Angående pension å allmänna indragning sstaten åt konsuln i Triest, generalkonsuln C. V. Lexow och årligt understöd åt f. d. förste vaktmästaren i utrikesdepartementet L. E. Larsons änka
7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:192, Angående pension å allmänna indragning sstaten åt konsuln i Triest, generalkonsuln C. V. Lexow och årligt understöd åt f. d. förste vaktmästaren i utrikesdepartementet L. E. Larsons änka
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
1
Nr 192.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension å allmänna
indragning sstaten åt konsuln i Triest, generalkonsuln
C. V. Lexow och årligt understöd åt f. d. förste
vaktmästaren i utrikesdepartementet L. E. Larsons
änka; given Stockholms slott den 7 mars 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen ministern för utrikes
ärendena under punkterna 4:o och 5:o hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Trygger.
Bihang till riksdagens protokoll 1989.
1 samt.
161 häft. (Nr 198.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 mars 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Löbeck,Wohlin, Bbskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Ministern för utrikes ärendena anför:
4:o.
Ang. pension I en den 18 nästlidne januari dagtecknad skrivelse har sändebudet i Rom,
åt konsuln i envoyén A. E. M. Sjöborg, hemställt om vidtagande av åtgärder i syfte att
^ralkonsuln* pension till ett belopp om möjligt ej understigande 3,000 kronor för år måtte
C. V. Lexow. utverkas åt konsuln i Triest, generalkonsuln Carl Victor Lexow. —
Generalkonsul Lexow, som är född i Stockholm den 29 september 1845 av
svenska föräldrar, har varit i svensk konsulär tjänst sedan år 1880, först såsom
konsul i Venedig och därefter såsom konsul i Triest, på vilken post han varit
verksam sedan år 1900. Han tilldelades år 1917 generalkonsuls namn.
Lexows ekonomiska förhållanden voro tidigare sådana, att de satte honom
i stånd att ägna sig uteslutande åt sina konsulära göromål och att ur egna medel
bestrida alla därmed förenade utgifter, såsom kostnader för kontorslokal,
skrivbiträde m. m. Under världskriget blev emellertid hans ekonomiska ställning
alltmer försämrad, och hans förmögenhet, som huvudsakligen var placerad
i ryska och österrikiska obligationer, gick så småningom helt förlorad.
Den försämring, som sålunda successivt inträdde i Lexows förmögenhetsförhållanden,
och den stegring i levnadskostnaderna, som samtidigt gjorde sig
gällande, medförde helt naturligt synnerliga svårigheter icke blott för Lexow
personligen utan även för konsulatverksamhetens uppehållande.
Med hänsyn härtill beslöt Kungl. Maj:t den 19 mars 1920, att till konsulatet
i Triest skulle, så länge Lexow vore innehavare av konsulsbefattningen
därstädes, utgå kontorskostnadsersättning med ett belopp av 600 kronor per
år, räknat från och med den 1 januari 1920. Redan den 29 juli 1921 beslöt emellertid
Kungl. Maj :t att sådan ersättning skulle, räknat från och med den 1 januari
samma år, tillsvidare utgå med ett till 3,000 kronor förhöjt belopp för år.
Såsom en ersättning för de förluster, som Lexow lidit till följd av världskriget,
tillerkände Kungl. Maj:t honom samtidigt ett belopp av 3,000 kronor. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 3
detta ärendes föredragning i statsrådet framhöll föredraganden bl. a. följande:
»Då
jag under nästföregående punkt denna dag för Kungl. Maj:t föredrog
frågan om beviljande av förhöjt kontorskostnadsbidrag till Lexow, framhöll
jag, hurusom Triests läge i närheten av krigsfronten i särskilt hög grad medfört
hemsökelser för stadens invånare, och detta synes icke minst hava varit
förhållandet, vad Lexow beträffar. Sålunda hade redan under krigets första
skede en nedkastad flygboinb träffat den fastighet, där såväl Lexows enskilda
bostad som konsulatets kansli varit inrymda, och för en längre tid gjort
densamma obeboelig, varigenom Lexow åsamkats betydande utgifter för förhyrande
av annan bostad och kanslilokal ävensom för reparation av nyssnämnda
fastighet. Enligt vad Lexow meddelar, förstördes eller bortstals vid detta
tillfälle en avsevärd del av hans värdefullaste privata egendom. Den omständigheten
att Triest efter fredsslutet i statsrättsligt hänseende övergått till
Italien synes hava medfört ekonomiska svårigheter för de av stadens invånare,
vilka i likhet med Lexow räknat sina tillgångar i österrikisk valuta, vars
låga värde särskilt kommit att framträda, då alla priser numera beräknades i
italiensk valuta. För övrigt hade genom berörda övergång en ytterligare stegring
av de redan förut högt uppdrivna priserna å livsmedel uppkommit, på
den grund att staden icke längre som förut kunde räkna på någon avsevärd
tillförsel från vissa förutvarande österrikiska provinser, vilka efter fredsslutet
upphört att lyda under samma statsöverhöghet som Triest. Detta hade i sin
tur medfört betydande prisförhöjningar även å övriga förnödenheter, och ingen
förbättring vore i utsikt, förrän förhållandena hunnit stadga sig, vilket väntades
komma att taga en avsevärd tid i anspråk.
Slutligen anför Lexow, att en stor del av hans enskilda förmögenhet varit
nedlagd i ryska obligationer m. m., vilka numera icke gåve någon avkastning.
Av det nu sagda synes mig framgå, att Lexow utan egen förskyllan och till
stor del därigenom, att han troget kvarstannat på sin post såsom vårt lands
konsuläre representant i en av kriget svårt hemsökt stad, råkat i en högst beklagansvärd
ställning; och får jag, i det jag tillåter mig hos Kungl. Maj:t
erinra, hurusom Lexow allt sedan år 1880 å olika orter på ett förtjänstfullt
sätt representerat vårt land och innehaft sin nuvarande befattning sedan den
8 augusti 1900, samt att han under denna långa tid för tillvaratagandet av
Sveriges intressen haft betydande utgifter, hemställa, det Kungl. Maj:t täckes
tillerkänna Lexow, såsom ersättning för förluster till följd av världskriget,
ett belopp av 3,000 kronor.»
Den 4 maj 1928 anmäldes för Kungl. Maj:t en av Lexow i underdånig skrivelse
den 22 december 1927 gjord framställning om ytterligare bidrag. Denna
framställning fann dock Kungl. Maj:t ej skäl bifalla.
Det är nu avsett, att generalkonsul Lexow skulle avgå från konsulsbefattningen
i Triest med utgången av innevarande budgetår. Med hänsyn till hans
höga ålder låter det ju knappast tänka sig, att han ytterligare någon längre
tid skulle kunna kvarbliva å befattningen i fråga, och han är även beredd
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
på att från och med den 1 nästkommande juli lämna sin post. Han är då
i det närmaste 84 år gammal, och har oavbrutet under nära 50 år på ett
plikttroget och förtjänstfullt sätt verkat i svensk konsulär tjänst utan annan
ersättning än den kontorskostnadsersättning, som efter år 1920 utbetalats till
honom. Under tiden före världskriget, då han levde under lyckliga ekonomiska
omständigheter, vidkändes han avsevärda ekonomiska uppoffringar
för att på ett tillfredsställande sätt utöva sina plikter som konsul, under krigsåren
kvarblev han på sin post och utsattes därvid för ständiga faror och svårigheter
av såväl personlig som ekonomisk natur, och på sin höga ålderdom
har han trots tilltagande sjuklighet och ålderdomssvaghet bibehållit skötseln
av sin konsulsbefattning för att därigenom undgå den fullkomliga nöd, som
skulle vänta honom i händelse han förlorade de inkomster, han nu åtnjutit från
Sverige.
På grund av det här anförda har jag funnit starka billighetsskäl tala för,
att Lexow efter sitt avskedstagande under sin återstående livstid från statens
sida tilldelas ett årligt understöd.
Statskontoret, som i anledning härav anmodats avgiva yttrande i frågan,
har i ett den 21 februari 1929 dagtecknat utlåtande anfört följande:
»Såvitt statskontoret har sig bekant, har pension förut icke beviljats åt konsulattjänsteman,
vilken i likhet med generalkonsuln Lexow endast uppburit
ersättning för kontorskostnader. Med hänsyn till den långa tid av 50 år, varunder
Lexow på ett plikttroget och förtjänstfullt sätt verkat i svensk konsulattjänst,
anser även statskontoret billigt att någon pension utverkas åt honom.
Då emellertid Lexow av det belopp han av svenska staten under senare
år uppburit, eller 3,000 kronor, haft att bestrida kontorskostnader, finner
statskontoret det kunna ifrågasättas, huruvida hela detta belopp bör honom
tilldelas såsom pension, och om icke snarare pensionen bör bestämmas till 2/3
av nyssnämnda belopp eller, efter avrundning till närmast med 12 delbara tal,
2,004 kronor.»
Med allt beaktande av de synpunkter, vilka legat till grund för vad statskontoret
sålunda anfört i fråga om storleken av det pensionsbelopp, som i detta
fall skäligen borde ifrågakomma, anser jag mig dock av billighetsskäl böra
förorda, att Lexow, som under de senare åren endast med yttersta svårighet
och under stora umbäranden kunnat bestrida sitt nödtorftiga livsuppehälle, vid
sitt avskedstagande tillförsäkras ett pensionsbelopp, som ej understiger de inkomster
hans ställning såsom konsul hittills inbragt honom. De kostnader
han haft att vidkännas för konsulsverksamhetens uppehållande torde numera
vara obetydliga. Konsulatets lokal har varit inhyst i hans bostad, och verksamhetens
omfattning har givetvis i hög grad influerats av hans tilltagande
sjuklighet och ålderdomssvaghet. Dessutom är att märka, att Lexow i och
med konsulsbefattningens frånträdande kommer att gå miste om de inkomster
i form av expeditionsavgifter, som han hittills uppburit. Den minskning
i utgifter, som blir en följd av hans avskedstagande, torde efter allt att döma
ej komma att understiga den inkomstminskning som samtidigt kommer att inträda.
Under sådana förhållanden och då han för sitt uppehälle uteslutande
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
5
är hänvisad till de medel, som av svenska staten kunna komma att tillerkännas
honom, synes det vara skäligt, att han vid sin avgång ur tjänsten från statens
sida såsom ett välförtjänt erkännande för en nära 50-årig förtjänstfull och
oegennyttig verksamhet beredes samma möjligheter som hittills till nödtorftigt
livsuppehälle under den mänskligt att döma ej alltför långa tid, han kan hava
kvar att leva.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att konsuln i Triest, generalkonsuln Carl Victor Lexow må
från och med den 1 juli 1929 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en pension av 8,000
kronor.
5:o
I skrivelse den 20 februari 1929 har Ida Gustava Larson — änka efter f. d.
förste vaktmästaren i utrikesdepartementet Lars Erik Larson, som avlidit den
3 februari detta år — under framhållande av att hennes man icke varit delägare
i civilstatens änke- och pupillkassa hemställt, att utrikesdepartementet
snarast ville vidtaga åtgärder för att genom proposition till riksdagen åt fru
Larson söka utverka skälig änkepension.
I en sedermera till departementet ingiven skrivelse av den 26 i samma månad
har fru Larson på begäran om upplysning rörande sina förmögenhetsförhållanden
meddelat följande:
»Min make pensionerades i förtid på grund av sjukdom. Sjukdomen tilltog
med åren. År 1927 erhöll han hjärnblödning samt år 1928 även magblödning.
Han avled å Samariterhemmet i Uppsala.
De besparingar, som min make gjort under den tid han var förste vaktmästare
i Kungl. Utrikesdepartementet, äro fullständigt förbrukade, på grund av de
oerhört stora utgifter nyssberörda sjukdomar fört med sig.
Enär jag saknar enskild förmögenhet och icke heller har några inkomster,
har den pension och det dyrtidstillägg, som min make under livstiden uppburit,
utgjort vår enda inkomst och förmögenhet.
Ovanstående uppgifter äro lämnade på heder och samvete och är jag beredd,
om Kungl. Utrikesdepartementet ifrågasätter detta, att styrka riktigheten av
här lämnade uppgifter.»
Lars Erik Larson, som var född den 13 september 1850, inträdde i statens
tjänst den 23 december 1882, då han antogs till extra vaktmästare i utrikesdepartementet.
Han befordrades den 20 januari 1887 till ordinarie vaktmästare
och den 30 mars 1896 till förste vaktmästare i departementet. Den 31 december
1917 beviljades Larson avsked med utgången av sistnämnda år. Enligt
samma dag utfärdat nådigt brev åtnjöt Larson från och med den 1 januari
1918 under sin återstående livstid pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 800 kronor; jämlikt beslut av 1918 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 10 A, punkt 33 :o) uppbar han därjämte en tilläggspension av 200
kronor årligen.
Ang. årligt
understöd åt
f. d. förste
valdmästaren
i virikesdepartementet
L. L. Larsons
änka.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Statskontoret, som anmodats att avgiva yttrande rörande fru Larsons nu
gjorda framställning, har i ett den 5 mars 1929 dagtecknat utlåtande framhållit
följande:
»Såsom sökanden framhållit var hennes man icke delägare i civilstatens
änke- och pupillkassa. När utrikesdepartementets ordinarie personal i sammanhang
med kassans ombildning med ingången av år 1908 upptogs till delaktighet
i kassan, kunde dåvarande innehavare av befattning å departementets stat
endast under särskilda villkor och mot erläggande av försäkringstekniskt beräknade
retroaktivavgifter vinna delägarrätt i kassan. Även om sökandens
man hade kunnat uppfylla övriga förutsättningar för vinnande av delägarrätt,
lärer han, som då uppnått en levnadsålder av 58 år, funnit sig icke kunna gälda
de säkerligen ganska dryga avgifterna.
Under liknande förhållanden och under förutsättning att ömmande omständigheter
funnits föreligga, har riksdagen vid flera tillfällen beviljat understöd
såsom exempelvis framgår av 1926 års riksdags beslut i anledning av propositionen
nr 19 angående årliga understöd åt vissa änkor efter befattningshavare
vid fångvården.
Sökandens man hade under 30 år tjänat i utrikesdepartementet, när han 1918
avgick med pension. Sökanden, som blev änka den 3 februari 1929, har uppnått
en ålder av 75 år och saknar medel till sitt uppehälle; och enligt vad av
hennes bilagda skrivelse [här utesluten] framgår har hon visserligen en son,
född år 1888; men då denne saknar anställning och är försatt i konkurs, lärer
hon icke kunna från honom påräkna något bidrag till uppehället. ,
På grund härav torde goda skäl få anses föreligga för utverkande åt sökanden
av något årligt understöd av statsmedel; och synes detta lämpligen böra bestämmas
till samma belopp, som beviljades genom förenämnda riksdags beslut
eller 384 kronor.
Statskontoret hemställer alltså, att för riksdagen måtte framläggas förslag
om medgivande därtill, att sökanden må från och med den 1 mars 1929 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 384 kronor».
I likhet med statskontoret anser jag billigt, att åt änkan Larson beredes ett
årligt understöd av statsmedel under hennes återstående livstid. Beträffande
storleken av understödet och tidpunkten, från vilken det bör utgå, ansluter jag
mig till statskontorets förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att före detta förste vaktmästaren Lars Erik Larsons änka
Ida Gustava Larson må från och med den 1 mars 1929 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta ett
årligt understöd av 384 kronor.
[Vad ministern för utrikes ärendena ovan under punkterna
4:o och 5:o hemställt, däri statsrådets övriga
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
7
ledamöter instämma, behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilagan till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Allard.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BU 1929:24 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. Bankoutskottet får härmed avgi s. 38 i texten
- BU 1929:26 Bankoutskottets utlåtande Nr 26 s. 15 i texten