Sök i Ratio Lex

Angående anslag till fögderiförvaltningarna rn. m

1930-01-31 · 32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:107, Angående anslag till fögderiförvaltningarna rn. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till fögderiförvaltningarna rn. m.; given Stockholms

slott den 31 januari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 90 och 91) har

Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avvaktan på blivande

proposition i ämnet, i riksstaten beräkna det ordinarie föislagsanslaget

till fögderiförvaltningarna till 2,875,000 kronor och det ordinarie förslagsanslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna till 300,000

kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga frågan om dessa

anslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 84 höft. (Nr 107.)

349 30 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 107.

I riksstaten för innevarande budgetår är det ordinarie förslagsanslaget

till fögderiförvaltningarna — från vilket anslag bestridas avlöningar till landsfogdar,

häradsskrivare och landsfiskaler — upptaget till ett belopp av

2,375,000 kronor.

Det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

, som under flera budgetår varit i riksstaten upptaget till 50,000

kronor, höjdes på grund av de senaste belastningssiffrorna från och med

budgetåret 1929/1930 till 160,000 kronor.

Vid behandlingen i 1929 års statsverksproposition av anslaget till fögderiförvaltningarna

erinrade jag, att ifrågavarande befattningshavare icke ännu

erhållit lönereglering och blivit införda i det numera inom största delen av

statsförvaltningen tillämpade lönesystemet. Förslag örn sådan lönereglering för

viss eller vissa av nämnda befattningshavargrupper hade visserligen vid skilda

tillfällen framlagts men icke blivit genomförda. Löneregleringsspörsmålen

beträffande landsfogdar och landsfiskaler hade hänskjutits till ny utredning,

i det att de inginge bland de arbetsuppgifter, som anförtrotts 1928 års lönekommitté.

Tillika hade åt en särskild sakkunnig uppdragits att verkställa

utredning beträffande vissa frågor rörande utbildning för landsfogdar och

landsfiskaler samt rörande kompetensfordringarna för sistnämnda befattningshavare.

De svårigheter, framhöll jag vidare, som följde med ett ytterligare uppskov

med lösning av frågan örn definitiv lönereglering för landsfiskalerna, hade

stigit år för ar, och betydelsen av att landsfiskalerna erhölle lönereglering

ökades med insikten örn att nuvarande avlöningsbestämm elser icke varit

utan inflytande i fråga örn de missförhållanden, som i olika avseenden

kommit till synes särskilt under senare år. Det vore därför synnerligen

önskvärt, att utredningsarbetet beträffande dithörande frågor bedreves med

all möjlig skyndsamhet.

A andra sidan syntes det mig uppenbart nödvändigt att i själva huvudfrågan

avvakta resultatet av den pågående utredningen. Emellertid hade,

yttrade jag, under hösten 1928 inkommit ett flertal framställningar avseende

bland annat införande av rätt till semester åt landsfiskalerna. Sistnämnda

fråga hade synts mig vara av den beskaffenhet, att det möjligen kunde

ifrågasättas att utbryta densamma till separat behandling före löneregleringsspörsmålet

i dess helhet. Jag hade därför anmodat lönekommittén att avgiva

utlåtande över en inom socialdepartementet upprättad promemoria, i

vilken ifrågasatts dylik handläggning av semesterfrågan.

Spörsmålet örn lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler är fortfarande

föremål för utredning av 1928 års lönekommitté och kan därför

icke heller nu upptagas till definitiv behandling. Sedan 1929 års riksdag

avvisat av Kungl. Majit framlagt förslag örn förhöjd tillfällig löneförbättring

för landsfogdarna, lärer det icke vara anledning att nu upptaga frågan

örn dylik förbättring vare sig för sistnämnda befattningshavare eller för

landsfiskalerna. Inkomna förnyade framställningar i sistnämnda avseende

torde därför ej kunna föranleda någon åtgärd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Vad däremot angår frågan örn semester at landsfiskalerna, vilken fråga

icke hann underställas 1929 års riksdag, föreligger utredningen härom numera

i sådant skick, att spörsmålet synes mig nu kunna upptagas till

prövning.

Innan jag ingår på sistnämnda fråga, ber jag emellertid att på förekommen

anledning få till behandling upptaga spörsmålet angående de nuvarande

grunderna för användningen av anslaget till vikariatser.sättning ar ävensom däi - med sammanhängande spörsmål.

Jag får då till en början erinra, att vid 1917 års riksdag, efter förslag av

Kungl. Maj:t (proposition nr 211), beslut fattades angående omorganisation

av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes. Enligt

detta beslut, med däri sedermera gjorda smärre ändringar, utgå till nämnda

tjänstemän enligt stat avlöningsförmåner med följande belopp och enligt

här angivna grunder.

Landsfogde.

Lön ............................................................................

Tjänstgöringspenningar ..........................................

Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring...................

» » 10 » » , ytterligare

» » 15 » » »

kronor

3,400

1,600

500

500

500

Ortstillägg utgår till landsfogden i Stockholms län med 400 kronor samt

till var och en av landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Häradsskrivare.

Lön ......................_..........................................................................

Tjänstgöringspenningar .........................................................;••••

Eörvaltningsbidrag, 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal invånare

i distriktet.

Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ........................................

» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare.............

kronor 2,600

» 1,000

500

500

Ortstillägg utgår till var och en av häradsskrivarna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Landsfiskal.

Lön .....................•_...............................................................

Tjänstgöringspenningar ....................................................

Eörvaltningsbidrag............................................................

Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ............................

» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare

kronor

2,000

1,000

500

400

400

Ortstillägg utgår till var och en av landsfiskalerna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.

Dessutom uppbära samtliga ifrågavarande befattningshavargrupper sedan

år 1920 tillfällig löneförbättring, som för närvarande utgår på sätt framgår

av följande tablå.

Grunderna

för användning

av anslaget

till

vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Landsfogde........

Häradsskrivare..

Landsfiskal........

Lön

kronor

Tjänstgörings-

penningar

kronor

Summa

tillfällig

löneförbättring

kronor

800

400

1,200

550

300

850

450

300

750

Härutöver hava hithörande befattningshavare givetvis åtnjutit dyrtidstillagg

enligt i sådant hänseende vid olika tider gällande föreskrifter.

De äga därjämte att uppbära vissa sportler.

Landsfogde är berättigad till semester, medan sådan rätt icke finnes för

häradsskrivare och landsfiskaler.

I kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelserter

åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna för

landsstaten har föreskrivits, bland annat, dels att tjänstgöringspenningar få

uppbaras endast for den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller

a njutit semester, samt att tjänstgöringspenningarna för tid, då han eljest

varit fran tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen,

dels ock att den som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning

ager uppbara hela lönell jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att

den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter

eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring

eller eljest ar lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att

under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgörnmspenningar,

i den mån sådant för befattningens uppehållande erfordras eller

eljest prövas skäligt.

I proposition nr 303 till 1919 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen

att från och med år 1920 med visst belopp höja det å riksstaten uppförda

ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarier m. m. Härvid

beräknades ett belopp av 12,000 kronor för beredande av fyllnadsarvode

— utöver vad som skulle erläggas av den ordinarie tjänstinnehavaren - åt

vikarier dels for på grund av sjukdom tjänstlediga landsfiskaler och häradsskrivare,

dels ock å lediga landsfiskals- eller häradsskrivartjänster Kungl

Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

I 1920 års statsyerksproposition (femte huvudtiteln, punkt 86) hemställde

därefter Kungl. Majit, att för beredande av medel till fyllnadsarvoden i nyss

angivna fall måtte från och med år 1921 under nämnda huvudtitel uppföras

e °r.d“1‘rle förslagsanslag till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna

a 25,000 kronor. Från detta anslag borde emellertid enligt uttalande i statsverkspropositionen

utgå jämväl ersättning till vikarie för landsfogde under

dennes semester. Aven detta förslag blev av riksdagen bifallet.

Sedermera har dylikt anslag årligen anvisats med successivt växande

belopp.

... G<rn°m cirkulär den 31 december 1920 till länsstyrelserna i samtliga län

föreskrev Kungl. Majit, att från nämnda anslag skulle utgå dels ersättning

till semestervikarie för landsfogde, dels ock enligt i cirkuläret närmare an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 107.

givna grunder ersättning till vikarie å landsfiskals- eller häradsskrivartjänst

vid sjukdom eller under vakans.

I anslutning till den år 1925 beslutade nja löneregleringen för befattningshavarna

vid länsstyrelserna bär Kungl. Majit sedermera genom cirkulär

till länsstyrelserna den 26 mars och 30 december 1926 samt den 11 november

1927 utfärdat nya bestämmelser angående vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Sålunda har Kungl. Majit genom cirkuläret den 26 mars 1926 — med

ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande

vikariatsersättning i vissa fall till sådan ordinarie befattningshavare

hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst —

föreskrivit, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, som förordnas

att uppehålla tjänst inom fögderiförvaltningen, äger att under tiden för förordnandet

åtnjuta dels de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna

och därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom förvaltningsbidrag,

där sådant för tjänsten utgår, dels ock lön å egen befattning med

avdrag av ett belopp motsvarande, vid förordnande å landsfogdetjänst det

i 2 §, avdelning A, i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser

till 1921 års avlöningsreglemente angivna tjänstledighetsavdraget

och vid förordnande att uppehålla häradsskrivar- eller landsfiskalstjänst det

i 2 §, avdelning B, i samma kungörelse angivna tjänstledighetsavdraget. Bölden

händelse förordnandet utgör vikariat för sådan befattningshavare, som

själv uppbär samtliga avlöningsförmåner å egen tjänst, med undantag i förekommande

fall av förvaltningsbidrag — detta inträffar när den ordinarie befattningshavaren

vid fögderiförvaltningen förordnats att bestrida högre befattning

vid länsstyrelse eller därstädes uppehålla ledig högre tjänst — skall

vikarien i stället för de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna

och den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen äga uppbära

ett mot tjänstgöringspenningarna och den tillfälliga löneförbättringen svarande

belopp, som skall bestridas från anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna.

Vidare har Kungl. Majit genom cirkuläret den 30 december 1926 — med

ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande

vikariatsersättning i vissa fall till sådan icke ordinarie befattningshavare

hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst

— föreskrivit, att i viss löneklass placerad icke ordinarie befattningshavare

vid länsstyrelse, vilken förordnas att uppehålla landsfogde-, härads

skrivar- eller landsfiskalstjänst, skall åtnjuta vikariatsersättning enligt grunder

motsvarande dem, som i cirkuläret den 26 mars 1926 fastställts för ordinarie

befattningshavare vid länsstyrelse, dock att den del av lönen, som

dylik icke ordinarie befattningshavare hos länsstyrelsen under förordnandet

äger uppbära, skall utgå från förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid

fögderi för val tn ingara a.

Slutligen Ilar Kungl. Majit genom cirkuläret den 11 november 1927 — med

upphävande av cirkuläret den 31 december 1920 — förordnat, att då befatt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 1U7.

ning såsom landsfogde, häradsskrivare eller landsfiskal uppehälles av extra

befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning icke bestämts att utgå

enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,

ersättning till vikarien skall utgå pa det sätt och enligt de grunder,

som föreskrivits i cirkuläret den 30 december 1926. Därvid skall emellertid

beträffande vikarie, som är extra befattningshavare hos länsstyrelse, iakttagas,

att avlöningen å egen befattning skall med vederbörligt avdrag utgå enligt

den löneklass som närmast motsvarar avlöningen å hans extra befattning,

dock lägst efter 12:e löneklassen. I fråga örn vikarie, som icke är befattningshavare

vid länsstyrelse, skall så anses som örn han vore extra befattningshavare

vid den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt

12:e löneklassen.

Bestämmelserna i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december 1926

och den 11 november 1927 hava förklarats skola gälla, där ej Kungl. Maj:t

för visst fall annorlunda bestämt eller framdeles bestämde. I detta hänseende

är att märka, att Kungl. Maj:t dels genom cirkulär den 5 december

1924 till länsstyrelserna i avvaktan på ny lönereglering för landsfiskalerna föreskrivit

att, då landsfiskalstjänst är eller blir ledig, densamma tills vidare

icke fai med ordinarie innehavare återbesättas utan skall av länsstyrelsen

tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare med rätt för den till tjänstens

bestridande förordnade att intill dess ny lönereglering trätt i kraft åtnjuta

samtliga de med den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag

av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava

att erlägga såsom avgift för egen pensionering, dels genom cirkulär den 20

augusti 1926 till länsstyrelserna föreskrivit, att enahanda avlöningsförmåner

skola utgå till den som förordnats eller förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst

under den tid, då ordinarie innehavare av tjänsten är förordnad att

tills vidare bestrida ledig landsfiskalstjänst, dels ock vid meddelande av förordnande

tills vidare å i avvaktan på blivande lönereglering vakantsatta häradsskrivartjänster

under senare år alltid föreskrivit, att vikarien å befattningen

skulle åtnjuta samtliga de med den lediga tjänsten förenade löneförmånerna

med undantag av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten

skulle hava att erlägga såsom avgift för egen pensionering.

I den av riksdagens revisorer den 15 december 1929 avgivna berättelsen

örn den år 1929 verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928_30

juni 1929 hava nu revisorerna förmält, att nettoutgifterna å anslaget till

vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna för budgetåret 1928/1929 utgjorde

187,655 kronor 3 i öre. Pa sätt en av revisorerna uppgjord sammanställning

utvisade, hade av detta belopp tillhopa 74,749 kronor 93 öre

utbetalats till vikarier för landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler under

tjänstledighet för hälsans vardande, enskilda angelägenheter samt särskilda

uppdrag. Då ifrågavarande anslag enligt av riksdagen fastställda grunder

endast finge disponeras för ersättning till vikarie under ledighet för semester

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 107.

och sjukdom ävensom under vakans, hade alltså, yttra revisorerna ett felaktigt

förfarande ägt rum, i det anslaget dragits till andra ändamål an de

av riksdagen föreskrivna.

Med anledning av denna anmärkning hava infordrade utlåtanden avgivits

av statskontoret, länsstyrelserna i samtliga län och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd. Av utlåtandena, vilka finnas intagna i del 111 av revisorernas

ifrågavarande berättelse, framgår, bland annat, att, medan enstaka

länsstyrelser ansett omförmälda bestämmelser i cirkulären den -b mars lJ-b

den 30 december 1926 och den 11 november 1927 tillämpliga allenast vid

vikariat för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltning pa grund av

ledighet för sjukdom eller semester eller vid vakans, det stora flertalet länsstyrelse^

med stöd av ordalydelsen närmast av 1927 års cirkulär, tillämpa! bestämmelserna

jämväl vid vikariat, som uppkommit av annan anledning Ridare

framgår av utlåtandena, att åtskilliga länsstyrelser vid beviljande av ledighet

åt ordinarie befattningshavare inom fögderiförvaltningarna for enskilda angelägenheter,

svag hälsas vårdande och dylikt i allmänhet medgivit vederbörande

att under ledigheten behålla hela lönen - givetvis med avstående av

tjänstgöringspenningarna - medan andra länsstyrelser i dylika fall förpliktat

tjänstemännen att avstå större eller mindre del av övriga avlöningsförmåner.

Statskontoret har i sitt den 4 januari 1930 avgivna utlåtande i anledning

av revisorernas anmärkning anfört i huvudsak följande.

Att riksdagen vid beviljandet av anslaget till vikanatsersattningar vid

fögderi förvaltningarna avsett, att anslaget skulle fa anvandas allenast vid

av semester, sjukdom eller uppkommen vakans föranlett vikariat torde vara

uppenbart, liksom även att det av riksdagsrevisorerna patalade överskridandet

av anslaget till större delen varit beroende på att detsamma belastats

med kostnader jämväl för vikariat vid tjänstledighet.för halsans^vårdande,

enskilda angelägenheter och särskilda uppdrag. Det torde vidare rara tyri

list att Kungl. Maj! vid avfattandet av cirkulären den 26 mars och den 30

december 1926 samt den 11 november 1927 — liksom aven statskontoret^

de utlåtanden, ämbetsverket i samband med cirkulärens tdlkomst avgiv

icke avsett att vidga bestämmelsernas tillamplighetsområde ator er det, som

i cirkuläret den 31 december 1920 uttryckligen angivits, nämligenJaerde

ersättning vid inträffad semester, sjukdom eller vakans. Emellertid torde

den formulering, 1926 och 1927 års cirkulär erhållit, onekligen gora en fel‘

tolkning i förevarande hänseende i viss män förklarlig. Statskontoret kunde

dock icke underlåta att framhålla, att det borde hava varit uppenbart fOT

vederbörande länsstyrelser, att en sådan tolkning av bestämmelserna som

medförde, att statsverket exempelvis under tjänstemäns ledighet foienskil

angelägenheter finge vidkännas den huvudsakliga kostnaden för vikaries a\

lönande stöde i dålig överensstämmelse med såval löre som efter det nya

lönesystemets införande tillämpade löneprinciper och darfur icke gärna kunde

vara riktig. Av de av revisorerna åberopade tabellerna franninge aven, att

vissa länsstyrelser beaktat detta.

För att förhindra fortsatt feltolkning har statskontoret föreslagit, att genom

särskild föreskrift uttryckligen skulle förklaras, att bestämmelserna i cirkulären

den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11 november 1927

icke avsågo att reglera vikariatsersättningens storlek för andra fall, an da

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Kungl. Majds proposition nr 107.

vikariatet föranleddes av sjukdom och vakans samt, vad landsfogdevikariat

beträffade, jämväl semester, och att endast i sådana fall ersättning finge utgå

av anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförde i sitt den 11 januari 1930

avgivna utlåtande, att det av vad som framkommit genom riksdagens revisorers

undersökning ville synas nämnden, att vissa förtydligande bestämmelser

borde utfärdas rörande dispositionen av ifrågavarande anslag, samt att lönenämnden

hade för avsikt att härom inom den närmaste tiden avgiva särskilt

yttrande. Dylikt yttrande har av nämnden avgivits den 21 januari 1930.

Däri har nämnden — efter påpekande att vikariatsersättningsanslaget vid

fögderiförvaltningarna för närvarande huvudsakligen belastades med vikariatsersättningar

till personer, som icke vore ordinarie befattningshavare vid

länsstyrelse anfört att, därest man ville förekomma, att vikariatsersättningsanslaget

i fortsättningen toges i anspråk för andra utgifter än som betingades

av ersättningar till vikarier vid semester, sjukdom eller vakans,

detta syftemål givetvis kunde ernås på olika sätt. I sådant hänseende har

nämnden närmare anfört följande.

Ett sätt vore att föreskriva, att de i cirkulären den 30 december 1926

och den 11 november 1927 meddelade bestämmelserna finge tillämpas allenast,

dar vikanatet vöre föranlett av nyssnämnda anledningar. En dylik föreskrift

u-i eme-^eor^d få till följd, att den vikarierandes ersättning vid ledighet

för hälsans vardande, enskilda angelägenheter och dylikt bleve beroende av

vad den ordinarie befattningshavaren ålades att av egen avlöning avstå för

tjänstens upprätthållande. Det skulle sålunda kunna inträffa, att medan

vikariatsersättningen vid semester eller sjukdom utginge enligt de i gällande

cirkulär givna bestämmelserna, nämnda ersättning vid ledighet av annan anledning

utginge enligt andra grunder. Därtill komme, att därest vikarien

vöre ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse, något avdrag å den tjänstlediges

avlöning utöver tjänstgöringspenningar och därtill hörande tillfällig

löneförbättring ävensom i förekommande fall förvaltningsbidrag icke nödvändigtvis

behövde ifrågakomma för tjänstens bestridande, enär sådan vikanes

lön å den egna tjänsten bestredes av anslaget till länsstyrelserna. Då

salunda den. nu ifrågavarande anordningen skulle kunna medföra betydande

ojamnhetei i avlöningsförhållandena, funne sig nämnden icke kunna förorda

densamma.

En annan utväg vore, att det uttryckligen förklarades, att anlitandet av

vikariatsersättningsanslaget för bestridande av ersättning till vikarier icke

finge avse andra vikariat än dem, som vore föranledda av semester eller

sjukdom. Därest vikariatet bestredes av icke-ordinarie tjänsteman hos länsstyrelse

eller — såsom numera oftast vore fallet vid vikariat för landsfiskal —

a? befättniiigshaTäre utom länsstyrelse, komme uppenbarligen även för sådant

tall den ordinarie tjänstinnehavaren vid ledighet för enskilda angelägenheter

eller dylikt att fa vidkännas det avdrag å egen avlöning, som erfordrades

tor vikariens avlönande.

En närmare undersökning av verkningarna av en dylik anordning visade

emellertid, att den ordinarie befattningshavarens avlöning i vissa fall icke

komme att räcka till för täckande av den i förberörda cirkulär stadgade

vikariatsersättningen.

■Det kunde därför även örn den ordinarie befattningshavaren ålades

att under ledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter eller för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majds proposition nr 107.

särskilda uppdrag avstå samtliga de med lians tjänst förenade, löneförmåner

ibland bliva nödvändigt att av andra medel bereda fyllnad i den stadgade

ersättningen till vikarien. Därtill komme, att även denna anordning skulle

verka synnerligen ojämnt, i det att avdragets storlek bleve i avse vard mån

beroende av den vikarierandes löneställning, dyrortsplacenng o. s. v.

För sin del ansåge lönenämnden, att en minskning av statsverkets utgifter

för vikariat inom fögderiförvaltningen lämpligen kunde vinnas genom att, i

anslutning till de i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) meddelade villkor

och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmånerna for landsstaten,

enhetliga bestämmelser utfärdades rörande det avdrag, som befattningshavare,

vilken åtnjöte tjänstledighet av annan anledning än semester eller sjukdom,

borde utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande tillfällig löneförbättring

samt i förekommande fall förvaltningsbidrag avstå av den honom

å egen tjänst tillkommande avlöningen. I detta hänseende ville lonenamnden

såsom generell regel förorda, att vederbörande förklarades skyldig avsta

hela lönen (inberäknat ålderstillägg) jämte därtill hörande tillfällig löneförbättring.

Däremot syntes befattningshavare böra även under nu avsedda

ledighet vara berättigad uppbära honom eventuellt tillkommande ortstiliagg.

Emellertid skulle en dylik bestämmelse kunna i vissa fall anses obillig,

exempelvis då tjänstledigheten vore avsedd för svag halsås vårdande, tor

enskild angelägenhet av ömmande beskaffenhet eller i allmänhet för ändamål,

som angåves i 2 § avd. A—C av kungörelsen den 26 juni 192o (357)

med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet for befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen

I nu angivna fall av ledighet syntes lämpligen kunna föreskrivas,

att länsstyrelsen linge medgiva, att den tjänstledige skulle pionen jamte

den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen avstå allenast tva tredjedelar.

Genom den sålunda av lönenämnden förordade anordningen skulle visserligen

någon begränsning i utgifterna å förslagsanslaget till vikanatsersattningar

vid fögderiförvaltningarna icke uppkomma. Men i stallet vöre en

avsevärd besparing att förvänta å det nu utgående huvudanslaget till logdenförvaltningarna.

Gällande bestämmelser angående avlöning till ordinarie befattningshavare

vid fögderiförvaltningarna, som åtnjuter tjänstledighet, samt angående ersättning

vid förordnande som vikarie för dylik befattningshavare hava, såsom

framgår av det föregående, av länsstyrelserna tolkats och tillämpats på olika

sätt. Ostridigt är, att anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna

erhållit en vidsträcktare användning, än som vid anslagets tillkomst

var avsedd.

Med hänsyn till avfattningen av de utfärdade cirkulären liksom på grund

av andra omständigheter synas de länsstyrelser, som från nämnda anslag

utanordnat vikariatsersättning även vid den ordinarie innehavarens ledighet

av annan orsak än semester eller sjukdom, hava haft fog för en dylik åtgärd,

även om det kan sägas, att länsstyrelserna därvid bort i större utsträckning

än som skett förordna örn skyldighet för den ordinarie befattningshavaren

att avstå även andra löneförmåner än tjänstgöringspenningar och förvalt

ningsbidrag. För länsstyrelsernas förfaringssätt i sistnämnda avseende kunna

visserligen åberopas starka billiglietsskäl med hänsyn till ifrågavarande

tjänstemäns svaga avlöning och, beträffande landsfiskaler och häradsskrivare,

avsaknad av semester. I olika lönesystem ingående allmänna principer i

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

fråga om avstående av löneförmåner vid ledighet exempelvis för enskilda

angelägenheter tala emellertid för ett strängare förfarande. Med den tolkning,

som de utfärdade cirkulären fatt, hava de nu delvis varit anledningen

till den starka överbelastningen å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningama,

utan att tillräcklig kompensation erhållits genom utgiftsminskning

på grund av tillämpning av nyss avsedda bestämmelse örn löneavdrag

i 1917 års kungörelse.

Kompletterande och reglerande föreskrifter i ämnet synas därför erforderliga

såväl i förtydligande syfte som för vinnande av önskvärd minskning av

statens utgifter vid ledighet av nämnda slag.

Två vägar erbjuda sig tydligen därvid: den ena innebär, att genom uttrycklig

föreskrift anslaget till vikariatsersättningar skulle inskränkas till att

anlitas endast till de ursprungligen avsedda ändamålen, nämligen ersättning

vid vakans eller vid vikariat på grund av semester eller sjukdom. Härav

skulle följa, att i andra fall vikarierna skulle få avlönas av den tjänstledige

själ'' eller genom att länsstyrelserna nödgades göra löneavdrag och i erforderlig

utsträckning anlita det ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna.

Hen andia lösningen går ut på att genom inhämtande av riksdagens medgivande

ordna så, att vikariatsersättningsanslaget allt fortfarande kan anlitas

till ersättning åt vikarie även vid annan ledighet än på grund av semester

eller sjukdom, men att det samtidigt genom uttryckliga bestämmelser föreskrives,

att länsstyrelse skall vara skyldig att, då i sålunda avsedda fall

ersättning utgår från nämnda anslag, i närmare angiven utsträckning innehålla

den tjänstledige befattningshavarens löneförmåner.

I r synpunkten av statens ekonomiska intresse torde dessa två linjer vara

ungefär likvärdiga; båda synas de möjliggöra en ganska avsevärd besparing.

Kragan lärd därför kunna bedömas med hänsyn till i övrigt inverkande

omständigheter.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förordat den senare linjen, i

det att nämnden utgått från att 1926 och 1927 års cirkulär böra lämnas orubbade

och den vidsträcktare tillämpningen därav konfirmeras. En sådan tilllämpning

synes också mig sakligt befogad. Utfärdandet av cirkulären skedde

i anslutning till den för länsstyrelsernas befattningshavare år 1926 genomförda

löneregleringen och betingades av nödvändigheten att tillgodose fögderiförvaltningarnas

behov av lämpliga och väl kvalificerade vikarier. En

inskränkning i cirkulärens tillämpning skulle, såsom lönenämnden också

framhållit, dessutom medföra oreda och ojämnhet i vikariats- och ersättningsförhållandena.

. lönenämnden har nu med denna ståndpunkt beträffande vikariatsersättningsanslagets

användning föreslagit, att vissa generella bestämmelser skulle

utfärdas angående skyldighet för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna

att] vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom

avstå hela lönen eller, i vissa fall, större delen av densamma. He sålunda

föreslagna bestämmelserna synas mig i stort sett lämpliga och ägnade

att främja det med dem avsedda syftet. Vid sådant förhållande och med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den uppfattning jag här uttalat om behövligheten av en vidsträckt användning

av vikariatsersättningsanslaget, anser även jag, att den senare av de antydda

vägarna bör följas. Jag ämnar alltså, i det följande hemställa örn förslag til

riksdagen, att riksdagen måtte förklara hinder icke möta för användande av

anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna till bestridande

av ersättning åt vikarie vid ledighet för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna

jämväl av annan anledning än semester och sjukdom. Tillika ämnar

jag senare i dag föreslå, att Kungl. Majit matte i cirkulär till länsstyrelserna

meddela föreskrift av huvudsakligt innehåll, att i här avsedda fall de tjänstlediga

befattningshavarnas löneförmåner skola innehållas, väsentligen i den

utsträckning lönenämnden föreslagit. Dock synes mig den jämkning böra

vidtagas i lönenämndens förslag, att den del av lönen, som den ordinarie

tjänstemannen må vid tjänstledighet i angivna fall efter medgivande av länsstyrelsen

behålla, bestämmes till ett belopp högst motsvarande en tredjedel

av samtliga de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna. En dylik bestämmelse

skulle nämligen bättre än lönenämndens förslag i ämnet ansluta sig

till motsvarande föreskrifter för befattningshavare vid i avlöningshänseende

nyreglerade verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Med hänsyn till

önskvärdheten av att nuvarande osäkerhetstillstånd icke må fortfara, torde

ett dylikt cirkulär böra utfärdas redan nu. Jag vill emellertid framhålla,

att billigheten i viss mån kräver, att denna fråga ses i något sammanhang

med det förslag angående semesterrätt för landsfiskaler, som jag också ämnar

framlägga. .

De nu förordade anordningarna lära komma att medföra minskad belastning

såväl å anslaget till fögderiförvaltningarna som å femte huvudtitelns

anslag till tillfällig" löneförbättring och till dyrtidstillägg. De nya bestämmelserna

skola sannolikt även medföra, att ordinarie befattningshavare vid

fögderiförvaltningarna i mindre utsträckning än hittills komma att begära

ledighet av annan anledning än semester eller sjukdom. I den mån sa bill''

fallet, kommer detta att föranleda nedgång av utgifterna även å anslaget till

vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna. Till beräkningarna rörande

medelsbehovet vid tillämpning av nu angivna riktlinjer återkommer jag i

det följande.

Jag anhåller härefter att få övergå till frågan örn semester för landsfiskaler.

Spörsmålet om semester för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna har

gång efter annan varit under omprövning. Sålunda har detsamma tidigare

behandlats bland annat av 1902 urs löner egir ring.Committé ^ i dess flen 27

februari 1906 avgivna betänkande, nr Y, angående reglering av löneförhållanden

m. m. vid landsstaten. Kommittén erinrade därvid, hurusom vid

föredragning den 4 januari 1878 inför Kungl. Maj:t av frågan örn lönereglering

för viss tjänstepersonal vid landsstaten chefen för civildepartementet

beträffande semester anförde, att denna förmån icke syntes vara oundgängligen

behövlig för fögderitjänstemännen, vilkas verksamhet genom resor och

vistelse i fria luften vore mera hälsobringande jin länsstyrelsetjänstemännens.

Semester för

landsfiskaler.

Historik.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Vidare framhöll löneregleringskommittén, att vissa länsstyrelser i avgivna

yttranden i anledning av ifrågasatt revision av löneförhållandena vid lands

s atén föreslagit, att jämväl, bland andra, länsmän måtte tillerkännas förmanen

av semester, varjämte i åtskilliga till kommittén överlämnade framstaUningar

begärts en månads semester för samtliga fögderitjänstemän.

Med anslutning till ett av länsstyrelsen i Jämtlands län gjort uttalande

örn obehovligheten av semester och svårigheten att anskaffa semestervikarier

ifragasatte emellertid löneregleringskommittén icke införandet av någon be
tjäStemän

°m S6meSter fÖr länsmännei1 eller för övriga fögderiförvaltningens

I proposition den 21 februari 1908, nr 71, angående lönereglering för

ane^staterna i länen m. m. - vilken proposition icke vann riksdagens

b! ali - yttrade föredragande departementschefen bland annat, att han huvudsakligen

pa de av löneregleringskommittén anförda skälen avstyrkte införandet

ay ratt for fogdentjanstemännen eller vissa bland dem till årlig kostnadsfri

semester. &

Vid behandling inför Kungl. Maj:t den 14 april 1917 av frågan örn avlåtande

av proposztton (nr 211) till riksdagen angående omorganisation av fög‘lerifoivalbmgen

och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m. liemstallde

föredragande departementschefen av närmare angivna skäl, att landsfg»:

e i likhet med flertalet av länsstyrelsens tjänstemän måtte berättigas

åtnjuta en månads kostnadsfri semester årligen.

Riksdagen godkände det i överensstämmelse härmed framlagda förslaget

varemot ett motionsvis framfört yrkande örn rätt för häradsskrivare och

landsfiskaler till semester under en månad årligen icke vann riksdagens

bilall. bom skal for denna ståndpunkt anfördes, att riksdagen funnit så

stora svårigheter mota för införande av semester, att riksdagen icke kunnat

förorda motionärens yrkande.

1 skrivelse den 9 november 1918 framställde föreningen Sveriges landsfiskaler

yrkandeom beredande åt landsfiskalerna av semester under en måna

ärligen. Såsom stöd därför åberopades ett vid skrivelsen fogat uttaande,

varl gjordes gällande, att landsfiskalerna dåmera hade betydligt längre

ontorstid a lt annat arbete oräknat — än tjänstemännen vid länsstyrelserna

och att landsfiskalernas arbete finge anses mera ansträngande och

kravande an de uppgifter, som ålåge landskanslister och landskontorister.

betraktande av den ratt i förevarande hänseende, som tillkomme statstjanare

i allmänhet, syntes, framhöll man vidare i berörda skrivelse, skäl

icke föreligga att frånkänna landsfiskalerna förmånen av någon årlig ledighet

utan avdrag å avlöningen. &

Statskontoret, som avgav utlåtande över landsfiskalsföreningens berörda

framställning, införskaffade yttranden i ärendet från länsstyrelserna i riket

av vilka en del avstyrkte bifall till framställningen, under det att andra

ansago sig kunna i princip tillstyrka densamma. För egen del framhöll statskontoret,

att ratten till semester vore en avlöningsförmån och såsom sådan

borde faststallas i sammanhang med avlöningen i övrigt. Framställningen

föranledde icke avlåtande av förslag i frågan till riksdagen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Alaj:ts proposition nr 107.

Landsfiskalernas semesterfråga Ilar senast behandlats i det av 1924 års

landsstatslönesakkunniga den 20 november 1924 avgivna betänkandet med förslag

till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m.

I nämnda betänkande hava de sakkunniga framhållit, att vid bedömandet

av frågan örn semester för landsfogdar och landsfiskaler i första rummet

borde tagas i betraktande, att vid de löneregleringar, som numera ägde runi

enligt det för statsdepartement m. fl. verk gällande lönesystemet, de därav

berörda tjänstemännen — för så vitt ej uttrycklig bestämmelse av annan

innebörd beträffande visst verk eller viss grupp av befattningshavare meddelats

— utan vidare komme i åtnjutande av den semesterförmån, som i de

nya avlöningsbestämmelserna funnes angiven. För att särskilda inskränkningar

härvidlag skulle få anses befogade, syntes erfordras, att bestämda

skäl kunde påvisas, på grund av vilka vissa befattningshavare i fråga örn

behovet av semesterledighet finge anses intaga en annan ställning än flertalet

övriga tjänstemän vid de nyreglerade verken. Enligt de sakkunnigas

åsikt kunde numera beträffande ifrågavarande tjänstemän icke åberopas dylika

skäl av tillräcklig bärkraft.

Yad landsfiskalerna beträffade syntes ej böra tillmätas avgörande betydelse

åt det tidigare åberopade huvudskälet mot beredande av semester åt fögderiförvaltningarnas

personal, eller att dennas tjänstgöring erbjöde särskilt

stor rörlighet och omväxling. I beaktande av den utveckling, som under

senare tid ägt rum, syntes det nämligen utan tvekan kunna sägas, att landsfiskalernas

arbete i regel komme att vara av så ansträngande och stundom

rent uppslitande natur, att sagda tjänstemäns krav på en regelbunden årlig

semesterledighet icke kunde avvisas såsom oskäligt. Det förhållandet att

landsfiskalerna ofta måste företaga resor i tjänsten — varunder för övrigt ett

brådskande och maktpåliggande kontorsarbete ej sällan måste eftersättas —

syntes icke heller för dem upphäva behovet av semesterledighet. A isserligen

bleve på grund av dylika resor och tjänstgöringens natur i övrigt

landsfiskalernas arbete i relativt stor utsträckning förbundet med friluftsliv,

men resorna i tjänsten syntes dock för dessa befattningshavare endast i

undantagsfall erbjuda något egentligt tillfälle till vila och rekreation. Dessa

resor vore i stället ofta av synnerligen besvärlig och tröttande art. Det borde

ej heller förbises, att andra tjänstemän — exempelvis vid kommunikationsverken

och domänverket — vilka i minst lika hög grad som landsfiskalerna

tillbringade sin tid på resor, det oaktat tillerkänts förmånen av semester.

På grund av det anförda funno de sakkunniga för sin del, att det allmänna

avlöningsreglementets bestämmelser rörande semester utan inskränkning

borde bliva gällande även beträffande här avsedda tjänstemän vid fögderiförvaltningarna.

Landsstats]önesakkunnigas förslag rörande lönereglering för landsfiskalerna

Ilar av skilda anledningar ännu icke blivit föremål för statsmakternas

prövning. För närvarande ligger frågan, såsom nyss erinrats, under ny utredning

hos 1928 års lönekommitfé.

Under loppet av hösten år 1928 bringades, såsom inledningsvis erinrats,

frågan örn beredande av semester åt landsfiskalerna till förnyad aktualitet

genom framställningar såväl av föreningen Sveriges landsfiskaler som av ett

flertal länsavdelningar av sagda förening. De särskilda framställningarna

utmynnade samtliga i hemställan, att frågan örn semester åt landsfiskalerna

måtte lösas utan samband med den ifrågasatta löneregleringen för dessa

befattningshavare och framläggas i proposition till 1929 års riksdag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

P. M.

från socialdepartementet.

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Såsom skäl för ifrågavarande hemställan framhölls huvudsakligen — utöver

vad tidigare åberopats — att i och med omorganisationen av fögderiförvaltningen

landsfiskalerna övertagit icke blott de förutvarande länsmännens

arbetsuppgifter utan även de viktigare av kronofogdarnas funktioner. Därtill

komme den ökning i arbetsbördan, som vore en följd av den allmänna utvecklingen

icke minst i socialt hänseende. Genom tillkomsten av det nya

uppbörds- och redovisningsväsendet, stegringen av uppbördsrestantierna på

grund av befolkningens större rörlighet och den direkta beskattningens utbredning

till bredare folklager, införselinstitutets tillämpning å såväl skatter

som underhållsbidrag m. m. hade sålunda nya betungande och tidsödande

tjänsteuppgifter pålagts landsfiskalerna. Såsom en följd av de därigenom i

betydlig mån ändrade förhållandena hade den övervägande delen av arbetet

kommit att bliva förlagd till tjänsterummet. Vidare erinrades, att principen

om semester numera trängt igenom på allt flera områden. Enligt lagen örn

polisväsendet i riket anställda ordinarie polismän åtnjöte sålunda — i motsats

till sina förmän landsfiskalerna — semesterförmån, ehuru de icke i

nämnvärd omfattning vore bundna av kontorsarbete. Tillika påpekades, att

de under senare år meddelade bestämmelserna angående ersättning vid

vikariat å landsfiskalstjänster medfört, att löneavdragen vid tjänstledighet

stegrats för landsfiskalerna.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Jämtlands län, vilka med egna yttranden överlämnade de av

respektive länsavdelningar av landsfiskalsföreningen gjorda framställningarna,

tillstyrkte de i desamma gjorda yrkandena, länsstyrelsen i Malmöhus län

dock under framhållande att det undandroge sig länsstyrelsens bedömande,

huruvida frågan örn semester at landsfiskalerna kunde lösas utan samband

med en blivande lönereglering för nämnda befattningshavare.

De flesta av nyssnämnda länsstyrelser betonade uttryckligen det rättvisa

och billiga uti att landsfiskalerna i likhet med flertalet av statens tjänstemän

komme i åtnjutande av årlig semester. Av länsstyrelsen i Södermanlands

län framhölls därjämte, att genom föreskrift örn semesterledighet för landsfiskalerna

möjlighet skulle vinnas till förbättrad kontroll över deras medelsförvaltning.

Av sistnämnda anledning samt med hänsyn jämväl till önskvärdheten

av att hava tillgång till lämpliga vikarier ifrågasatte länsstyrelsen,

huruvida icke åtminstone huvuddelen av semestern borde utgå såsom tvångsledighet.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Gävleborgs län,

landsfogden i Kopparbergs län samt en länsavdelning av landsfiskalsföreningen

framhöllo betydelsen ur kontrollsynpunkt av att landsfiskalerna

bereddes årlig semester.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades inom socialdepartementet

den inledningsvis omförmälda promemorian. Däri anfördes — efter

en summarisk redogörelse för i ämnet gjorda framställningar och däröver

avgivna yttranden — i huvudsak följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 107.

Av vad som anförts rörande länsstyrelsernas ställning till ifrågavarande

spörsmål syntes kunna dragas den slutsatsen, att uppfattningen örn lamp lglieten

och billigheten av att landsfiskalerna erhölle formånen av semester

numera vunnit allmän anslutning. För denna uppfattning talade saval det

berättigade i att de vunne likställighet med andra statliga befattningshavare

som landsfiskalernas i många hänseenden kravande och ansvarsfulla arbetsuppgifter,

vilka i stor utsträckning hade karaktären av kontorsarbete. Aven

ur statens synpunkt syntes beträffande denna liksom övriga tjänstemannagrupper

vilka tillerkänts semester eller därmed jämförlig tj an stfrihet sadan

förmån få anses påkallad med hänsyn till att den vöre agnad att bibehålla

och främja befattningshavarnas arbetsförmåga. I förevarande fall borde därjämte

beaktas det i vissa uttalanden påpekade forhållandet, att befattningarnas

uppehållande under viss tid genom andra än de ordinarie innehavarna skulle

innebära ökade möjligheter till kontroll över landsfiskalernas satt att skota

sina tjänståligganden, särskilt deras uppbörds- och medelsforvaltnmg. Ett

beaktande av sist angivna synpunkt syntes bora föranleda, att den ifrågasätta

semesterförmånen åtminstone i någon män erhölle karaktaren av en skyidighet

att under viss tid på anfordran frånträda tjänstutövningen.

Med hänsyn till det anförda förefölle det önskvärt, att semesterledighet

kunde beredas landsfiskalerna med det snaraste. Då det icke syntes med

nåo-on större grad av sannolikhet kunna förutses, nar 1928 års lonekommitte

hunne slutföra sitt uppdrag beträffande landsfiskalerna, syntes det bora

undersökas, huruvida det skulle låta sig göra att utan afbidan pa en blivande

definitiv lönereglering för landsfiskalerna genomfora en provisorisk

lösning av semesterfrågan.

En ”sådan undersökning syntes i anslutning till det anförda framst bora

avse frågan, huruvida det ur olika, bland annat lönetekmska synpunkter

kunde vara möjligt och lämpligt att utbryta semestersporsmålet till särskild

handläggning. Med en sådan behandling av ärendet borde tydligen vid

bestämmande av semestertidens längd — jamte nyss berörda fråga örn stadgande

i viss omfattning av obligatorisk ledighet — beaktas nödvändigheten

av att ledigheten icke tillmättes så, att en blivande definitiv lönereglering

föregrepes. Vidare syntes böra utredas, vilka_ bestämmelser som borde meddelas

i olika hänseenden, därest semester infördes medan nuvarande avlöningsbestämmelser

ännu vore gällande. Jämväl kostnadsfrågan syntes bora

grundligt undersökas. Denna fråga sammanliangde nara med det av landsstatslönesakkunuiga

behandlade spörsmålet, huru kompetenta vikarier skulle

kunna erhållas under de ordinarie innehavarnas semester, horn vikarier syntes

närmast böra ifrågakomma tjänstemän hos vederbörande länsstyrelse eller landsfiskalernas

egna biträden, i den man de besutte erforderlig kompetens Därjämte

kunde en sådan anordning tänkas, att som semestervikarie anlitades

landsfiskal i ett angränsande distrikt. Därest det skulle stadgas skyldighet

för landsfiskal att jämte uppehållande av egen tjänst inträda som vikarie i

granndistrikt utan särskild ersättning eller mot lägre arvode an det eljest

gällande, skulle detta tydligen bidraga till kostnadernas nedbringande.

Den första åtgärden för behandling av frågan örn omedelbart införande

av semesterrätt för landsfiskaler syntes böra vara, att yttrande dari mliamtades

från 1928 års lönekommitté.

Genom beslut den 27 november 1928 anmodades 1928 ars lönekommitté

att avgiva utlåtande i anledning av vad som anförts i omförmälda ar 1928

ingivna framställningar ävensom uti berörda promemoria.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

1928 års lönekommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Efter sistnämnda dag överlämnade länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och

Norrbottens län till Kungl. Majit framställningar från landsfiskaler i respektive

län örn införande av semesterrätt för nämnda befattningshavare, därvid

framställningarna i samtliga fall av länsstyrelserna tillstyrktes.

Lönekommittén har den 23 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ämnet.

Lönekomnnttén behandlar i sitt utlåtande först frågan örn lämpligheten i

och för sig av att tillerkänna landsfiskalerna rätt till semester och ansluter sig

därvid till i det föregående återgivna synpunkter rörande önskvärdheten

härav. Därjämte framhåller kommittén, att de skäl, vilka tidigare anförts

mot ett utsträckande av semesterrätten till landsfiskalerna, numera icke äga

samma giltighet. Kommittén anför vidare i huvudsak följande.

Det tidigare föreliggande hindret för semesterrättens utsträckande till

landsfiskalerna, nämligen svårigheterna för länsstyrelserna att anskaffa semestervikarier,

syntes ej numera förefinnas, åtminstone icke i den omfattning,

som förut varit fallet. Förhållandet syntes vara, att länsstyrelserna

numera ägde tillgång till utbildade landsfiskalsvikarier icke blott bland länsstyrelsernas

befattningshavare utan även bland den biträdande personalen i

landsfiskalsdistrikten. Erinras kunde sålunda i sistnämnda hänseende, hurusom

landsstatslönesakkunniga — såsom framginge av deras betänkande —

vid företagen undersökning rörande förekomsten av biträden i distrikten

funnit, att allenast omkring ett sextiotal landsfiskaler förmält sig icke hava

något biträde. Alla övriga landsfiskaler hade under den tid (åren 1921—

1923), undersökningen omfattat, haft biträden i tjänsten av olika grader,

ständiga manliga eller kvinnliga, respektive tillfälliga manliga eller kvinnliga.’

Örn ock endast en mindre del av de hos landsfiskalerna anställda manliga

biträdena innehade kompetens för bestridande av förordnande å landsfiskalstjänst,

syntes dock antalet dylika biträden inom de särskilda länen vara tillräckligt

stort, för att vikariatsfragan i varje särskilt fall skulle kunna ordnas

utan större olägenhet.

Kommittén har i detta sammanhang även berört spörsmålet huruvida såsom

vikarie för landsfiskal i ett distrikt skulle kunna anlitas landsfiskal i ett angränsande

distrikt. Härom anför kommittén följande.

Aven örn en sådan anordning i vissa fall vore möjlig, vore kommittén

dock av den uppfattningen, att densamma icke kunde såsom regel komma

i fråga. Landsfiskalens arbetsbörda vore i de flesta distrikt för närvarande

så pass tyngande, att tillfälle knappast skulle förefinnas för honom att vid

sidan av sin tjänstgöring inom det egna distriktet ägna tid åt förekommande

arbetsuppgifter i det distrikt, där han bleve satt att vikariera. För den

händelse lian under ett dylikt vikariat bleve sysselsatt exempelvis med en

mera omfattande polisutredning inom det ena distriktet, skulle praktiskt

taget det andra distriktet bliva utan landsfiskal under den tid, en dylik utredning

påginge. Man syntes sålunda, örn semesterrätt medgåves landsfiskalerna,

i allmänhet bliva hänvisad till att såsom vikarier anlita landsfiskalsutbildade

biträden i distrikten eller, där sådana icke stöde till buds,

tjänstemän hos länsstyrelserna.

Kommittén har härefter tagit ställning till frågan örn den skärpning av

kontrollen över landsfiskalernas medelsförvaltning, som kunde vinnas genom

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ett utsträckande av semesterrätten till nämnda befattningshavare. I denna

del Ilar kommittén yttrat sig sålunda:

Det syntes icke kunna bestridas, att behov av en förbättrad kontroll över

landsfiskalernas medelsförvaltning framträtt under de senare åren på grund

av de på sina håll konstaterade missförhållandena med avseende å landsfiskalernas

medelsförvaltning. Otvivelaktigt syntes ock vara, att en stark

kontroll skulle vinnas, därest landsfiskal under någon tid varje år frånträdde

sin tjänst och örn därvid bestyret med indrivning och redovisning av de under

landsfiskalens förvaltning hörande medlen komme att övertagas av vikarie,

särskilt örn det tillsåges, att såsom vikarie i största omfattning anlitades

annan än hos vederbörande landsfiskal anställd person. Enligt kommitténs

mening måste därför denna synpunkt pa semesterfragan tillmätas icke iinga

betydelse.

I anslutning till det sålunda anförda har kommittén uttalat, att kommittén

av olika anledningar funne det önskvärt, att landsfiskalerna komme i åtnjutande

av semester.

Kommittén har på sålunda anförda grunder förordat en provisorisk lösning

av landsfiskalernas semesterfråga. Härom yttrar kommittén, att någon olägenhet

med avseende å kommitténs pågående löneregleringsarbete icke syntes

vållas av att ifrågavarande spörsmål utbrötes och särskilt behandlades. Såvitt

kommittén kunnat finna, utgjorde ej heller de för landsfiskalerna nu gällande

anställnings- eller löneförhållandena några formella hinder för en provisorisk

lösning av semesterfrågan. De generella bestämmelser, som redan

funnes utfärdade i fråga örn ersättning åt vikarie för landsfiskal, vilken åtnjöte

tjänstledighet, syntes ock kunna tillämpas jämväl för det fall, att landsfiskalen

åtnjöte semester.

Beträffande semestertidens längd har lönekommittén härefter erinrat, hurusom

landsstatslönesakkunniga i sitt förenämnda betänkande föreslagit, att

landsfiskal vid genomförande av en blivande lönereglering borde inordnas

under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet den

22 juni 1921 och därvid inplaceras i lönegraden B 12 (nuvarande lönegraden

B 20). I anslutning därtill hade de sakkunniga avsett, att jämväl de uti

ifrågavarande avlöningsreglemente intagna bestämmelserna rörande semester

skulle utan inskränkning bliva gällande för landsfiskalerna. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle alltså landsfiskal i likhet med övriga till 20:e lönegraden

hänförda befattningshavare årligen komma i åtnjutande av semester

under 25 dagar intill det år, under vilket han fyllde 40 år, och därefter

under 35 dagar.

I anslutning härtill Inar kommittén anfört följande.

Därest den årliga semesterperioden bestämdes till 30 dagar, skulle semesterledigheten

för vissa landsfiskaler, det vill säga sådana landsfiskaler,

som ännu icke överskridit 40-årsåldern, komma att överstiga den ar landsstatslönesakkunniga

sålunda föreslagna semestertiden. Lonekommitten hade

visserligen ännu icke tagit ståndpunkt till frågan, huruvida den av de sakkunniga

sålunda föreslagna inplaceringen i lönegrad kunde anses lämpligt

avvägd, men kommittén ansåge det dock böra undvikas, att ett provisoriskt

ordnande av semesterfrågan finge föregripa en blivande lönereglering. Med

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. H4 haft. (Nr 107.) 349 30 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 107.

hänsyn därtill ville kommittén för sin del föreslå, att den årliga semestertiden

för landsfiskal tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda

stadgat fastställdes till 20 dagar intill det år, under vilket befattningshavaren

fyllde 40 år, samt till 30 dagar för tiden därefter.

Kommittén har vidare uttalat sig för att rätt till semester borde tillkomma

ej blott ordinarie landsfiskal utan även sådan landsfiskalsvikarie, som avsåges i

förenämnda cirkulär den 5 december 1924. Det syntes nämligen kommittén

billigt, att de befattningshavare, som förordnats att innehava landsfiskalstjänst

mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner, i likhet med de

ordinarie landsfiskalerna berättigades åtnjuta den förmån av semester, som

av kommittén förordats.

Beträffande frågan örn innehållet av erforderliga semesterbestämmelser anser

kommittén det böra föreskrivas, att semester skulle, där sådant kunde ske

utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen få åtnjutas under 20 dagar

intill det år, då landsfiskalen fyllde 40 år, och därefter under 30 dagar,

ävensom å tid som av länsstyrelsen bestämdes. Landsfiskal borde ock enligt

kommittén förklaras pliktig att, där länsstyrelsen så funne för gott föreskriva,

begagna sig av semester. Slutligen syntes enligt kommittén böra föreskrivas,

att landsfiskal skulle under semester äga uppbära honom eljest tillkommande

löneförmåner, däri inbegripet tillfällig löneförbättring men däremot

icke förvaltningsbidrag, vilket bidrag enligt nu gällande bestämmelser

rörande ersättning till vikarie för tjänstledig landsfiskal uppbäres av vikarien.

Vad angår ersättningen till befattningshavare, som förordnas att uppehålla

landsfiskalstjänst under ordinarie innehavares semester, anför kommittén, att

dylik ersättning borde, såsom kommittén redan antytt, utgå enligt de regler,

som redan nu gälla i fråga om vikarie för tjänstledig landsfiskal, alltså enligt

reglerna i omförmälda cirkulär av den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och

den 11 november 1927. I enlighet därmed syntes ock vikariatsersättningarna

böra utgå från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna. Några särskilda bestämmelser rörande

ersättning till vikarie för semesterledig landsfiskal syntes kommittén

sålunda icke vara av behovet påkallade.

Med avseende å tiden för ikraftträdandet förordades, att de nya semesterbestämmelserna

skulle träda i tillämpning från och med den 1 juli 1929.

Därvid uppstode emellertid, enligt kommittén, frågan, huruvida nämnda

bestämmelser skulle vad anginge kalenderåret 1929 övergångsvis så tillämpas,

att vederbörande befattningshavare finge under nämnda år komma i

åtnjutande av den för helt kalenderår föreslagna semesterledigheten. I

sådant avseende ville kommittén erinra, hurusom vid genomförande från och

med den 1 juli 1920 av ny definitiv lönereglering för kommunikationsverkens

befattningshavare föreskrevs, att semestertiden skulle under nämnda år beräknas,

såsom örn de nya lönebestämmelserna varit gällande under hela det

nämnda året. I analogi härmed syntes i förevarande fall böra förordnas,

att vid beräkning av semestertidens längd under år 1929 de nya bestämmelserna

skulle så tillämpas, som örn de varit gällande från och nied den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 107.

1 januari 1929, länsstyrelsen givetvis obetaget att pröva, om och i vilken

omfattning semester under nämnda år kunde beviljas.

Angående kostnadsfrågan anför kommittén, att införandet av semesterrätt

för landsfiskalerna uppenbarligen skulle komma att medföra en icke oväsentlig

ökning i statsverkets utgifter för fögderiförvaltningarna genom vikariatsersättningarna

till semestervikarierna. Kommittén hade med utgångspunkt

från att till dylika vikarier i regel komme att förordnas befattningshavare

med avlöning enligt 12:e löneklassen sökt beräkna den merutgift å förslagsanslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, som skulle uppstå,

därest kommitténs förenämnda förslag rörande semester för landsfiskalerna

vunne godkännande. Kommittén hade därvid kommit till det

resultatet, att nämnda merutgift skulle per budgetår uppgå till omkring

155.000 kronor, vartill komme dyrtidstillägg med omkring 40,000 kronor.

Mot denna merutgift svarade emellertid en årlig besparing å ordinarie anslaget

till fögderiförvaltningarna å 20,000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg,

7,000 kronor, vilken besparing uppkomme därigenom, att förvaltningsbidrag

icke skulle utgå till landsfiskal under dennes semester. Den

verkliga merkostnaden för statsverket skulle alltså enligt kommittén, inklusive

dyrtidstillägg, uppgå till omkring 168,000 kronor för år räknat.

Kommittén har emellertid även påpekat, att redan för närvarande en del

landsfiskaler årligen plägade begära och erhålla någon tids ledighet från

tjänsten för enskilda angelägenheter. Beträffande dessa syntes enligt kommittén

statsverkets kostnad i anledning av semesterrättens införande i huvudsak

begränsas till att motsvara de löneavdrag, ifrågavarande befattningshavare

för närvarande hade att avstå under åtnjuten tjänstledighet. Med hänsyn

därtill syntes den av kommittén beräknade merutgiften å anslaget till

vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna kunna nedsättas med omkring

15.000 kronor. Den totala merkostnaden per budgetår skulle därigenom reduceras

till omkring 153,000 kronor.

Under hänvisning till vad kommittén sålunda anfört föreslog kommittén

för budgetåret 1929/1930 dels en nedsättning av det ordinarie anslaget till

fögderiförvaltningarna med 20,000 kronor till 2,355,000 kronor, dels ock en

höjning av förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna

från det i 1929 års statsverksproposition beräknade beloppet av 160,000

kronor till 300,000 kronor. Någon anledning att vid bifall till kommitténs

förevarande förslag vidtaga höjning av det under femte huvudtiteln uppförda

dyrtidstilläggsanslaget ansåg kommittén icke föreligga.

Över lönekommitténs förslag hava infordrade utlåtanden avgivits dels av

samtliga länsstyrelser, dels ock av statskontoret den 2 februari 1929.

Länsstyrelserna hava i allmänhet livligt biträtt förslaget örn provisorisk

rätt till semesterledighet för landsfiskalerna; svårigheten att med en sådan

anordning erhålla lämpliga vikarier har emellertid från vissa håll framhållits.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att biträden med kompetens

för förordnanden funnes allenast hos ett ringa fåtal av länets landsfiskaler.

Det vore därjämte för länsstyrelsen klart, att enskilt hos vissa landsfiskaler

Läns
styrelserna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 107.

anställda oell av dem avlönade biträden icke utan vidare kunde disponeras

såsom vikarier för andra landsfiskaler. Förhållandet skulle enligt länsstyrelsens

mening bliva väsentligt gynnsammare, örn i sammanhang med löneregleringsfrågans

lösning med allmänna medel avlönade biträdesbefattningar

bomme till ständ. I allt fall ansåge länsstyrelsen det bliva nödvändigt att

vederbörande länsstyrelse erhölle rätt att, när lämplig vikarie icke funnes

att tillgå, uppskjuta ett visst års semester till det nästföljande, utan inskränkning

i den på detta år belöpande semestern. Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller, att det ofta visat sig ganska svårt att ordna vikariefrågan,

då flera landsfiskaler samtidigt sökt ledighet. Även örn tillgången

på vikarier vore god, vilket syntes vara fallet i länet, kunde dock svårigheter

uppstå för ordnandet av semesterfrågan, då landsfiskalerna naturligtvis

merendels sökte få semester under den varmare årstiden och således

samtidigt. Länsstyrelsen i Alvsborgs län uttalar, att särskilt i sagda stora

län vissa svårigheter syntes komma att uppstå i fråga örn anskaffande av

lämpliga vikarier, men förklarar att lika litet som kostnadsfrågan dessa svårigheter

borde få förhindra genomförandet av den ej blott av rättvisa och billighet

utan ock av statens eget intresse påkallade reformen. Även länsstyrelsen

i Jämtlands län finner, att svårigheter säkerligen skulle uppstå att skaffa

kompetenta vikarier, därest semester uttoges av samtliga landsfiskaler under

sommartiden. Emellertid anser länsstyrelsen det vara självfallet, att landsfiskalerna

liksom andra befattningshavare finge uttaga semester endast på

det sätt och i den mån det läte sig göra utan att arbetets behöriga gång

därigenom hindrades. Med tillämpning av denna regel och med användningav

de extra befattningshavarna i länsstyrelsen till vikarier ansåge länsstyrelsen

vikariefrågan kunna ordnas.

Ä andra sidan framhålla åtskilliga länsstyrelser, att någon svårighet att

anskaffa lämpliga vikarier för landsfiskalerna icke föreligger. Sålunda förklarar

nu länsstyrelsen i Kronobergs län, vilken i ett tidigare utlåtande ansett

sig icke kunna då förorda en framställning örn rätt till semesterledighet för

landsfiskaler på grund av svårigheten att erhålla lämpliga vikarier, att dessa

betänkligheter blivit i avsevärd mån undanröjda. Länsstyrelsen anser det

inom länet finnas tillräcklig tillgång på lämpliga vikarier under förutsättning

att den ifrågasatta semesterledigheten icke för samtliga landsfiskaler

sammanföres till en alltför kort del av året.

Länsstyrelserna i Ostergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,

Hallands och Norrbottens län förklara likaledes, att vikariatsfrågan utan svårighet

kan ordnas inom respektive län, och liknande uttalande göres i ett

av länsstyrelsen i Skaraborgs län överlämnat yttrande från landsfogden i

länet.

Beträffande semestertidens längd har flertalet länsstyrelser tillstyrkt lönekommitténs

förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar särskilt därom, att jägmästare för

närvarande icke åtnjuter längre semester än lönekommittén beträffande landsfiskalerna

nu föreslagit, samt framhåller, att vid den provisoriska anordning,

det här gäller, längre semestertid än den sålunda för revirpersonalen stadgade

icke torde kunna medgivas.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och

Örebro län förorda däremot en semestertid av 25 dagar intill det år, under

vilket landsfiskal fyller 40 år, och därefter under 35 dagar. Till stöd härför

åberopas i regel att landsfiskalerna, som av landsstatslönesakkunniga föreslagits

till placering i lönegrad motsvarande B 20, icke rimligen vid blivande

lönereglering kunna antagas bliva placerade lägre än i någon av lönegraderna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 107.

B 21—B 23, med vilken placering skulle följa rätt till semesterledighet under

nu angivna tider, samt att ett fastställande av dylik ratt redan nu darf Gnicke

skulle kunna föregripa en eventuell lönereglering.

Sistberörda uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Vestmanlands Ian,

som dock, med hänsyn till att landsfiskalsförenmgen icke ifrågasatt längre

semestertid än 30 dagar, för sin del förordar, att semestertiden för landsfiskal

bestämmes till 25 dagar intill det år, under vilket han fyller 40 ar,

och därefter till 30 dagar.

Lönekommitténs förslag rörande skyldighet för landsfiskal att, där vederbörande

länsstyrelse så funne för gott, begagna sig av semester har från flertalet

länsstyrelser icke föranlett någon erinran.

Emellertid framhåller landsfogden i Södermanlands län, vars yttrande överlämnats

av länsstyrelsen därstädes, att ett stadgande av dylik innebord icke

vore nvttigt. Fransett den omständigheten, att varje landsfiskal, dar ej

tvingande omständigheter lade hinder i vägen, borde årligen begagna semester,

skulle enligt landsfogdens mening ett på sadant satt loimulera

stadgande lätt leda därhän, att ett åläggande för viss landsfiskal att taga

semester finge över sig ett visst sken av misstroende mot denne. Länsstyrelsen

i Gotlands län anmärker, att tillämpningen av en dylik föreskrift tvivelsutan

skulle komma att av vederbörande landsfiskal uppfattas såsom en prickning

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i Malmohus Västmanlands

och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse autor tillika att i

realiteten förhållandet torde utveckla sig så, att vederbörande länsstyrelse

dels för att själv vara på den säkra sidan och dels för att om möjligt mildra

det ofördelaktiga intrycket konsekvent för alla fall dar landsfiskal något ui

icke frivilligt uttoge semester, lämnade föreskrift, att semester skulle begagnas.

De länsstyrelser, som framställt erinringar mot ifrågavarande del av lönekommitténs

förslag, hava ansett ifrågavarande föreskrift böra avfattas antingen

överensstämmelse med vad i 21 § i avlöningsreglementet föreskrivits beträffande

tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd, eller så, att landsfiskal

förklaras skyldig att begagna sig av semester men att länsstyrelsen

erhåller rätt att medgiva undantag härifrån.

Vad lönekommittén föreslagit därom, att landsfiskal under semester skulle

avstå honom eljest tillkommande förvaltningsbidrag, har föranlett erinringar

från vissa länsstyrelser.

Sålunda anmärker länsstyrelsen i Gotlands län, att det torde kunna såsom

renel förutsättas, att landsfiskalens vikarie under den korta varaktigheten av

ett semesterförordnande begagnade den ordinarie landsfiskalens kontorslokal,

skrivmaterialier m. m„ samt att det förty syntes skäligt att den sistnämnde

finge behålla förvaltningsbidraget under förutsättning att han lamnade medgivande

i berörda avseende. Länsstyrelsen i Kristianstads lan framhåller, att

T samla län så gott som undantagslöst landsfiskals vikarie torde använda sig

av den ordinarie landsfiskalens kontorslokaler och skrivmaterialier m. m„

och att så även torde bliva förhållandet under landsfiskalernas semesterledighet.

Länsstyrelsen hade därför i regel även under ledighet för landsfiskal

utbetalat förvaltningsbidraget till landsfiskalen själv. Da vid semesteiledighet

den tjänstledige plägade få behålla samtliga inkomster av tjänsten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

*— Kungl. Majus proposition nr 107.

oförminskade, ansåge länsstyrelsen det riktigaste vara, att landsfiskalerna

under semester finge behålla förvaltningsbidraget, åtminstone i det fall, då

Ylkänen icke hade egen kontorslokal. Motsvarande synpunkter framhållas

av lands}ogden i Hallands län, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen därstädes,

samt av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida landsfiskalerna kunna

lagligen föi hindås att avstå förvaltningsbidraget under semesterledighet.

Länsstyrelsen framhåller, att samtliga landsfiskaler i riket visserligen synas

nara öyragått till 1917 års lönestat och i följd därav äro underkastade föreskrifterna

i ^kungörelsen den 14 juni samma år angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner

foi landsstaten. Enligt dessa föreskrifter, erinrar länsstyrelsen, är befattningshavare

skyldig, bland annat, att underkasta sig, efter Kungl. Maj.ts

bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna

åtfölja tjanstbefattmng eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, och dylik

skyldighet syntes således, örn Kungl. Maj:t så förordnade, föreligga med

avseende a sportler och andra extra inkomster i tjänsten, som under vikariens

foi ordnande milote. Däremot syntes enligt länsstyrelsens förmenande varken

pa dessa avlomngsbestämmelser eller eljest kunna grundas någon skyldighet

tor landsfiskalen att vid annan än frivillig ledighet frånträda någon del av

den fasta inkomsten, till vilken förvaltningsbidraget uppenbarligen vore att

rakna.

Övriga länsstyrelser hava antingen tillstyrkt förslaget i denna del eller

icke uttalat sig däröver.

Av länsstyrelsernas uttalanden i övrigt torde liär böra framhållas, att

länsstyrelserna i Jämtlands och i Norrbottens län föreslagit, att vikarie för

landsfiskal skulle tillerkännas rätt till reseersättning. Såsom skäl härför hava

åberopats de långa resor, som kunde förekomma inom nämnda län, bland

annat, då tjänsteman vid länsstyrelse förordnades till vikarie i avlägset beläget

landsfiskalsdistrikt.

Statskontoret har i sitt förut omförmälda utlåtande till en början erinrat,

att ämbetsverket i samband med yttrande rörande lönereglering för fögderiförvaltningarnas

tjänstemän förordat, att landsfiskalerna skulle inplaceras i

18:e lönegraden av gällande avlöningsreglemente för civilförvaltningen, varigenom

landsfiskalerna jämväl skulle komma i åtnjutande av samma rätt till

semester, som tillkomme ordinarie befattningshavare i denna lönegrad. Däremot

har statskontoret förklarat sig hysa vissa betänkligheter mot lämpligheten

av att från löneregleringsfrågan utbryta spörsmålet örn beredande av

semestei åt landsfiskalerna, i all synnerhet som det enligt statskontoret vore

att förmoda, att frågan örn lönereglering för landsfiskalerna inom en ganska

nära framtid kunde upptagas till slutligt avgörande.

Härom har statskontoret närmare anfört följande.

,, \.. s alband med berörda lönereglering hade uppkommit åtskilliga icke

alltför lätt lösta spörsmål, av vilka särskilt förtjänade framhållas förslagen

örn anställandet av särskilda biträden åt landsfiskalerna med avlöning av

statsmedel. Att till vikarie för semesterledig landsfiskal förordna hos honom

privat anställt biträde mäste statskontoret i likhet med lönekommittén finna

olämpligt med hänsyn till kontrollen över medelsförvaltningen. Ur denna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

synpunkt sett kunde det ej heller anses såsom en fullt lycklig lösning av

vikariefrågan, att lios annan landsfiskal anställt dylikt biträde erhölle torordnandet.

Därest biträdena erhölle avlöning av statsmedel, såsom 1924 ars

landsstatslönesakkunniga förordat, komme de givetvis att gent emot t&udS''

fiskalerna intaga en något säkrare ställning än vad nu vore fallet, då de

vore för sin utkomst och framtida befordran beroende av landsfiskalerna.

Den fördel i kontrollhänseende, som vissa länsstyrelser och även lönekommittén

tänkt sig kunna vinna genom ifrågavarande förslag, syntes, såvitt

statskontoret kunde finna, möjligen i någon män kunna ernås, därest biträdena

genom anställning i statstjänst erhölle en mera självständig ställning.

Detta svntes statskontoret däremot icke bliva fallet under nu rådande anställningsförhållanden

för biträdena. Därest emellertid befattningshavare hos

länsstyrelserna skulle i större utsträckning förordnas att bestrida semesterledig

landsfiskals tjänst, syntes det icke kunna undvikas, att detta mäste

ofördelaktigt inverka på länsstyrelsernas arbete och medföra behov av okad

personal därstädes. Hela spörsmålet om semester för landsfiskalerna syntes

därför nära sammanhänga med lösningen av frågan örn anställandet av stats
avlönade

biträden. . „ „ . , . .. , . ,

Enligt statskontorets mening syntes i varje fall i kontrolllianseende icke

mycket stå att vinna genom'' beredande redan nu av semester åt landsfiskalerna.

De skäl, som i övrigt kunde åberopas för beredande av denna

förmån åt landsfiskaler, syntes icke vara av den art, att de motiverade

särskilt skyndsam behandling av denna fråga. Statskontoret kunde for övrigt

icke helt dela lönekommitténs uppfattning, att förslaget icke skulle medföra

olägenhet för det fortsatta löneregleringsarbetet. Statskontoret ansåge därför,

att" semester för denna grupp av befattningshavare borde medgivas endast

i samband med den under förberedelse varande löneregleringen.

Statskontoret har vidare i detta sammanhang framhållit följande.

Därest överhuvudtaget i kontrollhänseende något skulle kunna vinnas,

borde landsfiskal icke endast äga rätt till, utan även, som fallet vore i fråga

örn vissa redogörare, hava skyldighet att på viss bestämd tid begagna sig

av semester. Detta syntes vara av så mycket större betydelse, som en

tendens gjort sig gällande inom vissa befattningshavargrupper att uttaga

semester i'' flera kortare perioder samt utnyttja densamma för fullgörande av

särskilda uppdrag utom tjänsten. Åtminstone därest huvudvikten lades på

vinnandet av en bättre kontroll över landsfiskalernas medelsföryaltning, kunde

det ifrågasättas, örn icke de ökade kostnader, som genom lönekommitténs

förslag skulle åsamkas statsverket och vilka icke, enligt statskontoret, for

den händelse tillbörlig hänsyn toges till erforderliga tjänsteresor för vikarierna,

svntes komma att understiga 200,000 kronor årligen, skulle kunna komma

till bättre användning, i fall andra vägar anlitades för ernående av en effektiv

kontroll.

För ilen händelse emellertid en provisorisk lösning av landsfiskalernas

semesterfråga nu ansåges böra äga runi, förklarar statskontoret, att från dess

sida icke något funnes att erinra mot lönekommitténs förslag rörande semestertidens

längd eller bestämmandet av ersättningen till vikarie. Dock kunde

det enligt statskontoret ifrågasättas, huruvida icke vikarie för semesterledig

landsfiskal borde liga uppbära det för landsfiskalstjänsten utgående förvaltningshidraget

direkt från ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna i stället

för, såsom lönekommittén syntes hava tänkt sig, från anslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna. En följd av det framlagda förslaget

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Föreningen

Sveriges landsfiskaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 701.

skulle i varje fall bliva, att landsfiskal under semester gånge förlustig förvaltningsbidraget,

en konsekvens, som icke syntes vara alldeles betydelselös.

Särskilda bestämmelser syntes för övrigt, enligt statskontoret, vara erforderliga

för beredande av möjlighet för vikarie att begagna landsfiskals kontorslokal

m. m. och för reglerandet av frågan örn vem som under semestern

skulle uppbära landsfiskal tillkommande provision å vissa utskylder. Dessa

frågor kunde nämligen måhända bliva svårare att ordna, därest landsfiskal

erhölle rätt och eventuellt skyldighet att årligen begagna sig av semester,

än som för närvarande vore förhållandet, när landsfiskal på egen begäran

åtnjöte ledighet för sjukdom eller enskilda angelägenheter.

Statskontoret har till sist papekat, att det vid bifall till lönekommitténs

förslag kunde inträffa, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, vilken

uppehölle vikariat å landsfiskalstjänst, ägde åtnjuta längre semester å egen

befattning än som tillkomna honom i egenskap av tillförordnad landsfiskal.

Aven föreningen Sveriges landsfiskaler har yttrat sig över lönekommitténs

förevarande förslag, därvid föreningen i huvudsak biträtt förslaget. Dock

föreslår föreningen vissa ändringar.

Sålunda anser föreningen, att semestertiden borde bliva längre än kommittén

föreslagit.. Enligt föreningen syntes det vara otänkbart, att landsfiskalerna

vid en blivande lönereglering komme att placeras i lägre löneklass än B 20.

Med hänsyn därtill syntes en kortare semestertid än 25 dagar icke behöva

ifrågakomma. Örn någon skillnad ansåges böra göras mellan befattningshavare

under och över fyrtio år, borde semestertiden för de förra ej sättas

lägre än till 25 dagar, medan för de senare 30 dagar vöre att anse som ett

minimum. Enligt föreningens åsikt borde vidare rätten till semester jämväl

under övergangsåret vara ovillkorlig. Möjligen kunde dock åt länsstyrelserna

överlämnas att avgöra, örn och i vad mån semester under nämnda år kunde

beviljas landsfiskaler, som ej uppnått fyrtio års ålder.

Rörande rätten att uppbära det landsfiskal tillerkända förvaltningsbidraget

har föreningen gjort följande uttalande.

Örn det för semestertiden utgående förvaltningsbidraget skulle tillfalla

vikarien, måste därav följa, att denne bleve skyldig att på egen bekostnad

anskaffa skrivmaterialier och andra kontorsutensilier, för vilka förvaltningsbidraget

vore avsett. Detta kunde för vikarien ställa sig ganska dyrbart.

På grund därav samt för att imdvika de konflikter, som i detta hänseende

kunde tänkas komma att yppa sig mellan landsfiskalen och vikarien, vore

det lämpligt och praktiskt, att landsfiskalen finge behålla förvaltningsbidraget

mot skyldighet att tillhandahålla vikarien ej mindre tjänstelokal samt hos

landsfiskalen anställt biträde än. även för tjänstens uppehållande nödiga

skrivmaterialier och andra utensilier.

Vidkommande kostnadsfrågan har föreningen — under hänvisning till att

efter införande av semesterrätt för landsfiskalerna dessa ej komme att i

samma utsträckning som förut bliva i behov av annan ledighet, vilket förhållande

komme att medföra minskade utgifter till vikariatsersättning under

dylik ledighet — uttalat, att den årliga merkostnaden, som bleve en följd

av det föreliggande förslagets genomförande, icke syntes behöva uppskattas

till högre belopp än 150,000 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

I anledning av vad som anförts i de av statskontoret och omförm alda

förening i förevarande ärende avgivna yttrandena har 1928 års lönekommitté

den 26 september 1929 enligt uppdrag avgivit förnyat utlåtande.

Lönekommittén har däri till en början till bemötande upptagit de av

statskontoret mot kommitténs förslag framställda anmärkningarna av mera

principiell innebörd och därvid anfört huvudsakligen följande.

Lönekommittén kunde för sin del icke finna, att de av statskontoret anförda

skälen mot ett provisoriskt ordnande av semester för landsfiskalerna

vore övertygande. Spörsmålet därom syntes lönekommittén i torsta hand

vara en skälighets- och billighetsfråga, som borde prövas iir synpunkten av

den avsevärda förändring, som under senare tid inträtt i landsfiskalernas

tjänstgöringsförhållanden. I denna del ansåge sig kommittén hava i sin

framställning i ämnet framlagt en tillfyllestgörande motivering. Sedan

semesterrätten numera blivit utsträckt till så gott som alla statens befattningshavare,

måste enligt kommitténs mening landsfiskalernas avsaknad av

denna förmån framstå såsom ett undantag utan tillräckliga skal.

Även örn kommittén icke kunnat undgå att tillmäta kontrollsynpunkten

en oi ringa betydelse, hade dock denna för lönekommittén framstått allenast

som ett ytterligare skäl, utöver andra anförda, för ett omedelbart ordnande

av landsfiskalernas semesterfråga. Kommittén kunde för övrigt e] biträda

statskontorets mening, att kontrollsynpunkten skulle vara utan betydelse,

så länge biträdena icke vore statsavlönade. Den avsedda kontrollen skulle

ernås därigenom, att landsfiskalen vid inträdande semesterledighet komme

att överlämna sin kassa till vikarien, som därefter under sin vikan atstj anstgöring

finge tillfälle till inblick i landsfiskalens sätt att skota medelsforvaltningeri.

Man syntes knappast vara berättigad utgå från att en av länsstyrelsen

förordnad vikarie skulle vilja påtaga sig ansvaret för underlåtenheten

att anmäla iakttagna oegentligheter i landsfiskalens uppbordsverksamhet,

eils örn vikarien utgjordes av landsfiskalens eget biträde och salunda stöde

i en måhända mindre självständig ställning gentemot denne. Att marka

vore dessutom, att redan för närvarande i ett flertal lan funnes anställda

statsavlönade biträden, tillhopa ett 70-tal, vilka jämte tjänsteman hos lansstyrelserna

i första hand syntes kunna komma i fråga såsom vikarier. Men

därjämte kunde semesterns betydelse i kontrollhänseende lika mycket bliva

av förebyggande art. Då det enligt kommittéforslaget skulle ankomma pa

länsstyrelserna att förordna vikarie, skulle nämligen landsfiskalen icke pa

förhand kunna med någon större säkerhet bedöma, vem som komme att

under semestern uppehålla hans tjänst. Att under sådana omstandighetei

frånkänna semestern betydelse ur kontrollsynpunkt syntes kommittén näppeligen

vara befogat. , „ ,

Statskontoret hade fört på tal de olägenheter, som skulle uppkomma, örn

vikarier för semesterlediga landsfiskaler i större .utsträckning mäste tågås

från länsstyrelserna. Med avseende därå ansåge. sig lönekommittén allenast

böra erinra därom, att ett flertal länsstyrelser i sina över lonekommittens

förslag avgivna yttranden förklarat, att några svårigheter med avseende a

vikariatsfrågan numera icke behövde befaras uppstå eller att, dar dyli a

kunde förväntas möta, de likväl syntes kunna övervinnas.

Förnyat

utlåtande av

1928 års löne
kommitté.

Hörande frågan örn semestertidens lantyd och därmed sammanhängande

spörsmål har lönekommittén i anledning av vad som anmärkts mot förslaget

anfört följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 107.

Aven om vissa skäl kunde anföras för ett tillmötesgående av landsfiskalsloremngens

hemställan örn utsträckning av semestertiden för landsfiskaler

under fyrtio års ålder, ansåge sig dock kommittén böra vidhålla sitt förskodarutmnan.

Med avseende å viss av statskontoret gjord anmärkning ville

kommittén allenast erinra, att ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse

som för närvarande förordnades att uppehålla ledig landsfiskalstiänst, icke

agde åtnjuta någon semester alls.

I detta sammanhang har lönekommittén också betonat, att landsfiskalerna

i likhet med andra befattningshavare — icke borde få uttaga sin semester

i annan man, än sådant läte sig göra utan hinder för arbetets behöriga

gang. Givetvis förutsatte dock kommittén, att det örn möjligt ordnades så,

att semester kunde till större delen uttagas i ett sammanhang. Några bestämmelser

därom syntes dock knappast vara erforderliga.

Beträffande frågan örn vem som under landsfiskals semester skall äga att

uppbära för vältning sbidraget har kommittén nu anfört följande.

Enligt gällande bestämmelser ägde tjänsteman hos länsstyrelse, ordinarie

eller icke-ordinarie, ävensom annan befattningshavare, som förordnades

att under landsfiskals tjänstledighet uppehålla dennes tjänst, att

uppbara det med den uppehållna tjänsten förenade förvaltnings bidraget.

V ld utformandet av sitt förslag hade kommittén utgått från att bestämmelserna

rörande vikariatsersättning borde vara lika, vare sig en landsfiskalstjanst

uppehölles på förordnande på grund av ordinarie innehavares tjänstledighet

eller på grund av honom beviljad semester. Kommittén hade emellertid

för sm del icke någon saklig invändning att framställa mot en ändring

av kommittéförslaget på denna punkt. Med avseende å denna ändring

syntes man bora uppmärksamma av en länsstyrelse framställt förslag att

landsfiskal icke skulle vara förpliktad att under semester till vikarie avstå

det å semestertiden belöpande förvaltningsbidraget men däremot vara skyldig

att tillhandahålla vikarien kontorslokal, skrivmaterialier och tjänstetelefon.

Med avseende å frågan örn vem som under landsfiskals semester skall

uppbära provision å vissa utskylder uttalar kommittén, att densamma i motsats

till statskontoret icke ansett särskilda föreskrifter härom vara av behovet

påkallade. För det fall, att landsfiskal åtnjöte tjänstledighet, funnes,

yttrar kommittén, för närvarande icke några bestämmelser utfärdade i sagda

hänseende, utan hade frågan därom i praktiken ordnats på det sätt, att inflytande

provisioner uppburits av den, som uppehållit tjänsten vid tillfället.

Det hade sjnts kommittén, att även under semester en liknande anordning

kunde utan olägenhet tillämpas.

Nåd slutligen angår de verkställda kostnadsberäkningarna har kommittén

avgivit i huvudsak följande yttrande.

Beräkningarna hade utförts på grundval av deli rådande åldersfördelningen

inom den nuvarande landsfiskalskåren och den därav beroende

olika kostnaden för semester åt befattningshavare över och under 40 år.

Den av kommittén beräknade totalkostnaden finge anses så tillförlitlig, som

det överhuvud taget vore möjligt att åstadkomma. Då kommittén vid anslagsberäkningen

även tagit vederbörlig hänsyn till det av landsfiskalsioienmgen

anmärkta förhållandet, att landsfiskal sannolikt framdeles komme

att i mindre omfattning än nu bliva i behov av särskild tjänstledighet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 107.

syntes vid bifall till de av kommittén i förslaget angivna grunderna någon

lindring i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen icke vara pakallad.

Skulle emellertid förvaltningsbidraget anses böra under den tid, landsfiskal

åtnjöte semester, utgå till denne och icke till hans vikarie, syntes vid

det förhållandet, att i sådant fall kostnaden för förvaltningsbidraget bomme

att belasta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, den

jämkningen böra vidtagas i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen,

att nyssnämnda anslag upptoges till det i riksstaten för innevarande budgetår

angivna beloppet 2,375,000 kronor och att det ordinarie förslagsanslaget

till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna beräknades till

280 000 kronor eller 120,000 kronor högre än i löpande riksstat.

Kommittén hade vid den förut verkställda beräkningen av kostnaderna

icke tagit hänsyn till de utgifter för statsverket, som skulle uppkomma,

därest, såsom statskontoret ifrågasatt, rese- och traktamentsersättningar tillkomma

semestervikarierna. Kommittén ansåge skäligt, att vikarie finge åtnjuta

rese- och traktamentsersättning för resor till och från den ort, emilian

förordnats att vikariera. Dylik ersättning tillkomme för övrigt redan

nu landskanslist och landskontorist ävensom extra ordinarie tjänsteman lies

länsstyrelse för det fall, att sådan tjänsteman förordnades att uppehålla landsfiskalstjänst

under sjukledighet för ordinarie innehavaren (jfr sv. forf.-saml.

bill. nr 25 år 1907). Att finna någon hållpunkt för en beräkning av kostnaderna

för rese- och traktamentsersättningar till landsfiskalernas semestervikarier

syntes dock icke möjligt. Någon höjning av det å femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till rese- och traktamentspenmngar syntes

emellertid icke vara erforderlig i anledning av införande av semesterrätt for

landsfiskalern a.

Samtliga de myndigheter, vilka under senare år yttrat sig beträffande

frågan örn semesterrätt för landsfiskalerna, hava i princip anslutit sig till

deli uppfattningen, att dylik rätt, som numera medgivits det stora flertalet

av statens befattningshavare, bör tillkomma även landsfiskalerna. Det synes

också uppenbart, att anledning saknas att i detta hänseende bibehålla

landsfiskalerna i en särställning. Såsom skäl för semesterrätt kan även bär

åberopas å ena sidan tjänstemännens berättigade krav på att utan minskning

i avlöningsförmåner beredas tillfälle till erforderlig vila och rekreation

och å andra sidan statens intresse av att dess befattningshavare bibehållas

vid full vigor och ej i förtid få sina själs- eller kroppskrafter nedsatta. En

reglering av det nuvarande tillståndet, då landsfiskalerna mer eller mindre

rikligt och med större eller mindre uppoffring av löneförmånerna få tjänstledighet

för enskilda angelägenheter eller svag hälsas vårdande, är, bland

annat av skäl som sammanhänga med den här först behandlade frågan, i hög

grad önskvärd. Vad angår landsfiskalerna skulle ur statsnyttans synpunkt

semesterrätten dessutom hava en särskild betydelse i kontrollhänseende,

något vartill jag återkommer i det följande. Med denna uppfattning och da

det varit tydligt, att i avbidan på blivande lönereglering för landsfiskalerna

någon definitiv lösning av dessa tjänstemäns semesterfråga | tills vidare icke

kumle komma till stånd, hava, såsom framgår av det föregående, möjligheterna

för en provisorisk lösning av frågan undersökts. Resultatet av denna piÖrning

utgör det av 1928 års lönekommitté utarbetade förslaget i ämnet, för vars

innebörd jag i det föregående utförligt redogjort.

Departements
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 107.

Lönekommitténs förslag Ilar i huvudsak gillats av flertalet länsstyrelser

och jämväl vunnit anslutning från landsfiskalsföreningens sida. Emellertid

hava några länsstyrelser betonat de svårigheter, som det i händelse

av bifall till förslaget skulle möta att under landsfiskalernas semester erhålla

lämpliga vikarier. Vidare har statskontoret ställt sig ganska tveksamt

gentemot förslaget och bland annat uttalat, att ur kontrollsynpunkt icke

mycket stöde att vinna, därest till vikarie för landsfiskal förordnades hos

honom eller annan landsfiskal anställt privat biträde samt att spörsmålet

om landsfiskalernas semesterrätt därför nära sammanhängde med frågan örn

anställandet av statsavlönade biträden. Vad sålunda anförts mot förslaget

synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. I flertalet län torde

någon svårighet att anskaffa erforderliga semestervikarier icke yppa sig.

Såsom sådana torde i första hand, där så låter sig göra, böra användas

biträden, vilka — med avlöning från anslaget till polisväsendet i riket —

äro anställda hos en del landsfiskaler, eller ock lämpliga ordinarie eller ickeordinarie

befattningshavare hos länsstyrelserna. I ett visst antal fall få

dock givetvis som vikarier anlitas sådana privata landsfiskalsbiträden, vilka

innehava kompetens för bestridande av landsfiskalstjänst; därvid kan man

ur kontrollsynpunkt exempelvis genom tjänstebyte lämpligen söka ordna

så, att vikarie hämtas från annat landsfiskalsdistrikt. Med den arbetsbörda,

som numera åvilar landsfiskalerna, lärer man endast i ringa utsträckning hava

att räkna med möjligheten att såsom vikarie för landsfiskal i ett distrikt

förordna landsfiskal i annat distrikt. Jämväl en dylik anordning bör dock

ibland kunna ifrågakomma. Klart är emellertid, att det understundom kan

förekomma, att vid viss tidpunkt lämplig semestervikarie icke på något av

nu angivna sätt kan sta till buds. För sådant fall får naturligtvis landsfiskalens

semester uppskjutas till sådan tid, då vikarie finnes att tillgå.

Det är nämligen klart, att landsfiskal, liksom annan statstjänsteman, allenast

bör få begagna sig av semester, då så kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, och sådant hinder föreligger ju, när lämplig vikarie saknas.

Dessa svårigheter torde för övrigt undgås vid bifall till det förslag jag i det

följande ämnar framställa örn att länsstyrelserna skola hava att bestämma,

att och när viss landsfiskal skall åtnjuta semester.

Införandet av semesterrätt för landsfiskalerna är, såsom redan framgått,

även avsett att möjliggöra viss kontroll över landsfiskalernas sätt att fullgöra

sina skyldigheter; detta i analogi med vad som å andra områden gäller

beträffande personer med redovisningsskyldighet. I detta hänseende skulle

semesterrättens införande ingå såsom ett led i de åtgärder, vilka för närvarande,

närmast med anledning av framställning från riksdagen, planeras i

syfte att åstadkomma en förbättrad kontroll över landsfiskalernas och med

dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att i enahanda syfte dels jämlikt Kungl. Majis bemyndigande

av mig tillkallats särskilda sakkunniga för att biträda med verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande ändring i gällande författningar

örn indrivning och redovisning av utskylder m. m., vilka sakkunniga

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 107.

torde komma att inom de närmaste dagarna avgiva betänkande i vad angår

sådana åtgärder, som kräva riksdagens medverkan, dels, på skäl som anförts

i årets statsverksproposition, nu ifrågasättes att bereda landsfogdarna tillgångtill

sakkunnigt biträde vid inventeringarna lios landsfiskalerna, dels ock i

det inom kort föreliggande definitiva förslaget till omarbetning av kommunallagarna

torde komma att inflyta vissa ändrade föreskrifter med avseende

å den kommunala revisionen m. m.

Statskontoret bar framställt anmärkningar mot värdet av den kontroll

över landsfiskalernas medelsförvaltning, som ansetts bliva en av fordelarna

med semesterrättens införande, men dessa anmärkningar synas knappast berättigade.

Det må visserligen icke förnekas, att den åsyftade kontrollen

skulle bliva mera effektiv, därest såsom vikarier genomgående kunde anlitas

statsavlönade och av landsfiskalerna ekonomiskt oberoende befattningshavare,

men detta förhållande utgör näppeligen något skäl att avstå, fran

den förbättring av kontrollen, vilken genom ett bifall till lönekommitténs

förslag dock otvivelaktigt i många fall står att vinna. Aven av ett pnvatanställt

landsfiskalsbiträde bör man för övrigt givetvis kunna vänta, att han

i egenskap av vikarie för landsfiskal sätter det allmännas intresse i framsta

rummet. Härtill kommer, att en landsfiskal icke på förhand bör kunna veta,

vem länsstyrelsen kommer att förordna till vikarie. Jämväl sistnämnda förhållande

bör för vederbörande utgöra en anledning att så handhava sm

tjänst, att han icke har något att befara av den inblick i hans sätt att skota

densamma, som hans semestervikarie måste erhålla.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och då lönetekniska hinder for

ett provisoriskt ordnande av landsfiskalernas semesterfråga icke föreligga,

anser jag mig — i trots av de ökade kostnader för statsverket, vilka bliva

en nödvändig konsekvens av semesterrättens införande — böra förorda, att

förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag. Förslaget synes mig

väsentligen kunna utformas i överensstämmelse nied vad lönekommittén

förordat. Jag övergår nu till närmare behandling av de särskilda punkterna

i dess förslag.

Enligt lönekommittén skulle semestertiden bestämmas till 20 dagar årligen

intill det år, under vilket landsfiskal uppnår fyrtio år, samt till 30 dagar för tid

därefter. Landsfiskalerna skulle därigenom erhålla rätt till lika lång semester,

som för närvarande tillkommer befattningshavare i lönegraderna 1—10

enligt 9 § i avdelning B i det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet.

Häremot hava statskontoret och flertalet länsstyrelser icke

haft någon erinran att framställa, under det att landsfiskalsföremngen och

några länsstyrelser funnit denna tid alltför kort. Även örn en något längre

semestertid '' kunde synas i och för sig berättigad, anser jag ling dock med

hänsyn till nödvändigheten att icke föregripa den kommande löneregleringen

för landsfiskalerna böra i denna del biträda kommitténs förslag. Såsom jag

förut framhållit och även kommittén föreslagit, bör därjämte semester allenast

få åtnjutas, där sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 107.

Tidpunkten för semestern bör i överensstämmelse med förslaget bestämmas

av vederbörande länsstyrelse.

Lönekommittén har vidare föreslagit, att landsfiskal skulle förklaras phlctig

att, dar länsstyrelse så funne för gott föreskriva, begagna sig av semester.

Flera lansstyrelser ävensom landsfiskalsföreningen hava ifrågasatt lämpligheten

av en dylik bestämmelse, enär dess tillämpning kunde för landsfiskalerna

medföra obehag och väcka oberättigade misstankar. För min del

anser jag det nödvändigt, att stadgandet örn semesterrätt, därest det ur

kontrollsynpunkt skall kunna bliva av verklig betydelse, kompletteras med

en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester. Denna skyldighet

synes mig emellertid — för ernående av större kontroll och till undvikande

av missförstånd och obehag för landsfiskalerna — böra göras ovillkorlig.

Enligt kommittéförslaget skulle rätt till semester tillkomma ej blott ordinarie

landsfiskal utan även den, som på grund av omförmälda cirkulär den

5 december 1924 uppehåller ledig landsfiskalstjänst. Detta förslag biträder

jag. Dock synes rätten till semester böra omfatta samtliga landsf skalsvikarier,

vilka forordnats att innehava landsfiskalstjänst mot åtnjutande av därmed

förenade löneförmåner, alltså — enligt cirkuläret den 20 augusti 1926 — även

vikarie a sådan landsfiskalstjänst, vilkens ordinarie innehavare uppehåller

ledig landsfiskalstjänst i annat distrikt.

Givetvis bör landsfiskal under semestertiden äga rätt att uppbära honom

tillkommande löneförmåner. Tvekan har emellertid uppstått, huru därvid

lämpligen bör förfaras dels med det på semestertiden belöpande förvaltningsbidraget,

dels ock med de sportelinkomster, som inflyta under samma tid.

Vad angår förvaltningsbidraget synes mig i anslutning till lönekommitténs

senaste förslag i ämnet detsamma böra även under semestertiden utgå till

landsfiskalen, dock med skyldighet för honom att tillhandahålla vikarien kontorslokal,

skrivmaterialier och dylikt. Denna lösning, som utan tvivel i och för sig

ir den mest praktiska, synes med mitt förslag örn semesterskyldighet vara

den enda möjliga. Angående sportel inkomsterna torde det i anslutning till

gillande praxis böra föreskrivas, att desamma skola, i den mån de belöpa på

tiden för landsfiskalens semester, uppbäras av dennes vikarie. I övrigt torde

de bestämmelser i fråga om ersättning åt vikarie, som gälla eller kunna

komma att utfardas beträffande fögderiförvaltningarna, böra tillämpas jämväl

för det fall, att landsfiskal åtnjuter semester.

Vikarie torde vidare böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning för

eiforderliga resor för till- och frånträdande av vikariatsförordnande.

De nya bestämmelserna synas böra träda i tillämpning från och med den

1 juli 1930, därvid dock lärer böra föreskrivas, att bestämmelserna skola så tilllämpas,

som örn de varit gällande under hela innevarande kalenderår. Givetvis

får det dock bliva länsstyrelsens sak att i varje särskilt fall pröva, örn och

1 vilken omfattning semester under året må böra beviljas, därvid man torde

få räkna med att semester på grund av svårigheterna under övergångsåret

stundom icke då kan komma att tillerkännas samtliga landsfiskaler eller med

full tid.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 107.

I den mån föreskrifter utöver dem, för vilka här redogjorts, skulle visa

sig behövliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela sådana.

De årliga merutgifter, som skulle följa med förslagets genomförande, hava

av lönekommittén — frånsett de ökade utgifterna för rese- och traktamentsersättning

till vikarierna — beräknats till cirka 153,000 kronor för budgetår

räknat. Under förutsättning att landsfiskal berättigas att under semestern

uppbära även förvaltningsbidraget, kommer semesterrättens införande icke att

direkt inverka på belastningen å anslaget till fögderiförvaltningarna. Däremot

skulle å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna uppkomma

en ökad årsutgift av omkring 120,000 kronor och å det under femte huvudtiteln

uppförda anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst en årlig

merutgift å cirka 33,000 kronor. ISyssnämnda rätt till rese- och traktan! entsersättning

skulle dessutom medföra en ökad utgift å femte huvudtitelns förslagsanslag

till rese- och traktamentspenningar med belopp, vars storlek kommittén

ansett sig icke ens kunna ungefärligen? uppskatta. Kommittén, som dock

ansett, att ifrågavarande anslag till dyrtidstillägg och till rese- och traktamentspenningar

icke av förevarande anledning behöva höjas, har för budgetåret

1930/1931 uppskattat medelsbehovet för anslaget till fögderiförvaltningarna

till samma belopp som för innevarande budgetår eller 2,375,000 kronor och

för anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000

kronor, till 280,000 kronor.

Mot lönekommitténs sålunda framlagda beräkningar av merkostnaderna,

vilka beräkningar grunda sig på en undersökning från läll till fall, har jag i

huvudsak icke något att anmärka, och anser jag därför även, att desamma

böra läggas till grand för anslagsberäkningen för nästa budgetår. Den omständigheten,

att under senare halvåret 1930 skulle kunna uttagas semester

för hela nämnda år har icke ansetts behöva medföra någon högre anslagsbelastning

för nästa budgetår.

Lönekommitténs kostnadsberäkningar torde emellertid med hänsyn till

vad numera i ärendet förekommit böra i vissa hänseenden jämkas. Vad

angår vilcariatsersättningsanslaget utgjorde belastningen därå under sistförilutna

budgetår, såsom förut nämnts, 187,655 kronor 37 öre. Den översteg

alltså med nära 30,000 kronor nämnda anslag för nu löpande budgetår. Anslaget

skulle i följd därav för nästa budgetår kunna uppskattas till (160,000 +

120,000 + 30,000) 310,000 kronor. På sätt jag i det föregående antytt, torde

man emellertid med stor sannolikhet kunna räkna med att de ifrågasatta bestämmelserna

angående skyldighet för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna att

vid ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester avstå vissa avlöningsförmåner

komma att medföra minskning i ledighetstidernas antal och längd

och i följd härav nedgång i belastningen å anslaget. Härtill kommer, att

semesterförmånens införande i och för sig är ägnat att minska behovet av

annan ledighet. Med hänsyn härtill anser jag anslaget från och med nästa

budgetår kunna, även med godkännande av den mera vidsträckta användningen

av detsamma, förslagsvis upptagas till 270,000 kronor. Vad beträffar

anslaget till fögderiförvaltningarna torde detta anslag med anledning av nyss
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

berörda bestämmelser kunna reduceras med ett belopp av förslagsvis 25,000

kronor, vadan anslaget skulle från och med samma tidpunkt kunna uppföras

med 2,350,000 kronor.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört

får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna,

nu 2,375,000 kronor, med 25,000

kronor till ......................................................... kronor 2,350,000;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar

vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000 kronosmed 110,000

kronor till ............................................................ kronor 270,000;

dels förklara hinder icke möta för användande av sistnämnda

anslag till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för

befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan

anledning än semester och sjukdom;

dels ock godkänna av mig i det föregående förordade grunder

för beredande av semester åt landsfiskalerna m. m.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alce Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m. s. 1 i texten
  2. SU 1930:127 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna m. m. s. 7 i texten