Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten m. m

43 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 33 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:4, Med förslag till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

1

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om begränsning

eller avlösning av avstyckat områdes ansvar

för inteckning i stamfastigheten m. m.; given Stockholms

slott den 7 december 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning

i stamfastigheten;

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom; och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

GUSTAF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll JOSO

1 samt,

4 häft. (Nr 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj :t& proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för

inteckning i stamfastigheten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån område avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap.

av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning

i stad, gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån, må, där området blivit av stamfastighetens

ägare till annan överlåtet och överlåtelsen avsett tillgodoseende av

bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord

till arrendatorn, områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån kunna i den ordning nedan sägs.

begränsas eller avlösas.

2 §.

Vill ägare av avstyckat område jämlikt denna lag utverka begränsning av

områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten eller avlösa ansvaret, göre

ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger. Avser ansökningen begränsning

av ansvaret eller avlösning av detsamma utan att begränsning förut

utverkats, skall ansökningen göras sist inom ett år efter det överlåtelsen skedde.

Om ansökningen skall anteckning göras i inteckningsprotokollet samt i intecknings-

eller fastighetsboken.

I ärendet skall sökanden visa, att genom beslut, som vunnit laga kraft, fastställelse

meddelats å avstyckningen samt att lagfart å fånget blivit sökt, ävensom

förete handling rörande särskild värdering av området.

3 §.

Värdering av området skall verkställas av två ojäviga män. Dessa förordnas

å landet och i stad, där rådstuvurätt ej finnes, av häradsrätten eller domaren

bland ledamöterna i nämnden eller ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar

eller förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad utsedda

gode män i det tingslag, där området ligger, eller ock bland dem, som

förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. I stad, där rådstuvu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J/.

3

rätt finnes, utser rätten värderingsmän bland de inom staden boende. Mot värderingsman

gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse områdets värde vid den tid, då överlåtelsen skedde.

Fanns vid nämnda tid å området byggnad, som ej hörde till fastigheten, skall

sådan byggnad ej ingå i värderingen. Ej må värdet sättas lägre än köpeskilling,

som vid överlåtelsen betingats.

4 §.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning

angående områdets värde eller annan omständighet ävensom bereda inteckningshavare

eller annan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

5 §.

Möter ej på grund av vad i 1—3 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele

rätten, evad ansökningen avser enbart ansvarets begränsning eller ej, beslut

angående det belopp, vartill rätten funnit områdets värde böra skattas, och förklare

rätten, att områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten skall vara

begränsat till nämnda belopp.

Har avlösning av ansvaret begärts, skall rätten, där stamfastighetens ägare

samtyckt till åtgärden, tillika förklara, att sökanden må avlösa ansvaret genom

nedsättande av det belopp, vartill ansvaret begränsats.

Innefattar rättens beslut allenast, att inteckningsansvaret skall vara begränsat,

må områdets ägare på särskild ansökan kunna i enlighet med vad i andra

stycket stadgas erhålla rättens förklaring, att han äger genom beloppets nedsättande

avlösa ansvaret.

Är stamfastigheten eller området utmätt, må beslut om begränsning eller

avlösning av områdets inteckningsansvar ej meddelas, med mindre sig visat, att

utmätningen upphävts eller gått åter.

Då beslut meddelats enligt denna paragraf, skall anteckning därom göras i

inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

6 §.

Har i fråga om område, som avstyckats från intecknad fastighet, beslut, som

i 5 § första stycket sägs, blivit meddelat och vunnit laga kraft, då må ej, där

intecknade beloppet icke kan till fullo utgå ut köpeskillingen för stamfastigheten,

till bristens gäldande ur området uttagas mer än som motsvarar det belopp,

vartill ansvaret begränsats.

7 §•

Har ägare av avstyckat område berättigats avlösa områdets ansvar för inteckning

i stamfastigheten, och vill han verkställa sådan avlösning, skall han

hos Konungens befallningshavande i länet nedsätta det belopp, som blivit bestämt

av rätten.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande området, rättens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 4.

protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid

äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningskavande

på ägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,

göra amälan till domaren å.landet eller i stad, där rådstuvurätt finnes, till rätten.

Nedsättning må ej ske, om stamfastigheten eller området är utmätt.

8 §.

Sedan nedsättning efter ty i 7 § sägs blivit verkställd, vare området ej vidare

besvärat av inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förman. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen

inkommit till domaren eller rätten, göras i inteckningsprotokollet, på

landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad, där rådstuvurätt

finnes, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt införas i inteckningseller

fastighetsboken.

9 §•

I lråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta

äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så

verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten,

dock med iakttagande att utdelning skall tillkomma allenast innehavare

av sadan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken det avstyckade

området häftat på grund av inteckning i stamfastigheten, att innehavare

av fordran eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten och

annan fastighet, äger rätt till utdelning jämväl för belopp, för vilket stamfastigheten

svarar allenast efter andra stycket av 32 § i förordningen angående inteckning

i fast egendom, samt att det belopp, som utfaller å inteckning för fordran,

skall avskrivas å dess huvudstol och upplupna ränta sålunda att blott så stor

del av räntan avsknves, som belöper på vad av huvudstolen avskrives. Vad

som ej efter ty nu sagts åtgår äge områdets ägare återfå.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse

till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst

fjorton dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och områdets

ägare samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu iir sagd. ävensom,

där innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom

orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av områdets

ägare.

10 §.

Utfaller vid fördelningen likvid å intecknings huvudstol, vare inteckningen

till motsvarande del utan verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf.

;>

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,

sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra

anmälan till domaren å landet eller i stad, där rådstuvurätt finnes, till rätten

samt tillika insända fördelningslängden; och skall anteckning om förhållandet

giiras i inteckningsprotokollet, såsom i 8 § sägs, samt i intecknings- eller fastighetshoken.

11 §•

Varder belopp, som utfallit å inteckning, icke genast avräknat å inteckningshavarens

fordran, skall beloppet, där den, som personligen ansvarar för

fordringen, det påyrkar, förvandlas i fullgoda obligationer eller andra därmed

jämförliga värdepapper.

12 §.

Vad i denna lag är stadgat med avseende å inteckning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för

vilken stamfastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

13 §.

År område avstyckat från lägenhet, som upplåtits genom jordavsöndring efter

den 31 december 1909, eller från fastighet, som; tillkommit genom avstyckning

enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet, eller från fastighet, som

efter den 30 juni 1921 bildats genom avstyckning enligt 5 kap. av lagen om

fastighetsbildning i stad, eller, där sådan avstyckning skett tidigare, överlåtits

efter sistnämnda dag, skall denna lag äga tillämpning allenast såvitt angår

begränsning av områdets inteckningsansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1S75

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört

ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar

i stamfastigheten, så ock om begränsning eller avlösning i vissa fall av

avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten, därom är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr Jt.

F örsl a jr

till

Lag

om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att sista stycket av 121 § utsökningslagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller område

enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen

om fastighetsbildning i stad avstyckats till särskild fastighet, och ansvarar

lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på sätt i

3 mom. av 37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må

inteckningen ej föranleda försäljning av den avsöndrade lägenheten eller det

avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten den därför

bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens

fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade områdets ägare genast

erlägger vad däri brister eller, då fråga är om avstyckat område, vars ansvar

är begränsat till visst bristen understigande belopp, vad sålunda må uttagas

ur området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 oktober 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Ldndvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Lfter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

<fid91927l,‘ir >>Genom Proposition nr 19 föreläde Kungl. Maj:t 1927 års riksdag förslag

riksdag ™ dels angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning,

dels lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom. Härmed avsågs att underlätta vissa

genom jorddelning uppkomna fastigheters befriande från ansvar för inteckningar

i huvudfastigheterna genom att i analogi med bestämmelserna i expropriationslagen

samt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) låta den, som förvärvat

lägenhet eller annan styckningslott, nedsätta ett värdet motsvarande belopp till

fördelning mellan inteckningshavare i den odelade fastigheten. Propositionens

huvudpunkter voro i korthet följande:

I enlighet med propositionens syfte att undanröja det väsentliga hinder för

utvecklingen av egnahemsrörelsen och annan ur social synpunkt önskvärd jordstyckning,

som gällande relaxationsregler visat sig medföra, inskränktes det

förstnämnda lagförslaget till att gälla allenast överlåtelser, som avsett tillgodoseende

av bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av

utarrenderad jord till arrendatorn. Den utväg, lagförslaget anvisade till vinnande

av befrielse från inteckningsansvar, skulle under förutsättning av sådan

överlåtelse kunna anlitas med avseende å avsöndrad lägenhet samt genom ägostyckning

avskild lott ävensom beträffande område, som avstyckats till särskild

fastighet enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet. För den

föreslagna lagens tillämplighet förutsattes vidare, att stamfastigheten — varmed

i fråga om ägostyckning skulle förstås den eller de behållna ägolotterna

— vore gemensamt intecknad med annan fastighet. Beträffande själva förfarandet

stadgades, att ansökan om det frånskilda områdets befriande skulle,

sist inom ett år efter det överlåtelsen skedde, av områdets ägare göras hos

rätten i den ort, där området vore beläget. Villkor för bifall till ansökningen

skulle vara, att stamfastighetens ägare medgivit ansökningen samt att fast
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:tn proposition nr h.

0

ställelse meddelats å delningsförrättningen och lagfart å fånget blivit sökt.

Vidare skulle värdering av området hava skett genom två av rätten eller domaren

förordnade ojäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten

eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män i det tingslag,

där området vore beläget, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning

och vore därtill valbara. Värderingen avsåg att fastställa värdet

vid den tid, då området skildes från stamfastigheten. Fanns vid nämnda

tid å området byggnad, som ej hörde till detta, skulle sådan byggnad ej

ingå i värderingen. Värdet fick ej sättas lägre än den köpeskilling, som

betingats. I ändamål att bereda större trygghet mot en oriktig uppskattning

av värdet stadgades i förslaget, att rätten ägde, där anledning

därtill förekomme, infordra ytterligare utredning angående värdet eller

bereda vederbörande inteckningshavare eller ägare av annan, gemensamt med

stamfastigheten inteclcnad fastighet tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.

Om ej med hänsyn till dessa föreskrifter hinder funnes möta mot bifall till

ansökningen, hade rätten att besluta, att sökanden skulle äga till områdets befriande

från ansvar för inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill

rätten ansett områdets värde böra skattas. Nedsättningen skulle ske hos

Konungens befallningshavande inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga

kraft. Sedan nedsättning blivit verkställd, skulle området ej vidare vara besvärat

av sådan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken

stamfastigheten häftade på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Det nedsatta beloppet jämte ränta skulle fördelas efter de regler,

som gälla för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Fördelningen skulle så verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling

för stamfastigheten, dock att utdelning tillkomme allenast innehavare

av inteckning m. m., som besvärat stamfastigheten och det frånskilda området

gemensamt. Vad som ej åtginge till utdelning, finge områdets ägare återbekomma.

Därest vid fördelningen likvid komme att utfalla å intecknings huvudstol,

vore inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, såvitt anginge

de fastigheter, vilka gemensamt med området häftat för inteckningen.

— Förslaget till ändring i inteckningsförordningen innefattade blott en hänvisning

till den föreslagna lagen om befrielse från inteckningsansvar.

Förslagen vunno ej riksdagens godkännande. I den skrivelse (nr 165), genom

vilken riksdagens beslut anmäldes, åberopades första lagutskottets i ämnet avgivna

utlåtande (nr 33), däri anförts följande:

Åtskilliga förutsättningar vore i förslaget till lag angående fastighets be- Första lagfriande

från ansvar för inteckning uppställda för rättigheten att anlita den utskottet.

ifrågakomna utvägen till vinnande av sådan befrielse. Redan därigenom bleve

lagens räckvidd starkt begränsad. Men även i de fall, där dessa förutsättningar

vore för handen, kunde det med fog befaras, att praktiska svårigheter

skulle möta för lagens tillämpning. På sätt departementschefen vid remiss till

lagrådet den 19 februari 1926 anfört, måste man utgå från att det belopp, som

för fastighetens befriande från inteckningsansvar skulle av dennas ägare nedsättas

till fördelning mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten, i verkligheten

vore köpeskillingen för fastigheten, vilken köpeskilling med säljarens medgivande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr h.

disponerades på nu angivet sätt. I regel torde hela beloppet komma att tagas i

anspråk av inteckningshavarna, och säljaren torde följaktligen nästan aldrig kunna

påräkna att erhålla någon del av köpeskillingen kontant. Visserligen komme

köpeskillingen säljaren indirekt till godo genom avbetalning å inteckningarna.

Men det oaktat torde en fastighetsägare under dessa förhållanden ofta

nog vara mindre benägen att sluta avtal om försäljning eller i allt fall att medgiva

en disposition av köpeskillingen på sätt i lagförslaget angåves. Och även

om en fastighetsägare icke skulle vara ovillig härtill, kunde ett hinder för lagens

tillämpning ligga däri, att köparen saknade möjlighet att på en gång uppbringa

hela köpeskillingen. Att så skulle vara förhållandet hade med styrka

framhävts såväl i en av de med anledning av propositionen väckta motionerna som

i andra kammaren vid remiss av propositionen. Även enligt utskottets mening

kunde det ej förväntas, att nu ifrågavarande personer i allmänhet vore i stånd att

uppbringa det belopp, som erfordrades för nedsättning, och möjligheten för dem

att begagna den i lagen anvisade utvägen att vinna befrielse från inteckningsansvar

torde förty mången gång vara utesluten. — Utöver vad sålunda anförts

rörande förslagets begränsade tillämplighetsområde ville utskottet ytterligare

framhålla, att förslaget icke avsage fastighet i stad eller i samhälle å landet, för

vilket skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Jämväl i städer och i nyssnämnda samhällen kunde det emellertid tydligen med

hänsyn till egnahemsbildningen ej sällan vara önskvärt, att enklare former än

de nu gällande funnes för fastighets befriande från ansvar för inteckning. —

Även ur eu annan synpunkt hade utskottet funnit förslaget giva anledning till

erinran. Det syntes nämligen med fog kunna göras gällande, att inteckningshavares

och andra rättsägares intressen icke blivit behörigen tillgodosedda i

förslaget. Att ^ för inteckningshavarna möjligheten av rättsförlust icke vore

under alla förhållanden utesluten vid en tillämpning av den metod, som föreslagits.

hade uppmärksammats av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,

vilka yttrat sig under den förberedande utredningen inom departementet.

I detta sammanhang anförde utskottet, att länsstyrelsen i Gävleborgs län

fäst uppmärksamheten å det fall, att en lägenhets värde överstege stamfastighetens

primära, ansvarighetsbelopp. Länsstyrelsen hade antagit, att här endast

detta belopp tillkomme innehavaren av den för stamhemmanet och annan fatighet

gemensamma inteckningen. Det vore nämligen i detta fall ej utrett, om

stamfastighetens subsidiära ansvar behövde tagas i anspråk. Om nu av en eller

annan anledning den med stamfastigheten gemensamt intecknade fastighetens

värde under tiden från inteckningens meddelande nedgått så, att det ej

motsvarade denna fastighets ansvarighetsbelopp, kunde det hända, att ej heller

återstoden av stamfastigheten vid exekutiv försäljning försloge att fylla

bristen, i vilket fall, därest stamfastighetens ägare icke vore personligen ansvarig

för inteckningen, dennas innehavare gjorde förlust. — Utskottet erinrade

vidare, hurusom lagrådet vid granskning av förslaget yttrat bland annat

följande: Det vore obestridligt, att i särskilda fall en inteckningshavare skulle

kunna till följd av områdets befriande från inteckningsansvar i den ifrågasatta

ordningen lida minskning i sin rätt utan att detta kunnat av honom förekommas.

Bortsett från sådana fall som det av länsstyrelsen i Gävleborgs

län exempelvis uppställda, där förlusten kunde sägas vara uppkommen först

genom ett visserligen tänkbart men i verkligheten mindre sannolikt sammanträffande

av ett flertal ogynnsamma omständigheter, syntes skada kunna vara

att befara även i vissa fall, där förutsättningarna ingalunda kunde anses särskilt

egenartade. Om t. ex. från ett intecknat hemman efter 1910 års ingång

avsöndrats en lägenhet, vilken således subsidiärt häftade för den därigenom

uppkomna gemensamma inteckningen, samt därefter från denna lägenhet avsöndrats

en del av dess område, måhända den huvudsakliga eller värdefullaste,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kut)yl. May.h; proposition nr

1 1

kominc det belopp, som i enlighet med lörslaget nedsattes lor befriande av den

nya lägenheten från de inteckningar, som besvärade den ursprungliga lågenheten,

icke att till någon del tillfalla innehavaren av den gemensamma inteckningen,

alldenstund denne icke vore i stånd att visa, att inteckningen icke kunde

täckas av stamhemmanet utan anlitande av den endast subsidiart. ansvariga

äldre lägenheten. Det nedsatta beloppet finge i stället lyflas av innehavare

av särskild inteckning i den äldre lägenheten eller,. där sadan inteckning e,]

funnes, återhäras till den nya lägenhetens ägare. För täckande av den brist,

som vid eu sedermera inträffande exekutiv auktion a hemmanet kunde yppas,

funnes då ej att anlita mer än återstoden av den äldre avsöndringen, som mahända

visade sig därför otillräcklig, medan full täckning skulle erhållits, om

lägenheten i dess helhet fortfarande statt i ansvar för inteckningen,

ligen kunde häremot med något fog erinras, att enahanda förhållande kunde

tänkas uppstå redan för närvarnde på grund av de likartade bestämmelser, som

gällde angående befrielse från inteckning genom nedsättning av lösenbelopp,

exempelvis enligt expropriationslagen eller ensittarlagen, vilkas, stadganden tjänat

till förebild för förslaget i denna del. Men dels kunde tillämpningen av

den föreslagna lagen förväntas få en omfattning, överstigande de nyssnämnda

lagarnas, dels torde vid de tvångsvis skeende förvärv, som genom dessa lagar

reglerades, utrymme knappast givas för åtgörande från fastighetsägarens sida

i syfte att obehörigen befria sin egendom från någon del av intecknad gäid,

något vartill möjlighet i förevarande fall, där en frivillig överlåtelse skulle

ligga till grund, icke syntes vara helt utesluten. -—.För egen del anmärkte utskottet

vtterligare ett exempel på huru en tillämpning av det ifragasatta förfarandet

kunde lända till rättsförlust eller åtminstone ökad risk för inteckningshavare

eller andra rättsägare. Enligt förslaget skulle det nedsatta beloppet

fördelas mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten efter de regler,

som gällde för fördelning av köpeskilling för utmätmngsvis sald fast egendom

Utdelning skulle sålunda tillkomma innehavarna av inteckningarna efter det

företräde, som gällde mellan dessa, och beträffande varje inteckning skulle i

första hand ränta å inteckningen gäldas. Det vore. sistnämnda, regel, som syntes

kunna vålla angivna olägenheter. Enligt 18 § inteckningsförordnmgen medförde

inteckning för fordran rätt att ur fastigheten utbekomma ränta tor de

två sista åren före utmätning eller början av konkurs.. Visserligen torde det

vara skäligen ovanligt, att en inteckningshavare läte räntan sta mne sa iang

tid som två år utan att vidtaga åtgärder för dess utbekommande, men det oaktat

förekomme det synnerligen ofta, att räntan uttoges ur fastigheten för hela

nämnda tid. Särskilt vid belåning i banker och andra penninginstitut vore

det brukligt, att den, som beviljade lån mot inteckningssäkerhet, av lantagaren

mottoge två särskilda handlingar, nämligen en vanlig revers (omslagsrcversl

och såsom säkerhet för denna en inteckning (hypoteksrevers). Detta

bruk hade till följd, att när räntan betalades, denna i allmänhet icke avskreves

å inteckningshandlingen, utan endast å omslags.reversen. Nar i.ntecknmgshandlingen

sålunda icke innehölle någon anteckning om rantelikvider, kund»

följaktligen, sedan inteckningen kommit i ny innehavares hand, ränta pa grun

av densamma uttagas för två år. oaktat ränta å det lan, varför inteckningen

tillförene legat såsom säkerhet, faktiskt vore betald för storre eller mindre

del av nämnda tid. Av större praktisk betydelse vore det forhallande att vid

belåning i bank denna plägade betinga sig, att inteckningen skulle utgöra säkerhet

jämväl för övriga förbindelser till banken, för vilka lantagaren da haffade

eller kunde komma att häfta. Banken vore i kraft av eu dylik .generell

pantförskrivning lagligen oförhindrad att, nar rantan icke avskrivits a mtec

ningshandlingen, ur panten uttaga ränta för hela den nyss angivna tiden av

två år, för så vitt detta vore behövligt för täckande av bankens samtliga till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe
ments
chefen
-

godohavanden hos låntagaren. Ett belopp, som en lägenhetsägare jämlikt den

nu föreslagna lagen nedsatt till lägenhetens befriande från inteckningar i stamtas

tigheten, kunde således, även om fastighetsägaren rätteligen fullgjort sina

räntelikvider för det lån, varför inteckningen närmast låge som säkerhet, ändock

tagas i anspråk för gäldande av intill två års ränta, Endast i den mån

överskott uppstode, skedde utdelning å inteckningens kapitalbelopp och bleve

inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, så vitt anginge de fastigheter,

vilka gemensamt med lägenheten häftat för inteckningen. En fastighet

kunde följaktligen genom att lägenheter och ägolotter såldes därifrån minskas

i värde utan att dess ansvarighet för fastigheten besvärande inteckningar

underginge motsvarande minskning. Detta förhållande vore tydligen ägnat att

äventyra den rätt, som tillkomme senare inteckningshavare samt ägare av annan

gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet. I förslaget meddelades

icke någon bestämmelse, med stöd varav nämnda rättsägare kunde skydda

sig mot den fara för rättsförlust, som nu berörts. Förslaget stadgade visserligen,

att rätten ägde, där anledning därtill förekomme, bereda vederbörande

inteckningshavare eller ägare av annan gemensamt med stamfastigheten intecknad

fastighet tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Men det vore först

sedan rätten skilt sig från ärendet, nämligen vid fördelningen av det nedsatta

beloppet, som det bleve känt, i vad mån beloppet komme att tagas i anspråk

för gäldande av ränta. Ltskottet hade tagit under omprövning, huruvida någon

ändring i förslaget kunde vidtagas till förekommande av berörda missförhållande.

Närmast hade utskottet övervägt en bestämmelse, att vid fördelningen

av det nedsatta beloppet utdelning i första hand skulle tilläggas intecknings

huvudstol. En dylik bestämmelse skulle emellertid innebära ett avsteg från

den i 9 kap. 5 § handelsbalken stadgade grundsatsen, att avräkning på huvudstolen

ej finge ske. förrän räntan vore gulden, och med fog torde kunna ifrågasättas

lämpligheten av att för genomförande av en lag med så jämförelsevis

ringa praktisk betydelse som den förevarande bryta med denna sedan gammalt

bestående grundsats i vår rätt. Verkningarna av en lagändring av denna innebörd

kunde i allt fall icke med säkerhet av utskottet överblickas utan en närmare

undersökning, och härtill komme, att det syntes oegentligt att i förevarande

lag stadga fördelningsregler, som avveke från motsvarande regler i expropriations-

och ensittarlagarna. — På grund av de sålunda med hänsyn till

vissa rättsägares intressen framställda erinringarna och då den föreslagna lagstiftningen

endast i mycket ringa omfattning skulle underlätta fastighets befriande

från inteckningsansvar, hade utskottet ansett sig böra avstyrka förslaget,

Utskottet ville emellertid framhålla angelägenheten av att ytterligare

försök gjordes för att trygga egnahemsköpare mot ansvar för inteckningar i

stamfastigheten. Att behovet av en sådan lagstiftning vore stort, hade bestyrkts

av utredningen i ärendet. Enligt utskottets mening borde därför frågan

utan dröjsmål ånyo göras till föremål för undersökning. Om de brister,

som anmärkts beträffande det nu framlagda förslaget, vid ett förnyat övervägande

visade sig icke kunna avhjälpas, syntes andra utvägar till frågans

lösning böra tagas under omprövning. Utskottet ville därvid särskilt erinra

om ett för 1909 års riksdag framlagt förslag i ämnet, enligt vilket förslag

lägenhets ansvar för stamfastighetens gäld skulle efter verkställd värdering

kunna fastställas till visst maximibelopp, motsvarande lägenhetens värde vid

liden för avsöndringen.

Bland myndigheter och andra, vilka yttrat sig under den utredning, som

föregått 1927 års proposition, har icke mer än en mening rått angående önskvärdheten

av att underlätta styekningslotters befriande från ansvar för inteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

hiuit/l, Ma.j:ls proposition nr h.

i:’>

ningår i deras stamfastigheter eller i allt fall ytterligare förbättra dylika lotters

ställning med hänsyn till detta ansvar. Av den nyss lämnade redogörelsen

framgår likaledes, att riksdagen principiellt anslutit sig till samma uppfattning.

Frågan har sedan lång tid tillbaka varit föremål för undersökningar

i skilda sammanhang, och ett avgörande synes ej längre böra framskjutas. Ett

beslut i denna riktning vore, såsom propositionen visar, egentligen endast en

konsekvens av den principståndpunkt, som efter att länge ha övervägts fick

sitt första uttryck i lagstiftningen genom införandet av reglerna angående avsöndringars

-- och senare även vissa enligt fastighetsbildnings- och jorddelningslagarna

avstyckade områdens — subsidiära ansvarighet för inteckningar i

stamhemmanet. Åtgärden skulle ock utgöra ett naturligt fortgående på den

väg, som betecknar de senare årens allmänna jordpolitiska och sociala utveckling

i vårt land.

Den uppfattning, min företrädare i ämbetet vid den tidigare propositionens

framläggande uttalade om denna lagstiftnings betydelse, har ytterligare bekräftats.

Sålunda är det synnerligen vanligt, att större jordägande bolag för sina obligationslån

bundit inteckningar vid betydande egendomskomplex. I ett par av de

yttranden, som intagits i 1927 års proposition, framhöllos de stora skogsbolagen

såsom typiska exempel å fall, där av nu nämnd anledning lagstiftning vore väl

behövlig. Till belysning härav må erinras, att redan år 1924 Sveriges skogsägareförbund

i skrivelse till Kungl. Maj:t lämnat uppgift å sammanlagt omkring 4 500

gårdar, torp och lägenheter, vilka ägarna — 45 bolag i olika delar av landet —

vore villiga att när som helst sälja för egnahems- eller kolonisationsändamål.

I skrivelsen framhölls, att så gott som all den med erbjudandet avsedda jorden

vore besvärad av inteckningar för obligationslån, hypotiserade i vederbörande

bolags samtliga fastigheter. Särskilt inom Bergslagerna och de inre delarna

av Norrland, där trävarubolagens jordinnehav nått stor omfattning, förekomma

talrika arrendejordbruk, lämpade för försäljning, Från olika kreditanstalters

sida har med skärpa uttalats, att den av statsmakterna livligt eftersträvade

kolonisationsverksamheten inom rikets nordligare bygder i hög grad hämmats

eller mången gång rent av omöjliggjorts till följd av de svårigheter, nu gällande

regler för relaxation av gemensamt intecknade fastigheter erbjuda. Utan att

lättnader vidtagas i dessa regler eller åtminstone i bestämmelserna angående

inteckningsansvarets räckvidd är det en vansklig uppgift att till särskild fastighet

utbryta någon del av ett sålunda intecknat egendomskomplex.

Av vad nu anförts framgår, att jag funnit mig av fullgoda skäl manad att

till Kungl. Maj :ts prövning hemställa, huruvida icke nytt förslag i ämnet bör

föreläggas den nästa gång sammanträdande riksdagen. Det har synts mig

härvid böra beaktas vad första lagutskottet år 1927 anfört om lämpligheten

av att åter upptaga till prövning en anordning, som föreslagits i samband med

framläggandet (genom proposition nr 106) av den vid 1909 års riksdag antagna

lagstiftningen om lågenhets subsidiära ansvar för den i stamfastigheten intecknade

gälden, nämligen fastställande av visst maximibelopp för detta ansvar.

Genom värdering av lägenheten skulle nämnda belopp bestämmas. De regler,

som föreslagits skola gälla för värderingen, funnos icke tillgodose berätti
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

gade anspråk på billighet och enkelhet. I sak torde emellertid någon invändning

knappast göras mot det befogade i en ansvarsbegränsning av antydd art,

och erinras må, att enahanda anordning också förordats i ett år 1911 av den s. k.

torpkommissionen avgivet betänkande. Innehavare av inteckning i stamfastigheten

kan icke anses lida obehörigt intrång i sin rätt, om hans anspråk på gottgörelse

ur ett avstyckat område begränsas till dettas värde vid den tidpunkt, då det

överlåtes till ny ägare; för denne åter bör begränsningen vara av desto större betydelse,

ju mera områdets värde efter sagda tidpunkt stegrats. Uppenbarligen

kan dock den ifrågasatta möjligheten att få områdets inteckningsansvar begränsat

icke utesluta att fortfarande det måste anses vara huvudsyftet med

den lagstiftning, som nu bör bringas till stånd, att öppna en utväg till de avstyckade

områdenas fullständiga befrielse från inteckningsansvaret.

Genom en kombination av den år 1909 föreslagna anordningen och avlösning

enligt 1927 års förslag synas fördelar vinnas i ett par hänseenden. Såsom i det

följande skall närmare angivas, torde samtliga av första lagutskottet framställda

erinringar knappast kunna avhjälpas utan att domstolen medgives rätt

att under vissa omständigheter vägra den sökta befrielsen, ändå att de formella

förutsättningar, som upptogos i 1927 års förslag, äro för handen. Här blir

tydligen av största betydelse för det frånskilda områdets ägare att åtminstone

få ansvarigheten begränsad. Likaledes blir härigenom hans ställning gynnsammare

i det fall, att medgivande till fullständig befrielse icke kan utverkas

av stamfastighetens ägare. Vid nämnda kombination kan ock eftergivas kravet

på att nedsättning för vinnande av befrielse skall äga rum inom viss kortare

tid efter det rättens beslut meddelats, vid äventyr att detta eljest förfaller.

Om rätten i samband med värdets bestämmande förklarar, att det frånskilda

områdets ansvar därefter skall vara begränsat till ett mot detta värde svarande

belopp, kan tydligen med nedsättandet anstå till den för sökanden lämpligaste

tidpunkten. I sådana fall, då väl nödiga förutsättningar för avlösning föreligga

men sökanden alls icke eller först i en mer eller mindre avlägsen framtid

disponerar de för nedsättning nödiga penningmedlen, beredes honom dock den

fördel, som ligger i möjligheten att erhålla begränsning av ansvaret. Sistnämnda

synpunkt är av särskild betydelse med hänsyn till utskottets anmärkning

rörande dels fastighetsägares obenägenhet att ingå försäljningsavtal, då

han ej far lyfta åtminstone en del av köpeskillingen, dels svårigheterna för köpare

att deponera hela köpeskillingen kontant. I detta samband bör ock framhållas

att, efter vad jag inhämtat, inom jordbruksdepartementet är under övervägande

sådan ändring av bestämmelserna rörande egnahemslån, att dylikt

skulle kunna lämnas ägare av avstyckat område, ändå att det — subsidiärt —

häftar för inteckning i stamfastigheten. Genomförandet av en dylik lättnad

i lånevillkoren skulle uppenbarligen befordras därmed att möjlighet införes till

ansvarets begränsning.

Inom justitiedepartementet har verkställts en omarbetning av det vid 1927

års riksdag framlagda förslaget. I detta arbete, som avslutades kort innan jag

tillträdde mitt nuvarande ämbete, hava professorn C. G. Björling och jag deltagit

i egenskap av särskilt tillkallade sakkunniga. Under arbetets fortgång

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. .1 lajrts proposition nr h.

!f>

hava överläggningar liållits med representanter för bankväsendet, hypoteksföreningar

in. fl. Jag anhåller nu få redogöra för de synpunkter, som vid

omarbetningen varit bestämmande, och för det nya förslag, som föreligger.

I väsentliga delar torde jag därvid få hänvisa till 1927 års proposition, vari

de allmänna skälen för denna reform utförligt framställts. Min redogörelse

begränsas alltså till att angiva, i vilka avseenden de båda förslagen förete skiljaktighet.

Avvikelserna äro i huvudsak föranledda av första lagutskottets anmärkningar,

eller sammanhänga de med den nyhet, förslaget innefattar i och

med de däri ingående bestämmelserna om begränsning av inteckningsansvaret.

Såsom föremål för befrielse angav 1927 års proposition i första rummet lägenheter,

vilka avskilts genom .jordavsöndring. I ett slutstadgande

förklarades därefter motsvarande regler gälla beträffande fastigheter

uppkomna genom ägostyckning eller genom avstyckning enligt 19 kap. av den

nya jorddelningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Beträffande

delningar, som skett före den genom propositionen framlagda lagens ikraftträdande,

skulle den gälla endast i den mån sådant läte sig förena med föreskriften,

att ansökning enligt lagen skulle göras sist inom ett år efter skedd

överlåtelse. Då jag nu såsom dag för ikraftträdandet ärnar föreslå den 1 juli

1929, kunna, om nämnda ansökningstid bibehålies, de jordförsäljningar, å vilka

lagen äger avseende, icke ligga längre tillbaka än den 1 juli 1928. Med jorddelningslagens

trädande i kraft hava instituten jordavsöndring och ägostyckning

upphört. Att jordavsöndring icke kan få någon betydelse för den nya lagens

tillämpning är uppenbart. I fråga om ägostyckning märkas visserligen

sådana fall, där ägaren av ett hemman redan tidigare låtit företaga styckning,

men överlåtit en genom styckningen tillkommen hemmanslott först efter ingången

av juli månad 1928. Med avseende å inteckningsansvaret förefinnes

dock en betydande skillnad mellan avstyckade områden och den äldre lagstiftningens

ägostyckningslotter. Dessa åvilar sålunda jämväl primär ansvarighet

för den odelade fastighetens inteckningar. Det omarbetade förslaget upptager

såsom en nyhet möjlighet att begränsa ansvarigheten i fall, där fullständig

avlösning icke kommer till stånd. Vissa betänkligheter möta mot att införa

dylik begränsning i fråga om fastigheter, som redan i första hand häfta för berörda

inteckningar. Förslaget hänför sig därför icke till nyss nämnda ägostyckningar.

Efter vad som upplysts torde de praktiska olägenheterna härav icke bliva

stora.

Första lagutskottet har i fråga om tillämpningsområdet för den föreslagna

lagen anmärkt, att detta ej borde inskränkas till att gälla den rena landsbygden

utan omfatta även städer och sådana samhällen å landet, för vilka fastighetsregister

skall föras enligt de för stad meddelade bestämmelser. Härmed

hava tydligen avsetts områden, som avstyckats enligt 5 kap. av lagen om fastighetsbildning

i stad och i fråga om vilka jämlikt 37 § 5 mom. inteckningsförordningen

gälla reglerna om subsidiär ansvarighet för den odelade fastighetens

inteckningar. Att dessa områden ej inbegrepos under 1927 års förslag torde

hava berott på att man med hänsyn till lagstiftningens undantagsnatur ville

strängt begränsa den till sådana fall, där utredningen ådagalagt ett klart behov.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utskottet har funnit, att jämväl inom städerna och nyssnämnda samhällen å.

landet hänsyn till egnahemsbildningen göra lagens tillämpning därstädes önskvärd.

Till stöd för denna uppfattning kan även anföras, att då genom lagändring

år 1921 bestämmelserna om subsidiär ansvarighet gjordes tillämpliga å områden,

som avstyckats enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, såsom motiv

härför åberopades, att därigenom bildande av egna hem skulle främjas. För

min del har jag ansett hinder icke möta för den av utskottet förordade utvidgningen.

Det nya förslaget avser alltså områden, som avstyckats till särskilda

fastigheter, oavsett om delningsförrättningen ägt rum enligt 19 kap.

jorddelningslagen eller 5 kap. fastighetsbildningslagen.

Utsträckningen till städer och vissa andra samhällen medför, att kretsen

av de personer, som skola vara behöriga att verkställa värdering, måste vidgas.

Sålunda torde kompetens böra tillerkännas även de i fastighetsbildningslagen

omfönnälta gode män. Men man synes icke kunna stanna härvid. På vissa

håll bleve i så fall säkerligen antalet valbara personer mindre än som med hänsyn

till hinder av jäv och dylikt kan anses lämpligt. Dock gäller naturligen

detta blott städer med rådstuvurätt. Här synes emellertid böra överlämnas åt

rätten att bland de i staden boende till värderingsmän utse dem, som därtill

finnas lämpliga.

Utskottets övriga erinringar i fråga om 1927 års förslag hava riktat sig

mot det mindre tillfredsställande sätt, varpå inteckningshavares och andra

rättsägares intressen ansetts hava tillvaratagits. I detta hänseende har utskottet

till en början uppmärksammat sådana fall, då det avstyckade områdets

värde och följaktligen också det belopp, som skall nedsättas, överstiger den

summa, med vilken stamfastigheten enligt reglerna i 32 § inteckningsförordningen

i första hand svarar för inteckning, som ej längre skall besvära området.

Enligt samma förslag måste i dylika fall, sedan det nedsatta beloppet använts

för betalning av stamfastighetens primära ansvarighetsbelopp, överskottet återlämnas

till sökanden. I vad mån stamfastighetens subsidiä.ra ansvarighet kan

behöva tagas i anspråk för inteckningens gäldande är nämligen vid tiden för

fördelningen ej möjligt styrka. Skulle brist sedermera uppstå vid uttagande

av den eller de andra fastigheternas primära ansvarsbelopp, belöper måhända

av denna brist å stamfastigheten större belopp än återstoden därav kan gälda.

Återbäringen har alltså inneburit förlust för inteckningshavaren eller för ägare

av övriga intecknade fastigheter.

Att åvägabringa en fullt tillfredsställande lösning av detta problem synes

förenat med betydande svårigheter. Om exempelvis det stadgas, att sökanden

ej må återbekomma överskottet förr än slutligen visat sig, att det ej behövt

tagas i anspråk för täckande av stamfastighetens subsidiära ansvarsbelopp,

skulle lagens praktiska tillämpning äventyras. Ty i allmänhet kommer, på

sätt framhållits i 1927 års proposition, den för avstyckningen betingade köpeskillingen

helt visst att gäldas genom nedsättning för vinnande av befrielse

från ansvar för inteckningar. Och anordningen måste följaktligen innebära,

att säljaren merendels under en lång och obestämd tidrymd blir urståndsatt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

17

alt på annat sätt tillgodogöra sig köpeskillingen än genom lyftning av en efter

låg procent beräknad depositionsränta. Härtill kommer, att en dylik stående

deposition redan i och för sig ilr mindre lämplig. Att använda jämväl överskottet

till inteckningshavarens förnöjande får likaledes anses uteslutet. Äro

stamfastigheten och övriga objekt för inteckningen ej i samma ägares hand,

bleve den förras ägare lidande, om varje annan fastighets ansvar fullt kunnat

täckas ur denna, överskottet har då tillgripits för gäld, som ägaren av stamfastigheten

ej är skyldig förränta och för vilken någon ansvarighet icke kunnat

utkrävas ur hans fastighet. Måhända läte denna anordning tänka sig, därest

från lagens tillämpningsområde avskures alla sådana fall, dår avstyckning

skett från någon av gemensamt intecknade fastigheter, vilka tillhöra särskilda

ägare. Häremot möter dock hinder. Sålunda inträffar, att inteckningar till

säkerhet för de större bolagens obligationslån belasta även andra fastigheter

än sådana som lagfarits för bolagen själva. Exempelvis är det ingalunda

ovanligt, att gemensam inteckning häftar vid fastigheter, som tillhöra formellt

särskilda men varandra närstående bolag. Enligt vad jag inhämtat, förekommer

sådant i den omfattning, att om en dylik inskränkning skedde, lagens tilllämpning

omöjliggjordes just beträffande fall, där den bäst kunde behövas.

Av vad under ärendets behandling förekommit framgår, att allenast i sällsynta

undantagsfall ett missförhållande av nu antydd art kan tänkas uppkomma.

Med hänsyn härtill har jag övervägt, om ej tillräckligt skydd vore

att vinna genom att 1927 års förslag finge undergå ändring så till vida,

att domstolen tillägges befogenhet att i särskilda fall vägra bifall till den

sökta befrielsen. Antagligt synes, att det icke skall undgå domstolens uppmärksamhet,

om en fastighetsägare avstyckar jordområden i sådan utsträckning,

att dessas sammanlagda värden överstiga fastighetens andel av ansvarigheten

för de inteckningar, som belasta fastigheten gemensamt med andra

fastigheter. Emellertid synes med hänsyn härtill nödigt, att domstolen kan

bereda såväl inteckningshavarna som ägarna av sistnämnda fastigheter tillfälle

att yttra sig i ärendet, så som även i 1927 års förslag (4 §), — men

blott för vinnande av ytterligare utredning angående värdet —, var medgivet.

Tydligen bör dylik åtgärd vidtagas exempelvis i det fall, att avstyckning

från en fastighet börjat antaga särskilt omfattande proportioner.

Nämnda rättsägare erhålla sålunda tillfälle att bevaka sitt intresse av att inteckningarna

bibehållas orubbade, ett intresse vilket för inteckningshavarna

blir aktuellt för den händelse de andra fastigheterna framdeles befinnas oförmögna

att uppbära den på dem belöpande delen av ansvaret, och vilket för

dessa andra fastigheters ägare åter blir av vikt, därest den fastighet, varifrån

avstyckningen skett, en gång i framtiden ej skulle räcka till för sin andel i den

brist, som uppstått i en annan av de gemensamt intecknade fastigheterna. Det

föreslås alltså, att domstolens prövningsrätt skall utvidgas till att utöver en

granskning i rent formellt avseende och ett bedömande av värdesättningens riktighet

även omfatta ett iakttagande av nyss nämnda rättsägares intressen, i

den mån detta låter sig göra. Därmed torde då vara tillräckligt sörjt för att

förebygga rättsförlust i de, såsom nyss nämnts, helt visst mycket sällan förekommande

fall, om vilka här varit fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 4 häft. (Nr 4.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Om sålunda åt rättsägare beretts tillfälle att efter kallelse framställa de

anmärkningar, vartill de finna anledning, så avses därmed icke, att samma

rättsägare skola i allmänhet höras, varken i fråga om värderingen eller i något

annat hänseende. Väl innebära de föreslagna åtgärderna, såväl ansvarsbegränsningen

som avlösningen av ansvaret, onekligen ett visst ingripande i inteckningshavarnas

rätt och understundom även i de andra fastighetsägarnas.

Själva huvudsyftet med lagen är dock att i de behjärtansvärda fall, där lagen

skulle bh tillämplig, förenkla det eljest alltför omständliga relaxationeförfarandet,

något som skulle rent förfelas, om rättsägarnas hörande föreskreves

som regel. Den prövning av ansökningen, som ålägges domstolen, är avsedd

att innebära ett tillräckligt skydd för de frånvarande rättsägarnas intressen.

Jag övergår nu till ett annat fall, som jämväl upptagits av första lagutskottet,

efter att ursprungligen ha varit föremål för uppmärksamhet vid förslagets

granskning i lagrådet. Fallet föreligger, då även stamfastighetens inteckningsansvar

är allenast subsidiärt. Otvivelaktigt skulle den härutinnan

anmärkta olägenheten undvikas genom en föreskrift, att jämväl i detta fall

det nedsatta beloppet skall tilldelas inteckningshavaren. Emellertid kunde ett

sådant tillvägagående tydligen i stället lända ägaren av stamfastigheten till

förfång. Ty om den säkerhet, som inteckningshavaren åtnjuter i den primärt ansvariga

egndomen, förslår att bereda honom full likvid, så har för honom icke

uppkommit något anspråk på betalning ur den subsidiärt ansvariga egendom,

som i förevarande fall utgör stamfastighet till den med ansökningen avsedda

styckningslotten. Den olägenhet, som sålunda anmärkts, torde ej kunna undvikas

på annat sätt än att fallet, såvitt angår möjligheten att utverka inteckningsansvarets

avlösning, avskiljes från lagens tillämpningsområde; men detta

låter sig göra utan svårighet. Ty vid sådan avstyckning, som det här gäller —

avstyckning från avstyckat område eller från avsöndrad lägenhet — torde

högst sällan föreligga sådana förhållanden, som motivera de nya lagbestämmelserna

i denna del.

Första lagutskottet har slutligen riktat en anmärkning mot bestämmelsen

i 1927 års förslag om det nedsatta beloppets fördelning efter de regler, som

gälla beträffande köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Härutinnan

har framhållits, att under särskilda förutsättningar vissa olägenheter

följa därav, att enligt nämnda regler skall i första hand gäldas ränta. I stället

har ifrågasatts införande av den bestämmelse, att utdelning i första hand skall

tilläggas intecknings huvudstol.

Såsom utskottet erinrat, uppväcker en dylik anordning vissa principiella

betänkligheter med hänsyn till stadgandet i 9 kap. 5 § handelsbalken. I och

för sig äro dessa betänkligheter kanske icke av den art, att det får anses uteslutet

att medelst en bestämmelse av ifrågasatt innehåll råda bot på de av utskottet

framhållna olägenheterna. Måhända möta ej heller avgörande hinder

mot att draga den nödvändiga konsekvensen av att utdelning i första hand

skulle tilläggas intecknings huvudstol, nämligen att i den mån så skett inteckningen

skall upphöra att gälla för huvudstolen men förbli i kraft för den därå

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

19

upplupna räntan. Men den omständigheten, att eu anordning av nu antydda

innebörd skulle icke blott innebära en avvikelse från den allmänna, i nyss åberopade

lagrum uttalade grundsatsen, att ränta skall betalas före huvudstol,

utan även stå i strid med den fördelningsregel, som både utsökningslagen och

åtskilliga andra författningar uppställa i fråga om avbetalning å inteckning,

har dock synts mig hänvisa till en utväg, som något närmare än den nyss antydda

ansluter sig till den allmänna fördelningsregeln. Om sålunda det till

fördelning tillgängliga beloppet användes till att betala ränta endast i den utsträckning,

vari samtidigt avbetalning sker å huvudstolen, — eller med andra

ord viss del av huvudstolen jämte den å samma del upplupna räntan betalas

—, så torde någon fara knappast föreligga för de av utskottet påpekade olägenheterna

med hänsyn till efterföljande inteckningar och ej heller den allmänna

grundsatsen i handelsbalkens stadgande vara i väsentlig mån frånträdd.

T lagförslaget har alltså införts ett stadgande om sådan avvikelse från de i

utsökningslagen givna fördelningsreglerna, att det å viss inteckning utfallande

beloppet skall avskrivas å dennas huvudstol och upplupna ränta, med avskrivning

av blott så stor del av räntan, som belöper å den avskrivna delen av huvudstolen.

Tillämpningen av detta stadgande innebär visserligen, att ett givet

belopp skall fördelas i en räntedel och en kapitaldel, vilka skola stå i nyss angivna

förhållande till varandra; och denna fördelning kräver en särskild räkneoperation.

Större svårigheter bör uträkningen dock ej vålla. Det gäller nämligen

blott att få samma storleksförhållande mellan de två delarna som det,

vilket består mellan inteckningens hela kapitalbelopp och den därå upplupna

räntan. Ett exempel må visa, huru uträkningen göres. Å en inteckning för

10,000 kronor med 6 % ränta, varå två års räntebelopp bevakas, utfaller en

summa av 1,000 kronor. Denna skall nu fördelas i en kapitaldel (x) och en

räntedel (1,000 — x), vilka skola stå i samma förhållande till varandra som

hela kapitalbeloppet 10,000 kronor och den därå upplupna oguldna räntan

1,200 kronor. Uträkningen blir följande: ^ _x = ^ ^oo ’ D200 x =

= 10,000,000 - 10,000 x; 11,200 x = 10,000,000; x = 10^^— = 892,86.

På kapitalet avskrives alltså ett belopp av 892 kronor 86 öre, medan återstoden

107 kronor 14 öre (eller två års ränta efter 6 % å 892 kronor 86 öre) avräknas

å räntan.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, hava genom den inom departementet

verkställda omarbetningen de av första lagutskottet framställda

önskemålen blivit i huvudsak tillgodosedda. I enlighet med vad jag tidigare

anfört har därvid ock upptagits den av utskottet i andra hand antydda utvägen

att i anslutning till det vid 1909 års riksdag framlagda förslaget fastställa

visst maximibelopp för avstyckat områdes ansvarighet för stamfastighetens

gäld. Med avseende härå hava i huvudsak enahanda villkor blivit uppställda

som i fråga om fullständig avlösning av ansvaret. Väl kunde det i och

för sig synas mindre nödvändigt att sålunda inskränka tillämpningsområdet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

jämväl vad angår möjligheten till den i inteckningshavarens rätt mindre starkt

ingripande åtgärden, begränsning. Att göra lagen i denna del tillämplig å alla

blott subsidiärt ansvariga fastigheter har dock synts betänkligt. Med den

enkla anordning av värderingsförfarandet, som av flera skäl måst upptagas,

torde bäst överensstämma, att begränsning icke medgives i andra fall än sådana

som uppbäras av verkligt betydande sociala intressen. I övrigt företer

förslaget i nu förevarande hänseende, om det jämföres med de år 1909 föreslagna

stadgandena, en avsevärd förenkling. Den värdering, som skall ligga

till grund för bestämmandet av ansvarighetens maximibelopp, är densamma,

som skall äga rum för bestämmande av det belopp, ägaren har att nedsätta för

avlösning av ansvarigheten. Den ordning för värderingen, som redan år 1927

föreslagits för sistnämnda fall och då ansetts erbjuda tillräcklig trygghet för

inteckningshavare och andra rättsägare, bör vara tillfyllest även när frågan

gäller begränsning av ansvarigheten. Det synes ock låta sig göra att sammanställa

de två åtgärderna, 1) fastställandet av visst värde å det avstyckade

området med därav följande begränsning av ansvarigheten samt 2) avlösning

av ansvarigheten genom nedsättande av ett mot värdet svarande belopp, så

att ägaren må kunna genom en ansökning inleda det förfarande, som närmast

leder till den förstnämnda åtgärden men sedermera eventuellt kan fullföljas

med den sistnämnda. Att märka är dock, att medan områdets ägare måste

ha utverkat samtycke av stamfastighetens ägare till avlösning av områdets

ansvar, enär denna åtgärd innebär en nedskrivning av de stamfastigheten graverande

inteckningarnas belopp, så finnes däremot ej anledning att kräva dylikt

samtycke för begränsning av ansvaret, då härigenom ingen ändring sker

i stamfastighetens ansvar. För övrigt har, på sätt redan antytts, den tidsbestämmelse

— inom 90 dagar efter det rättens beslut vunnit laga kraft —

som i fjolårets förslag var föreskriven för nedsättningsåtgärden, borttagits;

näppeligen kan någons rätt bliva trädd för nära, om det medgives områdets

ägare att till en för honom läglig tid uppskjuta nedsättningen. Men om utmätningsförfarande

redan inletts med avseende å stamfastigheten, måste hinder

anses möta mot begränsning av ansvaret liksom mot nedsättning för

avlösning. Borgenären, som utverkat den exekutiva åtgärden, har anspråk

på att i vanlig ordning få även området inbegripet under exekutionen; och det

torde ej föreligga tillräckliga skäl att göra ändring häri eller att giva anledning

till kollision mellan utsökningslagens regler och den nya lagstiftningens.

Lika litet böra de i denna omhandlade åtgärderna kunna äga rum, om exekutiv

åtgärd redan sökts beträffande området. Ägaren måste då, därest han vill

förekomma åtgärden, betala det bestämda beloppet direkt till vederbörande exekutiva

myndighet, som har att fördela detsamma såsom vore det till följd av

exekutivåtgärden influtet. Det lär ej kunna ifrågakomma att låta beloppet

fördelas i den något olika ordning, som skulle gälla för ett enligt de föreslagna

bestämmelserna nedsatt belopp. Där området utmätts först efter det rättens

beslut om nedsättning utverkats, synes dock varken nödigt eller lämpligt att

stadga förbud mot nedsättningens fullgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

•21

Beträffande hänvisningen till utsökningslagens regler i fråga om fördelning

av nedsatt belopp hava utöver vad redan nämnts under ärendets tidigare behandling

vissa anmärkningar framställts. Bland annat har eriniats om

önskvärdheten att bereda innehavare av fordringsinteekning möjlighet att

utan rättsförlust avstå betalning ur det nedsatta beloppet till förman

för fastighetsägare eller annan inteckningshavare. Spörsmålet om jämkning

i fördelningsreglerna förtjänar utan tvivel att uppmärksammas. Emellertid

gälla motsvarande bestämmelser även inom åtskilliga andra områden

av lagstiftningen, såsom expropriations-, vatten- och ensittarlagarna m. fl.,

och frågan i dess helhet ägnar sig vid dylikt förhållande blott till upptagande

i större sammanhang. Endast i ett hänseende torde jämkning böra vidtagas i

denna fristående ordning. Tydligt är, att innehavare av inteckning, varå likvid

utfaller vid fördelning av nedsatt belopp, kan lida förfång, därest han

nödgas mottaga denna likvid såsom avbetalning på den fordran, för vilken

inteckningen utgör säkerhet. Må vara att lagstiftningen icke tagit hänsyn härtill,

då fråga är om fördelning av köpeskillingen efter exekutiv försäljning

eller av lösen vid expropriation och likartade fall. Det måste dock beaktas, att

det nu gäller ett förfarande, vartill den intecknade egendomens ägare själv

kan taga initiativ och som för att medföra asyftat gagn måste anordnas så,

att det tidsödande och kostsamma hörandet av inteckningshavarna kan undvikas,

utan att dock deras materiella rätt får trädas för nära. En viss uppmärksamhet

påkallar ock det förhållande, att ett flertal av de inteckningar,

vilka skulle beröras av de i den nya lagstiftningen uppställda åtgärderna, såsom

redan nämnts ligga till säkerhet för obligationslån, och dessas bestämda

amorteringsplaner böra naturligtvis icke rubbas genom sådana åtgärder. För

att rättvisligen tillgodose inteckningshavarnas nu berörda intresse hava därför

givits regler för det fall. att inteckningshavare på ett eller annat sätt, exempelvis

i det kreditavtal, han ingått med gäldenären, har tillfyllestgörande

grund att vägra mottaga likviden såsom avbetalning på fordringen. I dylikt

fall bliva de betänkligheter, som i det föregående anförts mot vidare deponering

av det nedsatta beloppet, tydligen av mindre betydelse. Det ålägges

honom alltså att mottaga beloppet såsom säkerhet i det frigjorda områdets

ställe och att göra beloppet räntebärande, vilket av skälig hänsyn till gäldenären

bör, om denne så fordrar, ske förmedelst placering i fullgoda obligationer

eller andra därmed jämförliga värdepapper. Möjlighet till sådan placering

lär städse vara för handen. Av allmänna rättsregler följer, att inteckningshavaren,

till dess avräkning pa hans fordran äger rum, är pliktig

redovisa ränteinkomsten. Att gäldenären måste bära risken av att värdepapperens

försäljningspris kan nedgå, liksom för deras förstöring genom olyckshändelse,

torde ävenledes ligga i sakens natur och icke behöva särskilt uttalas

i lagtexten.

I sammanhang med den omarbetning, fjolårets förslag undergått, hava ytterligare

några mindre jämkningar, väsentligen av formell natur, vidtagits. Att

lagen erbjuder möjlighet till begränsning av inteckningsansvaret har synts

böra angivas även i lagens rubrik. Anteckning i inteckningsprotokollet har

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh.

ansetts böra äga rum, icke blott då ansökningen lett till beslut om avlösning

utan ock då allenast begränsning fastställts. Däremot torde anteckning icke

vara av nöden redan då ansökning om de i lagen avsedda åtgärderna göres bos

rätten.

Även förslaget om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. inteckningsförordningen

bar måst jämkas för vinnande av överensstämmelse med det omarbetade förslaget.

Införandet av begränsning av inteckningsansvaret har krävt ett tilllägg

till bestämmelserna i 121 § utsökningslagen. Den omständigheten att avstyckat

område endast subsidiärt häftar för inteckning, som före avstyckningen

meddelats i stamfastigheten, innebär enligt gällande lag ej hinder för sådan

intecknings innehavare att samtidigt utsöka sin fordran ur såväl stamfastigheten

som det avstyckade området. Såvitt möjligt skall dock området bibehållas

åt sin ägare, och försäljning därav får ej ske i annat fall än där sådant

erfordras till skyddande av inteckningshavarens rätt. Hithörande bestämmelser

återfinnas i tredje stycket av sistnämnda lagrum. Med hänsyn till den

nu föreslagna lagstiftningen erfordras tydligen till nämnda föreskrifter sådant

tillägg, att, då fråga är om avstyckat område, vars ansvar är begränsat till

visst belopp understigande vad som till fulla gäldandet av inteckningshavarens

fordran må brista i den vid utrop av stamfastigheten bjudna köpeskillingen, inteckningen

icke heller må föranleda försäljning av området, där ägaren erlägger

vad sålunda må uttagas ur området.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till:

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för inteckning;
2)

lag om ändrad lydelse av 37 § 6. mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagor till

detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälta ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

23

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för

inteckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån område avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap.

av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning

i stad, gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån, må, där området blivit till annan

överlåtet och överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål

eller inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatom, områdets

ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån kunna i den ordning nedan sägs begränsas eller avlösas.

2 §.

Vill ägare av avstyckat område jämlikt denna lag utverka begränsning av

områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten eller ock avlösa ansvaret, göre

ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger, sist inom ett år efter

det överlåtelsen skedde.

I ärendet skall sökanden visa, att fastställelse meddelats å avstyckningen och

att lagfart å fånget blivit sökt, ävensom förete handling rörande särskild värdering

av området.

3 §•

Värdering av området skall verkställas av två ojäviga män. Dessa förordnas

å landet eller i stad, där rådstuvurätt ej finnes, av rätten eller domaren

bland ledamöterna i nämnden eller ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar

eller förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad utsedda

gode män i det tingslag, där området ligger, eller ock bland dem, som

förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. I stad, där rådstuvurätt

finnes, utser rätten värderingsmän bland de inom staden boende. Mot värderingSman

gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse områdets värde vid den tid överlåtelsen skedde. Fanns

vid nämnda tid å området byggnad, som ej hörde till fastigheten, skall sådan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

byggnad ej ingå i värderingen. Ej må värdet sättas lägre än den köpeskilling,

som betingats för området.

4 §.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning

angående områdets värde eller annan omständighet ävensom bereda inteckningshavare

eller annan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

5 §.

Möter ej pa grund av vad i 1—3 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele

rätten beslut angående det belopp, vartill rätten funnit områdets värde böra

skattas, och förklare rätten, att områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten

skall vara begränsat på sätt nedan i 6 § sägs.

Har avlösning av ansvaret begärts, skall rätten, där stamfastighetens ägare

samtyckt till åtgärden och skäl ej förekommer till antagande, att åtgärden skulle

lända till märklig skada för inteckningshavare eller annan, tillika förklara, att

sökanden ma avlösa ansvaret genom nedsättande av det belopp, vartill rätten

funnit områdets värde böra skattas.

Innefattar rättens beslut allenast, att inteckningsansvaret skall vara begränsat,

ma områdets ägare pa särskild ansökan kunna i enlighet med vad i andra

stycket stadgas erhalla rättens förklaring, att han äger genom beloppets nedsättande

avlösa ansvaret. Ansökan, som nu sagts, kan göras jämväl efter utgången

av den i 2 § omförmälta tid.

År stamfastigheten eller området utmätt, ma beslut om begränsning eller

avlösning av områdets inteckningsansvar ej meddelas, förr än sig visat, att utmätningen

förfallit eller gått åter.

Då beslut meddelats enligt denna paragraf, skall anteckning därom göras i

inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

6 §•

Har i fråga om avstyckat område beslut, som i 5 § första stycket sägs, blivit

meddelat och vunnit laga kraft, då må ej, där inteckning, för vilken stamfastigheten

och området gemensamt häfta, icke kan till fullo utgå ur stamfastigheten,

till bristens gäldande ur området uttagas mer än som motsvarar det av rätten bestämda

värdet.

Äskas, att området skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis säljas,

må ej området utmätas eller förordnande om dess försäljning meddelas, där ett

mot värdet svarande belopp erlägges till utmätningsmannen eller till överexekutor,

om ärendet är där anhängigt.

7§.

Har ägare av avstyckat område berättigats avlösa områdets ansvar för inteckning

i stamfastigheten, och vill han verkställa sådan avlösning, skall han

hos Konungens befallningshavande i länet nedsätta det belopp, som blivit bestämt

av rätten.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande området, rättens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

25

protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid

äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens bcfallningshavande

på ägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,

göra anmälan till domaren å landet eller rätten i stad.

Nedsättning må ej ske, om stamfastigheten tagits i mät, så framt ej utmätningen

förfallit eller gått åter.

8 §-

Sedan nedsättning efter ty i 7 § sägs blivit verkställd, vare området ej vidare

besvärat av inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen

inkommit till domaren eller rätten, göras i inteckningsprotokollet, på

landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden, samt införas i intecknings- eller fastighetsboken.

9 §•

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta

äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så

verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten.

Utdelning skall dock tillkomma allenast innehavare av sådan fordran

eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastigheten och det

avstyckade området på grund av inteckning gemensamt häftat. Det belopp,

som utfaller å inteckning för fordran, skall avskrivas å dess huvudstol och

upplupna ränta, med iakttagande att blott så stor del av räntan avskrives, som

belöper på den avskrivna delen av huvudstolen. Vad som ej efter ty nu sagts

åtgår, äge områdets ägare återfå.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse

till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst

fjorton dagar förut med posten sändas till stamfastigbetens och områdets

ägare samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd,

ävensom, där innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning

inom orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av områdets

ägare.

10 §.

Utfaller vid fördelningen likvid å intecknings huvudstol, vare inteckningen

till motsvarande del utan verkan.

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,

sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra

anmälan till domaren å landet eller rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden;

och skall anteckning om förhållandet göras i inteckningsprotokollet.

såsom i 8 § sägs, samt i intecknings- eller fastighetsboken.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

11 §•

Innehaves inteckning, å vars huvudstol likvid utfallit, av borgenär, som på

grund av omständigheterna icke skäligen kan tillförbindas att genast å fordringen

avräkna det utfallna beloppet, skall detta innestå hos borgenären såsom pant,

intill dess avräkning sker. Borgenären skall ombesörja, att beloppet göres räntebärande.

Därest den, som personligen ansvarar för fordringen, det påyrkar,

skall beloppet förvandlas i fullgoda obligationer eller andra därmed jämförliga

värdepapper.

12 §.

Vad i denna lag är stadgat med avseende å inteckning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för

vilken stamfastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

13 §.

Är område avstyckat från lägenhet, som upplåtits genom jordavsöndring efter

den 31 december 1909, eller från fastighet, som tillkommit genom avstyckning

enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om

fastighetsbildning i stad, skall denna lag äga tillämpning allenast såvitt angår

begränsning av områdets inteckningsansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj.ts proposition ni 4.

27

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av

(nr 42 s. 12)

37 § 6 inom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört

ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar

i stamfastigheten, så ock om begränsning eller avlösning i vissa fall av

avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten, därom är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 121 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

121 §.

Skola flera — — — honom tillhöra.

Gå ej---—- gemensamt utropas.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller område

enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen

om fastighetsbildning i stad avstyckats till särskild fastighet, och ansvarar

lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på sätt i

3 mom. av 37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må

inteckningen ej föranleda försäljning av den avsöndrade lägenheten eller det

avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten den därför

bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens

fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade områdets ägare genast

erlägger vad däri brister eller, då fråga är om avstyckat område, vars ansvar

är begränsat till visst bristen understigande belopp, vad sålunda må uttagas

ur området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

•29

Utdraij av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november

1928*.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Södkrwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6 oktober

1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ #7 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för inteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökning slag en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn

Ragnar Gyllenswärd.

I anledning av

förslaget till lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets

ansvar för inteckning

avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Då lagrådet år 1926 hade att granska ett förslag till lösande av den sedan

länge aktuella frågan, på vilket sätt mindre områden må kunna befrias från

ansvar för inteckningar i fastigheter, från vilka de avskilts, framhöll lagrådet

svårigheten att kunna på en gång vederbörligen tillgodose ägarens av

det avskilda området behov av ett enkelt och billigt förfarande samt inteckningshavarens

berättigade krav att ej genom dödningsåtgärden tillskyndas

rättsförlust. Efter att vidare hava erinrat om lagförslagets starkt begränsade

räckvidd uttalade lagrådet, att förslaget uppfyllde rimliga fordringar å enkel
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

het och billighet i förfarandet, men att det förefölle i hög grad tvivelaktigt,

om genom de nya reglerna inteckningshavamas intressen blivit i behörig mån

tillgodosedda. Lagrådet ansåg sig dock, om än med tvekan, icke böra avstyrka

förslaget. Med vissa, av lagrådet förordade ändringar blev förslaget förelagt

1927 års riksdag men vann ej riksdagens bifall. Riksdagen hänvisade härvid

till de erinringar, som under ärendets behandling framställts med hänsyn till

inteckningshavares och andra rättsägares intressen, varjämte åberopades, att

den föreslagna lagstiftningen endast i mycket ringa omfattning skulle underlätta

fastighets befriande från inteckningsansvar. I sistnämnda hänseende framhölls

bland annat, att förslaget icke avsåge ägor inom städer och vissa stadsliknande

samhällen, ehuru det även i fråga om dem vore önskvärt att erhålla

enklare former för dylik befrielse.

Det nu framlagda nya förslaget i ämnet företer olikhet med det föregående

väsentligen däri, att vid sidan av fullständig avlösning av inteckningsansvaret

enligt grunderna för det tidigare förslaget ställts ett förfarande för ansvarets

begränsande till ett mot det frånskilda områdets värde svarande belopp. Genom

denna kombination söker man vinna åtskilliga fördelar, jämväl därutinnan

att lagen kunde väntas komma till användning i större utsträckning än om det

äldre förslaget följdes. Därjämte har begränsningen i lagens lokala tillämplighet

till den rena landsbygden upphävts och anordningar vidtagits för undanröjande

i möjligaste mån av de betänkligheter, som med hänsyn till inteckningshavares

och andra rättsägares intressen yppat sig.

Den nu föreslagna lagen synes ägnad att på ett i det hela tillfredsställande

sätt lösa den föreliggande uppgiften. Beträffande några icke oviktiga frågor

har lagrådet visserligen erinringar att framställa. Detta gäller främst den

utvidgade materiella prövningsrätt, som enligt förslaget skulle i ärenden om

avlösning av inteckningsansvar tillkomma rätten. Blir emellertid vad lagrådet

härutinnan kommer att föreslå iakttaget, torde man kunna förvänta, att lagens

i socialt hänseende betydelsefulla syfte skall bliva i erforderlig omfattning

uppnått under behörigt hänsynstagande till andra intressen, som beröras av de

föreslagna åtgärderna.

1 §■

Lagrådet:

I motiven till det för 1927 års riksdag framlagda förslaget har anförts, att

lagen borde avse blott sådana upplåtelser, som skedde till befrämjande av en

ur social synpunkt önskvärd jordstyckning, varemot det borde vara uteslutet

att på det i lagen angivna sättet endast i spekulationssyfte få jord befriad

från intecknad gäld; med ett uttryckligt angivande i lagtexten av nämnda förutsättning

syntes till väsentlig del kunna undanröjas de betänkligheter, som

hade sin grund i att inteckningshavamas rätt skulle kunna trädas för nära.

Vad sålunda åsyftades kom i förslaget till uttryck därigenom, att det frånskilda

områdets upplåtande förklarades skola hava avsett tillgodoseende av

bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord

till arrendatorn. Det kan ifrågasättas, humvida vad denna bestämning in
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

31

nehåller om »bostadsändamål» bör bibehållas oförändrat, därest lagstiftningen,

såsom nu föreslås, skall bliva tillämplig även å avstyckningar enligt lagen

om fastighetsbildning i stad. Där sådana avstyckningar förekomma äro

ofta bostadsförhållandena så olika dem, som råda å den rena landsbygden, att

den avsedda begränsningen i lagens tillämplighet knappast kan antagas alltid

bliva iakttagen, om nämnda formulering användes. Det vore därför måhända

lämpligt att utbyta »bostadsändamål» mot något uttryck, som klarare

framhäver lagens sociala syfte.

2 §.

Lagrådet:

Såsom förut erinrats, söker det föreliggande förslaget vinna sitt mål genom

att med fullständig avlösning av inteckningsansvaret kombinera en anordning för

ansvarets begränsande. Sambandet mellan dessa båda förfaranden framgår av

bestämmelserna i 2 och 5 §§. Innebörden av dessa är följande. Ansökning

kan göras antingen om endast begränsning av ansvaret eller om avlösning

av detsamma. Äro de i 1—3 §§ uppställda förutsättningarna fyllda, skall rätten,

evad ansökningen avser ansvarsbegränsning eller avlösning av ansvaret,

meddela beslut, att ansvaret skall vara begränsat, detta även i det fall att

rätten skulle finna en ansökan, som går ut på avlösning, ej kunna bifallas;

ansökan om avlösning anses alltså innefatta en eventuell begäran om begränsning

av ansvaret. Har rätten genom sitt beslut medgivit allenast begränsning

av ansvaret, vare sig detta berodde av att ansökningen endast gått ut härpå

eller orsaken var att hinder mött mot medgivande till avlösning, kan områdets

ägare sedermera göra ansökan om avlösning av ansvaret. Ansökan om

ansvarsbegränsning skall göras senast inom ett år från det området, vare sig

före eller efter avstyckningen, överlåtits från ägaren av stamfastigheten; likaså

ansökning om avlösning, som göres utan att ansvarsbegränsning förut utverkats.

Har däremot enligt rättens beslut ansvaret blivit begränsat, står det

ägaren av området fritt att sedermera när som helst begära avlösning.

Denna förslagets innebörd är knappast uttryckt med den tydlighet, som är

önskvärd i en lag med sådant syfte som den ifrågavarande lagens. För vinnande

av större tydlighet hemställes, dels att 2 § första stycket avfattas så, att

sedan bestämmelse meddelats om ansökans ingivande till viss domstol, vidare

stadgas, att om ansökningen avser begränsning av ansvaret eller ock avlösning

av detsamma utan att begränsning förut utverkats, ansökningen skall göras inom

den föreslagna ettårstiden och dels att i 5 § första stycket utsäges, att rätten

skall meddela där angivet beslut, evad ansökningen avser enbart ansvarets

begränsning eller ej. Däremot bör senare punkten i 5 §:s tredje stycke uteslutas.

Rätten att överklaga beslut om fastställelse å avstyckning är visserligen,

då avstyckningen skett enligt jorddelningslagen, mycket begränsad (se 21 kap.

50 och 52 §§ nämnda lag), men såväl i detta fall som när området avstyckats

enligt fastighetsbildningslagen bör i ärende om begränsning eller avlösning av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

områdets inteckningsansvar styrkas, att fastställelsen å avstyckningen meddelats

genom beslut, som vunnit laga kraft. I detta hänseende bör således

sista stycket av förevarande paragraf kompletteras.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Södenvall:

Då i 1875 års förordning angående de s. k. småprotokollen inteckningsprotokollet

betecknas såsom ett protokoll över inteckningar i fast egendom, torde

ärenden enligt förevarande lag komma att upptagas i inteckningsprotokollet.

Att så sker, synes också vara lämpligt; det skulle medföra onödig omgång att

protokollföra ärendet i domboken för att sedermera göra anteckning därom i

inteckningsprotokollet. Av ifrågavarande ärendens hänförande till inteckningsprotokollet

skulle emellertid på grund av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden följa,

att ärenden enligt den föreslagna lagen kunde vinna, handläggning å tingssammanträden

med tremansnämnd. Detta vore måhända icke alltid tillfredsställande.

Nämnda ärenden kunna icke anses såsom rena inskrivningsärenden, särskilt

därutinnan att rätten i vissa fall skall ingå i diskretionär prövning, huruvida

åtgärd, varom ansökning gjorts, kan antagas lända rättsägare till märklig

skada; för avgörandet i dylika fall kan erfordras större erfarenhet än som

kan förutsättas hos de unga domarbiträden, vilka kunna förordnas att hålla

tingssammanträden med tremansnämnd. Lagrådet kommer visserligen att i

det följande hemställa om sådan ändring i förslaget, att domstolens prövning i

nyssberörda fall uteslutes, och om denna hemställan vinner beaktande, anse

vi oss ej böra föreslå ändring i lagen om särskilda tingssammanträden i syfte

att ärenden enligt den nu föreslagna lagen undantagas från handläggning å

dylika sammanträden. I motsatt händelse synes däremot sådan ändring böra

vidtagas i 1918 års lag.

Det har ej ansetts nödigt att bibehålla den i 1927 års förslag upptagna bestämmelsen,

att anteckning om gjord ansökan skall ske i vederbörlig inskrivningsbok.

Anledningen härtill torde hava varit, att anteckning i boken angående

ärendet skall sedermera under dess gång verkställas å tidigare stadium

än enligt 1927 års förslag, nämligen då beslut enligt 5 § meddelats och icke

först då nedsättning av det belopp, vartill det avstyckade området uppskattats,

ägt rum. Då emellertid en anteckning i boken redan om ärendets anhängiggörande

kan bliva till gagn med hänsyn till att det antecknade förhållandet

blir omnämnt i gravationsbevis, som därefter utfärdas, torde sådan anteckning

fortfarande böra föreskrivas. Stadgande härom kan lämpligen givas i ett

stycke, infört mellan de två, som den föreslagna 2 § omfattar.

Då, såsom förut erinrats, ärenden, som i lagen avses, enligt gällande förordning

lära komma att hänföras till inteckningsprotokollet, erfordras ej, att i lagen

föreskrives ansökningens antecknande i nämnda protokoll. Dylik föreskrift

i fråga om rättens beslut bör av samma anledning uteslutas ur sista

stycket av 5 §.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

33

Justitierådet Appelberg:

Pa de skäl, som av lagrådets övriga ledamöter anförts till stöd för en föreskrift

om anteckning i intecknings- eller fastighetsboken angående gjord ansökan,

hemställer jag, att stadgande meddelas att om ansökan skall göras anteckning

i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

5 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall rätten meddela beslut angående

det belopp, till vilket områdets värde skattats, och tillika förklara, att områdets

ansvar för inteckning i stam fastigheten skall vara begränsat på sätt i C § angives.

Då innebörden av stadgandet i sistnämnda paragrafs första stycke är, att

ansvaret skall vara begränsat till just det nämnda beloppet, synes riktigast, att

detta belopp direkt utsättes i rättens beslut. Orden »på sätt nedan i 6 § sägs» böra

därför utbytas mot »till nämnda belopp»; och torde i samband härmed avfattningen

av 5 § andra stycket och 6 § första stycket böra jämkas så, att där icke

talas om områdets fastställda värde utan om det belopp, vartill ansvaret begränsats.

Då lagrådet i det föregående antydde, att förslaget beträffande omfattningen

av domstolens materiella prövningsrätt lämnade rum för anmärkning, åsyftades

bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Denna bestämmelse

har tillkommit för undanröjande av betänkligheter med hänsyn till det

fall att ett avstyckat områdes värde överstiger det belopp, med vilket stamfastigheten

primärt svarar för inteckningar, gemensamma för densamma och

annan fastighet. Finnas i de gemensamt intecknade fastigheterna allenast

gemensamma inteckningar eller därjämte särinteckningar med sämre rätt, torde

visserligen endast i sällsynta fall fara för någon förlust kunna tänkas uppstå.

Det reala kreditunderlag, som varje särskild fastighet utgör, måste nämligen

då antagas i allmänhet täcka det primära ansvarighetsbelopp, som enligt

inteckningsförordningens fördelningsregel faller på den fastigheten. Annorlunda

ställer sig förhållandet, om en fastighet, med vilken den ifrågavarande stamfastigheten

är gemensamt intecknad, är graverad av särinteckningar, som gå

före de gemensamma. Om t. ex. i två fastigheter — A, taxeringsvärderad till

10 000 kronor, och B, värderad till 20 000 kronor — finnes en gemensam inteckning

å 9,000 kronor men i B tidigare inteckningar å tillhopa 19 000 kronor,

och från A avstyckas ett område, värt 7 000 kronor, kommer vid avlösning

av ansvaret från området att av avlösningssumman till innehavaren

av den gemensamma inteckningen utgå endast 3 000 kronor, motsvarande A :s

primära ansvarighetsbelopp, under det att återstoden återgår till områdets

ägare. Då inteckningens innehavare, om värdena äro riktiga, icke kan ur återstoden

av A utfå mer än 3 000 kronor och ur B mer än 1 000 kronor eller tillhopa

4 000 kronor, skulle en förlust av 2 000 kronor uppstå för honom. Detsamma

blir resultatet, om området väl icke är värt mer än 4 000 kronor, men

förut från A avstyckats ett område, som är värt 3 000 kronor och vars ansvarighet

redan tidigare avlösts.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 4 häft. (Nr 4.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Till förekommande av att avlösning beviljas, då sådan verkan kan följa, har

i förslaget stadgats, att avlösning ej må medgivas, om skäl förekommer till

antagande, att åtgärden skulle lända till märklig skada för inteckningshavare

eller annan; och har för möjliggörande av sådan prövning domstolen tillagts

befogenhet att infordra utredning även angående annan omständighet än det

avstyckade områdets värde. Att härigenom på betryggande sätt sörjts för tillvaratagande

av olika rättsägares intressen, må dock betvivlas. Förslagets text

ger ingen ledning för bedömande av vilka omständigheter här avses, och så

svåröverskådliga som reglerna om gemensamma inteckningar och verkningarna

av åtgärder med avseende å sådana äro, kan man knappt antaga, att domstolarna

skola komma att alltid vederbörligen beakta de synpunkter, som äro

av betydelse.

Därest förslagets standpunkt i denna del bibehalles, synes därför åtminstone

böra i lagtexten antydas, att här avses de fall, då i följd av att det avstyckade

områdets värde ensamt eller tillhopa med förut avstyckade områdens värden

överstiger det primärbelopp, med vilket stamfastigheten svarar för gemensamma

inteckningar, skada kan uppkomma för innehavare av gemensam inteckning

eller annan.

Men även om man vågar lita på domstolarnas förmåga att överskåda de förhållanden,

som för bedömande av avlösningens verkan äro av vikt, måste man

ställa sig betänksam mot vad förslaget i denna del innehåller. Det kan nämligen

befaras, att domstolen ofta nog skall anse sig av lagens stadgande nödsakad

att införskaffa utredning om de med stamfastigheten gemensamt intecknade

fastigheternas taxeringsvärden, mahända även gravationsbevis angående

dem. Härigenom torde, i en mängd fall alldeles onödigt, kunna vållas för domstolen

icke ringa besvär och för sökanden betydande kostnader.

Vare sig man i enlighet med förslaget giver domstolen en allmän rätt att

vägra avlösning, da sådan kan leda till förlust för någon rättsägare, eller man

genom ^mer eller mindre detaljerade regler från lagens tillämpning avskär de

fall, da dylik förlust kan inträda, är fördenskull att befara, att lagen icke i

praktiken kommer att medföra den nytta, som avsetts.

Den lämpligaste utvägen ur dessa svårigheter synes vara att så ändra reglerna

om fördelning av avlösmngsbeloppet, att utdelning till gemensam inteckning

icke begränsas till det belopp, med vilket stamfastigheten häftar primärt,

utan medgives även för sadan del av inteckningen, som endast sekundärt graverar

stamfastigheten (enligt 32 § andra stycket inteckningsförordningen).

Teoretiskt later en dylik regel sig väl försvaras. Området svarar ju, såsom

del av stamfastigheten, sekundärt för brist, som kan uppkomma i övriga intecknade

egendomar. Skall nu området befrias från allt ansvar, bör inteckningshavaren

ej blott få ersättning för det området bortfaller såsom direkt kreditunderlag

för hans fordran utan även säkerställas för den förlust han eventuellt

lider genom att bristen i övriga egendomar ej kan uttagas ur området. Och

da inteckningshavaren icke här, sasom da området utmätts, kan begära utmätning

av övriga intecknade egendomar för att få eventuell brist i dessa konstaterad,

bör områdets ägare, om inteckningshavarens rätt ej i någon mån skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -i. do

trädas för när, icke tillåtas frigöra sig från ansvaret för inteckningen, med

mindre lian till inteckningshavaren erlägger ett belopp, motsvarande områdets

hela värde. Erinras må, att då man kan utgå från att i regel nedsättningen

verkställes med den för området betingade köpeskillingen, vilken med

säljarens begivande användes härtill, det i själva verket är icke områdets utan

stamfastighetens ägare, vars intresse nu skall vägas mot inteckningshavarens.

Denna utväg har av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet

avvisats under åberopande av att om stam fastigheten och övriga objekt

för inteckningen icke äro i samme ägares hand, den förras ägare skulle

kunna bliva lidande genom avlösningen, nämligen för det fall att varje annan

fastighets ansvar kunnat fullt täckas ur densamma; överskottet komme då att

tillgripas för gäld, som ägaren av stamfastigheten ej vore skyldig förränta och

för vilken någon ansvarighet icke kunnat utkrävas ur hans fastighet. Yilka

skyldigheter denne fastighetsägare har gentemot ägare av övriga gemensamt

intecknade fastigheter torde emellertid bero av vad därutinnan avtalats, då

fastigheterna i äganderättsavseende skildes från varandra. Men även om antagas

må, att förlust skulle genom en regel om avlösningsbeloppets disponerande

på antytt sätt uppkomma för stamfastighetsägaren, synes denna omständighet

icke böra tilläggas avgörande vikt. Enligt förslaget erfordras nämligen

för bifall till ansökan om avlösning av ansvaret medgivande från stamfastighetsägarens

sida, och påföljden av den nu ifrågasatta anordningen skulle

väl därför endast bliva, att stamfastighetsägaren vägrade medgivande, då han

funne avlösningen kunna medföra förlust för honom. Otänkbart vore väl för övrigt

icke, att stamfastighetsägaren kunde träffa uppgörelse med ägarna av

övriga fastigheter om ersättning för vad han sålunda skulle förlora och i följd

härav lämna sitt medgivande. Det må väl antagas, att på grund av den

ifrågasatta, för stamfastighetsägaren oförmånliga bestämmelsen avlösning icke

komme att äga rum i några fall, då sådan eljest kunnat ske — huruvida detta

bleve händelsen i större utsträckning än om det föreslagna stadgandet om prövningsrätt

för domstolen bleve bibehållet, undandrager sig beräkning — men i

betraktande av att över huvud de fall, då det avstyckade områdets värde överstiger

stamfastighetens primära ansvarighetsbelopp, säkerligen bliva mycket få

i jämförelse med dem, då så ej blir förhållandet, synes olägenheten av att avlösning

ej kan åvägabringas i några av de förra fallen väga lätt emot fördelen

av att kunna ur lagen utesluta bestämmelsen om domstolens ifrågavarande prövningsrätt.

Domstolarnas materiella prövning skulle, liksom enligt 1927 års

förslag, väsentligen komma att avse endast riktigheten av den gjorda värderingen

av området, och för sökanden skulle knappast uppkomma andra avsevärda

kostnader än för värderingen. Det må till sist framhållas, att allt vad nu sagts

endast gäller avlösning av ansvaret och att en ägare av avstyckat område i

varje fall, då de i 1 och 2 §§ givna förutsättningarna äro för handen, skulle

få möjlighet att vinna begränsning av ansvarigheten för inteckningar i stamfastigheten.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att ur .andra punkten av 5 §

uteslutes det för medgivande av avlösning uppställda villkoret, att skäl ej före
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

kommer till antagande, att åtgärden skulle lända till märklig skada för inteckningshavare

eller annan, men att i 9 § första stycket såsom undantag från regeln,

att fördelningen av det nedsatta beloppet skall verkställas som om detsamma

utgjorde köpeskilling för stamfastigheten, införes ett stadgande, varigenom

innehavare av fordran eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten

och annan fastighet, tillerkännes rätt till utdelning jämväl för belopp,

för vilket stamfastigheten svarar allenast efter andra stycket av 32 § inteckningsförordningen.

Angående vissa erinringar, som beröra jämväl första, tredje och femte styckena

i 5 §, hänvisas till vad som anförts vid 2 §.

6 §''

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf innebär allenast, att om

ett avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten begränsats till

visst belopp, utmätning, som för den intecknade fordringen begärts å stamfastigheten

jämte lägenheten, icke får leda till vidare exekution i lägenheten,

därest det för dess ansvar fastställda beloppet hålles exekutor tillhanda. Stadgandet

torde härleda sig från de bestämmelser om begränsning av avsöndrad

lägenhets ansvar för inteckningar, som förekomma i andra delen av lagberedningens

förslag till jordabalk. I motiven till detta förslag säges dock, att

en regel av nämnda innebörd vore tämligen självfallen. Att i det föreliggande

förslaget upptaga en motsvarande bestämmelse lärer vara desto mera

överflödigt som enligt detsamma rätten skall meddela formligt beslut om ansvarighetens

begränsande. Lagrådet hemställer därför om uteslutande av 6 § :s

andra stycke.

En vid 5 § gjord erinran avser jämväl första stycket av förevarande paragraf.

7, 8 och 10 §§.

Lagrådet:

Enligt 7 § fjärde stycket och 10 § andra stycket skola där avsedda anmälningar

göras till domaren a landet eller rätten i stad. I överensstämmelse med

den avfattning, som givits åt bestämmelsen i 3 § angående behörig myndighet

för förordnande av värderingsmän, torde emellertid böra föreskrivas, att

nämnda anmälningar skola göras till domaren eller i stad, där rådstuvurätt finnes,

till rätten, varjämte motsvarande ändring bör vidtagas i 8 §:s stadgande

om det rättegangstillfälle, da anteckning om skedd anmälan skall verkställas

i inteckningsprotokollet.

Den omständigheten att utmätning skett av området utgör enligt förslaget

ej hinder för nedsättning. Lagrådet hemställer om ändring härutinnan. Någon

verklig fördel för områdets ägare av att få verkställa nedsättning i dylikt

fall föreligger knappast, och medgives sådan, erfordras stadgande, huru den

uppkomna kollisionen skall avvecklas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h. 37

I övrigt må beträffande sista stycket av 7 § anmärkas, att undantaget för

det fall att utmätningen förfallit eller gått åter torde såsom onödigt kunna utgå.

9 §.

Lagrådet:

Enligt 1927 års förslag skulle ett nedsatt avlösningsbelopp fördelas mellan

innehavarna av fordringsinteckningar i stamfastigheten på det sätt att ■ •

liksom vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

— å inteckning, som komme i åtnjutande av utdelning, betalades all på de

senaste två åren belöpande ogulden ränta, innan någon avbetalning å huvudstolen

ägde rum. Första lagutskottet påpekade emellertid, att detta kunde leda

till rättsförlust för innehavare av senare inteckningar eller ägare av gemensamt

med stamfastigheten intecknad fastighet, samt ifrågasatte, utan att dock

förorda sådan lösning, huruvida det borde stadgas, att utdelning i första

hand skulle avräknas å huvudstolen. Det nu föreliggande förslaget har gått

en medelväg, innebärande att det tillgängliga beloppet skall användas till att

betala ränta endast i den utsträckning, varå samtidigt avbetalning kan ske

å huvudstolen, så att betalningen kommer att omfatta viss del av huvudstolen

jämte den därå upplupna räntan. Lagrådet finner sig kunna förorda en sådan

lösning av frågan.

Det kan emellertid förtjäna påpekas, att den räkneoperation, som för avlösningssummans

uppdelande å huvudstol och ränta maste företagas, kan utföras

på enklare sätt än det i motiven anvisade, nämligen enligt en uppställning,

som, använd i det såsom exempel anförda fallet, skulle erhålla följande

utseende: x + —jqq—= 1900. I själva verket har den föreslagna lagtexten

fått en avfattning, som närmast hänvisar på en sådan räknemetod.

Att enligt lagrådets mening första stycket av 9 § bör underkastas viss ändring,

har utvecklats vid 5 §.

11 §•

Lagrådet:

Det belopp, som vid fördelning enligt 9 § utfaller å en inteckning, skall

självfallet uppbäras av inteckningens innehavare, varvid beloppet avskrives

å inteckningshandlingen. Är inteckningshavarens fordran grundad å denna

handling, får det uppburna beloppet anses avbetalt å fordringen. Om däremot,

såsom nästan alltid torde vara fallet, inteckningen ligger sasom pant för

en på särskild omslagsrevers grundad fordran, skulle det, därest särskilt

stadgande ej gives, bero på avtalet mellan inteckningshavaren och gäldenären

samt på de allmänna rättsreglerna om försträckning och pant, huruvida inteckningshavaren

är skyldig att avräkna det utdelade beloppet såsom betalning

å sin fordran. I 1927 års förslag fanns icke dylikt stadgande, och de

lagar, som behandla likartade fall, då köpeskilling eller lösen för fastighet skall

fördelas å inteckningar i densamma, innehålla, såsom i motiven till förevarande

förslag omnämnes, icke några bestämmelser i ämnet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Första punkten av 11 § avser nu enligt motiven att bereda innehavare

av inteckning, varå likvid utfaller vid fördelning av nedsatt belopp, skäligt

skydd mot det förfång han kunde lida genom att nödgas mottaga likviden

såsom avbetalning å den fordran, för vilken inteckningen utgör säkerhet. Stadgandets

innebörd synes vara, att även om inteckningshavaren enligt eljest gällande

rättsregler vore skyldig att avskriva det utdelade beloppet å sin fordran,

han skulle få underlåta detta, därest det på grund av omständigheterna

befunnes skäligt. Att ett dylikt stadgande bleve vanskligt att tillämpa, är

uppenbart. Det synes icke heller vara påkallat av något verkligt behov. Inteckningshavaren

lärer nämligen, i saknad av lagstadgande eller bestämmelse

i träffat avtal, icke vara skyldig att avräkna det utdelade beloppet på sin

fordran enligt omslagsreversen, förrän fordringen förfallit till betalning. Vad

särskilt angår obligationslånen, torde i överensstämmelse med det sagda ett

utdelat belopp icke kunna mot bestridande av bank, som upplagt lånet, avräknas

å detsamma förr än tidigast vid nästa amortering, vadan någon rubbning

av amorteringsplanen icke, såsom i motiven antytts, är att befara såsom

en följd av avlösningsförfarandet. Huruvida åter vid nästa amorteringstillfälle

gäldenären skall få tillgodoräkna sig beloppet såsom avbetalning å

lånet eller vara skyldig att låta detsamma kvarstå såsom pant samt skaffa

andra medel till amorteringens fullgörande, måste bero på det föreliggande

avtalet. Att, såsom föreslagits, tillägga domstol befogenhet att vid sidan av

en tolkning av bestående avtal ingå i en skälighetsprövning i förevarande hänseende

synes knappast vara riktigt.

Att ett utdelat belopp, som icke använts till avbetalning å den på omslagsreversen

grundade fordringen, omfattas av panträtten ävensom att inteckningshavaren

är pliktig att göra det räntebärande, torde följa av allmänna rättsregler

om pant, och att för här avsedda fall utforma särskilda stadganden i

ämnet synes ej böra ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att 11 § måtte uteslutas

ur förslaget.

13 §.

Lagrådet:

Denna paragraf avser att från tillämpning av lagens bestämmelser om avlösning

utesluta de fall, då stamfastighetens inteckningsansvar är allenast

subsidiärt. Det därom givna stadgandet omfattar sålunda, såvitt angår område,

avstyckat från lägenhet som uppkommit genom jordavsöndring, endast de fall,

då avsöndringen skett efter den 31 december 1909. Lagen den 25 juni 1909

om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ inteckningsförordningen, genom vilken

lag avsöndrade lägenheters inteckningsansvar gjorts subsidiärt, äger nämligen

enligt sin övergångsbestämmelse icke tillämpning beträffande avsöndring, som

skett före den 1 januari 1910.

Liknande övergångsstadgande gavs, då genom lagen den 13 maj 1921 om

ändrad lydelse av 37 § inteckningsförordningen subsidiärt ansvar infördes

jämväl för område, som avstyckats enligt 5 kap. av lagen om fastighetsbild
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

39

ning i stad; det bestämdes, att den nya regeln ej skulle vara tillämplig i fråga

om avstyckat område, som överlåtits före den 1 juli 1921. Beträffande .avstyckning

från sådant område bör därför ej göras undantag från den föreslagna

lagens tillämpning. Härav påkallas ändring i förevarande paragraf.

Lagrådet:

Lagens rubrik skulle, utan att bliva väsentligt längre än den föreslagna, erhålla

en avfattning, som vore mera upplysande angående lagens innehåll, däTest

lagen angåves handla om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes

ansvar för inteckning i stamfastigheten.

De båda övriga lagförslagen

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kililgren.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 7 december 1928.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohun, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets den 19 november

1928 avgivna utlåtande över de den 6 oktober 1928 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för

inteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökmingslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vid granskning av det förstnämnda lagförslaget har lagrådet gjort vissa

uttalanden av mera principiell innebörd. Dessa avse främst den olikhet, förslaget

företer med det vid 1927 års riksdag framlagda förslaget därutinnan, att en utvidgad

materiell prövningsrätt skulle i ärenden om avlösning av inteckningsansvar

tillkomma rätten. Härvid har lagrådet till en början hemställt, att

ur andra stycket av 5 § måttel uteslutas det för medgivande av avlösning uppställda

villkoret, att skäl ej förekommer till antagande, att åtgärden skulle

lända till märklig skada för inteckningshavare eller annan. Denna bestämmelse

har, såsom lagrådet erinrat, tillkommit på grund av betänkligheter med

hänsyn till det fall, att ett avstyckat områdes värde överstiger stamfastighetens

primära ansvarighetsbelopp. Att ett stadgande i sådant syfte är av

nöden, har även lagrådet funnit men ansett den lämpligaste utvägen vara att

så ändra reglerna om fördelning av avlösningsbeloppet, att utdelning till gemensam

inteckning icke begränsas till det belopp, med vilket stamfastigheten

häftar primärt, utan medgiveS även för sådan del av inteckningen, som endast

sekundärt graverar stamfastigheten. I 9 § första stycket bör alltså enligt

lagrådets uppfattning såsom undantag från regeln, att fördelningen av det

nedsatta beloppet skall verkställas såsom om detsamma utgjorde köpeskilling

för stamfastigheten, införas ett stadgande, varigenom innehavare av fordran

eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten och annan fastighet, till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

erkännes rätt till utdelning jämväl för belopp, för vilket stamfastigheten svarar

allenast efter andra stycket av 32 § inteckningsförordningen. I detta avseende

anförde jag vid remissen till lagrådet, att om stamfastigheten och övriga

objekt för inteckningen icke vore i samme ägares hand, den förras ägare

kunde bliva lidande genom avlösningen, nämligen för det fall att varje fastighets

ansvar kunnat fullt täckas ur densamma. Lagrådet har nu funnit, att denna

omständighet ej hör tilläggas avgörande vikt, enär påföljden av den ifrågasatta

anordningen i själva verket skulle bliva, att stamfastighetsägaren begagnade

sig av rätten att vägra medgivande till avlösningsåtgärden, då han

funne denna kunna medföra förlust för honom. Såvitt angår stamfastighetens

ägare, skulle alltså rättens prövning av det riskmoment, som enligt förslaget

förefinnes, komma att utbytas mot ett bedömande från stamfastighetsägarens

sida i vad mån en fördelningsregel i enlighet med vad lagrådet

hemställt är i det särskilda fallet ägnad att tillskynda honom förlust.

Faktiskt komma därför även på denna väg liksom enligt det remitterade

förslaget att från lagens tillämpningsområde avskäras sådana fall, där

områdets frigörande från inteckningsansvar kan innefatta någon obillighet

mot denne rättsägare, och det med stadgandet i remissförslaget avsedda

ändamålet blir såtillvida uppnått. Väl kan med den av lagrådet förordade

anordningen tänkas, att under samverkan av ett flertal ogynnsamma förhållanden

en möjlighet kvarstår till att för andra rättsägare än stamfastighetens

ägare, vilkas intressen likaledes stå emot sökandens, någon rättsförlust kan

uppkomma. De särskilda betingelserna för en dylik samverkan äro dock av

så ovanligt slag, att det måste anses fullt berättigat att här bortse från

dem. Följaktligen lärer hinder ej möta mot att förslaget i denna del erhåller

den avfattning, varom lagrådet hemställt.

Av rent principiell innebörd är likaledes lagrådets hemställan, att 11 § måtte

uteslutas ur förslaget. I fråga om stadgandet i första punkten — som närmast

äger avseende å det fall att inteckning ligger såsom pant för en på särskild

omslagsrevers grundad fordran — har lagrådet funnit, att stadgandet

skulle bliva vanskligt att tillämpa och icke heller syntes vara påkallat av något

verkligt behov. I saknad av lagstadgande eller bestämmelse i träffat avtal kan

nämligen enligt lagrådets mening inteckningshavare, som grundar sin fordran

på dylik omslagsrevers, icke vara skyldig att avräkna enligt lagen utdelat

belopp på sin fordran enligt omslagsreversen, förrän denna fordran förfallit

till betalning. Och huruvida, där fordringen förfaller till betalning i särskilda

poster efter viss amorteringsplan, gäldenären redan vid nästa amorteringstillfälle

efter fördelningen skall äga tillgodoräkna sig beloppet såsom avbetalning

å lånet eller vara skyldig att låta detsamma kvarstå såsom pant och förty

skaffa andra medel till amorteringens fullgörande, måste efter denna uppfattning

bliva beroende av det föreliggande avtalet.

Om den inverkan, allmänna rättsgrundsatser kunna utöva i nu berörda avseende,

har, med hänsyn till vad erfarenheten givit vid handen i fråga om belopp,

som utfallit vid fördelning av expropriationsersättning eller lösen för

fastighet enligt ensittarlagen, vid förslagets upprättande en viss tvekan synts

Bihnng till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. -4 häft. (Nr 4.) 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

kunna råda. Ganska allmänt har en regel, motsatt den nyss angivna, tillämpats

av penninganstaltema i vårt land. Ett stadgande av det i 11 § angivna

innehållet ansågs därför icke böra saknas i förslaget. Efter det uttalande,

som nu föreligger från lagrådets sida, synes emellertid kunna förväntas,

att penninganstalterna, såväl som kreditgivare i allmänhet, icke skola anse sig

utan vidare hava anledning att på omslagsrevers före förfallodag avräkna belopp,

som utfallit på hypotiserad inteckningsrevers. Under denna förutsättning

skulle sålunda stadgandet i första punkten av 11 § icke vara behövligt.

Detta gäller ock om paragrafens andra punkt, vilken likaledes enligt lagrådets

uppfattning allenast utgör ett återgivande av vad redan nu följer av allmänna

rättsregler. I anslutning till vad lagrådet anfört finner jag mig alltså kunna

tillstyrka, att dessa bestämmelser i förslaget må utgå.

Vad härefter angår tredje punkten i 11 § har lagrådet ansett, att icke heller

härutinnan särskilda stadganden böra ifrågakomma, Lagrådet torde därvid

ha utgått från att jämväl i denna del förhållandena bliva i varje särskilt fall

att bedöma efter allmänna rättsgrundsatser. Huruvida på denna väg kan uppnås

samma resultat som åsyftats med bestämmelsen i förslaget, synes dock

vara i någon mån ovisst. Något närmare uttalande till ledning härvidlag föreligger

icke från lagrådets sida. Skulle i enlighet med den praxis, som är

vanlig hos kreditanstalterna, av allmänna rättsregler anses följa, att gäldenären

icke kan fordra placering av det utfallna beloppet mot högre ränta än den,

bankerna betala på depositionsräkning, kan lätt nog en avsevärd skillnad uppkomma

mellan sådan ränta och den på gäldenärens egen skuld löpande räntan.

I varje fall kommer detta att inträffa, då fråga är om större belopp och en

längre tid för beloppets innestående. Enligt min uppfattning måste det anses

önskligt, att denna skillnad verkligen utjämnas. Det är eljest risk för att jordägare

ställa sig obenägna till den utväg, som genom denna lag skulle erbjudas för

avstyckade områdens befrielse från inteckningsansvar. Jag finner alltså, att

för detta specialfall bör i 11 § bibehållas uttrycklig föreskrift om gäldenärens

rätt i nu berörda avseende.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket lärer, på sätt lagrådet anfört, kunna betraktas

såsom tämligen självfallen, och jag finner för min del icke något att

erinra mot att den uteslutes.

Tre av lagrådets ledamöter hava yttrat den mening, att ärenden, som avses

i lagen, enligt 1875 års förordning angående de s. k. småprotokollen borde

hänföras till inteckningsprotokollet och att därför ej skulle erfordras, att i 2 §

intoges föreskrift om ansökningens anteckning i detta protokoll. Dylik föreskrift

i fråga om rättens beslut borde av samma anledning uteslutas ur sista

stycket av 5 §. Dessa ledamöter hava i stället hemställt, att i vederbörlig inskrivningsbok

måtte göras anteckning redan om ärendets anhängiggörande. En

ledamot har ej anslutit sig till uppfattningen om dessa ärendens hänförande till

inteckningsprotokollet, men av skäl, som av övriga ledamöter åberopats till

stöd för en föreskrift om anteckning i inskrivningsbok angående gjord ansökan,

hemställt, att i lagen måtte införas stadgande av innehåll, att om ansökan skall

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts< proposition nr 4. 43

göras anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

Med anledning av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligt återföra

förslaget till den ståndpunkt, 1927 års förslag härutinnan intog, eller

att genom föreskrift om anteckning av ansökningen sörjes för att ärendet redan

på detta stadium kommer till synes i gravationsbevis. Som jag icke kan

dela uppfattningen, att ärenden enligt förevarande lag böra upptagas i inteckningsprotokollet,

har jag med avseende å dessa bestämmelsers avfattning anslutit

mig till det särskilda uttalandet av en ledamot i lagrådet.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt rörande förslaget är väsentligen av formell

natur och synes böra beaktas. Till att, såsom lagrådet ifrågasatt, i 1 § utbyta

ordet ''bostadsändamål’ mot annat uttryck har jag dock ej ansett tillräcklig

anledning föreligga. Sedan lagens tillämpningsområde utsträckts även

till vissa stadsområden m. m., framhäver väl detta uttryck något mindre klart

än förut lagens speciella syfte. I betraktande särskilt av de med hänsyn till

inteckningssäkerheten mera betryggande föreskrifter, som detta förslag innefattar

i jämförelse med 1927 års förslag, synes mig likväl berörda förhållande

vara av underordnad betydelse.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta det nu nämnda

förslaget. Härjämte hava några mindre redaktionella jämkningar vidtagits,

och har samma förslag erhållit rubriken ''förslag till lag om begränsning eller

avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten’. Även

i avfattningen av de båda övriga till lagrådet remitterade förslagen har skett

ett par mindre jämkningar av formell natur.»

Föredraganden uppläser härefter de omarbetade förslagen samt hemställer,

att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. C ervin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:210 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om, begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för intec a1 i texten
  2. 1LU 1929:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfas s. 1 i texten
  3. 2LU 1929:18 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande expropriation av mark för förbättring av ofullständiga jordbruk m. m. Andra lagutskottet s. 25 i texten
  4. 2LU 1929:19 Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse tilll Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för anskaffanfande av tomtmark till bostäder och andra s s. 34 i texten