Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 91

1927-02-04 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:91, Kungl. Maj:ts proposition nr 91

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

1

Nr 91.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående tilläggspension

åt f. d. yrkesinspektören friherre A. F. J. A.

Funck m. in.; qiven Stockholms slott den 4 februari

1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o—6:o hemställt.

GUSTAF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:

l:o.

I en till socialstyrelsen ingiven och av styrelsen med skrivelse den 6 no- Ang. tilläggsvember

1926 överlämnad skrift har f. d. yrkesinspektören i tredje yrkes- pension åt

inspektionsdistriktet, friherre Axel Fredrik Johan August Funck anhållit, att inspektören

åt honom måtte beredas skäligt tillägg till honom beviljad författningsenlig friherre A. F.

pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 77 käft. (Nr 91.)

213 27 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Av handlingarna i ärendet framgår, att friherre Funck, som är född den

9 mars 1861, från och med den 15 januari 1909 varit anställd i yrkesinspektionens

tjänst. Efter att på grund av Kungl. Maj:ts förordnande hava uppehållit

yrkesinspektörsbefattningen i Linköpings distrikt under tiden 15 januari—26

maj 1909 förordnades Eunck den 14 september samma år av

kommerskollegium att från och med sistnämnda dag tillsvidare under uppkommen

ledighet uppehålla yrkesinspektörstjänsten i Härnösands distrikt,

varefter Kungl. Maj:t den 26 november 1909 förordnade Funck att tillsvidare

vara yrkesinspektör i sistnämnda distrikt. Den 20 december 1912

utnämndes Funck att från och med den 1 januari 1913 — då yrkesinspektionen

överfördes å ordinarie stat — vara yrkesinspektör i tredje distriktet.

Från denna befattning erhöll han, som den 9 mars 1926 uppnått pensionsåldern,

genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 februari 1926 avsked från och

med den 10 mars 1926.

Pensionsunderlaget för manlig yrkesinspektör utgör 6,360 kronor, och för

hel pensions erhållande krävas 25 tjänstår. Då Funck, såsom av det nyss

anförda framgår, i pensionsavseende kunnat räkna endast 16 tjänstår, har

hans pension vid avgången bestämts till 16/25 av pensionsunderlaget eller

efter föreskriven avrundning till 4,080 kronor årligen.

Jag ber att i detta sammanhang få erinra om, att ny lönereglering för

vissa befattningshavare vid yrkesinspektionen, däribland yrkesinspektörerna,

trätt i tillämpning från och med den 1 juli 1923, i samband varmed höjning

av vederbörande pensionsunderlag ägt rum. Före sistnämnda dag utgjorde

högsta pensionsunderlaget för yrkesinspektör 5,200 kronor.

Det må vidare bringas i erinran, att frågan om pensionsålder och antalet

tjänstår för erhållande av hel pension för yrkesinspektörer varit föremål för

behandling av 1913 års riksdag i anledning av framställning av Kungl. Maj:t

(proposition nr 288). Den s. k. yrkesfarekommittén, vars betänkande legat

till grund för yrkesinspektionens ordnande, hade föreslagit, att nämnda befattningshavare

skulle undantagas från pensionslagens allmänna regler i nyssnämnda

avseenden och att för dem skulle i stället stadgas en pensionsålder

av 62 år samt en tjänstålder för hel pension av 30 tjänstår. Efter ytterligare

utredning förelädes frågan för 1913 års riksdag. Under denna utredning

hade av socialstyrelsen framhållits, att för rätt till hel pension borde bestämmas

allenast 20 tjänstår. Statskontoret åter hade ansett, att fordran på minst

25 tjänstår borde kunna uppställas för hel pension åt yrkesinspektör, varvid

statskontoret framhållit, att det visserligen icke kunde förnekas, att en del av

dåvarande yrkesinspektörer därigenom skulle nödgas avgå med en jämförelsevis

låg pension, men att denna av övergångsförhållanden föranledda olägenhet

borde, därest eljest omständigheterna därtill kunde föranleda, avhjälpas genom

framställning till riksdagen i varje särskilt fall. I propositionen upptogs

statskontorets förslag, och därvid erinrades, att det visserligen vore riktigt

att, om man utginge från de dåvarande yrkesinspektörernas antagningsålder,

allenast 20 tjänstår syntes böra fordras, men att, då de yrkesinspektörer,

som därefter komme att utnämnas, i genomsnitt syntes komma att hava

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

lägre antagningsålder än de dåvarande, man icke syntes kunna stanna vid

ett så begränsat antal tjänstår. Därest dåvarande tjänstinnehavare vid avgång

från tjänsten vid 62 års ålder på grund av färre tjänstår än 25 ej

skulle erhålla hel pension, ansågs det böra i varje särskilt fall prövas, huruvida

framställning till riksdagen borde göras om beredande av tillägg till

pensionen.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag beträffande antalet tjänstår för hel

pension men bestämde pensionsåldern för yrkesinspektör till 65 år.

I den föreliggande ansökningen har friherre Fund: såsom stöd för sin

framställning åberopat departementschefens nyss återgivna uttalande i propositionen

nr 288 till 1913 års riksdag samt vidare framhållit, att han saknade

enskild förmögenhet och därför för sitt uppehälle vore helt hänvisad

till sin pension.

Socialstyrelsen har i sin berörda skrivelse anfört bland annat följande:

Av 1913 års uppsättning av yrkesinspektörer hade hittills fyra avgått på

grund av uppnådd ålder av 65 år, av vilka två med avkortad pension, nämligen

yrkesinspektören i åttonde distriktet G. R. Schenson från och med

den 6 oktober 1923 och senast Funck från och med den 10 mars 1926.

Schenson hade vid avgången tillgodoräknats 21 tjänstår och erhållit en till

5,352 kronor uppgående årlig pension. Från Schenson hade någon framställning

om tilläggspension ej inkommit, säkerligen beroende på att han,

som avgått några få månader efter den nya löneregleringens ikraftträdande

den 1 juli 1923, kommit i åtnjutande av en pension, vilken något överstigit

hel pension enligt den förut gällande lönestaten, vadan utsikten att därutöver

erhålla någon tilläggspension måst för honom, och väl med rätta, hava

tett sig mycket ringa.

Beträffande den föreliggande framställningen ville styrelsen varmt tillstyrka

densamma, då den till Funck enligt gällande bestämmelser utgående

pensionen måste anses mycket låg. Vid övervägande av frågan, med vilket

belopp pensionsförbättring borde tillkomma Funck, hade styrelsen stannat

för att dylik förbättring skäligen borde tillerkännas honom med sådant belopp,

att summan av detsamma och den avkortade pension, som han nu erliölle,

uppginge till det belopp, varmed pension högst utgått till yrkesinspektör

enligt den före den 1 juli 1923 gällande lönestaten. Detta belopp hade utgjort

5,200 kronor eller, med tillämpning av nu gällande bestämmelse om

avrundning av pensionsbelopp till närmast högre med tolv jämnt delbara

tal, 5,208 kronor. I enlighet härmed skulle tilläggspensionen böra bestämmas

till 1,128 kronor. Densamma syntes böra utgå från och med den 10 mars 1926.

Socialstyrelsen har alltså hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att f. d. yrkesinspektören friherre Funck finge från och med

den 10 mars 1926 under sin återstående livstid åtnjuta, utöver honom redan

tillerkänd pension, en årlig tilläggspension av 1,128 kronor.

I infordrat, den 27 november 1926 dagtecknat utlåtande i ärendet har

statskontoret, efter erinran om 1913 års riksdags behandling av yrkesinspektörernas

pensionsfråga, anfört följande:

Om riksdagen utan ändring godtagit vad Kungl. Maj:t sistnämnda år föreslagit

i fråga om yrkesinspektörs pensionsålder samt om för hel pension

erforderlig tjänstålder, skulle givetvis förutsättningar varit för handen för

framställning till riksdagen om beredande av tillägg till pensionen för friherre

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Funek. Då emellertid riksdagen visserligen besluta, att 25 tjänstår skulle erfordras

för att erhålla hel pension, men samtidigt höjt pensionsåldern från föreslagna

62 år till 65 år, hade därigenom tillfälle beretts för yrkesinspektörerna att

intjäna ytterligare tre tjänstår utöver vad som kunnat äga rum, därest Kungl.

Maj:ts förslag i oförändrat skick godtagits. Till följd härav hade frågan om

beredande av tilläggspension givetvis kommit i ett i viss mån annat läge.

Lades härtill, att för yrkesinspektörerna blivit från och med den 1 juli

1923 gällande nya avlöningsförmåner, med påföljd att pensionsunderlaget

stigit från högst 5,200 till 6,360 kronor, måste i själva verket en viss tvekan

uppstå, huruvida sökandens pension, vilken vid avgång vid den av Kungl.

Maj:t föreslagna pensionsåldern och med då gällande pensionsunderlag skulle

hava utgjort 2,710 kronor men nu blivit 4,080 kronor, verkligen gåve anledning

till vidtagande av särskild åtgärd i syfte att förbättra densamma.

Emellertid måste uppmärksammas, att ett pensionsbelopp av 6,360 kronor

numera bestämts såsom det normala för en yrkesinspektör i jämförelse med

övriga befattningshavare i statens tjänst, samt att den avsevärda nedsättningen

av sökandens pensionsbelopp i förhållande till det för honom gällande

pensionsunderlaget givetvis föranletts av det under första tiden av yrkesinspektionens

tillvaro rådande förhållandet, att denna bana då ännu icke

erbjudit annan statsanställning än i befattning såsom yrkesinspektör, en befattning,

som enligt sakens natur krävde lång erfarenhet och mognat omdöme

samt alltså kunde anförtros endast åt person i mera framskriden ålder,

medan däremot numera karriären vid yrkesinspektionen kunde börja genom

anställning vid jämförelsevis tidig ålder i befattning såsom assistent vid

inspektionen.

På grund härav och med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i fråga

om beloppet av den tilläggspension, som styrelsen ansett böra beredas sökanden,

ville statskontoret icke motsätta sig, att framställning avlätes till

riksdagen i överensstämmelse med styrelsens förslag.

Då å det sammanlagda belopp, som härigenom skulle i pension tillkomma

sökanden, icke skulle utgå annan tilläggsförmån än dyrtidstillägg enligt de

grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda fastställda för dylik förmån

åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, komrne

sökandens pensionsförmåner i allt fall icke att uppgå till samma belopp,

som tillkommit honom, om han erhållit hel pension, innan det nuvarande

pensionsunderlaget för yrkesinspektör blivit gällande, enär lian då bekommit

även de förhöjningar, som avsåges i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280)

med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare

i statens tjänst in. fl. pensionärer.

För min del finner jag det vara billigt, att någon förhöjning av den friherre

Funek författningsenligt tillerkända pensionen medgives, detta bland

annat med hänsyn till de uttalanden, som i samband med ordnandet av yrkesinspektörernas

pensionsförhållanden vid 1913 års riksdag gjordes angående

förhöjning under viss förutsättning av pensionsförmånen för yrkesinspektör,

som från och med den nuvarande yrkesinspektionens tillkomst varit i inspektionens

tjänst.

Beträffande storleken av den tilläggspension, som jag alltså i detta fall

vill tillstyrka, biträder jag socialstyrelsens av statskontoret utan anmärkninglämnade

förslag om ett årligt belopp av 1,128 kronor. Enligt detta förslagskulle

sammanlagda pensionsbeloppet komma att uppgå till den summa, som

före den år 1923 vidtagna höjningen av yrkesinspektörernas pensionsunderlag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

utgjorde hel pension för yrkesinspektör. På sätt statskontoret framhållit

kommer emellertid med hänsyn till 1925 års riksdags beslut om ny pension

för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. den totala

pensionsförmånen i allt fall icke att motsvara vad som nu utgår till f. d.

yrkesinspektör, som pensionerats före den 1 juli 1923.

Den föreslagna tilläggspensionen torde böra beviljas från allmänna indragningsstaten

och utgå från och med den 10 mars 1926.

Utöver vad socialstyrelsen anfört i fråga om eventuella konsekvenser av

ett bifall till det här förordade förslaget må i detta sammanhang framhållas

att, enligt vad jag inhämtat, samtliga de yrkesinspektörer, vilka utnämnts

från’ och med yrkesinspektionens uppförande å ordinarie stat och ännu äro

i tjänst, vid inträdet i pensionsåldern torde komma att räkna tillräckligt antal

tjänstår för erhållande av hel pension. På grund härav lärer ett bifall till

ifrågavarande förslag icke ur ekonomisk synpunkt kunna anses innebära

några betänkligheter.

Åberopande det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att f. d. yrkesinspektören friherre Axel Predrik Johan August

Funck må, räknat från och med den 10 mars 1926, under sin

återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt

tillerkänd pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten

till belopp av 1,128 kronor årligen.

2:o.

I skrivelse den 24 december 1926 har generaldirektören och chefen för

riksförsäkringsanstalten John Gustaf May gjort framställning om erhållande

av tilläggspension utöver honom vid avgången såsom chef för anstalten författningsenligt

tillkommande pension.

Befattningen såsom generaldirektör och chef för riksförsäkringsanstalten

är hänförd till lönegraden 3 i avdelning A av löneplanen i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Till följd härav gäller — enligt kungörelse den 29 juni 1921 (nr 456) med

bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den

civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension, sådan

denna författning i här avsedd del lyder enligt kungörelse den 12 juni 1925

(nr 277) — för befattningen ett pensionsunderlag av 8,496 kronor. Beträffande

skyldighet att från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension gälla

de allmänna reglerna i 1907 års civila pensionslag. Skyldigheten att avgå

inträder alltså vid uppnådd levnadsålder av 67 år, och för hel pension erfordras

35 tjänstår.

Generaldirektören May är född den 3 november 1860 och uppnår alltså

den 3 november 1927 pensionsåldern. Han förordnades från och med den

1 september 1902 till överdirektör och chef för den då nyinrättade riksför
-

Ang. tilläggspension

åt

generaldirektören
J.

G. Mag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

säkringsanstalten. Efter anstaltens omorganisation och uppförande på ordinarie

stat med ingången av år 1917 utnämndes och förordnades May den

29 september 1916 att från och med den 1 januari 1917 vara generaldirektör

och chef för anstalten. Vid inträdet i pensionsåldern torde han alltså kunna

räkna 25 för pension beräkneliga tjänstår, i följd varav han skulle bliva berättigad

till avkortad pension, motsvarande 25/33 av pensionsunderlaget eller,

efter vederbörlig avrundning, 6,072 kronor årligen.

Beträffande tidigare behandling av frågan om pensionsrätt för riksförsäkringsanstaltens

chef torde jag här få erinra om följande.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 15 till 1902 års riksdag angående inrättande

av en riksförsäkringsanstalt föreslogs, att chefen för riksförsäkringsanstalten

skulle, då han uppnått 65 levnads- och minst 10 tjänstår, vara förpliktad

att med oavkortad lön såsom pension från tjänsten aArgå, Kungl.

Maj:t dock obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge den

pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna

det allmänna och kunde finnas villig att kvarstå i densamma. Till stöd för

detta förslag erinrade föredragande departementschefen om det skäl, som

föranlett Kungl. Maj:t att föreslå och 1898 års riksdag att besluta en motsvarande

bestämmelse beträffande antalet tjänstår för chefen för medicinalstyrelsen,

nämligen att det vid valet av sådan chef kunde bliva nödvändigt

att gå utom statstjänstemännens led, i följd varav lindrigare fordringar i fråga

om antalet för pension behövliga tjänstår borde uppställas.

Då 1902 års riksdag emellertid icke biföll Kungl. Maj:ts förslag om riksförsäkringsanstaltens

uppförande på ordinarie stat, upptog riksdagen icke

till behandling frågan om pensionsrätt för anstaltens chef.

I skrivelse den 12 mars 1917 hemställde generaldirektören May, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att den pension, som kunde tillkomma

honom vid avgång från tjänsten på grund av uppnådd viss levnadsålder,

måtte beräknas till fulla beloppet av det för honom gällande pensionsunderlaget.

I utlåtande över denna framställning anförde statskontoret bland annat

följande.

Om och i den mån liknande skäl, som föranlett förmånligare bestämmelser

rörande pension för vissa generaldirektörer, kunde anses föreligga i fråga

om chefen för riksförsäkringsanstalten, borde eu generell och alltså ej blott

för generaldirektörsämbetets dåvarande innehavare gällande bestämmelse i sådant

avseende meddelas. Då emellertid utredning därom icke förelåge, kunde

statskontoret icke framställa något förslag till sådan bestämmelse. Frågan

inskränkte sig sålunda för det dåvarande till att avse en personlig rätt för

generaldirektören May att vid blivande avgång från tjänsten erhålla hel pension.

Då eventuell fråga om beredande av någon förbättring i den May

lagligen tillkommande pensionsförmånen icke lämpligen borde upptagas förrän

inemot tidpunkten för hans avgång från tjänsten, hemställde statskontoret,

att framställningen icke för det dåvarande skulle till någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd föranleda.

Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med statskontorets hemställan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 7

1921 års pensionskommitté berörde i sitt den 18 oktober 1924 avgivna

betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag frågan om antalet tjänstår

för hel pension för riksförsäkringsanstaltens chef och anförde (sid. 77) i

ämnet följande:

»Det har inom kommittén tagits under övervägande, huruvida behov kunde

anses föreligga att vidtaga en nedsättning i antalet tjänstår för chefsbefattningarna

vid pensionsstyrelsen och riksförsäkring sanstalten, vilka ämbeten vid

inrättandet av ifrågavarande ämbetsverk besattes med personer utom statstjänstemännens

led. Då det emellertid får anses osäkert, huruvida för framtiden

behov av dylik rekrytering föreligger, och, vad angår de nuvarande

innehavarna av ifrågavarande befattningar, frågan om omfattningen av deras

pensionsrätt lärer, om så anses erforderligt, kunna göras till föremål för

särskild prövning, har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring

i den för dessa befattningar nu gällande normala tjänstårssiffran.»

I ett den 18 november 1924 avgivet utlåtande över nyssnämnda förslag

yttrade riksförsäkringsanstalten bland annat, att anstalten för sin del ansåge

det icke vara uteslutet, att chefsbefattningen för anstalten kunde komma att

besättas med person utom statstjänstemännens krets och att det därför

borde tagas under ytterligare övervägande, huruvida icke en nedsättning i

antalet tjänstår beträffande chefsbefattningen för riksförsäkringsanstalten

borde vidtagas.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 153) till 1925 års riksdag med förslag

till civil tjänstepensionslag m. m. uttalade föredragande departementschefen,

att han icke funnit de av vissa ämbetsverk — däribland riksförsäkringsanstalten

—- gjorda erinringarna mot kommitténs förslag, i vad detta avsåge

undantag för vissa grupper befattningshavare från den allmänna pensions■ocli

tjänståldern, böra föranleda någon avvikelse från förslaget.

Jag ber vidare att få erinra om att Kungl. Maj:t i nyssnämnda proposition

till 1925 års riksdag med förslag till civil tjänstepensionslag m. m.

framlade förslag rörande tillgodoräknande i vissa fall och i viss omfattning

av tjänstetid utom statens tjänst såsom tjänstår för statspension. I

propositionen föreslogs nämligen ett stadgande (18 § 3 mom. av lagförslaget)

av följande lydelse: »Efter prövning av Konungen i varje särskilt fall må

tjänsteman kunna förklaras berättigad att få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna

intill två tredjedelar av den tid, han utom statens tjänst må hava

utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses

hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst.»

I bankoutskottets utlåtande över propositionen lämnades detta förslag utan

erinran. Då riksdagens kamrar i fråga om antagande av civil tjänstepensionslag

stannade i olika beslut, förföll emellertid frågan vid 1925 års riksdag.

Generaldirektören May har i förevarande framställning anfört, att det med

hänsyn till de särskilda förhållanden, som förelåge, syntes vara med rättvisa

och billighet överensstämmande, att genom särskilda åtgärder hel pension

bereddes honom. Till stöd härför har May till en början åberopat att

om generaldirektör, vilken jämlikt 5 § 1 mom. av det för civilförvaltningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

gällande avlöningsreglementet tillsatts genom förordnande, under minst 12

år innehaft generaldirektörsbefattning, han vore berättigad att vid avgång från

tjänsten å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp av 9,000

kronor. Dessa pensionsbestämmelser vore tillämpliga å generaldirektörs- och

chefsbefattningarna vid socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen

och kommerskollegium ävensom befattningen såsom generaltulldirektör och

chef vid tullverket.

May har vidare framhållit, att chefen för lantbruksstyrelsen enligt pensionslagen

erliölle hel pension efter endast 10 tjänstår såsom chef för nämnda

styrelse. Detta lägre antal tjänstår hade, såsom framginge av Kungl. Maj:ts

proposition nr 18 till 1907 års riksdag (sid. 103), stadgats för att icke ett

villkor av större antal tjänstår för pensions erhållande skulle komma att träda

hindrande emellan vid besättande av denna chefsplats, å vars innehavare

måste ställas anspråk på framstående duglighet och praktisk utbildning å

just det område, varinom hans verksamhet såsom chef skulle göra sig gällande.

Efter erinran om den tidigare behandlingen av frågan om pensionsrätt

för riksförsäkringsanstaltens chef — för vilken behandling jag i det föregående

redogjort — har generaldirektören May slutligen anfört följande:

Då May år 1902 av Kungl. Maj:ts kallats till chef för den då nyinrättade

riksförsäkringsanstalten, både han sedan omkring 21 år tillbaka, eller från

november 1881, varit anställd hos försäkringsaktiebolaget Fylgia. Att chefsposten

i riksförsäkringsanstalten sålunda besatts med en person utom statstjänstemännens

led, hade givetvis berott på att det ansetts oundgängligt att

ämbetets förste innehavare ägde speciella insikter och erfarenhet i olycksfallsförsäkringsväsendet,

vilka icke kunnat förvärvas i statens tjänst. Det

hade ju då gällt att organisera en statens försäkringsverksamhet, vartill

någon motsvarighet förut icke funnits, och denna verksamhet skulle bedrivas

jämsides med motsvarande försäkringsrörelse av enskilda anstalter. Det

syntes alltså utan tvekan kunna sägas, att Mays tidigare verksamhet i enskild

tjänst varit en nödvändig förutsättning för att han skulle kunna tillfredsställande

fylla sin plats såsom chef för riksförsäkringsanstalten under

dess organisationstid.

Åtminstone beträffande förste innehavaren av chefsposten hos riksförsäkringsanstalten

borde sålunda samma princip tillämpas som funnit uttryck

beträffande pension för lantbruksstyrelsens chef, då för denne bestämts allenast

10 tjänstår som villkor för full pension.

På grund av vad sålunda anförts har May hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva, att han vid avgång från tjänsten på grund

av uppnådd viss levnadsålder måtte erhålla hel pension.

Yid ansökningen hava fogats dels uppgift rörande Mays avlöningsförmåner

enligt vederbörande lönestater m. m. under tiden från och med inträdet i

statstjänst till och med år 1925, dels uppgift å av honom erlagda och för

honom beräknade pensionsavgifter för tiden 1 januari 1917—31 december

1926.

Statskontoret har den 4 januari 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet

och därvid anfört bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Såsom sökanden erinrat, hade i det förslag till civil tjänstepensionslag,

som förelagts 1925 års riksdag och som varit avsett att ersätta 1907 års

civila pensionslag, upptagits ett stadgande av innehåll att på Konungens

prövning skulle bero att medgiva befattningshavare att såsom för tjänstår

för pension tillgodoräkna intill 2/3 av den tid, han utom statens tjänst kunde

hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kunde

anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. Lagförslaget,

som i nu berörda del icke föranlett någon erinran under behandlingen i

riksdagen, hade emellertid förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Men

samtidigt hade riksdagen godkänt ett liknande tillägg till 20 § i lagen den

4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

(se lag den 18 juni 1925, nr 215). Den omständigheten att sålunda

beträffande befattningshavare vid kommunikationsverken lämnats medgivande

om tillgodoräknande under vissa villkor av utomstatlig anställning gåve

otvivelaktigt ett gott stöd åt sökandens anhållan om utverkande åt honom

av rätt till hel pension med hänsyn till hans tjänstetid av 21 år hos en

enskild försäkringsanstalt, vilken anställning i själva verket måste anses

hava utgjort förutsättning för sökandens placering såsom chef för riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret har alltså hemställt, att Kungi. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att generaldirektören May finge, utöver honom författningsenligt

tillkommande pension, åtnjuta en tilläggspension från allmänna indragningsstaten

till sådant belopp, att pension och tilläggspension sammanlagda

uppginge till 8,496 kronor för år räknat.

Med hänsyn till de omständigheter, som framgå av den lämnade redogörelsen

i ämnet, synas mig skäl föreligga för vidtagande av åtgärder i syfte

att bereda generaldirektören May hel pension vid avgång ur tjänsten. Jag

kan här inskränka mig till att i likhet med statskontoret som stöd för denna

uppfattning framhålla, att Mays föregående tjänstgöring i en enskild anstalt

för bland annat olycksfallsförsäkring måste anses hava utgjort en förutsättning

för hans förordnande till chef för den år 1902 nyinrättade riksförsäkringsanstalten

samt att det på grund härav synes vara billigt, att

nämnda föregående tjänstgöring i viss mån tillgodoräknas vid bestämmandet

av Mays pension för statstjänsten. Sedan numera, såsom statskontoret

påpekat, i pensionslagen för kommunikationsverken införts ett stadgande,

enligt vilket för statspension i viss utsträckning må kunna tillgodoräknas

även tjänstetid utom statens tjänst, lärer man kunna förutsätta, att vid en

kommande lösning av frågan om ny pensionslag för allmänna civilförvaltningen

motsvarande bestämmelse kommer att meddelas beträffande befattningshavare

inom denna förvaltning. Ett bifall till förevarande förslag

lärer alltså icke kunna komma att medföra några icke avsedda konsekvenser.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att generaldirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten

John Gustaf May må från och med dagen näst efter den, han

efter uppnådd pensionsålder avgår från sin tjänst, under sin

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts proposition nr 91.

återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt

tillkommande pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten

till sådant belopp, att densamma jämte den författningsenligt

utgående pensionen uppgår till 8,496 kronor årligen.

3:o.

Ang. under- Med skrivelse den 24 november 1926 har riksförsäkringsanstalten till

amanuensen Kungl. Maj:t överlämnat en framställning från avlidne amanuensen hos anN.

v.v.Kron- stalten Nils Viktor Vilhelm Kronbergs änka Elsa Karm Maria Kronberg,

hdr%amZrn.'' födcl Tengeiö om beredande av pension åt henne samt åt makarnas minderåriga

barn.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas bland annat följande.

Kronberg var född den 16 juni 1882. Efter att hava genomgått tekniska

skolans i Stockholm maskinyrkesskola innehade Kronberg ett flertal olika

anställningar huvudsakligen i enskild tjänst, innan han antogs att från och

med den 3 maj 1919 vara e. o. tjänsteman hos riksförsäkringsanstalten. Vid

sin död var Kronberg hos anstalten amanuens i 16:e lönegraden och åtnjöt

lön enligt 16:e löneklassen med 4,596 kronor för år förutom dyrtidstillägg.

För placering i löneklass hade Kronberg fått tillgodoräkna sig sin tjänstgöring

hos riksförsäkringsanstalten från och med den 1 oktober 1919.

Vid tiden för dödsfallet den 28 juli 1926 hade Kronberg innehaft förordnande

å befattning i nuvarande lönegraden B 21 i sammanlagt 1 år 2 månader

2 dagar.

Kronberg efterlämnade änkan, född den 28 januari 1881, och två minderåriga

barn, Nils Erik Vilhelm Gylfe, född den 13 september 1916, och

Britta Elsa Maria, född den 2 december 1917. Då Kronberg icke innehade

ordinarie befattning, äro hans änka och minderåriga barn icke berättigade

till pension enligt de för den ordinarie personalen hos riksförsäkringsanstalten

gällande bestämmelser.

Enligt av sökanden ingivna handlingar uppgick behållningen i dödsboet

till ett belopp av 19,560 kronor 65 öre, huvudsakligen bestående av försäkringar

å den avlidnes liv.

Sökanden har såsom stöd för framställningen anfört, bland annat, att —

även om de efterlevande tack vare den avlidnes omtänksamhet icke stode

alldeles utblottade — avkastningen i boet givetvis icke försloge ens till en

nödtorftig försörjning. Då den omständigheten, att Kronberg icke blivit

ordinarie tjänsteman hos riksförsäkringsanstalten, icke berodde på något

hans förvållande, syntes det billigt, att pension bereddes de efterlevande.

Riksförsäkringsanstalten har i sin förenämnda skrivelse anfört följande:

Hos riksförsäkringsanstalten vore endast 42 befattningar uppförda å ordinarie

stat. Inbegripet extra ordinarie personal in. fl. utgjorde hela antalet

befattningshavare nu 308. Sålunda utgjorde antalet ordinarie befattningar

endast 13.6 procent av hela personalens antal. Anstaltens befattningshavare

och deras efterlevande befunne sig sålunda med avseende å pensionsrätt i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

betydligt sämre ställning än personalen lios de flesta andra statens verk.

Denna personalens ogynnsamma ställning stode i samband därmed, att frågan

om socialförsäkringens organisation alltjämt vore föremål för utredning, vilket

föranlett, att utav anstalten vid skilda tillfällen gjorda framställningar om

överförande till ordinarie stat av anstalten i sin helhet icke lett till något

resultat. Det syntes emellertid obilligt, att riksförsäkringsanstaltens personal

och efterlevande till befattningshavare hos anstalten skulle bliva lidande på

att statsmakterna ännu icke kunnat ena sig om lösningen av nämnda organisationsfråga.

Det syntes riksförsäkringsanstalten uppenbart, att avkastningen å boets

behållning icke kunde vara tillräcklig för de efterlevaudes uppehälle och

barnens uppfostran.

Riksförsäkringsanstalten funne det sålunda rättvist och synnerligen behj

är tans värt, att Kronbergs efterlevande beviljades årligt understöd, de minderåriga

barnen i varje fall till och med det år, då de uppnått 18 års ålder.

Med avseende å understödens storlek syntes det anstalten lämpligast, att

statskontoret bereddes tillfälle att framlägga förslag härutinnan.

Till följd av remiss har statskontoret avgivit utlåtande den 10 december

1926. Utlåtandet är i huvudsak av följande lydelse:

I fall, där innehavare av befattning i statens tjänst avlidit utan att hava

kunnat vinna delaktighet i någon av staten understödd kassa för familjepensionering,

hade pension av statsmedel plägat utverkas åt hans änka och

minderåriga barn, under förutsättning att den avlidne under någon längre

tid i statens tjänst innehaft mera fast anställning samt att behov av understöd

förelåge för de efterlevande. I nu förevarande fall vore upplyst, bland

annat, att Kronberg varit i statens tjänst anställd sedan den 3 maj 1919,

att änkan vore född 1881 ävensom att behållningen i dödsboet uppgått till

inemot 20,000 kronor, varav större delen syntes vara av beskaffenhet att

lämna avkastning. Dessa omständigheter skulle måhända i och för sig föranleda

till någon tvekan i fråga om sökandens anhållan om understöd. Men

på grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört rörande anställningsförhållandena

hos anstalten och därav föranledd försening av befordran till ordinarie

tjänst vid verket och då Kronbergs efterlämnade familj otvivelaktigt

vore i behov av hjälp till sin försörjning, i all synnerhet så länge barnen

vore minderåriga och droge kostnad för sin uppfostran, ansåge sig statskontoret

kunna tillstyrka, att bidrag av statsmedel lämnades till familjens

uppehälle i form av pension åt änkan och uppfostringsbidrag till barnen.

Då dessa understöd borde till beloppen så avpassas, att de kunde betraktas

såsom reglerade pensioner och alltså icke berättigade till annan tilläggsförmån

än dyrtidstillägg enligt de mindre gynnsamma av de grunder, som

gällde för sådant tillägg till familjepension er, syntes beloppen lämpligen

kunna bestämmas till 600 kronor för änkan och 180 kronor för vartdera

barnet.

Statskontoret hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att Kronbergs änka och makarnas minderåriga barn finge från och

med den 1 augusti 1926 uppbära pensioner från allmänna indragningsstaten,

änkan med 600 kronor årligen att utgå så länge hon förbleve i sitt nuvarande

änkestånd, samt validera barnet med 180 kronor årligen att åtnjutas till och

med det år, varunder det uppnådde 18 års ålder.

Statskontoret har vidare anfört, att om i detta fall något understöd åt

änkan själv icke ansåges böra ifrågakomma, uppfostringsbidrag för barnen

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Ang. pension

åt överläkaren

J. K. Wickströms

änka.

12 Kungl. Majits proposition nr 91.

dock i alla händelser syntes böra beredas, samt att dessa bidrags belopp

då skäligen borde i någon män höjas och förslagsvis bestämmas till 300

kronor årligen för vartdera barnet.

Med hänsyn till de grunder, som riksdagen under senare år plägat följa

vid behandling av frågor om pension eller därmed jämförligt understöd åt

efterlevande till icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst, vilka icke

haft möjlighet att genom inträde i änke- och pupillkassa grunda familjepensionsrätt

— dessa grunder hava senast sammanfattats i riksdagens skrivelse

nr 149 år 1926 — anser jag mig icke böra ifrågasätta beviljande av

pension åt amanuensen Kronbergs efterlämnade änka.

Däremot finner jag billighetsskäl tala för att, på sätt under senare år i

åtskilliga fall ägt rum, understöd i detta fall beviljas såsom uppfostringsbidrag

åt makarna Kronbergs minderåriga barn. Behov av dylika understöd

måste enligt min mening anses föreligga, då avkastningen av dödsboets tillgångar

under barnens minderårighetstid icke lärer förslå till ett nödtorftigt

uppehälle för familjen samt uppfostran åt barnen. Yad angår storleken av

ifrågavarande understöd biträder jag statskontorets alternativt framställda

förslag om beviljande av 300 kronor årligen för vartdera barnet, att utgå

intill utgången av det år, då barnet fyller 18 år.

Understöden synas böra anvisas från allmänna indragnings staten. Då

Kronberg avlidit i juli månad 1926, lära understödsbeloppen, på sätt statskontoret

hemställt, böra utgå från och med den 1 augusti 1926.

På grund av vad jag nu yttrat får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att till vartdera av amanuensen hos riksförsäkringsanstalten

Nils Yiktor Yilhelm Kronbergs och hans efterlämnade hustru

Elsa Karin Maria Kronbergs, född Tenger, minderåriga barn

Nils Erik Yilhelm Gylfe och Britta Elsa Maria må, räknat från

och med den 1 augusti 1926, till och med utgången av det

kalenderår, under vilket barnet uppnår 18 års ålder, å allmänna

indragningsstaten utgå ett årligt understöd av 300 kronor.

4:o.

Hos Kungl. Maj:t har avlidne överläkaren vid Göteborgs hospital Johan

Kristian Wickströms änka, Ebba Margareta Elisabeth Wickström, född Lagercrantz,

anhållit att komma i åtnjutande av pension till belopp av 1,700

kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:

Wickström, som var född den 26 september 1845, utnämndes den 7 december

1883 till överläkare vid Göteborgs hospital. Han hade därförut på

förordnande under olika tider bestritt läkartjänster vid hospital, så att han

vid tidpunkten för sitt avsked från nämnda befattning efter den 26 september

1915 uppnådda 70 års ålder kunde räkna en tjänstetid av omkring 37 år.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 juli 1915 tillerkändes Wickström, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ls proposition nr 91.

åtnjutit avlöning jämlikt bestämmelser i brev den 26 april 1872 och den 29

maj 1874, enligt riksdagens medgivande en årlig pension med 5,400 kronor.

Wickström avled den <514 mars 1926, efterlämnande änkan, född den 20

april 1864. Den efter Wickström upprättade bouppteckningen utvisade en

behållning å 21,791 kronor 65 öre, vilken enligt mellan makarna upprättat

inbördes testamente med full äganderätt tillfallit änkan.

Wickström både icke kunnat bliva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa.

Hospitalstjänstemännen upptogos visserligen till delaktighet i

denna kassa från och med år 1908, men då M ickström vid sagda års ingång

redan överskridit 60 levnadsår, kunde han enligt kassans reglemente icke

vinna inträde i densamma.

I ärendet har medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande den 6 juli 1926

och därvid anfört huvudsakligen följande:

Därest Wickström år 1908 kunnat bliva delägare i civilstatens änke- och

pupillkassa, skulle, då det för överläkare vid Göteborgs hospital bestämda

högsta pensionsunderlaget vid tiden för hans avgång från tjänsten uppgått

till 5,400 kronor, hans delaktighetsbelopp i samma kassa jämlikt övergångsbestämmelserna

till förnyade reglementet för kassan den 15 december 1916

hava uppgått till 1,350 kronor. Under samma förutsättning skulle alltså

hans änka vid hans död ägt uppbära eu årlig pension till nämnda belopp

1,350 kronor.

Då Wickström vid sin avgång efter uppnådda 70 levnadsår från överläkarbefattningen

vid Göteborgs hospital under närmare 32 år med nit och

redlighet bestritt denna tjänst, syntes det medicinalstyrelsen hårt, att enbart

det förhållandet, att han vid ingången av år 1908 innehaft flera levnadsår

än som vore medgivna för vinnande av delaktighet i civilstatens änke- och

pupillkassa, skulle betaga hans änka den förmån, vartill hon skulle varit

berättigad, därest maken varit delägare i kassan. Styrelsen ansåge det därför

behjärtansvärt, att Wickströms änka finge komma i åtnjutande av den pension,

som skolat tillkomma henne, därest Wickström blivit delägare i civilstatens

änke- och pupillkassa. Då Wickström emellertid icke inbetalt några

avgifter till kassan, syntes det kunna sättas i fråga, om icke pensionen borde

i någon mån reduceras, men å andra sidan hade delaktighetsbeloppet i kassan

för överläkartjänsten vid Göteborgs hospital efter Wickströms avgång avsevärt

höjts, varför det syntes styrelsen skäligt, att någon reducering i det

beräknade beloppet av 1,350 kronor icke gjordes.

Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte utverka pension åt änkan Wickström med 1,350 kronor

årligen, att utgå från och med den 1 april 1926.

Statskontoret, som jämväl anbefallts yttra sig i ärendet, har i utlåtande den

14 augusti 1926 framhållit, att då överläkaren Wickströms änka uppnått eu

levnadsålder av 62 år samt Wickström icke varit i tillfälle att såsom delägare

ingå i någon under statens medverkan inrättad änkekassa, det syntes

vara med billighet överensstämmande, att något årligt understöd utverkades

åt Wickströms änka. Det av medicinalstyrelsen ifrågasatta beloppet, 1,350

kronor, har statskontoret dock funnit alltför högt. Med erinran att 1921 och

1924 års riksdagar medgivit, att pension till vardera av änkorna efter f. d.

intendenten vid riksmuseet A. G. Nålborst (riksdagens skrivelse nr 196/1921,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

Ang. pension

åt f. d. sköterskan

Lijdia

Ottilia Åsberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

sid. 1) och f. d. föreståndaren vid meteorologiska centralanstalten N. G.

Ekholm (riksdagens skrivelse nr 108/1924, sid. 11) finge utgå med 1,000

kronor, vilket efter verkställd nyreglering motsvarade pension å 1,140 kronor,

har statskontoret tillstyrkt pension till änkan Wickström till belopp av

1,140 kronor årligen.

Den omständigheten att en ordinarie befattningshavare i statens tjänst

på grund av särskilda förhållanden icke haft möjlighet att ingå i en under

statens medverkan inrättad familjepensionskassa har enligt av statsmakterna

under senare tid tillämpade grunder ansetts utgöra ett särskilt skäl

för beviljande av pension eller därmed jämförligt understöd åt befattningshavarens

efterlevande. Med hänsyn härtill finner jag, oaktat överläkaren

Wickströms änka icke är medellös, det vara billigt, att en årlig pension

beredes henne under hennes återstående livstid. Beträffande pensionsbeloppet

ansluter jag mig till statskontorets''förslag. Då Wickström avlidit

i mars månad 1926, torde pensionen, i enlighet med vad de hörda myndigheterna

hemställt, böra utgå från och med den 1 april samma år.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att överläkaren vid Göteborgs hospital Johan Kristian Wickströms

änka Ebba Margareta Elisabeth Wickström, född Lagercrantz,

må, räknat från och med den 1 april 1926, under

sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,140 kronor.

5:o.

Under denna punkt anhåller jag att få anmäla uppkommen fråga om s. k.

sjukpension åt en befattningshavare vid hospitalsväsendet, vilken icke uppfyller

stadgade förutsättningar för rätt till dylik pension.

Jag torde då till en början få erinra, att enligt 6 § c) av lagen den 11

oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skyldighet

att från tjänsten avgå för tjänstinnehavare, som icke uppnått pensionsåldern

inträder, där han, efter att under fem på varandra följande år i följd av

sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för

framtiden till tjänstgöring oförmögen. I fråga om sådan befattningshavares

pensionsrätt stadgas i 7 § andra stycket av samma lag, att om tjänstinnehavaren

uppnått det för rätt till hel pension stadgade antalet tjänstår, till

honom utgår hel pension, men att han i annat fall, därest tjänstårens antal

icke understiger tio, är berättigad att erhålla pension till avkortat belopp i

förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att vid avgång från tjänst

av här ifrågavarande anledning pensionen icke i något fall må understiga

sjuttiofem procent av kel pension.

Av här sist återgivna stadgande framgår, att vid förtidspensionering till

följd av sjukdom pensionen (sjukpension) ansetts böra oberoende av tjänstårens

antal utgå med minst sjuttiofem procent av hel pension. Å andra

sidan innehåller lagrummet emellertid krav på minst tio tjänstår såsom förutsättning

för rätt att i dylikt fall över huvud taget erhålla pension.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Av förarbetena till lagen torde emellertid framgå, att en dylik förutsättning

för rätt till sjukpension egentligen icke varit avsedd. I detta avseende

ber jag att få framkalla följande.

I det förslag till lag angående civila tjänstinneliavares rätt till pension,

som utarbetades av 1899 års pensionskommitté, kade fordran på tio tjänstår

för rätt till avkortad pension uppställts allenast i fråga om avgång vid uppnådd

pensionsålder (6 § a) ock b)). Därest befattningshavare avginge tidigare

på grund av sjukdom eller olycksfall i tjänsten (6 § c) eller d)), skulle pension

utgå, i förra fallet med avkortat belopp i förhållande till tjänstårens

antal och i det senare fallet med kela beloppet av pensionsunderlaget. Vid

den omarbetning av lagförslaget, som föregick dess framläggande för riksdagen,

erhöll ifrågavarande stadgande i huvudsak sin gällande lydelse. Av

vederbörande departementschefs uttalande till statsrådsprotokollet i ärendet

den 12 januari 1907 (prop. nr 18 sid. 69—70) framgår, att den i paragrafens

avfattning vidtagna ändringen åsyftade att tillmötesgå ett av statskontoret

uttalat önskemål om införande av en minimigräns för sjukpension, motsvarande

tre fjärdedelar av det för avgångspliktig tjänstinnehavare gällande pénsionsunderlaget.

Att ändringen skulle leda till att för erhållande av sjukpension

uppställdes krav på minst tio tjänstår synes ej hava varit departementschefens

mening.

Vid ärendets behandling inom riksdagen blev den av Kungl. Maj:t föreslagna

lydelsen av författningsrummet i fråga tillstyrkt av statsutskottet,

som ej ingick i prövning av spörsmålet om förutsättningar för rätt till sjukpension.

Andra kammaren godkände utskottets förslag på förevarande punkt.

Första kammaren antog däremot, i enlighet med ett inom kammaren framställt

yrkande, för sin del sådan lydelse av stadgandet om sjukpension, att

vid avgång från tjänst av anledning, som i 6 § c) sägs, tjänstinnehavare

alltid skulle vara berättigad till erhållande av pension, vilken icke finge

understiga 75 procent av hel pension. Vid sammanjämkning av kamrarnas

skiljaktiga beslut blev emellertid andra kammarens mening godkänd och

lagen fick i denna del sin nuvarande lydelse. När sammanjämkningsförslaget

behandlades i första kammaren, framhölls det betänkliga i stadgandet och

uttalades den förhoppningen att, om det skulle komma att inträffa att en

tjänsteman på grund av sjukdom måste avgå från sin tjänst samt — på grund

därav att han icke tjänstgjort minst tio år — jämlikt nämnda lag bleve i

saknad av rätt till pension, riksdagen då måtte behjärta omständigheterna i

det särskilda fallet och se till, att en sådan tjänsteman icke bleve berövad

vad som krävdes för hans uppehälle.

Jag torde här vidare böra erinra, att 1921 års pensionskommitté i sina

åren 1924 och 1925 avgivna betänkanden med förslag till civil tjänstepensionslag,

avsedd att ersätta 1907 års pensionslag, förordat bestämmelser rörande

sjukpension, enligt vilka dylik förmån skulle i dessa fall utgå oberoende

av tjänstårens antal samt — med viss inskränkning, som i detta sammanhang

är utan betydelse — bestämmas till lägst sjuttiofem procent av hel pension.

Det förslag till civil tjänstepensionslag, som vid 1925 års riksdag framlades

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

av Kungl. Maj:t (proposition nr 153), överensstämde i förevarande avseende med

kommitténs förslag och föranledde härutinnan ej någon erinran från bankoutskottets

sida.

Uppmärksammas bör i detta sammanhang även, att 1920 års pensionslag

för kommunikationsverken ursprungligen innefattade ett stadgande om tio

tjänstår såsom förutsättning för rätt till sjukpension. Detta stadgande sammanhängde

emellertid med att enligt lagens ursprungliga lydelse avgångsskyldighet

på grund av sjukdom före uppnådda tio tjänstår ej heller förelåg. Vid

1925 års riksdag beslöts i enlighet med förslag av Kungl. Maj:t (proposition

nr 155) ändring av ifrågavarande bestämmelser i kommunikationsverkens pensionslag

därhän, att å ena sidan strängare föreskrifter rörande avgångsskyldighet

meddelades men å andra sidan villkoret om tio tjänstår för erhållande

av sjukpension borttogs.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av direktionen för Kristinehamns hospital

till medicinalstyrelsen översänd och av styrelsen med skrivelse den 24 augusti

1926 överlämnad ansökning har förmyndaren för sköterskan vid nämnda hospital

Lydia Ottilia Åsberg anhållit, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

till riksdagen utverka pension åt Åsberg till belopp av 1,056 kronor

årligen från och med den 26 april 1926.

Av ärendet tillhörande handlingar framgår, bland annat, att Åsberg, som

anställdes i hospitalsväsendets tjänst såsom elev den 2 november 1916, den

2 november 1917 befordrades till sköterska. Vid liospitalspersonalens överförande

på ordinarie stat från och med den 1 januari 1919 förordnades Åsberg

såsom extra sköterska och konstituerades sedermera den 1 januari 1920

till sköterska. Denna befattning är placerad i 3:e lönegraden av den löneplan,

som finnes intagen i § 9 av avlöningsreglementet den 22 juni 1921,

sådant detta lyder enligt kungörelse den 6 juni 1925 (nr 270). För kvinnlig

innehavare av befattning i sagda lönegrad är enligt 3 § i kungörelsen den 29

juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och

andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension,

sådan nämnda paragraf lyder enligt kungörelse den 12 juni 1925 (nr 277),

pensionsunderlaget bestämt till 1,404 kronor.

Åsberg, som icke uppnått stadgad pensionsålder, lider enligt ansökningen

bifogat läkarbetyg av obotlig sinnessjukdom och både den 26 april 1926 under

fem på varandra följande år till följd härav varit ur stånd att tjänstgöra,

varför hon enligt förenämnda 6 § c) i 1907 års pensionslag blivit skyldig att

från sistnämnda dag avgå från tjänsten.

I berörda skrivelse den 24 augusti 1926 har medicinalstyrelsen omförmält,

att styrelsen, under åberopande av att Åsberg icke innehade annan

statstjänst samt att hon till fullo erlagt henne åliggande pensionsavgifter,

hos statskontoret hemställt att, för den händelse den omständigheten att

Åsbergs tjänstetid understege 10 år icke utgjorde hinder för henne att vid

avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension, Åsberg måtte förklaras

berättigad att erhålla en årlig pension med 75 procent av det för henne

gällande pensionsunderlaget eller 1,053 kronor, vilket belopp borde avrundas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

till närmast högre med tolv jämnt delbara tal eller 1,056 kronor. Statskontoret

både emellertid meddelat att, då enligt andra stycket av 7 § i 1907 års pensionslag

även vid avgång av anledning, som i detta fall förelåge, minst tio

tjänstår erfordrades för erhållande av pension men denna förutsättning icke

vore för banden beträffande Åsberg, statskontoret funnit ansökningen icke

kunna bifallas.

Beträffande den föreliggande framställningen bar medicinalstyrelsen anfört,

att då av förarbetena till 1907 års pensionslag framginge, att det icke

syntes hava varit avsett att för erhållande av sjukpension uppställa krav

på minst tio tjänstår, styrelsen ville förorda bifall till den gjorda ansökningen.

Styrelsen bar alltså hemställt, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

till riksdagen utverka, att Åsberg måtte förklaras berättigad att från och

med den 26 april 1926 uppbära avkortad årlig pension med 1,056 kronor.

Till följd av remiss har statskontoret den 4 oktober 1926 avgivit utlåtande

och därvid på grund av vad i ärendet förekommit förklarat sig anse starka

billighetsskäl föreligga för beredande åt Åsberg av pension, motsvarande

75 procent av det för henne vid avgången gällande pensionsunderlaget.

Statskontoret har sålunda tillstyrkt, att framställning till riksdagen måtte

avlåtas i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen föreslagit. Enligt

statskontorets mening borde pensionen i detta fall anvisas att utgå å allmänna

indragningsstaten.

Av utredningen i ämnet framgår, att sköterskan Åsberg i pensionshänseende

endast kan räkna omkring 9 ’/2 tjänstår och sålunda ej uppfyller det

i gällande civila pensionslag såsom förutsättning för rätt till sjukpension

stadgade villkoret om minst tio tjänstår.

Det torde emellertid av den förut lämnade redogörelsen jämväl framgå,

att en dylik förutsättning för sjukpensions utgående ursprungligen ej varit

avsedd. Ett sådant villkor synes ock stå i mindre god överensstämmelse

med den i pensionslagen meddelade föreskriften, att utgående sjukpension

icke i något fall må understiga sjuttiofem procent av hel pension, vilken

sistnämnda föreskrift — såsom framgår av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition

nr 18 till 1907 års riksdag (sid. 69—70) — varit avsedd att vid

förtidspensionering på grund av sjukdom tillförsäkra vederbörande tjänstinnehavare

ett mot nöd betryggande underhåll under återstående levnadstid.

På sätt förut framhållits, blev olämpligheten av ifrågavarande bestämmelse

uppmärksammad redan vid 1907 års riksdag, varvid betonades önskvärdheten

av att, därest stadgandet i fråga skulle i praktiken medföra olägenheter, statsmakterna

måtte behjärta omständigheterna i varje särskilt fall.

På grund av vad nu anförts och med hänsyn till vad utredningen i ärendet

i övrigt innehåller finner jag billigheten kräva, att pension i detta fall beviljas

till belopp, motsvarande sjuttiofem procent av pensionsunderlaget eller,

efter vederbörlig avrundning, 1,056 kronor årligen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 71 höft. (Nr 91.) 2is 21 2

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ang. tilläggspension

åt

landshövdingen

A. R. Hagens

änka och

minderårige

son.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Enligt vad jag inhämtat har sköterskan Åsberg den 25 april 1926 erhållit

avsked från sin tjänst. Då lön å befattningen icke utbetalats för tid därefter,

torde pensionen, i enlighet med vad de hörda myndigheterna hemställt,

böra beviljas från och med den 26 april 1926. På sätt statskontoret

föreslagit, lärer pensionsbeloppet böra anvisas från allmänna indragningsstaten.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva,

att till f. d. sköterskan vid Kristinehamns hospital Lydia

Ottilia Åsberg må, räknat från och med den 26 april 1926,

under hennes återstående livstid å allmänna indragningsstaten

utgå en årlig pension av 1,056 kronor.

6:o.

Hos Kungl. Maj:t har avlidne landshövdingen i Gävleborgs län August

Robert Hagens änka, Ellen Helga Louise Hagen, född Wadström, anhållit

om beredande av sådant tillskott till den pension, som från civilstatens

änke- och pupillkassa utginge till henne och hennes minderåriga barn, att

sammanlagda pensionsförmånen icke komme att understiga pension från

kassan efter ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor.

Landshövdingen Hagen, som var född den 2 maj 1868, förordnades till

kronolänsman i Älvkarleby distrikt av Örbyhus fögderi i Uppsala län den

30 december 1895, utnämndes till länsbokhållare i nämnda län den 25 juni

1902, till kronofogde i samma läns södra fögderi den 15 augusti 1906, till

landskamrerare i Uppsala län den 29 november 1907 och i Stockholms län

den 9 oktober 1917 samt till landshövding i Gävleborgs län den 20 september

1918.

För landshövding gällde intill den 1 juli 1921 enligt övergångsbestämmelserna

till lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt

till pension (§18 c)) samt lönestat av den 30 maj 1884 ett tjänstepensionsunderlag

av 6,000 kronor. Då enligt bestämmelserna i reglementet för civilstatens

änke- och pupillkassa delaktighetsbeloppet i kassan motsvarar ’/4 av delägarens

högsta tjänstepensionsunderlag, utgjorde sålunda delaktighetsbeloppet

för landshövding 1,500 kronor.

För 1921 års riksdag framlade emellertid- Kungl. Maj:t (proposition nr

297) i syfte att förbättra pensionsförmånen för landshövding, som avginge

före då förestående men ännu ej genomförd lönereglering, förslag om höjning

av pensionsunderlaget från och med den 1 juli 1921 till 8,496 kronor.

Sedan riksdagen bifallit förslaget, förordnade Kungl. Maj:t genom brev den

29 juni 1921 — med ändring av vad i nyssnämnda lönestat stadgats i fråga

om pensionens storlek — att pensionsunderlaget för landshövding, som erhölle

avsked efter ingången av juli månad 1921, skulle utgöra 8,496 kronor.

Med anledning av bestämmelserna i detta brev blev enligt beslut av styrelsen

för civilstatens änke- och pupillkassa landshövdings delaktighetsbe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

lopp i kassan från och med den 1 juli 1921 förhöjt från 1,500 kronor till

2,130 kronor, och de landshövdingar, som vid utgången av juni månad samma

år ej uppnått 60 års ålder, påfördes avgifter till kassan efter nämnda förhöjda

delaktighetsbelopp.

Sedan landshövdingen i Uppsala län K. H. L. Hammarskjöld hos kassans

styrelse anhållit, att delaktighetsbeloppet för honom måtte bibehållas oförändrat,

och styrelsen funnit denna ansökning ej kunna bifallas, anförde Hammarskjöld

över beslutet besvär hos regeringsrätten. I utslag den 26 april

1922 på dessa besvär förklarade regeringsrätten, att, enär. vid jämförelse med

3 § och 18 § c) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension

brevet den 29 juni 1921 icke kunde anses innehålla annan föreskrift än att

för landshövding, som erhölle avsked efter viss tidpunkt, stadgades förmånen

att komma i åtnjutande av pension på grund av förhöjt pensionsunderlag,

samt klaganden förty icke till följd av nämnda brev vore pliktig erlägga

förhöjd avgift till kassan, Kungl. Maj:t funne skäligt, med undanröjande av

kassans styrelses beslut, visa målet åter till styrelsen för ny behandling

(beträffande utredningen i besvärsmålet se regeringsrättens årsbok 1922,

ref. nr 33, sid. 85—91).

I anledning av det sålunda meddelade utslaget företog styrelsen för civilstatens

änke- och pupillkassa ärendet angående delaktighetsbelopp för landshövdingar

till ny behandling och beslöt därvid, att nämnda belopp även

efter den 1 juli 1921 skulle utgöra 1,500 kronor samt att de avgifter, som

på grund av den dittills efter den 1 juli 1921 tillämpade grunden för beräkning

av delaktighetsbeloppet för mycket erlagts av vissa landshövdingar,

skulle till dessa återbäras. I enlighet härmed översändes under juli månad

1922 till länsstyrelserna i vederbörande län de belopp, som för vederbörande

landshövdingar blivit för tiden från och med den 1 juli 1921 för

mycket redovisade till kassan. Sålunda översändes till länsstyrelsen i Gävleborgs

län ett belopp av 555 kronor 62 öre, utgörande restituerade avgifter

för landshövdingen Hagen.

Landshövdingen Hagen avled den 30 augusti 1922, efterlämnande änkan,

född den 15 september 1873, samt två barn, nämligen dottern Helga, född

den 28 april 1904 och sonen Tord Bernhard, född den 19 januari 1914.

Enligt beslut av styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa den 7 oktober

1922 tilldelades änkefru Hagen och hennes barn pension, vilken jämlikt § 9

av gällande reglemente för kassan bestämdes till 150 procent av det för

Hagen gällande delaktighetsbeloppet av 1,500 kronor, eller således till 2,250

kronor, att utgå från och med den 1 september 1922.

I skrivelse till fullmäktige för delägarna i civilstatens änke- och pupillkassa

den 24 september 1923 anhöll änkefru Hagen om vidtagande av sådan ändring

i fråga om det för henne och hennes barn bestämda pensionsbeloppet, att

detsamma måtte ökas att utgå efter ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor

i stället för efter det av styrelsen för kassan tillämpade delaktighetsbeloppet

å 1,500 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr ,V7.

Till stöd för denna anhållan anförde fru Hagen bland annat följande:

Vid tiden för restitutionen av de utav landshövdingen Hagen för mycket

erlagda avgifterna hade Hagen varit tjänstledig och vistats utomlands för

sin hälsas vårdande. Efter hemkomsten den 31 juli 1922 hade han nästan

omedelbart insjuknat, och tillståndet hade efter hand så förvärrats, att han

avlidit den 30 påföljande augusti. Under den korta tid, som förflutit mellan

hans hemkomst och hans frånfälle, hade han på grund av sjukdomen varit

oförmögen att ägna någon uppmärksamhet åt pensionsärendet eller vidtaga

åtgärder för att bibehållas vid det delaktiglietsbelopp i kassan, för vilket

han med stöd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1921

under ett års tid erlagt avgifter.

Att det likväl varit hans rättighet att deltaga i kassan med det högre

delaktighetsbeloppet — även om han ej varit pliktig därtill — syntes framgå

av det åberopade brevet den 29 juni 1921. Men om ock någon tvekan

därom kunnat råda vid tiden för brevets utfärdande, hade denna sedermera

undanröjts genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1922 (nr 358) med

allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn

efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. Uti § 4 av nämnda kungörelse

stadgades nämligen bland annat, att till änkor och barn, vilkas pensioner

avpassats efter de förhöjda pensionsunderlag, som blivit gällande enligt den

för landshövding från och med den 1 juli 1921 fastställda pensionsregleringen,

dyrtidstillägg skulle utgå efter vissa i kungörelsen bestämda, mindre

förmånliga grunder. Detta stadgande, som förnyats i kungörelsen i samma

ämne ylen 15 juni 1923 (nr 267), förutsatte sålunda, att fall förekomme, då

delaktighetsbeloppet för änkor och barn efter landshövding förhöjts på

grund av brevet den 29 juni 1921.

I avgivet yttrande över denna ansökning anförde kassans styrelse bland

annat, att ej ens om det med visshet kunde förutsättas, att med landshövdingtjänst

förenat delaktighetsbelopp vid framdeles ikraftträdande definitiv

Inne- och pensionsreglering för landshövdingarna skulle komma att uppgå

till minst 2,130 kronor, en förhöjning av den sökanden och hennes barn

reglementsenligt beviljade, jämförelsevis stora familjepensionen syntes böra

medgivas. Då kassan icke skulle kunna påräkna de en förhöjning av delaktighetsbeloppet

motsvarande avgifterna från samtliga landshövdingar, skulle

nämligen ett bifall till framställningen medföra eu förlust för kassan. Med

anledning härav och på i övrigt anförda skäl avstyrkte styrelsen bifall till

den gjorda framställningen.

Kassans fullmäktige hänvisade ärendet till förberedande behandling av

sin kameralavdelning, som i avgivet utlåtande anförde bland annat följande:

Beträffande frågan om den inverkan på landshövdingarnas delaktighetsbelopp,

som bestämmelsen i brevet den 29 juni 1921 kunde medföra, hade

kassans styrelse till en början, i likhet med vad som förekommit i andra

fall, där förhöjning i tjänstinnehavares pensionsunderlag vidtagits utan att

samtidigt den till vederbörande utgående avlöningen undergått förändring,

beslutat att nämnda förhöjning i pensionsunderlaget skulle medföra en däremot

svarande höjning av delaktighetsbeloppet i kassan. Detta beslut funne

ock avdelningen stå i full överensstämmelse såväl med den princip, som

kommit till uttryck i kassans reglemente genom bestämmelsen, att delaktighetsbeloppet

för delägare skulle stå i visst förhållande till vederbörande

delägares pension från statsverket, som ock med dittillsvarande tillämpning

av samma princip.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Med anledning av regeringsrättens berörda utslag hade emellertid styrelsen

intagit en förändrad ståndpunkt. Utslaget både nämligen givits sådan

tolkning, att samtliga landshövdingar förklarats sakna rätt att i kassan vara

delaktiga för det belopp, som svarade mot dem tillkommande pensionsförmån

från staten.

Avdelningen kunde för sin del icke ansluta sig till denna styrelsens uppfattning.

Utslaget syntes nämligen endast hava avsett att fastslå, att den

förmån av förhöjt pensionsunderlag, som tilldelats landshövding, icke i och

för sig förpliktade sådan tjänstinnehavare att erlägga avgifter för högre delaktighetsbelopp,

därest han föredroge att icke ikläda sig ökad avgiftsplikt.

Härav följde givetvis, att den delägare, som vore villig underkasta sig de

med höjningen förenade förpliktelserna till kassan, icke rätteligen kunde

förvägras däremot svarande förhöjd delaktighet.

Att Kungl. Maj:t även med föreskriften i brevet den 29 juni 1921 förutsatt,

att landshövdings delaktighetsbelopp i civilstatens änke-, och pupillkassa

skulle'' kunna förhöjas i anslutning till det nya pensionsunderlaget,

syntes med full tydlighet framgå av bestämmelserna i kungörelserna med

allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn

efter befattningshavare i statens tjänst in. fl.

Vid nu anförda förhållanden ansåge avdelningen, att de landshövdingar,

som genom styrelsens efter regeringsrättsutslaget fattade beslut uteslutits

från förhöjd delaktighet i kassan, i stället hade bort bibehållas vid de en

gång förvärvade högre delaktighetsbeloppen, så framt de förklarat sig villiga

att fortfarande fullgöra med dessa belopp förenad avgiftsplikt till kassan.

Avdelningen kunde ej heller finna annat än att en dylik rätt alltjämt måste

stå öppen för ifrågavarande landshövdingar.

På grund härav och med hänsyn till i ansökningshandlingarna anförda

omständigheter funne avdelningen rättvisa och billighet kräva, att änkefru

Hagens pension beräknades på grundval av ett delaktighetsbelopp av 2,130

kronor, dock under villkor att hon till kassan erlade bristen i de mot nämnda

belopp svarande avgifterna för tiden juli 1921—augusti 1922.

Avdelningen hemställde sålunda, att fullmäktige måtte besluta, att till

landshövdingen Hagens änka och barn måtte under angivet Ullkor från och

med den 1 september 1922 utgå eu tilläggspension till så stort belopp, att

sammanlagda pensionsförmånerna från kassan komme att uppgå till det

belopp, som skulle tillkommit dem, därest Hagens delaktighetsbelopp i

kassan varit 2,130 kronor.

Vid ärendets behandling av kassans fullmäktige yrkades såväl bifall till som

avslag å kameralavdelningens förslag. Företagen votering utföll med lika

antal röster för båda yrkandena, men med den förseglade sedelns hjälp segrade

avslagsyrkandet.

I sin nu föreliggande ansökning har fru Hagen, efter en redogörelse för

den av mig i det föregående återgivna tidigare behandlingen av pensionsfrågan

och de synpunkter, som därvid framkommit, till stöd för sin begäran

om understöd av statsmedel framhållit bland annat följande:

Landshövdingen Hagens ekonomiska ställning hade vid hans frånfälle

varit ytterst svag, och bouppteckningen hade visat brist i boet. Sökanden

vore följaktligen för sitt och sina barns uppehälle i huvudsak hänvisad till

pensionen, och det syntes överflödigt att närmare utlåta sig om de stora svårigheter,

varmed det under sådana förhållanden vore förenat för familjen att

finna sin utkomst. Kungl. Maj:ts åberopade brev den 29 juni 1921 samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

senare utfärdad bestämmelse angående ytterligare höjning av pensionsunderlaget

för landshövding syntes få tolkas som uttryck för, att Kungl. Maj:t

själv insett den tidigare pensionens otillräcklighet och velat framdeles lindra

utkomstsvårigheterna för landshövdings efterlevande. Förordnandena i fråga

hade icke övat något inflytande till förbättring av sökandens och hennes

barns ställning, men de skäl, som läge till grund för dessa förordnanden,

syntes äga sin fulla giltighet även i avseende å dem.

Till följd av remiss har styrelsen över civilstatens änJce- och pupillkassa den

10 december 1926 avgivit utlåtande över framställningen och därvid meddelat

huvudsakligen följande:

Den 1 juli 1925 hade delaktighetsbeloppet för landshövding på grund av

företagen definitiv lönereglering förhöjts till 2.500 kronor, motsvarande efter

föreskriven avrundning 1ji av det för landshövding enligt Kungl. Maj:ts

kungörelse den 12 juni 1925 (nr 277) bestämda tjänstepensionsunderlaget av

9,996 kronor.

Enligt kassans reglemente gällde bland annat, att (§ 7) pensionsrätt ägde

rum för delägares änka, så binge hon levde ogift, samt för delägares äkta

barn, tills det uppnått 21 års ålder eller dessförinnan trätt i äktenskap, att

(§ 8) änka och barn åtnjöte pension från och med månaden näst efter den,

under vilken mannen eller fadern avlidit, till och med den månad, varunder

pensionstagaren doge eller hans rätt till pension annorledes upphörde, samt

att (§ 9) pension utginge för år räknat, för änka ensam med det delaktighetsbelopp,

som senast varit för mannen gällande och för änka jämte ett

eller flera pensionsberättigade barn med den änka ensam tillkommande pensionen,

förhöjd med 40 % för ett barn och därutöver med 10 % för varje ytterligare

barn.

I anslutning härtill och då landshövdingen Hagens delaktighetsbelopp

vid frånfälle! utgjort 1,500 kronor, hade hans efterlevande änka och två

minderåriga barn från och med den 1 september 1922 tilldelats pension från

kassan till sammanlagt belopp av 2,250 kronor. Sedan pensionsrätten för

det äldre barnet med april 1925 upphört, hade pensionen från och med maj

samma år utgått med 2,100 kronor. När framdeles pensionsrätten för endera

av änkan eller det yngre barnet upphörde, minskades pensionen till 1,500

kronor.

De årliga tilläggspensioner, som i förevarande fall erfordrades för att sammanlagda

understödsbeloppet icke skulle understiga pension från kassan efter

ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor, utgjorde, enligt de för närvarande

för kassan gällande grunderna, 945 kronor för tiden september 1922—april

1925, då änkan och båda barnen varit pensionsberättigade, 882 kronor från

och med maj 1925 intill dess pensionsrätten för endera av änkan eller det

yngre barnet upphörde samt 630 kronor för tiden därefter.

Därest tilläggspensioner beviljades till nu angivna belopp, syntes dyrtidstillägget

böra beräknas å de sammanlagda understödsförmånerna enligt de

för efterlevande efter befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk bestämda

grunderna.

Jämväl statskontoret har i ärendet avgivit infordrat utlåtande, dagtecknat

den 22 december 1926. Utlåtandet är av följande innehåll:

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som förelåge i detta fall,

och då sökanden otvivelaktigt vore i behov av hjälp för familjens uppehälle

och det minderåriga barnets uppfostran, syntes billigheten bjuda, att av

statsmedel bereddes någon lättnad i familjens i ekonomiskt hänseende be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Ktingl. Maj:ts proposition nr 91.

kymmersamma ställning. För sin del ville statskontoret föreslå understöd

till änkan av 504 kronor och till det minderåriga barnet av 216 kronor för

år räknat att, utöver dem tillkommande pensioner från civilstatens änke- och

pupillkassa, utgå såsom tilläggspensioner från allmänna indragningsstaten

och åtnjutas under samma villkor, som gällde för åtnjutande av pensionerna

från nämnda kassa. Däremot ville det förefalla statskontoret mindre lämpligt

att bevilja tilläggspensioner för förfluten tid, utan ämbetsverket hölle

före, att de borde utgå från ingången av år 1927.

Då det sammanlagda belopp, som enligt detta förslag skulle tillkomma

sökanden och hennes barn, avsevärt understege s. k. nyreglerad pension för

landshövdings efterlämnade familj, ville statskontoret med erinran, att å de

sökanden och hennes barn tillkommande pensionerna från förenämnda kassa

åtnjötes dyrtidstillägg enligt de mera förmånliga grunder, som funnes stadgade

i § 4 av kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) med allmänna grunder

för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare

i statens tjänst m. fl., tillstyrka, att dyrtidstillägg efter enahanda

grunder finge utgå jämväl å de föreslagna tilläggspensionerna. Sammanlagda

förmånerna komme ändock att icke obetydligt understiga vad som

skulle hava tillkommit vederbörande, om de varit berättigade till nyreglerade

pensioner såsom efterlevande efter landshövding.

Det kan måhända ur rent principiell synpunkt föreligga någon tvekan om

lämpligheten av att med statsmedel förstärka den pension, som från civilstatens

änke- och pupillkassa utgår till landshövdingen Hagens efterlevande.

Emellertid synas mig omständigheterna i detta fall vara sådana, att statens

mellankomst till förbättrande av pensionsförmånen måste anses vara av

billigheten påkallad. Det torde nämligen ej kunna förbises, att anledningen

till den ställning, vari Hagens efterlevande i pensionshänseende befinna sig,

delvis är att söka i de olika tolkningar i fråga om delaktighetsbelopp i

nämnda kassa, för vilka innehållet i förenämnda brev den 29 juni 1921 angående

förhöjning av pensionsunderlaget för landshövding varit föremål. Av

den föregående redogörelsen framgår vidare, att de åren 1922 och 1923 utfärdade

bestämmelserna om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och

barn efter statstjänare m. fl. tydligt förutsatt befintligheten av ett högre delaktighetsbelopp

än det, som på grund av regeringsrättens förberörda utslag

i detta och alla liknande fall tillämpats. Denna omständighet måste i förening

med det påpekade förhållandet, att landshövdingen Hagen alltifrån tidpunkten

för delaktighetsbeloppets ändring efter nyssnämnda utslag varit på

grund av sjukdom urståndsatt att bevaka sina intressen i förevarande hänseende,

enligt min mening anses giva skäligt stöd för den gjorda framställningen

om understöd av statsmedel.

På grund av vad nu framhållits och med hänsyn till vad som upplysts

angående ställningen i boet efter Hagen synas mig nyss antydda principiella

betänkligheter här böra få vika, detta så mycket hellre som det med hänsyn

till föreliggande förhållanden lärer vara uteslutet, att beviljande av statsunderstöd

i detta fall skulle kunna medföra några för staten icke önskvärda

konsekvenser.

Vad angår omfattningen av det understöd i form av tilläggspension, som

statsmakterna alltså enligt min mening i detta fall böra medgiva, finner jag

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung! Maj:ts proposition nr 91.

statskontorets förslag vara väl avvägt. Ett bifall till detta förslag skulle

nämligen bringa en behövlig hjälp utan att å andra sidan pensionsförmånen

skulle komma att uppgå vare sig till det belopp, som skulle hava utgått

vid tillämpning av det ifrågasatta delaktighetsbeloppet av 2,130 kronor, eller

ännu långt mindre till det pensionsbelopp, som under motsvarande förhållanden

i övrigt utgår till landshövdings efterlevande i enlighet med nu gällande

delaktighetsbelopp.

I likhet med statskontoret finner jag tilläggspensionen ej böra utgå för

tid före den 1 januari 1927. Med avseende å grunderna för beräknande av

dyrtidstillägg biträder jag likaledes statskontorets förslag.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att

dels medgiva, att landshövdingen i Gävleborgs län August

Robert Hagens änka Ellen Helga Louise Hagen, född Wadström,

samt makarnas minderårige son Tord Bernhard må,

utöver dem tillkommande pension från civilstatens änke- och

pupillkassa, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

tilläggspension till belopp för änkan av 504 kronor ock för

sonen av 216 kronor, att, räknat från och med den 1 januari

1927, utgå under samma villkor, som gälla beträffande nyssnämnda

pension från berörda kassa;

dels ock besluta, att ifrågavarande tilläggspension skall i avseende

å rätt till dyrtidstillägg därå likställas med pensionen

från änke- och pupillkassan.

Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad föredragande departementschefen

hemställt i de under l.o—6:o här antecknade ärendena.

Hans Maj:t Konungen behagar härtill lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Ullman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BU 1927:36 Utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln. Innan utskottet ingår på de framställningar, som i detta utlåtand s. 91 i texten
  2. BU 1927:38 Utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda pers s. 42 i texten