Sök i Ratio Lex

Angående förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner och slottssamlingar

1927-01-28 · 52 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1927:92, Angående förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner och slottssamlingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

1

Nr 92.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förstärkning av

arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner

och slottssamlingar; given Stockholms slott den 28

januari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

januari 1927.

Närva rande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hambin,

Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Almkvist, anför härefter:

Vid anmälan av anslagsäskandena under riksstatens åttonde huvudtitel

för budgetåret 1927—1928 hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att, i avbidan på proposition angående anslag till förstärkning

av arbetskrafterna vid nationalmuseets avdelning för depositioner och slottssamlingar,

för ändamålet beräkna för nämnda budgetår ett extra anslag av

7,500 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga och vill till eu början

Bihang till riksdagen» protokoll 1927. 1 samt. 78 käft. (Nr 92). 1

Förstärkning

av arbetskrafterna

vid

nationalmusei

avdel

ning för depo

sitioner ocli

slottssam

lingar

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Inrättande

av intendentsbefattningen

för

depositioner

och slottssamlingar.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 92.

erinra om uppkomsten och utvecklingen av den avdelning inom nationalmuseum,

som benämnes avdelningen för depositioner och slottssamlingar.

Denna avdelning leder sin upprinnelse från ett förslag, som på sill tid

väcktes av dåvarande chefen för natioualmuseum Richard Bergli. Då detta

förslag innehåller vissa programuttalanden för den ifrågasatta avdelningens

arbetsuppgifter och blivande verksamhet, anser jag det vara av betydelse

att i korthet redogöra för de synpunkter och motiv, som lågo till grund

för förslaget i fråga.

I den skrivelse den 30 september 1915, däri angivna förslag framfördes,

uttalade sig dåvarande museichefen till en början på följande sätt om statens

konstsamlingar i allmänhet och om sättet för deras förvarande och användning:

Allt efter som statens konstsamlingar i nationalmuseet växt ut, så att

ganska stora mängder av konstverk, däribland sådana av framstående slag,

måst magasineras eller lämnas i förvar annorstädes, hade dessa samlingar

mer och mer kommit att betraktas som ett stort, allmänt statens konstförråd,

vilket disponerades sålunda, att den förnämligaste delen funnes permanent

utställd i nationalmuseet eller hölles tillgänglig därstädes för studier, medan

en annan, betydande del, vilken alltjämt vore i fullgott skick och ej på

grund av sitt dåliga tillstånd avskilts från galleriet, användes dels för de

kungl. slottens behov, dels för mer eller mindre tillfälliga depositioner i

landsortsmuseerna eller i vissa statens byggnader och institutioner landet

runt. Emellertid hade allt mer den uppfattningen börjat göra sig gällande, att

statens konstsamlingar borde, så långt rimligt och möjligt vore, komma

hela landet till godo icke endast i den formen, att den förnämsta och för

konstforskningen viktigaste delen därav, såsom ju måste anses rätt, funnes

centraliserad och utställd i huvudstaden, utan även så, att statens konstverk

i lämplig mån och på lämpligt sätt fördelades på olika landsdelar och

därigenom komme att verka väckande och fostrande på hela folkets konstsinne.

Senast år 1905 hade statsrevisorerna uttalat en önskan, att eu del av den

mångfald oljemålningar, som funnes förvarade på nationalmuseets vindar,

måtte deponeras i andra statens byggnader, särskilt riksdagshuset.

Allt efter som samlingarna sedan dess ökats och det på vindarna magasinerade

förrådet delvis blivit för museet mindre behövligt samt dessutom

befunnits upptaga mycket för stor plats inom det knappa utrymmet, hade

också många sådana depositioner både i riksdagshuset och annorstädes kommit

till stånd. För framtiden syntes depositionsverksamheten kunna än

ytterligare utvidgas därigenom, att man i nationalmuseet börjat tillämpa den

numera i hela museivärlden införda principen att icke överfylla väggar och

golv i museisalarna. Möjligheterna för framtida depositioner hade därigenom

väsentligt ökats likasom ock genom det av dåvarande chefen påbörjade

iståndsättandet av äldre tavlor, vilka tidigare på grund av sitt förstörda tillstånd

ej ansetts kunna användas för depositioner.

Såsom depositionerna då skedde och under långa tider skett, kunde det

emellertid icke vara någon säkerhet för att de rätta konstverken skulle

komma på de rätta platserna. Depositionerna skedde nämligen på ett allt

för tillfälligt sätt, utan någon föregående undersökning på respektive platser

och utan någon därpå grundad, enhetlig plan till följd av bristande personlig

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. May.ts proposition Nr 92.

kännedom om de olika behoven. Nationalmuseet hade i dåvarande stund

och med sin dåvarande personal icke möjlighet att på ett effektivt sätt överblicka

sin depositionsverksamhet, lika litet som museet hade möjlighet att

fackmässigt handhava densamma i praktiken och vaka över att de utlånade

konstverken på respektive platser konstnärligt och konsthistoriskt komme till

sin rätt och samtidigt ordentligt vårdades och skyddades mot förstörelse, så

att depositionsverksamheten motsvarade sitt ändamål och finge en verkligt

bärande och uppfostrande mening. För att detta skulle bliva möjligt, fordrades

oavvisligt för nationalmuseet ett rörligt organ utåt. Det ginge icke

längre att på papperet hemma på museet eller som en bisak därstädes sköta

denna numera hela landet omfattande verksamhet, därtill vore densamma allt

för viktig. Depositionsverksamheten måste snarast möjligt omläggas på ett

rationellt och tidsenligt sätt, varvid nationalmuseet givetvis måste bliva centralanstalten

för hela landets behov i detta hänseende.

Arbetet inom museet hade dock såväl för dess chef som för samtliga dåvarande

tjänstemän till den grad ökats under senaste år, att det icke kunde

vara tal om att någon av de dåvarande tjänstemännen skulle kunna åt omläggningen

och den framtida skötseln av depositionsverksamheten ägna den

tid, som fordrades.

Museets tjänstemän måste även, såsom också stadgarna föreskreve, ägna

en avsevärd tid åt den vetenskapliga bearbetningen av sina respektive

avdelningar, om icke museets anseende som vetenskaplig institution skulle

bliva lidande.

Finge nationalmuseet på sin stat en ny ordinarie tjänsteman med intendents

lön, vilken kunde offra hela sin dagliga tid åt de här omnämnda

och andra likartade ärenden av samma stora vikt och räckvidd, vore det

möjligt att omedelbart ordna och för framtiden sköta och utveckla depositionsverksamheten

på ett i allo tidsenligt och för hela landet fruktbärande

sätt.

Beträffande den sålunda tilltänkte föreståndaren för depositionsverksamheten

och de åligganden, som borde tillkomma denne, yttrade dåvarande

museichefen vidare bland annat:

Denne tjänsteman, som måste vara en inom konstens olika grenar väl

bevandrad man, skulle hava sitt huvudkvarter i nationalmuseet i Stockholm,

där såväl grundplanen som övriga planer för depositionsverksamheten skulle

uppgöras under överintendentens överinseende. Under vissa tider skulle han

emellertid företaga tjänsteresor för att över hela landet övervaka och vårda

de deponerade konstverken, studera konstförhållandena på olika platser och

med hänsyn till dessa framkomma med förslag angående nya depositioner

eller förändringar av de gamla samt även på respektive platser tillhandagå

landsortsmuseernas föreståndare — av vilka flertalet vore på detta område

oskolade lekmän — med fackmässiga råd angående ordnandet och vården

av där befintliga konstskatter.

II an skulle planmässigt arbeta på att konstmuseerna i landsorten rätt

organiserades och inriktades för framtiden. Han skulle sålunda, i den mån

han därom anmodades, övervaka att de följdriktigt kompletterades medelst

depositioner och inköp och att därvid de olika museernas lokala karaktär

och självständiga värde på lämpligt sätt alltjämt utvecklades och befästes.

Alla byggnads- och ändringsförslag angående för konstmuseer avsedda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

lokaler borde också underställas intendenten till prövning och i viktigare

fall även överintendenten såsom nationalmuseets chef. Intendenten skulle

vidare taga reda på de i enskild ägo varande konstskatter, som kunde finnas

i olika trakter av landet, och på lämpligt och grannlaga sätt se till, att

dessa vårdades rätt och vid tillfälle, då det vore möjligt och önskligt, förvärvades

för det museum, där de närmast hörde hemma. Han skulle också

söka intressera personer ute i orterna för museerna och söka förmå dem

att stödja dessa i deras kulturella mission.

Huru vackert och lärorikt ett litet landsortsmuseum kunde bliva även utan

att äga några storartade mästerverk, men ordnat med insikt och smak efter

helt moderna principer av en verklig fackman, visade Norrköpings konstmuseum

i Swartzska villan därstädes, ordnat av Göteborgs museiintendent,

doktor A. L. Romdahl.

Nationalmuseets depositionsverksamhet skulle emellertid icke taga sikte

endast på landsortsmuseerna. Liksom för det dåvarande skulle den för framtiden,

och detta i en om möjligt än högre grad och på ett bättre organiserat

sätt, omfatta även andra offentliga institutioner med strängt iakttagande

av principen: de rätta konstverken på de rätta platserna.

För denna viktiga och omfattande mission fordrades emellertid för nationalmuseet

ett rörligt organ utåt, ett levande förbindelseled med konsten och

konstlivet landet runt. Det i statens ägo befintliga konstförrådet skulle

genom den nye intendentens verksamma ingripande för visso komma att för

svenska folket i långt större utsträckning än dittills spela en kulturellt betydelsefull

roll.

Den nye intendentens verksamhet skulle dock enligt överintendentens förslag

icke vara inskränkt endast till en depositionsverksamhet, även om denna

till en början och under själva omläggningen — med dess grundliga inventerings-,

fotograferings- och lappkatalogiseringsarbete samt åtföljande vidsträckta

resor och slutliga omordning av hela det deponerade materialet —

kunde antagas kräva den övervägande delen av hans tid. Vid sidan därav

skulle det åligga den nye intendenten att företaga regelbundna resor till

slottssamlingarna dels för att göra sig förtrogen med dessas innehåll i och

för lämplig komplettering, dels ock för behövligt ordnande och vårdande av

dessa dyrbara samlingar, för vilkas tillbörliga tillgodoseende nationalmuseets

dittillsvarande krafter icke kunnat räcka till.

För att ännu kraftigare än dittills kunna väcka och fostra konstsinnet hos

den svenska allmänheten och samtidigt i högre grad kunna tjäna konstforskningen

här i landet hade överintendenten för avsikt att för framtiden

—- så snart sig göra läte — regelbundet anordna små demonstrativa utställningar

i nationalmuseet, merendels av rent konsthistorisk eller pedagogisk

karaktär och avsedda att medelst lån från andra samlingar eller från konstnärer

och konsthandlare (även utställningar av fotografier) tillfälligt komplettera

vissa delar av nationalmuseets samlingar och sålunda klart och

mångsidigt belysa dessa genom ett ständigt förnyat åskådnings- och jämförelsematerial.

Tidtals skulle också mindre minnes- eller högtidsutställningar över framstående

svenska, skandinaviska eller utländska konstnärer anordnas. Även

skulle då och då göras små moderna utställningar av främmande konst för

att här hemma väcka intresse och förstående för samtidens mest karakteristiska

konstnärliga rörelser i utlandet, därvid dock särskild vikt skulle

läggas på att få de moderna rörelserna konsthistoriskt belysta och rätt in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 92. o

ställda i utvecklingen medelst samtidigt utställt lämpligt äldre åskådningsmaterial.

Ett huvudsyfte med de konsthistoriska utställningarna skulle bliva

att på ett slående sätt åskådliggöra respektive konststilars logiska utvecklingur

varandra och deras eventuellt förefintliga motsvarighet inom andra konstepoker.

För att kunna som utställningskommissarie vara överintendenten och avdelningscheferna

till biträde vid denna delvis helt nya och synnerligen vittomfattande

verksamhet, vilken tidvis fordrade resor inom och utom landet

för anskaffande och utväljande av nödigt utställningsmaterial, behövdes eu

särskild, lämplig museal kraft.

Sysslan kunde emellertid utan någon olägenhet förenas med den tilltänkta

intendentsbefattningen för nationalmuseets depositionsverksamhet. Utställningsverksamheten

skulle ej heller för framtiden bliva inskränkt endast till

den ovannämnda i nationalmuseet. Det syntes överintendenten också vara

ett önskemål att framdeles kunna anordna ambulerande utställningar av

lämpligt material, vilka skulle planläggas och anordnas av den nye intendenten

med tanken särskilt fäst på ett i landsorten pågående konsthistoriskt

upplysningsarbete, sekunderande nationalmuseets depositions- och organisationsverksamhet

därstädes.

Ytterligare en tredje, med de förra sammanhörande, särdeles viktig verksamhet

skulle till stor del anförtros honom. Men för denna verksamhet, eu

utvidgad konstnärlig propagandaverksamhet i tal och skrift från nationalmuseets

sida, skulle han, särskilt vad huvudstaden beträffade, hava att påräkna

stöd från nationalmuseets samtliga tjänstemän.

Det skulle åligga den nye intendenten att jämte övriga intendenter biträda

överintendenten vid planläggandet av donna upplysnings- och propagandaverksamhet,

som skulle anknytas såväl till nationalmuseets och landsortsmuseernas

konstsamlingar som framför allt till de blivande konsthistoriska

utställningarna i huvudstaden och i landsorten. Den nye intendenten skulle

naturligtvis också — liksom övriga tjänstemän — vid behov föreläsa i Stockholm,

men han skulle företrädesvis föreläsa i landsorten, dels vid de ambulerande

utställningarna, dels, när så kunde befinnas lämpligt, vid sina inspektions-

och organisationsresor till sådana platser, där nationalmuseet deponerat

konstverk.

Det borde åligga honom, i den mån det vore förenligt med hans verksamhet

i övrigt, att utan särskild gottgörelse tillhandagå med föreläsningar

ä de orter, där av staten understödda föreläsningsföreningar funnes, men

det borde samtidigt kunna ordnas så, att föreläsningsföreningen ersatte hans

resekostnader, varigenom reseersättning från statens sida i sådana fall inbesparades.

Ävenledes skulle det åligga honom att jämte övriga intendenter biträda

överintendenten vid redigeringen av de småskrifter, som nationalmuseet i

propagandasyfte tid efter annan borde utgiva för att väcka större intresse

såväl för nationalmuseets permanenta samlingar i dess olika delar som för

de tillfälliga utställningarna i och utom huvudstaden.

Eventuellt .skulle det också tillkomma den nye intendenten att i eu framtid

i så stor utsträckning, som kunde förenas med hans huvudsakliga ämbetsåligganden,

biträda överintendenten vid utövandet av den officiella, hela

riket omfattande inregistrerings- och inspektionsverksamhet, som helt visst

skulle tillkomma nationalmuseet, därest, som antagligt vore, eu allmän konstvård

för riket i förening med en utvidgad fornminnesvård komme till stånd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kunfil. May.ts proposition Nr 92.

i enlighet med ett, på uppdrag av Kungl. Maj:t, av speciella fackmän under

utarbetning varande förslag.

På grund av vad sålunda anförts hemställde överintendenten, att Kungl.

Maj:t måtte till 1916 års riksdag avlåta proposition om uppförande å nationalmuseets

stat av ytterligare eu intendent med samma avlöningsvillkor och

övriga förmåner, som dittillsvarande intendenter åtnjöte, och med de tjänståligganden,

som av överintendenten angivits, ävensom att, därest sagda

intendentsbefattning beviljades av riksdagen, Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga

de förändringar i nationalmuseets stadgar, som därav föranleddes.

Med anledning av remiss avgav 1902 års löneregleringskommitté utlåtande

i detta ärende och tillstyrkte därvid bifall till överintendentens förslag angående

den föreslagna nya intendentsbefattningen och de åligganden, som

borde tillhöra dess innehavare, varvid dock kommittén föreslog, att bland

den nye intendentens åligganden upptoges skyldighet att själv ombesörja de

sekreterargöromål, som härflöte av hans verksamhet.

Vidare yttrade kommittén, att då till den föreslagne nye intendentens

åligganden även skulle, jämlikt det av överintendenten framlagda programmet,

höra att i angivna syften företaga nödiga tjänsteresor enligt överintendentens

bestämmande, kommittén ej ville underlåta att uttala den förvissningen,

att, om den nya befattningen komme till stånd, erforderliga föreskrifter

meddelades i syfte att begränsa statsverkets utgifter för resekostnader

till vad som kunde anses skäligt och för avsedda ändamål av verkligt

gagn.

Vid anmälan den 13 januari 1917 inför Kungl. Maj:t av nu berörda framställning

förklarade dåvarande departementschefen (Vill huvudtiteln, punkten

14), att de skäl, som anförts till stöd för framställningen, synts honom värda

allt beaktande.

Att stora mängder av staten tillhöriga konstverk, även av framstående slag, anförde

departementschefen, för det dåvarande måste magasineras endast på grund

av omöjligheten för nationalmuseets personal att kunna organisera och handhava

en depositionsverksamhet, sådan som överintendenten förordat, vore givetvis

ett missförhållande. Hans strävanden att göra statens konstskatter tillgängliga

för alla och tillse, att dessa konstnärliga värden finge göra sitt inflytande

gällande, inginge som ett viktigt led i hans program för museets omdaning

och verksamhet. Ej blott för dessa strävanden utan också för fullgörandet

av den verksamhet i övrigt, som överintendenten angivit i sitt yttrande och

som ävenledes åsyftade att göra vidare kretsar delaktiga av den bildning

konsten skänker och av det gagn den medför för många yrkesgrenar, utgjorde

tillkomsten av den föreslagna intendentsbefattningen en oundgänglig

förutsättning. På grund härav och under åberopande av vad löneregleringskommittén

anfört, ansåg sig departementschefen, även med tillbörligt beaktande

av sparsamhetens krav, böra föreslå, att framställning avlätes till

riksdagen i full anslutning till vad kommittén hemställt.

Aven i fråga om önskvärdheten av föreskrifter i syfte att begränsa statsverkets

utgifter för den nye intendentens resekostnader var departementschefen

ense med kommittén.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition Nr 92.

I anslutning till departementschefens tillstyrkan framlade Kungl. Maj:t

i statsverkspropositionen till 1917 års riksdag förslag om inrättande av en ny

intendentsbefattning vid nationalmuseum med de i berörda hänseenden angivna

arbetsuppgifter.

Riksdagen förklarade sig (Skr. nr 8, punkten 13) finna den begärda nya intendentsbefattningen

väl behövlig för de för densamma avsedda ändamål samt

biföll Kungl. Maj:ts förslag.

I vederbörande stadgar för nationalmuseum den 31 december 1921 (nr

867) angives omfattningen och arten av de arbetsuppgifter, som tillkomma

innehavaren av ifrågavarande intendentsbefattning, på följande sätt:

Den intendent, som förestår avdelningen för slottssamlingar och utom

museet deponerade konstverk, åligger dessutom:

att efter överintendentens närmare bestämmande omhänderhava den statens

konstsamlingar omfattande depositionsverksamheten från museet, för

så vitt dessa samlingar ej höra under annan myndighet;

att biträda överintendenten vid ordnandet och vården av statens konstsamlingar

å de kungliga slotten;

att vid förefallande tillfällen efter av överintendenten fastställd plan i

landsorten anordna från museet utgående utställningar ävensom låneutställningar

samt härmed i samband stående förevisningar, föreläsningar och

andra demonstrationer för allmänheten;

att i ovannämnda syften företaga nödiga tjänsteresor; samt

att deltaga i redigeringen av skrifter, utgivna av museet till främjande

av ett allmännare konstintresse.

Aret efter inrättandet av den nu omnämnda intendentsbefattningen eller

alltså vid 1918 års riksdag blev frågan om nationalmusei depositionsverksamhet

ånyo föremål för behandling inom riksdagen.

I en inom riksdagen väckt motion hade nämligen hemställts, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

under vilka förhållanden den inom nationalmuseum utövade dopositionsverksamheten

kunde utsträckas till att även omfatta kommunala hus

samt föreningslokaler, eller på vilket annat sätt genom statens förmedlingkonstens

alster kunde komma folkets bredare lager till godo i vidsträcktare

grad än vad då vore förhållandet och sedermera vidtaga de åtgärder, vartill

en sådan utredning kunde föranleda.

Denna motion remitterades till andra kammarens första tillfälliga utskott,

som över densamma lät inhämta yttrande från dåvarande chefen för nationalmuseum,

Richard Bergli. De av denne då avgivna yttrandena innehålla

ett flertal upplysningar av värde för frågans belysning, och jag anser mig

höra i korthet erinra om huvudinnehållet i detsamma.

Den nya intendentsbefattning, som vid 1917 års riksdag uppfördes på

ordinarie stat för nationalmuseum, är — framhåller Richard Bergh — ett

direkt uttryck för strävandet att i vidsträcktare grad föra museets konstskatter

så att säga ut i levande livet till uppbyggelse och glädje för folkets

bredare lager.

Frågan om

nationalmusei

depositionsverk

samhet vid

1918 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition Nr 92.

•lag liar i min framställning om inrättande av nämnda befattning som

min mening framhållit, att landsortsmuseerna i främsta rummet borde bli

föremal för den nye intendentens verksamhet. Till dessa museer skulle även

i de flesta fall förläggas de ambulerande utställningar, vilkas anordnande

taller på intendentens lott. Landsortens konstmuseer skola nämligen rätt

utvecklade kunna på ett långt mer effektivt sätt än hittills spela eu roll för

de hredare lagrens av vårt folk nationella och kulturella uppfostran. Denna

utveckling hoppas jag, att nationalmuseum skall kunna främja genom intendentens

ovan skisserade verksamhet, men helt säkert måste landsortens

konstmuseer, om deras verksamhet skall kunna bli varaktigt fruktbärande,

komma att ställa ökade krav även på ekonomiskt understöd från stat, kommun

och enskilda.

Därnäst bestämda att komma i fråga som ytterligare depositionsplatser

äro de kategorier av statens byggnader och institutioner, som redan förut i

deposition fått mottaga föremål ur statens samlingar — såsom universitetens

samlingar, ämbetsverk i Stockholm och i landsorten, legationshotell i utländska

huvudstäder, hovrättsbyggnader, länsresidens, i vissa bestämda fall

militära etablissement m. m.

Antalet av de konstföremål, som f. n. finnas undanställda på nationalmusei

vind och som efter behov kunna komma ifråga för depositionsvurksamhet,

är cirka 800 stycken, men därvid är att märka, att av dessa i allra

första hand ett urval skall göras för att komplettera de konsthistoriska serier

av konstföremål, som alltid böra finnas tillgängliga för forskare inom museet

eller i dess närhet, även om de icke iiro exponerade i de för allmänheten

avsedda lokalerna.

En i detalj utarbetad plan för fördelningen av de konstverk, som återstå,

sedan detta nödiga urval skett, skall uppgöras så snart den nye intendenten

under en till sommaren planerad inspektionsresa undersökt önskvärdheten

och möjligheten av depositioner på de till ett 30-tal uppgående platser, från

vilka ansökningar redan sedan länge föreligga.

Som jag och övriga medlemmar av nationalmusei nämnd på det allra

livligaste behjärta önskvärdheten av att de konstverk, som sedermera eventuellt

finnas disponibla, må kunna göras tillgängliga för vidare kretsar av

svensk publik, har nämnden diskuterat möjligheterna av att öka antalet av

de kategorier byggnader och institutioner, där depositioner kunde ifrågakomma,

i främsta rummet med tanke på skolorna, varifrån ett antal ansökningar

om lån av konstverk också under de sista åren inkommit. Nämnden

enades då om att dessa ansökningar tyvärr måste besvaras nekande dels emedan

antalet skolor vore så stort i förhållande till de depositioner, som kunde

ifrågakomma, och att rättvisa gränser här svårligen läte sig dragas, dels

med tanke på svårigheten att i skolorna bereda statens konstverk eu effektiv

kontroll, lämpligt skydd och vård bland ofta »klåfingriga» barnskaror

samt i byggnader, som icke alltid bereda ett förstklassigt skydd mot eldfara,

dels slutligen med tanke på att det redan finns en särskild förening, nämligen

»Föreningen Konsten i skolan», vilken sedan 20 år tillbaka på ett

synnerligen erkännansvärt sätt ägnat sig åt skolornas prydande.

Jag har genom inhämtande av vissa statistiska uppgifter fått nämndens

omdöme ytterligare bestyrkt. Antalet skolor — däri inräknade dels statens

högre allmänna läroverk, folkhögskolor, folk- och småskoleseminarier, kommunala

mellanskolor, högre folkskolor och folkskolor, dels av staten understödda

goss- och samskolor, enskilda mellanskolor, högre flickskolor, tekniska

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92. 9

skolor, lägre tekniska yrkesskolor samt andra fackskolor — utgjorde år 191 i

i runt tal 14,000 stycken, bland vilka det sålunda är uteslutet att kunna

åstadkomma en rättvis fördelning av museets disponibla konstbestånd sådant

som det med nuvarande inköpsanslag gestaltar sig. Även om jag sålunda

anser, att nationalmuseum för närvarande icke äger möjlighet att ställa originalkonstverk

till skolornas förfogande, har jag på nämndens tillstyrkan

beslutat, att såväl statens skolor som Föreningen Konsten i skolan med

derå skola äga rättighet att mot eu avsevärd prisnedsättning tillhandla sig

avtryck i kopparstick av nationalmuseum tillhöriga plåtar till största delen

graverade av svenska mästare.

Vad beträffar övriga av motionären föreslagna kategorier av depositionstagare,

eller kommunala lokaler såsom kyrkor och kommunalrum in. in.

samt föreningslokaler, gälla även här i stort sett samma synpunkter som i

fråga om skolor. Enligt statistik av 1917 voro antalet kommuner 2,512

stycken och församlingar 2,583 stycken. Det bleve sålunda ett försvinnande

litet antal även inom kategorierna kyrkor och kommunalrum som kunde

erhålla konstföremål från museet. Största möjligheter att mottaga depositioner

hava utan tvivel kyrkorna, då dessa dels i allmänhet erbjuda säkraste

skydd mot eldfara och dels sedan gammalt ofta äro försedda med konstnärlig

utsmyckning, vilket underlättar eu rättvis fördelning av museets

konstverk med religiöst innehåll mellan de kyrkor, som ännu äro i behov

av konstnärlig prydnad.

Vad slutligen föreningar beträffar, så omöjliggör deras stora antal i en

alldeles särskild grad eu rättvis fördelning av disponibla konstverk. Statistiken

för 1910 visar nämligen, att de ideella föreningarnas antal redan

detta år uppgick till över 21,000 stycken och vid 1914 års slut uppgingo

endast fackförbundens avdelningar till över 2,000 stycken; dessa kategorier

hava helt säkert sedermera väsentligt ökats. De lokaler, som disponeras av

dessa föreningar, torde dessutom sällan erbjuda det skydd mot eldfara och

den säkerhet för eu betryggande vård, som är det oundgängliga villkoret

för att jag inför Kungl. Maj:t skulle våga föreslå dem som förvaringsplatser

för staten tillhöriga konstföremål.

Ovanstående utredning, som dessvärre tvingar mig att — med undantag

för förslaget om en begränsad deposition i kyrkor — ställa mig avrådande

i fråga om det i motionen framställda önskemålet om en utvidgning av

nationalmusei depositionsverksamhet till vissa nya kategorier av mottagare,

är grundad på museets konstbestånd sådant det nu är och sådant det med

nuvarande inköpsanslag kan förmodas utveckla sig. Annorlunda ställer sig

naturligtvis saken, om från statskassan kan anslås medel, uteslutande avsedda

för i motionen angivet syfte. Samtidigt som jag med motionären vill

understryka vilken stor betydelse eu så utvidgad depositionsverksamhet kan

få, nödgas jag framhålla, att densamma torde komma att nödvändiggöra

en ytterligare tillökning av museets tjänstemannakår, då en intendent med

så vittomfattande arbetsuppgifter, som den nyligen tillsatte redan har, näppeligen

ensam kan utöva eu verksam kontroll över ett på ett mångdubbelt

antal platser fördelat konstbestånd.

Vad angår motionärens yttranden: Det skulle ju också kunna tänkas,

att ifrågavarande syfte skulle kunna nås genom att staten bidroge till de

kommuner eller ägare till offentliga lokaler, som själva anskaffade'' resterande

medel till inköp av dekorativa konstverk för offentligt utställande . vill jag

göra gällande, att ett genomförande av detta förslag helt säkert i hög grad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kutig!. Maj ds proposition Nr 92.

skulle befrämja de konstpedagogiska strävanden, som motionen avser att

gagna. I detta fall skulle nationalmuseum, i främsta rummet genom den

nye intendenten, på ett mångsidigt sätt kunna stå till tjänst, dels genom

att pröva ansökningar om dylika statsbidrag, dels genom att biträda ifrågavarande

kommuner och ägare till offentliga lokaler med inköp och placering

av konstverk m. m., en funktion som ju på det närmaste sammanhänger

med den nye intendentens konsulterande verksamhet.

Aven på annat sätt, främst genom den planerade ambulerande utställnings-

och föreläsningsverksamheten, kan nationalmuseets nye intendent bereda

de bredare lagren de bildningsmöjligheter, som bekantskap med god

konst skänker.

På grund av ovanstående får jag anföra, att nationalmuseets samlingar

med nu gällande stat för tjänstemän och för inköp av konstverk samt med

iakttagande av hänsynen till rättvisa fördelningsgrunder och betryggande

vård av konstverken visserligen endast i undantagsfall (i fråga om’ kyrkor)

torde kunna komma ifråga för den i motionen föreslagna vidgade depositionsverksamheten,

men att nationalmuseum, vars nämnd livligt beaktar de

av motionären framställda synpunkterna, på andra sätt dels genom att arbeta

för eu tidsenlig utveckling av landsortens konstmuseer, dels genom

tillhandahållande för billigt pris av tryck av museets kopparsticks-plåtar,

dels genom att granska till staten från kommuner och ägare till offentliga

lokaler inkomna ansökningar om bidrag till inköp av dekorativa konstverk

samt biträda vid inköp och placering av dessa konstverk, dels ock genom

anordnande av ambulerande utställningar och föredrag, skall kunna bidraga

till att konstens alster må komma folkets bredare lager till godo i vidsträcktare

grad än vad nu är förhållandet.

I ett senare yttrande anförde museichefen ytterligare vissa synpunkter på

frågan:

Genom den nyutnämnde intendenten ämnar jag göra en utredning över

landsortsmuseernas nuvarande organisation och behov i fråga om den konsten

berörande sidan av deras verksamhet för att sedermera efter samråd

med respektive museistyrelser till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

eu lösning i dess helhet av landsortsmuseernas organisationsfråga åtföljt av

en ekonomisk utredning angående eventuellt behövliga statsanslag.

Samtidigt som jag understryker vikten av ovan skisserade utveckling,

vilken ligger mig alldeles särskilt om hjärtat, vill jag dock hava betonat

att icke nationalmuseets hela konstpedagogiska verksamhet utåt bör inriktas

på landsortsmuseerna, då det helt naturligt icke är alla konstverk, vilkas

karaktär hänvisar dem till en placering i museer utan vilka genom hela

sin anda och stil skola göra sig bäst gällande på de kategorier av depositionsplatser

som jag förut angivit böra komma i fråga näst efter museer,

nämligen dels i statens ämbetsverk och därmed jämförliga institutioner

(eventuellt även kyrkor), vilka alla frekventeras av en stor allmänhet och av

alla lager av vårt folk, dels i vissa statens boställsvåningar, där konstverken

tack vare vederbörande boställsinnehavares representationsplikt bliva

tillgängliga under omständigheter, då de tjäna ett praktiskt syfte och kunna

tillsammans med rumsarkitektur och mobilier bilda en verklig konstnärlig

enhet, Skapandet av konstnärliga miljöer inom statens officiella ämbetslokaler

och i vissa representativa boställsvåningar, miljöer i vilka allt är avvägt

med möjligast bästa smak och stilkänsla måste, synes det mig, hava

eu stor uppfostrande betydelse i en tid som mer än någon föregående ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

märkt sig för bristande smak i sina rumsanordningar. Längtan efter en

pånyttfödelse i detta hänseende har vaknat, och det synes mig att nationalmuseum

har skyldighet att i vidsträcktaste mån på ett förebildligt sätt gå

denna till mötes, när det gäller statens byggnader och institutioner med

deras livliga frekvens av besökande.

I anledning av nu berörda motion samt de av museichefen avgivna utlåtandena,

yttrade riksdagen i skrivelse i ämnet den 11 maj 1918 (nr 201) följande.

I berörda av chefen för nationalmuseum avgivna yttranden har denne

bland annat framhållit önskvärdheten därav, att statens konstverk i lämplig

mån och på lämpligt sätt fördelades på olika landsdelar och därigenom komme

att verka väckande och uppfostrande på hela folkets konstsinne.

Vid övervägande av huruvida ett sådant önskemål kunde realiseras, hade

man först att taga under omprövning, om det kunde låta sig göra, att

några under nationalmusei vård stående konstverk på längre eller kortare

tid deponerades utom huvudstaden. Av de utav överintendenten avgivna

yttrandena framgår, att antalet av de konstverk, som för sådant ändamål

kunde komma i fråga, vore ett fåtal i förhållande till den mångfald samlingslokaler,

vilkas prydande med konstverk motionären avser, samt att frågan

om anordnandet av eu deposition av berörda art för närvarande vore

föremål för utredning från museets sida.

Beträffande de lokaler, som för ifrågavarande depositionsändamål skulle

kunna komma till användning, har nationalmusei chef i sådant avseende

särskilt framhållit landsortsmuseerna, vilka skulle kunna förmedla nationalmusei

samlingars popularisering. Såsom lämpliga lokaler för en sådan deposition

hava vidare i berörda yttranden nämnts kyrkorna; och synas riksdagen

jämväl eu del monumentalare skolbyggnader kunna för ändamålet

ifrågakomma. För utrönande av vilka lokaler inom landet, som ur säkerhets-

och eldfaresynpunkt kunna vara lämpliga såsom mottagare av konstalster

vid en utvidgad depositionsverksamhet av avsedda art, bör enligt

riksdagens mening en utredning verkställas.

I likhet med nationalmusei nämnd anser emellertid riksdagen även andra

åtgärder uti motionens syfte böra vidtagas, nämligen tillhandahållande i

vidsträcktare omfattning av goda reproduktioner till billiga priser, lämnandet

av sakkunnigt biträde åt kommuner och andra ägare av offentliga

lokaler vid inköp och placering av konstverk samt ambulerande utställningar

och föredrag.

Tillika vill riksdagen i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att

det för konstens popularisering är av synnerlig vikt, att studiecirkel- och

föreläsningsverksamheten i möjligaste mån utnyttjas för att väcka intresse

och förståelse för de skönhotsvärden, som de konstalster besitta, vilka på

sätt ovan angivits kunna bliva tillgängliga för en större allmänhet.

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda, i vilken omfattning och under vilka betingelser den inom

nationalmuseum utövade depositionsverksamheten kunde vidgas, samt på

vilka andra sätt genom statens förmedling konstens alster kunde komma

folkets bredare lager till godo i vidsträcktare grad än vad då vore förhållandet,

och sedermera vidtaga de åtgärder, vartill eu sådan utredning kunde

föranleda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts proposition Nr 92.

^krafteTvId Något anslag för anställande av biträde åt den nye depositionsintendenten

depositions- ansågs i samband med tjänstens inrättande icke nödvändigt, enär under de

avdelningen, första åren av hans verksamhet Hera arbetskrafter för detta arbetsområde

icke syntes vara av behovet påkallade. Vid framläggande av förslag om

anslag till nationalmuseet för budgetåret 1923—1924 hemställde emellertid

(iverintendenten och chefen för museet om anslag till ökad arbetskraft vid

den nya avdelningen för depositionsverksamheten. Då framställningen icke

föranledde någon proposition till riksdagen, förnyade museichefen sin begäran

i skrivelse den 31 augusti 1923. I fråga om museets depositionsverksamhet

och därmed sammanhängande arbete yttrade museichefen:

De fem år som gått, sedan platsen tillsattes, kunna minst av allt betecknas

som ofruktbara för avdelningens vidkommande. Depositionsarbetet

bär fortgått genom ordnandet av estetiskt vårdad miljö i offentliga lokaler,

exempelvis beskickningshusen i London och Hälsingfors, statsrådsberedningen,

utrikesdepartementet, utrikesministerhotellet samt ett flertal landshövdingsresidens.

Verksamheten liar även tagit sig uttryck i anordnandet av vandringsutställningar

och kulturmässor ävensom genom propaganda i pressen och

småskrifter.

Täta inspektionsresor till depositionsorterna ha företagits. I samband med

dessa resor ha hållits föredrag och visningar. Hjälp i råd och dåd har

lämnats konstmuseerna i landsorten. Av dessa liar konstavdelningen i

Östergötlands museum i Linköping ordnats personligen av depositionsintendenten.

Moderna katalogsystem ha påbörjats vid slottssamlingarua, där även nvordningsarbeten

ha företagits. För allt detta, vartill även kommer skötseln

av löpande ärenden och korrespondens, har avdelningsförcståndaren ej kunnat

påräkna ordinarie hjälp. Då verksamheten inom avdelningen sålunda nu

utvecklats till denna punkt, är ett ytterligare framskridande i denna riktning

otänkbart utan ökad arbetskraft. Dessutom kunna ej heller avdelningens

båda huvudområden — slottssamlingarua och depositionsverksamheten —

längre hållas på nuvarande nivå utan regelbunden hjälp. Slottssamlingarua

ha i samband med de löpande ärendena hittills kunnat förvaltas utan andra

krav än övervakandets; nu då arbetet med dessa samlingars konservering

påbörjats, kräva samlingarna ständigt ökad uppmärksamhet och i vissa fall

förnyad vetenskaplig bearbetning, varigenom allt större del av avdelningsföreståndarens

tid åtgår till forskning i arkiv och samtida konsthistoriskt

material.

Skulle Kungl. Maj:t på grund av det nuvarande ekonomiska läget anse

sig icke kunna hos riksdagen äska anslag för behövlig hjälp åt depositionsintendenten,

tvingas jag att avsevärt inskränka nationalmusei verksamhet

inom denna avdelning. Att slottssamlingarnas vård ej får på minsta vis

åsidosättas anser jag självfallet. Således bleve det depositionsverksamheten,

innefattande vandringsutställningar, konst upplysning och konstpropaganda,

som måste reduceras.

Det vore synnerligen beklagligt, om detta skulle behöva bli fallet vid eu

tidpunkt, då intresset börjat vakna runt om i landet, och man blivit förvissad

om att denna gren av museets verksamhet svarar mot ett verkligt behov.

Vida kretsar av vårt folk ha kommit till medvetande om att konsten icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung1. Maj:ts proposition Nr 92.

blott är till stundens glädje utan ett medel till personlig och nationell bildning.

Nationalmuseum har hittills sökt tillgodose detta växande behov med

all kraft och med alla de medel, som dess samlingar samt dess tjänstemäns

kapacitet och personliga intresse tillåtit. Betydelsefulla resultat ha redan

åstadkommits på detta område. Dessa resultat utgöra dock blott eu början,

och för verksamhetens fortsättande kräves, såsom jag i det föregående sökt

påvisa, ökad personal vid avdelningen.

För att sålunda effektivt lätta arbetsbördan för avdelningens föreståndare

och möjliggöra en fortsatt verksamhet enligt de linjer, som hittills följts,

svnes mig vara erforderligt, att en amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde

anställas vid avdelningen. Härvid är det av vikt, att amanuensen bestrider

daglig tjänstgöring. Enbart depositionsintendentens täta tjänsteresor, under

vilka denne är förhindrad att sköta avdelningens löpande göromål, hänvisa

till nödvändigheten av, att amanuensen erhåller daglig tjänstgöring. Ett

skrivbiträde synes mig erforderligt med hänsyn till det omfattande arbete

av mindre kvalificerad art, som är nödvändigt för varje företag, såväl vanliga

depositioner som anordnandet av kulturmässor, vandringsutställningar etc.

Kungl. Maj:t gjorde icke någon framställning i ämnet till 1924 års riksdag,

men i anledning av inom riksdagen väckt motion anvisade riksdagen

för budgetåret 1924—1925 ett extra reservationsanslag av 1,200 kronor för

beredande av skrivhjälp åt depositions- och reseintendenten. Riksdagen (skr.

nr 8 A, punkten 11) förklarade, att anslaget icke avsåge något nytt ändamål utan

fastmer vore att betrakta såsom nödvändigt för upprätthållandet av en organisation

och verksamhet, som redan vunnit riksdagens godkännande.

I skrivelse den 16 augusti 1924 hemställde museichefen, under erinran

om föregående framställningar i ämnet, om anslag för budgetåret 1925—

1926 med respektive 1,200 kronor och 2,652 kronor till avlönande av ett

skrivbiträde och en amanuens å museets avdelning för slottssamlingar och

depositioner. Museichefen anförde bland annat följande:

Med den vittutgrenade verksamhet, som nämnda avdelning bär och som

irör det nödvändigt för avdelningschefen att företaga täta resor i landsorten,

kvarstår behovet av ytterligare en medhjälpare med vetenskaplig konsthistorisk

skolning, som kan biträda honom såväl vid vården av slottssamlingarna

som vid anordnandet av vandringsutställningar.

Sedermera anhöll museichefen i skrivelse den 18 november 1924, under

framhållande av att biträde av amanuens ständigt erfordrades å avdelningen

samt att arbetsbördan för skrivbiträdet fullt motiverade hennes likställande

med andra vid museet anställda skrivbiträden, om anslag till en

amanuens med ständig tjänstgöring å 5,304 kronor och till ett skrivbiträde

med 2,160 kronor.

Vid anmälan av denna framställning inför Kungl. Maj:t den 2 januari 1925

yttrade (VIII huvudtiteln, punkten IT) dåvarande departementschefen följande:

Verksandieten å museets avdelning för slottssamlingar och depositioner

har numera utvidgats så, att biträde åt intendenten är av nöden, om arbetet

skall kunna fortgå i önskad omfattning. Riksdagen har redan i handling

vitsordat behovet av ökade arbetskrafter genom att bevilja medel till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Intendenten

Strömboms

utredning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

skrivhjälp åt intendenten. Emellertid kan denna hjälp icke anses tillräcklio-.

Intendentens arbete har blivit så omfattande, att han lämpligen bör befrias

från löpande göromål av enklare beskaffenhet såsom diarieföring, uppgörande

av förteckningar och dylikt. Därtill kommer, att befattningens innehavare,

om han skall på tillbörligt och effektivt sätt fullgöra sin uppgift, endast

i begränsad omfattning kan utföra sina åligganden å tjänsterummet. På

grund av de ofta förekommande resor, intendenten har att företaga, är det

givetvis av behovet påkallat, att under hans frånvaro någon tjänsteman

finnes å avdelningen för handläggande av mindre och löpande ärenden. Intenden

bliver i annat fall vid återkomsten från resorna så överlupen med

best} i av foimell och administrativ beskaffenhet, att det är honom omöjligt

att ägna erforderlig tid åt sin huvudsakliga verksamhet, nämligen planerandet

av konstpropagandan i landet. Att från någon annan av museets avdelningar

skaffa tillfällig hjälp, kan icke påräknas. Erhåller däremot avdelningen

en permanent förstärkning av arbetskrafterna, torde intendenten

kunna befrias från skötseln av en del av de löpande ärendena. I fråga om

inrättandet av eu direkt amanuenstjänst, vare sig med hel eller halv tjänstgöiing,

ställer jag niig tveksam. Tills vidare och innan större erfarenhet

vunnits i avseende å arbetets omfattning, vill jag inskränka mig att förorda,

att till museichefens förfogande ställes ett belopp av 2,650 kronor till förstärkning

av arbetskrafterna å depositionsavdelningen, med vilket belopp

museichefen må på lämpligaste sätt söka tillgodose det förefintliga behovet.

Aven om avdelningen erhåller medel till en dylik förstärkning av arbetskrafterna,

kvarstår behovet av ett särskilt biträde till skrivhjälp och andra

mindre krävande göromål. Av museichefen framhålles, att det nuvarande

skrivbiträdet har ett arbete, som skulle motivera en högre avlöning än som

möjliggöres med ett anslag på 1,200 kronor. Jag anser icke skäl föreligga

att nu förorda någon ökning av anslaget för budgetåret 1925—1926, helst

frågan härom var föremål för prövning så sent som av 1924 års riksdag

därvid det nu utgående beloppet fastställdes.

För tillgodoseende av depositionsavdelningens behov i nu berörda hänseende

torde således för nämnda budgetår erfordras anslag å respektive

2,650 och 1,200 kronor eller sammanlagt 3,850 kronor. Det skulle visserligen

kunna ifrågasättas, huruvida icke, då onekligen ett konstant behov

härutinnan föreligger, erforderliga medel böra tillföras museets ordinarie

anslagspost till avlönande av icke-ordinarie befattningshavare. Då emellertid

depositionsavdelningens administration ännu icke torde få anses hava vunnit

sådan stadga, att man kan bestämt överblicka det erforderliga personalbehovet,

synes mig försiktigheten bjuda att tillsvidare räkna med vederbörande

ersättningars utgående av särskilda extra anslagsmedel.

I anslutning till departementschefens tillstyrkan föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen att till förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmuseets avdelning

för depositioner och slottssamlingar för budgetåret 1925—1926 anvisa

ett extra anslag av 3,850 kronor. Framställningen bifölls av riksdagen,

lör budgetåret 1926 1927 utgår för enahanda ändamål ett anslag med

samma belopp.

Såväl liksdagens ovanberörda skrivelse som det livliga intresse, som från

landets skilda delar kom nationalmusei depositionsverksamhet och konst
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

propaganda till del, föranledde museichefen att uppdraga åt intendenten för

museets avdelning för depositioner och slottssamlingar, til. doktor S. Strömbom

att avgiva eu redogörelse för nämnda avdelnings utveckling jämte eu

plan för arbetets bedrivande under den närmaste framtiden. Den av Strömbom

i detta hänseende verkställda utredningen är av så stort allmänt intresse

och av eu sådan betydelse för den fortsatta utvecklingen av den verksamhet,

varom här är fråga, att jag anser mig böra redogöra för det huvudsakliga

innehållet i densamma.

Inledningsvis anför- Strömbom:

År 1927 hava 10 år förflutit sedan på riksdagens beslut nationalmuseum

utökades med eu fjärde avdelning, administrativt benämnd avdelningen för

slottssamlingar och depositioner. Frånsett vården om slottssamlingarna, i

vilket fall den nye intendenten kunde följa eu redan utformad arbetspraxis,

innebar sysslan att från grunden dana en ny funktion i svenskt kulturliv.

Denna funktion var visserligen ett uttryck för nationalmusei allmänna strävan

utåt men innebar samtidigt eu sådan utvidgning och specialisering av denna,

att arbetet måste betraktas som eu uppgift av helt nydanande natur. Richard

Bergh formulerade uppgiftens innebörd sålunda: »Ätt skapa ett levande förbindelseled

mellan konsten och konstlivet landet runt».

Det tillhör icke mig att på förhållandenas nuvarande ståndpunkt uttala

mig om, huruvida nationalmusei nya avdelning under det snart tilländalupna

decenniet lyckats förverkliga Berghs betydelsefulla avsikt. D lider alla förhållanden

må emellertid hänvisas till de hittills uppnådda resultaten, som

tyda på att denna del av museets arbete är på väg att för vårt land bli eu

kulturfaktor av levande betydelse. Det förefaller mig också som om våra

erfarenheter från verksamheten nu vunnit den giltighet, att en arbetsplan

kunde uppdragas för de närmaste åren framåt.

Avdelningens båda verksamhetsområden, som ju icke äga egentligt organiskt

sammanhang, ställa i det hela fullkomligt olikartade krav på arbetsledaren.

Förvaltningen av slottssamlingarna, en lokalt och sakligt begränsad

museal uppgift, innefattar väsentligen övervakande av föremålens tillstånd,

deras säkerställande genom konservering, deras planmässigt historiska och

konstnärliga anordning, katalogisering samt därmed förenade studier i arkiv,

bibliotek och konstsamlingar. Slutligen har intendenten också att uppmärksamma

de tillfällen till lämpliga nyförvärv, som erbjuda sig.

Arbetet på att väcka och sprida konstbildning ute i landet, intendenturens

andra verksamhetsgren, kan däremot ej bedrivas efter ett en gång från

början fastställt detaljprogram. Som uppgift är arbetet obegränsat, närmast

en musealt-pcdagogisk verksamhet, vars mening och framgång helt beror på

den levande kontakt, som kan tänkas uppstå mellan ledaren och allmänheten.

— Vägarna att nå denna kontakt äro bestämt anbefallda redan i Richard

Berghs ovanberörda skrivelse av den 30 sept. 1915, vari han gör framställning

om uppförande av denna intendentsbefattning å staten för museet.

Den däri framlagda planen, som i hög grad var ett uttryck för sin upphovsmans

generösa konstnärsnatur, visade sig snart för den vid detaljarbete

och praktiska miljöförhållanden mera förfarne museimannen innebära ett

framtidsarbete, där enbart grundläggningen skulle kräva åratal. Dock motsvarade

den, såsom erfarenheten senare skulle bestyrka, i hög grad utvecklingens

krav. Den för avdelningsf örestån daren senare fastställda instruk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

tionen ansluter sig likaledes i huvudsak härtill, ehuru sysslan där på ett par

punkter beskurits. Instruktionens knapphändigt formulerade punkter måste

emellertid i långt högre grad än för museets övriga avdelningar endast i

största allmänhet ange depositionsarbetets mångfaldiga innebörd.

Av nedan följande redogörelse torde framgå, att avdelningens verksamhet

redan från .början trots då rådande kristid och konjunkturförsämringar inriktades

på att efter hand realisera hela det av Richard Bergh skisserade

programmet, och att detta efter hand i överensstämmelse med dennes avsikt

utvecklats till en omfattning, som kräver icke blott en ledares krafter utan

eu hel egen organisation.

Strömbom övergår härefter till redogörelsen för den hittills bedrivna verksamheten

på avdelningens olika områden och yttrar sig först om slottssamlingarna,

katalogarbetet därstädes och dessa samlingars museala utnyttjande:

Slottssamlingarna.

Dessa^ utgöras av de statens konstföremål, vilka förvaras på Stockholms,

Haga, Ulriksdals, Drottningholms, Gripsholms, Rosersbergs och Strömsholms

slott, De äro förtecknade uti inventarier efter de resp. slotten och omfatta

f. n. 5,952 nummer. Enbart Gripsholms galleri, vilket som bekant är en av

världens största porträttsamlingar, utgör 1,986 nummer. (Nationalmusei

inventarium över museets gallerisamling upptar 2,541 nummer.)

Slottssamlingarna, liksom varje annan tavelsamling, kräva eu jämn vård,

helst som de till största delen förvaras i lokaler, där det visat sig svårt att

skydda dem mot mänsklig och klimatisk åverkan. Intendenten har genom

så täta inspektionsresor, som ansetts behövligt, sökt sörja för deras vård och

museala ordning. Av de båda större slottssamlingarna, å Drottningholm

och Gripsholm, förvaras den senare i helt oeldade och i övrigt på grund av

byggnadens ålderdomliga beskaffenhet för musealt bruk mindre tjänliga

lokaler. På Drottningholm hade den exponerade delen av samlingarna tidigare

skadats av direkt solstrålning och fukt, det magasinerade tavelförrådet

hade farit mindre väl på slottsvindarna eller i mörka, källarlika rum. Sedan

slottet genom införandet av värmeledning tillförsäkrats relativt jämna fuktighets-

och temperaturförhållanden samt på lämpligt vis skyddats mot alltför

starkt solljus, torde man emellertid få anse, att Drottningholms tavelsamling

befinner sig i för densamma så till vida sunda omständigheter, att

man ej behöver befara, att nya skador skola uppstå genom klimatisk åverkan.

Däremot ha de förändrade yttre betingelserna ej kunnat neutralisera de förintande

krafter, som äldre skadegörelse släppt lösa. Som tidigare vid upprepade

tillfällen påpekats, är snar konservering här av nöden. De på vindar

och i garderober magasinerade målningarna ha under senare år inflyttats till

nationalmuseum, där de i samband med deposition ute i landet blivit nödigt

konserverade. Samlingarna på Drottningholm ha sedan 1922 ytterligare

förstorats genom den deposition bestående av 515 konstföremål, varmed

nationalmuseum bidragit till det sagda år därstädes bildade teatermuseet.

Inom Gripsholmssamlingen hade som bekant fuktens och köldens förstörelseverk

för någon tid sedan nått så långt, att ett vittomfattande, under

flera år behövligt konserveringsarbete måste igångsättas, vartill riksdagen nu

i fem perioder beviljat extra anslag. I innevarande stund äro de svåraste

skadorna botade, men ännu återstår mycket att sätta i stånd, innan samlingen

kommer i det skick, som är förenligt med principerna för modem

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

museivård. I sammanhang med restaureringen har också en planmässig

fotografering av samlingarna påbörjats, en för modern uppfattning oundgänglig

säkerhetsåtgärd, som tidigare företagits endast med en liten del av

samlingen.

Under diskussionen om de skadade Gripsholmstavlorna framställdes både

från riksdag och regering önskemål om att sådana åtgärder skulle vidtagas

inom slottet, att tavelsamlingen för framtiden skyddades för de ogynnsamma

fukt- och temperaturförhållanden, som råda alltsedan den egentliga borgen

upphört att bebos. Under de år som gått sedan dess, har från nationalmusei

sida också arbetats på att i detta avseende nå ett bättre sakernas

tillstånd. Sedan genom preliminära undersökningar framgått, att eu elektrisk

uppvärmningsanordning skulle ur alla synpunkter häst tjäna sagda

syfte, fick intendenten av museichefen i uppdrag att söka intressera vattenfallsstyrelsen

för att anställa nödiga experiment inom slottet. Tanken

väckte inom vattenfallsstyrelsen den största förståelse, ja, det visade sig till

och med att chefen för Älvkarleby kraftverk, överdirektör Borgquist, redan

tidigare på sitt håll utarbetat ett idéprogram i samma riktning. Tack vare

ett sådant intresse och tillmötesgående från detta verks sida kunde experimenten

utan kostnader för nationalmuseum påbörjas redan under vintern

1922 och ha sedan pågått ända till 1925.

Det teoretiska resultatet, som Älvkarlebyverkets termo-elektriska expert,

ingenjör Frits Jacobsson, utarbetat i samråd med undertecknad, föreligger

nu i »Tekniska meddelanden från Kungl. Vattenfallsstyrelsen Ser. E. N:r

11.» — Då såväl praktiska rön som teoretiska kalkyler från dessa experiment

ge vid handen, att en elektrisk uppvärmningsanordning av de ovan

berörda lokaliteterna inom Gripsholms slott skulle utan egentlig risk för inredning

och samlingar och för en måttlig kostnad kunna åstadkomma den

önskade jämnheten i temperatur- och fuktighetsförhållanden därstädes, anser

jag med hänvisande till nämnda publikation önskvärt att åtgärder kunna

vidtagas för att en sådan värmeledning indrages i de rum på Gripsholm,

där statens konstsamlingar äro förvarade.

Katalogarbetet.

Det för slottssamlingarnas bearbetande och vård nödvändiga katalogsystemet

har sedan 1880 talet utgjorts av:

1) kortfattade förteckningar (liggare) i nummerföljd,

2) vetenskaplig katalog (lappkatalog),

3) konstnärsregister samt

4) journal över förflyttningar och överföringar.

Till detta katalogsystem, som vidare utarbetats, har sedan 1917 för statens

porträttsamling fogats en alfabetisk personkatalog, försedd med fotografiska

avbildningar i format 18X24 cm. Denna katalog är f. n. under

arbete. Då den emellertid bl. a. innefattar konsekventa uppgifter angående

föremålens ursprung, vilket kräver grundliga arkivforskningar, torde den

först om några år bli möjlig att slutföra.

Någon officiell tryckt katalog över Gripsholmssamlingen har från museets

sida ännu ej utgivits och har knappast ansetts behövlig, så länge på privat

initiativ tryckta förteckningar (Eichorn-Ekenstierna, G. Nordensvan, N. Sjöberg)

tillhandahållits allmänheten. Men sedan dessa utgått ur bokhandeln,

har frånvaron av en officiell katalog känts som en allvarlig brist, som med

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 78 höft. (AV 92.)

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

det snaraste måste avhjälpas. En sådan katalog har också inom avdelningen

utarbetats och är f. n. under tryckning. Den äldre, av förutvarande överintendenterna

Folcker och Looström författade vägledningen i slottet har

utgivits dels i nya svenska upplagor dels i fransk översättning.

I samband härmed kan jag ej underlåta att med varmaste erkännande

nämna den utförliga vägledning i porträttsamlingen, som förre intendenten

Göthe på särskilt uppdrag av museichefen och med särskilt statsanslag författat

och utgivit. — Rörande statens konstsamling på Drottningholm saknas

varje tr3Tckt katalog. Med hänsyn till den starkt ökade besöksfrekvensen

på detta slott anser jag lämpligt att snarast få tillfälle att utarbeta en

sådan katalog.

En annan sida av slottssamlingarnas publicitet, som ännu lämnar åtskilligt

att önska är försäljningen av vykort och fotografier, som på Gripsholm

fortfarande ligger helt i privata händer. På museichefens uppdrag har

undertecknad emellertid vidtagit nödiga förberedelser för att denna försäljning

inom kort skall kunna ordnas tillfredsställande och i enlighet med

vad fallet är inom nationalmuseum.

Slottssamlingarnas museala utnyttjande.

I samband med depositionsintendentens arbete för de statliga konstsamlingarnas

allt vidare utnyttjande har också verkats för att sätta allmänheten

i lämplig kontakt med de historiska och konstnärliga värden, som slottssamlingarna

hysa. Varje år besökes t. ex. Gripsholm av tusentals personer.

Ej minst är slottet och dess samlingar en omtyckt mötesplats för skolresor

från snart sagt landets alla delar. Likaledes ha under senare år Arbetarnas

bildningsförbund och andra studiecirklar brukat anordna gruppbesök på

slottet. I mån av tillgång på personal har avdelningen sökt tillmötesgå

de ansökningar om museal visning, som gjorts för dessa besök, vilka ju

ofta saknat varje initierad ledning. I vissa fall, där det rört sig om kontingenter

på flera hundra skolbarn, som ägnat slottet högst ett par förmiddagstimmar,

har det visat sig ogörligt eller meningslöst. Vad som emellertid

alltmera tydligt framgått som ett radikalt önskemål vore att söka orientera

dessa besöksgruppers ledare inom slottet och dess samlingar. I det

syftet ha visningar och föredrag ordnats för såväl lärare som andra ungdomsledare.

Detta har skett dels i mera fristående form, dels i samband

med kurser och möten, som förlagts till slottet eller dess omgivningar.

Jag ber här få påminna om det besök, som avlades 1921 av »Svenska

Modersmålslärarnas Förening» eller »Goodtemplarnas Föreläsningsförening»,

vars stora möte sommaren 1924 avhölls i slottet, eller de 1925 av Svenska

Dagbladet anordnade Gripsholms-dagarna.

Den mest omfattande av dessa kurser på Gripsholm har emellertid hittills

varit den, som den 28 juni—7 juli 1922 på avdelningens initiativ anordnades

av skolöverstyrelsen i samarbete med riksmarskalksämbetet och

nationalmuseum. De regelbundna deltagarna, som uppgingo till närmare

80, bestodo av historielärare från de allmänna läroverken, seminarierna och

elementarläroverken för flickor. Kurserna voro inriktade på Wasa-tidens

kulturella och politiska historia, där föreläsningsserier höllos bland annat av

professorerna Gottfrid Carlsson, Eli Heckscher och K. B. Westman. Allmänt

har sedan från deltagarnas sida uttalats det största erkännande för

nationalmusei initiativ i detta fall. Under de 10 dagar kursdeltagarna fingo

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. May.ts proposition Nr 92.

vistas på slottet, blevo de icke blott intimt hemmastadda med den åldriga

byggnadens arkitektur och med samlingarna. Som det sedan framhållits

—- för många skänkte dessa Gripsholmsdagar en långt mera konkret och

levande föreställning än de hittills ägt om Wasatidens förhållanden.

De erfarenheter, som gjorts vid dessa kurser och möten, synas mig uppmuntra

till en vidare och mera planmässig verksamhet i riktning att i högre

grad än förut göra slotten och deras samlingar, framförallt Gripsholm, till

härdar för historiskt och konstnärligt bildningsarbete. Med de fonder av

levande svensk tradition, av stark stämning, med de samlingar av nationellt

och europeiskt värde, som slotten hysa, verka de i hög grad fostrande på

vårt folks konstsinne och historiska medvetande. Jag är därför övertygad

om att det skulle bli av stor framtida betydelse, om nationalmuseum varje

år kunde särskilt på Gripsholm organisera eller ta initiativ till sommarkurser

av såväl populär som rent vetenskaplig natur.

Efter att hava redogjort för de skyldigheter, som stadgeenligt tillkomma

depositionsintendenten och lämnat en tablå, utvisande handlagda depositionsärenden

åren 1867—1925 samt tjänsteresor i avdelningens ärenden 1918—

1925, till vilken tablå jag nu tillåter mig allenast hänvisa, övergår Strömbom

till att redogöra för den del av sin verksamhet, som avser den egentliga

depositionsverksamheten och som Strömbom benämner »konstens decentralisering».

Härom yttrar Strömbom till en början:

»Konstens decentralisering.»

Arbetet med att på lämpliga ställen utanför centralmuseet placera statens

disponibla konstsamlingar har betraktats — med allt vad som därmed sammanhänger

— såsom avdelningens huvuduppgift. Tanken på att staten

borde förvärva konstverk för att därmed pryda andra offentliga lokaler än

statsgalleriet är äldre än den nuvarande museibyggnaden. Redan vid riksdagen

1856—58, då debatten rörde sig om konstinköpsanslag till det blivande

nationalmuseum, hade Riksens Ständer uttalat den åsikten att förutom

till nationalmuseum dit verken av det högsta konstvärdet borde komma,

borde för statens räkning förvärvas konstverk, vilka, utan att äga detta

högsta värde, kunde användas till prydnader i kyrkor, ämbetsrum m. m.

Denna sunda tanke har till helt nyss fått vänta på sitt förverkligande. Om

man frånser vissa förvärv för legationsbyggnader, har statens konstinköp

tills för några år sedan endast tillgodosett nationalmuseum. Men det överskott,

som statens konstmuseum efter hand kommit i besittning av, har i

form av depositioner kommit andra institutioner till godo.

Nationalmuseum har allt ifrån sin första tid om också i mera blygsam

omfattning låtit »den offentliga miljön» i form av depositioner bli delaktig

av statens konstsamlingar. Länge rörde det sig emellertid såsom vid de omfattande

depositionerna av år 1887 blott om av museiledningen såsom konstnärligt

undermåliga utgallrade verk. Vid det angivna tillfället hade tavlorna

som bekant klasserats efter konstnärlig kvalitet. De, som tillerkänts

enbart dekorativa värden, fördelades på kungl. slott och ämbetsverk, de

konstnärligt något mera värdefulla kommo landsortsmuseerna till godo.

Nationalmuseum hade efter ett halvt sekels tillvaro nått samma läge som

så många andra jämnåriga konstmuseer ute i Europa: överlastade utstå!!-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

ningslokaler och yindsmagasin. Det ofruktbara i den allt mera tilltagande

magasineringen av konstverk hade emellertid markerats redan av 1905 års

statsrevisorer, som påpekat lämpligheten av att för den offentliga miljön

utnyttja dessa konstnärliga värden. Museinämnden förklarade sig i princip

ej oense härmed men ansåg sig böra avböja den gjorda framställningen.

Detta som bekant av det enkla och sakliga skälet, att museets dåvarande

personal ej möjliggjorde den nödiga kontrollverksamhet, som eu ^distribuering

av vindssamlingarna skulle krävt. Under alla förhållanden tilltogo

depositionerna något de följande åren. Tio år senare krävdes eu radikal

omläggning av hela depositionsverksamheten både från museiledningens sida

och av starka röster utifrån. Staten borde planmässigt sörja för att dess

rörliga konstkapital komme hela landet till godo. I detta sammanhang må

påminnas om Georg Paulis väckande uppsatser »Konstens socialisering» och

»Estetisk ekonomi» (1915). Utan tvivel formulerade dessa agitatoriska artiklar

något, som var fullt konsekvent med den då ledande konstnärsgenerationens

socialt betonade syn på problemen. »Skönhet för alla» (Ellen

Key), »Konsten åt folket» (Hjälmar Branting), »Konstens socialisering»

(Georg Pauli) och dessa paroller med det agitatoriska slagordets mer eller

mindre patetiska klang, som utgingo från tidens radikala kulturkretsar,

vittna alla om epokens växande tro på konstens samhällsvärde. Det skulle

visa sig, att den önskan hos en generation, som dessa slagord uttrycka, var

något, som motsvarade framtidens medvetna behov.

Att kravet på »konstens decentralisering» blev brännande i och med genomförandet

av nationalmusei omorganisationsplan, berodde väl innerst på

att de voro uttryck för samma konstsociala åskådning. Men den praktiska

förutsättningen för den livliga depositionsverksamhet, som sedan följt,

hängde samman med den nya utställningsprincip, som i och med omorganisationen

genomfördes inom statsgalleriet: en glesare anordning av föremålen.

Antalet konstverk, som genom denna sovring ej längre behövdes

inom museet, uppgick till åtskilliga hundratal. Härtill kommo de målningar,

som sedan längre tid tillbaka varit magasinerade på musei vindar och i

slottens förråd. Inalles utgjorde den för depositioner tillgängliga samlingen

dryga två tusental nummer. Senare har denna samling betydligt ökats genom

det stora inköp, som gjordes 1922—24 av »Nämnden för stödjande av

den konstnärliga verksamheten i Sverige» (i denna skrivelse benämnd »Konstnärshjälpen»)

och som Kungl. Maj:t genom skrivelse den 24 april 1924

överlämnade till museet för lämplig utplacering. Denna samling utgjorde

inalles 519 nummer.

Redan den år 1918 tillgängliga depositionssamlingen var mycket skiftande

till konstnärlig kvalitet och ämnenas art — allt ifrån konstverk av högt

musealt värde till tavlor av enklaste dekorativa förtjänster. Redan från

början uppgjordes av intendenten Wettergren en administrativ plan över

den ordning, i vilken olika kategorier av depositionsansökningar skulle lämnas

företräde. Likaledes uppskiftades de för deposition tillgängliga samlingarna

i kvalitetsgrupper. För museernas räkning reserverades senare

några hundratal nummer av den konstnärligt eller konsthistoriskt värdefullaste

delen, därav slutna samlingar, hopställda med tanke på olika landsdelars

egenart och konstbehov.

Flertalet av de ansökningar, som inkommit och behandlats, har som man

kunde vänta gällt depositioner i residens, legationsbyggnader och andra

ämbetslokaler, i mindre utsträckning landsortsmuseer. Arbetet med deposi
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

tioner i egentlig mening har alltså under dessa år i hög grad tagit intendentens

tid. Den enklaste estetiska ekonomi kräver att varje konstverk får

den plats, där det bäst behövs och där det bäst kan verka. Man måste utgå

från att varje mera betydande deposition kräver personlig lokalkännedom

från nationalmusei sida. Att därför utan ingående kännedom om förhållandena

ute i landet och efter en enbart formellt konsekvent plan distribuera

den konstsamling, som fanns disponibel 1918, hade varit att från

början låta den nya avdelningen förfela sin uppgift.

Utom av nödiga inspektioner av redan utlånade konstverk ha intendentens

resor runt om i landet föranletts av ansökningar om depositioner.

Under dessa resor har han studerat de lokala förhållanden, som kunna vara

av vikt för depositionsverksamheten, förbindelser ha sökts ej blott med museernas

ledning och personer i officiellt inflytelserik ställning utan också

med bildningsföreningar och kulturellt intresserat folk, som kunde tänkas

bidraga till förståelsen för nationalmusei strävanden. I den mån som förbindelser

och verksamhet under årens lopp utvecklats, har också behovet

av resor tilltagit.

Strömbom redogör härefter i allmänna drag för hittills vidtagna åtgärder

för depositioner i väsentligen dekorativt syfte:

Konstdepositioner av dekorativ karaktär har visat sig synnerligen begärliga.

Den princip, som blivit den reglerande, då det gällt att tillmötesgå

sådana depositionsansökningar, har med iakttagande av gällande bestämmelser

helt naturligt måst vara allmännjdtans, d. v. s. att konstverken

måtte i största möjliga mån bli till prydnad för en verkligt offentlig miljö.

Då de disponibla konstsamlingarna, om också rika, ej kunde tänkas förslå

för alla de arter av lokaler, vartill man önskade konstverk, bestämdes som

sagt en viss ordningsföljd för depositionernas tillstyrkande. Enligt denna

borde i första hand tillgodoses museer och liknande samlingar, i andra hand

skolor, i tredje ämbetslokaler och i fjärde militära etablissement etc.

För skolornas vidkommande har emellertid utlåningen endast kunnat utsträckas

till de kategorier, som varit praktiskt möjliga att tillgodose d. v. s.

elementarläroverk och folkhögskolor. Folkhögskolorna ha därvid kommit i

en påfallande gynnad ställning. Vid fördelningen av »Konstnärshjälpens»

samlingar placerades icke mindre än 84 stycken moderna konstverk i dessa

läroanstalter. Till hela den största gruppen inom undervisningsväsendet,

folkskolorna, har museum tyvärr konsekvent måst avböja depositioner. Så

ofta som önskats, har avdelningen emellertid tillhandahållit reproduktioner

eller (liksom för vissa sjukhus räkning) förmedlat anskaffande av sådana.

Även om de nu tillgängliga statssamlingarna ej medge en konsekvent depositionsverksamhet

i folkskolorna, anser jag mig dock här böra framhålla

lämpligheten av att dessa viktiga bildningsanstalter i framtiden bli tillgodosedda

i detta avseende. Staten borde här i större skala fortsätta den betydelsefulla

verksamhet, som inleddes av föreningen »Konsten i skolan».

Likaledes skulle man önska att statens konstförvärv tog den omfattning,

att nationalmuseum kunde i högre grad än vad nu är fallet bidra till en

värdigare utformning av föreläsningslokaler, Folkets hus och andra för det

moderna samhället så betydelsefulla möteslokaler.

Beträffande ämbetslokaler o. d. har tillämpats den principen, att ej till

mötesgå ansökningar annat än för lokaler med starkt representativ eller

offentlig karaktär.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

Arbetet med att expediera denna klass av depositionsärenden har givetvis

krävt en ansenlig tid. Under de år, som gått, har också ett antal av icke

mindre än 3,458 stycken konstverk från statssamlingarna utplacerats, och

verksamheten har som regel ej inskränkt sig till att bese lokalerna för de

begärda depositionerna, utvälja lämpliga konstverk, ombesörja ärendets museala

och administrativa sida i samband med föremålens utplacering. För

att bli konstnärligt berättigade böra dessa depositioner ju samverka med

sin miljö till ett välordnat helhetsintryck. Vare sig det gällt skolor eller

ämbetsverk, legationer, residens och andra i representativt avseende viktiga

lokaliteter ha mera sällan förutsättningarna härtill funnits från början.

Konstverkens placering ha därför i mer än ett fall givit anledning till

ganska genomgripande omdaningsarbeten under intendentens ledning. I

de fall där depositioner begärts i samband med inflyttning i nya ämbetslokaler

eller andra förändringar, som betingat tillkomsten av en ny offentlig

miljö, har konstverkens utplacering kommit att förknippas med anskaffandet

av nya mobilier. Härvid har intendenten oftast fått tjänstgöra som smakråd,

vanligen i samarbete med en representant från byggnadsstyrelsen. Helt

naturligt ha sådana uppdrag kunnat växa ut till en mångfald synnerligen

olikartade och tidskrävande värv, som varit nödvändiga för skapandet av

en smakfull helhet. Flera av våra centrala ämbetslokaler ha på detta sätt

helt eller delvis omordnats t. ex. statsrådsberedningen, tjänsterum inom

utrikes- och ecklesiastikdepartementen m. fl. Av lokaliteter disponerade av

vår utrikesrepresentation ha bland annat utrikesministerhotellet, legationshotellen

i London (Wettergren) och Helsingfors ordnats under omfattande

medverkan från intendentens sida. Detsamma gäller även vissa landshövdingeresidens.

Det synes börja ingå i det allmänna medvetandet, att så

viktiga representationslokaler som dessa kräva en utstyrsel, vilken svarar

mot vårt lands höga kulturnivå. Trots den betydelse, som en sådan estetisk

konsulteringsverksamhet kan tänkas få för svensk offentlig miljö, har den

emellertid under senaste år måst inskränkas på grund av de växande krav,

som andra, måhända än viktigare sidor av tjänsten ställt på avdelningens

allt för fåtaliga arbetskrafter.

Som den ojämförligt viktigaste uppgiften för intendentens verksamhet —

fortsätter Strömbom — har betraktats den att verka för höjandet av konstlivet

ute i landet genom:

1) samarbete med landsortsmuseerna och

2) att ordna en planmässig utställning sverksamhet.

I fråga om landsortsmuseerna yttrar Strömbom till en början i allmänhet

följande:

Detta torde också för Richard Bergh liksom för regering och riksdag 1917

ha framstått som kärnpunkten i arbetsprogrammet för den nye intendenten.

Intresset för bildande konst, vilket väl innerst har sin rot i folklynnets

djupaste egenart, är som samhällsdrag ett ytterst skiftande fenomen, påverkat

i lika hög grad av personliga som av ekonomiska faktorer, än hämmat

än främjat av tidens allmänna kulturströmningar. Detta gäller helt visst i

högre grad kulturlivet i vårt eget land än i de sydligare länder, där konsten

skapas under mindre klimatiskt motstånd, och där människorna äro mera

vana att i sitt vardagsliv se och glädjas åt konstens rikedomar. Man har

ofta påpekat, att svenskens estetiska liv tydligast riktar sig mot naturen,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

dess skiftande former och stämningar. Utgångspunkten för det äkta konstintresset

är för flertalet svenskar därför förtrogenhet med naturen. Konstverket

är bryggan mellan hans egen och konstnäreus naturkänsla. Det

konstverk han »förstår», ger honom åter hans egen sympati till naturen och

bidrar härigenom främst till att forma hans naturkänsla. Åt andra hållet

kan på den formellt mera skolade storstadsbon ett konstverk väcka naturkänsla

eller frigöra bunden naturglädje. Denna naturglädje i förening med

svenskens sympati för det som är praktfullt med måtta och tekniskt fulländat,

synes mig utgöra de tydligaste komponenterna i vårt folks konstsinne.

Detta intresse har mera sällan tagit sig utpräglade och aktiva former.

Detta visar inte blott det svenska samlarväsendets historia i gemen utan

också den konstmuseala verksamheten ute i landet. Man kan med rätta

här invända (till förklaring), att de tillfällen som bjuds att se konst för

genomsnittssvensken äro mycket sällsynta; de konstsamlingar, som finnas

utanför de större städerna, bevaras till stor del i slottens och herrgårdarnas

förnäma avskildhet. Ett mera utpräglat samhällsintresse för konst har man

företrädesvis rätt att vänta på de trakter, där konstproduktion bedrives eller

människorna ha tillfälle att se fängslande samlingar.

Vid den tidpunkt, då Richard Berghs ovan om förmälda skrivelse tillkom,

funnos — bortsett från Göteborgs och Malmö museer och de båda universitetens

konstmuseer — utanför huvudstaden mycket få museer för konst.

Det av professor Romdahl då nyligen ordnade Norrköpings konstmuseum,

ur teknisk synpunkt det mest betydande, kunde ej hysa nämnvärt större

samlingar. Grannstadens båda små museer, Linköpings konstmuseum och

Östergötlands Fornminnesförenings museum innehöllo flera utomordentligt

värdefulla konstföremål, men skulle då ännu länge få vänta på en uppställning

värdig deras samlingar. Museet i Kristianstad, som sedan 1914

disponerar eu större statsdeposition (ordnad av A. Gauffin), ägde redan då

tack vare testamentariska gåvor medel till årliga konstinköp. I Helsingborgs

museum hade genom enskild donation lagts grund till eu konstavdelning.

I Östersund, Falun och Kalmar höllo samlingar på att hopbringas i syfte

att därav åstadkomma konstmuseer.

Vad som i övrigt existerade av konst i offentliga samlingar ute i landet

var till finnandes i de kulturhistoriska museerna, antingen inrangerat i deras

bestånd av kulturföremål eller mer eller mindre oorganiskt vidfogat dessa

som självständig samling. På det förra viset förvarade funnos då som nu

ting av betydande konstnärligt eller konstindustrielit värde t. ex. i Skara

och Jönköpings museer och Visby fornsak De kulturhistoriska museerna i

Härnösand, Strömstad och Vänersborg exponerade som deposition från nationalmuseum

mindre konstsamlingar. På några håll t. ex. i Nyköping

hade fornminnesföreningarna planer på att med sina kulturhistoriska samlingar

införliva grupper av konstföremål.

Om man såg till dessa konstsamlingars existensvillkor, var det endast det

genom enskild donation stiftade Norrköpings konstmuseum samt Kristianstads

museum, som förfogade över ekonomiska resurser för konstsamlingarnas

tillväxt. Kommunala anslag för konstinköp utgingo ingenstädes. På

några håll funnos konstföreningar, som arbetade på att stödja ortens konstliv,

väsentligen genom att anordna utställningar samt inköpa och utlotta i

landsdelen bosatta konstnärers arbeten. Av dessa verkade egentligen blott

Jämtlands konstförening, Östersund, för att söka åstadkomma ett museum.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition Nr 92.

I Övriga fall levde konsten som gäst hos kulturhistoriska och fornminnesföreningar.

Den personliga ledningen av dessa konstsamlingar utgick vanligen från

de intresserade lekmännens krets, någon föreståndare med fackmässigt konstmuseal

utbildning fanns icke, liksom det ännu i dag saknas vid landsortsmuseerna.

(I denna framställning medräknas icke Göteborgs och Malmö

museer liksom de båda konstmuseerna vid universiteten).

Med arbetet på att höja konstbildningen och konstintresset var synnerligen

olika beställt i olika landsändar. I långt högre grad än upplysningsarbetet

för t. ex. hemslöjd eller kulturhistoria var det beroende av tillfälliga,

ofta rent personliga omständigheter. Mera regelbundna visningar under

sakkunnig ledning av konstsamlingarna förekommo endast i Norrköpings

museum. På övriga håll fingo samlingarna tala för sig själva, och de företedde

vanligtvis en så litet tilldragande anordning, att man ej undrar på

att de hade svårt att komma till sin rätt.

Föredrag (även serier av sådana) i konstnärliga ämnen anordnades emellanåt

av såväl arbetareinstitut som konstföreningar. Helt naturligt blevo

föreläsningskretsarna närmast huvudstaden och universitetsstäderna mest

gynnade i detta avseende.

Richard Bergh hyste en varm förhoppning, att de rika tillfällen till konstglädje,

som nationalmusei vidgade depositionsverksamhet kom att bereda

vårt folk, skulle inom en mycket kort tid sätta fart i landsortens konstliv.

En blick på de faktiska förhållandena sade oss, att det för en ensam

tjänsteman från nationalmuseum ej blott skulle bli eu långvarig utan också

en i högsta grad komplicerad uppgift att söka realisera Berghs landsortsprogram.

Svårigheterna läto sig ej heller från början helt överskådas. —

Problemets första skede innebar en undersökning av »konstbehovet» och de

lokala möjligheterna landet runt. Denna uppgift fick ej inskränka sig till

en snabbrekognoscering. Varken min företrädare, intendenten Wettergren,

eller jag uppfattade den som ett uppspårande av de museala utrymmen,

som snarast kunde erbjuda våra vindssamlingar en relativt trygg förvaringsplats.

Att »göra sig grundligt underrättad om konstbehoven och konstförhållandena

på skilda ställen ute i landet», det innebär — låt mig utan omsvep

säga det — ett jättearbete på lång sikt. Man har att lika mycket ha

ögonen fästade på för handen varande resurser som på framtida möjligheter.

För uppspårandet av dessa möjligheter voro en mans krafter tillräckliga.

Men man kunde från början förutse att för uppgiftens lösning i

vidare mening krävdes en organisation av flera krafter inriktade på verksamhetens

olika fält.

För denna uppgifts lyckliga genomförande krävdes för vederbörande tjänstemans

räkning icke blott tid utan också eu redan från början rätt stor

handlingsfrihet.

Det blev mycket snart klart för oss, att här inte så mycket gällde att

arbeta med befintliga praktiska förutsättningar utan fast mer att söka skapa

sådana. Ytterst få av de många landsortsmuseerna visade sig vid närmare

undersökning erbjuda några reella förutsättningar till härdar för det konstbildningsarbete,

som här planerades. De bärkraftiga Äoustouseerna voro

som nämnts ytterst få. Man hade alltså att undersöka möjligheterna till

ett samarbete med de övriga museerna.

Dessa institutioner, vars utrymmen i de flesta fall redan voro strängt upptagna,

tjänade kulturhistoriska, etnografiska och arkeologiska syften, och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition Nr 92.

redan deras stadgar medgåvo vanligen ej att någon väsentlig del av deras

utrymmen och ekonomi upptogs av konstmuseal verksamhet. Från nationalmusei

sida insåg man tämligen snart, att om de blivande depositionerna

skulle tjäna sin åsyftade bestämmelse, finge de ej lämnas att uppgå i eu

kulturhistorisk samling, såvida inte denna vore av mycket hög konstnärlig

kvalitet. Under sådana omständigheter kunde man befara, att museipublikens

uppmärksamhet också för de deponerade konstföremålens vidkommande

inriktades utifrån rent historiska synpunkter, med andra ord konstverkens

estetiska värden skulle ej i första hand komma att göra sig gällande.

De kulturhistoriska museerna voro på den punkten i sin fulla rätt,

men för nationalmusei vidkommande skulle det ha inneburit dålig estetisk

ekonomi. Skulle en större konstdeposition anslutas till dessa kulturhistoriska

museer, erbjöd sig knappast någon annan lämplig form än att ge den

karaktären av konstmusealt bihang till institutionens huvudsamlingar. I

fall, där landsortsmuseet hade en estetiskt tilltalande uppställning av historiska

rumsinteriörer, kunde tänkas att med fördel komponera in en samling

äldre konst i eller emellan dessa interiörer.

De kulturhistoriska museerna i landsorten hade efter hand blivit utgångspunkter

för hembygds- och kulturminnesvård. Där sakkunnig museiledning

existerade var denna inställd på kulturhistorisk verksamhet. För museiledningen

voro svårigheterna att jämte samlingarna underhålla denna verksamhet

redan i och för sig betungande. Både publikens och de kommunala

myndigheternas hållning till museiverksamheten hade under den ekonomiska

kristiden blivit osäker. Ytterligare en art av museal verksamhet betraktades

av representanterna för de kulturhistoriska museerna som en rival

om publikens intresse, därför i vissa fall såsom mindre önskvärd. Utvecklingens

gång har på de flesta sådana håll emellertid visat, att en konstmuseal

verksamhet tvärt emot att rivalisera med de historiska museerna

livat det allmänna kulturintresset också till förmån för deras verksamhet.

På sådana större orter, där museerna ej lämpade sig för att ta emot depositioner

eller där ledniugen ej betraktade sadana som önskvärda, gällde det

att undersöka möjligheterna och intresset i andra kretsar. Det visade sig

då ej sällan, att vid sidan om det i föreningar organiserade historiska

museiintresset brukade finnas ett vanligen oorganiserat konstintresse, koncentrerat

kring någon viss personlighet -— mer eller mindre aktivt intresserad

— eller i någon allmän bildningssammanslutning såsom t. ex. arbetarnas

bildningsförbund. Erfarenheten visade senare, att detta privata konstintresse

kom att bli ett starkt stöd för nationalmusei nya verksamhet, särskilt

då do planerade vandringsutställningarna skulle anordnas. Av följande

redogörelse torde framgå, att den konstmuseala verksamheten ute i

landet under senare år kommit i bättre läge än det ovan skildrade, och att

på vissa håll förutsättningar skapats att realisera nationalmusei program.

Som regel har nationalmuseum tillmötesgått varje depositionsansökan från

landsortsmuseer, som kunnat förete tillräckligt säkra lokaler. I de tall depositionen

gällt längre tid, har det önskade antalet konstverk av utrymmesskäl

vanligen kommit att bli ganska litet. I andra fall har hänt, att etnografiskt-kulturhistoriska

samlingar, som t. ex. Blekinge läns museum, Karlskrona,

temporärt utrymt lokaler för att lämna utställningsrum för eu större,

tillfällig deposition från nationalmuseum. För närvarande äro 1,557 nummer

ur statens konstsamlingar deponerade i landsortens museer, kör att

bevara möjligheten att, då tillfälle yppade sig, lämna nystartade konst
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

museer en värdefull grundsamling, hade som nämnts ett betydande antal goda

konstverk reserverats, vilka avsågos att endast deponeras som slutna samlingar.

Strömbom redogör därför för de större depositioner, vilka i form av slutna

samlingar placerats i 1) Nyköping, 2) Västerås, 3) Landskrona, 4) Visby och

5) Umeå.

1) Nyköping.

I Nyköping har en stor deposition ur statssamlingarna möjliggjort tillkomsten

av ett av de mest sympatiska landsortsmuseer i Norden. Vad där

åstadkommits ger en antydan om vad i framtiden kan utföras på det konstmuseala

området ute i landet. Arbetet har inte minst på denna punkt varit

av största instruktiva värde.

Då Södermanlands fornminnesförening år 1918 flyttade in med sina samlingar

i den stämningsfulla lokal, som beretts dem i Nyköpingshus, begärde

dess konstintresserade styrelse, att nationalmuseum måtte bidraga till öppningshögtidligheterna

med en mindre tavelutställning. Denna ordnades av

doktor Sjöblom efter en av intendent Wettergren uppgjord plan i museets

vackra suite av stilhistoriska interiörer. Den lyckade utställningen visade

genast, att miljö och konstverk höjde varandra estetiskt, Något senare fick

nationalmuseum genom testamente efter fröken Esther Lindahl mottaga en

värdefull konstsamling, under villkor att den för framtiden utställdes ostyckad.

Då museet på grund av sina lokalförhållanden ej kunde bereda plats

för den, kom överintendenten på den lyckliga tanken'' att fylla testamentsbestämmelserna

genom att som sluten deposition erbjuda den till Nyköping,

kulturcentrum i den trakt, där givarinnan vuxit upp. Vi påminna om att

denna tanke mottogs med entusiasm från den lokala museiledningens sida.

Trots att detta konstnärliga inslag skulle komma att inkräkta på utrymmet

för de rent kulturhistoriska samlingarna, insåg man dock att museet genom

denna deposition skulle vinna ojämförligt i intresse. Det kunde till en början

synas svårt, i vissa fall ogörligt att i en gammal landshövdingebostad,

bland detaljer från sörmländska herrgårdsinredningar komponera in en samling,

där så olikartade ting som kinesisk medeltidskonst, modernt måleri,

svenska stilmöbler vittnade om givarinnans skiftande och rika intressen!

Det lyckade resultatet av uppställningen synes mig ge rätt åt den princip,

som tillämpades vid denna inkomponering: att söka ge museets vackra

högreståndsavdelning, dit Lindahlska samlingen hänvisats, karaktären av ett

herrgårdshem med vidmakthållna kulturtraditioner. Denna uppställningsplan

måste betraktas som naturlig pa den ort, som utgör centrum i vårt

lands förnämsta herrgårdstrakt. Genom denna stora deposition åstadkoms

här icke blott en liten kulturcentrai av sällsynt trevnad utan något nytt i

svenskt museiväsen: en otvungen och lokalt utpräglad form för ett konstmuseum

i landsorten. Museet har tillvunnit sig eu stor popularitet på orten,

och vid mer än ett tillfälle har det brukats för samkväm av olika kulturella

sammanslutningar. Att ett landsortsmuseum tack vare sina tilltalande

anordningar kommer att tjäna som kulturell mötesplats, blir ett festligt

eller vardagligt centrum för samhällets liv synes mig i hög grad beaktansvärt.

Det förefaller mig rent av som om här organiskt framvuxit nya

utvecklingsmöjligheter för landsortens konstmuseer. Kunde konstsamlingarna

ordnas i lokaler, dit människor gärna samlades för sin andliga vederkvickelse

eller för att dryfta kulturella ting, vore den sökta kontakten mellan

konsten och livet vunnen. Vi skulle ej befara att få se några folktomma

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 92.

landsortsmuseer, förminskade kopior av storstädernas gallerier. Den första

uppställningen utfördes hösten 1922 av museets föreståndare doktor Martin

Nilsson och direktör Otto Lindeberg i samarbete med undertecknad. Vi voro

emellertid medvetna om att anordningarna blott skulle innebära ett provisorium.

I den mån interiörernas innehåll ökades (med föremål av väsentligen

historiskt värde), skulle konsten sitta trångt där och efter hand kräva

andra lokaler. Senare hava, som vi beräknade, anordningarna måst på ett

mindre fördelaktigt vis rubbas inte blott genom de historiska samlingarnas

tillväxt utan också genom accessionen inom konstsamlingarna. Genom en

annan av Esther Lindahls testamentsbestämmelser skola de konstverk, som

de s. k. Lindahlsstipendiaterna avlämna, tillfalla statens samlingar. Nationalmuseum

har som förvaltare av dessa tagit som regel att deponera dessa

stipendiatprov i Nyköping, vilket för framtiden kan innebära eu årlig tillväxt.

Då »Konstnärshjälpens» förvärv placerades, tillgodosågs museet med

eu utvald samling modern konst. Under årens lopp hava genom nationalmusei

förmedling också gjorts inköp av en del äldre och nyare konst.

Museet saknar visserligen fackmässigt utbildad ledning, men dels äro de

nuvarande »värdarna» på stället herrar Lindeberg och Nilsson genom sina

efter hand förvärvade museala insikter och genom sitt verksamma intresse

väl skickade att hålla institutionen vid liv, dels har nationalmuseum genom

att tid efter annan hålla visningar och kurser i anslutning till föremålen

sökt bidra till museets utnyttjande. Dock skulle helt visst en verkligt planmässig

undervisningsverksamhet främja museets kulturella insats. — Handskrivet

inventarium över konstsamlingen har ombesörjts av nationalmuseum.

Tryckt vägledning saknas, däremot har museet utgivit ett häfte avbildningar

i ljustryck. Samlingarnas växande utrymmeskrav har emellertid fött en

plan att delvis skilja dem åt. Denna gick ut på att flytta konstsamlingarna

till annan lokal och låta de kulturhistoriska och etnografiska föremålen

stanna i det historiskt så intressanta slottet, För konstsamlingarna avsågs

att tillsammans med stadsbibliotek (liksom i Norrköping), hörsal och sällskapslokaler

skaffa rum i ett äldre magasinshus, som skulle ombyggas. De

äldre konstföremålen skulle såsom i slottsmuseet inordnas i stilhistoriskt

betonade rumsinteriörer. Men framför allt, prägeln av ett trevligt hem för

konsten och samlingsplats för kulturintresserat folk skulle bibehållas. Till

förslaget, som skisserades av undertecknad för Nyköpings stadsfullmäktige

hösten 1923, blev sedermera utarbetat ritningar av arkitekt Erik Fant. I

projektet voro särskilda hänsyn tagna till det yrkesuppfostrande syfte museet

kunde tänkas få i ett samhälle med så betydande konstindustriell verksamhet

som Nyköping (bl. a. äro A.-B. Nordiska Kompaniets möbelverkstäder

belägna där). Framlagt som motion i stadsfullmäktige två år senare

kom det emellertid att falla igenom. Om det, som det på flera håll förmenas,

under lyckligare ekonomiska konjunkturer skulle återupptas till behandling

och möjligen komma till utförande, bleve därmed förverkligad en kombination

av kulturinstitutioner, vilken jag tror för landsortens kulturella

ekonomi kommer att antyda lösningen av viktiga framtidsproblem, och därför

även enbart som idéprojekt torde vara värt ett visst beaktande. På grund

av ökat arbete inom depositionsavdelningen och personalbrist bar nationalmuseum

under de senaste två åren tyvärr måst se det från början så lovande

samarbetet mod detta museum nu för tillfället nedlagt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

2) Västerås konstförenings galleri.

I Västerås existerar sedan 1919 en konstförening med uppgift att bedriva

museiverksamhet och anordna föredrag i konstbildande ämnen. Föreningen

har allt sedan dess tillkomst fört en livskraftig tillvaro under ordförandeskap

av landshövding W. Murray och med herr H. Billman såsom intendent

för föreningens samlingar. Som gallerilokal disponerar föreningen gratis en

för detta ändamål ganska lämplig sal i Allmänna svenska elektriska A.-B:s

kontorsbyggnad. Museisamlingen har den nitiske föreståndaren till stor del

hopbragt såsom gåvor av konstnärer och konstvänner. Samarbetet med

nationalmuseum inleddes med att våren 1923 anordnades en mindre utställning

svensk 1700-talskonst och att denna utökades till en mera representativ

utställning under tiden för fjärde svenska kulturmässan, vilken som bekant

avhölls i Västerås den 15—17 juni samma år. Den lokala konstföreningens

praktiska medverkan vid denna mässa förtjänar här att tacksamt påminnas om.

Vid fördelningen av »Konstnärshjälpens» samlingar 1924 deponerades en

grupp modernt måleri, grafik och skulptur på icke mindre än 44 nummer

i föreningens vård. Galleriet, som hålles öppet flera dagar i veckan, har

omfattats med stor sympati av stadens befolkning. Gruppbesök under föreståndarens

ledning ordnas flera gånger årligen för bildningsintresserade arbetare,

militär och skolbarn. Handskrivet inventarium finnes, tryckt vägledning

saknas. Det intresse, som galleriet blivit föremål för, synes båda

gott för eu ytterligare utveckling. Särskilt nyttigt ur undervisningssynpunkt

vore att få utvidga samlingarna med serier av goda reproduktioner liksom

med en boksamling bestående av populära arbeten om konst och någon

facklitteratur. Konstföreningens föreläsningsverksamhet har utom dessa visningar

bestått i offentliga föredrag i ämnen av allmänt konstintresse. I

denna verksamhet ha bl. a. deltagit överintendenten Gauffin, professor

August Hahr, intendenten Sven T. Kjellberg, skriftställaren Carl G. Laurin,

professor A. L. Romdahl samt undertecknad. — Tyvärr måste jag konstatera

att samarbetet mellan nationalmuseum och Konstföreningen, som synes

ha de bästa förutsättningar, på grund av personalbrist inom avdelningen ej

kunnat utvecklas i önskvärd grad.

3) Landskrona museum.

I Landskrona stiftades 1910 en museiförening, som alltsedan dess haft

sin verksamhet förlagd till det gamla slottet i staden. Till en början var

samlarverksamheten inskränkt till kulturhistoriska föremål men sedan 1923

äger museet också en konstavdelning. Till dess samlingar fogade nationalmuseum

1924 i form av deposition ur »Konstnärshjälpens» inköp icke

mindre än 29 nummer skulptur, målningar, handteckningar och gravyrer.

Hittills bar statens bidrag till museets verksamhet inskränkt sig till detta.

Under närmast kommande år, då förberedelserna för den till 1929 planerade

sjätte svenska kulturmässan ger intendenten anledning till längre vistelse i

Helsingborg, hoppas han att även i Landskrona få tillfälle hävda nationalmusei

beredvillighet att lämna ytterligare bistånd.

4) Gotlands fornsak Visby.

Redan 1919 hade landshövding Roos från konstintresserade på Gotland

framfört ett önskemål, att nationalmuseum måtte stödja deras strävanden

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

att åstadkomma ett mindre konstgalleri. Vid den inspektionsresa, som intendenten

samma år företog till Visby, kunde emellertid ingen lämplig l°kaj

anskaffas, varför frågan tills vidare fick vila. Den blev åter aktuell, då

samlingarna i Gotlands fornsal förra året under ledning av överstinnan E.

Hellgren och professor J. Roosval fick den museala uppställning, som deras

utomordentliga konstvärde berättigar dem till. De utrymmen, som erbjödos

nationalmuseum för en större deposition, befunnos synnerligen lämpliga för

en mindre målningsavdelning, varför intendenten utvalde eu samling oljemålningar

från 1500- och 1600-talen, vilka till ämne och stilkaraktär kunde

tänkas bilda en lämplig övergång mellan fornsalens äldre samlingar och

den grupp av modern konst, som genom donation kommit att utgöra böljan

till det planerade konstgalleriet. Förstärkt med en del konstindustriella

föremål från platsen kom samlingen, som. ordnades av överintendenten

till fornsalens återinvigning under domkyrkojubileet, att ansluta sig synnerligen

väl till de övriga samlingarna. Här i denna intressanta omgivning bil

dessa tavlor årligen uppmärksammade av tusentals besökare, inte minst av

turister och andra främlingar. Att i framtiden göra den lilla samlingen till

utgångspunkt för en konstundervisningsverksamhet tror jag skulle bli av eu

viss betydelse ur flera synpunkter. Gotlands fornsal utgör ju ett naturligt

centrum för det historiska bildningsarbetet på Gotland. Varje sommar gästas

den av hembygdsföreningar, folkhögskolekurser, studiecirklar och andra sammanslutningar.

Här erbjuder sig eu tacksam uppgift för avdelningen, vilken

uppgift genom någon ökning i personal bland många andra som vänta

också bleve möjlig att lösa.

5) Umeå.

De norrländska städerna, vars befolkning så ofta inte minst på nationalmusei

vandringsutställningar lagt i dagen ett vaket och allvarligt kulturintresse,

äro som bekant ytterst vanlottade i fråga om egna konstsamlingar.

Väldiga eldsvådor ha här tid efter annan brutit kontinuiteten i den materiella

kulturutvecklingen och utplånat minnena därav. Av Norrlands 13 städer

var det tills i år blott Östersund, som kunde uppvisa en offentlig konstsamling

Besökssiffrorna från de två av nationalmusei vandringsutställningar,

som gästat Sundsvall, tyda på att stadens och traktens befolkning hyser det

livligaste intresse för konst, liksom den gjort sig känd för sin hembygdskärlek.

Denna känsla har på ett förtjänstfullt sätt framträtt bl. a., i friluftsmuseet

på Stadsberget, vars verksamhet visserligen ej kan uppvisa en

så glänsande utveckling som motsvarande institution i grannstaden Härnösand,

men som dock vetat att förvärva samlingar av stort intresse och smil

bidrar till att ge den resande främlingen ett glädjande intryck av att i den

välordnade staden vid bergets fot odlas icke blott materiella intressen.

Det friluftsmuseum, som med stor planmässighet håller på att skapas pa

Murberget vid Härnösand, lovar att bli något av det bästa i sitt slag i horden.

Arbetet på detta jämte den övriga kulturhistoriska verksamheten synes

f. n. absorbera de museala intressena på orten till den grad, att de helt

bortskymma tanken på ett konstmuseum. Ett allvarligt intresse för konstrnuseal

verksamhet torde dock finnas i Härnösand. Därpå tyda dels de planer

som 1921 voro å bane att på enskild väg söka lösa lokalfrågan för en

eventuell statsdeposition av konst, dels den allmänna sympati, varmed nationalmusei

vandringsutställningar mötts i staden. Det torde därför finnas

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Knngl. Maj:ts proposition Nr 92.

anledning förmoda, att planen på att förlägga en större statsdeposition skall

med framgång kunna återupptagas här, sedan det kulturhistoriskt-etnografiska

museet med dess friluftssamlingar blivit helt säkerställt. Ett livaktigt

konstmuseum på orten skulle naturligtvis starkt bidraga till att befästa den

ställning som Norrlands kulturella centrum, vilken Härnösand så länge

vetat att hävda.

Nyligen (våren 1926) har genom Kungl. Maj:ts beslut en betydande konstdeposition

placerats i en annan av Norrlands residensstäder nämligen Umeå,

liksom Härnösand säte för allmänna läroverk, seminarium samt förläggningsort

för två regementen. Staden, som genom sin talrika tjänstemannakår,

_ sina truppförläggningar och sina skaror av bildningssökande ungdom

är i verkligt behov av ädlare nöjen, har till helt nyss haft det mindre väl

ställt med sin museifråga. Under senare år har emellertid tack vare ett

synnerligen verksamt kulturintresse, som lagts i dagen av bl. a. två landshövdingar

och en stadsfullmäktigesordförande, förhållandena utvecklats till

det bättre. Sålunda äger kulturhistoriskt-etnografiska museet därstädes icke

blott en värdefull friluftsavdelning på »Gammellia», ett berg nordost om

staden, utan Umeå har ock berett en värdig plats för dess inomhussamlingar

i före detta seminariebyggnaden. Tack vare landshövding Ringstrands

och nuvarande försvarsminister Roséns intresse reserverades i samband härmed

också utrymmen för eu konstavdelning. Tidigare hade två vandringsutställningar

och en mindre deposition i rådhuset mottagits på ett sätt, som

vittnade om verkligt konstbehov. Den samling, som ställdes till Umemuseets

_ förfogande, utgjordes av 53 föremål, vilka avse — om också ofullständigt

— att belysa måleriets historiska utvecklingsskeden. I likhet med

de fyra tidigare nämnda museidepositionerna utgöres denna ej av utrangerade

förrådstavlor utan av en fullt museivärdig samling, varav många

nummer till helt nyss prytt nationalmusei galleri. En konsthistorisk vägledning

har förberetts inom avdelningen och avses bliva tryckfärdig till

nästkommande nyår. Samlingen, som efter urval av intendenten ordnades

av amanuensen Uggla, saknar ännu fast anställd vetenskaplig ledare. Tills

vidare kommer den konstmuseala vården att utövas av amanuensen Uggla.

Strömbom redogör vidare för ytterligare ett par landsortsmuseer samt uttalar

sig i fråga om ledningen av landsortsmuseerna i allmänhet:

Östergötlands fornminnesförenings museum i Linköping hyser som tidigare

nämnts ytterst värdefulla konstsamlingar, vilka emellertid till nyss förvarats

på ett otillfredsställande vis. På begäran av den lokala museistyrelsen

uppgjorde intendenten år 1922 förslag till nya museilokaler i ett staden

tillhörigt hus samt ordnade tavelsamlingen samma år.

Sedan ett par år har depositionsavdelningen på nära håll följt utvecklingen

av två nya konstmuseer i vardande: Karlstads och Helsingborgs.

Efter framställning av respektive museers ledning har intendenten "liksom

senare även överintendenten undersökt förutsättningarna för att på båda

dessa ställen placera större depositioner av konstverk. I bägge fallen synas

möjligheterna goda att bereda tillfredsställande lokal för konstsamlingar. I

Karlstad disponerar Värmlands museiförening tillräckligt kapital att där

uppföra en museibyggnad, avsedd att hysa såväl konstavdelning som kulturhistoriska

samlingar. En särskild kommitté för planeringen av denna

institution har ännu ej tillsatts, men konstsamlingens föreståndare länsassessor

E. Stenius, har vänt sig till nationalmuseum för att få museal

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92. 31

handledning vid utarbetandet av förslagsritningar, vilka göras av arkitekt

Cyrillus Johansson.

I Helsingborg, där en mindre konstavdelning redan existerar vid museet,

har staden genom testamente efter avlidne konsul Banck kommit i besittning

av en vackert belägen fastighet, dit nämnda avdelning med fördel

kunde tänkas överflyttad, sammanställd med eu deposition ur statssamlingarna

till ett särskilt konstmuseum. I dess nuvarande skick utgör fastigheten

— en f. d. privatbostad från 1880-talet — ingalunda någon idealisk

lokal för sagda ändamål, men med inläggning av takljus och några smärre

förändringar av fönster- och dörranordningar torde dock ganska tillfredsställande

utställningsrum kunna anordnas. Man hoppas att få den nya institutionen

färdig senast 1929 till öppnandet av Vide svenska kulturmässan.

Båda dessa blivande konstmuseer synas mig kunna bli värdefulla stödjepunkter

för nationalmusei arbete i konstbildningens tjänst. I Karlstadmuseets

nybyggnad komma särskilda utrymmen att reserveras för såväl

tillfälliga utställningar som föredrag, anordningar som helt visst skola möjliggöra

ett mångsidigt samarbete med statsmuseet.

Sedan Karlstad och Helsingborg tillgodosetts med var sin större depositionssamling

från nationalmuseum, komma av tidigare nämnda museala

reserver i vindssamlingarna att återstå ytterligare två. Med hänsyn till

deras lämpliga placering vill jag framhålla övre eller mellersta Norrland

samt Småland eller Blekinge, vilka landsdelar äro vanlottade i fråga om

konst i offentliga samlingar. Vad Norrland beträffar har redan tidigare i

Härnösand och Sundsvall efter inledda underhandlingar som nämnts gjorts

ansträngningar att skaffa lämpliga lokaler för sådana depositioner, ehuru

dessa planer av olika skäl måst tills vidare nedläggas. I sydöstra Sverige

har man anledning tänka på Kalmar eller måhända än hellre Karlskrona,

där för övrigt tidigare en tillfällig större deposition från nationalmuseum

mottagits med stort intresse. Tydligt är emellertid att vilkendera orten än

valdes för denna deposition frågans lokalt ekonomiska lösning kräver bättre

konjunkturer än de förhandenvarande.

I många städer, där arbetsfält finnes både för en historiskt-etnografisk

museiman och för en konstmuseal kraft, räcka de ekonomiska möjligheterna

blott för den ena sysslan. Då den kulturminnesvårdande sysslan som regel

anses som den praktiskt oumbärligaste, blir det senare behovet åsidosatt.

På kommunalt ledande håll, där man gjort alternativens innebörd klar för

sig, har jag ofta mött den motiveringen, att kulturminnena kräva sin man

i första hand, emedan de utan vård förfaras, under det att konstbildningsarbetet

utan fara kan uppskjutas för framtiden. En sådan ensidig värdesättning

torde ur kulturellt ekonomisk synpunkt ej kunna bemötas på bättre

vis än att praktiskt söka vinna än mera förståelse och respekt för konstbildningen.

Men emot den åsikten, att på platsen, där en fackutbildad

kulturhistoriskt-etnografisk museiman funnes, borde denne kunna sköta även

den konstmuseala verksamheten, vill jag med stöd av i arbetsfältet vunnen

erfarenhet på det enträgnaste varna. Frånsett det faktum, att den kulturhistoriske

museimannen i landsorten som regel har sig förelagd ett löpande

arbete av sådan art och omfattning, att det ej tål splittring, är jag rädd

för att ytterst få kulturhistoriska museimän skulle kunna frigöra sig från

sina fackmässigt museala synpunkter och i en uppställning av konstverk

låta det rent estetiska dominera.

Under alla förhållanden torde vi inte på mycket länge få räkna med fackbildade,

yrkesmässiga föreståndare för annat än några få större städers

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition Nr 92.

konstmuseer. För de andras räkning få vi nog som hittills för lång tid

framåt nöja oss med privata konstvänner, som i bästa fall för sakens skull

samla likasinnade till aktivt arbete, organisera föreningar, åstadkomma utställningar

och museer och efter bästa förmåga söka upprätthålla och utveckla

dessa. Det enskilda initiativet liar varit upphovet till vårt lands

museiväsen och torde i fortsättningen komma att förbli oumbärligt för detta.

Vill staten effektivt stödja konstbildningsarbetet ute i landet, är det nödvändigt

att gå till väga med största hänsyn. De lokala museerna få ej

känna sig fråntagna sitt initiativ eller personliga ansvar, ej heller ställas

under förmyndarskap. Även i fall av mycket vidsträckta depositioner torde

nationalmuseum ej blott få tolerera den icke-yrkesmässiga museiledningen

utan tvärt om på varje lämpligt vis uppmuntra och stödja densamma,

främst genom att i största möjliga utsträckning lämna fackmässigt bistånd

från det centrala konstmuseet. Man torde också få förutsätta att landsortsmuseerna

gärna för erhållande av depositioner och nödigt musealt bistånd

underkasta sig ett sådant villkor som att vid inköp och andra nyförvärv

utnyttja den sakkunskap, som nationalmusei representant måste förutsättas

äga. Den konsultativa museimannens uppgift kommer helt naturligt att på

denna lokala punkt bli både svår och tidsödande. Men dessa eventuella

svårigheter höra till dem, som äro förknippade med ostabiliserat socialt arbete

och kunna därför ej tas ur räkningen för dem som verka för att konsten

skall bli en allmän samhällsfaktor.

En fråga av framtida vikt är om ej nationalmuseum borde planmässigt

söka tillmötesgå de önskemål om konstmuseal instruktion, som emellanåt

framburits av museiledare i landsorten. En sådan utbildning kan självfallet

tänkas ordnad på mer än ett sätt: i främsta rummet individuellt deltagande

i arbetet inom nationalmuseum eller vid förberedelserna till kulturmässor,

gruppvisa studier under resor till museer och samlingar. Ännu är

det hela ett individuellt spörsmål, men i en snar framtid torde det sannolikt

bli lämpligt att planmässigt tillgodose behovet av utbildning.

I fråga om landsortsmuseerna berör Strömbom till sist frågan om statsanslag

till dessa för konstinköp:

Till sist må i detta sammanhang beröras en principfråga av allra största

betydelse, en fråga, som redan här och var diskuteras ute i landet och som

överintendenten också berört i årsberättelsen för nationalmusei verksamhet

1924: frågan om landsortsmuseernas rätt att åtnjuta statsanslag till inköp

av konst. Som jag tidigare framhållit har på mer än ett håll ute i landet

framförts ett önskemål att staten genom ett bestämt årligt inköpsanslag

måtte ge* landsorten tillfälle att följa den samtida svenska konstens utveckling.

Man har med rätta framhållit, att endast en bråkdel av landets

befolkning äger möjlighet att ta del av nationalmusei samlingar. Med stöd

av sju års iakttagelser av landsortens konstförhållanden vågar jag uttala en

till visshet gränsande förmodan, att ett sådant statsligt tillgodoseende av

konstbehovet utanför huvudstaden skulle mera än kanske någon annan

praktisk åtgärd verka stimulerande på allmänhetens intresse och sannolikt

också på den kommunala offervilligheten. Den vitala betydelse, som ökade

inköpsanslag skulle tänkas få för våra i nödläge arbetande konstnärer, synes

mig för självklar att närmare understryka. Under vilka former inköpen

för ett sådant eventuellt anslag borde företagas, därom torde vara för tidigt

att uttala sig, innan frågan grundligt utretts både med hänsyn till statens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

och landsortsmuseernas intressen. Under förutsättning att Kungl. Maj:t

kommer att bifalla den framställning »Nämnden för stödjande av den konstnärliga

verksamheten» gjort om ny lotteridragning för inköp, synes mig

dock ett ordinarie anslag ej omedelbart påkallat, helst om ett sådant stort

inköp kan ske under strängare hänsynstagande till konstnärlig kvalitet än

vad fallet (på grund av nämndens instruktion) blev vid de tidigare inköpen.

Härefter övergår Strömbom att redogöra för vad som från depositionsavdelningens

sida blivit gjort för anordnande av utställningar i landets

skilda delar.

Som eu av intendentens viktigaste uppgifter anges i den tidigare citerade

arbetsplanen den »att vara överintendenten behjälplig som utställningskommissarie

dels inom museet (tillfälliga utställningar, ej direkt sammanhörande

med respektive avdelningars direkta verksamhet), dels också, när tillfälle

gåves, av nationalmuseum anordnade i landsorten cirkulerande utställningar».

Detta har också blivit den del av avdelningens verksamhet i landsorten,

som mest kommit till synes och låtit tala om sig.

1) Intendentens här nämnda arbete med utställningar inom museet inleddes

1920 med en av intendenten Wettergren anordnad bokutställning. Efter

hand som utställningsväsendet ute i landet tillvuxit och detta kommit att

ta alltmera av intendentens tid i anspråk har denna del av arbetet ombesörjts

av överintendenten med biträde av de tre andra avdelningsföreståndarna.

I museets senaste stadgar (1921) nämnes för intendentens särskilda

vidkommande ej heller utställningar inom museet.

2) På det fält av utställningsverksamheten, som varit förlagt utanför museet,

har avdelningen emellertid satt in så mycket hårdare ansträngningar.

På detta arbetsfält ha tillkommit dels a) en serie vandringsutställningar, dels

också b) enstaka utställningar på enskilda platser, dessa senare i förening

med kurser eller kulturmässor. Slutligen må i detta sammanhang påminnas

om intendentens deltagande i förberedelserna för två stora svenska expositioner

i utlandet, vartill lånats konstverk ur statssamlingarna.

A. Av vandringsutställningar har nyligen den tredje återvänt från en ett

och ett halvt års resa ute i landet. Därmed har den första serien av dessa

utställningar avslutats. Denna, som omfattade svenskt måleri och grafik

från tiden 1700—1900, var sålunda uppdelad:

Den första utställningen företrädde skedet 1825—1875,

» andra » » » 1700—1825,

» tredje » » » 1875—1900.

De båda första voro sammansatta uteslutande av verk ur statssamlingarna,

till den senaste hade även lånats tavlor ur privata samlingar. Vandringsutställningarna

synas mig som de hittills mest påtagliga framgångarna i

avdelningens verksamhet utöver landet. Redan den första (i Norrland)

blev mottagen med varmt intresse av allmänheten. Den tredje, som genomreste

Sverige från Kiruna till Helsingborg och därvid gästade 14

städer, besöktes av mer än 40,000 personer. Till den stora framgången

med denna bidrog utom erfarenheterna från tidigare vandringsutställningar

också det extra statsanslag på 5,000 kronor, som ställts till förfogande

för utställningen och andra konstbildande syften, samt den fraktfrihet, som

beviljats taveltransporterna på statens järnvägar. Det är inga tvivel om

att vandringsutställningarna redan nu visat, att de ha en verklig mission

att fylla över hela vårt land. Från så gott som alla samhällen den gästat

Bihang Ull riksdagens protokoll 11)27. I samt. 78 höft. (Nr 92.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 92.

har också önskemål uttalats, »att en vandringsutställning måtte bli en varje

år återkommande händelse i stadens kulturliv». De hinder, som stå i vägen

för ett sådant önskemåls förverkligande äro emellertid av flerfaldig art. Kan

något statsanslag som nu senast påräknas och äro de kommunala myndigheterna

som hittills villiga att bestrida alla med utställningen direkt förknippade

kostnader, synes själva företagets ekonomi utan svårigheter kunna

balanseras. Lokalfrågan däremot iir besvärligare. Den moderna form för

andlig förmedling som heter utställning har ännu i mycket liten grad

trängt utanför våra största städer. Av de 14 städer, som den senaste vandringsutställningen

gästade, var det endast tre, Västerås, Norrköping, Helsingborg,

som kunde erbjuda för expositionsändamål avsedd lokal. På övriga

håll blev nationalmuseum hänvisat till rådhussalar, skolrum, tingslokaler,

stadshussalonger, där konstverken efter en del inredningsarbete kunde

uppmonteras. För nationalmuseum innebar dessa improviserade anordningar

knappast andra nackdelar än tidsutdräkten. Däremot kan det tilltalliga avståendet

från lokalen bli besvärligt nog för de stadsfullmäktige, den häradsrätt

eller den skola, som annars disponerar lokalen, och en sådan inskränkning

i sin rörelsefrihet som ett upplåtande av sin lokal kan dessa institutioner

ej vara villiga att årligen underkasta sig. Vandringsutställningarnas

framtid hänger alltså till inte liten del redan på lokalfrågan. På vissa håll

som t. ex. i Karlstad kommer den att lösas i samband med stadens museifråga.

På andra håll talas om att söka åstadkomma en ny typ av samlingslokaler

— en kombination av hörsal, föreningslokaler och sammanträdesrum.

Kommer detta förslag att realiseras, borde här också kunna ordnas

rum brukbara för utställningsbehov. Fn del ledigvordna kaserner torde

också tänkas kunna ge konsten tak över huvudet. Två spörsmål av minst

lika stor betydelse är slutligen de om utställningsobjekt och om kompetent

personal. Det kan tyckas som om det ej borde bereda nationalmuseum

några större svårigheter att ur tavelförråden hopställa serier om de 50 ä

100 konstverk, som en lagom stor vandringsutställning kräver. Frånsett

det faktum att av tavelförråden numera utom verk av enbart dekorativt

värde återstå blott cirka 400 oljemålningar, avsatta för slutna depositioner

i landsortsmuseer, lämpa sig dessa konstverk endast i mycket ringa omfattning

för en vandringsutställnings strapatser. Från de hittills anordnade

vandringsutställningarna ha samtliga målningar visserligen återkommit utan

att ha skadats av transporten, men det har i dessa fall varit konstverk av

relativt ungt datum, där färghinna och duk ännu besuttit tillräcklig seghet

för att tåla den skakning och de stötar, som vid resorna ej kunna undvikas.

De nu återståeude förrådssamlingarna (som till stor del bestå av 16- och 1700-tals konst) äro långt ömtåligare. Det är framför allt därför som

det ur museal synpunkt vore oförsvarligt att utsätta dem för en ambulerande

utställnings påfrestningar. Långt mindre riskabelt och dessutom

av stort konstbildningsintresse synes mig däremot vara att låta den nyss

avslutade serien vandringsutställningar efterföljas av eu konst- och stilhistorisk

svit med reproduktioner samt en grafisk serie kopparstick, etsningar

etc. i förening med akvareller. Därefter eller samtidigt härmed kunde måhända

kringsändas en utställning av modernt måleri. Då nationalmusei egna

samlingar med nuvarande möjligheter till nyförvärv ej torde på mycket

länge kunna avvara material, tillräckligt för en sådan, blir man hänvisad

till att ordna den i form av låneutställning. Bleve däremot — med hänsyn

till landsortens konstbehov — nationalmusei anslag för inköp av modern

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 92. 35

konst väsentligt höjda, kunde man med fördel tänka sig, att nyförvärven

periodvis sändes runt landet som ambulerande utställning.

En väl organiserad vandringsutställning blir till en viss grad ett konstmuseum

på resande fot. Dess skötsel — ofta långt från huvudstaden —

kräver en oavbruten vaksamhet och förtänksamhet. Ansvaret för flyttningar

och uppmonteringar bör med rätta binda eu museitjänsteman (jämte en

tekniker) mellan utställningens öppningstider. Föredrag, visningar och organisation

av övrigt upplysningsväsen göra hans närvaro önskvärd under utställningstiden.

Lägger man härtill den tid förberedelserna taga — underhandlingar

med utställningsorterna, urval och hoplåning av konstverk, utskrivning

av tryckt vägledning och föredrag — torde lätt begripas att en

fortsättning av denna utställningsverksamhet kräver, att avdelningen härtill

ständigt kan disponera en arbetskraft uteslutande för dessa resor. Under

de senaste utställningarna, då tjänstemännen inom avdelningen bestått av

intendenten och en amanuens i halv tjänst, har personalfrågan vållat stora

svårigheter. Vid de icke sällan förekommande tillfällen, då andra angelägna

tjänsteärenden hindrat deras deltagande i utställningens skötsel, har

hjälp med personal visserligen kunnat skaffas från övriga avdelningar inom

museet. Men detta har skett till stort förfång för arbetet inom dessa avdelningar,

och den tillfälliga varjedagstjänst, som amanuensernas förordnande

vid vandringsutställningen inneburit, har blott kunnat vinnas genom

en sammanslagning av tjänstedagar och ett därav följande avbrott i den

regelbundna tjänstetiden.

B. Vid sidan av de stora vandringsutställningarna ha också mindre expositioner

anordnats av intendenten eller genom hans förmedling. En sådan

i förening med kurs i konststudium hölls på inbjudan av Värmlands goodtemplares

studieförening i Karlstad hösten 1924 och vann stor tillslutning.

Mindre (enstaka) utställningar med därtill anslutna föredragsserier förefalla

att vara en mycket lämplig form för förbindelse med det frivilliga bilduingsarbetet

i landet. Balanseras den korta utställningstiden av klar, lättbegriplig,

personlig handledning, kunna de i många fall verka mera väckande

och klargörande än mera stort anlagda utställningar. Men i förhållande

till sitt omfång och sin verksamhetstid kräva de mera förberedelse

än andra utställningar. Ett mindre exakt urval eller ett föredrag utan fullt

utklarad form skulle ej blott icke gagna utan rent av skada sakens syfte.

Som ett mera blygsamt led i strävan att höja på en gång konstintresset

och trevnaden i våra offentliga lokaler ha med hjälp av järnvägsstyrelsen

anordnats små utställningar av konstreproduktioner i järnvägsstationernas

väntsalar, vilka särskilt på landsbygden äro mycket frekventerade samlingslokaler

för bygdens befolkning.

Till sist må också nämnas intendentens uppdrag i samband med de stora

svenska konstutställningarna i Köpenhamn 1921 och London 1924. Statens

bidrag till dessa voro så omfattande och dyrbara, att speciellt medföljande

kontroll från museets sida ansågs lämplig. Under sitt uppehåll vid London-utställuingen

höll intendenten dessutom en serie föredrag och visningar

för engelsk press och publik.

Strömbom redogör därefter för den föredrags verksamhet, som hittills utövats

från depositionsavdelningens sida:

Från rent artistisk synpunkt kan det tyckas som om det talade ordet

vore en onödig brygga mellan konstverket och publiken. Den konstnärliga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

formen är bildverkets eget språk. Det har emellanåt framhållits att det

talade ordet som tolk kan för detta svåröversättliga språk förrycka den

konstnärliga meningen, och vad värre är, avhålla publiken från att själv

direkt söka uppfatta konstverkets personliga tonfall. Dessa farhågor kunna

under vissa förutsättningar vara berättigade. Det hindrar dock ej att en

muntlig förklaring och tolkning för den stora publikens inriktning och förståelse

många gånger är oundgänglig. Det stora flertalet människor, ensidigt

intellektuellt utbildade som de äro, känna sig oförstående eller villrådiga,

då ett konstverk vädjar till deras sinnens fattningsgåva. En omtolkning

av verkets personliga formspråk till det logiska uttryckssätt, som

är deras vanliga form för att meddela sina intryck, kan då leda in mot

förståelse. Härtill kommer att äldre konst varken till ämnen eller uttryckssätt

är i djupare mening begriplig utan en viss historisk insikt. Föredrag

och visningar betraktas numera också som en viktig funktion i varje museums

verksamhet. Dittills mindre väl gynnad, skulle denna gren av nationalmusei

verksamhet efter den nya intendenturens tillkomst komma i ett

bättre läge. Enligt det ursprungliga förslaget avsåg denna befattning att

dra försorg om föredragsverksamheten såväl inom som utanför museet, om

än företrädesvis i landsorten.

Inom museet har det emellertid befunnits lämpligt att lägga verksamheten

på annat sätt. Detta dels på grund av redan tidigare tillämpad praxis,

dels på grund av depositionsintendentens täta bortovaro från .Stockholm.

Verksamheten har här utgjorts å ena sidan av genomgående visningar, anordnade

dels vid tillfälligt påkommande behov dels varje söndag för Arbetarnas

bildningsförbunds studiecirklar, å andra sidan av speciella föredrag

och visningar, ordnade utifrån varje avdelning. Synnerligen omfattande var

t. ex. den andel, som museets tjänstemän togo i de statsunderstödda sommarkurserna

i Stockholm 1925. I dessa kursers styrelser företräddes konstbildningsarbetet

av intendenten. I detta sammanhang vill jag ej underlåta

att framhålla önskvärdheten av att — i likhet med vad t. ex. fallet är vid

Louvren — regelbundna serieföreläsningar och allmänna visningar kunde

ordnas också på bestämda söckendagar inom nationalmuseum. Helt visst

bleve det till fördel för samtliga grenar av museets föreläsningsverksamhet,

om intendenten kunde få tillfälle, såsom ursprungligen var avsett, att organisera

denna i enlighet med en av honom för varje år uppgjord, av överintendenten

fastställd plan. Föredragsverksamheten under resorna har givetvis

ej kunnat vara av regelbunden natur. I allmänhet ha de tillfällen

utnyttjats som bjudits till att från talarstolen och i pressen fästa uppmärksamheten

på nationalmusei strävanden ute i landet. Frånsett denna praktiska

oundgängliga propaganda för själva verksamheten ha föredrag och

kurser i konstnärliga och konsthistoriska ämnen hållits överallt, där arbetet

varit förlagt. De ha utgjorts dels av fristående föredrag, oftast i allmänt

intresseväckande avsikt, dels också av hela föredragsserier, vilka vanligen

anslutit sig till en pågående eller kommande utställning.

I samband med vandringsutställningarna har en intensiv föredragsverksamhet

bedrivits. Det allmänna upplysningsarbetet har utom i lokalpressen

bedrivits i form av föredrag på utställningsorten och i trakten däromkring.

På platser, där radiostation funnits, såsom i Boden, Sundsvall, Falun och

Kalmar har också denna viktiga förbindelseled utnyttjats, såsom det sedermera

visat sig till stort gagn för publikfrekvensen. Det mera speciella

konstbildningsarbetet har ordnats dels som visningar av vandringsutstälL

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 02.

ningen, dels som konsthistoriska föredragsserier med ljusbilder. Instruktionskurser

för lärare, militärt befäl, för studiecirklar ha också arrangerats

och i allmänhet mötts med stort intresse. Också för yrkesskolor, hantverksföreningar

och hemslöjdskurser har i den mån tiden medgivit intendenten

anordnat smärre kurser eller enstaka föredrag i anslutning till större

konstdepositioner i landsortsmuseerna. Den i Karlstad anordnade föredragsserien

i konststudium 1924, som visade sig kunna samla omkring 500 åhörare,

väckte på flera håll önskan om sådana kurser, fast nationalmuseum

på grund av ständigt ökat arbete och personalbrist inom avdelningen ej

kunnat tillmötesgå därom gjorda ansökningar.

En utvidgad, mera planmässig föredragsverksamhet bör med all säkerhet

bli av allmänt konstuppfostrande betydelse och av stort gagn för yrkesutbildningen

i landet. Det synes mig klart att det ligger makt uppå att denna

del av depositionsavdelningens verksamhet kan utvecklas i långt högre grad

än den nuvarande personaltillgången medger.

Som ett led i nationalmusei utställningsverksamhet ingår anordnandet

av s. k. kulturmässor. Om de hittills anordnade kulturmässorna anför Strömbom:
Avsikten

med depositionsverksamheten, föreläsningsarbetet, vandringsutställningarna

är att skapa permanenta krafter i vårt kulturliv, avpassade

efter så att säga vardagligt bildningsbehov. Ei så med de »kulturella gästabud»

som Richard Bergh i brist på bättre namn döpte till kulturmässor.

Här gäller att i landsorten för några korta festdagar skapa ett kulturcentrum

genom samverkan av olika konstgrenar och med stöd av vetenskapen.

Måhända ligger det något särskilt svenskt och skenbart oförnuftigt i att

ägna så mycken omsorg och tid på att samla kulturvärden, som hållas tillgängliga

och avnjutas under några korta dagar. Men helt visst äger denna

festliga form för kulturförmedling sin stora sida av estetisk ekonomi. Ordnad

som en stor sommarfest, lockar kulturmässan in en hel landsändas befolkning

till det bästa vår inhemska kultur kan bjuda på av konst, teater,

musik, vetenskaplig framställningskonst etc. Det högtidliga och snabbt

övergående i det hela förlänar en särskild intensitet åt intrycken. Publikens

initierade fåtal uppfattar medvetet kvaliteten i det som bjudes på.

Det mindre initierade flertalet vänder åter till sin vardag med minnet överfyllt

av starka och ovanliga intryck, måhända också med en allmän förnimmelse

av själslig lyftning. Även den yttre ståt, som omramat mässhändelserna

saknar helt visst ej sin betydelse genom det officiella erkännande

av kulturens betydelse som social faktor den innebär. Ilur olika än

dessa ackumulerade intryck sedan ordnas upp i olika personliga väsen,

vad de än kunna betyda som impulsgivande ocli förädlande krafter, säkert

torde vara, att de länge komma att verka som en fond av befruktande livsglädje.

De gedigna prestationerna, den korta tiden, de tillfälligt framforcerade

anordningarna, allt gör kulturmässorna till kostbara och riskabla företag

oftast vanskliga nog att balansera för den ortskommitté, som svarat för det

praktiska utförandet. Det statsanslag på 5,000 kronor som för nationalmusei

deltagande beviljats för varje av de fem utförda mässorna ha på de

tre första ej räckt att jämte lokala anslag från stad och landsting m. m.

balansera underskottet från de lågt tilltagna inträdesavgifterna, utan privata

garantier ha fått tagas i anspråk för att täcka förlusterna. Den ekonomi
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

ska risken har emellertid ej hindrat kulturmässans tanke från att leva vidare

och utvecklas.

Den programtyp, som utbildades för den första kulturmässan (Skara 1919,

intendenten Wettergren) har i stora drag följts vid de senare mässorna, för

varje gång har den dock fått sin lokalt och individuellt betonade utformning.

Nationalmusei eget bidrag har utom den konstnärliga ledningen bestått

i en eller två utställningar jämte beledsagande föredrag. En exposition

av äldre måleri har balanserats av eu annan av modernt måleri. Åt

dessa utställningar har man liksom åt mässan som helhet strävat att om

möjligt ge en lokal betoning. Det musikaliska programmet har upptagit

såväl symfoniska verk, körsång som kammarmusik. Medverkande orkestrar

ha här varit hovkapellet, Göteborgs symfoniorkester, Berlins Philharmonische

Gesellschaft, stråkkvartetter: Göteborgskvartetten och Kjellströmskvartetten.

Bland dirigenter och solister märkas en hel rad kända namn: Alfvén,

Stenhammar, Järnefelt, Mann, Marteau, Gertrud Pålson, Signe Rappe,

Andrejewa Skilondz, Conny Molin.

Den sceniska konsten har på samtliga fem mässor företrätts av dramatiska

teaterns ensemble, som utfört såväl klassiska som moderna verk med

namnen Moliére, Björnsson, Tor Hedberg, Hoffmansthal, Selma Lagerlöf,

Strindberg representerade. Vid den senaste mässan uppfördes dessutom ett

för tillfället särskilt författat festspel i anslutning till det Wasa-jubileum,

som mässan celebrerade.

Den lokala kulturen har vid varje tillfälle varit starkt företrädd med utställningar

av hemslöjd, kyrklig konst eller som nu senast i Kalmar med

en herrgårdsutställning, baserad på värdefulla vetenskapliga primärundersökningar,

i likhet med vad som var fallet med den där anordnade stora

utställningen av Wasa-porträtt. Den vetenskapliga insatsen har för övrigt

utgjorts av föredrag, där framstående forskare i populär form behandlat

allmänna eller mera speciella ämnen. Prestationer av rent lokala krafter

ha utgjorts av körsång, gymnastikuppvisningar eller folkvisedanser.

Uppslaget med kulturmässorna framkom hos Richard Bergh senare än alla

önskemål på den nya intendenturen. Med fem mässor utförda och den

sjätte (i Helsingborg 1929) bestämd framför oss ha vi skäl betrakta ledningen

av dessa företag som en periodiskt återkommande punkt på depositionsintendentens

arbetsordning. Intendentens ställning som nationalmusei

ombud vid mässornas tillblivelse har i verkligheten ej blott kommit att

innebära att han utarbetat programförslag till mässan och svarat för nationalmusei

direkta insats av utställningar och föredrag. Det moraliska an

svar museum iklätt sig genom att åtaga sig den konstnärliga ledningen av

mässorna har helt enkelt krävt att dess ombud skött regien vid mässornas

utförande. Graden av ansvar och befogenhet ha på denna punkt varit olika

vid varje tillfälle. Att intendenten som konstnärlig ledare uppehåller ett

smidigt samarbete med den ekonomiskt praktiska organisationen för mässan

har ansetts självfallet. Men han bör lika självfallet vara befriad från allt

ansvar för denna organisation.

Efter det Strömbom sålunda redogjort för den verksamhet, som av depositionsavdelningen

och dess föreståndare hittills bedrivits, därvid även vissa

önskemål om förbättringar och förändringar framkommit, framlägger han

en mera detaljerad plan för arbetenas fortsatta bedrivande:

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition Nr 92.

I den redogörelse, som här lämnats, har jag i stora drag sökt ge en

överblick av den nya avdelningens utveckling. Härav torde framgå att

dess verksamhet hunnit ur experimentstadiet, att den är på väg att vinna

en sådan omfattning och en sådan grad av fasthet, att den för sin vidare

utveckling kräver en bestämt avgränsad plan för att kunna utvinna de resultat,

som förberetts. Att binda denna plan vid en fixerad tidsperiod låter

sig helt naturligt inte göra. Men tidigare gjorda erfarenheter mana till att

ej arbeta med för kort perspektiv. De möjligheter, som vi för landsortens

räkning ha att operera med, ligga långt i vida fältet, fast vi på flera olika

områden kunnat fastställa dem som verkligen befintliga. En tio-års period

framåt torde därför ej vara en för vidsträckt tidrymd att ställa in verksamheten

emot. I stort sett förefaller det mig riktigt att fortsätta på de

banor, som redan äro inslagna. Hur långt man bör gå inom varje särskilt

område, är omöjligt att på förhand avgöra. Där spela som alltid konjunkturer

och föresatser ett ojämnt spel. Emellertid har jag ansett lämpligt att

i den punktvis upplagda planen angiva vad jag för varje område anser

vara huvuduppgiften att rikta in de kommande årens arbete på.

I. Slottssamlingarna.

Katalogarbeten: Den påbörjade fotografiska huvudkatalogen över porträttsamlingen

slutföres med de därför nödiga jämförande konsthistoriska studierna

och arkivforskningarna. Då det kan förutses att svenska porträttarkivets

samlingar inom ifrågavarande tidrymd komma att tillfalla nationalmuseum,

anser jag lämpligt att liknande fotografiska kataloger utarbetas

såväl över porträtten på Gripsholm som de i statens övriga samlingar varande

svenska porträtt till ett stort allmänt porträttinventarium och i dubletter

fogas till svenska porträttarkivets, som en slutsten i detta.

För Drottningholmssamlingen utgives en tryckt katalog till den besökande

allmänhetens tjänst. Om möjligt utgivas även större vetenskapliga publikationer

belysande slottssamlingarna och deras historia.

Samlingarnas utnyttjande-. Liknande kurser och föredragsserier som tidigare

organiseras planmässigt, helst årligen på slotten, framför allt på Gripsholm.

II. Depositionsverhsamheten.

Om ett eller annat år torde utplaceringen av de för mera dekorativt syfte

disponibla förrådssamlingarna vara slutförd. Därmed är en viktig punkt

på avdelningens arbetsordning tillsvidare fylld. Självfallet måste man tänka

sig att många av de sålunda deponerade konstverken emellanåt måste omplaceras,

vid behov återkallas till museet och på andra sätt förflyttas. Men

andra åter, måhända det stora flertalet, ha sannolikt för en lång framtid

fått sin placering. Det kan nu tyckas som om slutförandet av detta arbete

skulle för intendenten årligen frigöra ett avsevärt tidskvantum, föga mindre

än den tid arbetet med depositionernas ^placering tagit. Härvid måste

emellertid tagas hänsyn till de oundgängliga krav på inspektion som de

deponerade samlingarna ställa. Vitt spridda och placerade under ur säkerhetssynpunkt

mycket skiftande omständigheter, torde dessa föremål väl

kräva att inspekteras åtminstone vart femte år. De 3458 konstföremål som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

hittills deponerats befinna sig i 347 olika lokaler, av vilka den nordligaste

är i Luleå, den sydligaste i Konstantinopel, den västligaste i Washington

och den östligaste i Moskva. Då man måste betrakta möjligheter till relativt

täta inspektioner som ett oeftergivligt villkor för depositionen av konstverk

ur statssamlingarna måste för inspektionsresorna reserveras en betydande

del av det tidskvantum som till synes kommer att frigöras. Då man

dessutom ej kan förutse i vilken omfattning nationalmuseum i framtiden

kan fortsätta denna del av depositionsverksamheten torde nu vara omöjligt

att närmare beräkna arbetets omfattning på denna punkt. Som jag tidigare

framhållit vore det synnerligen önskvärt att tillgodose landets skolor med

konstnärliga original. Sannolikt torde för detta ändamål den kommunala

och även den privata offervilligheten här och var ute i landet kunna intresseras.

Men förutsättningen för en mera omfattande ^placering av konstverk

i skolorna kan under nuvarande förhållanden dock endast tänkas i form av

ett ökat riksdagsanslag för inköp till statssamlingarna.

Landsortsmuseerna.

Samarbetet med de konstintresserade landsortsmuseerna anser jag på ett

lämpligt vis inlett. Men skall inte detta behöva stanna vid ett meningslöst

grundläggningsarbete anser jag nödvändigt att all kraft sättes in på att

vidmakthålla och utveckla detta samarbete. Kunna de praktiska förutsättningarna

härför emellertid ej lämnas, synes mig en god del av den verksamhet

som nationalmuseum här utvecklat lika förspilld som en sådd, vilken

ej skördas. Det intresse, som museet här under de senaste åren väckt

eller kommit i förbindelse med, måste givetvis uppehållas på ett personligt

och levande sätt, om det skall kunna växa och spridas.

Det synes mig därför på denna punkt nödvändigt att möjligheter beredas

avdelningen att arbeta på en bredare bas än förr. Med de osäkra förhållanden,

som konstmuseerna ute i landet än så länge leva under, blir det

— som framhållits — ej på länge möjligt för dem att anskaffa fackmässig

ledning. För att bereda dem utvecklingsmöjligheter anser jag därför lämpligt

att nationalmuseum får tillfälle att lämna dem kontinuerligt stöd. Den

fackmässigt bedrivna museiverksamheten, som staten enligt min mening bör

förutsätta vid beviljande av större depositioner åt landsortsmuseerna, torde

ännu på länge blott kunna uppehållas med nationalmusei bistånd. I framtiden,

då förståelsen för konstmuseal verksamhet kan tänkas blivit mera

allmän, torde man kunna räkna med att landsortsmuseerna också på denna

punkt kunna reda sig helt på egen hand. Emellertid synes mig lämpligt,

att nation almuseichefen som villkor för beviljande av depositioner och annat

bistånd till landsortsmuseerna uppställer att dessa museer i allt vad som

rör deras konstmuseala anordningar i framtiden kommunicerar med intendenten.

För de redan existerande konstmuseerna liksom för dem som ännu

äro under utformning bör avdelningens verksamhet enligt min tanke innebära:
1)

Inspektion av depositioner.

2) Konsulterande verksamhet rörande

a) museala anordningar,

b) nyförvärv,

c) kataloger och tryckt vägledning.

3) Föredrag, visningar, studiekurser.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92. 41

4) Eventuellt också instruktionskurser och -resor för landsortens museiledare.

Varje museum bör från nationalmuseum årligen få påräkna minst ett

längre besök under vilket konstupplysningsarbete bedrives och museitekniskt

biträde lämnas.

Föredragsverksamheten inom nationalmuseum anknytes som avsett var till

intendentens arbetsplan. Verksamheten med föredrag och visningar ordnas

här efter en allmän plan, som för varje år fastställes av överintendenten.

Rundturer genom större delar av museet böra hållas för allmänheten minst

en söckendag varje vecka, speciella visningar eller föredragsserier anordnas

vid lämpliga tillfällen. De föredrag, kurser m. in. som avdelningen håller

ute i landet böra utom i samband med museerna, som hittills, ordnas både

i sammanhang med utställningar och mera fristående. Samarbetet med

studiecirklar och föreläsningsföreningar, som visat sig synnerligen givande,

bör utvecklas till större omfattning och kontinuitet.

Utställning sverksamheten.

Intendentens verksamhet inom nationalmuseum kan tyvärr icke återupptagas

så länge dess sal för tillfälliga expositioner av utrymmesskäl måste

tagas i anspråk för mera stadigvarande utställning, men bör i en framtid,

då lämpliga utrymmen stå till förfogande, inriktas väsentligen på metodisk

konstpopularisering.

Beträffande utställningsverksamheten i landsorten torde av den därför

lämnade redogörelsen framgå, att den fått eu form som synes duglig för

en framtida utveckling.

Av gjorda iakttagelser synes mig framgå att verksamheten med tillfälliga

utställningar för konstlivet i landet är av minst lika stor betydelse som

museernas ständigt exponerade samlingar.

Dessa böra ordnas dels i form av

enstaka utställningar, dels som

vandringsutställningar.

De förra, som innebära mindre risker för de transporterade konstverken,

böra kunna bestå såväl av äldre som nyare konst, de senare väsentligen av

yngre oljemåleri, av akvareller, teckningar, gravyrer och reproduktioner.

För de närmaste åren vill jag därför framlägga följande utställningsplan:

Mindre enstaka utställningar:

1927: Nederländsk konst, Karlstad och eventuellt Örebro.

Utställningen sammansatt av omkring 40 oljemålningar ur förråden (lån

ur enskilda samlingar) och ungefär lika många teckningar. En katalog med

historisk inledning och konstnärsbiografier utarbetas till denna i likhet med

övriga utställningar.

1928: Svenska teckningar och akvareller från 1700-talet i Nyköping, eventuellt

Norrköping, Linköping, Västerås, Göteborg och Malmö.

1929: Äldre målarkonst ur skånska privatsamlingar.

(Sjätte svenska kulturmässan), Helsingborg.

1930: Svenska miniatyrer från tiden 1650—1850, eventuellt Umeå, Härnösand,

Östersund och Sundsvall.

Beträffande denna och följande klass av utställningar anser jag goda

möjligheter föreligga för ett fruktbringande samarbete med Sveriges allmänna

konstförening.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ts proposition Nr 92.

Vandringsutställning nr 4. Modern grafik. Internationell serie på cirka

100 nr, delvis lån från privata samlare. Utställningen färdig att starta nvåret

1928. J

Vandringsutställning nr 5. Modern konst och konsthantverk. Utställningen

organiserad för kulturmässan i Helsingborg 1929 tillsammans med

»Svenska Slöjdföreningen». Ett urval därav av omkring 100 tavlor (måleri,

grafik) utsändes efter sommarens slut norrut från Helsingborg. I motsats

till vad som skett vid övriga vandringsutställningar torde konstverken här

få salubjudas.

Vandringsutställning nr 6. Äldre grafisk konst, belysande denna konsts

historia.

Vandringsutställning nr 7 (konsthistorisk serie A). Fotografiska reproduktioner

med texter, belysande prehistorisk konst och antikens konstutveckling.

(Eventuellt med kinematografiskt föredrag.)

Vandringsutställning nr 8 (konsthistorisk serie B). Reproduktioner, belysande

medeltidens konsthistoria. (Eventuellt film.)

Vandringsutställning nr 9 (konsthistorisk serie C). Reproduktioner: renässans,

barock, rokoko, nyantik. Enstaka målningsoriginal.

Vandringsutställning nr It) (konsthistorisk serie D). Reproduktioner och

enstaka original. 1800- och 1900-talets stilutveckling.

Dessa utställningar tänkas liksom de föregående att sammanknytas med

föredrag och där så lämpar sig kortare kurser eller föreläsningsserier. En

oundgänglig förutsättning för denna plans förverkligande är emellertid att

avdelningen kan påräkna en tillräcklig personal. En ständigt pågående

vandringsutställning lägger beslag på en tjänsteman praktiskt taget under

hela året, dessutom kräver den ett tekniskt biträde för montering och transporter.

Man måste förutsätta att tjänstemannen måste vara mångsidigt

kvalificerad, dessutom en person av den fysiska uthållighet, som de långa

resorna kräva. Att tänka sig denne på resande fot under hela året vore

helt visst av flera skäl olämpligt inte blott därför att resetjänsten är både

ett mycket krävande och tröttsamt arbete utan också att den resande museimannens

kapacitet komme att utbildas allt för ensidigt praktiskt, såvida

han ej finge andrum att tillgodose sin fackliga och vetenskapliga utrustning,

vilket näppeligen kan förenas med ett ständigt reseliv, långt borta från

bibliotek, samlingar och huvudstadens kulturliv. En resetjänst, som överstiger

tredjedelen av året, synes mig i längden oförenlig med upprätthållande

av sagda allmänna fackbildning. Därför måste man tänka sig att

avdelningens utställningsarbete fördelas på minst tre tjänstemän, intendenten

och två amanuenser med hel tjänstgöringsskyldighet. De två tredjedelar

av året, som dessa ha sin tjänstgöring förlagd till huvudstaden, behövas

helt visst för avdelningens centrala verksamhet med allt vad därtill hörer

och för att teoretiskt och praktiskt följa med konstlivets och konstvetenskapens

utveckling.

Småskrifter.

I samband med avdelningens centrala verksamhet bör också framhållas

en punkt i arbetsplanen, som hittills ej kunnat i önskvärd grad tillgodoses:

utgivandet av populära småskrifter om konst. Till helt nyss har museet

saknat särskilt anslag för detta ändamål. I rent folkbildningssyfte ha museets

tjänstemän utan ersättning medarbetat i »Studiekamraten», A. B. F:s

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

organ och vissa av de där skrivna artiklarna ha utgivits i broschyrform

som särtryck med illustrationer och spritts i upplagor om ett eller annat

hundratal. Sedan museet numera genom av riksdagen beviljat extra anslag

under två år disponerat medel avsedda utom för vandringsutställningar även

för tryckt konstpropaganda ha, frånsett kataloger över utställningarna, börjat

utgivas en serie illustrerade småskrifter över konst i nationalmuseum. Den

första i serien, »Grekiska vaser» av Ernst Kjellberg är utkommen sedan ett

år. Förberedda äro uppsatser om »Ernst Josephson», »Rembrandts Claudius

Civilis», »Elias Martin», »Sergels skulpturer», »Sergels teckningar».

På grund av personalbristen inom avdelningen kan utgivandet emellertid

ej fortskrida i det raska tempo som vore önskvärt.

Sedan Strömbom sålunda redogjort för planen för depositionsavdelningens

framtida arbeten övergår han till att precisera de krav på ökad personal

och ökat utrymme som eu utveckling av avdelningens verksamhet i angiven

riktning skulle medföra.

Till den organisation som arbetsplanens genomförande förutsätter, synes

mig bebövas till intendentens hjälp en personal av fyra amanuenser och

ett skrivbiträde, samtliga i hel tjänst. Då bär emellertid gäller eu successiv

utveckling av den stora uppgiftens olika sidor kan man med fördel tänka

sig att de nya arbetskrafterna insättas efter hand. Det aktuella minimibehovet

motsvaras av två amanuenser jämte ett skrivbiträde, samtliga i hel

tjänst. Därmed anser jag att för en femårs period framåt den nuvarande

fronten av verksamheten kan upprätthållas utan att någon sida behöver

försummas. Utan denna första förstärkning i personalen anser jag det

meningslöst att söka upprätthålla hela verksamheten. Stora och viktiga delar

av arbetsfältet komine att försummas och hela den betydelsefulla tanke, som

sysslan avser att realisera, måste anses förfelad. För ett sådant sakläge anser

jag mig ej kunna taga ansvaret. Att söka åstadkomma denna nya avdelning

har för mig ej enbart inneburit en ämbetsplikt, arbetets tyngd och

omfattning har krävt ett fullt personligt uppgående i verket. Att se resultatet

av de gångna årens ansträngningar ligga gagnlöst skulle naturligtvis

kännas bittert. Men att riskera uppgiftens framtid med otillräckliga arbetskrafter

måste betraktas som oförenligt med ämbetsansvar. Skulle riksdagen

mot förmodan ej anse lämpligt utöka nationalmusei budget med här föreslagna

befattningshavares löner, torde det ej få betraktas obilligt begära att

intendentens tjänsteåligganden reduceras till att huvudsakligen omfatta slottssamlingarnas

vård, inspektionen av gjorda depositioner samt skyldighet att

med fackliga råd bistå landsortsmuseernas föreståndare.

Komme däremot, som måhända tinnes anledning hoppas, riksdagen att

behjärta depositionsverksamhetens betydelse genom att ställa sig ekonomiskt

välvillig till dess vidare utveckling, skulle ett godtagande av här framlagda

arbetsplan innebära beviljandet av ett fast anslag från och med kommande

år motsvarande de tre nämnda befattningshavarnas löner samt om några

år, lämpligast efter en femårsperiod, ytterligare anslag av två amanuenslöner

och lön för ett tekniskt biträde. Dessa tjänstemän höra lämpligen

vara ordinarie befattningshavare i likhet med andre bibliotekarier och andre

arkivarier. Det tekniska biträdet åtnjuter förmåner motsvarande en förste

expeditionsvakts tjänst. Deras resetraktamente kan skäligen ej beräknas

lägre än det klass''II D, respektive klass III F, tillkommande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

National
museichefene
framställ
ningar.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 92.

En annan sak, som i samband med personalen också behöver tillgodoses,

är egna lokaler för depositionsavdelningen. Med den brist på utrymme

särskilt för arbetslokaler som råder på nationalmuseum har den nytillkomne

intendenten för sig och sin avdelning ej kunnat tilldelas annat utrymme

än ett f. d. magasinsrum, det s. k. undansättningsrummet med en golvyta

av 4x4 meter. I detta rum, där avdelningens handlingar och kataloger

förvaras och där depositionsföremål visas, arbeta vissa tider på dagen tre

personer, avdelningens hela expedition utgår därifrån, besök i tjänst mottagas,

dessutom användes rummet vid behov som passage för transporter av

större tavlor, som genom en lucka i taket hissas till och från konservatorns

atelier. Möjlighet till ostört arbete saknas så gott som helt, Verkliga lokalbehovet

utgör f. n. tre rum, ett större, där mera skrymmande materialier

och där samtidigt skrivbiträdet kan ha sin arbetsplats, ett mindre rum för

amanuensen och ett för intendenten. En eventuell personalutökning av

ytterligare en amanuens skulle lämpligen öka behovet till fyra rum.

Sålunda behövliga lokaler är visserligen för närvarande omöjligt att anskaffa

inom de utrymmen, som nationalmuseum för närvarande disponerar,

men om några år, när den länge tilltänkta överflyttningen av statens historiska

musei samlingar kan tänkas sätta konstmuseets lokalfråga i fördelaktigare

läge, torde tillräckligt utrymme också för depositionsavdelningen

komma att erbjuda sig inom huset.

Till dess måste man dock tänka sig att lokalbehovet tillgodoses på annat

sätt och annat håll. Sannolikt är det ej omöjligt att i museets närhet

kunna hitta en lägenhet, som provisoriskt avhjälpte rumsbristen. Det nu

inom museet disponerade rummet får dock fortfarande anses behövligt för

intendentens mottagning och förvaring av eu del viktigare originalhandlingar.

Rummet torde på mellantiderna behöva tagas i anspråk av konservatorn

eller måleriavdelningens tjänstemän. Hyra för en lägenhet om tre

rum (helst på Blasieholmen, nära museet) anses komma att belöpa sig till

omkring 3,000 kronor. Möbleringen av dessa rum kan delvis ske från

museet. För anskaffande av de möbler, som ej kunna fås därifrån, behöves

ett anslag av 2,000 kronor.

Att utveckla det arbetsprogram, som här ovan framlagts, enligt den av

riksdagen 1917 godtagna planen för intendentsbefattningen, skulle alltså

betinga en utökning av nationalmusei ordinarie anslag av från och med

1927 med två amanuenslöner (hel tjänst) samt ett skrivbiträde, sammanlagt

12,816 kronor samt från och med 1933 ytterligare två amanuenslöner (hel

tjänst) jämte lön för ett tekniskt biträde, sammanlagt 13,440 kronor. Oberäknat

det extra anslag för vandringsutställningar m. in., som i likhet

med föregående år begärts även i höst, utgöres den önskvärda ökningen på

extra stat från och med 1927 och tills vidare rumshyra 3,000 kronor och

för möbelanskaffning 2,000 kronor.

I anledning av Strömboms utredning har museichefen till Kungl. Maj:t

inkommit med två framställningar om utverkande av förhöjt anslag till

arbetskrafterna a depositionsavdelningen. I den första framställningen, som

är daterad den 31 augusti 1926 och avgiven innan Strömboms utredning

förelåg färdig, hemställer museichefen om höjning av det nuvarande extra anslaget

till ökning av arbetskrafterna vid nämnda avdelning till 7,508 kronor. I

den andra framställningen, daterad den 30 september 1926, omnämner musei
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. May.ts proposition Nr 92.

chefen den av Strömbom verkställda utredningen, vilken nu samtidigt överlämnas,

och framhåller, att den i utredningen ingående arbetsplanen synes

vara ägnad att på ett effektivt sätt förverkliga den avsikt, som Kungl. Maj:t

och riksdagen givit uttryck åt vid tillskapandet av depositionsintendentsbefattningen.

Den i utredningen som behövlig betecknade förstärkningen

av arbetskrafterna vid avdelningen anser museichefen vara i själva verket

en oundgänglig förutsättning för förverkligandet av dessa statsmakternas

avsikter. Museichefen hemställer om utverkande av ett anslag å sammanlagt

12,816 kronor till anställande av två amanuenser i löneklass 18 och ett

skrivbiträde i löneklass 3 vid avdelningen för slottssamlingar och depositioner.

Den verksamhet, som nationalmusei depositionsavdelning under sin rela- Departe
TYi

pnt^pnpfp

tivt korta tillvaro bedrivit och alltjämt utövar, utgör ett uppmärksammat

och betydelsefullt led i de strävanden, som sedan länge pågått att göra den

högre kulturens skatter såväl i vetenskap som i konst tillgängliga för alla

dem, som annars av yttre omständigheter äro förhindrade att taga del därav.

Under det att medlen för en popularisering av vetenskapens resultat och rön

äro tämligen givna, i det att den naturliga formen härför är föreläsningar

och tryckalster, är det svårare och mer komplicerat att finna en adekvat

form för populariseringen, då det gäller de bildande konsterna.

Nationalmusei depositionsverksamhet är, såsom framgår av den utav mig

lämnade utredningen, av gammalt datum. Men denna verksamhet, som i

sin begynnelse och länge huvudsakligen hade ett annat syftemål än den

sedan fått, skedde i början planlöst och med hänsyn till tillfälliga behov.

En enhetlig plan saknades. Först Richard Bergh upptog tanken på en utvidgning

och fördjupning av nationalmuseets depositionsarbete, och hans mål

var att ställa detsamma i den allmänna konstpropagandans och folkupplysningens

tjänst. För att nå detta syftemål uppgjorde Bergh en plan för

realiserandet av dessa önskemål och för ett mera genomtänkt ordnande av den

dittills skedda depositionsverksamheten. Det gällde närmast att skapa möjlighet

till en fast organisation genom att till nationalmuseum knyta en ordinarie

befattningshavare med uppgift att helt ägna sig åt den nya verksamheten.

Hans åligganden skulle vara av tvåfaldig art. Dels skulle

han utvidga och fördjupa den egentliga depositionsverksamheten; han skulle

öva tillsyn över slottssamlingarna samt övervaka och vårda de i landets

skilda delar deponerade konstverken, sörja för en utvidgad deposition av

konstverk, studera konstförhållandena på olika platser, giva råd åt landsortsmuseernas

föreståndare och övervaka dessa museers organisation. Dels skulle

den nye intendenten vara målsman för den från nationalmuseum utgående

konstpropagandan; han skulle ordna olika i konsthistoriskt och pedagogiskt

syfte planerade utställningar, bedriva upplysningsarbete i tal och skrift,

hålla föreläsningar vid de ambulerande utställningarna och vid sina inspektions-

och organisationsresor samt redigera småskrifter till främjande av ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

allmännare konstintresse. Dessa uppgifter, vilka vunno Kungl. Maj:ts och

riksdagens anslutning, äro i huvudsak angivna i museets stadgar såsom

depositionsintendenten särskilt tillkommande arbetsåligganden.

I sin förut återgivna utredning har nu intendenten Strömbom redogjort

för vad som hittills utförts på depositionsavdelningens skilda områden och

framlagt i skiss en plan för arbetenas fortsatta bedrivande och utveckling.

Jag vill då först med några ord beröra slottssamlingarna och det med avseende

å dem bedrivna arbetet. Dessa omfattande och värdefulla samlingar tarva en noggrann

vård och tillsyn; det må allenast erinras om de restaureringsarbeten,

som sedan någon tid pågått beträffande Gripsholmssamlingen, och hurusom

det blivit nödvändigt att utsträcka dessa arbeten även till vissa konstverk å

Drottningholms och Ulriksdals slott. I planläggningen av arbetena har depositionsintendenten

tagit en verksam del, och han äger att alltjämt övervaka och

leda desamma. Vad särskilt beträffar Gripsholmssamlingen, vill jag erinra

därom, att en bidragande orsak till de omfattande skadorna i detta tavelgalleri

varit de ogynnsamma temperaturförhållanden, som råda i slottet och

som vållat att där förvarade konstverk blivit i stor omfattning skadade

genom fukt, och att en nödvändig förutsättning för galleriets bevarande

torde vara ett avhjälpande av dessa brister. Den verksammaste åtgärden

synes vara att införa värmeledning i slottet, på sätt angives i intendenten

btrömboms utredning. Kungl. Maj:t har också genom beslut den 21 januari

1927 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i samråd med ståthållarämbetet på

Gripsholms slott verkställa teknisk och ekonomisk utredning i fråga om införande

av elektrisk uppvärmning å nämnda slott samt att därefter till Kungl.

Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Givetvis anser jag mig böra räkna med att — frånsett enstaka av särskilda

förhållanden betingade omplaceringar — de nu å de kungl. slotten befintliga

tavelsamlingarna alltjämt skola förbliva å sina nuvarande platser. Förslag

om flyttningar eller större rubbningar i dessa tavelbestånd hava visserligen

varit å bane, men det synes mig mindre lämpligt att vidtaga dylika

ändringar i dessa samlingar, som vuxit fram och förkovrats å de ställen där

de nu förvaras och bäst kunna förstås mot bakgrunden av den historiska

miljö, i vilken de befinna sig.

Ett vidsträcktare utnyttjande av dessa samlingar är synnerligen önskvärt.

En fortsatt katalogisering av samlingarna bör ske liksom den påbörjade

fotografiska huvudkatalogen över Gripsholmssamlingen bör bringas

till sin fullbordan. Medel till tryckning av kataloger synas kunna beredas

i huvudsak genom försäljning av fotografier och vykort m. m.,

vilken försäljning, särskilt vad angår Gripsholmsgalleriet, torde böra ordnas

på enahanda sätt, som nu är fallet med motsvarande försäljning inom

nationalmuseum.

Det viktigaste synes mig dock vara vidtagande av sådana anordningar,

varigenom själva tavelbestånden kunna bliva kända och uppskattade av en

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

.större allmänhet. På ett synnerligen lyckligt sätt har samlingarnas museala

utnyttjande hittills skett genom anordnande av vissa kurser och skolresor, förenade

med föredrag samt sakkunnig ledning och visning. I hög grad önskligt är

att denna verksamhet kan fullföljas och utvecklas under depositionsintendentens

ledning. Något särskilt statsanslag för detta ändamål torde icke

behöva beräknas, utan synas dessa kurser kunna finansieras antingen av

deltagarna själva eller förmedelst till dylika fortbildningskurser eller motsvarande

ändamål anvisade anslag.

Vad därefter beträffar den så att säga egentliga depositionsverksamheten,

har denna efter den nya intendenturens tillkomst kunnat ske på ett mera

planmässigt och målmedvetet sätt än tillförene. De deponerade konstverken

hava huvudsakligen placerats i ämbetsbyggnader, landshövdingeresidens och

legationsbyggnader, samt i landsortsmuseer, allt i syfte att låta »den offentliga

miljön» få del av statens konstsamlingar. Såsom framgår av intendenten

Strömboms redogörelse torde utplaceringen av de i nationalmusei

förråd befintliga konstföremålen snart vara slutförd. Ett önskemål, som

redan nu starkt framträder och med tiden torde komma att göra sig gällande

med ännu större styrka är att genom depositionsverksamheten tillgodose

även andra offentliga byggnader och institutioner än de ovan nämnda,

främst i så fall allmänna förenings- och sammanträdeslokaler samt skolbyggnader.

Intendenten Strömbom framhåller, att en förutsättning för en mera

omfattande utplacering av konstverk i skolorna under nuvarande förhållanden

endast kan tänkas i form av ökat riksdagsanslag för inköp till statssamlingarna.

Jag är synnerligen tveksam, huruvida denna utväg åtminstone f. n.

är den lämpligaste, ej minst med hänsyn till de omfattande statsekonomiska

konsekvenser som följa av ett beträdande av denna väg. Snarare synes

man mig böra fortsätta på den väg, som hittills anlitats. I detta avseende

vill jag erinra om följande.

Genom beslut den 23 februari 1923 medgav Kungl. Maj:t, att ett penninglotteri

finge anordnas, vars behållning till större delen skulle tillfalla en av

Kungl. Maj:t samma dag tillsatt nämnd för inköp av konstverk. Till ordförande

i nämnden förordnades H. K. H. Prins Eugen samt till ledamöter

konstnärerna Christian Eriksson, Olle Hjortzberg, Hanna Pauli, Emil Johansson-Thor

och Carl Wilhehnson, tandläkaren Emil Christenson, bankdirektören

Harald Lettström och intendenten S. Strömbom. Denna nämnd skulle

hava till uppgift att medelst angivna penningmedel inköpa alster av

bildande konst. Syftet var att bringa hjälp i det nödläge, vari en mängd svenska

konstnärer för det dåvarande befunne sig, och nämndens arbeten skulle gå ut

på att inköpa målningar och skulpturer företrädesvis av de bildande konstnärer,

som ville erbjuda sådana till inköp. Nämnden skulle hava fria händer

i avseende å sin verksamhet, men — framhåller dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet ovanberörda den

23 februari 1923 — skulle något behöva strykas under, så vore det kan
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

hända, att inköpen —- ehuruväl vederbörande konstnärs nödläge måste tagas

i betraktande — endast finge gälla arbeten av konstnärligt värde och att

det förutsattes, att icke någon konstriktning gynnades och heller icke missgynnades.

Vad beträffar dispositionen av de konstalster, som på detta sätt

komme i statens ägo, borde det — framhöll departementschefen — åligga

nämnden att till Kungl. Maj.t avgiva förslag härom. Huruvida dessa alster

för framtiden skulle finna en plats i allmänna byggnader, i skolor och

seminarier eller i någon form gå in som led i allmänna folkbildningsarbetet

vore frågor, som kunde diskuteras. Rättesnöret ansåge departementschefen

böra vara, att de gjordes tillgängliga för den stora allmänheten för att således

göra sitt till att vinna förståelse för den moderna svenska konsten.

I skrivelse den 1 juni 1923 meddelade nämnden, att densamma för sammanlagt

201,750 kronor inköpt 446 konstverk från 236 konstnärer och i

skrivelse den 31 augusti 1923 meddelade nämnden, att den för sammanlagt

18,300 kronor inköpt ytterligare 74 konstverk. Genom särskilda beslut den

20 juli och den 21 september 1923 bemyndigades chefen för nationalmuseum

att för statens räkning mottaga ifrågavarande konstverk, vilka skulle införlivas

med nationalmusei samlingar; och skulle museichefen äga att efter

samråd med intendenterna för skulptur- och måleri- samt gravyr- och handteckningssamlingarna

bland konstverken göra ett urval, lämpligt för komplettering

av museets gallerisamlingar. Tillika anbefalldes museichefen att

beträffande övriga av dessa konstverk till Kungl. Maj:t inkomma med detaljerat

förslag rörande deras deponerande företrädesvis i landsortsmuseer,

skolor och andra samlingslokaler, där de kunde vara för allmänheten tillgängliga.

Sådant förslag avgav museichefen i skrivelse den 5 april 1924,

och genom beslut den 25 i samma månad blev, sedan ett par konstverk

undantagits för nationalmusei förråd, den av museichefen då framlagda fördelningsplanen

godkänd. Densamma innebar, att det överväldigande flertalet

konstverk blevo placerade i landsortsmuseer och skolor; de museer, som

kommo i åtnjutande härav äro museerna i Hälsingborg, Landskrona, Malmö,

Östersund, Nyköping, Västerås, Jönköping, Linköping och Vänersborg. Av

skolorna var det företrädesvis folkhögskolor, som befunnos lämpa sig för ändamålet:

deposition skedde sålunda hos folkhögskolorna i Tomelilla, Östra Grevie,

Munka-Ljungby, Akarp, Arvika, Karlskoga, Storvik, Axvall, Hemse, Vessigebro,

Bräkne-Hoby, Önnestad och Svalöv. Dessutom blevo åtskilliga konstverk placerade

i folkskoleseminarierna i Luleå och Umeå samt ett par i högre allmänna

läroverken i Kalmar och Jönköping samt realskolan i Landskrona. Återstoden

— ett 60-tal — av ifrågavarande konstverk fördelades på olika lasarett, sanatorier

och ämbetsverk. Slutligen avgav nämnden eu skrivelse den 30 april 1926,

däri nämnden meddelade, att den för sammanlagt 24,389 kronor 34 öre,

utgörande de s. k. överskottsmedlen å lotteriet, inköpt ytterligare 39 konstverk.

Angående dessa sistnämnda konstverks deposition är något beslut

ännu icke fattat.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ts proposition Nr 92.

Såsom jag antytt, synas i främsta rummet skolorna böra komma i åtnjutande

av en ytterligare deposition av konstverk. Givetvis kan en dylik utsträckt

deposition endast komma ett fåtal skolor till del, framför allt med hänsyn

till de yttre säkerhetsanordningar, som måste uppställas såsom förutsättningar

för mottagande av dylika depositioner. Hur önskvärt det än vore att

så långt som möjligt bland de unga sprida en närmare kännedom om den

bildande konstens alster och skapa känsla och förståelse för desamma, torde

man, framför allt då det gäller folkskolorna, få inskränka sig att anlita en

annan form för denna konstpropaganda: jag syftar på en propaganda

genom spridande av reproduktioner av mera kända och berömda konstverk.

Den moderna reproduktionsmetoden har numera så utvecklats, att man för

närvarande kan erhålla även polykroma reproduktioner av en i hög grad

konstnärlig och tilltalande art. På en dylik verksamhet synes mig nationalmusei

depositionsintendent böra i görligaste mån inrikta sitt arbete; innan

någon plan ännu föreligger kan jag givetvis icke taga någon närmare ställning

till denna fråga, men jag anser mig redan nu böra framhålla, att

några större ekonomiska konsekvenser för staten synas mig härav icke böra uppkomma.

Med ett relativt begränsat förlagskapital torde ett sådant arbete —

efter samråd mellan depositionsintendenten och skolöverstyrelsen — så

småningom kunna sättas i verket. Då jag förutsätter att skolorna själva

äro angelägna om att för de synnerligen obetydliga kostnader, det i varje

särskilt fall kan bliva fråga om, förvärva ett flertal reproduktioner, synes mig

verksamheten sedermera kunna ekonomiskt bära sig själv.

Jag har närmast haft tanken riktad på skolorna. Då det emellertid

gäller en utvidgad depositionsverksamhet i olika delar av landet,

synes mig jämväl landsortsmuseerna böra ytterligare komma i betraktande.

Den betydelse dessa museer hava för respektive orters konstliv,

är så stor, att deras ställning och möjligheter böra mera än hittills uppmärksammas.

Det samarbete, som inletts mellan landsortsmuseerna och nationalmuseum,

bör givetvis fortvara, och depositionsintendenten hava att vaka

över och följa dessa museers utveckling. Så mycket angelägnare anser jag

en dylik ledning och rådgivande verksamhet från nationalmusei sida vara,

som på många ställen de speciella konstintressena äro i fara att ledas

in på en felaktig utvecklingslinje, kombinerade som de flerstädes äro

med de kulturhistoriska och fornminnesvårdande intressena. Man bör nämligen

hålla klart i sikte, att det är här fråga om två olika slag av kulturbärande

faktorer, vilka, var och en i sitt slag fullt befogade och berättigade

till stöd och ledning från statens sida, dock tarva en särskild omvårdnad,

därvid icke det ena intresset får obehörigt gynnas på det andras bekostnad.

Just däri ligger en betydelsefull uppgift för depositionsintendenten att med

full förståelse för båda dessa synnerligen viktiga sidor av en landsändas

museala behov söka tillgodose de konstmuseala kraven på ett sätt, som

överensstämmer med och måhända kompletterar de mera kulturhistoriskt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 78 höft. (Nr 92.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

betonade museiintressena. Intendenten Strömbom berör frågan om statsbidrag

till konstinköp för landsortsmuseernas räkning. Liksom Strömbom anser

jag tiden ännu icke vara inne att på allvar upptaga denna fråga till

omprövning.

Nästa gren av depositionsintendentens omfattande arbetsuppgifter är den

tillfälliga utställningsverksamheten i olika delar av riket. Särskilt hava de

hittills anordnade vandringsutställningarna visat sig äga en betydelsefull

uppgift genom den intresseväckande och stimulerande verksamhet de utövat

på konstlivet i de städer dessa utställningar besökt. Önskvärt vore,

om dessa utställningar kunde fullföljas enligt den av intendenten Strömbom

angivna planen. Ett bebjärtande av desammas betydelse har riksdagen ådagalagt

genom att under en följd av år för ändamålet anvisa ett årligt anslag

i riksstaten, för budgetåret 1926—1927 upptaget till 5,000 kronor. Detta

anslag är givetvis även för framtiden av behovet påkallat. Vad som närmast utgör

en förutsättning för bedrivande av en fortsatt utställningsverksamhet

är ökade arbetskrafter på depositionsavdelningen; jag återkommer omedelbart

härtill.

Ett särskilt slag av denna utställningsverksamhet hava de s. k. kulturmässorna

utgjort. Hittills hava fem sådana mässor hållits, i Skara år 1919,

i Östersund år 1920, i Malmö år 1921, i Västerås år 1923 och i Kalmar år

1926. Till var och en av de sistnämnda fyra mässorna har Kungl. Maj:t

för bestridande av kostnaderna för nationalmusei deltagande anvisat av tillgängliga

medel ett belopp av 5,000 kronor. Dessa mässor hava spelat en

stor roll i respektive orters kulturella liv, och önskvärt är, att denna verksamhet,

där nationalmuseum står för den konstnärliga ledningen, må kunna

fullföljas efter i stort sett hittills uppgjorda och tillämpade planer och program.

Den från depositionsavdelningens sida utövade föredrags- och föreläsningsverksamheten

anser jag vara en betydelsefull faktor i den allmänna konstpropagandans

tjänst. Jag har härvid ej tanken så mycket riktad på den

inom nationalmuseum bedrivna föreläsningsverksamheten, vilken sistnämnda

en var av museets intendenter synes mig böra låta sig angeläget vara att inom

sitt område utveckla och främja. Det bör främst vara den ute i landet — i samband

med tillfälliga utställningar och vandringsutställningar samt över huvud

när tillfälle erbjuder sig — anordnade föreläsningsverksamheten, som bör ledas

och ordnas av depositionsintendenten. Denna verksamhet har alla förutsättningar

att mötas med förståelse och intresse där den kommer till synes,

och det ligger vikt uppå, att densamma utvecklas och befordras mer än

hittills kunnat ske med de synnerligen begränsade arbetskrafter, varöver

depositionsavdelningen kunnat förfoga. Så är även fallet med redigerandet

och utgivandet av de populära småskrifter i konst, beträffande vilka en

vacker början redan gjorts.

Av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat rörande den verk
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

samhet som åligger depositionsintendenten och än vidare kommer att i framtiden

påvila honom i den mån det av Strömbom framlagda och av mig i

huvudsak biträdda programmet för utvecklande av nationalmuseets konstpopularisering

kommer att förverkligas, torde tydligt framgå, att depositionsintendentens

arbetsuppgifter icke blott äro mycket betydelsefulla utan även

i hög grad vittomfattande och krävande. Skall depositionsintendenten kunna

på ett fullt tillfredsställande sätt fylla denna sin uppgift, måste uppenbarligen

vid hans sida ställas ett lämpligt antal arbetskrafter, som kunna övertaga

det mindre kvalificerade expeditionsarbetet och i övrigt lämna honom

nödigt biträde, så att intendenten därigenom beredes tillfälle att mera odelat

ägna sig åt de viktigaste sidorna av sin verksamhet. Den arbetshjälp, som

för närvarande står till hans disposition är emellertid, kvantitativt sett, icke

till fyllest och ett realiserande av de i det föregående angivna önskemålen för

depositionsavdelningens verksamhet förutsätter därför successivt en väsentlig

utökning av avdelningens arbetskrafter. Depositionsavdelningen förfogar

nämligen nu över — utom intendenten — allenast en amanuens med

halv tjänstgöring och ett med 1,200 kronor avlönat skrivbiträde. Att

denna personal är otillräcklig, då det gäller att tillgodose avdelningens

omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter, torde ligga i öppen

dag, helst om man tager i betraktande det önskvärda i att utveckla och

fördjupa avdelningens verksamhet i konstpropagandans och folkupplysningens

tjänst. En ökning av avdelningens arbetskrafter anser jag alltså ofrånkomlig,

därest man vill på allvar söka stödja och befordra denna verksamhet,

och de krav, som i intendenten Strömboms av överintendenten förordade

framställning berörts, synas mig näppeligen ägnade att giva rum för

några mera väsentliga erinringar. Denna ökning bör dock ske successivt

i huvudsaklig anslutning till den av Strömbom angivna utvidgningsplanen.

För budgetåret 1927—1928 inskränker jag mig till att förorda

avlöning till endast en amanuens med full tjänstgöring, uppgående enligt

löneklass 18 i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneskalan till

5,304 kronor, samt ett skrivbiträde med avlöning enligt löneklass 3 av samma

löneskala, uppgående till 2,208 kronor, tillhopa alltså 7,512 kronor, eller avrundat

7,500 kronor.

Till sist vill jag med några ord beröra depositionsavdelningens lokalfråga.

Intendenten Strömbom har i sin utredning redogjort för de nuvarande lokalförhållandena,

som otvivelaktigt lämna mycket övrigt att önska, samt angivit

avdelningens närmaste lokalbehov. Nationalmuseum är som bekant för

närvarande trångbott, och särskilt är tjänstemännens behov av arbets- och

expeditionsrum synnerligen illa tillgodosett; upprepade framställningar hava

också av museichefen gjorts för att få dessa olägenheter avhjälpta. Att

några större förändringar härutinnan icke vidtagits har berott på flera omständigheter.

Dels torde det få anses vara en tidsfråga, hur länge samtliga

de nu i nationalmuseibyggnaden förvarade samlingarna av olika slag där

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 92.

kunna beredas något så när tillfredsställande utrymmen. I främsta rummet

lär vara fråga om eu förflyttning av vitterhetsakademien och historiska

museet till andra lokaler. Förslag härom föreligger. Bliver detta

snart en verklighet, torde nationalmuseum få för sina ändamål taga i

bruk hela den nuvarande museibyggnaden. Att föregripa en dylik omflyttning

med några mera väsentliga ändringar i avseende å tjänsterummen

har jag icke ansett lämpligt. Dels föreligger ett förslag om utbytande

av den nuvarande otidsenliga och synnerligen eldfarliga värmeanläggningsanordningen

i nationalmuseibyggnaden mot en nyare och bättre; detta förslag,

som slutar på en summa av 610,000 kronor, förutsätter likaledes omfattande

ändringsarbeten i hela byggnaden. Utredning, huruvida sistnämnda

anslagsbehov kan begränsas m. m., har på uppdrag av Kungl.

Maj:t numera verkställts av byggnadsstyrelsen i samråd med nationalmuseichefen

och riksantikvarien. Utredningen, som innefattas i en den 19 januari

1927 dagtecknad skrivelse, har emellertid givit negativt resultat. Jag är icke för

närvarande beredd att till behandling upptaga frågan om ny värmeledning

i nationalmuseibyggnaden eller om provisoriska åtgärder för avhjälpande av

vissa med den nuvarande anläggningen förenade brister. Det synes

mig kunna ifrågasättas att dessa arbeten, därest de kunna anstå, komma

till utförande i samband med de ändringsarbeten i byggnaden, som lära

bliva nödvändiga vid historiska museets förflyttning. I detta sammanhang

kan lämpligen frågan om tjänsterummen få sin lösning. Såsom

förhållandena nu gestalta sig torde tills vidare ingen annan utväg stå

till buds än att på bästa möjliga sätt söka provisoriskt ordna lokalfrågan,

även om detta skulle leda till att en eller annan lokal, som nu användes

såsom utställningssal icke längre kommer att stå till förfogande för sådant

ändamål. Hur beklagligt detta än från många synpunkter är, måste man

dock i främsta rummet tillse, att de personer, som bära ansvaret för vården

och utnyttjandet av museets dyrbara samlingar, hava tjänstelokaler, där de

i lugn kunna bedriva sitt arbete.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei

avdelning för depositioner och slottssamlingar för budgetåret

1927—1928 anvisa under åttonde huvudtiteln ett extra

anslag av 7,500 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

Stockholm 1927, Ivar Hgeggströms Boktryckeri A. B.

270086

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1927:110 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner och slott s. 2 i texten
  2. SU 1927:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner och slottssamlingar. s. 1 i texten