Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr HO) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,m. m
58 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 54 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:36, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr HO) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
1
Nr 36.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr
HO) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,m. m.;
given Stockholms slott den 11 januari 1928.
Kungl. Maj:t'' vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;
dels ock bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
GUSTAF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 samt.
28 Häft. (Nr 36.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923
(nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.
Härigenom förordnas, att 2 %, 3 § 1 mom., 6 § 1 mom., 7 och 9 §§, 15 §
4 mom., 16 § 3 och 4 mom., 24, 31, 33, 35 och 36 §§, 37 § 1 och 2 mom.,
39 §, 41 § 1 mom. samt 46 och 48 §§ i förordningen den 1 juni 1923
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola, 3 § 1 mom.,
16 § 3 mom., 24, 31 och 36 §§, 37 § 1 mom., 46 och 48 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
KJassindel- 1, Maltdrycker indelas i tre klasser.
nm6‘ Första klassen omfattar
a) svagdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än en
och åtta tiondels viktprocent alkohol och som är inbryggd med en stamvört,
vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent;
b) maltdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än en
och åtta tiondels viktprocent alkohol samt är inbryggd med en stamvört av
en extrakthalt, överstigande sex men icke tio och en halv procent, och som
vid tillverkningen tillika undergått sådan särskild behandling, att alkoholhalten
i drycken icke kan överstiga en och åtta tiondels viktprocent; samt
c) vört, avsedd för bakning.
Andra klassen omfattar sådana till första klassen icke hänförliga maltdrycker,
som ej innehålla mer än tre och två tiondels viktprocent alkohol
och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger
tio och en halv procent.
Tredje klassen omfattar alla till första eller andra klassen icke hänförliga
maltdrycker.
Lägsta ex- 2. Maltdryck må ej vid bryggeri tillverkas med stamvört av lägre
tr stamvört.°S extrakthalt än fyra procent.
3 $.
Definitioner. I denna förordning förstås med
skattefritt bryggeri varje bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, endast
maltdrycker av första klassen må tillverkas;
skattepliktigt bryggeri---tillverkas; samt
tillverkare — — — utfärdats.
Kungl. Mnj:ts proposition Nr 36. 3
6 §.
1. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande kontroll över maltskattens
behöriga utgörande samt för denna förordnings tillämpning i övrigt meddelar,
ävensom de anvisningar, som vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet
med denna förordning, av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser eller
kontrollstyrelsens särskilda föreskrifter kan lämna.
Tillverkare
åvilande allmänna
skyldigheter.
7 §.
Kontrollstyrelsen åligger att övervaka, att alkoholhalten och den ursprung- Kontroll å
liga extrakthalten hos maltdrycker, som från bryggeri utlämnas i försäljningsfärdigt
skick eller som i handeln saluhållas, icke överstiga den för vederbörande
klass medgivna, ävensom att samma extrakthalt i dylika drycker icke understiger
fyra procent. Det åligger tillverkare att på anmodan kostnadsfritt tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman erforderligt prov å
vört eller tillverkad maltdryck.
9 §.
I bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker än Koncession lör
maltdryck av första klassen inrättats efter ingången av juli månad 1917, ussari^5set
må sådan tillverkning ej äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat
tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker
i bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation
och ej återupptagits före ingången av juli månad 1917.
15 §.
4. Krossat malt må ej införas i skattepliktigt bryggeri och ej därifrån
utföras. Ej heller må vört eller maltdryck överföras från skattefritt till
skattepliktigt bryggeri.
16 $.
17 §
Tillstånds
bevis.
3. Ingives — — — krossas.
Om återkallelse i vissa fall av tillstånd till maltkrossning stadgas i
2 mom. och 29 §.
4. Vill tillverkare i skattepliktigt bryggeri tillverka maltdricka, åligger Särskilt tiildet
honom att skriftligen söka särskilt tillstånd därtill hos kontrollstyrelsen. stT3 4 * &enr^J" ^
I ansökningen skola angivas de särskilda anordningar, tillverkaren ämnar maltdricka.
vidtaga i syfte att förhindra, att alkoholhalten i maltdricka, som av honom
tillverkas, kan överstiga en och åtta tiondels viktprocent.
Finner kontrollstyrelsen de angivna anordningarna betryggande, må kontrollstyrelsen
medgiva tillverkaren tillstånd att tillsvidare i bryggeriet tillverka
maltdricka.
Befinnes vid upprepade tillfällen alkoholhalten hos maltdricka, som tillverkats
vid visst bryggeri, överstiga en och åtta tiondels viktprocent, eller är
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
Skatteplikt
och skattesatser.
det eljest uppenbart, att de av tillverkaren vidtagna anordningarna till förhindrande
av alkoholhaltens ökning icke äro betryggande, äger kontrollstyrelsen
återkalla det tillverkaren meddelade tillståndet.
24 $.
För malt —--- för kilogram.
I intet fall må under den tid, maltkrossning på grund av tillståndsbevis
må äga rum, skatten för helt kvartal räknat understiga i medeltal åtta
kronor för helgfritt dygn.
31 $.
Restitution av Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång restitution av
Ssom använts'' skatt, efter sextiotvå öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under nästtiii
svagdricka föregående kvartal omedelbart till svagdricka eller maltdricka använda
bricka*14" ma^> dock icke till högre belopp än att den återstående skatten uppgår till
minst det i 24 § andra stycket stadgade medeltal.
Där med stöd — — — klassen tagits.
Till kontrollstyrelsen — — — återbetalnings verkställande.
Skattefrihet.
Förbud mot
införande och
förvarande av
vissa maltdrycker.
Driftsanmälan.
Särskilt tillstånd
för tillverkning
av
maltdricka.
Yörtens extrakthalt
vid
jästens tillsättande
-
33 §.
Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där endast maltdryck av första
klassen må tillverkas.
35 §.
I skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter må ej införas eller
förvaras annan maltdryck än maltdryck av första klassen.
36 §.
1. Då skattefritt — — — utöva tillverkningen.
2. Tillståndsbevis — — — andra klassen.
3. Angående särskilt tillstånd att i skattefritt bryggeri tillverka maltdricka
gäller vad i 16 § 4 mom. är stadgat beträffande dylik tillverkning
i skattepliktigt bryggeri.
37 §.
1. Vid tillverkning av maltdryck i skattefritt bryggeri må, då jästen
tillsättes, extrakthalten hos vörten icke understiga fyra procent eller överstiga
i fråga om svagdricka sex procent och i fråga om maltdricka tio och
en halv procent.
Åtgärd, varigenom ändring vidtages i den ursprungliga extrakthalten hos
jäsande vört eller färdig maltdryck, må ske allenast i närvaro av tillsyningsmannen,
som i sådant fall äger åtnjuta ersättning av tillverkaren efter särskilt
stadgade grunder. Närmare föreskrifter angående uppsikten i fall, som
nu sagts, meddelas av kontrollstyrelsen.
Beträffande — — — kontrollstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36. 5
2. I skattefritt bryggeri må vid tillverkningen ej användas sackarin eller
liknande sötämne, och må dylikt ämne ej finnas i bryggeriet eller därtill
hörande lägenheter.
39 §.
Tillverkare i skattefritt bryggeri skall i och för kontrollen utan ersättning
ställa till förfogande redskap och biträde, som erfordras för uppmätning av
vört, maltdryck och kärl samt för undersökning av vörtens extrakthalt,
ävensom två inom riket vederbörligen justerade sackarometrar jämte provcylindrar.
41 §.
1. Före den femtonde dagen i månaden näst efter utgången av varje
kvartal skall tillverkare i skattefritt bryggeri till kontrollstyrelsen avlämna
av vederbörande tillsyningsman bestyrkt utdrag ur bryggjournalen och sam-''
tidigt härmed såsom bidrag till kostnaden för kontroll vid bryggeriet å
statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning inbetala ett
belopp, motsvarande vid bryggeri, där maltdricka må tillverkas, en krona
men eljest femtio öre för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis
vid bryggeriet under kvartalet varit gällande. Uppgår maltavverkningen
under omförmälda tid i medeltal till mer än sextio kilogram malt för
varje helgfritt dygn, skall tillverkaren dessutom erlägga ett halvt öre för
varje kilogram av den myckenhet malt, varmed avverkningen överstiger en
efter sextio kilogram om dygnet beräknad avverkning.
Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av tillverkaren
ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.
46 §.
1. överstiger — — — femtio kronor.
2. Befinnes — — — femtio kronor.
3. Den, som i skattepliktigt bryggeri utan tillstånd jämlikt 16 § 4 mom.
till avsalu tillverkar maltdricka, straffes med böter från och med tvåhundra
till och med tvåtusen kronor.
48 §.
1. Har i skattefritt bryggeri tillverkats maltdryck, som icke är att hänföra
till första klassen, och äro omständigheterna sådana, att det måste antagas,
att den olovliga tillverkningen skett avsiktligt, straffes tillverkaren
med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller med
fängelse i högst ett år.
Föreligga icke dylika omständigheter, men har tillverkaren gjort sig
skyldig till uppenbar vårdslöshet, straffes med böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.
2. överstiger i maltdryck, som tillverkats i skattefritt bryggeri, alkoholhalten
två viktprocent, eller befinnes, att extrakthalten hos den stamvört,
med vilken drycken är inbryggd, överstigit sex och fyra tiondels procent
Förbud mot
användning
av sackarin
m. m.
Kedskap och
biträde vid
kontrollen.
Utdrag ur
bryggjournalen
och bidrag
till kontrollkostnaden.
Ansvar för
olovlig tillverkning
av
vissa maltdrycker
i
skattepliktigt
bryggeri.
Ansvar för
olovlig tillverkning
av
vissa maltdrycker
i
skattefritt
bryggeri.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
utan att drycken undergått sådan särskild behandling, som i 2 § 1 mom.
sägs, eller tio och en halv procent, då dylik behandling ägt rum, vare tillverkaren,
ändå att de här ovan i 1 mom. angivna förutsättningarna icke äro
för handen, underkastad ansvar enligt vad i 1 mom. första stycket är stadgat.
3. Befinnes — — — femtio kronor.
4. Den, som i skattefritt bryggeri utan tillstånd jämlikt 36 § 3 mom.
tillverkar maltdricka, är underkastad ansvar, som här ovan i 3 mom. första
stycket sägs.
5. Den, som dömes till ansvar enligt 1 eller 2 mom., gälde ock, på sätt
i 43 § sägs, den skatt, han undandragit statsverket.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1928.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition Nr 36.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 januari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:
Med en till 1923 års riksdag avgiven proposition, nr 131, framlade Kungl.
Maj:t förslag till förändrad lagstiftning rörande tillverkning och beskattning
av maltdrycker, vilket förslag riksdagen i huvudsak antog. I skrivelse den 15
maj 1923, nr 173, varmed riksdagen anmälde sitt beslut i denna fråga, anhöll
emellertid riksdagen, att Kungl. Maj:t matte föranstalta om utiedning, huru
vida och under vilka förutsättningar medgivande kunde i lagstiftningen lämnas
att jämväl i för närvarande skattefria bryggerier tillverka maltdrycker,
vilka ägde en högsta extrakthalt, motsvarande den för maltdrycker av
andra klassen fastställda, och en högsta alkoholhalt, lika med den föi
maltdrycker av första klassen gällande, och vilka i försäljningshänseende
kunde likställas med maltdrycker av sistnämnda klass, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, som av utredningen framginge.
Genom remiss den 21 juni 1924 anbefallde Kungl. Maj:t kontrollstyrelsen
att verkställa den utredning, varom riksdagen anhållit, samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Den 3 augusti 1927 avgav kontrollstyrelsen utlåtande i ärendet, utmynnande
i förslag till ändring i vissa delar i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker. Utlåtandet torde såsom bilaga fa
fogas vid statsrådsprotokollet, över kontrollstyrelsens förslag hava yttranden
avgivits av överståthållarämbetet och samtliga [länsstyrelser ävensom av
svenska bryggareföreningen och skattefria bryggeriers riksförbund.
Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla detta ärende.
Frågan om vidtagande av särskilda åtgärder för underlättande av tillverkning
av alkoholsvaga men extraktrika maltdrycker har sin upprinnelse
i det system, som i den svenska maltdryckslagstiftningen genomförts för en
åtskillnad mellan starkare och svagare maltdrycker. Redan i 1903 ars
maltdryckstillverkningsförordning lades såsom grund för denna åtskillnad
icke allenast dryckens alkoholhalt utan även extrakthalten hos den vort,
av vilken drycken tillverkats. Bestämmandet av enbart en alkoholgräns
har icke ansetts tillfyllest, enär alkoholhalten hos en maltdryck icke under
opaginerad Kontrollera mot PDF
° Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
alla förhållanden är konstant utan även i dryckens färdiga skick kan ökas
till följd av fortsatt jäsning. Då alkoholhalten hos en maltdryck alltid
betingas av vörtens ursprungliga extrakthalt (stamvörtstyrkan), är det däremot
möjligt att genom utövande i samband med tillverkningen av kontroll
å extrakthalten förhindra, att alkoholhalten hos den färdiga drycken kan
överskrida den för vederbörande klass medgivna gränsen.
lisildetnin Den koinbinerade alkohol- och extraktgränsen utgör jämväl underlaget
av malt- 9 bb'' den särskilda klassindelning av maltdrycker, som är vidtagen i de nu
drycker. gällande bestämmelserna å maltdrycksområdet. Enligt förordningen den 1
juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
indelas maltdryckerna för närvarande i följande klasser, nämligen:
första klassen, omfattande maltdrycker, som ej innehålla mer än 1.8 viktprocent
alkohol och vilkas stamvörtstyrka icke överstiger 6 procent, ävensom
sådana alkoholfria maltdrycker, vilkas stamvörtstyrka överstiger 6 men
icke 10.5 procent;
andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första
klassen och vilka ej innehålla mer än 3.2 viktprocent alkohol samt vilkas
stamvörtstyrka icke överstiger 10.5 procent; samt
tredje klassen, omfattande alla till första eller andra klassen icke hänförliga
maltdrycker.
Frihet från maltskatt åtnjutes allenast för svagdricka, varmed förstås
varje maltdryck, som är hänförlig till första klassen och vars stamvörtstyrka
icke överstiger 6 procent. Belagda med maltskatt äro alltså1 dels
alkoholfria maltdrycker av första klassen med stamvörtstyrka över 6 procent.
men. 6,1 ,ÖVer 10-5 procent> dels maltdrycker av andra och tredje klassen.
I forsäljningsavseende äro maltdrycker av andra klassen underkastade bestämmelserna
i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
av pilsnerdricka, under det att maltdryckerna av första klassen intaga en
friare ställning enligt bestämmelserna i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.
Maltdrycker av tredje klassen (exportöl) få tillverkas för avsalu allenast
for utförsel ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt,
industriellt eller likartat ändamål. Med bortseende från exportölet, som
salunda är underkastat förhud mot försäljning till allmänheten, samt från de
helt alkoholfria maltdryckerna av första klassen, vilka förekomma i ytterst
ringa omfattning under namn av maltkraft och dylikt, åtskiljas sålunda de
svagare och de starkare maltdryckerna ej endast av en alkoholgräns utan
även av en extraktgräns på så sätt, att maltdrycker, som innehålla en aldrig
så obetydlig mängd alkohol, men vilkas stamvörtstyrka överstiger 6 procent,
äro underkastade beskattning samt falla under de strängare försäljningsbestämmelser,
som innefattas i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
Maltdryckernas klassificering genom en kombinerad alkohol- och extraktgräns
leder alltså till att maltdrycker, vilkas alkoholhalt i och för sig icke
påkallar särskilda försäljningsföreskrifter, på grund av sin extrakthalt i
försäljningshänseende jämställas med maltdrycker av högre alkoholhalt, En
maltdryck med en stamvörtstyrka av exempelvis 9 procent tillhör andra
klassen och är med hänsyn till sin tillverkning och försäljning jämställd
med pilsnerdricka, även om alkoholstyrkan ligger under den för svagdricka
härutinnan bestämda gränsen. De nuvarande lagbestämmelserna hava därför
särskilt från nykterhetsintresserat håll ansetts förhindra avsättningen och
därmed konkurrensmöjligheterna för extraktrika maltdrycker med en garanterat
låg alkoholhalt. Genom tillkomsten av bestämmelserna för klassificeringen
hava svagdricksbryggerierna satts in- stånd att fortsätta tillverkningen
av maltstarkare drycker, och de skattepliktiga bryggerierna hava
ansett det icke vara lönande att tillverka dylika drycker, som i försäljningsavseende
äro underkastade samma villkor som pilsnerdrickat eller tidigare
ölet.
Bestämmelserna om särskiljandet av maltdryckerna genom den kombinerade
alkohol- och extraktgränsen hava emellertid tillkommit först efter ett
kraftigt motstånd från de organiserade nykterhetsvännernas sida. Beträffande
en närmare redogörelse för denna frågas tidigare behandling tillåter
jag mig hänvisa till kontrollstyrelsens utlåtande (sid. 5—14) men vill sammanfattningsvis
här erinra om följande. Redan tidigt hade man klart för
sig de konsekvenser, som en extraktgräns komme att föra med sig beträffande
de maltstarkare dryckerna. I reservationer till det av 1898 års maltdryckskommitté
den 23 maj 1900 avlåtna betänkandet angående revision av
då gällande stadganden rörande försäljning av vin och Öl framhölls sålunda
med skärpa, att allenast alkoholhalten borde ligga till grund för särskiljande
av starkare och svagare maltdrycker, varigenom en friare ställning i
försäljningsavseende kunde beredas de extraktrika maltdryckerna. Liknande
synpunkter framkommo även inom 1902 års maltskattekommitté, som hade
att avgiva förslag om lämpligaste sättet för anordnande av en maltdrycksbeskattning.
Majoriteten inom kommittén tillstyrkte likväl införande av
en kombinerad alkohol- och extraktgräns, vilket förslag Kungl. Maj:t även
upptog i den för 1903 års riksdag framlagda propositionen angående förordning
om tillverkning och beskattning av maltdrycker. I samband med
frågans behandling i riksdagen framfördes kraven på .skattefrihet för de
alkoholsvaga extraktrika maltdryckerna genom en i andra kammaren väckt
motion, undertecknad av 72 ledamöter, vilken dock icke vann riksdagens
bifall.
Efter att hava varit föremål för behandling i samband med det förslag
till ny rusdryckslagstiftning, som år 1914 avgavs av nykterhetskommittén,
upptogs frågan ånyo av 1920 års maltdryckssakkunniga, vilka i sitt den 17
december 1921 avgivna betänkande med förslag till ny förordning angående
K lass indel''
ningens inflytande
på förekomsten
av
maltstarka
drycker.
Frågans tidigare
behandling.
1923 års rilcsdai/.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
tillverkning och beskattning av maltdrycker m. in. föreslogo extraktgränsens
borttagande i försäljningsavseende samt bestämmande allenast av en alkoholgräns,
för maltdrycker av första klassen 21/4 volymprocent och för maltdrycker
av andra klassen 3.6 volymprocent. I tillverkningsavseende skulle
särskilda extraktgränser fastställas för de då förekommande huvudtyperna
av maltdrycker, nämligen svagdricka, pilsnerdricka och Öl, men däremot
icke för två nya maltdryckstyper, maltdricka, tillhörande första klassen,
samt maltöl, tillhörande andra klassen. För dessa båda slag av maltdrycker
skulle gälla allenast alkoholgränser men däremot icke någon begränsning
av stamvörts tyrkan» Tillverkning av maltdricka och maltöl skulle endast
få äga rum i sådana skattepliktiga bryggerier, som därtill erhållit tillstånd
av kontrollstyrelsen. I dylikt bryggeri skulle maltdrycken underkastas
sådan särskild behandling, att dryckens alkoholhalt icke kunde komma att
överstiga den för vederbörande klass fastställda. För detta ändamål borde
såsom villkor för rätt till dylik tillverkning i första hand uppställas kravet
på en modern pasteuriseringsanläggning i väl fungerande skick, ehuruväl
de sakkunniga förutsatte, att även annat förfaringssätt för alkoholhaltens
begränsning kunde tänkas ifrågakomma.
Kontrollstyrelsen avstyrkte i utlåtande den 17 oktober 1922 de sakkunnigas
förslag och åberopade som skäl mot införande av bestämmelser om tillverkning
av maltdricka och maltöl huvudsakligen, att det icke mötte större
svårigheter att av extraktrika, icke slutförjästa maltdrycker genom tillsättning
av jäst bereda en alkoholstark maltdryck, vilket kunde medföra betydande
olägenheter ur nykterhetssynpunkt.
Då Kungl. Maj:t i förutnämnda proposition nr 131 till 1923 års riksdag
framlade förslag till ny maltdryckstillverkningsförordning, lämnade Kungl.
Maj:t 1920 års maltdryckssakkunnigas förslag om införande av bestämmelser
rörande tillverkning av maltdricka och maltöl åsido. Föredragande
departementschefen ansåge sig i likhet med kontrollstyrelsen icke kunna
förorda det av de sakkunniga föreslagna systemet att slopa den s. k. extraktgränsen
för att därigenom bereda möjlighet till tillverkning av dessa drycker.
Risken för att dessa drycker skulle missbrukas genom ökning av alkoholhalten,
åstadkommen medelst ef ter jäsning, kunde nämligen icke lämnas ur
räkningen. Å andra sidan vore det knappast att förvänta, att dylika drycker
skulle bliva föremål för någon allmännare efterfrågan — utom möjligen
för att sålunda missbrukas.
I likalydande motioner i riksdagens båda kamrar (nr 200 och 280) framfördes
å riksdagens nykterhetsgrupps vägnar krav på ändringar i vissa avseenden
i Kungl. Maj:ts förslag. Förutom bibehållande av den övre alkoholgränsen
vid 3.6 volymprocent för maltdryck av andra klassen payrkades
dels att medgivande måtte lämnas för tillverkning av maltdrycker, innehållande
högst 2V4 volymprocent alkohol men inbryggda med en stamvört,
vilkens extrakthalt även kunde överstiga 6 procent, dels att för tillverk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36. 11
ning av sistnämnda slags maltdrycker (maltdricka) skattefrihet medgäves,
dels ock att dylik tillverkningsrätt tillerkändes varje bryggeri — och således
även skattefritt sådant — som av kontrollstyrelsen prövades] vara
utrustat med erforderliga tekniska och andra resurser.
Beträffande en närmare redogörelse för motionernas motivering ävensom
för bevillningsutskottets utlåtande i frågan hänvisar jag till kontrollstyrelsens
utlåtande (sid. 13—14). Utskottets utlåtande innefattade, såvitt nu är
i fråga, förslag till den skrivelse, som riksdagen, enligt vad jag förut
erinrat, den 15 maj 1923 avlät till Kungl. Maj:t.
I sitt den 3 augusti 1927 avgivna utlåtande framhåller kontrollstyrelsen,
efter att hava lämnat den förut refererade redogörelsen över
frågans tidigare behandling, att den avvisande ställning, som statsmakterna
intagit rörande införande av sådana bestämmelser, att tillgången
till extraktrika alkoholsvaga maltdrycker underlättades, i huvudsak
motiverats med att några fullt säkra garantier icke kunnat erhållas
för att icke alkoholhalten hos de extraktrika maltdryckerna, vilka i allmänhet
icke vore utjästa, kunde genom efterjäsning komma att överskrida
den för maltdrycker av första klassen föreskrivna gränsen, varigenom
grunden för maltdryckernas klassindelning äventyrades och även direkta
sociala vådor kunde uppstå. Då vidare några sannolika skäl för att de
maltstarkare dryckerna skulle bliva föremål för allmännare efterfrågan
icke funnits föreligga, hade den nytta, dylika drycker skulle medföra för
nykterhetssträvandena, ansetts ganska tvivelaktig.
Kontrollstyrelsen ingår därefter på frågan, huruvida förutsättningar kunna
anses vara för handen för någon allmännare avsättning för de alkoholsvaga
extraktrika maltdryckerna, och lämnar därvid en redogörelse för
tidigare erfarenheter rörande avsättningsmöjligheterna inom landet för
alkoholsvaga maltdrycker (sid. 15—21 i utlåtandet). Styrelsen erinrar om
att före extraktgränsens införande i maltdryckslagstiftningen år 1903, innan
alltså varken försäljnings- eller tillverkningsbestämmelser lade hinder i
vägen för tillhandahållandet av alkoholsvaga men extraktrika drycker, någon
dylik maltdryckstyp likväl icke framträdde såsom mera allmänt efterfrågad
vid sidan av det egentliga ölet, pilsnerdrickat, iskällardrickat eller
svagdrickat. I enstaka fall, då någon speciell tillverkning av maltstarka
drycker av låg alkoholhalt påbörjats, hade densamma efter någon tid nedlagts,
då den visat sig vara ekonomiskt icke lönande. Efter ikraftträdandet
av 1903 års maltdryckslagstiftning hade likaledes försök gjorts att vinna
avsättning av maltstarka drycker, men icke heller dessa försök hade krönts
med framgång. Den nu gällande lagstiftningen möjliggjorde visserligen
tillverkning av maltdrycker av första klassen även med en stamvörtstyrka,
överstigande 6 men icke 10.5 procent, men under villkor att de vore helt
alkoholfria. Avsättningen av dylika maltdrycker vore synnerligen obetyd
-
Kontrollstyrelsens
utlåtande
den
3 augusti
1927.
Möjligheterna
för avsättning
av alkoholsvaga
extraktrika
maltdrycker.
Invändningarna
mot
ifrågasatta tillverkningsmetoder
för alkoholsvaga
extraktrika
maltdrycker.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
lig, och desamma torde företrädesvis komma till användning såsom
stärkande medel.
Efter att hava lämnat en jämförande framställning beträffande konsumtionen
från och med år 1903 av de alkoholsvaga maltdryckerna i förhållande
till konsumtionen av de alkoholstarkare, framhåller styrelsen bland annat,
att svagdrickskonsumtionen jämförd med konsumtionen av de starkare maltdryckerna
nedgått, så att den för tillverkningsåret 1925/26 utgjorde allenast
omkring hälften gent emot tillverkningsåret 1903/04, ehuruväl en
återhämtning i viss mån ägt rum under de senare åren. Sammanfattningsvis
uttalar styrelsen, att hittills vunna erfarenheter från den inhemska
bryggeriindustrien giva vid handen, att några tendenser icke kunna framvisas
i den riktningen, att de alkoholsvdga extraktrika maltdryckerna skulle
vara eftersträvade av allmänheten för tillgodoseende av en mera utbredd
smakriktning. Denna åsikt hade ock hävdats från tillverkarehåll.
Styrelsen säger sig vidare hava undersökt förekomsten av ifrågavarande
slags maltdrycker i utlandet och lämnar en redogörelse för undersökningen
beträffande ett tiotal europeiska länder. Denna redogörelse anser styrelsen
ådagalägga, att alkoholsvaga maltstarka drycker icke finna nämnvärd
avsättning i utlandet i jämförelse med andra slag av maltdrycker. I flertalet
av ifrågavarande länder syntes dylika drycker icke alls förekomma.
Styrelsen framhåller särskilt, att de i Danmark och Norge förekommande
speciella typerna av extraktrika maltdrycker, vilka — särskilt det danska
kroneölet — från nykterhetsintresserat håll ofta åberopats såsom lämpliga
förebilder för vad som ansetts önskvärt för Sveriges del, röna allenast
obetydlig efterfrågan i jämförelse med de alkoholstarkare, utjästa sorterna
samt att konsumtionen därav syntes vara i nedgående.
Enligt kontrollstyrelsens mening vore det anförda ägnat att bestyrka den
från olika håll ofta framställda invändningen, att det icke funnes sannolika
skäl för att de extraktstarkare maltdryckerna skulle kunna påräkna att
bliva föremål för allmännare efterfrågan. Denna omständighet hade dock
icke ensamt för sig utgjort anledningen till statsmakternas avvisande ställning
i denna fråga. Den väsentligaste invändningen mot framkomna förslag
att giva extraktrika maltdrycker med låg alkoholhalt samma fria ställning''”!
lagstiftningsavseende som det egentliga svagdrickat hade, såsom förut
erinrats, varit, att verkligt betryggande metoder för att hindra alkoholhalten
i en extraktrik maltdryck att överskrida den fastställda gränsen icke ansetts
förefinnas. Den allmänt förekommande metoden för att avbryta jäsningen av en
maltdryck vore pasteurisering, men även andra förfaringssätt för att hålla en
låg alkoholhalt i jämförelse med extrakthalten hade ifrågasatts, nämligen
användande av på särskilt sätt behandlat malt och svagt förjäsande jästsorter
samt bortdestillering av alkoholen från den färdig jästa drycken.
Vad de båda sistnämnda förfaringssätten anginge hade styrelsen i sitt
utlåtande över 1920 års maltdryckssakkunnigas förslag om införande av
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
maltdryckstyperna maltdricka och maltöl påvisat de svårigheter, som i detta
sammanhang vore för handen med dessa metoder och som borde föranleda,
att desamma lämnades ur räkningen. Några erfarenheter, som lett till
annan uppfattning i detta avseende, hade sedan dess icke framkommit. I
stället hade beträffande dealkoholiseringsförfarandet, som enligt uppgift
komme till användning vid tillverkning av de amerikanska alkoholsvaga
maltdryckerna, de från utlandet inhämtade upplysningarna givit vid handen,
att denna metod vid försök såväl i England som Tyskland lämnat otillfredsställande
resultat.
Pasteuriseringsmetoden vore emellertid mera beprövad för förhindrande
av fortsatt jäsning av en maltdryck. Användningen av denna metod hade
tidigare också alltid åsyftats, då fråga varit om tillverkning i Sverige av
extraktrika maltdrycker. I Danmark förekomme pasteurisering beträffande
alla buteljerade maltdrycker. I Finland vore i lag stadgat, att vid tillverkning
av maltdrycker jäsningen skulle avbrytas vid viss uppnådd alkoholhalt,
och pasteurisering vore den enda godkända metoden för jäsningens
avbrytande.
Efter en redogörelse för förfaringssättet vid pasteurisering av maltdrycker
och de med pasteuriseringen förbundna kostnaderna erinrar kontrollstyrelsen
om att 1920 års maltdryckssakkunniga, som förordat införande av de extraktrika
maltdryckstyperna maltdricka och maltöl och därvid tänkt sig, att tillverkningen
skulle i första hand möjliggöras genom användning av sagda
metod, upptagit till bemötande de mot metoden i fråga framställda invändningarna.
Dessa ginge ut på att metoden icke under alla förhållanden
kunde förhindra efterjäsning. Sålunda hade påpekats, att en konsument
hade tillfälle att genom efterjäsning driva upp alkoholhalten. Enligt de
sakkunnigas mening vore emellertid denna invändning väsentligen av teoretisk
natur. Det syntes föga sannolikt, att personer, som eftersträvade en
berusningseffekt, skulle finna det lämpligt att gå den besvärliga omvägen
över det pasteuriserade maltstarka drickat under iakttagande av alla de
olika omständigheter, som krävdes för att icke maltdrycken vid den extra
jäsningen skulle förstöras. Dessutom skulle eu maltdryck genom ett dylikt
förfarande i allmänhet komma att avsevärt förlora ur smaksynpunkt; en
så behandlad maltdryck skulle jämförelsevis snabbt komma att surna och
därigenom bliva mindre eftersträvansvärd. Och även om det skulle lyckas
att uppbringa alkoholhalten i en dylik maltdryck, utan att därmed drycken
försämrades, skulle ett dylikt förfarande ur nykterhetssynpunkt sakna större
betydelse, så länge det stode flertalet människor fritt att skaffa sig alkoholstarkare
maltdrycker. Då var och en därjämte vore oförhindrad att direkt
ur malt för eget behov framställa maltdrycker av sådan styrka, som industriellt
icke finge tillverkas, saknade den gjorda invändningen enligt de
sakkunnigas mening praktisk betydelse.
I anledning av detta uttalande hade kontrollstyrelsen framhållit, bland
annat, att risken för att de extraktrika, icke slutför jästa maltdryckerna
Kontrollstyrelsens
ställning till
frågan enligt
de av 1923
års riksdag
meddelade
direktiv.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
skulle kunna missbrukas, vore betydligt större än vad de sakkunniga antagit.
För att erhålla utgångspunkter för frågans bedömning hade kontrollstyrelsen
å sitt laboratorium låtit verkställa försök med efterjäsning av två
danska maltölsorter med en stamvörtstyrka av 17.8 resp. 16.6 procent och
en alkoholhalt av 1.6 resp. 2 volymprocent. Efter tillförande av jäst och
några dygns förvaring i rumstemperatur uppnåddes i dryckerna en alkoholhalt
av 5.9 resp. 4.5 volymprocent. Det syntes vara jämförelsevis lätt att
av extraktstarka, icke slutförjästa drycker genom tillsättning av jäst bereda
en alkoholstark maltdryck utan något besvär, vilket skulle kunna medföra
betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Särskilt med hänsyn därtill
hade styrelsen funnit sig icke kunna förorda införande i lagstiftningen av
medgivande att tillverka dylika drycker.
Kontrollstyrelsen anför därefter, bland annat, följande. Då kontrollstyrelsen
år 1922 kommit till denna slutsats, hade styrelsen framför allt
tagit hänsyn till de möjligheter till efterjäsning, som visat sig föreligga
i fråga om icke slutförjästa drycker av särskilt hög extrakthalt, i varje
fall med en stamvörtstyrka betydligt överstigande 10.5 procent. Enär
emellertid den utredning, varom 1923 års riksdag hemställt, allenast avsåge
beredande av möjlighet till tillverkning av drycker, vilka ägde en
högsta extrakthalt av 10.5 procent och en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent,
syntes de med pasteuriseringsförfarandet förbundna riskerna av en förnyad
jäsning icke längre äga samma betydelse. Den alkoholhalt, som medelst
efterjäsningen av en pasteuriserad maltdryck av 10.5 procents stamvörtstyrka
kunde ernås i drycken, skulle knappast uppgå till 3 viktprocent och
icke under några omständigheter kunna överskrida den för maltdryck av
andra klassen bestämda alkoholgränsen av 3.2 viktprocent. Den alkoholstarkare
dryck, som erhölles, syntes med säkerhet heller icke bliva särskilt
smaklig. Under sådana omständigheter syntes det innebära föga lockelse att
tillgripa denna utväg för att bereda sig tillgång till en alkoliolstarkare
maltdryck, som det eljest stode var och en fritt att inköpa i detaljhandeln
eller utskänkningsvis.
Under dylika förhållanden förefölle de risker för fortsatt jäsningsförfarande,
som ansetts förbundna med pasteuriseringen, icke utgöra tillräckligt skäl för
avvisande av kraven på friare tillverknings- och försäljningsbestämmelser
för de extraktstarkare maltdrycker med på nyssnämnt sätt begränsad stamvörtstyrka.
Pasteuriseringsförfarandet kunde alltså enligt kontrollstyrelsens
mening betraktas såsom en tillräckligt betryggande metod för förhindrande
av efterjäsning och därmed alkoholhaltens stegring hos ifrågavarande drycker.
Åven andra metoder än pasteurisering borde emellertid kunna få användas,
därest kontrollstyrelsen funne tillfredsställande garantier föreligga för att
icke den högsta tillåtna alkoholhalten komme att överskridas.
15
Kungl. May.ts proposition Nr 36.
Sedan kontrollstyrelsen alltså konstaterat, att risken för de extraktrika skattefrihet
maltdryckernas efterjäsning icke längre borde under angiven förutsättning
utgöra hinder för meddelande av friare tillverknings- och försäljningsbe- rika maitstämmelser
för dylika drycker, övergår styrelsen till frågan, huruvida de- dryckerna,
samma böra vara fria från maltskatt eller ej. Styrelsen erinrar om att
1920 års maltdryckssakkunniga ansett tillverkningen av icke blott maltöl
utan även maltdricka böra underkastas skatt. Anledningen härtill hade för
maltölets vidkommande varit, att detta med hänsyn till sin högre alkohollialt
tillhörde den av de sakkunniga föreslagna andra klassen, vilken omfattade
de skattepliktiga maltdryckerna. Att även maltdrickat hänfördes till de
beskattade dryckerna, finge ses mot bakgrunden av den då gällande låga
maltskatten av 17, 20 och 23 öre — mot nu gällande 65, 70 och 75 öre —
per kilogram för resp. intill 100,000 kilogram, 100,000—200,000 kilogram
och över 200,000 kilogram vid bryggeri avverkat malt för tillverkningsår,
vilken beskattning maltdrickat ansåges kunna tåla. Skulle emellertid ett
underlättande i lagstiftningshänseende nu vidtagas i fråga om tillverkning
och försäljning av en maltdryck, motsvarande det tidigare föreslagna maltdrickat,
anser kontrollstyrelsen, att densamma bör göras skattefri.
Beträffande de skäl, styrelsen anfört till stöd för sin åsikt härutinnan
tillåter jag mig i huvudsak hänvisa till utlåtandet (sid. 25—26) och vill här
endast erinra, att enligt styrelsens beräkningar maltdricka, därest det lämnades
skattefritt, syntes kunna försäljas till omkring 2 öre lägre pris för
flaska om 1/3 liter än pilsnerdricka, men därest det underkastades beskattning
bleve dyrare än pilsnerdricka. Med hänsyn till att konsumtionen av
maltdricka med stor sannolikhet icke skulle åstadkomma någon nämnvärd
minskning i konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker hade statsverket
ur fiskalisk synpunkt icke något större intresse att uttaga tillverkningsskatt
beträffande maltdricka.
Tillverkningen av de alkoholsvaga men extraktrika maltdryckerna borde
kunna äga rum i såväl skattepliktiga som skattefria bryggerier, i de sistnämnda
dock endast i den mån dessa bryggerier prövades vara utrustade
med för en dylik tillverkning nödiga tekniska resurser. Antalet svagdricksbryggerier,
som vore i stånd att upptaga denna tillverkning, syntes emellertid
till en början sannolikt bliva obetydligt och näppeligen utgöra mer än
omkring ett 25-tal.
För åstadkommande av skattefrihet för alkoholsvaga maltstarka drycker,
som tillverkades i de skattepliktiga bryggerierna, skulle tillämpas enahanda
förfaringssätt, som för dessa bryggerier gällde beträffande svagdrickstillverkningen.
För malt, som omedelbart använts för tillverkning av ifrågavarande
drycker, skulle alltså skatt restitueras med 62 öre för kilogram.
Den fortlöpande kontrollen vid bryggerierna behöver enligt kontrollstyrelsens Kontroll över
mening icke vid tillverkning av den nya maltdryckstypen utvidgas i vidare
mån, än att den färdiga drycken i såväl skattepliktiga som skattefria brygge- rikare man
dryckerna.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
rier bör underkastas undersökning mera systematiskt och oftare än för närvarande
sker för övervakande av att alkoholgränsen icke överskrides. I
sådant syfte skulle den vid bryggeriet anställde kontrolltjänstemannen hava
att med lämpliga mellanrum taga prov å dylika drycker för insändande till
kontrollstyrelsens laboratorium. För utförande av sådana alkoholbestämningar
behövdes icke förstärkning av arbetskrafterna å laboratoriet.
Tillverkares
bidrag till
kontrollkostnaden
vid
skattefria
bryggerier, där
extraktrika
maltdrycker
tillverkas.
Kontrollstyrelsen upptager därefter frågan om bestridandet av kostnaden
för kontrollen i sådana skattefria bryggerier, där tillverkning av alkoholsvaga
extraktrika maltdrycker komme att äga rum. Enligt 41 § 1 mom. i
maltdryckstillverkningsförordningen åligger det tillverkare i skattefritt bryggeri
att bidraga till kontrollkostnadernas bestridande med ett belopp av 50 öre
för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis varit gällande för
bryggeriet. Arvodet till tillsyningsman vid skattefritt bryggeri utgör enligt 3 §
1 mom. i kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) sedan den 1 oktober 1923 1 krona
för varje dag under tjänstgöringstiden, med rätt för kontrollstyrelsen att
bestämma arvodet till lägre belopp. Före nämnda tidpunkt hade, säger
styrelsen, arvodet varit fastställt till 75 öre för dag, och styrelsen hade även
numera i regel begränsat tillsyningsmans avlöning till sistnämnda belopp.
Ehuru svagdrieksbryggerierna principiellt bort bära hela ifrågavarande
kontrollkostnad, hade likväl med hänsyn till svagdricksbryggeriernas ringa
ekonomiska bärkraft skyldigheten härvidlag begränsats till ovannämnda belopp
av 50 öre. Vad nu anginge de skattefria bryggerier, vid vilka tillverkning
av extraktstarka maltdrycker skulle äga rum, komme dessa enligt
styrelsens mening att intaga en sådan ställning, att skäl borde förefinnas
för att låta dessa tillverkare bestrida kostnaderna för kontrollen i större
omfattning än vad nu vore fallet. Då med hänsyn till de ökade kontrollbestyren
vid dessa bryggerier styrelsen torde komma att finna skäligt bestämma
arvodet till de där anställda tillsyningsmännen till maximibeloppet
av 1 krona för dag, syntes det skäligt, att tillverkaren i sådant bryggeri
borde under tid, då tillstånd till tillverkning av ifrågavarande drycker
gällde, hava att såsom bidrag till kostnaden för kontrollen vid bryggeriet
erlägga 1 krona för varje helgfritt dygn. Det borde framhållas, att även
med denna höjning av bidraget statsverket skulle få vidkännas kostnaden
för tillsyningsmannens arvode under sön- och helgdag och för dyrtidstillägg.
Yttranden Flertalet länsstyrelser — länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, östergöt**
styrelsens*1 ^an^s> Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
förslag. Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län — förklara sig icke hava något att erinra mot kontrollstyrelsens
förslag. Åtskilliga av dessa länsstyrelser finna likväl tvivelaktigt,
huruvida någon större avsättning skall kunna påräknas för de alkoholsvaga,
extraktrika maltdryckerna, men anse denna omständighet icke böra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36. 17
utgöra hinder för beredande av möjlighet att erbjuda allmänheten dylika
drycker.
Överståthållarämbetet befarar, att den nya drycken icke kommer att tilltala
det svenska folkets smak, samt anser det tvivelaktigt, om staten bör
genom sin lagstiftning locka till en måhända förlustbringande tillverkning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län gör gällande, att syftet med riksdagens
skrivelse i ämnet icke ernås genom kontrollstyrelsens förslag. Ökade möjligheter
för en större marknad för alkoholsvaga extraktrika maltdrycker skulle
ernås allenast i ringa grad, därest deras tillverkning komme att göras beroende
av så dyrbara anordningar, som pasteuriseringsförfarandet innebure.
Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker kontrollstyrelsens förslag och
framhåller, att ett bifall till detsamma skulle, utan att det avsedda syftet
ernåddes, föranleda minskade skatteinkomster för det allmänna av bryggerinäringen,
varjämte kontrollen bleve fördyrad både för statsverket och bryggerierna.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser det önskvärt, om allmänheten kunde
erhålla tillgång till alkoholsvaga extraktrika maltdrycker, som fyllde anspråken
på att vara på samma gång prisbilliga och välsmakande. Enär
det emellertid förefölle, som om kostnaderna för tillverkningen av ifrågavarande
drycker skulle komma att ställa sig alltför höga, samt erfarenheten
givit vid handen, att en pasteuriserad maltdryck icke motsvarade allmänhetens
smakriktning, funne länsstyrelsen sig icke kunna tillstyrka kontrollstyrelsens
förslag.
Svenska bryggareföreningen hemställer, att förslaget icke måtte föranleda
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Omfattande försök hade med mycket nedslående
resultat gjorts att i den svenska marknaden införa drycker med
svagdrickats alkoholhalt men med högre extrakthalt än detta. Det kunde
visserligen sägas, att lagstiftningen icke borde lägga hinder i vägen för
tillverkning av vilka drycker som helst inom de angivna extrakt- och alkoholgränserna,
alldeles oavsett smakriktningen, men i vår moderna tid med
dess strävan till förenklingar och besparingar genom standardisering av
tillverkningarna inom snart sagt alla industrier, syntes det vara att gå
utvecklingen emot att nu föra fram nya maltdryckstyper, och detta särskilt
i betraktande av att dessa typer erfarenhetsmässigt, något som kontrollstyrelsen
också vitsordat, icke kunde antagas vinna någon marknad i vårt
land. Föreningen framställer vidare vissa invändningar mot kontrollstyrelsens
uttalande därom att en pasteuriserad maltdryck av den föreslagna
typen icke skulle vara förbunden med några olägenheter ur nykterhetssynpunkt.
I frågan om den nya maltdryckens beskattning vill föreningen icke
göra någon principiell invändning mot förslaget om skattefrihet för maltdricka
men däremot bestämt rikta sig mot förslaget, att skatterestitutionen
för malt, som i skattepliktigt bryggeri använts till maltdricka, skulle ske
efter samma grunder som för svagdricka. Som ofta framhållits, innebure
nu gällande restitutionsregler en extra belastning av de skattepliktiga brygBihang
till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 28 haft. (Nr 30.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
gerierna, vartill något fog icke förefunnes, och denna belastning skulle
givetvis bliva avsevärt stegrad, om enahanda restitutionsbestämmelser skulle
gälla för maltdricka med dess vida högre malthalt. En sådan bestämmelse
skulle också verka i direkt prisfördyrande riktning. Skulle därför tillverkningen
av maltdricka medgivas, måste de skattepliktiga bryggerierna vara
berättigade att återfå hela skatten för det malt, som därtill åtgått.
Skattefria bryggeriers riksförbund har intet att erinra mot en lagstiftning,
som möjliggör framställning av extraktrika alkoholsvaga maltdrycker.
Förbundet ansåge icke, att den under de sista åren minskade
konsumtionen i Sverige av svagdricka kunde anföras såsom bevis för att
den ifrågasatta typen av extraktrika alkoholsvaga maltdrycker icke skulle
kunna erhålla någon allmännare efterfrågan. Den nu gällande bestämmelsen
om begränsningen av extrakthalten medverkade till ölkonsumtionens
ständiga ökning på bekostnad av svagdrickskonsumtionen. Om
däremot extraktgränsen, med bibehållande av nu gällande alkoholgräns,
höjdes, skapades möjligheter att framställa en maltdryck, som bättre motsvarade
smaken hos en stor del av allmänheten. Det syntes heller icke
vara möjligt att anföra några nykterhetssynpunkter såsom skäl mot kontrollstyrelsens
förslag om höjandet av extrakthalten hos de alkoholsvaga
maltdryckerna. En stor del av allmänheten föredroge mera extraktrika
maltdrycker utan att därför särskilt eftersträva maltdrycker av högre
alkoholhalt. Det funnes ej någon rimlig anledning ur det allmännas synpunkt
att genom bibehållande av den gällande extraktgränsen för maltdrycker
av första klassen ovillkorligen tvinga denna allmänhet att övergå
till konsumtion av maltdrycker av andra klassen.
En viktig betingelse för avsättning av de extraktrika maltdyckerna vore
givetvis prissättningen. Den omständigheten, att efterfrågan å de extraktrika
alkoholsvaga maltdryckerna tidigare icke varit synnerligen stor, måste
anses vara beroende därpå, att priset på grund av skatteplikten måst ställas
så högt, att det lagt hinder i vägen för den ekonomiskt mindre bärkraftiga
allmänheten att i någon större utsträckning använda dessa drycker. Därest
syftet med den ifrågasatta nya lagstiftningen skulle vinnas, vore det alltså
ofrånkomligt, att, såsom kontrollstyrelsen föreslagit, skattefrihet medgåves
för tillverkning av nu ifrågavarande maltdrycker, vilket icke behövde vålla
några betänkligheter ur statsekonomisk synpunkt.
Beträffande metoderna vid tillverkningen av alkoholsvaga, extraktrika
maltdrycker håller förbundet före, att även andra metoder än pasteurisering
kunde med fördel och utan risk komma till användning och detta särskilt
i sådana fall, där extrakthalten såsom i det danska vitölet hölle sig omkring
6 — 8 procent.
Slutligen förutsätter förbundet, att, därest förslaget komme till genomförande,
tillverkningen av ifrågavarande slags maltdrycker medgåves alla
bryggerier, således även svagdricksbryggerierna, därvid hänsyn icke toges
till annat än bryggeriernas förmåga att omhänderhava tillverkningen på ett
19
Kungl. Maj:is proposition Nr 36.
sådant sätt, att betryggande garantier ernåddes för att icke alkoholhalten
stegrades över den fastställda gränsen.
Särskilt från nykterhetsintresserat håll hava starka krav gjort sig gällande,
att åtgärder i lagstiftningshänseende måtte vidtagas i syfte att underlätta
tillverkning och försäljning av extraktrika men alkoliolsvaga maltdrycker.
Häremot har anförts att, enligt vad åtskilliga omständigheter gåve
vid handen, dylika drycker icke skulle i särskild grad tilltala allmänhetens
smak och därför sannolikt röna allenast ringa avsättning. Att av denna
anledning lägga hinder i vägen för tillverkning av sådana drycker synes icke
vara befogat. Av avgörande betydelse för denna fråga synes vara, huruvida
det är att förvänta, att olägenheter ur nykterhetssynpunkt kunna uppstå genom
ett tillmötesgående av omförmälda önskemål. Med den av riksdagen angivna
begränsningen, att dessa dryckers stam vörtstyrka icke skulle få överstiga 10.5
procent, samt under förutsättning att vid tillverkningen användes en effektiv
metod till förhindrande av att alkoholhalten hos drycken överstiger den för
maltdrycker av första klassen fastställda gränsen, synas några olägenheter av
antydd art icke vara att befara. I sistnämnda avseende torde utredningen
giva vid handen, att en på nöjaktigt sätt verkställd pasteurisering av maltdrycken
är en tillräckligt betryggande metod för avbrytande av alkoliolbildningen
i maltdrycken. Under sådana förhållanden anser jag, lika med
kontrollstyrelsen, att förefintliga hinder i lagstiftningen för en mera allmän
tillverkning och försäljning av alkoliolsvaga extraktrika maltdrycker böra
undanröjas, och biträder alltså styrelsens förslag i denna del. Andra metoder
för jäsningens avbrytande i maltdrycken än pasteuriseringsförfarandet hava
tidigare såsom otillfredsställande ansetts böra lämnas ur räkningen. Då
det emellertid är möjligt, att] framdeles nya tillförlitliga metoder kunna
uppkomma, anser jag i likhet med kontrollstyrelsen, att tillverkningen icke
i själva förordningen uttryckligen bör göras beroende av att pasteuriseringsmetoden
användes, utan att det bör få ankomma på kontrollstyrelsen att
för varje bryggeri pröva, huruvida de av tillverkaren avsedda metoderna för
förhindrande av alkoholgränsens överskridande kunna anses betryggande.
Vad angår frågan, huruvida maltdrycker av den föreslagna typen skola
vara fria från maltskatt, delar jag, lika med flertalet länsstyrelser, kontrollstyrelsens
uppfattning därutinnan, att frihet från maltskatt för dessa malt''
drycker torde vara erforderlig, därest de överhuvud skola kunna erhålla eu
mera allmän avsättning. Att så är förhållandet framgår redan därav, att
om maltskatt skulle uttagas, dessa drycker skulle draga eu högre tillverkningskostnad
och därmed också betinga högre försäljningspris än maltdrycker
av andra klassen. Ur fiskalisk synpunkt torde en dylik skattebefrielse i
varje fall icke äga nämnvärd betydelse. Jag anser vidare, att tillverkningen
bör kunna äga rum icke blott i skattepliktiga bryggerier utan även
i skattefria sådana, i den mån de uppfylla de för tillverkningen i fråga
föreskrivna villkor.
Departe
mentschefen.
Ändringar i
förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
Tillverkningen av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker förutsätter icke
annan utvidgning av kontrollen från statens sida, än att den färdiga
drycken mera systematiskt och oftare än för närvarande är fallet underkastas
undersökning till utrönande av alkoholhalten, för vilket ändamål
den vid bryggeriet anställde kontrolltjänstemannen skulle hava att med vissa
mellantider insända maltdrycksprov till kontrollstyrelsens laboratorium.
Några ökade kostnader fö]- staten synes sagda kontrollbestyr icke komma
att medföra. Kontrollstyrelsen har visserligen uttalat, att kontrollgöromålen
vid sådant skattefritt bryggeri, där tillverkning av ifrågavarande maltdryck
äger rum, kunde komma att föranleda, att den där anställde kontrolltjänstemannen
tillerkändes det för dylik befattning medgivna maximiarvodet
av en krona om dagen emot det eljest av kontrollstyrelsen i regel fastställda
dagarvodet av 75 öre. Detta förhållande skulle dock icke betyda ökad utgift
för statsverket, då förslaget tillika innebär, att tillverkare vid dylikt
bryggeri skulle med hänsyn till den utvidgade tillverkningsrätten hava att
såsom ersättning för kontrollkostnaderna till statsverket erlägga ett belopp
av en krona för helgfritt dygn underj tid, då sådan tillverkningsrätt är
gällande, i stället för eljest 50 öre. Denna höjning av kontrollkostnadsbidraget
finner jag befogad. — Bland annat ur synpunkten av den särskilda
kostnad, som på så sätt blir förbunden med de skattefria bryggeriernas tillverkning
av extraktrika alkoholsvaga maltdrycker, anser jag mig icke kunna
biträda det av svenska bryggareföreningen framställda kravet på införande
av en förmånligare beräkning för restitution av maltskatt vid tillverkning
i de skattepliktiga bryggerierna av dylika drycker, än som för närvarande
gäller för dessa bryggeriers tillverkning av svagdricka. Vad föreningen
anfört därom att den av kontrollstyrelsen föreslagna restitutionsregeln
skulle verka i direkt prisfördyrande riktning torde innebära en överdrift,
vilket framgår därav, att av skillnaden mellan den lägsta skattesatsen,
65 öre, och det föreslagna restitutionsbeloppet, 62 öre, eller alltså 3 öre för
kilogram malt, å en flaska om en tredjedels liter belöper allenast omkring
ett sjättedels öre.
Jag övergår nu till frågan om de ändringar i gällande förordning angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker, som påkallas av förevarande
av mig tillstyrkta förslag. Det av kontrollstyrelsen utarbetade
förslaget till författning i ämnet innefattar jämväl vissa ändringar, som
ansetts påkallade av annan anledning än underlättande av tillverkning av
alkoholsvaga extraktrika maltdrycker men som lämpligen befunnits böra
vidtagas i detta sammanhang. Jämväl dessa ändringsförslag hava, med
vissa formella jämkningar, av mig biträtts. Beträffande flertalet förslag
tillåter jag mig hänvisa till kontrollstyrelsens specialmotivering (sid. 27—30
i utlåtandet), till vilken jag i huvudsak ansluter mig. Endast på ett par
punkter har jag funnit erforderligt att närmare utveckla min åsikt.
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
De alkoholsvaga extraktrika maltdryckernas hänförande till första klassen
påkallar en utvidgning av begreppet »maltdryck av första klassen», så att
däri innefattas även maltdrycker, vilkas alkoholhalt visserligen icke överstiger
1.8 viktprocent men som äro inbryggda med en stamvört, vars extrakthalt
överstiger 6 men icke 10.5 procent, och vilka tillika underkastats sådan
särskild åtgärd, att drycken icke kan uppnå högre alkoholhalt än 1.8 viktprocent.
Länsstyrelsen i Värmlands län samt svenska bryggareföreningen
hava ifrågasatt viss modifiering av uttrycket »sådan särskild åtgärd, att
alkoholhalten i drycken icke kan överstiga 1.8 viktprocent», och förordat,
att bestämmelsen härutinnan gjordes mindre kategorisk. Såsom skäl härför
har anförts det förhållandet, att pasteurisering av en maltdryck understundom
torde kunna misslyckas utan tillverkarens förvållande, i vilket
fall det kunde inträffa, att alkoholhalten överstege den bestämda gränsen.
Ln på tillräckligt sakkunnigt och omsorgsfullt sätt utförd pasteurisering
lärer emellertid näppeligen medföra ett dylikt misslyckande annat än i
mycket sällsynta fall. Det må ock erinras om att tillverkare i skattepliktigt
bryggeri på grund av bestämmelsen i 17 § tredje stycket i dylikt
fall är fri från ansvar och att jämlikt 48 § 2 mom. detta är förhållandet
även i fråga om tillverkare i skattefritt bryggeri, där ej alkoholhalten hos
drycken överstiger 2 viktprocent. Någon modifiering av bestämmelsen torde
icke vara möjlig att vidtaga, då densamma härigenom skulle förlora sin
väsentliga innebörd. Ordet »åtgärd» har emellertid utbytts mot »behandling».
Ä den nya typen av maltdrycker har kontrollstyrelsen föreslagit samma
benämning, som 1920 års maltdryckssakkunniga på sin tid avsågo åt den av
de sakkunniga föreslagna maltdrycken av motsvarande slag, nämligen »maltdricka».
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett benämningen »lagerdricka»
vara att föredraga. Då benämningen »maltdricka» bättre än lagerdricka
torde angiva dryckens karaktär och de hörda sammanslutningarna
inom bryggerinäringen icke framfört någon erinran mot den förra benämningen,
finner jag mig böra förorda kontrollstyrelsens förslag.
Med de föreslagna definitionerna å olika slag av maltdrycker skulle enligt
kontrollstyrelsens mening de helt alkoholfria maltdryckerna med eu stamvörtstyrka
av högst 10.5 procent icke längre, såsom för närvarande är fallet,
behöva i förordningen omnämnas såsom särskilt slag av maltdryck, enär de
allt efter stamvörtstyrkan bleve hänförliga till antingen svagdricka eller
maltdricka. I anledning härav har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att
nu gällande bestämmelser beträffande ifrågavarande alkoholfria maltdrycker
borde i sak bibehållas och att alltså någon »särskild åtgärd» icke borde i
fråga om dem förutsättas. Då emellertid dessa drycker redan nu regelmässigt
underkastas pasteurisering vid tillverkningen, torde anmärkningen
icke höra föranleda ändring av den åsyftade bestämmelsen.
Kontrollstyrelsen har i detta sammanhang övervägt, huruvida icke viss
ändring i den terminologi, som för närvarande användes vid definition å
22 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 36.
olika slag av maltdrycker, borde vidtagas, och bär i sådant avseende anfört:
»De
hittillsvarande definitionerna å maltdrycker innehålla bland annat
bestämmelse om den högsta respektive lägsta extrakthalt, som den stamvört
får hålla, med vilken en maltdryck av viss klass blivit inbryggd. Härmed
avses maltdryckens ursprungliga extrakthalt, vilken i fråga om färdig vara
låter sig bestämma genom kemisk analys och som, därest icke tillsats till
vörten av extraktgivande ämnen eller spädning av vörten sker, är lika
med extrakthalten hos vörten vid jästens tillsättande (stamvörtstyrkan). Dä
det framkastats, att det i författningen använda uttrycket ''inbryggd med
en stamvört’ kunde tydas så, att extrakthalten allenast vid ett visst skede
i tillverkningen vore avgörande och att hänsyn alltså icke skulle kunna
tagas till senare skeende tillsats till vörten av extraktgivande ämnen eller
till spädning av densamma, har kontrollstyrelsen tagit spörsmålet om en
ändring av den för närvarande härvidlag använda terminologien i övervägande.
Då emellertid kontrollstyrelsen icke har sig bekant, att annan
tolkning av bestämmelserna än den avsedda tillämpats av domstol, och uttrycken
ifråga, vilka kommit till användning alltsedan maltdrycksbeskattningens
införande i vårt land år 1903, icke i övrigt vållat några olägenheter,
finner sig styrelsen nu icke böra föreslå ändring av desamma.»
Jag delar kontrollstyrelsens mening rörande innebörden av ifrågavarande
begrepp och anser dika med styrelsen någon författningsändring i förevarande
avseende icke påkallad.
6 § i mom. 6 § 1 mom. innehåller bestämmelse om tillverkares allmänna skyldigheter
och ålägger tillverkaren, bland annat, att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll
över maltskattens behöriga utgörande meddelar. Kontrollstyrelsen har föreslagit,
att bestämmelsen måtte avfattas i överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i 18 § 6 mom. i gällande brännvinstillverlcningsförordning, däri
stadgas skyldighet för tillverkare att ställa sig till efterrättelse, förutom de
föreskrifter, som meddelas angående brännvinsbeskattningen, även de föreskrifter,
kontrollstyrelsen utfärdar för förordningens tillämpning i övrigt.
Länsstyrelserna i Gotlands och] Skaraborgs] län hava anmärkt, att den
sålunda föreslagna ändringen innebure en utvidgning av kontrollstyrelsens
befogenhet, som icke syntes vara av behovet påkallad. — Då det måste anses
lämpligt, att bestämmelserna om befogenhet för kontrollstyrelsen att utfärda
tillämpningsföreskrifter så vitt möjligt äro av likartad innebörd i de olika
förordningarna angående tillverkningsavgifter, vilkas efterlevnad styrelsen
har att övervaka, torde kontrollstyrelsens förslag härutinnan böra godtagas.
37 § i mom. Beträffande 37 § 1 mom. har kontrollstyrelsen — under förmälan att det
ur kontrollsynpunkt visat sig finnas behov av föreskrift, att i skattefritt
bryggeri ändring av den ursprungliga extrakthalten icke må Aridtagas efter
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
jästtillsättningen annat än under vederbörlig kontroll — föreslagit upptagande
i detta moment av föreskrift i sådant hänseende. I anslutning härtill har
styrelsen funnit stadgande vara erforderligt angående ersättning till kontrolltjänsteman,
som tillkallas för utövande av tillsyn, då tillverkaren önskar
vidtaga åtgärd för förändring i den ursprungliga extrakthalten hos jäsande
vört eller färdig maltdryck. Styrelsen har ansett dylik ersättning böra utgå
1 enlighet med vad som gäller för de i 14 § 3 mom. och 22 § 1 mom. i
förordningen omförmälda fall. För dessa fall stadgas i 3 § 2 mom. av
kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339), att ersättning skall utgå med 2 kronor
50 öre för timme, dock med minst 4 kronor för varje förrättning, varvid
överskjutande tid av minst en halv timme räknas såsom hel timme, men
mindre del bortfaller. Mot vad kontrollstyrelsen sålunda föreslagit har jag
ingen erinran. Då emellertid de i nämnda kungörelse innefattade ersättningsbestämmelserna
på sin tid antagits av riksdagen, torde jämväl det nu
föreslagna tillägget böra underställas riksdagens prövning.
Vad angår ansvar för tillverkare i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri, 46 och 48 §§.
vilken utan tillstånd tillverkar maltdricka, har kontrollstyrelsen ansett straffet
böra utmätas efter samma skalor, som nu gälla för de i 46 § 1 mom. första
stycket resp. 48 § 1 mom. första stycket avsedda fall. Häremot synes mig
den anmärkning kunna framställas, att fängelsestraff icke skäligen bör ifrågakomma
för sådan förseelse. Straffskalan skulle alltså omfatta böter från
och med 200 kronor till och med 2,000 kronor. 1 enlighet härmed hava de
nya bestämmelserna i 46 § 3 mom. och 48 §. 4 mom. avfattats.
Den i 2 § vidtagna uppdelningen av första klassens maltdrycker i svag
dricka och maltdricka påkallar ändring av bestämmelserna i 48 § 1 och
2 mom., i vilka stadgas ansvar för olovlig tillverkning i skattefritt
bryggeri. Länsstyrelsen i Västmanlands län har hemställt, att särskilda
mildare straffsatser måtte utsättas för fall, då omständigheterna giva anledning
till antagande, att förbrytelsen skett utan avsikt. Med anledning härav
må erinras om att vid tillverkning av maltdryck, som faller inom de s. k.
remediegränserna för alkoholhalt och stam vörtstyrka, 1.8—2 viktprocent
resp. 6—6.4 procent, enligt nu gällande bestämmelser ansvar ådömes
allenast, om åtgärd avsiktligt vidtagits för att bereda drycken högre alkoholhalt
än den medgivna eller uppenbar vårdslöshet förelegat vid tillverkningen.
Någon skärpning härutinnan är för de nuvarande första klassens maltdryckerna
icke ifrågasatt. Beträffande maltdricka skulle i fråga om alkoholgränsen
gälla samma remedium som för övriga maltdrycker av första klassen
men däremot icke något remedium medgivas med avseende å gränsen av
10.5 procent för stamvörtstyrkan, vilken gräns är densamma som utan något
remedium gäller för maltdrycker av andra klassen. Att i vidare mån medgiva
straffrihet eller strafflindring för förseelse av ifrågavarande slag i
fall, då god tro eller endast vårdslöshet kan antagas hava förelegat, torde
vad tillverkning av maltdricka angår möta betänkligheter, särskilt i be
-
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 36.
traktande av att medgivandet av rätt till tillverkning av maltdricka väsentligen
vilar på tilltro till tillverkarens omsorg att vidtaga den särskilda åtgärd,
som är avsedd att förhindra alkoholhaltens stegring över den medgivna
gränsen. Härtill kommer, att det givetvis skulle möta svårigheter
att åstadkomma bevisning mot påstående av tillverkare, att han icke haft
för avsikt att överskrida den stadgade alkohol- eller extraktgränsen.
De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft vid nästkommande
tillverkningsårs början den 1 oktober 1928.
Föredraganden uppläser härefter förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga nämnda förslag;
dels ock godkänna det av departementschefen framlagda förslaget beträffande
storleken av den i 37 § 1 mom. i förslaget till förordning omförmälda
ersättning.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1927:19
FINANSDEPARTEMENTET
EiSii
UTLÅTANDE
ANGÅENDE
TILLVERKNING AV ALKOHOLSVAGA
EXTR AKTRIK A MALTDRYCKER
AVGIVET AV
KUNGL. KONTROLLSTYRELSEN
STOCKHOLM 1927
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
3
Till KONUNGEN.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1923 (nr 173) har riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar medgivande kunde i lagstiftningen lämnas att, jämväl
4
Gällande
klassindelning
av maltdrycker.
Klassindelningens
inflytande
på
förekomsten
av maltstarka
drycker.
i för närvarande skattefria bryggerier, tillverka maltdrycker, vilka ägde en
högsta extrakthalt, motsvarande den för maltdrycker av andra klassen fastställda,
och en högsta alkoholhalt, lika med den för maltdrycker av första
klassen gällande, och vilka i försäljningshänseende kunde likställas med
maltdrycker av sistnämnda klass, ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
som av utredningen framginge.
Genom remiss den 21 juni 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning härav får kontrollstyrelsen anföra följande.
Enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker indelas maltdrycker i nedan angivna klasser,
nämligen:
första klassen, omfattande maltdrycker, som ej innehålla mer än 1*8 viktprocent
alkohol och vilkas stamvörtstyrka icke överstiger 6 procent, ävensom
sådana alkoholfria maltdrycker, vilkas stamvörtstyrka överstiger 6 men
icke 10*5 procent;
andra klassen, omfattande maltdrycker, som icke äro hänförliga till första
klassen och vilka ej innehålla mer än 3*2 viktprocent alkohol samt vilkas
stamvörtstyrka icke överstiger 10*5 procent; samt
tredje klassen, omfattande alla till första eller andra klassen icke liänförliga
maltdrycker.
Frihet från maltskatt åtnjutes allenast för svagdricka, varmed förstås
varje maltdryck, som är hänförlig till första klassen och vars stamvörtstyrka
icke överstiger 6 procent. Belagda med maltskatt äro alltså dels alkoholfria
maltdrycker av första klassen med stamvörtstyrka över 6 procent men ej
över 10*5 procent, dels maltdrycker av andra och tredje klassen. I försäljningsavseende
äro maltdrycker av andra klassen underkastade bestämmelserna
i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka, under det att maltdryckerna av första klassen intaga en friare
ställning enligt bestämmelserna i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Maltdrycker
av tredje klassen (exportöl) få tillverkas för avsalu allenast för utförsel
ur riket samt för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt,
industriellt eller likartat ändamål. Med bortseende från exportölet, som är
underkastat försäljningsförbud, samt från de helt alkoholfria maltdryckerna
av första klassen, vilka förekomma i ytterst ringa omfattning under namn
av maltkraft och dylikt, åtskiljas sålunda de svagare och de starkare maltdryckerna
ej endast av en alkoholgräns utan även av en extraktgräns på så
sätt, att maltdrycker, som innehålla mer än 1*8 viktprocent alkohol och vars
stamvörtstyrka överstiger 6 procent, äro underkastade beskattning samt falla
under de strängare försäljningsbestämmelser, som innefattas i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka.
Maltdryckernas klassificering genom en kombinerad alkohol- och extraktgräns
leder till att maltdrycker, vilkas alkoholhalt i och för sig icke påkallar
särskilda försäljningsföreskrifter, på grund av sin extrakthalt i försäljningshänseende
jämställas med maltdrycker av högre alkoholhalt. En maltdryck
med en stamvörtstyrka av exempelvis 9 procent tillhör alltså andra
klassen och är med hänsyn till sin tillverkning och försäljning jämställd
med pilsnerdricka, även om alkoholstyrkan ligger under svagdricksgränsen.
5
De nuvarande lagbestämmelserna hava därför särskilt från nykterhetsintresserat
håll ansetts förhindra avsättningsmöjligheterna och därmed konkurrensmöjlighet
för extraktrika maltdrycker med en garanterat låg alkoholhalt.
Genom tillkomsten av bestämmelserna för klassificeringen hava svagdricksbryggerierna
hindrats att fortsätta tillverkningen av maltstarkare drycker,
och de skattepliktiga bryggerierna hava ansett det icke vara lönande att
tillverka dylika drycker, som i försäljningsavseende äro underkastade samma
villkor som pilsnerdrickat eller tidigare ölet. För närvarande torde det i
vårt land allenast vara ett eller annat julöl, som representerar de extraktrika
men relativt alkoholsvaga maltdryckerna.
Bestämmelserna om särskiljandet av maltdryckerna genom den kombinerade
extrakt- och alkoholgränsen hava emellertid tillkommit först efter ett
kraftigt motstånd från de organiserade nykterhetsvännernas sida. Bedan
tidigt hade man klart för sig de konsekvenser, som en extraktgräns komine
att föra med sig beträffande de maltstarkare dryckerna, och man gjorde
gällande, att enbart alkoholgränsen vore den enda gräns, som ur nykterhetssynpunkt
hade något intresse.
Denna ståndpunkt hävdades med särskild skärpa i den av herrar Waldenström
och Jansson avgivna reservationen till det av 1898 års maltdryckskommitté
den 23 maj 1900 avlåtna betänkande angående revision av då
gällande stadganden rörande försäljning av vin och Öl. Kommittén hade
ansett, att alkoholhalten icke kunde ensam användas som gräns mellan
starkare och svagare maltdrycker, enär alkoholhalten med hänsyn till maltdryckens
efterjäsning vore växlande. Fn extraktgräns vore att föredraga men
kunde ej genomföras, då detta förutsatte en kontroll vid bryggerierna, som
före maltskattens införande icke fanns anordnad. Reservanterna gjorde gällande,
att alkoholhaltens växlingar icke vore av någon betydelse, blott den
icke överstege en viss gräns, och att det vore lättare att i färdig maltdryck
undersöka alkoholhalten än stamvörtstyrkan. Kunde en maltdryck med
hög extrakthalt och låg alkoholstyrka tillverkas, så borde den hälsas välkommen.
Det enda rationella vore att såsom gräns bestämma styrkan icke
hos det näringsvärde utan hos det berusningsmedel, som maltdryckerna
innehölle. En rusdryckslagstiftning hade icke något att skaffa med drycker
av nämnda slag, blott de vore tillräckligt alkoholsvaga. — Nämnda kommittéutredning
ledde vid denna tidpunkt icke till antagande av ny lagstiftning
i ämnet. Detta skedde först genom utfärdandet av 1905 års försäljningsförordning,
vars bestämmelser dock icke inneburo någon direkt gynnad ställning
för de extraktrika alkoholsvaga maltdryckerna.
1902 års maltskattekommitté, som hade att avgiva förslag i frågan om
lämpligaste sättet för anordnande av en maltdrycksbeskattning, behandlade
även spörsmålet om underlättandet av tillverkningen av alkoholsvaga maltdrycker
av hög extrakthalt, I de för kommitténs uppdrag meddelade direktiven
hade Kungl. Maj:t uttalat, att billiga, alkoholsvaga maltdrycker
borde fritagas från beskattningen. Från de organiserade nykterhetsvännernas
sida hade gjorts gällande, att beskattningen av maltdrycker medelst en
å den färdiga varan lagd skatt (produktskatt) skulle ur nykterhetssynpunkt
vara att föredraga framför en beskattning av det vid maltdryckstillverkningen
använda maltet (råämnesbeskattning), enär den förra skulle leda till
framställandet av en god, alkoholsvag maltdryck, under det att en råämnesbeskattning
skulle föranleda tillverkarna att uppdriva förjäsningsgraden för
1898 år8
maltdryckskommitté.
1902 års
maltskattekommitté.
6
att framställa en hållbar, alkoliolstark maltdryck. I ett alternativt framlagt
förslag till ett produktbeskattningssystem upptog kommittén också såsom
skattefria alla maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke kunde överstiga två
volymprocent, d. v. s. endast de drycker, som antingen på grund av sin
låga stamvörtstyrka av 5 procent ej kunde genom efterjäsning erhålla en
högre alkoholhalt än den nyssnämnda eller ock undergått sådan särskild
behandling, att de under inga förhållanden kunde uppnå högre alkoholhalt.
De kommitterade angåvo ej närmare, på vilka olika sätt en tillverkare
kunde i dylikt syfte avbryta jäsningen av eu extraktrikare maltdryck för
att göra den skattefri, enär de ville lämna öppet för maltdryckstillverkarna
att, därest några dittills okända metoder för jäsningens avbrytande skulle
uppfinnas, begagna sig därav för ifrågavarande ändamål. För kommittén
vore dock ingen annan metod än pasteurisering bekant. I bryggeriets driftsanmälan
skulle uppgivas de särskilda åtgärder, som vore avsedda att tilllämpas
vid bryggeriet för att förhindra, att alkoholhalten hos dylik maltdryck
efter dess utlämnande kunde komma att överstiga två volymprocent.
Ovanberörda förslag till maltdrycksbeskattning, vilket i sig inrymde ett
möjliggörande av skattefri tillverkning av extraktrika men alkoholsvaga
maltdrycker, fann sig kommittén emellertid icke kunna tillstyrka av i
huvudsak skattetekniska skäl. I stället stannade kommittén vid att föreslå
införande av råämnesbeskattning. Vad angår de alkoholsvaga maltdryckerna,
undantogs allenast det maltsvaga, billiga svagdrickat från beskattning,
dock endast i den mån det tillverkades i bryggerier med enbart
svagdrickstillverkning. De extraktrika, alkoholsvaga dryckerna ansåg kommittén
däremot icke böra fritagas från beskattningen, dels emedan de av
Kungl. Maj:t meddelade direktiven åsyftade skattefrihet för allenast det
billiga svagdrickat, dels ock av skattetekniska skäl samt av hänsyn till
bryggeriindustrien. Därest maltstarka drycker i likhet med svagdrickat
finge skattefritt tillverkas i svagdricksbryggerierna, bleve det nämligen
omöjligt för de skattepliktiga bryggerierna, för vilka något restitutionsförfarande
icke ansågs genomförbart, att tillverka sådana drycker till liknande
pris som de skattefria bryggerierna. Därigenom bleve, särskilt om sagda
drycker finge någon större avsättning, de förra bryggeriernas ställning i
konkurrensen med de skattefria ytterligare försvårad. — Enligt kommitterades
förslag utgjorde svagdricka varje maltdryck, som ej innehölle mer än
2 volymprocent alkohol och vore inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt
icke överstege 5 procent. Någon övre alkohol- eller extraktgräns för
skattepliktiga maltdrycker föreslogs icke.
Inom kommittén reserverade sig tvenne ledamöter bland annat till förmån
för genomförande av skattefrihet jämväl för sådan i svagdricksbryggeri
tillverkad maltdryck, vilkens extraktgräns överstege 5 procent men som
undergått sådan särskild behandling, att den under inga förhållanden kunde
uppnå högre alkoholhalt än 2 volymprocent. I princip anslöto sig reservanterna
till produktbeskattningssystemet, vilket enligt deras mening i högre
grad än råämnesbeskattningen vore ägnat att leda till uppkomsten av en
god alkoholsvag maltdryck, i vilket avseende de åberopade förhållandena i
Danmark, där produktbeskattning funnes införd. Under den allmänna benämningen
»Krone-öl» tillverkades därstädes en extraktrik, alkoholsvag
maltdryck av den typ, man på nykterhetsintresserat håll i Sverige länge
eftersträvat. Alkoholhalten hos nämnda dryck uppginge till omkring lv>
viktprocent och extrakthalten hos stamvörten till omkring 11''5 procent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sagda dryck hölle sig således beträffande alkoholhalten under den för svagdrickat
antagna gränsen, 2 volymprocent.
På grundval av kommitténs förslag om råämnesskatt framlade Kungl.
Maj:t sedermera proposition till 1903 års riksdag om införande av beskattning
av maltdrycker. Kungl. Maj:ts förslag avvek emellertid från kommitténs
yrkande på några väsentliga punkter. I en till Kungl. Maj:t ställd
petition från de organiserade nykterhetsvännernas sida hade framhållits, att
den av kommittén föreslagna högsta alkoholgränsen av 2 volymprocent för
svagdricka icke vore tillfredsställande. Det vore oomtvistligt, att gränsen
borde läggas så, att det bleve möjligt att tillverka ett gott dricka, utan att
tillverkaren behövde riskera att mot sin vilja överskrida densamma. Ur
sanitär synpunkt vore det naturligtvis förmånligt att få så litet sprit som
möjligt i en måltids- och läskedryck. Men saken hade även en annan sida,
drycken måste bliva smaklig och tilltalande, och detta vunnes genom jäsningen.
Petitionärerna hade vänt sig till personer såväl inom som utom
landet, vilka förklarat, att gränsen borde sättas vid 21/., volymprocent alkohol
eller högre, om det skulle bliva möjligt att brygga en god maltdryck.
Det vore fara värt, ansågo petitionärerna, att, därest gränsen mellan Öl och
svagdricka sattes till 2 volymprocent alkohol, fabrikanterna skulle se sig
ur stånd att våga tillverka ett verkligt gott skattefritt svagdricka, och de
hemställde därför att ifrågavarande gräns måtte sättas vid 21/i volymprocent.
Enär det således syntes, som om de organiserade nykterhetsvännerna ej
längre fasthölle vid 2 volymprocent alkohol såsom gräns för de alkoholsvaga
maltdryckerna, och då 1902 års kommitterade framställt sitt förslag
om 5 procent såsom den högsta medgivna extrakthalten hos det skattefria
svagdrickats stamvört uteslutande av hänsyn till de från nykterhetsvänligt
håll framförda önskemålen, funnes enligt föredragande departementschefens
mening icke något skäl att nu vidhålla kommitterades nämnda förslag utan
syntes det lämpligare att fastställa stamvörtens högsta extrakthalt till 6
procent. Beträffande extraktgränsens fastställande anförde departementschefen,
att svagdrickat i fortsättningen sannolikt komme att inbryggas av
vört med omkring 5 procents extrakthalt, och då borde, därest en lagstadgad
extraktgräns nu infördes, densammas fastställande till 6 procent medföra
den fördelen, att bryggarna utan risk att överskrida denna gräns kunde
brygga drickat såsom de förr varit vana, d. v. s. av vört med omkring 5
procents extrakthalt. Om utjäsningen fortfarande komme att hållas vid omkring
50 procent, erhölles av 6 procents vört ett dricka med omkring 1''9
volymprocent alkohol, och om utjäsningen dreves till 60 procent, skulle
drickats alkoholhalt ej stiga till mera än 2 1/i volymprocent. Inbryggdes
drickat av 5-procentig vört, bleve alkoholhalterna respektive 1''6 och 1’9
volymprocent. Däremot kunde man icke med fasthållande av alkoholgränsen
2 1/1 volymprocent sätta gränsen högre än till 6 procents extrakthalt.
Det vore nämligen att märka, att svagdrickat icke underkastades pasteurisering
och att alkoholhalten i dylikt dricka, inbryggt på en vört av 7 a 8
procent, i de flesta fall komme att överstiga 2 procent.
I förutnämnda petition understöddes även det av reservanterna inom
maltdryckskommittén framförda kravet på skattefrihet för maltstarkare
drycker, med vilka sådana åtgärder vidtagits, att deras alkoholhalt icke
under några förhållanden kunde komma att överskrida den fastställda alkoholgränsen.
Petitionen hade givit ett antal läkare anledning att i ingiven
Frågans behandling
vid
1903 års
riksdag.
8
skrift såsom sin åsikt uttala, att ett gott, extraktrikt dricka med tåg alkoholhalt
skulle vara av särskilt stor och allmän hygienisk betydelse och att
det därför syntes dem vara av vikt, att vid påläggande av maltskatt allt
dricka av låg alkoholhalt, även det mer extraktrika, fritoges från beskattning.
Med anledning av berörda petition hade svenska bryggareföreningen inkommit
med en skrift, vari bland annat framhölls, att det danska kroneölet,
vilket förordats av reservanterna i 1902 års kommitté och av petitionärerna
tydligen åsyftades med deras tal om ett verkligt gott dricka, icke hade någon
betydelse i nykterhetshänseende, såsom ock framginge av ett yttrande, som
avgivits av en utav kroneölets ivrigaste förkämpar här i landet, professorn
E. Almquist, och som ginge därpå ut, att i Danmark man å visst håll tänkt
sig, att det s. k. kroneölet skulle uttränga ölet, men att detta visat sig vara
en illusion och att spritbegäret, den olika smaken och många andra orsaker
verkat i en annan riktning. Gent emot detta anfördes sedermera från petitionärernas
sida, att det ej vore kroneölet med dess för danskar avsedda
smak, som man för Sveriges vidkommande eftersträvade från nykterhetsintresserat
håll. Man önskade hlott, att förhållandena måtte här få utveckla
sig så, att det vore medgivet att utan maltbeskattning brygga alla de slag
av svagdricka, som passade för olika smakriktningar.
Föredragande departementschefen biträdde icke det framställda kravet
rörande skattefrihet för de alkoholsvaga, maltstarka dryckerna. Till motivering
för sin ståndpunkt anförde departementschefen, bland annat, följande:
»De önskningar, som av nykterhetsvänner och läkare i omförmälda petition
uttalats angående skattefrihet för ett gott extraktrikt svagdricka, synas
mig bliva tillräckligt tillgodosedda, därest mitt förslag om sex procents
extrakthalt hos stamvörten vinner godkännande. Däremot kan jag icke finna,
att några giltiga skäl anförts för skattefrihetens utsträckande till andra
maltdrycker. Den nytta, de maltstarka, pasteuriserade dryckerna skulle
kunna göra i nykterhetens tjänst, synes mig för övrigt vara ganska tvivelaktig,
vilket ju även erkänts från nykterhetsvänligt håll. Finge dessa
drycker någon allmännare spridning, skulle de säkerligen endast komma
att begagnas såsom måltidsdryck av personer, som antingen nu alls icke
förtära Öl eller redan äro vana att endast med måtta begagna maltdrycker.
Det torde väl ock få antagas såsom tämligen säkert, att dessa maltstarka,
alkoholsvaga drycker icke komme att uttränga de alkoliolstarkare ölsorterna
såsom läske- och njutningsdryck och likaså, att ingen, som nu använder Öl
till sådant övermått, att han därmed berusar sig, komme att övergå till
användningen av de pasteuriserade dryckerna. Huru liten betydelse dessa
drycker hava för nykterhetssträvandena, framgår även av det förhållandet,
att ett i början av 1890-talet gjort försök att bär i landet tillverka pasteuriserat
dricka icke under de senare åren vunnit någon nämnvärd efterföljd,
oaktat liknande drycker sedan flera år tillbaka tillverkats i Danmark. Då till
förmån för ifrågavarande dryckers skattefrihet åberopas exemplet från sistnämnda
land, torde ock böra ihågkommas, att bryggandet av det s. k. kroneölet
där ej föranleddes av något initiativ från nykterhetsvännernas sida utan
av andra skäl.»
Kraven på skattefrihet för alkoholsvaga men extraktrika maltdrycker
framfördes emellertid även till 1903 års riksdag genom en i andra kammaren
väckt motion, undertecknad av 72 ledamöter. Rörande denna fråga
anförde bevillningsutskottet, att de av departementschefen åberopade skälen
mot dylik skattefrihet syntes utskottet fullgoda. Det från nykterhetsvänligt
håll framställda anspråket, att lagstiftningen icke skulle lägga hinder i
9
vägen för tillverkningen av en god och billig, alkoholsvag maltdryck, syntes,
på sätt departementschefen ock framhållit, vara tillgodosett genom bestämmelsen,
att vörten till svagdricka finge äga en extrakthalt av sex procent.
Bortsett från den omständigheten, att genom skattefrihet för annat än svagdricka
statens påräknade inkomster av maltdrycksskatten komme att minskas,
skulle, därest skattefria maltdrycker finge inbryggas med huru stark stamvört
som helst, men alkoholhalten likväl icke finge överstiga 2 ‘/4 volymprocent,
anordnandet av kontrollen medföra så stora svårigheter och kostnader,
att utskottet icke kunde tillstyrka ett sådant medgivande. Härtill
komme även, att de maltstarka, pasteuriserade maltdryckerna betingade ett
jämförelsevis högt pris och således icke kunde antagas vinna någon allmännare
användning inom den mindre bemedlade delen av befolkningen.
Motionen avslogs av riksdagen.
I samband med det förslag till ny rusdryckslagstiftning, som år 1914
avgavs av den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén, upprepades önskemålen
om likställande av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker med svagdricka
genom ett till betänkandet fogat särskilt yttrande av professor T. Thunberg,
vilken föreslog åtgärder för höjandet av de svagare maltdryckernas förmåga
att upptaga tävlan med och ersätta de starkare maltdryckerna genom, bland
annat, införande av maltstarka pasteuriserade drycker. De av professor
Thunberg åberopade synpunkterna framfördes ånyo i den av honom senare
under år 1914 på uppdrag av chefen för finansdepartementet utförda särskilda
utredning, som åberopats i propositionen nr 242 till 1914 års senare
riksdag och där återfinnes såsom bilaga. Enligt professor Thunbergs mening
borde alkoholhalten hos dylika drycker på tillförlitligt sätt kunna hållas
under svagdricksgränsen genom pasteurisering. De betänkligheter, som
anförts rörande riskerna för efterjäsning med åtföljande stegring av alkoholhalten
hos de pasteuriserade dryckerna, tillbakavisades. Han föreslog
sålunda, att med svagdricka skulle i försäljningsavseende jämställas »maltdryck,
inbryggd på vört av högre styrka än 6 procent, om dess alkoholhalt
är under 21/* volymprocent och om genom betryggande och av kontrollstyrelsen
godkända anordningar å det tillverkande bryggeriet en stegring
av alkoholhalten förekommits». Förslaget på denna punkt ledde emellertid
icke till någon åtgärd från statsmakternas sida.
I skrivelse nr 319 hemställde 1920 års riksdag hos Kungl. Maj:t om utredning
rörande införande av förbud mot försäljning av starköl ävensom
vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningen borde sålunda bland
annat även inrikta sig på att söka tekniskt utröna, huruvida en, trots låg
alkoholhalt, smakligare, hållbarare och som måltidsdryck mera användbar
maltdryck än det då förekommande pilsnerdrickat kunde frambringas, till
äventyrs genom att öka malthalten.
Ovannämnda utredning anförtroddes åt särskilda inom finansdepartementet
den 15 oktober 1920 tillkallade sakkunniga. I direktiven för denna utredning
anförde föredragande departementschefen, bland annat, att, därest utredningen
gåve vid handen, att tillverkningen och försäljningen av de starkare
maltdryckerna borde förbjudas, undersökningen jämväl skulle inriktas
på frågan om möjligheterna att förbättra det dåvarande pilsnerdrickats smak
och hållbarhet. I detta avseende erinrades om de utredningar, som i sådant
syfte verkställts i samband med framläggandet av ovanberörda proposition
Frågans
behandling
år 1914.
Frågans
behandling
vid 1920 års
riksdag.
Frågatis
behandling
av 1920 års
maltdryckssakkunniga.
10
nr 242 till 1914 års senare riksdag och särskilt om det av professor Thunberg
i det föregående omförmälda uttalandet till förmån för, att extraktrika
maltdrycker med en alkoholhalt under svagdricksgränsen i försäljningshänseende
måtte jämställas med svagdricka. Utan att ingå på den till grund
för sistberörda förslag liggande motiveringen kunde man göra gällande, att
det från teknisk synpunkt icke vore uteslutet att kunna förverkliga det ovan
angivna önskemålet att skapa en extraktrikare maltdryck av låg alkoholbalt.
Detta förutsatte emellertid, att skillnaden mellan olika drycker fastställdes,
icke såsom för närvarande efter en kombinerad alkohol- och extraktgräns,
utan enbart efter en alkoholgräns. Detta återigen förutsatte en fullständig
omläggning av det nuvarande beskattningsväsendet och kontrollförfarandet.
Det av de sakkunniga den 17 december 1921 avgivna betänkandet innefattade
förslag till ny förordning angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker. I anslutning till de lämnade direktiven innebar förslaget, i
vad det avsåg klassindelning av maltdrycker, i korthet följande:
Skillnaden mellan olika slags maltdrycker i försäljningshänseende skulle
bestämmas endast genom alkoholhalten, och de dåvarande alkoholgränserna
(21/ , volymprocent mellan klass I och klass II samt 3"6 volymprocent såsom
övre gräns för klass II) skulle bibehållas. I tillverkningshänseende skulle
utöver de då förekommande huvudtyperna svagdricka (intill 6 procent
extrakt), pilsnerdricka (intill 9-s procent extrakt) och Öl (överstigande 9’5
procent extrakt) tillkomma två nya typer, nämligen maltdricka (över 6 procent
extrakt, men intill 2 1/i volymprocent alkohol) och maltöl (med mer än
9-5 procent extrakt, men högst 3-6 procent alkohol). Tillverkningen av
maltdricka och maltöl skulle endast få äga rum vid sådana skattepliktiga
bryggerier, som därtill av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd. Vid ansökan
om tillstånd skulle uppgift lämnas om de särskilda anordningar, tillverkai-en
ämnade vidtaga inom bryggeriet i syfte att förhindra, att alkoholhalten i
de maltdrycker, tillverkaren framställde, efter deras utlämnande kunde
komma att överstiga den för vederbörande klass fastställda alkoholhalten. I
motiveringen till förslaget framhöllo de sakkunniga, att såsom en garanti,
när ett bryggeri önskade upptaga tillverkningen av maltdricka och maltöl,
i första hand syntes böra komma kravet på en modern pasteuriseringsanordning
i väl fungerande skick. De sakkunniga hade emellertid ej velat
knyta framställningen av de ifrågavarande dryckerna just till en pastörisering
av den färdiga varan. Andra möjligheter att förhindra alkoholhalten
att överskrida ett visst alkoholvärde, som låge under det eljest för
dryckens extraktstyrka karakteristiska, förefunnes nämligen. Man kunde
särskilt vinna en begränsning för alkoholstyrkan genom användande av på
särskilt sätt behandlat malt och svagt förjäsande jästsorter. En annan
möjlighet låge i en dealkoliolisering av den färdigjästa drycken genom
bortdestillering av alkoholen, lämpligen i vacuum. I vilket fall som helst
vore ej pasteuriseringsmetoden den enda metod, som stode till buds, då det
gällde att framställa eu maltstark alkoholfattig dryck.
En av de sakkunniga biträdde ej de sakkunnigas förslag i denna del och
framhöll, bland annat, dels att erfarenheten från andra länder visade hän
på att maltdrycker av maltdrickats och maltölets typ i dessa länder endast
erhållit en ringa omsättning, dels ock att det icke vore lämpligt att fastställa
enbart en alkoholgräns.
Utöver de synpunkter, som reservanten gjort gällande gent emot de sakkunnigas
förslag, framhöll svenska bryggareföreningen, att maltöl och
maltdricka enligt föreningens förmenande icke kunde bliva ersättnings
-
11
drycker för de alkoholstarkare maltdryckerna. Ifrågavarande drycker hade
sin huvudsakliga avsättning såsom styrkedrycker för sjuklingar och konvalescenter,
men som måltidsdrycker kunde de med säkerhet icke vinna
nämnvärd användning.
Genom beslut den 26 maj 1922 anbefallde Kungl. Maj:t kontrollstyrelsen F rågans beatt
med biträde av tvenne av chefen för finansdepartementet tillkallade handling ar
sakkunniga verkställa överarbetning av 1920 års maltdryckssakkunnigas sf ^tls °n ''ir
betänkande och den ytterligare utredning i de till samma sakkunnigas be- y 19öö
handling hänskjutna frågor, som kunde föranledas av de över betänkandet
avgivna yttrandena eller eljest anses erforderliga.
Med avseende å frågan om de extraktrika, alkoholsvaga dryckerna kon- Kontrollstaterade
kontrollstyrelsen till en början i sitt den 17 oktober 1922 i an- styrelsens utlåning
av ovannämnda uppdrag avgivna utlåtande, att det förelåge djup- a ar
gående meningsskiljaktighet i berörda fråga mellan å ena sidan majoriteten
bland 1920 års maltdryckssakkunniga och, å andra sidan, en reservant inom
de sakkunniga samt svenska bryggareföreningen. Från tillverkarnas sida
förnekades möjligheten av den av de sakkunniga förordade utvägen att
genom extraktrika och alkoholsvaga drycker nå fram till maltdrycker,
som kunde anses vara överlägsna pilsnerdrickat åtminstone med hänsyn till
smaken. Styrelsen framhöll svårigheterna att härvidlag komma till en
riktig uppfattning och uttalade vidare, att tillverkarnas allmänna erfarenhet
borde tillmätas en ganska stor betydelse för bedömandet av, vilka maltdrycker
tilltalade allmänhetens smak. Ett förslag, som icke stödde sig på
den praktiska erfarenheten härutinnan, även om det teoretiskt kunde synas
tillfredsställande, hade enligt styrelsens mening små utsikter att slutgiltigt
kunna lösa frågan.
Beträffande de av de sakkunniga föreslagna metoderna för framställning
av extraktrika alkoholsvaga drycker gjorde styrelsen gällande, att pasteuriseringen
icke hade den verkan, att jäsning av drycken under alla förhållanden
vore förhindrad, utan genom att slå upp tlaskan och antingen utsätta
drycken för inverkan av luften, där jästsvampar alltid funnes, eller
tillföra jäst eller blanda den med en dryck, som icke varit pasteuriserad och
sålunda innehölle jästsvampar, kunde drycken ånyo bringas i jäsning.
Pasteuriseringen kunde därför sägas vara ett ganska bristfälligt och ofullkomligt
medel vid framställandet av berörda drycker, vilket styrelsen i fortsättningen
belyste med exempel på försök med efterjäsning av två danska
maltölsorter. Efter tillförande av jäst och några dygns förvaring i rumstemperatur
uppnådde drycken i ena fallet 5‘9 volymprocents alkoholhalt och
i andra fallet 4''5 volymprocents alkoholhalt. Det syntes vara jämförelsevis
lätt att av extraktstarka, icke slutförjästa drycker genom tillsättning av
jäst bereda en alkoholstark maltdryck utan något besvär, vilket skulle
kunna medföra betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Särskilt med
hänsyn därtill funne styrelsen sig icke kunna förorda införande i lagstiftningen
av medgivande att tillverka dylika drycker. — Styrelsen framhöll
även den mot pasteuriseringsförfarandet gjorda invändningen, att drycken
toge skada av uppvärmningen och erhölleen bismak (»brödsmak»); förfarandet
vore också jämförelsevis dyrt med hänsyn till rätt väsentlig värmeåtgång
och en icke obetydlig kross av flaskor.
De sakkunniga hade vidare åsyftat, att begränsning i alkoholstyrkan
skulle kunna åvägabringas vid tillverkning av maltdrycker genom använ
-
12
Sveriges svagdricksbryggareförenings
framställning
år 1923.
dande av på särskilt sätt behandlat malt och tillämpande av vissa metoder
vid mäskningen, varigenom en vört, som innehölle en högre halt av svårförjäsbart
extrakt, åstadkommes. De maltdrycker, som genom detta förfarande
kunde erhållas, bleve vid motsvarande alkoholhalt maltstarkare än vid
vanlig tillverkning och sålunda i viss mån jämförbara med pasteuriserade
maltdrycker, men skilde sig från dessa genom att de vore slutförjästa.
Kontrollstyrelsen framhöll emellertid, hurusom denna tillverkningsmetod
fordrade teknisk skicklighet hos sin handhavare och en speciell utrustning,
varför styrelsen med hänsyn till att bryggeridriften i Sverige vore av
mindre omfattning och bryggeriernas antal stort, ansåge erforderliga förutsättningar
saknas för att den ifrågavarande bryggmetoden skulle kunna
medgivas såsom tillräckligt betryggande.
Gent emot metoden att genom bortdestillering av alkoholen nedbringa
alkoholhalten hos en maltdryck framhöll styrelsen, att denna metod hade
kommit till användning i Amerika under gällande rusdrycksförbud, men
att det allmänt ansåges, att de genom detta förfarande erhållna maltdryckerna
i smaken vore underlägsna andra maltdrycker. Mot metoden åberopade
styrelsen även vad de sakkunniga själva med stöd av verkställda försök
bland annat hade anfört beträffande desamma, nämligen att metoden
knappast torde kunna rekommenderas för användning i vårt land på grund
av sin dyrhet och de med densamma förknippade stora materialförlusterna.
På grund av det anförda fann sig kontrollstyrelsen böra intaga en avvisande
ståndpunkt till det framlagda förslaget om maltdricka och Öl.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 januari 1923 framförde Sveriges
svagdricksbryggareförening vissa synpunkter angående åtgärder till förbättrande
av svagdricksindustriens ställning med hemställan, att desamma måtte
tagas i omprövning vid utarbetandet av förslag till ny förordning angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker. Föreningen gjorde därvid
bland annat gällande, att om de av 1920 års maltdryckssakkunniga föreslagna
maltdricks- och maltölstyperna skulle få, såsom förslaget innebure,
tillverkas allenast vid de skattepliktiga bryggerierna, bleve för dessa bryggerier
tillskapat ett nytt monopol och en ny konkurrensfaktor gent emot
svagdricksindustrien. Många svagdricksbryggerier vore utan vidare i stånd
att uppfylla alla rimliga villkor med hänsyn till den kontroll och de garantier,
som vore erforderliga. Den omständigheten, att kontrollstyrelsen hade
avstyrkt förslaget om tillverkning av maltdricka och maltöl, borde väl icke,
då behovet av ett på samma gång alkoholsvagt och maltstarkt dricka vore
redan länge känt och erkänt i vida kretsar, få anses innebära, att nämnda
krav därmed vore avfört från dagordningen. Det borde därför sakligt undersökas,
huruvida icke tillverkning av maltdricka i enlighet med de sakkunnigas
förslag borde komma till stånd samt medgivande till dylik tillverkning
även lämnas de skattefria bryggerierna.
I anledning av berörda framställning framhöll kontrollstyrelsen i ett den
12 februari 1923 avgivet utlåtande, bland annat, att de maltdryckssakkunniga
avsett, att maltdricka allenast skulle få tillverkas i skattepliktiga bryggerier,
nämligen sådana, som hade särskilda anordningar för beredande av
ifrågavarande drycker. Vidare hade de sakkunniga anfört, att det syntes
dem uppenbart, att en sådan nödvändighetsvara för de minst bemedlade
lagren som svagdricka alltjämt borde förbliva skattefri, men att däremot
den maltstarkare drycken maltdricka, vilken finge anses som en kvalitetsvara
och ej representerade en dylik inarbetad nödvändighetsvara, väl kunde
13
tåla beskattningen. Maltdryckssakkunnigas och svagdricksbryggareföreningens
uppfattningar stode alltså i bestämd strid mot varandra. Dessutom
ansåg styrelsen, att olägenheter ur kontrollsynpunkt skulle vid bifall till
föreningens krav även göra sig gällande.
I propositionen nr 131 till 1923 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
i huvudsak grundat på det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget. Beträffande
de extraktstarka men alkoholsvaga maltdryckerna anförde föredragande
departementschefen, att han ansåge sig i likhet med kontrollstyrelsen
icke kunna förorda det av 1920 års maltdryckssakkunniga föreslagna
systemet att slopa den s. k. extraktgränsen för att därigenom bereda möjlighet
till tillverkning av dessa drycker, av de sakkunniga benämnda maltdricka
och maltöl. Risken för att dessa drycker skulle missbrukas genom
ökning av alkoholhalten, åstadkommen medelst efterjäsning, kunde nämligen
icke lämnas ur räkningen. Å andra sidan vore det knappast att förvänta,
att dylika drycker skulle bliva föremål för någon allmännare efterfrågan —
utan möjligen för att sålunda missbrukas.
I likalydande motioner i riksdagens båda kamrar (nr 200 och 280) framfördes
å riksdagens nykterhetsgrupps vägnar krav på ändringar i vissa avseenden
i Kungl. Maj:ts förslag. Förutom bibehållande av den övre alkoholgränsen
vid 3’6 volymprocent för maltdryck av andra klassen påyrkades
dels att medgivande måtte lämnas för tillverkning av maltdrycker, innehållande
högst 2‘/4 volymprocent alkohol men inbryggda med en stam vört,
vilkens extrakthalt även kunde överstiga 6 procent, dels ock att för tillverkning
av sistnämnda slags maltdrycker (maltdricka) skattefrihet medgåves,
ävensom att dylik tillverkningsrätt tillerkändes varje bryggeri — och således
även skattefritt sådant —, som av kontrollstyrelsen prövades vara utrustat
med erforderliga tekniska och andra resurser. Som skäl för berörda
yrkande, vilket lämnade åsido 1920 års maltdryckssakkunnigas förslag om
införande av det starkare maltölet, anförde motionärerna, att det vore rimligt,
att möjligheter bereddes för tillverkning av maltstarkare drycker än
de nuvarande av första och andra klassen. Därvid betonades i olikhet mot
vad de sakkunniga uttalat, att en dryck av maltdrickats beskaffenhet icke
gärna kunde betraktas såsom kvalitetsdryck i betydelsen av lyxvara. Tvärtom
ville det synas, som om alla skäl — och ej minst nykterhetssynpunkterna
— talade för, att konsumtionen av denna maltdryck förtjänade uppmuntras,
därest man över huvud ansåge extraktrika maltdrycker önskvärda.
Följaktligen borde samma skattefrihet för tillverkningen av maltdrickat
tillämpas, som redan vore gällande beträffande tillverkningen av nuvarande
klass I. Och i överensstämmelse härmed borde även de skattefria bryggerierna
medgivas rättighet att tillverka maltdricka av klass I, i den man
dessa bryggerier av kontrollstyrelsen prövades vara utrustade med för en
dylik tillverkning nödiga tekniska resurser. Ett dylikt medgivande vore
så mycket mera påkallat, som de skattefria bryggerierna redan nu på grund
av statsmakternas åtgöranden kommit i en mycket ogynnsam situation.
Ej minst ur nykterhetssynpunkt vore det ett viktigt statsändamål, att en
livskraftig svagdricksindustri hölles vid liv, vilken hade intresse utav att
förse allmänheten med smakliga extraktrika men alkoholsvaga maltdrycker,
vilket intresse uppenbarligen icke kunde tänkas träda i förgrunden hos de
skattepliktiga bryggerierna.
Motionärerna riktade sig därefter mot vad föredragande departements
-
Frågans behandling
vid
1923 års
riksdag.
14
chefen anfört rörande riskerna för missbruk av dylika drycker och den ringa
efterfrågan, som de skulle röna. Det befarade missbruket torde icke kunna annat
än teoretiskt dokumenteras. I Danmark och Norge hade ett dylikt missbruk
icke framträtt, i sistnämnda land icke ens under rådande starkölsförbud.
Vad dryckernas efterfrågan beträffar, talade erfarenheten från Danmark emot
departementschefens uppfattning. Den svenska smaken kunde icke vara så
olikartad den danska, att man allenast därpå kunde bygga någon slutledning.
Då vidare konsumtionens storlek berodde även på prissättningen,
vore att märka, att genom skattefrihet för maltdrickat vunnes en ytterligare
garanti gent emot den av departementschefen befarade alltför begränsade
efterfrågan.
I anledning av de av motionärerna sålunda framställda yrkandena yttrade
bevillningsutskottet, att starka skäl talade för att möjlighet bereddes till
lättare erhållande av sådana maltstarka men alkoholsvaga drycker, som i
motionerna avsåges. Sant vore visserligen, att redan enligt gällande lagstiftning,
liksom jämlikt den i propositionen föreslagna, tillverkning av dylika
drycker kunde förekomma i de skattepliktiga bryggerierna. Men dessa
drycker bleve hänförliga till klass II och sålunda underkastade strängare
försaljningsbestämmelser än svagdricka, varjämte de blevo föremål för beskattning.
Särskilt den första av dessa båda omständigheter torde enligt
utskottets mening hava kraftigt bidragit till att konsumtionen i vårt land
av dylika drycker varit endast obetydlig. Emellertid vore det en allmän
önskan bland de organiserade nykter hets vännerna, att ifrågavarande slags
drycker kunde tillhandahållas under sådana former, att de blevo för dem
tillgängliga. Det torde även ur allmän synpunkt vara ett tydligt nykterhetsintresse,
att de, som så önskade, ägde tillgång till en maltdryck, mera
välsmakande än det nuvarande svagdrickat, men alkoholsvagare än pilsnerdricka.
Vid tillmötesgående av motionärernas önskemål kunde emellertid
vissa svårigheter uppstå såväl beträffande tillverkningskontrollen som i fråga
om skattesystemet, vilka svårigheter bland annat sammanhängde därmed,
att det av olika skäl icke vore lämpligt eller ens möjligt att inskränka
rätten att tillverka ifrågavarande drycker till de bryggerier, som ägde
tillverka maltdrycker av andra klassen. Kontrollstyrelsen hade ur dylika
synpunkter uttalat en uppfattning, som utmynnade i ett avstyrkande.
Oaktat det intresse, utskottet hyste för en lösning av frågan, ansåge sig
icke heller utskottet i det läge, vari densamma nu befunne sig, kunna
tillstyrka motionärernas förslag. Enligt utskottets förmenande vore emellertid
frågan av den betydelse, att den borde göras till föremål för grundligare
undersökning än hittills skett. Utskottet ansåge därför, att riksdagen borde
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar medgivande måtte kunna i lagstiftningen lämnas att,
jämväl i för närvarande skattefria bryggerier, tillverka maltdrycker, vilka
ägde en högsta extrakthalt, motsvarande den för maltdrycker av andra
klassen fastställda, och en högsta alkoholhalt, lika med den för maltdrycker
av första klassen gällande, och vilka i försäljningshänseende kunde likställas
med maltdrycker av sistnämnda klass. Under utredningsarbetet borde
tydligen undersökas, icke blott huruvida och under vilka former tillverkningen
av dylika drycker borde göras fri från skatt, utan även huruvida
dryckerna borde få tillverkas vid alla bryggerier eller endast vid sådana,
som erhållit tillstånd till tillverkning därav, och huru under de olika förutsättningarna
erforderlig kontroll skulle med minsta kostnad kunna åvägabringas.
15
I skrivelse nr 173 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om
den av bevillningsutskottet begärda utredningen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att särskiljandet av starkare och
svagare maltdrycker genom eu extraktgräns, vilken hänför de alkoholsvaga
men extraktrika maltdryckerna i såväl tillverknings- som försäljningsavseende
till pilsnerdrickats kategori, tillkommit först efter ett kraftigt motstånd
av de organiserade nykterlietsvännerna, och att från dessas sida önskemål
sedermera vid skilda tillfällen med skärpa framförts rörande införande
av sådana bestämmelser, att tillgången till nyssnämnda drycker underlättades.
Den avvisande ställning, som statsmakterna intagit till berörda krav,
har i huvudsak motiverats med att några fullt säkra garantier icke kunnat
erhållas för att icke alkoholhalten hos de icke utjästa, extraktrika maltdryckerna
kunde genom efter jäsning komma att överskrida den för maltdrycker
av första klassen föreskrivna, varigenom grunden för maltdryckernas
klassindelning äventyrades och även direkta sociala vådor kunde uppstå.
Då det vidare icke funnes några sannolika skäl för att de maltstarkare
dryckerna skulle bliva föremål för allmännare efterfrågan, vore den nytta,
dylika drycker skulle medföra för nykterhetssträvandena, ganska tvivelaktig.
Frånsett spörsmålet om risken för efterjäsningen torde det vid bedömande Erfarenheter
av frågan, huruvida åtgärder skola vidtagas i lagstiftningshänseende till “''7
förmån för de alkoholsvaga extraktrika maltdryckerna, vara av intresse att £“Ä”ler^”7sr
undersöka, i vad mån i verkligheten förutsättningar kunna förefinnas för aikohoisraga
avsättning av dylika drycker i vårt land, vilket i sin tur är betingat av maltdrycker.
allmänhetens smakriktning beträffande maltdrycker. Före extraktgränsens
införande i maltdryckslagstiftningen år 1903 fanns visserligen en maltdryckstyp,
som närmast torde få anses motsvara den, som på nykterhetsvänligt
håll eftersträvats, nämligen svenskölet, en överjäst maltdryck av relativt hög
extrakthalt — i medeltal cirka 12 procent — samt med en alkoliolhalt, som
understundom icke uppgick mer än till den för nuvarande maltdrycker av
första klassen gällande alkoholgränsen men som i regel översteg densamma
utan att dock uppgå till ölets då vanliga alkoholhalt. Vanligast förekommande
var denna ölsort i form av julöl. Förbrukningen av svensköl var
emellertid i jämförelse med de andra maltdryckerna ganska ringa. Fn av
1898 års maltdryckskommitté föranstaltad utredning rörande under år 1S97
försålda maltdrycker av olika slag gav vid handen, att avsättningen nämnda
år utgjorde: svagdricka 1 156 487 hektoliter, Öl 1 164 851 hektoliter, underjästa
drickor (pilsnerdricka, iskällardricka etc.) 175110 hektoliter, porter
44 934 hektoliter samt svensköl 26 467 hektoliter. Förbrukningen av svensköl
utgjorde alltså allenast omkring 2 procent av konsumtionen av svagdricka
och Öl var för sig, vilka båda maltdryckssorter kunde uppvisa ungefär
lika avsättning. De alkoholsvaga maltdryckerna representerades alltså
då liksom nu av svagdrickat, vars alkoholhalt i medeltal utgjorde 1’5 viktprocent,
under det att stamvörtstyrkan allenast i undantagsfall översteg 5 å
6 procent men i regel knappt uppgick till 4 procent. Oaktat alltså varken
försäljnings- eller tillverkningsbestämmelser lade hinder i vägen för tillverkning
av alkoholsvaga men extraktrika maltdrycker, kan likväl icke göras
gällande, att någon typ av dylika drycker särskilt framträdde såsom en
mera allmänt efterfrågad dryck vid sidan av det egentliga ölet, pilsnerdrickat,
iskällardrickat och svagdrickat. I enstaka fall, då någon speciell tillverkning
av maltstarka drycker av låg alkoholhalt påbörjats, nedlades densamma
efter någon tid, då den icke visade sig vara ekonomiskt lönande.
16
Efter ikraftträdandet av 1903 års maltdryckslagstiftning kava även försök
gjorts att vinna avsättning av maltstarka drycker, men heller icke dessa
försök hava krönts med framgång för de bryggerier, som ägnat sig åt dylik
tillverkning. År 1904 upptog ett skattepliktigt bryggeri i en av de större
landsortsstäderna tillverkning av en alkoholsvag men relativt extraktrik
maltdryck, som efter danskt föredöme benämndes Kronöl. Tillverkningen
inriktades på att alkoholhalten icke borde överstiga 2 1/i volymprocent (Ds
viktprocent), för vilket ändamål stamvörtstyrkan ej hölls högre än omkring
11 procent, varjämte för jäsningen användes dansk överjäst av lågförjäsande
typ. Trots alla ansträngningar att intressera allmänheten för maltdrycken
ifråga blev emellertid avsättningen mycket ringa och nedgick för varje år.
Avsättningen utgjorde år 1905 228 hektoliter, år 1906 96 hektoliter, år 1907
61 hektoliter, år 1908 41 hektoliter och år 1909 16 hektoliter. Då dessa
ständigt sjunkande siffror oförtydbart gåvo vid handen, att denna typ av
maltdrycker icke passade smakriktningen, nedlades tillverkningen efter att
hava åsamkat bryggeriet icke obetydliga kostnader. Samma bryggeri upptog
omedelbart därefter — år 1910 — tillverkningen av en helt alkoholfri maltdryck,
för vilket ändamål ett ganska stort belopp nedlades på förvärvandet
av tillverkningsrätten till en dylik dryck och anskaffandet av den erforderliga
apparaturen. Resultatet blev även här mycket otillfredsställande med
ringa och ständigt sjunkande omsättning, varför bryggeriet år 1917 upphörde
även med denna tillverkning.
Som i det föregående nämnts, möjliggör den nu gällande lagstiftningen
tillverkning av maltdrycker av första klassen även med en stamvörtstyrka,
överstigande 6 men icke 10-5 procent, under villkor att de äro helt alkoholfria.
Avsättningen av dylika alkoholfria maltdrycker är dock synnerligen
obetydlig. Under senare år har tillverkning av dylika maltdrycker allenast
ägt rum vid två bryggerier med tillhopa följande kvantiteter för tillverkningsår:
1923/24 1 365 hektoliter, 1924/25 1 437 hektoliter samt 1925/26
1188 hektoliter. Dessa maltdrycker hava försålts under namn av maltkraft
och must samt torde företrädesvis hava kommit till användning såsom stärkande
medel.
I detta sammanhang kan vara av intresse att uppmärksamma den ställning,
konsumtionen av de alkoholsvaga maltdryckerna intagit i jämförelse
med de alkoholstarkare, vilket belyses av nedanstående tabell:
Tillverkningsår
Starka och
medelstarka
maltdrycker
miljoner liter
Svagdricka
miljoner liter
Tillverkningsår
Starka och
medelstarka
maltdrycker
miljoner liter
Svagdricka
miljoner liter
1903/04 ...............
140-4
1771
1915/16...............
128-6
125-0
1904/05 ...............
153-2
107-6
1916/17 ...............
121-8
111-5
1905/00 ...............
149-6
179-8
1917/18..............
19-o
114-2
1906/07 ...............
147-9
167-3
1918/19 ...............
86-6
64-3
1907/08 ...............
142-8
169-0
1919/20 ...............
132-9
69-2
1908/09 ...............
132-0
141-6
1920/21 ...............
136-7
70''5
1909/10 ...............
105-4
152-7
1921/22 ...............
120-8
61-6
1910/11 ...............
113-5
163-e
1922/23 ...............
137-7
66-4
1911/12 ...............
109-3
165-4
1923/24 ...............
135-3
76-3
1912/13 ...............
118-6
152-0
1924/25 ...............
141-4
87-2
1913/14...............
1914/15 ...............
119-1
128-s
158-6
129-2
1926/26 ...............
1461
91-1
17
Av tabellen framgår, att svagdrickskonsumtionen successivt nedgått så
att den för tillverkningsåret 1925/26 endast utgör omkring hälften gent emot
tillverkningsåret 1903,04. Den starkaste nedgången inträdde under krigsåren
och tiden närmast därefter, vilken nedgång till en början föranleddes
av kristidens ransonering av maltet till bryggeriindustrien, i samband varmed
ett stort antal svagdricksbryggerier upphörde med sin verksamhet
Svagdricksbryggeriernas antal var tillverkningsåret 1903 04 924, vilket antal
sedermera årligen minskades, så att detsamma tillverkningsåret 1913/14
allenast utgjorde 606. Under kristiden sjönk antalet av ovan antvdd
anledning ytterligare till 407 för tillverkningsåret 1917/18 och till 369
för tillverkningsåret 1920/21. Lnder de senare åren har en viss återhämtning
inom svagdricksindustrien ägt rum, vilket kommit till synes däri att
antalet svagdricksbryggerier årligen ökat och tillverkningsåret 1925 26 utgjorde
446 samt även — såsom framgår av tabellen — resulterat i en viss
ökning i konsumtionen, men denna industri är dock icke av den omfattning
som under tidigare år. Anledningen till allmänhetens minskade efterfrågan
pa svagdricka torde även få ses mot bakgrunden av de ekonomiska konjunkturerna
under kristiden och närmaste tiden därefter, som möjliggjorde för
åtskilliga svagdrickskonsumenter att övergå till förbrukning av starkare
maltdrycker utan att sedermera återgå till att inköpa svagdricka. Den stegrade
konsumtion av starkare maltdrycker, som efterkrigsåren kunnat uppvisa,
synes ock bestyrka ett sådant antagande.
. A11; döma av de hittills vunna erfarenheterna från den inhemska bryggeriindustrien
kunna alltså icke några tendenser påvisas i den riktningen, att
de extraktrika maltdryckerna skulle vara eftersträvade av allmänheten för
tillgodoseende av en mera utbredd smakriktning. Från tillverkarehåll har
ock, sasom ovan omnämnts, med bestämdhet hävdats, att ifrågavarande slags
maltdrycker icke skulle vinna nämnvärd användning här i landet såsom
måltidsdryck, även om de medgåves samma fria ställning som svagdrickat.
öasom kontrollstyrelsen i sitt år 1922 avgivna utlåtande över 1920 års maltdryckssakkunmgas
förslag framhållit, torde tillverkarnas allmänna erfaren+M1+
, ra tillmätas ganska stor betydelse för bedömande, vilka maltdrycker
tilltala allmänhetens smak. I den mån en tillverkare lyckas framställa
drycker, som tillfredsställa den allmänna smakriktningen, vinner han avsattning
för dessa, men om de av honom tillverkade dryckerna icke äro i
allmänhetens smak, kommer han att sakna omsättning och tvingas härigenom
att lugga om sin tillverkning. En ganska god ledning vid bedömandet av
den huvudriktning, som allmänhetens smak på detta område har. torde därior
kunna hämtas från maltdryckstillverkarnas erfarenhet. 1 2
1 syfte att erhålla kännedom om huruvida och i vilken utsträckning extrakt- Förekomster,
rika maltdrycker av låg alkoliolhalt tillverkas och vinna avsättning i ut- av extraktnk*
landet, har kontrollstyrelsen genom utrikesdepartementets försorg låtit inför- maltdrycker ,
skafta uppgifter härom från ett flertal europeiska länder. De framställda utlar,def
tragorna voro av följande lydelse:
.. Onrfuttar maltdrycksindustrien även tillverkning av maltdrycker av
särskilt hög extrakthalt och låg alkoholhalt, d. v. s. drycker, som vid tillverkningen
icke blivit utjästa (pasteuriserade maltdrycker)? Om dvlika
drycker finnas, av vilken extrakthalt och alkoholhalt äro de?
2) Därest i punkt 1 avsedda drycker tillverkas, i vilken omfattning finna
de avsattning och i huru stor grad äro de av allmänheten efterfrågade i
jämförelse med andra maltdrycker? Dessa frågor torde så vitt möjligt böra
2 — 4185.
18
belysas med approximativa siffror rörande konsumtionen av olika slag av
maltdrycker för de senaste åren.
3) Finnes särskild erfarenhet rörande möjligheterna att med hänsyn till
rådande smakriktning tillverka och vinna avsättning för maltdrycker av hög
extrakthalt och låg alkoholhalt?
Uppgifter hava erhållits från följande länder, nämligen Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Tjeckoslovakien,
Tyskland och Österrike. Här nedan lämnas en redogörelse för de
uppgifter, som meddelats beträffande de olika länderna.
Belgien. De belgiska bryggerierna framställa icke maltdrycker av hög
extrakthalt och låg alkoholhalt, d. v. s. maltdrycker, som icke blivit utjästa
och därför skola pasteuriseras. År 1913 hade ett bryggeri försöksvis påbörjat
tillverkning av en dylik maltdryckstyp, men denna dryck rönte icke någon
efterfrågan från allmänhetens sida, varför fabrikationen övergavs.
Danmark. I nämnda land tillhandahålles en skattefri maltdryck, benämnd
hushållsöl (vitöl) med en stamvört av 6—8 procent och en alkoholstyrka av
omkring 1 viktprocent. Vitöl tillverkas såväl vid de mindre s. k. vitölsbryggerierna
som vid ölbryggerierna. Omkring hälften av det tillverkade
vitölet tillhandahålles på fat om i regel 1eller 7, hektoliter och eljest på
flaskor av 35 eller 70 centiliters rymd. Det på flaskor tillhandahållna vitölet
är av bättre kvalitet med en stamvört av ända upp till 11 procent och
underkastas alltid pasteurisering.
Alla lagrade (förädlade) maltdrycker äro underkastade skatt, som uttages
å den färdiga varan. Av de beskattade maltdryckstyperna hunna särskiljas
1)
Dobbeltöl, Kroneöl, Kronepilsner och Lyspilsner;
2) Maltöl och Maltextraktöl; samt
3) Pilsneröl.
De till grupperna 1 och 2 hörande maltdryckerna beskattas med 5 kronor
70 öre per hektoliter. Den första gruppens maltdrycker äro inbryggda med
en stamvört av 11 å 14 procent och hava en alkoholhalt av 1 5 å 2 25 viktprocent.
Maltöl och maltextraktöl, som i huvudsak kommer till användning
som stärkande medel under sjukdom och rekonvalescens, hava en stamvörtstyrka
av 14 å 22 procent och en alkoholhalt av likaledes 1‘5 å 2‘2 5 viktprocent.
Ur beskattningssynpunkt indelas det till gruppen 3 hörande pilsnerölet i
tre klasser
a) Skatteklassen I, med skatt av 21 kronor per hektoliter. Stamvörtstyrkan
utgör högst 10''75 procent och alkoholhalten högst 3-2 viktprocent;
b) »Luksusöl A», med skatt av 45 kronor per hektoliter. Stamvörtstyrkan
utgör högst 13 procent och alkoholhalten högst 4 viktprocent;
c) »Luksusöl B» (porter), med skatt av 60 kronor per hektoliter. Stamvörtstyrkan
utgör högst 16 procent och alkoholhalten högst 5‘i viktprocent.
Konsumtionen av maltdrycker av typerna »Luksusöl A. och B» utgor för
närvarande endast omkring 1‘5 procent av hela förbrukningen av pilsnerol.
Alla beskattade maltdrycker pasteuriseras, utom någon mindre del, avsedd
för restauranter, vilken säljes på fat.
Förbrukningen i Danmark av maltdrycker av olika slag framgar av nedanstående
tabell:
19
Å r
Skattefritt hus- hållsöl (yitöl).
Alkoholhalt
högst 1-8 %
hektoliter
Dobbeltöl, mal
(grupp 1 och
Alkoholhalt
Grupp 1
hektoliter
iöl m. fl. sorter
2 här ovan),
högst 2 V< %
Grupp 2
hektoliter
Pilsner, lageröl,
porter (grupp 3).
Alkoholhalt
över 2 ''/<%
hektoliter
1912.....................
1 312 780
132 821
c:a 11000
882 677
1913.....................
1 338 434
146 552
10 050
876 879
1914.....................
1 339 394
149 303
11750
905 349
1915.....................
1 190 461
143 077
14 100
921 303
1916.....................
1 206 107
165 974
20 700
987113 I
1917.....................
1 041 272
162 914
21300
995 324
1918.....................
864111
207 434
19 600
635 876
1919.....................
857 594
168 130
39 200
1 074 491
1920 ...................
789 661
159 848
50 000
1 540 817
1921.....................
753 064
118 647
35 300
1 494 517
1922 .....................
687 171
89 531
32100
1 251 887 |
1923 .....................
756 490
84 839
23 800
1 268 212
1924 ....................
774 657
76 586
21 600
1 294 366
1925 .....................
791 624
72 414
21 500
1 417 824
1926.....................
735 125
65 857
17 000
1 349 363 1
Här nedan angivas några i Danmark förekommande typer av extraktrika
alkoholsvaga maltdrycker jämte uppgifter om ungefärlig vörtstyrka och
alkoholstyrka samt om pris vid bryggeriet per flaska om 35 centiliter.
Från Kongens Bryghus:
Yörtstyrka
Alkoholhalt
Pris
Central Maltöl ............
18 å 19 procent
O-85—1*2 0 viktprocent
29 c
Reform Maltextrakt...
20'' 5 »
0*7 —0*8 »
25
Export Dobbeltöl .......
15 »
1*3 —1*8 »
20
Lyspilsner ....................
9
1*5 —1*8 »
18
Prima Hvidtöl (skatte-
fritt) ........................
10‘5 »
0*8 —1*2 »
13*5
Från Carlsberg Bryggerierne:
Vörtstyrka
Alkoholhalt
Porter .......
................. 15 %
2*1—2*6 vol. %
Ny pilsner
................ 7-7 %
2*i—2*6 » %
Finland. Den finska maltdrycksindustrien omfattar jämväl tillverkning
av maltdrycker av hög extrakthalt och låg alkoholhalt. Drycker med en
vörtstyrka, överstigande 5 procent Balling, skola emellertid pasteuriseras,
senast då alkoholhalten är 2 procent. Enligt uppgift äro med hänsyn till
rådande smakriktning möjligheterna att tillverka och vinna avsättning för
maltdrycker av hög extrakthalt och låg alkoholhalt små, varför en tillverkning
av dylika drycker icke ekonomiskt lönar sig. I hela landet tillverkades
under år 1925 endast 35 500 liter maltdrycker av hög extrakthalt. Vörtens
extrakthalt har varit i medeltal 14’ 7 % Balling.
Frankrike. Med hänsyn till rådande smakriktning möter det i nämnda
land svårigheter att vinna avsättning av maltdrycker av hög extrakthalt
och låg alkoholhalt. De tillverkas i huvudsak för medicinskt ändamål i
20
form av olika maltextraktpreparat, och konsumtionen därav är mycket obetydlig.
De i Nederländerna tillverkade maltdryckerna äga i regel en extrakthalt
av 6—13 viktprocent samt en alkoholhalt av 3 — 5 viktprocent. Tillverkning
av maltdrycker av särskilt hög extrakthalt och låg alkoholhalt uppgives icke
Norge. Förutom de starkare ölsorterna (bayer, pilsner och bock) tillverkas
i detta land en maltdryckstyp, det s. k. landsölet, vars stamvört är 6 procent
och alkoholhalt 2 volymprocent, samt en helt alkoholfri, pasteuriserad
maltdryck, »vörteröl», hållande i allmänhet 10 procent extrakt och tillverkad
av vört, som komprimeras med kolsyra.
Tidigare har tillverkats en maltdryck, benämnd »mungott», med 8—9
procents stamvörtstyrka samt en ännu maltstarkare dryck, »bjor», med ungefär
12 procents stamvörtstyrka. Bägge dryckerna hade högst 2 ‘/3 volymprocents
alkoholstyrka och voro pasteuriserade. Trots en betydande reklam för dessa
drycker från bryggeriernas sida blev omsättningen mycket ringa. Numera
tillverkas »mungott» icke alls, och »bjor» är praktiskt taget borta ur mark
Av
nedanstående tabell framgår omsättningen av vörteröl och landsöl samt
de starkare ölsorterna (bayer, pilsner och bock).
Bayer, pilsner
Tillverkningsår Vörteröl i liter Landsöl i liter och bocköl i
liter
1921/22
1922/23
1923/24
1924/25
4399678
4 339 641
3 899 808
3 686 075
5 361 560
4 187 028
3 477 779
3 222 673
82 081 520
77 576 775
70 434 246
72 820 850
Schweiz. Alkoholfritt Öl eller särskilt alkoholsvaga maltdrycker äro för
närvarande icke föremål för tillverkning i Schweiz. Ett schweiziskt företag,
som för några år sedan försökte upptaga tillverkning av dylika drycker,
nödgades efter någon tid upphöra med sin verksamhet.
Storbritannien. Någon tillverkning av maltdrycker med hög extrakthalt
och låg alkoholhalt förekommer praktiskt taget icke i Storbritannien, och
med rådande smakriktning anses osannolikt, att alkoholsvaga maltdrycker
kunna påräkna allmännare avsättning. Undersökningar lära för några år
sedan hava företagits i syfte att utröna möjligheterna för framställning av
dylika drycker, men något tillfredsställande resultat ernåddes icke. Ävenledes
har för frambringande av en alkoholsvag maltdryck försök gjorts att
från den jästa vörten extrahera viss del av den i densamma befintliga alkoholen,
utan att dock leda till gynnsamt resultat.
Tyskland. Den tyska maltdrycksindustrien har att uppvisa allenast en
mycket obetydlig tillverkning av maltdrycker med hög extrakthalt och låg
alkoholhalt. Dock förekomma maltdrycker, vilka hålla en extrakthalt av
8—12 procent samt blott cirka 1 procent alkohol eller därunder. Dessa
maltdrycker äro alla pasteuriserade, äga starkt söt smak och anses onjutbara
såsom Öl betraktade. Dryckerna användas huvudsakligen såsom stärkande
medel för barn och mödrar, som giva di. De kunna således närmast betraktas
som näringsmedel för sjuka eller svaga och knappast betecknas som
drycker. Dessa ölsorter utgöra långt under 1 procent av den tyska maltdrycksproduktionen.
Efterfrågan är således mycket ringa.
Rörande möjligheterna att med hänsyn till rådande smakriktning tillverka
21
och vinna avsättning för maltdrycker av hög extrakthalt och låg alkoholhalt
må nämnas, att en mängd experiment under krigstiden utförts, vilka
dock så gott som utan undantag misslyckats. Under 3-5 volymprocent alkohol
har man ej lyckats få fram ett smakligt Öl, och sänkes alkoholhalten,
måste pasteurisering tillgripas. Framhållas bör emellertid, att det s. k.
bockölet, vilket vissa tider på året tillverkas, är av hög extrakthalt och med
en alkoholhalt, som uppgår till omkring 3''5 volymprocent. Man har i Tyskland
även provat alkoholsvaga amerikanska ölsorter, men funnit dem onjutbara.
Enligt tysk uppfattning har det sålunda hittills icke lyckats att framställa
maltdrycker, som förena hög extrakthalt med låg alkoholhalt och
vilka samtidigt äga en tilltalande smak.
Österrike. Maltdrycker med särskilt hög extrakthalt och låg alkoholhalt
tillverkas icke, enär de icke motsvara den inhemska befolkningens smakriktning.
— Samma uttalande föreligger beträffande Tjeckoslovakien.
Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att de extraktrika alkoholsvaga
maltdryckerna icke finna någon nämnvärd avsättning i utlandet i
jämförelse med andra slag av maltdrycker, och att de i flertalet av länder
icke synas förekomma alls. De från utlandet inhämtade erfarenheterna
lämna alltså icke stöd för en uppfattning, att ifrågavarande slags drycker
skulle, hava någon uppgift att fylla för tillgodoseende av en mera allmän
smakriktning i fråga om maltdrycker. De i Danmark och Norge förekommande
typerna av extraktrika maltdrycker, vilka — särskilt det danska
kroneölet —- från nykterhetsintresserat håll ofta åberopats såsom lämpliga
förebilder för vad som ansetts önskvärt för Sveriges del, röna allenast obetydlig
efterfrågan i jämförelse med de alkoholstarkare, utjästa sorterna. Avsättningen
av desamma har år från år minskats och i vissa fall —■ såsom
i Norge i fråga om »bjor» och »mungott» — praktiskt taget upphört. Vad
särskilt Danmark beträffar har, såsom en i det föregående intagen tabell
utvisar, under de senaste åren förbrukningen av samtliga slag av extraktrika
maltdrycker tillhopa utgjort allenast omkring 6 procent av förbrukningen
av maltdrycker av pilsnertypen och 4 procent av den sammanlagda
förbrukningen av sistnämnda maltdrycker och hushållsöl (vitöl). Det vill
alltså synas, som om de speciella danska sorterna av extraktrika maltdrycker
icke längre spela den roll i den danska maltdryckskonsumtionen, som på
vissa håll ansetts. Däremot är konsumtionen av det skattefria danska hushållsölet
(vitölet) mera betydande och uppgår till omkring hälften av ölförbrukningen.
Vitölet motsvarar i stort sett det svenska överjästa svagdriekat,
ehuru det är extraktrikare — i allmänhet är vörtstyrkan 6 å 8 procent och
alkoholhalten 0‘8 å 1 viktprocent. Som ovan nämnts, säljes ungefär hälften
av vitölet på flaskor. Det på detta sätt tillhandahållna vitölet är av något
bättre kvalitet — Prima Hvidtöl från Kongens Bryghus har en vörtstyrka
av omkring 10’5 procent — och pasteuriseras på ett tidigt stadium av jäsningen.
Emellertid torde det icke vara denna slags maltdryck, man åsyftat,
då man i Sverige uppställt de danska extraktrika maltdryckerna som förebild
för erhållande av en smaklig alkoholsvag maltdryck. En maltdryck
av detta slag synes icke vara av beskaffenhet att i någon särskild grad tilltala
den svenska smakriktningen, som visat sig mera benägen för de utjästa
maltdryckerna.
Av de båda norska maltdryckssorterna Landsöl och Vörtöl motsvaras det
förra av de svenska helt alkoholfria maltdryckerna av klass I och det senare
av vårt svagdricka. Den helt alkoholfria maltdrycken har, såsom i det föregående
nämnts, icke alls funnit någon marknad i Sverige.
22
Frågan om
risken för
eft erjäsning
hos pasteuriserade
maltdrycker.
Det ovan anförda är ägnat att bestyrka den från olika håll ofta framställda
invändningen, att det icke finnes sannolika skäl för att de extraktstarkare
maltdryckerna skulle kunna påräkna att bliva föremål för allmännare
efterfrågan. Men denna omständighet har, som nämnts, icke ensamt
för sig varit anledningen till statsmakternas avvisande ställning i
denna fråga, utan har den väsentligaste invändningen mot förslaget att giva
extraktrika maltdrycker med låg alkoholhalt samma fria ställning i lagstiftningsavseende
som det verkliga svagdrickat utgjort den omständigheten,
att verkligt betryggande metoder för att hindra alkoholhalten i en extraktrik
maltdryck att överskrida den fastställda gränsen icke ansetts förefinnas.
Den allmänt förekommande metoden för att avbryta jäsningen av en maltdryck
är medelst pasteurisering, men även andra förfaringssätt för att hålla
alkoholhalten nere hava ifrågasatts, nämligen dels genom användande av
på särskilt sätt behandlat malt och svagt förjäsande jästsorter och dels
genom bortdestillering av alkoholen från den färdig jästa drycken. Vad
angår de båda sista förfaringssätten har kontrollstyrelsen i sitt ovan åberopade
utlåtande av år 1922 påvisat de svårigheter, som äro förbundna med
dessa metoder och som enligt kontrollstyrelsens mening borde föranleda, att
desamma lämnas ur räkningen. Några erfarenheter, som lett till annan
uppfattning i sistberörda avseende, hava sedan dess icke framkommit. I
stället torde beträffande dealkoholiseringsförfarandet förtjäna åberopas de
här ovan i redogörelsen om de hithörande förhållandena i utlandet återgivna
uppgifterna från Storbritannien, varav framgår, att denna metod däistädes
försökts men icke lämnat tillfredsställande resultat, varjämte beträffande
Tyskland har lämnats den uppgiften, att de amerikanska alkoholsvaga
ölsorterna prövats i detta land men befunnits onjutbara. Då de åsyftade
amerikanska dryckerna enligt uppgift framställas med användande av dealkoholiseringsmetoden,
torde sistnämnda uttalande därmed få anses innebära
ett underkännande i Tyskland av denna metod. ......
Pasteuriseringsmetoden är emellertid en mera prövad metod för lörhmdrande
av fortsatt jäsning av en maltdryck, och det är också denna metod,
man tidigare alltid i första hand avsett skola komma till användning, då
frågan gällt de extraktrika maltdryckerna. I Danmark förekommer pasteurisering
beträffande alla buteljerade maltdrycker. I Finland är i lag stadgat,
att vid tillverkning av maltdrycker jäsningen skall avbrytas senast då
alkoholhalten uppnått 2 volymprocent, och såsom godkänd åtgärd för jäsningens
avbrytande tillämpas därstädes uteslutande den vanliga pasteuriseringsmetoden.
Detta förfarande innebär, att den färdiga buteljerade maltdrycken
uppvärmes till tillräckligt hög temperatur omkring 60 grader —
varigenom jästcellerna dödas och jäsningen sålunda omöjliggöres. För
pasteurisering av maltdrycker finnas särskilda apparater, i vilka maltdiycksflaskorna
nedsänkas i vattenbad antingen stående i bryggeriets korgar eller
ock direkt å särskilt anbragt galler. Genom särskilda åtgärder förhindras
korkarna att pressas ur buteljerna under pasteuriseringen. För densamma
beräknas i allmänhet en tid av 3 timmar, varunder maltdrycken uppvärmes
successivt under omkring 60 minuter, står under maximaltemperatur i omkring
50 minuter och avkyles under omkring 60 minuter. Kostnaderna
vid pasteurisering bestå — förutom för själva pasteuriseringsanläggningen,
som för ett mindre bryggeri torde uppgå till omkring 3 000 kronor — dels
i utgiften för ånga till vattnets uppvärmning, dels i arbetskostnad och dels
i förluster genom kross, varmed är att räkna i jämförelsevis stor omfattning.
Räknat för halvbutelj, torde kostnaden för pasteurisering kunna
23
uppskattas till omkring 1 V2 öre. För mindre bryggeriers vidkommande är
att taga i betraktande, att pasteuriseringen kräver ganska stort utrymme
och att kravet på tillräcklig tillgång på ånga för uppvärmning är ofrånkomligt.
Då 1920 års maltdryckssakkunniga förordade införande av de extraktrika
maltdryckstyperna maltdricka och maltöl, vilkas tillverkning skulle möjliggöras
genom användning av i första hand pasteuriseringsmetoden, upptogo
de sakkunniga till bemötande de framställda invändningarna mot sagda
metod, vilka gingo ut på att densamma icke vore tillförlitlig, då det gällde
förhindrande av fortsatt alkoholbildning i eu maltdryck. De sakkunniga
erinrade om att det påpekats, att en konsument hade tillfälle att genom
efterjäsning driva upp alkoholhalten. Om kärlen, som innehöllo maltdrycken,
öppnades, började jäsningen av de oförjästa sockerarterna ånyo under inverkan
av från luften inkommande jästorganismer, vadan alkoholhalten
komme att stiga. Särskilt bleve så fallet, om jäst direkt tillsattes. Vore
nu extraktlialten särskilt hög hos drycken, skulle en betydande ökning av
alkoholhalten kunna ernås. Enligt de sakkunnigas mening vore emellertid
denna invändning väsentligen av teoretisk natur. Det syntes föga sannolikt,
att personer, som eftersträvade en berusningseffekt, skulle finna det lämpligt
att gå den besvärliga omvägen över det pasteuriserade maltstarka drickat
under iakttagande av alla de olika omständigheter, som krävdes för att icke
maltdrycken vid den extra jäsningen skulle förstöras. Den gjorda invändningen
saknade emellertid enligt de sakkunnigas mening betydelse jämväl
i det avseendet, att en maltdryck genom ett dylikt förfarande i allmänhet
skulle komma att avsevärt förlora ur smaksynpunkt; det kunde väl näppeligen
undvikas, att en så behandlad maltdryck jämförelsevis snabbt skulle
komma att surna och därigenom bliva mindre eftersträvansvärd. Och även
om det skulle lyckas att uppbringa alkoholhalten i eu dylik maltdryck, utan
att därmed drycken försämrades, skulle ett dylikt förfarande ur nykterhetssynpunkt
sakna större betydelse, så länge det stode flertalet människor fritt
att skaffa sig betydligt alkoholstarkare maltdrycker. Då var och en därjämte
vore oförhindrad att direkt ur malt för eget behov framställa maltdrycker
av sådan styrka, som industriellt icke finge tillverkas, saknade den
gjorda invändningen enligt de sakkunnigas mening praktisk betydelse.
I anledning av detta uttalande framhöll kontrollstyrelsen, biand annat,
som sin mening, att risken för att de extraktrika, icke slutförjästa maltdryckerna
skulle kunna missbrukas, vore betydligt större än vad de sakkunniga
antagit. För att erhålla utgångspunkter för frågans bedömning
hade kontrollstyrelsen å sitt laboratorium låtit göra de tvenne i det föregående
omförmälda efterjäsningsförsöken med danska maltölstyper. I ena
fallet användes 1/3 liter »Central Maltöl» med en stamvörtstyrka av 17''s
procent och en alkoholhalt av Ds volymprocent. Till drycken sattes cirka
0-5 gram jäst, varefter flaskan försågs med en genomborrad kork och fick
stå i vanlig rumstemperatur under 5 dygn. Vid därefter företagen analys
visade sig alkoholhalten uppgå till 5*9 volymprocent. I det andra fallet
användes 1/3 liter »Maltextrakt» med en stamvörtstyrka av 16''e procent och
en alkoholhalt av 2 volymprocent. Till drycken sattes 0‘2 gram jäst och i
övrigt förfors på samma sätt som i första stycket. Vid analys visade sig
alkoholhalten uppgå till 4‘5 volymprocent. Det syntes alltså vara jämförelsevis
lätt att av de extraktrika dryckerna genom tillsättning av jäst bereda en
alkoholstark maltdryck utan något besvär, och ansågs detta förhållande
kunna medföra betydande olägenheter ur nykterhetssynpunkt.
24
Förändrade
förutsättningar
med avteende
å
möjligheterna
att använda
pasteurisering8-metoden.
Då kontrollstyrelsen år 1922 kom till denna slutsats, hade styrelsen som
nämnts till utgångspunkt för sitt ställningstagande framför allt tagit de
möjligheter till efterjäsning, som visat sig föreligga i fråga om icke slutförjästa
drycker av särskilt hög extrakthalt, i varje fall med en stamvörtstyrka,
betydligt överstigande 10’s procent. Enär emellertid den utredning,
varom 1923 års riksdag hemställt, allenast avser beredande av möjlighet
till tillverkning av drycker, vilka äga en högsta extrakthalt, motsvarande
den för maltdrycker av andra klassen fastställda, d. v. s. 10-5 procent, och
en högsta alkoholhalt lika med den för maltdrycker av första klassen gällande,
d. v. s. 1’8 viktprocent, torde de med pasteuriseringsförfarandet förbundna
riskerna av en förnyad jäsning icke längre äga samma betydelse,
som med fog kunnat göras gällande beträffande de särskilt extraktstarka
dryckerna. Den alkoholhalt, som medelst efter jäsningen av en pasteuriserad
maltdryck av 10''5 procents stamvörtstyrka kunde ernås i drycken, skulle i
praktiken knappast uppgå till 3 viktprocent och i varje fall icke under
några omständigheter kunna överskrida den för maltdryck av andra klassen
bestämda övre alkohol gränsen av 3''2 viktprocent. Den alkoholstarkare dryck,
som erhölls, torde med säkerhet heller icke bliva särskilt smaklig. Under
sådana omständigheter lärer det innebära föga lockelse att tillgripa denna
utväg för att bereda sig tillgång till en alkoholstarkare maltdryck, som
det eljest står var och en fritt att inköpa i detaljhandeln eller utskänkningsvis.
Det bör ock framhållas, att hembrygd av maltdrycker av vilken styrka
som helst är lagligen medgiven.
Under dylika förhållanden synas de risker för fortsatt jäsningsförfarande,
som ansetts förbundna med pasteuriseringen, icke utgöra tillräckligt skäl för
avvisande av kraven på friare tillverknings- och försäljningsbestäinmelser
för de extraktstarkare maltdryckerna, så länge fråga allenast är om drycker
med på nyssnämnt sätt begränsad stamvörtstyrka. Därest sålunda statsmakterna
skulle anse skäl föreligga att medgiva lättnader i tillverkningsoch
försäljningsavseende för dylika extraktrika maltdrycker, kan enligt
kontrollstyrelsens mening pasteuriseringsförfarandet betraktas såsom en tillräckligt
betryggande metod för förhindrande av efterjäsning och därmed
alkoholhaltens stegring hos ifrågavarande drycker. Ett dylikt medgivande
i lagstiftningen torde dock icke uttryckligen böra knytas enbart till pasteuriseringsmetoden,
utan torde det få ankomma på kontrollstyrelsen att, innan
tillverkningen i ett bryggeri av dylik extraktrik maltdryck må taga sin
början, efter prövning av bryggeriets tekniska utrustning och de metoder,
som bryggeriet ämnar tillämpa vid tillverkningen, lämna tillstånd till densamma,
därest kontrollstyrelsen linner tillfredsställande garantier föreligga
för att icke den högsta tillåtna alkoholhalten kommer att överskridas. Såsom
villkor bör givetvis även gälla, att den personal, som skall handhava denna
tillverkning, skall äga tillräcklig förfarenhet i de ifrågakommande metoderna.
Vid prövningen av huruvida de av bryggeriet vidtagna anordningarna äro
betryggande, bör kontrollstyrelsen även hava att taga hänsyn till storleken
av de kärl, vari den tillverkade drycken är avsedd utlämnas till allmänheten,
och därutinnan kunna uppställa villkor. I fråga om pasteuriserad
maltdryck torde nämligen utlämningen i regel endast böra ske å mindre
kärl (flaskor), enär användningen av större kärl kan för en illojal köpare
underlätta eventuella försök att genom förnyad jäsning göra varan alkoholstarkare.
Användas glasflaskor om 1/3 eller t/3 liters rymd, torde dylika
försök näppeligen löna sig.
25
Vad angår frågan, huruvida de extraktrika maltdryckerna med eu stamvörtstyrka
av högst 10-5 procent och en alkoholhalt av högst 1''8 viktprocent
skola vara fria från tillverkningsskatt, må först erinras om att 1920 års
maltdryckssakkunniga ansågo tillverkningen av maltöl och maltdricka böra
underkastas dylik skatt i likhet med andra skattepliktiga maltdrycker. Att
så skulle vara fallet med maltöl, var utan vidare klart, då denna maltdryck
med hänsyn till sin alkoholhalt hänfördes till den av de sakkunniga föreslagna
andra klassen (pilsnerdricka). Att även maltdrickat hänfördes till
de beskattade dryckerna, torde få ses mot bakgrunden av den då gällande
låga maltskatten av 17, 20 och 23 öre — mot nu gällande 65, 70 och 75
öre — för respektive intill 100 000 kilogram, 100 000—200 000 kilogram och
över 200 000 kilogram vid bryggeri avverkat malt för tillverkningsår, vilken
beskattning maltdrickat ansågs kunna tåla. Enligt kontrollstyrelsens mening
föreligga emellertid vissa skäl för att den nu ifrågavarande extraktrika maltdrycken
göres skattefri. Ä ena sidan torde det, med hänsyn till den icke
alltför betydande avsättning, som, enligt vad i det föregående påvisats, kan
förväntas inträda för dylika drycker, icke vara något större intresse för
statsverket ur fiskalisk synpunkt att utkräva tillverkningsskatt för dessa
drycker. Att åstadkomma någon beräkning å storleken av konsumtionen
av ett blivande maltdricka ligger icke inom möjligheternas gränser, men det
torde dock vara stor sannolikhet för att tillkomsten av eu dylik dryck icke
skulle åstadkomma någon nämnvärd minskning i konsumtionen av skattepliktiga
maltdrycker. Å andra sidan skulle de extraktrikare dryckerna i
verkligheten sannolikt icke kunna komma att tillgodose det enligt de organiserade
nykterhetsvännernas mening föreliggande behovet av att äga tillgång
till en mera välsmakande alkoholsvag maltdryck än svagdrieka, därest icke
dessa maltdrycker gjordes tillräckligt prisbilliga. Med hänsyn till pasteuriseringskostnaden,
beräknad till 1 x/s öre per flaska, skulle otvivelaktigt en
maltdryck av här ifrågavarande slag med en stamvörtstyrka av 10’s procent
komma att betinga högre pris än en maltdryck av andra klassen, därest
tillverkningsskatt skulle uttagas jämväl å den pasteuriserade drycken. Med
utgångspunkt från att tillverkningen av en maltdryck av nyssnämnda extrakthalt
kräver en åtgång av omkring 15 kilogram malt per hektoliter
färdig vara och alltså å en flaska om 7., liter belöper (bo 5 kilogram malt,
kan maltskatten efter 65 öre per kilogram beräknas till omkring 3 7 öre
per flaska. Efter avdrag från detta belopp av en pasteuriseringskostnad av
1 72 öre skulle således en pasteuriserad maltdryck kunna, därest den bleve
skattefri, säljas till omkring 2 öre lägre pris per flaska om li., liter än
pilsnerdricka. Ett dylikt förbilligande av den alkoholsvaga maltdrycken
genom skattebefrielsen torde vara erforderlig, därest den skall vinna avsättning
i sådan grad, att avsikten med en ändring i lagstiftningen skall ernås.
Skulle framdeles den ifrågavarande maltdrycken i verkligheten visa sig tilltala
allmänhetens smakriktning och tillvinna sig en mera allmän avsättning
i sådan grad, att densamma komme att i nämnvärdare utsträckning ersätta
de skattepliktiga maltdryckerna, torde i så fall frågan om införande av en
beskattning av de alkoholsvaga extraktrika maltdryckerna lämpligen kunna
upptagas.
Tillverkningen av de alkoholsvaga men extraktrika maltdryckerna skulle
i enlighet härmed kunna äga rum i såväl skattepliktiga som skattefria
bryggerier, i de sistnämnda dock endast i den mån, de uppfyllde föreskrivna
villkor. Denna anordning synes måhända även betingad med hänsyn till
de uttalade farhågorna för att de skattepliktiga bryggerierna icke skulle
Frågan om
maltskatt /er
extraktrika
alkoholsvaga
mcltd rycker.
26
Kontroll över
tillverkningen
av de extraktrikare
maltdryckerna.
Tillverkares
bidrag till
kontrollkostnaden
vid
skattefria
bryggerier,
där extraktrika
maltdrycker
tillverkas.
finna det med sin fördel förenligt att uppdela sin tillverkning på olika
maltdryckstyper, enär detta skulle föranleda ökade kostnader. Även har
framhållits, att man inom bryggeriindustrien hyst en viss misstro rörande
ifrågavarande dryckers förmåga att tillkämpa sig en sådan position, att
deras framställning skulle löna sig. Oavsett huruvida dessa farhågor äro
grundade eller ej, synes någon anledning icke föreligga att undantaga
tillverkningen av skattefria maltdrycker av den nya typen från de skattefria
bryggerierna, i den mån dessa bryggerier prövas vara utrustade med
för en dylik tillverkning nödiga tekniska resurser. Antalet svagdricksbryggerier,
som vore i stånd att upptaga denna tillverkning, torde till en
början sannolikt bliva obetydligt och näppeligen utgöra mer än omkring
ett 25-tal.
För åstadkommande av skattefrihet för alkoholsvaga maltstarka drycker,
som tillverkas i de skattepliktiga bryggerierna, skulle tillämpas enahanda
förfaringssätt, som för dessa bryggerier gäller beträffande svagdrickstillverkningen.
För malt, som omedelbart använts för tillverkning av ifrågavarande
drycker, skulle alltså skatt restitueras till tillverkare med 62 öre
för kilogram.
Vad beträffar den fortlöpande kontrollen vid bryggerierna behöver tillkomsten
av den nya maltdryckstypen icke föranleda införande av något
nytt kontrollförfarande i annan mån, än att den färdiga drycken bör i såväl
skattepliktiga som skattefria bryggerier underkastas undersökning rörande
alkoholhalten mera systematiskt och oftare än för närvarande är fallet.
Förutom den undersökning av alköliolstyrkan, som vederbörande överkontrollör
har att verkställa vid inspektionsbesök i bryggeriet, bör kontrollstyrelsen
låta verkställa en fortlöpande undersökning av de ifrågavarande
dryckerna för övervakande av att icke alkoholgränsen överskrides. I sådant
syfte bör den vid bryggeriet anställde kontrolltjänstemannen hava att
med lämpliga mellanrum — varutinnan kontrollstyrelsen må äga meddela
närmare bestämmelser — taga prov å dylika drycker för insändande till
kontrollstyrelsens laboratorium. För utförande av alkoholbestämningarna
stå numera bekväma metoder till förfogande, varför dessa undersökningar
i allmänhet icke torde komma att verka nämnvärt betungande för laboratoriet
och i varje fall icke behöva påkalla någon förstärkning av arbetskrafterna.
Fn ligt gällande maltdryckstillverkningsförordning åligger det tillverkare
i skattefritt bryggeri att bidraga till kontrollkostnadernas bestridande med
ett belopp av 50 öre för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis
varit gällande för bryggeriet. Arvodet till tillsyningsman vid skattefritt
bryggeri utgör enligt föreskrift i 3 § 1 mom. i kungörelsen den 27
juli 1923 (nr 339) sedan den 1 oktober 1923 en krona för varje dag under
tjänstgöringstiden med rätt för kontrollstyrelsen att bestämma arvodet till
lägre belopp. Före nämnda tidpunkt var arvodet fastställt till 75 öre för
dag, och kontrollstyrelsen har även numera i regel begränsat tillsyningsmans
avlöning till sistnämnda belopp. Ehuru svagdricksbryggerierna principiellt
bort bära hela ifrågavarande kontrollkostnad, begränsades likväl
skyldigheten härvidlag till ovannämnda belopp av 50 öre, vilket skedde
med hänsyn till att svagdricksbryggeriernas ringa ekonomiska bärkraft
icke ansåges medgiva, att kontrollkostnaden i sin helhet uttoges av tillverkarna.
Vad nu angår de skattefria bryggerier, vid vilka tillverkning av
27
extraktstarka maltdrycker skulle äga rum, komme dessa enligt kontrollstyrelsens
mening att intaga en sådan ställning, att skäl borde förefinnas för
att låta dessa tillverkare bestrida kostnaderna för kontrollen i större omfattning
än vad nu är fallet. Då med hänsyn till de ökade kontrollbestyren
vid dessa bryggerier kontrollstyrelsen torde komma att finna skäligt bestämma
arvodet till de där anställda tillsyningsmännen till det i kungörelsen
angivna maximibeloppet av en krona för dag, synes skäligt, att
tillverkaren i sådant bryggeri bör under tid, då tillstånd till tillverkning
av ifrågavarande drycker gäller, hava att såsom bidrag till kostnaden för
kontrollen vid bryggeriet erlägga en krona för varje helgfritt dygn i stället
för såsom för närvarande 50 öre. Det bör framhållas, att dylik tillverkare,
oaktat denna höjning i kontrollkostnadsbidraget, icke skulle komma att deltaga
i vare sig statsverkets kostnad för tillsyningsmannens arvode under
sön- och helgdag eller kostnaden för dyrtidstillägg.
Därest tillverkning av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker skall medgivas
i enlighet med vad här ovan blivit ifrågasatt, äro ändringar i åtskilliga
avseenden erforderliga i nu gällande förordning angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker. Förslag till dessa ändringar bifogas härjämte,
vilket förslag i vissa delar även innefattar ändringar, som ansetts påkallade
av annan anledning än av den nu föreliggande frågan men som lämpligen
befunnits kunna vidtagas i detta sammanhang. Här nedan lämnas motivering
för de beträffande olika paragrafer föreslagna ändringarna.
Författnings
ändringar.
2 §.
De alkoholsvaga men extraktrika maltdryckernas hänförande till första
klassen påkallar en utvidgning av begreppet maltdrycker av första klassen,
så att denna klass även kommer att omfatta maltdrycker med en alkoholhalt
av högst 1*8 viktprocent och som äro inbryggda med en stam vört, vars
extrakthalt överstiger 6 men icke 10*5 procent, samt tillika underkastats
sådan särskild åtgärd, att drycken icke kan uppnå högre alkoholhalt än
1*8 viktprocent.
De hittillsvarande definitionerna å maltdrycker innehålla bland annat
bestämmelse om den högsta respektive lägsta extrakthalt, som den stamvört
får hålla, med vilken en maltdryck av viss klass blivit inbryggd. Härmed
avses maltdryckens ursprungliga extrakthalt, vilken i fråga om färdig
vara låter sig bestämmas genom kemisk analys och som, därest icke tillsats
till vörten av extraktgivande ämnen eller spädning av vörten sker, är lika
med extrakthalten hos vörten vid jästens tillsättande (stamvörtstyrkan). Dä
det framkastats, att det i författningen använda uttrycket »inbryggd med
en stamvört» kunde tydas så, att extrakthalten allenast vid ett visst skede
i tillverkningen vore avgörande och att hänsyn alltså icke skulle kunna
tagas till senare skeende tillsats till vörten av extraktgivande ämnen eller
till spädning av densamma, har kontrollstyrelsen tagit spörsmålet om en
ändring av den för närvarande härvidlag använda terminologien i övervägande.
Då emellertid kontrollstyrelsen icke har sig bekant, att annan
tolkning av bestämmelserna än den avsedda tillämpats av domstol, och uttrycken
ifråga, vilka kommit till användning alltsedan maltdrycksbeskattningens
införande i vårt land år 1903, icke i övrigt vållat några olägenheter,
finner sig styrelsen nu icke böra föreslå ändring av desamma.
Å den nya typen av skattefria maltdrycker har införts samma benämning,
som 1920 års maltdryckssakkunniga avsåg åt den av de sakkunniga före
-
28
slagna maltdrycken av motsvarande slag, nämligen maltdricka. Definitionerna
å svagdricka och maltdricka hava meddelats direkt i samband med angivandet
av grunderna för klassindelningen, vilket även skett beträffande vört, avsedd
för bakning. De helt alkoholfria maltdryckerna med en stamvörtstyrka av
högst 10*5 procent behöva icke längre omnämnas såsom särskilt slag av maltdryck
av första klassen, då dessa drycker på grund av sin beskaffenhet
hänföras till maltdricka, därest stamvörtstyrkan överstiger 6 procent, men
eljest till svagdricka.
3 §.
Definitionen å svagdricka har överflyttats till 2 §.
6 § 1 mom.
Momentet i sin nuvarande lydelse reglerar maltdryckstillverkares allmänna
skydigheter, varigenom tillverkaren ålägges att ställa sig till efterrättelse,
bland annat, de föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande
av en betryggande kontroll över maltskattens behöriga utgörande meddelar.
Bestämmelsen knyter alltså kontrollstyrelsens befogenhet att meddela tilllämpningsbestämmelser
enbart till själva beskattningen men lämnar andra
områden, där kontroll utövas i bryggeri, åsido. Det har sålunda ifrågasatts,
att kontrollstyrelsen icke skulle äga befogenhet att meddela en tillämpningsbestämmelse
för upprätthållande av sackarinförbudet, enär sagda förbud
icke hade med beskattningen att skaffa. Åt ifrågavarande bestämmelse
synes därför lämpligen böra givas samma innebörd, som skett i förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin,
däri stadgas skyldighet för tillverkare och bränneriföreståndare att
ställa sig till efterrättelse, förutom de föreskrifter, som meddelas angående
bränn vinsbeskattningen, även de föreskrifter, kontrollstyrelsen utfärdar för
förordningens tillämpning i övrigt.
7 §.
Enligt denna paragraf äger kontrollstyrelsen att från bryggeri kostnadsfritt
utbekomma för analysers verkställande erforderliga prov. Befogenhet
för kontrolltjänsteman i skattefritt bryggeri att taga prov å vört eller maltdryck
stadgas i 37 § 1 mom. Någon bestämmelse rörande liknande befogenhet
för kontrolltjänsteman i skattepliktigt bryggeri finnes däremot icke. Det
synes riktigt, att enhetliga bestämmelser angående tillverkares skyldighet
att tillhandahålla erforderliga prov nu införas i 7 §.
9_§ och 15 § 4 mom.
De föreslagna ändringarna av uttrycket svagdricka äro påkallade av den
föreslagna lydelsen av 2 §.
16 § 3 och 4 mom.
I denna paragraf, som för närvarande innehåller föreskrifter angående tillverkares
skyldighet att ingiva driftsanmälan samt angående tillståndsbevis
till maltkrossning i skattepliktigt bryggeri, hava meddelats bestämmelser om
vad tillverkare i dylikt bryggeri skall iakttaga för att förvärva tillstånd att
tillverka maltdricka, och äro bestämmelserna härom meddelade i 4 mom.
samt avfattade i enlighet med vad i det föregående anförts rörande de allmänna
förutsättningarna för upptagande av dylik tillverkning. Då det torde
29
vara erforderligt, att kontrollstyrelsen må äga befogenhet att återkalla tillstånd
till tillverkning av maltdricka, därest de av tillverkaren vidtagna
åtgärderna till förhindrande av att alkoholgränsen överskrides, icke äro betryggande,
har föreskrift angående dylik befogenhet införts i 4 mom.
Den i nuvarande mom. 4 intagna bestämmelsen om återkallelse i visst
fall av tillstånd till maltkrossning har flyttats till 3 mom. i samma paragraf.
24 §.
I andra stycket har vidtagits den ändringen, att det angivna medeltalet
av 8 kronor för helgfritt dygn, vartill maltskatten alltid skall minst uppgå,
skall beräknas för kvartal och icke såsom nu är fallet för hela tillverkningsåret.
Efter den år 1923 vidtagna höjningen av maltskatten plägar den debiterade
skatten redan i början av ett tillverkningsår i regel uppgå till så
stort belopp, att medeltalet av 8 kronor för dygn är uppnått. Avbrytes
tillverkningen vid ett bryggeri och underlåter tillverkaren att göra slutanmälan,
har statsverket att bekosta avlöning till kontrolltjänsteman vid
bryggeriet intill tillverkningsårets slut, utan att maltkrossning ägt rum.
Genom den föreslagna ändringen skulle ett sådant förhållande bliva begränsat
att allenast kunna pågå till utgången av ett kvartal, varefter tillverkaren
skulle vara nödsakad att åter erlägga skatt för minst 8 kronor för helgfritt
dygn.
31 §.
I likhet med vad redan gäller för svagdricka skulle restitution av maltskatt
åtnjutas i skattepliktigt bryggeri jämväl för omedelbart till tillverkning
av maltdricka använt malt. Att märka är att, då alkoholfri maltdryck
med stamvörtstyrka av högst 10’5 procent skulle räknas till svagdricka
resp. maltdricka, komme jämväl dylik alkoholfri maltdryck, till skillnad
mot vad för närvarande är fallet, att bliva skattefri. Detta torde vara
utan betydelse ur fiskalisk synpunkt med hänsyn till den synnerligen ringa
tillverkning, som enligt vad i det föregående nämnts äger rum av alkoholfria
maltdrycker.
33 och 35 §§.
De föreslagna ändringarna av uttrycket svagdricka till maltdryck av första
klassen äro betingade av den föreslagna lydelsen av 2 §.
36 §.
Bestämmelserna om vad en tillverkare i ett skattefritt bryggeri skall iakttaga
för att erhålla tillstånd till tillverkning av maltdricka, hava ansetts
lämpligen böra meddelas genom en i ett nytt mom. 3 i 36 § intagen hänvisning
till vad som för dylikt fall gäller för tillverkare i skattepliktigt
bryggeri (jfr 16 § 4 mom.).
37 §.
Första stycket av 1 mom. innehåller för närvarande föreskrift om extraktgränser
för vört, avsedd för svagdrickstillverkning i skattefritt bryggeri,
vid det tillfälle, då jästtillsättningen sker. Då denna bestämmelse även bör
omfatta tillverkning av maltdricka i dylikt bryggeri, föreslås ändring av
momentet i sådant syfte.
Då det visat sig ur kontrollsynpunkt erforderligt, att ändring av den
ursprungliga extrakthalten icke må vidtagas i skattefritt bryggeri efter jäst
-
30
tillsättningen annat än under vederbörlig kontroll, har föreskrift jämväl
härom intagits i samma moment.
Vidare föreslås, att sista stycket av 1 mom. måtte utgå såsom obehövligt
efter tillkomsten av den allmänna bestämmelsen i 7 § om tillverkares skyldighet
att tillhandahålla prov.
I 2 mom. har förbudet mot användning av sackarin och liknande sötämnen
utvidgats att gälla tillverkningen i allmänhet i bryggeriet, i syfte
att tillverkningen av maltdricka även må däri inbegripas.
39 §.
Uttrycket svagdricka har ändrats till maltdryck.
41 $.
Den vidtagna ändringen avser införande av bestämmelse om den i det
föregående föreslagna förhöjningen från 50 öre till en krona av det bidrag
till bestridande av kontrollkostnad vid skattefritt bryggeri, som tillverkaren
skall erlägga till statsverket.
46 och 48 §§.
I 43 § äro bestämmelser meddelade om straffpåföljd för den, som utan
tillstånd tillverkar maltdryck. Då dessa bestämmelser icke torde vara tilllämpliga
för det fall att tillverkare i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri
utan tillstånd tillverkar maltdricka, har styrelsen i 46 resp. 48 § föreslagit
särskild straffbestämmelse för dylik överträdelse.
Vidare hava de i 48 § meddelade ansvarsbestämmelserna erhållit den
ändrade lydelse, som påkallats av den föreslagna lydelsen av 2 §.
I anslutning till det föreslagna tillägget av andra stycket till 37 § 1 mom.
i förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker torde
stadgande vara erforderligt angående beredande av ersättning till kontrolltjänsteman,
som tillkallats för utövande av tillsyn, då tillverkare i skattefritt
bryggeri önskar vidtaga åtgärd, varigenom ändring sker i den ursprungliga
extrakthalten hos jäsande vört eller färdig maltdryck. Dylik ersättning
bör utgå i enlighet med vad som gäller för de i 14 § 3 mom. och 22 § 1
mom. omnämnda fall, för vilka bestämmelser om ersättning äro meddelade
i 3 § 2 mom. och 6 i i kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) med bestämmelser
angående arvode och ersättning åt tjänstemän vid kontrollen över
maltdrycks- och brännvinstillverkningen. Förslag till ändring av sagda
kungörelse bifogas ävenledes.
I detta ärendes behandling hava deltagit byråchefen Thulin och tillförordnade
byråchefen Almgren, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 3 augusti 1927.
Underdånigst
C. E. SVENSSON.
Jenny Fredholm.
31
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923
(nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.
Härigenom förordnas, att 2 §, 3 § 1 mom., 6 § 1 mom., 7 §, 9 §, 15 §
4 mom., 16 § 3 och 4 mom., 24 §, 31 §, 33 §, 35 §, 36 §, 37 § 1 och 2
mom., 39 §, 41 § 1 mom., 46 § samt 48 § i förordningen den 1 juli 1923
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola erhålla följande
ändrade lydelse.
2 §.
1. Maltdrycker indelas i tre klasser.
Första klassen omfattar
a) svagdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än en
och åtta tiondels viktprocent alkohol och som är inbryggd med en stamvört,
vilkens extrakthalt icke överstiger sex procent;
b) maltdricka, varmed förstås maltdryck, som ej innehåller mer än en
och åtta tiondels viktprocent alkohol och som är inbryggd med en stamvört
av en extrakthalt, överstigande sex men icke tio och en halv procent, samt
vid vars tillverkning tillika vidtagits sådan särskild åtgärd, att alkoholhalten
i drycken icke kan överstiga en och åtta tiondels viktprocent; samt
c) vört, avsedd för bakning.
Andra klassen omfattar sådana till första klassen icke hänförliga maltdrycker,
som ej innehålla mer än tre och två tiondels viktprocent alkohol
och som äro inbryggda med en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger
tio och en halv procent.
Tredje klassen omfattar alla till första eller andra klassen icke hänförliga
maltdrycker.
2. Maltdryck må ej vid bryggeri tillverkas med stamvört av lägre
extrakthalt än fyra procent.
3 §.
1. I denna förordning förstås med
skattefritt bryggeri varje bryggeri, där, på grund av tillståndsbevis, endast
maltdryck av första klassen må tillverkas;
skattepliktigt bryggeri varje---tillverkas; samt
tillverkare den person — — — utfärdats.
6 §.
1. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande kontroll över maltskattens
behöriga utgörande samt för denna förordnings tillämpning i övrigt med
-
KlassindeD
ning.
Lägsta
extr akthalten
hos
en stamvört.
Definitioner.
Tillverkare
åvilande allmänna
skyldigheter.
32
Kontroll
styrelsen
åliggande
övervakningsskyldighet.
Koncession
för vissa
bryggerier.
Tills åndsbevis.
Tillstånd för
tillverkning
av maltdricka.
Skatteplikt
och skatt >
satser.
delar, ävensom de anvisningar, som vederbörande kontrolltjänsteman i enlighet
med denna förordning, av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser eller
kontrollstyrelsens särskilda föreskrifter kan lämna.
7 *.
Kontrollstyrelsen åligger att övervaka, att alkoholhalten och extrakthalten
hos maltdrycker, som från bryggeri utlämnas i försäljningsfärdigt skick
eller som i handeln saluhållas, icke överstiga den för vederbörande klass
medgivna, ävensom att samma extrakthalt i dylika drycker icke understiger
fyra procent. Det åligger tillverkare att på anmodan kostnadsfritt tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman erforderligt prov å
vört eller tillverkad maltdryck.
9 §•
I bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker än
maltdryck av första klassen inrättats efter ingången av juli månad 1917,
må sådan tillverkning ej äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat
tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker
1 bryggeri, varest sådan verksamhet nedlagts av annan anledning än reparation
och ej återupptagits före ingången av juli månad 1917.
15 §.
4. Krossat malt må ej införas i skattepliktigt bryggeri och ej därifrån
utföras. Ej heller må vört eller maltdryck överföras från skattefritt till
skattepliktigt bryggeri.
16
3. Ingives — — — krossas.
Om återkallelse i vissa fall av tillstånd till maltkrossning stadgas i 17 §
2 mom. och 29 §.
4. Vill tillverkare i skattepliktigt bryggeri tillverka maltdricka, åligger
det honom att skriftligen söka särskilt tillstånd därtill hos kontrollstyrelsen.
I ansökningen skola angivas de särskilda anordningar, han ämnar vidtaga
i syfte att förhindra, att alkoholhalten i maltdricka, som av honom tillverkas,
kan överstiga en och åtta tiondels viktprocent.
Finner kontrollstyrelsen de angivna anordningarna betryggande, må kontrollstyrelsen
medgiva tillverkaren tillstånd att tillsvidare i bryggeriet tillverka
maltdricka.
Befinnes vid upprepade tillfällen alkoholhalten hos maltdricka, som vid
visst bryggeri tillverkats, överstiga en och åtta tiondels viktprocent eller är
det eljest uppenbart, att de av tillverkaren vidtagna anordningarna till förhindrande
av att alkoholhalten ökas, icke äro betryggande, äger kontrollstyrelsen
återkalla det tillverkaren meddelade tillståndet.
24
För malt —--för kilogram.
I intet fall må under den tid, maltkrossning på grund av tillståndsbevis
må äga rum, skatten för helt kvartal räknat understiga i medeltal åtta
kronor för helgfritt dygn.
33
31 $.
Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång restitution av
skatt, efter sextiotvå öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under nästföregående
kvartal omedelbart till svagdricka eller maltdricka använda
malt, dock icke till högre belopp än att den återstående skatten uppgår till
minst det i 24 § andra stycket stadgade medeltal.
Där med stöd — — — klassen tagits.
Till kontrollstyrelsen — — — återbetalnings verkställande.
33 §.
Frihet från skatt åtnjutes vid bryggeri, där endast maltdryck av första
klassen må tillverkas.
35 §.
I skattefritt bryggeri med därtill hörande lägenheter må ej införas eller
förvaras annan maltdryck än maltdryck av första klassen.
36 $.
1. Då skattefritt — — — utöva tillverkningen.
2. Tillståndsbevis — — — andra klassen.
3. Angående särskilt tillstånd att i skattefritt bryggeri tillverka maltdricka
gäller vad i 16 § 4 mom. är stadgat beträffande dylik tillverkning
i skattepliktigt bryggeri.
37 §.
1. Vid tillverkning av maltdryck i skattefritt bryggeri, må, då jästen
tillsättes, extrakthalten hos vörten icke understiga fyra procent eller överstiga
i fråga om svagdricka sex procent och i fråga om maltdricka tio och
en halv procent.
Åtgärd, varigenom ändring vidtages i den ursprungliga extrakthalten hos
jäsande vört eller färdig maltdryck, må ske allenast i närvaro av tillsyningsmannen,
som i sådant fall äger åtnjuta ersättning av tillverkaren efter särskilt
stadgade grunder. Närmare föreskrifter angående uppsikten i fall, som
nu sagts, meddelas av kontrollstyrelsen.
Beträffande — — — kontrollstyrelsen.
2. I skattefritt bryggeri må vid tillverkningen ej användas sackarin eller
liknande sötämne, och må dylikt ämne ej finnas i bryggeriet eller därtill
hörande lägenheter.
39 §.
Tillverkare i skattefritt bryggeri skall utan ersättning i och för kontrollen
ställa till förfogande redskap och biträde, som erfordras för uppmätning av
vört, maltdryck och kärl samt för undersökning av vörtens extraktkalt,
ävensom två inom riket vederbörligen justerade sackarometrar jämte provcylindrar.
41 §.
1. Före den femtonde dagen i månaden näst efter utgången av varje
kvartal skall tillverkare i skattefritt bryggeri till kontrollstyrelsen avlämna
3 — 4S65.
Restitution
av skatt för
malt, som använts
till
svagdricka
eller maltdricka.
Skattefrihet.
Haltdryck,
som md förvaras
i skattefritt
bryggeri.
Driftsan
mälan.
Tillstånd för
tillverkning
av maltdricka.
Vörtens extrakthalt
vid
jästningen
m. m.
Förhud mot
användning
av sackarin
m. m.
Itedskap och
biträde vid
kontrollen.
Utdrag ur
hrygg journalen
och bidrag
till kontrollkostnaden.
34
av vederbörande tillsyningsman bestyrkt utdrag ur bryggjournalen och samtidigt
härmed såsom bidrag till kostnaden för kontroll vid bryggeriet å
statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning inbetala ett
belopp, motsvarande vid bryggeri, där maltdricka må tillverkas, en krona
men eljest femtio öre för varje helgfritt dygn av den tid, varunder tillståndsbevis
vid bryggeriet under kvartalet varit gällande. Uppgår maltavverkningen
under omförmälda tid i medeltal till mer än sextio kilogram malt för
varje helgfritt dygn, skall tillverkaren dessutom erlägga ett halvt öre för
varje kilogram av den myckenhet malt, varmed avverkningen överstiger en
efter sextio kilogram om dygnet beräknad avverkning.
Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av tillverkaren
ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.
46 §.
1. Överstiger---lägst till femtio kronor.
2. Befinnes —--lägst till femtio kronor.
3. Den, som i skattepliktigt bryggeri utan tillstånd jämlikt 16 § 4 mom.
till avsalu tillverkar maltdricka, straffes med böter från och med tvåhundra
skattepliktigt till och med tvåtusen kronor.
bry"eri'' 48 §.
Ansvar för
olovlig tillverkning
av
vissa maltdrycker
i
Ansvar vid l. Har i skattefritt bryggeri tillverkats maltdryck, som icke är att häntillverkning
fgra till första klassen, och äro omständigheterna sådana, att det måste an*
skatte(ritt tagas, att den olovliga tillverkningen skett avsiktligt, straffes tillverkaren
maltdryck! med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor eller med
icke hänför- fängelse i högst ett år.
lig till första Föreligga icke dylika omständigheter, men har tillverkaren gjort sig
klassen. ^ky^ig till uppenbar vårdslöshet, straffes med böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.
2. Överstiger i maltdryck, som tillverkats i skattefritt bryggeri, alkoholhalten
två viktprocent, eller befinnes, att extrakthalten hos den stamvört,
med vilken drycken är inbryggd, överstigit sex och fyra tiondels procent
utan att med drycken tillika vidtagits sådan särskild åtgärd, som i 2 § 1 mom.
sägs, vare tillverkaren, ändå att de i 1 mom. angivna förutsättningarna icke
äro för handen, underkastad ansvar, som i 1 mom. första stycket sägs. Lag
samma vare, där extrakthalten hos stamvörten i maltdryck, med vilken
dylik åtgärd vidtagits, överstigit tio och en halv procent.
3. Befinnes---lägst till femtio kronor.
4. Den, som i skattefritt bryggeri utan tillstånd jämlikt 36 § 3 mom.
tillverkar maltdricka, är underkastad ansvar, som i 1 mom. första stycket
sägs.
5. Den, som dömes till ansvar enligt 1 och 2 mom., gälde ock på sätt
i 43 § sägs, den skatt, han undandragit statsverket.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1928.
35
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och 6 § i kungörelsen
den 27 juli 1923 (nr 339) med bestämmelser angående arvode och ersättning
åt tjänstemännen vid kontrollen över maltdrycks- och
brännvinstillverkning.
Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. och 6 § i kungörelsen den 27 juli
1923 (nr 339) med bestämmelser angående arvode och ersättning åt tjänstemännen
vid kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
2. Ersättning, varom förmäles i 14 § 3 inom., 22 § 1 mom. och 37 § 1
mom. i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker, skall utgå med 2 kronor 50 öre för timme,
dock med minst 4 kronor för varje förrättning. Överskjutande tid av minst
en halv timme räknas såsom hel timme, men mindre del bortfaller.
6 §.
Kontrollombud och tillsyningsman vid maltdryckstillverkningskontrollen
böra inom åtta dagar efter utgången av varje kvartal till vederbörande
överkontrollör insända räkning å dem tillkommande arvode ävensom särskild
ersättning enligt 14 § 3 inom., 22 § 1 mom. och 37 § 1 mom. i förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Efter
granskning översänder överkontrollören räkningen till vederbörande länsstyrelse,
som därefter verkställer utbetalningen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1928:194 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 a1 i texten
- SU 1928:108 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 s. 11 i texten
- BevU 1928:34 Betänkande, i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. s. 7 i texten
- Rskr. 1928:48 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 a1 i texten
- BevU 1928:8 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 s. 1 i texten