Sök i Ratio Lex

Angående vissa med förslag till sinnessjuklag vi. m. sammanhängande frågor

1929-02-08 · 52 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:89, Angående vissa med förslag till sinnessjuklag vi. m. sammanhängande frågor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa

med förslag till sinnessjuklag vi. m. sammanhängande

frågor; given Stockholms slott dm 8 februari

1929. ''

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeek.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför, efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

... (-Teno“ beslut forut i dag har Kungl. Maj:t förordnat, att proposition med

förslag till sinnessjuklag m. in. skall avlåtas till riksdagen. Ett genomförande

av berörda ° förslag kommer att medföra viss ökning av statens utgifter för

sinnessjukvårdsväsendet, varjämte vissa ytterligare utgifter föranledas av de

nya bestämmelser angående sinnessjukvården, som torde böra i adminiBihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 72 liåft. (Nr 89.) sos 29 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Verkställda

utredningar

ämnet.

2 Kungl. Maj ds proposition nr <S19.

strativ ordning meddelas av Kungl. Maj:t i samband med de nya lagbestämmelsernas

utfärdande. -Tåg anhåller att nu få lämna eu redogörelse beträffande

de kostnader, som i följd härav bliva erforderliga. Därvid vill jag

inledningsvis framhålla, att lagstiftningen är avsedd att träda i kraft först

den 1 januari 1931 och alltså efter utgången av budgetåret 1929/1930 samt

att man icke har att räkna med några utgifter redan under nämnda budgetår.

Emellertid är det önskvärt, att de omförmälda nya administrativa bestämmelserna

kunna utfärdas så snart som möjligt efter lagens antagande. Innan

sagda bestämmelser träda i kraft, måste nämligen ett stort antal följdbestämmelser

utfärdas av underordnade myndigheter, vilket ej kan ske utan

ett vidlyftigt arbete. På grund härav har det synts lämpligt att, oaktat särskilda

medel för närvarande icke behöva beviljas, riksdagen redan nu far

tillfälle att uttala sig om de grunder, efter vilka medel för ifrågavarande

ändamål böra utgå, ävensom rörande vissa med nu avsedda spörsmål sammanhängande

formella frågor.

Till eu början må nämnas, att nyss avsedda, för riksdagen framlagda

1 förslag till sinnessjuklag, i det följande benämnt lagförslaget, är grundat pa

ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga den 2 juni 1927 avgivet betänkande

med förslag till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet

m. m. (Statens offentliga utredningar 1927: 10). Nämnda betänkande

innefattar förslag allenast till sådana bestämmelser, som de sakkunniga

ansågo böra erhålla lags karaktär. Till de bestämmelser åter, som

borde utfärdas i administrativ ordning, hava nämnda sakkunniga framlagt

förslag i ett den 23 juni 192.3 avgivet betänkande med förslag till stadga angående

sinnessjukvården i riket m. m. (Statens offentliga utredningar 1928:18).

Sistnämnda betänkande innehåller vidare eu utredning rörande de kostnader,

som ett genomförande av de av de sakkunniga framlagda förslagen kunna medföra

för statsverket. Berörda förslag till stadga — stadgan jämte den föreslagna

nya lagen skulle ersätta den nu gällande förnyade stadgan den 14 juni 1901

angående sinnessjuke — benämnes i det följande stadgeförslaget. A idare ma

erinras, att 1926 års sakkunnigas förslag utgör eu överarbetning av ett

den 26 november 1923 avgivet betänkande med förslag till lag om vård av

sinnessjuka m. tf. författningar (Statens offentliga utredningar 1923: 74), vilket

betänkande är utarbetat av den 12 september 1913 tillkallade sakkunniga.

Över 1928 års förslag hava yttranden infordrats från överståthållarämbetet

ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län efter

hörande av stadsfullmäktige och förste stadsläkaren i respektive Stockholm,

Göteborg och Malmö, från övriga länsstyrelser efter hörande av förste provinsialläkaren

i länet, från medicinalstyrelsen efter hörande av samtliga

hospitalsdirektioner, Sveriges läkarförbund, förste provinsialläkarnas förening,

svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska

psykiatriska föreningen, föreningen liospitalsförvaltningens tjänstemän, svenska

liospitalspersonalens förbund samt svenska hospitalens ekonomipersonals

förbund, ävensom från fångvårdsstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoiet,

allmänna civilförvaltningens lönenämnd, svenska stadsförbundet, svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt svenska fattig,

vårds- och barnavårdsförbundet.

\ad först angår lagförslaget, torde dess bestämmelser komma att med

nödvändighet medföra utgifter — frånsett de ökade kostnader för läkare och

annan personal å fångvårdens sinnessjukavdelningar, som berörts i propositionen

rörande förslaget — för dels medicinalstyrelsen såsom utskrivningsinstans

och dels förhör angående å sinnessjukvårdsanstalt intagna personer.

I det förra avseendet är att erinra, att enligt 20, 84, 89 och 50 §§ i lagförslaget

medicinalstyrelsen har att handlägga vissa ärenden rörande utskrivning

samt förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagna personer.

Vid sådan handläggning skall medicinalstyrelsen enligt 2 § i samma förslag

bestå av förutom chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör,

samt ytterligare eu byråchef, i vars ställe dock generaldirektören själv må

inträda en av psykiatrerna i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd även.

som två av Konungen särskilt utsedda lekmannaledamöter. Till nämnda

psykiatrer skall enligt redan gällande föreskrifter (riksdagens skrivelse den

5 april 1924 (nr 5 A), brev till medicinalstyrelsen den 11 april 1924) för varje

inställelse utgå ett arvode av 40 kronor eller, om ifrågavarande psykiater

åtnjuter särskilt årsarvode, ett arvode av 80 kronor. För de båda lekmannaledamöterna

torde jämväl ett arvode av 40 kronor för varje inställelse böra

bestämmas. Då man lärer kunna räkna med att styrelsen kommer att i

nämnda sammansättning sammanträda ungefär eu gång var fjortonde dag

eller 25 gånger årligen, skulle kostnaderna för sammanträdena komma att

uppgå till högst (3 X 25 X 40) 3,000 kronor, för år räknat, vilket belopp dock

kan förväntas något minskas, i den mån psykiater, som åtnjuter årsarvode

såsom ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, kan anlitas.

Medicinalstyrelsens ifrågavarande verksamhet torde därjämte komma att

föianleda kostnader dels för eu föredragande, dels ock för resor och expenser.

I det anförande, vari jag hemställde om remiss till lagrådet av lagförslaget,

framhöll jag, att man lämpligen kunde tillsätta en gemensam föredragande

föi nu omförmälda ärenden och de ärenden, som skola behandlas av medicinalstyrelsens

rättspsykiatriska nämnd, att man för detta ändamål hade att

läkna med inrättandet av eu ny heltidstjänst i medicinalstyrelsen samt att

detta förslag emellertid borde närmare prövas efter medicinalstyrelsens hörande.

Med den vidare behandlingen lärer emellertid utan olägenhet kunna

anstå till nästa år, och jag vill här endast framhålla, att inrättandet av en

dylik ny heltidstjänst under förutsättning att befattningshavaren placeras

i 28:e lönegraden — skulle draga en årskostnad av omkring 10,000 kronor

jämte dyrtidstillägg och vikariatsersättning.

Samtliga nu omnämnda inställelse- och lönekostnader skulle komma att

belasta det ordinarie förslagsanslaget till medicinalstyrelsen.

Merkostnaden för resor torde överslagsvis kunna beräknas till 2,000 kronor

årligen att utgå ur det under femte huvudtiteln upptagna ordinarie förslags
-

Av lagförslaget

föranledda

utgifter.

Medicinalstyrelsen

såsom utskrivningsInstans.

Departements
chefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Förhör vid

domstol angående

å

sinnessjukvårdsanstalt

Intagen.

Lagförslaget.

1926 års

sakkunniga■

4 Kungl. Maj:is proposition nr 39.

anslaget till rese- och traktamentspenningar, medan merkostnaden för expenser,

vilken bör utgå av femte huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till

skrivmaterialier och expenser, ved in. m., överslagsvis kan beräknas till 500

kronor om året.

Beträffande förhör vid domstol angående å sinnessjukvårdsanstalt intagen

person innehåller lagförslaget bland annat följande. För vinnande av utredning

angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida någon, som

är intagen för vård eller observation å sinnessjukhus eller för vård å sinnessjukavdelning

vid fångvården, är i behov av sådan vård, må personer, vilka

kunna antagas äga kännedom om dylika omständigheter, vid domstol höras

såsom vittnen eller upplysningsvis. Förhör må begäras av den för sjukvården

å sjukhuset eller avdelningen ansvarige läkaren (sjukvårdsläkaren).

År frågan om den intagnes kvarhållande beroende pa medicinalstyrelsens

provning, må förhör angående honom begäras av styrelsen. Angående den,

som är intagen för vård å sinnessjukhus, må förhör begäras även av överinspektören

för sinnessjukvården i riket. Den intagne eller annan, som

äger att påkalla hans utskrivning (make, anförvant, förmyndare, god man,

för kostnaden för den intagnes vårdande å sinnessjukhuset ansvarig) kan

hos sjukvårdsläkaren eller, om befogenhet att begära förhör tillkommer

medicinalstyrelsen, hos styrelsen göra hemställan om att förhör skall begäras.

Sådan hemställan skall följas, om förhöret ej finnes vara obehövligt, dock

att förhör, vare sig hemställan gjorts eller icke, ej må begäras, om erforderlig

utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör. De personer, som

inkallats till förhör, skola äga åtnjuta ersättning enligt de angående ersättning

åt vittnen i brottmål gällande reglerna, därvid iakttages, att ersättningen

alltid skall stanna å statsverket.

Kostnaderna för inkallade personers inställelser torde i enlighet med vad

i förenämnda sakkunnigbetänkande av år 1928 föreslagits böra utgå av anslag

under andra huvudtiteln.

Emellertid kunna förhören föranleda jämväl kostnader av beskaffenhet att

böra utgå av under femte huvudtiteln uppfört anslag.

Härom anfördes i 1927 års betänkande, vari emellertid de åligganden, som

enligt förslaget skola åvila medicinalstyrelsen, överlämnats åt en särskild

»sinnessjuknämnd», följande.

Bisk förelåge för att domstolen skulle förbise de möjligheter till förbättrad

utredning, som kunde yppa sig under förhörets gång. I vissa fall

kunde därför sjukvårdsläkare, som påkallat förhör, hava anledning att övervara

detta. Detsamma gällde överinspektören, liksom sinnessjuknämnden

kunde finna behövligt, att eu psykiater finge närvara vid ett forhor, som

påkallats av nämnden. Bestämmelser i syfte att möjliggöra dylika inställelser

vid förliörsdomstolen borde därför i administrativ ordning meddelas.

I enlighet härmed upptogo de sakkunniga i 1928 års betänkande förslag

till dylika administrativa bestämmelser. 37 § i stadgeförslaget innehåller

sålunda, att överläkare vid statens sinnessjukhus må med medicinal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ktunjl, Maj:t.s proposition nr SO.

styrelsens medgivande bevista av honom begärt förhör samt är skyldig

att efter medicinalstyrelsens förordnande övervara av annan begärt förhör.

Enahanda skyldighet föresläs i 41 § i stadgeförslaget skola åvila jämväl

underordnade läkare (förste och andre läkare) vid nämnda sinnessjukhus.

Enligt 8 § i ett av de sakkunniga utarbetat förslag till instruktion för sinnessjuknämnden

skulle nämnden kunna uppdraga åt någon av sina ledamöter

eller överinspektören för sinnessjukvården att övervara av nämnden

begärt förhör. Kunde det ej ske, men funnes lämpligt, att förhöret övervores

av sinnessjukläkare, skulle det ankomma på medicinalstyrelsen att på

anmälan av nämnden förordna läkare vid något statens sinnessjukhus att

övervara förhöret. Enligt 4 § i ett av de sakkunniga upprättat förslag till instruktion

för överinspektören för sinnessjukvården i riket skulle slutligen

denne med medicinalstyrelsens medgivande kunna bevista av honom begärt

förhör eller hos styrelsen påkalla, att läkare vid något statens sinnessjukhus

förordnades att övervara förhöret.

Kostnaderna för överinspektörens och de vid statens sinnessjukhus anställda

läkarnas resor för ifrågavarande ändamål, vilka kostnader föreslogos

skola utgå av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

rese- och traktamentspenningar, beräknades överslagsvis till 1,000 kronor

årligen. Kostnaden för resor, företagna av ledamot i sinnessjuknämnden,

är inräknad i den för nämnden beräknade resekostnaden.

Mot den gjorda kostnadsberäkningen hava några erinringar icke gjorts Yttranden

i de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena. över 1928 drs

'' förslag.

Om, såsom i lagförslaget föreslås, medicinalstyrelsen skall, sammansatt Departementspå

särskilt sätt, utöva de funktioner, som enligt 1927 års förslag skulle till- chefen,

komma sinnessjuknämnden, måste uppenbarligen jämväl i handläggning av

utskrivningsärende deltagande ledamot av medicinalstyrelsen liksom även

medicinalstyrelsens föredragande i dessa frågor kunna efter beslut av styrelsen

företaga resor för utredning av utskrivningsärende. Kostnaden härför

är medräknad i den förut omnämnda merkostnaden för resor, föranledda

av medicinalstyrelsens befattning med bland annat frågor om förhör.

I fråga om kostnaden för resor av överinspektören och av vid statens

sinnessjukhus anställda läkare torde 1928 års förslag och därvid fogade beräkningar

kunna utan ändring godtagas.

I detta sammanhang är att nämna, att enligt lagförslaget förhör rörande

tilltalad eller lösdrivare, angående vilkens sinnesbeskaffenhet utlåtande infordrats,

kan anställas på framställning av vederbörande läkare eller, om

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtats, på framställning av styrelsen. Dylikt

förhör anställes, vad angår tilltalad, i själva målet, och beträffande

lösdrivare vid underrätt, som bestämmes av den myndighet, där målet angående

lösdrivaren är anliängigt. Även vid sådant förhör kan det vara

anledning för läkare att närvara, och möjlighet härtill torde därför, såsom

av 1926 års sakkunniga framhölls i deras betänkande av år 1927, böra i

administrativ ordning beredas. Kostnaderna för inställelse av den, som in
-

Inställelser

vid handläggning

av

brottmål

eller vid förhör

rörande

lösdrivare.

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Administrativa

regler

av beskaffenhet

att föranleda

utgifter.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

kallats till förhör, liksom för inställelse av läkare vid sinnessjukavdelning

vid fångvården, lärer böra bestridas av anslag under andra huvudtiteln.

Däremot synes kostnaden för inställelse av annan läkare böra utgå av det

under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- och traktainentspenningar.

För rätt till sådan inställelse torde böra uppställas enahanda

förutsättningar som för inställelse vid de tidigare omnämnda förhören. Da

de nu ifrågavarande inställelserna säkerligen komma att bliva ytterligt sällsynta,

synes någon ökning av anslaget av denna orsak icke bliva behövlig.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de utgifter, som kunna föranledas

av sådana bestämmelser, som lämpligen torde böra i samband med

en ny lagstiftning rörande sinnessjuka utfärdas i administrativ ordning.

De flesta av dessa bestämmelser äro i 1928 års förslag sammanfattade i det

förut berörda stadgeförslaget. En kortfattad allmän översikt över detta

torde därför här vara på sin plats, medan däremot förslagets detaljbestämmelser,

i vad de avse de olika utgiftsposter, om vilka här är fråga, komma

att refereras vid behandlingen av varje särskild utgiftspost. — Stadgeförslaget

omfattar sju kapitel, vilka behandla statens sinnessjukhus, kommunala sinnessjukhus,

enskilda sinnessjukhus, vårdhem för sinnessjuka, vård av sinnessjuka,

som icke äro intagna å sinnessjukhus eller vårdhem, ansvarsbestämmelser

och förslagets tillämpning å sinnesslöa. 1 det kapitel, som behandlar

statens sinnessjukhus, meddelas regler om medicinalstyrelsen såsom

överstyrelse för nämnda sinnessjukhus, om dessas direktioner och om de

olika där anställda befattningshavarna (1—68 §§), varefter upptagas bestämmelser

om intagning och vistelse å samt utskrivning från statens sinnessjukhus

(69—84 §§), om kontrollerad familjevård och om hjälpverksamhet i anslutning

till sådant sinnessjukhus (85 - 97 §§) samt om vissa tilltalade m. fl.

(98_100 §§). Stadgeförslaget åsyftar i första hand att i anslutning till lagförslaget

meddela en sammanfattning av de viktigare administrativa föreskrifterna

rörande sinnessjukhusen men upptager därjämte vissa betydelsefulla

nyheter. Utom sådana stadganden, som komma att i det följande

närmare beröras, torde här endast böra pekas på förslagets bestämmelser

rörande medelsförvaltningen vid statens sinnessjukhus, vilka avse att göra

det möjligt för direktionen att i frågor av mindre vikt överlåta beslutanderätten

åt den nuvarande styresmannen (sjukhuschefen). Denna har enligt

förslaget att antingen fatta sitt beslut efter samråd med sysslomannen (intendenten)

eller i sin tur överlåta beslutanderätten till den sistnämnde. Av

dessa bestämmelser följer, att sjukhuschefen och intendenten icke blott, såsom

nu delvis är fallet, faktiskt få avgöra dessa frågor utan även juridiskt

komma att mot det allmänna bliva, med direktionens uteslutande, därför

ansvariga.

De utgifter, som jag i detta sammanhang kommer att behandla, avse följande

ändamål, nämligen uppdelning av ansvaret för sjukvården vid de större

sjukhusen på flera ansvariga läkare, omläggning av det arbete, som nu åligger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition nr $9,

direktionens sekreterare, ändrade regler rörande traktamentsersättning åt

direktionsledamöter, ökning av möjligheterna att bereda understöd åt mindre

bemedlade personer, som utskrivits från sinnessjukhus, anordnande försöksvis

av hjälpverksamhet i anslutning till sinnessjukhus, åtgärder till underlättande

av psykiatrisk undersökning av vissa mindre bemedlade tilltalade

m. fl., uppdelning av nuvarande överinspektörsbefattningen, inspektion av

enskilda sinnessjukhus och vårdhem, kontroll av sinnessjukvård genom stads-,

stadsdistrikts-, köpings- och municipalläkare samt resor för landsfiskaler.

I lagförslaget förutsattes, att sinnessjukhus skall kunna uppdelas på flera

avdelningar med särskilda sjukvårdsläkare.

Frågan om sådan uppdelning har sedan länge varit aktuell beträffande

statens sinnessjukhus.

I skrivelse den 7 mars 1917 föreslog sålunda medicinalstyrelsen i den av

styrelsen framlagda planen för det då ifrågasatta, numera färdiga hospitalet

i Hälsingborg, att den egentliga sjukvårdsledningen skulle delas mellan

anstaltens administrativa ledare (chefläkaren) och två överläkare.

I anledning härav yttrade chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow,

i den proposition (nr 266), som den 14 april 1917 avläts till riksdagen angående

uppförande av hospitalet, i huvudsak följande.

Såväl i Sverige som i utlandet hade framhållits nödvändigheten av att

ledningen av offentliga anstalter för sinnessjuka med avseende på både sjukvården

och den ekonomiska administrationen förbleve samlad i chefläkarens

hand. Kravet på denna enhetlighet syntes dock icke avse så mycket sjukvården

i egentlig mening som fastmer de med anstaltsvården och ekonomien

samhöriga sjukvårdsfrågorna. Genom den föreslagna uppdelningen av sjukvårdsledningen

vid anstalten syntes därför den erforderliga enhetligheten

icke behöva äventyras. A andra sidan syntes det kunna antagas, att chefläkaren

därigenom bättre än vid mången mindre anstalt bleve i tillfälle att

utöva den administrativa ledningen, varjämte eu sådan uppdelning även

syntes ägnad att gagna den egentliga sjukvården.

1913 års salckunniga anslöto sig jämväl till tanken på eu uppdelning av

ansvaret för sjukvården vid de större statsanstalterna. De anförde härom

följande.

Enligt gällande bestämmelser vore hospitalets överläkare även ansvarig

för sjukvården, vilken storlek anstalten än månde äga. I själva verket bleve

det emellertid på större hospital med 800 sjuka eller däröver omöjligt för

överläkaren att fullt och i detalj kunna känna varje där vårdad persons

sjukhistoria och tillstånd efter intagningen. Det torde därför föreligga behov

av att chefen å dessa större hospital finge sin sjukvårdande verksamhet inskränkt

till endast eu del av hospitalet och att därjämte anställdes särskild

överläkare med ansvar för sjukvården å annan del av hospitalet. Förslag

härom hade också blivit framställt inom medicinalstyrelsen av chefen för

hospitalsbyrån, medicinalrådet R. Stenbeck. Till detta förslag hade psykiatriska

föreningen, som diskuterat detsamma vid sitt årsmöte år 1915, enhälligt

uttalat sin anslutning.

De sakkunniga räknade i sitt förslag med att för det sålunda angivna

ändamålet vid vart och ett av åtta hospital en hospitalsläkartjänst skulle

ändras till överläkartjänst.

Nya överläkartjänster.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Då medicinalstyrelsen sedermera i skrivelse den 28 augusti 1925 framlade

beräkning av det ordinarie förslagsanslaget till hospital och asyler för budgetåret

1926/1927, föreslog styrelsen, att vid Hälsingborgs hospital måtte anställas

en överläkare av l:a klass — chefläkare — samt 2 överläkare av

2:a klass.

I utlåtande den 25 september 1925 över medicinalstyrelsens förslag yttrade

allmänna civilförvaltningens lönenämnd, efter att hava erinrat om att förslaget

anslöte sig till det av 1913 års sakkunniga framlagda förslaget till lag om

vård av sinnessjuka, bland annat följande.

Att innan nämnda lagförslag blivit av statsmakterna granskat och godkänt

låta en i detsamma innefattad princip komma i tillämpning vid ett enstaka

hospital syntes lönenämnden innebära ett föregripande beträffande frågans

lösning i dess helhet, helst som befogade anspråk givetvis skulle komma

att framställas om införande av samma organisationsform vid åtminstone

de befintliga största hospitalen, vilkas patientantal icke avsevärt understege

det för Hälsingborgshospitalet beräknade. Lönenämnden kunde därför icke

i frågans dåvarande läge tillstyrka medicinalstyrelsens förslag i ifrågavarande

hänseende utan förordade i stället för de föreslagna chefläkar- och överläkar - befattningarna en överläkarbefattning och två förste hospitalsläkarbefattningar.

I 1926 års statsverksproposition anförde dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, i frågan.

Av skäl lönenämnden anfört ansåge han sig icke kunna förorda, att den

av medicinalstyrelsen föreslagna organisationsformen då infördes, utan syntes

läkarvården vid det nya hospitalet tills vidare böra bestridas med befattningshavare

i den löneställning, lönenämnden ifrågasatt. Eu dylik anordning

borde åtminstone inom den närmaste framtiden icke behöva möta några

större svårigheter.

Vid frågans behandling i riksdagen yrkade herr A. Petrén i eu inom

första kammaren väckt motion (nr 33), att vid Hälsingborgs hospital måtte

anställas en överläkare av Pa klass och två överläkare av 2:a klass.

I skrivelse den 24 februari 1926 (nr 38) anförde riksdagen i ämnet följande.

Riksdagen anslöte sig till den av lönenämnden uttalade meningen. Innan

förslaget till lag om vård av sinnessjuka blivit prövat, funne riksdagen sålunda

icke tillrådligt att i fråga om läkarpersonalen vid Hälsingborgshospitalet

en ny organisationsform infördes, utan ansåge riksdagen i likhet med Kungl.

Maj:t, att läkarvården vid detta hospital borde, åtminstone till dess nyssnämnda

prövning skett, bestridas med befattningshavare i den löneställning,

lönenämnden ifrågasatt.

Sedermera föreslog medicinalstyrelsen i skrivelse den 23 april 1926 sådan

ändring av de vid Hälsingborgshospitalet anställda överläkarens och förste

hospitalsläkarnas behörighet och befogenheter, att bland annat var och en

av dem skulle ansvara för sjukvården å den honom särskilt anförtrodda

huvudavdelningen.

Med anledning av detta förslag anfördes i 1927 års statsverksproposition

av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, att enligt

hans uppfattning starka lämplighetsskäl talade för att — utan ändring av

läkarnas ställning i lönehänseende — den av medicinalstyrelsen föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kwajl. Maj.ts proposition ur 8!). J)

organisationen av sjukvårdsledningen bleve gällande, när beläggningen ä

hospitalet tagit en mera avsevärd omfattning, och att han, dä sä bleve fallet,

ämnade föreslå Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter av i huvudsak det innehåll,

medicinalstyrelsen föreslagit.

1 skrivelse den 5 april 1927 (nr 5 A) anmärkte emellertid riksdagen, under

erinran om innehållet av dess nyss omnämnda skrivelse av år 192(5, att skäl

för frångående av den av riksdagen där uttalade uppfattningen alltjämt icke

syntes föreligga.

Några ändrade bestämmelser rörande de vid hospitalet i Hälsingborg anställda

läkarnas behörighet och befogenheter hava icke utfärdats.

1!)26 års sakkunniga föreslogo i stadgeförslaget, att personalen vid statens

sinnessjukhus skulle utgöras av, bland andra, eu överläkare, tillika sjukhuschef,

samt överläkare, som må erfordras jämte sjukhuschefen (2 §). Förslaget

innehåller vidare bland annat följande bestämmelser rörande förhållandet

emellan de olika överläkarna vid samma sjukhus. Sjukvården handliaves, under

överinseende av medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessjukvården,

av vederbörande överläkare, var å sin avdelning, i egenskap av sjukvårdsläkare

(3 §). Överläkare, som icke är sjukhuschef, åligger att beträffande

sin avdelning lämna sjukhuschefen de uppgifter, som erfordras för fullgörande

av vissa honom åliggande skyldigheter, så ock i övrigt tillhandagå

honom med utredning eller yttrande, som han för sin tjänst må påfordra

(38 §). Sjukhuschefen är ledamot av direktionen (11 ij). Annan överläkare

äger att hos direktionen väcka förslag i frågor, som beröra hans avdelning,

samt att vid behandlingen av sådana frågor deltaga i direktionens överläggningar

med rätt för honom att få från direktionens beslut avvikande mening

antecknad i dess protokoll (38 §). Frågor om semester och annan tjänstledighet

för sjukvårdspersonal avgöras efter närmare angivna fördelningsgrunder

av direktionen eller sjukhuschefen. Sjukhuschefen må dock i fråga om sjukvårdspersonal,

som tillhör annan överläkares avdelning, tills vidare åt denne

överlåta sin ifrågavarande befogenhet. Avser beslut, som i dylika frågor

meddelas av direktionen, av direktionens ordförande å dess vägnar eller av

sjukhuschefen, befattningshavare, vilken är underställd annan överläkare än

sjukhuschefen, skall nämnde överläkares skriftliga yttrande inhämtas, innan

beslut meddelas (60 §).

I sin motivering till 2 § i stadgeförslaget anförde de sakkunniga:

»Först och främst hava de sakkunniga anslutit sig till det jämväl av 1913

års sakkunniga understödda förslaget om möjlighet att på de större sinnessjukhusen

fördela ansvaret för sjukvården på liera läkare, vilka samtliga

skulle benämnas överläkare och i fråga om sjukvården vara i förhållande

till varandra självständiga. Skälet härför är givetvis i första hand det av

nämnda sakkunniga anförda eller att det vid ett större sinnessjukhus i själva

verket är omöjligt för en.läkare att fullt och i detalj kunna känna varje där

vårdad persons sjukhistoria och tillstånd efter intagningen. Härvid må endast

erinras om att numera ett flertal av statens sinnessjukhus har mer än 800

patienter och att patientantalet i tre fall uppgår till 1,200 eller därutöver

(Uppsala, Lund, Hälsingborg). I betraktande kommer också, att det med

VJ26 års

sakkunniga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

nuvarande organisation måste bliva nödvändigt, att ett icke obetydligt antal

av de vid statens sinnessjukvård anställda läkarna aldrig, t. ex. på grund

av cbefsplatsernas relativa fåtalighet och vederbörandes bristande fallenhet

för administrativ verksamhet, kan nå fram till ställning av chef för sinnessjukhus.

Skall eu tillfredsställande rekrytering till ifrågavarande läkarbana

kunna äga rum, torde det emellertid vara nödvändigt, att man kan ställa i utsikt

för alla i medicinskt avseende fullt kompetenta läkare att åtminstone

kunna erhålla en självständig ställning i fråga om sjukvården. Likaledes med

hänsyn till angelägenheten av en tillfredsställande rekrytering synes det lämpligt,

att innehavarna av de nya överläkarbefattningarna, som i många fall ju

komma att bliva slutposter, erhålla en något bättre ekonomisk gottgörelse

iin för sjukvården icke ansvariga läkare. De sakkunniga hava tänkt sig, att

de i sådant avseende skola erhålla samma förmån av fri boställsvåning med

bränsle ävensom, i förekommande fall, elektrisk belysning, som nu tillkommer

överläkare. Härigenom blir också avlöningssystemet mera konsekvent, eftersom

dessa överläkare skulle komma att bliva ansvariga för sjukvården för

minst lika många patienter som de nu vid de mindre hospitalen anställda

överläkarna, vilka ju åtnjuta nämnda förmån. De sakkunniga förorda därför,

att de nya överläkarna i likhet med sistnämnda hittillsvarande överläkare

i avlöningshänseende erhålla ställning av överläkare av 2:a klass, vilket just

innebär, att de med bibehållande av den för hospitalsläkare av l:a klass

och överläkare av 2:a klass gemensamma lönegraden (B 28) erhålla nyssberörda

naturaförmån.»

I sin redogörelse för de av deras förslag föranledda kostnaderna anförde

de sakkunniga vidare:

»De sakkunniga hava tänkt sig, att en liospitalsläkartjänst av i:a klass

skulle omändras till överläkartjänst av 2:a klass vid ett vart av de sinnessjukhus,

där vårdplatsantalet uppgår till omkring 800 men understiger 1,200,

eller vid

Vänersborgs sinnessjukhus (1,080 vårdplatser)

Västerviks » ( 972 )

Säters » ( 972 » )

Strängnäs » ( 850 » )

Kristinehamns > ( 800 » )

Vadstena » (788 )

Vid de sinnessjukhus, där vårdplatsantalet uppgår till 1,200 eller däröver,

föreslås, att två hospitalsläkartjänster av l:a klass skola omändras till överläkartjänster

av 2:a klass.

Dessa sinnessjukhus äro:

Lunds sinnessjukhus (1,262 vårdplatser)

Uppsala » (1,246 » )

Hälsingborgs » (1,200 » )

Den nu för ifrågavarande befattningshavare utgående ersättningen för

tjänstebostad jämte lyse och vedbrand utgör:

Vid Vänersborgs sinnessjukhus.......

.... kronor

1,320: -

» Västerviks » .......

..... »

1,260: —

» Säters » .....

1,200:

» Strängnäs » .......

..... »

1,710: —

» Kristinehamns » .......

..... »

1,350: —

» Vadstena » .......

!) 840: —

) Exklusive lyse och vedbrand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bil. I 1

Vid Lunds sinnessjukhus............ kronor 1,320: —

........... » 1,200: —

Uppsala » •> 1,770:

........... » 1,500:

» Hälsingborgs » » '') 1,500:

......... » ■) 1,320: —

Summa kronor 16,290:-

Genom den föreslagna anordningen skulle statsverket alltså gå miste om

eu inkomst för hyra, lyse och vedbrand av omkring 16,600 kronor.»

De sakkunnigas förslag'' om att nya överläkartjänster skola inrättas hava

i samtliga avgivna yttranden lämnats utan anmärkning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämncl anför efter att hava erinrat om

nämndens tidigare uttalanden samt refererat de sakkunnigas skäl för de nya

överläkartjänsternas inrättande:

»Härtill vill lönenämnden endast tillägga, att det här rör sig om eu grupp

befattningshavare, vilken haft att underkasta sig en dyrbar utbildning och

för vilken statstjänsten ur ekonomisk synpunkt måhända icke alltid ter sig

lika förmånlig som den enskilda läkar praktiken. Beaktas må ock de mycket

stora krav, som måste ställas på sinnessjukläkaren, om sjukvården vid de

statliga sinnessjukanstalterna skall motsvara de fordringar, man numera vill

ställa på den offentliga sinnessjukvården. Ur denna synpunkt torde de sakkunnigas

förslag i förevarande hänseende böra betraktas såsom ett betydelsefullt

led i de omfattande åtgärder till förbättrande av sinnessjukvården i

riket, som av statsmakterna under senare år vidtagits eller som ännu återstå

att genomföra.»

I fråga om sättet för de föreslagna befattningshavarnas avlönande yttrar

emellertid lönenämnden:

»Enligt lönenämndens mening måste det starkt ifrågasättas, huruvida

systemet med bostad in natura såsom löneform bör ytterligare utsträckas.

Lönenämnden tillåter sig erinra, hurusom den överläkare tillkommande

naturaförmånen i form. av fri bostad är eu kvarleva från den tid, då det nya

lönesystemet ännu icke var i tillämpning vid hospitalen och då överläkarna

liksom även hospitalsläkarna och de biträdande läkarna ägde åtnjuta nyssnämnda

naturaförmåner. Bostadsförmånen har emellertid principiellt uteslutits

i det nya lönesystemet. Lönenämnden vill därför ifrågasätta, huruvida icke

spörsmålet om ett borttagande av överläkarnas vid hospitalen bostadsförmån

och ersättande med lön i en eller annan form bör hänskjutas till den kommitté,

som av Kungl. Maj:t tillsatts den 29 juni 1928 med uppdrag, bland

annat, att verkställa utredning rörande en allmän revision av gällande av

löningsförfattningar. I frågans nuvarande läge och i avvaktan i allt fall på

det resultat, nämnda kommitté kan komma att framlägga, har nämnden

emellertid ansett sig kunna biträda de sinnessjuksakkunnigas förslag rörande

fri boställsförmån åt de nya överläkarna, dock endast under den förutsättning

att den föreslagna anordningen gives provisorisk giltighet.»

Statskontoret anför följande.

Förslaget om införande av nya överläkartjänster vore lämpligt och ägnat

att åstadkomma en ändamålsenligare vård och förvaltning vid de större *)

Yttranden

i ver 1928 års

förslag.

*) Exklusivo lyse och ved i köket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 89.

sinnessjukhusen. Statskontoret ville framhålla, att, därest dessa läkare, såsom

lönenämnden föreslagit, provisoriskt finge fri bostad sig tilldelad, det

säkerligen komme att möta svårighet att sedermera fråntaga dem nämnda

förmån och att det icke komme att bliva lätt att beräkna en skälig kompensation

därför. Statskontoret ansåge för sin del några betänkligheter icke

böra möta mot att de nya överläkarna i avseende å bostadsförmåns tillgodonjutande

definitivt likställdes med de nuvarande sjukhuscheferna.

Direktionen för Östersunds hospital förordar, att jämväl vid nämnda hospital

en hospitalsläkartjänst av första klassen utbytes mot eu överläkartjänst.

Såsom skäl härför åberopas, att Östersunds hospital numera hade ett platsantal

av 700, att motivet för anställandet av ytterligare överläkare vid ett

platsantal av 800 gällde även vid ett platsantal av 700 samt att, då Östersunds

hospital vore det enda hospital med mellan 400 och omkring 800

platser, vid alla andra hospital utom Östersunds på en överläkare skulle

komma högst omkring 400 patienter.

Departements- 1*4 de av de sakkunniga samt lönenämnden anförda skälen har även jag

eiiofen. kommit till den uppfattningen, att nya överläkartjänster böra inrättas vid

de större av statens sinnessjukhus. En sådan åtgärd måste anses såsom

ett viktigt led i sinnessjukvårdens utveckling. Ju mer denna vård kommer

att inriktas på en verklig medicinsk behandling och ju mer den individualiseras,

framför allt såsom följd av de moderna vårdmetoder, som sammanfattas

under begreppet utvidgad arbetsterapi, desto viktigare blir det, att vederbörande

överläkare icke har att svara för större patientantal än att han, så mycket

som möjligt ostörd av administrativa göromål, kan ägna sig åt vars och ens

vård. De betänkligheter, som från riksdagens sida tidigare anförts mot en

liknande organisation, voro väsentligen byggda på att det då var fråga om

att för ett enda hospital genomföra eu speciell anordning och torde därför

icke, då nu spörsmålet upptages helt generellt, utgöra hinder för godkännande

av vad som här föreslagits. Det ankommer givetvis sedermera på

Kungl. Maj:t att vid utfärdandet av instruktionella bestämmelser noga tillse,

att önskvärd enhetlighet uppehälles i sjukhusdriften,'' särskilt vad angår ekonomiska

och personalfrågor.

Yad beträffar frågan, vid vilka sjukhus dylika överläkartjänster skola inrättas,

synas mig vägande skäl icke vara anförda för att frångå de sakkunnigas förslag

om att eu överläkartjänst bör finnas på ungefär varje fullt antal av

400 patienter. Att nämnda förslag kommer att medföra, att patientantalet

per överläkare kommer att växla ej obetydligt, ligger i sakens natur — mer

än 400 patienter skola sålunda komma ej blott på överläkaren vid Östersunds

hospital, som har 700 platser, utan i en nära framtid jämväl på överläkaren

vid Piteå hospital och asyl, vilket sjukhus efter avslutandet av nu

pågående utvidgningsarbeten kommer att få ett platsantal av 518, liksom på eu

var av överläkarna vid sinnessjukhus med mellan 800 och 1,200 platser — men

jag anser icke antalet patienter vid Östersunds hospital vara så stort, att jag

för närvarande kan förorda inrättandet av ytterligare en överläkartjänst även

där. Beträffande de nya överläkarnas rätt till fri bostad synes mig skäl

icke föreligga att förorda andra principer än dem, som gälla för redan be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 89. 13

fintliga överlåkartjänster. Jag kan sålunda på förevarande punkt lielt ansluta

mig till sakkunnigförslaget. Genomförandet diirav medför i ekonomiskt hänseende

allenast, att vissa nu till det ordinarie förslagsanslaget till hospital

och asyler inflytande ersättningar för bostad, lyse och bränsle komma att

bortfalla. Sammanlagda beloppet av dessa ersättningar utgör mellan 16,000

och 17,000 kronor årligen.

Hos varje hospitalsdirektion är för närvarande anställd en sekreterare,

som antages och entledigas av direktionen. Sekreterarna, vilka iiro att räkna

sasom extra befattningshavare, iiro indelade i tre klasser, vilka enligt Kungl.

Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 9 mars 1923 erhålla arvode med högst

1,596, 1,200 och 600 kronor i respektive l:a, 2:a och 3:e klassen. Medicinalstyrelsen

har sedermera genom cirkulär den 4 december 1923 föreskrivit, att

sekreterarnas arvoden från och med den 1 januari 1923 skola tills vidare utgå

med 1,500 kronor för eu var av 8 sekreterare, med 1,200 kronor för 1 sekreterare,

med 1,050 kronor för en var av 4 sekreterare samt med respektive 900, 780, 600

och 420 kronor för övriga fyra sekreterare. Ytterligare har medicinalstyrelsen

i skrivelse den 2 november 1926 fastställt arvodet för sekreteraren vid

det då nyinrättade hospitalet i Hälsingborg till 1,500 kronor.

Sekreterare skall enligt medicinalstyrelsens nämnda cirkulär hava avlagt

juridisk examen, dock att direktion ma med medicinalstyrelsens medgivande

förordna annan än jurist till sekreterare, i vilket fall lägre arvode förutsatts

skola bestämmas.

Sekreteraren åligger enligt samma cirkulär:

1) att utfärda kallelse till direktionens sammanträden;

2) att efter samråd med överläkaren uppsätta föredragningslistor till direktionens

sammanträden, där sådana listor icke anses med större fördel kunna

uppsättas genom överläkarens försorg;

3) att å föredragningslista anteckna direktionens beslut;

4) att föra protokoll i de ärenden, där protokoll författningsenligt skall

föras eller direktionen eljest finner sådant lämpligt;

5) att uppsätta, kontrasignera och expediera av direktionen beslutade

skrivelser, konstitutorial och kungörelser, dock att kungörelser angående

upphandling av artiklar för hospitalens behov må, där direktionen så prövar

skäligt, kunna i stället uppsättas och expedieras genom hospitalskontorets

försorg;

6) att å föredragningslistor och protokoll anteckna datum för ärendenas

expediering;

7) att genom utdrag av föredragningslistor eller protokoll delgiva vederbörande

syssloman direktionens beslut rörande

a) patients intagning, utskrivning och betalningsklass;

b) befattningshavares konstituering, entledigande och ledighet;

c) utanordning eller disposition av medel för visst ändamål;

d) den ekonomiska förvaltningen i övrigt;

8) att föra konceptbok med register;

9) att föra minnesbok över beslut, som av direktionen meddelats till framtida

efterrättelse;

10) att ordna protokoll, föredragningslistor och registratur samt föranstalta

om deras inbindning;

Sekreterarbefattningarna

hos

direktionerna.

Gällande

bestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

1926 års

sakkunniga.

Kungl. Majds proposition nr 89.

11) att på överläkarens anmälan ingiva ansökan till vederbörande domstol

om förmynderskap för patient;

12) att lämna biträde åt överläkare eller syssloman i juridiska frågor;

samt

13) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som direktionen

meddelar.

in26 ars sakkunniga förordade i sitt betänkande av år 1928 indragning

av sekreterartjänsterna samt upptogo i 17 § i stadgeförslaget bestämmelse

om att direktion hade att med därför anslagna medel draga försorg om

erforderlig protokollföring och expedition.

De sakkunniga anförde härom i anslutning till berörda cirkulär:

»Av de funktioner, som ankomma på sekreterare, torde de under 1), 3), 4),

6), 7), 8), 9) och 10) upptagna utan olägenhet kunna anförtros åt intendenten

eller någon å kontoret anställd befattningshavare. Den under 2) omnämnda

funktionen torde redan i realiteten åvila sjukhuschefen, vilket väl också

ofta är fallet med det under 5) omnämnda uppsättandet av koncept till

skrivelser och dylikt. I varje fall kan sistnämnda åliggande utan någon

mera avsevärd arbetsökning överlämnas åt den, som är föredragande i direktionen,

det vill enligt förevarande förslag säga sjukhuschefen eller i vissa

fall annan överläkare eller intendenten. Under 5) berörd kontrasignering

och expediering kan lämpligen anförtros åt den, som omhänderhar protokollets

uppsättande. Den under 11) omnämnda funktionen — översändande

till vederbörande domstol av ansökning om omyndighetsförklaring — kan

väl ombesörjas av sjukhuschefen, som enligt de sakkunnigas förslag skall

från direktionen övertaga befogenheten att påkalla omyndighetsförklaring.

Vid nu nämnda förhållanden har det synts de sakkunniga onödigt att för

ifrågavarande ändamål anställa en särskild befattningshavare. Visserligen

skulle icke längre en jurist komma att stå till sjukhuschefens och intendentens

förfogande för’ konsultation i juridiska frågor, men att behovet av

en sådan knappast torde vara allt för stort, därpå tyder redan, att man

ansett sig kunna medgiva, att till sekreterare tages även annan än jurist.

Dessutom är att märka, att eu jurist alltid skall sitta i direktionen och att

hans uppfattning alltid kan inhämtas i de frågor, som liänskjutas till direktionen.

I enlighet med det sagda hava de sakkunniga i 17 § upptagit föreskrifter

om rätt för direktionen att med därför anslagna medel draga försorg

om erforderlig protokoll föri ng och expedition — de sakkunniga hava

tänkt sig, att den eller de befattningshavare, åt vilka detta arbete uppdrages,

skulle erhålla någon mindre ersättning därför — samt i övrigt förutsatt,

att erforderliga föreskrifter kunna i vanlig ordning meddelas vederbörande

befattningshavare. >

Beträffande de ekonomiska återverkningarna av sitt förslag anförde de

sakkunniga:

Enligt stadgeförslaget skola de nuvarande sekreterarna hos liospitalsdirektionerna

indragas och deras arbete på närmare angivet sätt fördelas

på andra befattningshavare, därvid för protokollföring och expedition

något mindre arvode skulle utgå. Sekreterarnas arvoden utgöra för närvarande

(9 X 1,500 + 1,200 + 4 X 1,050 + 900 + 780 + 600 + 420) 21,600 kronor.

De ifrågasatta nya, mindre arvodena torde kunna beräknas till högst 400 kronor

vid ett vart av 15 sinnessjukhus och högst 200 vid ett vart av de 3 övriga.

Sammanlagda kostnaden skulle alltså bliva lo X 400 + 3 x 200 kronor eller

6,600 kronor, varigenom en besparing av lo,000 kronor skulle uppstå.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

KuhijI. Mnj:U pmgosilion nr <V/A IT)

I do flesta av de avgivna yttrandena lämnas do sakkunnigas förslag i

denna del utan erinran. I vissa yttranden framställas emellertid anmärkningar

mot detsamma.

Fyra länsstyrelser, eu förste provinsialläkare, medicinalstyrelsen, tio hospitalsdirektioner

samt svenska hospitalens ekonomipersonals förbund ställa

sig sålunda avvisande eller tveksamma till förslaget om indragning av sekreterarbefattningarna,

medan en liospitalsdirektion gör gällande, att högre belopp

än de av de sakkunniga föreslagna erfordras till bestridande av kostnaderna

för protokoll förin g och expedition.

Av dem, som sålunda förorda sekreterarbefattningens bibehållande, åberopar

länsstyrelsen i Uppsala län, att det mellan direktionens sammanträden

ofta funnes behov av juridisk sakkunskap och att den juridiskt bildade direktionsledamoten

ej kunde påräknas för lämnande av erforderligt biträde.

Direktionen för Stockholms hospital anför: Att såsom de sakkunniga föreslagit

lata sjukhuschefen och intendenten utöva de flesta av sekreterai''ens

nuvarande funktioner skulle med all säkerhet hava till följd, att deras tid

skulle splittras alltför mycket, vilket torde komma att menligt inverka på

fullgörandet av deras egentliga arbetsuppgifter. Direktionen tinge i detta sammanhang

erinra om ärenden rörande framställningar till vederbörande domstol

om omyndighetsförklaring av patienter. Dessa ärenden vore ofta av

brådskande natur och kunde iiven vara av mera invecklad art. Sedan den

nya förmynderskapslagen trätt i kraft, nöjde sig domstolarna i regel icke endast

med en ansökan om omyndighetsförklaring utan skulle densamma jämväl

åtföljas av prästbetyg, läkarintyg och förslag på förmyndare. En del

domstolar fordrade även mantalsskrivningsbevis i nu angivna fall för att kunna

bedöma behörighetsfrågan.

Direktionen för Visby hospital anför, bland annat, att det vore olämpligt,

att åt sysslomannen-inteudenten, som hade att verkställa direktionens beslut,

i vad de avsåge medelsförvaltningen eller annat, överlämnades att formulera

och expediera samma beslut. Direktionen framhåller tillika, att någon å kontoret

anställd befattningshavare, åt vilken protokollföring och expedition

skulle kunna anförtros, ej funnes vid Visby hospital, varför det i varje fall

bleve nödvändigt att härför anlita utomstående person.

Direktionen för Lunds hospital och asyl anför bland annat: Sjukhuschefens

övertagande av sekreterargöromål utgjorde en ytterligare utvidgning av hans

administrativa uppgifter, som icke vore önskvärd. Han borde i första hand

vara läkare och ägna sig åt de sjuka. Endast i den mån det vore önskvärt

för sjukvården, borde hans tid upptagas av administrationen. Det vore möjligt,

att en äldre generation av sinnessjukläkare, som särskilt intresserat sig

för förvaltningen, åtagit sig upprättandet av föredragningslistorna och uppsättandet

av direktionsskrivelserna in. m., men den generation av sinnessjukläkare,

som skulle hava att efterleva de nya författningarna, torde för länge

sedan hava insett, att dylika expeditionsgöromål med fördel för alla borde

utföras av kontorskunnig personal. Någon besparing skulle för hospitalets

del ej vinnas genom indragningen, emedan, om även sekreterarbestyren pålades

sjukhuschefen, det vore absolut nödvändigt att anställa ännu ett nytt

kanslibiträde för låkarexpeditionen. Det vore emellertid möjligt, ja troligt,

att det expeditionsarbete, som de föreslagna författningarna ålade sjukhuschefen,

oberoende av sekreterargöromålen, nödvändiggjorde ett nytt kanslibiträde,

och därmed komrne frågan i ett delvis annat läge.

Direktionen för Göteborgs hospital anför, att sekreteraruppdragens liandhavande

av någon befattningshavare vid sjukhusets kontor visserligen skulle

Yttranden

över 1928 ars

första tf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Majds proposition nr 89.

medföra den fördelen, att denne ständigt skulle vara för sjukhuschefen lätt

tillgänglig, men att direktionen det oaktat ej kunde ansluta sig till de sakkunnigas

förslag, emedan detsamma dels icke skulle leda till åsyftad kostnadsbesparing

och dels kunde förväntas ur vissa synpunkter medföra direkta

olägenheter. I det förra avseendet framhålles, att sekreterarens arbete

komme att övertagas av någon bland kontorspersonalen och att dennes minskade

befattning med kontorsarbetet måste ersättas med annan arbetskraft,

i följd varav den förutsatta besparingen med säkerhet komme att uppvägas

av kostnaden för extra skrivhjälp å kontoret, i det att, frånsett de allra

minsta sjukhusen, två kanslibiträden i stället för ett skulle bliva nödvändiga.

Direktionen för Kristinehamns hospital yttrar bland annat: Sysslomannen

eller någon å kontoret anställd befattningshavare kunde väl ombesörja sekreteraren

åliggande registrerings- och expeditionsgöromål, och en dylik sekreterare

kunde jämväl rätt återgiva de olika yrkanden, som kunde förekomma

vid överläggning i ett ärende. Däremot vore han uppenbarligen inkompetent

att avfatta protokoll vid direktionens förhör i anledning av befattningshavares

fel eller försummelser i tjänsten. Att en dylik anordning likväl

ägde rum vid hospitalet, berodde på ett frivilligt åtagande av direktionens

dåvarande vice ordförande att ombesörja protokollets uppsättning.

Direktionen för Härnösands hospital anmärker, att direktion ibland liade

att klarlägga spörsmål, som krävde en mera ingående utredning av jurist,

samt att lämpligheten att med detta arbete betunga rättsbildad ledamot av

direktionen med skäl syntes kunna ifrågasättas.

Svenska hospitalens ekonomipersonals förhund anför, att om sysslomannen

(intendenten) finge övertaga sekreterarens göromål, sjukhusledningens inflytande

vid disciplinfrågors behandling skulle bliva ytterligare stärkt gent emot

såväl direktionen som personalen.

Svenska psykiatriska föreningen uttalar farhågor för att avskaffande av

sekreterarbefattningen skulle medföra ett icke önskvärt belastande av sjukhuschefen

med expeditionellt arbete.

Direktionen för Vadstena hospital föreslår, att de arvoden, som skola utgå

för expedition och protokollföring, måtte sättas till lägst 800 kronor vid sjukhus,

där sekreterararvodet nu utgår med 1,200 kronor eller däröver, till

lägst 600 kronor vid sjukhus, där arvodet nu utgör 900 eller 1,050 kronor,

samt till lägst 400 kronor vid annat sjukhus.

Medicinalstyrelsen anför:

»Även om en del av de uppgifter, som nu åligga direktionernas sekreterare,

skulle kunna övertagas av sjukhuschefen och hospitalskontorets befattningshavare,

synas de egentliga sekreterargöromålen, nämligen protokollföring

vid direktionernas sammanträden samt uppsättning och expediering av de kontrakt

och skrivelser, som därvid beslutas, lämpligast utföras genom särskild,

för sådant ändamål anställd arbetskraft. De belopp, som de sakkunniga

föreslagit såsom ersättning för detta arbete, 200—400 kronor, lära emellertid

icke giva direktionerna några större möjligheter att för ifrågavarande arbete

anställa dylik siirskild arbetskraft, utan torde de bliva hänvisade att, såsom

de sakkunniga förordat, för ändamålet anlita någon av hospitalskontorets

tjänstemän.

Det kan visserligen innebära vissa fördelar särskilt för sjukhuschefen att

för arbetets utförande hava tillgång till eu tjänsteman, som för honom är

lätt tillgänglig, såsom fallet är med hospitalskontorets tjänstemän. Emellertid

måste de ifrågavarande göromålens överflyttning till hospitalskontoren

innebära en ej obetydlig ökning av den redan nu betydande arbetsbörda,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition ur 89.

som påvilar dessa. De erinringar om svårigheten för hospitalskontoren

att med nuvarande arbetskrafter medhinna alla på dem vilande arbetsuppgifter,

som redan förut tid efter annan framkommit, komma att vinna i

styrka, (lårest jämväl sekreterargöromålen i huvudsak påläggas kontoren.

Visserligen synas de sakkunniga hava förutsatt, att arbetet skulle utföras på

övertid av någon av tjänstemännen därstädes mot åtnjutande av den föreslagna

särskilda ersättningen. Emellertid får man icke bortse från, att en

dylik tjänsteman vid utförande av sådant arbete ofta, särskilt då arbetet är

av brådskande art, kan nödgas utföra detsamma på tjänstetid, vilket kan i

mer eller mindre grad inverka förryckande på hans huvudsakliga arbete,

kontorsarbetet. Det av de sakkunniga förordade förfaringssättet har i praktiken

prövats vid ett par hospital och har visat sig medföra olägenheter i

nämnda avseende.

En annan omständighet, som styrelsen anser tala emot det förordade förfaringssättet,

är, att det ur kontrollsynpunkt är mindre lämpligt, att samme

person dels omhänderhar avfattningen och expedieringen av de kontrakt och

skrivelser, som beslutas av direktionerna, och dels tager befattning med de

utbetalningar, som grunda sig på dessa kontrakt eller skrivelser. För förebyggande

av att illojala överenskommelser skola kunna träffas mellan leverantörer

och hospitalstjänstemän synes det vara av betydelse att i möjligaste

mån hava skilda organ för leveranskontraktens upprättande och för

deras verkställande. Med hänsyn härtill torde den bestämmelse angående

förbud för syssloman att med sin befattning förena anställning såsom sekreterare

hos vederbörande hospitalsdirektion, som meddelats i Kungl. Maj:ts

skrivelse till medicinalstyrelsen den 30 juni 1913 angående ändring av lönestaterna

för statens hospital och asyler och i Kungl. kungörelsen den 28

juni 1918 (nr 492), hava varit ändamålsenlig. I fråga om bokhållare och

kameralbiträden föreligga icke fullt samma förhållanden, men man bör icke

bortse från, att nämnda tjänstemän enligt förslaget skola omhänderhava

granskning av inkommande räkningar samt att bokhållarna under sysslomannens

semestrar och andra ledigheter pläga uppehålla sysslomansbefattningarna.

Vid en del mindre hospital finnas varken bokhållare eller kameralbiträden

anställda, varför sekreterargöromålen därstädes icke kunna utföras av

sådan tjänsteman.

På grund av nämnda omständigheter finner styrelsen den av de sakkunniga

anvisade utvägen att i allmänhet låta kontorspersonalen utföra sekreterargöromålen

icke vara lämplig. Dessa göromål böra enligt styrelsens

uppfattning fortfarande i huvudsak utföras av särskilda av direktionerna utsedda

sekreterare, helst med juridisk utbildning, som otvivelaktigt är till

stor fördel för göromålens riktiga utförande.

Styrelsen vill i detta sammanhang uttala, att den vid vissa hospital träffade

anordningen att anförtro ifrågavarande göromål åt någon av direktionens

medlemmar synes styrelsen innebära vissa fördelar, då denne direktionsledamot

därigenom bör erhålla tillfälle att närmare följa vederbörande

hospitals förvaltning.

Då emellertid en del av de göromål, som nu omhänderhavas av sekreterarna,

är av beskaffenhet att lämpligast utföras av sjukhuschefen eller intendenten

och antalet av direktionerna handlagda ärenden torde minskas, i

den mån sådana ärenden, på sätt de sakkunniga förutsatt, överlåtas till

sjukhuschefens avgörande, kan omfattningen av sekreterarnas nuvarande

åligganden i avsevärd grad minskas och i följd därav en betydlig reduktion

av de nu utgående sekreterararvodena vidtagas. Även om man icke på så

sätt kan uppnå en så stor besparing, som de sakkunniga ansett kunna vinnas

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 72 hcift. (Nr 89.) 263 29 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Departements
chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

genom sekreterarbefattningarnas borttagande, eller 15,000 kronor, torde man

i allt fall härigenom kunna nedbringa kostnaderna för sekreterargöromålens

utförande med omkring 6,000 kronor.»

Den av de sakkunniga föreslagna indragningen av sekreterartjänsterna

medför en ej oväsentlig besparing, av de sakkunniga beräknad till 15,000

kronor årligen. Därutöver medför indragningen den fördelen, att om en

befattningshavare å sjukhusets kontor får sig anförtrott att verkställa protokollföring

och expedition, expeditionshavanden kommer att vara lättare

tillgänglig för sjukhuschefen. Att protokollföringen i allmänhet kan utan

olägenhet överlämnas åt sysslomannen eller honom underordnad befattningshavare

torde framgå av erfarenheterna från lasaretten och sanatorierna, där

detta arbete i allmänhet åvilar sysslomannen. Givetvis måste emellertid

tillses, att icke de fördelar, som äro att påräkna, uppvägas av olägenheter

i andra avseenden. Vissa av de framställda anmärkningarna mot förslaget

synas mig dock oberättigade. Godtagas de sakkunnigas förslag om

rätt för direktion att på sätt förut berörts generellt eller från fall till fall

överflytta beslutanderätten i mindre viktiga ärenden å sjukhuschefen och

om skyldighet för överläkare att påkalla tillsättandet av förmyndare eller

god man för patient — jag har för min del icke någon principiell erinran

mot dessa förslag — och blir direktionen därjämte i enlighet med lagförslaget

befriad från befattning med intagning och utskrivning av patienter,

kommer det arbete, varom fråga är, att ej oväsentligt minskas. Då det stora

flertalet av de åtgärder, som ankomma å sekreterare, icke kräver juridisk

kompetens, saknar man vidare enligt min uppfattning anledning att antaga,

att protokolls- och expeditionsarbetet efter en indragning av sekreterarbefattningen

skall kräva så mycket längre arbetstid än nu, att en ny kanslibiträdesbefattning

blir behövlig. Icke heller torde några olägenheter vara att befara

av att protokollet i disciplinmål icke föres av jurist. Garantierna för disciplinmålens

behöriga handläggning äro väsentligen att söka i andra omständigheter,

nämligen i att direktionen är lämpligt sammansatt och i att åtminstone en av

dess medlemmar är jurist. Större vikt torde ej heller böra tilläggas den

anförda invändningen att det ur kontrollsynpunkt skulle vara ändamålsenligt,

att den befattningshavare, som hade att avfatta och expediera direktionens

beslut, ej tillika omhänderhade beslutens verkställande.

Å andra sidan torde det icke böra förnekas, att det i vissa fall kan

vara värdefullt att kunna giva sjukhuschefen och sysslomannen möjlighet

att rådföra sig med eu för ändamålet anställd jurist. Yidare är att beakta,

, att vid några av statens sinnessjukhus svårigheter kunna möta att bland

sjukhusets personal finna någon befattningshavare, åt vilken arbetet med

protokollföring och expedition kan anförtros. Med hänsyn till det anförda

synes mig det lämpligaste vara, att man lämnar direktionerna fria händer

att anordna det sekreteraren nu åliggande arbetet med expedition och protokollföring

efter som förhållandena föranleda, så att ej blott direktionen får

befogenhet att mot ersättning lämna detta arbete åt ordinarie eller icke

ordinarie befattningshavare vid sjukhuset, utan jämväl den möjligheten läm
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kunyl, Maj:ts proposition nr 89.

nas öppen, att jurist anlitas för arbetet eller någon del därav eller för andra

spörsmål, som nu liänskjutas till sekreteraren. Eu dylik lösning torde emellertid

föra med sig, att något större belopp bör stiillas till direktionernas

förfogande, än de sakkunniga beräknat. Jag förordar för min del ett belopp

av 600 kronor för ett vart av de Ko större sinnessjukhusen och ett belopp

av 400 kronor för var och en av de 3 minsta anstalterna, att liksom nu utgå

av anslaget till hospital och asyler. Den av ändringen möjliggjorda årliga

kostnadsbesparingen blir härigenom minskad med 3,600 kronor till omkring

11,400 kronor.

Angående ersättning för direktionsledamots inställelser vid sammanträden

m. in. gäller för närvarande enligt Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den

19 november 1920 samt övergångsbestämmelsen till kungörelsen den 18 juni

1927 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet bland annat, att

sådan ledamot äger att för resor till och från direktionens sammanträden

samt för inställelser vid anstalten, som i direktionens ärenden eljest påkallas,

åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning efter allmänna resereglementets

reseklass I och traktamentsklass B, att likväl, då anstalten för

resan tillhandahåller transportmedel, resekostnadsersättning icke må utgå

samt att traktamentsersättning icke må utgå till ledamot, som är bosatt i

anstalten närmast belägna stad eller där har sin verksamhet förlagd.

Ifrågavarande ersättningar utgå från femte huvudtitelns anslag till rese- och

traktamentspenningar.

1926 års sakkunniga upptogo, i stället för de nu refererade bestämmelserna,

i 27 § i stadgeförslaget en föreskrift om att då särskilt förordnad direktionsledamot

eller suppleant företoge resa till eller från direktionens sammanträde

eller eljest i direktionens ärenden, resekostnads- och traktamentsersättning

skulle utgå enligt allmänna resereglementet.

Till motivering för sitt förslag anförde de sakkunniga:

»Då direktionsledam ot icke åtnjuter något som helst arvode, har det synts

de sakkunniga icke vara befogat att förvägra direktionsledam ot, som bor i närmaste

stad, rese- och traktamentsersättning, i den mån avståndet är så stort,

att ersättning skulle utgå enligt allmänna resereglementet. De gällande bestämmelserna

synas för övrigt knappast konsekventa. Enligt desamma utgår

ju ersättning vid sammanträde å sinnessjukhuset såväl till den, som bor

mellan den närmaste staden och sinnessjukhuset, som till den, som bor

längre bort från detta, men icke till den. som bor i närmaste stad. Enligt

de sakkunnigas mening är det i sin ordning, att direktionsledamot i enlighet

med 17 § i allmänna resereglementet frånkännes traktamentsersättning,

då sammanträde eller annan förrättning äger rum å hans bostads- eller tjänstgöringsort

eller på avstånd, ej överstigande tre kilometer därifrån eller, beträffande

stad, köping eller därmed jämförligt område, från gränsen för det

planlagda område, inom vilket han har sin bostad eller tjänstgöring. Någon

ytterligare, från de allmänna reglerna avvikande inskränkning i ersättningsrätten

torde ej vara befogad. På grund av det anförda och under erinran

om att enligt allmänna resereglementet resekostnadsersättning ej utgår för

färd, som ej överstiger en kilometer, och ej heller då förrättningsmannen

avgiftsfritt använder kronans transportmedel, hava de sakkunniga funnit sig

Traktamentsersättning

åt direktlonsledamöter.

Gällande

bestämmelser.

1926 års

sakkunniga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Yttranden

över 1928

års förslag.

Förslag till

nytt resereglemente.

Departements
chefen.

Bidrag åt

mindre

bemedlade,

som

utskrivas.

1926 års

sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

böra föreslå, att beträffande direktionsledamot liksom beträffande suppleant

för sådan allmänna resereglementet skall lända till efterrättelse.»

Den föreslagna bestämmelsen beräknades av de sakkunniga komma att

medföra en viss merkostnad, som överslagsvis upptogs till 2,000 kronor om

året.

Mot de sakkunnigas förslag och kostnadsberäkning hava några anmärkningar

icke framkommit i de avgivna yttrandena.

Här torde böra erinras, att förslag till nytt resereglemente genom proposition

den 18 januari 1929 (nr 40) framlagts för riksdagen. Nämnda förslag

avviker i de delar, varom här är fråga, från det nu gällande reglementet

därutinnan, att enligt förslaget traktamentsersättning för dag icke skall åtnjutas

för förrättning, som endast krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten

under högst 6 dagtimmar i följd.

För min del får jag tillstyrka de sakkunnigas förslag, därvid jag dock

vill framhålla, att de sakkunnigas beräkning förefaller väl låg, men att denna

omständighet uppväges av att vid bifall till nyssberörda proposition traktamentsersättning

i vissa fall icke kommer att utgå.

Enligt § 55 i gällande stadga angående sinnessjuka må medellös, vilken

såsom frisk utskrives men ännu ej så återvunnit krafterna, att han kan försörja

sig genom arbete, av direktionen på överläkarens framställning tilldelas

understöd i penningar eller klädespersedlar till belopp, högst motsvarande

avgiften för en månads underhåll för sjuk i tredje betalningsklassen. Ifrågavarande

understöd utgå från anslaget till hospital och asyler.

1913 års sakkunniga bibehöllo den nu gällande bestämmelsen med den

modifikationen, att understöd skulle kunna åtnjutas ej blott av den, som

utskreves frisk, utan även av den, som utskreves allenast förbättrad. Därjämte

föreslogs, att den, som utskreves på försök och ansåges kunna tillfriskna

eller väsentligen förbättras, skulle kunna tilläggas understöd av förut

angiven art med högst det belopp, som motsvarade avgiften för tre månader

i tredje betalningsklassen. Sådant understöd skulle utbetalas för högst en

månad i sänder.

1926 års sakkunniga upptogo i 83 § i stadgeförslaget bestämmelser om

understöd dels till försöksutskriven och dels till slutligt utskriven. I båda

fallen skulle understödet kunna tilldelas ej endast medellös utan mindre

bemedlad över huvud taget. Till försöksutskriven, som ansåges kunna tillfriskna

eller väsentligt förbättras, skulle understöd kunna utgå högst med

belopp motsvarande halv avgift för salspatient under 60 dagar, vilket belopp

med nuvarande terminologi motsvarar avgift i tredje betalningsklassen under

samma tid. Understöd till slutligt utskriven förutsatte, liksom enligt 1923

års förslag, ej att den utskrivne tillfrisknat utan allenast, att han ännu ej

så återvunnit krafter, att han kunde genom arbete försörja sig. I avseende

ä beloppet av understöd åt slutligt utskriven överensstämmer ifrågavarande

förslag med det föregående förslaget och gällande stadga, dock att om den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

slutligt utskrivne tidigare åtnjutit understöd under försökstid, det sammanlagda

understödsbeloppet ej finge överstiga lialv avgift för salspatient under

60 dagar. Förslaget innehöll slutligen, att beslut om understöd skulle meddelas

av direktionen, som därutinnan ej skulle få överlåta sin beslutanderätt

å sjukhuschefen.

Den av de föreslagna bestämmelserna föranledda kostnadsökningen beräknades

av de sakkunniga överslagsvis till 5,000 kronor om året.

I några av de avgivna yttrandena hava anmärkningar framställts mot

förslaget.

Svettska psykiatriska föreningen samt direktionen för Uppsala hospital och

asyl göra gällande, att beslut om understöd måste meddelas, när den sjuke

lämnar sjukhuset, och att därför direktionen, som ju saknar rätt att överlåta

beslutanderätten åt sjukhuschefen, i regel måste besluta i efterhand.

... Nämnda direktion samt direktionen för Lunds hospital och asyl förmena därjämte,

att någon skillnad icke bör göras emellan försöksutskriven och definitivt

utskriven, därvid den senare direktionen gör gällande, att någon besparing

knappast skulle erhållas genom en sådan skillnad, eftersom försöksutskrivning

givetvis komme att äga rum, därest det högre beloppet ansåges

erforderligt.

Direktionen för Växjö hospital förordar, att beslutanderätten angående

understöd överlämnas åt sjukhuschefen.

Medicinalstyrelsen instämmer i samtliga nu refererade anmärkningar.

Vad angår de materiella förutsättningarna för understöds utdelande synes

det mig riktigt att i enlighet med sakkunnigförslagen medgiva något större

understöd åt den försöksutskrivne än åt den slutligt utskrivne. Försöksutskrivningarna

äro i manga fall av stor betydelse för åstadkommande

av fullt tillfrisknande; för många sjuka innebär det en lättnad att

komma i sin vanliga miljö redan innan deras sinnestillstånd så stabiliserats,

att de kunna definitivt utskrivas. Härmed sammanhänger, att jämväl

med hänsyn till andra sjuka, som behöva plats å sinnessjukhus, försöksutskrivningarna

äro av betydelse såsom utgörande ett medel att frigöra

anstaltsplatser. Slutligen vill jag understryka, att, enär försöksutskrivningen

kan sägas på visst sätt träda i stället för fortsatt sjukhusvård,

densamma jämväl från ekonomisk synpunkt är för det allmänna fördelaktig.

Att någon överläkare i fall, då förutsättningarna för slutlig utskrivning

föreligga, skulle med åsidosättande av sina skyldigheter förordna om

försöksutskrivning allenast för att möjliggöra ett högre understöd, anser

jag mig icke hava skäl att förutsätta. Beträffande frågan vem som skall

äga besluta om understöd innefatta visserligen de framställda anmärkningarna

ett förbiseende av att enligt stadgeförslaget direktionsordförande äger att

i biadskande ärenden fatta beslut a direktionens vägnar, men skäl synas mig

dock föreligga för att även i detta fall tillämpa de allmänna reglerna om

rätt för direktion att delegera beslutanderätt till sjukhuschefen. I övrigt har

jag för min del icke någon erinran mot vad de sakkunniga i förevarande avseende

föreslagit, liksom ej heller mot deras kostnadsberäkning, som dock

tydligen måste anses såsom rent preliminär.

Yttranden

över 1928

års förslag.

Departements
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Hjälpverk
samhet.

1926 års

sakkunniga.

Iiungl. Maj-.ts proposition nr 89.

I 90—97 §§ i stadgeförslaget hava upptagits bestämmelser angående hjälpverksamhet

i anslutning till statens sinnessjukhus. Nämnda verksamhet, som

enligt de sakkunnigas mening skulle anordnas tillsvidare försöksvis vid

allenast tre sjukhus, nämligen de i Lund, Säter och Visby, föreslogs skola

avse dels att inom upptagningsområdet för vederbörande sjukhus eller

för särskild överläkare underställd avdelning därav meddela sinnessjuka

eller personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom kunde befaras, ävensom

dem närstående de råd och anvisningar, som i varje särskilt fall kunde

erfordras rörande vården av den sjuke eller till förekommande av det befarade

sjukdomsutbrottet, dels att bistå å sinnessjukhuset intagna eller därifrån

utskrivna i personliga och ekonomiska angelägenheter. Den senare

formen av hjälpverksamhet, den s. k. sociala hjälpverksamheten, skulle innefatta,

bland annat, att förmedla förbindelse mellan intagna och deras anhöriga,

att förlijälpa sjuka, vilka icke vore i behov av vård å sinnessjukhus, till

annan lämplig vård, att omhändertaga de å sjukhuset intagnas tillhörigheter

samt att biträda från sinnessjukhuset utskrivna med anskaffande av bostad,

anställning eller arbetsredskap. Hjälpverksamheten skulle handhavas av en

vid sjukhuset anställd överläkare, i denna egenskap benämnd hjälpverksamhetsläkaren,

med biträde dels, där det erfordrades, av annan vid sjukhuset

anställd läkare och dels av en eller flera förestånderskor. Verksamheten

skulle utövas dels genom resor av förestånderskorna och läkarna och dels

vid kostnadsfria mottagningar å särskilda hjälpbyråer.

Förestånderskorna skulle företaga resor efter plan, fastställd av sjukhuschefen.

Där sjukhuschefen ej vore hjälpverksamhetsläkare, skulle denne

uppgöra förslag till resplan. Där resplan avsåge besök å orter, belägna

inom upptagningsområdet för avdelning, underställd annan överläkare än

sjukhuschefen eller hjälpverksamhetsläkaren, skulle nämnde överläkare höras i

ärendet. Under sina resor skulle förestånderska i allmänhet regelbundet

besöka exspektanterna till sjukhuset, från sjukhuset utskrivna, beträffande

vilka vederbörande överläkare ansåge tillsyn erforderlig, samt i övrigt sjuka,

beträffande vilka anledning förelåge till antagande, att de icke erliölle tillfredsställande

vård. Efter varje resa skulle förestånderskan lämna redogörelse

för densamma till hjälpverksamhetsläkaren. Besök av läkare skulle

företagas i fall, då hjälpverksamhetsläkaren på grund av uppgifter från förestånderska

eller eljest funne det påkallat. Om hjälpverksamhetsläkaren ej

själv vore sjukhuschef, erfordrades dock dennes samtycke till besöks företagande.

De med hjälpverksamheten sysselsatta befattningshavarna skulle

vara skyldiga att söka samarbete med andra sådana, med vederbörande

tjänsteläkare, med distriktssköterskor och andra, som vore pliktiga att biträda

med åtgärder, vilka behövde vidtagas inom vederbörande fattigvårdssamhälle

eller kommun, ävensom med föreningar eller enskilda, som utövade

social verksamhet. De resor, som för hjälpverksamheten skulle företagas av

läkare, skulle ersättas i vanlig ordning enligt allmänna resereglementet. De

i verksamheten sysselsatta förestånderskorna skulle så vitt möjligt företaga

sina resor i statsverket tillhöriga automobiler, som de själva skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

föra. Under sådan resa skulle åtnjutas traktamentsersättning samt, i den

mån statens transportmedel ej kunnat användas, resekostnadsersättning enligt

allmänna resereglementet; dock att traktamentsersättning för dag skulle

utgå med allenast liälften av vad i reglementet medgivits.

Slutligen föreslogs, att hjälpverksamheten i fråga om övervakande av vård

av sinnessjuka, som icke vore intagna ä sinnessjukhus eller vårdhem, skulle

träda i stället för den verksamhet, som eljest enligt förslaget skulle utövas

av provinsial- eller stadsläkare eller därmed jämförlig tjänsteläkare.

I detta sammanhang är att nämna, att jag senare i dag kommer att föreslå

Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag

om vissa lindringar i fattigvårdslagen. Bland de lagändringar, som jag därvid

ämnar förorda, går en ut på att genom fattigvårdssamliällenas försorg alltid

skall finnas någon, som inom varje fattigvårdssamliälle kan lämna erforderligt

lokalt biträde vid den sociala hjälpverksamhetens utövande.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående hjälpverksamhet bygger,

så vitt angår annan hjälpverksamhet än den s. k. sociala, på ett av medicinalstyrelsen

på de sakkunnigas föranledande den 14 september 1926 avgivet

förslag rörande »anordningar för tillsyn av sinnessjukas hemvård». Frånsett

olikheter av mera underordnad natur, skiljer sig medicinalstyrelsens

förslag från de sakkunnigas väsentligen därigenom, att enligt medicinalstyrelsens

förslag verksamheten skulle inledas med att en vid liemvårdsverksamheten

anställd läkare skulle efter förordnande av styrelsen genom resor

i distriktet och besök hos de sjuka göra sig underrättad om anordningarna

och möjligheterna för deras ändamålsenliga hemvård. För ifrågavarande

verksamhet skulle enligt styrelsens förslag följande personal komma att

tagas i anspråk, nämligen för verksamheten vid vartdera av Lunds och

Säters hospital överläkaren, en assisterande läkare samt tre översköterskor,

i löneavseende jämställda med förestånderskor av 2:a klass, samt för verksamheten

vid Visby hospital läkaren därstädes och en översköterska med nyssnämnda

ställning. De med verksamheten sysselsatta läkarna föreslogos skola

erhålla särskilt arvode av statsmedel för sin befattning därmed.

I vad de sakkunnigas förslag avser den s. k. sociala hjälpverksamheten

bygger detsamma på 1923 års förslag, enligt vilket emellertid denna verksamhet

skulle organiseras helt lokalt genom en särskild kurator. Kurator

skulle finnas inom varje kommun.

Till motivering för sitt förslag anförde 1926 års sakkunniga:

»I likhet med medicinalstyrelsen anse de sakkunniga lämpligt att genom

en försöksanordning av den av medicinalstyrelsen förordade typen undersöka

möjligheterna för att låta tillsyn över vården av sinnessjuka, som icke

behöva eller på grund av platsbrist ej kunna erhålla vård å sinnessjukhus,

utövas från dessa. I samband härmed bör ock, såsom redan i de sakkunnigas

föregående betänkande framhållits, den centrala delen av den sociala

hjälpverksamheten kunna anordnas. Aven här torde det vara lyckligt att

till en början pröva sig fram. Den hittillsvarande verksamheten av detta

slag har för vårt lands del varit lokaliserad till några av de större städerna.

Ehuru med hänsyn till de goda resultat, som denna verksamhet redan visat,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

anledning finnes att förmoda, att en sådan skall slå väl ut även på andra

ställen, torde det vara klokt att icke utan direkt erfarenhet fatta slutlig

ståndpunkt härtill. Den sociala hjälpverksamheten torde böra omfatta huvudsakligen

de funktioner, som enligt 1923 års förslag till lag om vård av sinnessjuka

skulle tillkomma »kurator», dock givetvis endast i den mån

nämnda funktioner ej erfordra ett särskilt lokalt organ, för vilket fall

enligt en av de sakkunniga föreslagen ändring i fattigvårdslagen ett sådant

organ skulle ingripa. Den verksamhet av medicinsk och social art, som sålunda

skulle avses för ifrågavarande anordningar, torde lämpligen kunna

benämnas »hjälpverksamhet i anslutning till sinnessjukhus». Denna verksamhet

torde, väsentligen i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag,

böra bedrivas dels å en särskild hjälpbyrå, dels under resor inom

sinnessjukhusets upptagningsområde. Den sociala hjälpverksamheten måste

givetvis därjämte vara förlagd till sjukhuset, eftersom för densamma samtal

med de intagna kunna vara nödvändiga. Så kan ock bliva fallet i fråga om

den medicinska hjälpverksamheten, i det att t. ex. den med hjälpverksamheten

betrodda personalen kan hava behov av att redan å sjukhuset söka

kontakt med intagen, som skall utskrivas utan att vara till fullo återställd

och som efter utskrivningen skall stå under nämnda personals tillsyn.

Hjälpverksamheten synes böra handhavas av en vid sinnessjukhuset anställd

överläkare. Denne behöver emellertid icke nödvändigtvis vara sjukhuschefen

själv; lämpligare synes vara att, där flera överläkare finnas, låta

verksamheten handhavas av den, som mest lämpar sig för densamma. Därest

annan överläkare än sjukhuschefen erhåller ifrågavarande uppgift, torde

emellertid ett visst inseende över verksamheten i ekonomiskt avseende böra

tillkomma sjukhuschefen. På honom torde sålunda böra ankomma att vaka

över att förekommande resor planeras på för statsverket billigaste sätt och

icke företagas utan tillräckliga skäl. Det arbete, som för ifrågavarande verksamhet

kräves av sjukhuschefen, eventuellt jämväl av annan överläkare, bör

förrättas jämsides med annat arbete och icke å fritid; det torde därför icke

böra särskilt ersättas. Däremot kan givetvis en viss överflyttning av arbete

å underordnade läkare därav föranledas, vilket i sin tur kan medföra anställande

av ytterligare läkare. För de sinnessjukhus, om vilka nu är fråga,

torde emellertid dylikt anställande icke behöva ifrågasättas.

Huruvida den förut omförmälde överläkaren, i förslaget betecknad såsom

''hjälpverksamhetsläkaren’, skall ensam sköta hjälpverksamheten eller eventuellt

erhålla biträde av annan läkare, torde det böra tillkomma medicinalstyrelsen

att i instruktionsväg bestämma. Av nyss anförda skäl bör ej heller

sådan biträdande läkare erhålla särskild ersättning för sitt sysslande med

hjälpverksamheten. I fråga om den av läkarna annorstädes än å hjälpbyrån

bedrivna verksamheten förutsättes i medicinalstyrelsens förslag, att läkare

skall, särskilt vid organisationens igångsättande, genom besök hos de sjuka

göra sig underrättad om anordningarna och möjligheterna för de sjukas

ändamålsenliga hemvård. Därjämte skulle läkare göra besök hos sjuka så

snart tillsyn av sjukhusets läkare erfordrades. För att de förstnämnda besöken

skola få någon betydelse, måste de uppenbarligen göras hos samtliga

sjuka så fort de bliva föremål för hjälpverksamheten och de skulle vid

igångsättandet taga vederbörande läkares tid i anspråk under månader.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är denna uppenbarligen ganska dyrbara

igångsättningsanordning icke nödvändig. De för verksamheten anställda

sköterskorna måste förutsättas hava så stor erfarenhet och komma att erhålla

sådana instruktioner, att de själva skola kunna göra det första besöket.

Samtidigt torde de ock vara i stånd att giva hjälpverksamhetsläkaren

eu så noggrann rapport, att han utan svårighet blir i stånd att av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si). 25

tfora, om läkarbesök behöves eller icke. Do sakkunniga hava därför funnit

sig böra lororda, att läkarbesöken begränsas till de fall, dä sådant prövas

verkligen erforderligt, varigenom utom kostnadsbesparingen vinnes, att den

på sköterskorna ankommande besöksverksamheten omedelbart kan igångsättas,

under det att det givetvis icke skulle vara rationellt att låta sköterskebesöken

vidtaga omedelbart efter det besök avlagts av läkare. Då resa

av särskild anledning skall företagas av läkare, tillkommer det enligt medicinalstyrelsens

förslag överläkaren, vilken ju motsvarar sjukhuschefen enligt

förevarande förslag, att besluta härom. Ehuru de sakkunniga lagt handhavandet

av hjälpverksamheten till en särskild läkare, anse även de lämpligt.

berörda ekonomiska fråga avgöres av sjukhuschefen. Då direktionen

icke får någon beslutanderätt liärutinnan eller ansvar för den vidtagna åtgärden,

har däremot någon anmälan hos denna om resebeslutet icke ansetts

erforderlig.

Den sköterskepersonal, som skall användas för hjälpverksamheten, skulle

enligt medicinalstyrelsens förslag utgöras av översköterskor, som skulle erhålla

särskilda arvoden, motsvarande skillnaden mellan lön för översköterska

och lön för förestanderska av andra klass. Avlöningen skulle utgå av anslaget

för hjälpverksamheten och sköterskornas vanliga tjänster uppehållas

av vikarier. De sakkunniga förmena, såsom redan i det tidigare betänkandet

antytts, att hjälpverksamheten organisatoriskt bör starkare sammanföras

med sjukhusverksamheten. Detta torde lämpligen kunna ske på det sätt,

att vid de sjukhus, där hjälpverksamhet anordnas, inrättas erforderligt antal

extra ordinarie förestanderskebefattningar av andra klass, varefter medicinalstyrelsen

får i instruktionsväg bestämma, vilka av sjukhusets förestånderskor

skola avdelas för hjälpverksamheten och i vilken utsträckning detta skall

ske. Sannolikt komma, särskilt med hänsyn till kravet på chaufförsutbildning

och resornas påkostande karaktär, de extra ordinarie förestånderskorna

såsom regel att bliva anlitade för hjälpverksamheten, men möjlighet till en

annan arbetsfördelning synes böra stå öppen.

Frågan om det anslag, som kan krävas för hjälpverksamheten, skall i

annat sammanhang närmare beröras. Här synes ''allenast böra framhållas,

att det för Lunds och Säters sinnessjukhus åtminstone till en början bör

räcka med allenast tvä förestånderskor, mellan vilka verksamheten lärer

böra uppdelas av hjälpverksamhetsläkaren, medan för Visby sinnessjukhus

i enlighet med medicinalstyrelsens förslag en förestånderska bör anställas.

—--Likaledes har i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag

förutsatts, att förestånderskorna skola såsom regel företaga sina resor med

staten tillhöriga automobiler, vilkas drift och underhåll direkt bekostas av

staten. I avseende å ersättning för resorna torde man kunna tillämpa allmänna

resereglementet, vilket ju icke medgiver resekostnadsersättning, då

statens transportmedel användes; dock torde en viss nedsättning av traktamentsersättningen

vara motiverad. Då ifrågavarande förestånderskor, vilka

kunna förutsättas vara ogifta, kunna lielt inbespara alla utgifter för kost å

stationsorten samt därjämte, med den kännedom de förvärva om distriktet,

böra kunna ordna för sig väsentligt billigare än som är möjligt vid mera

sällan förekommande resor, har det synts motiverat att sänka d«i/traktamentsersattmngen

till hälften av det vanliga, medan däremot traktamentsersättningen

for natt ansetts böra bibehållas oförändrad.»

De sakkunniga erinrade beträffande den av dem sålunda förordade besparmgsregeln

om att chefen för finansdepartementet, enligt den 27 juni 1927

meddelat bemyndigande, tillkallat en särskild sakkunnig för att inom nämnda

departement biträda med utredning angående befattningshavares rätt att

företaga tjänsteresor, rörande åtgärder för tjänsteresors rationella planlägg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ning och angående s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare.

I fråga om de av hjälpverksamheten föranledda kostnaderna anförde de

sakkunniga:

»De av de sakkunniga i stadgeförslaget upptagna bestämmelserna angående

försöksvis anordnad hjälpverksamhet i anslutning till statens sinnessjukhus

medföra utgifter dels för anställande av inalles fem extra ordinarie forestånderskor,

dels för de för hjälpverksamheten anlitade förestånderskornas resor,

dels för resor av de läkare, som hava befattning med hjälpverksamheten,

dels för hyreskostnader för hjälpbyråer, dels för anskaffning av automobiler

åt förestånderskorna, dels för underhåll och drift av nämnda automobiler

och dels för expeditionskostnader. . ,

Vad angår kostnaden för anställande av de extra ordinarie forestanderskorna

erinras om att de sakkunniga tänkt sig två sådana för hjälpverksamheten

vid vartdera av Lunds och Säters sinnessjukhus och en för hjälpverksamheten

vid sinnessjukhuset i Visby. Enligt det av medicinalstyrelsen

i ämnet avgivna förslaget skulle för hjälpverksamheten anställas översköterskor,

vilka i tjänsteställning skulle vara jämställda med förestånderskor av

2''a klass och, såsom förut berörts, i avlöning åtnjuta jämte översköterskeavlöningen

särskilda arvoden, vilka skulle uppgå till 12 kronor för månad

eller 144 kronor för år räknat, varigenom de — då ö ver sköter sketjänst tillhör

lönegraden B 6 och föreståndersketjänst av 2:a klass tillhör lönegraden B 7 —

skulle bliva i löneavseende jämställda med förestånderskor av 2:a klass. De

sakkunniga förorda i enlighet med vad av dem tidigare anförts, att för

ifrågavarande ändamål förordnas fem extra ordinarie förestånderskor av 2:a

klass, vilka enligt särskilt förordnande av Kungl. Maj:t skola åtnjuta avlöning

i närmast högre löneklass än den, i vilken deras löner sasom översköterskor

utgå. Under förutsättning att, på sätt av medicinalstyrelsen antagits, till

befattningarna skulle tagas översköterskor i nionde löneklassen, skulle årskostnaden

för två extra ordinarie förestånderskor av 2:a klass vid sinnessjukhuset

i Lund (D-ort) utgöra (2 X 2,940) 5,880 kronor och årskostnaden för

tre extra ordinarie förestånderskor vid sinnessjukhusen i Säter och Visby

(C-orter) uppgå till (3 X 2,820) 8,460 kronor. Semestervikarier för ifrågavarande

förestånderskor torde icke vara av nöden och böra undvikas redan

på den grund, att vikarier endast i ringa utsträckning torde kunna med

framgång fullgöra deras verksamhet. Den totala kostnadsökningen för

de extra ordinarie förestånderskornas avlöning blir alltså, för år räknat,

(5 880 + 8,460) 14,340 kronor, till vilket belopp givetvis kommer dyrtidstillagg.

Då de extra ordinarie förestånderskorna förutsättas skola sasom regel

färdas med staten tillhöriga automobiler, skulle deras resekostnad allenast

komma att utgöras av traktamentsersättning. Under antagande att, på satt

medicinalstyrelsen förutsatt, antalet resedagar kommer att bliva 200 för var

och eu och med iakttagande av de i stadgeförslaget förordade grunderna

för traktamentsersättningens beräkning, skulle traktamentsersättniugen uppgå

till (5 X 8 X 200) 8,000 kronor, för år räknat.

Till resekostnads- och traktamentsersättning åt de med hjälpverksamheten

sysselsatta läkarna beräknade medicinalstyrelsen ett belopp av 2,500 kronor,

för år räknat. Då de sakkunnigas förslag innefattar en väsentlig inskränkning

i ifrågavarande läkares resor, torde beloppet kunna nedsättas till l,o00

För hyra av lokaler för tre hjälpbyråer beräknade medicinalstyrelsen ett

belopp av 3,000 kronor, för år räknat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr Si).

För inköp av automobiler beräknade medicinalstyrelsen ett belopp av

omkring 3,500 kronor per styck, vilket för de fem automobiler, som enligt

förevarande förslag erfordras, skulle innebära en utgift (engångskostnad) av

(5 x 3,500) 17,500 kronor.

För underhållskostnad och drift av eu var av automobilerna antog medicinalstyrelsen

ett belopp av inemot 000 kronor vara erforderligt. Den totala

kostnaden, för år räknat, skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag bliva

(5 X 600) 3,000 kronor.

För expeditionskostnader beräknade styrelsen ett belopp av inalles 500

kronor.

Mot beräkningen av kostnaderna i de fyra sist angivna avseendena hava

de sakkunniga icke någon erinran.

Den totala kostnaden för hjälpverksamheten skulle sålunda, frånsett förut

berört dyrtidstillägg, utgöras av deis en engångskostnad av 17,500 kronor

och dels eu årskostnad av (14,340 + 8,000 + 1,500 + 3,000 + 3,000 + 500)

30,340 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att medicinalstyrelsens kostnadsförslag,

som förutsatte särskilda arvoden till läkarna och omedelbart anlitande

för ifrågavarande verksamhet av 7 sköterskor, slutade på ett årligt kostnadsbelopp

av 54,922 kronor.»

I några av de avgivna yttrandena framställas vissa anmärkningar av allmän

eller formell natur mot de sakkunnigas förslag.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län ifrågasätter, om icke det med

verksamheten avsedda ändamålet kunde vinnas genom ett livligare samarbete

mellan, å ena sidan, hospitalen och, å andra sidan, tjänsteläkarna (provinsialläkarna)

och distriktssköterskorna, vilka senare utom en viss skolning i

sinnessjukvård även hade den stora fördelen av personlig bekantskap med

och ständig närvaro bland klientelet.

Statskontoret anför. Det vore i hög grad tvivelaktigt, om över huvud taget

ifrågavarande hjälpverksamhet för närvarande borde ordnas enligt de sakkunnigas

förslag. Det syntes nämligen icke vara fullt klart, huru kostnaden

borde gäldas för vården av de sinnessjuka, för vilka hjälpverksamheten vore

avsedd, och närmast då för sådana sinnessjuka, som vore att betrakta såsom

medellösa. Att utan vidare lägga dessa kostnader på vederbörande kommun

utan rätt att återsöka kostnaden helt eller delvis av det landsting, som

enligt fattigvårdslagen hade att ersätta den vård, som under sjukhusvistelse

meddelats, syntes knappast möjligt. Ett närmare ordnande av de ekonomiska

förhållandena i detta avseende mellan staten, kommunerna och landstingen

syntes därför vara erforderligt, enär eljest svårigheter av olika slag kunde

förväntas uppstå.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför. Hjälpverksamheten komme att få

sin största betydelse i fråga om medellösa och mindre bemedlade, för vilkas

vård å hospital vederbörande landsting i många fall bleve ersättningsskyldigt.

Det torde också få antagas, att den ifrågavarande hjälpverksamheten, rätt

anordnad, åtminstone i en del fall komme att göra vård å hospital överflödig.

Vid nu antydda förhållanden borde man hava undersökt möjligheterna

att åtminstone till någon del, på sätt som skett i fråga om dispensärverksamheten,

lägga kostnaderna för hjälpverksamheten å landstingen.

Direktionen för Stockholms hospital gör gällande, att det skulle vara mindre

lämpligt att i stadgan upptaga detaljerade bestämmelser rörande sådana

delar av sinnessjukvården, som vore under utveckling, ja delvis befunne sig

i sitt första utvecklingsstadium, såsom bland annat dispensärverksamheten.

Sveriges läkarförbund anser det heller icke rådligt att i ett så relativt

förberedande stadium i detalj fastslå denna verksamhet, vilka slag av sjuka

Yttranden

över 1928 års

förslag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

som skulle besökas, vilka som skulle besökas av läkaren eller av förestånderskan

och i vilken ordningsföljd detta skulle ske. Enligt förbundets åsikt

vore det bättre, att genom medicinalstyrelsen provisoriska bestämmelser utfärdades

och att först sedermera, när tillräcklig erfarenhet vunnits, bestämmelser

om hjälpverksamhet intoges i sinnessjukstadgan.

Svenska psykiatriska föreningen gör gällande, att man i stadgan borde

nöja sig med dels en allmän bestämmelse om ifrågavarande verksamhets

ändamål och dels en bestämmelse att det skulle ankomma på medicinalstyrelsen

att meddela de närmare föreskrifter, som kunde vara erforderliga.

Jämväl medicinalstyrelsen anser slutliga bestämmelser böra meddelas först

sedan nödig erfarenhet vunnits, varför ifrågavarande bestämmelser borde

utgå ur stadgeförslaget och ersättas med en föreskrift om att Kungl. Maj:t

ägde att på förslag av medicinalstyrelsen utfärda föreskrifter i ämnet.

I fråga om sättet för hjälpverksamhetens anordnande framställas vissa

erinringar av direktionerna för Visby hospital och Lunds hospital och asyl samt

medicinalstyrelsen.

Förstnämnda direktion åberopar ett av läkaren vid Visby hospital Josef

Lundahl avgivet yttrande, vari bland annat anföres. Det borde fastslås, att

läkaren i första band borde göra hembesök med den åtföljande miljöundersökningen.

Läkaren borde icke vara bunden till rutinarbetet å hospitalet,

under det att sköterskan förrättade det praktiska sinnessjukvårdsarbetet ute

i bygderna. Hela behandlingen måste hava sin första grundval i den första

noggranna miljöundersökningen i den sjukes hem. Överläte man nu åt

sköterskan att ensam göra denna undersökning, så bleve det i själva verket

hon, som ställde diagnosen. En kirurg kunde naturligtvis överlämna smärre

omläggningar åt en sköterska, men aldrig kunde han utan att hava sett

fallet grunda diagnos och behandling endast på en rapport. Sköterskans

besök komme att hava sin betydelse just som efterbesök, kontrollerande att

läkarens föreskrifter kunnat genomföras.

Direktionen för Lunds hospital och asyl anför bland annat. Det vore absolut

oeftergivligt, att hjälpverksamheten alltid ställdes under den för sjukvården

ansvarige läkarens ledning. Då de viktiga åtgärderna intagning och utskrivning

låge i hans hand och dessa åtgärder i första hand skulle regleras genom

verksamheten, måste han dirigera densamma enligt sina intentioner och behov.

Denna verksamhet kunde sjukvårdsläkaren givetvis dirigera endast inom sitt

eget upptagningsområde. På en annan överläkares område kunde han intet

uträtta, därför att han ej kände patienterna och därför att de självständigt

sköttes av sin överläkare. Den ene överläkarens ingripande på den andres

patienter skulle leda till en fruktansvärd oreda. Hjälpverksamhetens enheter

måste alltså vara de självständiga sjukavdelningarnas upptagningsområden,

icke sinnessjukhusens. Själv kunde överläkaren dock ej bestrida alla läkaruppgifterna

för verksamheten utan dessa måste utövas av annan, underordnad

läkare. Arbetet på hjälpbyrån och de nödvändiga läkarresorna borde utföras

av denne. Överläkaren borde i enlighet med sakkunnigförslaget icke åtnjuta

någon ersättning för sitt arbete med hjälpverksamheten. Den förändrade

endast föga i hans dagliga arbete; den vore knappast någon ytterligare börda,

utan endast ett nytt hjälpmedel, som man satte i hans hand. Däremot vore

det alldeles nödvändigt, att den underordnade läkaren bleve ersatt för sitt

arbete. Arbetet skulle visserligen icke utföras å fritid, men här förelåge

uppenbarligen krav på ett merarbete i förhållande till de andra läkarna och

därtill ett högst kvalificerat och krävande sådant. Om redan den enklaste

rättvisa krävde, att denne läkare erhölle arvode, så krävde även praktiska

hänsyn detsamma. Igångsättande av en hjälpbvrå och en hjälpverksamhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

2 9

y.ore sannerligen icke ett mekaniskt arbete, som utfördes såsom ett enkelt

tjansteahggande. Det stålide stora krav på intresse, omdöme, initiativ och

nyskapande förmåga hos den, som skulle utföra det. Det vore möjligt att

det tunnes en eller annan entusiast, som utan annan ersättning än arbetsresultatet

ville lagga ner sin energi i hjälpverksamheten, men i allmänhet

torde nog en ekonomisk drivfjäder behövas. Inrättandet av en hjälpbyrå

i Lund skulle leda till att denna, då den nya psykiatriska kliniken med

dess poliklinik kommit till stånd, måste sammanslås med polikliniken och

forlaggas till kliniken, i foljd varav eu läkare från hospitalet skulle komma

att utan ersättning sköta psykiatriska klinikens poliklinik. Den kostnadsfria

hjälpverksamheten borde inskränkas till obemedlade joersoner. Förestånderskorna

borde erhålla ställning såsom förestånderskor av första klass. Yad särskilt

fng^ge förhållandena i Lund kunde ifrågasättas, huruvida icke genom eu

lullstandig omläggning av forestånderskesystemet inskränkningar kunde göras

som kunde i väsentlig mån kompensera merkostnaden för hjälpverksamhetsskoterskorna.

Genom anställande av lasarettsskolad personal hade på ett

flertal avdelningar forestånderskepersonalens arbetsuppgifter förskjutits. Av

personalhansyn kunde emellertid ingen förändring ske, förrän avgång från

tjänsterna mtraffade, varför under de närmaste åren särskilda kostnader måste

beraknas tor hjalpverksamhetssköterskorna.

Medicinalstyrelsen, som i sitt förut omnämnda förslag förordat ett arvode

av Lt>00 kronor till en var av de för hjälpverksamheten anlitade överläkarna

och biträdande lakarna, vidhåller, att arvode bör utgå till överläkare vid de

sjukhus, dar hjälpverksamhet anordnas. Medicinalstyrelsen anser de av de

sakkunmga beräknade årskostnaderna vara väl lågt beräknade och därför

bora hojas till 4o,000 kronor.

Direktionerna för Växjö och Visby hospital föreslå, att ifrågavarande verksamhet

skall benamnas hemvårdsverksamhet.

. Sveriges läkarförbund framhåller, att en automobil, som kostade 3,500 kronor

5° år t0™e kunna anses duglig till användning under längre tid än högst

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att enligt 15 S 3 mom.

av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för

icke ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk

tl;''1y.ratl(, e “en statsförvaltningen, ordinarie tjänsteman, som förordnades

att för längre tid i oavbruten följd än sju dagar bestrida extra ordinarie

befattning i högre lönegrad än den hans ordinarie tjänst tillhörde, ägde att

utöver de^ formaner, som enligt gällande avlöningsbestämmelser tillkomme

honom sasom ordinarie tjänsteman, åtnjuta särskild ersättning till belopp

svarande mot den vikariatsersättning, som skulle tillkomma honom, därest

aven den extra ordinarie tjänsten varit ordinarie, samt att enligt kungörelse

den 18 juni 19 6 (nr 268) till ordinarie tjänsteman, som förordnades att innehava

extra ordinarie befattning i högre lönegrad, ersättningen icke i något

fall finge utga med lagre belopp an som följde av den först omnämnda bestämmelsen.

_ Enligt lonenamndens uppfattning borde berörda regler komma

till tillämpning jamval a de overskoterskor, som enligt förslaget skulle förordnas

att uppehåll extra ordinarie föres tånderskebefattn ingår. Lönenämnden

forordar med sex roster mot en någon höjning av den för förestånderskorna

toi eslagna traktamentsersattnmgen.

Statskontoret har icke någon erinran mot vad nämnden sålunda föreslagit.

Den föreslagna hjälpverksamheten torde vara ägnad att medföra betydande Departements

fordelar i olika avseenden. Man kommer sålunda att kunna ställa fackkunni" chefenpersonal

till förfogande för tillsyn och vård av samtliga sinnessjuka, som

aro i behov darav. Det blir därigenom lättare att göra eu sådan uppdel
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

ning av de sjuka, a.tt platserna å statens sinnessjukhus i forsta hand kunna,

reserveras för dem, som mest äro i behov av vård å sådant sjukhus. Yidare

minskas olägenheterna av att det ännu måste dröja avsevärd tid, innan platsbristen

å sinnessjukhusen är helt avhjälpt. Med all sannolikhet kan verksamheten

jämväl bidraga till att definitivt minska tillströmningen till sinnessjukhusen

i det att även sådana sjuka, som för närvarande måste eller lämpligen

böra vårdas därstädes, i följd av hjälpverksamheten med fördel kunna vårdas

på annat sätt. Likaså torde hjälpverksamheten kunna medverka till att påskynda

utskrivningen av patienter, och särskilt torde därigenom försöksutskrivning

komma att möjliggöras i betydligt större utsträckning än hittills.

Erfarenheten från vissa håll i utlandet, där en dylik hjälpverksamhet organiserats

på ett rationellt sätt och en längre tid varit i tillämpning, visar med

tydlighet, att dylika resultat böra kunna uppnås. De rön, som i Sverige

gjorts vid den hjälpverksamhet, som anordnats i Stockholm samt vid Lunds

och Visby hospital, peka i samma riktning. Hänsyn till att genom den föreslagna

anordningen anspråken på platser på sinnessjukhus komma att i

viss mån minskas togs också år 1928 vid beräkningen av det platsantal, som

enligt den då framlagda planen för anskaffande av erforderligt antal vårdplatser

å sinnessjukanstalter borde anskaffas under den nu påbörjade byggnadsperioden.

Föredragande departementschefen yttrade därom, att han ansåge

sig kunna räkna med att — jämte vissa andra omständigheter — hjälpverksamhetens

utveckling åtminstone skulle kunna motverka den stegring i

platsbehovet, som eljest kunde beräknas följa med ökningen av folkmängden.

Slutligen skulle genom hjälpverksamheten de å sinnessjukhusen intagna

eller därifrån utskrivna kunna i olika avseenden erhålla hjälp i personliga

och ekonomiska angelägenheter, vilket torde bliva av stor betydelse, särskilt

genom att underlätta deras återvändande till livet ute i samhället.

Att nu angivna fördelar skulle, såsom i ett av de avgivna yttrandena anförts,

kunna vinnas allenast genom ett närmare samarbete mellan sinnessjukhusen

och tjänsteläkarna synes mig föga sannolikt. Den erfarenhet,

som föreligger från tjänsteläkarnas hittillsvarande befattning med sinnessjukvården,

talar knappast härför; den allvarligaste bristen är givetvis, att

någon anknytning till sinnessjukhusen ej finnes.

Den omständigheten, att frågan, på vilket sätt man bör bestrida kostnaden

för vård av de sjuka, som skola bliva föremål för verksamheten, icke i

detta sammanhang upptagits till skärskådande, torde näppeligen bora tillmätas

någon betydelse för spörsmålet, om verksamheten bör komma till stand eller

icke. Verksamheten är nämligen icke i och för sig av beskaffenhet att medföra

några nya vårdkostnader, låt vara att densamma kan och bör föranleda

eu förbättring av vården i fall, där denna nu är otillfredsställande, och att vården

därigenom givetvis kan komma att ställa sig något dyrbarare. Någon befogenhet

att föreskriva åtgärder komma emellertid de vid hjälpverksamheten

anställda befattningshavarna — lika litet som tjänsteläkarna för närvarande —

att hava. I den mån ej befattningshavarnas- anvisningar frivilligt följas,

komma dessa att icke hava annan utväg än att möjligen soka få den sjuke

intagen å sinnessjukhus. Utan medverkan av den, som omhänderhar vården

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 8!). ;;

av den sjuke, kunua alltså nya vårdkostnader icke uppkomma. I detta

sammanhang må emellertid erinras om att enligt 40 § 3 mom. i fattigvårdslagen

landsting har att under vissa förutsättningar ersiitta fattigvårdssamliälle

för vård av sinnessjuk, som står som exspektant till något statens

sinnessjukhus eller utskrivits från sådant för att lämna plats åt mera vårdbehövande

sinnessjuk. Någon utsträckning av denna ersättningsskyldighet

torde icke böra ifrågakomma i detta sammanhang. Under inga förhållanden

synas mig i varje fall de av statskontoret på förevarande punkt framförda

betänkligheterna böra utgöra hinder för att man, på sätt föreslagits, försöks>

is vid tre av statens sinnessjukhus ordnar den ifrågavarande verksamheten.

Tanken att lägga en del av ifrågavarande kostnader å landstingen torde för

övrigt vara svår att genomföra redan på den grund att sinnessjukhusens

upptagningsområden måste fastställas utan hänsyn till länsindelningen; i

\aije

ej kunna krävas under försökstiden.

Ytterligare en punkt, som i detta sammanhang bör något beröras, är det

samband, som ifrågavarande hjälpverksamhet kan hava med andra former av

social verksamhet eller tillsyn. I olika sammanhang har jag uttalat mig för

att en utredning bör komma till stånd i syfte att undersöka möjligheterna

för åstadkommande av större enhetlighet och reda i den sociala verksamheten,

framför allt vad angår den lokala organisationen därav. Tillika har

jag ansett, att en allmän utredning bör verkställas rörande den allmänna sjukvården,

därvid bland annat bör undersökas, huru en gräns rationellt bör dragas

mellan de vårduppgifter, som skola ombesörjas eller understödjas av staten,

samt dem, som böra åligga landsting och primärkommuner. Yad angår

den sinnessjukvård, som bedrives å eller i anslutning till sinnessjukhus,

lärer det emellertid icke kunna ifrågakomma annat än att vårdnadsplikten

alltjämt skall avila staten. Så sent som år 1928 var ju riksdagen i samband

med behandlingen av det då framlagda förslaget till plan för anskaffande

av erforderliga sinnessjukplatser i tillfälle att taga ståndpunkt till denna

fråga och uttalade sig då mycket bestämt för att hela anstaltsväsendet för

s.^ k. sluten vård av sinnessjuka bör ombesörjas av staten. Detsamma bör

då uppenbarligen gälla ifrågavarande hjälpverksamhet, vilken direkt anknytes

till statens sinnessjukvård och har till ett av sina förnämsta syften att undvika

behov av anstaltsvård eller underlätta eller påskynda utskrivning från anstalt

vilket dock naturligen icke hindrar, att verksamheten skulle bliva till större

gagn, därest kommuner eller enskilda till dess förfogande ställde penningmedel

till hjälp åt de sjuka. Den föreslagna hjälpverksamheten kommer ej heller

att förringa betydelsen av att landsting eller kommuner handhava vård av

sådana sinnessjuka, vilka icke äro i behov av vård å sluten anstalt. Vad

angår formerna för samarbetet i dylika fall, lärer det icke vara lämpligt att

nu uppställa några närmare regler; detta blir en av de punkter, i vilka erfarenhet

torde komma att vinnas under den blivande försökstiden. Därest

utredningen rörande samordnande av olika grenar av social verksamhet

skulle, såsom från vissa hall påyrkats, leda till bildande av gemensamma

sociala organ i orterna - s. k. socialnämnder eller dylikt — torde hinder

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

icke komma att möta att till lokala ombud eller biträden för den nu behandlade

hjälpverksamheten utse dessa nämnder eller viss ledamot av dem.

Jag anser mig på grund av det anförda kunna i princip tillstyrka det

framställda förslaget, därvid jag dock vill framhålla, att det icke är alldeles

uteslutet, att, då den ifrågavarande verksamheten igångsättes, något av de

föreslagna sjukhusen på grund av ändrade förhållanden finnes böra utbytas

mot annat. I fortsättningen utgår jag emellertid från att sådant utbyte ej

kommer att ske.

Med den nu ifrågasatta hjälpverksamheten bör icke förblandas den s. k.

kontrollerade familjevården, som förekommer på sina håll, särskilt i Korsberga

socken i anslutning till Växjö hospital och varom regler också upptagits

i stadgeförslaget. De sjuka, som omfattas av denna vård, betraktas

alltjämt såsom intagna å vederbörande sinnessjukhus och stå under permanent

tillsyn och vård av personalen å sjukhuset.

Frågan, huruvida föreskrifterna angående den nu behandlade verksamheten

— vilken med hänsyn särskilt till att den omfattar jämväl den s. k. sociala

verksamheten lämpligen synes böra i enlighet med de sakkunnigas förslag

benämnas hjälpverksamhet — böra intagas i en stadga angående

sinnessjukvården eller utfärdas på annat sätt, är givetvis ett rent administrativt

spörsmål, som icke har betydelse för anslagsfrågan. Att fasthålla

är endast, att de mera centrala föreskrifter, som äro av beskaffenhet att

medföra utgifter, måste utfärdas av Kungl. Maj:t efter det riksdagen haft

tillfälle att uttala sig i ämnet. Starka skäl synas mig emellertid tala för

att dylika bestämmelser omedelbart upptagas i den föreslagna stadgan. Salunda

kommer hela hjälpverksamheten därigenom på ett vida effektivare satt

till allmänhetens kännedom. Vidare innefatta bestämmelserna angående hjälpverksamhet

ett viktigt undantag från vad som å ort, där sådan verksamhet

ej blir anordnad, enligt stadgan skall gälla angående tjänsteläkares befattning

med sinnessjuka. Av en viss betydelse är slutligen, att i den män

hjälpverksamhet kommer till stånd, densamma torde böra övertaga den kontroll

över de förut omnämnda sinnessjuka, vilkas vård enligt 40 § 3 mom.

i lagen om fattigvården skall bekostas av landsting och varom bestämmelser

meddelats i en särskild, den 9 december 1927 utfärdad kungörelse angående

kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och falllandesjuka.

Jag vill emellertid — med framhållande av att de föreslagna

bestämmelserna avfattats så, att hjälpverksamhetsläkaren erhåller ganska stor

rörelsefrihet — bestämt betona, att den omständigheten, att föreskrifterna

upptagas i stadgan, givetvis icke får hindra, att ändringar ske i densamma,

allt efter som vunna erfarenheter därtill föranleda.

Vad beträffar hjälpverksamhetens organisation torde först böra beröras

frågan, huruvida ledningen av densamma bör anförtros åt viss läkare vid

varje ifrågakommande sjukhus eller om en var överläkare bör förestå hjälpverksamheten

inom sitt upptagningsområde. Otvivelaktigt skulle genom den

senare anordningen en viss fördel vinnas, främst därutinnan att ö\erläkaren

bättre kunde jämföra de olika patienternas behov av anstaltsvard och kunde

utnyttja sin egen kännedom om vissa patienter. Betydelsen av dessa för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

delar torde dock icke böra överdrivas. Överläkaren skulle ju i allmänhet ej

själv komma att företaga de erforderliga resorna, och beträffande åtskilliga

patienter skulle hans kunskap alltså komma att baseras på rapporter av biträdande

läkare eller förestånderska. Eu sådan kunskap bör han kunna erhålla

även utan att leda hjälpverksamheten, blott nödigt samarbete mellan

hjälpverksamhetsorganisationen och därvid ej sysselsatta överläkare kommer

till stånd. Genom ett samarbete mellan lijälpverksamhetsläkaren och övriga

läkare å sjukhuset bör ock sistnämnda överläkares liksom för övrigt andra

läkares kännedom om patienterna kunna utnyttjas för hjälpverksamheten. Å

andra sidan torde den nu berörda organisationsformen med uppdelning

av hjälpverksamheten på liera överläkare icke medföra enbart fördelar. I

den mån sinnessjukhus bliva uppdelade på olika överläkaravdelningar på

sådant sätt, att en avdelning är avsedd för manliga och eu för kvinnliga

patienter, skulle sålunda de olika överläkarna komma att samtidigt omhänderhava

hjälpverksamhet inom samma område, vilket otvivelaktigt skulle

vara från såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt mindre lämpligt.

Föga lämpligt skulle det väl också vara att låta ett flertal läkare sköta

mottagningen pa hjälpbyrån. Den ifrågavarande organisationsformen skulle

också medföra större kostnader än den av de sakkunniga föreslagna. Om.

på sätt jag i det följande kommer att förorda, de biträdande läkarna skola

erhålla särskild ersättning, skulle med den av mig tillstyrkta uppdelningen

av sinnessjukhuset i Lund på tre avdelningar och av sinnessjukhuset i

Säter på två avdelningar ersättning komma att utgå vid det förra sinnessjukhuset

till tre i stället för till en biträdande läkare och vid det senare

sinnessjukhuset till tva i stället för till eu dylik läkare. Vidare skulle vid

det förstnämnda sjukhuset tre förestanderskor behöva anlitas för hjälpverksamheten

i stället för nu föreslagna två. Slutligen torde vara att framhålla,

att särskilt den sociala verksamheten av en för densamma anlitad

läkare kräver vissa personliga egenskaper och intressen, som icke med

säkerhet kan påräknas hos alla läkare vid sinnessjukhusen och att även på

denna grund eu begränsning av den vid hjälpverksamheten sysselsatta läkarpersonalen

är behövlig.

Av icke oväsentlig betydelse från statsekonomisk synpunkt är den omfattning,

vari resor komma att företagas av de vid hjälpverksamheten sysselsatta

läkarna. Skall läkaren göra besök å varje ställe, där sinnessjuka, som

kunna bliva föremål för hjälpverksamheten, vistas, skulle, såsom 1926 års sakkunniga

framhållit, särskilt i början läkarnas tid därav tagas i anspråk i mycket

stor utsträckning. Utöver de direkta resekostnaderna skulle statsverket också

belastas med vikariatsersättningar. Då ändamålet med besöken ju i allmänhet

icke är att verkställa någon medicinsk undersökning — sådan har ju

ofta skett, i fråga om utskriven å sinnessjukhuset och, i fråga om annan

sjuk vid av honom företaget besök å hjälpbyrån eller vid den undersökning,

som ligger till grund för vårdattesten — utan allenast att undersöka den

sjukes yttre förhållanden, torde det väl oftast gå för sig att, i den mån

medicinsk undersökning ej är behövlig, låta förestånderska göra det första be
Bihang

till riksdagens jirotokoll 1929. 1 samt. 12 liäft. (Nr 89.) äC3 so 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Ma>j:ts proposition nr 89.

söket. Därjämte må framhållas, att den förhandskännedom om förhållandena

å vårdplatsen, som läkaren genom den sjuke själv och genom upplysningar

av personer i orten kan ernå, i många fall torde bliva så fyllig, att personligt

besök å platsen av sköterskan kan giva läkaren tillräckligt underlag för

hans bedömande av läget. Denna punkt synes emellertid höra till dem, i

fråga om vilka man bör pröva sig fram. Skulle det visa sig, att läkarens

närvaro överallt är av nöden, får naturligtvis i framtiden en sådan erfarenhet

beaktas. „

J)å, mottagningen å hjälpbyrå måste betraktas såsom ett nödvändigt led

i ifrågavarande verksamhet, torde det vara nödvändigt att anordna sådan

jämväl vid sinnessjukhuset i Lund. Möjligen kan någon kostnadsbesparing

framdeles stå att vinna genom samverkan med den av Malmöhus läns landsting

med bidrag av statsmedel drivna psykiatriska universitetskliniken. I

detta sammanhang synes böra påpekas, att de föreslagna bestämmelserna

icke utgöra hinder för att vid hjälpverksamheten anställd läkare under små

resor anordnar tillfälliga mottagningar och att på viktigare orter dylika mottagningar

anordnas mera regelbundet, varigenom läkarens personliga kännedom

om vårdförhållandena inom orten givetvis skulle underlättas. Härför

torde emellertid några kostnader ej för närvarande behöva beräknas. Av erfarenheten

under försökstiden lärer få bero, huruvida en dylik decentralisering

av hjälpbyråverksamheten bör generellt genomföras.

Såsom av de sakkunnigas motivering framgår, är det avsett att, sedan förestånderskepersonalen

förstärkts med det föreslagna antalet extra ordinarie

förestånderskor av 2:a klass, till ifrågavarande verksamhet uttaga de förestånderskor,

som bäst lämpa sig därför. Denna anordning synes mig från

alla synpunkter lämplig. I anledning av vad direktionen för Lunds hospital

och asyl anfört, må framhållas, att därest det skulle visa sig möjligt att

omedelbart eller framdeles vid nämnda sinnessjukhus genom omläggning

av de nuvarande förestånderskornas arbete göra någon av dessa disponibel

för hjälpverksamheten, möjlighet att genomföra en sådan anordning icke

lärer saknas. Eu av de föreslagna förestånderskelönerna skulle härigenom

kunna inbesparas.

De besök, som för åstadkommande av bästa möjliga vård åt sjuka skola

göras av de vid hjälpverksamheten anlitade befattningshavarna, skola regelrätt

verkställas utan att något initiativ därtill tages från de sjukas eller

deras närmastes sida; ersättning för dessa besök av de sjuka torde därför

näppeligen kunna ifrågasättas. Däremot lärer det icke vara omöjligt att

kräva betalning av bättre bemedlade vid besök å hjälpbyrån. Åtminstone

till eu början, innan man kan bedöma, i vilken utsträckning de sjuka och

deras anhöriga vilja taga hjälpbyrån i anspråk, torde man dock böra avsta

från avgifter. Härvid har jag särskilt tagit i beaktande, att de besökande

i allmänhet, med hänsyn till upptagningsområdenas storlek, måste underkasta

sig eu icke alldeles obetydlig resekostnad.

Såsom framgår av det anförda kan jag för min del icke understödja de

mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningarna rörande hjälpverk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

samhetens organisation, vilket dock givetvis icke får hindra, att vid den

slutliga utformningen av stadgan eu eller annan ändring av natur att ej

medföra ökade kostnader kan finnas påkallad.

Jag övergår härefter till frågan om storleken av det belopp, som bör beräknas

för hjälpverksamheten.

Kostnaden för anskaffande av autoinobiler lärer i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag kunna beräknas till 17,500 kronor, eller 3,500 kronor

per automobil. För detta pris torde man kunna erhålla eu täckt automobil,

som med beräkning av eu ungefärlig körtid av 600—800 timmar om året

bör kunna vara fullt användbar under åtminstone fem år.

Åt de vid hjälpverksamheten sysselsatta läkarna bär av de sakkunniga

icke beräknats något arvode. Det synes mig emellertid billigt, att man tillerkänner

något mindre arvode åt den läkare, på vilken det egentliga arbetet

såväl inom som utom anstalterna kommer att falla, det vill säga de vid verksamheten

biträdande läkarna vid sinnessjukhusen i Lund och Säter samt

läkaren vid sinnessjukhuset i Visby. I enlighet härmed förordas ett årsarvode

av 900 kronor till vardera av de två förstnämnda läkarna och av 600

kronor till den sistnämnde eller tillhopa ett belopp av (2 X 900 + 600) 2,400

kronor.

Till avlöning av fem extra ordinarie förestånderskor av 2:a klass har

av de sakkunniga beräknats ett belopp av (2 X 2,940 + 3 x 2,820) 14,340

kronor. Därest den av allmänna civilförvaltningens lönenämnd förordade

modifikationen i löneberäkningen godtoges, skulle man komma till ett något

högre belopp. » Jämlikt de av lönenämnden åberopade författningsbestämmelserna,

jämförda med 19 § i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270) angående

ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr

451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, skulle nämligen i detta fall utgå, utöver

översköterskelönen, en vikariatsersättning av 50 öre om dagen eller

182 kronor 50 öre om året. Då översköterskelönen av de sakkunniga beräknats

för en var av två översköterskor till 2,802 kronor och till eu var

av tre översköterskor till 2,688 kronor, skulle den totala lönekostnaden bliva

(2 X 2,984.50 + 3 X 2,870.so) 14,580 kronor 50 öre. Det synes mig emellertid

icke lämpligt att ordna avlöningen så, att ifrågavarande förestånderskor

erhålla högre avlöning än som skulle hava tillfallit dem, om de vore ordinarie

innehavare av sina förestånderskebefattningar — i detta fall skulle de erhålla

de av de sakkunniga förordade beloppen — och jag anser mig därför böra

på denna punkt ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Traktamentsersättning till förestanderska utgår enligt gällande resereglemente

med 8 kronor för dag och 4 kronor för natt. Vid framläggande av

det av mig förut omnämnda förslaget till nytt resereglomente har chefen

för finansdepartementet förklarat sig framdeles, sedan vederbörande myndigheter

blivit hörda, vilja underställa Kungl. Maj:ts prövning de frågor, som

beröras i den i de sakkunnigas betänkande omnämnda, numera avslutade

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

utredningen angående reglering i besparingssyfte av traktamentsbestämmelserna.

Anmärkas må emellertid, att enligt det i ämnet avgivna, den 31

december 1928 dagtecknade betänkandet förutsättningar för generella reduceringar

av traktamentsersättning förklarats saknas beträffande andra grupper

av befattningshavare än dem, som redan äro underkastade sådana. I nyss

berörda förslag till nytt resereglemente föreslås, att traktamentet för natt

skall höjas med 1 krona till 5 kronor. De sakkunniga hava genom att nedsätta

traktamentet för dag till hälften efter eu beräkning av 200 resedagar

kommit till en kostnad av (5 X 8 X 200) 8,000 kronor. I överensstämmelse

med vad som förordats av statskontoret och lönenämnden torde ett något

högre dagtraktamente böra medgivas. Jag utgår härutinnan ifran, att traktamentet

för dag kommer att av Kungl. Maj:t sättas till 3/t av det vanliga

eller till 6 kronor. Traktamentskostnaden, som icke torde röna någon inverkan

av den i förslaget till nytt resereglemente upptagna, i det föregående

refererade bestämmelsen om viss inskränkning i rätten till dagtraktamente,

bör i enlighet med det sagda beräknas till (5 X 11 X 200) 11,000 kronor.

Kostnaden för rese- och traktamentsersättningar åt de vid hjälpverksamheten

sysselsatta läkarna, för hyra av lokaler för tre lijälpbyråer samt för

expedition synes mig kunna i enlighet med de sakkunnigas förslag beräknas

till respektive 1,500 kronor, 3,000 kronor och 500 kronor.

Kostnaden för underhåll och drift av en var av automobilerna har av de

sakkunniga upptagits till 600 kronor. Detta belopp torde dock vara alldeles

för lågt beräknat. Beloppet, som skall räcka till bland annat bensin, olja,

nya ringar och automobilskatt samt underhåll, torde icke skäligen kunna

beräknas till mindre än 1,500 kronor för varje automobil, ellér till sammanlagt

(5 X 1,500) 7,500 kronor.

Den totala årskostnaden under försökstiden skulle alltså, oberäknat dyrtidstillägg,

belöpa sig till (2,400 + 14,340 + 11,000 + 1,500 + 3,000 + 500 +

7,500) 40,240 kronor. Därjämte är att räkna med eu ungefär vart femte år

återkommande årskostnad å 17,500 kronor för automobilinköp. Av ifrågavarande

belopp skulle de för resekostnads- och traktamentsersättningar avsedda

å tillhopa (11,000 + 1,500) 12,500 kronor utgå av femte huvudtitelns

anslag till rese- och traktamentspenningar, medan övriga belopp skulle utgå

från anslaget till hospital och asyler.

Undersök- I 99—100 §§ i stadgeförslaget hava de sakkunniga upptagit vissa bestämning

av vissa rno]Kel-s avseende att underlätta undersökning av icke häktad tilltalads sinbemediade.

nesbeskaffenliet i fall, då sådan undersökning enligt lagförslaget skall verkStadge-

ställas av läkare vid statens sinnessjukhus men domstolen ej för ändamålet

förslaget, förordnat om tvångsintagning. Bestämmelserna avse tilltalad, som åtnjuter

fri rättegång eller som i händelse av intagning för vård skulle erlägga lägsta

avgift. Enligt 99 § skall sjukhuschefen, därest den tilltalade framställer

begäran därom, på det allmännas bekostnad ombestyra eller med allmänna

medel bekosta resor fram och åter mellan den tilltalades vistelseort och sinnessjukhuset

samt, där så finnes lämpligt, utbetala resekostnad i förskott. Nu

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 89. 37

berörd åtgärd må icke vidtagas, med mindre avståndet mellan vistelseorten

och sinnessjukhuset överstiger fem kilometer. Resekostnad må ej ersättas

med högre belopp än som motsvarar skjutspenningar för en häst eller, i den

mån järnvägs- eller ångbåtslägenliet kan för resan eller någon del därav användas,

avgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. De sålunda upptagna

föreskrifterna skola enligt 1(X) § äga motsvarande tillämpning å den, som är

föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete. Kostnaden för

ifrågavarande resor har förutsatts bliva så obetydlig, att något särskilt belopp

ej ansetts böra beräknas för ändamålet.

Direktionen för Växjö hospital anmärker mot de föreslagna bestämmel- Yttranden

serna, att den tilltalade liksom hittills bör inställas genom länsstyrelsens över 1928 års

försorg, sedan sjukhuschefen anmält, att plats är ledig. ‘ förslag.

Direktionen för Lunds hospital och asyl menar, att bestämmelserna i onödan

belasta sjukhuschefen med en administrativ uppgift, som bättre passar

kontoret.

Svenska psykiatriska föreningen anser det olämpligt, att sjukhuset skall

ombesörja transport av för brott tilltalade och andra här avsedda personer,

och föreslår därför, att de ifrågavarande åtgärderna skola ske genom länsstyrelsens

försorg.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad svenska psykiatriska föreningen

anfört.

I likhet med dem, som yttrat sig över förslaget, har jag icke någon er- Departementsinran

mot att staten träder emellan för att underlätta undersökning av mindre chefen,

bemedlade personer i fall, varom här är fråga. Då åtgärdernas vidtagande

genom sjukhusets försorg innefattar väsentligt mindre omgång än deras överlämnande

till länsstyrelserna — för närvarande verkställas undersökningar av

icke häktade tilltalade av provinsialläkarna, och de tilltalade hava själva att

sörja för sin inställelse, medan undersökning av personer, som utan att vara

häktade äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, icke

ifrågakommer — samt den förra anordningen därjämte möjliggör, att transporten

kan verkställas med sjukhusets transportmedel, synas mig övervägande

skäl tala för att i enlighet med sakkunnigförslaget låta åtgärderna ombesörjas

genom sjukhuset. Däremot torde det icke vara nödvändigt, att sjukhuschefen

själv ombestyr ifrågavarande åtgärder; vid en blivande stadgas utfärdande

kan lämpligen iakttagas, att sjukhuschefen berättigas att uppdraga desamma

åt intendenten. Då de fall, som här avses, lära bliva synnerligen sällsynta,

anser jag i likhet med de sakkunniga något särskilt belopp icke böra beräknas

för ifrågavarande ändamål. I den mån medel erfordras, lära de böra

utgå av anslaget till hospital och asyler.

1926 års sakkunniga upptogo i sitt betänkande jämväl frågan om en

eventuell ändring av befattningen såsom överinspektör för sinnessjukvården

i riket.

Redan i det kommittébetänkande av år 1896, som ligger till grund för nu

varande stadga och i vilket inrättandet av överinspektörsbefattningen från

början föreslogs, ifrågasattes, huruvida en persons arbetskrafter och tid

skulle vara tillräckliga för uppdraget. Därvid torde dock hava spelat in, att

Uppdelning

av överinspektörsbefattningen,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majds proposition nr 89.

enligt kommittéförslaget alla statens hospital borde inspekteras minst två

gånger om året i stället för minst en, som sedermera blev föreskrivet.

1913 års sakkunniga funno, att överinspektörens verksamhet under den

tid, ifrågavarande befattning varit inrättad, högst väsentligt utvidgats samt

att hans arbete enligt nämnda sakkunnigas förslag skulle bliva ytterligare

avsevärt ökat. De föreslogo därför, att jämte överinspektören skulle anställas

en assistent med uppgift att dels biträda denne och dels självständigt

inspektera av landsting och kommuner inrättade anstalter för sinnessjuka

ävensom enskild sinnessjukvård.

Uti en den 14 oktober 1927 dagtecknad, till medicinalstyrelsen ingiven

skrift föreslog den nuvarande överinspektören för sinnessjukvården i riket,

överläkaren Ernst Göransson, att ifrågavarande spörsmål måtte lösas på det

sätt, att överinspektören befriades från skyldigheten att utöva tillsyn och

inspektion av sinnesslö- och epileptikeranstalter.

I anledning härav förordade medicinalstyrelsen i eu den 27 januari 1928

dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven framställning, att i enlighet med överinspektörens

förslag hans arbetsbörda måtte lättas genom avskiljande från

hans övriga arbetsuppgifter av den inspektion av sinnesslövården, som påvilade

honom, samt att i följd härav en särskild inspektör måtte tillsättas för dels

inspektion av den eller de staten tillhöriga anstalter, som vore uteslutande

avsedda för vård av sinnesslöa, samt av statsunderstödda anstalter för obildbara

sinnesslöa och dels mediciusk-psykiatrisk inspektion av de statsunderstödda

anstalterna för bildbara sinnesslöa och epileptiker.

Medicinalstyrelsens förslag innefattade vidare, att den föreslagne inspektören

skulle till medicinalstyrelsen avgiva såväl skriftlig redogörelse för varje

inspektion som årlig berättelse över sin verksamhet jämte förslag till åtgärder

för en ändamålsenlig utveckling av sinnesslövården samt i övrigt biträda

styrelsen i dess verksamhet på sinnesslövårdens område. Då ifrågavarande

uppdrag icke under nuvarande förhållanden vore av beskaffenhet

att taga i anspråk eu persons hela arbetskraft, syntes uppdraget lämpligen

kunna utövas av psykiatriskt utbildad läkare vid sidan av dennes huvudsakliga

verksamhet. Såsom ersättning för uppdraget föreslogs ett årligt

arvode av 3,000 kronor jämte rese- och traktamentsersättning för av uppdraget

föranledda resor ävensom gottgörelse för de löneförmåner, från vilka

inspektören under tiden för ifrågavarande resor eventuellt kunde nödgas

avstå. Under framhållande av att till sinnesslövårdens understödjande för

närvarande tre särskilda anslag vore uppförda och att en fördelning av inspektionskostnaderna

å samtliga dessa anslag vore mindre lämplig, föreslog

medicinalstyrelsen, att omförmälda arvode jämte gottgörelse för mistade löneförmåner,

dessa senare beräknade till 1,500 kronor, måtte få utgå av anslaget

till medicinalstyrelsen och att i enlighet härmed under nämnda anslag måtte

för ändamålet upptagas en anslagspost med förslagsanslags natur till belopp

av 4,500 kronor, med vilket belopp berörda anslag alltså skidle höjas.

1926 Ars sakkunniga anförde i denna del:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Maj:ts proposition nr S!t. ii!)

För bedömande av spörsmålet torde eu kort sammanfattning av överinspektörens

nuvarande åligganden bär böra lämnas.

1. Överinspektören liar att minst en gång årligen inspektera varje hospital.

Vid inspektion skall han särskilt pröva nyintagnas behov av anstaltsvård

samt eventuellt uppkomna utskrivningsfrågor med rätt att i vissa fall förordna

om utskrivning, tillse, att rätten att vidtaga tvångsåtgärder mot de

intagna ej missbrukas, samt pröva framställda klagomål rörande de intagnas

behandling (§ 7 och §12 p. 1—5 i stadgan angående sinnessjuka).

2. Överinspektören deltager vidare i behandlingen inom medicinalstyrelsen

av rättspsykiatriska frågor. Vid förfall för honom skall emellertid eu

ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd inträda (§12 p. fi i stadgan,

25 § i instruktionen för medicinalstyrelsen).

3. Överinspektören har att deltaga i medicinalstyrelsens handläggning

av hospitalsärenden (§ 12 p. 6 i stadgan, 18 § 3 mom. i instruktionen för

medicinalstyrelsen).

4. Vill å hospital intagen avlåta framställning till annan offentlig myndighet

än Kungl. Maj:t, ledamot av statsrådet, justitiekanslern eller riksdagens

justitieombudsman och anser sig icke vederbörande läkare kunna

omedelbart medgiva vidarebefordran av framställningen, skall saken prövas

av överinspektören (§ 43 i stadgan).

5. Enskild sinnessjukanstalt står under inseende och kontroll av överinspektören,

vilken det åligger att inspektera anstalten på sätt om hospital

och asyl är föreskrivet (§ 61 i stadgan). Denna bestämmelse anses icke

innefatta skyldighet att verkställa årliga inspektioner.

6. Godkänd kommunal sinnessjukanstalt står under närmaste tillsyn av

överinspektören (Iv. K. d. 11 okt. 1920, nr 679. § 3).

7. Särskild inspektion av vård av sinnessjuka, som icke vårdas å offentlig

eller enskild sinnessjukanstalt, må kunna verkställas av överinspektören

(§§ 7 och 73 i stadgan).

8. Anstalt, avsedd att mottaga endast obildbara sinnesslöa, skall, för att

komma i åtnjutande av statsunderstöd, stå under närmaste tillsyn av överinspektören.

År sådan anstalt anordnad i samband med uppfostringsanstalt

för sinnesslöa barn eller med arbetshem för sinnesslöa, är anstalten, för att

kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd, underkastad medicinsk-psykiatrisk

inspektion av överinspektören (K. K. d. 24 okt. 1919, nr 658, 2 §).

9. Anstalt för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, samt epileptikeranstalt

skall, för att komma i åtnjutande av statsunderstöd, vara

underkastad in ed i c i n sk-p sy k i a fri s k inspektion av överinspektören (K. K. d.

24 okt. 1919, nr 659, 2 §, ändr. genom Iv. K. d. 9 nov. 1922, nr 526).

10. Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa äro underkastade enahanda

inspektion som de under 9) omnämnda anstalterna (K. Regi. d. 9 nov.

1922, nr 525, § 13).

11. Överinspektören är skyldig att utan särskild ersättning vid behov,

där så lämpligen kan ske, inträda såsom vikarie för byråchefen å liospitalsbyrån

(K. brev d. 30 dec. 1922).

12. Överinspektören har att till medicinalstyrelsen avgiva skriftlig redogörelse

för varje inspektion ävensom årsberättelse jämte förslag till de åtgärder,

som kunna anses nödiga och nyttiga för en ändamålsenlig utveckling

av sinnessjukvården (§ 12 p. 7 i stadgan). Bestämmelsen synes enligt

ordalagen avse allenast tillsynen över hospital och asyler men tillämpas å

överinspektörens verksamhet i dess helhet.

Ett godtagande av de av de sakkunniga framlagda förslagen torde sannolikt

medföra ökning av överinspektörens arbetsbörda. Antalet av rättspsykiatriska

utlåtanden, i vilkas behandling inom medicinalstyrelsen överiuspek
-

1926 ars sa

kunniga..

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

tören skall deltaga, kommer att å ena sidan något minskas därigenom, att

inhämtande av medicinalstyrelsens utlåtande ej längre skall vara obligatoriskt.

Härigenom kommer emellertid överinspektören sannolikt att befriasoallenast

från arbete med utlåtanden i relativt lätt bedömda ärenden. Å andra

sidan kommer antalet yttranden att ökas genom de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna om obligatoriskt inhämtande av rättspsykiatriskt yttrande

beträffande vissa tilltalade och om rättspsykiatriska yttranden rörande

personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

Ytterligare ökas överinspektörens arbete genom att flera kommunala sinnessjukhus

än förut skola läggas under överinspektörens inspektion, vartill

kommer, att enligt de sakkunnigas mening alla sinnessjukhus, kommunala

och enskilda såväl som de statliga, böra bliva föremål för årlig inspektion.

Redan den ökning av arbetsbördan, som på grund av vad sålunda föreslagits

kan förväntas, synes göra frågan om en uppdelning av överinspektörens verksamhet

aktuell.

Men oavsett denna ökning torde den starka utveckling av sinnessjukvården,

som sedan överinspektörsbefattningens inrättande ägt rum, i och för

sig motivera en dylik uppdelning.

Överinspektörsbefattningen inrättades försöksvis från och med den 1 maj

1899. Definitivt införlivades denna befattning med organisationen av sinnessjukvården

från och med år 1902.

Underkastade inspektion voro vid 1902 års utgång 12 hospital, 10 enskilda

sinnessjukanstalter, 15 upptagningsanstalter, 30 kommunala sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelningar vid fättigvårdsanstalter och 7 anstalter

för sinnesslöa eller epileptiker. Vid beräkningen av dessa siffror har, för

undvikande av en tidsödande utredning angående tiden för de olika anstalternas

öppnande, förutsatts, att allenast de anstalter, som inspekterats

under något av åren 1902 och 1903, varit underkastade inspektion vid 1902

års ingång.

Vid 1926 års utgång funnos anstalter av nyss angivna slag till följande

antal, nämligen: 17 hospital, 13 enskilda sinnessjukanstalter, omkring 20

upptagningsanstalter, omkring 60 kommunala sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar

vid fattigvårdsanstalter och omkring 70 anstalter för sinnesslöa

och epileptiker. Under år 1927 har ytterligare ett stort hospital tillkommit.

Under år 1902 inspekterades, förutom de 12 hospitalen, 6 enskilda anstalter

för sinnessjuka, 12 upptagningsanstalter, 21 kommunala sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelningar vid fattigvårdsanstalter samt 3 anstalter för sinnesslöa

eller epileptiker.

År 1926 inspekterades, förutom de 17 hospitalen, 2 enskilda anstalter,

11 upptagningsanstalter, 27 kommunala sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar

vid fattigvårdsanstalter samt 21 anstalter för sinnesslöa eller epileptiker.

Antalet patienter ä hospitalen samt de landsting och i landsting ej deltagande

städer tillhörande anstalter, som avses i § 4 i gällande lasarettsstadga,

utgjorde vid utgången av år 1902 4,993 och hade vid utgången av

år 1926 stigit till 12,763. Antalet under ett år å nämnda anstalter nyintagna

utgjorde år 1902 800 och år 1926 2,514. Under år 1927 steg platsantalet

å hospitalen, vilket vid utgången av år 1926 utgjorde 10,281, huvudsakligen

i följd av inrättandet av Hälsingborgs hospital med omkring

1,200.

Det totala antalet inspektioner utgjorde under år 1926 ej mindre än 79.

Närmast föregående år var antalet inspektioner ännu större eller 91. Därvid

är att märka, att, därest obligatorisk undersökning av sinnessjukhus då

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

vaj it genomförd i den utsträckning, som av de sakkunniga föreslagits, an

talet inspektioner skulle liava ökats med ytterligare omkring 30.

Inspektionsverksamhetens omfattning under åren 1902—1926 framgår när

mare av följande tabell. ”

Av överinspektören för sinnessjukvården i riket åren 1902—1926

verkställda inspektioner.

! ^

---

Statens

anstalter för

sinnessjuka

Enskilda

anstalter

Upptagnings- anstalter för

sinnessjuka

Kommunala

sinnessjukhus

eller sinnes- sjukavdel- ningar vid

fattigvårds- anstalter

Anstalter lor

sinnesslöa

eller

epileptiker

Summa

1902 .........

1903 .........

12

12

6

9

12

3

21

11

3

54

41

1904.........

13

7

8

8

41

1905.........

13

8 ■

8

7

10

46

1906 .........

1907 .........

1908 ........

1909.. ......

15 - 13

15

16

1

4

6

4

7

1

5

5

3

3

6

10

b

b

20

43

31 b

23 2)

53

1910......

14

9

8

7

29

67

1911.........

15

6

3

9

31

64

1912 .........

1913 .........

17

14

5

4

O

O

5

8

15

32

26

65

64

1914.........

16

5

5

8

39

73

1915........

17

4

7

4

24

56

1916 .........

1917 .........

16

19

3

9

4

1

5

3

36

30

64

62

1918........

16

8

4

10

27

65

1919.........

16

2

2

2

18

40

1920......

17

1

4

3

32

57

1921.........

16

6

2

6

29

59

1922.........

19

1

5

7

29

61

1923.........

17

6

5

11

20

59

1924.........|

18

3

6

10

43

80

1925... j

18

12

10

13

38

91

1926.........

17

2

11

28

21

79 . j

En ytterligare högst väsentlig ökning av arbetsbördan är slutligen att

lorvanta genom ökning av antalet platser å sinnessjukhus. De i det föregående

omnämnda avtalen med städerna Stockholm, Göteborg och Malmö

angående dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård lära under

de närmaste åren medföra väsentliga nybyggnader eller utvidgningar av

sinnessjukhusen därstädes. Yidare hava 1927 och 1928 års riksdagar beviljat

medel dels till påbörjande av ett nytt sinnessjukhus, dels till utvidgningav

ett sinnessjukhus, varigenom antalet å statens sinnessjukhus intagna

kommer att ökas med omkring 715. 1928 års riksdag har därjämte i princip

godkänt ett avtal med Malmöhus läns landsting om inrättande av en för

omkring 100 patienter avsedd psykiatrisk klinik i Lund. Enligt en av chefen

för socialdepartementet förordad plan till fyllande av det förefintliga behovet

av anstaltsplatser för sinnessjuka skulle slutligen under den närmaste tioårsperioden

vara att räkna med inrättandet av ytterligare tre sinnessjukhus och

två psykiatriska kliniker samt utvidgningar av vissa av de nuvarande sinnes
-

'') Uppgift saknas.

“) Anstalter för sinnesslöa och epileptiker oberäknade.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

sjukhusen. Genom dessa åtgärder skulle platsantalet å stadens sinnessjukhus

samt klinikerna komma att ökas med, utöver vad hittills omnämnts, i

runt tal 4,400 platser. . .

Den här lämnade redogörelsen torde otvivelaktigt giva vid handen, att

redan nu svårigheter måste möta för överinspektören att effektivt sköta den

honom åliggande verksamheten samt att i eu nära framtid svårigheterna,

om icke åtgärder vidtagas, komma att undergå en sådan stegring, att ändamålet

med inspektionsverksamheten väsentligen äventyras.

För ett bättre ordnande av överinspektörens verksamhet lära två möjligheter

stå öppna. .

Den ena av dessa är det av 1913 års sakkunniga förordade att tillsatta

en assistent hos överinspektören. Eu sadan anordning skulle emelleitid

eftersom assistenten ju icke kunde bliva utrustad med överinspektörens befogenheter

— medföra, att erforderliga beslut i manga fall måste fattas av

överinspektören på grundval endast av assistentens rapporter. Men en dylik

inspektionsverksamhet vore

ställande.

enligt de sakkunnigas mening knappast tillfreds
uianue.

„ ,

Den andra möjligheten är att uppdela inspektörsverksamheten pa tva

självständiga befattningshavare. Därvid vore åter två vägar möjliga. Den

ena vore att uppdela verksamheten geografiskt, den andra att göra en uppdelning

med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifterna. Det förra alternativet

skulle krava tillsättandet av två överinspektörer, vilka båda skulle

åtnjuta de för överinspektör nu fastställda löneförmånerna; det senare kan

däremot genomföras på det sätt, att vissa mindre omfattande delar av överinspektörens

verksamhet avskiljas och överlämnas till eu särskild inspektör,

för vilken eu förhållandevis lägre gottgörelse kan beräknas. Såväl medicinalstyrelsen

som den nuvarande överinspektören utgå ifrån, att ett inrättande

av två överinspektörstjänster förr eller senare blir ofrånkomligt. Medicinalstyrelsen

förmenar emellertid, att med en sådan anordning bör anstå, tills

densamma visat sig oundgängligen nödvändig, och åberopar såsom skäl härför

den fördel, som ligger i att ifrågavarande inspektion utföres efter fullt

enhetliga principer. Överinspektören anser, att man för närvarande kan

nöja sig med att avskilja inspektionen av de förut omnämnda anstalterna

för sinnesslöa och epileptiker, och till detta förslag har såsom redan omnämnts

medicinalstyrelsen anslutit sig.

Jämväl de sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att skal tala

för att framdeles överinspektörsverksamlieten kommer att giva full sysselsättning

åt två befattningshavare och att dessa befattningshavare båda måste

erhålla samma ställning som den nuvarande överinspektören. _ En sådan

situation synes emellertid ännu ej hava inträtt och torde väl ej heller inträda

före genomförandet av den föreliggande planen för clen statliga sinnessjukvårdens

utvidgning. För närvarande torde man därför kunna nöja sig

med det av medicinalstyrelsen förordade förslaget, som ju jämväl av överinspektören

ansetts giva honom tillfredsställande möjlighet att ägna sig åt

inspektionen av den egentliga sinnessjukvarden. Därutöver torde emellertid

någon ytterligare avlastning av överinspektörsverksamlieten vara önsklig, och

en° sådan lärer också kunna vinnas genom att överinspektören befrias från

honom nu åliggande skyldighet att uppehålla chefens för liospitalsbyrån

befattning. Genom vad nu förordats torde för åtskillig tid framåJ den dyrbarare

anordningen med två överinspektörer kunna undvikas, varjämte man

har möjlighet att så småningom, allt efter som behovet ökas, utvidga sinnesslövårdsinspektörens

arbetsområde. Slutligen är att framlialla, att liuiudvikten

i fråga om överinspektörens verksamhet bör ligga å själva inspektionerna

och att byråarbetet bör i möjligaste män begränsas.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuivjl. Maj;ts proposition nr Si). 43

Kostnaden för den nya inspektören för sinnesslöanstalterna beräknades

av de sakkunniga i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag till

4,500 kronor.

Mot de sakkunnigas förslag hava erinringar framkommit i allenast tre

yttranden.

Sveriges läkarförbund finner den överinspektören enligt förslaget åliggande

arbetsbördan så betydande, att det synes förbundet tvivelaktigt, om allt

detta arbete skall kunna av lionom medhinnas. Förbundet anser därför

möjlighet till hjälp i arbetet böra beredas.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att överinspektören genom

sin inspektionsverksamhet och sin därunder vunna ingående kännedom om

sinnessjukvården i riket torde få anses särskilt skickad att vikariera för

chefen å medicinalstyrelsens hospitalsbyrå. Utan att vilja göra något bestämt

uttalande anser sig nämnden dock böra framhålla, att det enligt nämndens

mening vore en given fördel, om överinspektörens verksamhet kunde så

regleras, att skyldigheten att inträda såsom vikarie för nämnda byråchef

bibeliölles.

Statskontoret uttalar sin anslutning till lönenämndens förslag under åberopande

av att ett bibehållande av berörda skyldighet för framtiden lättare

läte sig göra, då överinspektören skulle befrias från viss del av de honom

åliggande inspektionerna. Beträffande den gottgörelse, som skulle tillkomma

den föreslagne inspektören för sinnesslöanstalterna, framhåller statskontoret,

att därest detta uppdrag lämnades åt överläkare vid sinnessjukhus, denne

komme att erhålla en ersättning, som väsentligt skulle överstiga avlöningen

till överinspektören för sinnessjukvården och i det närmaste uppgå till den

ersättning, som fastställts för medicinalstyrelsens chef. Statskontoret ville

därför ifrågasätta, huruvida icke, för den händelse överläkare vid statens

sinnessjukhus erhölle uppdraget, det föreslagna arvodet efter särskild prövning

av Kungl. Maj:t borde nedsättas.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig hava på ett övertygande

sätt ådagalagt, att ett behov att minska överinspektörens nuvarande arbetsbörda

föreligger och att vid ett genomförande av den nya sinnessjuklagstiftningen

en avlastning är ofrånkomlig. Beträffande sättet för denna avlastnings

genomförande har jag icke någon erinran mot de sakkunnigas förslag. Även

i fråga om det föreslagna borttagandet av överinspektörens skyldighet att

vid behov inträda som vikarie för chefen för den nuvarande liospitalsbyrån

i medicinalstyrelsen kan jag ansluta mig till nämnda förslag. Utöver de

skäl, som därför åberopats av de sakkunniga, har för mig varit bestämmande,

att överinspektörsverksamheten otvivelaktigt måste eftersättas, om överinspektören

skall vara skyldig att på eu gång sköta sin egen tjänst och

byråchefstjänsten, samt att det med hänsyn till överinspektörens verksamhet

är önskligt, att han inom medicinalstyrelsen intager eu i förhållande till

ifragavarande hyra fristående ställning. A ad angår den gottgörelse, som

bör utgå till den föreslagne inspektören för sinnesslöanstalterna, torde, med

hänsyn till att ifrågavarande uppdrag måste antagas komma att lämnas åt

befattningshavare i lönegraden B 28 eller B 29 samt att nämnde inspektör

ej skäligen bör erhålla lika höga löneförmåner som överinspektören, årsarvodet

lämpligen kunna bestämmas till 2,000 kronor. Härtill är att lägga

Yttranden

o v er 1928 ars

forstat/.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44 K ungt. Maj:ts proposition nr 89.

den beräknade ersättningen för mistade löneförmåner, 1,500 kronor, i följd

varav inrättandet av ifrågavarande inspektörsbefattning skulle för statsverket

medföra en årlig utgift av tillhopa 3,500 kronor att utgå av det ordinarie

anslaget till medicinalstyrelsen, vartill kommer den ökning i rese- och traktamentskostnader,

som må kunna föranledas av överinspektörsverksamhetens

uppdelning.

Inspektion Enligt § 61 i gällande stadga angående sinnessjuka skall för varje enskild

tnnessjuk'' anstalt för sinnessjuka finnas eu inspektör, till vilken anstalten har att beVus

eller tala ersättning med belopp, som bestämmes av medicinalstyrelsen,

värdhem. 19V; års sakkunniga föreslogo, att till inspektör för enskilt sinnessjukhus

eller vårdhem för sinnessjuka skulle av statsmedel utgå arvode med belopp,

som bestämdes av medicinalstyrelsen.

Såsom skäl för ändringen åberopades, att det syntes mindre lämpligt, att

inspektören finge ersättning av den, över vilkens verksamhet han hade att

öva tillsyn.

1926 års Enligt 109 och 115 §§ i stadgeförslaget skall inspektör vid enskilt sinnessakkunniga.

sju]j]lus ener vårdhem av dess innehavare åtnjuta arvode med belopp, som

bestämmes av medicinalstyrelsen.

Såsom skäl för avvikelsen från det föregående förslaget åberopade de

sakkunniga, att då innehavare av enskild anstalt icke hade nagot som lielst

inflytande å inspektörens tillsättande samt inspektörsförordnande enligt förslaget

kunde när som helst återkallas, någon egentlig olägenhet av nuvarande

system icke vore att befara.

Yttrande över I sitt yttrande över förslaget förordar medicinalstyrelsen, att inspektörs1928

års arvode utgår av statsmedel, och anför såsom skäl härför, att inspektio
förslag.

nerna {c^e tillkommit med hänsyn till sjukhusens innehavare utan vore ett

rent statsintresse. Då för närvarande funnes fyra enskilda sinnessjukhus

och åtta enskilda vårdhem samt inspektörsarvodet kunde beräknas till i

medeltal 800 kronor, borde enligt styrelsens mening för ifrågavarande ändamål

avses statsmedel till belopp av 9,600 kronor.

Direktionen för Lunds hospital och asyl framhåller, att arvodet av lätt insedda

skäl borde inbetalas till medicinalstyrelsen, som därefter hade att

översända det till inspektören.

Departements- För min del kan jag ej finna något olämpligt i att den, som vill utöva

chefen. förvärvsverksamhet, varom här är fråga, också får vidkännas de kostnader,

som denna verksamhet må föranleda för det allmänna. I likhet

med 1926 års sakkunniga kan jag därför förorda bibehållandet av den nu

gällande principen. Däremot torde skäl föreligga att klart fastslå, att inspektören

icke står i något ekonomiskt beroende av anstaltens innehavare.

Detta synes mig lämpligen böra ske på det sätt, att det allmänna förklaras

pliktigt att, i den mån arvode ej kan uttagas av anstaltens innehavare,

gälda detsamma. Då det icke är sannolikt, att eu dylik förpliktelse för

statsverket kan komma att tagas i anspråk annat än i sällsynta undantagsfall,

torde något särskilt belopp ej behöva avses för ändamålet. Eventuella

utgifter av nu avsedd art böra få bekostas ur anslaget till hospital och

asyler.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Enligt gällande stadga angående sinnessjuka åligger det i varje kommun

ordföranden i kommunal eller hälsovårdsnämnden att själv eller genom en

eller flera av nämnden utsedda personer minst en gång om året besöka

varje a kommunal inrättning eller hos enskild inom kommunen vårdad sinnessjuk

och därvid tillse, att den sjuke behandlas med mildhet efter människokärlekens

fordringar. Någon annan mera stadigvarande tillsyn å sinnessjukas

vård förekommer ej i stad enligt berörda stadga. På landet åter

åligger det provinsial- eller extra provinsialläkare att göra sig underrättad

om samtliga inom hans distrikt befintliga sinnessjukas tillstånd och den

vård, dem ägnas, och för sådant ändamål icke blott under de resor, som för

ändamålet verkställas enligt av länsstyrelsen fastställd resplan, utan även,

där så lämjdigen kan ske, under sina på statens bekostnad för annat ändamål

företagna resor inom distriktet ärligen besöka där befintliga sinnessjuka,

om vilka läkaren ej har sig bekant, att de vårdas i enlighet med stadgans

föreskrifter. För berörda resor utgår ersättning enligt provinsialläkartaxan

den 18 juni 1926. Nämnda taxa innehåller, att i förevarande fall ersättning

utgår, da fråga är om besök å ställe på längre avstånd från läkarens bostad

än två kilometer, enligt allmänna resereglementet, och i annat fall med 10

kronor för dag.

1913 års sakkunniga föreslogo bland annat, att enskild, som till vård mottagit

sinnessjuk, skulle, när vården började, därom göra anmälan hos vederbörande

provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare, vilken, därest ej samtidigt

uppgift lämnades om att den sjuke stode under läkartillsyn, ofördröjligen

skulle besöka den sjuke. Nu nämnd läkare skulle därjämte årligen

besöka varje å fattigvårdsanstalt, som saknade sinnessjukavdelning,

eller hos enskild vårdad sinnessjuk inom distriktet, därest det ej vore

läkaren bekant, att den sjuke erhölle lämplig vård. Förslaget bibehöll därjämte

gällande bestämmelser om besök av hälsovårdsnämndens ordförande

eller av nämnden utsedd person. Förslaget innehöll icke bestämmelser om

ersättning åt stadsläkare för av honom i enlighet med det sagda verkställda

besök. För statsanställd läkares besök förutsattes åter ersättning eidigt

förenämnda taxa.

1926 års sakkunniga upptogo i 123 § i stadgeförslaget föreskrift om att

tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-, köpings- eller

municipalläkare) skulle, där fråga ej vore om område, där hjälpverksamhet

vore anordnad, vara pliktig att hava sin uppmärksamhet riktad på att vård,

som lämnades sinnessjuka i fall, då bestämmelserna om vård å sinnessjukhus

eller vårdhem ej vore tillämpliga, vore tillfredsställande. Vore anledning

till antagande, att sa ej vore förhållandet, ålåge det tjänsteläkaren att

skyndsamt avlägga besök hos den sjuke. Yid sådant besök skulle tjänsteläkaren

hava att lämna erforderliga råd och anvisningar om huru vården

borde anordnas. Besök, som enligt de sålunda omnämnda bestämmelserna

skulle äga rum, skulle av statsanställd tjänsteläkare företagas efter länsstyrelsens

förordnande. Till dessa tjänsteläkare förutsattes ersättning skola utgå

enligt förenämnda taxa.

Arvode åt

stads-,

stads

distrikts-,

köpings-eller

municipalläkare

för

vissa besök.

1926 års

sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4<;

Yttranden

öc er 1928 års

förslag.

Departements
chefen.

Ersättning åt

landsfiskaler

för vissa

resor.

1926 års

sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr S9.

I sitt yttrande över 1928 års förslag anför svenska stadsläkarföreningen

bland annat. Det kunde ej anses billigt, att staten ålade de av kommunerna

anställda läkarna kostnadsfria uppdrag, som aldrig komme att av stadskommunerna

ersättas, under det att staten lämnade ersättning åt de i dess

tjänst anställda läkarna. Från den s. k. lex veneris funnes också ett prejudikat,

att staten numera ersatte de kommunala läkarna för den allt mera

vidgade verksamheten inom det socialliygieniska området.

Medicinalstyrelsen anser likaledes, att stads-, respektive stadsdistriktsläkarna

böra av staten ersättas för kontrollen av de sinnessjukas vård, samt

förordar enahanda ersättning som den, vilken jämlikt kungörelsen den 9

december 1927 angående kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka utgår till sådan läkare för i kungörelsen

omförmält besök, eller 5 kronor. Den sålunda förordade gottgörelsen beräknas

av styrelsen draga en kostnad av förslagsvis 3,000 kronor.

Mot de av 1926 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skyldighet

för tjänsteläkare att verkställa besök hos sinnessjuka har jag för min del ingen

erinran. Däremot anser jag i motsats mot de sakkunniga, att med hänsyn till

vad som anförts till stöd för att jämväl stads- och stadsdistriktsläkare skola

erhålla gottgörelse för sina besök kravet på sådan gottgörelse är berättigat,

varav åter blir en konsekvens, att gottgörelse måste medgivas jämväl köpingsoch

municipalläkare. Gottgörelsen synes mig i enlighet med vad medicinalstyrelsen

föreslagit böra bestämmas till 5 kronor för varje besök. I följd

av att gottgörelse medgives torde det bliva nödvändigt att föreskriva, att

besök ej må företagas utan länsstyrelsens förordnande. Några hållpunkter

för beräknande av det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet lära

för närvarande ej finnas. Med utgångspunkt från medicinalstyrelsens förslag

därutinnan torde beloppet överslagsvis kunna beräknas till 4,000 kronor om

året, att utgå från det ordinarie förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.

I 1928 års betänkande förordade W26 års sakkunniga, att då landsfiskal

företoge resa för åtgärd, som ankomme på honom enligt den av dem föreslagna

lagen om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet,

han skulle äga av statsmedel åtnjuta resekostnadsersättning enligt

allmänna resereglementet samt att landsfiskal därjämte skulle äga åtnjuta

ersättning av statsmedel för särskild utgift, som han utöver kostnaden för

eget behov måst vidkännas för verkställande av åtgärd av nyss berörd art.

Till stöd för sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat:

»Enligt 54 och 55 §§ i förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning

angående sinnesbeskaffenhet åligger det polismyndighet att lämna

erforderlig handräckning för sinnessjuks införande till sinnessjukhus m. m.

Enligt 18 § i samma förslag har polismyndighet att under vissa förutsättningar

föranstalta om intagning å sinnessjukhus för observation. För resor,

som för nu omförmälda ändamål måste företagas av landsfiskal, torde denne

skäligen böra erhålla ersättning.»

Den av förslaget föranledda kostnadsökningen beräknades av de sakkunniga

approximativt till 2,000 kronor årligen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Miij:ts proposition nr 89. 47

I de över förslaget avgivna yttrandena förekomma i denna de] icke några

anmärkningar.

De av de sakkunniga omnämnda paragraferna i det av dem framlagda

lagförslaget motsvaras i det för riksdagen framlagda förslaget till sinnessjuklag

av dess 51, 52 och 28 §§. I de avseenden, om vilka nu är fråga, (överensstämma

de två förslagen fullständigt.

I likliet med de sakkunniga finner jag det skäligt, att landsfiskalerna

enligt de regler, som i allmänhet gälla för av dem verkställda förrättningar,

vilka erfordra resa, erhålla ersättning för nu omförmälda resor. Till de

resor, som av de sakkunniga omnämnas, lära komma resor för föranstaltande

.om intagning för vård å sinnessjukhus. Enligt lagförslaget åligger det

nämligen landsfiskal att, där ej annan drager försorg därom, föranstalta om

erforderlig vård åt sinnessjuk. De utgifter utöver resekostnaden, som enligt

de sakkunnigas förslag jämväl skola ersättas, hava ej av de sakkunniga

närmare angivits. Det torde emellertid här böra framhållas, att under dylika

utgifter kunna komma utgifter för anskaffande av vederbörligt läkarintyg

angående sinnessjuk eller för sinnessjukdom misstänkt person.

Vad angår det av de sakkunniga uppskattade beloppet synes det mig väl

lågt beräknat; enligt min uppfattning kan för ändamålet ej beräknas lägre

belopp än 5,000 kronor om året, vilket bör utgå från det under femte huvudtiteln

uppförda extra förslagsanslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet.

En sammanfattning av det anförda ger vid handen, att, vid ett godkännande

av vad jag förordat, för de av mig berörda ändamålen å femte huvudtiteln uppförda

anslag komma att — frånsett dyrtidstillägg och vikariatsersättningar

samt avlöning för en eventuell ny befattning såsom föredragande i medicinalstyrelsen

ävensom en vart femte år återkommande anskaffningskostnad av 17,500

kronor — ökas med tillhopa (3,000 + 2,000 + 500 + 1,000 + 16,600 + 2,000 +

5,000 + 40,240 + 3,500 + 4,000 -f- 5,000) 82,840 kronor, varifrån dock bör avdragas

den besparing, som uppkommer genom indragning av de nuvarande

sekreterartjänsterna vid hospitalsdirektionerna, eller 11,400 kronor. Därjämte

är vid ett godtagande av vad stadgeförslaget innehåller om den omfattning,

vari statsanställda läkare skola verkställa besök hos sinnessjuka, att räkna

med eu ytterligare besparing av minst 10,000 kronor. Å andra sidan kommer

givetvis merkostnaden att ökas med anstaltsväsendets utveckling samt en

eventuell utvidgning av hjälpverksamheten till allt fiera anstalter. Jag vill

i detta sammanhang erinra om att, enligt vad jag anfört förut i dag vid

anmälan av lagrådets yttrande rörande förslaget till sinnessjuklag, vissa i

det föregående ej berörda kostnader tillkomma såsom en följd av den föreslagna

lagen. Dessa kostnader avse arvoden till läkare, som skola hava att

å sinnessjukavdelningar vid fångvården verkställa undersökningar av häktade,

samt avlöning till erforderlig ny personal å dessa avdelningar. Dessa kostnader

hava i nyssnämnda sammanhang uppskattats till högst omkring 38,000

Yttranden

/iver 1928 års

förslag.

Departements

rhefen.

Samman
fattning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Ändringar i

avlöningsbestämmelser.

1926 års

sakkunniga.

48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

kronor årligen. Därjämte torde här böra omnämnas, att jag i berörda anförande

beräknat de förnt omnämnda, av anslag under andra huvudtiteln

utgående förhörskostnaderna till 1,000 kronor årligen.

Såsom jag inledningsvis anfört, erfordras emellertid för nästa budgetår

icke någon anslagshöjning vare sig å femte eller andra huvudtiteln.

Till sist får jag anmäla vissa av 1926 års sakkunniga framlagda förslag,

som äro av beskaffenhet att medföra ändringar i gällande avlöningsbestämmelser.

De sakkunniga —- vilka, såsom förut berörts, för den överläkare,

respektive vid Visby hospital läkare, som handhar sjukhusets ekonomiska

förvaltning, upptagit benämningen sjukhuschef — hava sålunda föreslagit,

att de nuvarande hospital läkarna av l:a och 2:a klass skola benämnas

förste läkare och andre läkare. Vidare har föreslagits, att de nuvarande

sysslomännen skola benämnas intendenter. Ett godtagande av dessa förslag

medför ändringar i den tjänsteförteckning, som finnes fogad vid kungörelsen

den 6 juni 1925 (nr 270) angående ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Slutligen hava

de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i de av riksdagen godkända särskilda

bestämmelserna för tjänstemän vid hospital och asyler, innefattade

i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av

förenämnda avlöningsreglemente. Ändringarna gå ut på att i bestämmelserna

under B 11 i sistnämnda kungörelse beteckningen »hospital och asyler»

skulle utbytas mot »sinnessjukhus» samt att bland bestämmelserna skulle

upptagas två nya stadganden av följande lydelse:

»Vid sinnessjukhus anställd befattningshavare, som åtnjuter tjänstebostad,

må icke där mot betalning till vård mottaga sinnessjuk eller sinnesslö.

Läkare eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, är pliktig att vara

boende i närheten av vederbörande sinnessjukhus.»

Till stöd för sitt förslag om ändrad benämning å innehavarna av de nuvarande

hospitalsläkartjänsterna anförde de sakkunniga, att, eftersom liospitalsnamnet

föreslagits skola försvinna, en titelförändring måste ske.

Beträffande den nya benämningen å sysslomännen bygga 1926 års sakkunniga

på 1923 års betänkande, vari enahanda ändring föreslogs och därtill

stöd för densamma anfördes:

»Till de sakkunniga har överlämnats eu avskrift av Föreningen liospitalsförvaltningens

tjänstemän skrivelse till Konungen den 29 augusti 1919 med

begäran om ändring av titeln liospitalssyssloman till hospitalsintendent.

Såsom skäl härför anföres, att sistnämnda titel vunnit burskap såsom benämning

på tjänstemän med åligganden att handhava ekonomisk förvaltning

i viss mån iikartad den, som tillkommer sysslomännen vid hospitalen;

intendentstiteln förekommer sålunda inom fångvården, inom jämvägsförvaltningen

och framför allt inom armén och flottan. Frågan var föremål för

omnämnande i den kungl. propositionen till 1922 års riksdag med förslag

till lönereglering för befattningshavare vid hospital och asyler, däri yttrades,

att den begärda titelförändringen, ''vilken måste anses vara av underordnad

betydelse’, icke lämpligen borde bringas till avgörande, förrän de sakkunniga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 41)

för revision av sinnessjukstadgan avgivit sitt betänkande. Vid frågans övervägande

liava de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att

titeln intendent torde bättre än titeln syssloman angiva arten av de åligganden,

som äro förenade med befattningen i fråga.»

1926 års sakkunniga yttrade i denna del:

»De sakkunniga få liärutinnan hänvisa till 1923 års betänkande men anse

sig till det där sagda böra lägga, att de sakkunniga bestämt förutsatt, att

den ändrade titulaturen icke får motivera några som helst krav på löneändring;

lönevillkoren böra uppenbarligen liksom hittills bestämmas med

hänsyn till arten av det arbete, som man kräver av ifrågavarande befattningshavare,

och i avseende därå innefattar förevarande förslag icke någon

omläggning.»

Det föreslagna förbudet mot att till vård mottaga sinnessjuk eller sinnesslö

ansluter sig till 17 § i gällande stadga angående sinnessjuka, enligt

vilken paragraf det är överläkare förbjudet att till vård hos sig mottaga

sinnessjuk.

1926 års sakkunniga anförde till motivering av sitt förslag i denna del:

»Då annan bostad än tjänstebostad lärer vara belägen utom det till vederbörande

sinnessjukhus hörande området, har anledning att i avseende å

dylik, utanför området belägen bostad upprätthålla ifrågavarande förbud icke

ansetts föreligga, och, för att möjliggöra vård av till befattningshavarens

familj hörande personer, har rätt att mottaga sjuka medgivits i fall, då betalning

därför ej utgår. Tillika har till förtydligande av bestämmelsen uttryckligen

angivits, att den äger tillämpning jämväl å vård av sinnesslöa.»

Den av de sakkunniga upptagna bestämmelsen om skyldighet för läkare

eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, att vara boende i sjukhusets

närhet, ansluter sig likaledes till § 17 i gällande stadga angående sinnessjuka,

där den dock gäller allenast överläkare.

Beträffande de föreslagna titelförändringarna anför länsstyrelsen i Älvsborgs

län: Länsstyrelsen ansåge icke tillräckliga skäl föreligga att utbyta den

hävdvunna titeln syssloman mot intendent. An olyckligare ansåge länsstyrelsen

förslaget att utbyta titeln »överläkare» mot den för germansk tunga

svåruttalbara titeln »sjukhuschef». Den i 1923 års förslag föreslagna titeln

chefläkare vore vida att föredraga.

Direktionen för Lunds hospital och asyl förmenar, att titeln förste läkare

suggererar, att titeln avser chefläkaren och att den i verkligheten ofta använda

titeln avdelningsläkare med graderingarna förste och andre avdelningsläkare

vore riktigare.

Medicinalstyrelsen instämmer i sistnämnda anmärkning.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke, då vid samma sinnessjukhus skola

tjänstgöra flera överläkare, i viss anslutning till vad som för närvarande

gällde beträffande garnisonssjukhuset i Stockholm, den överläkare, som tilllika

är sjukhuschef, även i staten borde benämnas chefläkare. I så fall torde

överläkare av andra klass kunna benämnas överläkare.

I fråga om de föreslagna nya benämningarna är till en början att erinra Departementsom

att uttrycket »sjukhuschef» icke är att betrakta såsom eu titel utan c,icferlallenast

är upptagen såsom en beteckning för den överläkare, som handhar

den ekonomiska ledningen av sjukhuset. Han kan sålunda vara överläkare

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 72 häft. (Nr 89.) 263 29 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

av l:a, 2:a eller 3:e klass eller, såsom fallet är beträffande sinnessjukhuset

i Visby, endast »läkare». Då sjukhuschefen i avseende å sjukvården är

jämställd med övriga överläkare, synes det icke lämpligt att för honom

införa den i Sverige endast å militära sjukhus förekommande chefläkartiteln.

En dylik titel synes också mindre lycklig beträffande sådana sjukhus, där

hela läkarpersonalen inskränker sig till sjukhuschefen eller denne och en eller

två för sjukvården icke ansvariga läkare.

För min del har jag ingen erinran mot de nya läkartitlarna, till vilka

motsvarighet ju icke saknas på andra håll inom svensk administration. Jag

erinrar liärutinnan om de titlar, som förekomma vid riksarkivet (riksarkivarie,

förste arkivarie) och vid biblioteken (riksbibliotekarie, överbibliotekarie, förste

och andre bibliotekarie). Titeln avdelningsläkare synes mig däremot mindre

lämplig, i det att den närmast leder tanken på föreståndaren för en självständig

avdelning — i denna betydelse användes den också vid Allmänna

och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg — eller i vart fall till en vid sådan

avdelning anställd läkare. Hospitalsläkare av l:a och 2:a klass finnas emellertid

jämväl å odelade sinnessjukhus.

På grund av det sagda och då jag ej heller i övrigt funnit anledning till

anmärkning mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande delar, får jag —

med erinran, att att jag redan vid anmälan av lagförslaget uttalat mig för

borttagandet av liospitalsnamnet — för min del tillstyrka detsamma att träda

i kraft samtidigt med den föreslagna sinnessjuklagen, d. v. s. den 1 januari

1931.

Anslagsäskanden beträffande de utgifter, i fråga om vilka jag i det föregående

angivit allmänna grunder, komma givetvis att nästa år i vanlig ordning

föreläggas riksdagen. Jag har emellertid för avsikt att, därest ny

sinnessjuklagstiftning kommer till stånd samt riksdagen icke har någon

erinran mot berörda allmänna grunder, föreslå Kungl. Maj:t att redan i år

i enlighet med desamma i ämnet meddela erforderliga administrativa bestämmelser,

att träda i kraft samtidigt med den nya sinnessjuklagstiftningen

eller den 1 januari 1931. Härför erfordras emellertid ytterligare, att riksdagen

godtagit den nya terminologi, för vilken jag i det föregående redogjort.

Detta torde lämpligen böra ske på det sätt, att riksdagen antager

de ändringar, som föreslagits i gällande avlöningsbestämmelser.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels föreskriva, att vad i gällande avlöningsbestämmelser eller

eljest av riksdagen godkända stadganden finnes föreskrivet beträffande

statens hospital och asyler skall från och med den 1

januari 1931 avse statens sinnessjukhus;

dels besluta, att nu befintliga befattningar såsom hospitalsläkare

av l:a och 2:a klass, respektive såsom syssloman av l:a,

2:a och 3:e klass, skola från och med den 1 januari 1931 upptagas

under de ändrade benämningarna förste och andre läkare,

respektive intendent av l:a, 2:a och 3:e klass;

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

dels och godkänna följande stadganden att, utöver av 1925

års riksdag godkända särskilda bestämmelser beträffande tjänstemän

vid ifrågavarande anstalter, från och med den 1 januari

1931 lända till efterrättelse beträffande bemälda tjänstemän,

nämligen:

Vid sinnessjukhus anställd befattningshavare, som åtnjuter

tjänstebostad, må icke där mot betalning till vård mottaga

sinnessjuk eller sinnesslö.

Läkare eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, är

pliktig att vara boende i närheten av vederbörande sinnessjukhus.

»

Till vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten lämna bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ake Karlhdm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52!

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING,

Sid,

Inledning...,,..i.............................................................................. 1

Av lagförslaget föranledda utgifter ........................•........................................ 3

Medicinalstyrelsen såsom utskrivningsinstans ............ 3

Förbör angående å sinnessjukvårdsanstalt intagen ................................ 4

Inställelser vid handläggning av brottmål eller vid förhör rörande lös
drivare

................................................................................................. 5''

Administrativa regler av beskaffenhet att föranleda utgifter ....................... &

Nya överläkartjänster.........................................................................- ....... 7

Sekreterarbefattningarna hos direktionerna .................................. 13;

Traktamentsersättning åt direktionsledamöter................ 19

Bidrag åt mindre bemedlade, som utskrivas................................... ....... 20

Hjälpverksamhet ....................................................... 22

Undersökning av vissa mindre bemedlade....................................... 36

Uppdelning av överinspektörsbefattningen....................... 37

Inspektion av enskilt sinnessjukhus eller vårdhem ............................... 44

Arvode åt stads-, stadsdistrikts-, köpings- eller municipalläkare ........... 45-

Ersättning åt landsfiskaler för vissa resor................................................ 46

Sammanfattning ...................................................................................... 47

Ändringar i avlöningsbestämmelser.................... 48

Departementschefens hemställan..................................................................... SO1

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa med förslag till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor jämte en i ämnet väck s. 11 i texten
  2. SU 1929:159 Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående vissa med förslag till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  3. 2LU 1929:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918 s. 5 i texten