Sök i Ratio Lex

Angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930

1929-03-07 · 71 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:212, Angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående anslag till kammarkollegium

för budgetåret 1929/1930; given Stockholms slott

den 7 mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

TJtdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 7 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler frågan om anslag

till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 och anför därvid följande:
Under

rubriken »Kammarkollegium» äro i riksstaten för innevarande

budgetår uppförda dels ett ordinarie förslagsanslag till kammarkollegium

med 302,100 kronor, dels ock ett extra anslag till kammarkollegii verksamhet

med 34,500 kronor.

Vid tiden för statsverkspropositionens avlåtande hade kammarkollegium i

skrivelse den 6 oktober 1928 framlagt de anslagsbehov för ämbetsverket,

vilka ansetts böra föreläggas 1929 års riksdag. Kollegium föreslog i denna

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 176 häft. (Nr 212.) ■ 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historisk

översikt.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

skrivelse icke någon ändring i det ordinarie anslaget och anförde med avseende

å det extra anslaget, att då kollegium syntes hava anledning förutsätta

att den undersökning angående eventuella besparingar inom statsförvaltningen,

som för det dåvarande påginge, komme att inom en nära liggande

framtid omfatta kollegium, kollegium ansåge att, i avvaktan på det

resultat, vartill denna undersökning kunde komma att leda, framställning

borde göras till riksdagen om beviljande av anslag för beredande åt kollegium

under budgetåret 1929/1930 av samma arbetsförstärkning som hittills.

Ämbetsverket äskade alltså ett extra anslag för nämnda budgetår av 34,500

kronor.

Vid anmälan i statsverkspropositionen av anslagsfrågorna under sjunde

huvudtiteln meddelade jag, att 1926 års besparingssakkunnigas förslag rörande

kammarkollegii organisation och arbetsförhållanden syntes vara att förvänta

inom sådan tid, att detsamma kunde underställas innevarande års riksdags

prövning. I avvaktan bärå borde anslagen till kollegium tills vidare allenast

beräknas å riksstaten.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, i riksstaten beräkna förutnämnda anslag till kammarkollegium

till samma belopp som för innevarande budgetår.

1926 års besparingssakkunniga hava nu i ett till chefen för finansdepartementet

ställt utlåtande av den 18 februari 1929 framlagt förslag angående

besparingar och förenklingar i kammarkollegium. Över detta förslag hava

infordrade yttranden avgivits av kammarkollegium den 1 mars 1929 samt

av lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen, i vad dessa ämbetsverks förvaltningsområden

angår, den 23 respektive den 28 februari 1929.

Kammarkollegii förvaltningsområde hade i äldre tider en betydligt vidare

omfattning än nu. Ursprungligen var hos kollegium i huvudsak sammanförd

den centrala förvaltningen av rikets drätsel och näringar. Efter hand

utbrötos från kollegium olika förvaltningsgrenar och förlädes antingen till

för ändamålet nyupprättade ämbetsverk eller till andra myndigheter. Under

1800-talets lopp inskränktes också den domsrätt i administrativa ärenden,

som tillkommit kollegium, genom att olika grupper av mål överflyttades till

de allmänna domstolarna.

Såsom första punkt bland kammarkollegii ämbetsåligganden upptog 1879

års instruktion för ämbetsverket »att handlägga frågor om skattläggning å

jord och därmed sammanhängande ämnen samt angående jorden åliggande

extra ordinarie skyldigheter och besvär». Genom grundskatternas a\skrivning

och indelningsverkets upphävande inträdde i detta hänseende en väsentlig

begränsning i kammarkollegii verksamhet. I den mån ärenden rörande

grundskatter och därmed jämförliga utskylder ävensom angående rustning

och rotering med vad därmed sammanhänger ännu förekomma, tillhöra de
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 3

samma, jämlikt ett till instruktionen fogat övergångsstadgande, alltjämt

kammarkollegii upptagande. Men klart iir, att dylika ärenden, liksom i

övrigt frågor, som hava sin grund i äldre rättsförhållanden beträffande

skyldigheter och besvär, som vilade å själva jorden, eller särskilda rättigheter,

som åtföljde densamma, med åren blivit allt färre till antalet.

Vid 1908 års riksdag beslöts en genomgripande omorganisation av kammarkollegium.

Till grund för beslutet låg ett av 1902 års löneregleringskommitté

den 18 november 1903 avgivet betänkande. Vid omorganisationen avskildes

i sammanhang med regeringsrättens inrättande från kammarkollegii

handläggning bland annat de s. k. kommunikationsmålen, d. v. s. besvärsmål

rörande väg- och skjutsväsendet, flottleder m. m., vilka utgjort en

mycket betydande del av kammarkollegii arbetsbörda. Till domänstyrelsen

överflyttades vården och inseendet över kronans överloppsmarker och oavvittrade

marker samt vid dem befintliga fisken.

Å andra sidan har under senare år till följd av ändrad lagstiftning kammarkollegii

ämbetsverksamhet i vissa hänseenden utvidgats. 1910 års lagstiftning

rörande prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande

frågor har sålunda haft till följd en i vissa avseenden ganska betydande

ökning av kollegii befattning med ecklesiastika löneärenden och frågor rörande

förvaltningen av den prästerskapet på lön anslagna jorden. Genom

den år 1918 antagna vattenlagen och i samband därmed givna bestämmelser

har kammarkollegium fått åt sig uppdraget att, där så prövas nödigt, föra

talan för tillgodoseende av det allmännas intressen i vattenmål. Enligt den

år 1919 beslutade lagstiftningen om kommunala nybildningar har kollegii

befattning med frågor om ändringar i rikets kommunala eller kyrkliga indelning

icke oväsentligt utvidgats.

Frågan om kammarkollegii framtida ställning inom förvaltningen har vid

ett par tillfällen efter 1908 års omorganisation i större sammanhang varit

föremål för offentlig diskussion.

Departementalkommitterade föreslogo i sitt den 31 december 1912 avgivna

betänkande, att samtliga ärenden rörande den under kollegii vård och inseende

ställda egendomen måtte överflyttas från kollegium till lantbruksstyrelsen.

Till sistnämnda ämbetsverk borde även kollegii advokatfiskalsämbete

förläggas. Vidare borde kollegium helt och hållet befrias från

åliggandet att vara besvärsinstans i administrativa mål. Enligt departementalkommitterades

mening borde kammarkollegium upprätthållas huvudsakligen

såsom ett administrativt utredningsverk, vars förnämsta uppgift

skulle vara att med den särskilda författningskunskap och den speciella

sakkännedom, som kunde förväntas hos den där anställda personalen, i regeringsärenden

av kameral innebörd eller eljest av mera säregen beskaffenhet

avgiva på speciallagstiftning och kamerala urkunder grundade utlåtanden

till Kungl. Maj:t.

Departementalkommitterades förslag om överflyttande till lantbruksstyrelsen

av den under kammarkollegium lydande fasta egendomen mötte i de

s. 4 Kontrollera mot PDF

Kammar kollegii

ämbetsbefattning.

4 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

avgivna yttrandena gensagor. Kammarkollegium motsatte sig för sin del

bestämt såväl detta förslag som förslaget, att kollegium skulle upphöra

såsom mellaninstans i besvärsmål.

Frågan om kammarkollegii förvaltningsområde upptogs därefter till behandling

av landshövdingen Schotte i dennes den 27 februari 1917 avgivna

betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer

m. m. Schotte föreslog härvid, att vården och inseendet av den

under kollegium lydande fasta egendomen skulle överflyttas till domänstyrelsen,

men framhöll i sammanhang härmed betydelsen av att frågan om

sammanförande till kammarkollegium av den rättsliga vården av all statens

jordegendom, vilken av kollegium upptagits i dess yttrande över departementalkommitterades

förslag, bleve föremål för en särskild utredning. Beträffande

frågan om kollegii ställning såsom mellaninstans i besvärsmål

ansåg Schotte, att denna ställning borde i vissa fall upphöra men i andra

fall tills vidare bibehållas.

*

Enligt § 1 i den för kammarkollegium gällande instruktionen den 31

december 1921 (nr 847) med däri senare vidtagna ändringar — kungörelserna

den 18 juni 1925 (nr 234), den 17 december 1926 (nr 532), den 4

januari 1927 (nr 4) samt den 2 november 1928 (nr 435) — åligger det kammarkollegium

i allmänhet att handlägga frågor av kameral natur eller som

angå den allmänna hushållningen; att hava inseende och vård över den

fasta egendom, varom i instruktionen närmare förmäles; samt att i den

ordning författningarna stadga eller Kungl. Maj:t för särskilda fall föreskriver

ombesörja ärenden, som angå förvärvande åt eller avhändande från

staten eller allmän inrättning av äganderätt till fastighet. Kollegium har

även att med uppmärksamhet följa alla de förhållanden, å vilka den inom

området för kollegii verksamhet varande kamerala och ekonomiska lagstiftningen

äger inflytande, samt, när kollegium finner allmänt och enskilt gagn

och bästa så fordra, till Kungl. Maj:t avgiva framställningar och förslag

till ändring, jämkning eller upphävande av de i dessa ämnen gällande författningar

och föreskrifter.

Den ganska allmänt hållna beskrivning av området för kammarkollegii

förvaltning, som sålunda lämnas i instruktionens § 1, lärer knappast kunna

giva någon föreställning om de arbetsuppgifter, som åvila ämbetsverket. I

§§ 2—5 i instruktionen återfinnas mera detaljerade föreskrifter angående de

ämbetsåligganden, som tillhöra kammarkollegium. Ett fullständigt återgivande

av dessa föreskrifter skulle i detta sammanhang bliva för vidlyftigt.

Det synes vara tillräckligt att här allenast erinra om vissa huvudgrupper

av de frågor, som handläggas i kollegium.

I fråga om ärenden av kameral natur har kammarkollegium att pröva

och avgöra jordeboksärenden och därmed sammanhängande spörsmål samt

ärenden angående lotsningsbesväret och om de förmåner, rättigheter eller

skyldigheter i övrigt, som åtfölja jorden. Till kammarkollegium höra vi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 212. 5

•lare besvärsmål om markegångstaxa, om avsöndring av jord eller lägenhet

från egendom under enskild äganderätt och om avgäld för sådan avsöndring

ävensom om fördelning av odlingslån (lån från statens avdikningslånefond).

Kammarkollegium har även att enligt i vattenlagen meddelade

stadganden och i samband därmed utfärdade föreskrifter föra talan för det

allmänna i vattenmål samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i vattenfråga,

berörande allmänna intressen. Kollegium åligger tillika att jämlikt

föreskrifter i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning taga befattning med frågor rörande

ändring i landets kommunala eller kyrkliga indelning samt att till Kungl.

Maj:t avgiva utlåtanden om förändring i landets administrativa, kommunala

eller kyrkliga indelning. Kollegium har att pröva och avgöra besvärsmål

om, huru och till vad belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter

på landet ävensom i stad, då frågan tillika rör landet, skola

utgöras, samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden om ordnande av

prästerskapets avlöning och vad därmed äger sammanhang.

Den fasta egendom, över vilken kollegium äger vård och inseende, utgöres

av till civil- och ecklesiastikstaterna upplåtna boställen, hemman och

lägenheter, skogsstatens boställen därifrån likväl undantagna; till civila

och kyrkliga behov och ändamål i övrigt anslagna hemman och lägenheter,

med undantag av akademi- och bamhushemman samt till andra inrättningar

och stiftelser upplåtna egendomar, å vilka inseendet tillkommer särskild

styrelse; under åborätt upplåtna kronohemman, lägenheter och nybyggen;

Vadstena krigsmanshuskassas egendom; samt den statens fasta

egendom i övrigt, i avseende varå icke är annorlunda stadgat. I fråga om

denna fasta egendom har kammarkollegium huvudsakligen att tillse, att

egendomen icke användes eller disponeras emot därom givna föreskrifter

samt att hålla hand över att enligt givna föreskrifter syn och besiktning

förrättas å landsstatsboställe och uppgifter däröver insändas till kollegium

ävensom att vidtaga de åtgärder till bevakande av kronans rätt, som i

anledning av verkställd syn eller besiktning må erfordras. Dessutom har

kammarkollegium att pröva och avgöra vissa ärenden i fråga om förvaltningen

av denna egendom, såsom angående avsöndring på obestämd tid till

allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller lägenhet (dock

ej från åbohemman eller nybyggen), om upplåtelse av sten- eller kalkbrott,

grustäkt m. m. på boställe samt om användande av avgift för sådan upplåtelse,

om användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i

nyttjanderätt, m. m. Kollegium har även att pröva och avgöra vissa besvärsmål,

som hänföra sig till den kollegium underställda egendomen, exempelvis

om stadgad åborätt, angående avsöndring av jord eller lägenhet på

viss tid eller på livstid, om bortförande av foder, m. m.

Beträffande förvärvande åt eller avhändande från staten eller allmän inrättning

av äganderätt till fast egendom tillhör kollegium: att verkställa

av Kungl. Maj:t i något av berörda avseenden meddelad föreskrift; att be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kammarkollegii

nuvarande

organisation.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

vilja och avsluta skatteköp om hemman eller lägenhet, som må av kollegium

till skatte försäljas; att pröva och avgöra, huruvida och med vad villkor

försäljning under skattemannarätt av Danviks hospital tillhörigt hemman

eller lägenhet må äga rum; att fastställa skatteköpeskilling för hemman eller

lägenhet, varom Kungl. Maj:ts befallningshavande äger avsluta skatteköp;

att i enlighet med vad därom finnes för vissa fall särskilt stadgat pröva

och avgöra ärenden angående försäljning av kyrklig jord; att pröva och avgöra

besvärsmål om rättighet och företrädesrätt till skatteköp, om nybygges

omförande till skatte och villkor därvid i avseende å ägarens rätt till skogen;

samt att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i frågor av hithörande beskaffenhet.

Kammarkollegium åligger även att å plats, som av Kungl. Maj:t godkännes,

under fyra olika lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter

i enlighet med däröver uppgjorda förteckningar; att förvara de förteckningar

över den staten tillhöriga, i kungl. slotten och hovstallet befintliga

lösa egendom, vilka skola till kollegium insändas; samt att förvara

åtkomsthandlingarna till de för statsverkets räkning inlösta frälseräntor och

till den under kollegii vård ställda fasta egendom, som blivit för statsverkets

räkning förvärvad, ävensom till annan staten eller allmän inrättning tillhörig

sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna till denna egendom

redan blivit eller på grund av särskilt meddelade föreskrifter bliva till

kollegium överlämnade.

Beträffande de i kammarkollegium förekommande ärendena av skilda slag

torde få hänvisas till tre av besparingssakkunniga överlämnade tabellbilagor.

Enligt nuvarande organisation består kammarkollegium av en generaldirektör

såsom chef och såsom ledamöter sex kammarråd. Å ordinarie staten

äro uppförda fem kammarråd; för den sjätte kammarrådstjänsten äro medel

anvisade å extra stat.

En av kollegii ledamöter är på grund av stadgande i vattenlagen tillika

ledamot i vattenöverdomstolen.

De till kammarkollegium hörande ärendena fördelas å rotlar, en för varje

kammarråd. Hos kollegium finnas följande kontor: ett advokatfiskalskontor

för handläggning av de på kammarkollegii advokatfiskalsämbete ankommande

ärenden; fyra arkivkontor för utredningar, ett av kontoren särskilt

för lantmäteriutredningar; samt ett registratorskontor för de till kollegium

inkommande ärendenas registrering m. m.

Den i ämbetsverket anställda personalen framgår av följande tablå:

1 generaldirektör (A 3)

Rotlarna:

5 kammarråd (B 30)

1 extra kammarråd (B 30)

5 sekreterare (B 26)

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 7

1 extra sekreterare (B 26)

3 notarier (B 21)

5 kontorsbiträden (B 4)

1 extra kontorsbiträde (B 4)

Advokatfiskalskontoret:

1 förste advokatfiskal (B 28)

1 andre advokatfiskal (B 27)

1 extra advokatfiskal (B 27)

2 fiskaler (B 21)

1 kanslibiträde (B 7)

1 kontorsbiträde (B 4)

Arkivkontoren:

4 förste arkivarier (B 26), därav 1 för lantmäteriutredningar

1 halvtidstjänstgörande förste amanuens med arkivteknisk utbildning (18:e

lönegraden)

1 kanslibiträde (B 7)

2 e. o. kontorsbiträden (4:e lönegraden)

1 extra befattningshavare (4:e lönegraden)

Registratorskontoret :

1 registrator (B 21)

Renskrivning:

1 kontorsbiträde (B 4)

Vaktpersonal:

1 förste expeditionsvakt (B 7)

3 expeditionsvakter (B 5)

1 e. o. expeditionsvakt (5:e lönegraden)

Utöver den under arkivkontoren upptagna förste amanuensen, vilken är

avsedd för den arkivaliska vården av de i kollegium förvarade handlingarna,

finnas anställda sex förste amanuenser. Av dessa äro tre tjänstlediga; de

tre övriga uppehålla ordinarie tjänst i ämbetsverket. Dessutom äro i kollegium

anställda ett antal extra befattningshavare, för närvarande 18, av vilka

flertalet bestrida mer eller mindre långvariga förordnanden å amanuensbefattning

eller å ordinarie eller extra tjänst i verket.

De kammarkollegium tillhörande ärendena skola enligt § 11 i instruktionen

för ämbetsverket i allmänhet avgöras antingen i plenum av generaldirektören

och ledamöterna gemensamt eller på särskilda divisioner, bestående

av generaldirektören och två ledamöter eller av tre ledamöter, bland vilka

Sättet för

ärendenas

avgörande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts vrovosition Nr 212.

den äldste är ordförande, eller ock av generaldirektören i närvaro av eu

ledamot.

I plenum avgöras enligt § 12 i instruktionen huvudsakligen ärenden angående

utfärdande, förklaring, ändring eller upphävande av författningar;

allmänna föreskrifter, som det tillkommer kollegium att utfärda; rikets regalier

och dyrbarheter; verkets organisation och arbetsordning; personal-och

ekonomiärenden; samt annan fråga, som generaldirektören finner lämpligen

böra avgöras i plenum.

På division skola enligt § 13 i instruktionen, i den mån icke enligt nyss

anförda stadgande avgörandet hör äga rum i plenum, avgöras ärenden, som

angå Kungl. Ma.j:ts brev eller remiss, framställning eller utlåtande till

Kungl. Maj:t (dock icke i anledning av besvär över generaldirektörens

beslut); besvär, som hos kollegium anföras över myndigheters beslut; vissa

uppräknade grupper av ärenden, som kollegium äger pröva och avgöra;

annan fråga, vilken generaldirektören finner skäl göra till föremål för

samfällt yttrande.

Av generaldirektören avgöres, enligt § 14 i instruktionen, i närvaro av

den ledamot, till vars rotel ärendet hör, annat ärende än de i §§ 12 och 13

avsedda.

Jämföres uppräkningen i §§ 12 och 13 av ärenden, vilka handläggas i

plenum eller på division, med stadgandena i §§ 2—5 i instruktionen, framgår,

att endast i ett fåtal av hithörande ärendesgrupper beslutanderätten

förbehållits generaldirektören ensam. Den enda av berörda ärendesgrupper,

som ur arbetssynpunkt äger någon praktisk betydelse, torde, såsom de sakkunniga

framhålla, vara ärenden angående fastställande av det i 19 § 4:o i

lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning omförmälda

skogsmedelsbeloppet, för vilken grupp av ärenden senare skall utförligare

redogöras.

Besparings
sakkunnigas
utlåtande.

Kammarkollegii

ämbetsbefattning.

Besparingssakkunniga hava i sin skrivelse upptagit till granskning de

olika grupper av ärenden, vilka falla inom kollegii ämbetsområde. Den

följande framställningen ansluter sig till de sakkunnigas redogörelse.

Inledningsvis anföra de sakkunniga följande:

»Vad angår förvaltningen av den ecklesiastika jordegendomen, sammanhänger

frågan därom på det närmaste med spörsmålet om det prästerliga

avlöningsväsendets ordnande. Hithörande frågor äro för närvarande föremål

för utredning genom särskilda sakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts den 22

april 1927 givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet

tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning

av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning

samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden. För kammarkollegii

aktuella arbetsuppgifter är lagstiftningen rörande prästerskapets

avlöning jämte förvaltningen av de prästerliga avlöningstillgångarna av

ingripande betydelse. Det är därför uppenbart, att resultatet av den

pågående sakkunnigeutredningen kan komma att öva ett väsentligt inflytande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 9

i fråga om de ämbetsåligganden, som i fortsättningen komma att åvila

kammarkollegium.

För egen del hava besparingssakkunniga funnit sig böra vid sitt bedömande

av frågan om kammarkollegii organisation lämna åsido de

möjligheter till mera vittgående förändringar beträffande kammarkollegii

ställning inom förvaltningen, som kunna komma att framgå ur den

fortsatta utredningen rörande de ecklesiastika avlöningsförhållandena

och därmed sammanhängande spörsmål om förvaltningen av den såsom

prästerliga avlöningstillgångar disponerade jorden. Vid sitt övervägande

av de föreliggande organisationsfrågorna hava de sakkunniga följaktligen

ansett sig böra i huvudsak utgå från nu rådande förhållanden på detta

område.

I några särskilda hänseenden äro emellertid till följd av redan beslutad

lagstiftning eller i samband med genomförandet av föreliggande förslag till

ändrade författningsbestämmelser eller eljest på grund av utvecklingens

gång att förvänta vissa förskjutningar i fråga om arbetsuppgifterna i

kollegium, vilka de sakkunniga ansett sig böra i detta sammanhang beakta.

I ett par avseenden hava de sakkunniga även funnit sig böra hemställa

om ändringar i fråga om kammarkollegii ämbetsåligganden.»

Enligt stadgande i instruktionen för kammarkollegium (§ 2 3:o b) har

kammarkollegium att pröva och avgöra besvärsmål om avsöndring av jord

eller lägenhet från egendom under enskild äganderätt. Genom den år 1926

beslutade jorddelningslagstiftningen hava emellertid förut gällande stadganden

om jordavsöndring upphävts. Med det särskilda förfarande, avstyckning,

som trätt i avsöndringsinstitutets ställe, har kammarkollegium icke

att taga någon ämbetsbefattning. I fråga om avsöndring, som skett innan

den nya lagen trätt i kraft — den 1 januari 1928 —, skola äldre stadganden

fortfarande äga tillämpning. På grund härav kunna visserligen alltjämt

besvärsmål rörande avsöndrade lägenheter förekomma i kammarkollegium,

men det ligger i sakens natur, att antalet dylika mål skall alltmera nedgå.

På grund av föreskrifter i särskilda kungörelser den 13 juni 1845 och

den 3 november 1848 skola i jordeboken vid vederbörande hemman anteck- ''

nas avbetalnings- och räntebeloppen för lån, som utlämnas från statens

avdikningslånefond (tidigare benämnd odlingslånefonden). Enligt stadgande i

förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt till återbetalning av

lån, som blivit i jordeboken antecknat, sådan denna förordning lyder enligt

lag den 9 oktober 1914, äger kronan, då dylikt lån blivit i jordeboken

antecknat, för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen förmånsrätt i den

fastighet, vilken lånet blivit påfört, enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, såsom

för annan avgäld eller ränta av fast egendom.

Till följd av nu berörda bestämmelser insändas från länsstyrelserna samtliga

utslag angående fördelning till återbetalning av avdikningslån. Dessa

utslag granskas i kollegium i och för lånens anteckning i jordeboken. I den

mån härvid anledning till anmärkning förekommer, föres av kammar
-

Ärenden angående

jordavsöndring.

Ärenden an;ående

fördelning

av

odlingslån

m. m.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

advokatfiskalsämbetet talan mot utslaget hos kammarkollegium, som har att

pröva besvär över länsstyrelses beslut i dylika ärenden.

I proposition nr 5 till 1929 års riksdag har framlagts förslag till lag om

kronans förmånsrätt för avdikningslån. Genom den föreslagna lagen äro

ovannämnda 1845 och 1848 års kungörelser samt 1855 års förordning avsedda

att upphävas. Kronans förmånsrätt för lånets återbetalning skall enligt

lagförslaget icke knytas till lånets antecknande i jordeboken utan skall

uppkomma i och med det beslut, som länsstyrelsen har att meddela angående

lånets fördelning å de fastigheter, för vilka det beviljats. Uppgift om

de årliga avbetalnings- och räntebeloppen skall införas i inteckningsprotokollet

samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.

De sakkunniga framhålla, att då avdikningslånen, om ifrågavarande förslag

upphöjes till lag, ej vidare skola i jordeboken antecknas, anledning

icke längre föreligger att insända länsstyrelsernas utslag till kammarkollegium

eller dess advokatfiskalsämbete för granskning, och att i samband med genomförandet

av den nu berörda förändringen även kammarkollegii ställning

såsom mellaninstans i besvärsmål rörande fördelning av avdikningslån torde

böra upphöra.

Enligt ett i samma proposition framlagt förslag till lag om ändring i

vissa delar av lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor

skola i sistnämnda lag införda stadganden om anteckning i jordeboken

angående förskott, som av statsmedel lämnas till frälseräntas ersättande,

likaledes upphöra att gälla.

Ärenden

angående

rustningsoch

roteringsbesvärens

värde.

Genom lagen den 27 maj 1921 om ändring i vissa delar av lagen den 2

december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären föreskrevs,

att länsstyrelse i län, varest ett eller flera effektiva rusthåll eller

rotar vid truppförband eller båtsmanshållet funnes, skulle första gången år

1922 för åren 1922—1926 samt därefter år 1926 och vart femte följande år,

varje gång för de närmast kommande fem åren, bestämma rustnings- och

roteringsbesvärens värde beträffande samtliga inom länet befintliga rusthåll

eller rotar, därvid särskilt värde skulle fastställas för varje rusthåll eller

rote. Enligt 1 § i 1892 års nyssnämnda lag utgår till rust- och rotehållare

ersättning för ifrågavarande besvär med hela det sålunda bestämda värdet.

Besvär över länsstyrelsens beslut i dylik fråga må anföras hos kammarkollegium.

För bevarande av kronans rätt äger advokatfiskalen hos kollegium

föra talan mot beslutet, vilket genom länsstyrelsens försorg skall delgivas

honom.

Med indelningsverkets successiva upphörande komma tydligen hithörande

besvärsmål — vilka nu återkomma vart femte år — att så småningom

försvinna. Enligt en år 1919 av kammaradvokatfiskalsämbetet verkställd

beräkning1 kunde antalet effektiva rotar under vissa angivna förutsätt
-

Se proposition nr 86 till 1921 års riksdag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 11

ningar beräknas utgöra år 1922 1,832, är 1925 1,611, år 1930 1,071, år

1935 434 och år 1939 7. I och med nedgången av rotarnas antal torde

även antalet besvärsmål få antagas komma att minskas.

En till antalet ganska betydande grupp har under senare år utgjorts av Jordregisterärenden,

uppkomna i samband med uppläggandet av jordregister. Dessa 0chii|”nden°I<8~

ärenden hava till största delen form av frågor angående ändring i jordeboken.

Enligt gällande bestämmelser ligger nämligen jordeboksredovisningen

i väsentliga delar till grund för uppläggandet av jordregistret. Särskilt

under åren 1914—1917 inkommo till kammarkollegium jordregisterärenden

till mycket betydande antal. För dessa ärendens handläggning

funnos också under en följd av år extra arbetskrafter anställda. Sedan de

inkommande jordregisterärendenas antal minskats och den uppkomna balansen

till stor del avarbetats, har den för dessa ärenden anställda extra personalen

successivt indragits. Numera har tillströmningen av jordregisterärenden

högst väsentligt nedgått, men ett ej ringa antal dylika ärenden kvarligga

ännu oavgjorda. Sedan arbetet med jordregistrets uppläggande i länen

avslutats, komma hithörande ärenden att praktiskt taget försvinna.

Även om det av olika skäl, på vilka utrymmet icke tillåtit de sakkunniga

att ingå, ansetts lämpligt att lägga jordeboken till grund för jordregistrets

första uppläggande, synes det de sakkunniga kunna ifrågasättas, huruvida

icke, sedan jordregistret upplagts för samtliga socknar och de vid jordregisterarbetet

väckta jordeboksfrågorna blivit utredda och avgjorda, det

fortsatta förandet av jordeboken bör upphöra. Då de förändringar beträffande

fastigheternas redovisning, som vidtagas i jordeboken, i allt väsentligt

även iakttagas i jordregistret, kommer på detta område en dubbelföring

att äga rum. Det synes de sakkunniga antagligt, att avgörande hinder ej

skulle möta för den förenkling, som skulle stå att vinna genom att upphöra

att i fortsättningen föra jordeboken. Ett hinder för en dylik förändring

skulle undanröjas, därest de ovan omförmälda förslagen rörande ändrade

bestämmelser angående kronans förmånsrätt för avdikningslån och för förskott

av statsmedel till ersättning för frälseränta upphöjas till lag. Utan

att närmare ingå på detta spörsmål hava de sakkunniga funnit sig böra

hemställa, att frågan om jordebokens fortsatta förande göres till föremål

för särskild utredning.

Enligt kungörelsen angående grunder för ändringar i lagstiftningen om Ärenden anecklesiastika

boställsskogar den 9 december 1910 skall skogs- och hagmark ftäiland^av

å samtliga löneboställen, som äro anslagna åt prästerskapet i territoriella skogsmedeisförsamlingar,

ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. bej[gP| ^jgt

Skog å löneboställe skall i första rummet användas till boställets husbehov, prästlöneDärutöver

må från boställets skog erhållas dels av vederbörande tjänstinnehavare

ved till husbehov, dels ock, i ordningen därefter, virke av pastoratet

till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård samt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

om tillgång jämväl därtill finnes, av församling till kyrkobyggnad. Vad av

boställets skogsavkastning icke erfordras för sålunda angivna behov skall

försäljas. Medel, som influtit vid försäljningen, skola ingå till kyrkofonden.

Jämlikt 19 § 4:o) i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910, sådant detta lagrum numera lyder, äger pastorat att till

bestridande av löner, som på grund av samma lag fastställas för prästerliga

befattningshavare i pastoratet, uppbära skogsförsäljningsmedel från de inom

pastoratet belägna löneboställena (med vissa i 2 mom. av samma paragraf

angivna undantag), årligen utgående ur kyrkofonden med högst det belopp,

som beträffande varje boställes skog beräknats motsvara skogens behållna

årliga avkastning och som för viss tidsperiod fastställts i den ordning, som

Konungen bestämmer. Beloppet får dock tillgodonjutas av pastoratet allenast

i den mån de i 1—3 mom. av paragrafen omförmälda avlöningstillgångar

icke förslå för ändamålet.

Ifrågavarande skogsmedelsbelopp fastställas enligt stadgande i instruktionen

för kammarkollegium av detta ämbetsverk efter förslag, som domänstyrelsen

har att tillhandahålla kollegium. Före den 1 januari 1927 fastställdes beloppen,

i enlighet med den dåvarande lydelsen av ovan omförmälda lagrum,

av Kungl. Maj:t, som därvid inhämtade kammarkollegii utlåtande.

I ett den 29 mars 1923 till chefen för finansdepartementet avgivet yttrande

angående begränsningar i kammarkollegii arbetsuppgifter anförde

kollegium beträffande här ifrågavarande ärenden följande:

»All behållen skogsavkastning från boställe av ifrågavarande slag skall

enligt grunderna för 1910 års lagstiftning principiellt komma pastoratet till

godo. Anledningen till att pastoratet icke ansetts böra få disponera själva

de inflytande skogsförsäljningsmedlen är den, att sagda medel inflyta ytterst

ojämnt för olika år, och att det med hänsyn till pastoratets budget är av

betydelse för pastoratet att kunna påräkna ett årligt i möjligaste mån konstant

bidrag.

Den tidsperiod, vilken uppskattningen enligt sagda lagrum skall avse,

ansågs av de sakkunniga, som år 1909 avgåvo förslag angående de prästerliga

avlöningsfrågorna, i regel böra bliva den, för vilken hushållningsplan

fastställts.1 Samma mening uttalades av vederbörande departementschef i

det anförande till statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid nådiga propositionen

till 1910 års riksdag med förslag till lag om reglering av prästerskapets

avlöning m. m.

Till grund för beslut, varigenom Kungl. Maj:t fastställer belopp av ifrågavarande

beskaffenhet, ligger enligt hittills följd praxis förslag, som domänstyrelsen,

efter vederbörande jägmästares och överjägmästares hörande, uppgör

och varöver kammarkollegium inhämtar pastoratets, domkapitlets och

länsstyrelsens yttranden samt avgiver eget utlåtande. Beloppet fastställes

numera i regel allenast för en tid av fem år.

I väckt fråga om enhetliga grunder för beräknande av dylikt belopp har

den s. k. kyrkofondskommittén avgivit ett den 28 juni 1916 dagtecknat betänkande,

varöver kammarkollegium och statskontoret den 10 april 1917 avgivit

underdånigt utlåtande.

I allmänhet tjugu år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 13

Under framhållande av att det verkliga beloppet av skogens avkastning

måste antagas komma att i regel mer eller mindre skilja sig från det beräknade,

samt att skillnadsbeloppet borde i en eller annan form komma

pastoraten, respektive kyrkofonden, tillgodo bar kommittén undersökt, huruvida

berörda ändamål skulle kunna vinnas genom att till grund för beräkningen

lägga icke den uppskattade inkomsten under den nya perioden utan

den faktiskt behållna under den gångna. Därigenom skulie pastoratet visserligen

på öret utfå behållningen av vad skogen avkastat men en period

senare än den, under vilken avkomsten utfallit. Då av vissa anledningar

boställsskogarnas ordinarie avkastning komme att periodvis stegras, skulle

detta beräkningssätt på det sätt lända pastoratet till förfång, att den stigande

avkomsten tillflöte pastoratet allt för sent. För undvikande av denna

oegentlighet bleve nödigt att införa jämförelsevis korta perioder, exempelvis

perioder om tio år, men därigenom skulle åter uppstå eu alltför stor

växling i beloppen och även föranledas alltför betungande arbete för de

myndigheter, som skulle hava befattning med beloppens beräkning och fastställelse.

Kommittén föreslog därför en annan metod för vinnande av det angivna

syftet, nämligen att vid förnyat fastställande av dylikt belopp begagna en

sammansatt beräkningsgrund sålunda, att man till underlag för beräkningen

lade dels den uppskattade avkomsten under den följande perioden, dels ock

skillnadsbeloppet mellan den beräknade och den verkliga avkomsten under

den tilländagångna perioden, vilket beräkningssätt kommittén kallade reglerande

avräkning.

Kollegium och statskontoret, som ansågo, att kommitténs avräkningssystem,

varemot ämbetsverken i princip icke hade något att erinra, behövde i

praktiskt hänseende förenklas, avgåvo i sådant avseende förslag. Såvitt

kollegium har sig bekant, har frågan icke föranlett någon Kungl. Maj ds

åtgärd.

Med anledning av nu ifrågavarande uppdrag har kollegium tagit under

övervägande, huruvida icke behandlingen av dessa ärenden skulle kunna avsevärt

förenklas och kollegium därigenom befrias från handläggningen av

desamma. De torde näppeligen i och för sig vara av den vikt och betydenhet,

att de kräva den nuvarande omständliga behandlingen.

På sätt ovan anförts grundar sig 1910 års lagstiftning i förevarande avseende

på den principen, att pastoratet i mån av behov skall uppbära hela

behållna skogsavkastningen från de till avlöning av prästerskapet i pastoratet

anslagna boställena. Det ligger därför nära till hands att undersöka,

huruvida icke i en eller annan form den faktiskt behållna avkomsten av

skogen utan föregående uppskattning skulle kunna ställas till pastoratets

förfogande. Önskemålet att kunna hålla pastoratets skogsmedelsbelopp i möjligaste

mån konstant skulle enligt kollegii mening väsentligen vinnas, därest

pastoratet årligen under en viss period finge till sig utbetalat det belopp,

som i medeltal för varje år under närmast föregående period finnes hava

utgjort nettoinkomsten av skogen. De växlingar, som kunde förekomma

mellan de olika perioderna, komme givetvis att så småningom jämna ut sig,

och om perioderna icke bleve alltför korta, exempelvis 10 år, torde växlingarna

icke bliva så betydande. Avverkningarna, såvitt de avse den årliga

tillväxten, lära väl i regel någorlunda jämnt fördela sig på perioder om

nämnda antal år. Däremot torde en under en gången period bedriven avverkning,

som kan anses såsom uttag å skogskapitalet, med hänsyn till sin

omfattning kunna fördelas på en längre tidsperiod.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Genom att sålunda någon på förhand för viss period beträffande avkornsten

verkställd uppskattning, vilken, såsom också kyrkofondskommittén framhållit,

måste bliva mycket otillförlitlig, icke med tillämpning av nu skisserade

system behöver ske, och genom fastställelseperiodernas utsträckande till

tio i stället för fem år, skulle besparas betydande arbete för vederbörande

myndigheter och tjänstemän. Även om genom den mera utförliga bokföring,

som möjligen härav skulle bliva påkallad, någon merkostnad till

äventyrs skulle uppkomma, lärer denna väga obetydligt i förhållande

till den minskning i arbetsbördan, som skulle uppstå för de kvalificerade

befattningshavare, vilka nu inom olika delar av förvaltningen hava att

handlägga ärenden av ifrågavarande beskaffenhet. Fastställandet av det

årliga beloppet under viss tidsperiod blir med ovan angivna grunder för

dess beräknande allenast en mekanisk räkneuppgift och synes vid sådant

förhållande utan olägenhet kunna delegeras till domänstyrelsen. Genomförandet

av denna förenkling skulle erfordra ändring av 19 § 4 mom. löneregleringslagen.

Även utan dylik lagändring skulle en förenkling låta

sig genomföra på det sätt att Kungl. Maj:t, efter förslag av domänstyrelsen,

i enlighet med samma grunder, fortfarande fastställde beloppet, därvid icke

torde vara nödigt, att kammarkollegii utlåtande inhämtades.

Då ifrågavarande ärenden äro till sitt antal rätt betydande — under år

1922 165 — och, ehuru i allmänhet av jämförelsevis enkel beskaffenhet,

ganska tidsödande och medförande ett avsevärt dubbelarbete, skulle för de

myndigheter, som nu handlägga desamma, i allt fall för kollegium och

ecklesiastikdepartementet vinnas en ej oväsentlig arbetsbesparing genom det

föreslagna förenklade förfaringssättet, och får kollegium därför hemställa

om vidtagande av åtgärder för aetsammas genomförande snarast möjligt.»

Frågan om hithörande ärendens handläggning upptogs sedermera till behandling

vid den utredning rörande besparingsåtgärder inom Kungl. Maj ds

kansli, som under hösten 1925 ägde rum. Förslag till ändrad lydelse av

19 § i prästlöneregleringslagen i syfte att möjliggöra decentralisation av

ifrågavarande ärenden framlades i proposition nr 88 till 1926 års riksdag.

Till grund för förslaget låg en inom ecklesiastikdepartementet utarbetad

promemoria i ämnet. Häri anfördes bland annat, att den effektivaste reformen

tvivelsutan vore, att man inskränkte beräkningen till att fingera,

att årliga skogsavkastningen under en kommande period skulle bliva lika

stor som den i räkenskaperna redovisade årliga medelsavkastningen underföregående

period. Härigenom skulle pastoratet komma att få, i mån av

behov, disponera hela den faktiskt utfallande skogsavkastningen, ehuru ej

omedelbart efter det avkastningen utfallit utan först några år senare. Hela

beräkningen skulle i regel inskränka sig till en enkel sammanställning av

siffror, som utan svårighet kunde utvinnas ur domänstyrelsens bokföring.

Endast i de fall, då någon avsevärdare del av skogens virkeskapital uttagits

under den gångna perioden, syntes särskilda beräkningsåtgärder bliva nödiga

för beloppets justering. Då beloppets fastställande således grundade sig på

en rent bokföringsteknisk kalkyl, syntes fastställandet kunna överlämnas till

domänstyrelsen. Av samma skäl syntes ej vara nödigt att före fastställelsen

inhämta yttranden i saken av några myndigheter eller andra vederbörande.

En förutsättning för att den nya beräkningsmetoden skulle kunna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 212.

15

börja tillämpas vore, att domänstyrelsens bokföring under alla år, som inginge

i den period, vars avkastning skulle läggas till grund för beräkningen,

varit så inrättad, att varje särskild skogs behållna avkastning kunde utläsas

därur. En annan förutsättning, visserligen icke ovillkorlig men dock

synnerligen önskvärd, vore, att konjunkturerna under perioden varit någorlunda

normala. Med hänsyn till sistnämnda förutsättning syntes det först

om några år vara möjligt att börja tillämpa metoden i fråga. Föredragande

departementschefen förklarade det vara hans avsikt att, därest det förslag

till ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum, som framlades, vunne godkännande,

hos Kungl. Maj:t hemställa om vidtagande av åtgärder i syfte

att åvägabringa närmare utredning angående möjligheten att framgå på

den i promemorian antydda vägen för vinnande av en enklare beräkningsmetod.

Sedan lagförslaget bifallits av riksdagen, framlades detsamma för 1926

års kyrkomöte, som jämväl godkände förslaget. Härvid uttalade kyrkomötet,

att med hänsyn till den ställning kammarkollegium intoge till de

ecklesiastika boställena det syntes kyrkomötet principiellt riktigast, att avgörandet

av ifrågavarande ärenden rörande fastställande av skogsmedelsbelopp

icke blott under den närmaste tiden utan även för framtiden förbehölles

kammarkollegium.

Genom en den 17 december 1926 utfärdad instruktionsändring överlämnades

härpå avgörandet av ifrågavarande ärenden till kammarkollegium.

För egen del hava besparingssakkunniga anfört följande:

»Någon ändring av metoden för beräkningen av ifrågavarande belopp i

den riktning, som anvisats såväl av kammarkollegium som i den nyssnämnda

promemorian, har ännu icke kommit till stånd. Med hänsyn till

de fördelar, som uppenbarligen skulle vara att vinna genom att övergå till

det i promemorian förordade beräkningssättet, finna besparingssakkunniga

sig böra hemställa, att frågan om övergång till ett dylikt beräkningssätt

ånyo upptages till övervägande. Vare sig eu ändring i berörda

hänseende nu kommer till stånd eller icke, bör emellertid enligt besparingssakkunnigas

mening fastställandet av ifrågavarande belopp överflyttas från

kollegium till domänstyrelsen. Hithörande ärenden äro visserligen av

mycket enkel beskaffenhet, men genom sitt antal taga de dock en ej ringa

tid i anspråk för granskning av domänstyrelsens förslag och expediering

av utgående skrivelser. En icke obetydlig arbetsbesparing i kammarkollegium

skulle därför bliva följden av förslagets genomförande.»

Jämlikt instruktionen för kammarkollegium har kollegium att gemensamt

med domänstyrelsen pröva och avgöra ärenden om utbyte av byggnadsvirke

vid boställe mot annat lämpligare slag av virke eller annat byggnadsämne

eller om ersättning ur boställets skogsavkastningsmedel för inköp av sådant

virke eller annat byggnadsämne. Dylika ärenden avgjordes före år 1922 av

Kungl. Maj:t men decentraliserades genom 1921 års instruktion till kammarkollegium

och domänstyrelsen.

Ärenden

rörande

virkesutbyte.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Markegångs
taxorna.

16 Kungl. Maj:ls proposition Nr 212.

I sitt ovannämnda den 29 mars 1923 avgivna yttrande angående begränsningar

i kollegii arbetsuppgifter m. m. har kollegium föreslagit, att ärenden

tillhörande ifrågavarande grupp skulle avgöras av domänstyrelsen ensam.

Besparingssakkunniga hava för sin del hemställt, att den av kollegium

sålunda föreslagna förenklingen genomföres.

Vidare har kammarkollegium i yttrandet den 29 mars 1923 föreslagit,

att den nu å kollegii advokatfiskalsämbete vilande skyldigheten i fråga om

granskning av markegångstaxorna skall upphöra. I sådant hänseende har

kollegium anfört:

»I 11 § mom. 3 av kungl. förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna

och sättet för markegångsprisens bestämmande har stadgats, att det

åligger kammaradvokatflskalen att tillse, huruvida å kronans vägnar kan

vara något att erinra vid markegångstaxorna, och i sådant fall framställa

sina anmärkningar däremot. För sådant ändamål skola markegångstaxorna

med tillhörande handlingar av länsstyrelserna insändas till kammarkollegium,

och skall advokatliskalen senast femton dagar efter erhållen del av

en markegångstaxa till kollegium anmäla, om han har något att erinra

emot taxan, vilken i annat fall, såvitt den rör kronans rätt, anses hava

vunnit laga kraft. Såväl då ändring i markegångstaxorna av kollegium

göres som när advokatliskalen förklarat sig icke hava något att erinra emot

desamma, skall underrättelse därom genast meddelas länsstyrelsen för kungörande.

Kammaradvokatfiskalens skyldighet att å kronans vägnar föra talan angående

markegångssättningen tillkom genom kungl. förordningen den 20

september 1815, då justitieombudsmannens år 1810 införda granskningsskyldighet

beträffande markegångstaxorna upphörde. Tidigare hade det

ålegat kammarkollegium att granska, pröva och fastställa markegångstaxorna.

Genom berörda förordning stadgades emellertid, att räntegivare

och räntetagare samt å kronans vägnar kammaradvokatflskalen skulle äga

anföra besvär hos kollegium över markegångstaxorna.

Vid markegångsdeputerades sammanträde skall enligt § 4 av 1911 års

ovannämnda förordning landskamreraren vara tillstädes för att kronans rätt

bevaka med åliggande att, om avseende icke fästes å hans framställningar,

dem till protokollet anmärka. Nämnda åliggande för landskamreraren infördes

första gången i kungl. förordningen den 11 inaj 1855.

Kronans intresse med avseende å markegångssättningen skall sålunda

iakttagas av såväl landskamreraren som advokatliskalen. Häri torde ligga

eu i och för sig icke önskvärd dubbelbehandling av ifrågavarande ärenden.

Väl kan det, ehuru i enstaka fall, förekomma, att advokatfiskalens anmärkningar

emot markegångssättningen äro mera betydande, men då, på sätt

framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 62 med förslag till 1911 års ovannämnda

kungl. förordning, markegångssättningen för statens vidkommande

förlorat det väsentligaste av sin forna betydelse, kan det ifrågasättas, huruvida

det ökade arbete, som nu är förenat med vården av kronans intressen

i ifrågavarande avseende, sådan den nu är organiserad, motsvarar den därmed

avsedda fördelen. Det synes kollegium, som om kronans rätt med avseende

på markegången skulle utan större olägenheter kunna bevakas enbart

av landskamreraren. Ett liknande ombudsmannaskap har denne tjänsteman

redan beträffande den ojämförligt betydelsefullare taxeringen. Landskamre
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

raren bör i sä fall erhålla befogenhet att i stället för advokatfiskalen föra

kronans talan beträffande markegångssättningen. Det torde böra påpekas,

att denna anordning ieke betyder en utökning av hans nuvarande arbetsuppgifter,

enär lian, såsom nämnts, redan enligt de nuvarande bestämmelserna

är skyldig att vid markegångssättningen bevaka kronans rätt. Anmälan

om att från kronans sida icke varit anledning till anmärkning torde

i sådan händelse kunna göras bos länsstyrelsen. Tiden, inom vilken sådan

anmälan skall göras samt besvär anföras, torde böra bestämmas till femton

dagar, efter det markegångstaxan upprättats. Vidare torde § 10, första

stycket, böra ändras därliän, att det vid deputerades sammanträde förda

protokoll samt de från städerna och fögderierna inkomna priskuranter och

däröver upprättade sammandrag endast i händelse av besvär böra insändas

till kammarkollegium.

Kollegium hemställer förty, att 1911 års förordning måtte ändras i enlighet

med vad ovan föreslagits.»

Två av kollegii ledamöter voro av skiljaktig mening och ansågo den föreslagna

ändringen icke böra komma till stånd.

Besparingssakkunniga hava för sin del hemställt, att vad kammarkollegium

i denna del föreslagit genomföres.

På sätt ovan blivit anfört, åligger det kammarkollegium att förvara åt- PomUim

komsthandlingarna till de för statsverkets räkning inlösta frälseräntor och

till den under kollegii vård ställda fasta egendom, som blivit för statsverkets

räkning förvärvad, ävensom till annan staten eller allmän inrättning

tillhörig sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna till denna

egendom redan till kollegium överlämnats eller på grund av särskilt meddelade

föreskrifter överlämnas.

rkets

iiganderätta
handlingar.

Härom anföra de sakkunniga följande:

»Ifrågavarande äganderättshandlingar förvaras å advokatflskalskontoret,

som även ombesörjer granskning av handlingarna, i den mån de inkomma

till kollegium. En mycket betydande del av de inkommande åtkomsthandlingarna

avser förvärv av fastigheter för domänverkets räkning. Insändandet

till kammarkollegium av åtkomsthandlingarna rörande dessa förvärv

torde vara en kvarleva från den tid, då de under domänverkets förvaltning

nu stående fastigheterna lydde under kammarkollegium. Någon sakkunskap

av det slag, som kammarkollegium anses särskilt representera, lärer icke

krävas för ifrågavarande åtkomsthaudlingars granskning. Då det synes

vara det naturligaste och lämpligaste, att ett verk sådant som domänstyrelsen

självt omhänderhar granskningen och bär ansvaret för vården av äganderättshandlingarna

rörande den egendom, som är ställd under dess förvaltning,

få besparingssakkunniga hemställa, att föreskrift meddelas i syfte

att här avsedda åtkomsthandlingar icke vidare insändas till kammarkollegium

samt att de äganderättshandlingar rörande domänstyrelsen underställda

fastigheter, som nu förvaras i kollegium, överlämnas till styrelsen. Då i

domänstyrelsen finnes anställd en domänfiskal med juridisk utbildning, synes

något hinder icke böra möta för styrelsen att övertaga förevarande arbetsuppgift.

Anmärkas kan, att enligt det av kammarkollegium den (5 maj

1925 avgivna, här nedan vidare omförmälda förslaget om upprättande av

en liggare över statens egendom domänstyrelsen skulle själv omhänderhava

Bihancj till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. Ilo häft■ (Nr 212.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Ärenden angånde

friköp

av lägenheter

å kyrklig jord.

Ärenden angående

ersättning

för mistad

fiskerätt.

Den rättsliga

vården av

statens fasta

egendom.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

registreringen av den under dess förvaltning ställda egendomen. Det skulle

efter ett genomförande av detta förslag framstå såsom ännu mera oegentligt,

att domänverkets äganderättshandlingar granskas och förvaras av en

annan myndighet än domänstyrelsen.»

Beträffande de ärenden, som tillförts kammarkollegium genom 1927 års

lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord ander tomträtt, hava besparingssakkunniga anfört

följande:

»En mera övergående anhopning förekommer för närvarande beträffande

frågor om friköp av lägenheter å kyrklig jord med tillämpning av lagen

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt den 4 januari 1927. Då emellertid såsom

förutsättning för friköp stadgats, att lägenhetsinnehavaren tillhörigt boningshus

av viss beskaffenhet funnits å området uppfört den 1 januari 1926, är

det antal lägenheter, med avseende å vilka friköp kan komma till stånd,

från början begränsat. Man har därför att räkna med att hithörande

ärenden komma att, i den mån en ändring av den nuvarande lagstiftningen

icke kommer till stånd, så småningom nedgå till antalet och efter hand

försvinna.»

En ny grupp av ärenden kommer däremot att tillföras kammarkollegium

till följd av bestämmelserna i lagen den 22 juni 1928 om ersättning till

strandägare för mistad fiskerätt. Enligt nämnda lag åligger det kollegium

att, då anspråk på ersättning, som avses i lagen, framställes, avgiva yttrande,

huruvida sådant fall är för handen, att dylik ersättning bör utgå. Som

emellertid viss preklusionstid stadgats, i det att ersättningsanspråk, vid

talans förlust, skall anhängiggöras före den 1 juli 1933, komma hithörande

ärenden att bliva av övergående natur.

Frågan om den rättsliga vården av kronans fasta egendom, vilken av

kammarkollegium väcktes i dess förut berörda utlåtande över departementalkommitterades

förslag, har sedermera varit föremål för en ingående utredning.

På grund av en inom riksdagen väckt motion anhöll 1918 års riksdag i

skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

om och i vad mån den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom

måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt, om utredningen

därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Sedan utredningsuppdraget

överlämnats till kammarkollegium, framlade kollegium i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1925 utredning i ärendet. På grundval

av denna utredning hade ämbetsverket kommit till det resultatet, att ett

koncentrerande av den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom till

kammarkollegium av praktiska skäl icke läte sig göra på grund av det intima

sammanhang, som förefunnes mellan den tekniskt-ekonomiska förvaltningen

av egendomen och rättsvården av densamma. Kollegium föreslog

emellertid föreskrift i syfte, att ämbetsverket skulle förbehållas dels prövningen

av sådana rättsfrågor beträffande den fasta egendomen, för vilkas bedömande

ämbetsverket besutte särskild sakkunskap, dels ock själva utfö
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds proposition Nr 212. 19

randel av eventuella rättegångar i sådana fall. Vidare föreslog kollegium

vissa förtydligande föreskrifter i fråga om behörigheten att rättsligen företräda

publika fastigheter. Kollegii förslag innefattade slutligen uppläggande

av en liggare över publika fastigheter. Härvid hade kollegium funnit det

icke vara genomförbart att anordna endast en, gemensam liggare utan ansåg,

att man nu tills vidare kunde stanna vid önskemålet att kunna i

Stockholm, må vara hos skilda ämbetsmyndigheter, erhålla en lätt tillgänglig

och säker upplysning om all kronans fasta egendom med de

rättsliga data rörande densamma, som tillhöra en verklig fastighetsliggare.

Enligt förslaget skulle registreringen omhänderhavas av elva angivna

myndigheter, av var och eu beträffande densamma underställd egendom,

varjämte i en hos kammarkollegium upplagd avdelning av liggaren skulle

redovisas all den fasta egendom, som icke fölle under någon av de ifrågavarande

myndigheternas förvaltning.

Sedan yttranden över kammarkollegii förevarande förslag inhämtats från

ett flertal myndigheter, har genom remiss den 24 september 1928 kollegii

förnyade utlåtande i ärendet infordrats.

Vad angår den ifrågasatta registreringen av publika fastigheter, har det

synts de sakkunniga, som om det av kammarkollegium framlagda förslaget

— bortsett från de engångsuppgifter, som skulle uppkomma i samband med

den nyssnämnda liggarens första uppläggande — för kollegii del skulle

innebära endast en ganska obetydlig arbetsökning. Beträffande förslaget i

övrigt har det undandragit sig de sakkunnigas bedömande, huruvida den

utvidgning i vissa hänseenden av kollegii ämbetsbefattning, som därmed

avses, komme att medföra någon mera väsentlig utökning av arbetsuppgifterna.

Vid den fortsatta behandlingen av frågan om den rättsliga vården

av kronans fasta egendom borde givetvis uppmärksamhet ägnas även åt spörsmålet,

i vad mån ett eventuellt genomförande av förslaget kunde komma

att påverka personalbehovet i kollegium.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även ansett det böra upptagas

till övervägande, huruvida advokatflskalsämbetet i kollegium bör bibehållas

vid sin befattning med lagfartsansökningar, som förklarats vilande.

På sätt den föregående redogörelsen utvisar, handlägges det övervägande Sättet för

antalet ärenden i kammarkollegium i kollegial ordning, antingen såsom ärendenas av~

pleniärenden med generaldirektören och (i regel) samtliga ledamöter såsom

deltagande eller på division, bestående av generaldirektören och två leda- förvaltning

möter eller av tre ledamöter. Den praktiskt taget enda ärendesgrupp, i vil- formenken

beslutanderätten tillkommer generaldirektören, är frågor om beräkningen

av skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen (ärenden enligt 19 § 4:o) i

prästlöneregleringslagen), vilka enligt de sakkunnigas i det föregående framställda

förslag icke längre böra ankomma på kammarkollegii handläggning.

Frågan om sättet för ärendenas avgörande i kammarkollegium var föremål

för övervägande under förarbetena till den år 1908 beslutade omorga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj ds proposition Nr 212.

nisationen av ämbetsverket. Härom hava de sakkunniga i korthet erinrat

följande:

»1902 års löneregleringskommitté hemställde i sitt ovannämnda den 18

november 1903 avgivna betänkande angående reglering av löneförhållandena

m. m. vid kammarkollegium,

att, med undantag för nedan angivna ärenden, den kollegiala formen för

ärendenas handläggning i kammarkollegium måtte upphöra och beslutanderätten

överlämnas åt verkets chef; dock med skyldighet för föredragande

ledamoten att, om hans åsikt icke överensstämde med det av chefen fattade

beslutet, låta till protokoll anteckna sin skiljaktiga mening;

att av kollegium samfällt skulle behandlas och avgöras ärenden, som anginge:

verkets organisation; nya författningars utfärdande eller redan befintligas

förklarande, ändring eller upphävande; allmänna föreskrifter, som

det ti 11 kom me kollegium att utfärda; besvär, som hos kollegium anfördes

över underordnade myndigheters beslut; befordringar, undantagandes sådan,

som avsåge återbesättande av ledig kammarrådsbefattning; extra ordinarie

tjänstemäns och vakt bet jäntes antagande; bestämmande av arvoden åt

amanuenser ävensom av gottgörelse åt andra extra ordinarie tjänstemän

och tillfälliga biträden samt åt extra ordinarie vaktbetjänte; avsked, tjänstebetyg,

förordnanden ävensom tjänstledighet, med undantag av semester;

tjänstemäns och betjäntes fel och försummelser i tjänsten; rikets regalier och

dyrbarheter; samt andra frågor, vilka kollegii chef funne skäl att göra till

föremål för samfällt avgörande; och

att i behandlingen och avgörandet av dessa ärenden skulle deltaga chefen

samt föredraganden och minst en av de övriga ledamöterna.

Såsom representant för kammarkollegium hade i löneregleringsliommitténs

arbete deltagit dåvarande kammarrådet, sedermera generaldirektören Hj.

Nehrman. I det särskilda yttrande, som denne inom kommittén avgav,

gjorde han icke någon erinran mot kommittéförslaget på denna punkt.

Kammarkollegium förklarade sig emellertid i sitt den 29 april 1904 avgivna

yttrande över kommittéförslaget på det bestämdaste avstyrka vad

kommittén i förevarande de! föreslagit. I en vid utlåtandet fogad skiljaktig

mening uttalade kammarrådet Nehrman beträffande nu ifrågavarande

spörsmål bland annat, att han, under förutsättning att, såsom kommitténs

förslag innebure, kollegium genom avskiljandet från dess befattning av det

stora flertalet besvärsmål i huvudsak skulle förlora sin karaktär av administrativ

domstol, icke kunde finna anledning till bibehållande för ämbetsverket

av den kollegiala formen för ärendenas föredragning och avgörande

i vidare mån än kommittén hemställt; dock att, för den händelse

kollegium skulle — såsom kommittén jämväl föreslagit — ombetros att i sista

instans avgöra vissa besvärsmål, det syntes bliva nödigt stadga, att i behandlingen

och avgörandet av dessa besvärsmål skulle deltaga, förutom

chefen, kollegii samtliga ledamöter. Härtill fogade emellertid kammarrådet

Nehrman den anmärkningen, att det beträffande de mål, vilkas hänskjutande

till avgörande i plenum skulle ankomma på chefen, sannolikt nog komme

att inträffa, att vad kommittén avsett såsom undantag i själva verket eller

lika mycket eller till och med mera bleve regel.

Föredragande departementschefen anslöt sig i den vid 1908 års riksdag

framlagda propositionen angående omorganisation av kammarkollegium i

huvudsak till ämbetsverkets uppfattning. I den utförliga motivering, som

departementschefen lämnade för sin ståndpunkt, framhölls, efter en översikt

av de ärenden, som komme att bibehållas hos kammarkollegium, såsom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

21

ovedersägligt, att om än en del av dessa ärenden kunde utan olägenhet

överlämnas åt chefens avgörande, det stora tlertalet av desamma vore av

den art, att eu mera mångsidig prövning, än som under en sådan handläggning

i allmänhet kunde förväntas komma ärendena till del, vore väl

av behovet påkallad. I sakens natur syntes departementschefen ligga, att

den s. k. styrelseformen bäst ägnade sig för sådana verk, vilkas huvudsakliga

uppgifter vore av mera direkt praktisk natur och vilka därför för

sin ändamålsenliga organisation framför allt fordrade en kraftig, enhetlig

ledning samt snabbhet i ärendenas behandling. Flertalet av de ärenden,

som även därefter skulle tillhöra kammarkollegium, vore emellertid av

annan art och detta icke blott i de fall, då desamma vore att hänföra till

egentliga besvärsmål, utan även i övrigt. Även efter genomförandet av

omorganisationen kunde nämligen kammarkollegii ämbetsverksamhet väsentligen

rubriceras såsom varande av administrativt-judiciell natur. Detta behövde

emellertid icke nödvändigtvis utesluta, att i fråga om en del ärenden

anordningen med chefen såsom ensam beslutande och en ledamot såsom

föredragande kunde utan egentlig olägenhet användas. Detta rörde dock

utan tvivel ett jämförelsevis mindre antal eller i varje fall i förhållande

till arbetsbördan i dess helhet relativt mindre betydande grupper av ärenden.

Under det att löneregleringskommittén föreslagit, att i samband med beslut

om inskränkning av den kollegiala formen för ärendenas avgörande

hos kollegium måtte bestämmas, att kollegii blivande chef skulle benämnas

generaldirektör, upptogs i 1908 års proposition såsom ämbetsverkets chef

en president. Statsutskottet anförde, bland annat, att ehuruväl den kollegiala

förvaltningsformen givetvis borde bibehållas beträffande vissa mål, hade utskottet

ansett, att kollegium kunde i viss mån likställas med statskontoret

samt att med avseende härå kollegii chef borde liksom chefen för statskontoret

benämnas generaldirektör och erhålla samma löneförmåner som

chefen för sistnämnda ämbetsverk. I den av utskottet framlagda och av

riksdagen antagna staten upptogs chefen i enlighet härmed såsom generaldirektör.

»

Enligt den efter 1908 års omorganisation utfärdade instruktionen för

ämbetsverket den 26 maj 1909 (nr 40) inskränktes användningen av den

kollegiala formen beträffande icke pleniärenden till behandlingen av de

kollegium tillhörande ärenden, som anginge: kungl. brev eller remiss samt

framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t (dock ej i anledning av besvär

över generaldirektörens beslut); besvär, som hos kollegium anfördes

över myndigheters beslut; frågor, som avsåges i § 2 ko och 2:o (jordeboksoch

därmed sammanhängande ärenden) ävensom i § 4 2:o—5:o (skatteköp

m. m.) eller vilka generaldirektören fann skäl göra till föremål för samfällt

avgörande. Däremot ägde generaldirektören beslutanderätten i samtliga

sådana i § 3 i instruktionen angivna ärenden rörande den under kollegii

vård ställda egendomens förvaltning, vilka det tillkom kollegium att i första

hand pröva och avgöra. Till dylika ärenden hörde en till antalet mycket

betydande ärendesgrupp, nämligen frågor om avsöndring av jord eller lägenhet

på viss tid eller livstid. Sistberörda ärendesgrupp decentraliserades

emellertid från den 1 mars 1922 till länsstyrelserna (kungörelsen den 31

december 1921, nr 849).

I samband med överlämnandet till länsstyrelserna att i första hand av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

göra sistberörda ärenden decentraliserades vissa förvaltningsärenden rörande

den under kollegii vård ställda egendomen från Kungl. Ma.j:t till kammarkollegium,

nämligen ärenden angående avsöndring på obestämd tid till allmänt,

kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller lägenhet; om

upplåtelse av sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse

eller annan dylik lägenhet på boställe, så ock om användandet av avgift

för sådan upplåtelse; om tillstånd till utarrendering av ecklesiastik boställsjord,

som enligt äldre bestämmelser ej är avsedd för utarrendering; samt

om användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt.

Genom stadgande i 1921 års instruktion bestämdes, att dessa ärenden

skulle handläggas kollegialt.

Då det nu gäller att i besparingssyfte undersöka, huruvida några förenklingar

i arbetet i kammarkollegium må kunna äga rum, föreligger enligt

besparingssakkunnigas mening skäl att till förnyat övervägande upptaga

frågan om en begränsning av den kollegiala förvaltningsformen. I detta

hänseende hava de sakkunniga anfört följande:

»Vid en granskning av de ärenden, som inom kammarkollegium underkastas

kollegial handläggning, förefaller det beträffande vissa av dessa

ärenden alldeles uppenbart, att de icke till sin sakliga innebörd äro av beskaffenhet

att kräva eu dylik behandlingsform. Detta synes i första rummet

gälla sådana löpande ärenden rörande förvaltningen av den under kammarkollegii

vård och inseende stående fasta egendomen, vilka det tillkommer

kollegium att i första hand avgöra. Såsom exempel härpå torde kunna

anföras de nyss angivna, år 1921 till kammarkollegium från Kungl. Maj:t

decentraliserade ärendesgrupperna. Men detsamma synes de sakkunniga i

allmänhet gälla beträffande sådana förvaltningsärenden rörande ifrågavarande

egendom, i vilka kollegium har att efter remiss avgiva utlåtande

till Kungl. Maj:t. För att taga endast ett exempel, kan det knappast

finnas tillräcklig anledning, att kammarkollegii utlåtande i fråga om

framdragande av en elektrisk högspänningsledning å ett prästerligt löneboställe

eller ett landsfiskalsboställe skall, såsom nu är fallet, kräva deltagande

av generaldirektören och två kammarråd — eller i generaldirektörens

frånvaro tre kammarråd — vilka genom omröstning skola avgöra

ärendet, medan det utlåtande, som kommerskollegium har att avgiva

rörande meddelande av koncession å den elektriska anläggningen i dess

helhet jämte, eventuellt, fråga om expropriation av enskild mark för ledningens

framdragande, i regel avlåtes efter beslut av den å kommerskollegii

industribyrås elektriska sektion anställde byrådirektören ensam utan föredragning

för generaldirektören. Över huvud taget synes det föga lämpligt

att upprätthålla en sådan regel som den nu gällande, att samtliga framställningar

eller utlåtanden till Kungl. Maj:t skola, oavsett ärendets sakliga

beskaffenhet, behandlas i kollegial ordning.

Men även beträffande åtskilliga andra grupper av ärenden föreligga enligt

de sakkunnigas förmenande bestämda skäl att icke längre bibehålla den

kollegiala handläggningen. Så är fallet exempelvis med jordeboksärendena

och ''därmed sammanhängande spörsmål samt en mängd ecklesiastika lönefrågor,

i vilka kammarkollegii utlåtande plägar av Kungl. Maj:t inhämtas.

Vid övervägande av frågan, var gränsen bör sättas mellan den kollegiala

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 23

förvaltningsformen och de ärenden, i vilka beslutanderätten överlämnas åt

ämbetsverkets elief, hava bospari ngssakkunniga för sin del stannat vid att

förorda, att det av löneregleringskommittén pa sin tid framställda förslaget

härutirman i huvudsak genomföres. Lika med löneregleringskommitten hava

de sakkunniga även ansett, att beträffande de ärenden, vilka fortfarande skola

handläggas kollegialt, bör föreskrivas, att i deras avgörande skola deltaga

chefen samt föredraganden och minst eu av de övriga ledamöterna. Den

nuvarande formen för plenibehandling, enligt vilken samtliga ledamöter

skola deltaga i avgörandet, synes alltså icke böra stadgas såsom obligatorisk

för viss eller vissa ärendesgrupper.

I ett hänseende synes en ytterligare förenkling utöver den av löneregleringskommittén

föreslagna böra ifrågakomma. De sakkunniga syfta härvid

på personalärendena, vilka enligt kommitténs förslag samtliga skulle

handläggas kollegialt. Enligt besparingssakkunnigas mening böra de löpande,

mindre betydelsefulla personalfrågorna, såsom angående kortare tjänstledigheter

och förordnanden under dylika ledigheter — liksom löpande ärenden

rörande verkets ekonomi — överlämnas åt avgörande av chefen i närvaro

av föredraganden. De sakkunniga få härvid erinra om att enligt gällande

arbetsordningar för de särskilda hovrätterna presidenten äger i närvaro av

allenast föredraganden ensam fatta beslut i frågor om tjänstledighet (där

dessa ej angå underdomare eller i domsaga anställd biträdande domare eller

förste eller andre notarie) samt i övrigt i vissa ärenden av ekonomisk eller

administrativ natur.

Enligt besparingssakkunnigas övertygelse, vilken grundas bland annat

på en jämförelse mellan arbetsformerna i kammarkollegium och i övriga

av de sakkunniga undersökta ämbetsverk, skulle upphörandet av den kollegiala

förvaltningsformen komma att medföra ganska betydande möjligheter

till förenkling av arbetet i kammarkollegium. Ty icke nog med att den

kollegiala handläggningen enligt sin egen natur under längre tid binder

ledamöterna vid sessionsbordet och även därutöver tager dem i anspråk för

behandlingen av ärenden, vilka icke ankomma på deras egen föredragning.

Det förefaller även, som om med en alltför vidsträckt tillämpning av det

kollegiala systemet skulle följa en viss benägenhet för att i övrigt bibehålla

tyngre och omständligare arbetsformer, än som av ärendenas egen beskaffenhet

oundgängligen betingas.»

Enligt stadgande i instruktionen äger ledamot att av vederbörande myndigheter

och tjänstemän infordra de upplysningar och yttranden, som må

erfordras för förekommande ärendens utredning och avgörande. Härutöver

har någon rätt att i förekommande ärenden utan föredragning i kollegium

meddela beslut icke tillerkänts ledamöterna. Under erinran härom yttra de

sakkunniga:

»Delvis lärer väl detta sammanhänga med den i ämbetsverket förhärskande

kollegiala förvaltningsformen. Enligt besparingssakkunnigas mening böra,

efter förebild av vad som ägt rum inom vissa andra centrala ämbetsverk,

till avgörande av vederbörande ledamot eller annan tjänsteman överlämnas

sådana grupper av löpande ärenden, som äro av den likformiga och enkla

beskaffenhet, att desamma kunna handläggas mera rutinmässigt. För att

bereda ämbetsverket möjlighet till en dylik decentralisation av beslutanderätten

torde ett medgivande härtill böra införas i instruktionen. Vid avfattningen

härav synes kunna i tillämpliga delar tagas till mönster stad
-

Överlämnande

till ledamot

eller annan

tjänsteman av

beslutanderätten

i vissa

ärenden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Överflyttande

av föredragning

å andra

tjänstemän än

kammarråden.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

gandet i § 18 mom. 1 i instruktionen för kommerskollegium (den 23 oktober

1925, nr 446), där det heter bland annat:

''För befordrande av syftet att behörigen utnyttja arbetskrafterna med

särskild hänsyn till deras kompetens och kvalifikationer i övrigt må kollegium

överlämna åt vederbörande byråchef liksom ock åt sektionschef eller med

sådan enligt § 27 jämställd tjänsteman eller förste byråingenjör, förste

aktuarie eller redaktör i egenskap av adjungerad ledamot att avgöra viss

grupp av ärenden, vilka ankomma på kollegii handläggning, — — —.

För visst fall må dock generaldirektören, om synnerliga skäl föreligga,

förordna, att till sådan grupp hörande ärende skall handläggas i den ordning,

soni eljest är stadgad.

Kollegii beslut om överflyttande å enskild befattningshavare av befogenhet

att avgöra viss grupp av ärenden anmäles hos Kungl. Maj:t.’

Inom kommerskollegium har decentralisation av beslutanderätten till

vederbörande byråchef eller andra tjänstemän ägt rum i mycket stor utsträckning,

och erfarenheterna av denna anordning torde inom sagda ämbetsverk

endast hava varit gynnsamma. Även inom kammarkollegium synes

en dylik förenklad form för vissa ärendens handläggning kunna med fördel

komma till användning. För att nämna ett exempel torde frågor om

användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt

i allmänhet kunna — då icke någon principfråga beröres i ärendet —

avgöras av vederbörande ledamot utan föredragning inför generaldirektören.

Detsamma torde gälla vissa jordeboksärenden. Det synes böra ankomma

på chefen för ämbetsverket att bestämma, vilka ärendesgrupper böra på

nu angivet sätt överlämnas till avgörande av ledamot eller underordnad

tjänsteman.»

De till kammarkollegium hörande ärendena föredragas i regel av ledamöterna.

Enligt stadgande i § 21 i instruktionen må dock, i den utsträckning

sådant finnes för arbetets jämna gång erforderligt eller eljest lämpligt,

på advokatfiskal, sekreterare eller förste arkivarie överflyttas föredragningen

av vissa ärenden eller grupper av sådana. Då nu nämnd befattningshavare

föredrager ärende, ingår han icke såsom ledamot i kollegium och har icke

heller rättighet eller skyldighet att anteckna från beslutet avvikande mening.

Vid sådant förhållande torde, såsom besparingssakkunniga anfört, den lättnad

i arbetet, som för den ordinarie ledamoten vinnes genom att låta sekreterare

eller någon av övriga här ifrågavarande tjänstemän övertaga föredragning

av vissa ärenden, bliva förhållandevis ringa.

Sedan kammarkollegium i skrivelse den 30 april 1926 hemställt om förordnande

för en förste arkivarie i ämbetsverket att under viss tid i egenskap

av adjungerad ledamot mot särskild ersättning biträda kollegium med

handläggning av vissa närmare angivna ärenden, fann Kungl. Maj:t den

21 maj samma år den gjorda framställningen icke föranleda annan Kungl.

Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t bemyndigade kollegium att — därest

med stöd av § 21 i den för ämbetsverket gällande instruktion föredragningen

av vissa ärenden eller grupper av ärenden överflyttades på advokatfiskal,

sekreterare eller förste arkivarie hos kollegium — förordna sådan före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

dragande att i stallet för en av kollega ledamöter deltaga i avgörandet av

de mål och ärenden, som av honom föredroges.

Såväl den i instruktionen medgivna möjligheten att låta advokatfiskal,

sekreterare eller förste arkivarie föredraga iirenden inför kollegium (»föredragning

på ledamots ansvar») som det genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda

beslut lämnade bemyndigandet att låta dylik särskilt förordnad föredragande

inga såsom ledamot i kollegium (»föredragning på eget ansvar») har kommit

till ganska obetydlig användning. Enligt de sakkunniga tillhandahållna

uppgifter hava under år 1928 följande antal ärenden föredragits av andra

än vederbörande ledamot:

Rotel

Hotel

Hotel | Rotel

Rotel Rotel

1

2

3 i

5 | 6

Summa

Av sekreterare:

»på ledamots ansvar»..................

—

20

— 1

4 I 1 30

55 :

»på eget ansvar» .......................

132

—

5 —

_ ! __

137

Av förste arkivarie:

»på ledamots ansvar»..................

25

—

— | -

25

157

20

5 1

4 30

217

Besparingssakkunniga yttra följande angående möjligheten att i större utsträckning

överflytta föredragning å andra tjänstemän än kammarråden:

»Samtliga ordinarie sekreterare och förste arkivarier i kammarkollegium_

om förste arkivarien för lantmäteriutredningar undantages, tillhopa åtta —

placerades i samband med den vid 1925 års riksdag beslutade uppflyttningen

• - aV v*ssa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden,

i 26:e lönegraden. De särskilda förutsättningar, som i allmänhet borde

kravas för _ uppflyttning av tjänster i denna lönegrad, karakteriserades av

na civilförvaltningens lönenämnd, som i utlåtande den 9 november

1.920 framlade förslag i ämnet, sålunda. De uppgifter, vilka vore förenade

med befattningen, borde i viss mån närma sig dem, som eljest tillkomme

en byrådirektor. Härvid syntes särskilt avseende böra fästas vid det förhållandet,

huruvida med en befattning vore förenad föredragningsskyidighet

med ledämots ansvar i vederbörande verksstyrelse. Förekomme en dylik

skyldighet i större omfattning och beträffande ärenden av mera krävande

art, syntes i allmänhet tjänsten vara av beskaffenhet att böra hänföras till

den högre lönegraden. Enahanda syntes ock vara förhållandet i fråga om

tjänst, med vilken vore förenad föreståndarskap direkt under verkschefen

lör en mera betydande avdelning av verket, dock under förutsättning tilllika,

att för tjänstens behöriga skötande måste fordras högre teoretisk utbildning,

i allmänhet grundad på specialstudier. En dylik högre tjänsteställning

syntes även undantagsvis kunna anses befogad för vissa tjänster,

vilka visserligen icke kunde hänföras till någon av nyss antydda kategorier!

dock, med hänsyn till särskilda kvalifikationer och krävande arbetsuppgifter,

vore att anse som fullt jämförliga med sådana tjänster, som förut

Ärenden, som ej Föranlett utgående expedition (s. k. anmälningsärenden), ej medtagna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

nämnts. Mot de sålunda angivna fordringarna hade Kungl. Maj:t och

riksdagen icke något att erinra. . ... , ,

Vad särskilt angår de i kammarkollegium anstallda sekreterarna, synes

man också vid frågans behandling hava utgått från att dessa speciellt i

fråga om föredragningsskyldighet uppfyllt dessa förutsättningar. Lonenämnden

yttrade nämligen i sitt nyssnämnda utlåtande beträffande sekreterartjänsterna

i kammarkollegium följande: ’Med den ombildnmg av vissa

förutvarande notarietjänster i kammarkollegium till sekreterarbefattningar,

som vidtogs i samband med den år 1919 beslutade omorganisationen av

verket åsyftades icke allenast att bereda ledamöterna bättre kvalificerad

arbetshjälp utan lika mycket att kunna å innehavarna av dessa befattningar

överflytta en självständig föredragningsskyldighet i ledamots ställe. Med

särskild hänsyn till nödvändigheten att bereda kammarraden tillfälle att

mera ostört ägna sig åt beredningen av ofta inom kollegiet förekommande

synnerligen vidlyftiga ärenden, har ock, enligt vad lönenämnden mhamtat,

åt sekreterarna i stor utsträckning uppdragits att i kammarrads ställe såsom

adjungerade ledamöter föredraga ärenden i kollegiet.’

I enlighet med de krav, som på andra håll inom förvaltningen uppställas

på till 26:e lönegraden hänförda sekreterare, böra sekreterarna i kammarkollegium

i full utsträckning tagas i anspråk för föredragning. Det nu i

stor omfattning praktiserade förfarandet, att kammarråden föredraga praktiskt

taget samtliga ärenden, medan sekreterarna till en del tagas i ansprak

för biträde vid ärendenas utredning men framför allt sysselsättas med uppsättning

av koncept till utgående expeditioner, åtminstone delvis av ganska

enkel beskaffenhet, kan icke anses förenligt med sekreterarnas hoga loneställning

Det synes icke heller överensstämmande med de grundsatser, som

i allmänhet tillämpats vid det administrativa arbetets anordnande inom

andra ämbetsverk, att kammarkollegium organiseras sa, att samtliga ärendens

föredragning, oavsett deras kvalitet, i stort sett förbehålles ledamöter

i by råchef sgrad. En rationell uppdelning av föredragningsskyldigheten

mellan de i 30:e lönegraden uppförda ledamöterna och sekreterarna torde

också med stor fördel kunna inom kammarkollegium åvägabringas. Föredragningen

av en mängd ärenden av mera löpande beskaffenhet bör härvid

uppdragas åt sekreterarna, varigenom kammarråden få ökad tid för handläggningen

av vidlyftigare och mera krävande ärenden.

En grupp av ärenden, som nu föredrages av kammarråd men som lämpligen

kan uppdragas åt föredragning av sekreterare, är personal- och ekonomiärendena.

Med hänsyn till dessa ärendens ganska stora antal skulle hängenom

en ingalunda oväsentlig lättnad i arbetet för vederbörande kammarråd

inträda. . , . , . . „ „ „

Även advokatfiskalerna och förste arkivanerna bora givetvis i fråga om

vissa ärendesgrupper tagas i anspråk såsom föredragande.

För föredragning synes för övrigt i vissa fall kunna anlitas aven Danstemän

i lägre ställning än de nu nämnda befattningshavarna. Skulle det

ovan upptagna förslaget om överflyttande från kammarkollegium til domanstyrelsen

av ärenden rörande fastställande av skogsmedelsbelopp enligt 19 ^

4:o) prästlöneregleringslagen icke vinna beaktande, utan dessa ärenden kvarbliva

i kollegium, torde desamma böra inför generaldirektören föredragas av

tjänstemän i underordnad ställning, amanuens eller notarie, för såvitt icke

beslutanderätten i dylika mål anses böra uppdragas åt vederbörande ledamot

eller annan tjänsteman. „ . . .. , ,

Då sekreterare eller annan tjänsteman föredrager ärende, bor han, vad

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.

detta ärende beträffar, ingå såsom ledamot i kollegium. En bestämmelse

av motsvarande innehåll finnes i flera ämbetsverks instruktioner och torde

vara eu ovillkorlig förutsättning för att anordningen med särskilda föredragande

skall medföra de fördelar, som därmed åsyftas. Även i sådana fall,

då sekreterare eller annan tjänsteman föredrager ärende, som skall avgöras

kollegialt, bör han deltaga i ärendets avgörande. Att föredragande i lägre

löneställning än byråchefsgrad på dylikt sätt deltager i avgörandet tillsam

mans med ledamöter i nämnda grad är ingalunda okänt på andra håll i

centralförvaltningen. Enligt stadgande i instruktionen för statskontoret (den

17 december 1920, in- 871, med ändringar enligt kungörelsen den 31 december

1921, nr 795) skall, då annan tjänsteman än statskommissarie föredrager

ärende i statskontorets styrelse, denne tjänsteman, vad sådant ärende beträffar,

ingå såsom ledamot i styrelsen. Något undantag linnes härvid icke

stadgat för ärenden, som skola behandlas och avgöras i kollegial ordning.

Inom riksräkenskapsverket skall (enligt instruktionen den 27 juni 1927, nr

280) i behandlingen av anmärkningsmål, jämte generaldirektören och en

byråchef, såsom föredragande deltaga vederbörande revisionskommissarie

(26:e lönegraden) eller i vissa fall en förste revisor (24:e lönegraden). Avgörandet

i dessa mål, där riksräkenskapsverket fungerar såsom administrativ

domstol, fattas genom omröstning mellan de i beslutet deltagande. Exemplen

skulle kunna ytterligare utökas.»

Hos kammarkollegium föras dels å registratorskontoret diarium över de

till kollegium inkommande ärendena med tillhörande register (kollegii diarium),

dels ock å advokatfiskals- och arkivkontoren särskilda diarier, upptagande

för ad v okatfiskalskontoret dit inlöpande ärenden samt för varje

arkivkontor de från kollegium eller dess ledamöter dit avlåtna remisser eller

eljest på kontoret ankommande undersökningsärenden.

För varje ledamot föres dessutom eu rotel, innefattande ett fullständigt

diarium över de till hans föredragning inkommande ärendena. Till några

rotlar föras särskilda namnregister.

Härjämte föres- en — mera summarisk — lista över sådana Kungl. Maj:ts

remisser, i vilka anbefallts skyndsam behandling eller förelagts viss tid för

besvarande.

I fråga om kommunikationer och remisser från kammarkollegium föras

särskilda »kommunikations- och remissböcker».

Kollegii diarium föres av ämbetsverkets registrator; dock att anteckningar

om kommunikationer och remisser ävensom kollegii beslut införas av det

hos vederbörande ledamot placerade kontorsbiträdet. Rotlarna föras av

kontorsbiträdena.

Över utgående expeditioner föres å andra arkivkontoret en särskild förteckning

med tillhörande namnregister. Denna förteckning tjänar såsom

liggare över de i kollegium bevarade handlingarna i avgjorda ärenden. Att

märka är dock, att i förteckningen upptagas även sådana ärenden, i vilka

inga handlingar kvarbliva i kollegium. Denna förteckning jämte register

föres av biträdespersonal å kontoret.

Då det av registratorn förda diariet och rotlarna med lika fullständighet

innehålla anteckningar rörande alldeles samma ärenden, föreligger här en

Diarieföring,

protokolls/öring

m. m.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

rätt omfattande dubbelföring. Denna anordning daterar sig från år 1920;

före detta år fördes icke något gemensamt diarium, utan ledamöternas

rotlar fördes å registratorskontoret. Besparingssakkunniga hava ansett sig

böra hemställa, att åtgärder vidtagas för att denna dubbelföring måtte upphöra.

Då ur arbetssynpunkt rotlarna väl syntes vara svårast att undvara,

skulle följden bliva, att det gemensamma diariet upphörde att föras. En

förutsättning för att detta skulle kunna utan olägenhet ske syntes emellertid

vara, att ärendena fördelades mellan ledamöterna efter så enhetliga och klara

grunder som möjligt, så att det, om ett ärende efterfrågades, utan svårighet

läte sig avgöra, i vilken ledamots rotel detsamma vore att söka.

För närvarande diarieföras praktiskt taget alla inkommande handlingar;

även en del räkningar o. dyl. införas nu såväl i det gemensamma diariet

som i vederbörande rotel såsom särskilda ärenden. Det har synts de sakkunniga,

som om inskränkning härutinnan skulle kunna utan olägenhet ske.

Beträffande det å andra arkivkontoret förda diariet över utgående expeditioner

hava besparingssakkunniga yttrat följande:

»Vad angår det å andra arkivkontoret förda diariet över utgående expeditioner,

anse besparingssakkunniga det kunna ifrågasättas, huruvida icke

detta diarium med tillhörande register skulle kunna utan någon nämnvärd

olägenhet undvaras. Dess huvudsakliga syfte torde vara att tjäna såsom

ledning vid framtagande av handlingar i avgjorda ärenden. Dessa handlingar

— försedda med det nummer i förteckningen, varunder den utgående

expeditionen införts — ordnas till största delen kronologiskt — efter föredragningsdatum

— och länsvis. För handlingar i ärenden tillhörande vissa

ärendesgrupper finnas emellertid särskilda serier upplagda. Därest akterna

försedda med nummer i ordningsföljd, vilka nummer eventuellt kunde antecknas

i rotlarna — genomgående ordnades allenast efter föredragningsdatum,

skulle handlingarna, efter vad det vill förefalla, kunna vid behov med lätthet

framtagas utan några efterforskningar i den ifrågavarande förteckningen.

Att från eu viss bestämd tidpunkt avbryta såväl de nyssberörda särskilda

serierna som årgångarna av länshandlingar samt tillämpa nya regler för

handlingarnas ordnande synes icke heller kunna möta några sakligt grundade

betänkligheter. Det må för övrigt anmärkas, att sedan antalet i

kollegium förekommande ärenden av kameral natur på grund av de ändrade

förhållandena så högst väsentligt nedgått, som fallet numera är, de akter,

som nu samlas å andra arkivkontoret, icke alls i samma utsträckning som

kollegii äldre handlingar torde anlitas för forskningar. I ännu högre grad

lärer detta komma att bliva fallet, i den mån jordeboksärendenas antal

minskas. Man bör därför icke av hänsyn till det otvivelaktigt mycket

viktiga forskningsmaterial, som innefattas i de uti kollegium från tidigare

perioder förvarade handlingarna — vilkas tillfredsställande vård och lämpliga

förtecknande säkerligen äro av stor betydelse såväl för det administrativa

arbetet i kollegium som för utomstående forskare — låta förleda sig

att bibehålla en, som de sakkunniga finna, onödigt omständlig registrering

av de akter, som nu bildas i kollegium.

Då nu berörda fråga närmast synes böra ankomma på prövning av ämbetsverket

självt, hava de sakkunniga velat nöja sig med att, såsom här skett,

i korthet angiva de synpunkter, som vid den verkställda granskningen av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 29

hithörande göromåls anordnande i kollegium för de sakkunniga framstått

såsom naturliga.»

Ä andra arkivkontoret införas i jordeböckerna en mängd anteckningar om

sådana av Kungl. Maj:t eller kammarkollegium meddelade beslut, som i

något avseende röra de under kollegii vård ställda fastigheterna. Dessa

annotationer äro icke att förväxla med de anteckningar, som i jordeböckerna

införas till följd av kollegii beslut i fråga om jordeboksredovisningen, alltså

själva förandet av jordeboken, utan avse förvaltningsåtgärder av rätt mångskiftande

art beträffande ifrågavarande fastigheter. Hithörande anteckningsgöromål

synas taga ganska mycken tid i anspråk. De sakkunniga hava

ifrågasatt, huruvida icke denna verksamhet kan i någon mån inskränkas.

Vad beträffar protokollsföringen, synes sådan, enligt de sakkunnigas mening,

förekomma i kollegium i större omfattning än på många andra håll inom

centralförvaltningen. De sakkunniga anföra liärom följande:

»Protokollen föras visserligen mycket summariskt, i det att å blanketter

enligt av kollegium fastställt formulär upptages, utom namn å föredraganden

och de i övrigt i beslutet deltagande, allenast en kortfattad etikett å det föredragna

ärendet jämte uppgift om den utgående expeditionens art — utlåtande

eller skrivelse till Kungl. Maj:t, brev, utslag o. s. v. — eller eljest om det

beslut, som i ärendet blivit fattat. Med undantag av personalärenden, vari

beslutet i allmänhet avfattas endast genom anteckning i en särskild liggare,

ingå emellertid i protokollet alla i kollegium avgjorda ärenden, även sådana,

som icke föranlett utgående expedition utan endast läggande ad acta, exempelvis

kungl. brev eller departementsskrivelser samt vissa anmälningar, förteckningar

o. d.

I och för föredragningarna upprättas å särskilda blanketter föredragningslistor,

å vilka enligt arbetsordningen 1 skall vid föredragningen göras anteckning

om kollegii beslut samt, efter hand som beslut eller protokoll justeras,

införas anteckningar om data för dessa justeringar. När alla å föredragningslistan

angivna beslut ävensom protokollet för föredragningen justerats, makuleras

föredragningslistan.

I en särskild s. k. protokollslista införas uppgifter om kollegii sammanträden

såväl i plenum som å division och de i sammanträdena deltagande.

Det har förefallit de sakkunniga, som om ifrågavarande anordningar

skulle kunna icke oväsentligt förenklas och arbetsbesparing härigenom vinnas.

Att i särskilda protokoll upptaga samtliga föredragna ärenden synes icke

erforderligt. I huvudsaklig anslutning till vad som stadgats i instruktionerna

för vissa andra ämbetsverk synes kunna i instruktionen för kammarkollegium

föreskrivas, att protokoll skall föras, då skiljaktig mening

förekommer vid ärendes handläggning, vid handläggningen av ärende

rörande ådömande av ansvar å befattningshavare för fel eller försummelse

i tjänsten, vid fattande av beslut om tjänsteresa, vid expediering av beslut

genom protokollsutdrag ävensom eljest, då generaldirektören sådant bestämmer.

Eventuellt torde föredragningslistorna kunna bevaras och i övrigt

tjänstgöra i de nuvarande protokollens ställe.»

1 Utfärdad den 21 april 1922.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Jämväl i fråga om uppsättningen av utgående expeditioner bör enligt de

sakkunniga viss förenkling kunna genomföras. I detta avseende yttra de

sakkunniga:

»I de fall, där utlåtande expedieras genom påskrift å remissakten, plägar

i regel i konceptet intagas en särskild promemoria, innefattande en mer eller

mindre utförlig recit av vad handlingarna i ärendet innehålla. Avsikten är

härvid givetvis att bereda tjänstemännen i verket obehindrad möjlighet att

i händelse av behov senare taga del av omständigheterna i ärendet, vilket

naturligtvis kan äga betydelse vid efterforskande av precedensfall. Det synes

emellertid ur denna synpunkt knappast behövligt, att, såsom nu torde förekomma,

dylika promemorier upprättas även i mycket enkla ärenden av löpande

beskaffenhet. Handlingarna till de ärenden, i vilka kollegium avgivit utlåtande,

kunna ju för övrigt alltid — eller så gott som alltid — utan någon

egentlig tidsutdräkt erhållas såsom lån från vederbörande departement eller

riksarkivet. Där ärendets vikt anses göra det lämpligt att i kollegium bevara

upplysningar rörande ärendets innebörd utöver dem, som själva utlåtandet

innehåller, förefaller det vara mera ändamålsenligt att i lämpliga delar låta

göra avskrift av handlingarna i ärendet än att taga kvalificerad arbetskraft

i anspråk för uppsättning och granskning av promemoriorna.»

Kammar- Före den år 1908 beslutade omorganisationen, vilken trädde i tillämpning

koUegU ojga- (jen y junj 1909, bestod kammarkollegium av en president och sex kammar''

råd. Å kollegii stat funnos dessutom uppförda en advokaifiskal, en arki
-Tillkomsten

av . a

nuvarande varie, tio notarier, en registrator och en aktuarie. Av notarierna voro tva

organisation. anställda å envar av fyra rotlar samt en å vardera av de två återstående

rotlarna. Å de rotlar, där två notarier funnos, hade den ena i regel sig

anförtrott att besörja erforderliga kamerala utredningar.

Vid omorganisationen nämnda år ställdes en generaldirektör i spetsen för

ämbetsverket. Kammarrådens antal minskades till fyra. Advokatfiskalen

och arkivarien bibehöllos med placering i dåvarande andra normalgraden.

Antalet första gradens tjänstemän bestämdes till åtta, därav sex notarier,

en aktuarie och en registrator.

Från och med den 1 januari 1913 uppfördes å kollegii stat tre kvinnliga

biträdesbefattningar, därav en av dåvarande andra och två av första lönegraden.

Enligt beslut vid 1914 års förra riksdag förändrades aktuariebefattningen

till en arkivarietjänst. Samtidigt inrättades ytterligare en arkivarietjänst.

De båda nya tjänsterna placerades liksom den förut å staten upptagna

arkivarien i dåvarande andra normalgraden.

För avarbetande av uppkommen balans erhöll kammarkollegium under viss

del av år 1914 tillfällig arbetsförstärkning med en adjungerad ledamot.

Med hänsyn till den då pågående starka tillströmningen av ärenden rörande

frälseräntor var under större delen av året anställd en biträdande arkivarie,

varjämte för utredningen av jordregisterärenden en lantmätare tjänstgjorde

i kollegium under en kortare tid samma år. De tillfälliga arbetskrafternas

antal stegrades under de närmast följande åren efter hand, så att under år

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungI. Muj:ts proposition Nr 212.

81

1918 voro i kollegium — med undantag av advokatfiskalskontoret — anställda

under hela året tre adjungerade ledamöter och fem extra notarier, därav en

adjungerad ledamot och eu notarie för balansens avarbetando och de övriga

för handläggning av prästlöneärenden; en extra arkivarie och två lantmäteribiträden

(av vilka sistnämnda befattningar dock den ena på grund av

personalbrist endast tidvis kunde hållas besatt) för utredning av jordregisterärenden;

ett lantmäteribiträde för utredningar i de till kollegii ordinarie

arbetsområde hörande ärendena; tre kvinnliga biträden av första graden;

samt under fyra månader en adjungerad ledamot för handläggning av ärenden,

som hade samband med prästlöneregleringsarbetet.

Vid 1919 års riksdag beslöts en ganska omfattande utvidgning av ordinarie

staten för ämbetsverket. Till grund för beslutet lågo av kammarkollegium

i särskilda skrivelser den 6 oktober 1916 samt den 10 juni och

den 25 oktober 1918 framlagda förslag ävensom ett av 1902 års löneregleringskommitté

den 14 december 1918 avgivet utlåtande i ämnet. Genom

omorganisationen ökades antalet kammarråd till fem. För att bereda mera

kvalificerat biträde åt ledamöterna inrättades fem sekreterartjänster. Samtidigt

indrogos fyra av de sex notarietjänsterna. Vidare utökades antalet

kvinnliga biträden av första graden från två till sju. För de förändringar,

som vidtogos i fråga om de för advokatfiskals- och arkivkontoren avsedda

befattningarna, redogöres i ett senare sammanhang.

Från och med år 1922 uppfördes å kollegii ordinarie stat ytterligare en

notariebefattning, avsedd för placering å andra arkivkontoret. Numera är

denna befattningshavare indelad till tjänstgöring å rotlarna.

Även efter omorganisationens genomförande åtnjöt emellertid kammarkollegium

fortfarande en icke obetydlig förstärkning med tillfälliga arbetskrafter.

Under de första åren efter omorganisationen voro sålunda på extra

stat anställda, bland andra, fyra adjungerade ledamöter, som till sitt biträde

hade extra notarier. De adjungerade ledamöterna jämte de extra notarierna

indrogos emellertid efter hand. Från och med ingången av år 1923 indrogs

en adjungerad ledamot, avsedd för balansens avarbetande. Från och med

den 1 juli samma år indrogos ytterligare två adjungerade ledamöter, den

ena avsedd för avarbetande av balansen och den andra för handläggning

av ärenden rörande prästlöneregleringar. Från och med den 1 juli 1924

indrogs den återstående adjungerade ledamoten, vilken varit avsedd för

handläggning av jordregisterärenden.

Den extra (sjätte) roteln tillkom från och med den 1 oktober 1920. Såsom

motivering för rotelns inrättande anfördes huvudsakligen den ökade befattning

med ärenden rörande förändringar i rikets indelning, som skulle komma

att åvila kollegium enligt lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor

för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

I sitt yttrande den 29 mars 1923 uttalade kammarkollegium beträffande

antalet ärenden i ämbetsverket, att man sannolikt för framtiden kunde räk
-

Kotlarna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

na med inkommande ärenden till ett antal ej understigande 4,000 för år, utom

jordregisterärenden. Enligt vad de sakkunniga nu upplyst hava de inkommande

ärendena, inberäknat sistnämnda ärendesgrupp — vilken numera till sin frekvens

är ganska ringa — under senare år med obetydliga växlingar hållit sig

omkring nämnda siffra. Sammanlagda antalet ärenden i kammarkollegium

är alltså, åtminstone om man anställer en jämförelse med vissa andra centrala

ämbetsverk, icke så synnerligen stort. En dylik statistik, avseende

blott det totala antalet diarieförda ärenden, säger ju dock i och för sig ganska

litet. Av större vikt är ärendenas kvalitet, som icke låter mäta sig i

siffror.

Det har vid undersökning av de å rotlarna förekommande ärendesgrupperna

förefallit de sakkunniga, som om en viss förskjutning i fråga om arbetsuppgifterna

inom kollegium ägt rum, så att de tunga och komplicerade ärenden

angående utredning och bedömande av administrativt rättsliga spörsmål,

vilka ännu under tiden närmast före 1919 års omorganisation till så

stor del satte sin prägel på kammarkollegii verksamhet, numera intoge en

mindre framträdande plats i ämbetsverket. En dylik utveckling syntes vara

ganska förklarlig, då ifrågavarande spörsmål till betydande del hade sin

grund i äldre rättsförhållanden, vilka så småningom avvecklas. De flesta

av de vidlyftiga och svårlösta frågor, vilka uppkommo vid genomförandet

av den genomgripande omläggning av hela det prästerliga avlöningsväsendet

och förvaltningen av prästlönejorden, som innefattades i 1910 års lagstiftning

på detta område, torde, yttra de sakkunniga, också numera fått

sin lösning. I stället har denna lagstiftnings genomförande för kammarkollegii

del haft i sitt följe en mängd löpande förvaltningsärenden av föga

invecklad beskaffenhet. Härmed hava de sakkunniga ingalunda velat förneka,

att ärenden av mera komplicerad natur alltjämt till ett ej ringa

antal förekomma i kollegium. Men huvudparten av de inkommande ärendena

synes dock utgöras av frågor av betydligt enklare slag.

Besparingssakkunniga hava beträffande rotelindelningen och antalet kammarråd

anfört följande:

»Såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, är arbetet för närvarande rätt

ojämnt fördelat mellan de olika rotlarna. Beträffande vissa rotlar har det

synts de sakkunniga tydligt, att förekommande arbetsuppgifter numera icke

äro av den omfattning och den kvalitet, att de kunna anses motsvara en

skälig arbetsmängd för den anställda personalen. Härvid hava de sakkunniga

icke förbisett, att för tillfället en viss förstärkning av kollegii arbetskrafter

vunnits därigenom, att den av kollegii ledamöter, som tillika är

ledamot av vattenöverdomstolen, under sin tjänstledighet för offentligt uppdrag

själv fullgör de med ledamotskapet i vattenöverdomstolen förenade

göromålen; åt hans vikarie har till följd härav kunnat i viss utsträckning

överlämnas föredragningen av ärenden tillhörande andra rotlar, varigenom

arbetslättnad å dessa vunnits. Även med beaktande av detta mera tillfälliga

förhållande anse de sakkunniga sitt nyss uttalade omdöme äga giltighet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.

Om också den på extra stat uppförda roteln, till vilken de s. k. indelningsärendena

äro förlagda, särskilt i betraktande av dessa ärendens merendels

ganska invecklade och vidlyftiga beskaffenhet torde, såsom arbetet nu är

organiserat, höra till de mera arbetstyngda rotlarna i kollegium, hava besparingssakkunniga

dock kommit till den uppfattningen, att det skulle vara

möjligt att genom en lämplig fördelning av arbetet mellan övriga rotlar

bereda rum även för indelningsärendena — ävensom för andra frågor, som

hänförts till den extra ledamotens föredragning — på någon av de ordinarie

rotlarna och förty helt indraga den extra roteln.

Emellertid synes man icke böra stanna vid en dylik åtgärd. De sakkunniga

hava i det föregående påvisat, hurusom vissa till kollegii handläggning

hörande ärenden kunna väntas inom en nära framtid komma att nedgå

till antalet eller helt eller delvis försvinna. Vidare hava i ett par hänseenden

framförts av ämbetsverket självt tidigare väckta förslag, åsyftande

inskränkning av de till kollegium hörande arbetsuppgifterna. Men härutöver

hava de sakkunniga föreslagit vissa med hänsyn till sina verkningar

delvis ganska ingripande omläggningar av arbetet i kollegium, i syfte att

åstadkomma en höjning av arbetseffektiviteten i ämbetsverket, nämligen begränsning

av den kollegiala handläggningen, överlämnande av beslutanderätt

utan föredragning till vederbörande ledamot eller underordnad tjänsteman, anlitande

i ökad utsträckning av sekreterare och andra tjänstemän för självständig

föredragning samt inskränkning av protokollsföringen och viss förenkling

av konceptens avfattning. Om dessa åtgärder i förenklande riktning genomföras

och om vidare arbetet i kollegium även i övrigt anordnas så, att de

skilda befattningshavarnas arbetsförmåga fullt utnyttjas med hänsyn till

deras kompetens, så att enklare göromål icke uppdragas åt personal med

högre utbildning än som arbetets beskaffenhet kräver, kan verksamheten i

kollegium enligt besparingssakkunnigas mening koncentreras på ett färre antal

ordinarie ledamöter än det nuvarande.»

Vid frågans övervägande hava de sakkunniga för sin del funnit, att kollegium

nu bör organiseras på fyra byråer, envar under ledning av ett kammarråd.

Vad byråindelningen angår, bör den ännu i vissa fall kvarstående

fördelningen av ärendena mellan ledamöterna efter de län, från vilka

ärendena inkomma, helt övergivas och ärendena fördelas efter frågornas

sakliga innebörd. Liksom det nu är generaldirektören förbehållet att fördela

göromålen mellan ledamöterna, torde ärendenas uppdelning mellan byråerna

böra få ankomma på generaldirektören.

Å varje byrå böra anställas, utom kammarrådet, en sekreterare, en notarie

och ett kontorsbiträde jämte erforderlig amanuenspersonal.

Emellertid hava de sakkunniga ansett det bliva behövligt att utöver de på

byråerna inplacerade sekreterarna bibehålla ytterligare en sekreterartjänst.

Innehavaren av denna befattning skulle hava till uppgift att biträda ämbetsverkets

chef med förekommande utredningar samt att föredraga ärenden,

som för sådant ändamål efter generaldirektörens bestämmande överlämnades

till honom från byrå, som vore i behov av ökade arbetskrafter för föredragning.

Dessutom skulle åt denne sekreterare uppdragas föredragningen

för hela ämbetsverket av personal- och ekonomiärendena, vilka icke torde

behöva hänföras till någon särskild byrå. De sakkunniga hava dock med

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 179 haft. (Nr 212.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Advokat
fiskals
kontoret.

bestämdhet framhållit, att arbetet icke bör organiseras så, att föredragningen

av personal- och ekonomiärendena betraktas såsom den väsentliga delen

av denne befattningshavares arbetsuppgifter, utan det bör tillses, att hans tid till

övervägande grad upptages av andra, mera kvalificerade göromål. Under

annan förutsättning har en så hög löneställning som 26:e lönegraden för

ifrågavarande tjänsteman synts de sakkunniga icke kunna försvaras.

Vid ett genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag i förevarande

del skulle — bortsett från biträdespersonalen, till vilken de sakkunniga

senare återkommit — ett ordinarie och ett extra kammarråd samt

en extra sekreterare komma att indragas. Däremot skulle notariernas antal

utökas från tre till fyra.

Såsom förut erinrats, upptog den år 1909 genomförda organisationen, liksom

även den före omorganisationen gällande staten för kammarkollegium,

en advokatfiskal med avlöning efter dåvarande andra normalgraden. Såsom

biträde åt denne tjänstgjorde en amanuens. Under hänvisning till arbetets

tillväxt utökades personalen från början av år 1912 med en extra advokatfiskal.

Till biträde åt advokatfiskalerna anställdes från och med den 1

april 1914 ett kvinnligt extra skrivbiträde, som från och med år 1917 erhöll

avlöning, motsvarande lönen i den dåvarande högre biträdesgraden.

Från och med den 1 juli 1916 anställdes vidare å advokatfiskalskontoret

två extra tjänstemän i dåvarande första lönegraden med benämning fiskaler.

I fråga om de skäl, som på sin tid anfördes vid det första anställandet

av extra advokatfiskalen och fiskalerna, må hänvisas till dels propositionen

nr 153 till 1912 års riksdag, dels statsverkspropositionen till 1916 års riksdag,

sjunde huvudtiteln, sid. 13—17, dels ock propositionen nr 205 till 1916

års riksdag, sid. 20—26 samt 36 — 39.

Vid den år 1919 beslutade omorganisationen av ämbetsverket uppfördes

såväl extra advokatfiskalen som de två fiskalerna och skrivbiträdet å kollegii

ordinarie stat. Av de båda advokatfiskalerna bibehölls en — med benämning

andre advokatfiskal — i dåvarande andra normalgraden, medan en

under benämning förste advokatfiskal uppflyttades i högre tjänsteställning

med en begynnelseavlöning av 6,800 kronor eller samma belopp, som utgick

till vissa tjänstemän, vilka intogo en mellanställning mellan andra och

tredje normalgraden.

Från och med den 1 oktober 1918 har emellertid å advokatfiskalskontoret

funnits anställd ytterligare en extra advokatfiskal, vilkens befattning icke

berördes av omorganisationen. Anställandet av sistnämnda befattningshavare

motiverades med den ökning av arbetet å advokatfiskalskontoret, som uppstod

till följd av den nya vattenlagens tillkomst.

I samband med uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, tillhörande förutvarande

andra normalgraden, placerades andre advokatfiskalstjänsten enligt

beslut vid 1925 års riksdag i 27:e lönegraden. Härvid förutsattes emellertid,

att den rätt till aktoratsarvode, som förut tillkommit andre advokatfiskalen,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 212.

skulle bortfalla. Från och med den 1 juli 1926 hänfördes även extra advokatfiskalen

till 27:e lönegraden, varvid likaledes den honom dittills tillkommande

rätten till aktoratsarvode upphörde. Förste advokatliskalstjänsten inordnades

vid 1921 års lönereglering för statsdepartementen in. fl. verk, tillhörande

civilförvaltningen, i 18:e lönegraden, enligt nu gällande löneplan motsvarande

lönegrad B 28. Innehavaren av denna tjänst har bibehållits vid rätt till

aktoratsarvode, så länge han kvarstår i tjänsten.

Enligt gällande instruktion för ämbetsverket har advokatfiskalsämbetet

att tillse, bevaka och utföra kronans rätt och talan i alla de till kollegii

befattning hörande ärenden, där kronans rätt är i fråga och som till ämbetets

handläggning i följd av Kungl. Maj:ts föreskrift höra eller av kollegium

eller justitiekanslersämbetet remitteras, eller varuti ämbetet utan remiss

finner sig befogat anställa ämbetstalan, ävensom beträffande allmänna arvsfondens

rätt och i de andra mål och ärenden, där sådant enligt givna särskilda

föreskrifter blivit kollegii advokatfiskal uppdraget. Härjämte åligger

ämbetet att i övrigt ställa sig till efterrättelse vad justitiekanslersämbetet

enligt dess instruktion kan anbefalla advokatfiskalsämbetet.

Advokatfiskalsämbetet har ock att, enligt vad därom är särskilt stadgat,

utföra kollegii talan i vattenmål.

Advokatfiskalerna företräda med lika befogenhet advokatfiskalsämbetet.

På framställning av vederbörande advokatfiskal äger generaldirektören

eller justitiekanslersämbetet förordna någon av kollegii fiskaler att i advokatfiskalens

ställe iakttaga inställelse för bevakande av ämbetets talan vid domstolar,

ämbetsmyndigheter och förrättningssammanträden. År fråga om

kronans rätt och kan ej å ort utom Stockholm ämbetets talan lämpligen

utföras och bevakas av advokatfiskalen själv eller, efter vad nu är sagt,

någon av fiskalerna, äger advokatfiskalen hos justitiekanslersämbetet eller

vederbörande länsstyrelse begära förordnande för särskilt ombud.

De frågor, till vilka advokatfiskalernas ämbetsverksamhet hänför sig, äro

till allra största delen sådana, vilka falla inom området för kollegii egen i

det föregående angivna ämbetsbefattning.

Beträffande de på advokatfiskalsämbetet ankommande arbetsuppgifternas

fördelning på olika ärendesgrupper hava de sakkunniga haft att tillgå vissa

sammanställningar rörande ärendena å advokatfiskalskontoret åren 1924 och

1927 samt under de tre första kvartalen av 1928.

Beträffande advokatfiskalskontorets organisation hava de sakkunniga, efter

att hava lämnat den redogörelse jag nu återgivit, anfört följande:

»På sätt den föregående redogörelsen utvisar, bestod personalen å advokatfiskalskontoret

före år 1912 av en advokatfiskal med avlöning efter dåvarande

andra normalgraden och en amanuens. Numera tjänstgöra å advokatfiskalskontoret

en förste advokatfiskal (B 28), en andre advokatfiskal (B 27), en

extra advokatfiskal (B 27), två fiskaler (B 21), ett kanslibiträde (B 7) och

ett kontorsbiträde (B 4) samt i regel en amanuens. Det lärer visserligen

icke kunna förnekas, att de advokatfiskalsämbetet åvilande arbetsuppgifterna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

under ifrågavarande tidsperiod ökats, men frågan är, huruvida denna ökning

är av sådan omfattning, att den fullt motiverar den påfallande starka utvidgning

av organisationen, som under samma tid ägt rum. Enligt besparingssakkunnigas

mening bör denna fråga besvaras nekande. I varje fall

synes det möjligt att nu utan olägenhet vidtaga en inskränkning av personalen

å advokatfiskalskontoret.

Granskar man de skäl, som anfördes vid olika tillfällen under åren

1912—1918, då personalen å advokatfiskalskontoret utökades, skall man

finna, att flera av de ärendesgrupper, vilka då angåvos framför allt tynga

arbetet å advokatfiskalskontoret och nödvändiggöra förstärkning av arbetskrafterna,

nu till väsentlig del minskats i betydelse. Vid fiskalernas anställande

år 1916 åberopades sålunda arbetsbelastningen å advokatfiskalskontoret

till följd av vissa avvittringsärenden, utredningar i frågor angående

kungsådras förekomst i vattendrag, åtskilliga anhängiggjorda rättegångar

angående under bruk skatteköpta hemman och därmed förknippade utredningsarbeten

samt granskningen av utslag angående avlösning enligt 1912

års lag av frälseräntor. Den nuvarande extra advokatfiskalsbefattningens

inrättande år 1918 föranleddes, såsom ovan nämnts, av den arbetsökning

för advokatfiskalsämbetet, som väntades bliva en följd av den nya vattenlagens

tillkomst.

En undersökning av de nuvarande arbetsuppgifterna å advokatfiskalskontoret

visar, att de förhållanden, som sålunda på sin tid åberopades för förstärkning

av arbetskrafterna, numera i väsentlig mån ändrat sig. Avvittringsärenden

av det slag, som år 1916 åsyftades, hava helt försvunnit; de

ärenden rörande tilläggsavvittringar, som nu förekomma å advokatfiskalskontoret,

torde, såvitt angår advokatfiskalens befattning med desamma, vara

av förhållandevis enkel beskaffenhet. Frågorna rörande kungsådras förekomst

i vattendrag hava vunnit sin lösning i samband med genomförandet

av den nya vattenlagen. Rättegångarna angående under bruk skatteköpta

hemman äro avslutade, och de arbetsuppgifter, som stodo i sammanhang

med dem, hava upphört. Även i övrigt har den intensiva verksamhet för

tillvaratagande av kronans rätt i fråga om olika från äldre tid kvarstående

jorddonationer till industrien in. m., som under de nu avsedda åren bedrevs

och som i betydande grad inverkade på advokatfiskalsämbetets arbetsbörda,

numera till väsentlig del avstannat, sedan därmed förbundna spörsmål blivit

utredda och klargjorda samt de åtgärder, som visat sig befogade, vidtagits.

Ärenden rörande granskning av utslag i fråga om avlösning av vissa frälseräntor

torde icke heller numera kunna anses i regel medföra någon större

arbetsbelastning.

Vad beträffar de i samband med den nya vattenlagen stående ärendena,

har dessas antal numera nedgått. År 1924 uppgingo de till advokatfiskalskontoret

inkommande vattenmålen till 77; år 1927 utgjorde desamma endast

35. För de tre första kvartalen 1928 redovisas i den från advokatfiskalskontoret

överlämnade redogörelsen 56 vattenmål, men en närmare

undersökning av dessa mål har ådagalagt, att av de under Österbygdens

vattendomstol upptagna 41 målen 33 avsågo frågor av mycket enkel beskaffenhet,

nämligen inskrivningar i vattenboken. De tillgängliga siffrorna

för år 1928 torde alltså icke jäva riktigheten av det nyss gjorda uttalandet.

På sätt de sakkunniga ovan erinrat, komma, därest det för 1929 års

riksdag framlagda förslaget till lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån

upphöjes till lag, ärenden rörande odlingslån, vilka nu till sitt antal utgöra

en ganska avsevärd del av de å förste advokatfiskalens handläggning an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 212. 37

kommande ärendena, att för framtiden bortfalla. Av ämbetsverket självt har

vidare föreslagits upphörande av advokattiskalens befattning med markegångstaxorna

— en åtgärd, som, om den oekså givetvis medför en avgjord

lättnad i göromålen, dock knappast ur arbetssynpunkt torde äga så stor

betydelse, att den i oeh för sig kan påverka organisationsfrågans bedömande.

De sakkunniga hava också uttalat sig för att granskningen oeh vården av

domänverkets äganderättshandlingar överflyttas från advokatfiskalsiimbetet

till domänstyrelsen. De åtkomsthandlingar, som efter en dylik åtgärd i

fortsättningen inkomme till advokatfiskalsämbetet, skulle säkerligen ej motsvara

mer än en mycket ringa del av det antal dylika handlingar, ämbetet

nu får mottaga. Vad beträffar de till andre advokattiskalens avdelning

hörande jordeboksärendena, ingå i denna ganska talrika grupp även ärenden

rörande jordavsöndringar, vilka på grund av ändrad lagstiftning komma att

praktiskt taget försvinna. Advokattiskalens befattning med övriga löpande

jordeboksärenden lärer i regel vara av ganska enkel natur, och sedan arbetet

med jordregistrets uppläggande avslutats, torde även dessa ärenden komma

att högst väsentligt nedgå till sitt antal.

Jämlikt lagen om arv den 8 juni 1928 skall kvarlåtenskap, vartill enskild

arvinge ej finnes, tillfalla en särskild fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Genom den samtidigt utfärdade lagen om allmänna arvsfonden har åt advokatfiskalsämbetet

i kammarkollegium uppdragits att bevaka fondens rätt till

arv, varjämte meddelats närmare föreskrifter om ämbetets befogenhet och

skyldigheter med avseende härå. Anledningen till att ifrågavarande uppdrag

lämnats åt advokatfiskalsämbetet lärer vara den befattning ämbetet av ålder

haft med frågor rörande danaarv. Det torde knappast vara möjligt att nu

med någon säkerhet överblicka, huruvida och i vilken utsträckning de med

uppdraget förenade åliggandena komma att, i jämförelse med de göromål,

ämbetet hittills haft att utföra beträffande danaarven, medföra ökning av

de mera kvalificerade arbetsuppgifterna å advokatfiskalskontoret. De sakkunniga

hava icke funnit sig övertygade om att en dylik ökning är att

motse. Anmärkas må i detta sammanhang, att kammarkollegium i sitt den

23 april 1926 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag till lag om

arv m. in. icke gjort någon antydan om att arbetsökning å advokatfiskalskontoret

kunde förväntas bliva en följd av förslagets antagande. I varje

fall hava de sakkunniga ansett, att vid bedömande av personalbehovet å

kontoret hänsyn icke nu bör tagas till den ökning i göromålen, som möjligen

kan uppstå på förevarande område.

Vid fiskalstjänsternas första inrättande förutsattes, att för beredande av

lättnad åt vederbörande advokatfiskal i åtskilliga fall, då personlig inställelse

för bevakande av kronans talan vid domstolar, ämbetsmyndigheter och förrättningssammanträden

från advokatfiskalsämbetets sida vore lämplig eller

önsklig, möjlighet borde beredas att låta advokatfiskalen företrädas av fiskal,

som tjänstgjorde under honom. I anslutning härtill har i instruktionen

för ämbetsverket intagits det ovan anförda bemyndigandet för generaldirektören

(eller justitiekanslersämbetet) att på framställning av vederbörande

advokatfiskal förordna någon av fiskalerna — för vilka samma kompetensvillkor

som för advokatfiskalerna äro stadgade — att i advokatfiskals ställe

iakttaga inställelse för bevakande av ämbetets talan vid domstolar, ämbetsmyndigheter

och förrättningssammanträden. Enligt vad för de sakkunniga

blivit upplyst har denna möjlighet att taga fiskalerna i anspråk för mera

självständigt arbete endast i mycket ringa mån under de gångna åren blivit

utnyttjad. Fiskalerna hava i stället huvudsakligen sysselsatts med gransk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Arkiv
kontoren.

nings- och uppsättningsgöromål av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Besparingssakkunniga

finna det för sin del angeläget, att en ändring härutinnan

kommer till stånd, så att åt fiskal anförtros att mera självständigt handlägga

göromål av den kvalitet, som med hänsyn till hans utbildning är

motiverad. Befogenhet för generaldirektören att — även oberoende av framställning

från advokatfiskal — åt fiskal uppdraga att självständigt handlägga

vissa arbetsuppgifter torde böra stadgas i instruktionen för ämbetsverket».

Vid den undersökning av arbetet på advokatfiskalskontoret, som besparingssakkunniga

företagit, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att de å kontoret förekommande mera kvalificerade göromålen icke äro av

större omfattning, än att desamma utan svårighet kunna utföras av två

advokatfiskaler, då dessutom å kontoret äro anställda två juridiskt utbildade

tjänstemän i 21:a lönegraden. Enär alltså enligt de sakkunnigas mening

extra advokatfiskalens befattning hädanefter kan undvaras, hemställa de

sakkunniga, att för tiden efter den 1 juli 1929 medel för anställande i

kammarkollegium av en extra advokatfiskal icke vidare anvisas.

Mellan förste och andre advokatfiskalen bör enligt de sakkunniga en arbetsfördelning

komma till stånd, som till den förres avdelning i allmänhet förlägger

de mest maktpåliggande ärendena. En dylik uppdelning av arbetet

förutsattes av 1902 års löneregleringskommitté vid tillstyrkande av förste

advokatfiskalstjänstens uppflyttning i den högre löneställningen. Besparingssakkunniga

hava varit i tillfälle att taga del av ett utav förste advokatfiskalen

i kammarkollegium upprättat förslag till arbetsfördelning under

förutsättning, att endast två advokatfiskaler finnas i kollégium anställda.

Av detta förslag synes framgå, att en dylik arbetsfördelning utan svårighet

kan åvägabringas.

Genomföres en dylik uppdelning, synes de sakkunniga tillräcklig anledning

icke längre föreligga, att andre advokatfiskalen är placerad i högre löneställning

än de i kollegium anställda sekreterarna och förste arkivarierna.

Det erinras i detta sammanhang, att före 1919 års omorganisation advokatfiskalen

i kammarkollegium åtnjöt avlöning efter dåvarande andra normalgraden.

De sakkunniga föreslå därför, att befattningen såsom andre advokatfiskal

hänföres till lönegraden B 26.

Sedan gammalt har i kammarkollegium funnits anställd en arkivarie,

som hade vården om kollegii i kammararkivet förvarade äldre handlingar

(i stort sett härstammande från tiden före år 1700) samt verkställde utredningar

företrädesvis med ledning av dessa handlingar. Kollegii övriga arkivhandlingar

förvarades till huvudsaklig del å det s. k. aktuariekontoret, som

förestods av en aktuarie. Denne hade även att ombesörja vissa utredningsuppgifter.

På grund av beslut vid 1914 års förra riksdag förändrades

aktuarietjänsten, vilken tillhört första normalgraden, från och med år 1915

till en arkivarietjänst, i likhet med den redan befintliga placerad i andra

normalgraden. Med hänsyn till behovet av ökad personal för utrednings
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition Nr 212.

39

göromål inrättades samtidigt en ny tjänst i andra normalgraden, likaledes

benämnd arkivarie. Kammarkollegium hade ansett sistberörda tjänst böra,

med upptagande av en äldre tjänstetitel inom kollegium, benämnas kamrerare.

Beträffande den utredning, som förebragtes i fråga om tjänsternas

behövlighet, torde få hänvisas till statsverkspropositionen vid 1914 års förra

riksdag, sjunde huvudtiteln, sid. 4—22.

Vid 1919 års omorganisation uppfördes på ordinarie stat en arkivarie för

lantmäteriutredningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t i propositionerna

nr 287 och 294 framlagda förslag beslöts vid 1921 års riksdag, att kammararkivet

skulle överflyttas på riksarkivets stat och dess förvaltning övertagas

av riksarkivet; de i kammarkollegii egentliga ämbetslokaler förvarade

arkivalierna skulle däremot bibehållas under kollegii förvaltning. Härigenom

befriades den förut i kammararkivet anställde arkivarien, vilken bibehölls

å kollegii stat, från befattningen med arkivets vård. De i kollegium anställda

arkivarierna erhöllo enligt den vid 1921 års riksdag godkända

staten för kollegium benämningen förste arkivarie.

Vid 1919 års omorganisation hade medel å extra stat anvisats för anställande

å andra arkivkontoret av en notarie — den s. k. utredningsnotarien

— med åliggande, bland annat, att biträda arkivarien å detta

kontor med utredningar av enklare beskaffenhet samt tillhandagå forskare

och andra, som besökte arkivkontoret, med upplysningar. I samband med

ordnandet av frågan om kollegii arkivs ställning blev denna notarietjänst

enligt beslut av 1921 års riksdag uppförd å kollegii ordinarie stat. Numera

har befattningen placerats till tjänstgöring å rotlarna.

Förste arkivarie åligger enligt stadgande i instruktionen huvudsakligen

att på grund av de handlingar och kartor, som finnas hos kollegium eller

vartill han eljest kan bereda sig tillgång, verkställa undersökningar och

avgiva yttranden i ärenden, som till honom av kollegium eller någon dess

ledamot för sådant ändamål remitteras, samt att ombesörja vården av de

till hans kontor hörande arkivalierna.

De fyra förste arkivarierna förestå var och en sitt s. k. arkivkontor.

Den för lantmäteriutredningar anställde förste arkivarien förestår fjärde

arkivkontoret. Ärenden, som anses böra göras till föremål för undersökning

genom förste arkivarie, remitteras av kollegium eller vederbörande ledamot

till visst arkivkontor, varefter förste arkivarien framlägger utredningsresultatet

i ett skriftligt tjänstememorial.

Å andra arkivkontoret förvaras de arkivhandlingar, som förut tillhörde

aktuariekontoret. Där föras även jordeböckerna. Å sagda arkivkontor äro

placerade, utom vederbörande förste arkivarie, en arkivtekniskt utbildad

förste amanuens, ett kanslibiträde samt tre extra ordinarie kontorsbiträden.

Å övriga s. k. arkivkontor förekommer icke — annat än i undantagsfall —

någon annan personal än den förste arkivarie, som förestår kontoret.

På grund av det ovan återgivna stadgandet i instruktionen angående

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

förste arkivariernas ämbetsbefattning åligger förste arkivarien å andra arkivkontoret

att ombesörja vården av större delen av de i kollegium förvarade

arkivalierna. Någon arkivteknisk utbildning kräves dock icke av honom.

Arkivaliernas vård liandliaves också huvudsakligen av den nyssnämnde

förste amanuensen med biträde av ett av kontorsbiträdena. Övriga förste

arkivarier hava icke under sin vård några handlingar, med undantag för

de till vederbörande arkivkontor hörande koncept och diarier. Med hänsyn

till nu berörda förhållanden hava bespariugssakkunniga ansett ifrågavarande

befattningshavares tjänstetitel något oegentlig.

Beträffande antalet ärenden å arkivkontoren hava de sakkunniga hänvisat

till en såsom bilaga vid de sakkunnigas utlåtande fogad sammanställning.

Vad till en början angår den för lantmäteriuti-edningar avsedda förste

arkivarietjänsten (fjärde arkivkontoret), hava besparingssakkunniga erinrat

om följande:

»Förslag rörande den ifrågavarande tjänstens inrättande framlades av

kammarkollegium i skrivelse den 6 oktober 1916. Till stöd för förslaget

yttrade kollegium, bland annat, att i en betydande mängd av de ärenden,

som handlades av kollegium och dess underlydande kontor, särskilt advokatliskalskontoret,

erfordrades utredning i lantmäterihänseende. Äldre kamerala

förhållanden i fråga om fastighetsväsendet kunde ofta fullt klarläggas allenast

med ledning av tillgängliga lantmäterihandlingar och kartor, varjämte

kollegii befattning med frågor rörande dels betydande grupper av kronans

eller till allmän inrättning hörande fast egendom dels ock den allmänna

indelningen i riket ofta nödgade kollegium påkalla lantmäteriutredning av

större eller mindre omfattning.

Lantmäter istyr elsen, som hördes i ärendet, avstyrkte förslaget. Enligt

styrelsens mening kunde anställande av lantmätare hos kammarkollegium

befaras medföra, att icke alla synpunkter och upplysningar för framtiden

komme till synes i ärenden av det slag, varom här kunde vara fråga, likasom

att kollegium i förlitande på den lantmäteritekniska sakkunskap, varöver

kollegium skulle komma att råda, kunde tilltro sig att såsom auktoritet

yttra sig rörande ämnen, som hörde inom lantmäteristyrelsens förvaltning.

Kollegii behov av lantmäteriutredningar och sakkunskap på lantmäteriets

område vore enligt styrelsens mening väl tillgodosett genom bestämmelser

i gällande instruktioner, enligt vilka kollegium ägde att hos lantmäteristyrelsen

påfordra utredning och utlåtande i alla ämnen, som fölle inom

styrelsens förvaltningsområde. I övrigt utvecklade styrelsen huvudsakligen

olägenheterna ur rekryteringssynpunkt av att giva lantmätare ordinarie

anställning i kammarkollegium.

1902 års löneregleringskommitté anförde rörande ifrågavarande förslag

i ett den 23 mars 1917 avgivet yttrande bland annat följande. För vinnande

av utredning i lantmäteritekniskt hänseende hade kollegium för det

dåvarande att antingen genom eu sin tjänsteman verkställa densamma eller

ock därom anmoda lantmäteristyrelsen. Efter vad kollegium angivit, fördröjdes

ärendet genom anlitande av den senare utvägen, och att detta sannolikt

vore förhållandet syntes framgå även av lantmäteristyrelsens framhållande

av bristande arbetskrafter hos styrelsen. Vad anginge den förra

vägen — som hade det företräde framför den senare, att med anlitande av

densamma utredningen lättare kunde begränsas till sådana detaljer, som

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition Nr 212.

41

föredraganden eller advokatfiskalen, där denne hade att handlägga ärendet,

ansåge vara av beskaffenhet att inverka på iirendets bedömande — måste

man giva erkännande åt kollegii önskan att till arbetets befrämjande hava

tillgång till sakkunnig person, som kunde få sig utredningsarbetet anförtrott.

Likväl framställde sig vissa betänkligheter i avseende å en sådan

anordning. Man kunde nämligen ur vissa synpunkter ifrågasätta lämpligheten

av att inom ett ämbetsverk anställa befattningshavare, vars verksamhet

vore till stor del grundad på behandling av material, varöver annat

ämbetsverk förfogade. Kommittén ville därför icke utan vidare närmare

utredning binda sig i avseende å frågan om anställande på stat av en för

lantmäteritekniska utredningar avsedd arkivarie. Kommittén tillstyrkte

emellertid anställande försöksvis hos kollegium av ett lantmäteritekniskt

biträde under tiden från och med den 1 juli 1917 till 1918 års utgång.

Sedan kammarkollegium i en den 10 juni 1918 avlåten skrivelse fullföljt

sin framställning om tjänstens uppförande ä ordinarie stat, anförde löneregler

ing skommittén i utlåtande den 14 december 1918 i denna del bland

annat följande. Efter vad kommittén inhämtat hade den vidtagna anordningen

med ett inom kammarkollegium anställt lantmäterisakkunnigt biträde

varit till stor fördel för fortgången av arbetet inom kollegium. Biträdet

hade, enligt vad som meddelats, verkställt ett icke ringa antal utredningar

av större eller mindre omfattning, som eljest måst utföras genom

vederbörande föredragande eller tjänsteman eller fått införskaffas genom

remiss till lantmäteristyrelsen. Såsom en fördel jämte andra hade angivits,

att man genom den direkta tillgången till lantmäterisakkunnig person kunnat

omedelbart förskaffa sig uppgifter eller utredningar i frågor av brådskande

natur. På grund av den erfarenhet, som alltså vunnits om lantmäteribiträdets

verksamhet, funne sig kommittén böra biträda kollegii förslag om

upptagande i ämbetsverkets stat av en dylik tjänsteman. Kommittén förutsatte

emellertid härvid, att alla ärenden, för vilkas bedömande fordrades

lantmäterisakkunnigt utlåtande, remitterades till lantmäteristyrelsen.

Föredragande departementschefen förklarade vid framläggande för 1919

års riksdag av förslag till omorganisation av kammarkollegium, att lämpligheten

av att till kollegii förfogande hava ett å stat upptaget lantmäterisakkunnigt

biträde syntes honom vara ådagalagd genom vad kollegium och

löneregleringskommittén därutinnan yttrat. I enlighet härmed upptogs en

arkivarie för lantmäteriutredningar i den av Kungl. Maj:t föreslagna staten

för kollegium, vilken av riksdagen godkändes.»

Den ifrågavarande förste arkivarien lärer, yttra de sakkunniga vidare, visserligen

delvis kunna hämta material för sina undersökningar ur kammarkollegii

egna handlingar men torde därjämte i betydande omfattning betjäna sig av

de kartor och handlingar, som förvax-as i lantmäteristyrelsens arkiv. Besparingssakkunniga

hava inför den ifrågavarande anordningen icke kunnat undgå

att hysa betänkligheter av samma art som de av löneregleringskommittén i

dess tidigare, här omnämnda utlåtande anförda. Det ur principiell synpunkt

riktigaste vore enligt de sakkunnigas mening, att de utredningar och yttranden

i lantmäteritekniskt hänseende, som kunna krävas för behandling av de i

kammarkollegium förekommande ärendena, erhölles genom samarbete med

lantmäteristyrelsen. Enär de utredningsuppgifter, som förekomma å fjärde

arkivkontoret, åtminstone för närvarande torde giva förste arkivarien full

sysselsättning, lärer det, framhålla de sakkunniga, icke utan vidare få antagas,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kurigl. Maj:ts proposition Nr 212.

att lantmäteristyrelsen kan utan förstärkning av arbetskrafterna övertaga dessa

utredningsuppgifter. Denna fråga bör dock givetvis ses i samband med andra

spörsmål rörande lantmäteristyrelsens organisation. Då besparingssakkunniga

icke varit i tillfälle att närmare undersöka arbetsförhållandena i lantmäteristyrelsen,

bava de sakkunniga icke kunnat bedöma, på vad sätt ett överflyttande

till styrelsen av ifrågavarande arbetsuppgifter kan komma att påverka

personalbehovet i styrelsen. Med hänsyn till de principiella synpunkter, som

ovan blivit antydda, hava de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå, att

den för lantmäteriutredningar avsedda förste arkivarietjänsten i kammarkollegium

överföres på övergångsstat för att vid inträffande ledighet å

tjänsten indragas.

Beträffande övriga arkivkontor hava de sakkunniga, under åberopande av

nyssnämnda, vid utlåtandet fogade sammanställning rörande antalet ärenden

å arkivkontoren, framhållit, att en ej oväsentlig del av arbetsmängden å

kontoren ifråga utgöres av jordregisterärenden. Av de å dessa arkivkontor

till år 1928 balanserade ärendena, sammanlagt 367, utgjorde enligt berörda

sammanställning 230 jordregisterärenden och 137 andra ärenden. I anslutning

härtill hava de sakkunniga anfört följande:

»Då jordregisterärendena representera en arbetsuppgift av övergående natur,

synes man vid bedömande av förste arkivariernas så att säga ordinarie arbetsmängd

böra i huvudsak bortse från dessa ärenden. Det vill under sådana förhållanden

synas, som om en minskning av de för kamerala utredningar avsedda

förste arkivariernas antal skulle kunna ifrågasättas. Enligt den av de

sakkunniga i det föregående föreslagna organisationen skola emellertid sekreterarna

i ökad omfattning tagas i anspråk för föredragning. En följd härav lärer

bliva, att utredningsuppgifter, som nu utföras av den å rotlarna placerade

personalen, i viss utsträckning komma att hänskjutas till förste arkivarierna.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå

någon inskränkning av de med utredningsarbeten å arkivkontoren sysselsatta

tjänstemännens antal. Emellertid synes även å arkivkontoren en viss

differentiering av befattningshavarnas tjänsteställning allt efter de dem

åliggande arbetsuppgifternas kvalitet böra genomföras.»

De sakkunniga föreslå därför, att en förste arkivarietjänst utbytes mot en

notariebefattning med åliggande att självständigt utföra enklare utredningsuppgifter.

Under de sakkunnigas överläggningar har framförts frågan, huruvida

ärendena, såsom hittills sker, böra för undersökning formligen remitteras

till de med utredningar sysselsatta tjänstemännen för avgivande av skriftligt

yttrande eller om icke en lämpligare anordning vore, att dessa tjänstemän

bedreve sitt arbete i närmare anslutning till vederbörande byrå. Besparingssakkunniga

hava icke ansett sig böra taga någon bestämd ståndpunkt

till denna fråga. Det har förefallit de sakkunniga, som om de båda

förste arkivarierna samt notarien borde sammanföras till ett »arkivkontor»

med den arbetsfördelning dem emellan, som generaldirektören bestämmer

(jämför advokatfiskalskontorets organisation), men att befattningshavare å

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

43

arkivkontoret bör kunna, därest för vissa ärendens utredning så anses lämpligt,

enligt generaldirektörens bestämmande för någon tid placeras å viss

byrå för fullgörande av utredningsuppgifter under byråchefens ledning.

Vidkommande kammarkollegii registratorskontor anföra de sakkunniga,

att, i likhet med vad som skett beträffande registratorerna i vissa andra

centrala ämbetsverk, registratorsbefattningen i kammarkollegium synes böra

placeras i 14:e lönegraden. Därest diarieföringen i kollegium förenklas i

överensstämmelse med vad de sakkunniga ovan förordat, syntes emellertid

övriga å registratorskontoret förekommande göromål icke kunna bereda

registratorn full sysselsättning. En lämplig lösning av denna organisationsfråga

syntes de sakkunniga kunna vinnas, om registratorskontoret sammanfördes

med arkivkontoret. Registratorn kunde då, med bibehållande av

kvarstående registrators- och kassagöromål — däribland även avlöningslistornas

upprättande — övertaga den närmaste ledningen av på arkivkontoret

förekommande registrerings- och anteckningsgöromål. Särskilt förefaller

denna anordning de sakkunniga lämplig, om till arkivkontoret kommer

att förläggas förandet av den föreslagna liggaren över statens fasta egendom.

För placering å kollegii rotlar äro nu avsedda fem ordinarie och ett medelst

anslag å extra stat avlönat kontorsbiträde. Då på var och en av de föreslagna

fyra byråerna synes de sakkunniga böra anställas ett kontorsbiträde,

frigöras två kontorsbiträden från sina nuvarande uppgifter. För att bereda

generaldirektören och den utom byråorganisationen ställde sekreteraren tillgång

till hjälp med renskrivnings- och expeditionsgöromål syntes inskränkningen

av biträdespersonalen böra begränsas till det å extra stat anställda

kontorsbiträdet.

Jämväl å arkivkontoret torde enligt de sakkunniga någon begränsning av

biträdespersonalen kunna genomföras, om registratorns arbetskraft på antytt

sätt utnyttjas för vissa där förekommande göromål. De sakkunniga föreslå

därför, att ett av de extra ordinarie kontorsbiträdena å andra arkivkontoret

indrages.

Beträffande vaktpersonalen hava de sakkunniga icke funnit anledning

föreslå någon förändring.

Antalet ordinarie befattningar i kammarkollegium är för närvarande be
-

stämt sålunda:

Befattning

Lönegrad

1 generaldirektör ......................................................................

.................... A 3

5 kammarråd.............................................................................

B 30

1 förste advokatfiskal ..............................................................

...................... B 28

1 andre advokatfiskal .............................................................

...................... B 27

3 förste arkivarier.....................................................................

...................... B 26

1 förste arkivarie för lantmäteriutredningar......................

...................... B 26

5 sekreterare .............................................................................

...................... B 26

llegistrators
kontoret.

Biträdes
personal.

Vaktpersonal.

Staten för

kammarkollegium.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Befattning

Lönegrad

2 fiskaler....................................................................

........................................ B 21

3 notarier ...............................................................

......................................... B 21

1 registrator .........................................................

........................................ B 21

1 förste expeditionsvakt .......................................

....................................... B 7

2 kanslibiträden ...................................................

........................................ B 7

3 expeditionsvakter ................................................

......................................... B 5

7 kontorsbiträden ....................................................

....................................... B 4.

Med avseende å dessa befattningar hava de sakkunniga i det föregående

föreslagit följande förändringar:

1 kammarrådstjänst samt befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar

indragas;

andre advokatflskalstjänsten, lönegrad B 27, sänkes till lönegrad B 26;

1 befattning såsom förste arkivarie (B 26) utbytes mot 1 notarietjänst

(B 21);

ytterligare 1 notarietjänst (B 21) uppföres å staten;

den i 21:a lönegraden uppförda registratorsbefattningen utbytes mot en

likabenämnd befattning i lönegraden B 14.

I fråga om genomförandet av dessa förslag hava besparingssakkunniga

yttrat följande:

»Då två kammarrådstjänster för närvarande äro vakanta, kan den till indragning

föreslagna kammarrådsbefattningen från och med den 1 juli 1929

avföras ur staten.

Befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar torde böra

uppföras på övergångsstat för att vid inträffande ledighet å befattningen

indragas.

Av övriga åtta ordinarie befattningar i 26:e lönegraden äro för närvarande

två vakanta. Av de sex ordinarie innehavarna av dylika tjänster

uppnår en den 30 mars 1929 pensionsåldern. Det föreslagna utbytet av en

förste arkivarietjänst mot en notariebefattning kan följaktligen genomföras

från och med den 1 juli 1929.

Vad andre advokatflskalstjänsten angår, synes övergången lämpligen böra

ordnas så, att tjänsten kvarstår å ordinarie staten i nuvarande lönegrad

men att till staten fogas en anmärkning av innehåll, att befattningen skall

vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26.

Ordinarie innehavaren av registratorsbefattningen har fullmakt, icke å

viss tjänst, utan å befattning i kollegium i 21:a lönegraden. Av de till

21:a lönegraden hörande befattningarna är en fiskalstjänst för närvarande

vakant. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare tillkomma två nya

tjänster i denna lönegrad. Det bör alltså icke möta någon svårighet att

redan från och med ingången av nästa budgetår vidtaga det föreslagna utbytet

av den nuvarande registratorstjänsten mot en befattning i 14:e lönegraden.

»

För budgetåret 1929/1930 skulle alltså antalet ordinarie befattningar i

kammarkollegium enligt de sakkunnigas förslag bestämmas sålunda:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

45

Befattning

1 generaldirektör ........

4 kammarråd................

1 förste advokatfiskal

1 andre advokatfiskal ..

2 förste arkivarier .........

5 sekreterare .................

2 fiskaler ........................

5 notarier......................

1 registrator ...................

1 förste expeditionsvakt

2 kanslibiträden.............

3 expeditionsvakter ......

7 kontorsbiträden ..........

Lönegrad

A 3

.... B 30

.... B 28

..... B 27

.... B 26

.... B 26

.... B 21

B 21

B 14

.... B 7

B 7

B 5

B 4.

Anm. Andre advokatfiskalstjänsten, lönegrad B 27, skall vid inträffande ledighet

nedflyttas i lönegraden B 26.

Härtill skulle å övergångsstat komma följande befattning:

Befattning

1 förste arkivarie för lantmäteriutredningar

Lönegrad

B 26.

I fråga om anslagsberäkningen för budgetåret 1929/1930 anföra besparingssakkunniga

följande:

»Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde i anslutning bärtill

böra för budgetåret 1929,1930 beräknas till 242,544 kronor eller i avrundat

belopp 242,500 kronor. Sedan den föreslagna nedflyttningen i lönegrad

av andre advokatfiskalstjänsten genomförts, torde anslaget böra minskas

till 242,100 kronor.

Till avlöning vid den å övergångsstat uppförda tjänsten torde böra beräknas

ett belopp av i runt tal 9,500 kronor.

I enlighet med det förfarande, som under senare år tillämpats vid fastställande

av nya avlöningsstater för statsdepartementen och vissa centrala

ämbetsverk, torde det särskilda anslaget till vikariatsersättningar — för

innevarande budgetår 6,700 kronor — böra bortfalla. Samtliga vikariatskostnader

för uppehållande av ordinarie tjänster skola i sådant fall jämlikt

kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 269) bestridas från anslaget till avlöningar

till ordinarie tjänstemän.

I ordinarie staten för kammarkollegium finnas även upptagna dels ett

anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., för närvarande

bestämt till 31,300 kronor, dels ett förslagsanslag till renskrivningsoch

tryckningskostnad, för innevarande budgetår beräknat till 3,000 kronor.

Vid sidan av den ordinarie staten är för budgetåret 1928/1929 anvisat ett

extra anslag till kammarkollegii verksamhet å 34,500 kronor. Med anlitande

av detta anslag äro anställda vissa i det föregående omnämnda befattningshavare,

nämligen 1 extra kammarråd, 1 extra advokatfiskal, 1 extra sekreterare

och 1 extra kontorsbiträde. Av anslaget må vidare enligt Kungl.

Maj:ts medgivande användas ett belopp av högst 3,000 kronor för beredande

av arvode åt ett vattentekniskt biträde. De från sistnämnda anslag avlönade

befattningarna skola enligt de sakkunnigas i det föregående framställda för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mai ds proposition Nr 212.

slag med utgången av innevarande budgetår indragas. Vid sådant förhållande

synes den nyssberörda posten å 3,000 kronor åt ett vattentekniskt

biträde lämpligen kunna inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie

befattningshavare m. m. Härigenom undviker man nämligen att för nästa

budgetår upptaga något anslag å extra stat till kammarkollegii verksamhet.

Då behov av vattentekniskt biträde jämväl för framtiden synes föreligga,

torde några betänkligheter mot ett dylikt förfarande icke behöva möta.

Vad angår det ovannämnda förslagsanslaget till renskrivnings- och tryckningskostnad,

synes detta anslag — i anslutning till den anordning, som

vid fastställande år 1928 av ny stat för statskontoret vidtogs beträffande

ett i staten för detta ämbetsverk uppfört förslagsanslag till renskrivningskostnad

— böra inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m. Ehuru ifrågavarande anslag, vilket så gott som

uteslutande tages i anspråk för avlönande av viss biträdespersonal, för närvarande

lärer överskridas — utgifterna å detsamma uppgingo budgetåret

1927/1928 till 5,210 kronor mot beräknade 3,000 kronor — hava de sakkunniga

dock ansett, att anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

vid inräknande av ifrågavarande post icke bör höjas med högre

belopp än 3,000 kronor.

Då besparingssakkunniga i det föregående föreslagit indragning av ett

extra ordinarie kontorsbiträde, torde anslaget till avlöningar till icke-ordinarie

befattningshavare av denna anledning böra minskas med, i avrundat

belopp, 2,200 kronor. . .

I enlighet med vad nu anförts, synes anslaget till avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare m. m. böra för budgetåret 1929/1930 beräknas

till (31,300 + 3,000 + 3,000 — 2,200 =) 35,100 kronor.

I överensstämmelse med det förfaringssätt, som tillämpats beträffande anslagen

till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen

och vissa centrala ämbetsverk, torde ifrågavarande anslag å kollegii stat

böra beräknas med uppdelning å tre särskilda poster, en till grundavlöningar

till extra ordinarie tjänstemän, en till extra befattningshavare, tillfällig

personal, renskrivning, övertidsersättning m. m. samt en till avlöningsförhöjningar

till extra ordinarie tjänstemän m. m. Sistnämnda post bör erhålla

förslagsanslags natur.

De icke-ordinarie befattningshavarna i kammarkollegium erhålla för närvarande

i betydande omfattning sin avlöning genom vikariat å ordinarie

eller extra tjänster i ämbetsverket. Jämväl i fortsättningen torde i viss utsträckning

avlöningarna till den icke-ordinarie personalen i ämbetsverket

komma att bestridas genom vikariat å ordinarie tjänster. Under hänsynstagande

härtill hava de sakkunniga funnit sig böra beräkna de poster, som

skola ingå i ifrågavarande anslag, på följande sätt:

Grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst............ kronor 25,200

Avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. in.,

förslagsvis....................................................................................... Ä ^,500

Extra befattningshavare m. m.......................................... ......... » J,400

Summa kronor 35,100.

I det till extra befattningshavare m. m. upptagna beloppet hava inräknats

arvode till bibliotekarie med 300 kronor, utgifter för nattvakt med

1,050 kronor, kostnader för det vattentekniska biträdet med 3,000 kronor

samt den ovannämnda posten till renskrivnings- och tryckningskostnad med

3,000 kronor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 212.

47

I anslutning till vad sålunda blivit anfört skulle ordinarie avlöningsstaten

för kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 erhålla följande utseende

:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........... kronor 242,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag

.......................................................................... » 35,100

Summa kronor 277,600.

På sätt ovan angivits bör vidare övergångsstaten bestämmas sålunda:

Avlöning, förslagsanslag................................................................ kronor 9,500.

Ordinarie förslagsanslaget till kammarkollegium — för närvarande upptaget

till 302,100 kronor — bör följaktligen för budgetåret 1929/1930 bestämmas

till 287,100 kronor.»

Vad angår de besparingar, som skulle uppstå vid ett genomförande av de

av besparingssakkunniga föreslagna organisationsändringarna, hava de sakkunniga

beräknat, att den årliga minskningen i personalkostnader kunde

uppskattas till, i avrundat belopp, 43,400 kronor, frånsett dyrtidstillägg,

eller, om dyrtidstillägg inberäknades, något över 50,000 kronor.

Med hänsyn till vad de sakkunniga ovan anfört angående sambandet

mellan förslaget om indragning av förste arkivarien för lantmäteriutredningar

och frågan om personalbehovet i lantmäteristyrelsen har den minskning

i staten för kammarkollegium, som blir en följd av genomförandet av

nyssnämnda förslag, av de sakkunniga icke här uppförts såsom en utgiftsminskning.

Kammarkollegium har i sitt den 1 mars 1929 över förslaget avgivna utlåtande

anfört följande:

»De sakkunnigas förslag beträffande förändringar inom kollegium av

organisatorisk innebörd och angående beslutanderätten — vilka förslag i

allt väsentligt äro att betrakta såsom ett sammanhängande helt, där det ena

reformförslaget är beroende av det andra — förordas av kollegium. Något

hinder mot förslagets genomförande förefinnes enligt kollegii mening icke

i beskaffenheten av de ärenden, som ankomma på kollegium, då kollegium

numera till huvudsaklig del är ett förvaltande verk, fullt jämförligt

med vissa andra sådana, beträffande vilka redan tidigare vidtagits förändringar

motsvarande dem, som nu ifrågasättas vidkommande kollegium.

Såsom ett av de värdefullaste uppslagen i de sakkunnigas förslag räknar

kollegium den femte sekreteraren. De sakkunniga hava framhållit,

att en noga uppdelning av målen mellan de särskilda rotlarna bör äga

rum till underlättande av ärendes efterforskande. Någon omflyttning av

mål från rotel till annan för utjämnande av balans bör därför icke ske.

Den femte sekreteraren skulle i stället — här bortses från de övriga uppgifter,

som skulle tillkomma honom — vid tillfällig arbetsanhopning å en

rotel erhålla mål från roteln för balansens nedbringande. En sådan rörlig

kraft är enligt kollegii mening en synnerligen lycklig anordning. Härtill

kommer den hjälp, som verkschefen av honom skulle hava i sitt

arbete. Bristande tillgång till sådant biträde har varit synnerligen känn
-

Kostnads
minskning.

Kammarkollegii

utlåtande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

bar, särskilt i fråga om mål, som chefen själv tagit för föredragning.

Beträffande mera direkt hjälp i arbetet bör chefen icke vara väsentligt

sämre ställd än kammarråden.

Vad arkivarien för lantmäteriutredningar angår är kollegium av den

bestämda uppfattningen att inom eu snar framtid full sysselsättning icke

förefinnes för honom inom kollegium. Detta dels beroende därpå att de

ärenden, vari han speciellt anlitas, måste beräknas betydligt nedgå till

antalet dels av den anledning att i sådant ärende ofta redan föreligger

utredning av överlantmätaren, vilken utredning med hänsyn till de höga

krav som numera ställas på dem, som befordras till sådan befattning, ofta

måste anses tillfyllest. Skulle för något fall ytterligare utredning utöver

överlantmätarens finnas vara behövlig eller är fråga om ärende, däri lantmäteriutredning

prövas erforderlig, men icke föreligger, bör sådan utredning

göras tillgänglig genom remiss till lantmäteristyrelsen. Då styrelsens

yttrande i allt fall i regel icke kan ersättas av den ifrågavarande

arkivariens skulle ock inträffa — och har inträffat — att dess utlåtande

begäres efter det arkivarien för lantmäteriutredningar hörts, något som

får anses innefatta ett onödigt dubbelarbete och fördröjer ärendets avgörande.

De skäl, som huvudsakligen föreligga för remiss till lantmäteristyrelsen,

framgå för övrigt, vill det synas, av vad lantmäteristyrelsen,

på sätt besparingssakkunniga erinrat, anfört i utlåtande över kollegii

framställning den 6 oktober 1916. Att ärende skulle fördröjas genom remiss

till lantmäteristyrelsen i stället för till den ifrågavarande arkivarien

är icke att antaga, då sagda ämbetsverk brukar så långt kollegii erfarenhet

sträcker sig raskt behandla till verket inkommande ärenden. Att

kunna, såsom framhållits såsom en fördel, genom vissa direktiv inskränka

remissen till kollegii arkivarie anser kollegium icke vara lämpligt. Får

man icke en fullständig utredning, kan, vid det förhållandet att vad den

ene finner kunna inverka på ett ärende kanske icke så uppfattas av en

annan, ärendet på grund av utredningens begränsade omfattning förryckas.

Kollegium måste därför under alla förhållanden finna ett utlåtande

av lantmäteristyrelsen såsom i möjligaste mån fullständigt och avgivet

av den högsta tillgängliga sakkunskapen på området vara att föredraga

framför ett inom kollegium framkommet sådant och ansluter sig alltså

utan tvekan till det av besparingssakkunniga framlagda förslaget om den

ifrågavarande arkivariens indragning. Kollegium vill här också tilllägga,

att nu ifrågavarande arkivarie kan lättare umbäras av kollegium

än någon av dess övriga arkivarier.

Enligt de sakkunnigas förslag skall en förste arkivarietjänst utbytas

mot en notariebefattning. Kostnadsbesparingen är ringa och kollegium

skulle gärna se att den ifrågavarande arkivariebefattningen bibeliölles,

då de olika arkivariernas uppgifter torde vara av huvudsakligen samma

valör. Kollegium vill här framhålla den stora betydelse nu ifrågavarande

arkivariers — eller de s. k. »juristarkivariernas» — arbete har för

ämbetsverket såsom utredningsverk, ett förhållande som synes väl motivera

att någon förändring icke vidtages med avseende å dem.

De sakkunnigas förslag beträffande advokatfiskalskontoret föranleder

icke någon erinran från kollegii sida.

Efter tillkomsten av fastighetsregistren — jordregistret och fastighetsregistret

för stad — bör jordeboken icke vidare föras, och kollegium förordar

alltså de sakkunnigas förslag om närmare utredning av denna fråga.

Anmärkas må att i Finland efter jordregistrets uppläggande förandet av

jordeboken upphört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!)

Kuh</I. Maj ris proposition År ''.''li''.

De sakkunnigas förslag att till domänverket överflytta avgörandet av"

vissa äienden och värden av vissa äganderiittshandlingar tillstyrkes av

kollegium. Enligt kollegii mening bör såsom regel gälla att ämbetsverk,

som har sig anförtrodd den omedelbara vården av staten tillhörig fast

egendom, också skall omhänderhava äganderättshandlingarna rörande

samma egendom. Med tillämpning härav bör alltså exempelvis också

byggnadsstyrelsen vårda <i^ander<ittshaiidlingarna beträffande fastiglieter,

som stå under dess vård och förvaltning. Till förebyggande av allt

missförstånd vill kollegium emellertid framhålla att kollegii nu gjorda

uttalande endast avser äganderättsurkunder i egentlig bemärkelse, d. v. s.

köpebrev, lagfartshandlingar och dylikt, och alltså icke andra handlingar,

som kunna innehålla upplysningar ifråga om fastigheter.

De sakkunniga hava ansett det böra upptagas till övervägande, huruvida

advokatfiskalsämbetet i kollegium bör bibehållas vid sin befattning

med lagfartsansökningar, som förklarats vilande. Kollegium anser att

den sålunda ifrågasatta utredningen bör komma till stånd. Upplysningsvis

kan här meddelas, att advokatfiskalens åtgärd i sådant ärende, då

fråga är om fastighet å landet, oftast inskränker sig till att förvissa sig

om att fastigheten icke redovisas såsom krono i jordeboken. Är fråga om

fastighet i stad — i jordeboken upptagas som bekant icke fastigheterna i

städerna — brukar advokatfiskalen hos vederbörande magistrat göra förfrågan

om anledning förefinnes till antagande att fastigheten tillhör kronan.

Är fastigheten icke krono enligt jordeboken eller går magistratens

svar i nekande riktning, brukar advokatfiskalen utan vidare meddela att

från hans sida hinder för lagfart icke förefinnes. Advokatfiskalsämbetet

bär behandlat under år 1927 464 och under år 1928 544 ärenden av

ifrågavarande slag. I ett ärende under 1927 och två ärenden under 1928

har ämbetet meddelat, att annat hinder för lagfarten ej förelegat, än att

jorden utgjorde donationsjord. Ett ärende 1927 har ämbetet förklarat

vilande tills lagstiftning om skatteköp eller skatteomföring förelåge. I

två ärenden 1928 (rörande uppgrundningar i Göta älv) har ämbetet bestritt

att lagfart linge meddelas. I övriga 1,002 av ovan angivna 1,008

ärenden har intet varit att erinra från ämbetets sida.

Kollegium instämmer i de sakkunnigas hemställan i fråga om markegångstaxorna.

De sakkunniga hava föreslagit viss förändring i fråga om anslaget å

3,000 kronor till renskrivnings- och tryckningskostnader. Inom kollegium

har ansetts sasom ett önskemal att kunna av trycket utgiva vissa

kollegii utlåtanden av principiell natur. Erfarenheten från andra håll

visar att ett sådant publicerande medför dels att vissa ärenden utebliva

dels att andra ärenden inkomma i ett fullständigare skick, då man av

den tryckta publikationen kunnat inhämta att vissa framställningar ej

hava utsikt att vinna framgång samt beträffande andra framställningar

i vilka avseenden utredning erfordras, vilka omständigheter givetvis verka

underlättande i arbetet. Som emellertid hinder icke torde möta att för

den tryckning, som sålunda ifrågasatts, anlita expensanslaget, föranleder

de sakkunnigas nu berörda förslag icke någon erinran från kollegii sida,

så mycket mindre som man hittills nödgats anlita anslaget, varom nu är

fråga, till allenast skrivbiträde. Skulle emellertid expensanslaget mot

förmodan icke få anlitas för kostnader av nu antytt slag, får kollegium

hemställa att ett belopp av 2,500 kronor för år ställes till kollegii förfogande

för ändamålet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 176 liäft. (Sr 212 )

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

Särskilda yttranden

och

reservationer

m. m.

Särskilt uttalande

av

ämbetsverkets

chef.

50 Kungi. Maj:ts proposition Nr 212.

Mot den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av anslaget till

icke-ordinarie befattningshavare m. m. har kollegium icke något att erinra,

under förutsättning likväl att den första posten, grundavlöningar

till extra ordinarie tjänstemän, högst 25,200 kronor, får användas jämväl

till avlöning av extra befattningshavare. Härvid måste emellertid kollegium

dock förbehålla sig att, därest svårigheter skulle yppa sig vid den

nya statens tillämpande, nödiga medel ställas till förfogande.

Beträffande vissa mindre betydande detaljer i de sakkunnigas förslag,

såsom i fråga om diarieföringen, hyser kollegium en viss tvekan, men det

torde icke vara nödigt att i redan detta sammanhang taga ställning till

desamma.»

Härutöver har chefen för ämbetsverket, generaldirektören Grefberg, i

ett vid ärendets behandling till kammarkollegii protokoll avgivet särskilt

uttalande anfört:

»Min erfarenhet från min tjänstgöring i justitiedepartementet, lantmäteristyrelsen

och fastighetsregisterkommissionen säger mig att kammarkollegiets

nuvarande organisation är tungrodd och otidsenlig och lägger

hinder i vägen för ett snabbt avgörande av ärendena, ett förhållande

som för övrigt påtalats under årtionden. För jämförelsens skull må anmärkas

att lantmäteristyrelsen med tre byråchefer och tre byrådirektörer

år 1927 hade 5,595 avgjorda mål och en balans till 1928 av 159 mål enligt

det större diariet och 1,617 inkomna ärenden enligt det mindre diariet,

vartill komma rapporter över mätningsväsendet i städer och stadsliknande

samhällen, vilka rapporter inom styrelsen statistiskt bearbetats. Härtill

kommer vidare styrelsens rätt så omfattande inspektionsverksamhet.

Fastighetsregisterkommissionen, som förfogar över endast en ledamot,

vars hela arbetskraft står till kommissionens förfogande, och fem personer,

som i den mån andra göromål det medgiva kunna ägna sig åt kommissionens

uppgifter, hade år 1927 1,331 inkomna ärenden och år 1928

1,605 inkomna ärenden med praktiskt taget ingen balans från år till annat

samt en omfattande inspektionsverksamhet och ett stort antal utgående

expeditioner, som icke voro föranledda av inkomna ärenden. I de anförda

siffrorna ingå tyngre och lättare mål i ungefär vanlig proportion.

Även med erkännande av att målen i kollegiet i genomsnitt torde vara

tyngre än i andra verk måste jag därför hysa den uppfattningen att kollegiet,

om nödiga förenklingar vidtagas och dess arbetssätt reformeras

till överensstämmelse med andra centrala verks, skall kunna med fyra

kammarråd, fem sekreterare och tre arkivarier avverka det antal mål,

som till kollegium årligen inkomma, under senare år omkring 4,000, en

siffra som emellertid, av skäl som besparingssakkunniga anfört och såsom

en följd av ett genomförande av deras förslag, måste nedgå. Skulle

mot all sannolikhet någon avsevärdare balans av ärenden inom kollegiet

uppstå, lärer för övrigt avlastning kunna erhållas genom decentralisation

av vissa grupper ärenden till länsstyrelserna eller genom att i författningsväg

en gång för alla reglera vissa frågor, som nu avgöras från

fall till fall.»

Två ledamöter, kammarråden friherre von Otter och Wohlin, hava vid

ärendets behandling i kollegium anmält avvikande mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

r»i

h uur/L Maj:ts proposition AV 212.

Kammarradet friherre \''ou Öltt*i* hav i sin reservation inledningsvis

anfört följande:

»Innan jag närmare ingar pa de i betänkandet framlagda förslagen

^iUåter jag mig framhålla hurusom den slällning, kollegium intar inom

Reservation

av kammarni

det friherre

von Otter.

förvaltningen, ganska väsentligt skiljer sig från övriga ämbetsverks, f

betänkandet har erinrats därom att den centrala förvaltningen av rikets

drätsel och näringar ursprungligen varit i huvudsak sammanförd hos

kollegium och att efter hand från kollegium utbrutits olika förvaltningsgrenar,

vilka förlagts antingen till för ändamålet nyupprättade ämbetsverk

eller till andra myndigheter. De i egentlig mening förvaltande uppgiftei

11a hava på detta sätt överflyttats från kollegium. Mer och mer

kom kollegii återstående verksamhet att koncentreras kring jordförhållandena,

betraktade ur kameral synpunkt, och sedan förhållandena även

inom detta område mer och mer förenklats, hav såsom en kärna från den

förra verksamheten kvarstått den särskilda, bland annat på det befintliga

synnerligen omfattande arkivmaterialet från förra tiders verksamhet

grundade sakkunskapen inom vissa förvaltningsområden, som gör detta

ämbetsverk fortfarande skickat att —- även inom verksamhetsområden

som numera rent förvaltningsmässigt tillhöra andra ämbetsverk — tjäna

som utredningsverk.

Denna kollegii särskilda ställning inom förvaltningen har ofta och med

styrka framhållits. Jag torde få hänvisa exempelvis till statsrådets och

chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 13

mars 1908 (Kungl. Maj:ts prop. nr 101 år 1908, sid. 38), där departementschefen

— efter att hava erinrat att 1902 års löneregleringskommitté framhållit

att kollegium efter genomförande av de av kommittén föreslagna

begränsningarna i kollegii ämbetsverksamhet skulle övervägande vara

att karakterisera som ett förvaltande och utredande verk — vidare anförde:

''Den ''förvaltning'', som ankommer på kollegium, består emellertid, som

antydts, icke sa mycket i ett direkt utnyttjande eller tillgodogörande för

statsverkeis räkning af vissa dess tillgångar utan fasthellre i utöfvandet

af tillsyn däröfver, att i författningarna meddelade föreskrifter rörande

de under kollegii inseende ställda fastigheter varda vederbörligen efterlefda,

samt att saväl kronans därutinnan befintliga intressen som och

enskildes därmed förknippade rättigheter varda behörigen iakttagna och

tillgodosedda. Hvad åter beträffar kollegii ställning såsom utredande

verk, torde icke böra förbises, att dess uppgift härutinnan i regel icke

är begränsad allenast till ett blott framläggande af vissa sakförhållanden,

därpå annan myndighets beslut är afsedt att grundas, utan fasthellre

i allmänhet består i afgifvandet af utlåtanden och förslag till lösning

af frågor af administrativt-rättslig och ej sällan synnerligen komplicerad

art.’. Jämväl torde få erinras om den särställning kollegium var

avsett att intaga enligt de s. k. departementalkommitterade. Från den

inflyttning under departementen, som bemälde kommitterade föreslagit

beträffande de centrala ämbetsverken, utgjorde nämligen kollegium på

grund av beskaffenheten av sina uppgifter ett av de få undantagen.

Det synes mig att man vid bedömandet av kollegii organisation har att

taga särskild hänsyn till den sålunda berörda särskilda arten av kollegii

ämbetsverksamhet och att man alltså icke bör utan vidare utgå från att

kollegii organisationsfråga kan lösas efter helt samma linjer som följts

beträffande verk, vilka handlägga huvudsakligen ärenden av rent förvaltande

eller teknisk art.»

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Vad därefter angår kammarkollegii ämbetsbefattning har von Otter

icke framställt någon annan erinran mot vad de sakkunniga i hithörande

delar föreslagit, än att han beträffande de förut omförmälda

ärendena rörande fastställande av skogsnteddsbelopp enligt 19 § 4:o)

prästlöneregleringslagen anmärkt, att kammarkollegium ocli domänstyrelsen

på grund av Kungl. Maj:ts remiss den 16 juni 1926 hava att avgiva

förslag rörande förenklad metod vid beräkning av skogsavkastningen vid

ecklesiastika boställen för ifrågavarande ändamål. Denna remiss, som

befunne sig under behandling hos domänstyrelsen, föranledde även upptagande

av frågan om den myndighet, av vilken dylika ärenden borde avgöras.

Vid sådant förhållande syntes ej nu föreligga anledning att avgiva

yttrande rörande det i betänkandet gjorda uttalandet att fastställandet

av ifrågavarande belopp borde överflyttas från kollegium till domänstyrelsen.

i fråga om sättet för ärendenas avgörande har von Otter anfört bland

annat följande:

»Av vad i betänkandet anförts till stöd för förslaget att, med. vissa undantag,

den kollegiala formen för ärendenas behandling i kollegium måtte

upphöra och beslutanderätten överlämnas åt verkets chef har jag icke

funnit mig övertygad om lämpligheten att övergiva den nuvarande formen

för ärendenas avgörande. I huvudsak kvarstår giltigheten av vad

kollegium i berörda fråga anförde i yttrandet den 29 april 1904 och departementschefen

enligt statsrådsprotokollet framhöll vid framläggande

till 1908 års riksdag av propositionen angående omorganisation av kollegium.

Väl har sedan nämnda tid en förskjutning ägt rum beträffande

tillströmningen av de ärenden, vilka voro avgörande för den ställning i

frågan som intogs av kollegium och departementschefen, men denna förskjutning

är efter min uppfattning ingalunda av sådan beskaffenhet att

den förringat giltigheten av de skäl som härutinnan förut anförts och gillats.

Att den kollegiala handläggningen av ärenden i kollegium icke blott

är en form utan betydelse framgår bland annat av de ej sällan förekommande

skiljaktiga meningar som uttalats vid avgivande av underdåniga

utlåtanden till Kungl. Maj:t och därav att Kungl..Maj :ts beslut stundom

meddelas i överensstämmelse med sådan reservation. Jag anser därför

att den i gällande instruktion införda bestämmelsen rörande sättet för

ärendenas avgörande bör i huvudsak bibehållas. De avvikelser härifrån,

som må böra äga rum, torde kollegium få företaga till bedömande., då

kollegium kommer att avgiva förslag till de instruktionsändringar, vilka

torde bliva nödiga som en följd av ett blivande riksdagsbeslut i frågan

om kollegii organisation och anslaget till ämbetsverket.»

Härutöver har von Otter tillagt, att även om handläggning i plenum

_ d. v. s. av generaldirektören och samtliga ledamöter — av ärenden

angående författningars utfärdande och ändring ofta kunde vara betungande,

eu sådan handläggning erbjöde många fördelar genom den allsidigare

belysning, frågan på sådant sätt erhölle, samt att frågor om

verkets organisation och viktiga personalfrågor likaledes vunne genom

handläggningen av samtliga ledamöter.

Vidare har von Otter ansett någon anledning icke föreligga att för

kollegii vidkommande införa ordningen med beslutanderättens delegerande

till ledamot eller annan befattningshavare. Vad särskilt anginge

beslutanderätts överlämnande till underordnad tjänsteman, syntes sådant

möjligen lämpa sig för frågor av teknisk natur, men passade ej

kammarkollegium. Med de föreslagna bestämmelserna skulle upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

fn!

komma ett fullständigt virrvarr i avseende ä befogenheten att utöva

kollegii beslutanderätt. Kontinuiteten i kollegii verksamhet skullo äventyras

och dess auktoritet undergrävas. — Den parallell, som i betänkandet

uppdragits rörande i kammarkollegium behandlade frågor om framdragande

av elektrisk högspänningsledning och likartade frågors handläggning

i kommerskollegium, syntes icke vara bevisande, ty i ena fallet

rörde det sig om avstående å jordägarens vägnar av mark för ändamålet

och tålande av visst intrång, och i det andra om eu teknisk behandling av

fråga om dylik lednings framdragande.

Beträffande de sakkunnigas förslag om anlitande i ökad utsträckning

av andra tjänstemän än kammarråden såsom föredragande har von Otter

på anförda skäl ansett, att den förut omförmälda bestämmelsen i § 21 i

instruktionen motsvarade kammarkollegii behov i förevarande hänseende.

I reservationen hava också framställts vissa erinringar i fråga om de

sakkunnigas uttalanden rörande diarieföring, protokoll.^öring m. in.

I fråga om kammarkollegii organisation har von Otter, vad ledamöternas

antal beträffar, anfört:

»Ser man allenast på ärendenas antal, kan den på rotlarna ankommande

arbetsmängden, genomsnittligt för ledamot räknat, icke understiga

vad som vid omregleringarna 1908 och 1919 räknades som skälig arbetsbörda.

Eu viss förskjutning i fråga om arbetsuppgifterna har, såsom i

betänkandet erinrats, gjort sig märkbar, så att de tunga och komplicerade

ärendena under senaste tid intagit en något mindre framträdande

plats i ämbetsverket än förut. Huruvida denna lättnad i ärendenas genomsnittliga

tyngd är att betrakta som bestående eller som en av de

nedåtgående konjunkturerna sammanhängande mera tillfällig företeelse,

därom torde ännu vara för tidigt att döma. Det bör dock understrykas

att bortfallandet av den starka tillströmningen av vissa tyngre ärenden

motsvaras av indragningen av extra arbetskrafter, som varit anställda

för deras behandling. I varje fall kan jag i fråga om nämnda förskjutnings

inverkan på kollegii arbetsbörda ej komma till samma resultat som

i betänkandet angivits och som innebär att rotlarnas antal skulle inskränkas

till fyra. För min del finner jag, ehuru icke alldeles utan tvekan,

att en begränsning av rotlarna från nuvarande sex (den extra roteln

därvid medräknad) till fem må vara genomförbar, under förutsättning

att erforderliga arbetskrafter ställas till kammarrådens förfogande.

Att antalet av fem kammarråd ej utan olägenhet kan underskridas stöder

jag därpå att av de nuvarande sex rotlarna åtminstone tre giva sina innehavare

full sysselsättning och en fjärde åtminstone i regel full sysselsättning,

samt att övriga göromål — däribland ledamotskapet i vattenöverdomstolen,

som lärer taga i genomsnitt inemot halva arbetstiden för

ett kammarråd i anspråk — utgör betydligt mer än en ledamots arbete.

Även om de i betänkandet uttalade förväntningarna om de föreslagna

förändringarnas arbetsbesparande verkningar skulle, emot vad jag för

min del anser, befinnas riktiga, lära ej de nuvarande arbetsuppgifterna

och de, som även hädanefter bliva beståndande, kunna inpressas på allenast

fyra ledamöter utan att det uppstår fara antingen för en växande

balans eller för ärendenas mindre noggranna handläggning. Enligt betänkandet

förutsättes också tydligen detta, i det att där föreslås att åt en

särskild, från rotlarna fristående sekreterare skulle uppdragas bland annat

att bereda och föredraga ärenden som behövde avlastas från någon

arbetstyngd rotel. Behovet av en femte ordinarie föredragande har alltså

s. 54 Kontrollera mot PDF

Reservation

av kammarrådet

Wohlin.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

även enligt betänkandet erkänts men ansetts böra fyllas genom ett kvasikammarråd.

Jag anser mig sålunda icke vilja motsätta mig att kollegium avstår från

fortsatt anställande kärstädes av ett extra kammarråd och en extra sekreterare

samt ett extra kontorsbiträde.»

Vad advokatfiskalskontoret angår har reservanten förklarat, att han

icke blivit övertygad om att någon begränsning av arbetskrafterna därstädes

kunde vidtagas. De åligganden av mångahanda slag, som åvilade

advokatfiskalsämbetet, gåve stöd åt advokatfiskalernas förklaring, att,,

arbetet därstädes lämnade samtliga nuvarande befattningshavare fullt

arbete. Möjligen kunde den å advokatfiskalskontoret anställde amanuensen

undvaras. Det hade framställts anmärkning mot att fiskalerna »huvudsakligen

sysselsatts med gransknings- och uppsättningsgöromål av

jämförelsevis enkel beskaffenhet». I betänkandet hade emellertid ej

givits anvisning på genom vilka dessa enklare göromål i stället borde utföras.

Det syntes få förutsättas, att advokatfiskalerna själva ej skulle

hava att övertaga dem.

Även förslaget att placera befattningen såsom andre advokatfiskal i

26:e lönegraden har av von Otter avstyrkts. Advokatfiskalerna vore

till befogenhet jämställda. Något förmanskap från förste advokatfiskalens

sida vore ej föreskrivet och hade hittills ansetts ej böra ifrågakomma.

Även andre advokatfiskalens tjänst vore på grund av tjänsteärendenas

art och befattningshavarens självständiga ställning sådan, att

innehavarens placering över sekreteraregraden vore fullt befogad.

På grund härav har von Otter hemställt om anvisande å extra

stat av erforderligt anslag för avlönande av en extra advokatfiskal i

27:e lönegraden, 9,500 kronor, jämte ersättning för semestervikarie 300

kronor, eller tillhopa 9,800 kronor.

Vidkommande arkivkontorens organisation har von Otter avstyrkt såväl

förslaget om indragning av arkivarien för lantmäteriutredningar

som ock den föreslagna åtgärden att förvandla en av de tre övriga arkivarietjänsterna

till tjänst i 21 :a lönegraden. Därest besparingssynpunkterna

ansåges böra kräva indragning av eu av arkivarietjänsterna

och frågeställningen alltså skulle bliva den, huruvida arkivarietjänsten

för lantmäteriutredningar eller någon av de övriga arkivarietjänsterna

borde försvinna, syntes övervägande skäl tala för det förra alternativet.

Huruvida ett av de extra ordinarie kontorsbiträdena å andra arkivkontoret

kunde i fortsättningen undvaras, har reservanten velat lämna

osagt. Avgörandet berodde bland annat på den arbetsmängd, som framdeles

kunde visa sig tillföras arkivkontoren. Det syntes hava förbisetts,

att åtskilligt vanligt renskrivningsarbete förekomme å arkivkontoren.

Beträffande staten för kammarkollegium har von Otter till eu början

framställt ett bestämt krav på att ett särskilt anslag av förslagsanslags

natur fortfarande ställdes till kollegii förfogande för bestridande av renskrivnings-

och tryckningskostnad samt utförligt utvecklat skälen härför.

Det hittillsvarande beloppet, 3,000 kronor, finge anses skäligt. Vidare har

von Otter hemställt, att den i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie

befattningshavare m. m. av de sakkunniga beräknade posten å 25,200 kronor

till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän måtte höjas till

i runt tal 28,000 kronor.

Kammarrådet Wohlin har förklarat sig kunna instämma i det väsentliga

av vad von Otter yttrat rörande det föreliggande betänkandet. Till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

,),i

närmare precisering av sin mening liar lian vidare gjort vissa ytterligare

erinringar av i huvudsak följande innehåll.

Beträffande förslagen om förenklad behandling av ärenden enligt It.> §

4 inom. prästlöneregleringslagen, av ärenden rörande : nirkesutbyte samt

av markegång särenden, vilka förslag av kammarkollegium långt före

detta framförts och nu erhållit de sakkunnigas understöd, så vore åtgärder

i förslagens syfte utan tvivel vill motiverade, men åtgärdernas betydelse

ur besparingssynpunkt, åtminstone för kollegii del, vore tyvärr ringa.

Att söka fastställa vad kollegii befattning med förstnämnda ärenden i

genomsnitt representerade i personalskostnader för år vore vanskligt.

Skattade man beloppet till 2 å 3,000 kronor, syntes man träffa i överkant.

Den avlastning i kollegii arbetsbörda, som ett överlämnande till avgörande

av domänstyrelsen ensam av ärenden rörande »virkesutbyte» teoretiskt

skulle medföra, kunde, såsom alldeles oansenlig, lämnas ur räkningen.

Personalkostnaden för det å advokatfiskalskontoret utförda arbetet med

markegångstaxor överstege sannolikt icke 200 kronor för år.

I reservationen bar vidare riktats en kritik mot de sakkunnigas förut

återgivna uttalande, att den anhopning av ärenden angående friköp av

lägenheter å kyrklig jord, som för närvarande förekomme, vore »mera

övergående». Med stöd av verkställda beräkningar rörande antalet lägenheter,

varå friköpsbestämmelserna i den kyrkliga försäljningslagen kunde

tänkas äga tillämpning, har Wolilin kommit till den slutsatsen, att om

siffran för år 1928 å de inkomna friköpsansökningarnas antal antoges

bliva den genomsnittliga årskvoten även under innevarande och följande

år, det skulle taga över 30 år, innan friköpsrätten beträffande alla lägenheterna

hunne bliva slutligen prövad.

Beträffande frågan om sättet för ärendenas avgörande i kollegium anför

Wohlin:

»Vad angår de sakkunnigas förslag syftande till en radikal beskärning

av den hittills tillämpade kollegiala formen för ärendenas handläggning

anser jag detta förslag, genomfört i den utsträckning, de sakkunniga förorda,

ägnat att, utan någon påvisbar vinst i besparingshänseende, försvaga

ämbetsverkets ställning inom landets administration. De rättsområden,

på vilka kollegiets arbetsuppgifter äro förlagda, äro i stort

sett så pass egenartade och därjämte mången gång ömtåliga, att den garanti

för en allsidigare prövning, som ligger i förhandenvaron av den

kollegiala behandlingsformen, är väl motiverad. Såsom exempel på

grupper av ärenden av bär åsyftade slag kunna nämnas de, som beröra

de kyrkliga menigheternas ekonomi samt ändringar i den kommunala indelningen.

Ett alldeles särskilt skäl för bevarandet hos kollegiet av den

kollegiala behandlingsformen ligger i den mellanställning mellan ortsorganen

— länsstyrelser och domkapitel — å ena, samt regeringsinstansen,

å den andra, som kollegiet mera typiskt än någon annan med detsamma

jämförlig central myndighet intager. Så gott som undantagslöst beredas

de ärenden, i vilka kollegiet antingen självt äger beslutanderätten eller

har att avgiva utlåtande till Kungl. Maj:t, av endera eller båda av de

nämnda ortsorganen, som därvid tillika i regel framställa förslag beträffande

sättet för ärendenas avgörande. Skall kollegiet kunna med

något berättigande upprätthålla anspråket att inom sitt förvaltningsområde,

som i själva verket utgör eu speciell del av de nämnda underlydande

ortsorganens, företräda ett högre mått av kompetens än dessa senare,

har jag svårt att se, hur detta krav på en högre sakkunskap bos kollegiet

skall kunna realiseras på annat sätt än genom ett tillämpande av den kol
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kuuyl. Maj:ts proposition Nr 212.

legiala handläggningsmetoden. Att tillgodose nämnda krav genom högre

tjänste- och löneställning för kollegiichefen i förhållande till läns- och

stiftscheferna lärer man icke vilja ifrågasätta. Vad kammarråden beträffar

är som bekant deras löneställning för närvarande till och med

icke oväsentligt lägre än sekreterares och kamrerares hos länsstaterna.

De sakkunnigas förevarande förslag i vad det avser att i generaldirektörens

hand förlägga beslutanderätten i kollega personal- och ekonomifrågor,

i den man icke prövningen av dylik fråga är förbehållen Kungi.

Maj:t, anser jag däremot välbetänkt och tillstyrker följaktligen en instruktionsändring

i sådant syfte.»

I fråga om delegering av beslutanderätten beträffande vissa grupper

av ärenden till ledamot eller annan befattningshavare har Wohlin på anförda

skäl avstyrkt vad de sakkunniga föreslagit.

Vidkommande arkivkontorens och advokatfiskalskontorets organisation

har Wohlin därefter yttrat:

»Anordningen med ett hos kollegiet anställt lantmäteribiträde har under

den tid av över 10 år, den varit gällande, visat sig synnerligen lämplig och

i allo motsvara de förväntningar man ställde på densamma. Kollegiet

har för ärendenas handläggning ofta behov att äga tillgång till lantmäterisakkunnigt

biträde, och det synes föga överensstämma med de av

besparingssakkunniga själva företrädda rationaliseringssträvandena beträffande

statsförvaltningen att kollegiet skulle i varje fråga, som kräver

någon lantmäteriteknisk upplysning, behöva vända sig till styrelsen för

ett centralt ämbetsverk, när upplysningen med mindre omgång kan erhållas

av en tjänsteman av lägre grad. De skäl, som för de sakkunniga

förelegat för lantmäteriarkivariens indragning, torde lika väl hava kunnat

åberopas för indragning av anslaget till det hos kollegiet anställda

vattentekniska biträdet, då ju erforderliga tekniska upplysningar i de på

kollegiet ankommande vattenmål skulle av kollegiet kunna inhämtas hos

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Eu sådan åtgärd hava emellertid besparingssakkunniga

— och detta enligt min mening på goda grunder —

icke ansett lämplig.

Beträffande advokatfiskalskontorets organisation synas mig de sakkunniga

hava förbisett det huvudproblem, som här föreligger: gränserna mellan

centralt och lokalt ombudsmannaskap för den fasta egendom, som står

under kollegiets inseende. Den gällande lagstiftningen på ifrågavarande

område ger härutiunan ingen anvisning. Tvärtom har den, som väl känt

är, genom oklara och delvis motsägande bestämmelser vållat en särdeles

betänklig ans varsd i vision (exempelvis mellan domkapitel, länsstyrelser,

å ena, samt kollegiet, å andra sidan,) beträffande skyldigheten att i de

särskilda fallen ingripa. Praxis under den senast förflutna 15-årsperioden

har i viss mån avhjälpt den svåra olägenhet, som här yttrat sig: den

har verkat i sådan riktning, att det ifrågavarande ombudsmannaskapet

alltmer, där det gällt mera kompetenskrävande fall, koncentrerats hos

kammaradvokatfiskalsämbetet. Den utveckling, som sålunda försiggått,

har enligt min mening varit till båtnad för de intressen, det här gällt att

tillvarataga. Jag har mig bekant, att den hos ortsorganen hälsats med

tillfredsställelse. Man kan måhända hysa olika meningar om lämpligt

heten av den utveckling, jag här berört, men vad som är säkert är, att

varje undersökning av arbetsförhållandena på advokatfiskalskontoret

hos kollegiet, vid vilken icke uppmärksammas det större sammanhang, vari

denna fråga sålunda bör ses, kommer att brista i vederhäftighet. Skulle

en beskärning nu företagas av advokatfiskalskontorets arbetskrafter,

måste åtgärden få innebörden av ett direktiv, att utvecklingen åter skall

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kutujl. Maj:ts proposition Nr 212. 57

föras tillbaka till det tidigare rättsläget. Villrådigheten inom detta förvaltningsområde

kommer åter att öka.

Med det här i korthet anförda vill jag icke hava sagt, att icke bristfälligheter

kunna i vissa hänseenden vidlåda arbetssättet å advokatfiskalskontoret.

Men det rätta botemedlet häremot torde icke vara att

nu skrida till den av de sakkunniga förordade nedskärningen av kontorets

personalbestånd, beträffande vilket det icke ådagalagts, att detsamma

står i disproportion till de förekommande arbetsuppgifterna.»

Vad angår ledamöternas antal har i förevarande reservation erinrats

bland annat om den förstärkning av arbetskrafterna med två adjungerade

ledamöter för balansens avarbetande, som visat sig erforderlig under vissa

tider före den nuvarande organisationens genomförande. Beträffande kollegii

befattning under den närmaste tiden med prästlönefrågorna och de

ecklesiastika jordproblemen har Wohlin uttalat, att redan med nästa år

komme på kollegii bord ett första betänkande rörande riktlinjer för en ny

lagstiftning på hithörande område. Och med eu till visshet gränsande

sannolikhet kunde man förutse, att kollegium — vilket innehåll den blivande

lagstiftningen än erhölle — finge sin beskärda del av det författnings-

och förvaltningsarbete, som måste komma att följa övergången åt.

Man hade dessvärre intet skäl till förhoppning, att denna övergång skulle

förlöpa lindrigare än vad fallet varit 1910. Snarare förelåge farhågan

för motsatsen.

I likhet med von Otter har Wohlin emellertid ansett indragning nu

kunna äga rum av den extra roteln. Denna åtgärd vore befogad såsom

ett experiment. Vilken inverkan densamma kunde få på förutsättningarna

för kollegium att fylla sina ämbetsåligganden under de kommande

åren kunde endast tiden utvisa.

I ett till kammarkollegii protokoll avgivet särskilt uttalande har slutligen

kammarrådet Klockhoff framhållit, att den föreslagna indragningen

av extra advokatfiskalstjänsten stode i full överensstämmelse med den

uppfattning han A’id flerfaldiga tillfällen givit uttryck åt inom kollegium.

Det rådde intet tvivel, att i mycket stor utsträckning de höga siffrorna

i advokatfiskalskontorets statistik över inkomna mål icke motsvarades av

någon verklig eller någon såsom en naturlig följd av kollegii ämbetsställning

tillkommen arbetsbörda. Advokatsfiskalsämbetet hade i icke

ringa omfattning under de senaste åren tagit befattning med frågor, som

tillhörde den lokala förvaltningens — länsstyrelsernas och domkapitlens

— uppgifter. En koncentration till de åligganden, för vilka advokatfiskalsämbetet

ursprungligen varit och alltjämt vore avsett, vore synnerligen

påkallad. I uttalandet har vidare utvecklats, hurusom den av de sakkunniga

föreslagna differentieringen vid fördelningen av arbetet mellan

de å advokatfiskalskontoret anställda befattningshavarna alltefter arbetets

större eller mindre maktpåliggande beskaffenhet ägde hävd för sig,

i det att en liknande anordning funnits genomförd enligt den före år 1880

gällande organisationen av advokatfiskalskontoret. Även under senare

tid hade eu differentiering av arbetet å kontoret med fördel kunnat praktiseras

på det sätt, att fiskai efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av kollegium

förordnats att under längre tid på eget ansvar handlägga ärenden

eller grupper av ärenden. Under de sista åren hade denna ändamålsenligt

anordning icke utnyttjats. Genom den föreslagna differentieringen

framstode förslaget att nedflytta andre advokatfiskalen från löne
-

Särskilt uttalande

av

kammarrådet

Klockhoff.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Skrift i ärendet

från förste

arkivarien

E. Williams.

Lantmäteristyrelsens

utlåtande.

58 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 212.

graden B 27 till lönegraden B 26 såsom väl motiverat. Han erhölle i allt

fall därmed en löneställning som tidigare traditionsenligt tillkommit kollegii

advokatfiskal.

Med sitt utlåtande i ärendet liar kammarkollegium överlämnat en från

förste arkivarien för lantmäteriutredningar E. Williams till kollegium

inkommen skrift, vari denne angivit de skäl, som enligt lians förmenande

huvudsakligen talade för den av lionom innehavda befattningens bibehållande

å kollegii stat. Med avseende på innehållet i denna skrift ävensom

omförmälda reservationer och uttalande, i den mån desamma icke

blivit här återgivna, får jag hänvisa till handlingarna i ärendet.

Lantmäteristyrelsen har, i sitt den 23 februari 1929 dagtecknade utlåtande,

yttrat sig med avseende å den ifrågasatta indragningen av den för

lantmäteriutredningar avsedda förste arkivarietjänsten och dessa utredningars

överflyttande på lantmäteristyrelsen ävensom angående de sakkunnigas

hemställan om utredning i fråga om jordebokens fortsatta förande.

I dessa delar har styrelsen anfört följande:

»Redan då ifrågavarande förste arkivarietjänst inrättades rådde viss

tvekan, huruvida ej de lantmäteriutredningar, varav kammarkollegium

hade behov, hellre horde åstadkommas på det sätt, att yttrande infordrades

från lantmäteristyrelsen. Sedermera har frågan kommit i ändrat läge

så till vida, att från och med 1921 års ingång inom lantmäteristyrelsen

inrättats en särskild byrå just för verkställande av lantmäteriutredningar

åt domstolar och administrativa myndigheter. Givetvis är det till gagn

för enhetligheten vid utredningars verkställande, att dessa, i den mån särskilda

omständigheter ej annat påkalla, verkställas av samma myndighet

och under gemensam ledning. Det torde ligga i sakens natur, att lantmäteristyrelsen,

såsom den centrala lantmäterimyndigheten, äger större

förutsättningar att åstadkomma allsidiga och på gällande rättspraxis

inom lantmäteriets område grundade utredningar än eu hos kammarkollegium

anställd lantmätare, vilken är utesluten från intimare kontakt

med de aktuella företeelserna inom lantmäteriet. I alldeles särskild grad

gäller detta för närvarande, då den nya jorddelningslagstiftningen skall

omsättas i praktiken och en på denna lagstiftning grundad rättspraxis

ännu icke hunnit utbilda sig. Snart sagt dagligen uppkomma under arbetet

inom lantmäteristyrelsen mer eller mindre svårlösta frågor angående

tolkningen av jorddelningslagens bestämmelser, uti vilka styrelsen

efter ingående överläggningar mellan styrelsens chef och ledamöter intager

ståndpunkt. Och genom att skiftesdomstolarna i stor utsträckning

inhämta styrelsens yttrande i hos dem anhängiga mål, ävensom genom direkta

anvisningar till förrättningsmännen, är styrelsen i tillfälle att på ett

verksamt sätt bidraga till utbildandet av rättspraxis i önskvärd riktning.

Att det i frågor, som äro beroende av den nya jorddelningslagstiftningen,

måste för kammarkollegium vara av större värde att inhämta yttrande

från lantmäteristyrelsen än från en hos kollegium anställd tjänsteman,

därom torde knappast kunna råda någon tvekan. För övrigt torde det

stundom kunna bliva för kollegium ganska vanskligt att taga ståndpunkt

i frågor, där, såsom stundom är fallet, vederbörande överlantmätare

uttalat en mening och arkivarien för lantmäteriutredningar en annan

mening. I dylika fall ävensom eljest inträffar cj sällan att kollegium

inhämtar yttrande även från lantmäteristyrelsen, och så vållas ett dubbel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ku it i/I. Maj: Is proposition Nr ''i 12.

i) It

arbete, som icke kommit i fråga, om iirendet från början remitterats till

styrelsen. Liknande dubbelarbete uppkommer iiven i fall, då kammarkollegium

avgivit underdånigt utlåtande grundat endast på utredning,

som verkställts av dess arkivarie för lantmäteriutredningar. 1 dylikt

fall erhåller nämligen i regel även lantmäteristyrelsen nådig remiss å

ärendet. Dessa dubbla lantmäteriutredningar välla emellertid icke endast

onödiga direkta kostnader för statsverket utan iiven eu onödig och

skadlig slitning av de ömtåliga arkivalier, som i och för utredningarna

införskaffas från lantmäterikontoren i länen. Att märka är nämligen att

endast i undantagsfall en lantmäteriutredning kan grundas enbart på det

material, som förefinnes i lantmäteristyrelsens arkiv. I synnerhet äldre

mera ömtåliga kartor åsamkas stor skada genom deras försändande med

posten, vadan sådant försändande bör inskränkas till det minsta möjliga.

Vidare är det ofta till hinder för arbetet a lantmäterikontoren, att arkivakter

därifrån rekvireras för kammarkollegiets lantmäteriutredningar.

Någon tidsvinst torde man även kunna räkna med genom utredningarnas

förläggande till lantmäteristyrelsen, där det huvudsakliga utredningsmaterialet

finnes förvarat.

Ehuru de ifrågavarande lantmäteriutredningarnas överflyttande från

kammarkollegium till lantmäteristyrelsen kommer att medföra ökat arbete

för lantmäteristyrelsen, enkannerligen dess chef och chefen för utredningsbyrån,

ser sig styrelsen därför föranlåten att tillstyrka de besparingssakkunnigas

förslag. Huruvida detta föranleder behov av någon

förstärkning av lantmäteristyrelsens arbetskrafter kan ännu icke med

säkerhet bedömas. Därest arbetsbördan för utredningsbyrån blir för stor,

kan detta i viss mån avhjälpas genom att vissa ärenden överflyttas på

annan byrå. Men även om sådan förstärkning skulle bliva av nöden,

torde ändå besparing vinnas, alldenstund icke någon ny ordinarie tjänst

torde bliva behövlig utan allenast sådan ökning av arbetskrafterna å utredningsbyrån,

som kan åstadkommas genom anställande därstädes av

ytterligare en amanuens. Skulle emellertid en större hos kammarkollegiets

arkivkontor för lantmäteriutredning eventuellt förefintlig arbetsbalans

överflyttas på lantmäteristyrelsens utredningsbyrå, måste givetvis särskilda

åtgärder vidtagas för dennas avarbetande, exempelvis genom anställande

för viss tid av en extra föredragande.

De besparingssakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida icke ytterligare

avlastning av kammarkollegii arbetsbörda kunde vinnas därigenom

att det fortsatta förandet av jordeboken upphör. Lantmäteristyrelsen anser

sig kunna helt instämma med de besparingssakkunniga därutinnan

att, sedan jordeboken icke längre har någon betydelse i beskattningshänseende

samt fastighetsregistreringen särskilt ordnats, jordebokens förande

synes innebära ett onödigt dubbelarbete. Då emellertid de besparingssakkunniga

icke liärutinnan framställt något definitivt förslag, saknar

lantmäteristyrelsen anledning att nu ingå på detta spörsmål i vidare mån,

än att styrelsen hemställer om bifall till de sakkunnigas framställning därom,

att frågan om jordebokens fortsatta förande göres till föremål för utredning.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit och hemställt torde icke beröra

lantmäteristyrelsens förvaltningsområde.

Då generaldirektören för lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t beviljats

tjänstledighet för sjukdom, har han icke formellt deltagit i detta ärendes

behandling. Med hänsyn därtill att frågan berör lantmäteristyrelsens

organisation har dock ärendet föredragits för honom och har han uttalat

sin anslutning till de här ovan framhållna synpunkterna.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

Domänstyrelsens

utlåtande.

Departe
mentschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Domänstyrelsen liar i utlåtande den 28 februari 1929, vad först angår de

förut omförmälda ärendena angående fastställande av skogsmedelsbelopp

enligt 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen, anfört, att den kollegium numera

tillkommande slutliga prövningen av domänstyrelsens förslag i

dessa ärenden i regeln icke torde medföra nämnvärda avvikelser från

styrelsens förslag, vilka huvudsakligen grunda sig på inom styrelsen tillgängliga

handlingar. Styrelsen har därför ansett sig icke böra för sin

del framställa erinran mot att det ansvar, som är förenat med fastställandet

av dessa belopp, överflyttas på styrelsen.

Emot överflyttande till domänstyrelsen av prövning och avgörande av

de förut berörda ärendena rörande s. k. virkesutbyte har styrelsen intet

att erinra.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag om överflyttning från kammarkollegium

till domänstyrelsen av bestyret med förvaring m. m. av

äganderättshandlingarna beträffande domänstyrelsen underställda fastigheter

har styrelsen, oaktat dylik överflyttning med hänsyn, bland annat,

till därav uppkommande krav å lämpligt förvaringsrum kommer att förorsaka

styrelsen särskilda kostnader, funnit sig icke böra framställa erinran

mot detta förslag.

Vid sitt bedömande av frågan om kammarkollegii organisation hava

besparingssakkunniga, enligt vad i det föregående framhållits, funnit sig

icke böra taga hänsyn till de möjligheter till mera vittgående förändringar

beträffande kammarkollegii ställning inom förvaltningen, som kunna komma

att framgå ur den för närvarande pågående utredningen av frågan om nya

grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen

och förvaltningen av prästlönejorden. I detta avseende delar jag de sakkunnigas

uppfattning. Det lärer vara uteslutet att nu förutse, till vilka,

resultat den fortsatta utredningen av berörda vittomfattande spörsmål kan

leda. Tidpunkten för dessa spörsmåls slutliga lösning torde ej heller för

närvarande kunna med någon säkerhet bedömas. Att i avvaktan på en dylik

lösning uppskjuta ställningstagandet till de nu framkomna förslagen om

vissa förändringar i kammarkollegii organisation flnner jag så mycket mindre

böra ifrågakomma, som vissa ej obetydliga besparingar i personalkostnader

synas omedelbart stå att vinna på den av de sakkunniga anvisade vägen.

I den historiska översikt, jag inledningsvis lämnat, har erinrats, hurusom

en väsentlig begränsning i kammarkollegii verksamhet på det kamerala

området inträdde genom grundskatternas avskrivande och indelningsverkets

upphävande. Visserligen förekomma alltjämt till behandling i ämbetsverket

åtskilliga frågor, som hava sin grund i äldre rättsförhållanden

beträffande skyldigheter och besvär, som vilade å själva jorden, eller rättigheter,

som åtföljde densamma, men tydligt är, att i den mån dylika äldre

rättsförhållanden avvecklas frekvensen av hithörande ärenden nedgår.

I de sakkunnigas utlåtande hava särskilt omnämnts vissa grupper av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. (il

ärenden, som till följd av nyligen genomförd lagstiftning eller av annan

anledning kunna förväntas komma att minskas till antalet eller helt försvinna.

Hit höra besvärsmål om jordavsöndring samt om rustnings- och

roteringsbesvärens värde. Efter genomförande av det för innevarande års

riksdag framlagda, med viss mindre ändring av riksdagen bifallna förslaget

till lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån kommer vidare kanunarkollegii

befattning med granskning och anteckning i jordeboken av länsstyrelsernas

utslag rörande fördelning av dylika lån att upphöra. T sammanhang

härmed hava de sakkunniga även uttalat sig för att kammarkollegii

ställning såsom mellaninstans i besvärsmål angående fördelning av avdikningslån

måtte upphöra. Till detta uttalande vill jag, efter samråd med

chefen för jordbruksdepartementet, lämna min anslutning. Den sålunda

ifrågasatta förändringen torde böra genomföras i samband med utfärdande

av den nya instruktion för ämbetsverket, som vid bifall till det förslag jag

här framlägger lärer komma att erfordras.

De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida efter jordregistrets uppläggande

anledning föreligger att fortfarande föra jordeboken, samt hemställt,

att frågan om jordebokens fortsatta förande måtte göras till föremål

för utredning. Denna hemställan har vunnit understöd från såväl kammarkollegium

som lantmäteristyrelsen. För min del har jag icke något att

erinra mot att en dylik utredning åvägabringas men är icke för närvarande

beredd att yttra mig rörande sättet för dess verkställande.

I anslutning till av kammarkollegium tidigare framlagda förslag hava

de sakkunniga hemställt, att ärenden angående fastställande av skogsmedelsbelopp

enligt 19 § 4:o) prästlöneregleringslagen samt ärenden om utbyte av

byggnadsvirke vid boställe mot annat lämpligare slag av virke eller annat

byggnadsämne m. m. måtte överlämnas för avgörande till domänstyrelsen.

Dessa förslag hava av sistnämnda ämbetsverk tillstyrkts. Efter samråd

med cheferna för ecklesiastik- och jordbruksdepartementen har jag funnit

mig böra förorda bifall till vad sålunda föreslagits. Förslagen torde böra

genomföras i samband med utfärdande av ny instruktion för kammarkollegium.

Den av de sakkunniga i detta sammanhang berördå frågan om

förenklad metod vid de här avsedda beloppens fastställande är — såsom vid

förslagets behandling inom kammarkollegium anmärkts — för närvarande

föremål för utredning inom domänstyrelsen, som jämlikt Kungl. Maj:ts

remiss den 16 juni 1926 har att gemensamt med kammarkollegium yttra

sig i denna fråga.

Jämväl i ett annat avseende hava de sakkunniga upptagit ett av kammarkollegium

framställt förslag rörande inskränkning av ämbetsverkets arbetsuppgifter,

nämligen i fråga om upphörande av den nu å kollegii advokatflskalsämbete

vilande skyldigheten med avseende å granskning av markegångstaxorna.

Då den ifrågasatta åtgärden kräver ändring i förordningen

den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande

och förslag i detta ämne icke lärer hinna föreläggas inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

varande års riksdag, torde förevarande spörsmål vid ett senare tillfälle få

för Kungl. Maj:t anmälas.

Enligt vad de sakkunniga upplyst avser en mycket betydande del av de

åtkomsthandlingar till kronans fasta egendom, som granskas och förvaras

å kammarkollegii advokatliskalskontor, förvärv av fastigheter för domänverkets

räkning. De sakkunniga hava hemställt om föreskrift i syfte att bestyret

med granskning och förvaring av ifrågavarande åtkomsthandlingar måtte

överflyttas till domänstyrelsen. Detta förslag, vilket i de avgivna yttrandena

lämnats utan erinran, har jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet,

ansett mig böra biträda. Lika med de sakkunniga finner

jag det nämligen ur olika synpunkter riktigast, att ett affärsdrivande verk

som domänstyrelsen självt bär ansvaret och kostnaderna för vården av

äganderättshandlingarna rörande den egendom, som är ställd under dess

förvaltning. Frågan om den lämpliga tidpunkten för den ifrågavarande

överflyttningen torde vid ett senare tillfälle få anmälas för Kungl. Maj:t.

Den i kammarkollegii utlåtande väckta frågan om överlämnande till byggnadsstyrelsen

av vården av äganderättshandlingarna beträffande fastigheter,

som stå under denna styrelses förvaltning, torde få i annat sammanhang

upptagas till behandling.

Efter en redogörelse för behandlingen av frågan om den rättsliga vården

av kronans fasta egendom hava de sakkunniga slutligen uttalat, att de ansett

det böra upptagas till övervägande, huruvida advokatfiskalsämbetet i

kammarkollegium borde bibehållas vid sin befattning med lagfartsansökningar,

som förklarats vilande. Denna fråga har ytterligare utvecklats av

kammarkollegium i dess över förslaget avgivna utlåtande. Kollegium har

därvid ansett den ifrågasatta utredningen böra komma till stånd. Utan att

taga någon ställning till själva saken förutsätter jag, att kammarkollegium

verkställer den utredning i frågan, kollegium anser påkallad, och till Kungl.

Maj:t inkommer med det förslag, vartill ämbetsverket må finna anledning.

Vad angår kammarkollegii arbetsformer hava besparingssakkunniga främst

upptagit till behandling frågan om förenkling av sättet för ärendenas avgörande

i ämbetsverket.

Såsom redan erinrats, avgöras ärendena i kollegium för närvarande med

mycket få undantag kollegialt antingen i plenum av generaldirektören och

samtliga ledamöter eller på division, bestående av generaldirektören och två

ledamöter eller av tre ledamöter. Besparingssakkunniga hava nu föreslagit,

att den kollegiala förvaltningsformen måtte inskränkas och ämbetsverkets

chef bliva ensam beslutande i huvudparten av de på kollegium ankommande

ärendena.

Från den redogörelse för denna frågas utveckling, som i det föregående

lämnats, ber jag först att få erinra, att 1902 års löneregleringskommitté

redan år 1903 föreslog en dylik förändring beträffande formen för ärendenas

handläggning i kammarkollegium. Denna förändring avstyrktes av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 212. 63

ämbetsverket. En ledamot av kollegium, dåvarande kammarrådet, sedermera

generaldirektören och cliefen för ämbetsverket Nehrman, vilken såsom representant

för verket deltagit i löneregleringskommitténs arbete, gav dock

sin anslutning till kommitténs förslag på denna punkt. Vid framläggande

till 1908 års riksdag av proposition rörande omorganisation av kammarkollegium

uttalade föredragande departementschefen sig för ett bibehållande

i huvudsak av, den kollegiala formen; i enlighet härmed upptog propositionen

såsom chef för ämbetsverket en president. Riksdagen vidtog häri

den ändringen, att i spetsen för ämbetsverket, i enlighet med vad löneregleringskommittén

föreslagit, ställdes eu generaldirektör. Enligt den år

1909 av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen bibehölls emellertid i väsentliga

delar det kollegiala systemet, men beträffande samtliga sådana i § 3 i instruktionen

angivna ärenden rörande den under kollegii vård ställda egendomens

förvaltning, vilka det tillkom kollegium att i första hand pröva och avgöra,

var beslutanderätten överlämnad åt generaldirektören ensam. Numera handläggas

dock även åtskilliga dylika förvaltningsärenden, i vilka beslutanderätten

genom senare vidtagna författningsändringar överflyttats från Kungl.

Maj:t till kammarkollegium, i kollegial ordning.

Det torde icke med fog kunna bestridas, att systemet med en chef såsom

ensam beslutande efter rådplägning med en eller flera av verkets ledamöter

medför mindre omgång än den kollegiala förvaltningsformen och därför i

allmänhet befordrar ett snabbare avgörande av ärendena. Detta har givetvis

varit en av anledningarna till att man beträffande centralförvaltningen

i så stor utsträckning som skett övergått till nämnda system för ärendenas

handläggning. Besparingssakkunniga hava också på grundval av en jämförelse

mellan arbetsformerna i kammarkollegium och i övriga av de sakkunniga

undersökta ämbetsverk uttalat, att upphörandet av den kollegiala

förvaltningsformen komme att medföra ganska betydande möjligheter till

förenkling i arbetet. Det har även förefallit de sakkunniga, som om med

en alltför vidsträckt tillämpning av det kollegiala systemet skulle följa en

viss benägenhet att i övrigt bibehålla tyngre och omständligare arbetsformer,

än som av ärendenas egen beskaffenhet oundgängligen betingades.

För min del anser jag i likhet med de sakkunniga tiden nu vara inne

att jämväl för kammarkollegii vidkommande genomföra en inskränkning

av det kollegiala systemets användning. Enligt vad de sakkunniga framhållit

och ämbetsverket självt i sitt utlåtande vitsordat möter en dylik förändring

icke något hinder i beskaffenheten av de ärenden, som numera

ankomma på kammarkollegium. Den farhåga, som i ärendet uttalats, att

ämbetsverket, om det kollegiala systemet övergåves, icke skulle kunna upprätthålla

sin auktoritet, torde icke bestyrkas av erfarenheterna från de stora

och viktiga grenar av statsförvaltningen, inom vilka ärendena avgöras av

vederbörande verkschef efter rådplägning med en eller flera av verkets

ledamöter. Alldeles oavsett den form för ärendenas avgörande, som väljes,

kommer ju kammarkollegium även i fortsättningen att i realiteten förfoga

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

över samma “neciella sakkunskap beträffande kollegii förvaltningsområde,

vilken i själv,, verket utgör grunden för ämbetsverkets ställning inom förvaltningen.

Då jag alltså tillstyrker, att användningen av det kollegiala systemet i

kammarkollegium i väsentliga delar inskränkes, har jag därmed ingalunda

velat förneka, att det beträffande vissa ärendesgrupper i verket kan vara

befogat att bibehålla det kollegiala avgörandet. Att vissa ärenden alltjämt

skulle genom stadgande i instruktionen vara hänskjutna till behandling i

kollegial ordning hava också de sakkunniga förutsatt. Även om man biträder

den allmänna ståndpunkt, jag här intagit till frågan, kan man givetvis

på enstaka punkter stanna i olika meningar om var gränsen bör gå

mellan kollegialt behandlade ärenden och ärenden, som överlämnas till

chefens avgörande. De sakkunniga hava för sin del hemställt, att löneregleringskommitténs

på sin tid framställda förslag i denna del måtte i

huvudsak genomföras. Häremot har jag i princip intet att invända. Utformandet

i detalj av bestämmelserna rörande sättet för ärendenas avgörande

torde emellertid böra ske först i samband med utarbetande av ny instruktion

för ämbetsverket. I sammanhang därmed torde även böra tagas under

övervägande, huruvida tillräcklig anledning föreligger att genom stadgande

i instruktionen bereda ämbetsverket möjlighet att i viss begränsad omfattning

till ledamot eller annan tjänsteman överlämna befogenhet att utan

föredragning för chefen besluta i vissa grupper av ärenden.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att andra tjänstemän än kammarråden

i mycket ringa utsträckning tagas i anspråk för föredragning i ämbetsverket.

De sakkunniga hava emellertid påvisat, hurusom, vad särskilt

sekreterarna angår, självständig föredragningsskyldighet utgjort en av förutsättningarna

för sekreterartjänsternas uppflyttning från 24:e till 26:e lönegraden.

I anslutning härtill hava besparingssakkunniga uttalat, att det nu

i ämbetsverket i stor utsträckning praktiserade förfarandet, att sekreterarna

till en del tagas i anspråk för biträde vid ärendenas utredning men framför

allt sysselsättas med uppsättning av koncept till utgående expeditioner,

åtminstone delvis av ganska enkel beskaffenhet, icke kan anses förenligt

med sekreterarnas löneställning. Det har icke heller synts de sakkunniga

stå i överensstämmelse med de grundsatser, som i allmänhet tillämpats vid

det administrativa arbetets anordnande inom andra ämbetsverk, att samtliga

ärendens föredragning oavsett deras kvalitet i stort sett förbehålles ledamöter

i byråchefsgrad. Till dessa synpunkter kan jag giva min anslutning.

Vid organisationsfrågans bedömande synes man därför böra utgå ifrån att

självständig föredragningsskyldighet beträffande vissa grupper av ärenden

ålägges såväl sekreterarna som, i den mån så visar sig lämpligt, andra

tjänstemän i verket.

Vad beträffar de förut återgivna uttalandena av de sakkunniga rörande

diarie- och protokollsföring m. m. i ämbetsverket förutsätter jag, att vad de

sakkunniga liärutinnan anfört tages under övervägande av ämbetsverket

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 212.

och att de förenklingar i hithörande göromåls anordnande, sona kunna visa

sig möjliga, genom ämbetsverkets försorg åvägabringas, „ den mån föreskrifter

härutinnan icke finnas böra meddelas i instruktionen för ämbetsverket.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om kammarkollegii prganisation.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för den nuvarande

organisationens tillkomst, minskades år 1909 antalet kammarråd från sex

till fyra. Vid 1919 års omorganisation bestämdes kammarrådens antal till

fem. Samtidigt inrättades fem sekreterartjänster, varvid dock fyra av de

sex dittillsvarande notariebefattningarna indrogos. Redan påföljande år

tillkom ytterligare en rotel med ett extra kammarråd och en extra sekreterare.

Efter en granskning av arbetet å de olika rotlarna hava besparingssakkunniga

kommit till den slutsatsen, att det är möjligt att genom en lämplig

fördelning av arbetet bereda rum även för de till extra kammarrådets föredragning

hörande ärendena — i främsta rummet ärenden rörande ändringar

i den kommunala indelningen — på någon av de ordinarie rotlarna och att

den extra roteln följaktligen nu kan indragas. Förslaget om indragning av

den extra roteln har ock tillstyrkts av ämbetsverket ävensom, med viss

tvekan, av reservanterna inom verket.

På sätt i det föregående erinrats, hava emellertid besparingssakkunniga

föreslagit vissa förenklingar i arbetet i kollegium ävensom anlitande i ökad

utsträckning av sekreterare och andra tjänstemän för föredragning. Med

hänsyn härtill och i övrigt på grund av sina iakttagelser rörande arbetsförhållandena

i ämbetsverket hava de sakkunniga ansett, att jämväl en av

de ordinarie kammarrådstjänsterna kan undvaras. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle kammarkollegium organiseras på fyra byråer, var och en

under ledning av ett kammarråd. Varje byrå skulle utrustas med en sekreterare,

en notarie och ett kontorsbiträde jämte erforderlig amanuenspersonal.

Härutöver skulle bibehållas ytterligare en sekreterartjänst. I fråga om

byråindelningen hava de sakkunniga ansett den ännu i vissa fall kvarstående

fördelningen av ärendena mellan ledamöterna efter de län, från

vilka ärendena inkomma, böra helt övergivas och ärendena fördelas efter

frågornas sakliga innebörd. I övrigt hava de sakkunniga icke närmare

ingått på frågan om ärendenas uppdelning mellan byråerna. Det sålunda

framlagda organisationsförslaget har förordats i ämbetsverkets utlåtande.

Tillika har ämbetsverkets chef i sitt förut återgivna särskilda uttalande

uttryckligen förklarat sig anse den av de sakkunniga i denna del föreslagna

organisationen tillräcklig. Åven jag finner mig kunna biträda detta förslag.

Den förebragta utredningen synes mig nämligen hava ådagalagt, att om de

nyss berörda åtgärderna i förenklande riktning med avseende å ämbetsverkets

arbetssätt genomföras och om personalen medelst en rationell arbetsBihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 176 häft. (Nr 212.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

fördelning fullt utnyttjas efter sin kompetens, verksamheten i kollegium

numera kan organiseras på fyra byråer med den personalutrustning, som i

förslaget avses. Då jag icke vill motsätta mig, att utöver de för byråerna

avsedda befattningshavarna en sekreterare med vissa särskilda arbetsuppgifter

bibehålies, tillstyrker jag alltså, att för ifrågavarande delar av kammarkollegii

organisation uppföras å staten — bortsett från biträdespersonalen,

till vilken jag senare återkommer — fyra kammarråd (B 30), fem sekreterare

(B 26) och fyra notarier (B 21). Såsom en följd härav komma en ordinarie

och en extra kammarrådstjänst samt en extra sekreterarbefattning att

indragas, varemot en notariebefattning tillkommer.

Vad advokatflskalskontoret beträffar har, såsom framgår av den förut

lämnade redogörelsen, personalen å denna avdelning av ämbetsverket högst

väsentligt utvidgats efter genomförandet av 1908 års, på förslag av löneregleringskommittén

grundade, organisation. Medan enligt denna organisation

kontorets personal utgjordes av en advokatfiskal och en amanuens, tjänstgöra

nu å kontoret tre advokatfiskaler, två fiskaler, två befattningshavare

i biträdesgrad och i regel en amanuens. Besparingssakkunniga hava efter

en granskning av arbetet å advokatflskalskontoret, sådana förhållandena

numera gestalta sig och med hänsyn tagen jämväl därtill, att vissa arbetsuppgifter

— bland andra ärenden angående avdikningslån och granskning

av domänverkets äganderättshandlingar — bortfalla, kommit till den uppfattningen,

att en inskränkning av personalen å kontoret nu kan företagas.

I sådant hänseende hava de sakkunniga föreslagit, att den advokatfiskalstjänst,

som till förstärkning av de ordinarie arbetskx-afterna för närvarande

finnes uppförd å extra stat, efter utgången av innevarande budgetår icke

bibehålies. Denna uppfattning om personalbehovet å advokatflskalskontoret

har vunnit anslutning från ämbetsverkets sida. Av vad i reservationerna

till ämbetsverkets utlåtande anförts har jag icke blivit övertygad om den

extra advokatfiskalstjänstens fortsatta behövlighet, och jag finner därför anledning

saknas att för nästkommande budgetår äska medel å extra stat till

dylik förstärkning av personalen å advokatflskalskontoret.

Besparingssakkunniga hava även hemställt, att en sådan fördelning av

arbetsuppgifterna mellan förste och andre advokatfiskalen måtte genomföras,

att till den förres handläggning i allmänhet hänföras de mest maktpåliggande

ärendena. Enligt vad de sakkunniga framhållit förutsattes vid förste advokatfiskalstjänstens

uppflyttning i lönehänseende år 1919, att en dylik arbetsfördelning

skulle kunna komma till stånd. I samband härmed hava de

sakkunniga föreslagit, att andre advokatfiskalstjänsten måtte placeras i 26:e

lönegraden i stället för, såsom nu, i 27:e lönegraden. Även detta förslag

finner jag mig böra biträda.

I fråga om arkivkontorens organisation hava besparingssakkunniga till

en början hemställt, att befattningen såsom förste arkivarie för lantmäteriutredningar

måtte överföras på övergångsstat för att vid inträffande ledighet

å befattningen indragas. Detta förslag har tillstyrkts av såväl kammar
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

67

kollegium som lantmäteristyrelsen. På sätt sistnämnda ämbetsverk framhållit,

har, sedan den ifrågavarande tjänsten år 1919 uppfördes å kammarkollegii

ordinarie stat, i lantmäteristyrelsen inrättats en särskild byrå med

uppgift att ombesörja lantmäteriutredningar åt domstolar och administrativa

myndigheter. Förutsättningarna för tjänstens behövlighet synas därför

numera i viss mån vara andra än vid tjänstens inrättande. Fn omständighet

av väsentlig betydelse vid den föreliggande frågans bedömande

synes mig ock vara, att kammarkollegium i sitt utlåtande förklarat såsom

sin bestämda uppfattning, att inom en snar framtid full sysselsättning icke

kan beredas befattningshavaren i fråga inom kollegium. Då vidare lantmäteristyrelsen

upplyst, att styrelsen kan övertaga utförandet av ifrågavarande

lantmäteriutredningar utan annan förstärkning av arbetskrafterna

än, eventuellt, anställande av en amanuens, uppstår även genom den föreslagna

åtgärden en ej obetydlig besparing i personalkostnader. Under sådana

förhållanden synes mig de sakkunnigas förslag i denna del böra

genomföras.

Härutöver hava de sakkunniga föreslagit, att en av de för kamerala utredningar

avsedda, i 26:e lönegraden placerade förste arkivarierna måtte utbytas

mot en notarie i 21:a lönegraden. På denna punkt har kammarkollegium

uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande organisation under

framhållande av att de olika arkivariernas uppgifter vore av huvudsakligen

samma valör. Kollegium har även betonat den stora betydelse, de ifrågavarande

tjänstemännens arbete har för ämbetsverket såsom utredningsverk.

För min del har jag icke ansett mig böra i förevarande avseende frångå

besparingssakkunnigas förslag. Även vid bifall till detta förslag kommer

proportionen mellan tjänster i 26:e och 21:a lönegraden att ur ämbetsverkets

synpunkt ställa sig förmånlig, i det att den av de sakkunniga föreslagna

staten upptager — frånsett advokatfiskalskontoret — sju befattningar i 26:e

och fem befattningar i 21:a lönegraden. Jag vill ock erinra, att enligt 1908

års organisation den motsvarande personalen utgjordes av en tjänsteman tillhörande

dåvarande andra normalgraden (arkivarie) och sju tjänstemän i första

normalgraden (sex notarier och en aktuarie).

I förevarande sammanhang hava de sakkunniga uttalat, att de båda förste

arkivarierna och den för utredningsuppgifter avsedda notarien borde sammanföras

till ett arkivkontor. Därest för vissa ärendens utredning så ansåges

lämpligt, borde befattningshavare å arkivkontoret kunna enligt generaldirektörens

bestämmande för någon tid placeras å viss byrå för fullgörande

av utredningsuppgifter under byråchefens ledning. Till vad de sakkunniga

sålunda anfört torde hänsyn få tagas vid fastställande av ny instruktion

för ämbetsverket.

Registratorstjänsten lärer, i enlighet med vad som skett beträffande registratorerna

i vissa andra centrala ämbetsverk, böra placeras i 14:e lönegraden.

Då de å registratorskontoret förekommande göromålen efter den av de

sakkunniga förordade förenklingen av diarieföringen icke synts kunna be
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kufigl. Maj:ts proposition Nr 212.

reda registratorn full sysselsättning, hava de sakkunniga ansett en lämplig

lösning kunna vinnas, om registratorskontöret sammanfördes med arkivkontoret,

varvid registratorn kunde övertaga den närmaste ledningen av på

arkivkontoret förekommande registrerings- och anteckningsgöromål. Jag

förutsätter, att i överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda ifrågasatt

eller på annat sätt sådana anordningar träffas, att registratorns arbetskraft

fullt utnyttjas.

Beträffande de ordinarie biträdesbefattningarna i ämbetsverket föreslå de

sakkunniga icke någon förändring. Såsom en följd av den extra rotelns

indragning kan ett kontorsbiträde, vars avlöning bestrides av det å extra

stat uppförda anslaget, indragas. Härutöver föreslå de sakkunniga indragning

av ett extra ordinarie kontorsbiträde å andra arkivkontoret. Mot vad

sålunda föreslagits har jag icke något att erinra.

Vad angår övergången till den nya staten bar jag redan föreslagit, att

förste arkivarien för lantmäteriutredningar skall uppföras å övergångsstat.

Beträffande andre advokatfiskalstjänsten torde övergången lämpligen kunna

ordnas så, att tjänsten får kvarstå å den ordinarie staten i nuvarande lönegrad,

B 27, men att till staten fogas en anmärkning av innehåll, att befattningen

skall vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26. Övriga

i det föregående föreslagna förändringar beträffande de ordinarie befattningarna

å kollegii stat lära, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat,

med hänsyn till förefintliga vakanser kunna utan vidare genomföras från

och med nästkommande budgetårs ingång. Från den ordinarie staten böra

i enlighet härmed avföras en kammarrådstjänst och en befattning såsom

förste arkivarie; däremot böra å staten uppföras ytterligare två notarietjänster,

varjämte registratorsbefattningen bör upptagas i lönegraden B 14.

Den nu gällande ordinarie avlöningsstaten för kammarkollegium har

följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 261,100

Vikari atsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 6,700

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m........ » 31,300

Renskrivnings- och tryckningskostnad, förslagsanslag............ » 3,000

Summa kronor 302,100.

Vad först angår anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde

detta, då jag i det föregående icke förordat någon avvikelse från de sakkunnigas

förslag beträffande de ordinarie befattningarna i ämbetsverket,

böra upptagas med det av de sakkunniga beräknade beloppet av i runt tal

242,500 kronor. Härtill kommer ett belopp av 9,500 kronor, avsett till avlöning

vid den till uppförande å övergångsstat föreslagna tjänsten. I enlighet

med det förfarande, som under senare år tillämpats beträffande uppställningen

av staterna för departementen och vissa centrala ämbetsverk,

torde det särskilda vikariatsersättningsanslaget böra utgå ur staten och samt
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungi. Maj:ts proposition Nr 212.

liga vikariåtskostnader för uppehållande av ordinarie befattningar bestridas

från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän.

Den nu såsom ett särskilt förslagsanslag upptagna posten å 3,000 kronor

till renskrivnings- och tryckningskostnad torde, på sätt de sakkunniga föreslagit,

böra inräknas i anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m. Att låta den ifrågavarande anslagsposten, vilken enligt vad

upplyst blivit så gott som uteslutande tages i anspråk för avlönande av viss

biträdespersonal, kvarstå orubbad, synes icke stå i överensstämmelse med de

under senare år tillämpade principerna för beräknande av medel för avlöningar

till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen och de

centrala ämbetsverken.

I detta sammanhang har kammarkollegium i sitt utlåtande berört frågan

om bestridande av vissa tryckningskostnader för ämbetsverkets behov. Kollegium

har därvid i första hand tänkt sig att för bestridande av dylika kostnader

anlita expensanslaget, men, därest detta icke skulle anses böra ifrågaltomma,

hemställt, att ett belopp av 2,500 kronor för år ställes till kollegii

förfogande för ändamålet. Av principiella skäl kan jag icke tillstyrka, att

de från huvudtitelns allmänna expensanslag anvisade medlen må tagas i

anspråk för bestridande av tryckningskostnader. I den mån behov för ämbetsverket

uppkommer att erhålla medel för bestridande av utgifter för

tryckning, torde dylika medel kunna tillhandahållas ämbetsverket från

sjunde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.

I anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. skulle

enligt de sakkunnigas förslag, utom nyssnämnda post till renskrivningsoch

tryckningskostnad, inräknas ett belopp av 3,000 kronor för beredande

av arvode åt ett vattentekniskt biträde, vilket belopp nu ingår i det å extra

stat anvisade anslaget. Med hänsyn till den föreslagna indragningen av ett

extra ordinarie kontorsbiträde hava de sakkunniga vidare ansett anslaget

böra minskas med 2,200 kronor. Då i övrigt någon förändring icke föreslagits

beträffande storleken av de för icke-ordinarie befattningshavare avsedda

avlöningsmedlen, har ifrågavarande anslag av de sakkunniga beräknats

till (31,300 + 3,000 + 3,000 — 2,200 =) 35,100 kronor. I överensstämmelse

med det förfaringssätt, som kommit till användning beträffande anslagen

till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i statsdepartementen

och vissa centrala ämbetsverk, har anslaget ansetts böra uppdelas

i tre särskilda poster, nämligen en till grundavlöningar till extra ordinarie

tjänstemän, en till extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning,

övertidsersättning m. m. samt en till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie

tjänstemän m. m. Sistnämnda post skulle erhålla förslagsanslags

natur. Mot den av de sakkunniga föreslagna beräkningen av anslaget i

fråga är från min sida icke något att erinra. Givetvis bör, i enlighet med

vad som förutsatts vid genomförandet är 1926 för statsdepartementens del

av den här avsedda omläggningen, hinder icke möta för ämbetsverket att

från anslagsposten till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän av
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

löna även extra befattningshavare, till vilka enligt gällande bestämmelser

avlöningsförhöjning ej må utgå.

Vid bifall till vad jag i det föregående hemställt behöver något extra

anslag till kammarkollegii verksamhet icke längre upptagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte — med tillkännagivande, att förslag om anvisande av anslag

å extra stat till kammarkollegii verksamhet icke kommer att föreläggas riksdagen,

i följd varav medel för berörda ändamål ej vidare behöva beräknas

å riksstaten för budgetåret 1929/1930 — föreslå riksdagen att

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i kammarkollegium

skall från och med den 1 juli 1929 vara

bestämt på följande sätt:

Befattning:

Lönegrad

1 generaldirektör .....................................................

... A 3

4 kammarråd.............................................................

... B 30

1 förste advokatfiskal .............................................

... B 28

1 andre advokatfiskal.............................................

... B 27

2 förste arkivarier .................................................

... B 26

5 sekreterare .............................................................

... B 26

2 fiskaler...................................................................

... B 21

5 notarier .................................................................

... B 21

1 registrator .............................................................

... B 14

1 förste expeditionsvakt .........................................

... B 7

2 kanslibiträden ....................................................

... B 7

3 expeditionsvakter .................................................

... B 5

7 kontorsbiträden.....................................................

... B 4;

Anm. Andre ad vokatf iskals tjänsten, lönegrad B

27, skall

vid inträffande ledighet nedflyttas i lönegraden B 26.

dels besluta, att å övergångsstat för kammarkollegium

skall från och med den 1 juli 1929 uppföras en befattning

som förste arkivarie för lantmäteriutredningar i

lönegraden B 26;

dels godkänna följande stater för kammarkollegium,

att tillämpas från och med den 1 juli 1929:

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag ....................................... kronor 242,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m., förslagsanslag............... » 35,100

Summa kronor 277,600.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr, 212.

B. övergångsstat.

Avlöning, förslagsanslag .......................

kronor 9,500;

dels minska det ordinarie förslagsanslaget till kammarkollegium
-

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

nu

med

till

kronor 302,100

» 15,000

» 287,100.

Ur protokollet:

Yngve Ericsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:162 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 jämte i ämnet väckta motioner. s. 14 i texten
  2. SU 1929:86 Statsutskottets utlåtande Nr 86 s. 1 i texten