Sök i Ratio Lex

Angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper

1928-01-27 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1928:51, Angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

1

tf r 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organiserande

av en reservstat för furirer vid Gotlands

trupper; given Stockholms slott den 27 januari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Bosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von

Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rosén:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln,

punkten 10, föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den särskilda proposition

i ämnet, som kunde komma att avlåtas till riksdagen, tillsvidare för reservstat

för furirer vid Gotlands trupper för budgetåret 1928—1929 beräkna ett

extra förslagsanslag av 50,000 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om organiserandet

av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper.

I sitt utlåtande nr 1 angående försvarsväsendets ordnande anförde första

särskilda utskottet vid 1925 års riksdag, bland annat, följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 haft. (Nr 51.)

125 28 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Allmänna

utgångs
punkter.

Militärbefal
havaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl.

Inför utskottet hade framhållits, att, beträffande Gotland, på grund av

avflyttning från ön icke kunde påräknas samma tillgång på f. d. underbefäl

som å fastlandet. För att i någon män för å Gotland förlagda truppförband

säkerställa behovet av underbefäl vid mobilisering hade utskottet velat fästa

uppmärksamheten på de förslag rörande organisation av ett system med

jordavlönat underbefäl, som motionsledes framförts i första kammaren av

herr It eu torsk! Öl d m. fl. och i andra kammaren av herr Lindgren m. fl. Det

syntes utskottet, som om motionärernas förslag i nu berörda fall skulle förtjäna

att av Kungl. Maj:t närmare undersökas för att, därest en sådan utredning

skulle giva gynnsamt resultat, föranleda försök i mindre omfattning

med ett dylikt, efter Gotlands behov avpassat indelningsverk.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 militärbefälhavaren

på Gotland att i samråd med länets hushållningssällskaps egnahemsnämnd

verkställa utredning och inkomma med yttrande, huruvida ett

system med jordavlönat underbefäl lämpligen kunde komma till användning

å Gotland, samt att, därest så funnes vara fallet, avgiva förslag i ämnet.

Sedermera medgav Kungl. Maj:t, i anledning av en utav militärbefälhavaren

på Gotland gjord framställning, genom beslut den 29 oktober 1926,

att kaptenen i Bohusläns regementes reserv, majoren i armén H. E. Uddgren

finge under viss tid såsom sakkunnig stå till militärbefälhavarens förfogande

för att biträda vid fullgörandet av nyssberörda uppdrag.

Med skrivelse den 6 februari 1927 har militärbefälhavaren överlämnat utredning

och förslag i ämnet, varöver yttranden sedermera avgivits av arméförvaltningen,

chefen för generalstaben, inspektören för infanteriet, länsstyrelsen

i Gotlands län, länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt

statens egnahemsinspektör.

Inledningsvis har militärbefälhavaren yttrat sig angående grunderna för

här ifrågavarande utredning samt rörande huvudfordringarna på Gotlands

försvar. Härutinnan anför militärbefälhavaren följande.

Det militärbefälhavaren givna uppdraget syntes vara föranlett av bondeförbundets

vid 1924 och 1925 års riksdagar ingivna motion om införande

av ett moderniserat indelningsverk. Militärbefälhavarens utredning syntes

därför i första hand böra inriktas på en undersökning, i vad män det i

bondeförbundets motion föreslagna systemet med jordavlönat underbefäl i

någon form kunde omsättas till att motsvara de särskilda fordringar, som

borde ställas på Gotlands försvar, samt infogas i den år 1925 för Gotland

fastställda försvarsorganisationen, sådan denna komme att te sig, då den

blivit genomförd och hunnit in i normal tillämpning. Någon förändring av

den ram och de huvudgrunder, som följde av 1925 års organisation, syntes

däremot icke vara förutsatt i det militärbefälhavaren givna uppdraget.

Fordringarna på Gotlands försvar måste grundas på de särskilda risker,

som ur försvarssynpunkt vore förknippade med Gotland. I händelse av

krigiska, Östersjön berörande konflikter vore Gotland direkt och därigenom

Sverige indirekt utsatt för stora risker av följande skäl.

Genom sitt centrala insulära läge i Östersjön komme ön att befinna sig

i själva brännpunkten av krigshändelserna, starkt utsatt för påfrestningar

av mångfaldiga slag. Aven om Sverige iakttoge den strängaste neutralitet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

*>

o

Kungl. MajUs proposition nr Öl.

och även om de krigförande önskade respektera eu dylik, kunde på grund

av öns läge neutralitetskränkningar av det slag, som förekommit under världskriget,

knappast undvikas. Dylika kränkningar kunde bringa Gotland och

Sverige in i de ömtåligaste lägen, framtvinga svenskt ingripande med vapenmakt,

föranleda repressalier från den icke kränkande partens sida o. s. v.

I krigföringens hets och hänsynslöshet kunde händelserna utvecklas därhän,

att Gotland bleve utsatt för ockupationsförsök och Sverige bleve indraget

i kriget. Denna risk ökades därigenom, att Gotland i sig självt vore ett

mycket lockande ockupationsföremål. Lockelsen låge i öns stora sjö- och

luftstrategiska betydelse, som i synnerhet visade sig i de säregna förutsättningarna

såsom bas för ansenliga sjö- och luftstridskrafter.

Denna Gotlands strategiska betydelse vore av internationell art och framginge

ej blott självfallet av det centrala läget i Östersjön och av öns rika

tillgångar på förnödenheter, hamnområden, ankarplatser och flyglandningsplatser,

utan vore även historiskt bevisad vid upprepade tillfällen, särskilt

vid den ryska ockupationen år 1808 och under Krimkriget åren 1854—1856;

under det sistnämnda hade Gotland med Fårösund varit västmakternas

huvudbas i Östersjön för deras mot Ryssland opererande flotta.

Betydelsen ökades, ju mer Östersjön kunde användas såsom operationsområde

för även utombaltiska flottor; efter världskriget låge nämnda hav

liksom under Krimkriget öppet för sådana flottor. För dessa måste vid krigföring

i Östersjön önskvärdheten av operation slinjernas förkortning göra

Gotland till en synnerligen eftersträvansvärd baspunkt.

Under sådana förhållanden låge Gotland, i samma mån det vore militäriskt

svagt, predestinerat såsom föremål för de krigförande parternas tävlan

att förekomma varandra i dess besättande. Genom sitt isolerade läge kunde

ön besättas utav en Östersjön behärskande makt eller maktgrupp, utan att

stridskrafter från svenska fastlandet kunde vare sig överflyttas till förstärkning

av Gotlands trupper eller direkt ingripa mot anfallet. Öns läge vore

särskilt utsatt för överrumpling.

Komme Gotland i främmande makts våld, vändes dess allmänna användbarhet

såsom operationsbas för sjö- och luftstridskrafter även mot Sverige

självt; ön bleve då mot Sverige, särskilt den svenska Östersjökusten, eu god

utfallsbas, gynnsamt behärskande /len svenska sjöfarten samt den svenska

flottans operationslinjer. Liksom Aland representerade då Gotland ett ständigt

hot mot sitt eget moderland.

De ovan framställda riskerna bestyrktes av följande historiska varningar:

tre kännbara ryska strandhugg mot Gotland under början av 1700-talet; den

ryska ockupationen av Gotland år 1808; den ovilja mot Sverige, som under

Krimkriget framkallats i Ryssland genom västmakternas utnyttjande av Fårösund

såsom bas; Gotlands neutralitetssvårigheter under världskriget och den

starka ryska kränkningen av (öns neutralitet i Albatrossaftaren.

På grund av dessa risker hade Gotlands försvar efter den ryska ockupationen

1808 ägnats särskild hänsyn. År 1811 hade nationalbeväringen införts

med sin kvantitativt till det yttersta uttagna värnplikt. Under Krimkriget

hade Gotland legat under den starkaste krigsberedskap för neutralitetens

skyddande, om också denna neutralitet gent emot Ryssland i fråga

om särskilt Fårösund varit mycket tvivelaktig. Det härav alstrade ryska

missnöjet hade föranlett, att år 1885, då krig mellan Ryssland och England

hotade att utbryta, Fårösund i hast befästats och förklarats som krigshamn.

Sedan dess hade det alltid ansetts självfallet, att Gotland i första hand krävt

rustningsåtgärder inför varje konfliktsläge, som artade sig att beröra Östersjön.

Så hade blivit fallet under kriget mellan Japan och Ryssland men i

särskild grad under världskriget, då liksom under Krimkriget den gotländska

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

krigsberedskapen enligt dåvarande organisation varit följdriktigt uttagen så

långt, som förhållandena möjliggjort.

Härav torde huvudfordringarna på Gotlands försvar framgå. Organisationen

av detsamma borde grundas på det allvarligaste och samtidigt mycket

sannolika krigsfallet, nämligen att i och med ett krigsutbrott Gotlands förbindelser

med fastlandet bleve avskurna och att ön för sitt försvar bleve

uteslutande hänvisad till egna stridskrafter. Dessa måste vara beredda på

avvärjande av fientlig landstigning, vilken kunde väntas taga formen av överrumpling

och igångsättas redan i samband med krigsutbrottet.

I enlighet härmed borde de gotländska försvarsanstalterna inför en ockupationslysten

makt te sig så respektingivande, att de, sammanställda med de

svårigheter och risker, som alltid måste tagas i beaktande vid planläggandet

av ett landstigningsförsök, verkade i möjligaste mån återhållande gent emot

alla till inkräktning eller neutralitetskränkuing syftande åtgärder. Med ockupationsförsök

måste dock alltid räknas vid ordnandet av Gotlands försvar.

Såväl ur respektingivandets som ur motståndseffektens synpunkt syntes därför

ingen anledning föreligga att avvika från den av erfarenhet och hård

nödvändighet en gång i nationalbeväringen framtvingade tillämpningen av

principen om hela den stridbara folkkraftens insättande gent emot ett fientligt

anfall.

Denna redan år 1811 för Gotland fastställda och därefter länge tillämpade

Erincip hade också kommit till uttryck i det av 1925 års riksdag fattade

eslutet. Ur sådan synpunkt måste nämligen betraktas dels den bestämmelsen,

att Gotland skulle vara undantaget från kategoriklyvningen och att dess

värnpliktiga skulle uttagas endast till linjetjänst, clels den undantagsbestämmelsen

i värnpliktslagen, att Konungen för inkallande av beväringens andra

uppbåd och landstormen inom Gotlands inskrivningsområde skulle äga samma

frihet som för inkallande av beväringens första uppbåd.

I enlighet härmed borde Gotlands samtliga årsklasser värnpliktiga samt

alla tillgängliga frivilliga ingå i den styrka, som vid krigsutbrott bringades

på krigsfot. En sådan krigsstyrka borde betraktas såsom ett kvantitativt

minimum. Den borde vidare i fråga om mobiliseringens snabbhet och truppens

användbarhet fylla sådana fordringar, att den med kraft kunde insättas

till avvärjande av ett i tidigt stadium igångsatt fientligt landstignings- och

överrumplingsförsök.

Militärbefälhavaren har härefter lämnat en redogörelse för tillgången av

värnpliktiga och frivilliga på Gotland ävensom för behovet och tillgången

av befäl och underbefäl för krigsstyrkan därstädes. Av denna redogörelse

framgår, bland annat, att tillgången på plutonchefer (ställföreträdare) och

stabsunderofficerare vid infanteriet beräknas understiga behovet av sådana

med ett antal av 119, samt att vid artilleriet motsvarande brist på underofficerare,

avsedda för befattningar vid staber och specialformationer, uppgår

till ett antal av 23.

I avseende å de verkställda beräkningarna rörande personaltillgången anför

militärbefälhavaren, bland annat, följande.

Först och främst låge det spörsmålet nära till hands, huruvida och i vad

mån den beräknade personaltillgången kvantitativt och kvalitativt skänkte

krigsstyrkan en godtaglig kader. I avseende härpå borde erinras om de

grundläggande förutsättningarna för denna utredning, nämligen att den beräknade

krigsstyrkan, upptagande öns samtliga krigsdugliga värnpliktiga,

kvantitativt utgjorde det minimum, som måste kunna uppsättas. För denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

krigsstyrkas organisation måste man taga den kader, som under rådande

förhållanden stode till buds, oberoende av i vad mån den kvalitativt hölle

måttet. Och då i det givna uppdraget någon annan förstärkning av kadern

ej ifrågasattes än, där så lämpligen kunde ske, genom det ifrågavarande

jordavlöningssystemet, vilket återigen vore tillämpligt blott på underbefälsgruppen

(fast och f. d. fast anställt underbefäl), så fölle frågan, i vad mån

kadern i övrigt motsvarade fordringarna, i och för sig utanför denna utredning.

Däremot måste denna fråga beträffande just underbefälsgruppen grundligt

utredas.

Det vore emellertid tydligt, att underbefälsgruppen i förevarande avseenden

så nära sammanhängde med och berodde av kaderfördelningen i stort,

att den ej kunde bedömas fristående för sig utan endast i nämnda sammanhang.

Beträffande infanteriet visade det sig, att i kompanikadern i regeln komme

att ingå av officerare blott eu, kompanichefen, och av underofficerare blott

en, kompaniadjutanten. För besättande av kompanichefsbefattningarna måste

man gå så långt ned som till underlöjtnanter (fänrikar), till och med sådana,

som tillhörde reservgruppen. Att ur synpunkt av hela kompaniets ledning

en dylik kader vore av svagaste beskaffenhet, syntes vara tydligt.

För besättande av de närmast lägre befattningarna, nämligen plutonchefer,

plutonchefs ställföreträdare samt stabsunderofficerare, stode således i stort

sett varken officerare eller underofficerare till förfogande. Nämnda befattningars

besättande med fullt kvalificerad personal vore emellertid av stor

betydelse. Denna personal skulle nämligen lämna ställföreträdare till kompanichefer

(kompaniadjutanter). På plutoncheferna berodde vidare i hög

grad plutonernas stadga och användbarhet. Yad därefter vidkomme plutonchefernas

ställföreträdare, låge det i benämningen, att dessas kompetens

borde nå så nära upp till plutonchefernas som möjligt. Och beträffande

stabsunderofficerarna, så utgjorde de ett viktigt led i kompaniets ledning.

Fordringarna på plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare måste

ställas så mycket högre, som, enligt vad ovan sagts, kompaniets ledningskader

vore svag och som gruppkadern hade stora brister.

De följande lägre befälskategorierna, som stode till buds för fyllande av

behovet av plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare, vore furirer.

studenter och frivilligt landstormsbefäl. Det gällde nu att undersöka, i vad

mån dessa kategorier ägde de härför nödiga förutsättningarna.

Bland furirerna och de f. d. furirerna ginge i regeln de, som genomgått

underofficersskolan — enligt de verkställda beräkningarna 20 av 44 — i

kompetens upp eller nära upp till under of ficersni vån. Men i övrigt vore

furirsgruppen i tjänstduglighet ojämn. Beträffande de f. d. furirerna spelade

härvid in, att tjänstdugligheten hos dem efter utträdet ur den aktiva tjänsten

ej upprätthölles utan allt mer avtoge. Och beträffande gruppen i dess helhet

återverkade ofördelaktigt rekryteringsgrunderna, vilka, som känt vore.

lämnade ett intellektuellt och fysiskt ojämnt och i många fall svagt rekrytmaterial.

Detta ur kvalitetssynpunkt. Men givetvis hade också kvantitetssynpunkten

härvidlag stor betydelse. Ju mindre numerär gruppen i sin helhet ägde.

desto mindre möjlighet av urval till lämpliga plutonchefer, stabsunderofficerare

och ställföreträdare lämnade den.

I detta avseende vore, oberoende av den 1925 beslutade reduktionen av

underbefälskadern, läget på Gotland synnerligen ogynnsamt beträffande antalet

f. d. underbefäl. Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag hade

också haft uppmärksamheten riktad på detta förhållande och i anledning

därav anfört, att beträffande Gotland på grund av avflyttning från ön icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51.

kunde påräknas samma tillgång på f. d. underbefäl som på fastlandet. Till

belysande av detta förhållande kunde anföras, att av under åren 1920—1925

från Gotlands infanteriregemente avgångna 257 man fast anställda 130 eller

drygt 50 % vid avgången avflyttat till fastlandet och således kommit andra

inskrivningsområden än Gotlands tillgodo såsom mobiliseringstillgång.

Nu bleve emellertid 44 furirer och f. d. furirer disponibla, varav 20 avlagt

underofficersexamen. Dessa 20 kunde betraktas såsom kompetenta för plutonchefs-

(ställföreträdares) och stabsunderofficersbefattningarna. Av de övriga

24 furirerna måste, på grund av vad ovan sagts om gradens ojämnhet, flera

anses sakna sådan kompetens. Av dessa kunde lämpligen 10 utgallras till

underbefälsbefattningar vid staber. De återstående 14 måste på grund av

den stora bristen på plutonchefer o. s. v. disponeras i sådana befattningar,

oaktat kompetensen härför i eu del fall vore bristfällig.

Av studenterna hade i beräkningarna, beroende på under utbildningen

erhållna lämplighetsvitsord, 13 upptagits såsom plutonchefs ställföreträdare.

Vitsorden vore dock ingen tillförlitlig borgen för sådan kompetens. Studenterna

hade nämligen icke fått tillfälle att förvärva den befälsvana och befäl skraft,

som erfordrades, för att de omedelbart skulle kunna göra sig gällande såsom

truppförbandschefer samt behärska och upprätthålla disciplinen hos den

mobiliserade truppen. Härför erfordrades under fredstjänstgöringen mer

personlig beröring med vanlig trupp samt direkt instruktörsverksamhet vid

och befälsföring över sådan under den vanliga trupputbildningen, än som

nu skedde. Denna redan från början bristfälliga studentutbildning avtoge

dessutom efter värnpliktstjänstgöringen. Hos de äldre årsklasserna torde

den till stor del vara förflyktigad. Studenten behövde därför i regeln stödet

av eu kraftig plutonchef, för att han skulle kunna göra någon befälsinsats.

Under sådan ledning torde han dock efter någon tid bliva användbar för

sin uppgift.

Det frivilliga landstormsbefälet begagnade i allmänhet beredvilligt varje

tillfälle att vidmakthålla sin utbildning och hade i regeln både ett levande

intresse och anlag för tjänsten samt förmåga att taga befäl. Och fastän den

frivilliga landstormsplutoncliefen i många avseenden vore främmande för

den mobiliserade truppens verksamhet, torde han dock i regeln något så

när kunna fylla sill plats.

Av vad nu anförts torde framgå, att de i beräkningarna såsom plutonchefer

(ställföreträdare) och stabsunderofficerare upptagna furirerna, studenterna och

frivilligt landstormsbefäl i stort sett vore användbara i nämnda befattningar,

om de också företedde svagheter. Men därmed vore också den förefintliga

kvalificerade tillgången för nämnda behov tömd. Visserligen kunde förhållandena

tvinga till uppflyttning nedifrån till dessa befattningar av än

mindre kvalificerad personal. Men därmed ginge man i stort sett under

den minimigräns för kompetensfordringarna, som gällde med hänsyn till det

kravet på krigsstyrkan, att den omedelbart efter mobiliseringen skulle vara

så fast organiserad och så operationsduglig, att den med kraft kunde insättas

till avvärjande av eu landstigning.

På dessa grunder komme man till den i beräkningarna angivna stora

numerära bristen å 119 plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare.

Denna i och för sig betänkliga brist tedde sig så mycket olägligare, om den

sammanställdes med bristerna i gruppkaderna. Av behovet av gruppchefer

och deras ställföreträdare kunde endast 2/3 besättas med befälsutbildad personal.

Men ju svagare gruppcheferna och ställföreträdarna vore, desto större

krav måste ställas på de närmast överordnade befälhavarna och särskilt på

plutoncheferna.

Vid artilleriet på Gotland framträdde i stort sett i förevarande avseenden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 7

och i tillämpliga delar samma brister och önskemål som vid infanteriet. \ id

krigsorganisationen måste ett antal underofficerare placeras i tjänstebefattnin
far,

som borde hava besatts med officerare o. s. v. Härigenom ökades den

rist, som även av andra skäl uppstått, i fråga om underofficerare för fvllande

av befattningar vid staber och specialformationer upp till 23. De med dessa

befattningar följande uppgifterna i fält vore emellertid av den art, att innehavarna

så nära som möjligt borde äga underofficers kvalifikationer.

En sammanfattning av det nu anförda gåve anledning till följande erinringar

och slutledningar.

Yid Gotlands krigsstyrka komme — under de ovan beträffande kaderns

kvalifikationer angivna förutsättningarna — att förefinnas en påvisbar brist

av vid infanteriet omkring 119 plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare

samt vid artilleriet omkring 23 därmed ungefärligen likställda befattningshavare.

Med styrka framträdde önskemålet, att denna brist fylldes

på ett tillfredsställande sätt. Detta kunde endast ske genom eu utökning

av den disponibla tillgången på den för nämnda befattningar kvalificerade

personalen, nämligen furirsgruppen, studenterna och det frivilliga landstormsbefälet.

Av dessa måste emellertid enligt förutsättningarna för denna utredning

— jordavlöning för f. d. underbefäl — studenterna och det frivilliga

landstormsbefälet lämnas ur räkningen.

Det bleve således furirsgruppen, som för ändamålet borde numerärt och

kvalitativt förstärkas. Eftersom ökning av beställningarna på stat ej ifrågasattes,

måste den numerära förstärkningen av furirsgruppen åvägabringas

därigenom, att antalet f. d. furirer ökades. Av det föregående framginge,

att detta skulle kunna ske, om furirerna efter avgången ur den aktiva tjänsten

bereddes förmåner, som i regeln bunde dem vid att kvarstanna på Gotland.

Den kvalitativa förstärkningen skulle kunna ske genom rekryteringskällans

förbättring, höjandet av hela furirkårens kompetens under kvarståendet på

aktiv stat samt underhållandet av tjänstdugligheten efter avgången ur den

aktiva tjänsten.

Som nämnts förelåge också en stor brist i gruppkadern. Ett väl kvalificerat

täckande av densamma vore givetvis även önskvärt och därmed också

en förstärkning av hela underbefälskåren i sådant syfte enligt liknande huvudgrunder

som för furirkåren. Så borde också ske, i den män det vore möjligt.

Men i första hand framträdde dock önskemålet, att bristen i de högre

befattningarna väl fylldes. Tillgodosåges detta senare krav särskilt i fråga

om plutonchefer och likställda befälhavare, så kunde fordringarna på gruppkadern

i motsvarande grad sänkas.

Den utredning, som av militärbefälhavaren verkställts, utmynnar i ett för- Reserv
o

i statens

slag om förstärkning av befälstillgången på Gotland genom upprättande av orgailisatlon

en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. .lag övergår nu till att redo- Militär,

göra för militärbefälhavarens yttrande och förslag i ämnet samt för myndig- befaihavaren.

lieternas däröver avgivna utlåtanden.

Militärbefälhavaren har till eu början verkställt eu undersökning, i vad

mån det föreslagna jordavlöningssystemet skulle äga förutsättningar för att

omsättas i en organisation, som kunde motsvara fordringarna på Gotlands

försvar och därmed förbundna önskemål, särskilt i avseende på den kvantitativa

och kvalitativa förstärkningen av underbefälet och det förutvarande

underbefälet. Härutinnan anför militärbefälhavaren följande.

Som bekant motsvarade själva huvudgrunden för den av bondeförbundet

föreslagna riksförsvarsorganisationen fullt den grundprincip, som borde vara

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

ledande i den gotländska försvarsorganisationen, nämligen hela den stridbara

folkkraftens utnyttjande i öförsvaret. Förslaget utmynnade nämligen i ett

kategoriklyvningen uteslutande massuppbåd av landets manliga befolkning

vid krigsutbrott. Men motionärerna räknade även med en tidsfrist, skattad

i. månader, såsom sannolik, innan försvaret bleve satt på avgörande prov,

vilken tidsfrist kunde tillåta eu viss minskning av arméns fulla slagfärdighet

vid krigsutbrottet. Påräkneligheten av eu dylik tidsfrist inginge givetvis ej

i förutsättningarna för Gotlands försvarsorganisation. Bondeförbundet uppställde

emellertid iiven ett bestämt villkor för den såsom tillåtlig tänkta

minskningen av slagfärdigheten: att tidsfristen kunde göras till en effektiv

utbildnings- och organisationsperiod, bland annat genom tillgång på en även

för de lägsta befälsgradernas besättande fullt duglig och tillräcklig befälskader.

Detta krav på befälskadern motsvarade givetvis helt de gotländska

fordringarna, fastän motivet härför ej låge i utnyttjandet av eu förutsatt tidsfrist

utan tvärtom i nödvändigheten av att kunna uttaga slagfärdigheten redan

i krigets första början.

I samband med det sålunda anförda ansåge bondeförbundet vidare det

vara omöjligt att skapa eu behovet motsvarande fullt duglig och tillräcklig

befälskader av7 värnpliktigt eller reservbefäl — häri tydligen ej inbegripet

värnpliktigt f. d. befäl — och komme på sådana grunder fram till förslaget

om införandet av ett s. k. moderniserat indelningsverk med uppgift att genom

underlättad eller säkerställd civil verksamhet efter slutad aktiv tjänst vid

armén, exempelvis vad infanteriet anginge, göra allt fullt utbildat dylikt

befäl i furirs- och korpralsgraderna under en viss följd av år efter avgång

•ur ständig tjänst disponibelt vid mobilisering och genom fortsatt, fastän

minskad militärtjänst fullt dugligt att fylla pluton- och gruppchefs befattning

i vår krigsorganiserade armé.

o Frågan om den i detta förslag berörda möjligheten att skapa eu kader av

sadant värnpliktigt eller reservbefäl, som i förslaget avsåges, krävde, såsom

liggande utanför förutsättningarna för den föreliggande utredningen, här intet

ståndpunktstagande. Vad däremot beträffade det såsom en sammanfattad

principiell slutledning framställda definitiva förslaget, så torde detsamma i

huvudsak vara fullt tillämpligt just i den fråga, på vars lösning denna utredning

vore riktad. Förslaget syntes nämligen kunna leda till en organisation,

som för underbefälet öppnade förmåner och utsikter så lockande, att

rekryteringskällan därigenom kunde förstärkas och den betydelsefullaste delen

av sagda underbefäl efter avskedet ur den aktiva tjänsten bindas vid Gotland.

Eu sådan organisation innebure även goda möjligheter att höja underbefälets

kompetens under kvarståendet i aktiv tjänst och att underhålla tjänstdugligheten

efter avgången ur denna tjänst.

Enligt bondeförbundsförslaget skulle emellertid dessa möjligheter tillgodokomma

hela underbefälskåren i furirs- och korpralsgraderna. (Eu del meniga

i specialtjänst kunde här lämnas utom räkningen.) Förslaget ginge nämligen

ut på en genomgripande påbyggnad på liela underbefälskåren, vilken för

sådant ändamål delades i två huvuddelar i den för hela armén ungefärliga

proportionen 1 :3, nämligen A-klassbefäl med minst 6 och B-klassbefäl med

endast 3 ars tjänst på aktiv stat. A-klassbefälet skulle avses till plutonchefer

och därmed närmast jämförliga krigsbefattningar, B-klassbefälet till

gruppchefer o. s. v. De på A-klassarna i jämförelse med de på B-klassarna

ställda betydligt större fordringarna skulle givetvis medföra motsvarande

större förmåner efter avgången ur den aktiva tjänsten.

Utav de från början stamanställda avsåges''alla de, som ej på grund av

olämplighet eller egen önskan under rekryt- och underbefälsutbildningens fortgång

gallrades undan eller som ej befordrades till underofficerare, således alla

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 9

av A-klass och B-klass, att efter avgången ur aktiv tjänst bindas vid truppförbandet

genom att övergå till s. k. indelt tjänst enligt indelningskontrakt.

Dessa kontrakt kunde för såväl A-klass som B-klass vara av tre slag: egnahems-,

civilanställnings- och penningkontrakt. De därmed följande förmånerna

vore sammanfattade under benämningen jordavlöning.

I enlighet med sin strävan att ställa fredsorganisationen i intimt samband

med krigsorganisationen hade bondeförbundet vidare syftat till en aktiv

fredskader, sä till vida tillmätt efter krigsorganisationens krav, att den förmådde

fylla de befälsposter i den sistnämnda, som med hänsyn till vederbörandes

uppgifter i fält med nödvändighet krävde det aktiva befälets kvalifikationer.

Men samtidigt hade förbundet av kostnadsliänsyn strävat att

begränsa den aktiva fredskadern till det minimum, som betecknades av de

absolut nödvändiga krav, som fredsutbildningsarbetet ställde på samma

kader. Ur en avvägning mellan de båda inbördes stridande intressena,

mobiliseringsbehovet och kostnaderna, hade bondeförbundets truppförbandsstater

framgått.

Beträffande infanteriets underbefäl hade i dessa stater gjorts eu ökning,

dels för uppvägande av viss brist på officerare och underofficerare, dels för

erhållande av en för rekryteringen tillräckligt stark urvalskälla. På sådana

grunder och med hänsyn tagen till försvarsrevisionens synpunkter rörande

något utökad kader för Gotlands infanteriregemente hade bondeförbundet

uppgjort staten för fast anställt manskap vid nämnda truppförband. Den

räknade av stambefälselever och underbefäl 260 nummer mot 84 enligt 1925

års organisation. Denna aktiva kader täckte emellertid ej det med organisationen

följande mobiliseringsbehovet. Bristen beräknades ungefärligen bliva

699 underbefäl i plutonchefs och gruppchefs ställning, varav 204 furirer och

495 korpraler och vicekorpraler. Som förut sagts, räknades ej med annat

värnpliktigt underbefäl än f. d. fast anställt sådant.

På fyllandet av hela denna mobiliseringsbrist på såväl furirer som korpraler

och vicekorpraler vore beräkningen av antalet stamanställda i indelt tjänst,

d. v. s. av respektive A-klass och B-klass, riktad. Och ur den ovan angivna

fredskadern, vars styrka betydligt överstege den år 1925 fastställda, skulle

genom efterhandsurval den sålunda beräknade indelta staten av A-klass och

B-klass fyllas.

Här kunde lämnas därhän, i vad mån detta på krigsbehovet starkt inriktade

och stort lagda indelningsverk för Gotlands infanteriregemente vore

i sin inre utformning till alla delar ändamålsenligt och realiserbart. Att det

i sin huvudsyftning väl motsvarade de gotländska fordringarna, syntes tydligt.

För att bliva tillämpligt i det jordavlöningssystem, som borde framgå

ur denna utredning, krävde det däremot avsevärda modifikationer.

Härvid borde först bemärkas, att de enligt 1925 års organisation vid

Gotlands infanterikår förefintliga 84 manskapsbeställningarna på aktiv stat

icke räckte till såsom urvalskälla för en jordavlöningsstat, upptagande både

de 119 A-klassbeställningarna för furirer och de 411 B-klassbeställningarna

för korpraler, eller inalles 530 nummer, som motsvarade bristen på såväl

plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare som gruppchefer (ställföreträdare)

vid Gotlands krigsstyrka. Den i detta hänseende föreliggande

proportionen 84 : 530 ställde sig betydligt ogynnsammare än bondeförbundsförslagets

motsvarande proportion 200: 699. Nämnda 84 beställningar toges

nu helt i anspråk för rekrytering av endast A-klassfurirerna, såsom framginge

av följande beräkning.

Enligt 1925 års stat vore av de 84 manskapsbeställningarna 59 avsedda

för underbefäl. Sådana underbefäl borde, enligt förutsättningarna för den

ifrågavarande organisationen, efter rekrytåret kvarstå minst 5 år i aktiv tjänst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

för att kunna avlägga furirsexamen, erhålla tillräcklig rutin i den praktiska

befälstjänsten samt fylla behovet av underbefäl vid fredsutbildningen. Under

denna tid borde de därtill lämpliga befordras till furirer. Genomgåendet av

underofficersskolan helt eller delvis kunde därunder medhinnas. Utginge

man således från 5 års underbefälsanställning, erhölles eu medelavgång av

11 ä 12 underbefäl per årsklass. Häri inginge emellertid de, som avsåges

att befordras till underofficerare, och de, som av olika skäl måste utgallras.

Försiktigheten torde därför bjuda att ej räkna med mera än 8 furirer i

medeltal årligen för övergång från aktiv stat till jordavlöningsstatens A-klass.

Därmed vore emellertid urvalskällan, de 59 underbefälsbeställningarna på

aktiv stat, förbrukad och rekrytering även till eu B-klass på jordavlöningsstat

utesluten.

Så mycket viktigare vore det då, att den uppsatta A-klassen kunde på

bästa sätt bidraga till stärkandet av furirsgruppen för fyllande av bristen

på plutonchefer o. s. v. Detta kunde lämpligen ske sålunda.

Enligt ovan angivna grunder borde årligen i medeltal 8 furirer övergå på

jordavlöningsstat i A-klass. Där borde de ur synpunkt av såväl de militära

önskemålen som reglering av de egnahems- och övriga ekonomiska frågor,

som sammanhängde med övergången till jordavlöningsstat, kvarstå i 15 år.

Under förutsättning att ingen avgång från denna stat ägde rum, finge man

där en disponibel tillgång av furirer på (8 X 15—) 120 man, varigenom den

ifrågavarande bristen på plutonchefer o. s. v., 119 st., bleve fylld.

Men givetvis måste man räkna med eu stark avgång från jordavlöningsstaten

beroende på dödsfall, inträffande otjänstbarhet, frångående av jordavlöningskontrakten

o. s. v. För beräkning av denna avgång hade man att

utgå från en medelålder för volontäranställning av 20 år och därefter 6 års

aktiv tjänst, varigenom medelåldern för övergången till jordavlöningsstaten

bleve 26 år. Denna stat komme således att bestå av 26—40-åringar. Enligt

tillgänglig statistik uppnådde av 26-åringar 91 % 41 års ålder. 40-årsklassen

borde således vara minskad med 9 %, och hela organisationens minskning

på grund av dödlighet kunde beräknas till 4,5 %. Avgång från kontrakt av

annan orsak beräknades till 10 %. De för Gotlands infanterikår beräknade

120 jordavlöningsbeställningarna torde sålunda nedgå med 14,5 % till 103.

För icke disponibla vid mobilisering borde göras 5 % avdrag, varför såsom

disponibla återstode 98.

Fortfarande finge man således räkna med en krigsbrist på plutonchefer

o. s. v. av (119 — 98=) 21 man. För fyllandet av denna brist torde det

vara nödvändigt att skapa eu reserv av de från jordavlöningsstaten avgångna

furirerna. Detta syntes lämpligt även ur den synpunkten, att det vore misshushållning

att ej utnyttja en uylik värdefull krigstillgång. Övergången från

jordavlöningsstaten till eu dylik furirsreserv skulle då ske vid en medelålder

av 41 år. Skyldigheten att kvarstå i denna reserv torde med hänsyn därtill,

att den ej bleve kompenserad med pension, ej böra utsträckas längre än till

det år, då 50-årsåldern nåddes. I avseende på tjänstgöringsskyldighet borde

samma bestämmelser tillämpas som i fråga om reserverna för officerare och

underofficerare.

Denna furirsreserv kunde således beräknas upptaga S årsklasser. Enligt

föregående beräkningsgrund borde den yngsta årsklassen, som från början

bestått av i medeltal 8 man, beräknas reducerad till i medeltal 6 man,

utgörande för 8 årsklasser 48 man, från vilka på grund av dödlighet och

otjänstbarhet borde borträknas 25 %. Den vid mobilisering disponibla reserven

kunde således beräknas till 36 man. Beträffande dessa måste man

givetvis räkna med avtagande och i många fall svag tjänstduglighet. Lik
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kimrjl. Maj:ts proposition nr Öl.

väl torde nämnda 36 man vara en betryggande urvalskälla för fyllande av

den ifrågavarande återstående bristen på 21 plutoncliefer o. s. v.

Under sådant förhållande borde, för att den nu avsedda utfyllnaden inom

ramen av 1925 års organisation skulle bliva möjligast effektiv, densamma

inriktas på fyllande av den olägligaste bristen — plutonchefer o. s. v. —

medelst A-klassfurirer. Detta vore också önskvärt ur följande synpunkter.

Enligt det föreliggande uppdraget gällde det här försök i mindre omfattning

med ett efter Gotlands behov avpassat indelningsverk. Det anslag, som

för ändamålet kunde väntas, torde därför bliva tämligen snävt begränsat.

Det vore av v.ikt, att därur vunnes största möjliga valuta. Fördelningen av

anslaget genom uppsättning av både en A-klass och en B-klass innebure i

detta avseende en olämplig splittring.

Det vore vidare av vikt, att i jordavlöningsstaten från början skapades

en solid ekonomisk grundval för det underbefäl, som överginge på denna

stat, så att ändamålet med densamma ej förfelades och den ej komme i

misskredit genom talrika vakanser och missnöjda beställningsliavare. Uppsättning

av de högst avlönade beställningarna motsvarade givetvis bäst detta

önskemål och torde därför bäst inleda försöket såsom en första organisation.

Beroende på de erfarenheter, som ur denna vunnes, kunde sedan försöket

utsträckas till uppsättning även av en B-klass.

På dessa grunder syntes det lämpligt att koncentrera det ifrågasatta försöket

vid Gotlands infanterikår på uppsättning efter hand av eu endast A-klassen

upptagande jordavlöningsstat därigenom, att i medeltal 8 furirer eller

f. d. furirer årligen överginge på densamma. I anslutning därtill borde en

reserv av de från nämnda stat avgångna furirerna bildas. Fördelarna av eu

dylik organisation komme visserligen huvudsakligast men ej enbart furirsgruppen

och därmed krigsstyrkans plutoncliefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare

till godo. Indirekt skulle även i fråga om korpralerna och

vicekorpralerna, respektive gruppcheferna och deras ställföreträdare, fördelar

vinnas. Förbättringen i rekryteringen skulle nämligen höja den allmänna

underbefälsnivån. Rekryteringen av infödda gotlänningar skulle dessutom

väsentligt stimuleras genom den ökade lockelsen i den fasta anställningen,

varigenom de uttjäntas avflyttning från Gotland skulle minskas. Därigenom

kunde även ett större antal av det B-klassen motsvarande f. d. underbefälet

påräknas och därmed även eu minskning av bristen på gruppchefer

(ställföreträdare).

Vad artilleriet beträffade, hade Gotlands artillerikår jämförelsevis betyd

ligt mindre brist i de B-klass motsvarande lägre underbefälsbefattningarna

vid krigsstyrkan än infanteri truppförbandet. Så mycket mer förelåge då anledning

att även vid denna kår inskränka försöksuppsättningen till A-klassen.

Efter samma grunder som vid infanterikåren borde bristen i de särskilda

underofficersbefattningarna vid specialformationer och staber fyllas därigenom,

att furirsgruppen utökades medelst beställningar å jordavlöningsstat samt

en furirsreserv. Dessa önskemål vunnes, om årligen 2 furirer eller f. d.

furirer överginge på jordavlöningsstat. Denna skulle då efter hand växa till

(2 X 15 =) 30 beställningar, vilka genom avgång torde reduceras till 23.

Furirsreserven skulle giva 9 man. Inalles erliölles således 32 man för

täckande av bristen på 23 i furirsgruppen.

För eu sådan uppsättning vid Gotlands artillerikår vore urvalskällan till

räcklig. Uppsättningen syntes dessutom vara lämplig med hänsyn till det

önskemålet, att även denna kår borde beredas de förmåner, som följde med

stimuleringen av rekryteringen.

Efter denna huvudgranskning av förutsättningarna i bondeförbundets förslag

hade militärbefälhavaren kommit till den uppfattningen, att ett system

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

med jordavlönat underbefäl borde komma till användning vid Gotlands trupper

sålunda, att efter band en jordavlöningsstat organiserades genom uppsättande

årligen av ett lämpligt antal beställningar, vilka besattes av från aktiv tjänst

avgångna furirer. Medelantalet av dessa årligen uppsatta beställningar borde

bliva vid Gotlands infanterikår 8 och vid Gotlands artillerikår 2. I samband

därmed borde eu reserv av från jordavlöningsstaten avgångna furirer organiseras.

Den här förut använda terminologien »moderniserat indelningsverk» och

»jordavlönat underbefäl» syntes ej vara tillämplig på den organisation, som

nu föresloges. Denna hade nämligen ej mycket gemensamt med vårt gamla

indelningsverk, och benämningen »jordavlöning» täckte blott en del av den

nya statens avlöningsformer. Jämställde man däremot vår förutvarande

organisation av reservstater för officerare och underofficerare med den ifrågavarande

staten, så tedde sig denna senare såsom en typisk reservstat för

furirer.

Beträffande organisationens närmare utformning har militärbefälhavaren

anfört följande.

Bondeförbundets förslag borde läggas som huvudgrund för organiserandet

av den ifrågavarande reservstaten, dock med nedan angivna modifikationer.

För att vinna inträde på reservstat för furirer vid Gotlands trupper erfordrades

:

a) att hava fullgjort minst 6 års väl vitsordad tjänst på aktiv stat och

att antingen vid tiden för övergången till reservstatstjänst kvarstå i aktiv

tjänst eller högst två år tidigare hava avgått ur denna tjänst, varvid företräde

lämnades dem, som tillhörde eller tillhört sagda trupper;

b) att hava avlagt minst furirsexamen samt senast vid övergången till

reservstat hava befordrats till furir;

c) förbindelse att under kvarståendet på reservstat vara bosatt på Gotland;
d)

förbindelse att efter avgången från reservstat ingå i furirsreserven och

där kvarstå intill fyllda 50 år; samt

e) att om med övergången till reservstaten förbundes övertagandet av jordbrukslägenhet,

vissa personliga förutsättningar för säkerställandet av dennas

framtida skötsel funnes.

Kapitulationstiden vid reservstaten borde bestämmas till 15 år.

Kontrakten för anställning på reservstaten borde vara av tvenne slag:

egnahemskontrakt och penningkontrakt.

De av bondeförbundet föreslagna civilanställningskontrakten syntes icke

böra få tillämpning i den ifrågavarande organisationen. Erfarenheten från den

civilanställning, som hittills tillämpats, ginge nämligen bestämt i den riktningen,

att ett dylikt system icke lämpade sig för våra förhållanden. Å ena

sidan stötte civilanställningen på ett tydligt både aktivt och passivt motstånd

från den civila personalen vid vederbörande verk. Ä andra sidan

vore dylik anställning ej tillräckligt begärlig för avgående underbefäl.

Egnahemslcontrald skulle tillförsäkra den anställde egnahemslån genom de

vanliga låneförmedlarna i enlighet med de för statens egnahemslånerörelse

gällande bestämmelserna, i sådan mån utfyllda, att egnahemslån företrädesvis

borde lämnas för inköp av bebyggd fastighet. Lägenheten kunde således

dels vara sådan, som förvärvats i samband med lån från statens egnahemslånefond,

dels sådan, som försåldes enligt gällande grunder för egnahemslägenheter

från vissa kronoegendomar. Ett önskemål vore, att densamma i

flertalet fall utgjordes av jordbruksfastighet med i medeltal 15 till 20 tunn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

land öppen jord, men den kunde även, därest den sökande så önskade eller

förhållandena på egnaliemsmarknaden så krävde, utgöras av mindre bostadslägenhet

eller bostadsegnahem.

Av största vikt vore, att de egnahem, som överlämnades åt de reservstatsanställda,

gåve goda ekonomiska förutsättningar. Efter förhandling med

vederbörande egnahemsnämnd hade militärbefälhavaren, såsom redan antytts,

kommit till den uppfattningen, att dessa förutsättningar i regeln bäst fylldes

genom inköp av bebyggda fastigheter.

Vid övergång till anställning med egnahemskontrakt utginge en egnahemspremie

om 7,000 kronor att utbetalas på sätt, som framdeles kunde komma

att bestämmas. Denna egnahemspremie, som i verkligheten utgjorde den

anställdes kontanta lön för 15 års tjänst på reservstat, vore avsedd att gälda

dels det kontanta belopp, som vid egnahemmets övertagande krävdes, nämligen

1/6 av värdet på jordbruksfastighet eller ,/t av värdet på bostadsfastighet.

dels de två första årens räntor på egnahemslånet samt clels de med bosättningen

förenade kostnaderna.

Beträffande garantier för fullgörandet av de med egnahem skontrakten

följande skyldigheterna samt reglering i övrigt av en del ekonomiska frågor

borde gälla följande grunder.

Den del av egnahemspremien, medelst vilken det kontanta beloppet vid

egnahemmets övertagande skulle gäldas, d. v. s. l/6 eller 1/1 av egnahemmets

värde, utbetalades av vederbörande militär myndighet direkt till försäljaren.

Den del av egnahemspremien, som avsåge att gälda de tvänne första årens

räntor å egnahemslånet, utbetalades av samma myndighet till dettas förmedlare.

För sammanlagda summan av dessa båda delar av premien skulle

säkerhet lämnas i form av inteckning i egnahemmet, placerad omedelbart

efter den inteckning, som utgjorde säkerhet för egnahemslånet.

Den för bestridande av bosättningskostnaderna avsedda återstående delen

av egnahemspremien utbetalades i samband med bosättningen till den anställde

kontant mot eu personlig revers utan borgen.

Hela egnahemspremien, såväl den del, som utbetalts mot nämnda revers,

som den del, vilken utbetalts mot inteckning, ansåges gulden, då efter 15

års tjänstgöring avgång från reservstaten skedde. Den förra mot revers utbetalta

delen efterskänktes, om den anställde avlede eller till följd av iråkad

invaliditet eller sjukdom ej längre kunde fylla sin reservstatsuppgift.

Till inbetalning sex månader efter skedd uppsägning vore engnaliemspremie

förfallen, dels därest den anställde undandroge sig honom åliggande

tjänstgöringsskyldighet eller utstraffats, dels ock därest han utan kårchefens

medgivande avliänt sig äganderätten till lägenheten eller därifrån avflyttat.

Då sådan inbetalning skulle äga rum, skulle den anställde dock ej behöva

gälda större del av premiens belopp, än som proportionellt motsvarade

hans återstående del av hela anställningstiden på reservstat.

Penningkontralct skulle tillförsäkra den anställde en årlig reservstatslön

om 350 kronor, utgående i mån som föreskriven tjänstgöring fullgjordes,

samt 750 kronor i avgångspremie efter fullgjord 15 års tjänst på reservstat.

Möjlighet för övergång till egnahemskontrakt borde beredas.

Det hade ifrågasatts, att i penningkontraktet skulle ingå en ekiperingspremie

vid övergången till reservstat. Häremot hade anförts, att en dylik

premie kunde fresta en och annan furir på stat att, oaktat han inställt sig

på att efter avskedet lämna Gotland, söka vinna premien, men sedan på ett

eller annat sätt draga sig ifrån den tjänst, för vilken denna premie delvis

vore en ersättning. Ekiperingspremien vore då bortkastad utan avsedd nytta.

Då en dylik möjlighet låge rätt nära till hands, då övergången till penningkontrakt

i och för sig ej krävde några avsevärdare ekiperingskostnader, och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Maj:ts proposition nr Öl.

då för dessas täckande i regeln den vanliga avskedspremien stode till buds,

liade det synts riktigare att utbyta nämnda premie mot den föreslagna avgångspremien

efter fullgjord 15 års tjänst på reservstat. Därmed vunnes

samtidigt en sporre till kvarstående på nämnda stat under liela kapitulationstiden.

Det låge i sakens natur, att såväl ur militär som ur social synpunkt

reservstatens ändamål bäst fylldes genom anställning på egnaliemskontrakt.

I enlighet därmed föresloges den med dessa följande kontanta ersättningen,

egnahemspremien, att bliva 1,000 kronor mer än den sammanlagda lön och

avgångspremie, som i regeln intjänades på penningkontrakt. Gjordes ej

denna skillnad, vore det ej uteslutet, att penningkontraktet i regeln bleve

begärligare än egnaliemskontraktet.

Tjänstgöringen borde såväl för personal med egnaliemskontrakt som för

personal med penningkontrakt i fred bliva 25 dagar (motsvarande en regementsövning

vid infanteriet) under vartdera av två år av trenne. Vid bestämmandet

av tidpunkten för inkallelsen skulle, så långt med de militära kraven

vore förenligt, hänsyn tagas till att minsta möjliga olägenheter vållades den

anställde.

Under tjänstgöring åtnjötes eu dagavlöning av 4 kronor. Detta belopp

syntes icke vara för liögt tilltaget. Dagavlöningen borde nämligen fattas

mindre såsom den tjänstgörandes personliga vivre- och arbetsersättning än

såsom en ersättning för den extra arbetshjälp, som han för skötandet av sin

civila verksamhet i många fall måste leja. Och det vore av stor vikt, att

lian ej finge anledningar till att betrakta den militära tjänstgöringen såsom

ekonomiskt betungande. Erfarenheten beträffande våra gamla indelta soldater

vore i detta avseende en varning.

Organisationen borde genomföras sålunda, att på reservstaten för furirer

årligen i medeltal uppsattes vid Gotlands infanterikår 8 och vid Gotlands

artillerikår 2 beställningar för från aktiv tjänst avgångna furirer. För erhållande

av en beräkningsgrund hade vid kostnadsberäkningen förutsatts en

årlig anställning av 8 furirer på egnaliemskontrakt och 2 på penningkontrakt.

Men för detta antagande saknades andra hållpunkter än det önskemålet, att

anställningen i största möjliga utsträckning grundades på egnahemskontrakt.

Någon inskränkning i valfriheten härvidlag borde icke ifrågakomma.

I och med avgången från reservstaten, även om 15 års tjänst vid denna

ej fullgjorts, skedde övergång till furirsreserven. Beträffande tjänstgöring i

och avgång från denna gällde i tillämpliga delar bestämmelserna för reserven

av officerare och underofficerare. Organiserandet av den föreslagna furirsreserven

torde ej inskränka anställningsfrekvensen, alldenstund den ej innebure

andra förpliktelser än disponibilitet vid mobilisering.

De för anställning av manskap (volontärer) på aktiv stat gällande bestämmelserna

borde i huvudsak fortfarande tillämpas på Gotland. I behöriga

delar anpassades de efter grunderna för reservstaten. Vid antagande av

volontärer borde vid lika lämplighet i övrigt företräde lämnas åt den, som

styrkte sig äga erfarenhet i jordbruk och vore bosatt på Gotland.

I fråga om rekryteringen av sådant manskap borde kårchefen vidtaga

verksamma åtgärder för anställning av på Gotland bosatta ynglingar, särskilt

sådana, som vore lämpliga att rekrytera reservstaten i samband med övertagande

av jordbruksfastighet. För sådant ändamål borde kårchefen begagna

sig av ombud på olika delar av ön, vilka genom goda förbindelser med

jordbruksbefolkningen lämpade sig att förmedla sådan anställning.

Anställning på reservstaten för furirer ombesörjdes av kårchefen, som för

sådant ändamål skulle noggrant samverka med Gotlands hushållningssällskaps

egnahemsnämnd. Detta samarbete borde gå ut på beredande av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj tia proposition nr Öl.

egnahem på inom ramen av tillgängliga anslag möjligast fördelaktiga villkor

och på reservstatens rekrytering med sådana fnrirer, som ej blott vore ur

synpunkt av militärisk duglighet och uppförande lämpliga utan även ägde

förutsättningar för att i samband med sin reservstatsanställning skapa sig

en ekonomiskt tryggad ställning.

Sådana bestämmelser borde utfärdas, att vad på Gotlands läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd ankomme även sådant samarbete, som ovan

omnämnts, komme till stånd. Nämnden skulle söka bidraga till att de reservstaten

för furirer berörande egnahem sfrågorna bleve så lösta, att ändamålet

med nämnda stat väl befrämjades.

Nämndens verksamhet bleve av två slag: civil och militär. Den civila

verksamheten avsåge egnahemslånerörelsen i allmänhet; den militära avsåge

den med reservstaten för furirer förbundna egnahemslånerörelsen. Den civila

och den militära verksamheten ordnades fristående från varandra med särskilda

bestämmelser, anslag och bokföring.

Nämnden skulle söka så ordna egnahemslånerörelsen, att anledning förebyggdes,

att civila och militära egnahemslånesökande komme i motsatsförhållande

till varandra. Företrädesrätt åt lånesökande av det ena eller det

andra slaget skulle därför undvikas.

Enligt egnahemsnämndens till militärbefälhavaren avgivna yttrande funnes

ej hinder ur jordanskaffnings synpunkt att fylla de krav, som reservstaten

komme att ställa. Ej heller skulle enligt nämndens uppfattning en militariserad

gren av egnahemsrörelsen, sådan den ovan föreslagits, bliva till skada

men möjligen till gagn för egnahemsrörelsens sociala och nationalekonomiska

syfte.

Vidare ansåge nämnden, att genom de föreslagna egnahemspremierna de

militära egnahemstagarna i regeln skulle komma i en bättre ekonomisk

situation än de civila. Härav torde man hava anledning antaga, att de här

föreslagna förmånerna med hänsyn till alla de inverkande omständigheterna

vore ändamålsenligt avvägda. Särskilt torde egnahemspremien fylla önskemålet

att förebygga sådan skuldsättning vid egnahemmets bildande, som

sedan komme att tynga hela företaget och äventyra dess ekonomi. Om de

önskvärda personliga förutsättningarna hos egnahemsbildaren funnes, syntes

de förmåner, reservstaten bjöde, giva honom goda möjligheter att slå sig

fram.

Den av bondeförbundet föreslagna rekryteringsnämnden syntes icke

motiverad i den här föreslagna organisationen. För densamma torde nämnden

vara en för stor apparat. Eu dylik nämnd skulle dessutom ställa kårcliefen

utanför de med systemet sammanhängande frågorna på ett mycket

skadligt sätt. Här syntes det i stället önskvärt, att verkställigheten så långt

möjligt inginge i kårchefsansvaret. Fördenskull krävdes från kårchefens sida

ett intimt samarbete med vederbörande egnahemsnämnd. Lika viktig vore

emellertid reciprociteten från denna nämnds sida.

Egnahemsnämnden hade i sin skrivelse till militärbefälhavaren uttalat eu

viss betänksamhet över att dess principal, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

skulle frånkännas rätt att pröva de militära egnahemssökandenas

personliga kvalifikationer. Militärbefälhavaren hade sökt borttaga anledningen

till denna betänksamhet genom förslaget, att dels jordbruksbefolkningen företrädesvis

skulle bliva volontärrekryteringskälla, dels kårchefen skulle samverka

med egnahemsnämnden för erhållande av ur nämndens synpunkter

lämpligt urval bland furirerna till anställning på reservstat.

De över militärbefälhavarens förslag hörda myndigheterna hava funnit

förslaget i stort sett vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

De i ärendet

hörda myndigheterna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

den ifrågasatta organisationen. På vissa punkter liava emellertid från myndigheternas

sida framställts eu del detaljerinringar.

Börande de personalgrupper, från vilka reservstaten skulle rekryteras,

har armeförvaltningen anfört, att då, för tillgodoseendet av här

avsett ändamål, det knappast vore erforderligt att anställa musikfurirer, uttrycklig

föreskrift borde meddelas därom, att sådana icke finge övergå till

reservstaten.

Beträffande de olika former av anställning på reservstaten, som

förslaget innebär, nämligen egnahemskontrakt och penningkontrakt, har

Gotlands läns JiushållningssällsJcaps förvaltningsutslcott framhållit, att för vissa

beställningshavare, som disponerade något eget kapital eller kunde få hjälp

från hemmet vid egnahemslägenhetens uppsättning, det borde vara lämpligare,

att en del av den föreslagna egnahemspremien kunde utbytas mot

en viss årlig lön. På samma gång som en årslön onekligen mera bunde

reservisten vid tjänsten än en engångs-förskottslön, finge han en säker hjälp

till den eljest rätt dryga låneannuiteten, och statens risk minskades också

i mycket hög grad. Börande lämpligheten av den sålunda ifrågasatta mellanformen

av anställningskontrakt har länsstyrelsen förklarat sig vara i princip

ense med förvaltningsutskottet. Arméförvaltningen har däremot uttalat den

meningen, att med den valfrihet mellan de båda enligt förslaget föreliggande

anställningsformerna, som detsamma innebure, möjlighet torde förefinnas för

de av förvaltningsutskottet och länsstyrelsen avsedda anställningssökande

att i stället för egnahemskontrakt sluta penningkontrakt. Då det i förslaget

syntes hava förutsatts, att den, som vunne inträde på reservstat, skulle äga

åtnjuta eljest medgiven avskedspremie, komme — framhåller arméförvaltningen

— givetvis även den med penningkontrakt anställde att vid övergången

till reservstaten disponera ett kapital för bestridande av större engångsutgifter.

I fråga om nyssberörda valfrihet mellan olika slag av anställningskontrakt,

ävensom mellan egnahemskontrakt å bostadslägenhet och sådant

kontrakt å jordbrukslägenhet har förvaltningsutskottet anfört, att man med

en dylik anordning svårligen kunde beräkna, hur systemet komme att utveckla

sig. Det vore ej otroligt, att det för flertalet av de anställningssökande

syntes mera lockande att placera egnahemspremien i en bostadslägenhet

utanför stad eller samhälle än i ett småbruk. Lämpligt vore därför

enligt förvaltningsutskottets mening att bestämma, att ett visst minimiantal

av de årligen avslutade anställningskontrakten skulle utgöras av kontrakt å

jordbrukslägenheter.

Vad angår de med anställningen på reservstaten förenade förmåner,

har arméförvaltningen funnit sig i huvudsak icke hava något att erinra

mot vad det föreliggande förslaget härutinnan innehåller. Ämbetsverket

har emellertid hemställt, att förslaget måtte kompletteras med en uttrycklig

föreskrift därom, att den, som överginge till reservstat, skulle bibehållas vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 51.

honom eljest tillkommande rätt till avskedspremie. Vidare har arméförvaltningen

framhållit, att vederbörande borde för inställelse till och återfärd från

tjänstgöring komma i åtnjutande av resekostnads- och traktamentsersättning

enligt allmänna resereglementet. Beträffande slutligen den förmån av särskild

för dag beräknad ersättning, som enligt militärbefälhavarens förslag

under benämning dagavlöning skulle tillkomma personalen å reservstaten

under tjänstgöring, har arméförvaltningen — under erinran att avlöningsförmånen

dagavlöning i samband med 1921 års lönereglering uteslutits ur

det militära lönesystemet — ifrågasatt, huruvida icke berörda förmån, i

likhet med exempelvis den till bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiater

under tjänstgöring utgående förmån, lämpligen borde benämnas

dagarvode.

Vidkommande förslaget om egnahemspremiens användning har statens

egnahemsinspeJctör anfört, att egnahemslån ofta utginge med lägre belopp

än 5/a av jordbrukslägenhets värde (vilket värde vore ett av låneförmedlaren

försiktigt beräknat belåningsvärde, som i många fall för övrigt sattes lägre

än kostnaden för förvärvet) eller 3/4 av bostadslägenhets värde. Den del av

kostnaden för fastighetsförvärvet, som låntagaren hade att gälda kontant,

bleve därför i verkligheten i regel större än x/6, respektive 1/4 av värdet. I

anslutning härtill syntes bestämmelsen om egnahemspremiens användning

icke böra göras så snäv, som förslaget gåve vid handen, utan torde i nu

avsedd del böra bliva av den innebörd, att premien skulle i första rummet

användas för gäldande av den del av kostnaden för fastighetens förvärv (och

erforderliga bebyggande), som icke täcktes av egnahemslån eller annan välordnad,

i fastigheten intecknad gäld. Såsom dylik »annan gäld» torde böra

få anses ogulden, på lång avbetalning ställd köpeskilling för från kronan

förvärvad" egnahemslägenliet, hypotekslån, långfristigt sparbankslån o. d.

Vad beträffar frågan om egnahemslånens beviljande och därmed

sammanhängande spörsmål, har förvaltning sutskottet uttalat, att då praktiskt

sett förmedlaren av dessa militära egnahemslån ej hade något inflytande på

personvalet vid upprättandet av ifrågavarande anställningskontrakt, syntes

det utskottet så mycket angelägnare och nödvändigare, att nämnden tillerkändes

oinskränkt prövningsrätt angående den till belåning föreslagna

fastigheten, dess lämplighet och inköpspris. Nämnden borde alltså hava

rätt att avslå dylik ansökning, då affären syntes vara för sökanden ekonomiskt

oförmånlig eller eljest olämplig.

EgnahemsinspeJctören har i ämnet anfört följande.

De enskilda egnahemslånen utlämnades icke av staten utan beviljades av

egnahemslåneförmedlare (se § 1 i kungörelsen nr 483 år 1919), vilka på ansökan

för ett år i sänder av Kungl. Maj:t tilldelades statslånebelopp, som

förmedlaren hade att med egen beslutanderätt och på egen ekonomisk risk

disponera för utlämnande av egnahemslån till olika lånesökande. Staten

torde därför icke kunna föreskriva, att en låneförmedlare ovillkorligen skulle

påtaga sig utlämnande av lån i andra fall och till högre belopp, än förmedlaren

själv önskade. Till följd härav borde vederbörande militära myndig
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 höft. (Nr Öl.) 125 28 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

heter icke ikläda sig kontraktsenlig skyldighet att svara för, att den anstiillde

skulle erhålla egnahemslån. I praktiken torde emellertid helt visst hithörande

angelägenhet ordnas genom gott samarbete mellan kårchefen och låneförmedlaren,

utan särskild utfästelse från den förres sida i kontraktet. Skulle

det likväl anses påkallat, att bestämmelse intoges i kontraktet rörande den

anställdes möjligheter att erhålla egnahemslån, torde härom blott böra uttalas,

att den anställde kunde, enligt för statens egnahemslånerörelse gällande

bestämmelser och jämlikt beslut av vederbörande egnahemslåneförmedlare,

erhålla egnahemslån. Ännu lämpligare syntes dock vara, att låneförmedlaren

prövat vederbörandes egnahemslåneansökan, innan egnaliemskontraktet

formligen inginges.

Under livligt instämmande i militärbefälhavarens uttalande om vikten av

samarbete mellan vederbörande kårchef och egnahem slån ef örmedlaren ville

egnahemsinspektören framhålla lämpligheten av att ansökning om övergång

med egnaliemskontrakt på reservstaten i god tid kommunicerades med egnakemslåneförmedlaren

för bedömande av sökandens lämplighet och för besiktning

av ifrågakommande lägenhet. Låneförmedlaren torde därefter kunna

lämna kårchefen besked — åtminstone under hand — om påräkneliga egnahemslån,

innan egnahem skontrakt utväxlades. Beträffande frågan om anskaffandet

av den erforderliga lägenheten torde låneförmedlaren också i god

tid kunna lämna anvisningar å lämplig jord och biträda vid köp, som i hithörande

fall syntes böra ske enligt särskilt formulär till köpekou trakt, varigenom

köpet till en början så till vida från köparen-underbefälets sida bleve

villkorligt, att det ginge i uppfyllelse endast under förutsättning, att köparen

vunne vederbörlig anställning med egnaliemskontrakt. Om än låneförmedlaren

sålunda syntes böra kunna medverka vid uppbringandet av jord åt

hithörande underbefäl, torde det dock vara lämpligt att uppställa det allmänna

kravet, att underbefälet borde söka att i första hand själv uppbringa

lämplig lägenhet, innan egnaliemskontraktet upprättades.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke såsom särskilt villkor vid tilldelandet

för militärt ändamål av statslån till Gotlands läns hushållningssällskap

borde stadgas, att vederbörande kårclief ägde deltaga i överläggningarna,

men ej i besluten, vid handläggningen inom sällskapets egnahemsnämnd av

ärenden, vilka avsåge egnahemslån till underbefäl, som med egnahemskontrakt

överginge till reservstaten för furirer.

I detta sammanhang borde framhållas, att fall säkerligen komme att inträffa,

då egnahemslån icke behövde eller borde eller kunde beviljas underbefäl,

som likväl anställdes med egnaliemskontrakt. Det kunde sålunda tänkas,

att den anställde bestämt sig för att, i samband med övergången på reservstaten,

för t. ex. 8,000 kronor övertaga eu äldre jordbrukslägenhet, å vilken

funnes ett välordnat liypotekslån å 4,000 kronor. Egnahemspremien å 7,000

kronor borde i detta fall vara fullt tillräcklig för betalande av resterande

4,000 kronor av köpeskillingen, för gäldande av två års ränta å liypotekslånet,

vartill 400 kronor torde åtgå, samt för bosättningskostnaders bestridande

med resterande 2,600 kronor. Icke heller torde egnahemslån städse

vara behövligt, därest den anställde kunde övertaga föräldrahemmet, något

som understundom kunde ske utan kontant kostnad.

Upplåtelser av egnahem slägenheter från kronoegendomar handhades icke

av hushållningssällskapen utan av vederbörande länsstyrelse. För hithörande

verksamhet gällde förordningen den 17 december 1926 (nr 509). Förvärv

av nu ifrågavarande lägenheter skedde i regel ej heller med hjälp av

egnahemslån, utan kronan läte 9/io av köpeskillingen innestå mot låg ränta

och långsam avbetalning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

I avseende å förslaget, att egnahemslån företrädesvis skulle

lämnas för inköp av bebyggd fastighet, har egnahemsinspeJctören framhållit,

att detta förslag strede mot § 5 av kungörelsen den 27 juni 1919

(nr 483), sådant detta författningsrum löde enligt kungörelsen nr 126/1923.

Sagda § 5 stadgade nämligen, att egnahemslån i regel blott finge beviljas,

då fråga vore om viss art av nybildning. Allmän ändring av detta stadgande,

antaget av riksdagen, kunde av principiella skäl icke tillrådas och skulle

innebära ett högst betänkligt avsteg från en av den statsunderstödda egnahemsverksamhetens

grundsatser. Det syntes här böra meddelas, att Gotlands

läns hushållningssällskap under åren 1924—1926 beviljat egnahemslån å 156

obebyggda lägenheter och blott å 15 bebyggda. Skulle det av militära skäl

likväl anses av synnerlig vikt, att till reservstaten övergående furirer kunde

regelmässigt erhålla egnahemslån för bebyggda äldre lägenheter, torde dock

med tvekan kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens medgivande

att vid beviljandet för militärt ändamål av statslån från egnahemslånefonden

föreskriva, att vad i sagda § 5 stadgades icke skulle äga tillämpning

vid egnahemslån, som Gotlands läns hushållningssällskap beviljade

underbefäl, anställt med egnahemskontrakt.

Beträffande antalet under ett och samma budgetår å reservstaten

nyanställda furirer har armé förvaltning en ansett, att föreskrift borde meddelas

därom, att detta antal icke finge överstiga 10, därav högst 8 med

egnahemskontrakt. För ernående av en jämn åldersfördelning mellan de

olika årskullarna inom reservstaten syntes det nämligen ämbetsverket knappast

lämpligt, att en minskad rekrytering till reservstaten det ena året skulle

få kompenseras genom ökad anställning under ett följande. Då förslaget

förutsatte valfrihet mellan de olika anställningsformerna, borde, enligt arméförvaltningens

mening, vidare föreskrivas, att därest under visst budgetår

antalet å reservstaten nyanställda beställningshavare med egnahemskontrakt

skulle understiga 8, motsvarande ökning finge göras i antalet av de med

penningkontrakt anställda.

Det torde vara obestridligt, att uppsättandet av en reservstat för furirer

vid Gotlands trupper jämte en därtill ansluten furirsreserv i huvudsaklig

överensstämmelse med militärbefälhavarens förslag skulle vara ägnat att tillföra

de gotländska stridskrafterna en välbehövlig förstärkning av befälstillgången

i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende. I främsta rummet

åsyftar förslaget att tillgodose behovet av plutonchefer och stabsunderofficerare

vid infanteriet samt av personal inom vissa motsvarande befälskategorier

vid artilleriet. Men såsom ock av militärbefälhavaren framhållits, kan

det förväntas, att förslagets genomförande skulle komma att dels förbättra

volontärrekryteringen över huvud taget, varigenom den allmänna nivån inom

underbefälskåren komme att höjas, dels ock särskilt stimulera rekryteringen

av infödda gotlänningar, vilket i sin tur skulle medföra, att avflyttningen

från ön av f. d. fast anställda minskades. Indirekt skulle alltså fördelar

även vinnas beträffande de lägsta befälsgraderna.

Departement*-

chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Huruvida möjligheter förefinnas att i nöjaktig omfattning besätta reservstatsbeställningarna,

är givetvis vanskligt att nu söka bedöma. Militärbefälhavaren

synes i förevarande avseende hava byggt sitt förslag på den förutsättningen,

att flertalet av de befordrade volontärerna vid Gotlands trupper

skulle, efter att hava kvarstatt i militärtjänst under sammanlagt minst sex

år, komma att övergå till reservstaten. Hållbarheten av ett sådant antagande

synes med fog kunna ifrågasättas. Emellertid är att märka, att anställning

å reservstaten avses att kunna vinnas jämväl av dem, vilka varit anställda

vid truppförband å fastlandet, och att man sålunda har att räkna med betydande

andrahandsresurser, därest det skulle visa sig, att de gotländska

truppernas eget aktiva personalbestånd icke utgjorde en tillräcklig rekryteringskälla

för reservstaten. Vid sådant förhållande och med hänsyn till de fördelar,

som genom det föreslagna systemet otvivelaktigt stå att vinna, därest

detsamma låter sig förverkligas, tvekar jag icke att tillstyrka ett beslut

om inrättande försöksvis av en reservstatsorganisation för furirer vid Gotlands

trupper, i stort sett utformad enligt de av militärbefälhavaren angivna

grunderna.

I nu förevarande sammanhang synes ståndpunkt allenast böra tagas beträffande

huvuddragen av den föreslagna organisationen; i avseende å de

erforderliga detaljföreskrifterna i ämnet torde beslut framdeles böra meddelas,

sedan ärendet varit i huvudsak underställt riksdagens prövning.

Vad först angår villkoren för inträde å reservstaten, längden av anställningstiden

å densamma och tjänstetiden i reserven ävensom omfattningen

av den militära tjänstgöringsskyldigheten, biträder jag i allt väsentligt vad

militärbefälhavaren därutinnan föreslagit. I likhet med arméförvaltningen

anser jag, att föreskrift bör meddelas därom, att musikfurirer icke må vinna

anställning av här ifrågavarande art.

Anställning å reservstaten skall enligt militärbefälhavarens förslag ske

medelst kontrakt, och avses kontrakten att vara av två slag, nämligen egnahemskontrakt

och penningkontrakt. Vad sålunda föreslagits giver mig icke

anledning till någon erinran.

Beträffande de förmåner, som skulle vara förbundna med anställning å

reservstaten, har militärbefälhavaren föreslagit, att — förutom i det följande

närmare omförmälda förmåner under militärtjänstgöring — egnahemskontrakt

skulle tillförsäkra vederbörande en egnahemspremie av 7,000 kronor

och penningkontrakt medföra rätt till dels en årlig lön av 350 kronor under

tjänstetiden å reservstaten, dels ock vid slutet av denna tjänstetid en avgångspremie

av 750 kronor. De sålunda ifrågasatta förmånerna synas mig

vara genomgående för högt tilltagna i förhållande till den tjänstgöringsskyldighet,

som avsetts att åläggas beställningshavarna å reservstaten, och

torde skäligen kunna begränsas till följande belopp, nämligen egnahemspremien

6,000 kronor, årslönen vid anställning med penningkontrakt 300

kronor och avgångspremien 600 kronor. Såsom arméförvaltningen framhållit,

torde det böra uttryckligen fastslås, att den, vilken övergår till reservstaten,

icke därigenom går miste om den avskedspremie, vartill han på grund av

sin föregående fasta anställning vid krigsmakten kan hava blivit berättigad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 51.

21

Den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen ifrågasatta

mellanformen av anställningskontrakt, enligt vilken viss del av egnahemspremien

skulle kunna utbytas mot årlig lön, finner jag, med hänsyn

till vad arméförvaltningen i ämnet anfört, icke vara av behovet påkallad.

Under militärtjänstgöringen bör, på sätt av militärbefälhavaren föreslagits,

utgå kontant ersättning med 4 kronor om dagen, vartill torde böra komma

naturaförmåner enligt för manskap vid armén i sådant avseende gällande

grunder. Ifrågavarande kontanta förmån synes lämpligen böra benämnas

dagarvode. För inställelse till och återfärd från tjänstgöring torde böra utgå

rese- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

Vid anställning medelst egnahemskontrakt skulle enligt militärbefälhavarens

förslag vederbörande tillförsäkras egnahemslån. Såsom av egnahemsinspektören

framhållits, torde emellertid anställning medelst sådant kontrakt kunna

i vissa fall ifrågakomma, utan att egnahemslån behöver eller ens kan beviljas.

Vad angår tillvägagångssättet vid egnahemslåns beviljande i samband med

avslutande av kontrakt rörande anställning å reservstaten, finner jag vad

egnahemsinspektören därutinnan anfört vara värt beaktande. Ansökning om

dylikt lån bör givetvis i vanlig ordning prövas av låneförmedlaren, varvid

emellertid en under lämpliga och smidiga former anordnad samverkan mellan

låneförmedlaren och vederbörande kårclief förutsättes komma till stånd.

I anledning av militärbefälhavarens förslag, att här ifrågavarande egnahemslån

företrädesvis skulle lämnas för inköp av bebyggd fastighet, har

egnahemsinspektören erinrat, att ett sådant förfarande skulle strida mot de

av riksdagen godkända villkoren för statens egnahemslånerörelse. Då det

är av vikt att i olika hänseenden skapa de bästa möjliga förutsättningar för

den tilltänkta organisationens förverkligande, har jag, efter samråd med

chefen för jordbruksdepartementet, funnit mig böra förorda, att beträffande

den kategori av låntagare, varom här är fråga, möjlighet må öppnas att bevilja

undantag i förevarande hänseende från de eljest gällande reglerna.

Chefen för jordbruksdepartementet torde komma att till behandling upptaga

detta spörsmål i samband med anmälan av frågan om avlåtande till årets

riksdag av proposition angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Vad angår sättet för egnahemspremiens användning, delar jag den av

egnahemsinspektören uttalade uppfattningen, att bestämmelserna härom icke

böra göras allt för snäva. På sätt denne föreslagit, bör premien i första

hand tagas i anspråk för bestridande av den del av kostnaden för fastighetens

förvärv och erforderliga bebyggande, som icke täckes av egnahemslån

eller annan välordnad, i fastigheten intecknad gäld. Av premien torde

vidare böra gäldas dels, enligt vederbörande kårchefs närmare beprövande,

kostnaderna för bosättningen, däri inbegripet anskaffning av yttre lösöre,

dels ock de två första årens räntor å egnahemslån eller annan i fastigheten

intecknad gäld. Av vad förut anförts torde framgå, att fastigheten i vissa fall

kan komma att av vederbörande övertagas på sådana villkor, att icke hela

premiebeloppet åtgår för bestridande av nyssberörda utgifter. I så fall torde

den återstående summan böra innestå för att jämte ränta utbetalas till be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Kostnads
beräkning.

Militärt et al - havaren.

De i ärendet

hörda myndigheterna.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr Öl.

ställningshavaren vid slutet av anställningstiden å reservstaten, dock med

rätt för kårchefen att under anställningstiden utanordna ifrågavarande medel

eller del därav för användande för jordförbättrings- eller annat dylikt ändamål,

för komplettering av jordbruksinventarier eller, i ömmande fall, för räntebetalning

och amortering å förut nämnd fastiglietsskuld.

I fråga om det antal furirer, som årligen må anställas å reservstaten,

ansluter jag mig till arméförvaltningens förslag, att detta antal bör bestämmas

till högst 10, därav högst 8 må anställas med egnaliemskontrakt. I

överensstämmelse med grundtanken i det system, som här avses att — om

ock i modifierad form — vinna tillämpning, måste det givetvis anses vara

ett önskemål, att största möjliga antal av de sålunda i första hand för egnahemskontrakt

avsedda beställningarna besättas med personer, som grunda

egnahem å jordbrukslägenhet. Att, såsom av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

ifrågasatts, i sådant hänseende bestämma, att ett visst minimiantal

av de årligen avslutade kontrakten skall utgöras av egnaliemskontrakt

avseende jordbrukslägenheter, skulle emellertid sannolikt komma att inverka

försvårande på rekryteringen av reservstaten. Jag anser mig därför icke

kunna biträda berörda förslag, utan förordar, att — allenast med förut angivna

begränsning av antalet årligen ingångna egnaliemskontrakt — full

valfrihet må råda såväl mellan egnaliemskontrakt och penningkontrakt som

mellan kontrakt av förstnämnda slag avseende å ena sidan jordbrukslägenhet

och å andra sidan bostadslägenhet.

De årliga kostnaderna för den föreslagna organisationen efter fullbordad

uppsättning — utgifterna för personalens naturaunderhåll under militärtjänstgöring

däri inbegripna — hava av militärbefälhavaren beräknats till

81,875 kronor. Denna summa vore emellertid, framhåller militärbefälhavaren,

att betrakta såsom ett maximum, som aldrig komme att uppnås. Vid dess

beräknande hade nämligen förutsatts, att å reservstaten skulle finnas 150

beställningshavare, d. v. s. att ingen avgång bland de årligen anställda 10

furirerna ägde rum under de 15 anställningsåren.

Det för ändamålet erforderliga anslaget borde enligt militärbefälhavarens

mening erhålla karaktär av reservationsanslag, till dess att rekryteringen till

den aktiva manskapsstaten och till reservstaten för furirer uppnått det samband

inbördes, som vore önskligt.

Arméförvaltningen har beträffande de av militärbefälhavare!! uppgjorda

kostnadsberäkningarna framställt den erinran, att däri icke upptagits några

medel för bestridande av kostnaderna för rese- och traktamentsersättning

till reservstatspersonalen för inställelse till och återfärd från tjänstgöring.

För sådant ändamål beräknade arméförvaltningen vid genomförd organisation

ett belopp av 1,000 kronor. Däremot syntes det ämbetsverket icke vara

behövligt att här beräkna särskilda medel för underhåll åt personalen vid

inkallelse till tjänstgöring, utan torde i samband med avlåtande till riksdagen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

av framställning rörande reservstatens inrättande böra anmälas, att till tjänstgöring

inkallad furir å reservstat skulle vara berättigad att från vederbörliga

underhållsanslag åtnjuta enahanda naturaförmåner, som tillkomme på aktiv

stat anställt manskap. Vidkommande formen för anvisning av de för reservstatens

inrättande erforderliga anslagsmedel hade i förslaget angivits, att

anslaget borde få karaktären av reservationsanslag, till dess rekryteringen

till den aktiva manskapsstaten och till reservstaten för furirer uppnått det

samband inbördes, som vore önskligt. Förslaget i denna del syntes vara

föranlett av ''en önskan att, därest under visst år antalet å reservstaten nyanställda

skulle understiga det bestämda antalet, kunna för anställning under

ett följande år få reservera de medel, som till följd härav icke tagits i anspråk.

Då, såsom förut nämnts, det knappast syntes lämpligt, att en minskad

rekrytering till reservstaten det ena året skulle få kompenseras genom ökad

anställning under ett följande, och då med hänsyn till den valfrihet mellan

de olika anställningsformerna, som vore avsedd att komma till stånd, möjlighet

torde få antagas föreligga att årligen å reservstaten anställa det föreslagna

antalet av sammanlagt 10 furirer, ville det synas arméförvaltningen,

som om skäl icke förelåge att giva anslaget den av militärbefälhavaren föreslagna

naturen av reservationsanslag, utan ansåge arméförvaltningen anslaget

i stället böra givas karaktären av förslagsanslag. I enlighet med de sålunda

anförda synpunkterna hade ämbetsverket beräknat medelsbehovet under ett

blivande förslagsanslag till reservstat för furirer vid Gotlands trupper efter

slutligt genomförd organisation till 79,000 kronor och under budgetåret

1928—1929 till 57,435 kronor.

Beträffande kostnaderna för den militära egnahemslånerörelsen har statens

egnahemsinspektör anfört, att hinder ej torde möta för Kungl. Maj:t att utan

riksdagens hörande tilldela Gotlands läns hushållningssällskap, på ansökan,

ett särskilt årligt statslånebelopp ur egnahemslånefonden, att av sällskapet

användas enligt gällande grunder för statens egnahemslånerörelse samt de

särskilda bestämmelser, som Kungl. Maj:t vid lånets beviljande därutöver

föreskreve, för utlämnande av egnahemslån till underbefäl, som med egnahemskontrakt

överginge till reservstaten för furirer. Med nuvarande utlåningsmöjligheter

ur fonden syntes ett årligt belopp av ungefär 65,000

kronor sannolikt kunna disponeras för den föreslagna militära egnahemslåneverksamheten.

Detta belopp torde vara till fyllest. Eu var av de till

ett antal av åtta beräknade furirer skulle alltså kunna erhålla lån av i genomsnitt

8,000 kronor, ett genomsnittligt lånebelopp som helt visst bleve tillräckligt,

särskilt i betraktande därav, att genomsnittliga egnaliemslånebeloppet

under åren 1924—1926 för sällskapets hela lånerörelse uppgått till blott

4,089 kronor. Tilläggas borde, att nyssangivna belopp, 65,000 kronor, givetvis

icke nu skulle definitivt fixeras, utan torde Kungl. Maj:t böra efter ansökan

från sällskapet för vart år anpassa beloppet efter det föreliggande behovet.

Såsom redan förut nämnts, synas mig de belopp, som av militärbefäl- Departementsliavaren

på Gotland föreslagits att utgå såsom egnahemspremie, årslön vid chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 51.

anställning medelst penningkontrakt och avgångspremie, böra reduceras till

respektive 6,000, 300 och 600 kronor. I enlighet härmed och med tillämpning

i övrigt av samma beräkningsgrunder, som kommit till användning i

de av arméförvaltningen uppgjorda kostnadsberäkningarna, har jag uppskattat

medelsbehovet för den föreslagna reservstatsorganisationen sålunda:

Efter slutligt genomförd organisation.

Egnahemspremier, högst 8, ä 6,000 kronor till under året

med egnahemskontrakt å reservstaten anställda beställ
ningshavare

...........................................................................

Årslöner ä 300 kronor till med penningkontrakt anställda

beställningshavare till ett antal av förslagsvis 30 st.......

Avgångspremier ä 600 kronor åt beställningshavare med

penningkontrakt vid inträde i reserven, förslagsvis.........

Dagarvoden ä 4 kronor för tjänstgöringsdag åt till tjänst
göring

inkallade beställningshavare |~ X 150 X 25 X 4

förslagsvis...........................................................................

Rese- och traktamentskostnader för de inkallades resor till

och från tjänstgöring l~ X 150 X 10], förslagsvis ............

kronor 48,000: —

» 9,000: —

1,200: —

10,000: —

1,000: —

Summa kronor 69,200:

Under budgetåret 1928—1929.

Egnahemspremier, högst 8, ä 6,000 kronor till under året

med egnahemskontrakt å reservstaten anställda beställningshavare

........................................................................... kronor 48,000: —

Årslöner ä 300 kronor till med penningkontrakt under

året på reservstaten anställda beställningshavare till ett

antal av förslagsvis 2 st....................................................... » 600: —

Dagarvoden ä 4 kronor för tjänstgöringsdag åt till tjänstgöring

inkallade beställningshavare X 10 X 25 X dj,

förslagsvis.............................................................................. » 667: —

Rese- och traktamentskostnader för de inkallades resor till

X 10 X 10), förslagsvis............... » 67: —

Summa kronor 49,334: —

- och från tjänstgöring j ^

För nästkommande budgetår skulle alltså för här ifrågavarande ändamål

erfordras ett anslag av, i avrundat tal, 50,000 kronor. Anslaget torde, i

överensstämmelse med vad arméförvaltningen föreslagit, böra i riksstaten

uppföras såsom förslagsanslag.

Yad slutligen angår det för den militära egnahemslånerörelsen under det

närmaste budgetåret erforderliga beloppet, som avses att utgå ur statens

egnahemslånefond, torde detsamma framdeles böra av Kungl. Maj:t bestämmas

efter framställning av Gotlands läns hushållningssällskap.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

På grund av vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att en reservstat för furirer vid Gotlands trupper må organiseras

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder,

dels ock för reservstat för furirer vid Gotlands trupper för budgetåret

1928—1929 under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett extra förslagsanslag

av 50,000 kronor.

Departe
mentschefens
hemställan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Lindman.

liihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 häft. (Nr 51.)

125 28

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LJoU 1928:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. s. 41 i texten
  2. Rskr. 1928:91 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. a1 i texten
  3. SU 1928:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. s. 8 i texten