Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

1928-03-20 · 36 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:232, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 282.

1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; given Stockholms slott

den 20 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen

den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

197 käft. (Nr 232.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §5 i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande

ändrade lydelse:

1 §•

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av

nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd

av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i

lagrådet.

Med iakttagande-----fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,

skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och

i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras

representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes

beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen

om polisväsendet i riket, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av

menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads uppförande;
mål

angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes

beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att hava egen

fattigvårdsanstalt eller del i sådan;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom

äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

3

13 :o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande

till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller

till annan dylik förrättning;

mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande

från rätt till nya förordnanden;

15 :o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;

3 §.

Därest i mål, som enligt 2 :o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande,

klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings,

menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av

samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med

eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej

alla tillhöra regeringsrättens upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Regeringsrättens

organisation.

Arbetsför
hållandena
regerings
rätten.

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruksdepartementen

samt t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet anför chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Nu gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och

verksamhet återfinnas i §§ 17, 18, 22, 23 och 25 regeringsformen samt i lagen

den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Enligt § 17 regeringsformen skall Konungens rätt att pröva och avgöra

besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,

i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas

minst sju av Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt

däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Dessa kallas regeringsråd

och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet

regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti

domareämbeten må nyttjas. Enligt § 22 regeringsformen prövas och avgöras

mål i regeringsrätten av fem ledamöter; så ock av fyra, där tre av dem äro

ense om slutet. Uti 1 § i regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten skall

utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet, att regeringsrättens

arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrätten

tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

I regeringsrätten tjänstgöra sålunda sex regeringsråd.

Erågan om arbetsförhållandena i regeringsrätten har tidigare varit föremål

i för övervägande. Under de första åren av regeringsrättens verksamhet utgjorde

antalet till regeringsrätten inkommande mål något över 1,300 per år.

Emellertid orsakade de under krigstiden inträdda förhållandena en mycket

kraftig ökning i tillströmningen av mål till regeringsrätten. Den arbetsbalans,

som därmed uppstått, har sedermera icke kunnat avarbetas. Åtgärder

hava dock tidigare vidtagits i syfte att nedbringa balansen. Sålunda förordnades

genom kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, att besvär, som

enligt dittills gällande bestämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen

och i följd härav prövats av regeringsrätten, skulle i stället

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 223%.

fullföljas till och avgöras i kammarrätten beträffande vissa mål om avlöningsförmåner,

mål om resekostnads- och traktamentsersättning samt vissa

mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan anstalt

eller kassa och om rätt till pension eller dylik förmån. Vidare förordnades,

att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning beroende

anmärkningsmål, mål om avkortning och avskrivning av allmänna medel eller

av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle få från kammarrätten

fullföljas. Ytterligare förordnades genom kungörelse samma dag, nr

533, att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär i dylika

mål dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten.

Den sålunda vidtagna begränsningen av de grupper av mål, som fått hos

Kungl. Maj:t i regeringsrätten fullföljas, grundade sig på ett av statens besparingskommitté

den 8 december 1923 i ämnet avgivet förslag. Berörda förslag,

som dock jämväl innefattade, att vissa andra mål skulle undandragas

regeringsrättens prövning, beräknades av kommittén medföra en avlastning

med ungefär en fjärdedel av regeringsrättens arbetsbörda och minskning med

en femtedel av antalet till regeringsrätten fullföljda mål. Emellertid har —

mot vad som antogs — någon minskning av betydelse i tillströmningen av mål

till regeringsrätten icke inträtt efter ikraftträdandet den 1 januari 1925 av nu

berörda föreskrifter. Visserligen inträffade under år 1925 en ringa tillbakagång

i antalet inkommande mål, men redan år 1926 framträdde åter tendens till

stegring. Ydterligare åtgärder visade sig därför erforderliga. Man inriktade

sig därvid dels på åtgärder ägnade att minska tillströmningen av mål dels ock

på åtgärder, som skulle möjliggöra, att ett större antal mål per år bleve föredragna

till avgörande. Förslag i nämnda hänseenden förelädes 1926 års rikädag

och vunno i huvudsak riksdagens godkännande. Sålunda upphörde genom

lag den 5 mars 1926 regeringsrättens obligatoriska hörande över ansökningar

i fideikommissärenden. I syfte att befordra en snabbare handläggning

av målen i regeringsrätten genomfördes vidare vissa bestämmelser för åstadkommande

av en förbättrad föredragning. För att säkerställa tillgång till fullt

kvalificerade föredragande vidtogs sådan ändring i 5 § regeringsrättslagen, att

Kungl. Maj:t vid förordnande av föredragande i regeringsrätten icke vidare

skulle vara i sitt val bunden vid ämbets- eller tjänstemän inom visst departement.

För beredande av nödiga avlöningsmedel till bestridande av föredragningen

och eventuellt annat mera kvalificerat arbete uppfördes i staten

för vissa departement särskilda ordinarie tjänster.

Emellertid hava ej heller de år 1926 beslutade åtgärderna visat sig tillräckliga

för balansens nedbringande till normal omfattning. Huru förhållandena

för tiden efter år 1920 tett sig i avseende å antalet till regeringsrätten inkomna,

där avgjorda och balanserade mål framgår i övrigt av följande sammanställning:
-

Mål.

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

Under året inkomna...........

. 2,423

2.455

2,648

2,545

2,420

2,582

2,590

Under året avgjorda eller eljest handlagda

. 2,202

2,061

1,935

1,912

1,880

2,103

2,702

Vid årets ntgång balanserade.......

. 1,839

2,233

2,946

3,579

4,119

4,650

4,538

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Eungl. Maj:ts proposition nr %3Z.

Regeringsrätten

befrias

från

vissa grupper

av mai.

Angående balansens fördelning på de olika departementen må hänvisas till

nedanstående uppgifter:

Mål från

Antal mil,

som balanserats till

år

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

Justitiedepartementet.....

. . 46

31

92

95

73

18

17

Försvarsdepartementet.....

. . 213

430

566

600

495

277

56

Socialdepartementet......

. . 114

119

144

133

163

297

417

Kommunikationsdepartementet .

. . 234

159

181

253

339

428

489

Finansdepartementet......

. . 818

1,089

1,568

2,134

2,582

2,987

2,946

Ecklesiastikdepartementet . . .

. . 177

109

115

147

200

324

284

Jordbruksdepartementet ....

. . 151

170

152

92

103

143

151

Handelsdepartementet.....

. . 86

126

128

125

164

176

178

1,839

2,233

2,946

3,579

4,119

4,650

4,538

Här återgivna siffror utvisa, att intill 1927 balansen av oavgjorda mål befunnit

sig i oavbruten stegring, varemot under sistnämnda år ett något större

antal mål avgjorts än som under samma år inkommit till regeringsrätten.

Enligt vad jag inhämtat, är emellertid det för sistförflutna året uppnådda

högre arbetsresultatet att tillskriva, förutom vidtagna ändringar beträffande

föredragningen, jämväl den omständigheten att under året i större än normal

omfattning till avgörande förekommit vissa grupper ensartade mål. Genom

bestämmelser i förordningen den 27 juni 1927, nr 311, om taxeringsmydigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt i förordningen

samma dag, nr 310, om fastighetstaxering år 1929 har rätten att anföra besvär

över kammarrättens i mål om fastighetstaxering för åren 1928 och 1929 meddelade

utslag begränsats till sadana fall, där besvären angå vissa rättsfrågor.

Även om en avsevärd avlastning av mål från regeringsrätten härigenom vinnes

— till regeringsrätten hava under åren 1925—1927 i medeltal årligen inkommit

340 mål om fastighetstaxering — kommer dock verkan härav först

efter ganska lång tid att göra sig märkbar. För närvarande äro omkring 600

mål om taxering av fast egendom beroende på regeringsrättens prövning.

I betraktande av nu anförda förhållanden har det ansetts oundgängligt att

till förnyat övervägande upptaga frågan om nedbringande av den i regeringsrätten

befintliga arbetsbalansen. Regeringsrättens ledamöter hava uti en till

mig den 15 december 1927 överlämnad promemoria ifrågasatt dels huruvida

icke avgörandet i sista instans av vissa ytterligare grupper av mål lämpligen

skulle kunna överflyttas från regeringsrätten till annan myndighet, dels

huruvida icke tillströmningen till regeringsrätten av beskattningsmål, vilka utgöra

huvudparten av de på denna domstols prövning beroende målen, kunde

minskas genom införande av fullföljdsavgifter eller vidtagande av andra liknande

åtgärder, dels ock huruvida icke ökning av antalet regeringsråd borde

ske.

Den undersökning, som ägt rum rörande möjligheten att från regeringsrätten

till annan myndighet överflytta prövningen i sista instans av ytterligare

grupper av mål, har emellertid för det angivna syftet visat sig föga givande.

Rörande denna utredning, vilken delgivits regeringsrättens ledamöter, hava

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

dessa uttalat, att av densamma visserligen syntes framgå, att vissa ytterligare

mindre grupper av mål möjligen borde göras till föremål för överflyttning till

annan myndighet. Men, så vitt utredningen gåve vid handen, syntes genom bestämmelser

i berörda avseende, vilka icke torde ifrågakomma i andra fall än

där sådant med hänsyn till målens natur utan större olägenhet kunde ske, någon

mera betydande inskränkning i de regeringsrätten åvilande arbetsuppgifterna

knappast stå att vinna.

Jag går nu att angiva de grupper av mål, från vilkas handläggning regeringsrätten

synts kunna befrias, jämte därav påkallade ändringar i regeringsrättslagen.

Uti 31 § tredje stycket i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, Vissa fattigatt

fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare rårdsm 1.

eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, må

efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna tills vidare befrias

från skyldighet härutinnan. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut

i dylika mål anföras hos Kungl. Maj:t; och på grund av stadgandet i 2 §

2:o) tredje stycket regeringsrättslagen, enligt vilket mål angående fattigvården

tillhöra regeringsrättens upptagande, skola ifrågavarande mål i sista instans

därstädes avgöras.

Vid den genom regeringsrättslagen verkställda utskiftningen av mål mellan

Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten har såsom vägledande grundsats

iakttagits, att åt regeringsrätten borde uppdragas mål av huvudsakligen

rättslig karaktär. Därest en verklig lättnad skulle vinnas i statsrådets arbetsbörda,

ansågs det emellertid av nöden, att till regeringsrätten överflyttades

jämväl mål, vilka kunde synas i övervägande grad falla inom området för

administrationens fria prövning. Dock ansågos sådana mål böra bedömas av

regeringen, i vilka avgörandet hade den vikt för det allmänna, att deras överflyttning,

tvärtemot syftet med reformen, kunde synas innebära ett försvagande

av regeringsmakten.

Då behov nu föreligger att åstadkomma en lindring i regeringsrättens arbetsbörda,

synes hinder ej böra möta för att från regeringsrätten till Kungl.

Maj:t i statsrådet överflyttas den grupp av mål, varom förmäles i 31 § tredje

stycket i lagen om fattigvården. Ifrågavarande mål lära närmast vara att hänföra

till rena förvaltningsfrågor, däri en fri prövning är lämnad åt den

beslutande myndigheten. Ändringen torde i regeringsrättslagen böra komma

till uttryck på det sätt att till det i 2 § 2 :o) i regeringsrättslagen förekommande

tredje stycket ''mål angående fattigvården’ tillägges ’så framt ej klagan

rörer Konungens befallningshavandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle

att hava egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan’.

Enligt 15 :o) första stycket i 2 § regeringsrättslagen skola mål om antagande Mål om antaav

släktnamn upptagas och prövas av regeringsrätten. släktnamn

Ansökan om antagande av släktnamn skall enligt 2 § i förordningen den 5 december

1901 angående antagande av släktnamn ingivas eller insändas till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Vissa

nnderställ
ningsmål.

Konungens befallningshavande i det län, där sökanden är kyrkobokförd.

Konungens befallningshavande skall under iakttagande av vissa i förordningen

närmare angivna bestämmelser pröva ansökningen samt, om Konungens befallningshavande

finner ansökningen böra avslås, därom efter anslag meddela beslut.

Klagan över dylikt beslut må föras hos Kungl. Maj:t och skall på

grund av förenämnda stadgande i regeringsrättslagen upptagas och avgöras av

regeringsrätten. Finner Konungens befallningshavande däremot, att ansökningen

ej bör avslås, åligger det Konungens befallningshavande att insända ansökningshandlingarna

till Konungen, som avgör ärendet i statsrådet. Den

dualism, som sålunda föreligger i fråga om prövningen av ärenden om antagande

av släktnamn, kan icke anses lämplig. Enklast synes enhetligheten i fråga

om handläggningen av dessa ärenden kunna genomföras på det sätt, att desamma,

vare sig de besvärs- eller ansökningsvägen komma under Kungl. Maj :ts

bedömande, skola avgöras i statsrådet. De ärenden, som i form av ansökningsmål

bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning, utgöra för närvarande det övervägande

flertalet. Och ur principiella synpunkter synas betänkligheter ej möta

att befria regeringsrätten från prövning av besvär av nu förevarande slag.

I anslutning till vad sålunda anförts torde första stycket av 2 § 15:o) regeringsrättslagen

böra utgå.

Enligt 3 § regeringsrättslagen åligger det regeringsrätten att med eget utlåtande

till avgörande av Konungen i statsrådet överlämna mål, däri klagan

rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menighets

eller dess representations beslut, så ock där mål, varom i 2 § 2:o) första

eller andra stycket förmäles, angår skolväsendets ordnande.

I fråga om de kommunala målen har hänsyn till kommunernas autonomi

inom därför utstakade gränser och till innebörden av de olika grunder, på vilka

en kommuns beslut kan enligt kommunallagarna överklagas, ansetts fordra,

att då en förvaltningsdomstol funnes, åt denna överlämnades avgörandet av

dessa besvärsmål. Endast beträffande kommunala beslut, som erfordra myndighets

fastställelse, och då klagan rörer myndighets beslut i anledning av

sökt sådan fastställelse, har avgörandet ansetts böra i sista hand ske hos

Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid förekommer det ofta, att fastställelse

maste vägras av skäl, som utgör giltig anledning till besvär. Enär, om besvär

över primärbeslutet anförts, dessa måste prövas av regeringsrätten, har för

upprätthållande av enhet i rättstillämpningen ansetts nödigt föreskriva, att

i mål om fastställelse av menighets beslut regeringsrätten skall avgiva utlåtande.

Bland mål, i vilka regeringsrätten på grund av stadgandet i 3 § regeringsrättslagen

skall avgiva utlåtande, förekomma numera vissa grupper, där i regel

allenast är fråga om lämpligheten eller ändamålsenligheten av ett fattat beslut.

Så är fallet beträffande mål, där klagan rörer länsstyrelses beslut i anledning

av sökt fastställelse å av polisdistrikt eller landsting fattat beslut om

avlöning eller pension åt sådan polisman, varom förmäles i lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och barn efter så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

9

dan polisman, eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller klagan avser,

huruvida i nämnda lag omförmäld befattningshavare vid polisväsendet skall

vara ordinarie. Enligt 14 § i nämnda lag skall av polisdistrikt eller landsting

fattat beslut av här angivet slag underställas länsstyrelsens prövning samt därvid

oförändrat fastställas eller ogillas. I dessa mål är dock i regel blott fråga,

huruvida av polisdistrikt eller landsting bestämt avlönings-, pensions- eller understödsbelopp

kan anses skäligt.

En annan grupp dylika mål utgöres av mål om beslut av menighet eller dess

representation, där beslutet rörer skolväsendets ordnande. Enligt 10 § 1 mom.

i Kungl. Maj:ts förnyade stadga angående folkundervisningen i riket den 26

september 1921, nr 604, skall för varje skoldistrikt finnas ett reglemente. Förslag

till reglemente upprättas av skolrådet och fastställes därefter i vissa i

folkskolestadgan närmare angivna delar av kyrkostämman. Förslaget översändes

härefter, så vitt kyrkostämmans beslut ej överklagas, till folkskoleinspektören,

som har att jämte eget yttrande översända förslaget till domkapitlet

för prövning och godkännande. Besvär över domkapitlets i denna ordning fattade

beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Om emellertid kyrkostämmans

beslut i fråga, som rörer skolväsendets ordnande, överklagas, skola, vare

sig frågan står i samband med reglementsändring eller icke, dessa besvär prövas

av domkapitlet, och vill någon klaga över domkapitlets i sådan ordning

fattade beslut, har regeringsrätten att avgiva utlåtande, varefter målet avgöres

av Kungl. Maj.-t i statsrådet.

Kommunala besvärsmål av sistberörda slag hava ansetts intaga en särställning

på grund av den tillsynsrätt domkapitlet äger. Med begagnande av denna

tillsynsrätt kan domkapitlet vid prövning av besvär i mål om skolväsendets

ordnande gå utöver eller vid sidan av vad besvären innehålla. Dessa mål hava

av denna anledning ansetts böra behandlas i samma ordning som mål angående

fastställelse av menighets beslut. Någon skillnad mellan de mål av nu förevarande

slag, som avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet utan regeringsrättens

hörande, och de, i vilka regeringsrätten först avgiver utlåtande, föreligger dock

i allmänhet icke. Vanligen är i båda fallen fråga om ändamålsenligheten av

beslutade åtgärder.

I här omförmälda grupper av mål synes nu gällande föreskrift, att regeringsrätten

skall avgiva utlåtande, kunna upphöra. Endast i sällsynta undantagsfall

torde i dessa mal förekomma frågor av rättslig innebörd. I den

mån så är händelsen, kan och bör Kungl. Maj:t i varje särskilt fall infordra

regeringsrättens utlåtande.

Vad nu sagts äger dock icke tillämplighet, därest mål enligt andra stycket

2:o) av 2 § regeringsrättslagen om nybyggnad, inredning eller reparation av

skola eller om stället för sådan byggnads uppförande jämväl angår skolväsendets

ordnande. Är detta händelsen, torde regeringsrätten fortfarande böra

avgiva utlåtande av enahanda grund som föranlett, att mål om annan allmän

byggnad, vilken skall av menighet underhållas, tillhör regeringsrättens upptagande.

I enlighet med vad nu anförts har förslag utarbetats till sådant tillägg till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2 § 2:o) första stycket av regeringsrättslagen, att vad där stadgas icke skall

gälla beträffande förenämnda mål enligt 1925 års polislag och ej heller i avseende

å mål, som angår skolväsendets ordnande. Vad sålunda föreslås, har ock

påkallat ändring av 3 § regeringsrättslagen.

Mål om för I förevarande sammanhang torde ock böra företagas en av lagen den 18 juni

lantmäteri-1 ^926 om delning av jord å landet påkallad ändring i regeringsrättslagen,

förrättning. Uti 2 § 13 :o) av regeringsrättslagen stadgas, att mål om Konungens befallningshavandes

beslut rörande förordnande till lantmäteriförrättning, om befallningshavandens

åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars fortgång

och behöriga verkställighet och om lantmätares avstängande från rätt till nya

förordnanden skola prövas och avgöras av regeringsrätten.

Emellertid föreskrives numera i 2 kap. 3 § nya jorddelningslagen, att förordnande

för lantmätare att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande

överlantmätare. Länsstyrelses befattning med ifrågavarande förordnanden har

sålunda upphört. Det tillkommer dock fortfarande länsstyrelse att meddela

förordnanden till vissa förrättningar, som icke falla under jorddelningslagen.

Förhållandet mellan länsstyrelserna och överlantmätaren ifråga om den inbördes

skyldigheten att meddela sådana förordnanden är numera reglerat genom

kungörelsen den 22 december 1927, nr 475, med föreskrifter rörande lantmätares

med fleres förordnanden till vissa förrättningar. Enligt lantmäteriinstruktionen

den 11 november 1927, nr 407, skola besvär över överlantmätares beslut

i ärende angående förordnande till lantmäteriförrättning fullföljas hos lantmäteristyrelsen.

Besvär över lantmäteristyrelsens beslut i dylika frågor skola

enligt samma instruktion anföras hos Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet.

Därest det nu återgivna stadgandet i regeringsrättslagen får kvarstå oförändrat,

komma emellertid besvär över av länsstyrelse meddelade förordnanden

att avgöras av regeringsrätten och besvär över förordnanden, som meddelats

av överlantmätare, att avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Anledningen till att besvär över av länsstyrelse meddelat förordnande till

lantmäteriförrättning ansetts böra prövas och avgöras av regeringsrätten är

att söka i den omständigheten, att förordnandet ifråga ansetts utgöra nödvändig

förutsättning för att själva förrättningen skall komma till stånd. Före regeringsrättens

tillkomst upptogos besvär i dessa frågor av högsta domstolen.

De skäl, som föranlett, att dessa mål hänförts under regeringsrättens behörighetsområde,

lära få anses alltjämt äga giltighet.

Med skrivelse den 22 september 1927 har ock lantmäteristyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 13 :o) regeringsrättslagen,

att mål om förordnande till lantmäteriförrättning komme att avgöras

av regeringsrätten vare sig det överklagade beslutet meddelats av länsstyrelse

eller av överlantmätare.

Jag ansluter mig i förevarande punkt till det av lantmäteristyrelsen framlagda

förslaget.

Mål om ersätt- Utöver vad redan skett torde vissa ärenden kunna överflyttas från regening

för yissa ringsrätten till kammarrätten såsom sista instans. I sådant hänseende synas

utgifter i tjänsten

m. m.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.

11

böra ifrågakomma vissa mål om ersättning till polisman för skada å kläder

samt om ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagareväsendet

för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. Dylika ärenden prövas

för närvarande i första instans av vederbörande länsstyrelse. Den, som är

missnöjd med länsstyrelsens beslut, äger anföra besvär hos Kungl. Maj:t, och

dessa mål skola jämlikt stadgande i 2 § 4:o) andra och tredje styckena regeringsrättslagen

upptagas och avgöras av regeringsrätten. Dessa mål måste

anses närbesläktade med mål om avlöningsförmåner och synas böra i samma

omfattning som dessa, d. v. s. i den mån utgifterna äro underkastade statlig

räkenskapskontroll, i sista instans avgöras i kammarrätten. Den sålunda ifrågasatta

ändringen påfordrar icke omredigering av regeringsrättslagen utan

synes kunna genomföras medelst tillägg till kungörelsen den 12 december 1924,

nr 528, med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål

m. m.

Ytterligare torde kunna ifrågakomma att göra kammarrätten till sista instans

i mål angående virkestaxering. En förutsättning härför torde dock vara,

att åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlig handläggning av dessa

mål i kammarrätten och att särskild sakkunskap i värderingsfrågor tillföres

denna domstol i likhet med vad som skett för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen.

Chefen för finansdepartementet har denna fråga under övervägande

men är icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet. Frågan

äger nämligen samband med spörsmålet om förändrad taxeringsorganisation,

vilket ärende är föremål för utredning inom finansdepartementet.

Någon mera avsevärd lättnad i regeringsrättens arbetsbörda till följd av nu

föreslagna åtgärder kan dock icke förväntas. Största lättnaden kommer måhända

den föreslagna ändringen i 3 § regeringsrättslagen att medföra. Mål,

däri regeringsrätten på grund av detta lagrum har att avgiva utlåtande, torde

för närvarande förekomma till antal av närmare 100 per år. Till följd av

den av mig föreslagna begränsningen torde antalet dylika till regeringsrätten

inkommande mål komma att nedbringas till ett tjugutal per år. Därest regeringsrätten

vidare befrias från handläggning av mål om virkestaxering, komma

ytterligare åtminstone ett femtiotal mål per år att bortgå. Dylika

mål hava under åren 1925—1927 till finansdepartementet inkommit till antal

av i medeltal 74. Mål om antagande av släktnamn kunna skattas till ett trettiotal

för år. Övriga grupper av mål, som föreslagits till överflyttning till

annan myndighet, äro av ringa antal, över huvud torde icke kunna förväntas,

att de nu föreslagna åtgärderna i förening med den redan beslutade ändringen

beträffande instansordningen för fastighetstaxeringsmålen förmå

sträcka sina verkningar längre än att de komma att möjliggöra för regeringsrätten

att med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att

årligen avgöra ungefär lika stort antal mål som dit inkommer. Någon säkerhet

förefinnes emellertid ej för att ett dylikt resultat skall kunna ernås. Hittills

vunnen erfarenhet utvisar, att tillströmningen av mål till regeringsrätten

Mål om virkestaxering.

V erkningarna

av de

föreslagna

åtgärderna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.

tenderar till successiv stegring. Anledningen härtill lärer böra sökas i den

fortgående utvecklingen på samhällslivets skilda områden samt härav föranledd

ny eller förändrad lagstiftning. I synnerhet hava under senare år

vidtagna förändringar i skattelagstiftningen orsakat en stark ökning av taxeringsmålen,

vilka därjämte till ej ringa antal antagit en mera invecklad karaktär

än tidigare varit fallet.

Ifrågasatt be- Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten

tälstrSmnin- begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten. Olika

gen av be- förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts möj^mål”88

ligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindelning

skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde. Vidare

har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar av processen.

Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna inskränkas till att

avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna stadgas mot förebringande

av ny bevisning i regeringsrätten. Slutligen har ock förehafts

frågan om införande av rättegångsavgifter, såsom viss fullföljdsavgift eller

stämpelavgift för rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.

Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samtliga

sålunda ifrågasatta åtgärder. Mest förtjänt av beaktande torde otvivelaktigt

uppslaget om införande av fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter förekomma

i rättegångsmålen vid fullföljd till högsta domstolen, och är deras uppgift

i den judiciella processen i första hand att lägga en hämsko på processlystnaden.

Vidare bereda de bidrag till kostnaderna för processen. De ändamål

ifrågavarande avgifter fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock

ej utan vidare tillämpliga å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig

föga tilltalande, att staten uppställer krav på utbekommande av vissa avgifter

för att tillåta prövning av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk

eller för att täcka statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fastställdes

till fixa belopp, skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst

vida hårdare än sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes beroende

av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde,

komme fastställandet av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen.

Dessutom torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillströmningen

av skattemål till regeringsrätten på denna väg skall ernås, avgifterna

böra fastställas till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad

nu anförts har det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda

åtgärder för begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av beskattningsmål.

Förändrin- Om alltså föga står att vinna genom att befria regeringsrätten från vissa

rinqsrättens firuPPer av mäl, som för närvarande skola där prövas och avgöras, återstår att

arbetssätt, undersöka, huruvida genom förändringar i själva arbetssättet i regeringsrätten

ett större arbetsresultat kan med nu tillgängliga arbetskrafter ernås.

Härvid må till en början anmärkas, att åtgärder redan vidtagits för vinnan
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

13

de av en bättre förberedd oeli mera koncentrerad föredragning i regeringsrätten.

Detta har utan tvivel kraftigt medverkat till det förbättrade arbetsresultat,

som det sist förflutna året utvisar. Något ytterligare står näppeligen att på

denna väg ernå.

Beträffande sättet för bedrivande av arbetet inom domstolen synes annan

förändring icke nu kunna komma under övervägande än möjligheten att minska

antalet ledamöter, som skola deltaga i måls avgörande.

Bestämmelserna om domförhet i regeringsrätten återfinnas i § 22 regeringsformen,

där det stadgas, att i regeringsrätten mål kunna prövas och avgöras av

fem ledamöter så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense. Detta stadgande

tillämpas sålunda, att domstolen i regel består av fem ledamöter, dock

att sammanträden, i vilka deltaga allenast fyra ledamöter, för närvarande

regelmässigt hållas ld/2 timme varje måndag, därvid handläggas vissa enklare

mål.

Visserligen är vid bedömande av en kollegial domstols förmåga att fylla

sin uppgift icke avgörande det antal ledamöter, varav domstolen är sammansatt.

Huvudvikten ligger givetvis vid de enskilda ledamöternas insikter och

duglighet för det domarvärv de hava att fullgöra. Bortses kan dock ej från

att, såväl ur synpunkten av kravet på riktiga avgöranden som ock för att

åt domstolen förvärva nödig auktoritet för dess avgöranden, det ligger vikt

uppå att antalet ledamöter, som städse måste deltaga i måls avgörande, ej

sättes alltför lågt.

En överinstans åligger att öva granskning och kritik av de lägre instansernas

rättstillämpning. För att domstolen skall vara i stånd att tillfredsställande

fylla denna uppgift, måste antalet ledamöter i överrätten vara jämförelsevis

stort. Ett större antal domare innefattar ovedersägligen en större garanti

för att de spörsmål, som föreligga till avgörande, bliva mera allsidigt belysta

och undersökta. Det har ock av denna anledning ansetts, att en högre domstol

städse borde bestå av flera ledamöter än en lägre.

Vad den administrativa rättskipningen beträffar må bemärkas, att den till

antalet största gruppen av mål, som är föremål för den högsta administrativa

domstolens prövning och avgörande, nämligen beskattningsmålen, redan i den

närmast lägre instansen, kammarrätten, prövas och avgöras av tre ledamöter.

Härtill kan framhållas, att kammarrättens ledamöter nära nog uteslutande

syssla med dömande verksamhet i skattesaker och med hänsyn härtill måste

anses väl kvalificerade för denna uppgift. Därest erforderlig garanti skall

anses vara för handen för mera tillförlitliga avgöranden i den högsta instansen,

vars tid icke i proportionsvis lika stor omfattning upptages av beskattningsmål

och vars ledamöter ej heller kunna rekryteras enbart med tanke på att

erhålla i skattelagstiftningen särskilt insiktsfulla personer, synes det kravet ej

böra eftergivas, att denna domstol skall vara sammansatt av ett större antal

domare än den närmast lägre instansen.

Vid de judiciella domstolarna har ock nu berörda fordran på ett större antal

ledamöter i högre instans hittills upprätthållits. Medan för hovrätt gäller,

att fem ledamöter äro domfört antal så ock fyra, där tre äro ense om slutet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Storleken

och beskaffenheten

av

regeringsrättens

arbetsbalans.

skola i högsta domstolen minst sju döma över viktigare saker samt i övriga

mål fem, dock att fyra må döma i dylika mål, där alla äro ense om slutet.

Förevarande regler tillämpas på det sätt, att i hovrätt domstolen i regel är

sammansatt av fyra ledamöter samt att i högsta domstolen dömande avdelning

i regel består av sju eller fem men endast undantagsvis av fyra ledamöter.

Att nu företaga en så genomgripande åtgärd som att nedsätta det för domförhet

i regeringsrätten erforderliga antalet synes mindre välbetänkt jämväl

av den anledning, att vad som nu erfordras är anordningar ägnade att möjliggöra

avarbetande av en sannolikt tillfällig arbetsbalans. Frågan gäller

med andra ord åtgärder av temporär natur.

Den enda förändring i fråga om arbetssättet, som nu möjligen kan ifrågasättas,

synes vara att arbetet i större utsträckning förlägges till sammanträden,

i vilka deltaga allenast fyra ledamöter. En dylik anordning, vilken icke

erfordrar ändring i gällande bestämmelser om domförhet i regeringsrätten,

äger regeringsrätten att av eget initiativ genomföra, därest den kan finnas

lämplig. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att de dagar, då ledamot av

regeringsrätten åtnjuter frihet från regelmässig tjänstgöring å ämbetsrummet,

äro erforderliga för hemarbete. Sammanträden med fyra ledamöter pläga

därför, förutom i redan angivna fall, förekomma, då någon ledamot inom regeringsrätten

är av förfall hindrad tjänstgöra. Enär tydligen med förfall på

grund av sjukdom är att räkna i ej alltför obetydlig mån, torde sammanträden,

i vilka allenast fyra ledamöter regelmässigt deltaga, icke kunna äga

rum i avsevärt större utsträckning än nu.

Vid bedömande av en sådan anordning får dessutom ej förglömmas, att

i samma mån som antalet ledamöter, vilka deltaga i måls avgörande, minskas,

i samma mån ökas ock den varje enskild ledamot åvilande arbetsbördan.

Arbetet med kontrolläsning av föredragna mål måste fördelas å ett

färre antal och följaktligen tyngre drabba varje enskild ledamot av domstolen.

Ledamöternas arbetsbörda är dock för närvarande otvivelaktigt av

den tyngd, att någon ytterligare belastning icke skäligen torde kunna ifrågakomma.

En minskning av antalet ledamöter, som reguljärt skola deltaga

i måls avgörande, lärer därför påfordra en nedsättning av den sammanlagda

tid varje ledamot per vecka har att tjänstgöra å ämbetsrummet. Den vinst,

som av en nedsättning av de i måls avgörande deltagande ledamöterna till fyra

kan förväntas, torde därför icke bliva så stor som man i förstone kan vara

benägen att antaga.

Redan i det föregående har framhållits, hurusom i regeringsrätten förefinnes

en arbetsbalans, som vid 1927 års utgång uppgick till 4,538 mål. Då det

kan beräknas, att av dessa omkring ett tusental äro utställda till yttrande hos

myndigheter eller eljest befinna sig under utredning och sålunda icke äro färdiga

till föredragning, torde den effektiva balansen vid 1927 års slut böra

skattas till omkring 3,500 mål. Denna siffra motsvarar ungefär vad regeringsrätten

med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter kan antagas medhinna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 15

under 1''/» år. Det är påtagligt, att en dylik balans måste medföra betydande

olägenheter. : | | I fS

Till upplysning om huru otillfredsställande förhållandena i själva verket

äro må hänvisas till följande uppställning över de vid 1928 års ingång balanserade

målen fördelade efter det år, under vilket de inkommit till vederbörande

departement.

Antal ba- lansera- de mål

vid 1928

års in- gång.

1921

Av dessa hava inkommit under

1922 1923 1924 1925 1926

1927

Justitiedepartementet ....

..... 17

3

14

Försvarsdepartementet ....

..... 56

2

1

1

16

9

27

Socialdepartementet......

..... 417

1

6

27

114

269

Kommunikationsdepartementet

..... 489

3

52

100

115

219

Finansdepartementet......

.....2,946

2

8

54

226

510

976

1,170

Ecklesiastikdepartementet . .

..... 284

8

95

181

Jordbruksdepartementet . . .

..... 151

7

51

93

Handelsdepartementet ....

..... 178

1

5

23

65

84

Summa 4,538

2

10

60

290

691

1,428

2,057

Även med iakttagande av att enligt den inom departementen vedertagna

praxis vissa grupper av mål behandlas såsom förtursmål, kan det icke undvikas,

att det för närvarande i avsevärd omfattning inträffar, att ehuruväl vid

den tidpunkt, då ett mål föredrages till avgörande i regeringsrätten, ändringssökandet

icke kan sägas hava blivit helt onyttigt, de omtvistade spörsmålen

dock måst på annat sätt lösas eller i allt fall icke varit på samma sätt aktuella

som vid tiden för besvärens ingivande.

Till belysande av vad här anförts må hänvisas till förhållandena beträffande

de på socialdepartementets föredragning ankommande målen. Av de till detta

departement inkomna målen hava såsom förtursmål behandlats mål, däri klagan

förts över förrättat val, mål angående internering av alkoholister, angående intagning

å arbetshem, angående arbetsförelägganden enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna,

mål om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran ävensom

vissa andra mål av uppenbart brådskande beskaffenhet. Trängseln av

mål, som ansetts böra tillerkännas förtur, har emellertid varit så betydande, att

en mängd andra mål, vilka även de ofta varit av jämförelsevis brådskande

beskaffenhet, måst anstå i avvaktan på tur till föredragning. Dit hava stundom

hört även sådana kommunala besvärsmål, som innefattat frågor angående

kommunala anläggningar, angående giltigheten av kommunala stadgar och

reglementen, hälsovårdsmål, mål angående stadsplan, angående kommunala anslag

och angående användningen av kommunala donationer.

Det torde utan vidare vara klart, att flertalet här angivna grupper av

mål är av den art, att dröjsmål med målens slutliga avgörande ofta måste

vara förenat med betydande olägenheter. Ej sällan kan, särskilt i kommunala

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr S3S.

besvärsmål, det beslut, vars giltighet är i fråga, vara avsett att gälla allenast

under viss kortare period. Detta inträffar i mål om giltigheten av utgiftsoch

inkomststat, som av kommun för visst år fastställts, och i mål, där beslut

om ett för visst år beviljat anslag överklagats. Ett avgörande av dylika

mål efter förvaltningsperiodens utgång saknar tydligen praktiskt värde,

i varje fall för den tvistefråga, för vars lösande domstolens avgörande påkallats.

Svårigheterna beträffande nu ifrågavarande departement ökas än

mera därav, att under vissa perioder, då val till riksdagens andra kammare

samt till kommunalfullmäktige inom rikets landskommuner, regelmässigt

äga rum, i dylika frågor anförda, ofta talrika besvär måste, med undanskjutande

av andra mål, i första hand föredragas. Om än nu berörda olägenheter

icke kunna helt undvikas, är dock uppenbart, att åtgärder för ernående

av en mera skyndsam handläggning i högsta instans av de på nu ifrågavarande

departement ankommande besvärsmålen äro i hög grad påkallade.

Vad här sagts om behovet av att de på socialdepartementets föredragning

ankommande besvärsmålen komma till ett snabbare avgörande äger tillämpning

jämväl i avseende å flera på andra departements föredragning ankommande

mål. Särskilt må framhållas de till ecklesiastikdepartementets föredragning

hörande kommunala målen, enkannerligen besvär över av kyrkostämma,

kyrkoråd och skolråd fattade beslut. Detsamma gäller ock i ganska betydande

utsträckning de på kommunikationsdepartementet ankommande besvärsmålen;

särskilt må i sådant hänseende nämnas vägmålen samt mål om

byggnads- och brandväsende.

Vilka avsevärda nackdelar, som äro förbundna med dröjsmål i avseende å

beskattningsmålens avgörande, torde ej erfordra närmare belysning. Visserligen

gäller vid restitution av skattemedel, att vederbörande tillgodoräknas

ränta å vad han måst för mycket erlägga. Uppenbart är emellertid, att den

skada, som kan hava tillskyndats den enskilde genom honom åsatt för hög

taxering, ej alltid därmed är gottgjord. Då beskattningsmålen ofta avse i betraktande

av den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden betydande belopp,

och stundom belopp, varav hans ekonomiska ställning kan bero, är det tydligt,

att ett avgörande inom skälig tid av dessa mål är ett intresse, som ej kan

åsidosättas.

Ökning av Den hittills lämnade framställningen torde utvisa, å ena sidan, att effek
tintalet

leda- åtgärder till balansens avarbetande icke kunna ernås vare sig genom

moter i rege- ° . . o . ..

ringsrätten, överflyttning av vissa grupper av mal från regeringsrätten till annan myndighet

eller genom vidtagande av förändringar i avseende å arbetssättet i regeringsrätten,

samt, å andra sidan, att trängande behov föreligger av ett snabbare

avgörande av målen därstädes.

Vid nu angivna förhållanden synes annan utväg icke stå till buds än att

åvägabringa en ökning av antalet inom regeringsrätten tjänstgörande ledamöter.

I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan om

möjligheten av att befria regeringsrättens ledamöter från skyldighet att deltaga

i laggranskningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

17

I § 21 regeringsformen stadgas, att tre ledamöter av högsta domstolen och Lag rädd*

en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans skola utgöra Konungens

lagråd, samt att, där så prövas nödigt, Konungen må för visst ärende (ill

ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet

känd man. Beträffande omfattningen av lagrådets verksamhet stadgas i

samma paragraf, att lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag

till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningai,

vilka för sadant ändamal bliva av Konungen överlämnade. På grund av

stadgandena i §§ 87 och 88 regeringsformen skall lagrådets yttrande inhämtas

i ärenden rörande stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av allmän

civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag. Vidare stadgas

i § 89 regeringsformen, att därest konungen vill åt riksdagen överlämna att

gemensamt med honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då fortares

därmed pa det sått, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat.

Jämväl i dylikt fall skall sålunda lagrådets yttrande inhämtas.

Lagrådet inrättades samtidigt med regeringsrätten år 1909. Uti den riks- Riksdagens

dagsskrivelse av den 28 april 1903, nr 75, vilken var upphovet härtill, anföres skrivelse den

i fråga om laggranskningen, bland annat, att liksom högsta domstolen hade 28 apnl 190:i’

att i fråga om stiftande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten

samt kyrkolag avgiva utlåtanden och därvid ägde tillfälle att för

denna lagstiftning göra fruktbärande de erfarenheter, som domstolen vid dessa

lagars tillämpning vunnit, så borde även åt den ifrågasatta högsta domstolen

för administrativa besvärsmåls avdömande uppdragas att meddela yttranden

över förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar. Därigenom

skulle vinnas, att den mångskiftande samling av författningar av detta

slag, vilka nu utginge från de olika departementen och som i större eller mindre

grad präglades av vederbörande departementschefers olika åskådningssätt,

skulle genom den behandling och prövning, som ägnades däråt av den administrativa

domstolen, för framtiden kunna bringas till större enhet och konsekvens.

Denna tanke upptogs ock i det av numera landshövdingen Hj. L. Hammar- Betänkandet

skjöld den 25 maj 1907 avgivna betänkandet om inrättande av en administra-om e.n adPini_

tiv högsta domstol eller regeringsrätt. Där föreslogs nämligen, att allenast ^domstoL^''

frågor rörande stiftande, förändrande eller upphävande av allmän civil- och

kriminallag ävensom kyrkolag och kriminallag för krigsmakten skulle granskas

av högsta domstolen, medan övrig laggranskning skulle tillkomma regenngsrätten.

Sasom skäl för en sadan uppdelning anfördes i betänkandet, att

bland de lagfrågor, som da behandlades enligt § 87 regeringsformen, många

vore av beskaffenhet att ej egentligen eller huvudsakligen röra stiftande, förändrande

eller upphävande av allmän civil- och kriminallag ävensom kvrkolag

och kriminallag för krigsmakten. De kunde fastmera åtminstone delvis hänföras

till frågor om stiftande, förändring eller upphävande av lagar och författningar,

som rörde rikets allmänna styrelse och hushållning. Lagfrågor av det

senare slaget behövde icke efter en regeringsrätts inrättande förbehållas högsta

domstolen, som tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten ägde er
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 197 häft. (Nr 232.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1908 års proposition

om

regeringsrättens

och lagrådets

inrättande.

farenhet och sakkunskap på dithörande områden. För att förebygga dels möjlig

tvekan, till vilken kategori en lagfråga vore att hänföra, dels nödvändigheten

av ett lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regeringsrätten

ansågs lämpligt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att välja om i

ett särskilt fall högsta domstolen eller regeringsrätten skulle höras. Det uttalades

i betänkandet vidare, att det framstått såsom egendomligt, att de viktiga

och djupt ingripande lagar, som kunde hänföras till kommunallagstiftningens

vidsträckta område, stiftades, ändrades och upphävdes utan frågans

föregående behandling hos sakkunnig judiciell myndighet. Med hänsyn därtill

att högsta domstolens tid icke finge allt för mycket upptagas av lagärendenas

behandling, hade det dittills varit omöjligt att avhjälpa denna anomali.

Efter inrättande av en regeringsrätt komme granskningen av förslag till kommunallag

att utgöra en naturlig uppgift för regeringsrätten.

Den sålunda föreslagna uppdelningen av laggranskningen blev emellertid

icke godtagen i den 1908 års riksdag förelagda propositionen rörande regeringsrättens

och lagrådets inrättande. Föredragande departementschefen anförde

i propositionen härom bland annat:

''Riksdagens anvisning att uppdela arbetet med laggranskningen mellan regeringsrätten

och högsta domstolen, så att till regeringsrätten fördes alla lagförslag

utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område, till

högsta domstolen de övriga, kunde synas bjuda en tillfredsställande lösning.

Men, till en början, det skulle icke bliva möjligt att i lagen på ett nöjaktigt

sätt uppdraga gränsen mellan de ifrågasatta två lagstiftningsområdena. Man

finge---åt regeringen anförtro att i varje särskilt fall bestämma, till

vilkendera av de båda högsta domstolarna remiss borde ske — en utväg, som

måste anses mindre god. Den stora mängden av s. k. blandade lagar komme

vidare i allt fall att bereda svårigheter. Och framför allt, en fördelning av

laggranskningsarbetet enligt den utav riksdagen uttalade grundsats skulle

låta högsta domstolen fortfarande bliva sysselsatt med sådant arbete i en

omfattning, som vore avgjort hinderlig för dess dömande verksamhet.’

I propositionen föreslogs i stället, att granskningen av samtliga författningsförslag,

evad de fölle inom det i § 87 regeringsformen angivna lagstiftningsområde

eller tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning, borde uppdragas

åt ett kollegium, sammansatt av ledamöter från högsta domstolen och regeringsrätten

och med sådan granskning till enda uppgift. En dylik delegation

borde utgöras av två justitieråd och ett regeringsråd, förordnade att för nämnda

ändamål tjänstgöra för viss tid, exempelvis två år. För behandling av särskilt

ärende av större vikt skulle extra ordinarie bisittare kunna utses, högst

tre. Delegationen borde benämnas lagråd och dess yttrande borde ovillkorligen

inhämtas över förslag till lagar, som stiftas i den uti § 87 regeringsformen

stadgade ordning; i övriga fall skulle det ankomma på regeringens skön, om

och av vilken myndighet granskning skulle verkställas.

Den föreslagna organisationen av lagrådet vann icke i allo riksdagens gillande.

Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, bland annat följande:

Enligt utskottets uppfattning kunde den föreslagna organisationen näppeligen

betecknas såsom tillfredsställande. Särskilt hyste utskottet betänklighe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr %32.

1‘)

ter mot att i lagrådet skulle insättas extra ordinarie ledamöter till samma antal

som de ordinarie. En dylik anordning kunde icke vara ägnad att giva,

lagrådet den oberoende ställning, som måste vara en nödvändig förutsättning

för att detsamma skulle kunna förvärva en auktoritet jämförlig med den, som

högsta domstolen i förevarande avseende ägde. Även om de uppställda kompetensfordringarna

— det föreslogs samma kompetensvillkor som för justitieråd

— innebure en viss garanti för att till extra ordinarie ledamöter av lagrådet

komme att förordnas personer, som vore i besittning av de för laggranskningsarbetet

erforderliga kvalifikationer, finge dock icke den möjligheten förbises,

att vid utseendet av dessa ledamöter sådana synpunkter skulle kunna

göra sig gällande, som icke vore väl förenliga med det grannlaga värv de skulle

fullgöra. Blotta möjligheten härtill innebure för utskottet en fullgiltig anledning

att icke tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Utskottet ville

dessutom erinra därom att riksdagen ställt sig avvisande mot väckta förslag

om förordnande av extra ledamöter i högsta domstolen. Vidare hade utskottet

ansett, att lagrådets auktoritet borde stärkas genom en ökning av dess ordinarie

ledamöters antal; och funne utskottet sig böra föreslå, att detta ökades från

tre till fyra, på så sätt att tre justitieråd i stället för två skulle ingå i detsamma.

Visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke lagrådets ledamotsantal

borde bestämmas till fem, då avdelning av högsta domstolen, som toge befattning

med granskning av lagförslag, skulle bestå av minst fem justitieråd.

Men då lagrådet komme att uteslutande sysselsätta sig med detta arbete och

dess ledamöter sålunda bleve därmed särskilt förtrogna, hade utskottet icke ansett,

att några betänkligheter borde möta att fastställa dess ledamotsantal till

fyra. Då det mången gång kunde vara synnerligen önskvärt, att inom lagrådet

bereddes tillgång till den speciella sakkunskap, som för visst författningsförslags

rätta bedömande funnes erforderlig, föreslog slutligen utskottet,

att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet att för behandling av särskilt

ärende förordna ytterligare en ledamot i lagrådet och skulle denne innehava

samma allmänna kvalifikationer som krävas av dem, som skola bekläda rikets

högsta ämbeten.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, och lagrådet

erhöll i överensstämmelse härmed sin nuvarande organisation.

Frågan om lämpligaste sättet för ordnande av laggranskningen har emellertid

efter lagrådets inrättande vid skilda tillfällen vant föremål för övervägande.

Vid 1920 års riksdag väcktes i första kammaren två motioner, nr 183 och

245, vari hemställdes, att riksdagen ville uttala sig för lagrådets avskaffande

eller, om detta icke kunde bifallas, för vissa förändringar i lagrådets organisation

och verksamhetsområde. Motioner med enahanda syfte framställdes i samma

kammare vid 1923 års riksdag, nr 163, vid 1924 års riksdag, nr 222.

samt vid 1927 års riksdag, nr 201. Vid sistnämnda års riksdag väcktes ytterligare

i första kammaren en motion, nr 8, vilken likaledes gick ut på att

lagrådsgranskningen av lagförslag skulle avskaffas. Icke någon av ifrågavarande

motioner föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1926 års riksdag väcktes dels i första kammaren en motion, nr 218, åsyftande

sådan ändring av § 21 regeringsformen, att laggranskningen i lagrådet

icke skulle omfatta lagarnas eller författningarnas allmänna politiska grunder,

dels ock eu motion i andra kammaren, nr 350, gående ut därpå att lagrådets

granskning av dit remitterade lagförslag borde begränsas till att vä
-

Motioner om

ändring av

lagrådets

organisation.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

sentligen vara av formell och lagteknisk natur. Ej heller dessa motioner föranledde

till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens Uti en i andra kammaren vid 1927 års riksdag väckt motion, nr 285,

2S7rapriiei927 hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida icke genom ändring

i regeringsformens bestämmelser om ett regeringsråds deltagande i laggranskningen

samt andra därmed sammanhängande åtgärder en snabbare handläggning

av mål och ärenden i regeringsrätten skulle kunna uppnås, ävensom för

1928 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna motion anhöll riksdagen, i enlighet med konstitutionsutskottets

hemställan, i skrivelse den 27 april 1927, nr 139, att Kungl. Maj:t

ville verkställa utredning, huruvida genom ändring i regeringsformens bestämmelse

om ett regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen samt

andra därmed sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stode att vinna

i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten, att

därav uppvägdes de betänkligheter, som kunde anföras mot försvagandet av

lagrådets sammansättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Motionens syfte var att bereda möjlighet för snabbare avgörande av mål och

ärenden i regeringsrätten därigenom att det regeringsråd, som hittills tjänstgjort

i lagrådet, i stället skulle tjänstgöra i regeringsrätten. Tillika hänvisades

i motionen till utvägen att öka antalet ledamöter i regeringsrätten därhän,

att domstolen kunde arbeta på två avdelningar med fyra ledamöter å

varje. Det förutsattes i motionen, att § 21 regeringsformen jämväl skulle

undergå sådan ändring, att Konungen skulle för visst ärende kunna förordna

regeringsråd till ledamot av lagrådet.

Riksdagen anförde i sin skrivelse bland annat:

Riksdagen funne några avgörande principiella betänkligheter icke möta mot

förslaget om laggranskningens omläggning på sådant sätt, att ett regeringsråds

obligatoriska medverkan bleve utesluten. Riksdagen finge därvid erinra,

att förslag till de lagar och författningar, vilka närmast berörde regeringsrättens

verksamhetsområde — de kommunala författningarna samt administrativ

lagstiftning — i allmänhet icke torde underställas lagrådets prövning. De

fördelar, som genom en ändring i regeringsformen i angivet syfte skulle kunna

vinnas dels i form av en Smidigare anordning av laggranskningsarbetet, dels

ock i form av tillskott till regeringsrättens arbetskrafter, förefölle så betydande,

att med hänsyn därtill en närmare utredning av den föreliggande

frågan syntes vara önskvärd. De mot en dylik ändring anförda skälen sjmtes

ej vara så avgörande, att de borde föranleda ett avvisande av det framställda

förslaget om utredning.

Högsta dom- Rörande lämpligheten av att minska antalet i lagrådet tjänstgörande ledamöterUomleord

möter på det sätt, att en ledamot av regeringsrätten ej längre skulle ständigt

nandetavlag- deltaga i laggranskningen, hava på anmodan av chefen för justitiedepartemengranskningen.

tet högsta domstolens ledamöter den 25 oktober 1926 avgivit yttrande i anledning

av ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag angående återflytt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

l\.an(jl. Maj.ts proposition nr HJ2. 21

ning till högsta domstolen av den lagrådet tillkommande granskning av lagförslag.

Enligt detta förslag skulle lagrådet upphöra och antalet i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråd till följd därav ökas från tjuguen till tjugufyra.

Inom högsta domstolen skulle en avdelning på tre ledamöter, så vitt det med

hänsyn till förefintliga arbetsuppgifter visade sig erforderligt, under hela arbetsåret

ägna sig åt granskning av lagförslag. Därjämte skulle Kungl. Maj :t

äga förordna, att å tid, då lagskipningen eljest skulle handhavas .av tre .avdelningar,

en av dessa skulle under högst sex veckor årligen befrias från lagskipningsarbete

och att i stället skulle för samma tid bildas ytterligare två tremansavdelningar,

vilka skulle syssla med laggranskning. En följd av laggranskningens

återflyttande till högsta domstolen vore, att laggranskningsarbetet

regelmässigt skulle handhavas av allenast justitieråd. Enligt förslaget

skulle dock en av regeringsrättens lagfarna ledamöter ävensom annan för insikt,

erfarenhet och redlighet känd man kunna, där så prövades nödigt, av

Konungen förordnas att deltaga i behandling av visst lagförslag.

Detta förslag blev enhälligt avstyrkt av högsta domstolen. Det ansågs i allt

för hög grad inkräkta på högsta domstolens huvuduppgift, lagskipningen, vilket

särskilt med hänsyn till den redan förefintliga balansen hos domstolen

ansågs betänkligt.

Tjugu justitieråd tillstyrkte emellertid, därest åtgärder i förslagets syfte ansåges

oundgängligen påkallade, att en tillfällig avdelning å tre ledamöter vid

behov under högst sex veckor om året bildades för laggranskning på det sätt

att, utan upplösning av domstolens avdelningar, två ledamöter toges från den

dömande avdelning, som regelmässigt består av sju ledamöter, samt att de till

suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna minskades med en. Jämväl eu

sådan anordning förutsatte, att deltagande i laggranskningen av ett regeringsråd

ej längre skulle vara obligatoriskt. Det laggranskande organet borde fortfarande,

vare sig det arbetade på en eller två avdelningar, betraktas såsom en

självständig institution, benämnd lagrådet.

Rörande minskningen av antalet ledamöter i lagrådet anförde dessa justitieråd

:

Varje minskning av antalet ledamöter vore naturligtvis ägnad att menligt

inverka på granskningens allsidighet och auktoritet. Avgörande betänkligheter

syntes dock ej kunna anföras emot en minskning till tre ledamöter eller

samma antal som föreslogs i propositionen till 1909 års riksdag. Något dröjsmål

med ärendenas behandling torde en sådan ändring i stort sett icke föranleda.

Av det föreliggande förslagets hela läggning följde, att minskningen

måste ske i den formen, att regeringsrätten icke längre bleve ständigt representerad

vid laggranskningen. Tydligt vore emellertid, att frågan kunde så lösas,

även om lagrådet bibehölles såsom en fristående institution. Såsom skäl för

den föreslagna ändringen åberopades i förslagets motivering, att därigenom ett

med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda önskvärt tillskott vunnes i regeringsrättens

arbetskrafter. Huruvida detta tillskott lämpligen kunde tillgodogöras

på ett sådant sätt, att värdet därav uppvägde de betänkligheter, som

kunde anföras emot försvagandet av lagrådets sammansättning, vore en fråga,

vars besvarande ej torde tillkomma högsta domstolens ledamöter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•22

Kungl. Maj:ts proposition nr %32.

Regeringsrättens

ledamöter

om deltagandet

i laggranskningen.

Fyra justitieråd avstyrkte emellertid upphörandet av regeringsrättens deltagande

i laggranskningen.

Tre justitieråd anförde därvid, att den ifrågasatta minskningen av antalet

ledamöter i lagrådet och upphörandet av regeringsrättens reguljära deltagande

i lagrådets arbete syntes vara av principiell innebörd. Intetdera stode i överensstämmelse

med de grundsatser, på vilka den nuvarande institutionen blivit

uppbyggd, sådana de gjort sig gällande vid ifrågavarande grundlagsbestämmelses

slutliga utformande. Genom den nya ordningen rubbades regeringsrättens

konstitutionella likställighet med högsta domstolen och uteslötes — åtminstone

i regeln — den särskilda kunskapen om den administrativa lagstiftningen och

dess tillämpning. Man kunde ock ifrågasätta, om den hittills tillämpade

praxis, att, därest ett sjukdomsfall inträffade efter börjad föredragning, behandlingen

av lagförslaget fortsattes utan inkallande av ny ledamot, kunde

bibehållas. Den ändrade sammansättningen hade för övrigt intet sammanhang

med den ifrågasatta nya organisationens ändamål, såvitt den permanenta avdelningen

av lagrådet anginge. Alla de åsyftade fördelarna skulle, med mindre

uppoffring av principer, kunna vinnas, om i grundlagen tillädes, att i brådskande

fall för granskning av mindre omfattande lagförslag ytterligare en

avdelning av lagrådet finge bildas, bestående av tre justitieråd. Detta under

förutsättning att man överhuvud ansåge den ifrågasatta organisationen genomförbar.

Ett justitieråd anförde, att han, särskilt med hänsyn till det allt mera växande

antalet av huvudsakligen administrativa lagförslag, funne sig böra avstyrka

varje sådan ändring av lagrådets sammansättning, som innebure uteslutande

därur av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot.

Över riksdagens förberörda framställning hava vidare regeringsrättens ledamöter,

efter därom av mig gjord hemställan, avgivit yttrande. Samtliga ledamöter

hava avstyrkt förslaget om upphörande av regeringsrättens permanenta

deltagande i laggranskningen.

Sex regeringsråd hava därvid anfört huvudsakligen följande:

Med remissen torde i främsta rummet avsetts att erhålla yttrande av regeringsrättens

ledamöter angående betydenheten av de fördelar, som i form av

en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten kunde vinnas

genom ändring i regeringsformens bestämmelse om ett regeringsråds permanenta

deltagande i laggranskningen. Av riksdagens skrivelse framginge, att

genom den ifrågasatta grundlagsändringen regeringsråden icke skulle helt

uteslutas från laggranskningen, men grunderna för bestämmandet, i vilka lagars

granskning regeringsråd skulle deltaga, hade ej i någon mån antytts.

Man hade dock näppeligen anledning antaga, att tillkallandet, av regeringsråd

för deltagande i laggranskningen skulle inskränkas till allenast sällsporda undantagsfall

i paritet med tillämpningen av den för närvarande gällande bestämmelsen

om förordnande för visst ärende av en extra ledamot av lagrådet. Ett

sådant antagande skulle nämligen innebära, att vissa ingalunda oviktiga synpunkter,

som man avsett att tillgodose genom den nuvarande ordningen för laggranskningen,

icke vidare skulle vara värda beaktande, såvitt avsåge regeringsrättens

rättstillämpning. Dessa ledamöter syftade därvid främst på angelägenheten

av att tillgodogöra lagstiftningen de erfarenheter, som hos de högsta

dömande myndigheterna vunnits inom området för den gällande rättens tilllämpning,

samt att till båtnad för tillämpningen av nya lagar tillföra nämnda

myndigheter speciell erfarenhet om dessa lagars tillkomst och syften. Man

syntes således böra utgå från, att den ifrågasatta grundlagsändringen komme

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kuniil. Maj: tu proposition nr 2:12. 23

att innebära, att regeringsråd ilven framgent skulle deltaga i granskningen av

åtminstone förslag till de lagar, som tillämpades av regeringsrätten. Granskning

av förslag till lagar av denna art hade. enligt vad i lagrådet förda anteckningar

utvisade, under kalenderåren 192.5-—1927 lagit i anspråk ungefär

en tredjedel av lagrådets sammanlagda arbetstid. Att döma härav skulle alltså

don åsyftade grundlagsändringen medföra förstärkning av regeringsrättens

arbetskrafter under i medeltal endast två tredjedelar av aret.

Vad därefter anginge den ökning i antalet årligen i regeringsrätten avgjorda

mål, som detta kunde väntas åvägabringa, hänvisade dessa ledamöter till

eu beräkning, som legat till grund för den av regeringsrättens ledamöter till

statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 15 december 1927 avgivna

promemoria. Dessa beräkningar gåve vid handen, att medan regeringsrätten

med sex ledamöter antoges kunna avgöra omkring 2,400 mål årligen,

sistnämnda antal skulle ökas, med sju ledamöter till omkring 2,650 mål. med

atta ledamöter till omkring 2,900 mål och med nio ledamöter till omkring

3.200 mål. Ännu en ledamot skulle alltså betyda, vid ökning från sex till sju

och från sju till åtta ledamöter i vartdera fallet omkring 250 avgjorda mål

mer per år och vid ökning från åtta till nio ledamöter en stegring av antalet

avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. I samtliga dessa fall förutsattes

emellertid full tjänstgöring under hela året för alla ledamöterna. Som den

åsyftade grundlagsändringen, enligt vad förut anförts, icke skulle medgiva,

att ytterligare ett regeringsråd kunde hela året deltaga i regeringsrättens arbete

utan allenast i medeltal två tredjedelar av året, reducerades nyss angivna

ökning av antalet avgjorda mål för respektive fall till två tredjedelar.

Härjämte måste framhållas, att en anordning, varigenom en ledamot av regeringsrätten

skulle kunna tidvis inkallas till tjänstgöring i lagrådet, skulle

för regeringsrättens arbete föranleda en högst väsentlig olägenhet. För att

genom ytterligare en ledamot utvinna ökat antal föredragna mal erfordrades

nämligen helt olika arbetsindelning mellan regeringsråden ävensom andra

och längre dagliga sessionstider. Detta i sin tur medförde ändrad indelning

av föredragningsturerna. För varje gång ett regeringsråd inkallades i lagrådet,

skulle — så framt fråga icke vore om allenast någon eller några dagar —

de dagliga sessionstiderna så väl som arbetsindelningen för regeringsrätten

ändras. I fråga om föredragningsturerna, som för helt år bestämdes med hänsyn

till bland annat att föredragandena skulle erhålla för viss föredragningstid

avpassad beredelsetid, skulle det knappast vara möjligt att för på förhand

ej kända perioder vidtaga de ändringar, vartill kortare sessionstid borde föranleda;

regeringsråds tjänstgöring i lagrådet skulle sålunda medföra, att föredragandenas

arbetstid icke kunde i full omfattning tillgodogöras. Att dylika,

kanske icke så sällan förekommande omkastningar i regeringsrättens arbetsindelning

skulle menligt inverka på det kvantitativa arbetsresultatet, torde vara

uppenbart.f^n fjopk vara att förvänta, att den med grundlagsändringen

åsyftade anordningen skulle i någon, om än ringa mån bidraga till att balan
sen

snabbare avvecklades. .

Vad åter anginge tiden efter det normal balans uppnåtts, syntes anordningen

knappast erforderlig för det syfte, varför den ifragasatts. Med sex ledamöter

hade regeringsrätten under år 1927 avgjort omkring 2,650 mål. Även med

hänsyn till att häri ingått flera serier av likartade mål, funnes det icke anledning

antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens

årliga arbetsprodukt skulle bliva väsentligt mindre. Att nu med någon grad

av tillförlitlighet bedöma, huruvida antalet årligen inkommande mål komme att

vid nämnda tidpunkt vara större eller mindre än de sista fyra arens medeltal,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller omkring 2,600, vore givetvis icke möjligt. Nya lagar eller lagändringar

kunde medföra väsentliga förskjutningar. Gångna års erfarenhet visade, att

man normalt hade att räkna med fortgående ökning. Framhållas kunde dock

en omständighet, som verkade i motsatt riktning. Antalet inkomna beskattningsmål

hade sålunda under senare år blivit icke oväsentligt förhöjt, och en

av orsakerna därtill vore just regeringsrättens stora balans, som föranlett fördröjd

behandling av målen med påföljd att enahanda beskattningsåtgärd måst,

innan den blivit slutligen prövad, överklagas ända till fyra eller fem år å råd.

Skulle förslaget att genom införande av fullföljdsavgifter minska tillströmningen

av beskattningsmål vinna statsmakternas gillande, syntes det ganska

säkert, att sedan balansen försvunnit, regeringsrätten med sex ledamöter skulle

väl medhinna att årligen avgöra lika många mål som de inkomna. Även om

nämnda förslag icke skulle bifallas, hade man grundad anledning antaga, att.

därest ej regeringsrättens arbetsbörda väsentligen ökades genom ny lagstiftning,

balansen då skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.

Av det anförda framginge, att den ifrågasatta anordningen skulle dels för

avarbetande av den stora balansen äga allenast ringa värde dels ock, sedan

denna balans avarbetats, icke för målens avgörande inom skälig tid vara av

behovet påkallad. För en ändring av grundlagen kunde anordningen således

knappast utgöra tillräckligt skäl. Då därtill komme, att den förut angivna

olägenheten för regeringsrättens arbete, som bleve en oundviklig följd därav

att ett regeringsråd skulle vissa icke på förhand bestämda tider av året inkallas

i lagrådet, måste betecknas såsom synnerligen betydande, funne dessa

ledamöter sig böra avstyrka den ifrågasatta grundlagsändringen.

Skulle emellertid beslut fattas, innebärande att regeringsråds permanenta

medverkan vid laggranskningen skulle upphöra och en ledamot i regeringsrätten

allenast i särskilda fall efter Kungl. Maj :ts beslut däri deltaga, torde i allt

fall denne ledamot icke böra, på sätt ifrågasatts, förordnas av Kungl. Maj:1.

utan i överensstämmelse med vad förhållandet vore i fråga om de ledamöter

av högsta domstolen, som hade att tjänstgöra i lagrådet, utses av regeringsrätten.

Fn ledamot tilläde:

Med de väsentliga skiljaktigheter, som förelåge mellan den administrativa

och den judiciella rättskipningen, syntes det, sedan en administrativ högsta

domstol inrättats, ej lämpligt, att laggranskningen beträffande lagar, som

helt eller till väsentlig del tillämpades av administrativ myndighet, verkställdes

enbart av ledamöter från högsta domstolen. Förslaget innebure ju

också, att vid sådana lagar en ledamot av regeringsrätten skulle kunna tillkallas.

Om så i erforderlig utsträckning komme att ske, torde emellertid

med en sådan anordning det mål, som man huvudsakligen velat vinna eller

utökning av regeringsrättens arbetskrafter, ej nås, då ett dylikt ambulerande

för regeringsrättens, ledamöter mellan regeringsrätten och lagrådet med det stora

antalet lagar av ifrågavarande art skulle väsentligen försvåra en ordnad indelning

av regeringsrättens arbete. Skulle en ändrad anordning ske, syntes

lämpligare, att den tanke, som var uppe vid regeringsrättens bildande eller, att

högsta domstolen skulle granska lagar tillhörande den rena civil-, kriminal- och

kyrkolagstiftningen. och regeringsrätten de övriga, borde på det sätt återupptagas,

att åt en särskild delegation, i vilken såsom ledamöter skulle ingå representanter

för regeringsrätten samt den centrala och lokala förvaltningen, uppdroges

att verkställa granskning av såväl sådana lagar i egentlig mening, som

regeringsrätten företrädesvis hade att tillämpa, som även sådana lagar, t. ex.

kommunal- och skattelagar, vilka ej tillkomme i den ordning § 87 regeringsformen

föreskreve. Ifrågasättas kunde ock, om icke åt denna delegation skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2 5

kunna uppdragas att i stället för lagrådet verkställa granskning jämväl av

sådana lagar i egentlig mening, som företrädesvis tillämpades av förvaltningsmyndigheterna,

även om vid tillämpningen av samma lagar regeringsrätten ej

vore högsta instans.

Ett regeringsråd anförde bland annat:

Den fördel för regeringsrättens arbete, som av den ifrågasatta förändrade:

anordningen skulle vinnas, bleve skäligen ringa och vore i allt fall icke

av beskaffenhet, att regeringsrättens organisation, i vad anginge antalet

regeringsråd, därpå kunde byggas. Den ifrågavarande förändringen i

grundlagen borde för övrigt icke genomföras allenast för avhjälpande av den

för närvarande befintliga, efter vad det finge antagas, jämförelsevis tillfälliga

arbetsbalansen i regeringsrätten utan frågan om lagrådets sammansättning borde

ses framför allt ur synpunkten av lagrådets egna arbetsuppgifter och därav

påkallade förhållanden. Vid bedömande av frågan härom torde icke böra förbises,

att betydelsen av ett regeringsråds medverkan vid laggranskningen icke

kunde anses inskränka sig allenast till granskningen av lagar, vilkas tillämpning

helt eller företrädesvis fölle inom områden, dit regeringsrättens verksamhet

närmast vore förlagd, utan sträckte sig jämväl till lagstiftningen i övrigt,

i den mån administrativa förhållanden därvid berördes eller eljest spelade in — - något som, enligt vad erfarenheten visade, i stor utsträckning ägde rum. Den

tanke, som torde hava legat till grund för lagrådets sammansättning, så vitt nu

vore ifråga, eller att jämväl den erfarenhet i berörda hänseenden och därutinnan

rådande rättspraxis, som arbetet inom regeringsrätten vore ägnat att skänka,

borde vid laggranskningen på ett stadigvarande sätt tillgodogöras, torde

därför fortfarande få anses äga giltighet. Ej heller borde underskattas värdet

av det tillskott i vidgad och fördjupad insikt i lagstiftningens grunder, som

deltagandet i laggranskningen vore ägnat att tillföra regeringsrätten.

Såsom jag i det föregående framhållit, synes någon tvekan icke böra råda Departedärom

att, för nedbringande inom rimlig tid av den i regeringsrätten förefint- mentschefen.

liga balansen, en ökning av antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter

måste vidtagas. Av utredningen framgår, att en ökning av antalet ledamöter

från sex till sju och från sju till åtta i vartdera fallet skulle betyda omkring 250

avgjorda mål mer per år, och att en ökning från åtta till nio ledamöter innebure

en stegring av antalet avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. T

samtliga dessa fall förutsättes full tjänstgöring året om för samtliga ledamöter.

Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att regeringsrätten med sex

ledamöter kunde antagas avgöra omkring 2,400 mål per år. Emellertid har regeringsrätten

under år 1927 med sex ledamöter avgjort 2,650 mål. Vidare hava

regeringsrättens flesta ledamöter anfört, att det icke funnes anledning antaga,

att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens årliga arbetsprestation

skulle bliva väsentligt mindre än omkring 2,650 mål samt att, därest icke

regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades genom ny lagstiftning, balansen

därefter med sex ständigt arbetande ledamöter skulle kunna hållas nere vid

normalt antal mål. På grund härav synes talet 2,400 såsom uttryck för vad

regeringsrätten med sex ledamöter kan antagas i medeltal årligen medhinna

vara väl lågt. Man torde vara berättigad räkna med omkring 2,500 mål såsom

årligt medeltal.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

26

Under de fyra sist förflutna åren hava till regeringsrätten inkommit i medeltal

2,600 mål per år. Visserligen möta vanskligheter vid försök att beräkna den

årliga tillströmningen av mål för framtiden. Man maste härvid, såsom jag

förut framhållit, taga i beräkning möjligheten av en viss successiv stegring.

Emellertid hava vissa redan beslutade åtgärder för avskärande av mål från

fullföljd till regeringsrätten ännu icke trätt i kraft. Under beaktande härav

och, därest av mig i det föregående förordade åtgärder för avskärande av ytterligare

vissa grupper av mål från handläggning i regeringsrätten bliva genomförda,

torde dock kunna antagas, att någon minskning i tillströmningen av mål

skall inträda. Med hänsyn härtill torde man för den närmaste framtiden ej

behöva räkna med högre årligt medeltal å de inkommande målen än 2,500.

I betraktande härav kan ett tillskott till regeringsrättens arbetskrafter förväntas

helt komma balansen till godo. Å denna skulle avarbetas med sju

ledamöter 250 mål, med åtta ledamöter 500 mål och med nio ledamöter 800 mål

per år. Under nu angivna förhållanden skulle balansen alltså kunna antagas

bliva avarbetad med sju ledamöter efter 14 år, med åtta ledamöter efter 7 år

och med nio ledamöter efter 4 2/s år.

Beträffande de förändringar i fråga om tjänstgöringsförhållandena i regeringsrätten,

som betingas av en förändring i antalet där tjänstgörande ledamöter

torde följande vara att framhålla.

Antingen de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöternas antal kommer att

utgöra åtta eller nio, bliver en utsträckning av de dagliga sessionstiderna nödvändig.

Därest regeringsrätten består av åtta där tjänstgörande ledamöter, erfordras,

för att varje ledamot skall per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgöring

å ämbetsrummet som för närvarande är fallet, att regeringsrätten sammanträder

5 timmar tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Därjämte skulle erfordras,

att liksom nu någon tid under måndagen, vilken veckodag till huvudsaklig del

tages i anspråk för justering av de under föregående vecka föredragna målen,

anslås till föredragning av mål. För närvarande äger föredragning rum under

1 V2 timme varje måndag.

Emellertid torde, därest den dagliga sessionstiden skall utsträckas till 5

timmar, bliva oundvikligt att indela sessionerna i två skift om vardera 2 1j2

timme. Att regelbundet åhöra föredragning under fem timmar per dag torde

bliva allt för betungande. Det överstiger i varje fall vad som ansetts lämpligt

såväl i kammarrätten som i de judiciella överinstanserna. I samtliga dessa

domstolar utgör den dagliga sessionstiden fyra timmar och endast i undantagsfall

inträffar det, att sammanträde pågår längre tid.

Med åtta i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle på varje ledamot

per vecka ankomma förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om vardera

2 72 timmar fördelade på fyra veckodagar. En sålunda anordnad tjänstgöring

måste, även om den sammanlagda tjänstgöringstiden på ämbetsrummet för

vecka icke bliver längre än den nuvarande, dock anses väsentligt mera betungande.

Ännu mera otillfredsställande gestalta sig förhållandena, därest i regeringsrätten

skola tjänstgöra nio ledamöter. För att varje ledamot i dylikt fall

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:l.s proposition nr £82.

27

skall erhålla ungefär lika lång tjänstgöringstid å ämbetsrummet som för närvarande,

erfordras att regeringsrätten håller sammanträde förutom såsom

nu å måndag, därvid föredragning måste äga rum i medeltal 1 timme, 5

timmar under en var av tisdag, onsdag, torsdag och fredag samt 2 1/2 timme

varje lördag. En tjänstgöring enligt nu angivna regler torde emellertid bliva

oskäligt betungande. Därest utslag skall kunna beslutas beträffande de under

en vecka föredragna målen under nästföljande måndag, måste i rättssäkerhetens

intresse det kravet upprätthållas, att ledamöterna disponera lördagen för läsning

av handlingarna, för författnings- och litteraturstudier samt för avfattande

av förslag till utslag. I förevarande fall skulle det icke kunna undvikas,

att ledamot under vissa veckor måste deltaga i domstolens sammanträden

torsdag, fredag och lördag samt därvid tjänstgöra 5 timmar under torsdag

eller fredag och 2 lj2 timme under en var av de två övriga dagarna. Att under

sådana förhållanden medhinna att till måndagen bestämma sitt votum i samtliga

mål, i vars avgörande han under veckan deltagit, torde ej kunna ske annorledes

än med eftergivande av, i synnerhet då fråga är om högsta instans, oavvisliga

krav på rättskipningens säkerhet.

De olägenheter, som sålunda påvisats vara förenade med en organisation av

regeringsrätten på en avdelning med nio tjänstgörande ledamöter, hava synts

mig vara av den art, att en sådan sammansättning av denna domstol icke kan

ifrågasättas under annat villkor än att samtidigt bestämmelserna för domförhet

i regeringsrätten ändras därhän, att denna domstol åtminstone i vissa slag av

mål bliver domför med allenast tre ledamöter. Då av skäl, jag redan anfört,

en nedsättning av det för domförhet erforderliga antalet under vad nu gäller

ej bör äga rum, har jag kommit till den slutsats, att en ökning av regeringsrätten

till nio där tjänstgörande ledamöter icke lämpligen nu bör ifrågakomma.

De alternativ, som härefter återstå, äro antingen en ökning av antalet ledamöter

så, att domstolen kan, vid bibehållande av nu gällande regler för domförhet,

tjänstgöra på två avdelningar, eller ock en ökning till högst åtta i

regeringsrätten tjänstgörande ledamöter.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den förefintliga balansen måtte skyndsammast

bliva avarbetad, vore visserligen det förstnämnda alternativet att

föredraga. Med två avdelningar om vardera 5 ledamöter skulle balansen efter

omkring 3 V2 år hava nedbringats till normal omfattning. Emellertid är härvid

att beakta förutom kostnadsfrågan ytterligare en omständighet, nämligen att

den förstärkning av arbetskrafterna, som nu måste äga rum, bör erhålla allenast

tillfällig karaktär. Såvitt nu kan beräknas, lärer man kunna förvänta, att

sedan balansen väl avarbetats, det skall bliva möjligt för regeringsrätten att

med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att årligen avgöra

ungefär lika stort antal mål, som dit inkommer. Det måste emellertid antagas

komma att möta svårigheter att vid den tidpunkt, då balansen för dylik händelse

skulle vara avslutad, omedelbart nedbringa antalet i regeringsrätten

tjänstgörande ledamöter så långt som till sex. Skyldighet att avgå med pension

inträder för regeringsrättens äldste ledamot under augusti 1933. Av nu

angivet skäl synes man böra undvika att inrätta en hel ny avdelning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Återstå alltså såsom med hänsyn till föreliggande omständigheter lämpliga

utvägar en förstärkning av regeringsrätten i den omfattning att där komma

att tjänstgöra sju eller åtta ledamöter. En förstärkning med blott en ledamot

skulle emellertid bliva av allt för ringa betydelse för balansens avarbetande.

I bästa fall skulle en dylik ökning av arbetskrafterna innebära, att balansen

koinme att nedbringas med 250 mål per år. En förstärkning med två i regeringsrätten

tjänstgörande ledamöter synes därför ofrånkomlig, därest balansen

skall inom rimlig tid bringas att upphöra. Fråga är då blott, huruvida för fyllandet

av den ena av sålunda erforderliga två nya platser skall kunna tagas i

anspråk den i lagrådet tjänstgörande ledamoten i Regeringsrätten.

Vad angår spörsmålet om regeringsrådens fortsatta deltagande i lagrådets

arbete, så har såväl inom högsta domstolen som inom regeringsrätten framhållits

betydelsen av att kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess

tillämpning bleve tillgodogjord vid laggranskningen. Detta skäl för bibehållande

av den nuvarande anordningen får icke underskattas. Det synes mig

givet, att regeringsrättens erfarenhet om och insikt i sådana lagstiftningsärenden,

som falla inom området för dess verksamhet, böra utnyttjas vid granskning

av förslag till ny eller ändring av gällande sådan lag, särskilt då inom

regeringsrätten på ifrågavarande områden av den gällande rätten ej sällan förekomma

till avgörande spörsmål av invecklad och svårbedömd beskaffenhet. Men

betydelsen av regeringsråds medverkan vid laggranskningen sträcker sig jämväl

till sådan lagstiftning, som faller utanför området för regeringsrättens verksamhet,

i den mån administrativa förhållanden därvid beröras eller spela in.

Ett upphörande av regeringsråds deltagande i laggranskningen skulle vidare

innebära ett avsteg från de principer, som ansågos vägledande vid regeringsrättens

och lagrådets inrättande. Lagrådet skulle sålunda bliva att anse såsom

allenast en avdelning av högsta domstolen utan att andra synpunkter där bleve

representerade än de, som vore företrädda i sistnämnda domstol. Därest regeringsråden

ej längre skulle deltaga i laggranskningen, komme de att gå miste

om den fördjupade insikt i lagstiftningens grunder, som denna verksamhet

skänker. Dessa skäl måste enligt min mening tillmätas betydelse. Deltagandet

i lagstiftningsarbetet verkar utan tvivel befruktande på rättskipningen

och är ägnat att förebygga en ensidig och alltför formbunden rättstillämpning.

Det synes dessutom föga lämpligt att för avhjälpande av missförhållanden,

som, så vitt nu kan bedömas, äro av tillfällig natur, tillgripa åtgärder, vilka

hava principiell innebörd och som sträcka sina verkningar utöver den tidrymd,

under vilken de olägenheter, man vill undanröja, kunna antagas fortvara.

Nu berörda omständigheter synas mig i och för sig vara av den betydelse,

att de böra utesluta ej blott ett fullständigt upphörande av regeringsrådens deltagande

i laggranskningen utan jämväl en ifrågasatt begränsning därav till

att omfatta allenast förslag till sådana lagar, som falla inom området för regeringsrättens

verksamhet. Härtill kommer emellertid, att en förändring av sist

angiven beskaffenhet skulle föranleda svårigheter för arbetets ordnande inom

regeringsrätten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £32.

2!)

Av regeringsrättens ledamöter liar framhållits, att betydande olägenheter

för regeringsrättens arbete skulle uppkomma, därest ett regeringsråd tidvis

tjänstgjorde i lagrådet — och regeringsrättens dömande ledamöter således

skulle för nu avsett fall utgöra stundom sju, stundom åtta — och hava dessa

olägenheter angivits bestå däri, att, så snart tjänstgöringen i lagrådet komme

att omfatta längre tid än en eller ett par dagar, omläggning måste ske dels av

arbetsindelningen mellan de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden

dels ock av de dagliga sessionstiderna. Vidare skulle en förändring av de dagliga

sessionstidernas längd föranleda rubbningar i de fastställda föredragningsturerna.

I det föregående bär jag framhållit, att med åtta i regeringsrätten tjänstgörande

ledamöter den dagliga sessionstiden fyra dagar i veckan måste utsträckas

(ill 5 timmar, fördelade å två skift; på varje ledamot skulle per vecka ankomma

förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om vardera 2 */2 timmar. Vid

en tjänstgörig åter av allenast sju ledamöter skulle nu nämnda system ej kunna

bibehållas. Därest med sju tjänstgörande ledamöter varje ledamot skall

per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgöring å ämbetsrummet som för närvarande,

finge sessionstiden under tisdag, onsdag, torsdag och fredag bestämmas

till 41/, timme. Att vid sådant förhållande uppdela de dagliga sessionerna

i två skift torde ej vara lämpligt. En återgång finge sålunda ske till nu

gällande ordning med samma - ledamöter för hel dagssession.

En dylik omkastning av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen måste

otvivelaktigt bliva förenad med betydande olägenheter. Och olägenheterna

skulle ytterligare förstärkas därav att tidpunkten, då omkastning i tjänstgöringen

måste äga rum, ävensom den tid, under vilken ändrad ordning för tjänstgöringen

måste fortgå, vanligen icke skulle kunna på förhand beräknas på grund

av svårigheten att i förväg med någon säkerhet planlägga arbetet i lagrådet.

Ett effektivt bedrivande av verksamheten i en kollegial domstol förutsätter,

att arbetet får fortgå utan störande avbrott. Den icke minst viktiga delen

av nämnda verksamhet är förlagd till arbete i hemmet, därvid ledamöterna

hava att granska handlingarna i föredragna mål samt verkställa för målens

avdömande erforderliga studier och överväganden för avfattande av sina vota.

För att sätta ledamöterna i tillfälle att på tjänligaste sätt utnyttja den tid,

som icke tages i anspråk för domstolens sammanträden, fortgår ock i varje

kollegial domstol ledamöternas tjänstgöring å ämbetsrummet efter en på förhand

fastställd indelning. Varje ledamot vet följaktligen, över vilken tid

han förfogar för hemarbete, och kan därefter planlägga sitt arbete. Att så

kan ske är otvivelaktigt en oundgänglig förutsättning för att beträffande de

under en vecka föredragna målen utslag skall kunna beslutas påföljande måndag.

Ett uppgivande av sistnämnda regel bör icke få ske. Därest den

praxis skulle vinna insteg, att man framflyttar slutjustering av de under en

vecka föredragna målen till annan dag än påföljande måndag, kan det komma

att visa sig, att man härigenom i avseende å arbetsresultatet förlorar lika

mycket och måhända mera än man rent siffermässigt anser sig kunna vinna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

genom att det på grund av nu gällande ordning i lagrådet tjänstgörande regeringsrådet

under större delen av året i stället finge sitt arbete förlagt till

regeringsrätten. Men oregelbundenhet i avseende å tidpunkten för slutjustering

av föredragna mål skulle säkerligen icke kunna undvikas vid omkastning

av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen.

Till det nu anförda komma svårigheterna att vid inträffande omkastningar

i sessionstidernas längd utnyttja föredragandenas arbetstid. Föredragandenas

tjänstgöring fortgår för närvarande enligt vissa per år fastställda föredragningsturer,

därvid föredraganden till varje föredragningstur erhåller en efter

föredragningens längd avpassad förberedelsetid. Skulle emellertid domstolens

sessionstider omkastas under tider, som ej kunde på förhand fastställas, komme

säkerligen betydande svårigheter att möta för att på lämpligt sätt anpassa

föredragningsturerna efter de tid efter annan inträdande ändrade sessionstiderna.

På grund av oförutsedda uppskov med föredragningen och därav föranledd

förnyad förberedelse komme arbetet med målens inläsning att i ej ringa

omfattning gå till spillo. Dubbelarbete bleve sålunda erforderligt. Det torde

icke bliva möjligt att förekomma olägenheter av här antytt slag.

Den i ärendet verkställda utredningen har sålunda lett mig till den slutsats,

att någon ändring i fråga om lagrådets sammansättning icke nu bör vidtagas,

men att däremot antalet ledamöter i regeringsrätten bör ökas med två.

Såsom redan i det föregående antytts, bör emellertid denna ökning erhålla

allenast tillfällig karaktär. Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att

det funnes anledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens

årliga arbetsprodukt icke skulle bliva väsentligt mindre än

2,650 mål, samt att, därest icke regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades

genom ny lagstiftning, balansen därefter med sex ständigt arbetande ledamöter

skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.

Vid övervägande av det antal ledamöter, med vilket regeringsrätten nu bör

ökas, torde i följd härav böra tillses, i den mån så kan ske, att vid den tidpunkt,

då balansen nedgått till normal omfattning, antalet ledamöter i regeringsrätten

må kunna nedbringas till vad som kan antagas motsvara behovet med

hänsyn till antalet vid berörda tidpunkt per år inkommande mål.

Skyldighet att avgå med pension inträder för regeringsrättens äldste ledamot,

såsom redan nämnts, under augusti 1933, för ett regeringsråd under januari,

för ett under juni och för ett under oktober 1935. Med hänsyn till den avgång,

som sålunda kan beräknas bland de nuvarande regeringsråden, torde såsom

tidpunkt, då balansen bör vara avarbetad, kunna fastställas utgången av

maj månad 1935. Lämpligen torde dock den tidrymd, under vilken regeringsrätten

skall bestå av nio ledamöter, böra i regeringsrättslagen angivas till utgången

av år 1934 samt att antalet regeringsråd därefter skall, i den mån sådant i

följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. Balansens avarbetande

skulle sålunda fördelas å en tid av sju år, under vilken tid balansen

per år skulle nedbringas med 500 mål.

Av den här verkställda undersökningen framgår sålunda, att för att balansen

skall kunna beräknas avarbetad vid utgången av budgetåret 1934—1935 antalet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 282.

31

i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter bör från och med nästkommande

budgetårs ingång ökas med två. Jag hemställer alltså, att regeringsrätten intill

utgången av år 1934 skall utgöras av nio ledamöter samt att därefter antalet

regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas

till sju. I anslutning till vad jag sålunda hemställt, har jag låtit

utarbeta förslag till därav påkallad ändrad lydelse av 1 § regeringsrättslagen.»

Föredraganden uppläser förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§

i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, av det innehåll

bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §1; i lagen den 26 maj 1909 om Kungl

Maj.ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande

ändrade lydelse:

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av

nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i

följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra

i lagrådet.

Med iakttagande — — — — — fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,

skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och

i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras

representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes

beslut i anledning av sökt fastställelse å i polisdistrikt eller av landsting fattat

beslut om avlöning eller pension åt polisman, varom förmäles i lagen den 6

juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och

barn efter sådan polisman eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller

klagan avser, huruvida i nämnda lag omförmäld befattning vid polisväsendet

skall vara ordinarie, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av

menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads uppförande;
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

33

mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes

beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhålle att hava egen

fattigvårdsanstalt eller del i sådan;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom

äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

13:o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande

till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller

till annan dylik förrättning, om befallningshavandens åtgärder till befordrande

av dessa förrättningars fortgång och behöriga verkställighet, om förordnanden

till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden

;

15:o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;

3 §.

Därest i mål, som enligt 2:o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande,

klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings,

menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av

samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med

eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej

alla i 2 § angivits tillhöra regeringsrättens upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 sand. 197 häft.

(Nr 282.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ris proposition nr 28£.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd, den 19 mars

1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regerin gsrådet Planting- G-yllenbåga ,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi ti edepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 9 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Torsten Petersson.

Lagrådet anförde:

I 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket talas ej om polismän utan helt allmänt

om befattningshavare vid polisväsendet. Giltig grund torde saknas att i förevarande

lag avvika från detta uttryckssätt. Med hänsyn härtill, men även

av andra redaktionella skäl, hemställes att det undantag i 2 § 2:o) första ledet,

som hänför sig till sagda lag, måtte avfattas sålunda: såframt ej klagan föres

över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å

beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket.

Enligt den nuvarande lydelsen av 2 § 13 :o) höra till regeringsrättens prövning

mål om Konungens befallningshavandes åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars,

men ej andra förrättningars, fortgång och behöriga verkställighet.

Enligt förslaget skulle det bliva tvärtom. Att bestämmelsen om

lantmäteriförrättningar uteslutits beror uppenbarligen därpå, att tillsynen över

att sådana förrättningar vederbörligen fortgå och verkställas numera helt ankommer

på överlantmätarna och lantmäteristyrelsen, vilken senare har att, där

förhållandena icke äro sådana, att åtal vid domstol påkallas, i disciplinär väg

inskrida mot den felande eller försumlige. Talan mot vad lantmäteristyrelsen

i sådan väg åtgör och beslutar prövas redan nu enligt punkten 17 :o) av regeringsrätten.

Beträffande övriga förrättningar lära icke några stadganden fin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 882.

35

nas, som berättiga Konungens befallningsliavande att vidtaga sådana särskilda

åtgärder i förevarande hänseende, som det tidigare ankommit på befallningshavanden

att vidtaga i fråga om lantmäteriförrättningar. Orden: om befall
ningshavandens

åtgärder------— ■— behöriga verkställighet, torde alltså

böra utgå.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 20 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, G-ärde, Pettersson, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik- och

jordbruksdepartementen anmäler tillförordnade chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Gärde, lagrådets den 19 mars 1928 avgivna utlåtande över det

den 9 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj. ts

regeringsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit i förslaget

vidtaga ändringar i de av lagrådet anmärkta hänseenden ävensom därutöver

några mindre jämkningar av formell natur.

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

hilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280880

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1928:333 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående anslaget till regeringsrätten m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1928:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts ;proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj: s. 1 i texten
  3. JoU 1928:78 Utlåtande i anledning av väckt motion angående anslaget till rege ringsrätten m. m. a1 i texten
  4. S1LU 1928:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1,2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt s. 4 i texten
  5. KU 1928:23 Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande lagrådets organisation m. m. s. 7 i texten