Sök i Ratio Lex

Med förslag till motorfordonsförordning m. m

105 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:121, Med förslag till motorfordonsförordning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

1

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till motorfordonsförordning

m. m.; given Stockholms slott den 14 februari

1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till motorfordonsförordning och

vägtrafikstadga.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

90 hiifl. (Nr 121.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Förslag

till

Motorfordonsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med motorfordon förstås i denna förordning varje för färd på

marken avsett, för person- eller godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande

är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

Motorfordon benämnes automobil, örn det är försett med tre eller flera

hjul, och motorcykel, örn det är tvåhjuligt, dock skall tvåhjuligt motorfordon,

som är försett med bivagn (sid-, för- eller släpvagn), jämväl anses

såsom motorcykel.

Till motorredskap hänföras traktorer, lokomobiler, lantbruks- och väglagningsmaskiner

samt andra dylika fordon, vilka för framdrivande äro försedda

med motor, men som äro att anse allenast såsom arbetsredskap.

Användes motorredskap för gods- eller passagerarebefordran genom sammankoppling

med härför särskilt avsedd släpvagn, benämnes motorredskapet

tillsammans med släpvagnen traktortåg.

Med avseende å särskilda typer av motorfordon eller motorredskap bestämmer

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, till

vilket slag av fordon typen skall vara att hänföra.

2 mom. I denna förordning förstås, där ej annorlunda är angivet, med

allmän väg: allmän väg å landsbygden, gata och annan allmän plats i

köping och municipalsamhälle, till körtrafik upplåten väg å stads område,

som icke är intaget i stadsplan, ävensom ödebygdsväg, jämte till sådana

vägar och gator hörande broar och färjor;

polismyndighet: för Stockholm Överståthållarämbetet; för annan stad, där

poliskammare finnes, denna; för övriga städer magistrat eller, där sådan ej

finnes, stadsstyrelse och för landet polischefen i orten.

3 morn. Vad i denna förordning stadgas örn ägare av motorfordon,

skall beträffande motorfordon, som av någon innehaves på grund av avbetalningsköp,

i stället hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten

ännu icke å honom övergått.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

3

2 KAP.

Om automobiler.

Om automobils beskaffenhet och utrustning.

2 $.

1 mom. Med automobils tjänstevikt, vilken beräknas efter direkt vägning

av automobilen, avses vikten av automobilen i normalt, fullt driftfärdigt

skick vid användning av tyngsta till automobilen börande karosseri,

däri inbegripen vikten av dels till automobilen hörande verktyg, reservdelar

och reservgummi, ävensom bränsle, smörjolja och vatten (tillbehör),

dels ock den för automobilen nödvändiga bemanningen.

Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga örn

personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för

vilket automobilen är avsedd, och, beträffande lastautomobil, den beräknade

vikten av den största last och det största antal passagerare, varför automobilen

är inrättad (maximilast).

Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens

vikt med passagerare eller last uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det

mest belastade hjulet.

2 morn. Automobil skall vara så konstruerad och utförd, att den ur trafiksäkerhetssynpunkt

är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt ändamål lämplig.

Automobil skall vara försedd med

a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;

b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett

system, som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar,

av vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i

båda fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande,

varjämte å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att,

även örn föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma

även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller kopplas

från drivhjulen;

d) lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler;

e) om automobilens tjänstevikt är över 450 kilogram, anordning för

backning;

f) om explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av

ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);

g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den

bakom varande trafiken;

h) antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar;

samt

i) efter av Konungen meddelat förordnande hastighetsmätare av sådan

beskaffenhet, att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed

automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

3 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning

skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat

sätt och så, att automobilföraren lätt kan åtkomma dem, utan att han behöver

flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en

bekväm körställning, ävensom så belägen, att föraren har god utsikt över

körbanan.

4 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta flytande eller

gasformigt bränsle, liksom ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade,

att eld såvitt möjligt förekommes.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande

gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.

Rör och behållare samt elektriska ledningar skola vara på bästa

möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

5 mom. Där så erfordras, må till skydd mot slirning å hjulen anbringas

lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.

6 mom. De närmare föreskrifter örn automobils hjultryck, som må erfordras

för olika slag av hjulringar, meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar.

Om besiktningsmän.

3 §.

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas

av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter förslag av vederbörande länsstyrelse det antal

besiktningsmän, som skall finnas inom varje län. Besiktningsman utses av

länsstyrelsen, som tillika fastställer besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt och

stationsort, där ej Konungen finner skäl därom bestämma i samband med

fastställandet av antalet besiktningsmän.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen

bestämmer.

Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

5

Örn besiktning samt om förbud mot automobils användande.

4 §•

1 mom. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad igenkänningsmärke,

vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning

(första besiktning), skall därvid meddela de uppgifter rörande automobilen,

som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och

fullständigats, undersökas, huruvida automobilen till sin beskaffenhet överensstämmer

med de i 2 § meddelade bestämmelser.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,

som tillika skall innehålla beskrivning över automobilen.

2 mom. Tillverkare här i riket av automobil eller här i riket bosatt

generalagent för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd

att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning,

ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, som av tillverkaren

eller generalagenten intygas vara i full överensstämmelse med besiktigad

typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Intyg, varom nu sagts (typintyg), skall innefatta typbesiktningsinstrumentet

i avskrift och utfärdas å blankett av det utseende, varom är särskilt

stadgat.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill

prövas föreligga.

Vad i denna förordning är stadgat örn besiktning skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter

angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som

äga verkställa sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar.

5 %.

1 mom. Har sådan ändring av automobil företagits, att de uppgifter,

som äro införda i automobilregistret, icke längre äro överensstämmande

med automobilens beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom

fjorton dagar från det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla automobilen

till efterbesiktning. Därvid skall företes tidigare för automobilen utfärdat

besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som

automobilen undergått.

Befinnes vid efterbesiktningen automobilen vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar automobilen

undergått sedan föregående besiktning, av besiktningsmannen utfärdas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Befinnes automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick, skall

besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen

i det län, där automobilen, enligt vad nedan i 9 § 1 mom. sägs,

har sin hemort.

2 mom. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs efterbesiktning av

automobil eller vissa delar av sådan, skall med avseende å sådan besiktning

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes

i yrkesmässig trafik, stadgas i 27 § 5 mom.

4 mom. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna

örn besiktning av automobil samt, örn besiktningen därtill föranleder eller

automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens användande.

Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, äger, där han finner

anledning antaga, att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig,

undersöka automobilen. Befinnes därvid, att automobilen icke är i

betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga automobilens ägare

eller förare att inom viss tid inställa automobilen till eftersyn hos honom

eller hos besiktningsman, som med hänsyn till automobilens hemort eller

trafikförhållanden eljest kan befinnas lämplig; och skall denne ofördröjligen

underrättas örn föreläggandet.

Är automobil så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten

kan vidare nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens

användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet skall ofördröjligen

underställas prövning av länsstyrelsen i det län, där automobilen, enligt

vad i 9 § 1 mom. sägs, har sin hemort.

Besiktningsman läte sig städse angeläget vara att så anordna undersökning

och eftersyn av automobil, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning

i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som

kan anses oundgängligen nödigt.

6 §.

Förbud, varom i 5 § 4 mom. sägs, gäller för hela riket, intill dess någon

länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att automobilen är i vederbörligt

skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

7 $.

Besiktningsinstrument, såväl för första besiktning och typbesiktning som

för efterbesiktning, skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

vara i två exemplar tillgängligt för ägaren till automobilen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

7

Om registrering av automobil och om igenkänningsmärke.

8 §.

1 mom. Automobil må ej, innan den, på sätt i 9 § sägs, blivit registrerad

och igenkänningsmärke tilldelats densamma, tagas i bruk i andra än nedan

angivna fall, nämligen:

1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock

att tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer plats och villkor

för provkörningen;

2. för körning från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller

liknande direkt till sådan plats eller lokal;

3. för körning direkt till besiktningsman i och för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. i trafik lika med registrerad automobil i avbidan på erhållande av

registrering och igenkänningsmärke, dock högst under tre veckor från den

dag, då skatt för automobilen, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt

6. av den, som tillverkar eller bedriver handel med motorfordon, i trafik

lika med registrerad automobil, dock allenast såvitt gäller automobil, som

av honom hålles till salu.

Automobil skall i samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall vara

åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). I fall, varom förmäles i 5 och 6

punkterna, skall tillika beträffande automobil, som icke tillhör besiktigad

typ, besiktningsskylt vara medelst plombering av besiktningsman försedd med

särskilt märke (besiktningsmärke).

Om skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,

att å automobil föra särskild skylt (skatteskylt), gäller vad därom är särskilt

stadgat.

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande

sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen.

3 mom. Besiktningsskylt skall i dubbla exemplar, mot nedsättning av

skäligt belopp som fastställes av Konungen, tillhandahållas vederbörande

av polismyndigheten i orten.

Skylt må icke till någon utlämnas med mindre denne i två exemplar ingiver

försäkringsbevis enligt 6 § i lagen örn trafikförsäkring å motorfordon

avseende varje motorfordon, varå skylten användes. Det ena exemplaret

skall, försett med anteckning om utlämnad skylts nummer, av polismyndigheten

översändas till den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

Ej heller må skylt utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,

som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,

att han betalt stadgad skatt för den automobil, å vilken skylten är avsedd

att användas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Av polismyndighet bekommen skylt må tillverkare eller handlande ej utlämna

till köpare av automobil eller annan, med mindre denne uppfyller

enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet, som i föregående

stycke sägs.

Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och

sist då försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

Över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande

den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen

för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom försäkringsanstaltens namn

och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning

uppvisas för polismyndigheten årligen, under december månad. Brister

därvid någon i redovisning, förfaller till betalning det nedsatta beloppet till

den del det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning

därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet, efter

avdrag av polismyndighetens omkostnader, återbetalas.

9 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras automobilregister för inskrivning

av de uppgifter rörande automobiler, örn vilka i denna förordning förmäles

eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

Automobil skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där automobilen

har sin hemort.

Automobil skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.

Skall automobilen företrädesvis användas å annan ort än den, där

ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom

olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör automobilen

ägare, som icke mantalsskrives, skall automobilen anses hava sin hemort

å den ort, där den företrädesvis skall brukas.

2 mom. Ansökan örn registrering av automobil, som ännu icke är registrerad,

skall så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det automobilen

förvärvats göras av ägaren eller, örn automobilen tillhör staten eller

kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa

förare å automobilen.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver

handel med motorfordon, beträffande automobil, som av honom förvaras å

lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga

namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg

så ock vederbörligt försäkringsbevis, allt i två exemplar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

3 morn. Är ansökan om registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar

besiktningsinstrument eller typintyg, att automobil icke är i föreskrivet

och lämpligt skick, skall registrering vägras.

Registrering av automobil, som tillhör besiktigad typ och som icke förut

registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av automobilen medelst påskrift

å typintyg vitsordat, att automobilen, så länge den varit i hans besittning,

icke undergått någon förändring.

4 mom. Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa de uppgifter

rörande automobilen och dess ägare, som bestämmas av Konungen.

Bevis om registreringen och uppgift örn det automobilen därvid tilldelade

igenkänningsmärke skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet

eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas till sökanden.

Av försäkringsbeviset skall det ena exemplaret, försett med uppgift om

automobilens igenkänningsmärke, översändas till den försäkringsanstalt, som

meddelat försäkringen.

10 §.

1 mom. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där icke på

sätt nedan stadgas ny registrering av automobilen bör ske inom annat län,

den nye ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet

skedde, därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i

det län, där automobilen är registrerad, dock att, örn äganderätten övergår

genom arv eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras,

från det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen

efter arvlåtaren avslutades och, vid testamente, från det testamentet blev

beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift om nye ägarens fullständiga

namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift samt

automobilens igenkänningsmärke.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen

förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,

som ovan sägs, förre ägaren.

Anmälan av ny ägare skall, såvida det icke visas, att å automobilen tidigare

meddelad trafikförsäkring gäller för honom, vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.

Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan örn övergång av

äganderätten till automobil; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens

anmälningsskyldighet icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre

ägaren och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång,

äger länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet

gått till ända utan att skyldigheten fullgjorts, ur registret avföra den förre

ägaren, oaktat upplysning örn den nye ägaren ej kunnat erhållas.

2 mom. Har registrerad automobil förstörts eller kommer den av annan

anledning icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade, därom göra

anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,

där automobilen är registrerad. Vid sådan anmälan skall fogas bevis till

styrkande av de meddelade uppgifterna om automobilen.

Automobil må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma

är eller bör vara antecknad som ägare av automobilen, icke kunnat under

två på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för

nämnda år till betalning åliggande skatt för automobilen.

3 moni. Har ägare av registrerad automobil för avsikt att under viss tid

ej nyttja automobilen i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande göra

anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,

där automobilen är registrerad.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 11 § 1 mom. stadgade

avgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för automobilen under

tre månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Sedan automobilen avförts ur registret, må den ej i andra fall än i 8 §

sägs nyttjas i trafik innan den ånyo blivit registrerad.

Ansökan örn ny registrering av automobilen skall innehålla uppgift örn

den förra registreringen och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke.

I övrigt skall i fråga örn sådan registrering gälla vad i 9 § är

stadgat örn registrering av automobil, som icke förut registrerats.

4 mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet

av sådan efterbesiktning, varom i 5 § 1 och 2 morn. samt 27 § 5 mom.

sägs, har ägaren av automobilen att till länsstyrelsen i det län, där automobilen

är registrerad, om besiktningen göra anmälan och därvid foga

vederbörligt besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke

upprättats, av besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.

5 mom. Tages ny trafikförsäkring, skall automobilens ägare så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan bos länsstyrelsen i

det län, där automobilen är registrerad, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.

6 mom. Sker i andra fall, än ovan i 1, 2, 3, 4 och 5 mom. sägs, ändring

i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall anmälan därom så

snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det ändringen skedde göras

bos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad.

7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till automobil

eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt 9 § 1

mom. bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan

om ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från

det förändringen inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen

bör ske; dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom.

första stycket av denna paragraf, skall räknas på sätt där är föreskrivet.

Denna ansökan skall innehålla uppgift örn den förra registreringen och det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke. I övrigt skall i fråga om

sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i 9 § är stadgat örn registrering

av automobil, som icke förut registrerats.

8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall den

ändring anmärkas i registret.

Göres anmälan örn efterbesiktning, varom i 4 mom. sägs, skall detta antecknas

i registret.

Är efterbesiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall

anteckning i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen

iakttagits. Har förbud mot automobils användande meddelats jämlikt 5 §

4 mom. eller förklarande lämnats jämlikt 6 §, skall anteckning jämväl

därom ske i registret. År i dessa fall fråga örn automobil, som har sin

hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin

hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars verkställande.

11 §•

1 morn- Ansökan örn registrering eller annan anmälan till automobilregistret

skall göras skriftligen och vara åtföljd av stadgade avgifter för

registreringen.

2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas

för varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret

vägras.

Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att

ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse

med uppgift tillika å skälen därför.

3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är i annat

län registrerad, har länsstyrelsen att örn registreringen skyndsamt göra anmälan

hos länsstyrelsen i det län, där den föregående registreringen skett.

4 mom. Vad i automobilregistret antecknats skall införas i ett särskilt

centralregister i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

5 mom. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom

örn avgifter för registreringen meddelas av Konungen.

12 §.

1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil

sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav,

utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A utmärker Stockholms stad,

B » Stockholms län,

C » Uppsala län,

D » Södermanlands län,

E » Östergötlands län,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

F utmärker

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

»

Kalmar län,

I

»

Gotlands län,

K

»

Blekinge län,

L

»

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

»

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

Örebro län,

U

»

Västmanlands län,

w

»

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

»

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

Ordningsnummer meddelas i löpande följd, dock att, om automobil är avförd

ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan automobil.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i

två exemplar. Dessa skola på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen.

3 mom. Närmare bestämmelser örn igenkänningsmärkes beskaffenhet

meddelas av Konungen.

4 mom. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller för

trafik i hela riket.

Om automobilförare.

13 §.

1 mom. Automobil må föras allenast av den, som därtill innehar gällande

tillstånd (körkort).

Utan hinder av vad sålunda stadgas må den, som vill förvärva färdighet

i körning av automobil, äga företaga övningskörning. Dylik körning må

äga rum överallt, varest framförande av automobil, varmed övningen företages,

är tillåten; dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis

förbjuda övningskörning å plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.

övningskörning må endast företagas av den, som fyllt 18 år.

Den, som företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar

gällande körkort för automobil och besitter längre tids vana och skicklighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Martts proposition Nr 121.

vid körning med sådant fordon; och anses denne under körningen såsom

förare av automobilen.

2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes

bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill

söka tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas.

Handhar den, som upprättat körskola, ej själv undervisningen, skall skolan

stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.

Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.

Över ansökan örn tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller örn

godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av den besiktningsman,

som enligt vad nedan sägs har att utöva tillsyn över utbildningen;

och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten

hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.

Yrkesmässigt bedriven utbildning av förare står under tillsyn av den besiktningsman,

som länsstyrelsen förordnar; och äger denne inspektera verksamheten

samt meddela de anvisningar, som finnas erforderliga.

Automobil må ej användas vid yrkesmässig utbildning, innan densamma

godkänts för övningskörning av besiktningsman, som ovan sagts.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, äger föreskriva,

att dylik automobil skall vara försedd med särskilda säkerhetsanordningar.

Befinnes den, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller

bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, återkalla

tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må

körskolas innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som kan

av länsstyrelsen godkännas. Underlåtes detta, skall tillståndet för skolan

återkallas.

Beslut om meddelande av tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

örn godkännande av lärare samt örn återkallelse av sådant tillstånd eller

godkännande skall av länsstyrelse kungöras i tidning i orten.

14 §.

1 morn. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos

besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han är mantalsskriven,

eller, om han visar synnerlig olägenhet vara förbunden med prövning inför

besiktningsman i nämnda distrikt eller icke är bosatt i riket, hos besiktningsman

i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning; har

han erhållit utbildning utom riket, äger han för undergående av prov vända

sig till besiktningsman i det distrikt, där han vistas.

2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:

a) åldersbevis utvisande att han fyllt 18 år;

b) intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

icke lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syneller

hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;

skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest

denna, efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till

minst 0*7 å det ena ögat och minst O-3 å det andra, samt erforderlig grad

av hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning

väl uppfattas på 4 meters avstånd;

c) intyg att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom

att han med hänsyn till sin vandel i övrigt kan anses lämplig som förare

av motorfordon;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller

erhållit körkort för automobil eller motorcykel;

e) välli knande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen

kan anbringas å körkortet; samt

f) bevis örn erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat

denna.

De under b) och c) omförmälda handlingar må icke hava utfärdats tidigare

än två månader före anmälningen.

För provet skall lämplig automobil tillhandahållas besiktningsmannen.

Under provet anses sökanden såsom förare av automobilen.

3 mom. Befinnes sökande, efter förhör och prov under olika trafikförhållanden,

vara väl förtrogen med automobils verkningssätt och manövrering

samt äga nödig kännedom örn gällande trafikföreskrifter ävensom besitta

omdöme och ansvarskänsla i erforderlig grad, skall besiktningsmannen

inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han

avlagt godkänt prov som förare av automobil. Detta bevis bör angiva den

person eller körskola, som utbildat sökanden.

15 §.

1 mom. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i

det län, där han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i

riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan

därom, med angivande av fullständigt namn, yrke och hemvist, samt

därvid foga dels de i 14 § 2 mom. a)—e) omförmälda handlingar, dels ock

sådant bevis av besiktningsman, som i 3 mom. av samma paragraf sägs.

Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg

örn sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom.

c) avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda

körkort, innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan

användande av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

15

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i liela

riket. Körkort för automobil berättigar jämväl till förande av motorcykel.

Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel

gällande körkort, varom i 34 § förmäles, åligger det honom att

efter anmaning överlämna detsamma till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet

för automobil.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,,

att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där

körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven försäkran

örn förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt

angivas genom påteckning av ordet »duplett».

2 mom. över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare

eller kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas nummer

å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens namn,

födelseår, födelsedag, yrke och hemvist.

3 mom. Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad

därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen

eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros

att föra automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig

utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,

att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av körkortet

sker, låta sig rättas, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,

skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader

och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos länsstyrelsen i det län,

som i 1 mom. angives, få frågan örn utfärdande av nytt körkort upptagen

till prövning.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva

lidande, skall körkortet återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra

automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse

fattas, förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga

prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant

förordnande varit återkallat.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt, skall

körkortet återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

Ansökan örn utfärdande av nytt körkort skall, därest tiden för återkallel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

sen överstiger sex månader eller länsstyrelsen eljest så prövar nödigt, vara

åtföljd av handlingar, frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i 1 mom.

sägs, utfärdade efter det den för återkallelsen bestämda tid gått till ända.

Därest prövning av fråga örn utfärdande av nytt körkort ankommer på

annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ärendet

jämte utdrag rörande sökanden ur den liggare eller det kortregister,

varom i 2 mom. förmäles, infordras från sistnämnda länsstyrelse.

Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat körkort,

skall antecknas i den liggare eller det kortregister som nyss sagts.

Genom länsstyrelsens försorg skall på sätt Konungen förordnar för rikets

polismyndigheter kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Örn dylika

beslut skall meddelande även intagas i tidning i orten. Beslut, varigenom

återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats eller

varigenom, efter återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall likaledes kungöras

och meddelas på sätt ovan är stadgat.

4 mom. Har den, som innebar körkort, ådömts straff för förseelse, begången

vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot

18 kap. 15 § strafflagen, åligger det domstolen att ofördröjligen översända

avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort till

den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

Om körning med automobil m. m.

16 §.

1 mom. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda sägs,

tillåten å varje allmän väg samt å gata och annan allmän plats i stad,

som är upplåten för körtrafik.

2 mom. Därest körning med automobil å viss allmän väg kan till följd

av vägens ringa bredd eller eljest för dylik trafik otjänliga beskaffenhet

eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet, skall

länsstyrelsen meddela förbud mot all automobiltrafik å vägen.

Erfordras eljest för trafiksäkerhetens främjande eller allmän vägs skyddande

inskränkning i rätten att med automobil befara dylik väg, skall

länsstyrelse förklara sådant befarande antingen under hela året eller under

viss tid av året förbjudet, med mindre de föreskrifter iakttagas i avseende

å automobilens tyngd, bredd eller hjultryck, som länsstyrelsen för varje fall

kan finna nödigt meddela.

3 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras

å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är

belägen. Vid meddelande av sådant tillstånd skola fastställas de villkor med

avseende å automobilens beskaffenhet och lastens tyngd eller eljest, som kunna

anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

4 mom. Beträffande gata eller annan allmän plats i stad meddelas förbud

eller tillstånd enligt 2 och 3 mom. av polismyndigheten i staden.

5 mom. Därest för automobiltrafik upplåten allmän väg tillfälligt nystänges

för trafik, skall länsstyrelse, där så lämpligen kan ske, bereda

möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma å annan väg, även örn

sådan trafik å denna väg eljest är förbjuden.

6 mom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person tillstånd

att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för

viss resa eller under viss tid eller tillsvidare med automobil befara viss

allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

7 morn. Allmän väg må, även om automobiltrafik därå eljest ej är medgiven,

befaras med automobil av polisman i tjänsteutövning ävensom av

läkare eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till

läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.

17 *.

I fråga örn enskilda vägar och andra enskilda områden ankommer det på

ägaren av vägen eller området att avgöra, huruvida körning med automobil

därstädes må äga rum. Har automobiltrafik å sådan väg icke förbjudits

och är den allmänneligen befaren, äger länsstyrelse enahanda befogenhet

och skyldighet som beträffande allmän väg.

Enskild väg må, även om automobiltrafik därå förbjudits, befaras med

automobil i sådana fall, som i 16 § 7 mom. sägs.

18 %.

1 mom. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse anpassas

efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och

nödig försiktighet bjuder.

Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att automobilen

under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den

framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

2 mom. Körhastiglieten för automobil må aldrig överstiga 65 kilometer

i timmen.

Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt

samhälle vare högsta tillåtna hastigheten 35 kilometer i timmen,

dock att, beträffande viss allmän väg, länsstyrelsen och, i fråga örn viss gata

eller annan allmän plats i stad, polismyndigheten i staden äger, där trafikförhållandena

det medgiva, förordna, att hastigheten för personvagn avsedd

för högst 7 personer må höjas intill högst 45 kilometer i timmen.

För personomnibus (personvagn avsedd för mer än t personer) och lastautomobil

vare högsta tillåtna hastigheten:

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 90 höft. (iSr 121.) -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Inom samhälles

tättbebyggda

delar

km. i tim.

för personomnibus.................................................................... 35

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

kilogram ........................................................................ 35

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

ej 6,000 kilogram ........................................................ 30

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilogram.

.............................................................................. 25

3 mom. Där i följd av viss allmän vägs svaga beskaffenhet eller uppblötta

tillstånd eller annat särskilt förhållande så prövas nödigt, äger länsstyrelse

föreskriva inskränkning i den eljest högst tillåtna hastigheten antingen

under hela året eller under viss tid av året eller beträffande automobil

av viss beskaffenhet.

Föreligga synnerliga skäl att för viss gata eller annan allmän plats i

stad meddela inskränkning beträffande automobils hastighet, äger polismyndigheten

i staden därom förordna.

4 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke automobil inrättad

för transport av sjuka (ambulansbil) eller automobil, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp

vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

5 mom. Ifrågasättes att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle

framföra automobil med större hastighet än den i 2 mom. angivna, må tillstånd

härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor

för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

19 §.

1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje

år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka

icke må befaras med automobil eller varå övningskörning ej må företagas,

ävensom angående gällande inskränkningar dels i rätten att befara allmän

väg med automobil eller visst slag av automobil, dels ock i den i 18 ^

angivna högsta tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande

gata eller annan allmän plats i stad polismyndigheten i staden.

Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,

skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte

insändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Hos länsstyrelse skall för allmänheten hållas tillgänglig karta i

lämplig skala, varå med röd färg äro tydligt utmärkta de för automobiltrafik

tillåtna vägarna inom länet, därvid de vägar, för vilkas trafikerande

Annorstädes

km. i lim.

40

40

35

30

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ls proposition Nr 121. 19

med automobil särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med streckade

röda linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje år

insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; dock att, om ändringar icke

skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande

art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann uppgift

å ändringarna, må vara tillfyllest.

3 mom. Under året vidtagna ändringar i förhållanden, varom i 1 mom.

sägs, skola, på sätt där är stadgat, skyndsamt kungöras samt utmärkas å

den i 2 mom. omförmälda karta.

20 §.

1 mom. Vägvisare, varom förmäles i 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 (nr 68), skall, örn någon

av de vägar, som stöta samman, är förbjuden för automobiltrafik, målas röd

i vad avser den förbjudna vägen.

2 morn. Råder inskränkning i rätten att med automobil befara viss allmän

väg eller gata eller annan allmän plats i stad, vare sig inskränkningen

avser automobil av viss beskaffenhet eller viss tid eller eljest tillåten hastighet,

skall sådant på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å

eller invid vägen eller gatan.

Å eller invid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör

infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å lämplig plats

anbringas tavla, varå tydligt angives samhällets namn.

I stad eller annat tättbebyggt samhälle skall, där ej vederbörande länsstyrelse

annorlunda förordnar, till ledning för genomgångstrafiken å lämpliga

platser uppsättas vägvisare.

Å för automobiltrafik tilläten allmän väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där utsikten

eljest är skymd och vid korsningar med järnväg eller spårväg, anbringas

tjänligt varningsmärke. Sådant varningsmärke skall ock, där så erfordras,

anbringas vid gata eller annan allmän plats i stad.

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken

meddelas av Konungen.

3 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 2 mom. är

sagt, så ock för underhåll därav, skall, såvitt angår stads område, bestridas

av staden men eljest av vederbörande vägkassa.

4 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid vägkorsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.

21 $.

1 mom. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmärken, så anbragta som i 12 § 2 mom. sägs, samt av

beskaffenhet, varom är särskilt stadgat, eller, därest automobilen ej ännu

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

tilldelats igenkänningsmärke, föreskrivna besiktningsskyltar och besiktningsmärken;
b)

å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande

dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist är en

annan än automobilens hemort, jämväl denna, dels i förekommande fall

tiden för senast verkställd besiktning av automobilen, dels beträffande

automobil, som tillhör besiktigad typ, automobilens typbeteckning enligt

vad därom är särskilt stadgat, dels ock, beträffande personomnibus och

lastvagn, automobilens tjänstevikt, bredd och största hjultryck, ävensom det

högsta antal passagerare automobilen är avsedd att föra eller automobilens

maximilast;

c) då mörker råder, två tända lyktor framtill å samma höjd, en å vardera

sidan, med vitt sken, tillräckligt starkt för att automobilen skall kunna

framföras på ett betryggande sätt, ävensom baktill å automobilen en lykta,

som med vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket

eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött

ljus bakåt.

2 moni. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid

olycksfall eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för

automobiler stadgade lyktor, tillika framtill minst en tänd lykta med kraftigt

rött sken.

3 morn. Å lastvagn skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas

automobilens tjänstevikt och maximilast.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastvagn för befordran

av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen godkännas

av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras

passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet bestämt.

4 mom. Förare skall, innan körningen börjar, förvissa sig örn, dels att

automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2 mom. är

föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro i fullgott

skick och verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt och skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i

fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

5 mom. Ä automobil må under färd i tättbebyggt samhälle brukas allenast

signalapparat med jämn, dov ton; dock att å automobil, varom förmäles

i 2 morn., skall såsom signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka

eller visselpipa eller sirén med genomträngande gäll ton eller annan

därmed jämförlig anordning.

6 mom. Bländande ljus må ej användas vid färd i tättbebyggt samhälle,

där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte

med annan vägfarande än gående.

7 mom. Förare må icke röka tobak under färd i tättbebyggt samhälle.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

21

8 moni. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,

att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

9 mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer

onödigt buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan

mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes explosionsmotor, må gaserna

icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa

hastigheten, så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk.

10 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade

körkort, så ock i förekommande fall bevis örn godkännande, varom ovan i

3 mom. är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman

uppvisas.

Besiktningsman eller polisman må ej förvägras avläsa automobilens skyltar

och andra märken och apparater.

Om skyldighet för förare att under färd medföra det å skatt för automobilen

senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman gäller

vad i förordningen örn automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

Örn släpvagn tili automobil.

22 %.

1 mom. Skall släpvagn för tillfälligt eller stadigvarande bruk kopplas

till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande. Örn mer

jin en släpvagn brukas, skall effektivt bromsningssystem vara anordnat

samt erforderlig bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen. Släpvagn,

avsedd för stadigvarande bruk, skall vara försedd med ringar av beskaffenhet,

som är stadgat för automobil. Länsstyrelse och vederbörande

polismyndighet i stad äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom

besiktningsman undersöka, huruvida släpvagnen nied kopplings- och bromsningsanordningar

är i betryggande och lämpligt skick samt i förekommande

fall meddela förbud mot släpvagns användande. Vad i 5 § 4 mom. andra

—fjärde styckena är stadgat örn undersökning och eftersyn av automobil

samt i anledning därav påkallade åtgärder skall äga motsvarande tillämpning

jämväl å släpvagn.

Vad i 2 § 6 mom. är stadgat beträffande automobil skall jämväl äga

tillämpning å släpvagn, som är försedd med luftringar eller halvmassiva

gummiringar av godkänd beskaffenhet.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall under färd föras skyltar

av metall, upptagande dels ägarens namn och hemvist, dels ock, i enlighet

med av besiktningsman därom utfärdat bevis, släpvagnens tjänstevikt, bredd

och största hjultryck ävensom maximilast.

Är släpvagn tillkopplad automobil, skall baktill å släpvagnen, eller örn flera

släpvagnar användas, å den sista av dessa anbringas samma igenkännings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

märke som å automobilen. Detta igenkänningsmärke skall under mörker

hållas belyst på sätt är föreskrivet örn motsvarande igenkänningsmärke å

automobil; och skall beträffande detsamma gälla vad örn igenkänningsmärke

för automobil i 21 § 4 morn. andra stycket är stadgat.

2 morn. Släpvagn med ett största lijultryck överstigande 2,000 kilogram

eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras

utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg, av länsstyrelsen i det län,

där vägen är belägen, och, vidkommande gata eller annan allmän plats i stad,

av polismyndigheten i staden. I fråga örn meddelande av sådant tillstånd

skall vad i 16 § 3 oell 4 mom. är stadgat beträffande automobil äga motsvarande

tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd därtill

meddelats, för allmän väg, av länsstyrelse och för gata eller annan allmän

plats i stad, av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, om mer än en släpvagn skall tillkopplas

automobil.

3 mom. Är en- eller tvåhjulig släpvagn, vars hjul äro försedda med

luftringar, tillkopplad vanlig personautomobil eller personomnibus och är

släpvagnen av ringa vikt och avsedd allenast för last, gäller örn hastigheten

vad i 18 § är stadgat för sådan automobil.

Framföres vanlig personautomobil eller personomnibus med annan släpvagn

än ovan sagts eller är släpvagn tillkopplad lastautomobil, vare, örn

släpvagnens hjulringar äro av beskaffenhet som föreskrivits för automobil,

högsta tillåtna hastigheten:

för vanlig personautomobil och personomnibus................

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

kilogram ........................................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

ej 6 000 kilogram ........................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilogram

...............................................................................

Inom sam- hälle» tätt- bebyggda

delar

km. i tini.

Annor- städes

km. i tim.

30

35

30

35

25

30

20

25.

Är släpvagn försedd med hjulringar av annan beskaffenhet, vare högsta

tillåtna hastigheten 15 kilometer i timmen.

4 mom. Vad i 1 mom. sista stycket och 2 mom. andra stycket är stadgat

avser icke släpvagn, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning.

Sådan släpvagn skall under mörker 1 jakt) 11 vara försedd med lykta, som

visar rött ljus bakåt eller med reflexanordning, som vid belysning återkastar

rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

23

Särskilda föreskrifter örn yrkesmässig automobiltrafik.

23 §.

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig

trafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,

vad i 24—29 §§ här nedan stadgas.

24 $.

1 mom. Den, som vill utöva yrkesmässig trafik, har att därtill söka

särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

2 morn. Avser ansökan bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden

fart å viss vägsträcka (linjetrafik), meddelas trafiktillståndet av länsstyrelsen

i det eller de län, där trafiken skall äga rum.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall

inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan

är belägen.

3 mom. Vill någon inom viss stad bedriva annan yrkesmässig trafik

än i 2 mörn. sägs, meddelas tillstånd till sådan trafik (stadstrafik) av polismyndigheten

i staden. _ „

4 mom. Tillstånd att inom visst län eller del därav bedriva yrkesmässig

trafik, som icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik (länstrafik), meddelas

av vederbörande länsstyrelse.

5 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran

av personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl

för vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom

det område, trafiktillståndet avser (trafikområde), dock må, där så av särskilda

omständigheter påkallas, myndighet, som meddelat tillståndet, helt

eller delvis medgiva befrielse från dylik skyldighet.

6 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas

av myndighet, som meddelat tillståndet.

25

1 mom Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestammas,

varest automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden

2 mom. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten,

skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål foras tillbaka

till stationsorten.

3 mom Har färd avslutats å ort utom trafikområdet, ina automobilen

å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

26 §.

1 mom. Vid ansökan om trafiktillstånd skall fogas uppgift om den eller

de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall

bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret för sådan automobil eliel1,

där automobil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter örn automobilens

beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver

vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter örn den vägsträcka, varå trafiken

skall äga rum, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik

eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anordnas och

bedrivas, och örn den taxa för befordringen, som önskas fastställd.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik skall, utöver vad i 1 mom.

sågs, innehålla uppgifter om trafikområde och stationsort för den ifrågasatta

trafiken.

27 §.

1 mom. Över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej

mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten samt järnvägsföretag

eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,

örn förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan

lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

Över ansökan örn tillstånd till länstrafik, skall länsstyrelse höra polismyndigheten

i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,

avses skola hava sin stationsort.

2 mom. Vid prövning av ansökan örn trafiktillstånd skall hänsyn tagas

till behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken,

som prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande

förares arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel icke

får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet,

som har att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare begränsning av

arbetstiden.

3 mom. Av länsstyrelses beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter

tillställas vederbörande vägstyrelse och polismyndighet, varjämte

meddelande örn beslutet skall intagas i tidning i orten.

Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats,

skall tillställas polismyndigheten i den ort, varest automobil, som

användes i trafiken, har sin stationsort.

Om meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de

automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock om härutinnan beslutade

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

1 mom. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet.

Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik med

tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att detta medgivits av nämnda myndighet

och släpvagnen blivit i angiven ordning för trafiken godkänd. Vid

godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare

eller den största last, som må befordras med fordonet. Avses att i

yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran av personer, skola härför

påkallade anordningar å lastvagnen godkännas av myndighet, som har att

meddela trafiktillstånd. Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare,

som må befordras med fordonet.

Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kail, när anledning

därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas.

5 morn. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall densamma sist inom

ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för besiktningsman inom

det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har sin hemort, för undergående

av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen senast

utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis örn att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan

därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen

stadgas i 10 § 4 mom.

Har trafiktillståndet meddelats av annan eller andra myndigheter än länsstyrelsen

i det län, där automobilen bär sin hemort, skall automobilens

ägare så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen

avslutats till den eller de myndigheter insända bevis örn att besiktningen

verkställts.

De i 5 § 4 mom. stadgade befogenheter för länsstyrelse att förordna örn

besiktning av automobil otili att meddela förbud mot automobilens användande

tillkomma med avseende å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

28 §.

1 mom. Vid linjetrafik eller stadstrafik må skjutslegan icke utgå med

högre belopp än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl person-

som godsbefordran, skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat trafiktillståndet,

eller, därest sådant tillstånd meddelats av flera länsstyrelser,

av länsstyrelsen i det län, där trafiken huvudsakligen skall äga rum; dock

att för stadstrafik taxan skall fastställas i den ordning 23 § i ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) angiver.

Ej heller vid länstrafik, som icke endast avser befordran av gods, må

skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives i taxa, vilken det

åligger länsstyrelse att för länet utfärda. Även för befordran av gods skall

i enahanda ordning, som nyss nämnts, fastställas taxa, när sådan med hänsyn

till förhållandena kan anses av behovet påkallad.

Över förslag till taxa, som jämlikt bestämmelserna i 12 § i stadgan örn

skjutsväsendet den 22 juni 1911 kommer att tillämpas jämväl beträffande

enligt nämnda stadga utgående skjuts, skall vederbörande landsting höras

eller, örn landstinget ej är samlat, antingen dess förvaltningsutskott eller

av landstinget för ändamålet särskilt utsedd nämnd, så ock i förekommande

fall stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager.

2 mom. År taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, örn resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej annorlunda avtalas.

3 mom. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för

vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran

av trafikant uppvisas.

29 §.

1 morn. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig

trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av personomnibus i yrkasmäseig

trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande

körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter prövning

av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom

hela riket.

4 mom. Över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse föra anteckning i den

liggare eller det kortregister, varom i 15 § 2 mom. förmäles; och skall där
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 121. 27

vid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dass

utlämnande.

.5 morn. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,

som meddelat tillståndet, göra anmälan örn varje förare, som tjänstgör i

trafiken. Anmälan, innehållande uppgift örn numret å förarens trafikkort,

skall ske inom fyra dagar efter det tjänstgöringen tagit sin början.

Sådan anmälningsskyldighet skall ock fullgöras efter det tjänstgöringen

upphört.

Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.

6 morn. Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik, äger,

när anledning därtill förekommer, återkalla trafikkort för förare, som tjänstgör

i trafiken. Sådant beslut skall kungöras i tidning i orten.

Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till myndigheten.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelsen upphävt, skall

trafikkortet återställas till föraren.

Sker återkallelse av trafikkort av annan myndighet än den, som utfärdat

detsamma, skall meddelande örn återkallelsen, med upplysning om skälen

därför, lämnas sistnämnda myndighet.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i den liggare

eller det kortregister, som i 4 mom. sägs.

7 mom. Trafikkort skall under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande

i riket införts från utlandet, och örn tillstånd att föra

sådan automobil m. m.

30 $.

/ morn. Har automobil för tillfälligt brukande här i riket från utlandet

införts av resande, som endast tillfälligtvis skall i riket vistas, vare besiktning

av automobilen ej av nöden, där den resande innehar bevis av svensk

konsul eller polismyndighet i det land, varest automobilen är registrerad,

eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobilen till

sin l>eskaffenliet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter

för att där få användas i allmän trafik. Nämnda bevis skall företes hos

polismyndigheten å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd att

begagnas. Örn beviset är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort

vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande

av skatt för automobilen, utfärdar polismyndigheten eller av denna

förordnad tjänsteman genom anteckning å beviset eller annorledes tillstånd

att i riket bruka automobilen saint tilldelar automobilen igenkänningsmärke.

2 morn. Företes icke bevis, som i nästföregående moment sägs, skall auto
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Majds proposition Nr 121.

mobilen underkastas besiktning på sätt i 4 § 1 mom. föreskrives. Därest

automobilen, enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i 2 §

meddelade bestämmelser, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,

varjämte å intyget skall tecknas bevis örn meddelande av

tillstånd att i riket bruka automobilen.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl

å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som, därest

ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över automobilen,

ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift,

dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen samt

det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

4 mom. Igenkänningsmärke, varom i denna paragraf förmäles, skall av

polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden; och skall

örn märkets anbringande gälla vad i 12 § 2 mom. är stadgat.

Närmare bestämmelser örn igenkänningsmärkets beskaffenhet meddelas av

Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att märken, varom i denna paragraf sågs,

ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

5 mom. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs, skall av

polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet, som i 1

mom. omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger rätt att föra

automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund varav personen

måste anses olämplig att föra automobil, skall dock tillstånd vägras. Till

förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,

skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra

anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

6 mom. Bevis örn tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall

under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller

polisman.

31 §.

1 mom. Tillstånd, varom i 30 § förmäles, att här i riket bruka eller

föra automobil gäller för en tid av två månader; dock kail giltighetstiden

av länsstyrelse utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är

fråga, återkallas av envar länsstyrelse, i vars län automobilen brukats.

2 morn. Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må,

utan hinder därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke,

fortsätta färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

32 §.

På vilka villkor automobil, som är registrerad i främmande stat, som

anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltrafik, må här i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 121.

riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, sorn i sällan stat

äger rätt att föra automobil, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes

av Konungen.

33

Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt

brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete

bevis örn trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser örn motorcyklar.

34 §.

I avseende å annan motorcykel än som avses i 35 § gäller i tillämpliga

delar vad här ovan är stadgat angående automobil, dock med följande undantag.

Med motorcykels tjänstevikt avses vikten av motorcykeln (bivagn ej medräknad)

i normalt, fullt driftfärdigt skick, däri inbegripen vikten av till

motorcykeln hörande verktyg och reservdelar samt bränsle, smörjolja och

vatten. I motorcykels tjänstevikt ingår ej bemanningen.

Å motorcykel erfordras endast ett bromssystem.

I ansökan om registrering av motorcykel skall angivas, huruvida den är

försedd med bivagn.

Vad om igenkänningsmärke för automobil är stadgat gäller även för motorcykel;

dock skall för varje län ordningsnummer för motorcyklar meddelas

i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och lyktor, såsom är föreskrivet för

automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. Är till motorcykel

kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln vända

delen av sidvagnen föras lykta med vitt sken.

Vad i 21 §> 3 mom. första stycket är stadgat gäller icke motorcykel,

ändå att densamma är försedd med bivagn avsedd för last.

Med avseende å företagande av övningskörning å motorcykel, prövning

för erhållande av rätt att föra sådant fordon samt utfärdande av körkort

gäller vad i 13, 14 och 15 §§ är stadgat, dock att person, som fyllt 16 år,

må företaga övningskörning, undergå prövning och erhålla körkort, samt

att prövningen må kunna avse allenast utrönande av hans förtrogenhet nied

motorcykels verkningssätt och manövrering samt kännedom örn gällande

trafikföreskrifter. Utfärdat körkort skall innehålla tillstånd att föra motorcykel.

Körkort för motorcykel medför icke rätt att föra automobil.

Över utfärdade körkort för motorcyklar skall hos länsstyrelse föras liggare

eller kortregister; och gäller härom vad örn liggare eller register för automobil

är stadgat.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å allmän väg, å gata eller

annan allmän plats i stad, ävensom å enskilt område, som allmänneligen

befares, gälla, örn till motorcykeln är kopplad bivagn, samma bestämmelser

som för automobil.

Motorcykel utan bivagn må framföras även å väg, varå automobiltrafik

icke är tillåten, därest ej enligt 16 § 2 mom. meddelat förbud omfattar

jämväl dylik motorcykel eller vägen är enskild och ägaren förbjudit trafik

å vägen med motorcykel.

35 §.

Beträffande velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning

uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring

i övrigt försetts med hjälpmotor, skola allenast följande bestämmelser i

denna förordning äga tillämpning, nämligen:

1) 2 § 2 mom. punkterna a), d), f) och h);

samt

2) i tillämpliga delar 18 § samt 46, 49, 50, 51, 53 och 55

Med avseende å rätten att med sådan motorcykel befara väg, gata eller

allmän plats gäller vad om annan motorcykel är stadgat i 34 §.

Motorcykel, varom här är fråga, skall vara försedd med minst en snabbt

och säkert verkande broms samt vid mörker föra, framtill, tänd lykta med

vitt sken och, baktill, reflexanordning, som vid belysning återkastar rött

sken. Lyktan må icke kasta bländande ljus vid färd i tättbebyggt samhälle,

där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid

möte med annan vägfarande än gående. Reflexanordning skall vara av

typ, som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill

förordnar.

Därest, jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse, igenkänningsmärke

skall vara anbragt å motorcykeln, skall detta märke vid mörker vara

belyst.

Å motorcykel, varom i denna paragraf sägs, tillämpas i övrigt de föreskrifter,

som rörande velociped äro eller varda för olika orter meddelade

och icke strida mot de i denna paragraf givna bestämmelser.

4 KAP.

Om motorredskap och traktortåg.

36 §.

1 mom. Motorredskap må, annorstädes än å arbetsplatsen, endast vid

färd till och från denna plats samt eljest tillfälligt framföras å allmän väg

och å gata eller annan allmän plats i stad, och må sådant framförande ske

allenast under förutsättning att motorredskapet icke med hänsyn till sin

tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra avsevärd skada å körbanan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än

10 kilometer i timmen, och skall därvid å motorredskapet under mörker

föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån. Lyktan skall visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Länsstyrelse äger meddela förbud mot eller föreskriva inskränkningar i

framförandet av motorredskap å viss allmän väg. Beträffande gata eller

annan allmän plats i stad meddelas förbud eller föreskrifter, varom här är

fråga, av polismyndigheten i staden.

1 övrigt skola allenast stadgandena i 47, 49, 50, 51, 53, 55 och 56 §§ här

nedan äga tillämpning å motorredskap.

2 mom. Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter örn inom

landet befintliga motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen

bestämmelser, huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende befinnes

erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

37 §.

1 morn. Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg eller å gata eller annan allmän plats

i stad må icke äga rum utan tillstånd av offentlig myndighet. Sådant tillstånd

meddelas av länsstyrelse i det eller de län, där trafiken skall äga

rum, eller, örn trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, av polismyndigheten

i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, örn anledning

därtill förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning dels

huruvida de allmänna vägar eller gator och andra allmänna platser i stad,

som komma att beröras av trafiken, äro så beskaffade, att trafiken utan

fara eller särskild olägenhet där kan äga rum, dels ock genom besiktningsman

huruvida för trafiken avsedda motorredskap oell släpvagnar äro i betryggande

skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser

för trafiken, som prövas nödiga.

Ej må traktortåg användas i trafik, med mindre för trafiken avsedda

motorredskap och släpvagnar med tillhörande kopplingsanordningar och

bromssystem godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd.

I sammanhang med godkännandet skall bestämmas det högsta antal passagerare

eller den största last, som må föras å traktortåget.

När anledning därtill föreligger, kan trafiktillstånd, ävensom godkännande,

varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet

eller godkännandet.

Förare av traktortåg må allenast den vara, som innehar gällande körkort

för automobil.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 15 kilometer i timmen

eller, örn motorredskapet eller någon av de släpvagnar, som ingå i traktor
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

tåget, har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i

timmen.

Å traktortåg skall finnas namnskylt, såsom i 21 § 1 mom. b) är föreskrivet

för automobil.

Under mörker skola å traktortåg föras dels framtill å traktorn två tända

lyktor med vitt sken, tillräckligt starkt för att traktortåget skall kunna

framföras på ett betryggande sätt, dels ock baktill å den sista släpvagnen

en tänd lykta, visande rött sken bakåt.

2 mom. För yrkesmässig trafik med traktortåg gäller, utöver eller i stället

för bestämmelserna här ovan, i tillämpliga delar vad i 24—29 §§ är stadgat.

3 mom. I övrigt skola allenast bestämmelserna i 39—42, 44 och 48—56 §§

här nedan i tillämpliga delar gälla för traktortåg.

5 KAP.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

38 §.

1 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, i strid

mot bestämmelse i 8 § 1 mom. eller 10 § 3 mom. tredje stycket eller mot förbud,

som meddelats enligt 5 § 4 morn., vare ägaren förfallen till böter från

och med etthundra till och med ettusen kronor.

2 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, oaktat

fordonet ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant

fordons beskaffenhet och utrustning meddelade föreskrifter, vare ägaren, där

ej brukandet allenast avsåg att med anledning av under färd uppkommen

skada å fordonet framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande

samt uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till böter

från och med tio till och med femhundra kronor.

Lag samma vare, örn någon brukar släpvagn, som icke till sin beskaffenhet

eller utrustning överensstämmer med vad i 22 § 1 mom. är föreskrivet.

3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 moni. avses, iakttagit vad på

honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri

från ansvar.

4 mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren

vetskap om det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl han

förfallen till de böter, som i nämnda moment för förseelse äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning

för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen

till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

33

39 §.

Förer någon automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

utan att vara berättigad till förande av fordonet eller traktortåget i den

trafik, varom fråga är, eller företager någon övningskörning utan att vara

därtill berättigad, straffes med böter från och med etthundra till och med

ettusen kronor.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av ovan

nämnt motorfordon eller traktortåg anställer och brukar den, som icke äger

rätt att föra motorfordon eller traktortåg av det slag eller i den trafik, varom

fråga är, ävensom förare, vilken under färd överlämnar åt annan att föra

motorfordonet eller att företaga övningskörning utan att denne är därtill

berättigad.

Örn någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa, som i

14 § 2 mom. b) sägs, underlåter, att vid framförande av motorfordon använda

nödiga glas, oaktat hans skyldighet härutinnan anmärkts å för honom

utfärdat körkort, vare han förfallen till böter från och med tio till och med

femhundra kronor.

Åsidosätter den, som företager övningskörning, annorledes än i första

stycket sägs föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller på grund av samma lagrum

meddelat förbud, bote från och med tio till och med femhundra kronor.

40 $.

1 mom. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller

traktortåg å väg, gata eller plats, varest motorfordonet eller traktortåget

icke må framföras,

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd

enligt 16 § 3 mom. eller 22 § 2 mom. erfordras, utan att dylikt tillstånd

erhållits, eller åsidosättas i avseende å sådan trafik av vederbörande myndighet

meddelade föreskrifter,

eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger den för automobilen

fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2

och 3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 1 mom. fjärde stycket och

4 mom. andra stycket, 27 § 5 mom. första stycket eller 37 § 1 mom. sista

stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra

kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i ovannämnda

lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel, varom

i 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,

där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till

Hilland lill riksdagens protokoll 1930. / sami. 91! höft. (Nr 121.) a

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

och med ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till

samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under

färd föra vederbörligt igenkänningsmärke å fordonet.

2 morn. Till böter från och med tio till och med femhundra kronor är

den förfallen, som icke efterkommer av besiktningsman enligt 5 § 4 mom.

givet föreläggande att till eftersyn inställa automobil, motorcykel, varom

i 34 § sägs, eller släpvagn.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som icke efterkommer av besiktningsman meddelat tecken att stanna fordon

som nu nämnts.

41 §.

1 mom. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller

traktortåg med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes

den felande med böter från och med tio till och med ettusen kronor.

2 mom. Är den, som förer motorfordon eller traktortåg, varom i 1 mom.

förmäles, synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad

därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra fordonet, straffes

med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller fängelse i

högst tre månader.

3 mom. Har förare vid förseelse, varom i 1 och 2 mom. sägs, ådagalagt

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv

eller egendom, må till fängelse i högst ett år dömas.

42 $.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom.

fjärde stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första

stycket, 5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 1 mom. tredje stycket, 28 § 3 morn.,

29 § 6 mom. andra stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom.

näst sista stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i

ovannämnda lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel,

varom i 34 § förmäles.

Till straff enligt första stycket är ock den förfallen, som brukar automobil

eller motorcykel, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet

införts, utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits

eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Länsstyrelse äger

i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av

polismyndighet.

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.

är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller underlåter

eljest någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

35

automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd, sådan

anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote den, vilken registrerings-

eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig

förfallen till ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med

femhundra kronor.

Underlåter någon, som genom lagakraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse eller myndighet, som

nyss nämnts, att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet.

2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 mom. förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio

till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i

4 § 2 mom. och 9 § 3 mom. stadgas, mot bättre vetande meddelar oriktig

uppgift, så ock den, som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. fjärde stycket.

44 §.

1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller bedriver

någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg, utan att vara

berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och med femtio till

och med femhundra kronor.

Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

i förenämnda fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik

för befordran av personer, att fullgöra skyldighet, som enligt 24 § 5 mom.

åligger honom, straffes som i första stycket sägs.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är

godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik

utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortåg ingående

motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik,

straffes den, som utövar trafiken, med böter från och med tio till och med

femhundra kronor.

Ägde föraren vetskap därom, att godkännande eller medgivande, varom

ovan sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar som nyss

sagts.

3 mom. Fordras vid yrkesmässig trafik högre betalning än fastställd

taxa medgiver eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande

av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter, bote den felande från

och med tio till och med femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §

2 mom.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

45 §.

Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,

utan att tillstånd härtill erhållits, bote från och med femtio till och

med femhundra kronor.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna

förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift hedriver yrkesmässig

utbildning av förare.

46 §.

Brukar någon motorcykel, varom i 35 § sägs, som icke överensstämmer

med vad örn sådant fordon är i nämnda paragraf stadgat, och avsåg ej

brukandet allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å

motorcykeln framföra denna till närmast belägna plats för skadans avhjälpande

samt uppenbar fara ej var därmed förenad, bote från och med tio

till och med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar gör sig ock den förfallen, som bryter mot övriga

bestämmelser i denna förordning, som äro tillämpliga å motorcykel, varom

i nyssnämnda paragraf är fråga.

47 §.

Brukar någon motorredskap, varom i 36 § sägs, i strid mot vad i nyssnämnda

paragraf är föreskrivet eller mot förbud eller inskränkningar, som

meddelats på grund av samma paragraf, bote från och med tio till och med

femhundra kronor.

48 $.

De för ägare av motorfordon stadgade ansvarsbestämmelser skola äga

tillämpning, i händelse motorfordonet tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne, samt, där motorfordonet äges

av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som

äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga örn motorfordon,

som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse

mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt

44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

trafik eller till trafik med traktortåg.

49 §.

Ej må straff enligt denna förordning tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med strängare straff.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

37

50 %.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat; dock

att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

51 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen skett.

52 §.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort,

trafikkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten

därom göra framställning hos den myndighet, som har att

meddela sådan återkallelse.

53 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

54 §.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

55 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för speciella

militära ändamål konstruerade motorfordon eller å motorredskap och traktortåg,

som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas ute
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

slutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande vissa andra motorfordon eller motorredskap undantag

i särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas

bestämmelser härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill

förordnar.

övergångsbestämmelser.

1) Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1931 och äga tillämpning

jämväl å motorfordon, motorredskap, släpvagnar och traktortåg,

som då äro i bruk. Vid nämnda tid skall, i den mån ej nedan annorlunda

sägs, förordningen örn motorfordon den 15 juni 1923 (nr 281) med däri

sedermera gjorda ändringar och tillägg upphöra att gälla.

2) Intill den 1 januari 1934 må massiva gummiringar eller hjulringar

av järn eller annat hårt material användas å motorfordon, som vid förordningens

ikraftträdande är registrerat eller som registreras inom ett år därefter.

Å för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplas till automobil,

må dylika ringar användas till den 1 januari 1934.

3) Beträffande motorfordon eller till sådant fordon kopplad släpvagn, varå

användas massiva gummiringar eller hjulringar av järn eller annat hårt

material, skola föreskrifterna i § 2 mom. 6 i förordningen örn motorfordon

den 15 juni 1923 rörande hjulringsbredd och hjultryck ävensom de i samma

förordning meddelade bestämmelserna örn påföljd för överträdelse av nämnda

föreskrifter fortfarande äga tillämpning.

4) Motorfordon, som är försett med massiva gummiringar eller lijulringar

av järn eller annat hårt material, må aldrig framföras med högre hastighet

än 15 kilometer i timmen.

5) Åtgärder, som före den 1 januari 1931 erfordras i avseende å ordnandet

av besiktningsväsendet enligt denna förordning, skola vidtagas i enlighet

med bestämmelserna i densamma.

6) Vid denna förordnings ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva

sådan yrkesmässig trafik, som i § 24 mom. 4 andra stycket i förordningen

örn motorfordon den 15 juni 1923 sägs, skall efter nämnda tidpunkt avse

rätt att bedriva länstrafik inom det län, vars länsstyrelse meddelat tillståndet.

7) Den, som innehar gällande tillstånd att tjänstgöra som förare i yrkesmässig

trafik, äger att efter ansökan avgiftsfritt erhålla trafikkort, varom

i denna förordning stadgas. Sådan ansökan, innehållande uppgift örn sökandens

fullständiga namn, yrke och hemvist ävensom nummer å för honom

utfärdat körkort, skall före den 1 oktober 1930 inlämnas till den myndighet,

som meddelat sökanden nämnda tillstånd. Har sökandes körkort utfärdats

av annan myndighet än nyss sagts, skall ansökningen överlämnas till den

länsstyrelse, som har att utfärda trakfikkortet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

39

Förslag

till

V ägtr af ikstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

I denna stadga förstås med

väg: varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel eller eljest allmänneligen befares;

vägfarande: envar, som å väg framför fordon av vad slag det vara må

eller rider eller leder djur eller åker velociped, skidor, kälke eller sparkstötting

eller går;

fordon: alla slag av vagnar å hjul för dragare, av motorfordon, motorredskap

och andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, velocipeder,

kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.

2 $.

Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda

hänsynsfullt mot andra vägfarande och vid vägen boende. Han skall

efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när

polisman därtill giver tecken.

3 %.

1 moni. Är å väg anordnad gångbana, må denna ej begagnas av annan

vägfarande än gående, därest icke undantag måste äga rum för färd tvärsöver

banan eller av annan särskild orsak.

Där särskild gångbana icke är anordnad, skall den, som framför fordon,

såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.

2 mom. Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.

Gående bör iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och

vid vägkorsningar. Gående bör ej genom onödigt uppehåll å körbana hindra

trafiken därstädes med fordon. Han bör, då fordon nalkas, skyndsamt vika

åt sidan.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

3 morn. För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer

är stadgat om trafiken å trottoar.

4 %.

A velociped och sparkstötting skall föras ringklocka eller annan lämplig

signalapparat.

Örn förande å motorfordon av apparat för avgivande av ljudsignaler är

stadgat i motorfordonsförordningen.

Örn förande av klocka eller bjällra vid färd med släddon i stad är stadgat

i ordningsstadgan för rikets städer.

5 §.

Velociped, som under mörker framföres å väg, skall vara försedd, framtill,

med tänd lykta med vitt sken samt, baktill, med reflexanordning, som

vid belysning återkastar rött sken.

Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall å fordonet

eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är

synligt pa avstand saväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,

som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och

reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den

myndighet, Konungen därtill förordnar.

Örn lyktor å motorfordon är stadgat i motorfordonsförordningen.

6 %.

Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon

icke kunna fritt komma förbi, eller på sådan plats, varest utsikten

över vägen är skymd. Under mörker skall å fordon för dragare och motorfordon,

som lämnas å väg, finnas tänd lykta, därest icke tillfredsställande

belysning å vägen är anordnad. Är fråga örn annat än tillfälligt uppehåll,

skall fordonet föras utanför vägen eller till anvisad plats.

Förspänd dragare må ej lämnas obunden å väg utan erforderlig tillsyn.

För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer härutinnan

är stadgat.

7 %.

1 mom. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å velociped,

som är avsedd allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar

härför vidtagits, å sådan velociped medföras ett barn under 6 år.

Det åligger den, som åker velociped, att hålla minst en hand å styret samt

båda fotterna å pedalerna.

Velocipedåkande må ej, då motorfordon eller fordon för dragare nalkas,

färdas i bredd utan skola följa efter varandra.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

41

2 moni. I automobil förarsäte må icke flera passagerare taga plats eller

gods uppläggas till större myckenhet än att föraren kan intaga en bekväm

körställning.

Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till

sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,

för vilket bivagnen är avsedd.

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon

för dragare,

att vid färd i kurva eller i vägkorsningar eller i branta backar eller där

skymmande föremål linnas invid vägbanan i god tid nedbringa hastigheten

så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

att vid vändning örn gatuhörn eller där körbanan är så hal, att fordonet

lätteligen slirar, eller vid passerande av å hållplats stående spårvagn icke

använda större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter;

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och

väg, nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan

stannas på ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,

där stark trafik råder, eller eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden

kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen och under alla

omständigheter på en sträcka av högst två meter.

9 §•

1 mom. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest,

då utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon

för dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder

djur, att hålla till vänster vid möte, så ock för att tillåta upphinnande fordon

att passera förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas och må

under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar

eller å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan

väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, örn spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller

tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skynd
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

samt genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen

uppfattats, samt sakta farten.

4 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär

ett annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra

sida, låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen

förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in

på korsande körbana.

10

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid

vägen uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. När så erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal

eller tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall, då omständigheterna så påfordra, i god tid

giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker velociped

eller sparkstötting.

Förare av fordon, vilken arnar stanna, skall till ledning för bakom kommande

vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat

lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som

rider eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken,

iakttaga särskild försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

genom utsträckning av hand eller piska eller på annat lämpligt

sätt utvisa den riktning, han ämnar välja.

3 mom. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av

fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill

händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva

namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.

4 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan

allmän plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städer.

11 §.

För förare av motorfordon gäller särskilt följande.

Vid möte med körande å sådan plats, att förbikörning i följd av vägens

beskaffenhet icke kan äga rum, skall motorfordonet föras tillbaka till härför

lämplig plats, såvida icke för detta fordon förefinnes avsevärt större svårighet

att backa än för den mötande att genom lämplig åtgärd komma förbi.

Möter eller upphinner motorfordon ridande eller körande eller person,

som leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna motorfordonet

och lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Örn så begäres

eller eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig

att, vid möte, leda djuret förbi motorfordonet och, vid omkörning,

vidtaga annan erforderlig åtgärd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av motorfordon, skall föraren

iakttaga den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av

olycksfall.

12 §.

Vägfarande skall, då så ske kan, i god tid lämna fri plats för fordon

inrättat för transport av sjuka samt för fordon, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid

olycksfall eller av polistrupp, ävensom för likprocession och tågande militärtrupp.

13 §.

Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att

tillstånd härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa

sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik

ej uppkommer.

14 §.

Erfordras beträffande viss väg, som icke ligger inom stads planlagda område,

eller beträffande del av sådan väg förbud mot trafik med fordon av

visst slag eller med last av viss beskaffenhet eller viss tyngd, eller påkallas

eljest inskränkningar, försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder beträffande

trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter

i sådant avseende och kungöra dylikt påbud, vilket tillika skall i

den ordning myndighet, som meddelat föreskrifterna, bestämmer, tillkännagivas

medelst anslag å eller invid vägen.

Föreskrifter i förevarande avseende beträffande gata eller annan allmän

plats, som ligger inom stads planlagda område, meddelas för Stockholm

av Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av denna,

samt för övriga städer av magistrat, eller, där sådan ej finnes, av stadssty

reise.

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag meddelas av Konungen.

Beträffande motorfordon och motorredskap gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

15 $.

Kostnad för anbringande av anslag, varom i 14 § förmäles, så ock för

underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas av staden men

eljest av vederbörande vägkassa.

16 §.

Den, som bryter mot föreskrifterna i 2 §, 3 § 1 morn., 4, 5, 6, 7 och 8 §§,

9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 och 3 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,

som meddelas med stöd av 14 §, straffes med böter från och med två

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

till och med ett tusen kronor. Äro omständigheterna försvårande och har

förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må till fängelse i högst ett

år dömas.

Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med strängare

straff.

17 §.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter

skall åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen skett.

18 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1931, vid vilken tid stadgan

örn trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) den 15 juni 1923 (nr 282)

skall upphöra att gälla.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

45

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 14 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell:

Genom beslut den 11 november 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t min företrädare

att tillkalla sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet

utarbeta förslag till ny förordning örn motorfordon jämte därmed sammanhängande

författningar.

Vid ärendets föredragning i statsrådet yttrade departementschefen — efter

att till en början ha framhållit, att tiden nu syntes vara inne för en allmän

revision av förordningen örn motorfordon jämte därmed sammanhängande

författningar, däribland vägtrafikstadgan, något varom talrika framställningar

örn ändring i och fullständigande av sagda författningar utgjorde

vittnesbörd — bland annat följande:

»Bland de många och viktiga frågor, som vid revisionen böra beaktas,

vill jag särskilt fästa uppmärksamheten vid nu gällande hastighetsbestämmelser,

vid ifrågasatta åtgärder till motverkande av onykterhet

hos förare av motorfordon samt vid frågan örn maximiarbetstid för

förare av motorfordon i yrkesmässig trafik. Vad den första av dessa

frågor och därvid särskilt bestämmelserna angående den högsta hastighet,

varmed automobil må framföras, angår, är att erinra, att sedan den tid,

då dessa bestämmelser fastställdes, en avsevärd teknisk utveckling ägt

rum med avseende å såväl motorfordonen som även beskaffenheten av de

mera allmänt trafikerade vägarna, ökningen av den hastighet, med vilken

ett motorfordon numera utan olägenhet kan i normala fall framföras,

har även medfört, att den i gällande motorfordonsförordning föreskrivna

maximihastigheten, särskilt å landsbygden i allmänhet, i stor utsträckning

lärer överskridas, utan att allmänna rättsmedvetandet reagerar häremot.

Ett sådant mera allmänt åsidosättande av gällande bestämmelser

synes mig icke förenligt med aktningen för lagen, som med all makt måste

upprätthållas. Det torde därför vara av vikt, att hithörande bestämmel

ser upptagas till prövning, varvid vederbörlig hänsyn skall tagas till motorfordonstrafikens

nuvarande tekniska ståndpunkt, men jämväl till de i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vissa fall skärpta krav på trafiksäkerheten, som den ständigt växande trafiken

ej kunnat undgå att medföra. Vad vidare frågan örn motverkande

av onykterhet hos motorfordonsförare angår, så torde det vara uppenbart,

att de främsta insatserna på detta område äro att vinna på upplysningens

väg. I detta avseende är det frivilliga nykterhetsarbetet bland motorfordonsförarna

själva av största betydelse och jag hoppas även att för

detta kunna söka visst stöd från statsmakternas sida. I nu föreliggande

sammanhang torde böra övervägas de åtgärder, som i övrigt, särskilt i

samband med förarnas utbildning, kunna befinnas lämpliga. Även frågan

örn arbetstidens längd för förare i yrkesmässig trafik är av vikt ur

trafiksäkerhetens synpunkt och bör underkastas prövning med hänsyn

härtill.

I samband med revision av motorfordonsförordningen anhåller jag även att

få anmäla tvenne underdåniga framställningar dels den 30 oktober 1926 från

Svenska järnvägsföreningen och dels den 15 påföljande december från Svenska

järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund, båda berörande

konkurrensen mellan järnvägs- och automobiltraflken. I den mån denna

fråga berör regleringen av den yrkesmässiga automobiltraflken med hänsyn

bland annat till redan förefintlig järnvägstrafik, bör den upptagas till

prövning i samband med motorfordonsförordningens bestämmelser örn

meddelande av tillstånd för yrkesmässig trafik. Vid denna utredning torde

de önskemål, som framställts vid den i maj 1927 hållna järnvägs- och

automobiltrafikkonferensen i Stockholm ävensom vid ett i oktober samma

år hållet sammanträde med rikets landshövdingar, böra beaktas. Önskligt

är, att härvid även ett försök göres att närmare klarlägga den yrkesmässiga,

regelbundna motorfordonstrafikens verkliga inflytande på järnvägstrafiken.

»

Vidare framhölls, att en allmän översyn av kungörelsen den 23 maj

1924 angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar

i samma plan mellan järnväg och väg (nr 318) borde företagas

med ledning av de erfarenheter, som hittills kunnat vinnas angående

författningens verkningar.

Slutligen påpekades angelägenheten av, att den del av utredningen, som

berörde automobilbesiktningsväsendet, först gjordes till föremål för de sakkunnigas

arbete.

Med anledning av förenämnda bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

följande sakkunniga: f. d. landshövdingen K. L.

A. E. Reuterskiöld, ordförande, numera chefen för justitiedepartementets

lagavdelning, hovrättsrådet J. Alsén, förtroendemannen J. A. Mårdh, generalsekreteraren

i kungl, automobilklubben, kaptenen A. P. Norlander samt

direktören O. W. Wallée. Därjämte uppdrogs åt trafikchefen friherre

A. T. Thott att vid behandlingen av frågor, vilka berörde järnvägsväsendet,

såsom sakkunnig biträda vid utredningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

På därom gjord framställning blev hovrättsrådet Alsén, den 9 januari

1929, entledigad från det honom lämnade uppdraget.

De sakkunniga, som i enlighet med de dem lämnade direktiven först

inriktade sitt arbete å automobilbesiktningsväsendet, avlämnade den 10 mars

1928 betänkande med förslag till vissa ändringar i automobilbesiktningsväsendet

m. m. (Statens offentliga utredningar 1928:11).

Därefter hava de sakkunniga med skrivelse den 31 juli 1929 avlämnat

betänkande med förslag till, bland annat, förordning örn motorfordon m. m.

samt stadga örn trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) (Statens offentliga

utredningar 1929: 16).

över 1928 års betänkande hava infordrade yttranden avgivits av Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

arméförvaltningen, statskontoret, riksräkenskapsverket, kungl, automobilklubben,

automobilbesiktningsmännens förening och svenska automobilhandlareföreningen.

över 1929 års betänkande, som i vad detsamma rörer besiktningsväsendet

helt ansluter sig till 1928 års betänkande, hava infordrade yttranden

avgivits dels av nyssnämnda myndigheter och sammanslutningar, med

undantag av statskontoret och riksräkenskapsverket, dels ock av järnvägsstyrelsen,

chefen för generalstaben, kommerskollegium, generalpoststyrelsen,

generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,

svenska motorklubben och motormännens riksförbund, svenska teknologföreningen,

svenska järnvägsföreningen, svenska vägföreningen, svenska

väginstitutet, svenska vägstyrelsernas förbund, svenska spårvägsföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges droskbilägares

riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund, motorförarnas

helnykterhetsförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet,

Sveriges fastighetsägareförbund samt föreningen av fabrikanter

och engrosfirmor inom gummiringsbranschen i Sverige. Skrivelser

i ärendet hava härutöver inkommit från vissa intresserade sammanslutningar

och enskilda.

En sammanfattning av de avgivna yttrandena har uppgjorts inom departementet

och kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Allmänna

synpunkter.

Motorfordonsförordningen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava inledningsvis framhållit, hurusom knappast något

annat trafikmedels framträdande och utveckling varit av så ingripande betydelse

för samfärdseln som motorfordonets. Efter det någorlunda driftsäkra

motorfordon framkommit, hade dessa fordon fått en oanad användning över

allt i världen. Till de mest avlägsna och otillgängliga trakter hade motorfordonet

framträngt, och av alla samhällsklasser hade det tagits i bruk.

Det hade blivit en hart när omistlig länk i samhällsmaskineriet och en

faktor av ekonomisk betydelse, vars räckvidd ännu ej läte sig överskåda.

Vad som främst trädde i ögonen vore, yttra de sakkunniga, att denna

imponerande utveckling skett på föga mer än ett tjugutal år. Särskilt tiden

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Martts proposition Nr 121.

efter världskriget hade medfört en enorm ökning av motorfordonen, ej minst

i vårt land. Ännu så sent som vid 1919 års slut funnos i Sverige registrerade

allenast 4,401 automobiler och 4,445 motorcyklar. Vid 1924 års

slut utgjorde antalet respektive 62,820 och 21,948. Vid årsskiftet 1928—1929

uppgick sammanlagda antalet motorfordon för hela riket till 177,263, därav

127,660 automobiler och 49,603 motorcyklar. För tiden intill den 1 januari

1928 hade 275,191 körkort utfärdats. Sagda dag år 1929 torde antalet utfärdade

körkort hava uppgått till omkring 315,000.

Att motorfordonens plötsliga framträdande liksom ock den snabbhet, varmed

utvecklingen skett, kommit att sätta sin prägel på motorfordonslagstiftningen

vore helt naturligt. Den tidigaste lagstiftningen kunde ej undgå

att röna inverkan av gemene mans uppfattning örn det nya trafikmedlet

såsom ett föremål, mot vars farliga egenskaper man måste skydda sig. Å

många håll hystes en överdriven fruktan för automobilerna. Automobillagstiftningen

i vårt land — liksom även annorstädes — inriktade sig ock

till en början på att omgärda trafiken med motorfordon med stränga säkerhetsbestämmelser.

De sakkunniga erinra örn, att 1906 års automobilförordning

endast tillät körning med automobil å allmän väg med en bredd

överstigande 3.6 meter och att densamma föreskrev en högsta hastighet

under dagsljus, i stad, av 15 kilometer samt, å landsbygden, av 25 kilometer

i timmen.

Väl hade de stränga krav på säkerhet, som ursprungligen uppställdes,

mildrats varje gång motorfordonslagstiftningen varit föremål för revision,

men ännu återstode enligt de sakkunnigas åsikt bestämmelser, som torde

utan men för trafiksäkerheten kunna lindras eller helt avskaffas. Utvecklingens

snabbhet hade ock gjort sig märkbar i lagstiftningen och föranlett,

att denna gång på gång visat sig föråldrad och i behov av revision. Lång

tid hade i allmänhet ej förflutit efter det en ny lag trätt i kraft, förrän

krav på revision av densamma framställts. Någon lagstiftning på lång sikt

hade aldrig kunnat vara tal örn. Knappast något annat lagstiftningsområde

hade under så kort tid varit föremål för så många och omfattande bearbetningar.

Ehuru det med fullt fog kunde påstås, att gällande lagstiftning sökt och

jämväl lyckats att i görligaste mån tillvarataga de erfarenheter, som av

den dittills skedda utvecklingen vunnits, torde det med lika fog kunna

göras gällande, att samma lagstiftning redan vore föråldrad i åtskilliga

hänseenden. Att utpeka de delar av lagstiftningen, vilka särskilt syntes

vara i behov av revision, torde ej möta några större svårigheter. Däremot

vore det, framhålla de sakkunniga, icke lika lätt att angiva, vad som ej

endast för det närvarande utan jämväl för framtiden borde ersätta det som utmönstrades.

Utvecklingen inom motorfordonsväsendet påginge alltjämt med

oförminskad styrka och snabbhet. Vad som i dag syntes lämpligt och riktigt,

kunde redan i morgon vara till men och hinder. Vid sådant förhållande

syntes den nuvarande lagstiftningen icke böra göras till föremål för allt för

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

49

genomgripande förändringar. En fullständig omarbetning borde anstå till

den tid komme, då man klarare än nu vore fallet, kunde skönja resultatet

av utvecklingen. De sakkunniga bade i enlighet med denna sin åsikt huvudsakligen

inriktat sig på att inom den gällande lagstiftningens ram vidtaga

de förändringar, som av de hittills vunna erfarenheterna påkallades.

För att möta den framtida utvecklingen hade dock vissa anordningar

föreslagits. I en författning som motorfordonsförordningen vore det enligt

de sakkunnigas åsikt lämpligast, att endast huvudgrunderna för lagstiftningen

fastsloges, medan utformandet av detaljerna överlätes åt den

verkställande makten. Med en dylik anordning kunde uppenbarligen ett

smidigare anpassande efter de skiftande förhållandena i det praktiska

livet äga rum. Redan i nuvarande förordning hade åt Kungl. Maj:t inrymts

befogenhet att i åtskilliga hänseenden meddela erforderliga detaljföreskrifter.

Området lör denna Kungl. Maj:ts befogenhet hade i de sakkunnigas

förslag avsevärt vidgats, varjämte i vissa fall det ansetts lämpligt

att inrymma befogenhet som nu sagts åt den myndighet, Konungen

därtill förordnade. Såsom en sådan myndighet skulle —• allt efter spörsmålets

art — kunna ifrågakomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens

materialprovningsanstalt eller måhända en inom kommunikationsdepartementet

i analogi med luftfartsmyndigheten upprättad motorfordonsmyndighet.

Ehuru någon fullständig omarbetning av motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan icke verkställts, hade dock de sakkunniga ansett

nya författningar i ämnet och ej allenast förordningar örn ändrad lydelse

i vissa delar av de gällgnde böra utfärdas, då i så gott som varje paragraf

ändringar eller jämkningar vidtagits.

De i förhållande till nu gällande bestämmelser viktigaste ändringar, som

av de sakkunniga föreslagits, hänföra sig, enligt av de sakkunniga lämnad

sammanfattande redogörelse, i korthet till följande förhållanden och områden.

Bestämmelserna med avseende å motorfordonens beskaffenhet och utrustning

hava anpassats efter teknikens nuvarande ståndpunkt. Särskilt

har beaktats nödvändigheten att förekomma, att fordonets på vägbanans

slitning inverkande delar bliva ödeläggande för densamma. Sålunda har

användandet av massiva gummiringar och hjulringar av järn eller annat

hårt material ansetts böra efter viss övergångstid helt förbjudas.

Den nuvarande besiktningsmannainstitutionen har av de sakkunniga i

stort sett lämnats oförändrad, dock att särskilt tjänstgöringsdistrikt föreslagits

skola tilldelas envar besiktningsman. Konungen skall äga föreskriva,

att örn flera besiktningsmän äro stationerade på en och samma

ort, dessa sammanföras till en besiktningsmyndighet med en av dem såsom

föreståndare. Inrättandet av besiktningsmyndighet är i främsta rummet

att uppfatta såsom en av rent praktiska skäl förestavad organisatorisk

åtgärd, åsyftande en jämnare fördelning av göromålen besiktnings
-

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 9G hafi. (Nr 121)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

männen emellan och därmed även ett bättre utnyttjande av deras arbetskraft.

Det nuvarande besiktningsförfarandet, i vad detsamma rörer nya fordon,

har avsevärt förenklats. Beträffande dessa har den individuella

besiktningen ansetts i viss omfattning kunna ersättas med en besiktning av

den typ, fordonet tillhör. Genom införandet av typbesiktning torde allmänheten

komma att besparas mycken omgång, tidsutdräkt och kostnad.

I avsikt att erhålla en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet har

föreslagits, att besiktningsman skall erhålla befogenhet att undersöka motorfordon,

som kan antagas vara mindre tillförlitligt (flygande besiktning)

samt att, där undersökningen därtill giver anledning, förelägga fordonets

förare eller ägare att inom viss tid inställa detsamma till eftersyn. Med

den flygande besiktningens införande lärer ökad trygghet stå att vinna

mot att icke mindervärdiga eller riskabla fordon framföras i trafiken.

Bestämmelserna angående besiktningsskyltar och vad därmed äger sammanhang

ha underkastats en ingående omarbetning i syfte att undanröja

de olägenheter, som ej minst ur skattesynpunkt föreligga med nuvarande

föreskrifter.

Rätten att utbilda förare har ytterligare skärpts, den nu rådande relativt

stora friheten i valet av besiktningsman för avläggande av körkortsprov

har inskränkts, strängare kompetensvillkor hava uppställts för förarna

bland annat ur nykterhetssynpunkt, allt för vinnande av större garantier

för att icke mindre kvalificerade förare erhålla kör till stånd. Av

enahanda anledning ha bestämmelserna angående förarnas kroppsliga

egenskaper undergått vissa ändringar.

Frågan örn återkallande av körkort har varit föremål för ingående överväganden,

resulterande i en viss skärpning av bestämmelserna för särskilt

svårartade fall men i en lindring av desamma i de fall där för trafiksäkerheten

mindre farliga egenskaper komma till synes.

Att gällande hastighetsbestämmelser äro i behov av revision, torde väl

numera ej av någon bestridas. Endast revisionens omfattning är föremål

för olika meningar. De sakkunniga hava funnit tiden nu vara inne för

slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar

(och motorcyklar) å landsbygden. Dels fordonens och de allmännast trafikerade

vägarnas tekniska beskaffenhet, dels ock den väsentligt ökade

körskicklighet och den större omdömesförmåga och ansvarskänsla, som

numera måste sägas vara tillfinnandes hos förarna, hava härvidlag varit

avgörande för de sakkunniga. I fråga örn den övriga trafiken åter hava

absoluta hastighetstal icke ansetts kunna undvaras. Beträffande denna

trafik hava de sakkunniga inskränkt sig till att föreslå en höjning av de

stadgade maximihastigheterna.

Nya anordningar i form av vägvisare och dylikt hava till underlättande

av fordonens framförande å vägar och gator föreslagits.

Bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken hava fullständigats.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Ett nytt lönesystem har föreslagits för besiktningsmännen, innebärande

en genomgående nedsättning av de nuvarande lönerna, vilka de sakkunniga

i stort sett funnit för höga. För att motverka de olägenheter, som

bland annat ur rekryteringssynpunkt till äventyrs skulle följa av en lönesänkning,

hava de sakkunniga förordat, att besiktningsmännen — jämte

det de bibehållas vid viss andel i inflytande förrättningsavgifter — erhålla

vissa fasta arvoden.

De sakkunnigas förslag torde, på sätt jämväl allmänt uttalats i de avgivna

yttrandena, vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en förnyad

lagstiftning i ämnet. Såsom av det nyss anförda framgår, hava de sakkunniga

huvudsakligen inriktat sig på att inom den gällande lagstiftningens

ram vidtaga de förändringar, som av de hittills vunna erfarenheterna påkallas.

Mot denna de sakkunnigas utgångspunkt har jag så mycket mindre

att erinra, som den alltjämt hastigt pågående utvecklingen inom motorfordonsväsendet

helt visst torde inom en relativt nära liggande framtid komma

att påkalla betydande ändringar och jämkningar i de bestämmelser, som

med hänsyn till motortrafikens nuvarande ståndpunkt finnas erforderliga.

För att möta den kommande utvecklingen hava de sakkunniga i större

utsträckning än hittills berett möjlighet till reglering i administrativ ordning

av vissa detaljer, varom bestämmelser nu finnas intagna i motorfordonsförordningen.

Jämväl härutinnan finner jag de sakkunnigas förslag lämpligt.

Förslaget torde på ett i allmänhet lyckligt sätt hava anpassats efter

utvecklingens krav, samtidigt som hänsyn i möjligaste mån tagits till trafiksäkerhetsintresset

samt angelägenheten att söka skydda vägarna. Beträffande

de viktigaste ändringarna, som förslaget innehåller, har jag i flertalet fall

kunnat ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning. I vissa hänseenden

hava dock i förslaget ändringar och tillägg ansetts böra ske, för vilkas

innebörd hänvisas till den följande framställningen.

De sakkunniga hava, som redan omnämnts, vidare framlagt förslag till

ny vägtrafikstadga.

Gällande vägtrafikstadga är den första av sitt slag i Sverige och jämväl

en bland de första i hela världen. Före densammas tillkomst funnos inga

allmänna bestämmelser till reglerande av all trafik för såväl stad som

landsbygd. Endast för städer och stadsliknande samhällen funnos allmänna

föreskrifter örn trafiken. Dessa voro meddelade i ordningsstadgan för rikets

städer, varjämte med stöd av 20 § i samma stadga en mängd bestämmelser

i detta ämne, ofta sammanfattade i särskilda trafikreglementen, utfärdats för

de olika samhällena. Till grund för vägtrafikstadgan ligger i allt väsenligt

ett av särskilda sakkunniga — 1920 års automobilsakkunniga — utarbetat

förslag.

Vid framläggande av proposition (nr 124) i ämnet till 1923 års riksdag

Departements
chefen.

Vägtrafik
stadgan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

Departements
chefen.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

yttrade departementschefen, att enligt hans mening skulle det av de sakkunniga

framlagda förslaget komma att fylla ett länge känt behov och

torde kunna förväntas bliva till synnerligt gagn för trafiken å våra vägar

och gator. I likhet med 1920 års sakkunniga ansåge departementschefen

det emellertid vara av vikt, att man vid förslagets avfattning iakttoge all

den varsamhet, som det i flera avseenden grannlaga ämnets natur krävde.

Endast beträffande de mest elementära grunderna för en allmän trafik

torde man sålunda kunna ifrågasätta att för det dåvarande meddela bestämmelser,

och borde man härvid ej gå längre än som ur den allmänna trafiksäkerhetens

synpunkt kunde anses oundgängligen påkallat. Om så skedde,

måste ett ingripande på ifrågavarande område anses ligga ej minst i landsbygdsbefolkningens

eget intresse.

De sakkunniga hava förklarat sig kunna vitsorda, att 1923 års vägtrafikstadga

blivit till synnerligt gagn för trafiken, ej minst å landsbygden. Till

ej ringa del torde man hava denna stadga att tacka för den grad av trafikkultur,

som för närvarande råder i vårt land. De i stadgan, ibland endast

i form av råd, lämnade föreskrifterna hade på förvånansvärt kort tid ingått

i det stora flertalets medvetande, låt vara att de icke i lika grad efterlevdes.

1920 års sakkunniga betraktade sitt förslag till vägtrafikstadga såsom ett

första försök, ur vilket en för vårt lands förhållanden i allo lämplig lagstiftning

i detta ämne möjligen kunde komma till stånd. Att försöket slagit

väl ut hade redan framhållits. Alla skäl syntes därför tala för att hygga

vidare på den av dessa sakkunniga lagda grunden. 1920 års sakkunniga

avsågo vid avfattandet av sitt förslag att endast få fram de huvudregler,

som borde gälla för all trafik. Att gå längre torde ej heller nu vara lämpligt.

Än torde tiden icke vara inne för att i vägtrafikstadgan upptaga

mera detaljerade stadganden. Innan sådana torde kunna ifrågakomma,

måste en klarare uppfattning örn betydelsen av, att trafiken reglerande

föreskrifter noga efterföljas, bliva var mans egendom. I utlandet hade man

i allmänhet ej heller vågat gå längre än till ett lagfästande av de mest elementära

grunderna. Den i Danmark gällande Faerdselloren av den 1 maj

1923 innehölle i stort sett bestämmelser av samma innehåll som vägtrafikstadgan.

Detta vore ock fallet beträffande den av åtskilliga stater, dock ej

av Sverige, biträdda konventionen rörande den internationella vägtrafiken

(convention internationale relative å la circulation routiere) av den 24 april

1926, vilken trätt i kraft den 30 juni 1927. De sakkunniga hade under

nu angivna förhållanden ansett sig böra bibehålla den gällande vägtrafikstadgan

i huvudsakligen oförändrat skick.

Mot denna de sakkunnigas allmänna ståndpunkt, som jämväl intages av

de hörda myndigheterna och korporationerna, har jag ingen erinran att göra.

Jag övergår härefter till en motivering av de särskilda paragraferna i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, därvid jag till behandling

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

upptager endast sådana frågor, beträffande vilka ändringar i de sakkunnigas

förslag av annan än huvudsakligen formell karaktär ansetts böra vidtagas

eller som eljest ansetts påkalla särskilt yttrande.

Till en början må nämnas, att jag av praktiska skäl ansett mig böra

benämna författningen »Motorfordonsförordning».

Med anledning av den i 1 § förekommande definitionen å motorfordon

må framhållas, att härunder måste inbegripas ett fordon av dylikt slag

även om därå tillfälligtvis anbragts skidor eller medar.

Med avseende å under begreppet motorredskap upptagna fordon må framhållas,

att dylika arbetsmaskiner enligt den uppställda terminologien äro

att anse såsom motorfordon, därest desamma äro inrättade jämväl för transport

av personer eller gods.

För utrönande av automobils tjänstevikt, vilken vikt är av betydelse vid

automobilens framförande och jämväl för automobilskattens utgörande,

skall enligt de sakkunnigas förslag vägning ske av den tyngd, som vilar å

ett vart av automobilens hjul. Då emellertid tjänstevikten i praktiken, enligt

vad besiktningsmännens förening upplyst, så gott som aldrig utrönes på

dylikt sätt, utan denna vikt i regel fastställes genom vägning av hela fordonet,

har jag ansett berörda i 2 § 1 mom. upptagna bestämmelse böra

givas en med praxis överensstämmande lydelse.

Med automobils bruttovikt, vilken benämning av de sakkunniga ansetts

böra utbytas mot totalvikt, avses i fråga örn lastautomobil den sammanlagda

vikten av dels automobilen (tjänstevikten) och dels dess maximilast d. v. s.

den beräknade vikten av den största last, för vilken automobilen är inrättad.

På grund av denna bestämmelse kommer i de fall, då lastautomobils föraresäte

är inrättat för jämväl annan person än föraren, något som i regel

torde vara förhållandet, vikten av denna person ej att ingå i totalvikten.

Då totalvikten uppenbarligen bör omfatta även vikten av de passagerare,

för vilka fordonet är avsett, har stadgandet omredigerats i sådan riktning.

Enligt 2 § 2 mom. h) i gällande förordning skall automobil, efter av

Konungen därom meddelat förordnande, vara försedd med hastighetsmätare

av sådan beskaffenhet, att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet,

varmod automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

De sakkunniga hava ansett denna bestämmelse böra utgå ur författningen.

Beträffande de sakkunnigas motivering härför får jag hänvisa till

betänkandet.

Mot de sakkunnigas förslag har endast ett fåtal av de hörda myndigheterna

och korporationerna haft något att invända.

Något förordnande jämlikt ifrågavarande lagrum har ännu icke av Kungl.

Special
motivering.

Motor
fordonsför
ordnintjen.

1 §•

2 $.

Hastighetsmätare.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Majit meddelats, men har Kungl. Majit i juni 1924 på given anledning anbefallt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att tillsammans med statens provningsanstalt

verkställa erforderliga undersökningar och prov för utrönande

av huruvida självregistrerande hastighetsmätare av visst slag och av

inhemsk tillverkning äro av sådan beskaffenhet, att jämlikt nyssnämnda

bestämmelse förordnande kan meddelas, att automobiler eller vissa slag

av automobiler skola vara försedda med dylika hastighetsmätare. Sedan

proven slutförts, skola ämbetsverken till Kungl. Majit inkomma med redogörelse

för desamma och därvid meddela yttrande, vilka automobiler anses

höra med hänsyn till å ena sidan trafiksäkerheten och å andra sidan

fordonens åverkan å vägbanan företrädesvis vara försedda med självregistrerande

hastighetsmätare.

De anställda proven hava ännu icke slutförts. Enligt vad jag erfarit

hava de till och med april 1929 utförda proven givit vid handen, att den

prövade mätaretypen i och för sig, utan avseende fäst vid drivanordningen

fram till instrumentet, är rättvisande och tillförlitlig. De vid proven använda

drivanordningarna hava däremot icke befunnits vara tillräckligt driftsäkra.

Enligt min mening hava icke tillräckliga skäl anförts för att utesluta

gällande stadgande om hastighetsmätare. Jag kan icke finna annat än, att

en tillförlitlig självregistrerande hastighetsmätare skulle kunna bliva till

stort gagn vid övervakandet av motorfordonstrafiken. Förvisso skulle en

sådan mätare bliva av betydande värde såsom bevismedel, då en olycka

inträffat. En dylik apparat skulle jämväl få en ej ringa betydelse genom

sin preventiva verkan å hänsynslösa och ovarsamma förare. Vad de

ekonomiska verkningarna av införandet av hastighetsmätare beträffar,

torde dessa ej behöva bliva alltför betungande. Dels kan ett obligatoriskt

införande av hastighetsmätare ej ifrågakomma, förrän en sådan står att

erhålla till rimligt pris, dels lärer införandet ej böra ske på en gång för

alla fordon utan successivt, därvid med hänsyn till trafiksäkerheten och

fordonens åverkan å vägbanan början måhända bör göras med omnibussar

och tyngre lastvagnar, varefter den vunna erfarenheten får bliva bestämmande

för fortsättningen. Slutligen må framhållas, att efter hand som ett

mera allmänt införande av hastighetsmätare äger rum, anskaffningskostnaden

kommer att nedbringas därigenom, att dylik mätare torde komma

att ingå i automobils standardutrustning.

jj g Besiktningsmännens uppgifter äro av två slag, nämligen dels att besik
Besiktnings■

motorfordon, dels att undersöka kompetensen hos dem, som önska

män. erhålla tillstånd att framföra sådant fordon. Såsom av det följande

framgår hava nya viktiga arbetsuppgifter å besiktningens område

föreslagits skola åvila besiktningsmännen. Den tilldelandet av körkort föregående

prövningen av förareelever är avsedd att bibehållas och i viss mån

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

55

skärpas. Besiktningsmannainstitutionen torde därför även i framtiden vara

oundgängligen nödvändig.

Den nuvarande besiktningsmannaorganisationen har av de sakkuniga i

stort sett lämnats oförändrad, dock att särskilt t.jänstgöringsdistrikt föreslagits

skola tilldelas envar besiktningsman. Åt Kungl. Maj:t har inrymts befogenhet

att föreskriva, att örn flera besiktningsmän äro stationerade på en och

samma ort, dessa skola sammanföras till en besiktningsmyndighet med en

av dem såsom föreståndare. Besiktningsmyndighet föreslås skola upprättas

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Inrättandet av besiktningsmyndighet,

framhålla de sakkunniga, är i främsta rummet att uppfatta såsom en av

rent praktiska skäl förestavad organisatorisk åtgärd, åsyftande en jämnare

fördelning av göromålen besiktningsmännen emellan och därmed även ett

bättre utnyttjande av deras arbetskraft, allt till båtnad för allmänheten.

Genom anordningen torde samtidigt ernås den fördelen, att besiktningsmännen

bleve mindre beroende av sina uppdragsgivare och därigenom mera i

tillfälle att fullt opartiskt utöva sin verksamhet. Arbetsordning för besiktningsmyndighet

torde efter dess förslag böra fastställas av länsstyrelsen,

som likaledes utser en av besiktningsmännen att leda arbetet och svara för

dess behöriga gång. Anställandet av kontorspersonal, förhyrandet av gemensam

kontorslokal o. d. torde böra ankomma på föreståndaren efter samråd

med övriga besiktningsmän. I övrigt och särskilt i allt vad rör det

egentliga besiktningsmannaarbetet skulle en var besiktningsman intaga en

självständig ställning.

De sakkunnigas förslag i nu berörda delar, mot vilket de hörda myndigheterna

i stort sett ej haft något att erinra, vill jag förorda.

I sin till 1927 års riksdag avgivna berättelse framställde riksdagens revisorer

under kommunikationsdepartementet, § 43 (Del I sid. 74), vissa erinringar

mot det nuvarande automobilbesiktningsväsendet och därmed sammanhängande

förhållanden. Statsrevisorerna framhöllo bland annat, hurusom

den allmänna obligatoriska besiktningen företoges i samband med registreringen

eller alltså då fordonen vore nya och då felaktigheter i regel

icke torde förekomma. Med undantag för de så kallade trafikbilarna vore

efterbesiktning icke obligatorisk i andra fall, än då i följd av å fordon

företagna ändringar rättelse påkallades uti automobilregistret. Någon mera

ingående undersökning för upptäckande av verkliga brister i axlar och hjul,

styrinrättning m. m. torde icke vid besiktningarna företagas. Dessa torde

hava sin egentliga betydelse såsom grundval för registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

torde däremot det nuvarande förfarandet få tillmätas ett

tämligen underordnat värde och sammanfattningsvis torde kunna sägas,

att detsamma i sin nuvarande utformning innebure en i förhållande till

effektiviteten alltför stor omgång.

Departements
chefen.

4§-

Typbesikt

ning.

1927 års

statsrevisorer.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 121.

De sakkunniga, som i stort sett dela statsrevisorernas uppfattning, lia i

syfte att åstadkomma en förenkling av det nuvarande besiktningsförfarandet,

i vad detsamma rörer nya fordon, framlagt förslag örn typbesiktning.

Till motivering härför anföra de sakkunniga:

»Det värde ur driftsäkerhetssynpunkt första besiktningen tidigare må hava

haft torde med åren hava avsevärt minskats. Motorfordonsfabrikationens

utveckling har medfört, att fordonen vid utsläppandet i marknaden torde

fylla även högt ställda anspråk på driftsäkerhet. Icke minst på grund av

rådande konkurrens torde fabrikanterna vara synnerligen angelägna örn att

deras fabrikat betinna sig på en hög nivå. Man lärer därför i fråga örn

nya fordon näppeligen behöva räkna med förekomsten av någi a allvarligare

maskinella fel. I allt fall torde dessa i regel ej kunna genom nu förekommande

besiktning upptäckas. De sakkunniga anse sig förty kunna instämma

med statsrevisorerna så till vida, att ur tratiksäkerhetssynpunkt det nuvarande

besiktningsförfarandet, i vad angår första besiktning av nya, ej ombyggda

fordon, måste tillmätas ett tämligen underordnat värde. Då man emellertid

har att räkna med även andra än nu nämnda, och då såsom nämnts första

besiktningen ur registrerings- och särskilt skattesynpunkt är av synnerlig

betydelse samt kravet å en tillfyllestgörande kontroll i dessa avseenden icke

torde böra uppgivas, har första besiktning i en eller annan form synts de

sakkunniga icke kunna helt undvaras. .

Ett avsevärt antal av i handeln förekommande motorfordon torde numera

tillverkas i större serier och i full överensstämmelse med för varje typ

gällande standardutförande. Åtminstone är så förhållandet i fråga örn personautomobiler

och motorcyklar, och det vill synas, som örn utvecklingen

går i samma riktning jämväl beträffande andra fordon. En individuell

besiktning av varje sålunda tillverkat fordon synes därför kunna ersättas

med en besiktning av den typ, fordonet tillhör. I vissa länder har ock

fabrikant eller försäljare av motorfordon medgivits rätt att i fråga örn fordon

av standardiserad serietillverkning erhålla typbesiktning.

Därest betryggande garantier kunna erhållas för tillförlitligheten av de

uppgifter, som skola inflyta i automobilregistret, synes intet vara att erinra

mot typbesiktning. De sakkunniga hava vid övervägande av detta spörsmål

trott sig finna, att dylika garantier stå att erhålla. Ett sätt vore att, såsom

styrelsen för automobilbesiktningsmännens förening föreslagit, låta varje

vagn före registreringen framföras till besiktningsman, som hade att intyga,

vilken typ vagnen tillhörde. En typbesiktning så anordnad skulle emellertid

bliva ganska omständlig och icke medföra de fördelar man borde kunna

vänta av en sådan besiktning. Enligt de sakkunnigas mening torde tillverkare

av automobil eller generalagent för honom kunna betros med att

utfärda intyg (typintyg), att varje fordon inom viss serie, som av honom

utsläppes i marknaden, är i full överensstämmelse med den typvagn, som

undergått besiktning.

De sakkunniga föreslå alltså, att tillverkare här i riket av automobil eller

här i riket bosatt generalagent för utländsk tillverkare må kunna erhålla

tillstånd att få olika typer av serietillverkning besiktigade i den ordning,

som för närvarande gäller för första besiktning, med verkan att varje

automobil, som av tillverkaren eller generalagenten intygas vara i full

överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Tillstånd att erhålla typbesiktning torde kunna givas generellt och

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

icke behöva hänföra sig till vissa uppgivna typer. Tillståndet lärer böra

meddelas av Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill förordnar.

Kungl. Majit torde böra meddela de närmare bestämmelser, som

må kunna erfordras angående villkor för tillstånds erhållande, så ock örn

typhesiktnings verkställande m. m. samt angående de besiktningsmän, som

skola verkställa typbesiktning. Det torde icke vara nödvändigt att bereda

möjlighet till sådan besiktning å varje plats, där besiktningsman finnes;

behov härav lärer icke föreligga annorstädes än å de större importorterna.

Då det ur enhetlighets- och andra praktiska synpunkter är önskvärt, att

typbesiktningen koncentreras till så få platser som möjligt, förorda de sakkunniga,

att för närvarande allenast besiktningsmännen i Stockholm, Göteborg

och Malmö, vilka av de sakkunniga föreslås skola arbeta under form

av besiktningsmyndighet, utrustas med befogenhet att verkställa typbesiktning.

Såsom en första förutsättning för tillstånds erhållande torde böra gälla,

att fordonen i fråga utföras i standardiserad serietillverkning. Till en början

torde huvudsakligen personvagnar och motorcyklar bliva föremål för

typbesiktning. I den mån emellertid chassier med tillhörande omnibuskarosserier

och lastflak standardiseras, torde typbesiktning kunna komma

till användning jämväl beträffande omnibussar och lastvagnar. För begagnade

fordon av vad slag det vara må kan givetvis typbesiktning ej

ifrågakomma.»

Beträffande de närmare föreskrifter, som av de sakkunniga ansetts erforderliga

angående typbesiktning m. m., får jag hänvisa till de sakkunnigas

år 1928 avgivna betänkande.

De sakkunnigas förslag örn införande av typbesiktning har i princip vun- Yttranden.

nit anslutning så gott som på alla håll. Flertalet myndigheter hava ej

heller haft något att erinra mot utformningen av föreskrifterna örn typbesiktning.

Länsstyrelsen i Hallands län har förklarat, att därest icke de

av typbesiktningen föranledda specialbestämmelserna kunde göras betydligt

enklare och lättare kontrollerbara, länsstyrelsen hyste stora betänkligheter

mot att förorda detta systems införande. Ett system, innebärande att för

standardtillverkade nya personbilar första besiktningen inskränktes till ett

konstaterande genom besiktningsman av de tekniska data, som erfordrades

för fordonets registrering, syntes vara att föredraga. Även länsstyrelsen i

Älvsborgs län intager denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Östergötlands län

har ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes till erhållande av typbesiktning

även i Norrköping.

Mot första besiktningens ersättande av typbesiktning i den omfattning Departementsde

sakkunniga föreslagit har jag intet att erinra. Det sätt, varpå föreskrif- che,enterna

om typbesiktning utformats, kan jag ock godkänna. Genom dessa

föreskrifter synes säkerhet hava vunnits för att de uppgifter, som skola inflyta

i automobilregistret, bliva fullt tillförlitliga. Med det av ett par länsstyrelser

förordade förfaringssättet, vilket innebär ett uppvisande av varje

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vagn inför besiktningsman, skulle icke de fördelar stå att vinna, som med

typbesiktningen avses. I verkligheten skulle besiktningsförfarandet anordnat

på dylikt sätt bliva ungefär lika omständligt som för närvarande är

fallet.

Införandet av typbesiktning i enlighet med de sakkunnigas förslag kommer

att medföra, att det arbete, som nu åvilar besiktningsmännen, i hög

grad minskas, samtidigt som allmänheten besparas avsevärda kostnader.

Till belysande av den omfattning, vari första besiktningar för närvarande

äga rum, må nämnas, att antalet första besiktningar under år 1929 uppgick

av automobiler till cirka 30,000 och av motorcyklar till inemot 11,700,

för vilka besiktningar avgift erlagts med över 511,000 kronor.

Det av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda önskemålet örn möjlighet

till erhållande av typbesiktning jämväl i Norrköping synes för närvarande

icke böra föranleda någon åtgärd. Erfarenhet torde först här vinnas,

örn verkligt behov därav föreligger. Nämnas må, att antalet första

besiktningar i Stockholms stad och län, Göteborgs och Bohus län samt

Malmöhus län utgjorde under år 1929 respektive 10,343, 4,066, 4,607, medan

motsvarande antal för Östergötlands län var allenast 1,803, av vilka en betydande

del utgjorde besiktningar av motorcyklar. Automobiltyper, som

införas i Norrköping, torde undantagslöst inkomma jämväl till någon av

rikets tre största städer, där således typbesiktning kan äga rum, eventuellt

på uppdrag av representant bosatt i Norrköping, örn så skulle anses önskvärt.

5 §. I gällande författning har meddelats rätt för länsstyrelse m. fl., att då

Flygande anledning föreligger antaga, att automobil icke längre befinner sig i förebesiktning.

skrivet skick, låta genom besiktningsman undersöka automobilen samt att,

i händelse vid besiktningen antagandets riktighet bekräftas, meddela förbud

mot automobilens användande. Erfarenheten har emellertid visat, att dessa

bestämmelser icke varit till fyllest. I avsikt att erhålla en viss fortlöpande

kontroll å fordonsbeståndet hava de sakkunniga föreslagit (5 § 4 morn.), att

besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, skall utrustas med befogenhet

att undersöka motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt

(flygande besiktning). Skulle besiktningsman vid den mera ytliga

undersökning, som å platsen må kunna företagas, finna, att fordonet

icke är i tillförlitligt skick, har han att förelägga fordonets ägare eller förare

att inom viss tid inställa detsamma till eftersyn. Befinnes fordonet så

bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan vidare

nyttjas, må fordonets användande förbjudas, intill dess bristen avhjälpts.

Av besiktningsman meddelat förbud skall ofördröjligen underställas länsstyrelses

prövning. För ernående av större effektivitet, i övervakandet av

fordonsbeståndets beskaffenhet har föreslagits, att länsstyrelserna skola, dä

så anses påkallat och i övrigt lämpligt, äga uppdraga åt en eller flera besiktningsmän

inom länet att, mot erhållande av särskilt arvode samt rese
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. }/lai:ls proposition Nr 121.

och traktamentsersättning, då och då under året verkställa inspektion av

fordonsbeståndet, i samband varmed stadgad särskild tillsyn över körskolorna

skall kunna utövas.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av flertalet myndigheter m. fl.

Några hava ansett, att besiktningsmännens befogenhet att verkställa undersökning

respektive meddela trafikförbud, borde redan nu göras mera omfattande

än vad de sakkunniga föreslagit. Till denna grupp höra Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs

län ävensom besiktningsmännens förening. Enligt överstathållarämbetets

och föreningens mening bör besiktningsmans befogenhet att undersöka automobil

icke inskränkas på sätt skett. Undersökning bör kunna företagas när

som helst. Enligt berörda båda länsstyrelsers uppfattning bör besiktningsman

äga rätt att förbjuda användandet av automobil, så snart fara för

trafiksäkerheten är för handen, ändock att den icke är uppenbar.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, hurusom den uppgift, som enligt

den av de sakkunniga föreslagna författningstexten alägges besiktningsman

— att inom sitt distrikt »öva tillsyn över att automobil är i behörigt

skick» — fått en så vidsträckt formulering, att den skulle kunna öppna väg

för en mer eller mindre allmän kontrollbesiktning även av motorfordon i

privat bruk, ehuru de sakkunniga uttryckligen uttalat sig mot ett återinförande

av obligatorisk efterbesiktning av sådana fordon. Nyssnämnda

generella stadgande borde utgå såsom ägnat att föranleda missförstånd. Det

funnes enligt länsstyrelsens mening ingen anledning gå längre än de sakkunniga

själva synts avse, nämligen att giva besiktningsman befogenhet

och skyldighet att, även utan särskilt förordnande av vederbörande länsstyrelse,

undersöka automobil, där han finner anledning antaga, att densamma

ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig. Länsstyrelsen i

Södermanlands län förordar, att besiktningsman utfärdar bevis örn verkställd

flygande besiktning, vilket borde gälla ett kvartal eller halvår, under

vilken tid ny dylik besiktning ej finge äga rum. Kopia av bevisen

skulle insändas till länsstyrelsen, som härigenom erhölle kontroll över besiktningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser den flygande besiktningen

hava väsentliga fördelar framför den periodiska och tillstyrker densamma

under förutsättning, att i förslaget inryinmes rätt för Konungen att

bestämma, örn och när den periodiska efterbesiktningen skall upphöra.

Sveriges trafikbilägares riksförbund tager bestämt avstånd från den flygande

besiktningen under förmenande, att med denna endast skapas ännu

en för den yrkesmässiga trafiken tyngande pålaga utan motsvarande reellt

värde, i all synnerhet som denna besiktningsform från en mindre omdömesgill

persons sida skulle kunna tänkas leda till rena trakasserier. Jämväl

Västra Sveriges omnibusägareförening avstyrker den flygande besiktningen

och framhåller därvid, att besiktningsmännens verksamhet bör omfatta en
-

Yttrandm.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

Departements
chefen.

6 §.

8-12 §§.

Registreringsbestämmelser

m. m.

dast en rent teknisk undersökning av motorfordonen och deras förares lämplighet

ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Emot de sakkunnigas förslag om flygande besiktning har jag i huvudsak

intet att erinra. Även örn genom denna besiktningsform någon fullt effektiv

kontroll över motorfordonsbeståndet icke kan erhållas, torde dock blotta

medvetandet örn, att sådan besiktning kan komma att företagas, bibringa

ägare av motorfordon insikt örn nödvändigheten av att hava sitt fordon

i för trafiken betryggande skick. I den flygande besiktningen ligger, örn

den handhaves på ett ansvarskännande och omdömesgillt sätt, en viss garanti

för att fordonsbeståndet behörigen underhålles. Såsom de sakkunniga

framhållit torde det vara angeläget, att man på detta nya område framgår

med stor varsamhet. I följd härav torde det, innan praktisk erfarenhet

vunnits, icke vara önskvärt, att den flygande besiktningen gives vidsträcktare

omfattning än de sakkunniga föreslagit. Då på sätt länsstyrelsen i

Stockholms län påpekat de av de sakkunniga föreslagna författningsföreskrifterna

synas kunna giva anledning till visst missförstånd på denna

punkt, har för vinnande av full tydlighet härutinnan bestämmelserna omredigerats.

Stadgandet i 6 § 2 mom. i de sakkunnigas betänkande har bredvid föreskrifterna

i 10 § 8 mom. sista stycket ansetts överflödigt och förty uteslutits

ur förslaget.

Av de sakkunniga i 8—12 §§ föreslagna bestämmelser örn registrering av

automobil och om igenkänningsmärke överensstämma i huvudsak med hittills

gällande stadganden i ämnet. Vissa ändringar hava dock förordats,

bland annat beträffande rätten att i trafik använda motorfordon ändock att

desamma ej registrerats, vilka ändringar de sakkunniga ansett böra föranleda

jämkningar i förordningen örn automobilskatt m. m. Till de sakkunnigas

förslag härutinnan torde chefen för finansdepartementet senare idag

återkomma.

I några hänseenden har jag ansett ändringar böra vidtagas i de i 8—12

§§ upptagna författningsföreskrifterna.

Stadgandet i 8 § 1 mom. 2 punkten örn rätt att, innan registrering skett,

taga automobil i bruk för körning från hamn, järnvägsstation, fabrik eller

dylikt direkt till utställningslokal, annat förvaringsrum eller liknande har

givits en mera generell avfattning.

Såsom av de sakkunnigas förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av

5—7 §§> i kungörelsen den 12 december 1924 angående uppbörd av automobilskatt

m. m. framgår, avses den i 5 punkten i 8 § 1 mom. angivna tid

av tre veckor skola räknas från den dag skatt för automobilen blivit erlagd.

Uttrycklig föreskrift härom har upptagits i berörda moment.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(»1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

I syfte att erhålla ökad säkerhet för att automobilregistrens uppgifter om

fordonens ägare bleve tillförlitliga upptogs i 1923 års förordning 10 § 1

mom. stadgande örn skyldighet för den, som blivit ägare till förut registrerad

automobil, att, även för det fall att till följd av äganderättens övergång

automobilen skulle registreras i annat län, göra anmälan örn äganderättens

övergång till det register, där automobilen tidigare varit upptagen.

Denna föreskrift har av allmänheten i stor utsträckning åsidosatts. Av

flertalet länsstyrelser har bestämmelsens efterlevnad ej heller påfordrats.

Därest registrering sker i nytt län, saknar nämligen ifrågavarande anmälan

betydelse, enär meddelande örn registreringen jämlikt 11 § 3 mom. lämnas

av länsstyrelsen i detta län till länsstyrelsen i det län, där den föregående

registreringen skett. Örn åter ansökan örn registrering försummats, har enligt

vad erfarenheten visat även anmälan till det gamla registret så gott som

undantagslöst underlåtits. Bestämmelsen har vid sådana förhållanden i enlighet

med vad från länsstyrelsehåll föreslagits icke ansetts böra längre

bibehållas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att varje anmälan till automobilregistret

av förre ägaren örn övergång av äganderätt ävensom anmälan

örn verkställd efterbesiktning av automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, bör vara avgiftsfri. De sakkunnigas förslag om sänkning av den för

registrering av automobil utgående avgiften från 15 kronor till 10 kronor

kan jag däremot icke biträda.

De sakkunniga hava i stort sett bibehållit de nuvarande bestämmelserna

örn förarutbildning. Mot de sakkunnigas förslag härutinnan har jag intet

att erinra och kan förty icke ansluta mig till ett reservationsvis framfört

yrkande, att undervisning av förare endast måtte få ske i under länsstyrelses

överinseende stående auktoriserad körskola.

I sin förenämnda till 1927 års riksdag avgivna berättelse fäste statsrevisorerna

uppmärksamheten på den frihet, sorn enligt gällande författningsbestämmelser

vore allmänheten medgiven i fråga örn valet av besiktningsman.

Sålunda Ange för körkorts erhållande prov avläggas för vilken som

helst av besiktningsmännen inom det län, där vederbörande vore mantalsskriven.

Örn vederbörande hellre så önskade, kunde prov också få avläggas

för någon av besiktningsmännen i det län, där han erhållit sin utbildning.

Hedan i samband med genomförandet av 1923 års lagstiftning i ämnet hade

framhållits de möjligheter till missbruk, som en dylik alltför stor valfrihet

kunde medföra. På grund härav hade vissa begränsningar i tidigare förefintlig

allmän frihet i val av besiktningsman genomförts. Revisorerna

ifrågasatte, huruvida icke ytterligare inskränkningar av valfriheten mellan

olika besiktningsmän kunde vara påkallad.

13 §.

14 §.

Friheten i

valet av besiktningsman.

1927 års

statsrevisorer.

De sakkunniga, som dela revisorernas uppfattning, hava förordat den inskränkning

i nämnda valfrihet, att körkortssökande skulle vara skyldig under
-

De sakkunniga.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Yttranden.

Departements
chefen.

Intyg om

nykterhet

m. m.

Kungl. Martts proposition Nr 121.

gå prövning Iros besiktningsman i det distrikt, inom vilket han är mantalsskriven

eller, örn han visar synnerlig olägenhet vara förbunden med prövning

inför denne, hos besiktningsman inom utbildningsdistriktet.

I anledning av de sakkunnigas förslag i denna del hava några länsstyrelser

framhållit, att det synes oklart, vem som skall avgöra, huruvida

»synnerlig olägenhet» är förbunden med prövning inför besiktningsman inom

mantalsskrivningsdistriktet. Ett par länsstyrelser föreslå, att prövningsrätten

härutinnan skall tillkomma vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser, att därest man vill bibehålla en viss valfrihet,

torde enda utvägen vara att närmare angiva, i vilka särskilda fall

sökande vore berättigad att undergå prövning inför utbildningsdistriktets

besiktningsman. Sådant medgivande borde kunna lämnas, örn elev inom

distriktet innehade tjänstebefattning eller fast arbetsanställning eller genomginge

lärokurs vid offentlig läroanstalt eller eljest under längre sammanhängande

tid uppehölle sig därstädes. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

gjort gällande, att obetingad rätt borde medgivas till val mellan besiktningsmannen

i hemorten och utbildningsorten.

Vad av myndigheterna anförts har jag ej ansett böra medföra vidtagande

av någon ändring i de sakkunnigas förslag. Det synes ej vara ändamålsenligt

att låta underställa frågan örn valfrihet länsstyrelses prövning. Någon

olägenhet torde ej vara förenad med att, såsom de sakkunniga avse, låta

vederbörande besiktningsman företaga denna prövning. Att uttömmande

angiva, när sökande skall få pröva inför besiktningsman i utbildningsorten,

lärer knappast vara möjligt.

Enligt gällande förordning skall vid ansökan om körkort bifogas intyga

som kan av länsstyrelse godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet,

ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande. De sakkunniga, vilka funnit

denna bestämmelse innebära alltför ringa säkerhet för att allenast i nykterhetshänseende

m. m. fullt kvalificerade personer bekomma körkort, hava i

syfte att vinna ökad garanti härför föreslagit, att i stället för sagda intyg

skulle företes intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom riket,

varest sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven, att han

gjord sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till

sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig som förare

av automobil.

Gent emot de sakkunnigas förslag i denna del hava betänkligheter uttalats

av flera av de hörda myndigheterna.

Yttranden.

Så hava några länsstyrelser yttrat, att de nuvarande bestämmelserna

medgåve en smidigare anpassning efter de i varje särskilt fall föreliggande

omständigheterna än de ■ sakkunnigas förslag. Detta innebure faktiskt, att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

63

prövningsrätten rörande en körkortsaspirants allmänna lämplighet utan

appell överflyttades från länsstyrelserna till de underordnade myndigheterna.

Länsstyrelserna borde som nu äga vidtaga de åtgärder för frågans utredning,

som i det särskilda fallet befunnes påkallade. Polismyndigheterna sutte ej

alltid inne med den bästa kunskapen i förevarande hänseende. Motorförarnas

helnykterhetsförbund framhåller, att nykterhetsnämnderna i regel ha

den bästa kännedomen örn nykterhetsförhållandena bland sin hemorts medborgare.

Även intyg från sådan nämnd borde företes. Lämpligast vore

måhända att helt frångå nykterhetsintygen och i stället ålägga länsstyrelserna

att införskaffa noggranna upplysningar örn sökandes lämplighet ur

nykterhetssynpunkt. På en liknande tankegång är även kontrollstyrelsen

inne. Enligt styrelsens mening borde systemet med intyg, som lämnas av

annan örn sökandes nykterhet och lämplighet, helt och hållet slopas och

ersättas med att varje ansökan örn erhållande av körkort remitteras till

vederbörande polismyndighet för yttrandes avgivande. Härvid finge polismyndigheten

tillfälle att göra en undersökning i saken, bland annat genom

hänvändelse till vederbörande systembolag och nykterhetsnämnd, och kunde

på grundvalen av de rent faktiska upplysningar, som sålunda lämnas, bilda

sig en uppfattning örn vederbörande.

De sakkunnigas förslag att det nuvarande nykterhetsintyget skulle utbytas Departementsmot

intyg av polismyndighet synes mig icke ändamålsenligt. Gällande chefen,

bestämmelser i detta ämne, enligt vilka intyg må kunna utfärdas av vem

som helst, endast länsstyrelse anser sig kunna godtaga detsamma, medge

uppenbarligen en smidigare anpassning efter de förhandenvarande förhållandena

än de sakkunnigas förslag. Mot detta kan ock invändas, att

polismyndigheterna mångenstädes i vårt land knappast besitta sådan kännedom

örn medborgarnas levnadssätt, att säker uppgift härom kan lämnas. I

varje fall förutsätter lämnandet av dylik uppgift i ett ej litet antal fall

ingående och tidsödande undersökningar. Vidare skulle det av de sakkunniga

förordade systemet helt visst komma att medföra kostnader och besvär

för körkortsaspiranterna. Med nuvarande bestämmelser är länsstyrelse oförhindrad

att vidtaga de åtgärder, som i varje särskilt fall kunna befinnas

påkallade för vinnande av tillförlitlig utredning örn sökandes allmänna

lämplighet. På åtskilliga håll anlita länsstyrelserna i tveksamma fall ej

blott polismyndigheterna för frågans utredande utan jämväl systembolagen.

Även nykterhetsnämnderna synas mig med fördel kunna i dylika fall användas

som kunskapskälla. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det av allra

största betydelse, att endast personer, mot vilka i nykterhetshänseende inga

befogade anmärkningar kunna göras, betros att framföra motorfordon. Det

är därför angeläget, att intet försummas för att erhålla tillförlitlig utredning

om sökandes nykterhetsförhållanden, innan körkort tilldelas honom.

I enlighet mod min nu uttalade uppfattning hava stadgandena i 14 §

2 mom. c) samt 15 § 1 mom. 2 stycket i de sakkunnigas förslag undergått

vissa ändringar.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prövningen

av förareelever.

15 §.

Förarnas

förhållande

till alkoholhaltiga

drycker.

De sakkunniga.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Med avseende å den prövning inför besiktningsman i och för erhållande

av körkort, som skall ådagalägga kompetensen hos den till förare utbildade,

har av de sakkunniga vissa ändringar föreslagits. Den viktigaste nyheten

är, att besiktningsman skulle vid körkortsprov genom anställande av förhör

med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn, att denne

äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å den mänskliga

organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. De sakkunnigas förslag

i denna del, vilket i allmänhet lämnats utan erinran, vill jag förorda

till antagande.

I gällande förordning, 15 § 3 morn., föreskrives, att körkort skall indragas,

då förare under färd med automobil varit berusad. Enligt 41 §

första stycket av 1923 års författning i dess ursprungliga lydelse

straffades den, som vid framförande av motorfordon överskred gällande

hastighetsbestämmelser, med böter från och med 10 till och med 1,000

kronor. Hade förare vid sådan förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller

varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom,

kunde, enligt andra stycket i samma paragraf, till fängelse i högst

tre månader dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 114 förslag

till ändrad lydelse av 41 § i motor fordonsförordningen. I förslaget, som

godkändes av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket

med oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande av

motorfordon vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas

med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Förutvarande

andra stycket ingick som mom. 3 i paragrafen, dock med den

jämkning att dels orden »eller varit berusad» utgått och dels i stadgandet

angivna omständigheter föreskrivits skola verka straffskärpande även vid

förseelse jämligt morn.. 2.

Såsom redan nämnts anbefalldes de sakkunniga vid mottagande av sitt

uppdrag att särskilt beakta frågan örn motverkande av onykterhet hos

motorfordonsförare. Denna fråga har ock varit föremål för synnerlig uppmärksamhet

från de sakkunnigas sida. De sakkunniga anföra bland

annat:

»Knappast något annat spörsmål har varit föremål för så allvarligt övervägande

som frågan om automobilförarnas förhållande till alkoholhaltiga

drycker. För de sakkunniga har det stått klart, att någon verklig

trafiksäkerhet näppeligen står att vinna med mindre detta spörsmål erhåller

en tillfredsställande lösning. Att med nuvarande bestämmelser

uppnå en sådan synes, enligt vad erfarenheten tydligt ger vid handen,

icke vara möjligt. Gällde det blott att förhindra av starka drycker

»synbart berörda» personer att tjänstgöra som förare skulle väl gällande

lagstiftning efter företagande av vissa skärpningar kunna anses tillfyllest.

Så är tyvärr icke fallet. En rik erfarenhet har ådagalagt, att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

65

redan en avsevärt mindre alkoholkonsumtion än den, varom 41 §

2 mom. talar, kan medföra allvarlig fara för trafiken. Det är ingalunda

endast den »synbara berördheten» av starka drycker, som vållar minskat

herravälde över uppmärksamheten, minskad sinnesnärvaro, nedsatt iakttagelseförmåga

m. m. vid framförandet, av motorfordon. En sådan nedsatt

förmåga blir ej sällan följden av en högst ringa och å andra områden

såsom ofarlig betraktad alkoholförtäring. Det gäller alltså att förhindra

ett alkoholbruk, som endast med svårighet lärer kunna konstateras och

vilket åtminstone å vissa håll i det dagliga livet är det normala.

Under dylika förhållanden kan det vid ett första betraktande synas, som

örn ett strängt upprätthållande av kravet på förares fullständiga avhållsamhet

från alkoholhaltiga drycker vore det enda effektiva medlet för

horteliminerande av de risker, som förarnas alkolliolförtäring kan medföra

för trafiken. En lagstiftning av dylik innebörd torde dock helt visst

icke komma, att i praktiken medföra de resultat, som med densamma åsyftas,

i allt fall icke så länge kravet på absolut avhållsamhet uteslutande riktar

sig mot en viss grupp av medborgare och icke mot samhället i sin helhet.

Att enbart för bilförare meddela bestämmelser, som givetvis å många

håll komma att uppfattas som en klasslagstiftning, kan icke vara lämpligt.

Ett överskridande av lagen i ej ringa utsträckning torde ock vara

att emotse och detta utan att det allmänna rättsmedvetandet komnie att

med större skärpa reagera häremot. En dylik lag skulle medföra minskad

respekt för lagarna samt antagligen även giva upphov till spioneri och

andra trakasserier.

Vad nu yttrats gent emot kravet på total avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker för alla bilförare torde med lika fog kunna göras gällande

mot ett dylikt krav avseende enbart förare i yrkesmässig trafik. Örn

ock beträffande dessa förare kan åberopas, att allmänheten, som saknar

möjlighet att bedöma yrkeschauflorens kompetens ur nykterhetssynpunkt,

hör ha rätt att utgå från att härutinnan intet är att anmärka mot denne,

kan å andra sidan hänvisas till att, enligt vad erfarenheten synes giva vid

handen, antalet olyckor i den yrkesmässiga motorfordonstrafiken, vilka

kunna härledas av förarens alkoholbruk, är jämförelsevis ringa.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke ansett sig

kunna förorda införandet av föreskrift örn absolut avhållsamhet för förare

av motorfordon utan hava de sakkunniga i stället funnit sig böra — i anslutning

till ovanberörda stadgande i det vid 1928 års riksdag framlagda

förslaget till lag angående fylleri m. m. — föreslå bestämmelser åsyftande

att förhindra, att den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan

antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, tjänstgör som

förare av motorfordon.

Införande av dylika bestämmelser mötes emellertid av svårighet att

kunna fastslå, dels var gränsen mellan straffri oell straffbar alkoholförtäring

lämpligen bör dragas, dels när denna gräns i det konkreta fallet

överskridits. I Danmark, varest såsom redan nämnts ansvarsförutsättning

inträder, när föraren belinnes så påverkad av alkohol, att han icke

har nödigt herravälde över sina handlingar, har man praktiserat en personlig

undersökning för att få utrönt örn alkoholpåverkan förelegat.»

Under sommaren 1928 framlade professorn i medicinsk och fysiologisk

kemi vid universitetet i Lund E. M. P. Widmark förslag att genom blodprov

bestämma förekomsten av alkohol i den mänskliga organismen

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 1 sami. 96 hafi. (Nr 121.) ■>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ävensom kvantiteten härav. Nämnda förslag är framställt i ett av professor

Widmark vid Trettonde nordiska nykterhetsmötet i Stockholm den 16 juli

1928 hållet föredrag, benämnt: Symtomen vid lindrigare alkokolpåverkan

samt möjligheterna att diagnosticera densamma. Föredraget är intaget

i de sakkunnigas betänkande. De sakkunniga, som i professor Widmarks

förslag trodde sig finna ett medel att övervinna nyssnämnda svårigheter,

hänvände sig i anledning härav till medicinalstyrelsen med anhållan,

att styrelsen ville avgiva yttrande över det framlagda förslagets

praktiska användbarhet i vårt land, därvid i anslutning till vad professor

Widmark framhållit lagstiftningen till äventyrs skulle kunna upptaga

en presumtionsregel av innehåll, att förare av motorfordon, hos vilken

blodets alkoholhalt fastslagits till viss minimikvantitet, skulle, där ej särskilda

omständigheter föranledde till annat, anses vara i straffbar grad

påverkad av alkoholhaltiga drycker.

över de sakkunnigas framställning har Karolinska institutets lärarkollegium,

på styrelsens begäran avgivit yttrande, däri anföres bland annat:

»Ehuru kollegiet anser det önskvärt, att fastställandet av kroppsvätskornas

Irnit av alkohol kommer att ingå som ett led i undersökningen av

personer, som prövas å symtom av alkoholpåverkan, finner kollegiet det

icke klart, att den av professor Widmark införda modifikationen av

Nicloux’ metod för blodprov bör komma till användning. De nyare undersökningar,

som meddelats beträffande utandningsluften som analysobjekt,

tala för möjligheten av en för praktiska syften bekvämare metod.

Det torde först genom särskilda försök böra utrönas, huruvida nämnda

metod, eller kanske snarare prov å alveolarluften, är att föredraga framför

blodbestämningar.»

Sedan till medicinalstyrelsen avgivits promemorior i ärendet av professor

Widmark och av professorn i farmakodynamik och farmakognosi

vid Karolinska institutet G. Liljestrand samt Widmark och Liljestrand på

förfrågan förklarat sig villiga att utföra vissa undersökningar, anförde

medicinalstyrelsen i skrivelse till de sakkunniga bland annat, att styrelsen

på grund av den föreliggande frågans stora vikt funne särdeles önskvärt,

att utredning verkställdes angående de båda nyss nämnda metodernas

praktiska värde och betydelse för bestämmande av förekomsten av alkohol

i den mänskliga organismen samt att uppdrag i sådant avseende lämnades

åt professorerna Widmark och Liljestrand. Styrelsen vore villig att i vad

på styrelsen kunde ankomma medverka till undersökningarnas genomförande.

Styrelsen hemställde, att genom de sakkunnigas föranstaltande

erforderliga medel härför måtte ställas till styrelsens förfogande.

På framställning av de sakkunniga ställde Kungl. Majit den 5 april

1929 ett belopp av 8,000 kronor till medicinalstyrelsens förfogande; och

uppdrog Kungl. Majit åt styrelsen att med biträde av professorerna Widmark

och Liljestrand verkställa ifrågavarande undersökningar. Därvid

föreskrevs, att undersökningarna skulle dels planläggas med utgående

från att desamma skulle vara avslutade och redogörelse för dem ingiven

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

H7

till Kungl. Majit före utgången av år 1929 och dels bedrivas med särskilt

beaktande av möjligheten att praktiskt utnyttja resultaten av desamma.

De sakkunniga anförde vidare i detta sammanhang:

»På utfallet av professorerna Widmarks och Liljestrands undersökningar

kommer uppenbarligen i hög grad att bero, vilka bestämmelser som uti nu

ifrågavarande hänseende skola kunna lämnas. Skulle en tillförlitlig och

praktiskt lätthanterbar metod för bestämmande av förekomsten av alkohol

i den mänskliga organismen och kvantiteten därav kunna utfinnas, synes,

såsom de sakkunniga i sin skrivelse till medicinalstyrelsen framhållit, i lagstiftningen

kunna upptagas en presumtionsregel av innehåll, att förare av

motorfordon, hos vilken blodets eller alveolarluftens alkoholhalt fastslagits

till viss minimikvantitet, skulle, där ej särskilda omständigheter föranledde

till annat, anses vara i straffbar grad påverkad av alkoholhaltiga drycker.

Men även örn det av de av professorerna Widmark och Liljestrand företagna

undersökningarna skulle komma att framgå, att ovannämnda metoder

icke kunna praktiskt utnyttjas, bör likväl enligt de sakkunnigas

mening i lagstiftningen intagas bestämmelser, som drabba ej blott den av

starka drycker synbart berörde föraren utan jämväl den förare, som — ehuru

detta ej förmärkes i det yttre — genom alkoholförtäring förlorat nödigt

herravälde över sina handlingar. En sådan grad av alkoholförtäring har av

de sakkunniga föreslagits skola medföra såväl återkallelse av körkort

som ansvarspåföljd. För övervinnande av de svårigheter, som därvid ur

bevisningssynpunkt möta, skulle eventuellt ett förfarande i överensstämmelse

med det danska »Spiritusprove» kunna anlitas, en metod som trots

dess påtagliga brister dock visat sig enligt vad från danskt håll framhållits

i många fall tillförlitlig och »i det store hele blivet akcepteret

af Publicum, navnlig af de bredere Lag».

Vissa av de hörda myndigheterna hava icke ansett sig kunna förorda de

sakkunnigas förslag i denna del. Överståthållarämbetet och motorförarnas

helnykterhetsförbund företräda den uppfattningen, att absolut avhållsamhet

från rusdrycker bör fordras av motorfordonsförare såväl under som avsevärd

tid före körning. Ungefär samma ståndpunkt intages även av länsstyrelsen

i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den vaga

formulering, som ligger i orden »kan antagas», synes nästan alltför svävande

för att vara lämplig i en författningstext, avsedd att karakterisera ett med

straffpåföljd belagt förfarande. Vill man undvika denna oklarhet, synas

med de utgångspunkter, som här föreligga, knappast mer än två utvägar

stå till buds: antingen att stadga straffpåföljd för det fall, att vederbörande

»varit så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde

över sina handlingar» eller ock att upptaga den stränga regeln i norsk rätt,

att straffpåföljd skall inträda, så snart någon, vilken för motorfordon, över

huvud taget befinnes vara påverkad av starka drycker.

Några länsstyrelser hemställa, att åtminstone till dess förutberörda vetenskapliga

undersökningar blivit slutförda ifrågavarande författningsbestämmelser

bibehållas vid sin nuvarande lydelse, vilken å ena sidan synes vara

ganska tillfyllest för sitt ändamål samt å andra sidan lämnar bättre garanti

De sakkunniga.

Yttranden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Professorer

na Widmarks

och

Liljestrands

undersökningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

för en mera enhetlig tillämpning. Från ett par håll har förordats, att orden

»varit berusad» i 15 § 3 mom. ersättas med det i 41 § 2 mom. använda

uttrycket »varit synbarligen berörd av starka drycker».

Med skrivelse den 28 december 1929 har medicinalstyrelsen till Kungl.

Majit överlämnat av professorerna Widmark och Liljestrand avgivna redogörelser

för de av dem utförda undersökningarna ävensom andra till ärendet

hörande handlingar. Beträffande innehållet i redogörelserna får jag hänvisa

till följande av styrelsen verkställda sammanfattning:

De framlagda resultaten grunda sig på utförda laboratorieförsök. Widmark

har därjämte varit i tillfälle att tillämpa sin undersökningsmetodik på

trenne rättsfall.

Widmark har i enlighet med den överenskomna planen inriktat sin undersökning

på lämpligheten av att vid rättsfall använda sin metod för alkoholbestämning

i blodet. Denna Widmarks metod gör endast små blodmängder

erforderliga för analys. Liljestrand har programenligt anställt jämförande

undersökningar beträffande alkoholhalt i såväl blod och urin som i utandnings-

och alveolarluft och har han använt sig av Nicloux’ metod.

Av Widmarks och Liljestrands redogörelser framgår, att de forén amnda

metoderna giva analysresultat beträffande alhoholhalten i nämnda kroppsvätskor

och luft, som för detta ändamål äro tillräckligt noggranna. Undersökningsmetoderna

äro emellertid av den art, framhålla både Widmark och

Liljestrand, att de kräva vana och erfarna undersökare, örn bestämningarna

skola tjäna forensiskt syftemål.

Widmarks undersökningar giva vid handen att den av honom anvisade

metoden skänker möjlighet att av den i blodet funna alkoholhalten uppskatta

såväl den vid provtagningen i kroppen befintliga mängden alkohol som ock

den att angiva ett minimumvärde på den alkoholkonsumtion, som måste

hava förelegat; detta under den förutsättning att undersökningsföremålets

vikt är känd och tidpunkterna för både förtäringen av spritdrycker och

blodprovstagningen äro bekanta. Widmark har med stöd av sina vunna

resultat deducerat fram formler för bestämmande av de två sökta storheterna.

Sambandet mellan de anförda siffrorna belysas av anförda tabeller, dels

över den minsta kvantitet alkohol respektive starksprit, som vid en angiven

kroppsvikt tinnes i kroppen vid en alkoholhalt i blodet av 1 promille, dels

över medelomsättningen av alkohol per timme inom organismen i dess helhet

samt undre gränsen för densamma. Av den förra tabellen må följande

siffror anföras: vid en kroppsvikt av 60 kg. finnas 28 gm. alkohol motsvarande

7.8 cl. starksprit, vid 80 kg. respektive 38 gm. och 10.6 cl. samt

vid 100 kg. 47 gm. respektive 13. i cl.

Medelst det av Widmark angivna förfarandet erbjuder det sålunda inga

svårigheter att av den vid analysen funna alkokolhalten i blodet beräkna

ett minimumvärde på de förtärda spritdryckernas alkoholmängd. Som

exempel härpå anför Widmark, att örn en person om 70 kg. tre timmar

efter konsumtionens början visar en promille alkoholkoncentration i blodet,

den minsta antagliga konsumtionen är 46 gm. alkohol. Den sannolika är

enligt Widmark betydligt större motsvarande nämligen 60 gm. alkohol eller

motsvarande cirka 17 cl. starksprit.

Liljestrand framhåller beträffande blodundersökningarna först, att talrika

iakttagelser angående sambandet mellan blodets alkoholhalt och den förtärda

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

alkoholmängden under skilda förhållanden föreligga, varför ett närmare

ingående på denna fråga synts honom överflödig. Liljestrands undersökningar

bestyrka de för hela undersökningen grundläggande värden, Widmark funnit

beträffande måttet på den hastighet, med vilken alkoholen försvinner ur

organismen. Liljestrand drager ock av sina undersökningar den viktiga

slutsatsen, att ven-, artär- och kapillärblod äro för ifrågavarande ändamål

praktiskt taget likvärdiga.

Beträffande urinens förhållande har Liljestrand funnit, att urinalkoholen

under första tiden efter förtäringen av spritdrycker visat sig ligga mycket

nära blodalkoholen, i regeln något under densamma. Men när blodalkoholen

nått sitt maximivärde eller kort därefter, stiger också urinalkoholen

till ett maximum, som är väsentligt större än blodalkoholens och håller sig

i regel kurvan för urinalkoholen högre än den för blodalkoholen. Efter att

ha antytt olika anledningar till de sålunda funna högre värdena framhåller

Liljestrand, att användandet av urin i varje fall synes kunna betraktas

såsom mycket fördelaktigt, i det att materialet i regel är lätt åtkomligt och

bekvämt kan försändas för analys samt i stort sett ger en ganska tillförlitlig

upplysning om blodalkoholhalten. Widmark har i ett sin redogörelse bifogat

arbete »Till frågan örn alkoholens övergång i urinen genom diffussion»

påvisat anledningen till de funna högre urinalkoholvärdena och framhåller,

att med aktgivande på vissa förhållanden urinalkoholvärdena sjunka

ned till storleksordningen av blodplasmas alkoholhalt.

Liljestrand har ensamt utfört undersökning över utandnings- respektive

alveolarluftens alkoholhalt och härvid funnit, att samtidigt utförda bestämningar

av alkoholhalten i blod å ena och å utandnings- respektive alveolarluften

å andra sidan utmärkt stämma överens. Liljestrand angiver en särskild

kolv, avsedd för upptagning av luftproven, och beskriver härvid sättet

för provtagningen, som är mycket enkelt. Emellertid vidlåder denna undersökning

den olägenheten, att luftprovens alkoholhalt avtager vid bevaring.

De närmare förhållanden, som härvid kunna spela in, och fenomenets

betydelse för luftprovens praktiska användning äro ännu icke klarlagda.

Som sammanfattning anför Liljestrand att för kännedom om kroppsvätskornas

halt av alkohol blodet torde vara den bästa mätaren. Därnäst torde

utandningsluften böra sättas, då denna bättre än urinen följer växlingarna

i kroppen. Ur praktisk synpunkt är blodprovet vanskligt, elium det å

andra sidan icke försätter aktiv medverkan från den undersökte själv. Bekvämast

är nog urinprovet. Liljestrand utgår ifrån att blodet utsuges

medels spruta. För Widmarks metod åter äro endast så små blodmängder

erforderliga, som kunna vinnas genom ett litet stick i ena örsnibben eller

i ett finger.

Widmark föreslår följande tillvägagångssätt vid provtagningen.

Erforderliga utensilier:

a. Stilett för instick i örsnibb eller fingerblomma.

b. Steril bomull.

c. Sublimatlösning (1:1000)

d. Postpåse, innehållande bleckdosa med 3 stycken vinkelböjda kapillärer

jämte 6 stycken gumm iproppar enligt prov. Dosans lock är försett med

etikett för anteckning av erforderliga uppgifter: den undersöktes namn

(eventuellt nummer), datum och klockslag för provets tagande.

Fingerblomman eller örnsnibben tvättas omsorgsfullt med subli matlösningen,

vilken noga avtorkas. Efter stick med stiletten neddoppas kapillärens

vinkelböjda, korta ända i bloddroppen, varvid kapillären av sig själv

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

fylles. Gummipropparna påsättas, varvid man vid den första proppens påsättande

tillsluter kapillärens andra ände med fingret. De på detta sätt

fyllda kapillärerna omgivas med bomull och nedläggas i bleckdosan, vilken

eventuellt förseglas och i postpåsen insändes till analyscentralen såsom rekommenderat

expressbrev.

Provtagningen bör kunna organiseras så, att varje läkare, som har anledning

att verkställa undersökning av ifrågavarande slag, samt eventuellt

alla större polisstationer och apotek förses med ett antal av de ovan nämnda

påsarna, innehållande bleckdosa med kapillärer, allt i sådant skick, att det

omedelbart efter provtagningen kan insändas till analyscentralen. Denna

bör omedelbart returnera nytt material. Priset på en dylik utrustning torde

belöpa sig till cirka 35 öre. Kapillärerna ha hittills förfärdigats av medicinskt-kemiska

institutionens i Lund vaktmästare till ett pris av 5 öre per

styck. Eventuellt bör varje större polisstation förses med etui, innehållande

stilett, steril bomull och sublimatlösning.

För att alkoholhalten under tiden mellan provtagningen och analysen ej

skall förändras, är det nödvändigt att förhindra infektion av blodet. Dessutom

får blodet ej koagulera, emedan kapillärerna i så fall ej kunna tömmas.

Kapillärerna måste för att uppfylla dessa villkor prepareras på i

redogörelsen närmare angivet sätt.

Vid inom styrelsen hållna överläggningar i förevarande ämne, i vilka

deltagit, förutom representanter för styrelsen samt professorerna Widmark

och Liljestrand, även medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd professorn

Gunnar Hedrén och docenten Oscar Lindbom samt föreståndaren för statens

rättskemiska laboratorium professor E. Wolff, hava, enligt vad styrelsen

uppgivit, samtliga uttalat som sin uppfattning, att blodundersökning vore

i denna frågas nuvarande läge att förorda för ifrågavarande syfte och att

Widmarks mikrometod härvid vore att anbefalla.

Örn de uttalanden, som i övrigt gjordes vid dessa överläggningar, yttrar

styrelsen följande:

Närmaste anledning till att urinprov ansågs mindre lämpligt än blodprov

vore att söka i det förhållandet, att felkällor kunde uppstå därigenom,

att proven härledde sig ur urin, som under längre tid varit samlad i urinblåsan.

Emot analysförfarandet och de resultat, vartill de utförda analyserna

samt beräkningarna lett, gjordes icke någon erinran. Så icke heller

mot det sätt, på vilket provtagning av blod enligt Widmarks anvisning

borde ske.

Även det av Widmark föreslagna förfarandet innebure visserligen ett ingrepp,

men dock så obetydligt, att detsamma icke på denna grund borde

väcka några som helst betänkligheter. Alldenstund undersökningarna ifråga

borde centraliseras och sålunda även preparationen av de små kapillärerna,

vilka äro avsedda att användas vid provtagningen, borde äga rum på det

laboratorium, på vilket analyserna komme att utföras, kunde det förväntas,

att förfaringssättet i fråga skulle befinnas ändamålsenligt. Emellertid torde

först en vidgad praktisk erfarenhet kunna lämna besked härom.

Beträffande undersökningsmaterialet uttalades ett beklagande av att förhållandena

icke medgivit mera än analys av tre rättsfall. De vid dessa

vunna resultaten bestyrkte visserligen metodens praktiska användbarhet.

Men med hänsyn till den avgörande betydelse proven kunde komma att få

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vore en ökad erfarenhet erforderlig, innan förfarandet borde anbefallas att

läggas till grund för ett rättsligt bedömande av föreliggande fall. Även

ett annat synnerligen viktigt skäl talade för en vidgad prövning.

Beträffande det kardinala spörsmålet, om vår nuvarande erfarenhet och

våra kunskaper i förevarande fråga kan göra det berättigat, att av den i

kroppsvätskorna, här i blodet, befintliga alkoholhalten draga några slutsatser

beträffande undersökningsobjektets alkoholpåverkan, har Widmark i

sin redogörelse framhållit att förhållandet mellan berusningssymtoinens

styrka och blodets alkoholhalt anses allmänt vara underkastat stora individuella

växlingar. I betraktande härav har Widmark vidare uttalat, att det

åtminstone tillsvidare vöre olämpligt att lata den kemiska bestämningen

ensam avgöra, örn alkoholpaverkan skall anses vara förhanden .eller ej.

I överensstämmelse härmed har Widmark ansett, att den kliniska diagnosen

ej kan undvaras, utan att densamma alltjämt bör ligga till grund för bedömningen

av det förevarande fallet. Härom voro samtliga de i överläggningen

deltagande fullt ense med Widmark. Däremot biträddes icke vissa

regler, som Widmark för det praktiska tillämpandet vid undersökningsresultatens

bedömande uppställt. Härvid har det synts Widmark som örn

den fällande gränsen borde under angivna förutsättningar sättas vid en

pro mille alkoholkoncentration i blodet, en gräns som för de flesta individer

torde tillåta konsumtionen av den så kallade restaurangkvantiteten

d. v. s. 15 centiliter sprit, cirka 55 gram alkolhol. Härmed hade emellertid

de sakkunniga, som styrelsen tillkallat för överläggning, ingalunda uttalat

ett underkännande av blodanalysen, tvärtom vore den att anse såsom

ett viktigt led i undersökningen av ifrågavarande fall. Sålunda vore ett

negativt utfall av provet ett avgörande bevis liksom ock höga alkoholvärden

av stor betydelse, då ovisshet kunde råda örn alkoholpaverkan förelage

eller icke. Det vore endast mot angivande av bestämda värden såsom i

tvivelaktiga gränsfall absolut avgörande örn betänkligheter med skärpa anfördes.

Ett ställningstagande härtill förutsatte nämligen en vidgad erfarenhet

jämväl vunnen under förhallanden, som fullt motsvarade dem, undei

vilka undersökningarna voro avsedda att i forensiskt syfte tillämpas.

Styrelsen har såsom egen mening i ärendet uttalat, att en undersökning

av alkoholhalten i kroppsvätskorna i blodet otvivelaktigt vore ett betydelsefullt

led i en undersökning, örn en person varit påverkad av rusdrycker

eller icke, men att erfarenheten för närvarande icke gåve tillräckligt stöd

för uppställande av regler med angivande av vissa värden, som skola vara

avgörande om en motorförare varit påverkad av rusdrycker eller icke.

Slutligen har styrelsen — under förmälan att professor Widmark erbjudit

sig, att därest erforderligt material ävensom visst belopp ställdes till

hans förfogande, företaga fortsatta undersökningar angående frågan örn

förhållandet mellan graden av alkoholpaverkan och alkoholhalten i blodet —- hemställt bland annat, att Kungl. Majit måtte lämna styrelsen i uppdrag

att anmoda professor Widmark att under en tid av sex månader företaga

alkoholanalyser för blodprov av motorförare.

Medicinal
styrelsen.

Kravet på att förare skulle åläggas fullständig avhållsamhet från alkohol- l,ep“J^nts''

haltiga drycker viss tid före och under körning kan jag icke tillmötesgå.

s. 72 Kontrollera mot PDF

16 §.

Särskilt tillstånd

för

tunga automobiler.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Utgående från att erfarenheten ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring

än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara,

i förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för

trafiken, hava de sakkunniga föreslagit, att varje alkoholförtäring, som kan

innebära sådan fara, skall åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort.

För att karakterisera den grad av påverkan av alkohol, som bör

fordras för straffbarhet etc., hava de sakkunniga använt sig av det i 1928 års

förslag till lag angående fylleri m. m. använda uttrycket »varit så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar».

Mot de sakkunnigas förslag är väl rent teoretiskt sett intet att erinra. Förslagets

praktiska tillämpning mötes dock av stora svårigheter, främst svårigheten

att kunna konstatera en alkoholpåverkan, som icke behöver hava tagit

sig något som helst yttre uttryck. De sakkunniga, som icke varit blinda för

dessa svårigheter, hava uti från medicinskt-vetenskapligt håll framkomna förslag,

att genom kemiska undersökningar av kroppsvätskorna eller utandningsluften

bestämma förekomsten av alkohol i den mänskliga organismen

ävensom kvantiteten därav, trott sig finna ett medel för svårigheternas

övervinnande. Såsom i det föregående meddelats hava emellertid de företagna

medicinska undersökningarna ännu ej ådagalagt möjligheten att åstadkomma

en för sådant syfte användbar metod.

De sakkunniga hava ansett, att för övervinnande av de svårigheter, som

vid tillämpningen av de sakkunnigas förslag komma att möta ur bevisningssynpunkt,

ett förfarande i överensstämmelse med det i Danmark anlitade

s. k. »Spiritusprove» eventuellt skulle kunna anlitas. Denna de sakkunnigas

uppfattning kan jag icke dela. Den danska metoden är enligt

vad från medicinskt håll uppgives icke tillförlitlig och lämnar, då lindrigare

alkoholpåverkan föreligger, alltför stort spelrum åt det subjektiva omdömet.

Vad angår det av de sakkunniga använda uttryckssättet för karakteriserande

av den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras för straffbarhet,

synes mot detsamma kunna göras befogade erinringar. Härutinnan

inskränker jag mig att hänvisa till första lagutskottets utlåtande (nr 24,

år 1928) i anledning av förut berörda förslag till lag örn fylleri m. m.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag.

För min del anser jag mig icke böra gå längre än att för tillämplighet

av lagrummen uppställa den fordran, att föraren varit antingen

synbarligen berörd av starka drycker eller ock eljest så påverkad därav,

att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen.

Enligt 16 § 3 mom. i motorfordonsförordningen får automobil med ett största

hjultryck överstigande 2,000 kilogram icke framföras å allmän väg utan

särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse. De sakkunniga hava före
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 73

slagit en höjning av det utan särskilt medgivande tillåtna hjultrycket till

2,500 kilogram.

I likhet med några av de hörda myndigheterna Önner jag tiden icke

ännu vara inne för en dylik höjning. Även de för automobiltraök mest

lämpade vägarna, de s. k. förstaklassvägarna, torde alltjämt i stor utsträckning

vara för svaga för att utan olägenhet kunna upptaga traök med så

stort hjultryck som det av de sakkunniga förordade. Nuvarande stadgande

har förty ansetts böra bibehållas.

Motsvarande ändring har vidtagits i de sakkunnigas förslag rörande

högsta tillståndsfria hjultrycket för släpvagn (22 § 2 morn.).

Vid meddelande av tillstånd till traök, som nyss berörts, må länsstyrelse,

örn till följd av den ifrågavarande traökens förstörande inverkan å

körbanan underhållet av allmän väg oskäligen försvåras, föreskriva skyldighet

för tillståndets innehavare att bidraga till ombesörjande av sålunda

försvårat underhåll efter ty länsstyrelsen bestämmer. Sådan skyldighet

kan jämväl i vissa andra fall stadgas, nämligen vid meddelande av tillstånd

till linje- eller lokaltraök (27 § 1 morn.), till framförande av automobil

vid tävling eller dylikt tillfälle med större hastighet än den eljest medgivna

(18 § 6 mom.) samt till framförande av tyngre släpvagn (22 § 2

mom.) eller traktortåg (37 § 2 morn.).

Av de sakkunnigas under 16 § 3 mom. lämnade utredning framgår att

länsstyrelserna vid meddelande av tillstånd till nyss nämnd traök endast i

ringa utsträckning meddela föreskrifter om erläggande av särskild ersättning.

De få fall, där skyldighet att utgiva dylik ersättning stadgas, gälla

i allmänhet den yrkesmässiga linjetraöken. Jag erinrar i detta sammanhang

om, att vid 1927 års riksdag beslutades viss höjning av automobilskatten

(gummirings- och bensinskatterna häri inbegripna). Den proposition

(nr 173), som ligger till grund för riksdagsbeslutet, innehåller följande

uttalande örn vägslitningsavgifterna: »Vid bifall till förevarande förslag

om ökad automobilbeskattning lärer återhållsamhet böra iakttagas vid tilllämpningen

av de i förordningen örn motorfordon meddelade bestämmelserna

örn särskilda, vägslitningsavgifter, så att dylika avgifter uttagas endast

i de fall och i den omfattning, vari det låter sig påvisas, att vägbanan

utsättes för kraftigare förstöring av den ifrågavarande traöken än av

den, som i övrigt allmänneligen förekommer, samt att därigenom underhållet

i alldeles särskild grad försvåras». Med detta uttalande, vilket av

riksdagen lämnades utan anmärkning, åsyftades uppenbarligen att åstadkomma

en snävare tillämpning av föreskrifterna om vägslitningsersättning

än som i motorfordonsförordningen avses.

De sakkunniga hava föreslagit, att särskilda vägslitningsavgifter icke vidare

skola utkrävas, och ha till motivering härför anfört:

s. 74 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 ft.

Hastighets
bestäm
tnelser.

Gällande lagstiftning.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

»Såsom skäl för införandet av särskild vägslitningsavgift vid viss trafik

har bland annat framhållits (se proposition nr 124 till 1924 års riksdag),

att man vid bestämmande av automobilskatten (gummiringsskatten häri inbegripen)

endast kunnat taga hänsyn till den mera normala automobiltrafiken

och ej till sådana speciella fall, då genom trafiken vägarna utsättas

för särskild påfrestning, såsom vid den tyngsta automobiltrafiken, regelbunden

trafik med omnibussar m. m. Med de olika former, i vilka skatten

numera utgår —- egentlig bilskatt, gummiskatt och bensinskatt —, torde

dock möjlighet förefinnas att vid beskattningens genomförande ernå ett

resultat, som i görligaste mån tager hänsyn även till nämnda speciella

fall. Det vill ock synas, som örn denna möjlighet i viss mån tillvaratagits

i den gällande lagstiftningen. Gummi- och bensinskatterna drabba särskilt

linjetrafiken hårt. Att för vissa extrema fall bibehålla rätten för

länsstyrelse att åsätta vägslitningsavgift torde ej vara av nöden. För

dessa fall lärer helt visst en lämplig reglering på annat sätt allt efter de

föreliggande omständigheterna kunna åstadkommas.

De avgifter, som från det allmännas sida uttagas av trafiken, böra utgå

i form av en efter objektiva grunder avvägd beskattning. Några sådana

grunder torde knappast kunna åstadkommas för vägslitningsavgifternas

bestämmande. Vägslitningsavgift får endast utkrävas, örn vägunderhållet

genom trafiken oskäligt försvåras, men bestämmandet när ett dylikt

oskäligt försvårande av vägunderhållet inträder, måste alltid bliva i viss

mån godtyckligt. Detsamma gäller avgifternas storlek.

Vägslitningsavgifterna drabba, frånsett vissa undantagsfall som i praktiken

äro av föga betydelse, endast linjetrafiken, något som ej kan anses

fullt rättvist. Även örn det ej kan förnekas, att omnibustrafiken medför

en stark påfrestning av vägarna, kan det dock ej med fog påstås, att den

skada, som dessa fordon, vilka i regel äro försedda med breda hjulringar

och vilka framföras med relativt låg hastighet, är större än den, som t. ex.

uppkommer genom trafiken med smalringade personbilar, vilka framföras

med avsevärt högre hastighet, eller med tungt lastade häståkdon.

Särskilt timmerkörning med häståkdon, vilken ofta äger rum under tjällossningen,

utövar å många håll inom vårt land en förödande inverkan på

vägarna.»

De sakkunnigas förslag, som i denna del sä gott som undantagslöst lämnats

utan erinran från de hörda myndigheternas sida, vill jag förorda.

Såsom jag senare kommer att omnämna, har jag för avsikt att tillstyrka

bifall till de sakkunnigas förslag örn utfärdande av vissa särbestämmelser

för av krigsmakten brukade motorfordon. Då de i 16 § 7 mom. föreslagna

föreskrifterna lämpligen torde böra meddelas i dessa bestämmelser, har momentet

uteslutits ur 16 §.

Av de spörsmål, som varit föremål för de sakkunnigas övervägande,

torde den s. k. hastighetsfrågan vara den mest aktuella. Knappast några

andra av motorfordonsförordningens stadganden motsvara mindre utvecklingens

krav än hastighetsbestämmelserna. Dessa överträdas — även av

eljest laglydiga förare — i stor omfattning och detta utan att det allmänna

rättsmedvetandet reagerar häremot. En fullständig omarbetning

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 75

av nu gällande hastighetsbestämmelser har därför av de sakkunniga ansetts

nödvändig.

Enligt gällande förordning är högsta tillåtna hastigheten för automobil,

vars alla hjul äro försedda med luftringar: för vanlig personbil

45 km. å landsbygden i allmänhet och 35 km. inom stads och

köpings bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle, för

lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg. 25 km., för personomnibus

och för lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 3,000 kg.

20 km. och för lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kg. 15 km., allt i

timmen. För automobil med massiva gummiringar med en tjocklek av

minst 4 cm. är högsta tillåtna hastigheten 15 km. i timmen. För automobiler

med massiva gummiringar av mindre tjocklek eller med hjulringar

av järn eller annat hårt material stadgas en högsta hastighet av 10 km.

i timmen.

Till utredning av hastighetsspörsmålet anföra de sakkunniga, bland annat,

följande:

»Automobilens törhända förnämsta egenskap är hastigheten. Automobilens

främsta företräde framför andra fordon, avsedda att brukas å vanliga

vägar och gator, ligger i dess större snabbhet och den tidsvinst, som

härigenom kan göras. Att denna egenskap kan medföra viss fara för

trafiken är tydligt. I synnerhet under automobilismens tidigare år, dä

trafiken med häståkdon var den vida övervägande, kunde givetvis de

avsevärt snabbare automobilerna icke undgå att förorsaka olyckor och

andra störningar. I samma mån åter som motorfordonstrafiken utvecklats

och därmed den för denna trafik utmärkande färdhastigheten blivit den

så att säga normala å våra vägar och gator, har dock den fara för trafiksäkerheten,

som automobilernas hastighet tidigare visat sig utgöra, i ej

ringa grad minskats.

Det har åtminstone tidigare ansetts, att nödig trafiksäkerhet lättast uppnås

genom stränga hastighetsbestämmelser för trafiken med motorfordon.

Nedsatt körhastighet för motorfordon torde icke i och för sig betyda

ökad trafiksäkerhet. Det är de omständigheter, varunder hastigheten utvecklas,

som spela huvudrollen. Snart sagt varje hastighet kan i en viss

situation vara för hög. Verklig trafiksäkerhet uppnås först, när såväl

automobilisterna som övriga slag av vägfarande bliva medvetna om sitt

ansvar. Genom att stadga vittgående hastighetsinskränkningar för motorfordon

och föreskriva stränga straff för dem, som överskrida den tilllåtna

hastigheten, kan man lätt riskera, att ansvarskänslan försvagas hos

andra kategorier av vägfarande.

Redan 1909 års sakkunniga yttrade, att det giillde att lagstifta för de

svårare, de farliga situationerna, ej för sådana då andra trafikanters intresse

ej vore i fara. Att denna mening i förhållandevis ringa omfattning

kom till synes i de sakkunnigas förslag, vilket i huvudsakliga delar

låg till grund för 1916 års automobilförordning, torde vara att härleda ur

det dåvarande vägnätets för motorfordonstrafiken mindre väl lämpade

beskaffenhet, fordonens ofullkomlighet och allmänhetens bristande kännedom

örn det nya trafikmedlct, allt omständigheter som tvingade till stor

varsamhet. Jämväl 1920 års automobilsakkunniga framhöllo med skärpa

vikten av att hastighetsbestämmelserna avfattades efter de i olika sitna
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

tioner föreliggande förhållandena. De av dessa sakkunniga föreslagna

maximihastigheterna avsågo endast fordonens framförande ’i gynnsammaste

fall’.

Såsom redan nämnts överträdas nu gällande liastighetsbestämmelser i

avsevärd omfattning. I synnerhet vanliga personbilar framföras å landsbygden

med en hastighet, som ligger åtskilligt över den högsta tillåtna.

Framför allt å raka, jämna, lätt överskådliga sträckor låta förarna fordonen

utveckla en hastighet, vilken betydligt överstiger den nu tillåtna,

men som med hänsyn till de moderna personbilarnas byggnad och konstruktion

bättre lämpar sig för dessa vagnar och som därför är den ur

ekonomisk synpunkt fördelaktigaste.

Erfarenheten torde hava ådagalagt, att olyckor mera sällan inträffa å

öppna, fria och lätt överskådliga vägsträckor. Flertalet olyckor tima å

krokiga, slingrande vägar; de svenska vägkurvomås ödesdigra inverkan

å automobiltrafiken hava många förare fått erfara. Å dylika vägar kan

det vara fullkomligt oförsvarligt att färdas med en hastighet, som närmar

sig den i motorfordonsförordningen högst tillåtna.

Allt eftersom klarare insikt vunnits därom, att det främst är do farliga

situationerna, som böra göras till föremål för lagstiftarens reglerande

ingripande, har utvecklingen å förevarande område gått i riktning

mot borttagande av maximigränsen i öppen terräng. I utlandet har man

å många håll slopat i siffror fixerade hastighetsbestämmelser för trafiken

med personautomobiler. I Holland, Tyskland och Ungern har hastigheten

i åtskilliga år varit fri å öppen landsväg. Detsamma gäller i Spanien

sedan 1919, i Frankrike och Polen sedan 1921 och i Belgien sedan 1925.

Några önskemål örn en återgång till bestämmelser örn viss maximihastighet

har, såvitt de sakkunniga erfarit, icke i dessa länder framkommit.

Vad våra grannländer beträffar hava dessa ännu ej övergått till »fri»

hastighet. I Danmark får körhastigheten för personvagnar å landet ej

överstiga 50 km. i timmen. I Norge får hastigheten utanför tättbebyggda

samhällen icke överstiga 35 km. i timmen, dock att vederbörande regeringsdepartement

kan för vissa vägsträckor medgiva en högsta hastighet

av 45 km. i timmen. I Finland ligger å landsbygden gränsen för den

högsta tillåtna hastigheten för personbilar vid 65 km. i timmen, en

hastighet som med hänsyn till de finska vägarnas beskaffenhet i det närmaste

är att .anse såsom fri hastighet.»

Hogsta tillåt- Såsom redan omnämnts hava de sakkunniga funnit tiden nu vara inne

fcZvwUgper- för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar

sonautomobil (och motorcyklar) å landsbygden. Till motivering härför anföra de sak
å

landsbyn- kunnig£u

De sak- »De omständigheter, vilka tidigare talat för i siffror fixerade hastighets - kunnig. bestämmelser, synas beträffande denna trafik numera icke böra lägga Ilin

der i vägen för den fria hastighetens införande. Personautomobilerna

hava under den senaste tiden nått en allt större fullkomlighet i de avseenden,

som äro av betydelse för trafiksäkerheten. Särskilt bromsningsanordningarna

fylla högt ställda anspråk. Jämväl våra vägar hava under de

sistförflutna åren undergått avsevärda förbättringar. Åtminstone de

större trafiklederna befinna sig i allmänhet numera i ett gott skick. Ur

vägslitningssynpunkt torde de med lågtrycksringar numera i allmänhet

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

77

försedda personbilarnas körhastighet spela en vida mindre roll än man i

allmänhet tillägger densamma. Särskilt gäller detta de i allt större utsträckning

förekommande vägar, varest s. k. permanent beläggning kommit

till användning. A dylika vägar torde personautomobilerna knappast ut

öva någon skadlig inverkan.

Att körskickligheten lios förarna väsentligt ökats under de senaste

åren lärer ej kunna förnekas. Även en större ansvarskänsla och hänsynsfullhet

har på detta håll kommit till synes, låt vara att ännu mycket återstår

innan i detta avseende allt kan anses väl beställt. Det torde dock

kunna antagas, att bland annat de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

i syfte att erhålla omdömesgilla och hänsynsfulla förare skola

komma att bidraga till en bättre sakernas ordning.

Med den utbredning, som motorfordonen numera fått, hava snart sagt

alla lager av vårt lands befolkning vunnit en ej ringa kunskap örn och

förtrogenhet med trafiken med dessa fordon.

Att betänkligheter skola möta mot ett borttagande av bestämmelserna

örn viss maximihastighet är fullt förklarligt. Ej minst den omständigheten

att våra vägar, trots den avsevärda förbättring desamma undergått,

ännu på många håll äro alltför smala och krokiga för att tillåta

större hastigheter, torde komma att anföras. Denna invändning kan emellertid

med lika fog göras mot varje höjning av den gällande maximihastigheten;

en avsevärd höjning synes under alla förhållanden vara

ofrånkomlig. Redan den nuvarande högsta tillåtna hastigheten, 45 km.,

är såsom ovan framhållits för dylika vägar i regel allt för hög. Vidare

torde komma att framhållas de beklagliga olyckor, som redan med

nuvarande föreskrifter förorsakas av överdådiga och hänsynslösa förare.

De sakkunniga hava grundad anledning antaga, att någon förändring till

det sämre härutinnan icke skall bliva följden av den fria hastighetens

införande. För dylikt sorls folk spela i maximisiffror angivna hastighetshestämmelser

föga eller ingen roll.

I maximisiffror angivna hastighetsbestämmelser verka i viss mån förslappande

å känslan hos föraren av det honom åvilande ansvaret för att

i varje särskilt fall ej köra hastigare och annorlunda än situationen kräver.

Erfarenheten har ådagalagt, att de fastställda siffrorna av den stora

allmänheten ej sällan uppfattas såsom åsyftande de hastigheter, som under

alla förhållanden äro tillåtna. Huru ofta anföres icke till försvar vid

inträffad olycka, att föraren »ej kört fortare än 45 km.». Antagligen

skulle även en högsta tillåten hastighet av t. ex. 55 å 60 km.

komma att betraktas såsom den normala. För trafiken skulle detta

komma att innebära oerhörda faror. Örn däremot, såsom de sakkunniga

föreslå, regeln blir, att hastigheten städse skall anpassas efter som vid

varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet

bjuder, har man anledning att förmoda, att detta skall bidraga

till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla.

En dylik regel kombinerad med den i gällande lagstiftning innehållna

föreskriften om att automobil »ingenstädes må framföras med större hastighet,

än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan

kortare sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande

överskådliga och fria delen av körbanan» är enligt de sakkunnigas mening

tillfyllest för att förekomma att automobilerna framföras med en

för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Att vid bifall till de sakkunnigas förslag körhastigheten i gemen skulle

komma att ökas utöver vad för närvarande är fallet, torde knappast vara

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Avgivna

yttranden.

att förvänta. Ett ej ringa antal förare — ej minst de kunniga, varsamma

och ansvarskännande — lärer redan nu vid fordonens framförande allenast

låta sig bestämmas av de principer, som kommit till uttryck i de

sakkunnigas förslag. För de vårdslösa och omdömeslösa bilisterna hava

såsom ovan påpekats maximibestämmelserna icke utgjort någon hämsko.»

De sakkunnigas förslag i förevarande del har tillstyrkts av flertalet av

de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig i hastighetsfrågan. För

införande av fri hastighet å landsbygden för vanliga personbilar och motorcyklar

hava uttalat sig: överståthållarämbet, 16 länsstyrelser, järnvägsstyrelsen,

arméförvaltningen, chefen för generalstaben, automobilklubben,

motorklubben, vägföreningen, väginstitutet, järnvägsföreningen, automobilhandlareföreningen,

handelsarbetareförbundet, transportarbetareförbundet,

spårvägsföreningen, industriförbundet, droskbilägarnas och omnibusägarnas

riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund och teknologföreningen.

Tillstyrkande uttalanden hava vidare gjorts av omkring 125 stadsfiskal

och landsfiskaler, 28 vägstyrelser, länsvägnämnden i Malmöhus län, inemot

ett femtiotal besiktningsmän samt cirka 35 magistrater, stadsstyrelser och

poliskammare.

Vissa av ovannämnda länsstyrelser hava dock endast med stor tvekan

ansett sig kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med

skärpa understrukit, att anställandet av trafikpolis eller vidtagandet av

någon annan effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig

förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag. Såsom

en dylik förutsättning har ock angivits, att de i 41 § intagna straffbestämmelserna

för vårdslös och hänsynslös körning likasom ock för den, som i

alkoholpåverkat tillstånd framför automobil, undergå en väsentlig skärpning,

utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt fri hastighet för vanliga

personbilar, men har ansett sådan hastighet icke böra medgivas för motorcyklar,

med mindre åldern för erhållande av motorcykelkörkort höjes från

16 till 18 år.

Bland dem, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas förslag, må till

en början nämnas 7 länsstyrelser, besiktningsmännens förening och svenska

vägstyrelsernas förbund. Dessa myndigheter och korporationer anse dock

den nuvarande maximihastigheten för låg. Flertalet bland länsstyrelserna

förorda en höjning av hastigheten till 60 kilometer i timmen. Besiktningsmännens

förening anser, att hastigheten ej bör få överskrida 65 kilometer i

timmen med mindre vägens beskaffenhet och andra på frågans bedömande

inverkande faktorer äro av den natur, att hastigheten i och för sig ej kan

innebära fara av något slag för andra vägfarande. Vägstyrelsernas förbund

föreslår en maximihastighet av 55 kilometer i timmen. Förbundet framhåller

dock, att på vissa sträckor av bilvägarna, där permanentbeläggning

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.''i proposition Nr 121. 79

genomförts, hastigheten torde ytterligare kunna höjas eller till och med helt

frigivas.

Införandet av fri hastighet har vidare avstyrkts av omkring 45 stadsflskaler

och landsfiskaler, 13 vägstyrelser och ett tiotal besiktningsmän.

I motsats till de sakkunniga och jämväl flertalet av dem, som yttrat sig

över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser, finnér jag tiden

ännu icke vara inne för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med

vanliga personbilar och motorcyklar å landsbygden. För närvarande synes

mig det riktiga vara, att en ej alltför obetydlig höjning av den gällande

maximihastigheten företages. Erfarenheten får sedan utvisa om och när

en övergång till fri hastighet kan anses lämplig. Att så inom en kanske

snar framtid skall befinnas vara fallet, håller jag för troligt. I likhet med

några av de hörda myndigheterna anser jag, att gränsen för den högsta

tillåtna hastigheten bör dragas vid 65 kilometer i timmen. Något praktiskt

behov av högre hastighet lärer näppeligen föreligga.

Min nu angivna ståndpunkt betingas huvudsakligen av två faktorer,

nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas beskaffenhet och dels den

allmänna körkulturen.

Vad vägarna beträffar lärer det ej kunna bestridas, att trots under senaste

åren vidtagna förbättringar av olika slag mycket återstår, innan desamma

i någon större utsträckning kunna sägas vara lämpade för att upptaga en

mycket snabb trafik. Den fria hastigheten skulle å våra i regel ännu smala

och krokiga vägar innebära en avsevärd fara för trafiksäkerheten. Den fria

hastigheten skulle slutligen helt visst å många håll även medföra en icke

önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Att införande av fri hastighet förutsätter en hög grad av trafikkultur

och trafikvana ej blott hos automobilförarna utan jämväl hos övriga trafikanter,

torde ej vara föremål för något tvivel. Även örn man måste medgiva,

att förhållandena härutinnan under de senaste åren undergått en avsevärd

förändring till det bättre, lärer det dock alltjämt vara så, att åtskilliga

av våra förare icke ådagalägga nödig försiktighet och hänsynsfullhet. Jämväl

övriga trafikanter torde till ej ringa antal vara mindre väl skickade

att möta de faror, som med en mycket snabb automobiltrafik lätteligen

komma att uppstå för dem.

Ytterligare en omständighet, som för min nu intagna ståndpunkt väl ej

varit av avgörande betydelse men som dock icke kunnat av mig helt lämnas

å sido vid frågans bedömande, är, att övervakandet av trafiken kommer

att efter införandet av fri hastighet bliva förenat med ökade svårigheter.

Ett stadgande om viss maximihastighet innebär uppenbarligen större möjligheter

att rättsligen konstatera och därmed även att förhindra vårdslös

och överdådig körning än en föreskrift, som allenast ålägger föraren att

anpassa hastigheten efter trafiksäkerhetens krav och försiktighetens bud.

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Högsta tilllåtna

hastighet

för vanlig

personbil

inom tättbebyggt

samhälle.

Högsta tilllåtna

hastighet

för

personomnibussar

och

lastvagnar.

80 Kunell. May.ts proposition Nr 121.

De sakkunniga liava icke funnit sig böra föreslå någon höjning av den

för vanlig personautomobil inom tättbebyggt samhälle för närvarande tilllåtna

högsta hastigheten, 35 kilometer i timmen. Jag är på denna punkt

såtillvida ense med de sakkunniga som jag anser, att som regel en högre

maximihastighet icke är tillrådlig inom dylikt samhälle. Å vissa för automobiltrafik

särskilt lämpade gator torde dock en högre hastighet låta sig

väl förenas med trafiksäkerhetens krav. Redan nu torde, särskilt i de större

städerna, automobilerna å sådana gator ofta framföras med en hastighet,

som ligger mellan 35 och 45 kilometer i timmen. Vid sådana förhållanden

vill jag föreslå, att den av de sakkunniga för nu ifrågavarande fall föreslagna

hastighetsbestämmelsen kompletteras med föreskrift örn rätt för vederbörande

myndighet att, där trafikförhållandena det medgiva, för viss

trafikled meddela förordnande örn höjning av maximihastigheten intill högst

45 kilometer i timmen.

De av de sakkunniga för personomnibussar och lastvagnar föreslagna

maximihastigheterna innebära en avsevärd höjning i jämförelse med vad

nu gäller. Beträffande de hastighetsbestämmelser, som skulle gälla för

trafiken med dessa fordon, hänvisas till betänkandet.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del hava i olika hänseenden framställts

anmärkningar från de hörda myndigheternas sida. Erinringarna

gälla dels hastighetssiffrorna, vilka av somliga ansetts för höga, av andra

för låga, dels införande av olika maximihastighet för trafiken å landsbygden

och inom tättbebyggt samhälle, dels den för lastvagnar föreslagna avgränsningen

av de olika viktgrupperna m. m.

För egen del vill jag i huvudsak ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning

och kan förty ej biträda ett reservationsvis framlagt förslag örn

en genomgående sänkning av den av de sakkunniga förordade maximihastigheten

med 5 kilometer i timmen. Endast i ett hänseende har jag

ansett jämkning i de sakkunnigas förslag böra vidtagas. De av de sakkunniga

i fråga örn lastvagnar föreslagna viktgränserna — respektive högst

3,000, högst 4,500 och över 4,500 kilograms totalvikt — finner jag i likhet

med besiktningsmännens förening, automobilklubben, automobilhandlareföreningen

m. fl. icke kunna godtagas. Gränsen för de båda lättaste grupperna

anser jag böra dragas vid en totalvikt av respektive högst 3,600 och

och högst 6,000 kilogram. Med de sakkunnigas förslag skulle allenast

paketbilar komma att tillhöra den lättaste och ur hastighetssynpunkt mest

gynnade gruppen. Däremot skulle de s. k. lätta lastvagnarna — Volvo,

Ford, Chévrolet m. fl. — icke komma att hänföras dit. För dessa märken,

vilkas totalvikt tidigare understeg 3,000 kilogram, är samma vikt numera

3,200—3,500 kilogram. Även de tyngre lastvagnarna hava under senare

år undergått en avsevärd ökning i vikt, närmast föranledd av de betydande

förbättringar vägarna undergått. Till den mellersta gruppen synas lastautomobiler

med en lastkapacitet intill 3 ton böra förås. Dessa fordon

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

81

hava i allmänhet en totalvikt av eirka 5,500 å 5,600 kilogram. Ej sällan

äro dock vagnar av denna storlekstyp utrustade med lämmar, bommar m. m.,

vilka anordningar medföra en ökning av totalvikten till inemot 6,000 kilogram.

De av mig nu föreslagna ändringarna föranleda motsvarande jämkningar

i hastighetsbestämmelserna för lastvagn jämte släpvagn (22 § 8 mom).

Ett spörsmål, som i förevarande sammanhang påkallar uppmärksamhet,

är frågan örn motorfordonstrafikens övervakande, särskilt å landsbygden.

Med den betydande omfattning denna trafik numera erhållit, har behovet

av en verksam kontroll över efterlevnaden av trafikreglerna gjort sig allt

mera gällande. I följd härav och då det visat sig, att landsfiskalerna och

dem underlydande tjänstemän på grund av övriga tjänstegöromål icke

kunna medhinna att effektivt övervaka vägtrafiken, har från olika håll

framförts krav på inrättande av särskild trafikpolis.

En dylik lösning av ifrågavarande spörsmål synes mig emellertid icke vara

att förorda. Införande av en polis med uteslutande uppdrag att syssla med

övervakande av vägtrafiken skulle helt säkert komma att ställa sig ganska

dyrbart, utan att dock därigenom vunnes någon fullt effektiv kontroll. Särskilt

den omständigheten, att den trafikerande allmänheten snart nog skulle

lära sig att igenkänna de tjänstgörande polismännen och deras bilar eller

motorcyklar, skulle i hög grad minska möjligheten för polisen att uppträda

överraskande. Vid trafikkontrollens utövande är uppenbarligen i många

fall överraskningsmomentet av största betydelse.

Frågan örn trafikens övervakande bör enligt min mening lösas efter riktlinjer,

vilka redan uppdragits av statsmakterna. Vid anmälan av de

frågor, som tillhörde regleringen för budgetåret 1926/1927 av utgifterna

under riksstatens femte huvudtitel, omfattande anslagen till socialdepartementet,

anförde föredragande departementschefen angående anslag till polisväsendet

i riket, bland annat, att man måste räkna med att vissa länsstyrelser

i framtiden då och då måste använda reservpolispersonal för övervakande

av motor fordonstrafiken, ett ordningspolisändamål vartill personal

tidigare icke stått till förfogande, samt att med hänsyn härtill ett något

större belopp än förut syntes erfordras till ersättningar åt polisdistrikt i

fall, då reservpolispersonalen kommit till användning. Vid anslagets beräknande

togs hänsyn jämväl till härav uppkommande kostnader. Vad sålunda

anförts lämnades av riksdagen utan erinran och beviljades anslaget

till av Kungl. Majit föreslaget belopp. I cirkulär till länsstyrelserna den 6

juli 1926 fäste härefter chefen för socialdepartementet vederbörandes uppmärksamhet

på, att reserv pol is person alen vore avsedd att användas för utövande

av kontroll å motorfordonstrafiken.

Möjligheten att använda reservpolispersonal för trafikkontroll Ilar hittills

endast i ringa omfattning tillvaratagits av länsstyrelserna. I några län

har så emellertid skett.

[Winny lill riksdagens protokoll 1930. i sami. 90 haft. (Nr 121.) 6

Motorfordons
trafikens
Övervakande.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Trafikkontrollen är åtminstone i ett par av dessa län anordnad på följande

sätt. Då och då hava på oregelbundna tider, huvudsakligen under

sommarmånaderna, och å olika vägsträckor utsänts patruller å två personer,

ej alltid desamma. Polismännen hava varit försedda med polisbricka men

utan andra tjänstetecken. Patrullerna hava färdats å motorcykel, som av

länsstyrelsen förhyrts för ändamålet. Genom att motorcykeln förhyrts har

den fördelen kunnat vinnas, att icke samma fordon alltid behövt användas,

varför patrullfordonets utseende och registreringsnummer kunnat för den

trafikerande allmänheten hemlighållas. Denna metod för övande av uppsikt

över trafiken har, enligt vad vederbörande länsstyrelser vitsordat, visat

sig ändamålsenlig och effektiv. Härtill kommer, att densamma ställt

sig föga dyrbar. Kostnaderna för patrulleringen, som ägt rum under cirka

sex veckor av året, ha inskränkt sig till — förutom av polislagens bestämmelser

betingade utgifter för polismännens användande — hyran för en

motorcykel med sidvagn jämte bensinkostnad och försäkringsavgift. Sistnämnda

utgifter hava per år uppgått till inemot 1,500 kronor, vilket belopp

efter gjord framställning av Kungl. Majit ställts till förfogande.

Då med den metod, för vilken nu redogjorts, en verksam kontroll över

trafiken synes kunna erhållas, är det önskvärt, att länsstyrelserna i större

utsträckning än hittills använda sig av densamma. Skulle det, sedan större

erfarenhet vunnits, visa sig, att trafikens alltjämt pågående utveckling

kräver ytterligare åtgärder i övervakningssyfte från statsmakternas sida,

torde nu avhandlade spörsmål få upptagas till nytt övervägande.

19 §. För att allmänheten skall kunna erhålla tillförlitlig kännedom örn av

polismyndighet jämlikt 13 § 1 mom. meddelat förbud att å viss plats företaga

övningskörning har i 19 § upptagits stadgande, att uppgift å de vägar,

beträffande vilka dylikt förbud meddelats, skall intagas i kungörelsen örn

automobilvägar.

20 §. Enligt 20 § 2 mom. 2 stycket i de sakkunnigas förslag ankommer det

på länsstyrelse, respektive polismyndighet i stad att meddela de närmare

föreskrifter, som må vara av nöden, beträffande anslag för tillkännagivande

av inskränkningar i rätten att med automobil befara viss väg. Då denna

bestämmelse, som jämväl återfinnes i gällande förordning, vad landsbygden

beträffar redan i viss utsträckning satts ur tillämpning genom Kungl. Majits

cirkulär den 12 maj 1927 samt det ur enhetlighetssynpunkt torde vara

önskvärt, att motsvarande föreskrifter meddelas jämväl för städerna, har

nämnda bestämmelse i 2 mom. ansetts böra ersättas med stadgande örn rätt

för Konungen att meddela erforderliga föreskrifter rörande sagda anslag.

I samband härmed ha 2 och 3 mom. i de sakkunnigas förslag sammanförts

till ett moment.

Med den lydelse stadgandet örn varningsmärken erhållit i de sakkunnigas

förslag skulle för detsammas tillämpning i stad komma att erfordras ett

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 83

betydande antal märken. Ett alltför rikligt användande av varningsmärken

skulle, något som ock av de sakkunniga framhållits, komma att medföra

att uppmärksamheten å och respekten för varningssignalerna slappades. För

undanröjande av nämnda olägenhet har viss jämkning föreslagits i de sakkunnigas

författningsförslag.

Erfarenheten har givit vid handen, att baklyktans sken å många auto- 21 §.

mobiler är så svagt, att man även på kortare avstånd från fordonet endast

med svårighet kan avläsa det å detsamma anbragta igenkänningsmärket.

Föreskrift har därför ansetts böra meddelas i 21 § 1 mom. punkt c), att

baklyktas vita sken skall så belysa bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,

att de lätt kunna avläsas.

De sakkunnigas förslag, att lastvagn ej skulle vid lustresa, utflykt eller

dylikt få brukas för befordran av personer med mindre härför påkallade

anordningar godkänts av besiktningsman, finner jag välbetänkt. Angående

motiveringen för förslaget tillåter jag mig hänvisa till betänkandet. Stadgande

har i samband härmed ansetts böra meddelas örn, att vid sådan resa ej får

befordras passagerare till större antal, än besiktningsmannen vid godkännandet

bestämt (3 morn.), ävensom att bevis örn besiktningsmans godkännande

skall av föraren under färd medhavas för att på tillsägelse av besiktningsman

eller polisman uppvisas (10 morn.).

För vinnande av säkerhet för att de uppgifter angående släpvagns tjänste- 22 §.

vikt m. m., som jämlikt 22 § 1 mom. 3 stycket skola anbringas å sådant

fordon, bliva fullt tillförlitliga har intagits föreskrift, att uppgifterna skola

vara fastställda av besiktningsman.

Vad i 21 § 4 mom. 2 stycket är stadgat örn igenkänningsmärke för automobil

har föreslagits skola gälla jämväl för sådant å släpvagn anbragt

märke.

Beträffande vissa ändringar, som av mig vidtagits i 22 § 2 och 3 morn.,

hänvisas till motiveringen härförut under 16 § och 18 §.

De för den yrkesmässiga automobiltrafiken gällande föreskrifterna ha varit Yrkesföremål

för ingående överväganden från de sakkunnigas sida. De sakkun- "trafik

niga, vilka anse särskilt tillstånd av offentlig myndighet alltjämt böra fordras g

för denna trafik, ha till en början föreslagit viss ändring av definitionen å Definition

begreppet yrkesmässig trafik. De sakkunniga anföra härutinnan:

»Redan enligt 1906 års automobilförordning var den, som ville utöva t>e sakyrkesmässig

automobiltrafik, skyldig att söka tillstånd härtill av offentlig kunniga,

myndighet, och jämväl i denna författning definierades yrkesmässig automobiltrafik

såsom automobils tillhandahållande åt allmänheten mot ersättning.

1903 års sakkunniga, vilkas betänkande i huvudsakliga delar låg till grund

för 1906 års förordning, yttrade i samband med fråga att göra rätten att

använda automobil beroende av särskilt tillstånd bl. a. följande: ’Vad nu

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

anförts om obehövligheten av särskilt tillstånd avser den enskilda automobiltrafiken,

rätten att för enskilt bruk i trafik använda automobil, medan

däremot dylikt tillstånd lämpligen bör påfordras vid den yrkesmässiga trafiken,

då det ifrågasättes att mot ersättning betjäna allmänheten med befordran

av personer eller gods. En livligare, mera regelbunden och i allmänhet

för gator och vägar så prövande trafik som den yrkesmässiga påkallar

den mera ingående och allsidiga prövning, som bör föregå ett meddelande

av särskilt tillstånd. Då det här är fråga örn ett utbjudande till

allmänheten av ett visst befordringsmedel, kan allmänheten ock äga anspråk

på, att lämpligheten såväl av befordringsmedlet självt som av de kommunikationsleder,

där det skall användas, ägnas en mera grundlig och allsidig

prövning. Att den, som önskar idka automobiltrafik såsom affär för egen

förtjänst, underkastas bestämmelser och kontrollföreskrifter utöver dem, som

ifrågasättas vid automobils användande till enskilt bruk, kan icke möta

några befogade invändningar ur synpunkten av en praktisk och för de enskilde

icke mer än nödigt betungande lagstiftning.’ Vilken trafik och vilka

trafikutövare, som av 1903 års sakkunniga åsyftades med detta uttalande,

torde ej behöva vara föremål för någon tvekan. Härmed åsyftades uppenbarligen

allenast de, vilka helt eller delvis hade sin utkomst av den av dem

bedrivna trafiken, med andra ord de yrkesgrupper, vilka före automobilernas

uppträdande utövade åkeri-, drosk-, hyrverks- eller liknande rörelse med

hästfordon. Däremot lärer det näppeligen hava varit avsikten, att varje

automobilägare, som mot betalning utförde körning, skulle vara underkastad

de för den yrkesmässiga trafiken föreslagna föreskrifterna.

Utvecklingen inom domstolspraxis har emellertid i allt fall numera gått

därhän, att så gott som envar som mot betalning tillhandahåller annan

automobil, anses utöva yrkesmässig trafik, även örn det kan påvisas, att

tillhandahållandet skett i mycket ringa omfattning och allenast för att hjälpa

en granne eller bekant och således ej i förvärvssyfte. Denna praxis har

föranlett stora olägenheter, särskilt för befolkningen å landsbygden. Åtskilliga

exempel härpå kunna nämnas. Av dessa må endast anföras ett par.

För att kunna närvara vid en begravning anlitade en person — då alla

trafikbilar i trakten voro upptagna i anledning av begravningen — en granne

tillhörig automobil. Grannen, som begärde och erhöll betalning för skjutsen,

dömdes till ansvar för att utan tillstånd ha utövat yrkesmässig automobiltrafik.

— En bonde hade under åtskilliga år med hästskjuts kört sin mjölk

till mejeriet i närmaste stad och därvid för att hjälpa en granne, som

saknade åkdon, mot en ringa ersättning medtagit dennes mjölk. Någon

ändring härutinnan skedde icke, sedan bonden utbytt hästskjutsen mot en

automobil. Bonden blev till följd härav åtalad och dömd till ansvar för

att hava utövat yrkesmässig automobiltrafik utan att lia varit därtill berättigad.

Att beträffande dylik trafik uppställa samma krav som i fråga örn den

trafik, vilken bedrives såsom yrke, torde icke vara ur säkerhets- eller annan

synpunkt nödvändigt. De för den yrkesmässiga trafiken meddelade bestämmelserna

hava bl. a. tillkommit i syfte att skapa garanti för att den, vilken

bedriver automobiltrafik såsom affär för egen förtjänst, skall på ett för allmänheten

fullt betryggande sätt fullgöra sitt åtagande eller med andra ord för

att förhindra att förvärvssynpunkten tilläventyrs skulle av vederbörande

tillgodoses på trafiksäkerhetens bekostnad. När fråga är örn tillhandahållande

av automobil för att bistå en granne eller vän är förhållandet ett

annat. Grannen eller vännen tager automobilen i bruk så att säga med

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

öppna ögon och bör ej på den grund att han erlägger betalning för fordonets

brukande kunna göra anspråk på, att det allmänna lämnar annan

garanti för kommunikationsmedlets lämplighet än vad fallet är vid automobils

användande i privat trafik.

För att de synpunkter som ovan framhållits skola kunna vinna beaktande

hava de sakkunniga givit definitionen å yrkesmässig trafik följande lydelse:

Tillhandahålles i förvärvssyfte åt allmänheten automobil mot ersättning.’

De sakkunniga inse väl, att den föreslagna definitionen icke på ett fullt

bindande sätt från begreppet ''yrkesmässig trafik’ avskiljer den mot ersättning

utövade trafik, som enligt de sakkunnigas mening bör behandlas såsom

privat trafik. En definition, som härutinnan fyller måttet, lärer icke utan

stor omständlighet kunna lämnas. Den givna definitionen torde emellertid,

restriktivt tillämpad, icke komma att medföra någon olägenhet ur säkerhets-

eller ordningssynpunkt och ej heller någon kränkning av de verkliga

yrkesutövarnas befogade anspråk på näringsskydd.»

Det övervägande antalet av de hörda myndigheterna hava biträtt de sak- Yttranden.

kunnigas förslag, därvid framhållits att definitionen erhållit ett välbehövligt

förtydligande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som delar de sakkunnigas

uppfattning örn vad som bör inläggas i begreppet yrkesmässig

trafik, anser dock, att den föreslagna författningstexten knappast täcker,

vad som därmed avses, samt föreslår, att densamma gives följande lydelse:

»Tillhandahåller någon yrkesmässigt allmänheten automobil mot ersättning».

För det nuvarande stadgandets bibehållande hava några länsstyrelser, svenska

järnvägsföreningen, svenska spårvägsföreningen samt en del organisationer,

som företräda de yrkesmässiga trafikutövarna, uttalat sig. Genom den föreslagna

ändringen skulle öppnas möjlighet för en för yrkesmännen ruinerande

konkurrens från enskilda motorfordonsägares sida. Den föreslagna bestämmelsen

inbjöde direkt till tolkningstvister och försök att undgå kontroll

från det allmännas sida. Länsstyrelsen i Uppsala ifrågasätter, örn ej den

trafik, varför särskilt tillstånd erfordras, blivit alltför snävt begränsad genom

de kumulerade förutsättningarna örn förvärvssyfte och örn tillhandahållande

åt allmänheten mot (särskild) ersättning. Förutsättningen örn tillhandahållande

åt allmänheten föranledde i’edan nu ofta bevissvårigheter. Länsstyrelsen

i Östergötlands län finner det icke lämpligt, att syftet med fordonets

tillhandahållande blir avgörande för frågan, huruvida yrkesmässig

trafik eller ej föreligger. Enligt länsstyrelsens åsikt bör den omfattning, i

vilken automobil tillhandahålles utomstående, vara bestämmande för rörelsens

egenskap av yrkesmässig eller icke. Länsstyrelsen skulle för sin del vilja

karakterisera den yrkesmässiga automobiltrafiken såsom tillhandahållande

mot ersättning samt annorledes än vid enstaka tillfällen av automobil åt

personer, vilka icke tillhöra automobilägarens hushåll.

I likhet med länsstyrelsen i Östergötlands län fimner jag det mindre lämp- Pepartementsligt,

att syftet med fordonets tillhandahållande blir bestämmande för, huru- che,en''

vida trafiken är att betrakta såsom yrkesmässig eller ej. Syftet torde i all
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

mänhet vara mycket svårt att konstatera, och för övrigt lärer i flertalet fall,

då automobil mot ersättning tillhandahålles annan, automobilägarens önskan

att förskaffa sig någon inkomst av automobilen medverka till hans beredvillighet

att mot betalning ställa fordonet till förfogande, låt vara att detta

måhända icke är huvudsyftet. Enligt min mening bör den omfattning, i

vilken tillhandahållandet sker, vara avgörande, då det gäller att avgränsa

begreppet yrkesmässig automobiltraflk. Därest en automobilägare vid något

eller några enstaka tillfällen mot betalning utför körning åt en granne eller

bekant eller annan, vilken icke kan sägas falla under begreppet allmänheten,

synes detta icke böra betecknas såsom yrkesmässig trafik, även

örn det är uppenbart att jämväl hänsyn till inkomsten varit motivet för

tillhandahållandet. Om däremot ett tillhandahållande av automobil sker

vid ofta återkommande tillfällen eller mera regelmässigt, torde trafiken böra

anses såsom yrkesmässig och detta även örn automobilägaren kan göra

sannolikt, att tjänstvillighet mot grannar och bekanta varit det så gott

som enda motivet för tillhandahållandet.

Den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig trafik synes mig täcka

de synpunkter, jag nyss framhållit, och även stå i överensstämmelse med

den uppfattning, som kommit till synes i 1903 års sakkunnigas uttalanden,

vilka ligga till grund för den allt sedan vår första automobilförordning

gällande definitionen å yrkesmässig trafik. Väl synas vissa domstolar ha

gått emot denna uppfattning. Den av de sakkunniga påtalade praxis å detta

område stödes dock, så vitt jag vet, icke av något av den högsta dömande

instansen meddelat avgörande. Vid skapandet av denna praxis förefaller

det, som örn domstolarna givit en vidare innebörd åt begreppet allmänheten

än som i detta sammanhang skäligen synes böra ifrågakomma. Därest

ändring härutinnan kommer att ske, torde de olägenheter, som med berörda

praxis onekligen uppstått, särskilt för landsbygdens befolkning, komma att

försvinna. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra förorda, att 23 §

bibehålies med oförändrad lydelse.

Jag är ense med de sakkunnigas flertal därom, att bestämmelserna för

den yrkesmässiga automobiltrafiken icke böra göras tillämpliga å yrkesmässigt

uthyrande av automobil, utan att förare ställes till vederbörandes

förfogande. Jag kan alltså icke biträda på denna punkt framställd reservation.

84—29 §§. De av de sakkunniga för olika slag av yrkesmässig automobiltraflk föreslagna

bestämmelserna ansluta sig nära till den gällande lagstiftningen.

Liksom nu skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik. Tillstånd till linjetrafik,

varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss, i

förväg bestämd vägsträcka, meddelas av länsstyrelsen i det eller de län,

där trafiken skall utövas. Tillstånd att inom viss stad bedriva annan

yrkesmässig trafik än linjetrafik meddelas av polismyndigheten i staden.

Den nuvarande benämningen å sådan trafik, lokaltrafik, har utbytts mot

stadstrafik. För annan yrkesmässig trafik (länstrafik) meddelas tillståndet,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

därest trafiken skall bedrivas inom visst län eller del därav, av vederbörande

länsstyrelse, men om trafiken skall utövas inom två eller flera län,

av länsstyrelsen i det län, varest trafiken företrädesvis skall utövas.

Enligt motorfordonsförordningen skall vid prövning av ansökan örn tillstånd

till linjetrafik eller lokaltrafik hänsyn tagas till behövligheten och

lämpligheten av den ifrågasatta trafiken. Om särskilda omständigheter

sådant påkalla, må dylik hänsyn jämväl tagas vid prövning av ansökan örn

tillstånd till annan yrkesmässig trafik.

Under de första åren efter ikraftträdandet av 1923 års författning, anföra de

sakkunniga, torde det endast sällan hava förekommit, att vid prövning av ansökan

om tillstånd till länstrafik någon hänsyn togs till »behövligheten och

lämpligheten», vilket hade till följd att å många håll i landet uppkom en

kategori av »halvyrkesmässiga» trafikutövare, vilka bedrevo trafiken huvudsakligen

vid sidan av sin egentliga näring och å de tider, då denna medgav dem

att verkställa körning, främst lördagskvällar och söndagar, samt ofta mot avgifter

vida under fastställd taxa. För de verkliga yrkesutövarna medförde

denna konkurrens allvarliga ekonomiska svårigheter. Det dröjde ej heller

länge, förrän dessa trafikutövare framställde yrkanden på, att tillstånd till

länstrafik ej måtte meddelas till större antal än att de, som verkligen bedrevo

trafiken som yrke, av densamma kunna erhålla sin ordentliga bärgning,

tillhandahålla förstklassig materiel och i övrigt fullgöra sina förpliktelser.

De påtalade missförhållandena ha inom vissa län föranlett, att

numera vid medgivande av tillstånd till länstrafik såsom regel hänsyn tages

till behövligheten och lämpligheten, även örn detta icke påkallas av särskilda

omständigheter.

De sakkunniga ha föreslagit, att denna numera allt mer tillämpade

praxis skulle lagfästas.

I och med att man låter behovsprincipen vara avgörande vid prövning av tillstånd

till länstrafik, torde det, fortsätta de sakkunniga, vara nödvändigt, åtminstone

när det gäller befordran av personer, att stadga skyldighet för innehavare

av trafiktillstånd att på anfordran stå allmänheten till tjänst med

körning inom det område, trafiktillståndet avser (trafikområde), något som

redan gäller i stadstrafiken, åtminstone i de större städerna. Genom införande

av körplikt uppnår man ock lättare syftet att ur trafikbilägarekåren utmönstra

de element, vilka bedriva trafiken såsom en bisyssla. Att av varje innehavare

av länstrafiktillstånd kräva skyldighet att utföra körning torde dock

icke låta sig göra. Detta skulle helt visst för åtskilliga orter, där full

sysselsättning för en utövare av trafik ej kan beredas, komma att innebära,

att dessa orter bleve helt utan trafikbilar och således finge sina trafikförhållanden

avsevärt försämrade. Särskilt i mera avlägsna och glest befolkade

trakter torde det ej kunna undgås att befrielse från körplikt måste

medgivas. De sakkunniga hava därför ansett det böra läggas i vederbörande

myndighets hand att, där så av omständigheterna påkallas, medgiva viss tillståndshavare

befrielse, helt eller delvis, från körplikt.

Den förmån, som sålunda vissa tillståndsinnehavare komma i åtnjutande

av, bör enligt de sakkunnigas åsikt motsvaras av ett krav på dessa nämligen

det, att de skola vara skyldiga att avstå från tillståndet, därest sedermera

en sökande anmäler sig, vilken vill åtaga sig körplikt, om trafikrättighet

De sakkunniga.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Reservationer.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

meddelas honom. Därmed vilja de sakkunniga dock icke hava sagt, att

icke förhållandena i vissa fall kunna vara sådana, att den äldre tillståndshavaren

bör få behålla sin rättighet samtidigt som tillstånd med körplikt

lämnas ny trafikutövare, nämligen då behovet icke kan anses fyllt med en

helyrkesutövare.

Även den, som är skyldig att på anfordran verkställa körning, bör uppenbarligen

vara befriad från sådan skyldighet i fall, där snöstorm, för trafiken

farlig isbeläggning å vägarna eller dylikt naturhinder kan medföra fara

för trafiken. Vidare bör körning kunna förvägras synbarligen överlastade

eller av smittosamma sjukdomar lidande personer o. s. v.

En annan förutsättning för att behövligheten och lämpligheten skall vid

ansökan örn länstrafiktillstånd kunna behörigen prövas anse de sakkunniga

vara, att tillståndet förenas med skyldighet att hava i trafiken brukade

bilar stationerade å viss ort (stationsort). De sakkunniga hava i sitt förslag

upptagit ett stadgande av dylikt innehåll, vilket stadgande ansetts böra

kompletteras med föreskrift örn skyldighet för vederbörande att (vid straffansvar)

utan onödigt uppehåll föra automobilen tillbaka till stationsorten

efter avslutad körning.

Att bedriva yrkesmässig trafik inom visst område, torde, yttra de sakkunniga,

innebära, att vederbörande inom detta område äger utbjuda bilen till

körning. Utanför trafikområdet äger han däremot icke dylik rätt. En trafikutövare,

som innehar stadstrafiktillstånd i Stockholm och som där åtagit sig körning

till Lidingön, är alltså förhindrad att, sedan den åkande avlämnats,under

återresan upptaga några passagerare, förrän automobilen kommit inom Stockholms

stads område. En dylik ordning är uppenbarligen ur ekonomisk

synpunkt mindre tillfredsställande och har givit anledning till åtskilliga

lagöverträdelser. De sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå att

automobil skall efter färd, som avslutats utom trafikområdet, därstädes få

tagas i bruk för körning direkt tillbaka till sagda område.

I förevarande frågor har icke samstämmighet rått bland de sakkunniga.

En bland dem, friherre Thott, har förordat, att jämväl för

innehavare av tillstånd till linjetrafik måtte stadgas skyldighet att utföra

samtliga turer, som finnas upptagna i för trafiken fastställd turlista,

ävensom att innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik avseende

befordran av gods måtte åläggas körplikt, dock att sådan trafikutövare

skulle äga rätt att vägra körning, därest godsets vikt icke uppginge

till halva den för fordonet fastställda maximilasten eller ock godsets

dimensioner vore sådana, att det icke lämpligen kunde lastas å fordonet.

Eörande transport av explosiva varor borde uti förevarande

hänseende utfärdas särskilda föreskrifter. En annan av de sakkunniga,

herr Wallde, har icke ansett sig kunna biträda bestämmelsen, att automobil

i ortstrafik skall efter färd, som avslutas utom automobilens trafikområde,

få tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

En dylik bestämmelse skulle enligt denne sakkunniges mening komma

att medföra så avsevärda missbruk från mindre samvetsgranna och

ansvarsmedvetna yrkesutövares sida, att den ordning och reda inom den

mera lokalt betonade yrkesmässiga personbiltrafiken, som man avsett att

vinna genom att göra innehavet av trafiktillstånd till villkor för rätten

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

att inom visst område utöva yrkesmässig trafik, skulle äventyras tor att

icke säga så gott som tillspillogivas.

Mot den av de sakkunniga föreslagna regleringen av den yrkesmässiga

automobiltrafiken har flertalet av de hörda myndigheterna icke haft

något att erinra. Några myndigheter äro dock av avvikande mening.

Länsstyrelsen i Hallands län avstyrker sålunda de sakkunnigas förslag

att jämväl vid prövning av ansökan örn tillstånd till länstrafik

hänsyn skulle tagas till behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta

trafiken. Tendenserna att göra trafikrättigheterna till en handelsvara

skulle härigenom befordras och stärkas, något som icke skulle

vara till gagn för trafiken eller allmänheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör gällande, att de sakkunniga icke beaktat,

vad som i allmänhet torde vara det karakteristiska för det slag av

trafik, som av dem betecknats såsom länstrafik, nämligen icke tillståndets

större eller mindre omfattning med avseende å det område, inom

vilket trafiken må bedrivas, utan i stället trafikens utövande från viss,

i tillståndet angiven stationsort. All länstrafik i Stockholms län vore numera

förbunden med viss stationsort. För tillståndets meddelande vore

det städse trafikbehovet å stationsorten, som vore det utslagsgivande

momentet; åtminstone i Stockholms län följdes den praxis, att området

för trafikens bedrivande bestämdes i enlighet med ansökningen. Så gott

som alla inom länet beviljade länstrafiktillstånd gällde numera hela

riket. Påtagligt vore, att de sakkunnigas definition icke stöde i önskvärd

överensstämmelse med de bestående förhållandena. Denna anmärkning

undanröjdes icke med ett påvisande av, att de sakkunniga i förordningen

infört bestämmelser, som fastsloge trafikens art av stationstrafik.

Dessa bestämmelser, införda såsom ett sekundärt stadgande, kunde

icke förläna själva definitionen, vad denna borde innehålla för att bliva

tillfredsställande. För övrigt torde de sakkunniga, då de infört begreppet

stationsort, icke hava fullt klargjort betydelsen härav. De sakkunniga

syntes anse, att ett utbjudande av bilen skulle få äga rum var som

helst inom det bestämda trafikområdet. Därest detta bleve fallet, skulle

en fullständigt ohållbar situation inträda, i all synnerhet örn trafiktillståndet

gällde två eller flera län. Länsstyrelsen ansåge det påtagligt,

att begreppet stationsort i detta sammanhang skulle bliva skäligen betydelselöst,

därest det ej förlänades den innebörden, att ett utbjudande

av bilen åtminstone i regel finge ske allenast å denna ort. Detta borde

vara huvudregeln för all länstrafik. Det enda undantag, som kunde tänkas

ifrågakomma, skulle gälla returkörningar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har yttrat, att det syntes tvivelaktigt,

huruvida ett inskränkande av tillstånd till länstrafik till visst

trafikområde vore påkallat av något särskilt behov, därest, såsom föreslagits,

viss stationsort för i trafiken godkänd automobil bestämdes. Att

inskränka trafiken för en trafikbilägare till »viss del av länet» t. ex.

Yttranden.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vissa socknar eller härader, syntes kunna vålla svårigheter för allmänheten

vid längre resor. Länstrafiken syntes vara underkastad tillräcklig

reglering med hänsyn till behövligheten och lämpligheten av trafikrättigheter

genom föreskriften örn en viss stationsort, då ju vederbörande

endast å denna ort ägde utbjuda automobilen till körning. Dock torde,

i likhet med vad av de sakkunniga föreslagits, böra stadgas rätt att efter

avslutad färd taga upp beställning och använda automobilen för körning

direkt tillbaka till stationsorten.

Vissa länsstyrelser lia framhållit, att då trafikområdet för automobiler

i länstrafik i de flesta fall omfattade hela riket, framstode bestämmandet

av körtrafiken på sätt som skett såsom olämpligt. Länsstyrelsen

i Östergötlands län erinrar, att så länge förhållandena äro sådana, att

på många platser å landsbygden trafikens omfattning icke är tillräckligt

stor för att lämna sysselsättning åt en helyrkesman, torde trafikrättigheter

böra upplåtas åt andra än helyrkesmän och följaktligen åtgärder

icke vidtagas, som kunna hindra dessa att utöva sin trafikrörelse. Detta

hade de sakkunniga insett och därför föreslagit, att dispens skulle kunna

beviljas från den av dem föreslagna körplikten. Såvitt länsstyrelsen

kunde finna, måste emellertid dispens meddelas så gott som alla ickehelyrkesmän,

vilka saknade möjlighet att helt avlöna en chaufför. Under

sådana förhållanden vore icke mycket vunnet med körpliktens införande.

De sakkunnigas förslag att medgiven dispens från körplikt skulle

förbindas med skyldighet att avstå trafikrättigheten, så snart densamma

kunde övertagas av en helyrkesman, funne länsstyrelsen alltför hårt, särskilt

om detta skulle gälla även redan beviljade trafikrättigheter.

Friherre Thotts reservation har i viss omfattning biträtts av ett fåtal

myndigheter. Herr Wallées reservation har förordats av en länsstyrelse

samt av trafikbilägarnas, droskbilägarnas och omnibusägarnas riksförbund.

Vid tiden för motorfordonsförordningens tillkomst hade den s. k. länstrafiken

ännu icke nått den omfattning och stadga, att mera ingripande

bestämmelser för reglering av densamma ansågos lämpliga eller önskvärda.

Numera har emellertid jämväl detta slag av yrkesmässig trafik

utvecklats därhän, att dylika bestämmelser icke längre kunna undvaras.

De sakkunnigas förslag härutinnan, vilket i väsentliga delar ansluter sig

till den praxis, som under de senare åren å vissa håll utbildat sig på detta

område, kan jag i stort sett biträda. Jag är sålunda ense med de sak

kunniga därom, att även ifråga örn länstrafik prövning av ansökan örn

trafiktillstånd bör ske ur synpunkten av behövligheten och lämpligheten

av trafiken. Med hänsyn till länstrafikens natur torde det dock, för så vitt

man vill undvika en försämring av landsbygdens trafikförhållanden, vara

nödvändigt, att beträffande denna trafik principen örn behovsprövning

tillämpas med viss försiktighet. Trafiktillstånd bör, såsom en länsstyrelse

framhållit, icke förvägras allenast av den anledning, att trafik
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

behovet redan är nödtorftigt tillgodosett. Det bör därutöver tagas i betraktande,

huruvida tillståndets beviljande skall medföra för allmänheten

menliga påföljder, såsom av alltför liten inkomst förorsakad låg kvalitet

å fordonsmateriel eller dylikt.

Att bedriva yrkesmässig automobiltrafik inom visst område torde, enligt

vad förarbetena till gällande lagstiftning ge vid handen, som regel

innebära, att vederbörande tillståndshavare var som helst inom detta område

äger utbjuda i trafiken använda fordon till körning. Utanför detta

område äger han icke sådan rätt, men väl torde han vara oförhindrad

att vid resa, som börjat inom området, utsträcka färden till ort utom

detsamma.

I och med att man låter behovsprincipen vara avgörande vid prövning

av tillstånd till länstrafik, torde det, såsom de sakkunniga framhållit,

vara nödvändigt, när det gäller befordran av personer, att stadga

skyldighet för innehavare av trafiktillstånd att på anfordran stå allmänheten

till tjänst med körning inom det område tillståndet avser (trafikområde).

Nödvändigt torde jämväl vara att vid tillståndets meddelande

föreskrift lämnas örn den ort, varest i trafiken använda fordon skola vara

stationerade.

För att körplikten skall kunna bestämmas på sätt de sakkunniga föreslagit

torde vid länstrafik trafikområdet böra givas en mindre omfattning

än vad för närvarande i allmänhet plägar ske. Därest körplikten

ej skall bliva alltför betungande för utövarna av denna trafik, synes densamma

böra begränsas att avse visst län eller del därav, en begränsning

som — då det område, inom vilket körplikt kräves, torde böra sammanfalla

med trafikområdet — föranleder, att rätten att bedriva länstrafik

inskränkes på enahanda sätt. Några nämnvärda olägenheter torde icke

komma att uppstå härigenom, då, såsom i det föregående framhållits, tillståndshavare

är oförhindrad att utsträcka färd, som börjat inom hans

trafikområde, till ort utom detsamma. Andra stycket i 24 § 4 mom. i de

sakkunnigas betänkande har i enlighet med det nu sagda utgått ur förslaget.

Då det för vinnande av reda och ordning torde vara nödvändigt, att

i framtiden samma regler komma att gälla för all länstrafik, har i övergångsbestämmelserna

föreslagits, att vid förordningens ikraftträdande

gällande tillstånd att bedriva länstrafik, som icke är begränsad till visst

län, skall därefter allenast avse rätt att bedriva länstrafik inom det län,

vars länsstyrelse meddelat tillståndet.

Att, på sätt länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit, såsom regel föreskriva,

att utbjudande av automobil ej må ske annorstädes än å stationsorten,

finner jag med hänsyn till de i allmänhet å landsbygden rådande

förhållandena vara mindre lämpligt. Genom föreskriften örn skyldighet

att efter körning, som avslutats utom stationsorten — varmed i detta

sammanhang lämpligen synes böra förstås ej blott den körning, som tagit

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Konkurrens

mellan olika

trafikföretag.

sin början å stationsorten, utan jämväl efter dennas utförande i omedelbar

följd inom trafikområdet mottagna uppdrag att verkställa körning —

utan onödigt dröjsmål föra automobilen tillbaka till stationsorten, torde

vinnas tillräcklig garanti för att, även då rätt att utbjuda automobil utom

stationsorten förefinnes, trafikutövaren icke uppehåller sig å annan ort

för att där söka körning, utan i stället stadigvarande vistas å stationsorten.

Överträder trafikutövaren nämnda föreskrift genom att ställa upp

sin automobil å annan ort för att där avvakta beställning till körning,

kan detta bans förfarande, förutom straffpåföljd, för honom medföra återkallelse

av trafiktillståndet.

Det inom Stockholms län tillämpade systemet, att utbjudande av bil

endast får äga rum å stationsorten, synes dock ej böra belt förbjudas. Å

en del båll, särskilt inom län med tätare bebyggelse och livliga trafikförhållanden,

kan en dylik reglering av trafiken befinnas mest ändamålsenlig.

Det torde kunna utan olägenhet överlämnas åt länsstyrelserna att

avgöra, när nu berörd inskränkning i trafikutövares rätt att utbjuda sitt

fordon till körning (med ty åtföljande begränsning av körplikten) må

anses vara av behovet påkallad.

Att utsträcka bestämmelsen örn körplikt, på sätt en av de sakkunniga

förordat, synes vad beträffar linjetrafiken icke vara nödvändigt, då även

utan föreskrift härom, myndigheterna torde övervaka att fastställd turlista

följes. För stads- och länstrafik, avseende befordran av gods, synes

mig körplikt, även med den inskränkning reservanten föreslagit, ej böra

ifrågakomma. Ej heller kan jag biträda den likaledes reservationsvis

framförda meningen, att den av de sakkunniga förordade bestämmelsen

örn rätt att utom trafikområdet taga returkörning bör utgå ur förslaget.

Det aktuella spörsmålet örn automobiltrafikens, enkannerligen linjetrafikens,

konkurrens med järnvägar och andra trafikföretag har av de sakkunniga

gjorts till föremål för en omfattande utredning. Denna utredning,

beträffande vilken jag får hänvisa till betänkandet, bar resulterat i,

att de sakkunniga i stort sett icke ansett sig böra — utöver vad redan

nämnts — föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser för prövning

av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Dessa synas enligt de

sakkunnigas mening vara tillräckliga för att åstadkomma en rationell och

ändamålsenlig reglering av nämnda trafik utan förfång för redan förefintlig

järnvägs- eller annan trafik. Att missförhållanden, som haft menliga

påföljder särskilt för järnvägarna, det oaktat uppstått, anse de sakkunniga

huvudsakligen vara att tillskriva, att de principer, varåt uttryck

givits i motorfordonsförordningen ävensom i de lagstiftande myndigheternas

vid förordningens tillkomst gjorda uttalanden, icke under de första

åren efter författningens ikraftträdande i praktiken vunno behörigt beaktande.

Härutinnan torde emellertid, framhålla de sakkunniga, under de

senaste åren en betydande förändring hava ägt rum.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

De sakkunnigas uppfattning i denna fråga, mot vilken det stora flertalet

myndigheter icke haft något att erinra, vill jag ansluta mig till och

kan förty icke biträda av järnvägsväsendets representant bland de sakkunniga

reservationsvis framställda förslag till reglering av konkurrensen

mellan olika trafikföretag.

Beträffande de särskilda paragraferna, som avse yrkesmässig trafik,

må anföras följande.

De sakkunniga hava föreslagit (26 § 1 morn.), att vid ansökan örn trafiktillstånd

skall företes intyg av besiktningsman att för trafiken uppgiven

automobil är därför lämplig. Såsom av vissa länsstyrelser framhållits

är företeende av dylikt intyg uppenbarligen icke nödvändigt för prövning

av ansökan örn trafiktillstånd. Vid tidpunkten härför har sökanden för

övrigt merendels ännu icke träffat definitivt val av fordon för den tillämnade

trafiken. Däremot har intyget sin givna betydelse, när fråga är

örn godkännande av automobil för yrkesmässig trafik. Jag har förty

ansett intygets företeende böra förbindas med ansökan örn sådant godkännande

(27 § 4 morn.).

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att när tillstånd till stads- eller

länstrafik sökes, vederbörande myndighet skall genom tillkännagivanden i

ortstidningar bereda trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken,

tillfälle att yttra sig över ansökningen (27 § 1 morn.). Med den kännedom

rörande behovet av yrkesmässig trafik på en viss ort, som den tillståndsbeviljande

myndigheten själv äger eller genom underordnad polismyndighets

yttrande vinner, torde i allmänhet förutsättningarna för en

prövning av behovet och lämpligheten av trafiken förefinnas. Genom hörande

av de trafikföretagare, som beröras av den ifrågasatta trafiken,

skulle i regel någon ökad säkerhet för nämnda prövnings behöriga företagande

icke vinnas. Ett obligatoriskt kungörelseförfarande av nu ifrågasatt

slag skulle förorsaka betydande omgång och besvär vid ärendenas

handläggning, frånsett att det dessutom skulle medföra väsentliga kostnader.

I de helt visst få fall, där hörande av äldre trafikutövare kan befinnas

ändamålsenligt, torde säkerligen myndigheterna även utan uttrycklig

föreskrift härom inhämta dessas yttrande. Med hänsyn till det nu anförda

anser jag i likhet med åtskilliga länsstyrelser ifrågavarande stadgande

icke höra upptagas i förslaget.

De i gällande förordning upptagna bestämmelserna örn automobiltaxor

(28 §) anser jag höra bibehållas och kan förty icke biträda vare sig av

de sakkunnigas flertal eller av två reservanter framställda förslag till

ändring härutinnan. Tillräckliga skäl hava enligt min mening icke anförts

för införande — i all eller viss trafik — av bestämda taxor, d. v. s.

taxor vilka varken få över- eller underskridas.

De taxor, vilka för närvarande tillämpas i skilda län, förete betydande

variationer i såväl avgifternas storlek som i bestämmelserna angående

återfärd, resgods, nattkörning m. m. Givetvis skulle det ur åtskilliga syn
-

Departements
chefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

Maximiarbetstid

för

förare i

yrkesmässig

trafik.

punkter innebära vissa fördelar, om taxebestämmelserna kunde inom de

olika länen bringas mera i överensstämmelse med varandra. Än synes

dock tiden knappast vara mogen för att å detta område, varest de lokala

förhållandena spela en särskilt stor roll, författningsvis åstadkomma full

enhetlighet. Särskilt gäller detta avgifternas storlek.

Vid den s. k. landshövdingekonferensen år 1927 förelåg till behandling

ett inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till taxa och reglemente

för yrkesmässig, till linje- eller lokaltrafik ej hänförlig automobiltrafik

för personbefordran. Förslaget, som innebar ett försök att få

taxorna upplagda enligt samma system i alla län, vann i stort sett de närvarandes

gillande. Förslaget har sedermera varit utställt till yttrande

av vederbörande myndigheter. Sedan viss bearbetning verkställts av förslaget,

har jag för avsikt att hos Kungl. Majit tillstyrka utfärdande av

normalbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med detsamma för

att tjäna som ledning för myndigheterna vid fastställande av taxor för

de olika länen.

De nu gällande bestämmelserna örn förare i yrkesmässig trafik (29 §)

hava av de sakkunniga omarbetats i viktiga delar. De sakkunnigas förslag,

vilket bland annat innebär, att meddelat tillstånd att tjänstgöra som

förare i yrkesmässig trafik (av de sakkunniga benämnt trafikkort) skulle

gälla för hela riket, har jag ansett mig böra i huvudsakliga delar biträda.

Endast på ett par punkter har jag funnit jämkningar böra vidtagas i förslaget.

I likhet med ett stort antal av de hörda myndigheterna anser jag

det alltjämt böra krävas, att sökande till styrkande av sin lämplighet såsom

förare i yrkesmässig trafik företer intyg av besiktningsman i sådant

hänseende. Ur kontrollsynpunkt torde det vara lämpligt, att anmälan

enligt 5 mom. örn i yrkesmässig trafik tjänstgörande förare sker ej blott

vid tjänstgöringens början utan jämväl efter det densamma avslutats.

Reservationsvis framställt yrkande, att trafikkort icke måtte berättiga

till förande av lastautomobil, som för lustresa, utflykt eller dylikt apterats

för personbefordran, där ej i trafikkortet uttryckligt medgivande

härtill lämnats, kan jag icke ansluta mig till.

De sakkunniga lia i 27 § 2 mom. upptagit föreskrift av innehåll, att vederbörande

myndighet skall vid meddelande av trafiktillstånd föreskriva

den begränsning av i trafiken tjänstgörande förares arbetstid, som med

hänsyn till förhållandena kan anses nödig; och skall i dylikt avseende

iakttagas, att längsta tillåtna arbetstid under tjugofyra på varandra följande

timmar icke får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna.

Till motivering av förslaget anföra de sakkunniga bland annat:

»Som regel torde väl i allmänhet den effektiva körtiden för yrkesförarna

icke vara ur trafiksäkerhetssynpunkt särskilt lång. Det kan dock ej förnekas,

att på sina håll yrkeschaufföreima tidvis få tjänstgöra så lång tid i

följd, att fara för trafiksäkerheten härigenom kan komma att uppstå.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

95

Enligt de sakkunnigas mening synes det därför önskvärt, att bestämmelser

meddelas i syfte att avlägsna eller inskränka ifrågavarande riskmoment

till trafikolyckor.

I lråga örn arbetstidens längd äro förhållandena ytterst växlande

å olika orter. Vad som härutinnan gäller för de större städerna

med dess intensiva, för förarna påfrestande trafik, är ingalunda

tillämpligt å de mindre samhällena eller den rena landsbygden,

där körningen kanske inskränker sig till en eller annan timme, ofta å vägar

med förhållandevis ringa trafik. Även i olika slag av trafik råda skilda

förhållanden. I regel torde väl chaufförens arbete i linjetrafik vara mera

intensivt och regelbundet än motsvarande arbete i ortstrafik. Särskilt

för länstrafiken torde behovet av reglering å detta område vara förhållandevis

litet. Det torde dock kunna antagas, att ökat behov härav skall

uppstå, därest även länstrafikutövarna komma att, såsom de sakkunniga

föreslagit, i regel bliva ''helyrkesutövare’.

Sagda olikheter torde omöjliggöra en generell reglering av förevarande

spörsmål, utan lärer en prövning från fall till fall böra ske. För verkställande

av en dylik prövning synas de myndigheter, som ha att meddela

trafiktillstånd, bäst lämpa sig.

Det synes ligga nära till hands att låta 8-timmarsdagen bliva

normerande i avseende å ifrågavarande yrkesutövare på så sätt,

att begränsningen kommer att avse viss bruttoarbetstid, så beräknad

att den härinom fallande genomsnittliga effektiva arbetstiden

uppgår till cirka 8 timmar per dygn. Bruttoarbetstiden bör enligt de

sakkunnigas mening begränsas per dygn. Med en begränsning allenast

till vecka eller månad skulle det ej kunna förhindras, att en förare fortsätter

att köra så lång tid i följd, att han blir överansträngd.

Såsom en högsta bruttoarbetstid under tjugofyra på varandra följande

timmar, även örn tjänstgöringen är av lindrig art, synes lämpligen kunna

föreskrivas tretton timmar, raster däri inbegripna.»

De sakkunnigas förslag i denna del har varit föremål för erinringar av yttranden.

olika innebörd. Å ena sidan har framhållits, att det komme att visa sig

praktiskt outförbart för myndigheterna att för varje trafiktillstånd genomföra

en särskild prövning av arbetstiden. Det vore nödvändigt att

inskränka stadgandet till en generell regel om maximitid för visst slags

trafik, vilken kunde likformigt infogas i alla trafiktillstånd. Å andra

sidan har gjorts gällande, att det vore lämpligast att icke i författningen

införa någon generell bestämmelse om arbetstidens längd utan överlåta åt

vederbörande myndighet att i varje särskilt fall fastställa villkoren beträffande

förares arbetstid. Vidare har gjorts gällande, att den föreslagna

bestämmelsen knappast kunde tillämpas i fråga örn länstrafiken. Bestämmelsen

borde i allt fall omredigeras så, att begränsningen komme att

hänföras till den verkliga arbetstiden. Slutligen har framhållits de svårigheter,

som komme att bliva förenade med en effektiv kontroll över bestämmelsens

efterlevnad.

1 likhet med de sakkunniga anser jag det önskvärt, att bestämmelser Departementsmeddelas

i syfte att inskränka de risker för trafiken, som kunna uppstå ciefcn''

genom förares överansträngning till följd av alltför lång arbetstid. Be
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

30-33 §§.

30 §.

38-53 §§.

Ansvarsbestämmelser

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

hovet av en reglering å detta område är emellertid väsentligt olika för

skilda slag av trafik. Linje- och stadstrafiken med dess mera regelbundna

och intensiva tjänstgöring innebär givetvis större fara för överansträngning

än vad fallet är beträffande länstrafiken. För flertalet förare i länstrafik

torde den dagliga körtiden i genomsnitt inskränka sig till ett par

timmar. I de fall, där länstrafikbilarna användas för längre färder, utiöres

ofta körningen under loppet av några få timmar, under det att uppehållet

vid resans mål kanske sträcker sig över en hel dag.

Att för förare i dylik trafik stadga en längsta arbetstid, som under inga

förhållanden får överskridas, kommer helt visst att vålla trafikutövarna ej

ringa ekonomiskt avbräck och medföra försämrade trafikförhållanden för

landsbygdens befolkning. Såsom ett par av de hörda myndigheterna framhållit

torde det komma att visa sig praktiskt outförbart att i varje särskilt

fall verkställa en prövning av de på frågan örn arbetstidens begränsning

inverkande omständigheterna. Vid nu angivna förhållanden synes

det mig vara lämpligast, att ifrågavarande bestämmelse gives det innehåll,

att i trafiktillstånden intages en generell föreskrift örn viss längsta

arbetstid, vilken i regel icke får överskridas, med rätt dock för myndigheterna

att i de fall, där ytterligare begränsning av arbetstiden befinnes

nödig, meddela föreskrift härom.

I rubriken till stadgandena i 30—33 §§ ävensom i 32 § (33 § i sakkunnigbetänkandet)

hava vissa smärre jämkningar vidtagits. Jämkningarna

äro föranledda av bestämmelserna i 1926 års internationella konvention

rörande automobiltrafik, vilken för Sveriges del kommer att träda i kraft

den 24 oktober 1930.

Under 31 § hava sammanförts 31 och 32 §§ i de sakkunnigas förslag,

varigenom olika paragrafnumrering i fortsättningen av förslaget kunnat

undvikas.

Med anledning av framställda yrkanden, att högre maximihastighet än

10 kilometer i timmen måtte tillåtas för motorredskap, erinras, att bestämmelsen

i 36 § örn sådan hastighet endast avser motorredskaps framförande

å väg eller gata, som icke är redskapets arbetsplats. Bestämmelsen utgör

förty ej, såsom påståtts, något hinder för ett rationellt utnyttjande av väghyvlar

eller andra vägmaskiner.

I 38—53 §§ äro upptagna föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

Bland de sakliga ändringar, som beträffande dessa paragrafer föreslagits

i de sakkunnigas betänkande, må här anmärkas följande.

I 40 § 1 mom. har upptagits straffbestämmelse för underlåtenhet att

å släpvagn, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning, föra

föreskriven lykta eller reflexanordning (22 § 4 mom. andra stycket).

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Sista stycket i 1 mom. samt 3 mom. hava sammanförts till ett stycke,

därvid bestämmelsen i sistnämnda moment givits en mera generell avfattning.

Då jämlikt vägtraiikstadgan varje vägfarande är skyldig att

vid straffansvar stanna, när polisman därtill giver tecken, har det av de

sakkunniga i 40 § 2 mom. andra stycket upptagna straffbudet för den, som

icke efterkommer av polisman meddelat tecken att stanna motorfordon,

uteslutits ur förslaget.

Straffbestämmelserna i 41 § 2 mom. hava gjorts tillämpliga å den, som

vid förande av motorfordon eller traktortåg är synbarligen berörd av

starka drycker eller eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande

sätt föra fordonet. Angående de skäl, som föranlett denna

ändring i de sakkunnigas förslag, får jag hänvisa till mitt anförande

under 15 §. I likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna anser jag

sträffmaximum i 41 § 3 mom. böra avsevärt skärpas. Jag föreslår, att detsamma

höjes till fängelse i ett år.

I 42 § har upptagits straffpåföljd för underlåtenhet att återställa besiktningsskylt

(8 § 3 mom. sista stycket). Den i samma paragraf föreslagna

ansvarsbestämmelsen för underlåtenhet att göra anmälan örn i

yrkesmässig trafik anställda förare (29 § 5 mom.) bör utgå ur förslaget.

Dylik underlåtenhet lärer omfattas jämväl av straffbestämmelsen i 43 §

1 mom. För bifall till vad i 42 § tredje stycket föreslagits ifråga örn befrielse

i visst fall från ansvar för underlätet uppvisande av körkort eller

trafikkort synes mig ej hava anförts tillräckliga skäl.

Den i 43 § 1 mom. för länsstyrelserna med flera föreslagna befogenheten

att medelst föreläggande av vitén tillhålla vederbörande att fullgöra

honom åliggande registrerings- eller anmälningsskyldighet har jag ansett

icke böra få utövas i annat fall, än då den försumlige genom laga

kraft vunnet utslag ådömts straff för här avsedd förseelse utan att rättelse

därav följt.

Enligt 51 § i gällande motorfordonsförordning skall förseelse mot förordningen,

där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad,

åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal

för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol i den ort, där förseelsen skett. Motsvarande stadgande

återfinnes jämväl i 13 § i vägtrafikstadgan. Dessa stadganden hava utan

någon förändring bibehållits i de sakkunnigas förslag.

Inom vissa polisdomstolar och poliskammare har utbildat sig den praxis,

att i åklagarmål upptages till prövning av enskild målsägande framställt

yrkande örn skadestånd. A andra håll lärer ansvarsyrkande upptagas

vid polisdomstolen eller poliskammare, under det att skadeståndspåstående

prövas av rådhusrätten. Slutligen tillämpas å vissa håll det förfarandet,

att mål enligt ifrågavarande författningar, vari såväl ansvarsyrkandon

som ersättningspåståenden framställas, upptagas i hela dess

vidd av rådhusrätten.

milling lill riksdagens protokoll WHO. 1 sami. 96 hafi. (Nr 121.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

54 ff.

5« §.

Föreskrifter

örn trafikförsäkring.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Då bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna

pröva skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvarsoch

skadeståndsyrkanden upptagas till prövning av skilda domstolar,

har för undanröjande av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits,

att motorfordonsförordningens och vägtrafikstadgans forumregler givas

sådan lydelse, att vid polisdomstol, respektive poliskammare, endast skall

anhängiggöras åtal av allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet, att

talan däri icke kan föras av målsägande.

Över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författningsförslag

av dylik innebörd hava yttranden avgivits av vederbörande rådhusrätter,

polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framgår, att

åtminstone i vissa städer de ifrågasatta forumreglerna skulle föranleda

organisatoriska förändringar inom domstolarna och därmed följande

kostnader av sådan omfattning, att en närmare utredning härutinnan

torde vara nödvändig, innan de föreslagna författningsändringarna, för

vilka i och för sig starka skäl synas tala, kunna låta sig genomföras.

Denna utredning har redan igångsatts. Då emellertid resultatet härav

icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden, torde

ifrågavarande lagrum tills vidare böra upptagas med sin nuvarande

lydelse.

Enligt gällande lagstiftning äga besiktningsmännen att för av dem

verkställda förrättningar tillgodogöra sig arvode ur uppburna förrättningsavgifter

enligt grunder, som av Konungen bestämmas. Av de sakkunniga

har, såsom redan omnämnts, föreslagits införande av ett nytt

lönesystem, innebärande att besiktningsmännen — jämte det de bibehållas

vid viss andel i inflytande avgifter — erhålla vissa fasta arvoden.

Till de sakkunnigas förslag i denna del får jag senare under riksdagen

återkomma.

Mot de sakkunnigas förslag angående utfärdande av särskilda bestämmelser

rörande besiktning av krigsmakten tillhöriga motorfordon m. m.

har jag intet att erinra. Även förslaget, att ansökan örn registrering av

sådana fordon skulle vara avgiftsfri, kan jag tillstyrka. Vad beträffar

de sakkunnigas förslag, att krigsmakten tillhörande personer, vilka utbildats

till förare, måtte utan avgift erhålla körkort, torde anledning icke

förefinnas, att i detta sammanhang upptaga denna fråga till övervägande.

Genom förordningen den 10 maj 1929, som trätt i kraft den 1 januari

1930 (i viss del redan den 1 juli 1929), har i gällande förordning örn motorfordon

införts ett nytt kapitel (kap. 7), innehållande föreskrifter örn

vad som skall iakttagas beträffande motorfordon, varå skall hållas trafikförsäkring.

I föreliggande förslag återfinnas sagda föreskrifter i de lagrum,

med vilka de på grund av sin beskaffenhet och innebörd hava samband.

Sålunda hava bestämmelserna i 57 § 3 morn., 1 mom. första stye
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ket, 2 morn., 1 mom. tredje stycket och 5 mom. inordnats i respektive 8 §

3 och 4 morn., 9 § 2 och 4 morn., 10 § 1 morn., 10 § 5 mom. och 33 §. Föreskriften

att godkännande av automobil för yrkesmässig trafik icke må

meddelas, med mindre det visas, att försäkringsplikten fullgjorts, återfinnes

i 27 § 4 mom. Stadgandet i 57 § 1 mom. andra stycket torde böra

upptagas i den av de sakkunniga föreslagna kungörelsen med närmare

föreskrifter örn vissa uppgifter, som skola vid anmälan av motorfordon

till första besiktning lämnas och vid registrering av sådant fordon intagas

i automobilregistret.

Enligt 57 § 6 mom. äger länsstyrelse, där anledning är att befara, att

motorfordon kommer att tagas i bruk, oaktat försäkringsplikten icke blivit

fullgjord, förordna, att fordonet skall på ägarens bekostnad omhändertagas

av polismyndighet. Detta stadgande torde kunna undvaras.

Erinras må, att uttrycklig föreskrift av motsvarande innehåll icke

ansetts erforderlig vid underlåtenhet att fullgöra stadgad registreringsskyldighet

eller vid bristande betalning av skatt.

I likhet med vissa av de hörda myndigheterna anser jag, att massiva övergångagummiringar

eller hjulringar av järn eller annat hårt material icke böra Pelser

i de i 2 punkten i övergångsbestämmelserna angivna fall få användas

under längre tid än tre år efter förordningens ikraftträdande.

Angående stadgandet i 6 punkten tillåter jag mig hänvisa till mitt anförande

under 24 §.

I anledning av bestämmelserna i 7 punkten må framhållas, att den,

som enligt nu gällande föreskrifter erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom

förare i yrkesmässig trafik men först efter den föreslagna förordningens

ikraftträdande uppnår 21 års ålder, uppenbarligen äger att i den

i punkten angivna ordning utbekomma trafikkort gällande från 1931 års

ingång.

Stadgan örn trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) har jag ansett

böra benämnas »Vägtrafikstadga».

Beträffande de särskilda paragraferna i stadgan må anföras följande.

Vägtrafik
stadgan.

Rubriken.

Med anledning av den i 1 § förekommande definitionen å väg erinras l §.

örn, att under väg och gata uppenbarligen jämväl inbegripas därå befintliga

broar och färjor.

Det har av vissa ansetts tveksamt, huruvida spårvagn är att anse såsom

fordon i vägtrafikstadgans mening. Så torde ej vara förhållandet.

Av de till ledning för körtraliken i stadgan lämnade bestämmelserna

framgår tydligt, att under begreppet fordon icke faller befordringsmedel,

som är bundet vid skenor.

I 2 § 2 mom. första stycket hava de sakkunniga upptagit föreskrift av 2 §.

innehåll, att gående bör, där gångbana är anordnad å båda sidor av väg,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

företrädesvis använda den högra gångbanan, ävensom att, där å väg icke

finnes anordnad särskild gångbana, gående bör företrädesvis färdas å

högra sidan av vägen. Beträffande motiveringen härför hänvisas till

betänkandet.

Såsom i det följande kommer att omnämnas har jag för avsikt att tillstyrka

vidtagande av viss utredning rörande möjligheten att övergå till

högertrafik i vårt land. Innan frågan örn övergång till högertrafik blivit

definitivt löst, torde det ej vara lämpligt att för gångtrafiken meddela

ändrade bestämmelser av nu ifrågasatt innehåll. Med hänsyn

härtill har jag icke ansett mig böra förorda de sakkunnigas förslag i

förevarande del.

Även annan lämplig signalapparat än ringklocka bör få användas å

velociped och sparkstötting.

I nuvarande andra stycket av 4 § stadgas, att där sådant finnes av behovet

uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse beträffande viss väg med

livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt fordon, som under mörker

framföres å vägen, skall föras tänd lykta med vitt sken så anbragt,

att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån.

Förordnande enligt 4 § i vägtrafikstadgan har, såvitt jag vet, hittills

meddelats allenast av Överståthållarämbetet. Vissa länsstyrelser lära

emellertid ha under utredning frågan örn meddelande av dylikt förordnande.

Överstå thållarämbetets kungörelse avser vissa större utfartsvägar.

Att hästfordon icke äro skyldiga att under mörker föra lykta har vållat

automobiltrafikanterna stora svårigheter och medfört avsevärda risker

för hästfordonen. Vid å landsväg inträffade olyckshändelser, beroende på

sammankörning under mörker mellan automobil och annat fordon, torde

anledningen till olyckshändelsen i många fall vara, att automobilföraren i

mörkret icke kunnat iakttaga det andra fordonet förrän så sent, att en

kollision varit oundviklig. Att länsstyrelserna det oaktat icke begagnat den

möjlighet gällande lagstiftning giver i förevarande hänseende, torde ha

berott bland annat på svårigheten att kunna på fordon av visst slag (hölass,

timmerforor etc.) anbringa lykta på sådant sätt, att ljuset är synligt

på avstånd såväl framifrån som bakifrån.

Från länsstyrelsehåll har, upplysa de sakkunniga, ifrågasatts, huruvida

icke stadgandet kunde utvidgas så, att även lämpliga reflexanordningar

finge användas i stället för lykta. Skedde så, skulle länsstyrelserna lättare

övervinna de betänkligheter mot lagrummets tillämpning, som hittills

förefunnits.

För vinnande av kännedom örn, huruvida i marknaden förekommande

reflexglas vore för dylikt ändamål lämpliga, ha de sakkunniga å plats såväl

inom som utom Stockholm företagit en del försök med olika slag av

sådana glas. Beträffande de närmare omständigheterna vid provens utförande

får jag hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Med anledning av den erfarenhet, som vid proven vunnits angående

möjligheten att använda reflexglas, hava de sakkunniga ansett sig böra

föreslå, att ifrågavarande stadgande — upptaget i 5 § i förslaget — gives

följande lydelse: »Framföres å väg under mörker med dragare förspänt

fordon, skall å fordonet eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt,

att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller

ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta sken såväl framåt som

bakåt. Lykta och reflexanordningar skola Ausa vitt ljus framåt och rött

ljus bakåt.»

De sakkunnigas förslag i denna del, som i stor utsträckning tillstyrkts Departement*- av de börda myndigheterna, vill även jag biträda. Helt

förslagets omsättning i praktiken att i ej ringa grad främja trafiksäkerheten

å våra vägar under den mörka delen av dygnet, och detta icke minst

för hästfordonens vidkommande, vilka härigenom i god tid bliva uppmärksammade

av automobilernas förare. Förslagets genomförande torde

ej bliva förenat med några avsevärda utgifter. Enligt vad de sakkunniga

uppgivit skulle priset å reflexglas komma att hålla sig omkring en krona.

I 6 § meddelas bestämmelser örn lämnande av fordon å väg. Det i C §.

första punkten upptagna stadgandet, att fordon ej må lämnas å väg, utan

att det föres så långt till sidan av vägen, att andra fordon fritt kunna

komma förbi, har jag ansett böra utsträckas att omfatta även det fall, då

fordon stannas å väg. Jag anser därjämte, att stannande eller lämnande

av fordon å plats, varest utsikten över vägen är skymd, bör förbjudas.

Uppställande av fordon invid kurvor, backkrön o. s. v. kan medföra stor

fara för andra trafikanter.

I 7 § 2 moni. har jag upptagit vissa föreskrifter i syfte att förhindra T §.

att motorcykel överbelastas, ävensom att utrymmet i automobils förarsäte

upptages av passagerare eller gods till sådant antal eller myckenhet, att

föraren tvingas intaga en obekväm körställning.

Under 8 § 1 mom. hava de sakkunniga föreslagit vissa allmänna hastig- 8 §.

hetsregler avseende trafiken med motorfordon och fordon för dragare.

Bland dessa regler må allenast erinras örn den i näst sista stycket upptagna

föreskriften, som ålägger förare av sådant fordon, att då fordonet

nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg, nedbringa hastigheten

så, att fordonet under alla förhållanden kail stannas på ett betryggande

avstånd från närmaste rälssträng. Denna bestämmelse synes mig

välbetänkt. Hittillsvarande erfarenheter giva Aud handen, att förekomsten

av olyckshändelser vid plankorsningar mellan järnväg och Ådig svårligen

kan undvikas enbart genom vidtagande av tekniska säkerhetsåtgärder.

Strävandena att motverka uppkomsten av dylika olyckor måste förty

starkt inriktas på åtgärder i syfte att förmå vägtrafikanterna att vid

passerande av järnväg iakttaga största varsamhet och uppmärksamhet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga under 20 § i motorfordonsförordningen

förordat, att triangelmärke, som avser att utmärka

järnvägsövergång, skulle vara försett med särskilt tecken, som varskor

vederbörande härom. Genom detta på ett avstånd av omkring 100 å 150

meter från järnvägen placerade märke komma fordonens förare att i god

tid erhålla upplysning örn, att de nalkas övergång, och kunna alltså på ett

tidigare stadium än nu sker nedbringa körhastigheten.

9 §.

Vänster«ller

högertrafik.

De sakkunniga.

I 9 § innehållas huvudsakligen bestämmelser avsedda att reglera riktningen

för trafiken vid möte och omkörning. Det föreslås, att vänsterkörDing

— vid möte hållande till vänster och vid omkörning åt höger — tills

vidare skall gälla i vårt land.

Den alltmer starkt ökade motortrafiken länderna emellan, yttra de sakkunniga,

torde förr eller senare komma att nödvändiggöra att likartade

trafikhestämmelser tillämpas över hela världen. För den som vant

sig vid vänstertrafik innebär det en allvarlig fara att vid körning i sådant

land, där högertrafik råder, helt plötsligt nödgas börja tillämpa de för

denna trafik gällande reglerna (och vice versa). Då numera länderna med

vänstertrafik befinna sig i avgjord minoritet, lärer det bliva dessa länder,

som få vidtaga ändring i förevarande hänseende. I Europa tillämpas numera

vänstertrafik, förutom i Sverige, allenast i Storbritannien, Irland,

Tjeckoslovakiet, Ungern och Österrike (med undantag av Vorarlberg).

Österrike kommer dock att inom kort övergå till högertrafik.

Övergången till ny trafikriktning kommer emellertid, framhålla de sakkunniga

vidare, att medföra vissa ekonomiska konsekvenser, framför allt

örn förändringen skulle utsträckas att avse även järnvägstrafiken, något

som dock icke torde vara nödvändigt. I Frankrike t. ex., som städse haft

högertrafik, tillämpas vänstertrafik för järnvägarna. Men även örn förändringen

endast skulle gälla annan trafik, medför densamma givetvis

ansenliga utgifter. Den tid och sakkunskap, som stått de sakkunniga till

huds, har emellertid icke medgivit en utredning av spörsmålets ekonomiska

sida. De sakkunniga hava därför — ehuru själva livliga anhängare

av högertrafik — icke föreslagit någon ändring i de med avseende

å trafikriktningen i vårt land gällande reglerna. De sakkunniga hemställa,

att en dylik utredning måtte snarast företagas.

Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget i denna del, ha de

flesta förklarat sig förorda övergång till högertrafik.

Departements- I vårt land har sedan gammalt, åtminstone från 1700-talet, vänsterrec

e en'' geln vid all fordonstrafik varit gällande (och formligt lagstadgad till slutet

av 1870-talet). Vid dylikt förhållande torde vid övergång till en ny

trafikregel det icke kunna undvikas, att särskilt å landsbygden viss osäkerhet,

oreda och fara för trafiksäkerheten kommer att följa härav under

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

de första åren. Såsom de sakkunniga framhållit torde det dock till följd

av den alltmer ökade internationella motortrafiken måhända visa sig nödvändigt

att även vårt land antager den regel, som tillämpas såväl i våra

nordiska grannländer som i större delen av Europa i övrigt. Jag är därför

beredd att tillstyrka de sakkunnigas hemställan, att utredning snarast

igångsättes angående de kostnader, som kunna bliva förenade med införande

av högertrafik i vårt land.

I stadgandet i 9 § 2 mom. första stycket har ansetts höra utsägas, att

även den, som åker sparkstötting, är skyldig att hålla till vänster

vid möte.

De sakkunnigas uppfattning, att omkörning under inga förhållanden

hör få ske å broar eller vid möte med annat fordon kan jag icke ansluta

mig till. Ett dylikt förbud skulle knappast kunna upprätthållas i städerna.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde ej heller någon anledning föreligga

att förhindra en personautomobil eller velociped att å t. ex. Norrbro i

Stockholm köra örn en långsamt framskridande lastvagn eller att å en

bred stadsaveny verkställa omkörning samtidigt med möte.

Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat

fordons kurs (korsande möte), skall, enligt gällande vägtrafikstadga,

det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra

först, dock att genom denna föreskrift ingen förare av fordon fritages från

att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana. De

sakkunniga hava föreslagit, att dessa regler skulle kompletteras sålunda,

att myndigheterna skulle erhålla befogenhet att beträffande viss väg

eller gata, varest livlig trafik framgår (huvudväg), meddela föreskrift,

att fordon, som från korsväg eller grenväg färdas in på huvudvägen, skall

låta fordon, som framföres å denna, köra först. Sådant förordnande skulle

kungöras samt i den ordning vederbörande myndighet bestämde, tillkännagivas

medelst anslag å eller invid vägen.

Beträffande de sakkunnigas motivering för förslaget får jag hänvisa

till betänkandet.

Såsom från vissa håll påpekats, torde trafikförhållandena näppeligen

komma att bliva bättre, därest förkörsrätten skulle, förutom av vänsterregeln,

göras beroende jämväl av myndighets föreskrift örn huvudväg och

biväg, även örn förordnande härom kungöres och tillkännagives medelst

anslag. Snarare torde den omständigheten, att för olika vägar skulle gälla

olika regler, kunna giva anledning till viss osäkerhet och förvirring och

därigenom öka risken för sammanstötning. Redan de nuvarande bestämmelserna

lämna i tillämpningen åtskilligt övrigt att önska. Det kan

väl ej förnekas, att den meningen, att trafiken å huvudväg bör äga förkörsrätt

framför trafiken å biväg, har visst fog för sig. En dylik företrädesrätt

synes dock icke böra beredas genom författningsföreskrifter

Korsande

möte.

Departements
chefen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

10 §.

Departements
chefen.

14 «.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

utan skapas av den särskilda försiktighet och hänsyn förare skall iakttaga

gent emot andra trafikanter vid färd in på korsande körbana. Med

hänsyn till vad nu anförts har jag icke ansett mig böra i förslaget upptaga

9 § 5 mom. i de sakkunnigas betänkande.

Vad beträffar den nu stadgade skyldigheten för förare av motorfordon

(och velocipeder) att giva varningssignal vid vägkorsningar och vägkrökar

eller eljest, då utsikten över vägen är skymd eller då gående eller

den, som åker velociped, kälke eller sparkstötting, befinner sig i fordonets

väg, har denna skyldighet av de sakkunniga ansetts böra inskränkas till

»då utsikten över vägen är skymd eller eljest omständigheterna så påfordra».

Därest gällande bestämmelser, framhålla de sakkunniga, ordagrant

tillämpades, vilket ofta hegäres av vederbörande myndigheter,

skulle trafiken med motorfordon, framför allt i städerna, hilva i hög grad

störande. Enligt de sakkunnigas mening torde en inskränkning i signalerandet

vara påkallad även ur den synpunkten, att härigenom såväl motorförarnas

som fotgängarnas uppmärksamhet skärpes. För närvarande köra

många förare, för att använda ett gängse uttryck, »på signalen», d. v. s.

de anse sig lia uppfyllt allan rättfärdighet genom att signalera och underlåta

att efter signalens givande iakttaga nödig försiktighet. Fotgängarna

åter bliva genom de många signalerna så vana vid dessa, att de icke vidare

aktgiva på dem.

Föreskriften att signal skall givas, då utsikten över vägen är skymd,

innebär, att signal strängt taget alltid skall givas, innan en gatukorsning

passeras. Både vid färd igenom gatukors och vid vändning örn gatuhörn

torde signalering i regel vara obehövlig. Jag erinrar örn, att enligt 8 § förare

av motorfordon skulle vara skyldig, att vid färd i vägkorsning i god

tid nedbringa hastigheten så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten

kräver, ävensom att vid vändning örn gatuhörn icke använda

större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter.

Skyldigheten att giva varningssignal torde höra inskränkas till de

fall, då »omständigheterna så påfordra» eller med andra ord signal hör

icke givas, såvida icke därtill finnes särskild anledning. I Helsingfors

och Åbo har, enligt vad som upplyses i ett par av de avgivna yttrandena,

numera införts förbud mot onödiga signaler. Härigenom hade motorförarna

tvingats till större omsorg och varsamhet, varjämte fotgängarna

nödgas iakttaga större försiktighet vid beträdande av körbana. I Åbo

hade antalet sammanstötningar nedgått i antal efter införandet av det

»ljudlösa» systemet. Även erfarenheterna från Helsingfors vore gynnsamma.

Meddelande av närmare bestämmelser angående de i denna paragraf

omförmälda anslag torde böra ankomma på Konungen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majlis proposition Nr 121.

Straff maximum i 16 § första stycket andra punkten bör vara detsamma 16 §•

som enligt 41 § 3 mom. i motorfordonsförordningen. Det finnes givetvis

ingen anledning, att stadga lindrigare straff för den motorfordonsförare,

som t. ex. grovt åsidosatt regeln i 9 § 1 mom. att i vägkrökar hålla till

vänster, än för den, vars förseelse bestått däri, att han överskridit gällande

kastighetsbestämmelser och därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.

Straff enligt 16 § torde ej böra tillämpas, där förseelsen enligt motorfordonsförordningen

bör beläggas med strängare straff.

I enlighet med sålunda angivna grunder hava inom departementet ut- Departementsarbetats

förslag till dels motorfordonsförordning och dels vägtrafikstadga. hec^nau.

Över dessa förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande

därvid, att Kungl. Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga

den slutliga prövningen av samma förslag och förordna örn författningars

utfärdande i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet skall avlåtas till riksdagen av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet!

Fredric Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 19.10.

1 sami. 9ti höft. (Nr 121.)

S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1930:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 110 i texten
  2. 2LU 1930:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen. s. 2 i texten
  3. AK 3TU 1930:4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts memorial Nr 4 a1 i texten