheten

av de särskilda arrendeföreskrifterna. Detta torde enklast och lättfattligast

ske så, att lagen förklaras tillämplig å brukningsdel av den beskaffenhet

och omfattning och tillhörig sådan ägare, att med avseende å arrende

därav gäller lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat

om jordbruksarrenden under bolag. Härvid förutsätter lagrådet, att enligt vad

lagrådet i annat sammanhang hemställt dessa särskilda stadganden komma att

äga tillämplighet endast å viss jord på landet.

Erinras må om den bristande överensstämmelse, som med de till lagrådet remitterade

förslagens avfattning skulle komma att föreligga mellan arrendebestämmelserna

och uppsiktsbestämmelserna därutinnan, att medan i 44 § sista

stycket allmänna arrendelagen undantag göres för statsunderstödda egnahemsbolag

och föreningar, något motsvarande undantag icke nämnes i förevarande

förslag. Några skäl för denna bristande överensstämmelse mellan de

olika förslagen angivas icke och synas ej heller kunna med något berättigande

anföras.

Iakttages icke vad sålunda erinrats och ej heller vad lagrådet i yttrande över

förslaget till lag om ändring i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag vid dess

44 § hemställt om sådan lydelse av nämnda paragraf, att de i de följande paragraferna

givna särskilda bestämmelserna icke bliva inom tillämplighetsområdet

för den norrländska arrendelagen gällande vid sidan av denna, måste andra

stycket av förevarande paragraf jämkas så, att ej den jord inom den norrländska

arrendelagens giltighetsområde, för vilken den allmänna nyttjanderättslagens

nyssnämnda bestämmelser skulle komma att undantagsvis gälla, bliver

undandragen uppsikt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Iakttages icke vad lagrådet ovan under denna paragraf hemställt, men däremot

min vid granskning av förslaget till lag om ändring i vissa delar av

allmänna nyttjanderättslagen i fråga om 44 § gjorda hemställan om en lägre

arealgräns för tillämpligheten av bestämmelserna i 46—52 §§ nämnda förslag,

lärer motsvarande ändring böra företagas i första stycket av förevarande paragraf.

Bland de i andra stycket omförmälda, eljest norrländska arrendelagens geografiska

område tillhörande landsdelarna upptages Värmlands län. Enligt

vad i remissprotokollet upplyses beror detta förhållande på en avsikt att jämväl

i arrendehänseende föreslå detta läns hänförande under norrlandslagstiftningen.

I anledning härav må erinras, att ett iakttagande av min nyss omnämnda

hemställan måhända borde föranleda ändrad ståndpunkt även i frågan vilkendera

arrendelagen skall gälla för Värmlands län och således ock i frågan,

huruvida länet skall i detta stycke omförmälas.

2 §•

Lagrådet:

Vad som åsyftas med 2 § och 9 § första stycket synes icke hava fått ett tillfredsställande

uttryck. Lagtexten torde vinna avsevärt i klarhet och lättfattlighet,

om dessa bestämmelser utbytas mot ett stadgande av innehåll, att uppsikten

skall beträffande utarrenderad brukningsdel avse allenast byggnaderna,

så framt ej jorden, under tid då brukningsdelen ännu icke var upplåten på arrende,

varit föremål för syn jämlikt 5 §. Detta stadgande kunde lämpligen

införas i en ny paragraf, som tillika borde ur 1 § upptaga angivandet av uppsiktens

syfte.

3 §•

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde, hänvisade till vad han ovan inledningsvis yttrat och anförde vidare:

Ordet jordbruksdrift i första stycket lärer böra utbytas mot jordbruk.

Vad i andra stycket stadgas torde kortare och riktigare kunna uttryckas

därmed, att såsom vanhävd ej heller skall anses att bortföra eller lämna utan

underhåll byggnad, som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig,

såvida sammanslagningen erfordras för bildande av brukningsdel, varå

brukaren kan av jordbruket vinna sin huvudsakliga bärgning (eller såsom i

gällande lag: för bildande av bärkraftigt jordbruk).

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth enade sig:

Det synes lämpligt att lagtermen vanhävd, efter vilken uppsiktslagen plägar

allmänneligen benämnas, varder nyttjad redan vid angivandet av uppsiktens

innebörd. Det kunde heta, ungefärligen, att uppsikt skall hållas att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes att dess

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

59

vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras

eller lämnas att förfalla. Med en sådan redaktion skulle varje anledning saknas

att, såsom sker i förslagets 3, 5 och 6 §§, närmare bestämma vad slags vanhävd

där är i fråga.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i gällande uppsiktslag. Då denna så

nyligen som år 1924 fått sitt nuvarande innehåll, bör detta icke nu återigen

ändras med mindre klart övertygande skäl tala därför. Med hänsyn härtill vill

jag icke anmärka mot att förslaget i första stycket bibehåller uttrycket »alldelas

olämplig», ehuru jag för min del hellre sett att 1924 års lagändring nöjt

sig med blott »olämplig». Men av samma hänsyn kan jag icke finna det riktigt,

att stadgandet i andra stycket av gällande lags 2 § underkastas annat än

en, visserligen mycket önsklig, rent formell jämkning. Även om den tillämnade

nya regeln befrias från det redaktionsfel, som nu vidlåder den (i stället för

»sådant jordbruk», som ju språkligt syftar å »därå bedrivet jordbruk», borde

— om formuleringen i övrigt bibehålies -— stå »sådan brukningsdel»), och det

alltså bleve tydligt att undantagsbestämmelsen gäller blott det fall, att först

å de sammanslagna ägorna kan idkas jordbruk, varav en åbo bar sin huvudsakliga

bärgning, synes mig regeln icke hava något bestämt företräde framför

den nuvarande, av riksdagen för blott ett par år sedan beslutade och av Kung!.

Maj:t sanktionerade, och detta evad man förnämligast tar i betraktande reglernas

syftemål eller deras praktikabilitet.

Påfallande är att förslaget riktar sig icke redan mot sammanslagningen av

brukningsdelar i och för sig, utan först mot en av dess möjliga konsekvenser,

åbyggnads bortförande eller förfallande. Intet hindrar en jordägare att lägga

förut skilda brukningsdelar i sambruk och uthyra de överflödiga busen till

icke-jordbrukare. I denna del överensstämmer emellertid förslaget med gällande

lag, och någon förändring härutinnan synes icke vara från något håll

ifrågasatt.

6—8 §§.

Justitierådet Alexander son, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

I 6 § och 7 § första stycket är avsett att utsäga, att i fråga om varje särskild

åtgärd, som jordägaren åtager sig eller domstol ålägger honom att fullgöra,

viss tid för detta fullgörande skall utsättas. Denna stadgandenas innebörd

skulle med någon jämkning av formuleringen bliva mera otvetydigt uttryckt.

Syftet med nu berörda bestämmelser synes fordra, att ett ingripande med

föreläggande, respektive nytt föreläggande, ävensom med bötesstraff skall kunna

äga rum, så snart i fråga om en viss jordägaren åliggande åtgärd den utsatta

tiden förflutit, utan att åliggandet fullgjorts. I enlighet härmed är också

jordkommissionens förslag — från vilket bestämmelsen om viss tid för varje

särskild åtgärd hämtats — avfattat. Departementsförslaget har däremot vid

avfattningen i förevarande del (7 § andra stycket och 8 §) tagit gällande lags

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

på andra förutsättningar byggda lydelse till mönster. Det hemställes, att

ändring härutinnan vidtages.

Icke blott jordsakkunnigas utan jämväl jordkommissionens år 1923 avgivna

och i denna punkt enhälliga förslag upptager i likhet med gällande lag ett

bötesmaximum av tvåtusen kronor. Den höjning till femtusen kronor, som i departementsförslaget

vidtagits, synes desto mera anmärkningsvärd som utredningen

i ärendet icke giver vid handen, att gällande lags böteshot skulle visat

sig brista i effektivitet och dessutom, därest den nya ordningen med viss tid

för varje särskild åtgärd legaliseras, straffbestämmelsen kan bliva att tilllämpa

ett flertal gånger i fall, där med nu gällande lag ett enda ansvar skolat

följa.

JustitieråcLet Wedberg, med vilken justitierådet vem Seth förenade sig:

Vad som i 7 § åsyftas med bestämmelsen att viss tid skall föreläggas, inom

vilken en var av åtgärderna för vanhävds avhjälpande skall vara fullgjord, var

i jordkommissionens förslag (8 §) klarare uttryckt så, att för en var av åtgärderna

skall föreläggas viss tid, inom vilken densamma skall vara vidtagen. Särskilt

i betraktande av ingressen till 7 §:s andra stycke, där det talas om att

föreskrivna åtgärder ej fullgöras inom bestämd tid, skulle en domstol med förslagets

avfattning kunna tro sig icke i något fall behöva giva annat föreläggande

än att ägaren skall inom en viss bestämd tid hava fullgjort samtliga

de föreskrivna åtgärderna. Då emellertid förslagets mindre goda uttryckssätt

redan förekommer i skogsvårdslagen, även i vad det innebär att en åtgärd skall

vara »fullgjord» (icke såsom med språkbruket och gällande uppsiktslag överensstämmer

»vidtagen» eller »verkställd»), bör det måhända få passera. Dock

bör under alla omständigheter nyssnämnda ingress jämkas till, exempelvis, »försittes

sådan tid» eller »verkställes ej åtgärd inom därför bestämd tid».

Att en överenskommelse eller ett föreläggande skall enligt förslaget kunna

angiva flera olika tider för vidtagande av åtgärder till vanhävds avhjälpande

synes icke hava vederbörligen beaktats vid avfattningen av 8 §. I anslutning

till ordalagen i 25 § 2 mom. skogsvårdslagen torde i första punkten lämpligen

kunna talas om eftersättande av åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd

jämlikt 6 § eller 7 § första eller andra stycket, och om ansvar för den, som

under den föresätta tiden ägt företräda bolaget eller föreningen.

Beträffande bötesstadgandet instämmer jag med justitierådet Alexanderson.

9 §.

Lagrådet:

Om, på sätt vid 2 § blivit hemställt, första stycket i nu förevarande paragraf

sammanföres med 2 §, vinnes bl. a. den fördel att, efter den redaktionella

jämkning, som nuvarande andra stycket till följd därav måste undergå, någon

tvekan icke kan råda därom att dess bestämmelser om ägarnas ansvarighet

gälla den vid syn jämlikt 5 § anmärkta vanhävden, evad den vidlåder både

jord och byggnader eller blott endera delen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 .

61

14 §.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde:

Därest, i enlighet med vad jag anfört, gällande lags bestämmelse i 2 § andra

stycket bibehålies i sak oförändrad, lärer förutsättningen för dispens enligt

andra stycket av nu förevarande paragraf böra angivas så, att synnerliga skäl

prövas tala för att brukningsdel sammanslås med annan. En sådan omredigering

synes mig för övrigt under alla omständigheter önsklig, likasom paragrafen

i sin helhet lämpligen kunde erhålla en lättlästare och mindre ordrik formulering.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 10 januari

1927 avgivna utlåtande över det den 3 december 1926 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Inom lagrådet har givits uttryck för en viss tveksamhet i fråga om behövligheten

av den föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens tillämplighet

även till mellersta och södra Sverige. Vad härutinnan anförts inom lagrådet

har emellertid ej föranlett mig att frångå den uppfattning, som jag i anslutning

till jordsakkunnigas betänkande uttalat vid remissen till lagrådet, att en

uppsiktslag är ett nödvändigt komplement till en skärpt arrendelagstiftning.

Beträffande de ändringsförslag i sakligt hänseende, vilka innefattas i särskilda

inom lagrådet avgivna yttranden, har jag, utom beträffande vissa mindre

väsentliga punkter, som icke torde behöva här särskilt omnämnas, ej funnit mig

kunna biträda desamma.

Vad särskilt angår den ifrågasatta höjningen av bötesmaximum i 8 §, vilken

avstyrkts av lagrådets samtliga ledamöter, torde utöver vad jag vid remissen

till stöd för höjningen anfört böra beaktas, att jordkommissionens förslag,

som, enligt vad lagrådet erinrat, upptager enahanda bötesmaximum som det

för närvarande stadgade, jämväl innehåller en bestämmelse, att därest jordbruk

utsatts för synnerligen grov vanhävd och jordägaren visat uppenbar tredska

vid vanhävdens avhjälpande, domstolen skulle äga förordna om tvångsförsäljning

av den vanhävdade fastigheten.

I fråga om samtidigt ifrågasatta ändringar i arrendelagstiftningen har tiden

för dessa lagars ikraftträdande föreslagits till den 1 augusti 1927. Mot

att även låta förevarande lag träda i kraft vid samma tidpunkt talar den

omständigheten, att det, särskilt med hänsyn till föreskriften, att

landstingen skola höras över förslag till reglemente för jordbrukskommissionerna,

ej torde låta sig göra att före nämnda dag reglera uppsiktsmyndigheternas

organisation. Såsom framgår av 1 § medför den omstän
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

63

digheten, att ifrågavarande lag träder i kraft å senare dag än ändringarna

1 arrendelagstiftningen tydligen icke, att från lagens tillämpning efter dess

ikraftträdande kommer att undantagas sådana brukningsdelar, som upplåtits

på arrende enligt avtal, ingångna därförinnan men efter arrendelagstiftningens

ikraftträdande den 1 augusti 1927.

Beträffande 2 § och 9 § första stycket i det remitterade förslaget har lagrådet

i förtydligande syfte hemställt om en annan formulering av ifrågavarande

bestämmelser, ävensom att 9 § första stycket måtte överflyttas till

2 §. Den formulering lagrådet förordat giver emellertid icke uttryck för förslagets

ståndpunkt, att ansvar för vanhävd å jord i fråga om brukningsdel,

som varit föremål för syn, innan brukningsdelen upplåtits på arrende, skall

omfatta allenast den vid synen befintliga vanhävden.

Med anledning av vad lagrådet i övrigt erinrat mot förslagets formella

avfattning i vissa hänseenden har förslaget därutinnan undergått någon överarbetning.

I samband därmed hava vidtagits vissa andra jämkningar av redaktionell

natur.»

Föredraganden uppläser härefter det överarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stéf''enson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:326 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk dels ock i ämnet väckta motioner. s. 16 i texten
  2. 2LJoU 1927:2 Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2 s. 1 i texten