Kungl. Maj:ts proposition nr 91
1927-02-04 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1927:91, Kungl. Maj:ts proposition nr 91
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
1
Nr 91.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående tilläggspension
åt f. d. yrkesinspektören friherre A. F. J. A.
Funck m. in.; qiven Stockholms slott den 4 februari
1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—6:o hemställt.
GUSTAF.
Jakob Pettersson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:
l:o.
I en till socialstyrelsen ingiven och av styrelsen med skrivelse den 6 no- Ang. tilläggsvember
1926 överlämnad skrift har f. d. yrkesinspektören i tredje yrkes- pension åt
inspektionsdistriktet, friherre Axel Fredrik Johan August Funck anhållit, att inspektören
åt honom måtte beredas skäligt tillägg till honom beviljad författningsenlig friherre A. F.
pension.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 77 käft. (Nr 91.)
213 27 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Av handlingarna i ärendet framgår, att friherre Funck, som är född den
9 mars 1861, från och med den 15 januari 1909 varit anställd i yrkesinspektionens
tjänst. Efter att på grund av Kungl. Maj:ts förordnande hava uppehållit
yrkesinspektörsbefattningen i Linköpings distrikt under tiden 15 januari—26
maj 1909 förordnades Eunck den 14 september samma år av
kommerskollegium att från och med sistnämnda dag tillsvidare under uppkommen
ledighet uppehålla yrkesinspektörstjänsten i Härnösands distrikt,
varefter Kungl. Maj:t den 26 november 1909 förordnade Funck att tillsvidare
vara yrkesinspektör i sistnämnda distrikt. Den 20 december 1912
utnämndes Funck att från och med den 1 januari 1913 — då yrkesinspektionen
överfördes å ordinarie stat — vara yrkesinspektör i tredje distriktet.
Från denna befattning erhöll han, som den 9 mars 1926 uppnått pensionsåldern,
genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 februari 1926 avsked från och
med den 10 mars 1926.
Pensionsunderlaget för manlig yrkesinspektör utgör 6,360 kronor, och för
hel pensions erhållande krävas 25 tjänstår. Då Funck, såsom av det nyss
anförda framgår, i pensionsavseende kunnat räkna endast 16 tjänstår, har
hans pension vid avgången bestämts till 16/25 av pensionsunderlaget eller
efter föreskriven avrundning till 4,080 kronor årligen.
Jag ber att i detta sammanhang få erinra om, att ny lönereglering för
vissa befattningshavare vid yrkesinspektionen, däribland yrkesinspektörerna,
trätt i tillämpning från och med den 1 juli 1923, i samband varmed höjning
av vederbörande pensionsunderlag ägt rum. Före sistnämnda dag utgjorde
högsta pensionsunderlaget för yrkesinspektör 5,200 kronor.
Det må vidare bringas i erinran, att frågan om pensionsålder och antalet
tjänstår för erhållande av hel pension för yrkesinspektörer varit föremål för
behandling av 1913 års riksdag i anledning av framställning av Kungl. Maj:t
(proposition nr 288). Den s. k. yrkesfarekommittén, vars betänkande legat
till grund för yrkesinspektionens ordnande, hade föreslagit, att nämnda befattningshavare
skulle undantagas från pensionslagens allmänna regler i nyssnämnda
avseenden och att för dem skulle i stället stadgas en pensionsålder
av 62 år samt en tjänstålder för hel pension av 30 tjänstår. Efter ytterligare
utredning förelädes frågan för 1913 års riksdag. Under denna utredning
hade av socialstyrelsen framhållits, att för rätt till hel pension borde bestämmas
allenast 20 tjänstår. Statskontoret åter hade ansett, att fordran på minst
25 tjänstår borde kunna uppställas för hel pension åt yrkesinspektör, varvid
statskontoret framhållit, att det visserligen icke kunde förnekas, att en del av
dåvarande yrkesinspektörer därigenom skulle nödgas avgå med en jämförelsevis
låg pension, men att denna av övergångsförhållanden föranledda olägenhet
borde, därest eljest omständigheterna därtill kunde föranleda, avhjälpas genom
framställning till riksdagen i varje särskilt fall. I propositionen upptogs
statskontorets förslag, och därvid erinrades, att det visserligen vore riktigt
att, om man utginge från de dåvarande yrkesinspektörernas antagningsålder,
allenast 20 tjänstår syntes böra fordras, men att, då de yrkesinspektörer,
som därefter komme att utnämnas, i genomsnitt syntes komma att hava
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
lägre antagningsålder än de dåvarande, man icke syntes kunna stanna vid
ett så begränsat antal tjänstår. Därest dåvarande tjänstinnehavare vid avgång
från tjänsten vid 62 års ålder på grund av färre tjänstår än 25 ej
skulle erhålla hel pension, ansågs det böra i varje särskilt fall prövas, huruvida
framställning till riksdagen borde göras om beredande av tillägg till
pensionen.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag beträffande antalet tjänstår för hel
pension men bestämde pensionsåldern för yrkesinspektör till 65 år.
I den föreliggande ansökningen har friherre Fund: såsom stöd för sin
framställning åberopat departementschefens nyss återgivna uttalande i propositionen
nr 288 till 1913 års riksdag samt vidare framhållit, att han saknade
enskild förmögenhet och därför för sitt uppehälle vore helt hänvisad
till sin pension.
Socialstyrelsen har i sin berörda skrivelse anfört bland annat följande:
Av 1913 års uppsättning av yrkesinspektörer hade hittills fyra avgått på
grund av uppnådd ålder av 65 år, av vilka två med avkortad pension, nämligen
yrkesinspektören i åttonde distriktet G. R. Schenson från och med
den 6 oktober 1923 och senast Funck från och med den 10 mars 1926.
Schenson hade vid avgången tillgodoräknats 21 tjänstår och erhållit en till
5,352 kronor uppgående årlig pension. Från Schenson hade någon framställning
om tilläggspension ej inkommit, säkerligen beroende på att han,
som avgått några få månader efter den nya löneregleringens ikraftträdande
den 1 juli 1923, kommit i åtnjutande av en pension, vilken något överstigit
hel pension enligt den förut gällande lönestaten, vadan utsikten att därutöver
erhålla någon tilläggspension måst för honom, och väl med rätta, hava
tett sig mycket ringa.
Beträffande den föreliggande framställningen ville styrelsen varmt tillstyrka
densamma, då den till Funck enligt gällande bestämmelser utgående
pensionen måste anses mycket låg. Vid övervägande av frågan, med vilket
belopp pensionsförbättring borde tillkomma Funck, hade styrelsen stannat
för att dylik förbättring skäligen borde tillerkännas honom med sådant belopp,
att summan av detsamma och den avkortade pension, som han nu erliölle,
uppginge till det belopp, varmed pension högst utgått till yrkesinspektör
enligt den före den 1 juli 1923 gällande lönestaten. Detta belopp hade utgjort
5,200 kronor eller, med tillämpning av nu gällande bestämmelse om
avrundning av pensionsbelopp till närmast högre med tolv jämnt delbara
tal, 5,208 kronor. I enlighet härmed skulle tilläggspensionen böra bestämmas
till 1,128 kronor. Densamma syntes böra utgå från och med den 10 mars 1926.
Socialstyrelsen har alltså hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att f. d. yrkesinspektören friherre Funck finge från och med
den 10 mars 1926 under sin återstående livstid åtnjuta, utöver honom redan
tillerkänd pension, en årlig tilläggspension av 1,128 kronor.
I infordrat, den 27 november 1926 dagtecknat utlåtande i ärendet har
statskontoret, efter erinran om 1913 års riksdags behandling av yrkesinspektörernas
pensionsfråga, anfört följande:
Om riksdagen utan ändring godtagit vad Kungl. Maj:t sistnämnda år föreslagit
i fråga om yrkesinspektörs pensionsålder samt om för hel pension
erforderlig tjänstålder, skulle givetvis förutsättningar varit för handen för
framställning till riksdagen om beredande av tillägg till pensionen för friherre
Departements
chefen.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Funek. Då emellertid riksdagen visserligen besluta, att 25 tjänstår skulle erfordras
för att erhålla hel pension, men samtidigt höjt pensionsåldern från föreslagna
62 år till 65 år, hade därigenom tillfälle beretts för yrkesinspektörerna att
intjäna ytterligare tre tjänstår utöver vad som kunnat äga rum, därest Kungl.
Maj:ts förslag i oförändrat skick godtagits. Till följd härav hade frågan om
beredande av tilläggspension givetvis kommit i ett i viss mån annat läge.
Lades härtill, att för yrkesinspektörerna blivit från och med den 1 juli
1923 gällande nya avlöningsförmåner, med påföljd att pensionsunderlaget
stigit från högst 5,200 till 6,360 kronor, måste i själva verket en viss tvekan
uppstå, huruvida sökandens pension, vilken vid avgång vid den av Kungl.
Maj:t föreslagna pensionsåldern och med då gällande pensionsunderlag skulle
hava utgjort 2,710 kronor men nu blivit 4,080 kronor, verkligen gåve anledning
till vidtagande av särskild åtgärd i syfte att förbättra densamma.
Emellertid måste uppmärksammas, att ett pensionsbelopp av 6,360 kronor
numera bestämts såsom det normala för en yrkesinspektör i jämförelse med
övriga befattningshavare i statens tjänst, samt att den avsevärda nedsättningen
av sökandens pensionsbelopp i förhållande till det för honom gällande
pensionsunderlaget givetvis föranletts av det under första tiden av yrkesinspektionens
tillvaro rådande förhållandet, att denna bana då ännu icke
erbjudit annan statsanställning än i befattning såsom yrkesinspektör, en befattning,
som enligt sakens natur krävde lång erfarenhet och mognat omdöme
samt alltså kunde anförtros endast åt person i mera framskriden ålder,
medan däremot numera karriären vid yrkesinspektionen kunde börja genom
anställning vid jämförelsevis tidig ålder i befattning såsom assistent vid
inspektionen.
På grund härav och med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i fråga
om beloppet av den tilläggspension, som styrelsen ansett böra beredas sökanden,
ville statskontoret icke motsätta sig, att framställning avlätes till
riksdagen i överensstämmelse med styrelsens förslag.
Då å det sammanlagda belopp, som härigenom skulle i pension tillkomma
sökanden, icke skulle utgå annan tilläggsförmån än dyrtidstillägg enligt de
grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda fastställda för dylik förmån
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, komrne
sökandens pensionsförmåner i allt fall icke att uppgå till samma belopp,
som tillkommit honom, om han erhållit hel pension, innan det nuvarande
pensionsunderlaget för yrkesinspektör blivit gällande, enär lian då bekommit
även de förhöjningar, som avsåges i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280)
med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst in. fl. pensionärer.
För min del finner jag det vara billigt, att någon förhöjning av den friherre
Funek författningsenligt tillerkända pensionen medgives, detta bland
annat med hänsyn till de uttalanden, som i samband med ordnandet av yrkesinspektörernas
pensionsförhållanden vid 1913 års riksdag gjordes angående
förhöjning under viss förutsättning av pensionsförmånen för yrkesinspektör,
som från och med den nuvarande yrkesinspektionens tillkomst varit i inspektionens
tjänst.
Beträffande storleken av den tilläggspension, som jag alltså i detta fall
vill tillstyrka, biträder jag socialstyrelsens av statskontoret utan anmärkninglämnade
förslag om ett årligt belopp av 1,128 kronor. Enligt detta förslagskulle
sammanlagda pensionsbeloppet komma att uppgå till den summa, som
före den år 1923 vidtagna höjningen av yrkesinspektörernas pensionsunderlag
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
utgjorde hel pension för yrkesinspektör. På sätt statskontoret framhållit
kommer emellertid med hänsyn till 1925 års riksdags beslut om ny pension
för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. den totala
pensionsförmånen i allt fall icke att motsvara vad som nu utgår till f. d.
yrkesinspektör, som pensionerats före den 1 juli 1923.
Den föreslagna tilläggspensionen torde böra beviljas från allmänna indragningsstaten
och utgå från och med den 10 mars 1926.
Utöver vad socialstyrelsen anfört i fråga om eventuella konsekvenser av
ett bifall till det här förordade förslaget må i detta sammanhang framhållas
att, enligt vad jag inhämtat, samtliga de yrkesinspektörer, vilka utnämnts
från’ och med yrkesinspektionens uppförande å ordinarie stat och ännu äro
i tjänst, vid inträdet i pensionsåldern torde komma att räkna tillräckligt antal
tjänstår för erhållande av hel pension. På grund härav lärer ett bifall till
ifrågavarande förslag icke ur ekonomisk synpunkt kunna anses innebära
några betänkligheter.
Åberopande det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att f. d. yrkesinspektören friherre Axel Predrik Johan August
Funck må, räknat från och med den 10 mars 1926, under sin
återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt
tillerkänd pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,128 kronor årligen.
2:o.
I skrivelse den 24 december 1926 har generaldirektören och chefen för
riksförsäkringsanstalten John Gustaf May gjort framställning om erhållande
av tilläggspension utöver honom vid avgången såsom chef för anstalten författningsenligt
tillkommande pension.
Befattningen såsom generaldirektör och chef för riksförsäkringsanstalten
är hänförd till lönegraden 3 i avdelning A av löneplanen i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.
Till följd härav gäller — enligt kungörelse den 29 juni 1921 (nr 456) med
bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den
civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension, sådan
denna författning i här avsedd del lyder enligt kungörelse den 12 juni 1925
(nr 277) — för befattningen ett pensionsunderlag av 8,496 kronor. Beträffande
skyldighet att från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension gälla
de allmänna reglerna i 1907 års civila pensionslag. Skyldigheten att avgå
inträder alltså vid uppnådd levnadsålder av 67 år, och för hel pension erfordras
35 tjänstår.
Generaldirektören May är född den 3 november 1860 och uppnår alltså
den 3 november 1927 pensionsåldern. Han förordnades från och med den
1 september 1902 till överdirektör och chef för den då nyinrättade riksför
-
Ang. tilläggspension
åt
generaldirektören
J.
G. Mag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
säkringsanstalten. Efter anstaltens omorganisation och uppförande på ordinarie
stat med ingången av år 1917 utnämndes och förordnades May den
29 september 1916 att från och med den 1 januari 1917 vara generaldirektör
och chef för anstalten. Vid inträdet i pensionsåldern torde han alltså kunna
räkna 25 för pension beräkneliga tjänstår, i följd varav han skulle bliva berättigad
till avkortad pension, motsvarande 25/33 av pensionsunderlaget eller,
efter vederbörlig avrundning, 6,072 kronor årligen.
Beträffande tidigare behandling av frågan om pensionsrätt för riksförsäkringsanstaltens
chef torde jag här få erinra om följande.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 15 till 1902 års riksdag angående inrättande
av en riksförsäkringsanstalt föreslogs, att chefen för riksförsäkringsanstalten
skulle, då han uppnått 65 levnads- och minst 10 tjänstår, vara förpliktad
att med oavkortad lön såsom pension från tjänsten aArgå, Kungl.
Maj:t dock obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge den
pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kunde finnas villig att kvarstå i densamma. Till stöd för
detta förslag erinrade föredragande departementschefen om det skäl, som
föranlett Kungl. Maj:t att föreslå och 1898 års riksdag att besluta en motsvarande
bestämmelse beträffande antalet tjänstår för chefen för medicinalstyrelsen,
nämligen att det vid valet av sådan chef kunde bliva nödvändigt
att gå utom statstjänstemännens led, i följd varav lindrigare fordringar i fråga
om antalet för pension behövliga tjänstår borde uppställas.
Då 1902 års riksdag emellertid icke biföll Kungl. Maj:ts förslag om riksförsäkringsanstaltens
uppförande på ordinarie stat, upptog riksdagen icke
till behandling frågan om pensionsrätt för anstaltens chef.
I skrivelse den 12 mars 1917 hemställde generaldirektören May, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att den pension, som kunde tillkomma
honom vid avgång från tjänsten på grund av uppnådd viss levnadsålder,
måtte beräknas till fulla beloppet av det för honom gällande pensionsunderlaget.
I utlåtande över denna framställning anförde statskontoret bland annat
följande.
Om och i den mån liknande skäl, som föranlett förmånligare bestämmelser
rörande pension för vissa generaldirektörer, kunde anses föreligga i fråga
om chefen för riksförsäkringsanstalten, borde eu generell och alltså ej blott
för generaldirektörsämbetets dåvarande innehavare gällande bestämmelse i sådant
avseende meddelas. Då emellertid utredning därom icke förelåge, kunde
statskontoret icke framställa något förslag till sådan bestämmelse. Frågan
inskränkte sig sålunda för det dåvarande till att avse en personlig rätt för
generaldirektören May att vid blivande avgång från tjänsten erhålla hel pension.
Då eventuell fråga om beredande av någon förbättring i den May
lagligen tillkommande pensionsförmånen icke lämpligen borde upptagas förrän
inemot tidpunkten för hans avgång från tjänsten, hemställde statskontoret,
att framställningen icke för det dåvarande skulle till någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda.
Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med statskontorets hemställan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 91. 7
1921 års pensionskommitté berörde i sitt den 18 oktober 1924 avgivna
betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag frågan om antalet tjänstår
för hel pension för riksförsäkringsanstaltens chef och anförde (sid. 77) i
ämnet följande:
»Det har inom kommittén tagits under övervägande, huruvida behov kunde
anses föreligga att vidtaga en nedsättning i antalet tjänstår för chefsbefattningarna
vid pensionsstyrelsen och riksförsäkring sanstalten, vilka ämbeten vid
inrättandet av ifrågavarande ämbetsverk besattes med personer utom statstjänstemännens
led. Då det emellertid får anses osäkert, huruvida för framtiden
behov av dylik rekrytering föreligger, och, vad angår de nuvarande
innehavarna av ifrågavarande befattningar, frågan om omfattningen av deras
pensionsrätt lärer, om så anses erforderligt, kunna göras till föremål för
särskild prövning, har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring
i den för dessa befattningar nu gällande normala tjänstårssiffran.»
I ett den 18 november 1924 avgivet utlåtande över nyssnämnda förslag
yttrade riksförsäkringsanstalten bland annat, att anstalten för sin del ansåge
det icke vara uteslutet, att chefsbefattningen för anstalten kunde komma att
besättas med person utom statstjänstemännens krets och att det därför
borde tagas under ytterligare övervägande, huruvida icke en nedsättning i
antalet tjänstår beträffande chefsbefattningen för riksförsäkringsanstalten
borde vidtagas.
I Kungl. Maj:ts proposition (nr 153) till 1925 års riksdag med förslag
till civil tjänstepensionslag m. m. uttalade föredragande departementschefen,
att han icke funnit de av vissa ämbetsverk — däribland riksförsäkringsanstalten
—- gjorda erinringarna mot kommitténs förslag, i vad detta avsåge
undantag för vissa grupper befattningshavare från den allmänna pensions■ocli
tjänståldern, böra föranleda någon avvikelse från förslaget.
Jag ber vidare att få erinra om att Kungl. Maj:t i nyssnämnda proposition
till 1925 års riksdag med förslag till civil tjänstepensionslag m. m.
framlade förslag rörande tillgodoräknande i vissa fall och i viss omfattning
av tjänstetid utom statens tjänst såsom tjänstår för statspension. I
propositionen föreslogs nämligen ett stadgande (18 § 3 mom. av lagförslaget)
av följande lydelse: »Efter prövning av Konungen i varje särskilt fall må
tjänsteman kunna förklaras berättigad att få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna
intill två tredjedelar av den tid, han utom statens tjänst må hava
utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses
hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst.»
I bankoutskottets utlåtande över propositionen lämnades detta förslag utan
erinran. Då riksdagens kamrar i fråga om antagande av civil tjänstepensionslag
stannade i olika beslut, förföll emellertid frågan vid 1925 års riksdag.
Generaldirektören May har i förevarande framställning anfört, att det med
hänsyn till de särskilda förhållanden, som förelåge, syntes vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att genom särskilda åtgärder hel pension
bereddes honom. Till stöd härför har May till en början åberopat att
om generaldirektör, vilken jämlikt 5 § 1 mom. av det för civilförvaltningen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
gällande avlöningsreglementet tillsatts genom förordnande, under minst 12
år innehaft generaldirektörsbefattning, han vore berättigad att vid avgång från
tjänsten å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp av 9,000
kronor. Dessa pensionsbestämmelser vore tillämpliga å generaldirektörs- och
chefsbefattningarna vid socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och kommerskollegium ävensom befattningen såsom generaltulldirektör och
chef vid tullverket.
May har vidare framhållit, att chefen för lantbruksstyrelsen enligt pensionslagen
erliölle hel pension efter endast 10 tjänstår såsom chef för nämnda
styrelse. Detta lägre antal tjänstår hade, såsom framginge av Kungl. Maj:ts
proposition nr 18 till 1907 års riksdag (sid. 103), stadgats för att icke ett
villkor av större antal tjänstår för pensions erhållande skulle komma att träda
hindrande emellan vid besättande av denna chefsplats, å vars innehavare
måste ställas anspråk på framstående duglighet och praktisk utbildning å
just det område, varinom hans verksamhet såsom chef skulle göra sig gällande.
Efter erinran om den tidigare behandlingen av frågan om pensionsrätt
för riksförsäkringsanstaltens chef — för vilken behandling jag i det föregående
redogjort — har generaldirektören May slutligen anfört följande:
Då May år 1902 av Kungl. Maj:ts kallats till chef för den då nyinrättade
riksförsäkringsanstalten, både han sedan omkring 21 år tillbaka, eller från
november 1881, varit anställd hos försäkringsaktiebolaget Fylgia. Att chefsposten
i riksförsäkringsanstalten sålunda besatts med en person utom statstjänstemännens
led, hade givetvis berott på att det ansetts oundgängligt att
ämbetets förste innehavare ägde speciella insikter och erfarenhet i olycksfallsförsäkringsväsendet,
vilka icke kunnat förvärvas i statens tjänst. Det
hade ju då gällt att organisera en statens försäkringsverksamhet, vartill
någon motsvarighet förut icke funnits, och denna verksamhet skulle bedrivas
jämsides med motsvarande försäkringsrörelse av enskilda anstalter. Det
syntes alltså utan tvekan kunna sägas, att Mays tidigare verksamhet i enskild
tjänst varit en nödvändig förutsättning för att han skulle kunna tillfredsställande
fylla sin plats såsom chef för riksförsäkringsanstalten under
dess organisationstid.
Åtminstone beträffande förste innehavaren av chefsposten hos riksförsäkringsanstalten
borde sålunda samma princip tillämpas som funnit uttryck
beträffande pension för lantbruksstyrelsens chef, då för denne bestämts allenast
10 tjänstår som villkor för full pension.
På grund av vad sålunda anförts har May hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att han vid avgång från tjänsten på grund
av uppnådd viss levnadsålder måtte erhålla hel pension.
Yid ansökningen hava fogats dels uppgift rörande Mays avlöningsförmåner
enligt vederbörande lönestater m. m. under tiden från och med inträdet i
statstjänst till och med år 1925, dels uppgift å av honom erlagda och för
honom beräknade pensionsavgifter för tiden 1 januari 1917—31 december
1926.
Statskontoret har den 4 januari 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet
och därvid anfört bland annat följande:
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Såsom sökanden erinrat, hade i det förslag till civil tjänstepensionslag,
som förelagts 1925 års riksdag och som varit avsett att ersätta 1907 års
civila pensionslag, upptagits ett stadgande av innehåll att på Konungens
prövning skulle bero att medgiva befattningshavare att såsom för tjänstår
för pension tillgodoräkna intill 2/3 av den tid, han utom statens tjänst kunde
hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kunde
anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. Lagförslaget,
som i nu berörda del icke föranlett någon erinran under behandlingen i
riksdagen, hade emellertid förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Men
samtidigt hade riksdagen godkänt ett liknande tillägg till 20 § i lagen den
4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
(se lag den 18 juni 1925, nr 215). Den omständigheten att sålunda
beträffande befattningshavare vid kommunikationsverken lämnats medgivande
om tillgodoräknande under vissa villkor av utomstatlig anställning gåve
otvivelaktigt ett gott stöd åt sökandens anhållan om utverkande åt honom
av rätt till hel pension med hänsyn till hans tjänstetid av 21 år hos en
enskild försäkringsanstalt, vilken anställning i själva verket måste anses
hava utgjort förutsättning för sökandens placering såsom chef för riksförsäkringsanstalten.
Statskontoret har alltså hemställt, att Kungi. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att generaldirektören May finge, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, åtnjuta en tilläggspension från allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att pension och tilläggspension sammanlagda
uppginge till 8,496 kronor för år räknat.
Med hänsyn till de omständigheter, som framgå av den lämnade redogörelsen
i ämnet, synas mig skäl föreligga för vidtagande av åtgärder i syfte
att bereda generaldirektören May hel pension vid avgång ur tjänsten. Jag
kan här inskränka mig till att i likhet med statskontoret som stöd för denna
uppfattning framhålla, att Mays föregående tjänstgöring i en enskild anstalt
för bland annat olycksfallsförsäkring måste anses hava utgjort en förutsättning
för hans förordnande till chef för den år 1902 nyinrättade riksförsäkringsanstalten
samt att det på grund härav synes vara billigt, att
nämnda föregående tjänstgöring i viss mån tillgodoräknas vid bestämmandet
av Mays pension för statstjänsten. Sedan numera, såsom statskontoret
påpekat, i pensionslagen för kommunikationsverken införts ett stadgande,
enligt vilket för statspension i viss utsträckning må kunna tillgodoräknas
även tjänstetid utom statens tjänst, lärer man kunna förutsätta, att vid en
kommande lösning av frågan om ny pensionslag för allmänna civilförvaltningen
motsvarande bestämmelse kommer att meddelas beträffande befattningshavare
inom denna förvaltning. Ett bifall till förevarande förslag
lärer alltså icke kunna komma att medföra några icke avsedda konsekvenser.
På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att generaldirektören och chefen för riksförsäkringsanstalten
John Gustaf May må från och med dagen näst efter den, han
efter uppnådd pensionsålder avgår från sin tjänst, under sin
Departements
chefen.
10
Kung!. Maj:ts proposition nr 91.
återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att densamma jämte den författningsenligt
utgående pensionen uppgår till 8,496 kronor årligen.
3:o.
Ang. under- Med skrivelse den 24 november 1926 har riksförsäkringsanstalten till
amanuensen Kungl. Maj:t överlämnat en framställning från avlidne amanuensen hos anN.
v.v.Kron- stalten Nils Viktor Vilhelm Kronbergs änka Elsa Karm Maria Kronberg,
hdr%amZrn.'' födcl Tengeiö om beredande av pension åt henne samt åt makarnas minderåriga
barn.
Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas bland annat följande.
Kronberg var född den 16 juni 1882. Efter att hava genomgått tekniska
skolans i Stockholm maskinyrkesskola innehade Kronberg ett flertal olika
anställningar huvudsakligen i enskild tjänst, innan han antogs att från och
med den 3 maj 1919 vara e. o. tjänsteman hos riksförsäkringsanstalten. Vid
sin död var Kronberg hos anstalten amanuens i 16:e lönegraden och åtnjöt
lön enligt 16:e löneklassen med 4,596 kronor för år förutom dyrtidstillägg.
För placering i löneklass hade Kronberg fått tillgodoräkna sig sin tjänstgöring
hos riksförsäkringsanstalten från och med den 1 oktober 1919.
Vid tiden för dödsfallet den 28 juli 1926 hade Kronberg innehaft förordnande
å befattning i nuvarande lönegraden B 21 i sammanlagt 1 år 2 månader
2 dagar.
Kronberg efterlämnade änkan, född den 28 januari 1881, och två minderåriga
barn, Nils Erik Vilhelm Gylfe, född den 13 september 1916, och
Britta Elsa Maria, född den 2 december 1917. Då Kronberg icke innehade
ordinarie befattning, äro hans änka och minderåriga barn icke berättigade
till pension enligt de för den ordinarie personalen hos riksförsäkringsanstalten
gällande bestämmelser.
Enligt av sökanden ingivna handlingar uppgick behållningen i dödsboet
till ett belopp av 19,560 kronor 65 öre, huvudsakligen bestående av försäkringar
å den avlidnes liv.
Sökanden har såsom stöd för framställningen anfört, bland annat, att —
även om de efterlevande tack vare den avlidnes omtänksamhet icke stode
alldeles utblottade — avkastningen i boet givetvis icke försloge ens till en
nödtorftig försörjning. Då den omständigheten, att Kronberg icke blivit
ordinarie tjänsteman hos riksförsäkringsanstalten, icke berodde på något
hans förvållande, syntes det billigt, att pension bereddes de efterlevande.
Riksförsäkringsanstalten har i sin förenämnda skrivelse anfört följande:
Hos riksförsäkringsanstalten vore endast 42 befattningar uppförda å ordinarie
stat. Inbegripet extra ordinarie personal in. fl. utgjorde hela antalet
befattningshavare nu 308. Sålunda utgjorde antalet ordinarie befattningar
endast 13.6 procent av hela personalens antal. Anstaltens befattningshavare
och deras efterlevande befunne sig sålunda med avseende å pensionsrätt i
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
betydligt sämre ställning än personalen lios de flesta andra statens verk.
Denna personalens ogynnsamma ställning stode i samband därmed, att frågan
om socialförsäkringens organisation alltjämt vore föremål för utredning, vilket
föranlett, att utav anstalten vid skilda tillfällen gjorda framställningar om
överförande till ordinarie stat av anstalten i sin helhet icke lett till något
resultat. Det syntes emellertid obilligt, att riksförsäkringsanstaltens personal
och efterlevande till befattningshavare hos anstalten skulle bliva lidande på
att statsmakterna ännu icke kunnat ena sig om lösningen av nämnda organisationsfråga.
Det syntes riksförsäkringsanstalten uppenbart, att avkastningen å boets
behållning icke kunde vara tillräcklig för de efterlevaudes uppehälle och
barnens uppfostran.
Riksförsäkringsanstalten funne det sålunda rättvist och synnerligen behj
är tans värt, att Kronbergs efterlevande beviljades årligt understöd, de minderåriga
barnen i varje fall till och med det år, då de uppnått 18 års ålder.
Med avseende å understödens storlek syntes det anstalten lämpligast, att
statskontoret bereddes tillfälle att framlägga förslag härutinnan.
Till följd av remiss har statskontoret avgivit utlåtande den 10 december
1926. Utlåtandet är i huvudsak av följande lydelse:
I fall, där innehavare av befattning i statens tjänst avlidit utan att hava
kunnat vinna delaktighet i någon av staten understödd kassa för familjepensionering,
hade pension av statsmedel plägat utverkas åt hans änka och
minderåriga barn, under förutsättning att den avlidne under någon längre
tid i statens tjänst innehaft mera fast anställning samt att behov av understöd
förelåge för de efterlevande. I nu förevarande fall vore upplyst, bland
annat, att Kronberg varit i statens tjänst anställd sedan den 3 maj 1919,
att änkan vore född 1881 ävensom att behållningen i dödsboet uppgått till
inemot 20,000 kronor, varav större delen syntes vara av beskaffenhet att
lämna avkastning. Dessa omständigheter skulle måhända i och för sig föranleda
till någon tvekan i fråga om sökandens anhållan om understöd. Men
på grund av vad riksförsäkringsanstalten anfört rörande anställningsförhållandena
hos anstalten och därav föranledd försening av befordran till ordinarie
tjänst vid verket och då Kronbergs efterlämnade familj otvivelaktigt
vore i behov av hjälp till sin försörjning, i all synnerhet så länge barnen
vore minderåriga och droge kostnad för sin uppfostran, ansåge sig statskontoret
kunna tillstyrka, att bidrag av statsmedel lämnades till familjens
uppehälle i form av pension åt änkan och uppfostringsbidrag till barnen.
Då dessa understöd borde till beloppen så avpassas, att de kunde betraktas
såsom reglerade pensioner och alltså icke berättigade till annan tilläggsförmån
än dyrtidstillägg enligt de mindre gynnsamma av de grunder, som
gällde för sådant tillägg till familjepension er, syntes beloppen lämpligen
kunna bestämmas till 600 kronor för änkan och 180 kronor för vartdera
barnet.
Statskontoret hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att Kronbergs änka och makarnas minderåriga barn finge från och
med den 1 augusti 1926 uppbära pensioner från allmänna indragningsstaten,
änkan med 600 kronor årligen att utgå så länge hon förbleve i sitt nuvarande
änkestånd, samt validera barnet med 180 kronor årligen att åtnjutas till och
med det år, varunder det uppnådde 18 års ålder.
Statskontoret har vidare anfört, att om i detta fall något understöd åt
änkan själv icke ansåges böra ifrågakomma, uppfostringsbidrag för barnen
Departements
chefen.
Ang. pension
åt överläkaren
J. K. Wickströms
änka.
12 Kungl. Majits proposition nr 91.
dock i alla händelser syntes böra beredas, samt att dessa bidrags belopp
då skäligen borde i någon män höjas och förslagsvis bestämmas till 300
kronor årligen för vartdera barnet.
Med hänsyn till de grunder, som riksdagen under senare år plägat följa
vid behandling av frågor om pension eller därmed jämförligt understöd åt
efterlevande till icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst, vilka icke
haft möjlighet att genom inträde i änke- och pupillkassa grunda familjepensionsrätt
— dessa grunder hava senast sammanfattats i riksdagens skrivelse
nr 149 år 1926 — anser jag mig icke böra ifrågasätta beviljande av
pension åt amanuensen Kronbergs efterlämnade änka.
Däremot finner jag billighetsskäl tala för att, på sätt under senare år i
åtskilliga fall ägt rum, understöd i detta fall beviljas såsom uppfostringsbidrag
åt makarna Kronbergs minderåriga barn. Behov av dylika understöd
måste enligt min mening anses föreligga, då avkastningen av dödsboets tillgångar
under barnens minderårighetstid icke lärer förslå till ett nödtorftigt
uppehälle för familjen samt uppfostran åt barnen. Yad angår storleken av
ifrågavarande understöd biträder jag statskontorets alternativt framställda
förslag om beviljande av 300 kronor årligen för vartdera barnet, att utgå
intill utgången av det år, då barnet fyller 18 år.
Understöden synas böra anvisas från allmänna indragnings staten. Då
Kronberg avlidit i juli månad 1926, lära understödsbeloppen, på sätt statskontoret
hemställt, böra utgå från och med den 1 augusti 1926.
På grund av vad jag nu yttrat får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att till vartdera av amanuensen hos riksförsäkringsanstalten
Nils Yiktor Yilhelm Kronbergs och hans efterlämnade hustru
Elsa Karin Maria Kronbergs, född Tenger, minderåriga barn
Nils Erik Yilhelm Gylfe och Britta Elsa Maria må, räknat från
och med den 1 augusti 1926, till och med utgången av det
kalenderår, under vilket barnet uppnår 18 års ålder, å allmänna
indragningsstaten utgå ett årligt understöd av 300 kronor.
4:o.
Hos Kungl. Maj:t har avlidne överläkaren vid Göteborgs hospital Johan
Kristian Wickströms änka, Ebba Margareta Elisabeth Wickström, född Lagercrantz,
anhållit att komma i åtnjutande av pension till belopp av 1,700
kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:
Wickström, som var född den 26 september 1845, utnämndes den 7 december
1883 till överläkare vid Göteborgs hospital. Han hade därförut på
förordnande under olika tider bestritt läkartjänster vid hospital, så att han
vid tidpunkten för sitt avsked från nämnda befattning efter den 26 september
1915 uppnådda 70 års ålder kunde räkna en tjänstetid av omkring 37 år.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 juli 1915 tillerkändes Wickström, som
13
Kungl. Maj-.ls proposition nr 91.
åtnjutit avlöning jämlikt bestämmelser i brev den 26 april 1872 och den 29
maj 1874, enligt riksdagens medgivande en årlig pension med 5,400 kronor.
Wickström avled den <514 mars 1926, efterlämnande änkan, född den 20
april 1864. Den efter Wickström upprättade bouppteckningen utvisade en
behållning å 21,791 kronor 65 öre, vilken enligt mellan makarna upprättat
inbördes testamente med full äganderätt tillfallit änkan.
Wickström både icke kunnat bliva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa.
Hospitalstjänstemännen upptogos visserligen till delaktighet i
denna kassa från och med år 1908, men då M ickström vid sagda års ingång
redan överskridit 60 levnadsår, kunde han enligt kassans reglemente icke
vinna inträde i densamma.
I ärendet har medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande den 6 juli 1926
och därvid anfört huvudsakligen följande:
Därest Wickström år 1908 kunnat bliva delägare i civilstatens änke- och
pupillkassa, skulle, då det för överläkare vid Göteborgs hospital bestämda
högsta pensionsunderlaget vid tiden för hans avgång från tjänsten uppgått
till 5,400 kronor, hans delaktighetsbelopp i samma kassa jämlikt övergångsbestämmelserna
till förnyade reglementet för kassan den 15 december 1916
hava uppgått till 1,350 kronor. Under samma förutsättning skulle alltså
hans änka vid hans död ägt uppbära eu årlig pension till nämnda belopp
1,350 kronor.
Då Wickström vid sin avgång efter uppnådda 70 levnadsår från överläkarbefattningen
vid Göteborgs hospital under närmare 32 år med nit och
redlighet bestritt denna tjänst, syntes det medicinalstyrelsen hårt, att enbart
det förhållandet, att han vid ingången av år 1908 innehaft flera levnadsår
än som vore medgivna för vinnande av delaktighet i civilstatens änke- och
pupillkassa, skulle betaga hans änka den förmån, vartill hon skulle varit
berättigad, därest maken varit delägare i kassan. Styrelsen ansåge det därför
behjärtansvärt, att Wickströms änka finge komma i åtnjutande av den pension,
som skolat tillkomma henne, därest Wickström blivit delägare i civilstatens
änke- och pupillkassa. Då Wickström emellertid icke inbetalt några
avgifter till kassan, syntes det kunna sättas i fråga, om icke pensionen borde
i någon mån reduceras, men å andra sidan hade delaktighetsbeloppet i kassan
för överläkartjänsten vid Göteborgs hospital efter Wickströms avgång avsevärt
höjts, varför det syntes styrelsen skäligt, att någon reducering i det
beräknade beloppet av 1,350 kronor icke gjordes.
Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte utverka pension åt änkan Wickström med 1,350 kronor
årligen, att utgå från och med den 1 april 1926.
Statskontoret, som jämväl anbefallts yttra sig i ärendet, har i utlåtande den
14 augusti 1926 framhållit, att då överläkaren Wickströms änka uppnått eu
levnadsålder av 62 år samt Wickström icke varit i tillfälle att såsom delägare
ingå i någon under statens medverkan inrättad änkekassa, det syntes
vara med billighet överensstämmande, att något årligt understöd utverkades
åt Wickströms änka. Det av medicinalstyrelsen ifrågasatta beloppet, 1,350
kronor, har statskontoret dock funnit alltför högt. Med erinran att 1921 och
1924 års riksdagar medgivit, att pension till vardera av änkorna efter f. d.
intendenten vid riksmuseet A. G. Nålborst (riksdagens skrivelse nr 196/1921,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departements
chefen.
Ang. pension
åt f. d. sköterskan
Lijdia
Ottilia Åsberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
sid. 1) och f. d. föreståndaren vid meteorologiska centralanstalten N. G.
Ekholm (riksdagens skrivelse nr 108/1924, sid. 11) finge utgå med 1,000
kronor, vilket efter verkställd nyreglering motsvarade pension å 1,140 kronor,
har statskontoret tillstyrkt pension till änkan Wickström till belopp av
1,140 kronor årligen.
Den omständigheten att en ordinarie befattningshavare i statens tjänst
på grund av särskilda förhållanden icke haft möjlighet att ingå i en under
statens medverkan inrättad familjepensionskassa har enligt av statsmakterna
under senare tid tillämpade grunder ansetts utgöra ett särskilt skäl
för beviljande av pension eller därmed jämförligt understöd åt befattningshavarens
efterlevande. Med hänsyn härtill finner jag, oaktat överläkaren
Wickströms änka icke är medellös, det vara billigt, att en årlig pension
beredes henne under hennes återstående livstid. Beträffande pensionsbeloppet
ansluter jag mig till statskontorets''förslag. Då Wickström avlidit
i mars månad 1926, torde pensionen, i enlighet med vad de hörda myndigheterna
hemställt, böra utgå från och med den 1 april samma år.
Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att överläkaren vid Göteborgs hospital Johan Kristian Wickströms
änka Ebba Margareta Elisabeth Wickström, född Lagercrantz,
må, räknat från och med den 1 april 1926, under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,140 kronor.
5:o.
Under denna punkt anhåller jag att få anmäla uppkommen fråga om s. k.
sjukpension åt en befattningshavare vid hospitalsväsendet, vilken icke uppfyller
stadgade förutsättningar för rätt till dylik pension.
Jag torde då till en början få erinra, att enligt 6 § c) av lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skyldighet
att från tjänsten avgå för tjänstinnehavare, som icke uppnått pensionsåldern
inträder, där han, efter att under fem på varandra följande år i följd av
sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för
framtiden till tjänstgöring oförmögen. I fråga om sådan befattningshavares
pensionsrätt stadgas i 7 § andra stycket av samma lag, att om tjänstinnehavaren
uppnått det för rätt till hel pension stadgade antalet tjänstår, till
honom utgår hel pension, men att han i annat fall, därest tjänstårens antal
icke understiger tio, är berättigad att erhålla pension till avkortat belopp i
förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att vid avgång från tjänst
av här ifrågavarande anledning pensionen icke i något fall må understiga
sjuttiofem procent av kel pension.
Av här sist återgivna stadgande framgår, att vid förtidspensionering till
följd av sjukdom pensionen (sjukpension) ansetts böra oberoende av tjänstårens
antal utgå med minst sjuttiofem procent av hel pension. Å andra
sidan innehåller lagrummet emellertid krav på minst tio tjänstår såsom förutsättning
för rätt att i dylikt fall över huvud taget erhålla pension.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Av förarbetena till lagen torde emellertid framgå, att en dylik förutsättning
för rätt till sjukpension egentligen icke varit avsedd. I detta avseende
ber jag att få framkalla följande.
I det förslag till lag angående civila tjänstinneliavares rätt till pension,
som utarbetades av 1899 års pensionskommitté, kade fordran på tio tjänstår
för rätt till avkortad pension uppställts allenast i fråga om avgång vid uppnådd
pensionsålder (6 § a) ock b)). Därest befattningshavare avginge tidigare
på grund av sjukdom eller olycksfall i tjänsten (6 § c) eller d)), skulle pension
utgå, i förra fallet med avkortat belopp i förhållande till tjänstårens
antal och i det senare fallet med kela beloppet av pensionsunderlaget. Vid
den omarbetning av lagförslaget, som föregick dess framläggande för riksdagen,
erhöll ifrågavarande stadgande i huvudsak sin gällande lydelse. Av
vederbörande departementschefs uttalande till statsrådsprotokollet i ärendet
den 12 januari 1907 (prop. nr 18 sid. 69—70) framgår, att den i paragrafens
avfattning vidtagna ändringen åsyftade att tillmötesgå ett av statskontoret
uttalat önskemål om införande av en minimigräns för sjukpension, motsvarande
tre fjärdedelar av det för avgångspliktig tjänstinnehavare gällande pénsionsunderlaget.
Att ändringen skulle leda till att för erhållande av sjukpension
uppställdes krav på minst tio tjänstår synes ej hava varit departementschefens
mening.
Vid ärendets behandling inom riksdagen blev den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen av författningsrummet i fråga tillstyrkt av statsutskottet,
som ej ingick i prövning av spörsmålet om förutsättningar för rätt till sjukpension.
Andra kammaren godkände utskottets förslag på förevarande punkt.
Första kammaren antog däremot, i enlighet med ett inom kammaren framställt
yrkande, för sin del sådan lydelse av stadgandet om sjukpension, att
vid avgång från tjänst av anledning, som i 6 § c) sägs, tjänstinnehavare
alltid skulle vara berättigad till erhållande av pension, vilken icke finge
understiga 75 procent av hel pension. Vid sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut blev emellertid andra kammarens mening godkänd och
lagen fick i denna del sin nuvarande lydelse. När sammanjämkningsförslaget
behandlades i första kammaren, framhölls det betänkliga i stadgandet och
uttalades den förhoppningen att, om det skulle komma att inträffa att en
tjänsteman på grund av sjukdom måste avgå från sin tjänst samt — på grund
därav att han icke tjänstgjort minst tio år — jämlikt nämnda lag bleve i
saknad av rätt till pension, riksdagen då måtte behjärta omständigheterna i
det särskilda fallet och se till, att en sådan tjänsteman icke bleve berövad
vad som krävdes för hans uppehälle.
Jag torde här vidare böra erinra, att 1921 års pensionskommitté i sina
åren 1924 och 1925 avgivna betänkanden med förslag till civil tjänstepensionslag,
avsedd att ersätta 1907 års pensionslag, förordat bestämmelser rörande
sjukpension, enligt vilka dylik förmån skulle i dessa fall utgå oberoende
av tjänstårens antal samt — med viss inskränkning, som i detta sammanhang
är utan betydelse — bestämmas till lägst sjuttiofem procent av hel pension.
Det förslag till civil tjänstepensionslag, som vid 1925 års riksdag framlades
opaginerad Kontrollera mot PDF
IG
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
av Kungl. Maj:t (proposition nr 153), överensstämde i förevarande avseende med
kommitténs förslag och föranledde härutinnan ej någon erinran från bankoutskottets
sida.
Uppmärksammas bör i detta sammanhang även, att 1920 års pensionslag
för kommunikationsverken ursprungligen innefattade ett stadgande om tio
tjänstår såsom förutsättning för rätt till sjukpension. Detta stadgande sammanhängde
emellertid med att enligt lagens ursprungliga lydelse avgångsskyldighet
på grund av sjukdom före uppnådda tio tjänstår ej heller förelåg. Vid
1925 års riksdag beslöts i enlighet med förslag av Kungl. Maj:t (proposition
nr 155) ändring av ifrågavarande bestämmelser i kommunikationsverkens pensionslag
därhän, att å ena sidan strängare föreskrifter rörande avgångsskyldighet
meddelades men å andra sidan villkoret om tio tjänstår för erhållande
av sjukpension borttogs.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av direktionen för Kristinehamns hospital
till medicinalstyrelsen översänd och av styrelsen med skrivelse den 24 augusti
1926 överlämnad ansökning har förmyndaren för sköterskan vid nämnda hospital
Lydia Ottilia Åsberg anhållit, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
till riksdagen utverka pension åt Åsberg till belopp av 1,056 kronor
årligen från och med den 26 april 1926.
Av ärendet tillhörande handlingar framgår, bland annat, att Åsberg, som
anställdes i hospitalsväsendets tjänst såsom elev den 2 november 1916, den
2 november 1917 befordrades till sköterska. Vid liospitalspersonalens överförande
på ordinarie stat från och med den 1 januari 1919 förordnades Åsberg
såsom extra sköterska och konstituerades sedermera den 1 januari 1920
till sköterska. Denna befattning är placerad i 3:e lönegraden av den löneplan,
som finnes intagen i § 9 av avlöningsreglementet den 22 juni 1921,
sådant detta lyder enligt kungörelse den 6 juni 1925 (nr 270). För kvinnlig
innehavare av befattning i sagda lönegrad är enligt 3 § i kungörelsen den 29
juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och
andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension,
sådan nämnda paragraf lyder enligt kungörelse den 12 juni 1925 (nr 277),
pensionsunderlaget bestämt till 1,404 kronor.
Åsberg, som icke uppnått stadgad pensionsålder, lider enligt ansökningen
bifogat läkarbetyg av obotlig sinnessjukdom och både den 26 april 1926 under
fem på varandra följande år till följd härav varit ur stånd att tjänstgöra,
varför hon enligt förenämnda 6 § c) i 1907 års pensionslag blivit skyldig att
från sistnämnda dag avgå från tjänsten.
I berörda skrivelse den 24 augusti 1926 har medicinalstyrelsen omförmält,
att styrelsen, under åberopande av att Åsberg icke innehade annan
statstjänst samt att hon till fullo erlagt henne åliggande pensionsavgifter,
hos statskontoret hemställt att, för den händelse den omständigheten att
Åsbergs tjänstetid understege 10 år icke utgjorde hinder för henne att vid
avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension, Åsberg måtte förklaras
berättigad att erhålla en årlig pension med 75 procent av det för henne
gällande pensionsunderlaget eller 1,053 kronor, vilket belopp borde avrundas
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
till närmast högre med tolv jämnt delbara tal eller 1,056 kronor. Statskontoret
både emellertid meddelat att, då enligt andra stycket av 7 § i 1907 års pensionslag
även vid avgång av anledning, som i detta fall förelåge, minst tio
tjänstår erfordrades för erhållande av pension men denna förutsättning icke
vore för banden beträffande Åsberg, statskontoret funnit ansökningen icke
kunna bifallas.
Beträffande den föreliggande framställningen bar medicinalstyrelsen anfört,
att då av förarbetena till 1907 års pensionslag framginge, att det icke
syntes hava varit avsett att för erhållande av sjukpension uppställa krav
på minst tio tjänstår, styrelsen ville förorda bifall till den gjorda ansökningen.
Styrelsen bar alltså hemställt, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
till riksdagen utverka, att Åsberg måtte förklaras berättigad att från och
med den 26 april 1926 uppbära avkortad årlig pension med 1,056 kronor.
Till följd av remiss har statskontoret den 4 oktober 1926 avgivit utlåtande
och därvid på grund av vad i ärendet förekommit förklarat sig anse starka
billighetsskäl föreligga för beredande åt Åsberg av pension, motsvarande
75 procent av det för henne vid avgången gällande pensionsunderlaget.
Statskontoret har sålunda tillstyrkt, att framställning till riksdagen måtte
avlåtas i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen föreslagit. Enligt
statskontorets mening borde pensionen i detta fall anvisas att utgå å allmänna
indragningsstaten.
Av utredningen i ämnet framgår, att sköterskan Åsberg i pensionshänseende
endast kan räkna omkring 9 ’/2 tjänstår och sålunda ej uppfyller det
i gällande civila pensionslag såsom förutsättning för rätt till sjukpension
stadgade villkoret om minst tio tjänstår.
Det torde emellertid av den förut lämnade redogörelsen jämväl framgå,
att en dylik förutsättning för sjukpensions utgående ursprungligen ej varit
avsedd. Ett sådant villkor synes ock stå i mindre god överensstämmelse
med den i pensionslagen meddelade föreskriften, att utgående sjukpension
icke i något fall må understiga sjuttiofem procent av hel pension, vilken
sistnämnda föreskrift — såsom framgår av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition
nr 18 till 1907 års riksdag (sid. 69—70) — varit avsedd att vid
förtidspensionering på grund av sjukdom tillförsäkra vederbörande tjänstinnehavare
ett mot nöd betryggande underhåll under återstående levnadstid.
På sätt förut framhållits, blev olämpligheten av ifrågavarande bestämmelse
uppmärksammad redan vid 1907 års riksdag, varvid betonades önskvärdheten
av att, därest stadgandet i fråga skulle i praktiken medföra olägenheter, statsmakterna
måtte behjärta omständigheterna i varje särskilt fall.
På grund av vad nu anförts och med hänsyn till vad utredningen i ärendet
i övrigt innehåller finner jag billigheten kräva, att pension i detta fall beviljas
till belopp, motsvarande sjuttiofem procent av pensionsunderlaget eller,
efter vederbörlig avrundning, 1,056 kronor årligen.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 71 höft. (Nr 91.) 2is 21 2
Departements
chefen.
18
Ang. tilläggspension
åt
landshövdingen
A. R. Hagens
änka och
minderårige
son.
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Enligt vad jag inhämtat har sköterskan Åsberg den 25 april 1926 erhållit
avsked från sin tjänst. Då lön å befattningen icke utbetalats för tid därefter,
torde pensionen, i enlighet med vad de hörda myndigheterna hemställt,
böra beviljas från och med den 26 april 1926. På sätt statskontoret
föreslagit, lärer pensionsbeloppet böra anvisas från allmänna indragningsstaten.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att till f. d. sköterskan vid Kristinehamns hospital Lydia
Ottilia Åsberg må, räknat från och med den 26 april 1926,
under hennes återstående livstid å allmänna indragningsstaten
utgå en årlig pension av 1,056 kronor.
6:o.
Hos Kungl. Maj:t har avlidne landshövdingen i Gävleborgs län August
Robert Hagens änka, Ellen Helga Louise Hagen, född Wadström, anhållit
om beredande av sådant tillskott till den pension, som från civilstatens
änke- och pupillkassa utginge till henne och hennes minderåriga barn, att
sammanlagda pensionsförmånen icke komme att understiga pension från
kassan efter ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor.
Landshövdingen Hagen, som var född den 2 maj 1868, förordnades till
kronolänsman i Älvkarleby distrikt av Örbyhus fögderi i Uppsala län den
30 december 1895, utnämndes till länsbokhållare i nämnda län den 25 juni
1902, till kronofogde i samma läns södra fögderi den 15 augusti 1906, till
landskamrerare i Uppsala län den 29 november 1907 och i Stockholms län
den 9 oktober 1917 samt till landshövding i Gävleborgs län den 20 september
1918.
För landshövding gällde intill den 1 juli 1921 enligt övergångsbestämmelserna
till lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension (§18 c)) samt lönestat av den 30 maj 1884 ett tjänstepensionsunderlag
av 6,000 kronor. Då enligt bestämmelserna i reglementet för civilstatens
änke- och pupillkassa delaktighetsbeloppet i kassan motsvarar ’/4 av delägarens
högsta tjänstepensionsunderlag, utgjorde sålunda delaktighetsbeloppet
för landshövding 1,500 kronor.
För 1921 års riksdag framlade emellertid- Kungl. Maj:t (proposition nr
297) i syfte att förbättra pensionsförmånen för landshövding, som avginge
före då förestående men ännu ej genomförd lönereglering, förslag om höjning
av pensionsunderlaget från och med den 1 juli 1921 till 8,496 kronor.
Sedan riksdagen bifallit förslaget, förordnade Kungl. Maj:t genom brev den
29 juni 1921 — med ändring av vad i nyssnämnda lönestat stadgats i fråga
om pensionens storlek — att pensionsunderlaget för landshövding, som erhölle
avsked efter ingången av juli månad 1921, skulle utgöra 8,496 kronor.
Med anledning av bestämmelserna i detta brev blev enligt beslut av styrelsen
för civilstatens änke- och pupillkassa landshövdings delaktighetsbe
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
lopp i kassan från och med den 1 juli 1921 förhöjt från 1,500 kronor till
2,130 kronor, och de landshövdingar, som vid utgången av juni månad samma
år ej uppnått 60 års ålder, påfördes avgifter till kassan efter nämnda förhöjda
delaktighetsbelopp.
Sedan landshövdingen i Uppsala län K. H. L. Hammarskjöld hos kassans
styrelse anhållit, att delaktighetsbeloppet för honom måtte bibehållas oförändrat,
och styrelsen funnit denna ansökning ej kunna bifallas, anförde Hammarskjöld
över beslutet besvär hos regeringsrätten. I utslag den 26 april
1922 på dessa besvär förklarade regeringsrätten, att, enär. vid jämförelse med
3 § och 18 § c) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
brevet den 29 juni 1921 icke kunde anses innehålla annan föreskrift än att
för landshövding, som erhölle avsked efter viss tidpunkt, stadgades förmånen
att komma i åtnjutande av pension på grund av förhöjt pensionsunderlag,
samt klaganden förty icke till följd av nämnda brev vore pliktig erlägga
förhöjd avgift till kassan, Kungl. Maj:t funne skäligt, med undanröjande av
kassans styrelses beslut, visa målet åter till styrelsen för ny behandling
(beträffande utredningen i besvärsmålet se regeringsrättens årsbok 1922,
ref. nr 33, sid. 85—91).
I anledning av det sålunda meddelade utslaget företog styrelsen för civilstatens
änke- och pupillkassa ärendet angående delaktighetsbelopp för landshövdingar
till ny behandling och beslöt därvid, att nämnda belopp även
efter den 1 juli 1921 skulle utgöra 1,500 kronor samt att de avgifter, som
på grund av den dittills efter den 1 juli 1921 tillämpade grunden för beräkning
av delaktighetsbeloppet för mycket erlagts av vissa landshövdingar,
skulle till dessa återbäras. I enlighet härmed översändes under juli månad
1922 till länsstyrelserna i vederbörande län de belopp, som för vederbörande
landshövdingar blivit för tiden från och med den 1 juli 1921 för
mycket redovisade till kassan. Sålunda översändes till länsstyrelsen i Gävleborgs
län ett belopp av 555 kronor 62 öre, utgörande restituerade avgifter
för landshövdingen Hagen.
Landshövdingen Hagen avled den 30 augusti 1922, efterlämnande änkan,
född den 15 september 1873, samt två barn, nämligen dottern Helga, född
den 28 april 1904 och sonen Tord Bernhard, född den 19 januari 1914.
Enligt beslut av styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa den 7 oktober
1922 tilldelades änkefru Hagen och hennes barn pension, vilken jämlikt § 9
av gällande reglemente för kassan bestämdes till 150 procent av det för
Hagen gällande delaktighetsbeloppet av 1,500 kronor, eller således till 2,250
kronor, att utgå från och med den 1 september 1922.
I skrivelse till fullmäktige för delägarna i civilstatens änke- och pupillkassa
den 24 september 1923 anhöll änkefru Hagen om vidtagande av sådan ändring
i fråga om det för henne och hennes barn bestämda pensionsbeloppet, att
detsamma måtte ökas att utgå efter ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor
i stället för efter det av styrelsen för kassan tillämpade delaktighetsbeloppet
å 1,500 kronor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr ,V7.
Till stöd för denna anhållan anförde fru Hagen bland annat följande:
Vid tiden för restitutionen av de utav landshövdingen Hagen för mycket
erlagda avgifterna hade Hagen varit tjänstledig och vistats utomlands för
sin hälsas vårdande. Efter hemkomsten den 31 juli 1922 hade han nästan
omedelbart insjuknat, och tillståndet hade efter hand så förvärrats, att han
avlidit den 30 påföljande augusti. Under den korta tid, som förflutit mellan
hans hemkomst och hans frånfälle, hade han på grund av sjukdomen varit
oförmögen att ägna någon uppmärksamhet åt pensionsärendet eller vidtaga
åtgärder för att bibehållas vid det delaktiglietsbelopp i kassan, för vilket
han med stöd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1921
under ett års tid erlagt avgifter.
Att det likväl varit hans rättighet att deltaga i kassan med det högre
delaktighetsbeloppet — även om han ej varit pliktig därtill — syntes framgå
av det åberopade brevet den 29 juni 1921. Men om ock någon tvekan
därom kunnat råda vid tiden för brevets utfärdande, hade denna sedermera
undanröjts genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1922 (nr 358) med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. Uti § 4 av nämnda kungörelse
stadgades nämligen bland annat, att till änkor och barn, vilkas pensioner
avpassats efter de förhöjda pensionsunderlag, som blivit gällande enligt den
för landshövding från och med den 1 juli 1921 fastställda pensionsregleringen,
dyrtidstillägg skulle utgå efter vissa i kungörelsen bestämda, mindre
förmånliga grunder. Detta stadgande, som förnyats i kungörelsen i samma
ämne ylen 15 juni 1923 (nr 267), förutsatte sålunda, att fall förekomme, då
delaktighetsbeloppet för änkor och barn efter landshövding förhöjts på
grund av brevet den 29 juni 1921.
I avgivet yttrande över denna ansökning anförde kassans styrelse bland
annat, att ej ens om det med visshet kunde förutsättas, att med landshövdingtjänst
förenat delaktighetsbelopp vid framdeles ikraftträdande definitiv
Inne- och pensionsreglering för landshövdingarna skulle komma att uppgå
till minst 2,130 kronor, en förhöjning av den sökanden och hennes barn
reglementsenligt beviljade, jämförelsevis stora familjepensionen syntes böra
medgivas. Då kassan icke skulle kunna påräkna de en förhöjning av delaktighetsbeloppet
motsvarande avgifterna från samtliga landshövdingar, skulle
nämligen ett bifall till framställningen medföra eu förlust för kassan. Med
anledning härav och på i övrigt anförda skäl avstyrkte styrelsen bifall till
den gjorda framställningen.
Kassans fullmäktige hänvisade ärendet till förberedande behandling av
sin kameralavdelning, som i avgivet utlåtande anförde bland annat följande:
Beträffande frågan om den inverkan på landshövdingarnas delaktighetsbelopp,
som bestämmelsen i brevet den 29 juni 1921 kunde medföra, hade
kassans styrelse till en början, i likhet med vad som förekommit i andra
fall, där förhöjning i tjänstinnehavares pensionsunderlag vidtagits utan att
samtidigt den till vederbörande utgående avlöningen undergått förändring,
beslutat att nämnda förhöjning i pensionsunderlaget skulle medföra en däremot
svarande höjning av delaktighetsbeloppet i kassan. Detta beslut funne
ock avdelningen stå i full överensstämmelse såväl med den princip, som
kommit till uttryck i kassans reglemente genom bestämmelsen, att delaktighetsbeloppet
för delägare skulle stå i visst förhållande till vederbörande
delägares pension från statsverket, som ock med dittillsvarande tillämpning
av samma princip.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
Med anledning av regeringsrättens berörda utslag hade emellertid styrelsen
intagit en förändrad ståndpunkt. Utslaget både nämligen givits sådan
tolkning, att samtliga landshövdingar förklarats sakna rätt att i kassan vara
delaktiga för det belopp, som svarade mot dem tillkommande pensionsförmån
från staten.
Avdelningen kunde för sin del icke ansluta sig till denna styrelsens uppfattning.
Utslaget syntes nämligen endast hava avsett att fastslå, att den
förmån av förhöjt pensionsunderlag, som tilldelats landshövding, icke i och
för sig förpliktade sådan tjänstinnehavare att erlägga avgifter för högre delaktighetsbelopp,
därest han föredroge att icke ikläda sig ökad avgiftsplikt.
Härav följde givetvis, att den delägare, som vore villig underkasta sig de
med höjningen förenade förpliktelserna till kassan, icke rätteligen kunde
förvägras däremot svarande förhöjd delaktighet.
Att Kungl. Maj:t även med föreskriften i brevet den 29 juni 1921 förutsatt,
att landshövdings delaktighetsbelopp i civilstatens änke-, och pupillkassa
skulle'' kunna förhöjas i anslutning till det nya pensionsunderlaget,
syntes med full tydlighet framgå av bestämmelserna i kungörelserna med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst in. fl.
Vid nu anförda förhållanden ansåge avdelningen, att de landshövdingar,
som genom styrelsens efter regeringsrättsutslaget fattade beslut uteslutits
från förhöjd delaktighet i kassan, i stället hade bort bibehållas vid de en
gång förvärvade högre delaktighetsbeloppen, så framt de förklarat sig villiga
att fortfarande fullgöra med dessa belopp förenad avgiftsplikt till kassan.
Avdelningen kunde ej heller finna annat än att en dylik rätt alltjämt måste
stå öppen för ifrågavarande landshövdingar.
På grund härav och med hänsyn till i ansökningshandlingarna anförda
omständigheter funne avdelningen rättvisa och billighet kräva, att änkefru
Hagens pension beräknades på grundval av ett delaktighetsbelopp av 2,130
kronor, dock under villkor att hon till kassan erlade bristen i de mot nämnda
belopp svarande avgifterna för tiden juli 1921—augusti 1922.
Avdelningen hemställde sålunda, att fullmäktige måtte besluta, att till
landshövdingen Hagens änka och barn måtte under angivet Ullkor från och
med den 1 september 1922 utgå eu tilläggspension till så stort belopp, att
sammanlagda pensionsförmånerna från kassan komme att uppgå till det
belopp, som skulle tillkommit dem, därest Hagens delaktighetsbelopp i
kassan varit 2,130 kronor.
Vid ärendets behandling av kassans fullmäktige yrkades såväl bifall till som
avslag å kameralavdelningens förslag. Företagen votering utföll med lika
antal röster för båda yrkandena, men med den förseglade sedelns hjälp segrade
avslagsyrkandet.
I sin nu föreliggande ansökning har fru Hagen, efter en redogörelse för
den av mig i det föregående återgivna tidigare behandlingen av pensionsfrågan
och de synpunkter, som därvid framkommit, till stöd för sin begäran
om understöd av statsmedel framhållit bland annat följande:
Landshövdingen Hagens ekonomiska ställning hade vid hans frånfälle
varit ytterst svag, och bouppteckningen hade visat brist i boet. Sökanden
vore följaktligen för sitt och sina barns uppehälle i huvudsak hänvisad till
pensionen, och det syntes överflödigt att närmare utlåta sig om de stora svårigheter,
varmed det under sådana förhållanden vore förenat för familjen att
finna sin utkomst. Kungl. Maj:ts åberopade brev den 29 juni 1921 samt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 91.
senare utfärdad bestämmelse angående ytterligare höjning av pensionsunderlaget
för landshövding syntes få tolkas som uttryck för, att Kungl. Maj:t
själv insett den tidigare pensionens otillräcklighet och velat framdeles lindra
utkomstsvårigheterna för landshövdings efterlevande. Förordnandena i fråga
hade icke övat något inflytande till förbättring av sökandens och hennes
barns ställning, men de skäl, som läge till grund för dessa förordnanden,
syntes äga sin fulla giltighet även i avseende å dem.
Till följd av remiss har styrelsen över civilstatens änJce- och pupillkassa den
10 december 1926 avgivit utlåtande över framställningen och därvid meddelat
huvudsakligen följande:
Den 1 juli 1925 hade delaktighetsbeloppet för landshövding på grund av
företagen definitiv lönereglering förhöjts till 2.500 kronor, motsvarande efter
föreskriven avrundning 1ji av det för landshövding enligt Kungl. Maj:ts
kungörelse den 12 juni 1925 (nr 277) bestämda tjänstepensionsunderlaget av
9,996 kronor.
Enligt kassans reglemente gällde bland annat, att (§ 7) pensionsrätt ägde
rum för delägares änka, så binge hon levde ogift, samt för delägares äkta
barn, tills det uppnått 21 års ålder eller dessförinnan trätt i äktenskap, att
(§ 8) änka och barn åtnjöte pension från och med månaden näst efter den,
under vilken mannen eller fadern avlidit, till och med den månad, varunder
pensionstagaren doge eller hans rätt till pension annorledes upphörde, samt
att (§ 9) pension utginge för år räknat, för änka ensam med det delaktighetsbelopp,
som senast varit för mannen gällande och för änka jämte ett
eller flera pensionsberättigade barn med den änka ensam tillkommande pensionen,
förhöjd med 40 % för ett barn och därutöver med 10 % för varje ytterligare
barn.
I anslutning härtill och då landshövdingen Hagens delaktighetsbelopp
vid frånfälle! utgjort 1,500 kronor, hade hans efterlevande änka och två
minderåriga barn från och med den 1 september 1922 tilldelats pension från
kassan till sammanlagt belopp av 2,250 kronor. Sedan pensionsrätten för
det äldre barnet med april 1925 upphört, hade pensionen från och med maj
samma år utgått med 2,100 kronor. När framdeles pensionsrätten för endera
av änkan eller det yngre barnet upphörde, minskades pensionen till 1,500
kronor.
De årliga tilläggspensioner, som i förevarande fall erfordrades för att sammanlagda
understödsbeloppet icke skulle understiga pension från kassan efter
ett delaktighetsbelopp av 2,130 kronor, utgjorde, enligt de för närvarande
för kassan gällande grunderna, 945 kronor för tiden september 1922—april
1925, då änkan och båda barnen varit pensionsberättigade, 882 kronor från
och med maj 1925 intill dess pensionsrätten för endera av änkan eller det
yngre barnet upphörde samt 630 kronor för tiden därefter.
Därest tilläggspensioner beviljades till nu angivna belopp, syntes dyrtidstillägget
böra beräknas å de sammanlagda understödsförmånerna enligt de
för efterlevande efter befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk bestämda
grunderna.
Jämväl statskontoret har i ärendet avgivit infordrat utlåtande, dagtecknat
den 22 december 1926. Utlåtandet är av följande innehåll:
Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som förelåge i detta fall,
och då sökanden otvivelaktigt vore i behov av hjälp för familjens uppehälle
och det minderåriga barnets uppfostran, syntes billigheten bjuda, att av
statsmedel bereddes någon lättnad i familjens i ekonomiskt hänseende be
-
23
Ktingl. Maj:ts proposition nr 91.
kymmersamma ställning. För sin del ville statskontoret föreslå understöd
till änkan av 504 kronor och till det minderåriga barnet av 216 kronor för
år räknat att, utöver dem tillkommande pensioner från civilstatens änke- och
pupillkassa, utgå såsom tilläggspensioner från allmänna indragningsstaten
och åtnjutas under samma villkor, som gällde för åtnjutande av pensionerna
från nämnda kassa. Däremot ville det förefalla statskontoret mindre lämpligt
att bevilja tilläggspensioner för förfluten tid, utan ämbetsverket hölle
före, att de borde utgå från ingången av år 1927.
Då det sammanlagda belopp, som enligt detta förslag skulle tillkomma
sökanden och hennes barn, avsevärt understege s. k. nyreglerad pension för
landshövdings efterlämnade familj, ville statskontoret med erinran, att å de
sökanden och hennes barn tillkommande pensionerna från förenämnda kassa
åtnjötes dyrtidstillägg enligt de mera förmånliga grunder, som funnes stadgade
i § 4 av kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl., tillstyrka, att dyrtidstillägg efter enahanda
grunder finge utgå jämväl å de föreslagna tilläggspensionerna. Sammanlagda
förmånerna komme ändock att icke obetydligt understiga vad som
skulle hava tillkommit vederbörande, om de varit berättigade till nyreglerade
pensioner såsom efterlevande efter landshövding.
Det kan måhända ur rent principiell synpunkt föreligga någon tvekan om
lämpligheten av att med statsmedel förstärka den pension, som från civilstatens
änke- och pupillkassa utgår till landshövdingen Hagens efterlevande.
Emellertid synas mig omständigheterna i detta fall vara sådana, att statens
mellankomst till förbättrande av pensionsförmånen måste anses vara av
billigheten påkallad. Det torde nämligen ej kunna förbises, att anledningen
till den ställning, vari Hagens efterlevande i pensionshänseende befinna sig,
delvis är att söka i de olika tolkningar i fråga om delaktighetsbelopp i
nämnda kassa, för vilka innehållet i förenämnda brev den 29 juni 1921 angående
förhöjning av pensionsunderlaget för landshövding varit föremål. Av
den föregående redogörelsen framgår vidare, att de åren 1922 och 1923 utfärdade
bestämmelserna om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
barn efter statstjänare m. fl. tydligt förutsatt befintligheten av ett högre delaktighetsbelopp
än det, som på grund av regeringsrättens förberörda utslag
i detta och alla liknande fall tillämpats. Denna omständighet måste i förening
med det påpekade förhållandet, att landshövdingen Hagen alltifrån tidpunkten
för delaktighetsbeloppets ändring efter nyssnämnda utslag varit på
grund av sjukdom urståndsatt att bevaka sina intressen i förevarande hänseende,
enligt min mening anses giva skäligt stöd för den gjorda framställningen
om understöd av statsmedel.
På grund av vad nu framhållits och med hänsyn till vad som upplysts
angående ställningen i boet efter Hagen synas mig nyss antydda principiella
betänkligheter här böra få vika, detta så mycket hellre som det med hänsyn
till föreliggande förhållanden lärer vara uteslutet, att beviljande av statsunderstöd
i detta fall skulle kunna medföra några för staten icke önskvärda
konsekvenser.
Vad angår omfattningen av det understöd i form av tilläggspension, som
statsmakterna alltså enligt min mening i detta fall böra medgiva, finner jag
Departements
chefen.
24
Kung! Maj:ts proposition nr 91.
statskontorets förslag vara väl avvägt. Ett bifall till detta förslag skulle
nämligen bringa en behövlig hjälp utan att å andra sidan pensionsförmånen
skulle komma att uppgå vare sig till det belopp, som skulle hava utgått
vid tillämpning av det ifrågasatta delaktighetsbeloppet av 2,130 kronor, eller
ännu långt mindre till det pensionsbelopp, som under motsvarande förhållanden
i övrigt utgår till landshövdings efterlevande i enlighet med nu gällande
delaktighetsbelopp.
I likhet med statskontoret finner jag tilläggspensionen ej böra utgå för
tid före den 1 januari 1927. Med avseende å grunderna för beräknande av
dyrtidstillägg biträder jag likaledes statskontorets förslag.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att
dels medgiva, att landshövdingen i Gävleborgs län August
Robert Hagens änka Ellen Helga Louise Hagen, född Wadström,
samt makarnas minderårige son Tord Bernhard må,
utöver dem tillkommande pension från civilstatens änke- och
pupillkassa, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
tilläggspension till belopp för änkan av 504 kronor ock för
sonen av 216 kronor, att, räknat från och med den 1 januari
1927, utgå under samma villkor, som gälla beträffande nyssnämnda
pension från berörda kassa;
dels ock besluta, att ifrågavarande tilläggspension skall i avseende
å rätt till dyrtidstillägg därå likställas med pensionen
från änke- och pupillkassan.
Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad föredragande departementschefen
hemställt i de under l.o—6:o här antecknade ärendena.
Hans Maj:t Konungen behagar härtill lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Ullman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BU 1927:36 Utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln. Innan utskottet ingår på de framställningar, som i detta utlåtand s. 91 i texten
- BU 1927:38 Utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda pers s. 42 i texten