Sök i Ratio Lex

Angående ändrade villkor för lån till skgddshemmet åkerbrukskolonien Hall

1929-02-25 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:140, Angående ändrade villkor för lån till skgddshemmet åkerbrukskolonien Hall

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 140.

I

Nr 140.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ändrade

villkor för lån till skgddshemmet åkerbrukskolonien

Hall; given Stockholms slott den 25 februari 192.9.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Härvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Teygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

.Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

I skrivelse den 9 februari 1929 har föreningen till. minne av Konung Oscar

I och Drottning Josephina hos Kungl. Maj:t gjort framställning om understöd

åt föreningen till dess skyddshemsverksamhet vid åkerbrukskolonien

Hall.

Innan jag övergår till redogörelse för det närmare innehållet i föreningens Föreningens

framställning, torde jag få redogöra för föreningens och den av densamma och anstaltens

drivna anstaltens ändamål, tidigare beviljade särskilda statsunderstöd, årliga agare^beviljade

statsbidrag m. m. statsumder
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 113 häft. (Nr 140.) 485 29 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina stiftades

år 1873. Enligt de av föreningen år 1874 antagna stadgarna, vilka

senast år 1927 undergått ändringar, liar föreningen till ändamål att på framställning

av barnavårdsnämnd eller styrelse för annat skyddshem i enlighet

med lagen om samhällets barnavård för vård och uppfostran mottaga dels

vanartade gossar under femton år, vilka på grund av vanartens beskaffenhet

anses böra intagas icke i vanligt, av landsting eller stad, som icke deltager

i landsting, drivet skyddshem eller skyddshemsavdelning utan i dylik,

av staten eller annan upprättad anstalt, som avses i 43 § 2 mom. i nämnda

lag, dels sådana vanartade gossar, som på grund av kroppslig sjukdom eller

psykisk undermålighet anses böra intagas i sådant för vanartade av detta

slag avsett skyddshem eller skyddshemsavdelning, varom förmäles i 43 § 3

mom. samma lag, dels ock vanartade gossar över femton år, vilka anses böra

intagas i skyddshem eller skyddshemsavdelning, som i förstnämnda lagrum

avses. Föreningens skyddshem skall förvaltas i enlighet med särskilt av

Konungen fastställt reglemente. Därjämte har föreningen till syftemål

att under vissa angivna förutsättningar bispringa frigivna fångar (§ 1). Föreningens

angelägenheter ombesörjas av en styrelse, bestående av fem personer,

av vilka Konungen utser tre samt föreningen bland sina ledamöter

väljer två. Dessa senare väljas för en tid av fyra år. Föreningen utser

därjämte för lika lång tid suppleanter (§ 3).

Såsom främsta uppgift för sin verksamhet satte föreningen redan från

början uppfostrandet av vanartad ungdom i en härför lämplig anstalt. Sedan

för detta ändamål egendomen Hall i närheten av Södertälje inköpts, öppnades

därstädes föreningens anstalt åkerbrukskolonien Hall år 1876.

Den 24 oktober 1879 fastställde Kungl. Maj:t första gången reglemente

för denna anstalt. Nu gällande reglemente är av Kungl. Maj:t utfärdat den

29 juni 1926.

Enligt detta reglemente har kolonien till ändamål att på framställning av

barnavårdsnämnd eller styrelse för annat skyddshem i enlighet med lagen

om samhällets barnavård för vård och uppfostran mottaga sådana vanartade

gossar, varom, enligt vad nyss angivits, förmäles i föreningens stadgar (§ 1).

Ledningen av skyddshemmets angelägenheter utövas av föreningens styrelse

(§ 2).

Tidigare har av staten lämnats understöd till åkerbrukskolonien Hall på

flera olika sätt.

Iledan vid anstaltens igångsättande anvisade Kungl. Maj:t år 1875 till

densamma medel för särskilda ändamål. Sedan kolonien öppnats och någon

tid varit i gång, yppade sig behov av särskilt statsunderstöd för dess drivande.

För varje barn uppbar kolonien visserligen från kommun, till vilken barnet

hörde, eller från enskild, som för detsamma drog försorg, 150 kronor årligen

under minst 3 år, vilket belopp för Stockholms stad var höjt till 200 kronor.

Men koloniens inkomster visade sig dock otillräckliga. Kungl. Maj:t vidtog

då en åtgärd, för vilken riksdagens år 1879 församlade revisorer uttalat sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. M<ij:ls proposition nr 140.

Genom beslut den 31 december 1S7!) medgav nämligen Kungl. Maj:t, att från

fångvårdsaustalternas besparingskassa linge till ifrågavarande anstalt för år

1880 utgå ett bidrag, beräknat efter 50 öre för dag för varje barn till ett

antal av högst 150, som på grund av domstols beslut eller på polis- eller

kommunalmyndighets anmälan vore därstädes intaget till vård och uppfostran.

Sådant bidrag har sedermera enligt upprepade medgivanden av Kungl. Maj:t

utgått även för åren 1881—1910, under åren från och med 1903 dock endast

för barn, som före sistnämnda år intagits å anstalten.

Ytterligare statsunderstöd visade sig emellertid vara behövligt. Förutnämnda

förening hade på inköp och bebyggande av egendomen Hall nedlagt

hela sitt kapital, förvärvat huvudsakligen genom donationer och insamlingar.

För ytterligare komplettering av byggnader och inventarier ävensom

till täckande av brist, uppkommen därigenom att koloniens utgifter

årligen överstigit inkomsterna, hade föreningen åsamkat sig en skuld, som

vid 1882 års slut uppgick till omkring 130,000 kronor. Med anledning härav

beviljade riksdagen på särskilda framställningar av Kungl. Maj:t för vart och

ett av åren 1884—1891 till understödjande av åkerbrukskolonien Hall ett

belopp av 15,000 kronor. Dessutom erhöll föreningen enligt Kungl. Maj:ts

beslut den 25 juli 1884 från fångvårdsanstalternas besparingskassor ett särskilt

bidrag av 40,000 kronor till uppförande av då behövliga byggnader

för kolonien.

Från och med år 1903 fick ifrågavarande anstalt en bestämdare ställning

och inordnades bland de inrättningar, som under namn av skyddshem avsågos

i den av 1902 års riksdag antagna, av Kungl. Maj:t den 13 juni 1902 (nr 67)

utfärdade lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1903 och gällde till

den 1 januari 1926, då lagen om samhällets barnavård trädde i tillämpning.

1902 års riksdag medgav, att till styrelse för skyddshem till bestridande

av kostnaderna för varje på grund av lagen angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård

finge utgå ett årligt statsbidrag av 100 kronor för den tid skyddslingen

vårdades i skyddshemmet.

I överensstämmelse med riksdagens nyssnämnda beslut utfärdade Kungl.

Maj:t den 13 juni 1902 kungörelse angående statsbidrag till uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn (nr 67 s. 20).

Sedan föreningen med utgången av räkenskapsåret 1 juli 1893—30 juni

1894 blivit skuldfri, lyckades man någorlunda hålla jämvikt mellan disponibla

bidrag och inkomster å ena sidan samt ofrånkomliga utgifter å den

andra, till dess kristiden började göra sig gällande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1916 fann sig emellertid

föreningen nödsakad att göra framställning om proposition till riksdagen

angående förhöjt statsbidrag. Föreningen ifrågasatte därvid en ökning av

detta bidrag i vad det anginge å åkerbrukskolonien Hall intaget barn med

100 kronor över det författningsenliga statsbidraget för i skyddshem intaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

barn — 100 kronor — eller alltså till 200 kronor. I motiveringen för denna

framställning framhölls bland annat, att bidragen till kolonien alltjämt visat

sig vara otillräckliga, vilket tid efter annan nödgat föreningens styrelse att

för täckande av årsutgifter anlita till fonder avsatta donationsmedel; senast

år 1915 liade för sådant ändamål använts 15,000 kronor. Av till föreningen

donerade medel, oberäknat eu donationsfond till uppmuntran åt eleverna

vid Hall, återstode odisponerade endast 61,000 kronor, och räntan å dessa

medel uppginge icke fullt till det belopp, som åtginge till bestridande av

från en donation utgående ! i vränta och av föreningen beviljade pensioner.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 23 april 1917 (se proposition

nr 269 år 1917) anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet bland

annat att, då andra tänkbara inkomstkällor för kolonien redan syntes hava

blivit i så hög grad som möjligt anlitade, någon annan utväg för bekommande

av erforderligt understöd icke torde vara tillfinnandes än att staten trädde

hjälpande emellan. Den form för statsunderstödets utgående som ifrågasatts

kunde departementschefen emellertid icke förorda. Det vore icke lämpligt att

för ett enda skyddshem, låt vara av den säregna beskaffenhet som åkerbrukskolonien

Hall, i berörda avseende göra undantag från de bestämmelser, som

meddelats för skyddshem i allmänhet. Det vore framför allt på grund av den

inträffade dyrtiden denna uppfostringsanstalt liksom andra råkat i trångmål.

Den hjälp, som skulle beredas anstalten, borde enligt departementschefens

mening erhålla formen av ett tillfälligt understöd. Föreningens styrelse hade

i ansökningen meddelat, att den tid efter annan, senast år 1915, nödgats till

täckande av årsutgifter anlita till fonder avsatta donationsmedel men att

sagda fonder icke vidare lämnade tillgång till förskjutande av medel för

anstaltens drivande. Följden härav hade blivit att brist uppstått i koloniens

räkenskaper. För år 1916 uppginge denna brist, enligt från föreståndaren

införskaffat utdrag av årsräkenskapen för kolonien, till 15,014 kronor 42 öre,

och efter vad samme föreståndare meddelat kunde det icke förväntas, att

koloniens ställning utan ökat understöd skulle bliva bättre under år 1917.

Under dessa omständigheter och med hänsyn till koloniens behov av skyndsam

ekonomisk hjälp syntes det departementschefen riktigast, att anslag

äskades hos riksdagen till täckande av den under år 1916 uppkomna bristen.

Detta anslag borde lämpligen sättas till 15,000 kronor, att utgå såsom

förslagsanslag, högst, på extra stat för år 1918 med rätt för Kungl. Maj:t

att redan under år 1917 låta av tillgängliga medel förskottsvis utanordna

beloppet.

Riksdagen beviljade anslaget i den av departementschefen föreslagna

formen. Vid anmälan av sitt beslut härom (skrivelse nr 8, punkt 210) framhöll

riksdagen, att riksdagen icke kunnat undgå att hysa betänkligheter mot

att giva ifrågavarande anstalt ett så avsevärt statsunderstöd, detta på grund

av den befarade följden, att ett bifall kunde föranleda liknande anspråk från

andra skyddshem. Åkerbrukskolonien Halls särställning såsom en anstalt

för grövre vanartade, som icke kunde hänvisas till övriga skyddshem, hade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 5

dock föranlett riksdagen att ej låta nämnda betänkligheter vara avgörande.

Riksdagen hade därför beviljat det begärda anslaget men ville framhålla, att

den hjälp, som därigenom bereddes anstalten, måste betraktas såsom en tillfällig

nödhjälp, vilken ej för framtiden finge verka prejudicerande.

År 1920 återkom föreningen med begäran om särskilt statsunderstöd. I

skrivelse den 5 mars 1920 hemställde sålunda föreningen, att Kungl. Maj:t

måtte bereda föreningen dels till täckande av brist för år 1919 ett anslag

av 35,000 kronor, dels ock till täckande av beräknad brist för år 1920 ett

anslag av 48,000 kronor.

I skrivelse den 16 juli 1920 ändrade därefter föreningen sin nyssnämnda

framställning om statsunderstöd till att avse anslag till åkerbrukskolonien

dels för år 1921 å 151,000 kronor till gäldande av 1919 års brist med 31,500

kronor och till bestridande av kostnader för kolonien med 60,000 kronor för

vartdera av åren 1920 och 1921 samt dels för år 1922 å enahanda belopp

av 60,000 kronor, sistnämnda belopp under förutsättning att anstalten icke

dessförinnan bleve övertagen av statsverket, varom särskild framställning till

Kungl. Maj: t gjorts förenämnda den 5 mars 1920.

I skrivelse den 4 december 1920 förklarade föreningen sig därefter frångå

yrkandet om extra statsbidrag för åren 1920—1922 och således endast hemställa

om anslag till täckande av 1919 års brist å 31,500 kronor. Anledningen

härtill var närmast den, att en av föreningen framställd begäran till landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, att höja vårdavgiften för elev

och år från 350 kronor till 950 kronor beviljats från och med år 1921 av

samtliga landsting och städer och beträffande år 1920 av samtliga städer

och alla landsting utom ett.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 18 mars 1921 anförde dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet efter framhållande av vissa i

ärendet framlagda uppgifter beträffande anstaltens ekonomiska ställning, att

något överskott till täckande av den brist, som uppkommit under år 1919

och som konstaterats uppgå till 31,500 kronor, icke vore att förvänta. Med

hänsyn härtill och då statens hjälp i förevarande avseende syntes vara så

mycket mera motiverad, som åkerbrukskolonien Hall för uppfostran mottoge

de mest vanartade gossar från hela riket och anstaltens verksamhet sålunda

vore av stor betydelse för det allmänna, ansåge departementschefen, att

framställning borde göras till riksdagen om beviljande på tilläggsstat för år

1921 av ett förslagsanslag, högst, å 31,500 kronor till täckande av under år

1919 uppkommen brist i räkenskaperna för åkerbrukskolonien Hall.

Mot den av Kungl. Maj:t i anslutning härtill avlåtna propositionen (nr 289)

fann riksdagen ej anledning till erinran (skrivelse nr 8 B, punkt 75).

Såsom förut antytts gjorde föreningen i särskild skrivelse den 5 mars

1920 även framställning med erbjudande åt staten att övertaga åkerbrukskolonien

och egendomen Hall. Såsom skäl härför framhöll föreningen

bland annat de föreliggande ekonomiska svårigheterna och de därmed förenade

farhågorna för att om staten icke skulle vilja ingripa till upprätthållande

av verksamheten å Hall, föreningen kunde bliva nödgad att inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

en kort tid nedlägga densamma, något som icke blott för föreningen måste

kännas synnerligen beklagligt utan även enligt styrelsens uppfattning vore

till skada för det allmänna.

Vid anmälan den 7 januari 1921 av anslagsbehoven under riksstatens

åttonde huvudtitel föreslog Kungl. Maj:t på hemställan av dåvarande chefen

för ecklesiastikdepartementet riksdagen att i avbidan på proposition i ämnet

för inköp av egendomen Hall med därvarande uppfostringsanstalt på extra

stat för år 1922 beräkna ett förslagsanslag, högst, 1,000,000 kronor, att utgå

av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Sedan det visat sig, att den ytterligare beredning av förenämnda ärende,

som befunnits erforderlig, icke kunde bliva slutförd före den ordinarie propositionstidens

utgång, gav Kungl. Maj:t i skrivelse den 11 mars 1921 (nr 207)

riksdagen tillkänna, att proposition i ärendet icke komme att avgivas till

då pågående riksdag.

Frågan om statsinköp blev därefter tills vidare undanskjuten. Visserligen

föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt den 19 april 1921 avgivna

betänkande angående den offentliga barnavården, att staten själv skulle

anordna eller åtminstone helt ansvara för driftkostnaderna vid anstalter för

de grupper av vanartade, som enligt lagförslaget borde uppfostras avskilda

från andra vanartade i särskilda skyddshem, och kommittén ifrågasatte i samband

härmed statsförvärv av åkerbrukskolonien Hall enligt av föreningen

gjort erbjudande. I propositionen nr 150 till 1924 års riksdag framlades

emellertid en i viss mån ny plan till lösning av nyssnämnda spörsmål, i det

att anordnandet av nya statsanstalter ansågs böra undvikas och i stället hela

den uppfostringsverksamhet, varom här vore fråga, anförtros åt ett antal

föreningar och stiftelser i av dem redan tillhöriga eller för ändamålet anordnade

anstalter. Denna plan, som vann riksdagens godkännande, har

sedermera fullföljts genom slutande av överenskommelser mellan staten samt

dylika föreningar och stiftelser i nämnda syfte.

Förslaget till överenskommelse med ifrågavarande förening avsåg omhändertagande

av manliga vanartade till ett antal av omkring 235, eventuellt

260. Sedan förslaget i huvudsak vunnit godkännande av 1925 års riksdag,

blev den definitiva överenskommelsen sluten den 12 juni 1925.

Denna överenskommelse är av följande lydelse.

1. Föreningen åtager sig att från ingången av år 1926 å sitt skyddshem

åkerbrukskolonien Hall för skyddsuppfostran mottaga

a) till det antal, som koloniens nuvarande byggnader medgiva, dels vanartade

gossar under 15 år, vilka på grund av vanartens beskaffenhet anses

böra intagas i skyddshem eller skyddshemsavdelning, som avses i 43 §

2 mom. i lagen om samhällets barnavård, dels oclc sådana vanartade, som på

grund av kroppslig sjukdom eller psykisk undermålighet anses böra intagas

i skyddshem eller skyddshemsavdelning, varom förmäles i 43 § 3 mom.

i samma lag, samt

b) intill 50 vanartade över 15 år. vilka anses böra intagas i skyddshem

eller skyddshemsavdelning, som avses i 43 § 2 mom. nämnda lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 7

2. a) För elever av sistnämnda kategori uppför föreningen i enlighet med

av Kungl. Maj:t godkänd plan nödiga byggnader å ett till jordbrukskolonien

hörande jordområde vid Långängen, som avfattats ä två av distriktslantmätaren

Ö. A. Linden år 1925 upprättade kartor och innehåller 3 hektar

54 ar 10 kvadratmeter.

b) För uppförande av nämnda byggnader beviljar Kungl. Maj:t föreningen

ett lån av statsmedel å 200,000 kronor att uppbäras och åtnjutas under följande

villkor, nämligen:

att av lånebeloppet den 31 juli 1925 utbetalas 125,000 kronor för uppförande

av nybyggnader för 25 elever samt återstående beloppet 75,000 kronor,

då antalet elever av ifrågavarande kategori stigit över 25 och Kungl.

Maj:t pit anmälan av föreningen förklarat hinder ej möta för uppförande avnybyggnader

för ytterligare 25 elever,

att till säkerhet för lånet lämnas i föreningens fastigheter 1 mantal Hall

nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1

mantal Hågelby nr 1 i Östertälje socken meddelade inteckningar å tillhopa

200.000 kronor, liggande närmast efter 200,000 kronor,

att föreningen vid lyftande av ovannämnda belopp av 125,000 kronor och

75.000 kronor avlämnar av föreningen utfärdade förbindelser å dessa belopp

jämte sådana inteckningar, som förut angivits, till motsvarande belopp,

att ränta å lyftat lånebelopp efter eu räntefot av fem procent skall erläggas

första gången den 31 december 1925 och sedan halvårsvis varje år

den 30 juni och 31 december, till dess lånet blivit till fullo guldet,

samt att lånet skall återgäldas i sammanhang därmed att förevarande avtal

upphör att gälla utan att nytt avtal träffas mellan staten och föreningen

rörande användningen av de i a) avsedda byggnaderna; dock att, om förevarande

avtal upphör till följd av uppsägning från statens sida utan att nytt

avtal rörande nämnda byggnaders användande träffas mellan staten och föreningen,

dessa byggnader jämte det i a) omförmälda jordområdet skola övertagas

av staten ” mot återställande av de för lånet utfärdade förbindelser

jämte till säkerhet därför lämnade inteckningar, därvid den fastighet, som

sålunda skall överlämnas till staten, icke må vara besvärad av någon inteckning.

3. För de i mom. 2 avsedda nybyggnaderna erlägger staten årlig hyra,

som, då nybyggnader för 25 elever tagits i bruk, uppgår till 8,750 kronor,

och, sedan nybyggnader för ytterligare 25 elever tagits i bruk, till 14,000

kronor. Hyran eidägges halvårsvis i förskott, första gången den 31 december

1925.

4. Föreningen äger för varje i skyddshemmet intagen eller därifrån villkorligt

utskriven elev uppbära den skyddshemsavgift och det statsbidrag,

vartill skyddshem i allmänhet äro berättigade.

5. Sedan av de i mom. 2 avsedda nybyggnader sådana för 25 elever

tagits i bruk, är föreningen berättigad till ersättning av statsmedel med 700

kronor för år räknat för varje ej belagd plats. Sedan nybyggnader för ytterligare

25 elever tagits i bruk, erhåller föreningen ersättning av statsmedel

med 500 kronor för år räknat för en var av ifrågavarande 50 platser, som

icke är belagd. Ersättning enligt detta moment utgår endast för de tider

av året, då plats icke är belagd.

0. Denna överenskommelse gäller till den 1 januari 1936, då densamma

upphör, i händelse uppsägning från någondera sidan skett minst ett år före

nämnda dag. Sker ej sådan uppsägning, förblir överenskommelsen gällande

i ytterligare 10 år och så vidare på enahanda villkor.

Av nämnda överenskommelse framgår, att i gengäld för de förpliktelser

till omhändertagande av vissa kategorier vanartade, som föreningen gentemot

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

staten åtagit sig, staten måst tillförsäkra föreningen särskilda förmåner, nämligen

ett lån å 200,000 kronor till uppförande av anstaltsbyggnader för intill

50 vanartade elever över 15 år, årlig hyra uppgående till 8,750 kronor eller

14.000 kronor efter det nybyggnader för 25, respektive 50 dylika elever tagits

i bruk, samt ersättning för obelagda platser inom dessa byggnader enligt

närmare angivna grunder. Lånet skulle åtnjutas i två poster, den ena å

125.000 kronor omedelbart och återstående 75,000 kronor, då elevantalet stigit

över 25 och i anledning därav nybyggnader för ytterligare 25 elever planerades.

Nyssnämnda s. k. hyresbelopp voro beräknade efter 7 % å 125,000, respektive

200,000 kronor. Av lånet har hittills endast den första posten å 125,000

kronor uppburits, och hyran utgår följaktligen med 8,750 kronor.

Föreningen äger därjämte på sätt i avtalet särskilt angivits att för varje

å skyddshemmet intagen eller därifrån utskriven elev uppbära den skyddshemsavgift

och det statsbidrag, vartill skyddshem i allmänhet äro berättigade.

Sistberörda belopp utgå jämlikt kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 131). Enligt

denna kungörelse äger styrelse för skyddshem att för skyddshemselev uppbära

årligt statsbidrag, om eleven uppfostras inom skyddshemmet med 200

kronor, och om han uppfostras utom detsamma med 50 kronor eller det

lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått (§ 2). Vidare

äger styrelse för skyddshem att av vederbörande barnavårdsnämnd för skyddshemselev,

uppfostrad inom hemmet, uppbära årlig skyddshemsavgift med

1.000 kronor och för skyddshemselev uppfostrad utom hemmet med 300

kronor eller det lägre belopp, vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått

efter avdrag av statsbidraget (§ 7).

Medan föreningen under hösten 1924 för sin del godkände det preliminära

förslaget till nyss återgivna avtal, fann sig föreningen emellertid samtidigt

nödgad att anhålla om statligt understöd för uppehållande av sin dittills

bedrivna verksamhet.

I skrivelse den 25 oktober 1924 ingick nämligen föreningen till Kungl.

Maj:t med framställning om utverkande hos riksdagen av ett extra statsbidrag

å 50,000 kronor. Såsom motiv härför anförde föreningen huvudsakligen,

att vissa under åren 1923—1924 utförda större förbättrings- och moderniseringsarbeten

dragit en kostnad av 92,000 kronor, vartill kommit underhållsarbeten

om 48,000 kronor, eller tillhopa 140,000 kronor. På grund härav

samt med hänsyn till betydande minskning av elevavgifterna genom nedgång

i elevantalet hade för täckande av uppkomna brister ej blott föreningens

fonderade kontanta medel måst helt tagas i anspråk utan föreningen även

nödgats upptaga lån till belopp av omkring 160,000 kronor. Ehuru anstalten

numera kunde anses vara i gott och tidsenligt skick, måste dock,

om ej den ekonomiska ställningen upphjälptes, stora svårigheter möta för

att anstalten skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin dittillsvarande

och sin nya uppgift.

Genom beslut den 2 januari 1925 fann emellertid Kungl. Maj: t den gjorda

framställningen icke föranleda någon vidare åtgärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition nr 140. 1)

I skrivelse den 31 augusti 1925 gjorde föreningen ånyo framställning om

bistånd från statens sida. Föreningen hemställde därvid, att Kungl. Maj:t

ville av riksdagen utverka dels ett anslag å 50,000 kronor till avbetalning å

föreningens skulder, dels ett förslagsanslag å högst 50,000 kronor såsom bidrag

till upprätthållande av verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall under

budgetåret 1926/1927. Därest sistnämnda yrkande icke skulle bifallas, anhöll

föreningen, att Kungl. Maj:t ville föreslå 1926 års riksdag att av föreningen

inköpa dess lantegendom Hall med där anlagda åkerbrukskoloni jämte döda

och levande inventarier för en kontant köpesumma av 500,000 kronor och

på de villkor i övrigt, varom överenskommelse kunde träffas. Till stöd för

sin framställning anförde föreningen huvudsakligen, att densamma för att

hålla kolonien i gång och i det skick, som dess uppgift betingade, måst

anlita sina under tidernas lopp genom testamenten och gåvor samlade penningefonder

och dessutom upptaga lån å tillhopa omkring 200,000 kronor

mot inteckning i koloniens fastigheter. Föreningen saknade möjligheter att

utöver statsbidragen och elevavgifterna uppbringa de medel, som erfordrades

för driften och underhållet. Vad elevavgifterna beträffade, komme dessa

— som tidigare, förutom statsbidraget å 200 kronor, uppgått till 1,025 kronor —

på grund av berörda kungörelse den 8 maj 1925 (nr 131) att nedsättas

så att desamma tillika med statsbidraget utgjorde 1,200 kronor. Härtill

komme, att det vore att befara, att elevantalet på grund av den nya barnavårdslagens

bestämmelser nedginge, så att kolonien än mindre än för tillfället

kunde fullt utnyttjas men dock måste hålla i det närmaste lika stor

tjänstemannapersonal med samma avlöningar. Om statsmakterna funne sig

böra lämna föreningen utan understöd, funne föreningen sig nödgad att gå

i författning om anstaltens försäljning med undantag för den mindre del,

som erfordrades för driften av den nya anstalt för äldre elever, vilken föreningen

genom avtalet den 12 juni 1925 förbundit sig att uppehålla.

I anledning av föreningens sistberörda framställning tillkallade dåvarande

chefen för socialdepartementet, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tre sakkunniga

med uppgift att biträda med verkställande av eu undersökning angående

föreningens ekonomiska ställning och lantegendomen Halls tillstånd,

skötsel och värde.

De sakkunniga avgåvo den 9 december 1925 yttrande jämte förslag i

ämnet.

I sitt yttrande föreslogo de sakkunniga på skäl, för vilka närmare redogjorts

i proposition till 1926 års riksdag (nr 124), till vilken jag tillåter mig

att hänvisa, ett bispringande av föreningen från statens sida i form av dels statslån

och dels årligt statsbidrag. Här vill jag beträffande innehållet i de sakkunnigas

yttrande blott nämna, att enligt av dem verkställd utredning föreningens

verkliga skuldsumma den 31 oktober 1925 borde anses hava utgjort 332,521

kronor 33 öre. Enligt av de sakkunniga verkställd beräkning kunde värdet

av egendomen och åkerbrukskolonien Hall, inklusive för jordbruket nödvändiga

hus och yttre inventarier samt skyddshemmets inventarier, uppskattas till

1,000,859 kronor 99 öre. Häri ingick egendomen med jordbrukets hus och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

inventarier med omkring 525,000 kronor. Enligt av de sakkunniga förslagsvis

uppgjord stat, som intagits i nyssnämnda proposition, kunde anstaltens inkomster

och utgifter väntas balansera vid ett beräknat genomsnittligt elevantal

av 200.

Yad den erforderliga statshjälpen beträffar ansågo de sakkunniga, att det

begärda statslånet icke kunde sättas till lägre belopp än 350,000 kronor. I

fråga om säkerhet, räntefot m. m. tänkte sig de sakkunniga, att de grunder,

som fastställts beträffande det tidigare, i avtalet den 12 juni 1925 omförmälda

statslånet å 200,000 kronor, i tillämpliga delar borde följas.

Av sistberörda avtal framgår, att till säkerhet för det däri omnämnda

statslånet skulle lämnas inteckningar meddelade i föreningens fastigheter 1

mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal Hall nr 3, 1 mantal Håga

nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 i Östertälje socken å tillhopa 200,000 kronor,

liggande närmast efter 200,000 kronor, samt att ränta å lyftat lånebelopp

skulle erläggas efter en räntefot av fem procent.

I yttrande över det av de sakkunniga avgivna förslaget anförde statskontoret,

bland annat, att, då det föreslagna låneunderstödet i främsta rummet

skulle användas till betalning av föreningens skulder, de inteckningar i föreningens

fasta egendom, som lämnats såsom säkerhet för vissa av dessa skulder,

borde till statsverket överlämnas såsom säkerhet för det nya låneunderstödet.

Därjämte borde, ansåg statskontoret, föreningen, som för det redan beviljade

låneunderstödet till statskontoret avlämnat inteckningar i fastigheterna å tillhopa

125,000 kronor, tillförbindas att till säkerhet för dels det nya låneunderstödet,

dels ock det belopp av 125,000 kronor av det redan beviljade understödet,

som skulle användas för ett första utbyggande av anstalten enligt

avtalet den 12 juni 1925, avlämna ytterligare inteckningar i fastigheterna till

belopp, som erfordrades för att hela inteckningssäkerheten skulle uppgå till

(125,000 + 350,000) 475,000 kronor, allt med bästa förmånsrätt.

Yad därefter det årliga bidraget beträffar, skulle detsamma, enligt de sakkunnigas

förslag, lämnas dels såsom ytterligare hyresbidrag och dels såsom avlöningsbidrag.

Hyresbidraget skulle utgå för de lokaler inom de nuvarande anstaltsbyggnaderna

vid åkerbrukskolonien Hall, som avsåges för de i mom. 1 a)

av förberörda överenskommelse den 12 juni 1925 omförmälda eleverna, d. v. s.

vissa vanartade under 15 år samt vissa med kroppslig sjukdom eller psykisk

undermålighet behäftade vanartade. Lönebidraget skulle användas till avlöningar

till sådana befattningshavare vid anstalten, på vilka uppfostringsarbetet

i huvudsak vilade. Det nya hyresbidraget föreslogs till 24,500 kronor — motsvarande

7 % å det föreslagna lånebeloppet 350,000 kronor — och avlöningsbidraget

till högst 41,160 kronor, allt för år räknat. Yid beräknandet av

storleken av det för anstalten nödvändiga årliga understödet utgingo de sakkunniga,

som framgått av vad nyss nämndes, från att ett medeltal elever av

200 kunde påräknas.

I sitt föi''berörda yttrande påpekade statskontoret, att, därest så hög medelbeläggning

som 200 platser under något år icke uppnåddes, anstaltens inkomster

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

icke komme att uppgå till beräknade belopp, medan utgifterna givetvis icke

kunde i motsvarande grad nedbringas. På grund därav syntes det icke vara

uteslutet, att ytterligare bidrag för uppehållande av anstaltens verksamhet

komme att erfordras.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 12 februari 1926 (se propositionen

nr 124 år 1926) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet

bland annat, att han funnit de av de sakkunniga för statslånet samt hyresoch

avlöningsbidragen föreslagna beloppen övertygande motiverade och väl

avvägda, varför han förordade, att föreningen lämnades statligt understöd i

sålunda angivna former och med i varje fall föreslagna belopp. 1 fråga om

räntefot, säkerhet m. m. för lånet gav han jämväl de sakkunnigas förslag sin

anslutning, dock med den jämkning som av statskontoret föreslagits i syfte

att bereda inteckningssäkerhet med bästa rätt för såväl lånet å 350,000 kronor

som det belopp å 125,000 kronor av det äldre lånet, vilket skulle användas

för ett första utbyggande av anstalten enligt överenskommelsen den

12 juni 1925.

I anslutning härtill avlät Kungl. Maj:t proposition till 1926 års riksdag

(nr 124).

Propositionen vann i huvudsak riksdagens godkännande (skrivelse nr 235

år 1926). Riksdagen anförde emellertid bland annat följande.

Ehuru riksdagen för närvarande ansett sig böra godkänna den av departementschefen

föreslagna formen för det statliga ingripandet, hade riksdagen,

som ävenledes funnit någon begränsning av det ifrågasatta lånebeloppet

icke böra ske, därest en effektiv hjälp nu skulle lämnas föreningen, likväl

icke kunnat undgå att finna starka skäl tala för att staten inköpte egendomen

och helt övertoge verksamheten vid densamma. Riksdagen ville

erinra, att föreningen så sent som den 31 augusti 1925 i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställt, att staten måtte inköpa Hall med där anlagda åkerbrukskoloni

jämte döda och levande inventarier för en kontant köpesumma

av 500,000 kronor och på de villkor i övrigt, som kunde komma att träffas.

Till de villkor, departementschefen föreslagit för lånets erhållande och mot

vilka riksdagen icke haft något att erinra, syntes därför enligt riksdagens

mening böra läggas det förbehåll, att staten skulle äga rätt att inköpa egendomen

för den köpesumma, som i berörda skrivelse stipulerats. Givetvis

borde därvid det ifrågasatta nya lånet av statsmedel gå i avräkning å köpeskillingen.

Villkoren för det årliga statsbidragets åtnjutande hade icke givit

riksdagen anledning till erinran.

Det må här tilläggas, att i statsutskottets utlåtande i frågan gjorts ett

uttalande till förmån för mera omedelbart statsinköp av anstalten, vilket

uttalande emellertid uteslöts i riksdagsskrivelsen.

Genom brev den 29 juni 1926 beviljade härefter Kungl. Maj:t på de villkor,

departementschefen föreslagit, med tillägg av det av riksdagen föreslagna

förbehållet föreningen ett lån av statsmedel å 350,000 kronor. Villkoren äro

av följande lydelse.

1. Vid lyftande av ifrågavarande lånebelopp å 350,000 kronor, vilket må

äga rum efter ingången av budgetåret 1926/1927, skall föreningen avlämna

dels av föreningen utfärdad förbindelse å detta belopp, dels ocJc ej mindre

s. 12 Kontrollera mot PDF

För ev ar ande

framställning.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

till säkerhet för nämnda lånebelopp än även till ytterligare säkerhet för det

belopp å 125,000 kronor, som föreningen uppburit av det i ovannämnda

överenskommelse den 12 juni 1925 omförmälda statslån å 200,000 kronor, i

föreningens fastigheter 1 mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal

Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 i Östertälje

s.?ck®n meddelade inteckningar å tillhopa 350,000 kronor, gällande med bästa

förmånsrätt, frånsett dels Kungl. Maj:t och kronan, såsom ägare av Älvkarleby

vattenfall och därinvid belägna fastigheter, till säkerhet för kraftledningsservitut

enligt kontrakt den 12 april 1921 mellan vattenfallsstyrelsen

och föreningen beviljad inteckning, dels ock till säkerhet för ovanberörda

lånebelopp å 125,000 kronor redan avlämnade inteckningar å sistnämnda

belopp.

2. Ränta å lyftat lånebelopp skall efter en räntefot av fem procent erläggas

första gången den 31 december 1926 och sedan halvårsvis varje år

den 30 juni och den 31 december, till dess lånet blivit till fullo guldet.

3. Staten^ — som enligt mom. 2 b) i förenämnda överenskommelse den

12 juni 192o skall, därest överenskommelsen upphör till följd av uppsägning

från statens sida utan att nytt avtal träffas rörande användningen av de i

mom. 2 a) i överenskommelsen avsedda byggnader, övertaga dessa byggnader

jämte det för byggnadernas uppförande avsedda, under samma mom. 2 a)

närmare omförmälda, till jordbrukskolonien hörande jordområde om 3 hektar

54 ar 10 kvadratmeter mot återställande av den för det föreningen för uppförande

av ifrågavarande byggnader beviljade statslånet å 200,000 kronor utfärdad

e förbindelsen jämte till säkerhet därför lämnade inteckningar — skall

äga att för en köpesumma av 500,000 kronor och på de villkor i övrigt, som

må kunna träffas, inköpa här ovan omförmälda fem fastigheter, med undantag

av nyssberörda jordområde om 3 hektar 54 ar 10 kvadratmeter med

därå uppförda byggnader — vilka fastigheter, var och eu om ett mantal,

tillhopa utgöra egendomen Hall — med å egendomen anlagd åkerbrukskoloni

jämte döda och levande inventarier, varvid statslånet å 350,000 kronor

må gå i avräkning å köpeskillingen; skolande följaktligen vad i denna

punkt föreskrivits icke verka rubbning i omförmälda bestämmelser angående

statens övertagande av viss del av egendomen i överenskommelsen den

12 juni 1925.

Samtidigt medgav Kungl. Maj.t enligt riksdagens beslut, att hyra finge

utgå med 24,500 kronor årligen samt bidrag till avlöningar med sammanlagt

41,100 kronor.

I skrivelse den 9 februari 1929 har nu ifrågavarande förening, såsom jag

inledningsvis anmält, gjort framställning i syfte att bereda föreningen ytterligare

medel till understödjande av dess verksamhet vid åkerbrukskolonien

Hall.

T skrivelsen meddelar föreningen till en början, att säkerhet för de bekomna

lånebeloppen om tillhopa 475,000 kronor med 5 procent årlig ränta

lämnats till statsverket i form av inteckningar i lantegendomen Hall med

underlydande gårdar till enahanda belopp, gällande med bästa förmånsrätt.

Vidare framhåller föreningen, att lantegendomen vore bevillningstaxerad

till 305,000 kronor, vartill komine för såg och kvarn ett värde av 4,000 kronor,

tillsammans 309,000 kronor, eu summa, som med 166,000 kronor understege

sagda inteckningars belopp. Värdet av den å egendomen uppförda upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 14U. 13

fostringsanstaltens byggnader, Hågakoloniens nybyggnad inräknad, uppginge

emellertid till en summa, som betydligt överstege skillnaden mellan taxeringsvärdet

å lantegendomen och statsverkets intecknade fordran. Anstaltsbyggnaderna

vore nämligen brandförsäkrade för 562,100 kronor, vilket för lantegendomen

och anstalten tillsammantagna innebure ett fastiglietsvärde av

871,100 kronor.

Härefter meddelar föreningen, att institutionen efter infriandet av äldre

skulder råkat i ytterligare gäld. Till förklaring härav anför föreningen följande.

Efter det 1926 års riksdagsbeslut med deu 1 juli samma år trätt i kraft,

hade elevantalet, som vid inkomstberäkningarnas uppgörande av de sakkunniga

upptagits till 200, i själva verket utgjort i medeltal för tiden

juli 1926—juni 1927 .................. 164

juli 1927—juni 1928 .................. 182

juli—december 1928.................... 166

Elevavgifterna, som enligt beräkningen antagits skola för dessa två och

ett hälft år uppgå till sammanlagt...................................... kronor 600.000: —

hade emellertid i följd av elevantalets nedgång stannat vid » 515,252: —

utvisande ett underskott av................................................... kronor 84,748: -—

Av räkenskaperna för samma tid, under vilken bland annat en äldre byggnad

i lägenheten »Strandhem» omändrats till uppfostringsliem för efterblivna

minderåriga för en kostnad av 19,826 kronor, kunde inhämtas, att

gälden den 31 december 1928 uppgått till 88,985 kronor. Denna gäld vore

huvudsakligen en följd av underskottet i elevavgifter.

Härefter anför föreningen:

Elevantalet vid Hall hade under den gångna delen av nu löpande år

varit nere i 148, och som någon väsentlig ökning i detta antal icke kunde

med någon säkerhet påräknas — åtminstone icke av stadigvarande art —

vore det för koloniens styrelse uppenbart, att kraftiga åtgärder måste vidtagas

för att kunna för framtiden vinna jämvikt mellan utgifter och inkomster.

Eörst och främst måste anstalten på ett eller annat sätt söka befrielse från

den nu föreliggande svävande skuld, som — mestadels utgörande varuskuld,

delvis mot viixelaccept — i avsevärd grad fördyrade och tyngde driften.

Vidare måste ett om än anspråkslöst driftskapital för jordbruket göras tillgängligt,

och samtidigt vore nödvändigt att söka genomföra en eller annan

omorganisation inom förvaltningen i syfte att göra besparingar och möjligen

öka inkomsterna.

Beträffande först denna omorganisation funne föreningen visserligen på

grund av det minskade elevantalet en eller annan tjänsteindragning kunna

äga rum. Men med avseende å behovet av ökad tillsyn och yrkesundervisning

i fråga om såväl de äldre och mera svårartade som de efterblivna elever,

vilka allt mera övervägde inom beläggningen vid Hall, torde icke stor besparing

på denna väg kunna vinnas. Däremot vågade föreningen hysa förhoppning,

att genom de äldre och arbetsdugligare elevernas metodiska yrkesutbildning

efter deras olika lust och fallenhet ett bättre tillgodogörande av

deras arbetskrafter skulle kunna ske. Så länge eleverna huvudsakligen tillhört

barnaåldern och följaktligen skolstudierna kräft mycket av deras tid,

hade endast ringa utbyte kunnat vinnas av deras arbete i koloniens praktiska

sysslor. Mestadels hade dessa varit förbundna med jordbruket, vilket

för utförande av vanligt mansdagsverke kräft ett flertal minderårigas förenade

krafter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I och med tillgången på äldre, fysiskt mera utbildade elever kunde nu

en omläggning ske. Jordbruket behövde allenast ett ringare antal av dem,

övervägande sådana, som vore hemmahörande å landsbygden och ämnade

ägna sig åt lantmännens yrke. En förenkling bleve härigenom möjlig i

egendomens skötsel. Denna kunde drivas såsom en självständig affär och

borde såsom _ sådan kunna bära sig själv utan tillskott i avlöningar m. m.

från uppfostringsanstalten. Lantegendomen och anstalten komme härefter

icke i annat förhållande till varandra, än att den sistnämnda mot viss ersättning

tillhandahölle elever såsom jordbruksarbetare och att lantegendomen

kunde avsätta produkter till anstalten mot vanlig betalning.

En plan i denna riktning samt eu därpå grundad inkomst- och utgiftsstat

hade av anstaltens tillförordnade föreståndare, direktören Pehrling vid

Stockholms stads uppfostringsanstalt å Skrubba, uppgjorts med ledning av

erfarenheterna från nämnda uppfostringsanstalt, där det för Hall ifrågasatta

systemet redan några år med framgång tillämpats. Efter omläggningen

skulle enligt Pehrlings beräkning ett årligt överskott i anstaltens räkenskaper

uppkomma, tillräckligt för amortering och förräntning av ett lån, varmed

anstaltens nyssnämnda svävande skuld kunde avlyftas och tillika något förlagskapital

för jordbruket vinnas.

Då föreningen vid gjord framställning till pensionsstyrelsen erfarit, att

för belåning i dess kassor såsom säkerhet icke kunde godkännas inteckningliggande

till förmånsrätten efter de inteckningar å 475,000 kronor, som av

staten innehades, torde icke heller från annan allmän kassa eller från bank

erhållas lån mot senare inteckning.

Det statsändamål, för vilket anstalten arbetade, syntes berättiga staten

att uppvärdera anstalten såsom säkerhetsobjekt efter andra grunder, än som

från enbart ekonomisk synpunkt av penning-placerande verk beaktades. Att en

sådan uppfattning hystes av Kungl. Maj.''t och riksdagen framginge redan

därav, att staten såsom säkerhet mottagit inteckning liggande högt ovanom

lantegendomen Halls taxeringsvärde. Enär såsom tidigare anförts lantegendomen

och anstaltsbvggnaderna tillsammans borde anses äga ett värde av

871,100 kronor, vilket helt- kunde i statens hand utnyttjas, förefölle det

föreningen, som om för staten skulle finnas fullgod säkerhet för ytterligare

lånehjälp till anstalten. Härvid förbisåge föreningen icke, att statsmakterna

år 1925 utfäst sig att giva anstalten ett lån av 75,000 kronor utöver de redan

av densamma bekomna, vilket lån finge lyftas i händelse ännu en logementsbyggnad

vid Håga komme till utförande. Men i så fall tillkomme denna byggnad

såsom ökning i säkerheten, i det att hela fastighetsvärdet torde bliva

minst 946,100 kronor.

Anstaltens inkomst- och utgiftsstat för räkenskapsåret juli 1928—juni 1929

hade utgått från en på elevantalet nästföregående år baserad beräkning av

180 elever, givande i avgifter 216,000 kronor; och hade i följd därav upptagits

eu väntad behållning för året av 38,000 kronor. Vid sådant förhållande

saknade föreningen under terminen för ingivande av anslagsäskanden

till innevarande års riksdag anledning att till Kungl. Maj:t ingå med anhållan

om understöd till anstaltens verksamhet. Först sedan den oväntade

stora nedgången i elevantalet till omkring 150 efter årsskiftet inträtt, medförande

efter all sannolikhet en minskning i elevavgifter för löpande kalenderåret

av 36,000 kronor, hade föreningen funnit sig manad att till Kungl.

Maj:t hänvända sig med hemställan om hjälp.

Då det torde vara uteslutet att nu, sedan Kungl. Maj:ts förslag till budget

för nästa räkenskapsår kommit under riksdagens behandling, kunna utverka

direkt anslag av statsmedel, hade föreningen i stället tänkt sig andra möjligheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 15

För erhållande av de behövliga medlen för anstaltens drivande har föreningen

härefter framlagt tre alternativa förslag.

Det första av dessa förslag innebär, att anstalten skulle tillerkännas eu

andel i någon lotteridragning till behövligt belopp av 100,000 kronor. Anstalten

skulle sålunda bliva befriad från återbetalningsskyldighot. Till stöd

härför åberopas följande.

Kungl. Maj:t hade genom resolution den 22 april 1927 tillerkänt Sällskapet

Eugeniahemmet en lotteriandel av 75,000 kronor i bidrag till reparationer

av hemmets byggnader m. in. Eugeniahemmets uppgift vore visserligen

att vårda vanföra och andra sjuka barn; men föreningen vågade tänka sig,

att vården om andligt förkrympta och moraliskt sjuka barn vore en uppgift

av icke mindre värde. Båda institutionernas strävan vore att åt samhället,

om möjligt, vinna livsdugliga och nyttiga medborgare av dem, som mottagits

såsom av naturen och omständigheterna missgynnade. Också åkerbrukskolonien

Hall hade för iståndsättande av sina anstaltsbyggnader ådragit sig

stora utgifter — utgifter, som nödgat institutionen att helt förbruka sina

fonderade medel och högt belåna sina övriga tillgångar. Den uppgift anstalten

efter förmåga sökte uppbära och vilken densamma varit den första

att här i landet i någon större skala befrämja till en på dåliga vägar stadd

ungdoms tjänst, hade ingivit föreningen viljan att till det yttersta offra

medel och krafter för det goda ändamålet. Men därutöver kunde den icke

gå utan att åsidosätta fordringsägarnas rätt.

Därest anstaltens uppgift befunnes icke vara av sådan kulturbärande beskaffenhet,

att den berättigade till andel i lotterimedel, liar föreningen i sitt

andra förslag hemställt, att staten skulle medgiva ett utbyte av inteckningar

i egendomen Hall med underlydande fastigheter på det sätt, att med bästa

rätt eller med förmånsrätt inom exempelvis hälften eller två tredjedelar av

lantegendomens taxeringsvärde liggande inteckningar å tillhopa 100,000 kronor

finge till anstalten återställas mot överlämnande till statsverket av inteckningsförbindelser

med rätt efter övriga, som av staten innehades.

Läte sig icke heller detta göra, har föreningen såsom en tredje utväg

föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte utverka medgivande för riksgäldskontoret

att ikläda statsverket garanti för ett lån till föreningen å det behövliga beloppet,

100,000 kronor med ränta.

Över framställningen hava yttranden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret

och av statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt skyddshemsinspektören.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande anfört följande.

Såsom framginge av framställningen, vore det svåra ekonomiska läge, vari

föreningen råkat, huvudsakligen att tillskriva den under de senaste åren inträdda

nedgången i elevantalet vid den föreningen tillhöriga och såsom

skyddshem av densamma drivna åkerbrukskolonien Hall. Föreningens styrelse

hade framhållit, att någon väsentlig ökning i det nuvarande elevantalet

ej med någon säkerhet kunde påräknas, åtminstone icke av stadigvarande

art. I betraktande av de nya skyddslagarna torde, såvitt fullmäktige kunde

bedöma, denna styrelsens uppfattning vara väl grundad. Även om utgifterna

skulle kunna något nedbringas, så att de bättre anpassade sig efter det reducerade

elevantalet, måste man enligt fullmäktiges mening räkna med, att

Avgivna

yttranden.

Fullmäktige i

riksgäldskontoret.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

föreningens ekonomiska ställning för framtiden komme att vara tämligen

svag. Därest det ej läte sig göra att genom lotterimedel tillföra föreningen

erforderligt kapital — något, varom fullmäktige ej kunde uttala sig — syntes

det fullmäktige knappast återstå annan lämplig utväg än att för föreningen

utverka ett statsanslag utan återbetalnings skyldighet. Då man syntes bora

utgå från att föreningen ej komme att bliva i stånd att förränta och amortera

ytterligare lån, kunde fullmäktige nämligen ej förorda någon av de två utvägar

för anskaffande åt föreningen av ett lån å 100,000 kronor, som föreningen

ifrågasatt. Enär det syntes vara oundvikligt, att staten trädde emellan

för att bispringa föreningen, ville fullmäktige sålunda — under förutsättning

att lotterimedel ej kunde komma till användning — tillstyrka en

framställning till riksdagen angående ett anslag till föreningen å''100,000

kronor att utgå av andra statsinkomster än lånemedel.

Statskontoret. I sitt yttrande har statskontoret, med hänsyn till uttalande av 1926 års

riksdag i sammanhang med beviljandet av det senaste lånet för åkerbrukskoloniens

räkning (riksdagens skrivelse nr 235 år 1926), därav statskontoret bland

annat funnit framgå, att staten knappast någonsin torde komma att utkräva

sina fordringar hos företaget, ansett sig böra tillstyrka att, därest Kungl.

Maj:t icke skulle finna skäl medgiva föreningen rätt till erforderlig andel i

genom lotteri anskaffade medel, den gjorda framställningen bifölles på det

sätt, att av för närvarande i statens hand befintliga inteckningar i fastigheten

sådana med bästa rätt till ett belopp av 100,000 kronor finge utlämnas till

föreningen i utbyte mot inteckningar till motsvarande belopp, i avseende å

förmånsrätten belägna efter dem, som nu av staten innehades. Då emellertid

föreningens nuvarande statslån beviljats av riksdagen mot säkerhet av botteninteckningar,

ansåge statskontoret, att riksdagens medgivande till det ifrågasatta

utbytet av inteckningar borde inhämtas.

Social- Socialstyrelsen har, då styrelsen med stöd av vad i ämnet tidigare föres

tyr elsen. kommit funnit vitsordat, att upprätthållande av institutionen i fråga vore ett

statligt intresse, och då styrelsen av ansökningshandlingen och av under

hand införskaffade årsberättelser känt sig övertygad, att verksamhetens fortbestånd

ej kunde anses tryggat med mindre det allmänna — och därvid av

övervägande praktiska skäl staten — ånyo trädde hjälpande emellan, begränsat

sitt yttrande till att avse bedömande av frågan under vilka former

hjälp borde beredas.

Styrelsen har därvid till en början påpekat, att styrelsen hade vissa erfarenheter

att hämta från sin befattning med anstaltsväsendet inom den organiserade

alkoholistvården. Styrelsen vitsordade, att anstaltsmässig vårdverksamhet,

som bringats till stånd genom enskilt initiativ, ur såväl ekonomisk

som annan synpunkt kunde utgöra ett mycket värdefullt komplement

på områden, där det allmänna principiellt påtagit sig ansvaret för sådan

verksamhets bedrivande, men att enskilt initiativ, med hänsyn till det ekonomiska

och moraliska ansvar, som följer med dylik verksamhet, icke alltid

kunde påräknas för de krävande uppgifterna. Styrelsen ville med hänsyn härtill

understryka lämpligheten av att det allmänna sökte jämna vägen inför

de svårigheter, vanligen av ekonomisk natur, som reste sig för enskilda initiativ,

vilka ställde sig i den sociala anstaltsverksamlietens tjänst. Svårigheter

av ekonomisk natur kunde så lägga beslag på arbetstiden och initiativ
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 140.

17

kraften hos en anstaltsleduing, att det ej kunde undvikas, att verksamheten

både utåt och inåt i längden måste bliva lidande därpå. När eu dylik verk

samhet kommit att invecklas i ekonomiskt trångmål, ansåge styrelsen den

mest rationella och i längden billigaste vägen vara att gå till grunden med det

onda och att skapa betryggande förutsättningar för svårigheternas övervinnande.

Eu hjälp, som blott räckte för stunden, öppnade ej möjlighet för

uppgörande och upprätthållande av ett vid genomtänkt statförslag, som utgjorde

en primär förutsättning för en rationell hushållning och reell sparsamhet,

utan bidroge snarare att inom en nära framtid framkalla nytt, ofta

ökat hjälpbehov.

Härefter har styrelsen närmare berört förevarande framställning och där

vid anfört huvudsakligen följande.

Styrelsen ville visserligen ej motsätta sig bifall till någotdera av de alternativt

uppställda förslagen. Det syntes emellertid föga sannolikt, att varaktig

och effektiv hjälp skulle vinnas med att staten inskränkte sig till att

medverka till de svävande skuldernas fondering. Vad åter anginge den ifrågasatta

lotterivägen syntes denna icke fullt tilltalande. Med hänsyn till såväl

hjälpbehovets natur som syftet med den sökta hjälpen syntes den principiellt

riktigaste samt praktiskt lämpligaste och effektivaste anordningen vara,

att för ändamålet hos riksdagen utverkades ett anslag å 100,000 kronor, att

ställas till förfogande utan ränte- eller återbetalningsskyldighet, utom för det

fall att anstalten av föreningen nedlades, avyttrades eller användes för annat

ändamål, för så vitt icke detta blivit av Kungl. Maj:t godkänt. Till säkerhet

för fullgörande av sådan eventuell betalningsplikt syntes föreningen böra

ställa till förfogande intecknad skuldförbindelse. Föreningen hade emellertid

planer å bane till vissa omläggningar av driften, för vilkas genomförande

behov av viss driftskredit torde kunna yppa sig. I den mån sådan kredit

erfordrades, syntes rimligen böra tillses, att föreningen för ändamålet finge

förfoga över belåningsbar inteckningssäkerhet.

Styrelsen har vidare vitsordat, hurusom just ojämn beläggningsfrekvens

kan verka nedbrytande på vederbörande anstalts ekonomi, och erinrat, att

beträffande eu viss alkoholistanstalt det statsbidrag, som tillkomme erkänd

alkoholistanstalt och som utginge med bestämt belopp per vårddag, nedsatts

med en krona, men att i stället tillkommit ett så kallat garantibidrag av en

krona per dag och plats, oavsett om platsen varit belagd eller ej. Anordningen

hade visat sig ändamålsenlig, och själva den trygghet, som därmed

vunnits, hade bidragit att möjliggöra en rationell ekonomisering och därmed

förebygga andra, sannolikt större anspråk på statlig hjälp.

Styrelsen påpekar härefter, att nyssnämnda princip, ehuru i något annan

form, kommit till uttryck i de avtalsförslag, som uppgjorts med samariterhemmet

i Uppsala och med Stockholms stadsmission (se proposition nr 124

år 1926 sid. 5 punkt 6 och sid. 9 punkt 6) samt icke heller varit förbisett

vad angår ifrågavarande anstalt (se sistnämnda proposition sid. 27). Principen

hade även i viss män blivit tillämpad, i det att anstalten genom avtalet

med staten av den 12 juni 1925 blivit tillförsäkrad en särskild garantiersättning

av respektive 700 och 500 kronor per år och obelagd plats. Garantin

avsåg dock endast respektive 25 och 50 närmare angivna platser. Det

förefölle, som om denna garanti av särskilda skäl ej lett till därmed åsyftat

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 113 häft. (Nr 140.) 485 S9 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Statens inspektör

för

fattigvård och

barnavård.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

resultat. Häri torde också förklaringen vara att söka till det förhållandet,

att föreningen så kort tid efter det en omfattande hjälp bereddes den ånyo

nödgades hemställa om det allmännas bistånd. Den hjälp, som nu åsyftades

och som enligt styrelsens mening borde beredas, kunde alltså anses utgöra

en gottgörelse för de bidrag, som enligt ifrågavarande princip skulle

hava ställts till förfogande.

Slutligen har styrelsen, under påpekande att den ifrågasatta engångshjälpen

icke undanröjde faran för att anstalten om någon tid på nytt skulle

befinna sig i ekonomiskt trångmål på grund av underbeläggning, framfört

tanken, om icke garantin i fråga borde ändras därhän, att den ej begränsades

till vissa angivna platser, utan att i stället visst belopp per dag,

månad eller år lämnades för varje obelagd plats, givetvis dock så att det

sammanlagda platsantalet, som skulle tjäna såsom utgångspunkt för en dylik

beräkning, på förhand finge fixeras.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård förklarar, att han funnit

den utredning, föreningen lämnat i sin skrivelse, och de upplysningar, som

han under hand förskaffat sig om anstaltens nuvarande förhållanden, otvetydigt

giva vid handen, att anstalten icke kunde på ett tillfredsställande sätt

fullgöra sin verksamhet utan att erhålla den begärda hjälpen, vilken alltså

vore i högsta grad av behovet påkallad. Inspektören har vidare anfört följande.

Åkerbrukskolonien Hall är som bekant en gammal institution, som långt

innan lagstiftningen för vanartade barn tillkom utövade en välsignelsebringande

verksamhet. Numera har emellertid icke endast lagstiftningen

på området blivit ganska utvecklad, särskilt genom 1924 års lag om samhällets

barnavård, utan dessutom ha de olika landstingen ålagts skyldighet

att upprätta skyddshem för vanartad ungdom. Att det under sådana förhållanden

icke skall vara alldeles lätt att exakt bestämma den plats, som

åkerbrukskolonien Hall bör intaga i skyddshemsarbetet, ligger därför i öppen

dag.

Det torde vara uppenbart, att landstingen skola söka i sina egna skyddshem

omhändertaga sådana elever, som de utan större svårigheter anse sig

kunna fostra. Två kategorier torde emellertid icke lämpa sig för fostran å

dessa skyddshem, nämligen de som angivas i 43 § mom. 2 och 3 av lagen

om samhällets barnavård, d. v. s. de äldre och svårt vanartade och de andligt

eller kroppsligt defekta. För dessa kategoriers räkning kräves ovillkorligen

en specialanstalt, och för manliga skyddsliemselever är Hall den enda

tillgängliga i landet. Skulle Hall icke längre fortsätta verksamheten, måste

en annan anstalt för ändamålet upprättas, och författningarna giva oförtydbart

vid handen, att det är staten, som i så fall måste se till, att anstalten

kommer till stånd.

Av det sagda framgår, att, såsom skyddshemsverksamheten nu är ordnad,

åkerbrukskolonien Hall intager en alldeles nödvändig plats i systemet och

därför måste, även med uppoffringar från statens sida, bibehållas. Det är

emellertid icke uteslutet, att åkerbrukskolonien Hall i framtiden även kan

få en annan betydelsefull uppgift vid sidan av den nu angivna. Frågan om

yrkesutbildning av skyddshem seleverna är just nu synnerligen aktuell inom

skyddshemmen och kräver sin lösning. Om det ej lyckas för skyddshemmen

att gemensamt få till stånd en sådan yrkesutbildning, är det måhända

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 140

19

lämpligt att i anslutning till Hall anordnas en liantverksskola, dit en del av

eleverna från landstingens skyddshem kunna sändas under de sista åren

för att erhålla färdighet i ett visst yrke. Emellertid kan för närvarande

ingenting bestämt sägas om denna sak. och ej heller något uttalande göras,

hur åkerbrukskolonien Hall i framtiden kommer att gestalta sig. Sedan

någon tid pågår eu utredning om en lämpligare förläggning av eleverna och

därmed i samband stående frågor. Säkerligen torde därvid bibehållandet

av de mindre önskvärda logementen att bliva föremål för övervägande, liksom

den ytterst viktiga frågan om anskaffande av ändamålsenliga yrkesarbetslokaler

måste tränga sig fram till avgörande. Och möjligt är att dessa planer,

om de skola realiseras, visa sig så kostsamma, att det skall befinnas lämpligt

att staten övertager anstalten, något som tidigare varit på tal. Oavsett

emellertid den omorganisation och de nybyggnader som erfordras, ha

de tillgängliga handlingarna tillfullo ådagalagt behovet av ett ingripande

från statens sida under den allra närmaste tiden i syfte att möjliggöra anstaltens

verksamhet under det närmaste året.

I anledning av det anförda har statens inspektör för fattigvård och barnavård

tillstyrkt, att genom Kungl. Maj:ts åtgöranden åkerbrukskolonien Hall

måtte erhålla det äskade beloppet.

Jämväl skyddshemsinspektören har i sitt yttrande förordat, att ekonomiskt

understöd i en eller annan form måtte utgå till åkerbrukskolonien

Hall. Han har därvid anfört följande.

Hen nya barnavårdslagen, som trädde i kraft med 1926 års ingång, förutsätter

att specialavdelningar (eller anstalter) för vissa kategorier vanartade

skola finnas (§ 43 mom. 2 och 3). Åkerbrukskolonien Hall har åtagit sig,

efter överenskommelse med staten, att för vanartade gossar anordna och

hålla sådana specialavdelningar. Det är därför otvivelaktigt, att staten har

ett verkligt intresse av att verksamheten å Hall kan fortsättas och bedrivas

under förhållanden, som äro för uppfostringsarbetet så välordnade som

möjligt.

Ju mera barnavårdslagen kommer i tillämpning i fråga om vanartade barns

omhändertagande, dess mer skola de skilda landstingsområdena själva eller

genom överenskommelse med närliggande landsting, som äga skyddshem,

rationellt ordna skyddshem sverksamheten för den kategori gossar, vilken

omnämnes i § 43 mom. 1 av lagen. Detta kommer åter att under de närmaste

åren återverka på elevantalet å Hall. Före barnavårdslagens ikraftträdande

och under tiden närmast därefter sändes i avsevärt antal sådana

gossar till Hall. Men i samma mån barnavårdsnämnderna inom de olika

landstingsområdena använda sig av sina egna hem eller av abonnerade

skyddshemsplatser, i samma mån skall elevantalet å Hall sjunka, även om

denna sjunkande tendens något motverkas av att elever av andra kategorier

mottagas. Den i styrelsens underdåniga skrivelse omnämnda nedgången av

elevantalet under senare år torde vara ett utslag av denna tendens. Man

torde alltså kunna säga, att underskottet i åkerbrukskolonien Halls budget

i ganska väsentlig grad är beroende på att anstaltens stora ram och personaluppsättning

icke har kunnat ändras och reduceras i samma hastiga tempo,

som elevantalet genom ändrade förhållanden har nedgått.

Det anförda antyder, att man otvivelaktigt måste räkna med att Hall

inom de närmaste åren ställes inför kravet på en ganska genomgripande omorganisation.

Även detta antydes i styrelsens underdåniga skrivelse och har

klarare framträtt i dess redan beviljade hemställan om rätt att försöksvis

till 1 juli 1929 få vidtaga vissa omplaceringar av elevgrupper på Hall och

Skyddshems

inspektören

s. 20 Kontrollera mot PDF

Förslag till

ändrad bokföring

för

anstalten

m. m.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Håga. Har, såsom nyss påpekats, eu stor del av Halls klientel hittills bestått

av vanartade gossar under 15 år, kommer, vad tiden lider, eleverna

alltmer att utgöras dels av äldre vanartade, d. v. s. sådana som redan vid

intagningen äro 15 år eller däröver och som i vissa fall kunna komma att

stanna till 21 års ålder, dels av psykiskt defekta, för vilka redan en särskild

avdelning är anordnad, dels slutligen av grovt vanartade, vilka icke kunna

fostras å landstingens mindre skyddshem. Denna successivt skeende förvandling

av elevstammen måste medföra, att hela arbetet — såväl beträffande

förläggning som beträffande skol- ock yrkesundervisning och övervakning —- omlägges. Men en sådan omläggning måste givetvis under övergångsåren

förorsaka rubbningar i anstaltens ekonomi.

Vid det yttrande, som avgivits av statens inspektör för fattigvård och

barnavård, var fogad en skrivelse från tillförordnade direktören vid Hall

M. Pehrling till föreningens styrelse, i vilken framlagts det i föreningens

förevarande framställning åsyftade förslaget till vissa förändringar av den vid

anstalten tillämpade bokföringen m. m. Ändamålet med omläggningen har

förklarats vara, bland annat, att vinna erfarenhet av de olika förvaltningsgrenarnas

eventuella behov av omorganisation. I skrivelsen anföres, att

det för närvarande rådde en viss oklarhet i förhållandet mellan skyddshemmets

och lantbruksegendomens ekonomi. Sålunda utginge ett ej oväsentligt

belopp av allmänna medel — omkring 16,000 kronor årligen — till

bestridande av löner åt jordbrukspersonalen. Då emellertid några för egendomens

ekonomi betungande åtgärder för elevernas utbildning i jordbruk ej

vore vidtagna utan deras deltagande i det allmänna jordbruksarbetet tvärtom

kunde betraktas som en för jordbruket fördelaktig anordning, syntes något

understöd av allmänna medel till jordbruket ej vara befogat. Det vore enligt

Pehrling önskvärt, att för jordbruket upplades en särskild bokföring och

kassa och att samtliga driftkostnader bestredes med från jordbruket influtna

medel. I de beräknade driftkostnaderna skulle då även ingå eu viss ersättning

till skyddshemmet för elevernas arbete, medan å andra sidan egendomen

skulle gottskrivas för till skyddshemmet levererade produkter. Om lantbruksegendomens

bokföring omlades på detta sätt, borde man enligt Pehrling

under de närmast följande åren kunna bilda sig en säkrare uppfattning om

huruvida vissa förändringar beträffande den egentliga jordbruksdriften vore

behövliga samt om jordbrukspersonalens löneförmåner stode i proportion

till egendomens avkastning.

Vad angår skyddshemmets ekonomiska förvaltning har Pehrling påpekat,

att betydande svårigheter vore förenade med uppgörandet av ett tillförlitligt

statförslag. Anledningen härtill vore, att skyddshemmets inkomster huvudsakligast

bestode av statliga och kommunala elevavgifter, varför dess ekonomi

helt vore beroende av elevantalet. Enär de mindre skyddshemmen tycktes

mottaga även flertalet av den enligt den nya barnavårdslagen tillkomna

åldersgruppen av omhändertagna, nämligen den mellan 15 och 18 år, kunde eu

ytterligare sänkning av antalet befaras, såvida ej åtgärder vidtoges å Hall

för rationellare yrkesutbildning, tidsenligare förläggningsanordningar o. s. v.

Under förutsättning att dylika förbättringar vidtoges — vilket givetvis komme

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

att betinga betydande engångskostnader — borde man enligt Pehrling kunna

räkna med ett elevantal av 150 i genomsnitt. Med utgångspunkt från detta

elevantal bär Pehrling framlagt ett rent preliminärt förslag till stat att läggas

till grund för en beräkning av skyddshemmets ekonomi under de närmaste

åren. Detta statförslag för skyddshemmet balanserar på en summa av 271,100

kronor. Såsom inkomst hava däri bland annat upptagits elevers arbetslöner

med ett belopp av 15,000 kronor. Enligt förslaget skulle uppkomma ett

överskott på inkomster av något över 11,000 kronor. Därvid har bland

utgifterna medräknats ränta å de redan erhållna statslånen men däremot

icke ränta och amortering å den skuld, till vars täckande hjälp nu begäres,

eller å det lån, varmed denna skuld skulle komma att betalas.

Såsom i vissa av de avgivna yttrandena framhållits, är det uppenbart,

att åkerbrukskolonien Hall fyller ett i hög grad allmännyttigt syfte och att

den utgör ett nödvändigt led i den organisation av skyddshem, på vilken

1924 års barnavårdslag vilar i fråga om vårdnaden av vanartade barn. Därest

anstalten på grund av ekonomiska svårigheter eller av annan anledning

skulle komma att nedläggas av föreningen, måste det följaktligen bliva nödvändigt

att på ett eller annat sätt, närmast genom statens försorg, skaffa en

ersättning därför.

Med denna utgångspunkt synes det klart, att staten måste ingripa för

att avhjälpa det ekonomiska nödläge, i vilket föreningen, främst till följd

av den opåräknade nedgången i antalet elever, för närvarande ovedersägligen

befinner sig med hänsyn till den iråkade svävande skulden av nära 90,000

kronor. Den kreditform, som här måst komma till användning, är icke blott

i hög grad olämplig för en inrättning av ifrågavarande natur; den innebär

därjämte ett betungande av rörelsen med onödigt höga ränteutgifter. Eu

liknande uppfattning har också kommit till uttryck i de yttranden, som

avgivits i ärendet.

Tillika har emellertid i dessa yttranden framhållits, att ett beviljande av

den nu begärda hjälpen icke innebär någon garanti för att anstalten skall

kunna ekonomiskt bestå utan ytterligare bistånd från det allmänna. Det är

icke möjligt att i sakens nuvarande läge bedöma, huruvida något måste åtgöras

i detta hänseende och i så fall i vilken form ytterligare hjälp bör

lämnas. Redan nu må dock framhållas, att den utväg, som först i sista

hand bör tillgripas, enligt min mening är anstaltens övertagande av staten.

Som skäl mot eu sådan åtgärd åberopades i 1926 års proposition i fråga

om lån till anstalten, bland annat, att ett dylikt övertagande skulle innefatta

ett avsteg från den av statsmakterna godtagna grundsatsen, att de för tilllämpning

av barnavårdslagen erforderliga centrala anstalterna borde inrättas

och drivas av därtill lämpliga organisationer med understöd från statens

sida. Denna uppfattning delar jag till fullo.

Vad överhuvud angår åtgärder för eventuellt erforderlig hjälp till anstalten

må vidare framhållas att, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,

Departe
ments
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

anstaltsledningen har sin uppmärksamhet riktad på behovet av omläggningar

av rörelsen i skilda hänseenden. Sålunda har förslag framlagts om ett rationellt

skiljande av skyddshemmets och lantegendomens förvaltning och

ekonomi, en åtgärd, som enligt förslaget skulle kunna väntas medverka till

ett ekonomiskt bättre resultat än för närvarande och medföra balans i räkenskaperna

även med ett elevantal av endast 150. De sålunda framlagda förslagen

hava ännu icke kunnat bliva föremål för närmare granskning, och det

är följaktligen icke möjligt att nu bedöma, huruvida de gjorda beräkningarna

äro hållbara; i vissa hänseenden torde tvekan kunna råda därom. En undersökning

härav bör emellertid göras, och därest förslagen befinnas lämpliga,

synas verkningarna av deras genomförande under någon tid böra avvaktas,

innan ståndpunkt fattas till frågan om ytterligare åtgärder frän statens sida.

I detta sammanhang vill jag härjämte understryka vad som anförts i

fattigvårds- och barnavårdsinspektörens yttrande därom att utredning pågår

även rörande viss omläggning av driften vid själva skyddshemmet, bland

annat i syfte att undersöka möjligheterna för en utvidgad yrkesutbildning

för eleverna och en förbättrad gruppering av dem. En viss omgruppering

torde komma att försöksvis genomföras redan under den närmaste tiden.

Även dessa omständigheter tala för att med det definitiva ståndpunktstagandet

till frågan om ytterligare statsåtgärder för understöd åt anstalten får

tills vidare anstå; eu dylik omläggning måste nämligen alltid kräva vissa

engångskostnader. Jag saknar följaktligen anledning att nu ingå på närmare

behandling av de i yttrandena framlagda förslagen rörande mera permanent

statsunderstöd. Dock må nämnas, att starka skäl otvivelaktigt kunna anföras

för socialstyrelsens förslag, att anstalten — icke blott som nu för vissa

utan för alla — obelagda platser skulle erhålla en ersättning, motsvarande

de av elevantalet väsentligen oberoende allmänna omkostnaderna, i den mån

de belöpa på dessa platser. Eu sådan form av bidrag har, såsom påpekats,

bland annat tillämpats i avtal med andra enskilda sammanslutningar rörande

upprättande av skyddshem.

Då jag alltså vill förorda, att genom beslut redan nu hjälp med det

begärda beloppet beredes anstalten till konvertering av dess svävande skuld

och till erhållande av ett mindre kapital, avsett att användas för den planerade

omläggningen av jordbruksdriften, återstår att bedöma, i vilken form en

dylik hjälp bör lämnas. Avgörandet härav försvåras av att framställningen

i ämnet inkommit så sent som den 11 februari 1929, något som dock delvis

förklaras av att det först efter den starka nedgången av elevantalet på nvåret

synes hava blivit för föreningens styrelse klart, att den efter hand uppkomna

bristen icke skulle kunna täckas utan statshjälp. Av nära liggande

skäl anser jag emellertid bidrag av lotterimedel icke böra ifrågakomma i ett

fall som detta. Närmast till hands hade då tydligen legat, att hjälpen lämnats

antingen i form av ett anslag å riksstaten eller såsom ett lån att utgå av

lånemedel. Med hänsyn till den sena tidpunkten torde emellertid avgörande

betänkligheter ur budgetsynpunkt möta mot båda dessa utvägar. Då det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vidare av principiella skäl icke kan tillstyrkas, att staten här skulle ikläda

sig garanti för ett lån hos pensionsförsäkringsfonden, är den lösning, som

återstår, den som alternativt föreslagits av anstaltsstyrelsen och av statskontoret

förordats, nämligen att staten, som för hittills beviljade lån har

inteckning med bästa förmånsrätt i ifrågavarande fastigheter, skulle medgiva

sådan nedsättning av denna säkerhet, att föreningen finge en botteninteckning

å 100,000 kronor disponibel för belåning å annat håll, närmast hos pensionsförsäkringsfonden.

Härigenom skulle föreningen erhålla en lämplig

kreditmöjlighet, något som den för närvarande saknar, och nya statsmedel

skulle icke behöva anlitas.

Emellertid kan mot en lösning enligt detta förslag uppenbarligen i och

för sig göras vissa invändningar. Dessa synas mig dock knappast behöva

vara avgörande. Även efter den ifrågasatta nedflyttningen kommer statens

sammanlagda inteckningssäkerhet, som motsvarar ett belopp av 475,000

kronor, att ligga långt inom gränsen för anstaltens uppskattade värde, varvid

emellertid bör bemärkas, att detta värde icke är ett affärsvärde utan

värdet av anstalten såsom av staten eller annan driven för sitt nuvarande

ändamål. Vidare må framhållas att, enligt vad som framgår av det föregående,

föreningen förbundit sig att, därest staten så önskar, överlåta

anstalten till statsverket för ett pris av 500,000 kronor. Ä denna köpeskilling

skall avräknas lånet av år 1926 å 350,000 kronor men däremot

icke det år 1925 beviljade lånet å 125,000 kronor. Detta motsvaras av den

s. k. Hågakolonien, vilken enligt det sistnämnda år slutna avtalet får av

staten övertagas mot avskrivning av sist omförmälda lån. Även efter den

ifrågasatta nedflyttningen av säkerheten kommer följaktligen lånet å 350,000

kronor att ligga inom den köpesumma av 500,000 kronor, som år 1926

var föremål för övervägande. Därest staten vid ett eventuellt övertagande

av anstalten skulle dels åtaga sig betalningsansvaret för det nu ifrågasatta

lånet hos pensionsförsäkringsfonden å 100,000 kronor, dels mot köpeskillingen

kvitta lånesumman 350,000 kronor, skulle följaktligen nyssnämnda

köpesumma ändock icke komma att överskridas.

På sålunda anförda skäl anser jag mig, med hänsyn till nödvändigheten

av att hjälp snarast bringas anstalten, kunna förorda den sist behandlade

lösningen av frågan. Denna utväg skulle alltså innebära en sådan ändring

i de för redan lämnade statslån gällande villkoren, att säkerheten därför,

som för närvarande består av inteckningar med bästa förmånsrätt vad angår

penninginteckningar, förändras till inteckningar med förmånsrätt näst efter

100,000 kronor. Till en sådan ändring av villkoren torde riksdagens medgivande

böra inhämtas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva sådan ändring i de föreningen till minne av

Konung Oscar I och Drottning Josephina åren 1925 och 1926

beviljade lån av statsmedel, som i det föregående förordats.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Äke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:180 Skrivelse till Konungen i anledning av KungL May.ts proposition angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall. s. 14 i texten
  2. SU 1929:97 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall. a1 i texten