Angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper
1928-01-27 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1928:51, Angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
1
tf r 51.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organiserande
av en reservstat för furirer vid Gotlands
trupper; given Stockholms slott den 27 januari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Bosén.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 januari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von
Stockenström.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rosén:
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln,
punkten 10, föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den särskilda proposition
i ämnet, som kunde komma att avlåtas till riksdagen, tillsvidare för reservstat
för furirer vid Gotlands trupper för budgetåret 1928—1929 beräkna ett
extra förslagsanslag av 50,000 kronor.
Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om organiserandet
av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper.
I sitt utlåtande nr 1 angående försvarsväsendets ordnande anförde första
särskilda utskottet vid 1925 års riksdag, bland annat, följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 haft. (Nr 51.)
125 28 1
2
Allmänna
utgångs
punkter.
Militärbefal
havaren.
Kungl. Maj.ts proposition nr Öl.
Inför utskottet hade framhållits, att, beträffande Gotland, på grund av
avflyttning från ön icke kunde påräknas samma tillgång på f. d. underbefäl
som å fastlandet. För att i någon män för å Gotland förlagda truppförband
säkerställa behovet av underbefäl vid mobilisering hade utskottet velat fästa
uppmärksamheten på de förslag rörande organisation av ett system med
jordavlönat underbefäl, som motionsledes framförts i första kammaren av
herr It eu torsk! Öl d m. fl. och i andra kammaren av herr Lindgren m. fl. Det
syntes utskottet, som om motionärernas förslag i nu berörda fall skulle förtjäna
att av Kungl. Maj:t närmare undersökas för att, därest en sådan utredning
skulle giva gynnsamt resultat, föranleda försök i mindre omfattning
med ett dylikt, efter Gotlands behov avpassat indelningsverk.
Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 militärbefälhavaren
på Gotland att i samråd med länets hushållningssällskaps egnahemsnämnd
verkställa utredning och inkomma med yttrande, huruvida ett
system med jordavlönat underbefäl lämpligen kunde komma till användning
å Gotland, samt att, därest så funnes vara fallet, avgiva förslag i ämnet.
Sedermera medgav Kungl. Maj:t, i anledning av en utav militärbefälhavaren
på Gotland gjord framställning, genom beslut den 29 oktober 1926,
att kaptenen i Bohusläns regementes reserv, majoren i armén H. E. Uddgren
finge under viss tid såsom sakkunnig stå till militärbefälhavarens förfogande
för att biträda vid fullgörandet av nyssberörda uppdrag.
Med skrivelse den 6 februari 1927 har militärbefälhavaren överlämnat utredning
och förslag i ämnet, varöver yttranden sedermera avgivits av arméförvaltningen,
chefen för generalstaben, inspektören för infanteriet, länsstyrelsen
i Gotlands län, länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt
statens egnahemsinspektör.
Inledningsvis har militärbefälhavaren yttrat sig angående grunderna för
här ifrågavarande utredning samt rörande huvudfordringarna på Gotlands
försvar. Härutinnan anför militärbefälhavaren följande.
Det militärbefälhavaren givna uppdraget syntes vara föranlett av bondeförbundets
vid 1924 och 1925 års riksdagar ingivna motion om införande
av ett moderniserat indelningsverk. Militärbefälhavarens utredning syntes
därför i första hand böra inriktas på en undersökning, i vad män det i
bondeförbundets motion föreslagna systemet med jordavlönat underbefäl i
någon form kunde omsättas till att motsvara de särskilda fordringar, som
borde ställas på Gotlands försvar, samt infogas i den år 1925 för Gotland
fastställda försvarsorganisationen, sådan denna komme att te sig, då den
blivit genomförd och hunnit in i normal tillämpning. Någon förändring av
den ram och de huvudgrunder, som följde av 1925 års organisation, syntes
däremot icke vara förutsatt i det militärbefälhavaren givna uppdraget.
Fordringarna på Gotlands försvar måste grundas på de särskilda risker,
som ur försvarssynpunkt vore förknippade med Gotland. I händelse av
krigiska, Östersjön berörande konflikter vore Gotland direkt och därigenom
Sverige indirekt utsatt för stora risker av följande skäl.
Genom sitt centrala insulära läge i Östersjön komme ön att befinna sig
i själva brännpunkten av krigshändelserna, starkt utsatt för påfrestningar
av mångfaldiga slag. Aven om Sverige iakttoge den strängaste neutralitet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
*>
o
Kungl. MajUs proposition nr Öl.
och även om de krigförande önskade respektera eu dylik, kunde på grund
av öns läge neutralitetskränkningar av det slag, som förekommit under världskriget,
knappast undvikas. Dylika kränkningar kunde bringa Gotland och
Sverige in i de ömtåligaste lägen, framtvinga svenskt ingripande med vapenmakt,
föranleda repressalier från den icke kränkande partens sida o. s. v.
I krigföringens hets och hänsynslöshet kunde händelserna utvecklas därhän,
att Gotland bleve utsatt för ockupationsförsök och Sverige bleve indraget
i kriget. Denna risk ökades därigenom, att Gotland i sig självt vore ett
mycket lockande ockupationsföremål. Lockelsen låge i öns stora sjö- och
luftstrategiska betydelse, som i synnerhet visade sig i de säregna förutsättningarna
såsom bas för ansenliga sjö- och luftstridskrafter.
Denna Gotlands strategiska betydelse vore av internationell art och framginge
ej blott självfallet av det centrala läget i Östersjön och av öns rika
tillgångar på förnödenheter, hamnområden, ankarplatser och flyglandningsplatser,
utan vore även historiskt bevisad vid upprepade tillfällen, särskilt
vid den ryska ockupationen år 1808 och under Krimkriget åren 1854—1856;
under det sistnämnda hade Gotland med Fårösund varit västmakternas
huvudbas i Östersjön för deras mot Ryssland opererande flotta.
Betydelsen ökades, ju mer Östersjön kunde användas såsom operationsområde
för även utombaltiska flottor; efter världskriget låge nämnda hav
liksom under Krimkriget öppet för sådana flottor. För dessa måste vid krigföring
i Östersjön önskvärdheten av operation slinjernas förkortning göra
Gotland till en synnerligen eftersträvansvärd baspunkt.
Under sådana förhållanden låge Gotland, i samma mån det vore militäriskt
svagt, predestinerat såsom föremål för de krigförande parternas tävlan
att förekomma varandra i dess besättande. Genom sitt isolerade läge kunde
ön besättas utav en Östersjön behärskande makt eller maktgrupp, utan att
stridskrafter från svenska fastlandet kunde vare sig överflyttas till förstärkning
av Gotlands trupper eller direkt ingripa mot anfallet. Öns läge vore
särskilt utsatt för överrumpling.
Komme Gotland i främmande makts våld, vändes dess allmänna användbarhet
såsom operationsbas för sjö- och luftstridskrafter även mot Sverige
självt; ön bleve då mot Sverige, särskilt den svenska Östersjökusten, eu god
utfallsbas, gynnsamt behärskande /len svenska sjöfarten samt den svenska
flottans operationslinjer. Liksom Aland representerade då Gotland ett ständigt
hot mot sitt eget moderland.
De ovan framställda riskerna bestyrktes av följande historiska varningar:
tre kännbara ryska strandhugg mot Gotland under början av 1700-talet; den
ryska ockupationen av Gotland år 1808; den ovilja mot Sverige, som under
Krimkriget framkallats i Ryssland genom västmakternas utnyttjande av Fårösund
såsom bas; Gotlands neutralitetssvårigheter under världskriget och den
starka ryska kränkningen av (öns neutralitet i Albatrossaftaren.
På grund av dessa risker hade Gotlands försvar efter den ryska ockupationen
1808 ägnats särskild hänsyn. År 1811 hade nationalbeväringen införts
med sin kvantitativt till det yttersta uttagna värnplikt. Under Krimkriget
hade Gotland legat under den starkaste krigsberedskap för neutralitetens
skyddande, om också denna neutralitet gent emot Ryssland i fråga
om särskilt Fårösund varit mycket tvivelaktig. Det härav alstrade ryska
missnöjet hade föranlett, att år 1885, då krig mellan Ryssland och England
hotade att utbryta, Fårösund i hast befästats och förklarats som krigshamn.
Sedan dess hade det alltid ansetts självfallet, att Gotland i första hand krävt
rustningsåtgärder inför varje konfliktsläge, som artade sig att beröra Östersjön.
Så hade blivit fallet under kriget mellan Japan och Ryssland men i
särskild grad under världskriget, då liksom under Krimkriget den gotländska
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
krigsberedskapen enligt dåvarande organisation varit följdriktigt uttagen så
långt, som förhållandena möjliggjort.
Härav torde huvudfordringarna på Gotlands försvar framgå. Organisationen
av detsamma borde grundas på det allvarligaste och samtidigt mycket
sannolika krigsfallet, nämligen att i och med ett krigsutbrott Gotlands förbindelser
med fastlandet bleve avskurna och att ön för sitt försvar bleve
uteslutande hänvisad till egna stridskrafter. Dessa måste vara beredda på
avvärjande av fientlig landstigning, vilken kunde väntas taga formen av överrumpling
och igångsättas redan i samband med krigsutbrottet.
I enlighet härmed borde de gotländska försvarsanstalterna inför en ockupationslysten
makt te sig så respektingivande, att de, sammanställda med de
svårigheter och risker, som alltid måste tagas i beaktande vid planläggandet
av ett landstigningsförsök, verkade i möjligaste mån återhållande gent emot
alla till inkräktning eller neutralitetskränkuing syftande åtgärder. Med ockupationsförsök
måste dock alltid räknas vid ordnandet av Gotlands försvar.
Såväl ur respektingivandets som ur motståndseffektens synpunkt syntes därför
ingen anledning föreligga att avvika från den av erfarenhet och hård
nödvändighet en gång i nationalbeväringen framtvingade tillämpningen av
principen om hela den stridbara folkkraftens insättande gent emot ett fientligt
anfall.
Denna redan år 1811 för Gotland fastställda och därefter länge tillämpade
Erincip hade också kommit till uttryck i det av 1925 års riksdag fattade
eslutet. Ur sådan synpunkt måste nämligen betraktas dels den bestämmelsen,
att Gotland skulle vara undantaget från kategoriklyvningen och att dess
värnpliktiga skulle uttagas endast till linjetjänst, clels den undantagsbestämmelsen
i värnpliktslagen, att Konungen för inkallande av beväringens andra
uppbåd och landstormen inom Gotlands inskrivningsområde skulle äga samma
frihet som för inkallande av beväringens första uppbåd.
I enlighet härmed borde Gotlands samtliga årsklasser värnpliktiga samt
alla tillgängliga frivilliga ingå i den styrka, som vid krigsutbrott bringades
på krigsfot. En sådan krigsstyrka borde betraktas såsom ett kvantitativt
minimum. Den borde vidare i fråga om mobiliseringens snabbhet och truppens
användbarhet fylla sådana fordringar, att den med kraft kunde insättas
till avvärjande av ett i tidigt stadium igångsatt fientligt landstignings- och
överrumplingsförsök.
Militärbefälhavaren har härefter lämnat en redogörelse för tillgången av
värnpliktiga och frivilliga på Gotland ävensom för behovet och tillgången
av befäl och underbefäl för krigsstyrkan därstädes. Av denna redogörelse
framgår, bland annat, att tillgången på plutonchefer (ställföreträdare) och
stabsunderofficerare vid infanteriet beräknas understiga behovet av sådana
med ett antal av 119, samt att vid artilleriet motsvarande brist på underofficerare,
avsedda för befattningar vid staber och specialformationer, uppgår
till ett antal av 23.
I avseende å de verkställda beräkningarna rörande personaltillgången anför
militärbefälhavaren, bland annat, följande.
Först och främst låge det spörsmålet nära till hands, huruvida och i vad
mån den beräknade personaltillgången kvantitativt och kvalitativt skänkte
krigsstyrkan en godtaglig kader. I avseende härpå borde erinras om de
grundläggande förutsättningarna för denna utredning, nämligen att den beräknade
krigsstyrkan, upptagande öns samtliga krigsdugliga värnpliktiga,
kvantitativt utgjorde det minimum, som måste kunna uppsättas. För denna
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
krigsstyrkas organisation måste man taga den kader, som under rådande
förhållanden stode till buds, oberoende av i vad mån den kvalitativt hölle
måttet. Och då i det givna uppdraget någon annan förstärkning av kadern
ej ifrågasattes än, där så lämpligen kunde ske, genom det ifrågavarande
jordavlöningssystemet, vilket återigen vore tillämpligt blott på underbefälsgruppen
(fast och f. d. fast anställt underbefäl), så fölle frågan, i vad mån
kadern i övrigt motsvarade fordringarna, i och för sig utanför denna utredning.
Däremot måste denna fråga beträffande just underbefälsgruppen grundligt
utredas.
Det vore emellertid tydligt, att underbefälsgruppen i förevarande avseenden
så nära sammanhängde med och berodde av kaderfördelningen i stort,
att den ej kunde bedömas fristående för sig utan endast i nämnda sammanhang.
Beträffande infanteriet visade det sig, att i kompanikadern i regeln komme
att ingå av officerare blott eu, kompanichefen, och av underofficerare blott
en, kompaniadjutanten. För besättande av kompanichefsbefattningarna måste
man gå så långt ned som till underlöjtnanter (fänrikar), till och med sådana,
som tillhörde reservgruppen. Att ur synpunkt av hela kompaniets ledning
en dylik kader vore av svagaste beskaffenhet, syntes vara tydligt.
För besättande av de närmast lägre befattningarna, nämligen plutonchefer,
plutonchefs ställföreträdare samt stabsunderofficerare, stode således i stort
sett varken officerare eller underofficerare till förfogande. Nämnda befattningars
besättande med fullt kvalificerad personal vore emellertid av stor
betydelse. Denna personal skulle nämligen lämna ställföreträdare till kompanichefer
(kompaniadjutanter). På plutoncheferna berodde vidare i hög
grad plutonernas stadga och användbarhet. Yad därefter vidkomme plutonchefernas
ställföreträdare, låge det i benämningen, att dessas kompetens
borde nå så nära upp till plutonchefernas som möjligt. Och beträffande
stabsunderofficerarna, så utgjorde de ett viktigt led i kompaniets ledning.
Fordringarna på plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare måste
ställas så mycket högre, som, enligt vad ovan sagts, kompaniets ledningskader
vore svag och som gruppkadern hade stora brister.
De följande lägre befälskategorierna, som stode till buds för fyllande av
behovet av plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare, vore furirer.
studenter och frivilligt landstormsbefäl. Det gällde nu att undersöka, i vad
mån dessa kategorier ägde de härför nödiga förutsättningarna.
Bland furirerna och de f. d. furirerna ginge i regeln de, som genomgått
underofficersskolan — enligt de verkställda beräkningarna 20 av 44 — i
kompetens upp eller nära upp till under of ficersni vån. Men i övrigt vore
furirsgruppen i tjänstduglighet ojämn. Beträffande de f. d. furirerna spelade
härvid in, att tjänstdugligheten hos dem efter utträdet ur den aktiva tjänsten
ej upprätthölles utan allt mer avtoge. Och beträffande gruppen i dess helhet
återverkade ofördelaktigt rekryteringsgrunderna, vilka, som känt vore.
lämnade ett intellektuellt och fysiskt ojämnt och i många fall svagt rekrytmaterial.
Detta ur kvalitetssynpunkt. Men givetvis hade också kvantitetssynpunkten
härvidlag stor betydelse. Ju mindre numerär gruppen i sin helhet ägde.
desto mindre möjlighet av urval till lämpliga plutonchefer, stabsunderofficerare
och ställföreträdare lämnade den.
I detta avseende vore, oberoende av den 1925 beslutade reduktionen av
underbefälskadern, läget på Gotland synnerligen ogynnsamt beträffande antalet
f. d. underbefäl. Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag hade
också haft uppmärksamheten riktad på detta förhållande och i anledning
därav anfört, att beträffande Gotland på grund av avflyttning från ön icke
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51.
kunde påräknas samma tillgång på f. d. underbefäl som på fastlandet. Till
belysande av detta förhållande kunde anföras, att av under åren 1920—1925
från Gotlands infanteriregemente avgångna 257 man fast anställda 130 eller
drygt 50 % vid avgången avflyttat till fastlandet och således kommit andra
inskrivningsområden än Gotlands tillgodo såsom mobiliseringstillgång.
Nu bleve emellertid 44 furirer och f. d. furirer disponibla, varav 20 avlagt
underofficersexamen. Dessa 20 kunde betraktas såsom kompetenta för plutonchefs-
(ställföreträdares) och stabsunderofficersbefattningarna. Av de övriga
24 furirerna måste, på grund av vad ovan sagts om gradens ojämnhet, flera
anses sakna sådan kompetens. Av dessa kunde lämpligen 10 utgallras till
underbefälsbefattningar vid staber. De återstående 14 måste på grund av
den stora bristen på plutonchefer o. s. v. disponeras i sådana befattningar,
oaktat kompetensen härför i eu del fall vore bristfällig.
Av studenterna hade i beräkningarna, beroende på under utbildningen
erhållna lämplighetsvitsord, 13 upptagits såsom plutonchefs ställföreträdare.
Vitsorden vore dock ingen tillförlitlig borgen för sådan kompetens. Studenterna
hade nämligen icke fått tillfälle att förvärva den befälsvana och befäl skraft,
som erfordrades, för att de omedelbart skulle kunna göra sig gällande såsom
truppförbandschefer samt behärska och upprätthålla disciplinen hos den
mobiliserade truppen. Härför erfordrades under fredstjänstgöringen mer
personlig beröring med vanlig trupp samt direkt instruktörsverksamhet vid
och befälsföring över sådan under den vanliga trupputbildningen, än som
nu skedde. Denna redan från början bristfälliga studentutbildning avtoge
dessutom efter värnpliktstjänstgöringen. Hos de äldre årsklasserna torde
den till stor del vara förflyktigad. Studenten behövde därför i regeln stödet
av eu kraftig plutonchef, för att han skulle kunna göra någon befälsinsats.
Under sådan ledning torde han dock efter någon tid bliva användbar för
sin uppgift.
Det frivilliga landstormsbefälet begagnade i allmänhet beredvilligt varje
tillfälle att vidmakthålla sin utbildning och hade i regeln både ett levande
intresse och anlag för tjänsten samt förmåga att taga befäl. Och fastän den
frivilliga landstormsplutoncliefen i många avseenden vore främmande för
den mobiliserade truppens verksamhet, torde han dock i regeln något så
när kunna fylla sill plats.
Av vad nu anförts torde framgå, att de i beräkningarna såsom plutonchefer
(ställföreträdare) och stabsunderofficerare upptagna furirerna, studenterna och
frivilligt landstormsbefäl i stort sett vore användbara i nämnda befattningar,
om de också företedde svagheter. Men därmed vore också den förefintliga
kvalificerade tillgången för nämnda behov tömd. Visserligen kunde förhållandena
tvinga till uppflyttning nedifrån till dessa befattningar av än
mindre kvalificerad personal. Men därmed ginge man i stort sett under
den minimigräns för kompetensfordringarna, som gällde med hänsyn till det
kravet på krigsstyrkan, att den omedelbart efter mobiliseringen skulle vara
så fast organiserad och så operationsduglig, att den med kraft kunde insättas
till avvärjande av eu landstigning.
På dessa grunder komme man till den i beräkningarna angivna stora
numerära bristen å 119 plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare.
Denna i och för sig betänkliga brist tedde sig så mycket olägligare, om den
sammanställdes med bristerna i gruppkaderna. Av behovet av gruppchefer
och deras ställföreträdare kunde endast 2/3 besättas med befälsutbildad personal.
Men ju svagare gruppcheferna och ställföreträdarna vore, desto större
krav måste ställas på de närmast överordnade befälhavarna och särskilt på
plutoncheferna.
Vid artilleriet på Gotland framträdde i stort sett i förevarande avseenden
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 7
och i tillämpliga delar samma brister och önskemål som vid infanteriet. \ id
krigsorganisationen måste ett antal underofficerare placeras i tjänstebefattnin
far,
som borde hava besatts med officerare o. s. v. Härigenom ökades den
rist, som även av andra skäl uppstått, i fråga om underofficerare för fvllande
av befattningar vid staber och specialformationer upp till 23. De med dessa
befattningar följande uppgifterna i fält vore emellertid av den art, att innehavarna
så nära som möjligt borde äga underofficers kvalifikationer.
En sammanfattning av det nu anförda gåve anledning till följande erinringar
och slutledningar.
Yid Gotlands krigsstyrka komme — under de ovan beträffande kaderns
kvalifikationer angivna förutsättningarna — att förefinnas en påvisbar brist
av vid infanteriet omkring 119 plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare
samt vid artilleriet omkring 23 därmed ungefärligen likställda befattningshavare.
Med styrka framträdde önskemålet, att denna brist fylldes
på ett tillfredsställande sätt. Detta kunde endast ske genom eu utökning
av den disponibla tillgången på den för nämnda befattningar kvalificerade
personalen, nämligen furirsgruppen, studenterna och det frivilliga landstormsbefälet.
Av dessa måste emellertid enligt förutsättningarna för denna utredning
— jordavlöning för f. d. underbefäl — studenterna och det frivilliga
landstormsbefälet lämnas ur räkningen.
Det bleve således furirsgruppen, som för ändamålet borde numerärt och
kvalitativt förstärkas. Eftersom ökning av beställningarna på stat ej ifrågasattes,
måste den numerära förstärkningen av furirsgruppen åvägabringas
därigenom, att antalet f. d. furirer ökades. Av det föregående framginge,
att detta skulle kunna ske, om furirerna efter avgången ur den aktiva tjänsten
bereddes förmåner, som i regeln bunde dem vid att kvarstanna på Gotland.
Den kvalitativa förstärkningen skulle kunna ske genom rekryteringskällans
förbättring, höjandet av hela furirkårens kompetens under kvarståendet på
aktiv stat samt underhållandet av tjänstdugligheten efter avgången ur den
aktiva tjänsten.
Som nämnts förelåge också en stor brist i gruppkadern. Ett väl kvalificerat
täckande av densamma vore givetvis även önskvärt och därmed också
en förstärkning av hela underbefälskåren i sådant syfte enligt liknande huvudgrunder
som för furirkåren. Så borde också ske, i den män det vore möjligt.
Men i första hand framträdde dock önskemålet, att bristen i de högre
befattningarna väl fylldes. Tillgodosåges detta senare krav särskilt i fråga
om plutonchefer och likställda befälhavare, så kunde fordringarna på gruppkadern
i motsvarande grad sänkas.
Den utredning, som av militärbefälhavaren verkställts, utmynnar i ett för- Reserv
o
i statens
slag om förstärkning av befälstillgången på Gotland genom upprättande av orgailisatlon
en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. .lag övergår nu till att redo- Militär,
göra för militärbefälhavarens yttrande och förslag i ämnet samt för myndig- befaihavaren.
lieternas däröver avgivna utlåtanden.
Militärbefälhavaren har till eu början verkställt eu undersökning, i vad
mån det föreslagna jordavlöningssystemet skulle äga förutsättningar för att
omsättas i en organisation, som kunde motsvara fordringarna på Gotlands
försvar och därmed förbundna önskemål, särskilt i avseende på den kvantitativa
och kvalitativa förstärkningen av underbefälet och det förutvarande
underbefälet. Härutinnan anför militärbefälhavaren följande.
Som bekant motsvarade själva huvudgrunden för den av bondeförbundet
föreslagna riksförsvarsorganisationen fullt den grundprincip, som borde vara
8
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
ledande i den gotländska försvarsorganisationen, nämligen hela den stridbara
folkkraftens utnyttjande i öförsvaret. Förslaget utmynnade nämligen i ett
kategoriklyvningen uteslutande massuppbåd av landets manliga befolkning
vid krigsutbrott. Men motionärerna räknade även med en tidsfrist, skattad
i. månader, såsom sannolik, innan försvaret bleve satt på avgörande prov,
vilken tidsfrist kunde tillåta eu viss minskning av arméns fulla slagfärdighet
vid krigsutbrottet. Påräkneligheten av eu dylik tidsfrist inginge givetvis ej
i förutsättningarna för Gotlands försvarsorganisation. Bondeförbundet uppställde
emellertid iiven ett bestämt villkor för den såsom tillåtlig tänkta
minskningen av slagfärdigheten: att tidsfristen kunde göras till en effektiv
utbildnings- och organisationsperiod, bland annat genom tillgång på en även
för de lägsta befälsgradernas besättande fullt duglig och tillräcklig befälskader.
Detta krav på befälskadern motsvarade givetvis helt de gotländska
fordringarna, fastän motivet härför ej låge i utnyttjandet av eu förutsatt tidsfrist
utan tvärtom i nödvändigheten av att kunna uttaga slagfärdigheten redan
i krigets första början.
I samband med det sålunda anförda ansåge bondeförbundet vidare det
vara omöjligt att skapa eu behovet motsvarande fullt duglig och tillräcklig
befälskader av7 värnpliktigt eller reservbefäl — häri tydligen ej inbegripet
värnpliktigt f. d. befäl — och komme på sådana grunder fram till förslaget
om införandet av ett s. k. moderniserat indelningsverk med uppgift att genom
underlättad eller säkerställd civil verksamhet efter slutad aktiv tjänst vid
armén, exempelvis vad infanteriet anginge, göra allt fullt utbildat dylikt
befäl i furirs- och korpralsgraderna under en viss följd av år efter avgång
•ur ständig tjänst disponibelt vid mobilisering och genom fortsatt, fastän
minskad militärtjänst fullt dugligt att fylla pluton- och gruppchefs befattning
i vår krigsorganiserade armé.
o Frågan om den i detta förslag berörda möjligheten att skapa eu kader av
sadant värnpliktigt eller reservbefäl, som i förslaget avsåges, krävde, såsom
liggande utanför förutsättningarna för den föreliggande utredningen, här intet
ståndpunktstagande. Vad däremot beträffade det såsom en sammanfattad
principiell slutledning framställda definitiva förslaget, så torde detsamma i
huvudsak vara fullt tillämpligt just i den fråga, på vars lösning denna utredning
vore riktad. Förslaget syntes nämligen kunna leda till en organisation,
som för underbefälet öppnade förmåner och utsikter så lockande, att
rekryteringskällan därigenom kunde förstärkas och den betydelsefullaste delen
av sagda underbefäl efter avskedet ur den aktiva tjänsten bindas vid Gotland.
Eu sådan organisation innebure även goda möjligheter att höja underbefälets
kompetens under kvarståendet i aktiv tjänst och att underhålla tjänstdugligheten
efter avgången ur denna tjänst.
Enligt bondeförbundsförslaget skulle emellertid dessa möjligheter tillgodokomma
hela underbefälskåren i furirs- och korpralsgraderna. (Eu del meniga
i specialtjänst kunde här lämnas utom räkningen.) Förslaget ginge nämligen
ut på en genomgripande påbyggnad på liela underbefälskåren, vilken för
sådant ändamål delades i två huvuddelar i den för hela armén ungefärliga
proportionen 1 :3, nämligen A-klassbefäl med minst 6 och B-klassbefäl med
endast 3 ars tjänst på aktiv stat. A-klassbefälet skulle avses till plutonchefer
och därmed närmast jämförliga krigsbefattningar, B-klassbefälet till
gruppchefer o. s. v. De på A-klassarna i jämförelse med de på B-klassarna
ställda betydligt större fordringarna skulle givetvis medföra motsvarande
större förmåner efter avgången ur den aktiva tjänsten.
Utav de från början stamanställda avsåges''alla de, som ej på grund av
olämplighet eller egen önskan under rekryt- och underbefälsutbildningens fortgång
gallrades undan eller som ej befordrades till underofficerare, således alla
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 9
av A-klass och B-klass, att efter avgången ur aktiv tjänst bindas vid truppförbandet
genom att övergå till s. k. indelt tjänst enligt indelningskontrakt.
Dessa kontrakt kunde för såväl A-klass som B-klass vara av tre slag: egnahems-,
civilanställnings- och penningkontrakt. De därmed följande förmånerna
vore sammanfattade under benämningen jordavlöning.
I enlighet med sin strävan att ställa fredsorganisationen i intimt samband
med krigsorganisationen hade bondeförbundet vidare syftat till en aktiv
fredskader, sä till vida tillmätt efter krigsorganisationens krav, att den förmådde
fylla de befälsposter i den sistnämnda, som med hänsyn till vederbörandes
uppgifter i fält med nödvändighet krävde det aktiva befälets kvalifikationer.
Men samtidigt hade förbundet av kostnadsliänsyn strävat att
begränsa den aktiva fredskadern till det minimum, som betecknades av de
absolut nödvändiga krav, som fredsutbildningsarbetet ställde på samma
kader. Ur en avvägning mellan de båda inbördes stridande intressena,
mobiliseringsbehovet och kostnaderna, hade bondeförbundets truppförbandsstater
framgått.
Beträffande infanteriets underbefäl hade i dessa stater gjorts eu ökning,
dels för uppvägande av viss brist på officerare och underofficerare, dels för
erhållande av en för rekryteringen tillräckligt stark urvalskälla. På sådana
grunder och med hänsyn tagen till försvarsrevisionens synpunkter rörande
något utökad kader för Gotlands infanteriregemente hade bondeförbundet
uppgjort staten för fast anställt manskap vid nämnda truppförband. Den
räknade av stambefälselever och underbefäl 260 nummer mot 84 enligt 1925
års organisation. Denna aktiva kader täckte emellertid ej det med organisationen
följande mobiliseringsbehovet. Bristen beräknades ungefärligen bliva
699 underbefäl i plutonchefs och gruppchefs ställning, varav 204 furirer och
495 korpraler och vicekorpraler. Som förut sagts, räknades ej med annat
värnpliktigt underbefäl än f. d. fast anställt sådant.
På fyllandet av hela denna mobiliseringsbrist på såväl furirer som korpraler
och vicekorpraler vore beräkningen av antalet stamanställda i indelt tjänst,
d. v. s. av respektive A-klass och B-klass, riktad. Och ur den ovan angivna
fredskadern, vars styrka betydligt överstege den år 1925 fastställda, skulle
genom efterhandsurval den sålunda beräknade indelta staten av A-klass och
B-klass fyllas.
Här kunde lämnas därhän, i vad mån detta på krigsbehovet starkt inriktade
och stort lagda indelningsverk för Gotlands infanteriregemente vore
i sin inre utformning till alla delar ändamålsenligt och realiserbart. Att det
i sin huvudsyftning väl motsvarade de gotländska fordringarna, syntes tydligt.
För att bliva tillämpligt i det jordavlöningssystem, som borde framgå
ur denna utredning, krävde det däremot avsevärda modifikationer.
Härvid borde först bemärkas, att de enligt 1925 års organisation vid
Gotlands infanterikår förefintliga 84 manskapsbeställningarna på aktiv stat
icke räckte till såsom urvalskälla för en jordavlöningsstat, upptagande både
de 119 A-klassbeställningarna för furirer och de 411 B-klassbeställningarna
för korpraler, eller inalles 530 nummer, som motsvarade bristen på såväl
plutonchefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare som gruppchefer (ställföreträdare)
vid Gotlands krigsstyrka. Den i detta hänseende föreliggande
proportionen 84 : 530 ställde sig betydligt ogynnsammare än bondeförbundsförslagets
motsvarande proportion 200: 699. Nämnda 84 beställningar toges
nu helt i anspråk för rekrytering av endast A-klassfurirerna, såsom framginge
av följande beräkning.
Enligt 1925 års stat vore av de 84 manskapsbeställningarna 59 avsedda
för underbefäl. Sådana underbefäl borde, enligt förutsättningarna för den
ifrågavarande organisationen, efter rekrytåret kvarstå minst 5 år i aktiv tjänst
10
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
för att kunna avlägga furirsexamen, erhålla tillräcklig rutin i den praktiska
befälstjänsten samt fylla behovet av underbefäl vid fredsutbildningen. Under
denna tid borde de därtill lämpliga befordras till furirer. Genomgåendet av
underofficersskolan helt eller delvis kunde därunder medhinnas. Utginge
man således från 5 års underbefälsanställning, erhölles eu medelavgång av
11 ä 12 underbefäl per årsklass. Häri inginge emellertid de, som avsåges
att befordras till underofficerare, och de, som av olika skäl måste utgallras.
Försiktigheten torde därför bjuda att ej räkna med mera än 8 furirer i
medeltal årligen för övergång från aktiv stat till jordavlöningsstatens A-klass.
Därmed vore emellertid urvalskällan, de 59 underbefälsbeställningarna på
aktiv stat, förbrukad och rekrytering även till eu B-klass på jordavlöningsstat
utesluten.
Så mycket viktigare vore det då, att den uppsatta A-klassen kunde på
bästa sätt bidraga till stärkandet av furirsgruppen för fyllande av bristen
på plutonchefer o. s. v. Detta kunde lämpligen ske sålunda.
Enligt ovan angivna grunder borde årligen i medeltal 8 furirer övergå på
jordavlöningsstat i A-klass. Där borde de ur synpunkt av såväl de militära
önskemålen som reglering av de egnahems- och övriga ekonomiska frågor,
som sammanhängde med övergången till jordavlöningsstat, kvarstå i 15 år.
Under förutsättning att ingen avgång från denna stat ägde rum, finge man
där en disponibel tillgång av furirer på (8 X 15—) 120 man, varigenom den
ifrågavarande bristen på plutonchefer o. s. v., 119 st., bleve fylld.
Men givetvis måste man räkna med eu stark avgång från jordavlöningsstaten
beroende på dödsfall, inträffande otjänstbarhet, frångående av jordavlöningskontrakten
o. s. v. För beräkning av denna avgång hade man att
utgå från en medelålder för volontäranställning av 20 år och därefter 6 års
aktiv tjänst, varigenom medelåldern för övergången till jordavlöningsstaten
bleve 26 år. Denna stat komme således att bestå av 26—40-åringar. Enligt
tillgänglig statistik uppnådde av 26-åringar 91 % 41 års ålder. 40-årsklassen
borde således vara minskad med 9 %, och hela organisationens minskning
på grund av dödlighet kunde beräknas till 4,5 %. Avgång från kontrakt av
annan orsak beräknades till 10 %. De för Gotlands infanterikår beräknade
120 jordavlöningsbeställningarna torde sålunda nedgå med 14,5 % till 103.
För icke disponibla vid mobilisering borde göras 5 % avdrag, varför såsom
disponibla återstode 98.
Fortfarande finge man således räkna med en krigsbrist på plutonchefer
o. s. v. av (119 — 98=) 21 man. För fyllandet av denna brist torde det
vara nödvändigt att skapa eu reserv av de från jordavlöningsstaten avgångna
furirerna. Detta syntes lämpligt även ur den synpunkten, att det vore misshushållning
att ej utnyttja en uylik värdefull krigstillgång. Övergången från
jordavlöningsstaten till eu dylik furirsreserv skulle då ske vid en medelålder
av 41 år. Skyldigheten att kvarstå i denna reserv torde med hänsyn därtill,
att den ej bleve kompenserad med pension, ej böra utsträckas längre än till
det år, då 50-årsåldern nåddes. I avseende på tjänstgöringsskyldighet borde
samma bestämmelser tillämpas som i fråga om reserverna för officerare och
underofficerare.
Denna furirsreserv kunde således beräknas upptaga S årsklasser. Enligt
föregående beräkningsgrund borde den yngsta årsklassen, som från början
bestått av i medeltal 8 man, beräknas reducerad till i medeltal 6 man,
utgörande för 8 årsklasser 48 man, från vilka på grund av dödlighet och
otjänstbarhet borde borträknas 25 %. Den vid mobilisering disponibla reserven
kunde således beräknas till 36 man. Beträffande dessa måste man
givetvis räkna med avtagande och i många fall svag tjänstduglighet. Lik
-
11
Kimrjl. Maj:ts proposition nr Öl.
väl torde nämnda 36 man vara en betryggande urvalskälla för fyllande av
den ifrågavarande återstående bristen på 21 plutoncliefer o. s. v.
Under sådant förhållande borde, för att den nu avsedda utfyllnaden inom
ramen av 1925 års organisation skulle bliva möjligast effektiv, densamma
inriktas på fyllande av den olägligaste bristen — plutonchefer o. s. v. —
medelst A-klassfurirer. Detta vore också önskvärt ur följande synpunkter.
Enligt det föreliggande uppdraget gällde det här försök i mindre omfattning
med ett efter Gotlands behov avpassat indelningsverk. Det anslag, som
för ändamålet kunde väntas, torde därför bliva tämligen snävt begränsat.
Det vore av v.ikt, att därur vunnes största möjliga valuta. Fördelningen av
anslaget genom uppsättning av både en A-klass och en B-klass innebure i
detta avseende en olämplig splittring.
Det vore vidare av vikt, att i jordavlöningsstaten från början skapades
en solid ekonomisk grundval för det underbefäl, som överginge på denna
stat, så att ändamålet med densamma ej förfelades och den ej komme i
misskredit genom talrika vakanser och missnöjda beställningsliavare. Uppsättning
av de högst avlönade beställningarna motsvarade givetvis bäst detta
önskemål och torde därför bäst inleda försöket såsom en första organisation.
Beroende på de erfarenheter, som ur denna vunnes, kunde sedan försöket
utsträckas till uppsättning även av en B-klass.
På dessa grunder syntes det lämpligt att koncentrera det ifrågasatta försöket
vid Gotlands infanterikår på uppsättning efter hand av eu endast A-klassen
upptagande jordavlöningsstat därigenom, att i medeltal 8 furirer eller
f. d. furirer årligen överginge på densamma. I anslutning därtill borde en
reserv av de från nämnda stat avgångna furirerna bildas. Fördelarna av eu
dylik organisation komme visserligen huvudsakligast men ej enbart furirsgruppen
och därmed krigsstyrkans plutoncliefer (ställföreträdare) och stabsunderofficerare
till godo. Indirekt skulle även i fråga om korpralerna och
vicekorpralerna, respektive gruppcheferna och deras ställföreträdare, fördelar
vinnas. Förbättringen i rekryteringen skulle nämligen höja den allmänna
underbefälsnivån. Rekryteringen av infödda gotlänningar skulle dessutom
väsentligt stimuleras genom den ökade lockelsen i den fasta anställningen,
varigenom de uttjäntas avflyttning från Gotland skulle minskas. Därigenom
kunde även ett större antal av det B-klassen motsvarande f. d. underbefälet
påräknas och därmed även eu minskning av bristen på gruppchefer
(ställföreträdare).
Vad artilleriet beträffade, hade Gotlands artillerikår jämförelsevis betyd
ligt mindre brist i de B-klass motsvarande lägre underbefälsbefattningarna
vid krigsstyrkan än infanteri truppförbandet. Så mycket mer förelåge då anledning
att även vid denna kår inskränka försöksuppsättningen till A-klassen.
Efter samma grunder som vid infanterikåren borde bristen i de särskilda
underofficersbefattningarna vid specialformationer och staber fyllas därigenom,
att furirsgruppen utökades medelst beställningar å jordavlöningsstat samt
en furirsreserv. Dessa önskemål vunnes, om årligen 2 furirer eller f. d.
furirer överginge på jordavlöningsstat. Denna skulle då efter hand växa till
(2 X 15 =) 30 beställningar, vilka genom avgång torde reduceras till 23.
Furirsreserven skulle giva 9 man. Inalles erliölles således 32 man för
täckande av bristen på 23 i furirsgruppen.
För eu sådan uppsättning vid Gotlands artillerikår vore urvalskällan till
räcklig. Uppsättningen syntes dessutom vara lämplig med hänsyn till det
önskemålet, att även denna kår borde beredas de förmåner, som följde med
stimuleringen av rekryteringen.
Efter denna huvudgranskning av förutsättningarna i bondeförbundets förslag
hade militärbefälhavaren kommit till den uppfattningen, att ett system
12
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
med jordavlönat underbefäl borde komma till användning vid Gotlands trupper
sålunda, att efter band en jordavlöningsstat organiserades genom uppsättande
årligen av ett lämpligt antal beställningar, vilka besattes av från aktiv tjänst
avgångna furirer. Medelantalet av dessa årligen uppsatta beställningar borde
bliva vid Gotlands infanterikår 8 och vid Gotlands artillerikår 2. I samband
därmed borde eu reserv av från jordavlöningsstaten avgångna furirer organiseras.
Den här förut använda terminologien »moderniserat indelningsverk» och
»jordavlönat underbefäl» syntes ej vara tillämplig på den organisation, som
nu föresloges. Denna hade nämligen ej mycket gemensamt med vårt gamla
indelningsverk, och benämningen »jordavlöning» täckte blott en del av den
nya statens avlöningsformer. Jämställde man däremot vår förutvarande
organisation av reservstater för officerare och underofficerare med den ifrågavarande
staten, så tedde sig denna senare såsom en typisk reservstat för
furirer.
Beträffande organisationens närmare utformning har militärbefälhavaren
anfört följande.
Bondeförbundets förslag borde läggas som huvudgrund för organiserandet
av den ifrågavarande reservstaten, dock med nedan angivna modifikationer.
För att vinna inträde på reservstat för furirer vid Gotlands trupper erfordrades
:
a) att hava fullgjort minst 6 års väl vitsordad tjänst på aktiv stat och
att antingen vid tiden för övergången till reservstatstjänst kvarstå i aktiv
tjänst eller högst två år tidigare hava avgått ur denna tjänst, varvid företräde
lämnades dem, som tillhörde eller tillhört sagda trupper;
b) att hava avlagt minst furirsexamen samt senast vid övergången till
reservstat hava befordrats till furir;
c) förbindelse att under kvarståendet på reservstat vara bosatt på Gotland;
d)
förbindelse att efter avgången från reservstat ingå i furirsreserven och
där kvarstå intill fyllda 50 år; samt
e) att om med övergången till reservstaten förbundes övertagandet av jordbrukslägenhet,
vissa personliga förutsättningar för säkerställandet av dennas
framtida skötsel funnes.
Kapitulationstiden vid reservstaten borde bestämmas till 15 år.
Kontrakten för anställning på reservstaten borde vara av tvenne slag:
egnahemskontrakt och penningkontrakt.
De av bondeförbundet föreslagna civilanställningskontrakten syntes icke
böra få tillämpning i den ifrågavarande organisationen. Erfarenheten från den
civilanställning, som hittills tillämpats, ginge nämligen bestämt i den riktningen,
att ett dylikt system icke lämpade sig för våra förhållanden. Å ena
sidan stötte civilanställningen på ett tydligt både aktivt och passivt motstånd
från den civila personalen vid vederbörande verk. Ä andra sidan
vore dylik anställning ej tillräckligt begärlig för avgående underbefäl.
Egnahemslcontrald skulle tillförsäkra den anställde egnahemslån genom de
vanliga låneförmedlarna i enlighet med de för statens egnahemslånerörelse
gällande bestämmelserna, i sådan mån utfyllda, att egnahemslån företrädesvis
borde lämnas för inköp av bebyggd fastighet. Lägenheten kunde således
dels vara sådan, som förvärvats i samband med lån från statens egnahemslånefond,
dels sådan, som försåldes enligt gällande grunder för egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar. Ett önskemål vore, att densamma i
flertalet fall utgjordes av jordbruksfastighet med i medeltal 15 till 20 tunn
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
land öppen jord, men den kunde även, därest den sökande så önskade eller
förhållandena på egnaliemsmarknaden så krävde, utgöras av mindre bostadslägenhet
eller bostadsegnahem.
Av största vikt vore, att de egnahem, som överlämnades åt de reservstatsanställda,
gåve goda ekonomiska förutsättningar. Efter förhandling med
vederbörande egnahemsnämnd hade militärbefälhavaren, såsom redan antytts,
kommit till den uppfattningen, att dessa förutsättningar i regeln bäst fylldes
genom inköp av bebyggda fastigheter.
Vid övergång till anställning med egnahemskontrakt utginge en egnahemspremie
om 7,000 kronor att utbetalas på sätt, som framdeles kunde komma
att bestämmas. Denna egnahemspremie, som i verkligheten utgjorde den
anställdes kontanta lön för 15 års tjänst på reservstat, vore avsedd att gälda
dels det kontanta belopp, som vid egnahemmets övertagande krävdes, nämligen
1/6 av värdet på jordbruksfastighet eller ,/t av värdet på bostadsfastighet.
dels de två första årens räntor på egnahemslånet samt clels de med bosättningen
förenade kostnaderna.
Beträffande garantier för fullgörandet av de med egnahem skontrakten
följande skyldigheterna samt reglering i övrigt av en del ekonomiska frågor
borde gälla följande grunder.
Den del av egnahemspremien, medelst vilken det kontanta beloppet vid
egnahemmets övertagande skulle gäldas, d. v. s. l/6 eller 1/1 av egnahemmets
värde, utbetalades av vederbörande militär myndighet direkt till försäljaren.
Den del av egnahemspremien, som avsåge att gälda de tvänne första årens
räntor å egnahemslånet, utbetalades av samma myndighet till dettas förmedlare.
För sammanlagda summan av dessa båda delar av premien skulle
säkerhet lämnas i form av inteckning i egnahemmet, placerad omedelbart
efter den inteckning, som utgjorde säkerhet för egnahemslånet.
Den för bestridande av bosättningskostnaderna avsedda återstående delen
av egnahemspremien utbetalades i samband med bosättningen till den anställde
kontant mot eu personlig revers utan borgen.
Hela egnahemspremien, såväl den del, som utbetalts mot nämnda revers,
som den del, vilken utbetalts mot inteckning, ansåges gulden, då efter 15
års tjänstgöring avgång från reservstaten skedde. Den förra mot revers utbetalta
delen efterskänktes, om den anställde avlede eller till följd av iråkad
invaliditet eller sjukdom ej längre kunde fylla sin reservstatsuppgift.
Till inbetalning sex månader efter skedd uppsägning vore engnaliemspremie
förfallen, dels därest den anställde undandroge sig honom åliggande
tjänstgöringsskyldighet eller utstraffats, dels ock därest han utan kårchefens
medgivande avliänt sig äganderätten till lägenheten eller därifrån avflyttat.
Då sådan inbetalning skulle äga rum, skulle den anställde dock ej behöva
gälda större del av premiens belopp, än som proportionellt motsvarade
hans återstående del av hela anställningstiden på reservstat.
Penningkontralct skulle tillförsäkra den anställde en årlig reservstatslön
om 350 kronor, utgående i mån som föreskriven tjänstgöring fullgjordes,
samt 750 kronor i avgångspremie efter fullgjord 15 års tjänst på reservstat.
Möjlighet för övergång till egnahemskontrakt borde beredas.
Det hade ifrågasatts, att i penningkontraktet skulle ingå en ekiperingspremie
vid övergången till reservstat. Häremot hade anförts, att en dylik
premie kunde fresta en och annan furir på stat att, oaktat han inställt sig
på att efter avskedet lämna Gotland, söka vinna premien, men sedan på ett
eller annat sätt draga sig ifrån den tjänst, för vilken denna premie delvis
vore en ersättning. Ekiperingspremien vore då bortkastad utan avsedd nytta.
Då en dylik möjlighet låge rätt nära till hands, då övergången till penningkontrakt
i och för sig ej krävde några avsevärdare ekiperingskostnader, och
14
Kanyl. Maj:ts proposition nr Öl.
då för dessas täckande i regeln den vanliga avskedspremien stode till buds,
liade det synts riktigare att utbyta nämnda premie mot den föreslagna avgångspremien
efter fullgjord 15 års tjänst på reservstat. Därmed vunnes
samtidigt en sporre till kvarstående på nämnda stat under liela kapitulationstiden.
Det låge i sakens natur, att såväl ur militär som ur social synpunkt
reservstatens ändamål bäst fylldes genom anställning på egnaliemskontrakt.
I enlighet därmed föresloges den med dessa följande kontanta ersättningen,
egnahemspremien, att bliva 1,000 kronor mer än den sammanlagda lön och
avgångspremie, som i regeln intjänades på penningkontrakt. Gjordes ej
denna skillnad, vore det ej uteslutet, att penningkontraktet i regeln bleve
begärligare än egnaliemskontraktet.
Tjänstgöringen borde såväl för personal med egnaliemskontrakt som för
personal med penningkontrakt i fred bliva 25 dagar (motsvarande en regementsövning
vid infanteriet) under vartdera av två år av trenne. Vid bestämmandet
av tidpunkten för inkallelsen skulle, så långt med de militära kraven
vore förenligt, hänsyn tagas till att minsta möjliga olägenheter vållades den
anställde.
Under tjänstgöring åtnjötes eu dagavlöning av 4 kronor. Detta belopp
syntes icke vara för liögt tilltaget. Dagavlöningen borde nämligen fattas
mindre såsom den tjänstgörandes personliga vivre- och arbetsersättning än
såsom en ersättning för den extra arbetshjälp, som han för skötandet av sin
civila verksamhet i många fall måste leja. Och det vore av stor vikt, att
lian ej finge anledningar till att betrakta den militära tjänstgöringen såsom
ekonomiskt betungande. Erfarenheten beträffande våra gamla indelta soldater
vore i detta avseende en varning.
Organisationen borde genomföras sålunda, att på reservstaten för furirer
årligen i medeltal uppsattes vid Gotlands infanterikår 8 och vid Gotlands
artillerikår 2 beställningar för från aktiv tjänst avgångna furirer. För erhållande
av en beräkningsgrund hade vid kostnadsberäkningen förutsatts en
årlig anställning av 8 furirer på egnaliemskontrakt och 2 på penningkontrakt.
Men för detta antagande saknades andra hållpunkter än det önskemålet, att
anställningen i största möjliga utsträckning grundades på egnahemskontrakt.
Någon inskränkning i valfriheten härvidlag borde icke ifrågakomma.
I och med avgången från reservstaten, även om 15 års tjänst vid denna
ej fullgjorts, skedde övergång till furirsreserven. Beträffande tjänstgöring i
och avgång från denna gällde i tillämpliga delar bestämmelserna för reserven
av officerare och underofficerare. Organiserandet av den föreslagna furirsreserven
torde ej inskränka anställningsfrekvensen, alldenstund den ej innebure
andra förpliktelser än disponibilitet vid mobilisering.
De för anställning av manskap (volontärer) på aktiv stat gällande bestämmelserna
borde i huvudsak fortfarande tillämpas på Gotland. I behöriga
delar anpassades de efter grunderna för reservstaten. Vid antagande av
volontärer borde vid lika lämplighet i övrigt företräde lämnas åt den, som
styrkte sig äga erfarenhet i jordbruk och vore bosatt på Gotland.
I fråga om rekryteringen av sådant manskap borde kårchefen vidtaga
verksamma åtgärder för anställning av på Gotland bosatta ynglingar, särskilt
sådana, som vore lämpliga att rekrytera reservstaten i samband med övertagande
av jordbruksfastighet. För sådant ändamål borde kårchefen begagna
sig av ombud på olika delar av ön, vilka genom goda förbindelser med
jordbruksbefolkningen lämpade sig att förmedla sådan anställning.
Anställning på reservstaten för furirer ombesörjdes av kårchefen, som för
sådant ändamål skulle noggrant samverka med Gotlands hushållningssällskaps
egnahemsnämnd. Detta samarbete borde gå ut på beredande av
15
Kungl. Maj tia proposition nr Öl.
egnahem på inom ramen av tillgängliga anslag möjligast fördelaktiga villkor
och på reservstatens rekrytering med sådana fnrirer, som ej blott vore ur
synpunkt av militärisk duglighet och uppförande lämpliga utan även ägde
förutsättningar för att i samband med sin reservstatsanställning skapa sig
en ekonomiskt tryggad ställning.
Sådana bestämmelser borde utfärdas, att vad på Gotlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd ankomme även sådant samarbete, som ovan
omnämnts, komme till stånd. Nämnden skulle söka bidraga till att de reservstaten
för furirer berörande egnahem sfrågorna bleve så lösta, att ändamålet
med nämnda stat väl befrämjades.
Nämndens verksamhet bleve av två slag: civil och militär. Den civila
verksamheten avsåge egnahemslånerörelsen i allmänhet; den militära avsåge
den med reservstaten för furirer förbundna egnahemslånerörelsen. Den civila
och den militära verksamheten ordnades fristående från varandra med särskilda
bestämmelser, anslag och bokföring.
Nämnden skulle söka så ordna egnahemslånerörelsen, att anledning förebyggdes,
att civila och militära egnahemslånesökande komme i motsatsförhållande
till varandra. Företrädesrätt åt lånesökande av det ena eller det
andra slaget skulle därför undvikas.
Enligt egnahemsnämndens till militärbefälhavaren avgivna yttrande funnes
ej hinder ur jordanskaffnings synpunkt att fylla de krav, som reservstaten
komme att ställa. Ej heller skulle enligt nämndens uppfattning en militariserad
gren av egnahemsrörelsen, sådan den ovan föreslagits, bliva till skada
men möjligen till gagn för egnahemsrörelsens sociala och nationalekonomiska
syfte.
Vidare ansåge nämnden, att genom de föreslagna egnahemspremierna de
militära egnahemstagarna i regeln skulle komma i en bättre ekonomisk
situation än de civila. Härav torde man hava anledning antaga, att de här
föreslagna förmånerna med hänsyn till alla de inverkande omständigheterna
vore ändamålsenligt avvägda. Särskilt torde egnahemspremien fylla önskemålet
att förebygga sådan skuldsättning vid egnahemmets bildande, som
sedan komme att tynga hela företaget och äventyra dess ekonomi. Om de
önskvärda personliga förutsättningarna hos egnahemsbildaren funnes, syntes
de förmåner, reservstaten bjöde, giva honom goda möjligheter att slå sig
fram.
Den av bondeförbundet föreslagna rekryteringsnämnden syntes icke
motiverad i den här föreslagna organisationen. För densamma torde nämnden
vara en för stor apparat. Eu dylik nämnd skulle dessutom ställa kårcliefen
utanför de med systemet sammanhängande frågorna på ett mycket
skadligt sätt. Här syntes det i stället önskvärt, att verkställigheten så långt
möjligt inginge i kårchefsansvaret. Fördenskull krävdes från kårchefens sida
ett intimt samarbete med vederbörande egnahemsnämnd. Lika viktig vore
emellertid reciprociteten från denna nämnds sida.
Egnahemsnämnden hade i sin skrivelse till militärbefälhavaren uttalat eu
viss betänksamhet över att dess principal, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
skulle frånkännas rätt att pröva de militära egnahemssökandenas
personliga kvalifikationer. Militärbefälhavaren hade sökt borttaga anledningen
till denna betänksamhet genom förslaget, att dels jordbruksbefolkningen företrädesvis
skulle bliva volontärrekryteringskälla, dels kårchefen skulle samverka
med egnahemsnämnden för erhållande av ur nämndens synpunkter
lämpligt urval bland furirerna till anställning på reservstat.
De över militärbefälhavarens förslag hörda myndigheterna hava funnit
förslaget i stort sett vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
De i ärendet
hörda myndigheterna.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.
den ifrågasatta organisationen. På vissa punkter liava emellertid från myndigheternas
sida framställts eu del detaljerinringar.
Börande de personalgrupper, från vilka reservstaten skulle rekryteras,
har armeförvaltningen anfört, att då, för tillgodoseendet av här
avsett ändamål, det knappast vore erforderligt att anställa musikfurirer, uttrycklig
föreskrift borde meddelas därom, att sådana icke finge övergå till
reservstaten.
Beträffande de olika former av anställning på reservstaten, som
förslaget innebär, nämligen egnahemskontrakt och penningkontrakt, har
Gotlands läns JiushållningssällsJcaps förvaltningsutslcott framhållit, att för vissa
beställningshavare, som disponerade något eget kapital eller kunde få hjälp
från hemmet vid egnahemslägenhetens uppsättning, det borde vara lämpligare,
att en del av den föreslagna egnahemspremien kunde utbytas mot
en viss årlig lön. På samma gång som en årslön onekligen mera bunde
reservisten vid tjänsten än en engångs-förskottslön, finge han en säker hjälp
till den eljest rätt dryga låneannuiteten, och statens risk minskades också
i mycket hög grad. Börande lämpligheten av den sålunda ifrågasatta mellanformen
av anställningskontrakt har länsstyrelsen förklarat sig vara i princip
ense med förvaltningsutskottet. Arméförvaltningen har däremot uttalat den
meningen, att med den valfrihet mellan de båda enligt förslaget föreliggande
anställningsformerna, som detsamma innebure, möjlighet torde förefinnas för
de av förvaltningsutskottet och länsstyrelsen avsedda anställningssökande
att i stället för egnahemskontrakt sluta penningkontrakt. Då det i förslaget
syntes hava förutsatts, att den, som vunne inträde på reservstat, skulle äga
åtnjuta eljest medgiven avskedspremie, komme — framhåller arméförvaltningen
— givetvis även den med penningkontrakt anställde att vid övergången
till reservstaten disponera ett kapital för bestridande av större engångsutgifter.
I fråga om nyssberörda valfrihet mellan olika slag av anställningskontrakt,
ävensom mellan egnahemskontrakt å bostadslägenhet och sådant
kontrakt å jordbrukslägenhet har förvaltningsutskottet anfört, att man med
en dylik anordning svårligen kunde beräkna, hur systemet komme att utveckla
sig. Det vore ej otroligt, att det för flertalet av de anställningssökande
syntes mera lockande att placera egnahemspremien i en bostadslägenhet
utanför stad eller samhälle än i ett småbruk. Lämpligt vore därför
enligt förvaltningsutskottets mening att bestämma, att ett visst minimiantal
av de årligen avslutade anställningskontrakten skulle utgöras av kontrakt å
jordbrukslägenheter.
Vad angår de med anställningen på reservstaten förenade förmåner,
har arméförvaltningen funnit sig i huvudsak icke hava något att erinra
mot vad det föreliggande förslaget härutinnan innehåller. Ämbetsverket
har emellertid hemställt, att förslaget måtte kompletteras med en uttrycklig
föreskrift därom, att den, som överginge till reservstat, skulle bibehållas vid
17
Kungl. May.ts proposition nr 51.
honom eljest tillkommande rätt till avskedspremie. Vidare har arméförvaltningen
framhållit, att vederbörande borde för inställelse till och återfärd från
tjänstgöring komma i åtnjutande av resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet. Beträffande slutligen den förmån av särskild
för dag beräknad ersättning, som enligt militärbefälhavarens förslag
under benämning dagavlöning skulle tillkomma personalen å reservstaten
under tjänstgöring, har arméförvaltningen — under erinran att avlöningsförmånen
dagavlöning i samband med 1921 års lönereglering uteslutits ur
det militära lönesystemet — ifrågasatt, huruvida icke berörda förmån, i
likhet med exempelvis den till bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiater
under tjänstgöring utgående förmån, lämpligen borde benämnas
dagarvode.
Vidkommande förslaget om egnahemspremiens användning har statens
egnahemsinspeJctör anfört, att egnahemslån ofta utginge med lägre belopp
än 5/a av jordbrukslägenhets värde (vilket värde vore ett av låneförmedlaren
försiktigt beräknat belåningsvärde, som i många fall för övrigt sattes lägre
än kostnaden för förvärvet) eller 3/4 av bostadslägenhets värde. Den del av
kostnaden för fastighetsförvärvet, som låntagaren hade att gälda kontant,
bleve därför i verkligheten i regel större än x/6, respektive 1/4 av värdet. I
anslutning härtill syntes bestämmelsen om egnahemspremiens användning
icke böra göras så snäv, som förslaget gåve vid handen, utan torde i nu
avsedd del böra bliva av den innebörd, att premien skulle i första rummet
användas för gäldande av den del av kostnaden för fastighetens förvärv (och
erforderliga bebyggande), som icke täcktes av egnahemslån eller annan välordnad,
i fastigheten intecknad gäld. Såsom dylik »annan gäld» torde böra
få anses ogulden, på lång avbetalning ställd köpeskilling för från kronan
förvärvad" egnahemslägenliet, hypotekslån, långfristigt sparbankslån o. d.
Vad beträffar frågan om egnahemslånens beviljande och därmed
sammanhängande spörsmål, har förvaltning sutskottet uttalat, att då praktiskt
sett förmedlaren av dessa militära egnahemslån ej hade något inflytande på
personvalet vid upprättandet av ifrågavarande anställningskontrakt, syntes
det utskottet så mycket angelägnare och nödvändigare, att nämnden tillerkändes
oinskränkt prövningsrätt angående den till belåning föreslagna
fastigheten, dess lämplighet och inköpspris. Nämnden borde alltså hava
rätt att avslå dylik ansökning, då affären syntes vara för sökanden ekonomiskt
oförmånlig eller eljest olämplig.
EgnahemsinspeJctören har i ämnet anfört följande.
De enskilda egnahemslånen utlämnades icke av staten utan beviljades av
egnahemslåneförmedlare (se § 1 i kungörelsen nr 483 år 1919), vilka på ansökan
för ett år i sänder av Kungl. Maj:t tilldelades statslånebelopp, som
förmedlaren hade att med egen beslutanderätt och på egen ekonomisk risk
disponera för utlämnande av egnahemslån till olika lånesökande. Staten
torde därför icke kunna föreskriva, att en låneförmedlare ovillkorligen skulle
påtaga sig utlämnande av lån i andra fall och till högre belopp, än förmedlaren
själv önskade. Till följd härav borde vederbörande militära myndig
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 höft. (Nr Öl.) 125 28 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
heter icke ikläda sig kontraktsenlig skyldighet att svara för, att den anstiillde
skulle erhålla egnahemslån. I praktiken torde emellertid helt visst hithörande
angelägenhet ordnas genom gott samarbete mellan kårchefen och låneförmedlaren,
utan särskild utfästelse från den förres sida i kontraktet. Skulle
det likväl anses påkallat, att bestämmelse intoges i kontraktet rörande den
anställdes möjligheter att erhålla egnahemslån, torde härom blott böra uttalas,
att den anställde kunde, enligt för statens egnahemslånerörelse gällande
bestämmelser och jämlikt beslut av vederbörande egnahemslåneförmedlare,
erhålla egnahemslån. Ännu lämpligare syntes dock vara, att låneförmedlaren
prövat vederbörandes egnahemslåneansökan, innan egnaliemskontraktet
formligen inginges.
Under livligt instämmande i militärbefälhavarens uttalande om vikten av
samarbete mellan vederbörande kårchef och egnahem slån ef örmedlaren ville
egnahemsinspektören framhålla lämpligheten av att ansökning om övergång
med egnaliemskontrakt på reservstaten i god tid kommunicerades med egnakemslåneförmedlaren
för bedömande av sökandens lämplighet och för besiktning
av ifrågakommande lägenhet. Låneförmedlaren torde därefter kunna
lämna kårchefen besked — åtminstone under hand — om påräkneliga egnahemslån,
innan egnahem skontrakt utväxlades. Beträffande frågan om anskaffandet
av den erforderliga lägenheten torde låneförmedlaren också i god
tid kunna lämna anvisningar å lämplig jord och biträda vid köp, som i hithörande
fall syntes böra ske enligt särskilt formulär till köpekou trakt, varigenom
köpet till en början så till vida från köparen-underbefälets sida bleve
villkorligt, att det ginge i uppfyllelse endast under förutsättning, att köparen
vunne vederbörlig anställning med egnaliemskontrakt. Om än låneförmedlaren
sålunda syntes böra kunna medverka vid uppbringandet av jord åt
hithörande underbefäl, torde det dock vara lämpligt att uppställa det allmänna
kravet, att underbefälet borde söka att i första hand själv uppbringa
lämplig lägenhet, innan egnaliemskontraktet upprättades.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke såsom särskilt villkor vid tilldelandet
för militärt ändamål av statslån till Gotlands läns hushållningssällskap
borde stadgas, att vederbörande kårclief ägde deltaga i överläggningarna,
men ej i besluten, vid handläggningen inom sällskapets egnahemsnämnd av
ärenden, vilka avsåge egnahemslån till underbefäl, som med egnahemskontrakt
överginge till reservstaten för furirer.
I detta sammanhang borde framhållas, att fall säkerligen komme att inträffa,
då egnahemslån icke behövde eller borde eller kunde beviljas underbefäl,
som likväl anställdes med egnaliemskontrakt. Det kunde sålunda tänkas,
att den anställde bestämt sig för att, i samband med övergången på reservstaten,
för t. ex. 8,000 kronor övertaga eu äldre jordbrukslägenhet, å vilken
funnes ett välordnat liypotekslån å 4,000 kronor. Egnahemspremien å 7,000
kronor borde i detta fall vara fullt tillräcklig för betalande av resterande
4,000 kronor av köpeskillingen, för gäldande av två års ränta å liypotekslånet,
vartill 400 kronor torde åtgå, samt för bosättningskostnaders bestridande
med resterande 2,600 kronor. Icke heller torde egnahemslån städse
vara behövligt, därest den anställde kunde övertaga föräldrahemmet, något
som understundom kunde ske utan kontant kostnad.
Upplåtelser av egnahem slägenheter från kronoegendomar handhades icke
av hushållningssällskapen utan av vederbörande länsstyrelse. För hithörande
verksamhet gällde förordningen den 17 december 1926 (nr 509). Förvärv
av nu ifrågavarande lägenheter skedde i regel ej heller med hjälp av
egnahemslån, utan kronan läte 9/io av köpeskillingen innestå mot låg ränta
och långsam avbetalning.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
I avseende å förslaget, att egnahemslån företrädesvis skulle
lämnas för inköp av bebyggd fastighet, har egnahemsinspeJctören framhållit,
att detta förslag strede mot § 5 av kungörelsen den 27 juni 1919
(nr 483), sådant detta författningsrum löde enligt kungörelsen nr 126/1923.
Sagda § 5 stadgade nämligen, att egnahemslån i regel blott finge beviljas,
då fråga vore om viss art av nybildning. Allmän ändring av detta stadgande,
antaget av riksdagen, kunde av principiella skäl icke tillrådas och skulle
innebära ett högst betänkligt avsteg från en av den statsunderstödda egnahemsverksamhetens
grundsatser. Det syntes här böra meddelas, att Gotlands
läns hushållningssällskap under åren 1924—1926 beviljat egnahemslån å 156
obebyggda lägenheter och blott å 15 bebyggda. Skulle det av militära skäl
likväl anses av synnerlig vikt, att till reservstaten övergående furirer kunde
regelmässigt erhålla egnahemslån för bebyggda äldre lägenheter, torde dock
med tvekan kunna ifrågasättas, att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens medgivande
att vid beviljandet för militärt ändamål av statslån från egnahemslånefonden
föreskriva, att vad i sagda § 5 stadgades icke skulle äga tillämpning
vid egnahemslån, som Gotlands läns hushållningssällskap beviljade
underbefäl, anställt med egnahemskontrakt.
Beträffande antalet under ett och samma budgetår å reservstaten
nyanställda furirer har armé förvaltning en ansett, att föreskrift borde meddelas
därom, att detta antal icke finge överstiga 10, därav högst 8 med
egnahemskontrakt. För ernående av en jämn åldersfördelning mellan de
olika årskullarna inom reservstaten syntes det nämligen ämbetsverket knappast
lämpligt, att en minskad rekrytering till reservstaten det ena året skulle
få kompenseras genom ökad anställning under ett följande. Då förslaget
förutsatte valfrihet mellan de olika anställningsformerna, borde, enligt arméförvaltningens
mening, vidare föreskrivas, att därest under visst budgetår
antalet å reservstaten nyanställda beställningshavare med egnahemskontrakt
skulle understiga 8, motsvarande ökning finge göras i antalet av de med
penningkontrakt anställda.
Det torde vara obestridligt, att uppsättandet av en reservstat för furirer
vid Gotlands trupper jämte en därtill ansluten furirsreserv i huvudsaklig
överensstämmelse med militärbefälhavarens förslag skulle vara ägnat att tillföra
de gotländska stridskrafterna en välbehövlig förstärkning av befälstillgången
i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende. I främsta rummet
åsyftar förslaget att tillgodose behovet av plutonchefer och stabsunderofficerare
vid infanteriet samt av personal inom vissa motsvarande befälskategorier
vid artilleriet. Men såsom ock av militärbefälhavaren framhållits, kan
det förväntas, att förslagets genomförande skulle komma att dels förbättra
volontärrekryteringen över huvud taget, varigenom den allmänna nivån inom
underbefälskåren komme att höjas, dels ock särskilt stimulera rekryteringen
av infödda gotlänningar, vilket i sin tur skulle medföra, att avflyttningen
från ön av f. d. fast anställda minskades. Indirekt skulle alltså fördelar
även vinnas beträffande de lägsta befälsgraderna.
Departement*-
chefen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
Huruvida möjligheter förefinnas att i nöjaktig omfattning besätta reservstatsbeställningarna,
är givetvis vanskligt att nu söka bedöma. Militärbefälhavaren
synes i förevarande avseende hava byggt sitt förslag på den förutsättningen,
att flertalet av de befordrade volontärerna vid Gotlands trupper
skulle, efter att hava kvarstatt i militärtjänst under sammanlagt minst sex
år, komma att övergå till reservstaten. Hållbarheten av ett sådant antagande
synes med fog kunna ifrågasättas. Emellertid är att märka, att anställning
å reservstaten avses att kunna vinnas jämväl av dem, vilka varit anställda
vid truppförband å fastlandet, och att man sålunda har att räkna med betydande
andrahandsresurser, därest det skulle visa sig, att de gotländska
truppernas eget aktiva personalbestånd icke utgjorde en tillräcklig rekryteringskälla
för reservstaten. Vid sådant förhållande och med hänsyn till de fördelar,
som genom det föreslagna systemet otvivelaktigt stå att vinna, därest
detsamma låter sig förverkligas, tvekar jag icke att tillstyrka ett beslut
om inrättande försöksvis av en reservstatsorganisation för furirer vid Gotlands
trupper, i stort sett utformad enligt de av militärbefälhavaren angivna
grunderna.
I nu förevarande sammanhang synes ståndpunkt allenast böra tagas beträffande
huvuddragen av den föreslagna organisationen; i avseende å de
erforderliga detaljföreskrifterna i ämnet torde beslut framdeles böra meddelas,
sedan ärendet varit i huvudsak underställt riksdagens prövning.
Vad först angår villkoren för inträde å reservstaten, längden av anställningstiden
å densamma och tjänstetiden i reserven ävensom omfattningen
av den militära tjänstgöringsskyldigheten, biträder jag i allt väsentligt vad
militärbefälhavaren därutinnan föreslagit. I likhet med arméförvaltningen
anser jag, att föreskrift bör meddelas därom, att musikfurirer icke må vinna
anställning av här ifrågavarande art.
Anställning å reservstaten skall enligt militärbefälhavarens förslag ske
medelst kontrakt, och avses kontrakten att vara av två slag, nämligen egnahemskontrakt
och penningkontrakt. Vad sålunda föreslagits giver mig icke
anledning till någon erinran.
Beträffande de förmåner, som skulle vara förbundna med anställning å
reservstaten, har militärbefälhavaren föreslagit, att — förutom i det följande
närmare omförmälda förmåner under militärtjänstgöring — egnahemskontrakt
skulle tillförsäkra vederbörande en egnahemspremie av 7,000 kronor
och penningkontrakt medföra rätt till dels en årlig lön av 350 kronor under
tjänstetiden å reservstaten, dels ock vid slutet av denna tjänstetid en avgångspremie
av 750 kronor. De sålunda ifrågasatta förmånerna synas mig
vara genomgående för högt tilltagna i förhållande till den tjänstgöringsskyldighet,
som avsetts att åläggas beställningshavarna å reservstaten, och
torde skäligen kunna begränsas till följande belopp, nämligen egnahemspremien
6,000 kronor, årslönen vid anställning med penningkontrakt 300
kronor och avgångspremien 600 kronor. Såsom arméförvaltningen framhållit,
torde det böra uttryckligen fastslås, att den, vilken övergår till reservstaten,
icke därigenom går miste om den avskedspremie, vartill han på grund av
sin föregående fasta anställning vid krigsmakten kan hava blivit berättigad.
Kungl. Majds proposition nr 51.
21
Den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen ifrågasatta
mellanformen av anställningskontrakt, enligt vilken viss del av egnahemspremien
skulle kunna utbytas mot årlig lön, finner jag, med hänsyn
till vad arméförvaltningen i ämnet anfört, icke vara av behovet påkallad.
Under militärtjänstgöringen bör, på sätt av militärbefälhavaren föreslagits,
utgå kontant ersättning med 4 kronor om dagen, vartill torde böra komma
naturaförmåner enligt för manskap vid armén i sådant avseende gällande
grunder. Ifrågavarande kontanta förmån synes lämpligen böra benämnas
dagarvode. För inställelse till och återfärd från tjänstgöring torde böra utgå
rese- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.
Vid anställning medelst egnahemskontrakt skulle enligt militärbefälhavarens
förslag vederbörande tillförsäkras egnahemslån. Såsom av egnahemsinspektören
framhållits, torde emellertid anställning medelst sådant kontrakt kunna
i vissa fall ifrågakomma, utan att egnahemslån behöver eller ens kan beviljas.
Vad angår tillvägagångssättet vid egnahemslåns beviljande i samband med
avslutande av kontrakt rörande anställning å reservstaten, finner jag vad
egnahemsinspektören därutinnan anfört vara värt beaktande. Ansökning om
dylikt lån bör givetvis i vanlig ordning prövas av låneförmedlaren, varvid
emellertid en under lämpliga och smidiga former anordnad samverkan mellan
låneförmedlaren och vederbörande kårclief förutsättes komma till stånd.
I anledning av militärbefälhavarens förslag, att här ifrågavarande egnahemslån
företrädesvis skulle lämnas för inköp av bebyggd fastighet, har
egnahemsinspektören erinrat, att ett sådant förfarande skulle strida mot de
av riksdagen godkända villkoren för statens egnahemslånerörelse. Då det
är av vikt att i olika hänseenden skapa de bästa möjliga förutsättningar för
den tilltänkta organisationens förverkligande, har jag, efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet, funnit mig böra förorda, att beträffande
den kategori av låntagare, varom här är fråga, möjlighet må öppnas att bevilja
undantag i förevarande hänseende från de eljest gällande reglerna.
Chefen för jordbruksdepartementet torde komma att till behandling upptaga
detta spörsmål i samband med anmälan av frågan om avlåtande till årets
riksdag av proposition angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten.
Vad angår sättet för egnahemspremiens användning, delar jag den av
egnahemsinspektören uttalade uppfattningen, att bestämmelserna härom icke
böra göras allt för snäva. På sätt denne föreslagit, bör premien i första
hand tagas i anspråk för bestridande av den del av kostnaden för fastighetens
förvärv och erforderliga bebyggande, som icke täckes av egnahemslån
eller annan välordnad, i fastigheten intecknad gäld. Av premien torde
vidare böra gäldas dels, enligt vederbörande kårchefs närmare beprövande,
kostnaderna för bosättningen, däri inbegripet anskaffning av yttre lösöre,
dels ock de två första årens räntor å egnahemslån eller annan i fastigheten
intecknad gäld. Av vad förut anförts torde framgå, att fastigheten i vissa fall
kan komma att av vederbörande övertagas på sådana villkor, att icke hela
premiebeloppet åtgår för bestridande av nyssberörda utgifter. I så fall torde
den återstående summan böra innestå för att jämte ränta utbetalas till be
-
Kostnads
beräkning.
Militärt et al - havaren.
De i ärendet
hörda myndigheterna.
22 Kungl. Maj.ts proposition nr Öl.
ställningshavaren vid slutet av anställningstiden å reservstaten, dock med
rätt för kårchefen att under anställningstiden utanordna ifrågavarande medel
eller del därav för användande för jordförbättrings- eller annat dylikt ändamål,
för komplettering av jordbruksinventarier eller, i ömmande fall, för räntebetalning
och amortering å förut nämnd fastiglietsskuld.
I fråga om det antal furirer, som årligen må anställas å reservstaten,
ansluter jag mig till arméförvaltningens förslag, att detta antal bör bestämmas
till högst 10, därav högst 8 må anställas med egnaliemskontrakt. I
överensstämmelse med grundtanken i det system, som här avses att — om
ock i modifierad form — vinna tillämpning, måste det givetvis anses vara
ett önskemål, att största möjliga antal av de sålunda i första hand för egnahemskontrakt
avsedda beställningarna besättas med personer, som grunda
egnahem å jordbrukslägenhet. Att, såsom av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
ifrågasatts, i sådant hänseende bestämma, att ett visst minimiantal
av de årligen avslutade kontrakten skall utgöras av egnaliemskontrakt
avseende jordbrukslägenheter, skulle emellertid sannolikt komma att inverka
försvårande på rekryteringen av reservstaten. Jag anser mig därför icke
kunna biträda berörda förslag, utan förordar, att — allenast med förut angivna
begränsning av antalet årligen ingångna egnaliemskontrakt — full
valfrihet må råda såväl mellan egnaliemskontrakt och penningkontrakt som
mellan kontrakt av förstnämnda slag avseende å ena sidan jordbrukslägenhet
och å andra sidan bostadslägenhet.
De årliga kostnaderna för den föreslagna organisationen efter fullbordad
uppsättning — utgifterna för personalens naturaunderhåll under militärtjänstgöring
däri inbegripna — hava av militärbefälhavaren beräknats till
81,875 kronor. Denna summa vore emellertid, framhåller militärbefälhavaren,
att betrakta såsom ett maximum, som aldrig komme att uppnås. Vid dess
beräknande hade nämligen förutsatts, att å reservstaten skulle finnas 150
beställningshavare, d. v. s. att ingen avgång bland de årligen anställda 10
furirerna ägde rum under de 15 anställningsåren.
Det för ändamålet erforderliga anslaget borde enligt militärbefälhavarens
mening erhålla karaktär av reservationsanslag, till dess att rekryteringen till
den aktiva manskapsstaten och till reservstaten för furirer uppnått det samband
inbördes, som vore önskligt.
Arméförvaltningen har beträffande de av militärbefälhavare!! uppgjorda
kostnadsberäkningarna framställt den erinran, att däri icke upptagits några
medel för bestridande av kostnaderna för rese- och traktamentsersättning
till reservstatspersonalen för inställelse till och återfärd från tjänstgöring.
För sådant ändamål beräknade arméförvaltningen vid genomförd organisation
ett belopp av 1,000 kronor. Däremot syntes det ämbetsverket icke vara
behövligt att här beräkna särskilda medel för underhåll åt personalen vid
inkallelse till tjänstgöring, utan torde i samband med avlåtande till riksdagen
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
av framställning rörande reservstatens inrättande böra anmälas, att till tjänstgöring
inkallad furir å reservstat skulle vara berättigad att från vederbörliga
underhållsanslag åtnjuta enahanda naturaförmåner, som tillkomme på aktiv
stat anställt manskap. Vidkommande formen för anvisning av de för reservstatens
inrättande erforderliga anslagsmedel hade i förslaget angivits, att
anslaget borde få karaktären av reservationsanslag, till dess rekryteringen
till den aktiva manskapsstaten och till reservstaten för furirer uppnått det
samband inbördes, som vore önskligt. Förslaget i denna del syntes vara
föranlett av ''en önskan att, därest under visst år antalet å reservstaten nyanställda
skulle understiga det bestämda antalet, kunna för anställning under
ett följande år få reservera de medel, som till följd härav icke tagits i anspråk.
Då, såsom förut nämnts, det knappast syntes lämpligt, att en minskad
rekrytering till reservstaten det ena året skulle få kompenseras genom ökad
anställning under ett följande, och då med hänsyn till den valfrihet mellan
de olika anställningsformerna, som vore avsedd att komma till stånd, möjlighet
torde få antagas föreligga att årligen å reservstaten anställa det föreslagna
antalet av sammanlagt 10 furirer, ville det synas arméförvaltningen,
som om skäl icke förelåge att giva anslaget den av militärbefälhavaren föreslagna
naturen av reservationsanslag, utan ansåge arméförvaltningen anslaget
i stället böra givas karaktären av förslagsanslag. I enlighet med de sålunda
anförda synpunkterna hade ämbetsverket beräknat medelsbehovet under ett
blivande förslagsanslag till reservstat för furirer vid Gotlands trupper efter
slutligt genomförd organisation till 79,000 kronor och under budgetåret
1928—1929 till 57,435 kronor.
Beträffande kostnaderna för den militära egnahemslånerörelsen har statens
egnahemsinspektör anfört, att hinder ej torde möta för Kungl. Maj:t att utan
riksdagens hörande tilldela Gotlands läns hushållningssällskap, på ansökan,
ett särskilt årligt statslånebelopp ur egnahemslånefonden, att av sällskapet
användas enligt gällande grunder för statens egnahemslånerörelse samt de
särskilda bestämmelser, som Kungl. Maj:t vid lånets beviljande därutöver
föreskreve, för utlämnande av egnahemslån till underbefäl, som med egnahemskontrakt
överginge till reservstaten för furirer. Med nuvarande utlåningsmöjligheter
ur fonden syntes ett årligt belopp av ungefär 65,000
kronor sannolikt kunna disponeras för den föreslagna militära egnahemslåneverksamheten.
Detta belopp torde vara till fyllest. Eu var av de till
ett antal av åtta beräknade furirer skulle alltså kunna erhålla lån av i genomsnitt
8,000 kronor, ett genomsnittligt lånebelopp som helt visst bleve tillräckligt,
särskilt i betraktande därav, att genomsnittliga egnaliemslånebeloppet
under åren 1924—1926 för sällskapets hela lånerörelse uppgått till blott
4,089 kronor. Tilläggas borde, att nyssangivna belopp, 65,000 kronor, givetvis
icke nu skulle definitivt fixeras, utan torde Kungl. Maj:t böra efter ansökan
från sällskapet för vart år anpassa beloppet efter det föreliggande behovet.
Såsom redan förut nämnts, synas mig de belopp, som av militärbefäl- Departementsliavaren
på Gotland föreslagits att utgå såsom egnahemspremie, årslön vid chefen.
24
Kungl. May.ts proposition nr 51.
anställning medelst penningkontrakt och avgångspremie, böra reduceras till
respektive 6,000, 300 och 600 kronor. I enlighet härmed och med tillämpning
i övrigt av samma beräkningsgrunder, som kommit till användning i
de av arméförvaltningen uppgjorda kostnadsberäkningarna, har jag uppskattat
medelsbehovet för den föreslagna reservstatsorganisationen sålunda:
Efter slutligt genomförd organisation.
Egnahemspremier, högst 8, ä 6,000 kronor till under året
med egnahemskontrakt å reservstaten anställda beställ
ningshavare
...........................................................................
Årslöner ä 300 kronor till med penningkontrakt anställda
beställningshavare till ett antal av förslagsvis 30 st.......
Avgångspremier ä 600 kronor åt beställningshavare med
penningkontrakt vid inträde i reserven, förslagsvis.........
Dagarvoden ä 4 kronor för tjänstgöringsdag åt till tjänst
göring
inkallade beställningshavare |~ X 150 X 25 X 4
förslagsvis...........................................................................
Rese- och traktamentskostnader för de inkallades resor till
och från tjänstgöring l~ X 150 X 10], förslagsvis ............
kronor 48,000: —
» 9,000: —
1,200: —
10,000: —
1,000: —
Summa kronor 69,200:
Under budgetåret 1928—1929.
Egnahemspremier, högst 8, ä 6,000 kronor till under året
med egnahemskontrakt å reservstaten anställda beställningshavare
........................................................................... kronor 48,000: —
Årslöner ä 300 kronor till med penningkontrakt under
året på reservstaten anställda beställningshavare till ett
antal av förslagsvis 2 st....................................................... » 600: —
Dagarvoden ä 4 kronor för tjänstgöringsdag åt till tjänstgöring
inkallade beställningshavare X 10 X 25 X dj,
förslagsvis.............................................................................. » 667: —
Rese- och traktamentskostnader för de inkallades resor till
X 10 X 10), förslagsvis............... » 67: —
Summa kronor 49,334: —
- och från tjänstgöring j ^
För nästkommande budgetår skulle alltså för här ifrågavarande ändamål
erfordras ett anslag av, i avrundat tal, 50,000 kronor. Anslaget torde, i
överensstämmelse med vad arméförvaltningen föreslagit, böra i riksstaten
uppföras såsom förslagsanslag.
Yad slutligen angår det för den militära egnahemslånerörelsen under det
närmaste budgetåret erforderliga beloppet, som avses att utgå ur statens
egnahemslånefond, torde detsamma framdeles böra av Kungl. Maj:t bestämmas
efter framställning av Gotlands läns hushållningssällskap.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
På grund av vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att en reservstat för furirer vid Gotlands trupper må organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder,
dels ock för reservstat för furirer vid Gotlands trupper för budgetåret
1928—1929 under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett extra förslagsanslag
av 50,000 kronor.
Departe
mentschefens
hemställan.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Lindman.
liihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 41 häft. (Nr 51.)
125 28
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 2LJoU 1928:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. s. 41 i texten
- Rskr. 1928:91 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. a1 i texten
- SU 1928:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organiserande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. s. 8 i texten