Angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930
1929-03-07 · 71 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 63 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:212, Angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
1
Nr 212.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående anslag till kammarkollegium
för budgetåret 1929/1930; given Stockholms slott
den 7 mars 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
TJtdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1929.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler frågan om anslag
till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 och anför därvid följande:
Under
rubriken »Kammarkollegium» äro i riksstaten för innevarande
budgetår uppförda dels ett ordinarie förslagsanslag till kammarkollegium
med 302,100 kronor, dels ock ett extra anslag till kammarkollegii verksamhet
med 34,500 kronor.
Vid tiden för statsverkspropositionens avlåtande hade kammarkollegium i
skrivelse den 6 oktober 1928 framlagt de anslagsbehov för ämbetsverket,
vilka ansetts böra föreläggas 1929 års riksdag. Kollegium föreslog i denna
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 176 häft. (Nr 212.) ■ 1
Historisk
översikt.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
skrivelse icke någon ändring i det ordinarie anslaget och anförde med avseende
å det extra anslaget, att då kollegium syntes hava anledning förutsätta
att den undersökning angående eventuella besparingar inom statsförvaltningen,
som för det dåvarande påginge, komme att inom en nära liggande
framtid omfatta kollegium, kollegium ansåge att, i avvaktan på det
resultat, vartill denna undersökning kunde komma att leda, framställning
borde göras till riksdagen om beviljande av anslag för beredande åt kollegium
under budgetåret 1929/1930 av samma arbetsförstärkning som hittills.
Ämbetsverket äskade alltså ett extra anslag för nämnda budgetår av 34,500
kronor.
Vid anmälan i statsverkspropositionen av anslagsfrågorna under sjunde
huvudtiteln meddelade jag, att 1926 års besparingssakkunnigas förslag rörande
kammarkollegii organisation och arbetsförhållanden syntes vara att förvänta
inom sådan tid, att detsamma kunde underställas innevarande års riksdags
prövning. I avvaktan bärå borde anslagen till kollegium tills vidare allenast
beräknas å riksstaten.
I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, i riksstaten beräkna förutnämnda anslag till kammarkollegium
till samma belopp som för innevarande budgetår.
1926 års besparingssakkunniga hava nu i ett till chefen för finansdepartementet
ställt utlåtande av den 18 februari 1929 framlagt förslag angående
besparingar och förenklingar i kammarkollegium. Över detta förslag hava
infordrade yttranden avgivits av kammarkollegium den 1 mars 1929 samt
av lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen, i vad dessa ämbetsverks förvaltningsområden
angår, den 23 respektive den 28 februari 1929.
Kammarkollegii förvaltningsområde hade i äldre tider en betydligt vidare
omfattning än nu. Ursprungligen var hos kollegium i huvudsak sammanförd
den centrala förvaltningen av rikets drätsel och näringar. Efter hand
utbrötos från kollegium olika förvaltningsgrenar och förlädes antingen till
för ändamålet nyupprättade ämbetsverk eller till andra myndigheter. Under
1800-talets lopp inskränktes också den domsrätt i administrativa ärenden,
som tillkommit kollegium, genom att olika grupper av mål överflyttades till
de allmänna domstolarna.
Såsom första punkt bland kammarkollegii ämbetsåligganden upptog 1879
års instruktion för ämbetsverket »att handlägga frågor om skattläggning å
jord och därmed sammanhängande ämnen samt angående jorden åliggande
extra ordinarie skyldigheter och besvär». Genom grundskatternas a\skrivning
och indelningsverkets upphävande inträdde i detta hänseende en väsentlig
begränsning i kammarkollegii verksamhet. I den mån ärenden rörande
grundskatter och därmed jämförliga utskylder ävensom angående rustning
och rotering med vad därmed sammanhänger ännu förekomma, tillhöra de
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 3
samma, jämlikt ett till instruktionen fogat övergångsstadgande, alltjämt
kammarkollegii upptagande. Men klart iir, att dylika ärenden, liksom i
övrigt frågor, som hava sin grund i äldre rättsförhållanden beträffande
skyldigheter och besvär, som vilade å själva jorden, eller särskilda rättigheter,
som åtföljde densamma, med åren blivit allt färre till antalet.
Vid 1908 års riksdag beslöts en genomgripande omorganisation av kammarkollegium.
Till grund för beslutet låg ett av 1902 års löneregleringskommitté
den 18 november 1903 avgivet betänkande. Vid omorganisationen avskildes
i sammanhang med regeringsrättens inrättande från kammarkollegii
handläggning bland annat de s. k. kommunikationsmålen, d. v. s. besvärsmål
rörande väg- och skjutsväsendet, flottleder m. m., vilka utgjort en
mycket betydande del av kammarkollegii arbetsbörda. Till domänstyrelsen
överflyttades vården och inseendet över kronans överloppsmarker och oavvittrade
marker samt vid dem befintliga fisken.
Å andra sidan har under senare år till följd av ändrad lagstiftning kammarkollegii
ämbetsverksamhet i vissa hänseenden utvidgats. 1910 års lagstiftning
rörande prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande
frågor har sålunda haft till följd en i vissa avseenden ganska betydande
ökning av kollegii befattning med ecklesiastika löneärenden och frågor rörande
förvaltningen av den prästerskapet på lön anslagna jorden. Genom
den år 1918 antagna vattenlagen och i samband därmed givna bestämmelser
har kammarkollegium fått åt sig uppdraget att, där så prövas nödigt, föra
talan för tillgodoseende av det allmännas intressen i vattenmål. Enligt den
år 1919 beslutade lagstiftningen om kommunala nybildningar har kollegii
befattning med frågor om ändringar i rikets kommunala eller kyrkliga indelning
icke oväsentligt utvidgats.
Frågan om kammarkollegii framtida ställning inom förvaltningen har vid
ett par tillfällen efter 1908 års omorganisation i större sammanhang varit
föremål för offentlig diskussion.
Departementalkommitterade föreslogo i sitt den 31 december 1912 avgivna
betänkande, att samtliga ärenden rörande den under kollegii vård och inseende
ställda egendomen måtte överflyttas från kollegium till lantbruksstyrelsen.
Till sistnämnda ämbetsverk borde även kollegii advokatfiskalsämbete
förläggas. Vidare borde kollegium helt och hållet befrias från
åliggandet att vara besvärsinstans i administrativa mål. Enligt departementalkommitterades
mening borde kammarkollegium upprätthållas huvudsakligen
såsom ett administrativt utredningsverk, vars förnämsta uppgift
skulle vara att med den särskilda författningskunskap och den speciella
sakkännedom, som kunde förväntas hos den där anställda personalen, i regeringsärenden
av kameral innebörd eller eljest av mera säregen beskaffenhet
avgiva på speciallagstiftning och kamerala urkunder grundade utlåtanden
till Kungl. Maj:t.
Departementalkommitterades förslag om överflyttande till lantbruksstyrelsen
av den under kammarkollegium lydande fasta egendomen mötte i de
Kammar kollegii
ämbetsbefattning.
4 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.
avgivna yttrandena gensagor. Kammarkollegium motsatte sig för sin del
bestämt såväl detta förslag som förslaget, att kollegium skulle upphöra
såsom mellaninstans i besvärsmål.
Frågan om kammarkollegii förvaltningsområde upptogs därefter till behandling
av landshövdingen Schotte i dennes den 27 februari 1917 avgivna
betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer
m. m. Schotte föreslog härvid, att vården och inseendet av den
under kollegium lydande fasta egendomen skulle överflyttas till domänstyrelsen,
men framhöll i sammanhang härmed betydelsen av att frågan om
sammanförande till kammarkollegium av den rättsliga vården av all statens
jordegendom, vilken av kollegium upptagits i dess yttrande över departementalkommitterades
förslag, bleve föremål för en särskild utredning. Beträffande
frågan om kollegii ställning såsom mellaninstans i besvärsmål
ansåg Schotte, att denna ställning borde i vissa fall upphöra men i andra
fall tills vidare bibehållas.
*
Enligt § 1 i den för kammarkollegium gällande instruktionen den 31
december 1921 (nr 847) med däri senare vidtagna ändringar — kungörelserna
den 18 juni 1925 (nr 234), den 17 december 1926 (nr 532), den 4
januari 1927 (nr 4) samt den 2 november 1928 (nr 435) — åligger det kammarkollegium
i allmänhet att handlägga frågor av kameral natur eller som
angå den allmänna hushållningen; att hava inseende och vård över den
fasta egendom, varom i instruktionen närmare förmäles; samt att i den
ordning författningarna stadga eller Kungl. Maj:t för särskilda fall föreskriver
ombesörja ärenden, som angå förvärvande åt eller avhändande från
staten eller allmän inrättning av äganderätt till fastighet. Kollegium har
även att med uppmärksamhet följa alla de förhållanden, å vilka den inom
området för kollegii verksamhet varande kamerala och ekonomiska lagstiftningen
äger inflytande, samt, när kollegium finner allmänt och enskilt gagn
och bästa så fordra, till Kungl. Maj:t avgiva framställningar och förslag
till ändring, jämkning eller upphävande av de i dessa ämnen gällande författningar
och föreskrifter.
Den ganska allmänt hållna beskrivning av området för kammarkollegii
förvaltning, som sålunda lämnas i instruktionens § 1, lärer knappast kunna
giva någon föreställning om de arbetsuppgifter, som åvila ämbetsverket. I
§§ 2—5 i instruktionen återfinnas mera detaljerade föreskrifter angående de
ämbetsåligganden, som tillhöra kammarkollegium. Ett fullständigt återgivande
av dessa föreskrifter skulle i detta sammanhang bliva för vidlyftigt.
Det synes vara tillräckligt att här allenast erinra om vissa huvudgrupper
av de frågor, som handläggas i kollegium.
I fråga om ärenden av kameral natur har kammarkollegium att pröva
och avgöra jordeboksärenden och därmed sammanhängande spörsmål samt
ärenden angående lotsningsbesväret och om de förmåner, rättigheter eller
skyldigheter i övrigt, som åtfölja jorden. Till kammarkollegium höra vi
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 212. 5
•lare besvärsmål om markegångstaxa, om avsöndring av jord eller lägenhet
från egendom under enskild äganderätt och om avgäld för sådan avsöndring
ävensom om fördelning av odlingslån (lån från statens avdikningslånefond).
Kammarkollegium har även att enligt i vattenlagen meddelade
stadganden och i samband därmed utfärdade föreskrifter föra talan för det
allmänna i vattenmål samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i vattenfråga,
berörande allmänna intressen. Kollegium åligger tillika att jämlikt
föreskrifter i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning taga befattning med frågor rörande
ändring i landets kommunala eller kyrkliga indelning samt att till Kungl.
Maj:t avgiva utlåtanden om förändring i landets administrativa, kommunala
eller kyrkliga indelning. Kollegium har att pröva och avgöra besvärsmål
om, huru och till vad belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter
på landet ävensom i stad, då frågan tillika rör landet, skola
utgöras, samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden om ordnande av
prästerskapets avlöning och vad därmed äger sammanhang.
Den fasta egendom, över vilken kollegium äger vård och inseende, utgöres
av till civil- och ecklesiastikstaterna upplåtna boställen, hemman och
lägenheter, skogsstatens boställen därifrån likväl undantagna; till civila
och kyrkliga behov och ändamål i övrigt anslagna hemman och lägenheter,
med undantag av akademi- och bamhushemman samt till andra inrättningar
och stiftelser upplåtna egendomar, å vilka inseendet tillkommer särskild
styrelse; under åborätt upplåtna kronohemman, lägenheter och nybyggen;
Vadstena krigsmanshuskassas egendom; samt den statens fasta
egendom i övrigt, i avseende varå icke är annorlunda stadgat. I fråga om
denna fasta egendom har kammarkollegium huvudsakligen att tillse, att
egendomen icke användes eller disponeras emot därom givna föreskrifter
samt att hålla hand över att enligt givna föreskrifter syn och besiktning
förrättas å landsstatsboställe och uppgifter däröver insändas till kollegium
ävensom att vidtaga de åtgärder till bevakande av kronans rätt, som i
anledning av verkställd syn eller besiktning må erfordras. Dessutom har
kammarkollegium att pröva och avgöra vissa ärenden i fråga om förvaltningen
av denna egendom, såsom angående avsöndring på obestämd tid till
allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller lägenhet (dock
ej från åbohemman eller nybyggen), om upplåtelse av sten- eller kalkbrott,
grustäkt m. m. på boställe samt om användande av avgift för sådan upplåtelse,
om användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i
nyttjanderätt, m. m. Kollegium har även att pröva och avgöra vissa besvärsmål,
som hänföra sig till den kollegium underställda egendomen, exempelvis
om stadgad åborätt, angående avsöndring av jord eller lägenhet på
viss tid eller på livstid, om bortförande av foder, m. m.
Beträffande förvärvande åt eller avhändande från staten eller allmän inrättning
av äganderätt till fast egendom tillhör kollegium: att verkställa
av Kungl. Maj:t i något av berörda avseenden meddelad föreskrift; att be
-
Kammarkollegii
nuvarande
organisation.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
vilja och avsluta skatteköp om hemman eller lägenhet, som må av kollegium
till skatte försäljas; att pröva och avgöra, huruvida och med vad villkor
försäljning under skattemannarätt av Danviks hospital tillhörigt hemman
eller lägenhet må äga rum; att fastställa skatteköpeskilling för hemman eller
lägenhet, varom Kungl. Maj:ts befallningshavande äger avsluta skatteköp;
att i enlighet med vad därom finnes för vissa fall särskilt stadgat pröva
och avgöra ärenden angående försäljning av kyrklig jord; att pröva och avgöra
besvärsmål om rättighet och företrädesrätt till skatteköp, om nybygges
omförande till skatte och villkor därvid i avseende å ägarens rätt till skogen;
samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i frågor av hithörande beskaffenhet.
Kammarkollegium åligger även att å plats, som av Kungl. Maj:t godkännes,
under fyra olika lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter
i enlighet med däröver uppgjorda förteckningar; att förvara de förteckningar
över den staten tillhöriga, i kungl. slotten och hovstallet befintliga
lösa egendom, vilka skola till kollegium insändas; samt att förvara
åtkomsthandlingarna till de för statsverkets räkning inlösta frälseräntor och
till den under kollegii vård ställda fasta egendom, som blivit för statsverkets
räkning förvärvad, ävensom till annan staten eller allmän inrättning tillhörig
sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna till denna egendom
redan blivit eller på grund av särskilt meddelade föreskrifter bliva till
kollegium överlämnade.
Beträffande de i kammarkollegium förekommande ärendena av skilda slag
torde få hänvisas till tre av besparingssakkunniga överlämnade tabellbilagor.
Enligt nuvarande organisation består kammarkollegium av en generaldirektör
såsom chef och såsom ledamöter sex kammarråd. Å ordinarie staten
äro uppförda fem kammarråd; för den sjätte kammarrådstjänsten äro medel
anvisade å extra stat.
En av kollegii ledamöter är på grund av stadgande i vattenlagen tillika
ledamot i vattenöverdomstolen.
De till kammarkollegium hörande ärendena fördelas å rotlar, en för varje
kammarråd. Hos kollegium finnas följande kontor: ett advokatfiskalskontor
för handläggning av de på kammarkollegii advokatfiskalsämbete ankommande
ärenden; fyra arkivkontor för utredningar, ett av kontoren särskilt
för lantmäteriutredningar; samt ett registratorskontor för de till kollegium
inkommande ärendenas registrering m. m.
Den i ämbetsverket anställda personalen framgår av följande tablå:
1 generaldirektör (A 3)
Rotlarna:
5 kammarråd (B 30)
1 extra kammarråd (B 30)
5 sekreterare (B 26)
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 7
1 extra sekreterare (B 26)
3 notarier (B 21)
5 kontorsbiträden (B 4)
1 extra kontorsbiträde (B 4)
Advokatfiskalskontoret:
1 förste advokatfiskal (B 28)
1 andre advokatfiskal (B 27)
1 extra advokatfiskal (B 27)
2 fiskaler (B 21)
1 kanslibiträde (B 7)
1 kontorsbiträde (B 4)
Arkivkontoren:
4 förste arkivarier (B 26), därav 1 för lantmäteriutredningar
1 halvtidstjänstgörande förste amanuens med arkivteknisk utbildning (18:e
lönegraden)
1 kanslibiträde (B 7)
2 e. o. kontorsbiträden (4:e lönegraden)
1 extra befattningshavare (4:e lönegraden)
Registratorskontoret :
1 registrator (B 21)
Renskrivning:
1 kontorsbiträde (B 4)
Vaktpersonal:
1 förste expeditionsvakt (B 7)
3 expeditionsvakter (B 5)
1 e. o. expeditionsvakt (5:e lönegraden)
Utöver den under arkivkontoren upptagna förste amanuensen, vilken är
avsedd för den arkivaliska vården av de i kollegium förvarade handlingarna,
finnas anställda sex förste amanuenser. Av dessa äro tre tjänstlediga; de
tre övriga uppehålla ordinarie tjänst i ämbetsverket. Dessutom äro i kollegium
anställda ett antal extra befattningshavare, för närvarande 18, av vilka
flertalet bestrida mer eller mindre långvariga förordnanden å amanuensbefattning
eller å ordinarie eller extra tjänst i verket.
De kammarkollegium tillhörande ärendena skola enligt § 11 i instruktionen
för ämbetsverket i allmänhet avgöras antingen i plenum av generaldirektören
och ledamöterna gemensamt eller på särskilda divisioner, bestående
av generaldirektören och två ledamöter eller av tre ledamöter, bland vilka
Sättet för
ärendenas
avgörande.
8 Kungl. Maj:ts vrovosition Nr 212.
den äldste är ordförande, eller ock av generaldirektören i närvaro av eu
ledamot.
I plenum avgöras enligt § 12 i instruktionen huvudsakligen ärenden angående
utfärdande, förklaring, ändring eller upphävande av författningar;
allmänna föreskrifter, som det tillkommer kollegium att utfärda; rikets regalier
och dyrbarheter; verkets organisation och arbetsordning; personal-och
ekonomiärenden; samt annan fråga, som generaldirektören finner lämpligen
böra avgöras i plenum.
På division skola enligt § 13 i instruktionen, i den mån icke enligt nyss
anförda stadgande avgörandet hör äga rum i plenum, avgöras ärenden, som
angå Kungl. Ma.j:ts brev eller remiss, framställning eller utlåtande till
Kungl. Maj:t (dock icke i anledning av besvär över generaldirektörens
beslut); besvär, som hos kollegium anföras över myndigheters beslut; vissa
uppräknade grupper av ärenden, som kollegium äger pröva och avgöra;
annan fråga, vilken generaldirektören finner skäl göra till föremål för
samfällt yttrande.
Av generaldirektören avgöres, enligt § 14 i instruktionen, i närvaro av
den ledamot, till vars rotel ärendet hör, annat ärende än de i §§ 12 och 13
avsedda.
Jämföres uppräkningen i §§ 12 och 13 av ärenden, vilka handläggas i
plenum eller på division, med stadgandena i §§ 2—5 i instruktionen, framgår,
att endast i ett fåtal av hithörande ärendesgrupper beslutanderätten
förbehållits generaldirektören ensam. Den enda av berörda ärendesgrupper,
som ur arbetssynpunkt äger någon praktisk betydelse, torde, såsom de sakkunniga
framhålla, vara ärenden angående fastställande av det i 19 § 4:o i
lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning omförmälda
skogsmedelsbeloppet, för vilken grupp av ärenden senare skall utförligare
redogöras.
Besparings
sakkunnigas
utlåtande.
Kammarkollegii
ämbetsbefattning.
Besparingssakkunniga hava i sin skrivelse upptagit till granskning de
olika grupper av ärenden, vilka falla inom kollegii ämbetsområde. Den
följande framställningen ansluter sig till de sakkunnigas redogörelse.
Inledningsvis anföra de sakkunniga följande:
»Vad angår förvaltningen av den ecklesiastika jordegendomen, sammanhänger
frågan därom på det närmaste med spörsmålet om det prästerliga
avlöningsväsendets ordnande. Hithörande frågor äro för närvarande föremål
för utredning genom särskilda sakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts den 22
april 1927 givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning
samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden. För kammarkollegii
aktuella arbetsuppgifter är lagstiftningen rörande prästerskapets
avlöning jämte förvaltningen av de prästerliga avlöningstillgångarna av
ingripande betydelse. Det är därför uppenbart, att resultatet av den
pågående sakkunnigeutredningen kan komma att öva ett väsentligt inflytande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 9
i fråga om de ämbetsåligganden, som i fortsättningen komma att åvila
kammarkollegium.
För egen del hava besparingssakkunniga funnit sig böra vid sitt bedömande
av frågan om kammarkollegii organisation lämna åsido de
möjligheter till mera vittgående förändringar beträffande kammarkollegii
ställning inom förvaltningen, som kunna komma att framgå ur den
fortsatta utredningen rörande de ecklesiastika avlöningsförhållandena
och därmed sammanhängande spörsmål om förvaltningen av den såsom
prästerliga avlöningstillgångar disponerade jorden. Vid sitt övervägande
av de föreliggande organisationsfrågorna hava de sakkunniga följaktligen
ansett sig böra i huvudsak utgå från nu rådande förhållanden på detta
område.
I några särskilda hänseenden äro emellertid till följd av redan beslutad
lagstiftning eller i samband med genomförandet av föreliggande förslag till
ändrade författningsbestämmelser eller eljest på grund av utvecklingens
gång att förvänta vissa förskjutningar i fråga om arbetsuppgifterna i
kollegium, vilka de sakkunniga ansett sig böra i detta sammanhang beakta.
I ett par avseenden hava de sakkunniga även funnit sig böra hemställa
om ändringar i fråga om kammarkollegii ämbetsåligganden.»
Enligt stadgande i instruktionen för kammarkollegium (§ 2 3:o b) har
kammarkollegium att pröva och avgöra besvärsmål om avsöndring av jord
eller lägenhet från egendom under enskild äganderätt. Genom den år 1926
beslutade jorddelningslagstiftningen hava emellertid förut gällande stadganden
om jordavsöndring upphävts. Med det särskilda förfarande, avstyckning,
som trätt i avsöndringsinstitutets ställe, har kammarkollegium icke
att taga någon ämbetsbefattning. I fråga om avsöndring, som skett innan
den nya lagen trätt i kraft — den 1 januari 1928 —, skola äldre stadganden
fortfarande äga tillämpning. På grund härav kunna visserligen alltjämt
besvärsmål rörande avsöndrade lägenheter förekomma i kammarkollegium,
men det ligger i sakens natur, att antalet dylika mål skall alltmera nedgå.
På grund av föreskrifter i särskilda kungörelser den 13 juni 1845 och
den 3 november 1848 skola i jordeboken vid vederbörande hemman anteck- ''
nas avbetalnings- och räntebeloppen för lån, som utlämnas från statens
avdikningslånefond (tidigare benämnd odlingslånefonden). Enligt stadgande i
förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt till återbetalning av
lån, som blivit i jordeboken antecknat, sådan denna förordning lyder enligt
lag den 9 oktober 1914, äger kronan, då dylikt lån blivit i jordeboken
antecknat, för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen förmånsrätt i den
fastighet, vilken lånet blivit påfört, enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, såsom
för annan avgäld eller ränta av fast egendom.
Till följd av nu berörda bestämmelser insändas från länsstyrelserna samtliga
utslag angående fördelning till återbetalning av avdikningslån. Dessa
utslag granskas i kollegium i och för lånens anteckning i jordeboken. I den
mån härvid anledning till anmärkning förekommer, föres av kammar
-
Ärenden angående
jordavsöndring.
Ärenden an;ående
fördelning
av
odlingslån
m. m.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
advokatfiskalsämbetet talan mot utslaget hos kammarkollegium, som har att
pröva besvär över länsstyrelses beslut i dylika ärenden.
I proposition nr 5 till 1929 års riksdag har framlagts förslag till lag om
kronans förmånsrätt för avdikningslån. Genom den föreslagna lagen äro
ovannämnda 1845 och 1848 års kungörelser samt 1855 års förordning avsedda
att upphävas. Kronans förmånsrätt för lånets återbetalning skall enligt
lagförslaget icke knytas till lånets antecknande i jordeboken utan skall
uppkomma i och med det beslut, som länsstyrelsen har att meddela angående
lånets fördelning å de fastigheter, för vilka det beviljats. Uppgift om
de årliga avbetalnings- och räntebeloppen skall införas i inteckningsprotokollet
samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.
De sakkunniga framhålla, att då avdikningslånen, om ifrågavarande förslag
upphöjes till lag, ej vidare skola i jordeboken antecknas, anledning
icke längre föreligger att insända länsstyrelsernas utslag till kammarkollegium
eller dess advokatfiskalsämbete för granskning, och att i samband med genomförandet
av den nu berörda förändringen även kammarkollegii ställning
såsom mellaninstans i besvärsmål rörande fördelning av avdikningslån torde
böra upphöra.
Enligt ett i samma proposition framlagt förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor
skola i sistnämnda lag införda stadganden om anteckning i jordeboken
angående förskott, som av statsmedel lämnas till frälseräntas ersättande,
likaledes upphöra att gälla.
Ärenden
angående
rustningsoch
roteringsbesvärens
värde.
Genom lagen den 27 maj 1921 om ändring i vissa delar av lagen den 2
december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären föreskrevs,
att länsstyrelse i län, varest ett eller flera effektiva rusthåll eller
rotar vid truppförband eller båtsmanshållet funnes, skulle första gången år
1922 för åren 1922—1926 samt därefter år 1926 och vart femte följande år,
varje gång för de närmast kommande fem åren, bestämma rustnings- och
roteringsbesvärens värde beträffande samtliga inom länet befintliga rusthåll
eller rotar, därvid särskilt värde skulle fastställas för varje rusthåll eller
rote. Enligt 1 § i 1892 års nyssnämnda lag utgår till rust- och rotehållare
ersättning för ifrågavarande besvär med hela det sålunda bestämda värdet.
Besvär över länsstyrelsens beslut i dylik fråga må anföras hos kammarkollegium.
För bevarande av kronans rätt äger advokatfiskalen hos kollegium
föra talan mot beslutet, vilket genom länsstyrelsens försorg skall delgivas
honom.
Med indelningsverkets successiva upphörande komma tydligen hithörande
besvärsmål — vilka nu återkomma vart femte år — att så småningom
försvinna. Enligt en år 1919 av kammaradvokatfiskalsämbetet verkställd
beräkning1 kunde antalet effektiva rotar under vissa angivna förutsätt
-
Se proposition nr 86 till 1921 års riksdag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 11
ningar beräknas utgöra år 1922 1,832, är 1925 1,611, år 1930 1,071, år
1935 434 och år 1939 7. I och med nedgången av rotarnas antal torde
även antalet besvärsmål få antagas komma att minskas.
En till antalet ganska betydande grupp har under senare år utgjorts av Jordregisterärenden,
uppkomna i samband med uppläggandet av jordregister. Dessa 0chii|”nden°I<8~
ärenden hava till största delen form av frågor angående ändring i jordeboken.
Enligt gällande bestämmelser ligger nämligen jordeboksredovisningen
i väsentliga delar till grund för uppläggandet av jordregistret. Särskilt
under åren 1914—1917 inkommo till kammarkollegium jordregisterärenden
till mycket betydande antal. För dessa ärendens handläggning
funnos också under en följd av år extra arbetskrafter anställda. Sedan de
inkommande jordregisterärendenas antal minskats och den uppkomna balansen
till stor del avarbetats, har den för dessa ärenden anställda extra personalen
successivt indragits. Numera har tillströmningen av jordregisterärenden
högst väsentligt nedgått, men ett ej ringa antal dylika ärenden kvarligga
ännu oavgjorda. Sedan arbetet med jordregistrets uppläggande i länen
avslutats, komma hithörande ärenden att praktiskt taget försvinna.
Även om det av olika skäl, på vilka utrymmet icke tillåtit de sakkunniga
att ingå, ansetts lämpligt att lägga jordeboken till grund för jordregistrets
första uppläggande, synes det de sakkunniga kunna ifrågasättas, huruvida
icke, sedan jordregistret upplagts för samtliga socknar och de vid jordregisterarbetet
väckta jordeboksfrågorna blivit utredda och avgjorda, det
fortsatta förandet av jordeboken bör upphöra. Då de förändringar beträffande
fastigheternas redovisning, som vidtagas i jordeboken, i allt väsentligt
även iakttagas i jordregistret, kommer på detta område en dubbelföring
att äga rum. Det synes de sakkunniga antagligt, att avgörande hinder ej
skulle möta för den förenkling, som skulle stå att vinna genom att upphöra
att i fortsättningen föra jordeboken. Ett hinder för en dylik förändring
skulle undanröjas, därest de ovan omförmälda förslagen rörande ändrade
bestämmelser angående kronans förmånsrätt för avdikningslån och för förskott
av statsmedel till ersättning för frälseränta upphöjas till lag. Utan
att närmare ingå på detta spörsmål hava de sakkunniga funnit sig böra
hemställa, att frågan om jordebokens fortsatta förande göres till föremål
för särskild utredning.
Enligt kungörelsen angående grunder för ändringar i lagstiftningen om Ärenden anecklesiastika
boställsskogar den 9 december 1910 skall skogs- och hagmark ftäiland^av
å samtliga löneboställen, som äro anslagna åt prästerskapet i territoriella skogsmedeisförsamlingar,
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. bej[gP| ^jgt
Skog å löneboställe skall i första rummet användas till boställets husbehov, prästlöneDärutöver
må från boställets skog erhållas dels av vederbörande tjänstinnehavare
ved till husbehov, dels ock, i ordningen därefter, virke av pastoratet
till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård samt,
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
om tillgång jämväl därtill finnes, av församling till kyrkobyggnad. Vad av
boställets skogsavkastning icke erfordras för sålunda angivna behov skall
försäljas. Medel, som influtit vid försäljningen, skola ingå till kyrkofonden.
Jämlikt 19 § 4:o) i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910, sådant detta lagrum numera lyder, äger pastorat att till
bestridande av löner, som på grund av samma lag fastställas för prästerliga
befattningshavare i pastoratet, uppbära skogsförsäljningsmedel från de inom
pastoratet belägna löneboställena (med vissa i 2 mom. av samma paragraf
angivna undantag), årligen utgående ur kyrkofonden med högst det belopp,
som beträffande varje boställes skog beräknats motsvara skogens behållna
årliga avkastning och som för viss tidsperiod fastställts i den ordning, som
Konungen bestämmer. Beloppet får dock tillgodonjutas av pastoratet allenast
i den mån de i 1—3 mom. av paragrafen omförmälda avlöningstillgångar
icke förslå för ändamålet.
Ifrågavarande skogsmedelsbelopp fastställas enligt stadgande i instruktionen
för kammarkollegium av detta ämbetsverk efter förslag, som domänstyrelsen
har att tillhandahålla kollegium. Före den 1 januari 1927 fastställdes beloppen,
i enlighet med den dåvarande lydelsen av ovan omförmälda lagrum,
av Kungl. Maj:t, som därvid inhämtade kammarkollegii utlåtande.
I ett den 29 mars 1923 till chefen för finansdepartementet avgivet yttrande
angående begränsningar i kammarkollegii arbetsuppgifter anförde
kollegium beträffande här ifrågavarande ärenden följande:
»All behållen skogsavkastning från boställe av ifrågavarande slag skall
enligt grunderna för 1910 års lagstiftning principiellt komma pastoratet till
godo. Anledningen till att pastoratet icke ansetts böra få disponera själva
de inflytande skogsförsäljningsmedlen är den, att sagda medel inflyta ytterst
ojämnt för olika år, och att det med hänsyn till pastoratets budget är av
betydelse för pastoratet att kunna påräkna ett årligt i möjligaste mån konstant
bidrag.
Den tidsperiod, vilken uppskattningen enligt sagda lagrum skall avse,
ansågs av de sakkunniga, som år 1909 avgåvo förslag angående de prästerliga
avlöningsfrågorna, i regel böra bliva den, för vilken hushållningsplan
fastställts.1 Samma mening uttalades av vederbörande departementschef i
det anförande till statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid nådiga propositionen
till 1910 års riksdag med förslag till lag om reglering av prästerskapets
avlöning m. m.
Till grund för beslut, varigenom Kungl. Maj:t fastställer belopp av ifrågavarande
beskaffenhet, ligger enligt hittills följd praxis förslag, som domänstyrelsen,
efter vederbörande jägmästares och överjägmästares hörande, uppgör
och varöver kammarkollegium inhämtar pastoratets, domkapitlets och
länsstyrelsens yttranden samt avgiver eget utlåtande. Beloppet fastställes
numera i regel allenast för en tid av fem år.
I väckt fråga om enhetliga grunder för beräknande av dylikt belopp har
den s. k. kyrkofondskommittén avgivit ett den 28 juni 1916 dagtecknat betänkande,
varöver kammarkollegium och statskontoret den 10 april 1917 avgivit
underdånigt utlåtande.
I allmänhet tjugu år.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 13
Under framhållande av att det verkliga beloppet av skogens avkastning
måste antagas komma att i regel mer eller mindre skilja sig från det beräknade,
samt att skillnadsbeloppet borde i en eller annan form komma
pastoraten, respektive kyrkofonden, tillgodo bar kommittén undersökt, huruvida
berörda ändamål skulle kunna vinnas genom att till grund för beräkningen
lägga icke den uppskattade inkomsten under den nya perioden utan
den faktiskt behållna under den gångna. Därigenom skulie pastoratet visserligen
på öret utfå behållningen av vad skogen avkastat men en period
senare än den, under vilken avkomsten utfallit. Då av vissa anledningar
boställsskogarnas ordinarie avkastning komme att periodvis stegras, skulle
detta beräkningssätt på det sätt lända pastoratet till förfång, att den stigande
avkomsten tillflöte pastoratet allt för sent. För undvikande av denna
oegentlighet bleve nödigt att införa jämförelsevis korta perioder, exempelvis
perioder om tio år, men därigenom skulle åter uppstå eu alltför stor
växling i beloppen och även föranledas alltför betungande arbete för de
myndigheter, som skulle hava befattning med beloppens beräkning och fastställelse.
Kommittén föreslog därför en annan metod för vinnande av det angivna
syftet, nämligen att vid förnyat fastställande av dylikt belopp begagna en
sammansatt beräkningsgrund sålunda, att man till underlag för beräkningen
lade dels den uppskattade avkomsten under den följande perioden, dels ock
skillnadsbeloppet mellan den beräknade och den verkliga avkomsten under
den tilländagångna perioden, vilket beräkningssätt kommittén kallade reglerande
avräkning.
Kollegium och statskontoret, som ansågo, att kommitténs avräkningssystem,
varemot ämbetsverken i princip icke hade något att erinra, behövde i
praktiskt hänseende förenklas, avgåvo i sådant avseende förslag. Såvitt
kollegium har sig bekant, har frågan icke föranlett någon Kungl. Maj ds
åtgärd.
Med anledning av nu ifrågavarande uppdrag har kollegium tagit under
övervägande, huruvida icke behandlingen av dessa ärenden skulle kunna avsevärt
förenklas och kollegium därigenom befrias från handläggningen av
desamma. De torde näppeligen i och för sig vara av den vikt och betydenhet,
att de kräva den nuvarande omständliga behandlingen.
På sätt ovan anförts grundar sig 1910 års lagstiftning i förevarande avseende
på den principen, att pastoratet i mån av behov skall uppbära hela
behållna skogsavkastningen från de till avlöning av prästerskapet i pastoratet
anslagna boställena. Det ligger därför nära till hands att undersöka,
huruvida icke i en eller annan form den faktiskt behållna avkomsten av
skogen utan föregående uppskattning skulle kunna ställas till pastoratets
förfogande. Önskemålet att kunna hålla pastoratets skogsmedelsbelopp i möjligaste
mån konstant skulle enligt kollegii mening väsentligen vinnas, därest
pastoratet årligen under en viss period finge till sig utbetalat det belopp,
som i medeltal för varje år under närmast föregående period finnes hava
utgjort nettoinkomsten av skogen. De växlingar, som kunde förekomma
mellan de olika perioderna, komme givetvis att så småningom jämna ut sig,
och om perioderna icke bleve alltför korta, exempelvis 10 år, torde växlingarna
icke bliva så betydande. Avverkningarna, såvitt de avse den årliga
tillväxten, lära väl i regel någorlunda jämnt fördela sig på perioder om
nämnda antal år. Däremot torde en under en gången period bedriven avverkning,
som kan anses såsom uttag å skogskapitalet, med hänsyn till sin
omfattning kunna fördelas på en längre tidsperiod.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Genom att sålunda någon på förhand för viss period beträffande avkornsten
verkställd uppskattning, vilken, såsom också kyrkofondskommittén framhållit,
måste bliva mycket otillförlitlig, icke med tillämpning av nu skisserade
system behöver ske, och genom fastställelseperiodernas utsträckande till
tio i stället för fem år, skulle besparas betydande arbete för vederbörande
myndigheter och tjänstemän. Även om genom den mera utförliga bokföring,
som möjligen härav skulle bliva påkallad, någon merkostnad till
äventyrs skulle uppkomma, lärer denna väga obetydligt i förhållande
till den minskning i arbetsbördan, som skulle uppstå för de kvalificerade
befattningshavare, vilka nu inom olika delar av förvaltningen hava att
handlägga ärenden av ifrågavarande beskaffenhet. Fastställandet av det
årliga beloppet under viss tidsperiod blir med ovan angivna grunder för
dess beräknande allenast en mekanisk räkneuppgift och synes vid sådant
förhållande utan olägenhet kunna delegeras till domänstyrelsen. Genomförandet
av denna förenkling skulle erfordra ändring av 19 § 4 mom. löneregleringslagen.
Även utan dylik lagändring skulle en förenkling låta
sig genomföra på det sätt att Kungl. Maj:t, efter förslag av domänstyrelsen,
i enlighet med samma grunder, fortfarande fastställde beloppet, därvid icke
torde vara nödigt, att kammarkollegii utlåtande inhämtades.
Då ifrågavarande ärenden äro till sitt antal rätt betydande — under år
1922 165 — och, ehuru i allmänhet av jämförelsevis enkel beskaffenhet,
ganska tidsödande och medförande ett avsevärt dubbelarbete, skulle för de
myndigheter, som nu handlägga desamma, i allt fall för kollegium och
ecklesiastikdepartementet vinnas en ej oväsentlig arbetsbesparing genom det
föreslagna förenklade förfaringssättet, och får kollegium därför hemställa
om vidtagande av åtgärder för aetsammas genomförande snarast möjligt.»
Frågan om hithörande ärendens handläggning upptogs sedermera till behandling
vid den utredning rörande besparingsåtgärder inom Kungl. Maj ds
kansli, som under hösten 1925 ägde rum. Förslag till ändrad lydelse av
19 § i prästlöneregleringslagen i syfte att möjliggöra decentralisation av
ifrågavarande ärenden framlades i proposition nr 88 till 1926 års riksdag.
Till grund för förslaget låg en inom ecklesiastikdepartementet utarbetad
promemoria i ämnet. Häri anfördes bland annat, att den effektivaste reformen
tvivelsutan vore, att man inskränkte beräkningen till att fingera,
att årliga skogsavkastningen under en kommande period skulle bliva lika
stor som den i räkenskaperna redovisade årliga medelsavkastningen underföregående
period. Härigenom skulle pastoratet komma att få, i mån av
behov, disponera hela den faktiskt utfallande skogsavkastningen, ehuru ej
omedelbart efter det avkastningen utfallit utan först några år senare. Hela
beräkningen skulle i regel inskränka sig till en enkel sammanställning av
siffror, som utan svårighet kunde utvinnas ur domänstyrelsens bokföring.
Endast i de fall, då någon avsevärdare del av skogens virkeskapital uttagits
under den gångna perioden, syntes särskilda beräkningsåtgärder bliva nödiga
för beloppets justering. Då beloppets fastställande således grundade sig på
en rent bokföringsteknisk kalkyl, syntes fastställandet kunna överlämnas till
domänstyrelsen. Av samma skäl syntes ej vara nödigt att före fastställelsen
inhämta yttranden i saken av några myndigheter eller andra vederbörande.
En förutsättning för att den nya beräkningsmetoden skulle kunna
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 212.
15
börja tillämpas vore, att domänstyrelsens bokföring under alla år, som inginge
i den period, vars avkastning skulle läggas till grund för beräkningen,
varit så inrättad, att varje särskild skogs behållna avkastning kunde utläsas
därur. En annan förutsättning, visserligen icke ovillkorlig men dock
synnerligen önskvärd, vore, att konjunkturerna under perioden varit någorlunda
normala. Med hänsyn till sistnämnda förutsättning syntes det först
om några år vara möjligt att börja tillämpa metoden i fråga. Föredragande
departementschefen förklarade det vara hans avsikt att, därest det förslag
till ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum, som framlades, vunne godkännande,
hos Kungl. Maj:t hemställa om vidtagande av åtgärder i syfte
att åvägabringa närmare utredning angående möjligheten att framgå på
den i promemorian antydda vägen för vinnande av en enklare beräkningsmetod.
Sedan lagförslaget bifallits av riksdagen, framlades detsamma för 1926
års kyrkomöte, som jämväl godkände förslaget. Härvid uttalade kyrkomötet,
att med hänsyn till den ställning kammarkollegium intoge till de
ecklesiastika boställena det syntes kyrkomötet principiellt riktigast, att avgörandet
av ifrågavarande ärenden rörande fastställande av skogsmedelsbelopp
icke blott under den närmaste tiden utan även för framtiden förbehölles
kammarkollegium.
Genom en den 17 december 1926 utfärdad instruktionsändring överlämnades
härpå avgörandet av ifrågavarande ärenden till kammarkollegium.
För egen del hava besparingssakkunniga anfört följande:
»Någon ändring av metoden för beräkningen av ifrågavarande belopp i
den riktning, som anvisats såväl av kammarkollegium som i den nyssnämnda
promemorian, har ännu icke kommit till stånd. Med hänsyn till
de fördelar, som uppenbarligen skulle vara att vinna genom att övergå till
det i promemorian förordade beräkningssättet, finna besparingssakkunniga
sig böra hemställa, att frågan om övergång till ett dylikt beräkningssätt
ånyo upptages till övervägande. Vare sig eu ändring i berörda
hänseende nu kommer till stånd eller icke, bör emellertid enligt besparingssakkunnigas
mening fastställandet av ifrågavarande belopp överflyttas från
kollegium till domänstyrelsen. Hithörande ärenden äro visserligen av
mycket enkel beskaffenhet, men genom sitt antal taga de dock en ej ringa
tid i anspråk för granskning av domänstyrelsens förslag och expediering
av utgående skrivelser. En icke obetydlig arbetsbesparing i kammarkollegium
skulle därför bliva följden av förslagets genomförande.»
Jämlikt instruktionen för kammarkollegium har kollegium att gemensamt
med domänstyrelsen pröva och avgöra ärenden om utbyte av byggnadsvirke
vid boställe mot annat lämpligare slag av virke eller annat byggnadsämne
eller om ersättning ur boställets skogsavkastningsmedel för inköp av sådant
virke eller annat byggnadsämne. Dylika ärenden avgjordes före år 1922 av
Kungl. Maj:t men decentraliserades genom 1921 års instruktion till kammarkollegium
och domänstyrelsen.
Ärenden
rörande
virkesutbyte.
Markegångs
taxorna.
16 Kungl. Maj:ls proposition Nr 212.
I sitt ovannämnda den 29 mars 1923 avgivna yttrande angående begränsningar
i kollegii arbetsuppgifter m. m. har kollegium föreslagit, att ärenden
tillhörande ifrågavarande grupp skulle avgöras av domänstyrelsen ensam.
Besparingssakkunniga hava för sin del hemställt, att den av kollegium
sålunda föreslagna förenklingen genomföres.
Vidare har kammarkollegium i yttrandet den 29 mars 1923 föreslagit,
att den nu å kollegii advokatfiskalsämbete vilande skyldigheten i fråga om
granskning av markegångstaxorna skall upphöra. I sådant hänseende har
kollegium anfört:
»I 11 § mom. 3 av kungl. förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna
och sättet för markegångsprisens bestämmande har stadgats, att det
åligger kammaradvokatflskalen att tillse, huruvida å kronans vägnar kan
vara något att erinra vid markegångstaxorna, och i sådant fall framställa
sina anmärkningar däremot. För sådant ändamål skola markegångstaxorna
med tillhörande handlingar av länsstyrelserna insändas till kammarkollegium,
och skall advokatliskalen senast femton dagar efter erhållen del av
en markegångstaxa till kollegium anmäla, om han har något att erinra
emot taxan, vilken i annat fall, såvitt den rör kronans rätt, anses hava
vunnit laga kraft. Såväl då ändring i markegångstaxorna av kollegium
göres som när advokatliskalen förklarat sig icke hava något att erinra emot
desamma, skall underrättelse därom genast meddelas länsstyrelsen för kungörande.
Kammaradvokatfiskalens skyldighet att å kronans vägnar föra talan angående
markegångssättningen tillkom genom kungl. förordningen den 20
september 1815, då justitieombudsmannens år 1810 införda granskningsskyldighet
beträffande markegångstaxorna upphörde. Tidigare hade det
ålegat kammarkollegium att granska, pröva och fastställa markegångstaxorna.
Genom berörda förordning stadgades emellertid, att räntegivare
och räntetagare samt å kronans vägnar kammaradvokatflskalen skulle äga
anföra besvär hos kollegium över markegångstaxorna.
Vid markegångsdeputerades sammanträde skall enligt § 4 av 1911 års
ovannämnda förordning landskamreraren vara tillstädes för att kronans rätt
bevaka med åliggande att, om avseende icke fästes å hans framställningar,
dem till protokollet anmärka. Nämnda åliggande för landskamreraren infördes
första gången i kungl. förordningen den 11 inaj 1855.
Kronans intresse med avseende å markegångssättningen skall sålunda
iakttagas av såväl landskamreraren som advokatliskalen. Häri torde ligga
eu i och för sig icke önskvärd dubbelbehandling av ifrågavarande ärenden.
Väl kan det, ehuru i enstaka fall, förekomma, att advokatfiskalens anmärkningar
emot markegångssättningen äro mera betydande, men då, på sätt
framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 62 med förslag till 1911 års ovannämnda
kungl. förordning, markegångssättningen för statens vidkommande
förlorat det väsentligaste av sin forna betydelse, kan det ifrågasättas, huruvida
det ökade arbete, som nu är förenat med vården av kronans intressen
i ifrågavarande avseende, sådan den nu är organiserad, motsvarar den därmed
avsedda fördelen. Det synes kollegium, som om kronans rätt med avseende
på markegången skulle utan större olägenheter kunna bevakas enbart
av landskamreraren. Ett liknande ombudsmannaskap har denne tjänsteman
redan beträffande den ojämförligt betydelsefullare taxeringen. Landskamre
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
raren bör i sä fall erhålla befogenhet att i stället för advokatfiskalen föra
kronans talan beträffande markegångssättningen. Det torde böra påpekas,
att denna anordning ieke betyder en utökning av hans nuvarande arbetsuppgifter,
enär lian, såsom nämnts, redan enligt de nuvarande bestämmelserna
är skyldig att vid markegångssättningen bevaka kronans rätt. Anmälan
om att från kronans sida icke varit anledning till anmärkning torde
i sådan händelse kunna göras bos länsstyrelsen. Tiden, inom vilken sådan
anmälan skall göras samt besvär anföras, torde böra bestämmas till femton
dagar, efter det markegångstaxan upprättats. Vidare torde § 10, första
stycket, böra ändras därliän, att det vid deputerades sammanträde förda
protokoll samt de från städerna och fögderierna inkomna priskuranter och
däröver upprättade sammandrag endast i händelse av besvär böra insändas
till kammarkollegium.
Kollegium hemställer förty, att 1911 års förordning måtte ändras i enlighet
med vad ovan föreslagits.»
Två av kollegii ledamöter voro av skiljaktig mening och ansågo den föreslagna
ändringen icke böra komma till stånd.
Besparingssakkunniga hava för sin del hemställt, att vad kammarkollegium
i denna del föreslagit genomföres.
På sätt ovan blivit anfört, åligger det kammarkollegium att förvara åt- PomUim
komsthandlingarna till de för statsverkets räkning inlösta frälseräntor och
till den under kollegii vård ställda fasta egendom, som blivit för statsverkets
räkning förvärvad, ävensom till annan staten eller allmän inrättning
tillhörig sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna till denna
egendom redan till kollegium överlämnats eller på grund av särskilt meddelade
föreskrifter överlämnas.
rkets
iiganderätta
handlingar.
Härom anföra de sakkunniga följande:
»Ifrågavarande äganderättshandlingar förvaras å advokatflskalskontoret,
som även ombesörjer granskning av handlingarna, i den mån de inkomma
till kollegium. En mycket betydande del av de inkommande åtkomsthandlingarna
avser förvärv av fastigheter för domänverkets räkning. Insändandet
till kammarkollegium av åtkomsthandlingarna rörande dessa förvärv
torde vara en kvarleva från den tid, då de under domänverkets förvaltning
nu stående fastigheterna lydde under kammarkollegium. Någon sakkunskap
av det slag, som kammarkollegium anses särskilt representera, lärer icke
krävas för ifrågavarande åtkomsthaudlingars granskning. Då det synes
vara det naturligaste och lämpligaste, att ett verk sådant som domänstyrelsen
självt omhänderhar granskningen och bär ansvaret för vården av äganderättshandlingarna
rörande den egendom, som är ställd under dess förvaltning,
få besparingssakkunniga hemställa, att föreskrift meddelas i syfte
att här avsedda åtkomsthandlingar icke vidare insändas till kammarkollegium
samt att de äganderättshandlingar rörande domänstyrelsen underställda
fastigheter, som nu förvaras i kollegium, överlämnas till styrelsen. Då i
domänstyrelsen finnes anställd en domänfiskal med juridisk utbildning, synes
något hinder icke böra möta för styrelsen att övertaga förevarande arbetsuppgift.
Anmärkas kan, att enligt det av kammarkollegium den (5 maj
1925 avgivna, här nedan vidare omförmälda förslaget om upprättande av
en liggare över statens egendom domänstyrelsen skulle själv omhänderhava
Bihancj till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. Ilo häft■ (Nr 212.) 2
Ärenden angånde
friköp
av lägenheter
å kyrklig jord.
Ärenden angående
ersättning
för mistad
fiskerätt.
Den rättsliga
vården av
statens fasta
egendom.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
registreringen av den under dess förvaltning ställda egendomen. Det skulle
efter ett genomförande av detta förslag framstå såsom ännu mera oegentligt,
att domänverkets äganderättshandlingar granskas och förvaras av en
annan myndighet än domänstyrelsen.»
Beträffande de ärenden, som tillförts kammarkollegium genom 1927 års
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord ander tomträtt, hava besparingssakkunniga anfört
följande:
»En mera övergående anhopning förekommer för närvarande beträffande
frågor om friköp av lägenheter å kyrklig jord med tillämpning av lagen
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt den 4 januari 1927. Då emellertid såsom
förutsättning för friköp stadgats, att lägenhetsinnehavaren tillhörigt boningshus
av viss beskaffenhet funnits å området uppfört den 1 januari 1926, är
det antal lägenheter, med avseende å vilka friköp kan komma till stånd,
från början begränsat. Man har därför att räkna med att hithörande
ärenden komma att, i den mån en ändring av den nuvarande lagstiftningen
icke kommer till stånd, så småningom nedgå till antalet och efter hand
försvinna.»
En ny grupp av ärenden kommer däremot att tillföras kammarkollegium
till följd av bestämmelserna i lagen den 22 juni 1928 om ersättning till
strandägare för mistad fiskerätt. Enligt nämnda lag åligger det kollegium
att, då anspråk på ersättning, som avses i lagen, framställes, avgiva yttrande,
huruvida sådant fall är för handen, att dylik ersättning bör utgå. Som
emellertid viss preklusionstid stadgats, i det att ersättningsanspråk, vid
talans förlust, skall anhängiggöras före den 1 juli 1933, komma hithörande
ärenden att bliva av övergående natur.
Frågan om den rättsliga vården av kronans fasta egendom, vilken av
kammarkollegium väcktes i dess förut berörda utlåtande över departementalkommitterades
förslag, har sedermera varit föremål för en ingående utredning.
På grund av en inom riksdagen väckt motion anhöll 1918 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
om och i vad mån den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom
måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt, om utredningen
därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Sedan utredningsuppdraget
överlämnats till kammarkollegium, framlade kollegium i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1925 utredning i ärendet. På grundval
av denna utredning hade ämbetsverket kommit till det resultatet, att ett
koncentrerande av den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom till
kammarkollegium av praktiska skäl icke läte sig göra på grund av det intima
sammanhang, som förefunnes mellan den tekniskt-ekonomiska förvaltningen
av egendomen och rättsvården av densamma. Kollegium föreslog
emellertid föreskrift i syfte, att ämbetsverket skulle förbehållas dels prövningen
av sådana rättsfrågor beträffande den fasta egendomen, för vilkas bedömande
ämbetsverket besutte särskild sakkunskap, dels ock själva utfö
-
Kanyl. Maj ds proposition Nr 212. 19
randel av eventuella rättegångar i sådana fall. Vidare föreslog kollegium
vissa förtydligande föreskrifter i fråga om behörigheten att rättsligen företräda
publika fastigheter. Kollegii förslag innefattade slutligen uppläggande
av en liggare över publika fastigheter. Härvid hade kollegium funnit det
icke vara genomförbart att anordna endast en, gemensam liggare utan ansåg,
att man nu tills vidare kunde stanna vid önskemålet att kunna i
Stockholm, må vara hos skilda ämbetsmyndigheter, erhålla en lätt tillgänglig
och säker upplysning om all kronans fasta egendom med de
rättsliga data rörande densamma, som tillhöra en verklig fastighetsliggare.
Enligt förslaget skulle registreringen omhänderhavas av elva angivna
myndigheter, av var och eu beträffande densamma underställd egendom,
varjämte i en hos kammarkollegium upplagd avdelning av liggaren skulle
redovisas all den fasta egendom, som icke fölle under någon av de ifrågavarande
myndigheternas förvaltning.
Sedan yttranden över kammarkollegii förevarande förslag inhämtats från
ett flertal myndigheter, har genom remiss den 24 september 1928 kollegii
förnyade utlåtande i ärendet infordrats.
Vad angår den ifrågasatta registreringen av publika fastigheter, har det
synts de sakkunniga, som om det av kammarkollegium framlagda förslaget
— bortsett från de engångsuppgifter, som skulle uppkomma i samband med
den nyssnämnda liggarens första uppläggande — för kollegii del skulle
innebära endast en ganska obetydlig arbetsökning. Beträffande förslaget i
övrigt har det undandragit sig de sakkunnigas bedömande, huruvida den
utvidgning i vissa hänseenden av kollegii ämbetsbefattning, som därmed
avses, komme att medföra någon mera väsentlig utökning av arbetsuppgifterna.
Vid den fortsatta behandlingen av frågan om den rättsliga vården
av kronans fasta egendom borde givetvis uppmärksamhet ägnas även åt spörsmålet,
i vad mån ett eventuellt genomförande av förslaget kunde komma
att påverka personalbehovet i kollegium.
I detta sammanhang hava de sakkunniga även ansett det böra upptagas
till övervägande, huruvida advokatflskalsämbetet i kollegium bör bibehållas
vid sin befattning med lagfartsansökningar, som förklarats vilande.
På sätt den föregående redogörelsen utvisar, handlägges det övervägande Sättet för
antalet ärenden i kammarkollegium i kollegial ordning, antingen såsom ärendenas av~
pleniärenden med generaldirektören och (i regel) samtliga ledamöter såsom
deltagande eller på division, bestående av generaldirektören och två leda- förvaltning
möter eller av tre ledamöter. Den praktiskt taget enda ärendesgrupp, i vil- formenken
beslutanderätten tillkommer generaldirektören, är frågor om beräkningen
av skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen (ärenden enligt 19 § 4:o) i
prästlöneregleringslagen), vilka enligt de sakkunnigas i det föregående framställda
förslag icke längre böra ankomma på kammarkollegii handläggning.
Frågan om sättet för ärendenas avgörande i kammarkollegium var föremål
för övervägande under förarbetena till den år 1908 beslutade omorga
-
20 Kungl. Maj ds proposition Nr 212.
nisationen av ämbetsverket. Härom hava de sakkunniga i korthet erinrat
följande:
»1902 års löneregleringskommitté hemställde i sitt ovannämnda den 18
november 1903 avgivna betänkande angående reglering av löneförhållandena
m. m. vid kammarkollegium,
att, med undantag för nedan angivna ärenden, den kollegiala formen för
ärendenas handläggning i kammarkollegium måtte upphöra och beslutanderätten
överlämnas åt verkets chef; dock med skyldighet för föredragande
ledamoten att, om hans åsikt icke överensstämde med det av chefen fattade
beslutet, låta till protokoll anteckna sin skiljaktiga mening;
att av kollegium samfällt skulle behandlas och avgöras ärenden, som anginge:
verkets organisation; nya författningars utfärdande eller redan befintligas
förklarande, ändring eller upphävande; allmänna föreskrifter, som
det ti 11 kom me kollegium att utfärda; besvär, som hos kollegium anfördes
över underordnade myndigheters beslut; befordringar, undantagandes sådan,
som avsåge återbesättande av ledig kammarrådsbefattning; extra ordinarie
tjänstemäns och vakt bet jäntes antagande; bestämmande av arvoden åt
amanuenser ävensom av gottgörelse åt andra extra ordinarie tjänstemän
och tillfälliga biträden samt åt extra ordinarie vaktbetjänte; avsked, tjänstebetyg,
förordnanden ävensom tjänstledighet, med undantag av semester;
tjänstemäns och betjäntes fel och försummelser i tjänsten; rikets regalier och
dyrbarheter; samt andra frågor, vilka kollegii chef funne skäl att göra till
föremål för samfällt avgörande; och
att i behandlingen och avgörandet av dessa ärenden skulle deltaga chefen
samt föredraganden och minst en av de övriga ledamöterna.
Såsom representant för kammarkollegium hade i löneregleringsliommitténs
arbete deltagit dåvarande kammarrådet, sedermera generaldirektören Hj.
Nehrman. I det särskilda yttrande, som denne inom kommittén avgav,
gjorde han icke någon erinran mot kommittéförslaget på denna punkt.
Kammarkollegium förklarade sig emellertid i sitt den 29 april 1904 avgivna
yttrande över kommittéförslaget på det bestämdaste avstyrka vad
kommittén i förevarande de! föreslagit. I en vid utlåtandet fogad skiljaktig
mening uttalade kammarrådet Nehrman beträffande nu ifrågavarande
spörsmål bland annat, att han, under förutsättning att, såsom kommitténs
förslag innebure, kollegium genom avskiljandet från dess befattning av det
stora flertalet besvärsmål i huvudsak skulle förlora sin karaktär av administrativ
domstol, icke kunde finna anledning till bibehållande för ämbetsverket
av den kollegiala formen för ärendenas föredragning och avgörande
i vidare mån än kommittén hemställt; dock att, för den händelse
kollegium skulle — såsom kommittén jämväl föreslagit — ombetros att i sista
instans avgöra vissa besvärsmål, det syntes bliva nödigt stadga, att i behandlingen
och avgörandet av dessa besvärsmål skulle deltaga, förutom
chefen, kollegii samtliga ledamöter. Härtill fogade emellertid kammarrådet
Nehrman den anmärkningen, att det beträffande de mål, vilkas hänskjutande
till avgörande i plenum skulle ankomma på chefen, sannolikt nog komme
att inträffa, att vad kommittén avsett såsom undantag i själva verket eller
lika mycket eller till och med mera bleve regel.
Föredragande departementschefen anslöt sig i den vid 1908 års riksdag
framlagda propositionen angående omorganisation av kammarkollegium i
huvudsak till ämbetsverkets uppfattning. I den utförliga motivering, som
departementschefen lämnade för sin ståndpunkt, framhölls, efter en översikt
av de ärenden, som komme att bibehållas hos kammarkollegium, såsom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
21
ovedersägligt, att om än en del av dessa ärenden kunde utan olägenhet
överlämnas åt chefens avgörande, det stora tlertalet av desamma vore av
den art, att eu mera mångsidig prövning, än som under en sådan handläggning
i allmänhet kunde förväntas komma ärendena till del, vore väl
av behovet påkallad. I sakens natur syntes departementschefen ligga, att
den s. k. styrelseformen bäst ägnade sig för sådana verk, vilkas huvudsakliga
uppgifter vore av mera direkt praktisk natur och vilka därför för
sin ändamålsenliga organisation framför allt fordrade en kraftig, enhetlig
ledning samt snabbhet i ärendenas behandling. Flertalet av de ärenden,
som även därefter skulle tillhöra kammarkollegium, vore emellertid av
annan art och detta icke blott i de fall, då desamma vore att hänföra till
egentliga besvärsmål, utan även i övrigt. Även efter genomförandet av
omorganisationen kunde nämligen kammarkollegii ämbetsverksamhet väsentligen
rubriceras såsom varande av administrativt-judiciell natur. Detta behövde
emellertid icke nödvändigtvis utesluta, att i fråga om en del ärenden
anordningen med chefen såsom ensam beslutande och en ledamot såsom
föredragande kunde utan egentlig olägenhet användas. Detta rörde dock
utan tvivel ett jämförelsevis mindre antal eller i varje fall i förhållande
till arbetsbördan i dess helhet relativt mindre betydande grupper av ärenden.
Under det att löneregleringskommittén föreslagit, att i samband med beslut
om inskränkning av den kollegiala formen för ärendenas avgörande
hos kollegium måtte bestämmas, att kollegii blivande chef skulle benämnas
generaldirektör, upptogs i 1908 års proposition såsom ämbetsverkets chef
en president. Statsutskottet anförde, bland annat, att ehuruväl den kollegiala
förvaltningsformen givetvis borde bibehållas beträffande vissa mål, hade utskottet
ansett, att kollegium kunde i viss mån likställas med statskontoret
samt att med avseende härå kollegii chef borde liksom chefen för statskontoret
benämnas generaldirektör och erhålla samma löneförmåner som
chefen för sistnämnda ämbetsverk. I den av utskottet framlagda och av
riksdagen antagna staten upptogs chefen i enlighet härmed såsom generaldirektör.
»
Enligt den efter 1908 års omorganisation utfärdade instruktionen för
ämbetsverket den 26 maj 1909 (nr 40) inskränktes användningen av den
kollegiala formen beträffande icke pleniärenden till behandlingen av de
kollegium tillhörande ärenden, som anginge: kungl. brev eller remiss samt
framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t (dock ej i anledning av besvär
över generaldirektörens beslut); besvär, som hos kollegium anfördes
över myndigheters beslut; frågor, som avsåges i § 2 ko och 2:o (jordeboksoch
därmed sammanhängande ärenden) ävensom i § 4 2:o—5:o (skatteköp
m. m.) eller vilka generaldirektören fann skäl göra till föremål för samfällt
avgörande. Däremot ägde generaldirektören beslutanderätten i samtliga
sådana i § 3 i instruktionen angivna ärenden rörande den under kollegii
vård ställda egendomens förvaltning, vilka det tillkom kollegium att i första
hand pröva och avgöra. Till dylika ärenden hörde en till antalet mycket
betydande ärendesgrupp, nämligen frågor om avsöndring av jord eller lägenhet
på viss tid eller livstid. Sistberörda ärendesgrupp decentraliserades
emellertid från den 1 mars 1922 till länsstyrelserna (kungörelsen den 31
december 1921, nr 849).
I samband med överlämnandet till länsstyrelserna att i första hand av
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
göra sistberörda ärenden decentraliserades vissa förvaltningsärenden rörande
den under kollegii vård ställda egendomen från Kungl. Ma.j:t till kammarkollegium,
nämligen ärenden angående avsöndring på obestämd tid till allmänt,
kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller lägenhet; om
upplåtelse av sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse
eller annan dylik lägenhet på boställe, så ock om användandet av avgift
för sådan upplåtelse; om tillstånd till utarrendering av ecklesiastik boställsjord,
som enligt äldre bestämmelser ej är avsedd för utarrendering; samt
om användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt.
Genom stadgande i 1921 års instruktion bestämdes, att dessa ärenden
skulle handläggas kollegialt.
Då det nu gäller att i besparingssyfte undersöka, huruvida några förenklingar
i arbetet i kammarkollegium må kunna äga rum, föreligger enligt
besparingssakkunnigas mening skäl att till förnyat övervägande upptaga
frågan om en begränsning av den kollegiala förvaltningsformen. I detta
hänseende hava de sakkunniga anfört följande:
»Vid en granskning av de ärenden, som inom kammarkollegium underkastas
kollegial handläggning, förefaller det beträffande vissa av dessa
ärenden alldeles uppenbart, att de icke till sin sakliga innebörd äro av beskaffenhet
att kräva eu dylik behandlingsform. Detta synes i första rummet
gälla sådana löpande ärenden rörande förvaltningen av den under kammarkollegii
vård och inseende stående fasta egendomen, vilka det tillkommer
kollegium att i första hand avgöra. Såsom exempel härpå torde kunna
anföras de nyss angivna, år 1921 till kammarkollegium från Kungl. Maj:t
decentraliserade ärendesgrupperna. Men detsamma synes de sakkunniga i
allmänhet gälla beträffande sådana förvaltningsärenden rörande ifrågavarande
egendom, i vilka kollegium har att efter remiss avgiva utlåtande
till Kungl. Maj:t. För att taga endast ett exempel, kan det knappast
finnas tillräcklig anledning, att kammarkollegii utlåtande i fråga om
framdragande av en elektrisk högspänningsledning å ett prästerligt löneboställe
eller ett landsfiskalsboställe skall, såsom nu är fallet, kräva deltagande
av generaldirektören och två kammarråd — eller i generaldirektörens
frånvaro tre kammarråd — vilka genom omröstning skola avgöra
ärendet, medan det utlåtande, som kommerskollegium har att avgiva
rörande meddelande av koncession å den elektriska anläggningen i dess
helhet jämte, eventuellt, fråga om expropriation av enskild mark för ledningens
framdragande, i regel avlåtes efter beslut av den å kommerskollegii
industribyrås elektriska sektion anställde byrådirektören ensam utan föredragning
för generaldirektören. Över huvud taget synes det föga lämpligt
att upprätthålla en sådan regel som den nu gällande, att samtliga framställningar
eller utlåtanden till Kungl. Maj:t skola, oavsett ärendets sakliga
beskaffenhet, behandlas i kollegial ordning.
Men även beträffande åtskilliga andra grupper av ärenden föreligga enligt
de sakkunnigas förmenande bestämda skäl att icke längre bibehålla den
kollegiala handläggningen. Så är fallet exempelvis med jordeboksärendena
och ''därmed sammanhängande spörsmål samt en mängd ecklesiastika lönefrågor,
i vilka kammarkollegii utlåtande plägar av Kungl. Maj:t inhämtas.
Vid övervägande av frågan, var gränsen bör sättas mellan den kollegiala
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 23
förvaltningsformen och de ärenden, i vilka beslutanderätten överlämnas åt
ämbetsverkets elief, hava bospari ngssakkunniga för sin del stannat vid att
förorda, att det av löneregleringskommittén pa sin tid framställda förslaget
härutirman i huvudsak genomföres. Lika med löneregleringskommitten hava
de sakkunniga även ansett, att beträffande de ärenden, vilka fortfarande skola
handläggas kollegialt, bör föreskrivas, att i deras avgörande skola deltaga
chefen samt föredraganden och minst eu av de övriga ledamöterna. Den
nuvarande formen för plenibehandling, enligt vilken samtliga ledamöter
skola deltaga i avgörandet, synes alltså icke böra stadgas såsom obligatorisk
för viss eller vissa ärendesgrupper.
I ett hänseende synes en ytterligare förenkling utöver den av löneregleringskommittén
föreslagna böra ifrågakomma. De sakkunniga syfta härvid
på personalärendena, vilka enligt kommitténs förslag samtliga skulle
handläggas kollegialt. Enligt besparingssakkunnigas mening böra de löpande,
mindre betydelsefulla personalfrågorna, såsom angående kortare tjänstledigheter
och förordnanden under dylika ledigheter — liksom löpande ärenden
rörande verkets ekonomi — överlämnas åt avgörande av chefen i närvaro
av föredraganden. De sakkunniga få härvid erinra om att enligt gällande
arbetsordningar för de särskilda hovrätterna presidenten äger i närvaro av
allenast föredraganden ensam fatta beslut i frågor om tjänstledighet (där
dessa ej angå underdomare eller i domsaga anställd biträdande domare eller
förste eller andre notarie) samt i övrigt i vissa ärenden av ekonomisk eller
administrativ natur.
Enligt besparingssakkunnigas övertygelse, vilken grundas bland annat
på en jämförelse mellan arbetsformerna i kammarkollegium och i övriga
av de sakkunniga undersökta ämbetsverk, skulle upphörandet av den kollegiala
förvaltningsformen komma att medföra ganska betydande möjligheter
till förenkling av arbetet i kammarkollegium. Ty icke nog med att den
kollegiala handläggningen enligt sin egen natur under längre tid binder
ledamöterna vid sessionsbordet och även därutöver tager dem i anspråk för
behandlingen av ärenden, vilka icke ankomma på deras egen föredragning.
Det förefaller även, som om med en alltför vidsträckt tillämpning av det
kollegiala systemet skulle följa en viss benägenhet för att i övrigt bibehålla
tyngre och omständligare arbetsformer, än som av ärendenas egen beskaffenhet
oundgängligen betingas.»
Enligt stadgande i instruktionen äger ledamot att av vederbörande myndigheter
och tjänstemän infordra de upplysningar och yttranden, som må
erfordras för förekommande ärendens utredning och avgörande. Härutöver
har någon rätt att i förekommande ärenden utan föredragning i kollegium
meddela beslut icke tillerkänts ledamöterna. Under erinran härom yttra de
sakkunniga:
»Delvis lärer väl detta sammanhänga med den i ämbetsverket förhärskande
kollegiala förvaltningsformen. Enligt besparingssakkunnigas mening böra,
efter förebild av vad som ägt rum inom vissa andra centrala ämbetsverk,
till avgörande av vederbörande ledamot eller annan tjänsteman överlämnas
sådana grupper av löpande ärenden, som äro av den likformiga och enkla
beskaffenhet, att desamma kunna handläggas mera rutinmässigt. För att
bereda ämbetsverket möjlighet till en dylik decentralisation av beslutanderätten
torde ett medgivande härtill böra införas i instruktionen. Vid avfattningen
härav synes kunna i tillämpliga delar tagas till mönster stad
-
Överlämnande
till ledamot
eller annan
tjänsteman av
beslutanderätten
i vissa
ärenden.
Överflyttande
av föredragning
å andra
tjänstemän än
kammarråden.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
gandet i § 18 mom. 1 i instruktionen för kommerskollegium (den 23 oktober
1925, nr 446), där det heter bland annat:
''För befordrande av syftet att behörigen utnyttja arbetskrafterna med
särskild hänsyn till deras kompetens och kvalifikationer i övrigt må kollegium
överlämna åt vederbörande byråchef liksom ock åt sektionschef eller med
sådan enligt § 27 jämställd tjänsteman eller förste byråingenjör, förste
aktuarie eller redaktör i egenskap av adjungerad ledamot att avgöra viss
grupp av ärenden, vilka ankomma på kollegii handläggning, — — —.
För visst fall må dock generaldirektören, om synnerliga skäl föreligga,
förordna, att till sådan grupp hörande ärende skall handläggas i den ordning,
soni eljest är stadgad.
Kollegii beslut om överflyttande å enskild befattningshavare av befogenhet
att avgöra viss grupp av ärenden anmäles hos Kungl. Maj:t.’
Inom kommerskollegium har decentralisation av beslutanderätten till
vederbörande byråchef eller andra tjänstemän ägt rum i mycket stor utsträckning,
och erfarenheterna av denna anordning torde inom sagda ämbetsverk
endast hava varit gynnsamma. Även inom kammarkollegium synes
en dylik förenklad form för vissa ärendens handläggning kunna med fördel
komma till användning. För att nämna ett exempel torde frågor om
användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt
i allmänhet kunna — då icke någon principfråga beröres i ärendet —
avgöras av vederbörande ledamot utan föredragning inför generaldirektören.
Detsamma torde gälla vissa jordeboksärenden. Det synes böra ankomma
på chefen för ämbetsverket att bestämma, vilka ärendesgrupper böra på
nu angivet sätt överlämnas till avgörande av ledamot eller underordnad
tjänsteman.»
De till kammarkollegium hörande ärendena föredragas i regel av ledamöterna.
Enligt stadgande i § 21 i instruktionen må dock, i den utsträckning
sådant finnes för arbetets jämna gång erforderligt eller eljest lämpligt,
på advokatfiskal, sekreterare eller förste arkivarie överflyttas föredragningen
av vissa ärenden eller grupper av sådana. Då nu nämnd befattningshavare
föredrager ärende, ingår han icke såsom ledamot i kollegium och har icke
heller rättighet eller skyldighet att anteckna från beslutet avvikande mening.
Vid sådant förhållande torde, såsom besparingssakkunniga anfört, den lättnad
i arbetet, som för den ordinarie ledamoten vinnes genom att låta sekreterare
eller någon av övriga här ifrågavarande tjänstemän övertaga föredragning
av vissa ärenden, bliva förhållandevis ringa.
Sedan kammarkollegium i skrivelse den 30 april 1926 hemställt om förordnande
för en förste arkivarie i ämbetsverket att under viss tid i egenskap
av adjungerad ledamot mot särskild ersättning biträda kollegium med
handläggning av vissa närmare angivna ärenden, fann Kungl. Maj:t den
21 maj samma år den gjorda framställningen icke föranleda annan Kungl.
Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t bemyndigade kollegium att — därest
med stöd av § 21 i den för ämbetsverket gällande instruktion föredragningen
av vissa ärenden eller grupper av ärenden överflyttades på advokatfiskal,
sekreterare eller förste arkivarie hos kollegium — förordna sådan före
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
dragande att i stallet för en av kollega ledamöter deltaga i avgörandet av
de mål och ärenden, som av honom föredroges.
Såväl den i instruktionen medgivna möjligheten att låta advokatfiskal,
sekreterare eller förste arkivarie föredraga iirenden inför kollegium (»föredragning
på ledamots ansvar») som det genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda
beslut lämnade bemyndigandet att låta dylik särskilt förordnad föredragande
inga såsom ledamot i kollegium (»föredragning på eget ansvar») har kommit
till ganska obetydlig användning. Enligt de sakkunniga tillhandahållna
uppgifter hava under år 1928 följande antal ärenden föredragits av andra
än vederbörande ledamot:
Rotel
Hotel
Hotel | Rotel
Rotel Rotel
1
2
3 i
5 | 6
Summa
Av sekreterare:
»på ledamots ansvar»..................
—
20
— 1
4 I 1 30
55 :
»på eget ansvar» .......................
132
—
5 —
_ ! __
137
Av förste arkivarie:
»på ledamots ansvar»..................
25
—
— | -
25
157
20
5 1
4 30
217
Besparingssakkunniga yttra följande angående möjligheten att i större utsträckning
överflytta föredragning å andra tjänstemän än kammarråden:
»Samtliga ordinarie sekreterare och förste arkivarier i kammarkollegium_
om förste arkivarien för lantmäteriutredningar undantages, tillhopa åtta —
placerades i samband med den vid 1925 års riksdag beslutade uppflyttningen
• - aV v*ssa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden,
i 26:e lönegraden. De särskilda förutsättningar, som i allmänhet borde
kravas för _ uppflyttning av tjänster i denna lönegrad, karakteriserades av
na civilförvaltningens lönenämnd, som i utlåtande den 9 november
1.920 framlade förslag i ämnet, sålunda. De uppgifter, vilka vore förenade
med befattningen, borde i viss mån närma sig dem, som eljest tillkomme
en byrådirektor. Härvid syntes särskilt avseende böra fästas vid det förhållandet,
huruvida med en befattning vore förenad föredragningsskyidighet
med ledämots ansvar i vederbörande verksstyrelse. Förekomme en dylik
skyldighet i större omfattning och beträffande ärenden av mera krävande
art, syntes i allmänhet tjänsten vara av beskaffenhet att böra hänföras till
den högre lönegraden. Enahanda syntes ock vara förhållandet i fråga om
tjänst, med vilken vore förenad föreståndarskap direkt under verkschefen
lör en mera betydande avdelning av verket, dock under förutsättning tilllika,
att för tjänstens behöriga skötande måste fordras högre teoretisk utbildning,
i allmänhet grundad på specialstudier. En dylik högre tjänsteställning
syntes även undantagsvis kunna anses befogad för vissa tjänster,
vilka visserligen icke kunde hänföras till någon av nyss antydda kategorier!
dock, med hänsyn till särskilda kvalifikationer och krävande arbetsuppgifter,
vore att anse som fullt jämförliga med sådana tjänster, som förut
Ärenden, som ej Föranlett utgående expedition (s. k. anmälningsärenden), ej medtagna.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
nämnts. Mot de sålunda angivna fordringarna hade Kungl. Maj:t och
riksdagen icke något att erinra. . ... , ,
Vad särskilt angår de i kammarkollegium anstallda sekreterarna, synes
man också vid frågans behandling hava utgått från att dessa speciellt i
fråga om föredragningsskyldighet uppfyllt dessa förutsättningar. Lonenämnden
yttrade nämligen i sitt nyssnämnda utlåtande beträffande sekreterartjänsterna
i kammarkollegium följande: ’Med den ombildnmg av vissa
förutvarande notarietjänster i kammarkollegium till sekreterarbefattningar,
som vidtogs i samband med den år 1919 beslutade omorganisationen av
verket åsyftades icke allenast att bereda ledamöterna bättre kvalificerad
arbetshjälp utan lika mycket att kunna å innehavarna av dessa befattningar
överflytta en självständig föredragningsskyldighet i ledamots ställe. Med
särskild hänsyn till nödvändigheten att bereda kammarraden tillfälle att
mera ostört ägna sig åt beredningen av ofta inom kollegiet förekommande
synnerligen vidlyftiga ärenden, har ock, enligt vad lönenämnden mhamtat,
åt sekreterarna i stor utsträckning uppdragits att i kammarrads ställe såsom
adjungerade ledamöter föredraga ärenden i kollegiet.’
I enlighet med de krav, som på andra håll inom förvaltningen uppställas
på till 26:e lönegraden hänförda sekreterare, böra sekreterarna i kammarkollegium
i full utsträckning tagas i anspråk för föredragning. Det nu i
stor omfattning praktiserade förfarandet, att kammarråden föredraga praktiskt
taget samtliga ärenden, medan sekreterarna till en del tagas i ansprak
för biträde vid ärendenas utredning men framför allt sysselsättas med uppsättning
av koncept till utgående expeditioner, åtminstone delvis av ganska
enkel beskaffenhet, kan icke anses förenligt med sekreterarnas hoga loneställning
Det synes icke heller överensstämmande med de grundsatser, som
i allmänhet tillämpats vid det administrativa arbetets anordnande inom
andra ämbetsverk, att kammarkollegium organiseras sa, att samtliga ärendens
föredragning, oavsett deras kvalitet, i stort sett förbehålles ledamöter
i by råchef sgrad. En rationell uppdelning av föredragningsskyldigheten
mellan de i 30:e lönegraden uppförda ledamöterna och sekreterarna torde
också med stor fördel kunna inom kammarkollegium åvägabringas. Föredragningen
av en mängd ärenden av mera löpande beskaffenhet bör härvid
uppdragas åt sekreterarna, varigenom kammarråden få ökad tid för handläggningen
av vidlyftigare och mera krävande ärenden.
En grupp av ärenden, som nu föredrages av kammarråd men som lämpligen
kan uppdragas åt föredragning av sekreterare, är personal- och ekonomiärendena.
Med hänsyn till dessa ärendens ganska stora antal skulle hängenom
en ingalunda oväsentlig lättnad i arbetet för vederbörande kammarråd
inträda. . , . , . . „ „ „
Även advokatfiskalerna och förste arkivanerna bora givetvis i fråga om
vissa ärendesgrupper tagas i anspråk såsom föredragande.
För föredragning synes för övrigt i vissa fall kunna anlitas aven Danstemän
i lägre ställning än de nu nämnda befattningshavarna. Skulle det
ovan upptagna förslaget om överflyttande från kammarkollegium til domanstyrelsen
av ärenden rörande fastställande av skogsmedelsbelopp enligt 19 ^
4:o) prästlöneregleringslagen icke vinna beaktande, utan dessa ärenden kvarbliva
i kollegium, torde desamma böra inför generaldirektören föredragas av
tjänstemän i underordnad ställning, amanuens eller notarie, för såvitt icke
beslutanderätten i dylika mål anses böra uppdragas åt vederbörande ledamot
eller annan tjänsteman. „ . . .. , ,
Då sekreterare eller annan tjänsteman föredrager ärende, bor han, vad
27
Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.
detta ärende beträffar, ingå såsom ledamot i kollegium. En bestämmelse
av motsvarande innehåll finnes i flera ämbetsverks instruktioner och torde
vara eu ovillkorlig förutsättning för att anordningen med särskilda föredragande
skall medföra de fördelar, som därmed åsyftas. Även i sådana fall,
då sekreterare eller annan tjänsteman föredrager ärende, som skall avgöras
kollegialt, bör han deltaga i ärendets avgörande. Att föredragande i lägre
löneställning än byråchefsgrad på dylikt sätt deltager i avgörandet tillsam
mans med ledamöter i nämnda grad är ingalunda okänt på andra håll i
centralförvaltningen. Enligt stadgande i instruktionen för statskontoret (den
17 december 1920, in- 871, med ändringar enligt kungörelsen den 31 december
1921, nr 795) skall, då annan tjänsteman än statskommissarie föredrager
ärende i statskontorets styrelse, denne tjänsteman, vad sådant ärende beträffar,
ingå såsom ledamot i styrelsen. Något undantag linnes härvid icke
stadgat för ärenden, som skola behandlas och avgöras i kollegial ordning.
Inom riksräkenskapsverket skall (enligt instruktionen den 27 juni 1927, nr
280) i behandlingen av anmärkningsmål, jämte generaldirektören och en
byråchef, såsom föredragande deltaga vederbörande revisionskommissarie
(26:e lönegraden) eller i vissa fall en förste revisor (24:e lönegraden). Avgörandet
i dessa mål, där riksräkenskapsverket fungerar såsom administrativ
domstol, fattas genom omröstning mellan de i beslutet deltagande. Exemplen
skulle kunna ytterligare utökas.»
Hos kammarkollegium föras dels å registratorskontoret diarium över de
till kollegium inkommande ärendena med tillhörande register (kollegii diarium),
dels ock å advokatfiskals- och arkivkontoren särskilda diarier, upptagande
för ad v okatfiskalskontoret dit inlöpande ärenden samt för varje
arkivkontor de från kollegium eller dess ledamöter dit avlåtna remisser eller
eljest på kontoret ankommande undersökningsärenden.
För varje ledamot föres dessutom eu rotel, innefattande ett fullständigt
diarium över de till hans föredragning inkommande ärendena. Till några
rotlar föras särskilda namnregister.
Härjämte föres- en — mera summarisk — lista över sådana Kungl. Maj:ts
remisser, i vilka anbefallts skyndsam behandling eller förelagts viss tid för
besvarande.
I fråga om kommunikationer och remisser från kammarkollegium föras
särskilda »kommunikations- och remissböcker».
Kollegii diarium föres av ämbetsverkets registrator; dock att anteckningar
om kommunikationer och remisser ävensom kollegii beslut införas av det
hos vederbörande ledamot placerade kontorsbiträdet. Rotlarna föras av
kontorsbiträdena.
Över utgående expeditioner föres å andra arkivkontoret en särskild förteckning
med tillhörande namnregister. Denna förteckning tjänar såsom
liggare över de i kollegium bevarade handlingarna i avgjorda ärenden. Att
märka är dock, att i förteckningen upptagas även sådana ärenden, i vilka
inga handlingar kvarbliva i kollegium. Denna förteckning jämte register
föres av biträdespersonal å kontoret.
Då det av registratorn förda diariet och rotlarna med lika fullständighet
innehålla anteckningar rörande alldeles samma ärenden, föreligger här en
Diarieföring,
protokolls/öring
m. m.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
rätt omfattande dubbelföring. Denna anordning daterar sig från år 1920;
före detta år fördes icke något gemensamt diarium, utan ledamöternas
rotlar fördes å registratorskontoret. Besparingssakkunniga hava ansett sig
böra hemställa, att åtgärder vidtagas för att denna dubbelföring måtte upphöra.
Då ur arbetssynpunkt rotlarna väl syntes vara svårast att undvara,
skulle följden bliva, att det gemensamma diariet upphörde att föras. En
förutsättning för att detta skulle kunna utan olägenhet ske syntes emellertid
vara, att ärendena fördelades mellan ledamöterna efter så enhetliga och klara
grunder som möjligt, så att det, om ett ärende efterfrågades, utan svårighet
läte sig avgöra, i vilken ledamots rotel detsamma vore att söka.
För närvarande diarieföras praktiskt taget alla inkommande handlingar;
även en del räkningar o. dyl. införas nu såväl i det gemensamma diariet
som i vederbörande rotel såsom särskilda ärenden. Det har synts de sakkunniga,
som om inskränkning härutinnan skulle kunna utan olägenhet ske.
Beträffande det å andra arkivkontoret förda diariet över utgående expeditioner
hava besparingssakkunniga yttrat följande:
»Vad angår det å andra arkivkontoret förda diariet över utgående expeditioner,
anse besparingssakkunniga det kunna ifrågasättas, huruvida icke
detta diarium med tillhörande register skulle kunna utan någon nämnvärd
olägenhet undvaras. Dess huvudsakliga syfte torde vara att tjäna såsom
ledning vid framtagande av handlingar i avgjorda ärenden. Dessa handlingar
— försedda med det nummer i förteckningen, varunder den utgående
expeditionen införts — ordnas till största delen kronologiskt — efter föredragningsdatum
— och länsvis. För handlingar i ärenden tillhörande vissa
ärendesgrupper finnas emellertid särskilda serier upplagda. Därest akterna
försedda med nummer i ordningsföljd, vilka nummer eventuellt kunde antecknas
i rotlarna — genomgående ordnades allenast efter föredragningsdatum,
skulle handlingarna, efter vad det vill förefalla, kunna vid behov med lätthet
framtagas utan några efterforskningar i den ifrågavarande förteckningen.
Att från eu viss bestämd tidpunkt avbryta såväl de nyssberörda särskilda
serierna som årgångarna av länshandlingar samt tillämpa nya regler för
handlingarnas ordnande synes icke heller kunna möta några sakligt grundade
betänkligheter. Det må för övrigt anmärkas, att sedan antalet i
kollegium förekommande ärenden av kameral natur på grund av de ändrade
förhållandena så högst väsentligt nedgått, som fallet numera är, de akter,
som nu samlas å andra arkivkontoret, icke alls i samma utsträckning som
kollegii äldre handlingar torde anlitas för forskningar. I ännu högre grad
lärer detta komma att bliva fallet, i den mån jordeboksärendenas antal
minskas. Man bör därför icke av hänsyn till det otvivelaktigt mycket
viktiga forskningsmaterial, som innefattas i de uti kollegium från tidigare
perioder förvarade handlingarna — vilkas tillfredsställande vård och lämpliga
förtecknande säkerligen äro av stor betydelse såväl för det administrativa
arbetet i kollegium som för utomstående forskare — låta förleda sig
att bibehålla en, som de sakkunniga finna, onödigt omständlig registrering
av de akter, som nu bildas i kollegium.
Då nu berörda fråga närmast synes böra ankomma på prövning av ämbetsverket
självt, hava de sakkunniga velat nöja sig med att, såsom här skett,
i korthet angiva de synpunkter, som vid den verkställda granskningen av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 29
hithörande göromåls anordnande i kollegium för de sakkunniga framstått
såsom naturliga.»
Ä andra arkivkontoret införas i jordeböckerna en mängd anteckningar om
sådana av Kungl. Maj:t eller kammarkollegium meddelade beslut, som i
något avseende röra de under kollegii vård ställda fastigheterna. Dessa
annotationer äro icke att förväxla med de anteckningar, som i jordeböckerna
införas till följd av kollegii beslut i fråga om jordeboksredovisningen, alltså
själva förandet av jordeboken, utan avse förvaltningsåtgärder av rätt mångskiftande
art beträffande ifrågavarande fastigheter. Hithörande anteckningsgöromål
synas taga ganska mycken tid i anspråk. De sakkunniga hava
ifrågasatt, huruvida icke denna verksamhet kan i någon mån inskränkas.
Vad beträffar protokollsföringen, synes sådan, enligt de sakkunnigas mening,
förekomma i kollegium i större omfattning än på många andra håll inom
centralförvaltningen. De sakkunniga anföra liärom följande:
»Protokollen föras visserligen mycket summariskt, i det att å blanketter
enligt av kollegium fastställt formulär upptages, utom namn å föredraganden
och de i övrigt i beslutet deltagande, allenast en kortfattad etikett å det föredragna
ärendet jämte uppgift om den utgående expeditionens art — utlåtande
eller skrivelse till Kungl. Maj:t, brev, utslag o. s. v. — eller eljest om det
beslut, som i ärendet blivit fattat. Med undantag av personalärenden, vari
beslutet i allmänhet avfattas endast genom anteckning i en särskild liggare,
ingå emellertid i protokollet alla i kollegium avgjorda ärenden, även sådana,
som icke föranlett utgående expedition utan endast läggande ad acta, exempelvis
kungl. brev eller departementsskrivelser samt vissa anmälningar, förteckningar
o. d.
I och för föredragningarna upprättas å särskilda blanketter föredragningslistor,
å vilka enligt arbetsordningen 1 skall vid föredragningen göras anteckning
om kollegii beslut samt, efter hand som beslut eller protokoll justeras,
införas anteckningar om data för dessa justeringar. När alla å föredragningslistan
angivna beslut ävensom protokollet för föredragningen justerats, makuleras
föredragningslistan.
I en särskild s. k. protokollslista införas uppgifter om kollegii sammanträden
såväl i plenum som å division och de i sammanträdena deltagande.
Det har förefallit de sakkunniga, som om ifrågavarande anordningar
skulle kunna icke oväsentligt förenklas och arbetsbesparing härigenom vinnas.
Att i särskilda protokoll upptaga samtliga föredragna ärenden synes icke
erforderligt. I huvudsaklig anslutning till vad som stadgats i instruktionerna
för vissa andra ämbetsverk synes kunna i instruktionen för kammarkollegium
föreskrivas, att protokoll skall föras, då skiljaktig mening
förekommer vid ärendes handläggning, vid handläggningen av ärende
rörande ådömande av ansvar å befattningshavare för fel eller försummelse
i tjänsten, vid fattande av beslut om tjänsteresa, vid expediering av beslut
genom protokollsutdrag ävensom eljest, då generaldirektören sådant bestämmer.
Eventuellt torde föredragningslistorna kunna bevaras och i övrigt
tjänstgöra i de nuvarande protokollens ställe.»
1 Utfärdad den 21 april 1922.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Jämväl i fråga om uppsättningen av utgående expeditioner bör enligt de
sakkunniga viss förenkling kunna genomföras. I detta avseende yttra de
sakkunniga:
»I de fall, där utlåtande expedieras genom påskrift å remissakten, plägar
i regel i konceptet intagas en särskild promemoria, innefattande en mer eller
mindre utförlig recit av vad handlingarna i ärendet innehålla. Avsikten är
härvid givetvis att bereda tjänstemännen i verket obehindrad möjlighet att
i händelse av behov senare taga del av omständigheterna i ärendet, vilket
naturligtvis kan äga betydelse vid efterforskande av precedensfall. Det synes
emellertid ur denna synpunkt knappast behövligt, att, såsom nu torde förekomma,
dylika promemorier upprättas även i mycket enkla ärenden av löpande
beskaffenhet. Handlingarna till de ärenden, i vilka kollegium avgivit utlåtande,
kunna ju för övrigt alltid — eller så gott som alltid — utan någon
egentlig tidsutdräkt erhållas såsom lån från vederbörande departement eller
riksarkivet. Där ärendets vikt anses göra det lämpligt att i kollegium bevara
upplysningar rörande ärendets innebörd utöver dem, som själva utlåtandet
innehåller, förefaller det vara mera ändamålsenligt att i lämpliga delar låta
göra avskrift av handlingarna i ärendet än att taga kvalificerad arbetskraft
i anspråk för uppsättning och granskning av promemoriorna.»
Kammar- Före den år 1908 beslutade omorganisationen, vilken trädde i tillämpning
koUegU ojga- (jen y junj 1909, bestod kammarkollegium av en president och sex kammar''
råd. Å kollegii stat funnos dessutom uppförda en advokaifiskal, en arki
-Tillkomsten
av . a
nuvarande varie, tio notarier, en registrator och en aktuarie. Av notarierna voro tva
organisation. anställda å envar av fyra rotlar samt en å vardera av de två återstående
rotlarna. Å de rotlar, där två notarier funnos, hade den ena i regel sig
anförtrott att besörja erforderliga kamerala utredningar.
Vid omorganisationen nämnda år ställdes en generaldirektör i spetsen för
ämbetsverket. Kammarrådens antal minskades till fyra. Advokatfiskalen
och arkivarien bibehöllos med placering i dåvarande andra normalgraden.
Antalet första gradens tjänstemän bestämdes till åtta, därav sex notarier,
en aktuarie och en registrator.
Från och med den 1 januari 1913 uppfördes å kollegii stat tre kvinnliga
biträdesbefattningar, därav en av dåvarande andra och två av första lönegraden.
Enligt beslut vid 1914 års förra riksdag förändrades aktuariebefattningen
till en arkivarietjänst. Samtidigt inrättades ytterligare en arkivarietjänst.
De båda nya tjänsterna placerades liksom den förut å staten upptagna
arkivarien i dåvarande andra normalgraden.
För avarbetande av uppkommen balans erhöll kammarkollegium under viss
del av år 1914 tillfällig arbetsförstärkning med en adjungerad ledamot.
Med hänsyn till den då pågående starka tillströmningen av ärenden rörande
frälseräntor var under större delen av året anställd en biträdande arkivarie,
varjämte för utredningen av jordregisterärenden en lantmätare tjänstgjorde
i kollegium under en kortare tid samma år. De tillfälliga arbetskrafternas
antal stegrades under de närmast följande åren efter hand, så att under år
opaginerad Kontrollera mot PDF
KungI. Muj:ts proposition Nr 212.
81
1918 voro i kollegium — med undantag av advokatfiskalskontoret — anställda
under hela året tre adjungerade ledamöter och fem extra notarier, därav en
adjungerad ledamot och eu notarie för balansens avarbetando och de övriga
för handläggning av prästlöneärenden; en extra arkivarie och två lantmäteribiträden
(av vilka sistnämnda befattningar dock den ena på grund av
personalbrist endast tidvis kunde hållas besatt) för utredning av jordregisterärenden;
ett lantmäteribiträde för utredningar i de till kollegii ordinarie
arbetsområde hörande ärendena; tre kvinnliga biträden av första graden;
samt under fyra månader en adjungerad ledamot för handläggning av ärenden,
som hade samband med prästlöneregleringsarbetet.
Vid 1919 års riksdag beslöts en ganska omfattande utvidgning av ordinarie
staten för ämbetsverket. Till grund för beslutet lågo av kammarkollegium
i särskilda skrivelser den 6 oktober 1916 samt den 10 juni och
den 25 oktober 1918 framlagda förslag ävensom ett av 1902 års löneregleringskommitté
den 14 december 1918 avgivet utlåtande i ämnet. Genom
omorganisationen ökades antalet kammarråd till fem. För att bereda mera
kvalificerat biträde åt ledamöterna inrättades fem sekreterartjänster. Samtidigt
indrogos fyra av de sex notarietjänsterna. Vidare utökades antalet
kvinnliga biträden av första graden från två till sju. För de förändringar,
som vidtogos i fråga om de för advokatfiskals- och arkivkontoren avsedda
befattningarna, redogöres i ett senare sammanhang.
Från och med år 1922 uppfördes å kollegii ordinarie stat ytterligare en
notariebefattning, avsedd för placering å andra arkivkontoret. Numera är
denna befattningshavare indelad till tjänstgöring å rotlarna.
Även efter omorganisationens genomförande åtnjöt emellertid kammarkollegium
fortfarande en icke obetydlig förstärkning med tillfälliga arbetskrafter.
Under de första åren efter omorganisationen voro sålunda på extra
stat anställda, bland andra, fyra adjungerade ledamöter, som till sitt biträde
hade extra notarier. De adjungerade ledamöterna jämte de extra notarierna
indrogos emellertid efter hand. Från och med ingången av år 1923 indrogs
en adjungerad ledamot, avsedd för balansens avarbetande. Från och med
den 1 juli samma år indrogos ytterligare två adjungerade ledamöter, den
ena avsedd för avarbetande av balansen och den andra för handläggning
av ärenden rörande prästlöneregleringar. Från och med den 1 juli 1924
indrogs den återstående adjungerade ledamoten, vilken varit avsedd för
handläggning av jordregisterärenden.
Den extra (sjätte) roteln tillkom från och med den 1 oktober 1920. Såsom
motivering för rotelns inrättande anfördes huvudsakligen den ökade befattning
med ärenden rörande förändringar i rikets indelning, som skulle komma
att åvila kollegium enligt lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
I sitt yttrande den 29 mars 1923 uttalade kammarkollegium beträffande
antalet ärenden i ämbetsverket, att man sannolikt för framtiden kunde räk
-
Kotlarna.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
na med inkommande ärenden till ett antal ej understigande 4,000 för år, utom
jordregisterärenden. Enligt vad de sakkunniga nu upplyst hava de inkommande
ärendena, inberäknat sistnämnda ärendesgrupp — vilken numera till sin frekvens
är ganska ringa — under senare år med obetydliga växlingar hållit sig
omkring nämnda siffra. Sammanlagda antalet ärenden i kammarkollegium
är alltså, åtminstone om man anställer en jämförelse med vissa andra centrala
ämbetsverk, icke så synnerligen stort. En dylik statistik, avseende
blott det totala antalet diarieförda ärenden, säger ju dock i och för sig ganska
litet. Av större vikt är ärendenas kvalitet, som icke låter mäta sig i
siffror.
Det har vid undersökning av de å rotlarna förekommande ärendesgrupperna
förefallit de sakkunniga, som om en viss förskjutning i fråga om arbetsuppgifterna
inom kollegium ägt rum, så att de tunga och komplicerade ärenden
angående utredning och bedömande av administrativt rättsliga spörsmål,
vilka ännu under tiden närmast före 1919 års omorganisation till så
stor del satte sin prägel på kammarkollegii verksamhet, numera intoge en
mindre framträdande plats i ämbetsverket. En dylik utveckling syntes vara
ganska förklarlig, då ifrågavarande spörsmål till betydande del hade sin
grund i äldre rättsförhållanden, vilka så småningom avvecklas. De flesta
av de vidlyftiga och svårlösta frågor, vilka uppkommo vid genomförandet
av den genomgripande omläggning av hela det prästerliga avlöningsväsendet
och förvaltningen av prästlönejorden, som innefattades i 1910 års lagstiftning
på detta område, torde, yttra de sakkunniga, också numera fått
sin lösning. I stället har denna lagstiftnings genomförande för kammarkollegii
del haft i sitt följe en mängd löpande förvaltningsärenden av föga
invecklad beskaffenhet. Härmed hava de sakkunniga ingalunda velat förneka,
att ärenden av mera komplicerad natur alltjämt till ett ej ringa
antal förekomma i kollegium. Men huvudparten av de inkommande ärendena
synes dock utgöras av frågor av betydligt enklare slag.
Besparingssakkunniga hava beträffande rotelindelningen och antalet kammarråd
anfört följande:
»Såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, är arbetet för närvarande rätt
ojämnt fördelat mellan de olika rotlarna. Beträffande vissa rotlar har det
synts de sakkunniga tydligt, att förekommande arbetsuppgifter numera icke
äro av den omfattning och den kvalitet, att de kunna anses motsvara en
skälig arbetsmängd för den anställda personalen. Härvid hava de sakkunniga
icke förbisett, att för tillfället en viss förstärkning av kollegii arbetskrafter
vunnits därigenom, att den av kollegii ledamöter, som tillika är
ledamot av vattenöverdomstolen, under sin tjänstledighet för offentligt uppdrag
själv fullgör de med ledamotskapet i vattenöverdomstolen förenade
göromålen; åt hans vikarie har till följd härav kunnat i viss utsträckning
överlämnas föredragningen av ärenden tillhörande andra rotlar, varigenom
arbetslättnad å dessa vunnits. Även med beaktande av detta mera tillfälliga
förhållande anse de sakkunniga sitt nyss uttalade omdöme äga giltighet.
33
Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.
Om också den på extra stat uppförda roteln, till vilken de s. k. indelningsärendena
äro förlagda, särskilt i betraktande av dessa ärendens merendels
ganska invecklade och vidlyftiga beskaffenhet torde, såsom arbetet nu är
organiserat, höra till de mera arbetstyngda rotlarna i kollegium, hava besparingssakkunniga
dock kommit till den uppfattningen, att det skulle vara
möjligt att genom en lämplig fördelning av arbetet mellan övriga rotlar
bereda rum även för indelningsärendena — ävensom för andra frågor, som
hänförts till den extra ledamotens föredragning — på någon av de ordinarie
rotlarna och förty helt indraga den extra roteln.
Emellertid synes man icke böra stanna vid en dylik åtgärd. De sakkunniga
hava i det föregående påvisat, hurusom vissa till kollegii handläggning
hörande ärenden kunna väntas inom en nära framtid komma att nedgå
till antalet eller helt eller delvis försvinna. Vidare hava i ett par hänseenden
framförts av ämbetsverket självt tidigare väckta förslag, åsyftande
inskränkning av de till kollegium hörande arbetsuppgifterna. Men härutöver
hava de sakkunniga föreslagit vissa med hänsyn till sina verkningar
delvis ganska ingripande omläggningar av arbetet i kollegium, i syfte att
åstadkomma en höjning av arbetseffektiviteten i ämbetsverket, nämligen begränsning
av den kollegiala handläggningen, överlämnande av beslutanderätt
utan föredragning till vederbörande ledamot eller underordnad tjänsteman, anlitande
i ökad utsträckning av sekreterare och andra tjänstemän för självständig
föredragning samt inskränkning av protokollsföringen och viss förenkling
av konceptens avfattning. Om dessa åtgärder i förenklande riktning genomföras
och om vidare arbetet i kollegium även i övrigt anordnas så, att de
skilda befattningshavarnas arbetsförmåga fullt utnyttjas med hänsyn till
deras kompetens, så att enklare göromål icke uppdragas åt personal med
högre utbildning än som arbetets beskaffenhet kräver, kan verksamheten i
kollegium enligt besparingssakkunnigas mening koncentreras på ett färre antal
ordinarie ledamöter än det nuvarande.»
Vid frågans övervägande hava de sakkunniga för sin del funnit, att kollegium
nu bör organiseras på fyra byråer, envar under ledning av ett kammarråd.
Vad byråindelningen angår, bör den ännu i vissa fall kvarstående
fördelningen av ärendena mellan ledamöterna efter de län, från vilka
ärendena inkomma, helt övergivas och ärendena fördelas efter frågornas
sakliga innebörd. Liksom det nu är generaldirektören förbehållet att fördela
göromålen mellan ledamöterna, torde ärendenas uppdelning mellan byråerna
böra få ankomma på generaldirektören.
Å varje byrå böra anställas, utom kammarrådet, en sekreterare, en notarie
och ett kontorsbiträde jämte erforderlig amanuenspersonal.
Emellertid hava de sakkunniga ansett det bliva behövligt att utöver de på
byråerna inplacerade sekreterarna bibehålla ytterligare en sekreterartjänst.
Innehavaren av denna befattning skulle hava till uppgift att biträda ämbetsverkets
chef med förekommande utredningar samt att föredraga ärenden,
som för sådant ändamål efter generaldirektörens bestämmande överlämnades
till honom från byrå, som vore i behov av ökade arbetskrafter för föredragning.
Dessutom skulle åt denne sekreterare uppdragas föredragningen
för hela ämbetsverket av personal- och ekonomiärendena, vilka icke torde
behöva hänföras till någon särskild byrå. De sakkunniga hava dock med
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 179 haft. (Nr 212.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Advokat
fiskals
kontoret.
bestämdhet framhållit, att arbetet icke bör organiseras så, att föredragningen
av personal- och ekonomiärendena betraktas såsom den väsentliga delen
av denne befattningshavares arbetsuppgifter, utan det bör tillses, att hans tid till
övervägande grad upptages av andra, mera kvalificerade göromål. Under
annan förutsättning har en så hög löneställning som 26:e lönegraden för
ifrågavarande tjänsteman synts de sakkunniga icke kunna försvaras.
Vid ett genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag i förevarande
del skulle — bortsett från biträdespersonalen, till vilken de sakkunniga
senare återkommit — ett ordinarie och ett extra kammarråd samt
en extra sekreterare komma att indragas. Däremot skulle notariernas antal
utökas från tre till fyra.
Såsom förut erinrats, upptog den år 1909 genomförda organisationen, liksom
även den före omorganisationen gällande staten för kammarkollegium,
en advokatfiskal med avlöning efter dåvarande andra normalgraden. Såsom
biträde åt denne tjänstgjorde en amanuens. Under hänvisning till arbetets
tillväxt utökades personalen från början av år 1912 med en extra advokatfiskal.
Till biträde åt advokatfiskalerna anställdes från och med den 1
april 1914 ett kvinnligt extra skrivbiträde, som från och med år 1917 erhöll
avlöning, motsvarande lönen i den dåvarande högre biträdesgraden.
Från och med den 1 juli 1916 anställdes vidare å advokatfiskalskontoret
två extra tjänstemän i dåvarande första lönegraden med benämning fiskaler.
I fråga om de skäl, som på sin tid anfördes vid det första anställandet
av extra advokatfiskalen och fiskalerna, må hänvisas till dels propositionen
nr 153 till 1912 års riksdag, dels statsverkspropositionen till 1916 års riksdag,
sjunde huvudtiteln, sid. 13—17, dels ock propositionen nr 205 till 1916
års riksdag, sid. 20—26 samt 36 — 39.
Vid den år 1919 beslutade omorganisationen av ämbetsverket uppfördes
såväl extra advokatfiskalen som de två fiskalerna och skrivbiträdet å kollegii
ordinarie stat. Av de båda advokatfiskalerna bibehölls en — med benämning
andre advokatfiskal — i dåvarande andra normalgraden, medan en
under benämning förste advokatfiskal uppflyttades i högre tjänsteställning
med en begynnelseavlöning av 6,800 kronor eller samma belopp, som utgick
till vissa tjänstemän, vilka intogo en mellanställning mellan andra och
tredje normalgraden.
Från och med den 1 oktober 1918 har emellertid å advokatfiskalskontoret
funnits anställd ytterligare en extra advokatfiskal, vilkens befattning icke
berördes av omorganisationen. Anställandet av sistnämnda befattningshavare
motiverades med den ökning av arbetet å advokatfiskalskontoret, som uppstod
till följd av den nya vattenlagens tillkomst.
I samband med uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, tillhörande förutvarande
andra normalgraden, placerades andre advokatfiskalstjänsten enligt
beslut vid 1925 års riksdag i 27:e lönegraden. Härvid förutsattes emellertid,
att den rätt till aktoratsarvode, som förut tillkommit andre advokatfiskalen,
35
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 212.
skulle bortfalla. Från och med den 1 juli 1926 hänfördes även extra advokatfiskalen
till 27:e lönegraden, varvid likaledes den honom dittills tillkommande
rätten till aktoratsarvode upphörde. Förste advokatliskalstjänsten inordnades
vid 1921 års lönereglering för statsdepartementen in. fl. verk, tillhörande
civilförvaltningen, i 18:e lönegraden, enligt nu gällande löneplan motsvarande
lönegrad B 28. Innehavaren av denna tjänst har bibehållits vid rätt till
aktoratsarvode, så länge han kvarstår i tjänsten.
Enligt gällande instruktion för ämbetsverket har advokatfiskalsämbetet
att tillse, bevaka och utföra kronans rätt och talan i alla de till kollegii
befattning hörande ärenden, där kronans rätt är i fråga och som till ämbetets
handläggning i följd av Kungl. Maj:ts föreskrift höra eller av kollegium
eller justitiekanslersämbetet remitteras, eller varuti ämbetet utan remiss
finner sig befogat anställa ämbetstalan, ävensom beträffande allmänna arvsfondens
rätt och i de andra mål och ärenden, där sådant enligt givna särskilda
föreskrifter blivit kollegii advokatfiskal uppdraget. Härjämte åligger
ämbetet att i övrigt ställa sig till efterrättelse vad justitiekanslersämbetet
enligt dess instruktion kan anbefalla advokatfiskalsämbetet.
Advokatfiskalsämbetet har ock att, enligt vad därom är särskilt stadgat,
utföra kollegii talan i vattenmål.
Advokatfiskalerna företräda med lika befogenhet advokatfiskalsämbetet.
På framställning av vederbörande advokatfiskal äger generaldirektören
eller justitiekanslersämbetet förordna någon av kollegii fiskaler att i advokatfiskalens
ställe iakttaga inställelse för bevakande av ämbetets talan vid domstolar,
ämbetsmyndigheter och förrättningssammanträden. År fråga om
kronans rätt och kan ej å ort utom Stockholm ämbetets talan lämpligen
utföras och bevakas av advokatfiskalen själv eller, efter vad nu är sagt,
någon av fiskalerna, äger advokatfiskalen hos justitiekanslersämbetet eller
vederbörande länsstyrelse begära förordnande för särskilt ombud.
De frågor, till vilka advokatfiskalernas ämbetsverksamhet hänför sig, äro
till allra största delen sådana, vilka falla inom området för kollegii egen i
det föregående angivna ämbetsbefattning.
Beträffande de på advokatfiskalsämbetet ankommande arbetsuppgifternas
fördelning på olika ärendesgrupper hava de sakkunniga haft att tillgå vissa
sammanställningar rörande ärendena å advokatfiskalskontoret åren 1924 och
1927 samt under de tre första kvartalen av 1928.
Beträffande advokatfiskalskontorets organisation hava de sakkunniga, efter
att hava lämnat den redogörelse jag nu återgivit, anfört följande:
»På sätt den föregående redogörelsen utvisar, bestod personalen å advokatfiskalskontoret
före år 1912 av en advokatfiskal med avlöning efter dåvarande
andra normalgraden och en amanuens. Numera tjänstgöra å advokatfiskalskontoret
en förste advokatfiskal (B 28), en andre advokatfiskal (B 27), en
extra advokatfiskal (B 27), två fiskaler (B 21), ett kanslibiträde (B 7) och
ett kontorsbiträde (B 4) samt i regel en amanuens. Det lärer visserligen
icke kunna förnekas, att de advokatfiskalsämbetet åvilande arbetsuppgifterna
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
under ifrågavarande tidsperiod ökats, men frågan är, huruvida denna ökning
är av sådan omfattning, att den fullt motiverar den påfallande starka utvidgning
av organisationen, som under samma tid ägt rum. Enligt besparingssakkunnigas
mening bör denna fråga besvaras nekande. I varje fall
synes det möjligt att nu utan olägenhet vidtaga en inskränkning av personalen
å advokatfiskalskontoret.
Granskar man de skäl, som anfördes vid olika tillfällen under åren
1912—1918, då personalen å advokatfiskalskontoret utökades, skall man
finna, att flera av de ärendesgrupper, vilka då angåvos framför allt tynga
arbetet å advokatfiskalskontoret och nödvändiggöra förstärkning av arbetskrafterna,
nu till väsentlig del minskats i betydelse. Vid fiskalernas anställande
år 1916 åberopades sålunda arbetsbelastningen å advokatfiskalskontoret
till följd av vissa avvittringsärenden, utredningar i frågor angående
kungsådras förekomst i vattendrag, åtskilliga anhängiggjorda rättegångar
angående under bruk skatteköpta hemman och därmed förknippade utredningsarbeten
samt granskningen av utslag angående avlösning enligt 1912
års lag av frälseräntor. Den nuvarande extra advokatfiskalsbefattningens
inrättande år 1918 föranleddes, såsom ovan nämnts, av den arbetsökning
för advokatfiskalsämbetet, som väntades bliva en följd av den nya vattenlagens
tillkomst.
En undersökning av de nuvarande arbetsuppgifterna å advokatfiskalskontoret
visar, att de förhållanden, som sålunda på sin tid åberopades för förstärkning
av arbetskrafterna, numera i väsentlig mån ändrat sig. Avvittringsärenden
av det slag, som år 1916 åsyftades, hava helt försvunnit; de
ärenden rörande tilläggsavvittringar, som nu förekomma å advokatfiskalskontoret,
torde, såvitt angår advokatfiskalens befattning med desamma, vara
av förhållandevis enkel beskaffenhet. Frågorna rörande kungsådras förekomst
i vattendrag hava vunnit sin lösning i samband med genomförandet
av den nya vattenlagen. Rättegångarna angående under bruk skatteköpta
hemman äro avslutade, och de arbetsuppgifter, som stodo i sammanhang
med dem, hava upphört. Även i övrigt har den intensiva verksamhet för
tillvaratagande av kronans rätt i fråga om olika från äldre tid kvarstående
jorddonationer till industrien in. m., som under de nu avsedda åren bedrevs
och som i betydande grad inverkade på advokatfiskalsämbetets arbetsbörda,
numera till väsentlig del avstannat, sedan därmed förbundna spörsmål blivit
utredda och klargjorda samt de åtgärder, som visat sig befogade, vidtagits.
Ärenden rörande granskning av utslag i fråga om avlösning av vissa frälseräntor
torde icke heller numera kunna anses i regel medföra någon större
arbetsbelastning.
Vad beträffar de i samband med den nya vattenlagen stående ärendena,
har dessas antal numera nedgått. År 1924 uppgingo de till advokatfiskalskontoret
inkommande vattenmålen till 77; år 1927 utgjorde desamma endast
35. För de tre första kvartalen 1928 redovisas i den från advokatfiskalskontoret
överlämnade redogörelsen 56 vattenmål, men en närmare
undersökning av dessa mål har ådagalagt, att av de under Österbygdens
vattendomstol upptagna 41 målen 33 avsågo frågor av mycket enkel beskaffenhet,
nämligen inskrivningar i vattenboken. De tillgängliga siffrorna
för år 1928 torde alltså icke jäva riktigheten av det nyss gjorda uttalandet.
På sätt de sakkunniga ovan erinrat, komma, därest det för 1929 års
riksdag framlagda förslaget till lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån
upphöjes till lag, ärenden rörande odlingslån, vilka nu till sitt antal utgöra
en ganska avsevärd del av de å förste advokatfiskalens handläggning an
-
Kungl. Muj:ts proposition Nr 212. 37
kommande ärendena, att för framtiden bortfalla. Av ämbetsverket självt har
vidare föreslagits upphörande av advokattiskalens befattning med markegångstaxorna
— en åtgärd, som, om den oekså givetvis medför en avgjord
lättnad i göromålen, dock knappast ur arbetssynpunkt torde äga så stor
betydelse, att den i oeh för sig kan påverka organisationsfrågans bedömande.
De sakkunniga hava också uttalat sig för att granskningen oeh vården av
domänverkets äganderättshandlingar överflyttas från advokatfiskalsiimbetet
till domänstyrelsen. De åtkomsthandlingar, som efter en dylik åtgärd i
fortsättningen inkomme till advokatfiskalsämbetet, skulle säkerligen ej motsvara
mer än en mycket ringa del av det antal dylika handlingar, ämbetet
nu får mottaga. Vad beträffar de till andre advokattiskalens avdelning
hörande jordeboksärendena, ingå i denna ganska talrika grupp även ärenden
rörande jordavsöndringar, vilka på grund av ändrad lagstiftning komma att
praktiskt taget försvinna. Advokattiskalens befattning med övriga löpande
jordeboksärenden lärer i regel vara av ganska enkel natur, och sedan arbetet
med jordregistrets uppläggande avslutats, torde även dessa ärenden komma
att högst väsentligt nedgå till sitt antal.
Jämlikt lagen om arv den 8 juni 1928 skall kvarlåtenskap, vartill enskild
arvinge ej finnes, tillfalla en särskild fond, benämnd allmänna arvsfonden.
Genom den samtidigt utfärdade lagen om allmänna arvsfonden har åt advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium uppdragits att bevaka fondens rätt till
arv, varjämte meddelats närmare föreskrifter om ämbetets befogenhet och
skyldigheter med avseende härå. Anledningen till att ifrågavarande uppdrag
lämnats åt advokatfiskalsämbetet lärer vara den befattning ämbetet av ålder
haft med frågor rörande danaarv. Det torde knappast vara möjligt att nu
med någon säkerhet överblicka, huruvida och i vilken utsträckning de med
uppdraget förenade åliggandena komma att, i jämförelse med de göromål,
ämbetet hittills haft att utföra beträffande danaarven, medföra ökning av
de mera kvalificerade arbetsuppgifterna å advokatfiskalskontoret. De sakkunniga
hava icke funnit sig övertygade om att en dylik ökning är att
motse. Anmärkas må i detta sammanhang, att kammarkollegium i sitt den
23 april 1926 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag till lag om
arv m. in. icke gjort någon antydan om att arbetsökning å advokatfiskalskontoret
kunde förväntas bliva en följd av förslagets antagande. I varje
fall hava de sakkunniga ansett, att vid bedömande av personalbehovet å
kontoret hänsyn icke nu bör tagas till den ökning i göromålen, som möjligen
kan uppstå på förevarande område.
Vid fiskalstjänsternas första inrättande förutsattes, att för beredande av
lättnad åt vederbörande advokatfiskal i åtskilliga fall, då personlig inställelse
för bevakande av kronans talan vid domstolar, ämbetsmyndigheter och förrättningssammanträden
från advokatfiskalsämbetets sida vore lämplig eller
önsklig, möjlighet borde beredas att låta advokatfiskalen företrädas av fiskal,
som tjänstgjorde under honom. I anslutning härtill har i instruktionen
för ämbetsverket intagits det ovan anförda bemyndigandet för generaldirektören
(eller justitiekanslersämbetet) att på framställning av vederbörande
advokatfiskal förordna någon av fiskalerna — för vilka samma kompetensvillkor
som för advokatfiskalerna äro stadgade — att i advokatfiskals ställe
iakttaga inställelse för bevakande av ämbetets talan vid domstolar, ämbetsmyndigheter
och förrättningssammanträden. Enligt vad för de sakkunniga
blivit upplyst har denna möjlighet att taga fiskalerna i anspråk för mera
självständigt arbete endast i mycket ringa mån under de gångna åren blivit
utnyttjad. Fiskalerna hava i stället huvudsakligen sysselsatts med gransk
-
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Arkiv
kontoren.
nings- och uppsättningsgöromål av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Besparingssakkunniga
finna det för sin del angeläget, att en ändring härutinnan
kommer till stånd, så att åt fiskal anförtros att mera självständigt handlägga
göromål av den kvalitet, som med hänsyn till hans utbildning är
motiverad. Befogenhet för generaldirektören att — även oberoende av framställning
från advokatfiskal — åt fiskal uppdraga att självständigt handlägga
vissa arbetsuppgifter torde böra stadgas i instruktionen för ämbetsverket».
Vid den undersökning av arbetet på advokatfiskalskontoret, som besparingssakkunniga
företagit, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att de å kontoret förekommande mera kvalificerade göromålen icke äro av
större omfattning, än att desamma utan svårighet kunna utföras av två
advokatfiskaler, då dessutom å kontoret äro anställda två juridiskt utbildade
tjänstemän i 21:a lönegraden. Enär alltså enligt de sakkunnigas mening
extra advokatfiskalens befattning hädanefter kan undvaras, hemställa de
sakkunniga, att för tiden efter den 1 juli 1929 medel för anställande i
kammarkollegium av en extra advokatfiskal icke vidare anvisas.
Mellan förste och andre advokatfiskalen bör enligt de sakkunniga en arbetsfördelning
komma till stånd, som till den förres avdelning i allmänhet förlägger
de mest maktpåliggande ärendena. En dylik uppdelning av arbetet
förutsattes av 1902 års löneregleringskommitté vid tillstyrkande av förste
advokatfiskalstjänstens uppflyttning i den högre löneställningen. Besparingssakkunniga
hava varit i tillfälle att taga del av ett utav förste advokatfiskalen
i kammarkollegium upprättat förslag till arbetsfördelning under
förutsättning, att endast två advokatfiskaler finnas i kollégium anställda.
Av detta förslag synes framgå, att en dylik arbetsfördelning utan svårighet
kan åvägabringas.
Genomföres en dylik uppdelning, synes de sakkunniga tillräcklig anledning
icke längre föreligga, att andre advokatfiskalen är placerad i högre löneställning
än de i kollegium anställda sekreterarna och förste arkivarierna.
Det erinras i detta sammanhang, att före 1919 års omorganisation advokatfiskalen
i kammarkollegium åtnjöt avlöning efter dåvarande andra normalgraden.
De sakkunniga föreslå därför, att befattningen såsom andre advokatfiskal
hänföres till lönegraden B 26.
Sedan gammalt har i kammarkollegium funnits anställd en arkivarie,
som hade vården om kollegii i kammararkivet förvarade äldre handlingar
(i stort sett härstammande från tiden före år 1700) samt verkställde utredningar
företrädesvis med ledning av dessa handlingar. Kollegii övriga arkivhandlingar
förvarades till huvudsaklig del å det s. k. aktuariekontoret, som
förestods av en aktuarie. Denne hade även att ombesörja vissa utredningsuppgifter.
På grund av beslut vid 1914 års förra riksdag förändrades
aktuarietjänsten, vilken tillhört första normalgraden, från och med år 1915
till en arkivarietjänst, i likhet med den redan befintliga placerad i andra
normalgraden. Med hänsyn till behovet av ökad personal för utrednings
-
Kungl. Mai ds proposition Nr 212.
39
göromål inrättades samtidigt en ny tjänst i andra normalgraden, likaledes
benämnd arkivarie. Kammarkollegium hade ansett sistberörda tjänst böra,
med upptagande av en äldre tjänstetitel inom kollegium, benämnas kamrerare.
Beträffande den utredning, som förebragtes i fråga om tjänsternas
behövlighet, torde få hänvisas till statsverkspropositionen vid 1914 års förra
riksdag, sjunde huvudtiteln, sid. 4—22.
Vid 1919 års omorganisation uppfördes på ordinarie stat en arkivarie för
lantmäteriutredningar.
I huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t i propositionerna
nr 287 och 294 framlagda förslag beslöts vid 1921 års riksdag, att kammararkivet
skulle överflyttas på riksarkivets stat och dess förvaltning övertagas
av riksarkivet; de i kammarkollegii egentliga ämbetslokaler förvarade
arkivalierna skulle däremot bibehållas under kollegii förvaltning. Härigenom
befriades den förut i kammararkivet anställde arkivarien, vilken bibehölls
å kollegii stat, från befattningen med arkivets vård. De i kollegium anställda
arkivarierna erhöllo enligt den vid 1921 års riksdag godkända
staten för kollegium benämningen förste arkivarie.
Vid 1919 års omorganisation hade medel å extra stat anvisats för anställande
å andra arkivkontoret av en notarie — den s. k. utredningsnotarien
— med åliggande, bland annat, att biträda arkivarien å detta
kontor med utredningar av enklare beskaffenhet samt tillhandagå forskare
och andra, som besökte arkivkontoret, med upplysningar. I samband med
ordnandet av frågan om kollegii arkivs ställning blev denna notarietjänst
enligt beslut av 1921 års riksdag uppförd å kollegii ordinarie stat. Numera
har befattningen placerats till tjänstgöring å rotlarna.
Förste arkivarie åligger enligt stadgande i instruktionen huvudsakligen
att på grund av de handlingar och kartor, som finnas hos kollegium eller
vartill han eljest kan bereda sig tillgång, verkställa undersökningar och
avgiva yttranden i ärenden, som till honom av kollegium eller någon dess
ledamot för sådant ändamål remitteras, samt att ombesörja vården av de
till hans kontor hörande arkivalierna.
De fyra förste arkivarierna förestå var och en sitt s. k. arkivkontor.
Den för lantmäteriutredningar anställde förste arkivarien förestår fjärde
arkivkontoret. Ärenden, som anses böra göras till föremål för undersökning
genom förste arkivarie, remitteras av kollegium eller vederbörande ledamot
till visst arkivkontor, varefter förste arkivarien framlägger utredningsresultatet
i ett skriftligt tjänstememorial.
Å andra arkivkontoret förvaras de arkivhandlingar, som förut tillhörde
aktuariekontoret. Där föras även jordeböckerna. Å sagda arkivkontor äro
placerade, utom vederbörande förste arkivarie, en arkivtekniskt utbildad
förste amanuens, ett kanslibiträde samt tre extra ordinarie kontorsbiträden.
Å övriga s. k. arkivkontor förekommer icke — annat än i undantagsfall —
någon annan personal än den förste arkivarie, som förestår kontoret.
På grund av det ovan återgivna stadgandet i instruktionen angående
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
förste arkivariernas ämbetsbefattning åligger förste arkivarien å andra arkivkontoret
att ombesörja vården av större delen av de i kollegium förvarade
arkivalierna. Någon arkivteknisk utbildning kräves dock icke av honom.
Arkivaliernas vård liandliaves också huvudsakligen av den nyssnämnde
förste amanuensen med biträde av ett av kontorsbiträdena. Övriga förste
arkivarier hava icke under sin vård några handlingar, med undantag för
de till vederbörande arkivkontor hörande koncept och diarier. Med hänsyn
till nu berörda förhållanden hava bespariugssakkunniga ansett ifrågavarande
befattningshavares tjänstetitel något oegentlig.
Beträffande antalet ärenden å arkivkontoren hava de sakkunniga hänvisat
till en såsom bilaga vid de sakkunnigas utlåtande fogad sammanställning.
Vad till en början angår den för lantmäteriuti-edningar avsedda förste
arkivarietjänsten (fjärde arkivkontoret), hava besparingssakkunniga erinrat
om följande:
»Förslag rörande den ifrågavarande tjänstens inrättande framlades av
kammarkollegium i skrivelse den 6 oktober 1916. Till stöd för förslaget
yttrade kollegium, bland annat, att i en betydande mängd av de ärenden,
som handlades av kollegium och dess underlydande kontor, särskilt advokatliskalskontoret,
erfordrades utredning i lantmäterihänseende. Äldre kamerala
förhållanden i fråga om fastighetsväsendet kunde ofta fullt klarläggas allenast
med ledning av tillgängliga lantmäterihandlingar och kartor, varjämte
kollegii befattning med frågor rörande dels betydande grupper av kronans
eller till allmän inrättning hörande fast egendom dels ock den allmänna
indelningen i riket ofta nödgade kollegium påkalla lantmäteriutredning av
större eller mindre omfattning.
Lantmäter istyr elsen, som hördes i ärendet, avstyrkte förslaget. Enligt
styrelsens mening kunde anställande av lantmätare hos kammarkollegium
befaras medföra, att icke alla synpunkter och upplysningar för framtiden
komme till synes i ärenden av det slag, varom här kunde vara fråga, likasom
att kollegium i förlitande på den lantmäteritekniska sakkunskap, varöver
kollegium skulle komma att råda, kunde tilltro sig att såsom auktoritet
yttra sig rörande ämnen, som hörde inom lantmäteristyrelsens förvaltning.
Kollegii behov av lantmäteriutredningar och sakkunskap på lantmäteriets
område vore enligt styrelsens mening väl tillgodosett genom bestämmelser
i gällande instruktioner, enligt vilka kollegium ägde att hos lantmäteristyrelsen
påfordra utredning och utlåtande i alla ämnen, som fölle inom
styrelsens förvaltningsområde. I övrigt utvecklade styrelsen huvudsakligen
olägenheterna ur rekryteringssynpunkt av att giva lantmätare ordinarie
anställning i kammarkollegium.
1902 års löneregleringskommitté anförde rörande ifrågavarande förslag
i ett den 23 mars 1917 avgivet yttrande bland annat följande. För vinnande
av utredning i lantmäteritekniskt hänseende hade kollegium för det
dåvarande att antingen genom eu sin tjänsteman verkställa densamma eller
ock därom anmoda lantmäteristyrelsen. Efter vad kollegium angivit, fördröjdes
ärendet genom anlitande av den senare utvägen, och att detta sannolikt
vore förhållandet syntes framgå även av lantmäteristyrelsens framhållande
av bristande arbetskrafter hos styrelsen. Vad anginge den förra
vägen — som hade det företräde framför den senare, att med anlitande av
densamma utredningen lättare kunde begränsas till sådana detaljer, som
Kungl. Moj:ts proposition Nr 212.
41
föredraganden eller advokatfiskalen, där denne hade att handlägga ärendet,
ansåge vara av beskaffenhet att inverka på iirendets bedömande — måste
man giva erkännande åt kollegii önskan att till arbetets befrämjande hava
tillgång till sakkunnig person, som kunde få sig utredningsarbetet anförtrott.
Likväl framställde sig vissa betänkligheter i avseende å en sådan
anordning. Man kunde nämligen ur vissa synpunkter ifrågasätta lämpligheten
av att inom ett ämbetsverk anställa befattningshavare, vars verksamhet
vore till stor del grundad på behandling av material, varöver annat
ämbetsverk förfogade. Kommittén ville därför icke utan vidare närmare
utredning binda sig i avseende å frågan om anställande på stat av en för
lantmäteritekniska utredningar avsedd arkivarie. Kommittén tillstyrkte
emellertid anställande försöksvis hos kollegium av ett lantmäteritekniskt
biträde under tiden från och med den 1 juli 1917 till 1918 års utgång.
Sedan kammarkollegium i en den 10 juni 1918 avlåten skrivelse fullföljt
sin framställning om tjänstens uppförande ä ordinarie stat, anförde löneregler
ing skommittén i utlåtande den 14 december 1918 i denna del bland
annat följande. Efter vad kommittén inhämtat hade den vidtagna anordningen
med ett inom kammarkollegium anställt lantmäterisakkunnigt biträde
varit till stor fördel för fortgången av arbetet inom kollegium. Biträdet
hade, enligt vad som meddelats, verkställt ett icke ringa antal utredningar
av större eller mindre omfattning, som eljest måst utföras genom
vederbörande föredragande eller tjänsteman eller fått införskaffas genom
remiss till lantmäteristyrelsen. Såsom en fördel jämte andra hade angivits,
att man genom den direkta tillgången till lantmäterisakkunnig person kunnat
omedelbart förskaffa sig uppgifter eller utredningar i frågor av brådskande
natur. På grund av den erfarenhet, som alltså vunnits om lantmäteribiträdets
verksamhet, funne sig kommittén böra biträda kollegii förslag om
upptagande i ämbetsverkets stat av en dylik tjänsteman. Kommittén förutsatte
emellertid härvid, att alla ärenden, för vilkas bedömande fordrades
lantmäterisakkunnigt utlåtande, remitterades till lantmäteristyrelsen.
Föredragande departementschefen förklarade vid framläggande för 1919
års riksdag av förslag till omorganisation av kammarkollegium, att lämpligheten
av att till kollegii förfogande hava ett å stat upptaget lantmäterisakkunnigt
biträde syntes honom vara ådagalagd genom vad kollegium och
löneregleringskommittén därutinnan yttrat. I enlighet härmed upptogs en
arkivarie för lantmäteriutredningar i den av Kungl. Maj:t föreslagna staten
för kollegium, vilken av riksdagen godkändes.»
Den ifrågavarande förste arkivarien lärer, yttra de sakkunniga vidare, visserligen
delvis kunna hämta material för sina undersökningar ur kammarkollegii
egna handlingar men torde därjämte i betydande omfattning betjäna sig av
de kartor och handlingar, som förvax-as i lantmäteristyrelsens arkiv. Besparingssakkunniga
hava inför den ifrågavarande anordningen icke kunnat undgå
att hysa betänkligheter av samma art som de av löneregleringskommittén i
dess tidigare, här omnämnda utlåtande anförda. Det ur principiell synpunkt
riktigaste vore enligt de sakkunnigas mening, att de utredningar och yttranden
i lantmäteritekniskt hänseende, som kunna krävas för behandling av de i
kammarkollegium förekommande ärendena, erhölles genom samarbete med
lantmäteristyrelsen. Enär de utredningsuppgifter, som förekomma å fjärde
arkivkontoret, åtminstone för närvarande torde giva förste arkivarien full
sysselsättning, lärer det, framhålla de sakkunniga, icke utan vidare få antagas,
42
Kurigl. Maj:ts proposition Nr 212.
att lantmäteristyrelsen kan utan förstärkning av arbetskrafterna övertaga dessa
utredningsuppgifter. Denna fråga bör dock givetvis ses i samband med andra
spörsmål rörande lantmäteristyrelsens organisation. Då besparingssakkunniga
icke varit i tillfälle att närmare undersöka arbetsförhållandena i lantmäteristyrelsen,
bava de sakkunniga icke kunnat bedöma, på vad sätt ett överflyttande
till styrelsen av ifrågavarande arbetsuppgifter kan komma att påverka
personalbehovet i styrelsen. Med hänsyn till de principiella synpunkter, som
ovan blivit antydda, hava de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå, att
den för lantmäteriutredningar avsedda förste arkivarietjänsten i kammarkollegium
överföres på övergångsstat för att vid inträffande ledighet å
tjänsten indragas.
Beträffande övriga arkivkontor hava de sakkunniga, under åberopande av
nyssnämnda, vid utlåtandet fogade sammanställning rörande antalet ärenden
å arkivkontoren, framhållit, att en ej oväsentlig del av arbetsmängden å
kontoren ifråga utgöres av jordregisterärenden. Av de å dessa arkivkontor
till år 1928 balanserade ärendena, sammanlagt 367, utgjorde enligt berörda
sammanställning 230 jordregisterärenden och 137 andra ärenden. I anslutning
härtill hava de sakkunniga anfört följande:
»Då jordregisterärendena representera en arbetsuppgift av övergående natur,
synes man vid bedömande av förste arkivariernas så att säga ordinarie arbetsmängd
böra i huvudsak bortse från dessa ärenden. Det vill under sådana förhållanden
synas, som om en minskning av de för kamerala utredningar avsedda
förste arkivariernas antal skulle kunna ifrågasättas. Enligt den av de
sakkunniga i det föregående föreslagna organisationen skola emellertid sekreterarna
i ökad omfattning tagas i anspråk för föredragning. En följd härav lärer
bliva, att utredningsuppgifter, som nu utföras av den å rotlarna placerade
personalen, i viss utsträckning komma att hänskjutas till förste arkivarierna.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå
någon inskränkning av de med utredningsarbeten å arkivkontoren sysselsatta
tjänstemännens antal. Emellertid synes även å arkivkontoren en viss
differentiering av befattningshavarnas tjänsteställning allt efter de dem
åliggande arbetsuppgifternas kvalitet böra genomföras.»
De sakkunniga föreslå därför, att en förste arkivarietjänst utbytes mot en
notariebefattning med åliggande att självständigt utföra enklare utredningsuppgifter.
Under de sakkunnigas överläggningar har framförts frågan, huruvida
ärendena, såsom hittills sker, böra för undersökning formligen remitteras
till de med utredningar sysselsatta tjänstemännen för avgivande av skriftligt
yttrande eller om icke en lämpligare anordning vore, att dessa tjänstemän
bedreve sitt arbete i närmare anslutning till vederbörande byrå. Besparingssakkunniga
hava icke ansett sig böra taga någon bestämd ståndpunkt
till denna fråga. Det har förefallit de sakkunniga, som om de båda
förste arkivarierna samt notarien borde sammanföras till ett »arkivkontor»
med den arbetsfördelning dem emellan, som generaldirektören bestämmer
(jämför advokatfiskalskontorets organisation), men att befattningshavare å
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
43
arkivkontoret bör kunna, därest för vissa ärendens utredning så anses lämpligt,
enligt generaldirektörens bestämmande för någon tid placeras å viss
byrå för fullgörande av utredningsuppgifter under byråchefens ledning.
Vidkommande kammarkollegii registratorskontor anföra de sakkunniga,
att, i likhet med vad som skett beträffande registratorerna i vissa andra
centrala ämbetsverk, registratorsbefattningen i kammarkollegium synes böra
placeras i 14:e lönegraden. Därest diarieföringen i kollegium förenklas i
överensstämmelse med vad de sakkunniga ovan förordat, syntes emellertid
övriga å registratorskontoret förekommande göromål icke kunna bereda
registratorn full sysselsättning. En lämplig lösning av denna organisationsfråga
syntes de sakkunniga kunna vinnas, om registratorskontoret sammanfördes
med arkivkontoret. Registratorn kunde då, med bibehållande av
kvarstående registrators- och kassagöromål — däribland även avlöningslistornas
upprättande — övertaga den närmaste ledningen av på arkivkontoret
förekommande registrerings- och anteckningsgöromål. Särskilt förefaller
denna anordning de sakkunniga lämplig, om till arkivkontoret kommer
att förläggas förandet av den föreslagna liggaren över statens fasta egendom.
För placering å kollegii rotlar äro nu avsedda fem ordinarie och ett medelst
anslag å extra stat avlönat kontorsbiträde. Då på var och en av de föreslagna
fyra byråerna synes de sakkunniga böra anställas ett kontorsbiträde,
frigöras två kontorsbiträden från sina nuvarande uppgifter. För att bereda
generaldirektören och den utom byråorganisationen ställde sekreteraren tillgång
till hjälp med renskrivnings- och expeditionsgöromål syntes inskränkningen
av biträdespersonalen böra begränsas till det å extra stat anställda
kontorsbiträdet.
Jämväl å arkivkontoret torde enligt de sakkunniga någon begränsning av
biträdespersonalen kunna genomföras, om registratorns arbetskraft på antytt
sätt utnyttjas för vissa där förekommande göromål. De sakkunniga föreslå
därför, att ett av de extra ordinarie kontorsbiträdena å andra arkivkontoret
indrages.
Beträffande vaktpersonalen hava de sakkunniga icke funnit anledning
föreslå någon förändring.
Antalet ordinarie befattningar i kammarkollegium är för närvarande be
-
stämt sålunda:
Befattning
Lönegrad
1 generaldirektör ......................................................................
.................... A 3
5 kammarråd.............................................................................
B 30
1 förste advokatfiskal ..............................................................
...................... B 28
1 andre advokatfiskal .............................................................
...................... B 27
3 förste arkivarier.....................................................................
...................... B 26
1 förste arkivarie för lantmäteriutredningar......................
...................... B 26
5 sekreterare .............................................................................
...................... B 26
llegistrators
kontoret.
Biträdes
personal.
Vaktpersonal.
Staten för
kammarkollegium.
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Befattning
Lönegrad
2 fiskaler....................................................................
........................................ B 21
3 notarier ...............................................................
......................................... B 21
1 registrator .........................................................
........................................ B 21
1 förste expeditionsvakt .......................................
....................................... B 7
2 kanslibiträden ...................................................
........................................ B 7
3 expeditionsvakter ................................................
......................................... B 5
7 kontorsbiträden ....................................................
....................................... B 4.
Med avseende å dessa befattningar hava de sakkunniga i det föregående
föreslagit följande förändringar:
1 kammarrådstjänst samt befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar
indragas;
andre advokatflskalstjänsten, lönegrad B 27, sänkes till lönegrad B 26;
1 befattning såsom förste arkivarie (B 26) utbytes mot 1 notarietjänst
(B 21);
ytterligare 1 notarietjänst (B 21) uppföres å staten;
den i 21:a lönegraden uppförda registratorsbefattningen utbytes mot en
likabenämnd befattning i lönegraden B 14.
I fråga om genomförandet av dessa förslag hava besparingssakkunniga
yttrat följande:
»Då två kammarrådstjänster för närvarande äro vakanta, kan den till indragning
föreslagna kammarrådsbefattningen från och med den 1 juli 1929
avföras ur staten.
Befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar torde böra
uppföras på övergångsstat för att vid inträffande ledighet å befattningen
indragas.
Av övriga åtta ordinarie befattningar i 26:e lönegraden äro för närvarande
två vakanta. Av de sex ordinarie innehavarna av dylika tjänster
uppnår en den 30 mars 1929 pensionsåldern. Det föreslagna utbytet av en
förste arkivarietjänst mot en notariebefattning kan följaktligen genomföras
från och med den 1 juli 1929.
Vad andre advokatflskalstjänsten angår, synes övergången lämpligen böra
ordnas så, att tjänsten kvarstår å ordinarie staten i nuvarande lönegrad
men att till staten fogas en anmärkning av innehåll, att befattningen skall
vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26.
Ordinarie innehavaren av registratorsbefattningen har fullmakt, icke å
viss tjänst, utan å befattning i kollegium i 21:a lönegraden. Av de till
21:a lönegraden hörande befattningarna är en fiskalstjänst för närvarande
vakant. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare tillkomma två nya
tjänster i denna lönegrad. Det bör alltså icke möta någon svårighet att
redan från och med ingången av nästa budgetår vidtaga det föreslagna utbytet
av den nuvarande registratorstjänsten mot en befattning i 14:e lönegraden.
»
För budgetåret 1929/1930 skulle alltså antalet ordinarie befattningar i
kammarkollegium enligt de sakkunnigas förslag bestämmas sålunda:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
45
Befattning
1 generaldirektör ........
4 kammarråd................
1 förste advokatfiskal
1 andre advokatfiskal ..
2 förste arkivarier .........
5 sekreterare .................
2 fiskaler ........................
5 notarier......................
1 registrator ...................
1 förste expeditionsvakt
2 kanslibiträden.............
3 expeditionsvakter ......
7 kontorsbiträden ..........
Lönegrad
A 3
.... B 30
.... B 28
..... B 27
.... B 26
.... B 26
.... B 21
B 21
B 14
.... B 7
B 7
B 5
B 4.
Anm. Andre advokatfiskalstjänsten, lönegrad B 27, skall vid inträffande ledighet
nedflyttas i lönegraden B 26.
Härtill skulle å övergångsstat komma följande befattning:
Befattning
1 förste arkivarie för lantmäteriutredningar
Lönegrad
B 26.
I fråga om anslagsberäkningen för budgetåret 1929/1930 anföra besparingssakkunniga
följande:
»Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde i anslutning bärtill
böra för budgetåret 1929,1930 beräknas till 242,544 kronor eller i avrundat
belopp 242,500 kronor. Sedan den föreslagna nedflyttningen i lönegrad
av andre advokatfiskalstjänsten genomförts, torde anslaget böra minskas
till 242,100 kronor.
Till avlöning vid den å övergångsstat uppförda tjänsten torde böra beräknas
ett belopp av i runt tal 9,500 kronor.
I enlighet med det förfarande, som under senare år tillämpats vid fastställande
av nya avlöningsstater för statsdepartementen och vissa centrala
ämbetsverk, torde det särskilda anslaget till vikariatsersättningar — för
innevarande budgetår 6,700 kronor — böra bortfalla. Samtliga vikariatskostnader
för uppehållande av ordinarie tjänster skola i sådant fall jämlikt
kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 269) bestridas från anslaget till avlöningar
till ordinarie tjänstemän.
I ordinarie staten för kammarkollegium finnas även upptagna dels ett
anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., för närvarande
bestämt till 31,300 kronor, dels ett förslagsanslag till renskrivningsoch
tryckningskostnad, för innevarande budgetår beräknat till 3,000 kronor.
Vid sidan av den ordinarie staten är för budgetåret 1928/1929 anvisat ett
extra anslag till kammarkollegii verksamhet å 34,500 kronor. Med anlitande
av detta anslag äro anställda vissa i det föregående omnämnda befattningshavare,
nämligen 1 extra kammarråd, 1 extra advokatfiskal, 1 extra sekreterare
och 1 extra kontorsbiträde. Av anslaget må vidare enligt Kungl.
Maj:ts medgivande användas ett belopp av högst 3,000 kronor för beredande
av arvode åt ett vattentekniskt biträde. De från sistnämnda anslag avlönade
befattningarna skola enligt de sakkunnigas i det föregående framställda för
-
46
Kungl. Mai ds proposition Nr 212.
slag med utgången av innevarande budgetår indragas. Vid sådant förhållande
synes den nyssberörda posten å 3,000 kronor åt ett vattentekniskt
biträde lämpligen kunna inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare m. m. Härigenom undviker man nämligen att för nästa
budgetår upptaga något anslag å extra stat till kammarkollegii verksamhet.
Då behov av vattentekniskt biträde jämväl för framtiden synes föreligga,
torde några betänkligheter mot ett dylikt förfarande icke behöva möta.
Vad angår det ovannämnda förslagsanslaget till renskrivnings- och tryckningskostnad,
synes detta anslag — i anslutning till den anordning, som
vid fastställande år 1928 av ny stat för statskontoret vidtogs beträffande
ett i staten för detta ämbetsverk uppfört förslagsanslag till renskrivningskostnad
— böra inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. Ehuru ifrågavarande anslag, vilket så gott som
uteslutande tages i anspråk för avlönande av viss biträdespersonal, för närvarande
lärer överskridas — utgifterna å detsamma uppgingo budgetåret
1927/1928 till 5,210 kronor mot beräknade 3,000 kronor — hava de sakkunniga
dock ansett, att anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
vid inräknande av ifrågavarande post icke bör höjas med högre
belopp än 3,000 kronor.
Då besparingssakkunniga i det föregående föreslagit indragning av ett
extra ordinarie kontorsbiträde, torde anslaget till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare av denna anledning böra minskas med, i avrundat
belopp, 2,200 kronor. . .
I enlighet med vad nu anförts, synes anslaget till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. m. böra för budgetåret 1929/1930 beräknas
till (31,300 + 3,000 + 3,000 — 2,200 =) 35,100 kronor.
I överensstämmelse med det förfaringssätt, som tillämpats beträffande anslagen
till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen
och vissa centrala ämbetsverk, torde ifrågavarande anslag å kollegii stat
böra beräknas med uppdelning å tre särskilda poster, en till grundavlöningar
till extra ordinarie tjänstemän, en till extra befattningshavare, tillfällig
personal, renskrivning, övertidsersättning m. m. samt en till avlöningsförhöjningar
till extra ordinarie tjänstemän m. m. Sistnämnda post bör erhålla
förslagsanslags natur.
De icke-ordinarie befattningshavarna i kammarkollegium erhålla för närvarande
i betydande omfattning sin avlöning genom vikariat å ordinarie
eller extra tjänster i ämbetsverket. Jämväl i fortsättningen torde i viss utsträckning
avlöningarna till den icke-ordinarie personalen i ämbetsverket
komma att bestridas genom vikariat å ordinarie tjänster. Under hänsynstagande
härtill hava de sakkunniga funnit sig böra beräkna de poster, som
skola ingå i ifrågavarande anslag, på följande sätt:
Grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst............ kronor 25,200
Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. in.,
förslagsvis....................................................................................... Ä ^,500
Extra befattningshavare m. m.......................................... ......... » J,400
Summa kronor 35,100.
I det till extra befattningshavare m. m. upptagna beloppet hava inräknats
arvode till bibliotekarie med 300 kronor, utgifter för nattvakt med
1,050 kronor, kostnader för det vattentekniska biträdet med 3,000 kronor
samt den ovannämnda posten till renskrivnings- och tryckningskostnad med
3,000 kronor.
Kungl. Muj:ts proposition Nr 212.
47
I anslutning till vad sålunda blivit anfört skulle ordinarie avlöningsstaten
för kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 erhålla följande utseende
:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........... kronor 242,500
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag
.......................................................................... » 35,100
Summa kronor 277,600.
På sätt ovan angivits bör vidare övergångsstaten bestämmas sålunda:
Avlöning, förslagsanslag................................................................ kronor 9,500.
Ordinarie förslagsanslaget till kammarkollegium — för närvarande upptaget
till 302,100 kronor — bör följaktligen för budgetåret 1929/1930 bestämmas
till 287,100 kronor.»
Vad angår de besparingar, som skulle uppstå vid ett genomförande av de
av besparingssakkunniga föreslagna organisationsändringarna, hava de sakkunniga
beräknat, att den årliga minskningen i personalkostnader kunde
uppskattas till, i avrundat belopp, 43,400 kronor, frånsett dyrtidstillägg,
eller, om dyrtidstillägg inberäknades, något över 50,000 kronor.
Med hänsyn till vad de sakkunniga ovan anfört angående sambandet
mellan förslaget om indragning av förste arkivarien för lantmäteriutredningar
och frågan om personalbehovet i lantmäteristyrelsen har den minskning
i staten för kammarkollegium, som blir en följd av genomförandet av
nyssnämnda förslag, av de sakkunniga icke här uppförts såsom en utgiftsminskning.
Kammarkollegium har i sitt den 1 mars 1929 över förslaget avgivna utlåtande
anfört följande:
»De sakkunnigas förslag beträffande förändringar inom kollegium av
organisatorisk innebörd och angående beslutanderätten — vilka förslag i
allt väsentligt äro att betrakta såsom ett sammanhängande helt, där det ena
reformförslaget är beroende av det andra — förordas av kollegium. Något
hinder mot förslagets genomförande förefinnes enligt kollegii mening icke
i beskaffenheten av de ärenden, som ankomma på kollegium, då kollegium
numera till huvudsaklig del är ett förvaltande verk, fullt jämförligt
med vissa andra sådana, beträffande vilka redan tidigare vidtagits förändringar
motsvarande dem, som nu ifrågasättas vidkommande kollegium.
Såsom ett av de värdefullaste uppslagen i de sakkunnigas förslag räknar
kollegium den femte sekreteraren. De sakkunniga hava framhållit,
att en noga uppdelning av målen mellan de särskilda rotlarna bör äga
rum till underlättande av ärendes efterforskande. Någon omflyttning av
mål från rotel till annan för utjämnande av balans bör därför icke ske.
Den femte sekreteraren skulle i stället — här bortses från de övriga uppgifter,
som skulle tillkomma honom — vid tillfällig arbetsanhopning å en
rotel erhålla mål från roteln för balansens nedbringande. En sådan rörlig
kraft är enligt kollegii mening en synnerligen lycklig anordning. Härtill
kommer den hjälp, som verkschefen av honom skulle hava i sitt
arbete. Bristande tillgång till sådant biträde har varit synnerligen känn
-
Kostnads
minskning.
Kammarkollegii
utlåtande.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
bar, särskilt i fråga om mål, som chefen själv tagit för föredragning.
Beträffande mera direkt hjälp i arbetet bör chefen icke vara väsentligt
sämre ställd än kammarråden.
Vad arkivarien för lantmäteriutredningar angår är kollegium av den
bestämda uppfattningen att inom eu snar framtid full sysselsättning icke
förefinnes för honom inom kollegium. Detta dels beroende därpå att de
ärenden, vari han speciellt anlitas, måste beräknas betydligt nedgå till
antalet dels av den anledning att i sådant ärende ofta redan föreligger
utredning av överlantmätaren, vilken utredning med hänsyn till de höga
krav som numera ställas på dem, som befordras till sådan befattning, ofta
måste anses tillfyllest. Skulle för något fall ytterligare utredning utöver
överlantmätarens finnas vara behövlig eller är fråga om ärende, däri lantmäteriutredning
prövas erforderlig, men icke föreligger, bör sådan utredning
göras tillgänglig genom remiss till lantmäteristyrelsen. Då styrelsens
yttrande i allt fall i regel icke kan ersättas av den ifrågavarande
arkivariens skulle ock inträffa — och har inträffat — att dess utlåtande
begäres efter det arkivarien för lantmäteriutredningar hörts, något som
får anses innefatta ett onödigt dubbelarbete och fördröjer ärendets avgörande.
De skäl, som huvudsakligen föreligga för remiss till lantmäteristyrelsen,
framgå för övrigt, vill det synas, av vad lantmäteristyrelsen,
på sätt besparingssakkunniga erinrat, anfört i utlåtande över kollegii
framställning den 6 oktober 1916. Att ärende skulle fördröjas genom remiss
till lantmäteristyrelsen i stället för till den ifrågavarande arkivarien
är icke att antaga, då sagda ämbetsverk brukar så långt kollegii erfarenhet
sträcker sig raskt behandla till verket inkommande ärenden. Att
kunna, såsom framhållits såsom en fördel, genom vissa direktiv inskränka
remissen till kollegii arkivarie anser kollegium icke vara lämpligt. Får
man icke en fullständig utredning, kan, vid det förhållandet att vad den
ene finner kunna inverka på ett ärende kanske icke så uppfattas av en
annan, ärendet på grund av utredningens begränsade omfattning förryckas.
Kollegium måste därför under alla förhållanden finna ett utlåtande
av lantmäteristyrelsen såsom i möjligaste mån fullständigt och avgivet
av den högsta tillgängliga sakkunskapen på området vara att föredraga
framför ett inom kollegium framkommet sådant och ansluter sig alltså
utan tvekan till det av besparingssakkunniga framlagda förslaget om den
ifrågavarande arkivariens indragning. Kollegium vill här också tilllägga,
att nu ifrågavarande arkivarie kan lättare umbäras av kollegium
än någon av dess övriga arkivarier.
Enligt de sakkunnigas förslag skall en förste arkivarietjänst utbytas
mot en notariebefattning. Kostnadsbesparingen är ringa och kollegium
skulle gärna se att den ifrågavarande arkivariebefattningen bibeliölles,
då de olika arkivariernas uppgifter torde vara av huvudsakligen samma
valör. Kollegium vill här framhålla den stora betydelse nu ifrågavarande
arkivariers — eller de s. k. »juristarkivariernas» — arbete har för
ämbetsverket såsom utredningsverk, ett förhållande som synes väl motivera
att någon förändring icke vidtages med avseende å dem.
De sakkunnigas förslag beträffande advokatfiskalskontoret föranleder
icke någon erinran från kollegii sida.
Efter tillkomsten av fastighetsregistren — jordregistret och fastighetsregistret
för stad — bör jordeboken icke vidare föras, och kollegium förordar
alltså de sakkunnigas förslag om närmare utredning av denna fråga.
Anmärkas må att i Finland efter jordregistrets uppläggande förandet av
jordeboken upphört.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4!)
Kuh</I. Maj ris proposition År ''.''li''.
De sakkunnigas förslag att till domänverket överflytta avgörandet av"
vissa äienden och värden av vissa äganderiittshandlingar tillstyrkes av
kollegium. Enligt kollegii mening bör såsom regel gälla att ämbetsverk,
som har sig anförtrodd den omedelbara vården av staten tillhörig fast
egendom, också skall omhänderhava äganderättshandlingarna rörande
samma egendom. Med tillämpning härav bör alltså exempelvis också
byggnadsstyrelsen vårda <i^ander<ittshaiidlingarna beträffande fastiglieter,
som stå under dess vård och förvaltning. Till förebyggande av allt
missförstånd vill kollegium emellertid framhålla att kollegii nu gjorda
uttalande endast avser äganderättsurkunder i egentlig bemärkelse, d. v. s.
köpebrev, lagfartshandlingar och dylikt, och alltså icke andra handlingar,
som kunna innehålla upplysningar ifråga om fastigheter.
De sakkunniga hava ansett det böra upptagas till övervägande, huruvida
advokatfiskalsämbetet i kollegium bör bibehållas vid sin befattning
med lagfartsansökningar, som förklarats vilande. Kollegium anser att
den sålunda ifrågasatta utredningen bör komma till stånd. Upplysningsvis
kan här meddelas, att advokatfiskalens åtgärd i sådant ärende, då
fråga är om fastighet å landet, oftast inskränker sig till att förvissa sig
om att fastigheten icke redovisas såsom krono i jordeboken. Är fråga om
fastighet i stad — i jordeboken upptagas som bekant icke fastigheterna i
städerna — brukar advokatfiskalen hos vederbörande magistrat göra förfrågan
om anledning förefinnes till antagande att fastigheten tillhör kronan.
Är fastigheten icke krono enligt jordeboken eller går magistratens
svar i nekande riktning, brukar advokatfiskalen utan vidare meddela att
från hans sida hinder för lagfart icke förefinnes. Advokatfiskalsämbetet
bär behandlat under år 1927 464 och under år 1928 544 ärenden av
ifrågavarande slag. I ett ärende under 1927 och två ärenden under 1928
har ämbetet meddelat, att annat hinder för lagfarten ej förelegat, än att
jorden utgjorde donationsjord. Ett ärende 1927 har ämbetet förklarat
vilande tills lagstiftning om skatteköp eller skatteomföring förelåge. I
två ärenden 1928 (rörande uppgrundningar i Göta älv) har ämbetet bestritt
att lagfart linge meddelas. I övriga 1,002 av ovan angivna 1,008
ärenden har intet varit att erinra från ämbetets sida.
Kollegium instämmer i de sakkunnigas hemställan i fråga om markegångstaxorna.
De sakkunniga hava föreslagit viss förändring i fråga om anslaget å
3,000 kronor till renskrivnings- och tryckningskostnader. Inom kollegium
har ansetts sasom ett önskemal att kunna av trycket utgiva vissa
kollegii utlåtanden av principiell natur. Erfarenheten från andra håll
visar att ett sådant publicerande medför dels att vissa ärenden utebliva
dels att andra ärenden inkomma i ett fullständigare skick, då man av
den tryckta publikationen kunnat inhämta att vissa framställningar ej
hava utsikt att vinna framgång samt beträffande andra framställningar
i vilka avseenden utredning erfordras, vilka omständigheter givetvis verka
underlättande i arbetet. Som emellertid hinder icke torde möta att för
den tryckning, som sålunda ifrågasatts, anlita expensanslaget, föranleder
de sakkunnigas nu berörda förslag icke någon erinran från kollegii sida,
så mycket mindre som man hittills nödgats anlita anslaget, varom nu är
fråga, till allenast skrivbiträde. Skulle emellertid expensanslaget mot
förmodan icke få anlitas för kostnader av nu antytt slag, får kollegium
hemställa att ett belopp av 2,500 kronor för år ställes till kollegii förfogande
för ändamålet.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 176 liäft. (Sr 212 )
i
Särskilda yttranden
och
reservationer
m. m.
Särskilt uttalande
av
ämbetsverkets
chef.
50 Kungi. Maj:ts proposition Nr 212.
Mot den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av anslaget till
icke-ordinarie befattningshavare m. m. har kollegium icke något att erinra,
under förutsättning likväl att den första posten, grundavlöningar
till extra ordinarie tjänstemän, högst 25,200 kronor, får användas jämväl
till avlöning av extra befattningshavare. Härvid måste emellertid kollegium
dock förbehålla sig att, därest svårigheter skulle yppa sig vid den
nya statens tillämpande, nödiga medel ställas till förfogande.
Beträffande vissa mindre betydande detaljer i de sakkunnigas förslag,
såsom i fråga om diarieföringen, hyser kollegium en viss tvekan, men det
torde icke vara nödigt att i redan detta sammanhang taga ställning till
desamma.»
Härutöver har chefen för ämbetsverket, generaldirektören Grefberg, i
ett vid ärendets behandling till kammarkollegii protokoll avgivet särskilt
uttalande anfört:
»Min erfarenhet från min tjänstgöring i justitiedepartementet, lantmäteristyrelsen
och fastighetsregisterkommissionen säger mig att kammarkollegiets
nuvarande organisation är tungrodd och otidsenlig och lägger
hinder i vägen för ett snabbt avgörande av ärendena, ett förhållande
som för övrigt påtalats under årtionden. För jämförelsens skull må anmärkas
att lantmäteristyrelsen med tre byråchefer och tre byrådirektörer
år 1927 hade 5,595 avgjorda mål och en balans till 1928 av 159 mål enligt
det större diariet och 1,617 inkomna ärenden enligt det mindre diariet,
vartill komma rapporter över mätningsväsendet i städer och stadsliknande
samhällen, vilka rapporter inom styrelsen statistiskt bearbetats. Härtill
kommer vidare styrelsens rätt så omfattande inspektionsverksamhet.
Fastighetsregisterkommissionen, som förfogar över endast en ledamot,
vars hela arbetskraft står till kommissionens förfogande, och fem personer,
som i den mån andra göromål det medgiva kunna ägna sig åt kommissionens
uppgifter, hade år 1927 1,331 inkomna ärenden och år 1928
1,605 inkomna ärenden med praktiskt taget ingen balans från år till annat
samt en omfattande inspektionsverksamhet och ett stort antal utgående
expeditioner, som icke voro föranledda av inkomna ärenden. I de anförda
siffrorna ingå tyngre och lättare mål i ungefär vanlig proportion.
Även med erkännande av att målen i kollegiet i genomsnitt torde vara
tyngre än i andra verk måste jag därför hysa den uppfattningen att kollegiet,
om nödiga förenklingar vidtagas och dess arbetssätt reformeras
till överensstämmelse med andra centrala verks, skall kunna med fyra
kammarråd, fem sekreterare och tre arkivarier avverka det antal mål,
som till kollegium årligen inkomma, under senare år omkring 4,000, en
siffra som emellertid, av skäl som besparingssakkunniga anfört och såsom
en följd av ett genomförande av deras förslag, måste nedgå. Skulle
mot all sannolikhet någon avsevärdare balans av ärenden inom kollegiet
uppstå, lärer för övrigt avlastning kunna erhållas genom decentralisation
av vissa grupper ärenden till länsstyrelserna eller genom att i författningsväg
en gång för alla reglera vissa frågor, som nu avgöras från
fall till fall.»
Två ledamöter, kammarråden friherre von Otter och Wohlin, hava vid
ärendets behandling i kollegium anmält avvikande mening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
r»i
h uur/L Maj:ts proposition AV 212.
Kammarradet friherre \''ou Öltt*i* hav i sin reservation inledningsvis
anfört följande:
»Innan jag närmare ingar pa de i betänkandet framlagda förslagen
^iUåter jag mig framhålla hurusom den slällning, kollegium intar inom
Reservation
av kammarni
det friherre
von Otter.
förvaltningen, ganska väsentligt skiljer sig från övriga ämbetsverks, f
betänkandet har erinrats därom att den centrala förvaltningen av rikets
drätsel och näringar ursprungligen varit i huvudsak sammanförd hos
kollegium och att efter hand från kollegium utbrutits olika förvaltningsgrenar,
vilka förlagts antingen till för ändamålet nyupprättade ämbetsverk
eller till andra myndigheter. De i egentlig mening förvaltande uppgiftei
11a hava på detta sätt överflyttats från kollegium. Mer och mer
kom kollegii återstående verksamhet att koncentreras kring jordförhållandena,
betraktade ur kameral synpunkt, och sedan förhållandena även
inom detta område mer och mer förenklats, hav såsom en kärna från den
förra verksamheten kvarstått den särskilda, bland annat på det befintliga
synnerligen omfattande arkivmaterialet från förra tiders verksamhet
grundade sakkunskapen inom vissa förvaltningsområden, som gör detta
ämbetsverk fortfarande skickat att —- även inom verksamhetsområden
som numera rent förvaltningsmässigt tillhöra andra ämbetsverk — tjäna
som utredningsverk.
Denna kollegii särskilda ställning inom förvaltningen har ofta och med
styrka framhållits. Jag torde få hänvisa exempelvis till statsrådets och
chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 13
mars 1908 (Kungl. Maj:ts prop. nr 101 år 1908, sid. 38), där departementschefen
— efter att hava erinrat att 1902 års löneregleringskommitté framhållit
att kollegium efter genomförande av de av kommittén föreslagna
begränsningarna i kollegii ämbetsverksamhet skulle övervägande vara
att karakterisera som ett förvaltande och utredande verk — vidare anförde:
''Den ''förvaltning'', som ankommer på kollegium, består emellertid, som
antydts, icke sa mycket i ett direkt utnyttjande eller tillgodogörande för
statsverkeis räkning af vissa dess tillgångar utan fasthellre i utöfvandet
af tillsyn däröfver, att i författningarna meddelade föreskrifter rörande
de under kollegii inseende ställda fastigheter varda vederbörligen efterlefda,
samt att saväl kronans därutinnan befintliga intressen som och
enskildes därmed förknippade rättigheter varda behörigen iakttagna och
tillgodosedda. Hvad åter beträffar kollegii ställning såsom utredande
verk, torde icke böra förbises, att dess uppgift härutinnan i regel icke
är begränsad allenast till ett blott framläggande af vissa sakförhållanden,
därpå annan myndighets beslut är afsedt att grundas, utan fasthellre
i allmänhet består i afgifvandet af utlåtanden och förslag till lösning
af frågor af administrativt-rättslig och ej sällan synnerligen komplicerad
art.’. Jämväl torde få erinras om den särställning kollegium var
avsett att intaga enligt de s. k. departementalkommitterade. Från den
inflyttning under departementen, som bemälde kommitterade föreslagit
beträffande de centrala ämbetsverken, utgjorde nämligen kollegium på
grund av beskaffenheten av sina uppgifter ett av de få undantagen.
Det synes mig att man vid bedömandet av kollegii organisation har att
taga särskild hänsyn till den sålunda berörda särskilda arten av kollegii
ämbetsverksamhet och att man alltså icke bör utan vidare utgå från att
kollegii organisationsfråga kan lösas efter helt samma linjer som följts
beträffande verk, vilka handlägga huvudsakligen ärenden av rent förvaltande
eller teknisk art.»
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Vad därefter angår kammarkollegii ämbetsbefattning har von Otter
icke framställt någon annan erinran mot vad de sakkunniga i hithörande
delar föreslagit, än att han beträffande de förut omförmälda
ärendena rörande fastställande av skogsnteddsbelopp enligt 19 § 4:o)
prästlöneregleringslagen anmärkt, att kammarkollegium ocli domänstyrelsen
på grund av Kungl. Maj:ts remiss den 16 juni 1926 hava att avgiva
förslag rörande förenklad metod vid beräkning av skogsavkastningen vid
ecklesiastika boställen för ifrågavarande ändamål. Denna remiss, som
befunne sig under behandling hos domänstyrelsen, föranledde även upptagande
av frågan om den myndighet, av vilken dylika ärenden borde avgöras.
Vid sådant förhållande syntes ej nu föreligga anledning att avgiva
yttrande rörande det i betänkandet gjorda uttalandet att fastställandet
av ifrågavarande belopp borde överflyttas från kollegium till domänstyrelsen.
i fråga om sättet för ärendenas avgörande har von Otter anfört bland
annat följande:
»Av vad i betänkandet anförts till stöd för förslaget att, med. vissa undantag,
den kollegiala formen för ärendenas behandling i kollegium måtte
upphöra och beslutanderätten överlämnas åt verkets chef har jag icke
funnit mig övertygad om lämpligheten att övergiva den nuvarande formen
för ärendenas avgörande. I huvudsak kvarstår giltigheten av vad
kollegium i berörda fråga anförde i yttrandet den 29 april 1904 och departementschefen
enligt statsrådsprotokollet framhöll vid framläggande
till 1908 års riksdag av propositionen angående omorganisation av kollegium.
Väl har sedan nämnda tid en förskjutning ägt rum beträffande
tillströmningen av de ärenden, vilka voro avgörande för den ställning i
frågan som intogs av kollegium och departementschefen, men denna förskjutning
är efter min uppfattning ingalunda av sådan beskaffenhet att
den förringat giltigheten av de skäl som härutinnan förut anförts och gillats.
Att den kollegiala handläggningen av ärenden i kollegium icke blott
är en form utan betydelse framgår bland annat av de ej sällan förekommande
skiljaktiga meningar som uttalats vid avgivande av underdåniga
utlåtanden till Kungl. Maj:t och därav att Kungl..Maj :ts beslut stundom
meddelas i överensstämmelse med sådan reservation. Jag anser därför
att den i gällande instruktion införda bestämmelsen rörande sättet för
ärendenas avgörande bör i huvudsak bibehållas. De avvikelser härifrån,
som må böra äga rum, torde kollegium få företaga till bedömande., då
kollegium kommer att avgiva förslag till de instruktionsändringar, vilka
torde bliva nödiga som en följd av ett blivande riksdagsbeslut i frågan
om kollegii organisation och anslaget till ämbetsverket.»
Härutöver har von Otter tillagt, att även om handläggning i plenum
_ d. v. s. av generaldirektören och samtliga ledamöter — av ärenden
angående författningars utfärdande och ändring ofta kunde vara betungande,
eu sådan handläggning erbjöde många fördelar genom den allsidigare
belysning, frågan på sådant sätt erhölle, samt att frågor om
verkets organisation och viktiga personalfrågor likaledes vunne genom
handläggningen av samtliga ledamöter.
Vidare har von Otter ansett någon anledning icke föreligga att för
kollegii vidkommande införa ordningen med beslutanderättens delegerande
till ledamot eller annan befattningshavare. Vad särskilt anginge
beslutanderätts överlämnande till underordnad tjänsteman, syntes sådant
möjligen lämpa sig för frågor av teknisk natur, men passade ej
kammarkollegium. Med de föreslagna bestämmelserna skulle upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
fn!
komma ett fullständigt virrvarr i avseende ä befogenheten att utöva
kollegii beslutanderätt. Kontinuiteten i kollegii verksamhet skullo äventyras
och dess auktoritet undergrävas. — Den parallell, som i betänkandet
uppdragits rörande i kammarkollegium behandlade frågor om framdragande
av elektrisk högspänningsledning och likartade frågors handläggning
i kommerskollegium, syntes icke vara bevisande, ty i ena fallet
rörde det sig om avstående å jordägarens vägnar av mark för ändamålet
och tålande av visst intrång, och i det andra om eu teknisk behandling av
fråga om dylik lednings framdragande.
Beträffande de sakkunnigas förslag om anlitande i ökad utsträckning
av andra tjänstemän än kammarråden såsom föredragande har von Otter
på anförda skäl ansett, att den förut omförmälda bestämmelsen i § 21 i
instruktionen motsvarade kammarkollegii behov i förevarande hänseende.
I reservationen hava också framställts vissa erinringar i fråga om de
sakkunnigas uttalanden rörande diarieföring, protokoll.^öring m. in.
I fråga om kammarkollegii organisation har von Otter, vad ledamöternas
antal beträffar, anfört:
»Ser man allenast på ärendenas antal, kan den på rotlarna ankommande
arbetsmängden, genomsnittligt för ledamot räknat, icke understiga
vad som vid omregleringarna 1908 och 1919 räknades som skälig arbetsbörda.
Eu viss förskjutning i fråga om arbetsuppgifterna har, såsom i
betänkandet erinrats, gjort sig märkbar, så att de tunga och komplicerade
ärendena under senaste tid intagit en något mindre framträdande
plats i ämbetsverket än förut. Huruvida denna lättnad i ärendenas genomsnittliga
tyngd är att betrakta som bestående eller som en av de
nedåtgående konjunkturerna sammanhängande mera tillfällig företeelse,
därom torde ännu vara för tidigt att döma. Det bör dock understrykas
att bortfallandet av den starka tillströmningen av vissa tyngre ärenden
motsvaras av indragningen av extra arbetskrafter, som varit anställda
för deras behandling. I varje fall kan jag i fråga om nämnda förskjutnings
inverkan på kollegii arbetsbörda ej komma till samma resultat som
i betänkandet angivits och som innebär att rotlarnas antal skulle inskränkas
till fyra. För min del finner jag, ehuru icke alldeles utan tvekan,
att en begränsning av rotlarna från nuvarande sex (den extra roteln
därvid medräknad) till fem må vara genomförbar, under förutsättning
att erforderliga arbetskrafter ställas till kammarrådens förfogande.
Att antalet av fem kammarråd ej utan olägenhet kan underskridas stöder
jag därpå att av de nuvarande sex rotlarna åtminstone tre giva sina innehavare
full sysselsättning och en fjärde åtminstone i regel full sysselsättning,
samt att övriga göromål — däribland ledamotskapet i vattenöverdomstolen,
som lärer taga i genomsnitt inemot halva arbetstiden för
ett kammarråd i anspråk — utgör betydligt mer än en ledamots arbete.
Även om de i betänkandet uttalade förväntningarna om de föreslagna
förändringarnas arbetsbesparande verkningar skulle, emot vad jag för
min del anser, befinnas riktiga, lära ej de nuvarande arbetsuppgifterna
och de, som även hädanefter bliva beståndande, kunna inpressas på allenast
fyra ledamöter utan att det uppstår fara antingen för en växande
balans eller för ärendenas mindre noggranna handläggning. Enligt betänkandet
förutsättes också tydligen detta, i det att där föreslås att åt en
särskild, från rotlarna fristående sekreterare skulle uppdragas bland annat
att bereda och föredraga ärenden som behövde avlastas från någon
arbetstyngd rotel. Behovet av en femte ordinarie föredragande har alltså
Reservation
av kammarrådet
Wohlin.
54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
även enligt betänkandet erkänts men ansetts böra fyllas genom ett kvasikammarråd.
Jag anser mig sålunda icke vilja motsätta mig att kollegium avstår från
fortsatt anställande kärstädes av ett extra kammarråd och en extra sekreterare
samt ett extra kontorsbiträde.»
Vad advokatfiskalskontoret angår har reservanten förklarat, att han
icke blivit övertygad om att någon begränsning av arbetskrafterna därstädes
kunde vidtagas. De åligganden av mångahanda slag, som åvilade
advokatfiskalsämbetet, gåve stöd åt advokatfiskalernas förklaring, att,,
arbetet därstädes lämnade samtliga nuvarande befattningshavare fullt
arbete. Möjligen kunde den å advokatfiskalskontoret anställde amanuensen
undvaras. Det hade framställts anmärkning mot att fiskalerna »huvudsakligen
sysselsatts med gransknings- och uppsättningsgöromål av
jämförelsevis enkel beskaffenhet». I betänkandet hade emellertid ej
givits anvisning på genom vilka dessa enklare göromål i stället borde utföras.
Det syntes få förutsättas, att advokatfiskalerna själva ej skulle
hava att övertaga dem.
Även förslaget att placera befattningen såsom andre advokatfiskal i
26:e lönegraden har av von Otter avstyrkts. Advokatfiskalerna vore
till befogenhet jämställda. Något förmanskap från förste advokatfiskalens
sida vore ej föreskrivet och hade hittills ansetts ej böra ifrågakomma.
Även andre advokatfiskalens tjänst vore på grund av tjänsteärendenas
art och befattningshavarens självständiga ställning sådan, att
innehavarens placering över sekreteraregraden vore fullt befogad.
På grund härav har von Otter hemställt om anvisande å extra
stat av erforderligt anslag för avlönande av en extra advokatfiskal i
27:e lönegraden, 9,500 kronor, jämte ersättning för semestervikarie 300
kronor, eller tillhopa 9,800 kronor.
Vidkommande arkivkontorens organisation har von Otter avstyrkt såväl
förslaget om indragning av arkivarien för lantmäteriutredningar
som ock den föreslagna åtgärden att förvandla en av de tre övriga arkivarietjänsterna
till tjänst i 21 :a lönegraden. Därest besparingssynpunkterna
ansåges böra kräva indragning av eu av arkivarietjänsterna
och frågeställningen alltså skulle bliva den, huruvida arkivarietjänsten
för lantmäteriutredningar eller någon av de övriga arkivarietjänsterna
borde försvinna, syntes övervägande skäl tala för det förra alternativet.
Huruvida ett av de extra ordinarie kontorsbiträdena å andra arkivkontoret
kunde i fortsättningen undvaras, har reservanten velat lämna
osagt. Avgörandet berodde bland annat på den arbetsmängd, som framdeles
kunde visa sig tillföras arkivkontoren. Det syntes hava förbisetts,
att åtskilligt vanligt renskrivningsarbete förekomme å arkivkontoren.
Beträffande staten för kammarkollegium har von Otter till eu början
framställt ett bestämt krav på att ett särskilt anslag av förslagsanslags
natur fortfarande ställdes till kollegii förfogande för bestridande av renskrivnings-
och tryckningskostnad samt utförligt utvecklat skälen härför.
Det hittillsvarande beloppet, 3,000 kronor, finge anses skäligt. Vidare har
von Otter hemställt, att den i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare m. m. av de sakkunniga beräknade posten å 25,200 kronor
till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän måtte höjas till
i runt tal 28,000 kronor.
Kammarrådet Wohlin har förklarat sig kunna instämma i det väsentliga
av vad von Otter yttrat rörande det föreliggande betänkandet. Till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
,),i
närmare precisering av sin mening liar lian vidare gjort vissa ytterligare
erinringar av i huvudsak följande innehåll.
Beträffande förslagen om förenklad behandling av ärenden enligt It.> §
4 inom. prästlöneregleringslagen, av ärenden rörande : nirkesutbyte samt
av markegång särenden, vilka förslag av kammarkollegium långt före
detta framförts och nu erhållit de sakkunnigas understöd, så vore åtgärder
i förslagens syfte utan tvivel vill motiverade, men åtgärdernas betydelse
ur besparingssynpunkt, åtminstone för kollegii del, vore tyvärr ringa.
Att söka fastställa vad kollegii befattning med förstnämnda ärenden i
genomsnitt representerade i personalskostnader för år vore vanskligt.
Skattade man beloppet till 2 å 3,000 kronor, syntes man träffa i överkant.
Den avlastning i kollegii arbetsbörda, som ett överlämnande till avgörande
av domänstyrelsen ensam av ärenden rörande »virkesutbyte» teoretiskt
skulle medföra, kunde, såsom alldeles oansenlig, lämnas ur räkningen.
Personalkostnaden för det å advokatfiskalskontoret utförda arbetet med
markegångstaxor överstege sannolikt icke 200 kronor för år.
I reservationen bar vidare riktats en kritik mot de sakkunnigas förut
återgivna uttalande, att den anhopning av ärenden angående friköp av
lägenheter å kyrklig jord, som för närvarande förekomme, vore »mera
övergående». Med stöd av verkställda beräkningar rörande antalet lägenheter,
varå friköpsbestämmelserna i den kyrkliga försäljningslagen kunde
tänkas äga tillämpning, har Wolilin kommit till den slutsatsen, att om
siffran för år 1928 å de inkomna friköpsansökningarnas antal antoges
bliva den genomsnittliga årskvoten även under innevarande och följande
år, det skulle taga över 30 år, innan friköpsrätten beträffande alla lägenheterna
hunne bliva slutligen prövad.
Beträffande frågan om sättet för ärendenas avgörande i kollegium anför
Wohlin:
»Vad angår de sakkunnigas förslag syftande till en radikal beskärning
av den hittills tillämpade kollegiala formen för ärendenas handläggning
anser jag detta förslag, genomfört i den utsträckning, de sakkunniga förorda,
ägnat att, utan någon påvisbar vinst i besparingshänseende, försvaga
ämbetsverkets ställning inom landets administration. De rättsområden,
på vilka kollegiets arbetsuppgifter äro förlagda, äro i stort
sett så pass egenartade och därjämte mången gång ömtåliga, att den garanti
för en allsidigare prövning, som ligger i förhandenvaron av den
kollegiala behandlingsformen, är väl motiverad. Såsom exempel på
grupper av ärenden av bär åsyftade slag kunna nämnas de, som beröra
de kyrkliga menigheternas ekonomi samt ändringar i den kommunala indelningen.
Ett alldeles särskilt skäl för bevarandet hos kollegiet av den
kollegiala behandlingsformen ligger i den mellanställning mellan ortsorganen
— länsstyrelser och domkapitel — å ena, samt regeringsinstansen,
å den andra, som kollegiet mera typiskt än någon annan med detsamma
jämförlig central myndighet intager. Så gott som undantagslöst beredas
de ärenden, i vilka kollegiet antingen självt äger beslutanderätten eller
har att avgiva utlåtande till Kungl. Maj:t, av endera eller båda av de
nämnda ortsorganen, som därvid tillika i regel framställa förslag beträffande
sättet för ärendenas avgörande. Skall kollegiet kunna med
något berättigande upprätthålla anspråket att inom sitt förvaltningsområde,
som i själva verket utgör eu speciell del av de nämnda underlydande
ortsorganens, företräda ett högre mått av kompetens än dessa senare,
har jag svårt att se, hur detta krav på en högre sakkunskap bos kollegiet
skall kunna realiseras på annat sätt än genom ett tillämpande av den kol
-
56
Kuuyl. Maj:ts proposition Nr 212.
legiala handläggningsmetoden. Att tillgodose nämnda krav genom högre
tjänste- och löneställning för kollegiichefen i förhållande till läns- och
stiftscheferna lärer man icke vilja ifrågasätta. Vad kammarråden beträffar
är som bekant deras löneställning för närvarande till och med
icke oväsentligt lägre än sekreterares och kamrerares hos länsstaterna.
De sakkunnigas förevarande förslag i vad det avser att i generaldirektörens
hand förlägga beslutanderätten i kollega personal- och ekonomifrågor,
i den man icke prövningen av dylik fråga är förbehållen Kungi.
Maj:t, anser jag däremot välbetänkt och tillstyrker följaktligen en instruktionsändring
i sådant syfte.»
I fråga om delegering av beslutanderätten beträffande vissa grupper
av ärenden till ledamot eller annan befattningshavare har Wohlin på anförda
skäl avstyrkt vad de sakkunniga föreslagit.
Vidkommande arkivkontorens och advokatfiskalskontorets organisation
har Wohlin därefter yttrat:
»Anordningen med ett hos kollegiet anställt lantmäteribiträde har under
den tid av över 10 år, den varit gällande, visat sig synnerligen lämplig och
i allo motsvara de förväntningar man ställde på densamma. Kollegiet
har för ärendenas handläggning ofta behov att äga tillgång till lantmäterisakkunnigt
biträde, och det synes föga överensstämma med de av
besparingssakkunniga själva företrädda rationaliseringssträvandena beträffande
statsförvaltningen att kollegiet skulle i varje fråga, som kräver
någon lantmäteriteknisk upplysning, behöva vända sig till styrelsen för
ett centralt ämbetsverk, när upplysningen med mindre omgång kan erhållas
av en tjänsteman av lägre grad. De skäl, som för de sakkunniga
förelegat för lantmäteriarkivariens indragning, torde lika väl hava kunnat
åberopas för indragning av anslaget till det hos kollegiet anställda
vattentekniska biträdet, då ju erforderliga tekniska upplysningar i de på
kollegiet ankommande vattenmål skulle av kollegiet kunna inhämtas hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Eu sådan åtgärd hava emellertid besparingssakkunniga
— och detta enligt min mening på goda grunder —
icke ansett lämplig.
Beträffande advokatfiskalskontorets organisation synas mig de sakkunniga
hava förbisett det huvudproblem, som här föreligger: gränserna mellan
centralt och lokalt ombudsmannaskap för den fasta egendom, som står
under kollegiets inseende. Den gällande lagstiftningen på ifrågavarande
område ger härutiunan ingen anvisning. Tvärtom har den, som väl känt
är, genom oklara och delvis motsägande bestämmelser vållat en särdeles
betänklig ans varsd i vision (exempelvis mellan domkapitel, länsstyrelser,
å ena, samt kollegiet, å andra sidan,) beträffande skyldigheten att i de
särskilda fallen ingripa. Praxis under den senast förflutna 15-årsperioden
har i viss mån avhjälpt den svåra olägenhet, som här yttrat sig: den
har verkat i sådan riktning, att det ifrågavarande ombudsmannaskapet
alltmer, där det gällt mera kompetenskrävande fall, koncentrerats hos
kammaradvokatfiskalsämbetet. Den utveckling, som sålunda försiggått,
har enligt min mening varit till båtnad för de intressen, det här gällt att
tillvarataga. Jag har mig bekant, att den hos ortsorganen hälsats med
tillfredsställelse. Man kan måhända hysa olika meningar om lämpligt
heten av den utveckling, jag här berört, men vad som är säkert är, att
varje undersökning av arbetsförhållandena på advokatfiskalskontoret
hos kollegiet, vid vilken icke uppmärksammas det större sammanhang, vari
denna fråga sålunda bör ses, kommer att brista i vederhäftighet. Skulle
en beskärning nu företagas av advokatfiskalskontorets arbetskrafter,
måste åtgärden få innebörden av ett direktiv, att utvecklingen åter skall
Kutujl. Maj:ts proposition Nr 212. 57
föras tillbaka till det tidigare rättsläget. Villrådigheten inom detta förvaltningsområde
kommer åter att öka.
Med det här i korthet anförda vill jag icke hava sagt, att icke bristfälligheter
kunna i vissa hänseenden vidlåda arbetssättet å advokatfiskalskontoret.
Men det rätta botemedlet häremot torde icke vara att
nu skrida till den av de sakkunniga förordade nedskärningen av kontorets
personalbestånd, beträffande vilket det icke ådagalagts, att detsamma
står i disproportion till de förekommande arbetsuppgifterna.»
Vad angår ledamöternas antal har i förevarande reservation erinrats
bland annat om den förstärkning av arbetskrafterna med två adjungerade
ledamöter för balansens avarbetande, som visat sig erforderlig under vissa
tider före den nuvarande organisationens genomförande. Beträffande kollegii
befattning under den närmaste tiden med prästlönefrågorna och de
ecklesiastika jordproblemen har Wohlin uttalat, att redan med nästa år
komme på kollegii bord ett första betänkande rörande riktlinjer för en ny
lagstiftning på hithörande område. Och med eu till visshet gränsande
sannolikhet kunde man förutse, att kollegium — vilket innehåll den blivande
lagstiftningen än erhölle — finge sin beskärda del av det författnings-
och förvaltningsarbete, som måste komma att följa övergången åt.
Man hade dessvärre intet skäl till förhoppning, att denna övergång skulle
förlöpa lindrigare än vad fallet varit 1910. Snarare förelåge farhågan
för motsatsen.
I likhet med von Otter har Wohlin emellertid ansett indragning nu
kunna äga rum av den extra roteln. Denna åtgärd vore befogad såsom
ett experiment. Vilken inverkan densamma kunde få på förutsättningarna
för kollegium att fylla sina ämbetsåligganden under de kommande
åren kunde endast tiden utvisa.
I ett till kammarkollegii protokoll avgivet särskilt uttalande har slutligen
kammarrådet Klockhoff framhållit, att den föreslagna indragningen
av extra advokatfiskalstjänsten stode i full överensstämmelse med den
uppfattning han A’id flerfaldiga tillfällen givit uttryck åt inom kollegium.
Det rådde intet tvivel, att i mycket stor utsträckning de höga siffrorna
i advokatfiskalskontorets statistik över inkomna mål icke motsvarades av
någon verklig eller någon såsom en naturlig följd av kollegii ämbetsställning
tillkommen arbetsbörda. Advokatsfiskalsämbetet hade i icke
ringa omfattning under de senaste åren tagit befattning med frågor, som
tillhörde den lokala förvaltningens — länsstyrelsernas och domkapitlens
— uppgifter. En koncentration till de åligganden, för vilka advokatfiskalsämbetet
ursprungligen varit och alltjämt vore avsett, vore synnerligen
påkallad. I uttalandet har vidare utvecklats, hurusom den av de sakkunniga
föreslagna differentieringen vid fördelningen av arbetet mellan
de å advokatfiskalskontoret anställda befattningshavarna alltefter arbetets
större eller mindre maktpåliggande beskaffenhet ägde hävd för sig,
i det att en liknande anordning funnits genomförd enligt den före år 1880
gällande organisationen av advokatfiskalskontoret. Även under senare
tid hade eu differentiering av arbetet å kontoret med fördel kunnat praktiseras
på det sätt, att fiskai efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av kollegium
förordnats att under längre tid på eget ansvar handlägga ärenden
eller grupper av ärenden. Under de sista åren hade denna ändamålsenligt
anordning icke utnyttjats. Genom den föreslagna differentieringen
framstode förslaget att nedflytta andre advokatfiskalen från löne
-
Särskilt uttalande
av
kammarrådet
Klockhoff.
Skrift i ärendet
från förste
arkivarien
E. Williams.
Lantmäteristyrelsens
utlåtande.
58 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 212.
graden B 27 till lönegraden B 26 såsom väl motiverat. Han erhölle i allt
fall därmed en löneställning som tidigare traditionsenligt tillkommit kollegii
advokatfiskal.
Med sitt utlåtande i ärendet liar kammarkollegium överlämnat en från
förste arkivarien för lantmäteriutredningar E. Williams till kollegium
inkommen skrift, vari denne angivit de skäl, som enligt lians förmenande
huvudsakligen talade för den av lionom innehavda befattningens bibehållande
å kollegii stat. Med avseende på innehållet i denna skrift ävensom
omförmälda reservationer och uttalande, i den mån desamma icke
blivit här återgivna, får jag hänvisa till handlingarna i ärendet.
Lantmäteristyrelsen har, i sitt den 23 februari 1929 dagtecknade utlåtande,
yttrat sig med avseende å den ifrågasatta indragningen av den för
lantmäteriutredningar avsedda förste arkivarietjänsten och dessa utredningars
överflyttande på lantmäteristyrelsen ävensom angående de sakkunnigas
hemställan om utredning i fråga om jordebokens fortsatta förande.
I dessa delar har styrelsen anfört följande:
»Redan då ifrågavarande förste arkivarietjänst inrättades rådde viss
tvekan, huruvida ej de lantmäteriutredningar, varav kammarkollegium
hade behov, hellre horde åstadkommas på det sätt, att yttrande infordrades
från lantmäteristyrelsen. Sedermera har frågan kommit i ändrat läge
så till vida, att från och med 1921 års ingång inom lantmäteristyrelsen
inrättats en särskild byrå just för verkställande av lantmäteriutredningar
åt domstolar och administrativa myndigheter. Givetvis är det till gagn
för enhetligheten vid utredningars verkställande, att dessa, i den mån särskilda
omständigheter ej annat påkalla, verkställas av samma myndighet
och under gemensam ledning. Det torde ligga i sakens natur, att lantmäteristyrelsen,
såsom den centrala lantmäterimyndigheten, äger större
förutsättningar att åstadkomma allsidiga och på gällande rättspraxis
inom lantmäteriets område grundade utredningar än eu hos kammarkollegium
anställd lantmätare, vilken är utesluten från intimare kontakt
med de aktuella företeelserna inom lantmäteriet. I alldeles särskild grad
gäller detta för närvarande, då den nya jorddelningslagstiftningen skall
omsättas i praktiken och en på denna lagstiftning grundad rättspraxis
ännu icke hunnit utbilda sig. Snart sagt dagligen uppkomma under arbetet
inom lantmäteristyrelsen mer eller mindre svårlösta frågor angående
tolkningen av jorddelningslagens bestämmelser, uti vilka styrelsen
efter ingående överläggningar mellan styrelsens chef och ledamöter intager
ståndpunkt. Och genom att skiftesdomstolarna i stor utsträckning
inhämta styrelsens yttrande i hos dem anhängiga mål, ävensom genom direkta
anvisningar till förrättningsmännen, är styrelsen i tillfälle att på ett
verksamt sätt bidraga till utbildandet av rättspraxis i önskvärd riktning.
Att det i frågor, som äro beroende av den nya jorddelningslagstiftningen,
måste för kammarkollegium vara av större värde att inhämta yttrande
från lantmäteristyrelsen än från en hos kollegium anställd tjänsteman,
därom torde knappast kunna råda någon tvekan. För övrigt torde det
stundom kunna bliva för kollegium ganska vanskligt att taga ståndpunkt
i frågor, där, såsom stundom är fallet, vederbörande överlantmätare
uttalat en mening och arkivarien för lantmäteriutredningar en annan
mening. I dylika fall ävensom eljest inträffar cj sällan att kollegium
inhämtar yttrande även från lantmäteristyrelsen, och så vållas ett dubbel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ku it i/I. Maj: Is proposition Nr ''i 12.
i) It
arbete, som icke kommit i fråga, om iirendet från början remitterats till
styrelsen. Liknande dubbelarbete uppkommer iiven i fall, då kammarkollegium
avgivit underdånigt utlåtande grundat endast på utredning,
som verkställts av dess arkivarie för lantmäteriutredningar. 1 dylikt
fall erhåller nämligen i regel även lantmäteristyrelsen nådig remiss å
ärendet. Dessa dubbla lantmäteriutredningar välla emellertid icke endast
onödiga direkta kostnader för statsverket utan iiven eu onödig och
skadlig slitning av de ömtåliga arkivalier, som i och för utredningarna
införskaffas från lantmäterikontoren i länen. Att märka är nämligen att
endast i undantagsfall en lantmäteriutredning kan grundas enbart på det
material, som förefinnes i lantmäteristyrelsens arkiv. I synnerhet äldre
mera ömtåliga kartor åsamkas stor skada genom deras försändande med
posten, vadan sådant försändande bör inskränkas till det minsta möjliga.
Vidare är det ofta till hinder för arbetet a lantmäterikontoren, att arkivakter
därifrån rekvireras för kammarkollegiets lantmäteriutredningar.
Någon tidsvinst torde man även kunna räkna med genom utredningarnas
förläggande till lantmäteristyrelsen, där det huvudsakliga utredningsmaterialet
finnes förvarat.
Ehuru de ifrågavarande lantmäteriutredningarnas överflyttande från
kammarkollegium till lantmäteristyrelsen kommer att medföra ökat arbete
för lantmäteristyrelsen, enkannerligen dess chef och chefen för utredningsbyrån,
ser sig styrelsen därför föranlåten att tillstyrka de besparingssakkunnigas
förslag. Huruvida detta föranleder behov av någon
förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter kan ännu icke med
säkerhet bedömas. Därest arbetsbördan för utredningsbyrån blir för stor,
kan detta i viss mån avhjälpas genom att vissa ärenden överflyttas på
annan byrå. Men även om sådan förstärkning skulle bliva av nöden,
torde ändå besparing vinnas, alldenstund icke någon ny ordinarie tjänst
torde bliva behövlig utan allenast sådan ökning av arbetskrafterna å utredningsbyrån,
som kan åstadkommas genom anställande därstädes av
ytterligare en amanuens. Skulle emellertid en större hos kammarkollegiets
arkivkontor för lantmäteriutredning eventuellt förefintlig arbetsbalans
överflyttas på lantmäteristyrelsens utredningsbyrå, måste givetvis särskilda
åtgärder vidtagas för dennas avarbetande, exempelvis genom anställande
för viss tid av en extra föredragande.
De besparingssakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida icke ytterligare
avlastning av kammarkollegii arbetsbörda kunde vinnas därigenom
att det fortsatta förandet av jordeboken upphör. Lantmäteristyrelsen anser
sig kunna helt instämma med de besparingssakkunniga därutinnan
att, sedan jordeboken icke längre har någon betydelse i beskattningshänseende
samt fastighetsregistreringen särskilt ordnats, jordebokens förande
synes innebära ett onödigt dubbelarbete. Då emellertid de besparingssakkunniga
icke liärutinnan framställt något definitivt förslag, saknar
lantmäteristyrelsen anledning att nu ingå på detta spörsmål i vidare mån,
än att styrelsen hemställer om bifall till de sakkunnigas framställning därom,
att frågan om jordebokens fortsatta förande göres till föremål för utredning.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit och hemställt torde icke beröra
lantmäteristyrelsens förvaltningsområde.
Då generaldirektören för lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t beviljats
tjänstledighet för sjukdom, har han icke formellt deltagit i detta ärendes
behandling. Med hänsyn därtill att frågan berör lantmäteristyrelsens
organisation har dock ärendet föredragits för honom och har han uttalat
sin anslutning till de här ovan framhållna synpunkterna.»
Domänstyrelsens
utlåtande.
Departe
mentschefen.
60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
Domänstyrelsen liar i utlåtande den 28 februari 1929, vad först angår de
förut omförmälda ärendena angående fastställande av skogsmedelsbelopp
enligt 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen, anfört, att den kollegium numera
tillkommande slutliga prövningen av domänstyrelsens förslag i
dessa ärenden i regeln icke torde medföra nämnvärda avvikelser från
styrelsens förslag, vilka huvudsakligen grunda sig på inom styrelsen tillgängliga
handlingar. Styrelsen har därför ansett sig icke böra för sin
del framställa erinran mot att det ansvar, som är förenat med fastställandet
av dessa belopp, överflyttas på styrelsen.
Emot överflyttande till domänstyrelsen av prövning och avgörande av
de förut berörda ärendena rörande s. k. virkesutbyte har styrelsen intet
att erinra.
Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag om överflyttning från kammarkollegium
till domänstyrelsen av bestyret med förvaring m. m. av
äganderättshandlingarna beträffande domänstyrelsen underställda fastigheter
har styrelsen, oaktat dylik överflyttning med hänsyn, bland annat,
till därav uppkommande krav å lämpligt förvaringsrum kommer att förorsaka
styrelsen särskilda kostnader, funnit sig icke böra framställa erinran
mot detta förslag.
Vid sitt bedömande av frågan om kammarkollegii organisation hava
besparingssakkunniga, enligt vad i det föregående framhållits, funnit sig
icke böra taga hänsyn till de möjligheter till mera vittgående förändringar
beträffande kammarkollegii ställning inom förvaltningen, som kunna komma
att framgå ur den för närvarande pågående utredningen av frågan om nya
grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen
och förvaltningen av prästlönejorden. I detta avseende delar jag de sakkunnigas
uppfattning. Det lärer vara uteslutet att nu förutse, till vilka,
resultat den fortsatta utredningen av berörda vittomfattande spörsmål kan
leda. Tidpunkten för dessa spörsmåls slutliga lösning torde ej heller för
närvarande kunna med någon säkerhet bedömas. Att i avvaktan på en dylik
lösning uppskjuta ställningstagandet till de nu framkomna förslagen om
vissa förändringar i kammarkollegii organisation flnner jag så mycket mindre
böra ifrågakomma, som vissa ej obetydliga besparingar i personalkostnader
synas omedelbart stå att vinna på den av de sakkunniga anvisade vägen.
I den historiska översikt, jag inledningsvis lämnat, har erinrats, hurusom
en väsentlig begränsning i kammarkollegii verksamhet på det kamerala
området inträdde genom grundskatternas avskrivande och indelningsverkets
upphävande. Visserligen förekomma alltjämt till behandling i ämbetsverket
åtskilliga frågor, som hava sin grund i äldre rättsförhållanden
beträffande skyldigheter och besvär, som vilade å själva jorden, eller rättigheter,
som åtföljde densamma, men tydligt är, att i den mån dylika äldre
rättsförhållanden avvecklas frekvensen av hithörande ärenden nedgår.
I de sakkunnigas utlåtande hava särskilt omnämnts vissa grupper av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. (il
ärenden, som till följd av nyligen genomförd lagstiftning eller av annan
anledning kunna förväntas komma att minskas till antalet eller helt försvinna.
Hit höra besvärsmål om jordavsöndring samt om rustnings- och
roteringsbesvärens värde. Efter genomförande av det för innevarande års
riksdag framlagda, med viss mindre ändring av riksdagen bifallna förslaget
till lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån kommer vidare kanunarkollegii
befattning med granskning och anteckning i jordeboken av länsstyrelsernas
utslag rörande fördelning av dylika lån att upphöra. T sammanhang
härmed hava de sakkunniga även uttalat sig för att kammarkollegii
ställning såsom mellaninstans i besvärsmål angående fördelning av avdikningslån
måtte upphöra. Till detta uttalande vill jag, efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet, lämna min anslutning. Den sålunda
ifrågasatta förändringen torde böra genomföras i samband med utfärdande
av den nya instruktion för ämbetsverket, som vid bifall till det förslag jag
här framlägger lärer komma att erfordras.
De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida efter jordregistrets uppläggande
anledning föreligger att fortfarande föra jordeboken, samt hemställt,
att frågan om jordebokens fortsatta förande måtte göras till föremål
för utredning. Denna hemställan har vunnit understöd från såväl kammarkollegium
som lantmäteristyrelsen. För min del har jag icke något att
erinra mot att en dylik utredning åvägabringas men är icke för närvarande
beredd att yttra mig rörande sättet för dess verkställande.
I anslutning till av kammarkollegium tidigare framlagda förslag hava
de sakkunniga hemställt, att ärenden angående fastställande av skogsmedelsbelopp
enligt 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen samt ärenden om utbyte av
byggnadsvirke vid boställe mot annat lämpligare slag av virke eller annat
byggnadsämne m. m. måtte överlämnas för avgörande till domänstyrelsen.
Dessa förslag hava av sistnämnda ämbetsverk tillstyrkts. Efter samråd
med cheferna för ecklesiastik- och jordbruksdepartementen har jag funnit
mig böra förorda bifall till vad sålunda föreslagits. Förslagen torde böra
genomföras i samband med utfärdande av ny instruktion för kammarkollegium.
Den av de sakkunniga i detta sammanhang berördå frågan om
förenklad metod vid de här avsedda beloppens fastställande är — såsom vid
förslagets behandling inom kammarkollegium anmärkts — för närvarande
föremål för utredning inom domänstyrelsen, som jämlikt Kungl. Maj:ts
remiss den 16 juni 1926 har att gemensamt med kammarkollegium yttra
sig i denna fråga.
Jämväl i ett annat avseende hava de sakkunniga upptagit ett av kammarkollegium
framställt förslag rörande inskränkning av ämbetsverkets arbetsuppgifter,
nämligen i fråga om upphörande av den nu å kollegii advokatflskalsämbete
vilande skyldigheten med avseende å granskning av markegångstaxorna.
Då den ifrågasatta åtgärden kräver ändring i förordningen
den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
och förslag i detta ämne icke lärer hinna föreläggas inne
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
varande års riksdag, torde förevarande spörsmål vid ett senare tillfälle få
för Kungl. Maj:t anmälas.
Enligt vad de sakkunniga upplyst avser en mycket betydande del av de
åtkomsthandlingar till kronans fasta egendom, som granskas och förvaras
å kammarkollegii advokatliskalskontor, förvärv av fastigheter för domänverkets
räkning. De sakkunniga hava hemställt om föreskrift i syfte att bestyret
med granskning och förvaring av ifrågavarande åtkomsthandlingar måtte
överflyttas till domänstyrelsen. Detta förslag, vilket i de avgivna yttrandena
lämnats utan erinran, har jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet,
ansett mig böra biträda. Lika med de sakkunniga finner
jag det nämligen ur olika synpunkter riktigast, att ett affärsdrivande verk
som domänstyrelsen självt bär ansvaret och kostnaderna för vården av
äganderättshandlingarna rörande den egendom, som är ställd under dess
förvaltning. Frågan om den lämpliga tidpunkten för den ifrågavarande
överflyttningen torde vid ett senare tillfälle få anmälas för Kungl. Maj:t.
Den i kammarkollegii utlåtande väckta frågan om överlämnande till byggnadsstyrelsen
av vården av äganderättshandlingarna beträffande fastigheter,
som stå under denna styrelses förvaltning, torde få i annat sammanhang
upptagas till behandling.
Efter en redogörelse för behandlingen av frågan om den rättsliga vården
av kronans fasta egendom hava de sakkunniga slutligen uttalat, att de ansett
det böra upptagas till övervägande, huruvida advokatfiskalsämbetet i
kammarkollegium borde bibehållas vid sin befattning med lagfartsansökningar,
som förklarats vilande. Denna fråga har ytterligare utvecklats av
kammarkollegium i dess över förslaget avgivna utlåtande. Kollegium har
därvid ansett den ifrågasatta utredningen böra komma till stånd. Utan att
taga någon ställning till själva saken förutsätter jag, att kammarkollegium
verkställer den utredning i frågan, kollegium anser påkallad, och till Kungl.
Maj:t inkommer med det förslag, vartill ämbetsverket må finna anledning.
Vad angår kammarkollegii arbetsformer hava besparingssakkunniga främst
upptagit till behandling frågan om förenkling av sättet för ärendenas avgörande
i ämbetsverket.
Såsom redan erinrats, avgöras ärendena i kollegium för närvarande med
mycket få undantag kollegialt antingen i plenum av generaldirektören och
samtliga ledamöter eller på division, bestående av generaldirektören och två
ledamöter eller av tre ledamöter. Besparingssakkunniga hava nu föreslagit,
att den kollegiala förvaltningsformen måtte inskränkas och ämbetsverkets
chef bliva ensam beslutande i huvudparten av de på kollegium ankommande
ärendena.
Från den redogörelse för denna frågas utveckling, som i det föregående
lämnats, ber jag först att få erinra, att 1902 års löneregleringskommitté
redan år 1903 föreslog en dylik förändring beträffande formen för ärendenas
handläggning i kammarkollegium. Denna förändring avstyrktes av
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 212. 63
ämbetsverket. En ledamot av kollegium, dåvarande kammarrådet, sedermera
generaldirektören och cliefen för ämbetsverket Nehrman, vilken såsom representant
för verket deltagit i löneregleringskommitténs arbete, gav dock
sin anslutning till kommitténs förslag på denna punkt. Vid framläggande
till 1908 års riksdag av proposition rörande omorganisation av kammarkollegium
uttalade föredragande departementschefen sig för ett bibehållande
i huvudsak av, den kollegiala formen; i enlighet härmed upptog propositionen
såsom chef för ämbetsverket en president. Riksdagen vidtog häri
den ändringen, att i spetsen för ämbetsverket, i enlighet med vad löneregleringskommittén
föreslagit, ställdes eu generaldirektör. Enligt den år
1909 av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen bibehölls emellertid i väsentliga
delar det kollegiala systemet, men beträffande samtliga sådana i § 3 i instruktionen
angivna ärenden rörande den under kollegii vård ställda egendomens
förvaltning, vilka det tillkom kollegium att i första hand pröva och avgöra,
var beslutanderätten överlämnad åt generaldirektören ensam. Numera handläggas
dock även åtskilliga dylika förvaltningsärenden, i vilka beslutanderätten
genom senare vidtagna författningsändringar överflyttats från Kungl.
Maj:t till kammarkollegium, i kollegial ordning.
Det torde icke med fog kunna bestridas, att systemet med en chef såsom
ensam beslutande efter rådplägning med en eller flera av verkets ledamöter
medför mindre omgång än den kollegiala förvaltningsformen och därför i
allmänhet befordrar ett snabbare avgörande av ärendena. Detta har givetvis
varit en av anledningarna till att man beträffande centralförvaltningen
i så stor utsträckning som skett övergått till nämnda system för ärendenas
handläggning. Besparingssakkunniga hava också på grundval av en jämförelse
mellan arbetsformerna i kammarkollegium och i övriga av de sakkunniga
undersökta ämbetsverk uttalat, att upphörandet av den kollegiala
förvaltningsformen komme att medföra ganska betydande möjligheter till
förenkling i arbetet. Det har även förefallit de sakkunniga, som om med
en alltför vidsträckt tillämpning av det kollegiala systemet skulle följa en
viss benägenhet att i övrigt bibehålla tyngre och omständligare arbetsformer,
än som av ärendenas egen beskaffenhet oundgängligen betingades.
För min del anser jag i likhet med de sakkunniga tiden nu vara inne
att jämväl för kammarkollegii vidkommande genomföra en inskränkning
av det kollegiala systemets användning. Enligt vad de sakkunniga framhållit
och ämbetsverket självt i sitt utlåtande vitsordat möter en dylik förändring
icke något hinder i beskaffenheten av de ärenden, som numera
ankomma på kammarkollegium. Den farhåga, som i ärendet uttalats, att
ämbetsverket, om det kollegiala systemet övergåves, icke skulle kunna upprätthålla
sin auktoritet, torde icke bestyrkas av erfarenheterna från de stora
och viktiga grenar av statsförvaltningen, inom vilka ärendena avgöras av
vederbörande verkschef efter rådplägning med en eller flera av verkets
ledamöter. Alldeles oavsett den form för ärendenas avgörande, som väljes,
kommer ju kammarkollegium även i fortsättningen att i realiteten förfoga
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
över samma “neciella sakkunskap beträffande kollegii förvaltningsområde,
vilken i själv,, verket utgör grunden för ämbetsverkets ställning inom förvaltningen.
Då jag alltså tillstyrker, att användningen av det kollegiala systemet i
kammarkollegium i väsentliga delar inskränkes, har jag därmed ingalunda
velat förneka, att det beträffande vissa ärendesgrupper i verket kan vara
befogat att bibehålla det kollegiala avgörandet. Att vissa ärenden alltjämt
skulle genom stadgande i instruktionen vara hänskjutna till behandling i
kollegial ordning hava också de sakkunniga förutsatt. Även om man biträder
den allmänna ståndpunkt, jag här intagit till frågan, kan man givetvis
på enstaka punkter stanna i olika meningar om var gränsen bör gå
mellan kollegialt behandlade ärenden och ärenden, som överlämnas till
chefens avgörande. De sakkunniga hava för sin del hemställt, att löneregleringskommitténs
på sin tid framställda förslag i denna del måtte i
huvudsak genomföras. Häremot har jag i princip intet att invända. Utformandet
i detalj av bestämmelserna rörande sättet för ärendenas avgörande
torde emellertid böra ske först i samband med utarbetande av ny instruktion
för ämbetsverket. I sammanhang därmed torde även böra tagas under
övervägande, huruvida tillräcklig anledning föreligger att genom stadgande
i instruktionen bereda ämbetsverket möjlighet att i viss begränsad omfattning
till ledamot eller annan tjänsteman överlämna befogenhet att utan
föredragning för chefen besluta i vissa grupper av ärenden.
Av de sakkunnigas utredning framgår, att andra tjänstemän än kammarråden
i mycket ringa utsträckning tagas i anspråk för föredragning i ämbetsverket.
De sakkunniga hava emellertid påvisat, hurusom, vad särskilt
sekreterarna angår, självständig föredragningsskyldighet utgjort en av förutsättningarna
för sekreterartjänsternas uppflyttning från 24:e till 26:e lönegraden.
I anslutning härtill hava besparingssakkunniga uttalat, att det nu
i ämbetsverket i stor utsträckning praktiserade förfarandet, att sekreterarna
till en del tagas i anspråk för biträde vid ärendenas utredning men framför
allt sysselsättas med uppsättning av koncept till utgående expeditioner,
åtminstone delvis av ganska enkel beskaffenhet, icke kan anses förenligt
med sekreterarnas löneställning. Det har icke heller synts de sakkunniga
stå i överensstämmelse med de grundsatser, som i allmänhet tillämpats vid
det administrativa arbetets anordnande inom andra ämbetsverk, att samtliga
ärendens föredragning oavsett deras kvalitet i stort sett förbehålles ledamöter
i byråchefsgrad. Till dessa synpunkter kan jag giva min anslutning.
Vid organisationsfrågans bedömande synes man därför böra utgå ifrån att
självständig föredragningsskyldighet beträffande vissa grupper av ärenden
ålägges såväl sekreterarna som, i den mån så visar sig lämpligt, andra
tjänstemän i verket.
Vad beträffar de förut återgivna uttalandena av de sakkunniga rörande
diarie- och protokollsföring m. m. i ämbetsverket förutsätter jag, att vad de
sakkunniga liärutinnan anfört tages under övervägande av ämbetsverket
65
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 212.
och att de förenklingar i hithörande göromåls anordnande, sona kunna visa
sig möjliga, genom ämbetsverkets försorg åvägabringas, „ den mån föreskrifter
härutinnan icke finnas böra meddelas i instruktionen för ämbetsverket.
Jag övergår härefter till att behandla frågan om kammarkollegii prganisation.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för den nuvarande
organisationens tillkomst, minskades år 1909 antalet kammarråd från sex
till fyra. Vid 1919 års omorganisation bestämdes kammarrådens antal till
fem. Samtidigt inrättades fem sekreterartjänster, varvid dock fyra av de
sex dittillsvarande notariebefattningarna indrogos. Redan påföljande år
tillkom ytterligare en rotel med ett extra kammarråd och en extra sekreterare.
Efter en granskning av arbetet å de olika rotlarna hava besparingssakkunniga
kommit till den slutsatsen, att det är möjligt att genom en lämplig
fördelning av arbetet bereda rum även för de till extra kammarrådets föredragning
hörande ärendena — i främsta rummet ärenden rörande ändringar
i den kommunala indelningen — på någon av de ordinarie rotlarna och att
den extra roteln följaktligen nu kan indragas. Förslaget om indragning av
den extra roteln har ock tillstyrkts av ämbetsverket ävensom, med viss
tvekan, av reservanterna inom verket.
På sätt i det föregående erinrats, hava emellertid besparingssakkunniga
föreslagit vissa förenklingar i arbetet i kollegium ävensom anlitande i ökad
utsträckning av sekreterare och andra tjänstemän för föredragning. Med
hänsyn härtill och i övrigt på grund av sina iakttagelser rörande arbetsförhållandena
i ämbetsverket hava de sakkunniga ansett, att jämväl en av
de ordinarie kammarrådstjänsterna kan undvaras. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle kammarkollegium organiseras på fyra byråer, var och en
under ledning av ett kammarråd. Varje byrå skulle utrustas med en sekreterare,
en notarie och ett kontorsbiträde jämte erforderlig amanuenspersonal.
Härutöver skulle bibehållas ytterligare en sekreterartjänst. I fråga om
byråindelningen hava de sakkunniga ansett den ännu i vissa fall kvarstående
fördelningen av ärendena mellan ledamöterna efter de län, från
vilka ärendena inkomma, böra helt övergivas och ärendena fördelas efter
frågornas sakliga innebörd. I övrigt hava de sakkunniga icke närmare
ingått på frågan om ärendenas uppdelning mellan byråerna. Det sålunda
framlagda organisationsförslaget har förordats i ämbetsverkets utlåtande.
Tillika har ämbetsverkets chef i sitt förut återgivna särskilda uttalande
uttryckligen förklarat sig anse den av de sakkunniga i denna del föreslagna
organisationen tillräcklig. Åven jag finner mig kunna biträda detta förslag.
Den förebragta utredningen synes mig nämligen hava ådagalagt, att om de
nyss berörda åtgärderna i förenklande riktning med avseende å ämbetsverkets
arbetssätt genomföras och om personalen medelst en rationell arbetsBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 176 häft. (Nr 212.) 5
66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
fördelning fullt utnyttjas efter sin kompetens, verksamheten i kollegium
numera kan organiseras på fyra byråer med den personalutrustning, som i
förslaget avses. Då jag icke vill motsätta mig, att utöver de för byråerna
avsedda befattningshavarna en sekreterare med vissa särskilda arbetsuppgifter
bibehålies, tillstyrker jag alltså, att för ifrågavarande delar av kammarkollegii
organisation uppföras å staten — bortsett från biträdespersonalen,
till vilken jag senare återkommer — fyra kammarråd (B 30), fem sekreterare
(B 26) och fyra notarier (B 21). Såsom en följd härav komma en ordinarie
och en extra kammarrådstjänst samt en extra sekreterarbefattning att
indragas, varemot en notariebefattning tillkommer.
Vad advokatflskalskontoret beträffar har, såsom framgår av den förut
lämnade redogörelsen, personalen å denna avdelning av ämbetsverket högst
väsentligt utvidgats efter genomförandet av 1908 års, på förslag av löneregleringskommittén
grundade, organisation. Medan enligt denna organisation
kontorets personal utgjordes av en advokatfiskal och en amanuens, tjänstgöra
nu å kontoret tre advokatfiskaler, två fiskaler, två befattningshavare
i biträdesgrad och i regel en amanuens. Besparingssakkunniga hava efter
en granskning av arbetet å advokatflskalskontoret, sådana förhållandena
numera gestalta sig och med hänsyn tagen jämväl därtill, att vissa arbetsuppgifter
— bland andra ärenden angående avdikningslån och granskning
av domänverkets äganderättshandlingar — bortfalla, kommit till den uppfattningen,
att en inskränkning av personalen å kontoret nu kan företagas.
I sådant hänseende hava de sakkunniga föreslagit, att den advokatfiskalstjänst,
som till förstärkning av de ordinarie arbetskx-afterna för närvarande
finnes uppförd å extra stat, efter utgången av innevarande budgetår icke
bibehålies. Denna uppfattning om personalbehovet å advokatflskalskontoret
har vunnit anslutning från ämbetsverkets sida. Av vad i reservationerna
till ämbetsverkets utlåtande anförts har jag icke blivit övertygad om den
extra advokatfiskalstjänstens fortsatta behövlighet, och jag finner därför anledning
saknas att för nästkommande budgetår äska medel å extra stat till
dylik förstärkning av personalen å advokatflskalskontoret.
Besparingssakkunniga hava även hemställt, att en sådan fördelning av
arbetsuppgifterna mellan förste och andre advokatfiskalen måtte genomföras,
att till den förres handläggning i allmänhet hänföras de mest maktpåliggande
ärendena. Enligt vad de sakkunniga framhållit förutsattes vid förste advokatfiskalstjänstens
uppflyttning i lönehänseende år 1919, att en dylik arbetsfördelning
skulle kunna komma till stånd. I samband härmed hava de
sakkunniga föreslagit, att andre advokatfiskalstjänsten måtte placeras i 26:e
lönegraden i stället för, såsom nu, i 27:e lönegraden. Även detta förslag
finner jag mig böra biträda.
I fråga om arkivkontorens organisation hava besparingssakkunniga till
en början hemställt, att befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar
måtte överföras på övergångsstat för att vid inträffande ledighet
å befattningen indragas. Detta förslag har tillstyrkts av såväl kammar
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
67
kollegium som lantmäteristyrelsen. På sätt sistnämnda ämbetsverk framhållit,
har, sedan den ifrågavarande tjänsten år 1919 uppfördes å kammarkollegii
ordinarie stat, i lantmäteristyrelsen inrättats en särskild byrå med
uppgift att ombesörja lantmäteriutredningar åt domstolar och administrativa
myndigheter. Förutsättningarna för tjänstens behövlighet synas därför
numera i viss mån vara andra än vid tjänstens inrättande. Fn omständighet
av väsentlig betydelse vid den föreliggande frågans bedömande
synes mig ock vara, att kammarkollegium i sitt utlåtande förklarat såsom
sin bestämda uppfattning, att inom en snar framtid full sysselsättning icke
kan beredas befattningshavaren i fråga inom kollegium. Då vidare lantmäteristyrelsen
upplyst, att styrelsen kan övertaga utförandet av ifrågavarande
lantmäteriutredningar utan annan förstärkning av arbetskrafterna
än, eventuellt, anställande av en amanuens, uppstår även genom den föreslagna
åtgärden en ej obetydlig besparing i personalkostnader. Under sådana
förhållanden synes mig de sakkunnigas förslag i denna del böra
genomföras.
Härutöver hava de sakkunniga föreslagit, att en av de för kamerala utredningar
avsedda, i 26:e lönegraden placerade förste arkivarierna måtte utbytas
mot en notarie i 21:a lönegraden. På denna punkt har kammarkollegium
uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande organisation under
framhållande av att de olika arkivariernas uppgifter vore av huvudsakligen
samma valör. Kollegium har även betonat den stora betydelse, de ifrågavarande
tjänstemännens arbete har för ämbetsverket såsom utredningsverk.
För min del har jag icke ansett mig böra i förevarande avseende frångå
besparingssakkunnigas förslag. Även vid bifall till detta förslag kommer
proportionen mellan tjänster i 26:e och 21:a lönegraden att ur ämbetsverkets
synpunkt ställa sig förmånlig, i det att den av de sakkunniga föreslagna
staten upptager — frånsett advokatfiskalskontoret — sju befattningar i 26:e
och fem befattningar i 21:a lönegraden. Jag vill ock erinra, att enligt 1908
års organisation den motsvarande personalen utgjordes av en tjänsteman tillhörande
dåvarande andra normalgraden (arkivarie) och sju tjänstemän i första
normalgraden (sex notarier och en aktuarie).
I förevarande sammanhang hava de sakkunniga uttalat, att de båda förste
arkivarierna och den för utredningsuppgifter avsedda notarien borde sammanföras
till ett arkivkontor. Därest för vissa ärendens utredning så ansåges
lämpligt, borde befattningshavare å arkivkontoret kunna enligt generaldirektörens
bestämmande för någon tid placeras å viss byrå för fullgörande
av utredningsuppgifter under byråchefens ledning. Till vad de sakkunniga
sålunda anfört torde hänsyn få tagas vid fastställande av ny instruktion
för ämbetsverket.
Registratorstjänsten lärer, i enlighet med vad som skett beträffande registratorerna
i vissa andra centrala ämbetsverk, böra placeras i 14:e lönegraden.
Då de å registratorskontoret förekommande göromålen efter den av de
sakkunniga förordade förenklingen av diarieföringen icke synts kunna be
-
68 Kufigl. Maj:ts proposition Nr 212.
reda registratorn full sysselsättning, hava de sakkunniga ansett en lämplig
lösning kunna vinnas, om registratorskontöret sammanfördes med arkivkontoret,
varvid registratorn kunde övertaga den närmaste ledningen av på
arkivkontoret förekommande registrerings- och anteckningsgöromål. Jag
förutsätter, att i överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda ifrågasatt
eller på annat sätt sådana anordningar träffas, att registratorns arbetskraft
fullt utnyttjas.
Beträffande de ordinarie biträdesbefattningarna i ämbetsverket föreslå de
sakkunniga icke någon förändring. Såsom en följd av den extra rotelns
indragning kan ett kontorsbiträde, vars avlöning bestrides av det å extra
stat uppförda anslaget, indragas. Härutöver föreslå de sakkunniga indragning
av ett extra ordinarie kontorsbiträde å andra arkivkontoret. Mot vad
sålunda föreslagits har jag icke något att erinra.
Vad angår övergången till den nya staten bar jag redan föreslagit, att
förste arkivarien för lantmäteriutredningar skall uppföras å övergångsstat.
Beträffande andre advokatfiskalstjänsten torde övergången lämpligen kunna
ordnas så, att tjänsten får kvarstå å den ordinarie staten i nuvarande lönegrad,
B 27, men att till staten fogas en anmärkning av innehåll, att befattningen
skall vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26. Övriga
i det föregående föreslagna förändringar beträffande de ordinarie befattningarna
å kollegii stat lära, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat,
med hänsyn till förefintliga vakanser kunna utan vidare genomföras från
och med nästkommande budgetårs ingång. Från den ordinarie staten böra
i enlighet härmed avföras en kammarrådstjänst och en befattning såsom
förste arkivarie; däremot böra å staten uppföras ytterligare två notarietjänster,
varjämte registratorsbefattningen bör upptagas i lönegraden B 14.
Den nu gällande ordinarie avlöningsstaten för kammarkollegium har
följande utseende:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 261,100
Vikari atsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 6,700
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m........ » 31,300
Renskrivnings- och tryckningskostnad, förslagsanslag............ » 3,000
Summa kronor 302,100.
Vad först angår anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde
detta, då jag i det föregående icke förordat någon avvikelse från de sakkunnigas
förslag beträffande de ordinarie befattningarna i ämbetsverket,
böra upptagas med det av de sakkunniga beräknade beloppet av i runt tal
242,500 kronor. Härtill kommer ett belopp av 9,500 kronor, avsett till avlöning
vid den till uppförande å övergångsstat föreslagna tjänsten. I enlighet
med det förfarande, som under senare år tillämpats beträffande uppställningen
av staterna för departementen och vissa centrala ämbetsverk,
torde det särskilda vikariatsersättningsanslaget böra utgå ur staten och samt
-
69
Kungi. Maj:ts proposition Nr 212.
liga vikariåtskostnader för uppehållande av ordinarie befattningar bestridas
från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän.
Den nu såsom ett särskilt förslagsanslag upptagna posten å 3,000 kronor
till renskrivnings- och tryckningskostnad torde, på sätt de sakkunniga föreslagit,
böra inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. Att låta den ifrågavarande anslagsposten, vilken enligt vad
upplyst blivit så gott som uteslutande tages i anspråk för avlönande av viss
biträdespersonal, kvarstå orubbad, synes icke stå i överensstämmelse med de
under senare år tillämpade principerna för beräknande av medel för avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen och de
centrala ämbetsverken.
I detta sammanhang har kammarkollegium i sitt utlåtande berört frågan
om bestridande av vissa tryckningskostnader för ämbetsverkets behov. Kollegium
har därvid i första hand tänkt sig att för bestridande av dylika kostnader
anlita expensanslaget, men, därest detta icke skulle anses böra ifrågaltomma,
hemställt, att ett belopp av 2,500 kronor för år ställes till kollegii
förfogande för ändamålet. Av principiella skäl kan jag icke tillstyrka, att
de från huvudtitelns allmänna expensanslag anvisade medlen må tagas i
anspråk för bestridande av tryckningskostnader. I den mån behov för ämbetsverket
uppkommer att erhålla medel för bestridande av utgifter för
tryckning, torde dylika medel kunna tillhandahållas ämbetsverket från
sjunde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.
I anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. skulle
enligt de sakkunnigas förslag, utom nyssnämnda post till renskrivningsoch
tryckningskostnad, inräknas ett belopp av 3,000 kronor för beredande
av arvode åt ett vattentekniskt biträde, vilket belopp nu ingår i det å extra
stat anvisade anslaget. Med hänsyn till den föreslagna indragningen av ett
extra ordinarie kontorsbiträde hava de sakkunniga vidare ansett anslaget
böra minskas med 2,200 kronor. Då i övrigt någon förändring icke föreslagits
beträffande storleken av de för icke-ordinarie befattningshavare avsedda
avlöningsmedlen, har ifrågavarande anslag av de sakkunniga beräknats
till (31,300 + 3,000 + 3,000 — 2,200 =) 35,100 kronor. I överensstämmelse
med det förfaringssätt, som kommit till användning beträffande anslagen
till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen
och vissa centrala ämbetsverk, har anslaget ansetts böra uppdelas
i tre särskilda poster, nämligen en till grundavlöningar till extra ordinarie
tjänstemän, en till extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning,
övertidsersättning m. m. samt en till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie
tjänstemän m. m. Sistnämnda post skulle erhålla förslagsanslags
natur. Mot den av de sakkunniga föreslagna beräkningen av anslaget i
fråga är från min sida icke något att erinra. Givetvis bör, i enlighet med
vad som förutsatts vid genomförandet är 1926 för statsdepartementens del
av den här avsedda omläggningen, hinder icke möta för ämbetsverket att
från anslagsposten till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän av
-
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.
löna även extra befattningshavare, till vilka enligt gällande bestämmelser
avlöningsförhöjning ej må utgå.
Vid bifall till vad jag i det föregående hemställt behöver något extra
anslag till kammarkollegii verksamhet icke längre upptagas.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte — med tillkännagivande, att förslag om anvisande av anslag
å extra stat till kammarkollegii verksamhet icke kommer att föreläggas riksdagen,
i följd varav medel för berörda ändamål ej vidare behöva beräknas
å riksstaten för budgetåret 1929/1930 — föreslå riksdagen att
dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i kammarkollegium
skall från och med den 1 juli 1929 vara
bestämt på följande sätt:
Befattning:
Lönegrad
1 generaldirektör .....................................................
... A 3
4 kammarråd.............................................................
... B 30
1 förste advokatfiskal .............................................
... B 28
1 andre advokatfiskal.............................................
... B 27
2 förste arkivarier .................................................
... B 26
5 sekreterare .............................................................
... B 26
2 fiskaler...................................................................
... B 21
5 notarier .................................................................
... B 21
1 registrator .............................................................
... B 14
1 förste expeditionsvakt .........................................
... B 7
2 kanslibiträden ....................................................
... B 7
3 expeditionsvakter .................................................
... B 5
7 kontorsbiträden.....................................................
... B 4;
Anm. Andre ad vokatf iskals tjänsten, lönegrad B
27, skall
vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26.
dels besluta, att å övergångsstat för kammarkollegium
skall från och med den 1 juli 1929 uppföras en befattning
som förste arkivarie för lantmäteriutredningar i
lönegraden B 26;
dels godkänna följande stater för kammarkollegium,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929:
A. Ordinarie avlöningsstat.
Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsanslag ....................................... kronor 242,500
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m., förslagsanslag............... » 35,100
Summa kronor 277,600.
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr, 212.
B. övergångsstat.
Avlöning, förslagsanslag .......................
kronor 9,500;
dels minska det ordinarie förslagsanslaget till kammarkollegium
-
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
nu
med
till
kronor 302,100
» 15,000
» 287,100.
Ur protokollet:
Yngve Ericsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1929:162 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 jämte i ämnet väckta motioner. s. 14 i texten
- SU 1929:86 Statsutskottets utlåtande Nr 86 s. 1 i texten