Sök i Ratio Lex

Angående biträdande av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m

17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:149, Angående biträdande av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående biträdande av ackord

med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.; given

Stockholms slott den 15 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruksoch

handelsdepartementen, fråga om biträdande av ackord med avseende å lån

från statens utlåningsfonder m. m. samt anför:

Uti en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren av herr Röing väckt

motion nr 160 hemställdes, att riksdagen ville vidtaga åtgärder för att statskontoret

måtte bemyndigas att beträffande statens utlåningsfonder och

manufakturförlagslånefonden erhålla befogenhet att, efter noggrann prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, bevilja de gäldenärer, vilka avträtt

sin egendom till borgenärers förnöjande, ackord eller eftergift å deras

skuld så ock utom konkurs biträda överenskommelse mellan gäldenär och

hans fordringsägare om betalning av gäld.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 120 höft. (Nr Ii9.) 1

1928 års

riksdag.

Motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utlåtanden.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Till stöd för sitt yrkande anförde motionären följande:

»Under de senaste årens riksdagar har frågan om statens fondverksamhet

ägnats alltmera uppmärksamhet. Beträffande de under statskontorets förvaltning

stående fonderna lärer det kunna ifrågasättas, huruvida icke de för

fonderna utfärdade föreskrifterna äro föråldrade och alltför snäva för att fonderna

skola kunna förvaltas på sätt som tillfredsställer tidens krav på affärsmässighet

och snabb behandling. Särskilt torde detta vara förhållandet beträffande

rätten att antaga ackord.

Enligt § 42 mom. 1 i gällande reglemente för riksbankens styrelse och

förvaltning äro fullmäktige i riksbanken berättigade att, efter noggrann

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, bevilja de riksbankens

gäldenärer, vilka avträtt sin egendom till borgenärers förnöjande, ackord

eller eftergift å deras skuld så ock utom konkurs biträda överenskommelse

mellan gäldenär och hans fordringsägare om betalning av gäld. Erfarenheter

från 1907 års ekonomiska kris föranledde riksdagen överlämna denna rätt

till riksbanksfullmäktige.

Beträffande de under statskontorets förvaltning stående utlåningsfonderna

äger vare sig Kungl. Maj:t eller statskontoret liknande befogenhet, utan

måste dylika frågor hänskjutas till riksdagens prövning. Allenast beträffande

manufakturförlagslånefonden, där medlen icke hava samma karaktär

som i utlåningsfonderna, har det ansetts tillkomma Kungl. Maj:t att pröva

frågor om ackord.

Erfarenheten från det ekonomiska livet giver vid handen, att vid fall av

obestånd hos en gäldenär ett strängt genomförande av konkursförfarande

kan leda till förlust för fordringsägaren vida överstigande den, han skulle

nödgats vidkännas i händelse av en frivillig uppgörelse med gäldenären.

Att en dylik uppgörelse understundom även för gäldenären kan vara synnerligen

förmånlig är uppenbart. Vad angår ovan angivna av statskontoret

förvaltade fonder, torde i händelse av konkurs mången gång icke blott

onödigt stor förlust tillskyndas vederbörande fond utan även ett företags

fortsatta existens omöjliggöras till skada för ekonomiska intressen av betydelse

för vårt lands näringsliv. Betydelsen av möjligheten för en gäldenär

att genom riksdagens medverkan erhålla ackord förringas i hög grad av

den med ett sådant förfarande förenade tidsutdräkten. Numera torde fordran

å en omedelbar och affärsmässig handläggning från statsverkets sida av

frågor av hithörande slag få anses oeftergivlig.

Rätten att biträda uppgörelse om dylika frågor lärer för vinnande av ett

för statsverket gynnsamt resultat böra överlämnas till det ämbetsverk, som

handhar förvaltningen av fonderna. Detta synes så mycket mera nödvändigt,

som underhandlingarna i dessa frågor ofta äro av synnerligen grannlaga

och svår beskaffenhet och icke böra visa större offentlighet, än som

oundgängligen är nödvändigt.

I detta sammanhang kan erinras därom, att statskontoret äger motsvarande

befogenhet beträffande slutlig avveckling av folkhushållningskommissionens,

statens industrikommissions och statens handelskommissions verksamhet.

»

Rörande ifrågavarande motion inhämtade riksdagens statsutskott i vederbörlig

ordning yttranden från statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret

och fullmäktige i riksbanken.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition Nr 14!).

3

Statskontoret anförde i sitt yttrande följande:

»Den av statskontoret, såsom förvaltare av statens utlåningsfonder samt

manufakturförlagslånefonden, bedrivna lånerörelsen har blivit alltmer omfattande.

Till belysande av den utveckling, denna rörelse numera erhållit,

har statskontoret i nedanstående tablå, omfattande den senaste femårsperioden,

för de olika fonderna sammanfört, i runda tal, dels summan av de lån,

som vid utgången av räkenskapsåret utestått mot allenast av vederbörande

låntagare — i samtliga fall hushållningssällskap — till ämbetsverket utfärdade

skuldförbindelser, dels ock summan av sådana vid samma tidpunkt

utestående lån, vilka utlämnats mot, förutom behöriga skuldförbindelser, av

statskontoret prövade och godkända säkerheter:

Den 30 juni 1923

» » » 1924

» » » 1925

» » > 1926

» » » 1927

Statens utlåningsfonder

Lån mot skuld
-

Lån mot skuldförbindelser
kr.

99,814,000

117.240.000

132.850.000

146.067.000

158.339.000

förbindelser

och säkerhet

kr.

72.997.000

78.907.000

85.389.000

90.345.000

95.821.000

Lån mot skuldförbindelser
kr.

Manufa kturförlagslånefonden

Lån mot skuldförbindelser

och säkerhet

kr.

2,811,000

2.832.000

3.247.000

3.217.000

3.375.000

Den förra gruppen lån, d. v. s. sådana mot enbart skuldförbindelser, utvisar

alltså en ökning från år 1923 till år 1927 med omkring 58,000,000

kronor och den senare gruppen en ökning under samma tid med ungefär

23,000,000 kronor.

Det är givet, att utvidgningen av området för statens understödsverksamhet

och den därigenom uppkommande ökningen i antalet lån måste medföra,

att det oftare än förut kan komma att inträffa, att vederbörande låntagare

brista i fullgörandet av sina för lånen ingångna förbindelser. I den

män denna underlåtenhet beror på iråkat obestånd, har statskontoret ytterst

icke haft annan utväg än att genom ett konkursförfarande söka likvid för

sin fordran. Denna utväg har också varit den enda, när det gällt att gent

emot en insolvent borgensman bevaka kronans rätt.

Härvid har icke kunnat undvikas att stora förluster tillskyndats statsverket.

Av en inom statskontoret verkställd utredning framgår, att under åren

1923—1927 inträffat 42 konkurser för låntagare och 40 konkurser för löftesmän.

Av de förra äro 31 och av de senare 27 numera avvecklade. Å lånen

hava erhållits eller kunna förväntas inflyta belopp, angivna i nedanstående

översikt, som jämväl utvisar de kapitalbelopp, som måste anses osäkra.

Torvlånefonden: bevakade kapitalbelopp 1,135,613: 75 kronor; utdelning

172,885: 50 kronor; osäkra 962,728: 25 kronor.

Manufakturförlagslånefonden: bevakade kapitalbelopp 265,000 kronor; utdelning

112,131:21 kronor; osäkra 152,868:7» kronor.

Kraftledningslånefonden: bevakade kapitalbelopp 320,000 kronor; utdelning

61,666: 67 kronor; osäkra 258,333: 33 kronor.

Vattenkraftslånefonden: bevakade kapitalbelopp 250,000 kronor; utdelning

250.000 kronor.

Rederilånefonden: bevakade kapitalbelopp 1,343,000 kronor; utdelning

1.343.000 kronor.

Odlingslånefonden: bevakade kapitalbelopp 550 kronor; utdelning 550

kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Egnahemslånet onden: bevakade kapitalbelopp 55,000 kronor; utdelning

55,000 kronor.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att från åren

före 1923 å vissa av ovannämnda fonder — huvudsakligen manufakturförlagslånefonden

och rederilånefonden — alltjämt förefinnas osäkra fordringar

till betydande belopp.

Det lärer få anses klart, att i ett affärsförhållande många gånger en frivillig

uppgörelse mellan gäldenären och hans fordringsägare är att föredraga

framför ett konkursförfarande. För gäldenärens del ligga fördelarna av en

dylik uppgörelse i öppen dag. Det torde vara tillräckligt att framhålla den

omständigheten, att gäldenären, oaktat konkurs avslutats, icke är fri från

sina borgenärer, vilka således genom förnyade konkursansökningar kunna

kräva likvid för sina fordringar. Från borgenärens synpunkt har ett ackordsförfarande

sin huvudsakligaste betydelse i de fall, då hans fordran i konkursen

är oprioriterad. I flertalet konkurser torde tillgångarna uteslutande

gå till gäldande av förmånsberättigade fordringar och de ofta mycket stora

konkurskostnaderna. Även för en borgenär, som är innehavare av förmånsberättigad

fordran, kan emellertid anledning föreligga att genom uppgörelse

på frivillighetens väg söka undvika konkurs. Så torde kunna vara förhållandet

med innehavare av inteckning, då panten på grund av inträffad värdeminskning

kan antagas komma att vid försäljning inbringa belopp, avsevärt

understigande fordringsbeloppet.

Ackordsuppgörelse i ett låneförhållande kan vara av olika slag. Därest

för lånet lämnats realsäkerhet och låntagaren är på obestånd utan möjlighet

att erbjuda annan säkerhet för lånet, kan det för långivaren vara fördelaktigt

att vederbörande befrias från återbetalningsskyldighet mot inbetalning

av visst belopp. Samma är förhållandet om säkerheten är borgen och annan

likvärdig säkerhet icke kan erbjudas av låntagaren eller löftesmännen. I de

fall åter, då löftesmännen jämte kontant inbetalning kunna ställa annan

ehuru mindre god säkerhet för lånet, kan ställandet av dylik säkerhet göras

till villkor för löftesmännens befriande från borgensansvaret. Härigenom

erhålles möjlighet att alltjämt låta lånet kvarstå, något som kan visa sig

vara av betydelse, då utsikter finnas, att låntagarens ställning i framtiden

kan komma att förbättras.

Vad sålunda anförts torde äga tillämpning jämväl å statskontorets nu ifrågavarande

lånerörelse. De fordringar, vilka ovan angivits såsom osäkra, torde

statskontoret bliva nödsakat att avskriva. Det är att antaga, att gäldenären

beträffande ett stort antal av samma fordringar ägt intresse av att träffa

underhandsuppgörelse med långivaren. Därest dylik uppgörelse kunnat

genomföras, torde med all säkerhet statsverkets förlust hava blivit avsevärt

mindre. Möjligheterna till genomförande av ett ackord äro emellertid —

med undantag för manufakturförlagslånefonden — begränsade genom nödvändigheten

att erhålla riksdagens medverkan till ackordet. På grund härav

föreligger också under nuvarande förhållanden, enligt statskontorets förmenande,

i de flesta fall hinder för en praktisk tillämpning av ackordsinstitutet

å statskontorets ifrågavarande lån, detta särskilt med hänsyn till den

tidsutdräkt, som en dylik medverkan alltid måste åstadkomma.

De erfarenheter, statskontoret under handhavandet av ifrågavarande lånerörelse

sålunda vunnit, hava föranlett ämbetsverket att i underdånigt utlåtande

den 24 november 1927 angående en av K. Andersson, Ljungby, m. fl.

gjord ansökan om antagande av ackordserbjudande av borgensmännen för

ett lån från kraftledningslånefonden hemställa, att Kungl. Maj:t måtte hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

K-u ngt. Muj:ts proposition Nr liv.

riksdagen utverka bemyndigande för Sig att för framtiden utan riksdagens

hörande pröva och avgöra uppkomna frågor om antagande av ackord. Liknande

framställning har gjorts i ett av kommerskollegium, statskontoret,

lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen den ill december 1927 avgivet

underdånigt utlåtande angående de inom Näs härad av Värmlands län befintliga

elektriska distributionsföreningarnas ekonomiska ställning.

I den av herr Röing väckta motionen föreslås nu, att ett dylikt bemyndigande

skulle lämnas statskontoret. Det lärer icke heller kunna förnekas,

att det, såsom motionären framhållit, ligger närmast till, att det ämbetsverk,

som handhar förvaltningen av fonderna, äger träffa uppgörelser av det slag,

varom nu är fråga. Härigenom skulle också uppgörelserna snabbare kunna

genomföras, något som, med hänsyn till gäldenärens möjlighet att begagna

en vunnen tidsfrist till skada för fordringsägaren, måste tillmätas särskild

betydelse.

De skäl, motionären i övrigt framfört för sitt förslag, synas statskontoret

värda beaktande, och i det stora hela kan statskontoret ansluta sig till de

synpunkter, som kommit till uttryck i motionen. Även om statskontoret

till fullo inser, att det uppdrag, som enligt förslaget skulle komma att påvila

ämbetsverket, måste bliva ganska krävande och kunna medföra svårigheter

av olika slag, anser sig statskontoret för den skull, med hänsyn till

de fördelar, som genom det ifrågasatta bemyndigandet för statskontoret

borde, ej minst för lånefondernas vidkommande, vara att i många fall vinna,

icke böra göra någon erinran mot bifall till motionen.»

Fullmäktige i riksgäldskontoret yttrade sig sålunda:

»I likhet med motionären finna fullmäktige lämpligt, att statskontoret erhåller

bemyndigande att beträffande de av ämbetsverket förvaltade lånefonderna

vid gäldenärs obestånd träffa vissa uppgörelser. Motionären har hemställt

om åtgärder för statskontorets utrustande med enahanda befogenheter

i berörda avseende som bankofullmäktige på sin tid erhållit och som återfinnas

i § 42 mom. 1 i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning.

Då emellertid den utlåningsrörelse, som bedrives av riksbanken och statskontoret,

givetvis är mycket olikartad och det vid sådant förhållande ej kan

anses utan vidare klart, att samma bestämmelser i förevarande avseende

äro lämpliga för statskontoret, hålla fullmäktige före, att en utredning av

frågan bör komma till stånd. Därvid synes böra tagas under övervägande,

huruvida ej den ifrågasatta befogenheten för statskontoret bör på ett eller

annat sätt begränsas, exempelvis så att det skulle åligga statskontoret att,

då det gällde mycket stora belopp eller frågor av tvivelaktig art, underställa

ärendet Kungl. Maj:t, som hade att antingen avgöra frågan eller hänskjuta

densamma till riksdagens prövning.

Då i viss mån samma skäl som beträffande statskontoret kunna anföras

för att lämna fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigande att träffa vissa

uppgörelser i fråga om de av riksgäldskontoret förvaltade lånefonderna, hava

fullmäktige för avsikt att framdeles beträffande sistnämnda lånefonder

hos riksdagen göra framställning om erhållande av samma befogenhet, som

kan komma att tillerkännas statskontoret.»

Fullmäktige i riksbanken anförde följande:

»Före år 1862 skulle enligt gällande bestämmelser alla frågor om antagande

av ackord eller beviljande av eftergifter underställas nästblivande bankoutskott

för avgörande i den ordning instruktionen för detta utskott stadgade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

.Riksdagens

skrivelse.

Men med anledning av den då antagna konkurslagen ansågs nödigt inrymma

åt riksbanken rätt att efter noggrann prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall bevilja de riksbankens gäldenärer ackord, vilka avträtt

sin egendom till konkurs. Däremot skulle, som dittills, frågor om eftergift

i övrigt av fordringar underställas bankoutskottet.

Sedermera har 1909 års riksdag i anledning av en då väckt motion beslutit

sådan ändring av gällande bestämmelser, att fullmäktige äga att jämväl

utom konkurs biträda överenskommelse mellan gäldenär och hans fordringsägare

om betalning av gäld.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har någon olägenhet av den

fullmäktige sålunda medgivna rättigheten icke förekommit. Fastmera har

dess begagnande utan tvivel i många fall visat sig vara till fördel. Fullmäktige

äro fördenskull av den uppfattning, att det ur allmänt ekonomiska

och praktiska synpunkter måste vara önskvärt, att mera smidiga och lämpliga

former tillskapas, varigenom myndigheter, som omhänderhava förvaltningen

av statens utlåningsfonder, beredas tillfälle att, där omständigheterna

därtill föranleda, vid gäldenärs obestånd träffa uppgörelse under hand.»

Sedan statsutskottet avgivit utlåtande, nr 75, i ärendet, anförde riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 april 1928, nr 127, följande:

Summan av utestående lån från de av statskontoret förvaltade lånefonderna

hade vid 1927 års utgång utgjort över 250,000,000 kronor, därav cirka

150,000,000 kronor till hushållningssällskap och 100,000,000 kronor till andra

låntagare. Att i en lånerörelse av sådan omfattning förluster på grund av

gäldenärs obestånd tid efter annan kunde inträffa syntes få anses förklarligt;

i all synnerhet för närvarande syntes detta vara oundvikligt med hänsyn

till efterkrigsårens häftiga ekonomiska omkastningar. Kiksdagens uppmärksamhet

hade redan tidigare fästs på detta förhållande, och av 1926 års riksdag

hade utredning begärts rörande storleken av förlusterna å statens utlåningsfonder.

I detta avseende hade statskontoret nu meddelat vissa uppgifter

rörande inträffade konkurser m. m. under åren 1923—1927, varvid

emellertid jämväl upplysts, att från åren före 1923 å vissa av ovannämnda

fonder alltjämt förefunnes osäkra fordringar till betydande belopp.

Som synnerligen önskvärt måste enligt riksdagens mening framstå, att en

i möjligaste mån affärsmässig reglering och avveckling av statskontorets

osäkra låneengagemang kunde åstadkommas. Ett väsentligt hinder härför

hade visat sig vara, att en underhandsuppgörelse i dylika fall icke utan en

mycket stor omgång läte sig genomföra. Det normala förfaringssättet för

hithörande låneärendens avveckling hade därför blivit vederbörande huvudgäldenärs

samt borgesmäns försättande i konkurs samt en tvångsrealisation

av det lämnade lånehypoteket.

Såsom statskontoret närmare utvecklat, vore tvivelsutan i många fall eu

frivillig uppgörelse att föredraga och detta såväl med hänsyn till vederbörande

fordringsägares, enkannerligen statskontorets, som gäldenärens och

borgesmännens intressen. Det syntes vara av vikt, att de för statskontoret

i detta avseende gällande normerna gjordes mera tidsenliga och bragtes till

närmare överensstämmelse med det förfaringssätt, som eljest tillämpades

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 149.

7

såväl i allmänna affärslivet som ock beträffande vissa statens affärsgrenar,

exempelvis statens vattenfallsverk och riksbanken.

Innan några närmare bestämmelser utfärdades syntes dock, såsom riksgäldsfullmäktige

framhållit, en närmare utredning tarvas, därvid jämväl

borde övervägas, huruvida ej den ifrågasatta befogenheten för statskontoret

lämpligen borde på ett eller annat sätt begränsas, exempelvis så, att i fall,

då uppkommande förlust kunde väntas stiga till större belopp, ärendet

underställdes Kungl. Maj:t, som skulle hava att antingen avgöra frågan eller

ock, då så påfordrades, hänskjuta ärendet till riksdagens prövning. Likaledes

borde vid nämnda undersökning tagas i betraktande, huruvida inom

andra statens förvaltningsområden erfordrades liknande reglerande bestämmelser.

Jämväl i detta avseende finge riksdagen åberopa vad riksgäldsfullmäktige

anfört.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen i nämnda

skrivelse om utredning rörande mera tidsenliga grunder för reglering av

statens fordringsanspråk vid gäldenärs eller borgesmans inträffade obestånd.

Kungl. Maj:t anbefallde härefter den 13 september 1928 statskontoret att

verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att före den 1 december

1928 till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen

kunde giva anledning.

Statskontoret har i skrivelse den 27 november 1928 framlagt utredning

och förslag i ämnet. Därvid har statskontoret efter omnämnande i huvudsak

av vad som i ärendet förekom vid 1928 års riksdag yttrat följande:

Såsom av den lämnade redogörelsen för ifrågavarande ärende framginge,

avsåge de bestämmelser, som ifrågasatts skola meddelas för statskontoret

och eventuellt andra statens förvaltningsorgan, att reglera förhållanden, förknippade

med en lånerörelse av den art, som inom statskontoret bedreves

genom statens utlåningsfonder och manufakturförlagslånefonden. Då inom

övriga statens förvaltningsområden en lånerörelse av liknande slag icke, så

vitt statskontoret kunnat finna, syntes bedrivas av andra myndigheter än

kommerskollegium och pensionsstyrelsen samt i viss mån av länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hade statskontoret icke ansett

sig behöva införskaffa yttranden i förevarande avseende från andra

statliga förvaltningsorgan än de nu nämnda. Fullmäktige i riksgäldskontoret

hade i sin skrivelse till riksdagens vederbörande utskott förklarat

sin avsikt vara att framdeles beträffande de av riksgäldskontoret förvaltade

lånefonderna hos riksdagen göra framställning om erhållande av samma

befogenhet, som kunde komma att tillerkännas statskontoret.

Vad först beträffade statskontoret, hade ämbetsverket i sitt yttrande med

anledning av den inom riksdagen i ärendet väckta motionen framhållit de

skäl, som föranlett statskontoret att ansluta sig till de synpunkter, som

kommit till uttryck i motionen; och några omständigheter, som kunde verka

rubbning i denna statskontorets uppfattning, hade därefter icke förekommit.

Utredning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition Nr 149.

Beträffande den av riksdagen ifrågasatta begränsningen av den befogenhet,

som genom ett bifall till motionen skulle komma att i förevarande avseende

lämnas statskontoret, ville statskontoret framhålla, att, oavsett att det syntes

få anses tämligen vanskligt att avgöra vad som borde förstås med sådant

»större» belopp, i fråga varom ett ackordsanbud eventuellt borde underställas

Kungl. Maj:ts prövning, en dylik begränsning knappast kunde anses

ändamålsenlig, utan fastmera vore ägnad att motverka lösandet på ett fullt

tillfredsställande sätt av ifrågavarande spörsmål. Förefintligheten av en

viss gräns för statskontorets handlingsfrihet i förevarande avseende kunde

lätteligen komma att hindra underhandsuppgörelse just i sådana fall, där

en sådan uppgörelse skulle vara för statsverket särskilt fördelaktig; och i

den mån frågan om ackord eller eftergift hade avseende å belopp, som

endast obetydligt skulle överstiga den fastställda gränsen, bleve denna

olägenhet särskilt bjärt framträdande. Fullmäktige i riksgäldskontoret hade

vidare i sitt över motionen avgivna yttrande förklarat sig anse, att det

jämväl borde åligga statskontoret att underställa Kungl. Maj:t »frågor av

tvivelaktig art». Enligt statskontorets erfarenhet vore emellertid de allra

flesta ärenden, beträffande vilka åtgärder av förevarande slag kunde ifrågasättas,

icke så objektivt självklara, att varje grad av tvekan måste anses

utesluten. Om statskontoret, efter noggrann prövning av omständigheterna,

funne övervägande skäl tala för antagandet av ett ackordsanbud, syntes

det knappast befrämja det avsedda syftemålet, om ämbetsverket, för att ej

löpa risken att frågan kunde anses vara »av tvivelaktig art», skulle känna

sig nödsakat att genom ett underställningsförfarande giva ärendet en ur

saklig synpunkt ofördelaktig offentlighet. Genom en bestämmelse av föreslaget

innehåll skulle för den skull, enligt statskontorets förmenande, hela

syftet med åtgärden kunna äventyras.

De utav statskontoret från andra statliga förvaltningsorgan införskaffade

yttrandena, vilka torde få återgivas i bilaga till statsrådsprotokollet, hava

givit ämbetsverket anledning till följande uttalanden:

»Kommerskollegium, som ombesörjer utlåningen från fonden för befrämjande

av hantverk och därmed jämförlig mindre industri, har framhållit,

att hittills icke förekommit något fall, då möjlighet till sådan uppgörelse,

varom nu är fråga, skulle bättre hava tillgodosett statsverkets fordringsägareintressen,

men att sådana förhållanden framdeles torde kunna uppstå,

där en dylik uppgörelse kunde vara till fördel.

Beträffande pensionsförsäkringsfondens medel har statskontoret, med hänsyn

till det slag av lånerörelse utredningen avser, ansett, att endast den del av

fondmedlen, som redovisas i lån till vissa företag, ägnade att i pensionsförsäkringens

intresse befordra folkhälsan, i förevarande avseende kan komma

i betraktande. Fullmäktige för pensionsfonden hava emellertid hemställt,

att de bestämmelser, som kunde komma att meddelas, måtte, i vad på

pensionsförsäkringsfonden ankomme, erhålla en mera generell avfattning,

varigenom fullmäktige skulle erhålla rättighet att medgiva ackord eller

eftergift, utom i den utsträckning statskontoret avsett, jämväl beträffande

sådan utlåning, som avses i § 4 mom. 1 punkterna 4), 5) och 6) av reglementet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 14!). It

angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden den 17 juni 1916. Fullmäktiges

förslag avser alltså befogenhet att träffa ackordsavtal även där

lånetransaktionen utgjort vanlig kapitalplacering i förräntningssyfte. Fn

så vidsträckt tillämpning av det ifrågasatta förfarandet torde emellertid

varken i motionen eller i riksdagens skrivelse vara avsedd och lärer icke

böra i detta sammanhang upptagas till bedömande.

I de av länsstyrelserna avgivna yttrandena har framhållits lämpligheten

av att rätt att bevilja ackord eller eftergift lämnas dem, länsstyrelsen i

Jämtlands län beträffande jiimtländska lappväsendets fond, länsstyrelsen i

Västerbottens län ifråga om Västerbottens lappfond och lånefonden för inköp

av renar samt länsstyrelsen i Norrbottens län vad angår Västerbottens och

Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond, Norrbottens lappfond

ävensom lånefonden för inköp av renar.

De skäl, soin framhållits för lämpligheten av att i fråga om den av statskontoret

genom statens utlåningsfonder och manufakturförlagslånefonden

bedrivna lånerörelsen lämna statskontoret rätt att bevilja ackord eller eftergift,

torde kunna anföras för att jämväl de myndigheter, vilkas uttalanden

i ämnet inhämtats, erhålla samma befogenhet beträffande den lånerörelse

av motsvarande slag, som handhaves av dem, nämligen kommerskollegium

beträffande hantverkslånefonden, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,

vad beträffar den del av fondens medel, som redovisas i lån till vissa företag,

ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, länsstyrelsen

i Jämtlands län beträffande jämtländska lappväsendets fond, länsstyrelsen

i Västerbottens län beträffande Västerbottens lappfond och lånefonden för

inköp av renar samt länsstyrelsen i Norrbottens län beträffande Västerbottens

och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond, Norrbottens

lappfond ävensom lånefonden för inköp av renar.»

Statskontoret har, på grund härav och då det icke kunde anses uteslutet,

att även för andra myndigheter än de av statskontoret särskilt nämnda

behov kunde uppstå av förevarande befogenhet i fråga om en lånerörelse

av liknande slag, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå

riksdagen att lämna bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva rätt för

dels statskontoret, i egenskap av förvaltare av de under detta ämbetsverk

stående utlåningsfonder och manufakturförlagslånefonden, dels ock de statsverket

tillhörande myndigheter, vilka bedriva en lånerörelse av liknande

slag, att vid handhavandet av denna lånerörelse, efter noggrann prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, bevilja de gäldenärer, vilka avträtt

sin egendom till borgenärers förnöjande, ackord eller eftergift å deras skuld

så ock utom konkurs träffa överenskommelse med gäldenär om eftergift vid

betalning av gäld.

Den lånerörelse, som bedrives från statens utlåningsfonder, har efter hand erhållit

en högst betydande omfattning. Flertalet av dessa utlåningsfonder förvaltas

av statskontoret. Givet är att, även med en noggrann prövning vid

lånens utlämnande, förluster i en dylik lånerörelse icke kunna helt undvikas.

Om en låntagares underlåtenhet att fullgöra sin förbindelse beror på iråkat

obestånd, finnes för närvarande, då riksdagens godkännande erfordras för

genomförandet av en ackordsuppgörelse, praktiskt taget ingen annan möjlig
-

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

het än att genom ett konkursförfarande söka likvid för fordringen, ehuru

uppenbarligen en reglering under hand mellan staten samt gäldenären och

hans övriga fordringsägare mången gång skulle kunna ligga i samtliga

parters intresse.

I sin förevarande skrivelse har riksdagen framhållit såsom synnerligen

önskvärt, att en i möjligaste mån affärsmässig reglering och avveckling av

osäkra låneengagemang kan åstadkommas. Det har därför synts riksdagen

vara av vikt, att de för statskontoret i detta avseende gällande normerna

göras mera tidsenliga och bringas till närmare överensstämmelse med det förfaringssätt,

som eljest tillämpas såväl i allmänna affärslivet som ock beträffande

vissa statens affärsgrenar, exempelvis statens vattenfallsverk och

riksbanken. Enligt riksdagens mening borde dock övervägas, huruvida ej

den ifrågasatta befogenheten för statskontoret lämpligen bör på ett eller annat

sätt begränsas, exempelvis så, att i fall, då uppkommande förlust kan

väntas stiga till större belopp, ärendet underställes Kungl. Maj:t, som skulle

hava att antingen avgöra frågan eller, då så påfordras, hänskjuta densamma

till riksdagens prövning. I anslutning till ett yttrande av riksgäldsfullmäktige

har riksdagen tillika ifrågasatt, om icke inom andra statens förvaltningsområden

liknande reglerande bestämmelser erfordras.

I sitt över riksdagens skrivelse avgivna utlåtande har statskontoret anfört,

att — bortsett från de av riksgäldskontoret förvaltade lånefonderna — inom

statens övriga förvaltningsområden en lånerörelse av liknande slag som den,

vilken genom statskontoret bedrives från statens utlåningsfonder och manufakturförlagslånefonden,

icke synes ombesörjas av andra myndigheter än

kommerskollegium och pensionsstyrelsen samt i viss mån av länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vad angår den verksamhet

på området, som statskontoret självt utövar, har ämbetsverket i huvudsak

anslutit sig till de synpunkter, som innehållas i riksdagens skrivelse,

därvid statskontoret dock uttalat betänkligheter mot de begränsningar i

ämbetsverkets tilltänkta befogenhet att bevilja ackord, som ifrågasatts.

Tillika bar statskontoret förordat, att samma rätt att medgiva ackord eller

eftergift, som komme att lämnas statskontoret, jämväl måtte tillerkännas

nyssnämnda myndigheter beträffande den lånerörelse av motsvarande slag,

som handhaves av dem, nämligen kommerskollegium i avseende å hantverkslånefonden,

fullmäktige för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,

dock endast i vad angår den del av fondens medel, som redovisas i lån till vissa

företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, länsstyrelsen

i Jämtlands län beträffande jämtländska lappväsendets fond, länsstyrelsen

i Västerbottens län beträffande Västerbottens lappfond och lånefonden för inköp

av renar samt länsstyrelsen i Norrbottens län beträffande Västerbottens

och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond, Norrbottens lappfond

ävensom lånefonden för inköp av renar. Då det icke kunde anses

uteslutet, att även för andra myndigheter än de nu nämnda behov kunde

uppstå av förevarande befogenhet, har statskontoret slutligen ifrågasatt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 140. 1]

sagda befogenhet inåtte utverkas jämväl i fråga om annan lånerörelse av

liknande slag.

Vad i ärendet förekommit synes mig bestyrka behovet av mer tidsenliga

och smidiga former för träffande av ackordsuppgörelse i statens utlåningsrörolse.

Jag ansluter mig sålunda till uppfattningen, att fråga härom i

regel ej skall behöva underställas riksdagen. Uppenbart är, att den största

förenklingen i handläggningen av förevarande ärenden skulle vinnas, om

befogenhet att medgiva ackord tillerkändes vederbörande myndighet. Med

hänsyn till de betydelsefulla fiskaliska intressen, som äro knutna till statens

utlåningsrörelse, synes man likväl för närvarande, innan fastare regler för

förfarandet hunnit utbildas, böra stanna vid att i allmänhet lägga avgörandet

hos Kungl. Maj:t. Även med denna begränsning synes mig det av riksdagen

avsedda syftet i huvudsak vinnas, vartill kommer, att därigenom tillfälle

beredes att i särskilda fall taga under övervägande att hänskjuta frågan

till riksdagens prövning. Givetvis förutsätter jag, att utredningen och förhandlingarna

med parterna skola ankomma på vederbörande myndighet.

För vinnande av enhetlighet i tillämpningen torde frågor av denna art

av det departement, till vilket ärendet hör, böra beredas gemensamt med

finansdepartementet.

Även om sålunda enligt den mening, varåt jag givit uttryck, avgörandet

i allmänhet bör vara Kungl. Maj:t förbehållet, synes hinder ej böra möta

att, om så prövas lämpligt, beträffande vissa lånefonder eller i särskilda

fall överlämna beslutanderätten åt underordnad myndighet. Det bemyndigande,

som i förevarande ämne bör utverkas av riksdagen, torde följaktligen

böra så avfattas, att denna möjlighet hålles öppen.

Vad angår den utlåningsrörelse, som det ifrågavarande bemyndigandet

bör avse, lärer, i anslutning till statskontorets uppfattning, böra i första hand

däri inbegripas statens under statskontorets förvaltning stående utlåningsonder,

till vilka även höra följande i statskontorets skrivelse om förmälda

ånefonder, nämligen hantverkslånefonden, lånefonden för inköp av renar

samt Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostads förbättrings lånefond.

Tillika torde bemyndigandet böra omfatta de av statskontoret jämväl

särskilt omnämnda lappfonderna, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens

lappfond och Norrbottens lappfond, ävensom pensionsförsäkringsfonden,

dock endast i vad angår den del av fondens medel, som redovisas i lån till

vissa företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan,

d. v. s. lån som utlämnats för ändamål, som avses i § 4 mom. 1 punkt 8 i

fondreglementet. Anledning att utsträcka bemyndigandet till annan lånerörelse

än nu nämnts synes mig ej föreligga. Vad angår manufakturförlagslånefonden

lärer Kungl. Maj:t med avseende därå redan äga den befogenhet,

varom fråga är.

I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att statskontoret i ett

den 17 december 1927 avgivet utlåtande rörande ackord med avseende å

en domänverkets fordran för virkesförsäljning ifrågasatt, att framställning

borde göras till riksdagen om medgivande, att styrelserna för affärsverken

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

och — vad statens reproduktionsanstalt beträffar — lantmäteristyrelsen må

utöver vad för närvarande gäller under vissa villkor äga eftergiva

fordringsanspråk, härledande sig från den respektive styrelse anförtrodda

affärsrörelsen. Till denna fråga, som torde gå utöver vad riksdagen i

sin förevarande skrivelse avsett, är jag icke beredd att i detta sammanhang

taga ståndpunkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande lån, som lämnats från statens

under statskontorets förvaltning stående utlåningsfonder eller från någondera

av jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond eller Norrbottens

lappfond eller från pensionsförsäkringsfonden i vad angår lån, som

lämnats för ändamål, som avses i § 4 mom. 1 punkt 8 av reglementet

angående förvaltningen av nämnda fond, efter prövning av omständigheterna

i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns

konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller

delvis eftergiva långivarens rätt, med befogenhet för Kungl. Maj:t att beträffande

viss lånefond eller i särskilda fall uppdraga åt underordnad myndighet

att besluta i sådan fråga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Psilander.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

13

Bilaga.

Kungl. MaJ:ts och Rikets Kommerskollegium.

Stockholm den 19 november 1928.

Till kungl. statskontoret.

I skrivelse den 5 november 1928 har kungl. statskontoret anhållit om yttrande,

huruvida, vad beträffade fonden för befrämjande av hantverk

och därmed jämförlig mindre industri, från vilken lån utlämnas av kungl.

kommerskollegium, behov av rättighet för kollegium att bevilja ackord

eller eftergift kunde anses föreligga.

Sedan kollegium med år 1917 från Sveriges hantverksorganisation övertog

utdelningen av hantverkslån, ha utlämnats 290 lån om sammanlagt

760,890 kronor.

Under sagda tidrymd ha innehavare av 16 dylika lån försatts i konkurs.

Emellertid hava samtliga lån utom tre till fullo guldits. Å de återstående

tre lånen utestå, förutom ränta, 6,263 kronor, varav dock omkring hälften

möjligen kan beräknas bliva inbetald. Medräknas ytterligare ett lån, å

vilket en mindre förlust, dock högst 1,366 kronor jämte ränta, kan komma

att uppstå, skulle, såvitt nu kan bedömas, i sämsta fall sammanlagda förlusten

å de av kollegium hittills utlämnade lånen uppgå till 7,629 kronor

jämte ränta.

Även om statsverkets fordringsägareintressen i nyssnämnda fall knappast

skulle kunnat bliva bättre tillgodosedda genom uppgörelse, varom nu

är fråga, torde dock sådana förhållanden framdeles kunna uppstå, då en

dylik uppgörelse kan vara till fördel. I allt fall synes det kollegium lämpligt,

att, därest statskontoret tillerkännes rättighet att beträffande lån från

det stora flertalet av statens lånefonder bevilja ackord och eftergift, samma

rättighet jämväl tillerkännes kollegium ifråga om lån från fonden för

befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. Ett dylikt

bemyndigande synes så mycket mer befogat, som liantverkslånens

obetydliga belopp — högst 10,000 kronor — icke rimligen torde påkalla

riksdagens eller Kungl. Maj:ts åtgärd i varje speciellt fall.

RAGNAR SOHLMAN.

KNUT ERICSSON.

Chr. v. Rosen.

Fullmäktige tör pensionsförsäkringsfonden.

Till kungl. statskointoret.

Sedan kungl. statskontoret anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma

med en av riksdagen begärd utredning rörande mera tidsenliga grunder

för reglering av statens fordringsanspråk vid gäldenärs eller borgesmans

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

inträffade obestånd, har statskontoret i skrivelse den 5 november 1928 anhållit,

att fullmäktige måtte, om möjligt före den 22 i samma månad,

inkomma med yttrande, huruvida, vad beträffade den del av pensionsförsäkringsfondens

medel, som redoAusades i lån till vissa företag, ägnade

att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, behov av rättighet

för fullmäktige att bevilja ackord eller eftergift kunde anses föreligga.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

I statskontorets före\Tarande skrivelse torde närmast åsyftas sådana lån,

som enligt reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

den 17 juni 1916 § 4 mom. 1 8) av fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden

utlämnas till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens

intresse befordra folkhälsan och som enligt fullmäktiges prövning

anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Denna del aAr fondens utlåning avser i

regel enskilda företag, vilka till säkerhet lör lånen lämna fastighetsinteckningar

med ett förmånsrättsläge, som sträcker sig utöver de i § 4

mom. 1 4) i samma reglemente stadgade normala belåningsgränserna för

inteckningslån ur fonden. Ändamålet med denna utlåning är ju att understödja

sådan A-erksamhet, som är av direkt eller indirekt betydelse för

pensionsförsäkringens egna syften. Vid beviljande av dessa lån mot s. k.

nöjaktig säkerhet är det på förhand klart, att möjligheten av en förlust

icke är utesluten. Då riksdagen godkänt de i OAran nämnda reglemente

intagna grunderna för placering av fondens medel, torde man kunna utgå

från, att den särskilda risk, som är förknippad med denna kategori av

lån från fonden, även beaktats av" riksdagen.

Att märka är emellertid, att en viss förlustrisk även kan vidlåda lån,

ATilka mot säkerhet av inteckningar enligt § 4 mom. 1 4) i reglementet

av fullmäktige beviljats företag, som arbeta ej endast i folkhälsans tjänst

utan även för andra allmännyttiga syften.

Den förlust, som genom denna huvudsakligen sociala låneverksamhet

skulle kunna drabba fonden, kan dock aldrig komma att röra sig om

annat än jämförelsevis obetydliga belopp.

I ett par fall har det inträffat, att sociala företag, som erhållit dylikt

inteckningslån från fonden, råkat på obestånd och att det efter realisation

av lånehypoteket visat sig, att fondens återstående fordran icke kan

täckas av företagets övriga tillgångar. I saknad av befogenhet att träffa

uppgörelse om ackord eller eftergift av* en del av fordringsbeloppet står

fonden härvid inför nödvändigheten att sätta låntagaren i konkurs, ehuru

ett sådant förfaringssätt av allt att döma vore för fonden ekonomiskt ofördelaktigt.

Därtill kommer, att såsom fallet är åtminstone beträffande det

ena av de ovan omförmälda fordringsanspråken, ett konkursförfarande

kan lända till uppenbar skada för en allmänt gagnelig social verksamhet.

Enda utvägen att i ett sådant fall avveckla lånefrågan på ett för både

långivaren och låntagaren fördelaktigt sätt torde vara, att lämplig underliandsuppgörelse

mellan dem träffas. Men en sådan lösning bleve icke

möjlig utan medverkan av Kungl. Maj:t och riksdagen, vilket i varje fall

skulle medföra en för båda parterna olaglig tidsutdräkt.

Genom Arad ovan anförts anse fullmäktige det ATara ådagalagt, att beträffande

den grupp av lån från pensionsförsäkringsfonden, som viil närmast

torde aA’ses i statskontorets förevarande skrivelse, behov föreligger

av rättighet för fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden att bevilja

ackord eller eftergift.

Enligt fullmäktiges mening bör emellertid en dylik rättighet icke, så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

som statskontoret ifrågasatt, begränsas till att gälla endast lan åt företag,

ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan. Av det

föregående bär framgått, att någon skillnad härutinnan icke bör göras

mellan dylika lån och vissa andra lån till allmännyttiga företag, som icke

egentligen avse folkhälsan. Enligt bestämmelserna i § 4 mom. 1 4), 5) och

6) kunna vidare fondens medel redovisas även i vanliga inteckningslån

inom stadgade belåningsgränser, lån till centralkassor för jordbrukskredit

och sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall,

efter framställning av fullmäktige, prövar erbjuda fullgod säkerhet. De

skäl, som ovan anförts för ackordsrätt beträffande lån till företag med

allmännyttigt syfte, torde i huvudsak gälla även i fråga om sådana lån,

som utlämnas enligt sist nämnda placeringsföreskrifter.

Fullmäktige få därför hemställa, att i det förslag, som må komma att

i, ämnet framläggas, hithörande bestämmelser i vad på pensionsförsäkringsfonden

ankommer måtte erhålla en mera generell avfattning, än som

synes hava åsyftats i statskontorets förberörda skrivelse.

Stockholm den 9 november 1928.

På fullmäktiges vägnar:

J. C:SON KJELLBERG.

FERD. O. SCHAGER.

Länsstyrelsen t Jämtlands län.

Till kungl. statskontoret.

I skrivelse den 5 innevarande november har kungl. statskontoret med

anledning av riksdagens i skrivelse den 18 april 1928 hos Kungl. Maj:t

gjorda, hemställan om utredning rörande mera tidsenliga grunder för

reglering av statens iordringsanspråk vid gäldenärs eller borgesmans inträffade

obestånd, anhållit om länsstyrelsens yttrande, huruvida, beträffande

jämtländska lappväsendets fond, behov av rättighet för länsstyrelsen

att bevilja ackord eller eftergift kan anses föreligga; och får länsstyrelsen

med anledning därav anföra följande.

De fordringar, länsstyrelsen har att bevaka för jämtländska lappväsendets

fond, utgöras dels av lånemedel, som utlämnats till fattiga eller

mindre bemedlade lappar för inköp av renar, och dels av avgifter för upplåtelse

av rätt till jakt och fiske, slåtter och bete med mera inom renbeteslanden.

Lånen utlämnas med belopp av högst 1,000 kronor till varje låntagare

och de högsta årliga avgifterna för upplåtelse av rätt till jakt

och fiske utgöra för närvarande 1,250 kronor. Övriga upplåtelser betinga

låga årliga avgifter, vanligen varierande mellan 5 och 25 kronor. Fordringarna

röra sig således om jämförelsevis små belopp; och någon säkerhet

i form av borgen eller annat har länsstyrelsen icke ansett sig böra ifrågasätta.

I fråga om lånen har för övrigt Kungl. Maj:t medgivit, att dessa

må utlämnas utan säkerhet.

Så väl lånen som upplåtelserna omfatta ett ganska betydande antal, såsom

framgår av länsstyrelsens årliga redogörelse över dessa medel; och

särskilt i fråga om länen samt rättigheterna till slåtter och bete, vilka

rättigheter i regel upplåtas till fattiga inbyggare i länets fjälltrakter,

kan icke undvikas att förluster allt emellan inträffa.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Då, såsom nämnt, dessa fordringar vanligen äro begränsade till små belopp,

samt gäld enär er na ofta leva i mycket fattiga omständigheter, är det

högeligen önskvärt, att länsstyrelsen i fråga om avförande ur räkenskapen

av fordringar hos gäldenärer, som blivit insolventa, beredes större frihet,

än som nu är medgiven enligt kungl. kungörelsen den 29 september 1911

angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.

Östersund i landskontoret den 19 november 1928.

På länsstyrelsens vägnar:

J. EURENIUS- AXEL ANDERSSON.

Kungl. MaJ:ts Belallningshavande

i Västerbottens län.

Till kungl. statskontoret.

I anledning av kungl. statskontorets skrivelse den 5 november 1928 om

bemyndigande att vid gäldenärs obestånd träffa vissa uppgörelser får

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifråga om Västerbottens lappfond och

lånefonden för inköp av renar meddela följande.

Genom särskilda nådiga brev den 30 januari 1914, den 17 september 1915,

den 25 maj 1917, den 8 februari 1918, den 20 maj 1919, den 23 april 1920,

den 27 maj 1921, den 3 mars 1922, den 6 april 1923, den 29 februari 1924,

den 23 januari 1925, den 19 februari 1926 och den 18 februari 1927 har

Kungl. Maj:t anvisat ett anslag å tillhopa 31,000 kronor till lån åt fattiga

och mindre bemedlade lappar inom Västerbottens län för inköp av renar.

Av nämnda anslag hava 29,100 kronor mot särskilda reverser utdelats

till vederbörande mot skyldighet att från och med femte året, dels verkställa

en årlig avbetalning med minst en sjättedel av lånesumman, dels

erlägga ränta av tre procent å återstående lånebelopp.

Då dessa lån utlämnats åt fattiga och mindre bemedlade lappar, har

givetvis inbetalning av ränta och amortering icke i alla fall kunnat verkställas

å i skuldebreven fastställda terminer. I vissa fall har varken kapital-

eller ränteinbetalningar ägt rum. Kungl. Maj:ts belallningshavande

har emellertid icke ansett sig för närvarande böra lagsökmngsvis gora

kronans rätt gällande. Det torde emellertid med all sannolikhet uppkomma

fall då vederbörande icke kunna inbetala lånesumman. Nagon uppgift

å vissa belopp kan Kungl. Maj:ts befallningshavande icke lämna, da

lappfogden i länet, som har order att vidtaga åtgärder för indrivning av

förfallna lånebelopp, ännu icke inkommit med rapport. Kungl. Maj :ts befallningshavande

vill i allt fall meddela, att behov av rättighet för befallningshavanden

föreligger att bevilja ackord eller eftergift for lfragava
rande

lån.

Umeå i landskontoret den 19 november 1928.

På länsstyrelsens vägnar:

GUSTAF HULTMAN.

ALLAN RIETZ.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Ku>if/l. Muj:ts proposition Nr 149.

17

Kuiigl. MaJ:ts Hefallningsliavande

i Norrbottens län.

Till kung 1. statskontoret.

I skrivelse den 5 dennes liar kungl. statskontoret anhållit om länsstyrelsens

yttrande, huruvida, vad beträffar Västerbottens och Norrbottens nybygges-

och bostadsförbättringslånefond, Norrbottens lappfond ävensom

lånefonden för inköp av renar, behov av rättighet för länsstyrelsen att

bevilja ackord eller eftergift kunde anses föreligga. Med anledning härav

lar länsstyrelsen anföra följande.

. I fråga om Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond

får länsstyrelsen erinra, att ur denna fond utlämnas lån till

innehavare av de nybyggen, som vid efteravvittringen upplåtits i Arjeplougs,

Jokkmokks och Gällivare socknar. I nådiga kungörelsen den 11

juni 1926 angående villkoren för lån från nämnda fond är visserligen föreskrivet,

att den avkastning, som inflyter från de nämnda nybyggen tilldelade

särskilda allmänningar, i första hand skall användas till gäldande

J.änta och amortering å de nybyggarne beviljade lån, och det torde

därför vara att vänta, att dessa utdelningar i regel skola förslå till gäldande

av nödlidande lån, men det kan även tänkas fall, då så ej blir förhållandet,

vadan det torde vara behövligt, att länsstyrelsen erhåller det

ifråga-sattn tillståndet att bevilja ackord eller eftergift. Några bostadsförbättringslån

till andra än dylika nybyggare äro hittills ej utlämnade,

men om sadana i framtiden komma att beviljas, torde även i detta fall

dylik rättighet för länsstyrelsen vara erforderlig.

Beträffande Norrbottens lappfond och fonden för inköp av renar är att

märka, att ur bägge dessa fonder utlämnats lån åt fattiga lappar till inköp

av renar, och då dylika lån utlämnas utan någon som helst säkerhet, kan

det med säkerhet förutses, att många låntagare bli ur stånd att återbetala

lånen. Även i detta fall synes alltså den ifrågasatta rätten för länsstyrelsen

att bevilja ackord eller eftergift vara önskvärd och erforderlig.

Luleå i landskontoret den 24 november 1928.

A. B. GÄRDE.

A. HOLM.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 120 höft. (Nr U9.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:97 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande av ackord med avseende å lån från statens utlåning sfond er in. in. s. 1 i texten
  2. SU 1929:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition^ angående biträdande av ackord med avseende å län från statens utlåning sfonder m. m. s. 22 i texten