Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående tullrestitution

1929-02-08 · 59 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:66, Med förslag till förordning angående tullrestitution

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj ris proposition Nr <>6.

i

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående tullrestitution; given Stockholms slott den 8 februari

1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående tullrestitution.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 höft. (Nr 66.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Förslag

till

förordning angående tullrestitution.

Härigenom förordnas som följer:

1

Näringsidkare äger på framställning erhålla restitution av tull efter ty i

2—5 §§ sägs, därest han är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig

för erhållande av ifrågavarande förmån.

2 §•

Näringsidkare äger att vid utförsel av här i riket framställd, reparerad

eller kompletterad vara, för vars framställning, reparation, komplettering

eller emballering använts av honom från utlandet införda materialier eller

andra artiklar, åtnjuta restitution av tull (allmän industrirestitution) för

en motsvarande myckenhet materialier eller andra artiklar av samma slag,,

vilka inom två år före utförseln av honom införts från utlandet. Rätt till

allmän industrirestitution gäller jämväl i avseende å materialier, som gått

förlorade vid arbetets utförande.

3

läkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare äger att

efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning,

inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt

fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg även

av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport,

ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad,

reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom från

utlandet införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull

(varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier eller

andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande

av honom införts från utlandet. I fråga om svenskt fartyg, som är undantaget

från ovillkorlig mätningsskyldighet, skall beträffande varvsindustrirestitution

70 tons bruttodräktighet anses motsvara 20 meters längd, mätt enligt

gällande förordning angående fartygs byggnad och utrustning. Rätt till

varvsindustrirestitution gäller jämväl i avseende å materialier, som gått förlorade

vid arbetets utförande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 66.

3

4 $.

läkare av kvarnrörelse äger att vid utförsel av vid kvarnen framställt

mjöl av enbart råg eller vete samt gryn av enbart vete åtnjuta restitution

av tull (kvarnindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet omalen

spannmål av samma slag, vilken inom sex månader före utförseln av honom

införts från utlandet, såvida utförselvaran uttagits inom de procenttal, som

angivas för någon av här nedan upptagna utbytesklasser av dylika förmalningsprodukter,

nämligen:

rågmjöl

l:a klassen..............

.................................................. 0 till och

med

60 procent,

2:a y> ..............

.......................................... över 60 »

»

»

662/., »

3:e » ..............

.................................................. 0 »

»

»

66/., »

vetemjöl och vetegryn

l:a klassen.............

................................................. 0 till och

med

45 procent,

2:a » ..............

..........................................över 45 »

»

»

70 »

3:e » ..............

.......................................... » 70 »

»

»

75 >

4:e » ..............

................................................. 0 »

»

»

75 »

Vid beräknande av kvarnindustrirestitution skola 100 kilogram av utförsel
-

varan anses motsvara:

i fråga om rågmjöl

av

l:a utbytesklassen..........

155.5 5 kilogram

Tåg,

» »

»

»

2:a » ...........

......... 100

»

»

» »

»

»

»

3:e » ...........

......... 150

»

»

» »

»

1 vetemjöl)

eller [

»

l:a » ..........

......... 147.22

»

vete,

» »

»

I vetegryn 1

»

»

2:a » ..........

......... 115

»

»

» »

»

»

»

3:e » ...........

......... 100

»

»

» »

»

»

»

4:e » ...........

......... 133.33

»

»

Provtyper å ifrågavarande förmalningsprodukter skola varje års höst

fastställas av en kommission, bestående av tre personer, utsedda två av

Konungen och en av sammanslutning av kvarnägare. Vid provtypernas

fastställande iakttages, att varje typ skall omfatta hela utbytet från och

med lägsta till och med högsta utvinningsprocent. Provtyperna skola lända

till efterrättelse under ett år, räknat från och med den 15 november, eller,

därest icke nya provtyper inom denna tids utgång hunnit tillställas vederbörande

tullanstalter, intill dess sådant skett. På prövning av Konungen

ankommer, huruvida, i händelse kommissionens beslut icke varit enhälligt,

de av flertalet ledamöter inom kommissionen fastställda provtyperna böra

bliva gällande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

5 §.

Näringsidkare äger att vid återutförsel av varor, som av honom införts

från utlandet, åtnjuta restitution av tull (handelsrestitution) för en motsvarande

myckenhet varor av samma slag, vilka inom två ar före återutförseln

av honom införts från utlandet. Handelsrestitution må icke medgivas

för spannmål, omalen eller malen, levande djur, alkoholhaltiga drycker,

sprit eller absolut alkohol och ej heller för varor, vilka vid återutförseln

icke äro marknadsgilla eller som äro avsedda att återsändas till produktionseller

inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige säljarens

ombud i annat land.

6 §.

Förutom i fall, som avses i 2—5 §§, må restitution av tull (särskild

restitution) kunna medgivas,

a) i fråga om vara, som ännu icke utlämnats från tullverket:

då tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd; eller

då eljest synnerliga skäl föreligga;

b) vid återutförsel av från tullverket utlämnad vara:

då beträffande varan förutsättningar för tullfrihet under viss tid

enligt tulltaxeförordningen uppenbarligen varit för handen;

då varan vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla arsenik

eller annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande

giftstadga icke må hållas till salu;

då varan befunnits icke överensstämma med ingånget köpeavtal

och ej blivit här i riket nyttjad;

då tullavgiften för varan uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd

och varan ej blivit här i riket nyttjad; eller

då eljest synnerliga skäl föreligga.

Tullrestitution enligt punkt b) må åtnjutas, allenast för så vitt varan

inom sex månader efter införseln återutförts av den, som infört varan.

7 §•

Prövning av fråga angående rätt till tullrestitution, som avses i 2—5 §§

(industri- eller handelsrestitution), ävensom fastställande av de närmare

villkor för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas erforderliga,

ankommer på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.

Prövning av fråga angående särskild restitution enligt 6 § ankommer på

generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen lämpligen

kunna överlåtas på lokal tullmyndighet.

8 §.

Rätt till industri- eller handelsrestitution kan beviljas för särskilt fall,

för viss tid eller tills vidare. Därest de förutsättningar, som legat till

grund för meddelandet av rätten till restitution, sedermera upphöra, skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 66.

5

rätten förklaras förfallen; och skall vad sålunda stadgas äga tillämpning

jämväl för det fall, att näringsidkare till annan överlåter sin rörelse eller

varder försatt i konkurs.

9 $.

Vill den, som medgivits rätt till allmän industrirestitution eller varvsindustrirestitution,

åtnjuta befrielse från erläggande av tull för vara, intill

dess fråga om verkställande av restitution blivit avgjord, vare han därtill

berättigad, därest lian till tullverket avlämnar säkerhet för belopp, som

enligt vad nedan sägs kan åligga honom att sedermera inbetala.

Har rätten till tullrestitution förfallit, skall tullbeloppet inbetalas tillika

med sex procent årlig ränta därå, räknad från införseln. Angående tullverkets

rätt att av den ställda säkerheten göra sig betäckt för sagda belopp

jämte ränta skall i tillämpliga delar gälla vad eljest om sådan rätt är föreskrivet.

10 $.

På prövning av Konungen skall bero, huruvida i särskilda fall utsträckning

av de i 2 och 3 §§ fastställda tidrymder må medgivas. Likaledes skall

på prövning av Konungen bero, huruvida tullrestitution, som avses i

nämnda paragrafer, må medgivas jämväl i det fall, att hinder uppstått för

artiklarnas användning för de i sagda paragrafer omförmälda arbeten och

artiklarna på grund därav återutföras, liksom ock i det fall, att det för

sökanden skulle medföra synnerlig kostnad eller olägenhet att visa, att de

använda artiklarna äro av utländskt ursprung, men han ådagalagt, att de

till myckenhet och beskaffenhet överensstämma med de av honom införda.

11 $.

Vid tillämpning av denna förordning skall varas införsel anses hava skett

den dag, från vilken anstånd med fullgörande av de med varans förtullning

sammanhängande förpliktelser mot tullverket skall enligt därför gällande

stadganden beräknas. Förordningen avser icke blott varor, som införts

direkt från utlandet, utan även varor, som inkommit från frihamn, uttagits

från frilager, tullnederlag eller transitupplag eller ankommit efter transitering.

Vad i denna förordning stadgas angående tullrestitution vid utförsel

gäller även, då gods, för vilket sådan restitution ifrågasattes, utförts till

frihamn eller intagits å frilager.

12 §.

Befinnes någon för erhållande av tullrestitution enligt denna förordning

hava lämnat uppgift, som icke överensstämmer med verkliga förhållandet,

kan rätt att vidare åtnjuta restitution förvägras honom.

Angående straff för den, som vid utförsel ur riket av gods, för vilket

ifrågasättes restitution av eller befrielse från avgift för statsverkets räkning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

till tullverket, i varuanmälan eller annan handling uppsåtligen lämnat

oriktig uppgift, vilken kunnat obehörigen medföra dylik restitution eller

befrielse, eller annorledes uppsåtligen sökt obehörigen tillgodogöra sig restitution

eller befrielse, som här avses, gäller vad särskilt är stadgat.

13 §.

De närmare bestämmelser, som finnas erforderliga för tillämpning av

denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1930. Genom förordningen

upphävas:

11—13 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande

varor samt

förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i

vissa fall vid återutförsel av utländsk vara;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller

förklaring av vad sålunda upphävda bestämmelser innehålla eller tillägg

därtill.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:in proposition Nr 66.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lgndvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, fråga om avlåtande till

riksdagen av förslag till ändrade bestämmelser angående tullrestitution.

Föredraganden anför:

De grundläggande författningsbestämmelserna rörande tullrestitution återfinnas

dels i §§ 11—13 av gällande tulltaxeförordning, dels i förordningen

den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid

återutförsel av utländsk vara.

Bestämmelserna i § 11 tulltaxeförordningen avse huvudsakligen sådana

fall, då tullen blivit erlagd av förbiseende eller då varan befunnits icke

överensstämma med gällande leveransavtal. Har i dylika fall vara, som

återutföres ur riket, redan utlämnats från tullverket, må restitution åtnjutas

endast under villkor, att varan icke blivit här i riket nyttjad, till annan

överlåten eller till försäljning utbjuden. Beträffande från tullverket utlämnad

vara gäller för övrigt såsom förutsättning för restitutionens beviljande,

att varans återutförsel ägt rum inom tre månader efter införseln.

I § 12 tulltaxeförordningen medgives rätt till restitution av tull eller

befrielse från tullavgifts erläggande för från utlandet införda tullpliktiga

fartygsmaterialier och skeppsförnödenheter m. m., vilka använts vid här i

riket verkställd nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg av mer

än 40 tons avgiftspliktig dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller

av järnfartyg av viss mindre dräktighet, vilket är avsett att omedelbart

erhålla eller äger utländsk nationalitet. Enahanda förmån åtnjutes i

fråga om skeppsdocka, dockport, ponton eller slip. Såsom villkor för restitutionen

gäller, bland annat, att arbetet slutförts inom fem år från dagen

för artiklarnas angivning till förtullning.

Enligt mom. 1 av § 13 i samma förordning beviljas för av utländskt råämne

tillverkade exportvaror av särskilt angivna slag tullrestitution med visst

belopp för varje kilogram. För att dylik restitution må kunna åtnjutas

erfordras i regel, att minst 25 kilogram av exportvaran på en gång utföres.

Mom. 2 avser rätt till tullrestitution för utländsk jutevävnad, vilken användes

såsom emballage för exportvaror. Åven här gäller, att restitutionen

Gällande

bestämmelser

rörande tullrestitution.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

utgår med ett bestämt belopp för varje kilogram. Dylika former av tullgottgörelse

har man ofta brukat beteckna med namnet dravvback. Till denna

kategori hör även det viktiga slag av tullrestitution, som avhandlas i mom.

3. Enligt detta moment medgives i fråga om vissa kvarnindustriens produkter

rätt till återbetalning av den tull, som erlagts för en exportvaran

motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av

samma slag. I motsats till vad fallet är beträffande övriga i tulltaxeförordningen

omförmälda restitutionsformer, fordras alltså bär icke materiell

identitet mellan den införda varan och exportvaran utan endast ekvivalens

med avseende å varuslag och kvantitet. Sålunda kan restitution erhållas

även för vid exportvarans framställning använd svensk spannmål, under

förutsättning att en motsvarande kvantitet utländsk spannmål införts. Såsom

villkor för restitutionsrätten gäller, bland annat, att utförselvaran —

mjöl eller gryn — uttagits inom vissa bestämda utbytesklasser, att minst

2,000 kilogram mjöl eller gryn av en och samma utbytesklass på en gång

utföras samt att utförseln äger rum inom sex månader efter införseln.

Ett gemensamt kännetecken för samtliga nu nämnda restitutionsformer är,

att restitutionsrätten meddelas av generaltullstyrelsen eller i vissa fali av

lokal tullmyndighet samt att rätten är ovillkorlig, vilket sistnämnda innebär,

att den beviljas på grund av allmänt medgivande och utan andra villkor än

att vederbörliga kontrollföreskrifter iakttagas. I dessa hänseenden intager den

restitutionsform, som behandlas i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, en särskild

ställning. Detta författningsrum inledes nämligen med en bestämmelse,

enligt vilken näringsidkare »må kunna» medgivas rätt till tullrestitution

för varor, som använts till framställning, reparation eller komplettering

av exportvara, varjämte uttryckligen föreskrives, att medgivandet »ankommer

på prövning av Konungen». Restitutionsrätten är med andra ord villkorlig

så till vida, att den medgives endast efter prövning från fall till

fall. Denna prövning avser särskilt att utröna, huruvida ett restitutionsmedgivande

skulle medföra ofördelaktiga verkningar för den inhemska tillverkningen

av halvfabrikat av det slag, som ingår i exportvaran. Därest

detta skulle vara fallet, kan rätt till tullrestitution vägras.

Såsom villkor för sistberörda form av tullrestitution — vanligen benämnd

industrirestitution — gäller, förutom de villkor, som i varje särskilt fall

kunna fastställas av Kungl. Maj:t, att den restitutionssökande är känd såsom

redbar och i övrigt prövas lämplig samt att exportvaran utföres inom

två år efter den utländska varans angivning till förtullning. I likhet med

vad fallet är beträffande tullrestitution enligt § 12 tulltaxeförordningen,

innefattar restitutionsförmånen jämväl rätt till befrielse från erläggande

av tull, som framdeles må kunna ifrågakomma till återbetalning.

Förordningen den 13 december 1912 innehåller bestämmelser rörande s. k.

handelsrestitution, innefattande rätt för handelsidkare att återbekomma tullen

för inkomna varor, sedan en motsvarande kvantitet utländska varor av

samma slag åter utförts. Sålunda kräves här icke materiell identitet i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 66''.

9

egentlig mening utan endast ekvivalens mellan de in- och utförda varorna

i avseende å varuslag och kvantitet. I motsats till vad fallet är i fråga

om tullrestitution för kvarnprodukter, är dock ekvivalensen uttryckligen

begränsad till utländska varor. En förutsättning för att handelsrestitution

skall kunna medgivas är, att varorna återutföras i oförändrat skick. I

övrigt gäller såsom villkor för åtnjutande av dylik restitution, att varorna

återutföras till annat land än inköps- eller produktionslandet samt att återutförseln

äger rum inom två år efter införseln av motsvarande myckenhet

varor. Rätt till handelsrestitution må åtnjutas endast för vissa särskilt

angivna varuslag, vilka äro intagna i en genom kungörelse den 17 oktober

1919 (nr 694) av Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdad förteckning,

som sedermera genom nya kungörelser blivit på ett antal punkter kompletterad.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av rätt till här berörda

slag av tullrestitution meddelas av generaltullstyrelsen.

Enligt beslut av 1928 års riksdag må restitution av erlagd tull kunna i

särskilt fall eller för viss tid under villkor, som av Kungl. Maj:t bestämmas,

medgivas i fråga om vara, som efter ingången av år 1928 införts för att

här i riket användas vid framställning av exportvara men i oförändrat

skick återutföres på grund av att hinder uppstått för dess användning för

avsett ändamål. Dessa bestämmelser, vilka återfinnas i kungörelsen den 14

juni 1928 (nr 154) angående restitution av tull för vara, för vars användning

till framställning av exportvara hinder uppstått, gälla endast till och

med den 30 juni 1930.

Till här berörda av Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagens

beslut utfärdade bestämmelser kommer ett stort antal av Kungl. Maj:t eller

generaltullstyrelsen meddelade tillämpnings- och kontrollföreskrifter. Bland

dessa må nämnas kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 141) med vissa bestämmelser

rörande den enligt § 11 mom. 2 i tulltaxeförordningen medgivna

restitutionsrätt samt kungörelsen den 29 juni 1926 (nr 336) med närmare

bestämmelser rörande den i förordningen den 13 december 1912 medgivna

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

Till belysning av den omfattning, i vilken de olika restitutionsformerna

utnyttjas, må här lämnas en sammanställning av de restitutioner av tullmedel,

som beviljats under åren 1926 och 1927.

1926 1927

Kronor Kronor

§11 mom. 2 tulltaxeförordningen (felaktig leverans m.m.) 46,545 48,807

§ 12 tulltaxeförordningen (skeppsbyggnadsmaterialier) 1,673,636 1,713,404

§ 13 mom. 1 tulltaxeförordningen (socker m. m.) ........ 37,148 35,641

§ 13 mom. 3 tulltaxeförordningen (mjöl och gryn)....... 749,757 327,007

§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen (industrirestitution) 1,111,292 1,045,578

Förordn. den 13 dec. 1912 (handelsrestitution) ............ 110,033 143,368

Restitution»-

institutets

utnyttjande.

Summa 3,728,411 3,313,805.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Framställda

önskemål om

ändringar i

gällande tullrestitutionsbestämmelser.

Utredning av

sakkunniga.

I de angivna beloppen för tullrestitution enligt § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen

ingå icke restitutioner, som med stöd av nämnda författningsrum utbetalats

av de lokala tullmyndigheterna, enär summorna härav icke direkt framgå

ur tullverkets räkenskaper. Emellertid rör det sig här om jämförelsevis

obetydliga belopp. Någon restitution enligt § 13 mom. 2 (jutevävnad) har

icke förekommit under åren 1926 och 1927.

Vid skilda tillfällen hava från såväl exportindustriens som transithandelns

sida framförts önskemål om lättnader och förenklingar i de nuvarande

tullrestitutionsbestäm melserna. Det har ansetts, att dessa bestämmelser äro

alltför stela och rigorösa för att motsvara tidens krav. Särskilt hava anmärkningar

riktats mot de stränga kontrollföreskrifterna, vilka ansetts i hög grad

försvåra och i vissa fall rent av omöjliggöra restitutionsinstitutets utnyttjande.

Ävenledes hava anmärkningar framställts mot principerna för meddelandet

av själva restitutionsrätten. Slutligen hava framkommit önskemål

om en klarare formulering och en överskådligare uppställning av restitutionsbestämmelserna.

Genom beslut den 26 augusti 1927 uppdrog Kungl. Maj:t på hemställan

av dåvarande chefen för finansdepartementet åt de för den tekniska revisionen

av tulltaxan tillkallade sakkunniga (1925 års tulltaxerevision) att verkställa

utredning och avgiva förslag även i fråga om revision av gällande bestämmelser

angående tullrestitution. Sedermera har ytterligare en sakkunnig

tillkallats för att såsom speciell representant för industriens synpunkter deltaga

i utredningsarbetet.

Vad beträffar de riktlinjer, som skulle vara bestämmande för de sakkunnigas

arbete, anförde departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,

att restitutionsföreskrifterna borde sammanföras och systematiseras

samt därjämte underkastas en överarbetning i formellt hänseende för åstadkommande

av större enhetlighet på sådana punkter, där bestämmelserna nu utan tillräckliga

skäl äga en olikartad avfattning. Emellertid borde revisionen även omfatta

sakliga ändringar av restitutionsbestämmelserna. I sådant hänseende erinrades

om kraven på en smidigare tillämpning av de i stadgandena rörande industrirestitution

förekommande särskilda villkoren för erhållande av restitution och

de därmed förbundna kontrollföreskrifterna. Beträffande handelsrestitution

borde tagas under omprövning de allmänna principer, som legat till grund för urvalet

av de varuslag, som upptagits i förteckningen över restitutionsberättigade

varor, i syfte att utröna, huruvida någon ytterligare utökning i denna kunde

ske. Slutligen borde uppmärksammas de administrativa formerna för handläggningen

av restitutionsärendena. Sålunda borde undersökas, huruvida icke

handläggningen kunde förenklas bland annat genom dess överflyttning i

ökad omfattning från Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen och eventuellt

från nämnda styrelse till vederbörande lokaltull förvaltningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 11

Med skrivelse den 27 juni 1928 överlämnade de sakkunniga »Betänkande

med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution» (Stat. off.

utredn. 1928: 15). Betänkandet innefattar dels förslag till förordning angående

tullrestitution dels förslag till kungörelse med närmare bestämmelser

angående tillämpningen av tullrestitutionsförordningen. över betänkandet

hava efter särskilda remisser utlåtanden avgivits av kommerskollegium den

26 oktober 1928 och av generaltullstyrelsen den 18 oktober 1928. Till

kommerskollegii utlåtande äro fogade yttranden från auktoriserade handelskamrar

samt andra näringsorganisationer ävensom från vissa industriföretag

och enskilda näringsidkare. Generaltullstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden

från ett antal lokala tullmyndigheter.

Det av de sakkunniga avgivna förslaget innebär betydande ändringar i de

nuvarande restitutionsbestämmelserna. Förslagets grundtanke är, att restitutionsförfarandet

skall i avsevärt högre grad än vad för närvarande är fallet

byggas på förtroende för den enskilde näringsidkaren, vilkens kvalifikationer

med avseende å redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande av

restitutionsrätten därför skola underkastas en noggrann prövning, innan

dylik rätt medgives. Från denna utgångspunkt hava de sakkunniga föreslagit

avsevärda lättnader i tullkontrollen. Denna skall sålunda huvudsakligen

förläggas till näringsidkarens bokföring, som dock för ändamålet bör

uppläggas så, att den fyller rimliga anspråk ur kontrollsynpunkt. Där så är

fallet, må den nuvarande obligatoriska undersökningen av restitutionsgodset

vid exporttillfället kunna eftergivas. Vidare skall restitutionsgodset i

regel behandlas såsom inrikes gods och sålunda vid transport eller lagring

vara befriat från tullbevakning. Slutligen skall verificeringen av restitutionsgodsets

utförsel kunna ske enbart genom uppvisande av vederbörliga frakthandlingar

å godset.

Åven i fråga om de allmänna principerna för restitutionsrättens beviljande

hava vissa ändringar föreslagits. Sålunda skall den nuvarande, villkorliga

rätten för vanlig industrirestitution ersättas med ovillkorlig rätt. Vidare

skall rätten till handelsrestitution utvidgas till samtliga varuslag, som icke

på grund av tulltekniska eller andra liknande skäl äro särskilt undantagna

från dylik rätt. Även i andra avseenden företer förslaget ändringar, som

innebära utvidgningar av den nuvarande restitutionsrätten.

Beträffande formerna för handläggningen av restitutionsärendena hava

föreslagits vissa ändringar, vilka delvis åsyfta en decentralisering i behandlingen

av nämnda ärenden. Sålunda har bland annat föreslagits, att prövningen

av ansökningar om rätt till industrirestitution, vilken för närvarande

ankommer på Kungl. Maj:t, skall handhavas av generaltullstyrelsen efter

samråd med kommerskollegium.

Enligt förslaget skola samtliga restitutionsbestämmelser sammanföras till

två författningar, av vilka den ena är avsedd att innehålla sådana konsti
-

De sakkunnigas

förslag

och avgivna

yttranden.

Förslagets

allmännarikt
linjer.

De sakkunniga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Yttranden.

tutiva bestämmelser, som böra beslutas av riksdagen, medan den andra

skall upptaga erforderliga, av Kungl. Maj:t meddelade tillämpningsföreskrifter.

De näring sorganisationer och enskilda industriföretag, som yttrat sig

över de sakkunnigas förslag, hava i allmänhet uttalat sin anslutning till

de allmänna principerna i förslaget. Från några håll hava dock gjorts erinringar

mot den ifrågasatta övergången till ovillkorlig restitutionsrätt beträffande

industrirestitution samt mot utsträckningen av rätten till handelsrestitution.

I fråga om de allmänna principer, som ligga till grund för förslaget,

samt rörande förslagets genomförbarhet yttrar kommerskollegium bland

annat följande.

I likhet med av kollegium hörda sammanslutningar finner kollegium det

av de sakkunniga framlagda förslaget till förordning angående tullrestitution

i sina huvuddrag tillfredsställande. Sammanförandet av samtliga hithörande

bestämmelser i ett par särskilda författningar, varigenom vunnits i hög grad

ökad översiktlighet och klarhet, liksom de förenklingar, som genomförts såväl

i fråga om handläggningen och avgörandet av restitutionsansökningar

som beträffande den nödiga kontrollen från tullverkets sida över tillämpningen,

komma otvivelaktigt att i praktiken medföra betydande lättnader

för de grenar av industri och handel, vilka önska begagna sig av restitutionsförfarandet.

Emellertid finner kollegium synnerligen starka betänkligheter

möta mot införandet av ovillkorlig rätt till industrirestitution samt

mot utsträckningen av rätten till handelsrestitution. Vidare anser kollegium

en del jämkningar erforderliga i de särskilda bestämmelserna för restitutionsrättens

åtnjutande. I anslutning till vad sålunda uttalats föreslår

kollegium vissa ändringar i de sakkunnigas förslag.

I slutet av yttrandet framhålles, att förslagets förverkligande ur synpunkten

av de intressen, som kollegium närmast äger att företräda, skulle i

många avseenden beteckna ett viktigt framsteg. Kollegium har den uppfattningen,

att en jämkning av förslaget på vissa punkter i överensstämmelse

med vad kollegium förordat icke skulle inverka på förslagets obestridliga

förtjänster eller bereda svårigheter vid en överarbetning. Det synes

kollegium angeläget, att de nya bestämmelserna snarast träda i kraft, varför

kollegium på det livligaste tillstyrker, att åtgärder av Kungl. Maj:t vidtagas

för att förelägga 1929 års riksdag förslag i ärendet.

Generaltullstyrelsen inleder sitt yttrande med ett konstaterande av att

förslagets grundtankar äro, sakligt sett, att bringa näringslivet ytterligare

lättnader på restitutions. äsendets område, delvis genom eftergifter i kontrollen,

och, formellt sett, att giva författningsbestämmelserna i ämnet en

enklare och klarare avfattning. Styrelsen övergår därefter till en gransk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

13

ning av förslagets allmänna riktlinjer. Resultatet av denna granskning

sammanfattas sålunda, att styrelsen icke ur vare sig saklig eller formell

synpunkt finner hinder möta för att de sakkunnigas förslag lägges till grund

för ny lagstiftning i ämnet.

Det lärer icke kunna förnekas, att de nuvarande bestämmelserna rörande

tullrestitution i många avseenden äro ägnade att till olägenhet för industri och

handel försvåra möjligheterna att återbekomma tull för varor, som införts

från utlandet och i oförändrat skick eller efter undergången förädling reexporterats.

Framför allt hava de stränga kontrollföreskrifter, som för närvarande

äro förbundna med rätten till tullrestitution, visat sig medföra betydande

hinder och hava i vissa fall till och med omöjliggjort restitutionsinstitutets

utnyttjande. Över huvud taget äro gällande restitutionsbestämmelser

alltför stela och komplicerade för att tillfredsställa moderna krav på

ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande. Särskilt i

betraktande av den hårda konkurrens, som numera råder på världsmarknaden,

synes det därför önskligt, att nya bestämmelser på området snarast

möjligt utfärdas. Detta måste anses så mycket mera angeläget som

under de senare åren ifrågavarande delar av tullagstiftningen inom flera

främmande länder varit föremål för ett ivrigt ändrings- och nydaningsarbete,

vilket huvudsakligen haft såsom ändamål att förenkla och ytterligare utbygga

tullrestitutionssystemet. Det ligger nämligen i sakens natur, att de

anstalter, som i sådant syfte vidtagits inom andra länder, kunna försvåra

konkurrensen för vår egen exportindustri och exporthandel, för så vitt vi

icke söka bereda densamma motsvarande fördelar.

Det av de tillkallade sakkunniga avgivna förslaget till nya restitutionsbestämmelser

synes i huvudsak kunna läggas till grund för den revision

av restitutionslagstiftningen, som sålunda ur olika synpunkter lärer få

anses erforderlig. Vid den överarbetning av förslaget till förordning angående

tullrestitution, som verkställts inom finansdepartementet, har nämnda

förslag icke heller undergått några mera genomgripande ändringar av saklig

innebörd. Det slutliga förslag till tullrestitutionsförordning, som framgått

ur nämnda överarbetning och som härmed framlägges, skiljer sig sålunda

från de sakkunnigas förslag företrädesvis i formellt hänseende och i fråga

om vissa detaljbestämmelser. I åtskilliga fall hava de vidtagna ändringarna

haft till syfte att åstadkomma erforderlig överensstämmelse med föreskrifterna

i den nya tullstadga, som trädde i kraft den 1 maj 1928. Emellertid

hava även gjorts vissa tillägg och kompletteringar i förtydligande syfte, och

slutligen har författningstexten underkastats ett antal ändringar av mera

redaktionell art.

Jag övergår nu till de särskilda frågor, som av de sakkunniga behandlats,

varvid jag i huvudsak följer den indelning av ämnet, som tillämpats

i betänkandet.

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Huvudgrunderna

för åtnjutande

av

rätt till t tillrestitution.

Provning av

restitutionssökandens

kvalifikationer.

De sakkunniga.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

Rätt till tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen må endast

lämnas åt näringsidkare, »som är känd såsom redbar och i övrigt prövas

lämplig». Även för rätt till handelsrestitution uppställes dylikt krav på

redbarhet och lämplighet i övrigt. Däremot är någon prövning av den

restitutionssökandes kvalifikationer icke föreskriven beträffande de restitutionsmedgivanden,

som avses i § 12 samt § 13 mom. 1—3 tulltaxeförordningen.

Av skäl, som anföras i betänkandet (sid. 58 — 59), hava de sakkunniga

föreslagit, att samtliga här berörda restitutionsformer må likställas i det

avseendet, att restitutionsrätten medgives endast den, som är känd såsom redbar

och i övrigt prövas lämplig för erhållande av sådan förmån. Bestämmelse härom

har intagits i 6 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning.

I fråga om prövningen av den restitutionssökandes kvalifikationer hava

de sakkunniga betonat angelägenheten av att densamma verkställes på ett

ur statsverkets synpunkt tillfredsställande sätt. Vad särskilt beträffar »lämpligheten

i övrigt» bör prövningen även avse att utröna, bland annat, huruvida

den restitutionssökande har sin bokföring ordnad på ett ur kontrollsynpunkt

tillfredsställande sätt, eller, om så icke är fallet, huruvida

den sökande är villig att omlägga bokföringen, så att den fyller rimliga

krav i nu nämnda hänseende. I detta sammanhang framhålles lämpligheten

av att prövningen även inriktas på att utröna, huruvida verkliga förutsättningar

finnas för export av de varor ansökningen avser. Enligt vad som

uppgivits för de sakkunniga har nämligen rätt till restitution, oaktat dylika

förutsättningar icke varit för handen, stundom blivit sökt endast för att

vederbörande skulle bliva i tillfälle att genom åberopande av erhållen restitutionsrätt

tillförsäkra sig gynnsammare pris för här i landet tillverkade halvfabrikat,

avsedda att ingå i artiklar för inhemsk förbrukning.

över berörda del av förslaget har yttrande avgivits av generaltullstyrelsen,

som dock endast ingår på frågan rörande undersökning av

exportförutsättningarna. Styrelsen anser, att en dylik undersökning hänför

sig mera till objektet än till subjektet för förädlingsrörelsen,

varför densamma näppeligen synes kunna komma i betraktande vid prövningen

av den sökandes lämplighet. Under förutsättning att frågan tillmätes

tillräcklig betydelse, torde densamma därför enligt styrelsens åsikt böra

regleras genom en särskild författningsbestämmelse. Styrelsen ifrågasätter i

sådant hänseende ett tillägg till 1 § av de sakkunnigas förslag till restitutionsförordning,

enligt vilket restitution enligt sagda paragraf ej må beviljas med

mindre verkliga förutsättningar finnas för export av de varor, ansökningen avser.

Den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av kravet på restitutionssökandes

kvalifikationer finner jag mig böra tillstyrka. I likhet med de

sakkunniga anser jag det vara av vikt, att själva prövningen av kvalifikationerna

sker med all möjlig omsorg och noggrannhet.

Beträffande det av generaltullstyrelsen ifrågasatta tillägget till 1 § av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr (>(>. 15

restitutionsförordningen enligt sakkunnigeförslaget, vilken paragraf avser

allmän industrirestitution, kan anmärkas att, därest ett sådant tillägg över

huvud taget skulle anses erforderligt, tillägg i samma syfte böra göras vid

övriga paragrafer, som behandla industrirestitution. De missbruk av restitutionsrätten,

som ifrågavarande tillägg är avsett att förhindra, kunna nämligen

tänkas förekomma även då det gäller övriga slag av industrirestitution.

Skulle emellertid misstanke uppstå, att eu näringsidkare gjort framställning

om rätt till tullrestitution endast för att genom åberopande av erhållen sådan

rätt tillförsäkra sig lägre inköpspris för halvfabrikat, som av honom komme att

användas vid tillverkning av artiklar, avsedda för den inhemska marknaden,

bör en undersökning av de närmare omständigheter, som föranlett framställningen,

ingå såsom ett naturligt led i prövningen av sökandens lämplighet

för erhållande av restitutionsförmånen. Om av en sådan undersökning skulle

framgå, att restitutionsansökningen tillkommit i nu berörda syfte, får ju detta

anses tyda på att ansökningen icke blivit avgiven i god tro, vilket i sin ordning

visar, att den sökande ej heller besitter de personliga kvalifikationer, som

utgöra en nödvändig förutsättning för erhållande av restitutionsrätt. Med

hänsyn härtill torde något särskilt stadgande i ämnet icke vara erforderligt.

En fråga, som av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet, är

huruvida rätten till tullrestitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen

skall vara villkorlig eller ovillkorlig, eller, med andra ord, huruvida rätt

till dylik restitution må, såsom för närvarande är fallet, kunna förvägras,

då det slag av materialier, för vilket tullrestitution ifrågasättes, är föremål

för inhemsk tillverkning och sålunda kan erhållas inom landet. Efter att

i betänkandet (sid. 59—62) hava redogjort för frågans uppkomst och utveckling

samt för ingivna framställningar i ämnet anföra de sakkunniga:

»Till en början torde få anses obestridligt, att en protektionistisk tullagstiftning

icke är avsedd att träffa andra varor än sådana, som konsumeras

i det land, för vilket lagstiftningen gäller, och att det sålunda är oförenligt

med lagstiftningens andemening att låta även råvaror och halvfabrikat för

exportartiklar drabbas av införseltullarna. Det är också uppenbarligen i

syfte att för exportindustriens vidkommande undanröja olägenheterna av

det protektionistiska systemet, i vad det gäller tullbelastningen å de i en

exportvara ingående råvarorna och halvfabrikaten, som restitutionsbestämmelserna

på detta område tillkommit.

Den större eller mindre betydelsen för exportindustrien att komma i åtnjutande

av rätt till tullrestitution är givetvis beroende på olika faktorer.

Ofta spela restitutionsmöjligheterna en ganska underordnad roll för exportvarornas

prissättning. Sålunda kunna vissa patentskyddade industrier under

patentens giltighetstid för sin prispolitik å exportmarknaden vara mindre

beroende av det merpris å ett halvfabrikat, som motsvaras av den inhemska

tullen å detsamma. Vidare kan ett halvfabrikat ingå till så oväsentlig del i

förhållande till priset å den färdiga varan, att tullbelastningen ej nämnvärt

inverkar på exportpriset. I vissa fall är skillnaden i priset å utländskt och

inhemskt halvfabrikat så obetydlig, att exportören för att undgå de besvärligheter,

som alltid måste bliva förbundna med restitutionsförfarandet,

Villkorlig

eller ovillkorlig

restitutionsrätt.

De sakkunniga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition Nr 66.

avstår från att begagna sin rätt till tullrestitution. Slutligen kan kvalitetsfrågan

mången gång fälla utslag till förmån för det inhemska halvfabrikatet

och sålunda onödiggöra användandet av utländskt material.

I de flesta fall äro dock restitutionsmöjligheterna av stor betydelse för

exportindustriens konkurrenskraft på den utländska marknaden. Under

olika konjunkturförhållanden kunna sålunda prisen på världsmarknaden för

en exportartikel vara mer eller mindre tryckta och till följd härav förmånen

av tullrestitutions åtnjutande mer eller mindre nödvändig för exportens

upprätthållande. Såsom regel gäller, att konkurrensen på den utländska

marknaden, där vederbörande länder icke minst på senare tid omgärdat sig

med höga skyddsmurar i form av tullar, är så stark, att våra exportindustrier,

som i många fall hava att vidkännas högre produktionskostnader än

deras utländska konkurrenter, även med uppbjudande av de kraftigaste ansträngningar

för ernående av bästa möjliga organisation och tillverkningsteknik

hava stora svårigheter att göra sig gällande. I det av Sveriges

maskinindustri förening avgivna yttrandet framhålles också, att rätten till

tullrestitution varit en faktor av stor betydelse för de svenska företagens

konkurrensmöjlighet på exportmarknaden samt att de prisreduceringar, som

genom tullrestitution kunnat åstadkommas, ofta varit av avgörande betydelse

för förvärvandet av exportbeställningar. Den belastning, som ligger i tullbeskattningen

av ett i exportvaran ingående halvfabrikat, kan sålunda bliva

ett hinder för en exportindustris fortbestånd och utveckling.

Nu kan den invändningen ligga nära till hands, att det är av lika mycken

vikt att bereda den inhemska halvfabrikatsindustrien sysselsättning som att

främja den exporterande helfabrikatsindustrien. Ingen lärer heller vilja

förringa värdet av att inhemska råvaror och halvfabrikat i största möjliga

utsträckning komma till användning inom vår exportindustri. Då emellertid

läget kan vara sådant, att ett av tullskyddet föranlett merpris å halvfabrikatet

omöjliggör den färdiga varans avsättning å världsmarknaden,

skulle uppenbarligen i åtskilliga fall ett avslag på ansökan om rätt till

tullrestitution endast avstänga exportmöjligheterna utan att den inhemska

halvfabrikatsindustrien därav bereddes någon fördel. Erfarenheten har

också visat, att en delvis på grund av möjligheten till tullrestitution livskraftig

exportindustri kan bereda den inhemska halvfabrikatsindustrien

arbetstillfällen, vilka utan sådan möjlighet aldrig skulle hava uppstått.

Vår varvsindustri utgör i detta avseende ett talande exempel. Vid bedömandet

av de intressemotsatser, som här till synes kunna förefinnas, må

även tagas i betraktande, att den på användning av utländskt material

baserade tillverkningen av exportvaror torde giva sysselsättning åt ett större

antal arbetare än framställningen av halvfabrikatet. Ej heller må förbises,

att vid mindre prisdifferenser å halvfabrikatet åtskilliga omständigheter

fälla utslaget till förmån för den inhemska fabrikanten. Sålunda måste

det för förbrukaren av halvfabrikatet vara en betydande fördel, att leverantören

av detsamma befinner sig i så nära grannskap som möjligt, ty därigenom

ökas utsikterna för en snabb leverans, varjämte köpare och säljare

lättare kunna komma i kontakt med varandra. Denna fördel torde i själva

verket vara så betydelsefull, att köparen härför i regel är villig att betala

något merpris för inhemsk vara i förhållande till vad den utländska betingar

och endast i de fall, då exportmöjligheterna genom allt för höga

materialkostnader skulle äventyras eller eljest särskilda skäl föreligga, begagnar

sig av utländskt halvfabrikat. Man torde också kunna säga, att i

detta förhållande ligger en viss garanti för användandet av inhemskt halv
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

fabrikat, så långt detta låter sig göra med hänsyn till bibehållandet av

exportmöjligheterna för hel fabrikatet.»

1 fortsättningen framhålla de sakkunniga, att de genom det anförda velat

visa, bland annat, att åtskilliga av de farhågor för eu övergång till ovillkorlig

restitutionsrätt, som från halvfabrikatsindustriens sida framförts, icke

kunna anses berättigade. Å. andra sidan är det, enligt vad de sakkunniga

vidare anföra, av stor vikt för den exporterande helfabrikatsindustrien, att

sådan rätt införes. Ett hänsynstagande till vad lialvfabrikatsindustrieri

anser bäst överensstämma med dess intressen måste nämligen medföra ett

osäkerhetstillstånd, som icke kan undgå att inverka störande på exporthandeln.

Därtill kommer, att värdesättningen av de olika faktorer, som skola

fälla utslaget till förmån för helfabrikats- eller halvfabrikatsindustrien, i

allmänhet blir beroende på subjektiv uppfattning och på konjunkturförhållanden,

vilkas växlingar icke kunna på förhand bedömas.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att rätten

till tullrestitution enligt nuvarande § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen må

bliva ovillkorlig. Nämnda författningsrum motsvaras av 1 § i de sakkunnigas

förslag till tullrestitutionsförordning. Beträffande formuleringen

av denna paragraf hava de sakkunniga i betänkandet (sid. 112) anfört bland

annat följande.

Enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen medgives restitution för vara,

som »använts» till framställning, reparation eller komplettering av exportvara.

Denna formulering har i förslaget bibehållits. Emellertid får

densamma icke giva anledning till en sådan tolkning, att även maskiner,

redskap, verktyg etc., vilka kommit till användning vid själva framställningsproceduren,

skulle bliva restitutionsberättigade. Däremot synes intet hinder

böra möta för medgivande av tullrestitution för vid varans framställning

använda och förbrukade materialier, även om de icke ingå såsom delar

i exportvaran. En dylik tillämpning av bestämmelserna överensstämmer helt

och hållet med hittills tillämpade principer för tullrestitutionens beviljande.

Så har exempelvis tullrestitution medgivits för kolelektroder, som använts

vid framställning av exportvara.

Med stöd av den erfarenhet, som vunnits vid den hittillsvarande handläggningen

av ärenden rörande rätt till tullrestitution enligt § 13 mom. 5

tulltaxeförordningen, avstyrker kommerskollegium de sakkunnigas förslag

om införande av ovillkorlig sådan rätt. Såsom redan nämnts, finner kollegium

synnerligen starka betänkligheter möta mot införandet av ovillkorlig

rätt till industrirestitution. Den sakliga prövningen av restitutionsansökningar

enligt nämnda författningsrum har hittills, enligt vad kollegium i sitt yttrande

framhåller, endast i relativt få fall visat sig medföra avslag å eller viss

begränsning i den begärda restitutionsrätten. Intet fall torde kunna påvisas,

där begärd tullrestitution avslagits i fråga om verklig, bona fide förädlingsindustri,

som kunnat uppvisa grundad anledning för att vid tillverkning

Bihrmg till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 liäft. (Nr 60.) 2

Yttranden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

av exportvara använda sig av utländskt halvfabrikat. Anledning synes

heller icke föreligga för antagandet, att tillämpningen i fortsättningen av

en verklig saklig prövning kommer att i sådant hänseende giva annat resultat

än hittills. Visserligen kan det förefalla, som om just fåtalet avslag skulle

utgöra ett visst stöd för uppfattningen om obehövligheten av saklig prövning.

Emellertid torde hlotta förefintligheten av en dylik prövning förhindra

tillkomsten av en del mindre befogade framställningar om tullrestitution.

Med största sannolikhet kan även antagas, att i vissa av de fall,

då ansökningar om tullrestitution avslagits, verklig skadegörelse torde hava

undvikits i fråga om viktiga svenska industriintressen. Därtill kommer, att

själva utredningsförfarandet i åtskilliga fall varit ägnat att bringa restitutionssökande

förädlingsindustri i kontakt med inhemsk tillverkare av konkurrenskraftigt

halvfabrikat, varigenom import av sådant kunnat onödiggöras.

En ytterligare anledning till bibehållande av den sakliga prövningen av

restitutionsansökningarna ligger, enligt vad kollegium ytterligare anför, i

den utvidgning i viss mån av denna rätt till att omfatta jämväl hjälpmedel

vid framställning av exportvara, i stället för endast råvara i

egentlig mening, som av de sakkunniga med åberopande av visst

prejudikat i fråga om magnetitelektroder förordats. Kollegium, som

ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning i detta hänseende, anser

dock nödvändigt, att en bestämd begränsning sker till sådant hjälpmaterial,

som direkt förbrukas under tillverkningsprocessen i viss likformig och

kontrollerbar proportion till det framställda färdigfabrikatet. Såsom exempel

härpå nämnas, förutom det redan anförda, vissa inom kemisk industri använda

lösningsmedel, vilka icke ingå i färdigfabrikat men användas och

förbrukas under tillverkningens gång. Däremot finner kollegium, att sådan

materiel, som maskiner, verktygsstål, smörjmedel, remmar o. s. v., vilka

visserligen äro utsatta för viss förbrukning eller nötning, men utan att i

egentlig mening ingå i tillverkningsprocessen och för vilka förbrukningen

därför ej kan anses stå i viss relation till myckenheten framställt färdigfabrikat,

bör undantagas från restitutionsrätt. Icke heller bör enligt kollegii

mening restitution medgivas i fråga om hjälpmaterial för utvinnande av

råvara, som icke är att anse såsom industriprodukt.

I fortsättningen anför kommerskollegium följande exempel på fall, då

tullrestitution bör av sakliga skäl kunna förvägras.

Vid import av halvfabrikat, som efter ringa förarbetning inom landet

exporteras såsom svensk produkt, i direkt konkurrens med inhemsk kvalitetsvara

och till förfång för densamma, torde i regel restitutionsrätt icke

böra medgivas, därest icke särskilda skäl föreligga. Ej heller bör restitutionsrätt

medgivas, där det kan påvisas eller befaras, att en sådan rätt

missbrukas för pressning av priset å inhemskt halvfabrikat, som i själva

verket använts till framställning av helfabrikat för den inhemska marknaden.

Slutligen bör tullrestitution kunna vägras i sådana fall, där varken kvali
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kanyl. Maj:ts proposition Nr (JO.

tutiva eller bärande skäl med hänsyn till prisskillnad mellan utländskt och

inhemskt fabrikat kunna med fog anföras såsom stöd för restitutionsansökningen.

Uppenbart är likväl, att alla dylika fall böra behandlas med

särskild omsikt och under nödigt hänsynstagande jämväl till exportindustriens

berättigade intressen.

I anslutning till nu anförda synpunkter föreslår kommerskollegium, att

till 6 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning göres följande

tillägg:

»Rätt till industrirestitution må förvägras, därest medgivandet av sådan

rätt uppenbarligen skulle medföra större skada för annan inhemsk industri

av väsentlig betydelse än som motsvarar den fördel, medgivandet skulle

bereda.»

Av de handelskamrar, som yttrat sig över betänkandet, hava följande

mer eller mindre bestämt uttalat sig till förmån för förslaget om ovillkorlig

restitutionsrätt, nämligen Stockholms handelskammare, som i en senare,

till chefen för finansdepartementet ingiven skrivelse förklarat sig vidhålla

sin i yttrandet över betänkandet intagna ståndpunkt i frågan, vidare Göteborgs

handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, Västergötlands och Norra

Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare. Däremot hava Skånes handelskammare, handelskammaren

i Karlstad samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

avstyrkt nämnda förslag.

I fråga om de industriorganisationer, som yttrat sig över betänkandet,

hava Sveriges maskinindustriförening, Sveriges elektroindustriförening,

Svenska skofabrikantföreningen och Svenska yllefabrikantföreningen icke

haft något att erinra mot förslaget om ovillkorlig restitutionsrätt. Jernkontorets,

Sveriges kemiska industrikontors samt Svenska pappersbruksföreningens

yttranden hava åter gått i avstyrkande riktning och likaledes

en inkommen framställning från verkställande direktören i Aktiebolaget

Svenska metallverken. Från Sveriges industriförbund föreligger icke något

uttalande i frågan, enär förbundet icke ansett sig böra avgiva något eget

utlåtande över betänkandet.

Jernkontoret, vars yttrande må i korthet beröras, har till en början bemött

vissa av de skäl för ovillkorlig restitutionsrätt, som framlagts av de sakkunniga,

i samband varmed konstateras, att erhållen restitutionsrätt stundom

utnyttjats till nedpressning av offererade inköpspriser för råvaror, som anskaffats

inom landet. För övrigt framhålles, bland annat, att, särskilt när

det gäller järn och stål, kvaliteten av svenska exportartiklar, som tillverkats

av utländska råvaror, blir mindre god än om svenskt råmaterial kommit

till användning. Då emellertid den utländske tillverkaren torde antaga, att

från Sverige inköpta industrialster äro tillverkade av svenskt material, blir

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

hans omdöme odi det svenska materialet i dylika fall beroende av det importerade

råmaterialets beskaffenhet. Därest ovillkorlig restitutionsrätt införes,

är det ej heller osannolikt, att uppmärksamheten fästes därpå i utlandet,

varigenom kan äventyras, att tullrestitutionen kommer att betraktas

såsom en exportpremie. Blir detta fallet, är det icke uteslutet, att det utländska

tullskyddet kommer att höjas.

Sveriges maskinindustriförening framhåller, att den form för rätt till industrirestitution,

som de sakkunniga föreslagit, maste anses innebära stora fördelar

för den svenska maskinindustrien. Denna industri är till väsentlig del

beroende av export. För uppnående av konkurrenskraftiga exportpriser är det

emellertid av största betydelse, att vissa i de färdiga exportartiklarna ingående

materialier kunna anskaffas från utlandet. Materialierna ifråga betinga nämligen

oftast betydligt högre pris här i landet. Dessutom erbjuder den utländska

marknaden ofta större urval, vilket i många fall är av stor betydelse.

Det är vidare av mycket stor vikt, att vid förhandlingar rörande

exportleveranser priskalkylerna kunna med säkerhet grundas på industrirestitutionsrätt.

Visshet i detta avseende skänker ökad konkurrenskraft, och

den prisreduktion, som industrirestitutionsrätten möjliggör, är ofta av avgörande

betydelse för förvärvandet av exportbeställningar. I anslutning till

förenämnda och övriga i yttrandet framförda synpunkter tillstyrker föreningen

på det kraftigaste de sakkunnigas förslag, enligt vilket rätten till industrirestitution

skulle bliva oberoende av den inhemska halvfabrikatsindustriens

ställning till restitutionsfrågan.

Sveriges kemiska industrikontor anser det särskilt betänkligt att, såsom

av de sakkunniga föreslagits, låta den ovillkorliga restitutionsrätten även

avse hjälpmedel, som endast använts och förbrukats vid exportvarans framställning

utan att ingå i densamma. Som ett exempel på ett dylikt eventuellt

restitutionsberättigat hjälpmedel har från annat håll nämnts sprängämnen,

som användas för brytning av exportmalm. Kontoret hyser visserligen

den uppfattningen, att det i 1 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning

använda uttrycket »framställd vara» endast måste

åsyfta industriellt manufakturerade produkter, och enligt kontorets mening

torde därför exempelvis järnmalm ej kunna falla under restitutionsförordningens

bestämmelser. Skulle emellertid uttrycket kunna givas en sådan

tolkning, är ju det anförda exemplet ett synnerligen talande bevis för de

orimliga konsekvenser, vartill en ovillkorlig restitutionsrätt även för hjälpmedel

kan leda.

Åven generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande över betänkandet berört

frågan om villkorlig eller ovillkorlig restitutionsrätt. Styrelsens yttrande utmynnar

i ett konstaterande av att ställningstagandet till denna huvudfråga

är beroende av en nationalekonomisk uppskattning av vissa mot varandra

stridande nationalekonomiska intressen. Då det knappast torde ligga inom

styrelsens verksamhetsområde att göra något bestämt uttalande om dessa in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kuutjl. Muj:ts proposition Nr Cd.

21

tressens inbördes betydelse, anser sig styrelsen kunna inskränka sig till att

fastslå, att från dess egen synpunkt ej finnes något att erinra mot bifall till

de sakkunnigas förslag om ovillkorlig restitutionsrätt.

Frågan huruvida rätten till tullrestitution bör vara villkorlig eller ovill- Departementslcorlig

är ett bland de viktigaste och det mest omstridda av de olika spörs- chefenmål,

som detta område av tullagstiftningen innefattar. Medan representanterna

för de grenar av exportindustrien, som i något avseende äro beroende

av restitutionsmöjligheter, med styrka framhållit nödvändigheten av

att restitutionsrätten för framtiden blir ovillkorlig, hava företrädarna för

vissa halvfabrikatsindustrier bestämt uttalat sig för bibehållandet av den

nuvarande anordningen, enligt vilken restitutionsrätten är villkorlig, så

till vida att den kan förvägras, då medgivande av restitution skulle kunna

medföra ofördelaktiga verkningar för sådan industri. Av de avgivna yttrandena

i ämnet synes framgå, att det egentligen är järn- och metallindustrierna

samt den kemiska industrien, som befara olägenheter av den villkorliga restitutionsrättens

ersättande med en ovillkorlig sådan rätt.

Såsom av kommerskollegium framhållits, har hittills endast ett fåtal

ansökningar om rätt till restitution avslagits. Under sådana omständigheter

måste den uppfattningen ligga nära till hands, att restitutionsrättens

villkorlighet i själva verket varit av ganska ringa betydelse för halvfabrikatsindustrien.

Av de avgivna yttrandena i frågan förefaller det också

som om den direkta fördelen av att restitutionsrätt kunde förvägras skulle

för denna industri väga mindre än den indirekta fördelen av att ansökningarna

om restitutionsrätt över huvud taget bleve underkastade en sakprövning.

Sålunda har bland annat framhållits, att själva utredningsförfarandet

i åtskilliga fall varit ägnat att bringa restitutionssökande i kontakt

med inhemsk tillverkare av konkurrenskraftigt halvfabrikat, varigenom import

av sådant kunnat undvikas. Denna fördel torde dock icke behöva gå

förlorad genom en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt. Enligt de sakkunnigas

förslag skall nämligen yttrande över ansökning om restitution

infordras från auktoriserad handelskammare. Av motiveringen till förslaget

(sid. 135) framgår, att de sakkunniga därvid tänkt sig, att handelskamrarna

före avgivande av sitt yttrande skola i tveksamma fall inhämta upplysningar

rörande den sökande hos någon för ändamålet lämplig näringsorganisation.

Givetvis möter intet hinder att utsträcka detta samarbete dithän,

att näringsorganisationen, såsom för närvarande är fallet, blir i tillfälle

att sammanföra den restitutionssökande med inhemsk tillverkare av de

varor, som ansökningen avser. Såsom ett annat skäl för bibehållande

av sakprövningen har anförts, att genom densamma möjlighet vinnes

att förhindra restitutionsrättens utnyttjande enbart för nedpressning av

priset å inhemska varor, som icke äro avsedda att användas för tillverkning

av exportartiklar. Jag har emellertid redan förut haft tillfälle framhålla,

att, därest misstanke uppstår om ett dylikt obehörigt utnyttjande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

av restitutionsrätten, en undersökning av de närmare omständigheter, som

föranlett ansökningen om rätt till restitution, hör ingå såsom ett led i prövningen

av sökandens lämplighet för åtnjutande av restitutionsförmånen.

Någon förändring i nu berörda avseende behöver alltså icke befaras inträda

genom en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt. Slutligen har såsom skäl

för bibehållande av sakprövningen anförts, att densamma i vissa fall torde

hava varit ägnad att förhindra tillkomsten av en del mindre befogade framställningar

om tullrestitution. Häremot kan dock anmärkas, att det väl

får anses höra till undantagen, att en industriidkare, som icke har verkligt

behov av restitutionsrätten, underkastar sig de kostnader och besvär, som

alltid måste bliva förbundna med ett tullrestitutionsförfarande.

Från Jernkontorets sida har såsom ett skäl mot den ovillkorliga restitutionsrättens

införande framhållits, att, särskilt när det gäller järn och stål,

våra svenska kvalitetsvaror skulle kunna komma i misskredit på exportmarknaden

genom att de hade att konkurrera med från landet utförda varor,

som äro framställda av utländskt, mindervärdigt material. Kommerskollegii

uttalande, att restitutionsrätt icke bör medgivas för halvfabrikat, som efter

ringa förarbetning inom landet exporteras såsom svensk produkt i direkt

konkurrens med inhemsk kvalitetsvara och till förfång för densamma,

synes grunda sig bland annat på en liknande tankegång. Även med beaktande

av de sålunda anförda synpunkterna håller jag likväl före, att den villkorliga

restitutionsrätten i och för sig icke fyller någon större uppgift i nämnda

avseende. Berörda skäl hava hittills icke spelat någon nämnvärd roll vid

restitutionsansökningarnas avgörande. Vad särskilt beträffar ansökningar,

som berört järnindustrien, lärer åtminstone under de senare åren den omständigheten,

att de utländska varor, för vilka restitutionsrätt blivit sökt,

ansetts vara av mindervärdig kvalitet i jämförelse med motsvarande inhemska

varor, icke i något fall hava föranlett avslag å ansökning.

Representanter för den kemiska industrien hava särskilt uttalat betänkligheter

mot att de sakkunnigas förslag skulle medföra ovillkorlig restitutionsrätt

även för hjälpmedel, som endast använts och förbrukats vid framställning

av exportvaran utan att ingå i densamma. Såsom exempel på ett

dylikt hjälpmedel har anförts sprängämnen, som användas för brytning av

exportmalm. Med den avfattning, som bestämmelserna rörande industrirestitution

i förslaget erhållit, bör dock i berörda fall sådan restitution

över huvud taget icke ifrågakomma. Det må nämligen erinras därom,

att bestämmelserna uttryckligen avse endast sådana materialier, som använts

för »framställning» av exportvara. Bestämmelserna böra sålunda icke

komma i tillämpning beträffande materialier, som begagnats enbart för utvinningen

av naturprodukter o. dyl. I allmänhet synes det stå i god överensstämmelse

med det föreliggande förslagets syfte och innebörd att, såsoin

av kommerskollegium ifrågasatts, begränsa restitutionsrätten till sadant hjälpmaterial,

som direkt förbrukas under tillverkningsprocessen i viss likformig

och kontrollerbar proportion till det framställda färdigfabrikatet. Vid sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj ris proposition Nr 66.

förhållande hör den kemiska industrien icke hava något att befara av ovillkorlig

restitutionsrätt för hjälpmaterial.

De betänkligheter mot en övergång till ovillkorlig restitutionsrätt, som

eljest framförts från halvfabrikatsindustriens sida, synas mera vara uttryck

för obestämda farhågor än grundade på faktiska förhållanden. I varje fall torde

ur nämnda industris synpunkt några mera vägande skäl icke föreligga

för ett fortsatt upprätthållande av restitutionsrättens villkorlighet. Å andra

sidan är det för exportindustrien uppenbarligen av stor vikt, att ovillkorlig

restitutionsrätt införes. Under sådana förhållanden och med hänsyn till

angelägenheten av att nämnda industris konkurrensförmåga på den utländska

marknaden på allt sätt befrämjas, biträder jag de sakkunnigas förslag

om övergång till ovillkorlig rätt till sådan restitution, varom för närvarande

stadgas i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen.

Prövningen av frågor rörande tu Prostitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen

ankommer för närvarande på Konungen. De till Kungl. Maj:t

ingivna ansökningarna om rätt till sådan restitution remitteras till kommerskollegium

och generaltullstyrelsen för avgivande av gemensamt utlåtande.

Av skäl, som anföras i betänkandet (sid. 64—67), hava de sakkunniga

föreslagit, att prövningen av dessa frågor skall handhavas av generaltullstyrelsen

efter samråd med kommerskollegium, och en bestämmelse i sådant

syfte är intagen i 6 § av deras förslag till tullrestitutionsförordning. Såsom

bestämmelsen är avfattad, skulle berörda anordning komma att tillämpas

jämväl beträffande de restitutionsformer, som innefattas i mom. 1—3 av förstnämnda

paragraf samt i § 12 tulltaxeförordningen. I fråga om dessa slag

av restitution är restitutionsrätten för närvarande icke beroende på någon

förhandsprövning, utan restitution beviljas efter prövning av varje särskild

ansökan om utbekommande av restitutionsbeloppet. Slutligen skulle på

grund av den föreslagna bestämmelsen även prövning av frågor rörande rätt

till handelsrestitution, vilken prövning hittills handhafts uteslutande av

generaltullstyrelsen, ankomma på nämnda styrelse efter samråd med kommerskollegium.

Nu berörda förslag har på vissa punkter föranlett uttalanden av de

myndigheter, som yttrat sig över betänkandet. Sålunda har generaltullstyrelsen

framhållit, att frågan, huruvida prövningen av ansökningar rörande

rätt till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen bör

decentraliseras, sammanhänger med avgörandet, huruvida restitutionsrätten

skall vara ovillkorlig eller villkorlig. Därest en decentralisering av ärendena

vidtages, vilket styrelsen för sin del icke har anledning motsätta sig,

återstår att taga ställning till frågan, huruvida kommerskollegium bör

medverka vid ärendenas behandling. För den händelse restitutionsrätten

skulle bliva ovillkorlig, torde knappast tillräckliga skäl föreligga för en dylik

anordning, vilken fast hellre kan anses överflödig. Å andra sidan är den

Formen för

restitutionsrättens

medgivande.

De sakkunniga.

Yttranden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Departements
chefen.

föreslagna anordningen givetvis i någon män ägnad att förtynga och fördröja

ärendenas handläggning. Därest emellertid omförmälda anordning

anses tillgodose näringslivets intressen, vill styrelsen gärna biträda förslaget

därom.

Med anledning av att de sakkunniga föreslagit motsvarande handläggning

av ärenden rörande rätt till liandelsrestitution, har styrelsen anfört, att

detta innebär ett omständligare tillvägagångssätt än som för närvarande

tillämpas och att något annat skäl för förändringen än strävan efter uniformitet

icke torde kunna andragas. Ehuru reformens värde sålunda synes

tvivelaktigt, vill styrelsen ej motsätta sig densammas genomförande.

Därest rätten till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen

skulle bliva ovillkorlig och sålunda oberoende av varje saklig prövning,

anser kommerskollegium, att det är fullständigt onödigt att komplicera

ärendenas behandling genom föreskriften om samråd med kommerskollegium,

innan ansökning avgöres av generaltullstyrelsen. Bedömandet av sökandes

redbarhet och lämplighet avgöres enligt hittills gängse praxis så gott

som undantagslöst på grundval av yttranden, som av generaltullstyrelsen

införskaffas från handelskamrarna. Avgörandet härutinnan torde lika väl

kunna träffas av generaltullstyrelsen utan kollegii hörande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall medgivandet av rätt till såväl industri-

som liandelsrestitution föregås av en prövning av den sökandes redbarliet

och lämplighet i övrigt för erhållande av restitutionsförmånen. Prövningen

av den sökandes lämplighet skall, enligt vad som framgår av

motiveringen till förslaget, bland annat avse att utröna, huruvida näringsidkaren

har bokföringen av restitutionsvarorna ordnad på ett ur tullkontrollsynpunkt

tillfredsställande sätt eller är villig att omlägga bokföringen

så, att den fyller rimliga anspråk i detta avseende. Det ligger i sakens

natur, att denna del av prövningen närmast bör ankomma på generaltullstyrelsen,

som genom sina organ, de lokala tullmyndigheterna, också skall

hava att vid behov granska bokföringen. Även prövningen av den sökandes

redbarhet och personliga kvalifikationer i övrigt för åtnjutande av restitutionsrätten

bör givetvis i första hand åvila den beslutande myndigheten,

d. v. s. generaltullstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att denna prövning

blir så allsidig och tillförlitlig som möjligt, anser jag det dock vara avbetydelse,

att densamma sker i samråd med kommerskollegium, som genom

sin nära beröring med och kännedom om landets näringsliv äger en mera

ingående kännedom om olika industriföretag och andra näringsidkare. En

sådan anordning torde dessutom erbjuda fördelar ur näringslivets synpunkt.

Det må nämligen erinras, att enligt förslaget generaltullstyrelsens och kommerskollegii

samverkan skall avse icke endast kvalifikationsprövningen utan

även fastställandet av de närmare villkor för rättighetens åtnjutande, som i

särskilda fall må finnas erforderliga. Med hänsyn till dessa olika omstän
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr Gl>.

25

digheter torde det ur såväl statsverkets som näringslivets synpunkt vara till

fördel, att prövningen sker i samråd med kommerskollegium. Någon för

näringslivet menlig tidsutdräkt torde icke vara att befara genom eu dylik

behandling av ärendena, enär tullrestitution enligt förslaget skulle kunna

sökas och beviljas även i efterhand, d. v. s. sedan varorna redan inkommit

och förtullats.

På grund av vad jag nu anfört, tillstyrker jag, att ifrågavarande prövning,

i enlighet med de sakkunnigas förslag, verkställes av generaltullstyrelsen

efter samråd med kommerskollegium.

Rätt till restitution enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen kan på

grund av en i nämnda författningsrum intagen bestämmelse för närvarande

medgivas endast »för särskilt fall eller för viss tid». De sakkunniga hava

nu föreslagit, att restitutionsrätt även må kunna beviljas »tills vidare»

och intagit en bestämmelse i sådant syfte i 6 § tullrestitutionsförordningen.

I fråga om skälen till nämnda förslag hänvisas till vad som anföres i betänkandet

(sid. 67—69).

Tiden för

restitutionsrättens

giltighet.

De sakkunniga.

I avseende å här ifrågavarande förslag uttalar generaltullstyrelsen vissa Yttranden,

betänkligheter. Styrelsen anser det vara med god ordning överensstämmande,

att, så länge rätten till restitution är avhängig av restitutionshavarens

lämplighet, en periodisk omprövning av denna lämplighet kommer

till stånd. Styrelsen finner sig därför böra avstyrka förslaget om medgivandenas

lämnande »tills vidare». Kommerskollegium, som vid sitt yttrande

i frågan utgår från att restitutionsansökningarna fortfarande skola

prövas med hänsyn till deras sakliga berättigande, anser däremot, att under

nämnda förutsättning tillfälle bör finnas att låta ett restitutionsmedgivande

löpa tills vidare. Att i sådana fall, där vederbörande industri med

hänsyn till restitutionsbehov och övriga på denna sak inverkande omständigheter

befinner sig i ett fortvarighetstillstånd, påfordra en regelbundet

återkommande efterprövning av att förutsättningarna för restitutionsmedgivandet

fortfarande äro för handen, utöver den kontroll som vederbörande

lokala myndigheter givetvis komma att utöva, synes överflödigt och endast

ägnat att bereda industrien opåkallat besvär.

Såsom framgår av en i 8 § av det överarbetade förslaget till tullrestitu- Departementstionsförordning

intagen bestämmelse skall rätt till tullrestitution förklaras chefen''

förfallen, därest de förutsättningar, som legat till grund för meddelandet av

samma rätt, sedermera upphöra. Under sådana förhållanden anser jag intet

hinder möta att vid förefallande behov medgiva restitutionsrätt »tills vidare».

Jag förutsätter dock, att de lokala tullmyndigheterna, som närmast skola

handhava kontrollen över restitutionsrättens utnyttjande, komma att med

uppmärksamhet följa och hos generaltullstyrelsen anmäla inträffade förändringar

i nu berörda avseende. Givetvis utgår jag ifrån att även gene
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Tiden för

restitutionsgodsets

utförsel

eller

arbetets slutförande.

De sakkunniga.

Yttranden.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

raltullstyrelsen i sin mån kommer att hava uppmärksamheten riktad på

dylika förändringar.

I anslutning till vad jag nu anfört, biträder jag de sakkunnigas förslag,

att rätt till industri- och handelsrestitution må kunna åtnjutas även

»tills vidare».

I betänkandet (sid. 69) lämna de sakkunniga en redogörelse för nu gällande

bestämmelser i fråga om de tidsfrister, inom vilka restitutionsgodset

skall hava exporterats eller beträffande restitution enligt § 12 tulltaxeförordningen

— varvsindustrirestitution — fartyget, skeppsdockan etc. skola

vara i fullfärdigt skick, för att tullrestitution må kunna beviljas. På i

betänkandet anförda skäl anse de sakkunniga, att någon allmän utsträckning

av ifrågavarande tidsfrister icke är erforderlig. Då emellertid i enstaka

fall en förlängning av respittiderna kan vara av behovet påkallad

och eljest av omständigheterna motiverad, föreslås en bestämmelse, enligt

vilken det skall ankomma på prövning av Konungen, huruvida i särskilda

fall utsträckning av de tidsfrister, som gälla med avseende å allmän industrirestitution

och varvsindustrirestitution, må medgivas. Stadgandet

ifråga återfinnes i 8 § av de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning.

I övrigt föreslås icke någon annan förändring i här berörda avseenden

än att den för åtnjutande av tullrestitution enligt nuvarande § 11 mom.

2 b) tulltaxeförordningen fastställda respittiden av tre månader, vilken för

närvarande räknas från dagen för införseln av varorna, i stället må beräknas

från dagen för varornas anmälning till förtullning. En föreskrift i sådant

syfte återfinnes i sista stycket av 5 § i sakkunnigeförslaget. Härigenom

skulle i fråga om gods, som förtullas från tullager, lagringstiden icke komma

att inräknas i den fastställda tidsfristen för återutförseln.

Från flera av de hörda näringsorganisationerna har begärts, att sistberörda

tidsfrist av tre månader må utsträckas till åtminstone sex månader,

för varvsindustriens vidkommande till ett år. En dylik utsträckning

har ansetts särskilt påkallad för de fall, då restitutionsanspråket grundar

sig på att den införda varan icke befunnits överensstämma med ingånget

köpeavtal, i det att varans bristande leveransgillhet mången gång upptäckes

först så sent, att fristen redan är utlupen.

I anledning av de sålunda framförda önskemålen har kommerskollegium

förordat en utsträckning av berörda tidsfrist till sex månader.

Under framhållande att nu berörda restitutionsbestämmelser reglerats så

nyligen som år 1925, har generaltullstyrelsen ansett det vara skäl att avvakta

någon tids ytterligare erfarenhet, innan desamma åter göras till föremål

för ändringar. Från denna utgångspunkt har styrelsen föreslagit

bibehållandet av ifrågavarande tidsfrist av tre månader.

I övrigt har generaltullstyrelsen föreslagit vissa ändringar av mera formell

natur i de delar av 1—4 §>§ av de sakkunnigas förslag till tullrestitutions
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:In proposition Nr Gli.

förordning, som beröra tidsfristerna för återutförsel av där avsedda restitutionsvaror.

Sålunda har exempelvis föreslagits, att de i 1 § förekommande orden

»vilka av honom införts från utlandet och inom två år före utförseln anmälts till

förtullning» skola utbytas mot orden »vilka av honom inom två år före

nämnda utförsel införts från utlandet». I samband därmed har föreslagits

att, i och för definiering av begreppet införsel, må inryckas en ny paragraf

i förordningen, så lydande:

»Vid tillämpning av bestämmelserna i denna förordning skall varans införsel

anses hava skett den dag, från vilken anstånd med fullgörande av

de med varans förtullning sammanhängande förpliktelser mot tullverket

skall enligt därför gällande stadganden beräknas.»

Vad beträffar industri- och handelsrestitution anser jag i likhet med de Pepartementssakkunniga,

att någon allmän utsträckning av de för restitutionsvarornas chefen,

utförsel eller arbetets slutförande fastställda tidsfristerna icke bör vidtagas,

men att en förlängning av respittiderna må, då fråga är om allmän industrirestitution

och varvsindustrirestitution, i särskilda fall kunna medgivas

efter prövning av Konungen. Jag tillstyrker alltså antagandet av

den bestämmelse, som i sistnämnda syfte av de sakkunniga föreslagits i

8 § av tullrestitutionsförordningen (10 § i propositionsförslaget).

I fråga om restitution enligt bestämmelserna i § 11 mom. 2 b) tulltaxeförordningen

— motsvarande 6 § b) i det överarbetade förslaget till tullrestitutionsförordning

— hava de sakkunniga, såsom redan förut nämnts, föreslagit bibehållandet

av den nuvarande tidsfristen av tre månader. På sätt de sakkunniga

anföra i sitt betänkande (sid. 70) talar för en utsträckning av denna tid huvudsakligen

den omständigheten, att industrirestitution förut icke kunnat åtnjutas

för varor, vilka införts i syfte att användas för framställning av exportvaror

men som visat sig oanvändbara för dylikt ändamål och på grund härav

återutförts. Därvid har restitution kunnat medgivas endast enligt nu berörda

författningsrum, varvid den fastställda tidsfristen av tre månader ofta visat

sig vara otillräcklig. Emellertid framhålla de sakkunniga, att restitution för

dylika varor numera kan åtnjutas på grund av särskilda provisoriska bestämmelser,

vilka jämlikt förslaget skulle erhålla permanent karaktär, och att

under sådana förhållanden nyssberörda anledning till förlängning av tidsfristen

kommer att bortfalla. Med anledning härav hava de sakkunniga

icke föreslagit någon generell utsträckning av densamma.

Det kan ju icke förnekas, att, om här berörda föreskrifter skulle få permanent

karaktär, ett beaktansvärt skäl för en utsträckning av ifrågavarande

tidsfrist komme att bortfalla. Såsom emellertid framgår av de inkomna

yttrandena i ämnet, hava från flera håll önskemål uttalats om tidsfristens

utsträckning med hänsyn till en annan omständighet, nämligen att bristfälligheter

i en vara ofta upptäckas först efter den nuvarande respittidens utgång.

Har i sådana fall varan införts i annat syfte än att användas för

framställning av exportartiklar, skulle enligt de sakkunnigas förslag restitu
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Materiell

identitet.

De sakkunniga.

tion icke under några omständigheter kunna beviljas. Det må nämligen

erinras därom, att den bestämmelse i samma förslag, enligt vilken det skall

ankomma på prövning av Konungen att i särskilda fall medgiva utsträckning

av tidsfristen, är avsedd att tillämpas endast beträffande allmän industrirestitution

och varvsindustrirestitution. Under sådana förhållanden finner

jag det lämpligt att i enlighet med kommerskollegii förslag förorda en

generell utvidgning av berörda respittid till sex månader. Såvitt jag kan

finna, torde med hänsyn till tullkontrollen mera vägande skäl knappast

kunna andragas mot en dylik ändring, vilken ur trafikens synpunkt uppenbarligen

anses önskvärd.

De av generaltullstyrelsen framlagda förslagen till vissa ändringar i den

av de sakkunniga föreslagna formuleringen av de delar av tullrestitutionsförordningen,

som behandla tidsfristerna för utförseln, ävensom det av styrelsen

i samband härmed avgivna förslaget rörande visst tillägg till nämnda

förordning finner jag mig böra biträda. Dock synes det icke nödvändigt,

att sistberörda tillägg, såsom av styrelsen ifrågasatts, upptages i en särskild

paragraf i förordningen, utan torde detsamma kunna infogas i början av

propositionsförslagets 11 §, vars övriga bestämmelser naturligt anknyta sig

till tillägget ifråga.

I fråga om samtliga slag av industrirestitution med undantag av kvarnindustrirestitution

gäller för närvarande, att restitution beviljas endast under

villkor, att full identitet i’åder mellan de införda materialierna och de i exportvaran

ingående materialierna. Av skäl, som anföras i betänkandet

(sid. 71—75), hava de sakkunniga nu föreslagit den lättnaden i identitetskravet,

att, då fråga är om allmän industrirestitution och varvsindustrirestitution,

tullrestitution må kunna medgivas även i det fall, att kontrollen

över materialiernas utländska ursprung icke utan synnerliga kostnader och

andra olägenheter kan upprätthållas. Emellertid betona de sakkunniga med

styrka, att, till förekommande av att tullrestitutionen finge karaktären av

exportpremie, ett dylikt medgivande bör ifrågakomma endast i sådana fall,

då ingen som helst skillnad föreligger i kvalitetsavseende eller eljest mellan

det utländska och det inhemska råmaterialiet. Under sådana förhållanden

bör dock medgivandet icke erhålla generell karaktär utan bliva beroende

på prövning från fall till fall, vilken prövning enligt de sakkunnigas förslag

skall förbehållas Kungl. Maj:t. De sålunda föreslagna bestämmelserna

återfinnas i 8 § tullrestitutionsförordningen.

Även i ett annat avseende hava de sakkunniga föreslagit lättnader i

identitetskravet. I fråga om allmän industrirestitution och varvsindustrirestitution

skall sålunda, på sätt framgår av formuleringen av 1 och 2 §§>

av tullrestitutionsförordningen, icke längre uppställas fordran på materiell

identitet utan endast på ekvivalens, d. v. s. här skall tillämpas samma

anordning som beträffande handelsrestitution. Detta innebär, att näringsidkaren

endast skall hava att visa, att han inom viss bestämd tid före

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition Nr 6ö.

29

materialiernas utförsel till riket infört en motsvarande kvantitet materialier

av samma slag. Beträffande skälen till den sålunda föreslagna ändringen

hänvisas till vad som anföres i betänkandet (sid. 75—80).

Slutligen hava de sakkunniga på grunder, som utvecklas i betänkandet

(sid. 80—83), uttalat sig för att vid höjning eller sänkning av tullsats restitution

skall, i motsats till vad för närvarande är fallet, alltid utbetalas efter

den tullsats, som tillämpats för den införselpost, å vilken restitutionsbeloppet

skall avföras.

De näringsorganisationer och enskilda industriföretag, som yttrat sig i

frågorna rörande den materiella identiteten, inskränka sig i regel till att

uttala sin tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag till lättnader med avseende

å identitetskravet. Ett av de hörda industriföretagen har dock framhållit

vikten av att fordringarna på materiell identitet smidigt anpassas efter

omständigheterna samt uttalat önskan om en klarare avfattning av den bestämmelse,

enligt vilken restitution skall efter prövning av Konungen kunna

medgivas även i det fall, att kontrollen över materialiernas utländska ursprung

icke utan synnerliga kostnader och andra olägenheter kan upprätthållas.

I anledning av nämnda uttalande har kommerskollegium framhållit,

att kollegium visserligen anser det gjorda påpekandet i sak välgrundat

men att kollegium dock med hänsyn till vad de sakkunniga anfört

i sin motivering icke finner sig böra påyrka någon ändring av författningsförslaget

på denna punkt.

I fråga om nyssberörda föreskrift framhåller generaltullstyrelsen vikten

av att nödig försiktighet iakttages vid tillämpningen av densamma. Under

förutsättning härav och med hänsyn till att här ifrågavarande restitutionsmedgivanden

skola bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning, vill styrelsen

ej motsätta sig de sakkunnigas förslag. Dock anser styrelsen, att formuleringen

av bestämmelsen bör i förtydligande syfte undergå någon jämkning.

I anslutning härtill framlägger styrelsen ett förslag till ändrad avfattning

av stadgandet ifråga. Beträffande övriga av de sakkunniga framlagda förslag

till lättnader i identitetskravet har styrelsen intet att erinra.

En av de vanligast förekommande anmärkningarna mot vårt nuvarande

tullrestitutionssystem har gällt det stränga kravet på identitet mellan de

införda materialierna och de i exportvaran ingående materialierna. I praktiken

har detta krav ofta medfört betydande svårigheter och i vissa fall

till och med förhindrat utnyttjandet av restitutionsmöjligheterna. Den uppfattningen

har också ganska allmänt kommit till uttryck, att föreskrifterna

om den materiella identiteten måste jämkas, därest industrien skall kunna

draga den fördel av restitutionssystemet, som ursprungligen avsetts.

De sålunda framförda önskemålen torde vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag i ämnet komma att bliva tillgodosedda, så långt detta är

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts ''proposition Nr 66.

Personlig

identitet.

De sakkunniga.

Yttranden.

möjligt utan eftersättande av statsverkets intressen. Särskild uppmärksamhet

förtjänar härvid den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt

vilken restitution efter prövning av Konungen skall kunna medgivas även

i det fall, att kontrollen över artiklarnas utländska ursprung icke utan synnerliga

kostnader och andra olägenheter kan upprätthållas. Då det särskilt

för vissa grenar av exportindustrien synes vara av vikt, att restitution även

i nämnda fall må kunna åtnjutas, anser jag mig böra tillstyrka, att möjlighet

beredes för lämnande av sådana restitutionsmedgivanden, som här avses.

I likhet med de sakkunniga finner jag det dock vara av betydelse, att dylika

medgivanden lämnas endast i sådana fall, då de svenska materialier, som

kunna ingå i exportvaran, i fråga om kvalitet m. m. visas vara fullt likställda

med motsvarande utländska materialier, varjämte givetvis bör gälla,

att sistnämnda materialier införts till minst samma kvantitet som de i

exportvaran ingående svenska materialierna. Vid överarbetningen av förslaget

har stadgandet ifråga underkastats vissa jämkningar, varigenom dess

innebörd blivit tydligare angiven.

Åven övriga av de sakkunniga föreslagna lättnader i fråga om kravet på

materiell identitet anser jag mig böra tillstyrka.

Av skäl, som framläggas i betänkandet (sid. 83—84), hava de sakkunniga

icke ansett sig böra föreslå några lättnader i det nuvarande kravet på personlig

identitet mellan importören av råvaran samt tillverkaren, respektive

exportören av den färdiga varan. Emellertid betona de sakkunniga, att

fordran på personlig identitet icke får anses innebära, att den restitutionssökande

icke skall äga att begagna sig av speditör eller annat ombud i

och för ombesörjandet av varornas in- eller utförsel. Sålunda bör möjlighet

till tullrestitution icke anses utesluten i sådana fall, då exempelvis

en fabrik överlåtit försäljningen av sina produkter till annan firma eller

då en handelsidkare låtit ett industriföretag verkställa en bearbetning

av importvaran. Under sådana omständigheter bör identitetsfrågan, såsom

också hittills skett, kunna ordnas så, att import- respektive exportvaran anmäles

till tullklarering i fabrikantens namn eller för hans räkning eller

att denne vid sin ansökan om rätt till restitution anmäler, att in- eller utförseln

kommer att verkställas genom viss annan firma. Vad de sakkunniga

sålunda anfört hänför sig närmast till de olika slagen av industrirestitution.

Av motiveringen framgår emellertid, att de sakkunniga tänkt sig att samma

förfaringssätt skall i tillämpliga delar komma till användning jämväl beträffande

övriga restitutionsformer.

Under framhållande att i stort sett intet är att invända mot kravet på

personlig identitet mellan importör och exportör, har Skånes handelskammare

uttalat sig för att detta krav dock bör kunna uppgivas i vissa

särskilda fall. Sådana fall äro exempelvis, då ett exportföretag begagnar

sig av emballage, tillverkat av eu annan fabrikant med användande av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66. 31

utländsk råvara, eller då en vara genom olika näringsidkares försorg

underkastas förädling. Såsom exempel på eu dylik vara anför handelskammaren

utländskt råsocker, som raffineras av ett industriföretag för att

sedermera av annat industriföretag begagnas vid tillverkning av exportvara.

Även Sveriges varvsindustriförening anser, att kravet på personlig identitet

bör mildras, enär detsamma eljest kan komma att medföra onödiga svårigheter

och besvär för trafikanterna, bland annat vid gemensam import

och gemensamma leveranser.

Under hänvisning till Skånes handelskammares yttrande i frågan föreslår

kommerskollegium, att till 8 § i de sakkunnigas förslag till tullrestitutionsförordning

må göras ett tillägg i syfte att Kungl. Maj:t skall kunna efter prövning

i varje särskilt fall eftergiva kravet på personlig identitet.

Generaltullstyrelsen har icke haft något att erinra mot de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Särskilt då det gäller industrirestitution, måste medgivandet av restitution Departementsi

stor utsträckning byggas på förtroende för näringsidkarens egna uppgifter chefen

rörande mängden och beskaffenheten av de utländska materialier, som åtgått

för exportvarans framställning. Det är ju också huvudsakligen av denna

anledning, som restitutionsrätten skall göras beroende av en omsorgsfull prövning

av näringsidkarens redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande

av restitutionsförmånen. Under sådana omständigheter torde det

väl få anses uteslutet, att restitutionsrätten skulle kunna lämnas till

annan än den, som själv förädlat varan och bär ansvaret för att uppgifterna

rörande materialåtgång och dylikt äro riktiga. Därav följer i sin

ordning, att, om förädlingsproceduren, såsom i det av Skånes handelskammare

åberopade fallet, skulle verkställas av två skilda industriföretag,

vart och ett av dessa företag bör hava sökt och erhållit restitutionsrätt, för

att vid utförseln av den färdiga varan restitution må kunna medgivas för

i densamma ingående utländska råmaterialier. Givetvis bör dock intet hinder

möta för att restitutionsrätten, såsom redan i vissa fall har skett, sökes av

de båda företagen gemensamt. Å andra sidan bör icke heller hinder möta

för utbetalande av restitutionsbeloppet till ett av företagen och då närmast

till det, som erlagt tullbeloppet för de införda materialierna.

Det är särskilt med tanke på dylika gemensamma leveranser som Sveriges

varvsindustriförening uttalat farhågor för att kravet på personlig identitet

mellan importören och tillverkaren skulle leda till onödiga svårigheter och

besvär för trafikanterna. Detta uttalande synes hava sin grund däri, att

för varvsindustriens vidkommande vissa olägenheter i berörda avseende

redan med de nuvarande bestämmelserna gjort sig gällande. Emellertid

torde dessa olägenheter till väsentlig del berott därpå, att i dylika leveranser

ofta deltagit mekaniska verkstäder, vilka, såsom bestämmelserna för

närvarande äro avfattade, strängt taget icke skulle kunna komma i åt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Tullkontrollen

och bokföringen.

De bakkunniga.

njutande av varvsindustrirestitution. Därest de mekaniska verkstäderna

skola, såsom av de sakkunniga föreslagits, jämställas med skeppsvarv, lärer

för varvsindustriens vidkommande kravet på personlig identitet mellan importör

och tillverkare icke komma att medföra nämnvärda olägenheter.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och i övrigt av skäl, som av

de sakkunniga utvecklats, anser jag mig höra förorda, att för åtnjutande av

rätt till tullrestitution krav på personlig identitet mellan importör, tillverkare

och exportör uppställes. I likhet med de sakkunniga utgår jag

därvid från den förutsättningen, att nämnda fordran icke får anses innebära

hinder för att den restitutionssökande begagnar sig av omhud i och för

ombesörjandet av restitutionsvarornas in- eller utförsel. Under sådana omständigheter

bör kravet på personlig identitet icke heller utgöra hinder

för tullrestitution i sådana, av Skånes handelskammare berörda fall, då en

exportör av varor, som i och för sig icke äro restitutionsberättigade, begagnar

sig av emballage, som av svenskt industriföretag framställts av utländska

råmaterialier och för vilket tullrestitution ifrågasättes. I dylika fall bör ju

exportören med skäl kunna anses såsom tillverkarens ombud, då det gäller

utförseln av själva restitutionsvaran.

I enlighet med vad förut nämnts hava de sakkunniga föreslagit, att restitutionsbestämmelserna

skola uppdelas på två författningar, av vilka den ena

är avsedd att innehålla sådana konstitutiva bestämmelser, som böra beslutas

av riksdagen, medan den andra skall upptaga erforderliga, av Kungl.

Maj:t meddelade tillämpningsföreskrifter. Bland dessa senare skola enligt

förslaget även intagas erforderliga föreskrifter rörande tullkontrollen över

restitutionsgodset samt bokföringen av de under restitutionsanspråk införda

varorna. Med hänsyn till att flertalet av de bestämmelser, som för närvarande

gälla i nämnda avseenden, beslutats av riksdagen, anser jag mig

böra i detta sammanhang något beröra detta spörsmål.

Enligt de sakkunnigas förslag skall kontrollen över användningen av de

under restitutionsanspråk införda varorna, såsom redan förut nämnts, i avsevärt

större utsträckning än hittills äga rum med ledning av näringsidkarens

bokföring. En förutsättning för att restitutionsrätt över huvud taget skall

medgivas är därför, att näringsidkaren verkligen har sin bokföring ordnad

på ett ur tullkontrollsynpunkt tillfredsställande sätt eller förklarar sig villig

att omlägga bokföringen så, att den fyller rimliga anspråk i detta avseende.

Tullanstalt skall också äga rätt att, när så anses lämpligt, granska bokföringen

samt att genom tulltjänstemans besök i fabriksanläggning eller å

varulager göra sig underrättad om restitutionsvarornas användning.

Med utgångspunkt från att kontrollen sålunda i betydligt större omfattning

än förut skall förläggas till näringsidkarens bokföring, hava de sakkunniga

ansett sig kunna föreslå avsevärda lättnader i tullkontrollen för

övrigt. Till en början skall sålunda den tullundersökning av restitutionsgodset,

som för närvarande vidtages vid godsets utförsel från tullområdet,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr GG.

kunna av tullanstalten eftergivas beträffande vissa slag av restitutionsgods,

för så vitt en sådan eftergift, med den kännedom tullanstalten äger om

näringsidkarens bokföring, prövas kunna ske med bibehållande av niidig

säkerhet för statsverkets rätt. Ävenledes skall inskränkning kunna ske i

den nuvarande, obligatoriska skyldigheten för näringsidkaren att för varje

särskild exportsändning deklarera mängden och beskaffenheten av de olika

i exportvaran ingående utländska materialierna. En dylik deklaration skall

dock alltid åtfölja ansökningen om utbekommande av tullrestitution, vilken

ansökning emellertid kan omfatta ett flertal exportsändningar, för vilka

en gemensam deklaration får avgivas. Särskilda deklarationer för varje

exporttillfälle böra dock fortfarande avlämnas, där detta utan olägenhet

kan ske. Vidare skall sådant gods, för vilket ifrågasättes industri- eller

bandelsrestitution, icke vara underkastat tullkontroll i vidare mån än som

i tullstadgan är föreskrivet för inrikes gods. Tullaustalt skall dock i förekommande

fall äga anordna den ytterligare kontroll å godset, som i särskilda

fall finnes erforderlig. Slutligen skola avsevärda lättnader medgivas

i avseende å verificeringen av godsets utförsel, i det denna skall styrkas endast

genom uppvisande av bestyrkt avskrift av vederbörlig frakthandling (konossement,

jiirnvägsfraktsedel eller adresskort), tullmyndighet dock obetaget att

i särskilda fall kräva ytterligare bevisning. I fråga om de närmare motiven

till de sålunda föreslagna ändringarna hänvisas till vad som anföres i betänkandet

(sid. 95—106 och 137—145).

Från näringsorganisationernas och enskilda industriföretags sida har tillfredsställelse

uttalats över de sakkunnigas förslag till omläggningar av tullkontrollen

över restitutionsgods. Enligt vad kommerskollegium framhåller,

skulle de föreslagna förenklingarna otvivelaktigt komma att i praktiken

medföra betydande lättnader för de grenar av industri och handel, vilka

önska begagna sig av restitutionsförfarandet.

Flertalet av de hörda tullmyndigheterna — däribland myndigheterna i

Göteborg, Norrköping, Gävle, Halmstad och Västerås — hava lämnat förslaget

utan erinran. Däremot hava tullmyndigheterna i Stockholm, Malmö,

Hälsingborg och Eskilstuna ansett, att de sakkunniga i vissa avseenden

föreslagit större lättnader i tullkontrollen än som kan anses förenligt med

statsverkets säkerhet. Generaltullstyrelsen framhåller till en början att, då

statsmakterna eu gång ställt sig på den ståndpunkten att fota restitutionsrätten

på förtroende för restitutionshavarna och därvid lägga till grund

handelskamrarnas uttalanden rörande deras redbarhet, denna ståndpunkt

bör — särskilt med hänsyn till att nämnvärda missbruk icke yppat sig _

kunna tills vidare bibehållas och jämväl i viss mån ytterligare utvecklas.

Styrelsen anser dock, att man därvid icke bör gå för långt och att därför

vissa punkter i de sakkunnigas förslag torde böra mötas med kritik. Vad

sålunda beträffar förslaget till lättnader i tullkontrollen anför styrelsen bland

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 52 häfl. (Nr 66.) 3

Yttranden.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Formen för

restitutionsbestämmelsernas

utfärdande.

Restitution av

skatt för vissa

varor.

De sakkunniga.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

annat, att de sakkunniga vid lossandet av de hittillsvarande banden förfarit

efter växlande grunder. I fråga om exportundersökningen har stränghet

blivit regel och eftergifter undantag, medan däremot i fråga om exportkontroll

och verificerande av utförseln förhållandet blivit motsatt. Denna

oegentlighet skulle kunna avhjälpas, om tullkontroll i regel stadgas såsom

för utrikes gods, tullanstalt obetaget att i särskilda fall bevilja lättnad,

samt om i regel kräves intyg av tulltjänsteman rörande inlastningen,

generaltullstyrelsen obetaget att i särskilda fall godtaga en friare bevisning.

Styrelsen anser det givetvis vara av vikt, att största möjliga lättnader

beviljas näringslivet, men finner sig å andra sidan med hänsyn till det

allmännas intresse därav, att en i möjligaste mån tillfredsställande garanti

mot missbruk erhålles, icke kunna förorda, att det nuvarande systemet för

utövande av tullkontroll frångås i den utsträckning, som av de sakkunniga

föreslagits.

De från näringslivets sida enstämmigt framförda önskemålen om lättnader

i avseende å tullkontrollen över restitutionsgods synas mig böra tillgodoses,

så långt detta kan ske utan äventyrande av statsverkets rätt. Vid anmälan

av frågan rörande utfärdande av erforderliga tillämpningsföreskrifter till

tullrestitutionsförordningen får jag tillfälle återkomma till här berörda spörsmål.

Redan nu vill jag dock såsom min uppfattning uttala, att vid utformningen

av kontrollbestämmelserna förberörda, av generaltullstyrelsen

framförda synpunkter i kontrollfrågan böra tagas under noggrant övervägande.

Såsom förut i olika sammanhang nämnts, hava de sakkunniga föreslagit,

att samtliga sådana tullrestitutionsbestämmelser, som äro av konstitutiv

art och följaktligen böra beslutas av riksdagen, sammanföras i en och samma

författning och att övriga bestämmelser, vilka enligt förslaget skola meddelas

av Konungen, likaledes upptagas i en gemensam författning. Härigenom

skulle, enligt vad de sakkunniga framhålla, önskemålen om en klarare

och överskådligare anordning av restitutionsbestämmelserna komma att bliva

tillgodosedda. Mot de sålunda föreslagna åtgärderna hava inga anmärkningar

framställts i de avgivna yttrandena över betänkandet. De sakkunnigas

förslag på denna punkt föranleder icke heller från min sida någon erinran.

I sammanhang med frågan om formen för tullrestitutionsbestämmelsernas

utfärdande hava de sakkunniga även berört frågan, huruvida och i vad

mån gällande stadganden rörande restitution av erlagd skatt för vissa

varor, som utföras ur riket, böra vid ett genomförande av de föreslagna

ändringarna i tullrestitutionslagstiftningen underkastas däremot svarande

ändringar. De sakkunniga uttala för sin del den uppfattningen, att ifrågavarande

föreskrifter angående skatterestitution böra bringas i överensstämmelse

med tullrestitutionsbestämmelserna. Detta synes nödvändigt särskilt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

för den händelse, att de varor, för vilka restitution av skatt ifrågasattes, utföras

under samtidi gt anspråk på tull restitution. De sakkunniga anse också,

att det ur statsverkets synpunkt icke bör möta hinder att särskilt med avseende

å tullkontrollen införa enahanda lättnader i skatterestitutionsbestämmelserna

som i föreskrifterna angående tullrestitution. Därest detta skulle

befinnas lämpligt, synas förstnämnda bestämmelser i åtskilliga fall kunna

inskränkas till ett stadgande därom, att i fråga om restitution av skatt

skall i tillämpliga delar gälla vad i fråga om restitution av tull är föreskrivet.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga, att de konstitutiva

bestämmelserna rörande ifrågavarande skatterestitution äro fastställda av

Kungl. Maj:t i överensstämmelse med riksdagens beslut och att för ändringar

av desamma sålunda kräves medverkan av riksdagen. Där detta är fallet

bör, enligt vad de sakkunniga framhålla, förslag till erforderliga ändringar

i bestämmelserna framläggas för riksdagen samtidigt med förslaget till

ändringar i tullrestitutionslagstiftningen.

I frågan rörande de verkningar, som ett genomförande av de föreslagna

ändringarna i lagstiftningen om tullrestitution synes böra utöva på gällande

föreskrifter angående restitution av skatt för utförda varor, har generaltullstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Restitutionsbestämmelserna rörande exempelvis sockerskatt kunna lämpligen

bringas i överensstämmelse med föreskrifterna angående tullrestitution

genom ett stadgande därom, att i fråga om restitution av dylik skatt

skall i tillämpliga delar gälla vad i fråga om restitution av tull är föreskrivet.

Med avseende å vissa andra avgifter anser styrelsen, att frågan ej

ligger så enkelt till, i det att särskilt beträffande alkoholhaltiga varor

speciella intressen göra sig gällande. Hithörande frågor beröra för övrigt

även andra ämbetsverk än styrelsen. Sålunda ankommer, enligt vad styrelsen

papekar, restitution av automobilgummiringskatt i regel på vederbörande

länsstyrelse och restitution av tillverkningsskatt för brännvin på kontrollstyrelsen.

Vad beträffar frågan rörande eventuella ändringar i gällande bestämmelser

angående restitution av skatt för varor, som utföras ur riket, må framhållas,

att av de författningar, som i ett eller annat avseende behandla

dylik restitution, följande tillkommit under medverkan av riksdagen, nämligen:
förordningen

den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar;
förordningen

den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker;

förordningen den 23 maj 1924 (nr 126) om särskild skatt å bensin och

motorsprit;

förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution av socker
-

Ytt randen.

Departe
mentschefen,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

skatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts vid tillverkning

av exportvaror; samt

förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning

av brännvin.

Av dessa författningar innehåller förordningen den 2 juni 1922 ett i 9 §

intaget stadgande, enligt vilket ansökan om skatterestitution för automobilgummiringar,

som utföras ur riket, skall ingivas till länsstyrelsen samt

åtföljas av bevis från vederbörande tullmyndighet, angivande de utförda

automobilgummiringarnas vikt och dagen för utförseln samt innehållande

förklaring, dels att av ringarnas utseende framgått, att de ej före utförseln

varit i bruk och att med dem ej företagits åtgärd i syfte att öka deras vikt,

dels ock att ringarna utförts under behörig tullkontroll. I avseende å

denna restitutionsform torde förslaget om nya tullrestitutionsbestämmelser

icke böra föranleda några ändringar.

Enligt 32 § av förordningen den 1 juni 1923 och 26 § av förordningen

den 11 juni 1926 må restitution av skatt för maltdrycker och brännvin,

som utföras ur riket, åtnjutas i den ordning Konungen föreskriver. Med

stöd härav hava närmare bestämmelser rörande dylik restitution utfärdats

i administrativ väg. I förevarande sammanhang torde jag sålunda icke

behöva närmare uppehålla mig vid frågan, huruvida och i vad mån dessa

bestämmelser böra vid ett genomförande av de föreslagna tullrestitutionsbestämmelserna

underkastas ändringar.

I 3 § av förordningen den 23 maj 1924, sådant detta författningsrum

lyder enligt förordningen den 3 juni 1927, nr 190, stadgas, att restitution

av skatt må åtnjutas för bensin och motorsprit, som i oförändrat skick

utföras till utrikes ort eller svensk frihamn, ävensom för bensin, som användes

för annat tekniskt ändamål än motordrift. Jämlikt 5 § i samma

förordning skall fråga om restitution av erlagt skattebelopp prövas av myndighet,

som Konungen därtill förordnar. Prövningen handhaves för närvarande

av generaltullstyrelsen. Vid restitution av bensinskatt, som här

avses, skall på grund av bestämmelse i kungörelsen den 23 maj 1924, nr 127,

tillika restitueras den å bensinen belöpande tull. Med hänsyn härtill och

då dessa bestämmelser veterligen icke varit föremål för anmärkningar, synas

några ändringar i desamma icke behöva vidtagas i nu förevarande sammanhang.

Annorlunda ställer sig visserligen frågan beträffande de i förordningen

den 15 maj 1925 intagna skatterestitutionsbestämmelser, vilka avse skatt

för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror. Om man bortser

från att stadgandena i fråga hava tillämpning även å socker av svenskt

ursprung, finnes för närvarande ingen saklig skillnad mellan dessa stadganden

och de i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen intagna bestämmelserna

rörande tullrestitution. Vid en ändring av dessa senare föreskrifter i

enlighet med de sakkunnigas förslag skulle däremot, därest socker fortfarande

vore underkastat beskattning, avsevärda skiljaktigheter mellan dessa båda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

slag av restitutionsbestämmelser komma att uppstå. Då emellertid i årets

statsverksproposition framlagts förslag om upphävande av sockerskatten från

och med den 1 juli 1929, skulle vid hifall hiirtill efter ikraftträdande av

tullrestitutionsförordningen bestämmelser om restitution av sockerskatt ej

vidare bliva behövliga.

Jag övergår nu till behandlingen av vissa detaljbestämmelser i det överarbetade

förslaget till tullrestitutionsförordning. I 1 § av detta förslag har

intagits ett allmänt stadgande rörande rätten till industri- och handelsrestitution,

varjämte till nämnda paragraf överflyttats den i 6 § av de sakkunnigas

förslag intagna bestämmelsen, enligt vilken dylik rätt må lämnas

endast åt näringsidkare, som är känd såsom redbar och i övrigt prövas

lämplig för erhållande av restitutionsförmånen. Senare delen av 6 § har

i propositionsförslaget upptagits såsom en särskild paragraf (8 §). Slutligen

hava bestämmelserna i 10 § i de sakkunnigas förslag ansetts böra meddelas

i administrativ väg och hava följaktligen uteslutits ur förslaget till tullrestitutionsförordning.

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i sakkunnigeförslaget, innehåller grundbestämmelserna

rörande allmän industrirestitution, under vilken benämning

hava innefattats dels de restitutionsformer, som avses i § 13 mom. 1—2

tulltaxeförordningen, dels vanlig industrirestitution enligt mom. 5 av samma

paragraf. Såsom redan nämnts vid behandlingen av frågan rörande villkorlig

eller ovillkorlig restitutionsrätt hava de sakkunniga föreslagit bibehållandet

av den i sistnämnda författningsrum förekommande formuleringen av författningstexten,

enligt vilken restitution må medgivas för materialier och

andra artiklar, som »använts» för framställning av exportvara. De sakkunniga

hava framhållit, att denna formulering icke får giva anledning till

en sådan tolkning, att även maskiner, redskap, verktyg etc., vilka kommit

till användning vid själva framställningsproceduren, skola bliva restitutionsberättigade.

Däremot bör, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, intet

hinder möta för medgivande av tullrestitution för vid varans framställning

använda och förbrukade materialier, även om de icke ingå såsom delar i

exportvaran.

Den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av stadgandet ifråga

har från några håll föranlett erinringar. Sålunda anser Stockholms handelskammare,

att uttrycket »för vars framställning använts» är ägnat att

förorsaka osäkerhet, huruvida författningen är tillämplig eller ej i vissa

gränsfall. En mera distinkt formulering är därför enligt handelskammarens

mening önskvärd. Även generaltullstyrelsen uttalar önskvärdheten av att

förevarande punkt såväl som motsvarande punkt i 2 § av de sakkunnigas

förslag förtydligas. Styrelsen ifrågasätter, om icke detta enklast låter sig

göra genom en negativ begränsning av förslagsvis följande lydelse:

Specialmo
tivering.

2 §•

Pe sakkunniga.

Yttranden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

* §•

De sakkunniga.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

»Restitutionsrätten enligt 1 och 2 §§ omfattar ej maskiner, redskap eller

verktyg, som kommit till användning vid arbetets utförande, eller förbrukningsartiklar,

som i sammanhang därmed åtgått.»

Kommerskollegium ger ävenledes uttryck åt uppfattningen, att det

anmärkta uttrycket icke är fullt distinkt, men framhåller å andra sidan,

att ett mera preciserat uttryckssätt lätt skulle medföra en från flera synpunkter

icke önskvärd begränsning av möjligheterna att bevilja här avsedd

restitution. Därtill komme, att kollegium förordar bibehållande av prövningen

i varje särskilt fall av restitutionsmedgivandets rent sakliga berättigande.

Med hänsyn härtill biträder kollegium de sakkunnigas förslag i

denna punkt.

Ifrågavarande uttryck är visserligen något obestämt till sin formulering,

men samma anmärkning torde kunna göras mot av fattningen av motsvarande

punkt i nuvarande § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, enligt vilken restitutionsrätten

ävenledes avser materialier, som införas för att »användas» till

framställning av exportvara. Denna formulering har dock veterligen icke

föranlett några svårigheter i den praktiska tillämpningen. Därtill kommer,

att det knappast to ide vara möjligt att på denna punkt åstadkomma en

precisering av författningstexten, utan att samtidigt restitutionsmöjligheterna

på ett icke avsett sätt begränsas. Sålunda skulle den av generaltullstyrelsen

ifrågasatta formuleringen, enligt vilken »förbrukningsartiklar» skulle helt

och hållet undantagas från restitution, i åtskilliga fall kunna leda till mindre

önskvärda inskränkningar i de nuvarande restitutionsmöjligheterna. Om

man med »förbrukningsartiklar» avser varor, som förbrukas under tillverkningsprocessen,

har för dylika artiklar rätt till restitution hittills blivit vid

flera tillfällen beviljad.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig böra biträda

de sakkunnigas förslag i här berörda avseende. I detta sammanhang vill

jag framhålla, att den i slutet av förevarande och närmast följande paragraf

intagna bestämmelsen rörande restitutionsrätt för »materialier», som gått

förlorade vid arbetets utförande, givetvis bör äga tillämpning jämväl med

avseende å förut i författningstexten omförmälda »andra artiklar».

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i sakkunnigeförslaget, återfinnas

huvudbestämmelserna rörande varvsindustrirestitution, vilka för närvarande

äro intagna i § 12 tulltaxeförordningen. Beträffande de föreslagna ändringarna

i dessa bestämmelser och motiven till desamma hänvisas till vad därom

anföres i betänkandet (sid. 113—119). Här må endast nämnas, att de sakkunniga

föreslagit borttagandet av de i början av den nuvarande författningstexten

förekommande orden »här i riket», i syfte att varvsindustrirestitution må

kunna medgivas även för det fall, att ett svenskt varv utomlands verkställer

reparation, utrustning m. m. av fartyg. Vidare har föreslagits, att rätt till dylik

restitution må tillkomma jämväl idkare av mekanisk verkstad samt far
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

39

tygsägare. Därjämte skall enligt förslaget den nuvarande uppräkningen av

vissa restitutionsberättigade artiklar ersättas med ett angivande av de

arbetsprocedurer, vid vilka desamma använts. För ändamålet har efter ordet

»reparation» i den nuvarande författningstexten tillfogats »inredning eller

utrustning». I samband härmed har såsom en ytterligare arbetsprocedur

upptagits »sjösättning». Slutligen har, i likhet med vad fallet är beträffande

övriga restitutionsformer, uttryckligen uppställts fordran på personlig

identitet mellan importör och tillverkare. I fråga om de nuvarande tontalsgränserna

för restitutionsberättigade fartyg har någon ändring icke föreslagits.

Sveriges varvsindustriförening anser, att de föreslagna bestämmelserna Yttr»n4en.

rörande varvsindustrirestitution i stort sett äro ägnade att giva varvsindustrien

den fulla tullrestitutionsrätt, som varit avsedd vid de ursprungliga

bestämmelsernas tillkomst. Föreningen hemställer dock om upptagande av

reservdelar bland de restitutionsberättigade föremålen, om borttagande av

tontalsgränserna eller, alternativt, de nuvarande gränsvärdenas uttryckande

i ett rationellare mått, om eftergift i avseende å personlig identitet mellan

importör och restitutionssökande samt om lättnader i fråga om tolkningen

av vad som kan inrymmas under restitutionsrätten. Även Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare uttalar sig för en ändring av de nuvarande

tontalsgränserna. Handelskammaren föreslår såsom undre gräns för

restitutionsrätten 100 brutto registerton i stället för 40 tons nettodräktighet.

Därjämte hemställer handelskammaren, att mudderverk må bliva omnämnda

bland de restitutionsberättigade varvsindustriprodukterna.

I likhet med varvsindustriföreningen anser kommerskollegium, att reservdelar

böra särskilt angivas såsom restitutionsberättigade. Visserligen hava

de sakkunniga, såsom framgår av motiveringen, ansett, att reservdelar

skola inbegripas under begreppet »utrustning». Emellertid synas de sakkunniga,

enligt vad kollegium vidare anför, därvid närmast hava åsyftat

sådana utrustningsartiklar, som jämlikt förordningen den 20 maj 1927 (nr

184) angående fartygs byggnad och utrustning skola finnas ombord å fartyg,

såsom reservdelar till maskiner och dylikt. Denna förordning upptager

likväl icke reservpropellrar, enär sådana ej ansetts nödvändiga för att

ett fartyg skall betraktas såsom sjövärdigt och endast undantagsvis kunna

åsättas utan fartygets torrsättning. Då restitution dock givetvis bör få åtnjutas

för såväl reservpropellrar som andra erforderliga reservdelar till fartyg,

föreslår kollegium, att efter ordet »utrustning» må inskjutas »inberäknat

förseende med reservdelar».

Vidkommande de framförda önskemålen om borttagande av eller ändrad

beräkningsgrund för de nuvarande tontalsgränserna anför kollegium bland

annat följande.

Fördelaktigast från varvsindustriens synpunkt är givetvis att helt och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

hållet borttaga ifrågavarande tontalsbegränsningar. Sammanhanget mellan

å ena sidan tullplikt för fartyg om 40 tons nettodräktighet och därunder

och å andra sidan tullrestitutionsrätt vid byggande etc. av sådana fartyg

synes i alla händelser icke med nödvändighet kräva bibehållande av

identiska bestämmelser i tulltaxa och tullrestitutionsförordning. Nu gällande

begränsning i avseende å förmånen att åtnjuta varvsindustrirestitution ställer

de mindre varven och båtbyggerierna i viss mån utanför möjligheten att

erhålla sådan restitution. I stället hava de att räkna med ett visst tullskydd

å sin näring. Utsträckning av tullrestitutions rätten till att omfatta alla

fartygs- och båtstorlekar skulle för varvsindustrien betyda en ökad förmån

men samtidigt göra bestående tullskydd illusoriskt för åtskilliga

inhemska industriprodukter, som speciellt utgöra material till mindre fartygsbyggen,

t. ex. motorer för fiskefartyg och mindre träfartyg. Då det

icke torde vara lämpligt att på denna punkt föregripa den genom 1928 års

tullkommitté pågående utredningen om tullsystemet, kan kollegium icke

för närvarande tillråda en generell utsträckning av varvsindustrirestitutionen

till de mindre fartygstyper, för vilka en sådan förmån nu ej är medgiven.

Vad därefter beträffar frågan, var gränsen för restitutionsberättigad fartygsstorlek

skall dragas och huru gränsvärdet skall angivas, yttrar kommerskollegium

följande.

Någon särskild anledning att direkt sänka eller höja gränsen föreligger

icke. De gjorda anmärkningarna hänföra sig till det mått, som använts,

nämligen »avgiftspliktig dräktighet» — av de sakkunniga benämnt »nettodräktighet»

•— eller, med andra ord, netto registerton. Detta mått är föga

lämpligt för att angiva ett fartygs storlek i här ifrågavarande avseende.

Vida mera exakt är att använda brutto registerton såsom mått, och något

avgörande hinder för en sådan ändring synes icke föreligga ur synpunkten

av andra berörda intressen. Mot 40 netto registerton torde i medeltal svara

cirka 70 brutto registerton. Visserligen förekomma enligt det hos kollegium

förda officiella fartygsregistret högst betydande avvikelser härifrån, t. ex.

beträffande bogserbåtar. Men dessa avvikelser gå i regel i den riktning,

att brutto tonnaget ligger över 70 lön. Såsom undre gräns torde därför i stället

för uttrycket »40 tons nettodräktighet» kunna införas »70 tons bruttodräktighet».

Samtidigt kan den nuvarande 5-tonsgränsen för utländska fartyg

helt och hållet bortfalla. Det gäller ju här en tillverkning för export, och

om något gränsvärde tidigare må hava ansetts ur kontrollsynpunkt behövligt,

torde sådant krav icke längre behöva upprätthållas, sedan hela kontrollsystemet

lagts på friare grund.

Kommerskollegium övergår därefter till frågan, huru lämpligen bör förfaras

beträffande fartyg, som icke äro underkastade mätningsskyldighet.

I anslutning till ett av varvsindustrien framlagt förslag förordar kollegium,

att i dylika fall må i stället för gränsvärdet »70 tons bruttodräktighet»

gälla »20 meters längd, mätt enligt föreskrifterna i gällande förordning angående

fartygs byggnad och utrustning.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Arr 68.

Med anledning av varvsindustri föreningens hemställan om eftergivande

av kravet på personlig identitet mellan importör och restitutionssökande

åberopar kommerskollegium sitt förut berörda förslag, enligt vilket Kungl.

Maj:t skall i särskilda fall kunna medgiva dispens från nämnda villkor.

Slutligen tillstyrker kommerskollegium det av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare framlagda förslaget om att mudderverk må

upptagas bland de restitutionsberättigade objekten.

I sitt yttrande över denna paragraf föreslår generaltullstyrelsen till en

början, att ordet »förbyggnad», vilket av de sakkunniga uteslutits ur författningstexten,

enär det ansetts ingå under begreppet »reparation», åter må

infogas i texten. Till det senare begreppet kan nämligen icke hänföras

exempelvis insättning av en eller flera sektioner i fartygets skrov eller förändring

av passagerarångfartyg till lastångfartyg eller tvärtom. För övrigt

erinrar styrelsen om att uttrycket »förbyggnad» förekommer i andra gällande

författningar.

Med anledning av att en tullförvaltning framhållit behovet av en förteckning

över restitutionsberättigade och icke restitutionsberättigade varor,

uttalar generaltullstyrelsen den uppfattningen, att det knappast låter sig

göra att annorlunda än genom praxis reglera hithörande frågor. Fn annan tullförvaltning

har framhållit såsom önskvärt, att de nuvarande tontalsbegränsningarna

för restitutionsberättigade fartyg borttagas. Generaltullstyrelsen

anser dock, att denna fråga, såsom sammanhängande med vissa bestämmelser

i tulltaxan, ej lämpligen kan i detta sammanhang upptagas

till behandling. Mot de sakkunnigas förslag i förevarande ämne är därför

från styrelsens sida ej något att erinra.

I fortsättningen av sitt yttrande vänder sig generaltullstyrelsen mot de

sakkunnigas förslag, att restitutionsrätt skall beviljas även för de för sjösättning

ovillkorligen erforderliga hjälpmedlen. Styrelsen erinrar om att

enligt motiveringen till förslaget restitution skall få åtnjutas för vid sjösättningen

använda kättingar, i den mån dessa sedermera äro oanvändbara

för andra ändamål, ävensom för launching-grease och dylikt. Vid tillämpningen

av nu gällande bestämmelser har styrelsen funnit restitution icke

kunna medgivas för dylik kätting. I ett på sin tid avgivet utlåtande

har styrelsen givit skäl för denna sin åsikt och därvid ifrågasatt, bland

annat, om icke kättingen är att anse som ett allmänt varvsinventarium,

jämställt med andra till varvet hörande maskiner och redskap. Styrelsen

anser ock praktiska betänkligheter möta mot den föreslagna restitutionsrätten

och hemställer förty, att ordet »sjösättning» må utgå ur förslaget.

Sedermera har Sveriges varvsindustriförening i skrivelse till Konungen

hemställt, att generaltullstyrelsens nyss omnämnda yttrande i vad det avser

sjösättningskätting icke må vinna beaktande och att styrelsens samtidigt framställda

yrkande att ordet »sjösättning» skall utgå ur förslaget må underkännas.

Till stöd för sin hemställan åberopar föreningen ett antal intyg från

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Departements
chefen.

sakkunniga på skeppsbyggeriets område, enligt vilka intyg sjösättningskätting

icke är att betrakta såsom ett varvsinventarium utan såsom ett

slipinventarium, varav följer, att dylik kätting måste anses restitutionsberättigad.

Om man bortser från järnfartyg med en nettodräktighet av 40 registerton

eller därunder, för vilka tull utgår med 10 procent av värdet, åtnjuter

den svenska varvsindustrien icke något tullskydd för sina tillverkningar, i

vad desamma utgöras av fartyg. Det är under sådana förhållanden förklarligt,

att man i stället velat bereda denna för vårt land så viktiga industri

de bästa möjligheter för att återbekomma erlagd tull för materialier,

som kommit till användning vid fartygsbyggen. I själva verket intager ju också

varvsindustrien i detta hänseende en särställning, i det att bestämmelserna

rörande restitution för fartygsbyggnadsmaterialier ända från sin tillkomst

och sedermera under hela den tid, de varit i gällande kraft, haft avseende

icke allenast å fartyg, som byggas för utländsk räkning, utan även — med

vissa särskilt angivna undantag — å fartyg av svensk nationalitet. I de

ändringar, som nämnda bestämmelser vid flera tillfällen undergått, kan

man också spåra en tydlig strävan att alltmera utvidga x-estitutionsmöjligheterna

och underlätta själva restitutionsförfarandet. Erfarenheten har dock

visat, att ännu åtskilligt återstår, innan restitutionsinstitutet kan sägas fylla

sin uppgift på ett ur såväl industriens egen som allmänt nationalekonomiska

synpunkter fullt tillfredsställande sätt. Såsom även betygats av

industriens egna representanter skulle ett genomförande av det nu framlagda

förslaget medföra väsentliga förbättringar i här berörda avseende.

Beträffande de ändringar i förslaget, som ifrågasatts i de avgivna yttrandena,

får jag anföra följande.

I likhet med generaltullstyrelsen anser jag icke tillrådligt, att det i uppräkningen

av de olika arbetsprocedurerna förekommande uttrycket »förbyggnad»

utan vidare uteslutes. Dock synes det mig lämpligt, att detsamma ersättes

med »ombyggnad», vilken beteckning på arbetsproceduren ifråga numera

lärer vara långt vanligare än »förbyggnad».

Då förslaget uttryckligen angiver »utrustning» såsom en av de arbetsprocedurer,

som restitutionsmedgivandet bör omfatta, förefaller det självklart,

att för fartygs utrustning nödvändiga reservdelar skola vara restitutionsberättigade.

Emellertid har jag intet att invända mot att reservdelarna, såsom

kommerskollegium föreslagit i anslutning till varvsindustriföreningens hemställan,

särskilt omnämnas. Ej heller har jag något att erinra mot att även

mudderverk upptagas bland restitutionsobjekten. Vad angår ordet »sjösättning»,

kan jag icke biträda generaltulistyrelsens förslag om att detsamma

uteslutes ur förslaget. Redan nu är restitutionsrätt medgiven för sådana

anordningar, som närmast hava till syfte att möjliggöra sjösättningen av

fartyg, såsom skeppsdockor och slipar, och det synes mig under sådana förhållanden

vara en följdriktig utveckling av restitutionsprincipen, att tullen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj ds proposition Nr 66. 43

må återbekommas även föi- andra, i och för sjösättningen ovillkorligen nödvändiga

hjälpmedel.

Vad därefter beträffar den nuvarande fyrtiotonsgränsen för restitutionsberättigade

svenska eller utländska fartyg sammanhänger denna uppenbarligen

med gällande tullbeskattning av fartyg, i det att tulltaxan, som nyss nämnts,

föreskriver 10 procents värdetull för järnfartyg med nettodräktighet av 40

registerton eller därunder, medan andra fartyg äro tullfria. Med hänsyn

till den utredning rörande tullsystemet, som för närvarande bedrives

av särskilt tillkallade sakkunniga, anser jag i likhet med kommerskollegium

och generaltullstyrelsen, att ett borttagande av nämnda tontalsgräns icke bör för

närvarande ifrågakomma. Däremot finner jag intet hinder möta att, såsom av

kommerskollegium föreslagits, avskaffa den för utländska järnfartyg gällande 5- tonsgränsen. Det av praktiska skäl föreslagna utbytet av den återstående tontalsgränsen

— 40 tons nettodräktighet — mot den bruttodräktighet, som enligt

kommerskollegii utredning genomsnittligt svarar däremot, nämligen 70 ton,

liksom det föreslagna införandet av gränsvärdet 20 meters längd för fartyg,

som icke äro mätningsskyldiga, anser jag mig ävenledes böra tillstyrka.

I fråga om det framförda önskemålet om eftergivande av kravet på personlig

identitet mellan importör och tillverkare får jag hänvisa till vad

jag därom anfört vid redogörelsen för de av de sakkunniga föreslagna huvudgrunderna

för åtnjutande av rätt till tullrestitution.

Denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget är betecknad såsom 3 § och

motsvarar § 13 mom. 3 tulltaxeförordningen, innehåller de grundläggande

bestämmelserna rörande kvarnindustrirestitution.

Vid uppgörandet av förslag till nämnda bestämmelser hava de sakkunniga

till en början haft att taga ställning till en i ärendet väckt fråga

rörande en sådan utvidgning av rätten till kvarnindustrirestitution, att vid

utförsel av rågmjöl, vetemjöl eller vetegryn restitution må medgivas för

erlagd tull för vare sig råg eller vete, likgiltigt vilket slag. Av skäl, som

anföras i betänkandet (sid. 119—123), hava de sakkunniga icke ansett sig

böra föreslå en dylik utvidgning av restitutionsrätten. Däremot har

den ändringen föreslagits, att restitution må, i motsats till vad för närvarande

är fallet, kunna medgivas även för den händelse att varan förut

varit upplagd å tullnederlag. För den skull har i det nu förekommande

uttrycket »direkt från utlandet» uteslutits ordet »direkt». Därjämte hava

vissa andra ändringar föreslagits, för vilka redogöres i betänkandet (sid.

124—125).

Svenska kvarnföreningen hemställer om sådant tillägg till här förevarande

paragraf, varigenom restitutionsrätten för spannmålsprodukter utvidgas

på sätt som nyss berörts. Såsom stöd för denna hemställan åberopar

föreningen ett av kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen

på sin tid avgivet, gemensamt utlåtande rörande tillämpningen av för
-

* §■

Pe sakkunniga.

Yttrande».

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Departements
chefen.

4 §•

De sakkunniga.

Yttranden.

ordningen angående utförselbevis för råg och vete m. m., i vilket utlåtande ämbetsverken

förklarat sig icke hysa någon egentlig betänklighet mot berörda utsträckning

av kvarnarnas tullrestitutionsrätt. Med anledning av vad föreningen

sålunda anfört framhåller kommerskollegium, att ehuru kollegium

fortfarande vidhåller denna uppfattning i själva sakfrågan, kollegium likväl

icke anser sig böra för närvarande påyrka, att den avsedda rätten tillerkännes

kvarnindustrien genom ändring i gällande tullrestitutionsbestämmelser.

Frågans nära samband med den provisoriskt fastställda ordningen för utförselbevisen

synes göra det ofrånkomligt, att kvarnföreningens ifrågavarande

yrkande kommer under behandling såsom ett led i spörsmålet om

utförselbevisen, när detta åter blir aktuellt.

Frågan rörande eu utvidgning av restitutionsrätten för kvarnarna har

tydligen uppkommit närmast såsom en följd av införandet av utförselbevis

för råg och vete. Då emellertid bestämmelserna rörande utförselbevisen

hava provisorisk karaktär, synes det icke lämpligt att vidtaga ändringar i

kvarnarnas restitutionsrätt. Jag tillstyrker alltså de sakkunnigas förslag,

enligt vilket bestämmelserna rörande kvarnindustrirestitution på denna punkt

bibehållas i oförändrat skick. Mot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna

beträffande övriga delar av nämnda föreskrifter har jag intet att erinra.

I denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget motsvarar 4 §, äro intagna

de allmänna stadgandena rörande handelsrestitution, vilka för närvarande

återfinnas i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tuilrestitution

i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. De av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna skilja sig från de nu gällande huvudsakligen

i det avseendet, att rätten till handelsrestitution skulle utsträckas till samtliga

varuslag, som icke äro i förordningen särskilt undantagna från sådan

rätt. Såsom en följd härav skulle den nuvarande, i administrativ ordning

utfärdade förteckningen å restitutionsberättigade varor kunna upphävas. Beträffande

motiven till den sålunda föreslagna ändringen hänvisas till vad som

anföres i betänkandet (sid. 125—128).

Vad beträffar de i själva förordningen angivna undantagen från restitutionsrätten

har föreslagits, att även varor, som vid utförseln icke äro

marknadsgilla, skola undantagas från sådan rätt. Såsom skäl härför har

anförts, att rätt till tullrestitution uppenbarligen icke bör medgivas för

sådana från tullverket redan utlämnade varor, vilka sedermera blivit förskämda

eller förstörda, exempelvis på grund av bristande vård, alltför

långvarig lagring o. dyl.

Berörda förslag om utvidgning av rätten till handelsrestitution har av flertalet

av de näring sorganisationer, industriföretag och enskilda näringsidkare,

som yttrat sig över betänkandet, lämnats utan erinringar. Emellertid

hava Jernkontoret, handelskammaren i Örebro samt verkställande

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition Nr 6''6''.

direktören i Aktiebolaget Svenska metallverken uttalat starka betänkligheter

mot förslaget i fråga. Dessa betänkligheter delas av kommerskollegium,

som anför bland annat följande.

Kollegium kan icke finna, att tillräckligt vägande skäl av de sakkunniga

anförts för den föreslagna betydande utsträckningen av handelsrestitutionsrätten,

eller att något verkligt och berättigat behov i sådant hänseende

gjort sig gällande. I den mån sådana krav yppas, torde de för övrigt

liksom hittills kunna tillgodoses genom en tillökning av förteckningen över

restitutionsberättigade handelsvaror. Den verkliga transithandelns intressen

av lättnader i tullhänseende hava redan tillgodosetts på flera sätt genom

inrättande av tullnederlag och frihamnar samt — åtminstone teoretiskt —

genom frilagersinstitutionen. Att sistnämnda institution till följd av alltför

omständliga kontrollbestämmelser kommit att stanna vid en organisation

på papperet, anser kollegium icke utgöra tillräcklig anledning för ett sådant

språng ut i det ovissa, som ett möjliggörande, enligt de sakkunnigas förslag,

av en till antal och omfattning obegränsad mängd mindre frilager

överallt i landet skulle innebära. Förutom de olägenheter, som härav kunna

åsamkas exporten av svenska industrialster, skulle medgivandet av lättnader

för upprättandet av konsignationslager eller mera omfattande handelsförråd

inom landet av vissa utländska fabrikat i åtskilliga fall kunna befaras verka

till ett förstärkande jämväl på den svenska marknaden av sådana fabrikats

konkurrenskraft gentemot den inhemska tillverkningen.

I fortsättningen av sitt yttrande erinrar kollegium, att såväl Sveriges

industriförbund som Sveriges maskinindustriförening vid två olika tillfällen

avstyrkt ansökningar om upptagande av vissa nya varuslag i förteckningen

över restitutionsberättigade varor, med hänsyn till den skärpning av den

utländska konkurrensen och de skadliga verkningarna för vissa grenar av

svensk industri och speciellt för maskinindustrien, ett dylikt medgivande

enligt nämnda organisationers åsikt kunde medföra. Men även andra synpunkter

än industriella konkurrenshänsyn kunna i vissa fall föranleda en

begränsning av de varuslag, för vilka handelsrestitution lämpligen bör

medgivas. Sålunda har en ansökan om upptagande i nyss berörda förteckning

av vissa slag av krut samt sprängämnen blivit av Kungl. Maj:t

avslagen. I det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivna yttrandet

över ansökningen hade framhållits, att de ifrågavarande varuslagen,

vilka för närvarande vore underkastade exportförbud, fölle inom området för den

för Sveriges del underskrivna ehuru ännu ej ratificerade konventionen rörande

kontroll över handeln med vapen, ammunition och krigsmateriel. Licens

för export borde med hänsyn härtill endast medgivas under iakttagande av de

bestämmelser, som nämnda konvention innehölle. Då emellertid iakttagandet

av alla de villkor och föreskrifter, som gällde för exporten av berörda

varuslag, syntes innebära större svårigheter i fråga om varor av utländskt

ursprung än beträffande produkter, som tillverkats inom landet, förelåge

knappast anledning att genom medgivande av rätt till handelsrestitution

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

underlätta och uppmuntra en transitohandel med ifrågavarande varuslag.

Härtill komme, att ett dylikt medgivande i följd av gällande starka begränsning

i rätten att driva handel med krut och sprängämnen på sin höjd

skulle bliva till nytta för ett fåtal företag inom landet.

I anslutning till det sålunda anförda föreslår kommerskollegium, att

rätten till handelsrestitution åtminstone tills vidare begränsas till sin nuvarande

omfattning.

Vid föredragning av ärendet inom kommerskollegium anmälde t. f. kommerserådet

Åmark skiljaktig mening och anförde i sådant hänseende

följande:

»Den förebragta motiveringen för avstyrkande av de sakkunnigas förslag

om utsträckning av rätten till handelsrestitution till samtliga varuslag, som

icke äro i gällande förordning i ämnet särskilt undantagna från sådan rätt,

har jag icke funnit tillräckligt bärande. Såsom de sakkunniga framhållit,

kunna inga giltiga tulltekniska skäl anföras för uteslutande av vissa varuslag

från rätten till handelsrestitution, och de farhågor, som gjorts gällande

från industriens sida gentemot ett vidgande av handelsrestitutionsinstitutets

användning, måste anses betydligt överdrivna i betraktande av att frihamnarna

ju kunna anlitas för alla slag av varor och att därifrån en mycket

mera kännbar konkurrens för de inhemska tillverkningarna är att vänta

än från de under sträng tullkontroll stående handelsrestitutionslagren, därest

det komme att visa sig förmånligt att inom landet hålla förråd av sådana

utländska varor, beträffande vilka för närvarande handelsrestitution ej är

medgiven. Något stöd för ett avstyrkande av de sakkunnigas förslag på

denna punkt kan näppeligen hämtas från vissa tidigare uttalanden av Sveriges

industriförbund och Sveriges maskinindustriförening, då dessa organisationer

i sina till kollegium avgivna yttranden över sakkunnigebetänkandet ej funnit

anledning att mot förslaget i förevarande avseende framställa några erinringar.

Därest med hänsyn till ingångna internationella överenskommelser

det kan befinnas lämpligt att från rätten till handelsrestitution undantaga

vissa särskilda varuslag, torde bestämmelse härom kunna givas i förordningen

i likhet med vad fallet är beträffande spannmål, levande djur m. fl. varuslag.

Jag anser på grund av det anförda, att kollegium bort förklara sig ej

finna anledning till erinran mot 4 § i förslaget till förordning angående

tullrestitution.»

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet icke ingått pa

berörda fråga angående utvidgning av rätten till handelsrestitution. Under

erinran att de sakkunniga från restitutionsrätten undantagit varor, som vid

utförseln icke äro marknadsgilla, inskränker sig styrelsen till att framhålla,

hurusom i ett annat fall, då fråga var om icke marknadsgill vara, nämligen

i § 6 av kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter

till förordningen angående utförselbevis för råg och vete, ett särskilt besiktningsförfarande

anordnats, för vilket vederbörande exportör hade att

gälda kostnaden. Styrelsen ifrågasätter, om ej behov av liknande anordning

stundom kan vara för handen i här avsedda fall, men är för närvarande

ej beredd att framlägga något bestämt förslag i sådan riktning utan anser

att närmare erfarenhet bör avvaktas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Av don förebragta utredningen i ämnet synes mig framgå, att ur industriens

synpunkt några nämnvärda olägenheter icke iiro att befara av en

utvidgning av rätten till handelsrestitution till samtliga varuslag, som

icke äro i förslaget till restitutionsförordning uttryckligen undantagna

från sådan rätt. Såsom av de sakkunniga framhålles, är redan nu i förteckningen

över restitutionsberättigade varuslag upptaget flertalet av de

varor, som överhuvud taget kunna ifrågakomma, då det gäller handelsrestitution.

De framkomna farhågorna för att utvidgningen av restitutionsrätten

skall möjliggöra uppkomsten av en till omfattningen obegränsad

mängd mindre frilager synas därför knappast berättigade. Ej heller torde

betänkligheter mot förslaget böra möta ur den synpunkten, att vissa av de

restitutionsberättigade varuslagen på grund av mellanfolkliga avtal eller av

annan anledning äro underkastade särskilda bestämmelser för export eller

transitering. Skulle för en viss vara förbud gälla mot export eller transitering,

blir densamma i praktiken givetvis undantagen från åtnjutande av

restitution, varjämte i dylika fall möjlighet föreligger att vid behov uttryckligen

undantaga särskilda varor eller varugrupper från restitutionsrätt.

Föreliggande spörsmål har uppenbarligen beröringspunkter med den förut

avhandlade frågan, huruvida rätten till industrirestitution bör vara villkorlig

eller ovillkorlig. Invändningarna mot den föreslagna utvidgningen av

rätten till handelsrestitution hava också mestadels framkommit i de yttranden,

i vilka kravet på bibehållande av den villkorliga rätten till industrirestitution

blivit med särskild styrka framfört. Såsom jag förut framhållit,

synas dock de betänkligheter, som från industriens sida framförts

mot ett borttagande av restitutionsrättens villkorlighet, icke kunna tillmätas

utslagsgivande betydelse. Detta gäller så mycket mera, då fråga är

om handelsrestitution, alldenstund denna restitutionsform av förklarliga skäl

alltid torde komma att i jämförelse med industrirestitutionsinstitutet spela

en underordnad roll.

På grund av det nu anförda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i här

berörda avseende. Mot de föreslagna detaljändringarna i bestämmelserna

rörande handelsrestitution finner jag ingen anledning till erinran.

Denna paragraf, som motsvarar § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen och i

de sakkunnigas förslag är betecknad såsom 5 §, innehåller grundbestämmelserna

för särskild restitution, genom vilken restitutionsform möjlighet bered

es för återbekommande av erlagd tull bland annat i de fall, då införd och

från tullverket utlämnad vara befunnits icke vara leveransgill eller då tullavgiften

för varan uppenbarligen blivit erlagd av förbiseende. De sakkunniga

hava föreslagit borttagandet av det för berörda fall fastställda villkoret, att

varan icke blivit till annan överlåten eller till försäljning utbjuden. Vidare

har föreslagits en ny bestämmelse, på grund av vilken restitution för från

tullverket redan utlämnad vara skall kunna medgivas, då »synnerliga skäl

föreligga». Därjämte har det i den nuvarande författningstexten förekom
-

Doparteinent»-

cllcfoD.

6 $■

])e sakkunniga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

mande uttrycket »gällande leveransavtal» i förslaget ersatts med orden »ingånget

köpeavtal». Beträffande skälen till de sålunda föreslagna ändringarna

hänvisas till vad därom anföres i betänkandet (sid. 129 — 130). I slutet av

förevarande paragraf är intagen en bestämmelse rörande tiden för återutförsel

av restitutionsvaran. Med avseende å denna bestämmelse hänvisas till vad

jag i ämnet anfört vid redogörelsen för den del av betänkandet, som avhandlar

huvudgrunderna för åtnjutande av rätt till tullrestitution.

Nyss berörda ändringsförslag hava tillstyrkts av kommerskollegium samt

av de näring sorganisationer, som yttrat sig över betänkandet. I allmänhet

hava ej heller de lokala tullmyndigheterna framfört några invändningar mot

förslagen ifråga. I anledning av förslaget om borttagandet av villkoret, att

varan icke utbjudits till försäljning, har dock tulldirektören i Stockholm

anfört, att förslaget näppeligen förtjänar att genomföras. Av förarbetena till

gällande författning i ämnet framgår, att undantagen från regeln, att restitution

ej beviljas, icke böra bliva för många. Härigenom riskerar man nämligen

ett kringgående av andra avgränsningar i tullavgiftsförmåner. Redan

nu äro hithörande ärenden synnerligen talrika, och man kan, om förslaget

genomföres, räkna med att importörerna i ökad mån söka skaffa

intyg om varans icke leveransgilla beskaffenhet. Sund affärskutym bjuder

att taga reda på varans fullgoda beskaffenhet, innan den avyttras. Vad

särskilt beträffar bestämmelsen rörande restitution av tull, uppenbarligen

erlagd av förbiseende, ger densamma anledning till restitutionsanspråk på

de mest skilda grunder, såsom okunnighet, personalförändring och slarv,

men meningen är, att restitution blott skall ifrågakomma vid misstag,

som äro oberoende av något den inhemske köparens eget förhållande. Till

undvikande av att importör besvärar sig med ansökningar, vilka icke hava

någon utsikt att vinna bifall, synes det önskvärt, att bestämmelsen erhåller

en mot avsikten svarande tydligare avfattning.

Generaltullstyrelsen, som för sin del finner vissa av de framkomna anmärkningarna

berättigade, anser att, då bestämmelserna reglerats så sent

som år 1925, därvid långt gående lättnader medgåvos, någon tids ytterligare

erfarenhet bör avvaktas, innan desamma åter göras till föremål för ändringar.

Särskilt risken för att hithörande ärenden mot vad som avsetts,

nämligen att de skola utgöra undantagsfall, komma att i oanad grad ökas,

synes utgöra en maning till försiktighet. Mot en sådan jämförelsevis obetydlig

ändring som utbytande av ordet »leveransavtal» mot »köpeavtal» har

styrelsen dock ej något att erinra.

I förberörda, av Stockholms handelskammare till chefen för finansdepartementet

ingivna skrivelse har handelskammaren, med anledning av att generaltullstyrelsen

i huvudsak avstyrkt de sakkunnigas förslag till ändringar

av ifrågavarande föreskrifter, anfört bland annat följande.

Då styrelsen ställer sig bestämt avvisande mot de sakkunnigas förslag

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Ma]:ts proposition Nr 06.

49

till ändrade bestämmelser rörande s. k. särskild restitution, innebär detta

också ett underkännande av de på erfarenhet grundade synpunkter, som

från näringslivets sida framburits mod avseende på denna form av restitution.

Under de år författningen tillämpats har handelskammaren på grund

av remiss från tullmyndigheter förehaft till prövning omkring 900 ansökningar

om tullrestitution av ifrågavarande slag. Dä handelskammaren därvid

ingått på ett sakligt bedömande av de särskilda fallen, har handelskammaren

fattat som sin främsta uppgift att söka tillse, att restitutionsrätten

icke utnyttjas i spekulativt syfte. Där man i någon mån kunnat

misstänka ett dylikt syfte eller något illojalt försök att utnyttja restitutionsbestämmelserna,

har handelskammaren givetvis ställt sig avvisande mot

ansökningarna. I den mån några tendenser i sådan riktning däremot icke

kunnat skönjas, har handelskammaren förordat det största möjliga tillmötesgående

mot sökandens krav. Från denna utgångspunkt har handelskammaren

tillstyrkt flera ansökningar beträffande varor, som skadats under

transporten. Likaså har handelskammaren ansett restitutions utbetalande

berättigat i de fall, då felet i en vara kunnat märkas först då varan utbjudits

till försäljning. Detta har exempelvis varit fallet med tyger och

mattor i metervara, vilkas detaljer icke lämpligen kunna granskas, förrän

de framläggas för en köpare. Emellertid hava tullmyndigheterna så gott

som undantagslöst avslagit ansökningarna ifråga. Inför denna situation

har handelskammaren givetvis ansett det synnerligen angeläget att få till

stånd en sådan ändring i författningen, att dess formulering bättre än för

närvarande ansluter sig till det som måste anses som författningens syfte.

I fortsättningen av yttrandet erinras, att generaltullstyrelsen ställt sig bestämt

avvisande mot förslaget och endast medgivit en sådan jämförelsevis

obetydlig ändring som utbytande av ordet leveransavtal mot köpeavtal.

Vid en granskning av styrelsens yttrande har handelskammaren icke kunnat

freda sig från intrycket, att denna styrelsens ståndpunkt innebär ett underkännande

av vissa principer, som präglade lagstiftningen av 1925. I stället

för att erkänna behovet av bestämmelsernas utformning till bättre överensstämmelse

med lagstiftningens syfte har styrelsen snarast strävat att kringskära

restitutionsrätten. Medan de restriktiva bestämmelserna år 1925 motiverades

med fruktan för illojala manipulationer, synes styrelsen nu göra

gällande, att de krävas för att begränsa antalet ansökningar. Inför denna

generaltullstyrelsens avvisande hållning anser sig handelskammaren ha så

mycket starkare anledning understryka näringslivets intresse av förslagets

genomförande. Enligt handelskammarens uppfattning giver de sakkunnigas

förslag en god lösning av de förefintliga svårigheterna. Det innebär icke

något försök att utvidga restitutionsrätten utöver de år 1925 godkända principerna

utan endast en strävan att bortarbeta hindren för en rättvis tilllämpning

av samma principer.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 52 hd fl. (Nr 66) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition Nr 66.

Departements
chefen.

Av denna redogörelse framgår, att meningsskiljaktigheterna huvudsakligen

gälla frågan, huruvida det nuvarande förbudet mot att varan blivit utbjuden

till försäljning bör kvarstå eller icke. För egen del hyser jag den

uppfattningen, att förbudet ifråga kan bortfalla. Det må nämligen erinras,

att bestämmelserna rörande särskild restitution icke hava samma karaktär

som de övriga restitutionsbestämmelserna. Under det att industri- och

handelsrestitution tillkommer näringsidkaren såsom en ovillkorlig rätt,

därest lämplighetsprövningen utfallit till hans förmån och föreskrivna

kontrollföreskrifter iakttagas, är medgivandet av särskild restitution beroende

på prövning från fall till fall. Skillnaden i detta avseende framgår

av den olika avfattningen av bestämmelserna ifråga. Även om de formella förutsättningarna

för medgivande av särskild restitution skulle föreligga, kan sålunda

ansökan härom avslås, därest utredningen givit vid handen, att varorna

utbjudits till försäljning men sedermera återutförts endast på grund

av att de här icke vunnit beräknad avsättning. Givetvis bör i dylika fall

restitution också förvägras. Ett borttagande ur författningstexten av förbudet

mot varornas utbjudning till försäljning skulle därför i praktiken

endast medföra den ändringen, att undantag från förbudet kunde medgivas,

då nödig garanti funnes för att ansökningen icke tillkommit i illojalt

syfte.

Vad därefter beträffar tillägget till bestämmelserna, enligt vilket restitution

för vara, som utlämnats från tullverket, skall kunna medgivas, då

»eljest synnerliga skäl föreligga», finner jag detsamma befogat. Härigenom

skulle nämligen beredas möjlighet att medgiva restitution i sådana särskilda

fall, då övriga förutsättningar för erhållande av särskild restitution icke

äro för handen men starka skäl eljest tala för medgivande av dylik restitution.

I likhet med de sakkunniga vill jag dock framhålla angelägenheten

av att tillämpningen av nämnda stadgande sker med nödig försiktighet och

inskränkes till fall, då verkligt bärande skäl tala för ett bifall till restitutionsyrkandet.

Ej heller i fråga om de sakkunnigas övriga förslag till ändringar i hithörande

bestämmelser har jag något att erinra.

I sitt yttrande har generaltullstyrelsen, utan att för sin del närmare

ingå på de olika spörsmålen, såsom skäl för sitt avstyrkande bland annat

åberopat, att de nuvarande bestämmelserna reglerats så sent som år 1925,

därvid långt gående lättnader medgåvos, och att det vid sådant förhållande

vore skäl att avvakta någon tids ytterligare erfarenhet, innan desamma åter

göras till föremål för ändringar. Redan nu bör dock en icke obetydlig

erfarenhet hava vunnits rörande det sätt, på vilket ifrågavarande bestämmelser

i praktiken verkat. Såsom framgår av Stockholms handelskammares

yttrande har sålunda enbart denna handelskammare efter remiss från tullmyndigheter

förehaft till prövning omkring 900 ansökningar om sådan tullrestitution,

som här avses. Från näringslivets sida har också med stor

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr GG.

samstämmighet krav framförts på ändringar av bestämmelserna i den riktning,

som av de sakkunniga föreslagits. Under dylika förhållanden synes

anledning icke föreligga att uppskjuta vidtagandet av de föreslagna ändringarna

utan torde dessa höra genomföras i samband med förevarande allmänna

revision av restitutionsbestämmelserna.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf återfinnas i 6 § av de

sakkunnigas förslag. I andra stycket av paragrafen har intagits ett stad- gande rörande de myndigheter, som skola hava att verkställa prövning av

fråga rörande särskild restitution.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas i övrigt till vad

jag förut anfört vid behandlingen av frågan rörande formen för restitutions- rättens medgivande.

7 §.

Med avseende å denna paragraf, som motsvarar senare delen av 6 § i

sakkunnigeförslaget, hänvisar jag till vad som anförts vid behandlingen av

frågan rörande tiden för restitutionsrättens giltighet. Av skäl, som anföras

i betänkandet (sid. 130—131), har i förevarande paragraf infogats en bestäm- melse, enligt vilken rätten till restitution skall anses förfallen, därest de

förutsättningar, som legat till grund för meddelandet av denna rätt, seder- mera upphöra, vilken bestämmelse uttryckligen angivits skola gälla även

för det fall, att näringsidkare till annan överlåtit sin rörelse eller varder

försatt i konkurs. Mot den sålunda föreslagna bestämmelsen har jag icke

funnit anledning till erinran.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i sakkunnigeförslaget.

Enligt gällande bestämmelser skall, då i stället för tullrestitution önskas

befrielse från tull, erforderlig säkerhet för den oguldna tullen i vissa sär- skilt bestämda fall avlämnas till vederbörande lokala tullmyndighet men

eljest ingivas till generaltullstyrelsen. Av skäl, som anföras i betänkan- det (sid. 131), hava de sakkunniga föreslagit, att dylik säkerhet alltid skall

avlämnas till generaltullstyrelsen.

I paragrafen är intagen en bestämmelse, enligt vilken tullbeloppet,

tillika med sex procents årlig ränta därå, räknat från den dag, då den

införda varan anmälts till förtullning, skall inbetalas till tullverket, för den

händelse rätten till tullrestitution förfallit. Motsvarande bestämmelse åter- finnes för närvarande såväl i § 12 som i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,

varför förslaget i denna del icke innebär någon nyhet.

Vad i övrigt beträffar innehållet i denna paragraf hänvisar jag till vad

som förut anförts vid behandlingen av frågan rörande den materiella

identiteten.

9 §•

De sakkun- nig».

I fråga om sättet för ställandet av den erforderliga säkerheten vid befrielse

från tull har g eneraltullstyr elsen anfört, att det synes mest praktiskt, att

Y ttranden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Departements.

ehefen.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

vederbörande lokalmyndighet, som är restitutionshavaren närmare, har

säkerhetshandlingarna i sitt förvar. Så är ock förhållandet, såvitt rör

den säkerhet, som ställes i enlighet med bestämmelserna i 152 § tullstadgan

och 66 § tullordningen. Med hänsyn till förekommande variationer i säkerhetshandlingarnas

formulering böra dock själva granskningen och godkännandet

av nämnda handlingar lämpligen ske hos styrelsen. Emellertid

torde det ej vara påkallat att i en under riksdagens medverkan tillkommen

författning reglera hithörande detaljer. Styrelsen föreslår därför, att orden

»till general tullstyrelsen» ersättas med »till tullverket».

Skånes handelskammare vänder sig mot förberörda räntebestämmelse,

vilken enligt handelskammarens uppfattning kan i viss mån äventyra de

lättnader i restitutions för farandet, som av de sakkunniga föreslagits. För

företag, vilka hittills nödgats föra en särskild och ofta invecklad bokföring

till utvisande av tiden för införseln av de i exportvaran ingående halvfabrikaten,

synes en noggrann tillämpning av ifrågavarande stadgande nödvändiggöra

bibehållandet av en dylik särskild bokföring.

I anslutning till bestämmelserna i denna paragraf har Sveriges varvsindustri

örening gjort hemställan om väsentlig lindring beträffande arten

och omfattningen av den säkerhet, som skall ställas för betalning av tullbelopp,

därest i stället för tullrestitution befrielse från tull önskas.

Kommerskollegium anser, att de av Skånes handelskammare framförda

synpunkterna i fråga om räntebestämmelserna förtjäna beaktande. I anledning

av nyssberörda framställning från Sveriges varvsindustriförening

anför kommerskollegium bland annat att, då varvsindustrien, i olikhet med

flertalet andra industrier, generellt sett har rätt till tullrestitution för allt

det material, densamma använder i sin produktion, följden blivit, att deposition

av säkerhet för tull utgör en betydande kostnadsfaktor för varven.

Kollegium har i utlåtande över avgivet betänkande med förslag angående

åtgärder till handelsjärnsbanteringens stödjande haft anledning att närmare

ingå på berörda spörsmål och därvid hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta

om viss ändring i nu tillämpade principer i avseende å beskaffenheten

av säkerhet för ogulden tull, varom här är fråga. Nu föreslagna författningsrum

synes lämpligen böra inrymma bestämmelser av den art, kollegium

förordat för beredande av skälig lättnad för industrien på detta område.

Under åberopande av sagda utlåtande, föreslår kollegium därför ett

tillägg till förevarande paragraf i nämnda syfte.

Det av generaltullstyrelsen framlagda ändringsförslaget, enligt vilket

säkerhet för ogulden tull skall avlämnas »till tullverket» i stället för,

såsom av de sakkunniga föreslagits, »till generaltullstyrelsen», finner jag

mig böra biträda.

Med avseende å de av Skånes handelskammare framförda synpunkterna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

t fråga om (len föreslagna räntebestämmelsen må framhållas, att do fall,

som nämnda stadgande avser att reglera, vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag till nya restitutionsbestämmelser torde bliva jämförelsevis

sällsynta. Det må nämligen erinras, att stadgandet endast skulle

komma i tillämpning för den händelse restitutionsrätten förfallit. Den vanligaste

anledningen till att detta inträffat har hittills varit, att de införda

materialierna icke utförts inom fastställd tidsfrist. Emellertid skall enligt

de sakkunnigas förslag rätt till tullrestitution för utförda materialier få

åtnjutas, så snart det kan visas, att en motsvarande kvantitet materialier

av samma slag blivit inom en viss bestämd tidsfrist införd. Detta innebär,

att vid mera kontinuerlig införsel av materialier för tillverkning av exportvaror

de fastställda tidsfristerna för utförseln endast sällan torde behöva

överskridas. Därtill kommer, att tidsfristerna på prövning av Konungen

skulle kunna förlängas just i fråga om de restitutionsformer, som beröras av

här ifrågavarande räntebestämmelse. Med hänsyn härtill och då något avsteg

från den princip, som ligger till grund för sagda bestämmelse, näppeligen

torde kunna ifrågakomma, anser jag mig icke böra förorda någon

ändring av de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Vad slutligen angår det av kommerskollegium framförda förslaget rörande

lättnader i bestämmelserna för ställandet av säkerhet, innebär detsamma, att

såsom säkerhet skulle få godtagas skuldförbindelse från varvsföretaget, då detta

vore vederhäftigt och visat sig lojalt utnyttja sin tullrestitutionsrätt, eller att i

varje fall fordran på säkerhetens kvalitet icke skulle sträckas längre, än vad i

42 § i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten

för statens behov m. m. stadgas angående säkerhetens beskaffenhet för däri

avsedda fall. Då emellertid denna fråga icke synes hava något nödvändigt

samband med de egentliga restitutionsbestämmelserna, anser jag mig icke

böra i detta sammanhang närmare ingå på densamma.

Med avseende å de olika föreskrifterna i denna paragraf, som motsvarar 8 § i

de sakkunnigas förslag, hänvisar jag till vad som anförts vid behandlingen av

frågorna rörande tiden för restitutionsgodsets utförsel samt angående materiell

identitet. Såsom förut i annat sammanhang nämnts hava de sakkunniga

föreslagit, att de nuvarande, provisoriska bestämmelserna angående restitution

av tull för vara, för vars användning till framställning av exportvara hinder

uppstått, skola erhålla permanent karaktär. Det för ändamålet erforderliga

stadgandet är intaget i förevarande paragraf. Beträffande de närmare omständigheter,

som föranlett detta förslag, hänvisas till vad härom anföres i

betänkandet (sid. 86—89).

Av skäl, som framlagts vid behandlingen av frågan rörande tiden för

restitutionsgodsets utförsel, har i denna paragraf, som i sakkunnigeförslaget

motsvaras av 9 §, infogats en definition på begreppet införsel, sådant detsamma

bör tolkas vid tillämpningen av restitutionsbestämmelserna. Vidkommande

io §.

ii §•

s. 54 Kontrollera mot PDF

12 §.

De sakkunniga.

Yttranden.

Departements
chefen.

13 §.

54 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 66.

paragrafens innehåll i övrigt får jag hänvisa till vad som anföres i betänkandet

(sid. 132).

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag, äro intagna

vissa bestämmelser om påföljder för den, som missbrukar restitutionsrätten.

Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad de sakkunniga anföra i

betänkandet (sid. 132—133).

I anslutning till vad i denna paragraf föreslås hemställer generaltullstyrelsen,

huruvida icke 4 § 2 mom. i gällande lag om straff för olovlig

varuinförsel lämpligen bör kompletteras sålunda, att straff för obehörigt tillgodonjutande

av restitution må ifrågakomma icke blott vid uppsåt utan även

vid vållande. På skattelagstiftningens område förekommer numera straff

även för den, som vid avgivande av deklaration gör sig skyldig till grov

vårdslöshet. Vidare är enligt 228 § tullstadgan den, som av vårdslöshet

lämnar oriktig uppgift för statistiskt ändamål, underkastad ansvar. Det

har någon gång förekommit fall, då för högt restitutionsbelopp utbetalats

på grund av restitutionshavarens vårdslöshet, och ju liberalare restitutionsbestämmelserna

bliva, desto större anledning torde vara för handen att

straffsanktionera eventuella missbruk.

I första stycket av paragrafen är intagen en föreskrift, enligt vilken den

som avlämnar oriktig uppgift för erhållande av tullrestitution kan förvägras

rätt att vidare åtnjuta sådan restitution. Den senare delen av paragrafen

innehåller en hänvisning till vissa straffbestämmelser, avsedda för det fall

att oriktig uppgift blivit uppsåtligen lämnad. Förstnämnda föreskrift är

däremot tillämplig även beträffande sådana fall, då den oriktiga uppgiften

beror på förbiseende, vårdslöshet o. dyl. Det kan ifrågasättas, om det

vore lämpligt att för dylika fall utkräva ytterligare straff utöver den påföljd,

som ligger i förlusten av restitutionsrätten. En sådan påföljd torde i

regel te sig betydligt mera kännbar än ett eventuellt bötesstraff och sålunda

utgöra ett säkrare korrektiv mot missbruk än ett dylikt straff. I varje fall

torde det vara skäl att avvakta någon tids erfarenhet av de nya restitutionsbestämmelserna,

innan en straffskärpning vidtages. Jag anser mig därför

för närvarande icke böra biträda nyssberörda, av generaltullstyrelsen ifrågasatta

lagändring.

Mot den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av förevarande paragraf

gör jag icke någon erinran.

Angående bestämmelserna i denna paragraf, som motsvarar 12 § i de sakkunnigas

förslag, tillåter jag mig hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen

av frågan rörande formen för restitutionsbestämmelsernas utfärdande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 06. 55

I anslutning till en av Sveriges varvsindustriförening gjord hemställan

om införande av rätt att erhålla förhandsupplysning i restitutionsärenden

har kommerskollegium i sitt yttrande över betänkandet anfört bland annat

följande.

Kommerskollegium har i fråga om ett helt annat förvaltningsområde,

nämligen apoteksvaruärenden, i ett avgivet utlåtande givit uttryck åt sin

bestämda mening, att en ordning, som inrymmer rätt för allmänheten att

erhålla upplysning på förhand rörande sådana författningars tillämpning,

där avgörandet närmast ankommer på visst ämbetsverk, vore i hög grad

ägnad att bidraga till reda och klarhet, särskilt i fråga om sådana områden,

där författningarna på grund av den växlande mångfald företeelser,

som de avse att reglera, icke kunna uttömmande behandla alla detaljer

utan måste begränsas till allmänna regler, vilka t. o. m. kunna vara behäftade

med ofrånkomliga brister. Såsom ett exempel på ett område, där

ett sådant system under en lång följd av år kommit till användning,

anföres tullbehandlingen av importvaror m. m., rörande vilken officiell

upplysningsverksamhet försiggår med stöd av förordningen den 31 maj

1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande

tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas. Det syntes vara

obestridligt, att sagda anordning för tullverkets trafikanter inom handel

och industri varit till största gagn. Kollegium anser för sin del, att en

liknande ordning skulle medföra stora fördelar för förloppet av tullmyndigheternas

förbindelse med allmänheten i tullrestitutionsärenden. På grund

av att sådana ärenden av naturliga skäl äro mycket fåtaligare än de

ärenden, som röra tulltaxans tillämpning, synes det kollegium sannolikt,

att man för bedrivande av en motsvarande verksamhet med förhandsupplysningar

angående tullrestitution skulle kunna tillgodose trafiken med i

allt fall väsentligt mindre organisationsmedel än meddelandet av tullbehandlingsbesked.

Rätta tidpunkten för den föreslagna anordningens införande

synes vara för handen, då en ny lagstiftning i fråga om tullrestitution

träder i kraft.

På grund av det anförda hemställer kommerskollegium, att Kungl. Maj:t

måtte vidtaga åtgärder för att bereda tullverkets trafikanter tillfälle att

erhålla bindande förhandsupplysning i tullrestitutionsärenden, sedan nu

ifrågavarande reform inom de delar av tullagstiftningen, som beröra restitutionsinstitutet,

genomförts.

Generaltullstyrelsen, som anbefallts avgiva yttrande över kommerskollpgii

förslag, erinrar till en början, att redan vid 1907 års riksdag blivit ifrågasatt,

att rätten till erhållande av bindande förhandsupplysningar måtte utsträckas

till vissa andra områden av tullagstiftningen. I skrivelse nr 41

den 19 mars 1907 hade riksdagen fäst uppmärksamhet å förhållandet och

jämväl angivit exempel på vissa författningar, om vilka här kunde vara

fråga. De bestämmelser, som reglera rätten till tullrestitution, berördes

Fö rhand supplyaning

i tullreatitutionaärenden.

Yttrande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

dock icke i detta sammanhang. I avgivet utlåtande den 12 november 1907

med anledning av vad i sagda riksdagsskrivelse anförts rörande utsträckning

av rätten »att erhålla bindande förhandsupplysning hade styrelsen på vissa

i utlåtandet anförda skäl hemställt, att vad riksdagen i angivna hänseende

anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Såsom framginge

av dåvarande chefens för finansdepartementet ämbetsskrivelse den 21

december 1907, utföll Kungl. Maj:ts beslut i enlighet med nämnda hemställan.

I fortsättningen av yttrandet lämnas vissa uppgifter rörande omfattningen

och arten av den upplysningsverksamhet, som till trafikanternas tjänst bedrives

utanför tillämpningsområdet för uyssberörda förordning. I detta

samband meddelas, att under år 1927 samt den gångna delen av år 1928

genom den å generaltullstyrelsens revisionsbyrå tjänstgörande sekreteraren

i tillhopa 64 fall lämnats skriftliga svar å från trafikanter ingångna förfrågningar

rörande författningstillämpning. Styrelsen övergår därefter till

en närmare behandling av det framlagda förslaget rörande införandet av

anordningen med bindande förhandsupplysningar i restitutionsfrågor. Med

avseende härå anför styrelsen följande:

»Det av varvsindustriföreningen och kommerskollegium nu väckta för

slaget är, då det blott avser restitutionsfrågor, av betydligt mindre räckvidd

än den framställning, som gjordes av 1907 års riksdag och vilken

generellt avsåg sådana författningar, vilkas tillämpning helt eller delvis

ankomme på tullverket.

Emellertid skulle, såvitt generaltullstyrelsen kan finna, även en till restitutionsfrågor

begränsad skyldighet att avgiva bindande förhandsupplysning

leda längre än som i praktiken låter sig genomföra. Restitutionsfrågor

kunna vara av mycket växlande innebörd, och ofta nog vilar möjligheten

av bifall till ett restitutionsyrkande på just i det särskilda fallet föreliggande,

alldeles speciella förhållanden. Framför allt gäller detta ansökningar

om restitution av tull enligt § 11 mom. 2 tulltaxeförordningen för viss återutförd

vara; vid behandlingen av dylika ansökningar har den prövande

myndigheten i vissa fall till och med författningsbestämd skyldighet att

taga hänsyn till affärskorrespondensen mellan beställare och leverantör angående

den återutförda varan. Att beträffande dylika fall i förväg lämna

bindande besked torde i allmänhet icke låta sig göra; trafikanterna torde

här få nöja sig med de icke bindande upplysningar, som vederbörande lokala

tullmyndighet eller generaltullstyrelsen anse sig i förväg kunna lämna.

Vid bedömandet, huruvida den ifrågasatta anordningen lämpligen skulle

kunna med ytterligare begränsning genomföras åtminstone i fråga om någon

eller några särskilda kategorier av restitutionsärenden, kan möjligen någon

ledning hämtas ur kommerskollegiets framställning. Då nämligen denna

anknutits till ett uppslag från varvsindustriföreningen, ligger det nära till

hands, att behovet av den föreslagna anordningen närmast skulle motiveras

av ett industriens intresse. Generaltullstyrelsen är i frågans nuvarande

läge icke i tillfälle att med någon säkerhet bedöma, huruvida möjligheten

att erhålla nu avsedda bindande förhandsupplysningar kan vara av sådan

betydelse för industrien, att anordningen fördenskull bör bringas till utförande.

Med avseende härå kan emellertid erinras, att åtskilliga av ovanberörda

genom revisionsbyråns sekreterare besvarade förfrågningar rörande

författningstillämpning avsett dels § 12 tulltaxeförordningen, vilken angår

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:Is proposition Nr Hd.

restitutionsrätt för varvsindustrien, och dels § 13 mom. 5 i samma förordning,

som innehåller bestämmelser angående den allmänna industrirestitutionen,

d. v. s. restitution av tull för råvara, som i förädlat skick

återutföres. Vidare är att märka, att bestämmelserna i § 1,‘S inom. 3 fulltaxeförordningen

angående kvarnindustrirestitution äro sä i detalj utformulerad(>,

att beträffande deras tillämiining knappast synes kunna råda någon

tvekan, som bör motivera skyldighet att avgiva bindande förhandsupplysning.

Därest emellertid förhållandena skulle anses betinga författningsbestämmelser

i åsyftad riktning angående de slag av industrirestitution, som omhandlas

i § 12 och § 13 mom. 5 tulltaxelörordningen, torde visserligen kunna antagas,

att antalet förfrågningar icke skulle bliva alltför betydande. Däremot

torde med bestämdhet kunna förutses, att inkommande förfrågningar

kunna avse spörsmål av stundom ganska svårlöst beskaffenhet. Det kan gälla

exempelvis — för att närmast uppehålla sig vid varvsindustrien — för

denna industri speciella anordningar, vilka icke gärna kunna bedömas utan

tekniska insikter, och enahanda förhållanden torde kunna förekomma även

i fråga om andra industrigrenar. Vid övervägande härav har generaltullstyrelsen

trott sig kunna ifrågasätta, huruvida icke, därest anordningen

överhuvud skall komma till stånd, de äskade förhandsupplysningarna borde

lämnas av generaltullstyrelsen i samråd med det ämbetsverk, som eljest har

att handlägga frågor rörande industrien och där även tekniska insikter äro

tillfinnandes, nämligen kommerskollegium.

Av den här ovan lämnade redogörelsen för huvuddragen av 1907 års

förordning framgår, att företeende av varuprov är en sä viktig förutsättning

for meddelande av bindande upplysning i tullbehandlingsfråga, att det

i sadana fall, då prov icke företes, blir på styrelsens prövning beroende

huruvida dylik upplysning må kunna meddelas. I fråga, som ej rör tullbehandling,

kommer en sådan objektiv grund för bedömandet, som ett varuprov

utgör i tullbehandlingsärende, icke att vara för handen. För att i dylika

fall bindande förhandsupplysning må kunna meddelas, lärer dock böra krävas,

att den till besvarande uppställda frågan bringar fullständig klarhet

rörande sm innebörd. På grund härav måste i en eventuell författning

uppställas den fordran, att inkommande förfrågningar skola vara så detaljerade,

som för bedömandet kan vara nödvändigt, och sålunda vara åtföljda

av tullständiga specifikationer, ritningar och dylikt.

Författningen bör vidare innehålla sådana bestämmelser, att besked komme

att givas endast i sådana fall, där verkligen ett lojalt intresse kunde anses

vara for handen. Huru gränsen bär bör dragas, kan ju vara vanskligt att

angiva. Liksom i 1907 års förordning rätten att erhålla upplysning är begränsad

till den, som har för avsikt att till riket införa vara, kan man

tänka sig att i nu förevarande fall dylik rätt borde medgivas endast för

den, som inom landet idkar eller har för avsikt att inom landet idka näring.

Mahända kunde även komma under övervägande, huruvida åt ämbetsverken

borde lämnas en generell rätt att pröva, om i visst fall bindande besked

borde lämnas eller icke.

Frågan om utformningen av de bestämmelser, som skulle reglera den nya

anordningen, måste emellertid bliva beroende på innehållet och avfattningen

av de huvudförfattningar, till vilka de ifrågasatta bestämmelserna skulle

anknyta sig. I de yttranden, som inhämtats över ovanberörda sakkunnigas

förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution, hava framförts

åtskilliga erinringar, vilka väl kunna antagas komma att föranleda vissa

jämkningar i förslagen. Fn fråga av synnerlig vikt är den, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. .32 luift. (Nr HG.) 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Tillämpnings
föreskrifter.

Bestämmelsernas

ikraftträdande.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

restitutionsrätten skall, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva ovillkorlig

eller om densamma skall i vissa fall förbindas med en lämplighetsprövning

ur mera allmänna synpunkter. Kommer det senare alternativet att genomföras,

torde väl därigenom omfattningen av de spörsmål i restitutionsärenden,

å vilka bindande förhandsbesked lämpligen skulle kunna lämnas, komma

att väsentligt begränsas. I sakens nuvarande läge är generaltullstyrelsen

sålunda icke beredd att framlägga förslag till författningsbestämmelser i

ämnet.

Det väckta spörsmålet bör enligt generaltullstyrelsens mening icke anses

härmed slutbehandlat utan, sedan de nya restitutionsförfattningarna utfärdats

och någon tid varit i tillämpning, upptagas till förnyad prövning. Det

hör då bliva beroende på vunnen erfarenhet, huruvida en anordning sådan

som den av varvsindustriföreningen och kommerskollegium föreslagna kan

anses av förhållandena betingad samt, i sådant fall, huru denna anordning

bör i sina detaljer utformas.»

Det förefaller icke osannolikt, att det behov av bindande förhandsupplysningar

i restitutionsfrågor, som hittills må hava givit sig tillkänna,

åtminstone till någon del kan hava sin grund i en mindre tillfredsställande

avfattning av de nuvarande restitutionsbestämmelserna med därav föranledd

osäkerhet i bestämmelsernas tillämpning. Med hänsyn härtill och i övrigt

av skäl, som generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, synes det mig lämpligt

att avvakta någon tids erfarenhet av de nya restitutionshestämmelserna,

innan spörsmålet rörande dylika förhandsupplysningar upptages till slutbehandling.

Kommerskollegii förslag i berörda avseende torde för den skull

icke böra för närvarande föranleda ytterligare åtgärd.

Såsom förut nämnts, innefattar de sakkunnigas betänkande även ett förslag

till kungörelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av

tullrestitutionsförordningen. Till dessa bestämmelser, som äro avsedda att

utfärdas i administrativ ordning, torde jag få tillfälle framdeles återkomma.

Från näringslivets sida har allmänt det önskemålet uttalats, att de nya

restitutionsbestämmelserna måtte utfärdas snarast möjligt. Enahanda önskemål

har framförts av kommerskollegium. Med hänsyn bland annat till

den tid, som måste åtgå för en närmare granskning av förslaget till

kungörelse med tillämpningsföreskrifter samt för utarbetandet av erforderliga

tjänsteföreskrifter, lärer tiden för ikraftträdandet av bestämmelserna

dock icke böra sättas tidigare än till den 1 januari 1930. Särskilt i betraktande

av att restitutionsförfarandet enligt de nya bestämmelserna i avsevärt

högre grad än vad för närvarande är fallet skulle komma att byggas

på förtroende för näringsidkaren, synes det nödvändigt, att restitutionsmedgivanden,

som lämnats före bestämmelsernas ikraftträdande, underkastas omprövning

i syfte bland annat att utröna, huruvida näringsidkarens bokföring

av restitutionsvarorna fyller rimliga anspråk ur tullkontrollsynpunkt. Erforderliga

föreskrifter i sådant syfte torde böra meddelas på administrativ

väg.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 66.

Departementschefen uppläser härefter ett i anslutning till det anförda Departementsupprättat

förslag till förordning angående tullrestitution samt hemställer, Acm''

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma

förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1929:32 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32 s. 31 i texten
  2. Rskr. 1929:138 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution. a1 i texten
  3. BevU 1929:21 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution. s. 1 i texten