Sök i Ratio Lex

Angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

1929-02-01 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:33, Angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 33.

1

Nr 33.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående täckande

medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa

säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar; given

Stockholms slott den 1 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats

rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagenatt

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell:

Den s. k. trafiksäkerketskommittén avgav den 26 september 1907 betänkande

med förslag till, bland annat, lag angående korsning av enskild järnväg

för allmän trafik och väg. På grundval av kommitténs förslag avgav

sedermera ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström den 27 maj

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 26 hdft. (Nr 33.) si aa 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

1918 förslag till proposition, innehållande, bland annat, förslag till lag om

korsning mellan järnväg och väg eller gata. Berörda lagförslag, som avsåg

att reglera icke allenast frågan om korsning med enskild järnväg ntan även

frågan om korsning med staten tillhörig järnväg, innehöll i fråga om bestridandet

av kostnaderna för anordnande eller ändring av korsning, bland

annat, följande.

Järnvägens ägare skulle, då fråga vore om korsning mellan järnväg och

allmän väg eller gata, därest planen för vägen eller stadsplan, vari gata vore

upptagen, fastställts tidigare än planen för järnvägen, bestrida kostnaderna.

I motsatt fall skulle kostnaderna bestridas av de väg- eller gatuhållningsskyldiga.

Hade fastställandet av planen för järnvägen skett samma dag som

fastställandet av planen för viigen eller av stadsplan, vari gatan funnes upptagen,

skulle kostnaderna bestridas till hälften av järnvägens ägare och till

hälften av de väg- eller gatuhållningsskyldiga. Skulle någon vilja med enskild

väg korsa redan befintlig järnväg, borde kostnaderna därför bestridas

av vägintressenterna. Ändring eller flyttning av korsning på grund av

ändrade förhållanden skulle bestridas av järnvägens ägare eller vederbörande

väg- eller gatuintressenter, allteftersom de ändrade förhållanden, som

föranlett behovet av ändringen eller flyttningen, vore att hänföra till järnvägen

eller till vägen eller gatan. Sistberörda regler skulle däremot icke

tillämpas i fråga om hållande av grind eller ombesörjande av bevakning vid

korsning i plan. Därest det efter korsningens anordnande skulle visa sig

erforderligt att uppsätta grind eller anordna bevakning, skulle nämligen enligt

förslaget kostnaderna därför drabba den, som haft att bestrida kostnaderna

för korsningens anordnande.

Nu berörda förslag hava hitintills icke föranlett någon åtgärd.

I skrivelse den 7 maj 1923 avgåvo väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

järnvägsstyrelsen gemensamt förslag till kungörelse angående varningsmärken

och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg

och väg.

Över förslaget avgåvos utlåtanden av samtliga länsstyrelser och framställdes

därvid i vissa fall erinringar mot att i förslaget icke intagits någon

bestämmelse angående fördelningen av kostnaderna för de säkerhetsanordningar,

som enligt förslaget vore avsedda att bringas till utförande.

För att erhålla såvitt möjligt enhetliga, efter den tilltagande automobiltrafiken

å vägarna anpassade bestämmelser utfärdade därefter Kungl. Maj:t

den 23 maj 1924 kungörelse (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar

m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och

väg. Med uppsättande av föreskrivna varningsmärken medgavs sedermera

uppskov till den 1 oktober 1925 och med genomförandet av övriga i kungörelsen

föreskrivna säkerhetsanordningar beviljades anstånd till den 1 oktober

1926, utom i vad angick korsning mellan järnväg och enskild väg, i vilket

avseende anståndet utsträcktes till den 1 oktober 1927. Enligt berörda kungörelse

åligger det järnvägs innehavare att i enlighet med närmare angivna

bestämmelser vid korsning i samma plan mellan järnväg och väg dels uppsätta

och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande

fall säkerhetsanordningar, dels ock fullgöra viss bevakning. I kungörelsen

utsäges emellertid, att vad sålunda förordnats icke har avseende å frågan,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33. 3

vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av om förmälda

åtgärder.

I skrivelse den 28 februari 1925 hemställde Svenska järnvägsföreningen,

bland annat, att till täckande av de enskilda järnvägarnas kostnader för

vidtagande av de i 1924 års ovan omförmälda kungörelse föreskrivna anordningar

måtte få användas erforderligt belopp av automobilskattemedel.

Föreningen ansåge det fullt rimligt och skäligt, att nämnda medel finge användas

till täckande av berörda kostnad. Dessa anordningar hade nämligen

tillkommit uteslutande i anledning av motortrafikens uppkomst och

starka utveckling.

I skrivelse den 14 mars 1925 hemställde järnvägsstyrelsen, bland annat,

att före inträdet av den tidpunkt, vid vilken de i 1924 års kungörelse påbjudna

anordningarna senast skulle vara vidtagna, bestämmelser måtte utfärdas

rörande vem som i olika fall skulle bära kostnaderna för anordningarna,

att dessa bestämmelser avfattades i huvudsaklig överensstämmelse

med de principer, som kommit till uttryck i Hallströms ovanberörda förslag,

samt att, då ifrågavarande säkerhetsanordningar måste anses hava i

väsentlig grad nödvändiggjorts av den växande motorfordonstrafiken, möjlighet

måtte beredas att erhålla bidrag av automobilskattemedel till anordningarnas

utförande och vidmakthållande även i de fall, där kostnaderna enligt

förenämnda principer skulle åvila statens järnvägar.

I skrivelse den 3 april 1925 angående vissa ändringar uti ifrågavarande

kungörelse anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland annat, att då

1924 års kungörelses bestämmelse om skyldighet för järnvägarna att utföra

föreskrivna säkerhetsanordningar icke hade avseende på frågan, vem slutligen

skulle vidkännas kostnaderna därför, densamma tydligen innebure, att

kostnaderna ej alltid borde drabba järnvägarna. Beträffande de allmänna

vägarna funnes ett väghållningsdistrikt eller en stad, som kunde betraktas

som huvudintressent i vägen och som motpart till järnvägen ifråga om utgörande

av kostnaderna. I fråga om de enskilda, allmänneligen befarna

vägarna funnes emellertid ej någon dylik motpart bestämd, även om en

faktisk huvudintressent i vägen skulle kunna angivas. Det vore högeligen

önskvärt, att lagbestämmelser om kostnadernas utgående i fråga om vägkorsningar

bleve utarbetade.

I ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte för ändamålet särskilt

tillkallade sakkunniga den 14 november 1925 avgivet betänkande med förslag

till förordning om fördelning av automobilskattemedel samt till kungörelse

med närmare bestämmelser angående fördelningen av automobilskattemedlen

berördes jämväl frågan om automobilskattemedlens användning

till täckande av kostnader för säkerhetsanordningar vid järnvägsövergångar.

Styrelsen och de sakkunniga anförde härom, att i den mån kostnaderna

för sådana åtgärder, som vidtoges i enlighet med 1924 års kungörelse,

bleve ålagda vederbörande väghållningsskyldiga och således ansåges

böra påläggas väghållningen, några principiella hinder icke syntes föreligga

för att vägdistriktet härför skulle kunna tilldelas bidrag i vanlig ordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Inom kommunikationsdepartementet

år 1928

upprättad

promemoria.

4 Kungl, Maj.ts proposition nr 33.

Däremot lade gällande bestämmelser uppenbarligen hinder i vägen för järnväg

att för sina kostnader för samma ändamål åtnjuta bidrag av automobilskattemedel.

Styrelsen och de sakkunniga ville ej förneka skäligheten av att

även järnväg skulle kunna erhålla bidrag av automobilskattemedel till sådana

anordningar, som avsåge trafiksäkerhetens höjande för vägtrafikens del, men

då utredning ännu ej förelåge angående de totala kostnaderna för här

ifrågavarande åtgärder eller efter vilka grunder dessa slutligen borde åläggas

vägväsendet eller drabba järnvägarna, hade det synts styrelsen och de sakkunniga

icke möjligt föreslå grunder för statsbidrag till järnvägarna för

ifrågavarande ändamål.

Järnvägsstyrelsen hemställde i skrivelse den 7 december 1925, att Kungl.

Maj:t måtte besluta, att kostnaderna för i 1924 års kungörelse föreskrivna

och på statens järnvägar till utförande ankommande anordningar måtte gäldas

med automobilskattemedel. Styrelsen anförde därvid, att det torde vara

obestridligt, att ifrågavarande anordningar påkallats av den senare än järnvägstrafiken

tillkomna och i ständig ökning stadda automobiltrafiken. Det

maste anses i liög grad befogat, att denna trafik även finge vidkännas kostnaderna

för de anordningar, som blivit påkrävda att utföras till dess fromma.

I anledning av sålunda föreliggande framställningar utarbetades inom kommunikationsdepartementet

i början av år 1928 en promemoria angående täckande

medelst automobilskattemedel av kostnader för de i kungörelsen den 23 maj

1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar in. m. vid

korsningar i samma plan mellan järnväg och väg föreskrivna anordningar;

och infordrades häröver yttranden från samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter Svenska järnvägsföreningens

hörande.

I berörda promemoria anfördes, efter en redogörelse för vad i ärendet

förekommit, följande:

Såsom framgår av vad ovan anförts, har frågan såväl om vem som skulle

vidkännas kostnaderna för vidtagande av i 1924 års kungörelse föreskrivna

säkerhetsanordningar som om sättet för täckande av samma kostnader under

en följd av år varit föremål för beaktande. Slutlig ställning till frågan

om kostnadernas fördelning har emellertid ännu icke intagits. Olägenheten

härav har gjort sig särskilt märkbar vid bestridandet av de av ifrågavarande

anordningar föranledda engångskostnaderna. Att genom lag reglera frågan

om kostnadsfördelningen förutsätter en vidlyftig och komplicerad lagstiftning.

I varje fall kunde näppeligen därigenom lösas frågan om de redan nedlagda

kostnadernas fördelning, då man i förevarande fall näppeligen kunde giva

den ifrågasatta lagstiftningen retroaktiv verkan. Man skulle alltså för den

stora mängden av utförda arbeten vara hänvisad till det enda för närvarande

till buds stående medlet, nämligen att genom rättegång få frågan avgjord.

Ett sådant resultat skulle icke vara tilltalande. Utom det att domstolarna

skulle belastas med ett synnerligen stort antal vidlyftiga och svårbedömda

rättegångar, vilka först efter lång tid kunde väntas slutförda, skulle såväl

järnvägarna som väghållningsdistrikten eller städerna betungas med betydande

besvär och kostnader för tekniska utredningar, hörande av vittnen och sakkunniga

samt övriga rättegångskostnader, allt utgifter utan motsvarande nytta.

Orsaken till att järnvägarna hittills med anledning av de genom ovannämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knntfl. A faj:ts proposition nr rf rf.

författning dem Ålagda förpliktelserna icke i större utsträckning anhängiggjort

rättegångar av ifrågavarande slag läror ock vara att söka i obenägenheten

att anliängiggöra ett sä stort antal kostsamma och alltid till sin utgång

ovissa rättegångar, innan det blivit klarlagt, att frågan icke kunde lösas

på annat sätt — närmast genom bidrag av automobilskattemedel — vilket

järnvägarna av flera skäl ansett sig äga grundad anledning antaga vara möjligt.

Vid bedömande av möjligheterna att lösa den nu föreliggande frågan

annorledes än genom rättegång måste ihågkommas, att man icke annorledes

iin genom lagstiftning kan betaga parterna deras möjlighet att fn sin betalningsskyldighet

prövad av domstol, där de ej själva gå in därpå. Med utgångspunkt

från att den andel av ifrågavarande kostnader, som skäligen kunde

anses falla på vägintresset, helt skulle bestridas av automobilskattemedel,

under det att den kostnadsandel, som beräknades belöpa på järnvägarna,

helt skulle bäras av dessa, kunde saken ordnas på följande sätt. Järnväg,

som efter utfärdandet av förenämnda förordning den 23 maj 1924 fått vidkännas

kostnad för säkerhetsåtgärd, varom här är fråga, och som funne

denna åtgärd helt eller delvis föranledd av vägtrafiken, skulle till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen ingiva till Konungen ställd ansökan om bidrag av

automobilskattemedel till bestridande av denna kostnad med belopp motsvarande

den andel av kostnaden, som kunde anses belöpa på vägintresset.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föranstaltat om eventuellt erforderlig

komplettering av förebragt utredning, skulle handlingarna därifrån

översändas till vederbörande länsstyrelse, som efter hörande av vederbörande

väghållningsdistrikt eller stad hade att med eget yttrande återställa handlingarna

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan sistnämnda styrelse

med eget utlåtande överlämnat ärendet till Kungl. Maj:t, skulle Kungl. Maj:t

bestämma, huruvida och till vad belopp bidrag skulle utgå. Sådant bidrag

skulle ej till järnvägen utbetalas, med mindre järnvägen på bindande sätt

avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller

stad om deltagande i kostnaden. Därest järnväg, som ej åtnöjdes med beviljat

bidrag, vägrade avgiva dylik förbindelse, skulle frågan om bidrag till

järnvägen vara förfallen och för järnvägen återstå att väcka rättegång mot

väghållningsdistriktet eller staden. Därest väghållningsdistrikt eller stad i

denna rättegång bleve ålagd betalningsskyldighet, skulle distriktet eller

staden givetvis få bidrag av automobilskattemedel, motsvarande det utdömda

ersättningsbeloppet, där ej distriktet eller staden själv föranlett, att för högt

belopp utdömts.

Beträffande fastslåendet av de principer, som skulle läggas till grund för

den här ifrågasatta fördelningen av kostnaderna mellan järnvägs- och vägintresset,

bör man givetvis i första hand utgå från nu gällande rättsgrundsatser.

1 lag givas emellertid inga regler att tillämpas vid ett dylikt avgörande,

och praxis på området kan ej sägas lämna fullständig ledning.

Gäller frågan kostnader för anordningar vid korsning, som föranletts av nytillkommen

trafikled, synes antagligt, att med tillämpning av prioritetsgrundsatsen

den, som har att svara för den nytillkomna trafikleden, i allmänhet

får bära kostnaderna. Något rättsfall, som direkt bestyrker detta antagande,

är icke känt, men eu dylik grundsats har inom likartade områden kommit

till uttryck inom lagstiftningen. Börande frågan om vem som skall svara

för kostnaderna för anordningar, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas

till följd av inträffade förändrade förhållanden, föreligga i två fall avgöranden

i högsta instans. I ena fallet (se Kungl. Maj:ts dom den 11 september

1917, N. J. A. 1917:386) var fråga om kostnaderna för ombesörjande

av bevakning. Som skäl för järnvägens skyldighet att i detta fall bära kostnaderna

åberopades i den dom, som slutligen fastställdes, såväl den om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ständigheten, att vägen fanns vid järnvägens anläggande, som ock att den

fara, som med befintliga anordningar vid korsningen förelåge för vägtrafiken,

orsakades av järnvägstrafiken. Men till att trafiken å vägen under tiden

efter järnvägens tillkomst betydligt ökats togs icke liänsyn. Det andra fallet

(se Kungl. Maj:ts dom den 2 oktober 1922, N. J. A. 1922: 424) rörde vägövergångars

breddning samt därav nödvändiggjorda ändringar i vägbomsanordningar.

Aven här voro vägarna äldre än järnvägen. Yäghållarna förklarades

skyldiga att vidkännas kostnaderna på den grund, att behovet av utvidgningarna

föranletts uteslutande av ökad trafik å vägarna. I sistnämnda fall

har tidsprioriteten med avseende å trafikledernas tillkomst icke fått inverka,

utan kostnaderna hava lagts på den, som hade att svara för den trafikled,

till vilken de ändrade förhållandena varit att hänföra.

Vid den nu ifrågasatta fördelningen synes huvudregeln lämpligen bliva

den, att, när fråga är om kostnad för anordning, vilken föranletts av en nytillkommen

trafikled, den, som har att svara för berörda trafikled, ensam

skall bära kostnaden, varemot, när fråga är om anordning, som vid redan

befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden

skall bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de

ändrade förhållandena äro att hänföra.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av bidrag enligt sålunda angivna

grunder torde följande upplysningar få meddelas. Enligt uppgifter,

som lämnats av järnvägsstyrelsen för statens järnvägar och av Svenska järnvägsföreningen

för de enskilda järnvägarna, uppgå järnvägarnas engångskostnader

för genomförande av genom omförmälda kungörelse den 23 maj

1924 påbjudna säkerhetsanordningar till följande belopp:

1) för TcryssmärTcens anbringande: Kronor

för statens järnvägar........................................................................ 140,000

» enskilda » 230,000

2) . för anordningar, varigenom järnvägen vinner besparing i bevakningsIcostnaderna:
för

statens järnvägar.......................................................................... 374,000

» enskilda » 667,000

3) för övriga anordningar:

för statens järnvägar.................... 1,060,000

» enskilda » 1,389,000

Då kryssmärkena måste anses såsom ett nödvändigt tillbehör till järnväg,

ingalunda erforderligt uteslutande på grund av automobiltrafiken, synas järnvägarna

böra själva helt vidkännas kostnaderna för dessa märken, liksom

väghållningsdistrikten fått bestrida kostnaderna för de varningstecken vid

järnvägskorsning, som föreskrivas i motorfordonsförordningen. Likaså torde

järnvägarna få själva vidkännas kostnaderna för de anordningar, som med

stöd av författningen vidtagits i syfte att vinna besparing i dittillsvarande

utgifter för bevakning av vägkorsning. Härefter återstår alltså ett belopp

av tillhopa 2,449,000 kronor, som kan ifrågakomma till fördelning mellan

järn vägsintresset och vägintresset. Av detta belopp belöpa omkring 600,000

kronor på säkerhetsanordningar vid enskilda vägar.

Bidraget till ifrågavarande kostnader, vilka till den del, de beräknas falla

på vägintresset, i de flesta fall så gott som uteslutande föranletts av automobiltrafiken,

har såsom ovan nämnts förutsatts skola utgå av automobilskattemedel.

I den mån bidraget avser korsning å stads område och således skall

täckas av städernas andel i automobilskattemedel, torde det böra utgå av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

utjämningsandelen, då ju Kungl. Maj:t endast disponerar denna del av stadernas

autorn obil skattemedel. Bidrag till anordning vid korsning å landsbygden

bör utgå ur vederbörande låns automobilskattefond. Skulle därvid

något läns fond i högre grad betungas, lärer skiilig hänsyn därtill tagas vid

utjämningsandelens fördelning.

I överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens användning

borde måhända från statsbidrag undantagas anordningar vid korsning

med enskild väg. I de fall, då dylika anordningar framtvingats av autom

obiltrafik en, synes dock bidrag av automobilskattemedel kunna utgå, särskilt

med hänsyn till de stora svårigheter, som i allmänhet torde möta för

järnvägen att utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda

vägen ävensom för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes

av den på dem fallande kostnadsandelen.

Hur stor del av ovan omförmälda belopp, 2,449,000 kronor, som vid en

blivande prövning skulle komma att falla på vägintresset och alltså behöva

helt täckas av automobilskattemedel, kan icke nu med någon större säkerhet

bedömas, men det synes dock som om ett belopp motsvarande två tredjedelar

eller i runt tal 1,600,000 kronor borde vara för ändamålet tillräckligt.

Därest dessa kostnader fördelas på minst två år, lärer påfrestningen på

automobilskattemedlen icke bliva allt för betydande.

Även uppkommande frågor om täckandet av kostnader för hädanefter vidtagna

anordningar av ifrågavarande slag torde kunna lösas efter nu angivna

grunder.

I de över promemorian avgivna yttrandena tillstyrktes däri framlagda

förslag i stort sett nära nog enhälligt. Sålunda rådde enighet därom, att

bidrag av automobilskattemedel borde utgå till ifrågavarande ändamål.

Beträffande frågan, huruvida statsbidrag skulle utgå till anordning vid

Tcorsning med enskild väg, ställde sig länsstyrelsen i Stockholms län avvisande

häremot, under det att länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län ansågo,

att med allmän väg borde i förevarande hänseende jämställas sådan enskild

väg, som allmänneligen befares.

I fråga om de i promemorian angivna reglerna för fördelningen av kostnaderna

för anordningar vid järnvägskorsningar framställdes i några fall erinringar.

Sålunda anförde länsstyrelsen i Älvsborgs län bland annat:

I promemorian föreslås, att nytillkommen trafikled skall svara för nödiga

anordningar, men när fråga är om anordning, som vid redan befintlig korsning

måste vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden skall

bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de ändrade

förhållandena äro att hänföra. Mot den första principen torde ingen annan

invändning vara att göra än att den i praktiken är mycket betungande för

nya företag. Då kostnaderna för vägarnas del skulle bäras av bilskattefönden,

blir det egentligen de nya järnvägarna, som på detta sätt skulle bli

betungade. Vad åter den andra regeln beträffar, blir dess tillämpning

synnerligen betungande för väghållarna d. v. s. automobilskattemedlen, och dess

rättvisa kan starkt ifrågasättas. Den står som synes i bestämd strid mot

det första av de i promemorian återgivna prejudikaten, som just handlar om

kostnader för bevakning, nödvändiggjord av ökad trafik å landsvägen.

I promemorian har emellertid undersökts de ekonomiska konsekvenserna

av tillämpningen av de föreslagna reglerna för kostnadsfördelning av järnvägarnas

utgifter i anledning av 1924 års förordning. Efter frånräknande

Yttranden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majits proposition nr 33.

av vad som odelat bör åligga järnvägarna att gälda skulle till fördelning

återstå ett belopp av c:a 2 V, million kronor. Härav beräknas, att ca 1 6

million eller omkring två tredjedelar av kostnaderna borde falla på vägmtresset

ocli gäldas med bilskattemedel. Den kvotdel, vartill man kommit,

ger osökt anledning till övervägande, huruvida man ej kunde bereda järnvägarna

den önskade ekonomiska hjälpen utan tillämpning av rätt så tvivelsamma

principer, vilka den ena gången onödigt hårt träffa järnvägen och

den andra väghållningsskyldiga. Två tredjedelar har blivit en klassisk siffra

för statliga bidrag till vägbyggnad och vägförbättring. Kunde man ej helt

enkelt föreskriva, att engångskostnader för skyddsanordningar enligt 1924

års lag till två tredjedelar skola bekostas av bilskattemedel — framtida

underhållskostnader av järnvägarna? Det bleve visserligen en mera summalisk,

men därför enligt länsstyrelsens mening icke mindre rättvis lösning

än den i promemorian föreslagna. I alla händelser bleve den vid tillämpningen

enklare.

Länsstyrelsen i Hallands län ifragasatte, att kostnaden för anordningar,

vilka vid redan befintlig korsning föranletts av motortrafiken, alltid skulle

bestridas med en tredjedel av järnvägsförvaltningen och två tredjedelar av

automobilskattemedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog, att sedan kostnadens fördelning

mellan vägintresset och järnvägsintresset blivit fastslagen, vägintressets anpart

av kostnaden skulle bestridas av de väghållningsskyldiga med en tredjedel

eller den mindre del, Kungl. Maj:t bestämde, och återstoden av sagda

anpait av automobilskattemedel. Länsstyrelsen erinrade dock härvid, att

lagändring vore erforderlig för att de väghållningsskyldiga skulle kunna få

sig ålagd andel i kostnaden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län framhöllo,

att fördelningen av kostnaden för säkerhetsanordning vid korsning, som

flyttas vid trafikleds omläggning, borde äga rum efter samma grunder, som

skulle tillämpas beträffande redan förefintlig korsning.

Järnvägsstyrelsen ansåg det icke råda tvivel om att behovet av säkerhetsanordningar

vore att hänföra uteslutande till ändrade förhållanden betiäffande

vägtrafiken, varför alla kostnader för dylika anordningar borde

täckas med automobilskattemedel. Därest allenast bidrag till ifrågavarande

kostnader skulle komma att utgå, syntes lämpligast att en gång för alla bestämdes,

med vilken procent bidraget skulle utgå.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslog, att engångskostnaderna för

kryssmärken och övriga säkerhetsanordningar — dock ej för dem, som

medförde besparing i bevakningskostnaderna — skulle bestridas av vägintresset,

varemot underhålls- och driftkostnaderna skulle bäras av järnvägsintresset.

Mot förslaget, att kryssniärkena alltid skulle bekostas av järnvägen, framställdes

erinran av länsstyrelsen i Västernorrlands län, järnvägsstyrelsen

och Svenska järnvägsföreningen, vilka ansågo att kostnaderna för dylika

märken skulle helt eller delvis bestridas av automobilskattemedel.

Beträffande behandlingen av ansökning om bidrag till ifrågavarande ändamål

anfördes i några yttranden, att proceduren borde kunna något förenklas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Länsstyrelsen i Kronobergs län frinnliöll vidare, att anspråk på ersättning

av automobilskattemedel borde göras gällande inom viss tid från åtgärdens

vidtagande för att vinna beaktande.

Slutligen framhölls i åtskilliga utlåtanden, att jämväl frågan om bestridande

av kostnaden för underhåll och drift av säkerhetsanordning borde i

förevarande sammanhang upptagas till prövning.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att överrevisorerna för granskning

av statens trafikerade järnvägars samt statens järnvägsbyggnaders räkenskaper

och förvaltning för år 1927 i sin i september 1928 avgivna berättelse

beträffande nu ifrågavarande kostnader, med hänsyn till de icke obetydliga

belopp, som här vore i fråga, framhållit önskvärdheten ur statens järnvägars

synpunkt av att spörsmålet om kostnadernas slutliga bestridande snart

vunne sin lösning och att därvid statsbaneföretaget icke betungades med

utgifter, som hänförde sig till de med automobilismens starka utveckling

ändrade förhållandena med avseende å vägtrafiken.

I utlåtande häröver har järnvägsstyrelsen kraftigt understrukit detta uttalande

av överrevisorerna.

I skrivelse den 13 oktober 1928 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

hava de jämlikt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande

den 18 november 1927 tillkallade järnvägseJconomisakkunniga framlagt förslag

angående täckande av kostnaderna för vissa anordningar vid korsning mellan

järnväg och väg ävensom hemställt, att ärendet måtte bringas till avgörande

vid 1929 års riksdag.

De sakkunniga hava, bland annat, anfört följande:

Spörsmålet vem som i det särskilda fallet skulle vidkännas kostnaderna

för korsningsanordningarna kunde icke anses vara juridiskt fullt utrett.

Oavsett det slut, vartill man vid strängt juridisk prövning av rättsförhållandet

mellan väg- och järnvägsintressena kunde komma, syntes det emellertid

de sakkunniga uppenbarligen icke skäligt att belasta järnvägarna med kostnader

för ett annat, nytillkommet trafikmedel, automobilerna. Det vore icke

möjligt eller rimligt att bortse från den fullständigt genomgripande förändring

i avseende på vägarna och vägtrafiken, som inträtt genom automobiltrafikens

starka utveckling. Vägtrafiken och vägarnas funktion vore icke längre av

samma art som förut. Det vore en helt ny trafikform, som uppväxt och

visserligen begagnade vägnätet, men emedan den vore av ett helt nytt slag

i själva verket krävde, att vägarna i olika avseenden väsentligt omändrades.

Till dessa erforderliga förändringar hörde även anordningarna vid korsningar.

Den nya maskindrivna formen av trafik hade tillika blivit eu konkurrent till

järnvägarna, och det kunde näppeligen vara rimligt, att järnvägarna, genom

konkurrensen försvagade till sin ekonomi och hämmade i sin utveckling,

skulle bära kostnader, som krävdes för det nytillkomna trafikmedlets obehindrade

utveckling. Om järnvägarna tidigare kunnat anses skyldiga vidkännas

uppoffringar för att icke hämma vägarnas i allmänhet lokalt betonade

trafik, så kunde dock icke därav följa skyldighet att bekosta ombyggnader

för att vägarna skulle kunna betjäna helt nya trafikuppgifter. För automobilismens

utveckling vore anordnandet av icke blott säkra utan även bekväma

järnvägsövergångar av stor betydelse. Med minst lika stort skäl och till

lika stor nytta för automobilismen torde automobilskattemedel kunna an
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 2

Övorreviso
rerna.

Järnvägsekonomisakkunnigas

förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

vändas till sådana ändamål som till eu mångfald andra arbeten, såsom kurvrätningar,

backsänkningar m. m. Med de allmänna principerna för automobilskattemedlens

användning stode användningen till nämnda ändamål i fullgod

överensstämmelse.

De sakkunniga funne det sålunda utan tvekan skäligt och riktigt, att de

i allt väsentligt för automobiltrafikens skull i enlighet med 1924 års kungörelse

tillkomna säkerhetsanordningarna bekostades med automobilskattemedel.

I enlighet med vad i den under våren 1928 inom kommunikationsdepartementet

utarbetade promemorian anförts borde huvudregeln vid kostnadsfördelningen

vara, att, när fråga vore om kostnad för anordning, vilken

föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som hade att svara för berörda

trafikled, ensam skulle bära kostnaden, varemot, när fråga vore om anordning,

som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade

förhållanden, kostnaden skulle bäras av den, som hade att svara för den

trafikled, till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra. Härvid

förutsattes, att de kostnader, som befunnes falla på vägintresset, helt skulle

bestridas av automobilskattemedel, under det att järnvägarnas kostnadsandel

helt skulle bäras av dessa.

De sakkunniga ansåge skäligt, att på sålunda angivet sätt bestredes anläggningskostnaderna

icke blott för de i 1924 års kungörelse angivna särskilda

säkerhetsanordningarna utan jämväl för de i samma kungörelse föreskrivna

varningsmärkena (kryssmärkena). Dessa senare torde nämligen vara

tillkomna för den snabbgående landsvägstrafiken, vilken behövde på långt avstånd

erhålla eu iögonenfallande underrättelse om annalkandet till järnvägsövergång.

Det vore ju ock någonting nytt, som aldrig förut föreskrivits i

lag eller förordning eller i järnvägarnas koncessioner. Beträffande anordningar

av här förevarande slag, genom vilka järnväg vunne besparing i

bevakningskostnaden, borde gälla, att på järn vägsintresset skulle anses falla

och således av järnvägen bestridas ett belopp motsvarande det efter 5 %

kapitaliserade värdet av den årliga driftkostnadsbesparingen. Från järnvägarnas

sida torde intet vara att erinra mot att statsbidrag till anläggningskostnad

utbetalades allenast under villkor, att järnvägen på bindande sätt

avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller

stad om deltagande i samma kostnad. Även framdeles ujnpkommande frågor

om täckande av kostnader för hädanefter vidtagna anordningar av ifrågavarande

slag borde lösas efter enahanda grunder. Det vore önskvärt, att

vid prövning av ansökningar om statsbidrag tillämpades en enklare procedur

än den i kommunikationsdepartementets promemoria angivna.

Beträffande slutligen kostnader för underhåll och drift av ifrågavarande

anordningar syntes dessa i regel skäligen kunna fördelas på järnvägs- och

vägintresset efter enahanda grunder som engångskostnaden. Härvid kunde

de sakkunniga emellertid icke föreslå annan utväg än att överenskommelse

i varje särskilt fall bleve träffad mellan vederbörande järnväg samt väghållningsdistrikt

eller stad. Det torde få antagas, att sådan överenskommelse i

allmänhet skulle kunna träffas i godo, och att rättegång om fördelning av

underhålls- och driftkostnad merendels icke skulle behöva förekomma, sedan

avgörande träffats rörande engångskostnaden.

Över järnvägsekonomisakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstvrelsen,

Svenska järnvägsföreningen, Svenska vägföreningen, Svenska

vägstyrelsernas förbund och Kungl. automobilklubben.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

11

De myndigheter, vilka förut avgivit yttranden över ovannämnda inom

kommunikationsdepartementet utarbetade promemoria, hava nu i stort sett

vidhållit sina däri gjorda uttalanden.

Beträffande frågan, huruvida bidrag av automobilskattemedel över huvud

taget borde utgå för ändamålet, har Svenska vägstyrelsernas förbund ställt

sig avvisande.

Vidkommande frågan, huruvida statsbidrag må utgå till anordning vid

korsning med enskild väg, har Svenska vägföreningen — under förklaring att

principen, att kostnad för av nytillkommen trafikled föranledda anordningar

skulle bäras av denna trafikled, vore praktisk och lämplig — ansett enskild

viig, som övergått till allmän, böra räknas som nytillkommen väg.

I fråga om reglerna för fördelningen av kostnaderna hava några länsstyrelser

ansett en allmän föreskrift om bestämd fördelningskvot böra utfärdas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län liar föreslagit, att alla åtgärder för genomförande

vid statens järnvägar av 1924 års förordning skola bekostas av statens

järnvägar, varemot beträffande de enskilda järnvägarna frågan borde

lösas genom överenskommelse eller genom hänvändelse till domstol. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har ifrågasatt, att bidrag av automobilskattemedel

skola utgå efter samma grunder som för vägförbättringar i allmänhet samt

återstående anläggningskostnad med lika belopp fördelas på vederbörande

järnväg och väghållningsdistrikt. Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat,

att fördelningen av kostnaderna bör avgöras av en skiljenämnd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt som princip, att kostnaderna

skola fördelas mellan de olika intressena i mån av den nytta, de anses äga

av anordningen. Enligt denna princip skulle vid anläggning av ny väg icke

vägintresset ovillkorligen ansvara för kostnaden för säkerhetsanordningen.

Mot de sakkunnigas förslag att kryssmärken skola bekostas av automobilskattemedel

har erinran framställts av så gott som samtliga hörda myndigheter

och enskilda sammanslutningar med undantag av järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska järn vägsföreningen, vilka tillstyrkt

de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län har föreslagit, att all nyanskaffning, således

även av kryssmärken, men med avdrag av det efter 5 % kapitaliserade värdet

av järnvägens driftbesparing, skulle bekostas av automobilskattemedel, varemot

järnvägarna skulle bekosta underhåll och drift.

Vidkommande de sakkunnigas förslag beträffande bestridande av kostnader

för anordningar, genom vilka järnväg vunne besparing i bevakningskostnader,

hava några länsstyrelser uttalat, att förslaget ej föranledde erinran. Länsstyrelsen

i Hallands län har ansett kapitaliseringen böra ske efter 4 %.

Järnvägsstyrelsen vill icke ifrågasätta att erhålla ersättning för dessa

kostnader.

Beträffande slutligen frågan om bestridande av kostnaden för underhåll

och drift av säkerhetsanordning anse, förutom väg- och vattenbyggnads
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Departements
chefen.

styrelsen, några länsstyrelser denna kostnad böra bestridas av järnvägarna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser kostnaden böra fördelas med lika belopp

å järnvägen och väghållningsdistriktet.

De säkerhetsanordningar, som järnvägarna blivit ålagda utföra enligt kungörelsen

den 23 maj 1924, hava i stort sett betingats av automobiltrafiken s

kraftiga utveckling. Det synes vid sådant förhållande uppenbart, att det ej

kan anses med rättvisa och billighet förenligt, att järnvägarna själva skola

slutligen alltigenom vidkännas de i förevarande hänseenden uppkomna kostnaderna.

I kungörelsen har jämväl uttryckligen stadgats, att densamma icke

har avseende å frågan om kostnadsfördelningen.

Det i omförmälda promemoria framlagda förslaget kan icke göra anspråk

på att utgöra en ur teoretisk synpunkt uttömmande lösning av förevarande

spörsmål. En sådan lärer icke kunna åstadkommas utan en invecklad lagstiftning,

vilken dock näppeligen skulle kunna givas retroaktiv verkan. Att

ovan berörda förslag emellertid är ägnat att tillgodose ett starkt behov,

framgår av det alldeles övervägande gillande, varmed det mottagits av de

myndigheter och övriga vederbörande, som yttrat sig.

De i kungörelsen avsedda anordningarna bestå i dels uppsättande av s. k.

kryssmärken, dels anordnande, allt efter olika förhållanden, av grindar eller

bommar ined bevakning, ljussignaler och ringklockor.

I avseende å kryssmärkena anser jag, i likhet med vad i promemorian uttalats,

någon ersättning ej böra ifrågakomma. Likaledes delar jag den i promemorian

uttalade uppfattningen, att järnvägarna själva böra få vidkännas kostnaderna

för de anordningar av ifrågavarande slag, som medföra besparing i

bevakningskostnader. Det må erinras, att, såsom jag i det föregående nämnt,

järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja ifrågasätta att erhålla ersättning för

sistnämnda kostnader.

Beträffande övriga anordningar synes det skäligt, att ersättning utgår i den

mån de orsakats av vägintresset. Härvid torde man hava att välja mellan

det i promemorian föreslagna förfaringssättet att i varje särskilt fall uppskatta

järnvägsintressets och vägintressets andelar i kostnaderna eller att,

såsom i en del yttranden föreslagits, verkställa fördelningen efter en på förhand

bestämd kvot. Sistnämnda förfarande skulle onekligen medföra en betydande

förenkling av ersättningsärendenas handläggning. Med hänsyn till

den växlande anpart, som i de särskilda fallen torde komma på respektive

intressen, synes ett sådant summariskt förfarande, hur lämpligt det i och för

sig må vara, knappast vara ur rättvisans synpunkt tillfredsställande. Aven

om det får antagas, att järnvägsintressets och vägintressets andelar skola

visa sig i allmänhet stanna omkring proportionen 1: 2, torde det vara påkallat,

att möjlighet till justeringar hålles öppen och att alltså prövningen

sker från fall till fall. Hos Kungl. Maj:t torde dock ersättningsfrågorna böra

om möjligt avgöras på en gång för större grupper.

I ett utlåtande har ifrågasatts, att den del av kostnaden för säkerhetsanordning,

som beräknades falla å vägintresset, ej skulle helt gäldas av automo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 33.

13

bil skattemedel utan till någon de], exempelvis eu tredjedel, av de vägliållningsskyldiga.

I vanliga fall anses det ju av synnerlig vikt, att de väghållningsskyldiga

själva få vidkännas viss andel i vägliållningskostnaden, för att

ej sparsamhetsintresset skall slappas. Samma skäl föreligger ej bär, då det

är järnvägens innehavare, som under vederbörlig kontroll bär att ombesörja

arbetet och väl i regel får själv vidkännas någon del av kostnaden. Skulle

i något fall onödigt dyrbara anordningar hava kommit till användning, lärer

det lätteligen observeras vid ärendets prövning och bidraget i motsvarande

man nedsättas. Vidare måste hållas i minnet, att syftet med förevarande

förslag är att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar, och dylika

uppgörelser underlättas uppenbarligen i hög grad, om, på siitt jag vill förorda,

vägintressenternas andel av kostnaderna helt täckes av automobilskattemedel.

Som villkor för utbekommande av kostnadsbidrag bör uppställas,

att järnvägen avgiver förbindelse att avstå från anspråk på ersättning av

vederbörande vägintressenter.

Enligt promemorian skulle bidrag utgå även för anordningar vid korsningar

med enskild väg, som allmänneligen befares. I de flesta fall torde dessa

anordningar hava orsakats av autoinobiltrafiken. Det synes skäligt att, då

så är fallet, bidrag av automobilskattemedel får utgå i enahanda omfattning

som för anordningar vid korsning med allmän väg. Såsom i promemorian

framhållits, är detta också påkallat såväl med hänsyn till svårigheterna att

utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda vägen som

för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes av deras kostnadsandel.

Yad i övrigt beträffar den omfattning, vari bidrag av automobilskattemedel

bör beredas, synes bidraget böra begränsas till att avse engångskostnaderna

för sådana anordningar enligt berörda kungörelse den 23 maj 1924, som betingats

av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande. Icke minst

i betraktande av den till sin storlek mycket ovissa statsutgift, som en vidsträcktare

rätt till ersättning skulle innebära, samt svårigheten att med bestämdhet

kunna påräkna, att medel härför skola finnas tillgängliga, torde

det vara lämpligt att stanna vid den nu föreslagna gränsen.

De närmare bestämmelserna angående förfarandet torde få ankomma på

Kungl. Maj:t att meddela. För ingivande av ansökning om bidrag torde

viss tid böra utsättas. Det torde lämpligen kunna föreskrivas, att sådan

ansökning, ställd till Kungl. Maj:t, skall vara ingiven till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

före den 1 januari 1930.

Enligt den i promemorian verkställda kostnadsberäkningen antogs det till

fördelning mellan vägintresset och järnvägsintresset ifrågakommande beloppet,

omkring 2,450,000 kronor, komma att med omkring två tredjedelar eller i runt

tal 1,600,000 kronor falla på vägintresset. Häremot har en länsstyrelse samt

järnvägsstyrelsen gjort gällande, att säkerhetsanordningarna framkallats av automobiltrafiken

i högre grad än den sålunda beräknade kostnadsfördelningen

utmärkte, i följd varav den å vägintresset fallande kostnadsandelen alltså skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

hava beräknats för lågt. I enahanda riktning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uttalat sig. Såsom redan i förenämnda promemoria antytts, lärer

det icke vara möjligt att på förhand bilda sig en säker uppfattning i förevarande

avseende.

På sätt i promemorian föreslagits, torde ifrågavarande kostnadsandel,

i den mån den avser korsning å stads område och således skall täckas av

städernas andel i automobilskattemedel, böra utgå av utjämningsandelen. I

fråga om anordning vid korsning å landsbygden torde den böra utgå ur

vederbörande läns automobilskattefond. Skulle därvid något läns fond i

högre grad betungas, lärer, såsom i promemorian anförts, skälig hänsyn därtill

få tagas vid utjämningsandelens fördelning. Enligt verkställda beräkningar

torde av de under budgetåret 1929/1930 inflytande automobilskattemedlen

på städernas utjämningsandel komma 1,464,000 kronor och på länens

automobilskattefonder 14,088,000 kronor. Landsbygdens utjämningsandel

beräknas komma att uppgå till 4,392,000 kronor. Därest vägintressets andel

i nu berörda kostnader skulle komma att väsentligt överstiga vad som beräknats

eller eljest medföra en med hänsyn till övriga ändamåls behöriga

tillgodoseende för stark belastning av ifrågavarande medelstillgångar, lärer

den utvägen få anlitas att fördela kostnaderna på flera år, något som även

kan bliva nödvändigt på den grund, att prövningen av ifrågavarande ärenden

måste taga en avsevärd tid i anspråk.

För genomförandet av nu ifrågasatta åtgärder synes ändring av gällande

förordning om fördelning av automobilskattemedel icke vara erforderlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till bestridande av kostnaderna för vissa jämlikt kungörelsen

den 23 maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och

säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan

järnväg och väg vidtagna anordningar må utgå bidrag enligt

ovan förordade grunder, beträffande säkerhetsanordningar vid

järnvägskorsningar å stads område av utjämningsandelen av

städernas automobilskattemedel och ifråga om sådana anordningar

vid järnvägskorsningar å landsbygden av de särskilda

länens automobilskattefonder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:120 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande medelst automobilskattemedél av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid s. 15 i texten
  2. SU 1929:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds ''proposition angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid. järnvägskor a1 i texten