Sök i Ratio Lex

Angående ändrad organisation av vägoch vattenby g gnadsväsendet

1928-03-09 · 66 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:211, Angående ändrad organisation av vägoch vattenby g gnadsväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad organisation

av väg- och vattenby g gnadsväsendet; given

Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sigurd Ribbing.

XJtdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Tillförordnade departementschefen, statsrådet Ribbing anför:

Frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet har

sedan flera år varit föremål för utredningar och överväganden. Dylika utredningar

och därav föranledda förslag hava avgivits av särskilda sakkunniga

den 30 september 1925 (Statens offentliga utredningar 1925: 33), den 26 oktober

1927 (Statens offentliga utredningar 1927: 26) och nu senast den 9 mars

1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 178 häft. (Nr 211.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr £11.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen av den statliga organisationen av

väg- och vattenbyggnadsväsendet torde få hänvisas till den redogörelse därför,

som lämnats i ovanberörda betänkande den 30 september 1925 (sid. 8—19).

I fråga om grunddragen av den nuvarande organisationen, vilken i huvudsak

förskriver sig från år 1882, må här i korthet erinras följande:

Det centrala förvaltningsorganet är väg- ochvattenbyggnadsstyr

e 1 s e n. Dess ämbetsbefattning omfattar handläggning av tekniska och administrativa

ärenden, som angå: ''!,) anläggning eller förbättring av vägar,

broar, färjor, kanaler, slussar, hamnar och dylika företag; 2) sjöars och vattendrags

tillgodogörande för sjöfart, flottning eller andra industriella behov

och i samband därmed nödiga anläggningar; 3) skyddsåtgärder mot skärningar

och översvämningar av sådan omfattning och beskaffenhet med hänsyn till

det allmännas intressen, att de anses böra utföras av staten och på dess bekostnad;

samt 4) enskilda järnvägar, avsedda för allmän trafik.

Drån väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning undantagas dock

de ärenden av ovannämnda beskaffenhet, som äro tillagda vattenfallsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgöres av en överdirektör (lönegrad A 2)

såsom chef för verket samt två byråchefer (B 30) och en byrådirektör (B 281

såsom ledamöter. Av ledamöterna förestå en byråchef tekniska byrån,

en byråchef järnvägsbyrån och byrådirektören administrativa

byrån. A tekniska byrån handläggas alla tekniska ärenden rörande de styrelsens

ämbetsbefattning tillkommande allmänna arbetena utom enskilda järnvägar,

å järnvägsbyrån alla tekniska ärenden rörande enskilda järnvägar och

å administrativa byrån alla på styrelsen ankommande administrativa och ekonomiska

ärenden. Dessutom finnes en på extra stat uppförd hamnavdeln

i n g för utförande av statens och statsunderstödda fiskehamnar, vilken avdelning,

som för närvarande förestås av en distriktstjänsteman i egenskap av

byråchef med lön enligt lönegrad B 30, bekostas av anslagen till berörda fiskehamnar.

För närmaste uppsikten över och bestyret med de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ämbetsbefattning hörande arbetena och anläggningarna i landsorten

äro till biträden åt styrelsen anställda distriktschefer och d istriktsingenjörer.

Distrikten äro sju, nämligen södra, västra,

östra, mellersta och nedre norra distrikten samt Västerbottens distrikt och

Norrbottens distrikt, och omfatta 3—6 län utom de två sistnämnda, vilka vart

och ett bestå av endast det därmed likbenämnda länet. I varje distrikt finnas

en distriktschef och en distriktsingenjör utom i nedre norra distriktet, där antalet

distriktsingenjörer är tre. Antalet distriktstjänster är sålunda 16, varav

två, nämligen en distriktschefs- och en distriktsingenjörstjänst, icke äro uppförda

å ordinarie stat.

Det åligger distriktschef bland annat att verkställa anbefallda undersökningar

och tekniska eller ekonomiska utredningar angående de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ämbetsbefattning hörande allmänna arbeten samt upprätta

de för sådana ärendens handläggning hos styrelsen nödiga ritningar och kostnadsförslag;

att enligt styrelsens föreskrifter leda utförandet av de arbeten,

som stå under styrelsens omedelbara inseende och åt distriktschefen särskilt

anförtros; att öva den tekniska tillsyn å allmän flottleds underhåll och nyttjande,

som jämlikt 70 § i lagen om flottning i allmän flottled åligger tjänstemännen

i väg- och vattenbyggnadsdistrikten; samt att företaga inspektionsresor

inom distriktet för utövande av tillsyn och kontroll å statsunderstödda

allmänna arbeten och för besiktning å redan verkställda anläggningar.

Distriktsingenjör åligger att på eget ansvar verkställa de inspektioner eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:lu proposition nr 211.

andra förrättningar, vartill lian förordnas, ävensom att efter förordnande vid

förfall för distriktschefen förvalta, dennes ämbete.

Distrikt schef och distriktsingenjör åtnjuta eu fast lön av 3,000 respektive

1,500 kronor jämte tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Deras

huvudsakliga inkomst härflyter av arvoden för förrättningar enligt fastställd

taxa samt av praktiserande ingenjörsverksamhet.

I och med vägväsendets växande betydelse och särskilt efter tillkomsten av

automobilskattemedlen, som berett vägkassorna större tillgång på statsbidrag

till vägförbättringar, har det för länsstyrelserna blivit ett oavvisligt behov

att erhålla tekniskt biträde vid handläggningen av det ökade antalet vägärenden

samt att bereda vägstyrelserna sakkunnig handledning vid deras allt mer

krävande arbete. Detta behov har, i avvaktan på omorganisationen av vägväsendet,

provisoriskt tillgodosetts genom att Kungl. Maj:t anvisat automobilskattemedel

för anställande hos länsstyrelserna av vägtekniskt sakkunniga

personer, vägkonsulenter. Vägkonsulent, i allmänhet en inom varje län,

åligger enligt av vederbörande länsstyrelse utfärdade instruktioner att inom

länet verka för en ändamålsenlig väghållning och med avseende härå tillhandagå

muntligen eller skriftligen med råd och upplysningar beträffande anläggning,

förbättring och underhåll av länets allmänna vägar. Vägkonsulenterna,

av vilka vissa äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän, erhålla

ett fast mindre arvode av automobilskattemedel och i vissa län arvodesfyllnad

av utav landsting eller en vägförening tillskjutna ytterligare medel,

vidare dagarvode för mera omfattande arbete för länsstyrelsen och ersättning

för förrättningskostnader men hava liksom distriktstjänstemännen sin huvudsakliga

inkomst av konsulterande verksamhet inom vägväsendet.

Frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet upptogs

den 11 april 1924 till behandling av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,

som till statsrådsprotokollet anförde bland annat följande:

Med automobiltrafikens starka utveckling hade en del med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

verksamhet samhörande frågor erhållit en betydelse, som

icke tidigare kunnat förutses, i första rummet vägunderhållet och vägarnas

anpassning efter automobiltrafiken. Nödvändigheten att tillgodose behovet av

teknisk sakkunskap vid behandlingen av hithörande frågor hade föranlett upptagandet

av den jämväl av andra skäl aktuella frågan om ändrad organisation

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med tillhörande organ.

Då behovet av tillgång till teknisk sakkunskap vid behandling av vägfrågorna

oundgängligen måste tillgodoses, hade vissa provisoriska anordningar

vidtagits, i det att automobilskattemedel ställts till förfogande för gottgörelse

åt vägsakkunnig hos länsstyrelserna. Uppenbarligen borde ifrågavarande provisoriska

anordning snarast möjligt ersättas med en fastare organisation. Vid

den utredning, som för vinnande av detta syfte vore erforderlig, torde det visa

sig nödvändigt att i hela dess vidd upptaga frågan angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

och distriktstjänsternas organisation och arbetsuppgifter.

Utöver berörda fråga syntes även vissa andra spörsmål böra upptagas till

prövning i samband med den utredning, som sålunda erfordrades.

Frågan, huruvida ändring borde äga rum i gällande ordning för behandlingav

de enskilda järnvägarnas taxeärenden, syntes böra upptagas till prövning.

Det syntes böra tagas under övervägande, huruvida och i vad mån ärenden rörande

Trollhätte kanal och Södertälje kanal samt ytterligare möjligen ifrågakommande

kanaler kunde sammanföras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då behovet av att på automobilväsendets område äga tillgång till en central,

enhetlig ledning gjorde sig gällande, syntes skäl tala för att denna uppgift

Utredningsuppdrag

den

11 april 1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1925 års

förslag.

under möjligast enkla former överlämnades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vid en omorganisation av denna styrelse syntes böra tagas i övervägande,

huruvida icke jämväl de åligganden, som enligt gällande bestämmelser tillkomme

luftfartsmyndigheten, borde överflyttas från kommunikationsdepartementet

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Till prövning borde upptagas frågan,

huruvida särskilda åtgärder i organisatoriskt hänseende borde vidtagas för

att åstadkomma förbättring av inspektionen å flottlederna.

Givetvis hade det varit önskvärt, att den utredning om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

organisation, som sålunda i skilda hänseenden visat sig erforderlig

eller önskvärd, kunnat vidtagas vid en tidpunkt, då man ägt en säkrare

kännedom om de riktlinjer, efter vilka den genomgripande väglagsreform, som

sedan länge stått på dagordningen, kunde komma att utformas. Emellertid

vore det för närvarande icke möjligt att med säkerhet bedöma, när en dylik

väglagsreform kunde komma att föreläggas riksdagen. Att till denna ovissa

tidpunkt undanskjuta en omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

syntes icke böra komma ifråga. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på

vägväsendets och automobiltrafikens område skulle man i sådant fall riskera,

att utvecklingens ofrånkomliga krav måste tillgodoses genom provisoriska åtgärder

utan nödig enhetlighet, vilka sedermera kunde tänkas komma att försvåra

ett tillfredsställande ordnande av omförmälda angelägenheter.

Med bifall till departementschefens därom gjorda hemställan bemyndigade

Kungl. Maj:t nämnda den 11 april 1924 departementschefen att tillkalla sakkunniga

för att inom kommunikationsdepartementet biträda vid utredning av

frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet och därmed

sammanhängande spörsmål.

De i enlighet härmed tillkallade sakkunniga voro överdirektören och chefen

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen C. H. F. Meurling, distriktschefen i östra

väg- och vattenbyggnadsdistriktet, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren

J. A. D. Ekelund, ledamoten av riksdagens första kammare, häradsdomaren

J. B. Johansson i Fredrikslund och dåvarande ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren J. Helin i Hissjö, med biträde i viss utsträckning

av landshövdingen W. Murray, verkställande direktören i Svenska järnvägsföreningen,

överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren O. Bärnheim

och extra byråchefen i kommunikationsdepartementet, överstelöjtnanten i vägoch

vattenbyggnadskåren A. B. Gärde.

Det av de sakkunniga avgivna, ovan omförmälda förslaget innebar i huvudsak

följande:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola bibehållas såsom självständigt

centralt ämbetsverk men med chefen i generaldirektörs ställning och

tillsatt genom förordnande på viss tid. Från styrelsens tekniska byrå skulle

avskiljas alla ärenden rörande vattenbyggnader och inom styrelsen bildas en

v ä g b y r å med uteslutande uppgift att handlägga vägärenden och vägtrafikärenden.

Järnvägsbyrån skulle utvidgas och övertaga hela den statliga inspektionen

å de enskilda järnvägarna, vilken inspektion skulle fungera på en

teknisk och en ekonomisk inspektionsavdelning. Hamnavdelningen skulle under

benämning av vattenbyggnadsbyrån utan personalförstärkning

övertaga vattenbyggnadsärendena från tekniska byrån. Administrativa byrån

förutsattes bibehålla samma arbetsuppgifter som hittills, dock med föreståndaren

höjd till byråchefsgrad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

5

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ä in b e t s b e f a 11 n i n g

föreslogs såsom åliggande för styrelsen alt med uppmärksamhet följa utvecklingen

av vägtrafiken och automobilbesiktningsverksamheten, att tillhandagå

länsstyrelserna med råd, upplysningar och utredningar samt i erforderliga fall

utfärda tillämpningsföreskrifter rörande tekniska detaljer beträffande automobilbesiktning.

Vidare angavs styrelsens uppgift såsom tillsynsmyndighet för

enskilda järnvägar i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende. Däremot föreslogs

icke, att styrelsen skulle övertaga Trollhätte och Södertälje kanaler. Ej

heller föreslogs utsträckt befattning med inspektion av flottleder in. m., utan

i stället och då distriktstjänsterna enligt förslaget skulle försvinna föreslogs,

att lämpligt anslag för sådana ändamål skulle ställas till länsstyrelsernas förfogande.

Beträffande luftfartsmyndigheten uttalades, att denna vid lämplig

tidpunkt borde förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men bestämt

förslag härom framställdes icke.

I avseende på ärendenas handläggning föreslogos vissa förenklingar,

nämligen att beviljandet av statsbidrag ur allmänna anslaget till anläggning

och förbättring av vägar m. m. ävensom ur automobilskattemedel

skulle förflyttas från Kungl. Maj :t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

samt att vägstyrelserna skulle äga själva föranstalta vägundersökningar och

därtill anlita vilken kompetentförklarad förrättningsman de önskade. Undersökningsförrättare

skulle auktoriseras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vidare ifrågasattes, att vissa besvärsmål skulle avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ifråga om den lokala organisationen skulle enligt förslaget den nuvarande

distriktsorganisationen och vägkonsulenterna försvinna och, vad vägväsendet

beträffar, ersättas med en till länen närmare ansluten organisation, nämligen

statens vägingenjörer och statens väginspektörer. Distriktstjänstemännen

hittills åliggande byggnads- och underhållskontroll å

järnvägar samt å hamnar, kanaler och farleder skulle övertagas av styrelsens

järnvägs-, respektive vattenbyggnadsbyrå.

En statens vägingenjör skulle anställas i varje län. Vägingenjör,

som i tjänsten skulle vara underställd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men

stå till länsstyrelsens förfogande för fullgörande av dess uppdrag, skulle av

Kungl. Maj:t förordnas för viss tid samt erhålla fast, mindre lön, visst dagarvode

för mera omfattande biträde åt länsstyrelsen samt i övrigt ersättning

enligt taxa för utförda förrättningar ävensom bidrag till kontorskostnader och

expenser.

Vägingenjörernas största arbetsuppgift förutsattes bliva utövandet av praktiserande

ingenjörsverksamhet inom länets vägväsende och komme i främsta

rummet att omfatta vägundersökningar med upprättande av planer och kostnadsförslag

samt arbetsledning för vägbyggnads- och vägförbättringsföretag.

Statliga vägarbetsföretag inom länet — i huvudsak ödebygdsvägar — skulle

vägingenjör kunna förordnas att handhava. Vägingenjör skulle vidare hava att

lämna länsstyrelsen rådgivande biträde i alla frågor rörande vägbyggnader,

vägunderhåll och vägtrafik samt att på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar,

undersökningar eller särskilda förrättningar i vägväsendet berörande

frågor. Slutligen skulle det åligga vägingenjör att i mindre utsträckning

vara tillgänglig för kostnadsfria råd och upplysningar åt vägstyrelseledamöter,

väghållare och landsfiskaler.

Den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen å vägväsendet skulle utövas av

fem statens väginspektörer med placering en i vart av fem inspektionsdistrikt.

Väginspektörerna, som skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän, skulle av Kungl. Maj:t förordnas tills vidare och erhålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lön med 14,000 kronor .samt ett årligt anslag för anlitande av skrivbiträde samt

för expenser och lokalkostnader m. m.

Väginspektörerna skulle icke äga utöva praktiserande ingenjörsverksamhet

på vägväsendets område och icke heller hava rätt att åtaga sig byggnadsarbetes

utförande på entreprenad eller mottaga anställning i entreprenörs tjänst.

Deras viktigaste arbetsuppgifter skulle vara att granska och å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

vägnar godkänna arbetsplaner, att inspektera och avsyna

vägarbeten samt att utöva teknisk-ekonomisk kontroll å verkliga underhållskostnaden

ävensom inspektera underhållet av broar och konstarbeten.

Först i samband med statsbidragsansökningarna skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

underkasta arbetsplanerna en allmänt hållen eftergranskning.

Väginspektörerna skulle icke intaga befälsställning till vägingenjörerna men

komme att bliva rådgivare, till vilka dessa kunde vända sig. Särskild vikt

borde läggas på att kontrollverksamheten inriktades på att få handledande

och konsulterande karaktär. Även mellan länsstyrelserna och väginspektörerna

förutsattes rådplägningar skola äga rum.

Yttranden Över detta förslag avgåvos yttranden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

ÖVerförslag ar* distriktscheferna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

samtliga länsstyrelser, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd samt åtskilliga föreningar och korporationer.

Förslagets grundlinjer i avseende på vägväsendet tillstyrktes av många av

de hörda myndigheterna, däribland väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och åtskilliga

länsstyrelser. En stor del av utlåtandena gingo emellertid i väsentligen

avstyrkande riktning, därvid i flertalet förordades vägorganisationsfrågans

lösning enligt ett i betänkandet angivet men icke tillstyrkt alternativt förslag

med fast avlönade vägingenjörer. Den huvudsakligaste kritiken mot 1925

års förslag i vad vägväsendet beträffar torde kunna sammanfattas, sålunda:

Visserligen vunnes fördelen, att kontrollen bleve skild från den praktiserande

ingenjörsverksamheten, men i övrigt skulle nuvarande system med dess mångskriveri

och tidsspillan bliva tämligen orubbat. En praktiserande vägingenjör

bleve lätt ej så självständig i förhållande till vägstyrelserna och så opartisk,

som hans ställning hos länsstyrelserna borde kräva. De föreslagna väginspektörerna

skulle ej medföra det avsedda gagnet, enär deras distrikt och arbetsbörda

bleve alltför stora. Alternativet med helt statsavlönade vägingenjörer

bleve sannolikt billigare, skulle möjliggöra avsevärda förenklingar i vägärendenas

procedur och skulle skapa enhetlighet och fasthet vid vägärendenas handläggning

inom länet. Statstjänst och enskilt förvärvsarbete skulle därigenom

särskiljas. Tillräckligt antal privata ingenjörer skulle säkerligen stå till förfogande

för. att. övertaga den praktiserande verksamheten. Genom att vägdistrikten

överginge till vägkasseunderhåll och anställde vågmästare eller anlitade

entreprenörer komme behovet av vägingenjörens praktiserande verksamhet

att minskas.

Förslaget föranledde icke proposition till riksdagen.

Utrednings- Frågan upptogs ånyo den 26 juli 1927 av chefen för kommunikationsdepar
uppdrag

den tementet, vilken anförde:

26 juli 1927.

»Med vägväsendets utveckling och de ständigt ökade medel, som av staten

ställas till förfogande för vägnätets utvidgning och förbättring, blir det uppenbarligen

allt mer av nöden att tillse, att för sådant ändamål vidtagas de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7

ur teknisk och ekonomisk synpunkt mest lämpliga åtgärderna samt att tillgängliga

medel verkligen komma till användning för avsett ändamål. Den

nuvarande organisationen tillgodoser icke i erforderlig utsträckning de krav,

:-om numera måste uppställas i avseende å sådan tillsyn, och frågan om en

ändring av vägväsendets organisation synes därför snarast böra upptagas till

förnyat övervägande.

Ovan om förmälda sakkunniga voro icke främmande för tanken på en organisation

liknande den, som i vissa av de avgivna utlåtandena antytts. Sålunda

yttrade de sakkunniga bland annat:

’Det kan ifrågasättas att för varje län fast anställa en vägingenjör, helt

avlönad av statsmedel och således icke såsom nuvarande distriktstjänstemän

och vägsakkunniga delvis beroende av ersättning enligt taxa för förrättningar.

Vägingenjörens uppgift bleve då att stå till länsstyrelsens förfogande för

utredningar och teknisk rådgivning vid vägärendenas handläggning samt att

å statens vägnar öva tillsyn å vägarbetenas utförande och kontrollera statsmedlens

användning. I förhållande till vägstyrelserna bleve han icke blott

statskontrollant utan även en utan kostnad för dessa styrelser till buds stående,

rådgivande expert. Organisationen skulle innebära ett effektivt tillgodogörande

av vägingenjörens tekniska sakkunskap för tillsyn av vägväsendet

i direkt samarbete med länsstyrelserna och under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tekniska överinseende.’

De sakkunniga funno väl vissa skäl tala för en dylik. organisation men ansågo

sig dock icke böra vid nuvarande utvecklingsstadium inom vägväsendet

och vid rådande ovisshet om blivande väglagsreformer föreslå en ny fast organisation

av angiven typ utan ville för sin del förorda, att man åtminstone

tillsvidare valde en organisation, som utan att medföra så stora fasta organisationskostnader

närmare anslöte sig till bestående förhållanden.

Den utveckling, som ägt rum efter avgivandet av de sakkunnigas förslag,

synes emellertid giva vid handen, att tanken på en omorganisation i den av

de sakkunniga först angivna riktningen redan nu måste upptagas till prövning.

Utredning härom torde böra åvägabringas genom tillkallande av särskilda

sakkunniga. Vid den blivande utredningen synes man böra utgå från

att i regel i varje län skall finnas anställd en av Kungl. Maj:t tillsatt vägingenjör,

som helt avlönas av statsmedel, med uppgift att tillhandagå länsstyrelsen

och vägstyrelserna samt utöva det allmännas tillsyn å vägarbetenas

utförande, vägunderhållet och vägkassornas räkenskaper. På vägingenjören

synes det likaledes böra ankomma att upprätta planer och kostnadsförslag till

vägbyggnader; den ersättning enligt taxa, som av de väghållnings skyldiga,

härför erlägges, bör tillfalla statsverket. I den mån vägingenjörens tid ej

härtill förslår, torde dylika planer och kostnadsförslag även få mot direkt

ersättning enligt taxa upprättas av annan kompetent förrättningsman, varvid

dock sålunda upprättade förslag synas lämpligen böra underställas vägingenjörens

granskning. Det allmännas tillsyn över vägarbetenas utförande, vilken

numera ofta, ehuru oegentligt, benämnes arbetsledning, bör verkställas av vägingenjören

utan särskild ersättning. Med hänsyn till vägingenjörens ställning

bör det vara. honom förbjudet att såsom väghållningsdistriktens uppdragstagare

syssla med arbetsledning i vanlig mening eller med andra enskilda

uppdrag. Under övervägande synes dock böra tagas, huruvida förhållandena

inom vissa län kunna nödvändiggöra, att,möjlighet till undantag härifrån tillsvidare

beredes.

Att såsom från vissa håll påyrkats göra vägingenjören uteslutande,till länsstyrelsens

tjänsteman lärer icke vara lämpligt. Såsom länsstyrelsen i Norrbottens

län framhållit i sitt yttrande över förenämnda förslag, böra , länsstyrelserna

icke indragas i det tekniskt-ekonomiska arbetet vid vägbyggnaders

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1927 års

förslag.

utförande och kontroll. Detta arbete, som skulle än ytterligare belasta länsstyrelserna,

synes böra ledas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i den

mån vägingenjörerna utföra dylikt arbete lära de ock därutinnan böra lyda

under en teknisk myndighet. Att vägingenjörerna härigenom komma i en viss

dubbelställning såsom i särskilda avseenden lydande under olika myndigheter

synes icke kunna undvikas, men exempel härpå saknas icke inom andra grenar

av statsförvaltningen och under förutsättning av ett gott samarbete mellan

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna lära slitningar icke behöva

uppstå.

För att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna följa utvecklingen

av landets vägväsen samt utöva kontroll och eftersyn å vägingenjörens sätt

att sköta sina åligganden synes ett mindre antal väginspektörer erfordras.

Huruvida dessa skola stationeras ute i orterna eller placeras såsom tjänstemän

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde böra göras till föremål för utredning.

I samband med den sålunda förordade utredningen torde även böra upptagas

till prövning de förändringar inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som kunna föranledas av utredningens resultat.»

Enligt Kungl. Maj:ts nämnda den 26 juli 1927 givna bemyndigande tillkallade

departementschefen tre sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet

biträda vid utredning av vissa frågor rörande ändrad organisation av

väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Det av dessa sakkunniga, landshövdingarna O. F. von Sydow och S. E. J. Liibeck

samt t. f. byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen P. A. Valsinger,

avgivna, förut omförmälda förslaget, vilket endast berörde .organisationen

i avseende å vägväsendet, var av i huvudsak följande innebörd:

Nuvarande distriktsorganisation och vägkonsulenter skulle indragas och den

lokala organisationen för vägväsendet utgöras av helt statsavlönade

vägingenjörer och biträdande ingenjörer, vilka, frigjorda

från ekonomiskt beroende av vägdistrikten, skulle vara rådgivande och beredande

statstjänstemän samt verkställa allt kontrollarbete. En vägingenjör och

en biträdande ingenjör, båda med högre teknisk utbildning, skulle anställas

vid länsstyrelsen i varje län. I vart och ett av de fyra nordligaste länen skulle

tillsvidare anställas 2, eventuellt 3 biträdande ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän, men över deras tjänstgöring skulle länsstyrelsen

bestämma. I alla frågor berörande väghållningens tekniska och teknisktekonomiska

utförande skulle de lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle tillsvidare anställas på extra

stat och förordnas de förra av Kungl. Maj:t för sex år och de senare av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare. Vägingenjörer skulle hänföras

till lönegrad B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel

och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet

automatiskt utgående bidrag -— som för året tilldelats länet, dock högst

5,000 kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen

men ej å avlöningstillägget. Biträdande ingenjörer skulle hänföras till lönegrad

20 av den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.

Vägingenjörernas arbetsuppgifter skulle i främsta rummet vara att biträda

länsstyrelserna -—- särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas

handläggning och att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å väg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:t.s proposition nr 211.

projektering, vägbyggnad och vägunderhåll i länet; därvid skulle de ock stå

vägstyrelser, väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria råd och

upplysningar. Vägingenjörerna skulle vidare, i den utsträckning tjänsten i

övrigt medgåve, enligt länsstyrelses förordnande verkställa vägundersökningar

med upprättande av planer och kostnadsförslag samt renstakning och,

siirskilt vad de norrländska länen beträffar, i erforderliga fall även arbetsledning,

därvid förrättningsarvodena skulle tillfalla statsverket. Vägdistriktens

övriga behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar

och arbetsledning, förutsattes täckta från fall till fall genom anlitande

av icke statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke —• såsom

säkerligen i stigande omfattning komme att bliva fallet — kunde fyllas genom

att de särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig

fast anställde vägmästare eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle icke äga av vägstyrelse mottaga

avlönade uppdrag.

Genom att länsstyrelserna i vägingenjörerna skulle erhålla opartiska tekniker

till sitt förfogande ansågs en eftersträvansvärd förenkling kunna åstadkommas

i den komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. I

bland annat detta syfte föreslogs även, att flerårsplaner för vägarbetena skulle

upprättas i samtliga län. Enligt förslaget skulle till länsstyrelserna förläggas

bland annat beviljande av statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga

om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper,

utbetalning av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande

av fullbordade arbeten. Härigenom skulle vägstyrelserna komma att

i stort sett endast hava med länsstyrelserna att skaffa och skulle undgå den

omfattande skriftväxlingen med olika myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska och tekniskt-ekonomiska ledning

av vägväsendets utveckling och av vägbyggandets och vägunderhållets utförande

måste likväl till fullo upprätthållas och såvitt möjligt stärkas. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse

utfärda .allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de särskilda

fall, som iakttoges vid inspektioner, meddela nödiga anvisningar och

påkalla erforderliga rättelser. Av väsentlig betydelse angavs i förslaget vara,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän genom täta inspektioner förskaffade

sig och styrelsen på personlig iakttagelse grundad erfarenhet om

vägväsendets tillstånd och behov, vilket dittills blott i ringa omfattning varit

möjligt. Styrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta att förskaffa

styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet och noggrannhet

vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden

och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas arbete, att

detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig mån ensartade

linjer.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle upprättas en vägbyrå. På extra

stat skulle anställas dels tre väginspektörer, dels ock en broinspektör. På

styrelsens administrativa byrå föreslogs byrådirektörstjänsten förändrad till

byråchefstjänst. Styrelsens chef föreslogs erhålla generaldirektörs ställning

i enlighet med 1925 års förslag.

Förslagets väsentliga fördelar sammanfattades av de sakkunniga på följande

sätt:

En stark förenkling av vägärendenas handläggning, med minskad skriftväxling,

omgång , och tidsutdräkt.

Upphörande av nuvarande splittring av kontrollen på skilda instanser.

En stark och betryggande kontroll genom såväl länsstyrelsen som väg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 1.

och vattenbyggnadsstyrelsen, i första hand utövad genom den från egna ekonomiska

intressen helt frigjorde vägingenjören, vilken komme att med ingående

personlig kännedom handhava all såväl teknisk kontroll som saklig

och kameral räkenskapsgranskning beträffande byggnaders och underhålls utförande

och därav beroende kostnader.

En starkare beredning av alla vägärenden inom länsstyrelserna.

En effektiv ledning av vägväsendet i stort genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilkens arbete främst inriktades på de väsentliga tekniska och tekniskt-ekonomiska

problemen och på att i allmänt riksintresse leda vägväsendets

utveckling.

Yttranden I flertalet av de över detta förslag avgivna yttranden tillstyrktes förslagets

OVeTförlag grundlinjer, därvid dock i åtskilliga påyrkades tillägg eller ändringar i sär
skilda

delar av förslaget. Några länsstyrelser önskade än starkare hävda länsstyrelsernas

självständighet vid avgörande av väg- och anslagsfrågor, och

några länsstyrelser påyrkade strängare formulering av förbudet för vägingenjörer

att utöva enskild ingenjörspraktik. Statskontoret samt länsstyrelserna i

Kronobergs och Blekinge län ansågo önskvärt, att vägingenjören erhölle viss

mindre del av de förrättningsarvoden, som enligt förslaget skulle tillfalla statsverket.

En liknande mening uttalades av länsstyrelsen i Örebro län, som tillika

ansåg principiellt oriktigt, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna i

stället för av Kungl. Maj:t. Svenska väg föreningen hyste tvekan rörande

lämpligheten av att överflytta statsbidrags- och övriga ärenden till länsstyrelserna.

Riksräkenskapsverket, som icke uttalade sig i själva organisationsfrågan,

ifrågasatte starkare garantier för enhetliga principer, därest vägärendenas

handläggning skulle överflyttas till länsstyrelserna, samt ansåg olämpligt

att i avsedd omfattning lägga räkenskapsgranskningen på vägingenjörerna.

Väsentligen avstyrkande utlåtanden avgåvos av väg- och vattenby g gnadsstyrelsen

och dess distriktschefer samt av länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads,

Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, varjämte Svenska teknologföreningen ifrågasatte betydande ändringar

i förslaget. I främsta rummet restes invändningar av principiell och

praktisk innebörd mot den föreslagna överflyttningen av vissa ärendens handläggning

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna, och vidare

anfördes, särskilt från länsstyrelserna i de nordliga länen, anmärkningar mot

den föreslagna organisationens förmåga att motsvara det faktiska behovet. Därjämte

uttalades avstyrkande av eller starka betänkligheter mot ett system med

fasta statsavlöningar i stället för hittills brukliga arvoden enligt taxa för utförda

förrättningar. Slutligen kritiserades kostnadsberäkningarna för organisationen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalade därjämte under åberopande

av trafikens utveckling, att med omorganisationen kunde anstå tills läget

kunde bättre överblickas, i synnerhet som bifall till förslaget skulle innebära

skapandet av 24 nya små ämbetsverk.

Utrednings- Med anledning av den sålunda framställda kritiken tillkallades jämlikt

januari H)28. Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1928 sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet

biträda med fortsatt utredning av vissa frågor rörande

ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 11

De sakkunniga, vilka voro ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen

A. Anderson i Råstock, statssekreteraren i kommunikationsdepartementet

C. W. Asclian, t. f. distriktsingenjören i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet

N. Bolinder samt ledamöterna av riksdagens första kammare,

häradsdomaren J. B. Johansson i Fredrikslund och landshövdingen S. H.

Kvarnzelius, hava den 9 mars 1928 avgivit utlåtande, vilket torde få såsom

bilaga fogas till statsrådsprotokollet. Vid utlåtandet har landshövdingen

Kvarnzelius fogat särskilt yttrande, däri han väl funnit hinder icke böra möta

för framläggande av 1927 års förslag för riksdagen men dock med hänsyn till

de avsevärda förbättringar och förenklingar i nu rådande förhållanden, som

1928 års förslag innebure, och då detta icke lade hinder i vägen för ett fullständigare

övergående till den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationsformen,

funnit sig böra biträda 1928 års förslag.

Utlåtandet har avgivits från en utgångspunkt, som i sammandrag kan återgivas

sålunda:

Den bärande grundtanken i 1927 års förslag var, att helt statsavlönade,

av vägdistrikten ekonomiskt oberoende vägingenjörer skulle anställas

i länen, varigenom bestående dubbelorganisation upphävdes och förefintliga

bristfälligheter undanröjdes; nämnda förslag innebar tillika en långt gående

decentralisation av vägärendenas handläggning. AV vad i ärendet förekommit

syntes framgå, att försök icke nu borde göras att i dess helhet genomföra

den organisationsändring, som 1927 års förslag innebar. Å andra sidan

kunde icke nuvarande organisation utan stor olägenhet bibehållas i bestående

skick. Det väsentliga vore att i överensstämmelse med grundtanken i 1927

års förslag förmedelst statsavlönade vägingenjörer åvägabringa effektiv kontroll

å statsmedlens användning. Blott denna ur ekonomisk synpunkt synnerligen

viktiga angelägenhet vunne sin lösning, torde det kunna väl försvaras att beträffande

den långt mindre trängande frågan om ökad decentralisation framgå

med viss försiktighet. På grund härav vore det angeläget att söka finna en

organisation, som med avseende å den ekonomiska kontrollen medförde väsentligen

samma fördelar som 1927 års förslag. I samband därmed borde undersökas,

om icke organisationen kunde begränsas till mindre omfattning och kostnader

än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle innebära.

Från denna utgångspunkt hava 1928 års sakkunniga förordat en organisation

av huvudsakligen följande innebörd:

En vägingenjör anställes på extra stat i varje län, i Gotlands län dock på de

särskilda villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer. Vägingenjörerna skola i förhållande

till länsstyrelserna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen intaga ungefär

den ställning, som i 1927 års förslag avsågs. Vägingenjör, som av statsverket

skall åtnjuta arvode med visst jämförelsevis högt belopp ävensom visst

kontorskostnadsbidrag m. m., berättigas att mot honom tillfallande arvode enligt

taxa efter länsstyrelsens förordnande utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar.

Medelst härav inflytande inkomster samt ovannämnda kontorskostnadsbidrag

m. m. skall vägingenjören själv hålla sig dels med erforderliga

biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,

material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst kräver.

Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift skall —• liksom enligt

1927 års förslag — emellertid bliva att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelsen

samt lämna vägstyrelserna råd och handledning; härför skall han

åtnjuta ersättning allenast genom ovanberörda fasta statsavlöning, och han

1928 dn

förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skall icke äga uppbära något som helst arvode i samband med kontroll och

arbetsledning. Men han bör i allmänhet även bliva i stånd att med tillhjälp

av sina biträden, vilka skola stå under hans oavlåtliga ledning och uppsikt,

bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsättas tre väginspektörer på ordinarie

stat samt en broinspektör på extra stat. Styrelsens chef skall vara generaldirektör.

I fråga om ärendenas handläggning har i förenklande och tidsbesparande

syfte föreslagits viss decentralisering, dock ej så långt gående som enligt 1927

års förslag. Sålunda skola varken beviljande av statsbidrag eller upprättande

av kontrakt med de väghållningsskyldiga eller godkännande av fullbordat

arbete överflyttas till länsstyrelserna.

Departements- Att tiden nu är inne för en genomgripande omdaning av vägväsendets statchefen.

]jga organisation synes uppenbart. Företeelser å vägväsendets område vittna

om att ett starkt behov därav föreligger. Annat är ock knappast möjligt, då

nuvarande organisation är avpassad efter helt andra förhållanden och den omvälvning

i fråga om väghållningen, som automobiltrafiken medfört, i stort sett

icke mötts med annan åtgärd i förevarande avseende än tillsättandet av vägkonsulenter

vid sidan av de redan befintliga distriktstjänstemännen. Denna

åtgärd var förvisso berättigad och nödvändig såsom provisorisk nödfallsutväg,

men genom tillvaron av två organisationer med likartade uppgifter men föga

inbördes sammanhang har stundom uppstått en viss konkurrens dem emellan.

På grund härav och till följd av det nu tillämpade avlöningssystemet hava

ifrågavarande tjänstemän kommit i ett visst ekonomiskt beroende av vägdistrikten,

vilket icke står väl tillsammans med den kontrollerande verksamhet,

de hava att utöva, samt jämväl framkallat tvivel i fråga om deras opartiskhet

i för vägdistrikten viktiga frågor. Blotta möjligheten till misstanke i sådant

avseende bottnar tydligen i ett missförhållande, som bör undanröjas. Uppenbart

är, att denna splittrade dubbelorganisation icke förmår fylla senare

tids ökade krav på en kraftig och omdömesgill kontroll å de växande vägmedlens

ändamålsenliga användande, en angelägenhet, som med hänsyn till de högst

betydande belopp, varom här är fråga, måste anses vara av synnerlig vikt.

De tre sakkunnigberedningar, som sysslat med förevarande ämne, ävensom nära

nog undantagslöst de hörda myndigheterna äro ock ense om behovet av en

omedelbar reform.

Vad härefter angår de tre olika förslag till organisation, som nu föreligga till

prövning, lärer 1925 års förslag, såsom ock antytts i förut återgivna yttrande

till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927, numera icke fylla de krav, som den

snabbt fortgående utvecklingen medfört.

En organisation i enlighet med 1927 års förslag måste däremot anses i stort

sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga missförhållanden och medföra

goda möjligheter till en tillfredsställande kontroll å vägmedlens användning.

Med den föreslagna organisationen har emellertid förknippats en långt gående

decentralisation i fråga om ärendenas behandling, vilken i vissa yttranden

mötts med starka gensagor, varjämte de med förslagets genomförande förbundna

kostnaderna måste väcka betänkligheter.

1928 års förslag är i huvudsak byggt på 1927 års förslag. Det innebär sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 211. 13

ma möjligheter till en tillfredsställande kontroll å vägmedlens ändamålsenliga

användning, vilket ju måste anses vara huvudändamålet med den ifrågasatta

omorganisationen. Beträffande decentralisationen, vars väntade fördelar i det

hittills förda meningsutbytet måhända något överskattats, går 1928 års förslag

en medelväg, i det att förslaget därutinnan icke gör andra avvikelser från

nu gällande ordning än som kunna med säkerhet förväntas bliva enbart till gagn.

På grund av den för vägingenjören ifrågasatta avlöningsformen, vilken med

hänsyn till föreslagna restriktiva bestämmelser icke kan anses innebära någon

fara för vägingenjörens självständighet, har det visat sig möjligt att finna en

både effektiv och jämförelsevis billig form för vägingenjörsorganisationen.

Huvudparten av de anmärkningar, som riktats mot 1927 års förslag, torde genom

de i 1928 års förslag vidtagna modifikationerna hava förfallit.

Då 1928 års förslag synes på ett tillfredsställande sätt tillgodose de behov,

som nu göra en omorganisation trängande, och även i övrigt lärer innebära en

god och jämförelsevis billig lösning av förevarande fråga, får jag tillstyrka,

att detta förslag lägges till grund för omorganisation av den statliga vägadministrationen.

Såsom av 1928 års sakkunniga framhållits, har den sålunda

förordade organisationen den fördelen, att en övergång vare sig till den av 192.7

års sakkunniga föreslagna organisationen eller till den i 1922 års väglagsförslag

angivna icke möter svårigheter.

Förslagets genomförande förutsätter, att den nuvarande distriktsorganisationen

och vägkonsulenterna försvinna. Med anledning härav inställer sig det

spörsmålet, huru de uppgifter beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet,

vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen, skola fyllas.

Därjämte föreligga även vissa frågor rörande överflyttning från järnvägsstyrelsen

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av ärenden rörande de enskilda

järnvägarna. Vid övervägande härav synes i förevarande sammanhang i huvudsak

allenast böra vidtagas de åtgärder, som erfordras för att anpassa organisationen

i dessa delar efter den föreslagna omdaningen av vägadministrationen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för huvuddragen av den ifrågasatta

nya organisationen.

Den statliga vägorganisationen i länen.

Såsom förut omnämnts skulle enligt 1925 års ''förslag den statliga vägorganisationen

ute i landet bestå av vägingenjörer och väginspektörer. Vägingenjörernas

största arbetsuppgift förutsattes bliva utövandet av praktiserande

ingenjörsverksamhet inom länets vägväsende, och de skulle i detta avseende

icke så mycket bliva statstjänstemän som fastmer statligt auktoriserade

yrkesutövare, vilka närmast skulle betjäna vägstyrelsema. De skulle

åtnjuta en mindre lön av statsmedel samt i övrigt erhålla ersättning enligt

taxa för utförda förrättningar. Den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen

å vägväsendet kunde vid detta system icke anförtros vägingenjörerna utan

skulle utövas av fem å olika orter i landet placerade väginspektörer, vilka

skulle vara helt statsavlönade och icke äga utöva ingenjörspraktik.

Vägingen
jörerna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mai ds proposition nr 211

Enligt 1927 års förslag åter skulle vägingenjörerna och jämväl deras biträdande

ingenjörer vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt

beroende av vägdistrikten. Till dem kunde då i första hand förläggas ett

odelat ansvar för hela den nu å skilda instanser splittrade tekniska, ekononomiska

och kamerala kontrollen å vägbyggnader och vägunderhåll samt därtill

utgående statsbidrag, och genom denna koncentration vunnes en ojämförligt

mer betryggande kontroll än hittills. Vägingenjörerna skulle tillika biträda

vid vägärendenas beredning inom länsstyrelserna samt kostnadsfritt

tillhandagå vägstyrelserna med rådgivning m. m. För vissa vägundersöknings-

m. fl. förrättningar, som vägingenjörerna och deras biträden kunde

medhinna, skulle förrättningsarvodena tillfalla statsverket. Vägingenjörernas

verksamhet i tekniskt och ekonomiskt avseende skulle stå under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens ledning, närmast utövad genom tre hos styrelsen

placerade väginspektörer.

Vid detta system kunde även åstadkommas en långt gående decentralisation

av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och tidsvinst.

Till stöd för förslaget anfördes följande:

»Det för organisationens utformning avgörande är den ställning, som därvid

gives åt vägingenjörerna i länen.

Två utvägar äro möjliga: antingen att frigöra vägingenjörerna från ställningen

såsom statens tjänstemän och kontrollanter eller att frigöra dem från

det med praktiserande ingenjörsverksamhet förbundna ekonomiska beroendet av

vägdistrikten.

1925 års förslag gick i huvudsak på den förra linjen; dock skulle vägingenjörerna

alltjämt vara länsstyrelsernas rådgivare, ehuru de genom sin ingenjörspraktik

icke kunde anses vara fullständigt oväldiga. Kontrollantuppgifterna

förlädes enligt förslaget till fem lokalt placerade väginspektörer; härigenom

vanns en i princip oantastlig form för kontrollen. Emellertid vill

det synas, som hade det blivit omöjligt för dessa väginspektörer, även om antalet

ökats till 6 eller 7, att medhinna en noggrann tillsyn å samtliga större

och mindre vägbyggnadsarbeten samt å underhållet och underhållskostnaderna.

Kontrollen å statsmedlens användning, som icke heller skulle kunnat

stödjas av en ingående lokalkännedom, torde därför hava förblivit ofullständig.

Dessutom innebar förslaget endast i ringa grad en förenkling av de nuvarande

tunga formerna för vägärendenas handläggning. Tvärtom måste

tillkomsten av väginspektörerna såsom en faktiskt ny instans innebära fara för

ökad omgång vid vägärendenas behandling.

De sakkunniga anse för sin del förhållandena numera hava utvecklat sig

därhän, att vägingenjörerna för att med nödig auktoritet kunna tillvarataga

statens intressen böra erhålla ställning såsom fast avlönade tjänstemän, oberoende

av ersättningar från vägdistrikten för uppdrag, lämnade direkt av

vägdistrikten eller meddelade genom förordnande av statsmyndighet.

Ett sådant system med helt statsavlönade vägingenjörer, som, frigjorda från

ekonomiskt beroende av vägdistrikten, bliva rådgivande och beredande statstjänstemän

och verkställa allt kontrollarbete, erbjuder framför allt följande

fördelar. Bestämd åtskillnad åstadkommes mellan statstjänst och enskilt

förvärvsarbete, och därmed vinnes också fullständig opartiskhet hos länsstyrelsens

tekniska rådgivare. Ojämförligt starkare och bättre kontroll —

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

15

tillika kombinerad med konsulterande och handledande upplysningsarbete —

uppnås än vare sig med nuvarande ordning eller 1925 års förslag. Möjlighet

skapas för en mycket stor förenkling av vägärendenas handläggning.

Av många skäl bör åtminstone vid nuvarande väglagstiftning icke ifrågasättas

att på dessa statsanställda vägingenjörer och deras biträden överflytta

fullgörandet av samtliga de ingenjörsförrättningar, som nu utföras dels av

distriktstjänstemän och vägkonsulenter samt i deras tjänst anställda ingenjörer,

dels ock av andra ingenjörer, som vägdistrikten anlita.

I princip böra vägingenjörernas arbetsuppgifter begränsas till att biträda

länsstyrelserna —- särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas

handläggning och till att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å

vägprojektering, vägbyggnad och vägunderhåll i länet. Vägdistriktens övriga

behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar

och arbetsledning, förutsättas täckta från fall till fall genom anlitande av icke

statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke — såsom säkerligen

i stigande omfattning kommer att bliva fallet — kunna fyllas genom att de

särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig fast

anställa vägmästare, eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer. I begränsad

omfattning förutsattes likväl, att vägingenjörerna och deras biträden

skola kunna utföra sådana förrättningar för vägdistriktens räkning, dock

utan att därav åtnjuta inkomst.

Båda de huvuduppgifter, som föreligga för vägingenjörerna, äro av stor

betydelse. Vad kontrollen beträffar, är den vid de mycket stora värden, som

äro i fråga, starkt behövlig. Den bör givetvis utövas såsom en fortlöpande

effektiv tillsyn av vägväsendet i förening med konsulterande verksamhet med

vägingenjören såsom vägdistriktens alltid till buds stående rådgivare. Kontrollen

kan då ingalunda anses representera en improduktiv kostnad.»

De över 1927 års förslag hörda myndigheterna tillstyrkte nära nog undantagslöst,

att i varje län skulle finnas en statsanställd vägingenjör med en i

förhållande till väghållningsdistrikten oberoende ställning.

Statskontoret samt länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län uttalade

sig för att vägingenjören skulle erhålla viss del av ersättningen för vägundersökningar

och renstakningar. Länsstyrelserna i Kristianstads, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansågo, att all

vägundersökning och renstakning ävensom i undantagsfall arbetsledning skulle

verkställas av vägingenjörerna samt dessa antingen erhålla fast grundlön och

ersättning för utfört arbete enligt taxa eller ock en hög fast avlöning.

1928 års sakkunniga slutligen hava beträffande nödvändigheten av att

förmedelst statsavlönade vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll

å statsmedlens användning ställt sig på samma ståndpunkt som 1927 års förslag.

Då de sakkunniga emellertid utgått från att den åsyftade decentralisationen

icke skulle nu i sin helhet genomföras, hava de sökt i samband härmed

begränsa organisationen till mindre omfattning och kostnader än ett fullt genomförande

av 1927 års förslag skulle innebära.

Förslaget innebär i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvudsakliga

arbetsuppgift ■— i full överensstämmelse med 1927 års förslag —

skall bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna

vägstyrelserna råd och handledning. Härför skall han åtnjuta ersättning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

allenast genom fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst arvode

i samband med kontroll och arbetsledning. Därjämte skall emellertid

vägingenjör berättigas att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande

arvode enligt taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar;

medelst härav inflytande inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag

av staten m. m. skall vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal

och material.

Fördelarna med den sålunda föreslagna anordningen äro enligt de sakkunnigas

mening, att den erforderliga organisationen blir enkel och billig, att

statsverkets organisationskostnader bliva jämförelsevis små och att biträdesfrågan

löses på ett enkelt sätt.

Beträffande vägingenjörernas arbetsuppgifter m. m. föreslå 1928 års sakkunniga

följande:

Vägingenjör åligger:

att vara statens kontrollant för allt bro- och vägbyggande samt allt brooch

vägunderhåll inom länet, granska byggnads- och underhållsräkenskaper

och under tjänsteansvar utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande;

att biträda länsstyrelsen vid beredningen av vägärenden och vägtrafikärenden

samt på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar och avgiva utlåtanden

;

att stå vägstyrelser, väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria

råd och upplysningar samt efter länsstyrelsens förordnande närvara vid

viktigare vägstämmor och vägstyrelsesammanträden ävensom vägsyner;

att på förordnande av länsstyrelsen samt mot arvode enligt taxa verkställa

vägundersökningar och renstakningar;

att utföra särskilda förrättningar eller uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

räkning.

Vägingenjör äger icke uppbära något som helst arvode i samband med

kontroll och arbetsledning eller, utöver vägundersökningar och renstakningar,

åtaga sig av vägstyrelse betalat uppdrag.

Vägingenjör äger utöva annan ingenjörsverksamhet endast, därest vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen det medgiver.

Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen obetaget att anlita

vägingenjören för särskilda uppdrag, t. ex. byggnadsarbeten i statens regi,

inspektioner av vattenbyggnader och dylikt.

Departements- Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år

chefen. undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader

och vägunderhåll av såväl de väghållningsskyldiga som staten, ligger det

stor vikt på att den statliga lokalorganisationen inom vägväsendet erhåller en

sådan utformning, att förutsättningar skapas för väghållningens utförande

på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. Det gäller

sålunda att skapa organ, vilka kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn

och kontroll över projektering och utförande av vägbyggnad och vägunderhåll

och sålunda säkerställa tekniskt och ekonomiskt ändamålsenlig användning

av statsmedlen, dels ock sakkunnigt och opartiskt biträda länsstyrelserna vid

beredning av vägärenden. För sådant ändamål torde det vara erforderligt att

i varje län anställa en vägtekniskt sakkunnig person, en vägingenjör. Beträffande

den ställning, som denne vägingenjör bör intaga, synes mig utveck
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

17

lingen hava givit handen, att den i 3027) års förslag innefattade anordningen

med en vägingenjör, vilken huvudsakligen skulle iigna sig åt enskild ingenjörspraktik,

sasom biträde åt länsstyrelsen icke bör förverkligas. Då en vägingenjör

för att fylla sitt ändamål måste intaga en opartisk och ekonomiskt

oberoende ställning i förhållande till vägdistrikten, torde den nya organisationen

böra byggas på den i 1927 års förslag fastslagna principen, att vägingenjören

bör vara helt statsavlönad. För att säkerställa behovet av tekniskt

biträde åt vägingenjören synes det emellertid ej erforderligt att, på sätt 1927

ars förslag förutsätter, anställa jämväl statsavlönade biträdande ingenjörer,

utan torde det vara tillräckligt och för skiftande förhållanden lämpligast att,

på sätt 1928 års sakkunniga föreslagit, låta vägingenjören själv hålla biträden,

lokal m. m. I gengäld skall vägingenjören vara berättigad att mot honom

själv tillfallande arvode enligt taxa verkställa vägundersökningar och renstakningar.

Härigenom vinnes också den fördelen, att vägingenjören, vars viktigaste

arbetsuppgift är kontrollen över vägarbetena i länet, icke förlorar kontakten

med den praktiska ingenjörsverksamheten och att han erhåller inflytande

pa och ansvar för den för ett vägarbetes ekonomi betydelsefulla vägprojekteringen.

Några olägenheter i avseende å vägingenjörens ställning gentemot

vägdistrikten eller hans handhavande av de egentliga statliga uppgifterna

torde icke vara att befara till följd av hans befattning med vägundersökningar

och renstakningar, helst länsstyrelsens förordnande därtill erfordras.

Med hänsyn härtill och då därigenom utan att försvaga den statliga kontrollen

vinnes en enklare och billigare statlig organisation än i enlighet med 1927 års

förslag, anser jag mig böra förorda en lösning av förevarande fråga i enlighet

med de av 1928 års sakkunniga angivna riktlinjerna.

Vad nämnda sakkunniga föreslagit i fråga om vägingenjörens arbetsuppgifter

m. m. kan jag biträda. Härav framgår, att vägingenjören icke kommer

att taga befattning med arbetsledning i egentlig mening utan att denna torde

få ankomma på vägdistrikten, vilka under vägingenjörens kontroll handhava

själva utförandet av vägarbetena, därvid arbetsledningen oftast torde kunna

anförtros åt schakt- eller vågmästare.

Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten- Vägingen
byggnadsstyrelsen

anförde 1927 års sakkunniqa: jörens ställ
ning

till

En organisatoriskt viktig detalj i förslaget rörde vägingenjörens ställning hfnsstyreli

förhållande till länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägin- Soch°vattenV

genjören måste tjäna båda dessa myndigheter. Hans dagliga tjänstgöring må- byggnadsste

ligga under länsstyrelsens ledning. Hans arbetes tekniska och tekniskt- styrelsen,

ekonomiska kvalitet ater måste stå under väg- och vattenbyggnadsslyrelsens

tillsyn. Av jämförelsevis underordnad betydelse kunde det synas vara, om

vägingenjören benämndes en länsstyrelsens eller en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman. Någon risk för slitningar mellan dessa myndigheter

torde icke behöva föreligga. Ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till

vikten av _att° väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska inflytande och ledning

icke i något fall skulle kunna med åberopande av formella skäl undanskjutas,

ansåge de sakkunniga emellertid angeläget, att vägingenjören beteck
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 178 haft. (Nr 211.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Ull.

Zkparleme.nl

chefen.

Antal

vägingenj

5rer.

nades såsom eu väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänstgöring

i vederbörande länsstyrelse.

De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören

borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto

sig i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser.

1928 års sakkunniga hava föreslagit, att vägingenjören skall vara väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad

och med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skall bestämma

över hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som beröra väghållningens

tekniska och tekniskt-ekonomiska utförande, skall lyda under vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Att vägingenjören skall vara länsstyrelsens tjänsteman kunde möjligen hava

visst fog för sig vid så fullständig decentralisation, som 1927 års förslag avsåg.

I den organisation, jag anser mig böra föreslå, synas övervägande skäl tala

för att vägingenjören är underställd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag

anser mig därför böra tillstyrka det härom framlagda förslaget. Detta synes

mig icke böra utgöra hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över

vägingenjörens tjänstgöring. Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall

kunna bestämma rörande hans kontrollantverksamhet, påfordra tjänsteresor

o. s. v., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen äger att för sina ändamål

i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom en länsstyrelsen biträdande

tjänsteman. Det ligger i sakens natur och kan näppeligen undgås, att vägingenjören

måste tjäna två myndigheter. Några tvistigheter med anledning

härav behöva icke uppstå och lära ej heller vara att befara.

Såväl 1925 som 1927 och 1928 års sakkunniga hava förutsatt en vägingenjör

i varje län, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning

eller kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom

en biträdande ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste

länen 2 eller 3 sådana.

I de avgivna yttrandena har jämväl i allmänhet förutsatts behov av en vägingenjör

i varje län.

Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett, att 23 vägingenjörer

vore behövliga vid sådan decentralisation, som 1927 års förslag innebure, men

i annat fall kunde antalet vägingenjörer åtminstone i begynnelsen sänkas till 21

eller möjligen 18.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ifrågasatt behovet av en vägingenjör

i varje län. Om vägingenjör fungerade i två län, skulle han i det län,

där han ej själv vore placerad, företrädas av biträdande ingenjören.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett sig ej kunna bedöma, om gemensam

vägingenjör kunde fungera i Uppsala och Gotlands län, men framhållit, att i

varje fall vägingenjören måste stationeras i Uppsala och underställas länssts?- relsen därstädes.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett kombination med Uppsala län mindre

förmånlig. Praktiskt taget finge då antagligen biträdande ingenjören upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

19

rätthålla tjänsten i Gotlands län. Länet, med eu årlig vägkostnad av 000,000

kronor, borde hava egen vägingenjör, men då denne sannolikt ej bleve fullt

upptagen av tjänsten, borde han lillåtas bo på fastlandet och där utöva praktisk

verksamhet, men med skyldighet att inställa sig hos länsstyrelsen dels en

gång i månaden och dels därutöver vid behov.

Då statsanställda biträdande ingenjörer icke skola förefinnas i den av mig Departementiförordade

organisationen och då det för organisationens effektivitet torde cftefen.

vara av väsentlig betydelse, att varje länsstyrelse äger disponera en vägingenjör,

vill jag tillstyrka förslaget härutinnan. Beträffande Gotlands län torde

vägingenjörstjänsten enligt Kungl. Maj:ts beprövande lämpligen kunna kombineras

med annan tjänst (dier verksamhet.

Beträffande vägingenjörs anställning och avlöning anfördes i 1927 års förslag

bland annat följande:

.Vägingenjör skulle anställas på extra stat och förordnas, förslagsvis för sex

år, av Kungl. Maj:t på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande

länsstyrelses hörande. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad

B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel

och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet automatiskt

utgående bidrag — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000

kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej

å avlöningstillägget. Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i

sammanhang med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens

icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna

inberäknat 18 % dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län

till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14,588

och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga

mellan omkring 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade

om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna

krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde

att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta

att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för

sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga

genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek ställdes

till förfogande.

Statskontoret uttalade i avgivet yttrande betänksamhet mot vägingenjörernas

avlöningsförhållanden samt anförde härvid:

Den sammanlagda avlöningen skulle väsentligt överstiga vad staten, frånsett

chefsposter, eljest betalade för statsekonomiskt betydelsefulla tjänster, och

dessa hade dock i det stora hela kunnat besättas med dugliga personer. Det

vore ej befogat, att vägingenjörerna ställdes i gynnad undantagsställning; konsekvenser

på andra håll kunde befaras. Arbetet vore ej heller ur teknisk synpunkt

särskilt krävande, ty broar m. m. övertoges av särskilda specialister.

Oformligt vore, att vägingenjörerna bleve väsentligt bättre avlönade än väginspektörerr.

a, som skulle handleda dem, och till och med högre än vägbyråns

chef. Visserligen hade lantmätare, distriktstjänstemän med flera tjänstemän i

lokalförvaltningen högre inkomster än högre befattningshavare i centralförvaltningen,

men i sådana fall vore det blott till mindre del statsavlöning, och

inkomsterna stode i förhållande till utfört arbete. Det föreslagna procentiska

lönetillägget vore en nyhet i statens lönesystem, och det kunde ifrågasättas, om

Vägingenjörens

anställning

och avlöning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tillräckliga skäl härför förelåge. I varje fall borde tilläggets storlek väsentligt

reduceras.

Utan beslämt förslag ifrågasatte statskontoret för vägingenjörerna lön enligt

lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg, att vägingenjörerna kunde öva

inflytande på länsandelarna av statsmedlen, varför det måste anses mindre lämpligt

att beräkna lönetillägg i procent av dessa. Mest anmärkningsvärt vore, att

vägingenjörernas avlöning överstege väginspektörernas. Härigenom förrycktes

också den naturliga befordringsgången. Rörliga lönetillägg erbjöde alltid

vissa lönetekniska svårigheter vid tjänstledighet, vikariatsersättning m. m. Det

vanliga löneklassystemet med automatisk uppflyttning i högre löneklass vore

även mindre lämpligt för befattningar, som tillsattes på viss tid. Riktigast

vore, att vägingenjörerna bleve arvodestjänster enligt mönster av 5 § avlöningsreglementet.

Enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer borde fastställas,

blott med någon dyrortsgradering.

Flera länsstyrelser betonade särskilt i sina yttranden över 1927 års förslag,

att löneförmånerna ej finge sättas lägre än de föreslagna. Länsstyrelsen i Kronobergs

län ansåg tvivelaktigt, om högt kvalificerade personer kunde förvärvas

för den föreslagna avlöningen, och förordade, liksom också länsstyrelsen

i Blekinge län, att vägingenjörerna skulle erhålla andel i förrättningsarvodena.

Ett med det sistnämnda likartat yrkande framställdes även av länsstyrelsen

i Örebro län.

1928 års sakkunniga hava föreslagit, att vägingenjör tillsättes på extra stat

av Kungl. Maj:t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Beträffande vägingenjörernas avlönings- m. fl. förmåner

föreslå de sakkunniga följande:

»Såsom arvode till vägingenjör torde ett belopp av omkring 10,000 kronor

jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk få anses skäligt. Med hänsyn

till dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen torde arvodet kunna

fastställas till 10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800

kronor å F-ort (Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor

å E-ort (Uppsala, Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro,

Falun, Gävle), 9,300 kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad,

Vänersborg) och 9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För

Gotlands län torde emellertid kunna förutsättas, att särskild anordning kan

träffas genom vägingenjörstjänstens förenande med annan tjänst eller verksamhet,

i vilket fall på Kungl. Maj :t må ankomma att bestämma skäligt arvode.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslås ett belopp

av 1,300 kr. I de fall, där inom länsstyrelsen kan beredas kontorslokal

för vägingenjören och hans biträden, torde bidraget kunna nedsättas med belopp,

motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor. Vägingenjör

synes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat samtalsavgifter

för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i vägärenden.

Vägingenjör bör av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt resereglementets klass C II och detta även för egna (men givetvis

ej för biträdenas) resor, som föranledas av undersöknings- och renstaknings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Mai ds proposition nr 211.

21

uppdrag. Det synes nämligen ändamålsenligt, att vägingenjören planerar sina

resor så, att han därunder kan medhinna såväl sina egentliga tjänsteåligganden

som nämnda slag av förrättningar. I annat fall skulle reseersättning för sistnämnda

förrättningar debiteras vägdistrikten, vilka, därest vederbörande företag

komme till utförande, finge åtnjuta statsbidrag även å denna utgift.

För arbetsledning torde taxa böra fastställas och föreskrift meddelas, att arbetsledningsarvode

icke må inräknas i statsbidragsberättigad byggnadskostnad

till högre belopp än enligt taxan. Denna taxa bör avvägas lägre än nu

gängse arvodesgrunder. Huruvida i övrigt någon jämkning av arvodestaxan

bör vidtagas, torde få bliva beroende av ytterligare erfarenhet.

Under vägingenjörs semester och sjukdom förordnas i regel icke vikarie, utan

allenast när så är oundgängligt.»

De sakkunniga anföra vidare, att om länsstyrelsen beordrade vägingenjören

till större utredningar, såsom flerårsplaner, trafikräkningar m. m., för vilka biträdeshjälp

erfordrades, det syntes rimligt, att ersättning härför utginge. Likaså

kunde under vägingenjörens semester eller vid brådskande tillfällen ett biträde

behöva anlitas för tillfälligt uppdrag. Med hänsyn härtill föreslå de

sakkunniga, att till varje länsstyrelses förfogande ställes ett belopp av 1,500

kronor, varav länsstyrelsen skall äga att på räkning av vägingenjörsbiträde

eller annan person utbetala ersättning för uppdrag av antytt slag. Av detta

belopp torde även kunna förskjutas ersättning för undersökningar, vilka visserligen

icke påkallas av vägdistrikt, men dock av länsstyrelsen anses erforderliga.

Beträffande vägingenjörs anställande vill jag förorda vad 1928 års sakkun- Departemtnt*- niga därutinnan föreslagit, och torde tiden för förordnande bestämmas till chefenhögst

sex år.

Vid bedömande av vägingenjörernas inkomstläge bör erinras, att gällande

taxa för vägundersökningar är låg och enligt vad som uppgives icke lämnar

nämnvärt överskott utöver utgifter för biträden och andra omkostnader. Däremot

torde taxan för renstakning vara något förmånligare. Distriktstjänstemäns

och vägkonsulenters ojämförligt största inkomst, i vad vägväsendet beträffar

och frånsett fasta avlöningsförmåner, härflyter för närvarande från arbetsledningsarvoden,

och icke alltid torde det utförda arbetet stå i skäligt förhållande

till arvodet.

Det synes lämpligt att ersätta dessa arvoden för s. k. arbetsledning ävensom

nu förekommande fasta avlöningsförmåner, vilka i vissa fall kunna vara sammanlagt

avsevärda, med en fast statsavlöning, utgörande full ersättning för

statskontrollen, biträdandet hos länsstyrelsen m. m. Med hänsyn härtill och till

den synnerligen stora ekonomiska betydelsen av god rekrytering av vägingenjörstjänsterna

finner jag det föreslagna årsarvodet av omkring 10,000 kronor

vara väl avvägt.

Beloppet skulle sannolikt icke vara tillräckligt för att säkerställa en god rekrytering,

därest det icke kunde beräknas, att vägingenjörerna skulle kunna erhålla

viss nettoinkomst av undersöknings- och renstakningsförrättningarna.

Distriktscheferna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava i yttrande över

1927 års förslag angivit, att vägundersökningar och renstakningar i de största

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

länen, där ett mera betydande antal sådana förrättningar förekomma, kunna

beräknas lämna vägingenjören en årlig nettoinkomst av 5,000 kronor. Därvid

synas de visserligen hava utgått från att lokal, skrivbiträde m. m. skulle

tillhandahållas vägingenjören av staten, men anledning finnes i allt fall att

antaga, att på denna väg tillräcklig lönefyllnad skall vinnas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra förorda, att vägingenjörs

arvode och övriga därmed sammanhängande förmåner bestämmas på

sätt 1928 års sakkunniga föreslagit.

Såsom nämnda sakkunniga jämväl föreslagit torde ett belopp av 1,500 kronor

ställas till varje länsstyrelses förfogande för större utredningar m. m., och

lära dessa medel jämväl kunna användas för att, såsom 1925 års sakkunniga

ifrågasatt, bereda länsstyrelsen möjlighet att förordna om inspektion å flottleder

och andra vattenbyggnader.

Yägärendenas handläggning.

Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —

bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av

automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. — försiggår för närvarande huvudsakligen

på följande sätt:

Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning

och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst

vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar

vederbörande distriktstjänsteman till undersökningsförrättare. Arbetsplanen

granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förra

ttningsarvodet.

På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen

vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt

utslag.

Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till

länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

där den blir vilande i avvaktan på statsbidrag. På grund av årliga framställningar

från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla

statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.

Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen

Kungl. Maj :ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt

formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager

kontrakt, utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,

godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt

godkänner entreprenadanbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsyningsförrättare.

Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt

granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen

av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalats från

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller

inspektionsförrättaren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.s proposition nr 211.

23

Såsom förut anförts innefattade 1927 Ars förslag en långt gående decentralisering

av vägärendenas handläggning. De sakkunniga anförde härom Irland

annat:

Genom att länsstyrelserna, vilka enligt väglagen vore beslutande rörande

vägars anläggning och underhåll, med vägingen.jörerna erhölle opartiska tekniker

till sitt förfogande, kunde en eftersträvansvärd förenkling åstadkommas

av den nu så komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. Det

bleve sålunda möjligt att till länsstyrelserna förlägga bland annat prövningav

ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga

om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning

av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande

av fullbordade arbeten. Härigenom komme vägstyrelsema i stort sett att

hava endast med länsstyrelserna att skaffa och slippa den omfattande skriftväxlingen

med olika myndigheter. För såväl länsstyrelser som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och Kungl.''Maj:t minskades i hög grad nu förekommande

skriftväxling och översändande av handlingar.

I 1927 års organisationsförslag angavs, att på länsstyrelserna skulle, utöver

vad redan nu''är fallet, ankomma följande åligganden:

För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,

till vilket statsbidrag ifrågasättes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,

antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen

inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,

såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget

kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå

åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av

annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen

beslut om företagets utförande.

Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan

för samtliga vägarbeten inom ’ länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

granskning.

Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

fördelat allmänna väganslaget, anslaget till ''enklare vägar samt automobilskattemedlen

mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj :t

för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen

i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder

bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget

må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma, och statsbidrag

av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma

summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel

bevilja statsbidrag till högst s/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes

högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos

Kungl. Maj:t.

Vederbörande länsstyrelse har att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga

angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas

länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets

plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.

V''

Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det

avslutade arbetet. *

Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på

opaginerad Kontrollera mot PDF

2i Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.

Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder

viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,

vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.

I avgivet yttrande över 1927 års förslag anförde länsstyrelsen i Stockholms

län bland annat:

.Förslagets bärande grundtanke vore decentralisation av vägärendenas administrativa

handläggning, så att den beslutande och kontrollerande myndigheten

beträffande vägbyggnader och vägförbättringar överflyttades från vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelsen. Länsstyrelsen hälsade förslaget

med största tillfredsställelse och gåve det i princip sin livliga tillslutning.

Vägväsendet hade så utvecklats, att det nu framstode som en uppenbar

omöjlighet att i någon form bibehålla beslutanderätten och den omedelbara

kontrollen i vägväsendets detaljer inom ett centralt ämbetsverk, emedan

detta icke kunde åstadkomma realprövning av den väldiga mängden dylika

frågor för hela landet.

Även flertalet övriga länsstyrelser tillstyrkte decentralisationen, varvid dock

flera erinrade om den ökade arbetsbörda, som därigenom pålades länsstyrelserna,

och det därav möjligen uppkommande behovet av ökad personal.

Sex länsstyrelser ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte emellertid

den föreslagna decentralisationen, förmenande bland annat att länsstyrelserna

icke vore rustade att övertaga en sådan teknisk och teknisk-ekonomisk

verksamhet samt att förslaget skulle medföra ökat arbete och därmed

behov av ökat antal arbetskrafter.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida icke starkare garantier borde

skapas för enhetliga principer vid statsbidrags fördelning och för att de allmänna

synpunkterna hävdades gentemot lokalintressen. Vägmgenjören, vilken

i flertalet fall komme att ensam representera den tekniska sakkunskapen inom

länsstyrelsen, finge en tillsynes alltför självständig och stark ställning. Det

syntes olämpligt att i den omfattning som avsetts lägga räkenskapsgranskning

på vägingenjörerna, som ej vore förtrogna med revisionsarbete och hade

en helt annan praktiskt-positiv huvuduppgift.

1928 ars sakkunniga hava föreslagit en mindre långt gående decentralisation

av vägärendenas handläggning. Enligt de sakkunnigas förslag skola dessa

ärenden handläggas i huvudsak enligt följande grunder:

Flerårsplaner böra upprättas av varje länsstyrelse med biträde av vägingenjören

och under samverkan med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

därefter granskas ''av. sistnämnda styrelse. Någon formlig fastställelse av flerårsplan

^synes dock icke böra äga rum. Det är nämligen av synnerlig vikt,

att flerårsplanerna ständigt överses och kompletteras, så att de komma att

stå i överensstämmelse med utvecklingen och icke utgöra en hämsko på densamma.

Till undersöknings- och renstakningsförrättning skall förordnande meddelas

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

25

av länsstyrelse;!!, som äger därtill förordna vägingen,jören, eller, om länsstyrelsen

ifrågasätter annan förrättningsman, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

till vilken frågan i sådant fall hänskjutes.

Undersökningsförrättningarna och renstakningarna bekostas av vägstyrelserna,

vilka till länsstyrelsen inbetala arvodena att i vederbörlig ordning utbetalas

till förrättningsmannen. Undersöknings- och renstakningsarvodena enligt

taxa få inräknas i byggnadskostnaden och, om företaget kommer till stånd,

statsbidrag därå beräknas.

Planer och kostnadsförslag av mera omfattande och komplicerad natur skola

granskas och godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, närmast av dess

inspektörer, medan däremot för smärre och enklare arbeten länsstyrelsens utslag

må utan förutgången central granskning grundas på av vägingenjören upprättad

eller av honom granskad plan. I vilken utsträckning planer och kostnadsförslag

böra för granskning överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

torde böra närmare bestämmas i blivande instruktion. Planer till

större broar och konstarbeten skola emellertid alltid granskas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

och i övrigt skola styrelsens inspektörer vid sina inspektionsresor

eller eljest genom infordrande av planer verkställa den granskning,

vartill de finna anledning. Planer och kostnadsförslag, som icke upprättats

av vägingenjören, skola städse i detalj granskas av denne.

Statsbidrag till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t (undantag utfartsvägar).

Kontrakt upprättas och entreprenader godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutavsyning av fullbordat arbete verkställes av vägingenjören, vilken har

att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingiva avsyningsbetyg med tillhörande

handlingar för arbetets slutliga godkännande.

Statsbidrag till vägbyggnader utbetalas av länsstyrelsen på vägingenjörens

attest och under förbehåll för eventuellt återbäringskrav från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

sida.

Statsbidrag till vägunderhåll utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det vägingenjören ålagda fulla ansvaret för statens kontroll är förbundet

med förutsättning, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i den utsträckning

den därtill finner anledning verkställer ytterligare teknisk och räkenskapsgranslming

samt slutligt beslutar om byggnadsarbetens godkännande och om

statsbidragens belopp.

Redan förut har jag i princip uttalat mig för att en decentralisation av väg- Departementsärendena

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i den om- chefenfattning,

som i 1927 års förslag avsetts, icke nu torde böra komma till genomförande.

Ett ytterligare skäl härför är, att de flerårsplaner för länens vägväsende,

vilka förutsatts skola utgöra grundval för medelsfördelningen, först

inom loppet av några år torde hinna upprättas och granskas. Den av 1928

års sakkunniga föreslagna partiella decentralisationen av vägärendena, i vilken

såsom ett väsentligt led ingår den hos vägingenjören sammanförda primära

kontrollverksamheten, synes mig lämpligt avvägd med hänsyn till nuvarande

förhållanden, varför jag anser mig kunna förorda, att vägärendena

handläggas i huvudsaklig överensstämmelse med de i förslaget innefattade

grunderna. Därest vad sålunda förordats genomföres och därjämte möjliga

åtgärder i övrigt vidtagas för påskyndande av ärendenas handläggning, komma

enligt min övertygelse i avsevärd grad att undanröjas de anmärkningar mot en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tung och tidsödande procedur, som hittills med visst berättigande kunnat framföras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde man böra inskränka

sig till sådana förändringar i organisation och personaluppsättning, vilka antingen

hava direkt samband med den förordade nya organisationen av vägväsendet

och slopandet av distriktsorganisationen eller eljest framstå såsom

obestridligt önskvärda. Den i förevarande hänseende viktigaste frågan är

otvivelaktigt det föreslagna inrättandet av nya väginspektörs- och broinspektörstjänster

inom styrelsen.

Väg; Enligt 1925 års förslag skulle för den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen

inspe törer.^ vägväsendet anställas fem väginspektörer med placering en i vart

av fem inspektionsdistrikt och med en lön av It,000 kronor jämte ersättning

för biträden och lokal m. m. Väginspektörernas viktigaste arbetsuppgifter skulle

vara att granska och å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägnar godkänna

arbetsplaner, att inspektera och avsyna vägarbeten samt att utöva tekniskekonomisk

kontroll å den verkliga underhållskostnaden samt inspektera underhållet

av broar och konstarbeten.

De flesta länsstyrelserna uttalade i sina yttranden över förslaget, att väginspektörernas

arbetsbörda bleve allt för stor, då de skulle handhava förstahandskontrollen

över allt vägbyggande och allt vägunderhåll i distriktet. Flera

länsstyrelser ansågo, att väginspektörsinstitutionen därför ej kunde medföra

det avsedda gagnet. Förslag framfördes om att utöka antalet distrikt eller

anställa biträden eller överflytta en del av kontrolluppgifterna till vägingenjörerna.

De, som helt avstyrkte 1925 års förslag, avsågo därmed bland annat,

att förstahandskontrollen skulle förläggas till vägingenjörer med statstjänstemannaställning

i varje län.

I 1927 års förslag avsågs väginspektörens uppgift icke längre vara att kontrollera

varje arbete och varje detalj utan att övervaka, leda och sammanhålla

den av vägingenjörer na utövade kontrollverksamheten. Till stöd härför anfördes

följande:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall äga att till vägingenjörernas efterrättelse

utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de

särskilda fall, som vid inspektioner iakttagas, meddela nödiga anvisningar och

påkalla erforderliga rättelser.

Av väsentlig betydelse är, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän

genom täta inspektioner förskaffa sig och styrelsen på personlig iakttagelse

grundad erfarenhet om vägväsendets tillstånd och behov, vilket hittills blott i

ringa omfattning varit möjligt. De sakkunniga föreslå personaluppsättning i

styrelsen med hänsyn härtill, bland annat tre väginspektörer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektioner i länen böra främst åsyfta

att förskaffa styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet

och noggrannhet vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänste
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

27

åligganden ocli således möjliggöra en sådun handledning av vågingenjörernas

arbete, att detta tillrättalägges efter riktiga och för hela landet i erforderlig

män ensartade linjer. Om väginspektörerna befinna sig på resor omkring fem

månader om året, kan för inspektion beräknas från två veckor till omkring

en månad årligen i varje län, beroende, på länens storlek. Det förutsättes härutöver,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef och övriga tjänstemän skola

bliva i tillfälle att årligen göra inspektionsresor. Av inspektionstiden åtgår en

del för arbete å vägingenjörens kontor, och den övriga tiden torde användas

till att inspektionsförrättaren och vägingenjören gemensamt resa i länet. På

sådant sätt kan eu ingående kontroll å vägingenjörens arbete åstadkommas och

tillfälle jämväl beredas att besiktiga alla viktigare arbeten, varvid eventuella

felaktigheter i de särskilda fallen kunna rättas. Uppenbarligen kan dock icke

beräknas, att väginspektören, såsom vid 1925 års förslag åsyftades, skall hinna

besiktiga och avsyna varje detalj i länets vägväsende. Detta skall vara vägingenjörens

sak. Det är emellertid självfallet, att inspektionernas täthet och

grundlighet i olika län komma att inriktas efter den erfarenhet, man förvärvar

rörande eventuellt förefintliga svagheter. Kontrollen blir i allt fall ojämförligt

starkare än nu.

Med skäl kan göras gällande, att det icke för närvarande förefinnes nödig

allmän översikt, planläggning och ledning av vägväsendet, ej heller kunna i detalj

grundligt prövas de ändamål, till vilka medel utgå. I dessa avseenden

medför förslaget en genomgripande förbättring. För att ytterligare stärka den

allmänna planläggningen föreslå de sakkunniga särskild ordning för upprättande

av flerårsplaner i länen under medverkan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom inspektioner och kontroll i orterna och genom sin medverkan vid upprättande

av flerårsplaner blir väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke blott en

tekniskt granskande och expedierande myndighet utan erhåller ingående förtrogenhet

med rikets vägväsende och har möjlighet att av egen erfarenhet

bedöma de särskilda länens behov och den lämpliga fördelningen dem emellan

av tillgängliga anslagsmedel.»

De sakkunniga föreslogo inrättande å styrelsens vägbyrå av tre väginspektörsbefattningar

å extra stat med avlöning enligt lönegrad B 28 samt anförde

härom:

Dessa befattningar bleve för styrelsens hela verksamhet av synnerlig betydelse.

Väginspektörerna borde visserligen icke formellt tillerkännas beslutanderätt,

men faktiskt komme de i stor utsträckning att handla å väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens vägnar och under sina inspektioner i auktoritativ

form meddela anvisningar och råd. Endast då de icke under hand uppnådde

avsedd verkan, behövde de påkalla formligt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn härtill borde de erhålla byrådirektörs ställning med

avlöning minst enligt lönegrad B 28. På styrelsens chef borde ankomma att

bestämma, i vilken utsträckning de skulle självständigt men i byråchefens närvaro

föredraga ärenden.

Såsom härav framginge hade de sakkunniga ansett, att väginspektörerna

borde placeras centralt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och icke ute i orterna

på sätt jämväl varit ifrågasatt. Väginspektöremas erfarenheter måste

nämligen vara en särdeles värdefull tillgång för styrelsen, där de jämväl i

viss omfattning komme att bliva föredragande. Genom den centrala placeringen

kunde väginspektörerna även sinsemellan jämföra sina erfarenheter och

sålunda gemensamt främja tillfredsställande och, i den mån sådant vore lämpligt,

enhetlig teknisk-ekonomisk standard inom skilda landsdelars vägväsende.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

I avgivna yttranden över 1927 års förslag tillstyrktes väginspektörstjänsterna

nära nog enstämmigt och detta icke blott av de myndigheter m. fl,,

som tillstyrkte 1927 års organisation, utan jämväl av dem, som yrkade på

annan organisation med icke decentraliserad handläggning av ärenden. Dessa

sistnämnda, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt sex länsstyrelser,

förordade fyra väginspektörer placerade i lönegrad B 30.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonade, att dessa väginspektörer vore något

helt annat än de i 1925 års betänkande föreslagna, emot vilka starka invändningar

rests; förstahandskontrollen måste nämligen utövas av en vägingenjör

i varje län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalade tvekan rörande behövligheten av tre

väginspektörer och ifrågasatte till en början ett mindre antal.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida väginspektörerna skulle kunna

åstadkomma någon effektiv kontroll, detta även av det skälet, att väginspektör

på grund av den föreslagna löneställningen knappast torde kunna göra sig

gällande gentemot vägingenjör.

Statskontoret hade intet att erinra mot väginspektörernas placering i lönegrad

B 28.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg, att den centrala väginspektionen

borde omhänderhavas av befattningshavare i sådan tjänste- och löneställning,

att de kunde utöva sin verksamhet med tillbörlig auktoritet och

självständighet i förhållande till vägingenjörerna. Lönenämnden ville ifrågasätta,

huruvida det ur denna synpunkt kunde anses lämpligt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, uppdela ifrågavarande inspektionsverksamhet på tre tjänstemän

med placering i lönegrad B 28 och med arbetsområden inom olika delar

av riket. Därest det föreslagna antalet väginspektörstjänster minskades,

eventuellt till allenast en dylik befattning med erforderligt biträde, skulle enligt

lönenämndens mening ifrågavarande befattning kunna tilldelas sådan

tjänsteställning och avlöning, att det bleve möjligt att för den centrala väginspektionen

förvärva den främsta fackkunskapen och den största erfarenheten

på området. Väginspektören skulle då erhålla en verkligt ledande ställning

i förhållande till vägingenjörerna och bleve i tillfälle att genom meddelande

av auktoritativa råd och upplysningar åt dessa öva inflytande på vägväsendets

utveckling. Det torde emellertid icke ankomma på lönenämnden att

framlägga något eget förslag i fråga om organisationen av befattningen väginspektör

och avlöningen vid densamma.

1928 års sakkunniga hava beträffande väginspektörerna anfört:

»För väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet och för hela organisationens

fullgoda fungerande äro de tre väginspektörstjänsterna av allra största

betydelse. Från alla håll äro dessa tjänster förordade, och det torde få anses

ådagalagt, att huru an organisationen må uppbyggas, komma dessa tjänster

att bliva behövliga. På dessa tjänsters innehavare måste ställas stora

anspråk i fråga oro. kraft, skicklighet och duglighet ävensom förmåga att

personligt leda vägingenjörernas verksamhet och samverka med länsstyrelserna.

För att säkerställa en god rekrytering av dessa befattningar, vilka

enligt 1927 års förslag skulle uppföras på extra stat i lönegrad B 28, kan

ifrågasättas antingen att lämna ett särskilt lönetillägg eller oek att uppföra

dem å ordinarie stat. Då någon tvekan om befattningarnas behövlighet även

för framtiden icke kan råda, torde det sistnämnda vara att föredraga. Utnämnandet

av ordinarie innehavare torde emellertid i regel lämpligen böra föregås

av någon tids tjänstgöring å förordnande, varunder vederbörandes lämplighet

för befattningen kan bedömas.»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

29

De tre väginspektörstjänsterna utgöra ett av de viktigaste leden i den nya

organisationen av vägväsendet. Genom dessa inspektörer träder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i en mera levande förbindelse med vägväsendet ute i landet,

ecb härigenom beredes styrelsen möjlighet att på ett helt annat sätt än

hittills praktiskt leda vägväsendcts utveckling. Inspektörerna äro också behövliga

för att övervaka, leda, sammanhålla och i erforderlig mån enhetliggöra

vägingenjöremas arbete. Under inspektörernas ledning bör dessas verksamhet

kunna länkas efter riktiga linjer och förefintliga svagheter eller bristfälligheter

avhjälpas.

Med hänsyn härtill och till vikten att möjliggöra en god rekrytering av dessa

viktiga befattningar torde, i likhet med vad 1928 års sakkunniga föreslagit,

på ordinarie stat uppföras tre väginspektörstjänster i lönegraden B 28. De

blivande tjänsteinnehavarnas lämplighet torde i regel böra prövas genom någon

tids förutgången tjänsteutövning på förordnande. Uppenbarligen bör väginspektör

förbjudas att utöva enskild förvärvsverksamhet, som berör hans tjänsteområde.

Beträffande inrättandet av en befattning såsom broinspektör anfördes i 1925

års förslag följande:

»1904 års trafiksäkerhetskommitté föreslog inrättandet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

av en broinspektion för inspektion av broar å enskilda järnvägar.

Styrelsen har sedermera vid flera tillfällen upptagit förslag om att

tillsvidare på extra stat inrätta en broinspektörstjänst jämte en assistenttjänst,

men förslagen hava icke blivit antagna, enär man icke velat föregripa det slutliga

avgörandet rörande kontroll å enskilda järnvägar i enlighet med trafiksäkerhetskommitténs

förslag.

De sakkunniga vilja nu upptaga detta förslag om att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inrätta en särskild tjänst för en specialist i brokonstruktionsteknik.

Innehavaren av denna tjänst, som torde böra erhålla ställning såsom

ordinarie förste byråingenjör och förslagsvis benämnas broinspektör, bör inom

s^relsen handlägga alla brofrågor inom såväl järnvägs- som vägväsendet. Han

bör salunda utöva den fackkunniga underhållskontrollen å järnvägsbroar och

i erforderlig utsträckning även å landsvägsbroar samt granska upprättade broförslag

för såväl järnvägar som vägar. Beträffande icke alltför omfattande

landsvägsbroförslag är det särskilt angeläget, att broinspektören i största möjliga

utsträckning upplägger för olika fall tillämpliga normalier, som kunna användas

av vägingenjörer och andra undersökningsförrättare. Det bör sålunda

förutsättas, att förrättningsmannen vid vägundersökningar med tillämpning av

dylika normalier endast utför de enklaste beräkningarna för i förslagen ingående

broar, och att vederbörande väginspektör granskar förslaget endast från

denna synpunkt, under det att broinspektören vid anslagsfrågans slutliga avgörande

inom styrelsen har att slutligt fastställa den i det särskilda fallet

lämpligaste konstruktionen. Beträffande mera omfattande brokonstruktioner

torde man kunna förutsätta, att förslag upprättas av särskilt anlitad sakkunnig

konstruktör, varför förslag till dylika broar endast behöva underkastas

granskning i styrelsen.

Genom att på detta sätt avlyfta det väsentliga brokonstruktionsarbetet från

dem, som i övrigt uppgöra vägförslagen, och lägga detta arbete på en i styrelsen

placerad specialist bör utan tvivel en avsevärd arbetsbesparing bliva

följden, och man vinner även större säkerhet för att i det enskilda fallet den

Departements
ehcfen.

Bro
inspektör.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

mest ändamålsenliga och billiga brokonstruktionen kommer till användning.

Inrättandet av en broinspektörstjänst synes sålunda vara ekonomiskt väl motiverat.

»

De sakkunniga föreslogo, att en ordinarie broinspektörstjänst i lönegrad

B 26 placerades på styrelsens vägbyrå med tjänstgöringsskyldighet även å

jämvägsbyrån.

I 1927 ärs förslag upptogs jämväl en broinspektör, som ifrågasattes uppförd

på extra stat i lönegrad B 28. Broinspektören skulle hava särskild tillsyn

å byggnad och underhåll av större broar och konstarbeten. Genom centralisering

till en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen placerad specialist av de

stark specialutbildning krävande brofrågorna borde utan tvivel en avsevärd

arbetsbesparing bliva följden. Samtidigt vunnes större säkerhet för att den

ur såväl teknisk och ekonomisk som estetisk synpunkt lämpligaste brokonstruktionen

i det enskilda fallet kommc till användning.

I samtliga avgivna yttranden över 1925 och 1927 års förslag har förslaget

om inrättande av en broinspektörstjänst lämnats utan erinran.

Mot tjänstens placering på extra stat i lönegrad B 28 hava statskontoret och

lönenämnden icke haft något att erinra.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sex länsstyrelser åter hava förordat

tjänstens hänförande till lönegrad B 30.

1928 års sakkunniga hava med hänsyn till att broinspektörstjänsten i utpräglad

grad vore en specialistbefattning, vilkens innehavare ständigt maste

följa med teknikens utveckling inom detta område, föreslagit, att tjänsten skulle

tillsättas på förordnande, förslagsvis på 3 år, och förenas med ett arvode av

12,000 kronor, varjämte de sakkunniga förordat, att befattningen tillsvidare,

intill dess större erfarenhet vunnits, skulle uppföras å extra stat.

Departements- Den föreslagna broinspektören torde erhålla en ekonomiskt betydelsefull

chefen. och, av allt att döma, kvantitativt avsevärd arbetsuppgift i avseende på vägväsendet.

I och med den nuvarande distriktsorganisationens slopande är det

ock nödvändigt att till en sådan befattning kunna förlägga den inspektion ur

trafiksäkerhetssynpunkt över enskilda järnvägars broar, vilken hittills utövats

av distriktstjänstemännen. Jag tillstyrker alltså inrättandet av en dylik broinspektörstjänst,

vilken dock tills vidare torde böra uppföras å extra stat. Da

broinspektören för att rätt kunna fylla sin viktiga uppgift, särskilt i avseende

å vägväsendet, måste vara en framstående ingenjör, som håller sig i oavbruten

kontakt med teknikens utveckling inom ifrågavarande område, torde befattningen

på sätt 1928 års sakkunniga föreslagit böra tillsättas genom förordnande på

högst tre år samt arvodet böra bestämmas till 12,000 kronor.

Tekniska Å tekniska byrån äro för närvarande placerade följande befattningshavare,

byråns för- nämligen ordinarie: en byråchef (lönegrad B 30). två förste byråingenjörer

en vägbyrå. (B 26), varav den ene tidigare tillhört jämvägsbyrån, två byråingenjörer (B

21), en notarie med tekniska göromål (B 21), ett kanslibiträde (B 7) och ett

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kun fil. Mai: Is proposition nr Sill.

31

kontorsbiträde (B 4) samt icke-ordinariv: en extra byråingenjör och eu ritare,

placerade i lönegrad B 21 respektive B 15 enligt avlöningsreglementet den 22

juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk, vidare fyra

biträdande ingenjörer med avlöning enligt en lönegrad för extra ordinarie tjänstemän,

motsvarande den 21 :a för ordinarie tjänstemän, samt ett extra ordinarie

kontorsbiträde (4:e lönegraden).

1 innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit en Iröjning

av anslaget till upprätthållande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

verksamhet för anställande av ytterligare eu extra byråingenjör och ett extra

kontorsbiträde å tekniska byråns avdelning för ärenden angående automobilskattemedlens

fördelning.

Såväl 1925 års förslag som 1927 och 1928 års förslag innebära, att tekniska

byrån efter avskiljande av ärenden rörande vattenbyggnader skall ombildas

till en v ä g b y r å, och enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat

har denna anordning redan genomförts.

I fråga om personaluppsättningen å vägbyrån har jag förut tillstyrkt inrättandet

å byrån av fyra nya befattningar, nämligen tre ordinarie väginspektörer

och en extra broinspektör.

Beträffande personalen i övrigt å byrån anförde 1927 års sakkunniga, att

å ena sidan personaltillgången vore för knapp i förhållande till föreliggande

arbetsuppgifter men att å andra sidan en avsevärd arbetslättnad uppstode genom

de sakkunnigas förslag, att arbetsplaners granskning och statsbidrags

prövning icke vidare skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter

övervägande av dessa olika synpunkter föreslogo de sakkunniga, att sagda personal

skulle minskas med tre ordinarie tjänster, nämligen en förste byråingenjör,

en byråingenjör och notarien, ävensom med en extra byråingenjör samt

att den kvarvarande förste byråingenjören skulle uppflyttas till lönegrad B 27.

De fyra biträdande ingenjörerna föreslogos bibehållna, då de erfordrades som

biträden åt de fyra nya inspektörerna. Vidkommande en i 1925 års förslag

ifrågasatt byråingenjör för automobilärenden anförde 1927 års sakkunniga:

De sakkunniga hade icke funnit tillräckliga skäl att för närvarande föreslå

uppförande^ å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat av en automobilteknisk

fackman, pa sätt i 1925 ars betänkande förordades. Rent maskintekniska ärenden

torde förekomma endast sporadiskt, och i dessa syntes erforderlig utredning

lämpligast kunna åstadkommas antingen genom samverkan med Kungl.

Automobilklubben och Automobilbesiktningsmännens förening eller genom att

kommunikationsdepartementet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade

särskild sakkunnig. I trafiktekniska ärenden åter torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

vägtekniska tjänstemän besitta eller förvärva erforderlig

sakkunskap. I detta sammanhang ville de sakkunniga framhålla, att det vore

uteslutet, att, pa sätt från visst hall anförts, kunna centralisera automobilregistren

till ett enda centralregister hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De

lokala registren hos länsstyrelserna vore nämligen av flera skäl nödvändiga,

bland annat för debitering av automobilskatten.

I sitt yttrande över 1927 års förslag ifrågasatte väg- och vattenby g gnadsstyrelsen

byråchefstjänstens uppflyttande till överingenjörstjänst i lönegraden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departements
chefen.

A 2 samt föreslog utöver vad de sakkunniga upptagit bland annat följande icke

ordinarie personal, nämligen en automobilinspektör, tre biträdande ingenjörer,

en ritare, ett kontorsbiträde samt för automobilinspektörens räkning ett kanslibiträde

och ett kontorsbiträde. Även vissa länsstyrelser föreslogo överingenjörs

tjänsteställning för vägbyråns chef. Statskontoret och lönenämnden lämnade

den föreslagna uppflyttningen av den kvarvarande förste byråingenjören

till lönegrad B 27 utan erinran.

1928 års sakkunniga, som icke ingått i detaljgranskning beträffande personalen

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvitt angår vägväsendet, hava ansett

anledning ej förefinnas att antaga behov av större personal än den, som

nu anses erforderlig, dock med de jämkningar, som föranledas av inrättandet

av bro- och väginspektörstjänsterna.

Ett noggrant förhandsbedömande av personalbehovet hos den centrala ledningen

av vägväsendet efter en så omfattande omorganisation som den, varom

här är fråga, erbjuder vissa svårigheter. Även om efter omorganisationen icke

följer en så avsevärd avlastning av arbetsuppgifter, som enligt 1927 års förslag

skulle bliva fallet, torde dock, när den nya organisationen hunnit vinna stadga,

en viss minskning av arbetsbördan komma att inträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kommer nämligen att i avsevärd utsträckning kunna förlita sig på

det arbete, som presteras av vägingenjörerna, med vilkas personliga duglighet

och möjligen förekommande svagheter styrelsen blir väl förtrogen. Sålunda

torde styrelsen icke behöva eller ens böra granska den stora mängden av smärre

planer ■—- vilket likvisst icke heller nu alltid medhunnits — och i fråga om

ansökningar om statsbidrag lärer beredningen inom länsstyrelserna vinna i

grundlighet.

Inspektörerna med sin ingående personliga förtrogenhet med vederbörande

län torde komma att snabbt bedöma både vägprojekt och statsbidragsansökningar

och således effektivt underlätta ärendenas beredning i styrelsen. Å

andra sidan innebära inspektörstjänsterna en viss utvidgning av styrelsens

verksamhet — i syfte att uppnå större ekonomisk effektivitet inom vägväsendet

— och i viss utsträckning lära de behöva biträdande ingenjörer. Om

sålunda utökningen med de fyra inspektörstjänsterna icke synes omedelbart

kunna motsvaras av indragning av ett lika stort antal övriga tjänster, är det

min förvissning, att arbetet — bortsett från den av övergången till den nya organisationen

föranledda ökningen i arbetsbördan — skall kunna efter hand förenklas,

särskilt genom utnyttjande av inspektörernas höga kapacitet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde med anledning av den nya organisationen

av vägväsendet utöver inrättandet av de förut omförmälda fyra inspektörstjänsterna

icke för närvarande annan förändring beträffande personaluppsättningen

å den till vägbyrå ombildade tekniska byrån böra vidtagas än

att personalen minskas med den förste byråingenjör, som förut tjänstgjort å

jämvägsbyrån, och notarien samt att förenämnda i årets statsverksproposition

omförmälda extra byråingenjörsbefattning vid omorganisationen utgår. Det

begärda extra kontorsbiträdet torde däremot även efter omorganisationen bliva

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

33

erforderligt. Efter övergången till den nya organisationen liirer böra tagas i

övervägande, huruvida icke någon ingcnjörsbefattning ytterligare kan indragas.

Förhöjning i löneställning för den å vägbyrån placerade förste byråingenjören

torde icke böra äga rum, förrän närmare erfarenhet om den nya

organisationens verkningar därtill giver anledning.

A järnvägsbyrån handlägges, förutom andra tekniska ärenden rörande enskilda

järnvägar, viss del av kontrollen över dessa järnvägars rullande materiel.

Enligt kungörelserna den 11 december 1874 (nr 107, sid. 1) angående ordningen

för avsyning och besiktning av enskilda järnvägar och deras upplåtande för

allmän trafik samt den 31 december 1904 (nr G8, sid. 1) angående kontroll över

enskilda järnvägars rullande materiel är kontrollverksamheten i huvudsak uppdelad

så, att ärenden rörande ny normalspårig materiel eller materiel till ännu

icke öppnad smalspårig järnväg handläggas av järnvägsstyrelsen å maskinbyråns

inspektionsavdelning samt frågor rörande ny smalspårig materiel i övrigt

och underhållsinspektionen å all såväl smal- som normalspårig materiel

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Inom styrelsen handhavas dessa ärenden

av den till järnvägsbyrån anknutna, å extra stat uppförda maskininspektionen,

vilken jämväl åligger en viss kontroll över trafiksäkerheten, i det att

inspektionen sedan år 1923 handlägger ärenden rörande fastställande av enskilda

järnvägars tjänstgöringsreglementen samt i viss mån utövar tillsyn å

dessa reglementens efterlevnad.

Underhållsbesiktningen av rullande materiel bekostas helt och hållet av statsmedel.

Däremot skola kostnaderna för granskning av ritningar, besiktning av

ny rullande materiel och kontroll över tillverkningen inom landet för enskild

järnvägs räkning av rullande materiel, vartill vederbörande järnvägs ägare

kan erhålla sakkunnig person inom järnvägsstyrelsen, respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

bestridas av järnvägsägaren själv, och utgår ersättningen

till förrättningsmannen enligt grunder, som angivas i ovanberörda kungörelser

den 11 december 1874 och den 31 december 1904.

Å järnvägsbyrån äro för närvarande placerade en byråchef, en byråingenjör

och ett kontorsbiträde, alla ordinarie, samt å inspektionen av rullande materiel

m. m. å extra stat en maskininspektör, en assistent åt maskininspektören och en

kontorsskrivare med lönegradsplacering enligt respektive lönegrad B 27, B 22

och B 15 i avlöningsreglementet den 22 juni 1921.

I 1925 ars förslag (sid. 58—70) lämnas en utförlig redogörelse för den nuvarande

kontrollen å enskilda järnvägar samt de från skilda håll och vid olika

tidpunkter framställda förslagen om omorganisation och förstärkning av kontrollen.

De sakkunniga beröra även motiven och rättsgrunderna för inspektionen

å enskilda järnvägar samt utveckla skälen för upphörande av järnvägsstyrelsens

befattning med enskilda järnvägars ärenden.

Vid övervägande av föreliggande spörsmål och med hänsyn tagen såväl till

behovet av en grundligare inspektion som till önskvärdheten att upphäva den

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 178 häft. (Nr 211.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr Bil.

nuvarande splittringen på skilda inspektionsmyndigheter hava de sakkunniga

kommit till den slutsatsen, att den nuvarande järnvägsbyrån inom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen borde utvidgas till en central järnvägsinspektion, som

skulle handhava all erforderlig kontrollverksamhet över de enskilda järnvägarna.

Inspektionens uppgifter skulle bliva av dels teknisk och dels ekonomisk

art, och inspektionen komme således att fungera på två i viss mån åtskilda

grenar eller avdelningar, en teknisk och en ekonomisk.

Rörande den tekniska inspektionen anföra de sakkunniga följande:
»På

den tekniska inspektionen skall läggas det arbete, som nu utföres av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens järnvägsbyrå, med undantag dock för den trafikekonomiska

prövningen av koncessions- och låneansökningar samt vissa andra

allmänna arbetsuppgifter (t. ex. lagstiftningsfrågor), vidare det arbete, som

utföres av den till järnvägsbyrån anknutna maskininspektionen, jämte motsvarande

inom järnvägsstyrelsen utfört arbete för enskilda järnvägar, samt slutligen

det arbete, som påvilar distriktstjänstemännen och de av järnvägsstyrelsen

utsedda förrättningsmännen vid besiktning och avsyning av nyanlagd järnväg.

Såsom en utvidgad arbetsuppgift skall tillkomma en grundligare trafiksäkerhetsinspektion.

Arbetsuppgifterna sönderfalla i tre grupper, nämligen banbyggnads- och banunderhållskontroll,

maskininspektion och trafiksäkerhetsinspektion.

Banbyggnads- och banunderhållsinspektionen omfattar

granskning av upprättade järnvägsförslag och yttrande ur byggnadsteknisk

och kostnadssynpunkt över koncessionsansökningar, godkännande av ritningar

till de renstakade förslagen och till stationer, håll- och lastplatser, överbyggnad

m. m., vidare teknisk-ekonomisk kontroll under byggnadstiden, fastställande

av namn å stationer, godkännande av nya byggnader och anläggningar

vid färdiga banor, samt fortlöpande banunderbållskontroll å för allmän trafik

upplåtna järnvägar.

För banunderhållsinspektioner hava distriktstjänstemännen år 1924 i alla distrikten

tillsammantagna använt cirka 150 dagar. Detta arbetes koncentrering

till en central byrå torde medföra en viss tidsbesparing, och det torde för övrigt

icke heller bliva nödvändigt att varje år underkasta varje järnväg inspektion,

utan inspektionstätheten bör kunna anpassas efter den kännedom, man erhåller

om underhållets kvalitet vid olika banor. I gengäld torde emellertid inspektionerna,

då de förekomma, kunna göras mera grundliga.

För dessa underhållsinspektioner samt förekommande avsyningar av nya anläggningar

vid färdiga banor ävensom för det egentliga byråarbetet, omfattande

granskning av planer för nya järnvägar samt ritningar till nya byggnader och

anläggningar vid färdiga banor m. m., torde man kunna beräkna, att, under

förutsättning att byråchefen själv är väg- och vattenbyggnadsfackman, skall

erfordras ytterligare blott en tjänsteman, vilken då bör hava förste byråingenjörs

tjänsteställning. Det bör kunna förväntas, att dessa båda tjänstemän skola

förvärva en grundlig fackinsikt, och att de därför böra kunna ägna sakkunnig

tillsyn vid granskning av planer och underhållsinspektion även åt mera komplicerade

anläggningar, såsom växel- och signalsäkerhetsanläggningar m. m.

För att emellertid uppfylla även kravet på en speciell brobyggnadstekniskt

sakkunnig fackman, som framförts redan av trafiksäkerhetskommittén och sedermera

vid olika tillfällen även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utan att

frågan ännu vunnit sin lösning, hava de sakkunniga, såsom förut anförts, föreslagit

upptagande i vägbyrån av en broinspektör med tjänstgöringsskyldighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

,‘Sf)

iiven ii järnvägsbyran. Det förutsattes alltså, att denne broinspektör skall

granska brobyggnadsplaner samt utöva underhållsinspektion å broar.

Med den angivna fataliga personalen kan emellertid icke med visshet påräknus

att också medhinna den teknisk-ekonomiska kontrollen å järnvägar under

byggmad. För denna viktiga arbetsuppgift, som hittills vanligen utförts av

distriktstjänstemän, nödgas man alltså förutsätta, att, åtminstone om flera järnvägsbyggnader

samtidigt pågå, särskilda kontrollanter måste anlitas, Detta

torde dock icke behöva vålla någon svårighet, och då kontrollantarvodet betalas

av järnvägsföretaget, behöver hänsyn härtill icke tagas i statförslaget.

Samtliga övriga arbetsuppgifter förutsättas däremot kunna medhinnas av den

angivna byråpersonalen.

Maskininspektionen omfattar besiktning och godkännande av lokomotiv,

vagnar och andra fordon, avsedda att tagas i bruk vid för allmän

trafik upplåtna järnvägar, samt underhållsinspektion å i bruk varande materiel.

Dessutom äro de enskilda järnvägarna berättigade att till förberedande granskning

inlämna ritningar å rullande materiel, som är avsedd att anskaffas, samt

att erhålla sakkunnigt biträde för kontroll å tillverkningen inom landet av rullande

materiel. Förrättningarna handhavas av maskininspektören och biträdande

maskininspektören, vilka äro anställda på extra stat i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

samt av byrådirektören å järnvägsstyrelsens maskinbyrås inspektionsavdelning.

De sakkunniga föreslå icke någon annan principiell ändring beträffande

maskininspektionen, än att arbetet helt och hållet överflyttas till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid bör järnvägsstyrelsen äga att underrätta

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om de krav, som böra uppställas på materiel,

avsedd för samtrafik med statsbanorna, och i övrigt bör självfallet samarbete

mellan de båda styrelserna äga rum i syfte att verka för enhetlig standard m. m.

ifråga om den rullande materielen. Givetvis bör järnvägsstyrelsen även äga

att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen göra anmälan rörande eventuellt iakttagna

brister i de enskilda järnvägarnas rullande materiel och dess underhåll.

De i 1864 och 1874 års förordningar givna föreskrifterna om rätt för järnvägsstyrelsen

att öva tillsyn å underhållet av bana och rullande materiel vid

enskilda järnvägar torde utan olägenhet kunna upphävas. Likaså torde föreskriften

om tvenne av järnvägsstyrelsen utsedda förrättningsmän vid besiktning.

och avsyning av enskild järnväg böra utgå, varefter nämnda båda förordningar

ävensom 1904 års förordning angående rullande materiel böra omredigeras.

Maskininspektionen kräver, såsom anförts, för närvarande två tjänstemän i

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och en del av en tjänsteman i järnvägsstyrelsen,

varvid emellertid även ärenden rörande tjänstgöringsreglementen och i

viss mån tillsynen å dessas efterlevnad handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

maskininspektör. Omfattningen av maskininspektionens arbetsbörda

är beroende dels på storleken av förekommande nyanskaffningar och dels på

underhållsstandarden och det därav betingade större eller mindre behovet av

underhållsinspektion. Sannolikt torde arbetet framdeles bliva av ungefär samma

omfattning som nu, och ehuru maskininspektören för närvarande är starkt

arbetsbelastad, torde man kunna utgå från ett behov av blott två tjänstemän,

av vilka en torde böra vara byrådirektör och eventuellt åläggas egen föredragningsplikt

samt en förste byråingenjör.

Det kunde ifrågasättas, att för den del av trafiksäkerhetskontrol1

e n, som består i fastställande av tjänstgöringsreglementen och tillsyn å deras

efterlevnad samt driftens utövande i övrigt, inrätta en särskild trafikinspektörstjänst,

på sätt en reservant inom trafiksäkerhetskommittén förordade och se
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

dermera i proposition vid 1918 års riksdag föreslagits. De sakkunniga anse sig

emellertid icke böra hemställa om en sådan åtgärd, utan föreslå i anslutning

till nuvarande faktiskt rådande förhållanden, att tjänstgöringsreglementsärenden

inom styrelsen handläggas av maskininspektören, samt att tillsyn å driftens

handhavande utövas av de tekniska tjänstemännen under deras inspektionsresor

i samband med underhållsinspektionen å anläggningar och rullande materiel.

»

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ekonomiska inspektionens

viktigaste arbetsuppgifter bestå i att utföra en grundlig trafikekonomisk

granskning av koncessions- och låneansökningar, att verkställa ekonomiska utredningar

i frågor av allmän betydelse, såsom järnvägsfusioner, bokföringsföreskrifter

m. m., samt att utöva en fortlöpande ekonomisk kontroll över de enskilda

järnvägarna. För dessa ändamål skulle till den ekonomiska inspektionen från

järnvägsstyrelsen överflyttas ärendena rörande de enskilda järnvägarnas taxor

samt utarbetandet av järnvägsstatistiken i vad avser nämnda järnvägar.

De sakkunniga hava föreslagit, att förste byråingenjören å järnvägsbyrån

skulle placeras i lönegrad B 27 samt att maskininspektören, hans assistent och

kontorsskrivaren skulle uppföras å ordinarie stat i lönegraden B 28, B 27 respektive

B 15, därvid maskininspektören skulle benämnas byrådirektör och

assistenten förste byråingenjör. För den ekonomiska inspektionen har föreslagits

en byrådirektör och en sekreterare i lönegrad B 24 samt för det statistiska

arbetet en kontorsskrivare och två kanslibiträden.

I samband med järnvägsinspektionens nyordnande hava de sakkunniga föreslagit,

att de av enskilda järnvägar hittills erlagda, vederbörande förrättningsmän

tillfallande avgifter för kontroll och inspektionsförrättningar skulle upphöra,

men att järnvägarna i stället skulle erlägga årliga avgifter med 0.04 procent

av bruttoinkomsterna, avsedda att täcka omkring hälften av kostnaden

för järnvägsbyrån.

Järnvägsstyrelsen har i princip biträtt förslaget om järnvägsinspektionen.

Styrelsen anser dock, att den ekonomiska inspektionen borde bilda en särskild

byrå samt att för säkerhetsinspektionen erfordrades särskilda tjänstemän. Byrådirektören

för maskininspektionen anser styrelsen kunna nedflyttas till förste

byråingenjör. Mhd hänsyn till de framställda erinringarna anser järnvägsstyrelsen

de sakkunnigas förslag böra omarbetas.

I avgiven reservation har förslaget avstyrkts av styrelsens tva överdirektörer,

en järnvägsfullmäktig och två byråchefer, som bland annat anfört, att vissa

fördelar vore förenade med den till järnvägsstyrelsen förlagda maskmmspektionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava tillstyrkt förslaget, samt därvid anfört,

att den ekonomiska inspektionen bleve ett mycket gott stöd för riksgäldskontoret

och att densamma borde förestås av en byråchef.

Svenska järnväg sförening en har uttalat sin fulla anslutning till att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen ensam skulle bliva central inspektionsmyndighet men

särskilt med hänsyn till automobiltrafikens i många avseenden gynnade ställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 811.

37

ning motsatt sig skärpt ekonomisk kontroll över de enskilda järnvägarna. För

den ekonomiska inspektionen har endast en person i byrådirektörs ställning ansetts

behövlig. Förslaget om täckning av kostnaderna för järnvägsbyrån genom

årliga avgifter har avstyrkts.

Det ifrågasatta inrättandet av en särskild ekonomisk inspektion och överflyttandet

av taxeärendena från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lärer icke nu böra äga rum.

Frågan om den tekniska inspektionen torde däremot böra lösas i samband

med indragningen av tjänsterna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten. I likhet

med de sakkunniga finner jag, att personalbehovet för den bantekniska kontrollen,

frånsett broinspektionen, kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses

genom att den nu tillfälligt å tekniska byrån tjänstgörande, men för järnvägsbyrån

avsedde förste byråingenjören återföres till denna byrå. Även om

ifrågavarande tjänst med hänsyn icke minst till den därå ankommande handläggningen

av frågor rörande järnvägskorsningar lärer bliva ganska maktpåliggande,

finner jag mig dock icke kunna för närvarande, innan närmare erfarenhet

vunnits om omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna, förorda en

förhöjd lönegradsplacering av denna tjänst.

Vad beträffar kontrollen över de enskilda järnvägarnas rullande materiel, kan

vad reservanterna inom järnvägsstyrelsen anfört gentemot överflyttandet av

den till järnvägsstyrelsen förlagda delen av maskininspektionen visserligen icke

frånkännas visst fog, men övervägande skäl synas mig dock tala för att upphäva

den nuvarande splittringen i inspektionen å de enskilda järnvägarnas rullande

materiel och helt förlägga inspektionen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Maskininspektionen torde hava varit till avsevärd nytta för åstadkommande

av tillfredsställande rullande materiel, och torde även av de enskilda

järnvägarna själva — och särskilt de mindre, som sakna egna maskinfackmän

— uppskattas på grund av de tillfällen till fullt sakkunnig konsultation,

som erbjudas. Även den maskininspektören tillkommande befattningen

med ärenden rörande enskilda järnvägars tjänstgöringsreglementen torde hava

utövats på ett förtjänstfullt sätt till gagn för järnvägarna i deras strävan att

förbättra driftsekonomien. Med hänsyn härtill och då ett stadigvarande behov

av denna kontroll föreligger, torde maskininspektionen uppföras å ordinarie

stat.

Beträffande löneställningen för maskininspektionens tjänstemän får jag erinra,

att i en tidigare till denna riksdag avlåten proposition, nr 118, angående

vissa ändringar i statsbaneförvaltningens organisation in. m. föreslagits,

att byrådirektören å järnvägsstyrelsens maskinbyrås inspektionsavdelning

skulle indragas och hans göromål överflyttas till den å avdelningen placerade

förste byråingenjören (27:e lönegraden). Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas,

att maskininspektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till vilken

en del av göromålen från järnvägsstyrelsen nu föreslås överflyttade, även placerades

i lönegrad B 27. Emellertid är att märka, att maskininspektören i avsaknad

av maskintekniskt utbildade förmän har en med mera självständigt

ansvar förenad tjänsteställning och väl i själva verket måste fungera som fö
-

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

redragande ledamot i styrelsen. Därjämte skulle han alltjämt handlägga de

viktiga trafiksäkerhetsärendena. Med hänsyn härtill torde han icke böra placeras

lägre än i lönegrad B 28. Någon ändring av denne tjänstemans benämning

lärer icke vara erforderlig. Vad i övrigt föreslagits beträffande maskininspektionens

tjänstemän föranleder ingen annan erinran från min sida än att

maskininspektörens assistent tills vidare icke torde böra sättas i högre lönegrad

än den han för närvarande innehar eller B 22.

De förrättningsarvoden, som nu i vissa fall erläggas av de enskilda järnvägarna

och tillfalla vederbörande förrättningsman, torde, frånsett arvoden till

kontrollant för järnväg under byggnad och till sakkunnig för kontroll över

tillverkning inom landet för vederbörande järnvägs räkning av rullande materiel,

böra inbetalas till statsverket och tillföras den å riksstatens inkomstsida

uppförda titeln »Diverse inkomster».

avdél" ^ kamnavdelningen finnas, förutom chefen i byråchefs ställning, en hamnningen.

ingenjör, en biträdande hamningenjör och ett kontorsbiträde med placering enligt

lönegrad B 26, B 21 respektive B 4 enligt avlöningsreglementet den 22 juni

1921,

Enligt 1925 års förslag skulle hamnavdelningen utan ökning av dess personal

övertaga dels handläggning av alla vattenbyggnadsärenden inom styrelsen,

vilket, såsom förut omförmälts, redan genomförts, dels ock den av distriktstjänstemännen

hittills utövade byggnads- och underhållsinspektionen å vattenbyggnader,

varvid förutsattes, att i särskilda fall inspektionsuppdrag kunde

behöva anförtros åt andra personer. Därjämte ifrågasattes, att hamnavdelningen

skulle benämnas vattenbyggnadsbyrån.

Departements- Vad sålunda föreslagits föranleder ingen annan erinran från min sida än

att den nuvarande benämningen å hamnavdelningen torde böra bibehållas.

Administra- Å administrativa byrån äro placerade följande befattningshavare, nämligen

tiva kyrka, ordinarie: en byrådirektör, en registrator, tillika aktuarie (lönegrad B 21),

en revisor och bokhållare (B 21), ett kanslibiträde (B 7), ett kontorsbiträde

(B 4) ävensom, gemensamma för hela verket, en förste expeditionsvakt (B 7)

och två expeditionsvakter (B 5) samt icke-ordinarie: två extra revisorer med

lön enligt lönegrad B 21 i avlönings reglementet den 22 juni 1921, två första

amanuenser (18:e lönegraden), varav den ene med arvode från anslaget till

f i skeham n sbyggn a de rn a, en förste amanuens (18 :e lönegraden) med halvtidstjänstgöring

och tre extra ordinarie kontorsbiträden (4:e lönegraden).

Dessutom finnes å byrån ytterligare en amanuens med halv tjänstgöring,

sysselsatt med ödebygdsvägsräkenskaperna samt avlönad från anslaget till anläggning

av ödebygdsvägar.

Regis trätorn tjänstgör enligt riksdagens beslut såsom revisor, och registratorstjänsten

bestrides av det kvinnliga kanslibiträdet, som därvid åtnjuter vikariatsersättning

såsom för kansliskrivaretjänst.

1925 års förslag innebar icke någon förändring i antalet tjänster å administrativa

byrån men väl förändrad tjänsteställning för vissa av tjänsterna. Så
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

39

lunda föreslogs byrådirektörsbefattningens höjande till byråehefsbefattning.

Till stöd härför lämnades en redogörelse för administrativa byråns arbetsbörda

samt anfördes vidare:

»Den administrativa byrån är av den omfattning och betydelse, att den synes

böra förestås av en byråchef. Frågan om byrådirektörsbefattningens uppflyttning

till byråchefs grad upptogs av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

anslagsäskandena till 1918 års riksdag. Föredragande departementschefen ansåg

sig dock i ärendets dåvarande läge icke böra till prövning upptaga frågan

om denna uppflyttning, ehuru vissa skäl syntes honom tala för densamma. Då

nu verket reorganiseras, torde dock även denna fråga böra vinna sin lösning.

Redan de rent administrativa ärendena och den gemensamma handläggningen

med övriga byråer av ärenden av ekonomisk natur äro av betydande omfattning

och innesluta flertalet remisser och större ärenden, som komma under styrelsens

prövning. På tjänsten vilar ock ett stort ekonomiskt ansvar, och stora

ekonomiska intressen äro för statsverket förbundna med handhavandet och utbetalandet

av statsanslagen till allehanda statsunderstödda företag. Sedan löneregleringen

1911, då tjänsten placerades i byrådirektörsgraden, har en betydande

utvidgning av arbete och ansvar ägt rum genom ändrat förfarande

beträffande kassarörelsen, genom övertagande av den statskontoret tidigare

åliggande befattningen med ärenden angående statsbidrag till väganläggningar

m. m. och genom tillkomsten av hamnbyggnadsavdelningen och ödebygdsvägarna.

Omfattningen av de statsunderstödda arbetena och storleken av de

anslag, över vilka administrativa byrån har tillsyn och kontroll, hava ock ökat

i hög grad särskilt genom automobilskattemedlens tillkomst. Tjänsten synes

vara fullt jämställd med byråchefstjänsterna i övriga centrala ämbetsverk. I

staten erfordras en höjning med 9G0 kronor för tjänstens uppflyttning till lönegrad

B 30.»

Vidare föreslogs i 1925 års förslag registratorsbefattningens omändring till

revisorstjänst samt inrättande av ytterligare en ordinarie revisorstjänst, vadan

revisorernas antal inberäknat revisorn och bokhållaren skulle uppgå till tre,

ävensom av en kansliskrivartjänst (lönegrad Bil) för registratorsgöromålen,

varemot en kontorsbiträdestjänst skulle utgå.

Med tillstyrkande av vad 1925 års sakkunniga därutinnan ifrågasatt framlades

i 1927 års statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 3) förslag

om byrådirektörstjänstens förändring till byråchefsbefattning.

Riksdagen (skrivelse nr 6 A, punkt 3), som vitsordade, att de med byrådirektörsbefattningen

förenade göromålen vore av ganska ansvarsfull och ekonomiskt

betydelsefull natur, ansåg sig i avvaktan på den blivande lösningen

av frågan om väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation icke böra vidtaga

någon organisatorisk förändring med avseende å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

personalstat, men då det syntes rättvist och billigt, att den nuvarande

innehavaren av byrådirektörsbefattningen bleve i lönehänseende ungefärligen

jämställd med byråchef, tillerkände riksdagen honom från och med

den 1 juli 1927 tills vidare ett personligt lönetillägg av 800 kronor.

11927 års förslag ifrågasattes på grund av den i förslaget avsedda decentralisationen

av åtskilliga ärenden till länsstyrelserna en indragning av sex tjänster

å byrån. Med hänsyn till det stora antalet remisser och övriga omfattande

ärenden av administrativ-ekonomisk natur, i vilkas handläggning byrådirek
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Chefen för

väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

tören hade att deltaga, ansågo de sakkunniga det vara av vikt, att han vore

en väl kvalificerad jurist, varför de trots den av decentralisationen föranledda

minskade arbetskvantiteten å byrån ansåge tjänsten böra uppflyttas till byråchefsgrad.

Slutligen biträddes 1925 års förslag rörande registratorstjänstens

förändring till revisor och inrättande av en kansliskrivartjänst.

Förslaget om byråchefstjänst å administrativa byrån har lämnats utan erinran

av såväl statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd som

1928 års sakkunniga. Förslaget om inrättande av en kansliskrivartjänst har

tillstyrkts av lönenämnden.

Enligt det av mig förut förordade förslaget till ändrad organisation av vägväsendet

skola utbetalningar av statsbidrag till vägbyggnader verkställas av

länsstyrelserna men bokföringen handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta avseende inträder icke någon mera nämnvärd förändring av

administrativa byråns arbetsmängd. Däremot torde genom att på vägingenjörerna

lägges det fulla ansvaret för statens kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll

administrativa byråns revisionsarbete, sedan organisationen vunnit

nödig stadga, i viss mån underlättas. Jag förutsätter därvid, att byråns arbete

skall rationellt planläggas, sa att en verklig arbetslättnad kan uppnås.

Emellertid är det tydligt, att under den första övergångstiden någon personalminskning

icke kan åstadkommas. Någon ändring i personalantalet å administrativa

byrån torde sålunda icke nu böra vidtagas, men lärer Kungl.

Maj :t hava sin uppmärksamhet fästad å angelägenheten att framdeles minska

den icke-ordinarie personalen.

Vad beträffar förslaget om byrådirektörstjänstens höjande till byråchefsbefattning,

anhåller jag att få åberopa vad till stöd därför anfördes i 1927 års

statsverksproposition. Då detta förslag så gott som enhälligt tillstyrkts och

då frågan om väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation nu är avsedd

erhålla sin lösning, lärer förslaget böra samtidigt därmed genomföras.

Vad 1925 års sakkunniga föreslagit i fråga om registratorstjänstens förändring

till revisorsbefattning, uppförande av en extra revisor på ordinarie stat,

inrättande av en kansliskrivartjänst samt minskning av kontorsbiträdenas antal

har ej givit mig anledning till erinran. Vad särskilt angår frågan om uppförande

av omförmälda extra revisor på ordinarie stat, är det tydligt att, även

om en så genomgripande decentralisation, som 1927 års förslag innebär, genomföres,

stadigvarande behov av denne revisor ändock föreligger, varför den ifrågasatta

åtgärden måste anses berättigad.

Beträffande chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfördes i 1925

års förslag:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning är redan nu omfattande

och av synnerligen stor betydelse för det allmänna och blir det enligt

sakkunnigas förslag än mera. Ämbetsförvaltningen innefattar ansvar för ändamålsenlig

användning inom vägväsendet av mycket stora statsmedelsbelopp.

Förvaltningens utövande erbjuder ock särskilda svårigheter på grund av nödvändigheten

att samverka med de självständiga vägdistrikten. Den föreslagna,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 211.

41

enhetligg,jorda järnvägsinspektionen innebär ansvar för stora statliga och samhälleliga

intressen. Chefsbefattningen för ämbetsverket är otvivelaktigt av

synnerligen krävande art och ställer mycket stora krav på sin innehavares

kompetens, arbetsförmåga och initiativkraft. Även för verkets ställning utåt

och med hänsyn till dess samverkan med övriga närstående myndigheter torde

det vara av en viss betydelse, att verkets chef blir med dem jämställd i tjänsteställning.

Den under senare tider för vissa högre statstjänster tillämpade formen

med tillsättande på förordnande på viss tid synes i här förevarande fall

synnerligen lämplig för att så vitt möjligt säkerställa, att chefsbefattningen

förbliver besatt med kvalificerad innehavare.

De sakkunniga föreslå alltså, att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i likhet med cheferna för socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

kommerskollegium och tullverket må tillsättas genom förordnande på

viss tid, förslagsvis 6 år, samt erhålla generaldirektörs ställning och avlöning i

likhet med cheferna för nämnda ämbetsverk, d. v. s. 19,000 kronor för år.

Sakkunnigas nu framförda förslag medför en årlig kostnadsökning om 4,000

kronor.»

1927 års sakkunniga ansågo sig med hänsyn till angelägenheten att till ifrågavarande

synnerligen viktiga chefsbefattning kunna förvärva en högt kvalificerad

person med tekniska insikter och förmåga att överblicka en så omfattande

organisation som vägväsendets, vilken årligen rörde sig med en omsättning

av ett sextiotal miljoner kronor, böra förorda 1925 års förslag i denna del.

I avgivna yttranden har förslaget tillstyrkts av statskontoret och lämnats

utan erinran av lönenämnden. Flera länsstyrelser hava uttryckligen tillstyrkt

förslaget. Två länsstyrelser hava ansett de av 1927 års sakkunniga föreslagna

ändringarna i vägadministrationen icke giva anledning till uppflyttning i generaldirektörs

grad. Distrikts chef erna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava

ifrågasatt en lön av 30,000 kronor, och Svenska teknologföreningen har föreslagit

lön såsom för cheferna vid kommunikationsverken.

Jämväl 1928 års sakkunniga hava biträtt 1925 års förslag i denna del under

framhållande av den stora betydelsen att för denna viktiga befattning kunna

påräkna en i tekniskt och administrativt hänseende högt kvalificerad person.

Mot vad sålunda av de sakkunniga föreslagits lärer intet vara att erinra, och Departementstorde

tiden för förordnande bestämmas till högst sex år i sänder. chefen.

Övergångsanordningar.

Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen hava 1927 års

sakkunniga anfört:

»Nuvarande ordinarie innehavare av distriktschefs- eller distriktsingenjörstjänst

torde i enlighet med avlöningsvillkoren den 22 juni 1911 vara skyldiga

att antaga förordnande å vägingenjörstjänst eller väginspektörstjänst och att,

mot avstående av samtliga med den ordinarie tjänsten förbundna avlöningsförmåner,

åtnjuta vägingenjörs eller väginspektörs avlöning.

Ordinarie distriktschef eller distriktsingenjör, som eventuellt icke erhåller

förordnande såsom vägingenjör eller väginspektör, överföres å indragningsstat

och skall därvid äga att utöver honom i hans ordinarie tjänst tillkommande lön

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

jämte löneförbättring åtnjuta, viss gottgörelse för de med hans befattning hittills

förenade särskilda inkomster i tjänsten. Gottgörelsen torde böra beräknas

efter medeltalet för visst antal år, men torde i intet fall böra utgå med högre

belopp än 5,000 kronor för år räknat.

Sålunda på indragningsstat överförd distriktstjänsteman bör i sin innehavande

befattning kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anlitas för särskilda

uppdrag, t. ex. för järnvägsinspektioner eller för att inom styrelsen biträda

med granskning av flerårsplaner eller med andra i samband med övergången

anhopade ärenden. Därest sådant arbete förekommer i avsevärd omfattning,

synes särskild ersättning genom extra arvode böra beredas.

Av de 16 distriktstjänstemännen hava f. n. endast 10 ordinarie tjänst, nämligen

4 distriktschefer samt 6 distriktsingenjörer. Av dessa uppnå några snart

pensionsåldern. Det torde vara lämpligt, att några av dem icke emot egen önskan

förordnas till vägingenjörer, varför ett mindre antal avlöningar å indragningsstat

kan ifrågakomma för de närmaste åren.

Av i styrelsen indragna tjänster torde blott en eller annan komma i fråga att

överföras å övergångsstat, med fortsatt tjänstgöringsskyldighet inom styrelsen.

Den nya personalorganisationen beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och den nya ordningen för beviljande av statsbidrag föreslås träda i kraft

den 1 juli 1928 och den nya organisationen beträffande vägingenjörer med biträden

med hänsyn till lokalfrågans ordnande först den 1 oktober 1928.

Såväl ordinarie och icke ordinarie distriktstjänstemän som vägkonsulenter,

vilka erhålla vägingenjörstjänst, torde skäligen berättigas att enligt länsstyrelsernas

beprövande avsluta redan påbörjade uppdrag, dock högst under loppet

av 12 månader räknat från den 1 juli 1928.»

Lönenämnden har åberopat sitt utlåtande den 10 november 1925 över 1925 års

förslag, i vilket utlåtande lönenämnden i förevarande hänseende föreslog i huvudsak

samma grunder för övergången till den nya organisationen som de av

1927 års sakkunniga angivna.

Beträffande den föreslagna gottgörelsen till distriktstjänsteman, som överföres

på indragningsstat, för de med hans befattning hittills förenade särskilda

inkomster i tjänsten, har statskontoret, då innebörden av uttrycket icke vore

fullt klar, för sin del velat betona, att gottgörelsen endast torde böra avse särskilda

arvoden och dylikt, som utgått för statsuppdrag. Då befattningshavaren

givetvis vore oförhindrad att i fortsättningen mottaga uppdrag av kommuner

och enskilda och detta icke längre med bundenhet till visst distrikt, saknades

nämligen anledning för staten att lämna gottgörelse för inkomster av dylika

uppdrag.

Departements- Därest den av mig förordade omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsctlefen''

väsendet vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distriktsorganisationen

, bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av framskriden ålder

eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande av de till den

nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras antingen

å övergångsstat eller å indragningsstat. Vad 1927 års sakkunniga och lönenämnden

beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit anser jag mig

kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret angivit, samt

med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet fortfarande

anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum till över
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr Bil.

43

gångsstat. I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan det jämväl tänkas,

att vid den nya organisationens genomförande någon befattningshavare

kan behöva uppföras å övergångsstat.

Vad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera

skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1929. Att märka

är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av helt nya instruktioner

såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande

vägingenjörerna jämte åtskilliga andra bestämmelser av administrativ

natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden över, bland

annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från samtliga

länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde taga

en avsevärd tid i anspråk. Den i årets statsverksproposition föreslagna

ändrade uppställningen av anslagen till vägar m. fl. allmänna arbeten medför

ock en revision av gällande bestämmelser om statsbidrag till dylika företag.

Beaktas bör därjämte att, förrän befattningarna inom den nya organisationen

tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru många befattningar inom nuvarande

organisation kunna komma att i enlighet med vad ovan anförts uppföras å indragnings-

och övergångsstat, samt att följaktligen, därest organisationen skulle

träda i kraft vid någon tidpunkt under budgetåret 1928—1929, de av nämnda

förhållanden påverkade anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

nämnda budgetår icke nu kunna med någon tillförlitlighet bestämmas till sina

belopp. Därest åter den nya organisationen träder i kraft den 1 juli 1929, torde

besättandet av befattningarna inom organisationen kunna ske och följaktligen

eventuell övergångsstats storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda

anslagen för budgetåret 1929—1930 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen

till 1929 års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda

anslag framläggas före propositionstidens utgång nämnda år.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten

för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1929.

Från denna dag skola de till vägingenjörer förordnade intaga den ställning

i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget avses. Arvoden såsom

arbetsledare få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem. Skulle i särskilda

fall en till vägingenjör förordnad person hava kvar ett uppdrag, innefattande

verklig arbetsledning, eller annat, vägväsendet rörande särskilt uppdrag,

som ej avser undersökning eller renstakning, och finnes sådant uppdrag

icke ingå i de med den nya tjänsten förbundna åliggandena och icke heller

kunna lämpligen överlåtas på annan person, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

böra äga medgiva tillstånd till vägingenjören att avsluta uppdraget,

dock senast inom ett år.

Därest det med hänsyn till det betydande arbete, som är förbundet med omorganisationens

genomförande, skulle visa sig erforderligt, torde hinder icke

böra möta för Kungl. Maj :t att i stället för den extra byråingenjör, för vars

anställande anslag begärts i årets statsverksproposition, redan från och med

den 1 juli 1928 på förordnande tillsätta en väginspektör, därvid erforderlig

lönefyllnad lärer kunna beredas från kommunikationsdepartementets anslag till

extra utgifter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Genomförandet av de av mig förordade förslagen skulle medföra ändringar

dels i 5 § 1 mom. i gällande avlöningsreglemente för statsdepartement m. fl.

verk, dels ock i den vid nämnda avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen.

I överensstämmelse med vad under de senare åren skett beträffande av

organisationsändringar vid nämnda verk föranledda ändringar i sagda avlöningsreglemente

torde Kungl. Maj :t böra bemyndigas att i berörda författningsrum

och tjänsteförteckning vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens

i förevarande ämnen fattade beslut.

Den nya organisationens genomförande föranleder jämväl ändringar i åtskilliga

författningar av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10

kap. 52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,

lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension

m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1 juli

1929, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till 1929 års

riksdag.

Ekonomisk innebörd in. in.

Ekonomisk Vid bifall till vad här ovan i olika hänseenden förordats skulle antalet belnnebord.

£attningar inom vag_ och vattenbyggnadsstyrelsen, jämfört med förhållandena

under budgetåret 1928—1929, från och med budgetåret 1929—1930 bliva

följande:

Arvode

eller

lönegrad

Befattning

Gemensamt

för hela

verket

Tek-

niska

byrån

Väg-

byrån

Järn vägs- byrån

Hamnav- j

delningen

Admini-

strativa

byrån

1

Summa j

1928-

1929

1929-

1930

1928-

1929

1929-

1930

1928-

1929

1929-

1930

1928-

1929

1929-

1930

1928-

1929

1929-

1930

1928-

1929

1929-1

1930 |

Ordinarie befatt-

ningar.

19,000 kr.

Generaldirektör . .

1

1

A 2

Överdirektör . . .

1

1

B 30

Byråchef.....

1

1

1

1

1

2

3 !

1

Byrådirektör ....

1

1

B 28 ^

Maskininspektör . .

1

1 1

1

Väginspektör . . .

3

l;

B 26

Förste byråingenjör .

2

1

1

2

2

B 22

Maskininspektörens

assistent ....

1

1

Byråingenjör . . .

2

2

1

1

3

3

Notarie......

1

1

Registrator, tillika

B 21

aktuarie.....

1

1

1

Revisor och bokhål-

1

lare ......

1

1

l

Revisor......

3

3

B 15

Kontorsskrivare . .

1

1

B 11

Kansliskrivare . . .

1

1

1

Förste expeditions-

B 7 1

! vakt ......

1

1

1

1

1

Kanslibiträde . . .

1

1

1

1

2

2

B 5

Expeditionsvakt . .

2

2

2

2

B 4

Kontorsbiträde . . .

1

1

1

1

1

1

3

3

Summa

4

4

1 8

9

8

1

|

5

7

20

27

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

45

Arvode

eller

Befattning

Gemensamt

för hela

verket

Tek-

niska

oyrån

Väg-

byrån

Järn vägs- byrån

Hamnav-

delningen

Admini-

strativa

byrån

Summa

lönegrad

1928-

1929-

1928-

1929-

1928-

1929-

1928-

1929-

1928-

1929-

1928-

1929-

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929

1930

Icke ordinarie be-

fattningar.

12,000 kr.

Broinspektör . . .

1

1

B 30

Chef för hamnavdel- ningen .....

1

1

1

1

1

B 27

Maskininspektör . .

1

B 26

B 22

Hamningenjör . . .

Assistent åt maskin-

1

1

1

1

inspektören . . .

Biträdande hamnin-

1

1

1

1

2

B 21 |

genjör .....

Extra byråingenjör .

2

1

1

1

1

1

1

Extra revisor . . .

2

2

1

B 15 ■{

Kontorsskrivare . .

1

1

Ritare ......

1

1

i

1

21 1

Biträdande ingenjör

4

4

4

2

4

18

Förste amanuens . .

2

2

2

18

Amanuens.....

2

2j

2

2

4

Kontorsbiträde . . .

2

2

1

1

3

2

6

5

Summa

9

9

3

4

4

9

7

25

20

Summa summarum

4

4

17

18

6

7

| 4

4

14

14

45

47

Utgifterna — oberäknat dyrtidstillägg — för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som enligt förslaget till nksstat för budgetaret 1928 1929 upptagits

till 232,300 kronor, skulle, vid bifall till vad jag föreslagit, belöpa sig till

omkring 275,000 kronor.

För den statliga vägorganisationen ute i landet hava utgifterna av 1928 ars

sakkunniga beräknats sålunda:

24 vägingenjörer, arvode..............

dyrtidstillägg, 17 %.................

kontorsbidrag 24 X 1,300 kr.............

telefonkostnader 24 X 750 kr.............

till länsstyrelsernas förfogande 24 X 1,500 kr. ....

summa

228,800 kr.

38,500 »

31,200 »

18,000 »

36,000 »

352,500 kr.

avgår: minskat kontorsbidrag, där lokal tillhandahålles i

länsstyrelsen, samt minskad kostnad i Gotlands län 7,500 *

återstod 345,000 kr.

Å andra sidan beräknas följande besparingar i jämförelse med nuvarande

organisation (jämför 1927 års betänkande sid. 54):

distriktstjänstemän................. 65,750 kr.

vägkonsulenter................... 65,000 »

arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kr.)...... 331,000 »

gran skningsarvoden för underhållskostnaden . .... 16,000 »

summa 477,750 kr.

Mot den sålunda verkställda beräkningen torde intet vara att erinra.

Frånsett resekostnader beräknas sålunda den lokala organisationen innebära

en besparing av i runt tal 130,000 kronor, varav enligt beräkningarna i 1927

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Eungl. Maj:ts proposition nr 211.

års förslag 117,000 kronor skulle falla på vägdistriktens egna medel och återstoden

på automobilskatte- eller andra statsmedel. Härvid är emellertid att

anmärka, att besparingen å arbetsledningsarvoden i enlighet med 1927 års förslag

upptagits till 331,000 kronor, men sannolikhet förefinnes, att besparingen

blir större.

Enligt 1927 års förslag beräknades den lokala organisationens kostnader

sålunda:

vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön, avlönings
tillägg

och dyrtidstillägg............. 533,441 kr.

lokalhyra och expenser............... 30,000 »

summa 563,441 kr.

avgår: förrättningsarvoden, som tillfalla statsverket . . 100,000 »

återstod 463,441 kr.

Den nu föreslagna organisationen skulle sålunda vara omkring 120,000 kronor

billigare än 1927 års förslag. Beräkningarna äro visserligen ej fullt jämförbara

men torde dock kunna utgöra ett användbart underlag för en jämförelse.

Vad beträffar de nya tjänstemännens resekostnader, hava 1928 års sakkunniga

ansett försiktigheten bjuda att beräkna vägingenjörernas resekostnader till

så pass högt belopp som 150,000 kronor för år. Detta belopp har beräknats

under förutsättning av orubbad tillämpning av gällande resereglemente. Emellertid

pågår för närvarande inom finansdepartementet utredning angående dels

befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, dels åtgärder för resornas

rationella planläggning, dels ock besparingsreglementen för vissa grupper av

befattningshavare. Med hänsyn till de besparingar, som kunna väntas bliva

en följd av nämnda utredning ävensom lämpliga åtgärder i övrigt, lärer ett

belopp av 120,000 kronor kunna förslå till vägingenjörernas resekostnader.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde särskilt med hänsyn till

väg- och broinspektörernas resor en ökning av styrelsens resekostnader med

omkring 30,000 kronor böra beräknas. Sammanlagt skulle alltså de nya tjänstemännens

resekostnader belöpa sig till omkring 150,000 kronor. Härifrån

torde emellertid böra dragas omkring 30,000 kronor, vartill de nuvarande distriktstjänstemännens

av statsmedel täckta resekostnader beräknas uppgå, varjämte

hänsyn bör tagas därtill, att för närvarande omkring 30,000 kronor av

automobilskattemedel åtgå för vägkonsulenternas resor. I likhet med distriktstjänstemännens

resekostnader torde de nya tjänstemännens reseutgifter böra belasta

sjätte huvudtitelns reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten,

vilket anslag alltså i anledning av den nya organisationen lärer komma att

höjas med omkring 120,000 kronor.

Erforder- Rörande de anslag, som erfordras för den nya vägorganisationen, hava 1927

liga anslag. firs sakkunniga anfört bland annat följande:

Då den nya vägorganisationen i allt väsentligt vore påkallad av de förändringar,

som automobilismen medfört, ansåge de sakkunniga skäligt, att organisationens

kostnader bestredes av automobilskattemedel, varvid givetvis de

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Zll.

47

till statsverket inflytande förrättningsarvodena borde krediteras samma anslag.

Enklast vore att låta kostnaderna i varje län utgå av de länen tillgodokommande

automobilskattemedlen, i vilket fall något särskilt riksstatsanslag icke

skulle erfordras. För de län, som erhölle jämförelsevis liten sådan tilldelning,

kunde emellertid detta synas betunga anslaget mer än skäligt i jämförelse

med andra län med större tilldelning. De sakkunniga föresloge därför, att

i riksstaten upptoges ett särskilt anslag, förslagsvis benämnt vägingenjörer

och biträdande ingenjörer, extra anslag, att direkt utgå av automobilskattemedel.

Detta anslag skulle dä täckas, innan den övriga medelsfördelningen

mellan anslagen ägde rum; de övriga automobilskattemedelsanslagen minskades

följaktligen med motsvarande belopp.

De sakkunniga föresloge, att vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön,

lönetillägg och dyrtidstillägg skulle påföras detta anslag. Anslaget beräknades

med hänsyn till sammanlagda kostnaden härför efter avdrag av inflytande

förrättningsarvoden till 433,000 kronor.

Förekommande utgifter för lokalhyra och telefon m. m. borde, såsom väsentligen

jämförbara med länsstyrelsernas expensutgifter, utgå av femte huvudtitelns

expensanslag.

Resekostnads- Och traktamentsersättning för vägingenjörers och biträdande

ingenjörers resor syntes lämpligen kunna utgå av de länen tillgodokommande

automobilskattemedlen och komme således, liksom kostnaden för nuvarande

vägkonsulenter, icke till synes i budgeten.

Ur budgeten utginge anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän

och till tillfällig löneförbättring ävensom anslaget till vägundersökningar.

Anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och till dyrtidstillägg

förändrades på närmare angivet sätt.

I sitt utlåtande över 1927 års förslag har statskontoret anfört, att resekostnaderna,

vilka enligt förslaget skulle utgå av länens automobilskattemedel,

borde i bokföring och redovisning särhållas, så att uppgift härom utan särskild

utredning kunde erhållas.

Riksräkenskapsvcrket har anfört, att från rent budgetteknisk synpunkt avgjorda

betänkligheter måste resa sig mot att till raden av anslag, vilka skulle

bestridas av särskilda inkomstmedel, foga en ny utgiftskategori, som skulle

bidraga till att ytterligare söndersplittra budgeten. Då automobilskattemedlen

redan vore uppdelade på olika anslag, skilde sig emellertid rent principiellt

det föreliggande förslaget icke från vad som redan tillämpades. Riktigare

än att bestrida expensutgifterna från femte huvudtitelns expensanslag

vore det att förse anslaget till vägingenjörer och biträdande ingenjörer med

underrubriker, upptagande dels avlöningar, dels skrivmaterialier och expenser.

Vidare syntes det vara mest ändamålsenligt att även uppföra resekostnadsoch

traktamentsersättningar till vägingenjörema som en särskild underavdelning

av samma anslag, varigenom en överskådlig bild av organisationens verkliga

kostnader erhölles.

Kungl. automobilklubbcn har uttalat sig mot principen att för avlöning av

statens tjänstemän anlita automobilskattemedel, låt vara att beloppet vore obetydligt.

Då den nya vägorganisationen torde vara väsentligen föranledd av de förändringar,

som automobiltrafiken medfört, kunde det synas skäligt, att organi
-

Departemenls
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:is proposition nr Bil.

sationens kostnader åtminstone till huvudsaklig del bestredes med automobilskattemedel

och detta så mycket mera, som genom den nya organisationen

torde vinnas en förbättrad ekonomi i vägmedlens användning och därmed verkliga

besparingar, ej minst i automobilskattemedlen. Emellertid synes det

knappast lämpligt att med automobilskattemedel bestrida kostnaderna för en

viss del av den statliga administrationen, även om man vid en mera provisorisk

anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, kunnat

framgå på denna väg. Särskilt avseende måste ock fästas vid de betänkligheter

ur budgetteknisk synpunkt, som riksräkenskapsverket anfört. Med hänsyn

härtill torde kostnaderna för den statliga vägorganisationen böra täckas av

allmänna statsmedel.

[Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de enligt vad ovan anförts

erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,

torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1929,

erforderliga förslag härutinnan få framläggas för 1929 års riksdag.

I förhållande till nuvarande organisation skulle kostnaderna, med inräknande

av dyrtidstillägg, för den nya organisationen av väg- och vattenbyggnadsväsendet,

fördelade på allmänna statsmedel, automobilskattemedel och vägdistriktens

medel, bliva följande:

Nuvarande organisation

Föreslagen organisation

All-

männa

stats-

medel

Auto-

mobil-

skatte-

medel

Vägdi-

strikts-

medel

Summa

All-

männa

stats-

medel

Auto-

mobil-

skatte-

medel

Vägdi-

strikts-

medel

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Väg- och vattenbvggnadssty-

relsen .........

271,800

—

—

271,800

322,000

—

—

322,000

Distriktstjänstemännen . . .

Vägkonsulenter (inberäknat

65,750

—

—

65,750

—

—

—

—

resekostnader)......

—

93,000

93,000

—

—

—

—

Vägingenjörer.......

Expenser för allmänna arbe-

—

—

—

345,000

345,000

ten (inberäknat väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens

samt distriktstjänstemän- nens respektive vägingen-

jörers samt väg- och bro- inspektörers resekostnader)

100,000

_

100,000

220,000

_

_

220,000

Arvoden för arbetsledning och

renstakning.......

Granskningsarvoden för under-

111,000

335,000

195,000

641,000

70,000

146,000

94,000

2)310,000

hållskostnaden.....

—

—

16,000

16.000

—

—

—

—

Summa

548,550 428,000 211.000 1,187,550

957,000

146,000

94,0001,197,000’

Anm. För vägundersökningar bestridas na kostnaderna dels av ett å riksstaten uppfört anslag till

vägundersökningar å 60,000 kronor, dels av automobilskattemedel och dels av vägdistriktens

medel. Då enligt den nya organisationen något särskilt anslag å riksstaten till vägundersökningar

ej erfordras och med hänsyn till svårigheten att nu beräkna, på vilka medel

kostnaderna för nämnda ändamål komma att fördela sig, hava några kostnadsbelopp för sagda

ändamål icke upptagits i tabellen.

*) Till vägkonsulenters avlönande m. m. tillskjutas härutöver inom vissa län inalles några tiotusental

kronor av landsting eller länsvägföreningar.

2) Sannolikhet förefinnes för att de särskilda arbetsledningsarvodena icke komma att efter omorganisationen

uppgå till så högt belopp, som här angivits.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 811.

49

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda avseenden anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

l:o) med godkännande av den av mig förordade ändrade organisationen

av väg- och vattenbyggnadsväsendet, att tillämpas

från och med den 1 juli 1929, besluta, att från och med

nämnda dag skola i länen vara anställda vägingenjörer med

avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av mig i det

föregående angivits;

2:o) besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1929,

att bland de i 5 § 1 mom. i avlöningsreglementet den 22 juni

1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, omförmälda

generaldirektörs- och chefsbefattningarna med ett arvode

av 19,000 kronor skall upptagas jämväl befattningen såsom

generaldirektör och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

;

att i den vid nämnda reglemente fogade tjänsteförteckning

skola under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptagas följande

befattningar, nämligen:

Avdelning

och lönegrad

Befattningar enligt löne
planen.

Generaldirektör, arvode enligt 5 § i reglementet...... —

Byråchef ...................................... B 30

Maskininspektör ................................ B 28

"Väginspektör ........ B 28

Maskininspektörens assistent..................... B 22

Revisor ...................................... B 21

Kontorsskrivare ................................ B 15

Kansliskrivare ................................ B 11;

att ur nämnda förteckning skola utgå följande befattningar,

nämligen:

Avdelning

och lönegrad

Befattningar enligt löne
planen.

Överdirektör .................................. A 2

Byråchef och ledamot .......................... B 30

Byrådirektör och ledamot ........................ B 28

Notarie ...................................... B 21

Registrator, tillika aktuarie ...................... B 21

Revisor och bokhållare .......................... B 21;

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 178 häft. (Nr 811.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3:o) besluta, att antalet ordinarie befattningar i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen skall från och med den 1 juli 1929

vara följande, nämligen:

Lönegrad

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § 1 mom. i avlönings
-

reglementet .................................. ■—

3 byråchefer .................................. B 30

1 maskininspektör ............................. B 28

3 väginspektörer .............................. B 28

2 förste byråingenjörer ......................... B 26

1 maskininspektörens assistent ................... B 22

3 byråingenjörer .............................. B 21

3 revisorer .................................. B 21

1 kontorsskrivare .............................. B 15

1 kansliskrivare .............................. B 11

1 förste expeditionsvakt ........................ B 7

2 kanslibiträden .............................. B 7

2 expeditionsvakter ............................ B 5

3 kontorsbiträden .............................. B 4;

4:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 5 § 1 mom. i avlöningsreglementet

ävensom i den vid reglementet fogade tjänsteförteckning

vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens

beslut beträffande befattningar i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga

UTLÅTANDE ANGÅENDE ÄNDRAD

VÄGORGANISATION, AVGIVET DEN 9 MARS 1928

AV INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr $11.

53

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.

Undertecknade, av herr statsrådet den 10 januari 1928 tillkallade för att

inom kommunikationsdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa

frågor rörande ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet, få

härmed vördsamt avgiva följande utlåtande.

Utgångspunkt.

Det av särskilda sakkunniga den 26 oktober 1927 avgivna betänkandet innehåller

ett ur många synpunkter synnerligen värdefullt förslag till statlig vägorganisation.

Förslagets bärande grundtanke är, att helt statsavlönade, av

vägdistrikten ekonomiskt oberoende vägingenjörer anställas i länen. Härigenom

upphäves nu bestående dubbelorganisation av distriktstjänstemän och vägkonsulenter

samt undanröjas de bristfälligheter i nuvarande ordning, som sammanhänga

med nämnda tjänstemäns tjänsteställning samt avlönings- och arvodesförhållanden.

Om angelägenheten av en reform i sådan riktning torde numera

nära nog fullständig enighet råda.

1927 års förslag innebär tillika en långt gående decentralisation av vägärendenas

handläggning, i det att till länsstyrelserna överflyttas bl. a. prövning

av ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga

om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning

av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande av

fullbordade arbeten. Syftet med denna decentralisation är att åstadkomma en

eftersträvansvärd förenkling av proceduren vid vägärendenas handläggning.

I avgivna yttranden över 1927 års förslag hava emellertid även anförts starka

betänkligheter mot en sådan decentralisation. Därvid har bl. a. uttalats,

att länsstyrelserna icke vore rustade att övertaga ett så vidsträckt ansvar i

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tekniska och tekniskt-ekonomiska frågor. Tillika hava framkommit farhågor

för att ett genomförande av förslaget skulle medföra en alltför betydande statlig

förvaltningsapparat.

Av vad i ärendet förekommit synes oss framgå, att försök icke nu bör göras

att i dess helhet genomföra den organisationsändring, som 1927 års förslag

innebär.

Å andra sidan kan icke nuvarande organisation utan stor olägenhet bibehållas

i bestående skick. Reformerande åtgärder äro starkt av nöden. Det

väsentliga är därvid att i överensstämmelse med grundtanken i 1927 års förslag

förmedelst statsavlönade vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll

å statsmedlens användning. Blott denna ur ekonomisk synpunkt synnerligen

viktiga angelägenhet vinner sin lösning, lärer det kunna väl försvaras att

beträffande den långt mindre trängande frågan om ökad decentralisation av

vägärendenas behandling framgå med en viss försiktighet och i sådant syfte -—

i avbidan på erfarenhet av reformens verkningar — nu endast vidtaga sådana

avvikelser från bestående förhållanden, som med säkerhet kunna väntas lända

till gagn.

På grund härav är det angeläget att söka finna en organisation, som med

avseende å den ekonomiska kontrollen medför väsentligen samma fördelar som

1927 års förslag och som, utan att äventyra en ur teknisk och ekonomisk synpunkt

fullgod behandling av vägärendena, bland annat genom en lämpligt avvägd

decentralisation möjliggör en snabbare handläggning av sådana ärenden.

I samband därmed bör undersökas, om icke organisationen kan begränsas

till något mindre omfattning och kostnader än ett fullt genomförande av 1927

års förslag skulle innebära. Enligt detta förslag skulle den lokala organisationen

bestå av inalles 52 statsanställda ingenjörer. På sina håll har befarats,

att denna personaluppsättning dock icke skulle räcka, utan att ytterligare krav

skulle framkomma på lägre tekniska biträden, rit- och skrivbiträden samt ökad

personal i länsstyrelserna, och man har t. o. m. velat befara, att organisationen

skulle innehålla fröet till 24 nya små ämbetsverk. Även om dessa farhågor

synas överdrivna, kan man dock icke helt bortse från möjligheten av ökat

personalbehov. I varje fall komme en avsevärd lönekostnad att uppstå redan

för de av de sakkunniga föreslagna 23 vägingenjörerna och 29 högskolebildade

biträdande ingenjörerna. Garantier kunde ej heller vinnas för att dessa jämförelsevis

väl avlönade arbetskrafter bleve effektivt utnyttjade, och svårigheter

synas möta att på ett smidigt sätt avpassa personaluppsättningen efter det

vid varje tidpunkt föreliggande behovet. Slutligen skulle det ej kunna undgås,

att ordnandet av lokalfrågan komme att vålla avsevärda kostnader, enär

erforderligt utrymme endast i ett fåtal fall torde kunna beredas inom länsstyrelserna.

Även för instrument- och inventarieuppsättning skulle statsverket

behöva ikläda sig kostnader.

Från ovan angivna utgångspunkter hava vi upprättat ett utkast till organisation,

i huvudsak om ock med vissa avvikelser grundat på 1927 års förslag,

på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas.

Allmän motivering.

Nuvarande organisation lider av avsevärda brister och förmår icke betryggande

tillvarataga statens ekonomiska intressen inom vägväsendet.

Det främsta syftet med en omorganisation är att skapa organ, vilka kunna

dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande

av vägbyggnad och vägunderhåll och sålunda säkerställa tekniskt och ekono
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

55

miskt ändamålsenlig användning av statsmedlen, dels oek sakkunnigt och opartiskt

biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden.

För detta ändamål erfordras — i regel i varje län — eu vägingenjör med

statsavlöning för fullgörande av nämnda funktioner och tillika i ekonomiskt avseende

oberoende av vägdistrikten.

Svårigheter ur organisations- och kostnadssynpunkt uppstå med avseende på

de biträden av olika slag, som kunna erfordras för vägingenjörens verksamhet:

biträdande ingenjörer, tekniska biträden med lägre utbildning samt ritoch

skrivbiträden.

En utväg vore att alls icke anlita biträden. Denna utväg vore emellertid,

om saken ses i stort, icke tillfredsställande. Den högt kvalificerade vägingenjörens

arbetskraft bleve icke effektivt tillgodogjord till vägväsendets fromma.

Den egentliga statskontrollen m. m. skulle icke giva honom tillräckligt arbete.

Men i det ekonomiskt så betydelsefulla projekteringsarbetet finge han blott

små möjligheter till en positiv insats, då han i saknad av biträden även måste

ägna sig åt detaljarbete, som rätteligen borde utföras av mindre kvalificerad

arbetskraft. Vägdistrikten nödgades i stor utsträckning anlita konsulterande

ingenjörer, vilket i vissa avseenden kunde innebära olägenheter.

Den i 1927 års förslag angivna lösningen av biträdes frågan innebär, att i

varje län anställes en biträdande ingenjör — i de nordliga länen 2 ä 3 — samt

att erforderligt skrivbiträde beredes inom länsstyrelserna. Undersöknings- och

renstakningsförrättningarna kunde då, i den mån de medhunnes, utföras av

dessa statsavlönade ingenjörer, men finge eljest anförtros åt konsulterande

ingenjörer. Betänkligheter ur kostnads- och effektivitetssynpunkt mot detta

system hava anförts i åtskilliga av de avgivna yttrandena.

Emellertid kan det ifrågasättas, om icke en tillfredsställande lösning även

av biträdesfrågan kan erhållas enligt följande linje: Vägingenjör berättigas

att mot honom tillfallande arvode enligt taxa åtaga sig vägundersöknings- och

renstakningsförrättningar. Medelst härav inflytande inkomster samt ett mindre

kontorskostnadsbidrag m. m. skall vägingenjören själv hålla sig dels med

erforderliga biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,

material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst kräver.

Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift blir emellertid att

vara statens kontrollant, biträda länsstyrelsen samt lämna länsstyrelserna råd

och handledning; härför åtnjuter han ersättning allenast genom fast statsavlöning,

och han äger icke uppbära något som helst arvode i samband med kontroll

och arbetsledning. Men han bör i allmänhet även bliva i stånd att med

tillhjälp av sina biträden, vilka skola stå under hans oavlåtliga ledning och

uppsikt, bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.

För att giva en rätt föreställning om den verkliga innebörden av ett sådant

förslag är det nödvändigt att erinra om följande. Distrilrtstjänstemän och vägkonsulenter

åtnjuta för närvarande, vad vägväsendet beträffar, inkomster av

i huvudsak följande slag:

a) fast lön, nämligen, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg.

för distriktschef 3,000 + 750 + 35 % = c:a 5,000 kr., för distriktsingenjör

1,500 + 375 + 35 % = c:a 2,500 kr., för vägkonsulent arvode varierande mellan

1,200 och 3,000 ä 4.000 kr.; ofta samlas dessa arvoden på samma hand. varjämte

i en del län tillkommer fast arvode av landsting eller länsvägförening,

så att den fasta avlöningen emellanåt kan stiga till avsevärda belopp;

b) vissa dagarvoden m. m. av statsmedel för inspektioner m. m.;

c) arvoden för vägundersökningar; taxan är låg och lämnar ej avsevärt överskott

utöver omkostnader och vad de anlitade biträdena kosta;

d) arvoden för renstakningar; taxan är något förmånligare och ger en viss

nettoinkomst;

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

e) arvoden för arbetsledning; fastställd taxa saknas, men i praktiken tilllämpas

vanligast teknologföreningens taxa, som i vissa fall kan giva en relativt

hög inkomst, vilken sålunda utfyller de mindre inkomsterna av förut nämnda

uppdrag; för t. ex. smärre vägomläggningar torde kunna förekomma arbetsledningsarvoden

om 500 ä 1,000 kr.; dessutom få resekostnader debiteras,

vilket dock av många icke tillämpas.

För närvarande härflyta alltså tjänstemännens inkomster främst av arbetsledningsuppdrag,

vilka kräva relativt ringa biträdeskostnader.

Förutnämnda avlöningsförslag kan således sägas innebära, att den största

delen av den nuvarande inkomsten ersättes med en fast avlöning för utövande

av statens kontroll, medan däremot de biträdeskrävande, mindre inkomstbringande

undersöknings- och renstakningsförrättningarna bibehållas på grundval

av taxearvoden.

Den egentliga arbetsledningen torde, såsom i det följande närmare utvecklas,

i ett stort antal fall kunna handhavas av vägdistriktens egna väg- eller schaktmästare

under kostnadsfri ledning av vägingenjören, och endast i begränsad

utsträckning torde särskilda ingenjörer behöva anlitas för arbetsledning.

Här antydda organisation är både enkel och billig. Statsverkets organisationskostnader

bliva jämförelsevis små. Biträdesfrågan löses på ett enkelt

sätt. Betydande delar av de nu utgående arbetsledningsarvodena kunna sparas,

i synnerhet sedan vägdistrikten i större utsträckning anställt väl kvalificerade

vägmästare. Det må erinras, att riklig tillgång på härtill kompetenta personer

torde förefinnas bl. a. på grund av begränsningen av statens järnvägsbyggnader.

För vägprojekteringens riktiga och ändamålsenliga utförande blir vägingenjören

ansvarig, och han blir genom sin självständiga ställning mer än nu oberoende

av ovidkommande intressen. För byggandet av vägen svarar sedan vägstyrelsen

och anlitar härför, om så erfordras, lämplig ingenjör, men vägingenjören

har att öva kontroll å arbetets utförande.

För statens kontroll är väl sörjt. Vägingenjören pålägges det fulla ansvaret

för att statsbidrag utgå med riktiga belopp och komma till en tekniskt och ekonomiskt

ändamålsenlig användning.

Vägingenjörens verksamhet övervakas av länsstyrelsen men även av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, främst genom dess inspektörer.

Det skulle möjligen kunna invändas, att vägingenjören icke. bleve så fullständigt

ekonomiskt oberoende av vägdistrikten som enligt 1927 års förslag, i

det han bleve intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar

i så stor utsträckning som möjligt och till följd därav icke fullständigt

opartisk i sin kontrollverksamhet. Emellertid torde risken härför vara

ringa, i synnerhet som förordnande till förrättningar skall meddelas av länsstyrelsen.

Vägingenjörens självständiga ställning torde vara tillräckligt säkerställd.

Ej heller synes det vara att befara, att vägingenjören genom de särskilt betalda

förrättningarna skall dragas från de egentliga statsuppgifterna. Vägingenjören

torde i regel ej komma att hålla något större antal ingenjörsbiträden,

och vägingenjörens eget arbete med förrättningarna skall i vanliga fall

huvudsakligen bestå av övervakning och handledning av biträdena. Dessutom

pålägges honom ju ett direkt personligt tjänsteansvar för kontroll å arbeten

och statsbidragsbelopp, och skulle länsstyrelsen finna, att vägingenjören för det

särskilt betalta arbetet eftersätter sina övriga uppgifter, ligger det i länsstyrelsens

hand att inskränka på förordnandena till undersöknings- och renstakningsf

örrättningar.

Vägingenjör bör åläggas föra dagbok, så att hans verksamhet med ledning

därav kan kontrolleras.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

57

För utt undvika oklarhet, i fråga om biträdesförhållandena hör föreskrivas,

att hos vägingenjören anställda biträden icke få av vägdistrikten anlitas, t. ex.

såsom arbetsledare.

Om länsstyrelsen beordrar vägingenjören till större utredningar, såsom flerårsplaner,

trafikräkningar in. m., för vilka biträdeshjälp erfordas, synes det

rimligt, att ersättning härför utgår. Likaså kan under vägingenjörs semester

eller vid brådskande tillfällen ett biträde behöva anlitas för tillfälligt uppdrag.

Med hänsyn härtill föreslås, att till varje länsstyrelses förfogande ställes

ett belopp av 1,500 kronor, varav länsstyrelsen skall äga att på räkning av

vägingenjörsbiträde eller annan person utbetala ersättning för uppdrag av

antytt slag. Av detta belopp torde även kunna förskjutas ersättning för undersökningar,

vilka visserligen ej påkallas av vägdistrikt, men dock av länsstyrelsen

anses erforderliga.

Av vad nu anförts framgår, att den här antydda organisationen genomgripande

förbättrar nu rådande förhållanden samt i avseende på den teknisktekonomiska

statskontrollen väsentligen medför de med 1927 års förslag åsyftade

fördelarna. Den kan med jämförelsevis obetydlig förändring omvandlas

till överensstämmelse med 1927 års förslag, och den kan även utan övergångssvårighet

anpassas till en eventuell övergång till landstingsvägdistrikt.

Med hänsyn härtill, och då den nu ifrågasatta organisationen torde kunna

göras enklare och billigare än enligt 1927 års förslag, få vi förorda en lösning

i enlighet med ovan angivna grundlinjer på sätt nedan kommer att närmare

utvecklas, därvid ock kommer att angivas, i vad mån det nu framlagda förslaget

innebär ökad decentralisation av ärendenas behandling i jämförelse med

nu rådande ordning.

Organisationsförslag.

En vägingenjör anställes på extra stat i varje län, i Gotlands län dock på

de särskilda villkor, som Kungl. Maj :t må bestämma.

Vägingenjör är väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med stationsort

i vederbörande residensstad och med tjänstgöring hos länsstyrelsen. Över

hans tjänstgöring bestämmer länsstyrelsen. I alla frågor, som beröra väghållningens

tekniska och tekniskt-ekonomiska utförande, lyder han under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägingenjör förordnas förslagsvis på sex år av Kungl. Maj:t efter gemensamt

förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse.

Vägingenjör, som skall hava förvärvat god erfarenhet om det praktiska

vägväsendet beträffande såväl projektering som vägbyggnad, skall hava avlagt

avgångsexamen från Tekniska högskolan eller från Chalmers tekniska

instituts i Göteborg högre avdelning eller eljest hava förvärvat kompetens, som

kan härmed jämställas.

Vägingenjör åtnjuter av statsverket arvode, bidrag till kontors-, expens- och

skrivbiträdeskostnader samt i viss utsträckning fri telefon och tjänstebrevsrätt

(se närmare sid. 15), Vägingenjör åligger att själv hålla sig med kontor,

där ej erforderliga lokaler beredas honom hos länsstyrelsen, ävensom med utensilier

samt erforderliga biträden.

Vägingenjör åligger:

att vara statens kontrollant för allt bro- och vägbyggande och allt bro- och

vägunderhåll inom länet, granska byggnads- och underhållsräkenskaper och

under tjänsteansvar utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande;

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att biträda länsstyrelsen vid beredning av vägärenden och vägtrafikärenden

samt på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar och avgiva utlåtanden;

att stå vägstyrelser, väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria

råd och upplysningar samt efter länsstyrelsens förordnande närvara vid

viktigare vägstämmor och vägstyrelsesammanträden ävensom vägsyner;

att på förordnande av länsstyrelsen samt mot arvode enligt taxa verkställa

vägundersökningar och renstakningar;

att utföra särskilda förrättningar eller uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

räkning.

Vägingenjör äger icke uppbära något som helst arvode i samband med kontroll

och arbetsledning eller, utöver vad ovan nämnts, åtaga sig av vägstyrelse

betalat uppdrag.

Vägingenjör äger utöva annan ingenjörsverksamhet endast därest väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen det medgiver.

Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen obetaget att

anlita vägingenjören för särskilda uppdrag, t. ex. byggnadsarbeten i statens

regi, inspektioner av vattenbyggnader o. dyl.

Under vägingenjörs semester och sjukdom förordnas i regel icke vikarie,

utan allenast när så är oundgängligt.

Till undersöknings- och renstakningsförrättning skall förordnande meddelas

av länsstyrelsen, som äger därtill förordna vägingenjören, eller, om länsstyrelsen

ifrågasätter annan förrättningsman, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

till vilken frågan i så fall hänskjutes.

Undersökningsförrättningarna och renstakningarna bekostas av vägstyrelserna,

vilka till länsstyrelsen inbetala arvodena att i vederbörlig ordning utbetalas

till förrättningsmannen. Undersöknings- och renstakningsarvodena enligt taxa

få inräknas i byggnadskostnaden, och, om företaget kommer till stånd, statsbidrag

därå beräknas.

Planer och kostnadsförslag av mera omfattande och komplicerad natur skola

granskas och godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, närmast av dess

inspektörer. Planer och kostnadsförslag, som icke upprättats av vägingenjören,

skola städse i detalj granskas av denne.

Statsbidrag till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t (undantag utf

artsvägar).

Kontrakt upprättas och entreprenader godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Statsbidrag till vägbyggnader utbetalas av länsstyrelsen på vägingenjörens

attest och under förbehåll för eventuellt återbäringskrav från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

sida.

Statsbidrag till vägunderhåll utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation och arbetsuppgifter bestämmas

i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag. Bland

annat anställas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på ordinarie stat 3 väginspektörer

samt på extra stat en broinspektör.

Speciell motivering.

I anslutning till 1927 års betänkande redogöres härefter för vissa detaljer

beträffande vägärendenas handläggning.

Vägundersökningar och granskning av arbetsplaner.

Vid nuvarande ordning brukar vägundersökning tillgå så, att distriktstjänstemannen

eller vägkonsulenten med sitt biträde går över linjen tillsammans

s. 59 Kontrollera mot PDF

K un ni., Mnj:ts propoaition nr 211.

59

med av vägstämman utsedda ombud och eventuellt övriga intressenter samt ger

anvisningar i stora drag beträffande linjens sträckning, varefter biträdet utför

arbetet i terrängen, vilket granskas av förrättningsmannen, samt senare på

kontoret under distriktstjänstemannens resp. vägkonsulentens överinseende utarbetar

arbetsplan med plan- och profilritning samt kostnadsförslag. Ibland

torde förekomma, att förrättningsmannen själv utarbetar förslaget.

Även enligt organisationsförslaget skall undersökning utföras av anställt

biträde under vägingenjörens ledning och på hans ansvar. Med hänsyn till

den förbättrade organisation, som förslaget innebär, lärer en omsorgsfullare

vägprojektering än hittills kunna förväntas.

Enligt 1927 års förslag skulle förordnande till undersökning alltid meddelas

av länsstyrelsen, som ägde förordna vägingenjören eller annan av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen kompetentförklarad person. Lämpligare synes vara,

att länsstyrelsen äger förordna vägingenjören, men att, om länsstyrelsen ifrågasätter

annan person, frågan hänskjutes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Härigenom undgår man behovet att utfärda generella eller på visst sätt

villkorliga kompetensbetyg, och tillika undanröjes möjligheten för vägingenjören

att såsom länsstyrelsens rådgivare utöva ett bestämmande inflytande på

valet av förrättningsman. Skulle länsstyrelsen finna förordnande till förrättning

böra utfärdas för annan än vägingenjören, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppenbarligen icke kunna i strid häremot meddela förordnande

för vägingenjören. För att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna hava

en överblick av vägbyggnadsarbetet i landet, lärer avskrift av förordnande till

undersökningsförrättning böra av länsstyrelsen dit översändas.

Arbetsplaner och kostnadsförslag, vilka nu, i den mån det medhinnes, granskas

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle enligt 1927 års förslag alltid

granskas av vägingenjören; om denne utfört förrättningen, skulle granskning ej

äga rum. Planer till större broar och konstarbeten skulle emellertid granskas

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i övrigt skulle styrelsens inspektörer

vid sina inspektionsresor eller eljest genom infordrande av planer kunna underkasta

dem granskning. Med hänsyn till angelägenheten av en särskilt omsorgsfull

vägprojektering vid företag av mera kostsam och svårbedömlig beskaffenhet

synes emellertid försiktigast, att mera omfattande planer, bland annat för

konstarbeten, permanentbeläggningar o. dyl., alltid skola granskas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens inspektörer, medan däremot för smärre och enklare

arbeten länsstyrelsens utslag må utan förutgången central granskning grundas

på av vägingenjören upprättad eller av honom granskad plan. I vilken utsträckning

planer och kostnadsförslag böra för granskning överlämnas torde

böra närmare bestämmas i blivande instruktioner. Redan under sina resor i

länen lära inspektörerna kunna utöva den huvudsakliga tillsynen å vägprojekteringen

samt bilda sig en uppfattning om vilka förslag, som behöva ytterligare

granskas. Det begränsade antal planer, som kunna behöva överlämnas till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för särskild granskning, torde inspektörerna

med sin lokal- och personkännedom kunna hastigt och effektivt pröva ur allmän

lämplighetssynpunkt; endast där särskild anledning föreligger, torde

detaljerad granskning med beräkning av massor o. s. v. behöva ifrågakomma.

Här föreslagna anordning för granskning av planer bör icke komma att föranleda

någon tidsutdräkt.

Fler år splaner. Beviljande av statsbidrag.

1927 års sakkunniga hava på ett övertygande sätt utvecklat betydelsen av

att flerårsplaner på ett fastare sätt inordnas såsom ett hjälpmedel vid planläggning

av vägväsendets rationella utveckling. Flerårsplaner böra på sätt

nämnda sakkunniga föreslagit upprättas av varje länsstyrelse med biträde av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vägingenjören och under samverkan med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt därefter granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Någon formlig

fastställelse av flerårsplan synes dock icke böra äga rum. Det är nämligen

av synnerlig vikt, att flerårsplanerna ständigt överses och kompletteras, så att

de komma att stå i överensstämmelse med utvecklingen och icke utgöra en

hämsko på densamma.

Enligt 1927 års förslag skulle länsstyrelse äga att i huvudsaklig överensstämmelse

med upprättad och granskad flerårsplan samt enligt fastställda

grunder bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, Kungl. Maj:t dock obetaget

att vid tilldelningen av medel till länen foga de särskilda villkor, Kungl.

Maj:t kunde finna lämpligt. Av automobilskattemedel skulle länsstyrelse under

noggrant iakttagande av de i författningen angivna särskilda villkor och

förutsättningar äga medgiva bidrag upp till 3/4 av kostnaden.

Huvudsyftet med detta förslag torde hava varit att undvika omgång och

tidsutdräkt.

Emellertid torde, såsom i det följande skall närmare utvecklas, även med

bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning onödig tidsutdräkt kunna undvikas.

Alla de fall, i vilka högre bidrag än 3/,, av kostnaden sättes i fråga,

skulle även enligt 1927 års förslag underställas Kungl. Maj:t. Genom att

Kungl. Maj:t beslutar, undvikas tids- och arbetsödande överklaganden. Redan

för anslagens fördelning å de olika länen skulle till Kungl. Maj:t behöva ingivas

redogörelser för de arbeten, som avsåges utförda. Någon väsentlig fördel

torde sålunda icke vara att vinna genom att länsstyrelserna finge bevilja statsbidrag,

och under sådana omständigheter synes det vara skäl att alltjämt förbehålla

Kungl. Maj:t beslutanderätten.

Kontrakt.

Av jämförelsevis underordnad betydelse synes det vara, om kontrakt med

de väghållningsskyldiga om arbetets utförande med statsbidrag upprättas av

länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kontrakten upprättas

enligt tryckta formulär och själva upprättandet medför således intet större arbete.

Ur denna synpunkt kunde det vara lämpligt att förlägga kontraktskrivningen

till länsstyrelserna, som ju lättare kunna uppnå förbindelse med

de väghållningsskyldiga, därest underhandlingar skulle behöva ifrågakomma.

Emellertid förbehålles i kontraktet den kontraherande myndigheten viss kontroll

och visst inflytande på arbetets utförande och bland annat även godkännande

av entreprenadkontrakt. Detta sistnämnda innebär en ömtålig lämplighetsprövning,

och det synes fördelaktigast, att denna förbehålles den centrala

myndigheten, som har god kännedom om olika entreprenörer. Vägingenjören

kan icke hava samma överblick över entreprenadfirmor och entreprenörer

med verksamhet inom flera olika län och det sätt, varpå dessa på olika håll utfört

dem anförtrodda arbeten. Det synes även i övrigt lämpligt, att vägingenjören

befrias från den ömtåliga ställningen såsom länsstyrelsens rådgivare i

entreprenadfrågor. Vidare märkes, att även enligt 1927 års förslag kontrakt

rörande större broar och konstarbeten skulle upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn härtill föreslås, att kontrakt fortfarande skall upprättas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Renstakning.

För närvarande verkställes renstakning och upprättas detaljerad arbetsbeskrivning

i regel av samma person, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:In proposition nr 211.

61

godkänts som arbetsledare, men mot särskilt arvode. Förrättningsmannen, vanligen

en distriktstjänsteman eller vägkonsulent, går med sitt biträde över linjen

och bestämmer i samråd med arbetsdirektionen, om mindre avvikelser från

den fastställda linjen skola göras. Under förrättningsmannens ledning och ansvar

verkställer därefter biträdet stakningen, som granskas av förrättningsmannen,

och upprättar arbetsprofil, varmed vägen är definitivt fastställd i plan

och profil.

Enligt föreliggande förslag blir tillvägagångssättet i stort sett detsamma,

men förslaget möjliggör här liksom i fråga om vägundersökningarna en väsentligt

starkare kontroll från såväl vägingenjör som väginspektör. Förrättningen

utföres i regel av vägingenjörens biträde, under vägingenjörens ledning, tillsyn

och ansvar. Vägingenjören kommer sålunda -— i den mån han erhåller sådana

förordnanden — att verkställa och bära ansvaret för all projektering, konstruktion

av vägen m. m., d. v. s. alla arbeten, som föregå arbetets utförande.

Förordnande till renstakningsförrättning bör meddelas i samma ordning som

förordnande till vägundersökning.

Kontroll.

I full överensstämmelse med 1927 års förslag föreslås, att vägingenjören

utan annan ersättning än den fasta lönen skall uppbära det fulla ansvaret för

statens kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll. Han har att utöva fortlöpande

-personlig tillsyn å såväl vägbyggnader som vägunderhåll samt utan kostnad

för vägdistrikten tillhandagå med råd, anvisningar och handledning. I erforderlig

utsträckning biträder han även vid entreprenadprövning och dylikt. I

sin egenskap av kontrollant har vägingenjören även att vaka över, att i förekommande

fall dugliga arbetsledare samt platskontrollant förefinnas, och om

behövligt har han att påkalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreläggande

i sådant avseende.

Vägingenjören skall bära fullt tjänsteansvar för granskning av byggnadsoch

underhållsräkenskaper och utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande,

dock med förbehåll för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens slutliga godkännande

av arbeten och statsbidragsbelopp.

Arbetsledning.

Då arbeten utföras på entreprenad, vilket i de södra landsdelarna är det vanligaste,

torde vägingenjörens kontroll innebära en minst lika effektiv tillsyn

och ledning som den, vilken hittills utövats av de av staten påfordrade s. k.

arbetsledare, som skolat av vägdistrikten mot arvode anlitas och av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Dessa arbetsledareuppdrag torde i flertalet

fall av arbete på entreprenad bliva obehövliga, alldeles så som med 1927

års förslag åsyftats. Visserligen kan vid mera omfattande arbeten samt vid

konstarbeten och vissa slag av permanenta beläggningar erfordras särskild

platskontrollant för det dagliga övervakandet av utförandet, men sådan

platskontrollant har i dylika fall redan vid nuvarande ordning måst av vägdistrikten

anställas till biträde åt arbetsledaren. Endast mera sällan, t. ex. vid

större brobyggnader, torde vägdistrikten komma att behöva anlita särskild konsulterande

ingenjör såsom arbetsledare eller kontrollant.

Då arbeten utföras i egen regi eller i smärre skiften bortsättas på ackord, vilket

är brukligt särskilt i Norrland, tillkommer däremot ett behov av verklig

arbetsledning. För närvarande tillgår så, att vederbörande distriktstjänsteman

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

eller vägkonsulent, sedan renstakning verkställts och arbetsritningar uppgjorts,

samt sedan arbetet på grundval av dessa uppdelats i delar (skiften), vilka

kostnadsberäknas, tillsammans med vägstyrelsen beslutar om ackordsättning

för de olika skiftena, gör upp med arbetslagen och hjälper vägstyrelsen med

alla arbetsöverenskommelser, övervakande av arbetet o. s. v. Den dagliga tillsynen

handhaves mest av schakt- eller vägmästare. Av inhämtade upplysningar

framgår, att distriktstjänstemännens egna biträden i relativt ringa utsträckning

tagas i anspråk för arbetsledning, undantagandes de schaktmästare,

som på sina håll är o anställda av di strikts jänstemännen men avlönas av vägdistrikten.

Enligt förslaget blir förhållandet följande.

Vid alla arbeten av icke särskilt krävande beskaffenhet kan schakt- eller

vägmästare på grundval av renstakning och arbetsritningama samt under vägingenjörens

kontroll ensam leda arbetet. Vägmästare finnas eller torde snart

komma att finnas i de flesta vägdistrikt i Norrland, och överhuvud synes en

utveckling av vägmästareinstitutionen vara önskvärd.

Endast för större och mera krävande vägarbeten, som utföras i egen regi

eller på skiftesackord, torde sålunda behov föreligga för vägdistrikten att anlita

ingenjörer såsom arbetsledare, och dessa böra då godkännas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, som dock givetvis kan överlåta åt vägingenjören att

med vägdistrikten överenskomma om arbetsledare. En lämplig anordning synes

vara, att vägstyrelserna inom ett län, t. ex. genom vägstyrelsesammanslutning,

ena sig om att anställa eller anlita ingenjör, vilken eventuellt kan beredas

ett mindre årsarvode, samt att sådan ingenjör står vägdistrikten till förfogande

såsom arbetsledare mot arvode i varje särskilt fall enligt fastställd taxa, lägre

än nu tillämpade ersättningsgrunder. Arbetsledarens arbete kommer att bestå

i ackordsprissättningar och överenskommelser med arbetarna och jordägarna

samt rådgivning åt vägstyrelserna beträffande arbetets ledning ävensom sådan

detaljtillsyn, som kan betecknas som platskontrollantskap. Samme ingenjör

torde kunna anlitas även för utförande av detaljarbetsritningar, vilka godkännas

av vägingenjören.

I viss mån kan en sådan ingenjör sägas komma att intaga ställning såsom av

vägstyrelserna betalad arbetschef för större och mera krävande vägarbeten

inom länet.

Här angivna anordning innebär en rationell uppdelning mellan å ena sidan

statens teknisk-ekonomiska kontroll och den därmed sammanhängande vägprojekteringen,

och å andra sidan det å vägstyrelsernas ekonomiska ansvar fallande

utförandet av vägarbeten, särskilt där dessa utföras i egen regi. Då det är

vägdistrikten, ej staten, som handhava arbetets utförande och bära de kostnader,

som kunna uppstå utöver de beräknade, måste det anses berättigat, att vägstyrelsema

genom egna organ få se till att kostnaderna hållas inom ramen.

Detta förslag angående arbetsledning är också enkelt. Det torde icke förefinnas

tillräckliga skäl att, såsom 1927 års sakkunniga tänkt sig, tillsvidare i

de fyra nordliga länen anställa statsavlönade ingenjörer i ändamål att vägdistrikten

skulle äga mot betalning till staten anlita dessa för arbetsledning.

Den föreslagna anordningen medför också stora besparingar genom inbesparade

eller reducerade arbetsledararvoden.

Avsyning.

Efter arbetets fullbordande har vägingenjören, såsom nu den förordnade avsyningsförrättaren,

att verkställa avsyning och utfärda avsyningsbetyg, på

grundval varav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänner arbetet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Räkenskaps granskning.

63

Såsom förut anförts skall vägingenjören bära det fulla ansvaret för granskning

av byggnads- och underhållsräkenskaper och på hans attest skall statsbidrag

utbetalas. Denna på en hand sammanförda tekniska och ekonomiska

granskning av samtliga utgående byggnads- och underhållsbidrag är, såsom

1927 års sakkunniga framhållit, av synnerligen stor betydelse.

Emellertid torde det dock vara oundgängligt, bland annat för vinnande av

enhetlighet, att räkenskaperna beträffande vägbyggnadsföretag insändas till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för att jämväl där granskas av särskilt utbildade

revisorer.

Utbetalning av statsbidrag.

För vägintressenterna är det givetvis ett stort intresse att utan omgång snarast

möjligt erhålla dem beviljade bidrag till vägbyggnader. Härvid får dock

den tekniska och ekonomiska kontrollen icke åsidosättas. En väg att tillfredsställa

båda dessa synpunkter torde vara att förlägga medlens utbetalande till

de lokala myndigheterna, länsstyrelserna, samt anslagsredovisningen till den

centrala myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Efter varje inspektion av pågående eller avslutat arbete anmäler vägingenjören

på sitt ansvar till länsstyrelsen det belopp, som får utanordnas, och länsstyrelsen

utbetalar omedelbart beloppet utan rekvisition av vägstyrelsen. Samtliga

av länsstyrelsen gjorda utbetalningar avseende anslag eller fonder, vilka

disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, avföras i länsstyrelsens räkenskap

å ett konto, benämnt »förskott för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen».

Månadsvis översänder länsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett

utdrag av ifrågavarande konto jämte därtill hörande förskottsanordningar och

verifikationer. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avför efter teknisk och ekonomisk

granskning de godkända utgiftsposterna från vederbörliga anslag och

ersätter likvidvägen länsstyrelsen härför. Länsstyrelsen behöver sålunda icke

taga hänsyn till vilket riksstatsanslag, som en utbetalning skall belasta, enär

alla utbetalningar av länsstyrelsen föras å nämnda förskottskonto. Denna anordning,

vilken har motsvarighet även på andra områden, behöver icke vålla

något nämnvärt besvär.

I den mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande någon post kommer

till annat resultat än vägingenjören och av sådan anledning icke kan godkänna

verkställd utbetalning, tillgodogör sig länsstyrelsen det för mycket utbetalta

beloppet genom avdrag vid nästföljande utbetalning till vederbörande vägdistrikt.

Underhållsbidrag torde, såsom nu är fallet, lämpligen utbetalas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Snabbare beviljande av statsbidrag.

Av vad nyss anförts framgår, att utbetalningar av statsbidrag skola kunna

ske med stor skyndsamhet.

Att ej heller i övrigt långsamhet behöver vidlåda proceduren framgår av

följande redogörelse, som närmast avser automobilskattemedel, och som utgår

från den praxis, att vägdistrikten i regel ej vilja behandla större byggnadsfrågor

annat än på ordinarie stämman i augusti.

Planer, för vilka undersökning göres en sommar, böra hinna av vägingenjören

utarbetas och insändas före den 1 mars följande år och granskas av väginspektören

i så god tid, att de kunna upptagas på augustistämman; statsbi
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

dragsansökan rörande därvid beslutat företag ingives till länsstyrelsen före

den 1 oktober. Länsstyrelsens beslut i vägfrågan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande, Kungl. Maj:ts beslut och expedition samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

expedition av kontrakt böra hinna Vara färdiga på nyåret.

Förberedelser för kontraktskrivning kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen börja

med, redan innan statsbidragsbeslutet är klart. Kontrakten kunna således

vara underskrivna tidigt på våren. Om renstakningen gjorts undan redan på

hösten efter augustistämman, kan entreprenad utlysas och arbetet påbörjas så

fort marken blir bar. Eljest får renstakning göras på våren och arbetet komma

i gång på försommaren.

Allt detta innebär ingen nämnvärd försening gentemot 1927 års förslag -—

som utgår ifrån, att anslaget skulle vara klart i och med länsstyrelsens beslut

i ärendet, d. v. s. på hösten -— enär under vintern arbete icke gärna kan igångsättas

i större omfattning.

År fråga om brådskande arbete, kan givetvis planens utarbetande påskyndas

och beslut om arbetet fattas på extra vägstämma, så att statsbidrag kan

erhållas inom väsentligt kortare tid.

Större broar och konstarbeten.

I överensstämmelse med 1927 års förslag förutsättes, att större broar och

konstarbeten skola stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens särskilda tillsyn,

närmast utövad genom en hos styrelsen anställd broinspektör.

Enklare vägar, ödeby g dsv äg ar, utfartsvägar m. m.

Förslaget innebär icke någon förändring i avseende på handläggning av

ärenden rörande dessa slag av vägar; dock lärer statsbidrag till enklare vägar,

såsom i årets statsverksproposition föreslagits, böra beviljas av Kungl. Maj :t.

Vägunderhåll och undcrhållskontroll.

Förslaget innebär i avseende på underhåll och underhållskontroll samma anordning

och samma fördelar, som avsetts med 1927 års förslag.

Sammanfattning.

I den grundläggande frågan om förbättrad kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll

och därtill utgående statsbidrag innebär här avgivna förslag väsentligen

samma fördelar som 1927 års förslag. Däremot har den av 1927 års sakkunniga

föreslagna vittgående decentralisationen av vägärendenas administrativa

handläggning endast i mera begränsad omfattning upptagits i förevarande

förslag, som dock medgiver en lätt övergång i detta avseende till 1927

års förslag.

I avseende på organisationens utformning företer förslaget gentemot 1927

års förslag huvudsakligen den skillnaden, att vägingenjören berättigas att mot

arvode enligt taxa utföra undersöknings- och renstakningsförrättningar, samt

att vägingenjören själv skall hålla kontor och biträden.

I samband härmed står en i viss mån klarare avgränsning mellan statens

kontroll samt arbetsledningen och vägdistriktens utförande av arbetet.

Personal, löner, kostnadsberäkning, statförslag.

Såsom arvode till vägingenjör torde ett belopp av omkring 10,000 kronor jämte

dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk få anses skäligt. Med hänsyn till

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Ls proposition nr 211.

65

dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen torde arvodet kunna fastställas

till 10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å

F-ort (Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort

(Uppsala, Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle),

9,300 kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg)

och 9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län

torde emellertid kunna förutsättas, att särskild anordning kan träffas genom

vägingenjörstjänstens förenande med annan tjänst eller verksamhet, i vilket

fall på Kungl. Maj :t må ankomma att bestämma skäligt arvode.

Vägingenjör bör såsom förut anförts förordnas av Kungl. Maj:t förslagsvis

för sex år efter gemensamt förslag av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslås ett

belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kan beredas kontorslokal

för vägingenjören och hans biträden, torde bidraget kunna nedsättas med

belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor. Vägingenjör

synes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat samtalsavgifter

för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i vägärenden.

Vägingenjör bör av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt resereglementets klass C II och detta även för egna (men givetvis

ej biträdenas) resor, som föranledas av undersöknings- och renstakningsuppdrag.

Det synes nämligen ändamålsenligt, att vägingenjören planerar sina resor

så, att han därunder kan medhinna såväl sina egentliga tjänsteåligganden

som nämnda slag av förrättningar. I annat fall skulle reseersättning för sistnämnda

förrättningar debiteras vägdistrikten, vilka, därest vederbörande företag

komme till utförande, finge åtnjuta statsbidrag även å denna utgift.

För arbetsledning torde taxa böra fastställas och föreskrift meddelas, att

arbetsledningsarvode icke må inräknas i statsbidragsberättigad byggnadskostnad

till högre belopp än enligt taxan. Denna taxa bör avvägas lägre än nu

gängse arvodesgrunder. Huruvida i övrigt någon jämkning av arvodestaxan

bör vidtagas, torde få bliva beroende av ytterligare erfarenhet.

Sammanlagda kostnaderna för vägingenjörerna beräknas, frånsett resekostnader,

sålunda:

24 vägingenjörer, arvode.............. 228,800 kr.

dyrtidstillägg, 17 %................. 38,500 x

kontorsbidrag 24 X 1,300 kr.......•..... 31,200 5

telefonkostnader 24 x 750 kr............. 18,000 »

till länsstyrelsernas förfogande 24 X 1,500 kr...... 36,000 >

summa 352,500 kr.

avgår: minskat kontorsbidrag, där lokal tillhandahålles

i länsstyrelsen, samt minskad kostnad i Gotlands

län............._. . . . 7,500 »

återstod 345,000 kr.

Å andra sidan beräknas följande besparingar i jämförelse med nuvarande or
-

ganisation (se 1927 års betänkande, sid 54):

distriktstjänstemän................. 65,750 kr.

vägkonsulenter................... 65,000 »

arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kr.)....... 331,000 »

granskningsarvoden för underhållskostnaden . ._. . . 16,000 »

summa 477,750 kr.

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 178 häft. (Nr 211.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

6(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Frånsett resekostnader beräknas sålunda den lokala organisationen innebära

en besparing av i runt tal 130,000 kronor, varav enligt beräkningarna i

1927 års betänkande 117,000 kronor skulle falla på vägdistriktens egna medel

och återstoden på automobilskatte- eller andra statsmedel. Härvid är emellertid

att anmärka, att besparingen å arbetsledningsarvoden i enlighet med

1927 års betänkande upptagits till 331,000 kronor, men sannolikhet förefinnes,

att besparingen blir större.

Försiktigheten torde bjuda att beräkna vägingenjörernas resekostnader till

så pass högt belopp som 150,000 kronor, varifrån emellertid böra avräknas

de avsevärda belopp, som nu utgå till distriktstjänstemän och vägkonsulenter,

dels av statsmedel och dels av vägdistriktsmedel.

Enligt 1927 års förslag beräknades den lokala organisationens kostnader

sålunda:

vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön, avlönings
tillägg

och dyrtidstillägg............. 533,441 kr.

lokalhyra och expenser............. ._. . 30,000 >

summa 563,441 kr.

avgår: förrättningsarvoden, som tillfalla statsverket ._. 100,000 kr
återstod

463,441 kr.

Den nu föreslagna organisationen skulle sålunda vara omkring 120,000 kronor

billigare än 1927 års förslag. Beräkningarna äro visserligen ej fullt jämförbara

men torde dock kunna utgöra ett användbart underlag för en jämförelse.

Beträffande personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvitt angår

vägväsendet, hava vi icke ingått i detaljgranskning men anledning synes ej

förefinnas att antaga behov av större personal än den, som nu anses erforderlig,

dock med de jämkningar, som föranledas av inrättandet av omförmälda brooch

väginspektörstjänster. Endast i följande avseenden vilja vi särskilt uttala

oss.

Det synes oss uppenbarligen vara av stor betydelse för vägväsendets ledning,

att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom såväl 1925 som 1927

års sakkunniga föreslagit, erhåller generaldirektörs ställning med förordnande

på sex år och avlöning icke understigande 19,000 kronor, på det att för denna

viktiga befattning må kunna påräknas en i tekniskt och administrativt hänseende

högt kvalificerad person.

Emot förslaget om byråchefstjänst å administrativa byrån hava vi intet att

erinra.

För väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet och för hela organisationens

fullgoda fungerande äro de tre väginspektörstjänsterna av allra ^största

betydelse. Från alla håll äro dessa tjänster förordade, och det torde få anses

ådagalagt, att huru än organisationen må uppbyggas, komma dessa tjänster

att bliva behövliga. På dessa tjänsters innehavare måste ställas stora anspråk

i fråga om kraft, skicklighet och duglighet ävensom förmåga att personligt

leda vägingenjörernas verksamhet och samverka med länsstyrelserna. För att

säkerställa en god rekrytering av dessa befattningar, vilka enligt 1927 års

förslag skulle uppföras på extra stat i lönegrad B 28, kan ifrågasättas antingen

att lämna ett särskilt lönetillägg eller ock att uppföra dem å ordinarie/

stat. Då någon tvekan om befattningarnas behövlighet även för framtiden

icke kan råda, torde det sistnämnda vara att föredraga. Utnämnandet av ordinarie

innehavare torde emellertid i regel lämpligen böra föregås av någon tids

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 67

tjänstgöring å förordnande, varunder vederbörandes lämplighet för befattningen

kan bedömas.

Broinspektörstjänsten är i utpräglad grad en specialistbefattning, vilkens innehavare

ständigt måste följa med teknikens utveckling inom detta område.

Med hänsyn härtill synes lämpligt, att tjänsten tillsättes på förordnande, förslagsvis

på 3 år, och med ett arvode av 12,000 kronor. Tills vidare intill dess

större erfarenhet vunnits, torde befattningen kunna uppföras å extra stat.

Stockholm den 9 mars 1928.

ANDERS ANDERSON. WILLAND ASCHAN.

NILS BOLINDER. J. B. JOHANSSON. S. H. KVARNZELIUS,

under åberopande av särskilt

yttrande.

Lars Akselsson.

Särskilt yttrande av herr Kvarnzelius.

Tidigare har jag i yttrande över 1927 års sakkunnigeförslag givit min anslutning

till detsamma, enär jag ansåg det vara synnerligen praktiskt och

medförande önskvärda förenklingar vid vägärendenas handläggning.

17 länsstyrelser, Sv. vägföreningen, Sv. vägstyrelsernas förbund, Tjänstemannaföreningen

vid statens väg- och vattenbyggnader, Sv. konsulterande ingenjörers

förening, Automobilklubben och Tekniska samfundet i Göteborg hava

samstämmigt tillstyrkt sakkunnigeförslaget.

De invändningar, som i en del yttranden framkommit, synas mig icke vara

av sådan beskaffenhet, att de bort kunna avhålla Kungl. Maj:t från att framlägga

ett omorganisationsförslag rörande väg- och vattenbyggnadsväsendet i

enlighet med sakkunnigebetänkandet.

Då emellertid det nu föreliggande förslaget innehåller avsevärda förbättringar

och förenklingar i förhållande till nu rådande bestämmelser och då detsamma

icke lägger några hinder i vägen för ett fullständigare övergående till

den organisationsform, som sakkunnigeförslaget av 1927 innebär, så har jag

funnit mig böra biträda det nu utarbetade förslaget.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:310 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ls proposition angående ändrad organisation av vägoch vattenhy g gnadsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 12 i texten
  2. SU 1928:175 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande anslag till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen rn. m. s. 27 i texten
  3. SU 1928:165 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisatiem av vägoch vattenhy g gnadsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten