Med förslag till förordning angående tullrestitution
1929-02-08 · 59 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:66, Med förslag till förordning angående tullrestitution
Dokumentets text
Kunrjl. Maj ris proposition Nr <>6.
i
Nr 66.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående tullrestitution; given Stockholms slott den 8 februari
1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående tullrestitution.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 höft. (Nr 66.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Förslag
till
förordning angående tullrestitution.
Härigenom förordnas som följer:
1
Näringsidkare äger på framställning erhålla restitution av tull efter ty i
2—5 §§ sägs, därest han är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig
för erhållande av ifrågavarande förmån.
2 §•
Näringsidkare äger att vid utförsel av här i riket framställd, reparerad
eller kompletterad vara, för vars framställning, reparation, komplettering
eller emballering använts av honom från utlandet införda materialier eller
andra artiklar, åtnjuta restitution av tull (allmän industrirestitution) för
en motsvarande myckenhet materialier eller andra artiklar av samma slag,,
vilka inom två år före utförseln av honom införts från utlandet. Rätt till
allmän industrirestitution gäller jämväl i avseende å materialier, som gått
förlorade vid arbetets utförande.
3
läkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare äger att
efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning,
inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt
fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg även
av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport,
ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad,
reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom från
utlandet införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull
(varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier eller
andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande
av honom införts från utlandet. I fråga om svenskt fartyg, som är undantaget
från ovillkorlig mätningsskyldighet, skall beträffande varvsindustrirestitution
70 tons bruttodräktighet anses motsvara 20 meters längd, mätt enligt
gällande förordning angående fartygs byggnad och utrustning. Rätt till
varvsindustrirestitution gäller jämväl i avseende å materialier, som gått förlorade
vid arbetets utförande.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 66.
3
4 $.
läkare av kvarnrörelse äger att vid utförsel av vid kvarnen framställt
mjöl av enbart råg eller vete samt gryn av enbart vete åtnjuta restitution
av tull (kvarnindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet omalen
spannmål av samma slag, vilken inom sex månader före utförseln av honom
införts från utlandet, såvida utförselvaran uttagits inom de procenttal, som
angivas för någon av här nedan upptagna utbytesklasser av dylika förmalningsprodukter,
nämligen:
rågmjöl
l:a klassen..............
.................................................. 0 till och
med
60 procent,
2:a y> ..............
.......................................... över 60 »
»
»
662/., »
3:e » ..............
.................................................. 0 »
»
»
66/., »
vetemjöl och vetegryn
l:a klassen.............
................................................. 0 till och
med
45 procent,
2:a » ..............
..........................................över 45 »
»
»
70 »
3:e » ..............
.......................................... » 70 »
»
»
75 >
4:e » ..............
................................................. 0 »
»
»
75 »
Vid beräknande av kvarnindustrirestitution skola 100 kilogram av utförsel
-
varan anses motsvara:
i fråga om rågmjöl
av
l:a utbytesklassen..........
155.5 5 kilogram
Tåg,
» »
»
»
2:a » ...........
......... 100
»
»
» »
»
»
»
3:e » ...........
......... 150
»
»
» »
»
1 vetemjöl)
eller [
»
l:a » ..........
......... 147.22
»
vete,
» »
»
I vetegryn 1
»
»
2:a » ..........
......... 115
»
»
» »
»
»
»
3:e » ...........
......... 100
»
»
» »
»
»
»
4:e » ...........
......... 133.33
»
»
Provtyper å ifrågavarande förmalningsprodukter skola varje års höst
fastställas av en kommission, bestående av tre personer, utsedda två av
Konungen och en av sammanslutning av kvarnägare. Vid provtypernas
fastställande iakttages, att varje typ skall omfatta hela utbytet från och
med lägsta till och med högsta utvinningsprocent. Provtyperna skola lända
till efterrättelse under ett år, räknat från och med den 15 november, eller,
därest icke nya provtyper inom denna tids utgång hunnit tillställas vederbörande
tullanstalter, intill dess sådant skett. På prövning av Konungen
ankommer, huruvida, i händelse kommissionens beslut icke varit enhälligt,
de av flertalet ledamöter inom kommissionen fastställda provtyperna böra
bliva gällande.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
5 §.
Näringsidkare äger att vid återutförsel av varor, som av honom införts
från utlandet, åtnjuta restitution av tull (handelsrestitution) för en motsvarande
myckenhet varor av samma slag, vilka inom två ar före återutförseln
av honom införts från utlandet. Handelsrestitution må icke medgivas
för spannmål, omalen eller malen, levande djur, alkoholhaltiga drycker,
sprit eller absolut alkohol och ej heller för varor, vilka vid återutförseln
icke äro marknadsgilla eller som äro avsedda att återsändas till produktionseller
inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige säljarens
ombud i annat land.
6 §.
Förutom i fall, som avses i 2—5 §§, må restitution av tull (särskild
restitution) kunna medgivas,
a) i fråga om vara, som ännu icke utlämnats från tullverket:
då tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd; eller
då eljest synnerliga skäl föreligga;
b) vid återutförsel av från tullverket utlämnad vara:
då beträffande varan förutsättningar för tullfrihet under viss tid
enligt tulltaxeförordningen uppenbarligen varit för handen;
då varan vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla arsenik
eller annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande
giftstadga icke må hållas till salu;
då varan befunnits icke överensstämma med ingånget köpeavtal
och ej blivit här i riket nyttjad;
då tullavgiften för varan uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd
och varan ej blivit här i riket nyttjad; eller
då eljest synnerliga skäl föreligga.
Tullrestitution enligt punkt b) må åtnjutas, allenast för så vitt varan
inom sex månader efter införseln återutförts av den, som infört varan.
7 §•
Prövning av fråga angående rätt till tullrestitution, som avses i 2—5 §§
(industri- eller handelsrestitution), ävensom fastställande av de närmare
villkor för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas erforderliga,
ankommer på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.
Prövning av fråga angående särskild restitution enligt 6 § ankommer på
generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen lämpligen
kunna överlåtas på lokal tullmyndighet.
8 §.
Rätt till industri- eller handelsrestitution kan beviljas för särskilt fall,
för viss tid eller tills vidare. Därest de förutsättningar, som legat till
grund för meddelandet av rätten till restitution, sedermera upphöra, skall
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 66.
5
rätten förklaras förfallen; och skall vad sålunda stadgas äga tillämpning
jämväl för det fall, att näringsidkare till annan överlåter sin rörelse eller
varder försatt i konkurs.
9 $.
Vill den, som medgivits rätt till allmän industrirestitution eller varvsindustrirestitution,
åtnjuta befrielse från erläggande av tull för vara, intill
dess fråga om verkställande av restitution blivit avgjord, vare han därtill
berättigad, därest lian till tullverket avlämnar säkerhet för belopp, som
enligt vad nedan sägs kan åligga honom att sedermera inbetala.
Har rätten till tullrestitution förfallit, skall tullbeloppet inbetalas tillika
med sex procent årlig ränta därå, räknad från införseln. Angående tullverkets
rätt att av den ställda säkerheten göra sig betäckt för sagda belopp
jämte ränta skall i tillämpliga delar gälla vad eljest om sådan rätt är föreskrivet.
10 $.
På prövning av Konungen skall bero, huruvida i särskilda fall utsträckning
av de i 2 och 3 §§ fastställda tidrymder må medgivas. Likaledes skall
på prövning av Konungen bero, huruvida tullrestitution, som avses i
nämnda paragrafer, må medgivas jämväl i det fall, att hinder uppstått för
artiklarnas användning för de i sagda paragrafer omförmälda arbeten och
artiklarna på grund därav återutföras, liksom ock i det fall, att det för
sökanden skulle medföra synnerlig kostnad eller olägenhet att visa, att de
använda artiklarna äro av utländskt ursprung, men han ådagalagt, att de
till myckenhet och beskaffenhet överensstämma med de av honom införda.
11 $.
Vid tillämpning av denna förordning skall varas införsel anses hava skett
den dag, från vilken anstånd med fullgörande av de med varans förtullning
sammanhängande förpliktelser mot tullverket skall enligt därför gällande
stadganden beräknas. Förordningen avser icke blott varor, som införts
direkt från utlandet, utan även varor, som inkommit från frihamn, uttagits
från frilager, tullnederlag eller transitupplag eller ankommit efter transitering.
Vad i denna förordning stadgas angående tullrestitution vid utförsel
gäller även, då gods, för vilket sådan restitution ifrågasattes, utförts till
frihamn eller intagits å frilager.
12 §.
Befinnes någon för erhållande av tullrestitution enligt denna förordning
hava lämnat uppgift, som icke överensstämmer med verkliga förhållandet,
kan rätt att vidare åtnjuta restitution förvägras honom.
Angående straff för den, som vid utförsel ur riket av gods, för vilket
ifrågasättes restitution av eller befrielse från avgift för statsverkets räkning
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
till tullverket, i varuanmälan eller annan handling uppsåtligen lämnat
oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik restitution eller
befrielse, eller annorledes uppsåtligen sökt obehörigen tillgodogöra sig restitution
eller befrielse, som här avses, gäller vad särskilt är stadgat.
13 §.
De närmare bestämmelser, som finnas erforderliga för tillämpning av
denna förordning, meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1930. Genom förordningen
upphävas:
11—13 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor samt
förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara;
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda bestämmelser innehålla eller tillägg
därtill.
Kungl. Maj:in proposition Nr 66.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lgndvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, fråga om avlåtande till
riksdagen av förslag till ändrade bestämmelser angående tullrestitution.
Föredraganden anför:
De grundläggande författningsbestämmelserna rörande tullrestitution återfinnas
dels i §§ 11—13 av gällande tulltaxeförordning, dels i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara.
Bestämmelserna i § 11 tulltaxeförordningen avse huvudsakligen sådana
fall, då tullen blivit erlagd av förbiseende eller då varan befunnits icke
överensstämma med gällande leveransavtal. Har i dylika fall vara, som
återutföres ur riket, redan utlämnats från tullverket, må restitution åtnjutas
endast under villkor, att varan icke blivit här i riket nyttjad, till annan
överlåten eller till försäljning utbjuden. Beträffande från tullverket utlämnad
vara gäller för övrigt såsom förutsättning för restitutionens beviljande,
att varans återutförsel ägt rum inom tre månader efter införseln.
I § 12 tulltaxeförordningen medgives rätt till restitution av tull eller
befrielse från tullavgifts erläggande för från utlandet införda tullpliktiga
fartygsmaterialier och skeppsförnödenheter m. m., vilka använts vid här i
riket verkställd nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg av mer
än 40 tons avgiftspliktig dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller
av järnfartyg av viss mindre dräktighet, vilket är avsett att omedelbart
erhålla eller äger utländsk nationalitet. Enahanda förmån åtnjutes i
fråga om skeppsdocka, dockport, ponton eller slip. Såsom villkor för restitutionen
gäller, bland annat, att arbetet slutförts inom fem år från dagen
för artiklarnas angivning till förtullning.
Enligt mom. 1 av § 13 i samma förordning beviljas för av utländskt råämne
tillverkade exportvaror av särskilt angivna slag tullrestitution med visst
belopp för varje kilogram. För att dylik restitution må kunna åtnjutas
erfordras i regel, att minst 25 kilogram av exportvaran på en gång utföres.
Mom. 2 avser rätt till tullrestitution för utländsk jutevävnad, vilken användes
såsom emballage för exportvaror. Åven här gäller, att restitutionen
Gällande
bestämmelser
rörande tullrestitution.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
utgår med ett bestämt belopp för varje kilogram. Dylika former av tullgottgörelse
har man ofta brukat beteckna med namnet dravvback. Till denna
kategori hör även det viktiga slag av tullrestitution, som avhandlas i mom.
3. Enligt detta moment medgives i fråga om vissa kvarnindustriens produkter
rätt till återbetalning av den tull, som erlagts för en exportvaran
motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av
samma slag. I motsats till vad fallet är beträffande övriga i tulltaxeförordningen
omförmälda restitutionsformer, fordras alltså bär icke materiell
identitet mellan den införda varan och exportvaran utan endast ekvivalens
med avseende å varuslag och kvantitet. Sålunda kan restitution erhållas
även för vid exportvarans framställning använd svensk spannmål, under
förutsättning att en motsvarande kvantitet utländsk spannmål införts. Såsom
villkor för restitutionsrätten gäller, bland annat, att utförselvaran —
mjöl eller gryn — uttagits inom vissa bestämda utbytesklasser, att minst
2,000 kilogram mjöl eller gryn av en och samma utbytesklass på en gång
utföras samt att utförseln äger rum inom sex månader efter införseln.
Ett gemensamt kännetecken för samtliga nu nämnda restitutionsformer är,
att restitutionsrätten meddelas av generaltullstyrelsen eller i vissa fali av
lokal tullmyndighet samt att rätten är ovillkorlig, vilket sistnämnda innebär,
att den beviljas på grund av allmänt medgivande och utan andra villkor än
att vederbörliga kontrollföreskrifter iakttagas. I dessa hänseenden intager den
restitutionsform, som behandlas i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, en särskild
ställning. Detta författningsrum inledes nämligen med en bestämmelse,
enligt vilken näringsidkare »må kunna» medgivas rätt till tullrestitution
för varor, som använts till framställning, reparation eller komplettering
av exportvara, varjämte uttryckligen föreskrives, att medgivandet »ankommer
på prövning av Konungen». Restitutionsrätten är med andra ord villkorlig
så till vida, att den medgives endast efter prövning från fall till
fall. Denna prövning avser särskilt att utröna, huruvida ett restitutionsmedgivande
skulle medföra ofördelaktiga verkningar för den inhemska tillverkningen
av halvfabrikat av det slag, som ingår i exportvaran. Därest
detta skulle vara fallet, kan rätt till tullrestitution vägras.
Såsom villkor för sistberörda form av tullrestitution — vanligen benämnd
industrirestitution — gäller, förutom de villkor, som i varje särskilt fall
kunna fastställas av Kungl. Maj:t, att den restitutionssökande är känd såsom
redbar och i övrigt prövas lämplig samt att exportvaran utföres inom
två år efter den utländska varans angivning till förtullning. I likhet med
vad fallet är beträffande tullrestitution enligt § 12 tulltaxeförordningen,
innefattar restitutionsförmånen jämväl rätt till befrielse från erläggande
av tull, som framdeles må kunna ifrågakomma till återbetalning.
Förordningen den 13 december 1912 innehåller bestämmelser rörande s. k.
handelsrestitution, innefattande rätt för handelsidkare att återbekomma tullen
för inkomna varor, sedan en motsvarande kvantitet utländska varor av
samma slag åter utförts. Sålunda kräves här icke materiell identitet i
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 66''.
9
egentlig mening utan endast ekvivalens mellan de in- och utförda varorna
i avseende å varuslag och kvantitet. I motsats till vad fallet är i fråga
om tullrestitution för kvarnprodukter, är dock ekvivalensen uttryckligen
begränsad till utländska varor. En förutsättning för att handelsrestitution
skall kunna medgivas är, att varorna återutföras i oförändrat skick. I
övrigt gäller såsom villkor för åtnjutande av dylik restitution, att varorna
återutföras till annat land än inköps- eller produktionslandet samt att återutförseln
äger rum inom två år efter införseln av motsvarande myckenhet
varor. Rätt till handelsrestitution må åtnjutas endast för vissa särskilt
angivna varuslag, vilka äro intagna i en genom kungörelse den 17 oktober
1919 (nr 694) av Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdad förteckning,
som sedermera genom nya kungörelser blivit på ett antal punkter kompletterad.
Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av rätt till här berörda
slag av tullrestitution meddelas av generaltullstyrelsen.
Enligt beslut av 1928 års riksdag må restitution av erlagd tull kunna i
särskilt fall eller för viss tid under villkor, som av Kungl. Maj:t bestämmas,
medgivas i fråga om vara, som efter ingången av år 1928 införts för att
här i riket användas vid framställning av exportvara men i oförändrat
skick återutföres på grund av att hinder uppstått för dess användning för
avsett ändamål. Dessa bestämmelser, vilka återfinnas i kungörelsen den 14
juni 1928 (nr 154) angående restitution av tull för vara, för vars användning
till framställning av exportvara hinder uppstått, gälla endast till och
med den 30 juni 1930.
Till här berörda av Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagens
beslut utfärdade bestämmelser kommer ett stort antal av Kungl. Maj:t eller
generaltullstyrelsen meddelade tillämpnings- och kontrollföreskrifter. Bland
dessa må nämnas kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 141) med vissa bestämmelser
rörande den enligt § 11 mom. 2 i tulltaxeförordningen medgivna
restitutionsrätt samt kungörelsen den 29 juni 1926 (nr 336) med närmare
bestämmelser rörande den i förordningen den 13 december 1912 medgivna
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.
Till belysning av den omfattning, i vilken de olika restitutionsformerna
utnyttjas, må här lämnas en sammanställning av de restitutioner av tullmedel,
som beviljats under åren 1926 och 1927.
1926 1927
Kronor Kronor
§11 mom. 2 tulltaxeförordningen (felaktig leverans m.m.) 46,545 48,807
§ 12 tulltaxeförordningen (skeppsbyggnadsmaterialier) 1,673,636 1,713,404
§ 13 mom. 1 tulltaxeförordningen (socker m. m.) ........ 37,148 35,641
§ 13 mom. 3 tulltaxeförordningen (mjöl och gryn)....... 749,757 327,007
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen (industrirestitution) 1,111,292 1,045,578
Förordn. den 13 dec. 1912 (handelsrestitution) ............ 110,033 143,368
Restitution»-
institutets
utnyttjande.
Summa 3,728,411 3,313,805.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Framställda
önskemål om
ändringar i
gällande tullrestitutionsbestämmelser.
Utredning av
sakkunniga.
I de angivna beloppen för tullrestitution enligt § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen
ingå icke restitutioner, som med stöd av nämnda författningsrum utbetalats
av de lokala tullmyndigheterna, enär summorna härav icke direkt framgå
ur tullverkets räkenskaper. Emellertid rör det sig här om jämförelsevis
obetydliga belopp. Någon restitution enligt § 13 mom. 2 (jutevävnad) har
icke förekommit under åren 1926 och 1927.
Vid skilda tillfällen hava från såväl exportindustriens som transithandelns
sida framförts önskemål om lättnader och förenklingar i de nuvarande
tullrestitutionsbestäm melserna. Det har ansetts, att dessa bestämmelser äro
alltför stela och rigorösa för att motsvara tidens krav. Särskilt hava anmärkningar
riktats mot de stränga kontrollföreskrifterna, vilka ansetts i hög grad
försvåra och i vissa fall rent av omöjliggöra restitutionsinstitutets utnyttjande.
Ävenledes hava anmärkningar framställts mot principerna för meddelandet
av själva restitutionsrätten. Slutligen hava framkommit önskemål
om en klarare formulering och en överskådligare uppställning av restitutionsbestämmelserna.
Genom beslut den 26 augusti 1927 uppdrog Kungl. Maj:t på hemställan
av dåvarande chefen för finansdepartementet åt de för den tekniska revisionen
av tulltaxan tillkallade sakkunniga (1925 års tulltaxerevision) att verkställa
utredning och avgiva förslag även i fråga om revision av gällande bestämmelser
angående tullrestitution. Sedermera har ytterligare en sakkunnig
tillkallats för att såsom speciell representant för industriens synpunkter deltaga
i utredningsarbetet.
Vad beträffar de riktlinjer, som skulle vara bestämmande för de sakkunnigas
arbete, anförde departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
att restitutionsföreskrifterna borde sammanföras och systematiseras
samt därjämte underkastas en överarbetning i formellt hänseende för åstadkommande
av större enhetlighet på sådana punkter, där bestämmelserna nu utan tillräckliga
skäl äga en olikartad avfattning. Emellertid borde revisionen även omfatta
sakliga ändringar av restitutionsbestämmelserna. I sådant hänseende erinrades
om kraven på en smidigare tillämpning av de i stadgandena rörande industrirestitution
förekommande särskilda villkoren för erhållande av restitution och
de därmed förbundna kontrollföreskrifterna. Beträffande handelsrestitution
borde tagas under omprövning de allmänna principer, som legat till grund för urvalet
av de varuslag, som upptagits i förteckningen över restitutionsberättigade
varor, i syfte att utröna, huruvida någon ytterligare utökning i denna kunde
ske. Slutligen borde uppmärksammas de administrativa formerna för handläggningen
av restitutionsärendena. Sålunda borde undersökas, huruvida icke
handläggningen kunde förenklas bland annat genom dess överflyttning i
ökad omfattning från Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen och eventuellt
från nämnda styrelse till vederbörande lokaltull förvaltningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 11
Med skrivelse den 27 juni 1928 överlämnade de sakkunniga »Betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution» (Stat. off.
utredn. 1928: 15). Betänkandet innefattar dels förslag till förordning angående
tullrestitution dels förslag till kungörelse med närmare bestämmelser
angående tillämpningen av tullrestitutionsförordningen. över betänkandet
hava efter särskilda remisser utlåtanden avgivits av kommerskollegium den
26 oktober 1928 och av generaltullstyrelsen den 18 oktober 1928. Till
kommerskollegii utlåtande äro fogade yttranden från auktoriserade handelskamrar
samt andra näringsorganisationer ävensom från vissa industriföretag
och enskilda näringsidkare. Generaltullstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden
från ett antal lokala tullmyndigheter.
Det av de sakkunniga avgivna förslaget innebär betydande ändringar i de
nuvarande restitutionsbestämmelserna. Förslagets grundtanke är, att restitutionsförfarandet
skall i avsevärt högre grad än vad för närvarande är fallet
byggas på förtroende för den enskilde näringsidkaren, vilkens kvalifikationer
med avseende å redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande av
restitutionsrätten därför skola underkastas en noggrann prövning, innan
dylik rätt medgives. Från denna utgångspunkt hava de sakkunniga föreslagit
avsevärda lättnader i tullkontrollen. Denna skall sålunda huvudsakligen
förläggas till näringsidkarens bokföring, som dock för ändamålet bör
uppläggas så, att den fyller rimliga anspråk ur kontrollsynpunkt. Där så är
fallet, må den nuvarande obligatoriska undersökningen av restitutionsgodset
vid exporttillfället kunna eftergivas. Vidare skall restitutionsgodset i
regel behandlas såsom inrikes gods och sålunda vid transport eller lagring
vara befriat från tullbevakning. Slutligen skall verificeringen av restitutionsgodsets
utförsel kunna ske enbart genom uppvisande av vederbörliga frakthandlingar
å godset.
Åven i fråga om de allmänna principerna för restitutionsrättens beviljande
hava vissa ändringar föreslagits. Sålunda skall den nuvarande, villkorliga
rätten för vanlig industrirestitution ersättas med ovillkorlig rätt. Vidare
skall rätten till handelsrestitution utvidgas till samtliga varuslag, som icke
på grund av tulltekniska eller andra liknande skäl äro särskilt undantagna
från dylik rätt. Även i andra avseenden företer förslaget ändringar, som
innebära utvidgningar av den nuvarande restitutionsrätten.
Beträffande formerna för handläggningen av restitutionsärendena hava
föreslagits vissa ändringar, vilka delvis åsyfta en decentralisering i behandlingen
av nämnda ärenden. Sålunda har bland annat föreslagits, att prövningen
av ansökningar om rätt till industrirestitution, vilken för närvarande
ankommer på Kungl. Maj:t, skall handhavas av generaltullstyrelsen efter
samråd med kommerskollegium.
Enligt förslaget skola samtliga restitutionsbestämmelser sammanföras till
två författningar, av vilka den ena är avsedd att innehålla sådana konsti
-
De sakkunnigas
förslag
och avgivna
yttranden.
Förslagets
allmännarikt
linjer.
De sakkunniga.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Yttranden.
tutiva bestämmelser, som böra beslutas av riksdagen, medan den andra
skall upptaga erforderliga, av Kungl. Maj:t meddelade tillämpningsföreskrifter.
De näring sorganisationer och enskilda industriföretag, som yttrat sig
över de sakkunnigas förslag, hava i allmänhet uttalat sin anslutning till
de allmänna principerna i förslaget. Från några håll hava dock gjorts erinringar
mot den ifrågasatta övergången till ovillkorlig restitutionsrätt beträffande
industrirestitution samt mot utsträckningen av rätten till handelsrestitution.
I fråga om de allmänna principer, som ligga till grund för förslaget,
samt rörande förslagets genomförbarhet yttrar kommerskollegium bland
annat följande.
I likhet med av kollegium hörda sammanslutningar finner kollegium det
av de sakkunniga framlagda förslaget till förordning angående tullrestitution
i sina huvuddrag tillfredsställande. Sammanförandet av samtliga hithörande
bestämmelser i ett par särskilda författningar, varigenom vunnits i hög grad
ökad översiktlighet och klarhet, liksom de förenklingar, som genomförts såväl
i fråga om handläggningen och avgörandet av restitutionsansökningar
som beträffande den nödiga kontrollen från tullverkets sida över tillämpningen,
komma otvivelaktigt att i praktiken medföra betydande lättnader
för de grenar av industri och handel, vilka önska begagna sig av restitutionsförfarandet.
Emellertid finner kollegium synnerligen starka betänkligheter
möta mot införandet av ovillkorlig rätt till industrirestitution samt
mot utsträckningen av rätten till handelsrestitution. Vidare anser kollegium
en del jämkningar erforderliga i de särskilda bestämmelserna för restitutionsrättens
åtnjutande. I anslutning till vad sålunda uttalats föreslår
kollegium vissa ändringar i de sakkunnigas förslag.
I slutet av yttrandet framhålles, att förslagets förverkligande ur synpunkten
av de intressen, som kollegium närmast äger att företräda, skulle i
många avseenden beteckna ett viktigt framsteg. Kollegium har den uppfattningen,
att en jämkning av förslaget på vissa punkter i överensstämmelse
med vad kollegium förordat icke skulle inverka på förslagets obestridliga
förtjänster eller bereda svårigheter vid en överarbetning. Det synes
kollegium angeläget, att de nya bestämmelserna snarast träda i kraft, varför
kollegium på det livligaste tillstyrker, att åtgärder av Kungl. Maj:t vidtagas
för att förelägga 1929 års riksdag förslag i ärendet.
Generaltullstyrelsen inleder sitt yttrande med ett konstaterande av att
förslagets grundtankar äro, sakligt sett, att bringa näringslivet ytterligare
lättnader på restitutions. äsendets område, delvis genom eftergifter i kontrollen,
och, formellt sett, att giva författningsbestämmelserna i ämnet en
enklare och klarare avfattning. Styrelsen övergår därefter till en gransk
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
13
ning av förslagets allmänna riktlinjer. Resultatet av denna granskning
sammanfattas sålunda, att styrelsen icke ur vare sig saklig eller formell
synpunkt finner hinder möta för att de sakkunnigas förslag lägges till grund
för ny lagstiftning i ämnet.
Det lärer icke kunna förnekas, att de nuvarande bestämmelserna rörande
tullrestitution i många avseenden äro ägnade att till olägenhet för industri och
handel försvåra möjligheterna att återbekomma tull för varor, som införts
från utlandet och i oförändrat skick eller efter undergången förädling reexporterats.
Framför allt hava de stränga kontrollföreskrifter, som för närvarande
äro förbundna med rätten till tullrestitution, visat sig medföra betydande
hinder och hava i vissa fall till och med omöjliggjort restitutionsinstitutets
utnyttjande. Över huvud taget äro gällande restitutionsbestämmelser
alltför stela och komplicerade för att tillfredsställa moderna krav på
ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande. Särskilt i
betraktande av den hårda konkurrens, som numera råder på världsmarknaden,
synes det därför önskligt, att nya bestämmelser på området snarast
möjligt utfärdas. Detta måste anses så mycket mera angeläget som
under de senare åren ifrågavarande delar av tullagstiftningen inom flera
främmande länder varit föremål för ett ivrigt ändrings- och nydaningsarbete,
vilket huvudsakligen haft såsom ändamål att förenkla och ytterligare utbygga
tullrestitutionssystemet. Det ligger nämligen i sakens natur, att de
anstalter, som i sådant syfte vidtagits inom andra länder, kunna försvåra
konkurrensen för vår egen exportindustri och exporthandel, för så vitt vi
icke söka bereda densamma motsvarande fördelar.
Det av de tillkallade sakkunniga avgivna förslaget till nya restitutionsbestämmelser
synes i huvudsak kunna läggas till grund för den revision
av restitutionslagstiftningen, som sålunda ur olika synpunkter lärer få
anses erforderlig. Vid den överarbetning av förslaget till förordning angående
tullrestitution, som verkställts inom finansdepartementet, har nämnda
förslag icke heller undergått några mera genomgripande ändringar av saklig
innebörd. Det slutliga förslag till tullrestitutionsförordning, som framgått
ur nämnda överarbetning och som härmed framlägges, skiljer sig sålunda
från de sakkunnigas förslag företrädesvis i formellt hänseende och i fråga
om vissa detaljbestämmelser. I åtskilliga fall hava de vidtagna ändringarna
haft till syfte att åstadkomma erforderlig överensstämmelse med föreskrifterna
i den nya tullstadga, som trädde i kraft den 1 maj 1928. Emellertid
hava även gjorts vissa tillägg och kompletteringar i förtydligande syfte, och
slutligen har författningstexten underkastats ett antal ändringar av mera
redaktionell art.
Jag övergår nu till de särskilda frågor, som av de sakkunniga behandlats,
varvid jag i huvudsak följer den indelning av ämnet, som tillämpats
i betänkandet.
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Huvudgrunderna
för åtnjutande
av
rätt till t tillrestitution.
Provning av
restitutionssökandens
kvalifikationer.
De sakkunniga.
Yttranden.
Departe
mentschefen.
Rätt till tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen må endast
lämnas åt näringsidkare, »som är känd såsom redbar och i övrigt prövas
lämplig». Även för rätt till handelsrestitution uppställes dylikt krav på
redbarhet och lämplighet i övrigt. Däremot är någon prövning av den
restitutionssökandes kvalifikationer icke föreskriven beträffande de restitutionsmedgivanden,
som avses i § 12 samt § 13 mom. 1—3 tulltaxeförordningen.
Av skäl, som anföras i betänkandet (sid. 58 — 59), hava de sakkunniga
föreslagit, att samtliga här berörda restitutionsformer må likställas i det
avseendet, att restitutionsrätten medgives endast den, som är känd såsom redbar
och i övrigt prövas lämplig för erhållande av sådan förmån. Bestämmelse härom
har intagits i 6 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning.
I fråga om prövningen av den restitutionssökandes kvalifikationer hava
de sakkunniga betonat angelägenheten av att densamma verkställes på ett
ur statsverkets synpunkt tillfredsställande sätt. Vad särskilt beträffar »lämpligheten
i övrigt» bör prövningen även avse att utröna, bland annat, huruvida
den restitutionssökande har sin bokföring ordnad på ett ur kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt, eller, om så icke är fallet, huruvida
den sökande är villig att omlägga bokföringen, så att den fyller rimliga
krav i nu nämnda hänseende. I detta sammanhang framhålles lämpligheten
av att prövningen även inriktas på att utröna, huruvida verkliga förutsättningar
finnas för export av de varor ansökningen avser. Enligt vad som
uppgivits för de sakkunniga har nämligen rätt till restitution, oaktat dylika
förutsättningar icke varit för handen, stundom blivit sökt endast för att
vederbörande skulle bliva i tillfälle att genom åberopande av erhållen restitutionsrätt
tillförsäkra sig gynnsammare pris för här i landet tillverkade halvfabrikat,
avsedda att ingå i artiklar för inhemsk förbrukning.
över berörda del av förslaget har yttrande avgivits av generaltullstyrelsen,
som dock endast ingår på frågan rörande undersökning av
exportförutsättningarna. Styrelsen anser, att en dylik undersökning hänför
sig mera till objektet än till subjektet för förädlingsrörelsen,
varför densamma näppeligen synes kunna komma i betraktande vid prövningen
av den sökandes lämplighet. Under förutsättning att frågan tillmätes
tillräcklig betydelse, torde densamma därför enligt styrelsens åsikt böra
regleras genom en särskild författningsbestämmelse. Styrelsen ifrågasätter i
sådant hänseende ett tillägg till 1 § av de sakkunnigas förslag till restitutionsförordning,
enligt vilket restitution enligt sagda paragraf ej må beviljas med
mindre verkliga förutsättningar finnas för export av de varor, ansökningen avser.
Den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av kravet på restitutionssökandes
kvalifikationer finner jag mig böra tillstyrka. I likhet med de
sakkunniga anser jag det vara av vikt, att själva prövningen av kvalifikationerna
sker med all möjlig omsorg och noggrannhet.
Beträffande det av generaltullstyrelsen ifrågasatta tillägget till 1 § av
Kungi. Maj:ts proposition Nr (>(>. 15
restitutionsförordningen enligt sakkunnigeförslaget, vilken paragraf avser
allmän industrirestitution, kan anmärkas att, därest ett sådant tillägg över
huvud taget skulle anses erforderligt, tillägg i samma syfte böra göras vid
övriga paragrafer, som behandla industrirestitution. De missbruk av restitutionsrätten,
som ifrågavarande tillägg är avsett att förhindra, kunna nämligen
tänkas förekomma även då det gäller övriga slag av industrirestitution.
Skulle emellertid misstanke uppstå, att eu näringsidkare gjort framställning
om rätt till tullrestitution endast för att genom åberopande av erhållen sådan
rätt tillförsäkra sig lägre inköpspris för halvfabrikat, som av honom komme att
användas vid tillverkning av artiklar, avsedda för den inhemska marknaden,
bör en undersökning av de närmare omständigheter, som föranlett framställningen,
ingå såsom ett naturligt led i prövningen av sökandens lämplighet
för erhållande av restitutionsförmånen. Om av en sådan undersökning skulle
framgå, att restitutionsansökningen tillkommit i nu berörda syfte, får ju detta
anses tyda på att ansökningen icke blivit avgiven i god tro, vilket i sin ordning
visar, att den sökande ej heller besitter de personliga kvalifikationer, som
utgöra en nödvändig förutsättning för erhållande av restitutionsrätt. Med
hänsyn härtill torde något särskilt stadgande i ämnet icke vara erforderligt.
En fråga, som av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet, är
huruvida rätten till tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
skall vara villkorlig eller ovillkorlig, eller, med andra ord, huruvida rätt
till dylik restitution må, såsom för närvarande är fallet, kunna förvägras,
då det slag av materialier, för vilket tullrestitution ifrågasättes, är föremål
för inhemsk tillverkning och sålunda kan erhållas inom landet. Efter att
i betänkandet (sid. 59—62) hava redogjort för frågans uppkomst och utveckling
samt för ingivna framställningar i ämnet anföra de sakkunniga:
»Till en början torde få anses obestridligt, att en protektionistisk tullagstiftning
icke är avsedd att träffa andra varor än sådana, som konsumeras
i det land, för vilket lagstiftningen gäller, och att det sålunda är oförenligt
med lagstiftningens andemening att låta även råvaror och halvfabrikat för
exportartiklar drabbas av införseltullarna. Det är också uppenbarligen i
syfte att för exportindustriens vidkommande undanröja olägenheterna av
det protektionistiska systemet, i vad det gäller tullbelastningen å de i en
exportvara ingående råvarorna och halvfabrikaten, som restitutionsbestämmelserna
på detta område tillkommit.
Den större eller mindre betydelsen för exportindustrien att komma i åtnjutande
av rätt till tullrestitution är givetvis beroende på olika faktorer.
Ofta spela restitutionsmöjligheterna en ganska underordnad roll för exportvarornas
prissättning. Sålunda kunna vissa patentskyddade industrier under
patentens giltighetstid för sin prispolitik å exportmarknaden vara mindre
beroende av det merpris å ett halvfabrikat, som motsvaras av den inhemska
tullen å detsamma. Vidare kan ett halvfabrikat ingå till så oväsentlig del i
förhållande till priset å den färdiga varan, att tullbelastningen ej nämnvärt
inverkar på exportpriset. I vissa fall är skillnaden i priset å utländskt och
inhemskt halvfabrikat så obetydlig, att exportören för att undgå de besvärligheter,
som alltid måste bliva förbundna med restitutionsförfarandet,
Villkorlig
eller ovillkorlig
restitutionsrätt.
De sakkunniga.
16
Kungl. May.ts proposition Nr 66.
avstår från att begagna sin rätt till tullrestitution. Slutligen kan kvalitetsfrågan
mången gång fälla utslag till förmån för det inhemska halvfabrikatet
och sålunda onödiggöra användandet av utländskt material.
I de flesta fall äro dock restitutionsmöjligheterna av stor betydelse för
exportindustriens konkurrenskraft på den utländska marknaden. Under
olika konjunkturförhållanden kunna sålunda prisen på världsmarknaden för
en exportartikel vara mer eller mindre tryckta och till följd härav förmånen
av tullrestitutions åtnjutande mer eller mindre nödvändig för exportens
upprätthållande. Såsom regel gäller, att konkurrensen på den utländska
marknaden, där vederbörande länder icke minst på senare tid omgärdat sig
med höga skyddsmurar i form av tullar, är så stark, att våra exportindustrier,
som i många fall hava att vidkännas högre produktionskostnader än
deras utländska konkurrenter, även med uppbjudande av de kraftigaste ansträngningar
för ernående av bästa möjliga organisation och tillverkningsteknik
hava stora svårigheter att göra sig gällande. I det av Sveriges
maskinindustri förening avgivna yttrandet framhålles också, att rätten till
tullrestitution varit en faktor av stor betydelse för de svenska företagens
konkurrensmöjlighet på exportmarknaden samt att de prisreduceringar, som
genom tullrestitution kunnat åstadkommas, ofta varit av avgörande betydelse
för förvärvandet av exportbeställningar. Den belastning, som ligger i tullbeskattningen
av ett i exportvaran ingående halvfabrikat, kan sålunda bliva
ett hinder för en exportindustris fortbestånd och utveckling.
Nu kan den invändningen ligga nära till hands, att det är av lika mycken
vikt att bereda den inhemska halvfabrikatsindustrien sysselsättning som att
främja den exporterande helfabrikatsindustrien. Ingen lärer heller vilja
förringa värdet av att inhemska råvaror och halvfabrikat i största möjliga
utsträckning komma till användning inom vår exportindustri. Då emellertid
läget kan vara sådant, att ett av tullskyddet föranlett merpris å halvfabrikatet
omöjliggör den färdiga varans avsättning å världsmarknaden,
skulle uppenbarligen i åtskilliga fall ett avslag på ansökan om rätt till
tullrestitution endast avstänga exportmöjligheterna utan att den inhemska
halvfabrikatsindustrien därav bereddes någon fördel. Erfarenheten har
också visat, att en delvis på grund av möjligheten till tullrestitution livskraftig
exportindustri kan bereda den inhemska halvfabrikatsindustrien
arbetstillfällen, vilka utan sådan möjlighet aldrig skulle hava uppstått.
Vår varvsindustri utgör i detta avseende ett talande exempel. Vid bedömandet
av de intressemotsatser, som här till synes kunna förefinnas, må
även tagas i betraktande, att den på användning av utländskt material
baserade tillverkningen av exportvaror torde giva sysselsättning åt ett större
antal arbetare än framställningen av halvfabrikatet. Ej heller må förbises,
att vid mindre prisdifferenser å halvfabrikatet åtskilliga omständigheter
fälla utslaget till förmån för den inhemska fabrikanten. Sålunda måste
det för förbrukaren av halvfabrikatet vara en betydande fördel, att leverantören
av detsamma befinner sig i så nära grannskap som möjligt, ty därigenom
ökas utsikterna för en snabb leverans, varjämte köpare och säljare
lättare kunna komma i kontakt med varandra. Denna fördel torde i själva
verket vara så betydelsefull, att köparen härför i regel är villig att betala
något merpris för inhemsk vara i förhållande till vad den utländska betingar
och endast i de fall, då exportmöjligheterna genom allt för höga
materialkostnader skulle äventyras eller eljest särskilda skäl föreligga, begagnar
sig av utländskt halvfabrikat. Man torde också kunna säga, att i
detta förhållande ligger en viss garanti för användandet av inhemskt halv
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
fabrikat, så långt detta låter sig göra med hänsyn till bibehållandet av
exportmöjligheterna för hel fabrikatet.»
1 fortsättningen framhålla de sakkunniga, att de genom det anförda velat
visa, bland annat, att åtskilliga av de farhågor för eu övergång till ovillkorlig
restitutionsrätt, som från halvfabrikatsindustriens sida framförts, icke
kunna anses berättigade. Å. andra sidan är det, enligt vad de sakkunniga
vidare anföra, av stor vikt för den exporterande helfabrikatsindustrien, att
sådan rätt införes. Ett hänsynstagande till vad lialvfabrikatsindustrieri
anser bäst överensstämma med dess intressen måste nämligen medföra ett
osäkerhetstillstånd, som icke kan undgå att inverka störande på exporthandeln.
Därtill kommer, att värdesättningen av de olika faktorer, som skola
fälla utslaget till förmån för helfabrikats- eller halvfabrikatsindustrien, i
allmänhet blir beroende på subjektiv uppfattning och på konjunkturförhållanden,
vilkas växlingar icke kunna på förhand bedömas.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att rätten
till tullrestitution enligt nuvarande § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen må
bliva ovillkorlig. Nämnda författningsrum motsvaras av 1 § i de sakkunnigas
förslag till tullrestitutionsförordning. Beträffande formuleringen
av denna paragraf hava de sakkunniga i betänkandet (sid. 112) anfört bland
annat följande.
Enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen medgives restitution för vara,
som »använts» till framställning, reparation eller komplettering av exportvara.
Denna formulering har i förslaget bibehållits. Emellertid får
densamma icke giva anledning till en sådan tolkning, att även maskiner,
redskap, verktyg etc., vilka kommit till användning vid själva framställningsproceduren,
skulle bliva restitutionsberättigade. Däremot synes intet hinder
böra möta för medgivande av tullrestitution för vid varans framställning
använda och förbrukade materialier, även om de icke ingå såsom delar
i exportvaran. En dylik tillämpning av bestämmelserna överensstämmer helt
och hållet med hittills tillämpade principer för tullrestitutionens beviljande.
Så har exempelvis tullrestitution medgivits för kolelektroder, som använts
vid framställning av exportvara.
Med stöd av den erfarenhet, som vunnits vid den hittillsvarande handläggningen
av ärenden rörande rätt till tullrestitution enligt § 13 mom. 5
tulltaxeförordningen, avstyrker kommerskollegium de sakkunnigas förslag
om införande av ovillkorlig sådan rätt. Såsom redan nämnts, finner kollegium
synnerligen starka betänkligheter möta mot införandet av ovillkorlig
rätt till industrirestitution. Den sakliga prövningen av restitutionsansökningar
enligt nämnda författningsrum har hittills, enligt vad kollegium i sitt yttrande
framhåller, endast i relativt få fall visat sig medföra avslag å eller viss
begränsning i den begärda restitutionsrätten. Intet fall torde kunna påvisas,
där begärd tullrestitution avslagits i fråga om verklig, bona fide förädlingsindustri,
som kunnat uppvisa grundad anledning för att vid tillverkning
Bihrmg till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 liäft. (Nr 60.) 2
Yttranden.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
av exportvara använda sig av utländskt halvfabrikat. Anledning synes
heller icke föreligga för antagandet, att tillämpningen i fortsättningen av
en verklig saklig prövning kommer att i sådant hänseende giva annat resultat
än hittills. Visserligen kan det förefalla, som om just fåtalet avslag skulle
utgöra ett visst stöd för uppfattningen om obehövligheten av saklig prövning.
Emellertid torde hlotta förefintligheten av en dylik prövning förhindra
tillkomsten av en del mindre befogade framställningar om tullrestitution.
Med största sannolikhet kan även antagas, att i vissa av de fall,
då ansökningar om tullrestitution avslagits, verklig skadegörelse torde hava
undvikits i fråga om viktiga svenska industriintressen. Därtill kommer, att
själva utredningsförfarandet i åtskilliga fall varit ägnat att bringa restitutionssökande
förädlingsindustri i kontakt med inhemsk tillverkare av konkurrenskraftigt
halvfabrikat, varigenom import av sådant kunnat onödiggöras.
En ytterligare anledning till bibehållande av den sakliga prövningen av
restitutionsansökningarna ligger, enligt vad kollegium ytterligare anför, i
den utvidgning i viss mån av denna rätt till att omfatta jämväl hjälpmedel
vid framställning av exportvara, i stället för endast råvara i
egentlig mening, som av de sakkunniga med åberopande av visst
prejudikat i fråga om magnetitelektroder förordats. Kollegium, som
ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning i detta hänseende, anser
dock nödvändigt, att en bestämd begränsning sker till sådant hjälpmaterial,
som direkt förbrukas under tillverkningsprocessen i viss likformig och
kontrollerbar proportion till det framställda färdigfabrikatet. Såsom exempel
härpå nämnas, förutom det redan anförda, vissa inom kemisk industri använda
lösningsmedel, vilka icke ingå i färdigfabrikat men användas och
förbrukas under tillverkningens gång. Däremot finner kollegium, att sådan
materiel, som maskiner, verktygsstål, smörjmedel, remmar o. s. v., vilka
visserligen äro utsatta för viss förbrukning eller nötning, men utan att i
egentlig mening ingå i tillverkningsprocessen och för vilka förbrukningen
därför ej kan anses stå i viss relation till myckenheten framställt färdigfabrikat,
bör undantagas från restitutionsrätt. Icke heller bör enligt kollegii
mening restitution medgivas i fråga om hjälpmaterial för utvinnande av
råvara, som icke är att anse såsom industriprodukt.
I fortsättningen anför kommerskollegium följande exempel på fall, då
tullrestitution bör av sakliga skäl kunna förvägras.
Vid import av halvfabrikat, som efter ringa förarbetning inom landet
exporteras såsom svensk produkt, i direkt konkurrens med inhemsk kvalitetsvara
och till förfång för densamma, torde i regel restitutionsrätt icke
böra medgivas, därest icke särskilda skäl föreligga. Ej heller bör restitutionsrätt
medgivas, där det kan påvisas eller befaras, att en sådan rätt
missbrukas för pressning av priset å inhemskt halvfabrikat, som i själva
verket använts till framställning av helfabrikat för den inhemska marknaden.
Slutligen bör tullrestitution kunna vägras i sådana fall, där varken kvali
-
19
Kanyl. Maj:ts proposition Nr (JO.
tutiva eller bärande skäl med hänsyn till prisskillnad mellan utländskt och
inhemskt fabrikat kunna med fog anföras såsom stöd för restitutionsansökningen.
Uppenbart är likväl, att alla dylika fall böra behandlas med
särskild omsikt och under nödigt hänsynstagande jämväl till exportindustriens
berättigade intressen.
I anslutning till nu anförda synpunkter föreslår kommerskollegium, att
till 6 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning göres följande
tillägg:
»Rätt till industrirestitution må förvägras, därest medgivandet av sådan
rätt uppenbarligen skulle medföra större skada för annan inhemsk industri
av väsentlig betydelse än som motsvarar den fördel, medgivandet skulle
bereda.»
Av de handelskamrar, som yttrat sig över betänkandet, hava följande
mer eller mindre bestämt uttalat sig till förmån för förslaget om ovillkorlig
restitutionsrätt, nämligen Stockholms handelskammare, som i en senare,
till chefen för finansdepartementet ingiven skrivelse förklarat sig vidhålla
sin i yttrandet över betänkandet intagna ståndpunkt i frågan, vidare Göteborgs
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Västergötlands och Norra
Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare. Däremot hava Skånes handelskammare, handelskammaren
i Karlstad samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
avstyrkt nämnda förslag.
I fråga om de industriorganisationer, som yttrat sig över betänkandet,
hava Sveriges maskinindustriförening, Sveriges elektroindustriförening,
Svenska skofabrikantföreningen och Svenska yllefabrikantföreningen icke
haft något att erinra mot förslaget om ovillkorlig restitutionsrätt. Jernkontorets,
Sveriges kemiska industrikontors samt Svenska pappersbruksföreningens
yttranden hava åter gått i avstyrkande riktning och likaledes
en inkommen framställning från verkställande direktören i Aktiebolaget
Svenska metallverken. Från Sveriges industriförbund föreligger icke något
uttalande i frågan, enär förbundet icke ansett sig böra avgiva något eget
utlåtande över betänkandet.
Jernkontoret, vars yttrande må i korthet beröras, har till en början bemött
vissa av de skäl för ovillkorlig restitutionsrätt, som framlagts av de sakkunniga,
i samband varmed konstateras, att erhållen restitutionsrätt stundom
utnyttjats till nedpressning av offererade inköpspriser för råvaror, som anskaffats
inom landet. För övrigt framhålles, bland annat, att, särskilt när
det gäller järn och stål, kvaliteten av svenska exportartiklar, som tillverkats
av utländska råvaror, blir mindre god än om svenskt råmaterial kommit
till användning. Då emellertid den utländske tillverkaren torde antaga, att
från Sverige inköpta industrialster äro tillverkade av svenskt material, blir
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
hans omdöme odi det svenska materialet i dylika fall beroende av det importerade
råmaterialets beskaffenhet. Därest ovillkorlig restitutionsrätt införes,
är det ej heller osannolikt, att uppmärksamheten fästes därpå i utlandet,
varigenom kan äventyras, att tullrestitutionen kommer att betraktas
såsom en exportpremie. Blir detta fallet, är det icke uteslutet, att det utländska
tullskyddet kommer att höjas.
Sveriges maskinindustriförening framhåller, att den form för rätt till industrirestitution,
som de sakkunniga föreslagit, maste anses innebära stora fördelar
för den svenska maskinindustrien. Denna industri är till väsentlig del
beroende av export. För uppnående av konkurrenskraftiga exportpriser är det
emellertid av största betydelse, att vissa i de färdiga exportartiklarna ingående
materialier kunna anskaffas från utlandet. Materialierna ifråga betinga nämligen
oftast betydligt högre pris här i landet. Dessutom erbjuder den utländska
marknaden ofta större urval, vilket i många fall är av stor betydelse.
Det är vidare av mycket stor vikt, att vid förhandlingar rörande
exportleveranser priskalkylerna kunna med säkerhet grundas på industrirestitutionsrätt.
Visshet i detta avseende skänker ökad konkurrenskraft, och
den prisreduktion, som industrirestitutionsrätten möjliggör, är ofta av avgörande
betydelse för förvärvandet av exportbeställningar. I anslutning till
förenämnda och övriga i yttrandet framförda synpunkter tillstyrker föreningen
på det kraftigaste de sakkunnigas förslag, enligt vilket rätten till industrirestitution
skulle bliva oberoende av den inhemska halvfabrikatsindustriens
ställning till restitutionsfrågan.
Sveriges kemiska industrikontor anser det särskilt betänkligt att, såsom
av de sakkunniga föreslagits, låta den ovillkorliga restitutionsrätten även
avse hjälpmedel, som endast använts och förbrukats vid exportvarans framställning
utan att ingå i densamma. Som ett exempel på ett dylikt eventuellt
restitutionsberättigat hjälpmedel har från annat håll nämnts sprängämnen,
som användas för brytning av exportmalm. Kontoret hyser visserligen
den uppfattningen, att det i 1 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning
använda uttrycket »framställd vara» endast måste
åsyfta industriellt manufakturerade produkter, och enligt kontorets mening
torde därför exempelvis järnmalm ej kunna falla under restitutionsförordningens
bestämmelser. Skulle emellertid uttrycket kunna givas en sådan
tolkning, är ju det anförda exemplet ett synnerligen talande bevis för de
orimliga konsekvenser, vartill en ovillkorlig restitutionsrätt även för hjälpmedel
kan leda.
Åven generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande över betänkandet berört
frågan om villkorlig eller ovillkorlig restitutionsrätt. Styrelsens yttrande utmynnar
i ett konstaterande av att ställningstagandet till denna huvudfråga
är beroende av en nationalekonomisk uppskattning av vissa mot varandra
stridande nationalekonomiska intressen. Då det knappast torde ligga inom
styrelsens verksamhetsområde att göra något bestämt uttalande om dessa in
-
Kuutjl. Muj:ts proposition Nr Cd.
21
tressens inbördes betydelse, anser sig styrelsen kunna inskränka sig till att
fastslå, att från dess egen synpunkt ej finnes något att erinra mot bifall till
de sakkunnigas förslag om ovillkorlig restitutionsrätt.
Frågan huruvida rätten till tullrestitution bör vara villkorlig eller ovill- Departementslcorlig
är ett bland de viktigaste och det mest omstridda av de olika spörs- chefenmål,
som detta område av tullagstiftningen innefattar. Medan representanterna
för de grenar av exportindustrien, som i något avseende äro beroende
av restitutionsmöjligheter, med styrka framhållit nödvändigheten av
att restitutionsrätten för framtiden blir ovillkorlig, hava företrädarna för
vissa halvfabrikatsindustrier bestämt uttalat sig för bibehållandet av den
nuvarande anordningen, enligt vilken restitutionsrätten är villkorlig, så
till vida att den kan förvägras, då medgivande av restitution skulle kunna
medföra ofördelaktiga verkningar för sådan industri. Av de avgivna yttrandena
i ämnet synes framgå, att det egentligen är järn- och metallindustrierna
samt den kemiska industrien, som befara olägenheter av den villkorliga restitutionsrättens
ersättande med en ovillkorlig sådan rätt.
Såsom av kommerskollegium framhållits, har hittills endast ett fåtal
ansökningar om rätt till restitution avslagits. Under sådana omständigheter
måste den uppfattningen ligga nära till hands, att restitutionsrättens
villkorlighet i själva verket varit av ganska ringa betydelse för halvfabrikatsindustrien.
Av de avgivna yttrandena i frågan förefaller det också
som om den direkta fördelen av att restitutionsrätt kunde förvägras skulle
för denna industri väga mindre än den indirekta fördelen av att ansökningarna
om restitutionsrätt över huvud taget bleve underkastade en sakprövning.
Sålunda har bland annat framhållits, att själva utredningsförfarandet
i åtskilliga fall varit ägnat att bringa restitutionssökande i kontakt
med inhemsk tillverkare av konkurrenskraftigt halvfabrikat, varigenom import
av sådant kunnat undvikas. Denna fördel torde dock icke behöva gå
förlorad genom en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt. Enligt de sakkunnigas
förslag skall nämligen yttrande över ansökning om restitution
infordras från auktoriserad handelskammare. Av motiveringen till förslaget
(sid. 135) framgår, att de sakkunniga därvid tänkt sig, att handelskamrarna
före avgivande av sitt yttrande skola i tveksamma fall inhämta upplysningar
rörande den sökande hos någon för ändamålet lämplig näringsorganisation.
Givetvis möter intet hinder att utsträcka detta samarbete dithän,
att näringsorganisationen, såsom för närvarande är fallet, blir i tillfälle
att sammanföra den restitutionssökande med inhemsk tillverkare av de
varor, som ansökningen avser. Såsom ett annat skäl för bibehållande
av sakprövningen har anförts, att genom densamma möjlighet vinnes
att förhindra restitutionsrättens utnyttjande enbart för nedpressning av
priset å inhemska varor, som icke äro avsedda att användas för tillverkning
av exportartiklar. Jag har emellertid redan förut haft tillfälle framhålla,
att, därest misstanke uppstår om ett dylikt obehörigt utnyttjande
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
av restitutionsrätten, en undersökning av de närmare omständigheter, som
föranlett ansökningen om rätt till restitution, hör ingå såsom ett led i prövningen
av sökandens lämplighet för åtnjutande av restitutionsförmånen.
Någon förändring i nu berörda avseende behöver alltså icke befaras inträda
genom en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt. Slutligen har såsom skäl
för bibehållande av sakprövningen anförts, att densamma i vissa fall torde
hava varit ägnad att förhindra tillkomsten av en del mindre befogade framställningar
om tullrestitution. Häremot kan dock anmärkas, att det väl
får anses höra till undantagen, att en industriidkare, som icke har verkligt
behov av restitutionsrätten, underkastar sig de kostnader och besvär, som
alltid måste bliva förbundna med ett tullrestitutionsförfarande.
Från Jernkontorets sida har såsom ett skäl mot den ovillkorliga restitutionsrättens
införande framhållits, att, särskilt när det gäller järn och stål,
våra svenska kvalitetsvaror skulle kunna komma i misskredit på exportmarknaden
genom att de hade att konkurrera med från landet utförda varor,
som äro framställda av utländskt, mindervärdigt material. Kommerskollegii
uttalande, att restitutionsrätt icke bör medgivas för halvfabrikat, som efter
ringa förarbetning inom landet exporteras såsom svensk produkt i direkt
konkurrens med inhemsk kvalitetsvara och till förfång för densamma,
synes grunda sig bland annat på en liknande tankegång. Även med beaktande
av de sålunda anförda synpunkterna håller jag likväl före, att den villkorliga
restitutionsrätten i och för sig icke fyller någon större uppgift i nämnda
avseende. Berörda skäl hava hittills icke spelat någon nämnvärd roll vid
restitutionsansökningarnas avgörande. Vad särskilt beträffar ansökningar,
som berört järnindustrien, lärer åtminstone under de senare åren den omständigheten,
att de utländska varor, för vilka restitutionsrätt blivit sökt,
ansetts vara av mindervärdig kvalitet i jämförelse med motsvarande inhemska
varor, icke i något fall hava föranlett avslag å ansökning.
Representanter för den kemiska industrien hava särskilt uttalat betänkligheter
mot att de sakkunnigas förslag skulle medföra ovillkorlig restitutionsrätt
även för hjälpmedel, som endast använts och förbrukats vid framställning
av exportvaran utan att ingå i densamma. Såsom exempel på ett
dylikt hjälpmedel har anförts sprängämnen, som användas för brytning av
exportmalm. Med den avfattning, som bestämmelserna rörande industrirestitution
i förslaget erhållit, bör dock i berörda fall sådan restitution
över huvud taget icke ifrågakomma. Det må nämligen erinras därom,
att bestämmelserna uttryckligen avse endast sådana materialier, som använts
för »framställning» av exportvara. Bestämmelserna böra sålunda icke
komma i tillämpning beträffande materialier, som begagnats enbart för utvinningen
av naturprodukter o. dyl. I allmänhet synes det stå i god överensstämmelse
med det föreliggande förslagets syfte och innebörd att, såsoin
av kommerskollegium ifrågasatts, begränsa restitutionsrätten till sadant hjälpmaterial,
som direkt förbrukas under tillverkningsprocessen i viss likformig
och kontrollerbar proportion till det framställda färdigfabrikatet. Vid sådant
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kun yl. Maj ris proposition Nr 66.
förhållande hör den kemiska industrien icke hava något att befara av ovillkorlig
restitutionsrätt för hjälpmaterial.
De betänkligheter mot en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt, som
eljest framförts från halvfabrikatsindustriens sida, synas mera vara uttryck
för obestämda farhågor än grundade på faktiska förhållanden. I varje fall torde
ur nämnda industris synpunkt några mera vägande skäl icke föreligga
för ett fortsatt upprätthållande av restitutionsrättens villkorlighet. Å andra
sidan är det för exportindustrien uppenbarligen av stor vikt, att ovillkorlig
restitutionsrätt införes. Under sådana förhållanden och med hänsyn till
angelägenheten av att nämnda industris konkurrensförmåga på den utländska
marknaden på allt sätt befrämjas, biträder jag de sakkunnigas förslag
om övergång till ovillkorlig rätt till sådan restitution, varom för närvarande
stadgas i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen.
Prövningen av frågor rörande tu Prostitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
ankommer för närvarande på Konungen. De till Kungl. Maj:t
ingivna ansökningarna om rätt till sådan restitution remitteras till kommerskollegium
och generaltullstyrelsen för avgivande av gemensamt utlåtande.
Av skäl, som anföras i betänkandet (sid. 64—67), hava de sakkunniga
föreslagit, att prövningen av dessa frågor skall handhavas av generaltullstyrelsen
efter samråd med kommerskollegium, och en bestämmelse i sådant
syfte är intagen i 6 § av deras förslag till tullrestitutionsförordning. Såsom
bestämmelsen är avfattad, skulle berörda anordning komma att tillämpas
jämväl beträffande de restitutionsformer, som innefattas i mom. 1—3 av förstnämnda
paragraf samt i § 12 tulltaxeförordningen. I fråga om dessa slag
av restitution är restitutionsrätten för närvarande icke beroende på någon
förhandsprövning, utan restitution beviljas efter prövning av varje särskild
ansökan om utbekommande av restitutionsbeloppet. Slutligen skulle på
grund av den föreslagna bestämmelsen även prövning av frågor rörande rätt
till handelsrestitution, vilken prövning hittills handhafts uteslutande av
generaltullstyrelsen, ankomma på nämnda styrelse efter samråd med kommerskollegium.
Nu berörda förslag har på vissa punkter föranlett uttalanden av de
myndigheter, som yttrat sig över betänkandet. Sålunda har generaltullstyrelsen
framhållit, att frågan, huruvida prövningen av ansökningar rörande
rätt till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen bör
decentraliseras, sammanhänger med avgörandet, huruvida restitutionsrätten
skall vara ovillkorlig eller villkorlig. Därest en decentralisering av ärendena
vidtages, vilket styrelsen för sin del icke har anledning motsätta sig,
återstår att taga ställning till frågan, huruvida kommerskollegium bör
medverka vid ärendenas behandling. För den händelse restitutionsrätten
skulle bliva ovillkorlig, torde knappast tillräckliga skäl föreligga för en dylik
anordning, vilken fast hellre kan anses överflödig. Å andra sidan är den
Formen för
restitutionsrättens
medgivande.
De sakkunniga.
Yttranden.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Departements
chefen.
föreslagna anordningen givetvis i någon män ägnad att förtynga och fördröja
ärendenas handläggning. Därest emellertid omförmälda anordning
anses tillgodose näringslivets intressen, vill styrelsen gärna biträda förslaget
därom.
Med anledning av att de sakkunniga föreslagit motsvarande handläggning
av ärenden rörande rätt till liandelsrestitution, har styrelsen anfört, att
detta innebär ett omständligare tillvägagångssätt än som för närvarande
tillämpas och att något annat skäl för förändringen än strävan efter uniformitet
icke torde kunna andragas. Ehuru reformens värde sålunda synes
tvivelaktigt, vill styrelsen ej motsätta sig densammas genomförande.
Därest rätten till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen
skulle bliva ovillkorlig och sålunda oberoende av varje saklig prövning,
anser kommerskollegium, att det är fullständigt onödigt att komplicera
ärendenas behandling genom föreskriften om samråd med kommerskollegium,
innan ansökning avgöres av generaltullstyrelsen. Bedömandet av sökandes
redbarhet och lämplighet avgöres enligt hittills gängse praxis så gott
som undantagslöst på grundval av yttranden, som av generaltullstyrelsen
införskaffas från handelskamrarna. Avgörandet härutinnan torde lika väl
kunna träffas av generaltullstyrelsen utan kollegii hörande.
Enligt de sakkunnigas förslag skall medgivandet av rätt till såväl industri-
som liandelsrestitution föregås av en prövning av den sökandes redbarliet
och lämplighet i övrigt för erhållande av restitutionsförmånen. Prövningen
av den sökandes lämplighet skall, enligt vad som framgår av
motiveringen till förslaget, bland annat avse att utröna, huruvida näringsidkaren
har bokföringen av restitutionsvarorna ordnad på ett ur tullkontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt eller är villig att omlägga bokföringen
så, att den fyller rimliga anspråk i detta avseende. Det ligger i sakens
natur, att denna del av prövningen närmast bör ankomma på generaltullstyrelsen,
som genom sina organ, de lokala tullmyndigheterna, också skall
hava att vid behov granska bokföringen. Även prövningen av den sökandes
redbarhet och personliga kvalifikationer i övrigt för åtnjutande av restitutionsrätten
bör givetvis i första hand åvila den beslutande myndigheten,
d. v. s. generaltullstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att denna prövning
blir så allsidig och tillförlitlig som möjligt, anser jag det dock vara avbetydelse,
att densamma sker i samråd med kommerskollegium, som genom
sin nära beröring med och kännedom om landets näringsliv äger en mera
ingående kännedom om olika industriföretag och andra näringsidkare. En
sådan anordning torde dessutom erbjuda fördelar ur näringslivets synpunkt.
Det må nämligen erinras, att enligt förslaget generaltullstyrelsens och kommerskollegii
samverkan skall avse icke endast kvalifikationsprövningen utan
även fastställandet av de närmare villkor för rättighetens åtnjutande, som i
särskilda fall må finnas erforderliga. Med hänsyn till dessa olika omstän
-
Kung/. Maj:ts proposition Nr Gl>.
25
digheter torde det ur såväl statsverkets som näringslivets synpunkt vara till
fördel, att prövningen sker i samråd med kommerskollegium. Någon för
näringslivet menlig tidsutdräkt torde icke vara att befara genom eu dylik
behandling av ärendena, enär tullrestitution enligt förslaget skulle kunna
sökas och beviljas även i efterhand, d. v. s. sedan varorna redan inkommit
och förtullats.
På grund av vad jag nu anfört, tillstyrker jag, att ifrågavarande prövning,
i enlighet med de sakkunnigas förslag, verkställes av generaltullstyrelsen
efter samråd med kommerskollegium.
Rätt till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen kan på
grund av en i nämnda författningsrum intagen bestämmelse för närvarande
medgivas endast »för särskilt fall eller för viss tid». De sakkunniga hava
nu föreslagit, att restitutionsrätt även må kunna beviljas »tills vidare»
och intagit en bestämmelse i sådant syfte i 6 § tullrestitutionsförordningen.
I fråga om skälen till nämnda förslag hänvisas till vad som anföres i betänkandet
(sid. 67—69).
Tiden för
restitutionsrättens
giltighet.
De sakkunniga.
I avseende å här ifrågavarande förslag uttalar generaltullstyrelsen vissa Yttranden,
betänkligheter. Styrelsen anser det vara med god ordning överensstämmande,
att, så länge rätten till restitution är avhängig av restitutionshavarens
lämplighet, en periodisk omprövning av denna lämplighet kommer
till stånd. Styrelsen finner sig därför böra avstyrka förslaget om medgivandenas
lämnande »tills vidare». Kommerskollegium, som vid sitt yttrande
i frågan utgår från att restitutionsansökningarna fortfarande skola
prövas med hänsyn till deras sakliga berättigande, anser däremot, att under
nämnda förutsättning tillfälle bör finnas att låta ett restitutionsmedgivande
löpa tills vidare. Att i sådana fall, där vederbörande industri med
hänsyn till restitutionsbehov och övriga på denna sak inverkande omständigheter
befinner sig i ett fortvarighetstillstånd, påfordra en regelbundet
återkommande efterprövning av att förutsättningarna för restitutionsmedgivandet
fortfarande äro för handen, utöver den kontroll som vederbörande
lokala myndigheter givetvis komma att utöva, synes överflödigt och endast
ägnat att bereda industrien opåkallat besvär.
Såsom framgår av en i 8 § av det överarbetade förslaget till tullrestitu- Departementstionsförordning
intagen bestämmelse skall rätt till tullrestitution förklaras chefen''
förfallen, därest de förutsättningar, som legat till grund för meddelandet av
samma rätt, sedermera upphöra. Under sådana förhållanden anser jag intet
hinder möta att vid förefallande behov medgiva restitutionsrätt »tills vidare».
Jag förutsätter dock, att de lokala tullmyndigheterna, som närmast skola
handhava kontrollen över restitutionsrättens utnyttjande, komma att med
uppmärksamhet följa och hos generaltullstyrelsen anmäla inträffade förändringar
i nu berörda avseende. Givetvis utgår jag ifrån att även gene
-
Tiden för
restitutionsgodsets
utförsel
eller
arbetets slutförande.
De sakkunniga.
Yttranden.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
raltullstyrelsen i sin mån kommer att hava uppmärksamheten riktad på
dylika förändringar.
I anslutning till vad jag nu anfört, biträder jag de sakkunnigas förslag,
att rätt till industri- och handelsrestitution må kunna åtnjutas även
»tills vidare».
I betänkandet (sid. 69) lämna de sakkunniga en redogörelse för nu gällande
bestämmelser i fråga om de tidsfrister, inom vilka restitutionsgodset
skall hava exporterats eller beträffande restitution enligt § 12 tulltaxeförordningen
— varvsindustrirestitution — fartyget, skeppsdockan etc. skola
vara i fullfärdigt skick, för att tullrestitution må kunna beviljas. På i
betänkandet anförda skäl anse de sakkunniga, att någon allmän utsträckning
av ifrågavarande tidsfrister icke är erforderlig. Då emellertid i enstaka
fall en förlängning av respittiderna kan vara av behovet påkallad
och eljest av omständigheterna motiverad, föreslås en bestämmelse, enligt
vilken det skall ankomma på prövning av Konungen, huruvida i särskilda
fall utsträckning av de tidsfrister, som gälla med avseende å allmän industrirestitution
och varvsindustrirestitution, må medgivas. Stadgandet
ifråga återfinnes i 8 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning.
I övrigt föreslås icke någon annan förändring i här berörda avseenden
än att den för åtnjutande av tullrestitution enligt nuvarande § 11 mom.
2 b) tulltaxeförordningen fastställda respittiden av tre månader, vilken för
närvarande räknas från dagen för införseln av varorna, i stället må beräknas
från dagen för varornas anmälning till förtullning. En föreskrift i sådant
syfte återfinnes i sista stycket av 5 § i sakkunnigeförslaget. Härigenom
skulle i fråga om gods, som förtullas från tullager, lagringstiden icke komma
att inräknas i den fastställda tidsfristen för återutförseln.
Från flera av de hörda näringsorganisationerna har begärts, att sistberörda
tidsfrist av tre månader må utsträckas till åtminstone sex månader,
för varvsindustriens vidkommande till ett år. En dylik utsträckning
har ansetts särskilt påkallad för de fall, då restitutionsanspråket grundar
sig på att den införda varan icke befunnits överensstämma med ingånget
köpeavtal, i det att varans bristande leveransgillhet mången gång upptäckes
först så sent, att fristen redan är utlupen.
I anledning av de sålunda framförda önskemålen har kommerskollegium
förordat en utsträckning av berörda tidsfrist till sex månader.
Under framhållande att nu berörda restitutionsbestämmelser reglerats så
nyligen som år 1925, har generaltullstyrelsen ansett det vara skäl att avvakta
någon tids ytterligare erfarenhet, innan desamma åter göras till föremål
för ändringar. Från denna utgångspunkt har styrelsen föreslagit
bibehållandet av ifrågavarande tidsfrist av tre månader.
I övrigt har generaltullstyrelsen föreslagit vissa ändringar av mera formell
natur i de delar av 1—4 §>§ av de sakkunnigas förslag till tullrestitutions
-
27
Kungl. Maj:In proposition Nr Gli.
förordning, som beröra tidsfristerna för återutförsel av där avsedda restitutionsvaror.
Sålunda har exempelvis föreslagits, att de i 1 § förekommande orden
»vilka av honom införts från utlandet och inom två år före utförseln anmälts till
förtullning» skola utbytas mot orden »vilka av honom inom två år före
nämnda utförsel införts från utlandet». I samband därmed har föreslagits
att, i och för definiering av begreppet införsel, må inryckas en ny paragraf
i förordningen, så lydande:
»Vid tillämpning av bestämmelserna i denna förordning skall varans införsel
anses hava skett den dag, från vilken anstånd med fullgörande av
de med varans förtullning sammanhängande förpliktelser mot tullverket
skall enligt därför gällande stadganden beräknas.»
Vad beträffar industri- och handelsrestitution anser jag i likhet med de Pepartementssakkunniga,
att någon allmän utsträckning av de för restitutionsvarornas chefen,
utförsel eller arbetets slutförande fastställda tidsfristerna icke bör vidtagas,
men att en förlängning av respittiderna må, då fråga är om allmän industrirestitution
och varvsindustrirestitution, i särskilda fall kunna medgivas
efter prövning av Konungen. Jag tillstyrker alltså antagandet av
den bestämmelse, som i sistnämnda syfte av de sakkunniga föreslagits i
8 § av tullrestitutionsförordningen (10 § i propositionsförslaget).
I fråga om restitution enligt bestämmelserna i § 11 mom. 2 b) tulltaxeförordningen
— motsvarande 6 § b) i det överarbetade förslaget till tullrestitutionsförordning
— hava de sakkunniga, såsom redan förut nämnts, föreslagit bibehållandet
av den nuvarande tidsfristen av tre månader. På sätt de sakkunniga
anföra i sitt betänkande (sid. 70) talar för en utsträckning av denna tid huvudsakligen
den omständigheten, att industrirestitution förut icke kunnat åtnjutas
för varor, vilka införts i syfte att användas för framställning av exportvaror
men som visat sig oanvändbara för dylikt ändamål och på grund härav
återutförts. Därvid har restitution kunnat medgivas endast enligt nu berörda
författningsrum, varvid den fastställda tidsfristen av tre månader ofta visat
sig vara otillräcklig. Emellertid framhålla de sakkunniga, att restitution för
dylika varor numera kan åtnjutas på grund av särskilda provisoriska bestämmelser,
vilka jämlikt förslaget skulle erhålla permanent karaktär, och att
under sådana förhållanden nyssberörda anledning till förlängning av tidsfristen
kommer att bortfalla. Med anledning härav hava de sakkunniga
icke föreslagit någon generell utsträckning av densamma.
Det kan ju icke förnekas, att, om här berörda föreskrifter skulle få permanent
karaktär, ett beaktansvärt skäl för en utsträckning av ifrågavarande
tidsfrist komme att bortfalla. Såsom emellertid framgår av de inkomna
yttrandena i ämnet, hava från flera håll önskemål uttalats om tidsfristens
utsträckning med hänsyn till en annan omständighet, nämligen att bristfälligheter
i en vara ofta upptäckas först efter den nuvarande respittidens utgång.
Har i sådana fall varan införts i annat syfte än att användas för
framställning av exportartiklar, skulle enligt de sakkunnigas förslag restitu
-
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Materiell
identitet.
De sakkunniga.
tion icke under några omständigheter kunna beviljas. Det må nämligen
erinras därom, att den bestämmelse i samma förslag, enligt vilken det skall
ankomma på prövning av Konungen att i särskilda fall medgiva utsträckning
av tidsfristen, är avsedd att tillämpas endast beträffande allmän industrirestitution
och varvsindustrirestitution. Under sådana förhållanden finner
jag det lämpligt att i enlighet med kommerskollegii förslag förorda en
generell utvidgning av berörda respittid till sex månader. Såvitt jag kan
finna, torde med hänsyn till tullkontrollen mera vägande skäl knappast
kunna andragas mot en dylik ändring, vilken ur trafikens synpunkt uppenbarligen
anses önskvärd.
De av generaltullstyrelsen framlagda förslagen till vissa ändringar i den
av de sakkunniga föreslagna formuleringen av de delar av tullrestitutionsförordningen,
som behandla tidsfristerna för utförseln, ävensom det av styrelsen
i samband härmed avgivna förslaget rörande visst tillägg till nämnda
förordning finner jag mig böra biträda. Dock synes det icke nödvändigt,
att sistberörda tillägg, såsom av styrelsen ifrågasatts, upptages i en särskild
paragraf i förordningen, utan torde detsamma kunna infogas i början av
propositionsförslagets 11 §, vars övriga bestämmelser naturligt anknyta sig
till tillägget ifråga.
I fråga om samtliga slag av industrirestitution med undantag av kvarnindustrirestitution
gäller för närvarande, att restitution beviljas endast under
villkor, att full identitet i’åder mellan de införda materialierna och de i exportvaran
ingående materialierna. Av skäl, som anföras i betänkandet
(sid. 71—75), hava de sakkunniga nu föreslagit den lättnaden i identitetskravet,
att, då fråga är om allmän industrirestitution och varvsindustrirestitution,
tullrestitution må kunna medgivas även i det fall, att kontrollen
över materialiernas utländska ursprung icke utan synnerliga kostnader och
andra olägenheter kan upprätthållas. Emellertid betona de sakkunniga med
styrka, att, till förekommande av att tullrestitutionen finge karaktären av
exportpremie, ett dylikt medgivande bör ifrågakomma endast i sådana fall,
då ingen som helst skillnad föreligger i kvalitetsavseende eller eljest mellan
det utländska och det inhemska råmaterialiet. Under sådana förhållanden
bör dock medgivandet icke erhålla generell karaktär utan bliva beroende
på prövning från fall till fall, vilken prövning enligt de sakkunnigas förslag
skall förbehållas Kungl. Maj:t. De sålunda föreslagna bestämmelserna
återfinnas i 8 § tullrestitutionsförordningen.
Även i ett annat avseende hava de sakkunniga föreslagit lättnader i
identitetskravet. I fråga om allmän industrirestitution och varvsindustrirestitution
skall sålunda, på sätt framgår av formuleringen av 1 och 2 §§>
av tullrestitutionsförordningen, icke längre uppställas fordran på materiell
identitet utan endast på ekvivalens, d. v. s. här skall tillämpas samma
anordning som beträffande handelsrestitution. Detta innebär, att näringsidkaren
endast skall hava att visa, att han inom viss bestämd tid före
Kungl. Maj.ls proposition Nr 6ö.
29
materialiernas utförsel till riket infört en motsvarande kvantitet materialier
av samma slag. Beträffande skälen till den sålunda föreslagna ändringen
hänvisas till vad som anföres i betänkandet (sid. 75—80).
Slutligen hava de sakkunniga på grunder, som utvecklas i betänkandet
(sid. 80—83), uttalat sig för att vid höjning eller sänkning av tullsats restitution
skall, i motsats till vad för närvarande är fallet, alltid utbetalas efter
den tullsats, som tillämpats för den införselpost, å vilken restitutionsbeloppet
skall avföras.
De näringsorganisationer och enskilda industriföretag, som yttrat sig i
frågorna rörande den materiella identiteten, inskränka sig i regel till att
uttala sin tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag till lättnader med avseende
å identitetskravet. Ett av de hörda industriföretagen har dock framhållit
vikten av att fordringarna på materiell identitet smidigt anpassas efter
omständigheterna samt uttalat önskan om en klarare avfattning av den bestämmelse,
enligt vilken restitution skall efter prövning av Konungen kunna
medgivas även i det fall, att kontrollen över materialiernas utländska ursprung
icke utan synnerliga kostnader och andra olägenheter kan upprätthållas.
I anledning av nämnda uttalande har kommerskollegium framhållit,
att kollegium visserligen anser det gjorda påpekandet i sak välgrundat
men att kollegium dock med hänsyn till vad de sakkunniga anfört
i sin motivering icke finner sig böra påyrka någon ändring av författningsförslaget
på denna punkt.
I fråga om nyssberörda föreskrift framhåller generaltullstyrelsen vikten
av att nödig försiktighet iakttages vid tillämpningen av densamma. Under
förutsättning härav och med hänsyn till att här ifrågavarande restitutionsmedgivanden
skola bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning, vill styrelsen
ej motsätta sig de sakkunnigas förslag. Dock anser styrelsen, att formuleringen
av bestämmelsen bör i förtydligande syfte undergå någon jämkning.
I anslutning härtill framlägger styrelsen ett förslag till ändrad avfattning
av stadgandet ifråga. Beträffande övriga av de sakkunniga framlagda förslag
till lättnader i identitetskravet har styrelsen intet att erinra.
En av de vanligast förekommande anmärkningarna mot vårt nuvarande
tullrestitutionssystem har gällt det stränga kravet på identitet mellan de
införda materialierna och de i exportvaran ingående materialierna. I praktiken
har detta krav ofta medfört betydande svårigheter och i vissa fall
till och med förhindrat utnyttjandet av restitutionsmöjligheterna. Den uppfattningen
har också ganska allmänt kommit till uttryck, att föreskrifterna
om den materiella identiteten måste jämkas, därest industrien skall kunna
draga den fördel av restitutionssystemet, som ursprungligen avsetts.
De sålunda framförda önskemålen torde vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i ämnet komma att bliva tillgodosedda, så långt detta är
Yttranden.
Departements
chefen.
30
Kungl. Maj. ts ''proposition Nr 66.
Personlig
identitet.
De sakkunniga.
Yttranden.
möjligt utan eftersättande av statsverkets intressen. Särskild uppmärksamhet
förtjänar härvid den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt
vilken restitution efter prövning av Konungen skall kunna medgivas även
i det fall, att kontrollen över artiklarnas utländska ursprung icke utan synnerliga
kostnader och andra olägenheter kan upprätthållas. Då det särskilt
för vissa grenar av exportindustrien synes vara av vikt, att restitution även
i nämnda fall må kunna åtnjutas, anser jag mig böra tillstyrka, att möjlighet
beredes för lämnande av sådana restitutionsmedgivanden, som här avses.
I likhet med de sakkunniga finner jag det dock vara av betydelse, att dylika
medgivanden lämnas endast i sådana fall, då de svenska materialier, som
kunna ingå i exportvaran, i fråga om kvalitet m. m. visas vara fullt likställda
med motsvarande utländska materialier, varjämte givetvis bör gälla,
att sistnämnda materialier införts till minst samma kvantitet som de i
exportvaran ingående svenska materialierna. Vid överarbetningen av förslaget
har stadgandet ifråga underkastats vissa jämkningar, varigenom dess
innebörd blivit tydligare angiven.
Åven övriga av de sakkunniga föreslagna lättnader i fråga om kravet på
materiell identitet anser jag mig böra tillstyrka.
Av skäl, som framläggas i betänkandet (sid. 83—84), hava de sakkunniga
icke ansett sig böra föreslå några lättnader i det nuvarande kravet på personlig
identitet mellan importören av råvaran samt tillverkaren, respektive
exportören av den färdiga varan. Emellertid betona de sakkunniga, att
fordran på personlig identitet icke får anses innebära, att den restitutionssökande
icke skall äga att begagna sig av speditör eller annat ombud i
och för ombesörjandet av varornas in- eller utförsel. Sålunda bör möjlighet
till tullrestitution icke anses utesluten i sådana fall, då exempelvis
en fabrik överlåtit försäljningen av sina produkter till annan firma eller
då en handelsidkare låtit ett industriföretag verkställa en bearbetning
av importvaran. Under sådana omständigheter bör identitetsfrågan, såsom
också hittills skett, kunna ordnas så, att import- respektive exportvaran anmäles
till tullklarering i fabrikantens namn eller för hans räkning eller
att denne vid sin ansökan om rätt till restitution anmäler, att in- eller utförseln
kommer att verkställas genom viss annan firma. Vad de sakkunniga
sålunda anfört hänför sig närmast till de olika slagen av industrirestitution.
Av motiveringen framgår emellertid, att de sakkunniga tänkt sig att samma
förfaringssätt skall i tillämpliga delar komma till användning jämväl beträffande
övriga restitutionsformer.
Under framhållande att i stort sett intet är att invända mot kravet på
personlig identitet mellan importör och exportör, har Skånes handelskammare
uttalat sig för att detta krav dock bör kunna uppgivas i vissa
särskilda fall. Sådana fall äro exempelvis, då ett exportföretag begagnar
sig av emballage, tillverkat av eu annan fabrikant med användande av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 31
utländsk råvara, eller då en vara genom olika näringsidkares försorg
underkastas förädling. Såsom exempel på eu dylik vara anför handelskammaren
utländskt råsocker, som raffineras av ett industriföretag för att
sedermera av annat industriföretag begagnas vid tillverkning av exportvara.
Även Sveriges varvsindustriförening anser, att kravet på personlig identitet
bör mildras, enär detsamma eljest kan komma att medföra onödiga svårigheter
och besvär för trafikanterna, bland annat vid gemensam import
och gemensamma leveranser.
Under hänvisning till Skånes handelskammares yttrande i frågan föreslår
kommerskollegium, att till 8 § i de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning
må göras ett tillägg i syfte att Kungl. Maj:t skall kunna efter prövning
i varje särskilt fall eftergiva kravet på personlig identitet.
Generaltullstyrelsen har icke haft något att erinra mot de sakkunnigas
förslag på denna punkt.
Särskilt då det gäller industrirestitution, måste medgivandet av restitution Departementsi
stor utsträckning byggas på förtroende för näringsidkarens egna uppgifter chefen
rörande mängden och beskaffenheten av de utländska materialier, som åtgått
för exportvarans framställning. Det är ju också huvudsakligen av denna
anledning, som restitutionsrätten skall göras beroende av en omsorgsfull prövning
av näringsidkarens redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande
av restitutionsförmånen. Under sådana omständigheter torde det
väl få anses uteslutet, att restitutionsrätten skulle kunna lämnas till
annan än den, som själv förädlat varan och bär ansvaret för att uppgifterna
rörande materialåtgång och dylikt äro riktiga. Därav följer i sin
ordning, att, om förädlingsproceduren, såsom i det av Skånes handelskammare
åberopade fallet, skulle verkställas av två skilda industriföretag,
vart och ett av dessa företag bör hava sökt och erhållit restitutionsrätt, för
att vid utförseln av den färdiga varan restitution må kunna medgivas för
i densamma ingående utländska råmaterialier. Givetvis bör dock intet hinder
möta för att restitutionsrätten, såsom redan i vissa fall har skett, sökes av
de båda företagen gemensamt. Å andra sidan bör icke heller hinder möta
för utbetalande av restitutionsbeloppet till ett av företagen och då närmast
till det, som erlagt tullbeloppet för de införda materialierna.
Det är särskilt med tanke på dylika gemensamma leveranser som Sveriges
varvsindustriförening uttalat farhågor för att kravet på personlig identitet
mellan importören och tillverkaren skulle leda till onödiga svårigheter och
besvär för trafikanterna. Detta uttalande synes hava sin grund däri, att
för varvsindustriens vidkommande vissa olägenheter i berörda avseende
redan med de nuvarande bestämmelserna gjort sig gällande. Emellertid
torde dessa olägenheter till väsentlig del berott därpå, att i dylika leveranser
ofta deltagit mekaniska verkstäder, vilka, såsom bestämmelserna för
närvarande äro avfattade, strängt taget icke skulle kunna komma i åt
-
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Tullkontrollen
och bokföringen.
De bakkunniga.
njutande av varvsindustrirestitution. Därest de mekaniska verkstäderna
skola, såsom av de sakkunniga föreslagits, jämställas med skeppsvarv, lärer
för varvsindustriens vidkommande kravet på personlig identitet mellan importör
och tillverkare icke komma att medföra nämnvärda olägenheter.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter och i övrigt av skäl, som av
de sakkunniga utvecklats, anser jag mig höra förorda, att för åtnjutande av
rätt till tullrestitution krav på personlig identitet mellan importör, tillverkare
och exportör uppställes. I likhet med de sakkunniga utgår jag
därvid från den förutsättningen, att nämnda fordran icke får anses innebära
hinder för att den restitutionssökande begagnar sig av omhud i och för
ombesörjandet av restitutionsvarornas in- eller utförsel. Under sådana omständigheter
bör kravet på personlig identitet icke heller utgöra hinder
för tullrestitution i sådana, av Skånes handelskammare berörda fall, då en
exportör av varor, som i och för sig icke äro restitutionsberättigade, begagnar
sig av emballage, som av svenskt industriföretag framställts av utländska
råmaterialier och för vilket tullrestitution ifrågasättes. I dylika fall bör ju
exportören med skäl kunna anses såsom tillverkarens ombud, då det gäller
utförseln av själva restitutionsvaran.
I enlighet med vad förut nämnts hava de sakkunniga föreslagit, att restitutionsbestämmelserna
skola uppdelas på två författningar, av vilka den ena
är avsedd att innehålla sådana konstitutiva bestämmelser, som böra beslutas
av riksdagen, medan den andra skall upptaga erforderliga, av Kungl.
Maj:t meddelade tillämpningsföreskrifter. Bland dessa senare skola enligt
förslaget även intagas erforderliga föreskrifter rörande tullkontrollen över
restitutionsgodset samt bokföringen av de under restitutionsanspråk införda
varorna. Med hänsyn till att flertalet av de bestämmelser, som för närvarande
gälla i nämnda avseenden, beslutats av riksdagen, anser jag mig
böra i detta sammanhang något beröra detta spörsmål.
Enligt de sakkunnigas förslag skall kontrollen över användningen av de
under restitutionsanspråk införda varorna, såsom redan förut nämnts, i avsevärt
större utsträckning än hittills äga rum med ledning av näringsidkarens
bokföring. En förutsättning för att restitutionsrätt över huvud taget skall
medgivas är därför, att näringsidkaren verkligen har sin bokföring ordnad
på ett ur tullkontrollsynpunkt tillfredsställande sätt eller förklarar sig villig
att omlägga bokföringen så, att den fyller rimliga anspråk i detta avseende.
Tullanstalt skall också äga rätt att, när så anses lämpligt, granska bokföringen
samt att genom tulltjänstemans besök i fabriksanläggning eller å
varulager göra sig underrättad om restitutionsvarornas användning.
Med utgångspunkt från att kontrollen sålunda i betydligt större omfattning
än förut skall förläggas till näringsidkarens bokföring, hava de sakkunniga
ansett sig kunna föreslå avsevärda lättnader i tullkontrollen för
övrigt. Till en början skall sålunda den tullundersökning av restitutionsgodset,
som för närvarande vidtages vid godsets utförsel från tullområdet,
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr GG.
kunna av tullanstalten eftergivas beträffande vissa slag av restitutionsgods,
för så vitt en sådan eftergift, med den kännedom tullanstalten äger om
näringsidkarens bokföring, prövas kunna ske med bibehållande av niidig
säkerhet för statsverkets rätt. Ävenledes skall inskränkning kunna ske i
den nuvarande, obligatoriska skyldigheten för näringsidkaren att för varje
särskild exportsändning deklarera mängden och beskaffenheten av de olika
i exportvaran ingående utländska materialierna. En dylik deklaration skall
dock alltid åtfölja ansökningen om utbekommande av tullrestitution, vilken
ansökning emellertid kan omfatta ett flertal exportsändningar, för vilka
en gemensam deklaration får avgivas. Särskilda deklarationer för varje
exporttillfälle böra dock fortfarande avlämnas, där detta utan olägenhet
kan ske. Vidare skall sådant gods, för vilket ifrågasättes industri- eller
bandelsrestitution, icke vara underkastat tullkontroll i vidare mån än som
i tullstadgan är föreskrivet för inrikes gods. Tullaustalt skall dock i förekommande
fall äga anordna den ytterligare kontroll å godset, som i särskilda
fall finnes erforderlig. Slutligen skola avsevärda lättnader medgivas
i avseende å verificeringen av godsets utförsel, i det denna skall styrkas endast
genom uppvisande av bestyrkt avskrift av vederbörlig frakthandling (konossement,
jiirnvägsfraktsedel eller adresskort), tullmyndighet dock obetaget att
i särskilda fall kräva ytterligare bevisning. I fråga om de närmare motiven
till de sålunda föreslagna ändringarna hänvisas till vad som anföres i betänkandet
(sid. 95—106 och 137—145).
Från näringsorganisationernas och enskilda industriföretags sida har tillfredsställelse
uttalats över de sakkunnigas förslag till omläggningar av tullkontrollen
över restitutionsgods. Enligt vad kommerskollegium framhåller,
skulle de föreslagna förenklingarna otvivelaktigt komma att i praktiken
medföra betydande lättnader för de grenar av industri och handel, vilka
önska begagna sig av restitutionsförfarandet.
Flertalet av de hörda tullmyndigheterna — däribland myndigheterna i
Göteborg, Norrköping, Gävle, Halmstad och Västerås — hava lämnat förslaget
utan erinran. Däremot hava tullmyndigheterna i Stockholm, Malmö,
Hälsingborg och Eskilstuna ansett, att de sakkunniga i vissa avseenden
föreslagit större lättnader i tullkontrollen än som kan anses förenligt med
statsverkets säkerhet. Generaltullstyrelsen framhåller till en början att, då
statsmakterna eu gång ställt sig på den ståndpunkten att fota restitutionsrätten
på förtroende för restitutionshavarna och därvid lägga till grund
handelskamrarnas uttalanden rörande deras redbarhet, denna ståndpunkt
bör — särskilt med hänsyn till att nämnvärda missbruk icke yppat sig _
kunna tills vidare bibehållas och jämväl i viss mån ytterligare utvecklas.
Styrelsen anser dock, att man därvid icke bör gå för långt och att därför
vissa punkter i de sakkunnigas förslag torde böra mötas med kritik. Vad
sålunda beträffar förslaget till lättnader i tullkontrollen anför styrelsen bland
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 52 häfl. (Nr 66.) 3
Yttranden.
Departements
chefen.
Formen för
restitutionsbestämmelsernas
utfärdande.
Restitution av
skatt för vissa
varor.
De sakkunniga.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
annat, att de sakkunniga vid lossandet av de hittillsvarande banden förfarit
efter växlande grunder. I fråga om exportundersökningen har stränghet
blivit regel och eftergifter undantag, medan däremot i fråga om exportkontroll
och verificerande av utförseln förhållandet blivit motsatt. Denna
oegentlighet skulle kunna avhjälpas, om tullkontroll i regel stadgas såsom
för utrikes gods, tullanstalt obetaget att i särskilda fall bevilja lättnad,
samt om i regel kräves intyg av tulltjänsteman rörande inlastningen,
generaltullstyrelsen obetaget att i särskilda fall godtaga en friare bevisning.
Styrelsen anser det givetvis vara av vikt, att största möjliga lättnader
beviljas näringslivet, men finner sig å andra sidan med hänsyn till det
allmännas intresse därav, att en i möjligaste mån tillfredsställande garanti
mot missbruk erhålles, icke kunna förorda, att det nuvarande systemet för
utövande av tullkontroll frångås i den utsträckning, som av de sakkunniga
föreslagits.
De från näringslivets sida enstämmigt framförda önskemålen om lättnader
i avseende å tullkontrollen över restitutionsgods synas mig böra tillgodoses,
så långt detta kan ske utan äventyrande av statsverkets rätt. Vid anmälan
av frågan rörande utfärdande av erforderliga tillämpningsföreskrifter till
tullrestitutionsförordningen får jag tillfälle återkomma till här berörda spörsmål.
Redan nu vill jag dock såsom min uppfattning uttala, att vid utformningen
av kontrollbestämmelserna förberörda, av generaltullstyrelsen
framförda synpunkter i kontrollfrågan böra tagas under noggrant övervägande.
Såsom förut i olika sammanhang nämnts, hava de sakkunniga föreslagit,
att samtliga sådana tullrestitutionsbestämmelser, som äro av konstitutiv
art och följaktligen böra beslutas av riksdagen, sammanföras i en och samma
författning och att övriga bestämmelser, vilka enligt förslaget skola meddelas
av Konungen, likaledes upptagas i en gemensam författning. Härigenom
skulle, enligt vad de sakkunniga framhålla, önskemålen om en klarare
och överskådligare anordning av restitutionsbestämmelserna komma att bliva
tillgodosedda. Mot de sålunda föreslagna åtgärderna hava inga anmärkningar
framställts i de avgivna yttrandena över betänkandet. De sakkunnigas
förslag på denna punkt föranleder icke heller från min sida någon erinran.
I sammanhang med frågan om formen för tullrestitutionsbestämmelsernas
utfärdande hava de sakkunniga även berört frågan, huruvida och i vad
mån gällande stadganden rörande restitution av erlagd skatt för vissa
varor, som utföras ur riket, böra vid ett genomförande av de föreslagna
ändringarna i tullrestitutionslagstiftningen underkastas däremot svarande
ändringar. De sakkunniga uttala för sin del den uppfattningen, att ifrågavarande
föreskrifter angående skatterestitution böra bringas i överensstämmelse
med tullrestitutionsbestämmelserna. Detta synes nödvändigt särskilt
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
för den händelse, att de varor, för vilka restitution av skatt ifrågasattes, utföras
under samtidi gt anspråk på tull restitution. De sakkunniga anse också,
att det ur statsverkets synpunkt icke bör möta hinder att särskilt med avseende
å tullkontrollen införa enahanda lättnader i skatterestitutionsbestämmelserna
som i föreskrifterna angående tullrestitution. Därest detta skulle
befinnas lämpligt, synas förstnämnda bestämmelser i åtskilliga fall kunna
inskränkas till ett stadgande därom, att i fråga om restitution av skatt
skall i tillämpliga delar gälla vad i fråga om restitution av tull är föreskrivet.
I detta sammanhang erinra de sakkunniga, att de konstitutiva
bestämmelserna rörande ifrågavarande skatterestitution äro fastställda av
Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagens beslut och att för ändringar
av desamma sålunda kräves medverkan av riksdagen. Där detta är fallet
bör, enligt vad de sakkunniga framhålla, förslag till erforderliga ändringar
i bestämmelserna framläggas för riksdagen samtidigt med förslaget till
ändringar i tullrestitutionslagstiftningen.
I frågan rörande de verkningar, som ett genomförande av de föreslagna
ändringarna i lagstiftningen om tullrestitution synes böra utöva på gällande
föreskrifter angående restitution av skatt för utförda varor, har generaltullstyrelsen
anfört i huvudsak följande.
Restitutionsbestämmelserna rörande exempelvis sockerskatt kunna lämpligen
bringas i överensstämmelse med föreskrifterna angående tullrestitution
genom ett stadgande därom, att i fråga om restitution av dylik skatt
skall i tillämpliga delar gälla vad i fråga om restitution av tull är föreskrivet.
Med avseende å vissa andra avgifter anser styrelsen, att frågan ej
ligger så enkelt till, i det att särskilt beträffande alkoholhaltiga varor
speciella intressen göra sig gällande. Hithörande frågor beröra för övrigt
även andra ämbetsverk än styrelsen. Sålunda ankommer, enligt vad styrelsen
papekar, restitution av automobilgummiringskatt i regel på vederbörande
länsstyrelse och restitution av tillverkningsskatt för brännvin på kontrollstyrelsen.
Vad beträffar frågan rörande eventuella ändringar i gällande bestämmelser
angående restitution av skatt för varor, som utföras ur riket, må framhållas,
att av de författningar, som i ett eller annat avseende behandla
dylik restitution, följande tillkommit under medverkan av riksdagen, nämligen:
förordningen
den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar;
förordningen
den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;
förordningen den 23 maj 1924 (nr 126) om särskild skatt å bensin och
motorsprit;
förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution av socker
-
Ytt randen.
Departe
mentschefen,
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
skatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts vid tillverkning
av exportvaror; samt
förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning
av brännvin.
Av dessa författningar innehåller förordningen den 2 juni 1922 ett i 9 §
intaget stadgande, enligt vilket ansökan om skatterestitution för automobilgummiringar,
som utföras ur riket, skall ingivas till länsstyrelsen samt
åtföljas av bevis från vederbörande tullmyndighet, angivande de utförda
automobilgummiringarnas vikt och dagen för utförseln samt innehållande
förklaring, dels att av ringarnas utseende framgått, att de ej före utförseln
varit i bruk och att med dem ej företagits åtgärd i syfte att öka deras vikt,
dels ock att ringarna utförts under behörig tullkontroll. I avseende å
denna restitutionsform torde förslaget om nya tullrestitutionsbestämmelser
icke böra föranleda några ändringar.
Enligt 32 § av förordningen den 1 juni 1923 och 26 § av förordningen
den 11 juni 1926 må restitution av skatt för maltdrycker och brännvin,
som utföras ur riket, åtnjutas i den ordning Konungen föreskriver. Med
stöd härav hava närmare bestämmelser rörande dylik restitution utfärdats
i administrativ väg. I förevarande sammanhang torde jag sålunda icke
behöva närmare uppehålla mig vid frågan, huruvida och i vad mån dessa
bestämmelser böra vid ett genomförande av de föreslagna tullrestitutionsbestämmelserna
underkastas ändringar.
I 3 § av förordningen den 23 maj 1924, sådant detta författningsrum
lyder enligt förordningen den 3 juni 1927, nr 190, stadgas, att restitution
av skatt må åtnjutas för bensin och motorsprit, som i oförändrat skick
utföras till utrikes ort eller svensk frihamn, ävensom för bensin, som användes
för annat tekniskt ändamål än motordrift. Jämlikt 5 § i samma
förordning skall fråga om restitution av erlagt skattebelopp prövas av myndighet,
som Konungen därtill förordnar. Prövningen handhaves för närvarande
av generaltullstyrelsen. Vid restitution av bensinskatt, som här
avses, skall på grund av bestämmelse i kungörelsen den 23 maj 1924, nr 127,
tillika restitueras den å bensinen belöpande tull. Med hänsyn härtill och
då dessa bestämmelser veterligen icke varit föremål för anmärkningar, synas
några ändringar i desamma icke behöva vidtagas i nu förevarande sammanhang.
Annorlunda ställer sig visserligen frågan beträffande de i förordningen
den 15 maj 1925 intagna skatterestitutionsbestämmelser, vilka avse skatt
för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror. Om man bortser
från att stadgandena i fråga hava tillämpning även å socker av svenskt
ursprung, finnes för närvarande ingen saklig skillnad mellan dessa stadganden
och de i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen intagna bestämmelserna
rörande tullrestitution. Vid en ändring av dessa senare föreskrifter i
enlighet med de sakkunnigas förslag skulle däremot, därest socker fortfarande
vore underkastat beskattning, avsevärda skiljaktigheter mellan dessa båda
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
slag av restitutionsbestämmelser komma att uppstå. Då emellertid i årets
statsverksproposition framlagts förslag om upphävande av sockerskatten från
och med den 1 juli 1929, skulle vid hifall hiirtill efter ikraftträdande av
tullrestitutionsförordningen bestämmelser om restitution av sockerskatt ej
vidare bliva behövliga.
Jag övergår nu till behandlingen av vissa detaljbestämmelser i det överarbetade
förslaget till tullrestitutionsförordning. I 1 § av detta förslag har
intagits ett allmänt stadgande rörande rätten till industri- och handelsrestitution,
varjämte till nämnda paragraf överflyttats den i 6 § av de sakkunnigas
förslag intagna bestämmelsen, enligt vilken dylik rätt må lämnas
endast åt näringsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas
lämplig för erhållande av restitutionsförmånen. Senare delen av 6 § har
i propositionsförslaget upptagits såsom en särskild paragraf (8 §). Slutligen
hava bestämmelserna i 10 § i de sakkunnigas förslag ansetts böra meddelas
i administrativ väg och hava följaktligen uteslutits ur förslaget till tullrestitutionsförordning.
Denna paragraf, som motsvarar 1 § i sakkunnigeförslaget, innehåller grundbestämmelserna
rörande allmän industrirestitution, under vilken benämning
hava innefattats dels de restitutionsformer, som avses i § 13 mom. 1—2
tulltaxeförordningen, dels vanlig industrirestitution enligt mom. 5 av samma
paragraf. Såsom redan nämnts vid behandlingen av frågan rörande villkorlig
eller ovillkorlig restitutionsrätt hava de sakkunniga föreslagit bibehållandet
av den i sistnämnda författningsrum förekommande formuleringen av författningstexten,
enligt vilken restitution må medgivas för materialier och
andra artiklar, som »använts» för framställning av exportvara. De sakkunniga
hava framhållit, att denna formulering icke får giva anledning till
en sådan tolkning, att även maskiner, redskap, verktyg etc., vilka kommit
till användning vid själva framställningsproceduren, skola bliva restitutionsberättigade.
Däremot bör, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, intet
hinder möta för medgivande av tullrestitution för vid varans framställning
använda och förbrukade materialier, även om de icke ingå såsom delar i
exportvaran.
Den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av stadgandet ifråga
har från några håll föranlett erinringar. Sålunda anser Stockholms handelskammare,
att uttrycket »för vars framställning använts» är ägnat att
förorsaka osäkerhet, huruvida författningen är tillämplig eller ej i vissa
gränsfall. En mera distinkt formulering är därför enligt handelskammarens
mening önskvärd. Även generaltullstyrelsen uttalar önskvärdheten av att
förevarande punkt såväl som motsvarande punkt i 2 § av de sakkunnigas
förslag förtydligas. Styrelsen ifrågasätter, om icke detta enklast låter sig
göra genom en negativ begränsning av förslagsvis följande lydelse:
Specialmo
tivering.
2 §•
Pe sakkunniga.
Yttranden.
Departements
chefen.
* §•
De sakkunniga.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
»Restitutionsrätten enligt 1 och 2 §§ omfattar ej maskiner, redskap eller
verktyg, som kommit till användning vid arbetets utförande, eller förbrukningsartiklar,
som i sammanhang därmed åtgått.»
Kommerskollegium ger ävenledes uttryck åt uppfattningen, att det
anmärkta uttrycket icke är fullt distinkt, men framhåller å andra sidan,
att ett mera preciserat uttryckssätt lätt skulle medföra en från flera synpunkter
icke önskvärd begränsning av möjligheterna att bevilja här avsedd
restitution. Därtill komme, att kollegium förordar bibehållande av prövningen
i varje särskilt fall av restitutionsmedgivandets rent sakliga berättigande.
Med hänsyn härtill biträder kollegium de sakkunnigas förslag i
denna punkt.
Ifrågavarande uttryck är visserligen något obestämt till sin formulering,
men samma anmärkning torde kunna göras mot av fattningen av motsvarande
punkt i nuvarande § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, enligt vilken restitutionsrätten
ävenledes avser materialier, som införas för att »användas» till
framställning av exportvara. Denna formulering har dock veterligen icke
föranlett några svårigheter i den praktiska tillämpningen. Därtill kommer,
att det knappast to ide vara möjligt att på denna punkt åstadkomma en
precisering av författningstexten, utan att samtidigt restitutionsmöjligheterna
på ett icke avsett sätt begränsas. Sålunda skulle den av generaltullstyrelsen
ifrågasatta formuleringen, enligt vilken »förbrukningsartiklar» skulle helt
och hållet undantagas från restitution, i åtskilliga fall kunna leda till mindre
önskvärda inskränkningar i de nuvarande restitutionsmöjligheterna. Om
man med »förbrukningsartiklar» avser varor, som förbrukas under tillverkningsprocessen,
har för dylika artiklar rätt till restitution hittills blivit vid
flera tillfällen beviljad.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig böra biträda
de sakkunnigas förslag i här berörda avseende. I detta sammanhang vill
jag framhålla, att den i slutet av förevarande och närmast följande paragraf
intagna bestämmelsen rörande restitutionsrätt för »materialier», som gått
förlorade vid arbetets utförande, givetvis bör äga tillämpning jämväl med
avseende å förut i författningstexten omförmälda »andra artiklar».
I denna paragraf, som motsvarar 2 § i sakkunnigeförslaget, återfinnas
huvudbestämmelserna rörande varvsindustrirestitution, vilka för närvarande
äro intagna i § 12 tulltaxeförordningen. Beträffande de föreslagna ändringarna
i dessa bestämmelser och motiven till desamma hänvisas till vad därom
anföres i betänkandet (sid. 113—119). Här må endast nämnas, att de sakkunniga
föreslagit borttagandet av de i början av den nuvarande författningstexten
förekommande orden »här i riket», i syfte att varvsindustrirestitution må
kunna medgivas även för det fall, att ett svenskt varv utomlands verkställer
reparation, utrustning m. m. av fartyg. Vidare har föreslagits, att rätt till dylik
restitution må tillkomma jämväl idkare av mekanisk verkstad samt far
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
39
tygsägare. Därjämte skall enligt förslaget den nuvarande uppräkningen av
vissa restitutionsberättigade artiklar ersättas med ett angivande av de
arbetsprocedurer, vid vilka desamma använts. För ändamålet har efter ordet
»reparation» i den nuvarande författningstexten tillfogats »inredning eller
utrustning». I samband härmed har såsom en ytterligare arbetsprocedur
upptagits »sjösättning». Slutligen har, i likhet med vad fallet är beträffande
övriga restitutionsformer, uttryckligen uppställts fordran på personlig
identitet mellan importör och tillverkare. I fråga om de nuvarande tontalsgränserna
för restitutionsberättigade fartyg har någon ändring icke föreslagits.
Sveriges varvsindustriförening anser, att de föreslagna bestämmelserna Yttr»n4en.
rörande varvsindustrirestitution i stort sett äro ägnade att giva varvsindustrien
den fulla tullrestitutionsrätt, som varit avsedd vid de ursprungliga
bestämmelsernas tillkomst. Föreningen hemställer dock om upptagande av
reservdelar bland de restitutionsberättigade föremålen, om borttagande av
tontalsgränserna eller, alternativt, de nuvarande gränsvärdenas uttryckande
i ett rationellare mått, om eftergift i avseende å personlig identitet mellan
importör och restitutionssökande samt om lättnader i fråga om tolkningen
av vad som kan inrymmas under restitutionsrätten. Även Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare uttalar sig för en ändring av de nuvarande
tontalsgränserna. Handelskammaren föreslår såsom undre gräns för
restitutionsrätten 100 brutto registerton i stället för 40 tons nettodräktighet.
Därjämte hemställer handelskammaren, att mudderverk må bliva omnämnda
bland de restitutionsberättigade varvsindustriprodukterna.
I likhet med varvsindustriföreningen anser kommerskollegium, att reservdelar
böra särskilt angivas såsom restitutionsberättigade. Visserligen hava
de sakkunniga, såsom framgår av motiveringen, ansett, att reservdelar
skola inbegripas under begreppet »utrustning». Emellertid synas de sakkunniga,
enligt vad kollegium vidare anför, därvid närmast hava åsyftat
sådana utrustningsartiklar, som jämlikt förordningen den 20 maj 1927 (nr
184) angående fartygs byggnad och utrustning skola finnas ombord å fartyg,
såsom reservdelar till maskiner och dylikt. Denna förordning upptager
likväl icke reservpropellrar, enär sådana ej ansetts nödvändiga för att
ett fartyg skall betraktas såsom sjövärdigt och endast undantagsvis kunna
åsättas utan fartygets torrsättning. Då restitution dock givetvis bör få åtnjutas
för såväl reservpropellrar som andra erforderliga reservdelar till fartyg,
föreslår kollegium, att efter ordet »utrustning» må inskjutas »inberäknat
förseende med reservdelar».
Vidkommande de framförda önskemålen om borttagande av eller ändrad
beräkningsgrund för de nuvarande tontalsgränserna anför kollegium bland
annat följande.
Fördelaktigast från varvsindustriens synpunkt är givetvis att helt och
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
hållet borttaga ifrågavarande tontalsbegränsningar. Sammanhanget mellan
å ena sidan tullplikt för fartyg om 40 tons nettodräktighet och därunder
och å andra sidan tullrestitutionsrätt vid byggande etc. av sådana fartyg
synes i alla händelser icke med nödvändighet kräva bibehållande av
identiska bestämmelser i tulltaxa och tullrestitutionsförordning. Nu gällande
begränsning i avseende å förmånen att åtnjuta varvsindustrirestitution ställer
de mindre varven och båtbyggerierna i viss mån utanför möjligheten att
erhålla sådan restitution. I stället hava de att räkna med ett visst tullskydd
å sin näring. Utsträckning av tullrestitutions rätten till att omfatta alla
fartygs- och båtstorlekar skulle för varvsindustrien betyda en ökad förmån
men samtidigt göra bestående tullskydd illusoriskt för åtskilliga
inhemska industriprodukter, som speciellt utgöra material till mindre fartygsbyggen,
t. ex. motorer för fiskefartyg och mindre träfartyg. Då det
icke torde vara lämpligt att på denna punkt föregripa den genom 1928 års
tullkommitté pågående utredningen om tullsystemet, kan kollegium icke
för närvarande tillråda en generell utsträckning av varvsindustrirestitutionen
till de mindre fartygstyper, för vilka en sådan förmån nu ej är medgiven.
Vad därefter beträffar frågan, var gränsen för restitutionsberättigad fartygsstorlek
skall dragas och huru gränsvärdet skall angivas, yttrar kommerskollegium
följande.
Någon särskild anledning att direkt sänka eller höja gränsen föreligger
icke. De gjorda anmärkningarna hänföra sig till det mått, som använts,
nämligen »avgiftspliktig dräktighet» — av de sakkunniga benämnt »nettodräktighet»
•— eller, med andra ord, netto registerton. Detta mått är föga
lämpligt för att angiva ett fartygs storlek i här ifrågavarande avseende.
Vida mera exakt är att använda brutto registerton såsom mått, och något
avgörande hinder för en sådan ändring synes icke föreligga ur synpunkten
av andra berörda intressen. Mot 40 netto registerton torde i medeltal svara
cirka 70 brutto registerton. Visserligen förekomma enligt det hos kollegium
förda officiella fartygsregistret högst betydande avvikelser härifrån, t. ex.
beträffande bogserbåtar. Men dessa avvikelser gå i regel i den riktning,
att brutto tonnaget ligger över 70 lön. Såsom undre gräns torde därför i stället
för uttrycket »40 tons nettodräktighet» kunna införas »70 tons bruttodräktighet».
Samtidigt kan den nuvarande 5-tonsgränsen för utländska fartyg
helt och hållet bortfalla. Det gäller ju här en tillverkning för export, och
om något gränsvärde tidigare må hava ansetts ur kontrollsynpunkt behövligt,
torde sådant krav icke längre behöva upprätthållas, sedan hela kontrollsystemet
lagts på friare grund.
Kommerskollegium övergår därefter till frågan, huru lämpligen bör förfaras
beträffande fartyg, som icke äro underkastade mätningsskyldighet.
I anslutning till ett av varvsindustrien framlagt förslag förordar kollegium,
att i dylika fall må i stället för gränsvärdet »70 tons bruttodräktighet»
gälla »20 meters längd, mätt enligt föreskrifterna i gällande förordning angående
fartygs byggnad och utrustning.»
41
Kungl. Maj:ts proposition Arr 68.
Med anledning av varvsindustri föreningens hemställan om eftergivande
av kravet på personlig identitet mellan importör och restitutionssökande
åberopar kommerskollegium sitt förut berörda förslag, enligt vilket Kungl.
Maj:t skall i särskilda fall kunna medgiva dispens från nämnda villkor.
Slutligen tillstyrker kommerskollegium det av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare framlagda förslaget om att mudderverk må
upptagas bland de restitutionsberättigade objekten.
I sitt yttrande över denna paragraf föreslår generaltullstyrelsen till en
början, att ordet »förbyggnad», vilket av de sakkunniga uteslutits ur författningstexten,
enär det ansetts ingå under begreppet »reparation», åter må
infogas i texten. Till det senare begreppet kan nämligen icke hänföras
exempelvis insättning av en eller flera sektioner i fartygets skrov eller förändring
av passagerarångfartyg till lastångfartyg eller tvärtom. För övrigt
erinrar styrelsen om att uttrycket »förbyggnad» förekommer i andra gällande
författningar.
Med anledning av att en tullförvaltning framhållit behovet av en förteckning
över restitutionsberättigade och icke restitutionsberättigade varor,
uttalar generaltullstyrelsen den uppfattningen, att det knappast låter sig
göra att annorlunda än genom praxis reglera hithörande frågor. Fn annan tullförvaltning
har framhållit såsom önskvärt, att de nuvarande tontalsbegränsningarna
för restitutionsberättigade fartyg borttagas. Generaltullstyrelsen
anser dock, att denna fråga, såsom sammanhängande med vissa bestämmelser
i tulltaxan, ej lämpligen kan i detta sammanhang upptagas
till behandling. Mot de sakkunnigas förslag i förevarande ämne är därför
från styrelsens sida ej något att erinra.
I fortsättningen av sitt yttrande vänder sig generaltullstyrelsen mot de
sakkunnigas förslag, att restitutionsrätt skall beviljas även för de för sjösättning
ovillkorligen erforderliga hjälpmedlen. Styrelsen erinrar om att
enligt motiveringen till förslaget restitution skall få åtnjutas för vid sjösättningen
använda kättingar, i den mån dessa sedermera äro oanvändbara
för andra ändamål, ävensom för launching-grease och dylikt. Vid tillämpningen
av nu gällande bestämmelser har styrelsen funnit restitution icke
kunna medgivas för dylik kätting. I ett på sin tid avgivet utlåtande
har styrelsen givit skäl för denna sin åsikt och därvid ifrågasatt, bland
annat, om icke kättingen är att anse som ett allmänt varvsinventarium,
jämställt med andra till varvet hörande maskiner och redskap. Styrelsen
anser ock praktiska betänkligheter möta mot den föreslagna restitutionsrätten
och hemställer förty, att ordet »sjösättning» må utgå ur förslaget.
Sedermera har Sveriges varvsindustriförening i skrivelse till Konungen
hemställt, att generaltullstyrelsens nyss omnämnda yttrande i vad det avser
sjösättningskätting icke må vinna beaktande och att styrelsens samtidigt framställda
yrkande att ordet »sjösättning» skall utgå ur förslaget må underkännas.
Till stöd för sin hemställan åberopar föreningen ett antal intyg från
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Departements
chefen.
sakkunniga på skeppsbyggeriets område, enligt vilka intyg sjösättningskätting
icke är att betrakta såsom ett varvsinventarium utan såsom ett
slipinventarium, varav följer, att dylik kätting måste anses restitutionsberättigad.
Om man bortser från järnfartyg med en nettodräktighet av 40 registerton
eller därunder, för vilka tull utgår med 10 procent av värdet, åtnjuter
den svenska varvsindustrien icke något tullskydd för sina tillverkningar, i
vad desamma utgöras av fartyg. Det är under sådana förhållanden förklarligt,
att man i stället velat bereda denna för vårt land så viktiga industri
de bästa möjligheter för att återbekomma erlagd tull för materialier,
som kommit till användning vid fartygsbyggen. I själva verket intager ju också
varvsindustrien i detta hänseende en särställning, i det att bestämmelserna
rörande restitution för fartygsbyggnadsmaterialier ända från sin tillkomst
och sedermera under hela den tid, de varit i gällande kraft, haft avseende
icke allenast å fartyg, som byggas för utländsk räkning, utan även — med
vissa särskilt angivna undantag — å fartyg av svensk nationalitet. I de
ändringar, som nämnda bestämmelser vid flera tillfällen undergått, kan
man också spåra en tydlig strävan att alltmera utvidga x-estitutionsmöjligheterna
och underlätta själva restitutionsförfarandet. Erfarenheten har dock
visat, att ännu åtskilligt återstår, innan restitutionsinstitutet kan sägas fylla
sin uppgift på ett ur såväl industriens egen som allmänt nationalekonomiska
synpunkter fullt tillfredsställande sätt. Såsom även betygats av
industriens egna representanter skulle ett genomförande av det nu framlagda
förslaget medföra väsentliga förbättringar i här berörda avseende.
Beträffande de ändringar i förslaget, som ifrågasatts i de avgivna yttrandena,
får jag anföra följande.
I likhet med generaltullstyrelsen anser jag icke tillrådligt, att det i uppräkningen
av de olika arbetsprocedurerna förekommande uttrycket »förbyggnad»
utan vidare uteslutes. Dock synes det mig lämpligt, att detsamma ersättes
med »ombyggnad», vilken beteckning på arbetsproceduren ifråga numera
lärer vara långt vanligare än »förbyggnad».
Då förslaget uttryckligen angiver »utrustning» såsom en av de arbetsprocedurer,
som restitutionsmedgivandet bör omfatta, förefaller det självklart,
att för fartygs utrustning nödvändiga reservdelar skola vara restitutionsberättigade.
Emellertid har jag intet att invända mot att reservdelarna, såsom
kommerskollegium föreslagit i anslutning till varvsindustriföreningens hemställan,
särskilt omnämnas. Ej heller har jag något att erinra mot att även
mudderverk upptagas bland restitutionsobjekten. Vad angår ordet »sjösättning»,
kan jag icke biträda generaltulistyrelsens förslag om att detsamma
uteslutes ur förslaget. Redan nu är restitutionsrätt medgiven för sådana
anordningar, som närmast hava till syfte att möjliggöra sjösättningen av
fartyg, såsom skeppsdockor och slipar, och det synes mig under sådana förhållanden
vara en följdriktig utveckling av restitutionsprincipen, att tullen
Kuntjl. Maj ds proposition Nr 66. 43
må återbekommas även föi- andra, i och för sjösättningen ovillkorligen nödvändiga
hjälpmedel.
Vad därefter beträffar den nuvarande fyrtiotonsgränsen för restitutionsberättigade
svenska eller utländska fartyg sammanhänger denna uppenbarligen
med gällande tullbeskattning av fartyg, i det att tulltaxan, som nyss nämnts,
föreskriver 10 procents värdetull för järnfartyg med nettodräktighet av 40
registerton eller därunder, medan andra fartyg äro tullfria. Med hänsyn
till den utredning rörande tullsystemet, som för närvarande bedrives
av särskilt tillkallade sakkunniga, anser jag i likhet med kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, att ett borttagande av nämnda tontalsgräns icke bör för
närvarande ifrågakomma. Däremot finner jag intet hinder möta att, såsom av
kommerskollegium föreslagits, avskaffa den för utländska järnfartyg gällande 5- tonsgränsen. Det av praktiska skäl föreslagna utbytet av den återstående tontalsgränsen
— 40 tons nettodräktighet — mot den bruttodräktighet, som enligt
kommerskollegii utredning genomsnittligt svarar däremot, nämligen 70 ton,
liksom det föreslagna införandet av gränsvärdet 20 meters längd för fartyg,
som icke äro mätningsskyldiga, anser jag mig ävenledes böra tillstyrka.
I fråga om det framförda önskemålet om eftergivande av kravet på personlig
identitet mellan importör och tillverkare får jag hänvisa till vad
jag därom anfört vid redogörelsen för de av de sakkunniga föreslagna huvudgrunderna
för åtnjutande av rätt till tullrestitution.
Denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget är betecknad såsom 3 § och
motsvarar § 13 mom. 3 tulltaxeförordningen, innehåller de grundläggande
bestämmelserna rörande kvarnindustrirestitution.
Vid uppgörandet av förslag till nämnda bestämmelser hava de sakkunniga
till en början haft att taga ställning till en i ärendet väckt fråga
rörande en sådan utvidgning av rätten till kvarnindustrirestitution, att vid
utförsel av rågmjöl, vetemjöl eller vetegryn restitution må medgivas för
erlagd tull för vare sig råg eller vete, likgiltigt vilket slag. Av skäl, som
anföras i betänkandet (sid. 119—123), hava de sakkunniga icke ansett sig
böra föreslå en dylik utvidgning av restitutionsrätten. Däremot har
den ändringen föreslagits, att restitution må, i motsats till vad för närvarande
är fallet, kunna medgivas även för den händelse att varan förut
varit upplagd å tullnederlag. För den skull har i det nu förekommande
uttrycket »direkt från utlandet» uteslutits ordet »direkt». Därjämte hava
vissa andra ändringar föreslagits, för vilka redogöres i betänkandet (sid.
124—125).
Svenska kvarnföreningen hemställer om sådant tillägg till här förevarande
paragraf, varigenom restitutionsrätten för spannmålsprodukter utvidgas
på sätt som nyss berörts. Såsom stöd för denna hemställan åberopar
föreningen ett av kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen
på sin tid avgivet, gemensamt utlåtande rörande tillämpningen av för
-
* §■
Pe sakkunniga.
Yttrande».
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Departements
chefen.
4 §•
De sakkunniga.
Yttranden.
ordningen angående utförselbevis för råg och vete m. m., i vilket utlåtande ämbetsverken
förklarat sig icke hysa någon egentlig betänklighet mot berörda utsträckning
av kvarnarnas tullrestitutionsrätt. Med anledning av vad föreningen
sålunda anfört framhåller kommerskollegium, att ehuru kollegium
fortfarande vidhåller denna uppfattning i själva sakfrågan, kollegium likväl
icke anser sig böra för närvarande påyrka, att den avsedda rätten tillerkännes
kvarnindustrien genom ändring i gällande tullrestitutionsbestämmelser.
Frågans nära samband med den provisoriskt fastställda ordningen för utförselbevisen
synes göra det ofrånkomligt, att kvarnföreningens ifrågavarande
yrkande kommer under behandling såsom ett led i spörsmålet om
utförselbevisen, när detta åter blir aktuellt.
Frågan rörande eu utvidgning av restitutionsrätten för kvarnarna har
tydligen uppkommit närmast såsom en följd av införandet av utförselbevis
för råg och vete. Då emellertid bestämmelserna rörande utförselbevisen
hava provisorisk karaktär, synes det icke lämpligt att vidtaga ändringar i
kvarnarnas restitutionsrätt. Jag tillstyrker alltså de sakkunnigas förslag,
enligt vilket bestämmelserna rörande kvarnindustrirestitution på denna punkt
bibehållas i oförändrat skick. Mot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna
beträffande övriga delar av nämnda föreskrifter har jag intet att erinra.
I denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget motsvarar 4 §, äro intagna
de allmänna stadgandena rörande handelsrestitution, vilka för närvarande
återfinnas i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tuilrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. De av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna skilja sig från de nu gällande huvudsakligen
i det avseendet, att rätten till handelsrestitution skulle utsträckas till samtliga
varuslag, som icke äro i förordningen särskilt undantagna från sådan
rätt. Såsom en följd härav skulle den nuvarande, i administrativ ordning
utfärdade förteckningen å restitutionsberättigade varor kunna upphävas. Beträffande
motiven till den sålunda föreslagna ändringen hänvisas till vad som
anföres i betänkandet (sid. 125—128).
Vad beträffar de i själva förordningen angivna undantagen från restitutionsrätten
har föreslagits, att även varor, som vid utförseln icke äro
marknadsgilla, skola undantagas från sådan rätt. Såsom skäl härför har
anförts, att rätt till tullrestitution uppenbarligen icke bör medgivas för
sådana från tullverket redan utlämnade varor, vilka sedermera blivit förskämda
eller förstörda, exempelvis på grund av bristande vård, alltför
långvarig lagring o. dyl.
Berörda förslag om utvidgning av rätten till handelsrestitution har av flertalet
av de näring sorganisationer, industriföretag och enskilda näringsidkare,
som yttrat sig över betänkandet, lämnats utan erinringar. Emellertid
hava Jernkontoret, handelskammaren i Örebro samt verkställande
45
Kungl. Maj.ts proposition Nr 6''6''.
direktören i Aktiebolaget Svenska metallverken uttalat starka betänkligheter
mot förslaget i fråga. Dessa betänkligheter delas av kommerskollegium,
som anför bland annat följande.
Kollegium kan icke finna, att tillräckligt vägande skäl av de sakkunniga
anförts för den föreslagna betydande utsträckningen av handelsrestitutionsrätten,
eller att något verkligt och berättigat behov i sådant hänseende
gjort sig gällande. I den mån sådana krav yppas, torde de för övrigt
liksom hittills kunna tillgodoses genom en tillökning av förteckningen över
restitutionsberättigade handelsvaror. Den verkliga transithandelns intressen
av lättnader i tullhänseende hava redan tillgodosetts på flera sätt genom
inrättande av tullnederlag och frihamnar samt — åtminstone teoretiskt —
genom frilagersinstitutionen. Att sistnämnda institution till följd av alltför
omständliga kontrollbestämmelser kommit att stanna vid en organisation
på papperet, anser kollegium icke utgöra tillräcklig anledning för ett sådant
språng ut i det ovissa, som ett möjliggörande, enligt de sakkunnigas förslag,
av en till antal och omfattning obegränsad mängd mindre frilager
överallt i landet skulle innebära. Förutom de olägenheter, som härav kunna
åsamkas exporten av svenska industrialster, skulle medgivandet av lättnader
för upprättandet av konsignationslager eller mera omfattande handelsförråd
inom landet av vissa utländska fabrikat i åtskilliga fall kunna befaras verka
till ett förstärkande jämväl på den svenska marknaden av sådana fabrikats
konkurrenskraft gentemot den inhemska tillverkningen.
I fortsättningen av sitt yttrande erinrar kollegium, att såväl Sveriges
industriförbund som Sveriges maskinindustriförening vid två olika tillfällen
avstyrkt ansökningar om upptagande av vissa nya varuslag i förteckningen
över restitutionsberättigade varor, med hänsyn till den skärpning av den
utländska konkurrensen och de skadliga verkningarna för vissa grenar av
svensk industri och speciellt för maskinindustrien, ett dylikt medgivande
enligt nämnda organisationers åsikt kunde medföra. Men även andra synpunkter
än industriella konkurrenshänsyn kunna i vissa fall föranleda en
begränsning av de varuslag, för vilka handelsrestitution lämpligen bör
medgivas. Sålunda har en ansökan om upptagande i nyss berörda förteckning
av vissa slag av krut samt sprängämnen blivit av Kungl. Maj:t
avslagen. I det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivna yttrandet
över ansökningen hade framhållits, att de ifrågavarande varuslagen,
vilka för närvarande vore underkastade exportförbud, fölle inom området för den
för Sveriges del underskrivna ehuru ännu ej ratificerade konventionen rörande
kontroll över handeln med vapen, ammunition och krigsmateriel. Licens
för export borde med hänsyn härtill endast medgivas under iakttagande av de
bestämmelser, som nämnda konvention innehölle. Då emellertid iakttagandet
av alla de villkor och föreskrifter, som gällde för exporten av berörda
varuslag, syntes innebära större svårigheter i fråga om varor av utländskt
ursprung än beträffande produkter, som tillverkats inom landet, förelåge
knappast anledning att genom medgivande av rätt till handelsrestitution
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
underlätta och uppmuntra en transitohandel med ifrågavarande varuslag.
Härtill komme, att ett dylikt medgivande i följd av gällande starka begränsning
i rätten att driva handel med krut och sprängämnen på sin höjd
skulle bliva till nytta för ett fåtal företag inom landet.
I anslutning till det sålunda anförda föreslår kommerskollegium, att
rätten till handelsrestitution åtminstone tills vidare begränsas till sin nuvarande
omfattning.
Vid föredragning av ärendet inom kommerskollegium anmälde t. f. kommerserådet
Åmark skiljaktig mening och anförde i sådant hänseende
följande:
»Den förebragta motiveringen för avstyrkande av de sakkunnigas förslag
om utsträckning av rätten till handelsrestitution till samtliga varuslag, som
icke äro i gällande förordning i ämnet särskilt undantagna från sådan rätt,
har jag icke funnit tillräckligt bärande. Såsom de sakkunniga framhållit,
kunna inga giltiga tulltekniska skäl anföras för uteslutande av vissa varuslag
från rätten till handelsrestitution, och de farhågor, som gjorts gällande
från industriens sida gentemot ett vidgande av handelsrestitutionsinstitutets
användning, måste anses betydligt överdrivna i betraktande av att frihamnarna
ju kunna anlitas för alla slag av varor och att därifrån en mycket
mera kännbar konkurrens för de inhemska tillverkningarna är att vänta
än från de under sträng tullkontroll stående handelsrestitutionslagren, därest
det komme att visa sig förmånligt att inom landet hålla förråd av sådana
utländska varor, beträffande vilka för närvarande handelsrestitution ej är
medgiven. Något stöd för ett avstyrkande av de sakkunnigas förslag på
denna punkt kan näppeligen hämtas från vissa tidigare uttalanden av Sveriges
industriförbund och Sveriges maskinindustriförening, då dessa organisationer
i sina till kollegium avgivna yttranden över sakkunnigebetänkandet ej funnit
anledning att mot förslaget i förevarande avseende framställa några erinringar.
Därest med hänsyn till ingångna internationella överenskommelser
det kan befinnas lämpligt att från rätten till handelsrestitution undantaga
vissa särskilda varuslag, torde bestämmelse härom kunna givas i förordningen
i likhet med vad fallet är beträffande spannmål, levande djur m. fl. varuslag.
Jag anser på grund av det anförda, att kollegium bort förklara sig ej
finna anledning till erinran mot 4 § i förslaget till förordning angående
tullrestitution.»
Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet icke ingått pa
berörda fråga angående utvidgning av rätten till handelsrestitution. Under
erinran att de sakkunniga från restitutionsrätten undantagit varor, som vid
utförseln icke äro marknadsgilla, inskränker sig styrelsen till att framhålla,
hurusom i ett annat fall, då fråga var om icke marknadsgill vara, nämligen
i § 6 av kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen angående utförselbevis för råg och vete, ett särskilt besiktningsförfarande
anordnats, för vilket vederbörande exportör hade att
gälda kostnaden. Styrelsen ifrågasätter, om ej behov av liknande anordning
stundom kan vara för handen i här avsedda fall, men är för närvarande
ej beredd att framlägga något bestämt förslag i sådan riktning utan anser
att närmare erfarenhet bör avvaktas.
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Av don förebragta utredningen i ämnet synes mig framgå, att ur industriens
synpunkt några nämnvärda olägenheter icke iiro att befara av en
utvidgning av rätten till handelsrestitution till samtliga varuslag, som
icke äro i förslaget till restitutionsförordning uttryckligen undantagna
från sådan rätt. Såsom av de sakkunniga framhålles, är redan nu i förteckningen
över restitutionsberättigade varuslag upptaget flertalet av de
varor, som överhuvud taget kunna ifrågakomma, då det gäller handelsrestitution.
De framkomna farhågorna för att utvidgningen av restitutionsrätten
skall möjliggöra uppkomsten av en till omfattningen obegränsad
mängd mindre frilager synas därför knappast berättigade. Ej heller torde
betänkligheter mot förslaget böra möta ur den synpunkten, att vissa av de
restitutionsberättigade varuslagen på grund av mellanfolkliga avtal eller av
annan anledning äro underkastade särskilda bestämmelser för export eller
transitering. Skulle för en viss vara förbud gälla mot export eller transitering,
blir densamma i praktiken givetvis undantagen från åtnjutande av
restitution, varjämte i dylika fall möjlighet föreligger att vid behov uttryckligen
undantaga särskilda varor eller varugrupper från restitutionsrätt.
Föreliggande spörsmål har uppenbarligen beröringspunkter med den förut
avhandlade frågan, huruvida rätten till industrirestitution bör vara villkorlig
eller ovillkorlig. Invändningarna mot den föreslagna utvidgningen av
rätten till handelsrestitution hava också mestadels framkommit i de yttranden,
i vilka kravet på bibehållande av den villkorliga rätten till industrirestitution
blivit med särskild styrka framfört. Såsom jag förut framhållit,
synas dock de betänkligheter, som från industriens sida framförts
mot ett borttagande av restitutionsrättens villkorlighet, icke kunna tillmätas
utslagsgivande betydelse. Detta gäller så mycket mera, då fråga är
om handelsrestitution, alldenstund denna restitutionsform av förklarliga skäl
alltid torde komma att i jämförelse med industrirestitutionsinstitutet spela
en underordnad roll.
På grund av det nu anförda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i här
berörda avseende. Mot de föreslagna detaljändringarna i bestämmelserna
rörande handelsrestitution finner jag ingen anledning till erinran.
Denna paragraf, som motsvarar § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen och i
de sakkunnigas förslag är betecknad såsom 5 §, innehåller grundbestämmelserna
för särskild restitution, genom vilken restitutionsform möjlighet bered
es för återbekommande av erlagd tull bland annat i de fall, då införd och
från tullverket utlämnad vara befunnits icke vara leveransgill eller då tullavgiften
för varan uppenbarligen blivit erlagd av förbiseende. De sakkunniga
hava föreslagit borttagandet av det för berörda fall fastställda villkoret, att
varan icke blivit till annan överlåten eller till försäljning utbjuden. Vidare
har föreslagits en ny bestämmelse, på grund av vilken restitution för från
tullverket redan utlämnad vara skall kunna medgivas, då »synnerliga skäl
föreligga». Därjämte har det i den nuvarande författningstexten förekom
-
Doparteinent»-
cllcfoD.
6 $■
])e sakkunniga.
Yttranden.
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
mande uttrycket »gällande leveransavtal» i förslaget ersatts med orden »ingånget
köpeavtal». Beträffande skälen till de sålunda föreslagna ändringarna
hänvisas till vad därom anföres i betänkandet (sid. 129 — 130). I slutet av
förevarande paragraf är intagen en bestämmelse rörande tiden för återutförsel
av restitutionsvaran. Med avseende å denna bestämmelse hänvisas till vad
jag i ämnet anfört vid redogörelsen för den del av betänkandet, som avhandlar
huvudgrunderna för åtnjutande av rätt till tullrestitution.
Nyss berörda ändringsförslag hava tillstyrkts av kommerskollegium samt
av de näring sorganisationer, som yttrat sig över betänkandet. I allmänhet
hava ej heller de lokala tullmyndigheterna framfört några invändningar mot
förslagen ifråga. I anledning av förslaget om borttagandet av villkoret, att
varan icke utbjudits till försäljning, har dock tulldirektören i Stockholm
anfört, att förslaget näppeligen förtjänar att genomföras. Av förarbetena till
gällande författning i ämnet framgår, att undantagen från regeln, att restitution
ej beviljas, icke böra bliva för många. Härigenom riskerar man nämligen
ett kringgående av andra avgränsningar i tullavgiftsförmåner. Redan
nu äro hithörande ärenden synnerligen talrika, och man kan, om förslaget
genomföres, räkna med att importörerna i ökad mån söka skaffa
intyg om varans icke leveransgilla beskaffenhet. Sund affärskutym bjuder
att taga reda på varans fullgoda beskaffenhet, innan den avyttras. Vad
särskilt beträffar bestämmelsen rörande restitution av tull, uppenbarligen
erlagd av förbiseende, ger densamma anledning till restitutionsanspråk på
de mest skilda grunder, såsom okunnighet, personalförändring och slarv,
men meningen är, att restitution blott skall ifrågakomma vid misstag,
som äro oberoende av något den inhemske köparens eget förhållande. Till
undvikande av att importör besvärar sig med ansökningar, vilka icke hava
någon utsikt att vinna bifall, synes det önskvärt, att bestämmelsen erhåller
en mot avsikten svarande tydligare avfattning.
Generaltullstyrelsen, som för sin del finner vissa av de framkomna anmärkningarna
berättigade, anser att, då bestämmelserna reglerats så sent
som år 1925, därvid långt gående lättnader medgåvos, någon tids ytterligare
erfarenhet bör avvaktas, innan desamma åter göras till föremål för ändringar.
Särskilt risken för att hithörande ärenden mot vad som avsetts,
nämligen att de skola utgöra undantagsfall, komma att i oanad grad ökas,
synes utgöra en maning till försiktighet. Mot en sådan jämförelsevis obetydlig
ändring som utbytande av ordet »leveransavtal» mot »köpeavtal» har
styrelsen dock ej något att erinra.
I förberörda, av Stockholms handelskammare till chefen för finansdepartementet
ingivna skrivelse har handelskammaren, med anledning av att generaltullstyrelsen
i huvudsak avstyrkt de sakkunnigas förslag till ändringar
av ifrågavarande föreskrifter, anfört bland annat följande.
Då styrelsen ställer sig bestämt avvisande mot de sakkunnigas förslag
Kunyl. Ma]:ts proposition Nr 06.
49
till ändrade bestämmelser rörande s. k. särskild restitution, innebär detta
också ett underkännande av de på erfarenhet grundade synpunkter, som
från näringslivets sida framburits mod avseende på denna form av restitution.
Under de år författningen tillämpats har handelskammaren på grund
av remiss från tullmyndigheter förehaft till prövning omkring 900 ansökningar
om tullrestitution av ifrågavarande slag. Dä handelskammaren därvid
ingått på ett sakligt bedömande av de särskilda fallen, har handelskammaren
fattat som sin främsta uppgift att söka tillse, att restitutionsrätten
icke utnyttjas i spekulativt syfte. Där man i någon mån kunnat
misstänka ett dylikt syfte eller något illojalt försök att utnyttja restitutionsbestämmelserna,
har handelskammaren givetvis ställt sig avvisande mot
ansökningarna. I den mån några tendenser i sådan riktning däremot icke
kunnat skönjas, har handelskammaren förordat det största möjliga tillmötesgående
mot sökandens krav. Från denna utgångspunkt har handelskammaren
tillstyrkt flera ansökningar beträffande varor, som skadats under
transporten. Likaså har handelskammaren ansett restitutions utbetalande
berättigat i de fall, då felet i en vara kunnat märkas först då varan utbjudits
till försäljning. Detta har exempelvis varit fallet med tyger och
mattor i metervara, vilkas detaljer icke lämpligen kunna granskas, förrän
de framläggas för en köpare. Emellertid hava tullmyndigheterna så gott
som undantagslöst avslagit ansökningarna ifråga. Inför denna situation
har handelskammaren givetvis ansett det synnerligen angeläget att få till
stånd en sådan ändring i författningen, att dess formulering bättre än för
närvarande ansluter sig till det som måste anses som författningens syfte.
I fortsättningen av yttrandet erinras, att generaltullstyrelsen ställt sig bestämt
avvisande mot förslaget och endast medgivit en sådan jämförelsevis
obetydlig ändring som utbytande av ordet leveransavtal mot köpeavtal.
Vid en granskning av styrelsens yttrande har handelskammaren icke kunnat
freda sig från intrycket, att denna styrelsens ståndpunkt innebär ett underkännande
av vissa principer, som präglade lagstiftningen av 1925. I stället
för att erkänna behovet av bestämmelsernas utformning till bättre överensstämmelse
med lagstiftningens syfte har styrelsen snarast strävat att kringskära
restitutionsrätten. Medan de restriktiva bestämmelserna år 1925 motiverades
med fruktan för illojala manipulationer, synes styrelsen nu göra
gällande, att de krävas för att begränsa antalet ansökningar. Inför denna
generaltullstyrelsens avvisande hållning anser sig handelskammaren ha så
mycket starkare anledning understryka näringslivets intresse av förslagets
genomförande. Enligt handelskammarens uppfattning giver de sakkunnigas
förslag en god lösning av de förefintliga svårigheterna. Det innebär icke
något försök att utvidga restitutionsrätten utöver de år 1925 godkända principerna
utan endast en strävan att bortarbeta hindren för en rättvis tilllämpning
av samma principer.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 hd fl. (Nr 66) 4
50
Kungl. May.ts proposition Nr 66.
Departements
chefen.
Av denna redogörelse framgår, att meningsskiljaktigheterna huvudsakligen
gälla frågan, huruvida det nuvarande förbudet mot att varan blivit utbjuden
till försäljning bör kvarstå eller icke. För egen del hyser jag den
uppfattningen, att förbudet ifråga kan bortfalla. Det må nämligen erinras,
att bestämmelserna rörande särskild restitution icke hava samma karaktär
som de övriga restitutionsbestämmelserna. Under det att industri- och
handelsrestitution tillkommer näringsidkaren såsom en ovillkorlig rätt,
därest lämplighetsprövningen utfallit till hans förmån och föreskrivna
kontrollföreskrifter iakttagas, är medgivandet av särskild restitution beroende
på prövning från fall till fall. Skillnaden i detta avseende framgår
av den olika avfattningen av bestämmelserna ifråga. Även om de formella förutsättningarna
för medgivande av särskild restitution skulle föreligga, kan sålunda
ansökan härom avslås, därest utredningen givit vid handen, att varorna
utbjudits till försäljning men sedermera återutförts endast på grund
av att de här icke vunnit beräknad avsättning. Givetvis bör i dylika fall
restitution också förvägras. Ett borttagande ur författningstexten av förbudet
mot varornas utbjudning till försäljning skulle därför i praktiken
endast medföra den ändringen, att undantag från förbudet kunde medgivas,
då nödig garanti funnes för att ansökningen icke tillkommit i illojalt
syfte.
Vad därefter beträffar tillägget till bestämmelserna, enligt vilket restitution
för vara, som utlämnats från tullverket, skall kunna medgivas, då
»eljest synnerliga skäl föreligga», finner jag detsamma befogat. Härigenom
skulle nämligen beredas möjlighet att medgiva restitution i sådana särskilda
fall, då övriga förutsättningar för erhållande av särskild restitution icke
äro för handen men starka skäl eljest tala för medgivande av dylik restitution.
I likhet med de sakkunniga vill jag dock framhålla angelägenheten
av att tillämpningen av nämnda stadgande sker med nödig försiktighet och
inskränkes till fall, då verkligt bärande skäl tala för ett bifall till restitutionsyrkandet.
Ej heller i fråga om de sakkunnigas övriga förslag till ändringar i hithörande
bestämmelser har jag något att erinra.
I sitt yttrande har generaltullstyrelsen, utan att för sin del närmare
ingå på de olika spörsmålen, såsom skäl för sitt avstyrkande bland annat
åberopat, att de nuvarande bestämmelserna reglerats så sent som år 1925,
därvid långt gående lättnader medgåvos, och att det vid sådant förhållande
vore skäl att avvakta någon tids ytterligare erfarenhet, innan desamma åter
göras till föremål för ändringar. Redan nu bör dock en icke obetydlig
erfarenhet hava vunnits rörande det sätt, på vilket ifrågavarande bestämmelser
i praktiken verkat. Såsom framgår av Stockholms handelskammares
yttrande har sålunda enbart denna handelskammare efter remiss från tullmyndigheter
förehaft till prövning omkring 900 ansökningar om sådan tullrestitution,
som här avses. Från näringslivets sida har också med stor
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr GG.
samstämmighet krav framförts på ändringar av bestämmelserna i den riktning,
som av de sakkunniga föreslagits. Under dylika förhållanden synes
anledning icke föreligga att uppskjuta vidtagandet av de föreslagna ändringarna
utan torde dessa höra genomföras i samband med förevarande allmänna
revision av restitutionsbestämmelserna.
Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf återfinnas i 6 § av de
sakkunnigas förslag. I andra stycket av paragrafen har intagits ett stad- gande rörande de myndigheter, som skola hava att verkställa prövning av
fråga rörande särskild restitution.
Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas i övrigt till vad
jag förut anfört vid behandlingen av frågan rörande formen för restitutions- rättens medgivande.
7 §.
Med avseende å denna paragraf, som motsvarar senare delen av 6 § i
sakkunnigeförslaget, hänvisar jag till vad som anförts vid behandlingen av
frågan rörande tiden för restitutionsrättens giltighet. Av skäl, som anföras
i betänkandet (sid. 130—131), har i förevarande paragraf infogats en bestäm- melse, enligt vilken rätten till restitution skall anses förfallen, därest de
förutsättningar, som legat till grund för meddelandet av denna rätt, seder- mera upphöra, vilken bestämmelse uttryckligen angivits skola gälla även
för det fall, att näringsidkare till annan överlåtit sin rörelse eller varder
försatt i konkurs. Mot den sålunda föreslagna bestämmelsen har jag icke
funnit anledning till erinran.
8 §•
Denna paragraf motsvarar 7 § i sakkunnigeförslaget.
Enligt gällande bestämmelser skall, då i stället för tullrestitution önskas
befrielse från tull, erforderlig säkerhet för den oguldna tullen i vissa sär- skilt bestämda fall avlämnas till vederbörande lokala tullmyndighet men
eljest ingivas till generaltullstyrelsen. Av skäl, som anföras i betänkan- det (sid. 131), hava de sakkunniga föreslagit, att dylik säkerhet alltid skall
avlämnas till generaltullstyrelsen.
I paragrafen är intagen en bestämmelse, enligt vilken tullbeloppet,
tillika med sex procents årlig ränta därå, räknat från den dag, då den
införda varan anmälts till förtullning, skall inbetalas till tullverket, för den
händelse rätten till tullrestitution förfallit. Motsvarande bestämmelse åter- finnes för närvarande såväl i § 12 som i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,
varför förslaget i denna del icke innebär någon nyhet.
Vad i övrigt beträffar innehållet i denna paragraf hänvisar jag till vad
som förut anförts vid behandlingen av frågan rörande den materiella
identiteten.
9 §•
De sakkun- nig».
I fråga om sättet för ställandet av den erforderliga säkerheten vid befrielse
från tull har g eneraltullstyr elsen anfört, att det synes mest praktiskt, att
Y ttranden.
Departements.
ehefen.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
vederbörande lokalmyndighet, som är restitutionshavaren närmare, har
säkerhetshandlingarna i sitt förvar. Så är ock förhållandet, såvitt rör
den säkerhet, som ställes i enlighet med bestämmelserna i 152 § tullstadgan
och 66 § tullordningen. Med hänsyn till förekommande variationer i säkerhetshandlingarnas
formulering böra dock själva granskningen och godkännandet
av nämnda handlingar lämpligen ske hos styrelsen. Emellertid
torde det ej vara påkallat att i en under riksdagens medverkan tillkommen
författning reglera hithörande detaljer. Styrelsen föreslår därför, att orden
»till general tullstyrelsen» ersättas med »till tullverket».
Skånes handelskammare vänder sig mot förberörda räntebestämmelse,
vilken enligt handelskammarens uppfattning kan i viss mån äventyra de
lättnader i restitutions för farandet, som av de sakkunniga föreslagits. För
företag, vilka hittills nödgats föra en särskild och ofta invecklad bokföring
till utvisande av tiden för införseln av de i exportvaran ingående halvfabrikaten,
synes en noggrann tillämpning av ifrågavarande stadgande nödvändiggöra
bibehållandet av en dylik särskild bokföring.
I anslutning till bestämmelserna i denna paragraf har Sveriges varvsindustri
örening gjort hemställan om väsentlig lindring beträffande arten
och omfattningen av den säkerhet, som skall ställas för betalning av tullbelopp,
därest i stället för tullrestitution befrielse från tull önskas.
Kommerskollegium anser, att de av Skånes handelskammare framförda
synpunkterna i fråga om räntebestämmelserna förtjäna beaktande. I anledning
av nyssberörda framställning från Sveriges varvsindustriförening
anför kommerskollegium bland annat att, då varvsindustrien, i olikhet med
flertalet andra industrier, generellt sett har rätt till tullrestitution för allt
det material, densamma använder i sin produktion, följden blivit, att deposition
av säkerhet för tull utgör en betydande kostnadsfaktor för varven.
Kollegium har i utlåtande över avgivet betänkande med förslag angående
åtgärder till handelsjärnsbanteringens stödjande haft anledning att närmare
ingå på berörda spörsmål och därvid hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om viss ändring i nu tillämpade principer i avseende å beskaffenheten
av säkerhet för ogulden tull, varom här är fråga. Nu föreslagna författningsrum
synes lämpligen böra inrymma bestämmelser av den art, kollegium
förordat för beredande av skälig lättnad för industrien på detta område.
Under åberopande av sagda utlåtande, föreslår kollegium därför ett
tillägg till förevarande paragraf i nämnda syfte.
Det av generaltullstyrelsen framlagda ändringsförslaget, enligt vilket
säkerhet för ogulden tull skall avlämnas »till tullverket» i stället för,
såsom av de sakkunniga föreslagits, »till generaltullstyrelsen», finner jag
mig böra biträda.
Med avseende å de av Skånes handelskammare framförda synpunkterna
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
t fråga om (len föreslagna räntebestämmelsen må framhållas, att do fall,
som nämnda stadgande avser att reglera, vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag till nya restitutionsbestämmelser torde bliva jämförelsevis
sällsynta. Det må nämligen erinras, att stadgandet endast skulle
komma i tillämpning för den händelse restitutionsrätten förfallit. Den vanligaste
anledningen till att detta inträffat har hittills varit, att de införda
materialierna icke utförts inom fastställd tidsfrist. Emellertid skall enligt
de sakkunnigas förslag rätt till tullrestitution för utförda materialier få
åtnjutas, så snart det kan visas, att en motsvarande kvantitet materialier
av samma slag blivit inom en viss bestämd tidsfrist införd. Detta innebär,
att vid mera kontinuerlig införsel av materialier för tillverkning av exportvaror
de fastställda tidsfristerna för utförseln endast sällan torde behöva
överskridas. Därtill kommer, att tidsfristerna på prövning av Konungen
skulle kunna förlängas just i fråga om de restitutionsformer, som beröras av
här ifrågavarande räntebestämmelse. Med hänsyn härtill och då något avsteg
från den princip, som ligger till grund för sagda bestämmelse, näppeligen
torde kunna ifrågakomma, anser jag mig icke böra förorda någon
ändring av de sakkunnigas förslag på denna punkt.
Vad slutligen angår det av kommerskollegium framförda förslaget rörande
lättnader i bestämmelserna för ställandet av säkerhet, innebär detsamma, att
såsom säkerhet skulle få godtagas skuldförbindelse från varvsföretaget, då detta
vore vederhäftigt och visat sig lojalt utnyttja sin tullrestitutionsrätt, eller att i
varje fall fordran på säkerhetens kvalitet icke skulle sträckas längre, än vad i
42 § i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten
för statens behov m. m. stadgas angående säkerhetens beskaffenhet för däri
avsedda fall. Då emellertid denna fråga icke synes hava något nödvändigt
samband med de egentliga restitutionsbestämmelserna, anser jag mig icke
böra i detta sammanhang närmare ingå på densamma.
Med avseende å de olika föreskrifterna i denna paragraf, som motsvarar 8 § i
de sakkunnigas förslag, hänvisar jag till vad som anförts vid behandlingen av
frågorna rörande tiden för restitutionsgodsets utförsel samt angående materiell
identitet. Såsom förut i annat sammanhang nämnts hava de sakkunniga
föreslagit, att de nuvarande, provisoriska bestämmelserna angående restitution
av tull för vara, för vars användning till framställning av exportvara hinder
uppstått, skola erhålla permanent karaktär. Det för ändamålet erforderliga
stadgandet är intaget i förevarande paragraf. Beträffande de närmare omständigheter,
som föranlett detta förslag, hänvisas till vad härom anföres i
betänkandet (sid. 86—89).
Av skäl, som framlagts vid behandlingen av frågan rörande tiden för
restitutionsgodsets utförsel, har i denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget
motsvaras av 9 §, infogats en definition på begreppet införsel, sådant detsamma
bör tolkas vid tillämpningen av restitutionsbestämmelserna. Vidkommande
io §.
ii §•
12 §.
De sakkunniga.
Yttranden.
Departements
chefen.
13 §.
54 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 66.
paragrafens innehåll i övrigt får jag hänvisa till vad som anföres i betänkandet
(sid. 132).
I denna paragraf, som motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag, äro intagna
vissa bestämmelser om påföljder för den, som missbrukar restitutionsrätten.
Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad de sakkunniga anföra i
betänkandet (sid. 132—133).
I anslutning till vad i denna paragraf föreslås hemställer generaltullstyrelsen,
huruvida icke 4 § 2 mom. i gällande lag om straff för olovlig
varuinförsel lämpligen bör kompletteras sålunda, att straff för obehörigt tillgodonjutande
av restitution må ifrågakomma icke blott vid uppsåt utan även
vid vållande. På skattelagstiftningens område förekommer numera straff
även för den, som vid avgivande av deklaration gör sig skyldig till grov
vårdslöshet. Vidare är enligt 228 § tullstadgan den, som av vårdslöshet
lämnar oriktig uppgift för statistiskt ändamål, underkastad ansvar. Det
har någon gång förekommit fall, då för högt restitutionsbelopp utbetalats
på grund av restitutionshavarens vårdslöshet, och ju liberalare restitutionsbestämmelserna
bliva, desto större anledning torde vara för handen att
straffsanktionera eventuella missbruk.
I första stycket av paragrafen är intagen en föreskrift, enligt vilken den
som avlämnar oriktig uppgift för erhållande av tullrestitution kan förvägras
rätt att vidare åtnjuta sådan restitution. Den senare delen av paragrafen
innehåller en hänvisning till vissa straffbestämmelser, avsedda för det fall
att oriktig uppgift blivit uppsåtligen lämnad. Förstnämnda föreskrift är
däremot tillämplig även beträffande sådana fall, då den oriktiga uppgiften
beror på förbiseende, vårdslöshet o. dyl. Det kan ifrågasättas, om det
vore lämpligt att för dylika fall utkräva ytterligare straff utöver den påföljd,
som ligger i förlusten av restitutionsrätten. En sådan påföljd torde i
regel te sig betydligt mera kännbar än ett eventuellt bötesstraff och sålunda
utgöra ett säkrare korrektiv mot missbruk än ett dylikt straff. I varje fall
torde det vara skäl att avvakta någon tids erfarenhet av de nya restitutionsbestämmelserna,
innan en straffskärpning vidtages. Jag anser mig därför
för närvarande icke böra biträda nyssberörda, av generaltullstyrelsen ifrågasatta
lagändring.
Mot den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av förevarande paragraf
gör jag icke någon erinran.
Angående bestämmelserna i denna paragraf, som motsvarar 12 § i de sakkunnigas
förslag, tillåter jag mig hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen
av frågan rörande formen för restitutionsbestämmelsernas utfärdande.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 06. 55
I anslutning till en av Sveriges varvsindustriförening gjord hemställan
om införande av rätt att erhålla förhandsupplysning i restitutionsärenden
har kommerskollegium i sitt yttrande över betänkandet anfört bland annat
följande.
Kommerskollegium har i fråga om ett helt annat förvaltningsområde,
nämligen apoteksvaruärenden, i ett avgivet utlåtande givit uttryck åt sin
bestämda mening, att en ordning, som inrymmer rätt för allmänheten att
erhålla upplysning på förhand rörande sådana författningars tillämpning,
där avgörandet närmast ankommer på visst ämbetsverk, vore i hög grad
ägnad att bidraga till reda och klarhet, särskilt i fråga om sådana områden,
där författningarna på grund av den växlande mångfald företeelser,
som de avse att reglera, icke kunna uttömmande behandla alla detaljer
utan måste begränsas till allmänna regler, vilka t. o. m. kunna vara behäftade
med ofrånkomliga brister. Såsom ett exempel på ett område, där
ett sådant system under en lång följd av år kommit till användning,
anföres tullbehandlingen av importvaror m. m., rörande vilken officiell
upplysningsverksamhet försiggår med stöd av förordningen den 31 maj
1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas. Det syntes vara
obestridligt, att sagda anordning för tullverkets trafikanter inom handel
och industri varit till största gagn. Kollegium anser för sin del, att en
liknande ordning skulle medföra stora fördelar för förloppet av tullmyndigheternas
förbindelse med allmänheten i tullrestitutionsärenden. På grund
av att sådana ärenden av naturliga skäl äro mycket fåtaligare än de
ärenden, som röra tulltaxans tillämpning, synes det kollegium sannolikt,
att man för bedrivande av en motsvarande verksamhet med förhandsupplysningar
angående tullrestitution skulle kunna tillgodose trafiken med i
allt fall väsentligt mindre organisationsmedel än meddelandet av tullbehandlingsbesked.
Rätta tidpunkten för den föreslagna anordningens införande
synes vara för handen, då en ny lagstiftning i fråga om tullrestitution
träder i kraft.
På grund av det anförda hemställer kommerskollegium, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för att bereda tullverkets trafikanter tillfälle att
erhålla bindande förhandsupplysning i tullrestitutionsärenden, sedan nu
ifrågavarande reform inom de delar av tullagstiftningen, som beröra restitutionsinstitutet,
genomförts.
Generaltullstyrelsen, som anbefallts avgiva yttrande över kommerskollpgii
förslag, erinrar till en början, att redan vid 1907 års riksdag blivit ifrågasatt,
att rätten till erhållande av bindande förhandsupplysningar måtte utsträckas
till vissa andra områden av tullagstiftningen. I skrivelse nr 41
den 19 mars 1907 hade riksdagen fäst uppmärksamhet å förhållandet och
jämväl angivit exempel på vissa författningar, om vilka här kunde vara
fråga. De bestämmelser, som reglera rätten till tullrestitution, berördes
Fö rhand supplyaning
i tullreatitutionaärenden.
Yttrande.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
dock icke i detta sammanhang. I avgivet utlåtande den 12 november 1907
med anledning av vad i sagda riksdagsskrivelse anförts rörande utsträckning
av rätten »att erhålla bindande förhandsupplysning hade styrelsen på vissa
i utlåtandet anförda skäl hemställt, att vad riksdagen i angivna hänseende
anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Såsom framginge
av dåvarande chefens för finansdepartementet ämbetsskrivelse den 21
december 1907, utföll Kungl. Maj:ts beslut i enlighet med nämnda hemställan.
I fortsättningen av yttrandet lämnas vissa uppgifter rörande omfattningen
och arten av den upplysningsverksamhet, som till trafikanternas tjänst bedrives
utanför tillämpningsområdet för uyssberörda förordning. I detta
samband meddelas, att under år 1927 samt den gångna delen av år 1928
genom den å generaltullstyrelsens revisionsbyrå tjänstgörande sekreteraren
i tillhopa 64 fall lämnats skriftliga svar å från trafikanter ingångna förfrågningar
rörande författningstillämpning. Styrelsen övergår därefter till
en närmare behandling av det framlagda förslaget rörande införandet av
anordningen med bindande förhandsupplysningar i restitutionsfrågor. Med
avseende härå anför styrelsen följande:
»Det av varvsindustriföreningen och kommerskollegium nu väckta för
slaget är, då det blott avser restitutionsfrågor, av betydligt mindre räckvidd
än den framställning, som gjordes av 1907 års riksdag och vilken
generellt avsåg sådana författningar, vilkas tillämpning helt eller delvis
ankomme på tullverket.
Emellertid skulle, såvitt generaltullstyrelsen kan finna, även en till restitutionsfrågor
begränsad skyldighet att avgiva bindande förhandsupplysning
leda längre än som i praktiken låter sig genomföra. Restitutionsfrågor
kunna vara av mycket växlande innebörd, och ofta nog vilar möjligheten
av bifall till ett restitutionsyrkande på just i det särskilda fallet föreliggande,
alldeles speciella förhållanden. Framför allt gäller detta ansökningar
om restitution av tull enligt § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen för viss återutförd
vara; vid behandlingen av dylika ansökningar har den prövande
myndigheten i vissa fall till och med författningsbestämd skyldighet att
taga hänsyn till affärskorrespondensen mellan beställare och leverantör angående
den återutförda varan. Att beträffande dylika fall i förväg lämna
bindande besked torde i allmänhet icke låta sig göra; trafikanterna torde
här få nöja sig med de icke bindande upplysningar, som vederbörande lokala
tullmyndighet eller generaltullstyrelsen anse sig i förväg kunna lämna.
Vid bedömandet, huruvida den ifrågasatta anordningen lämpligen skulle
kunna med ytterligare begränsning genomföras åtminstone i fråga om någon
eller några särskilda kategorier av restitutionsärenden, kan möjligen någon
ledning hämtas ur kommerskollegiets framställning. Då nämligen denna
anknutits till ett uppslag från varvsindustriföreningen, ligger det nära till
hands, att behovet av den föreslagna anordningen närmast skulle motiveras
av ett industriens intresse. Generaltullstyrelsen är i frågans nuvarande
läge icke i tillfälle att med någon säkerhet bedöma, huruvida möjligheten
att erhålla nu avsedda bindande förhandsupplysningar kan vara av sådan
betydelse för industrien, att anordningen fördenskull bör bringas till utförande.
Med avseende härå kan emellertid erinras, att åtskilliga av ovanberörda
genom revisionsbyråns sekreterare besvarade förfrågningar rörande
författningstillämpning avsett dels § 12 tulltaxeförordningen, vilken angår
57
Kungl. Maj:Is proposition Nr Hd.
restitutionsrätt för varvsindustrien, och dels § 13 mom. 5 i samma förordning,
som innehåller bestämmelser angående den allmänna industrirestitutionen,
d. v. s. restitution av tull för råvara, som i förädlat skick
återutföres. Vidare är att märka, att bestämmelserna i § 1,‘S inom. 3 fulltaxeförordningen
angående kvarnindustrirestitution äro sä i detalj utformulerad(>,
att beträffande deras tillämiining knappast synes kunna råda någon
tvekan, som bör motivera skyldighet att avgiva bindande förhandsupplysning.
Därest emellertid förhållandena skulle anses betinga författningsbestämmelser
i åsyftad riktning angående de slag av industrirestitution, som omhandlas
i § 12 och § 13 mom. 5 tulltaxelörordningen, torde visserligen kunna antagas,
att antalet förfrågningar icke skulle bliva alltför betydande. Däremot
torde med bestämdhet kunna förutses, att inkommande förfrågningar
kunna avse spörsmål av stundom ganska svårlöst beskaffenhet. Det kan gälla
exempelvis — för att närmast uppehålla sig vid varvsindustrien — för
denna industri speciella anordningar, vilka icke gärna kunna bedömas utan
tekniska insikter, och enahanda förhållanden torde kunna förekomma även
i fråga om andra industrigrenar. Vid övervägande härav har generaltullstyrelsen
trott sig kunna ifrågasätta, huruvida icke, därest anordningen
överhuvud skall komma till stånd, de äskade förhandsupplysningarna borde
lämnas av generaltullstyrelsen i samråd med det ämbetsverk, som eljest har
att handlägga frågor rörande industrien och där även tekniska insikter äro
tillfinnandes, nämligen kommerskollegium.
Av den här ovan lämnade redogörelsen för huvuddragen av 1907 års
förordning framgår, att företeende av varuprov är en sä viktig förutsättning
for meddelande av bindande upplysning i tullbehandlingsfråga, att det
i sadana fall, då prov icke företes, blir på styrelsens prövning beroende
huruvida dylik upplysning må kunna meddelas. I fråga, som ej rör tullbehandling,
kommer en sådan objektiv grund för bedömandet, som ett varuprov
utgör i tullbehandlingsärende, icke att vara för handen. För att i dylika
fall bindande förhandsupplysning må kunna meddelas, lärer dock böra krävas,
att den till besvarande uppställda frågan bringar fullständig klarhet
rörande sm innebörd. På grund härav måste i en eventuell författning
uppställas den fordran, att inkommande förfrågningar skola vara så detaljerade,
som för bedömandet kan vara nödvändigt, och sålunda vara åtföljda
av tullständiga specifikationer, ritningar och dylikt.
Författningen bör vidare innehålla sådana bestämmelser, att besked komme
att givas endast i sådana fall, där verkligen ett lojalt intresse kunde anses
vara for handen. Huru gränsen bär bör dragas, kan ju vara vanskligt att
angiva. Liksom i 1907 års förordning rätten att erhålla upplysning är begränsad
till den, som har för avsikt att till riket införa vara, kan man
tänka sig att i nu förevarande fall dylik rätt borde medgivas endast för
den, som inom landet idkar eller har för avsikt att inom landet idka näring.
Mahända kunde även komma under övervägande, huruvida åt ämbetsverken
borde lämnas en generell rätt att pröva, om i visst fall bindande besked
borde lämnas eller icke.
Frågan om utformningen av de bestämmelser, som skulle reglera den nya
anordningen, måste emellertid bliva beroende på innehållet och avfattningen
av de huvudförfattningar, till vilka de ifrågasatta bestämmelserna skulle
anknyta sig. I de yttranden, som inhämtats över ovanberörda sakkunnigas
förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution, hava framförts
åtskilliga erinringar, vilka väl kunna antagas komma att föranleda vissa
jämkningar i förslagen. Fn fråga av synnerlig vikt är den, huruvida
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. .32 luift. (Nr HG.) 5
Departements
chefen.
Tillämpnings
föreskrifter.
Bestämmelsernas
ikraftträdande.
58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
restitutionsrätten skall, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva ovillkorlig
eller om densamma skall i vissa fall förbindas med en lämplighetsprövning
ur mera allmänna synpunkter. Kommer det senare alternativet att genomföras,
torde väl därigenom omfattningen av de spörsmål i restitutionsärenden,
å vilka bindande förhandsbesked lämpligen skulle kunna lämnas, komma
att väsentligt begränsas. I sakens nuvarande läge är generaltullstyrelsen
sålunda icke beredd att framlägga förslag till författningsbestämmelser i
ämnet.
Det väckta spörsmålet bör enligt generaltullstyrelsens mening icke anses
härmed slutbehandlat utan, sedan de nya restitutionsförfattningarna utfärdats
och någon tid varit i tillämpning, upptagas till förnyad prövning. Det
hör då bliva beroende på vunnen erfarenhet, huruvida en anordning sådan
som den av varvsindustriföreningen och kommerskollegium föreslagna kan
anses av förhållandena betingad samt, i sådant fall, huru denna anordning
bör i sina detaljer utformas.»
Det förefaller icke osannolikt, att det behov av bindande förhandsupplysningar
i restitutionsfrågor, som hittills må hava givit sig tillkänna,
åtminstone till någon del kan hava sin grund i en mindre tillfredsställande
avfattning av de nuvarande restitutionsbestämmelserna med därav föranledd
osäkerhet i bestämmelsernas tillämpning. Med hänsyn härtill och i övrigt
av skäl, som generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, synes det mig lämpligt
att avvakta någon tids erfarenhet av de nya restitutionshestämmelserna,
innan spörsmålet rörande dylika förhandsupplysningar upptages till slutbehandling.
Kommerskollegii förslag i berörda avseende torde för den skull
icke böra för närvarande föranleda ytterligare åtgärd.
Såsom förut nämnts, innefattar de sakkunnigas betänkande även ett förslag
till kungörelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av
tullrestitutionsförordningen. Till dessa bestämmelser, som äro avsedda att
utfärdas i administrativ ordning, torde jag få tillfälle framdeles återkomma.
Från näringslivets sida har allmänt det önskemålet uttalats, att de nya
restitutionsbestämmelserna måtte utfärdas snarast möjligt. Enahanda önskemål
har framförts av kommerskollegium. Med hänsyn bland annat till
den tid, som måste åtgå för en närmare granskning av förslaget till
kungörelse med tillämpningsföreskrifter samt för utarbetandet av erforderliga
tjänsteföreskrifter, lärer tiden för ikraftträdandet av bestämmelserna
dock icke böra sättas tidigare än till den 1 januari 1930. Särskilt i betraktande
av att restitutionsförfarandet enligt de nya bestämmelserna i avsevärt
högre grad än vad för närvarande är fallet skulle komma att byggas
på förtroende för näringsidkaren, synes det nödvändigt, att restitutionsmedgivanden,
som lämnats före bestämmelsernas ikraftträdande, underkastas omprövning
i syfte bland annat att utröna, huruvida näringsidkarens bokföring
av restitutionsvarorna fyller rimliga anspråk ur tullkontrollsynpunkt. Erforderliga
föreskrifter i sådant syfte torde böra meddelas på administrativ
väg.
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.
Departementschefen uppläser härefter ett i anslutning till det anförda Departementsupprättat
förslag till förordning angående tullrestitution samt hemställer, Acm''
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma
förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BevU 1929:32 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32 s. 31 i texten
- Rskr. 1929:138 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution. a1 i texten
- BevU 1929:21 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution. s. 1 i texten