Sök i Ratio Lex

Angående anslag till skogsvårdens befrämjande

1927-03-04 · 57 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:211, Angående anslag till skogsvårdens befrämjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till skogsvårdens

befrämjande; given Stockholms slott den 4 mars 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen statsrådet Hellström anför:

På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1926—1927 till

skogsvårdens befrämjande anvisat ett extra reservationsanslag av 500,000

kronor att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan

vederbörande skogsvårdsstyrelser.

I skrivelse den 18 oktober 1926 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, med överlämnande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser,

hemställt, att för budgetåret 1927—1928 måtte till berörda ändamål anvisas

ett anslag å 765,000 kronor, avseende bidrag under kalenderåret 1927.

över centralrådets omförmälda skrivelse har domänstyrelsen den 13 november

1926 avgivit infordrat utlåtande.

Sedan jag jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 givna bemynBihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 181 höft. (Nr 211—212.) 1

Inledning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

digande tillkallat särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen greve

Axel Mörner, ordförande, hovrättsrådet Thor Sjöfors och länsjägmästaren

Wilhelm Lothigius, för verkställande av utredning rörande statsbidrag

för utdikning av vissa försumpade marker, har Kungl. Maj:t genom beslut

den 12 november 1926 på min hemställan uppdragit åt hemälda sakkunniga

att jämväl verkställa utredning angående åtgärder från statens

sida för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. I samband härmed

har centralrådets förenämnda skrivelse jämte därtill hörande handlingar

överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet

av deras uppdrag.

De sakkunniga hava avgivit betänkande i sistberörda ämne den 18 januari

1927 (st. off. utr. 1927 :1) och däri hemställt, bland annat, att Kungl.

Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att dels antaga ett vid betänkandet

fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, dels ock anvisa

för budgetåret 1927—1928 till skogsvårdens befrämjande för att av

Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande

skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Berörda författningsförslag avser, att den procent av virkets taxerade

värde, efter vilken skogvårdsavgift utgår, skulle höjas från 1.3 till 1.7

samt att den andel av de från andra skogar än skydsskogar inflytande

skogsvårdsavgifterna, som redovisas till statskontoret, skulle ökas från 10

till 15 procent.

Över berörda betänkande hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen, riksräkenskapsverket, skogsvårdsstyrelsernas förbunds

centralråd och samtliga skogsvårdsstyrelser, varjämte Sveriges skogsägareförbund,

Svenska trävaruexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen

och Smålands skogsägareförening yttrat sig i ärendet.

I årets statsverksproposition har under nionde huvudtiteln, punkten 121,

i avbidan på den proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande,

som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, för detta

ändamål beräknats för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 500,000 kronor.

Sedan utredningen angående berörda anslagsfråga numera slutförts, anhåller

jag att få anmäla denna för Kungl. Maj:t. I samband härmed

torde jag jämväl få angiva min ståndpunkt till de av de sakkunniga föreslagna

ändringarna i förordningen om skogvårdsavgift.

Skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden.

I förenämnda betänkanda hava de sakkunniga till en början redogjort

för skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ekonomiska förhållanden, och torde

jag först få ingå på denna redogörelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

De sakkunniga hava erinrat, att de medel, som stode till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande för bestridande av kostnaderna för deras verksamhet,

utgjordes huvudsakligen av skogsvårdsavgifter samt anslag av staten.

Därjämte erhölle ett flertal skogsvårdsstyrelser anslag till sin verksamhet

från landsting och hushållningssällskap. Härförutom hade emellertid skogsvårdsstyrelserna

vissa egna inkomster dels genom ersättningar för lämnat

biträde vid utförandet av skogsvårdsåtgärder samt för syner och rättegångar,

dels genom försäljningar av frö och plantor m. m., dels ock genom

avkastning av fastigheter och kapital m. m.

Till utredning om de belopp, som under senare ar influtit i skogsvardsavgifter,

hava de sakkunniga med ledning av länsstyrelsernas uppbördsredovisningar

till riksräkenskapsverket upprättat en tabell, upptagande debiterade

skogsvårdsavgifter under ett vart av åren 1918—1926 efter avdrag

för avkortningar och avskrivningar för samma år. Av denna tabell,

vilken fogats såsom bil. 2 till de sakkunnigas betänkande, framgår, att

efter avdrag, som nyss sagts, under ett vart av nämnda år följande belopp

debiterats i skogsvårdsavgifter för samtliga skogsvårdsstyrelser:

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

kronor 4,279,595

» 3,465,430

» 3,605,046

» 3,737,064

» 1,838,468

» 750,853

» 1,664,461

» 1,958,963

» 1,630,269.

Tabellen utvisar sålunda, att skogsvårdsavgifterna från och med 1922 i

avsevärd grad minskats samt att denna minskning varit påfallande stor

under år 1923.

De i tabellen angivna skogsvårdsavgiftsbeloppen hava ej i sin helhet

direkt influtit till skogsvårdsstyrelserna. Enligt förordningen den 11 oktober

1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift skola nämligen av de genom skogsvårdsavgiften

inom varje landstingsområde inflytande medel — utom såvitt

angår skyddsskogar, från vilka emellertid i detta sammanhang kan

bortses — nittio procent tillhandahållas vederbörande skogsvårdsstyrelser

och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån

av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Till närmare upplysning om de belopp, som i enlighet härmed för åren

1918—1925 redovisats till statskontoret och sedermera fördelats av Kungl.

Maj:t mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser, ävensom huru denna fördelning

skett, hava de sakkunniga upprättat en tabell (bil. 3 till betänkandet),

som utvisar, att summan av de belopp, som för nämnda år redovisats

till statskontoret, uppgår till 2,190,389 kronor, att vid fördelningen

Nuvarande

förhållanden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.

av sagda belopp de största bidragen i allmänhet lämnats till skogsvårdsstyrelser

i södra och mellersta Sverige samt att allenast vid fördelning

av de belopp, som redovisats för åren 1918 och 1925, samtliga skogsvårdsstyrelser

tilldelats bidrag, under det vid övriga fördelningar bidrag utgått

blott till vissa styrelser.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas inkomster genom statsanslag hava de

sakkunniga erinrat, att riksdagen alltifrån början av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet ställt medel till dessas förfogande genom dylika anslag.

Ursprungligen hade för detta ändamål anvisats två särskilda anslag, benämnda

det ena skogsodlingens befrämjande och det andra uppehållande

av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, men hade dessa anslag vid 1920

års riksdag sammanförts till ett gemensamt anslag, benämnt skogsvårdens

befrämjande. Detta anslag hade för ett vart av åren 1921 och 1922 samt

budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 utgått med 150,000 kronor. Sedan

1923 års skogsvårdslag utsträckts att gälla i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland samt med anledning härav två nya skogsvårdsstyrelser inrättats

i nämnda län från och med den 1 oktober 1924, hade anslaget för

budgetåret 1925—1926 bestämts att utgå med 548,000 kronor, därav 298,000

kronor avsett bidrag under sista kvartalet 1924 och under år 1925 till

berörda nya skogsvårdsstyrelser. För budgetåret 1926—1927 utginge anslaget

med 500,000 kronor, varav 250,000 kronor beräknats såsom understöd

till nyssangivna två skogsvårdsstyrelser.

Beträffande dispositionen av anslaget hava de sakkunniga framhållit,

att riksdagen från och med 1922 medgivit Kungl. Maj:t att i mån av

förefallande behov fördela anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Denna av riksdagen lämnade generella anvisning hade Kungl. Maj:t

tillämpat på det sätt, att anslaget eller numera den del därav, som icke

utgått till de nya skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län, fördelats sålunda, att hälften ansetts böra utgå såsom bidrag till de

äldre skogsvårdsstyrelsernas administrationskostnader och i enlighet härmed

uppdelats mellan dessa skogsvårdsstyrelser efter vissa procenttal,

grundande sig å förhållandet mellan de direkt till samma skogsvårdsstyrelser

inflytande skogsvårdsavgifterna samt nämnda kostnader. Återstående

hälften av berörda anslagsbelopp hade, där ej särskilda förhållanden

föranlett undantag från denna regel, av Kungl. Maj:t tilldelats dem

av ifrågavarande skogsvårdsstyrelser, som inom sina verksamhetsområden

hade mera betydande äldre kalmarker, i proportion till arealen av dylika

marker.

Till närmare upplysning om fördelningen av de anslag, som anvisats

till skogsvårdens befrämjande för år 1922 samt budgetåren 1923—1924

t. o. m. 1926—1927, hava de sakkunniga hänvisat till en av dem upprättad

tabell (bil. 4 till betänkandet).

Jämväl över de bidrag, som landsting och hushållningssällskap beviljat

skogsvårdsstyrelserna, har av de sakkunniga meddelats en sammanställ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

5

ning, avseende åren 1923—1927 (bil. 5 till betänkandet). Av denna framgår,

att summan av landstingens bidrag till de äldre skogsvårdsstyrelserna

i länen söder om Västerbotten under åren 1923—1926 Varierat mellan

65,600 och 70,000 kronor samt för år 1927 höjts till 89,500 kronor. Hushållningssällskapens

bidrag till dessa skogsvårdsstyrelser hava enligt

tabellen under ett vart av åren 1923 och 1924 utgjort 40,400 kronor samt

under år 1925 35,600 kronor. För åren 1926 och 1927 hava sällskapens

bidrag stigit till 38,675 resp. 42,900 kronor. Enligt sammanställningen

hava även skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län åtnjutit

ej obetydliga ortsbidrag.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas inkomster från vissa enskilda inkomstkällor

hava de sakkunniga framhållit, att dessa redovisades för varje

år i skogsvårdsstyrelsernas tryckta berättelser och sammanställdes i särskilda

i dessa berättelser införda tabeller. Med ledning av berörda berättelser

och tabeller för åren 1923—1925 samt de budgetförslag, som

skogsvårdsstyrelserna för åren 1926 och 1927 avgivit till skogsvårdsstyrelsernas

förbunds centralråd, hava de sakkunniga utarbetat en tabell över

skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande inkomster under nyssberörda år (bil.

6 till betänkandet).

Av tabellen framgår, att de äldre skogsvårdsstyrelsernas inkomster

genom ersättning för biträde med skogsvård ökats från 86,623 kronor år

1923 till 118,803 kronor år 1925. I budgetförslagen för 1926 och 1927 hava

emellertid dessa inkomster åter sänkts till cirka 100,000 kronor. Inkomsterna

genom försäljning av frö och plantor m. m. hava enligt tabellen

under åren 1923—1925 för samma skogsvårdsstyrelser minskats från 647,681

kronor för år 1923 till 443,420 kronor för år 1925 samt i budgetförslagen

för 1926 och 1927 upptagits allenast till 389,050 respektive 344,450 kronor.

Slutligen är att märka, att inkomsterna genom räntor å kapital samt avkastning

av fastigheter m. m. för de äldre skogsvårdsstyrelserna nedgått

från 307,679 kronor år 1923 till 223,813 kronor år 1925 samt för åren 1926

och 1927 beräknats allenast till i medeltal 143,503 kronor.

De sakkunniga hava jämväl närmare redogjort för skogsvårdsstyrelsernas

utgifter och härvid erinrat, att även dessa redovisades i styrelsernas förenämnda

årliga berättelser och sammanfördes i särskilda, för samtliga

styrelser upprättade tabeller. Med ledning av de tabeller, som sålunda

upprättats över skogsvårdsstyrelsernas utgifter under åren 1923—1925,

samt de förslag till utgiftsbudgeter, som styrelserna för åren 1926 och

1927 avgivit till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, hava de

sakkunniga utarbetat en tabell över styrelsernas utgifter under åren 1923

—1927 (bil. 7 till betänkandet), däri angivits dels utgifterna under ett

vart av åren 1923—1925 samt utgiftsmedeltalet för dessa tre år, dels de

beräknade utgifterna för åren 1926 och 1927 samt medeltalet för samma

år, dels ock slutligen utgiftsmedeltalet för samtliga berörda fem år. För

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län gälla medeltalen

blott de tre åren 1925—1927.

Beträffande utgifterna hava de sakkunniga anfört.

I tabellen hade utgifterna uppdelats å samma rubriker som i de vid

skogsvårdsstyrelsernas berättelser fogade tabellerna, dock med två undantag.

Sålunda hade rubriken »skogsodling med av enskilda förskotterade medel»

ej medtagits. Denna rubrik avsåge nämligen allenast sådana utgifter, som

bestredes med medel, vilka enskilda deponerat hos skogsvårdsstyrelserna för

verkställande av skogsodling å deras fastigheter, och då berörda medel ej i

det föregående upptagits bland skogsvårdsstyrelsernas inkomster, borde givetvis

ej heller de med dessa medel verkställda utgifterna redovisas. Vidare hade

jämväl rubriken lån, d. v. s. inbetalningar å av skogsvårdsstyrelserna upptagna

lån, uteslutits i tabellen, enär dessa lån icke upptagits å inkomstsidan.

Enligt nu ifrågavarande tabell företedde de angivna slutsummorna för

samtliga skogsvårdsstyrelser å vissa utgiftsrubriker rätt avsevärda ökningar

under femårsperioden. Dessa ökningar hade emellertid i regel föranletts

därav, att, såsom förut nämnts, två nya skogsvårdsstyrelser tillkommit i

Västerbottens och Norrbottens län, vilka redovisat utgifter från och med

1925, och vore sålunda i allmänhet allenast skenbara. Till närmare ådagaläggande

härav hade uppgjorts följande sammanställning, utvisande för de

23 äldre skogsvårdsstyrelserna utgiftsmedeltalen dels för åren 1923—1925

och dels för åren 1926 och 1927:

Medeltal av utgifter för samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av Västerbottens

och Norrbottens läns.

Medeltal

1923 — 1925

Medeltal

1926—1927

Ökning

Minskning

Taxering till skogsaccis..............................

23,459

26,275

2,816

_

Allmän skogsundervisning ........................

102,505

103,750

1,245

—

Biträde lör skogsvård ..............................

213,834

224,650

11,016

—

Omkostnader lör skogsodling....................

1,038,368

630,875

—

407,493

Skogsdikning .........................................

252,415

200,878

—

51,537

Reglering av skogsbete! ...........................

6,560

12,850

6,290

—

Skogslagarnas övervakande ........................

179,979

189,200

9,221

—

Styrelsernas och revisorernas resor ............

42,853

44,425

1,572

—

Löner och pensionsavgilter........................

1,136,055

1,119,670

—

16,385

Personalens diverse resor...........................

48,022

48,650

628

Fastigheter .............................................

125,798

43,540

_

82,258

Expedition, annonser och trvck.................

137,805

139,385

1,580

—

Inventarier .............................................

29,631

21,700

—

7,931

Diverse ...................................................

114,463

65.258

—

49,205

Summa

Minskning

3,451,547

— 2,871,106

2,871,106

34,368

614,809

— 34,368

580,441

580,441

Såsom-av denna sammanställning framginge hade ökningarna, där sådana

förekommit, varit obetydliga, inalles blott 34,368 kronor. Endast vid de

två posterna biträde för skogsvård samt skogslagarnas övervakande hade de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 7

uppgått till något nämnvärt belopp, vilket påtagligen berott av 1923 års

nya skogslag.

Att utgifterna för taxering till skogsaccis något höjts, torde bero därpå,

att skogsvårdsstyrelserna sökt att bättre bevaka sina intressen vid denna

taxering, enär de därigenom hade möjlighet att inverka på storleken av sina

inkomster av skogsvårdsavgifter. Jämväl rubriken allmän skogsundervisning

utvisade en liten ökning, men detta berodde på att utgifterna för detta

ändamål varit kraftigt reducerade under åren 1924 och 1925, varemot de

under år 1923 varit cirka 20,000 kronor större än medeltalet för åren 1926

—1927. ökningen i utgifter för reglering av skogsbetet sammanhängde

med att denna viktiga angelägenhet först på senaste åren blivit föremål

för större uppmärksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida.

Särskilt anmärkningsvärd vore minskningen i fråga om rubriken »omkostnader

för skogsodling». Uppenbarligen korresponderade denna minskning

med nedgången under samma år i skogsvårdsstyrelsernas inkomster

genom försäljningar av frö och plantor m. m. samt hade sin grund i samma

förhållande som denna, nämligen reducerad tillgång å medel för verksamhetens

bedrivande. En annan utgiftsrubrik, som jämväl, så vitt de äldre

skogsvårdsstyrelserna anginge, uppvisade en avsevärd reducering under ifrågavarande

år, vore skogsdikning. Utgifterna för fastigheter hade ävenledes

undergått stor minskning, vilket i sin mån vore ett bevis för skogsvårdsstyrelsernas

behov att söka bevara ledigt kapital för löpande utgifter. _ En

anmärkningsvärd minskning uppvisade tillika kontot för diverse utgifter,

vilken minskning för övrigt började redan år 1924. En viss, om ock ej

så stor minskning, hade ägt rum å lönekontot. Att denna icke vore större,

när medeltalen jämfördes med varandra, berodde på att en kraftig minskning

skett redan åren 1924 och 1925.

Vad slutligen anginge Västerbottens och Norrbottens län, vore det uppenbart,

att de tre åren 1925—1927 i viss mån vore att betrakta som en organisationsperiod.

Härav förklarades exempelvis de höga inventarieutgifterna

år 1925. I övrigt torde böra framhållas de stora belopp, dessa skogsvardsstyrelser

i statförslaget för år 1927 upptagit för skogsdikning. •

För belysande av det ekonomiska resultatet av skogsvårdsstyrelsernas

förvaltning under åren 1923 1927 hava de sakkunniga upprättat en sam
manställning

av styrelsernas inkomster och utgifter under dessa år. Beträffande

skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län avser

sammanställningen åren 1925—1927.

Av denna sammanställning, som fogats såsom bil. 8 till de sakkunnigas

betänkande, framgår, att de äldre skogsvårdsstyrelsernas utgifter

beräknats överstiga dessas inkomster, under 1923 med ej mindre än

1,310,678 kronor, under 1924 med 963,802 kronor och under 1925 med

87,168 kronor samt under 1926 med 294,858 kronor. De äldre skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet under åren 1923—1926 har sålunda beräknats

medföra en förlust av ej mindre än 2,656,506 kronor.

De sakkunniga hava framhållit, att anledningen till det ogynnsamma

ekonomiska resultatet av de äldre skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under

nyssangivna år vore att söka i den nedgång i skogsvardsavgifterna, som

därunder ägt rum. Att förlusten för dessa skogsvårdsstyrelser under ifråga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

varande år ej blivit ännu större berodde på att styrelserna inskränkt sin

verksamhet på ett sätt, som icke torde kunna i längden fortfara, därest

de skulle tillfredsställande fylla de uppgifter, som vore dem förelagda.

Vad angår skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län,

har enligt sammanställningen dessas verksamhet under åren 1925 och 1926

lämnat ett resultat, motsatt det nyss angivna. I sammanställningen hava

sålunda dessa styrelsers inkomster beräknats överstiga utgifterna, under

1925 med 154,303 kronor och under 1926 med 101,277 kronor. Beträffande

dessa överskott hava de sakkunniga emellertid framhållit, att desamma

ej i sin helhet representerade disponibel behållning, beroende bland annat

därpå, att Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse måst övertaga betalningsskyldigheten

för den förutvarande skogsvårdsnämndens i länet skulder

och därå syntes hava år 1925 avbetalt 15,000 kronor.

För vinnande av en fullständig överblick över skogsvårdsstyrelsernas

ekonomiska ställning under senare år hava de sakkunniga vidare lämnat

redogörelse för styrelsernas tillgångar och skulder under denna tid. De

sakkunniga hava därför med ledning av de uppgifter härom, som lämnats

i skogsvårdsstyrelsernas tryckta årliga berättelse för åren 1923—1925 samt

i de budgetförslag för år 1927, upptagande beräknad ingående balans

vid årsskiftet 1926—1927, som styrelserna avgivit till centralrådet, upprättat

en tabell över styrelsernas tillgångar och skulder vid utgången av

ett vart av åren 1923—1926 (bil. 9 till betänkandet).

Med avseende å tabellen hava de sakkunniga till en början anmärkt,

att de till grund för densamma liggande uppgifterna från skogsvårdsstyrelserna

ej kunde i allo anses tillförlitliga och med varandra jämförliga.

De brister, som på grund härav vidlådde det till grund för tabellen

liggande materialet, torde dock ej vara av sådan betydelse vid bedömandet

av utvecklingen under ifrågavarande tidsperiod, att icke tabellen kunde

anses i stort sett lämna en, om än ej fullt exakt, så dock relativt belysande

bild av den sida av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, som däri behandlades.

I anslutning till denna tabell hava de sakkunniga anfört:

Av tabellen framginge, att summan av disponibla tillgångar respektive

skulder samt överskottet av disponibla tillgångar för samtliga skogsvårdsstyrelser

vid utgången av de särskilda åren utgjort:

Disponibla

tillgångar

Skulder

kronor

kronor

1923 ...........................

........................ 3,896,931

911,542

1924 ...........................

......................... 2,492,111

1,147,546

1925 ...........................

......................... 2,273,581

1,071,913

1926 ...........................

......................... 2,048,047

857,457

Disponibla

tillgångar

över skulder

kronor

2,985,389

1,344,565

1,201,668

1,190,590.

Vad anginge skogsvårdsstyrelsernas ej disponibla tillgångar, eller sålunda

fastigheter, inventarier och skogsodlingsmaterial, hade dessa under ifrågavarande

år undergått någon, om ock jämförelsevis obetydlig ökning. Ifrågavarande

tillgångar hade sålunda inalles uppskattats till:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

9

1923 ........................................................... kronor 1,753,945

1924 ............................................................ » 2,144,919

1925 ............................................................ » 2,089,958 och

1926 ........................................................... » 1,822,773

Enligt tabellen utgjorde summan av samtliga skogsvårdsstyrelsernas tillgångar

över skulderna vid utgången av 1923 4,739,334 kronor, men vid utgången

av 1926 allenast 3,013,363 kronor. De överskjutande tillgångarna

hade sålunda under här avsedda år minskats med 1,725,971 kronor eller med

cirka 36.4 procent.

Vad de särskilda skogsvårdsstyrelserna anginge vore det uppenbart, att

utvecklingen icke överallt varit alldeles lika. För somliga hade den icke

varit fullt så ofördelaktig, som medeltalen utvisade, men för andra hade

den varit desto mer ödesdiger. I detta avseende utvisade tabellen, bland

annat, att vid utgången av 1926 allenast fem skogsvårdsstyrelser, nämligen

styrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands

län, ägt mera betydande disponibla behållningar över skulder, växlande

mellan 129,000 och 363,000 kronor, samt att av övriga skogsvårdsstyrelser

en ägt dylik behållning å cirka 72,000 kronor, fem till belopp, växlande

mellan 30,000 och 40,000 kronor, ytterligare fem till belopp, växlande

mellan 10,000 och 30,000 kronor, samt tre till belopp, understigande 10,000

kronor. Av återstående skogsvårdsstyrelser ägde enligt tabellen en varken

någon disponibel tillgång eller någon skuld, under det för de övriga fem

skogsvårdsstyrelserna skulderna överstege de disponibla behållningarna, fölen

med 105,000 kronor, för två med belopp mellan 53,000 och 86,000 kronor

och för två med belopp mellan 4,000 och 9,000 kronor.

Genom den av de sakkunniga sålunda lämnade redogörelsen för skogsvårdsstyrelsernas

nuvarande ekonomiska förhållanden hava dessa ansett

det vara ådagalagt, att styrelsernas ekonomi, såsom helhet betraktad, för

närvarande befunne sig i ett bekymmersamt läge samt att, då det uppenbarligen

ej vore möjligt att för förbättring härutinnan enbart lita till

den ovissa utsikten till stigande konjunkturer, det vore nödvändigt, att

särskilda åtgärder vidtoges i detta syfte.

De sakkunniga hava därefter till behandling upptagit spörsmålet, huruvida

möjlighet förelåge att ytterligare inskränka skogsvårdsstyrelsernas utgifter.

De sakkunniga hava härvid till en början skärskådat detta spörsmål

såvitt angår skogsvårdsstyrelsernas personalkostnader.

De sakkunniga erinra att, sedan domänstyrelsen inkommit med förslag

av den 4 februari 1924 om utredning angående lämpliga grunder för skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemäns avlöningsförhållanden och reseersättningar samt

i samband därmed stående spörsmål, bland andra pensioneringsfrågan, yttranden

i ämnet avgivits av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott,

som överlämnade tabeller utvisande avlöningsförmåner under år 1924 för

skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare (intagna i prop. nr 182/1925), ävensom

av skogsvårdsstyrelserna och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd.

1 sitt utlåtande, dagtecknat den 1 oktober 1925 lämnade centralrådet en

Möjligheterna

till inskränkning

i skogsvårdsstyrelsernas

utgifter.

Personal
kostnader.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sammanfattning av vad från skogsvårdsstyrelsernas sida anförts rörande

frågan om enhetliga lönebestämmelser, och har däri anförts bland annat:

»De stora anspråk, som ställts på länsjägmästarna, hava ytterligare skärpts

genom 1923 års skogsvårdslag. De hava en rådgivande, kontrollerande och

även reglerande uppgift beträffande hela den enskilda skogsvården inom sitt

område. Länsjägmästaren tillsattes på viss tid med viss uppsägningstid och

han har icke några befordringsmöjligheter.

Den rätt, som enligt § 4 mom. e) i förordningen den 15 juni 1923 angående

skogsvårdsstyrelser tillkommer styrelserna att själva antaga och avlöna

sin personal, bör ej beskäras genom preciserade avlöningsbestämmelser,

som kanske hindra en styrelse att anställa just de personer, med vilka styrelsen

kan förtroendefullt samarbeta. Det måste för övrigt anses ligga en

inkonsekvens diiri, att en institution, som ansetts kompetent och lämplig att

erhålla ett så maktpåliggande och i det ekonomiska livet så djupt ingripande

uppdrag som liandhavandet av 1923 års skogsvårdslags tillämpning, icke

skulle kunna betros att själv bestämma sina befattningshavares avlöningar.

Detta så mycket mer som samtliga åtgärder i detta avseende årligen granskas

av bl. a. av Kungl. Maj:t utsedd revisor.

Åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava uttalat sig till förmån för förslaget

om enhetliga lönebestämmelser, och från ett par håll hava framlagts särskilda

förslag. I allmänhet har emellertid ansetts, att endast minimilöner

skulle fastställas med möjlighet för styrelserna att — eventuellt inom vissa

gränser — allt efter omständigheterna bevilja personliga lönetillägg och

dyrortstillägg.

En skogsvårdsstyrelse finner större likformighet önskvärd, men anser det

lämpligt att, sedan numera ett centralråd inrättats, frågor rörande personalens

avlöning m. in. hänskjutas till centralrådets beprövande.

En annan styrelse finner det berättigat med enhetlig reglering av avlöningsförhållandena

först sedan styrelsernas administration blivit ekonomiskt

säkerställd genom statsanslag och — i nödfall — av reserverade skogsvårdsavgifter.

Ett förslag innebär, att länsjägmästarbefattningarna med hänsyn till de

större eller mindre svårigheter och krav, som därmed äro förenade, av centralrådet

skulle uppdelas i ett mindre antal, förslagsvis tre, avlöningsklasser,

dock med möjlighet för skogsvårdsstyrelse att, då den finner sin länsjägmästare

vara därav förtjänt, bereda honom personligt lönetillägg. För erhållande

av största möjliga enhetlighet och objektivitet därvid, framhålles

såsom lämpligt, att även beslut i detta avseende efter framställning av

vederbörande skogsvårdsstyrelse fattas av centralrådet. Att indela biträdande

länsjägmästarbefattningarna efter någon annan grund än efter hänsynen till

dyrort och strapatssvårigheter ansågs icke vara möjligt. Dock borde även

här personliga lönetillägg kunna ifrågakomma. Det syntes emellertid lämpligt,

att centralrådet endast bestämde beloppet för det personliga lönetillägg, som

kunde utbetalas, men att frågan om eller när ett sådant borde utgå, skulle

överlämnas till vederbörande skogsvårdsstyrelses avgörande. — Beträffande

länsskogvaktare och kontorspersonal syntes samma principer som för biträdande

länsjägmästare böra tillämpas.

Från ett håll föreslås såsom minimilön för länsjägmästare lägst revirförvaltarlön

i någon av de högre lönegrupperna med därå belöpande dyrtidstillägg

och för länsskogvaktarna en minimigrundlön av 2,000 kronor jämte

fyra ålderstillägg å exempelvis 125 å 150 kronor jämte dyrtidstillägg.

En skogsvårdsstyrelse framlägger följande förslag. Länsjägmästartjänsterna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

i de 5 norrländska länen samt i Kopparbergs och Värmlands län skola tillhöra

14:e lönegraden enligt löneplanen för domänverket och övriga länsjägmästare

måhända 13:e och 12:e lönegraderna. Biträdande länsjägmästare

i de 7 förstnämnda länen böra tillhöra en lönegrad, som upptar löneklasserna

18—21, samt de övriga eventuellt 8:e lönegraden. Länsskogvaktarna böra

kunna hänföras till samma lönegrad som kronojägarna d. v. s. den 5:e.

Kanslist, som tillika är kassör, hör hänföras till en lönegrad, som omfattar

14—17 löneklasserna, och kontorsbiträde till 5:e lönegraden.

En annan skogsvårdsstyrelse har med siffror påvisat, att även en blygsamt

avpassad enhetlig lönestat för samtliga skogsvårdsstyrelser med domänstyrelsens

löneschema som grundval icke skulle medföra någon inbesparing

av medel. Skogsvårdsstyrelsen har därvid utgått från, att länsjägmästarna

sattes i samma lönegrad, den 12:e, som revirförvaltarna, biträdande länsjägmästarna

i 8:e, d. v. s. samma som överjägmästarassistenterna, och länsskogvaktarna

i 5:e lönegraden eller den, som gäller för kronojägarna. Sammanställdes

och jämfördes den lönestat, som år 1924 gällde för respektive

skogsvårdsstyrelsers personal, med den, som gällde för domänverket, skulle

det, dyrtidstilläggen oberäknade, för skogsvårdsstyrelserna uppstå en kostnadsökning

vid minimilöner av 89,389 kronor och vid maximilöner av

277,295 kronor. Skogsvårdsstyrelsernas maximilöner med personliga lönetillägg

skulle med 221,586 kronor understiga domänstyrelsens maximilönestat

utan lönetillägg.

En skogsvårdsstyrelse framhåller slutligen att, i de fall nuvarande befattningshavare

blivit tillerkända en högre avlöning än som kan bliva fastslagen

som lämplig i samband med införandet av enhetliga grunder, det

torde bliva nödvändigt och även måste anses riktigt, att dessa befattningshavare

icke lida rubbning i för dem redan nu bestämda löneförmåner.»

I berörda utlåtande anförde centralrådet såsom eget yttrande i avlöningsfrågan

följande:

Centralrådet funne det visserligen eftersträvansvärt att åstadkomma mera

enhetliga lönebestämmelser för skogsvårdsstyrelsernas personal. Att genomföra

full likformighet i fråga om avlöningarnas storlek torde på förut

anförda skäl vara icke blott olämpligt utan även omöjligt, särskilt vad

beträffade länsjägmästarna och biträdande länsjägmästarna samt kontorspersonalen.

En sådan lönereglering skulle ock medföra en avsevärd kostnadsökning.

Däremot syntes goda skid tala för att, på sätt i förut refererade

förslag ifrågasatts, antingen uppdela varje grupp befattningshavare i ett

visst antal avlöningsklasser eller fastställa vissa minimilöner för varje sådan

grupp, varvid emellertid såväl i det ena som andra fallet möjlighet borde

finnas att med hänsyn till föreliggande omständigheter tilldela viss befattningshavare

personligt lönetillägg, dyrortstillägg eller dylikt. Möjligen borde

för dylikt tillägg visst maximibelopp bestämmas.

Av skäl, som i det föregående redan antytts, funne centralrådet det vara

vida att föredraga, att det skulle ankomma på centralrådet att vidtaga åtgärder

för att åvägabringa så stor enhetlighet i förevarande hänseende som

möjligt, än att Kungl. Maj:t skulle utfärda bestämmelser därom. Ett sådant

förfarande från Kungl. Maj:ts sida skulle nämligen enligt centralrådets

mening innebära en ej önskvärd begränsning i den frihet och självstyrelse,

som utgjorde grundvalen för skogsvårdsstyrelseinstitutionen, och stå i strid

med andemeningen i lagstiftningen rörande skogsvårdsstyrelserna och deras

verksamhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Centralrådet, som vore berett att vidtaga åtgärder i angivet syfte, finge

därför på denna punkt hemställa, att Kungl. Maj:t behagade låta bero vid

vad i ärendet förekommit.

Domänstyrelsen avgav sedermera den 11 november 1925 infordrat nytt

utlåtande i ärendet och anförde däri:

Med anledning av vad skogsvårdsstyrelserna och centralrådet anfört finge

styrelsen framhålla, att styrelsen visserligen ansåge, att en viss frihet borde

tillkomma skogsvårdsstyrelserna vid utmätande av hos dem anställd personals

avlöningar, men att styrelsen dock hyste den uppfattningen, att icke blott

större enhetlighet än den nu rådande borde ifråga om lönerna kunna åvägabringas

utan att även en viss begränsning av lönebeloppens storlek i vissa

fall borde kunna genomföras. Hos skogsvårdsstyrelserna anställda biträden

och tillsyningsmän vore, på sätt framginge av 9 § av förordningen angående

skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923, tjänstemän, underkastade, bland

annat, det ansvar, som i allmän lag stadgades om statens ämbets- och tjänstemän.

På grund av denna sin ställning torde de ock, i likhet med statstjänstemän,

böra underkastas viss reglering, ej minst ifråga om avlöning

och andra dylika förmåner.

Enär emellertid centralrådet förklarat sig berett att vidtaga åtgärder

för åvägabringande av så stor enhetlighet som möjligt i fråga om skogsvårdsstyrelsernas

personals avlöningsförhållanden, toge styrelsen för sin del

fasta på detta uttalande och tillstyrkte förty, att Kungl. Maj:t för närvarande

ville låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Vad angår frågan om reseersättningar till skogsvårdsstyrelsernas personal

torde jag få erinra, att såvitt angår länsjägmästare och biträdande länsjägmästare

viss enhetlighet ernåddes genom de av Kungl. Maj:t den 14 september

1924 fastställda reglementena för skogsvårdsstyrelserna.

I dessa bestämdes nämligen, att sådan ersättning skulle till nämnda

befattningshavare utgå efter fjärde klassen i 1907 års resereglemente,

dock att vid resa, som med skogsvårdsstyrelsens medgivande företoges

utom tjänstgöringsområdet, ävensom i andra särskilda fall annan grund

för ersättning kunde enligt styrelsens beslut tillämpas. För resor, som

övriga hos skogsvårdsstyrelse anställda befattningshavare företoge, skulle

ersättning utgå efter av styrelsen bestämda grunder.

I förenämnda utlåtande framhöll centralrådet i förevarande avseende:

Vad anginge reseersättning åt länsskogvaktarna hyste de allra flesta

skogsvårdsstyrelserna den meningen, att det icke vore möjligt att genomföra

enhetlighet i detta avseende, utan att det borde ankomma på varje

skogsvårdsstyrelse att fatta bestämmelser härom. Centralrådet delade denna

uppfattning men ansåge det emellertid önskvärt och sannolikt även möjligt

att åtminstone i någon mån minska de rådande stora olikheterna, och uppfattade

centralrådet det såsom en för rådet lämplig uppgift att verka i

sådant syfte. I anledning av det år 1925 utfärdade nya resereglemente!

hemställde centralrådet, att Kungl. Maj:t måtte bestämma, till vilken klass

i detta reglemente länsjägmästare och biträdande länsjägmästare vore att

hänföra, och framhöll därvid, att en skogsvårdsstyrelse givetvis borde vara

oförhindrad att fortfarande liksom förut genom särskild överenskommelse

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

med befattningshavarna träffa anordningar, som innebure minskning i utgifterna

för resekostnader.

Domänstyrelsen anförde härutinnan i utlåtandet den 11 november 1925:

En väsentlig minskning av kostnaderna för vissa skogsvårdsstyrelsernas

befattningshavares tjänsteresor syntes kunna erhållas genom införande, i

likhet med vad som gällde för domänverkets personal, av en gentemot det

allmänna resereglemente! reducerad ersättning för sådana resor i tjänsten,

som vore av mera regelbunden natur. Då centralrådets uttalande syntes

giva vid handen, att rådet ville verka för en behörig reglering av reseersättningarna,

ansåge sig emellertid styrelsen böra hemställa, att Kungl.

Maj:t ej för närvarande måtte vidtaga andra åtgärder än som påkallades

för hänförandet av vissa befattningshavare till vissa klasser i det allmänna

resereglemente!.

Den 30 april 1926 bestämde Kungl. Maj.t, att för resor, som länsjägmästare

eller biträdande länsjägmästare företaga i tjänsten, skall utgå ersättning

till de förra enligt klassen II C och till de senare enligt klassen

II D i 1925 års reseglemente, dock med rätt för skogsvårdsstyrelse att

fastställa annan lägre grund för ersättningens utgående. Samtidigt fastställdes

ersättning till ledamöter i skogsvårdskommitté. Den 29 oktober

1926 fattade Kungl. Maj:t beslut angående reseersättning åt ordförande

och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt revisorer.

Beträffande frågan om enhetlig reglering av skogsvårdsstyrelsernas personals

skyldighet att erlägga pensionsavgifter anförde centralrådet allenast

att rådet, i likhet med flertalet skogsvårdsstyrelser, som yttrat sig i detta

ämne, ansåge, att dessa avgifter borde betalas dels av huvudmannen och

dels av befattningshavarna, på sätt angåves i pensionsanstaltens reglemente,

samt att enhetlighet syntes böra och kunna åstadkommas på detta område.

Domänstyrelsen framhöll med anledning härav i senare utlåtande, att

styrelsen ansåge detta centralrådets uttalande innebära, att rådet hade för

avsikt att föranstalta därom, att inbetalningen av pensionsavgifter för framtiden

ordnades på sätt rådet angivit, samt hemställde, att Kungl. Maj:t

även på denna punkt icke för närvarande måtte vidtaga vidare åtgärder.

För egen del hava de sakkunniga gjort gällande, att den minskning, som

tilläventyrs kunde genomföras i fråga om skogsvårdsstyrelsernas utgifter

för avlöningar, pensionsavgifter och reseersättningar till personalen, icke

kunde sammanlagt för alla styrelser uppskattas till mera än några få tiotusental

kronor. Då emellertid en sådan utgiftsminskning icke kunde åstadkommas

annat än i mån som gällande anställningsavtal utlöpte samt den

fullständiga tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag mångenstädes torde

kräva ökade personalutgifter, hade de sakkunniga ej funnit sig äga tillräckliga

skäl att till grund för sina beräkningar lägga en personalutgiftssumma,

understigande medeltalet för åren 1923—1927, vilket medeltal vore något

lägre än slutsumman för dessa utgifter i statförslagen för år 1927. — Enligt

bil. 7 till de sakkunnigas betänkande utgör medeltalet för åren 1923

— 1927 beträffande skogsvårdsstyrelsernas utgifter för löner och pensions
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Skogsvårdsstyrelsernas

övriga utgifter.

14 Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

avgifter 1,249,579 kronor samt beträffande styrelsernas utgifter för personalens

diverse resor 54,648 kronor. — De sakkunniga hava tillagt, att deras,

beräkning av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i förevarande avseende

vore gjord på grundvalen av styrelsernas nuvarande verksamhet och uppgifter.

Ifall, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit, staten

under skogsvårdsstyrelsernas medverkan anordnade en kraftig verksamhet

för utdikning av mark i ändamål av skogsbörd, kunde detta ej undgå att

medföra ökade förvaltningsutgifter av nu angivet slag.

De sakkunniga hava å sid. 32 — 36 i betänkandet närmare utvecklat sin

ståndpunkt i förevarande avseende. De sakkunniga hava därvid beträffande

frågan om åstadkommande av större enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas

personals avlöningsförhållanden framhållit, att de med hänsyn till ändamålet

och beskaffenheten av sitt uppdrag ej funne nödigt att närmare ingå

på frågan om fördelarna eller olägenheterna av en dylik enhetlighet samt

i vilken grad den kunde eller borde genomföras, enär enhetligheten i och

för sig knappast hade någon betydelse för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas

ekonomi.

De sakkunniga hava vidare undersökt, huruvida minskning lämpligen

kunde genomföras beträffande skogsvårdsstyrelsernas övriga utgifter. De

sakkunniga hava härvid sammanfört dessa utgifter i tre olika grupper,

nämligen dels egentliga förvaltningsutgifter, dels utgifter för övervakande

av skogslagarnas efterlevnad och dels utgifter för befrämjande av skogsvård

m. m., vilka utgiftsgrupper av de sakkunniga granskats med ledning av

den vid betänkandet fogade tabellen bil. 7 och de däri upptagna särskilda

utgiftskontona.

Efter erinran att frågan om utgifter för löner och pensionsavgifter samt

personalens diverse resor av de sakkunniga redan behandlats, hava de sakkunniga

beträffande övriga förvaltningsutgifter, avseende styrelsers och revisorers

resor, fastigheter, expedition, annonser och tryck, inventarier samt

diverse, anfört:

Kontot för styrelsens och revisorernas resor vore i stort sett bibehållet

oförändrat under hela perioden 1923—1927 och torde ej kunna ge anledning

till någon erinran.

Å kontot fastigheter växlade utgifterna i hög grad mellan olika år, beroende

på fastighetsförvärv och verkställda dyrbarare byggnadsarbeten

under vissa år. De sakkunniga funne sig vid det förhållandet, att budgetförslagen

för åren 1926 och 1927 innefattade högst väsentligt sänkta utgifter

å detta konto, icke böra i detta sammanhang göra annat uttalande,

än att medeltalet mellan de för dessa bägge sistnämnda år i budgetförslagen

upptagna beloppen för fastighetsändamål syntes vara lämpligt att

tagas såsom norm för styrelsernas årsavgifter i detta avseende, dock med

någon jämkning för Gävleborgs län, som för år 1926 upptagit ett ovanligt

högt belopp.

Kontot expedition, annonser och tryck hade icke under perioden 1923—

1927 undergått några större förändringar. Det torde vara ganska svårt

att genomföra några nämnvärda inskränkningar å detta konto.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Inventariers konto företedde i slutsummorna obetydliga förändringar,

ehuruväl för de särskilda skogsvårdsstyrelsema utgifterna växlade avsevärt

under olika år. Då detta påtagligen berodde av tillfälliga anskaffningar

och då därunder fördes bland annat sådana föremål som skogshackor

och annat, som därefter tillhandahölles allmänheten, torde mot detta

konto ingen anmärkning vara att gorå.

Kontot för diverse utgifter innefattade utgifter, som vore nästan omöjliga

att bedöma. Bland dessa utgifter märktes sådana för upprättande

av sockenkartor och fastighetsregister, bidrag till centralrådets verksamhet

samt, åtminstone under tidigare år, räntor. Det borde med tillfredsställelse

antecknas, att slutsummorna i de båda sista årens budgetförslag

vore väsentligt lägre än utgifterna under tidigare år och ej ens hälften

mot utgiftsbeloppet år 1923. Till viss del torde detta bero på att under

senare år utgifter, som förut plägat föras å detta konto, fördelats å andra

konton, dit de med mera fog hörde hemma. Detta både i sin mån medverkat

till en höjning av utgifterna å sistnämnda konton, som alltså endast

vore skenbar. Någon minskning å förevarande konto kunde de sakkunniga

ej föreslå utan ville endast framhålla vikten av att hit icke fördes

utgifter, som lämpligen kunde påföras andra konton, vilket centralrådet

ock redan anbefallt i en för några år sedan utfärdad provisorisk

bokföringsinstruktion.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas utgifter för övervakande av skogslagarnas

efterlevnad hava de sakkunniga erinrat, att dessa utgifter till övervägande

del bestode av rese- och dagarvoden samt att om dessa arvoden

gällde vad de sakkunniga i det föregående anfört angående reseersättningar

till personalen. De sakkunniga hava därjämte betonat, att ett behörigt övervakande

av skogslagarnas efterlevnad, som ju vore ett huvudändamål för

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, naturligtvis icke kunde äga rum utan

avsevärda utgifter. Kraven på dylikt övervakande både skärpts genom 1923

års skogslag. Utgifterna å detta konto hade undergått en mindre ökning,

och de sakkunniga ville så långt ifrån uttala något klander häremot, som

de tvärtom ansåge detta vara en av förhållandena betingad företeelse.

De sakkunniga hava därefter övergått till skogsvårdsstyrelsernas utgifter

för befrämjande av skogsvårdsåtgärder samt beträffande dessa utgifter

anfört:

Utgifterna å kontot avseende taxering till skogsaccis vore under perioden

-ungefär oförändrade, dock med eu mindre ökning. Det vore av stor

betydelse, att accispliktiga avverkningar icke undginge skatt eller beskattades

för lågt. Detta medförde lägre skogsvårdsavgifter och därigenom

minskade inkomster för skogsvårdsstyrelsema. De sakkunniga ville

ingalunda förorda någon inknappning av utgifterna å detta konto utan ansåge

det i stället önskvärt, att skogsvårdsstyrelsema överallt med energi

anlitade denna utväg att tillgodose sina egna intressen.

Några mer betydande förändringar hade icke ägt ruin under perioden

1923—1927 å kontot för allmän skogsundervisning. Om än indragningar

av understöd för detta ändamål antagligen skulle utan större svårighet

kunna göras, skulle en sådan åtgärd säkerligen hava särdeles ofördelaktiga

verkningar. Det vore en synnerligen viktig sak, att allmänheten

bibra.gtes förståelse och intresse för skog och skogsvård. Under förut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sättning att utgifterna å detta konto erhölle en klok och effektiv användning,

ville de sakkunniga därför icke tillråda någon beskärning av desamma.

De närmast följande kontona, biträde för skogsvård, skogsodling, skogsdikning

och reglering av skogsbetet, innefattade åtgärder, som skogsvårdsstyrelserna

vidtoge till hjälp åt de enskilda skogsägarna. Ibland lämnades

sådant biträde fritt, men i de flesta fall betingades viss, om ock ofta ganska

låg ersättning. Reglerna i detta avseende vore rätt växlande. Till närmare

upplysning härom hänvisades till en vid betänkandet såsom bil. 10

fogad tabell, som uppgjorts på grundval av skogsvårdsstyrelsernas kungörelser

i ämnet år 1926, dock med undantag för Gotlands län, från vilket

uppgift ej erhållits. Allt biträde lämnades i regel under förutsättning av

fri kost och logi samt fria skjutsar för förrättningsmannen jämte nödig

hantlangning.

Vad de sakkunniga anfört beträffande utgifterna för skogsundervisning

gällde i viss män jämväl kontot för utgifter för skogsvård. Detta konto företedde

eu, om ock ganska obetydlig ökning under perioden 1923—1927. Det

vo,re av stor vikt, att denna verksamhet fortsattes och utvecklades. Enligt

de sakkunnigas mening kunde de nuvarande biträdesvillkoren icke anses

överflödigt frikostiga. I varje fall borde förvisso icke så stora ökningar

i skogsägarnas ersättningar ske, att dessas benägenhet att anlita

skogsvårdsstyrelsernas sakkunniga biträde minskades. Någon minskning

av nämnvärd betydelse i det totala utgiftsbeloppet å detta konto funne

de sakkunniga sig därför icke kunna förorda.

Det stora, kontot avseende omkostnader för skogsodling innefattade utgifter

av flera slag. Ett av dessa vore i hög grad beroende av förekomsten

av barrträdsfrö under s. k. kottår. När ett dylikt år inträffade, vilket

skedde med vissa ej fullt regelbundna mellantider, vore skogsvårdsstyrel•serna

snart sagt nödsakade att begagna tillfället att anskaffa frö. Det

vore ju ett numera allt mer erkänt faktum, att skogsfrö borde så vitt möjligt

hämtas från den trakt, där det skulle användas, eller åtminstone från

en trakt, som vore så likartad med denna som möjligt. De skogsvårdsstyrelser,

som hade anläggningar för fröets klängning, måste under ett kottar

inköpa kött och klänga denna för att sedan antingen själva använda fröet,

intill dess nästa kottår inträffade, eller oek genom dess försäljning bispringa

andra skogsvårdsstyrelser. De höga utgifterna å detta konto för

år 1924 finge till stor del sin förklaring av denna orsak, vilket särskilt för

vissa skogsvårdsstyrelser tydligt framginge vid jämförelse med siffrorna

för övriga år under perioden. De oregelbundna utgifter, som både nyss

angivna grund, måste till stor del anses vara oberoende av skogsvårdsstyrelsernas

fria beslut. Att utgifterna å detta konto under senare å;r högst

väsentligt minskats — ända till hälften gent emot år 1924 — berodde emellertid

icke blott på uteblivandet av mera givande kottår, utan även på

inskränkning i de övriga utgifter, som påfördes detta konto. Sådana utgifter

vore exempelvis kostnader för plantskolor, bidrag till skogsodling

m. m. De ekonomiska svårigheterna under senare år hade tvingat skogsvårdsstyrelserna

till högst betydande inskränkningar i denna verksamhet.

Beträffande de regler, som nu av skogsvårdsstyrelserna tillämpades för

bidrag till skogsodling, hänvisades till förberörda tabell, bil. 10. Den del

av skogsodlingsverksamheten, som bestode i biträde för att ånyo försätta

i skogbärande skick sådana marker, där avverkning skett efter ingången

av år 1905, och dä,r reproduktionsskyldighet alltså förefunnes, kunde uppom

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

17

barligen icke nedläggas och borde ej heller inskränkas. Den enda åtgärd,

som skogs v å rdssty re.lse r n a syntes kunna vidtaga beträffande denna verksamhet,

bestode i reglering av de ersättningsvillkor, under vilka biträdet

lämnades, och skulle resultera i en relativ ökning av inkomsterna å kontot

för frö, plantor och plantör. Denna utväg både, enligt vad de sakkunniga

hade sig bekant, å flera håll redan anlitats under de senaste åren.

Något direkt uttryck för resultaten härav kunde näppeligen erhållas genom

jämförelse mellan utgifter och inkomster å kontona avseende skogsodling

samt ersättning för frö, plantor och plantör, enär dessa konton innefattade

jämväl andra slags poster och vore i hög grad beroende av kottår. Det

torde emellertid höra bliva föremål för uppmärksamhet från resepektive

skogsvårdsstyrelsers sida, huruvida icke de nuvarande ersättningsbestämmelserna

åtminstone å vissa orter kunde i någon mån skärpas utan olägenhet

för verksamhetens resultat. Det folie sig svårt att från de sakkunnigas

sida avgiva ett allmänt omdöme härom, enär de lokala förhållandena

vore mycket skiftande. Det ville synas lämpligt, att centralrådet upptoge

denna fråga till omprövning.

Såsom en betydelsefull post å utgiftskontot för skogsodling inginge kostnad

för skogsodling å äldre kalmarker. Det vore uppenbart, att skogsodling

å dessa marker icke vore något, »om nödvändigtvis måste omedelbart

äga rum. Intet lagbud påbjöde dylik skogsodling. Man kunde också

göra gällande att, om dessa marker under lång tid varit käla, kanske

i hundratals år, så betydde det föga om deras förseende med växande skog

dröjde ett eller annat årtionde mer eller mindre. Men man kunde också

— och enligt de sakkunnigas förmenande med vida större skäl — göra

gällande, att dessa nu nästan onyttiga kalmarkers omvandlande till produktiv

skogsmark vore i eminent mening ett angeläget riksintresse. Då

staten för torrläggning, odling och kolonisation årligen nedlade mycket

stora summor, ville det synas fullt konsekvent, att staten understödde skogsodling

å sådana kalmarker.

Emellertid torde nödvändigheten av besparingar under de senaste åren

medfört, att just dessa kalmarksodlingar blivit eftersatta. Att nu ytterligare

inskränka dem, funne de sakkunniga icke tillrådligt. Däremot

gällde principiellt Hven för dessa skogsodlingar vad som nyss beträffande

ersättningsvillkoren sagts i fråga om kalmarker efter nyare avverkningar.

Även bär borde — lämpligen genom centralrådets förmedling — övervägas,

i vad mån ersättningsvillkoren kunde skärpas. Dock finge framhållas

att, då kalmarksodlingarna måste grundas på frivillighet från jordägarnas

sida, de villkor, skogsvardsstyrelserna erbjöde för sitt biträde, påtagligen

måste vara förmånligare än när det gällde yngre kalmarker.

Med hänsyn till samtliga nu omförmälda förhållanden funne de sakkunniga

sig icke kunna upptaga de normala utgifterna under kontot för

skogsodling för alla 25 skogsvardsstyrelserna till lägre belopp än medeltalet

för perioden 192.‘5—1927 eller till 887,388 kronor. För jämförelse finge

framhållas, att för area 1923—1925 nppginge medeltalet till 1,048,912 kronor.

Vad anginge kostnader för skogsdikning visade sig, om endast de 23

äldre skogsvårdsstyrekserna toges i beaktande, att utgifterna för skogsdikning

kraftigt inskränkts under de senaste åren. Denna form av skogsvårdsbefrämjande

verksamhet hade hittills varit företrädesvis lokaliserad

till Värmland och Norrland. De bägge nya. skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län både också energiskt ägnat sig åt densamma.

De sakkunniga både i elt tidigare betänkande framlagt förslag till åtgårKilning

till riksdagens protokoll /.927. 1 sand. ISI hd fl. f\r 2/2 y

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Sammanfatt
ning.

der från statens sida för främjande av utdikning av sådan mark, som

lämpade sig för skogsbörd. Det torde därför nu vara överflödigt att här

ånyo utveckla betydelsen av dylika åtgärder eller att eljest närmare ingå

på ämnet. Det borde endast framhållas, alt omförmälda ifrågasatta statsverksamhet

givetvis vore avsedd att på ett kraftigare sätt än nu vore möj-- ligt befordra dikningsverksamheten. Ifall den skulle hava till följd, att

skogs vå r däst y r else r nas enskilda åtgärder i dylikt syfte i motsvarande grad

minskades, skulle ju resultatet endast bliva en överflyttning av utgifterna

på staten, utan att större torrläggningseffekt uppnåddes. Då medeltalet

sk ogsdikningsut gifter för perioden 1923—1926 för de äldre skogsvårdsstyrelserna,

231,800 kronor, vore vida lägre än exempelvis kostnaden år 1923,

som uppginge till 276,030 kronor, ansåge de sakkunniga det fullt befogat

att lägga nyssnämnda medeltal till grund för framtida normala utgifter

för detta ändamål. Med tillägg av medeltalet för 1925—1927 för Västerbottens

och Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser, 62,289 kronor, uppginge

det sammanlagda normala årsbeloppet till 294,089 kronor.

Vad slutligen kontot avseende utgifter för reglering av skogsbetet anginge,

vore utgifterna härå ännu helt obetydliga. I Jönköpings, Hallands

och Älvsborgs län lämnades biträde för ordnande av verkliga betesmarker

fritt (i vissa fall genom särskild fackman). I Älvsborgs län lämnades

dessutom under vissa förutsättningar 20 procent bidrag till arbetskostnaderna.

I övriga län likställdes biträde för detta ändamål i kostnadshänseende

med awerkningsbiträde. I betraktande av de stora fördelar, som

genom ordnad beteskultur vunnes såväl för skogsvården som för boskapsskötseln,

ansåge de sakkunniga det särdeles önskvärt, att denna verksamhetsgren

vunne alltmera beaktande både av skogsvårdsstyrelserna och allmänheten.

De kunde därför icke förorda, att utgifterna för detta ändamål

beräknades till lägre belopp än medeltalet för perioden 1923—1927.

De sakkunniga hava i sammanhang med nyss angivna anförande lämnat

sammanfattande redogörelser dels för de ersättningar, som skogsvårdsstyrelserna

debiterade för biträde vid avverkning samt för undersökning och

planläggning med avseende å skogsdikning, dels ock för de grunder, efter

vilka bidrag lämnades till skogsodling och skogsdikning. Beträffande dessa

redogörelser hänvisar jag till betänkandet.

Såsom sammanfattning av den av de sakkunniga sålunda verkställda

granskningen angående möjligheterna att genom minskning av skogsvårdsstyrelsernas

utgifter åstadkomma trygghet i deras ekonomi hava de sakkunniga

framhållit, att sagda granskning givit till resultat att, därest

icke styrelsernas verksamhet skulle bliva lidande, nämnda möjligheter

vore mycket små. Även om tilläventyrs på en eller annan utgiftspost

någon minskning syntes kunna med visst fog eller åtminstone utan större

skada genomföras, bleve verkan härav på det ekonomiska resultatet i dess

helhet mycket obetydlig. Det huvudsakliga skälet härtill vore, att nödvändigheten

redan tvingat skogsvårdsstyrelserna till högst väsentliga inskränkningar

i deras utgifter. Verksamheten hade därigenom under senare

år flerstädes blivit på ett betänkligt sätt inknappad. Det kunde icke utan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

19

risk för fullgörande av dessa styrelsers uppgifter i skogsvårdens tjänst

fortsätta på detta sätt i framtiden.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört hava de ansett,

att till grund för bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas framtida medelsbehov

borde läggas medeltalen av styrelsernas enskilda inkomster samt

av styrelsernas utgifter under åren 1923—1927, dock med undantag för

dels inkomster av räntor och fastigheter och dels utgifter för fastigheter,

vilka inkomster och utgifter av de sakkunniga ansetts böra upptagas till

belopp, väsentligen motsvarande medeltalen för åren 1926 och 1927. De

sakkunniga hava därför i en av dem till ledning för bedömandet av berörda

medelsbehov upprättad, såsom normalkalkyl för skogsvårdsstyrelserna

bete.cknad tabell, vilken torde såsom bilaga A få fogas vid detta protokoll,

beräknat skogsvårdsstyrelsernas utgifter och enskilda inkomster i

enlighet med nyss angivna grunder. I tabellen hava därjämte styrelsernas

inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap upptagits

med belopp, motsvarande vad i sådant avseende anvisats för år

1927. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga i tabellen beräknat

skogsvårdsstyrelsernas sammanlagda utgifter för främjande av skogsvårdsåtgärder

till 1,602,638 kronor, för skogslagarnas övervakande till 212,315

kronor och för styrelsernas förvaltning till 1,685,404 kronor eller sålunda

tillhopa till 3,500,357 kronor samt styrelsernas enskilda inkomster till

753,218 kronor och inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap

till 152,400 kronor eller tillhopa till 905,618 kronor. Såsom

underskott, avsett att täckas genom andra inkomster än de nyss angivna,

har i tabellen upptagits skillnaden mellan berörda utgifts- och inkomstsummor

eller 2,594,739 kronor.

Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna, till inskränkning i yttranden.

skogsvårdsstyrelsernas utgifter samt höjning av vissa av dessas enskilda

inkomster har av flertalet av de i ärendet hörda skogsvårdsstyrelserna

lämnats utan erinran. Ett stort antal skogsvårdsstyrelser har härvid med

skärpa understrukit, att ytterligare inskränkningar i styrelsernas utgifter

icke vore möjliga utan verklig skada för styrelsernas verksamhet. Flera

styrelser hava meddelat, att de nödgats indraga eller inskränka alla kontanta

bidrag till skogsvårdsarbeten, varigenom viktiga sådana blivit åsidosatta

ävensom att ersättningarna för biträde med skogsvård samt för frö,

plantor och plantörsbiträde måst betydligt höjas, vilket ur skogsvårdssynpunkt

vore högst olyckligt.

Skogsvårdsstyrelserna i TJppsala, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Västerbottens

och Norrbottens län hava gjort gällande, att de sakkunniga beräknat

vissa skogsvårdsstyrelsers medelsbehov alltför lågt. — Förstnämnda

tva styrelser hava i detta avseende framhållit, att styrelsernas utgifter

under åren 1923—1927, vilka utgifter legat till grund för de sakkunnigas

ifrågavarande beräkning, till följd av styrelsernas ekonomiska nödläge

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

varit abnormt nedpressade samt att till följd härav ett täckande av det

med ledning av berörda utgifter uppskattade medelsbehovet ej skulle bereda

styrelserna tillfälle att på ett någorlunda tillfredsställande sätt upprätthålla

sin verksamhet. Även beträffande ett flertal andra styrelser vore

enligt dessa styrelsers mening förhållandena ungefärligen likartade. —

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har — under framhållande, att fem

skogsvårdsstyrelser, däribland styrelsen själv, ägde skulder till belopp,

överstigande styrelsernas disponibla behållningar — funnit det anmärkningsvärt,

att de sakkunniga i den av dem verkställda utgiftsberäkningen

ej upptagit något belopp för amortering av berörda överskjutande skuldbelopp,

som för samtliga styrelserna uppginge till 256,712 kronor. Styrelsen,

vars andel i nämnda skuldsumma utgjorde 105,000 kronor, hemställde,

att ett anslag å sistnämnda belopp måtte för styrelsens räkning

äskas för täckande av skulden, att utgå antingen på en gång eller under visst

antal, förslagsvis fyra, år. Då enligt styrelsens mening övriga fyra skogsvårdsstyrelsers

skulder borde amorteras med i runt tal 49,000 kronor

årligen, torde det av de sakkunniga beräknade årliga medelsbehovet för

samtliga skogsvårdsstyrelser under tiden för amorteringen av ifrågavarande

skulder böra ökas med 154,000 kronor eller, om styrelsens skuld ansåges

böra amorteras under fyra år, med 75,000 kronor. — Skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens län har anmärkt, att åren 1925—1927, å vilka de sakkunniga

grundat sin beräkning rörande skogsvårdsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens

i Norrbottens län framtida medelsbehov, måste för dessa styrelser

anses såsom organisationsår, under vilka styrelsernas skogsvårdsverksamhet

av naturliga skäl ännu ej hunnit nå någon högre grad av

intensitet. Detta framginge även därav, att styrelsernas utgifter av de

sakkunniga beräknats för år 1925 till 282,705 kronor, för år 1926 till

292,000 kronor och för år 1927 till ej mindre än 437,500 kronor. Med ledning

av dessa belopp hade de sakkunniga beräknat styrelsernas årliga

framtida medelsbehov till sammanlagt 338,215 kronor. Enligt styrelsens

mening borde emellertid detta behov uppskattas till ett belopp, väsentligt

högre än det, vartill 1927 års utgifter av de sakkunniga beräknats för

styrelserna, eller 437,500 kronor. — Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län

har hävdat, att styrelsens normala årsutgifter borde beräknas till 197,460

kronor eller 32,854 kronor högre än det belopp, vartill de sakkunniga

uppskattat dessa utgifter.

Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands län och Kalmar läns norra landstingsområde

hava framhållit, att det torde vara möjligt att åvägabringa

vissa inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas utgifter eller höjningar i

dessas enskilda inkomster utöver vad de sakkunniga ifrågasatt.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att ifråga om vissa

skogsvårdsstyrelser utgifterna för biträde med skogsvård, skogsodling och

skogsdikning av de sakkunniga beräknats för höga, varemot beträffande

åtskilliga andra styrelser utgifterna för den fiskaliska verksamheten samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

21

för skogsundervisning uppskattats till alltför låga belopp. Skogsvårdsstyrelsen

har därjämte gjort gällande, att styrelsens egna normala inkomster

borde uppskattas till allenast 41,743 kronor eller 10,000 kronor

mindre än det av de sakkunniga i detta avseende beräknade beloppet.

Centralrådet har i förevarande avseende anfört bland annat:

Beträffande möjligheterna till inskränkning i skogsvårdsstyrelsernas

personalutgifter kunde centralrådet hänvisa till sin förenämnda skrivelse

till Kung!. Maj:t den 1 oktober 1925. Det torde nu få anses tillfullo ådagalagt,

att, då en ytterligare minskning av personalens antal knappast vore

tänkbar, någon minskning å avlöningskontot ej kunde genomföras.

Vad anginge övriga utgiftskonton torde, då skogsvårdsstyrelserna under

de senaste åren av omständigheterna tvingats till betydande inskränkningar

i alla avseenden, förhållandet i stort sett vara enahanda.

För övrigt kunde centralrådet instämma i de sakkunnigas uttalande

därom, att frågan rörande allmänt införande av skärpta bestämmelser för

utbekommande av ersättning vid skogsodling av sådana marker, där avverkning

skett efter ingången av år 1905, borde upptagas till omprövning

av centralrådet.

Även om sådana belopp, som övade nämnvärt inflytande på skogsvårdsstyrelsernas

ekonomi, ej härigenom skulle stå att vinna, hade dock enligt

centralrådets mening frågan om enhetliga bestämmelser för skogsvårdsstyrelsernas

biträde icke blott vid skogsodling av berörda marker utan

även vid biträde med avverkning och skogsvård sin störa principiella betydelse,

åtminstone när det gällde att bedöma de olika skogsvårdsstyrelsernas

medelsbehov.

Det hade tyvärr ej varit möjligt för centralrådet att, i enlighet med de

sakkunnigas önskan, nu framlämna detaljerade förslag rörande vilka ersättningsbestämmelser,

som i berörda avseenden lämpligen borde gälla,

men centralrådet ville dock i anslutning till vad ovan sagtsi såsom sin mening

hävda, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för skogsodling samt för

biträde vid stämpling för avverkning såväl till avsalu som till husbehov

i större utsträckning än hittills borde gäldas av de skogsägare, som åtnjöte

ifrågavarande förmåner. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vore

nu så allmänt känd och uppskattad, att man ej kunde befara, att skogsägarna

skulle underlåta att anlita skogsvårdsstyrelserna, på grund av att

avgifter, som alltid kunde hållas på jämförelsevis låg nivå, utdebiterades

för biträdes erhållande.

Vad nu sagts gällde enligt centralrådets mening även övriga hithörande

och jämförliga grenar av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, dock med

undantag jämväl i ovanberörda hänseende för sådana skogsvårdsstyrelser,

som redde sig själva med direkta skogsvårdsavgifter, ortsbidrag eller

reserverade medel och därigenom helt naturligt borde hava fullt fria händer

att självständigt bestämma om de förmåner, som i skilda avseenden borde

beviljas skogsägarna.

Centralrådet finge framhålla, att de ifrågasatta regleringarna av de av

skogsvårdsstyrelserna tillämpade ersättningsbestämmelserna ej vore av

större betydelse i samband med behövliga åtgärders vidtagande för tryggande

av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. Härför måste nämligen betydligt

kraftigare medel användas.

Domänstyrelsen har anfört:

Domänstyrelsen hölle före, att någon sänkning av det av de sakkunniga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

för samtliga skogsvårdsstyrelser beräknade normala utgiftsbeloppet eller

3.5 miljoner årligen i sin helhet icke lämpligen kunde för de närmaste

åren framåt åvägabringas.

Däremot kölle styrelsen icke för osannolikt, att eu jämkning mellan de

olika utgiftsposterna, för ernående av en så vitt möjligt ändamålsenlig användning

av de medel, som stode till skogsvårdsstyrelsernas förfogande,

vore möjlig. Denna jämkning torde det i första hand ankomma å centralrådet

att söka genomfora.

I de egentliga förvaltningsutgifterna inginge, bland annat, resekostnader

för personalen. Dessa, som redovisades under olika utgiftskonton

och därigenom icke direkt framginge av skogsvårdsstyrelsernas redogörelser,

torde stiga till jämförelsevis höga belopp årligen. Styrelsen, som

i sitt förenämnda utlåtande den 11 november 1925 berört denna fråga,

ansåge icke uteslutet, att en minskning av resekostnaderna kunde ske,

därest reseersättningarna så vitt möjligt begränsades till belopp, som svarade

mot de verkliga självkostnaderna för resorna.

I utgifter för främjande av skogsvård m. m. inginge till väsentlig del

utgifter för biträde vid skogsvård samt omkostnader för skogsodling och

skogsdikning. Ifrågavarande utgifter hade de sakkunniga beräknat normalt

utgöra 1.45 miljoner kronor årligen eller 41 % av de normala totalutgifterna.

Givetvis vore det av stor betydelse, att av skogsvårdsstyrelserna

omhänderhavda medel användes just för dylika ändamål. Men det vore

ock angeläget, att de grunder, som tillämpades vid beräkning av ersättning

för biträde vid dylika, skogsbruket befrämjande åtgärder, eller vid

anvisande av bidrag därtill, icke medförde större kostnad för det allmänna

än en framgångsrik verksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida i detta

avseende krävde. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom olika

landsdelar och under olika tider vore emellertid självfallet av vikt, att

ifrågavarande grunder så smidig! som möjligt lämpades efter förhandenvarande

förhållanden. Ej mindre angeläget vore, att de kostnader, som

skogsvårdsstyrelserna finge vidkännas för skogsvård, skogsodling och

skogsdikning å enskildes mark, insattes på så vitt möjligt nyttiga och

räntabla åtgärder. Det finge framhållas, bland annat, att skogsvårdsstyrelser

i de nordligaste länen syntes lämna procentuellt högre bidrag till

skogsdikning än styrelser, som utövade sin verksamhet inom i klimatiskt

avseende mera gynnade delar av landet.

De sakkunniga hade, speciellt beträffande bidrag till skogsodling, uttalat,

att genom centralrådets förmedling borde övervägas, i vad mån ersättningsvillkoren

kunde skärpas. Styrelsen anslöte sig till detta uttalande

och finge därjämte, på anförda skäl, framhålla önskvärdheten av

att centralrådet sökte verka för att de medel, som ställdes till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande, i vad de kunde disponeras för främjande av skogsvårdande

arheten, i största möjliga utsträckning komme sådana marker

till del, som med hänsyn till klimat, jordmån och avsättningsförhållanden

in. m. ägde goda förutsättningar för skogsproduktion.

Statskontoret har uttalat, att enligt dess mening de sakkunnigas utredning

ej syntes lämna tillräcklig vägledning för bedömandet i vad mån

skogsvårdsstyrelsernas nuvarande utgifter kunde minskas. Innan frågan

om anskaffande av ytterligare medel för skogsvårdsstyrelserna upptoges

till avgörande, borde därför ytterligare utredning ske beträffande möjligheten

av besparingar i dessa utgifter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

23

Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att besparingar i skogsvårdsstyrelsernas

administrations- och personalkostnader kunde ernås genom

ändrad reglering av de sydsvenska skogsvårdsstyrelseområdena, så att större

och mera rationellt avpassade områden skapades, samt hemställt om verkställande

av utredning härom. Förbundet har därjämte hävdat, att ej

obetydliga besparingar borde kunna genomföras ifråga om skogsvårdsstyrelsernas

utgifter för biträde med skogsvård, skogsodling, dikning samt

reglering av skogsbetet.

Vid en allsidig prövning av möjligheterna till inskränkning i skogsvårdsstyrelsernas

utgifter är givetvis det av Sveriges skogsägareförbund

väckta spörsmålet om ändrad reglering av styrelsernas nuvarande verksamhetsområden

i syfte att ernå större likformighet mellan dessa rent

principiellt sett av stor betydelse. De sakkunniga hava ej upptagit detta

spörsmål utan begränsat sin undersökning till att avse de utgiftsminskningar,

som inom ramen av nu gällande lagbestämmelser rörande skogsvårdsstyrelsernas

organisation kunde vara möjliga. Då dessa bestämmelser

ägt bestånd allenast ett fåtal år och utgöra en av de grundförutsättningar,

varpå 1923 års skogsvårdslag uppbyggts, finner jag, i likhet med de sakkunniga,

frågan om en revision av dessa bestämmelser ej böra i detta sammanhang

upptagas. Visserligen pågår för närvarande inom centralrådet en

utredning rörande sammanförande av Kalmar läns norra och södra landstingsområden

under en gemensam skogsvårdsstyrelse, men föreligga beträffande

dessa landstingsområden för ett dylikt sammanförande speciella

skäl, vilka ej gälla övriga landstingsområden.

Såsom en utväg att ernå besparing i skogsvårdsstyrelsernas utgifter kar

vidare föreslagits genomförande av eu enhetlig reglering av styrelsernas

personals avlöningsförhållanden. Av den i ärendet förebragta utredningen

torde emellertid framgå, att en dylik reglering näppeligen torde komma

att medföra någon minskning i skogsvårdsstyrelsernas nuvarande utgifter

för ifrågavarande ändamål. Från besparingssynpunkt lärer därför genomförandet

av en dylik enhetlighet ej vara av betydelse. Med hänsyn härtill

och då den likformighet i skogsvårdsstyrelsernas hithörande utgifter, som

av andra skäl synes önskvärd, lämpligen torde, på sätt av centralrådet

föreslagits, kunna ernås genom dess försorg, finner jag vidtagandet av

åtgärder i förevarande syfte från Kungl. Maj:ts sida för närvarande ej

vara påkallade.

Vad nu anförts rörande reglering av skogsvårdsstyrelsernas avlöningsutgifter

gäller i huvudsak jämväl rörande styrelsernas kostnader för personalens

resor och avgifter för dennas pensionering. Även ifråga om dessa

kostnader och avgifter torde det därför böra ankomma å centralrådet att

i enlighet med av detta gjort åtagande verka för åstadkommande av önskvärd

större överensstämmelse mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna.

Vad angår möjligheterna i övrigt till inskränkning i skogsvårdsstyrel
-

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sernas utgifter finner jag dessa möjligheter vara relativt små, därest

skogsvårdsstyrelserna skola kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sina uppgifter.

På sätt av de sakkunniga påvisats, hava under åren 1923—1927

de tjugutre äldre skogsvårdsstyrelsernas årsutgifter minskats med ej

mindre än cirka 580,000 kronor, och har denna minskning genomförts,

oaktat under förstnämnda år den nya skogsvårdslagen trätt i kraft,

varigenom skogsvårdsstyrelsernas åligganden väsentligt utökats. Det

torde vara otvivelaktigt att, i den mån tillämpningen av sagda lag blir

effektiv, skogsvårdsstyrelserna måste vidkännas stegrade utgifter såväl

i fråga om den egentliga förvaltningen som med avseende å skogsvårdsbefrämjande

åtgärder. Jag tillåter mig härvid erinra, att inom skogsvårdslagens

giltighetsområde betydande områden redan avsatts eller inom

en nära liggande framtid torde komma att avsättas såsom svårföryngrade

skogar, å vilka saluavverkning enligt den nya lagen i allmänhet ej må

verkställas utan utsyning av vederbörande länsjägmästare eller annan av

skogsvårdsstyrelsen förordnad person. Tillämpningen härav torde för vissa

skogsvårdsstyrelser nödvändiggöra anställande av ytterligare personal. Även

beträffande avverkning, som enligt lagen må äga rum utan föregående utsyning,

hava skogsvårdsstyrelserna genom densamma ålagts nya och omfattande

uppgifter, vilkas behöriga handhavande kräva ökade arbetskrafter.

Detta gäller även den utvidgade verksamhet med avseende å skogsbetets

reglering, som den i lagen stadgade skärpta reproduktionsskyldigheten

torde medföra för skogsvårdsstyrelserna. Det lärer icke kunna bestridas,

att vissa skogsvårdsstyrelser för närvarande av brist på medel ej äro i

stånd att utöva sin verksamhet i den omfattning och på det sätt, som i

den nya lagen är avsett.

Från några håll har gjorts gällande, att skogsvårdsstyrelsernas utgifter

för biträde med skogsvård samt för skogsodling och andra skogsvårdsåtgärder

vore onödigt höga samt att minskning av dessa utgifter utan

olägenhet skulle kunna genomföras, särskilt genom höjning av de ersättningar,

som skogsvårdsstyrelserna betinga sig av vederbörande skogsägare

för dylikt biträde samt för skogsodlingsmaterial in. m. Vid bedömandet

av befogenheten av dessa erinringar böra givetvis ifrågavarande

utgifter jämföras med motsvarande inkomster och allenast de nettoutgifter,

som återstå efter vederbörande inkomsters frånräknande, tagas i betraktande.

Vid en dylik jämförelse mellan utgifter och inkomster för biträde

med skogsvård visar det sig, att mera betydande nettoutgifter i förevarande

avseende förefinnas huvudsakligen hos sådana skogsvårdsstyrelser,

vilkas medelsbehov i stort sett täckas genom direkt inflytande skogsvårdsavgifter

och enskilda inkomster och som sålunda i ringa eller ingen grad

åtnjuta statsanslag eller bidrag från till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter.

Härvid måste dock undantag göras för skogsvårdsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län, vilka, ehuru de uppbära avsevärda

statsanslag, hava betydande nettoutgifter för här avsett biträde. I

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

25

fråga om dessa styrelser föreligga emellertid speciella av historiska förhållanden

betingade skäl att tillhandagå vederbörande skogsägare med dylikt

biträde på relativt liberala villkor. Vad nu anförts om utgifterna för

biträde med skogsvård gäller i huvudsak även om utgifterna för skogsdikning.

Beträffande utgifterna för skogsodling äro däremot förhållandena

delvis annorlunda. Vid jämförelse mellan dessa utgifter samt till skogsvårdsstyrelserna

influtna ersättningar för frö, plantor och plantörsbiträde,

bliva nettoutgifterna i förevarande avseende betydande för flertalet skogsvårdsstyrelser,

däribland även sådana som för upprätthållande av sin

verksamhet huvudsakligen äro hänvisade till anslag från staten och bidrag

från reserverade skogsvårdsavgifter. I fråga om dessa utgifter är

emellertid att märka, att det alltifrån skogsvårdsstyrelsernas tillkomst ansetts

såsom en av deras angelägnaste uppgifter att befrämja skogsodling,

särskilt å av ålder kala marker. En effektiv verksamhet på detta område

torde emellertid ej vara möjlig utan avsevärda ekonomiska uppoffringar

från skogsvårdsstyrelsernas sida, vilket ock beaktats av riksdagen, som

för detta ändamål anvisat betydande anslag till styrelserna. För samtliga

skogsvårdsstyrelser utgöra de årliga nettoutgifterna i förevarande avseende,

beräknade med ledning av hithörande utgifts- och inkomstmedeltal

för åren 1923—1927, 399,896 kronor, en summa som i betraktande av de

synnerligen omfattande arealer kal skogsmark, som inom landet alltjämt

förefinnas, ej torde kunna anses överdrivet hög. Det bör även uppmärksammas,

att i denna summa ingå till betydande belopp dels bidrag, som

anvisats av landsting och hushållningssällskap för skogsodlingsändamål,

dels ock kostnader för plantskolor och fröklängningsanstalter samt utgifter

för anskaffande av kött m. m. Beträffande slutligen styrelsernas utgifter

för reglering av skogsbetet, vilka utgifter i medeltal under åren 1923—

1927 för alla skogsvårdsstyrelser beräknats till 11,224 kronor, synes uppenbart

— särskilt i betraktande av de vidgade uppgifter i detta avseende,

som den nya skogsvårdslagen pålagt styrelserna — att någon minskning

i denna utgiftssumma ej bör ifrågasättas.

Med det nu anförda har jag ej tagit ståndpunkt till frågan, huruvida

ej i vissa fall skärpta ersättningsbestämmelser borde tillämpas med avseende

å biträde, som från skogsvårdsstyrelserna lämnas enskilda skogsägare,

samt beträffande material för skogsodling med mera ävensom större

enhetlighet i dessa bestämmelser eftersträvas. I enlighet med de sakkunnigas

av centralrådet biträdda förslag finner jag det lämpligt, att

denna fråga upptages till behandling av centralrådet. Då emellertid vid

genomförande av en eventuell skärpning av berörda ersättningsbestämmelser

stor varsamhet måste iakttagas, därest ej skogsägarnas intresse att

anlita biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal skall minskas och skogsvårdsarbetet

sålunda lida avbräck, torde det, på sätt centralrådet framhållit,

näppeligen kunna antagas, att några ökade inkomster av betyden
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Klingl. Maj:ts proposition Nr 211.

het på denna väg skola tillföras skogsvårdsstyrelserna, i allt fall ej under

de närmaste åren.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med domänstyrelsen,

att summan av samtliga skogsvårdsstyrelsers årsutgifter under de

närmaste åren framåt ej bör beräknas till lägre belopp än det i förenämnda

normalkalkyl angivna eller till 3,500,357 kronor. Ä andra sidan

synas tillräckliga skäl ej hava förebragts för att lägga en högre utgiftssumma

än den nu angivna till grund för skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov

under sagda år. Vad angår skogsvårdsstyrelsernas enskilda inkomster

samt inkomster genom ortsbidrag, synes även härutinnan den i

normalkalkylen upptagna årliga summan för samtliga skogsvårdsstyrelser,

905,618 kronor, kunna godtagas. Efter frånräknande av denna inkomstsumma

skulle sålunda, på sätt i kalkylen angivits, för samtliga skogsvårdsstyrelser

uppstå ett årligt underskott å 2,594,739 kronor.

Beträffande frågan, huru berörda utgifts- och inkomstsummor böra fördelas

på de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde i detta sammanhang

ståndpunkt ej böra tagas i vidare mån än som erfordras för ett bedömande,

huru skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelsbebov lämpligast

bör tillgodoses. För ett dylikt bedömande finner jag den i berörda normalkalkyl

verkställda fördelningen av berörda summor vara tillfyllest.

Ändrad fördelning av nuvarande skogsvårdsavgifter.

De sakkunniga hava vidare undersökt, huruvida ej genom ändrad fördelning

mellan skogsvårdsstyrelserna av nu utgående skogsvårdsavgifter

en förbättring skulle kunna vinnas i styrelsernas ekonomiska förhållanden.

Denna undersökning bar resulterat däri, att de sakkunniga framlagt

förslag till sådan ändring av 4 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr

275) om skogsvårdsavgift, att den andel av de från andra skogar än

skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter, som enligt berörda paragraf

skall redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av

förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket,

skulle höjas från 10 till 15 procent. I sammanhang härmed hava de sakkunniga

föreslagit den jämkning i paragrafens avfattning, att ordet »samtliga»

framför »skogsvårdsstyrelser» skulle utgå.

I motiveringen till detta förslag hava de sakkunniga anfört:

De ekonomiska förhållandena vore ej lika brydsamma för alla skogsvårdsstyrelser,

utan både vissa styrelser fortfarande högst betydande

överskjutande tillgångar. En utväg till att i någon mån åstadkomma förbättring

i läget kunde då tänkas vara att finna i en utjämning. De

medel, som nu stode till buds i utjämningssyfte, utgjordes av dels statsanslaget

till skogsvårdens befrämjande, nu å 500,000 kronor, och dels 10

procent av skogsyårdsavgiftema. De sakkunniga ansåge sig därför böra

upptaga frågan, huruvida större utjämningsbelopp kunde erhållas inom

ramen av de nu disponibla understödsmedlens totalbelopp. Härvid kunde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ingen annan utväg ifrågakomma än en höjning av den andel av skogsvårdsavgifterna,

som i berörda syfte vore ställd till Kungl. Maj:ts förfogande.

Såsom skäl för att i 1912 års förordning om skogsvårdsavgift sagda andel

bestämts till 10 procent hade åberopats, att beloppet av skogsvård »avgifter,

som erlades för virke å kronans skogar, syntes kunna uppskattas

till tio procent av totala skogsvårdsavgiftsbeloppet och att staten borde

kunna anses äga en friare dispositionsrätt över de avgifter, som härrörde

från dylikt virke.

De sakkunniga ville lämna därhän, huruvida sagda procenttals ställande

i beroende av virkesavkastningen från kronans skogar finge anses vara

principiellt befogat och huruvida icke snarare erfarenheten om storleken

av det belopp, som ur skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt vore erforderligt

i utjämningssyfte, borde vara avgörande. De hade i stället, eftersom

nyssnämnda motiv i allt fall åberopats, sökt verkställa eu undersökning,

vilken andel av skogsvårdsavgifterna, som numera finge anses belöpa

från de allmänna skogarna.

I isådant avseende hade de sakkunniga erhållit inom domänstyrelsen utarbetade

uppgifter över till skogsaccis under åren 1922—1924 taxerat virke

från allmänna skogar under nämnda styrelses förvaltning utanför lappmarken.

De i dessa uppgifter upptagna slutsummorna å rotvärdet av till skogsaccis

taxerat virke å allmänna skogar utgjorde för år 1922 19,429,768 kronor,

för år 1923 19,914,957 kronor och för år 1924 15,894,600 kronor eller i medeltal

per år 18,413,108 kronor. Skogsvårdsavgift härå skulle efter 1.3 procent

utgöra 239,371 kronor.

Det skogsvårdsavgiftsbelopp för riket i dess helhet, varmed ovannämnda

avgiftsbelopp från de allmänna skogarna nu borde jämföras, vore det debiterade,

dock efter avdrag av avskrivningar och avkortningar, och icke

det influtna, som ju delvis kunde tillhöra tidigare år. Då emellertid debitering

för det i tabellerna upptagna kronovirket kund© beträffande de

stora å rot sålda virkespartierna hava skett icke blott året efter försäljningen

utan jämväl senare år, beroende på när köparen företagit avverkningen,

syntes det befogat att i kalkylen medtaga de fyra åren 1923—1926.

Enligt den vid betänkandet fogade tabellen bil. 2 utgjorde nämnda belopp

för år 1923 750,853 kronor, för år 1924 1,664,461 kronor, för år 1925 1,958,963

kronor och för år 1926 1,630,269 kronor.

Då i berörda belopp för åren 1923 och 1924 ej inginge skogsvårdsavgifter

från Västerbottens och Norrbottens läns kustland, borde dessa belopp vid

ifrågavarande jämförelse ökas med vad som skulle hava debiterats i skogsvårdsavgifter

inom kustlanden under samma år, därest förordningen om

skogsvårdsavgift då varit gällande därstädes. Sistnämnda belopp kunde

uppskattas till sammanlagt 131,000 kronor, motsvarande två tredjedelar

av summan av de skogsvårdsavgifter, som, efter avdrag för avkortningar

och avskrivningar, debiterats i kustlanden under åren 1926 och 1927. Med

hänsyn härtill torde skogsvårdsavgifterna för landet i dess helhet utom

lappmarken för åren 1923—1926 här böra beräknas till sammanlagt 6,135,546

kronor eller i medeltal för år till 1,533,886 kronor. De allmänna skogarnas

bär förut angivna skogsvårdsavgiftsmedeltal, 239,371 kronor, motsvarade

härå cirka 15.c procent.

Denna utredning utvisade alltså, att ur synpunkten av den motivering,

som år 1912 anförts för 10-proeentsbestämmelsen, en höjning av procent
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

talet till åtminstone 15 procent numera vore befogad. Rätteligen borde

procenttalet sättas något högre, enär i de från domänstyrelsen erhållna

uppgifterna vissa allmänna skogar icke upptagits.

Av en förklaring, som vederbörande tjänsteman i domänstyrelsen avgivit

till nyssnämnda uppgifter och som av de sakkunniga åberopats,

framgår, att i dessa uppgifter ej upptagits rotvärdet å virke från häradsoch

sockenallmänningar samt allmänna inrättningars, smärre fonders och

institutioners skogar.

Beträffande förslaget, att i 4 §■ av förordningen om skogsvårdsavgift

ordet »samtliga» framför »skogsvårdsstyrelser» måtte utgå, hava de sakkunniga

framhållit, att det visserligen torde vara uppenbart, att med

»samtliga» endast avsetts att uttrycka, att samtliga skogsvårdsstyrelser

skulle kunna i mån av behov erhålla andel vid fördelningen och icke att

de alla nödvändigtvis skulle tilldelas något belopp men att den nuvarande

ordalydelsen dock ibland vållat missuppfattning.

I sammanhang med framläggande av nu ifrågavarande förslag om ändringar

i förordningen om skogsvårdsavgift hava de sakkunniga hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom, att länsstyrelse i början

av varje kalenderår skulle beträffande skogsvårdsavgift från andra skogar

än skyddsskogar till statskontoret avgiva uppgift å beloppet av de under

nästföregående år inom länet influtna avgifter efter avdrag för avkortningar

och avskrivningar. Till stöd härför hava de sakkunniga framhållit,

att de uppgifter om beloppet influtna skogsvårdsavgift som statskontoret

lämnat till Kungl. Maj:t i och för fördelning av 10-procent-andelen, befunnits

ej vara fullt exakta, i det att vissa avdrag, som bort ske, ej

ägt rum.

Beträffande frågan om höjning av utjämningsandelen av skogsvårdsavgifterna

hava de i ärendet hörda myndigheterna varit av olika meningar.

Statskontoret och femton skogsvårdsstyrelser hava tillstyrkt, att ifrågavarande

andel måtte höjas till 15 eller ännu större procent av de från

andra skogar än skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter, eller lämnat

de sakkunnigas förslag härutinnan utan erinran. Statskontoret har dock

intagit denna ståndpunkt under förutsättning, att en höjning av skogsvårdsavgifternas

belopp ansåges böra genomföras. Två av förenämnda

skogsvårdsstyrelser hava ansett, att utjämningsandelen borde bestämmas

till 20 respektive 30 procent, och en skogsvårdsstyrelse har gjort gällande,

att skogsvårdsavgifterna rätteligen i sin helhet borde indragas till statsverket

och skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i stället tillgodoses medelst

fasta statsanslag. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse har åberopat, att ett

dylikt förfaringssätt tillämpats i fråga om hushållningssällskapen i samband

med brännvinsmedlens indragning till statsverket samt att skogsvårdsavgifterna

till sin natur måste anses vara en statsskatt.

Nio skogsvårdsstyrelser, nämligen skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

29

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, hava avstyrkt de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende. — Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län

har härvid åberopat en av skogsvårdsstyrelsen verkställd beräkning i

ämnet, enligt vilken skogsvårdsavgifterna från de allmänna skogarna

skulle uppgå allenast till 10.7 procent av samtliga skogsvårdsavgift. —

Skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län hava hänvisat till av dem verkställda utredningar, enligt vilka

den del av skogsvårdsavgifterna, som inom dessa län inflöte från allmänna

skogar, i intet län överstege 10 procent av länets samtliga skogsvårdsavgift

— Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har gjort gällande, att

motsvarande del inom detta län ej utgjorde mera än cirka 5 procent. I

anslutning härtill hava sistnämnda fem skogsvårdsstyrelser hävdat, att

ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende skulle

innebära en orättvisa gent emot de enskilda skogsägarna i länen och medföra,

att dessa finge med viss del av de av dem erlagda skogsvårdsavgifterna

bidraga till skogsvårdsarbeten inom andra län. — Skogsvårdsstyrelserna

i Gävleborgs och Jämtlands län hava i sammanhang härmed

föreslagit sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att allenast de

skogsvårdsavgifter, som verkligen härflöte från allmänna skogar och som

därför vid virkestaxeringen borde särskiljas från övriga avgifter, skulle

redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t fördelas i nu stadgad

ordning. — Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har till stöd för sin

ståndpunkt i förevarande avseende anfört, att självförsörjningsprincipen

vore för skogsvårdsstyrelserna den kraftigaste sporren till sparsamhet med

omhänderhavda medel samt att det ej torde kunna undvikas, att ju mer

regleringen av dessa styrelsers inkomster gjordes beroende av högre myndighets

beslut, desto mindre starkt bleve intresset för genomförandet av

en sund hushållning med disponibla medel.

Även centralrådet har avstyrkt de sakkunnigas förevarande förslag samt

till stöd härför anfört bland annat:

Vid undantagande av samma relativa del av skogsvårdsavgifterna inom

samtliga skogsvårdsområden komme alltid en orättvisa att begås mot vissa

landsdelar. Denna orättvisa hade alltid förefunnits. Om de sakkunnigas

förslag om att höja den reserverade delen från 10 till 15 procent genomfördes,

komme orättvisan att än mer skärpas. Det vore nämligen långt

ifrån fallet att statsskogarnas andel av skogsvårdsavgifterna inom varje

skogsvårdsområde uppginge till just 10 eller 15 procent, utan denna siffra

utgjorde det aritmetiska medeltalet av, helt säkert i avsevärd grad, varierande

belopp. Det måste alltså förekomma, att skogsvårdsavgifter från enskilda

skogar komme att överflyttas från en ort till en annan, d. v. s. att

skogsägarna i en ort finge betala för skogsskötseln i en annan del av landet.

Med anledning härav och i avvaktan på de väntade förändringarna i den

kommunala beskattningen måste centralrådet ställa sig avvisande till de

sakkunnigas ifrågavarande förslag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Centralrådet har därjämte framhållit att, om skogsvårdsavgifterna från

statsskogarna direkt inflöte till statskontoret och där sammanfördes med

statsanslagen för att sedan fördelas bland de ekonomiskt sett svagast situerade

skogsvårdsstyrelserna, man skulle undvika den sammanblandning,

som nu ägde rum av statsmedel och medel, om vars ursprung man ej

ägde full klarhet, samt vinna bättre överblick rörande statens bidrag till

skogsvårdsstyrelserna.

Sveriges skogsägareförbund har intagit samma ståndpunkt som centralrådet

och framfört väsentligen samma synpunkter som detta. Förbundet

har därjämte framhållit, att inkomsten per hektar produktiv skogsmark

i allmänhet vore väsentligt lägre för skogsvårdsstyrelserna i norra och

mellersta Sveriges skogslän än för skogsvårdsstyrelserna i övriga län

samt att det därför ej vore berättigat att, på sätt genomförandet av de

sakkunnigas förslag skulle hava till följd, förstnämnda skogsvårdsstyrelser

skulle avstå någon ytterligare del av sina skogsvårdsavgifter till de

senare.

Domänstyrelsen har anfört:

Styrelsen ansåge sig i. förevarande sammanhang ej kunna underlåta att

upptaga spörsmålet om de allmänna skogarnas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift,

i vilket avseende styrelsen tidigare gjort upprepade framställningar

till Kungl. Maj:t. De anspråk, som allt starkare gjorde sig gällande

på en strängt affärsmässig drift av, icke blott domänfondens och kyrkofondens

skogar, utan även andra skogar av allmän natur, varmed skogsvårdsstyrelserna

icke hade att taga befattning, vore oförenliga med det förhållandet,

att dessa skogar alltjämt betungades med utgifter, 50m icke

avsåge deras skötsel utan helt främmande ändamål.

Styrelsen finge därför hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

för sådan ändring snarast möjligt av ifrågavarande förordning, att densamma

icke avsåge skogar av andra kategorier än de, vilka i en eller annan form

åter tillgodofördes influtna skogsvårdsavgifter.

Därest domänfondens med flera allmänna skogar, på sätt styrelsen föreslagit,

befriades från erläggande av skogsvårdsavgift, torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke i samband därmed hittills gällande föreskrift om

redovisning till statskontoret av viss procent av avgiften helt borde upphöra.

Härvid försvunne visserligen den utjämningstillgång, som de redovisade

avgifterna bildade, men torde statsanslaget vid fördelning enligt

lämpliga grunder kunna tillgodose denna utjämning. Upphörandet av nu

ifrågavarande föreskrift om särskild redovisning av viss del av skogsvårdsavgiften

vore ägnat att medföra en önskvärd förenkling av den nu i viss

mån komplicerade anslagstilldelningen till skogsvårdsstyrelserna. På grund

härav finge styrelsen, med avstyrkande av de sakkunnigas förevarande

förslag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, i samband med prövning av

styrelsens förut gjorda hemställan rörande befrielse för domänfondens med

flera allmänna skogar från erläggande av skogsvårdsavgift, taga under omprövning

jämväl av styrelsen nu framfört förslag om upphörande av

hittills gällande föreskrift om redovisning till statskontoret av viss procent

av skogsvårdsavgifterna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

31

Åven riksräkenskapsverket har med anledning av de sakkunnigas förevarande

förslag ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att domänverket

för närvarande ej erhölle någon andel eller annan fördel av de

avgifter, som erlades för avverkat virke å kronans skogar och andra

allmänna skogar. Detta förhållande syntes riksräkenskapsverket påfordra

någon åtgärd i reglerande syfte till domänverkets förmån. Ändamålsenligast

torde härvid vara, att domänverket, med hänsyn till dess natur

av affärsdrivande verk, befriades från erläggande av skogsvårdsavgifter

för virke, avverkat å skogar under domänstyrelsens förvaltning. Riksräkenskapsverket

har vidare i förevarande avseende anfört:

För den händelse skogsvårdsavgifter ej längre komme att utgå för avverkat

virke å kronans skogar, erfordrades emellertid särskilda åtgärder,

för att tillräckliga medel skulle erhållas för utjämning mellan de olika

skogsvårdsstyrelserna. För detta ändamål kunde antingen en ytterligare

höjning — utöver den av de sakkunniga föreslagna — ske i den del av

skogsvårdsavgifterna, som avsåges för utjämning, eller ock vidtagas ökning

av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Ur ren budgetsynpunkt syntes

det vara att föredraga, att alla utjämningsmedel för den enskilda skogsvården

bleve redovisade i riksstaten.

I nära överensstämmelse med vad domänstyrelsen och riksräkenskapsverket

sålunda anfört och föreslagit har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms

län hemställt, att de medel, som nu toges från domänfonden i form av

skogsvårdsavgifter, måtte utbytas mot ett fast årligt statsanslag till

skogsvårdsstyrelserna, motsvarande det årliga medeltalet av vad domänfonden

eljest kunde beräknas hava fått erlägga i skogsvårdsavgifter.

Vad angår de sakkunnigas förslag, att i 1 § i förordningen om skogsvårdsavgift

ordet »samtliga» framför »skogsvårdsstyrelser» skulle utgå,

har detsamma avstyrkts av fyra skogsvårdsstyrelser under anförande, att

berörda lagrum enligt sin nuvarande lydelse måste anses innebära, att

ifrågavarande utjämningsandel skulle fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser

i landet, samt att de sakkunnigas berörda förslag sålunda

ej, såsom dessa hävdat, innefattade allenast ett förtydligande utan en

saklig ändring, vilken ej kunde anses motiverad.

Vad först angår frågan om domänfondens och andra allmänna skogars Departementsundantagande

från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift tillåter jag chefen"

mig erinra, att enahanda spörsmål med anledning av en tidigare av

domänstyrelsen gjord framställning i ämnet förelåg till bedömande år

1924 i samband med prövning av fråga om utsträckande av förordningen

om skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I

motiveringen till den proposition, nr 96, vari förslag i sistberörda avseende

förelädes 1924 års riksdag,- framhöll dåvarande departementschefen,

att han funne det nödigt att, innan frågan om ändring i förordningen

om skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktningen upptoges

till avgörande, närmare utredning verkställdes angående dess

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och

då en dylik utredning ej lämpligen kunde äga rum, förrän erfarenhet

vunnits om de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning

komme att ställas på skogsvårdskassorna, fann departementschefen

domänstyrelsens framställning i berörda avseende för det dåvarande ej

höra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I anslutning till detta

uttalande, som väsentligen alltjämt äger giltighet, finner jag frågan om

de allmänna skogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

ej nu böra upptagas. Ej heller torde spörsmålet om beredande av ersättning

till domänverket för de från domänfondens skogar utgående skogsvårdsavgifter

i detta sammanhang böra komma under bedömande.

Vidkommande härefter frågan om höjning av utjämningsandelen av

skogsvårdsavgifterna må erinras, att allt ifrån det skyldighet att erlägga

skogsvårdsavgift första gången stadgades genom förordningen den 24 juli

1903 (nr 79 s. 15) denna avgift principiellt ansetts böra användas för

främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde, där det

virke, för vilket avgiften utgått eller varå denna haft avseende, avverkats

och sålunda, i stort sett, komma samma fastigheter till godo, som drabbats

av avgiften. Med hänsyn till att viss del av de genom skogsvårdsavgiften

inflytande medel härflöte från allmänna skogar, vilka ej komma i åtnjutande

av något understöd från dessa medel, stadgades emellertid i 1912

års förordning om skogsvårdsavgift, att 10 procent av de inom varje landstingsområde

influtna skogsvårdsavgifterna skulle redovisas till statskontoret

för att av Kungl. Maj:t i mån av behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser

i riket. Då, såsom av utredningen i ärendet framgår, beträffande

åtskilliga landstingsområden skogsvårdsavgifterna från allmänna

skogar ej torde uppgå till 10 procent av samtliga avgifter, har berörda stadgande

i fråga om dessa landstingsområden haft till följd, att viss del av de

avgifter, som influtit från enskilda skogar därstädes, disponerats för främjande

av skogsvård å dylika skogar inom andra landstingsområden. I

viss utsträckning innebär alltså detta stadgande ett direkt avsteg från

förut angivna princip. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i

förevarande avseende skulle hava till följd, att detta avsteg, till förfång

för de enskilda skogsägarna i nyssnämnda landstingsområden, skulle vidgas,

vilket för dessa torde komma att te sig såsom en orättvisa. Det bör

även uppmärksammas, att inom berörda landstingsområden behovet av

medel för främjande av skogsvård torde i vissa fall vara lika stort, om

ej större, än inom andra sådana områden. Med hänsyn härtill och då det

jämväl torde kunna befaras, att en höjning av ifrågavarande utjämningsandel

skulle komma att motverka de erkännansvärda strävandena av vissa

skogsvårdsstyrelser att begränsa sina utgifter inom ramen av de inkomster,

som direkt inflyta till styrelserna genom skogsvårdsavgifter samt ersättningar

för biträde med skogsvård m. m., finner jag mig ej nu böra tillstyrka

någon dylik höjning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.

33

Från vissa håll har föreslagits, att bestämmelserna om ifrågavarande

utjämningsandel skulle ersättas med ett stadgande, att de avgifter, som i

varje särskilt fall inflöte för å allmänna skogar avverkat virke, skulle

redovisas till statskontoret och ställas till Kungl. Maj:ts disposition i utjämningssyfte.

Jag vill erinra, att en dylik anordning var föremål för

övervägande av de sakkunniga, som utarbetade förslag till 1912 års förordning

om skogsvårdsavgift, men av dessa avvisades under framhållande,

att det skulle bliva förenat med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen

som vid debitering, uppbörd och redovisning att verkställa ett avskiljande

av de på kronans skogar belöpande skogsvårdsavgifterna, helst

som kronan icke alltid själv vore avverkare och erlade avgifterna. Då

vad sålunda anförts ej synes sakna fog, finner jag mig ej böra biträda

berörda förslag.

I likhet med de sakkunniga anser jag den i 4 § av gällande förordning om

skogsvårdsavgift upptagna bestämmelsen rörande utjämningsandelens fördelning

innebära, att behovet av bidrag skall vid sagda fördelning vara

avgörande och att bidrag från denna andel sålunda ej ovillkorligen måste

tilldelas samtliga skogsvårdsstyrelser. På detta sätt har ock ifrågavarande

bestämmelse tillämpats av Kungl. Maj:t. Då emellertid, såsom framgår

av de i ärendet avgivna yttrandena, den nuvarande formuleringen av bestämmelsen

i vissa fall föranlett den missuppfattning, att bestämmelsen

skulle äga en innebörd, motsatt den nyss angivna, biträder jag det förslag

till förtydligande av bestämmelsen, som av de sakkunniga framlagts.

Jag avser att senare i dag i samband med fråga om vissa andra ändringar

i nämnda förordning hemställa om Kungl. Maj:ts beslut rörande åtgärd

för en dylik bestämmelses införande.

Vad angår de sakkunnigas förslag om stadgande av skyldighet för länsstyrelse

att i början av varje kalenderår beträffande skogsvårdsavgifter

från andra skogar än skyddsskogar till statskontoret avgiva uppgift å

beloppet av de under nästföregående år inom länet influtna avgifter med

vissa avdrag, torde jag framdeles få underställa detsamma Kungl. Maj:ts

prövning.

Fråga om skogsvårdsavgifternas redovisande i riksstaten.

I detta sammanhang torde jag få underställa Kungl. Maj:t frågan om

skogsvårdsavgifternas redovisande i riksstaten. Jag erinrar härvid, att för

närvarande varken de direkta skogsvårdsavgifterna eller den andel av ifrågavarande

avgifter, som redovisas till statskontoret, upptages i riksstaten.

I årets statsverksproposition har chefen för finansdepartementet vid anmälan

av förslag till riksstat för budgetåret 1927—1928 (inkomsterna sid. 12)

framhållit, att det ifrågasatts, att i budgeten under »uppbörd i statens verksamhet»

uppföra en ny inkomsttitel, betecknad »skogsvårdsavgifter», men

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISI höft. (Sr 211—212.) •''!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

De sakkunniga.

att lian ansett det riktigast att låta frågan härom anstå för att upptagas i

samband med den väntade propositionen rörande anslag till skogsvårdsstyrelserna.

Då skogsvårdsavgifternas belopp bestämmes enligt grunder,

som fastställts i av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutad författning, och

användas för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt främjande

av skogsvårdsåtgärder och sålunda för ändamål av statlig natur, finner

jag mig, efter samråd med chefen för finansdepartementet, böra förorda, att

dessa avgifter för framtiden redovisas i riksstaten.

Enligt gällande förordning om skogsvårdsavgift skola dessa avgifter

debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna och erläggas

sålunda i slutet av året. Av de medel, som inom varje landstingsområde

inflyta genom avgifterna skola, såsom förut berörts, vad angår skogsvårdsavgifter

från andra skogar än skyddsskogar, 90 procent direkt utbetalas till

vederbörande skogsvårdsstyrelse, varemot 10 procent redovisas till statskontoret

för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas

mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Ifrågavarande medel upptagas

i allmänhet av skogsvårdsstyrelserna såsom inkomst för det år, som infaller

närmast efter det, då avgifterna debiterats och erlagts. Skogsvårdsavgifterna

från skyddsskogarna skola enligt förordningen överlämnas till domänstyrelsen

och äro avsedda att disponeras för understödjande av skogsvårdsåtgärder

å skyddsskogarna. Några bestämmelser i detta avseende hava i avbidan på

genomförande av ny lagstiftning för dessa skogar ännu ej meddelats.

I anslutning till nu angivna föreskrifter i förordningen om skogsvårdsavgift

torde i riksstaten för budgetåret 1927—1928 under »uppbörd i statens

verksamhet» böra såsom inkomst under titel »skogsvårdsavgifter» upptagas

ett belopp, motsvarande vad som kan beräknas inflyta av dylika under

år 1927 debiterade avgifter. Detta belopp torde med hänsyn till de under år

1296 rådande konjunkturerna å trävarumarknaden böra uppskattas till 1,500,000

kronor eller omkring 130,000 kronor lägre än summan av de under 1926

debiterade skogsvårdsavgifterna. Bland utgifterna för nämnda budgetår bör

under nionde huvudtiteln uppföras ett ordinarie reservationsanslag, motsvarande

förstnämnda inkomstbelopp. Detta anslag synes lämpligen böra benämnas:

uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m., reservationsanslag,

att direkt utgå av skogsvårdsavgifter.

Förslag till beredande av ökade medel åt skogsvårdsstyrelserna.

Jag övergår nu till förenämnda av de sakkunniga framlagda förslag

om höjning av den procent av virkets taxerade värde, efter vilken skogsvårdsavgift

skall erläggas. Såsom redan berörts, innebär detta förslag,

att sagda procent skulle höjas från 1.3 till 1.7. Den sålunda ifrågasatta

författningsändringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1928.

I motiveringen till förslaget hava de sakkunniga närmare beräknat

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

35

det behov av ökade medel, som förelåge för skogsvårdsstyrelserna. Rörande

dessa beräkningar, som verkställts med utgångspunkt från de i omförmälda

normalkalkyl (Bil. A.) upptagna medeltalen av skogsvårdsstyrelsernas

utgifter samt egna inkomster och ortsbidrag samt det för varje skogsvårdsstyrelse

enligt dessa medeltal uppstående underskottet, hava de sakkunniga

anfört:

Såsom norm för skogsvårdsavgifterna hade vid ifrågavarande beräkningar

tagits medeltalet av de i tabellen bil. 2 till betänkandet upptagna avgiftsbeloppen

för åren 1924—1926 för de äldre skogsvårdsstyrelserna samt

för åren 1925 och 1926 för Västerbottens och Norrbottens län. Att för de äldre

skogsvårdsstyrelserna medtaga även året 1923 med dess abnormt låga

avgiftsbelopp hade icke ansetts riktigt, och då det belopp, som kunde bliva

debiterat under innevarande år, ännu icke vore känt, hade medeltalsberäkningen

måst grundas på allenast tre, respektive två år. Enär konjunkturerna

under dessa år icke kunde anses hava varit förmånliga, torde måhända

sagda medeltal få anses vara i någon mån för låga för att utgöra

ett riktigt uttryck för vad man kunde förvänta för de kommande åren,

men då det givetvis vore särdeles ovisst, hur utvecklingen komme att gestalta

sig, hade de sakkunniga icke vågat vidtaga någon förhöjning i

nämnda medeltal. För samtliga skogsvårdsstyrelser uppginge det till

1,783,924 kronor.

Vad utjämningsmedlen i form av statsanslag och till statskontoret redovisade

skogsvårdsavgifter anginge, kunde något medeltal av dessa uppenbarligen

icke tillgodoföras de särskilda skogsvårdsstyrelserna, enär dessa

medel fritt fördelades av Kungl. Maj:t.

Vid ifrågavarande beräkning hade de sakkunniga först utgått från nu

gällande bestämmelser om att skogsvårdsavgift skulle utgå med 1.3 procent

av virkesvärdet och att den direkta andelen skulle utgöra 90 procent. Ifall

90 procent av nyssberörda medeltal av skogsvårdsavgiftsbeloppen med inalles

1,605,535 kronor och för varje skogsvårdsstyrelse med det i normalkalkylen

upptagna beloppet avdroges från omförmälda underskott, framginge

av samma tabell, att ändock underskott kvarstode för samtliga

skogsvårdsstyrelser, nämligen med följande belopp för de särskilda skogs
-

vårdsstyrelserna

Stockholms

läns .............................

............................... kronor

25,363

Uppsala

» .............................

.............................. »

31,671

Södermanlands

» .............................

............................... »

29,144

Östergötlands

» .............................

............................... »

22,836

Jönköpings

» .............................

............................... »

33,655

Kronobergs

» .............................

............................... »

18,552

Kalmar läns norra

............................... »

38,262

» » södra

............................... »

19,975

Gotlands

» ..............................

.............................. »

28,098

Blekinge

» ...........................

.............................. »

32,120

Kristianstads

» ..............................

............................... »

36,468

Malmöhus

» ..............................

.............................. »

29,552

Hallands

» ..............................

............................... »

66,316

Göteborgs och Bohus

» ..............................

............................... »

42,630

Älvsborgs

» ..............................

.............................. »

51,448

Skaraborgs

» ..............................

............................... »

29,507

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Värmlands

läns ...........................

............................... kronor

59,074

Örebro

» ............................

................................ »

28,012

Västmanlands

» ............................

................................ »

17,807

Kopparbergs

» ............................

............................... »

7,253

Gävleborgs

» ............................

................................ »

62,553

Västernorrlands

» .......................

................................ »

25,784

Jämtlands

» ............................

................................ »

47,776

Västerbottens

» ............................

................................ »

97,164

Norrbottens

» ............................

................................ »

108,184

Summa årligt underskott kronor 989,204.

Då till förfogande för täckande av detta underskott stode allenast statsanslaget,

nu å 500,000 kronor, samt 10 procent av skogsvårdsavgifterna,

utgörande i medeltal för ovan angivna år 178,393- kronor, tillhopa 678,393

kronor, återstod e en brist av 310,811 kronor. Ifall Västerbottens och

Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser, vilkas underskott i det föregående

beräknats till sammanlagt 205,348 kronor, även framdeles skulle erhålla

250.000 kronor av statsanslaget och dessutom viss andel i de reserverade

skogsvårdsavgifterna, bleve bristen i motsvarande mån ökad och kunde

beräknas till cirka 390,000 kronor.

Emellertid ville de sakkunniga framhålla, att det ökade medelsbehovet

icke rätteligen borde stanna vid nyssangivna belopp av 310,000 respektive

390.000 kronor årligen. Skogsvårdsstyrelserna hade nämligen under den

till grund för beräkningen lagda perioden nödsakats att i hög grad inskränka

sin verksamhet, vilket vore desto mer ofördelaktigt, som 1923 års

skogsvårdslag snarare bort påkalla ökad livaktighet från deras sida.

Genom beredande av medel till täckande av nyss angivna brist och under

förutsättning, att desamma kunde fördelas å de särskilda skogsvårdsstyrelserna

i riktig proportion just efter det för envar felande beloppet, skulle

i allt fall icke mer vinnas, än att) driften ginge jämt ihop. Såsom förut

framhållits behövde dock ett flertal skogsvårdsstyrelser ökat rörelsekapital.

En särskild anledning till att dylikt kapital erfordrades läge däri,

att styrelserna måste bereda sig till att, när fröår inträffade, hava nödiga

medel till kottinköp och övriga utgifter för fröanskaffning. Behovet av

rörelsekapital förstorades för övrigt därigenom, att inkomster av statsanslag

och andel i reserverade skogsvårdsavgifter plägade inflyta i deras

kassa först i slutet av året. Om utdelningen av de utav Kungl. Maj:t

disponerade medlen kunde ske vid tidigare tidpunkt än nu, skulle därmed

viss hjälp vinnas. Behovet av rörelsekapital skulle dock icke enbart därigenom

bliva fyllt, utan syntes det nödvändigt, att något belopp avsåges

även för detta ändamål.

Slutligen ville de sakkunniga erinra att, därest den av dem i ett tidigare

betänkande föreslagna verksamheten för utdikning medelst statsbidrag

av mark i ändamål av skogsbo rd genomfördes, härtill krävdes till

ökade förvaltningskostnader för skogsvårdsstyrelserna ett sammanlagt belopp

av 75,000 kronor.

Beträffande det sätt, varpå det av de sakkunniga sålunda beräknade

behovet av ökade medel lämpligen borde tillgodoses, hava de sakkunniga

till en början erinrat, att förslag förelåge om ändring i skogsbeskattningen

samt att dessa förslag avsåge, bland annat, att den nuvarande friheten

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

37

från skogsaccis för husbehovsvirke skulle borttagas samt att jämväl enahanda

frihet för skogsvärde under 150 kronor skulle inskränkas. De sakkunniga

hava framhållit, att genom dessa förändringar det taxerade virkesvärdet

antagligen komme att ganska väsentligt ökas, vilket skulle hava

till följd ökade skogsvårdsavgifter, samt att en ökning i dessa avgifter

ävenledes kunde tänkas bliva en följd av en jämväl ifrågasatt ändring i

taxeringsförfarandet. Då det emellertid vore ovisst, huruvida och i vilken

mån dessa författningsändringsförslag tilläventyrs kunde bliva genomförda,

hade de sakkunniga icke ansett sig kunna räkna med dem utan

byggt sitt förslag på bibehållandet av nuvarande skattelagstiftning. De

sakkunniga hava vidare i förevarande avseende anfört:

Givetvis vore höjning av det nuvarande statsanslaget å 500,000 kronor

en teknisk synnerligen enkel utväg till beredande av ökade medel. Den

statsfinansiella ställningen syntes emellertid göra denna utväg ur ekonomisk

synpunkt särdeles svår framkomlig, helst som ökningsbeloppet skulle

bli ganska betydande. Därest ändock detta sätt att bereda skogsvårdsstyrelserna

ökade medel befunnes böra anlitas, ville de sakkunniga framhålla,

att enligt förenämnda beräkningar det totala anslagsbeloppet syntes

icke böra understiga 1,000,000 kronor och alltså innebära en höjning av

500,000 kronor.

Då eu dylik ökning av statsanslaget näppeligen torde kunna för närvarande

påräknas, hade de sakkunniga såsom en återstående utväg ansett

sig böra förorda en höjning av den procent å virkets taxerade värde, varmed

skogsvårdsavgifterna utginge. För att vinna erforderlig inkomstökning

för skogsvårdsstyrelserna måste den nuvarande procenten höjas

till 1.7 procent. Dessa avgifter skulle för tiden 1924—1926 efter 1.7 procent

hava uppgått till 2,332,824 kronor för år. Ökningen skulle varit 548,900

kronor.

De sakkunniga hade i normalkalkylen angivit för varje skogsvårdsstyrelse,

hurudant resultatet skulle bliva, därest skogsvårdsavgifterna utginge

efter 1.7 procent samt den direkta andelen bestämdes till 85 procent.

Det visade sig då, att de särskilda skogsvårdsstyrelserna skulle efter åtnjutandet

av direkta avgifter med för varje skogsvårdsstyrelse i tabellen

angivet, beräknat belopp, tillhopa utgörande 1,982,901 kronor, hava nedan
-

nämnda belopp i brist eller överskott.

Brist

Överskott

Stockholms

läns .....................

.......... kronor

17,175

Uppsala

» .....................

.......... »

22,123

Södermanlands

» .....................

.......... »

14,216

Östergötlands

» .....................

........... »

7,759

Jönköpings

»

16,302

Kronobergs

» .....................

........... »

5,590

Kalmar läns norra

.......... »

29,038

» » södra

........... »

12,579

Gotlands

» ....................

........... »

26,741

Blekinge

» ....................

........... »

29,391

Kristianstads

» .....................

........... »

30,716

Malmöhus

» .....................

........... »

26,564

Hallands

» .....................

........... »

64,385

Göteborgs och Bohus

» .....................

........... »

40.771

s. 38 Kontrollera mot PDF

Överskott

Yttratiden.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Brist

Älvsborgs läns ............................... kronor 38,405

Skaraborgs » » 20,168

Värmlands » » 21,045

Örebro » » 15,190

Västmanlands » ................................ 8,213

Kopparbergs » ................................ » ’ kronor 31,695

Gävleborgs » » 21,309

Västernorr lands » ................................ » 12,845

Jämtlands » » 4,097

Västerbottens » » 82,642

Norrbottens » » 101,959

Summa kronor 656,378 kronor 44,540.

Till mötande av bristen, uppgående till 656,378 kronor, funnes att tillgå

dels statsanslaget å 500,000 kronor och dels reserverade skogsvårdsavgifter

med återstående 15 procent av 2,332,824 kronor eller 349,923 kronor, alltså

tillhopa 849,923 kronor. Detta belopp vore 193,545 kronor större än den

ovan uppvisade sammanlagda bristen. Med detta belopp borde emellertid

först och främst bestridas kostnaden för förvaltningen av den nya statsunderstödda

_ skogsutdikningsverksamheten, beräknad till 75,000 kronor,

varefter 118,545 kronor återstode. Därest fortfarande en särskilt gynnad

ställning skulle beredas Västerbottens och Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser,

vilkas andelar i utjämningsmedlen enligt sistberörda förteckning

skulle uppgå till 184,601 kronor, under det att dem år 1926 tilldelats inalles

288,074 kronor, borde dylikt extra bidrag även utgå av nämnda överskottsmedel.

Vad därefter kunde återstå, vore väl behövligt som bidrag till ökat

rörelsekapital åt de skogsvårdsstyrelser, som vore mest i behov därav. Det

torde'' i verkligheten vara mycket knappt tillmätt för sådant ändamål.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava tolv skogsvårdsstyrelser tillstyrkt

de sakkunnigas förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma

utan erinran. En av dessa skogsvårdsstyrelser, nämligen skogsvårdsstyrelsen

i Stockholms län, har dock framhållit, att med hänsyn till

den beskattning, som redan nu påvilade skogsbruket, det vore nödvändigt,

att en eventuell förhöjning av skogsvårdsavgiften kompenserades med en

motsvarande sänkning av skogsaccisen. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse har

även ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligt, att den procentsats, efter

vilken skogsvårdsavgiften skulle utgå, icke fixerades utan att det lämnades

åt Kungl. Maj:t att inom vissa gränser fastställa denna sats för exempelvis

femårsperioder allt efter behovet i respektive län.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit bland annat

följande.

Enär de ytterligare medel, som behövdes för skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, framför allt erfordrades för bestridande av de ökade kostnader,

som uppstått genom den nya skogsvårdslagen och detta vore en utgift

av rent statlig natur, borde berörda medel upptagas bland de allmänna

statsutgifterna. Endast under förutsättning, att denna utväg vore

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

stängd, kunde styrelsen tillstyrka bifall till den föreslagna höjningen av

skogsvårdsa vgif ter na.

Om ifrågavarande höjning av skogsvårdsavgifterna måste genomföras,

ansåge styrelsen dock, att den föreslagna procenten icke borde fastställas

att gälla för obegränsad tid framåt. Den hittillsvarande procentsiffran

lämnade nämligen under krisåren betydande överskott hos skogsvårdsstyrelserna

och, även om icke sådana inkomster därav ånyo kunde påräknas,

så torde den möjligheten icke vara utesluten, att konjunkturerna för skogsbruket

förbättrades, varigenom måhända med den nuvarande prooentsiffran

tillräckliga belopp kunde erhållas. Då dessutom skogsbeskattningen

ännu icke vore definitivt ordnad och skogsvårdsavgifterna säkerligen

kom me att röna inflytande av sättet för denna frågas lösning, så syntes

det även av denna orsak icke lämpligt att nu definitivt fastställa den

högre procentsiffran, utan endast antaga den för ett fåtal år som en tillfällig

åtgärd på grund av nödläget.

Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län har yttrat bland annat:

Det måste anses principiellt riktigt, att staten över toge de kostnader,

som vore förbundna med övervakandet av de i skogsvårdslagen stadgade

skyldigheterna, ävensom tillsåge, att de organ, som skulle övervaka denna

efterlevnad, hade en fast ekonomisk grundval för sin verksamhet. Ur dessa

synpunkter borde staten lämna ett bidrag till varje skogsvårdsstyrelse,

motsvarande styrelsens fasta kostnader för den fiskaliska delen av dess

verksamhet. Vad anginge den direkta skogsvårdande verksamheten vore

däremot intet att erinra emot, att den byggdes på upptagande av -skogsvårdsavgifter

av lämplig storlek. Styrelsen hemställde om verkställande av ny

utredning, vilande på de grunder, som av styrelsen sålunda angivits.

Därest ej denna hemställan vunne beaktande utan de grunder, på vilka

skogsvårdsstyrelsernas ekonomi för närvarande vore baserad, ansåges böra

bibehållas, både styrelsen ej något att invända mot de sakkunnigas förslag

till avhjälpande av skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ekonomiska

nödläge.

Skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län har förklarat sig ej kunna förorda

de sakkunnigas förevarande förslag, därest ej motsvarande skatteminskning

kunde beredas på annat håll. Det syntes därför styrelsen

lämpligt, att en lösning skattevägen av frågan om beredande av ökade

inkomster för skogsvårdsstyrelserna finge sitt avgörande i samband med

den väntade kommunalskattereformen.

Skogsvårdsstgrelsen i Västerbottens län har anfört att, då skogsvårdsavgifterna

vore avsedda att komma den orts skogar till godo, varifrån

de utgått, en måttlig höjning av dessa avgifter under sådana omständigheter

syntes kunna företagas, utan att detta skulle verka alltför betungande

för de enskilde. Då emellertid förslag framlagts om ändrade

grunder för skogsvårdsavgifternas debitering, vilket förslag ännu ej blivit

slutligt prövat, ansåge sig skogsvårdsstyrelsen ej kunna tillstyrka de sakkunnigas

ifrågavarande förslag.

Övriga nio skogsvårdsstgrelser ävensom Sveriges skogsägareförbund,

svenska trävaruexportföreningen, svenska cellulosaföreningen och Smålands

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Åt 211.

skogsägareförening hava uttalat sig direkt avstyrkande beträffande de

sakkunnigas förevarande förslag eller förklarat sig tveksamma om lämpligheten

att genomföra detsamma. Till stöd härför har huvudsakligen

anförts, att redan den nuvarande beskattningen av skogsbruket vore synnerligen

betungande och därför ej borde skärpas, samt att det måste anses

orätt att genom en skatteökning, som endast drabbade skogsägarna, anskaffa

medel för skogsvårdslagens bandhavande, som vore ett allmännyttigt ändamål.

Det kunde även befaras, att det nu rådande goda förhållandet mellan

skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skulle rubbas, om de senare Ange

vidkännas ökade skatter för upprätthållande av styrelsernas verksamhet.

Flertalet av dessa styrelser hava hemställt, att det behov av ökade medel,

som i allmänhet förelåge för skogsvårdsstyrelserna, måtte tillgodoses genom

höjda statsanslag. En skogsvårdsstyrelse har härvid föreslagit, att ett

särskilt engångsanslag å 256,712 kronor måtte anvisas för täckande av

vissa skogsvårdsstyrelsers skulder. Vissa styrelser hava därjämte framhållit,

att genom införande av ett effektivare taxeringsförfarande samt

genom inskränkning av den nuvarande skattefriheten för husbehovsvirke

och för virke under 150 kronors värde skogsvårdsstyrelserna skulle kunna

få ökade inkomster.

Centralrådet har beträffande de principer, efter vilka skogsvårdsstyrelse rnas

medelsbehov borde täckas, intagit väsentligen enahanda ståndpunkt som

skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt i detta avseende anfört:

Med hänsyn till arten av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet borde ej

någon tvekan finnas om statens skyldighet att i avsevärd utsträckning

ekonomiskt understödja skogsvårdsstyrelserna. Detta statens understöd

borde vara ekvivalent mot skogsvårdsstyrelsernas tjänster åt det allmänna

men måste, även om man av principiella skäl skulle kunna finna

en jämn fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna berättigad, i första hand

komma de skogsvårdsstyrelser tillgodo, som till följd av rådande skogsförhållanden

på annat sätt ej kunde få tillräckliga medel för sin verksamhet.

Återstående del av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov borde täckas

genom beskattning av de objekt — de enskilda skogarna — vars förkovran

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vore ägnad att främja.

Skogsvårdsavgifter från enskilda skogar, uppburna inom ett visst skogsvårdsområde,

borde komma skogsskötseln inom samma skogsvårdsområde

till godo.

Gynnandet av en viss kategori av skogsägare på en annans bekostnad

borde ske i minsta möjliga utsträckning.

Centralrådet har vidare förklarat sig ej hava något att erinra mot de

av de sakkunniga verkställda beräkningar angående beloppet av de ytterligare

medel, som borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, utan

anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning, att dessa medel vore väl

behövliga för ett uppehållande av styrelsernas verksamhet i en med hänsyn

till gällande lagstiftning tillfredsställande utsträckning. Centralrådet

har emellertid avstyrkt, att berörda medel anskaffades på det sätt, som av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts proposition Nr 211.

41

de sakkunniga föreslagits, samt förordat, att de nödiga medlen tillsvidare

ställdes till förfogande genom förhöjda statsanslag. Centralrådet har till

utveckling av sin mening härutinnan anfört:

Redan med nu gällande förordning om skogsvårdsavgift drabbades vissa

skogsägare hårdare än andra i beskattningshänseende. Vid antagande

av de sakkunnigas förslag bleve de förra, d. v. s. de redan förut hårdast

drabbade, än mera betungade, i det att de finge sina skogsvårdsavgift©!- höjda med cirka 30 procent. Och ändock hörde till denna, den hårdast

belastade kategorien, de skogsägare, som i regel förorsakade skogsvårdsstyrelserna

det minsta bekymret. Centralrådet kunde alltså svårligen

anse de sakkunnigas förslag vara i överensstämmelse med vad rätt och

billighet krävde.

I en nära framtid torde man emellertid hava att emotse vissa förändringar

i den kommunala beskattningen, vilka, om de utfölle enligt förmodan,

finge till följd ökade och samtidigt mera rättvist fördelade skogsvårdsavgifter.

Under den tid, som förflöte, innan förhöjning av skogsvårdsavgifterna

på ena eller andra sättet kunde vinnas, torde bliva nödvändigt, att staten

med förhöjda direkta anslag möjliggjorde ett uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, även om denna verksamhet därigenom

måste bliva reducerad till vad den varit under sistförfluten år. När full

klarhet förelåge rörande vad skogsvårdsavgifterna efter eventuella förändringar

med avseende på utdebiteringen kunde ge, vore tiden inne för

ett definitivt ställningstagande till frågan om hur stor del av medelsbehovet,

som borde täckas med statsanslag.

Domänstyrelsen har anfört:

De sakkunnigas försök att, med stöd av den av dem upprättade uormalkalkylen,

beräkna behovet av ökade medel att ställas till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande syntes ådagalägga, att betydande svårighet förelåge för

skogsvårdsstyrelerna att med till deras förfogande under de senare åren

ställda medel bestrida med deras verksamhet förenade utgifter. Styrelsen

ansåge för sin del önskvä rf, att medelsbehovet så vitt möjligt tillgodosåges,

icke genom ökade statsanslag, utan genom skattemedel från de skogar, som

medelsbehovet avsåge. Ehuru styrelsen — med hänsyn jämväl till det av

styrelsen framställda förslaget om befrielse för allmänna skogar från

skogsvårdsavgifter — ansåge fog, principiellt, kunna föreligga för en förhöjning,

eventuellt för viss tidsperiod, av skogsvårdsavgiftsprocenten,

kunde styrelsen icke tillstyrka, att de sakkunnigas förslag härutinnan nu

genomfördes. Styrelsen ansåge, att föreliggande fråga om ändring i skogsbeskattningen

ofrånkomligen först borde lösas, innan den i stort sett likvisst

mera sekundära frågan om ändring av förordningen om skogsvårdsavgift,

i vad den avsåge avgiftens storlek, upptoges till prövning. Anledning

syntes nämligen vara att antaga, att berörda ändring av skogsbeskattningen

kunde komma att medföra en icke oväsentlig ökning av det faxe.

rade virkesvärde, varå skogsvårdsavgiften beräknades. Styrelsen finge

även framhålla, att det icke finge förglömmas, att en förbättrad virkeskon

junktur kunde medföra avsevärt stegrade inkomster genom skogsvårdsavgifter

även med den procentsats, varmed de nu utginge.

Styrelsen avstyrkte på grund härav de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Även statskontoret har avstyrkt den föreslagna höjningen av skogsvårdsavgifterna

under hänvisning bland annat till de ingalunda gynnsamma

konjunkturer, som för närvarande vore rådande inom landets trävaruhantering,

samt till önskvärdheten av att vinna ökad export från landet av

trävaror och trämassa. Statskontoret ansåge ej heller skäl föreligga att nu

vidtaga någon höjning av anslaget till skogsvårdens främjande.

Riksräkenskapsverket har framhållit bland annat:

Därest ökade inkomster ställdes till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, vore

av vikt, att garantier bereddes, att styrelsernas medel för framtiden disponerades

ändamålsenligt.

Riksräkenskapsverket hade kommit till den åsikten, att det lämpligaste

vore, att samtliga skogsvårdsstyrelsers räkenskaper granskades av någon

statlig myndighet, i så fall närmast domänstyrelsen. Då domänstyrelsen

hade tillgång till sakkunnig personal å skogsvårdens område, torde eu sådan

granskning kunna bliva i hög grad verksam. På grundval av vad som

framkomme vid granskningen torde domänstyrelsen bland annat böra hos

Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder, som kunde för framtiden förebygga

återupprepanden av mindre lämpliga medelsdispositioner m. m. Vid

fördelningen av de medel, som stode till Kungl. Maj:ts förfogande för skogsvårdsstyrelserna,

torde domänstyrelsens erfarenhet på grund av granskningen

bliva av särskilt värde.

Därest det av ett eller annat skäl skulle anses, att skogsvårdsstyrelsernas

räkenskaper icke för närvarande borde granskas inom domänstyrelsen på

sätt riksräkenskapsverket ovan antytt, syntes likväl åtgärder böra vidtagas,

för att revisionen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper ställdes under

domänstyrelsens ledning. Denna ledning ansåge riksräkenskapsverket huvudsakligen

böra bestå däri, att domänstyrelsen lämnade revisorerna granskningsdirektiv,

i syfte att skogsvårdsstyrelsernas åtgärder skulle bliva föremål

för enhetligt bedömande. De av revisorerna avgivna berättelserna

borde i så fall insändas till domänstyrelsen, som med anledning av i berättelserna

upplysta förhållanden hade att vidtaga erforderliga åtgärder.

De sakkunniga hava uppskattat det belopp, som utöver nuvarande skogsvårdsavgifter

samt nu utgående statsanslag å 500,000 kronor bör av allmänna

medel ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för att dessa

skola vara i stånd att i tillfredsställande omfattning uppehålla sin verksamhet,

till, i runt tal, 550,000 kronor. Mot de sakkunnigas beräkningar

härutinnan finner jag ej anledning till erinran utan anser, i likhet med

centralrådet, att detta belopp är behövligt för berörda ändamål. Jag förutsätter

härvid, att omförmälda verksamhet för utdikning medelst statsbidrag

i ändamål av skogsbörd, varom förslag framlagts i proposition nr 156 till

innevarande års riksdag, kommer att uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna

och framdeles utövas i en omfattning, som väsentligen motsvarar vad i

nämnda proposition förutsättes.

Beträffande det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsernas berörda medelsbehov

bör tillgodoses, torde, då skogsvårdsstyrelsernas verksamhet direkt och i

främsta rummet kommer vederbörande skogsägare till godo, fog principiellt

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

sett föreligga för den av domänstyrelsen hävdade ståndpunkten, att denna

verksamhet, åtminstone i huvudsak, bör bekostas av skattemedel från de

skogar, verksamheten avser. Jämväl av statsflnansiella skäl synes det näppeligen

vara att tillråda, att allmänna skattemedel för framtiden i väsentligt

stegrad omfattning disponeras för ifrågavarande ändamål. I likhet med

de sakkunniga finner jag det därför i första rummet höra övervägas,

huruvida ej skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelshehov kan tillgodoses

genom medel, som anskaffas genom upptagande av skogsvårdsa

vgifter.

Jag tillåter mig härvid till en början erinra, att enligt det förslag till

lag om skogsaccis, som genom proposition nr 105 förelagts innevarande

års riksdag, det virkesvärde, efter vilket skogsvårdsavgift utgår, skulle i

icke obetydlig grad komma att höjas. Förslaget förutsätter nämligen,

att den nuvarande skattefriheten i fråga om virke, som användes för husbehov,

skulle upphöra, samt att enahanda frihet beträffande virke, vars

skogsvärde vid taxeringen befinnes ej uppgå till 150 kronor, begränsas

till virke, vars rotvärde beräknas ej överstiga 100 kronor. Därjämte innebär

förslaget, att vid virkesvärdets beräknande avdrag ej, på sätt nu i

viss utsträckning är medgivet, må göras för vissa förvaltnings- och andra

allmänna omkostnader. Ä andra sidan skulle dock enligt förslaget berörda

värde i ett annat hänseende komma att undergå viss minskning. I förslaget

föreskrives nämligen, att vid virkestaxeringen skall från det beräknade

virkesvärdet för varje skattskyldig avdragas ett belopp av 100 kronor,

för vilket belopp skattefrihet skulle föreligga. Den minskning i det taxerade

virkesvärdet, som denna bestämmelse kan komma att medföra, torde

dock bliva mindre betydande i jämförelse med den höjning av samma

värde, som föranledes av förslagets övriga bestämmelser. Vidare torde i

detta sammanhang böra erinras, att en ytterligare höjning av detta värde

torde komma att bliva en följd av den omläggning av taxeringsförfarandet,

som i berörda lagförslag förutsättes.

Det torde för närvarande ej vara möjligt att med någon grad av tillförlitlighet

närmare beräkna beloppet av de ökade skogsvårdsavgifter, som

vid berörda förslags upphöjande till lag skulle tillföras skogsvårdsstyrelserna.

Det synes dock böra antagas, att detta belopp skall bliva ganska

betydande, och torde det enligt verkställda överslagsberäkningar näppeligen

komma att understiga 275,000 å 300,000 kronor i medeltal per år.

Självfallet är, att ifrågavarande ökade skogsvårdsavgifter ej komma att

fördela sig lika på de särskilda skogsvårdsstyrelserna utan tillföras dessa

med belopp, som komma att växla efter de i de skilda länen rådande olika

förhållandena. Inom de typiska jordbrukarlänen, där skogsmarken är uppdelad

i ett stort antal små brukningsdelar och där skogsvårdsavgifterna

nu uppgå till relativt små belopp, torde här avsedd ökning bliva proportionsvis

större än inom övriga län.

Då sålunda vid genomförande av förenämnda nya lagstiftning skogs
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

vårdsstyrelsernas inkomster av skogsvårdsavgifter komma att ökas men

möjlighet ej nu föreligger att exakt uppskatta denna ökning, kunde det

synas riktigast att, såsom ock i vissa yttranden föreslagits, låta anstå med

vidare åtgärder för åstadkommande av förbättring i styrelsernas ekonomi,

till dess närmare erfarenhet vunnits om verkningarna i detta avseende

av sagda lagstiftning. Med hänsyn till det ekonomiska nödläge, vari ett

flertal skogsvårdsstyrelser för närvarande befinna sig, kan jag dock ej ansluta

mig till denna uppfattning. Att märka är, att någon vägledande

erfarenhet i berörda hänseende ej torde kunna vinnas, förrän den nya

lagstiftningen varit i tillämpning under minst ett par år, samt att en

sedermera eventuellt beslutad förhöjning av skogsvårdsavgifterna ej skulle

komma att tillföra skogsvårdsstyrelserna någon inkomstökning förrän efter

en tid av ytterligare cirka två år. Att till en dylik tidpunkt uppskjuta

åvägabringandet av nödig balans i skogsvårdsstyrelsernas budget synes

kunna medföra allvarlig fara för den effektiva tillämpningen av 1923 års

skogsvårdslag och kan därför ej förordas.

Vid sådant förhållande finner jag det ofrånkomligt, att frågan om en

höjning av den procentsats, efter vilken skogsvårdsavgiften utgår, upptages

till övervägande. Uppenbart är, att härvid hänsyn bör tagas till den inkomstökning,

som vid genomförandet av berörda nya lagstiftning kan antagas

komma att uppstå för skogsvårdsstyrelserna. Då denna ökning, såsom förut

nämnts, torde kunna beräknas uppgå till minst 275,000 kronor, skulle det

belopp, som härutöver skulle erfordras för täckande av skogsvårdsstyrelsernas

bär avsedda, till 550,000 kronor beräknade medelsbehov, utgöra cirka

275,000 kronor. För anskaffande av detta belopp skulle, därest det av de

sakkunniga åberopade medeltalet av skogsvårdsavgifterna för åren 1924—

1926 eller 1,783,924 kronor användes såsom beräkningsgrund, erfordras eu

höjning av förenämnda procentsats från 1.3 till 1.5. Genom en dylik höjning

skulle under nyssangivna förutsättning ökade skogsvårdsavgifter å tillhopa

274,450 kronor kunna beräknas inflyta.

Därest höjningen av berörda procentsats begränsas på sätt nyss angivits,

torde de betänkligheter mot densamma, som från vissa håll framförts med

hänsyn till nu rådande konjunkturer å trävarumarknaden och den ganska

avsevärda skattebörda, som redan vilar å skogsbruket, näppeligen böra tillmätas

någon större betydelse. I detta avseende må för övrigt erinras, dels

att de medel, som inflyta genom skogsvårdsavgifterna, i sin helhet disponeras

för skogsbrukets främjande och understödjande, dels ock att enligt det

förslag till ny kommunalskattelag, som förelagts innevarande års riksdag,

en ej oväsentlig lindring i skogsbeskattningen skulle genomföras.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att den

procent av till skogsaccis taxerat virkesvärde, efter vilken skogsvårdsavgift skall

utgå, höjes från 1.3 till 1.5. Med hänsyn till vanskligheten att nu beräkna

den inkomstökning, som må komma att beredas skogsvårdsstyrelserna genom

merberörda nya lagtiftning, och då det ej synes uteslutet, att denna ökning

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

45

kan komma att uppgå till avsevärt högre belopp än i det föregående angivits,

synes emellertid lämpligt att, på sätt från vissa håll föreslagits, den nu ifrågasatta

ändringen i förordningen om skogsvårdsavgift förlänas giltighet

allenast under viss tid. Denna tid bör givetvis utmätas med hänsyn

därtill, att därunder nödig erfarenhet kan vinnas i nyssangivna hänseende,

och torde därför lämpligen böra bestämmas till tre år, räknat från och med

den 1 januari 1928. Före utgången av sagda tid bör sålunda tagas under

omprövning, huruvida den nu förordade procentsatsen bör bibehållas eller

en ändring däri med hänsyn till då föreliggande förhållanden bör äga rum.

Till belysning huru den nu förordade höjningen av skogsvårdsavgiften

kommer att inverka på de särskilda skogsvårdsstyrelsernas budgeter har

jag låtit upprätta en tabell, som torde såsom bilaga B få fogas vid detta

protokoll.

Jag torde senare i annat sammanhang få underställa Kungl. Maj:t förslag

till de ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som jag nu tillstyrkt.

Genom den ifrågasatta höjningen av skogsvårdsavgiften samt berörda nya

lagstiftning angående skogsaccis och virkestaxering komma emellertid ej

ökade medel att tillföras styrelserna förrän i slutet av 1928. Frågan om

tillgodoseende av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov under tiden därförut

torde jag få beröra i samband med spörsmålet om äskande av anslag till

skogsvårdens’ befrämjande för budgetåret 1927—1928.

Vad angår riksräkenskapsverkets förslag, att skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper

skulle granskas av domänstyrelsen eller att i varje fall revisionen av

dessa räkenskaper skulle ställas under domänstyrelsens ledning, må erinras,

att enligt förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser

de revisionsberättelser, som avgivas av skogsvårdsstyrelsernas revisorer,

skola jämte särskilda av styrelserna avgivna framställningar rörande

de under deras tillsyn stående skogarnas tillstånd och skötsel årligen inom

viss tid insändas till Kungl. Maj:t. Syftet härmed är, att Kungl. Maj:t

skall bliva i tillfälle att pröva, huruvida ansvarsfrihet bör beviljas styrelserna

för- deras förvaltning under det år, revisionsberättelserna omfatta.

Enligt gängse praxis infordras före ärendets prövning av Kungl. Maj:t utlåtanden

däri från domänstyrelsen och centralrådet, som därvid underkasta

berörda berättelser närmare granskning, särskilt med hänsyn därtill, huruvida

styrelsernas förvaltning i något avseende giver anledning till erinringar.

Därest framställda anmärkningar ej anses böra föranleda någon mera

ingripande åtgärd från Kungl. Maj ds sida, kan Kungl. Majd uppdraga åt

centralrådet att vidtaga därav påkallade förfoganden. Med hänsyn härtill

och då det enligt de för centralrådet gällande stadgar ankommer å detta

att verka för erforderlig enhetlighet i tillämpningen av lagar och författningar,

vilkas handhavande åligger skogsvårdsstyrelserna, finner jag tillräckliga

skäl ej föreligga att föreslå vidtagande av åtgärder i det av riksräkenskapsverket

angivna syfte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4fi

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 211.

De sakkunniga.

Yttranden.

Departemen tschefen.

Ökad stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi.

I sitt betänkande hava de sakkunniga jämväl berört frågan om åtgärder

för vinnande av ökad stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, så att

inflytandet av konjunkturväxlingar mellan de olika åren bleve förminskat.

De sakkunniga hava härvid framhållit, att enligt de av dem föreslagna

ändringarna i förordningen om skogsvårdsavgift de medel, som i utjämningssyfte

skulle komma att stå till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle avsevärt

ökas samt att därigenom större möjlighet skulle vinnas att bispringa

enskilda skogsvårdsstyrelser, som i särskilt hög grad bleve lidande genom

ofördelaktiga konjunkturväxlingar. I övrigt borde enligt de sakkunnigas

mening vidtagande av åtgärder i förevarande syfte tills vidare anstå.

Till stöd för sin uppfattning härutinnan hava de sakkunniga anfört:

Därest åtgärder i stabiliseringssyfte verkligen befunnes oundgängliga,

ville det synas, som om de skulle nödvändigtvis föranleda ganska djupt

ingripande förändringar i det nuvarande sättet för beredande av medel

åt skogsvårdsstyrelsema. Den mest genomgripande åtgärden vore att

helt indraga skogs vå rdsa vgi f t er na till statsverket och i stället tillgodose

styrelserna medelst fasta statsanslag. De sakkunniga ansåge emellertid,

att en dylik anordning skulle för skogsvårdsstyrelsernas fria och livskraftiga

verksamhet vara i så hög grad ofördelaktig, att de ingalunda

kunde tillstyrka, att denna utväg tillämpades annat än av yttersta nödtvång.

Något sådant förelåge dock icke.

En annan utväg vore, att skogsvårdsavgifterna utdelades, ieke såsom

nu med just det belopp, vartill de för ett år uppgått, utan efter medeltalet

för flera år, exempelvis eu femårsperiod. Något utarbetat förslag

enligt dessa riktlinjer hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra

framlägga. Behovet av [särskilda stabiliseringsåtgärder torde nämligen

hava starkt samband med de våldsamma växlingarna i konjunkturer och

skogsvårdisavgiftsbelopp under kristiden och de därpå följande, depressionsåren.

Under normala förhållanden kunde fluktuationerna antagas skola

hålla sig inom jämförelsevis snäva gränser. Betydelsefulla växlingar i utgifterna

kunde visserligen, såsom förut nämnts, vållas av fröåren, men

därest ökade möjligheter till erhållande av rörelsekapital bereddes styrelserna,

torde icke nämnda förhållande nödvändiggöra några extraordinära

åtgärder. I värjo fall ansåge de sakkunniga att,* intilldess erfarenheten

ådagalagt, att även under mera normala tider särskilda stabiliseringsåtgärder

vore oundgängliga, dylika åtgärder borde anstå.

Vad de sakkunniga i förevarande avseende anfört har i de avgivna

yttrandena ej föranlett erinran.

I likhet med de sakkunniga finner jag tillräckliga skäl ej föreligga att

för närvarande föreslå några särskilda åtgärder för ernående av ökad stabilitet

av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. På sätt av utredningen framgår,

har ett flertal styrelser under tidigare år, då inkomsterna varit rikliga,

hopsparat betydande belopp för framtida behov och därigenom varit i stånd

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Mai ds- proposition Nr 211.

att i väsentlig mån neutralisera de ogynnsamma verkningarna av nu rådande

lågkonjunktur. Det torde böra antagas, att skogsvårdsstyrelserna även framdeles,

i den mån detta blir dem möjligt, komma att på nyssangivna sätt

söka stabilisera sina ekonomiska förhållanden.

Anslag till skogsvårdens befrämjande för budgetåret 1927 -1928.

Med åberopande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser rörande

dessas behov av statsanslag för budgetåret 1927—1928 ävensom av styrelserna

upprättade provisoriska inkomst- och utgiftsstater för 1927 har centralrådet

i skrivelse den 18 oktober 1926 hemställt, att till skogsvårdens befrämjande

måtte för nämnda budgetår anvisas ett extra reservationsanslag

å 765,000 kronor, avseende bidrag till skogsvårdsstyrelserna under år 1927.

Centralrådet har i skrivelsen åberopat tre av rådet med ledning av skogsvårdsstyrelsernas

berörda yttranden samt inkomst- och utgiftsstater upprättade

tablåer över dels styrelsernas beräknade inkomster och utgifter under

år 1927 dels ock dessas beräknade tillgångar och skulder vid 1926 års utgång,

vilka tablåer såsom bilagor A—C fogats vid skrivelsen. Enligt dessa tablåer,

däri ej upptagits inkomster av statsanslag eller till statskontoret redovisade

skogsvårdsavgifter, skulle för berörda år utgifterna komma att överstiga

inkomsterna med 1,394,845 kronor.

Centralrådet har i anslutning till berörda tablåer anfört:

Såsom förklaring till storleken av berörda underskott å skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet under år 1927 ville centralrådet framhålla, att i de av skogsvårdsstyrelserna

upprättade provisoriska staterna för 1927 de till styrelserna

direkt inflytande skogsvårdsavgifterna för 1926, vilka upptagits såsom inkomst

för 1927, beräknats uppgå till allenast 1,343,110 kronor. Detta belopp vore

422,238 kronor lägre än motsvarande avgifter för 1925.

Av de från skogsvårdsstyrelserna inkomna yttrandena framginge, att dessa

beräknat att av berörda underskott ett belopp av 985,865 kronor skulle täckas

genom statsanslag och till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter. Centralrådet

hade låtit underkasta de från de olika styrelserna framkomna kraven

en ingripande granskning och därvid funnit dessa i allmänhet vara uppförda

med iakttagande av sträng sparsamhet. Centralrådet hade emellertid

ansett sig kunna nedsätta det belopp, som beräknats skola täckas genom statsanslag

och till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter, till 906,461 kronor.

Till belysning av huru sistnämnda belopp beräknats åberopade centralrådet

en genom dess försorg upprättad tablå över skogsvårdsstyrelsernas inkomster

och utgifter år 1927 samt till denna tablå fogade utgifts- och inkomstspecifikationer.

Centralrådet ville betona, att de beräknade utgifterna härvid

nedskurits till sådan nivå, att en ytterligare sänkning av desamma icke

torde kunna äga rum utan allvarlig skada för styrelsernas verksamhet.

För täckande av nyssangivna brist stode i första rummet till förfogande

de skogsvårdsavgift»''!-, som komme att vid årsskiftet 1926—1927 redovisas

till statskontoret och som av centralrådet uppskattades till 141,200 kronor.

Återstoden av bristen, 765,261 kronor, borde täckas genom statsanslag.

Skogsvårdsstyrelsernas

och centralrådets

framställningar

om anslag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Yttranden

48 Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.

Skulle emellertid det st-a ts t illa nsiel 1 a läget anses vara sådant, att den

beräknade bristen, 765,261 kronor, icke i sin helhet kunde täckas genom

statsanslag, torde avgörande betänkligheter ej möta att låta en mindre del

av densamma bestridas genom de för vissa skogsvårdsstyrelser vid 1926

års utgång förefintliga, disponibla behållningarna. Att anlita dessa behållningar

i mera betydande omfattning för detta ändamål ville centralrådet

dock på det bestämdaste avstyrka, enär enligt vad som redan nu med

säkerhet kunde förutses skogsvårdsavgifterna komme att ytterligare avsevärt

nedgå för år 1927. Det torde även höra uppmärksammas, att en ej

obetydlig del av ifrågavarande behållningar redan i de av skogsvårdsstyrelserna

för år 1927 uppgjorda statförslagen beräknats skola tagas i

anspråk för utgifterna under samma år. Med hänsyn härtill ansåge centralrådet,

att av omförmälda brist, 765,261 kronor, ett belopp av allra högst

50,000 kronor borde under ovannämnda förutsättning upptagas till täckning

genom anlitande av sagda behållningar.

Centralrådet ville framhålla, att med hänsyn till den inom jordbruksdepartementet

pågående utredningen angående anvisande av särskilda statsanslag

för främjande av utdikning av försumpad, till skogsbord tjänlig

mark, i nyssnämnda tablå över skogsvårdsstyrelsernas inkomster och utgifter

för år 1927 icke upptagits andra utgifter för skogsdikning än sådana,

som avsåge kostnader för undersökning och planläggning av dylika

dikningsföretag. Skulle sådana särskilda anslag icke komma att för

nästa budgetår anvisas, borde de beräknade utgifterna för samma år undergå

en viss ökning. Till ledning för beräknande av denna ökning finge

centralrådet nämna, att de belopp, som i de av skogsvårdsstyrelserna avgivna

yttrandena äskats för ombesörjande av skogsdikning, uppginge, utöver

kostnader för undersökning och planläggning, till 227,615 kronor, ett

belopp, som måste anses vara för ändamålet synnerligen behövligt.

Vid centralrådets förevarande skrivelse hava såsom bilagor D-—F fogats

den i centralrådets berörda anförande avsedda tablå samt därtill hörande

inkomst- och utgiftsspecifikationer.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 13 november 1926 uttalat, att styrelsen

ansåge, att den av centralrådet för budgetåret 1927—1928 beräknade förhöjningen,

265,000 kronor, av anslaget till skogsvårdens befrämjande borde,

med tillgodoseende av skäliga krav från skogsvårdsstyrelsernas sida, kunna

i rätt hög grad begränsas. Domänstyrelsen har därjämte erinrat att, även

om, såsom centralrådet framhållit, en nedgång i inflytande skogsvårdsavgifter

vore att emotse under 1927, det efter marknadsläget att döma torde vara

sannolikt, att] en förhöjning av ifrågavarande inkomster vore att förvänta

under år 1928.

De sakkunniga, till vilka centralrådets berörda skrivelse den 18 oktober 1926

jämte därtill hörande handlingar, såsom förut nämnts, överlämnats för att

tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, hava i förevarande

avseende erinrat, att genom den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen

av skogsvårdsavgiften ökade medel ej komme att tillföras skogsvårdsstyrelserna

tidigare än i slutet av år 1928 samt att det vid sådant förhållande

vore nödvändigt att tillse, huru skogsvårdsstyrelsernas behov av ökade medel

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

49

kunde tillgodoses för tiden dessförinnan eller under åren 1927 och 1928. De

sakkunniga, som vid bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov under

år 1927 utgått från de i tabellerna bil. 6 och 7 till de sakkunnigas betänkande

upptagna, å skogsvårdsstyrelsernas budgetförslag för 1927 grundade inkomstoch

utgiftsbelopp för nämnda år, hava rörande anslag till skogsvårdsstyrelserna

under nyssberörda två år anfört:

Det f inge icke anses opåkallat att under övergångsåren 1927 och 1928 skogsvårdsstyrclserna

underkastade sina utgifter en tillfällig reduktion. Skogsvårdsstyrelserna

själva hade också i viss mån ådagalagt benägenhet härtill,

i det att sammanlagda utgifterna enligt deras budgetförslag för år

1927 uppginge till 3,334,508 kronor, under det att det av de sakkunniga upptagna

normalbeloppet för utgifter uppginge till 3,500,357 kronor. Vad de

egna inkomsterna beträffade upptoges de i nyssberörda budgetförslag till

sammanlagt 617,750 kronor, vilket vore betydligt mindre än normalkalkylens

till 753,218 kronor beräknade inkomstsumma. Ortsbidragen upptoges

i budgetförslagen till inalles 152,400 kronor, vilken summa även använts i

normalkalkylen. Underskottet mellan utgifter och inkomster för år 1927

skulle alltså bliva 2,564,358 kronor eller något mindre än normalkalkylens

beräknade underskott å 2,594,739 kronor.

Till mötande av detta underskott för år 1927 funnes främst att tillgå

beloppet av skogsvårdsavgift för år 1926, vilka enligt de sakkunnigas

beräkning uppginge till 1,630,269 kronor. Härav torde 90 procent redan ha

utanordna!® till styrelserna och de återstående 10 procenten torde bliva av

Kungl. Maj:t fördelade under årets lopp. Härigenom reducerades bristen

till 934,089 kronor.

Till detta belopp borde dock läggas kostnad för förvaltning av den föreslagna

nya statsunderstödda skogsutdikningsverksamheten. De sakkunniga

hade i ett föregående betänkande beräknat denna kostnad till 15 procent

av statsbidragssumman för helt år räknat. Då i årets statsverksproposition

till dylika statsbidrag beräknats ett belopp av 200,000 kronor, skulle

förvaltningskostnaden uppgå till 30,000 kronor, men då sagda verksamhet

icke kunde under år 1927 taga sin början förrän efter nya budgetårets ingång

den 1 juli, behövde blott hälften härav beräknas för år 1927 med

15,000 kronor. Beloppet av bristen höjdes då till 949,089 kronor.

Emellertid torde för år 1927 vissa ytterligare inskränkningar kunna och

böra göras i utgifterna, vilket centralrådet i sitt utlåtande också framhållit.

Dessa inskränkningar måste uppenbarligen till största delen drabba

utgifterna för skogsvårdsändamål, vid vilka en ^knäppning vore lättast

genomförbar. Men att även förvaltningsutgifterna borde inskränkas, i den

mån sådant läte sig gorå, vore naturligt.

Bland de minskningar, som centralrådet enligt vid dess utlåtande fogade

tabeller ifrågasatt, vore särskilt att märka inställandet av i budgetförslagen

upptagen återbetalning av lån med ett belopp av 105,600 kronor.

Även de sakkunniga ansåge, att man nu kunde bortse från denna utgiftspost.

Vidare både centralrådet, såsom av berörda tabeller framginge, ansett,

att skogsdikningsverksamheten skulle kunna undergå en väsentlig

minskning. Oaktat de sakkunniga förut i sitt betänkande gjort gällande,

att inrättandet av en statsunderstödd verksamhet för detta ändamål icke

borde under vanliga normala förhållanden hava till följd, att skogsvårdsstyrelsernas

egen verksamhet för ändamålet inskränktes, måste de medgiva,

att under nu ifrågavarande korta övergångsperiod statsverksamheten

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. IHl höft. (Nr 211 — 212.)

■t

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

kunde åberopas såsom ett acceptabelt motiv för att styrelsernas egna utgifter

för ändamålet i viss mån minskades. Då, såsom nyss erinrats, för

detta ändamål beräknats i årets statsverksproposition ett anslag av 200,000

kronor, torde en väsentlig del av detta belopp böra antagas kunna medföra

minskning i skogsvårdsstyrelsernas egna dikningsutgifter. Även å

skogsodling, kontot diverse utgifter och andra utgiftskonton torde vissa

tillfälliga inskränkningar kunna utan större olägenhet vidtagas, varjämte

i någon mån ökade inkomster torde kunna beredas genom höjning av

taxorna för biträde med skogsvård. De sakkunniga ansåge av dessa skäl,

att ovannämnda beräknade brist å 949,089 kronor borde kunna nedsättas

med ungefär 350,000 kronor till 600,000 kronor. Anslag å detta belopp borde

därför enligt de sakkunnigas mening äskas för budgetåret 1927—1928 och

avse understöd till skogsvårdsstyrelserna för kalenderåret 1927.

Beträffande året 1928 torde det ännu vara för tidigt att uppgöra någon

kalkyl, enär utfallet av 1927 års virkestaxeringar ännu vore okänt och

någon beräkning av skogsvårdsavgiftsbeloppet för detta år därför icke

kunde göras.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, har framställts

vissa erinringar mot detsamma.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har hemställt, att det av de sakkunniga

förordade anslaget å 600,000 kronor måtte för möjliggörande av

amortering av styrelsens och fyra andra skogsvårdsstyrelsers skulder höjas

med 154,000 kronor eller, alternativt, med 75,000 krono]1.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län bar anfört, att styrelsen beräknat

sina utgifter för 1927 till 220,000 kronor samt att styrelsens behållning vid

1927 års början jämte beräknade inkomster under sagda år uppginge till

100.000 kronor. I styrelsens budget för detta år förelåge alltså en brist å

120.000 kronor, som borde fyllas genom statsanslag. För beredande av medel

härtill hemställde styrelsen, att för budgetåret 1927—1928 måtte till skogsvårdens

befrämjande anvisas ett anslag å 700,000 kronor samt att därav

120,000 kronor måtte tilldelas styrelsen.

Centralrådet har vidhållit sin i skrivelsen den 18 oktober 1926 gjorda

hemställan om äskande av ett anslag i förevarande avseende för berörda

budgetår å 765,000 kronor.

Domänstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del.

Statskontoret har däremot, under hänvisning till att ytterligare undersökning

borde ske rörande möjligheterna till inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas

utgifter, ej funnit skäl föreligga att nu vidtaga höjning

i anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Såsom förut nämnts har i statsverkspropositionen till innevarande års

riksdag under nionde huvudtiteln, punkten 121, beräknats för budgetåret

1927—1928 till skogsvårdens befrämjande 500,000 kronor eller samma

belopp som för innevarande budgetår anvisats till detta ändamål. Ehuru

den i ärendet åvägabragta utredningen giver vid handen, att en höjning

av ifrågavarande anslag för budgetåret 1927—1928, avseende bidrag till

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 211.

51

skogsvårdsstyrelserna under kalenderåret 1927, må vara önskvärd, finner

jag mig dock av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka en dylik höjning.

De sakkunniga hava ansett, att anslagsbehovet för berörda budgetår genom

inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas utgifter kunde begränsas till

600,000 kronor. Den ytterligare nedsättning i detta behov med 100,000

kronor, som av mig nu ifrågasättes, torde kunna vinnas dels, till någon

del, genom ytterligare utgiftsminskning, dels ock huvudsakligen därigenom,

att de nitton skogsvårdsstyrelser, som enligt de sakkunnigas utredning vid

utgången av 1926 ägde disponibla behållningar över skulder, taga dessa

behållningar i anspråk för täckande av eventuell brist i 1927 års budget.

Enligt de sakkunnigas utredning uppgingo nämnda behållningar för

ifrågavarande nitton skogsvårdsstyrelser vid 1926 års utgång till sammanlagt

1,447,302 kronor. Ett anlitande av dessa i nu ifrågasatt omfattning

för bestridande av löpande utgifter synes ej möta avgörande betänkligheter,

särskilt i betraktande av den inkomstökning, som, på sätt förut

nämnts, är avsedd att tillföras skogsvårdsstyrelserna från och med 1929.

Kungl. Maj:t har i proposition nr 156 föreslagit 1927 års riksdag att

anvisa ett anslag å 200,000 kronor att medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet

användas till understödjande av torrläggning av mark i ändamål

av skogsbörd samt att denna understödsverksamhet skulle handhavas

av skogsvårdsstyrelserna. I motiveringen till denna proposition har jag

framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handhavandet av

ifrågavarande bidragsverksamhet ej borde bestridas av det ifrågasatta

skogsntdikningsanslaget utan täckas av medel, som i annan ordning

ställdes till förfogande, varjämte jag anhållit att få anmäla frågan härom

i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens befrämjande

för budgetåret 1927—1928.

I anslutning härtill torde jag nu få underställa denna fråga Kungl.

Maj:ts prövning. Såsom förut nämnts, hava de sakkunniga beräknat skogsvårdsstyrelsernas

kostnader för handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet

till 15 procent av statsbidragssumman eller, vid en bidragssumma

av 200,000 kronor, till 30,000 kronor. I enlighet härmed skulle,

därest förenämnda proposition bifalles, för senare halvåret 1927 hälften

av sistnämnda belopp eller 15,000 kronor erfordras.

För ändamålet erforderliga medel torde lämpligen böra anvisas av anslaget

till skogsvårdens befrämjande. Vad angår medelsbehovet i förevarande avseende

under senare hälften av år 1927, om vilket medelsbehov nu är

fråga, bör emellertid uppmärksammas att, därest bidragssumman, på sätt

i berörda proposition föreslagits, begränsas till 2ö0,000 kronor, de belopp,

som av denna summa må komma att tilldelas de särskilda skogsvårdsstyrelserna,

måste bliva relativt obetydliga. Vid en proportionellt lika

fördelning skulle varje skogsvårdsstyrelses andel utgöra allenast 8,000

kronor. På grund härav synes det böra antagas, att skogsvårdsstyrelserna

skola kunna under år 1927 handhava ifrågavarande verksamhet utan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

någon utökning av sin nuvarande personal. Detta antagande synes desto

mera befogat, som skogsvårdsstyrelserna under berörda år, på sätt de

sakkunniga framhållit, av brist på medel torde bliva nödgade att i väsentlig

omfattning inskränka den av dem med understöd från skogsvårdskassorna

bedrivna skogsdikningsverksamheten. Ej heller eljest torde ifrågavarande

statliga bidragsverksamhet under år 1927 — under förutsättning att an,

slaget för detta ändamål begränsas på sätt nyss nämnts — komma att

medföra några kostnader av betydenhet för skogsvårdsstyrelserna. På

grund härav finner jag tillräcklig anledning ej föreligga att med an-,

ledning av berörda verksamhet nu föreslå någon förhöjning av anslaget

till skogsvårdens befrämjande.

Beträffande dispositionen av detta anslag för budgetåret 1927—1928

torde, i överensstämmelse med vad härutinnan alltsedan 1922 varit gällande,

böra ankomma å Kungl. Maj:t att i mån av förefallande behov fördela

anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser. Då prövningen av detta

behov torde höra verkställas av Kungl. Maj:t beträffande samtliga skogs,

vårdsstyrelser, finner jag mig ej nu böra föreslå, att någon viss del av

anslaget reserveras för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län.

Under åberopande av vad förut anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels för budgetåret 1927—1928 anvisa till skogsvårdens befrämjande att

i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser

ett extra reservationsanslag av ............................. kronor 500,000,

dels ock för budgetåret 1927—1928 i riksstaten uppföra

ej mindre bland inkomsterna under rubriken »uppbörd i statens verk-.

samhet» med titel skogsvårdsavgifter ett belopp av..... kronor 1,500,000

än även för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m«

ett ordinarie reservationsanslag, att direkt utgå av skogsvårdsavgifter,

av........................................................................................... kronor 1,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall av-,

låtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Normalkalkyl för

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

läns

läns

läns

läns

läns

läns

Utgifter (bil. 7):

Skogsvårdens fram-

jande (konto 2, 3,

4, 6, 7, 8)..........

51998

37 593

48 598

69 095

87 422

61 137

Skogslagarnas över- vakande (konto 10]

Förvaltning (konto 11,

7 453

6 049

8 978

8 726

12 498

5 521

12, 13, 14, 15, 16,

18) .....................

64 481

123 932

53 663

97 305

63 876

121 452

61 824

139 645

80 388

180 308

46 540

113198

Inkomster:

Egna (bil. 6)..........

51 734

22 011

26 294

47 663

57 823

33 497

Ortsbidrag (bil. 5) ...

12 000

63 734

3 000

25 011

2 500

28 794

5 000

52 663

15 000

72 823

6 000

39 497

Underskott

60198

72 294

92 658

86 982

107 485

73 701

A. Nuvarande för-

I

hållanden.

Direkta skogsvårdsav-

34 835

40 623

63 514

64 146

73 830

55 149

Brist

25 363

31 671

29 144

22 836

33 655

18 552

B. Därest skogsvårds-

avgiften enligt försla- get utgår med 1.7 %

av virkesvärdet och de

direkta avgifterna ut-

göra 85 %.

Underskott enl. ovan

Direkta skogsvårdsav-

60198

72 294

92 658

86 982

107 485

73 701

43 023

50 171

78 442

79 223

91 183

68111

Brist

17 175

22123

14 216

7 759

16 302

5 590

Överskott

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nf 211

55

Bil. A.

skogsrårdsstyrelserna.

Kalmar läns

norra

Kalmar läns

södra

Ootlands

läns

Blekinge

läns

Kristianstads

läns

Malmöhus

läns

Hallands

läns

28 005

19 454

13 434

22 382

48 598

34219

68 647

10 383

962

287

2 478

7 355

3 580

4 036

58 507

96 895

39 151

59 567

28 226

41 947

31 584

56 444

50 039

105 992

19 702

57 501

48 805

121 488

17 387

2 000

19 387

8 124

8124

4 574

3 500

8 074

7 312

5400

12 712

35 050

10 000

45 050

9 238

6 000

15 238

26 955

20 000

46 955

77 508

51443

33 873

43 732

60 942

42 263

74 533

39 246

31 468

5 775

11 612

24474

12 711

8 217

38 262

19 975

28 098

32 120

36 468

29 552

66 316

77 508

51443

33 873

43 732

60 942

42 263

74 533

48 470

38 864

7 132

14 341

13 226

15 699

10148

29 038

12 579

26 741

29 391

30 716

26 564

64 385

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 211.

Normalkalkyl för

Göteborgs

och Bohus

läns

Älvsborgs

läns

Skaraborgs

läns

Värmlands

läns

Örebro

läns

Västmanlands

läns

20 751

98 964

59 005

175 675

50 050

47 776

3 330

10 387

6 415

9 532

7 831

5 994

40 313

64 394

87 736

197 087

43748

109 168

81 457

266 664

58 366

116 247

49 821

103 591

5 851

8 000

13 851

70148

20 000

90 148

31 931

8 000

39 931

45 791

45 791

30187

3 500

.

33 687

43 463

1500

44 963

50 543

106 939

1

69 237

220 873

82 560

58 628

7 913

55 491

I

39 730

161 799

54 548

40 821

42 630

i

1

!

51448

i

29 507

59 074

28 012

17 807

50 543

106 939

j

69 237

220873

82 560

58 628

9 772

68 534

!

49 069

199 828

67 370

50 415

40771

:

38 405

20 168

|

21045

15190

8 213

Utgifter (bil. 7)

Skogsvårdens främjande

(konto 2, 3,

4, 6, 7, 8)...........

Skogslagarnas övervakande

(konto 10)

Förvaltning (konto 11,

12, 13, 14, 15, 16

18) .....................

j

I nkomster:

] Egna (bil. 6)......

Ortsbidrag (bil. 5)

\ :

Underskott

A. Nuvarande förhållanden

:

Direkta skogsvårdsavgifter

............;...;

Brist

B. Därest skogsvårdsavgiften

enligt förslaget

utgår med 1.7 %

av virkesvärdet och de

direkta avgifterna utgöra

85 %.

Underskott enl. ovan

Direkta skogsvårdsavgifter

j.........a.

Brist

'' Överskott

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

57

Bil. A (forts.).

skogSYårdgstyrelserna (forts.).

Kopparbergs

läns

Gävleborgs

läns

Väste rnorrlands

läns

Jämtlands

läns

Västerbottens

läns

Norrbottens

läns

Samma för alla

Bkogsvårds- styrelser

87 142

130 411

79 596

121 920

76 315

64 451

1 602 638

7 995

18 483

18 801

16 594

14 673

13 974

212 316

123 468

218 605

127 641

276 535

135 706

234 103

121 560

260 074

82 621

173 609

86 181

164 606

1 685 404

3 500 357

44 646

1000

45 646

38 511

38 511

43 971

43 971

26 463

26463

4 659

10 000

14 659

19 935

10 000

29 935

753 218

152 400

905 618

172 959

238 024

190132

233 611

158 950

134 671

2 594 739

165 706

175 471

164348

185 835

61 786

26 487

1 605 535

7 253

62 553

25 784

47 776

97164

108 184

989 204

172 959

238 024

190 132

233 611

158 950

134 671

2 594 739

204 654

216715

202 977

229 514

76 308

32 712

1982 901

31 695

21 309

12 845

4 097

82 642

101 959

656 378

— 44 540

611 838

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211

Bil. B.

JJormalkalbyl för skogsvårdsstyreiserna, därest skogsvårdsavgift utgår med 1.5 procent av

virkesvärdet och de direkta avgifterna utgöra 90 procent.

Stock-

Uppsala

läns

Söder-

Öster-

Jön-

Krono-

Kalmar

holma

manlands

götlands

köpings

bergs

läns

läns

Gotlands

läns

läns

läns

läns

läns

norra

södra

läns

Underskott enl. tab.

Bil. A ...............

60198

72 294

92 658

86 982

107 485

73 701

i

77 508

51 443

33 873

Direkta skogsvårds-

40194

46 873

73 285

74 015

85 188

63 633

45 284

Återst. underskott

20 004

25 421

19 373

12 967

22 297

10 068

32 224

15134

27 210

Överskott

''-

—

:

—

—

Blekinge

läns

Kristian-

stads

läns

Malmöhus

läns

Hallands

läns

Göteborg

o. Bohus

läns

Alvsborgs

läns

Skara-

borgs

läns

Värm-

lands

läns

Örebro

läns

Underskott enl. tab.

Bil. A.............

43 732

60 942

42 263

74 533

50 543

106 939

69 237

220 873

82 560

Direkta skogsvårds-

13 399

28 239

14 667

9 481

9131

64 028

45 842

186 691

Återst. underskott

30 333

32 703

27 596

65 052

41412

42 911

23 395

34182

19 620

Överskott

~~

—

--

—

—

—

-

|

Väst-

Koppar-

Gävle-

Väster-

Jämt-

Väster-

Norr-

Summa

för alla

manlands

bergs

borgs

norrlands

lands

bottens

bottens

läns

läns

läns

läns

läns

läns

läns

skogsvardsstyrelser

i

Underskott enl. tab.

''

Bil. A...............

58 628

172 959

238 024

190 132

233 611

158 950

■

134 671

2 594 739

Direkta skogsvårds-

47 101

191 199

202 467

189 632

214425

71 292

30 562

1 852 540

Återst. underskott

11 527

—

35 557

500

19 186

87 658

104 109

760439

_

Överskott

—

18 240

—

—

—

—

—

— 18 240

742 199

Reserverade skogs-

205 838

Brist

—

—

—

—

-

—

• —

—

536 361

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1927:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande. s. 1 i texten
  2. JoU 1927:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av ett statens skogsufdikningsanslag. s. 14 i texten
  3. JoU 1927:1 Utlåtande angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. s. 116 i texten