Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas

1927-03-11 · 140 sidor, varav 112 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 112 av 140 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:198, Med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Nr 198.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlännings rätt att här i riket vistas; given Stockholms

slott den 11 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

170 käft. (Nr 198.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mq,j:ts proposition nr 198.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §■

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom

pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med

påteckning av svensk myndighet (visering).

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 §

kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,

så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 § sägs.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig

hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid

skall han uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar

polismyndigheten begär. År legitimationshandlingen ej försedd med visering

eller bevis om arbetstillstånd, skall han ock meddela skriftlig uppgift enligt

fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §■

Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitimationshandling,

som i 1 § sägs.

5§.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga, meddelar Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

3

6 §-

Det aligger utlänning att pa kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så

ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal uppvisa

sin legitimationshandling.

7 §''

över tre manader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt

tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäller.

8 §-

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens

befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig

utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande

förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §•

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden

därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,

skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till

längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §‘

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort,

där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre

för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mai :ts proposition nr 198.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej Heller här i riket utöva verksamhet, som

föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande,

med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående arbetstillstånd skall yttrande avgivas av Konungens befallningshavande

i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig

utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda

omständigheter föreligga, skall socialstyrelsen tillika inhämta utlåtande från

offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas;

tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga lämnas tillfälle att uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Yad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att

söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan

vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas

av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka

sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här

ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är

känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

5

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att

utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig

verksamhet, da ma ock avvisning ske som nyss sagts.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk

medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands eller eljest

gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat land, må avvisas

på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §.

Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill erhållit

Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till

riket avvisas av polismyndighet.

21 §.

Utlänning ma vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet

avvisas,

om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs,

om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis

eller visering, som i 2 § sägs, eller

om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt

besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl

innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra

klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens befallningshavande

anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens

befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående

avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget

äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären sa

tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra

polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,

som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där

detsamma icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande

snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

24 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit

ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset

eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas

eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sådant kan ske, utlänningen

tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver han

efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava

sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning

avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss

kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall

polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,

som må förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på

Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda

skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §.

Konungens befallningshavande må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, förordna

om förpassning ur riket av utlänning, som i annat avseende än varom i 25 §

är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna

lag är föreskrivet eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest

i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna lag är stadgat, mot bättre

vetande lämnar oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,

skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt

till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på

grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens

befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom

ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka

beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

7

känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet,

samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,

skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §.

Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där han

så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades för honom

eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande

eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman

eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde

avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som

ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen

underrättas.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola

förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det

beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs

honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Könungen ställda

besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, bésvären må inom tid, Som

nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är

pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens

befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan, jämte

eget utlåtande Och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

30 §.

Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,

inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet

gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes

försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda

skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle tilltalas

eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt

hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han

inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,

eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall

Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Konungens befallningshavande ma meddela förordnande om utvisning från

riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock

den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande

av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande

av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik

handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av

brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning i

andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för

det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex

månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans

vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock

att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet

hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff blivit

frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag

om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas

till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,

han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast

förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt

stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall

Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart ske

kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där

utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,

förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av

tillsyningsmannen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

9

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande.

Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt

frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet

hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till utvisning

dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten

taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande.

34 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till

riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa

honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall

utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes

utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag ävensom

i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om

utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid

ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan, som här

avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör

i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga

om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna

därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf

sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott.

37 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom gorå anmälan

hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna

därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i eller med stöd av

denna lag är föreskriven, straffes med böter från och med tio till och med fem

hundra kronor.

Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med

böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Till ''enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin

tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

39 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varonl i 25 och 38 §§ är fråga att

ställa sig till efterrättelse vad i eller med stöd av denna lag är föreskrivet,

straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende, varom i eller med stöd av denna

lag är stadgat, straffes likaledes med böter från och med tio till och med fem

tusen kronor.

40 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling,

som i 1 § sägs, straffes med böter från och med tio till och

med fem tusen kronor.

41 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill erhållit

Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst

sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras

ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstankes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall

tagas i häkte.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

11

42 §.

Den, som under tid, då lian är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles

i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när lian därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 38—40 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,

därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där

sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal

jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

8 KÅP.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 §

sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

46 §.

Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och

voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,

befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom

till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger

rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till

nämnda land.

47 §.

Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin

tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund

därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta

statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

48 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stockholm

föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polismästare

eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; så ock beträffande såväl land

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande

särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,

så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som

må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

50 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna

lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter

Konungen meddelar.

tu ■

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst

fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag

från stadgandena i 1—4, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton

år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket personligen anmäla

sig hos polismyndighet och meddela de upplysningar polismyndigheten begär

samt att arbetsanställning ej må utan arbetstillstånd innehavas utöver tre månader

från ankomsten.

52 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed

äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras

för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgande^

vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag

och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande av ansvar för

förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest jämlikt 25 § kungörel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

13

sen den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings utvisning uppkommit

under nämnda kungörelses giltighetstid, må i händelse av inskridande

först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen ur riket vidtagas,

såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 § angivna, äro för handen.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,

skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok

och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga,

må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och erfordras

enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering

eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd

med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning.

Skedde inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan

hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att

enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses

hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Förordningen

den 21

september

1860 om

upphävande

av skyldigheten

för

resande att

vara f örsedda

med

pass.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 februari 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för social- och handelsdepartementen anför tillförordnade chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Gärde:

»Rätten för utlänningar att inkomma i Sverige och att där uppehålla sig

regleras för närvarande väsentligen av lagen den 14 september 1914 (nr 196)

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas samt vissa av

Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelse i denna lag utfärdade föreskrifter angående

övervakande av utlänningar vid deras ankomst till riket och under deras

uppehåll härstädes. Av skäl, som i det följande komma att framläggas,

har jag funnit frågan om en fullständigare lagstiftning för ordnande av åtskilliga

med immigrationen från utlandet sammanhängande förhållanden nu

böra upptagas till prövning. Innan jag övergår till redogörelse för det förslag,

jag för detta ändamål låtit utarbeta inom justitiedepartementet, anhåller

jag få lämna en översikt av de hos oss gällande bestämmelserna på området.

Under årtiondena närmast före världskriget rådde i regel fullständigt fritt

folkutbyte mellan alla civiliserade länder. I Europa torde passtvång hava

förekommit endast för resande till Ryssland. För Sveriges del hade det genom

vissa under de första årtiondena av 1800-talet utfärdade författningar

reglerade passväsendet avskaffats genom förordningen den 21 september

1860 (nr 34 sid. 1) om upphävande av skyldigheten för resande att vara

försedda med pass. I ingressen till denna förordning uttalades, att dittills

gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre lämpliga i den

mån kommunikationsmedlen lättats samt att den polisuppsikt, som med berörda

föreskrifter varit avsedd men endast ofullständigt vunnits, syntes under rikets

dåvarande inre och yttre trygghet kunna i allmänhet umbäras. Genom denna

förordning infördes alltså passfrihet i vårt land.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

15

Intill tiden för ikraftträdandet av 1914 års lag gällde i fråga om utlännin- Lagstiftare

rätt att inkomma och vistas i Sverige en mycket knapphändig lagstiftning, ^en%intill

Frånsett de stadganden, som hade avseende å utlännings rätt att här i riket 1915.

besitta fast egendom eller att idka näring m. m., jämte därmed sammanhängande

bestämmelser, reglerades hithörande förhållanden huvudsakligen av stadgandena

i kungörelsen den 16 april 1861 (nr 27 sid. 3) i anledning av en med Ryssland

den 27/i5 december 1860 avslutad konvention angående ömsesidigt återsändande

av lösdrivare, tiggare och förbrytare samt vidare av bestämmelserna i

cirkuläret den 28 maj 1886 (nr 33) angående behandlingen av utlänningar, vilka

här i riket beträdas med lösdriveri, ävensom i cirkuläret den 27 april 1906 angående

viss anmälningsskyldighet för främlingar m. in. Sistnämnda cirkulär

hade utfärdats ''med hänsyn därtill att under de senaste månaderna ett större

antal personer i följd av tilldragelserna i ryska riket därifrån begivit sig hit

till landet’.

Emellertid anhöll riksdagen, med föranledande av en i första kammaren Riksdagens

vid 1907 års riksdag av herr P. E. Lithander väckt motion (nr 25), däri fram- skr™el

hållits farorna i ekonomiskt, moraliskt, socialt och politiskt hänseende av den 1907.

pågående invandringen osterifrån, i skrivelse den 20 mars 1907 (nr 33),

att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser, varigenom för landet skadlig invandring, så

vitt möjligt, skulle kunna hindras samt i övrigt utlänningars inflyttning

och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas. I denna riksdagsskrivelse

anfördes, bland annat: Under de senare åren hade invandringen

av utlänningar antagit ganska avsevärda dimensioner. Otvivelaktigt kunde

denna immigration vara förbunden med vissa olägenheter. Många invandrande

utlänningar sökte förvärva sitt uppehälle genom utövande av illojal affärsverksamhet.

Arbetssökande utlänningar kunde obehörigen bidraga till att

försämra svenska arbetares utsikt till förvärv. De, som invandrade, torde i

månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna. I fråga om uppsikt över inkomna

utlänningars verksamhet samt polismyndigheternas befogenhet i detta

hänseende funnes inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna

i cirkuläret den 27 april 1906. Dessa i administrativ väg utfärdade

föreskrifter vore ingalunda tillfyllestgörande och bestämmelser saknades

om befogenhet för polismyndighet att, då skäl därtill kunde finnas, vägra tillträde

för utlänning. Av det sålunda anförda funne riksdagen det framgå, att

ett tillfredsställande ordnande av invandringen vore en betydelsefull angelägenhet

för lagstiftningen. Ej heller syntes principiella betänkligheter möta mot

en dylik lagstiftning. Emellertid funne riksdagen det uppenbart, att vid en

dylik lagstiftning den största varsamhet iakttoges, så att icke den internationella

samfärdseln hindrades och försvårades eller dugande och behövliga arbetskrafter

avhölles från användning inom landet.

I sin till 1910 års riksdag avgivna ämbctsberättelse hemställde justitieom- ■Imtitieombudsmannen,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att nenTfram
Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och för - stöttning till

1910 ars

riksdag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

farandet vid utvisning ur riket av utlänningar ävensom beträffande därmed

sammanhängande frågor samt därefter för riksdagen framlägga förslag till

de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen, vartill utredningen kunde giva

anledning. Justitieombudsmannens berörda framställning, som väl närmast

föranletts av behovet att genom uttryckliga lagbestämmelser bereda tillfredsställande

rättsskydd för den enskilde, åsyftade emellertid samtidigt att tillgodose

det allmännas intresse och säkerhet med avseende å villkoren för utlännings

tillträde till och vistande inom riket. Härutinnan anförde justitieombudsmannen,

bland annat: Varje självständig stat måste anses berättigad att utvisa

utlänningar, som dit inkommit. I Sverige saknades emellertid så gott som fullständigt

lagbestämmelser, som normerade de grunder, efter vilka uti förevarande

avseende skulle förfaras, och som angåve de former, vilka därvid borde iakttagas.

Det syntes därför vara av vikt, att en lagstiftning komme till stånd på

det angivna området. Otvivelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt

angiva de förutsättningar, under vilka utvisning finge äga rum. I flera fall

kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar,

som trots förbud berett sig tillträde till svenskt område eller som gjort

sig skyldiga till vissa förbrytelser. Klart vore emellertid, att staten icke kunde

avstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, vilka icke kunde

rubriceras under någon viss straff lagsbestämmelse, äventyrade statens säkerhet

inåt eller utåt. I vissa fall måste därvid en diskretionär prövningsrätt lämnas

vederbörande myndighet. Vid en lagstiftning av angivet slag borde behandlas

icke blott förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan även

frågan om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt

område.

Lagutskottet hemställde, att framställningen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot

andra kammaren, med avslag å samma hemställan, biföll en reservation, däri

yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning. Frågan hade härmed

förfallit vid 1910 års riksdag.

1911 års lagförslag

rörande

tillsyn

å utlänningar

i

riket.

Sedan överståthållarämbetet, länsstyrelserna och kommerskollegium avgivit

infordrade yttranden över 1907 års riksdagsskrivelse, utarbetades inom civildepartementet

ett ''förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket’, varvid

även togs hänsyn till vad i justitieombudsmannens framställning anförts. Detta

förslag innehöll bestämmelser om anmälningsskyldighet för vissa till riket ankommande

utlänningar, om avvisning av vissa icke önskvärda invandrare samt

om utvisning från riket av redan inkomna utlänningar.

I fråga om anmälningsskyldigheten var enligt förslaget huvudregeln, att utlänning,

som inkommit till riket i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta

sig, skulle inom viss kort tid hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst

och därvid lämna vissa uppgifter angående sin person. Om polismyndigheten

icke funne anledning föreligga till utlännings avlägsnande från riket,

skulle för utlänningen utfärdas en uppehållsbok, upptagande nyssnämnda uppgifter.

Vid ombyte av boningsort inom riket skulle uppehållsboken uppvisas för

vederbörande myndigheter. I boken skulle i vissa fall ske anteckning, därest

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

17

utlänningen ådömdes straff. Bestämmelserna om utlännings anmälningsskyldighet

kompletterades av föreskrift om skyldighet för den, som hyste utlänning,

att därom göra anmälan hos polismyndighet. Uraktlåtenhet att göra

anmälan eller att uppvisa uppehållsbok medförde bötesstraff. Likaledes medförde

vid anmälan mot bättre vetande lämnad oriktig uppgift dylikt straff.

Nu omförmälda stadganden voro upptagna i förslagets första kapitel. I förslagets

29 § tillädes Konungen befogenhet att, där särskilda omständigheter

sådant påkallade, ifråga om utlänning, som inkomme från visst land eller till

viss del av riket, förordna om vissa skärpningar av den allmänna anmälningsskyldigheten,

bland annat därutinnan, att utlänningen skulle förete fullständiga

legitimationshandlingar vid äventyr av avvisning från riket. Enligt 30 §

skulle Konungen, där sådant för rikets försvar prövades erforderligt, ifråga

om vissa områden äga anordna en särskild anmälningsprocedur. Slutligen

agde jämlikt 31 § Konungen i händelse av krig eller fara för krig att utan

.under av den föreslagna lagens bestämmelser utfärda de föreskrifter, som för

utlänningars övervakande erfordrades.

Rörande avvisning stadgades i förslaget, att polismyndighet i gränsort eller

hamn skulle omedelbart avvisa utländska zigenare ävensom envar utlänning,

som kunde antagas hava för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande o. d.

Beträffande utvisning föreskrevs, att Konungens befallningshavande ägde

förordna om utvisning av vissa utlänningar, nämligen zigenare, bettlare, lösdrivare

och andra medellösa; den, som inom riket underginge eller inom loppet av

de närmast förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff,

så vitt brottets beskaffenhet eller hans vandel i övrigt föranledde till antagande,

att fara av hans vistelse i riket kunde uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet; den, som inom tid, som nyss sagts, utom'' riket undergått

visst svarare frihetsstraff, så vitt fara, såsom nyss sagts, kunde antagas uppstå,

den, som under vissa förhallanden dömts för olaga handel; och slutligen

den, som i avsikt att undandraga sig polisuppsikt uraktlåtit föreskriven anmälan,

och den, som vid anmälan lämnat medvetet oriktig uppgift. Därjämte

tillerkändes Konungen befogenhet att, där sådant för rikets inre eller yttre

säkerhet eller med hänsyn till allmän ordning eller sedlighet eller eljest i allmänt

intresse syntes påkallat, utvisa här varande utlänning.

Vidare stadgades under vissa omständigheter skyldighet för arbetsgivare att

ersätta kostnaden för befordrande ur riket av utvisad utländsk arbetare, som

av arbetsgivaren införskaffats.

I fråga om detta lagförslag framställde lagrådet vid sin granskning åtskilliga

anmärkningar. Beträffande anmälningsskyldigheten och övriga kontrollbestämmelser

framhöll lagrådet, att det vore förenat med nära nog oövervinneliga

svårigheter att fa till stånd en fullt tillfredsställande anordning härutinnan.

Det kunde nämligen icke, åtminstone under normala förhållanden,

ifrågasättas att göra den föreslagna kontrollen allmän och således utsträcka

densamma till alla i riket inkommande utlänningar. Hur man än avfattade

kontrollbestämmelserna, kunde det under sadana förhållanden icke undvikas,

att dessa komme att drabba en stor mängd utlänningar, med avseende å vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. Ilo höft. (Nr 198.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke bleve tillämpliga måhända

just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad. I avseende

å möjligheten att kontrollera själva invandringen torde ej heller något nämnvärt

gagn vara att förvänta av dylika bestämmelser. På grund härav hemställdes,

att bestämmelserna om anmälningsskyldighet måtte utgå. Emellertid

kunde omständigheter inträffa, som kunde göra det erforderligt att anordna

särskild uppsikt över utlänningar, vilka inkomme från visst land eller till viss

del av riket. Med hänsyn till sådana fall syntes det vara tillräckligt, att åt

Kungl. Maj :t inrymdes rätt att förordna om de kontrollbestämmelser, som

kunde finnas erforderliga. Bestämmelserna i första kapitlet och 29 § synteo

därför böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för Kungl.

Maj :t, vilket stadgande borde inbegripa jämväl de fall, som förutsattes i 30 och

31 §§. Denna kontroll skulle kunna smidigare än som genom lagfästa regler

vore möjligt anpassas efter det verkliga behovet, vilket i förhållande till särskilda

länders medborgare gjorde sig gällande tid efter annan med olika styrka.

Med anledning av dessa anmärkningar blev förslaget omarbetat sålunda,

att första kapitlet uteslöts samt i stället för detta kapitel och förslagets 29 31

§§ upptogs en ny paragraf, enligt vilken Konungen tillädes befogenhet att, i

händelse av krig eller fara för krig eller där sadant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt, meddela

nödiga kontrollföreskrifter. Det sålunda omarbetade förslaget blev under rubrik

''förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

genom proposition nr 42 förelagt 1913 års riksdag. I denna proposition anförde

departementschefen, bland annat, att det icke läte sig göra att i en lagstiftning

av förevarande art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom

landet och villkoren därför.

I en med anledning av denna proposition i första kammaren av herr Steffen

väckt motion (nr 108) hemställdes, att avvisningsrätt matte stadgas även be

träffande utlänningar, tillhörande arbetsklassen, vilkas vistelse i vart land

uppenbarligen kunde obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares

utsikt till förvärv.

Lagutskottet yttrade i utlåtande nr 38, bland annat, att utskottet icke för

sin del ansett det vara slutgiltigt utrett, att föreskrifter om kontroll å utlänningar,

som i riket inkomme, och en för sadant ändamål anordnad anmälningsskyldighet

kunde utan olägenhet undvaras. Det syntes utskottet uppenbart,

att det för vinnande av en effektiv lagstiftning av ifrågavarande art vore

nödigt, att myndigheterna bereddes tillfälle att halla reda pa hit ankommande

utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och deras förehavande i

landet. Det ändamål, som en sådan lagstiftning huvudsakligen avsåge att

tjäna, nämligen att utgöra ett behövligt stöd för myndigheterna vid ingripande

mot skadliga utländska element, kunde enligt utskottets mening icke på ett

tillfredsställande sätt vinnas genom överlåtande åt Kungl. Maj:t att på administrativ

väg anordna en anmälningsskyldighet, där sadant pa grund av sär

skilda omständigheter prövades erforderligt. Beträffande berörda motion

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

19

funne utskottet densamma angå ett ämne, som ej vore avsett att regleras genom

förevarande lagstiftning. På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt

anfört hemställde utskottet, att riksdagen matte med förklarande, att propositionen

icke kunde bifallas, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt

för riksdagen framlägga nytt förslag i ämnet. Andra kammaren biföll utskottets

hemställan, under det att första kammaren med utelämnande av motiveringen

godkände det slut, utlåtandet innehöll. Om beslutet avläts skrivelse den

28 maj 1913 (nr 163).

Till 1914 års senare riksdag avlämnades genom proposition nr 55 ett nytt

förslag i ämnet. Ej heller i detta förslag funnos upptagna några kontrollbestämmelser.

Departementschefen förklarade sig anse, att praktiskt värde av en

dylik kontroll kunde vinnas endast genom systemet med passtvång. Emellertid

kunde det, enligt departementschefens förmenande, icke komma i fråga att i vårt

land såsom en för normala förhallanden gällande ordning återinföra det för

mer än ett halvt århundrade sedan avskaffade passtvånget. Som det emellertid

på grund av särskilda omständigheter kunde bliva erforderligt att anordna

särskild uppsikt över vissa utlänningar, hade ett stadgande om rätt för Kungl.

Maj :t att under sådana förhållanden meddela erforderliga kontrollföreskrifter

upptagits jämväl i detta förslag. Någon bestämmelse om arbetsgivares ersättningsskyldighet

i fråga om kostnaderna för utvisning av utländsk arbetare hade

däremot ej influtit i förslaget. Reglerandet av denna detalj av det omfattande

och svårlösta spörsmålet om arbetsgivares ansvarighet för utländska arbetare,

som han till riket införskaffat, borde, enligt departementschefens mening, anstå

för att upptagas tillika med den nämnda större frågan, när denna ansåges

mogen att lösas i ett sammanhang.

Lagrådet hade i fråga om anmälningsskyldigheten anslutit sig till departementschefens

uppfattning, under uttalande att, därest man ville försäkra sig om

en verklig kontroll, man dreves tillbaka till passtvånget, vars återinförande

för normala förhållanden väl icke kunde på allvar ifrågasättas.

I ämnet väcktes inom andra kammaren av herr Persson i Norrköping en motion

(nr 217) av enahanda innebörd som den vid föregående riksdag inom första

kammaren väckta motionen.

Lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 17 förslaget med vissa ändringar,

varjämte utskottet i anledning av motionen hemställde om skrivelse till Kung],

Maj :t med anhållan om utredning, huruvida och på vad sätt bestämmelser

kunde meddelas till reglering av sådana utländska arbetares vistelse här i riket,

vilka hit inkomme huvudsakligen i anledning av här inträffande arbetsinställelse

eller vilkas härvaro kunde vara ägnad att väsentligen försämra svenska arbetares

förvärvsmöjligheter, samt om framläggande för riksdagen av det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Emot utlåtandet avgåvos flera reservationer

i olika avseenden.

Sedan kamrarna i vissa hänseenden stannat i skiljaktiga beslut beträffande

särskilda stadganden i den föreslagna lagen, godkändes ett av lagutskottet avgivet

sammanjämkningsförslag. Utskottets hemställan om skrivelse angående

1914 års

riksdag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 198.

utredning av omförmälda spörsmål om den utländska arbetskraften förföll

på grund av första kammarens avslag.

Emellertid beslöt riksdagen i anledning av annan vid samma riksdag föreliggande

motion att i skrivelse den 29 augusti 1914 (nr 222) hos Kungl. Maj:t

anhålla om dels utredning, huruvida och under vilken form utlänningar, som i

Sverige åtoge sig eller utförde arbete utan att enligt hittills gällande föreskrifter

vara här i landet underkastade inkomstbevillning eller bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter, borde aläggas skatteplikt till stat och

kommun, dels utredning, huruvida och i vilken form en förordning, som reglerade

dessa arbetares vistelse i riket vore behövlig, samt framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

L den ’ Den 14 september 1914 utfärdades i enlighet med riksdagens beslut lag (nr

14 septem- 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Lagen trädannrförbud

de i kraft, 18 § den 16 september 1914 och i övrigt den 1 maj 1915. Denna

för vissa ut- Jag> g0m ännu oförändrad gäller, upptager i första kapitlet stadganden om avlattmharai

visning av utlänning, som till riket ankommer, och i andra kapitlet föreskrifter

riket vistas. om utlännings utvisning från riket. Tredje kapitlet innehåller vissa särskilda

bestämmelser.

Avvisning skall äga rum vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart

därefter. Rätt att förordna om avvisning tillkommer polismyndighet, varmed

förstås för landet landsfiskal, i Stockholm föreståndaren för detektiva polisavdelningen

samt i annan stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

Föremål för avvisning är utländsk zigenare ävensom utlänning, vilken

uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att

under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik,

förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, ävensom den, vilken

till''riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas,

att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Likaledes ma

avvisning ske, därest utlänning varit dömd för vissa angivna brott eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt och det skäligen kan antagas, att utlänningen

skulle komma att här i riket fortsätta, sådan brottslig eller osedlig

verksamhet. Avvisning må emellertid ej ske av invandrare, som vant svensk

medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest

gått förlorad. Den, som vunnit medborgarrätt i annat land, kan dock avvisas

med anledning av sådan brottslig eller osedlig verksamhet, som nyss nämnts.

Utlänning skall erhålla skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför

och äger över avvisningen föra klagan hos Konungens befallningshavande.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras. A vvisningen,

som går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, sker genom polismyndighetens

försorg. Kan ej avvisning genast verkställas, må, intill dess sadant

kan-ske, utlänningen tagas i förvar. Den avvisade bör befordras till det land,

varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

21

såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån utvisats eller att

han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Utvisning äger rum beträffande utlänning, som vistas i riket, och meddelar

Konungens befallningshavande förordnande därom. Föremål för utvisning äro

zigenare, lösdrivare, tiggare, kringvandrande musikanter, djurförevisare o. d.;

den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av

otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; den, som inom de

närmast förflutna två åren här i riket dömts för gårdfarihandel eller biträdande

därvid eller för olovlig brännvinsförsäljning eller för idkande av hantverk

eller annan hantering, som utan tillstånd utövats genom kringresande eller

kringvandrande; den, som här i riket för annat brott än nu nämnts dömts till

straffarbete eller ock till fängelse i minst sex månader, såvitt brottets beskaffenhet

föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå

för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; den, som inom de närmast förflutna

fem åren utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff

för brott, varför utlämning må ske. Vid bedömande huruvida utvisning bör

äga rum, skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden

samt längden av den tid han vistats här i riket. Har den, vilken gjort

sig skyldig till brott här i riket, varom nu sagts, under de före brottets begående

närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för

det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Då fråga uppstår om utvisning, skall hållas förhör inför Konungens befallningshavande.

Därvid äger utlänning, om han så önskar, åtnjuta hjälp. När

omständigheterna därtill föranleda, må utlänning före ärendets avgörande tagas

i förvar. Den, som utvisats, må föra klagan över utslaget hos Kungl. Maj:t i

högsta domstolen. Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla

förbud för utlänningen, vid äventyr att eljest straffas med fängelse i högst sex

månader, att'' utan Konungens tillstånd återvända till riket. Den utvisade bör

befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter däremot förekomma,

såsom att landet är avlägset beläget eller den utvisade där sannolikt skulle

tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan den utvisade ej befordras till

sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån

han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,

eller han från det landet utvisats. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter

för utvisningens verkställande, skall Konungens befallningshavande göra. anmälan

hos Konungen. Jämväl Konungen må förordna om utvisning av utlänning,

där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

finnes påkallat. Även i dylikt fall skall förhör hållas. Utvisad utlänning, som

utan Konungens tillstånd återvänt till riket, skall efter utståndet straff omedelbart

föras ur riket.

Utlänning, som avvisas eller utvisas, är skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande

till utlandet. Under vissa omständigheter är befälhavare å fartyg,

varmed utlänning, som avvisas, hit ankommit, pliktig att utan ersättning från

statsverkets sida återföra honom till det land, varifrån han medförts.

Slutligen stadgas i 18 §, att Konungen i händelse av krig eller fara för krig

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt äger ej mindre förordna, att utlänning, som till riket

ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen

meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda

3e särskilda bestämmelser, som eljest med avseende å riket i dess helhet eller

beträffande viss ort må för utlännings övervakande finnas nödiga. I fall,

varom nu sagts, må Konungen i fråga om utlännings avvisning eller utvisning

förordna efter omständigheterna.

Förordnin- Den efter hand genomförda ordning, vilken faktiskt inneburit fullständigt

vTrldskri- fritt folkutbyte, hade emellertid på grund av de till följd av världskriget uppget.

komna förhållandena icke kunnat upprätthållas. Under kriget tillkommo sålunda

allestädes föreskrifter om pass- och passviseringstvång samt infördes

bestämmelser om polisövervakning av utlänningar.

För Sveriges del utfärdades den 30 oktober 1914 med stöd av nyssnämnda

18 § i utvisningslagen en kungörelse (nr 363) angående tillsyn över utlänningar

i riket vid krig eller krigsfara. Enligt denna kungörelse skulle utlänning

omedelbart vid sin ankomst till riket hos polismyndighet göra anmälan om sin

ankomst och lämna uppgifter, som vore erforderliga för fastställande av hans

identitet. Till styrkande av de lämnade uppgifterna borde han förete pass

eller annan legitimationshandling. Under vissa angivna omständigheter kunde

utlänning därvid avvisas. I annat fall skulle för honom meddelas tillstånd att

genomresa riket eller ock utfärdas uppehållsbok, innefattande tillstånd att

vistas här i riket. Dylikt tillstånd skulle jämväl begäras av utlänning, som

vistades i riket. Därjämte föreskrevs skyldighet för utlänning att lämna uppgift

om bostad och ombyte därav. Utlänning, som önskade lämna riket, skulle

begära tillstånd därtill. Den, som hos sig hyste utlänning, skulle vara skyldig

att därom göra anmälan. De i kungörelsen givna bestämmelserna skulle träda

i tillämpning, då Kungl. Maj:t därom meddelade förordnande. Något dylikt

förordnande kom emellertid ej att meddelas.

Sedermera tillkommo dels kungörelsen den 17 december 1915 (nr 582) angående

anmälningsskyldighet i vissa fall för utlänningar vid ankomst till riket

m. m. dels kungörelsen den 12 mars 1915 (nr 92) angående verkställighet av

utvisning samt ersättning åt biträde och tolk i ärende rörande utvisning dels

ock kungörelserna den 13 augusti 1917 (nr 552) och den 22 september 1917

(nr 620) angående passtvång för resande, som ankomma till riket. Genom

sistnämnda båda kungörelser återinfördes passviseringstvånget vid inresa i

Sverige.

Kungörelsen Den 26 september 1918 utfärdades en kungörelse (nr 793) angående överfe^ber

1918 vakande av utlänningar i riket. Den ersatte nyssnämnda kungörelser 1914/363,

ang. överva- 1915/582 och 1917/620.

*Unningar i Enligt 1918 års kungörelse, vars bestämmelser i huvudsak ännu äro gäl -

riket. laude, skall envar, som ankommer till riket, där han ej genom legitimationshandling

eller på annat sätt styrker sig vara svensk medborgare, vara försedd

med pass av visst innehåll och utseende. Passet skall vara påtecknat (viserat)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

23

av svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Ansökan om visering skall

innehålla uppgift, bland annat, om den ort inom Sverige, där utlänningen har

för avsikt att på mera stadigvarande sätt vistas. Då utlänning ankommer till

riket, skall han hos polismyndigheten i den ort, dit han först anländer, uppvisa

sitt pass och meddela de upplysningar, som polismyndigheten avfordrar

honom. Är utlänning ej försedd med behörigt pass eller iakttager han

i övrigt ej nu nämnda föreskrifter, kan han av polismyndighet omedelbart avvisas.

Är polismyndighet oviss, huruvida avvisning bör äga rum, eller är anledning

antaga, att utlänningen till men för rikets säkerhet tjänar främmande

makts intressen eller att hans verksamhet eljest är ägnad att skada riket, skall

polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande,

som besluter, huruvida utlänningen skall avvisas eller med honom skall

på annat sätt förfaras. I avbidan härå äger polismyndigheten, där sådant

finnes påkallat, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under särskild

uppsikt. Beträffande besättning på fartyg och utlänningar, som i samlad

trupp genomresa riket, gälla särskilda bestämmelser. Utlänning, som befinner

sig i riket, är, därest han önskar fortfarande vistas här, skyldig att vara försedd

antingen med viserat pass eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt, med

uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Uppehållsbok, varom

skall göras ansökan, innefattande fullständiga bestyrkta legitimationsuppgifter,

utfärdas av polismyndigheten i utlänningens egentliga vistelseort. Är polismyndigheten

oviss, huruvida dylik ansökan bör beviljas, eller finner myndigheten

densamma böra avslås, skall anmälan göras hos Konungens befallningshavande,

som besluter, huruvida och på vilka villkor uppehållsbok må av

polismyndigheten utfärdas. I avbidan härå skall interimstillstånd av polismyndigheten

meddelas för utlänningen. Uppehållsbok kan, när skäl därtill

föreligga, återkallas av den polismyndighet, som utfärdat densamma, eller

av Konungens befallningshavande. Vid prövning av ansökan om visering eller

uppehållsbok skall tagas i betraktande, huruvida med avseende å uppgivna ändamålet

med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens härvaro

må befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid bör, bland annat,

hänsyn tagas till bostadsförhållandena å egentliga vistelseorten och, därest å

nämnda ort knapphet å bostäder råder, även därtill, om utlänningen kan förväntas

icke taga större bostadslägenhet i anspråk än som för hans och hans familjs

behov oundgängligen erfordras. Vidare skall hänsyn tagas till den tid,

utlänningen uppehållit sig härstädes. Visering och uppehållsbok skola i allmänhet

avse viss tids vistelse här i landet. Visering må även kunna gälla direkt

resa genom riket. Förlängning av vistelsetillståndet kan meddelas. Uppgifter

om meddelade viseringar och utfärdade uppehållsböcker skola lämnas

till civildepartementet. Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyndighet

eller underordnad polispersonal uppvisa pass, uppehållsbok eller annat

tillstånd att vistas i riket. Därest utlänning kvarbliver i landet efter utgången

av honom i visering eller annat tillstånd för vistelse i riket medgiven tid utan

att söka förlängning av viseringen eller tillståndet eller underlåter, efter det

ansökan om förlängning avslagits, att inom skälig tid lämna landet, skall

han av polismyndighet föreläggas att inom viss tid avresa från riket. Efter
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 198

Avveckling

av viserings

skyldigheten.

kommes ej föreläggandet, åligger det polismyndigheten att härom omedelbart

underrätta Konungens befallningshavande, som det tillkommer att förordna om

utvisning av utlänningen eller om hans ställande under åtal för vad han sålunda

låtit komma sig till last. Lämnar utlänning i ärende, varom i kungörelsen

är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, eller underlåter han i andra fall

än nyss nämnts att iakttaga vad honom åligger enligt kungörelsen eller jämligt

densamma meddelade föreskrifter, må Konungens befallningshavande, hos

vilken polismyndigheten härom ofördröjligen skall göra anmälan, förordna om

utvisning eller åtal. Straff i nu nämnda fall är böter. Underrättelser om avvisning

och utvisning skola lämnas till civildepartementet. Beträffande klagan

över myndighets beslut i ärende rörande avvisning och utvisning gäller vad

som stadgats i lagen den 14 september 1914, dock att besvären skola ingivas

till civildepartementet. Främmande diplomater och deras familjemedlemmar

samt diplomatiska kurirer äro undantagna från kungörelsens bestämmelser.

Nu nämnda kungörelse, som gällde till utgången av år 1919, har sedermera

med smärre ändringar utan avbrott och i allmänhet årligen erhållit förlängd

giltighetstid, senast genom kungörelse den 4 september 1926 (nr 411). Samtliga

ifrågavarande kungörelser äro utfärdade med stöd av 18 § i lagen den 14

september 1914. Bland de ändringar, som införts före utfärdandet av 1926

års kungörelse, må nämnas befrielse för vissa personer att medföra pass; rätt

för viss myndighet att meddela visering för viss kortare tid; rätt att återkalla

visering; överflyttning av ifrågavarande ärenden till justitiedepartementet;

skyldighet för vederbörande myndighet att vid prövning av ansökan om visering

eller uppehållsbok taga hänsyn jämväl till arbetsförhållandena i riket;

borttagande av straffbestämmelse för underlåtenhet att efterkomma föreläggande

att lämna riket; straff för den, som förhjälper utlänning, vilken ej innehar

behörigt pass, att inkomma i riket; skyldighet i visst fall för fartygsbefälhavare

att utan ersättning föra utlänning ur riket vid äventyr att eljest

dömas till böter; samt skyldighet för myndighet, som meddelat visering eller

utfärdat uppehållsbok eller återkallat visering eller uppehållsbok, att härom

medelbart eller omedelbart underrätta polismästaren i Stockholm, vilken förestår

en särskild polisbyrå för övervakande av utlänningar i riket.

Den betydelsefullaste av nu nämnda ändringar torde vara den om skyldighet

att vid prövning av ansökan om visering eller uppehållsbok taga hänsyn till

arbetsförhållandena i riket. Denna bestämmelse infördes första gången i kungörelsen

den 26 november 1920 (nr 804). Med anledning härav har efterhand

utbildats den praxis, att visering meddelats med eller utan rätt till arbetsanställning.

Då fråga gällt om visering för arbetsanställning, har yttrande inhämtats

från socialstyrelsen.

Under de senaste åren har en strävan att kunna upphäva viseringstvånget

’ blivit alltmer framträdande. Mellan ett flertal västeuropeiska stater hava ock

träffats ömsesidiga överenskommelser om upphörande av viseringen. Sverige

har för sin del på grund av ömsesidighet avstått från att uppställa fordran

å visering för undersåte i Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien,

Lichtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbri
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

25

tannien och Tyskland. Härjämte har viseringstvånget upphävts för undersåte

i Amerikas förenta stater, vilken tidigare varit antingen svensk medborgare

eller ock på grund av födseln dansk, norsk eller isländsk medborgare.

Den lättnad i de mellanfolkliga förbindelserna, som härigenom inträtt,

har likväl endast gällt den normala resetrafiken. I stället för viseringstvånget

hava i olika länder i syfte att skydda den inhemska arbetsmarknaden

och förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare vidtagits nya

åtgärder mot en befarad invandringsström, särskilt genom lagstiftning mot utlännings

yrkesutövning och bosättning. Dessa nya bestämmelser innebära i

allmänhet förbud för utlänningar att utan tillstånd antaga arbetsanställning

eller att vistas i landet annat än under viss kortare tid.

Såsom nyss nämnts, har i fråga om viseringspliktiga utlänningar, som äm- Kungörelsen

na antaga arbetsanställning här i riket, särskild prövning angående villkoren

för rätt att antaga dylik anställning ägt rum. Genom kungörelsen den 4 september

1926 hava införts bestämmelser i syfte att skydda den svenska arbetsmarknaden

mot en större inflyttning av viseringsfria utländska arbetssökande.

Dessa bestämmelser hava särskilt föranletts av hänsynstagande till de förhållanden,

som kunde väntas inträda till följd därav, att i samband med den vid

1926 års riksdag antagna svensk-tyska han delstraktaten viseringstvånget gent

emot Tyskland enligt ömsesidig överenskommelse skulle upphöra från och med

den 1 oktober 1926. I detta avseende innehåller kungörelsen i huvudsak följande.

Pass- och viseringstvång bibehålies med det undantag, att viseringstvånget

är avskaffat beträffande undersåtar i vissa länder. Likaledes bibehålies

systemet med uppehållsböcker för vissa utlänningar, som befinna sig i

riket utan att innehava pass. Utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställning,

skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med

visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbetsanställning.

Visering, som meddelats utan sådant förbud, gäller såsom arbetstillstånd.

Angående särskilt arbetstillstånd märkes följande. Anländer utlänning

till riket i avsikt att här taga arbetsanställning, skall han på förhand hava sitt

pass försett med anteckning om dylikt tillstånd. Ansökning härom göres antingen

direkt hos socialstyrelsen eller ock hos polismyndigheten i den

ort, där anställningen önskas, eller hos svensk beskickning eller viseringsberättigat

svenskt konsulat, vilken myndighet därefter översänder ansökningshandlingarna

till socialstyrelsen. Styrelsen skall sedermera pröva ansökningen.

Vistas utlänningen i riket och önskar han här taga arbetsanställning, skall

ansökan göras hos polismyndigheten i den egentliga vistelseorten eller, om utlänningen

ej uppehåller sig på ett mera stadigvarande sätt å någon ort i riket,

hos polismyndigheten i Stockholm. Polismyndigheten har sedermera att jämte

eget yttrande översända ansökningen till socialstyrelsen, som därefter meddelar

beslut i ärendet, över socialstyrelsens beslut får klagan ej föras. Arbetstillstånd

tecknas å pass eller uppehållsbok och skall angiva den tid, för vilken

det gäller. Arbetstillstånd kan, när skäl därtill föreligga, återkallas av

socialstyrelsen. Lj heller häröver får klagan föras. Då utlänning, som ej är

dansk, norsk eller isländsk undersåte, vid ankomsten till riket skall uppvisa

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

sitt pass, skall lian, där ej hans pass är försett med visering eller anteckning

om arbetstillstånd, jämväl meddela skriftlig uppgift om tiden för vistelsen i

riket och ändamålet med densamma ävensom lämna de upplysningar polismyndigheten

avfordrar honom. Är utlänningens pass ej försett med visering

eller arbetstillstånd, där så erfordras, äger polismyndigheten avvisa honom.

Har utlänning icke tagit sin bostad å hotell, pensionat eller gästgiveri, skall

han å varje ort inom riket, där han uppehåller sig längre tid än två dagar,

hos polismyndigheten uppvisa pass eller uppehållsbok ävensom meddela de

upplysningar, som polismyndigheten avfordrar honom. Utlännings om sig till

polismyndighet i gräns- eller kustort lämnade uppgifter ävensom underrättelse

om meddelat arbetstillstånd eller om återkallelse därav skola tillställas polismästaren

i Stockholm. Denna kungörelse, som trädde i kraft den 1 oktober

1926, gäller tills vidare till utgången av år 1927.

Bestämmel- I syfte att möjliggöra kontroll över härvarande utlänningar hava därjämte i

SZälningt åtskilliga andra författningar än de nu nämnda införts bestämmelser om skylskyldighet

i dighet för dem, som upplåta bostad åt utlänning eller antaga utlänning i sin

fattningar, tjänst, att därom göra anmälan. Sålunda åligger enligt 83 § i stadgan om

skjutsväsendet den 22 juni 1911 (nr 63) gästgivare och skjutsstationsförestandare

samt enligt 35 § i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8

juni 1917 (nr 474) hotell- och pensionsinnehavare att till myndighet lämna

anmälan om utlännings ankomst och avresa jämte uppgift å den ort, dit utlänning

förklarat sig ämna närmast avresa. Därjämte stadgas i kungörelsen

den 8 juni 1917 (nr 475) angående vissa åtgärder för utövande av tillsyn över

utlänningar i riket enligt dess lydelse jämlikt kungörelse den 4 september 1926

(nr 412) skyldighet för envar, som utan att driva gästgiverirörelse eller sådan

rörelse, varom förmäles i hotellstadgan, mot eller utan vederlag hos sig

mottager utlänning till härbärgerande eller som i sitt arbete anställer utlänning,

att avfordra denne uppgift om hans nationalitet in. m. ävensom om den

ort, varest han senast uppehållit sig. Innan utlänningen lämnar lägenheten eller

anställningen, skall uppgift avfordras honom, huruvida han ämnar kvarstanna

å vistelseorten eller, därest så ej är fallet, om den ort, till vilken han

närmast ämnar begiva sig. Skriftlig anmälan om dessa uppgifter skall av bostadsupplåtaren

eller arbetsgivaren insändas till närmaste polismyndighet. Då

fråga är om arbetsanställning, skall anmälan jämväl innehålla uppgift om anställningen

eller dess art och tiden för densammas början. I nu nämnda författningar

förekomma jämväl ansvarsbestämmelser för den, som uraktlåter att

fullgöra nu sagda skyldigheter, och för utlänning, som mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift.

Käring sfri- I fråga om utlännings rätt att här i riket driva näring finnas stadganden i

ningenmt. förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

Enligt denna förordning skall på särskild prövning av Kungl. Maj:t eller för

särskilt fall av länsstyrelse bero, om utlänning må här i riket idka handelseller

fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Sadant tillstånd meddelas

endast den, som är myndig och ställer säkerhet för utskylder till stat och

kommun under tre år. Utlänning må ej i något fall idka gårdfarihandel elle.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

27

användas såsom biträde därvid. Ej heller må utlänning verkställa s. k. realisation

eller användas såsom biträde vid dylik försäljning, utan att Kungl.

Maj :t på grund av ingången traktat givit lov därtill. Däremot kan länsstyrelse

bevilja utlänning tillstånd att under kringresande eller kringvandrande idka

hantverk eller annan hantering. Vid prövning av ansökan därom skall tagas

hänsyn till, bl. a., huruvida för den eller de orter, som ansökan avser, föreligger

behov av dylik hantering. Tillståndet må ej avse längre tid än ett kalenderår

och kan, när helst skälig anledning därtill förekommer, återkallas.

Klagan över beslut i ärende, som nu senast nämnts, må föras hos kommerskollegium,

mot vars beslut talan ej får föras. Angående utlännings rätt att reda

i skepp eller att driva masugn, hytta, järnbruk eller liknande inrättning gälla

särskilda bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter,

är han förfallen till böter; och må allmän åklagare av olovligen till salu hållna

varor eller av redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande,

till säkerhet för högsta bötesbeloppet, 500 kronor, och för ersättningar,

som kunna ådömas, intill 200 kronor, anhålla så mycket, som skäligen

anses motsvara högst 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock skall

i händelse av beslag åtal ofördröjligen anställas.

Jämlikt lag den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den

28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag må utlänning ej, ändå att han

erhållit tillstånd att i riket idka näring, här sluta handelsbolag eller ingå i

handelsbolag, utan att han därtill erhållit Konungens tillstånd. Erån denna

lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som må föranledas

av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits före lagens ikraftträdande.

I förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter meddelas bestämmelser om beskattning

av utlänning, som reser omkring i landet och för egen eller såsom utskickad för

annans räkning till inledande av handel, med eller utan varuprov, bjuder ut

eller sluter handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras.

Sådan utlänning skall vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman

i stad avlämna skriftlig uppgift, hur länge han ämnar här tvärstanna, samt därvid

för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga viss avgift, gällande

för högst trettio dagar. Eortsättes verksamheten utan avbrott utöver

nämnda tid, skall viss lägre avgift för varje period av femton dagar betalas

till kronouppbördsmannen i stad inom det län, där han vid betalningstiden uppehåller

sig. Utlänningen skall å den ort, där han först utövar sin verksamhet i

landet, innan handel därstädes inledes, inför viss myndighet styrka, att han

erlagt den stadgade avgiften. Den, som utan att hava erlagt avgift eller förete

bevis om avgiftens erläggande idkar handel, som nu är sagt, är förfallen till

bötesansvar, varjämte han i förstnämnda fall är skyldig utgiva avgift för den

tid, varunder den olovliga handeln utövats. Skola till följd av överenskommelse

med främmande stat i fråga om nu nämnd avgift andra grunder gälla

beträffande den främmande statens undersåtar, äger Konungen utfärda de för

överenskommelsens tillämpning erforderliga föreskrifter.

Förordningen

angående

bevillninqsavqifter

m. m.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Enligt nu berörda förordning skall vidare bevillningsavgift erläggas av utlänning,

som här i riket mot avgift giver offentlig föreställning eller tillställning

av vad slag det vara må, ävensom av utlänning, som vid sådan medverkar,

i sistnämnda fall vare sig tillställningen är avgiftsfri eller ej. Slutligen

skall bevillningsavgift betalas av utländska positivspelare, musikanter, förevisare

av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva sitt näringsfång

under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. Nu nämnda båda slag

av bevillningsavgifter skola ej erläggas av här i riket bosatt utlänning, som

förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande.

Särskilt tillstånd erfordras till offentligt uppträdande, varom nu

sagts.

Förordnin- I kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning

^ende^räti m'' bär i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid med
för

utlän- verka föreskrives, att utlänning, som är här i riket bosatt, må utan hinder av

^f^iket* iva va(f 1 kungörelsen eljest finnes föreskrivet, här giva offentlig föreställning eller

offentlig tillställning av vad slag det vara må eller medverka därvid, därest han hos

föreställ- myndighet i den ort, där han är bosatt, ställt säkerhet för utskylder till stat

^ och kommun under tre år. För sådan utlänning gäller med avseende å givande

av offentlig föreställning eller tillställning eller medverkan därvid vad i dylikt

hänseende är eller varder stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte.

Vill utlänning, som icke förvärvat nämnda rätt, här i riket giva offentlig föreställning,

hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lekstuga

eller andra nöjen, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar

av vad slag det vara må, till vilka allmänheten har tillträde, eller skall

utlänning, som ej förvärvat sagda rätt, medverka vid dylik tillställning, skall

ansökan därom göras å landet och i stad, där magistrat ej finnes, hos K. B., i

Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller,

där sådan ej finnes, hos magistraten. Ansökningen skall innehålla fullständiga

uppgifter om den eller dem, för vilka tillstånd sökes, samt om tillställningen

i fråga. Bifalles ansökningen, skall tillståndsbevis meddelas för högst tre

månader. Tillstånd må återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer.

Innan tillställning må givas, skall anmälan göras hos polismyndighet och

i vissa fall hos kommunalnämndsordförande. Den, som utan tillstånd eller anmälan

eller mot givna föreskrifter giver tillställning eller vid ansökan om tillstånd

lämnar oriktiga uppgifter eller upplåter lokal eller plats för obehörig

tillställning, är förefallen till bötesansvar.

Lagen om Jämlikt lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att

skränknin förvärva fast egendom m. m. må utländsk medborgare ej utan Konungens för

gar i rätten särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast egendom eller förvärva

atfastreaen,a e^cr bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift och ej heller i nådom

m. m. got fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Vad sålunda är stadgat om utländsk

medborgare skall ock tillämpas beträffande utländska bolag, föreningar,

andra samfälligheter och stiftelser. Vidare hava i lagen införts bestäm
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

29

melser, med vilka avsetts förhindra, att utlänningar genom förmedling av bolag

eller föreningar förvärva fast egendom m. m. Utländsk medborgare, som

bär i riket förvärvat fast egendom m. m., är skyldig att, om han ej är i riket

bosatt, hava ett i orten bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården gälla vissa bestäm- Fattigvårdsmelser

om hemsändande av utländsk medborgare, som fallit fattigvården till f°rordninlast.

På grund av träffade överenskommelser gälla särskilda regler i fattigvårdshänseende

beträffande danska, norska och finska undersåtar.

I förordningen den 18 juni 1920 (nr 355) angående utlännings tillträde till Förordninarméns

och marinens etablissemang och övningar m. m. är stadgat, att utlän- funfiom

ning ej må tillåtas att inkomma inom befästningsområde eller att utan Konungens

tillstånd bosätta sig inom skyddsområde, som må vara för fästning bestämt.

Konungen äger bestämma de villkor, på vilka utlänning må kunna tilllåtas

att tillfälligtvis uppehålla sig inom fästnings skyddsområde. Likaledes

bestämmes av Konungen de villkor, på vilka utlänning må tillåtas inkomma i

annat försvaret tillhörigt etablissemang.

Den främlingspolitik, som under årtiondena före världskriget vunnit tillämp- Departening

såväl i vårt land som i det stora flertalet främmande länder, byggde, såsom meAllmän*

framgår av den redan lämnade redogörelsen, i allt väsentligt på grundsatsen motivering.

om fritt folkutbyte mellan länderna. Någon brytning med denna grundsats

innebar ej heller tillkomsten av 1914 års lagstiftning. Denna lagstiftnings

syfte är i främsta rummet att åvägabringa rättsliga garantier till skydd för

utlänningar, som vistas här i landet. I sådant syfte behandlar 1914 års lag

ingående de förhållanden, som ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kunna giva

anledning till ett ingripande, varjämte åtgärder för utlännings utvisning ur

landet göras beroende av ett rättsligt reglerat förfarande. Lagen inrymmer

dock befogenhet för Kungl. Maj:t att i händelse av krig eller fara för krig

eller då sådant för rikets försvar eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt träffa anordningar för genomförande av en allmän, efter

det faktiska läget avpassad främlingskontroll. Med stöd av det sålunda lämnade

bemyndigandet ha ock, såsom närmare framgår av den förut lämnade

redogörelsen, åtskilliga författningar i sådant syfte blivit utfärdade, varigenom

eu omfattande främlingskontroll blivit införd. Den förhärskande uppfattningen

var emellertid otvivelaktigt, att vid den återgång till normala förhållanden,

som efter världskriget kunde motses, någon allmän främlingskontroll

ej längre skulle vara erforderlig. I överensstämmelse med denna uppfattning

ansågs ock det mera tillfälliga behovet av en skärpt främlingskontroll, vartill

världskriget gav upphov, kunna och böra tillgodoses i administrativ ordning.

De förhoppningar, som sålunda anknöto sig till världskrigets avslutande i

fråga om en jämförelsevis snabb återgång till förkrigstidens mera fria förhållanden

i förevarande hänseende, hava icke gått i uppfyllelse. Såsom en

följd av den allmänna försämring av det ekonomiska läget, som efter världs
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kriget gjort sig gällande och tagit sig uttryck i en omfattande arbetslöshet, hava

i de flesta stater till skydd för den egna arbetsmarknaden vidtagits åtgärder,

vilka djupt ingripa i det fria folkutbytet mellan länderna.

Den prohibitiva tendens, som enligt vad jag nu antytt alltmera satt sin

prägel på de olika ländernas främlingspolitik efter världskriget, har väl mötts

av gensagor. Jämväl inom Nationernas förbund hava sålunda framkommit

förslag, syftande till en närmare samverkan såväl kulturellt som ekonomiskt

mellan folken och ett friare utbyte av såväl arbetskraft som industriprodukter

och råvaror. Det torde emellertid vara uppenbart, att de problem, som i detta

sammanhang inställa sig, äro av synnerligen invecklad och ömtålig beskaffenhet

samt att tidpunkten för deras lösning i varje fall är i hög grad oviss.

Intill dess förutsättningarna för en friare politik i nu berörda hänseende föreligga

och en allmängiltig reglering av dessa spörsmål mellan samtliga intresserade

stater kan äga rum, torde icke annan utväg stå varje särskilt land

öppen än att det ordnar sin främlingspolitik med utgångspunkt från det faktiska

läget och med beaktande av de intressen, som för landets egen del göra

sig gällande.

Till belysning av den nu förhärskande främlingspolitikens allmänna karaktär

har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta en sammanfattning av

vissa utländska föreskrifter i ämnet, vilken sammanfattning torde få såsom

bilaga åtfölja dagens protokoll (Bil. B).

Av denna översikt framgår, såsom jag redan antytt, att under den senaste

tiden inom skilda länder kommit till stånd en restriktiv, i vissa fall till sina

verkningar nära nog prohibitiv lagstiftning med avseende å utlänningars rätt

till bosättning och yrkesutövning. Ett återupplivande av det under ett tidigare

skede rådande systemet med övervakning av folksamfärdseln staterna emellan

har allmänt ägt rum. Icke blott i de stora världsstaterna utan även i våra

grannländer har denna nya tendens kommit till uttryck i lagstiftningen.

Den till sina verkningar mest betydelsefulla av de utländska lagarna är

otvivelaktigt den nordamerikanska. Innebörden av densamma torde vara, att

det förut förnämsta invandringslandet numera förlorat eller kommer att förlora

sin störa betydelse som en väsentlig regulator av befolkningsöverskottet i

Europa. Detta framgår av en jämförelse mellan antalet invandrare under åren

närmast före kriget, t. ex. år 1914, då det uppgick till 1,200,000, och antalet

kvotimmigranter, som för framtiden beräknas inkomma, nämligen 150,000.

Detta förhållande är i hög grad ägnat att medföra en betydligt ökad folkomflyttning

inom Europa från överbefolkade länder till områden, som ännu

icke hysa befolkningsöverskott. De främsta emigrationsländerna inom Europa

äro Italien, Polen och Tyskland. Att Sverige icke kommer att vara oberört

av dessa förhållanden är uppenbart. I avsevärd omfattning lärer utvandringsströmmen

från Tyskland och Östeuropa kunna väntas söka sig till vårt land.

Såsom jag förut omnämnt hava flerstädes i utlandet till skydd för en ej

önskvärd invandring införts bestämmelser om passviseringstvång. Passvisering

såsom medel att ur olika synpunkter reglera tilloppet av utlänningar

äger både företräden och nackdelar. Såsom företräden torde få anses, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

31

det allmännas kontroll kan göras i relativt hög grad effektiv; att den utlänning,

som ämnar taga arbetsanställning, redan i det egna landet kan erhålla

besked om utsikterna härför och i fall av vägran icke behöver förgäves företaga

en resa till det främmande landet; samt att övervakningen och kontrollen

inom landet av utlänningar kunna utövas under mycket enkla former. Såsom

nackdel åter lärer få anses, att viseringsproceduren är till besvär för den

inresande och därmed i viss mån står hindrande för det fria mellanfolkliga umgänget,

även där detta alls icke berör arbetsmarknadspörsmål eller dylikt.

Med hänsyn till dessa nackdelar har också passviseringstvånget mångenstädes

avskaffats. I dess ställe har man i de flesta europeiska länder sökt genom

annan lagstiftning skaffa sig möjlighet att reglera, kontrollera eller förhindra

utländsk invandring.

Den ökade invandring, vilken sålunda är att förvänta efter avskaffande av

det enda egentliga restriktiva medel vi nu äga eller viseringen, är ur olika

synpunkter att betrakta såsom en viktig samhällsföreteelse, vilken måste i tid

noggrant uppmärksammas.

Invandringsspörsmalet är till alldeles övervägande del att bedöma med hänsyn

till arbetsförhållandena,. Den stora massan av utlänningar, som begiva

sig hit, äro arbetssökande; endast en ringa procent tillhör andra befolkningsgrupper.

Då jag begagnar ordet arbetssökande, innefattar jag häri ej allenast

kroppsarbetare inom olika arbetsfack utan jämväl ingenjörer, kontorister och

affärsanställda i allmänhet. Uppenbart är, att för den inhemska arbetsmarknaden

en ökad invandring av utländska arbetssökande måste medföra betydliga

olägenheter. Vårt land befinner sig för närvarande i en period av relativt stor

arbetslöshet. En avsevärd inflyttning av utländska arbetssökande, vilka i hemlandet

icke hava en löne- och levnadsstandard motsvarande de svenska arbetarnas

och affärsanställdas, skulle leda till en försämring av de här i landet

rådande förhållandena i detta avseende. En verkan därav kan lätteligen bliva

att på det allmänna ställas ökade krav på arbetslöshetsunderstöd. Under dessa

förhållanden framstår såsom en nödvändighet, att åtgärder vidtagas till förhindrande

av att den inhemska arbetsmarknaden erhåller ett mera betydande

tillskott av utländsk arbetskraft. Men även under normala förhållanden ligger

häri ett viktigt statsintresse. Särskilt med hänsyn till den restriktiva lagstiftning,

som numera rader i främmande länder, lärer det även för vårt land

vara av trängande behov påkallat att till skydd för den svenska arbetskraften

genom föreskrifter i lag söka kontrollera och reglera invandringen av utländsk

arbetskraft. Ett fullständigt avstängande från vårt land av utländska arbetssökande

kan tydligen ej ifrågakomma, bland annat med hänsyn till den verkan,

en sådan lagstiftning skulle medföra för svenska medborgares möjlighet att

vinna utkomst utomlands. Därjämte kan icke bortses från att även vårt land

har behov av viss utländsk arbetskraft, i synnerhet sådan som är i ett eller annat

avseende specialutbildad.

Vad bostadsförhållandena angår torde numera några mer avsevärda olägenheter

ej vara att befara av en ökad invandring. Uteslutet är emellertid ej,

att främlingsströmmen, om den lämnas obehindrad, kan taga den omfattning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att den å vissa orter kunde inverka störande på bostadsmarknaden. Vid frågans

bedömande lärer därför bostadssynpunkten ej alldeles få lämnas ur räkningen.

Även bostadstillgången bör uppenbarligen i första hand förbehållas

landets egna invånare. Härvid är oek att märka, att på vissa hall i utlandet,

t. ex. i Tyskland, en sträng bostadskontroll utgör ett betydande hinder för utlänningar

att uppehålla sig i landet, även om de erhållit visering och arbetstillstånd.

Även ur säkerhets- och ordningssynpunkt måste man räkna med allehanda

svårigheter till följd av en ökad invandring. Det är allmänt känt, att brottsligheten

å den europeiska kontinenten är väsentligt större nu än före kriget.

Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade

individer kan komma att söka sig till Sverige. Även de osäkra politiska

förhållandena i vissa främmande länder torde kunna föranleda invandring

av en del ej önskvärda befolkningselement. Ett befästande av möjlighet

till kontroll över de främlingar, som önska invandra hit eller vistas här, är följaktligen

jämväl ur dessa synpunkter påkallad.

Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande

i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheter, som länder

med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat

detta spörsmål. Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig,

oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera

en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas

med vår befolkning.

Av de skäl, som av mig åberopats till stöd för en allmän främlingskontroll,

hänföra sig vissa till förhållanden, som kunna antagas vara av övergående

beskaffenhet. Ur denna synpunkt kunde ifragasättas, huruvida icke främlmgskontrollen

kunde, såsom hittills, anordnas i administrativ väg, eller i varje

fall, huruvida ej en lagstiftning i ämnet borde givas allenast provisorisk karaktär.

Vid besvarande av dessa spörsmål må emellertid till en början framhållas,

att de huvudsakliga orsaker, som påkalla en allmän främlingskontroll,

säkerligen icke äro av allenast tillfällig natur utan av den djupgående beskaffenhet,

att någon väsentlig förbättring icke är att motse inom en nära framtid.

En reglering genom definitiv lagstiftning av nu ifrågavarande ämne medför ock

ur åtskilliga synpunkter påtagliga fördelar. Sålunda bör på denna väg väsentligt

större stadga i tillämpningen kunna vinnas. Det torde kunna förutsättas,

att de bestämmelser, som reglera främlingskontrollen, lättare komma till allmän

kännedom för de utlänningar, som beröras av desamma, om dessa bestämmelser

intagas i en lag med definitiv giltighet. Ur utlänningens egen synpunkt

torde en definitiv lagstiftning innebära en väsentligt större trygghet

än en anordning, varigenom hans ställning göres beroende av från. tid till

annan återkommande förfoganden i administrativ ordning eller i lagstiftningsväg.

Härtill kommer, att ett flertal av de förhållanden, som böra regleras i

en främlingslag, otvivelaktigt är av permanent natur. Uppenbart är, att lagens

karaktär av definitiv icke utesluter den omläggning av lagstiftningen,

som påkallas av förändrade förhållanden. För en dylik omgestaltning äga

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

33

statsmakterna vid en definitiv lagstiftning att välja den tidpunkt, som med

hänsyn till det faktiska läget kan anses lämplig. I detta sammanhang må

särskilt framhållas, att för tillgodoseende av den smidighet och anpassning

efter skiftande förhållanden, som en lagstiftning av ifrågavarande art bör äga,

enligt det föreliggande förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att i

fall, då behov därav ansetts föreligga, i administrativ ordning fritaga från *''*

lagens tillämpning eller utfärda särskilda bestämmelser.

De förhållanden, som jag nu berört, hava synts mig innebära avgörande

skäl att genom lagstiftning reglera invandringen samt att åt en dylik lagstiftning

icke giva allenast provisorisk giltighet. Denna lagstiftning måste,

för att dess syfte skall vinnas, innefatta möjlighet till kontroll över utlänningar,

som anlända till eller vistas i riket, till vidsträckt rätt att avvisa utlänningar

och att från riket avlägsna ej önskvärda utlänningar samt till särskild

prövning av utlännings rätt att bosätta sig eller utöva förvärvsverksamhet

härstädes. I huvudsak torde en sådan lagstiftning alltså komma att innebära

ett fortgående på den väg, som beträddes genom 1914 års lag om förbud

för vissa utlänningar att här i riket vistas och därefter fullföljts genom krigsårens

administrativa författningar i ämnet, senast 1926 års passkungörelse.

I enlighet med de grunder, jag nu angivit, utarbetades inom justitiedeparte- Utkast till

mentet ett utkast till lag om utlännings rätt att här i riket vistas’, vilket ut- om- u^~

kast torde såsom bilaga få åtfölja dagens protokoll (Bil. C). I detta utkasträtTatt^är

hava vissa stadganden oförändrade eller med någon mindre omarbetning upp- *riket vista8- tagits från nyss nämnda författningar; därjämte hava uppställts vissa nya

regler. Då frågan om en immigrationslagstiftning synts böra upptagas till behandling

i ett sammanhang, hava i utkastet inarbetats även de bestämmelser

i 1914 års lag, vilka ansetts böra kvarstå sakligt oförändrade.

Nu omförmälda utkast innehåller i första, andra och tredje kapitlen bestämmelser

om utlännings inresa och uppehåll i riket samt om utlännings rätt till

arbetsanställning. h järde, femte och sjätte kapitlen upptaga regler om utlännings

avvisning, förpassning ur riket och utvisning. I sjunde kapitlet givas

stadganden om ansvar för överträdelse av lagens föreskrifter. Åttonde och

sista kapitlet upptager vissa allmänna bestämmelser.

I fråga om utlännings rätt att inkomma och uppehålla sig i riket är huvudregeln,

att utlänning skall vara försedd med pass, vilket, där Konungen ej

annorlunda^ förordnar, skall vara viserat. Utlänning, som ej är underkastad

viseringstvång, skall ej äga att uppehålla sig i landet under längre tid än tre

månader, med mindre han erhållit uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd skall

meddelas av länsstyrelse. Uppehållstillstånd skall avse viss tid och skall vara

oåterkalleligt. Beslut om uppehållstillstånd skall ej få överklagas.

Rätt för utlänning att antaga arbetsanställning skall vara beroende av visering

utan förbud för arbetsanställning eller ock särskilt arbetstillstånd. Arbetstillstånd

skall meddelas av socialstyrelsen, som i regel skall därom höra

offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid

och för viss utlänning samt avse visst slag av arbete. Arbetstillstånd skall

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utlåtanden

över utkastet.

kunna återkallas. Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd får klagan ej

föras. Arbetssökande utlänning skall ej äga inkomma i riket, med mindre han

förut erhållit rätt att antaga arbetsanställning.

Enligt utkastet skall utlänning vara underkastad en vidsträckt anmälningsoch

uppgiftsskyldighet.

Beträffande avvisning och utvisning överensstämmer utkastet i stort sett med

1914 års lag. Vissa med de nya föreskrifterna sammanhängande avvisningsgrunder

hava dock föreslagits. Därjämte upptager utkastet en ny form för

avlägsnande från riket av utlänning, som hit inkommit, förslagsvis benämnd

förpassning ur riket, vilken skall komma till användning, därest utlänning

kvarstannar i landet utöver medgiven tid, uraktlåter att fullgöra föreskriven

anmälningsskyldighet, vid anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift eller eljest

uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad som är föreskrivet rörande

hans vistande i riket eller hans rätt till arbetsanställning. Beslut om förpassning

skall meddelas av länsstyrelse. Klagan över dylikt beslut skall kunna föras

hos Konungen i statsrådet.

Bötesstraff skall drabba den, som uraktlåter att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet

eller att ställa sig till efterrättelse rörande hans vistande här

i riket gällande föreskrifter eller vid fullgörande av anmälningsskydighet lämnar

medvetet oriktig uppgift. Till sadant straff skall jämväl den, som utan

tillstånd antager arbetsanställning, eller arbetsgivare, som obehörigen anställer

utlänning, vara förfallen.

Bland de allmänna bestämmelserna förekommer stadgande därom, att Konungen

i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar

eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger med

avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas

å viss ort inom riket meddela nödiga bestämmelser. Därjämte medgives Konungen

rätt att meddela befrielse från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandlmg.

och skall Konungen äga att utfärda särskilda tillämpningsföreskrifter.

över nu nämnda lagutkast hava yttranden avgivits av länsstyrelserna samt

socialstyrelsen och kommerskollegium. Vissa länsstyrelser hava vid sina yttranden

fogat utlåtanden av underordnade myndigheter och kommerskollegium

har inhämtat yttranden från verkställande direktören i Sveriges industriförbund

samt Stockholms handelskammare.

Jag anhåller nu få lämna en sammanfattning av de avgivna yttrandena ävensom

återgiva några i dessa förekommande uttalanden av principiell innebörd.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

hava förklarat sig ej hava något att erinra mot lagutkastet. Även polismästaren

i Stockholm och landsfogden i Stockholms län, vilka blivit i ärendet hörda,

hava ej funnit anledning till erinran mot detsamma.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Ble
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

35

binge, Malmöhus, Hallands. Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län hava anfört, att de endast beträffande en och annan detalj i lagutkastet funnit

skäl hemställa om omarbetning.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län

hava, utan att uttala sig om innehållet i lagutkastet i allmänhet, framställt invändningar

mot vissa av de i detsamma upptagna stadgandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län gör följande uttalande:

. »Enligt 1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas är den fria samfärdseln till riket för personer av främmande nationalitet

regeln och förbudet undantag, som endast gäller för vissa mindervärdiga kafégoner

eller särskilda tidsomständigheter. I det föreliggande utkastet däremot

är regeln att utlänning icke får inkomma i riket utan särskilt tillstånd.

1 vilken omfattning denna regel kommer att modifieras i administrativ ordning,

tram gar icke a, v remissen. I varje fall synes innebörden av utkastet vara en

fullständig_ omkastning av deri svenska immigration slagstiftningens hittillsvarande

ståndpunkt. Huruvida en så radikal omgestaltning är påkallad ur allmänna

befolknings- eller näringspolitiska skäl eller av politiska grunder i ogentlg

mening undandrager sig för närvarande befallningshavandes bedömande,

inom J amtlands lan hava hittills icke förekommit andra symptom i sådan riktning

an att överskott på arbetskraft i jämförelse med arbetstillgången råder

ayeiJ JVir''men ''E''tta marknadslage har icke hittills påverkats av någon nämnvärd

tillströmning av utländsk arbetskraft.------Så mvcket Cle

dock kunna sagas, att om förslagets bestämmelser skola genomföras i sin

ul!a omfattning och under en längre tid, kommer tillämpfingen sTkerligen

att bliva förenad med stora svårigheter och tillika avsevärt betunga de administrativa

myndigheterna, som skola sätta lagen i verket.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att lagutkastet i allt

vasenthgt byggde på 1914 års lag och att de avvikelser soTförekommo i

legel betingades av den omständigheten att vissa enbet hefallninn-cV, 1

1 S‘,0It bisttmmeLer "om “jgare fl k„Ä ™ om

av kungörelser, utfärdade i administrativ väg vore avsedda att •

Socialstyrelsen anför
psÄasäSs
Sverige

att ensamt upprätthålla frihandelsprinciper å förevarande område * T

Såmmsmm

lagstiftrångnnUndegr Mnvfsrån^l1 Ä

land oundgängligt? åt? odJffvK

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Såsom en sammanfattning av styrelsens mening, huruvida det föreliggande

lagutkastet i huvudsak kan anses motsvara de med en invandringslag avsedda

syftena, må anföras följande. Med tillfredsställelse kan då konstateras, att

jämväl utlänningar, som ej inneha eller ämna taga arbetsanställning, förlagts

under kontroll genom föreskriften om uppehållstillstånd. Vissa mindre önskvärda

utlänningselement ägna sig nämligen företrädesvis åt fri yrkesutövning

och skulle sannolikt, därest viseringstvånget fullständigt avvecklades, i betydande

omfattning invandra hit. För förverkligandet av lagens syften är vidare

av vikt att bötesstraff stadgats för arbetsgivare i Sverige, som i sin tjänst

tager utlänning, vilken ej är försedd med vederbörligt arbetstillstånd. Av väsentlig

betydelse är därjämte, att realkontrollen vid inresa för arbetsanställning,

i likhet med vad nu är fallet, sker, medan vederbörande utlänning ännu

befinner sig i utlandet.

Emellertid har styrelsen också funnit anledning till väsentliga erinringar

emot lagutkastet och särskilt mot den bristande enhetligheten i kontrollsystemets

byggnad och handhavande. Huruvida möjligheter förefinnas för åvägabringande

av tillfredsställande enhetlighet i berörda avseenden, vågar styrelsen

icke uttala sig om. Synnerligen fördelaktigt skulle det emellertid vara,

om för vårt land kunde genomföras en centralisering av utlänningskontrollen

i likhet med den, som åvägabragts exempelvis i Danmark.»

Kommer skotte gium yttrar:

»Frågan huruvida en främlingslagstiftning av denna starkt restriktiva karaktär

må anses för närvarande berättigad för vårt lands vidkommande synes

kollegium böra besvaras obetingat jakande. Sådana som förhållandena för

närvarande gestalta sig i ett flertal länder i Europa, med det stora befolkningsöverskott,

som där förefinnes, den delvis betydande arbetslösheten och

den hårda pressningen å levnadsvillkoren, i jämförelse varmed läget i vårt

land framstår i allo gynnsammare, måste det för oss tillsvidare te sig som

en nödvändig social skyddsåtgärd att, sedan fordran på passvisering mestadels

eftergivits, på annat sätt skapa möjligheter att avvärja en hotfull tillströmning

av främmande arbetssökande och att freda landet mot påträngande mindre

önskvärda folkelement.»

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund anför:

»Faran för en alltför stor och icke önskvärd tillströmning till riket av utlänningar

torde, därest myndigheterna icke finge effektivare medel till dess

hämmande än gällande bestämmelser lämnade, anses särskilt stor, sedan passviseringstvånget

i förhållande till Tyskland upphävts. Industrien borde icke

motsätta sig sådana lagstiftningsåtgärder, som av hänsyn till berörda ^ farhågor

kunde betraktas såsom oundgängligen påkallade. På grund av svårigheterna

i Tyskland och i vissa andra länder att bereda utkomst för dessa

länders starkt tillväxande folköverskott och med hänsyn till den i förhållande

till främmande länder goda ställning anställda intoge i vårt land, vore det

förklarligt, att man särskilt inriktat sig på att förhindra invandring av utlänningar,

tillhörande de arbetssökandes kategori. I flertalet andra länder hade

redan vidtagits starkt restriktiva åtgärder uti ifrågavarande avseende; och så

länge dörren icke där lämnades öppen för utländska arbetssökande, torde det

icke kunna undvikas, att man även i vårt land av sociala skäl ingrepe reglerande

på detta område. Det borde emellertid kraftigt understrykas, att dessa

sociala hänsyn icke finge drivas så långt, att näringslivets berättigade krav

därigenom tillbakasattes.»

Stockholms handelskammare har framhållit, att de restriktiva bestämmelserna

stode i dålig samklang med det ekonomiska manifest, som nyligen ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

37

färdats av ledande personligheter från olika länder, men då manifestet siktade

på framtiden och de nu varande förhållandena tvingade det ena landet

att tillämpa samma skyddsåtgärder som det andra, torde det vara omöjligt

att för närvarande handla på annat sätt. Det gällde då endast att tillämpa

bestämmelserna med största möjliga vidsynthet, så att återgången till bekvämare

umgängesformer underlättades.

Såsom jag förut framhållit, anser jag det nödvändigt, att i lagen upptagas Kontroll

bestämmelser, varigenom myndigheterna beredes möjlighet att utöva kontroll utiäZdn ar

å de utlänningar, som önska inkomma eller vistas i riket. En sådan kontroll ” annm9ar

maste, för att erhålla effektivitet, avse alla utlänningar, oavsett det uppgivna

ändamålet med vistelsen härstädes eller den avsedda tiden för densamma.

Vare sig man inskränker kontrollen till vissa uppräknade grupper eller gör

densamma allmängiltig med särskilt angivande av de grupper, som skola

därifrån undantagas, blir värdet av kontrollbestämmelserna i hög grad förringat.

Visserligen innebär en dylik allmän kontroll ett band på den fullt

lojala samfärdseln de olika folken emellan, men hur önskvärt det än må

vara, att denna samfärdsel lämnas i möjligaste mån obehindrad, kunna under

nuvarande och säkerligen lång tid framåt rådande förhållanden hänsyn härtill

ej sta i vägen för införande av en av omständigheterna i övrigt synnerligen

påkallad skyddslagstiftning. Berörda hänsyn torde i stället böra vinna

beaktande på det sätt, att i kontrollen medgivas sådana lättnader, vilka kunna

vidtagas utan äventyrande av kontrollens ändamål.

Denna kontroll måste i första hand vila på ett passtvång. Någon garanti Passtvång.

för att de av en utlänning lämnade personaluppgifter m. m. överensstämma

med de verkliga förhållandena lärer ej kunna vinnas, så vida de icke äro bestyrkta

av myndighet i utlänningens hemland.

Länsstyr elsen i Kristianstads län har framhållit, att enär passtvånget vore

en av förhållandena ännu betingad kvarleva från kristiden, vilkens försvinnande

torde vara ett önskemal, man borde kunna taga i övervägande att giva

stadgandet om passtvång den formen, att Konungen skulle äga förordna om

skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling. Ifrågavarande

skyldighet komme då att betraktas såsom en undantagsbestämmelse,

betingad tillsvidare av de efter kriget abnorma förhållandena folken emellan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åter ansett, att den omständigheten,

att principen om passtvång bleve i lag fastslagen, icke kunde vara

ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn därtill, att Konungen skulle äga

rätt att därifrån meddela dispens.

Med anledning av vad sålunda anförts må erinras, att under förarbetena

till 1914 års lag visserligen framhölls, att det ej kunde ifrågakomma att

såsom en för normala förhållanden gällande ordning återinföra passtvånget.

Emellertid har efter tillkomsten av denna lag läget på förevarande område

så väsentligt förändrats, att det nu allestädes rådande passtvånget ej lärer

under överskådlig tid komma att avskaffas. Under sådana omständigheter och

med hänsyn jämväl därtill, att skyldigheten för utlänning att vara försedd med

pass är att anse såsom en av de grundprinciper, å vilka den nya lagstiftningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Ma.j:ts proposition nr 198.

måste byggas, synes det ej vara lämpligt att giva lagens stadgande om passtvång

karaktären av en undantagsbestämmelse.

Vissa utlänningar torde emellertid på grund av de i deras hemland rådande

förhållandena sakna möjlighet att erhålla pass. Detta är bland annat fallet

med ryska och armeniska flyktingar. Rörande ryssar har vid en internationell

konferens i Geneve i juli 1922 mellan vissa regeringar träffats

en överenskommelse och beträffande armenier har Nationernas förbunds råd

den 12 juni 1924 godkänt ett förslag av innebörd, att för nämnda personer

skola i stället för pass utfärdas s. k. identitetscertifikat. För nu omförmälda

utlänningar synes enligt Kungl. Majrts förordnande dylikt identitetscertifikat

kunna ersätta pass. Även i en del andra fall kan det finnas nödigt eller lämpligt,

att annan handling, som kan tjäna såsom bevis för en persons legitimering,

må gälla, såsom pass. För t. ex. sådana personer, som icke äga statsborgarskap

i något land, måste sålunda särskild legitimationshandling kunna

utfärdas av svensk myndighet.

I lagen bör därför upptagas stadgande av innehåll, att utlänning, som ankommer

till eller uppehåller sig i riket, skall vara försedd med pass eller, där

Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,

med dylik handling. Barn under sexton år, som åtfölja eller vistas hos utlänning,

torde dock ej behöva vara underkastade denna skyldighet. Det synes

vara tillräckligt, att å utlänningens pass förekommer anteckning om de barn

under sexton år, vilka åtfölja honom. Därest åter sådant barn ankommer

till riket utan sällskap eller i sällskap med en svensk, måste barnet innehava

legitimationshandling, enär i annat fall varje bestyrkt personaluppgift

saknas. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län och socialstyrelsen

hava ansett, att den gällande passkungörelsen bör så tolkas, att befrielse från

skyldighet för barn under sexton år att vara försedd med pass skall äga

mm även för det fall, att barnet åtföljer eller vistas hos svensk medborgare.

En dylik tolkning torde emellertid ej instämma med stadgandets syfte. Ett

stadgande av den av mig nu föreslagna innebörden lärer endast innebära ett

lagfästande av vad som redan gäller. Någon okontrollerad invandring av

minderårig arbetskraft möjliggöres ej genom denna bestämmelse, enär, såsom

nämnt, barnet alltid skall finnas antecknat å den åtföljande utlänningens pass.

För andra särskilda fall, då befrielse från passtvång synes kunna medgivas

utan fara för effektiviteten av utlänningskontrollen, bör åt Kungl. Maj:t överlämnas

att medgiva undantag från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling

jämte befogenhet att i fall av behov meddela andra erforderliga

föreskrifter.

Bestämmelser om vad passet skall innehålla samt angående beskaffenheten

av passet i övrigt torde med hänsyn till de tid efter annan växlande förhållandena

i detta avseende lämpligen meddelas i administrativ ordning.

Beträffande frågan, huruvida passet skall vara viserat av svensk myndighet,

må erinras, att viseringstvånget numera är ställt på avskrivning och

att vårt land med ett flertal främmande länder träffat överenskommelser om

ömsesidigt upphävande av detsamma. I fråga om en del utländska stater

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

39

torde det emellertid på grund av den i dem gällande lagstiftningen eller andra

omständigheter ännu ej kunna ifrågasättas att avskaffa viseringsskyldigheten.

I anledning härav har i utkastet upptagits ett stadgande av innehåll, att

legitimationshandling skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vara

försedd med påteckning av svensk myndighet.

I fråga om detta stadgande har socialstyrelsen anfört:

''Viseringen är till sin natur ett med hänsyn till extraordinära förhållanden

i främmande länder tillgripet skyddsmedel, som för närvarande synes vara

ställt på avskrivning. Med hänsyn härtill synes det måhända mindre befogat

att, såsom skett i lagutkastet, utgå från viseringsskyldigheten såsom

det normala. Viseringens karaktär av ett extraordinärt skyddsmedel i händelse

av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter så prövas erforderligt, bleve därigenom

bättre framhävd. Då vidare viseringens betydelse främst torde bestå

i det skydd, detsamma erbjuder gentemot inresa av icke önskvärda element

från visst land, kan det ifrågasättas, huruvida icke viseringen borde i regel

— undantag vore måhända påkallade för vissa slag av affärsresande — begränsas

till att avse allenast tre månader eller samma tidrymd, varunder

kontroll enligt förslaget ej skulle utövas över utlänning från viseringsfritt

land. Viseringspliktig utlänning skulle i sådant fall, vid utlöpandet av den

för honom gällande viseringen, automatiskt inordnas under den ordinarie kontrollen.

Efter genomförande av en anordning, sådan som den här ovan skisserade,

skulle viseringstvångets avskaffande tydligtvis icke komma att innebära

någon större förändring i praktiskt hänseende.’

Vad socialstyrelsen anfört om det mindre befogade i att utgå från viseringsskyldigheten

såsom det normala torde onekligen äga sin riktighet. Viseringens

egenskap att utgöra en av särskilda förhållanden betingad skyddsanordning

kommer till uttryck, därest i lagen stadgas, att legitimationshandling skall,

där Konungen därom förordnar, vara försedd med visering. Jag finner alltså

skäl förorda, att i lagen upptages ett stadgande av nu nämnt innehåll. Däremot

finner jag ej anledning att, såsom socialstyrelsen hemställt, inskränka

viseringsskyldigheten till att gälla blott inresan och den närmaste tiden därefter.

De omständigheter, som föranleda bibehållande av viseringsskyldighet

för undersåtar från vissa länder, göra sig med samma styrka gällande jämväl

vid prövning av ansökan om förlängning av den medgivna vistelsetiden. Dylika

ansökningar torde följaktligen liksom för närvarande böra prövas inom

utrikesdepartementet. Sedan den i viseringen angivna tiden gått till ända,

skall alltså utlänning, som önskar kvarstanna i landet, söka ny visering.

I övrigt erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger

sammanhang torde böra meddelas i administrativ väg.

Kontrollen förutsätter vidare en vidsträckt anmälningsskyldighet. Skall en

effektiv övervakning av utlänningar kunna ske, måste de övervakande myndigheterna

äga möjlighet att, när helst anledning därtill förekommer, erhålla

kännedom om en utlännings vistelseort och sysselsättning. Anmälan till myndighet

måste följaktligen ske såväl vid utlänningens ankomst till riket som

vid varje ombyte av bostad samt vid avresan från riket. Anmälningsskyldigheten

bör i första hand åvila utlänningen själv. Men även den. som upplåter

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bostad eller annan lägenhet åt utlänning, måste vara skyldig att därom göra

anmälan. Härigenom vinnes ytterligare garanti för att myndigheterna erhålla

nödig kunskap om härvarande utlänningar.

En utlänning skall redan vid ankomsten till riket göra anmälan. Sådan anmälan

skall ske hos polismyndigheten i den ort, dit utlänningen från utlandet

först anländer. Vid denna anmälan skall utlänningen förete sin legitimationshandling

samt lämna de upplysningar, som avfordras honom av polismyndigheten.

Denna myndighet skall nämligen vid detta tillfälle förskaffa sig underrättelse

om de förhållanden, som äro av betydelse för frågan om utlänningens

rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket. När utlänningen sedermera tager

bostad å någon ort i landet, bör det åligga honom att hos polismyndigheten å

den orten göra anmälan om sin ankomst och bostad. Vid ombyte av bostad inom

samma ort bör ock därom göras anmälan. Likaledes bör anmälan göras om

avresa och om den ort, dit utlänningen ämnar begiva sig. Anledning synes

ej föreligga att stadga personlig anmälningsskyldighet i annat fall än vid

ankomsten till riket och då utlänningen lämnar landet. Då, såsom nämnt, vid

utlänningens ankomst skall prövas, huruvida han över huvud må inkomma i

riket, torde det vara nödvändigt, att han personligen inställer sig för polismyndigheten.

Som ändamålet med anmälan, då en utlänning lämnar landet,

är att konstatera, att han verkligen begiver sig ur riket, är det uppenbart, att

han måste personligen inställa sig för att få sitt pass påtecknat. Denna personliga

anmälan skall ske å den ort, där han lämnar riket, övrig anmälan bör

kunna ske muntligen eller skriftligen. Därest utlänning tager bostad å hotell,

pensionat eller gästgiveri, synes den utlänningen i förevarande avseende åliggande

anmälningsskyldighet kunna anses fullgjord genom den anmälan, som

enligt vad särskilt är stadgat åligger honom att avgiva till hotell- eller pensionatsinnehavaren

eller gästgivaren. Emellertid ligger det i sakens natur, att

polismyndighet måste äga rätt att, när skäl därtill äro, kalla utlänning att

personligen infinna sig hos polismyndigheten för att lämna de ytterligare upplysningar,

som må finnas erforderliga. Skyldighet måste därjämte åvila utlänning

att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling för polismyndighet

eller underordnad polispersonal. Uppenbart är, att denna polismyndighetens

befogenhet måste utövas på ett grannlaga sätt.

Beträffande övriga personer, vilka skola vara anmälningsskyldiga, finnas

i skjutsstadgan samt i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse föreskrifter

om skyldighet för gästgivare samt innehavare av hotell eller pensionat att

till magistrat eller polismyndighet lämna skriftlig anmälan om ankommande

och avresande utlänningar. Därjämte bör bibehållas huvudsakliga innehållet av

de i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) förekommande bestämmelserna om

anmälningsskyldighet till polismyndighet för den, som i sin bostad eller annan

lägenhet hos sig mottager utlänning till härbärgerande.

Av nu nämnda föreskrifter om anmälningsskyldighet torde i lag behöva fastställas

endast de, som gälla anmälan vid utlännings ankomst till riket och då

han lämnar landet. Övriga bestämmelser torde lämpligen kunna meddelas i

administrativ ordning, men synes i lagen böra upptagas ett stadgande om rätt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

41

för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser. Av civillags karaktär synes

vidare vara föreskrift om skyldighet för utlänning att personligen inställa sig

hos polismyndighet och att vid anfordran uppvisa sin legitimationshandling.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att bestämmelsen om

personlig anmälningsskyldighet vid inresa ej borde äga allmän lags natur. Med

hänsyn till vikten av att ej önskvärda utlänningar redan vid inresan skola kunna

avvisas och då avvisningsreglerna uppenbarligen måste äga lags karaktär, lärer

emellertid ifrågavarande, med dessa regler nära sammanhängande bestämmelse

ej lämpligen böra meddelas i administrativ väg.

För att kontrollen skall bliva effektiv måste det åligga den myndighet, som

mottagit anmälan, varom nu är fråga, att därom till vissa andra myndigheter

lämna underrättelse. Närmare bestämmelser i detta avseende synas böra givas

i administrativ ordning.

Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, att flerstädes i Uppehållsutlandet

finnas stadganden därom att utlänning ej äger att utöver viss kortare tillstånd.

tid uppehålla sig i landet, med mindre han därtill erhållit tillstånd. Syftet med

stadganden av denna innebörd torde vara att förhindra, att ur ordnings- och

säkerhetssynpunkt mindre önskvärda befolkningselement slå sig ned i landet.

För åtskilliga länder hava även bostadsförhållandena föranlett behov av dessa

stadganden. I vissa fall torde ändamålet med dem vara att förhindra bosättning

av främmande befolkningselement, som i rashänseende skilja sig från det

egna landets invånare.

Vad vårt land beträffar lärer det med hänsyn till ordnings- och säkerhetsintresset

anses påkallat att stadga särskilt tillstånd såsom villkor för rätt för

utlänning att under längre tid uppehålla sig härstädes. Erfarenheten visar

nämligen, att många utlänningar, vilkas vistelse här i landet ur nämnda synpunkt

måste anses olämplig, dock icke låta komma sig till last sådant förhållande,

som lagligen kan föranleda deras utvisande. Anledning finnes till antagande,

att antalet utlänningar av denna typ i framtiden kommer att avsevärt

ökas. Dessa förhållanden giva vid handen, att myndigheterna måste äga

i sin makt att även i sådana fall, då utvisningsanledning ej föreligger eller utvisningsförfarande

lämpligen ej bör äga rum, förvägra utlänning rätt att uppehålla

sig här i riket.

Emellertid måste även hos oss den immigrationspolitiska karaktären av en

dylik bestämmelse i lika hög grad uppmärksammas. Otvivelaktigt kan en bosättning

i mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folkslag,

som äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada. Härvid må

särskilt beaktas, att man med hänsyn till praxis vid behandling av ansökningar

om medborgarrätt maste räkna med att utlänning, som under visst antal år

stadigvarande uppehållit sig härstädes, blir, därest han så önskar och anledning

till anmärkning mot honom ej föreligger, upptagen till svensk medborgare.

Vad slutligen bostadsförhållandena angår torde visserligen läget å bostadsmarknaden

hava undergått en väsentlig förbättring, men det lärer likväl, såsom

jag förut erinrat, vid denna lagstiftning ej kunna lämnas ur räkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd skall tagas i övervägande, huruvida

med avseende å det uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och övriga

omständigheter utlänningens härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets

intressen. Därjämte skall undersökas, huruvida på grund av bostadsförhållandena

å den uppgivna vistelseorten hinder kan anses möta för beviljande

av tillstånd. Avseende bör emellertid jämväl fästas å utlänningens familjeförhållanden

samt längden av den tid, han kan hava vistats härstädes.

Då ändamålet med uppehållstillstånd endast är att förhindra bosättning här

i riket av utlänningar, som ej äro önskvärda, lärer skyldighet att göra ansökan

om sådant tillstånd böra åligga allenast sådan utlänning, som under någon

längre tid uppehållit sig härstädes. Den tid, under vilken en utlänning må äga

rätt att vistas här i riket utan uppehållstillstånd, torde lämpligen kunna bestämmas

till tre månader. Utlänningar, vilka endast i egenskap av resande uppehålla

sig härstädes, lära i allmänhet ej utsträcka sin vistelse i landet utöver

denna tid.

Enligt lagutkastet skall meddelande av uppehållstillstånd ankomma på länsstyrelsen

i det län, där utlänningen vistas.

Härom anför socialstyrelsen:

»Det decentraliserade system beträffande prövningen av uppehållstillstånd,

vilket sålunda föreslagits, synes ägnat ingiva vissa farhågor. Mellan de tjugofem

beslutande myndigheterna i dylika ärenden skulle ej gärna kunna upprätthållas

samförstånd rörande lagens tillämpning, utan kunde man förvänta skiftande

praxis och detta även i fråga om de allmänna principerna för dessa ärendens

behandling. Uppehållstillståndet synes vara avsett att gälla för hela riket

och kan icke återkallas. Den möjligheten förefinnes och kan tänkas bliva

utnyttjad, att en utlänning, som av en länsstyrelse förvägrats uppehållstillstånd,

begiver sig till ett annat län och där erhåller sådant. Styrelsen har från

sin befattning med ärenden rörande övervakande av utlänningar kunnat förmärka,

att en del i Sverige vistande personer mer eller mindre yrkesmässigt

åtaga sig att biträda utlänningar med anskaffande av arbetstillstånd, och skulle

de för att uppnå sina syften sannolikt söka utnyttja olika inflytelser.

Då i lagutkastet icke lämnas några direktiv för besluten rörande uppehållstillstånd,

måste det anses så mycket mera angeläget att genom kontinuitet och

enhetlighet i tillämpningen såvitt möjligt säkerställa likheten inför lagen.

Sant är visserligen, att det system, som enligt lagutkastet föreslagits, företer

vissa likheter med det, vilket blivit genom förordningen den 23 november

1926 genomfört i Finland. Oavsett att kontrollen därstädes är baserad på väsentligt

andra förutsättningar — sålunda gäller s. k. vistelsebiljett allenast för

länet, varjämte såväl vistelsebiljett som arbetstillstånd meddelas av länsstyrelse,

i fråga om arbetstillstånd dock först efter obligatorisk remiss till central

myndighet — så har dock, enligt vad styrelsen erfarit, icke desto mindre svårigheter

uppkommit i de avseenden, gentemot vilka styrelsen här funnit sig böra

göra erinringar, och önskemål framkommit om en centralisation av utlänningskontrollen.

Lagutkastet saknar vidare bestämmelser angående förhållandet mellan arbetstillstånd

och uppehållstillstånd. Det lämnas sålunda Öppet, huruvida arbetstillstånd

bör kunna meddelas för tid utöver uppehållstillståndet. Enligt

styrelsens mening måste det anses mindre riktigt, att socialstyrelsen meddelar

en utlänning tillstånd att taga arbetsanställning i riket och uppbär avgift här
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

43

för i lönn av stämpel och lösen, medan länsstyrelsen vägrar honom rätt att

uppehålla sig inom landet. Vidare torde det i många fall kunna frågas, huruvida

en av sin arbetsinkomst beroende utlänning, som meddelats uppehållstillstånd

lör längre tid, skäligen kan vägras arbetstillstånd. Likaledes kan det

vara tveksamt, om uppehållstillstånd lämpligen bör meddelas utlänning, som

blivit förvägrad arbetstillstånd — för utlänningen måste, särskilt om han saknar

medel till sitt uppehälle, uppehållstillståndet inbjuda till åsidosättande av

förbudet mot arbetsanställning. Av de nu anförda fallen synes framgå, att —

vare sig länsstyrelsens beslut om uppehållstillstånd träffas före socialstyrelsens

beslut om arbetstillstånd eller tvärtom — det först meddelade beslutet

skulle vara ägnat inverka i viss mån bindande på det senare.

Förhållandet mellan arbetstillstånd och uppehållstillstånd torde vara avsett

att närmare regleras i särskild kungörelse, men har förslag till sådan författning

icke blivit bilagt remissen. Givetvis skulle emellertid nyss antydda motsatsförhållande

kunna i avsevärd mån utjämnas genom ett klokt ordnat samarbete

mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna. Möjligen skulle vissa fördelar

vinnas, därest ansökningar om arbetstillstånd och uppehållstillstånd, som

kanske oftast komme att ingivas samtidigt, först översändes till socialstyrelsen,

vilken, efter det särskilda polisbyrån i Stockholm blivit hörd och beslut fattats

rörande arbetstillstånd, därefter hade att översända dem till vederbörande länsstyrelse

för beslut rörande uppehållstillstånd. Enligt gjorda beräkningar torde

— om man bortser från utlänningarnas hustrur — mellan åttio och nittio procent

av de utlänningar, som vistas i landet längre tid än tre månader, utgöras

av personer, vilka innehava eller söka arbetsanställning. Den omständigheten,

att sålunda det övervägande antalet utlänningar inom riket skulle falla under

bestämmelserna om arbetstillstånd, lärer visserligen i någon mån minska olägenheterna

av en månghövdad beslutsmyndighet, men så stora betänkligheter

måste dock i allt fall anses vara förknippade med den föreslagna organisationen,

att styrelsen anser ett förnyat övervägande på denna punkt vara påkallat.

Befaras kan emellertid att — vilket förfaringssätt, som än anlitades •—

proceduren skulle leda till en betydande skriftväxling och ett omfattande remissförfarande

mellan vederbörande myndigheter. Sålunda skulle exempelvis

av organisationer eller enskilda ingivna skrifter, innefattande upplysningar av

betydelse för ärendets bedömande, antagligen i stor utsträckning behöva kommuniceras

mellan myndigheterna.

Påpekas må i detta sammanhang, att med den decentraliserade organisation

av främlingskontrollen. som i lagutkastet föreslagits, möjlighet till uppläggande

av enhetligt dossierss^stem över utlänningarna i riket icke förefinnes. Vid

handläggningen av uppehållstillståndsärendena skulle det givetvis vara av betydelse,

om tidigare upplysningar rörande den ansökande utlänningen vore lätt

tillgängliga. Ett dylikt centralt dossiersystem skulle vidare erbjuda möjlighet

till en samlad överblick av främlingsstocken i landet och kunna vara till

nytta exempelvis vid behandling av ansökningar om förvärvande av svenskt

medborgarskap eller av rätt att i riket bedriva näring.

Den i lagutkastet framträdande dualismen i behandlingen av arbetstillstånd

och uppehållstillslånd kan befaras vara ägnad att förorsaka olägenheter såväl

för arbetsgivaren, som vill anställa utlänningen i sin tjänst, som för vederbörande

utlänning. I öppen dag ligger, att den ovan påpekade omgången i ärendenas

behandling och omfattande skriftväxlingen mellan myndigheterna skulle

inverka fördröjande å ärendenas avgörande. I fråga om inresa i och för arbetsanställning

skulle ett visst osäkerhetsmoment föreligga, då ju eventualiteten

av vägrat uppehållstillstånd kvarstode, även sedan arbetstillstånd erhållits.

Olägenheten härav synes särskilt komma att framträda, då fråga vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att för det svenska näringslivet förvärva högt kvalificerad arbetskraft, vilken

— enligt vad erfarenheten visat ■— i regel brukar betinga sig särskilda utfästelser

i fråga om anställningens varaktighet och säkerhet.

Det kan vidare förutses, att den dubbla behandlingen av ärendena skulle för

utlänningen komma att te sig förvirrande och oskäligt besvärande. Intyg och

andra bilagor till ansökningarna skulle måhända behöva ingivas i två exemplar.

I passet antecknat arbetstillstånd skulle säkerligen av mången utlänning komma

att uppfattas såsom innebärande rätt att uppehålla sig i riket, och skyldigheten

att låta förse passet med anteckning därjämte om särskilt uppehållstillstånd

torde icke alltid komma att av utlänningen klart uppfattas. Då fråga

vore om utlänning, vilken åtföljdes av hustru, och gemensamt pass innehades

av makarna, skulle enligt lagutkastet — för det fall, att båda makarna toge

arbetsanställning — anteckning i passet behöva göras om ej mindre än fyra

olika tillstånd.

Kommerskollegium yttrar:

»För att en sådan lagstiftning, vilken med nödvändighet lärer få givas en

tämligen generell avfattning, icke skall verka hindrande på det nyttiga och

understundom nödiga folkutbytet med andra länder är det likväl av synnerlig

vikt, att denna i tillämpningen bandhaves på ett klokt och omdömesgillt sätt.

På många områden av näringslivet kan understundom föreligga ett starkt behov

att för längre eller kortare tid få begagna sig av främmande arbetskraft,

vare sig personer med behövliga kvalifikationer icke stå att erhålla inom landet

eller anställandet av utlänningar av andra fullt legitima skäl kan befinnas

särskilt önskvärt. Ä andra sidan måste ju tillses, att den granskning,

som ägnas hithörande ärenden, blir så pass effektiv, att ändamålet med regleringen

verkligen ernås. Enligt förslaget avses, att prövning av uppehållstillstånd

för utlänningar, som önska vistas i riket utöver tre månader, utan att

avsikt att söka arbetsanställning deklarerats, skall verkställas av Konungens

befallningshavande, medan prövning rörande meddelande av arbetstillstånd skall

verkställas av socialstyrelsen. Häri synes ligga en viss fara för en behandling

av hithörande ärenden enligt oenhetliga grunder, och det kan därför ifrågasättas,

om icke handläggningen av bägge slagen av ärenden lämpligast borde

koncentreras hos en och samma myndighet, nämligen socialstyrelsen, som förutsättes

vara utrustad med en tillräcklig och för uppgiften tränad personal.

Erfarenheten lär under den tid, varunder kungörelsen den 4 september 1926

varit i. tillämpning, ha givit vid handen, att det långt övervägande antalet av

utlänningar, som ,sökt tillträde till riket annat än som tillfälliga resande, utgjorts

av personer, vilka haft för avsikt att här söka arbetsanställning, varför

ett överlämnande till socialstyrelsens handläggning av samtliga hithörande

ärenden icke torde föranleda någon mera avsevärd ökning i dess arbetsbörda

men däremot bidraga till en mera enhetlig lagtillämpning och förekomma

kringgående av lagen.»

Några länsstyrelser hava framhållit, att, såsom fallet nu är med utfärdande

av uppehållsbok, meddelande av uppehållstillstånd bör kunna anförtros åt lokala

polismyndigheter. Såsom skäl härför har anförts, att någon olägenhet icke

förmärkts av att ärenden angående uppehållsböcker tillkommit dessa polismyndigheter,

vilkas yttranden i allt fall bliva avgörande i fråga om meddelande

av uppehållstillstånd.

Med anledning av vad dessa länsstyrelser sålunda framhållit må påpekas,

att ärenden angående uppehållstillstånd tydligen äro av helt annan karaktär

än ansökningar om uppehållsbok enligt nu gällande passkungörelse. Som dessa

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 198.

45

ärenden ofta måste bliva av ganska ömtålig beskaffenhet, torde det vara uppenbart,

att de ej böra avgöras av underordnad polismyndighet.

Anledningen till att i lagutkastet föreslagits, att vederbörande länsstyrelse

skulle meddela uppehållstillstånd, ligger i den uppfattning, att dessa ärenden

huvudsakligen vore att bedöma ur ordnings- och säkerhetssynpunkt. Ur denna

synpunkt läge det otvivelaktigt närmast att anförtro beslutanderätten åt länsstyrelserna

i egenskap av högsta polismyndighet inom länet eller ock eventuellt

åt en för ändamålet organiserad central polismyndighet i Stockholm.

Emellertid finnes för närvarande ej någon för ändamålet lämplig central polismyndighet.

Polisbyran i Stockholm för övervakande av utlänningar torde

nämligen, med hänsyn till nuvarande organisation, ej vara rustad för denna

uppgift. En utvidgad organisation av densamma har ej heller nu synts böra

ifrågasättas.

Emellertid har jag med hänsyn till vad socialstyrelsen och kommerskollegium

anfört funnit mig höra taga ifrågavarande spörsmål under förnyat övervägande.

Det torde vara obestridligt, att enhetligheten i tillämpningen kunde

komma att bliva i hög grad lidande genom den föreslagna decentraliseringen,

varjämte en väsentlig tidsutdräkt med ärendenas avgörande säkerligen måste

följa av deras överlämnande till ett flertal myndigheter. Före avgörandet måste

ofta en vidlyftig skriftväxling äga rum mellan olika myndigheter. Dessa omständigheter

utgöra onekligen ett starkt stöd för den uppfattning, att endast

en myndighet bör handhava ärenden om uppehållstillstånd. Ej heller kan förbises

vikten av att ett intimt samarbete kan anordnas mellan den myndighet,

som skall handlägga dylika ärenden, och den myndighet, som skall meddela

arbetstillstånd. Av skäl, till vilka jag i det följande har anledning återkomma,

har jag funnit mig höra föreslå, att utfärdande av arbetstillstånd skall

ankomma på socialstyrelsen. Enligt vad socialstyrelsen uppgivit utgöras mellan

åttio och nittio procent av härvarande utlänningar, vilka ej endast tillfälligt

uppehålla sig härstädes, av sadana, som innehava eller ämna antaga

arbetsanställning. Det ligger då nära att upptaga till undersökning, huruvida

icke även ärenden angående uppehållstillstånd skulle kunna överlämnas

till socialstyrelsens avgörande. Väl kan häremot göras gällande, att socialstyrelsens

ämbetsområde icke omfattar ärenden, som skola prövas ur ordningsoch

säkerhetssynpunkt. Men då vid dessa ärendens avgörande hänsyn i lika

hög grad måste tagas till immigrationspolitiska synpunkter och i särskilda fall

till läget å bostadsmarknaden, ligger häri ett skäl för att låta socialstyrelsen

handlägga även dessa ärenden. I regel lärer jämväl den utrikespolitiska betoningen

hos frågor om uppehållstillstånd nödvändiggöra ett intimt samarbete

mellan den beslutande myndigheten och utrikesdepartementet. Ett sådan samarbete

kan lättare åvägabringas, därest avgöranderätten anförtros åt en central

myndighet i Stockholm. Intages i lagen föreskrift därom, att före socialstyrelsens

avgörande vederbiirande länsstyrelse i regel skall hava yttrat sig i varje

särskilt ärende, torde ock vara sörjt för att de förstnämnda synpunkterna skola

komma till sin rätt. Av dessa skäl har jag ansett mig böra förorda, att uppehållstillstånd

skall meddelas av socialstyrelsen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om det ej borde möjliggöras för utlänning

att erhålla uppehållstillstånd, även innan han inkommit i riket. Det skulle nämligen

i många fall vara önskvärt att från början kunna meddela arbetstillstånd

för längre tid än tre månader.

Vad sålunda ifrågasatts synes värt beaktande. Särskilt i sådana fall, då det

gäller att bär i riket anställa högt kvalificerad arbetskraft, lärer det ofta vara

nödvändigt att kunna meddela arbetstillstånd för längre tid. Då emellertid

arbetstillstånd ej bör erhållas för längre tid än utlänningen äger rätt att vistas

härstädes, bör möjlighet förefinnas att i samband med beviljande av dylikt arbetstillstånd

meddela upphållstillstånd. Men även i fall då arbetstillstånd ej

erfordras, lärer understundom behov föreligga att kunna meddela uppehållstillstånd

för utlänning, som ännu ej inkommit i landet. Med hänsyn härtill torde

även utlänning, som befinner sig utom riket, böra äga rätt att ingiva ansökan

om uppehållstillstånd. I dylikt fall bör före ärendets avgörande yttrande hava

avgivits av vederbörande svenska beskickning eller konsul.

Uppehållstillstånd skall avse viss tid. Anledning kan visserligen synas föreligga

att för det fall, att utlänningen redan lång tid vistats i landet, medgiva

rätt för socialstyrelsen att utfärda sådant tillstånd att gälla tillsvidare. Emellertid

torde det både ur statens intresse och med hänsyn till utlänningens

egen säkerhet vara mest ändamålsenligt, att tillståndet avser viss bestämd tid.

Därigenom beredes statsmakterna tillfälle att tid efter annan taga under omprövning

frågan om utlänningens rätt att uppehålla sig härstädes. Och utlänningen

själv vinner därigenom garanti för att han, därest han icke låter

komma sig till last något förhållande, som kan föranleda hans förpassning ur

riket eller utvisning, äger vistas härstädes under den bestämda tiden. För utlänning,

som under lång tid utan anmärkning vistats här i landet, bör tillståndet

tydligen kunna avse en längre tid. Anledning synes mig ej föreligga att,

såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, bestämma en maximitid för giltigheten

av uppehållstillstånd. Förhållandena äro härutinnan så skiftande i olika

fall, att full frihet torde böra medgivas med hänsyn till den tid, ett uppehållstillstånd

skall avse. En begränsning ligger dock alltid däri. att tiden ej

får överskrida passets giltighetstid.

I olikhet med arbetstillstånd bör meddelat uppehållstillstånd ej kunna återkallas.

I förra fallet kunna förhållandena på arbetsmarknaden hava undergått

sådan förändring, att det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nödvändigt

att återkalla meddelat tillstånd; dylik återkallelse innebär också endast

hinder för utlänning att innehava arbetsanställning, ej förbud att uppehålla sig

i riket. I senare fallet torde de omständigheter, som kunna föranleda återkallelse,

alltid vara av beskaffenhet att kunna medföra förpassning eller utvisning.

De bestämmelser, som av hänsyn till utlänningars rättssäkerhet måste

uppställas med avseende å själva utvisningsförfarandet, skulle genom en socialstyrelsen

tillerkänd rätt att utan vidare återkalla meddelat uppehållstillstånd

bliva en tom formalitet. Uppenbart är emellertid, att den omständigheten, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

47

utlänning innehar uppehållstillstånd ej utgör hinder för beslut om hans förpassning

ur riket eller utvisning. I och med dylikt beslut måste meddelat

uppehållstillstånd anses förfallet.

Beslut i fråga om uppehållstillstånd skall enligt utkastet ej få överklagas.

Överståthållarämbetet har härom anmärkt, att det visserligen vore sant, att man

genom att lägga det slutliga avgörandet i underordnad myndighets hand icke

löpte någon risk för att inrikespolitiska skäl spelade in vid avgörandet, men att

å andra sidan utrikespolitiska synpunkter, som endast Kungl. Maj :t vore i tillfälle

att överskada, kunde vara att beakta. I anledning av vad sålunda anmärkts

ma framhallas, att genom det samarbete, som enligt vad nyss omnämnts

i förevarande ärenden torde komma att äga rum mellan socialstyrelsen och utrikesdepartementet,

de utrikespolitiska synpunkterna komma att bliva vederbörligen

tillgodosedda. Av praktiska skäl lärer det vara uteslutet att medgiva

klagorätt i förevarande fall.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att de föreslagna bestämmelserna

om uppehållstillstånd borde utgå och ersättas med ett stadgande,

att Kungl. Maj :t skulle äga meddela dylika föreskrifter. Till detta uttalande

anhåller jag att i annat sammanhang få återkomma.

Ett av huvudsyftemalen med ifrågavarande lagstiftning är under nuvarande Arbetstillförhållanden,

såsom jag tidigare närmare utvecklat, att bevara den svenskastånd m- marbetsmarknaden

åt inhemsk arbetskraft. För vinnande av detta syfte kräves

med nödvändighet, att en utlänning icke äger att utan särskilt tillstånd antaga

eller innehava arbetsanställning här i riket.

Såsom jag omnämnt vid översikten av de hos oss på förevarande område gällande

bestämmelserna, hava genom kungörelsen den 4 september 1926 införts

föreskrifter av innehall, att utlänning, som här i riket vill taga arbetsanställning,

skall hava särskilt arbetstillstånd, därest hans pass icke är försett med

visering, som meddelats utan förbud för honom att här i riket taga arbetsanställning,

samt att beslut om arbetstillstånd skall meddelas av socialstyrelsen.

I sitt utlåtande har socialstyrelsen rörande handläggningen av arbetstillstandsärenden

lämnat följande uppgifter:

Under de båda första månader — oktober och november 1926 — som kungörs011

den 4 september 1926 varit i tillämpning, hava till styrelsen inkommit

tillhopa 746 ansökningar om arbetstillstånd, varav 516 beviljats, 6 vägrats och

214 voro vid utgången av november månad föremål för utredning Av de beviljade

ansökningarna avsågo 25 arbetstillstånd för viseringspliktiga utlänningar,

som voro försedda med uppehållsböcker. I nedanstående tabell hava beviljade

och vägrande arbetstillstånd, avseende viseringsfria utlänningar, fördelats

efter nationaliteter.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Beviljade och vägrade arbetstillstånd under oktober och november 1926.

Undersåtar i

Beviljade arbetstillstånd

c ... Därav avse-

Samtkga ende inresa

Vägrade ar- betstillstånd

Belgien . . .

...... —

—

1

Danmark . . .

...... 32

32

—

Frankrike

...... 2

1

—

Island ....

...... 1

—

—

Italien ....

...... 20

15

—

Nederländerna .

...... 2

1

—

Norge ....

...... 8

8

—

Schweiz . . .

..... 8

7

—

Storbritannien

...... 16

—

—

Tyskland . . .

...... 402

57

5

Tillhopa 491

121

6

Av de anförda siffrorna framgår, att antalet vägrade arbetstillstånd vilket

motsvarar allenast 1.2 % av antalet beviljade arbetstillstånd — är förhållandevis

lågt. Styrelsen har vid handläggningen av arbetstillståndsärendena utgått

ifrån den uppfattningen, att hinder icke böra läggas för tillfredsställande av

det svenska näringslivets verkliga och legitima behov av utländsk arbetskraft.

Därest emellertid fullt kompetent arbetskraft funnits ledig inom landet, har

styrelsen utgått ifrån att denna först bör beredas arbetsanställning.

Framhållas må, att de i tabellen anförda talen icke torde giva en fullständig

bild av kontrollsystemets betydelse. Redan förefintligheten av en dylik kontroll

torde nämligen verka avhållande på invandringen. Styrelsen har sålunda

mottagit talrika underhandsförfrågningar angående möjligheten att införskaffa

utländsk arbetskraft och har styrelsen därvid lämnat meddelande om

de allmänna principer, som av styrelsen följes i dylika frågor. I många sådana

fall har aktionen icke fullföljts genom ansökan om arbetstillstånd. Enligt

vad styrelsens erfarenhet således givit vid handen, har kontrollen en allmänt

preventiv inverkan, vars betydelse icke synes böra underskattas.

Erinras må vidare, att det nu gällande kontrollsystemet varit i tillämpning

under allenast några månader. Kännedomen om detsamma synes alltjämt vara

ofullständigt spridd bland de lokala polismyndigheterna. Missuppfattning

av bestämmelsernas innebörd och bristande effektivitet i kontrollen över deras

efterlevnad hava på vissa håll kunnat konstateras. I samband härmed har behov

framträtt av en mera direkt kommunikation mellan styrelsen och de lokala

polismyndigheterna.

Vid fattande av beslut i ärenden rörande arbetstillstånd har styrelsen haft

att taga hänsyn främst till arbetsmarknadsläget inom landet. I sakens natur

ligger emellertid, att hänsyn därvid måst tagas till jämväl andra, vid sidan om de

rena arbetsmarknadssynpunkterna liggande faktorer, exempelvis utlänningens

släktskapsförhållande till eller försörjningsplikt gentemot svensk undersåte,

längden av eventuell tidigare vistelse i Sverige, hans fullgörande under sådan

vistelse av skyldigheter gentemot stat och kommun samt andra ordningssynpunkter.

I sistnämnda avseende har utredning inhämtats från särskilda

polisbyrån i Stockholm. Vid avgörandet i frågor rörande arbetstillståndsärenden

har sålunda beaktats liknande synpunkter som de, vilka inom utrikesdepartementet

läggas till grund vid beslut rörande visering för arbetssökande

utlänning. Till följd av det samarbete mellan utrikesdepartementet och styrelsen,

som genom daglig kontakt mellan vederbörande tjänstemän upprätthållits

med avseende å viseringsärenden sedan sex år tillbaka, har en enhetlig

praxis kunnat utbildas i fråga om handläggningen av de skilda slagen av ärenden

rörande övervakande av utlänningar — viseringsärenden och arbetstid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. May.ts proposition nr 198.

49

ståndsärenden — och i stort sett enhetliga principer kunnat läggas till grund

för besluten. Att det provisoriska kontrollsystem, som nu är gällande, kunnat

utan egentliga olägenheter fungera på ett i stort sett tillfredsställande och smidigt

sätt får styrelsen väsentligen tillskriva ovan påpekade förhållande.

Enligt vad jag numera inhämtat har socialstyrelsen under december 1926

meddelat 226 arbetstillstånd, därav 24 avseende inresa, samt i 14 fall vägrat

dylikt tillstånd.

Jämlikt lagutkastet skall liksom enligt passkungörelsen utlänning, för vilken

meddelats visering utan förbud att här antaga arbetsanställning, ej vara underkastad

skyldighet att innehava särskilt arbetstillstånd. Detta undantag var

betingat därav, att vid prövning av ansökan om visering särskilt avseende skall

fästas å uppgivna ändamålet med vistelsen i riket och att, därest sökandens

avsikt är att antaga arbetsanställning, skola undersökas enahanda omständigheter,

som komma under prövning vid ansökan cm arbetstillstånd. Före beslut

i viseringsärende har, såsom nämnts, socialstyrelsens utlåtande brukat inhämtas.

Socialstyrelsen har nu hemställt, att villkoret om arbetstillstånd skall gälla

jämväl för utlänning från viseringspliktigt land. Härigenom skulle enligt styrelsens

uppfattning större klarhet och reda ernås, och i praktiken skulle härav

endast föranledas den förändringen, att styrelsen i stället för att avgiva yttranden

skulle komma att meddela självständiga beslut. Vad socialstyrelsen

sålunda hemställt finner jag mig dock ej kunna biträda. Spörsmålet, huruvida

en undersåte i ett viseringspliktigt land skall få inkomma eller vistas i Sverige,

är av den natur, att det bör tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Med

hänsyn härtill synes den nuvarande anordningen, enligt vilken socialstyrelsen

i ärenden av detta slag endast avgiver utlåtande, vara att föredraga framför

den av styrelsen förordade. Den dualism, mot vilken styrelsen vänt sig i

fråga om den i lagutkastet föreslagna behandlingen av uppehållstillstånd och

arbetstillstånd, skulle icke kunna undvikas vid nu ifrågavarande ärendens handläggning

med därav följande, av styrelsen framhållna olägenheter.

Ärenden om arbetstillstånd skola enligt förslaget avgöras av socialstyrelsen.

Med hänsyn till vikten av enhetlighet i tillämpningen torde nämligen avgöranderätten

i frågor om arbetstillstånd böra överlämnas åt en central myndighet,

som har kännedom om och möjlighet att överblicka arbetsmarknaden i hela

landet. En sådan anordning torde ock närmast överensstämma med den arbetssökandes

intresse. Den enda myndighet, som härvid lärer kunna komma i

fråga, är socialstyrelsen, vilken enligt sin instruktion har att handlägga, bland

annat, ärenden angående arbetsmarknadens läge, arbetsförmedling, arbetslön,

arbetslöshet och utländsk arbetskrafts användande inom landet.

Då i princip den svenska arbetsmarknaden bör förbehållas landets egna invånare,

skall socialstyrelsen tydligen vid prövning av ärenden av förevarande

slag undersöka, huruvida sådana särskilda omständigheter äro för handen, som

må kunna föranleda till ett avsteg från denna grundsats. Tillstånd till arbetsanställning

skall sålunda i regel endast meddelas, därest med hänsyn till utlän
Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Klingl. Mojds proposition nr 198.

ningens speciella kvalifikationer eller på grund av rådande brist på arbetskraft

inom den ifrågavarande yrkesgrenen det kan anses, att utlänningens anställning

här i landet är önskvärd och lämplig. I särskilda fall, såsom då utlänningen

längre tid vistats här i landet eller synnerliga skäl av humanitär natur

tala därför, bör dock tillstånd kunna meddelas, oaktat sådana omständigheter,

som nyss sagts, ej äro för handen. Vid bedömande av dessa ärenden torde det

böra åligga socialstyrelsen att taga hänsyn till läget på arbetsmarknaden i allmänhet

och särskilt inom den yrkesgren, som avses, och därjämte, huruvida och

på vilka grunder ansökan stödes av arbetsgivare, huruvida anvisning å lämplig

svensk arbetskraft kan erhållas genom offentlig arbetsförmedling eller annorledes

samt huruvida erbjudna arbets- och lönevillkor kunna anses överensstämma

med vad som under motsvarande förhållanden gäller i fråga om anställande av

svensk arbetskraft. Jämväl bör, där så kan ske, uppmärksamhet ägnas den

arbetssökandes personliga kvalifikationer. I och för denna prövning skall socialstyrelsen

i regel inhämta yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt

för den ort, där arbetsanställningen skall ske. Det måste nämligen vara av

vikt för ärendets bedömande, att kännedom vinnes om de särskilda förhållanden

å arbetsmarknaden, vilka kunna vara för handen å denna ort. Är ärendet

synnerligen brådskande ■—- det gäller exempelvis att anställa en sakkunnig utländsk

arbetare för tillfälligt arbete — eller föreligga andra särskilda omständigheter

— t. ex. i fråga om beskaffenheten av anställningen eller det är fråga

om ansökan om förlängning av tiden för arbetstillstånd under förhållanden,

som kunna antagas ej hava undergått någon förändring sedan den tidigare

ansökan prövades, -— lärer dock avgörandet kunna träffas utan att sådant yttrande

inhämtats. Likaledes torde socialstyrelsen, när skäl därtill föreligga,

höra lämna arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom den ifrågavarande yrkesgrenen

tillfälle att avgiva yttrande.

Ansökan om arbetstillstånd skall tydligen kunna göras av den arbetssökande

utlänningen själv. Men även arbetsgivaren bör kunna göra framställning därom.

Särskilt i de fall, då utlänningen ännu icke inkommit i riket, tala starka skäl

för lämpligheten av att arbetsgivaren gör ifrågavarande ansökan.

Före ärendets avgörande skall, om utlänningen befinner sig inom riket, yttrande

hava avgivits av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, och i annat

fall av svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering.

Stockholms handelskammare har framhållit, att det för industrien ofta vore

nödvändigt att bereda anställning åt utländska fackmän dels med hänsyn till

behovet att följa den tekniska utvecklingen dels med hänsyn till den utländska

kapitalplaceringen i svenska företag. Det vore därför ett önskemål, att bestämmelserna

om arbetsanställning icke övade en hämmande verkan och att de

tillämpades med största möjliga urskillning. Handelskammaren ville med hänsyn

därtill ifrågasätta, om ej socialstyrelsen borde vara skyldig att höra vederbörande

industriella sammanslutning, innan ansökan om arbetstillstånd avsloges.

Kommerskollegium har i anslutning härtill uttalat, att möjligen kunde nå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Öl

got starkare betonas önskvärdheten av att socialstyrelsen, innan en framställning

från svensk arbetsgivare bleve avslagen, i förekommande fall inhämtade

yttrande från yrkessammanslutning på arbetsområdet, eventuellt också från

en central sammanslutning, sådan som Sveriges industriförbund, eller i viktigare

fall från kommerskollegium.

Ett tillmötesgående av handelskammarens hemställan synes mig innebära en

av förhållandena ej betingad inskränkning i socialstyrelsens befogenhet. Med

hänsyn till vikten av att avgörandet av ansökningar om arbetstillstånd ej fördröjes

utöver vad som är oundgängligen nödvändigt, torde åt socialstyrelsen

böra överlämnas att avgöra, när skäl kunna anses föreligga att inhämta yttrande

från särskilda näringsorganisationer. När sådana förhållanden äro för

handen, som av handelskammaren åberopats, står det i varje fall sökanden fritt

att hemställa om inhämtande av yttrande från vederbörande sammanslutning.

Socialstyrelsen är naturligtvis oförhindrad att i förekommande fall inhämta

yttrande även från andra myndigheter och organisationer än de nu angivna.

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har framhållit, att då

det på många av näringslivets skilda områden ofta vore ett önskemål av stor

vikt att på högre eller lägre platser kunna anställa utländsk arbetskraft, det

måste förutsättas, att lagen komme att tillämpas på sådant sätt, att näringslivets

lojala behov tillfullo tillgodosåges. Av den redogörelse, socialstyrelsen

lämnat rörande handläggningen av hittills förekommande ärenden angående

arbetstillstånd, synes mig framgå, att anledning till farhåga för en alltför restriktiv

tillämpning av förevarande bestämmelser icke är för handen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida ej

samtliga stadganden angående den förberedande utredningen borde givas i administrativ

ordning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har liksom i fråga om uppehållstillstånd

ansett, att hela kapitlet om arbetstillstånd och därmed sammanhängande

bestämmelser kunde utgå och ersättas med ett stadgande om befogenhet

för Kungl. Maj:t att i administrativ väg föreskriva förbud för utlänning att

utan särskilt tillstånd innehava arbetsanställning ävensom meddela i anledning

därav nödiga föreskrifter. Såsom skäl härför har anförts, att bestämmelser

i dessa hänseenden borde äga bestånd allenast så länge sådant vore av behovet

påkallat, och uppenbart vore, att i administrativ väg utfärdade föreskrifter

snabbare och smidigare kunde rätta sig efter vid varje tid rådande förhållanden.

Kommerskollegium åter har uttalat, att det måste anses betydelsefullt, att

stadgandena om arbetstillstånd överflyttades från en i administrativ väg tillkommen

kungörelse till en av Konung och riksdag antagen lag, helst därvid

ytterligare skärpningar blivit ifrågasatta.

I likhet med kommerskollegium anser jag det vara av vikt, att de väsentliga

bestämmelserna angående arbetstillstånd erhålla lags karaktär. Enahanda

synes mig förhållandet vara beträffande uppehållstillstånd. Såsom jag tidigare

framhållit, torde de omständigheter, som ligga till grund för dessa bestämmel
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ser, ingalunda vara av mer övergående karaktär; tvärtom tyda alla tecken på

att den restriktiva politik, som i detta avseende blivit bestämmande i utlandet,

kommer att fullföljas under avsevärd tid framåt. Den betydelse, som ligger

däri, att bestämmelser av detta innehåll äro givna i lag, torde ej heller böra underskattas.

Till frågan om och i vad mån befogenhet bör tilläggas Kungl.

Maj:t att för möjliggörande av erforderlig anpassning efter föreliggande förhållanden

medgiva befrielse från lagens allmänna bestämmelser torde jag i

det följande få återkomma.

Rörande själva ansökningsförfarandet har jag emellertid ej ansett lämpligt

att, på sätt i lagutkastet avsetts, i lagen intaga bestämmelser därom. Såväl i

fråga om uppehållstillstånd som beträffande arbetstillstånd lärer det vara mest

ändamålsenligt att giva föreskrifter härom i administrativ ordning. I lagen

torde endast böra stadgas, att socialstyrelsen före dessa ärendens avgörande skall

hava inhämtat vissa yttranden.

I syfte att förhindra, att i landet inkommer ett stort antal arbetssökande

utlänningar, som saknar arbetstillstånd, hava i lagutkastet upptagits bestämmelser

av innehåll, att utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning, ej äger

inkomma i riket, med mindre han innehar arbetstillstånd, samt att utlänning,

som ej innehar arbetstillstånd, skall vid ankomsten till riket meddela skriftlig

uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet

med densamma.

Rörande dessa bestämmelser har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit,

att uppgiftsplikten kunde förorsaka mycket besvär för polismyndigheterna,

därest resandeströmmen vore stor. Det kunde ock ifrågasättas, huruvida den

vore behövlig. Grunden för densamma vore, att vid utlänningens inresa skulle

om möjligt avgöras, huruvida han vore arbetssökande eller icke. Men då det

blivit allmänt bekant, att om ändamålet med inresan uppgåves vara sökande

av arbete, avvisning komme att ske, torde dylikt ändamål sällan komma att

uppgivas. Då ändamålet med inresan vore av beskaffenhet att kunna fastställas

först genom förhör eller genom annan undersökning från polismyndighetens

sida, läge det egentliga korrektivet för obehörigt inkommande i riket i

de åtgärder, som kunde vidtagas, sedan utlänningen någon tid uppehållit sig

härstädes. Länsstyrelsens betänkligheter skulle emellertid i väsentlig mån bortfalla,

om från uppgiftsplikten undantoges de, som i egenskap av turister eller

badgäster komme från utlandet. Kunde dylika undantag lämnas, syntes icke

någon tungt vägande invändning vara att göra mot denna föreskrift.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län hava gjort gällande, att

liksom fallet vore enligt gällande passkungörelse undantag från uppgiftsskyldigheten

borde medgivas dansk, norsk och isländsk undersåte.

Länsstyrelsen i Uypsala län har anmärkt, att den skriftliga uppgiften vore

skäligen betydelselös, helst när icke någon anteckning om innehållet gjordes å

legitimationshandlingen.

Med anledning av dessa erinringar vill jag ytterligare understryka vad jag

förut framhållit nämligen, att det är tydligt, att om invandringen skall kunna på

ett effektivt sätt övervakas, utlänningar med nödvändighet måste vara under
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 198.

53

kastade vidsträckt anmälnings- och uppgiftsplikt. Syftemålet att skydda den

inhemska arbetskraften mot utländsk konkurrens lärer ej kunna ernås, med

mindre man redan vid gränsen kan uppställa hinder för utländska arbetssökande

att inkomma i riket. Därest sådana utlänningar skulle i avsevärd omfattning

inkomma i vårt land, torde det möta nästan oöverkomliga svårigheter

att öva kontroll å att de icke obehörigen antaga arbetsanställning. I stor utsträckning

kunde man sannolikt ej undgå att bevilja dem arbetstillstånd. Ett

avlägsnande från riket av ett betydande antal utlänningar lärer av skilda anledningar

näppeligen kunna ifrågakomma och innebär i varje fall en åtgärd,

som det är synnerligen angeläget att kunna undvika, Även om1 anordningen

med uppgiftsskyldighet vid gränsen icke är utan olägenheter, lärer den utgöra

ett oundgängligt led i kontrollsystemet. Redan vetskapen därom att en arbetssökande,

som saknar arbetstillstånd, blir avvisad vid gränsen torde verka avhållande

på mången invandrare. I det stora flertalet fall lärer en utlännings

egenskap av arbetssökande utan vidare undersökning stå klar för vederbörande

polismyndighet. Sannolikt skall endast ett fåtal på grund av svikliga uppgifter

lyckas skaffa sig tillträde till landet. Genom administrativa föreskrifter torde

böra sörjas för att vederbörande myndigheter kunna erhålla kännedom om innehållet

av de uppgifter, en utlänning lämnar vid inresan. Ett stadgande om

undantag för turister kan jag ej förorda, enär just bland dessa ingalunda sällan

äro förstuckna personer, vilkas ändamål med inresan är att söka arbetsanställning.

Till frågan huruvida undantag kan medgivas för vissa länders undersåtar

anhåller jag att senare få återkomma.

Med arbetsanställning avses varje befattning i annans tjänst, som ej är att

hänföra till självständig yrkesverksamhet såsom kommissionär och handelsagent,

Under beteckningen arbetsanställda äro alltså att hänföra direktörer,

ingenjörer, handelsresande, kontorspersonal, arbetare, tjänare m. fl. Huruvida

anställningen varar kortare eller längre tid, saknar betydelse i förevarande avseende;

även om anställningen är avsedd att räcka endast några veckor erfordras

tillstånd.

Socialstyrelsen har framhållit angelägenheten av att skyldighet att innehava

arbetstillstånd kommer att åvila jämväl hos arbetsgivare i utlandet anställda

utlänningar, som utföra arbete här i landet. De olägenheter, som härav skulle

uppstå, exempelvis vid vissa brådskande monterings- och andra liknande arbeten,

syntes möjligen kunna undvikas genom undantag, meddelade enligt 53 §,

för vissa slag av kortvariga arbeten.

Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört, må framhållas, att i

lagutkastet avsetts att intaga den ståndpunkten, att jämväl hos utländska arbetsgivare

anställda utlänningar skulle vara underkastade skyldighet att innehava

arbetstillstånd. Då emellertid avfattningen av ifrågavarande bestämmelse

i lagutkastet synes kunna giva anledning till tveksamhet, har i lagförslaget

intagits ett särskilt stadgande härom. Med hänsyn till innehållet i vissa traktater

torde dock utländska handelsresande böra vara befriade från denna skyldighet.

Till frågan huruvida i särskilda fall undantag från nu angivna skyl
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dighet må kunna medgivas genom dispens av Kungl. Maj :t anhåller jag att senare

få återkomma.

Uppenbart är, att utlänningar, som innehava anställning i statens tjänst, ej

skola behöva söka arbetstillstånd.

Arbetstillstånd skall enligt lagutkastet beviljas för viss tid och för viss utlänning.

Denna begränsning följer redan av de förut angivna grunderna för

meddelande av dylikt tillstånd.

Verkställande direktören i Sveriges industriförbund har hemställt, att förlängning

av tiden för arbetstillstånd skulle kunna lämnas tills vidare eller åtminstone

för långa tidsperioder, och har därvid framhållit, att då enligt lagutkastet

arbetstillstånd skulle kunna återkallas, ett dylikt medgivande icke kunde

innebära någon risk.

Denna hemställan anser jag mig icke kunna biträda. Någon minimi- eller

maximitid för arbetstillstånd synes ej böra i lagen uppställas; socialstyrelsen

bör äga fria händer att i varje särskilt fall träffa det avgörande, som synes

lämpligt. Genom arbetstillståndets begränsning till viss tid ernås dessutom den

fördelen ur kontrollsynpunkt, att styrelsen kommer att tid efter annan taga under

omprövning, huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbetstillstånd.

Arbetstillståndet måste jämväl inskränkas till visst slag av arbete, exempelvis

kontorsarbete, anställning såsom ingenjör inom verkstadsbranschen eller

å flygmaskinsfabrik, såsom montör eller hembiträde m. m. Att inskränka

tillståndet till anställning hos viss arbetsgivare synes ej nödvändigt eller lämpligt.

Därigenom skulle vederbörande komma i en alltför beroende ställning i

förhållande till arbetsgivaren. Varje annan begränsning än till viss arbetsgivare

synes emellertid böra tillåtas. Hur vidsträckt eller begränsat tillståndet

skall göras, bör bliva beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Över socialstyrelsens beslut i ärende angående arbetstillstånd är enligt lagutkastet

klagan ej medgiven. Överståthållarämbetet har beträffande detta stadgande

gjort enahanda erinran som i fråga om bestämmelsen, att klagan ej må

föras mot beslut om uppehållstillstånd. Kommerskollegium har uttalat, att det

måhända kunde vara berättigat, att beslut i ärende rörande arbetstillstånd icke

finge överklagas, då ansökan gjorts av arbetssökande utlänning. Därest åter ansökan

framställts av svensk arbetsgivare, syntes dock — såsom från industriförbundets

sida ifrågasatts — rätt till överklagande hos Kungl. Maj :t böra medgivas.

Då de skäl, som föranlett mig att föreslå, att beslut i ärenden angående

uppehållstillstånd ej må överklagas, även göra sig gällande i nu förevarande

avseende samt anledning ej synes föreligga att i det av kommerskollegium åberopade

hänseende uppställa särskild regel, finner jag mig ej böra frångå den

ståndpunkt, som kommit till uttryck i lagutkastet.

Närmare bestämmelser angående skyldighet för socialstyrelsen att lämna

meddelanden till vissa myndigheter om beslut om arbetstillstånd eller återkallelse

därav torde lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj :ts proposition nr 198.

55

I kontrollsyfte måste det åligga arbetsgivare, som anställer utlänning i sin

tjänst, att underrätta polismyndighet såväl om anställningen som om dess

upphörande. Stadgandet härom i kungörelsen den 8 juni 1917 (nr 475) bör

följaktligen bibehållas.

Beträffande utlännings rätt att här i riket utöva annan förvärvsverksamhet

än nu omförmälts finnas, såsom framgår av den förut lämnade översikten, vissa

bestämmelser i särskilda lagar och författningar.

Kommerskollegium anför härom:

»Från Sveriges Industriförbund har under hand gjorts gällande, att bestämmelserna

för reglering av invandring utav utlänningar, som här ämna taga

anställning i annans tjäst, i tillämpliga delar borde utsträckas att gälla även

för personer, som hava för avsikt att här idka självständig rörelse på industrians,

handelns eller hantverkets områden. En sådan utsträckning av den genom

lagförslaget åsyftade regleringen finner Kollegium dock möta hinder på grund

av bestämmelser i gällande handelstraktater, vartill kommer att hithörande

rättsförhållanden redan äro reglerade genom'' näringsfrihetsförordningen, enligt

vilken utlännings rätt att här i riket idka handels- och fabriksrörelse, hantverk

eller annan hantering ankommer på prövning av Kungl. Maj:t eller i

vissa fall (beträffande utlänning, som vill här i riket under kringresande eller

kringvandrande idka hantverk eller annan hantering) av Konungens befallningshavande.

Icke heller finner Kollegium ett av Stockholms handelskammare

uttalat önskemål att i den föreslagna lagen måtte inryckas bestämmelser angående

utländska handelsresandes rättigheter och skyldigheter förtjänt av beaktande,

då hithörande förhållanden reglerats i andra författningar och för

övrigt de utländska handelsresandenas rättigheter tämligen noga utstakats i

gällande handelsfördrag.»

Anledning synes mig ej föreligga att i detta sammanhang underkasta nyssnämnda

bestämmelser någon revision. Åtminstone för närvarande torde de

innebära tillfyllestgörande skydd för inhemsk förvärvsverksamhet av de slag,

som med dem avses. Ej heller lärer i förevarande lag behöva intagas erinran

om dessa i andra författningar meddelade bestämmelser. Vad vidare angår sådan

förvärvsverksamhet, som ej beröres av nämnda stadganden, såsom exempelvis

lektionsgivning eller dylikt, torde behov ej förefinnas av särskilda föreskrifter.

Den gällande lagen skiljer, såsom i redogörelsen för den svenska lagstiftningen

omförmäles, mellan två olika former för utlännings avlägsnande från riket,

nämligen avvisning och utvisning. Denna tudelning måste anses vila på en

fullt riktig princip. Äro de omständigheter, som böra föranleda en utlännings

avlägsnande från riket, mer omedelbart framträdande i vissa yttre förhållanden,

så att de kunna konstateras utan vidlyftigare undersökning, skulle det

vara meningslöst att först låta utlänningen inkomma i riket för att sedermera

vidtaga en mer omständlig procedur för hans avlägsnande. I sådana fall bör

lämpligen ett enkelt och snabbt förfarande komma till användning redan vid

utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Kräver åter prövningen

eu mer ingående undersökning eller har en utlänning under någon tid,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

kortare eller längre, vistats inom landet, i vilket fall ett uppehållsförbud för

honom kan medföra mycket ingripande rättsverkningar, måste uppenbarligen

en noggrann och för utlänningens rättssäkerhet betryggande utredning föregå

avgörandet. Båda nu omförmälda former för utlännings avlägsnande från

riket finner jag alltså böra bibehållas.

Emellertid synes med hänsyn till det föreslagna övervakningssystemet med

därav följande anmälnings- och uppgiftsplikt för utlänningar en enklare

procedur än den nuvarande utvisningen böra kunna komma till användning, då

fråga uppstår om avlägsnande av utlänning, som inkommit i riket och som i ett

eller annat avseende uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rörande

hans vistelse härstädes. De omständigheter, som i dylikt fall äro av betydelse

för frågan om en utlännings avlägsnande, äro ej av den beskaffenhet,

att de fordra en mer ingående undersökning; de kräva i regel ett skälighetsbedömande,

som lämpligast tillhör administrativ myndighet och i sista hand

Kungl. Maj:t i statsrådet. Visserligen gäller även i förevarande fall, att ett

uppehållsförbud ofta kan för den, som drabbas därav, medföra betydelsefulla

rättsverkningar, men ifrågavarande övervakningssystem kräver för sin effektivitet,

att myndigheterna sättas i tillfälle att, där så finnes påkallat, med

kraft och utan omgång ingripa mot utlänningar, som söka undandraga sig den

föreskrivna kontrollen. Det allmännas intresse måste här erhålla företräde

framför den enskilde individens. På sätt i lagutkastet föreslagits anser jag

mig av nu anförda skäl böra förorda en särskild form för avlägsnande ur riket

av utlänningar, som låta komma sig till last förseelse mot de för deras uppehåll

i riket stadgade föreskrifter, benämnd förpassning ur riket.

Jag anhåller nu att något närmare få redogöra för de olika instituten, avvisning,

förpassning ur riket och utvisning, samt deras skilda tillämpningsområden.

Avvisning. Vad då först angår avvisning, torde de fall, då enligt 1914 års lag avvisning

må äga rum, böra upptagas även i en ny lag. Under förstnämnda lags

giltighetstid har ej framträtt något behov av revision av lagens bestämmelser

härutinnan. I ytterligare ett särskilt avseende torde avvisningsrätt hava befunnits

önskvärd, nämligen då utlänning, som utvisats, försöker att utan KungL

Maj:ts tillstånd återvända till riket. Bestämmelse härom har upptagits i

lagutkastet. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det betänkligt att överlämna

åt polismyndighets prövning, huruvida utlänningen skulle insläppas

för att häktas och straffas, och har uttalat den mening, att då avvisning näppeligen

avskräckte från förnyade försök, bestämmelsen syntes böra utgå. Vägande

praktiska skäl synas emellertid tala för att i lag införes ett stadgande

av nu nämnd innebörd. I varje fall står alltid den utvägen till buds att häkta

och straffa utlänningen.

Vidare kräva de föreslagna stadgandena om passtvång och anmälningsskyldighet

såsom komplement avvisningsrätt i vissa fall, då utlänning underlåter

att ställa sig nämnda stadganden till efterrättelse. Sålunda bör avvisning

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

57

kunna ske, då utlänning ej är försedd med behörig legitimationshandling, d. v. s.

pass eller annan medgiven handling, upprättad i föreskriven form samt viserad,

där så är stadgat. Är legitimationshandlingen ej försedd med arbetstillstånd,

där så är föreskrivet, skall avvisning jämväl kunna ske. Likaledes bör utlänning

kunna avvisas, därest han undandrager sig att vid ankomsten till riket anmäla

sig hos polismyndigheten eller vägrar att lämna begärda upplysningar.

Avvisning torde jämväl vara befogad, då utlänning vid fullgörande av honom

vid ankomsten åliggande uppgiftsskyldighet lämnar medvetet oriktiga uppgifter.

I fråga om de myndigheter, som skola handlägga nu omförmälda avvisningsärenden,

och beträffande själva förfarandet har jag ansett nu gällande bestämmelser

böra lämnas oförändrade. Dessa innebära, att avvisning skall ske genom

polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter,

att polismyndighet därvid har en diskretionär prövningsrätt, att klagan över avvisning

kan ske hos länsstyrelsen, mot vilkens beslut talan ej må föras, samt

att avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Länsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att polismyndighet ovillkorligen

bör vara skyldig förordna om avvisning, så snart de lagliga förutsättningarna

för avvisning äro för handen.

Onekligen tala vissa skäl, åtminstone beträffande avvisning på grund av

förseelse mot stadgandena om passtvång och anmälningsskyldighet, för en

obligatorisk avvisningsskyldighet. En dylik regel torde emellertid stundom

kunna innebära en onödig stränghet och leda till resultat, som ej äro åsyftade

med avvisningen. Hänsyn måste kunna tagas till vissa i det särskilda fallet

föreliggande omständigheter. Därest exempelvis, såsom länsstyrelsen i Jämtlands

län funnit sannolikt, det icke sällan kommer att inträffa, att utlänningar

av rent förbiseende eller slarv underlåta att iakttaga anmälningsplikten, lärer

en ovillkorlig avvisningsplikt icke kunna anses förenlig med rättvisa och billighet.

övervägande skäl synas mig alltså tala för bibehållande av den nuvarande

grundsatsen om en diskretionär prövningsrätt.

Några länssts^relser hava hemställt, att avvisning måtte kunna vinna tilllämpning,

även om utlänningen någon kortare tid uppehållit sig här i landet.

I allt fall borde tydligare än enligt gällande lag angivas, hur lång tid efter

ankomsten till riket utlänning kunde bliva föremål för avvisning.

Med hänsyn till den förenklade utvisningsprocedur, som förpassningen kommer

att innebära, torde anledning ej förefinnas att utvidga avvisningens tilllämpning

även till fall, då utlänning någon tid vistats här i landet. Att närmare

än som skett i 1914 års lag bestämma den tidrymd, inom vilken avvisning

skall kunna ske, lärer ej vara behövligt eller lämpligt. I det fall, då en utvisad

utlänning söker inkomma i riket, kan uppenbarligen avvisning äga rum endast

vid hans ankomst till riket. I

I lagutkastet har avvisningsinstitutets tillämplighetsområde utsträckts jämväl

till fall, som närmast höra till den s. k. politiska utvisningen. Enligt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gällande lag äger, såsom förut erinrats, Kungl. Maj:t att, där sådant av

hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, förordna

om utvisning av utlänning, som vistas i riket. Emellertid kunna omständigheterna

vara sådana, att det redan vid en utlännings ankomst till riket står

klart för polismyndigheten, att utlänningens verksamhet i riket kommer att vara

till men för rikets säkerhet eller eljest är ägnad att skada riket. En dylik omständighet

ligger framför allt i kännedom om utlänningens tidigare verksamhet

utom eller inom landet. I detta fall tala onekligen starka skäl för lämpligheten

av att utlänningen förhindras inkomma i riket. Erfarenhet saknas icke

om behovet av ett stadgande om avvisningsrätt i dylika fall. Jag anser mig på

grund härav böra förorda, att en bestämmelse av nu nämnd innebörd upptages

i lagen. Emellertid torde rätt att i fall, varom nu är fråga, förordna om avvisning

icke kunna överlämnas åt underordnad polismyndighet, utan synes beslutanderätten

böra anförtros åt Konungens befallningshavande. Denna avvisningsrätt

bör vinna tillämpning endast vid utlännings ankomst till riket. Finner

polismyndigheten anledning antaga att awisningsgrund, som nu angivits,

är för handen, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen. Över

länsstyrelsens beslut i förevarande avvisningsärenden synes liksom i fråga om

dess beslut i andra avvisnings frågor klagan ej böra tillåtas.

Förpassning Vidkommande härefter förpassningen skall densamma, såsom nämnt, komma

ur riket. till användning, då utlänning låtit komma sig till last förseelse mot de rörande

hans vistelse i riket gällande föreskrifter. Förpassning skall sålunda kunna

ske, när utlänning uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger

honom på grund av den nu föreslagna lagen eller med stöd av densamma utfärdad

föreskrift, eller vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet eller i annat

ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller uraktlåter

att ställa sig till efterrättelse vad i lagen eller eljest må vara föreskrivet rörande

hans vistande här i riket eller ock utan behörigt tillstånd antager eller

innehar arbetsanställning.

Om grunderna för användande av förpassning må vidare nämnas följande.

Såsom flera gånger erinrats, förutsätter effektiviteten av kontrollen över härvarande

utlänningar en vidsträckt anmälningsskyldighet. För att framtvinga

fullgörande av denna anmälningsskyldighet måste lagen ställa vissa medel till

myndigheternas förfogande. I första hand erbjuda sig härvid stadganden om

straffansvar för eftersättande av denna skyldighet. I flertalet fall torde utkrävande

av straff medföra det åsyftade resultatet, nämligen att ett upprepande

av förseelsen förebygges. Sammalunda torde ock i regel vara förhållandet,

därest utlänning i övrigt uraktlåter att ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter

rörande hans vistelse här i riket. Även i fall, då utlänning lämnat

inedvetet oriktig uppgift, kan förseelsen vara av den ringa beskaffenhet, att

den ej synes i och för sig böra föranleda förpassning. Enligt förslaget skall

det ej åligga utlänning, som antager arbetsanställning, att därom göra anmälan.

Sådan anmälningsskyldighet skall i stället åvila arbetsgivaren. Emellertid

ligger det i sakens natur, att straffansvar skall kunna drabba den utlänning,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

59

som utan tillstånd antager eller innehar arbetsanställning. Jämväl i dylikt

fall lärer rättelse mången gång stå att vinna genom tillämpning av en straffbestämmelse.

Under sådana omständigheter skulle det innebära en onödig

stränghet att i varje fall, då en utlänning gjort sig skyldig till förseelse, som nu

nämnts, såsom påföljd därför stadga förpassning ur riket. Ofta lärer även

billigheten kräva, att en sådan åtgärd ej vidtages, såsom då utlänningen under

lång tid vistats härstädes eller hans levnads- och familjeförhållanden påkalla

särskild hänsyn. För att tydligare giva uttryck åt nu anförda synpunkter än

som framgår av lagutkastet har jag ansett, att stadgandet bör erhålla den

avfattning, att förpassning av nu angivna grunder endast må ske, där särskilda

skäl äro.

Beträffande visst slag av underlåtenhet att efterkomma gällande föreskrifter

rörande utlänningars vistelse härstädes torde dock förhållandena kräva

uppställande av en annan regel. Därest utlänning saknar behörig legitimationshandling

eller därest den tid, under vilken en utlänning äger rätt att vistats

härstädes, gått till ända, skall han tydligen lämna landet, önskar han kvarbliva

utöver nämnda tid, bör han dessförinnan hava sökt förlängning av rätten

att vistas härstädes. Uraktlåtenhet att vid utgången av den medgivna tiden

eller, sedan ansökning om förlängning avslagits, att därefter lämna landet måste

anses innefatta giltig anledning för hans förpassning ur riket. Innan denna

åtgärd vidtages, torde likväl polismyndighet först böra förelägga utlänningen

att inom viss kortare tid avresa. Praktiska skäl synas däremot tala emot att,

såsom länsstyrelsen i Gotlands län hemställt, stadga, att, innan beslut om

förpassning av nu anfört skäl må äga rum, polismyndigheten skall hava förelagt

utlänningen att söka vistelsetillstånd. Efterkommes ej föreläggandet om

avresa, skall det tillkomma vederbörande myndighet att förordna om förpassning.

I förevarande fall ligger det i sakens natur, att i regel intet står

att vinna genom ådömande av straff. Därest t. ex. en utlänning icke kan

erhålla pass eller hans ansökan om visering eller uppehållstillstånd avslagits,

är det tydligen meningslöst att av honom utkräva straffansvar för hans underlåtenhet

att avresa. Förpassning av nu omförmäld anledning är närmast att

betrakta som en verkställighetsåtgärd.

Av skäl, som jag tidigare anfört, torde åt Konungens befallningshavande böra

överlämnas att handlägga ärenden angående förpassning. I fall av underlåtenhet

att vid utgången av medgiven uppehållstid lämna landet skall det åligga

polismyndigheten att ofördröjligen göra anmälan därom. Finner polismyndigheten

eljest anledning till förpassning föreligga, tillkommer det även polismyndigheten

att därom göra anmälan. Det förfarande, som skall föregå beslut

i förpassningsärende, torde kunna vara av rätt summarisk karaktär. I regel

komma dessa ärenden att vara av enkel natur och ej fordra någon mer ingående

utredning. Därjämte gör sig i dessa fall kravet på ett skyndsamt avgörande

starkt gällande. Det lärer därför ej vara nödigt att uppställa några

särskilda föreskrifter för dessa ärendens behandling. Utan stadgande i lag

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mai ds proposition nr 198.

torde det emellertid vara klart, att, innan beslut i ärendet meddelas, utlänningen

skall hava erhållit tillfälle att avgiva förklaring.

Då det gäller en i det personliga förhållandet så ingripande åtgärd, som förpassning

ur riket i allmänhet måste utgöra, torde det vara i sin ordning att

utlänning berättigas föra klagan mot beslut, varigenom han förklarats skola

förpassas ur riket. Av enahanda skäl lärer ej heller beslut om förpassning

i regel böra gå i verkställighet, innan det vunnit laga kraft. Därest likväl

omständighet, som föranlett förpassningsbeslutet, inträffat kort tid efter det

utlänning ankommit hit, synes det till sina verkningar vara att jämställa med

förordnande om avvisning. I sådant fall torde i likhet med vad som skall

gälla om avvisning beslut om förpassning kunna gå i verkställighet utan

hinder av anförda besvär. Den tid, inom vilken sådan omständighet skall

hava inträffat, för att förpassningsbeslut, som ej vunnit laga kraft, skall kunna

verkställas, lärer lämpligen kunna bestämmas till en månad.

Av skäl, som jag tidigare angivit, torde besvär över förpassningsbeslut böra

prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De föreslagna förpassningsanledningarna utgöras av överträdelse av eller

underlåtenhet att iakttaga vissa föreskrifter. Under det att utvisningsbestämmelserna

avse brottslingar, lösdrivare och liknande befolkningselement, omfatta

förpassningsstadgandena grupper av personer, mot vilkas oförvitlighet i andra

avseenden måhända intet är att anmärka. De stränga garantier för utlännings

rättssäkerhet, som den gällande utvisningsprocessen innebär, hava ej kunnat

i full utsträckning överföras till det föreslagna förpassningsförfarandet. Nu anförda

omständigheter medföra, att beslut om förpassning ej kan förbindas med

förbud för utlänningen att utan Kungl. Majrts tillstånd återvända till riket. »

Utvisning. Vad slutligen utvisningsinstitutet angår synas i huvudsak inga förändringar

i den gällande lagens bestämmelser behöva vidtagas. Visserligen kan med visst

fog göras gällande, att möjlighet borde finnas att i större utsträckning än,

nu är fallet kunna utvisa utlänningar, som gjort sig skyldiga till överträdelse

av stadganden i näringsfrihetsförordningen. Behovet av dylik utvidgad utvisningsrätt

torde emellertid böra närmare undersökas i samband med en allmän

revision av denna förordning. Till vissa detaljändringar, som jag ansett påkallade,

anhåller jag att senare få återkomma.

Enligt 1914 års lag skola kostnaderna för utlännings avlägsnande från riket

gäldas av honom själv. Under vissa omständigheter är fartygsbefälhavare

skyldig att utan ersättning från statsverkets sida återföra avvisad utlänning

till det land, varifrån han kommit. Dessa bestämmelser torde böra bibehållas

i den nya lagen.

Såsom framgår av redogörelsen för förarbetena till den gällande lagen, har

frågan om skyldighet för arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk

arbetare, att ersätta statsverket de kostnader, som kunde uppkomma i följd

av dennes utvisande, varit föremål för ingående behandling. I det slutliga

förslaget förekom icke något stadgandet därom, enär denna detalj av den om
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 108.

61

fattande frågan om arbetsgivares ekonomiska ansvarighet för utländska arbetare,

som han införskaffat till riket, ansågs böra anstå för att upptagas

i ett större sammanhang. Då nu spörsmålet om utländsk arbetskrafts användande

inom riket i viss omfattning upptagits till behandling, torde frågan om

arbetsgivares ersättningsskyldighet i nu berörda avseende böra regleras. Till

en början må då anmärkas, att dylik ersättningsskyldighet icke skäligen synes

kunna åläggas arbetsgivare annat än med avseende å arbetare, som han själv

låtit införskaffa. Enbart den omständigheten, att en arbetsgivare i sin tjänst

anställer en utländsk arbetare, som sedermera blir föremål för förpassning

eller utvisning, torde ej utgöra giltig anledning att ålägga arbetsgivaren ersättningsskyldighet,

även om arbetsgivaren saknat rätt att anställa honom.

Enligt det förslag, som förelädes 1913 års riksdag, skulle arbetsgivare, som

införskaffat utländsk arbetare, vara ersättningsskyldig för kostnaden för arbetarens

befordrande till den utländska ort, dit han sändes, så vitt utvisningen

föranletts av brott eller annan omständighet, som inträffat under tiden från

arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen

upphört; dock skulle arbetsgivaren vara befriad från denna förpliktelse,

därest vid inträffandet av den omständighet, som föranledde utvisningen,

ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket. Föranleddes utvisningen

av brott, som arbetaren förövat före ankomsten till riket, inträdde

likaledes sådan förpliktelse, därest förhör i ärendet ägt rum inom ett år från

det arbetaren anlänt till riket. Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet

synes i konsekvens med nämnda förslags ståndpunkt till frågan om utländsk arbetskrafts

användande inom riket icke i huvudsak vara något att erinra. Annorlunda

gestaltar sig dock detta spörsmål vid de förutsättningar, från vilka förevarande

förslag utgår. Arbetsgivare skall, såsom nämnt, icke äga rätt anställa

utlänning i sin tjänst, med mindre tillstånd därtill erhållits antingen i

samband med visering eller genom särskilt beslut. Vid prövningen av ansökan

om dylikt tillstånd skall avseende fästas jämväl å den utländska arbetarens

personliga förhållanden. Med hänsyn härtill måste det förefalla obilligt att i

fall, då arbetstillstånd meddelats, ålägga arbetsgivaren ersättningsskyldighet.

Endast då avvisning eller förpassning äger rum av den anledning, att utlänning

saknar rätt att antaga arbetsanställning, bör ersättning kunna utkrävas

av arbetsgivaren. Men även beträffande en på sådant sätt begränsad ersättningsskyldighet

torde billigheten kräva en viss modifikation. Därest arbetaren

blir föremål för beslut om förpassning på den grund att han utan tillstånd

tagit anställning hos annan arbetsgivare, synes det ej böra åligga den

arbetsgivare, som införskaffat arbetaren, att gälda förpassningskostnaderna.

Såsom jag förut framhållit, kräves för övervakningssystemets effektivitet,

att straffansvar skall kunna drabba den, som uraktlåter att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter rörande hans vistande här i riket, som upptagas i förevarande

lag eller med stöd av densamma utfärdad författning. Straffpåföljd

skall sålunda kunna inträda, då någon uraktlåter att fullgöra honom åliggande

anmälningsskyldighet; vidare skall den kunna straffas, som vid anmälan eller

Ansvarsbe
stämmelser.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Dispens)''ätt.

i annat ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift. Likaledes

skall arbetare, som utan behörigt tillstånd antager eller innehar arbetsanställning,

eller arbetsgivare, som i sin tjänst anställer utlänning, vilken ej innehar

sådant tillstånd, vara förfallen till ansvar. Av skäl, som jag tidigare

berört, bör straff ej stadgas för underlåtenhet att vara försedd med behörig

legitimationshandling eller med uppehållstillstånd. Emellertid visar erfarenheten,

att behov förefinnes av möjlighet att kunna ådöma den straff, som förhjälper

utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling, att inkomma

i riket. I fall, som nu nämnts, torde strängare påföljd än bötesstraff

ej böra ifrågakomma.

Liksom enligt 1914 års lag torde straffet för den, som efter utvisning utan

tillstånd återvänt till riket, böra utgöras av fängelse.

Av skäl, som jag i det föregående närmare utvecklat, böra de huvudsakliga

bestämmelserna om passtvång och anmälningsskyldighet samt om rätt till

längre tids vistelse härstädes och till arbetsanställning upptagas i lagen; de

äro i regel av den grundläggande betydelse, att de ej lämpligen kunna meddelas

i administrativ ordning. I fråga om den anmälningsskyldighet, som skall

åligga utlänning under hans vistelse härstädes, har jag dock ansett det mest

praktiskt att i lagen endast stadga en rätt för Kungl. Maj :t att meddela erforderliga

bestämmelser. Emellertid ligger det i sakens natur, att det under vissa

omständigheter måste finnas möjlighet att mer eller mindre lätta på de band,

som genom denna lagstiftning läggas å den mellanfolkliga samfärdseln. Beträffande

rätten till längre tids vistelse härstädes har jag likväl funnit de skäl,

som föranlett upptagande i lagen av bestämmelser därom, vara av sådan vikt,

att undantag från dem ej bör av hänsyn till enskildas intressen kunna medgivas.

Enahanda synpunkter lära jämväl göra sig gällande i fråga om rätten

till arbetsanställning. I detta avseende torde dock understundom vissa olägenheter

kunna uppstå, därest befrielse från skyldigheten att innehava arbetstillstånd

ej skall kunna medgivas. Vid vissa brådskande arbeten såsom inmontering

av maskiner o. d. kan denna skyldighet komma att medföra en ofta

dyrbar tidsutdräkt. Under särskilda omständigheter synes därför åt Kungl.

Maj :t böra medgivas rätt att bevilja dylik befrielse. Denna dispensrätt kommer

huvudsakligen att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper. Da

emellertid undantag från skyldigheten att innehava uppehållstillstånd ej skall

kunna meddelas, torde befrielsen från arbetstillstånd ej höra utsträckas utöver

den tid, en utlänning äger vistas härstädes utan uppehållstillstånd, eller tre

månader. Beträffande passtvånget och skyldigheten att vid ankomsten till riket

lämna skriftlig uppgift torde i vissa fall lättnader kunna ske utan att därigenom

syftet med bestämmelserna riskeras. I dylika fall bör Kungl. Maj:t

kunna meddela dispens. I samtliga fall, då Kungl. Maj :t begagnar sin dispensrätt,

bör Kungl. Maj:t äga rätt att meddela de föreskrifter, som i stället

må finnas nödiga.

I fråga om dispensrätten har länsstyrelsen i Uppsala län gjort gällande, att

det näppeligen vore lämpligt eller med vanligen använda grundsatser överens
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 198.

63

stämmande, att Kungl. Maj:t medgåves befogenhet att genom allmän befrielse

från en i civillag stadgad skyldighet sätta ur kraft en väsentlig del av denna

civillag.

Häremot må invändas, att även om en sådan ståndpunkt i regel måste anses

riktig, den dock icke kan äga allmän eller ovillkorlig giltighet. I fråga

om en lag av förevarande karaktär torde i varje fall en dylik princip ej äga

tillämplighet. Därjämte lära starka praktiska skäl tala för den av mig förordade

anordningen.

Sedan jag nu lämnat redogörelse för det huvudsakliga innehållet av den Speciell

föreslagna lagen, anhåller jag att, i anslutning till de särskilda stadgandena mohvertn3- i förslaget, få något närmare beröra vissa punkter, som synas tarva ytterligare

motivering. Hörande de stadganden, som, frånsett vissa redaktionella ändringar,

överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1914 års lag, tillåter

jag mig hänvisa till den motivering, som återfinnes i förarbetena till nämnda

lag.

Rubriken.

Den gällande lagen innehåller stadganden om de grunder, som kunna föranleda

avvisning eller utvisning av utlänning, och lämnar föreskrifter angående

det närmare förfarandet i samband med sådana åtgärder. Den nu föreslagna

lagen upptager därjämte bestämmelser med syfte att förebygga en

för landet skadlig invandring samt att reglera utlänningars bosättning och rätt

till arbetsanställning inom landet. Med hänsyn härtill har lagförslagets rubrik

erhållit en formulering, varmed avsetts att giva uttryck åt dess i förhållande

till 1914 års lag väsentligt avvikande innehåll.

Med utlänning avses i förslaget en var, som ej är svensk medborgare, således

även den, som varit svensk medborgare men förlorat sitt svenska medborgarskap

utan att bliva medborgare i annat land.

1 KAP.

I detta kapitel hava upptagits de bestämmelser, vilka innefatta regler om

vad utlänning har att iakttaga vid ankomsten till riket, överskådligheten torde

främjas av att dessa bestämmelser icke i ett kapitel sammanföras med de föreskrifter,

som avse utlännings vistelse i riket. 1

1 §•

I denna paragraf stadgad skyldighet att vara försedd med legitimationshandling

gäller endast utlänning. Emellertid ligger det i sakens natur, att

en var, som ankommer till riket, således även en svensk medborgare, måste

kunna legitimera sig, vid äventyr att eljest vägras tillträde till landet. Stadgandet

innebär, att en svensk skall kunna legitimera sig även utan företeende

av sådan legitimationshandling, som i paragrafen omförmäles.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ls proposition nr 198.

Föreskriften i första stycket är att anse såsom uppfylld, därest någon, i vars

sällskap utlänningen befinner sig, innehar legitimationshandling, avseende utlänningen.

Har Kungl. Maj:t förordnat, att makar må vara försedda med

gemensamt pass eller att utlänningar, som i samlad trupp genomresa landet,

må innehava sådant pass, är utlänningen alltså berättigad inkomma i riket,

därest han åtföljer den, som innehar det gemensamma passet.

2 och 3 §§.

Det har ej ansetts behövligt att underkasta de utlänningar, som innehava viserade

legitimationshandlingar, skyldighet att vid ankomsten lämna skriftlig

uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. Vid ansökan

om visering skall nämligen uppgift därom lämnas till den viseringsberättigade

myndigheten, som har att genom utrikesdepartementets förmedling

insända underrättelse om dylik uppgift till polisbyrån i Stockholm.

Några länsstyrelser hava, såsom jag förut omförmält, framhållit önskvärdheten

av att danska, norska och isländska undersåtar måtte undantagas från

skyldigheten att lämna omförmälda uppgift. Under åberopande av de skäl,

jag förut anfört för nödvändigheten av att den föreslagna kontrollen blir allmängiltig,

kan jag icke förorda införande i lagen av bestämmelse, innefattande

en generell befrielse för nu nämnda utlänningar från denna uppgiftsplikt.

Därest emellertid i vissa fall undantag från den i 3 § stadgade uppgiftsskyldigheten

helt och hållet eller i något avseende anses kunna utan äventyrande

av den föreslagna övervakningens effektivitet medgivas för undersåtar i

vissa länder, torde sådant lämpligast böra ske genom dispens, som meddelas av

Kungl. Maj:t.

Med hänsyn därtill att inresa numera ofta sker medelst flygmaskin har i 3 §

föreskrivits, att anmälan skall ske, ej såsom i lagutkastet angavs å den

gräns- eller kustort, dit utlänningen från utrikes ort först anländer, utan å

den ort, dit han från utlandet först anländer. Detta har iakttagits jämväl vid

avfattningen av 12 §.

Anledning synes ej föreligga att, såsom socialstyrelsen hemställt, föreskriva

skyldighet att lämna skriftlig uppgift i andra avseenden än i 3 § angivits.

Erinras må, att utlänning är skyldig att muntligen lämna de upplysningar,

som avfordras honom.

2 KAP.

Detta kapitel innehåller de regler, som i allmänhet angå utlännings rätt att

vistas i riket. De stadganden, som avse utlännings rätt till arbetsanställning,

hava med hänsyn till deras speciella karaktär upptagits i ett särskilt kapitel,

4—6 §§.

Rörande dessa paragrafer torde icke något vara att tillägga till vad jag

förut anfört.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

65

7 §.

För undvikande av en ej avsedd tolkning må framhållas, att en utlänning

icke genom tillfälliga besök i utlandet kan undgå skyldighet att inom tre månader

efter ankomsten till riket söka uppehållstillstånd. Endast om utlänningens

vistelse utom riket är av den beskaffenhet och utsträckning, att hans

tidigare uppehåll härstädes kan anses hava definitivt upphört, skall tiden räknas

från den senare inresan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att utlänning, som erhållit arbetstillstånd,

bör likställas med den, som innehar visum. Visserligen är det uppenbart,

att i det fall, da skyldighet föreligger att vara försedd med uppehållstillstånd,

arbetstillstånd ej bör meddelas, utan att utlänningen innehar uppehållstillstånd.

Med hänsyn till de skilda omständigheter, som skola tagas i betraktande

vid meddelande av det ena eller andra slaget av tillstånd, och då i fråga

om dessa tillstånd olika regler skola gälla beträffande rätten till återkallelse,

torde det emellertid av praktiska skäl vara nödvändigt att särskilda tillstånd

meddelas i fråga om rätten till vistelse här i landet och till arbetsanställning.

8 och 9 §§.

Ansökan om uppehållstillstånd förutsättes kunna ingivas antingen direkt till

socialstyrelsen eller ock till viss ortsmyndighet, d. v. s. polismyndighet, länsstyrelse,

svensk beskickning eller konsul, som är behörig meddela visering.

Före ärendets avgörande skall yttrande hava avgivits av länsstyrelsen eller

svensk beskickning eller konsul. Utan stadgande i denna lag torde det vara

uppenbart, att länsstyrelsen före avgivande av sitt yttrande skall hava hört

polismyndigheten å orten.

I kontrollsyfte är det av vikt, att bevis om uppehållstillstånd tecknas å

legitimationshandlingen. Befinner sig utlänningen utomlands, är det emellertid

olämpligt, att han skall vara skyldig att till socialstyrelsen insända sin

legitimationshandling. I detta fall torde beviset kunna tecknas å handlingen

av beskicknings- eller konsulattjänsteman.

Vad i dessa paragrafer stadgas är ej avsett att utgöra hinder för meddelande

av gemensamt uppehållstillstånd för äkta makar, som innehava gemensamt pass.

10 §.

Anledning synes ej föreligga att i vissa avseenden beträffande förlängning

av tiden för uppehållstillstånd fastställa ett förenklat ansökningsförfarande.

11 och 12 §§.

Vidkommande dessa paragrafer torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

8 KAP.

Beträffande ansökan om arbetstillstånd samt bevisets tecknande å legitimationshandling

gäller vad nyss sagts angående ansökan om uppehållstillstånd.

Bihang till riksdagens protokoll 19017. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

I fråga om utlänning, som är anställd i annans tjänst i utlandet, föreligger

skyldighet att innehava arbetstillstånd, först då han ankommer till riket i avsikt

att här utöva verksamhet eller, om han redan befinner sig inom landet,

när han börjar utöva verksamheten.

4 KAP.

Detta kapitel överensstämmer i huvudsakliga delar med första kapitlet i

1914 års lag.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1914 års lag. I paragrafen hava endast vidtagits

några redaktionella jämkningar.

21 §.

Avvisning enligt denna paragraf bör, såsom jag tidigare framhållit, äga rum

endast vid utlänningens ankomst till riket. Därest han lyckas inkomma i riket,

kommer 43 § till tillämpning.

22 §.

I motsats till vad i allmänhet gäller enligt 20 § skall avvisning enligt förevarande

paragraf ske även av utlänning, som varit svensk medborgare. De

föreslagna kontrollbestämmelserna måste, såsom tidigare upprepade gånger

framhållits, avse alla utlänningar. För upprätthållande av kontrollens effektivitet

är det nödvändigt, att påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämnda bestämmelser

till efterrättelse skall kunna drabba varje utlänning.

23 §.

I lagutkastet har stadgats, att i fall, som avses i denna paragraf, skriftligt

besked angående avvisningen ej skulle behöva meddelas. Emellertid torde

billigheten kräva, att även i förevarande fall utlänningen erhåller dylikt besked.

Föreskriften, att i beskedet skola angivas skälen för avvisningen, lärer i

detta avseende vara iakttagen, därest i beskedet angives, att avvisningen grundas

på denna paragraf.

24—26 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande stadgan den i 1914 års

lag.

5 KAP.

I detta kapitel hava sammanförts de stadganden, som angå den föreslagna

nya formen för avlägsnande av utlänningar, som hit inkommit, förpassning ur

riket.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

67

27 §.

Beträffande denna paragraf torde utöver vad tidigare anförts icke något

vara att tillägga.

28 §.

Den uraktlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller det

lämnande av medvetet oriktig uppgift, som i förevarande paragraf angives

såsom förpassningsanledning, kan även avse den anmälningsplikt, som enligt 3 §

åligger utlänning vid ankomsten till riket. Visserligen är avvisning den åtgärd,

som i regel blir att tillämpa, då utlänning i nu nämnt hänseende bryter mot

stadgandet i sistnämnda paragraf, men, om av någon anledning avvisning ej

kunnat ske, bör myndigheterna ej vara betagen rätten att av nu anförd grund

avlägsna utlänningen från riket. Exempelvis i sådana fall, då utlänning, som

lyckats taga sig förbi passkontrollören i ankomstorten, först efter någon tid

anträffas inom riket, eller då det ej omedelbart efter utlännings ankomst blir

uppenbart, att han vid ankomsten lämnat medvetet oriktig uppgift, synes det

klart, att möjlighet bör stå till buds att förskaffa honom ur riket. Avvisning

kan i sådant fall ej förekomma, då den endast äger rum ''vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter’.

Såsom exempel på ansökningsärende, som avses i denna paragraf, må nämnas

ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd eller, i fall då viseringstvång

äger rum, ansökan om visering. Har Kungl. Maj :t med stöd av 51 § förordnat,

att utlänning ej utan särskilt tillstånd äger uppehålla sig å viss ort inom riket,

faller även ansökan om dylikt tillstånd under denna paragrafs tillämplighet.

Enligt lagutkastet skall länsstyrelsen i fall, som avses i denna paragraf,

förordna om åtal eller förpassning. En sådan föreskrift måste emellertid förutsätta,

att i varje fall, då utlänning gjort sig skyldig till förseelse av ifrågavarande

beskaffenhet, åklagaren, innan åtal anställdes, skulle underställa

ärendet länsstyrelsens prövning. Ett dylikt förfarande synes innebära en onödig

omgång i synnerhet som förpassning skall ske, endast när särskilda skäl

äro. Frågan om atals anställan synes därför böra avgöras i vanlig ordning.

Finner polismyndigheten anledning till förpassning därjämte föreligga, skall

anmälan därom göras till länsstyrelsen, som då endast har att avgöra, huruvida

förpassning skall äga rum.

29—32 §§.

Innehållet av dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med vad i 9—12

§§ i 1914 års lag är föreskrivet i fråga om utvisningsförfarandet. I de avseenden,

där avvikelse föreligger, får jag hänvisa till vad jag förut yttrat i den

allmänna motiveringen.

I anledning av hemställan av länsstyrelsen i Kristianstads län, att för undvikande

av onödiga besvär och kostnader nöjdförklaring kunde anförtros åt jämväl

andra myndigheters upptagande, har i förslaget utvidgats kretsen av de

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

myndigheter, som skola äga upptaga nöjdförklaring, utöver vad nu gäller i

fråga om sådan förklaring rörande utvisningsbeslut. Utvidgningen avser även

nöjdförklaring beträffande utvisningsbeslut.

6 KAP.

Endast i ett par avseenden har i detta kapitel föreslagits ändring av den

gällande lagens bestämmelser om utlännings utvisning från riket.

Såsom nya utvisningsgrunder hava i 3) upptagits fällande utslag i mål angående

olovlig tillverkning av brännvin och olovlig varuinförsel. Upptagande

av dessa utvisningsgrunder torde utgöra ett konsekvent fullföljande av den

ståndpunkt, som intagits i 1914 års lag.

I det förslag till lag i förevarande ämne, som förelädes 1913 års riksdag,

upptogs beträffande Konungens befallningshavandes utvisningsrätt på grund av

begånget brott, som bär i riket föranledde gärningsmannens fällande till frihetsstraff,

stadgande av innehåll att förordnande om sådan brottslings utvisning

kunde meddelas under det straffet avtjänades eller inom fem år sedan det

slutligen verkställts. Därjämte förekom den instruktionella bestämmelsen, att

frågan om utvisning av utlänning, som bär dömts till fängelse eller straffarbete,

borde av Konungens befallningshavande tagas under omprövning så tidigt,

att därest till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart

efter straffets avtjänande.

I ändamål att tillmötesgå den av lagutskottet uttalade uppfattningen, att utvisningsåtgärd,

som grundades på ådömandet av frihetsstraff, alltid borde äga

rum i omedelbart sammanhang med det ådömda straffets avtjänande, gavs åt

motsvarande bestämmelse i 6 § av det till lagrådet 1914 remitterade förslaget

den avfattning, att förordnande kunde meddelas om utvisning av utlänning,

som här i riket underginge honom omedelbart ådömt frihetsstraff; i 7 § sista

stycket ålades dessutom Konungens befallningshavande att, då utlänning underginge

frihetsstraff, taga frågan huruvida utvisning borde äga rum under omprövning

så snart ske kunde och i varje fall i så god tid före straffets slut, att

där till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart efter strafftidens

utgång.

Härom yttrade lagrådet: »Den innebörd av nu återgivna stadgande torde

få anses åsyftad och tillika vid deras sammanställande närmast framgå, att då

straffet blivit verkställt utan att dessförinnan beslut om utvisning givits, Konungens

befallningshavande skulle vara betagen befogenheten att ens omedelbart

därefter meddela sådant beslut. Så tolkade synas emellertid bestämmelserna

gå längre än som erfordras för vinnande av syftemålet med desamma och

jämväl utöver vad som kan anses lämpligt. Då fråga är om kortvarigt frihetsstraff

för brott, vars beskaffenhet, oavsett att ringa straff ådömts, anses böra

föranleda utvisning, kan den givna tidsbegränsningen understundom komma

att visa sig allt för snäv. Att fångens egenskap av utlänning alltid skall redan

vid hans ankomst till straffängelset vara för befallningshavande känd kan ej

med säkerhet förutsättas. En tidskrävande utredning om. hans medborgarskap

kan ock ifrågakomma. Då av dylik eller annan anledning orsakas dröjsmål

med fattande av beslut i ärendet, skulle utvisningsrätten bortfalla, därest

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198.

69

hindret för ärendets slutliga avgörande kvarstode vid strafftidens slut. En

sådan oegentlighet synes böra förebyggas. Och skälig hänsyn till utlänningens

intressen lärer icke kräva längre gående inskränkning i befallningshavandes

befogenhet att förordna om hans utvisning, än att densamma göres beroende av

att utvisningsförfarandet inletts, exempelvis genom anställande av förhör, innan

straffet blivit bragt till slut; tydligen bör tillika finnas skyldighet för

nämnda myndighet att snarast möjligt upptaga frågan till prövning. I enlighet

med nu angivna synpunkter torde förslaget i förevarande delar böra omarbetas.»

I överensstämmelse med vad lagrådet sålunda hemställt är 1914 års lag avfattad.

Innebörden av den gällande bestämmelsen är, vad angår andra brott än de

under 2) eller 3) omförmälda, att utvisningsförfarandets anhängiggörande före

strafftidens utgång är en nödvändig förutsättning för att utvisning skall kunna

ske; har straffet i sin helhet avtjänats, utan att sådant förfarande inletts, kan

utvisning ej vidare äga rum för det brott, varför straffet ådömts. Yad däremot

beträffar det fall, att utlänning dömts till frihetsstraff för sådant brott, som under

2) eller 3) avses, intager lagen den ståndpunkt, att det visserligen även

härvidlag är önskvärt, att utvisningsförfarandet anhängiggöres medan straffet

avtjänas; men skulle detta av någon anledning icke ske, utgör sådant ej hinder

för att frågan om utvisning upptages efter strafftidens utgång.

I det förslag, jag nu framlägger, har gjorts den ändring härutinnan,

att utvisning av den under 4) omnämnda anledning må äga rum blott

förhör hållits inom sex månader efter den dömdes frigivning. Det måste

nämligen framstå såsom oegentligt, att utvisning ej skall få äga rum,

därest av någon anledning förhör ej hållits före straffets avtjänande.

Understundom inträffar, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framhållit, att en persons egenskap av utlänning icke under strafftiden

kommer till vederbörande myndighets kännedom. Även kan på grund av

förbiseende från myndigheternas sida inträffa, att förhör ej hålles inom nu

stadgad tid. Den omständigheten, att vederbörande ej ägt kännedom om att en

person är utlänning eller att en myndighet gjort sig skyldig till visst förbiseende,

synes dock ej böra föranleda till att utvisningsrätten skall förfalla. Emellertid

torde av hänsyn till utlänningens intresse utvisningsrätt ej böra förefinnas

för obegränsad tid. Tillåtes utvisning med det villkor, att förhör skall

hava hållits inom sex månader efter straffets avtjänande, lära utlänningens berättigade

intressen få anses hava blivit i skälig mån beaktade. Erinras må

jämväl, att i förslaget bibehålies föreskriften att, där fråga är om utlänning,

som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att så

framt ej särskilda hinder möta, ärendet hos Konungens befallningshavande

bringas till slut så tidigt, att utvisningen kan verkställas omedelbart efter

strafftidens utgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att förhör i utvisningsärende

måtte kunna hållas även av icke lagfaren tillsyningsman eller att i allt fall

även annan lagfaren person måtte kunna förordnas att hålla förhöret.

Jag finner emellertid hänsynen till utlänningars rättssäkerhet kräva, att ifrå
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

gavarande förhör hålles av lagfaren person, och jag kan följaktligen ej biträda

nämnda hemställan i vad den avser att åt ej lagfaren tillsyningsman anförtro

hållande av förhör. Då något allmännare behov ej försports att kunna

förordna annan lagfaren person att hålla sådant förhör, finner jag ej heller

anledning att härutinnan biträda denna hemställan.

7 KAP.

I detta kapitel äro upptagna bestämmelser om straff vid överträdelse av

vissa i lagen eller med stöd av densamma givna föreskrifter. Därtill ansluta

sig vissa straffprocessuella regler.

För sådant förhållande från utlännings sida, vilket jag ansett böra i olika

avseenden medföra straffskyldighet, har tidigare redogjorts. I den gällande

passkungörelsen är stadgat straff för fartygsbefälhavare, som ej efterkommer

anmaning att, då utlänning med befälhavarens vetskap inkommit till riket

utan att vara försedd med behörigt pass, utan ersättning å fartyget utföra

honom ur riket. Med hänsyn till den ersättningsskyldighet, som underlåtenhet

att ställa sig stadgandet i 48 § till efterrättelse kommer att medföra

för såväl befälhavaren som rederiet, har det icke synts behövligt att bibehålla

nämnda straffbestämmelse.

Här må påpekas, att endast arbetsgivare, som här i riket anställer utlänning,

kan ådömas straff. Det ligger i sakens natur, att straff ej kan utkrävas av

arbetsgivare i utlandet, för vilkens räkning hos honom anställd person utan tillstånd

härstädes utövar verksamhet.

Med hänsyn till det från lagutkastet avvikande innehållet i 28 §, har i 45 §

utgått den i lagutkastet upptagna bestämmelsen, att vissa förseelser ej finge

åtalas utan förordnande av Konungens befallningshavande.

Därest förseelse mot stadgande i detta kapitel jämväl innefattar brott mot

annan lag, är frågan, huruvida särskilda straff skola ådömas eller om tillämpning

av allmänna strafflagens konkurrensregler skall äga rum, tydligen att avgöra

enligt allmänna straffrättsliga principer.

Tillräcklig anledning synes ej föreligga att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings

län hemställt, göra den avvikelse från allmänna regler, att för vissa fall

åtal för förseelse mot denna lag skulle kunna anhängiggöras vid domstol i annan

ort än där brottet begåtts.

I fråga om den i 46 § stadgade bötesfördelningen har jag icke funnit anledning

att — åtminstone för närvarande och innan i lagstiftningen införts mera

allmängiltiga regler beträffande användningen av bötesmedel — frångå den

nuvarande passkungörelsens bestämmelser beträffande åklagares rätt till bötesandel.

Däremot har jag ansett behov ej föreligga att i något fall tillerkänna

angivare bötesandel.

8 KAP.

47 och 48 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden

i 1914 års lag. I anledning av hemställan från länsstyrelsen i Malmöhus län

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

71

har emellertid åt 48 § givits en något förändrad avfattning, varigenom förutsättningarna

för dess tillämplighet blivit mindre snäva.

Jag har ej ansett det nödigt att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagit,

i lagen upptaga stadgande därom att utlännings skyldighet att gälda

kostnader för sitt hemsändande skall vara beroende av den omständigheten,

att han här i landet äger tillgång.

Ej heller har jag ansett det lämpligt att i denna lag giva regler om skyldighet

för den, som tages i förvar eller ställes under uppsikt, att gälda därav föranledd

kostnad.

49 §.

Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare

anfört i den allmänna motiveringen.

50 §.

Med hänsyn till de år 1925 tillkomna författningarna angående polisväsendet

hava i denna paragraf vidtagits ett par redaktionella ändringar. Enligt

gällande polisreglemente är för landet landsfiskalen polischef, där ej Kungl.

Maj:t ifråga om köping förordnat annan person, s. k. köpingsåklagare, att

vara polischef.

51 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 18 § i 1914 års lag. I avsende å de omständigheter,

vilka skola vara för handen för att paragrafen skall vinna tilllämpning,

föreligger full överensstämmelse med nämnda lag. Däremot förete

de föreslagna bestämmelserna vissa avvikelser beträffande de befogenheter,

som under angivna omständigheter skola tillkomma Kungl. Maj:t.

I fråga om anmälningsskyldighet torde i nu avsedda fall ej erfordras särskilda

föreskrifter utöver de, som i annat sammanhang meddelats i lagen.

Enligt nuvarande 18 § äger Konungen utfärda de särskilda bestämmelser,

som med avseende å riket i dess helhet eller beträffande viss ort må för utlänningars

övervakande finnas nödiga. I förslaget har detta stadgande ersatts

med en föreskrift, att Konungen med avseende å utlännings rätt att inkomma

eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket äger meddela

de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga. Genom denna formulering

har, såsom torde framgå särskilt av jämförelse med innehållet av andra stycket

i nämnda 18 §, ej avsetts att i sak ändra den befogenhet, som skall tillkomma

Kungl. Maj:t. Den nya avfattningen har skett i förtydligande syfte och

jämväl föranletts därav, att den föreslagna lagen redan för normala fall förutsätter

en vidsträckt övervakning. De bestämmelser, Kungl. Maj:t under de i

51 § angivna omständigheter äger meddela, kunna innebära förbud för utlänningar

i allmänhet eller från visst land att inkomma i riket eller att uppehålla

sig å viss ort, förbud att taga bostad å viss ort, inskränkning i rörelsefrihet

o. d.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Med hänsyn till den förändrade avfattningen av första stycket kommer stadgandet

i andra stycket huvudsakligen att avse själva förfarandet i avvisnings-,

förpassnings- och utvisningsärenden.

52 §.

I fråga om främmande makters här anställda diplomatiska och konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning regleras hithörande förhållanden

av avtal eller internationella sedvänjor. Dylika personer böra därför endast

i den mån Kungl. Maj:t förordnar vara underkastade bestämmelserna i denna

lag.

Ej heller beträffande främmande makters kurirer, vilka för särskilt ändamål

tillfälligt inresa i eller färdas genom landet, böra lagens bestämmelser

gälla. För sådana personer erfordras särskilda regler. Då dessa regler tid

efter annan kunna behöva ändras, torde de lämpligen meddelas i administrativ

ordning.

53 §.

Den Kungl. Maj:t tillerkända dispensrätten skall kunna utövas såväl generellt

som i speciella fall. Den lärer alltså erhålla tillämpning i sådana fall,

då enligt gällande passkungörelse befrielse från passtvånget medgivits vissa

uppräknade persongrupper, såsom viss gränsbefolkning för vistelse i särskilt

angivet gränsområde eller personer, som för visst ändamål genomresa landet,

eller kvinna, som varit svensk medborgare men genom äktenskap med utländsk

man förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat

land. De föreskrifter, som Konungen i samband med dylik befrielse må meddela,

kunna avse fastställande av skyldighet att vara försedd med intyg om

nationalitet eller att följa viss resroute o. d.

Dispensrätten enligt andra stycket kommer, såsom jag förut nämnt, huvudsakligen

endast att träda i tillämpning beträffande vissa yrkesgrupper såsom

montörer o. d. De särskilda föreskrifter, som i detta avseende kunna ifrågakomma,

torde gälla skyldighet att innehava intyg om anställning och verksamhet

m. m.

54 §.

De villkor, som huvudsakligen kunna ifrågakomma rörande pass, avse de

uppgifter, passet skall innehålla, passets beskaffenhet i övrigt, den myndighet,

som skall hava utfärdat passet, samt de fall, då gemensamt pass

må användas. Därjämte skall Kungl. Maj:t även kunna meddela bestämmelser

därom, att i särskilda fall pass må godtagas, även om de ej uppfylla stadgade

föreskrifter.

Erforderliga bestämmelser angående visering och vad därmed äger sammanhang

utgöras huvudsakligen av föreskrifter om myndighet, som är behörig att

verkställa visering, om ansökan om visering och vad vid prövning därom skall

iakttagas, om den tid, visering skall avse, om vissa särskilda rättigheter och

skyldigheter för den, som innehar viserad legitimationshandling, om återkal
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

73

lelse av visering samt om skyldighet att meddela underrättelse om beslut i ärende

angående visering.

Bland de föreskrifter, som åsyftas i andra stycket, märkas bestämmelser

angående skyldighet för myndigheter, som mottagit anmälningar eller meddelat

beslut enligt denna lag, att därom underrätta andra myndigheter.

övergångsstadgandet.

Den nya lagen torde böra träda i kraft, då giltighetstiden för den nuvarande

passkungörelsen utgår. I övergångsbestämmelsen till 1914 års lag stadgas, att

utvisning ej må ske för brott, som i 6 § (33 § i detta förslag) under 3) sägs, där

detsamma blivit begånget före lagens ikraftträdande. Om samma regel skulle

genomföras med avseende å den nya lagen, borde i dess övergångsstadgande

upptagas enahanda föreskrift i fråga om olovlig brännvinstillverkning och olovlig

varuinförsel, som förövats före denna lags ikraftträdande. Tillräckliga skäl

för ett sådant förbehåll synas dock knappast förefinnas. Skälig hänsyn till utlänningars

rättsställning torde icke i detta avseende medföra hinder mot att lagen

även på denna punkt omedelbart erhåller full tillämplighet.

I och med den nu föreslagna lagens ikraftträdande skall 1914 års lag upphöra

att gälla tillika med alla de stadganden, som utfärdats med stöd av nämnda

lag. Att, på sätt blivit ifrågasatt av länsstyrelsen i Uppsala län, i övergångsbestämmelsen

angiva vilka dessa stadganden äro, har icke synts vara erforderligt.

Genom administrativa förordningar torde nya föreskrifter komma att

meddelas i flertalet av de avseenden, som beröras av nämnda stadganden, och

någon villrådighet lärer därför ej uppkomma rörande innebörden av de efter

nya lagens ikraftträdande gällande bestämmelser i olika hänseenden. Däremot

synes rätteligen böra i lagen upptagas stadgande om fortfarande giltighet av

1914 års lag och omförmälda stadganden beträffande förseelser, som begåtts

under deras giltighetstid.

Enligt lagutkastet skall skyldighet att söka, uppehållstillstånd ej åvila utlänningar,

som vid lagens ikraftträdande vistas här i riket. Denna bestämmelse

var föranledd därav, att det kunde synas obilligt, att utlänningar, som tidigare

inkommit i riket, skulle för sin rätt att fortfarande vistas härstädes vara underkastade

villkor, som ej gällde vid deras inflyttning. Särskilt starkt framträdde

denna obillighet i fråga om utlänningar, som under lång tid vistats i riket. Emellertid

synes man av hänsyn till billighetens krav ej behöva inskränka lagens

tillämplighet så långt, som skett i lagutkastet. Utlänningar, som hit inkomma,

efter det förevarande lagförslag blivit offentliggjort, hava anledning att räkna

med att deras rätt att under längre tid uppehålla sig härstädes kan bliva

beroende av särskilt tillstånd. Under sådana omständigheter torde befrielse från

skyldighet att söka uppehållstillstånd kunna begränsas till utlänningar, som

vistats här i riket sedan den 28 februari 1927. Av praktiska skäl torde dock

utlänningar, som hit inkommit efter nämnda dag, äga att till den 1 april 1928

vistas i riket utan uppehållstillstånd.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung!,. Maj:ts proposition nr 198.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bilaga

A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen

omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

75

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att bär i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där

Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,

med'' sådan handling.

Legitimationshandling skall, där Konungen därom förordnar, vara försedd

med påteckning av svensk myndighet (visering).

Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn

under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här, är fråga.

2 §.

Utlänning, som antagit eller ämnar antaga arbetsanställning här i riket,

äger ej hit inkomma, med mindre hans legitimationshandling är försedd med

visering, som ej innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller med bevis

om arbetstillstånd.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig

hos polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer. Därvid skall

utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela de upplysningar

polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vilkens legitimationshandling

ej är försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd, åligger därjämte

att meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen

i riket och ändamålet med densamma.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §.

Beträffande utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vad i 1 § är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §.

De.bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så

oek att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal uppvisa

sin legitimationshandling.

7 §.

Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under.längre tid än tre

månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller

han.därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i

ärende angående uppehållstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens

befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen befinner

sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig

meddela visering.

9 §.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid och skall bevis därom tecknas

å utlänningens legitimationshandling.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §.

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

77

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han hos polismyndighet i den ort,

där han lämnar riket, personligen uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke antaga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning)

här i riket, med mindre för honom gäller visering, som ej

innefattar förbud att antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit tillstånd

(arbetstillstånd).

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statstjänst.

14 §.

Vad i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om verksamhet, som här i riket utövas på grund av anställning

i annans tjänst i utlandet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock utlänning, vilken är såsom

handelsresande anställd i annans tjänst i utlandet, här i riket utöva verksamhet,

som föranledes av sådan anställning.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ärende

angående arbetstillstånd, skall yttrande hava avgivits av Konungens befallningshavande

i det län, där utlänningen vistas, eller, om utlänningen befinner

sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela

visering.

Därjämte åligger det socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen brådskande

natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, att inhämta yttrande

från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen

skall ske, och bör socialstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, bereda sammanslutningar

av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga

tillfälle att avgiva yttrande.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall

avse visst slag av arbete.

Bevis om .arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

18 §.

Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt

att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till

annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller

annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter

avvisas av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka

sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här

ärligen vinna försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är

känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att

utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig

verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket

eller omedelbart därefter.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk

medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest

gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt i annat land, må avvisas

på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

21 §.

Söker utlänning, som blivit härifrån utvisad, att hit återvända utan att han

därtill erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas

av polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling

ej försedd med bevis om arbetstillstånd, där så är föreskrivet, eller uraktlåter

utlänning att iakttaga vad honom enligt 3 § åligger, eller lämnar utlänning

vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i samma paragraf sägs,

mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid ankomsten till riket eller omedelbart

därefter avvisas av polismyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

79

23 §.

År anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för

rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksamhet

eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen

göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida utlänningen

skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I avvaktan

på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten taga

utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt

besked angående avvisningen med skälen därför; och skall i fall, som i 20—

22 §§ sägs, beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att

iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats av anledning, varom i 20—•

22 §§ förmärs, äger han hos Konungens befallningshavande anföra besvär, vilka

vid talans förlust skola ingivas till Konungens befallningshavande före klockan

tolv å trettionde dagen efter det besked angående avvisningen tillställdes

klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr i betalt brev till Konungens

befallningshavande insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom

nämnda tid.

25 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande

infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,

som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där detsamma

icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande

snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

26 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit

ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet

är avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen

tagas i förvar av polismyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj ds proposition nr 198.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller kvarbliver han efter

utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava sökt

förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning avslagits,

att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss

kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet,

skall polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,

som äger förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan

på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda

skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §.

Konungens befallningshavande må jämväl, där särskilda skäl äro, förordna

om förpassning ur riket av följande utlänningar, nämligen

1) den, som uraktlåter att fullgöra honom på grund av denna lag eller med

stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet;

2) den, som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,

varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse

är fråga, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) den, som i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara försedd

med legitimationshandling eller uppehållstillstånd uraktlåter att ställa sig till

efterrättelse vad i denna lag eller med stöd av denna lag må vara föreskrivet

rörande hans vistande här i riket;

4) den, som antager eller innehar arbetsanställning utan att jämlikt denna

lag vara därtill berättigad.

Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,

skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt

till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på

grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens

befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom

ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

29 §.

Beslut, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall innehålla

de skäl, å vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

81

i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka

ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är

utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §.

Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur

riket, ma denne, där han sa önskar, dock tidigast a andra dagen efter det beslutet

avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom,

inför Konungens befallningshavande eller magistrat eller i vittnens närvaro

inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat,

polismästare eller landsfogde avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet.

Annan myndighet, inför vilken förklaringen avgivits, åligger att ofördröjligen

insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola

förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det

beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs

honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda

besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid, som

nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är

pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är pa fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens

befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan,

jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till

justitiedepartementet.

32 §.

Har omständighet, vara beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,

inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall

beslutet ga i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes

försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter

däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller han där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras

till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det

land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga,

som nyss’ nämnts, eller han utvisats från det landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 170 käft. (Nr 198.)

1!

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Xungl. Maj:ts proposition nr 198.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,

skall Konungens befallningshavande i ärendet gorå anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning frän riket.

33 §.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från

riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock

den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande

av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande

av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylig

handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för

olovlig varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som bär i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under

sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara

av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i

ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet straff

blivit frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag

om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas

till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,

han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott,^ varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast

förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, äi särskilt

stadgat.

34 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall

Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så^snart

ske kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där

utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans upp
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 83

sikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas

av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda

honom.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande.

Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt

frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet

hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till utvisning

dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

35 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten

taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande.

36 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr, som i 43 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända

till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna

vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt

tillställa honom skriftligt utslag, så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,

skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

37 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes

utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag

ävensom i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas

om utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid

ej skall gälla bestämmelsen i 32 § första stycket och att vid klagan, som

här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl- Maj:ts proposition nr 198.

hör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i

fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När

omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna pragraf

sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott.

39 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 38 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan

hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna

därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §.

Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med

stöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet,

straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,

varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse

är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och

med tio till och med fem tusen kronor.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än beträffande skyldigheten att vara

försedd med legitimationshandling eller uppehållstillstånd att ställa sig till efterrättelse

vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma vara föreskrivet

rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med tio till och

med fem tusen kronor.

41 §.

Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att jämlikt denna lag

vara därtill berättigad, straffes med böter från och med tio till och med fem

hundra kronor.

Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning,

som icke jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

42 §.

Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling,

att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och

med fem tusen kronor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

85

43 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han

därtill erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader.

Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och

skall därvid förfaras enligt de i 32 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall

tagas i häkte.

44 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles

i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 40—42 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,

därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där

sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal

jämlikt 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §.

Åv böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem

hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts

skola böter enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 43 §

sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

48 §.

Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och

voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,

befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom

till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke

äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder

till nämnda land.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

49 §.

Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa hor

nom i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på

grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen,

är arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande

till den utländska ort, dit han sändes.

50 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stockholm

föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polismästare

eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal, så ock beträffande såväl land

som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande

särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,

så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

Öl §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som

må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

52 §.

Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag

tillämpning å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade

konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter.

53 §.

Från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling eller att avgiva

i 3 § omförmäld skriftlig uppgift äger Konungen meddela befrielse.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen medgiva undantag

från stadgandena i 2, 13 och 14 §§; dock må rätt att innehava arbetsanställning

utan arbetstillstånd beviljas för en tid av högst tre månader, från inresan

räknat.

I fall, som i denna paragraf avses, må Konungen meddela de särskilda föreskrifter,

som finnas nödiga.

54 §. t

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed

äger sammanhang meddelar Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

87

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras

för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgande^

vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma

lag och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande sådana förseelser,

som begåtts före den 1 januari 1928.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,

skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok

och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas, uppehållsbok

av den polismyndighet, som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande

samt arbetstillstånd av socialstyrelsen, över Konungens befallningshavandes

eller socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är

fråga, må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och erfordras

enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke visering

eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att vara försedd

med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning. Skedde

inresan efter utgången av februari månad 1927, äger utlänningen utan hinder

av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till den 1 april 1928.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att

enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses

hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Danmark.

Bilaga B.

Översikt av de i vissa främmande länder gällande bestämmelser

rörande immigrationen m. m.

1. Danmark.

Bestämmelserna på området finnas i lagen den 15 ma] 1875 om tillsyn å främlingar

och resande m. fl. med ändringar och tillägg, senast år 1926, ävensom

i lagen den 21 augusti 1908 om utländska arbetare.

Lagen av år 1875 innehåller förbud för utländska tattare, musikanter, förevisare

av djur, atleter, taskspelare m. fl. att upphålla sig i landet, för så vitt

de ämna söka sitt uppehälle under kringvandring. Likaledes vägras tillträde

för arbetssökande utlänning, som icke är i besittning av legitimationshandling,

utfärdad av offentlig myndighet. Utlänningar av nu angivna slag ävensom

utlänningar, som ej äga försörjningsrätt i landet och som ej innehava tillräckliga

medel för sitt uppehälle, skola genom polismyndighets försorg snarast

möjligt utvisas eller utsändas ur landet, om de dit inkommit.

I kontrollsyfte föreskrives anmälningsplikt för utlänning, som icke är i besittning

av försörjningsrätt, därest han vill söka sin utkomst genom hantverk

eller annat kroppsarbete, såsom tjänare eller genom verksamhet under resa eller

vandring från ort till annan. Häri innefattas dock icke utländsk handelsresande.

Anmälan göres hos vederbörande polismästare, vilken har att undersöka,

om utlänningen rimligen kan väntas kunna och vilja genom sitt arbete vinna

utkomst i landet samt om avtal rörande arbete eller tjänst föreligger eller utlänningen

äger nödiga penningmedel för sitt uppehälle under åtta dagar och

för resa ut ur landet. Finner polismästaren härvid, att utlänningen icke kan

få tillstånd att uppehålla sig i riket, skall han draga försorg om att denne utvisas

eller utsändes. I annat fall skall uppehållsbok utfärdas för utlänningen.

Har innehavare av uppehållsbok icke funnit arbete eller utkomst inom åtta

dagar efter det han anmält sig hos polismyndigheten, är han pliktig att ånyo

var åttonde dag göra sådan anmälan; finnes han därvid ej innehava medel till

åtta dagars uppehälle, kan han utvisas eller utsändas ur landet. Den som under

sex veckor ej haft arbete, skall ovillkorligen utsändas eller utvisas, därest han

icke kan styrka, att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Arbetsgivare, som tager utlänning i arbete, är skyldig tillse, att denne är

försedd med uppehållsbok, samt göra anteckning vid arbetets slut om dess varaktighet.

Anteckning i boken skall även göras om utlänningen ådömt straff.

Den som för betalning upplåter nattlogi eller utan vederlag härbärgerar okända

eller kringvandrande personer, är skyldig att avfordra dessa upplysning i

vissa angivna avseenden samt att meddela uppgifterna till polismyndigheten.

Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen förvärvat

försörjningsrätt i riket.

Förutom omförmälda fall av utvisning genom polismyndighet kan utvisning

eller utsändande ske på order av justitieministern, nämligen i fråga om

utlänning, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket och ej i två år

stadigvarande uppehållit sig i landet, såvida hans vandel giver anledning härtill.

Lagen ger närmare föreskrifter angående verkställandet samt kostnader
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

89

na. I samband med utvisning och utsändande kan meddelas förbud mot återvändande

till riket. Överträdelse av dylikt förbud är belagt med frihetsstraff.

Lämnande av falska uppgifter, användande av annans legitimationshandlingar

samt utlånande av egna sådana är belagt med frihetsstraff eller böter, och samma

straff gäller för gästgiveri eller annan, vilken lämnar falska uppgifter om

gäst. Andra förseelser mot lagen straffas med böter.

Genom lagar den 29 mars 1924 och 31 mars 1926 hava tillkommit vissa tillfälliga

ändringar och tillägg till 1875 års lag, vilka gälla till utgången av

mars 1928. I motiveringen till 1926 års lag framhölls, att förhållandena

icke väsentligen förändrat sig sedan år 1924, då frågan senast var före. Det

vore därför ogörligt att framlägga förslag till en definitiv främlingslag, enär en

dylik lag säkerligen skulle antingen vara otillräcklig för det närvarande eller

ock visa sig vara alltför sträng för mera normala förhållanden. Det hade

med hänsyn härtill _ ansetts riktigast att söka bibehålla den gällande lagstiftningen,

dock med tillägg av vissa nya viktiga bestämmelser. Den nya lagen

innehåller, förutom vissa, föreskrifter ifråga om passkontrollen, i huvudsak

följande.

Konungen äger meddela bestämmelser i vilka fall, utlänning skall vara försedd

med pass. Utländskt sjöfolk, som ankommer till dansk hamn på danskt

eller utländskt fartyg, äger icke avmönstra utan tillstånd av polisen. Kaptenen

är ansvarig för att så icke sker; underlåter han att inhämta tillstånd och blir

utlänningen hemsänd, åligger rederiet eller dess representant att ersätta utgifterna

härför. Konungens utvisningsrätt är ej längre inskränkt till utlänningar,

som ej i två år uppehållit sig i landet. Lagens viktigaste stadgande, vilket

icke ingick i den tidigare provisoriska lagen utan utgör en nyhet, är förbud för

utlänning, ^som ankommer till landet efter lagens ikraftträdande, att utan särskilt

tillstånd taga arbetsanställning av vad slag som helst (Arbejde, Stilling

eller anden Beskteftigelse) eller vistas i landet mer än tre månader från inresan

räknat. Har utlänning under en tidrymd av tolv månader uppehållit sig i

landet tillhopa tre månader avser förbudet återinresa utan tillstånd inom sex

månader efter sista utresan. Överträdelse av förbudet straffas med böter, varjämte

utlänningen kan utvisas av polismyndigheten. Bötesansvar åvilar även

den arbetsgivare, som anställer utlänningen utan föreskrivet tillstånd. Jämlikt

kungörelse den 11 maj 1926 skall ansökning om tillstånd att taga

arbetsanställning ingivas till chefen för statspolisen. Tillstånd, vilket icke

betingar särskild avgift, meddelas i form av anteckning å vederbörande utlännings

pass. Likvärdig med dylikt tillstånd är behörig visering, dock endast

om det av densamma framgår, att utlänningen äger rätt att taga

anställning i landet. Befriad från skyldighet att inhämta tillstånd är

utlänning, som vid tilläggslagens ikraftträdande den 1 april 1926 var fast

bosatt i Danmark. — Det framhålles med avseende å dessa bestämmelser, att

viseringstvånget upphävts i förhållande till ett tiotal stater, vilkas medborgare

sålunda kunnat fritt inresa i landet och taga arbetsanställning till och

med inom yrken, där arbetslöshet råder, medan däremot de flesta främmande

stater hava. bestämmelser mot utländsk arbetskraft. Det vore visserligen önskvärt,

att viseringstvånget efter hand upphävdes i så stor omfattning som möjligt.

Innan ytterligare lättnader genomfördes, måste det dock anses påkallat

att skapa möjligheter att vägra utlänning tillstånd att taga varaktigt uppehåll

eller anställning i landet, när detta skulle strida mot landets intressen

särskilt med hänsyn till bostads- och arbetsmarknadsförhållandena.

I justitieministeriets cirkulär den 4 oktober 1926 stadgas, att, därest utlänning,

som ankommer till landet ulan arbetstillstånd, förevisar arbetsbevis

eller förklarar sig vilja söka arbete eller medför verktyg eller andra redskap,

så att otvivelaktigt framgår, att han har för avsikt att söka arbete, han må

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Mai:ts proposition nr 198.

Norge.

avvisas, så framt han icke, sedan underrättelse om innehållet i lagen den 31

mars 1926 delgivits honom, skriftligen på tro och heder förklarar sig icke

vilja börja arbeta, förrän han gjort ansökan om tillstånd. Frånsett utlänningar,

vilka utvisats eller vilkas legitimationshandlingar ej uppfylla givna

föreskrifter eller vilka avvisas på grund av nyssnämnda bestämmelser, bör utvisning

ej ske, så framt utlänning innehar tillräckliga existensmedel. Undersökning

huruvida så är fallet bör endast företagas, så framt omständigheterna

på förhand giva anledning antaga, att utlänningen kommer att falla det allmänna

till last.

Lagen av år 1908 avser närmast att fylla behovet av kontroll rörande säsonginvandringen

av östeuropeiska lantarbetare (»galizier»). Emellertid gäller

den över huvud taget i fråga om utlänning, som antages i lantbruksarbete,

skogsbruk, trädgårdsskötsel, tegelbruk, torvskärning, märgelgrävning m. m.

och icke dessförinnan i minst två år oavbrutet vistats i riket. Det åligger

enligt lagen arbetsgivare att ingiva skriftlig anmälan med vissa uppgifter till

vederbörande polismästare inom fyra dagar efter arbetarens ankomst.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om normalkontrakt, arbetsgivares ansvar

för sjukvårdskostnader o. d. samt om skyldighet för polismästare att vid

uppkommande tvister mellan arbetsgivare och utländska arbetare söka förlika

parterna. Om arbetstvist icke kan biläggas genom medling eller om utländsk

arbetare anmäler sig sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten hållas

förhör till utrönande av huruvida arbetsgivare gjort sig skyldig till

kontraktsbrott samt om någondera parten har giltiga anspråk på arbetslön, respenningar

eller skadestånd av motparten. Finnes arbetsgivare hava rättsstridigt

föranlett kontraktets brytande, skall han förpliktas ersätta det allmännas

kostnader för arbetares underhåll och utsändande ur landet, vilket sker på föranstaltande

av polis- eller fattigvårdsmyndighet.

2. Norge.

Den norska främlingskontrollen grundar sig i första hand på lagen den 4

maj 1901 om anmälning av resande och främlingar m. m. (främlingslagen),

vilken i väsentliga avseenden överensstämmer med den danska lagen av år

1875. Enligt denna lag äger utlänning rätt att uppehålla sig i landet, såframt

icke betingelser för utvisning föreligga, d. v. s. att utlänningen underlåter att

fullgöra anmälningsplikt, saknar existensmedel eller utsikt att försörja sig på

lovligt sätt, gör sig förfallen till lösdriveri eller olaglig verksamhet eller i viss

omfattning straffats för brott; dock kan i regel ej utvisning ske av person,

som under de tre sista åren haft fast bostad eller stadigvarande uppehåll i

Norge.

Ett avsteg från principen om fritt tillträde till Norge för utlänning skedde

med den provisoriska lagen nr 3 den 13 juli 1917 om inskränkning i utlänningars

rätt att uppehålla sig i vissa kommuner (utlänningslagen), vilken tillkom

samtidigt med passföreskrifter. I utlänningslagen föreskrives, att polismästare

äger meddela förbud för utlänning att uppehålla sig i viss kommun, där

sådant förbud anses erforderligt med hänsyn till bostadsförhållandena eller i

övrigt av sociala skäl. Vidare stadgas, att utlänning måste av hyresnämnd,

därest sådan är tillsatt, inhämta tillstånd att hyra husrum för längre tid än

två veckor. Justitiedepartementet bestämmer, i vilka kommuner lagen skall

äga giltighet. Sedan yttranden inhämtats från kommunerna, gäller lagen numera

i de flesta städer samt i åtskilliga andra kommuner.

Av betydelse vid kontrollen av utlänningar äro även vissa stadganden i allmänna

strafflagen. I § 339 av denna lag lämnas sålunda en allmän bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mai:ts proposition nr 198.

91

melse om bötesstraff för underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälnings- eller

uppgiftsskjddighet till offentlig myndighet och i § 333 straffbelägges vägran

att på anmodan av myndighet lämna uppgift om namn, yrke eller bostad eller

lämnande av falska uppgifter härom; straffet är enligt denna paragraf i regel

böter men kan höjas till straffarbete i tre månader. Enligt § 334 bestraffas

vidare med böter underlåtenhet av hotellvärd att föra förteckning över resande,

och i § 342 meddelas slutligen straffbestämmelser för den, som utan tillstånd

återkommer till riket eller viss del av riket, varifrån han blivit utvisad;

straffet är straffarbete intill 6 månader eller, vid återfall, intill 2 år.

Den 22 januari 1926 avlämnade norska regeringen till stortinget proposition

om lag om utlänningars tillträde till riket. Med avseende å behovet av nya bestämmelser

f ramhölls i propositionen, att den genom passlagen den 13 juli 1917

införda viseringsplikten för vissa utlänningar endast kunde anses vara en tillfällig

anordning, vilken ock upphört i fråga om medborgarna från en hel del

stater. Det ansågs, att de hittillsvarande bestämmelserna och åtgärderna varit

otillräckliga för att reglera och kontrollera invandringen av utlänningar. Vidare

erinrades om den fortgående och i ökning stadda utvandringen från Norge

av arbetsför ungdom, vilket utvisade, att landets egna medborgare icke kunde

finna tillfredsställande utkomst inom landet. Man måste vidare vara beredd

på att den genom Förenta staternas invandringsrestriktioner utsållade bottensatsen

bland amerikaemigranterna från andra länder skulle i stigande omfattning

söka sig till andra ännu öppna länder. Särskilt kunde befaras inflyttning

till Norge från de av världskriget och dess verkningar desorganiserade

länderna och då till stor del av element, som till sin rasbeskaffenhet vore mycket

olika norrmännen; otvivelaktigt vore det mycket olyckligt, om invandring

av dylika främmande folkslag skedde i mera betydande omfattning. I detta

sammanhang erinrades om de mycket ogynnsamma erfarenheterna från invandringen

av utlänningar under de första krigsåren. Nu nämnda förhållanden

gjorde det nödvändigt att upptaga främlingslagstiftningen till revision för att

få till stånd en verklig invandringslag, som gåve myndigheterna möjlighet att

effektivt reglera och kontrollera invandringen.

Det framlagda lagförslaget har i huvudsak följande innehåll.

Anmälningsplikt föreskrives för samtliga utlänningar, som icke äga. fast

bostad i Norge. Denna skall fullgöras inom sex dagar efter ankomsten, om

vederbörande ämnar söka sin utkomst i Norge eller bosätta sig där, och eljest

inom två månader. För kontroll härav föreslås anmälningsskyldighet jämväl

för hotell, arbetsgivare, arbetsförmedlings- och kommissionskontor samt distriktssjukkassor.

Anmälningsplikt föreligger vidare vid utgången av den tid,

för vilken tidigare uppehållstillstånd gällt, vid ombyte av bostad eller vistelseort

samt vid avresa till utlandet ävensom vid besättnings avmönstrande från

skepp eller luftfartyg. — Uppehållstillstånd meddelas av vederbörande polismästare

för högst ett år åt gången eller å obestämd tid, om utlänningen uppehållit

sig i riket under minst två år. Vägran av tillstånd kan antingen avse

uppehåll i Norge (''iver huvud eller ock vistelse inom visst område. Angående

den prövning, som härvid skall företagas av polismyndigheterna, uttalas i propositionen,

att utlänning, vilken icke är knuten till landet med band, som böra

respekteras, icke bör erhålla tillstånd att söka sysselsättning i ett arbetsfack,

där arbetslöshet råder, eller antaga anställning, som kan övertagas av

norsk medborgare med erforderlig fackkunskap, eller över huvud driva sådan

näring, som bedrives av tillräckligt antal norska medborgare. Vidare borde

hänsyn tagas därtill, om en ökning av antalet utlänningar vore mindre önskvärd

med hänsyn till rådande bostadsnöd eller andra särskilda förhållanden.

Huvudregeln vore. att fast bostad och sysselsättning i riket skulle förbehållas

norska medborgare, även om man givetvis borde visa hänsyn särskilt gentemot

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Finland.

personer, som länge bott i landet eller genom familjeband eller annorledes voro

knntna till landet. För vinnande av en betryggande tillämpning borde det

norska centralp as skontoret bibehållas såsom centralmyndighet för dithörande

ärenden. — I förslaget lämnas vidare utförliga regler för utvisning av utlänningar,

samtliga gällande under förutsättning, att icke annat överenskommits

enligt avtal med främmande makt. Utvisning kan ske på grund av underlåten

anmälningsplikt samt där utlänningen, trots vägrat tillstånd att uppehålla

sig i riket eller i viss kommun, ändock kvarstannar; där han faller det

allmänna till last, icke försörjer sin familj, visar arbetsskygghet, hängiver sig

åt kringdrivande, skaffar sig sitt uppehälle genom olaglig verksamhet eller på

ohederligt sätt; där han under de senaste fem åren i utlandet avtjänat frihetsstraff

å minst sex månader för annat än politiskt brott eller ock i Norge dömts

till straffarbete i minst sex månader eller till fängelse i minst tre år eller

under loppet av de tre sista åren upprepade gånger dömts till frihetsstraff.

Utlänning, som under de senaste tre åren haft fast bostad eller stadigvarande

uppehåll i riket, kan dock i regel ej avvisas. Konungen äger besluta om utvisning

även i övriga fall, där hänsyn till rikets säkerhet eller intressen därtill

föranleda. Utvisad person är skyldig att betala kostnaderna för färden ur

riket. Arbetsgivare, som i sin tjänst antager utlänning, vilken vid anställandet

befann sig i utlandet, kan dock enligt lagen föreläggas att gottgöra resekostnaderna,

därest utlänningen icke erhåller uppehållstillstånd.

Då kontrollen över utlänningar i riket står i nära sammanhang med passväsendet

och man anser sig kunna räkna med att de flesta länder behålla passtvånget,

hava nödiga föreskrifter härom upptagits i lagförslaget, dock på sådant

sätt, som möjliggör förändringar och lättnader eller fullständigt upphävande

av passtvånget genom beslut av Konungen utan ändring av lagen. Lagförslaget

innehåller föreskrifter i syfte att möjliggöra effektiva kontrollanordningar,

därest passtvånget skulle upphävas, t. ex. anmälningsplikt vid gränsen

och avvisning därstädes genom beslut av administrativ myndighet.

Över detta lagförslag har stortingets justitiekommitté den 2 november 1926

avgivit betänkande. Kommittén, som i huvudsak ansluter sig till förslaget,

föreslår emellertid införande av bestämmelser om arbetstillstånd. Enligt dessa

bestämmelser måste utlänning, som inkommer i Norge i avsikt att söka eller

övertaga arbete, före inresan hava skaffat sig tillstånd därtill. Ej heller äger

utlänning, som redan befinner sig i riket, taga arbete utan dylikt tillstånd. Arbetstillstånd

skall meddelas av den myndighet, som Konungen bestämmer. Kommittén

utgår från att det ej blir polismyndighet utan en social myndighet, som

erhåller ifrågavarande uppdrag. Tillståndet skall gälla för viss tid eller tillsvidare.

Före meddelande av tillstånd skall i regel kommunal myndighets utlåtanden

inhämtas, om och i vilken utsträckning utlänningar böra tillåtas att

taga arbete i distriktet. Utlänning, som utan arbetstillstånd kommer till Norge

för att söka eller övertaga arbete, skall i regel avvisas. Uppehållstillstånd kan

ej meddelas utlänning, som söker eller innehar arbetsanställning, där han ej

har arbetstillstånd.

I början av detta år har lagförslaget antagits av odelstinget.

3. Finland.

Bestämmelser rörande utlänningars tillträde till och vistelse i riket finnas

meddelade i förordningen den 23 november 1926 angående utlännings inkommande

till Finland och vistelse i landet. Vad i förordningen stadgas kan sättas

ur kraft genom överenskommelse med främmande stat. Första avdelningen

av denna förordning innehåller föreskrifter angående pass och passvisering.

Varje utlänning, som inkommer till Finland och vistas därstädes, skall vara

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S,

93

försedd med giltigt pass. Pass skall vid utlännings ankomst till Finland vara

viserat för resa till Finland, där ej enligt fördrag med främmande stat medborgare

i fördragsstaten är befriad från viseringstvång. Medborgare i sådan

stat är berättigad att utan särskilt tillstånd inkomma i Finland och vistas därstädes

under tre månader. Visering kan i regel meddelas för en tid av högst

tre månader. Varje utlänning bör då han ankommer till Finland för polismyndigheten

i gränsorten uppvisa sitt pass och meddela alla de upplysningar, som

av polismyndigheten avfordras honom. Polismyndighet äger rätt att förhindra

utlännings inresa, där utlänningen ej är försedd med behörigt pass, där utlänningens

pass ej är försett med föreskrivet visum samt där utlänning, som ej är

underkastad viseringstvång, ej anses önskvärd. För vistelse i landet mer än

tre månader är utlänningen skyldig att av vederbörande landshövding utverka

s._ k. vistelsebiljett, som utfärdas för högst ett år i sänder. I ansökning härom,

vilken jämte fotografi ingives till polismyndigheten i uppehållsorten, har utlänningen

att lämna bestyrkta identifieringsdata m. fl. dylika uppgifter om sig

och sin familj. Polismyndigheten har att insända ansökningen med eget utlåtande

till landshövdingen, vilken före avgörandet skall inhämta upplysning

från ministeriet för utrikesärendena, om utlänningen anlänt till landet i syfte,

som förutsätter vistelse i landet utöver tre månaderstiden. Finner landshövdingen

ansökningen kunna bifallas, må han åt sökanden utfärda vistelsebiljett

för. vistelse i länet. I annat fall skall ansökningen insändas till ministeriet för

inrikesärendena för avgörande. Förlängning av beviljad vistelsetid kan meddelas.

Önskar utlänning flytta till annat län, skall ansökan göras om ny vistelsebiljett.

_ Vistelsebiljett kan av landshövdingen återkallas, därest han finner

skäl därtill föreligga. Likaså kan landshövdingen, där tvingande skäl sådant

påkalla, till utlännings boningsort i länet bestämma annan ort än den, där utlänningen

uppgivit sig ärna bo. Landshövdingens beslut i nu nämnda ärenden

kan av utlänningen överklagas hos ministeriet för inrikesärendena. Vid prövning.

av besvär över vägrad förlängning av uppehållstid eller över återkallelse

av vistelsebiljett kan inrikesministeriet ålägga utlänningen att flytta till annat

län eller helt och hållet lämna landet. Finner ministeriet utvisning påkallad,

bör i ärendet vid behov före dess slutliga avgörande inhämtas utlåtande från

utrikesministeriet.

Utlänning, som ej vid tiden för förordningens ikraftträdande den 1 december

1926 uppehåller sig i landet på grund av vistelsebiljett, bör, därest han önskar

utföra arbete, som lyder under lagen om arbetsavtal eller lagen om läroavtal,

utverka arbetstillstånd. Dylikt tillstånd meddelas utlänning, som uppehåller

sig i landet på grund av vistelsebiljett, av landshövding och i annat fall av den

myndighet, som verkställer visering. Innan arbetstillstånd meddelas, skall socialministeriets

mening inhämtas. Arbetstillstånd må återkallas, när anledning

därtill anses föreligga. Över beslut om arbetstillstånd må klagan ej föras.

Arbetstillstånd meddelas tillsvidare eller för viss tid, ej över ett år i sänder.

Tillsvidare meddelas arbetstillstånd arbetare, som åtminstone under tre år i

följd haft arbete i Finland av ej tillfällig art; kvinna, som genom äktenskap

med utlänning förlorat sin finska medborgarrätt; samt den, som före femton

års ålder å sina föräldrars pass ankommit till Finland och därefter oavbrutet

vistats i landet. För viss tid meddelat arbetstillstånd gäller endast med avseende

å viss arbetsplats. Utlänning, som antager arbete utan tillstånd, kan utvisas,

och skall dömas till högst 100 dagsböter. Den. som antager utlänning i

arbete, är skyldig att för ortens polismyndighet därom göra anmälan, i stad

inom ett dygn och på landet inom tre dygn; brott mot denna föreskrift straffas

med högst 50 dagsböter.

. Utlänning är skyldig att vid anfordran för polismyndighet uppvisa pass eller

vistelsebiljett. Har han vistats i landet utöver tre månader, skall han vid av
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

resan från den sista uppehållsorten hos polismyndigheten förete sitt pass i och

för anteckning om hinderslöshet, vilken gäller fjorton dagar. Upplåtare av

bostad åt utlänning är skyldig att för ortens polismyndighet förete pass eller

vistelsebiljett för denne, i stad och köping inom ett dygn och på landet inom

tre dygn; brott mot denna föreskrift straffas med högst 50 dagsböter.

Utlänning, som vistas i landet utan att vara därtill berättigad, skall

av polismyndigheten åläggas att inom viss kortare tid utverka lagligt

tillstånd till vistelse i landet eller att avresa från landet. Fullgör han icke

detta, sker ofördröjligen anmälan till landshövdingen, vilken allt efter orsakerna

till underlåtenheten antingen vidtager åtgärd för utlänningens avlägsnande

ur landet eller, då skäl därtill anses föreligga, förordnar om hans åtalande; utlänningens

straff kan härvid eller för fall, som nedan sägs, uppgå till högst 100

dagsböter, där icke särskilt straff för förseelsen finnes utsatt i lag. Under avvaktan

på landshövdingens åtgärd kan utlänningen vid behov tagas i förvar

. eller ställas under särskild uppsikt. Detta kan även ske genom vederbörande

polismyndighet, till dess landshövdingen meddelat beslut med anledning av

myndighetens anmälan, att utlänningen rörande omständighet, varom i förordningen

är fråga, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att

iakttaga vad honom jämlikt förordningen åligger eller att ställa sig till efterrättelse

honom meddelade föreskrifter.

4. England.

England. De engelska bestämmelserna angående kontroll av utlänningar äro samlade

i utlänning sförordning en år 1920 (The Aliens Order, 1920), meddelad med

stöd av vissa lagar angående utlänningar av åren 1914 och 1919. I första avdelningen

av förordningen, vilken angiver villkoren för utlänningars tillträde

till Storbritannien och Irland (inkl. Irländska Fristaten), föreskrives, att utlänning

icke äger landstiga därstädes utan tillstånd av vederbörande immigrationsämbetsman.

Sådant tillstånd må icke givas, med mindre utlänningen uppfyller

följande villkor: att han kan försörja sig själv och de sina, att han, om

han ämnar antaga arbetsanställning, kan förete skriftligt, av arbetsministern

utfärdat tillstånd för arbetsgivaren att anställa honom, att han icke är sinnessjuk,

idiot eller psykiskt undermålig eller det eljest av medicinska skäl icke

är önskvärt, att han erhåller tillstånd att landstiga, att han icke i utlandet

dömts för s. k. utlämningsbrott, att han icke varit föremål för utvisningsdom,

att han icke förbjudits landstiga av vederbörande minister samt att han uppfyller

de övriga villkor, som kunna meddelas av vederbörande minister genom

allmänna eller speciella föreskrifter. Med avseende å sista punkten föreskrives

uttryckligen, att vederbörande minister äger att med laga verkan när som

helst tillägga ytterligare villkor till redan meddelat tillstånd att landstiga.

Prövningen av frågor om inresetillstånd för antagande av arbetsanställning

tillgår på följande sätt. Den brittiske arbetsgivaren har att till arbetsministeriets

avdelning för hithörande ärenden ingiva ansökan om tillstånd. I ansökningen

skola meddelas upplysningar om arbetarens (utlänningens) namn och

adress före inresan, ålder (endast vid husligt arbete eller kontorsarbete) och

nationalitet, det land, varifrån arbetaren ankommer, den sannolika anställningstiden,

huruvida arbetsgivaren ämnar svara för arbetarens återsändande samt

om han kan försäkra, att brittisk arbetskraft icke kommer att göras överflödig

genom utlänningens anställande, arten av den ifrågavarande arbetsanställningen,

den härför till utlänningen erbjudna lönen samt de åtgärder, som vidtagits

för att utröna, huruvida anställningen kan besättas med inhemsk arbetskraft.

Vid behandlingen, av dylika ansökningar lägges särskild vikt å den omständigheten,

att arbetsgivaren visar att han, ehuru utan resultat, verkligen ansträngt

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 198.

95

sig att erhålla arbetskraft inom landet samt att han ämnar betala utlänningen

lämplig lön, varmed förstås den för motsvarande engelska arbetare brukliga lönen

(ev. gällande fackföreningslön). I förstnämnda avseende sker kontroll genom

vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. I fråga om industriarbetare tilllämpas

i regel en viss kortare försökstid, efter vilkens förlopp arbetsgivaren

har att visa, att anställningens fortvara kan anses påkallad. Han har därvid

att visa, att anställningen länt till gagn för brittiskt näringsliv t. ex. genom

ökad omsättning eller eljest förbättrad arbetstillgång vid företaget, genom arbetarstammens

ökning m. m. Vid prövning av hithörande ärenden i arbetsministeriet

förekomma konferenser med arbetsgivare och organisationer å ömse

sidor, institutioner för näringslivet, arbetsförmedlingsanstalter m. fl.

I förordningen föreskrives vidare, att utlänning, som anländer till Storbritannien

och Irland och ej är sjöman, i regel endast tillåtes landstiga i vissa

hamnar; dessa utgöra 15 av de större hamnstäderna samt 3 luf tf artsstationer.

Så snart som möjligt efter ankomsten skall utlänningen underkastas undersökning

av immigrationsämbetsman. Denna undersökning, som även omfattar medförda

brev och skrivelser samt trycksaker m. m., kan ske i land, och till tryggande

av att icke olovligt inträde i landet sker, hava meddelats vissa långt

gående bestämmelser, bl. a. angående utlänningens hållande i förvar, vilket

även kan ske ombord på fartygsbefälhavarens order. Utlänning, som blivit

vägrad tillstånd att landstiga eller utan sådant tillstånd anträffats på kusten

av Storbritannien och Irland inom viss tid efter ankomsten till landet, skall avvisas,

och skall återfärden till hemlandet eller det land, varifrån han kommit,

ske genom försorg av ankomstfartyget, till vilket varje immigrationsämbetsman

och poliskommissarie äger befogenhet återföra utlänningen.

Förordningens^ andra avdelning, som handlar om tillsyn över och utvisning

av utlänningar, ålägger utlänning vittgående anmälningsskyldighet. Anmälan

skall ske snarast möjligt till polismyndigheten i det distrikt, där han är bosatt,

och skall därvid dels företes pass med fotografi eller annat identitetsdokument,

dels avlämnas uppgifter i olika hänseenden, såsom övliga identifieringsdata

samt angående dagen, platsen och sättet för inresan, adress, föregående adress

utom Storbritannien och Irland samt bedriven verksamhet i regeringstjänst

m. m., dels ock, där så prövas nödigt, avgivas namnteckning och fingeravtryck.

Förnyad anmälan skall göras inom 7 dagar angående inträffade förändringar;

rörande flyttning till annat distrikt dock redan inom 48 timmar.

Person, hos vilken anmälningspliktig utlänning innebor, är skyldig att vidtaga

åtgärder för anmälningspliktens behöriga fullgörande, och innehavare av

fastighet med bostäder, där husrum eller sovrum uthyras, är ålagd att föra förteckning

över utlänningar, som bo i fastigheten, samt att hålla densamma tillgänglig

för polismyndigheten och även i övrigt lämna denna upplysningar angående

utlänningar. De sålunda inhämtade uppgifterna angående utlänningar

sammanföras, dels i distriktsregister, som föras av de lokala polismyndigheterna,

och dels i ett centralregister för hela landet.

. I vissa avseenden kunna särskilda inskränkningar göras i fråga om utlänningar.

Sålunda kan visst område förklaras utgöra s. k. skyddat område (protected

area), vilket innebär större eller mindre restriktioner, i vissa fall t. o. m.

förbud för utlänning att vistas inom området. Vidare kunna klubbår och

restauranger stängas eller annorledes underkastas särskilda undantagsföreskrifter,

om de frekventeras av kriminella eller eljest icke önskvärda utlänningar.

Slutligen äger vederbörande minister att ålägga viss utlänning eller grupp

av utlänningar särskilda skyldigheter med avseende å bostad, anmälning till

polisen, användning eller innehav av maskiner, vapen och explosiva varor, eller

att göra andra ålägganden, som befinnas nödiga i det allmännas intresse.''

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

Beslut om utvisning av utlänning kan meddelas av vederbörande minister i

följande fall, nämligen:

om domstol dömt utlänningen för vissa angivna slags brott (vissa urbota

brott, brott av prostituerade o. d.);

om visst slags domstol med summariskt förfarande inom ett år efter utlänningens

ankomst till Storbritannien och Irland intyger, att denne åtnjutit fattigvård,

gjort sig skyldig till lösdriveri eller i utlandet varit straffad för s. k.

utlämningsbrott; samt

om vederbörande minister finner det befordra det allmänna bästa att utvisa

utlänningen.

I förordningens sista avdelning, som meddelar allmänna bestämmelser, föreskrives,

att varje person, som ankommer till Storbritannien och Irland, är skyldig

att innehava antingen pass, försett med fotografi och behörigen utfärdat

under de senaste fem åren, eller ock annan tillfredsställande identitetshandling.

I fråga om organisationen av kontrollen vid hamnarna förutsättes, att tulltjänstemän

kunna förordnas att fungera såsom immigrationsämbetsmän.

Brott mot förordningen bestraffas, förutom med utvisning av utlänning, med

böter å högst £ 100 eller med fängelse eller straffarbete intill 6 månader.

Det föreskrives särskilt, att vissa delaktighetshandlingar skola bestraffas såsom

brott mot förordningen. Härvid förutsättes, att vederbörande fartygsbefälhavare

bistått utlänning att olovligen inträda i landet, för så vitt han ej

kan uppvisa motsatsen.

Den närmare utformningen av tillämpningen överlämnas till vederbörande

minister; denne har bl. a. befogenhet att undantaga viss person eller grupp av

personer från bestämmelserna i förordningen.

Förordningen trädde i kraft den 12 april 1920. Yissa nya stadganden i densamma

tillkommo den 3 december 1920 och den 12 mars 1923.

5. Frankrike.

Frankrike. Enligt 272 artikeln i Code venal kan utlänning, som av domstol förklarats

vara lösdrivare, på order av regeringen föras över gränsen. Om han återvänder,

dömes han till ansvar på sätt nedan sägs.

Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i Frankrike

den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande polismyndighet

ålägga varje utlänning, som reser i Frankrike, att omedelbart lämna rikets

territorium; då en dylik order gives, föres utlänningen till gränsen. Samma

rätt har ministern gentemot utlänning, som fått tillstånd att bo i Frankrike. I

gränsdepartementen har vederbörande prefekt en dylik befogenhet gentemot

utlänningar, vilka icke äro i riket fast bosatta; dock skall prefekten ofördröjligen

underrätta ministern.

Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder enligt denna

lag eller enligt 272 artikeln i Code venal eller, efter det han utvisats, utan regeringens

tillstånd återvänder, ställes inför domstol och dömes till fängelse i en

till sex månader. Sedan straffet avtjänats, föres han till gränsen.

Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt avfattat; de grunder, som

föranlett utvisningen, angivas icke i beslutet, som endast innehåller, att utlänningens

i fråga närvaro på franskt område är av natur att sätta den offentliga

säkerheten i fara.

Närmare föreskrifter rörande villkoren för utlänningars vistelse i landet återfinnas

i dekretet av den 30 november 1926 angående identitetskort för utlänningar.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

97

, Enligt berörda dekret är varje utlänning över 15 års ålder, som anländer till

Frankrike i avsikt att vistas i landet under mer än två månader, skyldig att

inom 48 timmar efter ankomsten inställa sig hos polismyndighet och ingiva

ansökan om identitetskort. Ansökningshandlingarna skola ingivas i dubbla

exemplar, varav det ena förvaras hos vederbörande länsstyrelse (prefektur)

och det andra insändes till inrikesministeriets centrala registrenngsbyrå. Sedan

ansökningen prövats, utfärdas identitetskort av prefekturen och tillställes

utlänningen. Dylikt identitetskort gäller för ett år och innebär uppehållstillstånd

för giltighetstiden. Avgiften för identitetskort ugör 375:— francs,

dock att studerande, journalister m. fl. ävensom med vederbörligt tillstånd anställda

utländska arbetare endast behöva betala 40: — francs. Utländska krigsdeltagare

samt obemedlade erlägga ingen avgift. Har identitetskorts giltighetstid

utlupit, skall ansökan om förnyelse inom tre månader ingivas till polismyndigheten.

Vid förnyelse av identitetskort uttages avgift efter samma grunder

som vid dess första utfärdande. Efter tre år får identitetskorts giltighet ej

vidare förlängas, utan skall då nytt kort utfärdas, varvid enahanda förfarande

tillämpas som vid dess första utställande.

Utlänning, som ombyter vistelseort, är skyldig att inom 48 timmar efter ankomsten

till den nya uppehållsplatsen uppvisa sitt identitetskort hos polismyndigheten.

Innehavare av hotell och pensionat samt överhuvudtaget var och en,

som härbärgerar en utlänning, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten

inom 24 timmar. Genom granskning av dessa anmälningar sättas polismyndigheterna

i stånd kontrollera, att ingen utlänning obehörigen vistas i

landet.

Identitetskort kan återkallas, därest innehavaren försummar följa gällande

föreskrifter eller han ej anses erbjuda önskvärda garantier. Därest identitetskort

vägras eller återkallas, är utlänningen skyldig att inom åtta dagar lämna

franskt territorium. Uppskov kan likväl lämnas av inrikesministern efter

framställning av vederbörande administrativa myndighet.

Utlänning, som icke efterkommer föreskrifterna i dekretet, är förfallen till

böter. Dessutom har inrikesministern enligt omförmälda lag av år 1849, såsom

tidigare omnämnts, rätt att utvisa vilken som helst utlänning som finnes

i landet. Enahanda rätt tillkommer prefekterna i de närmast gränsen belägna

departementen.

Främmande makters i Frankrike anställda diplomatiska och konsulära representanter

med familjer äro befriade från skyldigheten att vara försedda med

identitetskort.

Beträffande utländska arbetare gäller att identitetskort för dem endast må

utfärdas, därest de förete kontrakt utvisande, att de blivit anställda av fransk

arbetsgivare. Dessa kontrakt skola godkännas av representanter för arbetseller

jordbruksministerierna. Närmare regler rörande dessa kontrakt hava utfärdats

av arbetsministeriet. Enligt lag av den 11 augusti 1926 angående

skydd för den inhemska arbetsmarknaden är det vidare förbjudet för arbetsgivare

i Frankrike att anställa utländsk arbetare, som icke innehar identitetskort

av särskilt slag, försett med påskrift »arbetare». Genom denna anordning

uppnå,s, att ingen utlänning kan få arbetsanställning i Frankrike utan offentlig

myndighets provning och utan att hans närvaro påkallats av inhemsk arbetsgivare.

Utländsk arbetares identitetskort skall förses med anteckning rörande det arbetskontrakt,

på grund varav kortet utställts. Ombyte av yrke under året

närmast efter identitetskortets utfärdande är förbjudet, såvida icke arbetaren

förskaffat sig tillstånd härtill, vilket kan meddelas av offentlig arbetsförmedlmgsanstalt

efter prövning av arbetsmarknadens läge och sökandens yrkeskvalilikationer.

Eantbruksarbetare lår icke övergå till sysselsättning inom indu
Bihaiuj

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 170 käft. (Nr 198.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Tyskland.

strien, förrän han efter ansökan erhållit nytt identitetskort, innefattande tillstånd

därtill. Arbetsgivare, som önskar anställa utländsk arbetare, vilken redan

befinner sig i landet på grund av med annan arbetsgivare avslutat kontrakt,

får icke göra detta, såvida icke det ursprungliga arbetskontraktet upphört

att gälla, arbetaren uppehållit sig minst ett år i landet, eller tillstånd lämnats

av offentlig arbetsförmedlingsanstalt.

Varje arbetsgivare är skyldig att inom 24 timmar efter anställandet av utländsk

arbetare göra anteckning därom i ett register, som skall hållas tillgängligt

för granskning av vederbörande myndighet.

Förseelser mot lagen den 11 augusti 1926 bestraffas med böter från 500 till

1,000 francs, dock att för underlåtenhet att verkställa anteckning i nyssnämnda

register böterna endast utgöra från 5 till 15 francs.

Arbetslösheten i Frankrike, som hittills varit obetydlig, har under den senaste

tiden avsevärt ökats. Vederbörande myndigheter torde därför numera endast i

mycket ringa utsträckning godkänna kontrakt, åsyftande ny anställning ^ av

utländska arbetare. Då det visat sig, att utlänningar, för vilka arbetstillstånd

sålunda blivit vägrat, anskaffat pass och med stöd. därav inrest till Frankrike

för att söka anställning, har franska regeringen till förekommande av dylikt

kringgående av bestämmelserna nyligen ifrågasatt att återinföra generellt passviseringstvång.

Något definitivt beslut härom har ännu icke fattats.

6. Tyskland.

Genom en för nordtyska förbundet den 12 oktober 1867 utfärdad lag, vilken

sedermera blivit gällande för det nuvarande Tyska riket, avskaffades passtvånget

principiellt för såväl egna medborgare som utlänningar. I lagen

stadgas dock, att passtvång kan helt eller delvis återinföras, därest förbundets

eller någon av förbundsstatemas säkerhet eller den allmänna ordningen synes

hotad genom krig, inre oroligheter eller av andra händelser.

Med stöd av denna lagbestämmelse återinfördes passtvånget vid världskrigets

utbrott genom särskild förordning. Denna ersattes i slutet av år 1914 av en

ny förordning, varigenom jämväl viseringstvång infördes.

I avseende på pass och visering gäller numera en ävenledes med stöd av

1867 års lag utfärdad förordning den 10 juni 1919, som föreskriver, att varje

utlänning för inresa till Tyskland och vistelse i landet, ävensom för utresa,

är skyldig vara försedd med viserat pass. I särskilda fall kan inrikesministern

såsom substitut för pass tillåta andra officiella handlingar (Passersatz).

Befrielse från viseringsskyldighet kan medgivas av inrikesministern. För enstaka

fall kunna utrikesministeriets passbyrå och centralmyndigheterna i de

länder, varav Tyska riket består, medgiva undantag från bestämmelserna om

pass och visering. Närmare föreskrifter rörande pass och visering meddelas

av inrikesministern.

I enlighet härmed hava föreskrifter utfärdats genom kungörelser den 13 .juni

och den 22 december 1924. Enligt dessa kungörelser gälla viseringar antingen

för enkel resa eller för upprepade resor eller allenast för utresa. Visering må

utfärdas för högst ett år och kan, när skäl därtill är, återkallas av den myndighet,

som utställt densamma. Därest utlänning önskar inresa i syfte att bosätta

sig eller såsom arbetare taga anställning i Tyskland, får visering endast

beviljas, om inflyttnings- eller arbetstillstånd anskaffats. .Var och en, som

söker inkomma i landet utan att vara försedd med pass och visering, i. den man

så erfordras, skall avvisas vid gränsen. Då grundad anledning föreligger, må

även med pass och visering försedd resande avvisas av passkontrollmyndigheten,

dock först efter överordnad myndighets hörande. Gör sig resande skyldig till

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

99

allvarligare förseelse mot författningarna rörande tullavgifter och varuinförsel

och_ synas tyska intressen kunna bliva förfördelade, om resan fortsattes, må

avvisning jämväl ske efter framställning av tullmyndigheterna vid gränsen. I

motsvarande fall vid utresa äger passkontrollmyndigheten befogenhet annulera

förefintlig återresevisering.

Frågorna om utlänningars anmälningsskyldighet, uppehållsrätt och utvisning

ävensom beträffande deras rätt att taga anställning äro i Tyskland endast

till mindre del reglerade enhetligt för hela riket. En stor del av hithörande

spörsmål falla under de olika ländernas kompetens. Här nedan redogöres för

de i Preussen gällande föreskrifterna.

Utlänningar äro underkastade viss anmälningsskyldighet enligt av de lokala

polismyndigheterna meddelade bestämmelser. I Berlin måste innehavare av

hotell och pensionat samt övriga, som härbärgera utlänningar, inom 24 timmar

efter utlännings ankomst göra anmälan härom hos polismyndigheten. Personlig

anmälningsskyldighet åligger utlänning, endast om han flyttar in i eller

ur egen bostad eller om han, utan att innehava egen bostad, vistas i orten under

mer än tre månader i följd.

Innehar utlänning giltig visering, är han berättigad uppehålla sig i landet

under viseringens giltighetstid. Utlänning, som önskar inresa i avsikt att bosätta

sig, får icke beviljas inresevisering, med mindre han genom den lokala

polismyndigheten erhållit inflyttningstillstånd. Sådant tillstånd förutsätter

i regel, att den lokala myndighet, som har uppsikt över bostadsregleringen, ej

har något att erinra mot den ifrågasatta inflyttningen. För den som, efter det

maximitiden för visering tilländagått, vill kvarstanna å vistelseorten, fordras

särskilt uppehållstillstånd, som meddelas av polismyndigheten.

Utvisning är av två slag: sådan som gäller för hela Tyska riket och sådan

som endast har verkan i anseende på visst land. Det förra slaget av utvisning

grundar sig på bestämmelser i Tyska rikets strafflag. Denna medgiver nämligen

befogenhet för högre polismyndighet att utvisa utlänningar, som begått

grövre brott, förbrutit sig mot lagar rörande hasardspel, prisocker m. m. eller

ock underlåtit följa gällande passrättsliga bestämmelser. Det senare slaget

stöder sig på särskilda bestämmelser för de olika länderna; i Preussen inrikesministerns

cirkulär den 24 augusti 1923. Enligt detta cirkulär må i administrativ

väg utlänning utvisas, som ådömts frihets- eller bötesstraff, varit verksam

i statsfientlig riktning, gjort sig skyldig till förseelser mot föreskrifterna om

anmälningsskyldighet, om bostadsreglering eller tagande av arbetsanställning.

Förutsättning härför är dock i allmänhet, att förseelsen är av svårare natur eller

upprepats. Vidare kunna de, som sakna existensmöjligheter, utvisas, och likaså

överhuvud varje utlänning, som i handling ådagalägger bristande hänsyn mot

flen stats intressen, som lämnar honom gästfrihet. Utlänning, som i minst fyra

år utan anmärkning varit bosatt i Preussen, bör dock i regel icke utvisas. Sådana

utlänningar, som alltsedan den 1 april 1914 varit bosatta i Tyskland, må

utvisas allenast, då alldeles särskilda skäl äro.

Därest anledning till utvisning uppkommer, prövas frågan av vederbörande

polismyndighet, som därefter avkunnar beslut. Detta beslut, som kan överklagas,

skall snarast möjligt delgivas den utvisade, som samtidigt förelägges

att inom kort tid frivilligt avresa. Ställer han sig icke föreläggandet till efterrättelse.

äger polismyndigheten förpassa honom över gränsen. Då förpassning

ej omedelbart kan ske eller hänsyn till den allmänna säkerheten så kräver,

må utlänning tagas i förvar i avvaktan på utvisningens verkställande.

Den omfattande kontroll av utlänningar, som i Tyskland utövas vid sidan

av passtvånget, vilar på arbets förmedling slagen av år 1922, vars § 26 ålägger

vederbörande högsta förvaltningsorgan, bland annat, att reglera och övervaka

värvningen och förmedlingen av utländska arbetare samt användandet av så
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

dan arbetskraft inom riket. Med stöd bärav hava utfärdats förordningar angående

utländska arbetares anställande cell sysselsättande; den nu gällande är

daterad den 2 januari 1926.

Enligt den grundläggande bestämmelsen i denna förordning får utländsk

arbetare anställas och sysselsättas endast i sådant arbetsföretag, som erhållit

vederbörligt tillstånd av behörig arbetsförmedlingsmyndighet att använda

utländsk arbetskraft. Med arbetare förstås härvid, enligt driftrådslagen, varje

person, som är sysselsatt i annans tjänst mot lön eller såsom lärling, dock

icke kontorspersonal, verkmästare m. fl. (Angestellte). Undantagna från förordningens

bestämmelser äro vidare anställda inom sjöfarten ävensom vissa

angivna kategorier arbetare, vilka erhålla frikallelse (Befreiungsschein) av

tyska arbetarcentralen,1 nämligen:

lantarbetare, som varit anställda i jordbruket i Tyskland sedan 1 januari

1913,

andra arbetare, som antingen innehaft anställning utom jordbruket i Tyskland

sedan 1 januari 1919 eller ock den 1 juli 1914 under minst ett år innehaft

sådan anställning och dit återvänt, så snart de av kriget föranledda hindren

bortfallit,

arbetare, som voro bosatta i Tyskland redan 1 januari 1919 och då ännu

icke fyllt 14 år,

arbeterskor, som genom giftermål med utlänningar förlorat sitt tyska statsmedborgarskap,

samt _

arbetare, i fråga, om vilka det skulle vara obilligt att tillämpa förordningen

och vilka därför undantagsvis blivit frikallade.

Den centrala arbetsförmedlingsmyndigheten (Reichsamt fur Arbeitsvermittlung)

äger emellertid att utsträcka förordningens tillämplighet jämväl till

ovan angivna grupper av utländska arbetstagare ävensom att medgiva undantag

från dess giltighet för visst område eller grupp av arbetare eller visst slag

av arbetsplatser.

Den, som vill i sin tjänst anställa utländsk arbetare, är skyldig begära

tillstånd härtill hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Ansökan behöver icke

avse viss arbetare utan tillstånd kan begäras för bestämt antal sadana. . Sättet

för ansökningarnas prövning regleras genom utförliga bestämmelser. Principen

är att i granskningsarbetet representanter för såväl arbetsgivare som arbetare

skola deltaga. Beslutsmässig är vederbörande landsanstalt för arbetsförmedling,

vilken dock kan delegera sin befogenhet till underlydande arbetsförmedlin
Meddelat

tillstånd att använda utländsk arbetskraft skall avse bestämt antal

arbetare samt gäller för högst 12 manader, i fråga om säsonglantarbetare

dock längst till den 15 december samma år tillståndet meddelas.. Tillståndet

kan förknippas med villkor. Har arbetsgivare erhållit sadant tillstånd, äger

han därmed icke anställa vilken utlänning som helst utan i regel endast en

utländsk arbetare, som innehar legitimationskort, utfärdat. av tyska arbetarcentralen.

Efter anställningens upphörande kan utlänningen icke utan vidare taga

ny anställning; även om den nya arbetsgivaren har erhållit tillstånd att an
-

1 Tyska arbetarcentralen utgör en redan före kriget tillkommen förening med säte i Berlin, som

har till ändamål att utöva förmedling av arbetsavtal med utländska arbetare, särskilt lantarbetare.

De högsta beslutande organen äro paritetiskt sammansatta av arbetsgivare och arbetstagare, medan

vissa av de ledande funktionärerna utses av regeringsmyndighet; medlemmar i föreningen aro bland

andra de preussiska hushållningssällskapen (Landwirtschaftskammer). Föreningen har aven i ovngt i

hög grad offentlig karaktär. Genom förordning år 1907 tilldelades föreningen en betydande roll i

fråga om legitimeringen av utländska arbetare ävensom av indrivningen och förvaltningen av de tor

detta förfarande fastställda avgifterna. Med hänsyn härtill äger stulen vid dess upplösning ävensom

vid tillbakaträdande från nämnda uppgifter att enligt vissa regler övertaga föreningens tillgångar

eller del därav för att användas till likartat ändamål som föreningens.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

101

vända utländsk arbetskraft, får denne anställa honom endast under villkor, att

hans legitimationskort är försett med visst intyg av den föregående arbetsgivaren

eller vederbörande arbetsförmedlingsanstalt. Detta intyg skall innehålla förklaring,

att intet är att invända mot att utlänningen tager anställning å annan

arbetsplats; arbetsgivaren är förpliktad att meddela sådant intyg eller ock

att lämna arbetsförmedlingsanstalten medgivande att avgiva detsamma, såvida

icke. utlänningen lämnat anställningen genom avtalsbrott. I sistnämnda

fall äger anstaltens prövningsnämnd för ärenden rörande utländsk arbetskraft,

efter hörande av arbetsgivaren och utlänningen, ändock medgiva, att den senare

må anställas å annan arbetsplats, därest vägran skulle vara obillig eller

arbetsgivaren eljest uppenbarligen med orätt förvägrat honom intyg.

I fråga om utländska lantarbetare gälla särskilda bestämmelser. Sådan utlänning

får taga anställning utom jordbruket allenast efter medgivande av vederbörande

landsanstalt. Vidare få utländska säsonglantarbetare (landwirtschaftliche

Wanderarbeiter) endast anställas enligt ett av viss statlig myndighet

uppställt normalkontrakt; andra kontrakt äro utan verkan, i den mån de

till nackdel för utlänningen avvika härifrån; i stället för de ogiltiga bestämmelserna

träda motsvarande punkter i normalkontraktet.

Tillstånd för arbetsgivare att använda utländsk arbetskraft är belagt med

avgift; denna avgift ävensom kostnaderna för utlänningens legitimering bäras

av arbetsgivaren, vilken, vid äventyr att tillståndet återkallas, icke äger

fordra gottgörelse härför av den utländska arbetaren.

överträdelse av förordningen straffas med böter intill 10,000 guldmark eller

med fängelse intill 6 månader.

Nu oinförmälda förordning gäller för hela Tyska riket. Tillämpningsföreskrifter

i avseende på Preussen, varigenom särskilt legitimeringsförfarandet

regleras, pläga årligen meddelas av preussiske inrikesministern i cirkulärväg.

För innevarande år gäller cirkuläret den 7 januari 1927. I detsamma föreskrives,

att alla i offentlig eller enskild tjänst sysselsatta utländska arbetare,

för vilkas anställande erfordras tillstånd, skola vara underkastade legitimationstvång.

Legitimering äger rum vid inresan i regel genom tyska arbetarcentralens

gränskontor samt eljest å den ort, där utlänningen har sitt arbete, genom

vissa uppräknade lokalkontor av tyska arbetarcentralen. Utlänning, som redan

befinner sig i riket, är skyldig att legitimera sig senast den 28 februari varje år

och till riket nyinkommen utländsk arbetare utan dröjsmål efter inträffande å

arbetsplatsen.

Legitimation har samma giltighetstid som av landsanstalt för arbetsförmedling

meddelat tillstånd till sysselsättning, dock längst till utgången av år

1927. Upphör arbetsanställningen under denna tid, kan omskrivning för annan

arbetsplats av legitimationskortet ske endast, om det föreligger ett av den

förre arbetsgivaren avgivet hinderslöshetsintyg för ny anställning eller liknande

handling. Det åligger arbetsgivare att vid anställningens upphörande

inom tre dagar lämna skriftlig anmälan härom till den lokala polismyndigheten

ävensom till vederbörande legitimationsmyndighet, till vilken senare myndighet

skall, där arbetaren egenmäktigt lämnat arbetsplatsen, jämväl överlämnas den

avtalsbrytande arbetarens legitimationskort. I fråga om denna skyldighet inskärper

ministern, att tyska arbetarcentralen endast med tillhjälp av dessa anmälningar

är i stånd att genomföra legitimationsförfarandet på ett ändamålsenligt

sätt.

I cirkuläret meddelas även föreskrifter angående fullgörande av skyldighet

för de från förordningens tillämplighet undantagna utlänningarna att anskaffa

frikallelsebevis; dessa äro sålunda ingalunda fritagna från varje motsvarighet

till legitimationstvånget.

I cirkuläret framhålles slutligen, att legitimationsförfarandet ännu icke av

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

de lokala myndigheterna genomförts så noggrant, som ur säkerhets-, sanitära

och sociala synpunkter vore nödvändigt. Polismyndigheterna åläggas därför

att, under medverkan av tjänstemännen vid tyska arbetarcentralen, utöva en oavlåtlig

kontroll å företagen inom distrikten med avseende å legitimationspliktens

efterlevnad. Härvid böra även uppmärksammas bostadsförhållanden inom jordbruket.

Cirkuläret avslutas med en till lantråden riktad hemställan, under särskild

hänvisning till det spända arbetsmarknadsläget samt ifrågakommande politiska

hänsyn, att verka för bestämmelsernas noggranna genomförande.

7. Österrike.

Österrike. Kontrollen över tillströmningen av utländsk arbetskraft har i Österrike sedan

april 1922 utövats i samband med viseringstvånget. I och med. ingången

av år 1926 är behovet av skydd för den inhemska arbetsmarknaden tillgodosett

på ett annat sätt, nämligen genom lagen den 19 december 1925 om tillfällig

inskränkning i fråga om sysselsättande av utländska arbetare och af färsanställda

(Inlandarbeiterschutzgesetz). Denna lag, vars bestämmelser gälla så

länge den utomordentliga arbetslösheten i förbundsområdet anses fortfara,

riktar sig principiellt mot arbetsgivarna och icke mot den utländske arbetaren.

Den senare träffas endast indirekt av lagen och kan sålunda icke drabbas av

straffbestämmelserna för överträdelser.

Enligt huvudstadgandet äger arbetsgivare icke utan vederbörligt tillstånd

sysselsätta arbetare, kontorspersonal o. d. (Angestellte), hembiträde eller lärling,

som icke är österrikisk medborgare eller icke sedan den. 1 januari 1923

oavbrutet uppehållit sig i förbundsområdet.1 Utlänning, som vid lagens ikraftträdande

befann sig inom landet och innehade arbetsanställning, beröres av

stadgandet endast vid nyanställning. Tillstånd behöver icke inhämtas vid extraarbete

eller tillfällig anställning.

Genom särskild bestämmelse bemyndigas förbundskanslersämbetet att i

samråd med vederbörande ministerier förordna om undantag från lagens tilllämplighet

för vissa kategorier av arbetstagare, nämligen a) anställda i internationell

tjänst hos transportföretag, b) lantarbetare och tjänstfolk hos jordbrukare,

c) enstaka grupper av personer, å vilkas tjänsteförhållanden lagen

den 13 juli 1922 om scenarbetsavtal äger tillämpning samt d) bestämda grupper

av arbetstagare inom landet, särskilt i nyuppkomna industrigrenar, för

så vitt deras sysselsättande är lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadsläget

och särskilt önskvärt i folkhushållningens intresse. Enligt detta bemyndigande

har utfärdats en förordning den 18 mars 1926, däri undantag gjorts i fråga

om kategorierna a) och c) ävensom för säsonglantarbetare, som äro anställda

i enlighet med någon med utländsk makt avslutad överenskommelse, samt

tjänstefolk hos bönder. Enligt en tidigare förordning i ämnet den 31 december

1925 vore lantarbetare överhuvud undantagna från lagens tillämplighet. De

nya bestämmelserna rikta sig i främsta rummet mot de slovakiska och galiziska

sockerbetsarbetarna.

Ansökning om tillstånd att sysselsätta utländsk arbetskraft — ansökningen

skall avse bestämd utlänning med uppgivet namn — skall av arbetsgivaren

ingivas i fråga om lånt- och skogsarbetare till landsstyrelsen (Amt der Landesregierung)

och i fråga om andra arbetstagare till den s. b. distriktsindustriknm

mission en. Myndigheten har därefter att inom tre dagar inkomma med

1 Enstaka kortare avbrott i vistelsen i Österrike, som överskrida åtta dagar och under ett år

sammantagna icke belöpa sig till mer än två månader, anses icke såsom > väsentliga och med hänsyn

till lagens syfte beaktansvärda avbrott».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198,

103

ansökningen jämte eget yttrande till förbundskanslersämbetet, som äger meddela

tillstånd. I erforderliga fall skall yttrande inhämtas från vederbörande

förbundsministerier, därvid iakttages, att det paritetiska rådet för arbetslöshetsförsäkring

inom ministeriet för den sociala förvaltningen höres i frågor av

större betydelse för arbetsmarknaden. Förbundskanslersämbetet äger emellertid

bemyndiga vederbörande landshövding (Landeshauptman) att å dess vägnar

meddela definitivt beslut rörande ansökningar, som avse lånt- och skogsarbetare,

och vederbörande distriktsindustrikommission att likaledes å kanslersämbetets

vägnar avvisa ansökning rörande andra arbetstagare i sådana fall,

då förutsättningrna för tillstånd icke föreligga. Sådant bemyndigande kan

underkastas inskränkning och när som helst återkallas. Mot beslut av

distriktsindustrikommission äger arbetsgivaren inom två veckor anföra besvär

hos kanslersämbetet. Av sin befogenhet att delegera dessa ärenden till underlydande

myndigheter har kanslersämbetet redan gjort bruk i viss omfattning,

nämligen därigenom att dessa bemyndigats att avvisa sådana ansökningar, i

fråga om vilka vederbörande granskningskommission icke ansett förutsättningar

för bifall föreligga. Att man icke också meddelat bemyndigande — till

landsstyrelserna — att bevilja tillstånd, beror därpå, att bedömandet av arbetsmarknadsläget

ansetts endast kunna ske från centralt håll.

Landsstyrelse utövar densamma tillkommande uppgifter enligt denna lag

genom en kommission, bestående av landshövdingen eller annan tjänsteman

inom landsstyrelsen såsom ordförande samt vardera två representanter för arbetsgivare

och arbetstagare, vilka utses av landshövdingen efter hörande av

vederbörande organisationer. På motsvarande sätt utses en eller flera kommissioner

för att fullgöra de distriktsindustrikommissionen åliggande uppgifterna;

förslag till ledamöter i dessa avgivas emellertid icke i första hand av

yrkesorganisationerna utan av handels- och industri- samt arbetskamrarna.

Tillstånd meddelas endast om arbetsmarknadsläget tillstädjer det, viktiga

intressen inom folkhushållningen påkalla detsamma eller eljest tungt vägande

skäl tala därför, såsom viktiga familjehänsyn eller humanitära skäl. Det gäller

blott för viss angiven arbetstagare, bestämt yrke och särskild sysselsättning

samt meddelas för begränsad tid, vilken kan förlängas, om förutsättningar för

nytt tillstånd föreligga. Tillståndet kan förknippas med villkor.

Sedan arbetstagaren tillträtt anställningen, är arbetsgivaren skyldig att

inom tre dagar lämna uppgift härom till den myndighet, som meddelat tillståndet.

Även vid anställningens upphörande skall sådan anmälan avgivas.

Arbetsgivarens uppgiftsskyldighet kan utsträckas att gälla dels sådana utlänningar,

som redan vid lagens ikraftträdande voro i hans tjänst, i fråga om

dessas namn, arten och varaktigheten av anställningsförhållandet samt nationalitet,

dels alla andra hos honom sysselsatta arbetstagare med avseende å upplysningar

i allmänhet i lagens syfte, särskilt angående nationaliteten. Först

om arbetsgivaren icke kan giva nöjaktiga upplysningar i sistnämnda hänseende,

inträder skyldighet för arbetstagaren att legitimera sig. Detta åliggande

ävensom plikten att anskaffa bevis om uppehåll i Österrike sedan den 1 januari

1923 utan väsentligt avbrott, utgöra över huvud de enda skyldigheter, som

lagen omedelbart ålägger utlänningen. Påpekas må, att polisföreskrifter rörande

anmälnings- och passväsende icke beröras av denna lag.

Genom särskilt stadgande bemyndigas förbundsregeringen att, om annan

stat behandlar österrikiska medborgare ogynnsamt i de av lagen åsyftade hänseenden,

genom förordning förklara nämnda statsmedborgare underkastade lagens

tillämplighet, även om de eljest skulle vara därifrån undantagna, ävensom

föreskriva, att meddelat tillstånd för sådana statsmedborgare när som helst

må kunna återkallas. Å andra sidan medgiver lagen avslutande av ömsesidiga

överenskommelser, som genomföra lindringar i fråga om rätten till yrkesut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tjecko
slovakien.

Schweiz.

104 Kungl. Maj ds proposition nr 198.

övning och härigenom i större eller mindre omfattning partiellt suspendera

desnsamma.

Överträdelse av föreskrifterna i denna lag eller med stöd härav utfärdade

förordningar straffas, där icke gärning föreligger, som skall dömas enligt

strafflagen, med böter intill 1,000 skilling eller frihetsstraff (»arrest») intill

3 månader.

8. Tjeckoslovakien.

Någon speciell lagstiftning rörande utlänningars arbetsanställning förefinnes

icke i Tjeckoslovakien. Man har emellertid sökt vinna erforderligt skydd

för hemarbetsmarknaden genom administrativa åtgärder. I denna väg har man

fått till stånd en ordning, enligt vilken det för en utlänning, som vill inresa

i landet i och för arbetsanställning, är nödvändigt att dessförinnan inhämta

tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten (Landeszentralarbeitsamt). Ansökning

härom ingives av den blivande arbetsgivaren. Praxis i fråga om

prövningen av ansökningarna betecknas såsom rigorös. Sålunda avslås exempelvis

utan vidare framställningar rörande icke kvalificerad arbetskraft. Vägras

begärt tillstånd, förses utlänningens pass med anteckningen: »Ogiltigt för

arbetsanställning.» _ Tager utlänningen ändock arbetsanställning, äventyrar

han, att polismyndigheten, på hemställan av den centrala arbetsmyndigheten,

tvingar honom att lämna anställningen. I överensstämmelse med denna praxis

måste varje utlänning, som antagit arbetsanställning efter viss dag, nämligen

den 30 april 1923, kunna uppvisa tillstånd av den centrala arbetsmyndigheten.

Genom förordning i juni 1925 föreskrives, att tillstånd att anställa utländsk

arbetskraft är belagt med avgift, växlande mellan 20 och 1,000 Krönen. Inom

dessa gränser avgör socialministeriet efter fritt bedömande avgiftens storlek i

det enskilda fallet.

9. Schweiz.

Gällande bestämmelser för hela edsförbundet rörande övervakande av utlänningar

äro meddelade i förordningen den 29 november 1921 om kontrollen

av utlänningar, med ändringar den 7 december 1925. För beträdande av schweiziskt

område erfordras för utlänning pass eller, undantagsvis, härmed likvärdig

handling, som ådagalägger innehavarens nationalitet samt hans rätt att

när som helst återvända till hemlandet eller senaste uppehållsland. Å denna

handling skall anteckning göras om ändamålet med inresan. Pass skall vara

viserat av behörig schweizisk förbundsmyndighet, därest icke förbundsrådet

annorlunda beslutat. Visering ger endast rätt att överskrida gränsen. Inom

åtta dagar efter ankomsten till landet skall ansökning om uppehålls- eller

bosättningstillstånd. göras hos polismyndigheten i uppehållsorten. Är ändamålet

med inresan icke bosättning eller bedrivande av förvärvsarbete och bor

utlänningen å hotell, pensionat, sanatorium e. d., är ifrågavarande frist utsträckt

till tre månader. I dessa fall är innehavaren av hotellet anmälnings

pliktig liksom numera även arbetsgivare, hos vilken utlänning antagit arbetsanställning.

Uppehålls- och bosättningstillstånd meddelas av de kantonala myndigheterna.

Har utlänning för avsikt att antaga arbetsanställning, skall yttrande inhämtas

från arbetsförmedlingsanstalt före meddelande av härför erforderligt tillstånd.

Dylik anstalt har enligt gällande reglemente av år 1923 att göra sär
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

105

skilt noggrann undersökning för att inom landet finna lämplig arbetskraft till

lediganmäld plats, då det gäller att förhindra, att platsen besattes av utlänning.

Med avseende härå föreskrives uttryckligen, att erforderligt tillstånd för utländsk

arbetskraft icke må meddelas, utan att arbetsplatsen varit upptagen å

den schweiziska riskvakanslistan. Det är förbjudet att antaga arbetsanställning

utan tillstånd. Även för annan yrkes- eller förvärvsverksamhet erfordras

tillstånd, om verksamheten utövas under mer än åtta dagar. Tillstånd avser

visst slag av verksamhet, varför nytt tillstånd fordras vid ombyte.

Av förbundsrådets motivering till förslaget till den numera genomförda författningsändringen

framgår avsikten att för framtiden förhindra bosättning

av utlänningar i landet. Beviljande av bo.sättningstillstånd torde, om dessa intentioner

fullföljas, endast komma att ske i undantagsfall. — Det bör måhända

framhållas, att bosättningstillstånd icke egentligen motsvarar tillstånd att

förhyra bostad, utan att bestämmelserna härom snarast utgöra ett medel till

förhindrande av att utländska undersåtar varaktigt slå ned sina bopålar inom

landet,_ skyddsbestämmelser, som givetvis föranletts av det starka tilloppet till

Schweiz.. av flyktingar och andra utländska undersåtar. Bestämmelserna kunna

alltså betecknas såsom immigrationspolitiska åtgärder.

Ansökning om uppehåll och bosättning göres skriftligen med biläggande av

legitimationshandlingar, frejdebetyg och utdrag ur hemlandets straffregister.

Av kanton meddelat tillstånd, kan inom en månad upphävas av den centrala

passbyrån; detta gäller dock icke tillstånd för säsongarbetare för den löpande

säsongen samt för hembiträden för en tid av två år. Det av kantonen lämnade

tillståndet blir .definitivt först efter en månad, och före utgången av denna

tid äger utlänningen icke utöva förvärvsverksamhet, såvida icke kantonen i

trängande fall meddelat provisoriskt tillstånd. Om kanton vägrat tillstånd,

har den centrala passb5^rån icke rätt att göra ändring härutinnan.

överuppsikten över handhavandet av främlingskontrollen utövas av förbundets

justitie- och polisdepartement, som utgör sista besvärsinstans i beslut enligt

förordningen och som även har att verkställa beslutade utvisningar. Den

närmaste övervakningen fullgöres av förbundets centrala passbyrå, vilken därjämte

har speciella uppgifter i fråga om denna kontroll, nämligen att meddela

de lokala myndigheterna uppgifter om misstänkta och om personer, som förvägrats

rätt till uppehåll, samt att utöva viss tillsyn över dessa, ävensom att

företaga prövning av kantonala beslut om uppehållstillstånd och bosättning.

Den, som i avsikt att vilseleda organen för främlingskontrollen använder eller

anskaffar falska legitimationshandlingar, straffas med fängelse intill ett år.

Beträdande eller kvarstannande å schweiziskt område genom kringgående av

meddelade föreskrifter straffas med fängelse intill sextio dagar eller med böter

intill 5,000 francs, vilka straff kunna förenas. Samma straff är stadgat

för lämnande av falska uppgifter rörande förutsättningarna för utlännings ineller

utresa, uppehåll eller bosättning i Schweiz samt för underlåtenhet att fullgöra

stadgat anmälningstvång. Andra överträdelser mot förordningen eller

med stöd härav meddelade föreskrifter äro belagda med bötesstraff, högst

2,000 francs.

Utlänning, som gjort sig skyldig till överträdelse mot bestämmelserna i förordningen

och avreser ur riket, kan förpliktas att ställa säkerhet intill 5,000

francs. Undandrager han sig rättspåföljden för sin förseelse, tillfaller säkerheten

vederbörande kanton.

Om en utlännings legitimationshandlingar förlora giltighet, upphör meddelat

tillstånd till bosättning eller uppehåll att gälla, och kan utlänning, som

icke innehar tillfredsställande legitimationshandlingar, föras över gränsen. De

kantonala polismyndigheterna äro dock berättigade att undantagsvis utställa

s. k. toleranstillstånd för utlänning, som icke innehar legitimationshandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kung!. Maj.ts proposition nr 198.

Utvisning av utlänning enligt förbundsförfattningen beslutas av förbundsrådet.

I och för utvisning i denna ordning skall till förbundsrådet göras anmälan

om utlänningar, vilka genom sina åtgöranden störa, försvåra eller hindra

landets försörjning med livsmedel eller andra oumbärliga förnödenheter. Utvisning

kan även ske i enlighet med den kantonala lagstiftningen, vilket då

sker genom de kantonala myndigheterna. Dessa äro vidare behöriga att besluta

utvisning på grund av underlåten anmälan, uppgiftsvägran, oriktiga upplysningar.

överträdelse av föreskrifter samt otillfredsställande bevisning, att ändamålet

med vistelsen är utan anmärkning eller icke stridande mot Schweiz’

intressen. Om utvisning icke kan verkställas, kan interneringsförfarande tillgripas

mot den, som utvisningsbeslutet avser.

I en till förbundsförsamlingen den 8 februari 1926 lämnad redogörelse för

syftet med de i slutet av år 1925 vidtagna ändringarna i förordningen meddelade

förbundspresidenten, att grannländerna Italien, Tyskland och Österrike

under år 1925 framställt förslag om ömsesidigt slopande av viseringstvånget.

Då detta tvång principiellt numera endast hade till ändamål att hindra en

massinvandring av utländska arbetare och sådan invandring främst vore att

befara från dessa länder, hade förbundsregeringen ansett sig höra dryfta frågan

med kantonerna vid en konferens i september 1925. Härvid hade framgått,

att sympatier förefunnits för viseringstvångets upphävande i fråga om

kortare uppehåll för resande, medan däremot stark betänksamhet rått i fråga

om arbetssökande, enär man hyste tvivel om den inre kontrollens effektivitet.

Noggranna undersökningar hade också övertygat regeringen, att en förenkling

av formaliteterna för inresa av grannländernas medborgare förutsatte en förbättrad

inre kontroll. Enbart den faktiska — om ock icke rättsliga — möjligheten

för arbetssökande utlänningar att inkomma i Schweiz utan visering

syntes medföra, att tyngdpunkten för utlänningskontrollen komme att överflyttas

från gränsmyndigheterna till den inre kontrollen. Vid denna gällde det

framför allt att hastigt kunna konstatera ändamålet med uppehållet samt att

binda utlänningen vid den uppgivna anledningen. Så länge viseringstvånget

existerade, antecknades resans ändamål på passet av vederbörande viseringsmyndighet;

upphävdes detta tvång borde anteckningen ske genom den lokala

polismyndigheten. Såsom kontroll härvid hade införts skyldighet för arbetsgivare

att göra anmälan angående hos honom anställd utländsk arbetskraft.

Vid utarbetande av de nya bestämmelserna hade till en början föreslagits förbud

för arbetsgivare att anställa andra utlänningar än sådana, som erhållit

tillstånd att taga arbetsanställning. Med hänsyn till goda erfarenheter från

kantonen Basel rörande den därstädes tillämpade anmälningsplikten för arbetsgivare

vid dylik anställning, hade man vid genomförande av kontrollen

jämväl inom andra delar av förbundsområdet kunnat stanna vid en dylik anmälningsskyldighet.

På grund av klagomål från arbetsförmedlingsanstalterna hade införts en ny

föreskrift, som gåve tydligt uttryck för den kantonala polismyndighetens skyldighet

att rådfråga dessa anstalter före meddelande av tillstånd att antaga

arbetsanställning. Det förutsattes, att härvid en närmare personlig kontakt

skulle komma till stånd mellan dessa båda organ.

10. Polen.

I Polen har den 10 augusti 1926 utfärdats en förordning angående utlänningar,

vilken förordning gäller från och med den 1 januari 1927. Endast med

särskilt tillstånd äger en utlänning inresa i, genomresa eller uppehålla sig i

riket. Dylikt tillstånd kan förvägras, därest utlänningens vistelse i landet

Polen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 198.

107

innebär fara för rikets säkerhet och den offentliga ordningen, därest han inom

eller utom riket dömts för vissa brott, därest han utvisats ur riket, därest han

med hänsyn till den allmänna hälsovården anses mindre önskvärd eller därest

han är medellös.

Tillstånd att inresa i landet och att uppehålla sig därstädes under kortare

tid meddelas av konsularämbetsman. Dylikt tillstånd meddelas för viss tid

och kan förlängas genom beslut av förvaltningsmyndighet.

Tillstånd att bosätta sig i riket meddelas av högre förvaltningsmyndighet.

Dylikt tillstånd måste av utlänning förvärvas före inresa och förmedlas genom

konsul. Undantagsvis kan ett tillstånd för kortare tid förvandlas till bosättningstillstånd.

Klagan över förvägrat tillstånd må ej föras.

Utlänning är underkastad anmälnings- och registreringsplikt. Anmälan

skall ske omedelbart efter inresan eller ombyte av vistelsort. Registrering sker

en gång och fordrar personlig närvaro. I inrikesministeriet föres ett centralregister

över utlänningar. Över registreringen erhåller utlänningen ett bevis.

Utlänning kan utvisas, om han ej ställer sig förordningens bestämmelser till

efterrättelse eller om hans vistelse i landet befinnes olämplig med hänsyn till

statens intressen. Kostnaden för utvisningen skall bestridas av den utvisade.

I visst fall må klagan föras över utvisningsbeslut.

Med hänsyn till statens säkerhet eller av politiska, närings- eller hälsovårdsskäl

kan ministerrådet tillfälligtvis meddela inskränkande bestämmelser beträffande

utlännings inresa, uppehåll, utresa eller genomresa. Dessa inskränkningar

kunna avse avstängning av gränstrafiken, förbud att uppehålla sig å

vissa områden, rörelsefrihet inom riket eller särskilda kontrollbestämmelser.

Fängelsestraff intill ett år eller böter kunna drabba den, som begagnar falska

handlingar, som mot bättre vetande lämnar oriktiga uppgifter, som utan

tillstånd överskrider gränsen, som begagnar andras handlingar eller förhjälper

annan att förskaffa sig dylika å andra utställda handlingar i och för legitimation,

som döljer sig för att undgå utvisning eller återvänder till riket, ehuru

han utvisats, och slutligen den, som gör sig skyldig till delaktighet i eller försök

till nu nämnd handling. För andra överträdelser är straffet mindre.

Vissa utlänningar kunna befrias från alla eller några av förordningens bestämmelser.

11. Amerikas Förenta Stater.

Bestämmelser om utlänningars tillträde till Amerikas förenta stater innehållas

i Immigration Ad of 1924, den s. k. kvotlagen. Denna lag trädde i

kraft den 1 juli 1924 och gäller för obestämd tid.

Till grund för den begränsning av immigrationen, som är avsedd med lagen,

ligger den s. k. kvotprincipen. Det antal personer, som tillåtes immigrera

från ett visst land, får ej överstiga en kvot, som erhållits genom en på visst

sätt verkställd beräkning. Med immigrant menas varje utlänning, som reser

från en plats utanför Förenta staterna med detta land som destination, med

undantag likväl av

1) en i främmande regerings tjänst anställd person, hans familj, tjänare och

anställda,

2) en utlänning på tillfälligt besök som turist, i affärer eller för nöjes skull,

3) en utlänning stadd på direkt genomresa,

4) en utlänning, som förut lagligen inkommit i landet och reser från en

plats i Förenta staterna till en annan genom närliggande främmande land,

5) en bona fide utländsk sjöman, anställd i denna egeskap å till Förenta

staterna anländande fartyg, som önskar där temporärt landstiga endast för att

söka ny hyra,

Amerikas

Fören ta

Stater.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

6) en utlänning, som äger inresa i Förenta staterna för att endast idka handel

i överensstämmelse med ett gällande handels- och sjöfartsavtal.

Immigranterna indelas i quota och non-quota immigranter.

Non-quota immigranter äro följande, nämligen:

1) ett ogift barn under 18 år eller hustrun till en person, som vid ingivandet

av den för sådana familjemedlemmars inresa nödvändiga ansökan till Commissioner

General of Immigration är amerikansk medborgare och bosatt där i

landet,

2) en immigrant, som förut lagligen inkommit i landet och återvänder från

tillfälligt besök i annat land,

3) en immigrant, född i vissa amerikanska länder,

4) en immigrant, som under åtminstone två år före ansökan om inresetillstånd

har varit präst i något kyrkosamfund och vill resa till Förenta staterna

i denna egenskap, eller varit lärare vid skola, akademi, seminarium eller universitet

och ämnar besöka Förenta staterna i denna egenskap; likaså en sådan resandes

hustru och ogifta barn under 18 år, därest de medfölja eller senare inresa

till honom, samt

5) en immigrant, som är bona fide studerande, åtminstone 15 år gammal, som

vill inresa uteslutande för studier vid skola, college, akademi, seminarium eller

universitet.

Alla immigranter, som ej äro att betrakta som non-quota immigranter, äro

quota immigranter. Det är i lagen särskilt angivet, att en person, som icke

i lagen uttryckligen är angiven som non-quota immigrant eller icke-immigrant,

icke får lämnas tillträde såsom tillhörande dessa kategorier.

Vid utställande av immigrationsvisa skall företräde lämnas vissa personer,

nämligen

1) en quota immigrant, som är ett ogift barn under 21 år, fader, moder, man

eller hustru till en amerikansk medborgare, som är minst 21 år gammal, samt

2) en quota immigrant kunnig i jordbruk, hans hustru och hans av honom

underhållna barn under 16 år, därest de medfölja eller senare inresa till honom.

De under 1) uppräknade immigranterna hava ingen företrädesrätt över de

under 2) angivna. Antalet fall, varå företrädesrätten tillämpats, får ej överstiga

hälften av årskvoten.

Ansökan om immigrationsvisum göres hos den amerikanske konsuln. Därvid

skola lämnas noggranna personaluppgifter samt uppgifter bl. a. om ändamålet

med resan, om sökanden varit i fängelse eller åtnjutit fattigvård och om

han eller någon av hans förändrar varit intagen å anstalt för sinnessjuka. Uppgifterna

skola bekräftas med ed. Ansökningarna skola granskas av konsuln,

som, därest hinder ej möter, i regel utfärdar immigrationsvisum. Dylikt visum

utgör bevis för att immigranten tillsvidare godtagits. Enligt lagen skall dylikt

visum ej utfärdas, om det av immigrantens uppgifter eller företedda handlingar

framgår, att immigranten icke kan vinna tillträde under immigrationslagarna,

om ansökningen icke uppfyller givna föreskrifter eller om konsuln har anledning

antaga, att immigranten icke kan vinna tillträde. I vissa fall får konsuln

utfärda visum först efter bemyndigande av utrikesdepartementet, nämligen

då immigranten är under 18 år eller hustru till en i Amerika bosatt amerikansk

medborgare och åberopar denna omständighet för tillträde såsom nonquota

immigrant eller då immigranten påyrkar företräde till vanligt visum

på grund av släktskap med amerikansk medborgare. Även om visum utfärdats,

kan immigranten avvisas vid ankomsten till Amerika. Inresetillståndet

skall begagnas inom viss tid, högst fyra månader. Immigranten skall innehava

pass, vilket dock ej behöver viseras.

Varje utlänning, som ej varit berättigad att inkomma i landet eller tvärstanna!

utöver medgiven tid, skall utvisas. Tillträde till landet, vilket med
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts proposition nr 198.

109

givits på grund av en undantagsbestämmelse, skall nämligen endast gälla för

viss tid och är underkastat vissa villkor.

Lagen innehåller straffbestämmelser för olaglig befordran av immigranter.

Förfalskning av immigrationsvisa, användande av falskt namn i samband

med inresa till Förenta staterna, bekräftande med ed av medvetet falska uppgifter

m. fl. brott äro belagda med böter intill 10,000 dollars eller fängelse i

fem år, eller bådadera.

I lagen givas vissa regler, till utlänningens nackdel, angående bevisbördans

fördelning i vissa mål. När en utlänning söker vinna inträde i Förenta staterna,

skall det alltid anses åligga honom att bevisa, att ingen exklusionsklausul

är tillämplig å fallet, och icke de amerikanska myndigheterna att bevisa motsatsen.

I varje deportationsmål mot en utlänning skall denne, för att hindra

deportationen, lyckas bevisa, att han inkommit i landet på lagligt sätt, genom

styrkande av tiden, platsen och sättet för inresan. Utlänningen skall dock

härvid äga tillgång till sitt immigrationsvisum och andra i arbetsdepartementet

förvarade handlingar angående inresan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa i riket.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller, där

Konungen förordnat att viss annan legitimationshandling må gälla såsom pass,

med sådan handling.

Legitimationshandling, varom i första stycket sägs, skall, där ej Konungen

annorlunda förordnar, vara försedd med påteckning av svensk myndighet

(visering).

Skyldighet att vara försedd med legitimationshandling gäller ej för barn

under sexton år, som åtföljer vuxen person, om vilken här är fråga.

2 §•

Utlänning, som ämnar antaga arbetsanställning här i riket, äger ej hit inkomma,

med mindre hans legitimationshandling är försedd med visering, som

ej innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller med bevis om arbetstillstånd.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig

hos polismyndighet i den gräns- eller kustort, dit han från utrikes ort först anländer.

Därvid skall utlänningen uppvisa sin legitimationshandling ävensom

meddela de upplysningar polismyndigheten avfordrar honom. Utlänning, vilkens

legitimationshandling ej är försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd

eller vilkens legitimationshandling är viserad med förbud att här antaga

arbetsanställning, åligger därjämte att meddela skriftlig uppgift enligt

fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

111

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §.

Beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, skall vad i 1 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

5 §.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning, som uppehåller sig här i riket, att på kallelse personligen

inställa sig hos polismyndighet för meddelande av upplysningar, som

angå hans vistelse här i riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller

underordnad polispersonal uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

Utlänning äger icke rätt att uppehålla sig här i riket under längre tid än tre

månader, med mindre för honom meddelad visering gäller för längre tid eller

han därtill erhållit tillstånd (uppehållstillstånd).

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av Konungens befallningshavande i det län, där

utlänningen vistas.

Ansökning om uppehållstillstånd skall ingivas eller i betalt brev insändas

till polismyndigheten i den ort, där utlänningen vistas; och åligger det polismyndigheten

att med eget yttrande översända ansökningen till Konungens befallningshavande.

9 §.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

Har denna handling icke inkommit till Konungens befallningshavande,

åligger det Konungens befallningshavande att om uppehållstillståndet underrätta

polismyndigheten, som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis

om detsamma.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ansökning

och beslut rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

11 §•

Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning lämnar riket, skall han hos polismyndighet i den gräns- eller

kustort, från vilken han avreser, uppvisa sin legitimationshandling.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Eungl. Maj ds proposition nr 198.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning här i riket.

13 §.

Utlänning äger icke att här i riket antaga eller innehava anställning i annans

tjänst (arbetsanställning), med mindre för honom meddelats visering, som ej

innefattar förbud att här antaga sådan anställning, eller han därtill erhållit

tillstånd (arbetstillstånd).

14 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan beslut meddelas i ärende

angående arbetstillstånd, skall socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen

brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta

yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt inom den ort, där arbetsanställningen

skall ske, och bör socialstyrelsen, när skäl därtill äro, bereda

sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i

fråga tillfälle att avgiva yttrande.

15 §.

Ansökning om arbetstillstånd må göras av den arbetssökande utlänningen

eller ock av arbetsgivare, som önskar anställa utlänningen i sin tjänst. Dylik

ansökning skall ingivas eller i betalt brev insändas, om utlänningen befinner

sig utom riket, till svensk beskickning eller avlönad svensk konsul i det land,

där utlänningen vistas, och i annat fall till polismyndigheten i den ort, där

anställningen önskas; och åligger det nu nämnd myndighet att med eget yttrande

översända ansökningen till socialstyrelsen.

16 §.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och för viss utlänning samt skall

avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

Har denna handling icke inkommit till socialstyrelsen, åligger det styrelsen att

om arbetstillståndet underrätta vederbörande beskickning, konsul eller polismyndighet,

som har att, då handlingen företes, därå teckna bevis om detsamma.

17 §.

Yad i 14—16 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ansökning

och beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

18 §.

Arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

19 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

20 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt

att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

113

annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller

annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter

avvisas av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka

sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här

ärligen vinna försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är

kant, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att

utlänningen skulle^ komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig

verksamhet, då må ock avvisning ske vid utlänningens ankomst till riket

eller omedelbart därefter.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk

medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse utomlands eller eljest

gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt i annat land, må avvisas

på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

21 §.

Söker utlänning, som från riket utvisats, att hit återvända utan att han därtill

erhållit Konungens tillstånd, må han vid ankomsten till riket avvisas av

polismyndighet.

22 §.

Saknar utlänning behörig legitimationshandling eller är hans legitimationshandling

ej försedd med erforderlig visering eller bevis om arbetstillstånd,

där så är föreskrivet, eller uraktlåter utlänning att iakttaga vad honom enligt

3 § åligger, eller lämnar utlänning vid fullgörande av anmälningsskyldighet,

varom i samma paragraf sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, må han vid

ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas av polismyndighet.

23 §.

Är anledning antaga, att utlänning, som ankommer till riket, till men för

rikets säkerhet tjänar främmande makts intressen eller att hans verksamhet

eljest är ägnad att skada riket, skall polismyndighet härom ofördröjligen

gorå anmälan hos Konungens befallningshavande, som besluter, huruvida utlänningen

skall avvisas eller med honom skall förfaras på annat sätt. I avvaktan

på Konungens befa.llningshavandes beslut äger polismyndigheten taga

utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

Över beslut, som nu nämnts, må klagan ej föras.

24 §.

_ Finnes i fall, som i 20—22 §§ sägs, avvisning böra äga rum, skall till utlänningen

överlämnas skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför;

och skall beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att

iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga över avvisningen, äger han hos Konungens befallningshavande

anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens

befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående

avvisningen tillställts klaganden; denne likväl obetaget att på eget äventyr

i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt,

att de dit inkomma inom nämnda tid.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 höft. (Nr 198.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

25 §.

Aro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande

infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,

som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där detsamma

icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande

snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut ma klagan ej föras.

26 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han ankommit

hit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom att landet är

avlägset beläget eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, ma intill dess sadant kan ske, utlänningen

tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

27 §.

Kvarbliver utlänning efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här

i riket, utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, eller underlåter han,

efter det sådan ansökning avslagits, att inom skälig tid lämna riket, skall polismyndigheten

förelägga honom att inom viss kortare tid avresa från riket.

Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall polismyndigheten härom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande, som äger förordna om

utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på Konungens befallningshavandes

beslut äger polismyndigheten, där särskilda skäl äro, taga utlänningen

i förvar eller ställa honom under uppsikt.

över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

28 §.

Där i annat fall än i 22 § sägs utlänning uraktlåter att fullgöra honom på

grund av denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse aliggande

anmälningsskvldighet eller vid anmälan eller i ansökningsärende, varom

i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse är fråga,

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift, eller uraktlåter att ställa, sig till

efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag ma i övrigt vara

föreskrivet rörande hans vistande här i riket, skall polismyndigheten härom

ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som efter omständigheterna

må förordna om utlänningens förpassning ur riket eller, där sådan

förpassning lämpligen icke kan verkställas eller eljest icke finnes höra äga

rum om utlänningens ställande under åtal för vad han låtit komma sig till last.

I avvaktan på Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten

vidtaga åtgärd, som i 27 § första stycket sista punkten sägs.

Samma lag vare, där utlänning antager eller innehar arbetsanstallnmg utan

att därtill hava erhållit tillstånd.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

115

29 §•

varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur riket, skall innehålla

de skal, a vilka beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande

i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka

ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är

utlänningen tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

30 §.

Har beslut meddelats, varigenom utlänning förklarats skola förpassas ur

riket, må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet

delgavs honom, inför Konungens befallningshavande avgiva förklaring,

att han åtnöjes med beslutet. Förvaras utlänningen i häkte, må förklaringen i

vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet;

och åligger det den myndighet, inför vilken förklaring avgivits, att ofördröjligen

insända underrättelse därom till Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

31 §•

Vill utlänning, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats

skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter

det beslutet delgavs honom, till Konungens befallningshavande ingiva sina

till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären

må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet.

Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens

befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens

befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan,

jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till

justitiedepartementet.

32 §.

Har den omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,

inträffat inom en månad efter det utlänningen ankommit till riket, skall

beslutet gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes

försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter

däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget eller han där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras

till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det

land, varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga,

som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall

Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

33 §.

Konungens befallningshavande må meddela, förordnande om utvisning från

riket av följande utlänningar, nämligen:

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa ock

den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande

av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkessmässigt övande

av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; _

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid d^- lik handel eller för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller för

det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under

sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara

av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 34 § sägs, i

ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utstandet stråt!

blivit f Tigi ven; „ . ,

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem aren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag

om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skalig hänsyn .agas

till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,

han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast

förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej for det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro. ...... .. ■,

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, ar särskilt

stadgat.

34 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 33 § sägs, skall

Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen sa malt

ske kan, inställes till ''förhör inför Konungens befallningshavande; dock ma, dar

utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsman^ uppsikt,

förhöret efter Konungens befallningshavandes beprovande kunna hallas

aVNär omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. , „ .. , o, • .

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, dar han sa askar, åtnjuta

hiälp. Är han ej på fri fot och säger han sig ej sjalv kunna anskaffa biträde,

skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda

h°Ö°vCT förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande

Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart adomt

frihetsstraff skall iakttagas, att. så framt ej särskilda hinder mota., ärendet

hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt att dar till utvisning

dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

35 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 33 §, skall anmälan därom goras hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, ma polismyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 198.

117

digheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande.

36 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr, som i 43 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända

till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna

vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt

tillställa honom skriftligt utslag, så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,

skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

37 §.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes utslag i ärende rörande

utvisning samt i fråga om verkställighet av utvisning skall med undantag

av bestämmelsen i 32 § första stycket gälla vad i denna lag stadgas om

utlännings förpassning ur riket; dock att vid klagan, som här avses, besvären

skola insändas till nedre justitierevisionen.

38 §.

Där sådaDt av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör

i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i

fråga om sådant förhör vad i 34 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När

omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf

sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott.

39 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 38 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan

hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna

därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

40 §.

Uraktlåter någon att fullgöra honom på grund av denna lag eller med

slöd av denna lag meddelad bestämmelse åliggande anmälningsskyldighet,

straffes med böter från och med tio till och fem hundra kronor.

Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,

varom i denna lag eller med stöd av denna lag meddelad bestämmelse

är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och

med tio till och med fem tusen kronor.

Har utlänning i annat avseende än i första stycket sägs uraktlåtit att ställa

sig till efterrättelse vad i denna lag är eller med stöd av denna lag må vara

föreskrivet rörande hans vistande här i riket, straffes med böter från och med

tio till och med fem tusen kronor.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung1. Maj:ts proposition nr 198.

41 §.

Antager eller innehar utlänning arbetsanställning utan att därtill hava erhållit

tillstånd, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra

kronor.

Till enahanda straff är arbetsgivare förfallen, där han anställer utlänning,

som icke erhållit tillstånd att antaga anställningen.

42 §.

Den, som förhjälper utlänning, vilken icke innehar behörig legitimationshandling,

att inkomma i riket, straffes med böter från och med tio till och

med fem tusen kronor.

43 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han

därtill erhållit Konungens tillstånd, straffes med fängelse i högst sex månader.

Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras ur riket; och

skall därvid förfaras enligt de i 32 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall

tagas i häkte.

44 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmärs

i 40—42 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

45 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare. Utan förordnande

av Konungens befallningshavande må dock ej åtalas förseelse, som

avses i 40 eller 41 §.

Åtal för förseelse, som i 40—42 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,

därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där

sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal

jämlikt 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §.

Av böter, som ådömas enligt 42 §, tillfälle en tredjedel, dock högst fem

hundra kronor, åklagaren och återstoden kronan. I andra fall än nu sagts

skola böter enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

47 §.

Varder utlänning avvisad, ur riket förpassad eller utvisad, är han skyldig

gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

48 §.

Har utlänning, varom i 20—22 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och

voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198

119

utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,

befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom

till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke

äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder

till nämnda land.

49 §.

Har arbetsgivare låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom

i sin tjänst och varder utlänningen avvisad eller ur riket förpassad på

grund därav att han ej erhållit tillstånd att antaga arbetsanställning, är

arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande

till den utländska ort, dit han sändes.

50 §.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde eller landsfiskal

samt i stad magistrat eller stadsstyrelse, poliskammare, polismästare, stadsfiskal

eller chef för detektiv polisavdelning så ock beträffande såväl land som

stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande

särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar.

51 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som

må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

52 §.

Endast i den mån Konungen förordnar äga bestämmelserna i denna lag tilllämpning

å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade

konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning.

Beträffande främmande makters kurirer äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter.

53 §.

Konungen äger meddela befrielse från skyldighet för utlänning att vara försedd

med legitimationshandling och må Konungen i samband därmed meddela

de särskilda föreskrifter, som finnas nödiga.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed

äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras

för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 34 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadganden,

vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken visering

eller i kungörelsen den 4 september 1926 (nr 411) om övervakande av utlänningar

i riket omförmäld uppehållshok då ej erfordras, skall anses hava erhållit

uppehållstillstånd, gällande tills vidare.

Utlänning, som den 1 januari 1928 vistas här i riket och för vilken sådan

uppehållshok, som ovan nämnts, utfärdats att gälla jämväl för tid efter nämnda

dag, äger att utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket under

den tid, uppehållsboken är gällande.

Uppehållshok må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den polismyndighet,

som utfärdat boken, eller av Konungens befallningshavande. över Konungens

befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

Utlänning, som sedan den 30 september 1926 vistas här i riket och för vilken

visering då icke erfordrades, skall anses hava erhållit arbetstillstånd,

gällande tills vidare. Utlänning, för vilken vid nämnda tid visering erfordrades,

skall, därest han då innehade visering, som ej innefattar förbud att här

antaga arbetsanställning, anses hava erhållit dylikt tillstånd för den tid, viseringen

är gällande.

Från denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undantag, som

må föranledas av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits

före lagens trädande i kraft.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars

1927.

N ä Tvär ande:

justitierådet ton Seth,

justi tierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-GtllbnbIga,

justitierådet Albxanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 februari

1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande .skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet G. Siljeström.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet och dess .särskilda ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken lagrådets övriga ledamöter i huvudsak

instämde:

I likhet med den lag som för närvarande reglerar utlännings tillträde till

riket och vistelse härstädes, den vanligen s. k. utvisningslagen av den 14 september

1914, innehåller förslaget (i Öl §) bestämmelse att under krigstid eller

då det eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt Konungen

äger i dessa ämnen förordna så som det finnes nödigt. Förslaget i alla dess

övriga delar innefattar alltså den ordning som anses vara den för normala förhållanden

nyttiga och behövliga; det bör härutinnan följaktligen jämföras icke

med vad under närmast föregående tid gällt i kraft av kungörelser, som med

stöd av ovannämnda stadgande i 1914 års lag utfärdats för utomordentliga förhållanden,

utan med innehållet i denna lag själv. Anställer man en sådan jämförelse

med vad som för tretton år sedan ansågs motsvara behovet och rättsuppfattningen,

blir det väsentliga resultatet följande.

Enligt 1914 års lag äger utan passtvång envar utlänning fritt tillträde till

riket, med undantag av dem som tillhöra vissa element av samhällenas drägg:

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

bettlare, vaneförbrytare, bondfångare, prostituerade, sutenörer, ävensom av dem

som måste antagas sakna möjlighet att här vinna ärlig försörjning. Skyldighet

att anmäla sin hitkomst eller under vistelsen härstädes sin vistelseort och

adress har utlänningen icke. Han äger kvarbliva här så länge han ej visat sig

tillhöra de nyssnämnda samhällsparasiternas kategori eller här gjort sig skyldig

till eller befunnits utomlands under de sista fem åren vara dömd för svårare

brott eller här idkat olaga gårdfarihandel eller liknande, i vilka fall han

kan utvisas med förbud att återkomma; har han fallit fattigvården till last kan

han hemsändas. Vid sidan av nyss nämnda, s. k. administrativa utvisning,

varom i första instans länsstyrelse äger besluta, tillkommer Konungen rätt till

politisk utvisning (»av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse»).

-— I fråga om utlännings rätt att här försörja sig genom yrkesutövning

gälla enligt näringsförfattningarna vissa inskränkningar, vilka dock med oväsentliga

undantag icke innefatta hinder för honom att här taga arbetsanställning

hos annan.

Enligt förslaget råder passtvång och där Konungen så förordnar jämväl viseringstvång.

Viseringen är tydligen avsedd att meddelas för bestämd tid,

varefter förnyelse måste utverkas. Men även ett pass som bereder utlänning

tillträde till riket utan förbehåll om visering medför ej rätt till längre uppehåll

i riket än tre månader; efter denna tids förlopp erfordras ett av socialstyrelsen

meddelat uppehållstillstånd, givet för bestämd tid varje gång. Över

vägran att meddela sådant tillstånd må klagan ej föras. Några grunder

efter vilka ansökan om uppehållstillstånd skall prövas finnas ej i lagförslaget

angivna. De — för övrigd ytterst allmänt hållna — uttalanden som

göras i remissprotokollet sakna all motsvarighet i lagtexten. Ej heller antydes

att anvisningar i ämnet skola utfärdas i administrativ väg. -— Vid hitkomsten

skall utlänning genast personligen legitimera sig hos polismyndighet och lämna

alla upplysningar som avfordras honom. På kallelse har han under vistelsen

här att åter inställa sig och lämna upplysningar som angå hans vistelse i riket.

T ,egi ti matt önskan dlin g skall städse på begäran uppvisas för polispersonal. Övrig

anmälningsskyldighet regleras i administrativ författning.

Utlänning må enligt förslaget ej här i riket innehava arbetsanställning utan

särskilt arbetstillstånd. Sådant meddelas antingen i samband med passvisering

av viseringsmyndigheten eller ock av socialstyrelsen. Tillståndet gäller

varje gång det meddelas bestämd tid, i förra fallet så länge viseringen gäller,

i senare fallet en särskilt utsatt tid. I detta fall kan det emellertid av socialstyrelsen

återkallas före den utsatta tidens förlopp, över beslut i dessa ärenden

kan ej klagas. Ej heller i fråga om arbetstillstånd eller dess återkallande

finnas några grunder för prövningen angivna i lagen; och tydligen är det ej

avsett att därom förordna i administrativ författning. I remissprotokollet angives

såsom ledstjärna principen att den svenska arbetsmarknaden bör förbehållas

landets egna invånare, vadan prövningen borde gälla huruvida särskilda

omständigheter i det föreliggande fallet kunde föranleda ett avsteg från denna

grundsats.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

123

Avvisning eller utvisning kan, förutom under de i gällande lag uppställda

förutsättningar, äga rum i ett antal nytillagda fall. Sålunda skall naturligtvis

hit ankommande utlänning avvisas, om han saknar behörig legitimationshandling.

Samma öde drabbar emellertid även den som hitkommer för att söka

arbete eller tillträda erbjuden anställning, om han ej redan före inresan försett

sig med arbetstillstånd, och vidare den som ej omedelbart fullgör sin anmälningsskyldighet

eller vägrar besvara framställd fråga eller besvarar den medvetet

oriktigt. I dessa fall utövas avvisningsbefogenheten av underordnad polismyndighet.

Men dessutom föreslås rätt för länsstyrelse att på ''politiska grunder

avvisa (om det är »anledning antaga att utlänningens verksamhet är ägnad

att skada riket»), över sådan avvisning må klagan ej föras. Såsom nya utvisningsanledningar

upptager förslaget: olovlig tillverkning eller försäljning

av brännvin samt olaga varuinförsel.

Härjämte har införts en ny form för avlägsnande av utländska element, nämligen

förpassning ur riket. Den skiljer sig från avvisning därigenom att den

kommer till användning mot utlänningar, som redan någon tid uppehållit sig

här, från utvisning därigenom att den icke innefattar förbud att återkomma.

Dess uppgift är att trygga genomförandet av de nya tillstånds- och övervakningsreglerna.

Sålunda skall den i regel vidtagas mot den som saknar behörig

legitimationshandling eller efter tre månaders vistelse här kvarstannar utan stöd

av alltjämt gällande uppehållstillstånd. Därjämte kan den, om särskilda skäl

föreligga, i stället för straff användas även mot den som utan arbetstillstånd

antager eller innehar arbetsanställning eller brister i fullgörande av anmälningsskyldighet

eller i avgivande av riktiga uppgifter eller eljest i villkoren för hans

uppehåll här. Om utförpassning beslutar länsstyrelsen. Klagan kan föras hos

Kungl. Maj :t i statsrådet; men om utlänningen ej redan vistats här en månad

eller längre går beslutet i verkställighet utan avvaktan på klagotidens utgång.

Besinnar man vad ovan erinrats, att förslaget i här redovisade delar avser en

reglering för vad numera betraktas såsom normala förhållanden, gör denna jämförelse

ett beklämmande intryck. Den gällande lagen, knappt tretton år gammal,

framstår som härrörande från ett förgånget högre kulturskede. I vad utlänningars

ställning här i riket angår, har rättsstaten efterträtts av den sociala

välfärds- och polisstaten. Lagen av 1914 och det remitterade förslaget vila på

diametralt motsatta principer. I ena fallet fritt tillträde och rätt att kvarbo

för envar oförvitlig, med rätt tillika att här söka sin ärliga försörjning genom

arbetsanställning; ingen särskild övervakning med permanent anmälningsskyldighet;

rättsliga garantier mot ingrepp till avlägsnande, med förmånen att i

sista hand vädja till landets högsta domstol. I andra fallet beroende vid hitkomsten

av lokal myndighets uppfattning rörande utlänningens politiska skadlighet

eller oskadlighet, och för det vidare uppehållet härstädes av tillstånd

från ett administrativt ämbetsverk, som vid meddelande eller förvägran härav

icke är bundet av stadgade normer, icke angiver några skäl och vars beslut är

utan appell; ständig övervakning och anmälningsskyldighet; förbud i princip

mot arbetsanställning; utförpassning av den, som ej lyckats utverka tillstånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

att kvarstanna, eventuellt även av den, som försyndat sig mot övervakningsföreskrifterna.

Med hänsyn till den läggning förslaget sålunda ansetts böra erhålla kan det

visserligen ifrågasättas huruvida rätta tidpunkten är inne att avlösa det nuvarande

provisoriet av administrativa författningar, byggda på 18 § i 1914

års lag, med en ny lag med definitiv giltighet. Den i remissprotokollet omförmälda

större lättheten för utlänningar att dymedelst vinna kännedom om

gällande svenska bestämmelser torde kunna skattas mycket ringa. Och den väsentligt

större rättstrygghet, som jämväl säges skola bliva en följd, synes alldeles

illusorisk i betraktande av att lagen i stort sett skulle innefatta en fullmakt

för ett ämbetsverk att med uppehålls- och arbetstillstånd förfara efter vad

allmänna nyttighetssynpunkter anses kräva. Hänvisningen till andra länders

föredöme är icke heller i och för .sig ett alltför avgörande argument vid en tidpunkt,

då tillfälligt, men starkt verkande psykologiska faktorer mäktigt bidraga

att litet varstädes giva statssäkerhetsintressets och den välfärdande socialekonomiska

politikens förespråkare tillfälle att även på bekostnad av mänsklighet

och billighet få sina synpunkter helt ut beaktade.

Frågan synes alltså väsentligen bliva den huruvida de nu såsom »abnorma»

behandlade förhållandena tack vare tillvaron även av mera permanenta faktorer

måste för överskådlig tid framåt betraktas såsom »normala». Härvid är

det, såsom i remissprotokollet angives, ett moment som långt framför andra tilldrager

sig uppmärksamheten, nämligen Förenta staternas nya restriktiva immigrationspolitik

och därav följande omflyttningstendenser inom Europas folk.

Då dessa omständigheter måste tilläggas en avsevärd betydelse för vårt lands

arbets- och invandringsförhållanden, och då den inträdda situationen svårligen

kan antagas bliva av en snart övergående karaktär, finner jag mig icke kunna

avstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. I vissa delar,

vartill jag i det följande återkommer, finner jag emellertid förslaget innefatta

bestämmelser som även från dess allmänna utgångspunkter betraktat synas

mera än nödigt åsidosätta rättstrygghetens krav.

1 §•

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och

justitierådet Alexanderson instämde:

Om jämlikt Konungens förordnande ett gemensamt pass utfärdas för makar,

skall vardera maken anses vara vederbörligen försedd med pass; ja efter Konungens

förordnande skall en hel skara utlänningar kunna i samlad trupp genomresa

landet på gemensamt pass, d. v. s. en var i truppen anses vara försedd

med pass, ehuru det finnes blott en enda legitimationshandling. Om däremot

en utlänning åtföljes av eget eller annans barn under 16 ar, skall visserligen

barnet alltid finnas antecknat å utlänningens pass, och detta bör, enligt remissprotokollet,

betraktas såsom »tillräckligt». Men förhållandet uppfattas ej så,

att barnet är försett med pass, utan har ansetts kräva det undantagsstadgande,

som utgör tredje stycket av förevarande paragraf och innebär att barn under

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

125

16 år, som åtföljer vederbörligen legitimerad utlänning, är befriat från skyldigheten

att vara försett med legitimationshandling.

Detta sätt att ordna barnets rättsställning synes dock i visst hänseende mindre

lämpligt och kunna ge anledning till tvekan. Då legitimationshandling ej kräves,

ligger det antagande nära att ej heller sådant tillstånd erfordras,

varom bevis skall tecknas å legitimationshandling. Förslaget menar törhända

också att särskilt uppehållstillstånd ej är av nöden för barnet, men säkerligen

är det icke avsett att barnet skall få innehava arbetsan ställning utan särskilt

tillstånd.

Det är vidare tydligt att lagens regler måste vid tillämpningen i flera hänseenden

modifieras såvitt barn angår. Sålunda kan, exempelvis, personlig anmälningsskyldighet

ej åligga barn, även om det har sin självständiga legitimationshandling;

särskilda bestämmelser erfordras beträffande barn som födas

här i riket av utländska föräldrar; o. s. v. (jfr lagrådets uttalande i k. prop.

nr 42 till 1913 års riksdag s. 105 f.).

Enligt min tanke är det snarast ägnat att förvilla, om i lagen upptages den

enda bestämmelse om barn som här föreslås. Någon olägenhet av passtvångets

utsträckande även till barn torde icke vara att befara. Det lärer få ankomma

å Konungen att på lämpligaste sätt ordna barnens rättsställning, med begagnande

av rätten att medgiva undantag från vissa lagens regler (53 §) och att

meddela närmare föreskrifter jämlikt 54 §.

Det hemställes förty att tredje stycket måtte få utgå.

Justitierådet von Seth:

I tredje stycket stadgas, att skyldighet att vara försedd med legitimationshandling

ej gäller för barn under 16 år, som åtföljer vuxen person, om vilken

i paragrafen är fråga. Barnet avses skola vara antecknat å dens pass, som

det åtföljer.

Det läge väl närmast till hands att antaga, att då barnet ej har egen legitimationshandling,

det ej heller skall vara underkastat de bestämmelser i lagen,

som kräva särskilda tillstånd av beskaffenhet att skola antecknas å legitimationshandling,

d. v. s. bestämmelserna om uppehållstillstånd och om arbetstillstånd.

Detta lärer också vara förslagets mening, såvitt angår uppehållstillstånd.

I fråga åter om arbetstillstånd är saken vid lagtextens tystnad

ej fullt så klar. Vissa departementschefens uttalanden giva nämligen anledning

antaga, att han närmast tänkt sig, att även barnet för att få antaga eller

innehava arbetsanställning måste vara försett med särskilt tillstånd.

Såsom vid granskningen av det förslag i ämnet, som låg till grund för propositionen

till 1913 års riksdag, framhölls av det då fungerande lagrådet, lärer

det icke vara lämpligt, att dessa förhållanden lämnas alldeles utan bestämmelser

i lagen. Det är dock här fråga om rättigheter och skyldigheter, som

äro av synnerlig betydelse för individerna.

Jag anser mig alltså böra hemställa, att i förslaget måtte införas bestämmelser

i dessa ämnen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Vad angår det materiella innehållet i dessa bestämmelser lärer det icke vara

något att erinra mot att sådant barn, som här är i fråga, befrias från skyldighet

att söka särskilt uppehållstillstånd. Mera tvivelaktigt ställer sig däremot

saken i fråga om arbetstillstånd. Vissa av de skäl, som föranlett kravet på

sådant tillstånd, såvitt angår vuxna, kunna vid en ytlig betraktelse synas i

lika mån tala för ett motsvarande anspråk mot ifrågavarande minderåriga. En

ovillkorlig rätt för dem att antaga arbetsanställning skulle ju kunna leda till

att en eller annan inhemsk arbetssökande bleve undanträngd. Söker man se

litet djupare på frågan, ställer sig emellertid svaret nog något annorlunda. Det

kan ju, särskilt om man begränsar undantaget till sådant barn, som åtföljer

person, vilken har arbetstillstånd, ej bliva fråga om någon avsevärdare konkurrens

med den inhemska arbetskraften. Ej heller kan det bliva fråga om de mera

givande arbetsanställningarna. Och det kan väl t. ex. ej vara riktigt att, då

man låtit föräldrarna inkomma i riket och här söka sin utkomst, ställa familjen

sämre i försörjningshänseende än inhemska familjer genom att lägga särskilda

hinder i vägen för att även barnen kunna bidraga till familjens uppehälle.

Det synes mig därför, som om, åtminstone då den person barnet åtföljer

erhållit arbetstillstånd, barnet bör äga utan särskilt sådant tillstånd

antaga och innehava arbetsanställning.

Det nu sagda gäller emellertid endast barn, som åtföljer nära anförvant, och

möjligen även barn, som åtföljer någon, som särskilt har hand om dess uppfostran.

Barn t. ex., som utan att åtfölja någon av de nu nämnda hava anställning

vid ett hit ankommande cirkussällskap, o. s. v. synas mig i alla nu ifrågavarande

hänseenden, även det i förslaget uttryckligen berörda, böra likställas

med vuxna liksom fallet enligt förslaget skulle bliva med utländska barn, vilka

åtfölja svensk man eller kvinna eller inkomma ensamma. Att barnet, om det

under vistelsen här fyller 16 år, ej längre kan få intaga någon undantagsställning

synes mig klart.

Vill man, på sätt jag hemställer, inskränka det nu i tredje stycket av 1 §

upptagna undantaget från skyldigheten att vara försedd med legitimationshandling

till allenast barn under 16 år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller

uppfostrare, och samtidigt göra de av mig ifrågasatta undantagen för sådant

barn från skyldighet att vara försett med särskilt uppehållstillstånd och särskilt

arbetstillstånd, kommer det möjligen att finnas lämpligt att sammanföra

dessa undantag i en paragraf med plats bland de särskilda bestämmelserna i

8 kap. Denna paragraf borde då innehålla, att barn under 16 år, som åtföljer

person, som ovan sagts, ej skall vara underkastat de i lagen förut upptagna bestämmelserna

om skyldighet för utlänning att vara försedd med legitimationshandling

eller om uppehållstillstånd och, såvitt person, som barnet åtföljer, innehar

arbetstillstånd, ej heller bestämmelserna om sådant tillstånd.

2 §•

Lagrådet:

Liksom 1 § ej utsäger något om verkan därav att utlänning ej är försedd

med legitimationshandling, så torde även 2 § böra inskränka sig till att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

127

ange det legitimationshandlingen i visst fall skall vara försedd med visering av

särskilt slag eller med arbetstillstånd; med andra ord, det bör i 2 § icke heta,

att utlänning ej äger hit inkomma. Om påföljden av att legitimationshandling

saknas eller icke uppfyller de i 1 kap. uppställda fordringarna stadgas i annat

sammanhang (22 §, jfr 27 §).

Mindre tillfredsställande är att 2 § rör sig med de tekniska termerna arbetsanställning

och arbetstillstånd utan att hänvisa till 13 och 14 §§, där dessa termer

först få sin förklaring.

Enligt 2 §, jämförd med 13 §, skall befogenheten att utfärda handling, innefattande

arbetstillstånd, vara fördelad på skilda myndigheter, beroende på om

utlänningens pass är underkastat viseringstvång eller icke. I det förra fallet

ligger befogenheten i fråga hos den myndighet, som viserar passet, i det senare

åter, som redan nu blivit och är avsett att än mera bliva regelfallet, hos socialstyrelsen.

Då sistnämnda myndighet både enligt sakens natur och enligt förslagets

syfte skall äga den egentliga befattningen med reglering av den utländska

arbetskraften, synes det egendomligt att icke styrelsen, på sätt den

själv föreslagit, får beslutanderätten för alla fall sig tillagd; och i synnerhet

förefaller det irrationellt, att uppdelningen av denna befogenhet sker efter en

till synes så ovidkommande grund som den från vilket land den arbetssökande

kommer. Departementschefen har väl erinrat att frågan, huruvida undersåte i

viseringspliktigt land skall få hit inkomma och här vistas, är av natur att böra

tillhöra utrikesdepartementets avgörande. Men saken gäller ju icke uppehållsutan

arbetstillståndet. Att finna en sådan form för ärendets behandling, att fördelningen

av beslutanderätten i dessa båda frågor å två skilda myndigheter

icke behöver medföra någon tunga för den sökande, synes icke erbjuda större

svårigheter.

Vinner denna erinran icke beaktande, synes emellertid det naturliga vara

att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet,

skall vara ett uttryckligt sådant och avse visst slag av arbete. Iakttages

detta, inverkar det på avfattningen av 13 §.

7 §•

Lagrådet:

Paragrafens lydelse synes ägnad att ingiva den föreställningen, att utlänning,

som vistas här med stöd av ett viseringstvång underkastat pass, skulle efter

utgången av viseringens giltighetstid kunna välja emellan att utverka förnyad

visering eller att hos socialstyrelsen förskaffa sig uppehållstillstånd. Då detta,

enligt vad av remissprotokollet framgår, icke är stadgandets avsedda innebörd,

torde en jämkning i uttryckssättet böra vidtagas. Motsvarande erinran gäller

vad i 13 § sägs om arbetstillstånd.

8 och 9 §§.

Lagrådet:

Institutet uppehållstillstånd är både till namnet och saken nytt iiven i förhållande

till den hittillsvarande provisoriska regleringen. Så länge viserings
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj ''ts proposition nr 198.

tvång gällde, fungerade dock detta på tämligen motsvarande sätt. Sedan detta

tvång i förhållande till det stora flertalet med oss i närmare samfärdsel stående

kulturstater bortfallit, innebär införande av uppehållstillstånd i realiteten

tvångets återupplivande, ehuru begränsat till att icke gälla inresan och tre

månaders vistelse i landet. Uppehållstillstånd fordras dels för den, som innehar

sådant pass, i fråga om vilket viseringstvång ej gäller, och dels för den, som

saknat möjlighet att förse sig med pass, men av svensk myndighet utrustats

med »annan legitimationshandling» av beskaffenhet att ej behöva viseras (1 §

i förslaget; »uppehållsbok» enligt gällande kungörelse om övervakning av utlänningar)

.

Om grunderna för visering och utfärdande av uppehållsbok har i kungörelserna

i ämnet alltsedan 1920 varit stadgat, att hänsyn skall tagas, förutom

till uppgivna ändamålet med vistelsen härstädes och andra omständigheter,

särskilt till längden av den tid, utlänningen redan vistats i riket. I 1922 års

kungörelse som år 1923 erhöll förlängd giltighet tillädes, att om utlänningen

inkommit före den 1 januari 1920 och därefter utan längre avbrott vistats här,

visering eller uppehållsbok skall givas, så framt ej särskild anledning till anmärkning

mot honom förekommer. Detta tillägg bortföll i senare kungörelser.

I de båda sista kungörelserna (av den 11 december 1925 och den 4 september

1926) föreskrives emellertid, att för utlänning, som utan längre avbrott vistats

här under minst tre år, visering eller uppehållsbok bör i allmänhet gälla tills

vidare (viseringen dock ej längre än själva passet gäller); och uppenbarligen

åsyftar denna bestämmelse att vara ett uttryck för att utlänningen kan räkna

på att få tvärstanna, så länge icke anledning till anmärkning mot honom yppats

eller hans levnadsförhållanden undergått avsevärd förändring.

Uppehållstillstånd enligt förslaget skall alltid meddelas för viss tid. I

remissprotokollet uttalas den uppfattning, att utlänningens rättstrygghet därigenom

blir större än om det gåves blott tills vidare. Gällande kungörelse

utgår, såsom nyss visats, från en motsatt förutsättning. I viss mån förklaras

denna olikhet i uppfattningen därav, att visering och uppehållsbok, även då de

äro givna på viss tid, kunna enligt kungörelsen återkallas, »när skäl därtill

äro», medan detta ej är förhållandet med uppehållstillstånd. Men i övrigt måste

omdömet om vilket system innefattar den större förmånen bero på hur lång den

tillåtna uppehållstiden tillmätes. Härom säges i remissprotokollet blott att för

utlänning, som under lång tid utan anmärkning vistats här, bör tillståndet kunna

avse en längre tid. I lagtexten finnes emellertid ingen antydan vare sig härom

eller ens om att vid bedömandet av frågan, huruvida nytt uppehållstillstånd

överhuvud skall beviljas, hänsyn skall tagas till den redan förflutna vistelsetidens

längd. Yäl kan det sägas ligga i sakens natur att så bör ske. Men det

synes dock icke tillfredsställande, att lagen icke innehåller några som helst direktiv;

situationen är tillräckligt prekär ändå för en främling, vars enskilda

välfärd måst lämnas till en administrativ myndighets fria avvägande mot det

egna samhällets intressen. Lagens tystnad i förevarande avseende gör sig särskilt

märkbar vid jämförelse med stadgandena i 28 och 33 §§ om ^förpassning

på grund av underlåtenhet att iakttaga övervakningsföreskrifter och andra

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

129

särskilt stadgade villkor för vistelsen härstädes och om utvisning, där det föreskrives

att skälig hänsyn skall tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden

samt till längden av den tid han vistats i riket — en bestämmelse som,

vad utvisning a.—■ i t, influtit i gällande lag i anledning av tidigare erfarenheter

om behovet.

Lagrådet hemställer, att 8 och 9 §§ sammanföras till en paragraf och att i en

ny paragraf närmast efter 10 § införas stadganden, att vid bedömande såväl

huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden därför förlängas som ock

vilken tid tillståndet eller förlängningen skall gälla skälig hänsyn skall tagas,

förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen

utan längre ^ avbrott vistats i riket, ävensom att där vistelsen omfattat

minst tre år, uppehållstillstånd eller förlängning ej må vägras, där ej särskilda

skäl äro.

Till frågan om uppehållsrätt för utlänning, som redan nu vistas i riket, återkommer

lagrådet vid övergångsbestämmelserna.

14 §.

Lagrådet:

Det hemställes att här måtte omedelbart utsägas, att utan arbetstillstånd må

utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet, sota föranledes av tjänsteanställning

utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande. Lämpligt vore

ock om genom redaktionell jämkning i Övriga delar av lagförslaget stadgandet

om motsvarande tillämpning kunde göras helt överflödigt; i varje fall borde

" § kunna omformuleras sa, att den motsvarande tillämpningen endast behövde

gälla bestämmelser, som i lagen följa efter nu förevarande paragraf.

16 §.

Lagrådet:

Att arbetstillstånd skall vara personligt eller, såsom det här heter, meddelas

för viss utlänning framgår otvetydigt av tidigare bestämmelser i förslaget

och bör desto mindre särskilt betonas som därav måhända kunde föranledas

den oriktiga tolkning, att uppehållstillstånd skulle kunna givas så att säga i

klump för en mer eller mindre obestämd och vidsträckt kategori av främlingar.

18 §.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg instämde:

-Till stöd för den här meddelade bestämmelsen anföres i remissprotokollet att

förhållandena på arbetsmarknaden kunna hava undergått sådan förändring, att

det ur allmän synpunkt kan vara lämpligt eller nödvändigt att återkalla meddelat

arbetstillstånd. Å andra sidan framhålles, att genom att arbetstillstånd

alltid meddelas blott för bestämd tid socialstyrelsen kommer att tid efter annan

taga under omprövning huruvida anledning föreligger att vägra nytt arbetstillstånd.

Särskilt i betraktande därav att arbetssökande som ej på förhand utverkat

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 170 Käft. (Nr 198), 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

socialstyrelsens arbetstillstånd skola hejdas redan vid gränsen, kan jag icke

hålla för sannolikt att styrelsen utsattes för en sådan moralisk passion, att

den frestas att meddela arbetstillstånd i avsevärt större utsträckning än arbetsmarknaden

under den utmätta tillstandstiden befinnes kunna tala. Jag

hemställer därför, att till undanröjande av ett enligt mitt förmenande icke

nödvändigt otrygghetsmoment för den här arbetande utlänningen paragrafen

måtte utgå.

20 §.

Lagrådet:

Om det i tredje stycket finge heta, att avvisning må »ske som nyss sagts»,

bleve därmed angivet icke blott när utan också — vad nu lämnas osagt

av vem utlänningen må avvisas. För vinnande av överensstämmelse med nu gällande

terminologi bör i fjärde stycket »medborgarrätt» utbytas mot »medborgarskap».

21 §.

Lagrådet:

Utvisning, som vidtagits enligt 24 eller 25 § i kungörelsen den 4 september

1926 eller motsvarande stadganden i äldre kungörelser, torde icke äga annan

rättsverkan än som enligt förslaget tillkommer förpassning och således ej

innefatta förbud att åter inkomma i riket, något som bestyrkes därav att i kungörelsen

väl hänvisas till 1914 års lag i fråga om verkställighet av utvisningen,

men ej i fråga om dess rättsverkan (jfr ock lydelsen av 15 § i gällande

lag).

I enlighet härmed torde paragrafens lydelse böra jämkas.

22 §.

Justitierådet Wedberg:

Det nära sambandet mellan bestämmelserna i 1 kap. och i förevarande paragrav

skulle komma bättre till synes, om vad här sägs om behörig legitimationshandling

och om arbetstillstånd uttrycktes därmed att utlänning icke är försedd

med legitimationshandling som i 1 och 2 §§ sägs, om vidare paragrafen finge

inleda kapitlet och om detta i sin helhet flyttades upp närmast efter det första,

i vars rubrik ordet »inresa» borde utbytas mot »ankomst till riket».

I anslutning till vad jag nu yttrat vill jag ock hemställa att, till undvikande

av tvetydighet, orden »behörig legitimationshandling» i 27 och 42 §§ måtte

utbytas mot »legitimationshandling som i 1 § sägs» och att i 4 § måtte direkt

utsägas att utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med

dylik legitimationshandling.

23 §.

J ustitierådet Alexander son: ■ . .

Gällande lag bygger på den viktiga principen att underordnade administrativa

myndigheter äga inskrida mot utlännings tillträde till riket eller vistelse

härstädes endast försåvitt det gäller att utestänga eller avlägsna socialt skad
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

131

liga eller olämpliga element: förbrytare, samhällsparasiter, försörjningsodugliga.

Inskridande av politiska grunder tillkommer däremot endast Kungl.

Maj:t. Mot den oväsentliga modifikation häri som förslagets 21 § möjligen

kan för vissa fall anses innefatta, i det att polismyndighet skall kunna avvisa

en förut, låt vara av politiska grunder, utvisad person i stället för att befordra

honom till häktning, åtal och straff, synes intet vara att invända. Det mycket

allvarsamma avsteg från principen som stadgandet i förevarande paragraf innebär

har jag däremot icke kunnat finna motiverat av något tvingande behov.

Det må erinras att det här gäller normala förhållanden. Finner Konungen

en mera övergående situation kräva särskilda mått och steg, är det honom

enligt 51 § obetaget att för den tid den fortvarar åt länsstyrelserna uppdraga

en politisk avvisningsrätt sådan som den här föreslagna.

Jag hemställer således att paragrafen får utgå ur förslaget.

Vinner denna hemställan ej avseende, synes det i allt fall nödvändigt att, i

motsats till förslagets ståndpunkt, stadga klagorätt för den avvisade hos

Kungl. Maj:t i statsrådet, varjämte orden »eller med honom skall förfaras på

annat sätt», vilkas innebörd synes oklar, lära böra uteslutas.

Regeringsrådet Planting Gyllenbåga, med vilken justitierådet vem Selh instämde:
Den

åtgärd, varom här är fråga, är av så pass allvarlig art för utlänningen

och på samma gång äro förutsättningarna för densamma så vagt angivna i lagtexten,

att det synes obilligt att betaga utlänningen rätt att söka ändring i

Konungens befallningshavandes beslut. Jag instämmer förty i vad justitierådet

Alexanderson härutinnan alternativt hemställt, och är jag ense med

honom jämväl i vad angår uteslutande av orden »eller med honom skall förfaras

på annat sätt».

Justitierådet Wedberg:

Att en utlänning bör kunna av politiska grunder icke blott utvisas utan också

redan vid ankomsten avvisas torde vara i sin ordning. Men goda skäl

synas tala för att sådan avvisning får, i likhet med den politiska utvisningen,

beslutas endast av Konungen. Det hemställes förty att paragrafen måtte

ändras därhän att Konungens befallningshavande, när anmälan inkommit, till

Konungen hemställer om utlänningen skall avvisas eller ej. Förutom de ytterligare

jämkningar i denna och följande paragrafer som en sådan ändring måste

föranleda, torde tillika en omgruppering av bestämmelserna lämpligen böra

vidtagas så, att i en paragraf närmast efter 20—22 §§ sättas första styckena

i 24 och 26 §§, därefter likaledes i en paragraf andra stycket i 24 § och hela

25 §, vidare 23 § och slutligen de båda senare styckena i 26 §.

27 §.

Lagrådet:

Till förebyggande av den tolkning att Konungens befallningshavande

skulle ovillkorligen vara pliktig att under de i paragrafen angivna förutsätt
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

ningarna förordna om utlänningens förpassning ur riket, torde »äger» böra ersättas

med »må» (jfr t. ex. 22 §).

28 §.

Lagrådet:

Större överskådlighet och reda skulle vinnas, om uppräkningen finge börja

med vad nu utgör 3) och om 1) och 4), vilka blott äro specialfall av 3), helt

utelämnades. Tillika borde förbehållet i 3) angivas med orden »i annat avseende

än i 27 § beröres» och orden »rörande hans vistande här i riket» utgå.

33 §.

Lagrådet:

Under 3) i denna paragraf hava tillagts ett par nya utvisningsanledningar.

Den som under de närmast förflutna två åren här i riket genom lagakraftvunnet

utslag dömts för olovlig tillverkning eller försäljning av brännvin eller

för olovlig varuinförsel, må kunna utvisas. Mot förslagets lydelse, i vad det

gäller det förra av dessa båda huvudslag av förseelser, synes kunna riktas

den anmärkningen, att den är i flera avseenden för snäv, i det den ej innefattar

olaga mäskberedning eller innehav av mäsk eller olovlig befattning

med olovligen tillverkat eller infört brännvin, ej heller olaga försäljning av

eller annan olovlig befattning med vin och andra spritdrycker än brännvin -—

sistnämnda ord torde nämligen såsom lagteknisk term endast i förordningen

om brännvinstillverkning äga en vidare innebörd än i allmänna språkbruket.

Att giva en ej alltför invecklad och likväl korrekt beteckning för de förseelser,

som här böra åsyftas, är förenat med vissa svårigheter på grund av att hithörande

författningar hava skiftande terminologi och delvis blott provisorisk giltighet.

Måhända kunde emellertid stadgas, att den må utvisas, som dömts för

förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av brännvin eller försäljning

av spritdrycker eller vin eller olovlig befattning i andra fall med sådana

drycker. En sådan bestämmelse komme att omfatta jämväl olovlig införsel

av nämnda drycker, och det hemställes huruvida tillräckliga skäl böra

anses föreligga för att, såsom förslaget innehåller, låta jämväl smuggling av

andra varor drabbas av en så sträng påföljd som utvisning.

40 och 41 §§.

Lagrådet:

För vinnande av större reda hemställes, under hänvisning till vad som yttrats

vid 28 §, att 40 § måtte få innehålla, jämte det nuvarande första stycket,

hela 41 § och att såsom närmast följande paragraf sättas nuvarande

andra och tredje styckena i 40 §, med omkastad ordning. I samband härmed

torde nuvarande tredje stycket i 40 § böra jämkas så som förordats beträffande

dess motsvarighet i 28 §, dock att förbehållet finge gälla »annat

avseende än i 27 och 40 §§ beröres»; och nuvarande första och andra styckena

borde erhålla en förenklad lydelse. Första stycket i 41 § angår efter

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

133

orden blott överträdelse av 13 §; att även överträdelse av 14 § är på lika sätt

straffbar, uttryckes i förslaget genom den i samma paragraf givna regeln

om »motsvarande tillämpning». Då ett stadgande i kapitlet om ansvarsbestämmelser

icke bör, på grund av föreskrift i tidigare kapitel, äga större räckvidd

än dess egen avfattning anger, hemställes, att första stycket i 41 § måtte få

handla om att utlänning överträder vad i 13 eller 14 § är stadgat. Straffbestämmelsen

i andra stycket av 41 § synes böra riktas mot den, som här i riket

har utlänning i sin tjänst oaktat denne icke är berättigad innehava anställningen.

43 §.

Lagrådet:

Vad härförut anmärkts i fråga om 21 § äger motsvarande giltighet beträffande

förevarande paragraf.

46 §.

Lagrådet:

Det torde knappast finnas större behov av att genom medgivande av andel

i böterna egga åklagarmyndigheterna till ingripande i fråga om förseelser,

som avses i 42 §, än beträffande övriga i förslaget omförmälda förseelser.

Det hemställes förty om sådan ändring i paragrafen, att alla böter enligt den

föreslagna lagen komma att tillfalla kronan.

49 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som yttrats beträffande andra stycket i 41 §

hemställes, att i nu förevarande paragraf ordet »arbetsgivare» måtte undvikas.

50 §.

Lagrådet:

Den befogenhet, som tillkommer den av Konungens befallningshavande särskilt

förordnade, lärer väl böra innefatta rätt att avfordra utlänningen upplysningar,

men däremot icke rätt att vidtaga en så kraftig åtgärd som avvisning.

Detta torde klarare framgå, ''om det stadgades, att Konungens befallningshavande

jämväl äger förordna annan att vara polismyndighet i de avseenden,

varom i 3 och 6 §§ förmäles.

52 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket torde icke tydligt angiva vad som avses med detsamma

eller att bestämmelserna i lagen överhuvud taget icke skola äga tillämpning

beträffande främmande makters kurirer, utan att i fråga om dem

skola gälla de särskilda bestämmelser Konungen meddelar.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 198.

53 §.

Lagrådet:

Någon jämkning av ordalydelsen i första och andra styckena synes önsklig

till tydligare utmärkande, att här ej endast är fråga om dispensrätt för enskilda

fall.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet:

Till stadgandet om ikraftträdandet synes, i analogi med vad som iakttogs

beträffande 1914 års lag, böra fogas det förbehåll, att de nytillkomna utvisningsanledningarna

i 33 § under 3) ej skola gälla, om brottet begåtts före lagens

ikraftträdande. Åtminstone torde så böra ske i fråga om annan olovlig varuinförsel

än av vin och spritdrycker, därest denna utvisningsanledning bibehålies.

I första stycket av övergångsbestämmelserna torde tydligare böra uttalas,

att bibehållandet av äldre stadgande^ giltighet gäller ådömande av ansvar

för förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928, samt tilläggas, att därest

jämlikt 25 § kungörelsen den 4 sept. 1926 anledning till utlännings utvisande

uppkommit under nämnda kungörelses giltighetstid, ma förpassning av utlänningen

ur riket vidtagas, såvida förutsättningar motsvarande de i 28 § angivna

äro för handen.

I fråga om uppehållsrätt i riket för sådan utlänning, som redan vid lagens

ikraftträdande vistades här, innehålla andra och tredje styckena vissa bestämmelser.

Av dem framgår, att innehavare av pass, som redan före nämnda

tidpunkt var viseringsfritt, ej är underkastad skyldighet att vara försedd med

uppehållstillstånd, så framt han inkommit till riket före mars månad 1927.

Gällde åter för passet viseringstvång, fortfar detta; bortfaller efter lagens

ikraftträdande viseringstvånget, kommer det även i fråga om dessa tidigare

inkomna att ersättas av krav på uppehållstillstånd. Detsamma gäller innehavare

av identitetscertifikat. För den ej ringa kontingent slutligen, som är

innehavare av uppehållsbok, ställer sig saken olika, allt eftersom boken är utfärdad

att gälla tills vidare eller för bestämd tid. Den senare kategorien utlänningar

faller utan vidare efter den bestämda tidens utgång under nya lagens

regler, vilket torde innebära, att för dem fordras visum eller uppehållstillstånd,

allt eftersom den nya legitimationshandling, som träder i uppebållsbokens ställe

är underkastad viseringstvång eller ej. De slutligen, vilkas uppehållsbok gäller

tills vidare, äro beroende av att den ej återkallas, vartill polismyndighet, vars

beslut synes kunna överklagas hos länsstyrelsen, eller ock länsstyrelse, vars beslut

däremot är inappellabelt, har befogenhet. Sådant återkallande synes jämlikt

27 § normalt få utförpassning till följd. Det torde varken vara avsett eller

överensstämma med ordalagen i nämnda paragraf, att socialstyrelsen efter en

dylik återkallelse skall äga meddela uppehållstillstånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

135

Den grundsats, som enligt remissprotokollet tillämpats vid uppställande av

dessa regler är, att tidigare inkommen utlänning ej borde för sin rätt att fortfarande

vistas här vara underkastad villkor, som icke gällde vid inflyttningen.

Att den tidslängd, under vilken utlänning redan uppehållit sig i riket, borde

utöva inflytande vid bedömningen har däremot ej kommit till uttryck vid lagtextens

utformning lika litet som i lagens 8 §.

Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida skäl förefinnas för att, sedan socialstyrelsen

i övrigt anförtrotts handhavande av frågor om uppehållsrätt, det alltjämt

skall tillkomma länsstyrelse och lokala polismyndigheter att besluta om

indragning av uppehållsbok, som är given tills vidare.

överflyttas handläggningen av dessa frågor till socialstyrelsen och iakttages

tillika vad lagrådet vid 8 och 9 §§ hemställt, torde det icke vara nödigt

att — vad eljest borde ske — jämka övergångsbestämmelserna till större trygghet

för innehavare av uppehållsbok ävensom passinnehavare, som före lagens

ikraftträdande inkommit men först senare upphört att vara viseringspliktig.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj ds proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för social- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Thyrén, lagrådets den 3 mars 1927 avgivna utlåtande över det den

4 februari 1927 till lagrådet remitterade förslaget till lag om utlännings rätt

att bär i riket vistas.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Inom lagrådet har en ledamot, med vilken övriga ledamöter förklarat sig i

huvudsak instämma, till det föreliggande förslaget anknutit vissa uttalanden,

vilka giva uttryck för en stark misstämning inför utsikten att i vårt land skall

komma till stånd en lagstiftning av här ifrågasatt innehåll. Då den kritik,

vilken sålunda i allmänna drag ägnats förslaget, dock icke lett till dess avstyrkande

i huvudsakliga delar, lärer härav få slutas, att förslagets genomförande

uppfattats såsom påkallat av omständigheternas tvång, inför vilket även djupt

grundade betänkligheter måste falla. I mycket finnes häri överensstämmelse

med den syn på detta spörsmål, vilken angavs vid remissen till lagrådet. Vid

sådant förhållande saknar jag anledning att nu närmare än som förut skett

utveckla de skäl, vilka enligt min mening kräva lagstiftningsåtgärder i den av

förslaget anvisade riktningen. Vissa uttalanden inom lagrådet i fråga om förslagets

allmänna läggning och innebörd kunna dock icke av mig lämnas utan

gensaga.

I det åsyftade yttrandet inom lagrådet har företagits en genomgående jämförelse

mellan det remitterade förslaget och den gällande lagen i ämnet av den

14 september 1914. Med anledning av de vittgående slutsatser, som dragits av

denna jämförelse, må anmärkas, att 1914 års lag dock berör allenast en del av

det område, som nu skulle underkastas rättslig reglering. Nämnda lag tillkom

för att tillgodose behovet av regler i lag för utvisningsförfarandet såväl ur allmän

synpunkt som med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Härutinnan saknades

förut varje lagstiftning. De regler, som i detta avseende upptogos i 1914

års lag, skola enligt det remitterade förslaget i allt väsentligt kvarstå. Men

frågan om den allmänna immigrationslagstiftning, som det remitterade förslaget

därutöver inbegriper, utgör en annan sida av problemet, vilken vid tiden för

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

137

tillkomsten av 1914 års lag ingalunda av statsmakterna lämnades obeaktad,

ehuru förhållandena, då främst syntes påkalla de åtgärder, som genom samma

lag vidtogos. Nästan omedelbart efter lagens tillkomst måste dock anlitas den

däri lämnade möjligheten att i administrativ ordning sörja för erforderliga föreskrifter

rörande en allmän kontroll av utlänningars inflyttning och vistelse här

i landet. Då tiden nu funnits vara inne att med fasta lagbestämmelser ersätta

dessa tillfälligt givna föreskrifter, måste tydligen frågans bedömande ske även

från andra utgångspunkter än 1914 års lagstiftning i och för sig kan erbjuda.

Om förslaget har i det nu berörda yttrandet fällts det omdöme, att det i fråga

om utlänningars ställning här i riket betecknar, att ''rättsstaten efterträtts av

den sociala välfärds- och polisstaten’. Omdömet synes vara väsentligen grundat

därpå, att erforderliga bestämmelser till ledning för vederbörande administrativa

myndigheters handhavande av dem förelagda uppgifter skulle saknas,

varigenom rättstrygghetens krav i vissa avseenden skulle mer än nödigt åsidosättas.

Lagrådet torde att döma av sagda uttalande och dess egna ändringsförslag

mindre hava haft att erinra mot den ifrågavarande lagstiftningens huvudgrunder

än mot det förhållandet, att enligt lagrådets förmenande alltför vidsträckt

utrymme lämnats de administrativa myndigheterna vid lagens tilllämpning.

Med hänsyn till det remitterade förslagets motivering, som uppenbarligen

ock bör tjäna till ledning för en blivande tillämpning, kan jag icke

tillerkänna detta lagrådets omdöme berättigande i den allmänna form, vari det

framkommit; i vissa fall vill jag emellertid föreslå iakttagande av lagrådets

anmärkningar antingen medelst upptagande i lagen av mera bestämda direktiv

eller genom att låta därur utgå bestämmelser, vilka vid tillämpning skulle

kunna i enstaka fall befaras leda till osäkerhet eller ojämnhet. Särskilt efter

dessa jämkningar synas mig farhågorna för att den ifrågavarande lagstiftningen

skulle äventyra utlänningarnas rättstrygghet komma att sakna fog.

Icke heller torde lagrådet avse att frånkänna ett samhälle egenskapen av rättsstat,

därför att det med hänsyn till egna sociala förhållanden och välfärdsintressen

genom lag reglerar utlänningars vistelse och näringsverksamhet i riket

samt till sina administrativa myndigheter överlämnar kontrollen över lagens

efterlevnad. Även om dessa myndigheters beslut i vissa fall icke kunna överklagas,

handla de dock under ansvar och äro i sin verksamhet underkastade

tillsyn. Det torde ock kunna förväntas att, därest en godtycklig tillämpning i

något fall skulle kunna påvisas, ett sådant tillvägagångssätt icke skall undgå

att röna ogillande i den allmänna rättsuppfattningen.

Jag övergår härefter till de uttalanden, till vilka lagrådets granskning i

särskilda delar av förslaget giva mig anledning.

Beträffande 1 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt om uteslutande

av stadgandet i tredje stycket, att barn under sexton år, som åtföljer vederbörligen

legitimerad utlänning, ej är skyldigt att vara försett med legitimationshandling.

En ledamot har föreslagit, att undantaget från skyldigheten att

vara försedd med legitimationshandling skulle inskränkas till allenast barn

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 170 höft. (Nr 108.)

10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

under sexton år, som åtföljer vuxen nära anförvant eller uppfostrare, samt att

barn, som nu nämnts, ej skulle vara underkastat bestämmelserna om uppehållstillstånd,

och så vitt person, som barnet åtföljer, innehar arbetstillstånd, ej

heller bestämmelserna om sådant tillstånd. Med hänsyn till vad lagrådets flesta

ledamöter härutinan anfört och då, jämväl med bibehållande av det ifrågavarande

stadgandet, vissa ytterligare föreskrifter för ordnande av barnens

ställning äro erforderliga, har jag ansett lämpligast att det överlämnas åt

Kungl. Maj:t att med stöd av 53 § i det remitterade förslaget meddela samtliga

de bestämmelser, som i detta ämne påkallas. Jag har alltså funnit mig

böra föreslå, att ifrågavarande stycke utgår.

Vid 2 § har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke socialstyrelsen borde få sig

anförtrodd befogenheten att meddela arbetstillstånd jämväl för utlänningar,

som äro underkastade viseringstvång. Jag har icke ansett mig böra härutinnan

frångå det remitterade förslaget. Beträffande dessa utlänningar måste den

fordran uppställas, att utrikesdepartementet vid meddelande av visering äger,

oberoende av annan myndighets prövning, taga hänsyn till samtliga på frågans

avgörande inverkande omständigheter. Såsom i remissprotokollet framhållits

måste det jämväl i och för sig betraktas som en olägenhet att avgörandet i

dessa hänseenden ligger hos skilda myndigheter. Däremot anser jag i likhet

med lagrådet, att tillstånd till arbetsanställning, även då det meddelas av viseringsmyndighet,

skall vara uttryckligt och avse visst slag av arbete. Närmare

bestämmelser härom torde emellertid, såsom skall vara fallet med övriga föreskrifter

om visering, böra meddelas i administrativ ordning.

Vid 8 och 9 §§ har lagrådet hemställt, att i lagen måtte införas ett särskilt

stadgande av innehåll, att vid bedömande av fråga om uppehållstillstånd skälig

hänsyn skall tagas jämväl till längden av den tid utlänningen utan längre

avbrott vistats i riket, ävensom att, där vistelsen omfattat minst tre år, uppehållstillstånd

eller förlängning därav ej må vägras, där ej särskilda skäl äro.

Emot upptagande i lagen av ett dylikt stadgande har jag, såvitt angår dess

förra del, icke något att erinra; därigenom skulle blott återgivas den uppfattning,

åt vilken tillförordnade departementschefen vid remissen givit uttryck i

fråga om grunderna för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd. Däremot

har jag icke kunnat undgå att finna det betänkligt att, på sätt därjämte

förordats, införa en bestämmelse, som skulle innefatta en formlig utfästelse att

endast i undantagsfall uppehållstillstånd komme att förvägras, där utlänningen

vistats här i landet under tre år. Något behov lärer näppeligen föreligga

att utöver det allmänna direktiv, den nya paragrafen kommer att innehålla, särskilt

understryka dessa utlänningars befogade anspråk på skäligt beaktande av

deras längre uppehåll i landet. En bestämmelse av angivet innehåll torde för

att icke förfela sitt ändamål påkalla ett stadgande, att i regel jämväl arbetstillstånd

bör meddelas för den tid det fortsatta uppehållet skall avse. En sådan

konsekvens har dock icke heller lagrådet dragit, uppenbarligen av den anledning

att jämväl lagrådet ansett icke tillrådligt att binda den beslutande myndigheten

vid en dylik anordning. En nära liggande följd härav bleve sannolikt

s. 139 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 198.

139

den, att myndigheten, till förebyggande av en oberäknelig inverkan på arbetsmarknaden,

funne sig hänvisad till att begränsa uppehålls- och arbetstillstånden

till kortare perioder än eljest skulle bliva fallet. Men oavsett nu antydda

samband skulle otvivelaktigt ett stadgande av det innehåll lagrådet föreslagit

lätt kunna medföra, att den beslutande myndigheten i syfte att bevara

sin handlingsfrihet i allmänhet komme att bevilja allenast kortare uppehållstillstånd,

vilket uppenbarligen icke skulle gagna utlänningarna själva. En i

det närmaste ovillkorlig rätt för ifrågavarande utlänningar att kvarstanna i

landet torde därjämte för en efterföljande prövning av deras anspråk att vinna

svenskt medborgarskap medföra vissa konsekvenser, vilka göra det mindre

lämpligt att avgörandet i nu avsedda fall ligger bos en ämbetsmyndigbet, vars

beslut icke underställas Kungl. Maj :t. Och att härutinnan rubba den ordning

förslaget förutsätter torde i detta sammanhang icke böra ifrågakomma. Sedan

någon närmare erfarenhet föreligger om de förhållanden, vilka äga inflytande

på detta spörsmål, synes mig lämpligen böra upptagas till övervägande,

huruvida en lagstiftning skulle kunna komma till stånd, varigenom skulle läggas

i Kungl. Maj :ts hand att på ansökning av utlänning medgiva honom sådan

domicilrätt här i riket, att för honom varken uppehålls- eller arbetstillstånd bleve

erforderligt.

Två av lagrådets ledamöter hava vid 18 § hemställt, att stadgandet om rättför

socialstyrelsen att återkalla meddelat arbetstillstånd måtte utgå. Denna

hemställan har jag icke ansett mig böra biträda i vidare mån än att avfattningen

av denna paragraf ändras därhän, att för återkallelse särskilda skäl skola

vara för handen. Med denna lydelse torde stadgandet endast i undantagsfall

komma i tillämpning; dock torde dess bibehållande vara påkallat såsom en nödvändig

säkerhetsanordning för sådana fall, då arbetsmarknaden kan komma att

undergå oförutsedda förändringar av mera genomgripande art.

Stadgandet i 23 § av det remitterade förslaget angående befogenhet för Konungens

befallningshavande att av politiska grunder avvisa en utlänning har

inom lagrådet föranlett skilda uttalanden. En ledamot har hemställt, att stadgandet

måtte utgå eller, därest denna hemställan ej vunne avseende, att utlänningen

skulle äga rätt att hos Kungl. Maj:t i statsrådet söka ändring i Konungens

befallningshavandes beslut. Två ledamöter hava anslutit sig till denna

senare hemställan. En ledamot har ansett, att sådan avvisning borde i likhet

med den politiska utvisningen beslutas endast av Kungl. Maj :t. En överflyttning

till Kungl. Maj:t — eventuellt efter besvär mot Konungens befallningshavandes

beslut — av ifrågavarande prövningsrätt torde med hänsyn till

dessa ärendens brådskande natur medföra olägenheter. På grund härav och

då något mera framträdande behov av det föreslagna stadgandet icke torde föreligga,

särskilt med hänsyn till de i 38 och Öl §§ av det remitterade förslaget

upptagna bestämmelserna om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om utlännings

utvisning och att vid mera kritiska tillfällen meddela särskilda föreskrifter i

fråga om utlänningars tillträde till landet och därmed sammanhängande förhållanden,

har jag ansett, att 23 § i det remitterade förslaget bör kunna utgå.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 33 § i det remitterade förslaget, har jag

funnit mig böra föreslå en formell omarbetning av denna paragraf. Däremot

har jag ej ansett mig böra biträda lagrådets hemställan, att smuggling av andra

varor än spritdrycker och vin icke skall kunna föranleda utvisning.

I fråga om ansvarsbestämmelserna har lagrådet uttalat, att straffbestämmelsen

i 41 § andra stycket i det remitterade förslaget syntes böra riktas mot den,

som bär i riket har utlänning i sin tjänst, oaktat denne icke är berättigad innehava

anställning. Ett godtagande av denna hemställan skulle innebära, att

arbetsgivare komme att drabbas av straff först då utlänningen tillträtt anställningen,

varemot arbetaren bleve straffskyldig redan vid träffande av avtal om

anställningen. Då det enligt min mening icke bör ifrågakomma att straffskyldigheten

för arbetaren i detta fall göres mera omfattande än för arbetsgivaren

har jag ansett mig härutinnan böra bibehålla det remitterade förslaget.

Med avseende å 50 § i det remitterade förslaget har lagrådet förordat en avfattning,

varav klarare skulle framgå, att den befogenhet, som tillkommer den

av Konungens befallningshavande särskilt förordade icke innefattar rätt att besluta

om avvisning. Lika med lagrådet anser jag visserligen, att det icke bör

ingå i den förordnades befogenhet att meddela sådant beslut. Däremot bör

den förordnade vara berättigad förvägra utlänning, som i något avseende icke

iakttager vad i 1 kap. stadgas, att fortsätta inresan innan beslut föreligger i

avvisningsärendet. Med hänsyn härtill torde den lydelse, stadgandet erhållit i

det remitterade förslaget, vara att föredraga.

Yad lagrådet vid övergångsbestämmelserna anmärkt i fråga om tillämpningen

av nytillkomna utvisningsanledningar har synts mig ej innefatta tillräckligt

skäl att härutinnan vidtaga ändring i det remitterade förslaget. Någon

obillighet torde med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande brott icke

ligga däri att möjlighet till utvisning står öppen även för det fall att brottet

blivit begånget före lagens ikraftträdande.

Vad lagrådet i övrigt erinrat har vunnit beaktande, och hava därjämte vissa

ändringar av redaktionell natur blivit vidtagna. På grund av sammanslagning

av 15 och 16 §§ ävensom uteslutande av 23 § har paragrafföljden ändrats.»

Föredraganden uppläser härefter det överarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263242

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:271 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. in. s. 9 i texten
  2. Rskr. 1927:316 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehå s. 6 i texten
  3. 2LU 1927:35 Memorial angående arvode åt den, som inom andra lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här s. 1 i texten
  4. Rskr. 1927:282 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet väckta mo s. 5 i texten
  5. BevU 1927:53 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelav s. 2 i texten

Visa alla 7