Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunal styrelse på landet m. m

322 sidor, varav 295 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 295 av 322 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:99, Med förslag till lag om kommunal styrelse på landet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

Kr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om kommunal styrelse på landet m. m.; given

Stockholms slott den 31 januari 1930.

Under åberopande ay bilagda utdrag ay statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om kommunalstyrelse på landet;

2) lag örn kommunalstyrelse i stad;

3) lag örn kommunala och kyrkliga val;

4) lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m.;

5) lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862

(nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm;

6) lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20

juni 1924 (nr 349) örn landsting;

7) lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning; samt

8) lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Kr 99.) 686 29 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

F. L. 1:

1—6.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om kommuiialstyrelse på landet.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ I
Yarje

socken utgör en kommun. Aro två eller flera socknar redan förenade

till en kommun, skall därvid förbliva, till dess Konungen efter gjord framställning

annorlunda förordnar. Örn kommunalförbund och örn kommuners

förening till fattigvårdssamhälle är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning. Örn ändring i kommunal

indelning är särskilt stadgat.

§ 2.

Medlem av kommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom var

och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

§4.

Vad kommun samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande

rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för kommunens

gemensamma behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter

av sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma kommunen från

staten eller landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande

av kommunens gemensamma utgifter.

§5-

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna

erfordras för bestridande av kommunens utgifter, äger kommunen beskattningsrätt

enligt vad i denna lag stadgas.

§6.

Kommun äger att för överträdelse av de kommunalstadgar, som kommunen

kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet samt ordning

s. 3 Kontrollera mot PDF

F. L. 1:

6-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma böter från och

med fem till och med etthundra kronor.

Örn utfärdande för område på landet i vissa fall av ordningsstadganden,

byggnadsordning, hälsovårdsstadganden och brandordning samt örn deras

upprätthållande är särskilt stadgat.

§ 7.

Kommuns beslutanderätt utövas å kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkomma kommunalnämnd eller de styrelser,

nämnder eller personer, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller

verkställighetsbestyr.

§ 8.

I kommun med mera än 1,500 invånare skall den kommunen tillkommande

beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas

åt kommunalfullmäktige.

Har kommunens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslutanderätten

fortfarande utövas av kommunalfullmäktige, därest icke kommunalstämman

annorlunda besluter.

Kommun med 1,500 invånare eller därunder äger åt kommunalfullmäktige

uppdraga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande

av sådant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan

kommunalfullmäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes,

tillämpas från utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit

laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av kommunalfullmäktige skall ofördröjligen

anmälas hos länsstyrelsen.

§9-

Finnas kommunalfullmäktige, inskränkes kommunalstämmans befattning

till följande ärenden, nämligen:

a) ärenden, för vilkas avgörande gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt;

b) val av ordförande och vice ordförande i kommunalstämman;

c) frågor örn införande och avskaffande av kommunalfullmäktige samt örn

kommunalfullmäktiges antal;

d) frågor örn ställe för kommunalstämma, örn sättet för stämmas kungörande

samt örn sätt och ställe för förvaring av stämmans protokoll; ävensom
e)

val av nämndemän; av valmän för utseende av vattenrättsnämndemän;

av skiftesgodemän; samt av valmän för utseende av ägodelningsnämndemän.

I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, äger kommunalstämman

utöva kommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

§ io.

Yad i lag eller författning är stadgat örn befogenhet eller skyldighet

för kommunalstämmas ordförande att taga befattning med ärende skall i

s. 4 Kontrollera mot PDF

F. L. 1: 10;

2: 1—3.

4

Kungl. Majus proposition nr 1)9.

kommun, där kommunalfullmäktige finnas, i stället gälla fullmäktiges ordförande,

där ej beslutanderätten i sådant ärende tillkommer kommunalstämman.

Kap. 2. Om kommunalstämma.

§ I
Rättighet

att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut tillkommer,

utom i fall, varom sägs i § 3, envar inom kommunen mantalsskriven

man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående

kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad äger

en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit

till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder

för flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda

rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar

ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

Att den som är redovisningsskyldig till kommunen ej må deltaga i vissa

ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§2.

Örn upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas

i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§3.

Angår ärende endast i mantal satt jord, må ej andra deltaga däri än de

som innehava sådan jord.

I ärende, varom nu är sagt, tillkommer rösträtt jordinnehavare]!, ändå att

han ej är mantalsskriven i kommunen eller är omyndig eller i konkurstillstånd

eller ej uppnått sådan ålder, som sägs i § 1; och må sådan rätt

utövas jämväl för oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet. För

omyndig röstar förmyndare, som har jorden under sin förvaltning, eller, där

dessa äro flera, den, som de bland sig utse; för oskiftat dödsbo, bolag eller

annan samfällighet må ej mera än en person föra talan.

Yid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom kommunalnämndens

föranstaltande finnas tillgänglig längd över de i sådant

ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstberättigade i

den allmänna röstlängden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

4-6.

Kungl. Majus proposition nr 99. 5

§4.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin

talan och rösträtt å kommunalstämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven

med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten

skall tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt

nnderskrivits av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet

på den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten.

Ar fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill.

Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen

för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för

mera än en röstberättigad.

§5-

Kommunalstämma utser bland de röstberättigade, som äro boende inom

kommunen och uppnått tjugufem års ålder, en ordförande och en vice ordförande

för fyra kalenderår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i

hans ställe annan för den återstående delen av samma tid. Underrättelse

örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen

insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Ordförande eller vice ordförande kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ordförande eller vice ordförande

än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av kommunalstämman;

eller

e) vid valet den som efter de fyra senaste årens tjänstgöring såsom ordförande

eller vice ordförande är i ordning att avgå därifrån.

§ 6.

Kommunalstämma skall hållas i sockenstuga eller å annat ställe, som för

sådant ändamål blivit av stämman särskilt bestämt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

7-9.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 7.

Mom. 1. I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, skola årligen

tre ordinarie kommunalstämmor hållas:

en under senare hälften av mars månad eller under april månad för besluts

fattande i anledning av berättelsen örn föregående årets räkenskaper

och förvaltning;

en i oktober månad för fastställande av kommunens utgifts- och inkomststat;

samt

en i december månad för anställande av val till de befattningar inom

kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

I kommun inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län må de två först nämnda stämmorna, därest skäl därtill föreligger,

hållas högst fjorton dagar före eller högst fjorton dagar efter den

ovan stadgade tiden.

Ordinarie kommunalstämma i december må beträffande ordinarie kommunalstämma

eller kommunalstämmor under nästföljande år besluta, å vilken

dag sådan stämma skall hållas eller huruvida stämma skall hållas å söneller

helgdag.

Mom. 2. Extra kommunalstämma hålles, när länsstyrelsen därom förordnar

eller kommunalnämnden sådant äskar eller ordföranden finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å kommunalstämma, äger för uppgivet

ärende begära sådan stämmas hållande. Lämnas dylik framställning av ordföranden

utan avseende, skall han, örn det begäres, meddela sitt beslut skriftligen

med skälen därtill; och äger sökanden att däröver anföra besvär hos

länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

§ 8.

I kommun, där kommunalfullmäktige finnas, skall kommunalstämma hållas,

när det finnes erforderligt för behandling av ärende, i vilket beslutanderätten

är förbehållen stämman. Beträffande sådan stämma skola föreskrifterna i

§ 7 mom. 2 äga motsvarande tillämpning.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalstämma utfärdas av ordföranden eller, vid hinder

för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn tid,

ställe och överläggningsämne för stämman.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst

fjorton dagar före stämman. Innefattar kommun jämte moderförsamling även

annex- eller kapellförsamling, och hålles i dennas kyrka gudstjänst inom

nämnda tid, skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är kommunalstämma

utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den

dagen ånyo uppläsas. För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning,

att kungörande i nu föreskriven ordning icke medhinnes, må kommunalstämma

hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag den blivit

pålyst; dock må ej å sådan stämma beslut fattas om utgift eller anskaffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 3:

9-11.

Kungl. Majus proposition nr 99. <

av medel därtill eller avhändande av kommunen tillhörig egendom eller

efterskänkande av någon kommunens rättighet.

Kungörelsen skall på ordförandens föranstaltande jämväl ansins a plats

eller platser inom kommunen, som kommunalstämman för ändamålet bestämt.

Tillkännagivande örn tid och ställe för kommunalstämma bör ock, där

kommunalstämman icke med minst två tredjedelar av de i omröstningen

deltagandes röster annorlunda besluta, införas i en eller flera ortstidningar,

såvida ej beträffande stämma för ärende, som fordrar skyndsam handläggning,

hinder däremot möter. Kommunalstämman besluter, i vilken eller

vilka tidningar sådant tillkännagivande skall införas, därvid sådana tidningar

böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av kommunens medlemmar

bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet

av sistnämnda beslut förslag örn tillkännagivandets införande i annan ortstidning

än de sålunda beslutade varit under omröstning och därvid erhållit

minst en tredjedel av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet

införas jämväl i denna tidning. Tillkännagivandet skall, såvida ej

kommunalstämman annorledes beslutit, innehålla underrättelse allenast örn

de viktigare ärenden, vilka icke enligt lag skola förekomma å kommunalstämman.

Ordföranden skall i god tid avsända tillkännagivandet för intagande

i tidning, örn möjligt minst en vecka före stämman.

På kommunalstämma ankommande beslut, som här omförmälas, skola

fattas å ordinarie kommunalstämma i december och avse nästföljande kalenderår.

Den omständigheten, att kungörelse örn stämma ej blivit anslagen eller

att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse örn stämma,

som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i annex- eller kapellförsamlings

kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör ej hinder

för stämmans hållande.

§ 10.

De ärenden, som företagas till avgörande å kommunalstämma, skola förut

vara vederbörligen beredda av kommunalnämnden eller annan kommunal

styrelse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller

av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,

som beretts annorledes än av kommunalnämnden, företages till avgörande

å kommunalstämma, skall tillfälle lämnas nämnden att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av kommunalstämma förrättas utan föregående beredning.

Detsamma gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning

och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande

av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon

kommunens rättighet.

§ Il
Kan

ärende, som handlägges å kommunalstämma, icke å den utsatta

dagen bringas till slut, skall stämman fortsättas å annan dag, varom, därest

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

11—13.

ö Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stämman så besluter, kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke

sådan kungörelse, har ordföranden att, innan stämman upplöses, bestämma

och för de närvarande tillkännagiva tid för den fortsatta stämman.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å kommunalstämma bordläggning av

ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall

ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och

i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning ma ej, savida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 12.

Ordföranden åligger att å kommunalstämma framställa ärendena till överläggning

samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande än de

som finnas angivna i kungörelsen örn stämman.

Nj fråga kan vid kommunalstämma väckas av envar röstberättigad men

må icke avgöras förrän vid annan stämma samt efter vederbörlig beredning

och kungörelse.

§ 13.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer

ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja

eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den vid val, så ock i annat ärende, där sådant

begäres, ske med slutna sedlar. Annan omröstning sker öppet. Vid örn

röstning skola de röstande avgiva sina röster efter upprop eller, där ordföranden

så bestämmer, i den tur de anmäla sig hos honom. Där ej för

särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet

av de avgivna rösterna. Balla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid

val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som

ordföranden biträder.

Val av kommunalnämnd samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning

av ärenden, som skola företagas till avgörande å kommunalstämma, skall

vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som

motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med

siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid

sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fastställd

stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått,

i kommun, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio

kronor för skattekrona;

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående

anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i kommun, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger nio kronor för

skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i kommun, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tolv kronor för

skattekrona;

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i kommun, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger femton kronor för

skattekrona;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna kommunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den

beslutits av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras

eller upplånas.

§ 14-

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av kommunalstämma

beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande

omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av kommunalstämma

beslutas i andra fall än i § 15 och kap. 3 § 13 sägs.

§ 15.

Mom. 1. Kommunalstämmas ordförande är icke i denna sin egenskap

berättigad att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget

förenade kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter,

som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Kommunalstämman

må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

15-16.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

med visst belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till

beräkneliga utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äger kommunalstämman

besluta, att ledamot av kommunalnämnden och vald ledamot av annan

kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande

i sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse av kommunens medel i form av dagtraktamente

med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Kommunalstämman må ock besluta, där kommunikationsförhållandena anses

sådant kräva och våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och

sammanträdes- eller förrättningsstället är större än fem kilometer, att reseersättning

skall utgå till ledamoten eller revisorn. Denna ersättning må

icke överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil

eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,

ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats på järnväg, där sådan finnes,

och för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet företages

utom kommunen av person, som sägs i första stycket, må, örn kommunalstämman

så besluter, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för

kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter kommunalstämmans

bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode

till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som

utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande

eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande

befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till

.revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder

och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan

anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst,

yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går

förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier, postporton och

dylika utgifter må, med iakttagande av vad i mom. 1 är stadgat för där

avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omförmälas

i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter, må icke överstiga vad kommunens ekonomiska

bärkraft utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas örn arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§ 16.

Ordföranden skall vid kommunalstämma föra eller på sitt ansvar låta föra

protokoll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

16—19; 3: 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr [.‘9. 11

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet oell beslutet,

med angivande huruvida oell i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter stämman

å tid, som ordföranden bestämmer och vid stämman tillkännagiver, av ordföranden

jämte minst två därtill för varje gång av stämman utsedda närvarande

röstberättigade. Justering må ock verkställas av stämman antingen

genast eller vid stämma senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället

underrättelse meddelas. Protokollet underskrives, med anteckning örn justeringen,

av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen

verkställts av stämman, minst två vid stämman närvarande röstberättigade.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande därom ske från predikstolen

i församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst

där hålles, och bevis därom åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas*

Innefattar kommun jämte moderförsamling även annex- eller kapellförsamling,

erfordras sådant tillkännagivande allenast i moderförsamlingens kyrka.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av

ordföranden på sätt och å ställe, som kommunalstämman bestämt.

§ 17-

Den som å kommunalstämma deltagit i avgörandet av ärende kan genast

eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot det fattade

beslutet.

§ 18-

Ordföranden skall tillse, att utdrag av kommunalstämmans justerade protokoll

tillställes kommunalnämnden eller de andra styrelser, nämnder eller personer,

åt vilka verkställighet av stämmans beslut uppdragits. För övrigt

äger envar att taga avskrift av protokollet och att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

§ 19-

Kommunalstämmas förhandlingar skola vara offentliga.

Ordföranden vakar över ordningen å kommunalstämman samt kan varna

och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller sig oskickligt.

Uppstår oordning, som ordföranden icke kail avstyra, äger han upplösa

stämman.

Kaj). 3. Om kommunalfullmäktige.

§ 1*

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,

kommun med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5,000 till och med 10,(MX) invånare utser 20—30, samt

kommun med över 10,000 invånare utser 25—40.

s. 12 Kontrollera mot PDF

F. L. 3:

2—5.

12

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kommunalstämman besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Örn beslutet skall

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

§ 2.

Rösträtt vid val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt

å kommunalstämma. Yarje röstberättigad äger en röst.

§ 3.

I avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig, obehörighet och rätt till

avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ordförande i kommunalstämma

äga motsvarande tillämpning.

§ 4''

Kommunalfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då valet skedde. I kommun, där val sker första

gången och icke äger rum under år, då allmänna val av kommunalfullmäktige

förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då

sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall kommunen ändock

intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola

förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,

och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.

Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av

folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av kommunalfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning

är särskilt stadgat.

§ 5.

För val av kommunalfullmäktige skall kommun med mera än 10,000 invånare

indelas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst tjugu kommunalfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en kommunalfullmäktig utses för varje befolkningstal

motsvarande det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med antalet

fullmäktige för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman

ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall

kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige

för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, fördelas

lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av kommunalnämnden uppgjort förslag, kommunalfullmäktige

göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning må

länsstyrelsen förordna örn sådan indelning, sedan tillfälle beretts kommunalfullmäktige

att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under

vilket beslutet skall träda i tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

F. L. 3:

6-9.

§6.

Om valdistrikt ock valdag samt vals kungörande, förrättande oell avslutande,

så ock om förfarandet, när kommunalfullmäktig avgår före den

bestämda tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen örn kommunala och

kyrkliga val.

§ I
Kommunalfullmäktige

välja varje år för nästkommande kalenderår bland

sig en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med

angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas

till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av kommunalfullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet

hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas

av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§ 8-

Angående ordinarie sammanträden av kommunalfullmäktige gäller vad i

kap. 2 § 7 mom. 1 är stadgat örn kommunalstämmor i kommun, där kommunalfullmäktige

icke finnas.

I övrigt sammanträda kommunalfullmäktige, när länsstyrelsen därom förordnar

eller kommunalnämnden eller de flesta av fullmäktige sådant äska

eller ordföranden finner det nödigt.

§ 9.

Kungörelse örn kommunalfullmäktigsammanträde utfärdas första gången,

sedan beslutanderätten uppdragits åt fullmäktige, av kommunalstämmans

ordförande och därefter av fullmäktiges ordförande eller, vid hinder för endera

av dem, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift örn

tid, ställe och överläggningsämne för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i församlingens kyrka minst en vecka

före sammanträdet. Innefattar kommun jämte moderförsamling även annexeller

kapellförsamling och hålles i dess kyrka gudstjänst inom nämnda tid,

skall kungörelsen uppläsas jämväl därstädes. Är sammanträde utsatt till

dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu

föreskriven ordning icke medhinnes, må sammanträde hållas efter kortare

kungörelsetid och även samma dag det blivit pålyst; dock må ej å sådant

sammanträde beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller

avhändande av kommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon

kommunens rättighet.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl skall anslås å plats eller

platser inom kommunen eller att tillkännagivande örn tid och ställe för

sammanträde skall införas i en eller flera ortstidningar, skall ordföranden,

där så ske kan, föranstalta därom.

Den omständigheten, att kungörelse örn sammanträde ej blivit anslagen

eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning eller att kungörelse om

s. 14 Kontrollera mot PDF

F. L. 3:

9—13.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

sammanträde, som blivit utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles i kapelleller

annexförsamlings kyrka, icke blivit berörda dag därstädes uppläst, utgör

ej hinder för sammanträdets hållande.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan

sägs, bör, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar

förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas till honom.

§ 10.

Kommunalfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke

flera än hälften av dem äro tillstädes. År tillstädesvarande fullmäktig enligt

stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör

ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger

hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av kommunalfullmäktige godkänt

hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till kommunens kassa

fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till

de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 11.

Varje kommunalfullmäktig äger en röst.

Vid kommunalfullmäktiges sammanträden äga ordföranden och vice ordföranden

i kommunalstämman samt ordföranden och vice ordföranden i

kommunalnämnden, ändå att de icke äro kommunalfullmäktige, att vara tillstädes

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer

jämväl ordförande och vice ordförande i annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av styrelsen,

nämnden eller beredningen, så ock revisor vid granskning av den av honom

avgivna revisionsberättelsen.

§ 12.

Med avseende å kommunalfullmäktige och deras ordförande skall vad i

kap. 2 §§ 6 och 10—19 är stadgat för kommunalstämma och dess ordförande

äga motsvarande tillämpning; dock skall, där omröstning begäres, den

utom vid val alltid ske öppet. Kommunalfullmäktige må för visst ärende

besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda dörrar. Av protokollet

vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall framgå, vilka fullmäktige varit

närvarande.

§ 13.

Kommunen ma besluta, att, där väglängden mellan kommunalfullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tio kilometer, reseersättning

vid deltagande i fullmäktiges sammanträde skall utgå till honom,

dock allenast enligt de grunder, som i kap. 2 § 15 mom. 2 första stycket

äro stadgade för där avsedda fall, och med motsvarande tillämpning av föreskriften

i samma paragraf mom. 4.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

F. L. 4

1—4.

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§ I
I

varje kommun skall finnas en kommunalnämnd.

§2.

Kommunalnämnden tillhör att:

a) förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt

handhava dess drätsel;

b) ombesörja verkställigheten av kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges

beslut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt särskilt

därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer; .

c) hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning;

d) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling

å kommunalstämma eller hos kommunalfullmäktige;

e) avgiva infordrade betänkanden i kommunens angelägenheter; samt

f) handhava och tillämpa av kommunen beslutade, vederbörligen fastställda

kommunala stadgar rörande sedlighet samt ordning och säkerhet

inom kommunen.

Kommunalnämnden har ock att, i enlighet med vad särskilda författ*

ningar föreskriva, taga befattning med andra ärenden, såsom beträffande hälsovård,

brandväsende, försäljning av rusdrycker och arbetarskydd.

§3.

Kommunalnämnden äger att för erkända överträdelser av de kommunalstadgar,

vilka det tillkommer nämnden att handhava, ålägga i samma stadgar

utsatta böter. Örn den tilltalade nekar till gärningen, må förhållandet anmälas

hos vederbörande åklagare till beivran inför domstol.

Kallas någon, som är boende eller uppehåller sig inom kommunen, till

inställelse inför kommunalnämnden för att höras i ordningsmål eller i ärende,

för vilket han inför nämnden är redovisningsskyldig, är han pliktig att

hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav.

Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem

kronor till kommunens kassa och genom vite tillhålla honom att inställa

sig. I fall av tredska äger nämnden att fälla honom till vitet samt förelägga

högre vite. Yitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan

den tredskande ändå ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning

hos polismyndigheten.

§4.

Ledamöter av kommunalnämnden väljas av kommunalstämman eller, där

kommunalfullmäktige finnas, av dem till det antal, som stämman eller fullmäktige

finna lämpligt med hänsyn till kommunens vidd och folkmängd.

Antalet ledamöter må dock icke vara under fem eller över elva. Jämte leda
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

00 •

V T. 4;

16 Kungl. Majlis proposition nr 99.

möterna skola utses lika många suppleanter. Sker ej valet proportionellt,

skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas

till tjänstgöring.

§5-

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunalnämnden,

obehörighet och rätt till avsägelse skall vad i kap. 2 § 5 är stadgat örn ordförande

i kommunalstämma äga motsvarande tillämpning.

Följande personer må icke vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnden:

landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, domhavande

eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt,

som är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk

och är för sin befattning redovisningsskyldig inför nämnden.

§6.

Ledamöter och suppleanter i kommunalnämnden väljas för fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall

förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av kommunalfullmäktige

ägde rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade

tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,

äga rum å ordinarie kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde

i december månad.

§?•

Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är berättigad att i ärenden,

som angå åtgärder till främjande av sedlighet, deltaga i kommunalnämndens

överläggningar och beslut.

§8.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige utses bland nämndens

ledamöter en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för

vilken de blivit invalda såsom ledamöter. Till dessa befattningar kunna

ordförande och vice ordförande i kommunalstämman eller kommunalfullmäktige

väljas, såvida de äro ledamöter i nämnden.

Underrättelse örn dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig

vid nämndens sammanträde, äger nämnden utse annan ledamot att för tillfället

föra ordet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 4:

9-15.

Kungl. Majus proposition nr 99. 17

§9.

Kommunalnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då länsstyrelsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens

ledamöter gör framställning därom.

§ io.

Suppleanterna böra i den vid valet bestämda'' ordningen kallas till tjänstgöring,

i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid

uppkommen ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som icke

utsetts vid proportionellt val.

§ 11-

Kommunalnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av

nämnden godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till

kommunens kassa fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet

måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 12.

Med avseende å kommunalnämnden skall vad i kap. 2 § 13 mom. 1 är

stadgat för kommunalstämma äga motsvarande tillämpning; dock skall, där

omröstning begäres, den utom vid val alltid ske öppet.

§ 13.

Yid kommunalnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt

ansvar låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill

för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering

må ock verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande örn verkställd justering skall ske i den i kap. 2 § 16

föreskrivna ordningen.

Envar äger att taga avskrift av kommunalnämndens protokoll och att utan

avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 14.

Ordföranden åligger att ombesörja kommunalnämndens skriftväxling, mottaga

alla till nämnden ställda framställningar, ansvara för att räkenskaper

föras i enlighet med givna föreskrifter, vårda nämndens handlingar och hålla

register över dem.

De biträden, som jämte av kommunen anställda tjänstemän befinnas

nödiga vid utförande av dessa göromål samt i § 13 avsedd protokollföring,

må ordföranden antaga och entlediga.

§ 15.

Kommunalnämnden utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare.

Bihang till riksdagens protokoll 19.30. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.)

686 29 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 4:

15—16;

5: 1—2.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Nämnden äger att, där den finner nödigt, för olika delar av kommunens

område sig till biträde antaga särskilda personer, vilka handla på nämndens

ansvar och efter de föreskrifter nämnden meddelar.

§ 16-

Örn kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel samt örn revision

och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; örn debitering och

uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

§ I
Kommun

skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det nästföljande

kalenderåret.

Ä statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed kommunens skulder under det

nästföljande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag

för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Kommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning

upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning

enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång

uppgöras av kommunalnämnden. För detta ändamål skola de styrelser,

nämnder eller personer, vilka kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatt,

före den 1 september till kommunalnämnden ingiva sina specialförslag

över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Kommunalnämndens statförslag skall från och med dagen för kungörandet

av den ordinarie kommunalstämma eller av det kommunalfullmäktigsammanträde,

som skall hållas i oktober månad, vara offentligen tillgängligt

på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda stämma eller sammanträde upptages statförslaget till granskning

och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till beviljande,

samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för överläggning

och avgörande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99. 19

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till kommunalnämnden.

§3.

Av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige skola årligen utses två

eller flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföljande

årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av kommunalnämnden eller eljest är redovisningsskyldig

till kommunen, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga

i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning

eller i beslut med anledning av granskningen.

§4.

Det åligger kommunalnämnden att i enlighet med givna föreskrifter föra

kommunens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna

skola årligen före den 1 februari tillhandahållas kommunalstämmans eller,

där kommunalfullmäktige finnas, dessas ordförande, vilken oförtövat, med

föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande, tillhandahåller

dem åt revisorerna.

Av kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder

eller personer skola före den 15 januari varje år till kommunalnämnden avlämna

redovisning för de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft

för att upptagas i kommunens allmänna räkenskaper och granskas

tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till kommunalstämmans eller, där kommunalfullmäktige

finnas, dessas ordförande, som över framställda anmärkningar

infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen

kunna framläggas till granskning å ordinarie kommunalstämma

eller kommunalfullmäktigsammanträde, som hålles i mars eller april månad.

§6.

På beslut av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige ankommer,

huruvida framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av kommunens rätt skall

vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom

ett år från det berättelsen framlades å kommunalstämma eller kommunalfullmäktigsammanträde,

skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig

handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. 6. Örn uttaxering oell uppbörd.

§ I
För

täckande av kommuns medelsbehov, i den mån det ej fylles genom

andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogs
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:

1-6.

20

Ktingl. Maj:ts proposition nr 99.

accismedel enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressivskatt

och lagen örn skogsaccis. Yad därutöver erfordras skall fyllas genom

uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och

skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda

taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§2.

Är i lag eller författning stadgat, att skatt till kommun skall utgå efter

andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldighet till kommunen

eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av särskilda

behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

Kommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning föreskrivna

grunderna för kommunalskatts utgörande.

§ B.

De utskylder, som enligt kommunens beslut i anledning av förslaget till

utgifts- och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras

av dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till kommunen, anses

för det löpande årets utskylder.

§4.

Kommunalnämnden åligger att på grund av den fastställda utgifts- och

inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling eller skoldistrikt,

som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse delgivas

nämnden, oförtövat upprätta debiterings- och uppbördslängd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas enligt formulär, som fastställes

av Konungen. Upplägges längden i särskilda delar, skall sammandrag

upprättas över de särskilda delarnas slutsummor.

§5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall kommunalnämnden

under fjorton dagar i december månad på lämpligt ställe hava längden

offentligen utlagd för granskning. Kungörelse örn den tid, då längden kommer

att sålunda vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall uppläsas

från predikstolen i församlingens kyrka och införas i den eller de tidningar,

där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

Till någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger

han, därest han är medlem av kommunen eller hans rätt eljest är beroende

av debiteringen, att före årets utgång ingiva skriftlig anmälan därom till

kommunalnämnden.

Kommunalnämnden skall skyndsamt meddela beslut över de framställda

anmärkningarna och i längden införa de ändringar, som härav föranledas.

Längden anses härefter fastställd.

§ 6.

Det åligger nämnden att härefter utfärda debetsedlar och inom utgången

av januari månad låta tillställa de skattskyldiga desamma.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

F. L. 6

7-9.

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 7.

Uppbördsstämma för erläggande av sålunda debiterade kommunalutskylder

skall före februari månads utgång på lämpligt ställe inom kommunen förrättas

av kommunalnämnden eller, på dess ansvar, av vissa dess medlemmar eller

kommunens tjänstemän, såvida icke kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige

finnas, dessa annorledes bestämt om tiden eller sättet för uppbörden.

Kungörelse om uppbördsstämma uppläses minst fjorton dagar före stämman

från predikstolen i församlingens kyrka, varjämte, där det lämpligen

kan ske, tid och ställe för stämman skola angivas å debetsedlarna. Tillkännagivande

örn stämman må ock, när skäl därtill äro, införas i den eller

de tidningar, där tillkännagivande örn kommunalstämma skall ske.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 andra stycket bestämda tiden framställt anmärkning

mot debiterings- och uppbördslängden men anmärkningen ej godkänts,

må besvär däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7. Ej

må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras annorledes än

nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden

finnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med

oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär

hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola

ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit

klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till

länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Kommunalnämnden äger att hos länsstyrelsen göra framställning örn

rättelse av debiterings- och uppbördslängden på den grund, att debitering

underlåtits eller skett till för lågt belopp. Dylik framställning skall ingivas

till länsstyrelsen under kalenderåret näst efter det, då debiteringen ägt rum.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess mindre

pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,

med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas, få det för

mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§ 9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan

taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till kommunen,

blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall kommunalnämnden

göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna enligt

vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt vad

särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av kommunalnämnd, som nu sagts, felaktighet

förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom vidtagen av

nämnden, äger han att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen i den ordning,

som sägs i § 8 andra stycket, skolande tiden för besvärs anförande

s. 22 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:

9—10; 7: 1.

22 Kungl. Maj:ts.proposition nr 99.

räknas från det han erhållit vetskap om kommunalnämndens beslut i anledning

av anmälan.

§ io.

Efter uppbördsstämman upprättar kommunalnämnden dels avkortningsocli

avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka kommunen

eller församlingen beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest

avkortning ägt rum, än även dem, för vilka kommunalnämnden verkställt

avskrivning, med angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken,

dels ock restlängd å övriga skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman

behörigen guldit sin skatt. Restlängden skall, åtföljd av en uppgift rörande

det belopp, som influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning och

avskrivning, inom två månader efter uppbördsstämmans slut i två summerade

exemplar insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift

meddelar kommunalnämnden bevis och efter verkställande av vederbörliga anteckningar

översänder båda exemplaren till utmätningsmannen i orten; och

åligger det denne att i vederbörlig ordning indriva och till nämnden redovisa

de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, i kommun

där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden

finnas anställda, särskilt för varje dylikt område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad

efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som

skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger

tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å berörda

slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen

av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I
För

att vinna bindande kraft skola kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges

beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då

de angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan kommunen tillhörig fastighet,

som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit kommunen

genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför

ändring i någon kommunens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att

underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet

av kommunens utan underställning skedda upplåning överstiger

skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet

av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras

för sistförflutDa året, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda

år beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering.

s. 23 Kontrollera mot PDF

F. L. 7: 1-4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 23

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av kommunalstämman

eller kommunalfullmäktige antagna förslag till nya eller förhöjda

avgifter å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas

till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte

eget yttrande, till Konungen.

§2.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

a) äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar till främjande av

sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 15 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade, under b)

omförmiilda beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda

omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas

länsstyrelsen till tablå över kommunens ekonomiska ställning det år

besluten avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.

§3.

Medlem av kommun, som ej nöjes åt kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges

beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse

däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen

inom trettio dagar efter den dag, då tillkännagivande örn verkställd justering

av det över beslutet förda protokollet enligt kap. 2 § 16 ägde rum, dagen

då det skedde likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att

vid besvären foga bevis örn dagen, då sådant tillkännagivande ägde rum,

som ock att inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande

utgått till kommunalstämmans eller, där beslutet fattats av kommunalfullmäktige,

till dessas ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå

i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, eller

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 7:4—7;

8: 1.

24 Kungl. Majda proposition nr 99.

skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där besvären

finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet

kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för

den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund,

då länsstyrelsen må förordna örn upphävande av beslutet i dess helhet.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde

dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde

likväl oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar

längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot kommunalnämnds beslut i sådana mål och

ärenden, vilka nämnden på grund av föreskrifter i särskilda författningar har

att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt skall, där medlem av kommun ej nojés åt kommunalnämndens

beslut, som icke är av rent förberedande eller verkställande art, vad i §§

3—5 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Där beslutet rör uteslutande

enskild persons förhållande, skall dock tiden för talans fullföljande räknas

från den dag, då beslutet genom utdrag av protokollet delgavs klaganden.

Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet, där icke den

prövande myndigheten annorledes förordnar.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av kommunalnämnd

rörande debitering av kommunalskatt, att debitering obehörigen

verkställts eller underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger länsstyrelsen,

efter vederbörandes hörande, föreskriva erforderlig rättelse i debiteringen.

Jämväl må, örn någon av länsstyrelsen befrias från honom i debiterings-

och uppbördslängden påförd kommunalskatt p>ä den grund, att annan

person bort uppföras till utgörande av densamma, länsstyrelsen, efter vederbörandes

hörande, överflytta debiteringen på denne.

Kap. 8. Om köpingar och municipalsamliällen.

§ I
Köping

skall utgöra särskild kommun; dock att, där köping, då denna lag

träder i kraft, utgör kommun gemensamt med den socken, inom vars område

köpingen är belägen, därvid skall förbliva, intill dess annorlunda förordnas i

enlighet med vad örn ändring i kommunal indelning är särskilt föreskrivet.

I fråga örn köping, som utgör särskild kommun, gäller, med iakttagande

av för köpingen meddelade föreskrifter, vad i denna lag är stadgat. Annan

köping utgör municipalsamhälle, efter ty i § 2 sägs.

s. 25 Kontrollera mot PDF

F. L

2-

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

25

§ 2-

Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse:

a) ordningsstadgan för rikets städer,

b) byggnadsstadgan för rikets städer eller de i lag meddelade föreskrifterna

örn stadsplan oell tomtindelning i stad,

c) vad i brandstadgan är föreskrivet örn stad eller

d) vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet örn stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende

av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och liushållningsangelägenlieter,

som föranledas av de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom samhället. Yad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla örn köping, som ej utgör egen kommun, i avseende

å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må den omständigheten, att del av municipalsamhälle är undantagen

från tillämpningen av vissa bland de föreskrifter, som gälla den övriga delen,

föranleda därtill, att sistnämnda del anses såsom särskilt municipalsamhälle.

§ 3.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter

vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande därav att i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige

och kommunalnämnd träda inom municipalsamhälle municipalstämma,

municipalfullmäktige och municipalnämnd. Indelning i valkretsar

för val av municipalfullmäktige skall dock icke i något fall företagas.

§4.

Genom stadgandena i §§ 2 och 3 sker ej inskränkning vare sig i den

medlem av municipalsamhälle tillkommande rätt att såsom medlem av kommun,

vilken samhället tillhör, deltaga i överläggningar och beslut rörande

angelägenheter av enahanda art som dem, vilka avses i sagda paragrafer,

eller i hans skyldighet att lämna bidrag till utgifter, som föranledas av sådana

beslut.

§ B.

Finnas i visst fall särskilda omständigheter påkalla undantag från de i

§§ 2—4 givna stadgandena eller nödvändiggöra annan ordning för municipalsamhälles

beslutande- och beskattningsrätt, äger Konungen, efter framställning

av länsstyrelsen eller kommunen eller av samhället eller medlem

därav, att i ärendet förordna efter ty skäligt prövas.

C* •

s. 26 Kontrollera mot PDF

F. S. 1:

1—5.

26

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

tili

Lag om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ L

Varje stad utgör en kommun. Om kommunalförbund är särskilt stadgat.

Råder osäkerhet beträffande gränsen för stadskommuns område, förordnar

Konungen angående gränsens rätta sträckning. Om ändring i kommunal

indelning är särskilt stadgat.

Örn Stockholms stad stadgas särskilt.

§2.

Medlem av stadskommun är envar, som är där mantalsskriven, ävensom

var och en, vilken, utan att vara mantalsskriven i kommunen, därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

§3.

Stadskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,

varda sina medlemmars gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter,

såvitt icke liandhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vården örn kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

§4.

Vad stad samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande

rättighet skall, där ej annorlunda är stadgat, användas för stadens gemensamma

behov och förvaltas på sätt i denna lag sägs. Det som härflyter av

sådan egendom ävensom medel, vilka tillkomma staden från staten eller

landsting eller eljest, skall anses såsom inkomst till täckande av stadens

gemensamma utgifter.

§5.

För anskaffande av medel, som utöver de i § 4 omförmälda inkomsterna

erfordras för bestridande av stadens utgifter, äger stadskommunen beskattningsrätt

enligt vad i denna lag stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 1

6—9; 2:

Kungl. Majus proposition nr 99. 27

§ 6-

Om utfärdande för stad av ordningsstadganden, byggnadsordning, hälso.

vårdsstadganden oell brandordning samt örn deras upprätthållande är särskilt

stadgat.

§T
Stadskommuns

beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige eller å allmän

rådstuga.

Förvaltning och verkställighet tillkomma, under inseende av magistrat

eller stadsstyrelse, drätselkammare eller de styrelser, nämnder eller personer,

som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

§ 8.

I stad med mera än 1,500 invånare skall den stadskommunen tillkommande

beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 9, uppdragas

åt stadsfullmäktige.

Har stadens invånarantal nedgått till 1,500 eller därunder, skall beslutanderätten

fortfarande utövas av stadsfullmäktige, därest icke allmänna rådstugan

annorlunda besluter.

Stad med 1,500 invånare eller därunder äger åt stadsfullmäktige uppdraga

beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande av sådant

beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan stadsfullmäktige

trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes, tillämpas från

utgången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av stadsfullmäktige skall ofördröjligen

anmälas hos länsstyrelsen.

§ 9-

Finnas stadsfullmäktige, inskränkes allmänna rådstugans befattning till

följande ärenden, nämligen:

a) överläggningar och beslut i sådana angelägenheter, som enligt särskilda

författningar äro förbehållna vissa klasser av stadens medlemmar;

b) frågor örn införande och avskaffande av stadsfullmäktige samt örn stadsfullmäktiges

antal; samt

c) val av nämndemän.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, äger allmänna rådstugan utöva

stadskommunens beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

Kap. 2. Örn stadsfullmäktige.

§ I
Stadsfullmäktiges

antal bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda,

att

stad med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20,

stad med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25,

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

1-4.

2° Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stad med över 5,000 till oell med 10,000 invånare utser 20—30,

stad med över 10,000 till och med 20,000 invånare utser 25—40,

stad med över 20,000 till och med 40,000 invånare ntser 35—50, samt

stad med över 40,000 invånare utser 45—60.

Allmänna rådstugan besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många stadsfullmäktige skola utses för staden. Örn beslutet skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas.

§ 2.

Rösträtt vid val av stadsfullmäktige tillkommer envar inom staden mantalsskriven

man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under

nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder. Yarje röstberättigad

äger en röst.

Sådan rösträtt tillkommer dock ej den, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) i avseende å honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till

betalning under de tre sistförfluten kalenderåren, häftar för utskylder för

flera än två av dessa år; eller

e) är på grund av ådömd straffpåföljd utesluten från ovannämnda rättighet.

Den omständigheten, att endera av äkta makar saknar rösträtt, inverkar

ej på den rösträtt, som tillkommer den andra maken.

§ 3‘

Om upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stadgas

i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 4.

Stadsfullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom staden

och uppnått tjugufem års ålder.

Stadsfullmäktig kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd,

som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Följande personer må icke vara stadsfullmäktige: landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor, ledamot av magistraten eller stadsstyrelsen,

tjänsteman eller betjänt vid magistraten eller stadsstyrelsen eller allmän

åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd

vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin befattning

redovisningsskyldig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

4-7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 29

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara stadsfullmäktig än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av flertalet bland

övriga fullmäktige; eller

e) vid valet den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring såsom

stadsfullmäktig är i ordning att avgå därifrån.

§ 5.

Stadsfullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skedde. I stad, där val sker första gången och

icke äger rum under år, då allmänna val av stadsfullmäktige förrättas, skall

valet dock ej avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna

val nästa gång skola äga rum.

Har beslut fattats örn ändring av fullmäktiges antal, skall staden ändock

intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång skola förrättas,

företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare blivit bestämt,

och må förty icke i anledning av ändringen särskilt fullmäktigval företagas.

Yad nu är sagt gäller, ändå att ändring av fullmäktiges antal påkallas av

folkmängdens ökning eller minskning.

Örn val av stadsfullmäktige i anledning av ändring i kommunal indelning

är särskilt stadgat.

§ 6.

För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10,000 invånare indelas

i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst

tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande

det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige

för hela staden; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån

det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Örn indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av magistraten eller stadsstyrelsen uppgjort förslag, stadsfullmäktige

göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställning

må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts

stadsfullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut örn indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår,

linder vilket beslutet skall träda i tillämpning.

§ 7.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande,

så ock örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

s. 30 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

8—11.

30

Kungl. Majus proposition nr 99.

§8.

Stadsfullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig en

ordförande och en vice ordförande samt, då stadsfullmäktige så besluta,

jämväl en andre vice ordförande. Underrättelse örn dessa val, med angivande

av de valdas namn och postadress, skall genom magistraten eller

stadsstyrelsen ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

För året näst efter det, då val av stadsfullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet

hållas i januari månad och ordförandeskapet intill dess utövas av den

som fullmäktige därtill särskilt utsett.

§9.

Stadsfullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som för sådant ändamål

blivit av stadsfullmäktige bestämt.

§ io.

Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas enligt ordning, som

bestämmes av fullmäktige. Varje år skola minst två sådana sammanträden

hållas, ett före utgången av juni månad för besluts fattande i anledning av

berättelsen örn föregående årets räkenskaper och förvaltning samt ett före

utgången av december månad för fastställande av stadens utgifts- och inkomststat

och för anställande av val till de befattningar inom kommunen,

vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

I övrigt sammanträda stadsfullmäktige, när länsstyrelsen därom förordnar

eller magistraten eller stadsstyrelsen eller de flesta av fullmäktige sådant

äska eller ordföranden finner det nödigt.

§ Il
Kallelse

till stadsfullmäktigsammanträde utfärdas första gången, sedan beslutanderätten

uppdragits åt fullmäktige, av magistraten eller stadsstyrelsen

och därefter av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.

Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen och innehålla bestämd uppgift

örn tid och ställe samt, såvitt möjligt är, även örn överläggningsämne för

sammanträdet, skall senast dagen före sammanträdet delgivas envar stadsfullmäktig.

En vecka före sammanträdet eller, örn saken ej tål sådant uppskov,

senast dagen förut bör tillkännagivande örn sammanträdet, med uppgift å

de ärenden, som därvid skola förekomma, införas i en eller flera ortstidningar,

därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom

olika grupper av stadens invånare bringa tillkännagivandet till de flestas

kännedom.

I december månad avgöres för nästföljande kalenderår av stadsfullmäktige

eller, där fullmäktige ej finnas, av allmänna rådstugan, i vilken eller vilka

tidningar sådant tillkännagivande skall införas. Har vid fattandet av beslutet

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

11-15.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 31

förslag om tillkännagivandets införande i annan ortstidning än de sålunda

beslutade varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av

de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl

i denna tidning.

Den omständigheten, att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör

ej hinder för sammanträdets hållande.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall särskilt skriftligen underrättas örn

sammanträde.

§ 12.

Stadsfullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke

flera än hälften av dem äro tillstädes. Ar tillstädesvarande fullmäktig enligt

stadgandet i kap. 5 § 3 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende,

utgör ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande

icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ordförande eller ledamot, som utan anmält, av stadsfullmäktige godkänt

hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till stadens kassa fem

kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de

närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 13.

Yarje stadsfullmäktig äger en röst.

Vid stadsfullmäktigsammanträde äger borgmästaren eller stadsstyrelsens

ordförande eller, vid hinder för honom, den, vilken magistraten eller stadsstyrelsen

bland sina ledamöter utser, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna,

men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer jämväl ordförande

och vice ordförande i kommunal styrelse, nämnd eller beredning vid behandling

av ärende, som beretts av styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

§ 14.

Stadsfullmäktige äro skyldiga att, efter sakens beskaffenhet, antingen

meddela yttrande eller fatta beslut över alla de frågor, vilka blivit av högre

myndighet eller av magistraten eller stadsstyrelsen hänskjuta till dem.

§ 15-

De ärenden, som företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skola förut

vara vederbörligen beredda av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller

av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende,

som beretts annorledes än av drätselkammaren eller allmänt beredningsutskott,

företages till avgörande av stadsfullmäktige, skall tillfälle lämnas

kammaren eller utskottet att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av stadsfullmäktige förrättas utan föregående beredning

Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam hand
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Oi •

32 Kungl. Majus proposition nr 99.

läggning oell icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande

av staden tillhörig egendom eller efterskänkande av någon stadens

rättighet.

§ 16.

Kan ärende, som ; handlägges å stadsfullmäktigsammanträde, icke å den

utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag,

varom, därest fullmäktige så besluta, kallelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes

icke sådan kallelse, har ordföranden att, innan sammanträdet upplöses,

bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

Begäres vid ärendes behandling å stadsfullmäktigsammanträde bordläggning

av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom, skall

ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma och

i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga örn val eller mera än en gång i samma ärende.

§ 17-

Ordföranden åligger att å stadsfullmäktigsammanträde framställa ärendena

till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande

än de som finnas angivna i kallelsen till sammanträdet. Fråga,

som fordrar skyndsam handläggning, må dock, ändå att den ej angivits i

kallelsen, företagas till avgörande å sammanträdet, där samtliga närvarande

fullmäktige besluta, att den skall upptagas.

Ny fråga kan vid stadsfullmäktiges sammanträde väckas av envar bland

dem men må icke avgöras förrän vid annat sammanträde samt efter vederbörlig

beredning och kallelse.

§ 18.

Mom. 1. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer

ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja

eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med

klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika

för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i

övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

Val av drätselkammare samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

avses i kap. 5 § 3, så ock av två eller flera personer för särskild beredning

av ärenden, som skola företagas till avgörande av stadsfullmäktige, skall vara

proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som mot
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

svara det tal, vilket erkålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran

för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

Mom. 2. För beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser:

a) avliändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet, där ej avhändandet eller inköpet avser genomförande av fastställd

stadsplan eller tomtindelning;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i

stad, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor

för skattekrona;

d) höjande av visst linder året näst före det, som höjningen avser, utgående

anslag, då höjningen skulle utgöra:

1) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i stad, där

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor för

skattekrona;

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tretton kronor för skattekrona;
3)

mera än tio procent av förutvarande anslaget i stad, där högsta

uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger sexton kronor för skattekrona;
e)

beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna konmmunalutskylder.

Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den beslutits

av stadsfullmäktige, allmän rådstuga, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida

anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras

eller upplånas.

§ 19-

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av stadsfullmäktige

beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande

omständigheter befunnits föreligga.

Arvode eller ersättning för kommunalt uppdrag må ej av stadsfullmäktige

beslutas i andra fall än i § 20 sägs.

§ 20.

Mom. 1. Stadsfullmäktiges ordförande är icke i denna sin egenskap berättigad

att uppbära arvode eller ersättning för andra med uppdraget förenade

kostnader än för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som

för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Stadsfullmäktige

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) esc 29 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

20—21.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

må för ett år i sänder besluta, att sådan ersättning skall utgå med visst

belopp, vilket icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga

utgifter av nämnda art.

Mom. 2. Där det finnes av behovet påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,

att vald ledamot av drätselkammaren och av annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom staden i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av

stadens medel i form av dagtraktamente med högst fem kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag. Stadsfullmäktige må ock besluta, där kommunikationsförhållandena

anses sådant kräva och väglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större

än fem kilometer, att reseersättning skall utgå till ledamoten eller revisorn.

Denna ersättning må icke överstiga hälften av Itel opp, beräknat efter lägsta

avgift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg är att tillgå eller

fartygslägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften för tredje klass plats

på järnväg, där sådan finnes, och för salongsplats på fartyg, där resan såmedelst

sker.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som sägs i första stycket, må, örn stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter annan grund än nu är sagt.

Mom. 3. Jämte gottgörelse, som beslutes enligt mom. 2, samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som förstadens

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter stadsfullmäktiges

bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode till

sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd

eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning inom kammaren, styrelsen, nämnden eller

beredningen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet bestämmas för

högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till

den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom

dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter må med iakttagande av vad i mom. 1

är stadgat för där avsett fall, bestämmas att utgå med visst belopp.

Mom. 4. Sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som omförmälas

i denna paragraf och som ej avse kostnader för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter, må icke överstiga vad stadens ekonomiska bärkraft

utan större olägenhet medgiver.

Mom. 5. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad sålunda

finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

§ 21.

Ordföranden skall vid stadsfullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka fullmäktige varit närvarande, skall

upptaga för varje ärende överläggningsämnet oell beslutet, med angivande

huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver,

av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda

närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning

örn justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,

där justeringen verkställts av fullmäktige, minst två vid sammanträdet närvarande

ledamöter.

Det justerade protokollet skall därefter å förut kungjord dag offentligen

uppläsas.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras på

sätt och å ställe, som fullmäktige bestämt.

§22.

Den som vid stadsfullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

kan genast eller sist vid justeringen av protokollet avgiva reservation mot

det fattade beslutet.

§ 23.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blivit justerade, skriftligen

delgivas magistraten eller stadsstyrelsen. För övrigt äger envar att taga

avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 24.

Stadsfullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid stadsfullmäktigsammanträde samt

kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han

upplösa sammanträdet.

Kap. 3. Örn allmän rådstuga.

§ I
Rättighet

att deltaga i allmän rådstugas överläggningar och beslut tillkommer,

utom i fall, varom sägs i § 2, envar, som äger rösträtt vid stadsfullmäktigval.

Yarje röstberättigad äger en röst.

Att den som är redovisningsskyldig till staden ej må deltaga i vissa

ärenden, stadgas i kap. 5 § 3 andra stycket.

§ 2.

Beträffande rättighet att deltaga i överläggningar och beslut i sådana

angelägenheter, som enligt särskilda författningar liro förbehållna vissa

klasser av stadens medlemmar, gäller vad sålunda är stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99.

3<>

Vid behandling av ärende, som sägs i första stycket, skall genom magistratens

eller stadsstjrrelsens föranstaltande finnas tillgänglig längd över de

i sådant ärende röstberättigade, vilka icke finnas upptagna såsom röstberättigade

i den allmänna röstlängden.

§3.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin

talan och rösträtt å allmän rådstuga.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven

med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall tilllika

vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt underskrivits

av utställaren å den dag fullmakten utvisar, samt att namnet på den

person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten. Är

fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogin.

Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen

för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för

mera än en röstberättigad.

§4.

Allmän rådstuga hålles inför magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 5.

Allmän rådstuga skall hållas å rådhuset eller å ställe, som för sådant

ändamål blivit av rådstugan eller, i brist på dess föreskrift, av magistraten

eller stadsstyrelsen bestämt.

§ 6.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, skola årligen två ordinarie allmänna

rådstugor hållas: en före utgången av juni månad för besluts

fattande i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och

förvaltning samt en före utgången av december månad för fastställande

av kommunens utgifts- och inkomststat och för anställande av val till de

befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av

revisorer och revisorssuppleanter.

Den andra ordinarie allmänna rådstugan under året må beträffande

ordinarie rådstuga eller rådstugor under nästföljande år besluta, å vilken

dag sådan allmän rådstuga skall hållas eller huruvida allmän rådstuga skall

hållas å sön- eller helgdag.

§ 7.

Extra allmän rådstuga hålles, när länsstyrelsen därom förordnar eller

magistraten eller stadsstyrelsen finner det nödigt.

Envar, som är röstberättigad å allmän rådstuga, äger för uppgivet ärende

begära rådstugas hållande. Lämnas dylik framställning av magistraten eller

stadsstyrelsen utan avseende, skall magistraten eller stadsstyrelsen, örn det

begäres, meddela sitt beslut skriftligen, med skälen därtill; och äger sökanden

s. 37 Kontrollera mot PDF

F. S. 3:

7-10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 37

att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut må

talan ej föras.

§ 8.

Kungörelse om allmän rådstuga utfärdas av magistraten eller stadsstyrelsen

och skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne

för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i stadens kyrka eller kyrkor

minst fjorton dagar före sammanträdet. Ar allmän rådstuga utsatt till dag,

då gudstjänst tidigare hålles, skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörande i nu

föreskriven ordning icke medhinnes, må allmän rådstuga hållas efter kortare

kungörelsetid och även samma dag den blivit pålyst; dock må ej å sådan

rådstuga beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller

avhändande av någon stadens egendom eller efterskänkande av någon stadens

rättighet.

Jämväl skall kungörelsen anslås å plats eller platser inom staden och

tillkännagivande örn tid och ställe för allmänna rådstugan, om möjligt minst

en vecka förut, införas i en eller flera ortstidningar, örn sådant bestämts

av allmänna rådstugan eller, där stadsfullmäktige finnas, av dessa i den

ordning, som för tillkännagivande örn stadsfullmäktigsammanträde är föreskriven

i kap. 2 § 11.

Den omständigheten, att kungörelse örn allmän rådstuga ej blivit anslagen

eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder

för allmänna rådstugans hållande.

§ 9-

Magistraten eller stadsstyrelsen skall vid allmän rådstuga låta föra protokoll.

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet och beslutet,

med angivande huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Protokollet justeras genast, där så ske kan, men i annat fall offentligen

inför magistraten eller stadsstyrelsen å tid, som tillkännagives innan allmänna

rådstugan upplöses.

Envar äger att taga avskrift av protokollet och att få avskriftens riktighet

bestyrkt.

Protokollen med tillhörande handlingar och bilagor skola förvaras av

magistraten eller stadsstyrelsen på sätt och å ställe, som allmänna rådstugan

eller, där stadsfullmäktige finnas, dessa bestämt.

§ io.

Yad i kap. 2 §§ 14—20, 22 och 24 är stadgat om stadsfullmäktige skall

äga motsvarande tillämpning i fråga örn allmän rådstuga; dock att rådstugans

förhandlingar alltid skola vara offentliga samt att även i annat

ärende än val omröstning skall ske med slutna sedlar, därest det begäres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 4:

1-3.

38 Kungl. Majlis proposition nr 99.

Kap. 4. Om magistrat och stadsstyrelse samt örn drätselkammare.

§ 1.

Mom. 1. Om tillsättande av magistrat är särskilt stadgat. Beträffande

magistraten, för såvitt den sammanfaller med rådstuvurätten, ävensom i

fråga örn magistratens handliavande av vad till exekutionsverket, säkerhets-,

ordnings-, sundliets- och sedlighetspolisen inom staden hör, gäller vad därom

i lag och författningar är stadgat.

Mom. 2. I stad utan magistrat skall för fullgörande av de eljest å magistraten

ankommande bestyr och åligganden, om vilkas besörjande därstädes

ej i lag eller författning meddelats särskild föreskrift, finnas en stadsstyrelse,

bestående av en kommunalborgmästare såsom ordförande och minst två kommunalrådmän;

dock att utan hinder härav i stad, som kommit i åtnjutande

av stadsrättigheter före den 1 januari 1921, örn stadsstyrelses sammansättning

skall gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller blir stadgat.

Kommunalborgmästare tillsättes av Konungen bland de tre behöriga personer,

som jämlikt av Konungen meddelade bestämmelser därtill föreslagits

av stadens vid stadsfullmäktigval röstberättigade invånare. Kommunalrådmän

utses av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

Reglemente för stadsstyrelsen utfärdas av Konungen efter därom av stadsfullmäktige

eller allmänna rådstugan upprättat förslag.

§ 2.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att vaka över att av stadsfullmäktige

eller allmänna rådstugan lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet

av drätselkammaren eller för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr

tillsatta styrelser, nämnder eller personer, som böra taga

befattning därmed, ävensom att åt staden donerad fast egendom och staden

förunnade inkomstgivande rättigheter bliva behörigen använda till sina bestämda

ändamål.

Finner magistraten eller stadsstyrelsen, att av stadsfullmäktige eller allmänna

rådstugan fattat beslut icke tillkommit i laga ordning, står i strid

mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,

som fattat beslutet, eller att underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits,

är magistraten eller stadsstyrelsen pliktig att vägra handräckning till

verkställighet av samma beslut. Vägras sådan handräckning, må stadsfullmäktige

eller, örn beslutet fattats av allmän rådstuga, denna fullfölja

saken genom besvär i den ordning, som i allmänhet är föreskriven för

sökande av ändring i magistrats eller stadsstyrelses beslut.

§3.

Magistraten eller stadsstyrelsen tillsätter vid stadens förvaltning anställda

tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen

annorlunda stadga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 4:

4-11; 5: 1.

Kungl. Majus proposition nr 99. 39

§ •

Alla av staden utsedda styrelser stå i sin förvaltning under magistratens

eller stadsstyrelsens överinseende.

§5.

Framställningar oell utlåtanden, som från stadsfullmäktige, allmänna rådstugan

eller av staden utsedda styrelser avgivas till högre myndighet, skola

insändas genom magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 6.

Magistraten eller stadsstyrelsen äger att hos stadsfullmäktige eller allmänna

rådstugan framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma

angelägenheter.

§ 7.

Stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan äga rätt att från magistraten

eller stadsstyrelsen erhålla sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande

fall finnas erforderliga.

§ 8.

I varje stad skall finnas en drätselkammare.

§9.

Drätselkammare har att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster

och i övrigt handhava dess drätsel samt därjämte ombesörja de allmänna

uppdrag för stadens räkning, vilka enligt för drätselkammaren gällande

reglemente tillhöra dess befattning.

Reglemente för drätselkammare fastställes av länsstyrelsen. Förslag därtill,

upprättat av magistraten eller stadsstyrelsen, skall överlämnas till stadsfullmäktiges

eller allmänna rådstugans granskning samt därefter insändas

till länsstyrelsen.

§ io.

Ledamöterna i drätselkammaren utses bland kommunens röstberättigade

medlemmar av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

I stad utan magistrat må stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan bestämma,

att drätselkammaren skall utgöras, utom av de valda ledamöterna,

jämväl av stadsstyrelsens ordförande.

§ liom

drätselkammarens befattning med kommunens drätsel samt örn revision

och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. 5; om debitering och

uppbörd av kommunalskatt stadgas i kap. 6.

Kap. 5. Om stadens drätsel.

§ 1-

Stadskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det

nästföljande kalenderåret.

s. 40 Kontrollera mot PDF

F. S. 5:

1—3.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed stadens skulder under det nästföljande

året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag,

som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag

för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Stadskommun må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behållning

upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning

enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§ 2.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före november månads utgång

uppgöras av magistraten eller stadsstyrelsen efter hörande av drätselkammaren

eller särskild av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga därför tillsatt

beredning. För detta ändamål skola de styrelser, nämnder eller personer,

vilka staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatt, å tid, som utsättes av

magistraten eller stadsstyrelsen, till drätselkammaren ingiva sina specialförslag

över utgifter och inkomster för det nästföljande året.

Magistratens eller stadsstyrelsen statförslag skall från och med dagen

för tillkännagivandet örn det ordinarie stadsfullmäktigsammanträde eller kungörandet

av den allmänna rådstuga, som skall hållas före utgången av december

månad, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som utsättes i tillkännagivandet

eller kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller rådstuga upptages statförslaget till granskning

och fastställelse. Därvid skola de anslag, som först då föreslås till

beviljande, samt därmed sammanhängande frågor särskilt bliva föremål för

överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten återställes därefter till magistraten

eller stadsstyrelsen.

§ 3.

Av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan skola årligen utses två eller

flera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästföljande

årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot av drätselkammaren eller eljest är redovisningsskyldig

till staden, må icke väljas till revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller

deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning

eller i beslut med anledning av granskningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 5:

4—6;

6: 1-2.

Kungl. Majus proposition nr dd. 41

§ 4.

Det åligger drätselkammaren att i enlighet med givna föreskrifter föra

stadens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola

årligen före den 1 april tillhandahållas magistraten eller stadsstyrelsen,

vilken oförtövat, med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande,

inför protokollet tillhandahåller dem åt revisorerna.

Av staden för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller

personer skola före den 1 mars varje år till drätselkammaren avlämna redovisning

för de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för

att upptagas i stadens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

§ 5.

Revisionsberättelsen avlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, som

över framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar så tidigt,

att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning hos

stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga vid det ordinarie sammanträde,

som hålles i maj månad.

§ ö
På

beslut av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan ankommer, huruvida

framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av stadens rätt skall vidtagas.

Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år

från det berättelsen framlades å stadsfullmäktigsammanträde eller allmän

rådstuga, skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder

av att ansvarsfrihet beviljats må talan förås på grund av brottslig handling,

där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. O. Örn uttaxering och upphörd.

§ 1-

För täckande av stads medelsbehov, i den mån det ej fylles genom

andra inkomster, skola i första hand anlitas progressivskattemedel och skogsaccismedel

enligt bestämmelserna i förordningen örn kommunal progressivskatt

och lagen örn skogsaccis. Vad därutöver erfordras skall fyllas genom

uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och

skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda

taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

§2.

Moni. 1. Personliga tjänstbarheter, vilka inom stad utgjorts efter förut

antagna grunder, må fortfarande, till dess annorlunda förordnas, utgöras

efter samma grunder.

Mom. 2. Är i lag eller författning stadgat, att skatt till stad skall

utgå efter andra grunder än i § 1 angivas eller att vissa från skattskyldighet

till staden eljest befriade medlemmar skola bidraga till fyllande av sär

skilda behov, gäller till efterrättelse vad sålunda är förordnat.

s. 42 Kontrollera mot PDF

F. S. 6:

2-8.

42 Kungl. Majus> proposition nr 99.

Stadskommun äger ej besluta avvikelse från de i lag eller författning

föreskrivna grunderna för kommunalskatts utgörande.

§3.

De utskylder, som enligt stadens beslut i anledning av förslaget till utgifts-

och inkomststat skola under det nästföljande kalenderåret utgöras av

dem, vilka under det löpande året äro skattskyldiga till staden, anses för

det löpande årets utskylder.

§4-

Magistraten eller stadsstyrelsen åligger att på grund av den fastställda

utgifts- och inkomststaten ävensom de beslut örn uttaxering till församling

eller skoldistrikt, som genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse

delgivas drätselkammaren, oförtövat låta upprätta debiterings- och uppbördslängd.

Debiterings- och uppbördslängden upprättas i enlighet med de föreskrifter,

som meddelas av magistraten eller stadsstyrelsen.

§ 5-

Sedan debiterings- och uppbördslängden upprättats, skall denna under

fjorton dagar på rådhuset eller annat lämpligt ställe vara offentligen utlagd

för granskning. Kungörelse om den tid, då längden kommer att sålunda

vara utlagd, samt örn plats för utläggandet skall offentligen anslås och införas

i den eller de tidningar, där tillkännagivande om stadsfullmäktigsammanträde

eller allmän rådstuga skall ske.

Vill någon göra anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden, äger

han, därest han är medlem av stadskommunen eller hans rätt eljest är beroende

av debiteringen, att före utgången av nyss sagda tid ingiva skriftlig

anmälan därom till magistraten eller stadsstyrelsen.

Magistraten eller stadsstyrelsen skall skyndsamt meddela beslut över de

framställda anmärkningarna, och skola ändringar, som härav föranledas, införas

i längden. Denna anses härefter fastställd.

§ 6.

Sedan debiterings- och uppbördslängden fastställts, överlämnas den till

drätselkammaren.

Det åligger härefter drätselkammaren att utfärda debetsedlar och låta tillställa

de skattskyldiga desamma.

§ 7-

Uppbörd verkställes, med iakttagande av därom i drätselkammarens reglemente

givna föreskrifter, av drätselkammaren å tid och i ordning, som bestämmas

av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

§ 8.

Har någon inom den i § 5 bestämda tiden framställt anmärkning mot debiterings-

och uppbördslängden men anmärkningen ej godkänts, må besvär

däröver anföras i den ordning, som stadgas i kap. 7 § 3, och skall tiden

för talans fullföljande räknas från den dag, då klaganden erhöll del av be
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

F. S. 6

8-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

slutet. Ej må utom i nedan angivna fall klagan över debiteringen föras

annorledes än nu sagts.

Förmenar någon, att utskyld, som i debiterings- och uppbördslängden

tinnes upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med

oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse genom besvär

hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola

ingivas till nämnda myndighet inom natt och år efter det utskylden blivit

klaganden avfordrad; dock må klaganden på eget äventyr med posten till

länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom sagda tid dit inkomma.

Drätselkammaren samt magistraten eller stadsstyrelsen äga att hos länsstyrelsen

göra framställning örn rättelse av debiterings- och uppbördslängden

på den grund, att debitering underlåtits eller skett till för lågt belopp.

Dylik framställning skall ingivas till länsstyrelsen under kalenderåret näst

efter det, vars utskylder debiteringen avser.

Den som hos länsstyrelsen klagat över sin debitering är icke dess

mindre pliktig att vid uppbördsstämman gälda det honom påförda utskyldsbeloppet,

med honom förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas,

få det för mycket erlagda åter med ränta enligt vad särskilt är stadgat.

§9.

Har efter debiterings- och uppbördslängdens slutliga granskning sådan

taxering, som enligt lag bör ligga till grund för skattskyldighet till staden,

blivit verkställd, ändrad eller undanröjd, skall magistraten eller stadsstyrelsen

göra därav föranledd ändring i debiteringen, utan hinder av att denna

enligt vad ovan sägs vunnit laga kraft, och njuter skattskyldig ränta, enligt

vad särskilt är stadgat, å vad han äger återbekomma såsom för mycket erlagt.

Förmenar någon, att vid åtgärd av magistraten eller stadsstyrelsen, som

nu sagts, felaktighet förelupit, och varder ej rättelse efter anmälan därom

vidtagen av magistraten eller stadsstyrelsen, äger han att däröver anföra

besvär hos länsstyrelsen i den ordning, som sägs i § 8 andra stycket, skolande

tiden för besvärs anförande räknas från det han erhållit vetskap örn

magistratens eller stadsstyrelsen beslut i anledning av anmälan.

§ K»-

Efter uppbördsstämman upprättar drätselkammaren dels avkortnings- och

avskrivningslängd, upptagande ej mindre dem, för vilka staden eller församlingen

beslutat efterskänka påförda utskylder eller för vilka eljest avkortning

ägt rum, än även dem, för vilka drätselkammaren verkställt avskrivning, med

angivande tillika av avkortnings- eller avskrivningsorsaken, dels ock restlängd

å övriga skattskyldiga, som ej; vid uppbördsstämman behörigen guldit sin

skatt. Restlängden skall summerad jämte berättelse, huru uppbörden utfallit,

efter uppbördsstämmans slut överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen.

T stad, där magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor, låter

magistraten i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa

de resterande utskylderna. ■

s. 44 Kontrollera mot PDF

F. S. 6: 10;

7: 1—2.

44 Kungl. Majus proposition nr 99.

I annan stad skall restlängden, åtföljd av en uppgift rörande det belopp,

sorn influtit vid stämman, samt örn verkställd avkortning oell avskrivning,

inom två månader efter uppbördsstämma^ slut av stadsstyrelsen eller magistraten

insändas till länsstyrelsen, som örn mottagandet utan avgift meddelar

drätselkammaren bevis och efter verkställande av vederbörliga anteckningar

översänder restlängden till utmätningsmannen i orten; och åligger

det denne att i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa

de resterande utskylderna.

Restlängd upprättas enligt formulär, som fastställes av Konungen, och i

övrigt i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av magistraten

eller stadsstyrelsen.

Al id indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad

efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskylder, som

skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda slutsumma ej överstiger

tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre å berörda

slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Örn användningen

av dessa medel stadgas särskilt.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ I
För

att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges och allmän rådstugas

beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då de

angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan staden tillhörig fastighet,

som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit staden

genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför ändring

i någon stadens rättighet till sådan fastighet; eller

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen; dock att

underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet

av stadens utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,

å ena sidan, ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras för sistförflutna

året och, a andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i

staden anskaffas genom uttaxering; skolande i sistnämnda summa icke inräknas

de belopp, som avse folkskoleväsendet.

Konungens prövning och fastställelse skola ock underställas av stadsfullmäktige

eller allmänna rådstugan antagna förslag till nya eller förhöjda avgifter

å den allmänna rörelsen.

Beslut eller förslag, som skall underställas Konungens prövning, skall av

magistraten eller stadsstyrelsen, åtföljt av dess utlåtande, insändas till länsstyrelsen,

vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande,

till Konungen.

§ 2.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

s. 45 Kontrollera mot PDF

F. S. 7: 2-4.

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 99. 45

a) innefatta av staden upprättade allmänna planer för liushållningen med

stadens donationsjord;

b) avse arvode enligt kap. 2 § 20 mom. 3; eller

c) avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år.

Beslut, som skall underställas länsstyrelsens prövning, bör genom magistraten

eller stadsstyrelsen och åtföljt av dess utlåtande insändas.

Samtliga av staden för ett och samma kalenderår fattade, under b) omförmälda

beslut skola samtidigt och senast under det år besluten avse

underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda

omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas

länsstyrelsen till tablå över stadens ekonomiska ställning det år besluten

avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må stadskommunen föra klagan hos Konungen.

§ 3.

Medlem av stadskommun, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges eller allmänna

rådstugans beslut, äger, där ej annat är särskilt föreskrivet, att söka rättelse

däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, ingivas till länsstyrelsen

inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges protokoll offentligen

upplästes eller allmän rådstugas protokoll justerades, dagen då det skedde

likväl oräknad. Det åligger klaganden därjämte såväl att vid besvären foga

bevis örn dagen, då sådan uppläsning eller justering ägde rum, som ock att

inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till magistraten

eller stadsstyrelsen ingiva diariiutdrag över att han besvärat sig.

Försummar klaganden något av vad sålunda föreskrivits, må beslutet gå

i verkställighet.

§ 4.

Gå besvären ut därpå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning eller

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, äger länsstyrelsen, där besvären

finnas böra godkännas, att förbjuda beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit genom beslutet

kränkt, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån folden

som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes

strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då

länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 5.

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å trettionde

dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då det skedde likväl

oräknad; dock äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar

längre besvärstid än nu sagts.

§ 6.

För besvärs anförande mot drätselkammares beslut i sådana mål och

ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrifter i särskilda författningar

har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes

stadgat. I övrigt gäller vad i drätselkammarens reglemente är bestämt.

Örn magistratens eller stadsstyrelsens överinseende över drätselkammaren

sägs i kap. 4 § 4.

§ 7.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär eller framställning av drätselkammaren

eller magistraten eller stadsstyrelsen rörande debitering av kommunalskatt,

att debitering obehörigen verkställts eller underlåtits eller ej

skett till riktigt belopp, äger länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande,

föreskriva erforderlig rättelse i debiteringen. Jämväl må, örn någon av länsstyrelsen

befrias från honom i debiterings- och uppbördslängden påförd

kommunalskatt på den grund, att annan person bort uppföras till utgörande

av densamma, länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, överflytta debiteringen

på denne.

s. 47 Kontrollera mot PDF

1. V. 1-3.

Kungl. Majus proposition nr 99.

47

Förslag

till

Lag om kommunala och kyrkliga val.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Kommunala val, som avses i denna lag, äro val av landstingsman, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige och stadsfullmäktige.

Med kyrkliga val avses i denna lag val av kyrkofullmäktige.

§ 2.

Örn valkretsar vid val av landstingsman, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

och kyrkofullmäktige är särskilt stadgat.

Kap. 2. Om valdistrikt oell valförrättare.

§ 3.

Moni. 1. Vid val av landsting smån eller av kommunalfullmäktige eller

stadsfullmäktige skall varje kommun eller del av kommun, som enligt lagen

örn val till riksdagen utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare,

bilda ett valdistrikt.

Moni. 2. Vid val av municipalfullmäktige skall varje municipalsamhälle

bilda ett valdistrikt. Dock skall, där municipalsamhälle helt sammanfaller med

två eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, varje sådant

distrikt utgöra ett valdistrikt jämväl vid val av municipalfullmäktige.

Moni. 3. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där församling

är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt.

Där på grund av bestämmelserna i lagen örn val till riksdagen delar

av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagens

andra kammare, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt

vid val av kyrkofullmäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna,

att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle

var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid

sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt.

Moni. 4. Beslut örn distriktsindelning enligt lagen örn val till riksdagen

skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning på landet

beträffande kommunala och kyrkliga val, som förrättas enligt den under nästföljande

år upprättade röstlängden, och i stad å lid, som angives i beslutet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

F. V. 4-5.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 4.

Röstberättigad äger utöva rösträtt allenast vid valförrättning för det valdistrikt,

där lian är mantalsskriven.

§ 5.

Mom. 1. Kommunala val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den

valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen har att förrätta val till riksdagens

andra kammare för distriktet, samt i stad inför magistraten eller sådana

dess deputerade, som avses i nämnda lag.

I municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt

vid val till riksdagens andra kammare, skola dock vid val av municipalfullmäktige

municipalstämmans ordförande och två av stämman utsedda personer vara

valförrättare. Ordet föres av municipalstämmans ordförande.

Morn. 2. Kyrkliga val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den valnämnd,

som i mom. 1 första stycket sägs. Där valdistrikt ej helt sammanfaller

med valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, skall kyrkligt val

förrättas inför valnämnden i det distrikt vid val till andra kammaren, varav

det kyrkliga valdistriktet utgör del. Meddelar länsstyrelse beträffande valdistrikt

på landet förordnande, som avses i § 3 mom. 3, skall länsstyrelsen

tillika förordna, inför vilken valnämnd val av kyrkofullmäktige i det sålunda

bildade distriktet skall förrättas. I stad förrättas kyrkligt val inför magistraten

eller sådana dess deputerade, som avses i lagen örn val till riksdagen.

Där församling finner lämpligt, äger den för varje valdistrikt vid val av

kyrkofullmäktige utse en inom församlingen röstberättigad person att såsom

ledamot i valnämnden eller i magistraten eller såsom särskild deputerad

jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val. Sådan ledamot

eller deputerad jämte en suppleant utses varje år å ordinarie kyrkostämma eller

i församling, där kyrkofullmäktige finnas, å ordinarie fullmäktigsammanträde

före utgången av maj månad. Det åligger i förra fallet kyrkostämmans och

i senare fallet kyrkofullmäktiges ordförande att ofördröjligen utan avgift låta

tillställa envar av de valda utdrag av protokollet, i vad det rör honom.

Ej må annan avsäga sig uppdrag, som här avses, än

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder; eller

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av stämman eller fullmäktige.

Menar någon, att val av sådan ledamot eller deputerad, som ovan sägs, eller

av suppleant icke skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröver, att av

honom gjord avsägelse av sådant uppdrag icke godkänts, äger han att hos

domkapitlet anföra besvär före klockan tolv å femtonde dagen, i förra fallet

från den dag valet hölls och i senare fallet från den dag. då det beslut meddelades,

däri rättelse sökes. Över domkapitlets utslag i sådant mål må klagan

ej förås.

s. 49 Kontrollera mot PDF

F. V. 6-9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

49

Kap. <i. Örn röstlängd.

§ 6.

Varje år skall röstlängd för kommunala och kyrkliga beslut och val upprättas,

på landet och i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som

verkställer debitering av utskylder till kronan, samt i annan stad av magistraten

eller, där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av

dessa under magistratens inseende.

§ 7.

Röstlängd upprättas för varje kommun. Äro i kommun flera valdistrikt

för kommunala val, skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje

valdistrikt; dock skall, där sådant valdistrikt omfattar två eller flera distrikt

för kyrkliga val eller delar av sådana distrikt, särskild del uppläggas för varje

kyrkligt valdistrikt eller del därav. Finnes inom kommun eller valdistrikt

municipalsamhälle, skall för detta särskild underavdelning uppläggas.

Örn röstlängd vid ändring i kommunal indelning gäller vad särskilt är

stadgat.

§ 8.

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla inom valdistriktet

mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå

en ålder av tjugutre år, med angivande för var och en, huruvida han äger eller

saknar rösträtt i avseende å beslut å kommunalstämma eller allmän rådstuga

ävensom val av kommunal- eller stadsfullmäktige och landstingsman.

Envar sådan person, örn vilken upplysning ej vinnes, att han den 10 juni

brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i ena eller andra

avseendet, antecknas i längden såsom röstberättigad; dock skall i fråga örn den,

som först under kalenderåret uppnått eller uppnår den för rösträtt i visst avseende

särskilt föreskrivna åldern, anmärkas, att han icke är i sådant avseende

röstberättigad förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och val, som i första stycket sägs, röstberättigad

person antingen saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige

på den grund, att han är främmande religionsbekännare eller anmält

sig till utträde ur svenska kyrkan eller tillhör icke territoriell församling,

eller ock saknar rösträtt å municipalstämma och vid val av municipalfullmäktige

av det skäl, att han häftar för honom påförda utskylder till municipalsamhället,

skall örn förhållandet göras anteckning i längden.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock örn

skyldighet för myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till införande i

längden meddelas av Konungen.

§ 9.

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller avlämnad

på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten, där

ej denna själv verkställt upprättandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.)

G8C 29 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

F. V. 9—11.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Envar äger att rinder behörig tillsjön taga del av röstlängden ävensom göra

avskrift därav.

Yad i lagen om val till riksdagen stadgas om röstlängds framläggande till

granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse till person, som i

längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning

mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt anmärkning

framställts, örn prövning av sådan anmärkning samt örn längdens justering

ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut skall äga motsvarande

tillämpning beträffande röstlängd, som avses i detta kapitel.

§ 10.

Morn. 1. Har mot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, anmärkning

ej förekommit, eller har med anledning av framställd anmärkningbeslut

givits och rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i röstlängden, länder

längden, i den mån ej enligt mom. 2 rättelse skall verkställas, till ovillkorlig

efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet sätt kommit till stånd.

Mom. 2. Har på klagan, som förts i samband med besvär över valförrättning

eller annan omröstning, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall,

sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen, ändå att felaktigheten ej föranlett

omröstningens upphävande, låta i längden införa av förklaringen föranledd

rättelse.

Kap. 4. Om valdag.

§ 11.

Mom. 1. Val av landstingsman skall förrättas tredje söndagen i september

månad eller i stad, där magistraten så besluter, närmast därförut infallande

lördag.

Valet må dock utsättas till annan dag under tiden från och med den 13 till

och med den 30 september, därest samma år, då valet skall äga rum, på landet

av kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dem å ordinarie

sammankomst i mars månad och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av allmänna rådstugan å ordinarie sammankomst i maj månad så

beslutes med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.

Bestämmes annan valdag än tredje söndagen i september, skall underrättelse

därom meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall

äga rum.

Moni. 2. Yal av kommunalfullmäktige skall förrättas under tiden från och

med den 13 september till och med den 20 oktober. Valdag bestämmes, med

iakttagande av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman. Beslut, varigenom

valet bestämmes till dagen för landstingsmannaval i valdistriktet, skall fattas

före den 15 juli.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad nu är sagt äga motsvarande

tillämpning, dock må val av municipalf ullmäktige icke förrättas å samma

dag som landstingsmannaval för samhället. Där kommunalfullmäktigval i kommun,

varav samhället utgör del, icke förrättas å samma dag som landstings
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

F. V. 11—12.

Kungl. Majlis proposition nr 99. . 51

mannaval, må municipalstämman eller, där municipalfullmäktige finnas, dessa

besluta, att municipalfullmäktigvalet skall äga rum å samma dag som kommunalfullmäktigvalet.

Mom. 3. Val av stadsfullmäktige skall förrättas under tiden från oell med

den 13 september till november månads utgång. Magistraten utsätter för

staden eller, där staden är indelad i valkretsar, för varje valkrets dag, då

valet skall förrättas. Val må dock ej förrättas å samma dag som landstingsmannaval

för staden, därest icke stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

allmänna rådstugan före den 15 juli det år, då valet skall äga rum, sådant besluter,

i vilket fall magistraten har att utsätta valet till den sålunda bestämda

dagen.

Morn. 4. Val av kyrkofullmäktige för församling, som består av enbart

landsbygd eller av landsbygd och stad, skall förrättas under tiden från och med

den 13 september till och med den 20 oktober och för annan församling under

tiden från och med den 13 september till november månads utgång.

Dag för val av kyrkofullmäktige för församling bestämmes, med iakttagande

av vad i § 12 sägs, det år, då valet skall äga rum, av kyrkofullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman. Skola kyrkofullmäktige

väljas både för kyrklig samfällighet, som avses i kap. 1

§ 1 i lagen örn församlingsstyrelse, och för församling, vilken helt eller delvis ingår

i samfälligheten, skall i församlingen eller församlingsdelen val av fullmäktige

för samfälligheten äga rum å samma dag som val av fullmäktige för församlingen.

I annat fall bestämmes dag för val av fullmäktige för samfälligheten

av samfällighetens fullmäktige eller, där sådana ej finnas, av samfällighetens

kyrkostämma. Skola kyrkofullmäktige väljas både för församling och

för skoldistrikt, som utgör del av församlingen, skall för skoldistriktet val av

fullmäktige äga rum å samma dag som val av fullmäktige för församlingen.

Där val av kyrkofullmäktige för församlingen skall förrättas å samma dag som

val av fullmäktige för kyrklig samfällighet, i vilken församlingen helt eller

delvis ingår, skall dock val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet äga rum

å annan dag. Skall val av kyrkofullmäktige för skoldistriktet ej äga rum å

samma dag som val av fullmäktige för församlingen, bestämmes dag för val av

fullmäktige för skoldistriktet av skoldistriktets fullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av skoldistriktets kyrkostämma.

Kyrkligt val må icke förrättas å dag, då kommunalt val inom valdistriktet

äger rum.

Mom. 5. Beträffande Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om

tid för förrättande av val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 12.

Mom. 1. I landskommun, vars invånarantal överstiger 3,000, skall val av

kommunalf ullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande dagar,

av vilka den ena skall vara en söndag.

I sådan kommun skall ock val av landstingsmän äga rum, förutom å den i

§11 mom. 1 åsyftade dagen, jämväl å dagen närmast efter eller enligt valnämndens

beprövande närmast före sagda dag.

s. 52 Kontrollera mot PDF

F. V. 13—17.

52 Kungl. Majus proposition nr 99.

Är kommun delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i stället

äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 2. I församling på landet, vars invånarantal överstiger 3,000, skall

val av kyrkofullmäktige bestämmas att äga rum å två på varandra följande

dagar, av vilka den ena skall vara en söndag.

Är församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,

delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment äga tillämpning å varje

valdistrikt på landet, vars invånarantal överstiger 3,000.

Mom. 3. I denna paragraf omförmäld utsträckning av tiden för val skall

icke, i annat fall än i § 17 sägs, äga rum vid val i köping, som bildar särskild

kommun eller särskild församling.

§ 13.

I fall, som avses i § 12, må valet endera förrättningsdagen äga rum å annan

lokal än den sedvanliga, därest valnämnden med hänsyn till samfärdsförhållandena

eller andra förhållanden inom kommun, församling eller valdistrikt prövar

det erforderligt.

Utsättes val att endera förrättningsdagen äga rum å annan lokal än

den sedvanliga, äger valnämnden jämväl, där förhållandena det påkalla,

bestämma, att valförrättningen den senare dagen icke skall företagas förrän å

andra dagen efter föregående förrättningsdag, dock att endera förrättningsdagen

alltid skall vara en söndag.

§ 14.

Där synnerliga skäl därtill äro, må beträffande kommun, församling eller

valdistrikt, som avses i § 12, val enligt valnämndens bestämmande utsättas

att äga rum jämväl en påföljande tredje förrättningsdag å annan tillgänglig

lokal än den, där förrättning under första eller andra dagen skall hållas. TJtsättes

valet sålunda jämväl till en tredje förrättningsdag, äga föreskrifterna i

§ 13 andra stycket motsvarande tillämpning.

§ 15.

Har val bestämts till samma dag som annat val inom valdistriktet, och utsättes

endera valet till särskilda dagar, skall, där valen skola förrättas inför

samma valförrättare, den sålunda utsträckta tiden tillämpas jämväl i fråga örn

det andra valet.

§ 16.

Väljare är oförhindrad att avgiva sin röst vilken av de för valet utsatta

förrättningsdagarna han önskar å den för denna dag bestämda lokalen.

§ 17.

Mom. 1. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden

för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kommunalfullmäktige

eller landstingsman i köping, som bildar särskild kommun, samt i

annan kommun på landet eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett invånarantal

överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 15 och 16 föreskrives

samt för annan kommun på landet än köping och för valdistrikt inom

sådan kommun jämväl vad i §§ 13 och 14 stadgas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

F. V. 17-30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 53

Vid val av municipal fullmäktige äger, där municipalsamhället helt sammanfaller

med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, valnämnden

i varje valdistrikt och i annat fall municipalstämmans ordförande bestämma,

att den i § 12 mom. 1 omförmälda utsträckningen av tiden för val skall

äga rum, och gäller i sådant fall vad i §§ 15 och 16 föreskrives.

Mom. 2. På valnämnden ankommer, huruvida sådan utsträckning av tiden

för val, som omförmäles i § 12 mom. 1, skall äga rum vid val av kyrkofullmäktige

i köping, som bildar särskild församling, samt i annan församling eller

valdistrikt på landet, som icke uppnått ett invånarantal överstigande 3,000.

Finnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i §§ 13—16 är

stadgat, dock skola i fråga om köping, som bildar särskild församling, och valdistrikt

därinom §§ 13 och 14 icke äga tillämpning.

§ 18.

Val av stadsfullmäktige eller av landstingsmän för stad eller av kyrkofullmäktige

för församling eller valdistrikt i stad må efter magistratens bestämmande

utsträckas att hållas två på varandra följande dagar. Förordnas örn sådan

utsträckning, skall gälla vad i §§ 15 och 16 stadgas.

§ 19.

Utsättes val av landstingsmän till särskilda dagar, skall underrättelse angående

vilka dagar valet skall hållas samt å vilken lokal förrättningen skall för

varje särskild förrättningsdag äga rum av valnämnden eller magistraten meddelas

länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall ske.

Kap. 5. Om vals kungörande oell förrättande.

§ 20.

Moni. 1. När val av landstingsmän skall äga rum, låter länsstyrelsen därom

i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas inom varje valkrets

angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet

ävensom valstället noggrant utsättas.

Mom. 2. Örn val av kommunalfullmäktige, municipalf ullmäktige eller stadsfullmäktige

skall i den beträffande kommunalstämma eller allmän rådstuga

föreskrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten, beträffande

val av municipalfullmäktige i municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller

med ett eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, av municipalstämmans

ordförande samt i övriga fall av valnämndens ordförande. I

kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas angivas samt, särskilt för

varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom valstället noggrant utsättas.

Mom. 3. Örn val av kyrkofullmäktige skall i den för kyrkostämma föreskrivna

ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten samt på landet av

valnämndens ordförande. I kungörelsen skall antalet av dem som skola väljas

angivas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom

valstället noggrant utsättas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

I. V. 20—23.

54 Kungl. Majus proposition nr 99.

Morn. 4. Har val utsatts till särskilda dagar, skall i kungörelsen angående

valet tydligt angivas, vilka dagar valet skall kållås samt å vilken lokal förrättningen

skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. I kungörelsen skall

ock meddelas vad i § 16 är sagt.

Morn. 5. I fråga om Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat örn

kallelse till val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 21.

Val äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller tryckta

eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga

fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som valförrättaren ej kan avstyra,

äger han att avbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar av denna lag finnas anslaget.

§ 22.

Moni. 1. Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen

samt å landet minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen och i stad

minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. Där högmässogudstjänst å

valdagen hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, skall uppehåll

göras för den tid gudstjänsten pågår. Yad nu är stadgat gäller, där val hålles

å särskilda dagar, med avseende å varje förrättningsdag.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistraten

och på landet av valnämnden eller i fall, som avses i § 5 mom. 1 andra stycket,

av municipalstämmans ordförande. Örn beslut beträffande vallokal och valtider

vid landstingsmannaval skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli

månads utgång det år, då valet skall äga rum.

Mom. 2. Där kommunalt val förrättas å samma dag och inför samma valförrättare

som annat sådant val eller val av elektorer för utseende av ledamöter av

riksdagens första kammare så ock då två kyrkliga val samma dag förrättas,

skola valen förrättas i samband, så att tillfälle beredes väljare, som äger utöva

rösträtt vid båda valen, att samtidigt avgiva sina röster. Örn sammanräkning

av de vid de särskilda valen avgivna rösterna skall verkställas av olika myndigheter,

skall särskilt exemplar av röstlängden användas vid vartdera valet.

§ 23.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas valsedlar

av vitt papper utan kännetecken. Nederst å valsedels framsida må

vara såsom valbeteckning anbragt en av beteckningarna »landstingsmannaval»,

»kommunalfullmäktigval», »municipalfullmäktigval», »stadsfullmäktigval»,

»kyrkofullmäktigval för församlingen», »kyrkofullmäktigval för samfälligheten»

eller »kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller annan beteckning i ord

för ifrågavarande val. Ovanför namnen skall å valsedel utsättas partibeteckning

(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av väljare eller för

viss meningsriktning). Ovanför partibeteckningen må förekomma en kartellbeteckning

(beteckning i ord för två eller flera vid valet samverkande partier)

s. 55 Kontrollera mot PDF

F. V. 33—35

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 55

och mellan partibeteckningen och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i

ord för viss grupp av väljare eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift å den eller de utseddas namn, titel

eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för

att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Är något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende å något

där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem därmed åsyftas, eller upptager

valsedel namn å någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom obefintligt.

Äro å valsedel eller särskild del därav upptagna flera namn, än enligt

§ 24 är medgivet, anses det eller de sista, övertaliga namnen såsom obefintliga.

§ 24.

Valsedel skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det andra,

eller ock på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det

antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser, dock ma, där endast en landstingsman

skall utses, valsedel innehålla tre namn. Namnen gälla själva landstingsmanna-

eller fullmäktigvalet, samt, i den man de icke därvid tagas i

anspråk, val av suppleanter för landstingsmän eller av efterträdare för fullmäktige.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver

det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser. Dessa namn skola uppföras

vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva landstingsmanna- eller

fullmäktigvalet samt, i den mån namnen icke därvid tagas i anspråk, val av

suppleanter eller efterträdare. För suppleantvalet eller efterträdarvalet må dessutom

i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart

och ett av de för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet upptagna namnen.

Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma det

ena under det andra. För val av suppleant eller efterträdare särskilt upptaget

namn, som saknar motsvarande namn för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet,

anses såsom obefintligt.

§ 25.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där

anbragt;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst a framsidan;

vilken saknar partibeteckning;

vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än

ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen; eller

vilken icke upptager något giltigt namn.

Har vid val, vilket förrättats i samband med annat val, avgivits sedel, försedd

med valbeteckning för det senare valet, skall detta icke föranleda att

sedeln ogillas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

F. V. 25-28.

56 Kungl. Majus proposition nr 99.

Finnas i ett valkuvert, som avlämnats vid val förrättat i samband med

annat val, två valsedlar, av vilka den ena är försedd med valbeteckning för det

förra valet och den andra för det senare valet, skall endast sedeln med valbeteckning

för det val, varvid valkuvertet avgivits, räknas.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel

räknas.

Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två valsedlar, eller finnas i

ett valkuvert flera än två valsedlar, äro de alla ogilla. Där i valkuvert finnes

jämte valsedel annat än sådan sedel, är valsedeln ogin.

§ 26.

Vid valförrättning skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek

och beskaffenhet, tillhandahållas väljarna för det ändamål, varom förmäles i

§ 27. Till varje väljare utlämnas ett valkuvert. Å valkuvert skall vara tydligt

anbragt valbeteckning för valet. Innan valkuvert utlämnas, skall, där förfarande,

som avses i § 34 mom. 2, ej kommer att äga rum, å kuvertet intryckas

en stämpel utvisande valdistriktet. Blanketter till valsedlar skola jämväl tillhandahållas

i vallokalen.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,

att valurnan är tom.

§ 27.

Väljarna äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos valförrättare!!.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att

möjliggöra för envar att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel

i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med skärmar

eller dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättare!! som allmänheten är

synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valf örr ättar en att vaka över

att väljares förehavande därstädes ej kan av någon iakttagas. Efter det väljaren

vid någon av omförmälda särskilda platser inlagt sin valsedel i kuvertet och

tillslutit detsamma, har han att utan dröjsmål personligen överlämna det till

ordföranden. Sedan denne förvissat sig, att den, som avlämnar valkuvertet, är

i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är

försett med vederbörlig valbeteckning samt, där så är föreskrivet, behörigen

stämplat men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan,

i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning,

att rösträtten utövats. Valkuvert, som saknar vederbörlig valbeteckning

eller stämpel, eller som är å utsidan märkt med annat kännetecken, skall ej

mottagas.

Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning

avgiva sin röst, äger att till biträde vid röstningen anlita den han själv

därtill utser.

§ 28.

Aro äkta makar båda röstberättigade, må den ena av dem ingiva valsedel

genom andra maken. Vill väljare begagna dylik rätt, skall valsedelsförsändelse

anordnas tidigast fjorton dagar före dagen för valets början. Valsedelsförsändelse

skall anses vara anordnad den dag. då det i § 29 omförmälda vittnesintyget

underskrives.

s. 57 Kontrollera mot PDF

F. V. 39—32.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

57

§ 29.

För valsedelsförsändelse, sora avses i § 28, skall användas ett innerknvert

och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas genom kommunens eller församlingens

försorg. Ej må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av

kuvert och örn väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

Väljaren skall själv frivilligt inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta

detta samt i närvaro av ett ojävigt vittne inlägga innerkuvertet i ytter - kuvertet, vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En å ytterkuvertet

anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt

undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid tiden

för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar å ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets

meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

§ 80.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken, avlämnar vid valförrättningen

till ordföranden valsedelsförsändelse, varom sägs i §§ 28 och 29.

Finnes, att båda makarna äro röstberättigade, att ytterkuvertet är sådant, som

avses i § 29, samt att därå äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg

i behörigt skick, och förekommer ej skälig anledning, att ytterkuvertet blivit

efter tillslutandet öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall

det ej mottagas.

Sedan ordföranden därefter tillsett, att innerkuvertet är sådant, som avses

i § 29, samt att det är tillslutet och utan annat märke än i § 60 omförmäld

ändamålsbeteckning, stämplas detsamma, där så i § 26 är föreskrivet, och nedlägges

i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres

anteckning, att rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej sådant, som avses i § 29, eller ej tillslutet eller finnes

å dess utsida annat märke än ändamålsbeteckningen, skall det ej mottagas.

§ 31.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock skall örn

rätt att i visst fall ingiva valsedel till den myndighet, som har att verkställa

sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna, gälla vad i kap. 6 stadgas.

§ 32.

Moni. 1. Då uppehåll i valförrättningen sker. skall valurnan omsorgsfullt

förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar;

och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren

inför öppna dörrar förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrättningen

eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, örn

utrymme där saknas, å anvisad plats dannell men ej då hunnit deltaga i valet,

äga rätt att i den tur de anmäla sig avlämna sina valsedlar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

F. V. 33—34.

58 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 33.

Mom. 1. Isär alla, som vid det för valförrättnings slut fastställda klockslaget

äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden röstningen

avslutad.

Mom. 2. Omedelbart därefter upptagas valkuverten ur valurnan och räknas

oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av Konungen

fastställda formulär och i formulären givna anvisningar skall föras vid förrättningen,

antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i protokollet

antalet av de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet.

Därefter tillkännagivas såväl antalet valkuvert som antalet av nyssnämnda personer.

Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall

dessutom anteckning örn detta förhållande göras i protokollet för vartdera valet.

Mom. 3. Sedan dessa åtgärder vidtagits, inläggas valkuverten, där förfarande

enligt § 34 icke kommer att äga rum, i ett eller flera hållfasta omslag,

som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill och förses med

påskrift angivande valet. De sålunda åsätta sigillen skola därefter avtryckas å

protokollet. Därjämte skall i protokollet antecknas antalet omslag, vari valkuverten

inlagts. Omslagen jämte protokollet skola därefter läggas i säkert

förvar. Efter det valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden

och två av de närvarande, avslutas förrättningen.

Mom. 4. Då val förrättas å särskilda dagar, skall vad i mom. 1—3 är föreskrivet

äga motsvarande tillämpning beträffande varje förrättningsdag. Å

annan förrättningsdag än den sista skola, även om förfarande enligt § 34 kommer

att äga rum, vidtagas de i mom. 3 omförmälda åtgärder, därvid omslagen

jämväl skola förses med påskrift angivande förrättningsdagen.

§ 34.

Morn, 1. Där magistrat jämlikt § 42 har att verkställa sammanräkning av

de avgivna rösterna samt fråga ej är örn val av landstingsman för valkrets omfattande

två eller flera städer, må sammanräkningen verkställas omedelbart

efter vidtagande av de i § 33 mom. 2 omförmälda åtgärderna. Härvid skall i

tillämpliga delar gälla vad i kap. 7 stadgas.

Mom. 2. Vid val av landstingsman, för vilket sammanräkning ej omedelbart

verkställes jämlikt mom. 1, så ock vid val av kommunalfullmäktige och

municipal!''ullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för församling, som består

av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, skola följande åtgärder vidtagas.

a) Sedan i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärder vidtagits, öppnas valkuverten

och uttages innehållet. Innan så sker, skall, där valet förrättats å särskilda

dagar, ordföranden hava inför öppna dörrar förvissat sig, att de sigill, som

»satts de i § 33 mom. 3 omförmälda omslagen, överensstämma med de å protokollet

avtryckta och äro obrutna, ävensom uttagit valkuverten ur omslagen, i

samband varmed kuverten skola hava räknats.

s. 59 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 59

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av

annat än en valsedel skall, efter det att i senare fallet innehållet aterinlagts,

valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet sålunda

tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera omslag. A

varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert ävensom dessas

antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts

enda innehåll, är ogin, lägges sedeln åsido. Antalet salunda asidolagda valsedlar

räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag

antecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b) och c) återinlagts

i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar, vilka

äro likalydande med avseende å väljarbeteckning (kartell-, parti- och fraktionsbeteckning),

sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje grupp räknas,

varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller flera omslag. A

varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas väljarbeteckning samt

antal.

e) De omslag, varom i detta mom. förmärs, skola, utöver ovan föreskrivna

anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet, där förrättningen

äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt förseglas

under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas å protokollet.

f) I protokollet skall, utöver vad i mom. 2 sagts, ytterligare antecknas:

1) antalet valkuvert, vilka enligt bestämmelserna i b) inneslutits i andra

kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

2) antalet valsedlar, vilka enligt bestämmelserna i c) lagts åsido, jämte

antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

3) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i d), samt

gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar inlagts;

g) Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda skäl

föranleda avbrott, må förrättningen icke avbrytas i annan ordning än att, sedan

de i § 33 mom. 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, verkställandet av de i a)—fj

här ovan föreskrivna åtgärderna i sin helhet uppskjutes, dock icke längre än till

påföljande dag. Innan förrättningen sålunda avbrytes, skall tid för densammas

fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas i omslag, vilka förseglas

under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till valet

hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar; och förrättningen må

ej ånyo företagas, innan valförrättaren inför öppna dörrar förvissat sig, att de

åsätta sigillen äro obrutna.

h) Sedan de i a)—f) här ovan föreskrivna åtgärderna vidtagits samt valprotokollet

upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de

närvarande, avslutas valförrättningen. Skall röstsammanräkningen verkställas

av annan än valförrättaren, åligger det denne att ofördröjligen till den

myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, insända dels de förseglade

omslag, som avses i detta moment, dels valprotokollet eller, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. V. 34-36.

66 Kungl. Majus proposition nr 99.

val förrättats å särskilda dagar, samtliga protokoll för valet, dels ock röstlängden.

feker insändandet med posten, skall försändelsen assureras. Då sådant

insändande ej skall äga ram, skola omslagen jämte protokollet läggas i säkert

förvar.

Mom. 3. Vid val av stadsfullmäktige samt av kyrkofullmäktige för stadsförsamling

äger magistraten besluta, att de i mom. 2 omförmälda åtgärderna

skola vidtagas.

Kap. 6. Om rätt tor väljare att 1 vissa fall ingiva valsedel till den

myndighet, som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 35.

^ äljare, som tillhör någon av nedanstående yrkes- eller tjänstegrupper, må

i den ordning i detta kapitel föreskrives avgiva valsedel genom försändelse

omedelbart till den myndighet, som har att verkställa sammanräkning av de

vid valet avgivna rösterna. Denna rätt må dock ej utövas i annat fall än då,

enligt vad vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst, hinder

för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen möter på grund därav,

att yrkets eller tjänstens utövning betingar hans vistande utom valdistriktet

vid den tidpunkt, då röstningen äger rum.

Hindret skall styrkas på sätt i § 39 stadgas.

Den rätt nu är sagd tillkommer:

a) den som utövar militärtjänst;

b) den som utövar sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller annans

räkning i fiske i öppen sjö eller i annan egenskap tillhör besättning eller annan

personal å fartyg;

c) den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat;

d) den som tillhör personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järnvägsföretag

eller vid postverket, tullverket eller lots- eller fyrväsendet.

Batt att avgiva valsedel genom försändelse, som nu nämnts, tillkommer

jämväl äkta make till den som tillhör personalen vid svensk beskickning eller

svenskt konsulat, där vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för visst,

att hinder för väljarens, personliga inställelse vid valförrättningen möter på

grund därav, att väljaren är bosatt å makens tjänsteort.

§ 36.

Valsedelsförsändelse må ej anordnas tidigare än trettio dagar före den dag,

då valet skall börja, och ej heller senare än dagen för röstningens avslutande.

Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då det i § 39 omförmälda

vittnesintyget underskrives.

Valsedelsförsändelse skall hava inkommit till myndighet, som har att verkställa

röstsammanräkningen, före sammanräkningens början och ej senare än

dagen efter den, då röstningen avslutades.

s. 61 Kontrollera mot PDF

F. V. 37—39.

Kungl. Majus proposition nr 99. 61

§ 37.

Mom. 1. Vid anordnande av valsedelsförsändelse skall väljaren anlita ojävigt

vittne.

Vistas väljaren inom riket, skall såsom vittne anlitas på landet ordförande

eller ledamot i valnämnd eller i kommunalnämnd samt i stad tjänsteman, som

förordnas av magistraten.

Vistas väljaren utom riket, skall såsom vittne anlitas svensk konsul eller

ock, där väljaren tillhör besättning eller annan personal å svenskt fartyg, dettas

befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans närmaste man.

De personer, som nämnts i detta moment, äro pliktiga att, när de därom

anmodas, tillhandagå väljaren såsom nu är sagt.

I fråga örn viss grupp av väljare äger Konungen förordna, vilka personer

ytterligare må anlitas såsom vittne.

Mom. 2. Är väljaren ej personligen känd för vittnet, åligger det honom att

styrka sin identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller ock

medelst prästbevis, debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllestgörande

handling.

§ 38.

För valsedelsförsändelse skall användas ett innerkuvert med vidhängande

blankett och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas utom riket genom statsverkets

och inom riket genom kommunens eller församlingens försorg. Ej må för ändamålet

annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn väljarens

rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 60.

§ 39.

Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta detta.

Därefter skall i vittnets närvaro å den innerkuvertet vidhängande blanketten

tecknas noggrann upplysning angående de av väljarens yrke eller tjänst förorsakade

omständigheter, som hindra hans personliga närvaro vid valförrättningen,

ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt sin valsedel i

kuvertet och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats å blanketten skall

egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika skola å blanketten angivas jnke

eller tjänsteställning, valdistrikt, som väljaren vid tiden för valet tillhör, och

hans hemvist inom valdistriktet, så ock de omständigheter i övrigt, angående

vilka Konungen föreskriver, att uppgift härvid skall meddelas.

Vittnet skall å blanketten vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren angivits

såsom förfallogrund, och intyga, att väljaren egenhändigt skrivit sitt

namn å blanketten, såsom ovan sagts, samt att han omedelbart dessförinnan

befunnit sig i enrum, ävensom angiva dag och ort för intygets meddelande.

Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren i vittnets närvaro

inläggas i ytterkuvertet. Detta tillslutes och adresseras till den myndighet,

som har att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna. En

å ytterkuvertet anbragt uppgift, att det innehåller väljarens valsedel, skall dessförinnan

egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika angives det valdistrikt

s. 62 Kontrollera mot PDF

F. V. 39-43.

62 Kungl. Majus proposition nr 99.

väljaren tillhör och hans hemvist inom distriktet. Därefter skall försändelsen

av väljaren personligen överlämnas till nyssnämnda myndighet eller genom

posten eller annorledes tillställas samma myndighet. Överlämnas försändelsen

åt posten, skall den rekommenderas. Vittne, som enligt § 37 har skyldighet att

på sätt där sägs tillhandagå väljare, åligger ock att, då särskild anhållan därom

framställes, ombesörja försändelsens postbefordran mot gottgörelse för postavgifter.

§ 40.

Då valsedelsförsändelse ankommit till myndighet, som har att verkställa

röstsammanräkningen, skall anteckning därom, med uppgift å dagen för ankomsten,

ske i bok, som upplagts för ändamålet. Försändelserna förvaras

under lås.

§ 41.

Närmare föreskrifter för tillämpning av stadgandena i §§ 37 och 39 meddelas

av Konungen.

Kap. 7. Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

§ 42.

Sammanräkning av de vid kommunala och kyrkliga val avgivna rösterna

verkställes

vid val av landstingsman

för valkrets, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad,

av länsstyrelsen;

för stad, som bildar egen valkrets, av magistraten; och

för annan stadsvalkrets av magistraten i den folkrikaste staden;

vid val av kommunalfullmäktige och municipalullmäktige av länsstyrelsen;

vid val av stadsfullmäktige av magistraten; samt

vid val av kyrkofullmäktige

för församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och

stad, av länsstyrelsen; och

för stadsförsamling av magistraten.

§ 43.

Sammanräkning verkställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas vid

val av stadsfullmäktige ävensom av kyrkofullmäktige för stadsförsamling inom

sju dagar, vid val av landstingsman i stadsvalkrets inom fyra dagar från valförrättningarnas

avslutande och i annat fall så snart omständigheterna medgiva

det.

Där sammanräkningen verkställes av länsstyrelsen, skall örn förrättningen

utfärdas särskild kungörelse med uppgift i förekommande fall å den ordningsföljd,

vari sammanräkningen, därest hinder icke möter, kommer att företagas

s. 63 Kontrollera mot PDF

F. V. 43-44.

Kungl. Maj:U proposition nr 09. 63

för olika val; sådan särskild kungörelse skall senast sex dagar före förrättningens

början införas i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Där sammanräkningen verkställes av magistrat och ej äger rum omedelbart

efter röstningens avslutande, skall tid och ställe för sammanräkningen sist dagen

därförut kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger den myndighet, som har att verkställa sammanräkningen, att i

god tid före förrättningen tillse, att valprotokoll, röstlängd och omslag, som

avses i § 33 mom. 3 eller § 34 mom. 2, inkommit från samtliga de valdistrikt,

vilkas röster skola sammanräknas, samt att, där så ej skett, från försumlig valförrättare

infordra vad som felas. Myndigheten verkställer även förberedande

granskning av nämnda handlingar och inskaffar, där dessa härvid befinnas icke

vara i behörigt skick, på lämpligt sätt de upplysningar rörande anledningen härtill,

vilka prövas erforderliga.

§ 44.

Mom. 1. Å utsatt tid och ställe verkställes sammanräkningen inför öppna

dörrar. Valprotokollen uppläsas och granskas, och sigillen å omslagen jämföras

med de sigill, som äro avtryckta å protokollen. Förekommer därvid ej

skälig anledning, att omslag blivit efter tillslutningen öppnat, brytes förseglingen.

I annat fall lämnas omslaget orubbat, och de däri inneslutna valsedlarna

inverka ej på valet.

Mom. 2. Hava valsedelsförsändelser ankommit, räknas desamma och antalet

jämföres med den över sådana försändelser förda boken. Därefter brytas försändelsernas

ytterkuvert. Har försändelse ankommit senare än i § 36 är sagt

eller är ytterkuvertet ej sådant eller ej försett med sådan påskrift, som föreskrives

i §§ 38 och 39, eller förekommer skälig anledning, att ytterkuvert efter

tillslutandet blivit öppnat, lämnas kuvertet obrutet och är däri innesluten valsedel

utan verkan på valet. Sedan övriga ytterkuvert brutits, granskas innerkuverten

med vidfästade blanketter. Finnas därvid flera kuvert härröra från

samma väljare, äro de alla ogilla och läggas orubbade åsido.

I övrigt skall tillses:

att den som avgivit valsedelsförsändelsen är i röstlängden upptagen såsom

röstberättigad och icke har inför valförrättare utövat sin rösträtt,

att han jämlikt § 35 är behörig att avgiva valsedelsförsändelse,

att valsedelsförsändelsen anordnats inom tid, som stadgas i § 36, och i enlighet

med föreskrifterna i §§ 37—39, samt

att innerkuvertet är utan annat märke än ändamålsbeteckningen.

Brister något i nu nämnda hänseenden, lägges innerkuvertet orubbat åsido

såsom ogillt. I annat fall avskiljes blanketten, i sammanhang varmed i röstlängden

vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats. Därefter blandas

de godkända innerkuverten med varandra.

Morn.. 3. Sedan de i mom. 1 och 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, uttagas

valsedlarna ur de godkända innerkuverten och ur de inför valförrättama avgivna

valkuverten. De sålunda uttagna valsedlarna jämte, där förfarande som

avses i § 34 mom. 2 ägt rum, de från valförrättama insända valsedlarna gran
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

F. V. 44-46.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skås, varefter myndigheten prövar valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut,

som föranledas av valsedlarna och protokollen, med hänsyn jämväl till

enligt vad ovan är sagt inhämtade upplysningar.

§ 45.

För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckning

(kartell-, parti- och fraktionsbeteckning) sålunda, att valsedlar med samma

första beteckning sammanföras i särskilda grupper, här nedan benämnda Agrupper.

Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra beteckning, ordnas

A-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda

B-grupper. Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning

bilda en särskild B-grupp.

Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje beteckning, ordnas

B-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda

C-grupper. Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar

bilda en särskild C-grupp.

§ 46.

Morn. 1. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å C-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Vid varje sammanräkning

gäller valsedel allenast för ett namn.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står först

å sedeln. C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar med samma

första namn bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens

rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först

på namngruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,

bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning

gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och

nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den pågående

sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;

däremot bibehållas övriga befintliga namngrupper oförändrade. Valsedlarna

inom varje nybildad namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens

rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och jämförelsetal.

Bösttalet för ett namn är lika med rösttalet eller sammanlagda rösttalet för

den eller de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. Jämförelsetalet

för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar, som

gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Har så skett.

s. 65 Kontrollera mot PDF

F. V. 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 65

erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med namngruppens

platstal, ökat med 1, eller örn flera namngrupper av valsedlar, som gälla för

namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med dessa namngruppers

sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en namngrupp motsvarar den

del, namngruppen tagit i besättandet av plats eller platser, som förut utdelats,

och beräknas sålunda, att namngruppens rösttal delas med största jämförelsetalet

vid sammanräkningen närmast före namngruppens bildande. Bråktal, som

uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till antalet; höjning av den

sista decimalsiffran må ej äga rum.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

Mom. 2. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å B-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen

å varje C-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 1 bestämda ordningen

och tillämpas i övrigt de i nämnda moment angivna grunderna.

Mom. 3. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å A-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses namnen

å varje B-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 2 bestämda ordningen

och tillämpas i övrigt de i mom. 1 angivna grunderna.

Morn. 4. Skola genom valet två eller flera platser besättas, fördelas de mellan

de olika A-grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den

A-grupp, som för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besattes genast så, att A-gruppens

första plats tillerkännes den, vilkens namn är det första i ordningen inom

A-gruppen, A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen,

A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare

efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig

tillerkänd plats från en eller flera andra A-grupper.

Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu

icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje

gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av

A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser

från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats,

vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från

tre A-grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare

efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

de å A-gruppens valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val av

suppleant eller efterträdare, skall den uteslutas från vidare jämförelse.

Mom. 5. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vilkens namn

står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i mom. 4 sägs, har

största jämförelsetalet.

Moni. 6. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas

genom lottning.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.)

680 29 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

F. 7. 47-49.

66 Kungl. Majlis proposition nr 99.

§ 47.

Sedan val av landstingsmån avslutats, skola suppleanter utses sålunda, att

för varje landstingsman inom den A-grupp, för vilken han blivit vald, företagas

så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som A-gruppen erhållit

platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera A-grupper, anses

han vald för den A-grupp, från vilken plats först tilldelades honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upptaga

landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn vid den

sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen. Yarje

valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn å någon, som blivit

genom valet utsedd till landstingsman eller till suppleant för den landstingsman

sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräknas

det namn, som står främst av de för den ifrågavarande landstingsmannen

särskilt upptagna suppleantnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det

namn för själva landstingsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, örn ej

heller sådant namn finnes, det namn som står främst bland samtliga suppleantnamnen

å valsedeln. Den som erhållit högsta rösttalet är vald till suppleant

för den landstingsman sammanräkningen avser. Mellan lika rösttal skall

skiljas genom lottning.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i den

ordning, i vilken de blivit utsedda.

§ 48.

Hava vid valet landstingsman eller fullmäktige icke blivit till föreskrivet

antal utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för utseende av det felande antalet

och, vid val av landstingsman, jämväl av suppleanter. Äro landstingsman men

ej suppleanter valda till erforderligt antal, skall vid valet bero.

§ 49.

Moni. 1. Vid rösternas sammanräknande användas blanketter och föres protokoll

i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i

formulären givna anvisningar.

Mom. 2. Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut eller finnes

eljest nödigt att uppskjuta eller avbryta densamma, skola alla valsedlar inläggas

i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa

omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert

förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan den myndighet, som har

att verkställa sammanräkningen, inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta

sigillen äro obrutna.

Moni. 3. Samtliga valsedlar vid varje val inläggas, de godkända och de

underkända särskilt, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med

minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras,

vid val av landstingsman till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av

besvär, dessa blivit avgjorda, samt vid annat val intill utgången av den tid,

för vilken valet gäller.

s. 67 Kontrollera mot PDF

F. V. 50-52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 67

§ 50.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrättningen

förda protokollet. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter

inkomna röstlängder återställas till vederbörande.

§ 51.

Efter röstsammanräkning för val av landsting smån åligger det länsstyrelsen

eller magistrat, som verkställt sammanräkning, att översända avskrift av

protokollet över förrättningen till landstingets expedition samt att utan avgift

skyndsamt låta tillställa var och en landstingsman och suppleant ett utdrag

av detsamma i vad det rör honom, gällande detta protokollsutdrag såsom fullmakt

för den valde. Magistraten skall ock inom tre dagar efter röstsammanräkningen

till länsstyrelsen insända utdrag av protokollet över förrättningen,

upptagande de personers namn och boningsort, som blivit utsedda till landstingsman

och suppleanter, med angivande tillika av den ordning, i vilken de

för varje särskild landstingsman valda suppleanterna blivit utsedda.

Länsstyrelsen låter i länskungörelserna meddela underrättelse örn samtliga

valens utgång.

§ 52.

Moni. 1. Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

inkallas enligt vad särskilt är stadgat till ordinarie landstingsman

den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör

i stället inträda.

Mom. 2. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,

skall ny sammanräkning företagas. Sammanräkningen verkställes vid offentlig

förrättning, som skall påbörjas så snart omständigheterna medgiva det.

Den nya sammanräkningen äger rum inom den A-grupp, för vilken den avgångne

blivit vald. Blev den avgångne Amid för flera A-grupper, skall sammanräkningen

ske inom den A-grupp, från vilken plats först tilldelades

honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,

vilka upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn

vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen.

Varje valsedel gäller såsom hel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom

valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det namn,

som står främst bland de för den a\Tgångne fullmäktigen särskilt upptagna

efterträdarnamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det namn för själva fullmäktigvalet,

som står främst å sedeln, eller, örn ej heller sådant namn finnes,

det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln. Den

som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig i den avgångnes ställe.

Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under

försegling.

s. 68 Kontrollera mot PDF

F. V. 53-56.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 53.

Avgår jämväl enligt § 52 utsedd landstingsman eller fullmäktig före utgången

av den tid, för vilken lian blivit utsedd, förfares på enahanda sätt,

som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid ny sammanräkning för utseende

av fullmäktig hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar, vilka upptaga

den först avgångnes namn och på grund därav gällde för detta namn vid den

sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen.

§ 54.

Vid sammanräkning, som avses i § 52 mom. 2 eller § 53, föres protokoll i

överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen, och i formulären

givna anvisningar. Protokollet skall upptaga de föreliggande omständigheterna

samt vem på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av nämnda protokoll.

Med protokollets uppläsning är förrättningen avslutad.

§ 55.

Pinnes icke någon, som enligt de i § 52 eller 53 givna bestämmelserna kan

inträda i stället för avgången landstingsman eller fullmäktig, skall platsen

stå obesatt intill utgången av den tid, för vilken den avgångne varit vald.

§ 56.

Ar någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen;

och skall han, vid förlust av talan, sist inom trettio dagar efter den dag, då

valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som

genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar,

utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas

till länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen, om sammanräkningen verkställts

av magistrat, från denna infordrar de avgivna valsedlarna samt övriga

handlingar rörande valet. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden

tilländagått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar,

som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga

handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten

skyndsamt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas

därom. Länsstyrelsen, som där fråga är om val av landstingsman låter

sådan underrättelse införas i länskungörelserna, vidtager, örn icke i följd av

besvären över valet annan person förklarats vara vald, för inkallande till ordinarie

landstingsman av närmast i ordningen varande suppleant eller för förnyad

sammanräkning den åtgärd, som av beslutet över besvären må föranledas. Har

hela valet upphävts, förordnar länsstyrelsen örn ofördröjligt företagande av

nytt val för den tid, som avsetts med det upphävda valet, eller för den återstående

delen därav, samt örn tid och ställe för valet.

Vid nytt val gäller i övrigt vad örn allmänt val är föreskrivet.

s. 69 Kontrollera mot PDF

F. V. 56—60.

Kungl. Majus proposition nr 99. 69

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn förrättning för ny röstsammanräkning.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

§ 57.

I ärenden rörande val är det envar tillåtet att, under iakttagande av behörig

tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar i betalt

brev med posten.

Örn valsedelsförsändelse gäller vad i § 39 är stadgat.

§ 58.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans fullföljande

eller bevarande sist bör företagas, må åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

§ 59.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar, som

avses i § 27, ordentligen verkställas.

Kostnaden för kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magistrat,

samt utgifter för stämplar, valkuvert och de i §§ 33 och 34 omförmälda

omslagen skola gäldas vid val av kyrkofullmäktige av församlingen och i

övriga fall av kommunen, vilken jämväl har att tillhandahålla lämpliga vallokaler

och bestrida kostnaden för de anordningar, som avses i § 27.

§ 60.

Mom. 1. Innerkuvert och ytterkuvert till valsedelsförsändelse skola vara

av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt, vad

vart och ett val angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär till innerkuvert och ytterkuvert samt till blankett, som skall vidhänga

innerkuvert, ävensom till ändamålsbeteckning, förklaring, uppgift och

vittnesintyg fastställas av Konungen.

Mom. 2. Väljare äger att av person, vilken jämlikt § 37 må anlitas såsom

vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse, på begäran utan avgift erhålla

kuvert till sådan försändelse.

Mom. 3. För valdistrikt på landet har ordföranden i valnämnden och för

stad magistraten ej mindre att i god tid före varje val på lämpligt sätt lämna

väljarna underrättelse om de personers namn och adresser, vilka inom valdistriktet

eller staden må enligt § 37 anlitas såsom vittnen vid anordnande av

valförsändelser och av vilka väljarna äga erhålla kuvert till sådan försändelse,

än även att tillse, att erforderliga kuvert i god tid före valet finnas tillgängliga

hos nämnda personer. Kommun eller församling äger att från länsstyrelsen

på rekvisition mot ersättning bekomma dylika kuvert.

Kuvert till valsedelsförsändelse, som avses i kap. 6, skola i god tid före

valet vara tillgängliga jämväl hos de personer, vilka vid sådan försändelses an
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

F. V. 60-63.

70 Kungl. Majus proposition nr 99.

ordnande må anlitas såsom vittne av väljare utom riket. Dessa kuvert tillhandahållas

på statsverkets bekostnad.

§ 61.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad i §§ 59 och 60 är stadgat

örn kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället, och skola de i

dessa paragrafer givna bestämmelserna örn ordförande i valnämnd, såvitt angår

municipalsamhälle, som ej helt sammanfaller med ett eller flera valdistrikt vid

val till riksdagens andra kammare, äga motsvarande tillämpning å municipalstämmans

ordförande.

§ 62.

De i denna lag givna bestämmelserna örn församling skola, i den män ej

annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande kyrklig samfällighet

eller skoldistrikt, som avses i kap. 1 § 1 i lagen örn församlingsstyrelse.

Erfordras särskilda föreskrifter örn tillämpning av denna lag med avseende

å kyrklig samfällighet eller skoldistrikt, som i första stycket sägs, meddelas

sådana föreskrifter av Konungen.

§ 63.

Vad i denna lag stadgas i avseende å magistrat skall i stad, där magistrat

ej finnes, gälla örn den för staden tillsatta styrelsen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus -proposition nr 99.

71

Formulär 1.

Formulär till valsedel, som avses i § 24 sista stycket i lagen örn

kommunala och kyrkliga val.

Plats för kartellbeteckning.

Plats för partibeteckning.

Plats för fraktionsbeteckning.

Plats för valbeteckning.

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignamn och suppleant-

eller efterträdarnamn; högra sidan är avsedd för särskilda suppleant- eller

efterträdarnamn.

Såsom valbeteckning må nederst å valsedelns framsida vara anbragt en av beteckningarna

»Landstingsmannaval», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktigval»,

»Stadsfullmäktigval», »Kyrkofullmäktigval för församlingen», »Kyrkofullmäktigval

för samfälligheten» eller »Kyrkofullmäktigval för skoldistriktet» eller

annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m.

Skall enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riksdagsmannaval

eller ock val å kommunalstämma, munieipalstämma, allmän rådstuga

eller kyrkostämma eller inom kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,

stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige vara proportionellt, skola därvid

de i denna lag givna bestämmelserna lända till efterrättelse.

§ 2.

Vid valet utses av och bland de i valet deltagande erforderligt antal personer

att vid valförrättningen biträda ordföranden.

Där ordföranden med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning

finner det nödigt, äger han att, sedan valsedlarna avlämnats och innan

sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande

och avslutande. Da så sker, skola av och bland de i valet deltagande

utses minst två personer att såsom vittnen närvara vid den fortsatta valförrättningen,

och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras, omsorgsfullt

förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas

i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,

skall ordföranden i vittnenas närvaro förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

Särskild kungörelse örn dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

§ 3.

Val skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteckning

(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av de väljande

eller för viss menings riktning), men vilka i övrigt äro omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna och fria från

överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än det antal

personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gäller den dock

för övriga namn.

§ 4.

De avgivna valsedlarna skola ordnas i grupper, så att sedlar med samma

partibeteckning bilda en grupp.

Inom varje grupp skall, till den utsträckning, som erfordras för utseende

av det antal personer valet avser, bestämmas ordning mellan namnen å gruppens

valsedlar. Härvid iakttages:

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 99.

a) Upptaga valsedlar till antal av mera än hälften av hela antalet valsedlar

inom gruppen (gruppens rösttal) samma första namn, blir detta namn det första

i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första namn och utgöra mera

än två tredjedelar av gruppens rösttal, jämväl samma andra namn, blir detta

namn det andra i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första och

samma andra namn samt utgöra mera än tre fjärdedelar av gruppens rösttal,

jämväl samma tredje namn, blir detta namn det tredje i ordningen; och så vidare

efter samma grunder.

b) I den mån ordningen inom gruppen icke kan enligt nyss angivna grunder

bestämmas, skola särskilda sammanräkningar av namnens rösttal verkställas.

Vid varje sådan sammanräkning gäller valsedel såsom hel röst, där

icke något av sedelns namn erhållit rum i ordningen. Annan valsedel gäller

såsom halv röst, där ett av sedelns namn erhållit rum i ordningen; såsom

tredjedels röst, där två av namnen uppförts i ordningen; såsom fjärdedels

röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; och så vidare efter samma

grund. För varje gång kommer det namn närmast i ordningen, som erhållit

högsta rösttalet.

Till protokollet antecknas för varje grupp dess rösttal samt, där de under

a) angivna grunderna tillämpats, antalet av de valsedlar, som upptaga samma

första namn eller samma första och andra namn, och så vidare, men eljest,

för varje särskild sammanräkning, röstvärdet för de olika valsedlarna och det

rösttal, som uträknats för varje namn.

§ 5.

Mom. 1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika

valsedelsgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp,

vilken för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första

plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom gruppen, gruppens

andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens tredje plats

den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå

att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en

eller flera andra grupper.

Jämförelsetalet är lika med gruppens rösttal, så länge gruppen ännu icke

fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång

så, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av gruppen

tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två grupper,

skall dock vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen

anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre grupper,

anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma

grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

antalet namn å gruppens valsedlar, är den utesluten från vidare jämförelse.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 99.

Morn. 2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står

främst i ordningen inom den. grupp, som har största rösttalet.

§ 6.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom

lottning.

§ 7.

Vid val av suppleanter skall vad här ovan är stadgat i fråga örn val av

ledamöter äga motsvarande tillämpning.

§ 8.

Den ordning, vari suppleanter böra inkallas till tjänstgöring i stället för

ledamot, skall bestämmas enligt följande regler:

a) Suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den

grupp, från vilken ledamoten blivit vald, har företräde framför övriga suppleanter,

och av dessa har den företräde, som utsetts från grupp med högre

rösttal.

b) Av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars namn blivit

tidigare uppfört i den jämlikt § 4 bestämda ordningen inom gruppen.

Den ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller flera

grupper, anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats honom.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr !J!J.

75

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen deli 23 maj 1862 (nr 33)

om koniinunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 3—5, § 6 mom. 2 andra oell fjärde

styckena, § 8 mom. 3 samt §§ 10—14 i förordningen den 23 maj 1862 örn

kommunalstyrelse i Stockholm skola upphöra att gälla ävensom att § 5

mom. 2, § 8 mom. 2 och § 45 i samma förordning skola, § 45 i nedan angivna

del, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Mom. 2. Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande

verkan stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 8.

Mom. 2. Örn valdistrikt samt örn vals förrättande och avslutande så ock

örn förfarandet, när stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens

utgång, stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 45.

Sedan i---kronan verkställa.

Yid indrivandet av utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda,

uttages därutöver en avgift, beräknad efter tre öre å varje full krona av slutsumman

å de utskylder, som skolat erläggas vid uppbördsstämman, då nämnda

slutsumma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre,

och efter sex öre å berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem

kronor. Yerkställes indrivningen gemensamt beträffande utskylder, som här

avses, och utskylder till församling, skall vad nu stadgats äga tillämpning

å de sammanlagda utskylderna. Denna ersättning skall, då indrivningen

sker i Stockholm, ingå till stadskassan men eljest tillfalla den, som verkställer

indrivningen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 om landsting skola, 5 och 58 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

5 §■

Rätt att — — — års ålder.

Örn upprättande av röstlängd och örn röstlängdens bindande verkan stad

gas i lagen om kommunala och kyrkliga val.

7 §‘

Landstingsmän jämte suppleanter väljas med de undantag, som i 13 §

andra stycket och 14 § tredje stycket omförmälas, för fyra år, räknat från

och med den 1 januari året efter det, då valet skett.

Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss åberopade

bestämmelser i 13 och 14 §§, skola tjänstgöra från och med den 1 januari

året efter det, då valet skett, och till utgången av tjänstgöringstiden för

övriga landstingsmän och suppleanter.

Rörande upphörande i vissa fall tidigare än ovan sägs av uppdrag att

vara landstingsman eller suppleant stadgas i 13 § tredje stycket och 14 §

fjärde stycket.

8 §.

1 mom. För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar.

För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver

efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undantag,

varom nedan i denna paragraf och i 9 § förmäles, iakttagas, att för

varje valkrets komma att utses minst 5, högst 9 landstingsmän.

Stad, vars folkmängd utgör minst 15,000, bildar en valkrets.

Stad med mindre folkmängd än 15,000 förenas med annan stad eller andra

städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. I valkrets, som

utgöres endast av städer, skall folkmängden uppgå till minst 15,000. Delar

av samma stad må icke ingå i olika valkretsar.

Valkrets bestående av stad och landsbygd bör icke utan synnerliga skäl

bildas.

Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets

än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en

sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden

verkställes, där så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller härad,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

mea eljest efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga,

som utgör egen domkrets.

9 §•

Där med iakttagande av de i 8 § 2 mom. givna bestämmelser bildande

av valkrets på sätt i nämnda moment stadgas medför synnerlig olägenhet,

må område med mindre invånarantal, än i samma moment sägs, utgöra valkrets.

Sådan valkrets skall dock, örn landsbygd däri ingår, hava en folkmängd

av minst 10,000 samt i vad angår landsbygden utgöras av domsaga

eller av ett eller flera tingslag eller härad.

10 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 8 och 9 §§

meddelade föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår

till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja

landstingsmän bestämmas lägre tal än det uti 8 § 1 mom. angivna, på det

att landstingsmännens antal för hela landstingsområdet må uppgå till minst

tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna,

i övrigt gälla vad i 8 § 2 mom. och 9 § är stadgat.

11 §•

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall för

varje valkrets utses, fastställes efter de i 8—10 §§ angivna grunder av

landstinget. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas

av länsstyrelsen, sedan landstingsområdets kommuner berette tillfälle att

yttra sig.

För landsting, som enligt 2 § första stycket nybildats, skall efter förslag

av länsstyrelsen indelning, varom i denna paragraf förmäles, fastställas av

det äldre landstinget vid dess sista lagtima möte.

12 §.

Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda indelningen,

så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i 8—10 §§

påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget, på länsstyrelsens

förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa jämkningen

; och skall, där ej sådant fall är för handen, som i 13 § första stycket

och 14 § andra stycket avses, jämkningen ske året innan val av landstingsmän

nästa gång äger rum.

13 §.

Örn genom stads inträde i landsting eller genom ändring i den territoriella

indelningen landstingsområde utvidgas, äger nästa lagtima landsting,

på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa

den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Örn folkmängden i det område, varmed landstingsområdet utvidgats, uppgår

minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en landstingsman,

eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som

i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majus proposition nr 99.

berörda valkretsar, är högre än det antal landstingsmän, som före jämkningen

utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall

å den för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verkställts

val företagas inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen

nybildats av det överförda området eller del därav eller ock eljest

berörts av jämkningen, ändå att val av landstingsmän därstädes eljest icke

det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts förden

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar

fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val

utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i första stycket avses, skall det förslag till jämkning i valkretsindelning,

som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de

val, som med anledning av jämkningen skola enligt andra stycket företagas,

ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt tredje stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

14 §.

Utträder stad ur landsting eller upphör på grund av ändring i den territoriella

indelningen område, som bildar egen valkrets, att deltaga i visst

landsting, äga de för staden eller valkretsen utsedda landstingsmän och

suppleanter icke fortfara med sina befattningar.

Örn genom ändring i den territoriella indelningen område, som utgör del

av en eller flera valkretsar, upphör att deltaga i visst landsting, äger nästa

lagtima landsting, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess

yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.

Örn folkmängden i område, som upphört att deltaga i visst landsting,

uPPgår minst till tal, som enligt 8 eller 10 § berättigar till att utse en

landstingsman, eller örn det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning,

som i nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen

berörda valkretsar, är lägre än det antal landstingsmän, som före jämkningen

utsetts för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den

för landstingsmannaval stadgade tid året efter det jämkningen verkställts

val företagas inom den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen, ändå

att val av landstingsmän därstädes eljest icke det året skulle äga rum.

Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,

äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar

fortfara längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val

utsedda landstingsmän och suppleanter.

I fall, som i andra stycket avses, skall det förslag till jämkning i valkretsindelning,

som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift å de

val, som med anledning av jämkningen skola enligt tredje stycket företagas,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 99.

ävensom å de landstingsman och suppleanter, för vilka enligt fjärde stycket

tjänstgöringstiden inskränkes.

15 §.

Örn valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande

stadgas i lagen örn kommunala och kyrkliga val.

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt

av personer för beredning, varom förmäles i 31 och 42 §§, så ock av revisorer

och revisorssuppleanter, som avses i 53 §, skall, där två eller flera

personer skola utses, vara proportionellt, därest det begäres av minst så

många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes

antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

58 §.

Medlem av---hållas tillgängliga.

Över landstingets beslut, som i 11—14 §§ avses, må ej klagas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 22, 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i lagen den

13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning skola, 18 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Är nybildad---ävensom kommunalnämnd.

Är nybildad kommun stad, som i kap. 4 § 1 mom. 2 lagen örn kommunalstyrelse

i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma tid förordna

kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla allmän rådstuga

för val av kommunalrådmän.

Skall i---av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med uppgörande

av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens ikraftträdande

ansta utöver den i kap. 5 § 2 lagen örn kommunalstyrelse på landet

stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens bestämmande skall ske inom

november månads utgång.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den

upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill

dess de i kap. 7 § 1 lagen örn kommunalstyrelse på landet och kap. 7 § 1 lagen

örn kommunalstyrelse i stad i sadant hänseende meddelade bestämmelser kunna

tillämpas.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 13 och 14 §§ motsvarande

tillämpning i fråga örn utövandet av församlings beslutanderätt.

40 §.

Skall ny församling bildas, aligge det domkapitlet att så fort ske kan under

året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober förordna

präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma och hos dess kyrkofullmäktige

samt i dess kyrko- och skolråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen träder i

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kraft fullmäktige och befattningshavare i församlingen utses oberoende av

eljest gällande bestämmelser örn tid för dylikt val; och skall i fråga om beräknandet

av deras tjänstgöringstid så anses, som örn denna börjat först med ingången

av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem

tillkommande uppgifter; och skola jämväl befattningshavare, som utses före

den nya församlingsindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning av

sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i

anledning av indelningsändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn församling,

intill dess den i kap. 6 § 1 lagen örn församlingsstyrelse meddelade bestämmelsen

om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § åge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling gälle i tillämpliga delar

skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige,

ändå att dess område icke sammanfaller med församlingens

område.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

77 käft. (Nr 99.)

88G 29 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag om införande av lagen om kommunalstyrelse på landet m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ I
Från

oell med den 1 januari 1931 skola, med iakttagande av vad i denna

lag stadgas, följande nu antagna lagar lända till efterrättelse:

lagen örn kommunalstyrelse på landet;

lagen om kommunalstyrelse i stad;

lagen örn kommunala och kyrkliga val i vad den avser andra val än val

av kyrkofullmäktige;

lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m. i vad den avser andra val än val å kyrkostämma och inom

kyrkofullmäktige;

lagen örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj 1862 (nr 33)

örn kommunalstyrelse i Stockholm;

lagen örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni

1924 (nr 349) örn landsting;

lagen örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr

293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,

i vad den avser ändring i 18, 19 och 22 §§ i sistnämnda lag.

§2.

Genom de nya lagarna upphävas följande förordningar, stadga och lagar:

förordningen den 21 mars 1862 (nr 13) örn kommunalstyrelse på landet;

förordningen den 21 mars 1862 (nr 14) örn kommunalstyrelse i stad;

stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) örn proportionellt valsätt vid vissa val

inom landsting och stadsfullmäktige m. m. i vad den avser andra val än

val å kyrkostämma;

lagen den 30 juni 1920 (nr 392) örn rätt för vissa väljare att utan inställelse

inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn

behandling av valsedelsförsändelse;

lagen den 20 maj 1921 (nr 252) med vissa föreskrifter i fråga örn val av

kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring av vad

sålunda upphävda författningar innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

de nya lagarnas bestämmelser.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 99.

§3.

Beträffande de allmänna val av landstingsmän, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige och stadsfullmäktige, som skola förrättas under år 1930,

skola de nya bestämmelserna äga tillämpning.

Revisorer för granskning av kommuns förvaltning under år 1931 samt

suppleanter för dem skola med tillämpning av de nya bestämmelserna utses

under år 1930.

§4.

I fråga örn offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1931, samt angående sökande av ändring i

sådant beslut så ock i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning av kommunalskatt

för tidigare år än 1931 samt besvär i anledning därav skola, där

ej annat följer av vad i § 3 stadgas, förut gällande föreskrifter tillämpas.

De nya bestämmelserna äga tillämpning i avseende å val å kommunalstämma,

municipalstämma eller allmän rådstuga eller inom kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige eller stadsfullmäktige för tid, som helt och

hållet infaller efter den 31 december 1930, men föranleda ej rubbning i beståndet

av sådana val, som företagits före samma dag.

§5.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället tilllämpas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av ''protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Linnar an, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

BissaiARK, Johansson, Dahl.

Historik.

Chefen för

civildepartementet

1919.

Kommunal
författnings
sakkunniga
1921.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck,

frågan om revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på landet

och i stad.

Härvid anför föredraganden:

Spörsmålet örn en allmän, i huvudsak formell revision av förordningarna den

21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet och i stad har vid flera tillfällen

varit föremål för övervägande. Med denna fråga hava understundom sammanförts

vissa förslag om verkställande i nämnda förordningar av materiella

ändringar.

Vid anmälan i statsråd den 30 maj 1919 av frågan örn tillkallande av sakkunniga

för biträde med utredning och förslag rörande vissa spörsmål å kommunalförvaltningens

område anmärkte chefen för civildepartementet, statsrådet

Schotte, bland annat, att den form, vari kommunallagarna framträdde, efter de

många förändringar, som desamma tid efter annan och särskilt under de sista

åren undergått, icke kunde anses fullt tillfredsställande. En och annan av

de nya bestämmelserna stöde ej heller i full överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i de andra lagarna. Det vore därför angeläget, att

en formell revision av kommunallagarna snarast möjligt komme till stånd. Departementschefen

hade emellertid icke ansett sig böra för det dåvarande göra

framställning örn åtgärder för en dylik revision, dels emedan vissa spörsmål

örn ändringar i kommunallagarna därförinnan syntes böra vara utredda och

riksdagen underställda, dels ock enär det syntes vara skäl att avvakta resultatet

av den utredning angående frågan örn representativt system jämväl i den kyrkliga

kommunen, som uppdragits åt särskilda inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga — de så kallade kyrkofullmäktigsakkunniga — helst

som de sakkunnigas utredning syntes resultera i förslag rörande omfattande

ändringar i vissa kommunalförfattningar.

De för först angivna ändamål tillkallade sakkunniga — de så kallade kommunalförfattningssakkunniga

-—- underströko i sitt den 12 februari 1921 avgivna

betänkande II rörande vissa till de sakkunniga hänskjutna frågor behovet

av en fullständig omarbetning av kommunalförfattningarna, vilket behov

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majus proposition nr 99.

under de sakkunnigas arbete framträtt i en mångfald av författningarnas

detaljer. De sakkunniga framhöllo vidare, att ett fortsatt partiellt avhjälpande

av bristerna i nämnda författningar och en därefter följande allmän revision

måste medföra ett avsevärt dubbelarbete, som knappast vore påkallat, sedan

de mest trängande kraven genom lagändringar blivit tillgodosedda. Dessutom

riskerades ytterligare genom ett dylikt arbetssätt samstämmigheten mellan såväl

de olika författningarna som vardera författningens olika delar. Ett ytterligare

vägande skäl för den allmänna revisionens omedelbara företagande vore,

att i annat fall såväl förordningen örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

som förordningen örn landsting komme att erhålla ny form och delvis nytt innehåll,

innan åtgärder i liknande syfte blivit vidtagna beträffande förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad. Kyrkofullmäktigsakkunnigas utredning,

vilken syntes komma att leda till en fullständig revision av kyrkostämmoförordningen,

väntades nämligen vara avslutad under år 1921. Och åt

kommunalförfattningssakkunniga hade uppdragits att verkställa utredning

och avgiva förslag angående revision av landstingsförordningen, vilken utredning

förutsattes bliva färdig så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas

1922 års riksdag. Det syntes knappast vara med nödig planmässighet i lagstiftningsarbetet

förenligt, att de för den borgerliga primärkommunen gällande förordningarna,

till vilka förordningarna för den kyrkliga kommunen och länskommunen

dittills anslutit sig, under någon längre tid bibehölles oförändrade

i en del hänseenden, som genom revisionen av de senare underkastats mer eller

mindre genomgripande förändringar.

Då kommunalförfattningssakkunnigas omförmälda betänkande den 18 mars

1921 anmäldes i statsråd, anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Elmquist, bland annat, att även han vore av den uppfattningen, att en allmän

revision av kommunalförordningarna borde inom den närmaste tiden företagas.

Med anledning därav ansåg han sig böra för det dåvarande upptaga endast sådana

i betänkandet föreslagna lagändringar, som vore nödvändiga för undanröjande

av vissa påtalade svårigheter.

Vid 1921 års riksdag hemställdes i en av herr Lyberg inom första kammaren

väckt motion, nr 27, att riksdagen vålle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

det Kungl. Majit täcktes snarast möjligt föranstalta örn en allmän revision av

gällande förordningar angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt

för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet gåve anledning.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 41, framhöll konstitutionsutskottet

till en början, att behovet av en formell revision av de nuvarande

kommunalförfattningarna under de senaste åren vunnit erkännande från

olika håll. Efter att hava omnämnt vissa av mig redan berörda uttalanden i

denna riktning och det då pågående arbetet på en fullständig omarbetning av

författningarna om landsting och örn den kyrkliga kommunen anförde utskottet

i huvudsak följande:

Det vore givetvis av största vikt, att författningar, sådana som förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad, vilka framför allt skulle

Chefen för

socialdepartementet

1921.

Motion 1921.

Konstitutionsutskottet

1921.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majus proposition nr 99.

tillämpas av personer, som ej finge förutsättas äga större vana vid tolkning av

lagtext, vöre överskådligt uppställda. Det vore en allmän erfarenhet, att berörda

förordningar ej tillfredsställde nämnda krav. I vissa hänseenden berodde den

bristande överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som

förelegat vid tiden för förordningarnas tillkomst, sedermera undanryckts eller

förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar inom

det kommunala livet. I andra hänseenden hade överskådligheten blivit lidande

därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser blivit, särskilt för

undvikande av omparagrafering, tillagda här och var utan att äga direkt sammanhang

med de äldre lagbud, med vilka de formellt förbundits. Givet vore

även, att den omfattning, som vissa på detta sätt till små lagkomplex för sig

förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig grad minskade möjligheten att lätt

överblicka de ifrågavarande förordningarna.

Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner, så långt

överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefunnes, vore enligt utskottets

mening en naturlig norm för dessa förordningars redigering. Vid deras

tillkomst hade denna synpunkt i allmänhet vunnit beaktande. Särskilt genom

den ökade användningen av det representativa systemet i landskommunerna

hade emellertid för dessas vidkommande numera i flera hänseenden större reell

överensstämmelse uppnåtts med förhållandena i städerna än som från början

varit fallet. Dock hade icke någon formell motsvarighet till denna ökade reella

överensstämmelse skapats i de båda kommunalförordningarna. På grund därav

lämnade dessa även i berörda avseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett de

brister av samma slag, vilka kunde hava förefunnits allt sedan deras tillkomst.

Även beträffande detaljerna hade emot de ifrågavarande författningarna

riktats den enligt utskottets mening befogade anmärkningen, att en hel del

otydligheter och oegentligheter förefunnes. Såsom belysande för förhållandena

i nämnda hänseende kunde utskottet hänvisa till vissa erinringar, som kommunalförfattningssakkunniga

i sitt betänkande II gjort i fråga örn tillämpligheten av

de i förordningen örn kommunalstyrelse på landet givna bestämmelserna angående

kungörande och hållande av stämma, stämmans arbetsformer, verkställighet

av stämmans beslut och stämmoordförandens befogenhet. Slutligen ville utskottet

påminna därom, att förordningarna i sitt nuvarande skick betungades

av en eller annan bestämmelse, som numera blivit överflödig därigenom, att förutsättningarna

för dess tillämpning ej längre förelåge, såsom fallet exempelvis

vore med § 11 mom. 2 i förordningen örn kommunalstyrelse på landet.

Betydelsen av att sådana missförhållanden som de påpekade undanröjdes

borde enligt utskottets mening val motivera ett bifall till motionens hemställan

örn skrivelse till Kungl. Majit i vad den avsåge en formell revision snarast möjligt

av de ifrågavarande förordningarna. Därtill koinme emellertid också, att

såsom framhållits omarbetningar av förordningarna för den kyrkliga kommunen

och för länskommunen redan vore påbörjade. Utskottet delade motionärens

uppfattning, att detta förhållande måste anses såsom ett särskilt, mycket betydande

skäl för ett omedelbart igångsättande av den i motionen föreslagna revisionen.

Det kunde därvidlag ifrågasättas, örn över huvud taget ett lyckligt

resultat i formellt hänseende kunde vinnas av revisionsarbetet beträffande förordningarna

för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta

arbete företoges i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga

primärkommunerna gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet örn den

ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning hänskjutna

partiella reformfrågor på det kommunala området — örn åtgärder för

underlättande av valdeltagandet, örn utsträckt tillämpning av proportionell valmetod

och örn ändrade regler för röstsammanräkning — vilka då ännu befunne

sig under förberedande behandling, ville utskottet framhålla, att nämnda frågor

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 99.

i regel finge anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse, eller ock vore

i allt fall derus lösning icke av särskilt brådskande natur. Några större olägenheter

syntes därför icke uppstå, om de flesta av dem löstes först i samband med

genomförandet av den allmänna revisionen.

Motionären hade ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen

skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av reell innebörd

än nyss omförmälda. Utskottet ansåge dock icke lämpligt att på sådant sätt

upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke tagit ställning, eller rörande

vilka framställning örn utredning och förslag icke gjorts av riksdagen. Endast

för den händelse, att önskvärd likformighet mellan de båda förordningarnas

bestämmelser i ett eller annat hänseende påkallade jämkning av endera förordningens

innehåll, borde sakliga ändringar i detta sammanhang ifrågasättas.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, det täcktes Kungl. Majit snarast möjligt föranstalta

örn en allmän, i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse

på landet och i stad samt för riksdagen framlägga de lagförslag,

vartill revisionsarbetet gåve anledning.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herr von Geijer m. fl.

vilka ansett, att utskottet bort avstyrka motionen, och såsom stöd härför anförde

i huvudsak följande:

Ben lovande utveckling av vår svenska kommunalrätt, som i och genom fri

praxis ägde rum, ej minst på landet, där det nya fullmäktiginstitutets genomförande

framkallat nödvändigheten av en viss nyorientering av både formell

och reell natur, borde efter reservanternas tanke få fortgå utan att av en formell

lagrevision, som ej samtidigt upptoge till prövning sakliga reformfrågor, i förväg

klavbindas. De svårigheter, varöver från landskommunernas sida allmänt

klagats vid övergången till fullmäktigsystemet, komme efter reservanternas

tanke att mycket snart genom en sådan av formella lagändringar ostörd praxis

på ett säkerligen bättre sätt övervinnas än genom en förtidig lagstiftning, vilken

såsom blott formell måste inrikta sig på allenast en omformulering av gällande

rättsregler.

Ett särskiljande av den formella och den reella revisionen läte sig dock icke

vid närmare granskning praktiskt genomföra, såsom för övrigt tämligen allmänt

erkänts och även motionären i viss mån syntes medgiva. Skulle åter revisionen

förty bliva även saklig, vare sig beträffande frågor, i vilka riksdagen

redan uttalat sig eller, såsom med nödvändighet bleve fallet, beträffande alla

under arbetet uppdykande frågor, vilka, örn så erfordrades, säkerligen också

bragtes inför riksdagen för erhållande av direktiv, så komme därigenom den

formella revision, som önskats snabbt genomförd, att väsentligt både försvåras

och fördröjas.

Av den kommitté, som erhölle uppdraget, vare sig den bleve enmans- eller

flermanskommitté, vare sig den sammanfölle med kommunalförfattningssakkunniga

eller ej, och vare sig den bildades genom sammanslagning av redan

sittande olika kommittéer eller bleve fristående, skulle med ali sannolikhet mycket

snart framväxa en kommunal lagberedning av liknande permanent karaktär

som lagberedningen, processkommissionen, strafflagskommissionen m. fl. Reservanterna

funne därför att, då frågan redan vore föremål för Kungl. Majits

uppmärksamhet, riksdagen icke hade anledning uttala sig i densamma.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagens beslut anmäldes

i skrivelse den 7 maj 1921, nr 186.

Riksdagens nyssnämnda skrivelse anmäldes i statsråd den 20 juni 1924.

Därvid anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, bland annat:

Riksdagen

1921.

Chefen för

socialdepartementet

1924.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Den sakkunnige

1928.

88 Kungl. Majus proposition nr 99.

De mångfaldiga partiella ändringar, som förordningarna örn kommunalstyrelse

på landet oell i stad under tidernas lopp undergått, hade framkallat en

brist på överskådlighet och likformighet i författningarnas uppställning och

avfattning, som åstadkommit åtskillig tvekan och osäkerhet angående en del

bestämmelsers innebörd samt utgjort en betydande olägenhet vid ifrågavarande

författningars tillämpning. Denna olägenhet, som på senare tid blivit allt mera

kännbar, vöre särskilt allvarlig när det gällde författningar sådana som de omförmälda,

vilka i stor utsträckning skulle tillämpas av personer, som icke finge

förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext. Med hänsyn därtill syntes

den av riksdagen begärda revisionen av författningarna i fråga icke längre böra

uppskjutas. Departementschefen funne sig därför böra föreslå, att Kungl. Maj :t

måtte uppdraga åt en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda

med ifrågavarande revisionsarbete.

Det sålunda ifrågasatta uppdraget borde avse verkställande av en allmän,

i huvudsak formell revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på

landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i sagda förordningar,

vartill revisionsarbetet kunde giva anledning. Därjämte borde den sakkunnige

äga befogenhet att, där så under arbetets fortgång visade sig erforderligt,

utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, som sammanhängde

med de nämnda.

I enlighet med hemställan av departementschefen uppdrog Kungl. Majit

därefter åt landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld att verkställa det ifrågasatta

revisionsarbetet.

Till fullgörande av sitt uppdrag avgav den sakkunnige den 10 februari 1928

yttrande och förslag till:

lag örn kommunalstyrelse (kommunallag);

lag innefattande vissa bestämmelser örn allmänna val (vallag);

lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma

m. m.;

lag örn valsedelsförsändelser;

lag örn ändrad lydelse av 6 § i förordningen örn kyrkostämma, samt kyrkoråd

och skolråd den 21 mars 1862;

lag örn ändring i förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862;

lag örn ändrad lydelse av 2 kap. i lagen örn landsting den 20 juni 1924 och

av 58 § i samma lag;

lag örn införande av kommunallagen och vallagen m. m.; samt

lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges

befogenhet m. m.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av den verkställda revisionen har

den sakkunnige anfört, att med en allmän, i huvudsak formell revision av förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad måste i främsta rummet

avses att, under avlägsnande av omotiverade skiljaktigheter mellan de båda förordningarna,

åt kommunallagstiftningen giva en förbättrad och mera överskådlig

uppställning. Ett viktigt led i revisionsarbetet bestode uppenbarligen däri,

att de vidlyftiga och tyngande bestämmelserna örn val med största möjliga

fullständighet utbrötes och upptoges i en för stad och land gemensam lagstift
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj;ts proposition nr 9U.

ning. Vad anginge själva kommunalförfattningarna, finge erinras, att den sakkunniges

uppdrag egentligen avsåge allenast förordningarna örn kommunalstyrelse

på landet oell i stad. Visserligen hade, enligt statsrådsprotokollet, befogenhet

tillerkänts den sakkunnige att, örn så under arbetets fortgång visade sig erforderligt,

utarbeta förslag till ändringar jämväl i andra författningar, vilka sammanhängde

med de nämnda. Men av denna befogenhet hade den sakkunnige

ansett sig böra göra bruk endast i trängande fall och icke redan på den grund,

att likhet i uppställning, avfattning och innehåll kunde anses önskvärd.

Över den sakkunniges förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län, vilka i sin tur dels inhämtat yttranden

från landstingen, stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting, och

stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige i de kommuner, som ansetts böra

höras, dels ock berett övriga kommuner tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.

Utlåtanden hava avgivits även av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium

samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund, varjämte styrelsen för föreningen

Sveriges landsfiskaler inkommit med en framställning i ämnet.

Såväl före tillkallandet av nämnde sakkunnige som därefter har riksdagen

vid flera tillfällen erinrat örn det önskade revisionsarbetet. I en del av dessa

fall har riksdagen angivit särskilda frågor, som borde upptagas i samband med

en allmän revision. Till vissa av dessa frågor torde jag få återkomma senare.

Här må endast erinras om följande.

Med anledning av en vid 1928 års riksdag väckt motion örn införande av

en kyrkofullmäktiginstitution anhöll riksdagen i skrivelse den 23 mars 1928,

nr 86, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan örn införande av en

kyrkofullmäktiginstitution i samband med den allmänna revisionen av kommunallagarna

och den därmed enligt erhållen upplysning sammanförda frågan

örn skolärendenas möjliga överflyttning till den borgerliga kommunen.

Vid behandling av en vid 1929 års riksdag väckt motion angående utsträckning

av tillämpningsområdet för lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer

uttalade konstitutionsutskottet i sitt med anledning av motionen avgivna

utlåtande, nr 6, att då det enligt vad utskottet erfarit med bestämdhet kunde

antagas, att förslag i frågan örn skolärendenas överflyttning till den borgerliga

kommunen vid 1930 års riksdag komme att framläggas i samband med förslag

till en allmän revision av kommunalförfattningarna och örn kyrkofullmäktiginstitutionens

införande, utskottet finge, i förväntan att så komme att ske, hemställa,

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets

hemställan godkändes av riksdagen.

Med anledning av riksdagens sålunda uttalade mening verkställdes under

våren 1929 inom ecklesiastikdepartementet efter samråd med socialdepartementet

en omarbetning av gällande bestämmelser rörande den kyrkliga kommunen.

Till grund för detta arbete Indes vissa äldre förslag och framställningar, däribland

kyrkofullmäktigsakkunnigas den 30 december 1922 avgivna betänkande

med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m., ävensom de yttranden, som

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1929.

Utkast inom

ecklesiastikdepartementet

1929.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

avgivits däröver av myndigheter och sammanslutningar. Vid arbetet åsyftades

dels en formell revision av förordningarna den 21 mars 1862 örn kyrkostämma,

samt kyrkoråd och skolråd och den 20 november 1863 örn kyrkostämma, samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm, varigenom dessa författningar till uppställning

och form bringades i nära överensstämmelse med det av den sakkunnige

framlagda förslaget till kommunallag, dels införande av bestämmelser örn ett

representativt system i församlingarna, dels och meddelande av vissa föreskrifter

rörande kyrkliga samfälligheter. De stadganden örn val av fullmäktige inom

församlingarna, som med anledning därav blevo erforderliga, sammanfördes

med bestämmelserna örn kommunala val i det av den sakkunnige avgivna förslaget

till vallag. Av skäl, till vilka jag i det följande torde få återkomma,

ansågs det emellertid olämpligt att i vallagen upptaga föreskrifter örn riksdagsmannaval.

I förslaget intogos därför endast regler örn kommunala och

kyrkliga val. Emellertid inarbetades däri bestämmelserna örn valsedelsförsändelser,

såvitt angår dylika val. Det av den sakkunnige framlagda förslaget till

lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma

m. m. utsträcktes att gälla även val inom kyrkofullmäktige. I lagen den 13

juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

föreslogos vissa ändringar, betingade av de ifrågasatta ändringarna i kommunalförfattningama.

En omarbetning verkställdes jämväl av lagen den 25

juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer, varigenom lagens bestämmelser

gjordes tillämpliga även å landskommuner. Tillika vidtogos i lagen

vissa, huvudsakligen formella jämkningar i syfte att bringa densamma i överensstämmelse

med de ändrade bestämmelserna örn församlingarnas styrelse.

Det sålunda verkställda arbetet ledde till uppgörande av utkast till:

lag örn församlingsstyrelse;

lag örn församlingsstyrelse i Stockholm;

lag örn kommunala val;

lag om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma

m. m.;

lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m.; samt

lag örn skolstyrelse i vissa kommuner.

Över utkasten jämte en därvid fogad promemoria avgåvos yttranden av kammarkollegium,

skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i

samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium,

magistraten i Stockholm, statens folkskolinspektörer, flertalet församlingar

i Stockholm och Göteborg ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund samt centralstyrelsen för allmänna

svenska prästföreningen. Utkasten hava även varit föremål för yttrande

av 1929 års kyrkomöte. Med anledning av väckt motion anhöll nämligen kyrkomötet,

som icke på ärendets dåvarande stadium kunde taga ställning till lagutkastens

detaljer men ansåge angeläget att framhålla de principiella kyrkliga

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majus proposition nr 99.

synpunkterna, i skrivelse den 2 november 1929, nr 22, att Kungl. Majit vid det

slutliga utarbetandet av förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. ville tillse,

att inga åtgärder måtte vidtagas, som kunde vara ägnade att försvaga den

kyrkliga församlingens hittillsvarande självständighet eller försvåra strävandena

att göra henne allt mera skickad att lösa de henne påvilande uppgifterna,

särskilt i fråga örn det inre församlingsarbetet.

Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för ecklesiastikdepartementet att

senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till lag

örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm, lag örn införande

av lagen örn församlingsstyrelse m. m. samt lag örn skolstyrelse i vissa

kommuner, vilka förslag i huvudsak ansluta sig till de inom nämnda departement

uppgjorda utkasten med samma rubriker. Övriga utkast, vilka för fortsatt

behandling överlämnats till socialdepartementet, komma att av mig behandlas

i det följande. Dessa utkast äro såsom bilagor fogade vid detta protokoll

(se bilagor A—C).

De nu gällande förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad Allmänna

lida i formellt hänseende av betydande brister. Författningarnas i vissa delar synPunl£terålderdomliga

form motsvarar icke nutida anspråk på klarhet och fullständighet,

En del bestämmelser hava visat sig svåra att tolka och hava givit anledning till lagarna.

olika tillämpning. Vid de talrika ändringar, som å skilda tider verkställts i Departementsförfattningarna,

hava nya bestämmelser infogats i paragrafer, med vilkas rlicfc"''

övriga innehåll de hava föga sammanhang. Till följd härav hava författningarna

i hög grad förlorat i reda och överskådlighet. Härtill bidraga även

de omständliga föreskrifterna rörande fullmäktigval. På grund av utvecklingen

å det kommunala området har åt vissa stadganden givits en tillämpning, som

står i mindre god överensstämmelse med författningarnas lydelse. I en del fall

kvarstå stadganden, vilka numera sakna betydelse. Mellan förordningarna för

land och stad föreligga icke sakligt betingade olikheter, vilka blivit än mera

framträdande, sedan genom ökad användning av representativt system på landsbygden

större reell överensstämmelse vunnits. Nu omförmälda brister måste

anses särskilt betänkliga, då det här är fråga om författningar, vilka i stor utsträckning

skola tillämpas av personer, som sakna juridisk utbildning och ofta

även vana att tolka författningstext. Vid flera tillfällen hava också statsmakterna

framhållit, att en allmän revision av ifrågavarande författningar bör verkställas.

Samma mening har kommit till uttryck i det övervägande flertalet av

de nu avgivna yttrandena.

Ehuru sålunda starka skäl kunna anföras för verkställande av en formell

revision av kommunalförfattningarna, får å andra sidan icke förbises, att mot

en dylik revision kunna resas vissa invändningar. Det är naturligen förenat

med olägenhet att vidtaga formella ändringar i viktiga författningar, vid vilkas

avfattning och uppställning allmänheten på grund av långvarig tillämpning

hunnit vänja sig. Varje omläggning medför ökat arbete och risk för misstag.

Härtill kommer, att på förevarande område flera betydelsefulla frågor av saklig

natur ännu äro olösta. Det är därför att vänta, att, sedan en formell revision

företagits, viktiga ändringar bliva erforderliga av sakliga skäl. Mot denna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

erinran kan emellertid framhållas, att det för det fortsatta reformarbetet är av

värde, att ifrågavarande författningar erhålla en systematisk och överskådlig

uppställning. Härigenom underlättas införandet av de materiella ändringar,

som efter hand kunna ifrågakomma. De omarbetade författningarna kunna sålunda

utgöra en ram, i vilken blivande nya bestämmelser med fördel kunna infogas.

Vid prövning av nu anförda omständigheter har jag — utan att överskatta

värdet av en formell revision — dock ansett en dylik böra komma till stånd.

I huvudsak synas de av den sakkunnige avgivna förslagen väl ägnade att läggas

till grund för revisionsarbetet.

Vad angår omfattningen av den ifrågasatta revisionen må till en början erinras,

att det naturligen i vissa fall icke är möjligt att vidtaga formella

ändringar utan att samtidigt taga ställning till därmed sammanhängande sakliga

frågor. Även av andra skäl torde ändringar av reell innebörd vara erforderliga.

Sålunda bär riksdagen utgått från, att dylika jämkningar kunna finnas

påkallade för vinnande av likformighet mellan de båda författningarna för

land och stad. Tillika har riksdagen förutsatt, att i samband med den formella

revisionen skulle upptagas sakliga frågor, till vilka riksdagen tagit ställning

eller rörande vilka framställning örn utredning och förslag gjorts av riksdagen.

Samtidigt har riksdagen emellertid avvisat tanken, att vid revisionen andra

reella spörsmål än de sålunda avsedda skulle upptagas till bedömande. Denna

begränsning synes böra iakttagas. Jag har därför ansett mig böra utan närmare

prövning avvisa ett flertal förslag till sakliga ändringar, vilka icke berörts

i eller icke stå i samband med av riksdagen gjorda framställningar. Vad

angår vissa av de frågor, som enligt riksdagens uttalade mening böra upptagas

till prövning i samband med en allmän revision, vill jag yttra mig vid behandlingen

av de särskilda bestämmelser, där dessa frågor beröras. Beträffande en

del av de spörsmål, som vid olika tillfällen sammanförts med frågan örn en dylik

revision, må dock redan här följande anföras.

På sätt tidigare berörts har riksdagen uttalat, att i samband med revisionen av

kommunallagarna frågorna örn införande av kyrkofullmäktiginstitutionen och

om skolårendenas överflyttande till den borgerliga kommunen borde upptagas

till prövning. Såsom jag redan framhållit ämnar chefen för ecklesiastikdepartementet

senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av förslag till lagar behandlande

dessa ämnen. Det av riksdagen uttalade önskemålet, att omförmälda

frågor skola upptagas i sammanhang med revisionen av bestämmelserna rörande

den borgerliga kommunen, kommer sålunda att bliva tillgodosett.

Den sakkunnige har i sitt yttrande anmält, att han den 8 december 1925

fått från Stockholms stadskollegium mottaga en utförlig promemoria med stadskollegiets

önskemål vid en revision av förordningen örn kommunalstyrelse i

Stockholm. Rörande dessa önskemål har den sakkunnige framhållit, att deras

bedömande och bearbetande förutsatte särskild sakkunskap och erfarenhet. Med

hänsyn härtill har den sakkunnige i nämnda författning föreslagit endast sådana

ändringar, som påkallades av valbestämmelsernas sammanförande till en

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99. 93

särskild lag eller i anledning av de nya stadgandena befunnits nödvändiga till

förebyggande av motsägelser eller upprepningar.

I sitt yttrande över den sakkunniges förslag hava Stockholms stadsfullmäktige

hemställt, att den pågående revisionen av gällande kommunallagstiftning

måtte utsträckas jämväl till kommunalförordningen för Stockholm, med beaktande

av de särskilda önskemål stadsfullmäktige anfört beträffande vissa bestämmelser

i sakkunnigförslaget. Därvid hava stadsfullmäktige framhållit, att

i den reviderade förordningen borde inarbetas, förutom de ändringar, som föranleddes

av sakkunnigförslaget, de ändringar i övrigt, som kunde följa av två

inom stadsfullmäktige väckta motioner om ändringar i överståtkållarämbetets

ställning till kommunalförvaltningen eller som eljest kunde finnas önskvärda.

Detta uttalande har biträtts av Överståthållarämbetet.

För egen del anser jag mig icke beredd att nu upptaga frågan örn revision

av kommunalförordningen för Stockholm. En dylik revision torde icke kunna

ske utan en mera omfattande utredning än den som nu föreligger. Ett uppskov

med lösningen av denna fråga synes påkallat även med hänsyn därtill, att stadskollegiet

den 22 november 1928 tillkallat särskilda kommitterade för att verkställa

utredning rörande överståthållarämbetets och stadens inbördes förhållande.

Det synes vara lämpligt att före reformarbetets upptagande avvakta

resultatet av denna utredning.

Några av de hörda myndigheterna hava gjort gällande, att frågan örn revision

av kommunalförfattningarna sammanhängde med processreformen och den

i samband därmed nödvändiga omläggningen av kommunalförvaltningen i de

nuvarande magistratsstäderna. I detta hänseende må erinras, att jag den 1

november 1928 efter därtill erhållet bemyndigande tillkallade tre sakkunniga

att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens

ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en

processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag angående

rättegångsväsendets ombildning med däri av lagrådet förordade jämkningar.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava nämnda sakkunniga — 1928 års

kommunalförvaltningssakkunniga — den 30 september 1929 avlämnat utredning

i ämnet. De sakkunniga hava föreslagit inrättande av ett nytt centralt

förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens

och magistratens kommunala funktioner, och hava i ett förslag till lag örn

stadsstyrelse sammanfört de grundläggande bestämmelserna angående detta

organs uppgifter, organisation och arbetsformer. Samtidigt hava de sakkunniga

framhållit, att förslaget ej vore avsett att bringas till genomförande som en

självständig författning utan borde ingå som ett kapitel i den nya för städerna

gällande kommunallag, som kunde förväntas bliva antagen, innan processreformen

komme att förverkligas.

Det torde vara uppenbart, att frågan örn stadsförvaltningens ordnande efter

processreformens genomförande icke nu kan bringas till lösning. Härför kräves

ett omfattande arbete i samband med det pågående processreformarbetet. Att

i avbidan på slutförandet av sistnämnda arbete uppskjuta den nu föreliggande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

revisionen synes icke lämpligt. Märkas bör även, att såsom redan berörts

det av 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga avgivna förslaget till lag

om stadsstyrelse uppställts på sådant sätt, att det kan infogas i en reviderad

lag örn kommunalstyrelse i stad.

Den sakkunnige har i sitt förslag även berört frågan örn lagstiftning rörande

kommunal fondbildning. Härom har den sakkunnige anfört, att nämnda lagstiftningsfrågas

lösning, som syntes icke längre kunna undanskjutas, läge utanför

gränserna för den sakkunniges uppdrag och i alla händelser, att döma efter

föreliggande förslag i ämnet, krävde så invecklade och speciella föreskrifter,

att en särskild lag vore påkallad. I sitt förslag till lagtext har den sakkunnige

alltså begränsat sig till att intaga hänvisning till blivande lagstiftning i ämnet.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att nyssnämnda

spörsmål borde upptagas till lösning i samband med den allmänna revisionen

av kommunalförfattningarna. Härvid har på en del håll uttalats, att bestämmelser

örn fondbildning borde infogas i kommunallagen och icke givas i en särskild

författning.

Yad angår frågan örn lagstiftning rörande kommunal fondbildning vill jag

erinra, att riksdagen i skrivelse den 28 april 1911, nr 74, anhållit örn utredning

angående lämpligheten av att, utöver vad nu kunde anses medgivet, stadga rätt

för kommun att för vissa ändamål upplägga fonder samt, därest utredningen

därtill gåve anledning, örn framläggande av de förslag till ändring av bestämmelserna

i gällande kommunalförordningar, som kunde påkallas. Med anledning

av skrivelsen tillkallade chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet

bemyndigande den 9 december 1917 borgmästaren Gunnar Fant att verkställa

den begärda utredningen. Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade

denne med skrivelse den 29 september 1919 förslag till lag om kommunal fondbildning

och vissa i samband därmed stående författningar. Över förslagen inhämtades

yttranden från ett stort antal statliga och kommunala myndigheter

samt enskilda sammanslutningar.

Naturligen vore det ur flera synpunkter önskvärt, att frågan örn lagstiftning

rörande kommunal fondbildning nu kunde upptagas till lösning. Emellertid

torde detta icke vara möjligt. Mot det föreliggande förslaget hava framställts

betydelsefulla anmärkningar, och ett avgörande synes icke kunna träffas utan

en förnyad grundlig utredning. Härtill kommer, att frågan örn fondbildning

nära sammanhänger med spörsmålen rörande omläggning av det kommunala

budgetväsendet och angående skatteutjämning mellan olika kommuner. För utredning

rörande sistnämnda viktiga spörsmål hava som bekant tillkallats särskilda

sakkunniga.

Då jag sålunda anser mig nu böra lämna åsido såväl sist omförmälda frågor

som åtskilliga i de inkomna yttrandena berörda spörsmål av reell natur, vill

jag ånyo framhålla, att jag naturligen icke på något sätt tagit ställning till där

avsedda sakliga problem. Slutligt avgörande rörande desamma torde böra träffas

i annat sammanhang och synes i en del fall icke kunna ske utan ytterligare

utredning.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Innan jag ingår på närmare granskning av den sakkunniges förslag, vill jag

något beröra frågan om ämnets uppdelning på olika författningar.

Den sakkunnige har, såsom redan berörts, sammanfört reglerna för land och

stad i en gemensam lag örn kommunalstyrelse (kommunallag). Bestämmelserna

om val av fullmäktige hava överflyttats till en lag örn allmänna val och i en

särskild lag hava upptagits föreskrifter örn förfarandet vid proportionella val

inom de beslutande kommunala organen.

I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Det hade utan tvivel varit möjligt att i de mycket talrika fall, då samma

eller nära motsvarande regler kunde och borde gälla pa landet och i stad, föreslå

gemensamma bestämmelser, särskilt i form av en s. k. allmän del eller genom

hänvisningar. Den sakkunnige hade emellertid icke ansett den ena eller andra

av dessa anordningar vara, med hänsyn till kommunallagstiftningens natur och

uppgift, tillrådlig. De i primärkommunerna och särskilt i det stora flertalet

landskommuner verksamma personer, som på ett eller annat sätt deltoge i handhavandet

av kommunens angelägenheter, torde hava ett berättigat anspråk

därpå, att deras uppgift icke utan starka skäl försvårades genom nödvändigheten

att i stor utsträckning med varandra kombinera vare sig allmänna och

speciella föreskrifter, eller direkta bestämmelser och sådana, till vilka hänvisats.

Den sakkunnige hade därför ansett riktigast att fortfarande hålla bestämmelserna

örn kommunalstyrelse på landet och örn kommunalstyrelse i stad atskilda

och göra vardera serien i huvudsak lika fullständig och självbestaende, som

för närvarande vore händelsen. Däremot hade det icke bort ifrågakomma att

föreslå självständiga stadganden örn köpingar och municipalsamhälle]!, med

avseende å vilka bestämmelserna örn landskommuner kunde, liksom hittills,

gälla med några få och lätt angivna modifikationer. De utbrutna bestämmelserna

om representantval, vilka sammanförts i vallagen, komme att gemensamt

gälla bland annat för primärkommunerna på landet och i stad. Det hade avskäl

motsvarande dem, som motiverade vallagen, synts lämpligt att fortfarande

i en särskild lag upptaga reglerna om förfarandet, när val inom en beslutande

kommunal korporation skulle ske proportionellt. Huruvida vid tillämpning av

antydda grunder bestämmelserna om kommunalstyrelse på landet och i stad

meddelades i särskilda författningar eller i särskilda avdelningar av samma

författning, syntes vara av relativt ringa betydelse. Den sakkunnige hade föredragit

det senare alternativet, vilket starkare betonade samhörigheten och framholle

såväl överensstämmelserna som skiljaktigheterna. Örn förkortnmgsvis

lagen betecknades som »kommunallagen» och de särskilda avdelningarna blott

med siffror, komme citerandet att vara enklare, än eljest vöre möjligt, hor

ändring av lika eller motsvarande bestämmelser behövdes blott en lagstiltningsakt.

Av de hörda myndigheterna hava flera, däribland länsstyrelserna i Kalman,

Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och jämtlands län, tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något

att erinra mot förslaget att sammanföra bestämmelserna lör land och stad i en

gemensam lag.

Däremot hava bland andra länsstyrelserna i Kronobergs och Orebro län samt

styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund uttalat sig för särskilda författningar för land och

stad. Styrelsen för sistnämnda förbund har härom anfört bland annat följande:

Särskilda

lagar för land

och stad.

Pen sakkunnige.

Yttranden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Lagens formella uppställning under en huvudrubrik, »Kommunallag», och

tre olika avdelningar, innehållande bestämmelser om kommunalstyrelse på landet,

i stad samt om köpingar och municipalsamhällen, kunde vid första överblicken

synas nog så tilltalande, men vid närmare granskning framträdde vissa olägenheter

med en dylik uppställning. Motsvarighet till kommunallagens uppställning

erbjöde visserligen t. ex. hälsovårdsstadgan och brandstadgan; men mellan

dessa författningar och den nu framlagda kommunallagen förekomme dock

väsentliga artskillnader. Saväl hälsovårdsstadgan som brandstadgan innehölle

nämligen, utom de kapitel, som innefattade bestämmelser uteslutande för stad

och uteslutande för landet, stadganden, som vöre för stad och landet gemensamma,

Någon sådan gemensam del för landet oell stad förekomme icke i förslaget

till kommunallag, då utredningsmannen, för att undgå besvärande hänvisningar,

med avsikt undvikit gemensamma bestämmelser. Därmed bortfölle

också behovet av en gemensam lag. I sak skulle anordningen med en gemensam

lag icke spela någon egentlig roll, då ju avdelningarna var för sig ändock

vore självständiga, men vid lagens publicering kunde berörda omständighet

spela en viss roll. _ Sammanfattades icke avdelningarna i en gemensam lag,

kunde de var för sig tillhandahållas allmänheten, vilket ju bleve billigare än örn

de nödvändigtvis måste publiceras tillsammans. Vidare borde uppmärksammas

de svårigheter, som med en gemensam lag följde vid åberopande av lagen med

därav föranledda hänvisningar och citat.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit i huvudsak:

Det väsentliga skälet för en enda lag syntes vara, att de gemensamma reglerna

för land och stad med ett sådant förfaringssätt kunde sammanföras i en

allmän del, dit hänvisningar på andra punkter kunnat lämnas. Den sakkunnige

hade emellertid ansett, att användningen av författningarna försvårades genom

en dylik metod. Denna uppfattning delade styrelsen. Det vore otvivelaktigt

en väsentlig fördel, att kommunalmännen icke tvingades använda författningar,

som genom hänvisningar och specialbestämmelser måste med nödvändighet bliva

svårhanterliga, i synnerhet för lekmannen. Men då syntes också det verkligt

bärande skälet för sammanslagningen bortfalla. Att denna »betonar samhörigheten

och framhåller så väl överensstämmelserna som skiljaktigheterna» kunde

ju vara ägnat att väcka tillfredsställelse hos lagstiftaren men torde knappast

vara av någon större betydelse för kommunalmannen, som oftast hade att tilllämpa

och orientera sig endast i en av författningarna, den för landsbygden

eller den för stad gällande.

Liknande synpunkt er hava anförts av styrelsen för svenska landstingsförbundet,

som yttrat bland annat:

Det föreslagna systemet skulle medföra, att i den nya lagen örn kommunalstyrelse

vart och ett av de olika paragrafnumren skulle förekomma ända upp

till 15 gånger. För angivande av ett lagrum skulle genomgående krävas tre

bestämningar: avdelning, kapitel och paragraf. För gemene man, som vänjt

sig vid det nuvarande systemet, skulle den nya ordningen givetvis bliva en

källa till misstag och felhänvisningar. Ihågkommas borde också, att gemene

man vanligen hade att tillämpa allenast bestämmelserna för landsbs^gd eller

för stad och att det följaktligen för honom icke kunde anses såsom en vinst,

att samtliga bestämmelser återfunnes i en enda lag, samt att det nya systemet

under alla förhållanden måste betecknas såsom en halvmesyr, eftersom bestämmelserna

om den kyrkliga primärkommunen och landstinget alltjämt skulle inrymmas

i särskilda lagar. Styrelsen kunde icke finna annat än att förordningarna

rörande den borgerliga primärkommunen alltjämt borde utgöra tvenne

skilda lagar, den ena avseende de egentliga landskommunerna samt köpingar

och municipalsamhällen, den andra städerna,

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt, att bestämmelserna

rörande land oell stad göras var för sig fullständiga. Ett sammanförande av

vissa bestämmelser i en gemensam allmän del eller ett system med hänvisningar

skulle visserligen ur legislativ synpunkt erbjuda vissa fördelar men måste av

praktiska skäl utmönstras. Mot båda dessa utvägar kan nämligen anmärkas,

att de skulle i avsevärd grad öka svårigheterna vid lagens tillämpning. Då sålunda

avdelningarna för land och stad måste göras fullständiga, uppnås icke

den viktigaste av de fördelar, som skulle stå att vinna genom bestämmelsernas

sammanförande till en enda lag. De skäl, som av den sakkunnige

anförts till förmån för ett dylikt sammanförande, synas mig icke

heller övertygande. De påpekade fördelarna, att detta alternativ starkare betonar

samhörigheten och framhåller såväl överensstämmelserna som skiljaktigheterna,

samt att för ändring av lika eller motsvarande bestämmelser kräves

blott en lagstiftningsakt, synas vara av jämförelsevis ringa betydelse. Det är

visserligen riktigt, att därest lagen betecknas som »kommunallagen», viss fördel

vinnes vid citering, men å andra sidan bör märkas, att denna även försvåras, därigenom

att man nödgas angiva ej blott kapitel och paragraf utan även avdelning.

Mot ett sammanförande talar vidare — och detta synes mig vara av stor betydelse

— att de personer, som hava att tillämpa de nu ifrågavarande bestämmelserna,

i regel hava intresse endast av endera avdelningen. För dem skulle ett sammanförande

— utan att medföra några praktiska fördelar — minska överskådligheten

och öka risken för misstag. Viss betydelse bör även tillmätas den

omständigheten, att allmänheten är van att finna reglerna för landsbygd och

stad i skilda författningar. På grund av det anförda har jag ansett mig böra

föreslå, att den sakkunniges förslag till kommunallag uppdelas i två särskilda

lagar, avseende den ena landsbygden samt köpingar och municipalsamhällen

och den andra städerna. Däremot finner jag lämpligt, att reglerna örn förfarandet

vid proportionella val inom de beslutande församlingarna upptagas i en

gemensam lag.

Yad angår frågan örn en särskild vallag vill jag erinra, att kommunalförfattningssakkunniga

i sitt den 20 januari 1920 avgivna betänkande I, vilket behandlade

bland annat frågan örn röstning utan .personlig inställelse vid de

kommunala representantvalen, uttalade, att det möjligen kunde hava ifrågasatts,

att bestämmelserna i ämnet skulle hava sammanförts till en särskild lag.

Av vissa skäl hade de sakkunniga ej velat slå in på nämnda väg. De sakkunniga

ville emellertid framhålla önskvärdheten av att samtliga bestämmelser

angående de kommunala representantvalen, vilka vore i stort sett analoga, utbrötes

ur respektive kommunallagar och sammanfördes till en gemensam kommunal

vallag. Måhända kunde det enligt de sakkunnigas mening vid en dylik

lagskrivning visa sig möjligt att åstadkomma en enda vallag gemensam för

politiska och kommunala val.

Då nämnda förslag anmäldes i statsråd den 12 mars 1920, förklarade chefen

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. 77 hä/t. (Nr 99.) G86 29 7

Departements
chefen.

Särskild

vallag.

Kommunal
författnings
sakkunniga
1920.

Chefen för

civildepartementet

1920.

s. 98 Kontrollera mot PDF

Komraunal
författnings
sakkunniga
1923.

Chefen för

socialdepartementet

1924.

Den

sakkunnige.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 99.

för civildepartementet, statsrådet Svensson, att lian anslöte sig till de sakkunnigas

yttrande om önskvärdheten att framdeles samtliga bestämmelser angående

de kommunala representantvalen utbrötes ur kommunallagarna och sammanfördes

till en gemensam kommunal vallag, i vilken skulle ingå jämväl den då

föreslagna lagen örn rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare

avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

I kommunalförfattningssakkunnigas den 31 januari 1923 avgivna betänkande

IV med förslag till lag om landsting m. m. framhölls bland annat, att vid lagförslagets

uppställning och vid avfattningen av bestämmelserna om val av landstingsman

beaktats, att en kommunal vallag gång efter annan bebådats, och att

i en sådan vallag, som alltså syntes vara att motse, skulle sammanföras samtliga

kommunallagars med varandra likartade stadganden örn sättet för de kommunala

representantvalens förrättande och därmed sammanhängande frågor.

Vid anmälan i statsråd den 19 mars 1924 av de sakkunnigas förslag framhöll

chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, att han godkände de sakkunnigas

förslag, såvitt anginge ärendets formella behandling, bland annat

därför, att genom den förändrade uppställningen ett överförande framdeles av

valbestämmelserna till en tilltänkt för kommunala val gemensam vallag i hög

grad underlättades.

Den sakkunnige har, såsom jag redan berört, framhållit, att ett viktigt led

i revisionsarbetet uppenbarligen vore, att de vidlyftiga och tyngande bestämmelserna

örn val utbrötes och upptoges i en för land och stad gemensam lagstiftning.

Härom har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Vad detta moment anginge, vore det antagligt, att man i de framställda

yrkandena närmast tänkt på införandet av en kommunal vallag, ersättande

valbestämmelserna i nuvarande landstingslag samt förordningar örn kommunalstyrelse

på landet och i stad ävensom i en blivande på principen örn kyrkofullmäktige

byggd lag om församlingsstyrelse. En sådan kommunal vallag

skulle emellertid nödvändigtvis komma att huvudsakligen innehålla bestämmelser

parallella, eller t. o. m. liklydande, med de i lagen örn val till riksdagen

upptagna föreskrifterna örn val till andra kammaren och örn elektorsval. Fördelarna

av en särskild vallag skulle sålunda långt ifrån fullständigt vinnas.

Åtminstone borde man till den nya vallagen överflytta bestämmelserna örn val

till andra kammaren, med bibehållande av lagen örn val till riksdagen såsom

en lag örn val till riksdagens första kammare. Det hade emellertid synts den

sakkunnige mera praktiskt att till vallagen överflytta samtliga bestämmelser

om representantval, så att endast en »vallag» behövde anföras och bestämmelserna

örn elektorsval fullständigt återfinnas i samma lag.

Bestämmelser örn rätt för väljare att i vissa fall avgiva valsedel utan personlig

inställelse inför valförrättaren återfunnes nu dels, på två skilda ställen,

i lagen örn val till riksdagen, dels, beträffande kommunala val, i en särskild

lag, som, på grund av hänvisning i lagen örn val till riksdagen, även ägde tilllämpning

å elektorsval. Med anledning av dessa bestämmelsers speciella beskaffenhet

och jämförelsevis stora omfång hade den sakkunnige ansett lämpligt

att upptaga dem i en till vallagen sig anslutande lag örn valsedelsförsändelser.

Däremot hade innehållet i 1921 års lag med vissa föreskrifter i fråga örn

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 99

val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsman

hort och, örn också icke utan vissa svårigheter, kunnat infogas i vallagen.

Den sakkunniges förslag att sammanföra bestämmelserna om val till en

särskild lag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter

och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga. Bland dessa äro

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands, örebro, Västmanlands $

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Östergötlands,

Kronobergs, Hallands och Kopparbergs läns landsting samt stadsfidlmäktige i

Stockholm och Malmö ävensom styrelserna för svenska landstingsförbundet och

svenska stadsförbundet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har under frågans tidigare behandling

framhållits som ett viktigt önskemål vid den ifrågasatta revisionen,

att de tyngande föreskrifterna örn val, vilka nu hava sin plats i kommunalförordningarna

och landstingslagen, utbrytas och sammanföras till en särskild vallag.

Valbestämmelserna i landstingslagen hava uppställts med hänsyn till ett

sådant utbrytande. Det synes lämpligt, att ett överflyttande nu sker och att

reglerna örn samtliga kommunala val upptagas i en fristående lag.

Däremot synes det mycket tveksamt, huruvida i denna lag böra ingå även

bestämmelser örn politiska val. De fördelar, som därigenom skulle vinnas, synas

mig ganska obetydliga. Visserligen kan det vara lämpligt, att bestämmelserna

örn val av elektorer för utseende av ledamöter av första kammaren sammanföras

med reglerna örn stadsfullmäktigval, då ju dessa val skola förrättas i samband

med varandra och enligt enhetliga regler. Emellertid synes betydelsen av ett sammanförande

i detta hänseende vara ringa, enär elektorsval för närvarande förekommer

i endast sex städer. Å andra sidan måste det anses vara en olägenhet

att i lagen upptaga stadganden om val till första kammaren, vilka stadganden

— bortsett från magistraterna i Stockholm och Göteborg — sakna betydelse för

valnämnder och magistrater. Mot ett sammanförande av reglerna örn de kommunala

och de politiska valen talar även en annan omständighet. I skrivelse

den 19 april 1929, nr 106, har riksdagen anhållit örn skyndsam utredning och

därpå grundat förslag örn sådana bestämmelser vid val till andra kammaren,

att därigenom illojalt användande av ett partis beteckning å valsedlar må förekommas,

samt i samband därmed om officiella valförberedelser. Efter därtill

erhållet bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 17 september

1929 uppdragit åt två personer att inom departementet biträda vid den av riksdagen

begärda utredningen. Det är anledning antaga, att de sakkunnigas förslag

i ämnet kommer att leda till sådana olikheter mellan bestämmelserna örn

andrakammarval och örn kommunala val, att deras sammanförande i en lag ej

är ändamålsenligt. Med hänsyn till det anförda synes det lämpligast att ur

denna vallag utesluta regler om de politiska valen. Däremot hava i förevarande

lag upptagits bestämmelser rörande val av kyrkofullmäktige. Motiven härför

komma nu att framläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Chefen för

ecklesiastikdepartementet.

Kyrko
fullmäktig
sakkunniga.

Utkasten.

100 Kungl. Moj:ts proposition nr 99.

Härefter anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindskog,

följande.

Såsom chefen för socialdepartementet redan framhållit, har jag för avsikt

att senare i dag föreslå avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till,

jämte annat, lag örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm

och lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m. Enligt förslagen

skall i församling med mera än 3,000 invånare församlingens beslutanderätt

med undantag för vissa grupper av ärenden utövas av kyrkofullmäktige.

Hörsamling med 3,000 invånare eller därunder äger att åt kyrkofullmäktige

uppdraga beslutanderätt, som nu nämnts. Samma regler skola gälla beträffande

så kallad kyrklig samfällighet. I Stockholms stads territoriella församlingar

skola kyrkofullmäktige alltid finnas. Kyrkofullmäktige skola väljas av

dem som äga rösträtt å kyrkostämma. Yarje röstberättigad äger en röst. Mandattiden

för fullmäktige är fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då valet skedde.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan örn sättet för val

av kyrkofullmäktige. Härvid vill jag till en början erinra, att enligt de av

kyrkofullmäktigsakkunniga framlagda förslagen, vilka inneburo ett fakultativt

införande av kyrkofullmäktige, reglerna örn val av dylika fullmäktige utformats

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats rörande val av fullmäktige

inom den borgerliga kommunen. Val av fullmäktige skulle sålunda förrättas på

landet inför den valnämnd, som enligt lagen örn val till riksdagen utses för val

till andra kammaren, samt i stad inför magistraten. Val skulle verkställas

under tiden mellan den 16 september och den 30 november men skulle icke få

utsättas å dag, då landstingsmannaval för distriktet förrättades. Däremot ansågo

de sakkunniga särdeles lämpligt, att k y rk o f u 11 m ä k ti g v al en, där det läte

sig göra, ägde rum samtidigt med val av kommunal- eller stadsfullmäktige,

med vilka val de enligt de sakkunnigas mening vore av mera likartad karaktär.

Med avseende å valen, deras kungörande och förrättande, röstning utan personlig

inställelse, utseende av efterträdare åt fullmäktig, som avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, samt besvär över val skulle lända till efterrättelse

på landet vad för val av kommunalfullmäktige och i stad vad för val

av stadsfullmäktige vore eller bleve stadgat.

I de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkasten hade föreskrifterna

örn val av kyrkofullmäktige sammanförts med bestämmelserna om

val av landstingsman samt kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige

till en särskild lag med rubriken: lag örn kommunala val. Föreskrifterna

örn val av kyrkofullmäktige voro i huvudsak lika med de gällande reglerna

örn kommunalfullmäktig- och stadsfullmäktigval. Val skulle således förrättas

på landet inför valnämnden och i stad inför magistraten eller dess deputerade.

I vissa fall kunde val utsättas att äga rum å särskilda dagar. Valsedelsförsändelse

finge användas av såväl äkta make som person tillhörande

viss yrkes- eller tjänstegrupp. Valen skulle vara proportionella och preliminär

röstsammanräkning äga rum. I fråga om tid för kyrkofullmäktigval innehöll

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majus proposition nr 99.

utkastet samma regler, som nu gälla för stadsfullmäktigval. Valen skulle sålunda

förrättas under tiden från och med den 13 september till och med november

månads utgång. Kungörelse örn kyrkofullmäktigval skulle ske i den

för kungörelse örn kyrkostämma stadgade ordningen. I den utkasten åtföljande

promemorian framhölls, att därest kyrkofullmäktigval skulle förrättas i såväl

församling som kyrklig samfällighet, i vilken församlingen eller del därav

ingår, valen lämpligen kunde äga rum samtidigt. Allmänna val av kyrkofullmäktige

skulle äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättas.

Kyrkofullmäktigval skulle således ske första gången under år 1931 och i Stockholm

under år 1932.

I de yttranden, som avgivits över de inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda

utkasten, hava delade meningar kommit till synes rörande bestämmelserna

örn val av kyrkofullmäktige. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,

som uttalat sig rörande dessa bestämmelser, hava lämnat utkasten

i denna del utan erinran. Från en del håll hava däremot anmärkningar framställts.

Körande själva valsättet hava domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund ansett,

att obligatoriskt användande av proportionell valmetod vid val av kyrkofullmäktige

icke vore lämpligt. Härom har domkapitlet i Växjö yttrat bland annat:

Helt visst önskade många församlingar att icke bliva betungade med proportionella

val, alldeles särskilt icke i dessas mera komplicerade former, med

kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar o. s. v. Minoritetens rätt torde bliva

nog tillgodosedd genom ett stadgande, att val skulle ske proportionellt, därest

så begärdes av en minoritet, bestämd enligt föreskrifterna i § 23 i förordningen

om kyrkostämma.

Domkapitlet i Lund har i denna fråga anfört:

Då för valen till kyrkofullmäktige valsedlar av samma slag som vid övriga

kommunala val skulle komma till användning med kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar,

syntes detta innebära, att lagstiftningen fastsloge de kyrkliga

valens fullständiga politisering, och därigenom för överskådlig framtid

omöjliggjorde kyrklivets emancipering från ett för dess egenart fullkomligt

främmande, och för dess sunda utveckling ödesdigert partivälde.

Jämväl inom kyrkomötet uttalades vid behandlingen av förut omförmälda

motion viss tvekan rörande lämplighet av att val av kyrkofullmäktige skulle

ske proportionellt.

Beträffande ordningen för val av kyrkofullmäktige hava länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och

Göteborg samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium ävensom

centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen uttalat sig för att kyrkostämman

borde bibehållas såsom valkorporation och kyrkofullmäktige sålunda

väljas å kyrkostämman inför dess ordförande.

Domkapitlet i Linköping har framhållit, att enligt utkastet val av kyrkofullmäktige

skulle ske icke å kyrkostämma utan inför valnämnd eller magistrat,

och att val av kyrkofullmäktige utan vidare hänförts till de rent kommunala

valen. Härefter har domkapitlet anfort;

Yttranden över

utkastet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Domkapitlet ville på det bestämdaste motsätta sig vad som i berörda avseende

föreslagits, ty ehuru det kunde synas gälla en obetydlig formsak, rörde

det sig här i själva verket örn en livsfråga för den svenska kyrkan. Likställandet

av kyrkofullmäktigeval med rent kommunala val och kyrkostämmans borteliminerande

såsom valkorporation betydde det principiella utplånandet av det

kyrkliga församlingsbegreppet, vars uttryck kyrkostämman vore, det innebure

faktiskt ett hot mot den svenska folkkyrkans självständiga tillvaro, ett utplånande

av dess egenart såsom en andlig institution. Det vore en contradictio in

adjecto att tala örn »utkast till lag örn församlingsstyrelse», när den kyrkliga

kommunen uppslukats av den borgerliga, när den kyrkliga representationen

bleve en rent borgerlig angelägenhet och utgifterna för kyrkliga ändamål bleve

intet annat än blott kommunalt-ekonomiska frågor. Kyrkofullmäktigevalen

skulle dessutom nästan tvingas in under politiska synpunkter därigenom, att

valkretsarna så vitt möjligt skulle sammanfalla med valkretsarna vid kommunal-

eller stadsfullmäktigeval, och det proportionella valsättet skulle draga in

kyrkan i de politiska partistriderna och direkt motverka det idealet, att kyrkan

måtte stå över de politiska partierna. Det karolinska enväldets identifierande

av det andliga och världsliga samfundet hade i modern tid återuppstått i en

socialistiskt färgad statsabsolutism, som kvävde kyrkans självständiga liv och

hävdade den absoluta statskyrkotanken. Men det ginge ej i nutiden att vidhålla

Kristofer Jakob Boströms princip örn kyrkan såsom den för religiösa

ändamål organiserade staten; sekulariseringen hade på hart när alla områden

av kultur- och samhällslivet fortskridit därhän, att förutsättningarna för en

sådan statskyrkoteori helt saknades. När sekulariseringen i så ytterlig grad

gjort sig gällande, vore det då rimligt att genom lagstiftning söka lägga kyrkan

helt under kommunen eller staten, då dessutom den samtida kyrkohistorien

visade en helt motsatt tendens, såsom framgått till exempel av den evangeliska

kyrkans ställning i det nutida Finland och Tyskland. En lagstiftning, sorn berörde

det kyrkliga området, måste klart fatta i sikte, att statens (respektive

kommunens) och kyrkans subjekt numera icke sammanfölle samt draga slutsatserna

därav. En statens och kommunens absolutism över den svenska kyrkan

kunde ej principiellt hävdas rent kyrkorättsligt sett och borde därför ej få sätta

sin prägel på en lagstiftning, som principiellt kunde få de mest vittgående

följder för denna kyrka. Vid all kyrklig lagstiftning borde det målet stå klart

såsom den förutsättning, från vilken man utginge, och såsom det ideal, mot

vilket man strävade: en andligt fri folkkyrka i förtroendefull samverkan med

den svenska staten. Val av kyrkofullmäktige vore icke ett rent kommunalt utan

ett kyrkligt val och borde därför enligt domkapitlets bestämda mening förrättas

med kj-rkostämman såsom valkorporation och kyrkorådet såsom valnämnd.

Domkapitlet i Västerås har motiverat sin ståndpunkt sålunda:

Det förefölle väl ändamålsenligast liksom med sakens natur närmast överensstämmande,

att val av kyrkofullmäktige skedde genom kyrkostämman såsom

den primära korporationen för kyrkans angelägenheter. Men nu hade bestämmelserna

därom blivit vid sidan av sådana för åtskilliga valförrättningar inom

den världsliga kommunen inryckta i en gemensam s. k. lag för kommunala

val. Det kunde icke undgå domkapitlet att specifikt kyrkliga intressen därigenom

blivit mindre val tillgodosedda. Det hade av de föreliggande förslagens

upphovsmän ansetts, att valen till ett kyrkligt institut skulle i allo likställas

med valen till t. ex. stads- eller kommunalfullmäktige. Även den myndighet,

som skulle handhava valen, borde enligt förslaget vara densamma, den s. k.

valnämnden, och örn valtiderna lämnades ungefär liknande bestämmelser i fråga

om de olika valen. Att det emellertid icke borde anses lämpligt, att valmännen

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 91).

alldeles samtidigt utövade sin rösträtt såsom medlemmar av den kyrkliga och

den världsliga kommunen, läge väl i öppen dag åtminstone för den, som besinnade

den särskilda vikten och ofta grannlaga karaktären av kyrkliga angelägenheter,

och något sådant som ett så gott som gemensamt val kanske icke

heller vore att tills vidare befara, då det i anmärkningarna till lagförslaget förklarades,

att det vore meningen, att allmänna val av kyrkofullmäktige skulle

äga rum året efter det, då allmänna kommunala val förrättades. Men sloge

man in på en väg, där val av kyrkliga representanter bleve uteslutande förlagt

till världsliga myndigheters sfär och därigenom ställdes i fullkomlig paritet

med eller mer eller mindre betraktades såsom ett bihang till andra medborgerliga

val, kanske den tid icke vore avlägsen, då man av bekvämlighets- och

andra lätt insedda skäl, såsom av partitaktisk hänsyn, läte valen försiggå alldeles

samtidigt, såsom förslaget redan från början medgåve till exempel för val

av elektorer till riksdagens första kammare och till kommunala institutioner.

Domkapitlet måste hävda, att för val av en kyrklig korporation såsom kyrkofullmäktige

vore kyrkostämman under kyrkoherdens presidium det rätta forum,

och att besvär över ett sådant val borde falla icke under länsstyrelsens, utan

under domkapitlets domvärjo.

Rörande denna fråga har Stochholms stads konsistorium, i vars yttrande

hovkonsistorium instämt, anfört:

Den föreslagna anordningen innebure, att kyrkliga angelägenheter skulle

ombesörjas av borgerlig myndighet, vilket syntes principiellt oriktigt. Kyrkostämman

borde alltjämt såsom hitintills bibehållas som valkorporation och

kyrkofullmäktige sålunda väljas å kyrkostämman inför pastor i församlingen.

Intet syntes hindra, att för dessa val i övrigt meddelades bestämmelser av likartat

innehåll med vad som gällde för prästval, exempelvis att val av kyrkofullmäktige

skulle hållas vissa bestämda tider på dagen och att val kunde förrättas

på skilda lokaler inför av konsistoriet förordnade biträdande valförrättare.

Andra synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som yttrat:

Länsstyrelsen ifrågasatte lämpligheten av att, på sätt föreslagits, låta kyrkofullmäktigvalen

i likhet med övriga kommunala val förrättas valdistriktsvis

inför valnämnd, respektive magistrat eller dess deputerade. Det vore därvidlag

mindre valens egenskap av kyrkliga i och för sig, som gjorde länsstyrelsen

tveksam. Men svårigheten att exempelvis i en större stad följa församlingsgränser

vid valkrets- och valdistriktsindelning för riksdagsmannaval och borgerliga

val måste beaktas. Länsstyrelsen framställde vissa erinringar mot utkastet

i denna del samt anförde vidare, att frågan bleve än mera invecklad, när

det gällde kyrkofullmäktigval för samfälligheter, där församlingsdel understundom

erhölle samma ställning, som eljest tillerkändes församling.

Domkapitlet i Lund har uttalat den meningen, att val av kyrkofullmäktige

borde ske inför vederbörande kyrko- och skolråd, men inför kyrkorådet allenast,

då skolärendena utgjorde en kommunal angelägenhet. Domkapitlets yttrande är

i huvudsak av följande lydelse:

Det syntes domkapitlet betänkligt, att, så som här skett, helt inordna valen

av kyrkofullmäktige under de kommunala valen, utan att ens lagens rubrik

angåve, att den hade avseende såväl på den kyrkliga som på den borgerliga

kommunen. Här framträdde en tendens att helt utsudda gränsen mellan dessa

båda områden av samhällslivet samtidigt som utvecklingen gått och sannolikt

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Chefen för

ecklesiastikdepartementet.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

Romme att gå i riktning mot deras allt bestämdare åtskiljande. En konsekvens

av att valen till kyrkofullmäktige helt inordnades bland de kommunala valen,

bleve med ali säkerhet att även på dessa val enbart eller alldeles övervägande

politiska synpunkter komme att läggas, utan hänsyn till det kyrkliga livets

särskilda villkor och behov. Detta framhävdes ytterligare genom den proportionella

valmetoden.

Gemensam valdag med övriga val, de detaljerade och för politiska förhållanden

skrivna bestämmelserna örn proportionellt valsätt, de yttre formerna för

valet, allt talade sålunda för att valet av kyrkofullmäktige icke komme att

skiljas från övriga val. Det syntes därför domkapitlet lämpligast, att bestämmelserna

örn utseende av kyrkofullmäktige borde utgå ur den föreslagna lagen

örn kommunala val. I stället borde intagas erforderliga bestämmelser i kap. 3

av lagen örn församlingsstyrelse.

Valet av kyrkofullmäktige borde sålunda ske inför vederbörande kyrko- och

skolråd, men inför kyrkorådet allenast, då skolärendena utgöra en kommunal

angelägenhet. På dessa råd finge sedan ankomma att ordna själva valförrättningen

med röstuppsamlandet och röstsammanräkningen. Råden eller rådet

skulle vidare förklara, vilka som genom omröstningen blivit valda.

Vad först angår frågan örn valsättet vid val av kyrkofullmäktige anser jag

uppenbart, att möjlighet bör finnas att förrätta dessa val med tillämpning av

den proportionella valmetoden. Denna metod torde i en del fall vara nödvändig

för att bereda olika meningsriktningar en rättvis representation bland fullmäktige.

Att göra tillämpningen av det proportionella valsystemet beroende på

beslut av församlingen i varje särskilt fall synes emellertid mindre lämpligt.

Betydande svårigheter av praktisk art möta, då det gäller att bestämma, i vilken

ordning ett dylikt beslut skulle kunna fattas. Tillräckliga skäl torde för övrigt

icke föreligga att i detta hänseende i fråga örn val av kyrkofullmäktige uppställa

andra regler än de som gälla för fullmäktigval i övrigt. Vid kyrkofullmäktigval

synes således böra i huvudsak tillämpas samma valsätt som vid val

av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Vidkommande härefter frågan örn valförrättare vid val av kyrkofullmäktige

kunna naturligen vissa skäl anföras för den uppfattningen, att dessa val

böra äga rum inför annan myndighet än de kommunala valen. För vinnande av

detta önskemål skulle kunna föreskrivas, att de kyrkliga valen skola förrättas

antingen på kyrkostämma inför dess ordförande eller ock vid en fristående förrättning

inför en särskild valförrättare, utsedd allenast för dessa val. Båda

nu anförda utvägar synas emellertid vara förenade med betydande praktiska

olägenheter.

Tydligt torde sålunda vara, att vid val av kyrkofullmäktige måste finnas möjlighet

att i folkrika eller vidsträckta församlingar fördela valet på olika vallokaler.

Vid 1928 års riksdagsmannaval voro 14 församlingar i Stockholm delade i 6

eller flera valdistrikt och av rikets landskommuner, vilka i regel sammanfalla

med församling, voro 466 delade i valdistrikt, därav 34 i 6 eller flera distrikt.

Då förrättningen sålunda i många fall måste äga rum i skilda lokaler, synes

det mindre lämpligt att låta densamma äga karaktär av kyrkostämma. Härtill

kommer, att de vanliga reglerna beträffande dylik stämma icke kunna

oförändrade tillämpas å valförrättning. För dylik förrättning synes nämligen

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kunyl. Majus proposition nr i),9.

böra gälla, att överläggning icke må förekomma och att fullmaktsröstning ej

må äga rum. I gällande förordning om kommunalstyrelse i stad föreskrives

visserligen, att stadsfullmäktige, där val sker samfällt, skola väljas vid allmän

rådstuga, men denna fiktion har borttagits i det av den sakkunnige framlagda

förslaget till vallag.

Nu anförda skäl kunna icke åberopas mot förslaget, att val av kyrkofullmäktige

skall ske inför en särskild valförrättare. Detta förslag är emellertid ägnat

att väcka betänkligheter av annan art. Ofta torde det bliva svårt att finna tillräckligt

många personer, som äro skickade och villiga att tjänstgöra såsom valförrättare

vid kyrkofullmäktigval. Antalet personer, vilka skola fungera som

valförrättare, måste, då antalet valdistrikt är stort, bliva ganska avsevärt.

Vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida de kyrkliga myndigheterna

äro i stånd att på ett tillfredsställande sätt verkställa sammanräkning

av de avgivna rösterna. Sådan sammanräkning, vilken skall ske

med tillämpning av proportionell metod, erbjuder ofta betydande vanskligheter.

Därjämte bör den sammanräknande myndigheten förvara de avgivna

röstsedlarna och verkställa ny sammanräkning, då fullmäktig under

mandattiden avgår. Tydligt torde vara, att den slutliga sammanräkningen

icke kan utföras av valförrättaren. Denna uppgift torde därför — örn man

önskar att förrättningen skall omhänderhavas av kyrklig myndighet — böra

överlämnas åt domkapitlen. För dem skulle emellertid detta arbete, även om

sakkunniga biträden i viss utsträckning kunna anlitas, vara förenat med stora

svårigheter.

De olägenheter, som nu berörts, torde kunna i huvudsak undvikas, därest

handhavandet av kyrkofullmäktigvalen uppdrages åt de organ, som hava att

eljest verkställa allmänna val, nämligen på landet valnämnden och i stad magistraten.

Dessa organ, av vilka valnämnden utsetts endast för denna uppgift,

hava vunnit förtrogenhet med valarbetet, och hos såväl magistrater som länsstyrelser

finnes numera en rik erfarenhet rörande röstsammanräkning. Med

hänsyn härtill synes det föga lämpligt att skapa särskilda organ för de relativt

fåtaliga kyrkofullmäktigvalen. De invändningar, som framställts mot förslaget

att förlägga de kyrkliga valen till nämnda valförrättare, äro icke heller övertygande.

Även örn man ej helt får bortse från att den föreslagna ordningen kan

i någon mån öka faran för att berörda val komma att ske efter partipolitiska

synpunkter, torde denna omständighet icke böra tillerkännas avgörande vikt.

För frågan örn församlingsmedlemmarnas uppdelning efter partilinjer lärer

det nämligen vara av ringa betydelse, om valet äger rum inför borgerligt

eller kyrkligt organ. Ej heller torde fog finnas för det gjorda påståendet,

att valens förrättande inför borgerligt organ skulle leda till ett utplånande

av det kyrkliga församlingsbegreppet och innebära ett hot mot kyrkans

självständiga tillvaro. Vissa kyrkliga uppgifter handhavas redan nu av

borgerliga myndigheter, utan att därav försports några ödesdigra verkningar,

och sådana torde ej heller inträda genom att det tekniska valarbetet uppdrages

s. 106 Kontrollera mot PDF

Paragraf
följden.

Den sakkunnige.

106 Kungl. Majus proposition nr 99.

åt borgerliga organ. Vad slutligen angår de svårigheter, som kunna uppstå

därigenom att gränserna för valkretsar och valdistrikt vid borgerliga val icke

följa församlingsgränserna, torde dessa svårigheter kunna undanröjas genom

vissa ändringar i de i utkastet till vallag föreslagna bestämmelserna.

Ehuru det sålunda torde vara lämpligt, att val av kyrkofullmäktige äger

rum inför borgerliga organ, synes det riktigt, att församling erhåller rätt att

i någon mån vara representerad vid valförrättningen. Detta torde kunna ske

på det sätt, att möjlighet beredes församling att utse en särskild representant att

såsom ledamot i valnämnden eller magistraten eller såsom särskild deputerad

jämte magistratens deputerade tjänstgöra vid kyrkliga val.

Beträffande slutligen frågan om tiden för val av kyrkofullmäktige torde det

vara nödvändigt, att valen utsättas till annat år än det, då val av kommunaloch

stadsfullmäktige äga rum. Utsättande av flera val till ett och samma år

torde nämligen böra ske allenast då valen kunna sammanföras till en förrättning.

Att sammanföra kyrkliga val med nyss nämnda borgerliga val torde

emellertid icke vara tillrådligt. De sistnämnda hava nämligen i stor utsträckning

— vid 1926 års val i omkring hälften av alla valkretsar — sammanförts

med landstingsmannaval, och att samtidigt förrätta tre olika val torde knappast

vara möjligt. Ett sammanförande av kyrkofullmäktigval med val till riksdagens

andra kammare är med hänsyn till valens olika karaktär mindre

lämpligt. Med hänsyn till det anförda torde allmänna val av kyrkofullmäktige

böra förrättas året efter det, då allmänna kommunala val äga rum. Kyrkofullmäktigval

böra således hållas första gången under år 1931.

Då sålunda i allt väsentligt samma regler böra gälla för val av kyrkofullmäktige

och val av kommunal- och stadsfullmäktige, synes det lämpligt, att

erforderliga föreskrifter rörande samtliga dessa val sammanföras i en lag.

Emellertid torde i lagens rubrik böra utmärkas, att lagen avser även kyrkliga

val. Härigenom framhäves ock tydligare den olikhet, som består mellan kyrkliga

och borgerliga val.

Härefter fortsätter chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:

Jag ansluter mig till den uppfattning, som sålunda uttalats av chefen för

ecklesiastikdepartementet. I vallagen, som alltså bör innehålla regler rörande

kommunala och kyrkliga val, torde för vinnande av överensstämmelse med lagen

örn val till riksdagen böra inarbetas föreskrifter örn valsedelsförsändelser vid

förstnämnda båda grupper av val.

Med frågan örn uppställningen av lagarna örn kommunalstyrelse på landet

och i stad samt örn kommunala och kyrkliga val sammanhänger spörsmålet örn

paragrafföljden inom desamma.

Den sakkunnige har för att eventuella ändringar skulle kunna lättare företagas

utan genomgående rubbning av paragrafernas nummer och i syfte att så

mycket som möjligt genom paragrafnumreringen framhålla motsvarigheten mellan

bestämmelserna för landsbygd och stad indelat de olika avdelningarna i

kapitel med särskild paragraf följd,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majus proposition nr DD.

I flera av de inkomna yttrandena Ilar ifrågasatts, huruvida det icke vore

lämpligare, att den föreslagna kommunallagen eller i allt fall dess särskilda avdelningar

erhölle genomgående paragrafering. Uttalanden härom hava gjorts

av bland andra länsstyrelserna i Stochholms, Gotlands, Hallands, Skaraborgs

och örebro län samt stadsfullmäktige i Uppsala, Södertälje, Lidingö, Linköping,

Växjö, Kalmar, Halmstad och Vänersborg ävensom styrelserna för svenska

stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. Styrelsen för stadsförbundet har till stöd för sin uppfattning

anfört:

Hade frågan: en eller två författningar, en relativt underordnad betydelse,

syntes däremot den i betänkandet tillämpade uppställningen inom författningarna,

respektive avdelningarna i förslaget, vara ägnad att i väsentlig grad försvåra

det dagliga användandet. Inom varje avdelning hade en uppdelning skett

på kapitel och självständig paragrafering införts för varje kapitel. Som motiv

för en sådan anordning anfördes, att eventuella ändringar med detta förfaringssätt

lättare kunde företagas utan genomgående rubbning av paragrafernas nummer

och att motsvarigheterna i bestämmelserna för land och för stad skarpare

framhölles. Dessa i och för sig naturligen ostridiga fördelar syntes emellertid

vara skäligen betydelselösa jämfört med de verkligt betydande olägenheter, den

föreslagna uppställningen medförde. För dem, som skulle vid sammanträden

och annars tillämpa lagen, särskilt då för ordförande i de beslutande församlingarna

eller dessas sekreterare, vore det av vikt att vara väl orienterade i författningstexten

och kunna snabbt återfinna en bestämmelse. En van ordförande

hade så småningom lärt sig paragrafnummer för de föreskrifter, han oftast behövde

återfinna under sammanträdena, t. ex. att bestämmelserna örn kvalificerad

majoritet återfunnes i § 18 av stadsförordningen. Det bleve betydligt besvärligare

att lära in, att de för framtiden för städernas del återfunnes i kommunallagens

andra avdelning, kapitel 2 § 17. Ännu besvärligare bleve det självfallet

för den, som hade att i dagligt bruk använda föreskrifterna för både landsbygd

och stad. Särskilda typografiska anordningar syntes bliva nödvändiga i^varje

edition av lagen för att man skulle kunna orientera sig vid en blick på viss

paragraf och icke behöva bläddra för att se, vilken avdelning och kapitel av

avdelning en viss paragraf tillhörde. Vid åberopande av en paragraf torde

många möjligheter till felskrivning yppa sig, då densamma kunde avse avdelning,

kapitel eller paragraf. Örn bestämmelserna sammanfördes i en lag, syntes

det för det praktiska användandet oundgängligen nödvändigt, att paragraferingen

gjordes genomgående för hela lagen. Kapitelrubrikerna kunde lämpligen

bibehållas, eftersom den systematiska uppställningen därigenom framstode tydligare

och hänvisningar beträffande viss grupp av ärenden då kunde ske genom

angivande av kapitel i stället för ett antal paragrafer.

Å andra sidan har den föreslagna självständiga paragrafföljden i varje

kapitel förordats av bland andra länsstyrelsen i Kalmar län samt stadsf ullmäktige

i Trälleberg.

Den i sakkunnigförslaget förordade anordningen med särskilda kapitel, ettvart

med självständig paragrafföljd, finner jag förenad med betydande fördelar.

Såsom jag redan berört innebär den nu föreslagna revisionen icke ett ställningstagande

till alla de olika materiella frågor, som föreligga på kommunallagstiftningens

område. En del av dessa frågor torde böra inom en nära framtid upptagas

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Övriga

lagförslag.

108 Kungl. Majlis proposition nr 99.

till slutlig behandling och komma förmodligen att föranleda ändringar i de nu

föreslagna lagarna. Nämnda lagar böra därför såsom redan nämnts bilda en ram,

i vilken nya eller ändrade bestämmelser lätt kunna infogas. Detta underlättas

i hög grad, om varje kapitel erhåller särskild paragraf följd. Därest paragraferingen

göres genomgående för varje lag, kunna ändringar i regel icke vidtagas

utan att antingen omnumrering verkställes av ett stort antal paragrafer, med

därav följande ändringar i fråga örn hänvisningar, eller ock — såsom skett beträffande

de nu gällande kommunalförordningarna — nya bestämmelser infogas

i paragrafer, med vilka de icke äga något egentligt sakligt sammanhang.

Väljes sistnämnda utväg, torde lagarna snart komma att förlora den systematiska

uppställning man nu velat vinna och syftet med den verkställda revisionen

förfelas. Naturligen är det även en viss fördel, att likartade bestämmelser

för lands- och stadskommuner återfinnas under samma paragrafnummer. Ej

heller torde den särskilda paragrafföljden medföra några egentliga svårigheter

vid citering. Då jag, som redan berörts, föreslår särskilda lagar för land och

stad, blir citeringen avsevärt enklare än beträffande sakkunnigförslaget, och att

beteckna ett lagrum i de föreslagna kommunallagarna genom angivande av

kapitel och paragrafnummer torde ej erbjuda större svårigheter än att såsom nu

sker på samma sätt angiva en bestämmelse i t. ex. de civilrättsliga balkarna eller

strafflagen. Antagligen komma även, därest de föreliggande förslagen antagas,

lagarna att utgivas med sådan typografisk uppställning, att deras begagnande

därigenom underlättas. I fråga örn vallagen föreligger icke samma behov avändringar,

som nu berörts, och i denna lag synes därför en fortlöpande paragrafering

vara att föredraga.

De av den sakkunnige framlagda förslagen till lagar örn ändring i förordningen

örn kommunalstyrelse i Stockholm, örn ändrad lydelse i viss del

av lagen örn landsting ävensom om införande av de nsm bestämmelserna anser

jag mig böra i huvudsak biträda. Den sakkunniges förslag till lag örn proportionellt

valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma m. m. har inom

ecklesiastikdepartementet omarbetats och därvid utsträckts att gälla även val

inom kyrkofullmäktige. Tillika har såsom redan berörts inom nämnda departement

uppgjorts utkast till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i 1919

års lag örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Jämväl omförmälda båda förslag synas ägnade att läggas till grund för

lagstiftning. Förslaget till lag örn ändring i viss paragraf i kyrkostämmoförordningen

har blivit onödigt till följd av utkastet till lag örn församlingsstyrelse.

I de förslag till lagar, som sålunda föreligga, har jag — huvudsakligen med

anledning av de inkomna yttrandena — vidtagit vissa ändringar. För dessa vill

jag redogöra i det följande. Därjämte hava vidtagits en del jämkningar av

väsentligen formell art, för vilka någon motivering icke torde erfordras. I det

följande betecknas förordningen örn kommunalstyrelse på landet med L och

förordningen örn kommunalstyrelse i stad med S.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

109

Förslaget till lag om kommunalstyrelse på landet.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I denna paragraf Ilar deli sakkunnige sammanfört- bestämmelser hämtade

från L. §§ 1—3. Nya äro allenast hänvisningarna.

Svenska stadsförbundets styrelse har påpekat, att enligt 1 § i lagen den 6

juni 1924 örn samhällets barnavård kommuner kunde hava barnavården gemensam,

samt framhållit, att om än obligatoriskt gemensam fattigvård och gemensam

barnavård sammanfölle, den i förevarande paragraf intagna hänvisningen

till särskilda bestämmelser örn kommuners förening till fattigvardssamhälle

dock borde avse även barnavården.

Enligt nyssnämnda paragraf i barnavårdslagen gäller, att örn två eller flera

kommuner jämlikt fattigvårdslagen förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle,

de även skola gemensamt handhava sin barnavård. Någon

självständig förening av kommuner till särskilt samhälle för barnavård förekommer

däremot icke. Med hänsyn härtill synes det ej erforderligt att i förevarande

paragraf upptaga någon erinran örn att kommuner kunna vara förenade

även för sistnämnda uppgift.

I förhållande till sakkunnigförslaget innebär det föreliggande förslaget i

denna paragraf allenast den avvikelsen, att den i förstnämnda förslag intagna

hänvisningen till de särskilda bestämmelserna örn köpingar och municipalsamhällen

med hänsyn till förslagets förändrade uppställning uteslutits.

§ 2.

Förevarande paragraf motsvarar L. § 4 och sakkunnigförslaget § 6. Med

hänsyn därtill, att vid tiden för framläggande av sistnämnda förslag frågan

om den kommunala beskattningen ej ännu funnit sin lösning, har den sakkunnige

i sitt förslag — i såväl nyssberörda som vissa andra paragrafer — upptagit

alternativa bestämmelser, byggande den ena på dåvarande lagstiftning

och den andra på den väntade nya. Då numera frågan örn den kommunala beskattningen

ordnats genom kommunalskattelagen den 28 september 1928 och

därmed sammanhängande författningar, har den sakkunniges förstberörda alternativ

kunnat uteslutas. Samma ändring har vidtagits i vissa andra paragrafer.

§3.

Till denna paragraf, vilken motsvarar § 2 i sakkunnigförslaget, har överflyttats

den del av innehållet i L. § 1, som ej återfinnes i § 1 av förevarande

förslag.

Enligt L. § 1 äga kommuns medlemmar att vårda sina gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter, såvitt det icke enligt gällande författningar

tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att handhava dem.

F. L. 1:

.IS.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

s. 110 Kontrollera mot PDF

F. L. 1:

3—5.

Deri sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

110 Kungl. Majlis proposition nr 99.

Den sakkunnige Ilar med hänsyn till numera rådande förhållanden utbytt

uttrycket »offentlig ämbetsmyndighet» mot »staten eller landsting».

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett det tidigare använda uttrycket

»offentlig ämbetsmyndighet» lämpligare och har härom anfört bland annat:

o Kommun kunde t. ex. icke befatta sig med ärende vars prövning ankomme

på domstol (t. ex. fråga örn tolkning av viss löneutfästelse). I andra fall kunde

t. ex. stadsfullmäktige icke besluta i ärenden, som ankomme på taxeringsnämnd

eller byggnadsnämnd. Uttrycket staten som beteckning för nämnda myndigheter

syntes inadekvat. I vissa fall kunde det ankomma på både stat och kommun

att »handhava» en och samma angelägenhet. Men kommunen finge då icke

befatta sig med de delar av denna angelägenhet, som respektive statsmyndighet

handlade enligt lag. Det syntes vara gränsen mellan kommunen och offentlig

myndighets kompetensområde, icke mellan stat och kommun det här gällde.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag det kunna ifrågasättas, huruvida

beteckningen staten i detta fall är lämplig. Naturligen äger kommunen

icke upptaga sådana ärenden, vilka enligt gällande författningar skola handläggas

till exempel av magistraten eller hälsovårdsnämnden, men att beteckna

dessa myndigheter såsom staten synes ej överensstämma med allmänt språkbruk.

Därest undantag göres för de uppgifter, som åvila landsting, borde liknande

förbehåll upptagas för de frågor, som skola handhavas av väghållningsdistrikt.

Det synes mig lämpligare att i denna paragraf endast föreskriva, att

kommunen äger vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande bestämmelser

tillkommer annan.

Uti andra punkten av § 2 i den sakkunniges förslag har intagits en erinran,

att örn avsättande av medel till fond och örn förvaltande och användande av

sålunda bildad fond gäller vad särskilt må stadgas.

Härom har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört, att, då berörda fråga

sedan 1919 icke varit föremål för något livligare intresse från statsmakternas

sida, det vore omotiverat att i lagen liksom giva ett förhandslöfte örn en lagstiftning

på området. En eventuell hänvisning hade naturligare sin plats i

stadgandena örn statförslagets uppgörande, då det ju vore ur nämnda bestämmelser

förbudet mot fondering finge utläsas.

Såsom jag redan framhållit torde frågan om bestämmelser rörande kommunal

fondbildning icke för närvarande kunna lösas. Att vid sådant förhållande

i det nu föreliggande förslaget intaga hänvisning till föreskrifter i nämnda

ämne synes icke påkallat. Märkas bör även, att det icke nu kan bedömas, huruvida

dylika föreskrifter skola infogas i kommunallagarna eller meddelas i särskild

författning. Det är antagligt, att även örn sistnämnda form väljes för utfärdande

av erforderliga stadganden, därav föranledas vissa ändringar i kommunallagarna,

till exempel i fråga örn kvalificerad majoritet.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara L. § 5 och sakkunnigförslaget §§ 3 och 4.

Den sakkunnige har dels ansett lämpligt att i § 3 uttryckligen nämna de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

lil

F. L. 1:

4—6.

medel, som tillkomma kommunen från landstinget, dels ock i syfte att förenkla

redaktionen av kap. 6 § 1 i § 4 infogat ett förtydligande tillägg örn bolag och

andra samfälligheter.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava ifrågasatt om ej formuleringen av

§ 3 i sakkunnigförslaget borde vara sadan, att kommun icke för normala

löpande utgifter hade rätt — åtminstone i allmänhet — att använda fonderade

medel och framför allt ej fastigheter.

Det har mot lydelsen av 11. § 5 anmärkts, att i denna paragraf en sammanblandning

skett mellan, å ena sidan, kommunens inkomster, vilka skola upptagas

i utgifts- och inkomststaten och användas för täckande av löpande utgifter,

och, å andra sidan, kommunens kapitaltillgångar, vilka skola redovisas

å kapitalkonto och balanseras av skulderna. Bestämmelserna syntes innebära,

att kommunens kapitaltillgångar kunde förbrukas för bestridande av löpande

utgifter. Till förebyggande av en sådan tolkning har jag ansett mig böra

föreslå en ändrad lydelse av förevarande paragrafer. De där intagna bestämmelserna

— vilka endast angiva omfattningen av kommunens beskattningsrätt

_hindra naturligen icke, att i vissa fall kapitaltillgångar tagas i anspråk för

gäldande av löpande utgifter.

§ 6.

Paragrafen har sin motsvarighet i § 5 i sakkunnigförslaget.

Rörande sistnämnda paragraf har den sahhunnige anfört, att den kompletterade

L. § 7, andra stycket, med ledning av L. § 74. De numera uppenbarligen

ineffektiva vitesbeloppen — från och med en till och med tjugo riksdaler

hade, liksom på andra ställen, förslagsvis höjts. Då vitesbestämmelserna inginge

i stadgarna, vilka skulle underställas, vore en särskild erinran om länsstyrelsens

prövning och godkännande av de förra överflödig. I andra stycket hade hänvisats

till de stadgar, som kunde komma att gälla i följd av särskilda förordnanden.

I vissa yttranden har hemställts, att maximum för vite, som kan bestämmas

av kommunen, måtte höjas. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands län föreslagit

en höjning till åtminstone femtio kronor och kommunalfullmäktige i en kommun

förordat, att maximum måtte bestämmas till etthundra kronor.

Det torde överensstämma med numera använd terminologi att beteckna ansvarspåföljder,

som enligt denna paragraf kunna föreskrivas i kommunalstadgar,

såsom böter. Den i sakkunnigförslaget vidtagna höjningen av maximum för sådan

påföljd synes mig knappast tillräcklig. Även ett bötesbelopp av fyrtio kronor

torde i många fall visa sig overksamt. De stadganden, varom här är fråga,

avse ofta kontroll över förevisnigar samt dans- och andra nöjestillställningar,

där det ekonomiska utbytet för anordnarna kan vara betydande. I föreliggande

förslag har maximum därför höjts till etthundra kronor, varigenom överensstämmelse

i denna punkt vunnits med reglerna om påföljd för överträdelse av

sådana stadganden, som utfärdas enligt ordningsstadgan för rikets städer.

T hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och brandstadgan den 15 juni 1923

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

F. L. 1:

6-7.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

112 Kungl. Majlis proposition nr 99.

hava givits bestämmelser örn rätt att föreskriva böter för överträdelse av hälsovårdsstadganden

och brandordning. Enligt lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande

och släckning av skogseld kan stadgas vite för överträdelse av ordningsföreskrift,

som antages med stöd av nämnda lag. Med hänsyn härtill synes

det icke erforderligt att i förevarande paragraf beröra stadgar till främjande av

hälsovård eller vård om brandväsendet.

Då enligt hälsovårdsstadgan och brandstadgan hälsovårdsordning och brandordning

under vissa förhållanden kunna antagas för område på landet utan

iakttagande av de för stad gällande föreskrifterna, har andra stycket erhållit

en något ändrad lydelse.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 6.

Ben sakkunnige har tillagt en erinran örn underställningsplikten, varemot

sista stycket såsom bredvid § 2 överflödigt uteslutits. Med anledning av kommunalnämndens

överinseende över särskilda verkställighetsorgan har i sakkunnigförslaget

»eller» utbytts mot »jämte». För berörda organs uppgift har använts

ett något fylligare uttryck, som syntes bättre svara mot de nutida förhållandena.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava anfört, att erfarenheterna från den

tid kommunalfullmäktiginstitutionen nu varit införd i flertalet av landets

större kommuner syntes giva stöd för den meningen, att någon olägenhet av denna

institutions obligatoriska införande i landets alla kommuner av den art, att den

uppvägde fördelen, näppeligen kunde befaras. Undersökning i nämnda avseende

borde därför verkställas innan ny kommunallag utfärdades, och, i den

händelse sådan undersökning bekräftade nyssberörda antagande, lagförslaget

omarbetas med hänsyn därtill.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett hänvisningen till stadgandena

örn underställning onödig i samband med bestämmelserna örn beslutanderätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke kunnat förorda utbytet av ordet »eller»

mot »jämte». Enligt länsstyrelsens mening bleve bestämmelsen otydlig, i det

att med visst stöd av ordalagen skulle kunna göras gällande, att kommunalnämnden

kunde i en fråga, däri beslut fattats av särskilt utsedd styrelse, besluta

annorlunda och därigenom upphäva styrelsens beslut.

Någon anledning att nu verkställa utredning rörande obligatoriskt införande

av fullmäktiginstitution även i landets mindre kommuner torde icke föreligga.

De nuvarande bestämmelserna i detta hänseende böra bibehållas i sak oförändrade.

I likhet med stadsförbundets styrelse finner jag tillräcklig anledning ej föreligga

att här upptaga en hänvisning till bestämmelserna örn underställning. Det

kan även göras gällande, att en erinran örn underställning, vilken berör endast

frågan örn ett fattat beslut skall vinna bindande kraft, knappast har sin plats

i denna paragraf, som såvitt nu är i fråga blott angiver, av vem beslutanderätten

i kommunens angelägenheter skall utövas.

Det föreslagna utbytet av ordet »eller» mot »jämte» torde såsom länssty
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

1. L. 1: 7-9.

Kungl. Majus proposition nr 99. 113

reisen i Malmöhus län påpekat kunna föranleda tvekan, och en återgång har därför

skett till nu gällande formulering.

Med hänsyn till den av mig föreslagna lydelsen av § 3 kunde det ifrågasättas,

huruvida icke i förslaget borde upptagas någon motsvarighet till föreskriften

i L. § 6 sista stycket, att kommunalmyndighet icke må befatta sig med

verkställighetsåtgärd, som hör till offentlig myndighet. En dylik bestämmelse

torde emellertid icke vara erforderlig. Ej heller synes det nödigt att intaga

någon bestämmelse liknande den i kommunalförordningen för Stockholm givna

regeln, att den beslutande församlingen ej må samfällt och omedelbart befatta

sig med verkställighetsåtgärder av något slag eller med förvaltning av penningar

eller andra tillgångar. De ifrågasatta bestämmelserna skulle endast

innebära ett upprepande av vad som följer av innehållet i §§ 3 och 7.

L. § 7, första stycket, som snarast har karaktären av en övergångsbestämmelse,

har uteslutits i såväl den sakkunniges som nu föreliggande förslag.

§ 8.

Paragrafen återgiver L. § 27. Den sakkunnige har tillagt en bestämmelse

örn tiden, då beslut örn avskaffande av kommunalfullmäktiginstitutionen

skall träda i tillämpning. Vidare har den sakkunnige ansett, att spärrtiden,

under vilken förslag örn upphävande av beslut örn fullmäktiginstitutionens införande

ej får väckas, icke lämpligen borde räknas från dagen för nämnda besluts

fattande; ändringen har föranlett en siffermässig förkortning av spärrtiden.

Samma bestämmelser hava upptagits i föreliggande förslag.

§9.

Denna paragraf motsvarar L. § 35.

I motiveringen har den sakkunnige anfört bland annat, att då val av kommunalfullmäktige

lika litet inginge i kommunalstämmas som i kommunalfullmäktiges

verkningskrets, undantag därför icke borde göras. Den i kap. 3 upptagna

hänvisningen till vallagen vore tillräcklig. Under ärenden, för vilkas avgörande

gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt, folie enligt lagen örn delningav

jord på landet val av gode män och, utom i köping, av valmän för utseende

av ägodelningsnämndemän; berörda val hade emellertid ansetts böra för fullständighetens

skull här nämnas. Av paragrafens ingress och den föreslagna lagen

om kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet

framginge, att, när kommunalfullmäktige funnes tillsatta, dessa ägde

utöva kommunens beslutanderätt utan andra undantag än de uttryckligen angivna.

Ett ytterligare förtydligande hade den sakkunnige icke funnit erforderligt

eller möjligt. När i en bestämmelse av offentligrättslig karaktär en befogenhet

tillädes kommunalstämma, kunde det icke lida något tvivel, att det

åsyftades kommunalstämman såsom organ för kommunen och att det alltså

avsåges kommunens beslutanderätt. Däremot kunde onekligen vid enskilda dispositioner

stundom uppstå frågor örn den disponerandes avsikt, till exempel om i

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.) 686 29 8

Den sakkunnige.

s. 114 Kontrollera mot PDF

F. L. 1: 9.

Yttranden.

Departements
chefen.

114 Kungl. Majus proposition nr 99.

testamente föreskrivits, att avkastningen av en donation skulle disponeras enligt

beslut av socknemännen.

Nämnda av den sakkunnige framlagda förslag till lag örn kommunalfullmäktiges,

municipal fullmäktiges och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. innefattar

föreskrift, att utan hinder av vad eljest må vara i lag eller författning stadgat

kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt deras ordförande skola äga

den befogenhet, som för varje fall i kommunallagen sägs. Lagen skulle enligt

den sakkunniges mening erhålla civillags natur. Anledningen härtill vört1, att

efter föregående försök att bestämma omfattningen av fullmäktiges befogenhet

uppstått tvivelsmål, huruvida en i civillag meddelad bestämmelse kunde anses

på giltigt sätt modifierad genom kommunallagstiftning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att en överflyttning

till kommunalfullmäktige av justeringen av debiterings- och uppbördslängden

skulle bidraga att göra gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges

beslutanderätt klarare, då däremot nuvarande bestämmelser

ofta utgjorde utgångspunkten för ren missuppfattning om såväl justeringen

av längden som ock örn kommunalfullmäktigeinstitutionens ställning som kommunens

beslutande organ. Jämväl kommunalfullmäktige i 2 kommuner

hava ansett, att justeringen av nämnda längd borde överflyttas till fullmäktige.

Kommunalfullmäktige i en av dessa kommuner hava hemställt,

att kommunalstämman måtte helt avskaffas i de kommuner, där fullmäktige

finnas. I detta sammanhang må nämnas att kommunalfullmäktige i

några kommuner uttalat, att förfarandet vid justering av längden borde omläggas

och denna justering uppdragas åt kommunalnämnden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att bland de ärenden, som i

kommuner med kommunalfullmäktige skola handläggas av kommunalstämman,

borde upptagas även bestämmande av plats för kommunalstämmans sammanträden

och för förvarande av stämmans protokoll.

Den viktigaste av de frågor, som i kommun, där kommunalfullmäktige finnas,

nu handläggas av kommunalstämman, är — vid sidan av frågor örn avskaffande

av fullmäktige och örn fullmäktiges antal — justering av debiteringsoch

uppbördslängden. I det följande kommer jag att föreslå sådan ändring

härutinnan, att granskning av debiterings- och uppbördslängden ålägges kommunalnämnden.

Jag anser emellertid icke detta utgöra tillräcklig motivering

att i kommuner, där kommunalfullmäktige finnas, helt avskaffa kommunalstämman,

även örn dennas uppgift blir mera inskränkt och den obligatoriska

decemberstämman ej blir behövlig. Till sistberörda fråga återkommer jag vid

behandlingen av kap. 2 § 8.

Den av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda anmärkningen har beaktats

vid förslagets överarbetande.

Den sakkunniges förslag till lag örn kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges

och stadsfullmäktiges befogenhet m. m. är huvudsakligen föranlett

av de i några äldre författningar givna mindre fullständiga bestämmelserna angående

vem kommunens beslutanderätt i vissa fall tillkommer. Vid revision

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 115

av dessa författningar torde nämnda brist komma att beaktas och fullständigare

regler givas i omförmälda hänseende. Fullmäktiges befogenhet har hittills bestämts

genom kommunalförordningarna, utan att detta synes hava medfört några

egentliga svårigheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts lära några bestämmelser

angående fullmäktiges befogenhet utöver dem som intagits i föreliggande

förslag till kommunallagar icke vara erforderliga.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 5.

Mot den av den sakkunnige föreslagna lydelsen, att vad i lag eller författning

är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för kommunalstämmas ordförande

att taga befattning med ärende skall i kommun, där kommunalfullmäktige

finnas tillsatta, anses i stället gälla fullmäktiges ordförande, såvida beslutanderätten

i sådant ärende tillkommer kommunalfullmäktige, har styrelsen

för svenska landskommunernas förbund anfört, att skulle den sakkunniges förslag

härutinnan bliva lag, komme en ändring till stånd i nuvarande förhållanden

— ett sakförhållande, som att döma av motiveringen till paragrafen icke

varit avsett. Ändringen komme jämväl att giva anledning till villrådighet i en

del fall, huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande vore behörig att taga

viss befattning med ärendet. Det förekomme nämligen, att ärenden icke skulle

eller alltid behövde behandlas av kommunens beslutande organ, då ärendets

handläggning vore av rent expeditionell art. Exempel därpå lämnade bland

annat föreskriften i taxeringsförordningen örn skyldighet för kommunalstämmans

ordförande att hålla avskrifter av taxeringslängden under viss tid tillgängliga

för de skattskyldiga samt föreskriften i förordningen örn uppbörd av avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, att stämmans ordförande vore skyldig

att under viss tid hålla förteckningen över arbetsgivarna de avgiftspliktiga tillhanda.

I båda fallen vore ärendenas handläggning en ren expedition. Kommunens

beslutande organ toge nämligen befattning med avskriften av taxeriugslängderna

endast i det fall att fråga uppstode om taxerings överklagande från

kommunens sida. Enligt nu gällande föreskrifter borde otvivelaktigt den uppgift,

som i sagda och liknande fall ålåge stämmans ordförande, tillkomma fullmäktiges

ordförande i kommun, där fullmäktige funnes. Ifrågavarande bestämmelses

avfattning i förslaget borde därför ändras i den riktning, att villrådighet

icke i något fall kunde uppstå huruvida stämmans eller fullmäktiges ordförande

borde träda i funktion vid handläggning av ett ärende.

Den av förbundsstyrelsen gjorda anmärkningen finner jag beaktansvärd. Jag

har därför givit ifrågavarande stadgande en något annan avfattning. Densamma

ansluter sig till lydelsen av nu gällande bestämmelse.

Kap. 2. Örn kommunalstämma.

§ 1.

Paragrafen motsvarar L. §§ 8 och 9, § 10 mom. 1 samt § 11 mom. 1. med

tillägg av hänvisningar till två undantagsbestämmelser.

F. L. 1:

9-10; 2: 1.

Yttrande.

Departements
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 1.

Den sakkunnige.

Yttranden.

116 Kungl. Maj.-ts proposition nr 99.

Den sakkunnige Ilar sökt att för det så kallade utskyldsstreeket filina ett

mindre konstlat uttryck än det nuvarande.

Beträffande innehållet i denna paragraf hava kommunalfullmäktige i en kommun

hemställt, att stadgandet, att person, som är i konkurstillstånd, ej må utöva

rösträtt, måtte uteslutas, att utskyldsstreeket måtte återinföras i förut gällande

omfattning samt att bestämmelsen örn det så kallade fattigvårdsstrecket måtte

ändras sålunda, att alla, vilka åtnjöte åtminstone stadigvarande större eller

mindre bidrag av det allmänna för sig, hustru eller barn, uteslötes från rösträtt,

oavsett örn omhändertagande ägt rum. Även vissa andra kommunalfullmäktige

hava föreslagit sakliga ändringar beträffande utskyldsstreeket.

Börande paragrafens formulering har styrelsen för svenska landskommunernas

förbund anfört bland annat:

Av ordalydelsen att döma skulle en var inom kommunen mantalsskriven

svensk undersåte, som uppnått 23 års ålder, bliva upptagen i den kommunala

röstlängden såsom röstberättigad i kommunen, ehuru sådan rättighet dock ej

finge utövas av den, som vore omyndig förklarad, vore i konkurstillstånd o. s. v.

Därav skulle följa, att utövning av rösträtten vid kommunalstämma skulle

kunna prövas i varje särskilt fall vid stämma. Nu kunde ju en sådan eventualitet

icke gärna förekomma, då vallagen innehölle tydliga bestämmelser örn dels

vilka, som skulle upptagas i den kommunala röstlängden och antecknas såsom

röstberättigade, och dels att röstlängd, som blivit i vederbörlig ordning justerad,

skulle lända till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet

sätt kommit till stånd. Men för den, som läste kommunallagen utan att hava

tillgång till vallagens kompletterande stadgande, kunde saken te sig oviss.

Nämnda oklarhet i fundamentalstadgandet för den kommunala rösträtten

kunde lätt giva anledning till andra misstag, varpå exempel icke saknats. Enligt

L. § 13 kunde icke den vara kommunalstämmans ordförande eller vice ordförande,

som icke rådde över sig och sitt gods, som vöre förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas etc. Berörda stadgande verkade omedelbart, d. v. s.

den. som komme i sådant tillstånd, som lagen förutsatte för att icke kunna vara

ordförande, bleve underkastad verkningarna av stadgandet, oavsett om tillståndet

inträdde under den tid, för vilken röstlängden gällde, eller under period,

för vilken han vore vald. I motsats därtill förlorade icke den sin rösträtt, som

under röstlängdsperioden inträdde i sådant tillstånd, som eljest skulle diskvalificera

honom. Uttrycket i L. § 8 — kap. 2 § 1 i sakkunnigförslaget — att

»sådan rätt må dock ej utövas av den, som etc.», kunde lätt ge anledning till

missförstånd å ena sidan så, att i röstlängden upptagen person, som under längdens

giltighetsperiod t. ex. inträdde i konkurstillstånd, nekades att utöva sin

rösträtt i trots av vallagens stadgande, att längden skulle lända till ovillkorlig

efterrättelse, intill dess ny längd kommit till stånd, och å andra sidan så, att

även stadgandet i L. § 13 -— kap. 2 § 5 i sakkunnigförslaget —- ansåges falla

under vallagens kvalifikationsperiod. Samstämmighet mellan kommunallagen

och vallagen borde åstadkommas.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det av den sakkunnige föreslagna

uttrjmket för utskyldsstreeket icke vore lämpligt och att bestämmelsens nuvarande

lydelse vore att föredraga. Anmärkningar av i huvudsak detta innehåll

hava framställts av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Jämtlands län, magistraten i Göteborg

ävensom styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda sty
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:1—3

Kungl. Majus proposition nr 99. 117

reise har ansett den nya lydelsen kunna tolkas så, att samtliga omförmälda

utskylder skulle vara erlagda för att personen ej skulle bliva diskvalificerad

samt att, då den sakkunnige icke avsett någon reell ändring av gällande bestämmelse,

den nya formuleringen icke vore tillfredsställande.

Slutligen har länsstyrelsen i Värmlands län anfört, att, då enligt vad i ett

av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena framhållits det för utövande av

rösträtt uppställda hindret, att medlem av kommun av allmänna fattigvården

omhändertagits för varaktig försörjning, i allmänhet tolkats restriktivt att gälla

allenast å ålderdomshem intagna personer men ej sådana, som eljest omhändertagits

för dylik försörjning, ett närmare bestämmande av innebörden av nämnda

föreskrift vore av nöden.

Att för närvarande föreslå några sakliga ändringar i fråga örn villkoren för Departemontsutövande

av rösträtt å kommunalstämma synes icke lämpligt. Spörsmålet rö- chefen,

rande omfattningen av utskyldsstrecket torde sålunda böra lämnas utanför det nu

ifrågavarande revisionsarbetet.

Såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, kan

lydelsen av denna paragraf i sakkunnigförslaget giva anledning till visst missförstånd.

Med hänsyn härtill har i det föreliggande förslaget andra styckets

första del erhållit en något ändrad formulering. Härigenom bortfaller visserligen

den olikhet i uttryckssätt, som nu förekommer beträffande de i första

stycket angivna villkoren för rösträtt och de villkor, som upptagits i andra

stycket, men upprätthållandet av denna olikhet torde icke äga någon praktisk

betydelse.

I likhet med den sakkunnige finner jag den nuvarande lydelsen av föreskriften

örn utskyldsstrecket något konstlad. Emellertid torde icke heller den

av den sakkunnige förordade formuleringen vara oangriplig. Då någon enkel

lydelse, som riktigt och otvetydigt angiver bestämmelsens innehåll, icke torde

stå att finna, nödgas jag föreslå bibehållande av det i gällande förordning

använda uttrycket.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att verkställa något förtydligande av

stadgandet rörande fattigvårdsstrecket. Den nu gällande bestämmelsen lärer i

regel tolkas sålunda, att från rösträtt uteslutas alla som på sätt i 62 § i lagen

den 14 juni 1918 örn fattigvården avses av fattigvårdsstyrelsen mottagits till

stadigvarande försörjning.

§ 2.

Denna paragraf, som ersätter L. § 14 mom. 1—4, har kunnat inskränkas till

en hänvisning till lagen örn kommunala och kyrkliga val.

§ 3.

Paragrafen motsvarar L. § 10 mom. 2 och § 14 mom. 5, vilka av den sakkunnige

i huvudsakligen förtydligande syfte något ändrats. L. § 11 mom. 2 har,

såsom uppenbarligen numera saknande praktisk betydelse, av den sakkunnige

uteslutits. I paragrafen hava — delvis i anslutning till framställda anmärkningar

— vidtagits vissa redaktionella jämkningar.

s. 118 Kontrollera mot PDF

F L. 2:4-5.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

118 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 4.

Förevarande paragraf ansluter sig nära till L, § 12, nied uteslutande undennäs

sista stycke om kommunalfullmäktigval.

För att försvåra överklagade missbruk genom uppsamlande av fullmakter, i

vilka fullmäktigens namn icke finnes utsatt, har den sakkunnige föreslagit

den skärpningen beträffande vittnesmeningen, att denna skall vara egenhändigt

skriven av ettdera vittnet med angivande av dagen för utfärdandet och av fullmäktigens

namn. Samma ändring har föreslagits beträffande fullmakt för utövande

av rösträtt å allmän rådstuga.

Mot den föreslagna skärpningen i fråga örn vittnesmeningen hava anmärkningar

framställts av ett mycket stort antal myndigheter. Densamma har sålunda

avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus.

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län; kommunal- och stadsfullmäktige i omkring 70

kommuner ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. De skäl, som anförts mot den ifrågasatta skärpningen,

hava varit främst, att densamma skulle i hög grad försvåra ett legitimt användande

av fullmakter. Då den stora allmänheten i regel icke hade kunskap örn

lämplig formulering å vittnesmeningen och i många fall vore mindre skrivkunnig,

skulle en dylik skärpning antagligen leda till ett i hög grad minskat

bruk av fullmakter. Svårigheten att följa den ifrågasatta bestämmelsen skulle

även medföra, att ett stort antal fullmakter måste förklaras ogiltiga. Det skulle

jämväl bereda ordförandena å stämmorna stora svårigheter att övertyga sig

om. huruvida omförmälda formföreskrift iakttagits. Därtill komme, att bestämmelsen

i endast ringa grad skulle förhindra missbruk. Uppsamling av fullmakter

skulle lätt kunna ske genom anlitande av formuleringskunniga biträden.

De från olika håll framställda anmärkningarna torde ej sakna berättigande.

Den föreslagna skärpningen skulle antagligen icke förhindra missbruk men

däremot medföra svårigheter vid tillämpningen. Jag föreslår därför, att bestämmelsen

uteslutes.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 13.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört bland annat följande:
Den

sakkunnige hade med stöd även av S. § 30, jämförd med S. § 23 mom. 1,

anslutit sig till den tolkningen, att faktiskt boende inom kommunen förutsattes

för valbarhet. Utflyttning med mantalsskrivning eller faktisk bosättning utom

kommunen hade efter förebild av S. § 30 upptagits såsom särskild avsägelsegrund;

avsägelse med sådant skäl torde faktiskt utan vidare godkännas. I överensstämmelse

med kommunal lagstiftningens allmänna grunder föresloges intagandet

av en uttrycklig bestämmelse, att suppleringsval avsåge allenast återstående

delen av den avgångnes uppdragstid. Av uppdragstidens utsättande i

kalenderår framginge, att val borde ske före uppdragstidens början, vilket ytterligare

bekräftades av kap. 2 § 7. Tillagts hade en föreskrift om valens anma
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 5.

Kungl. Majus proposition nr 99. 119

lande för länsstyrelsen och kungörande. Såsom ett förtydligande borde anses,

att avsägelse på grund av de fyra sistförflutna årens tjänstgöring skulle ske vid

valtillfället.

De i denna paragraf givna bestämmelserna örn valbarhet, obehörighet och

avsägelse äro i såväl sakkunnigförslaget som förevarande förslag på grund av

hänvisning tillämpliga även beträffande kommunalfullmäktige samt ledamöter

och suppleanter i kommunalnämnd.

Samma föreskrifter återfinnas i fråga örn stadsfullmäktige.

Beträffande det i första stycket i den sakkunniges förslag intagna stadgandet.

att ordföranden skall väljas bland de röstberättigade, som äro boende

inom kommunen, har styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört,

att då genom regeringsrättsutslag blivit fastslaget, att den valde icke blott vid

valtillfället skall vara röstberättigad, utan detta villkor skall fyllas under hela

valperioden, villkoret ifråga syntes böra inflyta i tredje stycket. Detsamma

ansåge styrelsen kunna sägas örn villkoret »inom kommunen boende», som syntes

vara analogt med villkoret »röstberättigad». Stadsfullmäktige i 2 städer hava

påyrkat ett tillägg, att den som ej längre uppfyllde villkoren för rösträtt icke

vidare kunde vara stadsfullmäktig.

Vad angår föreskriften rörande suppleringsval har länsstyrelsen i Malmöhus

län ifrågasatt, huruvida det icke till förekommande av all tvekan vore lämpligt

att införa en bestämmelse att, icke blott då ordförande i kommunalstämma avginge

före uppdragstidens slut utan också då hail upphörde att vara valbar,

annan skulle utses i hans ställe.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett bestämmelsen, att underrättelse

örn valen skall insändas till länsstyrelsen för kungörande i länstrycket, icke

medföra något egentligt praktiskt gagn, särskilt som länskungörelserna i ganska

liten utsträckning nådde den stora allmänheten. Däremot funne länsstyrelsen

lämpligt, att postverket erhölle underrättelse örn dessa befattningshavares namn

och adresser.

I fråga örn stadgandet, att rätt till avsägelse tillkommer den, som icke vidare

är inom kommunen mantalsskriven och boende, har styrelsen för svenska landskommuner

ms förbund anfört följande:

Det kunde ifrågasättas, örn icke nämnda stadgande komme i strid med

paragrafens första stycke. Då regeringsrätten som redan nämnts förklarat,

att det icke vore nog att vara röstberättigad i kommunen vid tidpunkten för

valet utan förklarat kommunalfullmäktige, som sedermera blivit från rösträtt

uteslutna, icke berättigade att bibehålla sina mandat, borde som naturlig konsekvens

därav följa, att även villkoret »inom kommunen boende» skulle fyllas

för uppdragets bibehållande. Följaktligen skulle avsägelse på grund av avflyttning

från kommunen icke behöva ifrågakomma, då sådan avflyttning automatiskt

skulle medföra diskvalifikation.

Stadgandet att avsägelse på grund av föregående tjänstgöring måste ske vid

valtillfället har avstyrkts av länsstyrelsen i Blekinge län samt kommunalfullmäktige

i 3 kommuner. Länsstyrelsen har anfört, att örn med valtillfället menades

själva valförrättningen och icke sammanräkningsförrättningen, syntes stadgandet

vara orimligt, då vederbörande icke med säkerhet då kunde veta örn han

Yttranden.

s. 120 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 5—7.

Departements
chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

komme att bliva vald. Men även om man avsett, att avsägelsen skulle ske då

sammanräkningsresultatet tillkännagåves, måste stadgandet anses olämpligt, då

det förutsatte, att vederbörande skulle vara närvarande vid berörda tillfälle.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett den föreslagna formuleringen »vid

val tillfället» tvivelaktig, i synnerhet då samma bestämmelse skulle gälla även

i avseende å valbarhet till kommunalfullmäktig. I dylikt fall kunde enligt

länsstyrelsens förmenande tveksamhet uppstå, örn vad som skulle menas med

orden »vid valtillfället». Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

län hava erinrat, att då valet skulle ske före uppdragstidens början, uppdragstiden

för närmast föregående val icke fullt logiskt kunde vid valtillfället

betecknas såsom de fyra sistför/Zwtea åren.

Såsom i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, torde numera få anses

fastslaget, att det föreskrivna villkoret för valbarhet: att vara röstberättigad

inom kommunen, måste föreligga under hela upp dragstiden, det vill säga att

förlust av rösträtt medför obehörighet att kvarstå såsom ordförande. Detsamma

synes böra gälla beträffande det andra i första stycket upptagna villkoret: att

vara boende inom kommunen. Då sålunda i detta avseende någon olikhet icke

består mellan de behörighetsvillkor, som angivas i första stycket, och de som

upptagits i andra stycket — tredje stycket i sakkunnigförslaget — torde någon

omflyttning av dessa bestämmelser icke vara erforderlig.

Med hänsyn till denna uppfattning örn tolkningen av första stycket har bestämmelsen

örn rätt till avsägelse för den som icke vidare är i kommunen mantalsskriven

och boende uteslutits.

Det synes ligga i sakens natur, att regeln örn suppleringsval vid ordförandens

avgång under uppdragstiden skall gälla även då ordföranden under angivna tid

förlorar valbarheten och på den grund ej längre kan kvarstå i sin befattning.

Redan nu lärer på en del håll, sedan val av ordförande och vice ordförande

i kommunalstämmorna ägt rum, uppgift å de valdas namn och adress intagas

i länskungörelserna. Då ett dylikt kungörande synes äga ett visst värde, torde

det vara lämpligt att upptaga föreskrift härom.

Enligt utslag av regeringsrätten kan avsägelse på grund av föregående tjänstgöring

icke ske under valperioden. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att

föreskriva, att avsägelse på angivna grund skall ske vid valet. Den av länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län gjorda anmärkningen

rörande formuleringen av sistberörda avsägelsegrund har beaktats.

§ 6.

Stadgandet överensstämmer med L. § 15.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 första stycket och mom. 2 ävensom

sakkunnigförslaget §§ 7 och 8 med undantag av § 7 första stycket sista

punkten.

s. 121 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 7.

Kungl. Maj: ta proposition nr 99. 121

Den sakkunnige Ilar framhållit, att elen i L. § 17 mom. 1 upptagna hänvisningen

till bestämmelserna om nämndemansval i detta sammanhang vore

intetsägande. Vidare har den sakkunnige i § 8 i sitt förslag infört beteckningen

extra ordinarie kommunalstämma. Den sakkunnige har anfört,

att det ej ansetts lämpligt, att »vederbörande kronobetjänt» likställdes med

enskild röstberättigad och hänvisades att klaga över formligt avslag från

kommunalstämmoordförandens sida. Örn ordföranden ej funne extra stämma

nödig, borde tjänsteman hellre hemställa örn länsstyrelsens förordnande,

att stämma skulle hållas. Det hade synts vara antingen olämpligt eller

ändamålslöst att i en fråga av sådan beskaffenhet medgiva överklagande av

länsstyrelsens beslut. Bestämmelsen i L. § 17 mom. 2 örn fatalietid för klagan

vore överflödig och kunde för övrigt icke i sin nuvarande lydelse tillämpas,

eftersom den i L. § 75 stadgade utgångspunkten för fatalietidens beräkning

saknades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner

hava framhållit, att den föreslagna tidpunkten för det sammanträde, å vilket

revisionsberättelsen skall behandlas, medförde, att tiden för avslutande av

räkenskaperna och revisionen av desamma — särskilt i större kommuner -—

bleve för knapp. Omförmälda sammanträde borde därför utsättas senare på

året. I fråga örn tiden för utsättande av nämnda sammanträde hava kommunalfullmäktige

i 7 kommuner föreslagit april eller senare hälften av nämnda månad

samt länsstyrelsen och kommunalfullmäktige i 9 kommuner föreslagit maj

månad. Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett hinder icke möta att tillmötesgå

det framställda önskemålet, att det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen

skall behandlas, måtte utsättas senare på året i överensstämmelse

med vad som gällde för kyrkliga församlingar och stad. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har ansett det förtjäna beaktande, att i större kommuner gjort sig

gällande ett visst behov att få den i förslaget för beslut om ansvarsfrihet angivna

tiden framskjuten.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att införandet

av benämningen extra ordinarie stämma förefölle att vara en nyhet, varav icke

förelåge något behov. Kommunalfullmäktige i 3 kommuner hava anfört att

den nu använda beteckningen extra stämma borde bibehållas.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava uttalat, att ett tillägg eller förtydligande

vore för kommunmedlemmarna önskligt med uttryckligt stadgande

för stämmans ordförande, att, för det fall han avsloge begäran örn

stämma, om så begärdes lämna skriftligt besked därom jämte besvärshänvisning,

varvid den eljest vanliga fatalietiden borde räknas från den dag klaganden

undfått del av beslutet, varom sålunda erkännande skulle tagas.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har hemställt, att nu gällande bestämmelse

örn rätt för landsfiskal att påyrka sammankallande av kommunalstämma

måtte kvarstå. Föreningen har härom anfört i huvudsak följande:

Praktiskt taget syntes uteslutandet av rätten för kronobetjänt, d. v. s. numera

landsfiskal, att begära kommunalstämma i flera fall leda till dröjsmål

och onödigt skriveri. Det förekomme i landsfiskalens så mångskiftande tjänst

Den sakkunnige.

Yttranden.

s. 122 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 7.

Departements
chefen.

122 Kungl. Majus proposition nr 99.

ofta frågor av olika slag, vilka tarvade framställning till kommunalstämma

för dess beslut. Även örn det kunde antagas, att stämmans ordförande i de allra

flesta fall funne nödigt att höra stämman över dylik framställning, måste det

dock vara obehagligt för landsfiskalen att i ett rent tjänsteärende sakna formell

rätt till framställningen. Han måste ovillkorligen känna sig på visst sätt beroende

av stämmoordföranden och överlämnad åt dennes goda vilja. Lika motbjudande^

kunde det kännas att begära länsstyrelsens förordnande örn stämma

för ett låta vara nödvändigt men likväl synnerligen enkelt ärende, där stämmans

hörande vore självklart ehuru icke i lag fordrat. Länsstyrelsen torde

hava tillräckligt att göra förut utan att den skulle bliva en onödig mellanhand

i dylika fall. Av motiveringen syntes orsaken till bestämmelsens uteslutning

endast vara det olämpliga i kronobetjänts rätt till överklagande av

stämmoordförandes avslag å framställd begäran örn stämma. Men därvid syntes

hava förbisetts, att dylikt besvär, som väl hittills förekommit i ytterst få undantagsfall,

praktiskt sett hädanefter skulle bliva regel, då ju landsfiskalen i varje

fall, där stämma fordrades, nödgades besvära länsstyrelsen. Vöre det icke

enklare att bibehålla den nuvarande bestämmelsen, att landsfiskal (mot vilket

ord »kronobetjänt» borde utbytas) ägde för uppgivet ärende begära stämmas

hållande, med tillägg att, om sådan begäran avsloges av ordföranden, landsfiskalen

ägde anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd.

Därigenom bortfölle den farliga besvärsrätten och länsstyrelsen behövde icke

så ofta besväras.

Såsom i yttrandena framhållits torde den tid, som enligt gällande författning

liksom enligt sakkunnigförslaget står till förfogande för verkställande av revision

och infordrande av förklaringar över revisionsberättelsen, vara väl kort.

En förlängning av tiden synes därför önskvärd. Jag anser mig böra föreslå,

att tiden förlänges med en månad och att sålunda tidpunkten för hållande

av sammanträde, då beslut skall fattas i anledning av revisionsberättelsen, bestämmes

till senare hälften av mars eller under april månad.

Det torde vara ändamålsenligt att införa en särskild beteckning å sådan

stämma, som avses i andra momentet av förevarande paragraf. Den i vissa

yttranden föreslagna benämningen »extra stämma» synes lämplig.

I likhet med den sakkunnige finner jag onödigt att upptaga bestämmelser

om meddelande av besvärshänvisning rörande avslag å begäran örn utsättande

av stämma och om fatalietid för klagan över sådant avslag.

Jämväl i fråga örn borttagande av bestämmelsen örn särskild rätt för kronobetjänt

att påkalla stämmas hållande och att överklaga beslut örn avslag å

sådan framställning kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. I de flesta

fall torde, därest landsfiskal under åberopande av giltigt skäl hos stämmans

ordförande begär utsättande av stämma, denne finna nödigt att föranstalta

därom. Skulle han emellertid lämna en dylik begäran utan avseende, synes det

lämpligt, att landsfiskalen utan iakttagande av formerna för överklagande hos

länsstyrelsen påkallar förordnande örn stämma. En dylik anordning torde i

mindre grad medföra, att landsfiskalen framstår såsom beroende av ordföranden

än den nu gällande ordningen, enligt vilken hans framställning kail föranleda

ett formligt avslag från ordförandens sida.

s. 123 Kontrollera mot PDF

/•’. L. 2: 8-9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

123

§ 8.

Denna paragraf motsvarar L. § 17 mom. 1 andra stycket samt sakkunnigförslaget

§ 7 första stycket sista punkten.

I det föregående har jag anfört, att överflyttandet av granskningen och

prövningen av debiterings- och uppbördslängden till kommunalnämnden gör

den obligatoriska decemberstämman onödig i kommuner, där kommunalfullmäktige

finnas. Kommunalstämma i dylika kommuner synes böra hållas allenast,

när behov därav yppar sig. Härvid synas de beträffande extra kommunalstämma

i § 7 morn. 2 meddelade bestämmelserna böra få motsvarande tillämpning.

§ 9.

Paragrafen motsvarar L. § 16.

Den sakkunnige har erinrat, att kungörelsens uppläsande jämväl gudstjänstdag,

till vilken en stämma vore utlyst, saknade betydelse, örn icke gudstjänsten

föreginge stämman. Med beslut örn utgift hade enligt lagens grund och i överensstämmelse

med L. § 18 andra stycket likställts beslut örn avhändande av

egendom eller örn efterskänkande av rättighet. Uttrycket »tidningar inom

orten» hade utbytts mot ordet »ortstidningar», som mindre ledde tanken på utgivningsorten.

I vissa av de inkomna yttrandena har hemställts, att uppläsandet av kommunala

kungörelser i kyrkan måtte avskaffas. I andra har uttalats, att föreskriften,

att uppläsandet skall ske från predikstolen, måtte utgå, enär på vissa

håll kungörelser plägade uppläsas från annan plats i kyrkan.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, örn icke stadgandet örn uppläsning

av kungörelsen i »församlingens kyrka» kunde ytterligare förtydligas så

tillvida, att uttryckligen angåves, att därmed avsåges den kyrka, till vilken

församlingen för högmässogudstjänst vore hänvisad på den för kungörelsens

uppläsande avsedda dagen.

Länsstyrelsen i Väst er norrlands län och kommunalfullmäktige i 3 kommuner

hava påyrkat, att den föreslagna kungörelsetiden, fjorton dagar, måtte förkortas.

Härvid har föreslagits tio dagar och en vecka.

Yad angår det av den sakkunnige föreslagna utbytet av orden tidningar inom

orten mot ortstidningar har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt, att

uttrycket »ortstidning» visserligen vore bättre än »tidning i orten» men dock

vore svävande. Intet syntes hindra, att annonserna infördes uti i kommunen

allmänt lästa tidningar, som alla utkomme utom kommunen, även örn en tidning

utgåves där, vilket syntes något oegentlig!. -Jämväl i andra yttranden

har gjorts gällande att uttrycket ortstidningar borde förtydligas.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande föreskriften,

att sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom olika

grupper av kommunens medlemmar bringade tillkännagivandet till de flestas

kännedom, anfört bland annat:

Stadgandet vore otvivelaktigt tillkommet i dea bästa avsikt, men då det som

resultat medförde, att en tidning, på grund av sin spridning, mot kommunens

Deli sakkunnige.

Yttranden.

s. 124 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 9.

Riksdagen

1923.

departements
chefen.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

vilja genom besvär kunde tilltvinga sig annonser, förefölle det, som hade bestämmelsen

kommit att få en vidsträcktare innebörd än lagstiftarna avsett. Den

garanti, som kunde behövas, syntes vara tillgodosedd genom stadgandet, att örn

en tredjedel röstade för annonsering i viss tidning, skulle tillkännagivandet även

införas i den tidningen. En tidning, som icke kunde samla en tredjedel av de

beslutande för att kommunens kungörelser skulle införas i densamma, syntes

icke böra genom administrativ hjälp kunna tilltvinga sig denna fördel. Stadgandet

borde därför utgå.

Vidkommande slutligen bestämmelsen, att å kommunalstämma, som hålles

efter kortare kungörelsetid än fjorton dagar, beslut ej må fattas örn utgift

eller erläggande av bidrag därtill, har styrelsen för svenska landskommunernas

förbund anfört, att uttrycket »eller erläggande av bidrag därtill» borde förtydligas

till exempelvis »eller anskaffande av medel för utgift». Styrelsen har

vidare anfört:

Det kunde för övrigt ifrågasättas, örn stadgandet numera vore behövligt, då

enligt kap. 2 § 13 morn. 3 i sakkunnigförslaget beslut örn beviljande av anslag

skulle för att vara giltigt tillika innefatta, huruvida erforderligt belopp skulle

anskaffas genom uttaxering av allmän kommunalskatt eller utgå av tillgängliga

medel eller upplånas. Under sådana förhållanden kunde separat fråga »om

erläggande av bidrag» icke komma ifråga.

I detta sammanhang må erinras, att riksdagen år 1923 i viss mån tagit ståndpunkt

till stadgandet, att när kommunalstämma utsatts till dag, då gudstjänst

hålles, kungörelsen den dagen skall ånyo uppläsas. I en vid nämnda års riksdag

inom andra kammaren väckt motion, nr 28, hemställde herrar Olsson i

Broberg och Gustafson i Kasenberg, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring

i L., att nämnda stadgande uteslötes. I utlåtande över motionen, nr 8, anförde

konstitutionsutskottet bland annat:

Vad anginge frågan örn sättet för kommunalstämmas kungörande funnes enligt

utskottets mening skäl, som talade för att i berörda hänseende bibehålla

den gällande ordningen. I varje fall kunde utskottet icke för det dåvarande

tillstyrka en ändring derutinnan. De stadganden, som i olika kommunalförfattningar

förekomme angående sammanträdens och valförrättningars kungörande,

kunde visserligen förtjäna att underkastas en jämförande granskning, i syfte

att utröna huruvida och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade.

Men utskottet holle före, att berörda spörsmål borde komma under övervägande

vid den allmänna revisionen av kommunalförfattningarna, vadan utskottet icke

kunde tillstyrka riksdagen att särskilt upptaga frågan örn sättet för kommunalstämmas

kungörande.

Denna utskottets uppfattning biträddes av riksdagen.

Vad angår förslaget att borttaga föreskrifterna örn kungörelsers uppläsande

i kyrkan må erinras, att riksdagen i skrivelse den 31 mars 1905. nr 50, anhållit

örn åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet

från predikstolen. I skrivelse den 24 november 1909, nr 16,

har vidare kyrkomötet anhållit, att Kungl. Majit täcktes så snart ske kunde

vidtaga åtgärder för fullständigt upphävande av eller väsentlig inskränkning

uti gällande föreskrifter om världsliga kungörelsers uppläsande i ks^rka. Sedermera

hava inom socialdepartementet vissa utredningar verkställts och förslag

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 00. 125

till författningsbestämmelser utarbetats, varefter ärendet för vidare behandling

överlämnats till justitiedepartementet. Enligt de föreslagna bestämmelserna

skall uppläsandet av kungörelser i kyrkorna i viss omfattning ersättas av ett anslagsförfarande.

Slutligen har kyrkomötet i skrivelse den 31 oktober 1929, nr 18,

anhållit, att Kungl. Majit ville låtaverkställa utredning snarast möjligt av frågan

örn ytterligare inskränkning i kungörelseläsandet vid allmänna gudstjänsterna i

kyrkan samt därefter för kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Erågan är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts

prövning. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att nu vidtaga några

ändringar i reglerna örn kungörelseförfarandet. Ej heller synes det påkallat

att vidtaga ändringar i det av länsstyrelsen i Uppsala län anmärkta hänseendet

eller att förkorta kungörelsetiden.

Körande utbytet av uttrycket tidning i orten mot ortstidning ansluter jag mig

till den sakkunniges förslag. Något oegentligt synes ej ligga däri, att kungörelserna

införas i tidningar, som utkomma utom kommunen, ehuru tidning utgives

därstädes, naturligen under förutsättning att de tidningar, som anlitas, kunna

betecknas såsom ortstidningar och även i övrigt fylla de i paragrafen angivna

villkoren.

De av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anmärkta omständigheterna

synas mig icke böra föranleda ändring i förslaget. Yad angår påståendet,

att separat fråga örn erläggande av bidrag icke kan komma i fråga, må erinras,

att sådan fråga dock kan uppkomma, till exempel då beslut fattats örn utgift,

vartill medel skola anskaffas genom upplåning, och beslutet örn upplåning vid

underställning ogillas. Någon jämkning av hädelsen synes dock lämplig.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar L. § 18. Sista stycket i sistnämnda paragraf har

flyttats till en gemensam föreskrift i kap. 2 § 13 örn förutsättningarna för proportionellt

val.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att

senare delen av andra stycket innehåller ett onödigt upprepande av vad som

tidigare stadgats i § 9.

Förbundsstyrelsens anmärkning synes bero på ett missförstånd. Den åsyftade

bestämmelsen i § 9 innehåller endast undantag från de vanliga reglerna

örn kungörelse, under det att i förevarande stycke medgives, att ärende upptages

till handläggning utan föregående beredning.

§ 11.

Paragrafen motsvarar L. § 20 mom. 1 och 3. Innehållet i mom. 2 av sistnämnda

paragraf har flyttats till den särskilda lagen örn proportionellt valsätt.

I förtydligande syfte har den sakkunnige tillagt, att ordföranden även i

tredje styckets fall bestämmer dagen för ärendets fortsatta behandling.

I fråga örn andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har styrelsen

för svenska stadsförbundet anfört, att »uppskov» avsåge vad i dagligt tal van
-

F. L. X:

9—11.

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

11—13.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

126 Kungl. Majus proposition nr 91).

ligell kallades bordläggning och således ej innefattade återremiss för vidare utredning.

Om yrkande framkomme, att ärendet måtte förklaras vilande (»bordläggas»),

skulle således en minoritet kunna genomdriva sådant beslut. Men avsåge

yrkandet återremiss, fordrades vanlig majoritet. Det uppkomme ofta nog

delade meningar på nämnda punkt och det vore därför önskligt, örn genom någon

tydligare formulering tveksamhet i berörda avseende kunde undvikas.

Växjö domkapitel har ansett, att bestämmelsen örn möjligt; borde formuleras så,

att det otvetydigt framginge, att ett beslut örn uppskov på exempelvis fem år

med en frågas lösning icke kunde framtvingas av en tredjedel av de närvarande.

Beträffande sista stycket har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt,

att den missuppfattningen förekomme, att bisatsen: såvida icke uppskovet beslutes

i vanlig ordning, ansåges hänförlig endast till sista ledet av huvudsatsen,

och man därför ansåge, att val över huvud ej kunde bordläggas, således ej heller

med vanlig majoritet. Liknande anmärkning har framställts av domkapitlet

i Växjö och kommunalfullmäktige i en kommun.

Till förtydligande av andra momentet första stycket i sakkunnigförslaget har

för uppskov, varom där är fråga, införts beteckningen bordläggning. Härigenom

torde även det av domkapitlet i Växjö beträffande samma punkt framställda

önskemålet bliva tillgodosett, då i uttrycket bordläggning lärer ligga, att uppskovet

endast kan avse en kortare tid.

För undvikande av det missförstånd, vartill andra punkten visat sig kunna

giva anledning, har densamma erhållit en något ändrad lydelse.

§ 12.

Paragrafen motsvarar L. § 21 mom. 1, första och andra styckena.

§ 13.

Mom. 1 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 1, tredje och fjärde styckena,

ävensom § 22.

Den sakkunnige har i förenklande och förtydligande syfte föreslagit uttryckliga

bestämmelser, att där vid val omröstning begäres, den skall ske med slutna

sedlar, och att till val icke hänföres tjänstemans tillsättande.

Enahanda bestämmelser hava upptagits för städerna.

Mot stadgandet, att omröstning skall verkställas efter upprop, hava erinringar

framställts av domkapitlen i Västerås och Växjö, som föreslagit sådana

bestämmelser, att icke samtliga röstberättigade måste uppropas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att föreskriften, att till val icke

skall hänföras tjänstemans tillsättande, strede mot hittills vanlig praxis, vari

ändring icke syntes önskvärd. Jämväl styrelsen för svenska stadsförbundet

har ansett det omotiverat att skilja mellan val av tjänsteman och annat val.

Samma uppfattning har uttalats av stadsfullmäktige i 5 städer och kommunalfullmäktige

i 3 kommuner. Länsstyrelsen i Jämtlands län har gjort gällande,

att även vid tjänstetillsättning lotten bör fälla utslag mellan dem som erhållit

lika rösttal.

s. 127 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 91). 127

Vad angår sättet tor verkställande av omröstning vid stämma må erinras,

att herr Gelotte i tre vid 1914 års riksdag inom första kammaren väckta motioner,

nr 8—10, hemställde om sådana ändringar i förordningarna örn kommunalstyrelse

på landet och i stad samt örn kyrkostämma, att det skulle ankomma

på stämman eller allmänna rådstugan att besluta, huruvida omröstning skulle

ske efter upprop. I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 4, anförde konstitutionsutskottet

bland annat följande:

Enligt gällande stadganden i kommunalförfattningarna skulle, där å kommunalstämma,

allmän rådstuga eller kyrkostämma omröstning äskades, densamma

verkställas efter upprop. Vid val av landstingsman, stadsfullmäktige

och kommunalfullmäktige däremot gällde såsom regel, att valmännen ägde avgiva

sina röster i den tur, de anmälde sig hos ordföranden. Grunden för berörda

olikhet för rösternas avlämnande vore uppenbar. Röstning efter upprop hade

i allmänhet ansetts bidrag-a till upprätthållande av ordning och reda, och något

skäl att frångå berörda princip hade därför icke förefunnits vid vanliga stämmoförrättningar,

där regelmässigt ett flertal frågor förelåge till avgörande och

stämmodeltagarne sålunda efter en viss omröstnings företagande kvarstannade

i stämmolokalen i avvaktan på förhandlingarnas fortsättande. Vid nyssberörda

kommunala val däremot komme valmännen tillstädes för förrättande av en enda

omröstning. Deras intresse vore då givetvis att få snarast möjligt avlämna sina

röster för att kunna därefter avlägsna sig, och berörda intresse tillgodosåges i de

flesta fall bäst därigenom, att de erhölle tillfälle att rösta, allteftersom de anmälde

sig vid valbordet. Emellertid kunde ock förekomma en mellanform mellan

nämnda båda omröstningssätt, vilken bestode däri, att vissa större grupper av

röstägande, genom angivande av by, rote, kvarter eller dylikt, på en gång uppropades,

varefter röstningen inom varje sådan grupp verkställdes, antingen i

mån av anmälan hos ordföranden eller efter upprop i enlighet med röstlängden

av de tillstädeskomna, I själva verket torde, efter vad utskottet försport, sagda

form för omröstnings förrättande i det praktiska livet synnerligen ofta komma

till tillämpning. Detta vore ock helt naturligt. Å ena sidan bibehölles nämligen

därigenom plan och ordning vid förrättningens företagande, å andra sidan

förebyggdes den omgång, som vore förenad med uppropandet av samtliga namn

i röstlängden. Metoden medförde alltså påtagliga praktiska fördelar.

Efter att hava framhållit, att i vissa fall omröstning efter nämnda metod

ansetts lagligen verkställd, fortsatte utskottet. Även örn i anförda fall röstning

efter anmälan ej medfört stämmobesluts upphävande, måste man dock giva

motionären rätt uti. att ett dylikt omröstningssätt konsekvent genomfört ej läte

sig väl förena med ifrågavarande lagstadgandens avfattning. Vid kommunala

avgöranden i allmänhet syntes emellertid behov av en dylik konsekvent genomförd

röstning efter anmälan endast mera sällan förefinnas. Det skulle dock icke

förnekas, att i vissa fall dess användande kunde visa sig förmånligt, såsom då

allenast en fråga av mer betydande intresse förelåge till avgörande — exempelvis

folkskollärarval å kyrkostämma — eller därest stämman vore mycket fåtaligt

besökt. _ .

Utskottet hade ock övervägt, huruvida ej — med hänsyn till fall av sistnämnda

slag, ävensom för åstadkommande av full otvetydighet rörande tillåtligheten

av omröstningar av nyssberörda kombinerade art en lagändring i av

motionären föreslagen riktning borde vidtagas. Emellertid skulle efter dess

genomförande en del svårigheter möta i den praktiska tillämpningen. Vid val

av landstingsmän ginge det väl för sig att pa förhand bestämma, vilket omröstningssätt,

som skulle komma till användning. Så vore^ däremot ej förhållandet

beträffande kommunala avgöranden i allmänhet. Erågan, huruvida den ena

eller den andra formen borde väljas, måste där enligt sakens egen natur avgöras

Riksdagen

1914.

s. 128 Kontrollera mot PDF

F. L. 2; 13.

Departements
chefen.

Proportionella

val

inom kommunens

beslutande

anjan.

Riksdagen

1911.

128 Kungl. Majus proposition nr 99.

från fall till fall allt efter olika medverkande faktorer, såsom stämmodeltagarnas

antal m. m. Därvid kunde en omröstning örn omröstningssättet lätteligen

bliva följden, i det att exempelvis vissa personer, som i händelse av röstning

efter anmälan stöde nära i tur att rösta, sökte framtvinga en sådan ordning för

röstningen, medan för andra en röstning efter upprop vore att föredraga. Uppenbarligen

vore dylika dubbla röstningar icke ägnade att verka i det av motionären

avsedda syftet till stämmoförrättningarnas förenkling och påskyndande.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den nu gällande bestämmelsen, att omröstning skall verkställas efter upprop,

kan icke efter ordalagen tillämpas i större kommuner. Ett uppropande av

samtliga röstberättigade är naturligen uteslutet. På många håll lärer man därför

använda det av konstitutionsutskottet berörda sättet för omröstnings utförande,

det vill säga samtidigt ropa upp en större grupp röstberättigade genom

angivande av till exempel by eller kvarter. Emellertid är även ett dylikt förfarande

förenat med vissa olägenheter, och det kan ifrågasättas, huruvida ej

möjlighet bör finnas att låta de röstberättigade avgiva sina röster i den tur de

anmäla sig hos ordföranden. Konstitutionsutskottet har medgivit, att i vissa

fall en dylik ordning för omröstningen kan vara lämplig, och de skäl utskottet

anfört mot införande av sådan ordning synas icke bärande. Den av utskottet

påpekade olägenheten av votering rörande omröstningssättet kan undvikas,

därest det lägges i ordförandens hand att avgöra, huruvida upprop skall ske.

I förslaget har därför upptagits stadgande, att vid omröstning de röstande skola

avgiva sina röster efter upprop eller, där ordföranden så bestämmer, i den ordning

de anmäla sig hos honom.

Tillräcklig anledning torde ej föreligga att i fråga örn sättet för omröstnings

verkställande och erhållande av beslut vid lika rösttal göra skillnad mellan val

och tillsättande av tjänstemän. Även vid sådant tillsättande torde omröstningen

böra förrättas med slutna sedlar och avgörandet vid lika rösttal ske genom lottdragning.

I detta moment har även infogats en allmän föreskrift, i vilka fall val skall

vara proportionellt. Beträffande denna fråga må erinras, att, sedan år 1909 proportionellt

valsätt införts vid val till landsting och stadsfullmäktige, vid flera

tillfällen framförts krav på utsträckning av detta valsätts användning även vid

val inom dessa korporationer.

Med anledning av fyra inom andra kammaren väckta motioner anhöll riksdagen

i skrivelse den 20 maj 1911, nr 137, det täcktes Kungl. Majit efter verkställd

utredning framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt vid

val av sådana hos stadsfullmäktige och landsting förekommande utskott och

nämnder, vilkas egentliga uppgift vore att förbereda de hos nämnda korporationer

förekommande ärenden. I skrivelsen framhöll riksdagen, att då i fråga

om sådana styrelser, nämnder eller kommittéer, som helt och hållet eller i

allt väsentligt hade till uppgift att verkställa de kommunala myndigheternas

beslut, det ej syntes vara nödvändigt att bereda olika åsikter den möjlighet att

komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, hade riksdagen

ansett, att nämnda valsätts tillämpning borde begränsas till sådana val inom

s. 129 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 99. 129

stadsfullmäktige oell landsting av nämnder oell utskott, som huvudsakligen hade

till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala representationerna.

"Vid behandling i statsråd den 4 april 1913 av vissa förslag örn ändringar i

gällande kommunalförfattningar berörde chefen för civildepartementet, statsrådet

Schotte, även frågan örn den proportionella valmetoden samt anförde

därvid:

I skrivelse den 19 maj 1905 i anledning av väckta motioner i fråga örn pro^t

valsätt vid val av riksdagens utskott m. m. hade riksdagen framhållit,

hurusom det vore synnerligen önskvärt, att redan vid ärendenas förberedande

behandling minoritetens män lämnades tillfälle att, med den sakkunskap

och erfarenhet de måste antagas äga i ej mindre mån än majoritetens,

framföra de skäl och grunder, som från deras ståndpunkt borde bliva de bestämmande

vid ärendenas slutliga behandling, samt hurusom det vore givet, att

utredningen av de olika frågorna därigenom måste vinna i allsidighet och grundlighet,

på samma gång som större möjlighet skulle förefinnas för en sammanjämkning

av de olika åsikter, som vore inom riksdagen representerade. Vad

riksdagen sålunda anfört i fråga örn de hos densamma förekommande ärendena

måste anses äga giltighet även i fråga örn de ärenden, som ankomme på stadsfullmäktige

och landstingen. Enligt departementschefens mening kunde det därför

vara ej endast överensstämmande med rättvisans krav utan även ändamålsenligt,

att genom proportionell valmetod de olika meningsgrupper, som funnes

inom stadsfullmäktige och landsting, bereddes tillfälle att göra sig hörda redan

vid ärendenas förberedande behandling.

Efter att hava berört riksdagens uttalande, att den proportionella valmetoden

borde begränsas till sådana val av nämnder och utskott, som huvudsakligen

hade till uppgift att förbereda ärendenas behandling inom de kommunala representationerna,

men att det icke vore nödvändigt, att i styrelser, nämnder och

kommittéer, som helt och hållet eller i allt väsentligt hade till uppgift att verkställa

de kommunala myndigheternas beslut, bereda olika åsikter den möjlighet

att komma till uttryck, som det proportionella valsättet avsåge, anförde departementschefen,

att även örn han skulle kunna vara benägen att ansluta sig till

nämnda uppfattning i dess allmänhet, mötte dock flera svårigheter för en dylik

särdelning av de kommunala utskotten och styrelserna, närmast vidkommande

sådana delegationer, som vore både utredande och verkställande. Det mest

typiska exemplet på sådana finge anses vara drätselkammare i städerna, framför

allt i de städer, som ej tillika begagnade sig av ett särskilt beredningsutskott.

Enligt departementschefens mening kunde man därför knappast strängt vidhålla

den uppdelning riksdagen förordat, utan finge man med avseende å de särskilda

delegationerna undersöka, huruvida deras karaktär vore sådan, att proportionellt

valsätt kunde vara önskligt eller icke.

Vidkommande till en början stadsfullmäktige i andra städer än Stockholm

syntes det vara klart, att proportionell valmetod borde komma till användning

vid val av de personer, som enligt § 36 i förordningen örn kommunalstyrelse i

stad utsåges för beredning av förekommande ärenden. De organ för vissa särskilda

kommunala uppgifter, som det ålåge stadsfullmäktige att utse, såsom

fattigvårdsstyrelse, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fosterbarnsnämnd

o. s. y., syntes till sin verksamhet vara så i övervägande grad verkställande, att

majoritetsval med avseende å dem fortfarande kunde bibehållas. Annorlunda

förhölle det sig med drätselkammare, vilken delegation, på sätt nyss erinrats,

i flertalet städer hade stora och omfattande uppgifter av utredande natur. Departementschefen

ansåge därför övervägande skäl tala för att föreslå proportionellt

valsätt vid val av drätselkammare.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. t sami. 77 haft. (Nr 99.) ess 29 9

Chefen för

civildepartementet

1913.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

130 Kungl. Majus proposition nr 1)0.

Departementschefen berörde därefter förhållandena i Stockholm samt fortsatte.

Vad slutligen anginge landstingen syntes det vara tydligt att proportionellt

valsätt borde komma till tillämpning vid val av de ledamöter, till vilka landstinget

enligt § 38 i förordningen örn landsting överlämnade vissa ärendens beredning.

Däremot kunde tilläventyrs olika meningar råda örn vilket valsätt

borde tillämpas vid val av de förvaltningsutskott eller motsvarande delegationer,

som i regel plägade utses av landstingen, vanligen på grund av bestämmelser

i av landstinget antagna arbetsordningar. Förvaltningsutskottets uppgift vore

visserligen till stor del verkställande och förvaltande, men såsom en ständig

delegation av det i regel endast en gång örn året sammanträdande landstinget

komme det att mellan sammanträdena i viss mån representera tinget. Ofta överlämnade

landstinget också till sitt förvaltningsutskott att med landstingets myndighet

avgöra en del ärenden, huvudsakligen ekonomiska, såsom lånekontrakts

uppgörande. Med hänsyn till arten och omfattningen av det verksamhetsområde,

som i allmänhet tillkomme förvaltningsutskotten, ansåge departementschefen

sig böra föreslå proportionellt valsätt jämväl vid val av nämnda utskott. Vidkommande

de val av styrelser och direktioner eller särskilda ledamöter av sådana

eller revisorer, som ankomme på landstingen, syntes övervägande skäl tala

för att bibehålla majoritetsvalsystemet.

I enlighet med hemställan av departementschefen framlade därefter Kungl.

Majit genom proposition, nr 185, för 1913 års riksdag förslag örn sådan utvidgning

av det proportionella valsättets tillämpning, att dylikt valsätt skulle

kunna användas vid utseende av personer, som jämlikt S. § 36 kunna utses för

beredning av förekommande ärenden, samt vid val av drätselkammare ävensom,

vad angår landstingen, vid utseende av de ledamöter, till vilka landstinget

enligt § 38 i då gällande förordning ägde överlämna vissa ärendens beredning,

samt av landstingets förvaltningsutskott.

Konstitutions- Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 25, vid behandling av

utskottet 1913. propositionen och vissa i ämnet väckta motioner, vilka avsågo genomförande av

proportionellt valsätt vid val till alla inom stadsfullmäktige och landsting förekommande

styrelser och delegationer, att gränsen mellan förberedande delegationer

och andra understundom kunde bliva svår att uppdraga och att skäl

kunde anföras för en vidsträcktare användning av den proportionella valmetoden.

Utskottet hade dock, med hänvisning till riksdagens ståndpunkt år 1911,

stannat vid att tillstyrka den proportionella metodens införande endast för de

av Kungl. Majit föreslagna fallen. Utskottet föreslog emellertid vissa smärre

jämkningar i Kungl. Maj :ts förslag. I vissa vid utlåtandet fogade reservationer

av herrar Wavrinsky, Larsson i Västerås rn. fl. påkallades utvidgning av den

proportionella valmetodens användning i enlighet med motionerna. Riksdagen

biträdde utskottets uppfattning. — Vid samma riksdag infördes även proportionellt

valsätt vid val till kommunalfullmäktige.

Sakkunniga I det betänkande med förslag till kommunal rösträttsreform, som den 10

1918. april 1918 framlades av särskilda sakkunniga, föreslogo de sakkunniga bland

annat sådana ändringar i kommunallagarna, att kommunalnämnd, kyrkoråd och

skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd ävensom två eller flera av primärstämmorna

eller kommunalfullmäktige för särskild beredning utsedda personer skulle

tillsättas proportionellt, därest det äskades av minst ett visst antal väljande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 90.

131

A iel anmälan i statsråd den 16 april 1918 av detta förslag anförde cliefen

för civildepartementet, statsrådet Schotte, bland annat följande:

I likhet med de sakkunniga ansåge departementschefen den proportionella

valmetodens tillämpande i föreslagen omfattning vara att förorda såsom en

lämplig garanti mot majoritetsförtryck vid delegationsval inom fullmäktige och

å stämmorna, en garanti, som kunde vara av behovet påkallad just i samband

med den lika rösträttens införande. Genom en dylik reform syntes kunna förebyggas,

att de viktigare nämnderna besattes uteslutande med medlemmar ur

en nybliven majoritet, som sökte undantränga alla till minoriteten hörande kommunala

förmågor.

Efter att hava berört vissa invändningar, som tidigare anförts mot den proportionella

metodens tillämpning vid val å primärstämmor, anförde departementschefen

vidare. Emellertid uppstode genom den proportionella metodens införande

givetvis ett ökat arbete för de kommunala myndigheterna, och det syntes

därför vara bäst att, såsom de sakkunniga förordat, och med beaktande av de betänkligheter,

som vid detta spörsmåls tidigare behandling inom riksdagen uttalats

mot en alltför vidsträckt tillämpning av berörda metod, för det dåvarande icke gå

längre än som påkallades såsom en garanti vid den lika rösträttens införande och

såsom en konsekvens av den föreslagna bestämmelsen örn de kommunala ärendenas

obligatoriska beredande inom den borgerliga kommunen. Det syntes därför

vara riktigt att, i överensstämmelse med vad då gällde beträffande stad,

icke utsträcka metodens användande till andra än till de beredande styrelserna

och för särskild beredning tillsatta personer. Den skulle därför tillämpas med

avseende å kommunalnämnd samt kyrko- och skolråd ävensom å av primärstämmorna

eller kommunalfullmäktige för särskild beredning tillsatta personer.

Enligt förslaget skulle för övrigt kommunalnämnden lämnas tillfälle att, då

visst ärendes behandling anförtrotts åt annan delegation, i ärendet avgiva yttrande,

vilken bestämmelse syntes göra det ur garantisynpunkt överflödigt att

utsträcka den proportionella metoden till andra styrelser och nämnder av permanent

natur. Vidare borde det icke ifrågakomma att låta nämnda metod tilllämpas

i vidare mån än som för det dåvarande gällde beträffande stadsfullmäktige

och landsting, d. v. s. då så påfordrades av ett så stort antal väljande, som

kunde efter den proportionella valmetoden inverka på valets utgång. Där inga

starkare partimotsättningar gjorde sig gällande bland de väljande, kunde det

givetvis vara förmånligt att slippa det ökade besvär, som metodens begagnande

onekligen medförde. Redan den omständigheten, att möjlighet till proportionellt

val förelåge, bomme att verka hämmande på strävanden till maktmissbruk, så

att dylikt val ej behövde tillgripas.

Det förslag till bestämmelser i ämnet, som enligt departementschefens hemställan

genom proposition, nr 290, framlades för 1918 års lagtima riksdag, tillstyrktes

i denna del av konstitutionsutskottet i dess utlåtande, nr 18, men frågan

förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vid samma riksdag hemställde herr Leander i en inom andra kammaren

väckt motion, nr 44, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning

och förslag i syfte att i »förordningarna örn kommunalstyrelse i stad, örn landsting

och örn kommunalfullmäktige» bestämmelser måtte införas därom, att alla

val, där två eller flera personer skola utses, måtte ske proportionellt.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 19, anförde konstitutionsutskottet

bland annat följande:

Utskottet funne starka skäl tala för en mera vidsträckt tillämpning av den

proportionella valmetoden. Även om åtskillnaden mellan förberedande delega
-

Chefen för

civildepartementet

1918.

Motion

1918. L.

Konstitutions
utskottet
1918.

L.

s. 132 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Proposition

1918. U.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

tioner och sådana, vilkas uppgift huvudsakligen vore verkställande, finge tillmätas

en viss betydelse för frågan, i vad mån proportionellt valsätt borde tilllämpas,

kunde det dock icke förnekas, att sagda gräns i praktiken vore synnerligen

svår att uppdraga. Det kunde för övrigt enligt utskottets mening icke

bestridas, att det för den kommunala verksamheten överhuvudtaget vore till

fördel, att olika meningsriktningar inom de kommunala representationerna

bleve företrädda även i andra styrelser och delegationer än dem, vars uppgifter

huvudsakligast bestode uti att förberedande behandla inkomna ärenden. Vid

sådant förhållande hade det synts utskottet riktigt, att det proportionella valsättet

bleve tillämpligt vid alla inom kommunala representationer förekommande

val av styrelser, revisorer och nämnder. De betänkligheter, som möjligen skulle

kunna göras gällande mot en dylik utsträckning ur synpunkten av det ökade

besvär, som därav skulle föranledas, kunde icke tillmätas nämnvärd betydelse.

De ifrågasatta stadgandena, som givetvis borde erhålla den formen, att den proportionella

metodens tillämpning bleve fakultativ enligt de principer, som

gällde för de val inom kommunala representationer, för vilka den redan vore

föreskriven, komme nämligen, enligt vad redan vunnen erfarenhet bestyrkte,

att bliva av betydelse, även örn de ej direkt tillämpades utan allenast framtvingade

frivilliga överenskommelser i den riktning, som med dem avsåges.

Huru långt man i det av motionären berörda hänseendet kunde gå och vilken

avfattning de ifrågasatta nya bestämmelserna sålunda borde erhålla, kunde

emellertid ej utan utredning avgöras. Utskottet vöre för sin del ej övertygat örn

lämpligheten av att, på sätt i motionen föreslagits, utan varje inskränkning alla

på kommunala representationer ankommande val inbegrepes i nämnda bestämmelser.

Det måste nämligen ifrågasättas, huruvida icke vissa sådana val, såsom

fallande helt och hållet utanför den i egentlig mening kommunala verksamhetens

ram, borde undantagas. Dessutom borde särskild uppmärksamhet ägnas,

åt frågan örn sådana val, beträffande vilka i andra författningar funnes speciella

bestämmelser, som ej utan vidare läte förena sig med ett generellt stadgande

i kommunalförfattningarna örn tillämpning av den för val av drätselkammare

m. fl. delegationer gällande metoden. Så t. ex. vöre i fråga örn hyresnämnder

och pensionsnämnder föreskrivet, att för varje ledamot en särskild

suppleant skulle utses, och i fråga örn hyresnämnder och styrelser för arbetsförmedlingsanstalter,

att vissa av de personer, som skulle väljas, borde besitta särskilda

kvalifikationer. På utredningen syntes sålunda böra bero, vilken utsträckning

stadgandet med hänsyn till anförda omständigheter borde erhålla, och

vilka ändrade bestämmelser i andra författningar än kommunallagarna, som

därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utreda, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på landsting, stadsoch

kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan vore

stadgat, skulle ske proportionellt, därest sådant av visst antal väljande äskades,

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Skrivelseförslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut.

De för 1918 års lagtima riksdag framlagda förslagen Wero — så vitt nu

är i fråga oförändrade — genom proposition, nr 34, framlagda för samma års

urtima riksdag. I två med anledning av propositionen väckta motioner påyrkades

utsträckt tillämpning av den proportionella valmetoden, i den ena, nr 27, i

första kammaren av herr K. J. Ekman, såvitt anginge alla borgerligt- och kyrkligt-kommunala

val, där två eller flera personer skulle utses, och i den andra,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr ,rW. 133

nr 59, i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd, beträffande alla inom kommunala

representationer förekommande val.

T sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 1, anförde tredje

särskilda utskottet, att utskottet med hänsyn till de stora praktiska svårigheter,

som tvivelsutan skulle yppa sig, icke i vidare mån än av Kungl. Majit föreslagits

kunde tillstyrka införande av den proportionella valmetoden vid sådana

val, som förekomme å kommunalstämma. Däremot ville utskottet på de skäl,

som anförts av konstitutionsutskottet i dess nyssnämnda utlåtande, nr 18, hemställa

örn utredning, i vilken utsträckning det kunde föreskrivas, att på landsting,

stads- och kommunalfullmäktige ankommande val, utöver vad därom redan

vore stadgat, skulle ske proportionellt, där det äskades av visst antal väljande.

Riksdagen godkände utskottets hemställan, varefter riksdagens beslut anmäldes

i skrivelse den 19 december 1918, nr 40.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom första kammaren en motion, nr 41, av

herr Stendahl, vilken hemställde, att riksdagen ville för sin del besluta sådan

utsträckning av användandet av den proportionella valmetoden inom landsting,

stads- och kommunalfullmäktige, att val måtte förrättas proportionellt, därest

sådant äskades av minst så många väljande, som motsvarade det tal, vilket

erhölles örn samtliga väljandes antal delades med det antal personer valet avsåge,

ökat med 1. I avgivet utlåtande, nr 9, hemställde konstitutionsutskottet

under hänvisning till pågående utredning, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den åsyftade utredningen var anförtrodd åt kommunaltörfättningssakkunniga.

I sitt den 31 januari 1923 framlagda betänkande IV med förslag till lag

örn landsting med mera meddelade emellertid de sakkunniga, att de — vilkas

uppdrag förklarats skola upphöra nämnda dag -— ej behandlat omförmälda

spörsmål, som enligt de sakkunnigas mening borde företagas till behandling i

samband med utarbetandet av en ifrågasatt kommunal vallag.

Landshövdingen Hammarskjöld har i sitt förslag vidtagit allenast den utvidgningen

av det proportionella valsättets tillämpning, att detsamma skall

komma till användning jämväl vid val å kommunalstämma, samt i kommunalfullmäktige

och stadsfullmäktige av revisorer och revisorssuppleanter, i fråga

om mika befattningar enligt den sakkunniges mening kravet på minoritetens

representerande synts vara särskilt välgrundat.

Vid 1928 års riksdag upptog herr Stendahl i en inom första kammaren väckt

motion, nr 55, sitt vid 1920 års riksdag framförda yrkande med tillägg, att riksdagen

ville besluta, att den successiva förnyelsen av nämnder, styrelser och delegationer

skulle upphöra.

I utlåtande, nr 8, med anledning av motionen erinrade konstitutionsutskottet

örn tidigare framställningar i ämnet samt om den sakkunniges förslag, varefter

utskottet fortsatte i huvudsak:

Den i riksdagens skrivelse år 1918 begärda utredningen hade sålunda icke

blivit verkställd i hela den omfattning, som med skrivelsen avsetts. Utskottet

vidhölle sin vid 1918 års lagtima riksdag uttalade och av urtima riksdagen

samma år omfattade åsikt om lämpligheten av att proportionellt valsätt tilläm
-

F. L. 2: 13.

Särskilda

utskottet

1918. U.

Motion 1920.

Komiuunalför

fattnings - sakkunniga

1923.

Den sakkunnige.

Motion 1928.

Konstitutionsutskottet

192b.

s. 134 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 13.

Yttrauden.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

pades inom de kommunala representationerna utom vid val till förberedande

delegationer jämväl vid val till nämnder m. m., som hade förvaltande och verkställande

uppgift. Visserligen kunde sägas, att vid dylika val, fastän proportionellt

valsätt för dem icke vore i lag föreskrivet, i regel en proportionell fördelning

av mandaten ägde rum mellan olika meningsgrupper. Men det oaktat,

och då exempel i motsatt riktning ej saknades, funne utskottet det vara önskvärt,

att principen fastställdes i lag. Ett sådant stadgande borde givetvis liksom

de motsvarande nu gällande givas fakultativ karaktär. Utskottet ville icke

förneka — vilket även framhållits år 1918 — att svårigheter kunde yppa sig

därigenom, att i gällande författningar i vissa fall gåves bestämmelser om särskild

kvalifikation hos ledamöter i de nämnder, varom här vore fråga, men,

oavsett att dessa bestämmelser i en del fall måhända saklöst skulle kunna falla

bort, förmenade utskottet, att utväg för svårigheternas övervinnande borde kunna

finnas. Givetvis borde jämväl frågan örn den successiva förnyelsen av dylika

nämnder därvid tagas under omprövning. Med hänsyn till att utredning i berörda

frågor syntes, erforderlig, hade utskottet emellertid icke ansett sig böra i enlighet

med motionärens hemställan förelägga riksdagen förslag till lagändringar.

Utskottet ansåge, att utredningen lämpligen borde anordnas sålunda, att

förslag i ämnet kunde framläggas i samband med det väntade förslaget till

allmän revision av kommunalförfattningarna, som torde få förväntas inom nära

liggande tid.

I anledning av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta utreda i

vilken utsträckning den proportionella valmetoden kunde komma till användning,

utöver vad som redan vore stadgat, vid på landsting, stads- och kommunalfullmäktige

ankommande val, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning. Riksdagen biträdde utskottets hemställan,

varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 16 mars 1928, nr 73.

över riksdagsskrivelsen hava stranden inhämtats i samband med utlåtanden

över sakkunnigförslaget.

En del av de hörda myndigheterna hava utan att ingå på själva sakfrågan

tillstyrkt, att en utredning måtte komma till stånd i det av riksdagen angivna

hänseendet. Andra hava uttalat sig rörande den föreslagna utsträckningen men

samtidigt framhållit, att ytterligare utredning vore erforderlig. Utredning har

sålunda tillstyrkts eller förslaget om verkställande av utredning lämnats utan

erinran av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands, Värmlands,

Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Halmstad,

Karlstad och Falun, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet. Överståthållarämbetet

har anfört, att vid bifall till den ståndpunkt ämbetet i anslutning

till riksdagsskrivelsen sålunda intagit resultatet av den begärda utredningen

icke borde föregripas genom ändringar av kommunalförfattningarnas

nuvarande bestämmelser örn proportionella val och följaktligen borde även

anstå med genomförandet av sakkunnigförslaget i denna punkt.

Vad angår själva sakfrågan hava bland andra följande myndigheter tillstyrkt

eller förklarat sig icke hava något att i princip erinra mot en utsträckning

av den proportionella valmetoden i enlighet med den av riksdagen uttalade

uppfattningen: länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr 99. 135

lands och Västerbottens län ävensom stadsfullmäktige i Uppsala, Malmö, Hälsingborg,

Landskrona, Göteborg, Vänersborg, Västerås, Söderhamn och Umeå.

I en del av dessa yttranden har även förordats, att den successiva förnyelsen av

nämnder, styrelser med flera måtte upphöra.

En utsträckning av den proportionella valmetodens användning i överensstämmelse

med sakkunnigförslaget, det vill säga till revisorer och revisorssuppleanter,

har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs

och Jämtlands län. Däremot har länsstyrelsen i Blekinge län ansett, att

då för revisorsuppdrag erfordrades särskilda kvalifikationer, som icke vore

beroende eller stöde i omedelbart sammanhang med vederbörandes politiska

åskådning, det vore olämpligt att åt berörda val giva någon partipolitisk anstrykning.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att viss utsträckning

av den proportionella valmetoden utöver vad den sakkunnige föreslagit borde

komma till stånd. Härvid har i allmänhet föreslagits, att utsträckning borde

ske till alla val, där ej för den eller de valda föreskreves särskilda kvalifikationer.

Uttalanden i denna riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna,

i Jönköpings, Gotlands och Västmanlands län samt stadsfullmäktige i Gävle.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett användningen av proportionell valmetod

onödig vid val av nämnder med rent verkställande uppgift. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bolms län har anfört, att den proportionella valmetoden borde

utan olägenhet kunna komma i användning även för val av de styrelser eller

nämnder, som skulle utses för kommuners eller landstings särskilda förvaltningsuppgifter.

Då särskilt landsting och stadsfullmäktige emellertid hade att

verkställa en mångfald val, vilka icke berörde landstingets eller kommunens

egna förvaltningsuppgifter, och den proportionella valmetodens utsträckning

även till dessa med säkerhet skulle bliva alltför betungande, syntes dock erforderligt,

att en klar begränsning till nämnder och styrelser för de egna förvaltningsuppgifterna

gjordes. I några yttranden har uttalats, att valnämnden

borde utses proportionellt.

Däremot har den föreslagna utsträckningen av den proportionella valmetoden

avstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs län,

stadsfullmäktige i 7 städer, däribland Stockholm och Linköping, kommunalfullmäktige

i 40 kommuner samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Såsom uttryck för denna uppfattning må anföras följande citat ur några

av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län:

Någon som helst anledning att ytterligare utvidga området för de politiska

inflytelserna förefunnes icke. För övrigt hade redan i praktiken tämligen allmänt

på överenskommelsens väg de intressen blivit tillgodosedda, som tillämpningen

av den proportionella valmetoden skulle vara avsedd att främja, och ett

fortgående på berörda linje syntes i alla avseenden vara att föredraga icke minst

ur den synpunkten, att man då lättare kunde tillfredsställa önskemålet, att vid

delegationers sammansättande få den rätte mannen på den rätta platsen. Skulle

den proportionella valmetoden komma till tillämpning i större utsträckning än

för närvarande vore fallet, borde den successiva förnyelsen av de nämnder, sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

reiser och delegationer vid vilkas sammansättning valmetoden skulle användas,

nett upphöra och samtliga ledamöter väljas för samma mandattid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Länsstyrelsen företrädde den uppfattningen, att det proportionella valsättet

"vöre agnat att skärpa partimotsättningarna och därför under inga förhållanden

norde komma till begagnande, då det gällde att utse dugande och väl kvalificerad®

personer till nämnder och styrelser av helt opolitisk karaktär. Med utgående

Iran nämnda principiella ståndpunkt ställde sig länsstyrelsen helt naturligt

avvisande till tanken på den proportionella valmetodens utsträckta tilliampning

vid val inom kommunala församlingar. En sådan utsträckning borde

i varje lall icke göras mer omfattande än vad den sakkunnige föreslagit.

Karlskoga kommunalfullmäktige:

!\ågot verkligt behov av sådan utökning, som nu ifrågasatts, syntes icke

vara pavisat. Så länge den borgerliga kommunens beslutanderätt i många kommuner

utövades av kommunalstämma och den kyrkliga alltid av kyrkostämman,

kunde proportionellt val vid stämmor, med dess växlande tillslutning, aldrig

åstadkomma den rättvisa, som avsåges med valmetoden. Frånsett det förhållandet,

att det vore högst tvivelaktigt örn den uppdelning i politiska partier,

som framtvingades av den proportionella valmetoden, kunde vara till fördel i

det kommunala förvaltningsarbetet, funnes åtskilliga nämnder, vilkas sammansättning

efter politiska eller andra gruppsynpunkter komme att direkt strida

mot ändamalet med deras verksamhet. Så t. ex. taxeringsnämnd, där redan föreskrift

funnes, enligt vilken medlemmarnas praktiska verksamhet skulle vara

avgörande, fattigvårdsstyrelse, där särskilt för en vidsträckt landskommun

med indelning i rotar stor hänsyn borde tagas till medlemmarnas bostadsort.

i\ ämnda mera vägande synpunkter kunde icke tillgodoses vid proportionella

■val. Redan tillämpning därav vid val av skolråd, där även medlems bostadsort

hade viss betydelse, kunde medföra och hade medfört olägenhet.

Stockholms stadsfullmäktige hava uttalat, att något beli o v av nya lagbestämmelser

i den riktning riksdagsskrivelsen angåve enligt stadsfullmäktiges

mening knappast förelåge, enär genom den praxis, som vid de kommunala

valen allmänt tillämpades, även med nuvarande bestämmelser erhölles den

representation för olika meningsriktningar, som den proportionella valmetoden

avsåge att trygga. Stadsfullmäktiges beslut i denna del har fattats med

39 röster mot 34, vilka avgåvos för ett uttalande örn behovet av ytterligare utredning.

Beträffande frågan örn den successiva förnyelsen inom fattigvårdsstyrelse,

barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd har styrelsen för svenska landskommunernas

förbund framhållit följande:

Det funnes icke något formellt hinder för bibehållande av en sådan ordning

även vid proportionellt val, ehuru den proportionella valmetoden ju komme

bättre till sin rätt vid val av större antal ledamöter samtidigt. Villkoret att

minst en av ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skulle

vara kvinna, bleve däremot svarare att uppehålla vid tillämpning av den proportionella

valmetoden. Beträffande däremot de villkor i övrigt, som gällde

för barnavårdsnämndens sammansättning, vore nog dessa grundade på behov,

sorn ,!clV medgåve jämkning av desamma. Den proportionella valmetoden borde

därför i detta fall begränsas till de ledamöter kommunen hade att välja jämlikt

barnavårdslagen 3 § mom. d). Det finge också anses uteslutet att genom den

proportionella valmetodens tillämpning betrygga sådan sammansättning av taxe
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Kungl. Majus proposition nr UO. 137

ringsnämnden, som gällande förordning föreskreve. Skulle en utsträckning av

den proportionella valmetodens användning inom landskommunerna komma till

stånd, funnes enligt styrelsens mening ingen anledning att, såsom riksdagen

ifrågasatt, begränsa användningen endast till de kommuner, som hade kommunalfullmäktige.

Rörande de yttranden, som avgivits av landsting och av styrelsen för svenska

landstingsförbundet, får jag hänvisa till behandlingen av förslaget till ändringar

i landstingslagen.

Såsom den nu verkställda utredningen visar, äro meningarna synnerligen

delade rörande önskvärdheten av en vidgad tillämpning av den proportionella

valmetoden på det område, varom här är fråga. Sålunda har å ena sidan framhållits,

att en ökad användning av denna valmetod vore påkallad för att bereda

de olika meningsriktningar, som finnas inom de väljande församlingarna,

skälig representation bland de valda. Härvid har påpekats, att fall förekommit,

då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning för att från de kommunala

verkställighetsorganen utesluta lämpliga personer av annan uppfattning

än majoriteten. Å andra sidan har gjorts gällande, att berörda fall numera

hörde till undantagen samt att de olika partierna oftast till följd av frivillig

överenskommelse erhölle skälig representation inom de valda organen.

Till en dylik proportionell fördelning har ansetts bidraga, att frågor örn val i

regel förberedas av nämnd eller beredning, som utsetts med tillämpning av

proportionell metod. Behovet av utsträckt tillämpning av denna metod skulle

för övrigt, vad angår städerna, bliva svagare, därest det nu föreliggande förslaget

till lag örn kommunalstyrelse i stad upphöjes till lag. Enligt detsamma

skall nämligen, när ärende beretts annorledes än genom drätselkammare eller

allmänt beredningsutskott, kammaren eller utskottet erhålla tillfälle att yttra

sig däröver. Härigenom vinnes bland annat, att ärendena alltid komma att

behandlas av ett enligt proportionell metod tillsatt organ. Tydligt är även, att

en ökad användning av nämnda metod medför vissa olägenheter. Även örn

större betydelse icke kan tillmätas den anförda omständigheten, att det proportionella

valsystemet leder till att valen i vidgad omfattning ske efter partisynpunkter,

får det ej förbises, att berörda system i en del fall kan försvåra en

god rekrytering. Däremot kan naturligen systemet i andra fall medföra ökade

möjligheter att till kommunala befattningar välja sakkunniga personer. Särskilda

svårigheter uppkomma emellertid i fråga om de befattningar, för vilkas

innehavare speciella kvalifikationer föreskrivas. Att såsom riksdagen för vissa

fall ifrågasatt låta kravet på dylika kvalifikationer bortfalla, synes icke lämpligt,

och någon god utväg för övervinnande av svårigheterna lärer ej kunna anvisas.

Naturligen är det riktigt, att proportionellt valsystem kan användas även

med bibehållande av gällande regler örn successiv förnyelse. Emellertid är det

tydligt, att för ett fullt utnyttjande av det proportionella valsättets fördelar vid

val av nämnder eller styrelser med jämförelsevis ringa antal medlemmar kräves,

att alla medlemmarna väljas samtidigt. Märkas bör även, att vid borttagandet

år 1922 av den successiva förnyelsen av kommunal- och municipalnämnd såsom

skäl härför anfördes, att nämnda anordning stöde i mindre god överens
-

Departements
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Dea sakkunnige.

Yttranden.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

stämmelse med regeln, att val av ledamöter och suppleanter i dylik nämnd skall

ske proportionellt. Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna föreslå

någon allmän utvidgning av den proportionella valmetodens tillämpning vid

de val, som ankomma på kommunal- och stadsfullmäktige. I likhet med den

sakkunnige anser jag emellertid, att val av revisorer och revisorssuppleanter

bör kunna ske proportionellt. Såsom den sakkunnige framhållit synes vid dylikt

val kravet på minoritetens representerande vara särskilt välgrundat. Utvidgningen

synes emellertid böra begränsas till kommunens eller stadens egna revisorer

och sålunda ej gälla de andra revisorer, som på grund av särskilda föreskrifter

utses av kommunal- eller stadsfullmäktige.

Beträffande frågan örn vidgad användning av proportionellt valsystem vid

val inom landsting kommer jag att yttra mig vid behandlingen av förslaget till

ändringar i landstingslagen.

Mom. 2 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 2 och 3.

Rörande denna paragraf har den sakkunnige anfört, att beslut örn avliändande

av fast egendom ansetts lika väl som beslut örn inköp böra, när transaktionen

avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning, undantagas

från bestämmelsen örn kvalificerad majoritet, ävensom att det synts riktigast

att i punkterna c och d utbyta uttrycket »under det löpande året» emot

»året näst före det, som höjningen avser»; eljest skulle nämligen bestämmelsen

örn kvalificerad majoritet i vissa fall kunna kringgås genom beslutets uppskjutande

över årsskiftet.

I en del av de inkomna yttrandena hava föreslagits sakliga ändringar i reglerna

örn användningen av kvalificerad majoritet. Bland annat hava Stockholms

stadsfullmäktige yttrat:

Stadsfullmäktige ville för sin del uttala, att stadgandena örn dubbelt flertal

såsom förutsättning för rättsgiltigt beslut syntes böra ur kommunalförordningen

utgå. Syftet med sagda bestämmelser vore givetvis att binda den kommunala

beslutanderätten och inskränka kommunens rörelsefrihet. Enligt stadsfullmäktiges

mening hade erfarenheten icke visat, att något behov av sådana

inskränkningar förelåge, tvärtom kunde det i mångå fall vara till kommunens

fördel, att den tveksamhet, som ofta gjorde sig gällande i fråga örn lösningen

av för staden betydelsefulla frågor eller igångsättande av viktiga nya företag,

icke, såsom nu vöre fallet, kunde med stöd av bestämmelserna örn två tredjedels

majoritet lägga hinder i vägen eller i varje fall avsevärt fördröja det slutliga

avgörandet. Den grundliga utredning genom ett flertal olika organ, som inom

stadens vittutgrenade förvaltning vore av nöden för alla större ärenden, innebure

jämte den offentliga kritiken enligt stadsfullmäktiges mening fullt tillräckliga

garantier emot förhastade beslut.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Det kunde ifrågasättas, om icke förvärv av fast egendom för tillgodoseende

av författningsenliga åligganden såsom tomt till ålderdomshem m. m. liksom

då inköpet avsåge genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning,

borde få ske med enkel majoritet. Då kommun vore pliktig att bygga ålderdomshem

och uppföra byggnader för andra kommunala behov, borde icke författningen

göra det möjligt för en tredjedel av de beslutande att kanske rent

s. 139 Kontrollera mot PDF

F L. 2: 13.

Kungl. Majlis proposition nr 09. 139

provokatoriskt hindra detta genom att motsätta sig förvärv av byggnadstomt

eller förhindra majoriteten att välja en tomt med för anstalten lämpligt läge.

Någon fara kunde en i detta avseende vidgad rätt för majoriteten icke innebära.

Beträffande elen i sakkunnigförslaget vidtagna ändringen i punkterna c och d

har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Den föreslagna formuleringen torde medföra, att i vissa fall (örn enligt c)

anslag ifrågasattes under det år anslaget avsåge samt anslag närmast föregående

år funnits för ändamålet eller (örn enligt d) höjning ifrågasattes under

det år anslaget avsåge av redan beslutat anslag, samt anslaget för ändamålet

under det år, som närmast föreginge det, vilket höjningen avsåge, uppgått till

minst det höjda beloppet, kvalificerad majoritet icke komme att erfordras,

ehuru sådan krävdes med nuvarande formulering.

I enlighet med den princip för revisionsarbetet, som jag tidigare angivit,

anser jag mig icke nu böra upptaga förslag om sakliga ändringar i gällande

bestämmelser örn kvalificerad majoritet. Denna fråga torde för övrigt icke

kunna lösas utan en mera ingående utredning.

Den av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda erinringen synes mig icke

böra föranleda ändring i förslaget.

Med hänsyn till den föreslagna lagen örn församlingsstyrelse har tillagts en

bestämmelse örn utskylder, som beslutas av kyrkofullmäktige.

Vid denna paragraf möter frågan örn precisering av uttrycket nytt ändamål

eller behov. Nämnda spörsmål har vid flera tillfällen varit föremål för prövning

i samband med behandlingen av reglerna örn kvalificerad majoritet.

Vid anmälan i statsråd den 30 januari 1907 av den proposition, nr 29, i vilken

— i samband med förslag till kommunal rösträttsreform — framlades förslag till

de föreskrifter rörande kvalificerad majoritet, som ännu i huvudsak gälla, erinrade

chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, att redan enligt då gällande

kommunalförordningar kvalificerad majoritet erfordrades för åstadkommande

av beslut i vissa fall. Härefter fortsatte han:

Den tanke, som läge till grund för nämnda anordning, hade synts böra än

vidare beaktas, då förändringar föresloges, som säkerligen skulle djupt ingripa

i det kommunala livet. Erfarenheten hade visat, att de maktägande inom kommunerna

mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser, som blivit

för de skattdragande i hög grad betungande. Bestämmelserna därom, att vissa

kommunala beslut skulle underställas myndigheternas prövning, vore icke väl

ägnade att förekomma sådana mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder. För

åstadkommandet av någon garanti därutinnan syntes den naturligaste utvägen

vara uppställandet av den fordran, att beslut, vilka kunde utöva kännbart inflytande

på kommunens ekonomi under en följd av år, icke finge komma till

stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening inom kommunen. I sådant

syfte borde stadgas, att till beslut i vissa frågor skulle erfordras två tredjedelar

av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet.

Efter att hava framhållit att bland nämnda frågor vore avhändande av fast

egendom eller därifrån härflytande rättighet samt inköp av fastighet, anförde

departementschefen vidare. Såsom därmed likställda hade ansetts frågor om

beviljande av anslag till nya företag eller behov samt om sådan ökning av

anslag, som föranledde uttaxering för längre tid än fem år. Särskilt i frågor

av nämnda art syntes varsamhet av nöden oell kravet på kvalificerad majoritet

Departements
chefen.

Nytt ändamål

eller behov.

Chefen för

civildepartementet

1907.

s. 140 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Särskilda utskottet

1907.

Konstitutionsutskottet

1927.

Den sakkunnige.

140 Kungl. Majds proposition nr 90.

för åstadkommande av beslut välbetänkt. Av grunden för det ifrågasatta stadgandet

syntes bliva tydligt, att med »nya företag eller behov» avsåges icke

frågor av alltför underordnad vikt, utan i allmänhet sådana, som i sig innefattade

ett nytt uppslag i den kommunala utvecklingen, evad uppslaget ginge

ut på igångsättande av ett nytt kommunalt företag eller tillgodoseende av ett

förut ej känt eller erkänt kommunalt behov. Med ledning av den för kommunen

gällande utgiftsstaten komme det ej att möta någon större svårighet att

avgöra, huruvida en viss fråga vore att hänföra under bestämmelsen eller icke.

Särskilda utskottet, nr 1, framhöll i sitt med anledning av propositionen avgivna

utlåtande, nr 4, bland annat följande:

Särdeles angeläget syntes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet

gjordes till villkor för sådana beslut, vilka avsåge att föra in den kommunala

verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål, vilka

förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet vore, att en bestämmelse

i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån svävande och att dess

tillämpning komme att bero av ett förnuftigt skön efter de i varje fall föreliggande

omständigheterna. Det syntes utskottet emellertid därvid i främsta

rummet vara av nöden, att stadgandet icke erhölle en avfattning, som inbjöde

till en alltför vittgående tolkning. Efter att hava redogjort för den i Stockholmsförordningen

intagna föreskriften i ämnet och för vissa fall, då densamma

ansetts tillämplig, fortsatte utskottet. En bestämd praxis hade sålunda utbildat

sig i fråga örn räckvidden av berörda stadgande. Det torde då ock vara lämpligt.

att när den tanke, som uppbure detsamma, skulle föras ut på ett vidsträcktare

lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehölles oförändrad.

På grund härav föreslog utskottet, att det i propositionen använda uttrycket

»nya företag eller behov» skulle utbytas mot »nya ändamål eller behov». Riksdagen

godkände utskottets uppfattning.

Med anledning av en vid 1927 års riksdag väckt motion örn ändrade bestämmelser

angående kvalificerad majoritet vid vissa kommunala beslut anförde

konstitutionsutskottet i sitt utlåtande, nr 20, bland annat:

Motionärernas uttalande, att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet för

beviljande av anslag till nya ändamål eller behov blivit alltmera betydelselösa,

innefattade enligt utskottets mening en överdrift. Emellertid syntes erfarenheten

visa, att nämnda bestämmelser kunde bliva föremål för skilda tolkningar

och att den begränsning av majoritetens beslutanderätt, som där avsetts, under

vissa förhållanden kunde bliva av tvivelaktigt värde. Utskottet ville därför uttala

önskvärdheten av att bestämmelserna erhölle en mera bestämd formulering;

särskilt syntes ett klarläggande av innebörden i begreppet »nya ändamål

och behov» vara önskvärd. Det syntes dock kunna förväntas, att berörda fråga

skulle bliva föremål för uppmärksamhet i samband med den revision av kommunalförfattningarna,

som igångsatts genom Kungl. Maj:ts beslut den 20

juni 1924.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit stadgande, att till nya ändamål

och behov skola hänföras sådana, för vilka anslag ej utgått under tio år näst

före det år, som anslaget avser. I sin motivering har den sakkunnige anfört,

att han i enlighet med framställda önskningar sökt precisera begreppet »nya

ändamål eller behov». Därvid hade han icke funnit någon bättre utväg än att

fastställa en tidsgräns, inom vilken ett föregående beslut skulle falla för att

s. 141 Kontrollera mot PDF

F. I.. 2 : 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 141

kunna åberopas. Detta stöde i överensstämmelse med grunden för åtskillnaden

mellan bestämmelserna i punkterna b), c) och d) och vore även praktiskt lämpligt

för undvikande av tvivelsmål och misstag.

Den sakkunniges förslag har tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län, Gotlands

och Kristiastads luns landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Växjö

och Halmstad, samt kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

I en del yttranden har gjorts gällande, att den föreslagna tiden borde förkortas.

Sålunda hava länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands och Västmanlands

län föreslagit en tidrymd av 5 år. Samma tid har förordats av vissa stads- och

kommunalfullmäktige.

Överståthållarämbetet har utan att vilja förorda den föreslagna definitionen

dock ansett frågan örn en ändamålsenlig och verksam bestämmelse angående

dubbelt flertal vid avgörande av ärenden örn anslag till nya ändamål och behov

vara av den betydelse ur synpunkten av kommimernas sunda utveckling i ekonomiskt

hänseende, att ett allvarligt försök till utformande av en dylik bestämmelse

icke borde underlåtas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit

önskvärdheten av att begreppet nya ändamål och behov än ytterligare

förtydligas.

Den föreslagna bestämmelsen har däremot avstyrkts av länsstyrelserna i

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, Hallands, Skaraborgs och, Örebro

läns landsting, kommunalfullmäktige i 6 kommuner, stadsfullmäktige i 8

städer, däribland Lund, Hälsingborg, Karlstad, Örebro och Falun, ävensom

styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och

svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Jämtlands län har till

stöd för sin mening anfört, att genom den föreslagna bestämmelsen angående

vad som skulle hänföras till nya ändamål och behov, klargjordes visserligen

den tvistefrågan, hur långt tillbaka i tiden en jämförelse skulle sträckas, men

däremot icke frågan örn själva identiteten mellan det ena och det andra ändamålet.

Någon precisering därav torde ej heller kunna äga rum i själva lagen,

utan måste överlämnas åt praxis. Samma uppfattning har uttalats av länsstyrelsen

i Kronobergs län, som framhållit, att i avseende å tolkningen av begreppet

nya ändamål och behov nog numera utbildat sig'' en sa stadgad praxis,

att några allvarligare svårigheter vid tillämpningen av den gällande bestämmelsen

i allmänhet ej mötte. Även stadsfullmäktige i Örebro hava hållit före,

att en fortsatt utveckling av en praxis, sorn, grundad på en reell prövning av

föreliggande förhållanden, anpassade sig till syftet med stadgandet, komme att

lämna den ledning vid stadgandets tolkning, som kunde anses erforderlig. Med

hänsyn härtill kunde stadsfullmäktige icke förorda eli föreskrift, som, örn densamma

än uteslöte tvivel och misstag, likväl medförde att kvalificerad majoritet

komme att krävas även i fall, där skäl för påfordrandet av dylik majoritet icke

förelåge. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i denna del

framhållit, att en tidsbegränsning icke gärna kunde »precisera» betydelsen av

uttrycket nya ändamål eller behov, men inskränkte givetvis möjligheten tor

Yttranden.

s. 142 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 13.

Departements
chefen.

142 K ungl. Maj-.ta proposition nr lik.

den enkla majoritetens beslutanderätt oell vore således en saklig ändring. Då

en sådan icke syntes styrelsen påkallad, avstyrkte styrelsen densamma, så

mycket mer som den föreslagna lydelsen lätteligen kunde föranleda missförstånd.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Den avgränsning av begreppet, som föresloges, syntes knappast stå i god

överensstämmelse med tillämpad praxis på området. Många prejudikat visade

nämligen, att ett ändamål icke betraktats såsom nytt för kommunen, då anslag

för detsamma utgått tidigare, ehuru icke på de senaste åren. Kontinuitet i tid

och belopp syntes icke tillmätas någon avgörande betydelse. Icke heller syntes

ändamalen behöva vara fullt identiska, blott de hade en liknande innebörd.

Anslag exempelvis till viss folkbildande verksamhet hade ansetts motivera, att

anslag till liknande annan verksamhet kunnat beviljas med enkel majoritet.

Praxis vore dock i sistnämnda avseende något vacklande. Så hade t. ex. anslag

till fri skolmaterial ansetts påkalla kvalificerad majoritet, ehuru anslag till viss

fri sådan material redan beviljats. Örn än praxis i sistnämnda avseende sålunda

icke vöre fullt tydlig och klar, torde den dock få anses bestämt hava fastslagit,

att full identitet mellan ändamålen och viss tid mellan dessa identiska ändamåls

tillmötesgående icke påfordrades. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet

torde vara tillkommen som en garanti mot missbruk av den utsträckta

rösträtten. Den påfordrades därför under alla förhållanden vid vissa beslut

av större vikt för kommuns ekonomi, såsom avhändande och inköp

av fastighet, upptagande av lån, efterskänkande av oguldna utskylder samt i

nu ifrågavarande fall, tillgodoseende av nytt ändamål eller behov. Med detta

senare stadgande syntes hava avsetts att förhindra majoriteten att leda kommunens

utveckling in på nya vägar, som kunde bliva i framtiden dyrbara för kommunen

även örn i det aktuella fallet inga större utgifter, som kunde påkalla

lånemedel, vore behövliga. Det torde sålunda icke hava förutsatts någon relation

i avseende å tidpunkten mellan i visst fall ifrågasatt anslag och ett tidigare

av jämförbar natur.

Man syntes väl få giva den sakkunnige rätt däri, att den föreslagna lydelsen

vore »praktiskt lämplig för undvikande av tvivelsmål och misstag», då den

skulle utesluta all tveksamhet för framtiden örn uttryckets innebörd. Meli det

torde kunna sättas starkt i fråga örn bestämmelsen i realiteten skulle visa sig

praktisk. Efter några exempel, avsedda att styrka detta påstående, har styrelsen

förklarat sig finna den praxis, som numera utformat sig, i stort sett

lycklig, varför en ändring, som skulle åstadkomma, att en reell prövning av uppkommande

fall ersattes av en formell, rent schablonmässig sådan, icke syntes

styrelsen önskvärd.

Den i sakkunnigförslaget upptagna nya bestämmelsen kan näppeligen sägas

innebära någon precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov. Densamma

medför endast att, även örn anslag tidigare lämnats till samma eller likartat

ändamål, det ändamål eller behov, varom fråga är, dock skall betraktas som

nytt. därest det tidigare anslagsbeviljandet ligger mera än tio år tillbaka. Stadgandet

innebär sålunda en utvidgning av kravet på kvalificerad majoritet. Däremot

ger detsamma ingen ledning för bedömande av den vanskliga frågan, när

ett anslag ur saklig synpunkt skall anses som nytt. Naturligen medför den föreslagna

avgränsningen en viss fördel, i det att den onödiggör allt hänsynstagande

till beslut, som äro mera än tio år gamla. Denna fördel torde emellertid vara

av obetydligt värde med hänsyn till det ringa antal fall, då ett beaktande av så

s. 143 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

13—15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 143

gamla beslut kan komma ifråga. Ehuru jag delar den uppfattningen, att det

vore önskvärt att erhålla en precisering av uttrycket nytt ändamål eller behov,

kan jag icke förorda det av den sakkunnige föreslagna stadgandet. En godtagbar

precisering av omförmälda uttryck synes för övrigt knappast möjlig, och några

större olägenheter torde ej vara att förvänta, därest det överlämnas åt praxis

att fortfarande liksom hittills utforma lämpliga regler i detta hänseende.

Mom. 3 i denna paragraf motsvarar L. § 21 mom. 5.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har funnit uttrycket »tillgängliga

medel» ej fullt klart. Disponerandet av »tillgängliga medel» medförde ofta nog

tvång att låna, något som stundom stöde klart redan vid beslutets fattande.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och vissa kommunalfullmäktige hava

hemställt örn ett förtydligande av nämnda uttryck.

Att närmare precisera innebörden av berörda uttryck torde icke vara möjligt.

Det bör emellertid fasthållas, att beslut örn anslag alltid måste noggrant angiva,

hur anslaget skall bestridas. Enligt utslag av regeringsrätten kan anslag för en

obestämd följd av år icke anvisas att utgå av »tillgängliga medel».

§ 14.

Första stycket av denna paragraf överensstämmer med L. § 21 mom. 4. I

andra stycket har upptagits en ytterligare inskränkning i kommunalstämmans

beslutanderätt.

Med hänsyn därtill att jag av skäl, som komma att beröras i det följande,

föreslagit, att § 16 i sakkunnigförslaget skall utgå, har en jämkning blivit erforderlig

i sista stycket av förevarande paragraf.

§ 15.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar L. §§ 19 och 24, har den sakkunnige

anfort, att i paragrafen sammanförts bestämmelserna örn gottgörelse

till kommunala förtroendemän, som utses av kommunalstämman. Det föresloges,

att även för andra än kommunalstämmoordföranden ersättningen för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter finge fixeras för ett år i

sänder och ej skulle inräknas, när det bedömdes, örn ersättningarnas sammanlagda

belopp överstege vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet

medgåve. Att icke heller ersättningar, som utginge enligt föreskrift i annan

lag eller författning, direkt komme under sådant bedömande, hade förtydligats

genom ändring av ordningen mellan de två sista momenten.

Motsvarande bestämmelser i fråga örn städerna hava upptagits i II kap. 2

§ 19 i sakkunnigförslaget och kap. 2 § 20 i det nu föreliggande förslaget till

lag örn kommunalstyrelse i stad.

I de inkomna yttrandena hava framställts ett flertal förslag till sakliga

ändringar i omförmälda bestämmelser. Det har sålunda föreslagits bland annat,

att föreskrifterna om ersättning till kommunala förtroendemän måtte helt borttagas,

att ersättning till ordföranden för skrivmaterialier, postporton och dylika

utgifter, samt arvodet till de i mom. 3 omförmälda funktionärerna måtte be
-

Yttranden.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

15—16.

Departementschefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

144 Kungl. Marits proposition nr 99.

stämmas för hela tjänstgöringstiden, att dagtraktamentets belopp måtte höjas

samt att reseersättning måtte utgå endast i det fall, att våglängden överstiger

tjugu kilometer.

Stochholms stadsfullmäktige hava i anslutning till de föreslagna jämkningarna

beträffande ersättning åt förtroendemän i stad anfört följande:

De därom gällande bestämmelserna i kommunalförordningen för Stockholm

i avseende å uppdraget såsom stadsfullmäktiges ordförande kunde icke anses

tillfredsställande. Enligt stadsfullmäktiges mening borde stadsfullmäktige hava

rätt att lämna ordföranden icke blott, såsom enligt kommunalförordningen för

övriga städer, ersättning med belopp motsvarande beräkneliga utgifter för uppdraget

utan även arvode för med uppdraget förenade besvär. De förpliktelser,

som numera åvilade stadsfullmäktiges ordförande, vore av den omfattning och

betydelse, att detta uppdrag måste anses väl jämförbart med andra kommunala

förtroendeuppdrag, för vilka enligt gällande lag gottgörelse i form av arvode

finge utgå. Den nuvarande ordningen måste i längden leda till en obehörig inskränkning

av stadsfullmäktiges frihet att välja lämplig person till ordförande.

Anledning torde icke föreligga att nu vidtaga några sakliga ändringar i reglerna

örn ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Frågan örn arvode till

stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm bör upptagas till prövning vid den

blivande revisionen av den för huvudstaden gällande kommunalförordningen.

Berörda fråga torde icke kunna lösas utan en ingående undersökning av alla

på densamma inverkande omständigheter. Tydligt är emellertid, att ett avgörande

i nämnda fråga kan komma att medföra verkningar även vad angår övriga

större städer.

§ 16.

Denna paragraf motsvarar L. § 23 första och tredje styckena samt § 25 andra

stycket ävensom sakkunnigförslaget § 17 och § 19 andra stycket.

Den sakkunnige har i sitt förslag uteslutit den nuvarande bestämmelsen, att

i kommunalstämmans protokoll skälen för beslut skola upptagas, men däremot

föreslagit, att i protokollet skulle angivas, huruvida och i vilken ordning omröstning

företagits. Såsom grund härför har framhållits, att förstnämnda bestämmelse

vore betydelselös. Däremot vore, för händelse av underställning eller

överklagande, av vikt, att i protokollet redogjordes för omröstning, där sådan

ägt rum. Den sakkunnige har vidare ansett, att det borde vara tillåtet att uppdraga

protokollsjusteringen åt särskilda justeringsmän, även örn icke något

ärende förekommit, som kunde sägas erfordra särskild skyndsamhet. Tid för

justeringen måste, också när den ej skulle ske å stämma, på förhand bestämmas

för tryggande av reservationsrätten, vilken skulle utövas sist vid justeringen.

Enligt den sakkunniges förslag skulle tiden för justeringen bestämmas av

stämman.

Jämväl i fråga örn allmän rådstugas protokoll har föreslagits, att i protokollet

skulle angivas, huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund och vissa kommunalfullmäktige hava ansett, att det vore onödigt att i

protokollet göra anteckning, huruvida omröstning ägt rum. Däremot vore det

s. 145 Kontrollera mot PDF

F. L. 2: 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 145

av vikt, att där omröstning verkligen skett angåves, i vilken ordning omröstning

företagits samt utgången av densamma. Kommunalfullmäktige i 2

kommuner hava framhållit, att i protokollet även skälet till heslutet borde antecknas,

då det mången gång kunde vara av stor vikt att känna till detsamma.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att, örn föreskriften angående protokollets

innehåll icke efterlevdes, därav icke borde följa, att ett sålunda protokollerat

beslut förklarades ogiltigt samt att en mindre kategorisk formulering

därför borde användas.

Beträffande föreskrifterna örn justering av kommunalstämmans protokoll har

länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att med hänsyn till praktiska skäl

och till nästan undantagslöst rådande praxis desamma borde ändras därhän, att

föreskrift meddelades, att justeringen i regel skulle ske genom särskilda av

stämman utsedda justeringsmän. Liknande anmärkning har framställts av

kommunalfullmäktige i 1 kommun. På vissa håll har lämpligheten av att

stämman bestämmer dag för protokollets justering ifrågasatts. Växjö domkapitel

har påpekat, att bestämmelser saknades, huru skulle förfaras, i händelse

justeringsman ansåge sig icke kunna vitsorda protokollets riktighet.

Såsom redan berörts har i en del yttranden föreslagits, att allt uppläsande av

kommunala meddelanden i kyrkan skulle borttagas. Yad särskilt angår tillkännagivande

örn justering av protokoll har dess borttagande påyrkats av kommunalfullmäktige

i 5 kommuner.

Med hänsyn därtill, att stämmans beslut kan komma att överklagas och i Departementsvissa

fall skall underställas Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens prövning, torde ctefe“''

det vara lämpligt att i protokollet alltid antecknas, huruvida omröstning skett.

Fullgörandet härav torde icke medföra något egentligt besvär. Däremot synes

det onödigt att upptaga skälen för beslutet. Ett riktigt och fullständigt angivande

av skälen måste i många fall erbjuda betydande svårigheter.

Huruvida åsidosättande av bestämmelserna rörande protokollets innehåll

skall medföra, att det beslut, som avses, blir ogiltigt torde icke kunna allmängiltigt

besvaras. Ett avgörande härutinnan måste bliva beroende på prövning i

varje särskilt fall. En ändring av bestämmelserna i den riktning, som föreslagits

av länsstyrelsen i Jämtlands län, synes därför icke påkallad.

Då protokollsjusteringen numera i regel torde verkställas genom utsedda

justeringsmän, har i tredje stycket dylikt förfarande angivits såsom det normala.

Samtidigt har emellertid möjlighet bibehållits för stämman att själv

verkställa justeringen antingen genast eller vid särskild stämma. Med hänsyn

därtill, att ordföranden är ansvarig för protokollets förande, synes det riktigt,

att han äger bestämma tid för verkställande av justering. Till förhindrande att

justeringen uppskjutes allt för länge, torde dock en viss tid böra föreskrivas inom

vilken justeringen skall äga rum. Den i S. stadgade tiden för justering å

stämma, fjorton dagar, synes lämplig. För tillvaratagande av reservanternas

rätt bör tiden för justeringens företagande tillkännagivas å stämman.

Någon särskild föreskrift torde icke erfordras rörande förfarandet, då justeringsman

finner sig icke kunna bestyrka protokollets riktighet. Det torde ligga

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Il haft. (Nr 99.)

680 29 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

F. L. 2:

16-19.

Ben sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

146 Kungl. Majus proposition nr 99.

i sakens natur, att hail för dylikt fall skriftligen angiver sina anmärkningar mot

protokollets innehåll. Frågan om protokollet kail anses justerat, när en eller flera

justeringsmän framställt anmärkningar mot detsamma, lärer bliva att bedöma

med hänsyn till anmärkningarnas beskaffenhet.

Det i sista stycket upptagna stadgandet -— vilket överensstämmer med föreskriften

i L. § 25 andra stycket och sakkunnigförslaget § 19 andra stycket ——

har ansetts böra sammanföras med de i förevarande paragraf givna reglerna örn

protokollet.

§ 17.

Paragrafen överensstämmer med L. § 23 andra stycket och sakkunnigförslaget

§ 18.

§ 18.

Denna paragraf motsvarar L. § 25 första stycket och sakkunnigförslaget § 19

första stycket.

Ben sakkunnige har i sitt förslag upptagit bestämmelsen, att envar äger att

taga avskrift av kommunalstämmans beslut och att utan lösen få avskriftens

riktighet bestyrkt av ordföranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län, styrelserna för svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 7 kommuner

hava ansett, att vad sålunda stadgats om ordföranden borde gälla även i kommunens

förvaltning anställd befattningshavare.

Det torde ej vara erforderligt att i lagen bestämma, vem skyldigheten att bestyrka

protokollsavskrift skall åligga. I lagen synes endast böra upptagas, att

allmänheten äger rätt att kostnadsfritt få sådan avskrift bestyrkt. Det lärer

sedermera bliva kommunalstämmans sak att besluta, huruvida skyldighet härutinnan

skall åligga annan än stämmans ordförande.

§ 19.

Denna paragraf återgiver L. § 26.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt en med L. § 36 mom. 4, första stycket,

överensstämmande föreskrift att kommunalstämmans förhandlingar skola

vara offentliga dock med rätt för stämman att för visst ärende besluta att överläggningen

skall hållas inom 1 yekta dörrar.

Rörande detta tillägg har styrelsen för svenska landskommunernas förbund

anfört:

Något behov av en dylik begränsning av en sedan urminnes tider rådande

offentlighet av de kommunala förhandlingarna hade icke gjort sig märkbart.

Och att införa en så pass omtvistad nyhet blott för önskan att åstadkomma likformighet

mellan kommunalfullmäktige och kommunalstämma förefölle icke att

vara motiverat. Missbruk av rätten att hålla stämma inför lyckta dörrar skulle

knappast komma att låta vänta på sig i orter, där man icke hade öppen blick för

styrkan i det kommunala livets karaktär av offentlighet. Styrelsen avstyrkte

införandet av bestämmelser örn en dylik sekretess.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 147

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit den ändringen, att kommunalstämmans

och kommunalfullmäktiges förhandlingar skulle vara offentliga

för kommunens röstberättigade medlemmar. Det hade nämligen visat sig vara

mindre lämpligt på flera sätt, att personer från andra kommuner trängde sig

in och närvoro vid förhandlingarna och därvid opåkallat påverkade besluten i

viss riktning.

I nu gällande förordning gives icke någon föreskrift, att kommunalstämma

skall vara offentlig. Det har emellertid av ålder ansetts självklart, att så skall

vara förhållandet. Värdet av offentlighet i det kommunala livet synes mig vara

så stort, att denna gamla princip icke utan starka skäl bör övergivas. Någon

olägenhet av att stämmorna hållas offentligt lärer ytterst sällan kunna påvisas.

Däremot kan det befaras, att möjligheten till sekretess skulle komma att missbrukas.

Med hänsyn härtill har i nu föreliggande förslag det av den sakkunnige

föreslagna undantaget från offentlighetsgrundsatsen uteslutits.

Kap. 3. Om kommunalfullmäktige.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 1.

I skrivelse den 11 oktober 1922 har landshövdingen K. J. Bergström framhållit

såsom brist i L., att däri icke stadgades skyldighet för ordförande i kommunalstämma

att underrätta länsstyrelsen örn kommunalstämmans beslut rörande

fullmäktiges antal. I yttrande över framställningen har majoren E. von Heidenstam

anfört, att det obestridligen berott på ett förbiseende, att skyldighet icke

ålagts kommunalstämman att meddela länsstyrelsen sina beslut örn antalet fullmäktige.

Den sakkunnige har i anslutning till det gjorda påpekandet föreslagit skyldighet

att underrätta länsstyrelsen örn beslut rörande fullmäktiges antal. Enligt

den sakkunniges mening behövde nämligen länsstyrelsen ej blott vid sammanräkning

utan även i andra fall känna det för kommunalfullmäktige bestämda

antalet.

Det av den sakkunnige förordade stadgandet har i sak oförändrat upptagits

i föreliggande förslag.

§ 2.

Den sakkunnige har framhållit, att enär kommunalfullmäktige icke valdes

å kommunalstämma, erfordrades örn rösträtt och röstlängd hänvisande bestämmelser.

Dessa bestämmelser hade i sakkunnigförslaget upptagits under §§ 2

och 3. Sistnämnda paragraf innehöll, att örn upprättande av röstlängd och örn

röstlängdens bindande verkan stadgades i vallagen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att sistberörda

stadgande med hänsyn till innehållet i § 2 vore onödigt.

Då i § 2 — enligt dess omarbetade lydelse — föreskrives, att rösträtt vid

val av kommunalfullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt å kommunal
-

F. L. 2:19;

3: 1—2.

Departements
chefen.

Lands
hövdingen
Bergström
1922.

Den sakkunnige.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

F. L 3: 2—3.

148 Kungl. Mqj:ts proposition nr 99.

stämma, synes det icke nödvändigt att hänvisa till de speciella reglerna örn

röstlängd och örn dess bindande verkan. Att dessa regler skola gälla torde

följa redan av stadgandet i § 2. Föreskriften i § B i sakkunnigförslaget har

därför uteslutits.

Den sakkunnige.

Yttranden.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, första stycket och § 4 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har med anslutning till L. § 41 och S. § 29 mom. 2 föreslagit.

att följande personer, med hänsyn till sin ämbets- eller tjänstemannaställning,

icke må vara kommunalfullmäktige, nämligen landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor, domhavande eller allmän åklagare i

orten, ej heller tjänstemän och betjänte, vilka äro vid kommunens drätsel eller

andra dess förvaltande verk anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga.

Rörande bestämmelsen örn kommunens egna tjänstemän och betjänte har

den sakkunnige anfört, att stadgandet i inskränkande riktning förtydligats.

I en del av de inkomna utlåtandena har yrkats, att förbudet för vissa statliga

ämbets- och tjänstemän samt kommunala befattningshavare att vara kommunalfullmäktige

måtte utgå. Framställningar härom hava gjorts av kommunalfullmäktige

i 5 kommuner. Såsom skäl har framhållits, att erfarenheten

från landsbygdens kommunala liv visat, att befattningshavare, som folie under

den föreslagna bestämmelsen, varit en värdefull tillgång vid besättande av

kommunala förtroendeposter.

Förbudet för domhavande i orten att vara kommunalfullmäktig har avstyrkts

av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunalfullmäktige

i 12 kommuner.

Mot bestämmelsen, att allmän åklagare i orten ej må vara kommunalfullmäktig,

hava anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Jämtlands och

Norrbottens län, kommunalfullmäktige i 15 kommuner samt föreningen Sveriges

landsfiskaler. Föreningen har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört i huvudsak

följande:

Den föreslagna nya bestämmelsen bomme icke att få någon mera praktisk

betydelse för annan av de uppräknade ämbets- och tjänstemännen än landsfiskal

och möjligen domhavande. Av landsfiskalerna vore flertalet bosatt inom

landskommuner. Örn förslaget i förevarande del bifölles, skulle alltså dessa

bliva obehöriga såsom kommunalfullmäktige. Ehuru kanske icke så många

landsfiskaler hade sådant intresse för kommunala angelägenheter, att de låtit

invälja sig bland sin orts kommunalfullmäktige, syntes det dock föreningen

synnerligen olämpligt att hindra dem, som så ville, från dylikt inval. Deras

ställning som åklagare torde knappast i något fall behöva komma i kollision

med fullmäktigeuppdraget. Däremot måste det otvivelaktigt i flera hänseenden

vara till nytta och av värde för fullmäktige att bland sig hava en tjänsteman,

som måste antagas besitta större förmåga att sätta sig in i flertalet förekommande

ärenden än många av de övriga fullmäktige. Det vore ju icke gärna

möjligt för lantborna i gemen att rätt tolka och förstå alla de lagar och författningar,

som reglerade det moderna samhället. Även örn det finge förutsättas

att kommunalfullmäktiges ledamöter tillhörde de mest upplysta och för

s. 149 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 149

uppdraget bäst skickade inom socknen, vilket emellertid långt ifrån alltid vore

fallet, torde det icke så sällan förekomma, att okunnighet i lagtolkningsfrågor

förekomme. Att då från deltagande i dessa och andra frågors behandling utestänga

ortens landsfiskal, vilken säkerligen kunde och även gjorde god nytta

till kommunens bästa, örn han vore intresserad för uppdraget, syntes föreningen

icke lyckligt. En för uppdraget ointresserad landsfiskal komme för övrigt

sannolikt icke att låta uppställa sig som fullmäktigkandidat. Genom sin intima

kännedom örn ortsbefolkningen och dess förhållanden, sin hela verksamhet,

sin nära beröring med länsstyrelsen och andra myndigheter m. m. hade

han dessutom ofta synnerligen goda förutsättningar att verksamt bidraga till

ett lyckligt resultat av fullmäktiges förhandlingar. Enligt sin instruktion borde

landsfiskalen bl. a. ägna sin uppmärksamhet åt fattigvården, ävensom åt förhållanden,

vilka inom visst område å landsbygden kunde påkalla tillämpning

av bestämmelser i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer,

brandstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen örn fastighetsbildning i stad samt,

där så funnes erforderligt, i berörda hänseenden göra anmälan till länsstyrelsen.

I dessa fall kunde det ofta vara till mycket stor nytta örn landsfiskalen såsom

medlem av kommunalfullmäktige kunde, innan eventuell anmälan gjordes,

dryfta frågan med fullmäktige och inhämta deras mening. Han kunde därvid

lämna upplysningar och lägga till rätta förhållanden, som vantolkats eller uppfattats

oriktigt. Därigenom kunde behövliga bestämmelser lättare och mjukare

genomföras än örn anmälan alldeles oförberett delgåves kommunens beslutande

myndighet.

Rörande stadgandet, att vissa kommunala tjänstemän och betjänte ej finge

vara kommunalfullmäktige har styrelsen för svenska landskommunernas förbund

anfört i huvudsak följande:

Det kunde ifrågasättas, örn nämnda begränsning av den personliga valbarheten

vöre motiverad. Dessa personers redovisning skedde icke direkt till fullmäktige.

De svarade envar inför det förvaltningsorgan, hos vilket de vore

anställda. Då det gällde valbarhet till en representativ församling förefölle

det icke kunna hava någon menlig inverkan att även i kommunens tjänst anställda

kunde vara valbara. Det bleve förenat med vissa svårigheter att konsekvent

kunna utestänga alla dem, som hade redovisningsskyldighet till kommunen.

Redovisningsskyldiga vore ju ledamöterna i alla förvaltningsorgan och

även fjärdingsman, men deras valbarhet vore icke ifrågasatt. Det funnes förtroendemän,

som helt toges i anspråk för sitt uppdrag och som åtnjöte ett

arvode, som svarade mot en anställd befattningshavares lön. Då innehavet av

fullmäktigskapet i varje fall vore beroende av ett allmänt val, och från innehavarens

sida finge anses förutsätta ett mer allmänt intresse för kommunala

angelägenheter och ett större mått av förtroende från kommunens invånare,

syntes det ifrågasatta hindret för kommunala befattningshavares valbarhet icke

vara rättvist.

Liknande synpunkter hava framförts av Kopparbergs kommunalfullmäktige,

som därutöver yttrat följande:

I många fall vore ifrågavarande personer de som besutte den största sakkännedomen.

Deras antal vore i landskommuner så ringa att det knappast

läte tänka sig, att de annat än genom sakskäl kunde öva något avgörande inflytande

på besluten. Man finge alltså anse att det vore deras ställning som

redovisningsskyldiga som skulle vara avgörande för valbarheten till fullmäktige.

Det ifrågasattes emellertid icke vare sig i nu gällande förordning eller

i sakkunnigförslaget annat än att kommunalnämndens ordförande och kassa
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

F. L. 3:3-5.

Departementschefen.

Yttrande.

Departementschefen

.

Den sakkunnige.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

förvaltare skulle vara valbara till fullmäktigeledamöter. Det fiuge väl anses

obestridligt, att dessa senare i minst lika hög grad kunde vara redovisningsskyldiga

till kommunen som t. ex. kommunalkamrerare eller fjärdingsman.

Det ifrågasatta förbudet har avstyrkts även av länsstyrelsen i Västmanlands

län samt kommunalfullmäktige i 10 kommuner.

Vad angår det av den sakkunnige föreslagna nya stadgandet örn förbud

för vissa statliga och kommunala befattningshavare att vara kommunalfullmäktige

må anföras, att det knappast är lämpligt att från behörighet,

varom här är fråga, utesluta domhavande och allmän åklagare i orten.

Nämnda personer torde ofta tillföra den beslutande församlingen värdefulla

kunskaper och praktisk erfarenhet. Det lärer icke behöva befaras, att annat än

i undantagsfall någon motsättning skall uppstå mellan de intressen de hava

att företräda i sin tjänst och i egenskap av kommunalfullmäktige. Ej heller

synes det lämpligt att från ledamotskap i kommunalfullmäktige utestänga de

kommunala tjänstemän och betjänte, som angivits av den sakkunnige. Stadgande

härom skulle i en del fall kunna leda till att från behörighet såsom kommunalfullmäktige

komme att uteslutas därtill lämpliga personer och skulle

även kunna minska möjligheterna att tillfredsställande besätta vissa kommunala

tjänster. Vad angår bestämmelserna rörande landshövding och vissa tjänstemän

vid länsstyrelsen, torde desamma hava ringa praktisk betydelse, då nämnda

personer i regel icke äro vare sig röstberättigade eller boende inom landskommun.

Att bibehålla endast denna bestämmelse synes därför ej tillräckligt motiverat.

Av nu anförda skäl har jag ansett mig böra utesluta det av den sakkunnige

föreslagna tillägget.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 28 mom. 2, andra och tredje styckena samt

sakkunnigförslaget § 5.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt kommunalfullmäktige i 1 kommun

hava ansett, att i lagen borde intagas bestämmelse örn vem beslutanderätten

i kommun skulle tillkomma under tid, som förflöte mellan den dag, då ett kommunalfullmäktigeval

upphävts, och till dess att de nyvalda fullmäktige hunnit

sammanträda.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att i lagen upptaga bestämmelser''

rörande det speciella fall, som avses i länsstyrelsens yttrande.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 29 mom. 1 och § 6 i sakkunnigförslaget. Förstnämnda.

paragrafs innehåll i övrigt liksom de följande §§ 30—33 hava överflyttats

till lagen om kommunala och kyrkliga val.

Den sakkunnige har till motivering av sitt förslag anfört följande:

Särskilt på grund därav, att med indelningen i valkretsar sammanhängde

bestämmandet av antalet fullmäktige i varje valkrets, och med hänsyn till motsvarande

föreskrifter i landstingslagen hade det ansetts praktiskt och principiellt

riktigt att icke till vallagen överföra stadgandena örn valkretsindelning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

F L 3: 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 151

För närvarande gällde, att »indelningen i valkretsar jämte antalet fullmäktige

för varje valkrets bestämmes, efter därom av kommunalnämnden uppgjort

förslag, av kommunalstämma» samt att Konungens befallningshavandes godkännande

erfordrades för att giva gällande kraft åt beslut, vilka »röra kommunens

indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige», skolande sådant

beslut antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

I följd av underställningstvånget finge det anses förebyggt, att en olaglig

eller olämplig valkretsindelning komme till stånd. Men, då beslut skulle oförändrat

fastställas eller ogillas, kunde tillkomsten av en ny valkretsindelning

och därav beroende valdistriktsindelning till följd av en helt obetydlig felaktighet

i beslutet fördröjas så mycket, att den icke komme i tillämpning vid näst

infallande val, utan först fyra år senare. Vid sådant förhållande hade den sakkunnige

ansett sig böra föreslå beslutanderättens överlämnande åt länsstyrelsen,

som säkerligen icke utan tvingande skäl komme att avvika från de kommunala

myndigheternas framställning. Ett förkortande av den tid, som skulle återstå

till valårets ingång, kunde ej föreslås, enär tillräckligt rådrum måste finnas

för ändrande av valdistriktsindelningen.

Då fråga allenast vore örn kommun med mera än 10,000 invånare, syntes det

överflödigt att tala örn kommunalstämmas beslutanderätt.

I några yttranden har föreslagits, att möjlighet i vissa fall borde finnas för

kommuner med mindre än 10,000 invånare att besluta indelning i valkretsar.

Yrkanden härom hava framställts av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, domkapitlet i Växjö och kommunalfullmäktige i 2 kommuner. De

skäl som därvid anförts hava varit i huvudsak följande:

En gräns för valkretsindelningen vore givetvis nödvändig. Invånarantalet

kunde emellertid icke ensamt för sig vara den faktor man borde räkna med vid

bedömande av behovet av valkretsindelningen. Geografiska förhållanden hade

därvid stor betydelse. Då emellertid författningen icke gärna kunde innehålla

andra förutsättningar för obligatorisk uppdelning av kommun i valkretsar an

invånarantalets storlek, borde det övervägas, örn ej åt kommuner med ett invånarantal

mellan t. ex. 5,000 och 10,000 borde medgivas rätt att själva besluta

örn valkretsindelning. Några sakliga invändningar mot en sådan anordning

kunde icke göras i de fall då geografiska och andra förhållanden medförde att

socknens invånare själva önskade detsamma och då i alla händelser länsstyrelsen

i sista hand hade beslutanderätt i frågan.

Beträffande överflyttandet till länsstyrelsen av beslutanderätten rörande

valkretsindelningen hava kommunalfullmäktige i 1 kommun uttalat, att tillräckliga

skäl icke förelåge för en dylik förändring. Däremot har länsstyrelsen

i Jämtlands län ansett den föreslagna ändringen innebära en förbättring, som

vöre ägnad att både påskynda förfarandet och betaga tillgodoseendet av alla

de synpunkter, som vid valkretsindelning borde iakttagas. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har hållit före, att avgörande lämplighetsskäl talade för att

beslutanderätten överlämnades till länsstyrelsen. Emellertid bär länsstyrelsen

ifrågasatt, huruvida icke av skäl analoga med dem, som föranlett bestämmelsen

om förbehållande åt kommunalstämman att inom föreskrivna gränser fixera

kommunalfullmäktiges antal, jämväl i ärenden angående valkretsindelning stämman

och icke fullmäktige borde jämte kommunalnämnden vara det å kommunens

vägnar verksamma organet.

Yttranden.

s. 152 Kontrollera mot PDF

F. L 3:5-7.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Departements

chefen.

Naturligen kunna vissa skäl anföras för uppfattningen, att bestämmelserna

örn valkretsindelningen skola överföras till vallagen. Särskilt bör märkas, att

reglerna rörande valkretsindelning vid val till andra kammaren kava sin plats

i lagen örn val till riksdagen. Emellertid bar på de av den sakkunnige angivna

grunderna omförmälda bestämmelser ansetts böra kvarstå i förevarande förslag.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att medgiva valkretsindelning i kommuner

vilkas folkmängd icke överstiger 10,000. För att syftet med den proportionella

valmetoden skall vinnas får antalet fullmäktige, som skola väljas i

varje valkrets, icke vara alltför litet. Ett medgivande av valkretsindelning även

i kommuner med 10,000 invånare eller därunder skulle därför lätt kunna leda

till att antalet fullmäktige för hela kommunen bleve onödigt stort. Därtill kommer,

att valkretsindelning i någon mån minskar möjligheterna för en rättvis

fördelning av mandaten.

Vad angår förslaget att överflytta beslutanderätten rörande valkretsindelning

till länsstyrelsen vill jag ansluta mig till den sakkunniges uppfattning.

Genom överflyttningen torde vinnas, att förfarandet vid fastställande av dylik

indelning påskyndas och sålunda risken för att indelningen icke skall komma

i tillämpning a avsedd tid minskas. Endast sällan lärer länsstyrelsen komma

att avvika från kommunalfullmäktiges framställning.

Det synes icke erforderligt att i ärenden örn valkretsindelning kräva medverkan

av kommunalstämman. Handläggningen av dylika frågor torde böra

tillkomma fullmäktige.

§ 6.

Denna paragraf innehåller en hänvisning till de bestämmelser i lagen örn

kommunala och kyrkliga val, som skola ersätta L. § 29 mom. 2—7 och §§

30—33. I sakkunnigförslaget har denna hänvisning upptagits i § 7.

Riksdagen

1926.

§ 7.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 1, första stycket, med enahanda tillägg

som i kap. 2 § 5, första stycket ävensom sakkunnigförslaget § 8.

Angående tidpunkten för val av ordförande och vice ordförande i kommunal-

och stadsfullmäktige har riksdagen givit sin mening tillkänna. I en vid

1926 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 83, hemställde herr

Karlsson i Vätö, att riksdagen matte besluta sådana ändringar i förordningarna

örn kommunalstyrelse på landet och i stad att val av ordförande och vice ordförande

i kommunal- och stadsfullmäktige — med undantag för det år, då allmänna

kommunala val ägt rum — skulle väljas å sista sammanträdet året före

det år valet avsåge.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 17, anförde konstitutionsutskottet

bland annat:

Enligt utskottets mening talade goda skäl för att omförmälda val, särskilt

för landsbygdens vidkommande, såsom regel borde äga rum under december

manad för påföljande år, så att ordföranden och hans ställföreträdare redan vid

s. 153 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 153

årets början kunde vara i funktion. Undantag därifrån borde givetvis äga rum

det år, då nyval av fullmäktige skett; i dylikt fall borde valen i fråga förrättas

vid de nyvalda fullmäktiges första sammanträde under året och alltså gälla

det löpande året. Detta förfarande tillämpades ock på många båll. Även örn

förfarandet finge anses förenligt med nuvarande bestämmelser, syntes dock, då

olika tolkningar förekommit, en tydlig lagändring i angiven riktning önskvärd.

Utskottet funne alltså syftet med motionen beaktansvärt. Då emellertid ett

närmare övervägande av frågan syntes påkallat och då, enligt vad utskottet

inhämtat, spörsmålet komme att upptagas vid den utredning angående revision

av kommunalförordningarna, som efter därom av riksdagen gjord framställning

påbörjats, ansåg utskottet frågan icke påfordra någon vidare riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den sakkunnige har genom utbyte av ordet »årligen» mot uttrycket »för

varje år» sökt tydliggöra, att valet bör ske före årets början, vilket emellertid

mötte hinder, då fullmäktiges sammansättning skulle ändras vid årsskiftet.

För sådana fall har den sakkunnige föreslagit en tilläggsbestämmelse, som

ansluter sig till en åtminstone i flera städer förekommande praxis. Andra stycket

av först nämnda moment ersättes genom hänvisningen i kap. 3 § 13, första

stycket.

Samma bestämmelser örn tid för valet hava beträffande ordförande i stadsfullmäktige

upptagits i avdelning II av sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett föreskriften att val av ordförande,

där så kan ske, skall äga rum före årets början torde tarva ytterligare förtydligande

än vad uttrycket »för varje år» angåve. Liknande anmärkning har

framställts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner samt stadsfullmäktige i

Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Lidköping. Länsstyrelsen i Gotlands län

har förklarat att, ehuru bestämmelsen att kommunalfullmäktige skola för

varje kalenderår utse ordförande och vice ordförande väl knappast kunde innebära

hinder för fullmäktige att, där ordföranden eller vice ordföranden under

uppdragstiden avginge, utse annan i hans ställe för den återstående tiden, en

uttrycklig föreskrift därom dock vore på sin plats. Samma erinran har gjorts

av stadsfullmäktige i Visby. Stadsfullmäktige i Västerås hava funnit det icke

lämpligt att även för ett undantagsfall och för kort tid inrymma befogenhet

för en avgående representation att bestämma över presidiet i en nytillträdande

samt framhållit att den praxis, som på vissa håll utbildats att förlägga valet

för varje år till ett extra sammanträde å första helgfria dagen i januari månad

efter kallelse av äldste ledamoten, lämpligen borde lagfästas.

För att tydligare utmärka, att val av ordförande och vice ordförande i regel

skall ske före ingången av det år valet avser, har en ändring vidtagits i första

stycket.

Då det måste anses olämpligt, att kommunalfullmäktige utse ordförande för

tid efter utgången av deras egna mandat, har det föreskrivits, att för året efter

det, då allmänna val av kommunalfullmäktige ägt rum, ordförandevalet alltid

skall ske i januari månad samma år. Detta stadgande synes sta i överensstämmelse

med riksdagens tidigare uttalade mening.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 7—9.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Riksdagen

1923.

154 Kungl. Majus proposition nr 99.

Med anledning- av det yrkande, som gjorts av stadsfullmäktige i Västerås,

vill jag framhålla, att stadgandet i paragrafens andra stycke möjliggör för

stadsfullmäktige att året efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum,

sammanträda till ordförandeval första helgfria dagen i januari. Den omständigheten

att kallelse till dylikt sammanträde skall utfärdas av person, som

utsetts därtill av de förutvarande fullmäktige, torde ej medföra någon olägenhet.

§ 8.

Denna paragraf, som delvis ersätter L. § 36 mom. 4, sista stycket, innehåller

särskilda bestämmelser örn ordinarie och andra sammanträden av kommunalfullmäktige,

vilka bestämmelser ansluta sig till föreskrifterna i S. §§ 33 och 34.

Paragrafen överensstämmer med § 9 i sakkunnigförslaget.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 1, tredje—sjätte styckena, och sakkunnigförslaget

§ 10.

Den sakkunnige har anfört, att paragrafen i tydlighetens intresse icke i den

grad, som varit möjligt, inskränkts till hänvisningar till bestämmelserna örn

kommunalstämma. I överensstämmelse med därom framställt yrkande hade

uttrycket »minst åtta dagar» utbytts mot det fullt otvetydiga »en vecka».

Mot denna paragraf hava framställts en del av de anmärkningar, som anförts

vid kap. 2 § 9. Det har sålunda hemställts, att kungörelsens uppläsande

i kyrkan måtte borttagas, och att uttrycket församlingens kyrka måtte förtydligas,

så att uttryckligen angåves att därmed avsåges den kyrka, till vilken

församlingen vore hänvisad för högmässogudstjänst på den för kungörelsens

uppläsande avsedda dagen. Därjämte har yrkats, att kungörandet i tidning

såsom allt för kostsamt måtte avskaffas.

Vad angår frågan örn angivande av kungörelsetiden för sammanträde med

kommunalfullmäktige må erinras, att sedan herr Jeppsson i en vid 1923 års

riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 84, hemställt, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i gällande stadgande i ämnet, att orden »minst

åtta dagar» måtte ersättas med orden »minst en vecka», konstitutionsutskottet

i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 7, yttrat bland annat:

Enligt utskottets mening hade vissa skäl anförts för en ändring av förevarande

stadgande i den av motionären angivna riktningen. Berörda stadgande

måste emellertid ses i samband med de bestämmelser, som annorstädes i kommunalförfattningarna

meddelats angående sammanträdens och valförrättningars

kungörande, varvid särskilt syntes böra uppmärksammas, att tidrymden åtta

dagar även i andra fall än det av motionären avsedda förekomme i nämnda

författningar. Nämnda stadganden kunde enligt utskottets mening väl förtjäna

att underkastas en jämförande granskning i syfte att utröna, huruvida

och i vad mån jämkningar kunde vara av behovet påkallade. Utskottet holle

före att nämnda spörsmål borde komma under övervägande vid den allmänna

revisionen av kommunalförfattningarna.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 155

Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. — Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av skäl, som anförts vid kap. 2 § 9, anser jag mig ej höra vidtaga ändring

i reglerna örn kungörelses uppläsande i kyrka.

Att föreskriften örn kungörelses intagande i tidning ej kail borttagas synes

uppenbart. Emellertid anser jag mig icke i denna del kunna helt ansluta mig

till den sakkunniges förslag. Detsamma innebär nämligen en utvidgning av nu

gällande skyldighet att kungöra i tidning, i det att enligt förslaget sådant kungörande

skall ske, där ej fullmäktige med kvalificerad majoritet beslutat annorlunda,

under det att enligt gällande förordning kungörelsen skall införas i tidning

endast då fullmäktige fattat beslut därom. En dylik utvidgning skulle

kunna medföra en avsevärd ökning av annonskostnaderna utan motsvarande fördel,

varför nu gällande regler torde böra bibehållas.

I enlighet med riksdagens uppfattning har såväl i förevarande paragraf som

på vissa andra ställen uttrycket »åtta dagar» ersatts med »en vecka».

§ 10.

I denna paragraf, som motsvarar § 11 andra stycket i sakkunnigförslaget,

upptagas bestämmelser svarande mot L. § 36 mom. 2.

Enligt sistnämnda lagrum skall ordförande eller ledamot av kommunalfullmäktige,

som utan anmält och godkänt förhinder avhåller sig fran sammankomst

böta två riksdaler riksmynt och dubbelt så mycket örn sammanträdet

måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Den sakkunnige har föreslagit en höjning av böterna till fem respektive tio

kronor.

Den föreslagna höjningen av böterna har avstyrkts av styrelsen för svenska

landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De

skäl, som därvid anförts, hava varit i huvudsak följande:

De nuvarande böterna vore tillräckliga, då böternas verkan vore huvudsakligen

moralisk och icke ekonomisk. En förhöjning skulle medföra alltför stort

tvång samt föranleda onödigt tidsödande förhör med de anklagade. I vissa fall

skulle för höga böter kunna leda till mindre skärpa i bedömandet av vad som

vore laga förfall. Särskilt i Norrland, där med hänsyn till de stora avstånden

kommunalfullmäktige ofta ej utan uppoffring kunde inställa sig till sammanträde,

skulle en förhöjning medföra obilliga verkningar.

I likhet med den sakkunnige finner jag en höjning böra ske av ifrågavarande

böter. Det i gällande förordning stadgade bötesbeloppet måste med hänsyn till

numera rådande förhållanden anses orimligt lågt. Några ogynnsamma verkningar

av en förhöjning torde icke vara att befara. Märkas bör även, att enligt

landstingslagen landstingsman eller behörigen kallad suppleant, som uteblir,

skall för varje dag han är frånvarande böta fem kronor men dubbelt om landstinget

måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

F. L. 3:

9-10.

Departements
chefen.

Don sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

F. L. 3:

11—12.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

156 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ ii.

Denna paragraf motsvarar L. § 36 mom. 3, varjämte här upptagits den i

mom. 4 ingående regeln örn lika rösträtt.

Paragrafen överensstämmer med sakkunnigförslaget § 11 första stycket och

§ 12.

Mot bestämmelsen att ordföranden och vice ordföranden i kommunalstämman

äga yttranderätt i kommunalfullmäktige har av kommunalfullmäktige i

en kommun anmärkts, att bestämmelsen kunde såsom onödig uteslutas, då kommunalstämmans

befogenhet inskränkts till ett sådant fåtal ärenden, varmed

kommunalfullmäktige icke hade någon befattning, att nämnda förtroendeposter

vore av långt mindre betydenhet än ordförande- och vice ordförandebefattningarna

i vilken kommunal styrelse som helst. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län samt kommunalfullmäktige i 6 kommuner hava ansett, att rätten att

deltaga i kommunalfullmäktiges överläggningar borde utsträckas att gälla även

ordförande och vice ordförande i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Såsom jag i det följande kommer att närmare beröra har från vissa håll även

föreslagits, att kommunens revisorer skulle äga rätt att närvara vid fullmäktiges

sammanträde och yttra sig vid behandlingen av revisionsberättelsen.

De framställningar, som gjorts rörande utvidgad rätt för kommunala förtroendemän

att närvara vid kommunalfullmäktiges sammanträde, synas mig

befogade. Det torde ofta för det kommunala arbetet vara av värde, att vid behandlingen

hos fullmäktige av åtminstone viktigare frågor någon representantför

det kommunala organ, som handhaft ärendets beredning, är tillstädes och

utvecklar de synpunkter, som framkommit under den förberedande behandlingen.

Av skäl, som jag senare kommer att angiva, synes det även lämpligt, att

revisorerna äga deltaga vid behandlingen av framställda revisionsanmärkningar

och frågan örn ansvarsfrihet. Med hänsyn till det anförda har ett tillägg gjorts

till paragrafens andra stycke.

§ 12.

Paragrafen motsvarar L. § 36 mom. 4 i de delar, som icke upptagits i § 11

i föreliggande förslag ävensom sakkunnigförslaget § 13. Med hänsyn till den

ändring, som vidtagits i kap. 2 § 20, har i förevarande paragraf upptagits en

föreskrift örn befogenhet för kommunalfullmäktige att i visst ärende utesluta

offentlighet.

I den sakkunniges förslag har vid denna paragraf intagits ett stadgande,

att protokoll vid kommunalfullmäktiges sammanträde skall upptaga de närvarande

fullmäktiges namn. Samma bestämmelse har i avdelning II upptagits

beträffande stadsfullmäktiges protokoll.

Den föreslagna bestämmelsen rörande protokollet har avstyrkts av länsstyrelserna

i Stochholms, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt domkapitlet i Västerås och

styrelsen för svenska landskommunernas förbund ävensom, såvitt angår kom
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)9. 157

munal fullmäktiges protokoll, kommunalfullmäktige i 31 kommuner och beträffande

stadsfullmäktiges protokoll stadsfullmäktige i 3 städer. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län har föreslagit, att stadgandet måtte erhålla en något

ändrad lydelse. I yttrandena har gjorts gällande, att en uppräkning av de närvarandes

namn endast skulle tynga protokollet och icke medföra någon praktisk

nytta. Tillika har föreslagits, bland annat, att i början av varje valperiod

skulle i protokollet intagas en förteckning å samtliga fullmäktige, varefter i

protokollet för varje sammanträde borde antecknas de fullmäktige, som varit

frånvarande. På andra håll har det ansetts tillräckligt, att i protokollet angåves

antalet närvarande fullmäktige samt de frånvarandes namn.

Beträffande spörsmålet örn upptagande av nya frågor inom fullmäktige har

styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört följande:

Örn, som i förslaget vore ifrågasatt — kap. 2 § 12 — nya frågor endast

finge väckas vid fullmäktiges sammanträde, bleve följden den, att endera finge

fullmäktige oftare sammanträda eller ock komme fullmäktige att arbeta under

mycket ogynnsamma förhållanden. I medelstora kommuner holle fullmäktige

ofta icke flera sammanträden under året än de ordinarie. För att få en motion

behandlad t. ex. på oktobersammanträdet, måste denna väckas vid marssammanträdet.

Att skapa ett system, som medförde sådant resultat, kunde icke

anses lämpligt. Det kunde sägas, att nuvarande ordning i berörda avseende

vore tillfredsställande och följaktligen borde kunna bibehållas med den begränsning

ifråga örn rätten att väcka ny fråga, att detta endast skulle tillkomma fullmäktig.

Genom att förslag till kommunalfullmäktige finge ingivas till fullmäktiges

ordförande även mellan sammanträdena, kunde ordföranden för beredning

remittera ärende till vederbörligt beredningsorgan och ärendet således vid

fullmäktiges därpå följande sammanträde föreligga berett. Den strävan till likformighet

mellan stadgandet för land och stad, som vore genomgående i förslaget,

finge icke drivas så långt, att det försvårade ett praktiskt arbete och

förhållandena vore varandra så olika på landet och i städerna, att en skiljaktighet

i berörda avseende vore väl motiverad.

Syftet med den av den sakkunnige föreslagna bestämmelsen rörande protokollet

är naturligen, att av detsamma skall otvetydigt framgå, vilka fullmäktige

varit närvarande och deltagit i avgörandet av varje ärende. För vinnande av

detta ändamål är det dock icke nödvändigt att för varje sammanträde uppräkna

de närvarandes namn. Det synes vara tillräckligt att, sedan fullmäktiges namn

till exempel vid valperiodens början angivits i protokollet, vid sammanträdet

antecknas namnen endast å de frånvarande. Då ett dylikt förfarande synes böra

möjliggöras, har stadgandet erhållit en något ändrad lydelse.

Den av styrelsen för svenska landskommunernas förbund framställda anmärkningen

beträffande sättet för väckande av ny fråga synes utgå från en

oriktig förutsättning. De av den sakkunnige föreslagna stadgandena i denna

del överensstämma helt med nu gällande föreskrifter. Sakkunnigförslaget

hindrar sålunda icke, att förslag mellan sammanträdena ingivas till fullmäktiges

ordförande och därpå efter vederbörlig beredning upptagas till avgörande

å sammanträde.

Departements
chefen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 13;

4: 1—2.

Den sakkunnige.

Yttranden.

158 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 13.

Paragrafen återgiver L. § 34 och sakkunnigförslaget § 14. Den sakkunnige

Ilar anfört, att uttrycket »kommunen må besluta» bibehållits i syfte att utmärka,

att sådant beslut kunde fattas av kommunalstämma, då kommunalfullmäktige

ej ännu tratt i verksamhet. Reseersättningar åt fullmäktige syntes

den sakkunnige av samma skäl som motsvarande ersättningar åt de i kap. 2

§ 15 mom. 2 nämnda förtroendemännen böra vara underkastade den i nämnda

paragraf mom. 5 stadgade inskränkningen.

Kap. 4. Om kommunalnämnd.

§§ 1 och 2.

Paragraferna motsvara L. §§ 37 och 38 samt sakkunnigförslaget § 1 och § 2

mom. 1.

Främst i nämnda moment har den sakkunnige upptagit en allmän föreskrift

örn kommunalnämndens förvaltningsuppgift. Rörande sista stycket i samma

moment har den sakkunnige anfört, att handhavandet av kommunala stadgar

angående hälsovård och brandväsende icke numera kunde sägas vara utan vidare

uppdraget åt kommunalnämnden. Emellertid har den sakkunnige ansett

lämpligt att i lagtexten infoga en erinran örn kommunalnämndens verksamhet

enligt särskilda författningar. Denna erinran vore enligt sin ordalydelse icke

avsedd att vara fullständig och behövde alltså ej kompletteras i anledning av

nytillkommande uppgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att bestämmelsen i § 2 första

punkten borde kompletteras med en föreskrift, varigenom egendom, vars förvaltning

på grund av särskild föreskrift ankomme på annan myndighet, undantoges

från nämndens förvaltning. I fråga om det i nyssnämnda punkt använda uttrycket

»drätsel» har styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat,

att uttryckets egentliga innebörd för landsbygdens vidkommande vore oklart och

att dess intagande i en ny lag knappast förefölle ändamålsenligt, särskilt med

hänsyn till att revision av kommunallagarna påyrkats till stor del i avsikt att

erhålla en lättförståelig text. Ett uttryck, som syntes fullt täcka ordet »drätsel»

och som numera vunnit stor användning inom kommunalförvaltningen, vore ordet

»medelsförvaltning». Nämnda ord vore begripligt för alla och finge anses som

lämplig begreppsbestämning såväl i lagtexten som i rubriken till kap. 5. Att den

avsikt att åstadkomma likformighet mellan lagens avdelning för landet och

den för stad, som synbarligen föresvävat den sakkunnige, i nämnda detalj icke

kunde fullföljas syntes vara av underordnad betydelse, allrahelst som konsekvenserna

av begreppsbestämningens införande i avdelningen för landet icke

kunnat genomföras beträffande förvaltningsorganets benämning.

Mot den i § 2 mom. 1 sista stycket i sakkunnigförslaget förekommande uppräkningen

av de uppgifter, som enligt särskilda författningar åligga kommunalnämnden,

hava anmärkningar framställts av styrelsen för svenska stadsförbundet

samt kommunalfullmäktige i 3 kommuner. Anmärkningarna hava före
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

F. L. 4:1-4.

Kungl Majlis proposition nr 99. 159

trädesvis avsett intagandet i nämnda uppräkning av ärenden beträffande arbetslöshetsunderstöd.

Det har emellertid även gjorts gällande, att förteckningen,

då den ej vore fullständig, kunde giva anledning till missförstånd och därför

borde uteslutas.

Att i detta sammanhang upptaga stadgande om undantag från kommunalnämndens

förvaltning beträffande egendom, som på grund av särskild föreskrift

skall förvaltas av annan myndighet, lärer icke vara erforderligt. Det torde

ligga i sakens natur, att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter kunna

medföra undantag från de i nämnda paragraf givna allmänna reglerna.

Den i sakkunnigförslaget använda benämningen drätsel synes mig lämplig.

Tolkningen av nämnda uttryck torde icke, .såvitt angår landskommuner, erbjuda

större svårigheter än beträffande städerna, där uttrycket sedan gammalt

förekommer. För övrigt lärer det i stället föreslagna uttrycket, medelsförvaltning,

icke helt motsvara begreppet drätsel.

Det synes lämpligt, att här upptages en erinran örn de uppgifter, som på

grund av särskilda författningar åvila kommunalnämnden. Denna torde emellertid

kunna göras mindre fullständig än i sakkunnigförslaget. Härigenom vinnes

även, att uppräkningens karaktär av exemplifikation tydligare framträder.

§ 3.

De i sakkunnigförslaget under § 2 mom. 2 och 3 upptagna bestämmelserna,

vilka motsvara L. §§ 39 och 55, hava vid överarbetningen intagits i förevarande

paragraf.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit ett förtydligande så till vida, att

det borde uttryckligen föreskrivas, att kommunalnämnden äger fälla till vite

för underlåtenhet att hörsamma nämndens kallelse.

Vid tillämpningen av L. § 55 har viss tvekan försports, huruvida det tillkommer

kommunalnämnden att fälla till där avsedda böter och vitén. I syfte

att tydligt angiva, att nämnden äger dylik befogenhet, har en jämkning vidtagits

i lydelsen av andra stycket i förevarande paragraf.

Då det synes opraktiskt att kommunalnämnden för att få tredskande personer

inställda för nämnden skall behöva vända sig till länsstyrelsen, som i sin

tur beordrar polismyndigheten, har det föreskrivits, att nämnden skall kunna

begära handräckning direkt hos sagda myndighet. Samma befogenhet tillkommer

barnavårdsnämnd enligt 75 § i barnavårdslagen.

§ 4.

Denna paragraf motsvarar L. § 40 mom. 1. Mom. 2 av samma paragraf har

ersatts genom en allmän bestämmelse i kap. 2 § 13, vartill kap. 3 § 12 hänvisar.

Med hänsyn till stadgandet i § 10, att suppleanterna böra i bestämd ordning

kallas till tjänstgöring, har det ansetts lämpligt att här upptaga föreskrift, att

ordningen mellan suppleanter, som ej utses genom proportionellt val, skall fastställas

vid valet.

Departements
chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

s. 160 Kontrollera mot PDF

F. L. 4: 5—7.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

Yttranden.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 5.

Denna paragraf motsvarar L. § 41 och § 42, första stycket.

I L. § 41 ingår efter en uppräkning av de personer, som icke må vara ledamöter

av kommunalnämnd, stadgande att andra ämbets- och tjänstemän ej mot

sin vilja kunna förpliktas att mottaga dylikt uppdrag.

Den sakkunnige har i sitt förslag i stället för uttrycket andra ämbets- och

tjänstemän använt uttrycket andra i det allmännas tjänst anställda personer.

Tillika har den sakkunnige framhållit, att stadgandet komme att äga blott ringa

praktisk betydelse.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett ändringen innebära

en omtvistad utvidgning av den kategori, som har rätt till avsägelse och har

uttalat att förslagets uttryck för övrigt vore mera obestämt än nu gällande och

svårt att tolka. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige

i 2 kommuner.

I kap. 2 § 5 i föreliggande förslag stadgas, att rätt att avsäga sig uppdraget

såsom ordförande i kommunalstämma tillkommer bland andra ämbets- eller

tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget. Enligt

första stycket av förevarande paragraf skall detsamma gälla i avseende å uppdraget

att vara ledamot eller suppleant i kommunalnämnden. Det kan starkt

ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att härutöver tillerkänna ämbets- eller

tjänsteman befogenhet att avsäga sig dylikt uppdrag. Avgörande för frågan,

örn rätt till avsägelse skall föreligga, synes böra vara, huruvida tjänstens fullgörande

kan antagas i det särskilda fallet hindra uppdragets mottagande. Med

hänsyn härtill har stadgandet i andra stycket av sakkunnigförslaget uteslutits

i nu föreliggande förslag.

På grund av den ändring, som vidtagits i kap. 3 § 3 — kap. 3 § 4 i sakkunnigförslaget

— har såsom ett andra stycke i förevarande paragraf upptagits

förbud för vissa personer att vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnd.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med regeln i L. § 41 första

stycket; dock hava här liksom i sakkunnigförslaget tillagts landssekreterare,

landskamrerare och länsassessor. Nämnda tillägg ävensom stadgandet rörande

landshövding torde hava föga praktiskt värde men har dock ansetts lämpligt

såsom uttryck för en hävdvunnen princip.

§ 6.

Paragrafen motsvarar L. § 42, andra och tredje styckena.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 43.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava föreslagit borttagande av förevarande

bestämmelse. Däremot har stadgandet tillstyrkts av domkapitlen i Linköping

och Luleå, av vilka förstnämnda domkapitel framhållit, att örn syftet

med bestämmelsen skulle kunna förverkligas, det måste stadgas, att pastor i

dylika fall skulle erhålla särskild kallelse till sammanträdena ifråga, då det

s. 161 Kontrollera mot PDF

F. L. 4:

7-10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 161

eljest bleve honom omöjligt att kunna fullgöra, vad den föreslagna lagbestämmelsen

väntade av honom.

Även örn förevarande bestämmelse icke numera äger någon större praktisk

betydelse, torde densamma dock lämpligen böra bibehållas. Med hänsyn till

kyrkoherdens ämbetsuppgifter och ställning som ordförande i kyrkorådet, vilket

bland annat har att i avseende å sedernas vård vaka över efterlevnaden av

därom gällande författningar, synes det nämligen ändamålsenligt, att kyrkoherden

erhåller säte i kommunalnämnden, då denna behandlar ärenden angående

åtgärder till sedlighetens främjande. Skäl torde icke föreligga att i lagen

införa stadgande, att kyrkoherden skall särskilt kallas till sammanträde, då

till behandling föreligger ärende, varom här är fråga, så mycket mera som

föreskrift icke gives örn kallelse beträffande nämndens ledamöter. Det torde

emellertid ligga i sakens natur, att ordföranden bör underrätta kyrkoherden örn

dylikt sammanträde.

§ 8.

Här intagna bestämmelser överensstämma med föreskrifterna i L. §§ 44 och

49 ävensom sakkunnigförslaget §§ 8 och 13.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Med nuvarande och föreslagna bestämmelser kunde det icke låta sig göra

att entlediga en ordförande, med mindre han avginge ur nämnden. Ofta nog inträffade

emellertid, att en duglig och rutinerad ordförande till följd av hopade

kommunala uppdrag, på grund av ökat arbete i tjänst eller affärsrörelse eller

på grund av försvagad hälsa funne sig föranlåten att lämna ordförandeskapet.

Om han i dylikt fall ändock vore villig att kvarstå som ledamot och låta nämnden

draga fördel av hans insikt och erfarenhet, vore det självfallet av stor

betydelse att så kunde ske. Flera dylika fall hade förekommit i kommunala

centralbyråns konsultationsverksamhet.

För kontinuiteten i det kommunala arbetet är det naturligen av vikt, att

täta växlingar å ordförandeplatsen i kommunalnämnden såvitt möjligt undvikas.

Med hänsyn härtill synes det1 lämpligt, att den som för viss valperiod

valts till ordförande bibehåller denna befattning under hela valperioden.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar L. § 45, med tillägg av föreskrift örn rätt för

länsstyrelsen att förordna örn sammanträde.

§ 10.

Paragrafen motsvarar L. § 46.

Den sakkunnige har erinrat, att med hänsyn till bestämmelserna i § 6 erfordrades

här föreskrift örn suppleants inkallande vid uppkommen ledighet

endast beträffande tiden till föreskrivet fyllnadsval efter ledamot, som icke

utsetts vid proportionellt val.

Växjö domkapitel har ansett, att i paragrafen borde föreskrivas, att suppleanterna

skulle kallas till tjänstgöring antingen efter bestämd nummerföljd

eller så, att viss suppleant vid valet bestämdes skola inträda vid förfall för

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) C86 29 1 1

Departements

chefen.

Yttrande.

Departements

chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

s. 162 Kontrollera mot PDF

F. L. 4:

10-14.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

viss ordinarie ledamot. Domkapitlet befarade, att utan dylik ändring- paragrafen

komme att utrota det stundom använda smidiga valsätt, som i viss mån hade

proportionsvalens fördelar utan att kräva så stor apparat som dessa, nämligen

med gemensam lista med platserna på förhand reglerade efter styrkeförhållandet

mellan partierna. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava gjort gällande,

att föreskriften, att suppleanterna skulle inkallas i bestämd ordning,

borde fullständigas med stadgande, att ordningen skulle bestämmas vid valet.

Sist omförmälda anmärkning har som jag redan berört beaktats vid förslagets

omarbetande. Den föreslagna lydelsen innebär, att hinder ej möter för det

av domkapitlet förordade förfaringssättet.

§ 11.

Paragrafen överensstämmer med L. §§ 47 och 48 dock med den ändringen,

att det i förstnämnda paragraf stadgade bötesbeloppet höjts från 2 riksdaler till

fem kronor. I den sakkunniges förslag hava dessa bestämmelser upptagits

under §§11 och 12.

Mot den föreslagna höjning-en hava framställts i huvudsak samma anmärkningar

som vid kap. 3 § 10.

Av skäl, som anförts vid nyss nämnda paragraf, finner jag mig böra förorda

omförmälda höjning.

§ 12.

Denna paragraf motsvarar L. § 50 samt sakkunnigförslaget § 14.

§§ 13 och 14.

Paragraferna motsvara L. §§ 51—53 samt sakkunnigförslaget §§ 15—17.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt dels i § 16 en bestämmelse örn tillkännagivande

angående verkställd justering, vilken förutsattes för det längre

fram föreslagna stadgandet örn besvär över kommunalnämndens beslut, dels

ock i § 15 ett påpekande, att kommuns räkenskaper skola föras i enlighet med

givna föreskrifter, samt en erinran örn möjligheten för kommun att anställa

tjänstemän, som biträda vid utförande av de i paragrafen omförmälda göromålen.

Föreskriften örn tillkännagivande av justering av kommunalnämndens protokoll

har avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län

samt kommunalfullmäktige i 21 kommuner. De skäl som härvid anförts hava

varit i huvudsak, att dylikt tillkännagivande skulle bliva för kommunerna

tyngande och icke medföra någon praktisk nytta. Styrelsen för svenska landskommunernas

förbund har framhållit, att genom bestämmelsen åsamkades kommunalnämnderna

en avsevärd ökning i den stora arbetsbörda, som redan åvilade

dem. I större kommuner hölles ofta regelbundna månadssammanträden. Den

jämkning i denna nya tunga, som vore möjlig, borde följaktligen medgivas.

Så kunde det ju anses obehövligt att tillkännagiva protokolls justeringen för de

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kttngl. Majus proposition nr 90. 163

fall, att nämnden endast behandlat ärenden, beträffande vilka besvärsrätt ej

förelåge, såsom ifråga om yttranden och förslag. I en del utlåtanden har föreslagits,

att, därest bestämmelsen om tillkännagivande av justering borttoges,

besvärstiden skulle räknas från justeringsdagen, som i så fall skulle angivas,

eller från sammanträdesdagen, varvid tillika borde stadgas, att justering skulle

vara verkställd inom viss tid från nämnda dag. Det Ilar även föreslagits, att

meddelande om justering skulle införas i tidningarna.

Beträffande stadgandet i sakkunnigförslaget, att envar äger taga avskrift

av kommunalnämndens protokoll och att utan lösen få avskriftens riktighet bestyrkt

av ordföranden, hava framställts samma anmärkningar som vid motsvarande

stadgande i kap. 2 § 18.

Med anledning av regeln, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna

föreskrifter, har styrelsen för svenska stadsförbundet framhållit, att stadgandet

väl avsåge av nämnden, eventuellt av kommunalfullmäktige lämnade föreskrifter.

Det vore emellertid av vikt att tydligare fastslå detta, så att stadgandet

icke kunde tagas till intäkt för ett utfärdande i allmän författning av

dylika föreskrifter. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige i 1 kommun

gjort gällande, att föreskrifter, varom här vore fråga, borde utfärdas av Kungl.

Maj:t. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att i lagen

borde stadgas, vem som skulle meddela föreskrifter om räkenskapernas förande.

Enligt sts^relsens mening vore lagstiftning i ämnet ej önskvärd.

Vid stadgandet om rätt för ordföranden att tillsätta och entlediga biträden

har styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhållit, att antagandet

och entledigandet av ifrågavarande biträden med fördel kunde överlämnas

till kommunalnämnden, allrahelst som nämnden jämlikt § 18 i sakkunnigförslaget

hade att antaga biträden för vissa uppgifter och den föreslagna skillnaden

i sättet att anställa biträden icke kunde vara ändamålsenlig. Samma yrkande

har framställts av kommunalfullmäktige i 1 kommun. Styrelsen för svenska

stadsförbundet har ansett önskvärt, att skillnaden mellan av kommunen anställda

tjänstemän och av ordföranden antagna biträden klarare markerades,

och länsstyrelsen ''i Östergötlands län har yrkat, att stadgandet måtte förtydligas

så att ordförandens skyldighet att själv bekosta avlöningen till de biträden,

som av honom antoges utan tillstånd av kommunalrepresentationen, uttryckligen

fastsloges.

Med hänsyn till det föreslagna stadgandet örn rätt till klagan över kommunalnämnds

beslut måste en lämplig tidpunkt bestämmas, från vilken besvärstiden

skall räknas. Att till utgångspunkt taga dagen för sammanträdets

hållande eller någon dag viss tid därefter torde icke vara lämpligt. Tiden för

kommunalnämndssammanträde kungöres icke, och det kan ej krävas, att kommunmedlem,

vilkens rätt beröres av nämndens beslut, skall hålla sig underrättad

om sammanträdesdagarna. Bristande kännedom härom skulle emellertid, därest

besvärstiden ställdes i förhållande till tiden för sammanträdet, kunna medföra

rättsförlust. Någon bättre utväg lärer icke kunna anvisas än upptagande av

F. L. 4:

13-14.

Departements
chefen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

F. L. 4:

13—16.

Yttranden.

Departements
chefen.

164 Kungl. Majus proposition nr 99.

föreskrift, att tillkännagivande om verkställd justering- skall ske i den ordning-,

som gäller beträffande kommunalstämmas protokoll, samt att besvärstiden skall

räknas från tillkännagivandet.

Vidkommande sättet för justerings verkställande och rätten att erhålla bestyrkande

å avskrift av protokollet får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

Stadgandet, att räkenskaperna skola föras i enlighet med givna föreskrifter,

avser naturligen samtliga i behörig ordning tillkomna föreskrifter. Emellertid

synes det, såsom jag i det följande torde få närmare utveckla, icke lämpligt,

att Kungl. Majit utfärdar föreskrifter rörande kommunernas bokföring. Det

torde böra ankomma på kommunens beslutande organ att giva regler i detta

avseende.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att beröva ordföranden rätten att antaga

och entlediga biträden, varom här är fråga. Ej heller synes det erforderligt

att i anmärkta hänseenden förtydliga de föreslagna bestämmelserna i ämnet.

§ 15.

Paragrafen motsvarar L. § 54 och § 56 första stycket samt sakkunnigförslaget

§ 18.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund samt kommunalfullmäktige

i 14 kommuner hava yrkat, att i likhet med vad fallet är för kyrkoråd och

skolråd även kommunalnämnden borde medgivas rätt att tillsätta kassaförvaltare

utom nämnden, detta med särskild hänsyn till, att ett flertal större kommuner

måste tillsätta tjänstemän för handhavande av kassarörelsen. Det har

även yrkats, att i lagen borde föreskrivas, att nämnden skulle utse kassakontrollant.

Den föreslagna ändringen, att kommunalnämnden skulle äga utse kassaförvaltare

även utom nämnden, finner jag befogad. Skäl torde icke föreligga att

upprätthålla den nuvarande olikheten mellan å ena sidan kommunalnämnd och

å andra sidan kyrkoråd och skolråd. Därest kommunalnämnden erhåller befogenhet,

som nyss nämnts, lärer ökad möjlighet vinnas för kommunerna att på

ett enhetligt sätt ordna sitt kassa- och räkenskapsväsen.

Att i lagen intaga föreskrift örn tillsättande av kassakontrollant synes icke

lämpligt. Det torde böra överlämnas åt kommunerna att för varje särskilt fall

ordna denna angelägenhet på lämpligaste sätt.

§ 16.

Beträffande § 19 i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande

paragraf, har den sakkunnige anfört, att då i förevarande kapitel bland kommunalnämndens

uppgifter framhållits uppgiften att uppbära kommunens inkomster

och i övrigt handhava dess drätsel, hade det ansetts lämpligt att i en

slutparagraf hänvisa till nästföljande två kapitel, som särskilt handlade, kap.

5 örn kommuns drätsel och i sammanhang därmed örn revision och ansvarighet

samt kap. 6 om bland annat uppbörd av kommunalskatt.

s. 165 Kontrollera mot PDF

F. L. 4: 16.

Kungl. Majus proposition nr 00. 165

I L. § 56 andra stycket föreskrives bland annat, att envar ledamot av kommunalnämnden

ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, nämnden baft

under sin förvaltning, ävensom för de säkerlietshandlingar, mot vilkas antaglighet

han icke gjort anmärkning till protokollet.

Den sakkunnige har i sitt förslag under § 3 upptagit stadgande, att ledamöter

av kommunalnämnden, vilka, genom att överträda den föreslagna kommunallagen

eller särskilt givna föreskrifter eller eljest, uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndade kommunen skada, skulle jämte det ansvar enligt allmän

lag, som kunde ifrågakomma, vara underkastade skyldighet, en för alla och

alla för en, att ersätta skadan. Det sagda skulle äga motsvarande tillämpning

i fråga örn styrelser eller personer, som blivit utsedda för särskilda förvaltningseller

verkställighetsbestyr.

Samma bestämmelse har föreslagits beträffande ledamöter av drätselkammare

samt styrelser och personer, vilka i stad blivit utsedda för särskilda förvaltnings-

och verkställighetsbestyr.

Den sålunda föreslagna ansvarigheten har avstyrkts av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronabergs, Malmöhus och Norrbottens län samt stadsfullmäktige

i Stockholm, Sölvesborg, Halmstad, Örebro och Hudiksvall ävensom

kommunalfullmäktige i 16 kommuner. De skäl, som härvid anförts, hava

varit i huvudsak, att det utvidgade ansvaret vore mindre lämpligt, då här vore

fråga örn ofta oavlönade förtroendeposter, som man icke utan laga ursäkt kunde

avsäga sig. Bestämmelserna skulle i hög grad försvåra en lämplig rekrytering.

Särskilt skulle personer i god ekonomisk ställning avsäga sig inval i nämnder

eller styrelser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Otvivelaktigt innebure en precisering av förutsättningarna, under vilka ett

kommunalt förvaltnings- och verkställighetsorgan kunde ställas till ansvar för

skada, som tillskyndades kommunen, en förbättring av gällande bestämmelser.

Däremot hyste styrelsen stora betänkligheter mot utkrävande av eventuellt

skadestånd solidariskt mellan ledamöterna. Uppdragen, som här vore fråga örn.

vore i allmänhet oavlönade förtroendeuppdrag, vilka ledamöterna icke annat

än i vissa fall kunde avsäga sig, och de finge heller icke själva välja sina medansvariga.

Under sådana omständigheter förefölle det, som skulle kravet på

solidarisk ansvarighet vara att ställa allt för stora anspråk på dem, som finge

bära den kommunala arbetsbördan.

De personer, som avses i förevarande paragraf, äro enligt 25 kap. 22 § strafflagen

i straffrättsligt hänseende jämställda med statens ämbetsmän. Härav

följer, att de, därest de genom överträdelse av lag eller särskilt givna föreskrifter

eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kommunen skada,

äro förfallna till ämbetsbrott. Med tillämpning av allmänna rättsregler följer

vidare, att de äro solidariskt ansvariga för uppkommen skada. Den sakkunniges

förslag torde sålunda på denna punkt icke innehålla något mera än vad

som redan gäller. Med hänsyn härtill kan jag icke biträda de anmärkningar,

som framställts mot berörda förslag. Att i något avseende minska det ansvar,

som nu gäller, torde icke vara tillrådligt. Emellertid synes det icke påkallat

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

F. L. 4: 16;

B: 1.

Den sakkunnige.

Yttranden.

166 Kungl. Majus proposition nr 99.

att i förevarande lag upptaga särskilda föreskrifter i detta avseende. Ej heller

torde det vara erforderligt att hänvisa till gällande rätt. Det föreslagna stadgandet

har därför uteslutits.

Kap. 5. Om kommunens drätsel.

Rörande innehållet i detta kapitel har den sakkunnige anfört, att nian för

närvarande i femte avdelningen av L. funne bestämmelser om skattskyldighet

och uppbörd sammanförda med stadganden om utgifts- och inkomstförslag samt

örn räkenskaper, revision och ansvarighet. Det hade synts angeläget att hålla

dessa båda grupper av ämnen åtskilda och behandla de till den senare hörande

i ett särskilt kapitel, för vilket uttrycket »om kommunens drätsel» kunde tjäna

som en kortfattad rubrik.

§ 1.

Paragraten motsvarar i huvudsak L. § 62 utom detta lagrums sista stycke,

som återfinnes i § 2.

Beträffande innehållet i denna paragraf har den sakkunnige anfört, att till

en riktig uppställning av utgiftsförslaget ansetts höra, att i detsamma upptoges

det löpande årets beräknade brist, vilken icke inginge i verkliga skulder. Med

anledning av en mångenstädes förekommande praxis, enligt vilken en för ett år

uppkommen behållning foges i anspråk först för andra följande året, föresloges

en bestämmelse örn rätt att på visst sätt beräkna löpande årets brist eller behållning.

De i L. § 62, andra stycket d), förekommande orden »av kommunalnämnden»

syntes böra uteslutas, enär det lika litet som i stad borde vara omöjligt

att meddela särskilda föreskrifter örn disponerande av anslaget eller delar

därav.

Samma bestämmelser återfinnas i avdelning II i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande uppställningen

av utgifts- och inkomstförslagen anfört i huvudsak:

Sakligt sett kunde det starkt ifrågasättas örn anordningen ifråga vore att rekommendera.

Det vore få landskommuner, som så noggrant följde en uppgjord

stat, att täckning söktes vid årets slut för underskott i anslag, och lika litet

vore det vanligt, att överskott redovisades på annat sätt än att det infördes i det

därpå följande årets räkenskaper som kassabehållning. Skulle föregående årets

verkliga brist eller behållning intagas i staten, som under löpande år uppgjordes

för det därpå följande året, utan hänsyn till det löpande, mellanliggande

årets beräknade^ brist eller behållning, borde detta förutsätta en budgetteknik,

som icke vore så vanlig i landskommuner.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt kommunalfullmäktige i 2 kommuner och

stadsfullmäktige i 6 städer hava ansett, att det i fjärde stycket upptagna alternativet

borde göras obligatoriskt, enär det vore det enda, som kunde giva nödig

trygghet och stabilitet åt budgeten. Å andra sidan hava kommunalfullmäktige

i 2 kommuner gjort gällande, att bestämmelsen borde utgå. Styrelsen för

svenska stadsförbundet bär anfört:

s. 167 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 1.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 167

Förevarande frågor hade varit föremål för ingående behandling i de utredningar

om enhetlig bokföring m. m. för städerna, som pågått och fortfarande

påginge inom stadsförbundet. Ett bestämt förslag på sagda punkt komme antagligen

att framläggas av den kommitté, som arbetade med bokföringsfrågan.

Med den alternativa formulering den sakkunniges förslag fått, syntes det stå

kommittén öppet att gå in för vilketdera som helst av de två motsatta alternativen:

beräknad eller verklig behållning. Icke heller ett blandat system med

verklig behållning för räkenskapsår -f- beräknad behållning för löpande år

syntes stå i strid med den föreslagna lydelsen. Ehuru ett lagstadgande om användande

av den ena eller andra metoden måhända varit att föredraga hade

styrelsen med hänsyn till vad sålunda anförts, icke något att invända mot den

föreslagna lydelsen.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava framhållit följande:

I en stad med samma budgetpraxis som Stockholm vore sakkunnigförslaget

ägnat att medföra svårigheter. I Stockholm upptoges nämligen i staten icke

det löpande årets beräknade brist eller behållning utan motsvarande poster för

närmast föregående år. Ett bokstavligt genomförande av de föreslagna^ bestämmelserna

skulle i en sådan stad alltså kunna medföra, att i övergångsårets

budget måste upptagas behållning, respektive brist för två år. Denna svårighet

borde vid förslagets slutliga avfattande uppmärksammas, och överhuvudtaget

syntes det önskvärt, att den i rask utveckling stadda kommunala budgettekniken

måtte i så ringa mån som möjligt bindas av detaljerade lagbestämmelser.

I detta yttrande har Överståthållarämbetet instämt.

Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava hemställt, att tiden för avgivande

av specialförslag måtte framflyttas till den 25 september.

Det har synts mig lämpligt att giva denna huvudbestämmelse örn den kommunala

utgifts- och inkomststaten en sadan avfattning, att den kommer att

avse staten såsom sådan, ej förslaget till stat. Den nu hävdvunna beteckningen

utgifts- och inkomststat återfinnes för närvarande ej i de egentliga

budgetparagraferna men väl i L. § 17, vari beröres den stämma, vid vilken

»utgifts- och inkomststaten» skall lastställas. Av denna ändring följa vissa formella

jämkningar.

Yad särskilt statens inkomstsida angår, hade den sakkunnige i b) utbytt

det nuvarande uttrycket »anslag» mot »utskylder», som förfalla till uppbörd

under det nästföljande året. I uttrycket »utskylder» torde ingå även skogsaceis,

vilken enligt den nu antagna kommunalskattelagstiftningen i regel ej

direkt tillföres budgeten utan inflyter till skogsaccisfonden, vilken i sin tur

får i viss utsträckning anlitas, och nämnda uttryck bör fördenskull ej nu upptagas.

Då uttrycket »anslag» emellertid numera vanligen förbehålles utgiftssidan

— där det för övrigt synts lämpligt att även i lagtexten använda detsamma

— har jag funnit det lämpligt att sammanslå de gamla punkterna b)

och c). Att även den gamla punkten d) sammanförts med de nu nämnda i en

gemensam punkt, har berott därpå, att uttaxeringen innefattar så att säga två

moment, mellan vilka kail förekomma ett moment med ianspråktagande av befintliga

tillgångar. Såsom framgår av kap. 0 § 1, sker uttaxering av kommunal

progressivskatt, innan skogsaccismedel, vilka ju vanligen hämtas fran en fond,

tågås i anspråk, varefter slutligen allmän kommunalskatt uttages.

Departements
chefen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

F. L. 5:1-2.

Yttranden.

Departements
chefen.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag det naturligt, att i budgeten vanligen

upptages det löpande årets beräknade brist eller behållning. Särskilt i

landskommuner torde detta förfaringssätt kunna förutsättas bliva det normala.

Det synes emellertid ej kunna möta väsentliga olägenheter att lagfästa

nu i ett stort antal städer tillämpad praxis att i stället upptaga nästföregående

årets brist eller behållning enligt räkenskaperna. Denna praxis är visserligen

ett uttryck för en annan princip än den närmast till hands liggande men lärer i

de många fall, då den hittills tillämpats, ej hava medfört olägenheter. Såsom

stadsfullmäktige i Stockholm påpekat, skulle ett förbud mot denna metod medföra,

att vid övergången från densamma i sådana fall, där den förut tillämpats,

under ett och samma år skulle upptagas behållning eller brist för två år. Detta

skulle måhända på något håll medföra svårigheter. Då sålunda övervägande

skäl synas tala för att låta sådana kommuner, som anse det lämpligt, tillämpa

nu antydda praxis i stället för den normala, har jag funnit det önskvärt att i

lagtexten giva ett fullt tydligt uttryck för denna tankegång.

Framflyttande av tiden för avgivande av specialförslag synes ej påkallat
Naturligen

hade det varit önskvärt, att i detta sammanhang bestämmelser

kunnat meddelas örn samverkan vid upprättande av statförslag mellan den

borgerliga och den kyrkliga kommunens organ. Förslag till föreskrifter i dettahänseende

framlades av kyrkofullmäktigsakkunnige i deras år 1922 avlämnade

betänkande. Deras förslag i denna del ansågs emellertid av åtskilliga bland de

däröver hörda myndigheterna mindre tillfredsställande, och frågan synes icke

kunna lösas utan en förnyad utredning.

§ 2.

Paragrafen motsvarar i huvudsak L. § 62, sista stycket, samt § 63, första

och andra styckena. Tredje stycket återfinnes i kap. 6 § 3; slutbestämmelsen

i andra stycket och § 64 motsvaras av kap. 6 § 4.

Rörande andra stycket i den sakkunniges förslag har styrelsen för svenska

landskommunernas förbund anfört, att styckets lydelse syntes ansluta sig till

en tid, då den kommunala förvaltningen på landet varit mindre utvecklad än

den nu vore. Det borde tydligt angivas, att det vore kommunalstämman, respektive

fullmäktige, som fastställde utgifts- och inkomststaten, samt att denna

borde införas i eller vidfogas protokollet och att kommunalnämnden genom utdrag

av detta skulle erhålla del av beslutet. Samma anmärkning har framställts

av kommunalfullmäktige i 2 kommuner.

Den omständigheten, att § 1 upptager bestämmelser örn utgifts- och inkomststatens

innehåll, bär medfört, att reglerna rörande statförslagets formella behandling

sammanförts i § 2. Därvid har även iakttagits, att de olika kommunala

organens befogenheter kommit till tydligt uttryck. Rörande tredje stycket

märkes, att detsamma avfattats i närmare anslutning till gällande lydelse än

enligt den sakkunniges förslag. Det torde även enligt den nu föreslagna lydelsen

vara tydligt, att, örn utgift föreslås, som skall täckas genom upplåning,

särskilt beslut därom skall fattas i samband med utgiftens beviljande.

s. 169 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 169

§ 3.

Paragrafen, som motsvarar en del av L. § 72, innehåller i första stycket före- Kommunal

skrift om tillsättande av revisorer. I anslutning härtill anser jag mig böra reviswn m-mupptaga

frågan om åstadkommande av effektivare kontroll och revision av kommunernas

räkenskaper och förvaltning. Med detta spörsmål sammanhänger frågan

örn genomförande av enhetliga principer för kommunernas bokföring.

Rörande dessa frågor vill jag erinra om följande.

Med anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt Motion 1913.

motion, nr 251, av herr Hage, anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1913, nr

116, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning

normerande bestämmelser från statens sida borde utfärdas till ledning för bokföringen

av kommunernas räkenskaper samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen gåve anledning. -— Över framställningen inhämtades

yttranden från bland andra statistiska centralbyrån samt styrelserna för

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

I en vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 68, i andra kammaren hemställde Motion 1921.

herr Andersson i Igelboda, att riksdagen måtte för sin del antaga sådana ändringar

av kommunallagarna, att val av kommunala revisorer bomme att ske

före ingången av det år, som revisionen skulle omfatta. Konstitutionsutskottet

anförde i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 38, bland annat:

Syftet med motionen vore enligt utskottets mening så till vida värt beaktande,

som det i många fall kunde innebära en fördel, att kommunala revisorer

valdes redan före det års ingång, som revisionen skulle omfatta, då de därigenom

sattes i tillfälle att omedelbart efter revisionsårets ingång genom aktgivande

på kommunens förvaltning förbereda sig på sitt revisionsuppdrag. Då

emellertid kommunallagarna i sin nuvarande lydelse icke syntes lägga hinder

i vägen för primärkommunerna att använda det av motionären förordade förfaringssättet,

syntes någon lagändring icke vara av behovet påkallad. Motionens

syfte borde i stället vinnas genom att man i de kommuner, där så ansåges

lämpligt, begagnade sig av möjligheten att utse revisorer före revisionsårets

början.

TJtskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1923 års riksdag hemställde herr Hage i en inom andra kammaren väckt Motion 1923.

motion, nr 88, att riksdagen måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Majit ville låta

utreda, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna om kommunal revision och

väljande av revisorer m. m. kunde ändras på sådant sätt, att effektivare bestämmelser

åstadkommes med avseende på kontrollerande och revision av kommunernas

ekonomiska förvaltning. I motionen angåvos vissa frågor, som vid utredningen

borde upptagas till övervägande. Motionären ansåg sålunda, att det

skulle utredas, »huruvida ej resp. länsstyrelser skulle kunna tillerkännas en

kraftigare initiativrätt med avseende på kontrollerandet av räkenskaperna i

kommunerna, där anledning därtill förelåge». Tillika borde enligt hans mening

upptagas till granskning den frågan, »huruvida ej kommunerna skulle vara

s. 170 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

skyldiga att, där skäl därtill förelåge, anställa eller anlita auktoriserade revisorers.

\ idare ifrågasattes viss ändring i bestämmelserna rörande den tidpunkt,

vid vilken revisorer skulle utses. En bestämmelse i kommunallagarna syftande

till ett förtydligande av desamma på nämnda punkt skulle enligt motionärens

uppfattning vara av betydelse. Han avsåg därutinnan antingen bestämmelser

örn skyldighet för kommunerna att tillsätta revisorer före ingången av det år

revisionen avser, eller ock sådana ändringar, att rätten att välja revisorer i dylik

ordning bleve tydligt angiven. Slutligen ifrågasatte motionären, »huruvida ej

revisorerna särskilt i de fall, där de valdes för kommande år, borde tillerkännas

en större befogenhet och rätt till ingripande i vissa fall än vad som nu är

fallet».

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 10, förklarade konstitutionsutskottet,

att utskottet för sin del icke kunde ansluta sig till de uppslag,

som i motionen givits för den ifrågasatta utredningen, samt anförde vidare:

En^ sådan anordning, att länsstyrelserna tillerkändes viss befogenhet i avseende

å kontrollerandet av kommunernas räkenskaper, kunde utskottet icke tillstyrka.

Oavsett de principiella betänkligheter, som gjorde sig gällande mot en

utvidgning av den kontroll över kommunerna, som författningarna lagt i länsstyrelsernas

händer, holle utskottet före, att en åt länsstyrelserna sålunda meddelad

befogenhet att i vissa fall ingripa knappast skulle bliva av större praktisk

betydelse.

Vad därnäst anginge frågan örn anställande eller anlitande av auktoriserade

revisorer i kommunerna, vore det enligt utskottets mening uppenbart, att det

skulle vara till fördel för den kommunala förvaltningen, örn fackmässig revision

i .större utsträckning, än nu vore fallet, komme till användning. En utveckling

i sadan riktning torde emellertid ej kunna annorledes än på frivillighetens väg

främjas. Att för kommunerna stadga viss skyldighet i berörda hänseende kunde

enligt utskottets mening ej gärna ifrågakomma. En sådan skyldighet måste

nämligen antingen erhålla den innebörden, att viss myndighet skulle äga i förekommande

fall påfordra anordnandet av en kvalificerad revision, eller ock få

formen av lagbud, som under vissa bestämda förutsättningar föreskreve anordnandet

av sådan revision. I förra fallet gällde vad redan sagts i fråga örn vidsträcktare

befogenheter för länsstyrelserna i avseende å den kommunala förvaltningen.

I senare fallet skulle tydligtvis oöverkomliga svårigheter möta mot

en sådan gestaltning av lagbudet, att det å ena sidan bleve tillämpligt å alla

de fall, där dess tillämpning vore behövlig, å andra sidan icke onödigtvis tyngde

kommunernas budget med utgifter för revision.

I avseende å frågan om revisorers tillsättande före ingången av det år, revisionen

skall avse, erinrade utskottet örn sitt uttalande vid 1921 års riksdag samt

framhöll, att utskottet i allo anslöte sig till den mening, som där kommit till

uttryck. Utskottet kunde sålunda icke tillstyrka en lagändring i den riktning

motionären i första hand avsett, nämligen därhän, att kommunerna skulle åläggas

att välja revisorer på förhand. Icke heller kunde utskottet finna det påkallat

att i kommunalförfattningarna precisera den rätt, som kommunerna i

berörda hänseende ägde och som redan på många håll tagits i anspråk. För den

händelse kommunalförfattningarnas avfattning på berörda punkt kunde anses

lämna utrymme för någon tvekan, syntes erforderlig rättelse lämpligen kunna

företagas i samband med den allmänna formella revisionen av kommunallagarna.

Yad slutligen anginge förslaget att genom lagändringar utvidga de befogenheter,

som tillkomma kommunernas revisorer, ville utskottet erinra, att revisorerna

redan nied gällande lagstiftning syntes äga möjlighet att i erforderlig

utsträckning göra sig förtrogna med förvaltningens gång inom det område deras

s. 171 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 171

granskning skulle avse. Att åter vidga deras befogenhet utöver den gräns, som

gällande rätt uppdroge, vore enligt utskottets mening icke tillrådligt.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning.

Den sakkunnige har föreslagit stadgande, att revisorerna skola utses för Den sakgranskning

av det nästpåföljande årets förvaltning. Härom har den sakkunnige kunniseanfört,

att för närvarande revisorer i allmänhet utsåges i efterhand, d. v. s. för

granskning av det löpande årets räkenskaper, även örn lagtexten ej lade hinder

i vägen för ett annat förfaringssätt. Efter att hava berört det 1923 gjorda uttalandet

att ett åläggande för kommunerna att på förhand välja revisorer icke

kunde tillstyrkas, varemot kommunens rätt att så förfara borde i händelse av

behov förtydligas, har den sakkunnige framhållit, att han för sin del trott sig

finna, att kommunernas valfrihet i sådant avseende lätteligen kunde medföra

misstag och svårigheter, samt att en föreskrift örn revisorernas utseende på förhand

vore av beskaffenhet att i önskvärd riktning påverka uppfattningen av

revisorernas uppgift och borde föranleda revisorerna att med uppmärksamhet

följa förvaltningen under revisionsåret. Möjligheten för kommunalnämnden att

rådföra sig med revisorerna saknade enligt den sakkunniges mening ej heller

betydelse.

Enahanda bestämmelser hava upptagits beträffande städernas revisorer.

Frågan örn den kommunala revisionen upptogs åter vid 1928 års riksdag. I Motioner 1928.

en inom andra kammaren väckt motion, nr 47, av herr Johansson i Edsbyn hemställdes

nämligen, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar och tillägg i

förordningen om kommunalstyrelse på landet, att effektivare kontroll och revision

av kommunernas räkenskaper och förvaltning måtte vinnas och i sådant

syfte föreskriva:

a) att revisorer för granskning av kommunalnämndens oell andra av kommunalfullmäktige

eller kommunalstämma utsedda styrelsers räkenskaper och

förvaltning, som utses vid decembersammanträdet, skulle avse granskning, kontroll

och revision av kommande års räkenskaper och förvaltning,

b) att de sålunda valda revisorerna måtte tillerkännas rätt, att när som

helst under året hos räkenskapsförare för kommunens kassor få taga del av och

inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbördslängder, restlängder, protokoll

och alla övriga papper och handlingar, som rörde kommunens ekonomiska

ställning, samt

c) att, i de fall kommun hade bankräkningar med en eller flera banker,

föreskrifter måtte lämnas, att bankerna skulle vara skyldiga att minst en gång

i kvartalet tillställa kommunens revisorer bankbesked örn kommunens samtliga

bankräkningars ställning.

I tre likaledes inom andra kammaren väckta motioner, nr 211—213, hemställde

herr Pettersson, i Hällbacken, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning och förslag till sådana bestämmelser, att kyrkostämma,

kommunalstämma (kommunalfullmäktige) och allmän rådstuga

(stadsfullmäktige) skulle äga rätt att utse revisorer för följande års räkenskaper

samt att minst en av revisorerna skulle vara bokföringskunnig.

s. 172 Kontrollera mot PDF

F. L. 3.

172 Kungl. Majus proposition nr HO.

Konstitutionsutskottet hemställde i sitt med anledning''av motionerna avgivna

utlåtande, nr t, pa anförda skäl att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation förordade herr Thulin m. fl. avlåtande

av skrivelse i ämnet. Till stöd härför anfördes bland annat:

Det spörsmål, som genom motionerna underställts riksdagens prövning, förtjänade

särskild uppmärksamhet. Försnillning av allmänna medel hade under

det senaste årtiondet erhållit en oroväckande omfattning. Vad särskilt försnillning

eller förskingring av kommunala medel beträffade hade på grund av upplysningar

i tidningarna gjorts en sammanställning för de två senaste åren. Av

densamma, som givetvis ingalunda kunde vara fullständig, framginge, att sammanlagt

2,000,000 kronor under nämnda två år gått förlorade för kommunerna

genom brottsliga manipulationer. Den angivna siffran — av naturliga skäl en

minnu isiffra — vore skrämmande och syntes påkalla skyndsamma och effektiva

åtgärder till förekommande i möjligaste mån av de angivna brottsliga manipulationerna.

Efter att hava omnämnt sakkunnigförslaget och uttalat, att en särskild framställning

borde göras till Kungl. Majit örn företagande av utredning för åstadkommande

av en mera detaljerad och noggrann kontroll över kommunernas räkenskapsväsen,

berörde reservanterna de uppslag i nämnda avseenden, som

framkommit i motionerna, samt anförde vidare.

Vad först beträffade det framställda önskemålet, att minst en av de utsedda

revisorerna borde vara bokföringskunnig, vore det otvivelaktigt, att det skulle

vara till fördel för den kommunala förvaltningen, om en mera kvalificerad

revision än vad nu ofta vore fallet komme till användning, men att i lag stadga

skyldighet för kommunerna syntes dock ej lämpligt; ett dylikt stadgande skulle

också medföra kostnader, som, särskilt för mindre kommuner, bleve betungande.

Bakom motionärernas förslag läge emellertid en tanke, som borde ägnas beaktande.

Det förekomme ofta, att till revisorer utsåges personer med ringa insikt

i bokföring. Det vore givet, att dessa personer, så utan all ledning som de vore

i fråga örn granskning och revision av den kommunala medelsförvaltningen,

icke kunde fylla sin uppgift och göra erforderligt gagn. Föga syntes ändras

därutinnan, vare sig de utsåges före eller under revisionsåret. En åtgärd, som

däremot i större omfattning skulle kunna bidraga till en ändring i det anmärkta

förhållandet, vore, att revisorerna hade att iakttaga en särskild instruktion över

huru den kommunala revisionen skulle utföras. Alltför ofta vore revisorer, såväl

av det allmännas som av enskilda företags räkenskaper, benägna att underskatta

omfattningen av sitt uppdrag, och de plägade ej sällan gå förbi rätt så

viktiga detaljer av revisionsmaterialet. Därest det funnes anvisningar, meddelade

av statsmakterna i en särskild författning, beträffande vad revisorerna

hade att iakttaga, skulle åtminstone i viss mån den tanke, som läge bakom förslaget

att minst en av revisorerna borde vara bokföringskunnig, bliva tillgodosedd.

I en dylik instruktion skulle vidare, bland mycket annat, kunna bestämmas,

att revisorerna skulle för varje kvartal genom infordrande av bankbesked

kontrollera de kommunala kassorna.

I samband därmed borde till övervägande upptagas en annan åtgärd, som i

sin mån skulle kunna medverka till en bättre sakernas ordning. Effektiviteten

av kontrollen över ett företag skärptes i väsentlig grad därigenom, att granskning

utan varsel kunde företagas. Den, som på obehörigt sätt manipulerat med

omhänderhavda medel, träffades med en sådan anordning oförberedd av granskningen.

Vetskapen örn möjligheten av en dylik granskning, utförd med vederbörlig

sakkunskap, hade en god moralisk effekt och verkade avhållande på

många, som med ett dåligt ordnat granskningsväsen folie offer för frestelsen.

Det- syntes därför böra övervägas, huruvida icke en dylik kontroll borde kunna

s. 173 Kontrollera mot PDF

F L. 5: 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr liff. 173

anordnas såsom ett led i den kommunala revisionen. Huruledes den skulle organiseras

lämnade reservanterna oavgjort. Det skulle kunna tänkas, att den

centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i socialdepartementet

eller att den uppdrogs åt någon landsstatstjänsteman, som då och då

besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan varsel.

Det syntes reservanterna jämväl kunna upptagas till prövning, huruvida

icke, till underlättande av revisionen och för ernående av översiktlighet över

medelsförvaltningen, det meddelades särskilda bestämmelser örn de kommunala

räkenskapernas förande. Förhållandena växlade visserligen på olika orter, men

det läte väl tänka sig, att ett par olika typer för räkenskapernas förande, allt

efter kommunernas storlek, uppställdes till efterföljd.

.Jämväl andra åtgärder i förut angivna syfte läte tänka sig och syntes böra

göras till föremål för överväganden.

Sedan båda kamrarna återförvisat ärendet till konstitutionsutskottet, anförde

utskottet i sitt med anledning därav avgivna memorial, nr 39, bland annat:

I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen och under kamrarnas behandling

av ärendet hade nya uppslag i frågan framkommit, vilka icke berörts

i motionerna. Genom kamrarnas återremiss av ärendet hade detsamma sålunda

till sin omfattning betydligt vidgats. Med anledning därav hade utskottet

funnit sig föranlåtet att söka utreda frågan örn kommunernas medelförvaltning

i hela dess vidd. I sådant syfte hade utskottets begärt yttranden av svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. Av vad sålunda bragts till utskottets kännedom framginge, att en

''undersökning vore påkallad, huruvida icke kommunal författningarnas bestämmelser

angående kommunernas medelförvaltning borde kompletteras och omarbetas

för åstadkommande av större trygghet i förvaltningen. Utskottet, som

icke ansåge sig böra närmare ingå på de erforderliga lagstiftningsåtgärderna

i berörda hänseende, ville därför föreslå, att frågan örn kommunernas medelförvaltning

upptoges till en allsidig prövning i sammanhang med slutbehandlingen

av den sakkunniges förslag till revision av kommunallagarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,

att Kungl. Majit i samband med behandlingen av det föreliggande förslaget

till lag örn kommunalstyrelse ville låta verkställa en allsidig utredning

rörande frågan örn kommunernas medelförvaltning.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter riksdagens beslut anmäldes

i skrivelse den 31 maj 1928, nr 319.

I det yttrande, som av styrelsen för svenska landstingsförbundet avgivits

till konstitutionsutskottet, hade anförts bland annat följande:

Det spörsmål, som avhandlades i motionerna och utskottsutlåtandet, måste

tillerkännas den allra största betydelse. Vad som rimligen kunde göras för

stärkande av den ekonomiska kontrollen över den kommunala förvaltningen,

borde icke underlåtas. Å andra sidan måste ihågkommas, att man befunne sig

på ett område, där en reglering genom lagstiftning vore synnerligen svår att

åstadkomma, framför allt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de

därav betingade skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Den omständigheten,

att förvaltning och kassarörelse framför allt i landskommunerna oftast handhades

icke av tjänstemän utan av oavlönade förtroendemän, måste också helt

naturligt beaktas. Ihågkommas borde till slut, att statsingripande på ifrågavarande

område med åsidosättande av den kommunala självstyrelseprincipen

lätteligen kunde leda till ett försvagande av det ansvar och den kontroll över

den kommunala förvaltningen, som borde ankomma på de kommunala organen.

Styrelsen för

svenska landstingsförbundet

1928.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majus proposition nr 00.

Granskade man med hänsynstagande till omförmälda synpunkter de framförda

förslagen, syntes man till en början böra till fullo instämma i kraven på

att de kommunala revisorerna, som väljas i december, skulle granska och revidera

räkenskaper och förvaltning för det närmast följande året. Berörda krav

vöre av gammalt datum och hade redan tillgodosetts för landstingens vidkommande.

Ändrades kommunallagarna i överensstämmelse därmed, syntes några

särskilda lagbestämmelser beträffande den rätt, som borde tillerkännas revisorerna

eller beträffande skyldighet för bank att tid efter annan tillställa revisorerna

besked örn kommunens samtliga bankräkningars ställning icke vara erforderliga

eller ens lämpliga. Ihågkommas borde också, att införandet av omlörmälda

bestämmelser med avseende på revisorernas mandatstid under inga

förhållanden finge leda därhän, att revisorerna på övriga organs bekostnad tillskansade

sig ett otillbörligt inflytande på den kommunala förvaltningen. Råd

och anvisningar beträffande löpande förvaltningsåtgärder med undantag för

sådana, som direkt avsage medelförvaltningen, borde revisorerna icke avgiva.

Vad därefter anginge den påyrkade lagbestämmelsen, att minst en av revisorerna

borde vara bokföringskunnig, ansåge styrelsen att en dylik bestämmelse

icke vöre ägnad att leda till önskat resultat. Ej heller kunde styrelsen för sin

del biträda den föreslagna åtgärden att tillskapa en författning örn hur den

kommunala revisionen skulle utföras och vad revisorerna hade att iakttaga.

Motiven för styrelsens avvisande hållning gent emot en dylik lagstiftning hade

redan i det föregående antytts. På grund av de olika förhållandena i kommunerna

måste den föreslagna författningen antingen hållas i så allmänna ordalag,

att den praktiska, nyttan av densamma bleve synnerligen ringa, eller ock göras

sa vidlyftig och innehålla så många alternativ, att det skulle ställa sig synnerligen

svårt att rätt tillämpa densamma. Huru en dylik författning än avfattades,

komme den dock för den icke bokföringskunnige revisorn att i stort

sett vara utan praktiskt gagn. Men det vore just för den icke bokföringskunnige,

som författningen i fråga skulle vara avsedd. Nej, vad denne behövde vore

icke en svårförstådd författning med ett fåtal eller en mångfald paragrafer,

som han ovillkorligen skulle men icke kunde tillämpa, utan, vad behovet krävde

och vad som skulle lända till stort gagn, vore enligt styrelsens mening vissa i

enkel och lättförståelig form avfattade promemorior angående den kommunala

penningförvaltningen och bokföringen med råd och anvisningar för de kommunala

revisorerna. Dylika promemorior, en för landsbygdens primärkommuner,

en för städerna och en för sekundär kommunerna, tjänande verkligt praktiska

syften, borde, efter det att pågående utredningar avslutats, kunna åstadkommas

genom de tre kommunförbunden. Promemoriorna borde av förbunden tillhandahållas

kommunerna och noga studeras icke blott av de kommunala revisorerna

utan jämväl av ledamöterna i de kommunala nämnderna och styrelserna. I berörda

sammanhang ville förbundsstyrelsen för sin del uttala, att den egentliga

penningkontrollen inom en kommun borde åstadkommas icke blott genom revisorerna

och deras granskning utan i första hand av respektive förvaltningsnämnder

själva och deras medlemmar, eventuellt genom särskild kassakontrollant.

Denna penningkontroll i hela dess omfattning reglerades ofta nog.

framför allt för städernas vidkommande, av särskilda av kommunerna själva

antagna reglementen och instruktioner.

Reservanterna inom konstitutionsutskottet hade vidare ifrågasatt anordnande

av »granskning utan varsel» såsom ett led i den kommunala revisionen. Angående

sättet för en dylik kontrolls organiserande hade framförts alternativen:

att den centralt ordnades genom någon därför särskilt anställd person i socialdepartementet

eller att den uppdroges åt någon landsstatstjänsteman, som då

och då besökte någon eller några kommuner och verkställde en granskning utan

varsel. Berörda förslag måste styrelsen för sin del bestämt tillbakavisa. Redan

s. 175 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Kungl. Majt:s proposition nr 00. 175

önskt målet att icke utan synnerligen tvingande skäl öka raden av statliga kontrollörer

och inspektörer över den kommunala förvaltningen gjorde stitelsen

betänksam mot förslaget. Denna betänksamhet ökades därigenom, att, såsom

redan framhållits, den kommunala finansförvaltningen åtminstone i landskommunerna

vanligen handhades icke av tjänstemän utan av kommunala förtroendemän.

Redan under nuvarande förhållanden torde det ofta nog vara rätt svårt

att förmå den för uppgiften lämpligaste mannen att åtaga sig den kommunala

penningförvaltarens ansvarsfulla och arbetsamma uppgift. Det kommunala förtroendeuppdraget

handhades på lediga stunder och under kommunalt ansvar.

Förtroendemannens kommunala räkenskaper kunde icke såsom ett affärskontors,

som handhades av för ändamålet särskilt anställda och avlönade krafter, ständigt

ligga färdiga och framförda till dags datum. Förtroendemannen kunde icke när

som helst, då en statlig inspektör funne för gott, sätta till tid och arbete för

tillhandahållande av räkenskaper och nödiga upplysningar för kontroll och

revision. En dylik statlig kontroll och revision utan varsel skulle ovillkorligen

kräva övergivande av förvaltningen genom förtroendemän och övergång till

tjänstemannasystemet med ty åtföljande ökning av förvaltningskostnaderna åtminstone

för de smärre kommunerna. Den skulle vidare utan tvivel försvaga

vaksamheten och ansvaret hos de kommunala organ, som — vid sidan av det

statliga — alltjämt skulle hava att kontrollera den kommunala penningförvaltningen.

En utan varsel skeende revision borde under inga omständigheter avse

annat än en kontroll, att icke försnillningar eller oegentligheter begåtts, och en

dylik revision kunde ju, då revisorsval komme att avse det följande året, mycket

väl företagas av kommunens ordinarie revisorer.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, hade i sitt yttrande anfört i huvudsak

följande:

Styrelsen delade till fullo den meningen, att syftet med motionerna vore synnerligen

beaktansvärt. De på senaste åren även i städerna ovanligt talrikt förekommande

förskingringarna av kommunala medel hade självfallet riktat de

kommunala förvaltningarnas egen uppmärksamhet på de brister, som på många

håll visat sig vidlåda revision och kontroll. I den fortlöpande konsultationsverksamhet,

som utövades av stadsförbundets byrå, hade man också haft tillfälle

konstatera, att strävanden allmänt gjorde sig gällande att söka få såväl

löpande kontroll som årligen återkommande revision allt mera effektiv.

När man emellertid måste konstatera, att ännu mycket återstode att göra

därvidlag, syntes förklaringen till berörda förhållande således mindre få sökas

i bristande intresse för uppgiften än bland annat däri, att man rörde sigpå

ett område, där man hade ytterst stora svårigheter att övervinna. Nämnda

frågor vore i själva verket betydligt komplicerade, och åtskilliga reformprojekt,

som när de framkastades, tedde sig bestickande nog, visade sig vid närmare

granskning föra med sig så framträdande olägenheter, att man måste ställa sig

mycket tveksam om deras värde.

När det gällde att bedöma framkomna förslag till åtgärder på området, finge

heller icke förglömmas, att förhållandena ställde sig mycket olika i olika kommuner.

Först och främst vore förvaltningens omfång ytterst varierande och

ställde redan på den grund olika krav på kontrollen. T den ena stadskommunen

vore vidare kassaväsen och bokföring centraliserade, i andra icke. Den penningförvaltning

hos en nämnd eller styrelse, som i ena staden handhades av en förtroendeman

(kassaförvaltare), ombesörjdes på annat håll av tjänstemän och på

ett tredje av en central kassa.

Redan av nämnda skäl vore fullt likformiga regler svåra att åstadkomma.

Det syntes ligga vikt på, att varje kommun finge ordna sitt revisions- och kon
-

Styrelsen för

svenska stadsförbundet
1928.

s. 176 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: :i.

176 Kungl. Majus proposition nr 09.

trollsystem efter vad som lämpade sig för dess förvaltning. I samma mån det

använda systemet kunde anpassas efter de lokala behoven, torde det bäst fylla

sitt syfte. Lagstadgade generella regler, som icke lämpade sig för en viss kommun,

skulle för denna snarast vara ägnade att verka i motsatt riktning mot vad

man avsett. Ett fastställande i en författning av de bestämda uppgifter, som

skulle åligga revisorerna, skulle förmodligen lätt föra med sig, att i författningen

till äventyrs förbisedda åtgärder ej heller bomme till utförande. I lagstiftningsväg

ålagda åtgärder, som för t. ex. en medelstor stad icke skulle kunna

anses svåröverkomliga ur ekonomisk synpunkt, kunde kanske för ett mindre samhälle

komma att verka onödigt betungande.

För sin del vore styrelsen av den bestämda meningen, att vägarna till en förbättrad

revision och kontroll i vart fall i stadskommunerna icke i första hand

ginge genom någon mera omfattande lagstiftning. Det vore säkerligen mindre

lyckligt, örn man läte sig påverkas av viss panikstämning till att gå in för en

lagstiftning, som snävt bunde kommunerna på berörda område. Oavsett vad

som kunde bliva stadgat i ena eller andra avseendet, komme effektiviteten i kontrollen

dock alltid i varje kommun att bero dels på dess speciella efter förvaltningen

noga avpassade system och dels och framför allt på valet av de personer,

som skulle verkställa kontrollen. I städerna torde tämligen genomgående möjligheter

yppa sig att för revisionen erhålla lämpliga förtroendemän, örn man än

därvid finge förutsätta, att snäva partisynpunkter vid valen finge träda i bakgrunden.

Av en viss vikt syntes också vara, att de erinringar, som gjordes av revisorerna,

hos den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten mottoges med förståelse

och, där de befunnes befogade, föranledde åtgärd. Vissa erfarenheter syntes

giva vid handen, att så icke alltid vore förhållandet. Detta torde sammanhänga

med, att revisorerna stundom ej alls vore företrädda inom fullmäktige, medan de

klandrade förvaltningsnämndernas ledamöter där vore desto mer representerade.

Ur nämnda synpunkt kunde måhända ifrågasättas ett stadgande, att någon av

revisorerna skulle vara ledamot av den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten

eller att revisorernas ordförande tillerkändes yttranderätt vid revisionsberättelsens

föredragning, även örn han icke vore stadsfullmäktig.

Örn än någon mera ingående lagstiftning icke vore önskvärd på ifrågavarande

område, borde å andra sidan naturligen med fullt fog kunna göras gällande, att

den lagstiftning, som redan funnes, icke finge försvåra önskvärda reformer och

att dess innebörd vore fullt tydlig och klar. Ur sagda synpunkt hade man för

stadskommunernas del länge nog funnit en viss svårighet ligga i den omständigheten,

att kommunalförordningen föreskreve val av revisorer först i slutet

av det år, revisionen skulle avse. I stad efter annan hade man emellertid, sedan

konstitutionsutskottet pä sin tid förklarat ett sådant tillvägagångssätt icke sta

i strid med kommunallagarna, börjat välja revisorerna i förväg. För närvarande

skedde det i minst ett 70-tal städer. Efter tillkomsten av ett regeringsrättens

prejudikat, som syntes hävda en mot utskottets tidigare uttalanden stridande

uppfattning, hade mycken tveksamhet rått på berörda punkt. Där överklagande

varit att befara, hade man stundom sökt sig fram på rena kompromisslinjer som

t. ex. att låta vissa personer först under löpande år som siffergranskare följa

förvaltningen för att sedan i december välja just dem till revisorer. Det syntes

styrelsen vara av intresse att på området i vart fall få fullt klara bestämmelser.

Såsom under ärendets riksdagsbehandling framhållits, betydde emellertid

själva omläggningen av tiden för valet icke allt. Kommunalförfattningarna behandlade

revisionen som en efter förvaltningsåret under viss tid och i vissa

former under magistratens ledning företagen eftergranskning, och under förvaltningsåret

syntes revisorerna därför, örn ensamt den av den sakkunnige föreslagna

ändringen genomfördes, knappast äga vare sig rätt eller skyldighet att

s. 177 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 177

granska förvaltningen. I motiveringen till förslaget talades också endast om

möjlighet för myndigheterna att rådföra sig med revisorerna. — Ville man hava

en granskning under förvaltningsåret, syntes det icke räcka enbart med ett nytt

lagstadgande örn tiden för valet.

Att taga bestämd ställning till frågan, huruvida en ändring borde ske på

nämnda punkt eller icke, vore synnerligen svårt. Å ena sidan måste det anses

önskvärt, att revisorerna kunde genom sin granskning under förvaltningsåret

söka förhindra underslev och försnillningar. Men å andra sidan torde det också

få anses vara mycket värdefullt att bevara det gällande systemet, att en nämnd

eller styrelse under förvaltningsåret själv svarade för förvaltningen och först i

efterhand stöde sitt ansvar gentemot fullmäktige. Möjligheten för en förvaltningsnämnd

att rådföra sig med revisorerna kunde visserligen hava sina fördelar,

men den risken vore väl heller icke helt utesluten, att revisorerna komme

att trycka sin prägel på själva besluten och förvaltningsåtgärderna. Det kunde

starkt ifrågasättas, örn detta vore till fördel för en sund och målmedveten förvaltning.

Örn revisorerna skulle väljas i förväg, syntes det därför vara önskvärt,

att deras rätt att revidera under året finge sin bestämda begränsning. En

dylik granskning syntes icke böra hava annat syfte än att förhindra försnillningar

men under inga förhållanden omfatta någon real p rövnin g av olika

beslut. En dylik uppdelning syntes i praktiken visserligen icke vara så alldeles

lätt att åstadkomma men borde ej heller få anses oöverkomlig.

Det syntes dock med fog kunna ifrågasättas, om man i diskussionen om den

kommunala revisionen i själva verket icke ofta nog förblandat tvenne olika

saker: revision och fortlöpande kontroll. Det skulle säkerligen vara ägnat att

klara begreppen, örn man holle dessa två mycket strängt i sär. Revisionen vore

en

Efter mera moderna begrepp finge den väl anses innefatta en granskning också

av beslut och åtgärder ur den synpunkten, huruvida dessa stämma med gällande

föreskrifter i allmänna eller lokala författningar och örn de varit ägnade att

främja kommunens bästa. Under själva förvaltningsåret behövde emellertid

den för förvaltningen ansvariga myndigheten en fortlöpande kontroll för att

vara i görligaste män skyddad för obehagliga efterräkningar. Ville man strängt

hålla i sär revisionen från den löpande förvaltningen, borde man låta denna

senare under förvaltningsåret främst bliva föremål för en annan löpande övervakning

än revisorernas. Detta skulle då ske inom ramen av själva förvaltningen

genom att de, som bure ansvaret för viss förvaltning, kommunalnämnd, drätselkammare

etc., ålades att genom utsedda konirollanter, siffergranskare eller

dylikt under året följa förvaltningen. Möjligen skulle vissa rapporter, åsyftande

endast medelskontroll, av dessa kunna successivt överlämnas till revisorerna, örn

dessa valts före förvaltningsåret. I större förvaltningar vore givetvis kassareglementen,

som meddelade tämligen minutiösa föreskrifter i kontrollväg, inrättande

av revisionskontor eller stadsrevisorstjänster etc. olika redan praktiserade

sätt att utöva denna fortlöpande och med efterhandsrevisionen icke sammanfallande

granskning. Som en utgångspunkt syntes man i vart fall böra göra klart

för sig, om och i så fall i vilken omfattning revisorerna skulle sörja även folden

löpande kontrollen. Örn särskilda anordningar med större fördel kunde

träffas för den löpande kontrollen, syntes frågan örn tidpunkten för revisorernas

val få en mera sekundär betydelse.

Vad angingc detaljer i de framlagda förslagen, ville styrelsen ansluta sig till

uppfattningen, att något generellt stadgande icke borde meddelas, att en av revisorerna

skulle vara bokföringskunnig. Redan svårigheten att definiera uttrycket

bokloringskunnig syntes utgöra ett skäl mot motionärens förslag på nämnda

punkt. Styrelsen hade redan uttalat som sin mening, att kommunerna icke borde

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 11 haft. (Nr 99.) esc ä9 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

178 Kungl. Majus proposition nr 99.

bindas med alltför snäva föreskrifter, och behovet torde för städernas del som

sagt i regel kunna fyllas utan alltför stora svårigheter.

När styrelsen så överlinge till att yttra sig om reservanternas uppslag, finge

till en början framhållas, att styrelsen delade dessas uppfattning, att ett genomförande

enbart av sakkunnigförslaget icke vore tillfyllest. Motiveringen för

denna mening vore redan angiven i det föregående.

Även till förslaget om en instruktion för revisorerna hade styrelsen i

viss man redan angivit sin ställning. För städernas del bleve som nämnt dylika

lokala instruktioner allt vanligare. Samlingar av dessa funnes tillgängliga till

utlåning hos förbundet, och när i en stad uppgjordes förslag till dylik instruktion,

skedde detta nästan alltid med ledning av nämnda material, ur vilket utplockades

vad som ansåges lämpat efter de lokala förhållandena. Det ville synas

sannolikt, att en instruktion, tillkommen på detta sätt, bra mycket bättre borde

kunna väntas täcka behovet inom respektive kommun än en av statsmakterna

meddelad författning. En dylik författning skulle dels vara generell, således

antagligen icke passa för alla, dels uppgjord av någon myndighet utan egen intimare

kännedom örn kommunal förvaltning. Om generella anvisningar skulle

göras, syntes det vara naturligare, att dessa tillkomme på initiativ av kommunerna

själva i samarbete inom respektive förbund. Erfarenheten inom det dagliga

arbetet hos förbunden torde dock snarast giva vid handen, att en långt

driven standardisering och likformighet borde undvikas men möjligheter att

utnyttja de samlade erfarenheterna noggrant tillvaratagas.

Under debatten i kamrarna hade framkommit en mycket stark opinion mot

utskottsreservanternas tanke, att de kommunala kassorna skulle utan varsel

granskas av en tjänsteman från socialdepartementet eller vederbörande länsstyrelse.

Denna opinion funne styrelsen mycket förklarlig och synnerligen befogad.

Förslaget syntes till en början innefatta ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen

av så allvarlig natur, att man på kommunalt håll närmast vore benägen

att betrakta detsamma mera som ett lösligt framkastat projekt, framsprunget

ur den panikstämning, som alstrats av de senare årens kommunala förskingringar,

än ett verkligt allvarligt genomtänkt reformförslag. Det vore vidare svårt

att riktigt klargöra, hur reservanterna tänkt sig att anordningen skulle verka.

Skulle en tjänsteman från socialdepartementet systematiskt taga dessa stickprov,

följande någon hemlig resplan, eller skulle han ingripa endast, när anledning

förelåge? I sistnämnda fall torde det bliva svårt att avgöra, när denna anledning

skulle anses förefintlig. En av reservanterna hade i debatten tolkat förslaget

så, att kommunerna själva skulle begära granskningen. Örn stadsfullmäktige

t. ex. skulle fatta formligt beslut örn rekvirerande av inspektören, bleve väl

syftet med hans besök förfelat. Skulle åter enskild kommunalman eller revisor

kunna taga initiativ, torde här kunna yppa sig föga önskvärda möjligheter att

trakassera politiska motståndare eller personliga ovänner. En kontroll enbart

därav, att inga förskingringsmanipulationer förelåge, torde slutligen svårligen

låta sig verkställas utan en mera ingående granskning av själva förvaltningen.

Reservanterna hade till sist pekat på bokföringssystemets betydelse ur kontrollsynpunkt.

Därvid hade helt visst berörts en faktor av verklig betydelse folden

föreliggande frågan. Det vore självfallet, att viss bokföringsmetod icke i

och för sig kunde omöjliggöra underslev. Men ju klarare och redigare bokföringen

vore uppställd, desto större möjligheter torde föreligga för kommunens

förtroendemän och i synnerhet dess revisorer att följa förvaltningen och observera

försök till oegentligheter. Också ur andra synpunkter vore frågan örn enhetlig

bokföring av den vikt och betydelse för kommunerna, att en lösning av

detta spörsmål måste anses vara högeligen önskvärd. Vad städerna anginge,

hade frågan örn åstadkommande av en enhetlig bokföring redan länge varit föremål

för uppmärksamhet. Ett från stadsförbundets sida taget initiativ hade av
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 179

satt ett första resultat i oell med framläggande för förbundets kongress av ett

förslag i ämnet. Med detta som utgångspunkt sysslade en kommitté inom förbundet

med att söka åstadkomma ett definitivt förslag. I vad mån detta kunde

lyckas, vore ännu för tidigt att yttra sig örn. Lika litet vore styrelsen ännu i

tillfälle att bedöma, huruvida det kunde anses önskvärt att lagstiftningsvägen

få fastställda vissa föreskrifter, som den pågående utredningen kunde visa vara

nödvändiga, eller örn möjligheter bomme att föreligga att lösa frågan genom

frivillig anslutning från stadskommunernas sida. linder alla förhållanden

syntes det önskvärt, att resultatet av utredningen avvaktades, innan statsmakterna

ginge in för att lagstifta i bokföringsfrågan för städernas del. Det torde

under alla förhållanden ligga i öppen dag, att enhetligheten i bokföringen icke

ens för städernas del kunde komma att avse annat än vissa principer och uppställningsmetoder.

Tanken att »uppställa till efterföljd ett par olika typer för

räkenskapernas förande allt efter kommunernas storlek» måste nog förefalla

grotesk, örn därmed menades, att en stad av t. ex. Uddevallas storlek skulle

nödgas söka använda antingen en uppställning, användbar för Stockholm, eller

en användbar för en liten landskommun med 150 invånare.

Liknande synpunkter hade anförts av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, som yttrat:

Frågan om kontroll av kommunernas medelsförvaltning vore en angelägenhet

av stor betydelse. De många förskingringar av kommunala medel, som på

senare tider förekommit, gjorde det angeläget, att alla de förslag, som kunde

tänkas komma att förbättra tillståndet, borde komma under en sorgfällig prövning.

Det förefölle emellertid, som skulle denna bristande ärlighet få tillskrivas

den moral, som i vidsträckta kretsar blivit en följd av kristidens påfrestningar,

och den överbelastning med arbete, som många kommunala förtroendemän då

utsatts för. Nämnda förklaringsgrunder kunde givetvis icke få utgöra något försvar

för ett vårdslöst handhavande av kommunala medel, men å andra sidan

finge förhållandena icke föranleda åtgärder, som i något avseende äventyrade

den kommunala självbestämningsrätten eller åstadkomme rubbningar i förvaltningssystem,

som i andra avseenden vore tillfredsställande.

Beträffande de förslag, som framförts av motionärerna och reservanterna i

utskottet, finge styrelsen anföra följande.

Mot förslaget att välja revisorer före räkenskapsårets början för granskning

av det kommande årets räkenskaper kunde i och för sig icke vara mycket att

erinra, ehuru styrelsen för sin del hulle före, att en sådan åtgärd icke kunde

hava avgörande betydelse för revisorernas möjlighet att mera omsorgsfullt fullgöra

sitt uppdrag. Det saknades dock icke utväg att även med nuvarande ordning

välja revisorer, som med uppmärksamhet följt förvaltningen under året.

Ehuru styrelsen icke avstyrkte förslaget, ville den dock varna för att giva det

en räckvidd, som icke vore av behovet påkallad eller i varje fall icke kunde anses

utan vidare följa av den föreslagna lagtexten. Ett sådant betraktelsesätt, som

den sakkunnige gjort sig till tolk för, då han i motiveringen anfört: »Möjligheten

för kommunalnämnden att rådföra sig med revisorerna saknar ej heller

betydelse», delade icke styrelsen. Ett dylikt förhandsrådslag med dem, som

kommunen utsett att kontrollera förvaltningen, skulle lätt kunna leda till att

revisorerna tillägnade sig ett otillbörligt inflytande på förvaltningen. Å andra

sidan kunde revisorerna därigenom komma att på ett betänkligt sätt på förhand

binda sig för förvaltningsåtgärder, vilkas riktighet och lämplighet de senare

skulle bedöma. Örn det också icke borde förhindras, att förvaltningsorgan under

hand inhämtade sakkunniga råd, var helst sådana stöde till buds, borde eventuella

rådslag med revisorerna icke givas officiell prägel.

Styrelsen för

svenska landskommunernas
förbund

1928.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

Utskottet hade i .sitt betänkande givit uttryck åt den meningen, att val av

revisorer före räkenskapsårets början skulle innebära bland annat befogenhet

för revisorerna att vidtaga alla de av herr Johansson i Edsbyn i dennes motion

under moment b) omnämnda åtgärder, såsom att inventera kassor, granska räkenskaper

o. s. v. Detta syntes emellertid vara att giva den ifrågasatta bestämmelsen

en vidsträcktare innebörd än vad den rätteligen hade. i; 72 i förordningen

örn kommunalstyrelse pa landet och § 71 i förordningen örn kommunalstyrelse

i stad finge anses innehålla föreskrifter angående sättet och tiden för revisionens

utförande och revisorernas rätt att taga del av kassors och räkenskapers ställning.

Någon ändring därutinnan hade icke ifrågasatts i sakkunnigförslaget.

Ansåges det önskvärt att åt revisorerna giva sådan befogenhet, som i motionen

föreslagits, borde därför detta i lagen uttryckligen stadgas.

Mot en sådan anordning hyste styrelsen emellertid stora betänkligheter. Visserligen

skulle revisorernas skyldighet att under löpande räkenskapsår kontrollera

kassarörelsen kunna anses innebära ett trygghetsmoment beträffande medlens

förvaltning. Men det kunde mycket starkt ifrågasättas, örn det ansvar, som

åvilade nämnder och styrelser, under dylika förhållanden kunde hava samma

värde som eljest. Visserligen kunde författningarnas bestämmelser örn ansvar findé

medel, som nämnder och styrelser hade under sin förvaltning, bibehållas,

även örn revisorerna finge en utvidgad skyldighet till kassakontroll. Men skulle

kommunen genom sina revisorer under löpande räkenskapsår utöva kassakontroll

och granska räkenskaper och förvaltning, kunde den uppfattningen lätt uppstå,

att detta egentligen vore den kontroll, som författningsenligt skulle utövas. Det

kommunala förvaltningssystemet byggde emellertid genomgående på den grundsatsen,

att varje nämnd och styrelse själv skulle välja, kontrollera och ansvara

för sin kassaförvaltare. Bröte» detta system genom att kommunen utsåge speciella

kontrollanter, så vore det fara värt, att nämndernas ansvarighet för de

medel de hade under sin förvaltning äventyrades.

Förbundet hade haft frågan örn bokföring, kassakontroll och revision under

utredning, ehuru arbetet icke fortskridit så långt, att något resultat ännu kunnat

offentliggöras. Förbundets centralbyrå hade emellertid vid direkta förfrågningar

örn, hur en kassakontroll lämpligen borde ordnas, rekommenderat kommunerna

att antaga reglementen, vari uttryckligen föreskreves, att kommunens nämnder

och styrelser själva skulle tillsätta kassakontrollanter, som utan varsel ett visst

minsta antal gånger om året utövade kontroll på den kassarörelse, för vilken

nämnden — styrelsen — vore ansvarig. En sålunda vald kassakontrollant torde

onekligen utöva sitt uppdrag med samma örn ej större effektivitet än vad revisorerna

kunde göra. En sådan anordning hade dessutom den fördelen, att den

icke i något avseende rubbade det ansvar, som åvilade respektive förvaltningsorgan.

Ehuru förbundet sålunda hittills inriktat sig på att få kommunerna att frivilligt

genom antagande av reglementen giva nämnderna direkta ålägganden att

utse kassakontrollanter, kunde det ju övervägas, huruvida icke direkt lagstadgande

därom borde givas. Närmare föreskrift örn, vad som borde åligga en kassakontrollant.

torde dock lämpligast givas i av kommunen antaget reglemente.

Då styrelsen av princip vore emot detaljerade författningsbestämmelser örn

sättet för de kommunala uppdragens fullgörande, hade styrelsen heller inga

sympatier för, att statsmakterna utfärdade en särskild instruktion för revisorerna.

Visserligen skulle en dylik instruktion kunna vara till god vägledning

för dem i deras arbete, men å andra sidan kunde knappast alla omständigheter,

som revisorerna hade att taga hänsyn till, förutses. Det skulle följaktligen icke

vara uteslutet, att revisorerna iakttagit alla i instruktionen angivna moment,

men likväl icke uppmärksammat ett falsarium, därför att det rörde sig på ett i

instruktionen icke förutsett område. Revisorerna skulle då kunna försvara sig

med, att de iakttagit instruktionen.

s. 181 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 3

Kungl. Majits proposition nr 99. 181

Den vägledning, som revisorerna kunde hava behov av, kunde säkert givas

bättre genom lämplig litteratur. I detta sammanhang ville styrelsen omnämna,

att förbundets centralbyrå förberedde ett arbete örn kommunal bokföring och

revision.

Mot en lagstadgad instruktion för revisorer likaväl som mot fastställda formulär

för den kommunala bokföringen talade även den omständigheten, att de

kommunala förvaltningsbestyren icke borde kringgärdas med alltför detaljerade

bestämmelser. Därigenom byråkratiserades den kommunala verksamheten onödigtvis,

och det bleve förenat med stora svårigheter att uppehålla de kommunala

förtroendeuppdragen.

Beträffande förslaget om att minst en av revisorerna skulle vara bokföringskunnig

skulle därom ingenting vara att säga, örn bokföringskunniga personer

alltid stöde till buds inom kommunerna. Nu vore det ju, åtminstone i mindre

landskommuner, så, att ingående kunskap i bokföring icke vore så allmän, och

uttrycket bokföringskunnig vore ju också ett relativt begrepp, som i och för

sig icke heller meriterade till skicklighet i revisionsarbete. Styrelsen delade

den meningen, att det läge i kommunernas eget intresse att tillse, att sakkunskapen

bleve vederbörligen företrädd bland revisorerna.

Vad styrelsen tidigare anfört beträffande en vidgad befogenhet för revisorerna

att utöva kassakontroll kunde även sägas örn tanken att giva särskild

inom socialdepartementet anställd person eller landsstatstjänstemän i uppdrag

att verkställa granskning av kommunernas kassor och räkenskaper. — Ansvaret

för den egentliga kassarörelsen skulle sannolikt förryckas, örn staten genom sådana

åtgärder toge direkt del i kommunernas förvaltningsangelägenheter. Kontrollen

från kommunens sida skulle därigenom kunna förslappas, då man i allmänhet

skulle lita på statens kontroll. Därtill komme den omständigheten, att

en sådan åtgärd på ett betänkligt sätt skulle inkräkta på kommunernas självbestämningsrätt

— en omständighet, som gjorde, att styrelsen icke under några

omständigheter kunde ge förslaget sin anslutning.

Det gåves dock en del mer allmängiltiga principer rörande den kommunala

revisionen, vilkas intagande i författningen borde övervägas. Så skulle det icke

sakna betydelse, att en viss kontinuitet i revisionsarbetet uppehölles genom att

varje revisor finge deltaga i flera års granskning, samtidigt som ett ständigt

omväljande av samma person borde förhindras. Revisorernas antal kunde t. ex.

bestämmas till tre och föreskrift utfärdas örn antingen att minst en revisor

skulle nyväljas varje år eller ock att valet skulle avse tre år med successiv förnyelse

varje år. Vidare borde det uppdragas åt en av revisorerna att sammankalla

till revisionen och en föredragande revisor utses med yttranderätt å fullmäktiges

sammanträde vid behandling av revisionsberättelsen och dechargen.

Det kunde vidare vara angeläget att genom uttryckliga bestämmelser hävda

revisorernas rätt till allt material och sådana upplysningar, som hade sammanhang

med förvaltningen och kassarörelsen.

Det kunde därjämte stadgas uttryckligt förbud för en ordförande i stämma

eller fullmäktige, som tillika vore kassaförvaltare, eller för annan ledamot av

nämnd eller styrelse, vars förvaltning stöde under granskning, att leda förhandlingarna

vid behandling av revisionsberättelsen och vid fråga om ansvarsfrihet

för förvaltningen.

En del av berörda önskemål hade visserligen genom utvecklad praxis och

givna prejudikat vunnit hävd, men saknaden av uttrycklig lagtext skapade

ibland villrådighet och gjorde icke tillämpningen enhetlig.

Örn styrelsen således icke kunnat ge de ifrågasatta åtgärderna sin odelade

anslutning, finge styrelsen dock vitsorda, att kommunalförordningarnas bestämmelser

om kommunernas medelsförvaltning vore knapphändiga och för
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Yttranden.

182 Kungl. Majus proposition nr 99.

åldrade och icke kunde anses tillgodose de behov, som numera gjorde sig gällande.

Förbundet hade i flera avseenden ägnat frågan om den kommunala kontrollen

och revisionen sin uppmärksamhet. Utom den förut omnämnda utredning,

som påginge därom, hade förbundets centralbyrå upplagt lämpliga räkenskapsböcker

för den kommunala bokföringen samt formulär för längder och

kort^ för redovisning och kontroll av restantier å kommunalutskylder m. m.

Byrån utövade jämväl en omfattande konsultationsverksamhet rörande kassarörelsen

och revisionen. Därjämte hade byrån avtalat med flera personer, som

vore kvalificerade revisorer, vilka på begäran från kommuner ställdes till deras

förfogande.

Över riksdagens nyssnämnda skrivelse hava yttranden inhämtats i samband

med yttranden över sakkunnigförslaget. För de därvid gjorda uttalandena vill

jag redogöra i ett sammanhang.

En del av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt, att en utredning måtte

komma till stånd i det av riksdagen berörda avseendet. Uttalanden i denna

riktning hava gjorts av bland andra länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Uppsala län har anfört:

Länsstyrelsen ville icke avstyrka den ifrågasatta utredningen men ville

framhålla, att full effektivitet vid kontroll och revision av kommunernas räkenskaper

och förvaltning svårligen kunde vinnas genom lagstiftningsåtgärder

utan i främsta rummet berodde på de personers kvalifikationer, som hade att

verkställa kontrollen och revisionen. Emellertid syntes de av den sakkunnige

framlagda förslagen örn revisorers utseende i förväg och örn möjlighet att välja

revisorer proportionellt vara ägnade att medföra förbättringar i nuvarande förhållanden.

Något kunde måhända ytterligare vinnas med utarbetande, genom

sakkunnig försorg, av formulär jämte anvisningar till räkenskaper och revisionsberättelser

samt av normalinstruktion för revisorer, att tillämpas efter

beslut av vederbörande kommuner. Frågan örn anordnande av kassainventeringar

under löpande året syntes även vara förtjänt av närmare utredning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att lagstiftningen borde inskränka

sig till att meddela föreskrifter örn fortlöpande kontroll.

Däremot hava andra myndigheter uttalat, att ytterligare lagstiftningsåtgärder

på förevarande område icke borde vidtagas. Denna ståndpunkt har intagits

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Länsstyrelsen i

Stockholms län har ansett lämpligt, att resultatet av de inom landstingsförbundet,

stadsförbundet och landskommunernas förbund pågående utredningarna

i förevarande avseende avvaktades, innan lagstiftningsåtgärder vidtoges.

Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen

i Kalmar län har uttalat tvekan, huruvida lagstiftningsvägen kunde och

borde anlitas för vinnande av ett önskvärt resultat.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava biträtt de yttranden, som avgivits

till konstitutionsutskottet av styrelserna för de kommunala förbunden.

Bland övriga yttranden av mera allmän innebörd märkas följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Att åtgärder i syfte att åstadkomma skarpare tillsyn över förvaltningen av

kommunala medel påyrkats, vore synnerligen förklarligt under intrycket av

s. 183 Kontrollera mot PDF

F. L. 3: 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 183

upprepade underrättelser om förskingringar av kommunala medel. Önskemålet

syntes dock svårligen kunna realiseras genom allmänna lagbestämmelser. Redan

den olika beskaffenheten av de svenska kommunerna i avseende å storlek, inkomster

och utgifter utgjorde hinder för normalbestämmelser, som skulle kunna

lämna något verkligt resultat. Detta gällde först och främst angående kommunernas

bokföring. Men det vore också uppenbart, att en liten och fattig kommun

icke kunde underkasta sig sådana kostnader för kontrollpersonal, som en

förmögen kommun. Det förefölle därför sannolikt, att man icke kunde komma

längre än att ställa vissa hjälpmedel till kommunernas förfogande. I berörda

avseende borde först och främst de genom förbunden pågående utredningarna

angående lämplig uppställning av olika typer av kommunal bokföring kunna

göra god nytta. Vad anginge tillhandahållandet av sakkunniga revisorer syntes

det icke uteslutet att länsstyrelsen skulle kunna ställa lämpliga tjänsteman till

förfogande, vilka på begäran av viss kommun finge biträda med revision av

dess räkenskaper, örn en sådan revision beslötes som en normal åtgärd för

större kommuner, skulle därigenom sannolikt en större grad av trygghet kunna

ernås, och kostnaderna därför skulle säkerligen Wiva. avsevärt lägre än utgifterna

för anlitandet i landsorten av auktoriserade revisorer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Att genom lagstiftning reglera den ekonomiska kontrollen mötte svårighet

särskilt med hänsyn till kommunernas olika storlek och de därav betingade

skiljaktigheterna i finansförvaltningen. Att, såsom ifrågasatts, låta någon statens

tjänsteman i allmänhet utöva en flygande kontroll över de kommunala

kassorna syntes vara olämpligt och innefatta ett obehövligt ingrepp i den kommunala

självstyrelsen. Dock borde statsmyndighet tillerkännas rättighet att i

visst fall, då fråga av någon anledning uppstått örn kommuns rätt till andel i

allmänna medel — till exempel andel i skatteutjämningsmedel — verkställa

kontroll av kommunala räkenskaper. Likaledes kunde det. ifrågasättas, huruvida

icke kommunerna — med undantag möjligen för de minsta — borde åläggas

att antaga och för fastställelse till länsstyrelsen ingiva instruktion för sina

revisorer, innefattande bland annat föreskrifter örn kommunala medels hållande

avskilda från andra medel samt om sättet för kommunala medels insättande och

uttagande å bankräkning eller postgiro. Vägen till en förbättrad kontroll och

revision torde dock icke i första hand böra ga genom lagstiftning. Efter att

hava berört det arbete, som inom förbunden utförts för åstadkommande av

förbättrade räkenskaper, yttrade länsstyrelsen slutligen, att genom dylika åtgärders

vidtagande av de kommunala förbunden skulle en god början göras

till vinnande av en effektivare kontroll och revision av kommunernas medelsförvaltning.

Vad härefter angår de särskilda förslag till åtgärder, sorn under utredningen

berörts, märkes, att föreskriften, att revisorerna skola utses för granskning av

det kommande årets förvaltning, tillstyrkts av länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings,

. Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlaiuls, Gävleborgs.

Jämtlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i 6 städer, däribland

Malmö, Hälsingborg och Halmstad, kommunalfullmäktige i 17 kommuner samt

styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Däremot

har bestämmelsen avstyrkts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört bland annat:

Beträffande den föreslagna anordningen att utse revisorer för granskning

av det nästföljande årets förvaltning skulle därom icke vara något att erinra,

om icke därmed avsåges att giva revisorerna en ställning, som icke kunde anses

s. 184 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

184 Kungl. Majus proposition nr 99.

vare sig erforderlig eller lämplig. Enligt styrelsens mening kunde det icke vara

till fördel för förvaltningen eller kontrollen, att revisorerna i något avseende

under löpande revisionsår ingrepe i förvaltningen, antingen detta skedde genom

rådslag med förvaltningsorgan eller genom löpande kontroll av kassarörelsen.

Härigenom kunde revisorerna på förhand bliva bundna, så att de vid revisionen

ej objektivt kunde bedöma alla förvaltningsåtgärder. De finge del i ansvaret

och kunde därför knappast utkräva ansvar hos dem, som rätteligen borde bära

detta. Om därför förslaget om förhandsvalda revisorer bleve lag, vore det enligt

styrelsens mening nödvändigt, att bestämmelser tillika meddelades, som

förhindrade revisorernas ingripande i förvaltningen.

Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Stockholm

och Södertälje, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet hava uttalat, att

det borde tillkomma kommunen att besluta, huruvida revisorerna skola utses i

förväg. Styrelsen för svenska stadsförbundet har till motivering av sin ståndpunkt

anfört följande:

För sin del anslöte sig styrelsen obetingat till den av 1923 års konstitutionsutskott

hävdade meningen, att ett val i förväg borde vara beroende av respektive

kommuns eget beslut. Örn revisorerna borde väljas före eller i slutet av

förvaltningsåret vore en fråga, som intimt sammanhängde med, hur den

fortlöpande kontrollen över förvaltningen vore ordnad. Vöre kontrollen så

lagd, att den ombesörjdes av de förvaltande myndigheterna själva, förelåge

intet behov att för kontrollens skull välja revisorer för den rent parlamentariska

revisionen i förväg. Enligt gällande bestämmelser ägde kommunens förvaltande

myndigheter under förvaltningsåret själva svara för sina åtgärder och

först i efterhand stå sitt ansvar gentemot stadsfullmäktige. I och med revisorernas

utseende på förhand syntes den risken enligt mångas mening icke vara

utesluten, att revisorerna komme att trycka sin prägel på själva besluten och

förvaltningsåtgärderna. Att tvinga kommunens beslutande myndighet att

under alla förhållanden företaga revisorsvalen i förväg, oavsett hur den löpande

kontrollen över förvaltningen inom kommunen vore ordnad och oavsett vilken

uppfattning man hade av lämpligheten att låta förvaltningsnämnderna rådföra

sig med revisorerna, syntes under inga förhållanden böra ifrågakomma. Kommunen

borde i berörda fall beredas full valfrihet och det vore svårt att förstå,

vilka misstag och svårigheter skulle kunna följa med en sådan valfrihet. Styrelsen

funné således önskvärt att få till stånd en lagändring, som klart medgåve

val av revisorer i förväg, men ville bestämt avstyrka, att en sådan anordning

gjordes obligatorisk.

Mot det i motiven gjorda uttalandet om värdet av att de förvaltande organen

äga möjlighet att rådföra sig med revisorerna hava anmärkningar framställts

av stadsfullmäktige i 5 städer, däribland Malmö, Hälsingborg och Halmstad,

samt kommunalfullmäktige i 5 kommuner. Stadsfullmäktige i Halmstad hava

anfört bland annat:

Det skulle säkerligen ej vara till gagn för den kommunala förvaltningen, örn

den praxis utvecklade sig, att de olika styrelserna skulle allt som oftast anordna

rådplägning med revisorerna för att på förhand försäkra sig örn deras

gillande av ett visst tillämnat beslut eller någon åtgärd. Revisorerna skulle

därigenom så småningom komma att bliva ett slags bestämmande rådgivare,

ledande till att styrelserna förlorade sill självständighet liksom revisorerna möjligheten

att fritt utöva sin kritik över de förvaltande organens verksamhet.

Däremot har länsstyrelsen i Östergötlands län anfört, såvitt nu är i fråga:

s. 185 Kontrollera mot PDF

F. L. S: 3.

Kungl. Majus proposition nr 99. 185

Mot förslaget hade invänts, att revisorerna därigenom frestades att obehörigen

blanda sig i rena förvaltningsärenden. Enligt länsstyrelsens mening

komme de sålunda antydda olägenheterna av den föreslagna reformen knappast

i praktiken att visa sig särdeles betydande. Länsstyrelsen biträdde i berörda

avseende fullständigt den av den sakkunnige företrädda ståndpunkten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att genom det klara uttalandet,

att revisorernas uppdrag vore att utöva granskning, vore uteslutet,

att revisorerna genom förhandsuttalanden eller direktiv beträffande ärendenas

handläggning tillvällade sig inflytande på själva förvaltningen, vilken utveckling

länsstyrelsen ansåge skulle vara synnerligen olämplig. Stadsfullmäktige

i T rulteborg hava erinrat, att även om den föreslagna anordningen möjliggjorde

för revisorerna att följa den kommunala förvaltningen under revisionsåret, revisionen

varken kunde eller borde ersätta en fortlöpande inre kontroll av själva

medelsförvaltningen.

I en del av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att föreskriften örn

revisorernas tillsättande för nästkommande år borde för att leda till önskat

resultat fullständigas med bestämmelser, alt revisorerna ägde rätt att ncir som

helst under räkenskapsåret taga del av räkenskaperna och verkställa kassainventering.

Det har även föreslagits intagande av föreskrift, att revisorerna

skulle vara skyldiga att under året följa förvaltningen. Å andra sidan hava

stadsfullmäktige i Umeå anfört, att vad beträffade revisorernas rätt att under

året få taga del av och inventera kommunens kassor, räkenskaper, uppbördslängder,

restlängden, protokoll oell alla övriga papper och handlingar, som

rörde kommunens ekonomiska ställning, ansåge stadsfullmäktige att något lagstadgande

därom ej erfordrades, enär det vore givet, att, örn revisorer utsåges

för kommande år, de ägde rätt att under året granska räkenskaper, kassa och

bankbesked.

I några yttranden har gjorts gällande, att i kommunallagarna borde intagas

detaljerade bestämmelser rörande revisorernas skyldigheter. I andra har föreslagits,

att för revisorerna skulle utfärdas särskild instruktion innehållande

regler rörande revisionens utförande. Enligt vissa yttranden skulle föreskrift

örn utfärdande av dylik instruktion intagas i lagen. Rörande innehållet i en

sådan instruktion hava stadsfullmäktige i Växjö anfört:

Det vore säkerligen lämpligt att på ett eller annat sätt direktiv gåves revisorerna

i fråga örn t. ex. undersökning rörande fastighetsgravationer, bankinsättningar

och i övrigt kapitalplacering, kontroll över utgifters anslutning till

fattade beslut och föregående års räkenskaper samt eventuella anmärkningar

däröver, skatteindrivningseffektivitet, utsökande av andra utestående fordringar,

fastigheters och annan egendoms vård och underhåll, möjligheter till direkt

eller indirekt besparande ändringar i förvaltningssystemet, inköp genom anbud

eller eljest under gemensamt tillvaratagande av de särskilda kommunalinstitutens

inom staden behov.

Vissa myndigheter hava framhållit, att i lagen borde intagas föreskrifter

örn anordnande av fortlöpande kassakontroll genom siffergranskare eller på

annat sätt.

Kravet, att en revisor skulle vara bokföring slemmig, har avstyrkts av de

myndigheter, som yttrat sig i frågan. Däremot har på vissa håll föreslagits be
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

F. L 5: 3.

186 Kungl, Majas proposition nr 99.

stämmelse, att hänsyn skulle tagas till de till revisorer föreslagna personernas

kvalifikationer för uppdraget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att det icke vore ur vägen att

tillerkänna revisorerna eller åtminstone någon av dem rätt att vid behandling

av revisionsberättelse yttra sig i den kommunala församlingen, även örn han

eller de icke där hade säte och stämma.

Jämväl förslaget, att kommunernas räkenskaper skulle utan föregående

Tarfling granskas av någon statens befattningshavare, har avstyrkts av samtliga

de myndigheter, som yttrat sig därom. Länsstyrelsen i Västmanlands län hälan

fört:

Förslaget örn en statsinspektör, som utan föregående varsel skulle granska

den kommunala kassaställningen, hade mött ett sådant motstånd hos vederbörande

förbundsstyrelser, vilka på till synes goda grunder avstyrkt förslaget,

att detsamma icke borde genomföras. Däremot skulle möjligen den anordningen

kunna tänkas, att där en viss minoritet inom kommunalrepresentation respektive

stämma hemställde örn utseende av en allmän revisor, länsstyrelsen skulle äga

att utse ytterligare en revisor att deltaga i den kommunala revisionen.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelsen i Gotlands län, som

ifrågasatt, huruvida icke åt kommun borde inrymmas rätt att, örn sådant med

viss majoritet beslötes, hos länsstyrelsen påkalla utseende av en revisor att deltaga

i revisionen.

Däremot har på en del håll framhållits som ett önskemål, att sakkunniga

revisorer eller konsulenter funnes tillgängliga för att vara huvudsakligen de

mindre och medelstora landskommunerna behjälpliga med bokföring och dylikt

samt utöva kontroll över räkenskapernas riktiga förande. Sålunda hava stadsfullmäktige

i Gävle anfört bland annat:

Det förefölle, som om det kunde vara en uppgift för de kommunala förbunden

att för konsultationer och vägledning tillhandahålla ett lämpligt antal auktoriserade

revisorer, som specialiserat sig på kommunala räkenskaper och kunde

stå de lokala förvaltningarna och revisorerna bi med råd och instruktioner. En

dylik konsultationsverksamhet behövde icke ingripa i de särskilda kommunernas

rätt att bestämma över räkenskaper och revision. Tanken på konsulterande

revisorer skulle möjligen kunna så utvecklas, att förbunden samverkade vid

upprättande av en central räkenskaps- och revisionsbyrå, som biträdde med

uppläggande och avslutande av räkenskaper efter enhetliga och för skilda kommuntyper

avpassade grander, föresloge kontrollanordningar och på begäran

verkställde revisioner. Finansieringen av en sådan byrå borde kunna byggas

på avgifter från de kommuner, som direkt anlitade dess hjälp.

Vissa av de hörda myndigheterna hava föreslagit införande av bestämmelser

rörande den kommunala bokföringen. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län

anfört, att klarhet och reda i bokföringssystemet vore en av de viktigaste faktorerna

i fråga örn kontroll å medelsförvaltning och det måste därför framstå

såsom ett önskemål att allmänna föreskrifter i sådant hänseende kunde meddelas.

Liknande synpunkter hava framförts av kommunalfullmäktige i 4 kommuner.

Däremot har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat bland annat:

Ett genomfört räkenskapssystem för den kommunala bokföringen vore givetvis

ägnat att medföx-a stor lättnad vid den kommunala revisionen. Emellertid

s. 187 Kontrollera mot PDF

F. L 5: 3:

Kungl. Majlis proposition nr 99. 187

syntes det icke möjligt att i lagstiftningsväg ordna ett för kommuner av alla

storleksklasser lämpat sådant system. I de avgivna yttrandena hade upplysts,

att förslag till sådana formulär vore under utarbetande hos kommunalförbunden.

Det syntes därför lämpligast att överlåta åt vederbörande beslutande

myndighet inom kommunen att till efterrättelse antaga sådant. I lagstiftningen

syntes emellertid böra intagas ett påpekande av att berörda fråga skulle

bliva föremål för kommunens beslut.

Samma länsstyrelse har ansett, att en föreskrift därom, att kommunens

kassaväsen skulle handhavas över postgiro, säkerligen skulle i hög grad stärka

möjligheten till kontroll därå, men fråga vore, örn ej förvaltningsapparaten därigenom

bleve för tung. En utredning därom syntes böra ske.

Med anledning av de uttalanden, som gjorts rörande det inom de kommunala

förbunden pågående arbetet för förbättrande av kommunernas räkenskapsväsen,

vill jag rörande detta arbete meddela följande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uppdrog den 6 december

1927 åt förbundets centralbyrå att företaga en ingående utredning av frågan

örn kommunernas medelsförvaltning, bokföring och revision i syfte att åstadkomma

ett praktiskt bokföringssystem för landskommunerna samt anvisningar

för medelsförvaltningen i allmänhet och för revisionen. I anslutning härtill har

centralbyrån utarbetat formulär för kassaböcker lör de hos kommunerna vanligast

förekommande kassorna, såsom kommunalnämndens, fattigvårdsstyrelsens

och barnavårdsnämndens. Dessa kassaböcker ansluta sig till det formulär, som

statistiska centralbyrån använder för inhämtande av uppgifter angående kommunernas

finanser. Böckerna äro tillräckligt omfångsrika för att, där endast s. k.

enkel bokföring förekommer, innehålla en fullständig redovisning över kommunens

inkomster och utgifter samt för jämförelse mellan bok och stat. Kassaböckerna

äro jämväl fullt användbara för kommun, som önskar föra sina räkenskaper

enligt s. k. dubbel bokföring. Vidare hava upplagts en del hjälpböcker av

olika slag, varjämte blanketter för flera ändamål uppgjorts. Vad som återstår av

utredningen är uppgörande av förslag till huvudbok med bokslut, en del ytterligare

hjälpböcker samt en sammanfattande redogörelse över bokföringen. Arbetet

härmed pågår för närvarande, och resultatet väntas inom kort komma att,

utgivas i tryck.

Efter åtskilliga förberedelser uppdrog styrelsen för svenska stadsförbundet

den 9 december 1921 åt förbundets centralbyrå att med biträde av en sakkunnig

person verkställa utredning och framlägga förslag rörande enhetligt ordnande av

städernas budget- och räkenskapsväsen. Ett förslag i ämnet lörelåg 1927.

Samma år tillsatte styrelsen en kommitté för utredningens vidare bedrivande.

Efter en principdiskussion uppdrog kommittén åt ett arbetsutskott att uppgöra

förslag i ämnet. Inom arbetsutskottet hava utarbetats flera förslag till budgetuppställningar

och bokföring för både större och mindre städer. Man har därvid

sökt göra uppställningen sådan, att själva stommen skulle kunna användas i såväl

stora som små städer. Huvudvikten har lagts på budgeten och beträffande

bokföringen har man huvudsakligen sysslat med de ledande principerna. Vid

ett sammanträde under försommaren 1929 enades kommittén in pleno örn det

s. 188 Kontrollera mot PDF

F. L. o : 3.

Departements
chefen.

188 Kungl. Majus proposition nr 31).

väsentliga i arbetsutskottets förslag. Utredningen laar numera avslutats, och

resultatet därav torde enligt uppgift komma att föreligga i tryck under februari

månad innevarande år. Därest enighet vinnes om förslaget, lärer man kunna

räkna med att styrelsen överlämnar förslaget till städerna för alt av dem

Irivilligt följas. Detta anses dock icke utesluta, att styrelsen framdeles, örn förhållandena

giva anledning därtill, kan komma att göra framställning örn lagfästande

av vissa principer på förevarande omi’åde.

Ehuru det ej direkt berör primärkommunernas räkenskaper, kan nämnas, att

inom landstingsförbundet åtgärder övervägas för förbättrande av landstingens

räkenskapsväsen. Förbundets styrelse beslöt emellertid 1927 att avvakta det

arbete, som pågår inom stadsförbundet. Avsikten är, att sedan stadsförbundet

framlagt förslag till i’äkenskaper för städerna, undersöka, huruvida dessa räkenskaper

kunna anpassas för landstingen. Genom en av förbundsstyrelsen tillsatt

kommitté, i vilken en i’epresentant för medicinalstyrelsen deltager, pågår för

närvarande arbete för vinnande av förbättrad uppställning av räkenskaperna för

landstingens sjukvårdsanstalter.

Såsom under den nu verkställda utredningen framhållits, är det synnerligen

önskvärt, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en effektivare kontroll

och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning. Erfarenheten har

visat, att förhållandena på detta område för närvarande icke äro tillfredsställande.

De förskingringsbrott och andra oegentligheter, som förövats av kommunala

förtroendemän och tjänstinnehavare, hava i många fall underlättats

genom bristfälligheter i bokföringen och slapp kontroll. Att åstadkomma en

förbättring i detta hänseende är icke blott av vikt för kommunerna. Det är

även ett statens intresse att tillse, att de statsmedel till högst betydande belopp,

sorn utbetalas till kommunerna, icke på grund av brister i bokföring eller kontroll

komma i orätta händer.

Då det gäller att undanröja nu berörda missförhållanden möta emellertid betydande

svårigheter. Till en del hava dessa sin grund i de olikhetei-, som råda

inom olika kommuner. Den skillnad i omfattning, som förefinnes mellan kommunalföi-valtningen

i till exempel en stor stad och en liten landskommun, gör det

omöjligt att reglera förhållandena på ett enhetligt sätt. Medan i en stor kommun

en omlattande bokföring och ett därmed sammanhängande kontrollsystem äro nödvändiga,

skulle införandet av liknande anordningar i en liten kommun vara ekonomiskt

otörsvai-ligt och sakligt obehövligt. Redan med hänsyn till dessa omständigheter

synes det betänkligt att meddela allmänna bestämmelser i ämnet. Det

torde böra överlämnas åt kommunerna själva att under samverkan med de

kommunala förbunden söka finna de former, som bäst lämpa sig för deras särskilda

förhållanden. Ett statligt ingripande i kommunernas självbestämmanderätt

på detta område kan lätt medföra en byråkratisering av den kommunala

förvaltningen och försvåra dess anpassning efter utvecklingens krav. Beaktas

måste även, att en stor del av de kommunala förvaltningsuppgifterna handhaves

av valda förtroendemän, som endast under åberopande av särskilda skäl

kunna avsäga sig dylika uppdrag. Försiktighet mäste naturligen iakttagas, då

s. 189 Kontrollera mot PDF

F. L. 5: 3.

Kungl. Majda proposition .nr 9(3. 189

det gäller att pålägga dessa förtroendemän ytterligare bördor och att i olika

hänseenden kringskära deras rörelsefrihet. Åtgärder i detta syfte kunna minska

möjligheterna att till kommunala befattningar erhålla de mest lämpade personerna.

Ett för långt drivet statsingripande kan även komma att minska intresset

hos dem, som böra hava ansvaret för den kommunala förvaltningen. Märkas bör

slutligen, att värdet av de åtgärder, sorn på detta område kunna vidtagas, icke

får överskattas. Intet bokförings- eller kontrollsystem kan helt omöjliggöra

otillåtna åtgärder med kommunernas medel, och i sista hand kommer hederligheten

i förvaltningen alltid att bliva beroende på valet av de personer, som utses

till de kommunala förvaltnings- och kontrolluppdragen. Nu anförda synpunkter

måste hållas i minnet vid bedömande av de uppslag till åtgärder, som under

utredningen framkommit.

Vad först angår förslaget örn införande av skyldighet för kommunerna alt

anlita auktoriserade revisorer eller att till revisor utse hokföringskunnig person

synes detsamma icke kunna tillstyrkas. På vissa håll torde auktoriserade revisorer

icke vara att tillgå, och anlitandet av sådan revisor skulle för många

kommuner vara förenat med alltför stora kostnader. En föreskrift, att revisorerna

eller någon av dem skall vara bokföringskrrnnig, skulle, med hänsyn till

vanskligheten att närmare precisera nämnda behörighetsvillkor, bereda svårigheter

i tillämpningen. Det synes vara lämpligast, att kommunerna erhålla frihet

att till revisorer utse de personer de anse bäst skickade för uppdraget. Till

värdefull hjälp för kommunerna iorde vara, att de kommunala förbunden —

såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund berört — ställa till

förfogande kvalificerade personer, vilka kunna biträda vid revision.

Ej heller anser jag mig böra tillstyrka förslaget om upptagande av stadgande,

att varje revisor skulle deltaga i flera års granskning, och alt sättuna

person ej finge omväljas mer än ett visst antal år. Naturligen är det önskvärt

å ena sidan, att en viss kontinuitet erli ål lös i revisionsarbetet, och å andra sidan,

att en person ej alltför länge får kvarstå såsom revisor. Att i detta hänseende

uppställa allmänna regler synes emellertid icke lämpligt.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen har riksdagen uttalat, att det

i många fall kunde vara fördelaktigt, att dc kommunala revisorerna utses för

granskning av det nästföljande årets räkenskaper. Härigenom erhålla revisorerna

möjlighet att bättre följa förvaltningen och verkställa en effektiv revision.

Erfarenheten har visat, att under revisionsåret kunna inträffa omständigheter,

som påkalla omedelbart ingripande från revisorernas sida. Regeln att revisorerna

skola väljas i förväg — vilken regel tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som

berört denna fråga — har för landstingens del upptagits i landstingslagen. Samma

bestämmelse synes böra gälla även för kommunerna. Riksdagen har visserligen

förordat, att kommunerna skulle äga frihet att avgöra, huruvida revisorsvalet

skulle avse del löpande ellen diet följande året, men att i detta hänseende tillerkänna

kommunerna en valrätt, som icke givits landstingen, torde ej vara påkallat.

Jag anser mig därför i denna punkt böra tillstyrka den sakkunniges

förslag. Tydligt är emellertid, att valet av revisorer i förväg icke får leda till

att revisorerna taga del i förvaltningen. En dylik utveckling skulle kunna

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

F. L. 5: 3.

Kungl. Majlis proposition nr 99.

medföra ett minskande av ansvarskänslan hos de förvaltande organen och en

begränsning av revisorernas möjlighet att sedermera fritt bedöma vidtagna åtgärder.

Med hänsyn härtill måste möjligheten att under revisionsåret rådföra

sig med revisorerna begagnas med största försiktighet. Den bör utnyttjas

endast i undantagsfall och får icke föranleda, att revisorernas mening inhämtas

rörande åtgärder liggande inom ramen för den sedvanliga förvaltningen. Märkas

bör även, att revisionen — även örn revisorerna utses i förväg -— icke kan ersätta

en fortlöpande kassakontroll. Anordnandet av sådan kontroll bör ankomma på

dem, som närmast hava ansvaret för den kommunala förvaltningen.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intager är det tydligt, att jag

icke kan biträda förslaget örn intagande i lagen av föreskrift om rätt för revisorerna

att när som helst under året inventera kassor, taga del av räkenskaper,

infordra bankbesked med mera. Revision bör alltjämt huvudsakligen vara en

efterhandsgranskning.

Däremot anser jag mig böra tillstyrka förslaget att revisorerna erhålla rätt

att närvara i den beslutande församlingen och deltaga i debatten vid behandling

av revisionsberättelsen och frågan örn ansvarsfrihet. För närvarande lärer

ej sällan inträffa, att revisorerna icke äro företrädda inom dylik församling,

under det de personer, mot vilkas förvaltning anmärkning framställts, hava

tillfälle att där utveckla sin talan. Det är tydligt, att revisionen skulle vinna i

effektivitet, därest revisorerna alltid hade tillfälle att vid behandlingen av

nämnda ärenden framföra sina synpunkter. Erforderliga tillägg hava därför

gjorts i de föreliggande förslagen.

Det har från olika håll vitsordats, att den kommunala revisionen i många

fall är av ringa värde till följd av att revisorerna sakna kunskap örn hur granskningen

lämpligen bör verkställas. Med hänsyn härtill skulle det vara fördelaktigt,

att i en instruktion för revisorerna angåves, vilka åtgärder böra av dem

vidtagas. Att i detta hänseende meddela generella föreskrifter torde emellertid

på grund av de olika förhållanden, som råda i skilda kommuner, icke vara

lämpligt. En sådan instruktion måste, därest den skall kunna tillämpas i ett

större antal kommuner, innehålla så allmänna regler, att den för icke bokföringskunniga

personer — för vilka den naturligen företrädesvis är avsedd —

kommer att vara till föga hjälp. Risk föreligger även, att granskningsåtgärder,

som i visst fall kunna anses påkallade men av någon anledning icke angivits i

en dylik instruktion, komma att försummas. Lämplig handledning för revisorerna

synes böra meddelas i form av anvisningar och råd. För utfärdande av

.sådana torde medverkan kunna påräknas av de kommunala förbunden.

Av de allmänna synpunkter jag tidigare anfört torde följa, att jag icke kan

tillstyrka förslaget örn anordnande av en statlig inspektion över kommunernas

förvaltning, vare sig denna inspektion skulle utövas av en tjänsteman i socialdepartementet

eller någon befattningshavare hos länsstyrelsen. Ett dylikt ingrepp

i den kommunala självstyrelsen måste anses särskilt betänkligt, då det

här är fråga örn förvaltning, som i stor utsträckning handhaves av förtroendemän.

Härtill kommer svårigheten att praktiskt ordna en dylik inspektion, fram
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

F. L. 5

3-4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

för allt att bestämma, när inspektion skall verkställas, ävensom olägenheterna av

att skapa en ny grupp av statliga kontrollörer. En kontroll från statens sida av

kommunernas förvaltning Ilar även avstyrkts av riksdagen. Tydligt är emellertid,

att ett visst övervakande av god ordning inom den kommunala förvaltningen

utgör ett led i det arbete för främjande av länets utveckling och dess befolknings

bästa, som åligger länsstyrelsen.

Naturligen vore det mycket önskvärt ali, kunna fastställa vissa principer

för kommunernas räkenskaper. Ändamålsenlig uppställning av räkenskaperna

är av stor vikt ej blott för själva förvaltningen utan även för ernående av en

effektiv kontroll. Svårigheten att på detta område giva allmängiltiga regler

har redan berörts, men vissa principer torde kunna angivas. Emellertid anser

jag mig icke nu böra tillstyrka utfärdande av bestämmelser i detta ämne. Såsom

redan anförts pågår för närvarande inom svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund arbete för åstadkommande av förbättringar i

det kommunala räkenskapsväsendet, och detta arbete lärer komma att avslutas

inom en nära framtid. Det torde vara skäl att, innan ytterligare åtgärder vidtagas,

avvakta resultatet av berörda arbete och de förändringar, som kunna följa

därav. Stor vikt kommer härvid att ligga på det upplysningsarbete, som utföres

av de kommunala förbunden, och det skulle antagligen vara av värde, om

de genom anställda konsulenter eller på annat sätt kunde verka för övergång

till ett lämpligt bokföringssystem. Först sedan erfarenhet vunnits rörande de

åtgärder i detta hänseende, som av kommunerna frivilligt vidtagas, torde frågan

örn lagstiftning böra upptagas till förnyat övervägande.

Icke heller kan jag biträda förslaget örn åläggande för kommunerna att anställa

kassakontrollant eller vidtaga andra åtgärder för ordnande av en verksam

löpande kontroll. Det synes böra överlämnas åt kommunerna att i detta

hänseende anordna det kontrollsystem, som kan anses lämpligast.

Vidkommande slutligen frågan om skyldighet för kommunerna att anlita

postgiro kan jag meddela, att nämnda spörsmål för närvarande är under utredning

inom finansdepartementet.

I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse den 1 juni 1928,

nr 330, anhållit, att Kungl. Majit ville låta utredningen rörande frågan örn

kommunernas medelsförvaltning omfatta jämväl frågan örn vägdistriktens

medelsförvaltning, över skrivelsen hava yttranden inhämtats i samband med

utlåtanden över sakkunnigförslaget. Sedan ärendet därefter överlämnats till

kommunikationsdepartementet, har framställningen för fortsatt behandling hänskjuta

till de sakkunniga, som — jämlikt därtill den 29 november 1929 erhållet

bemyndigande — av chefen för nämnda departement tillkallats för att verkställa

revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt örn städernas allmänna vägar.

§ 4.

Paragrafen innehåller bestämmelser, som äga sin motsvarighet i L. § 71.

I en del yttranden har föreslagits, att de i paragrafen angivna tiderna för

Yttranden

s. 192 Kontrollera mot PDF

F. L. 5:

4-6.

Departements
chefen.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

avlämnande av räkenskaper och specialredovisningar måtte framflyttas. I

stället för den i första stycket bestämda tiden för räkenskapernas avlämnande

till ordföranden i kommunalstämman eller hos kommunalfullmäktige har föreslagits,

av 9 kommunalfullmäktige den 15 februari, av 12 kommunalfullmäktige

den 1 mars och av 8 kommunalfullmäktige den 1 april. Såsom tid för avlämnande

av de i andra stycket avsedda specialredovisningarna har föreslagits

av 2 kommunalfullmäktige den 25 januari, av 8 kommunalfullmäktige den 1

februari, av 13 kommunalfullmäktige den 15 februari och av 2 kommunalfullmäktige

den 1 mars. Länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län hava

ansett de framställda önskemålen om förlängning av omförmälda tider behjärtansvärda.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att de omförmälda tiderna

— liksom den i § 5 angivna tiden för hållande av stämma eller fullmäktigsammanträde

— borde göras beroende av kommunens beslut. Dock borde vissa sluttider

angivas i lagen.

Kommunalfullmäktige i Västra Frölunda hava anfört i huvudsak följande:

I en stor kommun med utvecklad förvaltning och räkenskapsväsendet upptagande

ett flertal böcker, som innehölle räkenskaper för flera år och för

senaste räkenskapsåret tusentals allegat, måste endast ur transportsynpunkt

vara olämpligt att överlämna dem först från kommunens kontor till kommunalstämmans

ordförande och från denne till revisorerna. Att sedan dessa handlingar

fråntoges kontoret, där de uppenbarligen dagligen behövdes vid förekommande

göromål, måste vara en stor olägenhet, som komme att orsaka mycket

förargelse och besvär, och det kunde knappast heller vara önskvärt för den

myndighet, som stöde i ansvar för handlingarna att överlämna dem till enskilda

personer i deras bostäder. Det måste vara tillfyllest, att bestämmelsen

funnes, att revisorerna skulle erhålla meddelande det räkenskaperna från viss

dag läge för granskning tillgängliga.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att vidtaga någon ändring i fråga örn

tiden för avlämnande av nu omförmälda räkenskaper och särskilda redovisningar.

De gällande tidsbestämmelserna lära i regel kunna följas, och en ändring

i denna del skulle förkorta tiden för verkställande av revision och inskaffande

av förklaringar över revisionsberättelsen.

Vad angår anmärkningen örn det olämpliga uti att transportera räkenskaperna

först till ordföranden och därefter till revisorerna vill jag framhålla, att

de i paragrafen använda uttryckssätten icke avse, att räkenskaperna skola

fraktas till omförmälda personer. Det torde vara tillräckligt, att räkenskaperna

efter förutgående meddelande hållas vederbörande tillhanda. För att tydligare

utmärka detta, har en jämkning vidtagits i ordalagen.

§ 5.

Paragrafen ansluter sig till L. § 72 andra punkten, första delen. Den ändring,

som vidtagits i kap. 2 § 7, har föranlett en jämkning jämväl i förevarande

paragraf.

§ 6.

Paragrafen motsvarar dels slutet av L. § 72, dels sista punkten av L. § 56,

vilken av den sakkunnige modifierats i anslutning till 86 § i aktiebolagslagen.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99.

193

F. L. 6

1-3.

Kap. 6. Om uttaxering och uppbörd.

I sakkunnigförslaget har kap. 6 erhållit rubriken: Om skattskyldighet och

uppbörd. Då emellertid skattskyldigheten fastslås företrädesvis i kommunalskattelagen

och förevarande kapitel behandlar huvudsakligen uttaxering och

uppbörd, har en jämkning skett i rubriken.

§§ 1-3.

Dessa paragrafer ersätta L. §§ 57 och 60 samt § 63 sista stycket och hava

sin motsvarighet i sakkunnigförslagets §§ 1—4. De olikheter, som föreligga

i förhållande till den sakkunniges förslag, äro i huvudsak betingade av den år

1928 genomförda kommunalskattereformen.

I samband med genomförandet av nämnda reform antogos vissa ändringar i

kommunallagarna, vilka emellertid inskränktes till nödvändiga följdändringar.

När nu en mera genomgripande omredigering av dessa lagar äger rum, synes

det möjligt att giva anknytningen till kommunalskattelagen en mera preciserad

form än förut.

Andra punkten i § 1 avser sålunda särskilt att klargöra, att utdebiteringssiffran

för den allmänna kommunalskatten erhålles genom att slå ut det belopp,

som återstår att täcka, sedan kommunens progressivskatt och skogsaccismedel

tagits i anspråk, å tillgängliga skattekronor och skatteören, samt att, såsom

självklart är, hänsyn härvid skall tagas till den senaste taxeringen. Av kommunalskattelagen

framgår däremot, att envar är skyldig att erlägga allmän kommunalskatt

för sina skattekronor och skatteören.

Med denna avfattning av § 1 skulle sakkunnigförslagets § 4 i sin senare del

kommit att innehålla en upprepning. Ändring har därför skett.

Det i § 2 av sakkunnigförslaget liksom i L. § 60 förekommande uttrycket

»kommunalirtskyld» torde till sin innebörd ej vara fullt klart, och har därför utbytts

mot »skatt till kommun». Lagrummet har även sammandragits, då det

däri förut angivna första alternativet finnes inneslutet jämväl i det förut angivna

andra alternativet. Avfattningen har gjorts i huvudsaklig anslutning till

den nu för stad gällande lydelsen. Ändringen i andra stycket betingas därav,

att den kommunala beskattningen numera regleras, utom av § 1, även av andra

författningar. Hänvisningen till »lag och författning» innebär givetvis en hänvisning

ej mindre till förevarande lag än även till andra lagar och författningar.

Den i § 3 av sakkunnigförslaget, motsvarande L. § 61, intagna regeln torde,

om tillämpning därav numera ens kan ifrågakomma, ej vara behövlig, då missbruk

av det slag, lagrummet en gång torde hava avsett att förekomma, numera

ej behöver befaras. Då det däremot kan tänkas, att lagrummets existens skall

kunna vålla undran och möjligen missförstånd, har det synts riktigast att låta

detsamma utgå, vilket har till följd en omnumrering av de följande paragraferna.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 häjt. (Nr 99.) ose *9 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

F. L. 6: 4.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 4.

Paragrafen motsvarar sista delen av L. § 63, andra stycket, och L. § 64 samt

§ 5 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har föreslagit bestämmelse, att formulär för debiteringsoch

uppbördslängd skulle fastställas av Kungl. Majit. Rörande föreskriften,

att när kommun innefattar flera valdistrikt, längden skall uppläggas i särskilda

delar, en för varje valdistrikt, har den sakkunnige framhållit, att densamma

syntes äga betydelse allenast för upprättande av röstlängd, men dock

bibehållits.

Föreskriften, att formulär till debiterings- och uppbördslängd skall fastställas

av Kungl. Majit, har avstyrkts i vissa av de inkomna utlåtandena.

Beträffande stadgandet, att längden skall uppläggas i särskilda delar för

olika valdistrikt, har styrelsen för svärska landskommunernas förbwid erinrat,

att debiterings- och uppbördslängden icke finge anses hava så omedelbart sammanhang

med den kommunala röstlängden, att den kunde behöva uppläggas i

särskilda delar för varje valdistrikt. En sådan uppdelning ansåges numera

sakna praktisk betydelse. I större kommuner kunde en uppdelning av längden

vara till nytta, men uppdelningen borde då företagas i överensstämmelse

med de fjärdingsmannadistrikt — indrivningsdistrikt —- i vilka kommunen vore

indelad. Liknande anmärkning har framställts av kommunalfullmäktige i 2

kommuner. Härvid har framhållits bland annat, att det borde överlämnas åt

kommunen att bestämma, huruvida längden skall uppläggas i olika delar.

Nu gällande regler beträffande sättet för klagomål rörande debitering av utskylder

till kyrka och skola äro till sin innebörd oklara. Sannolikt förefaller

dock, att dessa utskylder i berörda avseende helt följa utskylderna till den borgerliga

kommunen. Klagomålen skola med denna uppfattning upptagas på

kommunalstämma, ehuru stundom den borgerliga och den kyrkliga kommunen

ej sammanfalla. I det följande föreslås ändrad ordning för klagan över den

borgerliga kommunens debitering. Då det otvivelaktigt är sakligt lämpligast, att

vid klagomål över debitering någon åtskillnad ej göres mellan den borgerliga

och den kyrkliga kommunens utskylder, utan att dessa bliva enhetligt behandlade,

har jag ansett det lämpligast att nu uttryckligen stadga härom. Särskild

bestämmelse i dylikt syfte torde erfordras allenast i förevarande paragraf, varigenom

de följande paragraferna bliva automatiskt tillämpliga å båda slagen av

utskylder.

Enligt äldre bestämmelser krävdes för fastställande av formulär till debiterings-

och uppbördslängd riksdagens medverkan. I samband med genomförande

av kommunalskattereformen vidtogs sådan ändring i L. § 64, att formuläret

skall fastställas av Kungl. Majit. Någon anledning att vidtaga ändring

i denna nyligen antagna bestämmelse föreligger ej.

Såsom i utlåtandena framhållits lärer det icke föreligga sådant samband

mellan å ena sidan debiterings- och uppbördslängden och å andra sidan den

kommunala röstlängden, att kommunens indelning i valdistrikt nödvändiggör

att debiterings- och uppbördslängden upprättas i olika delar. Däremot torde det

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr 99. 195

vara lämpligt, att längden upplägges i särskilda delar, en för varje indrivningsdistrikt.

Emellertid synes det icke erforderligt, att i lagen upptages föreskrift

i detta hänseende. Det bör överlämnas åt kommunerna att besluta härom. I

lagen bör endast stadgas, att, därest längden upplägges i olika delar, tillika skall

upprättas sammandrag av delarnas slutsummor.

§ 5.

Paragrafen motsvarar L. § 65 och förra delen av § 66 samt § 6 och en del av

§ 7 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har framhållit, att kungörelsen syntes böra införas i samma

tidningar, där tillkännagivande om kommunalstämma skulle ske. Anledning

att från granskning och rättighet att göra anmärkningar utesluta kommunmedlemmar,

som icke vore skattskyldiga, syntes den sakkunnige efter den allmänna

rösträttens införande saknas, då anmärkning ej behövde avse den anmärkandes

egen debitering. Sista punkten vore fortfarande, liksom med gällande

lydelse av L. § 17 mom. 1, strängt taget överflödig, men hade dock ansetts

kunna bibehållas.

I vissa av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att en omläggning

borde ske av det för granskning av debiterings- och uppbördslängden föreskrivna

förfarandet. Jag kan här hänvisa till redogörelsen i motiveringen till

kap. 1 § 9.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett önskvärt, att bestämmelserna örn

besvär över den kommunala debiteringen omarbetades på sådant sätt, att besvär

kunde anföras enligt de regler, som gälla för besvär över debitering av kronoutskylder.

Genom kommunalskattereformen hava genomgripande ändringar skett i sättet

för fastställande av den kommunala skattskyldigheten. Denna bestämdes förr

vid justering av debiterings- och uppbördslängden. Det förekom ock ofta, att

skattskyldigheten till kommunalskatt blev en annan än skattskyldigheten till

bevillning. I dylikt avseende må allenast hänvisas till jordägares skattskyldighet

till fastighetsbevillning och arrendators skattskyldighet till kommunalskatt

samt den omständigheten, att skattskyldigheten till fastighetsbevillning avsåg

förhållandena vid årets början, medan den kommunala skattskyldigheten för

fastighet avsåg förhållandena vid debiterings- och uppbördslängdens fastställande.

Då förekom med andra ord vid debiterings- och uppbördslängdens fastställande

stundom en reell prövning. Härutinnan är det nu annorlunda. Skattskyldigheten

till kommunalskatt prövas helt i taxeringsväg, och debiteringen inskränker

sig till en räknefråga. Endast i ett fåtal speciella avseenden, såsom

beträffande dissenters i fråga om utskylder till kyrkan, kan viss skattefrihet

för de eljest skattskyldiga ifrågakomma. Vid dylikt förhållande synes den å

ena sidan omständliga men å andra sidan otillräckliga formen med debiteringsoch

uppbördslängdens fastställande å kommunalstämma — även där kommunalfullmäktige

finnas — ej längre praktisk. Det torde vara blott sällan, som

skattskyldiga begagna sig av möjligheten att i den offentligen utlagda längden

efterforska sin debitering, och det torde vara synnerligen vanligt, att de stäm
-

F. L. 6:

4-5.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 196 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:

5-6.

Den sakkunnige.

Yttranden.

196 Kungl. Majlis proposition nr 99.

mor, där längden fastställes, äro mycket fåtaligt besökta. Jag har därför funnit

det riktigt att, ehuru frågan om uppbördsväsendets ordnande står på dagordningen,

vidtaga den i verkligheten mycket enkla reformen att överlåta ansvaret

för debiteringslängdens granskning åt kommunalnämnden och samtidigt utvidga

rätten till debiteringsbesvär i huvudsaklig anslutning till vad som gäller

örn kronoutskylder. Någon olägenhet för kommunerna härutinnan torde ej förefinnas,

då det, såsom nyss antytts, rör sig praktiskt taget blott örn räknefrågor.

För den skattskyldige däremot måste det framstå såsom en stor orättvisa att ej

kunna få felräkning ändrad. Det må för övrigt framhållas, att berörda uppdrags

överlämnande åt kommunalnämnden har sin förebild i städerna, där magistraten

verkställer prövning av dylika frågor.

Förfarandets innebörd torde så klart framgå av lagtexten, att någon särskild

utläggning därav ej synes erforderlig. Allenast huvudpunkterna må framhållas.

Den av kommunalnämnden upprättade debiterings- och uppbördslängden utlägges

såsom förr till offentlig granskning, dels för att giva de skattskyldiga

tillfälle att få ändring av eventuell felaktighet på ett så förberedande stadium,

att hänsyn till rättelsen kan tagas vid debetsedlarnas utskrivande, dels för

att giva kommunens medlemmar och andra, vilkas rätt därav kan bero —

t. ex. utom kommunen bosatta medlemmar av församling, varav kommun utgör

en del — tillfälle att taga del av längden. Anmärkningar skola framställas

till kommunalnämnden före årets slut. Kommunalnämnden fattar skyndsamt

beslut över anmärkningarna, varefter längden anses fastställd och länder till

efterrättelse vid debetsedlarnas utfärdande, över kommunalnämnds beslut i anledning

av anmärkning kan besvär anföras i vanlig ordning, såvitt fråga är örn

anmärkning beträffande annan skattskyldigs debitering. Sådan talan må föras

även av annan än den som framställt anmärkningen. Härefter kvarstår emellertid

viss rätt att hos länsstyrelsen överklaga debitering, nämligen dels för den

som blivit felaktigt debiterad, dels såsom hittills för kommunalnämnd, såvitt

fråga är örn för lag debitering. Den som vill klaga över egen debitering har

dylik rätt under ett år från utskyldernas avfordrande, d. v. s. i regel debetsedelns

mottagande, under det kommunalnämndens klagorätt gäller under

kalenderåret efter det debiteringen ägt rum.

Motsvarande besvärsrätt har i 9 § stadgats vid ändring i debitering på

grund av ändrad taxering. I dylikt fall har emellertid ansetts, att tillfälle först

borde lämnas kommunalnämnden att själv vidtaga rättelse i händelse att någon

finner sig oriktigt behandlad.

§ 6.

Denna paragraf överensstämmer med senare delen av L. § 66 och motsvarar

del av § 7 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har i sitt förslag tillagt ett stadgande, att formulär för

debetsedel skall fastställas av Kungl. Maj:t.

Motsvarande regel har av den sakkunnige upptagits beträffande stad.

Det föreslagna tillägget har, såvitt angår landsbygden, avstyrkts av kommunalfullmäktige

i 8 kommuner. Beträffande städerna hava anmärkningar mot

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 197

stadgandet framställts av Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 18

städer, däribland Stochholm, Uppsala, Malmö, Lund, Hälsingborg, Landskrona,

Karlstad, örebro och Sundsvall, ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet.

Förbundsstyrelsen har till stöd för sin mening anfört bland annat följande:

Yad städerna anginge, förhölle det sig så, att å debetsedlarna stundom upptoges

även avgifter av olika slag. Också i övrigt företedde debetsedlarna sinsemellan

av lokala skäl betingade olikheter. Att för varje nödig funnen ändring

underställa Kungl. Majit nytt formulär bleve givetvis tidsödande. Det syntes

också svårt att inse, varför en kommun, som ägde beskatta sina medlemmar,

icke skulle få själv bestämma, hur underrättelsen örn beskattningens innebörd

skulle vara uppställd och avfattad. Örn feldebitering skedde, kunde ju ändring

ske genom besvär. Det vöre icke lätt att förstå, vilken den skattskyldiges rätt

skulle skyddas genom nämnda byråkratiskt tunga föreskrift.

Enligt nu gällande bestämmelser äga landskommuner och städer att själva

besluta rörande uppställningen av de debetsedlar de önska använda. Genom

kungörelse den 31 maj 1929 har emellertid Kungl. Majit beträffande landsbygden

framlagt ett formulär till debetsedel, som må användas. Detsamma är

sålunda avsett endast att tjäna till ledning. I fråga om städerna har dylikt

formulär icke upprättats.

Någon anledning att frångå den sålunda gällande ordningen synes ej föreligga.

De fördelar, som skulle vinnas genom formulärens fastställande av

Kungl. Majit, torde vara obetydliga. Därtill kommer, att det med hänsyn till

de olika förhållanden, som råda på skilda orter, synes vara svårt att uppställa

enhetliga formulär. Särskilt gäller detta beträffande städerna, där till följd

av olika praxis beträffande de avgifter, som skola upptagas i samband med

kommunalutskylderna, olika sätt för uppbörden m. m. olikheter betingas i

debetsedlarnas uppställning. Den föreslagna nya bestämmelsen har därför uteslutits.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 67 och sakkunnigförslagets § 8.

Den sakkunnige har framhållit, att sättet för kungörande närmare bestämts

och hänsyn tagits till möjligheten, att kommunen anställt tjänstemän, vilka

vore verksamma vid uppbörden. Vidare hade erinrats om kommunalnämndens

ansvar för uppbörden.

Domkapitlet i Växjö samt kommunalfullmäktige i 3 kommuner hava föreslagit,

att kungörandet av uppbördsstämman i bjurkan måtte avskaffas. I stället

har föreslagits kungörelsens införande i ortstidning.

Med hänsyn till den betydelse, som uppläsandet av kungörelser i kyrkan

flerstädes äger, torde det icke vara lämpligt att borttaga bestämmelsen om

offentliggörande på dylikt sätt av meddelande örn uppbördsstämma. Däremot

bör införas stadgande, att sådant meddelande, där det finnes lämpligt, må intagas

i ortstidningar.

L. § 68 har såsom överflödig uteslutits i såväl sakkunnigförslaget som nu

föreliggande förslag.

F. L. 6 :

6—7.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

F. L■ 6:

8-10.

Don sakkunnigo.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

198 Kungl. Majas proposition nr 99.

§ 8.

Paragrafen motsvarar L. § 69 och § 9 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har anfört, att såsom förut nämnts rätt att göra anmärkning

tillerkänts även icke skattskyldiga kommunmedlemmar. Att besvär skulle

anföras i den beträffande kommunalstämmobeslut i allmänhet stadgade ordningen,

vore självklart. En hänvisning till bestämmelsen om ränta å återburet

skattebelopp hade tillagts.

Rörande innehållet i denna paragraf kan hänvisas till vad jag anfört vid § 5.

§ 9.

Rörande denna paragraf, som saknar motsvarighet i L., men upptagits såsom

§ 11 i sakkunnigförslaget, har den sakkunnige anfört, att den i huvudsak

överensstämde med nuvarande praxis. Att den skattskyldige borde äga tillfälle

att få efterdebitering i vanlig ordning prövad, syntes naturligt. Även här erfordrades

en hänvisning till stadgandet örn ränta å den skattesumma, som skulle

återbäras. Detta, som återfunnes i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt

till ränta vid restitution av utskylder m. m., täckte efter ordalydelsen icke det

fall, att taxering nedsattes eller undanröjdes oberoende av anförda besvär. 1

praxis syntes dock tvekan näppeligen kunna förekomma därom, att även i sådant

fall ränta skulle utgå. Och skulle anförda förordning böra tolkas restriktivt,

saknade den sakkunnige anledning att föreslå ändring, enär hänvisningen i § 11

vore förenlig också med den restriktiva tolkningen.

Rörande andra stycket i denna paragraf hänvisar jag till vad jag anfört

vid § 5.

§ 10.

Paragrafen motsvarar L. § 70 och sakkunnigförslaget § 12.

Rörande de i nämnda paragraf i sakkunnigförslaget intagna bestämmelserna

har den sakkunnige anfört följande:

Påföljden för uraktlåtenhet att gälda utskylderna hade skärpts till överensstämmelse

med gällande uppbordsreglemente. Nuvarande föreskrift uppmuntrade,

enligt erfarenhetens vittnesbörd, alltför mycket därtill, att skattskyldig

läte avhämta utskylderna och ej bekymrade sig örn att direkt eller genom anlitande

av s. k. intressekontor eller dylikt inbetala desamma. Det hade ansetts

lämpligt att här liksom i S. undvika uttrycket uppbördsprovision och lämna

öppet, huru de uttagna procenten skulle disponeras. Det hade uttryckligen

sagts, att bestämmelserna avsåge varje särskild uppbördsstämma. För vinnande

av överensstämmelse med bestämmelserna örn kronoutskylder hade termen »avskrivning»

utbytts mot »avkortning». »Avskrivningslängdens» (avkortningslängdens)

avlämnande till utmätningsmannen saknade praktisk betydelse. Formulär

till restlängd syntes, särskilt på grund av dess betydelse för uppgifterna

till vallängden, böra fastställas av Kungl. Majit; så hade i viss mån redan skett

genom restindrivningsförordningen år 1917.

Jämväl i fråga örn städerna har den sakkunnige föreslagit, att restlängd

skall upprättas efter varje uppbördsstämma, att restlängd skall upprättas enligt

formulär, som fastställes av Kungl. Maj :t, samt att för underlåtenhet att erlägga

utskylder skall gälla samma påföljd som enligt uppbördsreglementet.

I

s. 199 Kontrollera mot PDF

F. L. 6: 10.

Kungl. Majus proposition nr 91). 199

Bestämmelsen, att restlängd skall upprättas efter varje uppbördsstämma, har

föranlett anmärkning från länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län samt

kommunalfullmäktige* i 1 kommun och stadsfullmäktige i 3 städer. Förstnämnda

länsstyrelse har härom anfört:

Inom flera kommuner hade till de skattskyldigas förmån anordnats s. k.

restmöten någon kortare tid efter de ordinarie uppbördsstämmorna, varigenom

skattskyldig bereddes ytterligare tillfälle att få inbetala sina utskylder utan

erläggande av indrivningsavgift. För att denna förmån icke skulle berövas de

skattskyldiga, särskilt de ekonomiskt mindre väl situerade, hemställde länsstyrelsen,

att bestämmelsen örn upprättande av restlängd lämpligen modifierades

så att, där restmöten anordnats, restlängden icke behövde upprättas förr än

efter sådant restmöte.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund, vilken såsom jag redan

berört, ansett att debiterings- och uppbördslängden i större kommuner borde

uppdelas i särskilda delar för varje fjärdingsmansdistrikt, har föreslagit, att

jämväl restlängden måtte upprättas i enlighet därmed.

Rörande benämningarna avkortningslängd och avkortning har länsstyrelsen

i Södermanlands lån anfört, att desamma vore missvisande, och att de förut

använda uttrycken borde bibehållas. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava

hemställt, att ordet avkortningslängd måtte utbytas mot efterskänkningslängd,

varigenom överensstämmelse skulle vinnas med bestämmelserna i kap. 2 örn

efterskänkande av kommunalutskylder.

Stadgandet, att restlängd skulle upprättas enligt formulär, som fastställes

av Kungl. Majit, har, såvitt angår städerna, avstyrkts av stadsfullmäktige i 9

städer, däribland Linköping, Malmö, Lund, Hälsingborg och Sundsvall.

Den föreslagna höjningen av påföljden för underlåtenhet att gälda utskylderna

har avstyrkts av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands - och Alvsborgs län ävensom kommunalfullmäktige i 9 kommuner

och stadsfullmäktige i 11 städer, däribland Hälsingborg, Halmstad och

Sundsvall. De skäl, som härvid anförts, hava varit i huvudsak, att påföljden,

vilken företrädesvis drabbade de mindre bemedlade, komme att träffa betydligt

hårdare än vid indrivning av kronoutskylder, då kommunalutskylderna i regel

uppg inge till högre belopp, att höjningen näppeligen kunde antagas skola fylla

sitt syfte att förmå notoriska skatteskolkare att betala, samt att den nuvarande

uppbördsprovisionen vore fullt tillräcklig.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava anfört bland annat:

Förhöjningen sammanhängde nära med frågan örn en lämpligare ordning

över huvud taget för uppbörd och indrivning av utskylder. Då berörda spörsmål

vore under utredning genom särskilda sakkunniga, borde man avvakta resultatet

av utredningen, innan den av den sakkunnige väckta frågan upptoges till prövning.

I varje fall ansåge fullmäktige önskvärdheten att ernå full likformighet

med gällande bestämmelser i fråga om uppbörden av kronoutskylder icke utgöra

tillräckligt skäl för ändring av kommunalförfattningarna på berörda punkt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet ville icke uttala någon bestämd mening

örn lämpligheten av stämmoböternas förhöjande men framhölle vikten av att

berörda fråga underkastades en mera ingående prövning, än som hittills syntes

Yttranden.

s. 200 Kontrollera mot PDF

F. L. 6: 10.

200 Kungl. Magsta proposition nr 99.

hava skett, innan den sakkunniges förslag på denna punkt eventuellt accepterades.

Att uppbördsreglementet gått in för en högre procentsats syntes icke i

och för sig vara giltig anledning att höja också stämmoböterna för kommunalskatten.

Skulle uppbörden av krono- och kommunalskatt förläggas till samma

myndighet, bleve läget uppenbarligen ett annat. Frågan syntes intimt sammanhänga

med hela uppbördsväsendets reformering.

Å andra sidan har förhöjningen tillstyrkts av länsstyrelsen i Hallands län

samt kommunalfullmäktige i 1 kommun och stadsfullmäktige i 1 stad. Styrelsen

för svenska landskommunernas förbund har förklarat, att lämpligheten av

den ifrågasatta ökningen vore mycket omtvistad, samt anfört, att en med sex

procent ökad kommunalskatt givetvis kunde kännas betungande för dem, som

skulle erlägga beloppen, men då indrivningen av kronoutskylderna löpte med

denna provision, skulle, genom att kommunalutskylderna åsattes samma avgift,

skälet till den förmånsrätt, som indrivningsmännen ofta ville giva kronoutskylderna,

bortfalla.

Bestlängds De i förevarande paragraf behandlade spörsmålen örn uppdelning av resttiu

länssty- längd, dess överlämnande till länsstyrelse och länsstyrelses åligganden i samrelse

m. m. band härmed sammanhänga med den nu aktuella frågan örn förbättrad kontroll

över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning.

Med anledning härav vill jag erinra om följande.

Enligt L. § 70 skall kommunalnämnden samtidigt med överlämnandet av

restlängden till utmätningsmannen härom till länsstyrelsen insända skriftlig

anmälan med uppgift å restlängdens slutsumma. Stadgandet avser att möjliggöra

kontroll att utmätningsman vid inventering lämnar redovisning för samtliga

till honom ankomna restlängden. Den sakkunnige har icke föreslagit någon

ändring häri.

Frågan örn skärpning av detta stadgande berördes emellertid i de förslag

till skärpt kontroll över landsfiskalernas med flera medelsförvaltning, som den

4 april och den 28 oktober 1925 framlades av särskilda av riksräkenskapsverket

för ändamålet tillkallade sakkunniga. De sakkunniga förordade nämligen, att

den kommunala restlängden skulle överallt, där inventering hos utmätningsman

verkställdes av landsfogde, insändas till länsstyrelsen, som hade att anteckna

längden i särskild dagbok och därpå skicka den vidare till utmätningsmannen.

De sakkunnigas förslag, över vilka åtskilliga myndigheter hördes, gåvo anledning

till vissa i administrativ ordning meddelade föreskrifter örn användande

av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena

samt särskilda indrivningskvitton m. m. Däremot hava förslagen i

nyss berörda hänseende icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.

I skrivelse den 13 mars 1928 framlade länsstyrelsen i Stockholms län —

under förmenande att genom förberörda nya kontrollföreskrifter tillräcklig

garanti ej vunnits mot underslev hos utmätningsmännen — för den åtgärd

Kungl. Majit kunde finna påkallad resultaten av en av länsstyrelsen företagen

undersökning rörande möjligheterna för ökade garantier mot sådant underslev.

Länsstyrelsen föreslog därvid bland annat meddelande av föreskrift, att av
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:10.

Kungl. Majus proposition nr 99. 201

skrift av restlängden skulle överlämnas till länsstyrelsen samt att utmätningsmannens

redovisning i anledning av restlängden skulle insändas till länsstyrelsen,

som efter anteckning skulle översända handlingarna till den kommunala

uppbördsmyndigheten. I avsikt att göra denna föreskrift effektiv föreslog länsstyrelsen

därjämte, att kommun, som bruste i sin skyldighet att insända avskrift

av restlängden till länsstyrelsen, skulle mista den kommunen nu i händelse av

tillgrepp eller förskingring tillförsäkrade rätten till ersättning av statsmedel.

Frågan upptogs åter av riksdagens år 1928 församlade revisorer, vilka i siri

berättelse till 1929 års riksdag, under § 24, ifrågasatte vissa kontrollföreskrifter

med avseende å landsfiskalernas och dem underlydande fjärdingsmäns och exekutionsbiträdens

medelsförvaltning, däribland stadgande, att, i överensstämmelse

med länsstyrelsens i Stockholms län förslag, avskrift av restlängden

skulle insändas till länsstyrelsen och utmätningsmans redovisning lämnas genom

nämnda myndighet.

över revisorernas nämnda uttalande inhämtades utlåtanden från riksräkenskapsverket

och samtliga länsstyrelser. Av dessa myndigheter tillstyrkte länsstyrelserna

i Stochholms, Gotlands, Kopparbergs och örebro län vad revisorerna

föreslagit angående restlängds insändande till och redovisningens lämnande

över länsstyrelse. Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län avstyrkte visserligen,

att utmätningsmans redovisning skulle lämnas genom länsstyrelse, men

förordade, att restlängden eller ock avskrift av densamma skulle insändas till

länsstyrelsen. De flesta myndigheterna reste invändningar mot revisorernas

förslag. Det framhölls sålunda, att systemet måste medföra ökning av arbetskrafterna

hos länsstyrelserna och alltså medföra behov av högre anslag, samt

att värdet av systemet icke skulle motsvara kostnadsökningen.

Efter prövning av vad revisorerna anmält och myndigheterna andragit, anhöll

riksdagen i skrivelse den 16 maj 1929, nr 175, under punkten 4, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning rörande anordnande av skärpt kontroll

över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning

ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.

I anledning närmast av riksdagsskrivelsen tillkallade jag, jämlikt därtill den

1 november 1929 erhållet bemyndigande, särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet

biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag

till ändrade föreskrifter, avsedda att, inom ramen av nuvarande organisation,

beträffande landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning

förebygga oegentligheter eller underlätta deras uppdagande, ävensom

andra därmed sammanhängande spörsmål.

På förfrågan, huruvida nämnda sakkunniga hade för avsikt att föreslå någon

ändring i gällande kommunalförordningar, hava de sakkunniga den 19 december

1929 meddelat bland annat följande:

Enligt vad den undersökning, som av de sakkunniga företagits, givit vid

handen, hade kommunalnämnderna ej så sällan underlåtit sin skyldighet att till

länsstyrelsen insända skriftlig anmälan örn restlängdens överlämnande till utmätningsmannen

och uppgift å restlängdens slutsumma. Det hade emellertid

på grund av undersökningsmaterielets ofullständiga beskaffenhet icke kunnat

s. 202 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:10.

202 Kungl. Martts proposition nr 99.

utrönas, huruvida förskingringarna — såsom lätt kunnat ske och tidigare inträffat

— även avsett medel upptagna å restlängd, som icke blivit av utmätningsmannen

diarieförd och som till följd av kommunalnämndens försummade

anmälningsskyldighet kunnat vid inventering hos utmätningsmannen undanhållas

inventeringsförrättaren.

Kontrollen av utmätningsmännens debet beträffande de kommunala restlängdsmedlen,

vilken dock vore grundläggande för medlens redovisning, kunde

således icke för närvarande anses vara tillräcklig. Klart vore ock, att, i den

män kontrollen i fråga örn andra delar av utmätningsmännens medelsförvaltning

skärptes och bleve effektiv, nämnda lucka i kontrollbestämmelserna ökade

risken av förskingring av restförda kommunalutskylder.

Tillstängandet av denna lucka hade de sakkunniga ansett icke kunna ske på

annat sätt, än som föreslagits av de år 1925 av riksräkenskapsverket tillkallade

sakkunniga, nämligen att restlängden skulle av kommunalnämnden insändas till

länsstyrelsen för att av denna myndighet överlämnas till utmätningsmannen.

I enlighet med vad som föreslagits i nämnda yttrande, ansåge de sakkunniga

samma anordning böra införas beträffande stadsutskylder i stad, där länsstyrelsen

vore överexekutor och alltså verkställde inventering hos utmätningsmannen,

även där magistraten hade denna befattning. I annan stad gällde redan

motsvarande anordning, då restlängden skulle avlämnas till magistraten och

magistraten vid sina inventeringar hos utmätningsmannen vore i tillfälle kontrollera,

att utmätningsmannen diariefört ankomna restlängder.

De sakkunniga hava under åberopande av det nyss anförda föreslagit vissa

ändringar i L. § 70 och S. § 70.

Yad angår L. § 70 innebär de sakkunnigas förslag, såvitt här är av intresse,

att restlängd i kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden

finnas anställda, skall upprättas särskilt för varje sådant område.

Restlängden skall inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande

i två summerade exemplar överlämnas till länsstyrelsen, som örn mottagandet

meddelar kommunalnämnden bevis och i särskild liggare låter verkställa anteckning.

Därefter skall- länsstyrelsen översända de båda exemplaren av restlängden

till utmätningsmannen i orten.

Vidkommande S. § 70 innebär de sakkunnigas förslag att i stad, där magistraten

eller ledamot av magistraten icke är överexekutor, skall restlängden

inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande av magistraten insändas

till länsstyrelsen, som örn mottagandet meddelar drätselkammaren bevis och i

särskild liggare låter verkställa anteckning. Därefter skall länsstyrelsen översända

restlängden till utmätningsmannen i orten.

De sakkunniga hava vidare anfört följande:

Förslagen att restlängderna skulle passera länsstyrelsen och att länsstyrelserna

skulle lämna den kommunala uppbördsmyndigheten mottagningsbevis

syntes icke förorsaka anmärkningsvärd ökning av länsstyrelsernas arbete.

Med förslaget att för landskommun restlängden skulle avlämnas i två exemplar

och särskilt för varje fjärdingsmansdistrikt avsåge de sakkunniga, dels att

underlätta arbetet för utmätningsmannen, som på grund av anordningen ej behövde

verkställa avskrift till fjärdingsmannen, dels att påskynda indrivningen,

i det att längden kunde omedelbart avgå till fjärdingsmannen för åtgärd, dels

ock att öka kontrollen över utmätningsmannen, som därest viss utskyldspost

icke skulle indrivas av fjärdingsmannen, måste härom underrätta fjärdingsmannen.

s. 203 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 203

Det av länsstyrelsen till den kommunala uppbördsmyndigheten meddelade

mottagningsbeviset borde bliva av grundläggande värde vid den kommunala

revisionen, vilken även syntes komma att avsevärt underlättas vid genomförandet

av de sakkunnigas tillämnade förslag att även utmätningsmannens interimsredovisningar

till kommunerna skulle bliva specifika.

Då enligt de sakkunnigas mening säkerhet icke komme att finnas, att icke

restlängd, trots föreskrift att den skulle insändas till länsstyrelsen, kunde avlämnas

till utmätningsmannen, så framt icke därmed vore förenad någon risk,

föresloge de sakkunniga, att, där eljest ersättning av allmänna medel skulle

erhållas för vad som tillgripits eller förskingrats av restförda kommunala utskylder,

sådan ersättning ej skulle utgå, därest restlängden å utskylderna bort

insändas till länsstyrelsen men i stället överlämnats direkt till utmätningsmannen.

Såsom i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, torde på en del håll

särskilda åtgärder pläga vidtagas för att underlätta erläggandet av förfallna

utskylder efter uppbördsstämma^ slut. Ett dylikt förfarande synes böra få

fortsätta. Med hänsyn härtill har första punkten i första stycket jämkats till

överensstämmelse med nu gällande föreskrift.

I uppbördsreglementet behandlas såväl avkortning som avskrivning av kronoutskylder.

Förstnämnda åtgärd må äga rum på grund av feldebitering,

dubbeldebitering, fattigdom eller dödsfall. Skäl för avskrivning är däremot, att

den skattskyldige icke kan anträffas eller att utskylderna på grund av hans

vistelseort icke kunna uttagas. Avkortningen innebär ett efterskänkande av

betalningsskyldigheten, under det att vid avskrivning betalningsskyldigheten

alltjämt kvarstår.

Den terminologi, som sålunda användes i uppbördsreglementet, har icke upptagits

i kommunalförordningarna. I dessa synes skillnad icke göras mellan avkortning

och avskrivning. Vid framläggande den 16 april 1909 av det förslag

till ändring av L. § 70, varigenom nämnda författningsrum erhöll sin i huvudsak

ännu gällande lydelse, anförde föredragande departementschefen, att med hänsyn

till bestämmelserna rörande upprättande av röstlängd för val till riksdagens

andra kammare nämnda paragraf borde i vissa hänseenden undergå ändring.

Då i röstlängden borde meddelas upplysning örn dem vilka icke erlagt sina kommunalutskylder,

förfallna till betalning under de tre sistförfluten aren, borde

nämligen uppgifter härom tillhandahållas den som hade att upprätta röstlängden.

De personer, vilka vid uppbördsstämma)! ej betalt sina utskylder, redovisades

nog till största delen av restlängderna. Men då den av kommunalnämnden

upprättade restlängden ej upptoge dem, för vilka kommunalstämman dessförinnan

kunde hava beviljat avskrivning, vore det tydligen erforderligt att upplysning

meddelades även om dessa senare personer. Orsaken till avskrivning

av utskylder vore väl i regel fattigdom eller deli skattskyldiges vistande å

okänd ort och de, för vilka på sådan grund avskrivning beviljats, vore ej röstberättigade

vid riksdagsmannaval. En avskrivningsåtgärd kunde emellertid

vara föranledd även därav, att kommunalstämman funnit att en utskyld för

vilken någon blivit debiterad ej rätteligen bort honom påföras. I sådant fall

borde tydligen den ifrågavarande personen oaktat han ej erlagt utskylderna

Dopartements
chefen.

s. 204 Kontrollera mot PDF

F. L. 6:10.

204 Kungl. Majus proposition nr 99.

vara berättigad att deltaga i valet. Och således borde röstlängdens upprättare

få del jämväl av de skäl, som åberopats till grund för beviljade avskrivningar.

—- I denna motivering sammanföras tydligen avskrivning och avkortning — i

uppbördsreglementets mening — under benämningen avskrivning.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner jag ej tillräckliga skäl att

nu utbyta uttrycket avkortning mot avskrivning. Intetdera uttrycket omfattar

samtliga de åtgärder, som avses. Det är emellertid önskvärt, att klarhet ernås

angående innebörden av de åtgärder, varom fråga är, ävensom av terminologien.

Det bör då märkas, att den ifrågavarande längdens betydelse är rätt inskränkt.

I och för sig lärer den numera ej äga betydelse för avgörande av

frågor örn rösträtt —- det är kommunalnämnden, som till häradsskrivaren avlämnar

uppgifter rörande försummad skattelikvid — utan lärer snarast vara

att betrakta såsom en verifikation till debiterings- och uppbördslängden, i det

denna längds debiterade summa skall överensstämma, med summan av dels influtna

belopp, dels den nu ifrågavarande längdens slutbelopp, dels restlängdens

slutbelopp. Det torde nu ej vara så ovanligt, att i restlängden icke uppföras

sådana personer, av vilka ingen skatt kan väntas. För vissa sådana personer

har måhända kommunen eller församlingen i laga ordning beslutat efterskänkande

eller har på grund av ändring i debiteringen eller dylikt viss skattefordran

förfallit, i vilket fall föreligger vad som i uppbördsreglementet benämnes

avkortning, för andra har måhända kommunalnämnden funnit, att åtgärder

tills vidare ej böra vidtagas, ehuru det ej finnes anledning avstå från

möjligheten att senare försöka indrivning; i detta senare fall är fråga örn avskrivning

i uppbördsreglementets mening. Det synes mig lämpligt att här antaga

denna terminologi och fördenskull benämna längden »avkortnings- och

avskrivningslängd». Anteckning om avskrivnings- eller avkortningsorsaken torde

med den nya terminologien äga mindre betydelse för rösträttens bestämmande;

blott beträffande avskrivna utskylder står skatteskulden kvar. Däremot torde

det för möjligheten att granska räkenskaperna vara av viss vikt, att nämnda

orsak finnes antecknad, framför allt i sådana fall, där ej efterskänkande beslutats

i laga ordning.

De förslag angående uppdelning av restlängd, dess överlämnande till länsstyrelse

och länsstyrelses åligganden i samband härmed, vilka framlagts av

förenämnda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, äro av viss betydelse

för erhållande av en förbättrad kontroll över utmätningsmännen. Genom

desamma underlättas för inventeringsförrättare att fastslå utmätningsmans

debet. Såsom de sakkunniga anfört torde de föreslagna åtgärderna icke komma

att förorsaka anmärkningsvärd ökning i länsstyrelsernas arbetsbörda. Det merarbete

för de kommunala myndigheterna, som nödvändiggöres genom föreskriften,

att restlängd i kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda

tjänstgöringsdistrikt finnas anställda, skall upprättas särskilt för varje sådant

distrikt, synes ej avsevärt. Näppeligen kan heller den något ökade tidsutdräkten,

innan utmätningsman erhåller restlängden, spela någon roll. Jag har därför

ansett mig böra i förevarande paragraf upptaga bestämmelser i huvudsaklig

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 205

överensstämmelse med de sakkunnigas nämnda förslag. Beträffande de sakkunnigas

förslag att, där eljest ersättning av allmänna medel skulle erhållas

för vad som tillgripits eller förskingrats av restförda kommunala utskylder, sådan

ersättning ej skall utgå, därest restlängden icke insänts i föreskriven ordning,

anser jag mig i förevarande sammanhang icke böra göra något uttalande.

Jag utgår härvid från, att de av mig nu senast förordade bestämmelserna äro

lämpliga, även örn de ej erhålla stöd av de föreskrifter, som avses med de sakkunnigas

sistberörda förslag. Med prövningen av detta förslag torde därför böra

anstå, till dess de sakkunniga inkommit med förslag beträffande de ytterligare

åtgärder, vartill den av dem verkställda utredningen kan föranleda.

Däremot har jag ansett mig i visst avseende böra föreslå ett mindre tillägg

i syfte att något utöka kontrollmöjligheterna, nämligen beträffande restlängdens

riktighet, när denna insändes till länsstyrelsen. I dylikt avseende föreslås,

att en rapport skall samtidigt insändas rörande uppbördsresultatet, innefattande

dels uppgift å influtna belopp, dels uppgift å avskrivet och avkortat

belopp.

Av skäl, som anförts i den sakkunniges yttrande, anser jag mig böra bibehålla

förslagets bestämmelse, att restlängd skall upprättas enligt formulär, som

fastställes av Kungl. Majit.

Den föreslagna skärpningen av påföljden för underlåtenhet att i rätt tid

erlägga förfallna utskylder anser jag mig böra tillstyrka. Ku föreskriven uppbördsprovision

synes vara allt för låg och innebär icke en tillräckligt kraftig

påtryckning å försumliga skattebetalare. Det torde av flera skäl vara lämpligt,

att samma regler gälla beträffande kommunal- och kronoutskylder. Med hänsyn

därtill, att det måste dröja en avsevärd tid innan en reform av uppbördsväsendet

kan bliva genomförd, synes det olämpligt att i avbidan på en dylik reform

uppskjuta lösningen av nu förevarande detaljspörsmål. Jag har emellertid

givit stadgandet en sådan avfattning, att uppbördsprovision allenast får uttagas

å de belopp, som skolat erläggas vid stämman, men ej å sådana belopp, som

skolat gäldas vid senare stämmor men som enligt kommuns beslut på grund av

underlåtenheten att betala första delbeloppet jämväl anses hava förfallit till

betalning.

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§

Paragrafen motsvarar L. § 73.

Den sakkunnige har i sitt förslag intagit dels stadgande, att under upptagande

av lån skulle i underställningsavseende inbegripas ingående av borgen,

dels ock föreskrift, att Kungl. Majlis fastställelse erfordrades å bland annat

förslag till nya eller förhöjda hamnpenningar.

Rörande förstnämnda ändring har styrelsen för svenska landstingsförbundet

framhållit, att styrelsen funne densamma fullt riktig. I fråga om kvalificerad

majoritet vore sagda företeelser redan likvärdiga, och prejudikat förelåge för att

även beslut örn ingående av borgen skulle underställas.

F. L. 6:10;

7:1.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

s. 206 Kontrollera mot PDF

F. L. 7:1—2.

Departementschefen

.

Den

sakkunnige.

206 Kungl. Maj:1s proposition nr 99.

Beträffande underställning av beslut angående hamnpenningar har styrelsen

för svenska stadsförbundet påpekat, att i allmän författning funnes bestämmelser

rörande fastställelse av hamnavgifter, oavsett vem som vore hamnens ägare.

Bet syntes under sådana förhållanden oegentligt att i kommunallagen särskilt

lagstifta örn hamnavgifter i de fall, då kommun vore hamnens ägare.

Stadgandet att med upptagande av lån skall jämställas ingående av borgen

innebär endast ett fastställande av vad som redan tillämpas och synes i sak

riktigt.

I likhet med stadsförbundets styrelse och på det av styrelsen anförda skälet

anser jag opåkallat att upptaga föreskrift örn underställning beträffande förslag

till nya eller förhöjda hamnpenningar. Då fastställandet av övriga i paragrafen

nämnda avgifter regleras genom särskilda bestämmelser, har den i

paragrafen intagna exemplifieringen uteslutits.

§ 2.

Den sakkunnige har i kap. 2 § 16 föreslagit en ny bestämmelse av innehåll,

att där det på grund av särskilda omständigheter finnes erforderligt och kostnaden

icke överstiger vad kommunens ekonomiska bärkraft utan olägenhet medgiver,

kommunalstämma må besluta inrättande av tjänstebefattning för vissa

bestämda förvaltnings- och verkställighetsbestyr, vilkas utförande eljest åligger

kommunens valda förtroendemän.

Såsom motivering härför har den sakkunnige anfört, att det hade, som det

syntes på goda skäl, yrkats, att stadsliknande samhällen på landet icke måtte

vara utestängda från möjligheten att anlita tjänstemän för vissa förvaltningsoch

verkställighetsbestyr. Då det vore svårt eller omöjligt att i lagen uppdraga

en bestämd och tillfredsställande begränsning av de samhällen, där behov av en

sådan ordning gjorde sig gällande och borde tillfredsställas, föresloges här allmänna

förutsättningar och i en senare paragraf beslutets underställande, så att

i varje särskilt fall länsstyrelsen finge tillfälle att pröva, huruvida berörda förutsättningar

vore för handen.

Samma bestämmelse har i avdelning II upptagits under kap. 2 § 20. Härom

har den sakkunnige framhållit, att då fråga allenast vore örn inrättande av

tjänstebefattning för bestyr, som eljest ålåge valda förtroendemän, hade det ej

synts böra möta betänkligheter, utan fastmera, till förebyggande av olämplig

byråkratisering, vara önskvärt, att för stad meddelades samma inskränkande

bestämmelser som för landskommun.

I anslutning till nämnda stadgande har i förevarande paragraf, vilken motsvarar

L. § 74, upptagits bestämmelse, att länsstyrelsens godkännande erfordrades

beträffande beslut, som avsåge inrättande av tjänstebefattning, varom förmäldes

i kap. 2 § 16. I övrigt har den sakkunnige i paragrafen vidtagit den

ändringen, att punkten örn valkretsindelningen utgått i följd av vad i kap. 3 § 5

— kap. 3 § 6 i sakkunnigförslaget — föreslagits samt att, då vid prövningen

av beslut örn arvoden eller örn tjänstebefattnings inrättande vore av vikt att

känna icke blott utgifter och inkomster, utan även tillgångar och skulder, be
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

F. L. 7: 2.

Kungl. Majus proposition nr 99. 207

skattningsobjektens summa och utdebiteringen inom kommunen, en allmännare

beteckning av den föreskrivna tablåns innehåll föreslagits.

Yad angår stadgandet örn underställningsplikt beträffande beslut om arvode

hava stadsfullmäktige i 2 städer ansett, att bestämmelsen borde utgå såsom

onödig. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett det obehövligt

att varje år för godkännande anmäla beslut örn arvode till förtroendemän.

Det med underställningen avsedda syftet syntes vara vunnet örn länsstyrelsens

godkännande inhämtades första gången ett arvode beviljades innehavare av ett

visst uppdrag och sedermera vid eventuell ökning av arvodet. Samma anmärkning

har framställts av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Bestämmelsen örn inrättande av tjänstebefattning och den därmed sammanhängande

regeln örn underställning av beslut i sådan fråga har avstyrkts av

ett mycket stort antal myndigheter och sammanslutningar. Avstyrkande yttranden

hava sålunda avgivits av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län,

stadsfullmäktige i 25 städer, däribland Stockholm, Uppsala, Växjö, Malmö,

Halmstad, Göteborg, Karlstad, örebro, Västerås och Sundsvall, kommunalfullmäktige

i 8 kommuner samt styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda förbunds

styrelse har i denna fråga anfört följande:

Utan att på minsta sätt vilja göra gällande annat än att kommunerna på ett

sparsamt och med hänsyn till ekonomiska verkningar ändamålsenligt sätt borde

ordna sin förvaltning och i avseende å sin skuldsättning lojalt underordna sig

gällande författning, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka den ytterligare

skärpning i bestämmelserna örn underställning, som förslaget innebure. Inrättandet

av kommunala tjänstebefattningar, som bleve alltmera vanligt i större

kommuner, vore icke utslag av något minskat intresse hos de kommunala förtroendemännen

för de uppgifter de hade att fylla. Det vore i stället en naturlig

följd av den ökade arbetsbörda, som, icke minst på grund av ålägganden från

statens sida, numera belastade kommunerna. Arbetsbördan i större kommuner

vore så stor, att personer ofta måste anställas, som helt finge ägna sig åt de

kommunala uppgifterna, örn dessa skulle kunna utföras på föreskrivet sätt. Att

under sådana förhållanden fordra underställning av dylika beslut, som rörde

rent administrativa angelägenheter, verkade som misstroende mot kommunerna

— ett misstroende, som de icke syntes hava förtjänat. Kommunerna vore kända

för försiktighet vid löners utmätande och de tillfällen till meningsskiljaktighet

mellan länsstyrelserna och kommunerna beträffande bland annat fjärdingsmännens

löner, till vilka polislagen givit anledning, vittnade icke örn att kommunerna

brustit i sparsamhet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har yttrat i huvudsak följande:

Då den sakkunnige föreslagit, att tjänstemän finge i landskommunerna

samt köpingar och municipalsamhäl len anställas endast efter länsstyrelsens

prövning av de ekonomiska förhållandena, syntes detta innebära ett visst avsteg

från hittills gällande rättsgrundsatser på kommunalförvaltningens område

redan för landskommunernas del. Än betänkligare bleve förslaget emellertid

för städernas del. Den sakkunnige har uppenbarligen på denna punkt låtit strävandena

efter likformighet mellan lands- och stadsavdelningen i kommunallagen

förleda till en formulering, som för städernas del möjligen kunde hava

haft något berättigande vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst men

knappast kunde anses stå i någon rimlig relation till de förhållanden, som nu

Yttranden.

s. 208 Kontrollera mot PDF

F. L. 7:2.

Departements
chefen.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

rådde i våra städer. »Förvaltnings- och verkställighetsbestyr» tillkomme som

bekant åtminstone i något så när stora städer numera icke primärt förtroendemännen

utan i regel särskilda tjänstemän. Dessa förhållanden uteslöte dock icke

för städernas del olägenheter av förslaget. I städer, där man nu hade och i årtionden

haft en stab av tjänstemän, skulle enligt förslaget nyinrättande av

tjänster bliva beroende på länsstyrelsens prövning, där visst arbete tidigare utförts

av förtroendemän. Örn t. ex. en stad haft en drätseldirektör -— förtroendeman

—- men måste ersätta honom med en tjänsteman, eller örn en ordförande i

en fattigvårdsstyrelse ansåges böra få till sitt biträde en jurist för fattigvårdsprocessernas

förande eller ett skrivbiträde, skulle underställningsproceduren påkallas,

hur många tjänstemän, staden än tidigare hade, och oaktat i sist anförda

exempel fattigvårdslagen redan nu medgåve, att biträde anställdes hos fattigvårdsstyrelse

bland annat »för att utföra några av de göromål, som åligga ordföranden».

Medan enligt den nya polislagen en stad av länsstyrelsen kunde åläggas

utgifter för sitt polisväsen, som stadens beslutande myndighet ansåge överstiga

»stadens ekonomiska bärkraft», skulle samma stad av sin länsstyrelse med hänvisning

till samma ekonomiska bärkraft kunna förvägras anställa nödigbefunna

tjänstemän. En dylik konsekvens av en »formell» revision av kommunallagarna

kunde man i städerna icke undgå att finna lika oväntad som egendomlig. Redan

i sitt yttrande rörande lagstiftningen örn ersättning åt kommunala förtroendemän

hade styrelsen ställt sig avvisande mot tanken på underställning och prövning

genom länsstyrelserna av kommunens ekonomiska bärkraft. Styrelsen befarade

att underställningsproceduren skulle komma att inskränka sig »till en

serie expeditionella handgrepp» utan inflytande på den sakliga prövningen. Då

i nu föreliggande fall än starkare skäl talade mot underställning ville styrelsen

i vart fall för städernas del kraftigt avstyrka sakkunnigförslaget på berörda

punkt.

Utöver de skäl, som sålunda anförts, bär ytterligare framhållits, att det föreslagna

stadgandet inneburc ett oberättigat intrång i den kommunala självstyrelsen.

Bestämmelsen har även ansetts komma att erbjuda svårigheter i tillämpningen,

då gränsen mellan de bestyr, som ålåge de valda förtroendemännen, och

dem, som åvilade de avlönade tjänstemännen, icke kunde klart angivas. Därtill

komme, att beslut örn inrättande av tjänstebefattning i regel krävde uttaxering

för längre tid än fem år och redan på den grund måste underställas.

Å andra sidan hava stadsfullmäktige i Gävle anfört, att stadgandet såsom

en parallell till bestämmelserna örn arvoden till förtroendemän hade visst fogför

sig. Någon annan olägenhet än en viss omgång i dylika ärendens behandling

vore väl icke heller att befara av förslagets genomförande. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har ansett, att i och för sig intet vore att erinra mot

bestämmelsen, vilken finge anses närbesläktad med bestämmelsen angående

underställning av beslut örn arvoden för vissa kommunala uppdrag, men då tvekan

kunde råda örn vilka förvaltnings- och verkställighetsbestyr, som vore av

den art, att deras utövande eljest ålåge kommunens valda förtroendemän, syntes

det länsstyrelsen erforderligt, att i lagtexten klart angåves, vilka bestyr som

åsyftades.

Med hänsyn till vad jag tidigare anfört rörande revisionsarbetets omfattning

anser jag mig icke för närvarande böra vidtaga någon ändring i bestämmelserna

örn underställning av beslut rörande arvode.

Nu gällande författningar hava icke ansetts hindra vare sig lands- eller stadskommuner

att anställa avlönade tjänstemän för fullgörande av uppdrag, som

s. 209 Kontrollera mot PDF

F. L. T: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 209

eljest skulle åvila valda förtroendemän. Denna utveckling har blivit nödvändig

i den mån kommunernas uppgifter vuxit och den kommunala förvaltningen blivit

allt mera omfattande. Särskilt i de större städerna hava allt flera uppgifter

överflyttats å tjänstemän. De av den sakkunnige uppställda reglerna komma

därför närmast att verka såsom inskränkningar i den rätt att inrätta tjänstebefattningar,

som redan tillkommer kommunerna. Enligt förslaget skall nämligen

dels ett avvägande av kostnaden ske i förhållande till kommunens ekonomiska

bärkraft, dels ock underställning krävas för att giva beslut örn inrättande

av tjänstebefattning gällande kraft. Yad först angivna begränsning angår,

torde densamma i viss mån ligga i sakens natur och även vara påkallad med

hänsyn till de villkor, som uppställts beträffande rätten att besluta örn arvode

till kommunala förtroendemän. Den föreslagna underställningsplikten synes

mig däremot ägnad att ingiva betänkligheter. Densamma skulle komma att i

tillämpningen innebära en ny begränsning i deli kommunala självbestämningsrätten,

vilken begränsning näppeligen kail anses påkallad. Beträffande de kommuner

— framförallt de större städerna — där tillsättandet av tjänstemän

särskilt erfordras, torde länsstyrelsens prövning komma att bliva rent formell.

I regel torde även beslut örn tillsättande av tjänstebefattning medföra utgifter

under längre tid än fem år att bestridas genom uttaxering, och torde underställning

redan på denna grund vara erforderlig. Med hänsyn till det anförda har

jag ansett mig böra utesluta såväl bestämmelsen örn tillsättande av tjänster som

föreskriften örn underställning av beslut i dylikt ärende.

Till förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget även fogats ett stadgande

av innehåll, att beslut örn beviljande av anslag, vartill medel skulle anskaffas

genom upplåning, skulle, för att bliva gällande, underställas länsstyrelsen, vilken,

där det efter inhämtade upplysningar örn kommunens ekonomiska ställning

funnes uppenbart, att upplåningen icke kunde ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd,

skulle förbjuda beslutets verkställande innan sådant tillstånd erhållits, men i

annat fall skulle förklara hinder ej möta för verkställigheten.

I motiveringen till detta stadgande har den sakkunnige anfört följande:

I en från finansdepartementet överlämnad promemoria hade framhållits vissa

önskemål beträffande underställningsplikten. I promemorian erinrades örn

svåra olägenheter, som vållats därav, att kommunerna begagnat den fria upplåningsrätten

eller tillgängliga medel till bestridande preliminärt av utgifter,

vilka sedermera i samband med beslut örn amorteringslån komme under Kungl.

Maj:ts prövning, vadan uttryckliga bestämmelser därom, att beslut, som föranledde

upplåning, skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning, vore önskvärda.

Örn en viss av Kungl. Majlis prövning oberoende upplåningsrätt skulle i huvudsaklig

överensstämmelse med vad nu gällde bibehållas, syntes emellertid den

sålunda ifrågasatta vägen icke vara framkomlig, eftersom gränsen för den fria

upplåningen växlade från år till år. Av samma skäl vore det även svårt att

föreskriva, att beslut om en utgift, vartill medel skulle anskaffas genom upplåning,

skulle angiva, huruvida upplåningen skulle ske med eller utan inhämtande

av Kungl. Maj:ts tillstånd. Dessutom förelåge, såsom i promemorian antyddes,

den möjligheten, att ett fullbordat faktum skapades och Kungl. Maj:ts

prövning av ett beslut om upplåning prejudicerades genom ett företags påbörjande

med medel, som anskaffades på ett annat sätt. Något medel att fullstän
Bihang

till riksdagens protokoll 1930 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) 080X9 14

Den

sakkunnige.

s. 210 Kontrollera mot PDF

F. L. 7: 2.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

digt förebygga de överklagade missförhållandena vore den sakkunnige icke i

tillfälle att anvisa. Han hade emellertid funnit sig böra i anslutning till föreskriften

örn kvalificerad majoritet såsom förutsättning för beviljande av anslag,

vartill medel skola anskaffas genom upplåning, föreslå ett tillägg av innehåll,

att sådana beslut även skulle underställas länsstyrelsen, vilken, där det efter

inhämtade upplysningar örn kommunens ekonomiska ställning funnes uppenbart,

att upplåningen ej kunde ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd, ägde förbjuda

beslutets verkställande, innan sådant tillstånd erhållits.

Enahanda bestämmelse har för städernas del upptagits i avdelning II i sakkunnigförslaget.

Jämväl denna utvidgning av underställningsplikten har avstyrkts i det övervägande

flertalet av de yttranden, i vilka denna fråga berörts. Densamma bär

sålunda avstyrkts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro,

VÖsterbottens och Norrbottens län, stadsfullmäktige i 25 städer, däribland

Stockholm, Uppsala, Linköping, Växjö, Malmö, Lund, Hälsingborg, Halmstad,

Göteborg, Vänersborg, Karlstad, Örebro, Västerås och Gävle, kommunalfullmäktige

i 17 kommuner ävensom styrelserna för svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. De

viktigaste av de skäl, som åberopats mot den föreslagna bestämmelsen, har angivits

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrat:

Väl finge erkännas, att nuvarande system ägde brister och att olägenheter

stundom uppstått därav, att kommunerna begagnat den fria upplåningsrätten

eller tillgängliga medel till bestridande tillfälligt av utgifter, vilka först sedermera

i samband med beslut örn amorteringslån kommit under Kungl. Maj:ts

prövning. Påtagligt vore ock, att förslaget i viss mån skulle motverka sådana

missbruk, som nu understundom förekomme. Den ytterst tungrodda apparat,

som genom det föreslagna preliminära underställningsinstitutet skulle tillskapas,

kunde emellertid föranleda fullständig omöjlighet för en kommun att

tillvarataga för densamma lämpliga tillfällen till åtgärder, som tarvade upplåning,

exempelvis fastighetsköp, då försäljningsanbud givits begränsad giltighetstid.

Att därigenom betydande förluster och i allt fall olägenheter av svårare

art, än de som av nuvarande regler angående upplåningsrätten möjliggjordes,

kunde för kommunerna uppkomma, syntes länsstyrelsen uppenbart.

Länsstyrelsen ville även framhålla, att förslaget, sådant det formulerats, icke

syntes utesluta den tolkning, att jämväl anslag, till vilka uttaxerade medel

slutligt utginge men till vilka, intill dess nästa kommunalskatteuppbörd ägt

rum, lånemedel måste anlitas, skulle bliva föremål för underställning hos länsstyrelsen.

Även den möjlighet att tillfälligt mellan uppbörderna upplåna medel,

som väl i främsta rummet finge anses åsyftad med den jämväl i förslaget bibehållna

rätten att inom viss marginal verkställa upplåning utan Kungl. Majtts

medgivande, skulle på detta sätt kunna understundom bliva illusorisk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört i huvudsak:

Det botemedel, som föreslagits för undanröjande av de anmärkta missförhållandena,

komme att medföra olägenheter av vida allvarligare beskaffenhet

än dem, som vore förbundna med den nuvarande lagstiftningen i ämnet, och

detta åtminstone i två hänseenden. För det första komme de föreslagna bestämmelserna

att medföra, att länsstyrelserna på grundval av kommunernas

ekonomiska förhållanden finge fatta beslut, som säkerligen komme att betraktas

som obefogade ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Länsstyrel
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

F. L. 7: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 211

sens erfarenheter från tillämpningen av polislagens föreskrifter örn underställning

av kommunernas beslut rörande polis- och fjärdingsmannalöner och den

av dessa föreskrifter nödvändiggjorda inblandningen i kommunernas angelägenheter

uppmuntrade icke till fortgående på samma väg. För det andra skulle

den föreslagna reformen komma att medföra en synnerligen betydande ökning

av länsstyrelsens arbetsbörda och redan på denna grund vara ägnad att väcka

betänkligheter. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen, örn denna myndighet

icke funne uppenbart, att till den ifrågasatta upplåningen erfordrades Kungl.

Maj:ts tillstånd, förklara hinder ej möta för verkställighet av kommunens beslut

i ämnet. En dylik avfattning av de föreslagna bestämmelserna måste

under alla förhållanden anses mindre lämplig. Om nämligen en länsstyrelse

skulle anse starka skäl tala för att ett lånebeslut borde underställas Kungl.

Maj:ts prövning, men dock icke funne detta »uppenbart», skulle länsstyrelsen

alltså — i viss mån i strid med sin egen övertygelse — förklara hinder ej möta

för verkställighet av beslutet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört bland annat:

Det framkomna förslaget innebure en betydande inskränkning i den kommunala

självstyrelsen och dess antagande skulle tvivelsutan medföra avsevärda

olägenheter för den kommunala förvaltningen. Det behövde endast erinras örn,

att kommunen exempelvis vid ett fastighetsförvärv måste för att ej ett gynnsamt

tillfälle skulle försittas, så snabbt som möjligt fatta och genomföra beslut

örn sådant anslagsbeviljande, som förutsatte lånefinansiering. Stundom behövde

ett arbete igångsättas, medan årstiden vore tjänlig. Krisåren hade nödvändiggjort

för städerna att vidtaga åtgärder för bostadsproduktionens höjande

och för avhjälpande av arbetslöshetens följder. Städerna hade i allt större utsträckning

fått en affärsdrivande verksamhet. Allt detta medförde att underställningsproceduren

borde göras så smidig och så litet hindrande som möjligt.

Den nu föreslagna lagstiftningen skulle verka i rakt motsatt riktning. I stället

för sådana åtgärder, vilkas syfte vore att tilltäppa varje möjlighet till missbruk

av den kommunala upplåningsrätten, men vilka icke kunde smidigt nog

anpassa sig efter det levande livets fordringar, syntes man böra fortgå på den

redan inslagna vägen att i administrativ ordning söka länka den kommunala

finanspolitiken i andra banor. För städernas del syntes erfarenheterna från

arbetet inom stadsförbundets finansråd visa, att mycket av det man önskade

vinna kunde genomföras utan lagstiftning och förvaltningen förlamande tvångsåtgärder.

önskvärt syntes vara, att Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade

en formlig föreskrift av ungefär samma innebörd som 1918 års cirkulär,

i vilket Kungl. Majit uppmanat kommunerna att utan lagstadgande därom

underställa alla beslut om anslag, för vilkas bestridande amorteringslån vore

avsedda att i en framtid upptagas, ehuru medel tillsvidare kunde upplånas med

anlitande av den underställningsfria lånerätten. Det borde slutligen erinras

därom, att det redan tillkomme magistrat och stadsstyrelse att tillse, att underställning

skedde i de fall, då Kungl. Majlis tillstånd vore erforderligt. Det

syntes därför svårt att förstå varför en extra kontroll i detta fall skulle utövas

av länsstyrelserna, som ju icke i övrigt övervakade verkställigheten.

Stadsfullmäktige i Lidingö, Malmö och Gävle ävensom kommunalfullmäktige

i 1 kommun hava ansett, att de påpekade missförhållandena bättre skulle

undanröjas genom föreskrift att alla lånebeslut skulle underställas Kungl.

Majlis prövning, därest frugal ej vore örn lån, som skulle återbetalas inom en

viss kortare tid.

Å andra sidan har den i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen till
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

F. L. 7:

2—5.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

212 Kungl. Majda proposition nr 99.

styrkts av länsstyrelserna i Stochholms, Gotlands och Hallands län samt stadsfullmäktige

i 1 stad och kommunalfullmäktige i 3 kommuner. Länsstyrelsen i

Stochholms län har ansett den framförda invändningen att underställnings - skyldigheten på grund av den tidsutdräkt, som därigenom vållades med besluts

verkställande, kunde medföra olägenheter icke förtjäna avseende samt har anfört:

Lånets upptagande torde icke annat än i undantagsfall kunna ske, förrän

beslutet därom vunnit laga kraft. Intet hindrade, att kommunen omedelbart

efter beslutets fattande ingåve detsamma till länsstyrelsen, som i brådskande

fall icke komme att underlåta att, i vad på länsstyrelsen ankomme, tillse, att

den utredning, som erfordrades, förelåge i så god tid, att länsstyrelsens b esf Tit

kunde meddelas omedelbart efter det lagakrafttiden gått till ända. På de

skäl den sakkunnige anfört, tillstyrkte länsstyrelsen den föreslagna inskränkningen,

vilken länsstyrelsen ansåge lämplig och ändamålsenlig.

Erfarenheten har visat, att nu gällande bestämmelser rörande kommunernas

upplåning lämnar utrymme för vissa missförhållanden. Med användande av

den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel hava konynunerna i vissa

fall preliminärt bestritt utgifter, vilka först sedermera, genom underställande

av beslut örn amorteringslån, kommit under Kungl. Majlis prövning. Härigenom

har Kungl. Majit ställts inför ett fullbordat faktum och prövningen

av lånefrågan i hög grad försvårats. Visserligen lära dessa missförhållanden

under senare år hava avtagit. Härtill torde i främsta rummet hava bidragit

den samverkan, som ägt rum mellan kommunerna och finansdepartementet,

samt det arbete, som utförts av de kommunala förbunden. Det oaktat vore det

emellertid önskvärt, att något medel kunde finnas, ägnat att förhindra missförhållanden

av den art, som nu berörts. Dock synes den av den sakkunnige

förordade utvägen icke lämplig. Till en början bör märkas, att den

föreslagna underställningen icke kan helt råda bot på de anmärkta missförhållandena,

då densamma dels avser endast beslut, vartill medel skola anskaffas

genom upplåning, dels ock begränsar länsstyrelsens prövningsrätt till

att bedöma, huruvida den beslutade upplåningen faller inom området för den

fria lånerätten. Därtill kommer, att denna underställning är förenad med avsevärda

olägenheter. Genom densamma skulle verkställigheten av kommunala

beslut i många fall komma att fördröjas och kommunerna härigenom kunna

tillskyndas ekonomisk förlust. Såsom i yttrandena framhållits torde det nämligen

i många fall vara ur ekonomisk synpunkt nödvändigt, att ett fattat beslut

omedelbart går i verkställighet. Därest samtliga lånebeslut — även de sorn

avse rent tillfällig upplåning — skola underställas, kommer länsstyrelsernas

arbetsbörda att avsevärt ökas, och viss risk föreligger att prövningen kommer

att nedsjunka till en formalitet. Vad städerna angår föreligger redan skyldighet

för magistraten eller stadsstyrelsen att tillse, att vederbörlig underställning

äger rum. Vid nu anförda förhållanden anser jag mig icke kunna förorda

den ifrågasatta inskränkningen i kommunernas självbestämmanderätt.

§§ 3—5.

Dessa paragrafer ersätta L. § 75, § 76 första och andra styckena samt § 77.

Den sakkunnige har i sin motivering anfört följande:

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 213

I § 3 hade infogats ett förbehåll för särskilda bestämmelser örn överklagande;

sådana funnes exempelvis beträffande val till taxeringsnämnd och valnämnd.

Åt motsvarande förbehåll i § 5 hade givits en allmännare lydelse än

för närvarande, så att otvetydigt innefattades sådana fall, då länsstyrelsens

utslag icke finge överklagas. En genomgående omarbetning av föreskrifterna

örn besvär kunde visserligen synas önskvärd, men skulle i avseende å besvärsproceduren,

för att bestämmelserna skulle bliva lika fullständiga som rättegångsbalkens,

leda till rätt stor vidlyftighet och torde med hänsyn till långvarig

praxis icke vara nödvändig. Då med anledning härav paragraferna

lämnats väsentligen oförändrade, hade det i och för sig ganska behjärtansvärda

yrkandet på föreskrift örn kostnadsersättning icke föranlett någon åtgärd.

Motsvarande stadgande återfinnes beträffande överklagande av stadsfullmäktiges

och allmän rådstugas beslut.

Angående bestämmelsen i § 3 sista stycket i den sakkunniges förslag, att

örn klaganden försummade något av vad i paragrafen föreskrivits för besvärs

anförande, beslutet finge gå i verkställighet, har styrelsen för svenska landskommunernas

förbund anfört i huvudsak följande.

Av formuleringen syntes framgå, att, örn klaganden icke försummade något

av vad som föreskrivits, beslutet icke kunde gå i verkställighet. Nu funnes det

emellertid kommunala beslut, som måste gå i verkställighet, örn icke det kommunala

maskineriet helt skulle stoppa. Örn valet av kommunalnämnd, förrättat

i slutet av december, överklagades i slutet av januari och utslaget, först

i länsstyrelsen och sedan i regeringsrätten, folie, i bästa fall, några månader

därefter, kunde kommunen icke vara utan kommunalnämnd under sagda tid.

Om stämmans eller fullmäktiges beslut örn utgifts- eller inkomststat överklagades

såsom icke i laga ordning tillkommet, kunde icke uppgörande av uppbördslängd

och hållandet av uppbördsstämmor uppskjutas, tills utslag fallit.

I huvudsak samma anmärkning har framställts av stadsfullmäktige i Gävle.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit, att det lika litet i den

föreslagna kommunallagen som i nu gällande bestämmelser funnes klart angivet,

hur det skulle förfaras med verkställigheten i händelse av besvär, samt

uttalat att berörda missförhållande borde avhjälpas.

Rörande § 4 har styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrat:

Av ordalydelsen framginge, att besvär kunde godkännas utan att verkställigheten

förbjödes. Medan alltså en klagande, vars anförda skäl för överklagande

icke vore av det starkare slaget, men som iakttoge lagens former,

skulle kunna, till dess utslag fallit hindra verkställigheten av ett beslut, skulle

däremot besvärens godkännande i laga ordning icke med nödvändighet medföra,

att beslutets verkställighet förbjödes. Det förelolle, som om bestämmelserna

om besvär skulle behöva en grundlig bearbetning till större tydlighet

och inbördes överensstämmelse.

Såsom den sakkunnige framhållit vore det önskvärt, att en omarbetning

verkställdes av reglerna rörande besvär i kommunala mål. En sådan omarbetning,

vilken skulle medföra upptagandet av ganska vidlyftiga bestämmelser,

ligger emellertid utom ramen för den nu ifrågavarande revisionen. Med hänsyn

härtill anser jag mig icke nu böra ingå på den svåra frågan om besvärs inverkan

på verkställbarheten av kommunala beslut.

F. L. 7:

3-5.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 214 Kontrollera mot PDF

F. L. 7:

6—7; 8.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

214 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 6.

Paragrafen motsvarar L. § 78.

Den sakkunnige har ansett, att det med hänsyn till omfattningen av kommunalnämndens

befogenhet syntes önskvärt, att, efter förebild av § 42 i kyrkostämmoförordningen,

en allmän bestämmelse örn besvär över kommunalnämnds

beslut meddelades. Då i kap. 4 § 16 — kap. 4 § 13 i förevarande förslag —

intagits föreskrift örn tillkännagivande angående kommunalnämndsbesluts

Justering, kunde denna bestämmelse inskränkas till en hänvisning till nästföregående

paragrafer.

Beträffande stadgandet örn klagan över kommunalnämnds beslut har kommunalfullmäktige

i 1 kommun anfört, att rent principiellt kunde någon invändning

däremot icke vara att göra. Emellertid hade icke såsom i kyrkostämmoförordningen

från besvärsrätten uttryckligen undantagits beslut av

verkställande och förberedande art. Ett sådant undantag syntes emellertid

vara behövligt, därest ej den kommunala verksamheten skulle bliva alldeles för

tung. I stadsliknande kommuner vore det också många gånger nödvändigt,

att nämnden kunde utan tidsutdräkt verkställa beslut av här omnämnd art,

enär i annat fall ekonomiska värden måhända kunde tillspillogivas. Ett undantag

i enlighet med vad som i berörda avseende gällde för kyrko- och skolråd

borde således införas. Kommunalfullmäktige i 1 kommun hava hemställt, att

bestämmelsen örn besvär över nämndens beslut måtte utgå.

Den framställda erinran rörande besvärsrättens omfattning synes värd

beaktande. Med hänsyn härtill har den i paragrafen givna begränsningen avfattats

i överensstämmelse med motsvarande stadgande i kyrkostämmoförordningen.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar L. § 76 sista stycket.

I den sakkunniges förslag hade de bestämmelser, som i förevarande förslag

intagits i denna paragraf, upptagits i kap. 6 bland reglerna örn skattskyldighet

och uppbörd. Emellertid synas dessa bestämmelser hava närmare sammanhang

med föreskrifterna örn besvär. Märkas bör även, att i L. stadgandet har

sin plats bland besvärsreglerna. En överflyttning till kap. 7 har därför synts

lämplig. Omformuleringen har skett i anslutning till bestämmelserna i kap. 6.

Kap. 8. Om köpingar och municipalsamhälle!!.

Såsom redan berörts har den sakkunnige i sitt förslag till kommunallag

som en särskild avdelning intagit föreskrifter örn köpingar och municipalsamhällen.

Härom har den sakkunnige anfört, att det ansetts lämpligt att i en särskild,

tredje, avdelning, till vilken i I, kap. 1 § 1 hänvisades, upptaga bestämmelserna

örn köpingar och municipalsamhällen, vilka visserligen vore belägna

på landet men dock icke utgjorde landskommuner i vanlig mening, utan antingen,

nämligen i regel köpingarna, kommuner av särskild beskaffenhet, eller,

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 215

nämligen municipalsamhällena, ett slags ofullständiga kommuner med begränsade

kommunala uppgifter. Köping, som icke utgjorde särskild kommun, vore

väsentligen likställd med municipalsamhälle, ehuru begränsningen av dess kommunala

uppgifter vore åtminstone formellt en annan.

Av skäl, som tidigare anförts, hava vid omarbetningen av den sakkunniges

förslag bestämmelserna för land och stad uppdelats på två särskilda lagar. Det

har därvid funnits lämpligt att såsom ett sista kapitel i lagen örn kommunalstyrelse

på landet upptaga de särskilda föreskrifterna örn köpingar och municipalsamhällen.

§ 1.

Denna paragraf motsvarar L. § 79. Där har av den sakkunnige infogats

en erinran örn de för köping, som utgör särskild kommun, meddelade föreskrifter,

vilka icke gälla för vanliga landskommuner. Den sakkunnige har ansett

överflödigt att beträffande andra köpingar utsäga något mera än en hänvisning

till bestämmelserna örn municipalsamhällen.

§ 2.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar L. § 80 mom. 1, första delen

av första stycket, och mom. 5, med förtydligande i avseende å omfånget av

köpings kommunala uppgifter, har den sakkunnige anfört följande:

I angivandet av förutsättningarna för ett municipalsamhälles tillkomst hade

företagits sådana jämkningar, som föranleddes av nyare lagstiftning. Utan

vidare syntes vara klart, att, örn förordnande skulle återkallas, i ett beslut

därom borde för municipalsamhället beredas möjlighet till sådan fortsatt verksamhet,

som kunde vara nödvändig för fullföljande eller avveckling av redan

vidtagna åtgärder. Då municipalsamhälles uppgifter berodde därav, vilken eller

vilka av ifrågavarande föreskriftsgrupper vore förklarade tillämpliga, måste

områden, mellan vilka i berörda avseende någon olikhet rådde, i regel utgöra

särskilda municipalsamhällen. Kör det ofta förekommande fall, att viss plats,

särskilt sådan, som tillhörde järnväg, vore i visst avseende undantagen från

föreskrifternas tillämpning, hade emellertid praxis funnit en sadan lösning vara

opraktisk och obillig. I anslutning därtill hade sista stycket tillagts; av ordalydelsen

framginge, att denna undantagsbestämmelse icke vore tillämplig, när

särskilda förordnanden örn de ifrågavarande föreskriftsgruppernas tillämpning

meddelats för områden, av vilka det ena inginge i det andra.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Göteborgs och Kohus samt Jämtlands

län hava ansett, att till förebyggande av den missuppfattningen, att tilllämpning

av samtliga de under a)—d) upptagna stadgorna skulle erfordras,

för att ett område skulle betraktas som municipalsamhälle, paragrafen borde

förtydligas.

I anslutning till den framställda anmärkningen har i förtydligande syfte en

jämkning skett i paragrafens lydelse.

§ 3.

Paragrafen motsvarar återstående delen av L. § 80 mom. 1, för såvitt detta

mom. ej innefattar valbestämmelser, vilka överflyttats till vallagen. Liksom i

F. L. 8:

1—3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. L. 8:

3—5.

F. S. 1:1-7.

216 Kungl. Majus proposition nr 99.

sakkunnigförslaget har tillagts sådant undantag från hänvisningen till bestämmelserna

för den egentliga landsbygden, att indelning i valkretsar för val av

municipalfullmäktige icke skall företagas. Att municipalsamhälle har mera än

10,000 invånare har synts den sakkunnige vara alltför sällsynt för att kunna

motivera de nödvändigtvis tämligen komplicerade bestämmelser, som skulle i

vissa fall erfordras.

§§ 4 och 5.

Paragraferna motsvara S. § 80 mom. 2 och 4. Mom. 3 har såsom, särskilt

efter vidtagen jämkning i redaktionen av § 80 mom. 1, överflödigt uteslutits. Beträffande

§ 5 har den sakkunnige anfört, att den rätt att göra framställning,

som tillerkänts medlem av samhället, tydligen borde i främsta rummet tillkomma

samhället självt.

Förslaget till lag om kommunalstyrelse i stad.

Körande flertalet av de olikheter, som föreligga mellan å ena sidan detta

förslag och å andra sidan S. och sakkunnigförslaget får jag hänvisa till vad

som anförts vid motsvarande paragrafer i förslaget till lag örn kommunalstyrelse

på landet.

Kap. 1. Allmänna bestämmelsen

§ 1.

Denna paragraf innehåller bestämmelser hämtade från S. §§ 1 och 2.

§ 2.

Paragrafen motsvarar S. § 3 och sakkunnigförslaget § 6.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar en del av S. § 1 och överensstämmer med sakkunnigförslaget

§ 2.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 5, första och tredje styckena; andra stycket

har ansetts kunna såsom överflödigt uteslutas. I sakkunnigförslaget hava

motsvarande stadganden upptagits under §§ 3 och 4.

§ 6.

Paragrafen motsvarar § 5 i sakkunnigförslaget.

S. § 4 har såsom överflödig uteslutits.

§ 7.

Paragrafen överensstämmer med S. § 6.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 99.

217

F. S. 1:

8-9; 2:1-3.

§ 8.

Denna paragraf motsvarar S. § 7.

Magistraten i en stad har ansett, att obligatorisk stadsfullmäktiginstitution

borde stadgas redan vid ett invånarantal av 1,000.

Anledning torde icke föreligga att vidtaga ändring i nu gällande bestämmelser,

så mycket mera som stadsfullmäktige för närvarande finnas tillsatta i

samtliga rikets städer utom Skanör med Falsterbo.

§ 9.

Paragrafen motsvarar S. § 8, andra till och med fjärde styckena; första

stycket äger motsvarighet i kap. 3 § 1.

Kap. 2. Om stadsfullmäktige.

I S. hava reglerna örn allmän rådstuga upptagits i andra kapitlet, under det

att bestämmelserna örn stadsfullmäktige bilda förordningens tredje kapitel.

Den sakkunnige, vilken i avdelningen om kommunalstyrelse på landet först

behandlat primärförsamlingen och därefter fullmäktige, har i avdelningen om

kommunalstyrelse i stad upptagit föreskrifterna i motsatt ordning. Till stöd

härför har den sakkunnige anfört i huvudsak följande:

Utan tvivel hade det varit önskvärt, om de båda avdelningarnas bestämmelser

kunnat över hela linjen upptagas i samma ordning. Däremot hade emellertid

mött ett hinder, som ansetts avgörande. Medan i stad beslutanderättens

bibehållande åt primärförsamlingen, allmänna rådstugan, redan för närvarande

utgjorde ett ytterst sällsynt undantag, utgjorde på landet kommunalstämmans

beslutanderätt ännu den övervägande. Det skulle vara, örn ej ologiskt, åtminstone

i hög grad opraktiskt att för stad upptaga föreskrifterna örn allmän rådstuga

såsom grundbestämmelser, till vilka i kapitlet örn stadsfullmäktige hänvisades.

Däremot måste det anses såsom åtminstone alltför tidigt att vad landsbygden

anginge uppställa fullmäktiginstitutionen såsom regel. Därtill komme,

att de ärenden, som, även där fullmäktige funnes tillsatta, vore förbehållna

primärförsamlingen, ägde större betydelse på landet än i stad. Olikheten i

kapitelföljd kunde emellertid begränsas till allenast två kapitel.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt att vid behandlingen av

reglerna om kommunalstyrelse i stad först upptaga bestämmelser örn stadsfullmäktige

och därefter föreskrifter örn allmän rådstuga. Den omständigheten,

att härigenom viss olikhet uppkommer mellan de båda lagarna för land och

stad, synes vara av mindre betydelse.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 21.

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

§§ 2 och 3.

Dessa paragrafer motsvara S. §§ 9—11 och 13 samt en del av § 23 mom. 1.

s. 218 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

4—6.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

218 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 4.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 23 mom. 1 ävensom §§ 29 och 30.

Den sakkunnige har anfört, att faktisk bosättning utom staden i enlighet

med vad för kommunalfullmäktige torde gälla, upptagits såsom uteslutande

valbarhet. Med tanke på städer under landsrätt hade domhavande i orten upptagits

bland de på grund av ämbete obehöriga.

Förbudet för domhavande i orten att vara ledamot av stadsfullmäktige har

avstyrkts av länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län samt stadsfullmäktige

i 2 städer. Härvid har framhållits, att ett dylikt förbud varken vore

av behovet påkallat eller önskvärt, då det i många fall icke vore utan betydelse

för korporation, varom här vore fråga, att inom sig hava tillgång till

person med de kvalifikationer, som domhavande besutte.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ävensom föreningen Sveriges landsfiskaler

hava avstyrkt jämväl förbudet för allmän åklagare i orten att vara stadsfullmäktig.

Föreningen har härvid åberopat de skäl, som av föreningen anförts till

stöd för uppfattningen, att åklagare icke bör vara obehörig att vara kommunalfullmäktig.

Tillräcklig anledning synes ej föreligga att såsom den sakkunnige föreslagit

från behörighet att vara stadsfullmäktig utesluta ledamot av rådstuvurätten eller

domhavande i orten. Däremot torde det nu gällande förbudet beträffande åklagare

böra bibehållas. Den olikhet, som sålunda kommer att föreligga mellan

land och stad, synes motiverad med hänsyn därtill att i stad åklagaren är en

kommunal tjänsteman.

§ 5.

Denna paragraf överensstämmer med S. § 31.

§ 6.

Paragrafen motsvarar S. § 22.

Rörande innehållet i förevarande paragraf har den sakkunnige anfört följande.

Då stadsfullmäktige kunde, så snart stadens folkmängd överstege 40,000,

vara 60, hade det synts lämpligt att från 25 till 30 utsträcka det högsta antal

stadsfullmäktige, som finge väljas i en valkrets; antalet 30 kunde förekomma

även i stad, som icke skulle fördelas i valkretsar, och inom landskommun finge

i en valkrets väljas hälften av högsta möjliga antalet fullmäktige. I S. föreskreves

visserligen ej, såsom i L., underställning av beslut örn valkretsindelning.

Men då genom överklagande av sådant beslut i allt fall kunde föranledas

betänkligt dröjsmål, hade tillräckliga skäl ansetts föreligga att även beträffande

valkretsindelningen i stad föreslå beslutanderättens överlämnande åt länsstyrelsen,

vilket ej kunde antagas förorsaka några praktiska olägenheter. Erinras

finge, att valkretsindelningen för elektorsval redan nu fastställdes av länsstyrelsen.

På grund av den åtskillnad, som i den föreslagna vallagen II, kap. 4 § 4,

liksom i nu gällande föreskrift gjordes mellan land och stad, skulle tidsbestämmelsen

i sista punkten kunnat i viss mån modifieras, men likformighet mellan

första och andra avdelningarna hade dock ansetts övervägande önskvärd.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 219

Stadsfullmäktige i Halmstad hava ansett, att indelning i valkretsar icke bör

ske i stad nied mindre än 50,000 invånare, enär indelning av mindre städer i

valkretsar icke behövdes samt erfarenheten visat, att sådan indelning ledde till

uppenbara orättvisor till förfång för de mindre partierna. Stadsfullmäktiges

uttalande i denna fråga har fattats efter omröstning med 17 röster mot 17, därvid

ordförandens utslagsröst varit avgörande. Stadsfullmäktige hava vidare

uttalat, att föreskriften att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje borde utgå, enär det vore svårt och ofta omöjligt att

efterfölja föreskriften därom.

Förslaget att överflytta beslutanderätten i fråga om valkretsindelning till

länsstyrelsen har avstyrkts av Överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i 5

städer, däribland Stockholm och Halmstad. De skäl, som härvid anförts, hava

varit, att det vore naturligt och riktigt, att staden själv ägde besluta i

dylika frågor. Några olägenheter av det nu tillämpade förfarandet hade icke

försports, och en förändring skulle utan skäl öka länsstyrelsernas arbetsbörda.

Stadsfullmäktige i Malmö hava ansett, att då länsstyrelsen säkerligen icke utan

tungt vägande skäl kunde antagas avvika från de kommunala myndigheternas

framställning, anledning saknades att motsätta sig den inskränkning i stadsfullmäktiges

befogenhet, som här i likformighetens intresse föreslagits. Även

stadsfullmäktige i Hälsingborg hava tillstyrkt förslaget.

Anledning synes icke föreligga att nu vidtaga några ändringar i de materiella

reglerna örn valkretsindelning.

Yad angår rätten att besluta angående dylik indelning kan jag ansluta mig

till den sakkunniges förslag. Ett överflyttande av beslutanderätten till länsstyrelsen

synes ägnat att medföra ett snabbare avgörande. I regel torde länsstyrelsen

komma att följa stadsfullmäktiges framställning.

§ 7.

Paragrafen hänvisar till de bestämmelser i vallagen, som skola ersätta L.

§ 23 mom. 2 samt §§ 24—28.

§ 8.

Paragrafen motsvarar S. § 32, första och andra styckena; tredje stycket återfinnes

i § 20.

§ 9.

Denna paragraf motsvarar § 9 sista stycket i sakkunnigförslaget.

Hen sakkunnige har påpekat, att allmän rådstuga tydligen kan besluta örn

ställe för stadsfullmäktiges sammanträde endast innan stadsfullmäktige trätt i

verksamhet.

Häremot har styrelsen för svenska stadsförbundet anmärkt, att det syntes

opåkallat, att allmän rådstuga skulle besluta örn lokal för stadsfullmäktigsammanträdens

hållande, när fullmäktigeinstitutionen infördes. Det kunde ju

F. S. 2:

6-9.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

Yttrande.

s. 220 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

9—10.

Departements
chefen.

Yttranden.

Departements
chefen.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

icke bliva fråga om mera än ett första sammanträde, vid vilket fullmäktige

själva kunde fatta beslut för framtiden.

Föreskriften örn befogenhet för allmän rådstuga att besluta örn ställe förhållande

av stadsfullmäktigsammanträde torde kunna uteslutas. Den skulle

komma att äga endast ringa praktisk betydelse.

§ 10.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 33 samt § 34, ävensom sakkunnigförslaget

§ 9, första och andra styckena.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har framhållit, att det syntes något

verklighetsfrämmande att tala örn två ordinarie stadsfullmäktigsammanträden

årligen. En omformulering, innebärande att antalet rättades efter behovet,

hindrade självfallet icke en föreskrift, att vissa ärenden obligatoriskt skulle behandlas

före viss dag på året.

I flera yttranden har gjorts gällande, att det — särskilt i fall då förklaring

över i revisionsberättelsen framställda anmärkningar skall infordras — bleve

svårt örn ej omöjligt att efterleva stadgandet att beslut i anledning av berättelsen

skall fattas å ordinarie sammanträde i maj. Det har därför föreslagits,

att tiden för sammanträde, då revisionsberättelsen skall behandlas, måtte framflyttas.

Yrkanden härom hava framställts av länsstyrelserna i Kalmar och

Malmöhus län samt stadsfullmäktige i Malmö, Lund, Trälleberg, Halmstad,

Falkenberg, Göteborg och Söderhamn. Styrelsen för svenska stadsförbundet

har ansett det olämpligt, att budgeten skall fastställas under viss månad, för

städernas del december. Visserligen vore det vanligt att så skedde. Men det

syntes dock förekomma, att den på något håll avslutades tidigare. Där den

första kommunaluppbörden utsatts relativt tidigt påföljande år, vore det av

vikt, att statbehandlingen kunde avslutas så tidigt förhållandena medgåve, och

någon risk för att densamma komme att framflyttas så långt från årsskiftet,

att detta kunde menligt inverka på bedömandet av anslagsbelopp och dylikt,

behövde knappast befaras; för landskommunernas del fastställdes ju också

budgeten tämligen långt före budgetårets början. Stadsfullmäktige i Halmstad

hava anfört, att bestämmelsen örn att vid ordinarie sammanträde i december

skulle handläggas såväl utgifts- och inkomststat som val av de kommunala

förtroendemännen vore svår att utan olägenhet efterfölja, i det att dessa ärenden

vore av så vidlyftig art, att de lämpligen borde fördelas å skilda sammanträden.

Sålunda hade stadsfullmäktige i Halmstad brukat företaga valen å

novembersammanträdet och utgifts- och inkomststaten å decembersammanträdet.

Önskligt vore, att den föreslagna lagbestämmelsen ändrades i överensstämmelse

med denna, säkerligen även i många andra städer tillämpade praxis.

Ej heller stadsfullmäktige i Örebro hava ansett av nöden att genom lagbestämmelse

utesluta en tidigare budgetbehandling.

Föreskriften örn två ordinarie stadsfullmäktigsammanträden örn året synes

med hänsyn till numera rådande förhållanden något oegentlig. Stadsfullmäktige

torde regelbundet sammanträda flera gånger årligen. På grund härav har

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 221

föreskrivits, att ordinarie sammanträden skola hållas enligt ordning, som fullmäktige

bestämma. I regel torde detta bestämmande ske i en av fullmäktige

antagen arbetsordning.

Då det synes mindre lämpligt att föreskriva, att sammanträden för fattande

av beslut rörande revisionsberättelsen samt för bestämmande av utgifts- och

inkomststat och anställande av val skola hållas under viss månad, har i stället

stadgats, att dylika sammanträden skola äga rum före viss angiven tidpunkt.

Härigenom erhålla stadsfullmäktige större möjlighet att utsätta sammanträdena

till lämplig tid.

Yad angår tidpunkten för sammanträde, då beslut skall fattas angående revisionsberättelsen,

synes någon framflyttning önskvärd. Tiden har därför bestämts

till före utgången av juni månad.

§ 11.

Paragrafen motsvarar S. § 35 och sakkunnigförslaget § 10.

Den sakkunnige har anfört, att liksom enligt sistnämnda paragraf vore den

personliga kallelsen det principala, men i övrigt närmade sig förslaget till vad

beträffande kallelse till kommunalfullmäktiges sammanträde föreskreves. Sålunda

föresloges, att kallelsen skulle innehålla bestämd uppgift bland annat örn

överläggningsämnen för sammanträdet. En sådan föreskrift borde åtminstone

icke vara svårare att efterleva i fråga örn stadsfullmäktige, vilkas vanliga sammanträden

säkerligen i allmänhet återkomme oftare än kommunalfullmäktiges.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava uttalat sig för att den i nu gällande förordning

förekommande begränsningen, att kallelsen »såvitt möjligt är» bör upptaga

de ärenden, som skola förekomma å sammanträdet, måtte bibehållas. Stadsfullmäktige

hava erinrat, att med exempelvis den i gällande arbetsordning för

Göteborgs stadsfullmäktige intagna föreskriften, att tre eller flera ledamöter av

fullmäktige äga påyrka bordläggning av varje utlåtande, som icke minst en vecka

varit i tryck för fullmäktige tillgängligt, varje fara för maktmissbruk med det

nuvarande stadgandet i kommunalförordningen syntes vara utesluten. Samma

anmärkning har framställts av stadsfullmäktige i Hälsingborg, Falkenberg och

Sundsvall. Däremot hava stadsfullmäktige i Halmstad uttalat, att någon befogad

anmärkning icke kunde göras mot den föreslagna lydelsen, då denna tillkommit

i det berättigade syftet att skydda de frånvarandes rätt.

Beträffande stadgandet i andra stycket har styrelsen för svenska stadsförbundet

anfört, att föreskrifterna om annonsering med fullständiga föredragningslistor

åsamkade kommunerna stora kostnader, samt ifrågasatt, örn ej en

annonsering rörande tiden för själva sammanträdet med ett meddelande örn

föredragningslistans anslående vid lokalen kunde vara nog.

Yad angår föreskriften i fjärde stycket har förbundsstyrelsen framhållit, att

örn utebliven annonsering gjorde sammanträdets beslut olagliga, vore det icke

mycket glädje med att sammanträdet finge hållas. Örn sammanträdets beslut

åter bleve lagliga, syntes bestämmelserna örn annonsering skäligen illusoriska.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har påyrkat upptagande av bestämmelse, att den

F. S. 2:

10—11.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

s. 222 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

11-15.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

222 Kungl. Majus proposition nr 99.

omständigheten att stadsfullmäktigledamot icke kunnat kallas i följd av oanträffbarhet

icke hindrar besluts fattande å sammanträdet.

Såsom i vissa yttranden påpekats synes det icke lämpligt att införa det i

sakkunnigförslaget upptagna stadgandet, att kallelsen alltid skall innehålla

uppgift å samtliga överläggningsämnen. I vissa fall torde det vara nödvändigt

att ärende upptages till behandling, ehuru det ej angivits i kallelsen. Med

hänsyn härtill synes den nu gällande inskränkningen: såvitt möjligt är, böra

bibehållas. En sådan begränsning är påkallad med hänsyn till den ändring jag

ämnar föreslå i § 17.

Ej heller torde man böra ändra den nu gällande bestämmelsen, att sådant

tillkännagivande örn sammanträde, som införes i tidning, skall innehålla uppgift

å de ärenden, som skola förekomma. Kungörande av en dylik uppgift är

av värde för dem, som önska följa behandlingen av viss fråga.

Det torde vara uppenbart, att regeln, att sammanträde må hållas utan hinder

av att tillkännagivande örn detsamma ej införts i tidning, innebär jämväl,

att de fattade besluten ej på angivna grund äro ogiltiga. Föreskriften örn annonsering

bör dock bibehållas såsom erinran, att annonsering alltid skall verkställas.

Anledning torde saknas att upptaga bestämmelser för det fall. att stadsfullmäktigledamot

icke kan anträffas.

§ 12.

Paragrafen motsvarar S. § 40 och sakkunnigförslaget § 11 andra och tredje

styckena.

§ 13.

Denna paragraf motsvarar S. § 38 med tillägg av den i § 41 intagna bestämmelsen,

att varje fullmäktig äger en röst. I sakkunnigförslaget hava dessa

bestämmelser upptagits i § 11 första stycket och § 12.

§ 14.

Paragrafen återgiver S. § 37 och sakkunnigförslaget § 13.

§ 15.

Denna paragraf motsvarar en del av S. § 36 samt sakkunnigförslaget § 14.

Beträffande sistnämnda paragraf har den sakkunnige anfört, att bestämmelsen

örn nödvändigheten av föregående utredning erhållit en allmännare

lydelse, omfattande också förslag, som väckts annorledes än genom motion.

Tillika hade, med anslutning till L., föreslagits dels undantag för vissa ärenden,

dels, i syfte att trygga sammanhang i förvaltningen, att, när ärende beretts

annorledes än genom drätselkammare eller sådant allmänt beredningsutskott,

som i vissa städer tillsattes, tillfälle skulle beredas kammaren eller utskottet

att jättra sig.

Yad angår den allmänna regeln, att ärendena skola före behandlingen i stadsfullmäktige

vara vederbörligen beredda, har styrelsen för svenska stadsförbundet

anfört:

s. 223 Kontrollera mot PDF

F. S. 2: 15.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99. 223

Av stadgande^ syntes närmast framgå, att ärendena från »högre myndighet»

måste beredas i vanlig ordning, något som syntes strida mot nu tillämpad

praxis. Den initiativrätt, som i praxis tillkomme nämnder och styrelser, hade

ej heller lagfästs. Åtminstone vore det tvivelaktigt, om ett förslag, som avgivits

till stadsfullmäktige av drätselkammaren, kunde anses »berett» av kammaren,

ehuru det aldrig remitterats dit. En omformulering, som klart och

tydligt toge hänsyn till gängse rättsuppfattning på denna punkt, syntes önskvärd.

Stockholms stadsfullmäktige hava — utan att därmed taga ställning till förslaget

i vad det avsåge övriga städer — uttalat, att någon rubbning icke därav

borde föranledas i den rätt Stockholms stadsfullmäktige enligt gällande kommunalförordning

ägde att omedelbart pröva och avgöra ett vid sammanträde

väckt förslag i det fall, att samtliga tillstädesvarande fullmäktige instämde i

förslaget. I detta yttrande har Överståthållarämbetet instämt.

Den föreslagna bestämmelsen, att i ärende, som beretts annorledes än genom

drätselkammaren eller allmänt beredningsutskott, kammaren eller utskottet

skulle erhålla tillfälle att avgiva yttrande, har tillstyrkts av stadsfullmäktige

i Malmö, Hälsingborg, Träleborg, Halmstad, Göteborg, Gävle och Sundsvall.

Däremot hava anmärkningar mot det föreslagna beredningssättet framställts

av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län samt stadsfullmäktige i 8 städer.

De skäl, som därvid anförts, hava sammanfattats av stadsfullmäktige i Uppsala,

vilka framhållit följande:

Redan utan särskilt stadgande syntes den praxis allmänt råda, att alla

frågor av central betydelse passerade drätselkammaren. Det kunde befaras,

att ett stadgande örn obligatoriskt överlämnande till drätselkammaren av alla

ärenden skulle komma att verka onödigt tyngande på kammarens arbete och

vålla tidsutdräkt med behandlingen av sådana frågor, som saklöst kunde gå

drätselkammaren förbi. Stadgandet avsåge visserligen endast att drätselkammaren

skulle beredas tillfälle att avgiva yttrande, men redan avgörande av

frågan, huruvida tillfället skulle begagnas eller icke, förutsatte en viss prövning

av varje ärende. För att endast taga ett exempel, kunde framhållas, att

det för sammanhanget i förvaltningen skulle vara utan betydelse men för drätselkammarens

egentliga arbete till stor olägenhet, därest alla av nykterhetsnämnden

beredda frågor skulle behöva upptagas till diskussion i drätselkammaren.

Stadsfullmäktige i Örebro hava anfört, att örn med allmänt beredningsutskott

avsåges endast sådant, som i regel beredde alla ärenden, skulle det i örebro

bliva nödvändigt antingen att med uppgivande av det i stadsfullmäktiges

arbetsordning fastställda sättet för ärendenas beredning med fullmäktiges uppdelning

på flera beredningsavdelningar eller också att varje ärende, som förelädes

stadsfullmäktige, skulle underställas drätselkammaren oavsett ärendets

ekonomiska räckvidd.

Det torde vara en riktig princip, att alla ärenden — även de, som väckts

annorledes än genom motion — före behandlingen hos stadsfullmäktige skola

beredas av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning.

Denna princip synes böra tillämpas även i fråga om ärenden, som inkomma

från högre myndighet, ehuru i vissa fall beredningen av ärenden, som

Departements
chefen.

s. 224 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

15-17.

Yttrande.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

224 Kungl. Majus proposition nr 99.

först handlagts av till exempel magistraten, kommer att bliva summarisk. Naturligen

måste ett förslag, som framlägges för stadsfullmäktige av drätselkammaren,

anses berett av denna, även örn någon remiss till kammaren icke

skett.

Såsom den sakkunnige föreslagit synes undantag från regeln om föregående

beredning böra göras — förutom för val — beträffande ärende, som kräver

skyndsam behandling och ej avser fråga av närmare angiven ekonomisk betydelse.

Det av Stockholms stadsfullmäktige framförda önskemålet torde böra

upptagas vid revisionen av förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Det i sakkunnigförslaget intagna stadgandet, enligt vilket drätselkammaren

eller beredningsutskottet skulle erhålla tillfälle att yttra sig i alla ärenden, som

ej beretts av kammaren eller utskottet, synes mig böra bibehållas. Därigenom

tryggas i viss mån enhetligheten i stadens förvaltning och stärkes de centrala

förvaltningsorganens ställning. Tydligt torde vara, att drätselkammaren eller

beredningsutskottet kan besluta att beträffande viss grupp av ärenden, till

exempel vissa ärenden, som handlagts av nykterhetsnämnden, icke avgiva yttrande.

Därest man önskar tillgodose det nyss berörda syftet att stärka sammanhanget

i förvaltningen, torde det icke vara lämpligt att med behandling i

allmänt beredningsutskott jämställa den beredning, som äger rum genom stadsfullmäktiges

fördelning på särskilda beredningsavdelningar. Härigenom ernås

icke den enhetlighet, som vinnes, därest samtliga ärenden passera ett särskilt

beredningsutskott.

§ 16.

Paragrafen motsvarar S. § 18 mom. 1 och 2, till vilket senare mom. hänvisas

i S. § 41, sista stycket, ävensom sakkunnigförslaget § 15.

Stadsfullmäktige i Borås hava funnit mindre lämpligt, att ordföranden har

att bestämma dagen för ärendets fortsatta behandling, då genom de stridiga

intressen som i samband med dagens utsättande kunde uppstå ordförandens

opartiskhet åtminstone till skenet kunde sättas på alltför stora prov. Stadsfullmäktige

hava föreslagit, att stadsfullmäktige i vanlig ordning skulle bestämma

dagen eller att, örn särskilt beslut därom ej fattats, ärendet skulle utsättas till

nästkommande ordinarie sammanträde.

Anledning synes icke föreligga att i denna punkt frångå den sakkunniges

förslag. Att i dylikt fall tillerkänna ordföranden beslutanderätt torde vara ur

praktisk synpunkt lämpligt.

§ 17.

Paragrafen motsvarar en del av S. § 36 och sakkunnigförslaget § 16.

Den sakkunnige har anfört, att han även för ordföranden i stadsfullmäktige

föreslagit •— huvudsakligen till skyddande av de frånvarandes rätt — skyldighet

att tillse, att ej nya frågor företagas till avgörande.

I en del av de avgivna yttrandena har gjorts gällande, att undantag borde

stadgas från förbudet att upptaga ärende, som ej angivits i kallelsen. Yrkanden

i denna riktning hava framställts av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge

och Malmöhus län samt stadsfullmäktige i vissa städer, däribland Uppsala, Häl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

17—20.

Kungl. Majus proposition nr 99. 225

singborg, Göteborg, Söderhamn och Sundsvall. I vissa av dessa utlåtanden har

påkallats undantag för ärenden, som kräva skyndsam handläggning och icke

avse utgift eller avhändande av staden tillhörig egendom eller efterskänkande

av någon stadens rättighet. I andra yttranden har uttalats, att ärende, som ej

upptagits i kallelse, borde få företagas till avgörande, därest de närvarande

enhälligt fattade beslut därom. Å andra sidan har bestämmelsen tillstyrkts av

stadsfullmäktige i Halmstad. Liknande undantag hava i vissa yttranden förordats

från den i andra stycket givna regeln, att ny fråga ej må avgöras vid det

sammanträde, då densamma väckes.

Det föreslagna stadgandet örn ordförandens skyldighet att övervaka, att ej Departements

andra frågor upptagas till avgörande än de, som angivits i kallelsen, synes mig chefen,

böra bibehållas. En dylik regel är av betydelse för tillvaratagande av de frånvarandes

rätt och synes vara ett naturligt komplement till föreskriften, att

överläggningsämnena såvitt möjligt skola angivas i kallelsen. Emellertid torde

nämnda regel ej kunna tillämpas undantagslöst. Såsom jag redan berört lärer

det understundom vara nödvändigt, att ärende upptages till slutligt avgörande,

oaktat det ej angivits i kallelsen. Förutsättning härför synes böra vara, dels

att ärendet är av brådskande beskaffenhet, dels ock att de närvarande enhälligt

besluta, att ärendet skall upptagas. Att därutöver föreskriva, att ärendet ej får

avse utgift eller eljest hava verkningar av ekonomisk art, synes ej lämpligt.

Ofta torde nämligen sådan brådskande fråga, som bör upptagas, ehuru den ej

angivits i kallelsen, medföra utgift. Jag anser mig därför böra föreslå, att till

stadgandet i första stycket fogas ett undantag av det innehåll, som nyss berörts.

Genom detta undantag göres ej avvikelse från de i § 15 givna reglerna

örn ärendenas beredning. Örn enligt sistnämnda paragraf beredning är föreskriven,

skall sålunda dylik beredning äga rum, även örn ärendet upptages till

avgörande utan att vara angivet i kallelsen. Sådan beredning torde i vissa fall

kunna komma till stånd å samma dag, då frågan väckes.

§ 18.

Denna paragraf motsvarar delvis S. § 41 samt däri anförda § 18 mom. 4,

5 och 7 ävensom § 17 i sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har anfört, att tillägget i mom. 2, sista stycket, om kyrkofullmäktige

föranletts av de särskilda bestämmelserna om Göteborg. Detta tilllägg

har erhållit ökad räckvidd genom de föreslagna bestämmelserna örn församlingsstyrelse.

§ 19.

Första stycket överensstämmer med S. § 18 mom. 6, vartill hänvisning sker

i S. § 41. Andra stycket innehåller en ytterligare inskränkning i stadsfullmäktiges

beslutanderätt. I sakkunnigförslaget återfinnas dessa bestämmelser under

§ 18.

§ 20.

Paragrafen motsvarar S. § 17 och § 32, sista stycket, ävensom sakkunnigförslaget

§ 19.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.)

688 2» 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

F. S. 2:

21—24;

3: 1—2.

Yttranden.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

226 Kungl. Majus proposition nr 99.

§§ 21 och 22.

Paragraferna motsvara S. § 42, § 43 andra stycket och § 44 ävensom sakkunnigförslaget

§§21 och 22 samt § 23 andra stycket.

Rörande föreskriften, att ordföranden skall föra eller på sitt ansvar låta

föra protokoll hava stadsfullmäktige i Uppsala anfört, att bestämmelsen stöde

i dålig överensstämmelse med det regelmässiga förhållandet, att protokollet

fördes av en utav stadsfullmäktige utsedd sekreterare och syntes rent av kunna

leda till den tolkningen, att stadsfullmäktige icke ens örn de så önskade ägde att

själva utse sekreterare. Magistraten i Söderhamn har ansett att, örn ordföranden,

såsom naturligt vore, fortfarande skulle vara ansvarig för protokollet, han

borde hava rätt att utse sekreterare.

Någon anledning att frångå principen, att ordföranden skall vara ansvarig

för protokollets förande, lärer icke föreligga. Av denna princip torde följa, att

ordföranden även skall hava rätt att utse sekreterare.

§ 23.

Paragrafen motsvarar S. § 43 första stycket och sakkunnigförslaget § 23

första stycket.

Rörande sistnämnda bestämmelse har den sakkunnige framhållit, att det

med hänsyn till stadgandet i kap. 4 § 2 icke behövde särskilt föreskrivas att

magistraten eller stadsstyrelsen skall, i den mån det ej sker genom stadsfullmäktiges

egen försorg, tillställa vederbörande erforderliga protokollsutdrag.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, domkapitlet i

Växjö samt stadsfullmäktige i en stad hava föreslagit att i överensstämmelse

med stadgandet beträffande kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges protokoll

bestyrkandet av avskrift av stadsfullmäktiges protokoll måtte ske utan

lösen.

Tillräckliga skäl synas ej föreligga att i nämnda avseende vidtaga ändring i

hittills gällande bestämmelser.

§ 24.

Paragrafen motsvarar S. §§ 39 och 45. I förhållande till nu gällande förordning

företer paragrafen den ändringen, att ordföranden äger utvisa ej blott

åhörare utan även stadsfullmäktige som förhålla sig oskickligt.

Kap. 3. Om allmän rådstuga.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. §§ 9—11 och § 14 mom. 2, andra stycket.

§ 2.

Beträffande innehållet i denna paragraf — som motsvarar sakkunnigförslaget

§ 3 •— har den sakkunnige framhållit, att särskilt i anledning därav, att

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 227

stads område kunde innefatta i mantal satt jord, hade ifrågavarande bestämmelser

ansetts böra upptagas. Det nuvarande förbehållet i S. § 9 erhölle sålunda

fortfarande åtminstone någon giltighet, och det saknades anledning att formellt

inskränka dess omfattning.

§ 3.

Paragrafen motsvarar S. § 12 och sakkunnigförslaget § 4. Sista stycket av

förstnämnda paragraf bortfaller, enär stadsfullmäktigval icke skall hållas å allmän

rådstuga.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 14 mom. 1 och sakkunnigförslaget §§ 5 och 6.

§ 6.

Paragrafen motsvarar S. § 14 mom. 2, med uteslutande av första punkten,

som förutsätter stadsfullmäktigvals hållande å allmän rådstuga, och av andra

stycket, som flyttats till kap. 5 § 3 andra stycket. De ändringar, som föreslagits

beträffande kap. 2 § 10, hava ansetts böra medföra ändringar jämväl i

förevarande paragraf, vilken motsvarar § 7 i sakkunnigförslaget.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar S. § 14 mom. 3 och sakkunnigförslaget § 8. Förstnämnda

paragraf har kompletterats i anslutning till föreskrifterna örn kommunalstämma.

I stad med stadsfullmäktige förekomma, såsom för närvarande,

endast extra allmänna rådstugor.

§ 8.

Paragrafen motsvarar S. § 15 och sakkunnigförslaget § 9.

Ben sakkunnige har framhållit, att då individuell kallelse ej förekomme,

hade uttrycket »kungörelse» använts. Att det principala offentliggörandet

skulle ske genom anslag, syntes numera vara olämpligt, helst i fråga örn kungörelser,

som så sällan förekomme. över huvud hade stadgandet avfattats i

anslutning till bestämmelsen örn kommunalstämmas kungörande.

Även vid denna paragraf har hemställts, att föreskriften örn kungörelses

uppläsande i kyrka måtte avskaffas.

På sätt jag tidigare anfört synas nu gällande regler örn kungörelse böra bibehållas

oförändrade.

§ 9.

Paragrafen motsvarar S. § 20 och sakkunnigförslaget § 10.

§ 10.

Paragrafen, vilken motsvarar § 11 i sakkunnigförslaget, innehåller en hänvisning

till de bestämmelser om stadsfullmäktige, som kunna äga tillämpning i

fråga örn allmän rådstuga.

Då allmän rådstugas förhandlingar, liksom kommunalstämmans, böra vara

offentliga, har stadgande härom infogats i förevarande paragraf.

F. S. 3:

, 2-10.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 228 Kontrollera mot PDF

F. S. 4:

1-9.

Den

sakkunnige.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 4. Om magistrat och stadsstyrelse samt örn drätselkammare.

Ben sakkunnige har för vinnande av motsvarighet till föreskrifterna rörande

landsbygden i ett kapitel sammanfört bestämmelserna om stadskommunens allmänna

verkställande organ.

Naturligen kan det ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att i ett kapitel

sammanföra föreskrifterna rörande å ena sidan magistraten och stadsstyrelsen

och å andra sidan drätselkammaren och övriga verkställande organ. Magistraten

eller stadsstyrelsen utövar i förhållande till kommunen en statlig kontrollfunktion

och kan näppeligen anses såsom ett kommunens verkställande organ.

Emellertid kan det ur praktisk synpunkt vara lämpligt att upptaga omförmälda

bestämmelser i ett kapitel. Härigenom vinnes motsvarighet till bestämmelserna

örn landskommuner. Vidare är att märka, att 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga,

såsom jag redan berört, i sitt betänkande föreslagit

sammanförande av de uppgifter, vilka nu åligga magistraten och drätselkammaren,

till ett gemensamt organ, kallat stadsstyrelse. De härför erforderliga

bestämmelserna böra naturligen hava sin plats i ett kapitel, och det torde för

underlättande av dessa bestämmelsers eventuella infogande i den nu föreslagna

lagen vara ändamålsenligt, att ej heller de regler, varom här är fråga, taga i

anspråk mera än ett kapitel.

Det har vid flera tillfällen gjorts gällande, att en omorganisation borde ske

av städernas förvaltning. Såsom jag redan framhållit är frågan örn stadsförvaltningens

ordnande ett av de sakliga spörsmål på kommunallagstiftningens

område, som ligga utom ramen för det nu förevarande revisionsarbetet. Ett

förslag till frågans lösning föreligger i nyssnämnda sakkunnigbetänkande.

Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra lämna åsido samtliga de förslag,

som nu framkommit till mindre ändringar beträffande magistratens uppgifter

samt förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen. Det har

även synts mig olämpligt att vidtaga några väsentliga sakliga ändringar i

fråga örn drätselkammarens organisation och uppgifter.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. §§ 46, 53 och 54.

§§ 2—7.

Dessa paragrafer motsvara S. §§ 47—52. I § 2 har vidtagits en jämkning,

varigenom paragrafen bringats i överensstämmelse med reglerna i kap. 7 § 3.

§ 8.

Paragrafen återgiver den i S. § 55 intagna bestämmelsen, att i varje stad

skall finnas en drätselkammare.

§ 9.

Paragrafen motsvarar återstående delen av S. § 55.

Den i sista stycket av nämnda paragraf upptagna övergångsbestämmelsen

har av den sakkunnige uteslutits såsom överflödig. Den sakkunnige har fram
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 229

hållit, att då för drätselkammaren, skall finnas ett reglemente, det icke i lagen

erfordrades så utförliga bestämmelser som angående kommunalnämnd.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har häremot erinrat, att rörande drätselkammaren

funnes mycket få stadganden i kommunalförordningen. Örn man jämförde

vad som i landsförordningen vore stadgat örn kommunalnämnd, syntes

skillnaden särdeles framträdande. Det kunde med fog sättas ifråga, om icke

vissa bestämmelser örn diskvalifikationsgrunder, rätt till avsägelse med mera

borde införas i kommunallagen.

Beträffande första stycket hava länsstyrelsen i Kronobergs län och stadsfullmäktige

i Växjö framhållit, att bestämmelsen, att drätselkammaren har att

förvalta stadens egendom, borde kompletteras med en föreskrift, varigenom

egendom, vars förvaltning på grund av särskild föreskrift ankomme på annan

myndighet, undantoges från drätselkammarens förvaltning.

Stadsfullmäktige i 3 städer hava ansett det i andra stycket förekommande

uttrycket »granskning och godkännande» mindre lämpligt, då det givetvis

kunde inträffa, att av magistraten upprättat förslag icke vunne stadsfullmäktiges

eller allmänna rådstugans godkännande.

Stadsfullmäktige i Malmö hava gjort gällande, att till undvikande av osäkerhet

den nuvarande bestämmelsen, att erforderlig ändring av redan gällande

reglemente skall ske i samma ordning som för nytt reglementes upprättande är

stadgad, borde bibehållas.

Av skäl, som den sakkunnige anfört, finner jag obehövligt att i lagen giva

fullständigare bestämmelser rörande drätselkammare. Mot ett utarbetande av

föreskrifter i detta ämne talar även att, såsom jag redan berört, frågan örn

omorganisation av städernas förvaltning måste upptagas till slutlig behandling

i samband med genomförandet av en processreform.

Lika litet i fråga örn drätselkammarens befogenheter som beträffande kommunalnämndens

uppgifter synes det mig erforderligt att göra undantag för

förvaltning av sådan egendom, som enligt särskild föreskrift skall förvaltas

av annat organ.

Paragrafens andra stycke har i anslutning till de framställda erinringarna

erhållit en något ändrad lydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att ändringar i reglemente för drätselkammaren

skola ske i samma form som reglementets antagande. Något förtydligande

härutinnan synes ej erforderligt.

§ 10.

Paragrafen överensstämmer med S. § 56, första och tredje styckena, samt

sakkunnigförslaget § 11. Den sakkunnige har framhållit, att på grund av den

jämkade ordalydelsen i kap. 4 § 1 behövde ej kommunalborgmästaren här särskilt

nämnas.

§ 11.

Paragrafen överensstämmer med kap. 4 § 16 i förslaget till lag om kommunalstyrelse

på landet och § 12 i sakkunnigförslaget.

F. S. 4:

9-11.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 230 Kontrollera mot PDF

F. S. 5:

1-3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Kap. 5. Om stadens drätsel.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 60 med undantag av där förekommande bestämmelser

örn sättet för budgetförslagets tillkomst.

§ 2.

Paragrafen motsvarar delar av S. § 60 samt § 61 med ett ur § 63 hämtat

tillägg.

Den sakkunnige har anfört, att i anledning av det vanliga och naturliga förhållandet,

att utgifts- och inkomstförslagen i själva verket upprättades av drätselkammaren,

hade han, som ej tilltrott sig att förorda magistratens eller stadsstyrelsens

formella ersättande med drätselkammaren, något som också möjligen

kunde i mindre städer medföra praktiska olägenheter, föreslagit, att magistraten

eller stadsstyrelsen skulle handla »efter drätselkammarens hörande» och

icke blott »med ledning av de från drätselkammaren infordrade upplysningar».

Av de hörda myndigheterna hava magistraterna i Södertälje och Ystad samt

stadsfullmäktige i Jönköping, Hälsingborg och Halmstad anslutit sig till den

sakkunniges förslag, att utgifts- och inkomstförslagen skola upprättas av magistraten.

Däremot hava länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län samt

stadsfullmäktige i omkring 20 städer, däribland Uppsala, Växjö, Malmö, Lund,

Vänersborg och Sundsvall ansett, att upprättandet av utgifts- och inkomstförslagen

borde åläggas drätselkammaren. I en del yttranden har uttalats, att förslagen

borde underställas magistratens granskning.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört följande:

Icke minst under de senaste årens svåra ekonomiska läge hade mycket arbete

nedlagts på budgetens beredande och särskilda organ hade i flera städer tillskapats

för ändamålet, s. k. budgetberedningar. Örn det omfattande arbete, som

i dessa nedlades, icke längre skulle utesluta budgetens behandling också i en

särskild ytterligare slutinstans, syntes det bliva nödvändigt att slopa dylika

beredningar. Budgetberedningarnas betydelse borteliminerades för övrigt även

genom det föreslagna stadgandet, att magistraten skulle uppgöra statförslag

»efter drätselkammarens hörande». Statens uppgörande skulle således komma

att åvila drätselkammare, budgetberedning och eventuellt allmänt beredningsutskott

för att icke tala örn magistraten, som i vissa städer också ägnade

statförslaget åtminstone en viss realbehandling. Då budgetberedningen syntes

hava fungerat till belåtenhet och då dess borttagande säkerligen här och var

skulle påkalla en omläggning av drätselkammarens arbete, som man icke

funné vara av behovet påkallad, syntes det knappast vara önskvärt att tvångsvis

framkalla en förändring, vars värde kunde vara rätt så tvivelaktigt.

Även stadsfullmäktige i 3 städer, bland dem Göteborg, hava uttalat önskvärdheten

av att genom ändring i paragrafen möjlighet lämnades stadsfullmäktige

att låta bereda utgifts- och inkomstförslaget även genom därför särskilt

tillsatt beredning. Mot detta förslag har magistraten i Göteborg framhållit, att

genom en sådan ändring hela syftet med bestämmelsen, nämligen att åstad
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99. 231

komma en enhetlig behandling av budgetförslaget ur ekonomisk synpunkt,

väsentligen förfelades. Magistraten har vidare anfört:

Därest åt bestämmelsen gåves sådan lydelse, som med stadsfullmäktiges beslut

avsåges, kunde förväntas, att den hittills i Göteborg tillämpade ordningen

för granskning av budgetförslaget genom en av stadsfullmäktige särskilt tillsatt

beredning komme att bibehållas. Då den knappa tiden för budgetbehandlingen

icke tilläte remiss av budgetförslaget även till drätselkammaren för saklig

granskning av de delar av förslaget som icke uppgjorts av drätselkammaren,

innebure detta, att tillräckliga garantier ej vunnes för att budgetförslaget

underkastades en ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande granskning.

Det kunde nämligen ej förutsättas, att de av stadsfullmäktige i budgetberedningen

insatta förtroendemännen kunde ägna tillräcklig tid och besitta erforderlig

sakkunskap för att verkställa sådan granskning av budgetförslaget, som

kunde utföras inom drätselkammaren med biträde av dess tjänstemän. Därtill

komme att genom en dylik ordning för budgetbehandlingen undandroges drätselkammaren

vederbörligt inflytande i ekonomiskt avseende på förvaltningsområden,

som icke vore kammaren underlagda, samt att sålunda en enhetlig ledning

ur ekonomisk synpunkt av stadens förvaltning ej vunnes.

I likhet med den sakkunnige anser jag mig böra bibehålla det nuvarande

stadgandet, att utgifts- och inkomstförslagen skola upprättas av magistraten.

Med hänsyn till flerstädes tillämpad praxis, enligt vilken den huvudsakliga

budgetbehandlingen omhänderhaves av en särskild beredning, har emellertid

föreskrivits, att magistraten därvid skall höra drätselkammaren eller särskild

av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan tillsatt beredning.

§ 3.

Paragrafen ansluter sig delvis till S. §§ 14 och 33.

§§ 4—6.

Paragraferna motsvara S. §§ 71—73.

Med anledning av föreskriften i § 4, att räkenskaperna skola före den 1 april

överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, hava bland andra stadsf ullmäktige

i Malmö, Lund, Hälsingborg, Landskrona, Halmstad, Göteborg och Sundsvall

förklarat, att det av praktiska skäl vore olämpligt att drätselkammarens omfattande

räkenskaper skulle forslas till magistraten för att därifrån transporteras

till platsen för revisionen samt att bestämmelsen därom numera ej heller efterlevts.

Det vore tillfyllest, örn föreskrift gåves, att räkenskaperna skulle vara

för granskning tillgängliga från den 1 april.

I anslutning till de framställda erinringarna har en redaktionell jämkning

vidtagits i § 4 första stycket. Av de använda ordalagen torde framgå, att räkenskaperna

icke behöva fraktas till magistraten utan att det är tillräckligt att

de hållas tillgängliga.

F. S. 5:

2-6.

Departements
chefen.

Yttranden.

Departements
chefen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

F. S. 6:

1—4.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Ben

sakkunnige.

Kap. 6. Om uttaxering och uppbörd.

§ i.

Paragrafen ersätter S. § 57.

§ 2.

Denna paragraf motsvarar S. § 58.

Nuvarande S. § 59, upptagen såsom mom. 3 i § 2 av sakkunnigförslaget,

har jag ansett böra utgå. Detta lagrum torde från början hava åsyftat en

verklig differentiering av den allmänna kommunalskatten i städerna men har

tillämpats i ytterligt begränsad omfattning. Den kommitté, som år 1917 fram,

lade betänkande med förslag angående kommunala nybildningar, gjorde på sin

tid förfrågningar hos rikets städer rörande tillämpningen av berörda lagrum.

De svar, som inkommo från 90 av rikets städer, gåvo vid handen, att skattedifferentiering

i den ordning nämnda lagrum stadgade beslutats i allenast tre

fall. Av redogörelsen för dessa tre fall framgår emellertid, att ehuru visserligen

S. § 59 åberopats vid beslutens fattande, det i två av fallen, avseende

städerna Lund och Nyköping, ej rörde sig örn en sådan skattedifferentiering,

som lagrummet åsyftade, utan örn avgifter för särskilda kommunala anordningar.

Vad det tredje fallet, avseende Malmö stad, angår, har jag inhämtat,

att berörda skattedifferentiering för flera år sedan upphört. På grund av anställda

förfrågningar kan antagas, att stadgandet numera ej praktiskt tillämpas.

Däremot Ilar det stundom inträffat, att stadgandet i fråga missuppfattats

och att försök till felaktig tillämpning därav förekommit. Detta är naturligen

ett skäl att, örn stadgandets bibehållande ej påkallas av sakliga skäl, låta detsamma

utgå. Härtill kommer, att lagrummet enligt sin bokstav torde tillåta en

ganska vittgående rätt att frångå kommunalskattelagens beskattningsgrunder.

Om det också ej behövde riskeras, att detta stadgande i en gammal lag skulle i

praktiken återupplivas och tillämpas i nya fall, är naturligtvis risken härför

större, örn stadgandets tillämplighet så att säga legaliserades i den nya lagen.

Att ett dylikt återupplivande skulle strida mot grundsatserna för gällande

kommunala beskattningsprinciper, torde vara otvivelaktigt. Starka skäl torde

fördenskull tala för stadgandets borttagande.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar S. § 62 och § 4 i sakkunnigförslaget,

§ 4.

Förevarande paragraf motsvarar S. §§ 63 och 64 samt § 5 i sakkunnigförslaget.

Ben sakkunnige har framhållit, att ehuru magistraten eller stadsstyrelsen

upprättade vallängderna för särskilda valdistrikt i staden, syntes, enär uppgifterna

örn de för utskylder häftande skulle lämnas distriktsvis, finnas ett

visst praktiskt skäl att även här föreskriva uppbördslängdens uppläggande i

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 99. 233

särskilda delar, en för varje valdistrikt. Men, särskilt enär uppbördsdistrikt.

ock valdistrikt ej alltid sammanfölle, syntes det vara lämpligt att låta detta

intresses tillgodoseende bero på de närmare föreskrifter, som magistraten eller

stadsstyrelsen ägde meddela.

I andra styckt av § 5 i sakkuunigförslaget har den sakkunnige intagit bestämmelse,

att debiterings- och uppbördslängden skall upprättas enligt formulär,

som fastställes av Kungl. Majit.

Föreskriften örn fastställelse av formulär till debiterings- och uppbördslängd

har avstyrkts av stadsfullmäktige i 12 städer, däribland Malmö, Landskrona,

Hälsingborg, Tråleborg, Vänersborg, Karlstad och örebro, samt styrelsen

för svenska stadsförbundet. Såsom skäl härför har framhållits i huvudsak,

att det skulle bliva ett besvärligt hinder för städerna att på ett för de särskilda

lokala förhållandena lämpligt och praktiskt sätt ordna uppbörden. Ofta inginge

andra avgifter än den egentliga kommunalskatten i uppbörden. Däremot

har bestämmelsen tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län.

Såsom redan berörts vid behandlingen av motsvarande stadgande i förslaget Departementstill

lag om kommunalstyrelse på landet, har i samband med kommunalskattereformens

genomförande vidtagits sådan ändring beträffande landsbygden, att

formulär till debiterings- och uppbördslängd skall fastställas av Kungl. Majit.

I fråga örn städerna bibehölls däremot den förutvarande regeln, att längden

skall uppgöras i enlighet med de föreskrifter, som meddelas av magistraten.

Denna anordning synes böra bibehållas. Några olägenheter därav hava icke

försports, och med hänsyn till de olika förhållanden, som råda i skilda städer,

torde det vara svårt att fastställa ett för samtliga lämpligt formulär.

§ 5.

Paragrafen motsvarar S. §§ 66 och 67 samt § 6 och första stycket av § 7 i

sakkunnigförslaget.

Den av mig nu föreslagna ordningen för granskning av debiterings- och uppbördslängden

skiljer sig ej väsentligt från den nu gällande. Några formella

ändringar hava dock gjorts för att i möjligaste mån vinna överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser för landet.

Vad besvär över debitering angår innebär förslaget däremot en anordning

i huvudsak lika med den som av mig föreslagits beträffande landet. Vissa

olikheter i förhållande till landet betingas därav, att debiterings- och uppbördslängden

i städerna ej behöva färdigställas före det löpande årets utgång.

Det i S. § 67 andra stycket nu förekommande stadgandet, att magistraten

äger vid granskning av debiteringen i vissa fall överflytta skattskyldighet å

annan person, torde numera vara överflödigt, då fråga allenast blir om rättelse

av debitering, ej om ändring av skattskyldighet. Att magistraten äger vidtaga

sådan rättelse, torde ligga i sakens natur. Någon motsvarighet till detta

stadgande har därför ej upptagits vare sig i förevarande lagförslag eller förslaget

till lag örn kommunalstyrelse på landet.

F. S. 6:

4-5.

Yttranden.

s. 234 Kontrollera mot PDF

F. S. 6:

6—10.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

234 Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 6.

Paragrafen motsvarar del av S. § 69 och de två sista styckena i § 7 enligt

sakkunnigförslaget.

Den sakkunnige har här liksom i motsvarande paragraf i avdelningen rörande

landsbygden upptagit föreskrift, att debetsedlarna skola tillställas de

skattskyldiga.

Beträffande detta stadgande har styrelsen för svenska stadsförbundet framhållit,

att skattebetalarna visserligen med fog kunde göra anspråk på att få

debetsedlarna sig tillställda men att å andra sidan dessa anspråk knappast rättvisligen

kunde omfatta annat än försändande till den hostad, där vederbörande

senast varit mantalsskriven, eller till annan uppgiven adress. Den föreslagna

formuleringen syntes styrelsen kunna anses giva vid handen en skyldighet att

efterspana avflyttad skattskyldig för att tillställa honom debetsedlarna, en

tolkning, som kunde åsamka kommunerna betydande kostnader. Liknande erinringar

hava framställts av stadsfullmäktige i 10 städer.

Det av den sakkunnige föreslagna stadgandet, att debetsedlarna skola tillställas

de skattskyldiga, synes lämpligt. En dylik föreskrift gäller redan nu

för landsbygden, och det har icke visats, att tillämpningen av densamma medfört

några svårigheter. Anledning synes ej föreligga att i detta hänseende hava

olika bestämmelser för land och stad. Det torde vara tydligt, att den omständigheten,

att debetsedel icke kunnat tillställas skattskyldig, ej befriar honom

från plikten att å föreskriven tid erlägga de debiterade utskylderna.

§ 7.

Paragrafen motsvarar slutbestämmelsen i S. § 69 och § 8 i sakkunnigförslaget.

§ 8.

Denna paragraf motsvarar S. § 68 och § 9 i sakkunnigförslaget. Hänvisningen

till S. § 76 har av den sakkunnige utbytts mot hänvisning till de allmänna

reglerna örn sökande av ändring i magistrats eller stadsstyrelses beslut.

Angående lagrummets innebörd får jag hänvisa till mitt anförande vid § 5.

Då kap. 7 ej innehåller någon uttrycklig bestämmelse örn ordningen för överklagande

av magistrats eller stadsstyrelses beslut, synes en direkt hänvisning

till kap. 7 § 3 vara att föredraga framför sakkunnigförslagets mera allmänna

formulering.

§ 9.

Paragrafen överensstämmer med kap. 6 § 9 i förslaget till lag örn kommunalstyrelse

på landet och § 11 i sakkunnigförslaget.

§ 10.

Denna paragraf motsvarar S. § 70 och § 12 i sakkunnigförslaget. Vissa

ändringar hava dock skett i likhet med motsvarande bestämmelser för landet.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 99.

235

Kap. 7. Om underställning och besvär.

§ 1.

Paragrafen motsvarar S. § 74. Med anledning av 1924 års lagstiftning om

samhällets barnavård har den sakkunnige ansett, att slutorden i första stycket

av sistnämnda paragraf borde strykas. Denna ändring bär upptagits även i

förevarande paragraf.

§ 2.

Förevarande paragraf ersätter S. § 75.

§ 3.

Denna paragraf motsvarar S. § 76.

Den sakkunnige har föreslagit en besvärstid för överklagande av stadsfullmäktiges

eller allmänna rådstugans beslut av trettio dagar efter den dag, då

stadsfullmäktiges protokoll offentligen upplästes eller allmän rådstugas protokoll

justerades. Härom har den sakkunnige anfört följande:

Att ändring föresloges i bestämmelserna dels örn besvärstidens längd, dels

örn utgångspunkten för besvärstidens beräkning motiverades genom önskvärdheten

av överensstämmelse mellan föreskrifterna för landsbygd och för stad.

Därtill komme, vad anginge den för stad gällande föreskriften örn utgångspunkten

för besvärstidens beräkning, att enligt denna föreskrift, i den mån den

medförde annat resultat än vad för landsbygden gällde, besvärstiden komme

att, som det syntes utan giltiga skäl, bliva för vissa klagande en annan än den

allmänna.

Den föreslagna utsträckningen av besvärstiden har avstyrkts av Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, stadsfullmäktige

i 20 städer, däribland Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund, Hälsingborg,

Tralleborg, Halmstad, Göteborg, Vänersborg, Karlstad, örebro och Sundsvall

ävensom styrelsen för svenska stadsförbundet. Skälen för avstyrkandet hava

närmare utvecklats av förbundsstyrelsen, vilken anfört i huvudsak:

Den besvärstid, som ansetts tillräcklig år 1862, borde med hänsyn till utvecklingen

sedan dess av kommunikationsanstalter av alla slag även nu anses

tillräcklig och mer än tillräcklig. Om en utjämning ovillkorligen skulle ske,

syntes en inskränkning av besvärstiden för landsbygden vara mera förenlig

med nyss antydda utveckling, som också för landsbygdens del medfört stora

förändringar. För städernas förvaltningar skulle helt visst en utsträckning

medföra kännbara olägenheter. Den tid exempelvis, som förflöte från beslut

örn upptagande av lån och till dess ett eventuellt behövligt lånetillstånd erhållits

av Kungl. Maj:t, vore redan nu i regel så lång att en ytterligare förlängning

genom lagakraftbevisets avvaktande under ännu 10 dagar borde undvikas.

Vid beslut, som behövde snabb expedition, t. ex. beträffande arbetslöshetshjälp

i ena eller andra formen, igångsättande av brådskande arbeten under

tjänligaste årstid, måste det bliva synnerligen ovälkommet för städerna att få

besvärstiden på föreslaget sätt ytterligare utökad. Styrelsen ville därför för

sin del bestämt avstyrka förslaget i denna punkt.

F. S. 7:

1-3.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

s. 236 Kontrollera mot PDF

F. S. 7:

3-7.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Däremot hava stadsfullmäktige i Gävle och Nässjö icke haft något att erinra

mot förslaget.

De skäl, som anförts mot den föreslagna förlängningen av besvärstiden,

synas mig beaktansvärda. Att endast för vinnande av likformighet mellan reglerna

för land och stad vidtaga en ändring, som för städerna skulle medföra

betydande olägenheter, torde ej vara lämpligt. I fråga örn utgångspunkten för

besvärstidens beräknande kan jag emellertid ansluta mig till sakkunnigförslaget.

§§ 4 och 5.

Dessa paragrafer motsvara S. § 77, första och andra styckena, samt § 78

ävensom sakkunnigförslaget §§ 4 och 5 samt kap. 6 § 10.

§ 6.

Ben sakkunnige har i denna paragraf intagit dels i fråga örn besvär över

drätselkammarens beslut hänvisning till särskilda författningar och till drätselkammarens

reglemente, dels en erinran örn magistratens eller stadsstyrelsens

överinseende över drätselkammaren.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har beträffande första stycket i denna

paragraf anfört:

Det torde kunna ifrågasättas, örn ej rätten till besvär över drätselkammares

beslut borde fastslås i kommunallagen och ej lämnas åt respektive drätselkammarreglementen.

Exempel funnes för närvarande därpå, att ett drätselkammarreglemente

medgåve anförande av besvär över kammarens beslut hos

stadsfullmäktige, en säkerligen aldrig i kommunallagarna avsedd anordning.

Oftast saknade drätselkammarreglementena föreskrifter örn besvärsrätt och

enligt föreliggande prejudikat tillkomme det då magistraten med hänsyn till

dess allmänna kontroll över stadens förvaltning att pröva anförda besvär. Det

torde också influera på frågan, örn drätselkammarhandlingarnas offentlighet,

örn besvärsrätt funnes eller ej, och även av berörda grund syntes generella

regler vara att föredraga. Det vore emellertid önskvärt med likartade besvä-rsregler

för samtliga kommunala nämnder och styrelser.

Jämväl Stadsfullmäktige i Malmö och Gävle hava framhållit behovet av

tydliga bestämmelser örn rätt till klagan över drätselkammarens beslut.

Såsom jag tidigare framhållit torde det icke vara möjligt att nu verkställa

en fullständig reglering av frågan örn besvär över kommunala myndigheters

beslut. Med hänsyn härtill anser jag mig icke heller böra vidtaga annan ändring

i förevarande bestämmelser än att som skett i sakkunnigförslaget hänvisning

intages till gällande bestämmelser örn besvär över drätselkammares beslut.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar S. § 77 sista stycket och sakkunnigförslaget

kap. 6 § 10.

s. 237 Kontrollera mot PDF

F. V 1-3.

Kungl. Maj:ta proposition nr 99.

237

Förslaget till lag om kommunala och kyrkliga val.

Vid behandlingen av de här föreslagna bestämmelserna avser jag med den

sakkunniges förslag, såvida ej för särskilt fall annat uttryckligen angives,

hans förslag till vallag andra avdelningen. Med utkastet avses det inom

ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkastet till lag örn kommunala val.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I fråga örn denna paragraf, varigenom lagförslagets räckvidd angives, får

jag hänvisa till vad i det föregående därom redan anförts.

§ 2.

Paragrafen, vilken motsvarar kap. 1 § 2 i den sakkunniges förslag, hänvisar

till annorstädes meddelade bestämmelser örn valkretsar vid val av landstingsmän

samt kommunal-, stads- och kyrkofullmäktige. Sådana bestämmelser

återfinnas i landstingslagen samt i nu framlagda förslag till lagar örn

kommunalstyrelse på landet och i stad samt örn församlingsstyrelse. För

val av municipalfullmäktige skall enligt förslaget till lag örn kommunalstyrelse

på landet kap. 8 § 3 valkretsindelning icke förekomma.

Kap. 2. Örn valdistrikt och valförrättare.

§3.

Enligt gällande bestämmelser begagnas samma valdistriktsindelning vid

val till riksdagens andra kammare, vid val av landstingsmän på landet samt

vid val av kommunalfullmäktige. Stadganden örn valdistriktsindelning vid

dessa val finnas i lagen örn val till riksdagen 31 §, landstingslagen 11 §

1 morn., första till och med tredje styckena, samt L. § 29 mom. 2, första

stycket.

Yad val av stadsfullmäktige ävensom av landstingsmän i stad beträffar,

finnes ej någon valdistriktsindelning i samma bemärkelse, som vid nyss

berörda val. Här gäller i stället enligt föreskrift i 9 § första stycket i

lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-,

municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän, att magistraten eller

stadsstyrelsen äger förordna, att val samtidigt skall äga rum å flera lokaler,

avsedda för särskilda delar av staden eller av valkrets i staden. Dessa röstupptagningsdistrikt

behöva ej med nödvändighet sammanfalla med de valdistrikt

vid val till andra kammaren, vari staden må vara indelad.

Föreskrifterna om överensstämmelse i valdistriktsindelningen vid val av

riksdagsmän samt val av landstingsmän på landet och kommunalfullmäktige

infördes efter förslag av kommunulförfattningssakkunniga i deras den 20

januari 1920 avgivna betänkande I. Till stöd för förslaget i denna del anförde

de sakkunniga bland annat följande:

Då den i lagen örn val till riksdagen omnämnda valnämnden skulle taga

enahanda befattning med den kommunala röstlängden som med den politiska,

Valdistrikt

vid val av

landstingsmän

samt

kommun aloch

stadsfullmäktige.

Kommunal
författnings
sakkunniga
1920.

s. 238 Kontrollera mot PDF

F. V. 3.

Ben sakkunnige.

Yttrande.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kunde bristande överensstämmelse mellan valdistriktsindelningen icke längre

få förekomma. Enligt vallagen skulle på landsbygden i varje valdistrikt

finnas en valnämnd. Sammanfölle nu icke valdistriktet för riksdagsmannaval

med det för landstingsmannaval eller kommunalfullmäktigval, komme

tydligen ovisshet att råda, vilken valnämnd, som skulle taga befattning med

den kommunala längden. En överensstämmelse mellan valdistriktsindelningar

för politiska och kommunala val på landsbygden vore vidare praktiskt taget

ofrånkomlig, om man skulle kunna förverkliga planen på att sammanföra

den kommunala och den politiska längden i en handling. Röstlängderna

skulle ju uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt, och örn då

dessa valdistrikt ej vore desamma för de kommunala som för de politiska

valen komme lätteligen för häradsskrivaren ovisshet och osäkerhet att uppstå,

huru de sammanförda längderna rätteligen borde uppläggas.

De sakkunniga berörde även frågan örn åstadkommande jämväl för städernas

del av överensstämmelse i valdistriktsindelningen för politiska och

kommunala val samt anförde därom:

. Magistraten vore vid val av stadsfullmäktige och landstingsman oförhindrad

att bestämma örn röstupptagning inom olika delar av staden, vilket

utan svårighet och oberoende därav att röstlängden icke vid upprättandet

blivit upplagd särskilt för varje sådan del läte sig göra, emedan längden

uppställdes och när som helst efter utskrivningen kunde uppdelas efter rotar

eller kvarter. Magistraten vore därvid obunden av regler och icke pliktig

att vid de olika valen för röstupptagning uppdela staden på samma sätt.

Det kunde sålunda inträffa, att valdistrikten vid riksdagsmannaval samt

röstupptagningsställena vid stadsfullmäktigval och landstingsval icke sammanfölle.

Då de särskilda röstupptagningsställena för olika delar av stad i motsats

till valdistrikten på landsbygden icke förutsatte vare sig röstlängdens upprättande

i särskilda delar eller särskild myndighets prövning av varje del,

läge det i sakens natur, att de förhållanden, som för landsbygden nödvändiggjorde

likformiga bestämmelser örn valdistriktsindelning, icke förelåge

beträffande valdistrikt och röstupptagningsställen i stad. Icke heller syntes

av någon annan anledning vara påkallat, att uppdelningarna av staden för

röstupptagning vid de olika slagen av val sammanfölle.

Enligt den sakkunniges förslag skall även vid val av stadsfullmäktige samt

av landstingsman i stad verklig valdistriktsindelning äga rum. Valdistrikten

skola helt sammanfalla med distrikten vid val till riksdagens andra kammare.

Ben sakkunnige har härom anfört följande:

Aven i stad hade valdistriktsindelning ansetts böra vara den enda formen

för vals fördelning på »flera lokaler, avsedda för särskilda delar av staden

eller av valkrets av staden», och föresloges sålunda, att § 9, första stycket,

av lagen med vissa föreskrifter i fråga om val den 20 maj 1921 skulle upphöra

att gälla. Allenast därigenom syntes nämligen en klar och bestämd

ordning kunna vinnas. Att indelningen i valdistrikt vore underkastad länsstyrelsens

prövning syntes icke vara ägnat att väcka betänkligheter. Då indelningen

i valdistrikt vore enhetlig och även vad riksdagsmannaval anginge

skedde inom valkrets för fullmäktigval, kunde det ej vidare såsom nu inträffa,

att skiljaktighet rådde mellan valdistrikten och de särskilda delar av

staden, för vilka enligt 1921 års lag olika lokaler bestämts.

Länsstyrelsen t Jämtlands län har anfört, att möjligheten att anordna särskilda

vallokaler utan distriktsindelning syntes hava medfört praktiska för
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

F V. 3.

Kungl. Muj:ts proposition nr 99. 239

delar och, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke några olägenheter, varför

denna möjlighet borde bibehållas.

Den sakkunniges förslag, varigenom överensstämmelse åstadkommes mellan

valdistriktsindelningen vid andrakammarval, å ena, samt motsvarande indelning

för val av stadsfullmäktige och landstingsman i stad, å andra sidan,

har jag funnit mig böra, på de av den sakkunnige anförda grunderna, tillstyrka.

Jag vill härvid påpeka, att av de myndigheter, som hörts över den

sakkunniges förslag, ingen stadsmyndighet haft några erinringar mot förslaget

i denna del. Bestämmelser i förevarande avseende torde emellertid

lämpligen böra infogas i lagen örn val till riksdagen 31 §. Förslag har därför

utarbetats till ändring av, bland annat, sistnämnda paragraf, vilket kommer

att anmälas av chefen för justitiedepartementet. Paragrafen har enligt förslaget

ändrats i ytterligare ett hänseende. I stället för hänvisningen i nuvarande

mom. 4 till förordningen örn landsting har direkt angivits, att, där delar av

landskommun höra till olika valkretsar för landstingsmannaval, varje sådan

del skall bilda ett valdistrikt, där icke ytterligare delning i valdistrikt skall

förekomma. Man vinner härmed — förutom att en sådan direkt föreskrift

står i överensstämmelse med paragrafens avfattning i övrigt — att i föreliggande

förslag stadgandet örn valdistrikt vid val av landstingsmän samt

kommunal- och stadsfullmäktige kan begränsas till en hänvisning till vad i

lagen örn val till riksdagen stadgas örn valdistrikt vid val till andra kammaren.

Denna hänvisning har intagits i mom. 1 av förevarande paragraf.

I avseende å valdistrikt vid val av municipalfullmäktige har den sakkunnige

anfört, att han med anledning av svårigheter, vilkas lösande skulle

för sällan förekommande fall kräva komplicerade bestämmelser, icke föresloge

någon valdistriktsindelning för sådana val.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har härom anfört följande:

Länsstyrelsen funne det vara en brist i förslaget, att detsamma uteslöte

möjligheten av valdistriktsindelning för municipalfullmäktigval. I länet

funnes ett municipalsamhälle, Älvsborgs, med en folkmängd den 31 december

1927 av 9,303 personer. Att där behandla hela samhället som ett valdistrikt

för municipalfullmäktigval vore uppenbarligen olämpligt och detta så mycket

mera, som samhället direkt motsvarade fyra av de valdistrikt för andra allmänna

val, vari Västra Frölunda kommun vore indelad. Låt vara vid sidan

av lagen hade länsstyrelsen av praktiska skäl nödgats att vid 1926 års

municipalfullmäktigval inom Älvsborgs municipalsamhälle tolerera, att valet

skedde distriktsvis med tillämpning av den för kommunen fastställda valdistriktsindelningen,

och önskvärt vore givetvis, att en åtgärd, som sålunda

praktiskt sett visat sig nödvändig, också av lagen erkändes som tillåten.

Då någon svårighet sällan syntes föreligga att så ordna valdistriktsindelningen

för kommuner med större municipalsamhälle)!, att vissa av valdistrikten

tillsammans direkt motsvarade municipalsamhället, skulle frågan

enligt länsstyrelsens mening på ett enkelt sätt lösas genom att, där förhållandena

på detta sätt föreligga, utan vidare erkänna valdistrikten ifråga

såsom valdistrikt jämväl vid municipalfullmäktigval.

Yad länsstyrelsen sålunda anfört finner jag värt beaktande. Det synes

lämpligt, att valdistrikt, som tillhopa helt sammanfalla med ett municipal
-

Departements
chefen.

Valdistrikt

vid val av

municipalfullmäktige.

Den sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

s. 240 Kontrollera mot PDF

F. V. 3.

Valdistrikt

vid val av

kyrkofullmäktige.

Kyrko fullraäktigsakkunniga.

Yttrande Sver

utkastet.

Departements
chefen.

240 Kungl. Majus proposition nr 99.

samhälle, få tjäna såsom valdistrikt jämväl vid municipalfullmäktigval. En

dylik ordning medför naturligen stora praktiska fördelar. Där dylik överensstämmelse

ej är för handen, torde det vara nödvändigt, att municipalsamhället

i dess helhet utgör ett valdistrikt vid val av municipalfullmäktige.

Att detta kan föranleda vissa olägenheter vid val inom större municipalsamhällen

är uppenbart. Det torde emellertid kunna antagas, att länsstyrelserna

vid indelning i valdistrikt komma att beakta lämpligheten av att

större municipalsamhällen såvitt möjligt sammanfalla med två eller flera valdistrikt.

I enlighet med det anförda har mom. 2 i förevarande paragraf

avfattats.

Mom. 3 första punkten i denna paragraf överensstämmer med § 3 mom.

2 i utkastet och motsvarar § 23 mom. 2, första punkten, i kyrkofullmäktigsakkunnigas

förslag till lag örn församlingsstyrelse. Härom anförde de sakkunniga

bland annat följande:

Föreskriften att det kyrkliga valdistriktets gränser skulle rättas efter det

borgerligas vore nödvändig för att ej bestämmelserna örn valkretsindelningför

olika slag av val (riksdagsmannaval, kommunalfullmäktigval och kyrkofullmäktigval)

måtte allt för mycket invecklas. Understundom kunde dock

inträffa, att församlingsdistriktet ej helt sammanfölle med det borgerliga

valdistriktet. Därest någon, vanligen mindre, del av en församling inginge

uti en angränsande, till annan församling i övrigt hörande kommun, måste

någon regel givas för, varest de röstberättigade i det särskilda valdistrikt

för kyrkofullmäktigval, som därigenom uppkomme, skulle avlämna sina

röster.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande över utkastet

anfört bland annat:

Svårigheten att exempelvis i en större stad följa församlingsgränser vid

valkrets- och valdistriktsindelning för riksdagsmannaval och borgerliga val

måste beaktas. Av kap. 3 § 6 i utkastet till lag om församlingsstyrelse

framginge, att denna svårighet i viss mån uppmärksammats, i det att där

föreskrivits att valkretsarna för kyrkofullmäktigvalen borde »såvitt möjligt»

sammanfalla med valkretsarna för val inom den borgerliga kommunen. Till

vad nytta en allenast ungefärlig överensstämmelse mellan de kyrkliga och

de borgerliga valkretsarna skulle tjäna, kunde dock med skäl frågas, aå den

väl icke i någon mån kunde underlätta användandet av gemensamma valorgan

eller gemensamma röstlängder. Att försöka lösa detta invecklade

problem genom att bilda egna valdistrikt för kyrkofullmäktigvalen av de

rester av församlingarna eller församlingskretsarna, som icke kunnat direkt

inpassas i den borgerliga valdistriktsindelningen, syntes dock vara en långt

ifrån praktisk nödfallsutväg. Än mera invecklades frågan, när det gällde

kyrkofullmäktigval för samfälligheter, där församlingsdel understundom erhölle

samma ställning, som eljest tillerkändes församling.

Att de kyrkliga valdistrikten sammanfalla med valdistrikten för de borgerliga

valen synes ur flera synpunkter lämpligt. Såsom kyrkofullmäktigsakkunniga

anfört förekomma dock understundom fall, där en sådan överensstämmelse

icke är möjlig. Ibland sammanfaller församling icke helt

med den borgerliga kommunen. Även eljest inträffar, att de valkretsar,

vari församling bör vara indelad för kyrkofullmäktigval, icke överens
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

F. V. 3-5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 241

stämma med de valkretsar, vari den borgerliga kommunen är indelad för

kommunal- eller stadsfullmäktigval. Genom det av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län påpekade stadgandet i utkastet till lag örn församlingsstyrelse

föreskrives emellertid, att valkretsindelningen för kyrkliga val skall

verkställas på sådant sätt, att valkretsarna i den utsträckning detta låter

sig göra helt sammanfalla med de borgerliga valkretsarna.

De delar av församling eller valkrets, som icke direkt kunna inpassas i

den borgerliga valdistriktsindelningen, skulle enligt första punkten av förevarande

moment bilda egna valdistrikt. För att minska olägenheterna härav

har i andra punkten intagits stadgande, att delar av församling eller valkrets,

vilka delar skulle var för sig bilda eget valdistrikt, kunna av länsstyrelsen

förenas till ett distrikt. Stadgandet torde företrädesvis böra tillämpas,

då en mindre del av församling, vilken enligt första punkten eljest skulle

utgöra eget valdistrikt, kan sammanslås med ett intilliggande distrikt. Dock

kunna även andra fall tänkas, då sammanslagning kan äga rum, exempelvis

med hänsyn till beräknat mindre deltagande i det kyrkliga valet.

Fjärde momentet av förevarande paragraf motsvarar § 3 mom. 3 i utkastet

och överensstämmer delvis med kap. 2 § 4, första stycket, i den sakkunniges

förslag ävensom med § 23 mom. 2, andra punkten, i kyrkofullmäktigsakkunnigas

förslag till lag örn församlingsstyrelse. Det är avsett att ersätta

L. § 29 mom. 2, andra stycket, samt landstingslagen 11 § 1 mom. sista stycket.

§ 4.

Denna paragraf, som överensstämmer med L. § 29 mom. 3 och kap. 2 §

1 mom. 2 i den sakkunniges förslag, upptager den allmänna regeln, att rösträtt

må utövas endast vid valförrättning för det valdistrikt, där den väljande

är mantalsskriven.

§5-

I första momentets första stycke hava intagits stadganden motsvarande

L. § 29 mom. 4, första stycket, och föreskriften under a) i 2 mom. 11 § landstingslagen.

Stycket ersätter även i viss män S. § 23 mom. 1, andra punkten.

Bestämmelserna i detta stycke skola äga tillämpning jämväl i fråga om

stadsfullmäktigval i Stockholm. Första momentets andra stycke motsvarar,

med det tillägg som betingas av § 3 mom. 2 i föreliggande förslag, föreskrift

i L. § 80 morn. 1, första stycket. Första och andra punkterna i andra

momentets första stycke motsvara § 24, första stycket, i kyrkofullmäktigsakkunnigas

förslag till lag om församlingsstyrelse. Tredje punkten i detta

stycke kompletterar föreskriften i § 3 mom. 3, andra punkten. Fjärde

punkten motsvarar § 24 andra stycket i kyrkofullmäktigsakkunnigas nyssnämnda

förslag. I andra, tredje och fjärde styckena av andra momentet

äro intagna bestämmelser angående särskild ledamot eller deputerad vid

kyrkliga val.

Genom den i mom. I intagna hänvisningen till de i lagen örn val till riksdagen

givna reglerna om magistratens deputerade bliva de särskilda föreskrifter,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.) osa j9 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

F. V. 5.

Allmänna

valmansför
bundet

1929.

242 Kungl. Majas proposition nr 99.

som meddelats genom kungörelsen den 8 september 1922 örn magistrats i stad

fördelning på avdelningar samt sammansättning vid valförrättningar överflödiga.

I nämnda kungörelse föreskrives, att vid offentliga valförrättningar magistrat

må, utan hinder av vad däremot stridande må vara föreskrivet i den

för magistraten gällande arbetsordningen, fördela sig på två eller flera avdelningar

ävensom till ledamöter att vid dylika förrättningar biträda magistraten

förordna erforderligt antal därtill lämpade personer, dock att ordföranden å

varje avdelning skall liava fullgjort vad i lag och författning är föreskrivet

för kompetens att förvalta domarämbete.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att allmänna v almans förbundet i skrivelse

den 13 september 1929 till chefen för justitiedepartementet, vilken

skrivelse överlämnats till socialdepartementet, anfört följande:

Efter de senaste stadsfullmäktigvalen hade inom högerpartiets organisationer

en ganska allmän önskan gjort sig gällande, att man skulle kunna till

ett annat år få sådana bestämmelser genomförda, att stadsfullmäktigvalet i

en stads olika valkretsar skulle kunna äga rum på en och samma dag, såsom

skedde vid val till andra kammaren. De olägenheter, som vore förenade

med nuvarande bestämmelser i detta avseende, vore dels sådana som

drabbade valorganisationerna och tidningspressen, dels sådana som drabbade

de enskilda medborgarna. För valorganisationernas och tidningspressens del

innebure nuvarande anordningar, att valrörelsen utsträcktes över en längre

tid. I städer med många valkretsar vore denna olägenhet givetvis mest

framträdande. Den utsträckta valrörelsen medförde, att mycket arbete av

samma slag måste göras 2, 3, 4 och 5 gånger, att man måste söka hålla intresset

vaket i hela staden genom tidningspressens förmedling likaledes en

längre tid, och att just av dessa båda anledningar kostnaderna för alla valorganisationer

bleve ofantligt mycket större än de behövde vara örn valen

kunde äga rum på samma dag. För de enskilda medborgarnas del vore

också olägenheterna av nuvarande system påtagliga. De bleve av press och

partier oroade under en betydligt längre tid än eljest behövde vara fallet.

Det vore fullt ursäktligt örn under sådana förhållanden dels de, som redan

fullgjort sin röstning, funne den utsträckta valrörelsen besynnerlig, och dels

de, som, när första valet ägde rum, hade en eller annan vecka kvar tills det

bleve deras tur, bleve nervösa och olustiga för hela valförrättningen. Valorganisationerna

i städerna finge varje gång göra dylika erfarenheter av stämningarna,

och tidningsredaktionerna kunde också vittna därom.

Enligt vad liögervalledningarna i några städer förvissat sig örn delades

missnöjet med det nuvarande systemet av de ledande inom andra partier.

Det syntes alltså enligt förbundets uppfattning vara ett ganska allmänt

önskemål, att en lagändring komme till stånd som möjliggjorde för vederbörande

myndigheter att utlysa val i samtliga valkretsar i städerna på samma

dag. Någon saklig anledning till att hava olika bestämmelser vid andrakammarval

och stadsfullmäktigval förelåge väl icke heller. Det hade ju visat

sig, att det gått utmärkt bra att få kompetenta valförrättare vid andrakammarvalen,

och alla resonerade därför nu så, att någon svårighet att få lika

kompetenta valförrättare vid stadsfullmäktigvalen icke borde kunna förefinnas.

I berörda sammanhang ansåge sig förbundet också böra omnämna, att förbundet

fått underrättelse örn, att man i Lund räknade med, att magistraten,

örn den vore intresserad för saken, hade möjlighet att även med nuvarande

lagbestämmelser åstadkomma en enda valdag. Möjligt vore att detta kunde

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Majds proposition nr 99.

gå för sig i Lund, där det antagligen funnes större tillgång på juridiskt

bildade personer. I de flesta andra städer torde emellertid en sådan utveckling

vara omöjlig utan lagändring.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föresloge förbundet, att åtgärder

måtte vidtagas för att för 1930 års riksdag framlägga sådana förslag till

ändring i S., att lagfaren ledamot icke längre skulle behöva vara valförrättare

vid stadsfullmäktigval.

Att bestämmelserna i mom. 1 första stycket skola äga tillämpning även i

Stockholm, torde icke böra föranleda någon ändring i § 6 mom. 2 första

stycket av kommunalförordningen för Stockholm.

De av allmänna valmansförbundet påpekade faktiska hindren för vals förrättande

på en och samma dag inom samtliga valkretsar i stad bortelimineras

vad angår andra städer än Stockholm därigenom, att även vid kommunala

val i stad de i lagen örn val till riksdagen givna stadgandena angående

magistratens deputerade skola tillämpas. Där föreskrivas icke särskilda

kompetensfordringar för ordföranden. En sådan ändring av nu gällande

föreskrifter, vilken även överensstämmer med den sakkunniges förslag, har

synts mig väl motiverad. Någon saklig anledning till olika bestämmelser i

avseende å valförrättarna vid val till riksdagens andra kammare och vid kommunala

eller kyrkliga val i stad torde icke föreligga. Till frågan örn den ytterligare

lagändring, som erfordras beträffande Stockholm, skall jag återkomma

i det följande.

Vad angår valförrättare vid kyrkliga val samt särskild ledamot eller deputerad

vid samma val får jag åberopa vad chefen för ecklesiastikdepartementet

därom tidigare anfört. Här må endast tilläggas, att i fråga örn särskild

ledamot eller deputerad bestämmelserna i stort sett utformats i överensstämmelse

med de föreskrifter, som enligt lagen örn val till riksdagen gälla

för ledamot i valnämnden. Ifrågavarande ledamot skall hava samma ställning

vid valförrättningen som annan ledamot av valnämnden eller magistraten

eller annan deputerad. Dock har besvär över val av sådan särskild ledamot

eller deputerad eller av suppleant ansetts böra prövas av domkapitlet.

Kap. 3. Om röstlängd.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit stadganden örn röstlängd under

kapitel 4. Paragraferna 1—4 och 15 i detta kapitel motsvara huvudsakligen

nu gällande bestämmelser i L. § 14 mom. 1—4, S. § 13, förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm § 5 mom. 2—5, landstingslagens 5 §, andra

stycket, förordningen örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd § 6,

andra stycket, samt förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm § 5 mom. 2. Från kungörelsen den 29 januari 1921 örn

upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av

kommunal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter

åliggande uppgiftsskyldigliet har den sakkunnige hämtat föreskriften under

§ 3 om vad som skall iakttagas beträffande de i allmänhet röstberättigade,

som sakna rösträtt å kyrkostämma eller i municipalsamhälles angelägenheter.

Departements
chefen.

Den

sakkunnige.

s. 244 Kontrollera mot PDF

F. V. 6 -11.

Utkastet.

Departements
chefen.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Paragraferna 5—14 och 16 innefatta bestämmelser örn röstlängds framläggande

till granskning och örn kungörelse därom, om underrättelse till person, som

i längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning

mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt anmärkning

framställts, om prövning av sådan anmärkning samt örn längdens justering

ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut.

I utkastet återfinnas bestämmelser angående röstlängd under kapitel 3.

Med hänsyn till att ur sistnämnda förslag uteslutits föreskrifterna örn val

till riksdagen hava här §§ 5—14 och 16 i sakkunnigförslaget ersatts med

hänvisning till vad i lagen örn val till riksdagen stadgas i de ämnen, som

behandlas i nyssnämnda paragrafer. Vidare hava vissa smärre jämkningar

vidtagits i övriga paragrafer.

Vid överarbetningen av utkastet hava vissa ändringar verkställts och en

del tillägg gjorts, betingade av de kyrkliga valen. Sålunda har, bland annat,

intagits stadgande därom att, där valdistrikt för val av landstingsmän samt

kommunal- eller stadsfullmäktige omfattar två eller flera distrikt för kyrkliga

val eller delar av sådana distrikt, röstlängden skall ytterligare uppdelas så,

att en särskild del kommer på varje kyrkligt valdistrikt eller del därav. Tilllägget

är nödvändigt för möjliggörande i varje fall av röstlängdens användning

vid de kyrkliga valen. Därjämte har föreskrivits, att i röstlängden jämväl

skall antecknas, då en person saknar rösträtt på den grund, att han är medlem

av icke territoriell församling. Enligt förslagen till lag örn församlingsstyrelse

och till lag om församlingsstyrelse i Stockholm saknar nämligen

medlem av icke territoriell församling rösträtt inom den territoriella församling,

där han är bosatt, och det synes i följd härav nödvändigt, att anteckning

verkställes i röstlängden, utvisande att han ej äger rösträtt i sistnämnda

församling.

Kap. 4. Om valdag.

Bestämmelser angående valdag m. m. återfinnas i den sakkunniges förslag

under kapitel 5.

^ § 11.

Första momentet motsvarar § 2 mom. 1 i den sakkunniges förslag och

överensstämmer med landstingslagen 9 §, första till och med tredje styckena.

Andra momentets första stycke överensstämmer med L. § 29 mom. 4,

andra stycket, samt sakkunnigförslaget § 3 mom. 1, första stycket. Momentets

andra stycke är avsett att ersätta L. § 80 mom. 1, andra stycket, jämte

en del av hänvisningen i första stycket och motsvarar sakkunnigförslaget

§ 3 mom. 1, andra stycket.

Tredje momentet motsvarar S. § 23 mom. 2, första stycket. Momentet

överensstämmer, bortsett från några mindre väsentliga formella olikheter,

med § 3 mom. 2 i sakkunnigförslaget.

I fjärde momentet hava bestämmelser meddelats angående tiden för val

av kyrkofullmäktige.

I femte momentet göres förbehåll i anledning av de särskilda föreskrifterna

i kommunalförordningen för Stockholm § 6 mom. 2 samt förslaget till

lag örn församlingsstyrelse i Stockholm kap. 2 § 7.

s. 245 Kontrollera mot PDF

F. V. 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 245

I utkastet upptogos samma bestämmelser, som nu gälla, i fråga örn den

tid, inom vilken val av stadsfullmäktige skulle äga rum. Motsvarande tidsbegränsning

upptogs för val av kyrkofullmäktige.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär ansett de i utkastet föreslagna tiderna

för kyrko- och stadsfullmäktigvalen mindre lämpliga. Därest dessa val skulle

företagas så sent på hösten, som i utkastet angivits, syntes möta mycket

stor svårighet för länsstyrelserna — örn dessa myndigheter trots allt skulle

företaga sammanräkningar för dessa val — att utan stark och för arbetets

omsorgsfulla utförande menlig forcering av arbetet, för vilket säkerligen julhelgen

måste tagas i anspråk, medhinna dessa sammanräkningar före det

nya årets inträde.

1 anslutning till de i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna angående

förbud i vissa fall att sammanföra val vill jag här något ingå på

frågan örn vals sammanförande.

På grund av en inom andra kammaren väckt motion, nr 23, av herr Olsson

i Gävle m. fl, anhöll 1925 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit den 22

april 1925, nr 130, örn utredning och förslag till sådana ändringar i gällande

förordningar, att val av kommunal- och stadsfullmäktige finge äga rum vid

samma förrättning som val av landstingsmän.

Genom proposition, nr 107, framlade Kungl. Majit för 1926 års riksdag

förslag till lagändringar, åsyftande att tillgodose de sålunda framförda önskemålen.

Yid anmälan i statsråd den 12 februari 1926 av nämnda förslag

yttrade chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller — sedan han framhållit,

att från vissa håll den synpunkten framförts, att man skulle låta anstå

med valsammanförandet till dess utredning och förslag angående den allmänna

formella revisionen av kommunallagarna och en allmän kommunal vallag

läge färdiga — bland annat, att det syntes riktigast att omedelbart tillgodose

kravet på möjlighet till valsammanföring. Genom ett dylikt tillvägagångssätt

vunne man också enligt föredragandens mening den väsentliga

fördelen, att man så att säga kunde pröva sig fram till en lämplig lösning

av förevarande spörsmål, och att man, då det gällde att i en blivande kommunal

vallag skapa ett slutgiltigt system, kunde draga fördel av erfarenheter

från höstvalen 1926 och därvid tillämpade bestämmelser.

De framlagda förslagen antogos i huvudsak oförändrade av riksdagen, varefter

nu gällande bestämmelser angående valsammanföring utfärdades genom

särskilda lagar den 21 maj 1926.

Genom cirkulär från socialdepartementet den 29 september 1926 till länsstyrelserna

i samtliga län anmodades härefter — under framhållande att

det vore av vikt att erhålla kännedom dels angående den omfattning, i vilken

gemensamma valförrättningar förekommit vid landstings- och kommunvalen

under hösten 1926. dels och angående de erfarenheter, som kunde hava gjorts

beträffande olägenheterna av gemensamt förrättande av flera val — länsstyrelserna

att, sedan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande beretts magistraten

i de städer i länet, där valen förrättats gemensamt samt röstsammanräkning

ägt rum, inkomma med redogörelse i angivna hänseenden för

Utkastet.

Yttrande.

San iman förande

av val.

s. 246 Kontrollera mot PDF

V. V. 11.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 911.

länets vidkommande, därvid särskilt borde angivas, huruvida såsom följd av

gemensam valförrättning kassering av valsedlar förekommit i någon större

omfattning, samt, örn så varit förhållandet, vilka de oftast förekommande

kassationsgrunderna varit. Därest i något hänseende ändring i de i avseende

å gemensamma valförrättningar meddelade bestämmelserna ansåges

påkallad, skulle detta tillika angivas.

På grund av cirkulärskrivelsen inkommo till socialdepartementet redogörelser

i fråga örn gemensamt förrättade landstingsmanna- och fullmäktigval

från länsstyrelserna i samtliga län samt från magistraterna i 26 städer.

Vidare avgav svenska landstingsförbundets byrå, vilken erhållit tillfälle taga

del av dessa redogörelser, en på grundval härav upprättad sammanfattning

av erfarenheterna vid sammanförande av ifrågavarande val. Redogörelserna

ävensom nämnda sammanfattning överlämnades därefter till den sakkunnige

och hava tagits i övervägande vid fullgörandet av den sakkunniges uppdrag.

Av den verkställda utredningen framgår bland annat följande:

Valsammanföring av landstingsmanna- och full makt! g val ägde vid omförrnälda

val rum i 41 procent av samtliga de städer och i 59 procent av

samtliga de landskommuner, där dylik sammanföring kunnat ske. Svenska

landstingsförbundets byrå har härtill anmärkt, att den relativt stora utsträckning,

i vilken valsammanföring praktiserats och som måste anses såsom ett

uttryck för att reformen verkligen motsvarade ett allmänt känt behov, förefolle

för städernas vidkommande så mycket mera anmärkningsvärd, örn

vederbörlig hänsyn toges därtill, att författningarna i ämnet utkommit så

sent, att sannolikt i flera fall stadsfullmäktige avslutat arbetet före sommarferierna

och att följaktligen särskilda svårigheter förelegat att träffa avgörande

i ärendet före den 15 juli. Även för landskommunerna syntes den

sena tidpunkten för författningarnas utfärdande varit ägnad att i någon mån

reducera antalet valsammanföringar. I varje fall vore dock ådagalagt, att den

under den tidigare diskussionen uttalade uppfattningen, att något verkligt

intresse för en dylik valsammanföring icke förefunnes i orterna, saknat grund.

Såsom totalomdöme örn de förrättade valen framhålles i flertalet utlåtanden

antingen att allt i stort sett fungerat tillfredsställande eller att

inga särskilda eller i varje fall inga mera betydande olägenheter kunnat

förmärkas. I en del redogörelser utsäges direkt, att de gemensamma valen

medfört påtagliga fördelar eller överträffat de förväntningar, som knutits

till desamma.

Vissa anmärkningar såväl av mera allmän som av speciell beskaffenhet

hava emellertid framställts. Beträffande de speciella erinringarna, vilka till

stor del röra förväxling och kassation av valsedlar, vill jag yttra mig i det

följande under vederbörliga paragrafer. Rörande de allmänna anmärkningarna

må följande anföras.

Några myndigheter hava framhållit att omgång och dröjsmål vållats med

röstsedlarnas avgivande. Vidare har påpekats, att större krav på grund av

de gemensamma valförrättningarna måste ställas på valförrättarna och att

reformen medfört väsentligt ökat arbete för dem omedelbart efter röstningens

avslutande. Man har även påstått, att reformen medfört ökade

kostnader till följd av förhyrande av ökat antal vallokaler och anlitande

av större antal valförrättare. En länsstyrelse har anmärkt, att systemet

medfört viss långrandighet i protokollsskrivningen och från olilia håll

har framhålllits att reformen medfört ökning i sammanräkningsarbetet.

Vad angår anmärkningen, att omgång och dröjsmål vållats med röstsed
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

F. V. 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 247

larnas avlämnande, må emellertid framhållas att från flera håll uttalats,

att förrättningarna gått raskt undan och kunnat fortgå med ungefär samma

snabbhet som förut; några myndigheter hava till och med förklarat, att

reformen varit tidsbesparande.

Vidkommande sammanförande av kyrkliga val med kommunala val får

jag erinra, att kyrkofullmäktigsakkunniga i sitt betänkande förordade, att

kyrkofullmäktigvalen, där så läte sig göra, skulle utsättas att äga rum samtidigt

med kommunal- respektive stadsfullmäktigvalen. Genom en sådan anordning

uppnåddes, anförde de sakkunniga, att valmännen mindre ofta behövde

besväras med särskilda, nära varandra påkommande valförrättningar. I de

utlåtanden och yttranden, som på sin tid avgåvos över nämnda betänkande,

hävdades emellertid i allmänhet den ståndpunkten, att de kyrkliga fullmäktigvalen

under inga förhållanden borde förrättas samtidigt med de borgerliga

valen.

Vid val, där länsstyrelse har att verkställa sammanräkning, torde svång- DepartemeDtslieter

kunna uppkomma för styrelsen att medhinna sammanräkningen före chefondet

nya årets ingång, örn valet finge hållas så sent som beträffande kyrkofullmäktigvalen

föreslagits i utkastet. Med hänsyn härtill har jag funnit

lämpligt att i föreliggande förslag upptaga bestämmelse, att val av kyrkofullmäktige

för församling, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd

och stad — i likhet med vad som gäller i fråga om kommunalfullmäktige

— skall förrättas senast den 20 oktober.

Som jag ämnar närmare beröra vid behandlingen av § 42 i föreliggande

förslag, förordar jag, att sammanräkning av stadsfullmäktigval liksom hittills

skall verkställas av magistraten ävensom att sammanräkning vid val av kyrkofullmäktige

för stadsförsamling skall företagas av samma myndighet. Vid

sådant förhållande synes anledning icke föreligga att ändra tiderna för stadsfullmäktigvalen

och valen av kyrkofullmäktige för stadsförsamlingar.

Vad angår sammanförande av val, hava de nu gällande bestämmelserna

härom, såsom torde framgå av den redogörelse jag nyss lämnat, i huvudsak

visat sig lämpliga. För kyrkliga val har jag dock ej ansett mig kunna förorda,

att dessa må förrättas samtidigt med kommunala val. Ett visst hinder

härför synes möta redan däri, att särskild ledamot eller deputerad, enligt

vad som föreslagits vid § 5, må utses att tjänstgöra i valnämnden eller magistraten

såsom valförrättare vid kyrkligt val. Jag delar även de betänkligheter

chefen för ecklesiastikdepartementet uttryckt mot sammanförande av

kyrkliga och borgerliga val. Oaktat det är avsett, att kyrkofullmäktigvalen

i regel icke skola förrättas samma år som kommunala val, torde uttryckligen

böra föreskrivas, att sammanförande av kyrkligt val med kommunalt

val ej må äga rum.

Däremot synes det synnerligen lämpligt, att där två kyrkliga val skola

förrättas inom en församling eller del av församling, dessa val förrättas i

samband med varandra. Jag förordar också, att ett sådant sammanförande,

där det kan äga rum, göres obligatoriskt. Sammanförande är möjligt dels då

kyrkofullmäktige skola väljas såväl för kyrklig samfällighet som för församling,

vilken helt eller delvis ingår i samfälligheten, dels ock då fullmäktige

s. 248 Kontrollera mot PDF

F. V. 11-19.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skola tillsättas både i församling och i skoldistrikt, som utgör del av församlingen.

Skola åter tre kyrkliga val — såsom är tänkbart — äga rum

inom en församling eller församlingsdel, böra ej samtliga dessa val företagas

i samband med varandra. För detta fall bär därför i föreliggande förslag

givits en särskild undantagsbestämmelse. Valdagen för val av kyrkofullmäktige

för kyrklig samfällighet kommer vid valens sammanförande att bestämmas

av de beslutande kyrkliga organen för de i samfälligheten helt

eller delvis ingående församlingar, för vilka kyrkofullmäktige jämväl skola

väljas. Likaså kommer församlingens beslutande organ att, där sammanförande

kan ske, bestämma dagen för val av kyrkofullmäktige för skoldistrikt,

som utgör del av församlingen. Där sammanförande ej kan äga rum, skall

samfällighetens eller skoldistriktets organ bestämma dagen för fullmäktigval

för samfälligheten respektive skoldistriktet.

§§ 12-19.

Genom lagen den 20 maj 1921 hava vissa föreskrifter meddelats i fråga

örn val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän.

Som en följd av den av mig tillstyrkta valdistriktsindelningen även vid

kommunala val i stad bör — såsom också den sakkunnige förordat — 9 §,

första stycket, av nämnda lag upphöra att gälla. Huvuddelen av föreskrifterna

i lagen skola ersättas med förevarande paragrafer. De bestämmelser,

som innefattas i 7 §, andra och tredje samt femte och sjätte styckena, i

lagen äga motsvarigheter i §§ 33 och 34 av föreliggande förslag. Stadgandet

i 7 § första stycket har intagits i § 22 mom. 1, första stycket; bestämmelsen

i fjärde stycket av samma paragraf torde däremot av skäl, som jag vill

framhålla vid behandlingen av § 33 i föreliggande förslag, böra upphöra att

gälla. Bestämmelserna i 6 §, första stycket, första punkten, och andra stycket,

hava intagits i § 20 mom. 4 av föreliggande förslag. De bestämmelser i

lagen, som motsvara nu ifrågavarande paragrafer, hava här kompletterats med

föreskrifter av enahanda innehåll i fråga örn val av kyrkofullmäktige. I

sakkunnigförslaget motsvaras paragraferna av §§ 4—8 och 10—12; § 9 i

sakkunnigförslaget motsvarar 7 § i lagen.

En princip beträffande reglerna örn sammanförande av val är, att den

väljande alltid skall hava tillfälle att på en gång avlämna röstsedel för båda

valen. Dessa böra alltså pågå mellan samma klockslag. Redan med nuvarande

bestämmelser torde också gälla att, då två val utsättas att äga rum

å samma dag och det ena av valen enligt nu behandlade stadganden utsträckes

till flera dagar, exakt samma utsträckning skall äga rum beträffande

det andra valet. Då det synes lämpligt, att detta kommer till direkt uttryck

i lagen, har stadgande därom upptagits lander § 15.

Paragraferna 17 och 18 motsvara 8 § och 9 § andra stycket i 1921 års lag

samt §§ 10 och 11 i sakkunnigförslaget. För köping och municipalsamhälle

har ansetts lika litet som för stad finnas behov därav, att valet de särskilda

förrättningsdagarna hålles på olika ställen. Däremot kan för vidsträckta

kommuner eller valdistrikt på landet med högst 3,000 invånare vara önskvärt,

s. 249 Kontrollera mot PDF

F. V. 19-21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 249

att valet endera förrättningsdagen äger rum å annan tillgänglig lokal än den

sedvanliga; i sådana kommuner eller valdistrikt kan även en tredje förrättningsdag

å särskilt ställe stundom vara önskvärd.

Vad angår de nya föreskrifterna örn val av kyrkofullmäktige, ansluta sig

dessa i fråga örn församling eller valdistrikt på landet till reglerna för val

av kommunalfullmäktige ock i fråga örn församling eller valdistrikt i stad till

reglerna för val av stadsfullmäktige oell landstingsmän för stad.

Kap. 5. Om vals kungörande och förrättande.

Bestämmelser angående vals kungörande, förrättande ock avslutande m. m.

återfinnas i den sakkunniges förslag under kapitel 6.

§ 20.

Första momentet, som motsvarar § 1 mom. 1 i den sakkunniges förslag,

ersätter landstingslagens 11 § 2 mom. c) samt en del av känvisningen i 3 mom.

av samma paragraf. Tillräcklig anledning att, som den sakkunnige föreslagit,

föreskriva, att kungörelsen skall innehålla erinran örn den skyldigket, som

för vissa fall åligger valförrättare att ofördröjligen till den myndigket, som

kar att verkställa sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna, insända

valkandlingarna, kar icke ansetts föreligga.

Andra momentet, som motsvarar § 1 mom. 2, med undantag för detta

moments sista punkt, i den sakkunniges förslag, är avsett att ersätta L.

§ 29 mom. 4, tredje stycket, tredje ock fjärde punkterna, ock en del av den

allmänna känvisningen i § 80 mom. 1 samt en del av bestämmelserna i S.

§ 23 mom. 2. På grund av likheten med kungörelse örn allmän rådstuga

torde — såsom den sakkunnige anfört — ifrågavarande kungörelse böra utfärdas

av magistraten eller stadsstyrelsen, icke blott av dess ordförande.

Bestämmelser örn utsättande av valdag m. m. »särskilt för varje valdistrikt»

äger uppenbarligen betydelse blott för stad; ett uttryckligt angivande av

denna inskränkning har emellertid synts överflödigt.

Tredje momentet innefattar bestämmelser angående kungörelse om val av

kyrkofullmäktige.

Fjärde momentet motsvarar 6 §, första stycket, första punkten, ock andra

stycket av samma paragraf i lagen den 20 maj 1921 med föreskrifter i fråga

örn val av kommunal-, municipal- ock stadsfullmäktige samt av landstingsmän.

I fråga om Stockkolms stad skall enligt femte momentet, som kar sin

motsvarighet i den sakkunniges förslag § 1 andra momentets sista punkt,

gälla vad särskilt är stadgat om kallelse till val av stadsfullmäktige och

kyrkofullmäktige.

§ 21.

I L. § 29 mom. 6, första stycket, S. § 24 mom. 2, första stycket, kommunalförordningen

för Stockholm § 10 mom. 2, andra stycket, samt landstingslagen

11 § 2 mom. e) första stycket återfinnes stadgandet i första styckets

andra punkt. Övriga bestämmelser bliva först genom denna paragraf uttryckligen

tillämpliga på de val, varom här är fråga. Bestämmelserna överens
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

F. V. 21—22.

Uppehåll i

valförrättning

på grund av

gudstjänst.

250 Kungl. Majus proposition nr 99.

stämma med lagen örn val till riksdagen 57 §. Paragrafen motsvarar § 2

mom. 2 i sakkunnigförslaget.

§ 22.

Paragrafen motsvarar § 3 i den sakkunniges förslag.

Första momentet äger motsvarighet i L. § 29 mom. 4, tredje stycket, första

och andra punkterna, S. § 23 mom. 2, andra stycket, kommunalförordningen

för Stockholm § 10 mom. 2, första stycket, samt landstingslagen 11 § 2

mom. b) och 3 mom. ävensom i 7 §, första stycket, av lagen den 20 maj 1921

med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige

samt av landstingsmän. Vissa av dessa lagrum böra jämföras

med stadgandena örn behörighet att utfärda kungörelse, i vilka stadganden

behörighet att bestämma vallokal och valtider förutsättes.

Med anledning av den i detta moment intagna bestämmelsen angående

uppehåll i valförrättning på grund av högmässogudstjänst må erinras om

följande.

I fråga örn val av kommunalfullmäktige och av landstingsmän på landet

gäller nu att, där allmän gudstjänst å valdagen hålles inom kommunen,

uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten pågår. Angående val av stadsfullmäktige

samt av landstingsmän i stad gäller att, där allmän gudstjänst å

valdagen hålles inom staden, uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten

pågår. I lagen örn val till riksdagen 58 §, enligt den lydelse detta lagrum

hade före ikraftträdandet av lagen den 12 maj 1927, stadgades med avseende

å val till andra kammaren, att vid förrättande av sådant val skulle, där allmän

gudstjänst hölles inom valdistriktet, uppehåll göras för den tid gudstjänsten

påginge.

Vid 1926 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Wiklund en motion,

nr 18, åsyftande ett förtydligande av föreskrifterna örn uppehåll i valförrättning

på grund av allmän gudstjänst. Motionären framhöll därvid, bland

annat, att stor meningsskiljaktighet rått i fråga örn tillämpningen av nyssnämnda

stadgande i lagen örn val till riksdagen. Han ansåg, att det läge

närmast till hands för att råda bot härför, att lagändring vidtoges, som läte

innehållet framstå i full klarhet. Därvid påpekade motionären även önskvärdheten

av att i samband med en ändring i lagen örn val till riksdagen

jämväl motsvarande stadganden i kommunallagarna bleve föremål för ändring.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 7, yttrade konstitutionsutskottet, att

den tveksamhet, som förelåge rörande innebörden av nämnda bestämmelse

i lagen örn val till riksdagen, enligt utskottets mening borde undanröjas

genom lagändring. Utskottet föreslog därför, att riksdagen hos Kungl. Majit

måtte anhålla örn utredning och förslag i ämnet. Därvid borde jämväl motsvarande

bestämmelser i de kommunala författningarna bliva föremål för

prövning. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse den 24

februari 1926, nr 44, anhöll örn utredning i bland annat nu berörda hänseende.

I anledning av riksdagsskrivelsen inhämtades utlåtanden från samtliga

länsstyrelser. I dessa utlåtanden förordade det övervägande flertalet av

myndigheterna ändring i det dåvarande stadgandet i lagen örn val till riks
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

F. V. 22.

Kungl. Majus proposition nr 99. 251

dagen om uppehåll i valförrättning på grund av gudstjänst. Merendels utgingo

myndigheterna härvid från, att meningen med berörda stadgande

vore, att uppehåll skulle göras, då allmän gudstjänst hölles i församling,

vartill valdistriktet hörde, och föreslogo lagändring i enlighet härmed. Flera

myndigheter betonade därvid uttryckligen, att överensstämmelse i förevarande

avseende borde råda mellan lagen örn val till riksdagen och kommunalförordningarna.

Tre länsstyrelser föreslogo, att uppehåll blott borde göras under

högmässogudstjänst. Tre länsstyrelser ifrågasatte, huruvida föreskrift örn

uppehåll på grund av allmän gudstjänst över huvud borde bibehållas. En

länsstyrelse ansåg, att bestämmelserna för kommunala val borde gälla även

för val till riksdagens andra kammare; en annan ansåg, att bestämmelserna

för kommunala val borde bringas att överensstämma med då gällande stadgande

i lagen örn val till riksdagen.

Vad angår val till andra kammaren anmäldes riksdagsskrivelsen och den

sålunda förebragta utredningen i statsrådet den 24 februari 1927 av dåvarande

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén. Departementschefen förordade

därvid, att stadgandet i lagen örn val till riksdagen örn uppehåll i

valförrättning under gudstjänst skulle utgå. I överensstämmelse härmed

avfattades det förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26

november 1920 örn val till riksdagen, som genom proposition, nr 188, framlades

för 1927 års riksdag.

I en med anledning av propositionen inom andra kammaren väckt motion,

nr 306, hemställde herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. bland annat, att i

lagen örn val till riksdagen måtte intagas bestämmelse därom att, där allmän

gudstjänst å valdagen hölles inom församling, till vilken valdistriktet eller

del därav hörde, uppehåll i valförrättningen skulle göras för den tid gudstjänsten

påginge.

I utlåtande nr 17 anförde honstitutionsutsfcottet bland annat:

Såsom i motionen framhållits, syntes den lösning Kungl. Majit ville giva

åt förevarande spörsmål näppeligen varit avsedd med riksdagens skrivelse.

Utskottet funne det ej vara förenligt med god borgerlig och kyrklig ordning,

att valförrättning påginge samtidigt med högmässogudstjänst i orten.

Utskottet ville sålunda, i överensstämmelse med den uppfattning, som

kommit till uttryck i utskottets år 1926 i ämnet avgivna utlåtande, föreslå, att

i ifrågavarande paragraf av lagen örn val till riksdagen stadgades, att uppehåll

i valförrättningen skulle göras under den tid, då högmässogudstjänst påginge

i den församling, till vilken valdistriktet hörde. Det syntes böra utsägas, att

endast högmässogudstjänst skulle föranleda avbrott i valförrättningen. Till

annan gudstjänst kunde hänsyn icke skäligen tagas, då det skulle föranleda

upprepade avbrott i valförrättningen. Det vore givetvis önskvärt, att avbrott

av ifrågavarande anledning överhuvud i möjligaste mån undvekes, och utskottet

förutsatte, att tiden för gudstjänst skulle, där så erfordrades, kunna

för sådant ändamål jämkas. Bärskilt för de fall, där ett valdistrikt vore

delat på flera församlingar, eller där högmässogudstjänst hölles på flera

ställen inom en församling å olika tider, syntes dylikt behov böra beaktas.

Att i lagen giva bestämmelser därutinnan kunde ej lämpligen ske, utan

förlitade sig utskottet därpå, att de kyrkliga myndigheterna skulle tillse, att

högmässogudstjänster å valdagen hölles å sådana tider, att avbrott i valförrättningen

på grund därav skedde i minsta möjliga utsträckning.

s. 252 Kontrollera mot PDF

F. V. 22—23.

Den sakkunnige.

Departements
chefen.

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Vad utskottet sålunda anfört vann riksdagens bifall. Med anledning av

riksdagens beslut föreskrevs härefter genom förenämnda lag den 12 maj

1927, att, där vid val till andra kammaren högmässogudstjänst å valdagen

hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, uppehåll skall göras för

den tid gudstjänsten pågår.

Den sakkunnige har i sitt förslag upptagit samma föreskrift rörande uppehåll

i valförrättning för gudstjänst, som nu finnes beträffande val till riksdagens

andra kammare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förmenat, att, med hänsyn till

att högmässogudstjänst för församling, som saknade kyrka, plägade hållas i

kyrkan inom någon grannförsamling, »i församling» med fördel kunde ändras

till »för församling».

Någon anledning till olika bestämmelser i fråga örn uppehåll i valförrättning

för gudstjänst vid val till riksdagens andra kammare och vid nu ifrågavarande

val synes icke föreligga. Av samma skäl har den av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län framställda anmärkningen icke föranlett någon

ändring i stadgandet. För kommunala och kyrkliga val har därför här

givits samma föreskrift, som enligt lagen örn val till riksdagen 58 § i dess

nuvarande lydelse gäller i fråga örn andrakammarval.

Andra momentet överensstämmer vad angår val av landstingsmän med

landstingslagen 9 § fjärde stycket. Motsvarande bestämmelser finnas i L.

§ 29 mom. 4, sista stycket, S. § 23 mom. 2, sista stycket, samt kommunalförordningen

för Stockholm § 8 mom. 3, vilka lagrum, de båda förstnämnda

helt och det sistnämnda delvis, ersättas av stadgandena i detta moment.

Likaså ersättes av förevarande stadganden viss del av hänvisningen i L.

§ 80 mom. 1 tredje stycket.

I fråga om sammanförande av val får jag hänvisa till vad som anförts

därom vid § 11. Här vill jag dock anmäla, att länsstyrelsen i Kopparbergs

län i anledning av socialdepartementets cirkulär den 29 september 1926

föreslagit en föreskrift av innebörd, att röstavlämnandet vid gemensamma

val skulle ske vid olika bord, varför skulle erfordras dubbla röstlängder och

två urnor samt måhända en utökning av valnämnden. Anordningen vore

enligt länsstyrelsens uppfattning ägnad att förebygga användning av felaktiga

valsedlar samt skulle medföra, att förrättningen ginge fortare. Jag har

emellertid icke funnit anledning föreslå en uttrycklig föreskrift i det avseende

länsstyrelsen påyrkat. Bestämmelserna enligt föreliggande förslag lära —

liksom de hittills gällande — icke lägga hinder i vägen för det förfaringssätt

länsstyrelsen föreslagit.

§ 23.

Paragrafen har sin motsvarighet i sakkunnigförslaget § 4 och motsvarar

L. § 29 mom. 5, första—tredje, sjunde och — utom sista punkten — nionde

styckena, S. § 24 mom. 1, första—tredje, sjunde och — utom sista punkten —

nionde styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 1 första—

tredje, sjunde och — utom sista punkten — nionde styckena samt landstings
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

F. V. 23.

Kungl. Majus proposition nr 99. 253

lagen § 10 första—fjärde, åttonde, tionde och — utom sista punkten —

elfte styckena.

Genom lagarna den 21 maj 1926 möjliggjordes anbringande å valsedel vid

fullmäktig- och landstingsmannaval av beteckning i ord för det slag av val

sedeln avsåge. Bestämmelsen härom ingick bland de bestämmelser, som

då meddelades i syfte att förebygga förväxlingar vid samtidiga valförrättningar.

Ben sakkunnige har nu föreslagit föreskrift om obligatorisk valbeteckning

å valsedel avgiven vid val, som förrättas å samma dag och inför samma

valförrättare som annat val, och till stöd häldor anfört följande:

När särskilda val förrättades samtidigt och inför samma valförrättare, vore

valbeteckning nyttig till undvikande därav, att en för ett visst val avsedd

valsedel avlämnades vid ett annat val. Antagligen skulle partiernas valledningar

i regel sörja därför, att av dem tillhandahållna valsedlar innehölle

valbeteckning. En lagbestämmelse örn obligatorisk valbeteckning syntes dock

vara önskvärd.

Frågan örn obligatorisk valbeteckning har berörts redan vid ett tidigare

tillfälle. I propositionen till 1926 års riksdag, nr 107, däri, såsom förut angivits,

förslag framlades angående sammanförande av val, framhöll nämligen

föredragande departementschefen, att flera myndigheter — länsstyrelserna i

Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Västmanlands, Värmlands,

Västerbottens och Norrbottens län samt stadsstyrelsen i Katrineholm — och

svenska landskommunernas förbund i avgivna yttranden hållit före, att påskrift

eller stämpel å valsedel borde föreskrivas såsom obligatorisk. Därvid hade

från en del håll uttryckligen framhållits, såsom konsekvens av stadgande

örn obligatorisk påskrift eller stämpel, att valsedel, som icke vederbörligen

stämplats, borde kasseras. Föredraganden tillstyrkte emellertid icke en sådan

obligatorisk påskrift å valsedel. Såsom skäl mot en sådan bestämmelse

anförde han, att örn dylik föreskrift infördes detta givetvis skulle leda därhän,

att sedel, som icke vore försedd med lagstadgad beteckning, måste kasseras.

Valförrättaren kunde, då valkuvertet överlämnades till honom, väl kontrollera,

att detta hade lagstadgad påskrift, men att sedeln hade sådan påskrift kunde

allenast väljaren tillse. Förslagets genomförande skulle sålunda, anförde

föredraganden, efter allt att döma skapa nya kassationsanledningar.

I anledning av den sakkunniges förslag hava nu åter vissa myndigheter

yttrat sig i frågan.

Stockholms stadsfullmäktige, i vilkas yttrande Överståthållarämbetet instämt,

har anfört bland annat:

Även örn syftet med den föreslagna bestämmelsen finge anses behjärtansvärt

— i verkligheten komme detta syfte genom vederbörande valorganisationers

försorg helt visst att bliva liksom hittills i huvudsak tillgodosett — måste

stadsfullmäktige avstyrka densamma med hänsyn till de därav följande nya

grunderna för kassation.

Magistraten i Stockholm har avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett en lagbestämmelse örn obligatorisk

valbeteckning icke vara önskvärd samt därvid anfört:

Obligatorisk

valbeteckning

vid gemensamma

val.

Den sakkunnige.

Yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. V. 23.

254 Kungl. Maj:t.t proposition nr 99.

Vid kommunalfullmäktigval förekomme oftare än vid övriga val separatlistor,

vilka utgjorde uttryck för lokala intressegrupperingar, fristående från

de politiska skiljelinjerna. Sådana gruppbildningar kunde ju vara fullt berättigade.

Beträffande dylika listor kunde man icke antaga, att föreskriften

örn obligatorisk valbeteckning alltid skulle komma att iakttagas och underlåtenhet

därutinnan skulle tydligen föranleda kassation, vilken således komme

att huvudsakligen gå ut över ett visst slag av listor. En sådan påföljd

syntes dock knappast vara befogad.

Däremot har den sakkunniges förslag uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala och Kalmar län. Sålunda anför länsstyrelsen i

Stockholms län, att bestämmelsen väl kunde synas sträng men att den, örn

den också icke vore absolut nödvändig, dock vore synnerligen önskvärd såsom

undanröjande största delen av svårigheterna för valförrättarna att verkställa

sammanräkning vid samtidiga val.

Särskild färg En annan fråga, som även sammanhänger med sammanförande av val,

och Talkuvert ^or<^e böra bär i korthet beröras. Jag åsyftar vissa förslag, som framställts

får olika val. örn särskild färg på valkuvert och valsedlar för olika val. Även detta spörsmål

berördes i nyssnämnda proposition, nr 107, till 1926 års riksdag. Föredragande

departementschefen framhöll sålunda, att i en del utlåtanden föreslagits

antingen olika färg på valkuverten eller också olika färg beträffande

såväl valkuvert som valsedlar. Även här invände föredraganden, att förslaget,

att valsedeln ovillkorligen skulle vara av viss föreskriven färg, olika

för olika val, måste skapa nya kassationsanledningar. Att utan synnerligen

trängande skäl frångå bestämmelsen, att valsedlarna skola vara av vitt papper

syntes föredraganden för övrigt böra undvikas även örn annan färg än

vit icke gjordes obligatorisk, detta bland annat av den anledningen, att valhemligheten

härigenom i thögre grad än vid systemet med vita sedlar

skulle kunna äventyras. Beträffande förslaget örn färgade kuvert, en

färg för vartdera valet, syntes fördelen av en föreskrift i sådant syfte sannolikt

bliva så gott som ingen, örn icke motsvarande stadgande komme att

avse jämväl valsedlarna. Fördelen av en sådan allenast valkuvert gällande

föreskrift syntes, anförde föredraganden vidare, inskränka sig därtill, att

därigenom valförrättaren finge något lättare att sortera kuverten före räkningen.

Men denna fördel syntes icke vara av den räckvidd, att den ensamt

kunde motivera ett frångående av det nuvarande systemet.

Yttranden. Av myndigheterna, som yttrat sig i anledning av socialdepartementets

cirkulär den 29 september 1926, har länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt,

huruvida det icke vore lämpligt, att för undvikande av förväxling använda

valsedlar av olika färg för varje val. Liknande synpunkt har även framställts

av magistraten i Trälleberg, som förordat en föreskrift av innebörd,

att valkuverten för de olika valen skulle vara olika färgade samt att röstsedlarna

vid de olika valen erhölle samma färg som kuverten.

Beträffande paragrafen i övrigt har länsstyrelsen i Malmöhus län för att

hindra att en väljargrupp i avsikt att obehörigen stärka sitt rösttal såsom

väljarbeteckning använde ett ord eller en ordsammanställning, som lätteligen

s. 255 Kontrollera mot PDF

F. V. 23-25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 255

kunde uppfattas endast utgöra beteckning för valet, föreslagit en bestämmelse

av innehåll, att som väljarbeteckning icke finge användas ord eller

ordsammanställning, som helt eller huvudsakligen utgjordes av valbeteckning.

Den sakkunniges förslag örn obligatorisk valbeteckning å sedlarna vid samtidigt

förrättade val har jag ej ansett mig böra tillstyrka. Tillräckliga skäl att

på denna punkt vidtaga ändring i nu gällande föreskrifter synas icke hava förebragts.

Därjämte strider förslaget mot en princip, som år 1926 i viss mån

var vägledande vid prövningen av frågan örn de föreskrifter, som vore erforderliga

och önskvärda till förebyggande av förväxlingar vid samtidiga

valförrättningar, nämligen att bestämmelserna, i den män kontrollen över att

de efterlevas ankommer på valförrättaren, böra äga obligatorisk giltighet,

medan däremot, där någon sådan kontroll icke kan utövas av valförrättaren,

bestämmelserna böra hava formen av anvisningar på förfaringssätt, som

lämpligen kunna begagnas men icke skola vara obligatoriska. Huvudsakligen

betingas principen av omsorgen att icke genom bestämmelserna skapa

nya kassationsanledningar eller nya anledningar till vals upphävande.

Förslagen örn föreskrift angående färgade valsedlar eller valkuvert har

jag även funnit mig böra avstyrka. Jag vill härvid påpeka, att något hinder

ej möter att, då två val företagas samtidigt, använda kuvert av olika

färg för vartdera valet, något som genomgående torde hava tillämpats vid

1926. års val. Ej heller har jag ansett mig böra tillstyrka det av länsstyrelsen

i Malmöhus län framställda förslaget. Något behov av föreskrifter

i detta hänseende synes icke föreligga.

§ 24.

Paragrafen motsvarar § 5 mom. 2 i sakkunnigförslaget och överensstämmer

i motsvarande delar med landstingslagens 10 §, femte—sjunde styckena

och sista punkten i elfte stycket, L. § 29 mom. 5, fjärde—sjätte styckena

och sista punkten i nionde stycket, S. § 24 mom. 1, fjärde—sjätte styckena

och sista punkten i nionde stycket, samt kommunalförordningen för Stockholm

§ 10, mom. 1, fjärde—sjätte styckena och sista punkten i nionde

stycket.

§ 25.

Paragrafen motsvarar L, § 29 mom. 5, åttonde och tionde—trettonde

styckena, S. § 24 mom. 1, åttonde och tionde—trettonde styckena, kommunalförordningen

för Stockholm § 10 mom. 1, åttonde och tionde—trettonde

styckena samt landstingslagens 10 §, nionde och tolfte—femtonde styckena.

Den sakkunnige har upptagit bestämmelser angående valsedels ogiltighet

under § 6.

Enligt den sakkunniges förslag skulle vissa föreskrifter angående valsedlars

giltighet, som infördes i kommunallagarna i samband med bestämmelserna

örn sammanförande av val, upphöra att gälla. Jag åsyftar härmed

dels föreskriften att, om valsedel, som avgivits vid visst val, förrättat å

samma dag som annat val, befinnes vara försedd med valbeteckning

Departements
chefen.

Valsedlar med

valbeteckning

för ett samtidigt

förrättat

annat val.

s. 256 Kontrollera mot PDF

F. V. 25.

256 Kungl. Majus proposition nr 99.

för det senare valet, detta icke föranleder, att sedeln ogillas, dels och föreskriften

att, om i ett valkuvert, som lämnats vid val, förrättat å samma dag

som annat val, två valsedlar finnas, av vilka den ena är försedd med valbeteckning

för det först avsedda valet och den andra för det andra valet,

allenast den förra sedeln skall räknas. Bestämmelserna avse att förebygga

onödiga kassationer.

Till belysande av, huru dessa föreskrifter verkat vid valen hösten 1926

får jag meddela, att å landsbygden i 12 län, varifrån sifferuppgifter i omförmälda

hänseende lämnats i anledning av cirkuläret den 29 september

1926, sammanlagt 3,862 valkuvert med sedlar för kommunalfullmäktigvalet

avgivits vid landstingsmannavalet och 4,193 valkuvert med sedlar för landstingsman

navalet avgivits vid fullmäktigvalet, och att i städerna Eskilstuna,

Visby, Kristianstad, Hässleholm, Landskrona och Trälleberg sammanlagt

411 dylika kuvert med förväxlade sedlar förekommit vid landstingsmannavalet

och 363 vid stadsfullmäktigvalet. Inom 8 län, varifrån sifferuppgifter

såväl rörande antalet förväxlade sedlar som antalet på denna grund kasserade

sedlar föreligga, blev vid landstingsmannavalet ingen enda av 2,198

förväxlade sedlar förklarad ogin. Vid kommunalfullmäktigvalet blevo 451

av 2,351 förväxlade sedlar kasserade. I städerna Eskilstuna, Visby, Landskrona

och Trälleberg, där vid landstingsmannavalet antalet förväxlade sedlar

var 368 och vid stadsfullmäktigvalet 330, blev vid intetdera valet någon

enda av dessa sedlar förklarad ogill.

Ganska enstämmigt uttala myndigheterna, att förväxling icke förekommit

i större omfattning. Av redogörelserna att döma har kassation på grund

av förväxling endast förekommit i mycket ringa utsträckning. Såsom den

vanligaste kassationsorsaken angives så gott som genomgående, att valsedel

uteslutande upptagit namn å icke valbara personer. Av utlåtandena framgår

vidare, att den av de gemensamma valen föranledda kassationen endast

undantagsvis utövat eller kunnat utöva någon inverkan å valresultatet.

Emellertid hava i yttrandena med anledning av nyssnämnda cirkulär även

framställts erinringar angående bestämmelsernas innehåll och deras inverkan

på röstsammanräkningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört,

att dessa bestämmelser närmast tillfredsställde ett formellt rättfärdighetskrav,

men att den praktiska fördelen därav visat sig vara skäligen ringa

samt att den teoretiska fördelen borde vägas mot den praktiska olägenheten

i form av väsentligen ökat arbete för sammanräkningsmyndigheten, vilken

olägenhet syntes vara uppenbar. Länsstyrelsen har därför hemställt, att

bestämmelserna måtte helt upphävas. Vid frånvaro av dessa bestämmelser

syntes man, enligt länsstyrelsens förmenande, icke behöva befara kassering

av valsedlar i nämnvärd omfattning. Vidare har länsstyrelsen i Västmanlands

län anfört, att det förhållandet att valsedlar, försedda med annan än för

valet avsedd partibeteckning, måst godkännas, förorsakat länsstyrelsen ett

onödigt extra arbete, samt ifrågasatt, att dylika sedlar skola kasseras, under

påpekande, att desamma ytterst sällan förekomme i den omfattning, att de

kunde inverka på valutgången. Samma tanke har framkastats av länsstyrelsen

s. 257 Kontrollera mot PDF

F. V. 35.

Kungl. Majus proposition nr 99. 257

i Kronobergs län samt av magistraterna i Torshälla oell Västerås, därvid

magistraten i Torshälla anfört, att ett godkännande av sådana sedlar fullkomligt

slumpartat lände till fördel eller till nackdel för ett parti, under

det att magistraten i Västerås — som därjämte påpekat att de med oriktig

valbeteckning försedda sedlarna vållat extra besvär vid den i övrigt omständliga

sammanräkningen — framhållit, att en röstsedel, avgiven av en

person, som sa helt saknade intresse för den valhandling han irtförde, att

han icke ens toge hänsyn till vilket slag av röstsedlar han använde, utan

vidare syntes kunna lämnas utan avseende vid röstsammanräkningen. Länsstyrelsen

i Värmlands län har vitsordat, att granskningen av felaktigt avgivna

röstsedlar påtagligen varit ägnad att öka arbetet vid de för länsstyrelsen

så betungande röstsammanräkningarna. Ytterligare har såsom en mindre

tillfredsställande konsekvens av garantibestämmelserna mot kassering av

röstsedlar till följd av valsammanföring anmärkts av länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Kohus, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro samt Jämtlands län ävensom magistraten i Torshälla, att ett parti,

som vid de särskilda valen använde en och samma partibeteckning, vid

förväxling av röstsedlar i konkurrensen med andra partier tillfördes alla

sina röster, under det att ett parti, som använde olika partibeteckningar,

finge dylika röstsedlar hänförda till en särskild A-grupp, vilken i och för sig

bleve utan betydelse för valets utgång.

Såsom förut angivits innebär den sakkunniges förslag, att bestämmelserna,

som nyss berörts, skola upphöra att gälla. Len sakkunnige har i stället

föreslagit en uttrycklig föreskrift av innebörd, att valsedel för det fall den

enligt därå anbragt valbeteckning avsåge annat val än det, varvid den avgivits,

skulle vara ogin. Till motivering har den sakkunnige anfört följande:

Härför talade, att i dylika fall väljarens verkliga avsikt vore allt annat

än klar och att sådana sedlar, vare sig väljarbeteckningen saknade eller

ägde överensstämmelse med en för det andra valet avsedd välj arbeteckning,

komme att, för såvitt de över huvud finge någon praktisk verkan, förrycka

valet, antingen genom införande i sammanräkningen av ett nytt parti (kartell,

fraktion) eller genom ändring av namngrupperna. Enligt de offentliggjorda

erfarenheternas vittnesbörd hade det samtidiga hållandet av olika val redan

första gången förlupit utan alltför talrika misstag. Farhågan för så kallad

masskassering torde därför icke kunna tillräckligt motivera den mildare nu

gällande regeln, vilken hos väljaren förutsatte en avsikt, när det dock efter

ali sannolikhet allenast förelåge ett föga ursäktligt misstag. I åtskilliga

fall, da valsedel enligt nu gällande lag vore ogin, skulle det finnas minst

lika starka skäl att låta valsedeln tillgodoräknas visst parti.

Stockholms stadsfullmäktige, i vilkas yttrande Överståthållarämbetet instämt,

hava yttrat följande:

Örn vid stadsfullmäktigval avgåves valsedel utan valbeteckning, eller med

valbeteckning för det samtidigt förrättade elektorsvalet, eller tilläventyrs

jämte valsedel för det senare valet, kunde ett dylikt förbiseende knappast

giva anledning till någon tvekan om väljarens avsikt vid valet, och hans

röst borde följaktligen även, såsom för närvarande, komma den menings
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. I sami. 77 haft. (Nr 99.) 686 29 17

Ben sakkunnige.

Yttranden.

s. 258 Kontrollera mot PDF

F. V. 26.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

258 Kungl. Majus proposition nr 99.

riktning oell de personer till godo, som hans valsedel tillkännagåve att han

önskade stödja.

Magistraten i Stockholm har avstyrkt den sakkunniges förslag i förevarande

avseende.

Däremot har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört, att länsstyrelsen ansåge

den felaktigheten, att valsedel enligt därå anbragt valbeteckning avsåge annat

val än det, varvid den avgivits, innebära ett misstag, som icke borde i

jämförelse med andra, såsom ogiltighetsgrunder behandlade misstag, lämnas

utan påföljd. Även länsstyrelsen i Kalmar län har tillstyrkt förslaget i

denna del.

De bestämmelser, örn vilka nu är fråga, hava införts i syfte att förebygga

onödiga kassationer på grund av sammanförande av val. Den verkställda

utredningen beträffande 1926 års val har visat, att bestämmelserna också

verkat i sådan riktning. I motsats till den sakkunnige finner jag därför

utredningen mera tala för ett bibehållande än ett hävande av dessa bestämmelser.

Märkas bör jämväl, att någon säker uppfattning icke kan

grundas på de erfarenheter, som hittills vunnits, då bestämmelserna ännu

endast prövats vid nyssnämnda val. På grund av det anförda har jag icke

ansett mig böra tillstyrka de av den sakkunnige i denna del föreslagna ändringarna.

Den sakkunniges förslag innehåller vidare, såsom en konsekvens av förslaget

örn obligatorisk valbeteckning för vissa fall, föreskrift därom att valsedel,

som saknar valbeteckning, då sådan är föreskriven, är ogin.

Ytterligare innebär den sakkunniges förslag ändring av nu gällande bestämmelser

i det fall, att i ett valkuvert finnas flera likalydande valsedlar.

Nu gäller, att örn dessa valsedlar till antalet äro två, får en sedel räknas,

men att i annat fall alla valsedlarna äro ogilla. Den sakkunnige har icke

ansett det böra för godkännande av en sedel föreskrivas, att de likalydande

valsedlarna skola vara blott två. Ej heller flera likalydande valsedlar syntes

nämligen vara ägnade att göra väljarens avsikt tvivelaktig.

Malmöhus läns landsting har härom anfört följande:

Visserligen kunde den nuvarande begränsningen till högst två likalydande

valsedlar i samma kuvert ur rationell synpunkt anses mindre hållbar, men

fråga vore dock, huruvida den icke, allmänmänskligt bedömd, läte sig åtminstone

delvis försvara. Utan berättigad anmärkning syntes nämligen

förefintligheten av tvenne lika lydande sedlar i samma kuvert kunna karaktäriseras

såsom ett misstag av den röstande, för vilket han icke borde

straffas så hårt, att hans röst förklarades ogill, men genast förekomsten av

tre stycken sedlar, i synnerhet då sådant i upprepade fall inträffade, väckte

gärna misstanken örn en viss bestämd avsikt. På grund därav ville landstinget

ifrågasätta, huruvida icke nu gällande bestämmelser borde i förevarande

hänseende bibehållas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har instämt i landstingets yttrande och därjämte

anfört, att flera valsedlar i ett kuvert, genom tjockleken av valkuvertets

innehåll, skulle kunna användas som kännetecken för viss röstning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett giltig anledning icke vara för

handen att godkänna en valsedel för det fall att tre eller flera likalydande

s. 259 Kontrollera mot PDF

F. V. 25-26.

Kungl. Majus proposition nr 99. 259

sedlar inlagts i samma kuvert. Länsstyrelsen funne det ursäktligt örn

en valman av misstag inlade två sedlar, men att, om kuvertet innehölle ett

större antal, skäl funnes att misstänka antingen någon bestämd avsikt eller

ock okynne, vilket icke synts länsstyrelsen böra genom lagstiftningen uppmuntras.

I motsats till nämnda myndigheter har länsstyrelsen i Jämtlands län

uttryckligen anslutit sig till den sakkunniges uppfattning därom, att då

flera än två lika lydande valsedlar finnas i ett valkuvert, en av dem bör få

räknas som giltig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att bland ogiltighetsgrunder

för valsedel även borde upptagas uppställande av namnen på

annat sätt än som föreskrivits i nästföregående paragraf.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förmält, att vid sammanräkning av

de vid val till riksdagens andra kammare avgivna röster befunnits, att i ett

vart av 13 valkuvert funnits jämte en valsedel ett innerkuvert till valsedelsförsandelse

av äkta make. Länsstyrelsen har under åberopande härav föreslagit

bestämmelse, som tydligt angåve, att en sådan sedel vore ogin.

Pa grund av den ställning jag redan intagit till förslaget örn obligatorisk Departomentsvalbeteckning

å valsedlarna vid samtidigt förrättade val har föreskriften örn chefen''

ogiltighet för visst fall av valsedel, som saknar valbeteckning, bär uteslutits.

I fråga örn den sakkunniges förslag, att då ett valkuvert innehåller flera

an två likalydande valsedlar, en sedel skall anses giltig, har jag funnit de

skäl myndigheterna anfört häremot bärande. Jag förordar alltså en återgång

därutinnan till nu gällande formulering.

Att i förevarande sammanhang, utöver vad som föranledes av den sakkunniges

förslag, ingå pa frågan örn nya kassationsanledningar, synes mig icke

lämpligt. Jag har därför icke ansett nödigt upptaga till prövning den nya

ogiltighetsgrund, som föreslagits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Däremot finner jag länsstyrelsens i Södermanlands län anmärkning visa på

en lucka i nu gällande föreskrifter. Jag har med anledning härav i föreliggande

förslag upptagit bestämmelse om det fall, som länsstyrelsen avser. Motsvarande

bestämmelse synes vid tillfälle böra inflyta i lagen om val till riksdagen.

§ 26.

Paragrafen överensstämmer med § 7 i den sakkunniges förslag och motsvarar

L. § 29 mom. 6, andra stycket, S. § 24 mom. 2, andra stycket, kommunalförordningen

för Stockholm § 10 mom. 2, tredje stycket, och landstingslagens

11 § 2 mom. e), andra stycket. Därjämte har för sammanhangets

skull hit flyttats bestämmelsen, att till varje väljare utlämnas ett valkuvert.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt örn icke, sedan preliminär samman- yttrande,

räkning genom valnämnden införts, det föreskrivna förfarandet med intryck - ning av stämpel a valkuvert skulle kunna till lättnad för valnämnden efterskänkas.

Vägande skäl torde tala för länsstyrelsens erinran. För de fall, i vilka Dopartcmcntsenligt

vad jag i det följande ämnar föreslå preliminär rösträkning kommer chefen,

att företagas, har alltså i denna paragraf undantag gjorts från regeln örn

anbringande av stämpel å valkuvert. Vad angår förslag, som framställts örn

s. 260 Kontrollera mot PDF

F. V. 26—30.

Yttranden.

Departements
chefen.

260 Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

olika färgade valkuvert vid sammanförande av val, får jag hänvisa till vad

jag därom anfört vid § 23.

§ 27.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med § 8 i den sakkunniges förslag

och motsvarar L. § 29 mom. 6, tredje—sjätte styckena, S. § 24 mom. 2, tredje—

sjätte styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, fjärde—

sjunde styckena, samt landstingslagens 11 § 2 mom. e), tredje—sjätte styckena,

vartill mom. 3 hänvisar.

Att bestämmelserna örn valsedelsförsändelser, såvitt angår de val, örn vilka

här är fråga, inarbetats i föreliggande förslag har föranlett vissa avvikelser

från sakkunnigförslaget.

§ 28.

Denna paragraf motsvarar kap. 1 § 1 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser och är avsedd att ersätta §§ 8 och 9 i lagen den 30 juni

1920 örn rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva

valsedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

Mot den sakkunniges förslag hava Överståthållarämbetet, Stochholms stadsfullmäktige

och stadsfullmäktige i Örebro samt svenska stadsförbundet anfört,

att några olägenheter med den nuvarande ordningen, enligt vilken makar ägde

utöva rösträtt för varandra även i fall de vore röstberättigade i olika valdistrikt

eller i olika valkretsar, icke kunde påvisas. Magistraten i Stockholm

har härom anfört följande:

Den nuvarande bestämmelsen hade av magistraten tolkats så, att makar

ansetts äga utöva rösträtt för varandra även örn de vore röstberättigade i

olika valdistrikt eller till och med i olika valkretsar. Denna tolkning syntes

leda till ett rättvist resultat, då ju indelningen i valkretsar och valdistrikt

vore avsedd att underlätta valförrättningen och icke att beröva valmännen

någon av de befogenheter, som de skulle äga, därest en sådan indelning icke

funnes. Pabet inträffade icke så sällan i Stockholm, särskilt vid stadsfullmäktigvalen,

då röstlängden hänförde sig till förhållandena, sådana de förelåge melån

ett år tillbaka i tiden, under vilken långa mellantid ett stort antal äktenskap

hunnit ingås. Den, som ville under angivna förhållanden avlämna

valsedelsförsändelse för maken, hade då att med intyg styrka sin egen rösträtt

vid valet. Såvitt magistraten kunnat finna, hade några olägenheter av

denna praxis ej yppats.

Yad myndigheterna sålunda anfört har beaktats, och återgång till nu

gällande formulering har därför skett i föreliggande förslag.

§ 29.

Paragrafen motsvarar kap. 1 §§ 2 och 3 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser samt överensstämmer i huvudsak med § 10 i 1920

års lag.

§ 30.

Paragrafen motsvarar kap. 1 § 4 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser och § 11 i 1920 års lag.

s. 261 Kontrollera mot PDF

F. V. 31-33.

Kungl. Majus proposition nr 99. 261

§ 31.

Denna paragraf hänvisar till bestämmelserna under kap. 6 i föreliggande förslag

örn rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel till den myndighet,

som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 32.

Paragrafen överensstämmer med § 9 i den sakkunniges förslag och motsvarar

L. § 29 mom. 6, åttonde stycket och nionde styckets första punkt,

S. § 24 mom. 2, åttonde stycket och första punkten i nionde stycket,

kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, nionde stycket och

tionde styckets första punkt, samt landstingslagen 11 § 2 mom. e), åttonde

stycket och första punkten av nionde stycket, till vilka sistnämnda bestämmelser

mom. 3 hänvisar.

§ 33.

Paragrafen är avsedd att äga tillämpning såväl då val förrättas endast

en dag som då val äger rum å flera förrättningsdagar. Mom. 3 skall dock

ej tillämpas å sista eller enda förrättningsdagen vid val, där slutlig sammanräkning

verkställes omedelbart efter röstningens avslutande eller där

preliminär rösträkning ifrågakommer.

I den sakkunniges förslag motsvarar paragrafen dels kap. 5 § 9 utom

sista stycket dels ock kap. 6 § 10 första och andra momenten samt fjärde

momentets sista stycke. Bestämmelserna i kap. 5 § 9 sista stycket i den

sakkunniges förslag, vilka bestämmelser blott hava avseende å fall, där preliminär

rösträkning företages, hava intagits i § 34 mom. 2.

Av nu gällande bestämmelser äger paragrafen motsvarigheter i dels 7 §

av lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i fråga örn val av kommunal-,

municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän dels ock

L. § 29 mom. 6, nionde—elfte styckena, S. § 24 mom. 2, nionde och

tionde styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 10 mom. 2, tionde

och elfte styckena samt landstingslagen 11 § 2 mom. e), nionde—elfte

styckena, vartill mom. 3 hänvisar.

Vid kap. 5 § 9 har den sakkunnige anfört följande:

De i. 1921 års lag § 7 meddelade särskilda föreskrifterna avsåge insändandet

till länsstyrelsen av de varje dag avlämnade valkuverten. Dessa föreskrifter,

styckena 2—6, skulle kunna bibehållas oförändrade, örn ej, särskilt

för beredande av snar kännedom örn det huvudsakliga valresultatet, föresloges

allmänna bestämmelser örn preliminär sammanräkning genom valförrättaren.

Under förutsättning av detta förslags godkännande erfordrades

särskilda bestämmelser i avseende på sammanförandet till den preliminära

sammanräkningen av de å olika förrättningsdagar avlämnade valsedlarna.

När inom något eller några valdistrikt val vore utsatt till flera dagar än

inom andra till samma valkrets hörande valdistrikt, ökades antalet av de

fall, da valresultatet i ett valdistrikt kunde bliva känt, innan röstningen i

ett annat distrikt vore avslutad, och alltså kunde tänkas påverka denna.

Detta förhållande, som borde tågås i betraktande vid prövningen av frågan,

huruvida över huvud en preliminär rösträkning vore önskvärd, kunde

givetvis ej få vare sig medföra hinder däremot, att val utsattes till mera

Den sakkunnige.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Departements
chefen.

Preliminär

rösträkning.

Val till andra

kammaren.

Riksdagen

1924.

Kungl. Majus proposition nr 99.

än en dag, eller föranleda, att en eljest föreskriven preliminär sammanräkning

icke skulle i detta fall äga rum. Ett förslag till den preliminära sammanräkningens

anordnande vid sådant val kade alltså bort framläggas.

Under nästföljande paragraf kommer jag att föreslå, att preliminär rösträkning

obligatoriskt skall företagas vid val av landstingsman, för vilket

slutlig sammanräkning ej verkställes omedelbart efter röstavgivningens slut,

så ock vid val av kommunalfullmäktige ock municipalfullmäktige ävensom av

kyrkofullmäktige för församling, som består av enbart landsbygd eller av

landsbygd ock stad. I de fall, där preliminär rösträkning sålunda skall äga

rum, måste tydligen de valkuvert, som avgivits en tidigare förrättningsdag,

förvaras kos valförrättaren intill dess kela valet avslutats för att vara att

tillgå vid den preliminära rösträkningens företagande. I de fall, där preliminär

rösträkning enligt föreliggande förslag ej ovillkorligen skall äga rum,

är magistraten, enligt vad jag i det följande kommer att föreslå, sammanräknande

myndigliet. Föreskriften i 7 § fjärde stycket av 1921 års lag blir

sålunda överflödig i föreliggande förslag. De båda sista styckena av nyssnämnda

paragraf äga motsvarigheter i § 34.

Den sakkunnige kar föreslagit, att omslagen ock protokoll från föregående

förrättningsdag eller förrättningsdagar skulle omkändertagas av ordföranden.

Lämpligare ock i överensstämmelse med gällande föreskrifter för förfarandet,

då valförrättaren kar att verkställa den slutliga sammanräkningen ock sådan

ej företages omedelbart efter röstningens avslutande, synes vara att föreskriva,

att omslagen jämte protokollet skola läggas i säkert förvar.

§ 34.

Rätten enligt första momentet att verkställa slutlig sammanräkning omedelbart

efter röstningens avslutande finnes i nu gällande förordningar uttryckt

i S. § 24 mom. 2, tionde stycket, kommunalförordningen för Stockholm

§ 10 mom. 2, elfte stycket samt i 12 § 2 mom. landstingslagen.

De i mom. 2 intagna bestämmelserna angående preliminär rösträkning vid

vissa kommunala ock kyrkliga val ansluta sig i huvudsak till stadgandena

i mom. 3—5 av § 69 i lagen örn val till riksdagen.

Rörande tillkomsten av sistnämnda bestämmelser samt innebörden av desamma

vill jag framhålla följande.

Uti en vid 1924 års riksdag inom första kammaren av kerr Gustav Hansson

m. fl. väckt motion, nr 28, hemställdes, att riksdagen måtte vidtaga sådana

ändringar i lagen örn val till riksdagen, att i densamma stadgades, att valnämnd,

efter det valkuverten räknats ock deras antal antecknats i protokollet,

skulle öppna kuverten och företaga en sammanräkning för utrönande

av huru rösterna fördelade sig emellan de olika partibeteckningarna, samt

därom göra anteckning i valprotokoilet ock sedan detta skett inlägga de

olika valsedelstyperna i omslag för att i vederbörlig ordning insända dem

till länsstyrelsen.

s. 263 Kontrollera mot PDF

F. T7. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 263

I utlåtande, nr 32, över motionen anförde konstitutionsutskottet bland annat,

att utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka en omedelbar lagändring i enlighet

med vad motionärerna föreslagit, utan ansåge frågan böra underkastas

närmare utredning. Utskottet ansåge vidare, att vissa åtgärder samtidigt

borde tagas under övervägande, åsyftande att det slutliga valresultatet skulle

kunna framläggas med mindre tidsutdräkt.

Enligt hemställan av utskottet anliöll riksdagen i skrivelse den 6 juni

1924, nr 319, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida sådan

ändring skulle kunna företagas i lagen örn val till riksdagen, att resultatet

av val till andra kammaren tidigare, än då skedde, bleve bekant, ävensom

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen ifrågasatte härvid i första hand införande av preliminär rösträkning

genom vederbörande valförrättare.

Med anledning av riksdagens hemställan verkställde revisionssekreteraren Dahlgvist»

S. Dahlqvist enligt uppdrag av chefen för justitiedepartementet en utredning

rörande de ändringar i vallagen, som kunde finnas påkallade för tillgodoseende

av de i riksdagens skrivelse framförda önskemålen. Härvid upptogs

till behandling spörsmålet örn preliminär rösträkning och framlades förslag

till anordnande av sådan sammanräkning. De åtgärder, som i sådant avseende

föreslogos, voro huvudsakligen följande:

Sedan valkuverten räknats oöppnade för konstaterande av deras antal och

jämförelse med anteckningarna i röstlängden samt föreskrivna anteckningar

verkställts, skulle valsedlarna uttagas ur kuverten och en förberedande sammanräkning

därav verkställas. Någon för den slutliga sammanräkningen

bindande prövning skulle därvid ej äga rum, men, därest vid den förberedande

granskningen skulle befinnas uppenbart, att valsedel enligt vallagens

stadganden vore ogin, skulle sådan valsedel ej medräknas utan vid sammanräkningen

läggas åsido, därvid i det fall, att valsedel vore ogill på den

grund att i ett valkuvert funnes två eller flera valsedlar eller andra papper

än valsedel, valkuvertets innehåll åter skulle inläggas i kuvertet för att i

sådant skick insändas. Angående antalet av dylika såsom uppenbart ogilla

betraktade valsedlar skulle anteckning ske i valprotokollet med särskilt angivande

av antalet valkuvert, däri funnits två eller flera valsedlar eller annat

papper. För rösternas sammanräknande skulle valsedlarna med imdantag

av dem, som ansetts uppenbart ogiltiga, ordnas efter partibeteckning och

sammanräkningen avse utrönandet av antalet röster, som tillfallit varje parti,

varom anteckning skulle verkställas i protokollet. Härmed ansågs syftet

med den preliminära sammanräkningen hava i huvudsak uppnåtts. Någon

sammanräkning för bestämmande av ordning mellan namnen å partiets valsedlar

ansågs icke kunna ifrågakomma. Ej heller ansågs det böra ifrågakomma

att utsträcka den preliminära röstsammanräkningen jämväl till underpartier

och fraktioner.

Över det sålunda framlagda förslaget avgåvos yttranden av överståthållar- Yttranden över

ämbetet och länsstyrelserna i samtliga län. orsiaget.

I fråga örn innehållet i dessa yttranden torde jag få hänvisa till det

sammandrag av desamma, som meddelats i propositionen nr 188 till 1927

års riksdag, sid. 15—23.

Vid anmälan av förslaget i statsråd den 24 februari 1927 anförde chefen chefon för

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, bland annat följande: ^mcnte^WST’''"

s. 264 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

264 Kungl. Majus proposition nr 09.

Om det berättigade i önskemålet att valresultaten bleve tidigare bekanta

syntes skilda meningar knappast förekomma. Lika allmänt erkändes emellertid,

att en förändrad anordning i detta syfte icke borde genomföras, örn

den kunde medföra ett äventyrande av röstsammanräkningens tillförlitlighet.

I första hand måste därför prövas, huruvida i detta hänseende betryggande

garantier stöde att vinna.

Bland de utvägar, som för det angivna syftet kunde komma under övervägande,

hade i riksdagsskrivelsen i främsta rummet hänvisats till preliminär

rösträkning av vederbörande valförrättare.

Emot en dylik anordning hade från några länsstyrelser gjorts gällande,

att valhemlighetens bevarande skulle komma att äventyras genom en röstsammanräkning

i de särskilda valdistrikten. Till stöd för denna uppfattning

syntes dock knappast kunna åberopas något starkare skäl. Örn de i lag

stadgade formerna för valsedlarnas inläggande i valkuvert bleve iakttagna —

och härutinnan förutsattes icke i detta sammanhang någon ändring -— syntes

valhemligheten icke beröras av att valkuverten efter valets avslutande bleve

öppnade redan i vallokalen.

Föredraganden övergick härefter till bedömande av frågan örn valförrättarnas

kompetens att företaga en preliminär rösträkning samt framhöll, att

örn, såsom han ärnade föreslå, vid den preliminära rösträkningen inför valförrättaren

vissa åtgärder vidtoges för att denna sammanräkning skulle äga

rum under betryggande former, hinder icke syntes möta mot förslagets genomförande.

Vidare anförde föredraganden:

Såsom en fördel av den föreslagna anordningen syntes ock kunna framhållas,

att därigenom en viss lättnad komme att inträda i länsstyrelsernas

arbete med röstsammanräkningen. Det ofta synnerligen tidsödande arbetet

med valkuvertens brytande skulle nämligen icke komma att utföras hos

länsstyrelsen.

Vad anginge frågan, huru långt sammanräkningen borde sträcka sig — örn

den borde begränsas till den första å valsedeln förekommande partibeteckningen

eller örn den borde gälla även underparti- och fraktionsbeteckningarna

— ville föredraganden, i anslutning till vad från några länsstyrelsers sida

hemställts, förorda det senare alternativet. Det vore nämligen självfallet,

att resultatet av en röstsammanräkning, som allenast gällde den första beteckningen,

skulle äga ett jämförelsevis ringa intresse. Då denna beteckning

säkerligen i många fall komme att avse en s. k. valkartell, vore det

för bedömande av partiernas ställning givetvis nödvändigt att äga kännedom

örn huru det röstetal, som samlats under denna gemensamma beteckning,

fördelade sig på de i kartellen ingående partierna. Därtill komme, att valkarteller

ofta inginges kretsvis, vilket föranledde att siffror, som erhållits

från kretsar, där partierna gått fram vart för sig, ej skulle kunna sammanställas

med motsvarande siffror från andra kretsar, där kartellbildning ägt

rum. Skulle över huvud taget valförrättarna åläggas bestyret med en förberedande

rösträkning, syntes det vara ett befogat krav, att denna verkställdes

på sådant sätt, att dess resultat kunde tillgodogöras i avsedd utsträckning.

En sammanräkning i denna omfattning ansågs möjlig att genomföra utan

nämnvärt merarbete.

Beträffande de närmare bestämmelserna rörande förfarandet vid sammanräkningen

syntes i huvudsak böra gälla följande. De valsedlar, ifråga örn

vilka valförrättare!! funne anledning antaga, att de vore ogiltiga — vare sig

anledningen läge i valkuvertets yttre beskaffenhet eller i dess innehåll —

borde ej ingå i den förberedande sammanräkningen utan därvid läggas å

s. 265 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 265

sido. För att icke någon omständighet av betydelse vid den prövning länsstyrelsen

senare hade att verkställa i fråga om valsedlarnas giltighet, skulle

bliva obeaktad, syntes i dylikt fall valsedeln åter böra inläggas i sitt valkuvert.

Skulle i valkuvertet hava nedlagts mer än en valsedel eller jämte

valsedel annat papper e. d., borde hela innehållet i valkuvertet.åter inläggas

däri. För att förhindra att under transporten ett valkuverts innehåll folie

ut, syntes valkuvertet böra inläggas i ett nytt kuvert, som tillslötes.

I anslutning till från några länsstyrelsers sida gjord hemställan, förordades,

att efter den preliminära sammanräkningen varje partis valsedlar inlades

i särskilda omslag, försedda med påskrift örn partibeteckning, antal

valsedlar och valdistriktet. De valkuvert, vilka innehölle de såsom ogiltiga

ansedda sedlarna, borde ävenledes läggas i särskilt omslag, varå skulle antecknas

antalet dylika valkuvert och valdistriktet. Ett eller flera dylika omslag

borde därpå inläggas i ett gemensamt ytteromslag, som förseglades i

enlighet med vad därom vore föreskrivet.

I protokollet borde anteckning göras örn antalet valsedlar inom de karteller,

partier eller fraktioner, vilkas valsedlar gjorts till föremål för sammanräkning,

antalet valkuvert, innehållande valsedlar, vilka ansetts ogiltiga, samt

antalet förseglade ytteromslag.

Därest sammanräkningen icke kunde bringas till slut å den dag, då valet

hölles, borde rörande valsedlarnas förvaring i huvudsak gälla samma regler

som i motsvarande fall gällde ifråga örn sammanräkningar hos länsstyrelsen.

Genom förenämnda proposition, nr 188, till 1927 års riksdag föreslog

härefter Kungl. Majit riksdagen att antaga ett förslag till lag örn ändring i

vissa delar av lagen örn val till riksdagen. Förslaget åsyftade bland annat

införande av bestämmelser angående preliminär rösträkning enligt de av

chefen för justitiedepartementet förordade principerna.

I sitt med anledning av propositionen och vissa motioner avgivna utlåtande,

nr 17, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne de av

Kungl. Majit föreslagna reglerna för förfarandet vid den preliminära rösträkningen

i stort sett ändamålsenliga och lämpliga. Dock hade utskottet

funnit sig böra göra en del detaljanmärkningar i såväl sakligt som formellt

hänseende. Sålunda förordade utskottet vissa sakliga ändringar i förslaget

och anförde härom bland annat följande:

I syfte att förebygga oegentligheter vid valsedlarnas sortering hade införts

en bestämmelse, att sedan antalet valkuvert och antalet personer, vilka

enligt anteckningarna i röstlängden avlämnat sina röster, räknats, nämnda

båda antal skulle tillkännagivas, innan valkuverten öppnades.

Enligt propositionen skulle i det fall, att ett valkuvert icke innehölle giltig

valsedel, dess innehåll återinläggas i valkuvertet, som i sin tur skulle inläggas

i ett annat kuvert, vilket tillslötes. Propositionens formulering täckte

emellertid icke det fall, att ett valkuvert icke alls innehölle någon valsedel

— vore tomt eller innehölle annat än valsedel. Utskottet hade i sitt förslag

till lagtext sökt giva uttömmande regler i berörda hänseende. Vidare hade

utskottet föreslagit, att, därest ett valkuvert innehölle allenast en valsedel

och denna antoges vara ogill, sedeln icke skulle återinläggas i sitt kuvert.

Det syntes nämligen lätt kunna inträffa, att i detta fall ogiltighetsanledningen

icke upptäcktes förrän på ett senare stadium av förrättningen, då

sambandet mellan valsedeln och valkuvertet redan brutits och det till valsedeln

hörande valkuvertet icke längre kunde identifieras. Något behov för

länsstyrelsen att vid den definitiva sammanräkningen hava tillgång till val
-

Konstitutions
utskottet
1927.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F V. 34.

266 Kungl. Majda proposition nr 99.

kuvertet syntes icke heller föreligga i dylika fall. Valsedlar, vilka utgjort

ett valkuverts enda innehåll och antoges vara ogilla, skulle därför enligt

utskottets förslag allenast läggas åsido. Innehölle ett valkuvert annat än en

enda valsedel, eller vore det tomt, syntes däremot ett dylikt förhållande

observeras genast vid kuvertets öppnande, varför det i propositionen föreslagna

förfarandet i dylika fall vore möjligt att genomföra. I dessa fall behövde

även länsstyrelsen tillgång till valkuverten för att avgöra frågan örn

eventuellt inneliggande valsedlars giltighet.

Utskottet föresloge i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen,

att varje grupps valsedlar skulle inläggas för sig i ett eller vid behov flera

omslag, därå antecknades de inneliggande sedlarnas antal och väljarbeteckning.

Enligt utskottets förslag skulle de kuvert, i vilka av valförrättaren i

vissa, förut anmärkta fall inlagts valkuvert, inläggas för sig i ett eller flera

omslag samt de ogilla valsedlar, vilka utgjort ett valkuverts enda innehåll,

likaså inläggas för sig.

I propositionen föresloges, att ett eller flera av förut angivna omslag

skulle inläggas i gemensamt ytteromslag, vilket skulle förseglas. Utskottet

föresloge, att varje omslag, i vilket valsedlar eller valkuvert inlagts, skulle

förseglas, varigenom bestämmelser örn ytteromslag undvekes. Det ökade

arbetet med sigilleringen, utskottets förslag medförde, syntes icke kunna

tillmätas nämnvärd betydelse. Alla de förseglade omslagen borde givetvis

insändas eller inlämnas till länsstyrelsen i en försändelse, därom likväl

några lagbestämmelser icke syntes behövas.

I propositionen föresloges bestämmelser av innebörd, att om sammanräkningen

av valförrättaren icke kunde bringas till slut samma dag, valet

ägt rum, förrättningen skulle kunna avbrytas. I en motion hade föreslagits,

att dessa bestämmelser skulle utgå eller i varje fall ersättas av andra bestämmelser,

som uteslöte, att syftet med den preliminära sammanräkningen

äventyrades. Utskottet funne de i motionen framförda synpunkterna beträffande

förevarande fråga beaktansvärda, och föresloge utskottet en bestämmelse

i lagen av innehåll, att förättningen bör utan avbrott bringas till

slut. Ett kategoriskt påbud därom syntes vara allt för strängt, då i undantagsfall

ett avbrott kunde vara betingat av särskilda omständigheter. För

sådana fall föresloge utskottet mera detaljerade bestämmelser än Kungl.

Majit, dels ur synpunkten att betrygga ordningen och säkerheten vid förrättningen,

dels ock ur synpunkten att hindra längre uppskov, än som vore

oundgängligen påkallat. Sålunda funne utskottet ur förstnämnda synpunkt

erforderligt, att örn avbrott skulle göras, detta skedde efter det att valkuverten

oöppnade räknats och deras antal jämförts med antalet personer,

som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet, samt nämnda båda

antal tillkännagivits, men innan valkuverten öppnats. Ur sistnämnda synpunkt

funne utskottet lämpligt föreslå en bestämmelse, att förrättningens

fortsättning icke finge uppskjutas längre än till dagen efter valet. Slutligen

föresloges en bestämmelse, att vid förrättningens avbrytande tid för densammas

fortsättande skulle tillkännagivas.

Konstitutionsutskottets förslag bifölls av riksdagen, varefter genom lag

den 12 maj 1927 om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920

(nr 796) örn val till riksdagen i sistnämnda lag infördes bestämmelser om

preliminär rösträkning vid val till riksdagens andra kammare.

Kommunala Vad härefter angår frågan örn preliminär rösträkning vid kommunala

°Ch kvaidlSa °C^ kyrkliga val, må erinras, att vid 1927 års riksdag i två likalydande

Riksdagen motioner, nr 72 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 125 i andra

1927. kammaren av herr Vennerström m. fl., hemställdes, att riksdagen ville hos

s. 267 Kontrollera mot PDF

F. T’. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 267

Kungl. Maj:t anhålla, att den i riksdagsskrivelsen nr 319 år 1924 begärda

utredningen om sådan ändring i lagen om val till riksdagen, att resultatet

av val till andra kammaren tidigare än då skedde bleve bekant,

måtte utsträckas att omfatta även landstingsval oell kommunalfullmäktigval,

samt att av utredningen föranledda förslag måtte snarast möjligt för riksdagen

framläggas.

Till stöd för sitt förslag anförde motionärerna bland annat följande:

Sedan 1924 års riksdagsskrivelse avlåtits, hade erfarenhet vunnits, att det

reformkrav, som riksdagen då uppställt, icke borde begränsas till andrakammarvalen.

Vid 1926 års landstingsval hade det väckt starkt och allmänt

missnöje, att sammanräkningarna mångenstädes dröjt så lång tid efter

valet. Åtskilliga länsstyrelser hade visat en utpräglad obenägenhet att inom

rimlig tid verkställa sammanräkningarna, och i något län hade det hänt, att

allmänheten nödgats vänta en hel månad, innan slutligt besked örn valresultatet

kommit. Oavsett partiställning hade pressen enhälligt uttalat sitt

beklagande av denna långsamma tågordning och påyrkat en sådan anordning,

varigenom valresultatet omedelbart efter valförrättningens slut kunde

åtminstone i summarisk form komma till allmänhetens kännedom. Enligt

pressens samstämmiga uppfattning skulle en dylik reform avsevärt stimulera

valintresset. Man syntes sålunda stå i samklang med en allmän och stadgad

mening, örn man påyrkade, att den av riksdagen redan beslutade utredningen

måtte omfatta även landstingsvalen.

Det syntes också kunna ifrågasättas, örn icke den preliminära sammanräkning,

som föresloges för val till andra kammaren och landstingen, även

borde komma till stånd vid kommunalfullmäktigval. För stadsfullmäktigvalens

vidkommande kunde dock särskilda åtgärder för en snabbare sammanräkning

anses onödiga, alldenstund redan nu magistraterna så gott som

undantagslöst verkställde sammanräkningen omedelbart efter valen. Det

vore visserligen sant, att kommunalfullmäktigvalen icke ägde någon politisk

betydelse eller vore föremål för ett allmänt riksintresse. Men å andra sidan

funnes knappast något skäl, varför den lokala valmanskåren skulle vid ett

kommunalfullmäktigval undanhållas det preliminära besked örn valresultatet,

som skulle ges den vid valen till andra kammaren och landstingen.

Detta så mycket mindre som utvecklingen gått i den riktningen, att landstingsval

och fullmäktigval ofta förrättades på samma dag. Därtill borde

läggas, att de praktiska svårigheter, som vore förenade med ett preliminärt

sammanräkningsförfarande, torde vara mindre vid fullmäktigvalen.

I utlåtande, nr 2, över motionerna anförde konstitutionsutskottet bland

annat:

De skäl, som legat till grund för 1924 års riksdagsskrivelse, syntes i viss

utsträckning äga giltighet även i fråga om de kommunala valen. Vissheten

örn att resultatet av ett val snabbt bleve bekant vore i sin mån ägnad att

höja intresset för valen, och åtgärder i angiven riktning kunde möjligen

medföra ett ökat valdeltagande. Behovet av en ändring framträdde särskilt

i fråga örn landstingsmannavalen, vilka i viss mån hade politisk karaktär

och sålunda i detta avseende kunde likställas med val till riksdagen. Vad

kommunalfullmäktigvalen beträffade, syntes visserligen icke samma skäl för

införande av en snabbare procedur vid rösträkningen föreligga, men utskottet

ansåge dock, att även denna fråga borde upptagas till prövning. För stadsfullmäktigvalens

vidkommande syntes särskilda åtgärder för påskyndande

av sammanräkningen knappast vara behövliga.

Utskottet funne sig alltså böra hemställa om utredning i det av motio
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

268 Kungl. Majus proposition nr 99.

nema angivna syftet. Vid utredningen borde de synpunkter, som i riksdagsskrivelsen

av år 1924 anförts i tillämpliga delar beaktas. Den rösträkning

genom valförrättare i distrikten, varigenom ett snabbare offentliggörande

av valresultaten skulle möjliggöras, borde alltså vara av blott preliminär karaktär

och icke föregripa den definitiva röstsammanräkningen genom vederbörande

valmyndigheter.

Enligt utskottets mening borde den föreslagna utredningen icke sammankopplas

med ovanberörda fråga örn snabbare offentliggörande av valresultaten

vid val till andra kammaren.

I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den

8 mars 1927, nr 58, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida

sådana ändringar kunde vidtagas i gällande föreskrifter angående landstingsval

och kommunalfullmäktigval, att utgången av dessa val tidigare bleve

känd, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Chefen för I detta sammanhang må även erinras att chefen för justitiedepartementet

departementet * förut omförmälda anförande till statsrådsprotokollet den 24 februari

1927. 1927 även berörde nu ifrågavarande spörsmål. Han anförde sålunda, att

det syntes böra tagas under övervägande, huruvida ej vissa av de ändringar

i vallagen, som han föreslagit, och särskilt i vad dessa ändringar avsåge

preliminär rösträkning borde föranleda ändring jämväl i kommunallagarna.

Han häntydde härvid på de vid riksdagen väckta motionerna i ämnet och

konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av desamma samt framhöll, att

enligt vad han inhämtat komme inom socialdepartementet att företagas i

detta hänseende erforderlig utredning. Då emellertid allmänna kommunala

val ej ägde rum förrän år 1930, syntes frågan ej behöva underställas 1927

års riksdag.

Över riksdagens skrivelse den 8 mars 1927 inhämtades yttranden från

samtliga länsstyrelser.

Yttranden över Av dessa yttranden inhämtas i huvudsak följande:

riksdags- . ... J

skrivelsen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Västerbottens län hava tillstyrkt införande av preliminär rösträkning

vid landstingsmannaval och kommunalfullmäktigval. I tillstyrkande

riktning hava även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs

och Norrbottens län yttrat sig. Nämnda myndigheter hava emellertid framhållit,

att denna ståndpunkt föranleddes av det förhållandet, att bestämmelser angående

preliminär rösträkning införts i fråga örn val till andra kammaren

och att samma omständigheter, som legat till grund för ett sådant införande,

kunde åberopas även för likartade bestämmelsers införande vid nu

ifrågavarande val. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län har tillstyrkt preliminär

rösträkning vid dessa val.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län

hava tillstyrkt införande av preliminär rösträkning vid landstingsmannaval,

men förklarat sig hysa betänkligheter ifråga örn preliminär rösträkning vid

kommunalfullmäktigval.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Solins län har tillstyrkt införande av preliminär

rösträkning endast vid landstingsmannaval å landsbygden. I fråga örn

stadsvalkretsar har länsstyrelsen förklarat sig anse redan nu gällande bestämmelser

tillfyllest.

s. 269 Kontrollera mot PDF

F. r. 34.

Kungl. Majas proposition nr 99. 269

De sålunda tillstyrkande myndigheterna liava, i den mån de yttrat sig

däröver, förordat bestämmelser motsvarande de nu för val till riksdagens

andra kammare gällande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har emellertid

ifrågasatt, att den preliminära rösträkningen skulle inskränkas till att

avse kartell- och partibeteckningar.

Övriga myndigheter hava ställt sig.. betänksamma inför den ifrågasatta

reformen, därvid likväl länsstyrelsen i Östergötlands län uttalat den uppfattningen,

att reformen vore i och för sig önskvärd. Samtliga sist avsedda

myndigheter hava ansett lämpligt att avvakta, huru de preliminära sammanräkningarna

komme att utfalla, vilka skulle företagas i fråga örn 1928 års

andrakammarval. Även åtskilliga av de i princip tillstyrkande myndigheter

hava ansett ett sådant uppskov lämpligt.

Mot reformen hava länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands

samt Jämtlands län anmärkt, att landstingsmanna- och kommunalfullmäktigval

ofta förrättades på en och samma dag. Detta försvårade den

preliminära sammanräkningens utförande. Åtskilliga omkastningar av valsedlar

kunde föranledas därav, så att landstingsvalsedlar inlades i kuvert

avsedda för fullmäktigval och tvärtom. Härigenom ökades valbeteckningarnas

antal och frågor örn ogillande uppkomme i större omfattning. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har i detta sammanhang anfört, att, örn reformen skulle

genomföras, fordrades, utöver stadganden, motsvarande de i fråga örn valen

till andra kammaren meddelade, föreskrifter för att undvika att valkuvert,

som avgivits vid vart och ett av samtidigt hållna val till landstingsmän och

kommunalfullmäktige, sammanblandas, samt för att betrygga att sammanräkningen

av de särskilda valsedlarna skedde var för sig.

Mot reformen har vidare länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, att

risk förelåge, särskilt vid kommunalfullmäktigval, att allmänheten komme

att misstänka valförrättarna för valfusk. Länsstyrelserna i Östergötlands och

Kalmar län hava ansett, att reformen icke, såsom förutsatts, skulle vara ägnad

att stimulera valintresset. Härutöver har mot reformen anmärkts, att kommunalfullmäktigval

icke vore politiska samt att landstingsmannavalens politiska

inflytande inträdde först långt efter det de ägt rum. Länsstyrelsen i

Stockholms län har framhållit, att valsedlarna vid kommunalfullmäktigyalen

på grund av dessas opolitiska karaktär företedde en mångfald skiftningar

med avseende å valbeteckningar, som försvårade uppdelningen och bedömandet

huruvida de vore giltiga.

Särskilt mot preliminär rösträkning vid kommunalfullmäktigval hava

flera anmärkningar framställts.

Sålunda har länsstyrelsen i Kristianstads län anfört, att vid kommunalfullmäktigval

ej vore ’ ovanligt, att de röstande ginge fram med en gemensam

lista, s. k. gemensamhetslista, vilken emellertid sällan bleve en verklig

samlingslista, utan tvärtom genom strykningar och tillskrivningar av nya

namn. åstadkomma e en verklig förbistring mellan namnen. Härigenom vållades

stora svårigheter vid uträkningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har även framhållit, att mångenstädes begagnades gemensamma listor eller

gemensamma partibeteckningar, och anfört, att en sammanräkning, som då

endast toge hänsyn till väljarbeteckning ej fyllde något förnuftigt ändamål.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att det större antalet kommunalfullmäktige,

som skulle väljas, försvårade uträkningen. Vidare hava

länsstyrelserna i Västmanlands och Stochholms län påpekat, att kommunalfullmäktigval

endast ägde lokalt intresse. Man har även framhållit, att

intresset vid kommunalfullmäktigval vore knutet till personvalet och att det

icke ens ifrågasatts, att valnämnden skulle inlåta sig härpå. Ytterligare Ilar

framhållits, att något särskilt intresse av snabbare sammanräkning vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

270 Kungl. Majus proposition nr 99.

kommunalfullmäktigval icke försports. I sådan riktning Lava länsstyrelserna

t Kristianstads och Orebro län uttalat sig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att förevarande önskemål

kunde i fråga om kommunalfullmäktigvalen i väsentlig mån tillgodoses genom

en sådan ändring i kommunalförordningen för landet, att röstsammanräkningen

finge av länsstyrelsen företagas omedelbart i den mån valhandlingarna

inkomme.

Emellertid hava flera länsstyrelser vitsordat, att lång tid förflöte, innan

valresultatet med nu gällande bestämmelser bleve offentliggjort. Länsstyrelserna

i Ostergötlands, Jönköpings och Hallands län hava räknat med tids- och

arbetsbesparing för länsstyrelserna, örn reformen bomme till stånd. Och

länsstyrelsen i Ostergötlands län har ytterligare anfört, att det för underlättande

av valnämndernas arbete och förebyggande av felaktigheter, vore av

viss betydelse, att procedurerna vid de olika valen, riksdags-, landstingsoch

kommunalfullmäktigvalen, i minsta möjliga mån avveke från varandra.

. I anledning av den framställda anmärkningen, att det vore lämpligt avfareDheterna"''

vakta- huru de preliminära sammanräkningarna komme att utfalla vid 1928

vid 1928 års års andrakammarval, får jag anmäla, att en utredning verkställts i syfte att

kammaren!™ fhälla upplysning, huruvida vid dessa val olägenheter uppkommit genom

preliminär rösträkning. Genom cirkulär den 30 oktober 1928 anmodade jag

nämligen Överståthållarämbetet och länsstjTelserna i samtliga län att inkomma

med redogörelse för de erfarenheter, som gjorts i nyssberörda hänseende,

samt därvid tillika angiva, huruvida av dylik anledning ändring i

något avseende kunde anses påkallad i de vid nämnda val tillämpade föreskrifterna.

Körande innehållet i de med anledning av cirkuläret avgivna

yttrandena vill jag meddela följande:

Medan några av de hörda myndigheterna icke ansett några olägenheter

hava uppkommit med det nya systemet utan i stället vitsordat, att valförrättarna

med framgång löst sin nya uppgift, samt framhållit, att syftet med

den preliminära sammanräkningen syntes hava vunnits, hava i de flesta av

yttrandena påpekats, att felaktigheter och misstag begåtts av valförrättarna

i större eller mindre omfattning. I allmänhet angivas dessa felaktigheter

hava varit av mindre betydelse. Vid kommande valförrättningar, då valförrättarna

erhållit större vana vid bestämmelsernas tillämpning, anses de också

kunna väsentligt inskränkas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emellertid,

då det ej synts länsstyrelsen möjligt att genom ändrade bestämmelser avlägsna

vådorna av den nya ordningen och ernå önskvärd trygghet eller att

kunna överlämna sammanräkningen åt någon myndighet, som ägde vederbörlig

kompetens, förordat återgång till förut gällande ordning.

Vad angar de påpekade felaktigheterna och misstagen, hava myndigheterna

mera allmänt påpekat, att det faktiska valmaterialet i flera fall icke överensstäm^

med uppgifterna i valprotokollen eller i röstlängden. En del av dessa

myndigheter hava därvid framhållit den risk för felaktigt valresultat, som

förelåge, där antalet befintliga sedlar överstege antalet i valnämndernas protokoll^

redovisade sedlar. Det läge nära till hands — anföra sist avsedda

myndigheter — att antaga, att förekomsten av dylika övertaliga sedlar berodde

därpå, att valnämnderna av misstag medtagit förekommande dubbelsedlar

bland de giltiga. Länsstj^relse vore ej berättigad förklara de övertaliga

valsedlarna utan inverkan på valet.

Vidare har påpekats, att valförrättarna icke kunnat hålla i sär de olika

omslagen. Det har därför från flera håll ifrågasatts gemensamt omslag för

s. 271 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 271

sådana valkuvert, med eller utan innehåll, oell sådana valsedlar, som antagits

vara ogilla, vilka enligt gällande bestämmelser skola inläggas i särskilda

omslag. Till stöd härför har anförts, att något oundgängligt behov av uppdelning

i två grupper icke syntes förefinnas samt att med sammanförandet

i gemensamt omslag förenkling av protokollen skulle ernås såväl ifråga örn

den preliminära som den slutliga röstsammanräkningen. Tre länsstyrelser

— i Södermanlands, Kopparbergs och Västerbottens län — hava därjämte ifrågasatt,

om ej enahanda tillvägagångssätt överhuvud borde föreskrivas för samtliga

de fall, som omhandlas i vallagens 69 § 3 mom. styckena b) och c).

Magistraten i Stochholm — vars yttrande åberopats av Överståthållarämbetet

— har föreslagit, att uttrycklig föreskrift skulle meddelas örn huru

borde förfaras, då redan själva valkuvertet i och för sig befunnes vara i

sådant skick, att valförrättarna utan kuvertets öppnande kunde konstatera,

att detsamma icke borde godkännas och dess eventuella innehåll alltså icke

medräknas vid röstsammanräkningen. Det kunde exempelvis tänkas, att

någon valman råkat komma i tillfälle att själv i valurnan nedlägga ett kuvert,

som icke blivit stämplat eller varit behäftat med brist i annat avseende.

Vid avfattandet av en dylik föreskrift borde måhända ej förbises, att ordföranden

vid valförrättningen kunde hava genom vårdslöshet vid granskningen

av de från valmännen mottagna kuverten själv varit vållande till att ett i

något avseende felaktigt kuvert nedlagts i valurnan. För sådant fall kunde

det möjligen synas hårt mot valmannen att hans valkuvert kasserades.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, örn ej föreskrift borde

meddelas, att de av valnämnderna vid de preliminära sammanräkningarna

öppnade eller eljest mottagna valkuverter, i den mån dessa ej skulle insändas

till länsstyrelsen, skulle förvaras av valnämnd intill dess valet vunnit laga

kraft. Särskilda föreskrifter vore ju meddelade angående storleken, beskaffenheten

och stämplingen av valkuvert och upphävande av val hade förekommit

på grund av överträdelse av berörda föreskrifter. För att påstådd

felaktighet härutinnan skulle kunna visas och bedömas, måste i de flesta fall

de valkuvert kunna företes, mot vilka anmärkning framställts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att det tydligt skulle i lagen

framhållas, att de giltiga valsedlarna skola uttagas nr kuverten och att dessa

kuvert ej skola insändas till länsstyrelsen.

Flera länsstyrelser hava påpekat, att reformen ej, såsom antagits, medfört

lättnad i länsstyrelsernas arbete med röstsammanräkningen. Tvärtom hade

de felaktigheter, som förekommit, ofta medfört försvårat och ökat arbete för

länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Orebro län har ansett att den genom valkuvertens

brytande och sedlarnas ordnande vunna besparingen mer än väl motvägts

redan av det omständliga förfarandet vid brytandet av de olika kuvertomslagen

samt bedömandet av dessas innehåll oell upptagande av de olika

besluten i protokollen. Endast en av de länsstyrelser, som yttrat sig över

nu förevarande spörsmål, nämligen länsstyrelsen i Gävleborgs län, har ansett,

att länsstyrelsens arbete i rätt så avsevärd grad minskats.

I den sakkunniges förslag hava intagits bestämmelser, avseende införande

av preliminär rösträkning vid kommunala val. Bestämmelserna återfinnas i

den sakkunniges förslag § 10 mom. 3—5. Härom har den sakkunnige anfört

följande:

Den av riksdagen år 1927 begärda utredningen beträffande utsträckning

av preliminär rösträkning till kommunala val vore visserligen icke ännu slutförd.

Emot utsträckningen kunde även åberopas, att man först vid 1928 års

andrakammarval erhölle erfarenhet om verkningarna av en anordning med

Den

sakkunnige.

s. 272 Kontrollera mot PDF

F. V■ 34.

Yttranden.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

preliminär sammanräkning, oell att skälen för sådan anordning vore svagare,

i den mån ett val kunde anses sakna allmän betydelse och politisk karaktär.

Icke desto mindre hade den sakkunnige ansett sig böra föreslå likformighet

på ifrågavarande område. Sådan likformighet vore uppenbarligen redan

i sig själv mycket önskvärd. Genom återgång beträffande riksdagsmannaval

till den äldre anordningen kunde likformigheten givetvis icke vinnas annat

än i det föga sannolika fall, att överväldigande svårigheter och olägenheter

skulle vid tillämpningen framträda. Det syntes vara omöjligt att i avseende

på val, som sammanräknades av länsstyrelse, annorledes än genom anordnande

av preliminär sammanräkning tillfredsställa de starka krav, som framkommit

på snabbt offentliggörande av valresultaten. Även med den största

tänkbara, permanenta eller tillfälliga, förstärkning av länsstyrelsens arbetskrafter

måste ett stort och ständigt växande antal sammanräkningar kräva

en ganska lång tid. Härtill komme, att de definitiva sammanräkningarna

ofta nog måste avsevärt fördröjas i följd av kommunikationsförhållandena

och nödvändigheten att efter förberedande granskning av valhandlingarna

införskaffa erforderliga upplysningar. Genom anordnande av preliminär sammanräkning

möjliggjordes även att förlägga även sammanräkningen för stadsvalkrets

till länsstyrelse utan att därigenom kännedomen örn det huvudsakliga

valresultatet försenades. Den kompetens, som förutsattes för preliminär

sammanräkning, vore större vid fullmäktigval än vid riksdagsmannaval endast

för så vitt svårigheterna kunde antagas ökas med antalet av dem, som

skulle väljas. För att emellertid i någon mån lätta valnämndens prövning

och förekomma misstag, som svårligen skulle stå att rätta, föresloge den

sakkunnige en uttrycklig och tydlig bestämmelse, att innehållet i ett valkuvert

skulle återinläggas i valkuvertet, ej blott då valkuvertet innehölle

annat än en valsedel, utan även då innehållet utgjordes av mera än en valsedel.

Det borde i detta sammanhang framhållas, att man vid bedömande av

den preliminära sammanräkningens värde och lämplighet icke hnge förbise,

att i följd av densamma resultatet i ett valdistrikt kunde bliva känt i ett

annat tili samma valkrets hörande distrikt, innan röstgivningen därstädes

avslutats. Att den definitiva sammanräkningen kunde giva annat resultat

än den preliminära läge i öppen dag. Vid dragande av politiska eller andra

slutföljder av det preliminära resultatet måste man rimligen taga hänsyn

till den större eller mindre sannolikheten av en sådan eventualitet. Även

den definitiva sammanräkningens resultat kunde ju för övrigt undanröjas

eller ändras efter överklagande.

I alla förekommande fall syntes det vara endast sällan, som, åtminstone

i större valdistrikt, den preliminära sammanräkningen lämpligen kunde företagas

efter den ganska sena timme, då röstgivningen slutade. Den sakkunnige

hade emellertid icke ansett sig böra föreslå ändring i stadgandet, att

valförrättning »bör utan avbrott bringas till slut». Den nästföljande punkten,

enligt vilken den preliminära sammanräkningen kunde, därest särskilda

skäl förelåge, uppskjutas till påföljande dag, syntes nämligen bereda erforderlig

lättnad.

Av de myndigheter, som yttrat sig över den sakkunniges förslag på denna

punkt, hava vissa länsstyrelser delvis upprepat anmärkningar, som framställts

i tidigare utlåtanden i ämnet. Här torde endast behöva framhållas

följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län har med hänsyn till de goda erfarenheter,

vilka vunnits vid andrakammarvalen, intet att erinra mot den föreslagna

s. 273 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

Kungl. Majus proposition nr 99. 273

utsträckningen av den preliminära sammanräkningen. Vidare tillstyrkes reformen

av stadsfullmäktige i Stockholm, Gävle och Örebro.

Magistraten i Lysekil Ilar funnit stor tveksamhet råda rörande lämpligheten

av preliminär rösträkning.

I motsats till länsstyrelsen i Stockholms län hava länsstyrelserna i Södermanlands

och Skaraborgs län, vilka, såsom förut angivits, tidigare tillstyrkt

den ifrågasatta reformen, nu, med hänsyn till erfarenheterna vid andrakammarvalen,

avstyrkt densamma. I avstyrkande riktning hava vidare kommunalfullmäktige

i 3 kommuner yttrat sig.

Två länsstyrelser — i Göteborgs oell Bohus samt Skaraborgs län — hava

anfört, att valnämnderna icke visat sig vuxna sin nya uppgift.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att valhemligheten komme att

äventyras, örn förslaget bleve genomfört, samt att väl stora anspråk komme

att ställas på valnämnderna, varjämte enligt länsstyrelsens förmenande reformen

vore onödig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framställt den detaljanmärkningen,

att, då två val samtidigt förrättats, omslagen borde förses med anteckning

jämväl örn valbeteckning på det att sammanblandning av valsedlar lättare

skulle kunna undvikas vid valens sammanräkning inför länsstyrelsen.

Som jag förut angivit innebar utkastet, att bestämmelserna för kommunala Utkastet,

val även skulle vara tillämpliga i fråga örn kyrkliga val. Preliminär rösträkning

skulle sålunda äga rum även vid dessa senare val.

Av de myndigheter, som yttrat sig över utkastet, hava några berört denna Yttranden

fråga. över utkastet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat, att förfarandet, enligt länsstyrelsens

förmenande, innebure sådana allvarliga risker för valsäkerheten,

att stora betänkligheter mot detsamma måste hysas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört: På utkastet förutsatte

möjligheten av gemensamma förrättningar för val av kyrkofullmäktige för

församling och dylikt val för samfällighet, därav församling utgjorde del,

skulle exempelvis de olägenheter, som länsstyrelsen på goda grunder befarade

av preliminära rösträkningar vid andra val än sådana av politisk betydelse,

i full omfattning göra sig gällande även för de kyrkliga valen, örn

utkastets förslag angående dylika sammanräkningar upphöjdes till lag.

Magistraten i Stockholm har bland annat anfört: Gällande bestämmelse

örn den preliminära sammanräkningens avbrytande och fortsättande hade

givit anledning till tvekan, huruvida ett dylikt fortsättande ovillkorligen

måste äga rum på samma vallokal och av samma valförrättare. Ehuru enligt

magistratens mening denna tolkning vore den, som bäst överensstämde

med bestämmelsens ordalag, torde härutinnan ett förtydligande vara önskvärt.

Magistraten ansåge det därvid kunna ifrågasättas, huruvida icke ett

fortsättande av förrättningen å annan vallokal och jämväl av andra valförrättare

borde medgivas. Åtminstone i huvudstaden användes i stor utsträckning

vallokaler av mera tillfällig beskaffenhet, såsom skolsalar och dylikt,

vilka endast disponerades för själva valdagen och därefter ånyo toges i anspråk

för sina ordinarie ändamål. Likaså tjänstgjorde i betydande utsträckning

såsom valförrättare personer, vilka endast för själva valdagen stöde till

magistratens förfogande. Vid riksdagsmannavalet 1928 hade icke något dylikt

avbrytande av den preliminära sammanräkningen förekommit, detta förmodligen

delvis på grund av de livliga uppmaningar, som från magistratens

sida riktats till valförrättarna att om möjligt undvika sådant avbrytande.

Hade emellertid uppskov i något fall måst ske, hade därav kunnat upp
ISihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 haft. [Nr 99.) osa sa 18

s. 274 Kontrollera mot PDF

F. V■ 34

Departements
chefen.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

komma betydande svårigheter. Lämpligast hade under sådana förhållanden

varit att kunna fortsätta förrättningen i själva rådhuset och med anlitande

av magistratens och rådhusrättens egen personal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har här uttalat sig mot den ändring den

sakkunnige ifrågasatt i syfte att förtydliga, att innehållet i ett valkuvert

skall återinläggas i valkuvertet, även då innehållet utgöres av mer än en

valsedel, och därvid anfört: Det förtydligande, som avsetts med ändringen,

hade icke uppnåtts. Orden »annat» och »mera» fordrade nämligen olika

betoning på ordet »en» för att kunna beteckna olika fall. För övrigt syntes

efter ändringen uttrycket »senare fallet» ej vara användbart. Därest annan

avfattning än den, som förekomme i lagen örn val till riksdagen, ansåges

nödvändig, varom länsstyrelsen icke vore övertygad, syntes följande stadgande

vara att föredraga: »Befinnes — — — utgöras av mera än en val
sedel

eller av en eller flera valsedlar jämte annat, skall, efter det att i

förekommande fall innehållet återinlagts, valkuvertet» etc.

Den preliminära rösträkningen åsyftar att göra valutgången tidigare känd

och därigenom öka intresset för valet.

Enligt den ordning, som nu gäller, är — vad angår här ifrågavarande val —

tidsutdräkten innan valresultatet bekantgöres störst vid val av kommunal- och

municipalfullmäktige samt av landstingsmän å landsbygden. Vid dessa val, där

enligt såväl gällande bestämmelser som nu föreliggande förslag länsstyrelsen

är sammanräknande myndighet, råda i stort sett samma förhållanden,

som på sin tid föranledde införande av preliminär rösträkning vid val till

andra kammaren. Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida preliminär röst

räkning även bör införas vid sistnämnda kommunala val, synes emellertid

nu hänsyn böra tagas jämväl till de erfarenheter, som beträffande sådan

rösträkning redan gjorts vid val till andra kammaren. Av den gjorda utredningen

framgår, att dessa erfarenheter varit i övervägande grad goda.

Yalförrättarna hava i stort sett visat sig äga förmåga att tillfredsställande

verkställa den preliminära rösträkningen. Härtill kommer, att man torde

kunna påräkna ännu bättre resultat, sedan valförrättarna blivit mer erfarna

på området. Erfarenheterna från andrakammarvalen synas därför stödja

införandet av preliminär rösträkning jämväl vid andra val. Vid övervägande,

huruvida preliminär rösträkning bör föreskrivas vid kommunalfullmäktigval

och landstingsmannaval på landet, bör ytterligare en omständighet beaktas.

Dessa val kunna företagas och hava också i ej ringa utsträckning företagits

vid gemensam valförrättning. Uppenbart är, att vid sådan gemensam förrättning

valförrättarnas arbete även med de preliminära rösträkningarna

kommer att ökas och att stor noggrannhet måste iakttagas för undvikande

av sammanblandning av valsedlarna för de olika valen. Dessa svårigheter

för valförrättarna synas dock överkomliga. Då enligt föreliggande förslag

länsstyrelsen skiille hava att verkställa den slutliga sammanräkningen även

vid kyrkliga val för annan församling än stadsförsamling, synas de skäl, som

tala för preliminär rösträkning vid de båda slag av borgerliga val, som nyss

nämnts, kunna åberopas även för sådan sammanräkning vid omförmälda kyrkliga

val. Med hänsyn till det sålunda anförda förordar jag införande av preliminär

rösträkning vid kommunal- och municipalfullmäktigval samt, i de fall där

s. 275 Kontrollera mot PDF

F. V. 34.

Kungl. Majus proposition nr 99. 275

länsstyrelsen är sammanräknande myndighet, vid val av landstingsman och

kyrkofullmäktige. Företagandet av denna preliminära rösträkning bör vara

obligatoriskt.

Vid landstingsmannaval i stadsvalkrets föreligga ej samma skäl, som tala

för preliminär rösträkning vid nyssberörda val. Sammanräkningen av landstingsmannaval

i sådan valkrets skall nämligen enligt gällande, i föreliggande

förslag bibehållet stadgande börja inom fyra dagar efter valförrättningarnas

avslutande. Tidsutdräkten innan valresultatet bekantgöres är därför betydligt

mindre vid sist avsedda val. Landstingsmannavals utgång är emellertid

av intresse icke blott inom valkretsen utan inom hela länet. Intresset är

ej heller begränsat till valresultatet inom en viss valkrets utan omfattar

utgången av samtliga landstingsmannavalen inom länet. Det kan därför

synas mindre lämpligt att föreskriva preliminär rösträkning vid vissa landstingsmannaval,

men ej vid andra. Med hänsyn härtill har jag funnit mig

böra förorda införande av preliminär rösträkning även vid landstingsmannaval

i stadsvalkrets. Företagandet härav bör liksom vid övriga landstingsmannaval

vara obligatoriskt, dock med undantag för de fall, där magistraten

omedelbart efter valförrättningens slut verkställer slutlig sammanräkning.

I fråga örn stadsfullmäktigval gäller, att sammanräkningen skall påbörjas

inom sju dagar efter valförrättningens avslutande. Såsom förut angivits

ansåg 1927 års riksdag, att särskilda åtgärder för påskyndande av sammanräkningen

för stadsfullmäktigvalens vidkommande knappast vore behövliga.

Enligt den sakkunniges förslag skulle preliminär rösträkning äga rum jämväl

vid dessa val. Emellertid innebar detta förslag, såsom jag redan tidigare

antytt, att länsstyrelsen vid dessa val skulle verkställa den slutliga sammanräkningen.

Jag har, såsom jag närmare vill beröra vid § 42, funnit mig

böra frångå den sakkunniges förslag i sistnämnda hänseende och förorda

bibehållandet av nuvarande ordning. Sammanräkning av stadsfullmäktigval

skall också enligt föreliggande förslag företagas inom samma tid från valförrättnings

avslutande, som nu är stadgad. De bestämmelser i förevarande

hänseende, som sålunda föreslås för stadsfullmäktigval, skola enligt föreliggande

förslag gälla jämväl vad angår kyrkliga val för stadsförsamling.

Tydligt är att ofta skäl icke föreligga att företaga preliminär rösträkning

vid stadsfullmäktigval och vid kyrkliga val för stadsförsamling. Dock kan

i städer, omfattande flera valkretsar ■— i synnerhet örn samtidigt med stadsfullmäktigval

förrättas val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens

första kammare eller om flera kyrkliga val samtidigt äga rum — avsevärd

tid förflyta innan det slutliga valresultatet kai: bekantgöras. Någon

anledning att utesluta möjligheten till företagande av preliminär rösträkning

vid dessa val torde icke förefinnas. Jag vill därför tillstyrka, att rätt tillägges

magistraten eller stadsstyrelsen, att, där deli så finner lämpligt, besluta

örn vidtagande av preliminär rösträkning även vid stadsfullmäktigval

och kyrkliga val för stadsförsamling. I enlighet härmed har mom. 3 avfattats.

På grund av hänvisningen i lagen örn val till riksdagen till vad

för val av stadsfullmäktige är stadgat kommer rätt att förordna örn prell
-

s. 276 Kontrollera mot PDF

F. V. 34-37.

Yttranden.

Departementschefen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

minar rösträkning att, vid bifall till vad jag nu föreslagit, tillerkännas magistraten

även vid val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens

första kammare.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att bibehålla den av den sakkunnige

föreslagna formuleringen av mom. 3 b), vilken avser att tydligare utmärka,

att innehållet i ett valkuvert skall återinläggas i kuvertet ej blott då kuvertet

innehåller annat än en valsedel utan även då innehållet utgöres av mera

än en valsedel. Den förordade lydelsen synes — såsom länsstyrelsen

i Malmöhus län anfört — något oegentlig. Det kan även ifrågasättas, huruvida

ett förtydligande i denna punkt är erforderligt. Ej heller de övriga

ändringsförslag i olika hänseenden, som av myndigheterna framställts, har

jag funnit mig böra förorda.

Kap. 6. Om rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel till den

myndighet, som har att verkställa röstsammanräkning.

§ 35.

Denna paragraf motsvarar kap. 2 § 1 i den sakkunniges förslag till lag

örn valsedelsförsändelser och § 1 i lagen den 30 juni 1920 örn rätt för vissa

väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala

val samt örn behandling av valsedelsförsändelse. Bestämmelserna i

sistnämnda paragrafs sista stycke hava något modifierats med anledning av

de nya bestämmelserna örn kvinnas tillträde till statstjänst.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att rätt till valsedelsförsändelse

borde tillkomma även personalen vid telegrafverket.

Kommunalfullmäktige i en kommun hava påyrkat, att rätt måtte beredas

avsides boende röstberättigade att i likhet med vissa yrkes- och tjänstegrupper

på förhand få avgiva sina röster till länsstyrelsen.

Skäl att i förevarande sammanhang ingå i prövning av spörsmålet om

utvidgning av rätten till valsedelsförsändelser synas mig icke finnas.

§ 36.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 2 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser samt § 2 i 1920 års lag.

Såsom den sakkunnige framhållit synes ej finnas anledning att, när röstningen

pågår mera än en dag, förbjuda valsedelsförsändelsers anordnande

ännu sista dagen; väljaren kan ju i det längsta hava trott sig bliva i tillfälle till

personlig inställelse. Ej heller torde beträffande ankomsttiden erfordras

någon strängare regel, än att försändelsen skall hava inkommit före röstsammanräkningens

början, dock senast å dagen efter sista omröstningsdagen.

§ 37.

Förevarande paragraf motsvarar kap. 2 § 3 i den sakkunniges förslag till

lag örn valsedelsförsändelser och § 3 i 1920 års lag.

s. 277 Kontrollera mot PDF

F. V. 37—42-

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 277

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande:

I en mängd fall av mycket olika art måste en tjänstförrättande prästman

meddela intyg. Det förefölle, som örn han borde kunna duga att vara

ojävigt vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse. Paragrafen skulle

vinna på att utökas med en punkt, där det stadgades, att i församling inom

valdistriktet tjänstgörande prästman vore berättigad ehuru ej pliktig att

tjänstgöra som ojävigt vittne. För vissa väljare syntes man härigenom

kunna underlätta begagnandet av denna rättighet.

Det av länsstyrelsen berörda spörsmålet synes falla utom ramen för det

nu föreliggande revisionsarbetet.

§ 38.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 4 samt kap. 3 § 4 mom. 1, första stycket,

och en del av mom. 2 i den sakkunniges förslag till lag örn valsedelsförsändelser

och överensstämmer i huvudsak med § 4, första stycket, av 1920

års lag. Det har synts lämpligt att i denna paragraf — liksom fallet är i

motsvarande nu gällande stadgande — angiva genom vilkas försorg kuverten

skola tillhandahållas.

§ 39.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 5 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser och § 4 tredje—åttonde styckena i 1920 års lag. Det

har, i huvudsaklig överensstämmelse med kungörelsen örn vittnen vid anordnande

av valsedelsförsändelse vid kommunala val m. m. den 20 maj 1921

§ 4, i lagen utsagts, att det icke åligger vittne att besörja försändelsens

befordran annorledes än genom dess överlämnande åt posten eller att bekosta

postavgifter.

§ 40.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 6 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser samt § 5 i 1920 års lag.

§ 41.

Paragrafen motsvarar kap. 2 § 8 i den sakkunniges förslag till lag örn

valsedelsförsändelser samt § 7 i 1920 års lag.

Kap. 7. Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

Bestämmelser motsvarande dem, som upptagits i detta kapitel, återfinnas

merendels i kap. 6 av den sakkunniges förslag.

§ 42.

Enligt den sakkunniges förslag skulle vid alla kommunala val den slutliga

sammanräkningen verkställas av länsstyrelsen. Den sakkunnige har

framhållit, att bortsett från likformighetsintresset härför syntes tala huvudsakligen

följande skäl:

Klagomål över sammanräkning av stadsfullmäktigval kunde — i motsats

mot förhållandet vid kommunalfullmäktigval och vid landstingsmannaval,

Yttrande.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

s. 278 Kontrollera mot PDF

F. V. 42.

Yttranden.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

även sådant, som sammanräknats av magistrat eller stadsstyrelse — fullföljas

i två instanser, vilket måste förorsaka dröjsmål med det slutliga avgörandet.

Hos stadsstyrelsen ock måhända även magistrater, i mindre

städer kunde icke med säkerhet påräknas erforderlig kompetens. Även i

större städer vore sammanräkningarna så fåtaliga, att önskvärd rutin näppeligen

kunde av vederbörande förvärvas och bibehållas, medan förhållandet

vore ett annat hos länsstyrelserna. Slutligen finge anföras, att misstag vid

avgivande av valsedelsförsändelser kunde lätteligen förekomma, då en väljare

skulle beträffande särskilda val adressera valförsändelse till olika myndigheter;

i detta sammanhang hade det särskild betydelse, att nu vid landstingsmannaval

för stad sammanräkningen för en av staden och landsbygdsområde

bestående valkrets verkställdes av länsstyrelsen och för en av två

eller flera städer bestående valkrets av magistraten eller stadsstyrelsen i

den folkrikaste staden. Hessa olägenheter kunde endast delvis avhjälpas

genom formulären till ytterkuvert.

Invändas kunde givetvis, att länsstyrelsens arbetsbörda bomme att ökas.

Men även örn ökningen i vissa fall vore ganska avsevärd, torde denna invändning

dock ej böra tillmätas avgörande betydelse, då det i allt fall

regelmässigt torde vara av nöden att anlita extra personal. Hen för sammanräkning

erforderliga tiden bomme för övrigt att avsevärt minskas i följd av

den föreslagna preliminära sammanräkningen, särskilt enär valkuvertens

öppnande och valsedlarnas uttagande redan i förväg undangjorts.

Hen sakkunniges förslag, i vad därigenom röstsammanräkning, som nu

är överlämnad åt magistraten eller stadsstyrelsen, skulle verkställas av länsstyrelsen,

har avstyrkts av länsstyrelserna i Ostergötlands, Malmöhus, Alvsborgs,

Orebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt stadsfullmäktige

i 3 städer och stadsstyrelsen i 1 stad.

För samma förslag hava länsstyrelserna i Stochholms, Kalmar samt Göteborgs

och Bohus län ävensom stadsfullmäktige i 2 städer yttrat sig.

Mot förslaget har anförts, att icke några bärande skäl för detsamma

framförts och att det bomme att medföra försenad kännedom örn valresultaten.

Likformighetskravet vore i detta fall rent teoretiskt och i praktiken tämligen

betydelselöst.

Vidare har anförts, att de nu sammanräknande myndigheterna visat sig

fullt kompetenta för sammanräkningen. Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands

län yttrat, att erfarenheten icke syntes hava visat någon bristande

kompetens hos dessa myndigheter för uppgiften i fråga, något som heller

icke av förslagsställaren påståtts. He lokala myndigheterna hade ock lättare

än länsstyrelserna att identifiera och i vederbörande röstlängder igenfinna

de olika kandidaterna, och det hade i många fall — vid sammanräkningar

för kommunalfullmäktigval — visat sig nödvändigt för länsstyrelsen att inhämta

upplysningar hos ortsmyndigheten.

Vad angår den sakkunniges anmärkning att klagomål över sammanräkningav

stadsfullmäktigval nu kunde fullföljas i två instanser har länsstyrelsen i

Östergötlands län anfört, att denna olägenhet kunde avhjälpas genom föreskrift

örn anförande — i likhet med vad rörande borgmästarval vore gällande

—- direkt hos regeringsrätten av besvär över stadsfullmäktigval.

Beträffande anmärkningen, att misstag vid avgivande av valsedelsförsändelser

lätt kunde förekomma under nuvarande förhållanden, har samma länsstyrelse

s. 279 Kontrollera mot PDF

F. V. 42-43.

Kungl. Majus proposition nr 99. 279

framhållit, att det inom länet i något eller några enstaka fall förekommit,

att dylik försändelse inkommit till felaktig myndighet, som emellertid befordrat

försändelsen vidare till adressaten. Någon olägenhet för väljarna

förorsakades knappast därigenom, särskilt i betraktande av den ytterst inskränkta

omfattning, i vilken rätten för vissa yrkesmän att rösta medels

valförsändelse tagits i anspråk.

Länsstyrelserna i 7 län hava understrukit det tidsödande arbete för länsstyrelserna,

röstsammanräkningarna utgöra; från några håll har därvid även

påpekats, att den preliminära rösträkningen ej visat sig verka tids- och

arbetsbesparande för länsstyrelserna.

Såsom jag redan vid ett par tillfällen framhållit, kan jag ej förorda den

sakkunniges förslag att göra länsstyrelsen till sammanräknande myndighet

för samtliga kommunala val. Övervägande skäl synas mig tala för bibehållande

av den nu Farande ordningen. Magistraterna och stadsstyrelserna

torde i allmänhet hava visat sig väl skickade för sammanräkningsproceduren.

Nämnda myndigheter hava även en ofta önskvärd personkännedom. Därjämte

kan det slutliga valresultatet framläggas betydligt tidigare än örn

länsstyrelsen har att verkställa sammanräkningen. Som ett vägande skäl

mot länsstyrelsernas övertagande av den slutliga sammanräkningen vid

samtliga kommunala val må jämväl framhållas den ökning i länsstyrelsernas

arbetsbörda, som därigenom skulle vållas.

Yad angår den sakkunniges anmärkning, att klagomål över sammanräkning

av stadsfullmäktigval nu kunna fullföljas i två instanser, vill jag redan

här påpeka, att enligt § 56 i föreliggande förslag besvär över sådant val

alltid skall anföras direkt hos Konungen.

I fråga örn kyrkliga val för stadsförsamling synes lämpligt föreskriva

samma regler som i fråga örn stadsfullmäktige. Vid val för annan församling

torde däremot länsstyrelsen böra verkställa sammanräkningen.

§ 43.

Paragrafen motsvarar första och andra styckena av § 12 i den sakkunniges

förslag. Bestämmelserna skola ersätta stadganden i L. § 29 mom. 7,

första stycket, S. § 24 mom. 2, tionde stycket, samt i landstingslagens 12 §

första och andra moment. Vissa föreskrifter i paragrafen hava sill motsvarighet

i fastställda protokollsformulär.

Vid kommunalfullmäktigval skall enligt nu gällande bestämmelser sammanräkningsförrättning

kungöras minst sex dagar förut i kommunens kyrkor.

Vid landstingsmannaval, där länsstyrelsen har att verkställa sammanräkningen,

skall kungörelse örn sammanräkning ske minst sex dagar därförut i

en eller flera av valkretsortens mest spridda tidningar. I stad, som bildar

egen valkrets för landstingsmannaval, skall, där sammanräkningen ej äger

rum omedelbart efter röstningens avslutande, vid valförrättningen tid och

ställe för sammanräkningen tillkännagivas. För annan stadsvalkrets för

landstingsmannaval skall tid och ställe för sammanräkningen sist dagen

därförut kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar. Vid

Departements
chefen.

s. 280 Kontrollera mot PDF

F. V. 43-47.

Deri sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

280 Kungl. Majlis proposition nr 99.

stadsfullmäktigval plägar ock kungörelse utfärdas, om sammanräkningen ej

verkställes omedelbart efter röstningens avslutande.

Enligt den sakkunniges förslag skulle kungörande av sammanräkning

vid samtliga val ske genom en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Den sakkunnige har härtill anfört, att det ansetts vara i skyndsamhetens

intresse önskvärt och med hänsyn till förrättningens art icke möta betänklighet,

att även beträffande fullmäktigval tillkännagivandet skedde genom

tidningarna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt lämpligheten härav.

Det av den sakkunnige föreslagna sättet för kungörande av sammanräkningsförrättning

synes mig lämpligt för de fall, då sammanräkningen ankommer

på länsstyrelsen. Där sammanräkningen verkställes av magistrat

och ej äger rum omedelbart efter valets förrättande, torde däremot kungörelse

böra ske sist dagen före sammanräkningsförrättningen genom en eller

flera av ortens mest spridda tidningar.

§ 44.

Första momentets stadgan den överensstämma med föreskrifter enligt fastställda

protokollsformulär för röstsammanräkning vid kommunalfullmäktigval,

stadsfullmäktigval och landstingsmannaval. Momentet motsvarar § 12,

tredje stycket, i den sakkunniges förslag. I lagen örn val till riksdagen

77 §, första och andra styckena, finnas med momentets i huvudsak överensstämmande

föreskrifter.

Andra momentet motsvarar kap. 2 § 7 i den sakkunniges förslag örn

valsedelsförsändelser. Den är avsedd att ersätta § 6 i lagen den 30 juni

1920.

Tredje momentet motsvarar § 12, fjärde stycket, i den sakkunniges förslag.

Bestämmelserna i momentet överensstämma i huvudsak med givna föreskrifter

enligt protokollsformulär. Bestämmelserna motsvara i huvudsak

lagen örn val till riksdagen 78 §.

§ 45.

Paragrafen överensstämmer med § 13 i den sakkunniges förslag och motsvarar

första momentet av L. § 30, av S. § 25, av kommunalförordningen

för Stockholm § 11 och av landstingslagen 13 §.

§ 46.

Denna paragraf, som överensstämmer med § 14 i den sakkunniges förslag,

motsvarar L. § 30 mom. 2—4, § 31 och § 32 mom. 1, S. § 25 mom. 2—4, § 26

och § 27, första stycket, kommunalförordningen för Stockholm § 11 mom.

2—4, § 12 och § 13, första stycket, ävensom landstingslagen 13 § 2—5 och

7 morn., sistnämnda moment i vad det ej avser suppleanter.

§ 47.

Paragrafen motsvarar § 16 i den sakkunniges förslag och överensstämmer

med landstingslagens 13 § 6 och 7 morn., det sistnämnda momentet i vad det

har avseende å suppleantval.

s. 281 Kontrollera mot PDF

F. V. 48-51.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 281

§ 48.

Denna paragraf motsvarar § 15 i den sakkunniges förslag samt L. § 32

mom. 2, S. § 28 mom. 1, kommunalförordningen för Stockholm § 14 mom. 1

och landstingsförordningen 13 § 8 mom.

§ 49.

Paragrafen motsvarar § 17 i den sakkunniges förslag och innehåller bestämmelser,

som ersätta L. § 29 mom. 7, andra och femte styckena, S. §27,

andra och tredje styckena, kommunalförordningen för Stockholm § 13, andra

och tredje styckena, samt landstingslagen 12 § 4 mom. Uppskov eller avbrott,

som i mom. 2 förutsättes, torde knappast annat än i följd av oförutsedda

omständigheter förekomma, men sådana kunna tänkas inträffa vid

alla sammanräkningar.

§ 50.

Paragrafen motsvarar L. § 29 mom. 7, fjärde stycket, samt landstingslagens

12 § 1 morn., andra stycket, och 2 morn., fjärde stycket. I den

sakkunniges förslag äger paragrafen sin motsvarighet i § 18.

Yid sistnämnda paragraf har den saklcunnige anfört, att ordet »genast» i

gällande författningar utbytts mot »ofördröjligen», i huvudsakligt syfte att

möjliggöra röstlängdernas utlånande åt statistiska centralbyrån, när sådant

erfordrades.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande.

Yid besvär över val syntes jämväl röstlängderna böra av länsstyrelsen

insändas till Konungen. På grund därav syntes med återställande av röstlängderna

lämpligen böra anstå, i avvaktan på besvärstidens utgång.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har ordet »ofördröjligen» uteslutits

i föreliggande förslag.

§ 51.

Paragrafen, som motsvarar § 19 mom. 2 i den sakkunniges förslag, överensstämmer

med 12 § 5 mom. landstingslagen.

Under § 19 mom. 3 har den salclcunnige föreslagit, att jämväl underrättelse

örn utgången av fullmäktigval skulle meddelas i länskungörelserna.

Den sakkunnige har nämligen, särskilt efter införande av preliminär rösträkning,

funnit officiellt kungörande av det definitiva sammanräkningsresultatet

för fullmäktigval vara önskvärt.

Häremot hava från några myndigheters sida rests invändningar. Sålunda

har länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasatt örn med hänsyn till de för

statsverket betungande kostnaderna sådant kungörande borde ske. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har anfört följande:

Enligt länsstyrelsens mening kunde ett sådant kungörande näppeligen

anses vare sig behövligt eller lämpligt. Särskilt efter förrättade allmänna

kommunalfullmäktigeval för — såsom i Kristianstads län vore förhållandet —

ett åttiotal valdistrikt med 15—30 fullmäktige i varje kommun skulle ett

dylikt kungörande draga stora kostnader och utrymme utan att, såvitt läns
-

Ben sakkunnige.

Yttrande.

Departements
chefen.

Yttranden.

s. 282 Kontrollera mot PDF

F. V. 51-52.

Departements
chefen.

Den sakkunnige.

Yttranden.

Departements
chefen.

282 Kungl. Majus proposition nr 99.

styrelsen kunde finna, bliva till praktisk nytta, då ingen toge del av länskungörelsernas

uppgifter. Därest, såsom nu skedde, underrättelse genom protokollsutdrag

meddelades ordföranden i kommunalstämman respektive kommunalfullmäktige

syntes detta vara fullt tillräckligt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har likaså ansett, att utgifterna för publicerandet

ingalunda motsvarade nyttan av detsamma.

Det föreslagna kungörelseförfarandet beträffande utgången av fullmäktigval

synes mig vara av jämförelsevis ringa värde. Då härtill kommer, att

kostnaderna skulle bliva avsevärda, hava bestämmelser härom uteslutits i

föreliggande förslag.

§ 52.

Första momentet motsvarar § 20 mom. 2 i den sakkunniges förslag. Momentet

innefattar hänvisning till landstingslagens 21 §, första stycket, vilket

stadgande ansetts icke lämpligen böra utbrytas ur sitt sammanhang.

Andra momentet motsvarar § 20 mom. 1 i den sakkunniges förslag. Det

avser att ersätta L. § 32 mom. 3, första—fjärde styckena, S. § 28 mom. 2,

första—fjärde styckena och kommunalförordningen för Stockholm § 14 mom. 2,

första—fjärde styckena.

Enligt nyssnämnda nu gällande stadganden skall förrättning avseende ny

röstsammanräkning av kommunalfullmäktigval kungöras minst sex dagar

förut i kommunens kyrkor. Vidare skall förrättning avseende ny röstsammanräkning

av stadsfullmäktigval kungöras minst åtta dagar förut.

Enligt den sakkunniges förslag skulle beträffande kungörande av ny röstsammanräkning

gälla samma regler som för den ursprungliga sammanräkningen,

det vill säga kungörelse skulle alltid ske genom tidningarna minst

sex dagar före förrättningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att statsverket skulle tillskyndas

ganska avsevärda utgifter genom införande i tidning av kungörelse

örn sammanräkning för utseende av efterträdare åt avgången kommunaleller

municipalfullmäktig samt att med hänsyn till det ringa intresse allmänheten

visade för dessa förrättningar en sådan kungörelse vore skäligen

onödig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt örn sådant kungörande

som här föreslagits, borde ske, enär en eller flera sammanräkningar efter

avgångna fullmäktige förekomme nästan varje vecka året runt, och de redan

för statsverket så betungande kungörelsekostnaderna skulle komma att ytterligare

höjas i ej oväsentlig mån.

Vad myndigheterna anfört synes värt beaktande. Sammanräkningar förutseende

av efterträdare förekomma redan nu i mycket stor utsträckning,

och antalet sådana sammanräkningar kommer att betydligt ökas med införandet

av kyrkofullmäktige. Förslaget att kungörelse örn dylika sammanräkningar

skall ske genom tidningarna kommer alltså tydligen att förorsaka

statsverket stora kostnader. Något större allmänt intresse för dessa förrättningar

lärer emellertid icke finnas. Av de intresserade torde förrättningarnas

utgång oftast kunna på förhand beräknas. Med hänsyn härtill

har jag ej funnit mig böra tillstyrka den sakkunniges förslag i denna del.

s. 283 Kontrollera mot PDF

F. Tr. 53-56.

Kungl. Majlis proposition nr 99. 283

En återgång till nu gällande föreskrifter Ilar ej heller synts mig önskvärd,

titan förordar jag på grund av det anförda, att bestämmelser örn kungörande

av ny sammanräkning helt uteslutas.

Föreliggande förslag innefattar ytterligare en avvikelse från gällande bestämmelser.

I förslaget är nämligen icke föreskrivet, att den nya sammanräkningen

skall igångsättas på fullmäktiges anmälan. Det har synts mig, till

förekommande av missförhållanden, uppkomna på grund av underlåtenhet

att göra sådan anmälan, lämpligt att ej göra den sammanräknande myndighetens

befogenhet att företaga ny rösträkning beroende på dylik anmälan.

§ 53.

Paragrafen motsvarar § 21 i den sakkunniges förslag. I vad den angår

fullmäktig har paragrafen motsvarighet i L. § 32 mom. 3, femte stycket,

S. § 28 mom. 2, femte stycket, och kommunalförordningen för Stockholm

§ 14 mom. 2, femte stycket. Landstingsman nämnes blott för fullständighetens

skull och till undvikande av missförstånd vid tillämpning av § 55.

§ 54.

Denna paragraf motsvarar § 22 i den sakkunniges förslag. Bestämmelserna

äga motsvarighet i L. § 32 mom. 3, sjätte stycket.

Under § 23 mom. 2 har den sakkunnige föreslagit, att underrättelse örn

utgången av ny röstsammanräkning för utseende av fullmäktig skulle meddelas

i länskungörelse. Av skäl, som anförts vid § 51, har detta stadgande

uteslutits.

§ 55.

Förevarande paragraf motsvarar i den sakkunniges förslag § 24 och i nu

gällande författningar L. § 32 mom. 4, S. § 28 mom. 3 och kommunalförordningen

för Stockholm § 14 mom. 3, med ett tillägg, som i förevarande avseende

likställer landstingsmän med fullmäktige.

§ 56.

Paragrafens första stycke motsvarar § 25 mom. 2, första stycket i den

sakkunniges förslag. I gällande författningar motsvarar det 14 § första

stycket i landstingslagen och L. § 33.

Redan nu är föreskrivet, att klagan över landstingsmannaval, även där

magistrat verkställt sammanräkningen, skall föras direkt hos Konungen.

Motsvarande förhållande gäller jämlikt lagen den 14 mars 1921 örn val av

borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare

i Stockholm. Genom de bestämmelser, som här föreslås, skulle denna regel

gälla även stadsfullmäktigval och val av kyrkofullmäktige i stadsförsamling.

Härmed vinnes, att det slutliga avgörandet kommer att föreligga tidigare

vid dessa val än vad nu är fallet vid stadsfullmäktigval. Mot förslaget kan

anmärkas, att man för vissa fall kan ifrågasätta, örn magistrater och stadsstyrelser

äga sådan kompetens i förevarande frågor, att besvär över deras

beslut böra få anföras direkt hos Konungen. De svårigheter vid prövning

av klagomål, som kunna uppkomma på grund av valförrättares bristande

Departements
chefen.

s. 284 Kontrollera mot PDF

F. V. 56—60.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

kompetens, äro dock överkomliga ock uppvägas säkerligen av den fördel,

som otvivelaktigt vinnes med allenast en prövande instans.

Andra, tredje oell fjärde styckena motsvara samma stycken av § 25 mom. 2

i den sakkunniges förslag. Andra och tredje styckena äga motsvarighet i

14 § i landstingslagen andra och tredje styckena. Fjärde stycket saknar

motsvarighet i gällande bestämmelser men har tillagts i tydlighetens intresse.

Den Ben sakkunnige har anfört bland annat följande:

xunmge. j landstingslagen 14 §, andra stycket, stadgades, att, örn den valde skiljdes

från uppdraget och icke i följd av besvären annan person förklarats

vara vald, till ordinarie landstingsman skulle inkallas den närmast i ordningen

varande suppleanten. Med hänsyn till de grunder, enligt vilka ordningen

mellan suppleanterna bestämmes, syntes emellertid detta stadgande

åtminstone icke alltid leda till riktiga resultat. Örn exempelvis den valde

lanstingsmannen skildes från uppdraget av det skäl, att han ej vore valbar,

hade hans namn vid sammanräkningen bort betraktas som obefintligt och

de för honom särskilt upptagna suppleantnamnen icke komma i betraktande.

Rättelse kunde i sådana och jämförliga fall vinnas genom ny sammanräkning

utan anställande av nytt val, då det ju vore i och för sig mest

önskvärt, att besvären ledde till samma resultat, som skulle förelegat, örn

vid sammanräkningen riktigt förfarits. I anledning därav och tillika för att

framhålla regeringsrättens befogenhet att i alla avseenden draga slutföljden

av den valdes skiljande från uppdraget hade den sakkunnige föreslagit en

mera allmänt hållen lydelse. Något skäl, varför —- bortsett från suppleantinstitutionen

— andra regler borde gälla för fullmäktigval än för val av

landstingsmän, torde icke föreligga.

Yttranden. Läns styr (Åserna i Södermanlands och Kristianstads län hava ifrågasatt lämp
ligheten

av — såsom den sakkunnige föreslagit — införande i länskungörelserna

av underrättelse örn fullmäktiges skiljande från uppdraget.

Departements- I överensstämmelse med den ståndpunkt jag intagit vid § 51 har här uteslutits

det av den sakkunnige ifrågasatta kungörelseförfarandet, så vitt angår

fullmäktig. I övrigt har jag anslutit mig till den sakkunniges förslag.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

Kapitlet motsvarar kap. 7 i den sakkunniges förslag.

§§ 57 och 58.

Paragraferna motsvara §§ 1 och 2 i den sakkunniges förslag.

§ 59.

Paragrafen motsvarar § 3 i den sakkunniges förslag. Med hänsyn till

att de kyrkliga valen skola förrättas inför borgerlig valförrättare har det ansetts

lämpligt, att den borgerliga kommunen även vid dessa val tillhandahåller

lämpliga vallokaler och bestrider kostnaden för de anordningar, som

avses i 8 27.

§ 60.

Första momentet motsvarar kap. 3 § 2 i den sakkunniges förslag till lag

örn valsedelsförsändelser och § 12, andra stycket, samt § 13 i 1920 års lag

s. 285 Kontrollera mot PDF

F. V. 60-63.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 285

om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva val

sedel vid vissa kommunala val samt örn behandling av valsedelsförsändelse.

Andra momentet motsvarar kap. 3 § 3 i den sakkunniges förslag till lag

örn valsedelsförsändelser och äger motsvarighet såväl i 1920 års lag § 4

andra stycket som i kungörelsen den 21 maj 1926 angående kuvert till valsedelsförsändelse

vid vissa kommunala val § 3, sista stycket.

Tredje momentet motsvarar vissa bestämmelser i kap. 3 § 4 i den sakkunniges

förslag till lag örn valsedelsförsändelser. Dess föreskrifter äga

motsvarigheter i 1920 års lag § 14, i nyssnämnda kungörelse den 21 maj

1926 § 3 ävensom i kungörelsen den 20 maj 1921 örn vittnen vid anordnande

i vissa fall av valsedelsförsändelse vid kommunala val m. m. §§ 2 och 3

§ 61.

Paragrafen motsvarar § 3, andra stycket, i den sakkunniges förslag till

vallag ävensom kap. 3 § 4 mom. 1, sista stycket, i hans förslag till valsedelsförsändelser.

§§ 62 och 63.

Paragraferna ”komplettera lagens föregående bestämmelser. Det har ansetts

lämpligt att tillerkänna Kungl. Maj:t rätt att meddela särskilda föreskrifter

i fråga örn val för kyrklig samfällighet och särskilt skoldistrikt.

Förslaget till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting,

å kommunalstämma m. m.

Denna lag är avsedd att ersätta stadgan om proportionellt valsätt vid

vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. den 13 juni 1913.

§ I
Paragrafen

motsvarar § 1 i stadgan.

Körande innehållet i denna paragraf har den saide,unnige anfört:

Det hade måhända varit önskvärt att i lagen upptaga även förutsättningarna

för användande av proportionellt valsätt. Därför skulle emellertid

hava förutsatts så många lagändringar, särskilt i kyrkostämmoförordningen

och landstingslagen, att den sakkunnige ansett det icke böra ifrågakomma.

Vid sådant förhållande hade den nuvarande uppräkningen av förtroendemän,

vilken måhända skulle behöva tid efter annan kompletteras, synts vara ändamålslös

och kunna ersättas genom ett angivande allenast av de väljande

församlingarna. Vid val enligt riksdagsordningen § 6 morn. 7 skulle suppleanter

icke utses, vadan det utan vidare vore klart, att förslagets §§ 7, 8

saknade tillämpning å sådant val.

Visserligen har omarbetning nu verkställts av kyrkostämmoförordningarna,

men det synes dock lämpligt att såsom den sakkunnige föreslagit i denna

lag icke angiva förutsättningarna för användande av proportionellt valsätt.

Bestämmelser härom torde böra kvarstå i lagarna om den borgerliga och

den kyrkliga kommunens organisation. Förevarande lag bör endast reglera

Den

sakkunnige.

Departements
chefen.

s. 286 Kontrollera mot PDF

Den

sakkunnige.

Departements
chefen.

286

Kungl. Majus proposition nr 99.

förfarandet i de fall, då enligt nyssnämnda bestämmelser val skall vara proportionellt.

Lagen bör naturligen gälla även beträffande val, som verkställas inom

kyrkofullmäktige.

§ 2''

I den sakkunniges förslag hade tillämpningen av denna paragraf begränsats

till val å kommunal- och municipalstämma samt allmän rådstuga ävensom

inom kommunal-, municipal- eller stadsfullmäktige. Den sakkunnige

yttrade i sin motivering:

De i § 2 upptagna bestämmelserna avsåge förfarandet vid proportionellt

val och santos alitsa hava sin lämpligaste plats i denna lag. För undvikande

av rubbningar i landstingslagen och kyrkostämmoförordningen hade dock

landsting och kyrkostämma lämnats utanför paragrafens tillämpningsområde

Paragrafen motsvarade L. § 18, fjärde stycket, § 20 mom. 2 och § 40 morn’

o’ jämförda med § 36 morn. 4, sista stycket, samt S. § 16, andra stycket,

9 3b, andra stycket, och § 56, andra stycket. Emot utsträckning till stad

av vad för landskommun gällde, torde så mycket mindre kunna möta betänklighet,

som föreskrifterna vore väsentligen fakultativa. Att även i stad

fall kunde förekomma, då de behövde tillämpas, syntes obestridligt. Jämföras

kunde lagen örn val till riksdagen § 14.

Såsom den sakkunnige påpekat torde de i denna paragraf intagna reglerna

böra hava sin plats i förevarande lag. Då en omarbetning nu verkställts

av förordningarna angående kyrkostämma, hava paragrafens bestämmelser

kunnat utsträckas att gälla även val å sådan stämma. I samband härmed

hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å val inom landsting.

Att dessa regler böra gälla också i fråga örn val inom kyrkofullmäktige

synes uppenbart.

§§ 3—8.

Dessa paragrafer överensstämma med 2—7 §§ i stadgan. Åt sista paragrafen

har liksom i sakkunnigförslaget givits en något förändrad redaktion,

avsedd att bättre utmärka, att vid valet skall bestämmas den ordning, vari

suppleanter skola inkallas.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj

1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Av skäl, som tidigare berörts, hava i denna lag vidtagits endast de ändringar,

som blivit nödvändiga genom valbestämmelsernas överflyttande till

den särskilda lagen örn kommunala och kyrkliga val samt de i övriga kommunallagar

verkställda ändringarna.

§ 5-

Mom. 2—5 torde böra ersättas av en hänvisning till de i lagen örn kommunala

och kyrkliga val givna reglerna örn upprättande av röstlängd och

örn röstlängdens bindande verkan.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. 7daj:ts proposition nr 99.

§ 6.

Sedan i lagen om kommunala och kyrkliga val intagits föreskrifter, att

stad skall vara indelad i valdistrikt och att röstberättigad äger utöva rösträtt

allenast vid valförrättning för det valdistrikt, där han är mantalsskriven,

synes det i förevarande paragraf mom. 2 andra stycket upptagna stadgandet

böra uteslutas.

Vid behandlingen av § 5 i förslaget till lag örn kommunala och kyrkliga

val redogjorde jag för innehållet av en skrivelse den 13 september 1929 från

allmänna valmansförbundet. Förbundet framhöll däri, bland annat, att en

allmän önskan gjort sig gällande, att stadsfullmäktigval i en stads olika valkretsar

skulle kunna äga rum på en och samma dag, samt att hinder häremot

mötte på grund av gällande föreskrift, att en av valförrättarna vid dessa

val skulle vara lagfaren. Nämnda hinder kommer, såsom jag påpekade vid

berörda paragraf, ej längre att förefinnas vid bifall till förslaget till lag örn

kommunala och kyrkliga val. På grund härav torde det, örn förslaget bifalles,

icke böra vålla svårigheter att anordna stadsfullmäktigval i en stads

olika valkretsar på samma dag. I fråga örn Stockholm synes emellertid

även föreskriften i förevarande paragraf mom. 2, fjärde stycket, att ordningen

för valkretsarnas sammankallande skall ombytas dem emellan så, att varje

valkrets får i sin tur börja valet, förhindra att valen inom valkretsarna förrättas

på samma dag. Som det emellertid även i Stockholm är av intresse

att valen kunna äga rum på en och samma dag, vill jag förorda, att det i

sistberörda stycke intagna stadgandet upphäves.

§§ 8 samt 10—14.

I stället för § 8 mom. 2 och 3 samt §§ 10—14 torde böra infogas en

hänvisning till de i lagen örn kommunala och kyrkliga val givna reglerna

örn valdistrikt, örn vals förrättande och avslutande så ock örn förfarandet,

när stadsfullmäktig avgår före mandattidens utgång.

§ 45.

Såsom i annat sammanhang berörts har en skärpning föreslagits av den

i förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad stadgade påföljden

för underlåtenhet att i rätt tid erlägga kommunalutskylder. Motsvarande

ändring bör göras i förevarande paragraf. Tydligt torde vara att,

där kommunalutskylder indrivas gemensamt med utskylder till församling,

indrivningsavgiften skall beräknas å det sammanlagda beloppet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting.

5, 7-15 §§.

Såsom redan berörts framhöllo kommunalflirfattningssaklcunniga i sitt den

31 januari 1923 avgivna betänkande IV med förslag till lag örn landsting

m. m. bland annat, att vid lagförslagets uppställning och vid avfattningen

s. 288 Kontrollera mot PDF

Den

sakkunnige.

Departements
chefen.

Riksdagen

1928.

288 Kungl. Majlis proposition nr 99.

av bestämmelserna örn val av landstingsman beaktats, att en kommunal vallag

gång efter annan bebådats, samt att i en sådan vallag, som alltså syntes

vara att motse, skulle sammanföras samtliga kommunallagars med varandra

likartade stadganden örn sättet för de kommunala representantvalens förrättande

och därmed sammanhängande frågor. Vid anmälan i statsråd den 19 mars

1924 av de sakkunnigas förslag förklarade chefen för socialdepartementet, statsrådet

Malm, att han godkände de sakkunnigas förslag, så vitt anginge ärendets

formella behandling, bland annat därför, att genom den förändrade

uppställningen ett överförande framdeles av valbestämmelserna till en tilltänkt

för kommunala val gemensam vallag i hög grad underlättades.

De sakkunniga ävensom departementschefen åsyftade med sina nyssberörda

uttalanden det förhållandet, att antalet lagrum under kapitel 2 i de

sakkunnigas förslag — motsvarande samma kapitel i gällande landstingslag

— i högre grad, än som eljest varit önskligt, begränsats i syfte att möjliggöra

bibehållandet av detta antal, örn större delen av kapitlet skulle komma

att överföras till en särskild vallag. De sakkunniga hade även i betänkandet

framlagt förslag till kapitlets uppställning efter det en sådan utbrytning

ägt rum.

Enligt den sakkunniges förslag skulle dels de bestämmelser, som motsvara

stadganden i hans förslag till vallag, utgå ur landstingslagen, dels ock

kvarstående bestämmelser i landstingslagens andra kapitel ordnas under

paragrafer på sådant sätt, att det nuvarande paragrafantalet bibehölles. I

anledning av den föreslagna vallagen hade, anför den sakkunnige, 5 §, andra

stycket, kunnat förenklas. I 7 § erfordrades, efter uppdelningen av 8 §,

ändring i hänvisningarna.

Den sakkunniges förslag till ändrad uppställning av de bestämmelser,

som efter valstadgandenas utbrytande komma att kvarstå i landstingslagens

andra kapitel, överensstämmer i princip med kommunalförfattningssakkunnigas

uppfattning. Däremot skiljer sig förslaget i utformningen från vad de

sakkunniga förordat. Skiljaktigheterna nödvändiggöras huvudsakligen därav,

att vissa stadganden, som enligt kommunalförfattningssakkunnigas mening

skulle överflyttas till vallagen, enligt den sakkunniges förslag bibehållits i

landstingslagen. Sist avsedda stadganden synas med hänsyn till omfattningen

av det förslag till lag örn kommunala och kyrkliga val, som jag tidigare

förordat, böra kvarstå i landstingslagen. Det av den sakkunnige här

framlagda förslaget torde, efter några redaktionella ändringar, böra tillstyrkas.

32 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter angående tillämpning av proportionell

valmetod vid vissa val inom landsting.

Som jag redan i samband med behandlingen av förslaget till lag örn

kommunalstyrelse på landet kap. 2 § 13 erinrat, har riksdagen i skrivelse

den 16 mars 1928 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i vilken

utsträckning den proportionella valmetoden kunde komma till användning,

utöver vad som redan vore stadgat, vid på landsting, stads- och kommunal
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 99. 289

fullmäktige ankommande val, ävensom för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning. I fråga örn de närmare motiven

till riksdagsskrivelsen får jag hänvisa till vad jag därom tidigare anfört.

För innehållet i en del av de yttranden, som avgivits över riksdagsskrivelsen,

har jag redogjort vid behandlingen av nyssnämnda paragraf i förslaget

till lag örn kommunalstyrelse på landet. Rörande de utlåtanden, som

avgivits av landsting och av styrelsen för svenska landstingsförbundet, vill

jag framhålla följande:

Blekinge och Värmlands läns landsting hava utan att ingå på själva sakfrågan

tillstyrkt, att en utredning måtte komma till stånd i det av riksdagen

angivna hänseendet.

Södermanlands läns landsting har, under framhållande att landstinget ansåge

en utsträckning av den proportionella valmetoden vid val inom landsting

lämplig, förklarat sig icke hava något att erinra mot det framställda

förslaget örn utredning härutinnan.

Följande landsting hava tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något i

princip att erinra mot en vitsträckning av den proportionella valmetoden i

enlighet med den av riksdagen uttalade uppfattningen, nämligen Jönköpings

läns landsting, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landsting, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands samt Västerbottens läns

landsting. Ej heller Östergötlands läns landsting har funnit anledning avstyrka

en sådan utsträckning men har därvid anfört följande:

Landstinget hade visserligen för egen del icke funnit, att tillämpning av

det nu gällande valsättet skulle vara förenat med några olägenheter, men

som en vidsträcktare användning av den proportionella valmetoden allenast

i nu ebil re en konsekvens av de lagbestämmelser, som för närvarande gällde

för de flesta val torde det vara svårt att av principiella skäl motsätta sig

densamma. Mot en utvidgad tillämpning av ifrågavarande valmetod vid val

av styrelser och delegationer syntes ej heller av praktiska skäl någon vägande

invändning kunna göras. Däremot hyste landstinget för sin del vissa

betänkligheter i fråga örn införandet av proportionellt valsätt jämväl vid val

till sådana förtroendeuppdrag, där de personliga kvalifikationerna för uppdraget

och icke den politiska partigrupperingen borde vara avgörande förvalens

utgång. Sålunda syntes med visst fog anmärkning kunna riktas mot

förslaget örn proportionella val vid utseendet av revisorer, ty dessa val

borde framför allt avse att tillföra den kommunala revisionen personer med

bästa möjliga insikter och erfarenhet i den kommunala förvaltningen och

bokföringen m. m. Landstinget ansåge emellertid, att även ett fullständigt

genomförande av det proportionella valsättet troligen icke komrne att medföra,

att vid valen hänsyn icke skulle i tillbörlig utsträckning tagas till vederbörande

kandidaters lämplighet i varje särskilt fall för uppdragen.

Gotlands läns landsting har förklarat, att den proportionella valmetoden

vid val inom kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt landsting

borde utsträckas att även omfatta val av förvaltande myndighet.

Kopparbergs läns landsting har anfört:

Landstinget hade intet i princip att invända emot den föreslagna utsträckningen

av den proportionella valmetodens användning till val av styrelser

och direktioner för landstinget direkt underlydande institutioner samt

Bihang till riksdagens protokoll 1990. 1 saini. 77 haft. (Nr 99.) 0302a 19

Yttranden.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

andra nämnder med förvaltande oell verkställande uppgift. Däremot syntes

icke kunna ifrågakomma, att berörda valmetod skulle komma till användning

vid sådana val, som enligt skilda författningar ålåge landstinget och

avsåge andra funktioner än sådana, som vore hänförliga till landstingets

egen verksamhet.

En utsträckning av den propotionella valmetodens användning, begränsad

till revisorer och revisorssuppleanter, har förordats av svenska landstingsförbundets

styrelse, i vars yttrande Skaraborgs och Örebro läns landsting instämt.

Samma förslag har framställts av Uppsala och Malmöhus läns landsting. Styrelsen

för svenska landstingsförbundet har härvid anfört följande:

För att erhålla en föreställning örn räckvidden av den ifrågasatta reformen

för landstingens vidkommande hade styrelsen företagit en undersökning av

vilka val för närvarande förrättas av landstingen. TJr de resultat, som vid

denna undersökning erhållits, meddelades till en början följande uppgifter

angående antalet så att säga permanenta delegationer, styrelser och nämnder

inom landstingens egen förvaltning.

Antal

Förvaltningsutskott....................................................................................... 25

Övriga centrala styrelser och nämnder, såsom epideminämnder, barnmorskestyrelser,

veterinärstyrelser,dispensärstyrelser,distriktssköterske
styrelser,

blindnämnder, lönenämnder, allmänningsstyrelser m. fl...... 220

Styrelser och direktioner för landstingens sjukvårdsinrättningar, såsom

lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, hem för kroniskt

sjuka, sinnessjukvårdsanstalter och sinnesslöanstalter.................. 410

Styrelser för undervisningsanstalter, såsom folkhögskolor, lanthushållsskolor,

småskoleseminarier, skyddshem och dövstumskolor.................. 164

Styrelser för arbetsförmedlingsanstalter och arbetshem ......................... 30

Summa 849

Härtill bomme de permanenta, landstingsförvaltningen ej direkt tillhörande,

delegationer, vars ledamöter helt eller delvis utsåges av landstingen, såsom

poliskollegier, markegångsdeputerade, skogsvård sstyrelser, inskrivningsnämnder,

inskrivningsrevisioner, mönstringskommissioner för hästutskrivning,

automobilkommissioner, fastighetstaxeringsnämnder, avgäldsnämnder, personer

valbara till expropriation snämnder, sakkunniga för avgivande av förslag

vid utarrendering av kronans domäner, terminsavgiftsnämnder, styrelser för

sparbanker och för spritbolag m. il.

En grupp för sig utgjorde de val av revisorer av olika slag, som landstingen

hade att förrätta både vad anginge den egentliga landstingsförvaltningen

och institutioner utanför densamma.

Till slut bomme, örn man bortsåge från förstakammarvalen, valen av de

ordinarie och tillfälliga utskott samt av valnämnder, som landstingen hade

att förrätta för pågående landstingsmöten, samt val av tillfälliga beredningar,

som fungerade vid sidan av förvaltningsutskotten. Liksom ifråga örn förvaltningsutskotten

kunde valen av samtliga hithörande delegationer redan

nu förrättas proportionellt.

Allt som allt syntes man kunna uppskatta det antal val av olika slag,

som landstingen hade att förrätta, till över 2,000, eller inemot 100 val per

landsting. Av dessa kunde för närvarande allenast vid pass 150 st„ d. v. s.

6 per landsting, förrättas proportionellt. Den nu påyrkade reformen skulle

sålunda medföra en mångdubbling av sistnämnda slags val. Redan inför

dessa siffror måste man bliva betänksam mot förslagets genomförande för

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Majus proposition nr 99.

landstingens vidkommande. En blick på de delegationer, som landstingen

hade att utse, gåve också vid handen, att de politiska partisynpunkterna

mycket litet hade eller borde hava att göra med flertalet av dessa val. Det

giillde oftast att, oberoende av parti, välja personer, som sutte inne med

verklig kompetens på respektive områden. Ofta nog vore det av vikt att

tillse icke att de olika partierna utan att de olika delarna av landstingsområdet

bleve vederbörligen representerade. Ihågkommas borde till slut,

att det utan undantag vore den inom alla landsting förekommande valnämnden

eller -utskottet, som uppgjorde förslag till dessa val och att denna

nämnds förslag så gott som undantagslöst accepterades av landstingen. Valnämnden

utsåges ju, där så önskades av visst antal ledamöter, med tillämpning

av den proportionella valmetoden. Under sådana förhållanden syntes

redan nu partisynpunkterna kunna komma till sin rätt vid de olika valen,

och att utan tvingande skäl genom ett allmänt införande av den proportionella

valmetoden ytterligare politisera de på landstingen ankommande valen

finge icke anses tillrådligt.

Styrelsen kunde sålunda icke tillstyrka den i riksdagsskrivelsen ifrågasatta

utsträckningen av den proportionella valmetoden till samtliga på landstingen

ankommande val, utan ansåge, att härutinnan i stort sett den nuvarande

ordningen borde bibehållas oförändrad. Den enda utvidgning av

den proportionella valmetoden inom landstingsförvaltningen, som styrelsen

för sin del kunde biträda, gällde landstingets egna revisorer och deras

suppleanter, ifråga örn vilka kravet på minoritetens representerande syntes

vara särskilt välgrundad. Bestämmelse härom borde inryckas i 32 § av

landstingslagen.

Däremot har den ifrågasatta utsträckningen av den proportionella valmetoden

avstyrkts av Hallands och Gävleborgs läns landsting.

Ur Hallands läns landstings yttrande torde följande citat få lämnas:

Landstinget hyste ganska stora betänkligheter mot utsträckning i föreslagen

riktning av ifrågavarande valmetod. Synnerligen stora svårigheter

yppade sig nämligen att tillämpa densamma, då det gällde successiv förnyelse

av nämnder, styrelser och delegationer eller då det vore fråga örn

att utse personliga suppleanter eller ock då de valda skulle besitta vissa

särskilda kvalifikationer. En successiv förnyelse av styrelser och nämnder

förekomme mycket ofta och det vore tillika av synnerligen stor vikt, att en

sådan förnyelse ägde rum för att icke äventyra kontinuiteten i en styrelses

förvaltningsåtgärder. Vid användning härvid av den porportionella valmetoden

vore det icke möjligt, att den proportionella rättvisa man velat uppnå,

kunde komma till sin rätt, utan resultatet måste i regel bliva det rakt motsatta.

Ävenledes bleve frågan örn förfaringssättet, då de valde skulle besitta

vissa särskilda kvalifikationer så gott som olöslig. Visserligen kunde man

föreskriva, att i dylika fall samtliga val skulle underställas viss myndighet

för fastställelse, men då återstode att lösa frågan huru man skulle förfara,

därest fastställelse ej vunnes, en fråga, som bleve synnerligen aktuell för

landstingens vidkommande med sammanträden en gång örn året. Landstinget

finge därför för sin del avstyrka den ifrågasatta utsträckningen.

I överensstämmelse med vad jag förordat i fråga örn utsträckning av den

proportionella valmetodens användning vid val, som ankomma på stads- och

kommunalfullmäktige, finner jag mig böra tillstyrka, att de revisorer och

revisorssuppleanter, som landstinget jämlikt 53 § landstingslagen har att

utse, skola kunna väljas med tillämpning av proportionellt valsätt. Där
-

Departements
chefen.

s. 292 Kontrollera mot PDF

Den sakkunnige.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr ,99.

emot avstyrker jag ytterligare utvidgning av möjligheten att använda proportionell

valmetod vid de inom landsting, förekommande valen. Till stöd

härför kan jag åberopa de skäl, som jag anfört för mitt ståndpunktstagande

i fråga örn val inom stads- och kommunalfullmäktige. Jag vill härvid även

framhålla de synpunkter, som anförts av styrelsen för svenska landstingsförbundet.

58 §.

Uppdelningen av nuvarande 8 § har medfört nödvändigheten att ändra

den i 58 §, sista stycket, förekommande hänvisningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13

juni 1919 (nr 293) örn ordning oell villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning.

De i 18, 19 och 22 §§ av denna lag föreslagna ändringarna äro av formell

natur och betingas av den verkställda omarbetningen av förordningarna örn

kommunalstyrelse på landet och i stad. Övriga ändringar äro erforderliga

med hänsyn till det föreslagna införandet av kyrkofullmäktige.

Förslaget till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse

på landet lii. m.

Rörande behovet av en särskild promulgationslag har den salckunnige anfört

såvitt nu är ifråga:

Enär de nuvarande L. och S. vore avsedda att var för sig ersättas med

mera än en av de nya lagarna, vore det oegentligt att i någon särskild av

dem förklara upphävda mera än vissa delar av de äldre lagarna. Med hänsyn

till härav följande olägenheter och även för undvikande av upprepning

i övergångsbestämmelserna hade den sakkunnige ansett sig böra föreslå en

särskild lag örn ikraftträdande av den nya lagstiftningen och upphävande

av den äldre.

Yad angår den föreslagna lagens innehåll har den sakkunnige framhållit

följande:

Yid avfattandet av §§ 3, 4 hade ledning hämtats från övergångsbestämmelserna

i landstingslagen 61, 65 §§. Under den i § 3 tillagda bestämmelsen

örn »ändringssökande» innefattades framställning örn ändring i uppbördslängden.

Stadgandet örn beståndet av val, som före lagens ikraftträdande

ägt rum, föranleddes särskilt av föreslagna ändringar beträffande

behörighetsvillkor för de valda, men syftade även på det fall, att revisorer

valts för löpande året; örn revisorer icke i förväg valts, måste sådana.väljas

för nämnda år och utöva sitt uppdrag även efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Att med avseende å val, som uteslutande avsåge tid efter

lagens ikraftträdande, de nya bestämmelserna skulle tillämpas, torde böra

särskilt uttalas. Självklart och med vanlig praxis överensstämmande syntes

vara, att Kungl. Maj:t kunde med avseende å tiden efter lagens ikraftträdande

i förväg utöva befogenheten att utfärda särskilda bestämmelser och fastställa

formulär.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Majus proposition nr 99.

I likhet med den sakkunnige finner jag lämpligt, att bestämmelserna om

den nya lagstiftningens ikraftträdande meddelas i en särskild lag.

Beträffande lagens innehåll ansluter jag mig i huvudsak till sakkunnigförslaget.

Av lagen följer, att de nya föreskrifterna skola tillämpas vid de

val av landstingsmän samt kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige, som

skola förrättas under år 1930. Beaktas bör, att det för möjliggörande härav

i vissa fall torde vara nödvändigt att i stad före valen verkställa ny distriktsindelning

för val till andra kammaren. På grund härav synes den ändring

av 31 § i lagen örn val till riksdagen, som kommer att föreslås av chefen

för justitiedepartementet, böra träda i kraft redan den 15 maj 1930. Länsstyrelserna

böra tydligen i nu avsedda fall upptaga frågan örn ny valdistriktsindelning

i så god tid, att deras förslag kunna för yttrande underställas

stadsfullmäktige vid det sammanträde, som plägar hållas i juni månad. De

föreslagna nya bestämmelserna rörande debitering m. m. av kommunalskatt

böra givetvis ej tillämpas å utskylder för tidigare år än 1931. Då enligt den

föreslagna ordningen val av revisorer för granskning av den kommunala

förvaltningen skola ske för det nästkommande året och kunna vara proportionella,

torde revisorsval för år 1931 böra i enlighet med de nya reglerna

äga rum under år 1930. Stadganden i dessa ämnen hava intagits i §§ 3 och 4.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen till

lag örn kommunalstyrelse på landet'', lag örn kommimalstyrelse i stad; lag örn

kommunala och kyrkliga val; lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting,

å kommunalstämma m. m.; lag örn ändring i vissa delar av förordningen

den 23 maj 1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm; lag örn ändrad

lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn

landsting; lag om ändrad lydelse av tussa paragrafer i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

samt lag om införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet m. m.

och hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att proposition i ämnet, av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Departonients
chefen.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Majus proposition nr 99.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag om kommunala val.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ I
Kommunala

val, som avses i denna lag, äro val av landstingsman, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige, stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 2.

Örn valkretsar vid val av landstingsmän, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

och kyrkofullmäktige är särskilt stadgat.

Kap. 2. Örn valdistrikt oell valförrättare.

§ 3.

Mom. 1. Vid val av landsting smäll eller av TcommunalfullmäHige eller stadsullmäktige

skall varje kommun eller, där kommun är för fullmäktigval delad

i valkretsar, varje valkrets bilda ett valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna

i lagen örn val till riksdagen del av kommunen eller av valkretsen

utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, i vilket fall sådan

del bildar eget valdistrikt även vid val, som avses i detta moment. Höra

delar av kommun till olika valkretsar för landstingsmann aval, skall varje sådan

del bilda ett valdistrikt, där icke enligt vad nyss nämnts ytterligare delning

i valdistrikt förekommer.

Mom. 2. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där

församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett

valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna i lagen örn val till riksdagen

delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till

riksdagens andra kammare, i vilket fall varje sådan del bildar eget valdistrikt

vid val av kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn distriktsindelning enligt lagen örn val till riksdagens

andra kammare skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i

tillämpning på landet beträffande kommunala val, som förrättas enligt den

under nästföljande år upprättade röstlängden, och i stad å tid, somangives

i beslutet.

• § ^.

Röstberättigad äger utöva valrätt allenast vid valförrättning för det valdistrikt,

där han är mantalsskriven.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Majus proposition nr 99.

§5.

Kommunala val förrättas för varje valdistrikt på landet inför den valnämnd,

som enligt lagen örn val till riksdagen kar att förrätta val till riksdagens

andra kammare för distriktet, samt i stad inför magistraten eller sådana dess

deputerade, som avses i nämnda lag.

I municipalsamhälle, som ej utgör särskilt valdistrikt, skola vid val av

municipalfullmäktige municipalstämmans ordförande och två av stämman

utsedda personer vara valförrättare. Ordet föres av municipalstämmans

ordförande.

Kap. 3. Om röstlängd.

§6.

Yarje år skall röstlängd för kommunala beslut och val upprättas, på landet

och i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som verkställer

debitering av utskylder till kronan, samt i annan stad av magistraten eller,

där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av dessa

under magistratens inseende.

§ 7‘

Röstlängd upprättas för varje kommun. Äro i kommun flera valdistrikt,

skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt. Finnes

inom kommun eller valdistrikt municipalsamhälle, skall för dettas område

särskild underavdelning uppläggas.

Örn röstlängd vid ändring i kommunal indelning gäller vad särskilt är

stadgat.

§8.

I röstlängden skola enligt mantalslängden för året upptagas alla invånare

inom valdistriktet, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder

av tjugutre år, med angivande för var och en. huruvida han äger eller saknar

rösträtt i avseende å kommunala beslut och val samt landstingsmannaval.

Envar sådan person, örn vilken upplysning ej vinnes, att han den 10

juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt i ena eller

andra avseendet, antecknas i längden såsom röstberättigad, dock att i fråga

örn den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår den för rösträtt

i visst avseende särskilt föreskrivna åldern, anmäldes, att han icke är i sådant

avseende röstberättigad förr än efter utgången av löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och val röstberättigad person vare sig

saknar rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige på den grund,

att han är främmande religionsbekännare eller anmält sig till utträde ur

svenska kyrkan, eller ock saknar rösträtt å municipalstämma och vid val

av municipalfullmäktige av det skäl, att han häftar för honom påförda utskylder

till municipalsamhället, skall om förhållandet göras anteckning i

längden.

Närmare föreskrifter i avseende å röstlängdens upprättande, så ock om

skyldighet för myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till införande i

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Majus proposition nr 99.

längden meddelas av Konungen. Omfattar valdistrikt två eller flera kyrkoförsamlingar

eller delar av församlingar, ankommer på Konungen att förordna

om röstlängds uppläggande i särskilda delar eller underavdelningar,

en för varje församling eller del av församling.

§ 9.

Senast den 30 juni skall röstlängden vara upprättad och avsänd eller

avlämnad på landet till valnämndens ordförande och i stad till magistraten,

där ej denna själv verkställt upprättandet.

Envar äger att under behörig tillsyn taga del av röstlängden ävensom göra

avskrift därav.

Yad i lagen örn val till riksdagen stadgas örn röstlängds framläggande till

granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse till person, som

i längden upptagits såsom icke röstberättigad, örn framställande av anmärkning

mot längden och örn underrättelse till den, mot vilkens rösträtt

anmärkning framställts, örn prövning av sådan anmärkning samt örn längdens

justering ävensom örn klagan över valnämndens eller magistratens beslut

skall äga motsvarande tillämpning beträffande kommunal röstlängd.

§ io.

Mom. 1. Har mot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd,

anmärkning ej förekommit, eller har med anledning av framställd anmärkning

beslut givits och rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i röstlängden,

länder längden i den mån ej enligt mom. 2 rättelse skall verkställas, till

ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny röstlängd på föreskrivet sätt kommit

till stånd.

Mom. 2. Har på klagan, som förts i samband med besvär över valförrättning

eller annan omröstning, röstlängden i någon del förklarats felaktig,

skall, sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen, ändå att felaktigheten

ej föranlett omröstningens upphävande, låta i längden införa av förklaringen

föranledd rättelse.

Kap. 4. Örn valdag m. in.

§ 11-

Mom. 1. Val av landstingsman skall förrättas tredje söndagen i september

månad eller i stad, där magistraten så beslutar, närmast därförut infallande

lördag.

Valet må dock utsättas till annan dag under tiden från och med den 13

till och med den 30 september, därest samma år, då valet skall äga rum,

på landet av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige å ordinarie sammankomst

i mars månad och i stad av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

å ordinarie sammankomst i maj månad så beslutes med minst två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Bestämmes annan valdag

än tredje söndagen i september, skall underrättelse därom meddelas

länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet skall äga rum.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Mom. 2. Val av kommunalfullmäktige skall förrättas under tiden från och

nied den 13 september till och med den 20 oktober. Valdag bestämmes

det år, då valet skall äga rum, av kommunalstämman eller kommunalfullmäktige,

med iakttagande av att beslut, varigenom valet bestämmes till dagen

för landstingsmannaval i valdistriktet, skall fattas före den 15 juli.

I fråga örn val av municipal/''ullmäktige skall vad nu är sagt äga motsvarande

tillämpning, dock må val av municipalfullmäktige icke förrättas å

samma dag som landstingsmannaval för samhället. Där kommunalfullmäktigval

i kommun, varav samhället utgör del, icke förrättas å samma dag som

landstingsmannavalet, må municipalstämman eller municipalfullmäktige besluta,

att municipalfullmäktigvalet skall äga rum å samma dag som kommunalfullmäktigvalet.

Mom. 3. Val av stadsfullmäktige skall förrättas under tiden från och med

den 13 september till och med november månads utgång. Magistraten utsätter

för staden eller, där staden är indelad i valkretsar, för varje valkrets

dag, då valet skall förrättas. Val må dock ej förrättas å samma dag som

landstingsmannaval för staden, därest icke stadsfullmäktige eller allmänna

rådstugan före den 15 juli det år, då valet skall äga rum, sådant beslutar,

i vilket fall magistraten har att utsätta valet till den sålunda bestämda

dagen.

Mom. 4. Val av kyrkofullmäktige skall förrättas under tiden från och med

den 13 september till och med november månads utgång. Valdag bestämmes

det år, då valet skall äga rum, av kyrkostämman eller kyrkofullmäktige.

Mom. 5. Beträffande Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om

tid för förrättande av val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

§ 12-

Mom. 1. I landskommun, vars invånarantal överstiger 3,000, skall med de

i §§ 14 och 15 angivna undantagen val av kommunalfullmäktige utsättas att

äga rum å två på varandra följande dagar, av vilka den ena skall vara en

söndag.

I sådan kommun skall ock med enahanda undantag landstingsmannaval

utsättas att äga rum, förutom å den i § 11 mom. 1 åsyftade dagen, jämväl

å dagen närmast efter eller enligt valnämndens beprövande närmast före

sagda dag.

Är kommun delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i stället

äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

Föreskrifterna i detta moment hava icke avseende å köping, som utgör

särskild kommun.

Mom. 2. I församling på landet, vars invånarantal överstiger 3,000, skall

med de i §§ 14 och 15 angivna undantagen val av kyrkofullmäktige utsättas

att äga rum å två på varandra följande dagar, av vilka den ena skall vara

en söndag.

Är församling delad i valdistrikt, skola stadgandena i detta moment i

stället äga tillämpning å varje valdistrikt, vars invånarantal överstiger 3,000.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 13.

I fall, som avses i § 12, skall valförrättningen äga rum å sedvanligt ställe.

Endera förrättningsdagen må valet dock äga rum å annan tillgänglig lokal,

därest valnämnden med hänsyn till samfärdsförliållandena eller andra förhållanden

inom kommun, församling eller valdistrikt prövar det erforderligt.

§ 14.

Utsättes jämlikt § 13 val att endera förrättningsdagen äga rum å annan

lokal än den sedvanliga, äger valnämnden jämväl, där förhållandena det påkalla,

bestämma, att valförrättning å lokal, som senare användes, icke skall

taga sin början förrän å andra dagen efter näst föregående förrättningsdag,

dock att endera förrättningsdagen alltid skall vara en söndag.

§ 15.

Där synnerliga skäl därtill äro, må beträffande kommun, församling eller

valdistrikt, som avses i § 12, val enligt valnämndens bestämmande utsättas

att äga rum jämväl en påföljande tredje förrättningsdag å annan tillgänglig

lokal än den, där förrättning under första eller andra dagen skall hållas.

Utsättes valet sålunda jämväl tillen tredje förrättningsdag, äga föreskrifterna

i § 14 tillämpning.

§ 16.

Väljare är oförhindrad att avgiva sin röst vilken av de för valet utsatta

förrättningsdagarna han önskar å den för denna dag bestämda lokalen.

§ 17-

Mom. 1. På valnämnden ankommer, huruvida den i § 12 mom. 1 stadgade

utsträckningen av tiden för val skall äga rum vid val av kommunalfullmäktige

eller landstingsmän i köping, som bildar egen kommun, samt i

annan kommun på landet eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett

invånarantal överstigande 3,000.

Einnes sådan utsträckning böra äga rum, skall gälla vad i § 16 föreskrives

samt för annan kommun på landet än köping och för valdistrikt inom sådan

kommun jämväl vad i §§ 13—15 stadgas.

Vid val av municipalfullmäktige äger, där municipalsamhället utgör särskilt

valdistrikt, valnämnden och i annat fall municipalstämmans ordförande

bestämma, att den i § 12 mom. 1 stadgade utsträckningen av tiden för val

skall äga rum, och gäller i sådant fall vad i § 16 föreskrives.

Mom. 2. På valnämnden ankommer, huruvida den i § 12 mom. 2 stadgade

utsträckningen av tiden för val skall äga rum i församling på landet

eller valdistrikt därinom, som icke uppnått ett invånarantal överstigande

3,000.

Einnes sådan utsträckning böra äga rum, skola bestämmelserna i §§ 13—

16 äga tillämpning.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 18-

Yal av stadsfullmäktige eller av landstingsman för stad eller av kyrko

fullmäktige för församling i stad må efter magistratens bestämmande utsträckas

att hållas två på varandra följande dagar. Förordnas örn sådan utsträckning,

skall gälla vad i § 16 stadgas.

§ 19.

Utsattes val till särskilda dagar, skall i den kungörelse, som utfärdas

angående valet, tydligt angivas, vilka dagar valet skall hållas samt å vilken

lokal förrättningen skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. För

detta ändamål erforderliga underrättelser skola ifråga örn landstingsmannaval

av valnämnden eller magistraten meddelas länsstyrelsen före juli månads

utgång det år, då valet skall ske.

I kungörelsen skall ock meddelas vad i § 16 är sagt.

Kap. 5. Om vals kungörande oell förrättande.

§ 20.

Mom. 1. När val av lands tingsmän skall äga rum, låter länsstyrelsen därom

i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen skall upptagas:

a) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen; samt

b) dag för valet samt valtider och valställe för varje valdistrikt.

Kungörelsen skall tillika innehålla erinran örn den skyldighet, som enligt

§ 34 åligger valförrättaren, att ofördröjligen till länsstyrelsen insända de

förseglade omslag, som avses i § 33 mom. 3, ävensom valprotokoll och röstlängd.

Morn. 2. Örn val av kommunalfullmäktige, munidpälfullmäktige eller stadsfullmäktige

skall i den beträffande kommunalstämma eller allmän rådstuga

föreskrivna ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten, beträffande

val av municipalfullmäktige i municipalsamhälle, som ej utgör särskilt valdistrikt,

av municipalstämmans ordförande samt i övriga fall av valnämndens

ordförande. I kungörelsen skall angivas antalet av dem, som skola väljas,

samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet ävensom valstället

noggrant utsättas.

Morn. 3. Örn val av kyrkofullmäktige skall i den för kyrkostämma föreskrivna

ordningen kungörelse utfärdas: i stad av magistraten samt på landet av

valnämndens ordförande. I kungörelsen skall angivas antalet av dem som

skola väljas samt, särskilt för varje valdistrikt, dagen och tiderna för valet

ävensom valstället noggrant utsättas.

Morn. 4. Beträffande kungörelse örn val, som skall hållas å särskilda

dagar, meddelas ytterligare bestämmelser i § 19.

Moni. 5. I fråga om Stockholms stad gäller vad särskilt är stadgat om

kallelse till val av stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 21.

Val äger ruin inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas eller tryckta

eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som valförrättare!! för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga

fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan avstyras,

äger valförrättaren att avbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar av denna lag finnas anslaget.

§ 22.

Mom. 1. Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen

samt å landet minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen och i stad

minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen. Där högmässogudstjänst

å valdagen hålles i den församling, till vilken valdistriktet hör, skall uppehåll

göras för den tid gudstjänsten pågår. Vad nu är stadgat gäller, där

val hålles å särskilda dagar, med avseende å varje förrättningsdag.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt bestämmas i stad av magistraten

och på landet av valnämnden eller i fall, som avses i § 5 andra stycket, av

municipalstämmans ordförande. Örn beslut beträffande vallokal och valtider

vid landstingsmannaval skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli

månads utgång det år, då valet skall äga rum.

Mom. 2. Där kommunalt val förrättas å samma dag som annat sådant

val eller val av elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens första

kammare, skola valen förrättas i samband, så att tillfälle beredes väljare,

som äger utöva rösträtt vid flera än ett av valen, att samtidigt avgiva sina

röster.

§ 23.

Val är omedelbart och sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas

valsedlar av vitt papper utan kännetecken. Nederst å valsedels framsida

må vara såsom valbeteckning anbragt ett av orden »landstingsmannaval»,

»kommunalfullmäktigval», »municipalfullmäktigval», »stadsfullmäktigval» eller

»kyrkofullmäktigval» eller annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

Ovanför namnen skall såsom väljarbeteckning å valsedel utsättas partibeteckning

(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av

väljare eller för viss meningsriktning). Ovanför partibeteckningen må såsom

ytterligare väljarbeteckning förekomma en kartellbeteckning (beteckning i

ord för två eller flera vid valet samverkande partier) och mellan partibeteckningen

och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i ord för viss grupp

av väljare eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift å den eller de utseddas namn, titel

eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig

för att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Ar något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende å något

där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem därmed åsyftas, eller upptager

valsedel namn å någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Majus proposition nr 99.

obefintligt. Äro å valsedel eller särskild del därav upptagna flera namn,

än enligt § 24 är i förekommande fall medgivet, anses det eller de sista,

övertaliga namnen såsom obefintliga.

Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall

å valsedel vara anbragt valbeteckning, som ovan sägs.

§ 24.

Valsedel skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det

andra, eller ock på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som

det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser, dock att, där endast

en landstingsman skall utses, valsedel må innehålla tre namn. Namnen

gälla själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet, samt, i den mån de icke

därvid tagas i anspråk val av suppleanter för landstingsmän eller av efterträdare

för fullmäktige.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver

det antal landstingsmän eller fullmäktige valet avser. Dessa namn

skola uppföras vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva landstingsmanna-

eller fullmäktigvalet samt, i den mån namnen icke därvid tagas

i anspråk, val av suppleanter eller efterträdare. För suppleantvalet eller

efterträdarvalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras

högst två namn för vart och ett av de för själva landstingsmannaeller

fullmäktigvalet upptagna namnen. Upptager rum å sedelns högra sida

två namn skola de förekomma det ena under det andra. För val av suppleant

eller efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande

namn för själva landstingsmanna- eller fullmäktigvalet, anses såsom obefintligt.

§ 25.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där

anbragt;

vilken saknar valbeteckning, då sådan är föreskriven;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst å framsidan;

vilken saknar partibeteckning;

vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än

ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen;

vilken enligt därå anbragt valbeteckning avser annat val än det, varvid

den avgivits;

vilken icke upptager något giltigt namn.

Finnas i ett valkuvert två eller flera likalydande valsedlar, skall allenast

en sedel räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två eller

flera valsedlar, äro de alla ogilla.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

§ 26.

Vid valförrättning skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek

och beskaffenhet, tillhandahållas väljarna för det ändamål, varom förmäles

i § 27. Till varje väljare utlämnas ett valkuvert. Å valkuvert skall vara

tydligt anbragt valbeteckning för valet. Innan valkuvert utlämnas, skall

därå intryckas en stämpel utvisande det valdistrikt, där valförrättningen

äger rum. Blanketter till valsedlar skola jämväl tillhandahållas å vallokalen.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,

att valurnan är tom.

§ 27.

Väljarna äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos valförrättaren.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att

möjliggöra för envar att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel

i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med

skärmar eller dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättaren som allmänheten

är synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valförrättaren

att vaka över att väljares förehavande därstädes ej kan av någon iakttagas.

Efter det väljaren vid någon av omförmälda särskilda platser inlagt sin valsedel

i kuvertet och tillslutit detsamma, har han att utan dröjsmål personligen

överlämna det till ordföranden. Sedan denne förvissat sig, att den,

som avlämnar valkuvertet, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,

ävensom tillsett, att kuvertet är försett med vederbörlig valbeteckning samt

behörigen stämplat men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden

kuvertet i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn

göres anteckning, att rösträtten utövats. Valkuvert, som saknar vederbörlig

valbeteckning eller stämpel, eller som är å utsidan märkt med annat kännetecken,

skall ej mottagas.

Väljare, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven

ordning avgiva sin röst, äger att till biträde vid röstningen anlita den

han själv därtill utser.

§ 28.

Aro äkta makar båda röstberättigade i samma valdistrikt, må den ena av

dem ingiva valsedel genom andra maken. Vill väljare begagna dylik rätt,

skall valsedelsförsändelse anordnas tidigast fjorton dagar före dagen för

valets början. Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då

det i § 29 omförmälda vittnesintyget underskrives.

§ 29.

För valsedelsförsändelse, som avses i § 28, skall användas ett innerkuvert

och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas genom kommunens eller församlingens

försorg. Ej må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten

av kuvert och örn väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs

i § 59.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Väljaren skall själv frivilligt inlägga sin valsedel i innerkuvertet oell tillsluta

detta samt i närvaro av ett ojävigt vittne inlägga innerkuvertet i ytterkuvertet,

vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En å ytterkuvertet

anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt

undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid

tiden för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar å ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets

meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

§ 30.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken, avlämnar vid valförrättningen

till valförrättarens ordförande valsedelsförsändelse, varom sägs

i §§ 28 och 29. Finnes, att båda makarna äro i röstlängden upptagna såsom

röstberättigade, att ytterkuvertet är sådant, som avses i § 29, samt att

därå äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg i behörigt skick,

och förekommer ej skälig anledning, att ytterkuvertet blivit efter tillslutandet

öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall det ej mottagas.

Sedan ordföranden därefter tillsett, att innerkuvertet är tillslutet och utan

annat märke än ändamålsbeteckningen, stämplas detsamma och nedlägges i

valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning,

att rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej tillslutet eller ej sådant, som avses i § 29, eller finnes

å dess utsida annat märke än ändamålsbeteckningen, skall det ej mottagas.

§ 31.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock

att örn rätt att i visst fall ingiva valsedel till länsstyrelsen gäller vad i kap.

6 stadgas.

§ 32.

Mom. 1. Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt

förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert

förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,

valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrättningen

eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller,

örn utrymme där saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga

i valet, äga rätt att i den tur de anmäla sig avlämna sina valsedlar.

Mom. 2. Har val förrättats å särskilda dagar, skall med avseende å sådant

val gälla:

a) När å annan förrättningsdag än den sista alla, som vid det för förrättningens

slut fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat sina röstsedlar,

förklarar ordföranden röstningen för dagen avslutad.

b) Omedelbart därefter upptagas valkuverten ur valurnan och räknas

oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av

Konungen fastställda formulär samt i formulären givna anvisningar skall

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas ock

upptages i protokollet antalet av de personer, som enligt anteckningarna i

röstlängden deltagit i valet. Därefter tillkännagives såväl antalet valkuvert

som antalet av nyssnämnda personer.

c) Sedan dessa åtgärder vidtagits, inläggas valkuverten i ett eller flera

kållfasta omslag, som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes

sigill ock förses med påskrift angivande valet ock förrättningsdagen. De

sålunda åsätta sigillen skola därefter avtryckas å protokollet. Därjämte

skall i protokollet antecknas antalet omslag, vari valkuverten inlagts. Där

särskilda val samtidigt förrättas inför samma valförrättare, skall dessutom

anteckning örn detta förkållande göras i protokollet för vartdera valet.

d) Sedan valprotokollet för dagen upplästs ock dess riktigliet bekräftats

av ordföranden ock två av de närvarande, avslutas förrättningen för dagen.

e) Protokollet ock nämnda omslag omkändertagas av ordföranden.

f) A sista förrättningsdagen skall ordföranden, sedan kan inför öppna

dörrar förvissat sig, att de sigill, som åsatts nämnda omslag, överensstämma

med de å protokollet avtryckta ock äro obrutna, uttaga valkuverten

ock, efter det desamma räknats, nedlägga dem oöppnade i valurnan. Vid

valprotokollet för sista förrättningsdagen fogas protokoll för föregående

förrättningsdag eller förrättningsdagar.

§ 33.

Mom. 1. När alla, som vid det för valförrättnings slut fastställda klockslaget

äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden

röstningen avslutad.

Mom. 2. Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas

oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med särskilda av

Konungen fastställda formulär ock i formulären givna anvisningar skall föras

vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas ock upptages

i protokollet antalet av de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden

deltagit i valet. Därefter tillkännagives såväl antalet valkuvert som antalet

av nyssnämnda personer.

Mom. 3. a) Sedan i mom. 2 föreskrivna åtgärder vidtagits, öppnas valkuverten

ock uttages innehållet.

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av

annat eller mera än en valsedel skall, efter det att i senare fallet innehållet

återinlagts, valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet

sålunda tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera omslag.

A varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert ävensom

dessas antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts

enda innehåll, är ogin, lägges sedeln åsido. Antalet sålunda åsidolagda

valsedlar räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag.

A varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom

dessas antal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30o

Kungl. Majus proposition nr 99.

d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b) och c) återinlagts

i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar,

vilka äro likalydande med avseende å väljarbeteckning (kartell-, parti- och

fraktionsbeteckning), sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje

grupp räknas, varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller

flera omslag. Å varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas väljarbeteckning

samt antal.

e) De omslag, varom i detta mom. förmäles, skola, utöver ovan föreskrivna

anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet, där förrättningen

äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt

förseglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas

å protokollet.

Mom. 4. I protokollet skall, utöver vad i mom. 2 sagts, ytterligare antecknas

:

a) antalet valkuvert, vilka enligt bestämmelserna i mom. 3 b) inneslutits

i andra kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

b) antalet valsedlar, vilka enligt bestämmelserna i mom. 3 c) lagts åsido,

jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

c) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i mom. 3 d),

samt gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar

inlagts.

Där särskilda val förrättas å samma dag inför samma valförrättare, skall

dessutom anteckning örn detta förhållande göras i protokollet för vart och

ett av valen.

Morn. 5. Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda

skäl föranleda avbrott, må förrättningen icke avbrytas i annan ordning än

att, sedan de i mom. 2 föreskrivna åtgärderna vidtagits, verkställandet av de

i mom. 3 och 4 föreskrivna åtgärderna i sin helhet uppskjutes, dock icke

längre än till påföljande dag. Innan förrättningen sålunda avbrytes, skall

tid för densammas fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas

i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa

omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i

säkert förvar; och förrättningen må ej ånyo företagas, innan valförrättaren

inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta sigillen äro obrutna.

§ 34.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden

och två av de närvarande, avslutas valförrättningen, med erinran om blivande

röstsammanräkning inför länsstyrelsen. Valf ör rättar en insänder därefter

ofördröjligen till länsstyrelsen dels de förseglade omslag, som avses i § 33

mom. 3, dels ock valprotokollet och röstlängden. Sker insändandet med

posten, skall försändelsen assureras.

Att, när val förrättas å särskilda dagar, vid protokollet för sista dagen

skall fogas protokoll för föregående dag eller dagar, sägs i § 32 mom. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 77 käft. (Nr 99.) s7o n 20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Majus proposition nr 99.

Kap. 6. Om rätt för väljare att 1 vissa fall ingiva valsedel

till länsstyrelsen.

§ 35.

Väljare’ som tillhör någon av nedanstående yrkes- eller tjänstegrupper,

må i den ordning i detta kapitel föreskrives avgiva valsedel genom försändelse

omedelbart till länsstyrelsen. Denna rätt må dock ej utövas i annat

fall än då, enligt vad vid tiden för försändelsens anordnande kan tagas för

visst, hinder för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen möter på

grund därav, att yrkets eller tjänstens utövning betingar hans vistande utom

valdistriktet vid den tidpunkt, då röstningen äger rum.

Hindret skall styrkas på sätt i § 39 stadgas.

Den rätt nu är sagd tillkommer:

a) den, som utövar militärtjänst;

b) den, som utövar sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller

annans räkning i fiske i öppen sjö eller i annan egenskap tillhör besättning

eller annan personal å fartyg;

c) den, som tillhör personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat

;

d) den, som tillhör personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt järnvägsföretag

eller vid postverket, tullverket eller lots- eller fyrväsendet.

Rätt att avgiva valsedel genom försändelse omedelbart till länsstyrelsen

tillkommer jämväl äkta make till den, som tillhör personalen vid svensk

beskickning eller svenskt konsulat, där vid tiden för försändelsens anordnande

kan tagas för visst, att hinder för väljarens personliga inställelse vid

valförrättningen möter på grund därav, att väljaren är bosatt å makens

tjänsteort.

§ 36.

Valsedelsförsändelse må ej anordnas tidigare än trettio dagar före den

dag, då valet skall börja, och ej heller senare än dagen för röstningens avslutande.

Valsedelsförsändelse skall anses vara anordnad den dag, då det

i § 39 omförmälda vittaesintyget underskrives.

Valsedelsförsändelse skall hava inkommit till länsstyrelsen före röstsammanräkningens

början och ej senare än dagen efter den, då röstningen avslutades.

§ 37.

Mom. 1. Vid anordnande av valsedelsförsändelse skall väljaren anlita

ojävigt vittne.

Vistas väljaren inom riket, skall såsom vittne anlitas på landet ordförande

eller ledamot i valnämnd eller i kommunalnämnd samt i stad tjänsteman,

som förordnas av magistraten.

Vistas väljaren utom riket, skall såsom vittne anlitas svensk konsul

eller ock, där väljaren tillhör besättning eller annan personal å svenskt

fartyg, dettas befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans närmaste

man.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99. 307

De personer, som nämnts i detta moment, äro pliktiga att, när de därom

anmodas, tillhandagå väljaren såsom nu är sagt.

I fråga örn viss grupp av väljare äger Konungen förordna, vilka personer

ytterligare må anlitas såsom vittne.

Mom. 2. Ar väljaren ej personligen känd för vittnet, åligger det honom

att styrka sin identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller

ock medelst prästbevis, debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllestgörande

handling.

§ 38.

För valsedelsförsändelse skall användas ett innerkuvert med vidhängande

blankett och ett ytterkuvert, vilka tillhandahållas utom riket genom statsverkets

och inom riket genom kommunens eller församlingens försorg. Ej

må för ändamålet annat kuvert brukas. Örn beskaffenheten av kuvert och örn

väljarens rätt att kostnadsfritt erhålla kuvert sägs i § 59.

§ 39.

Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta

detta.

Därefter skall i vittnets närvaro å den innerkuvertet vidhängande blanketten

tecknas noggrann upplysning angående de av väljarens yrke eller

tjänst förorsakade omständigheter, som hindra hans personliga närvaro

vid valförättningen, ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt

sin valsedel i kuvertet och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats

å blanketten skall egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika skola å

blanketten angivas yrke eller tjänsteställning, valdistrikt, som väljaren vid

tiden för valet tillhör, och hans hemvist inom valdistriktet, så ock de omständigheter

i övrigt, angående vilka Konungen föreskriver, att uppgift härvid

skall meddelas.

Vittnet skall å blanketten vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren

angivits såsom förfallogrund, och intyga, att väljaren egenhändigt skrivit

sitt namn å blanketten, såsom ovan sagts, samt att han omedelbart dessförinnan

befunnit sig i enrum, ävensom angiva dag och ort för intygets meddelande.

Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren i vittnets närvaro

inläggas i ytterkuvertet. Detta tillslutes och adresseras till den länsstyrelse,

som har att sammanräkna de vid valet avgivna rösterna. En å

ytterkuvertet anbragt uppgift, att det innehåller väljarens valsedel, skall

dessförinnan egenhändigt underskrivas av väljaren. Tillika angives det valdistrikt

väljaren tillhör och hans hemvist inom distriktet. Därefter skall

försändelsen av väljaren personligen överlämnas till nyssnämnda länsstyrelse

eller genom posten eller annorledes tillställas samma myndighet. Överlämnas

försändelsen åt posten, skall den rekommenderas. Vittne, som enligt

§ 37 har skyldighet att på sätt där sägs tillhandagå väljare, åligger ock

att, då särskild anhållan därom framställes, ombesörja försändelsens postbefordran

mot gottgörelse för postavgifter.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Majus proposition nr 99.

§ 40.

Då valsedelsförsändelse ankommit till länsstyrelsen, skall anteckning därom,

med uppgift å dagen för ankomsten, ske i bok, som upplagts för ändamålet.

Försändelserna förvaras under lås.

§ 41.

Närmare föreskrifter för tillämpning av stadgandena i §§ 37 och 39 meddelas

av Konungen.

Kap. 7. Örn rösternas sammanräknande och valets avslutande.

§ 42.

Länsstyrelsen skall vid offentlig förrättning, som skall äga rum så snart

omständigheterna medgiva det, verkställa sammanräkning av de vid valet

avgivna rösterna. Örn förrättningen utfärdas särskild kungörelse med uppgift

i förekommande fall å den ordningsföljd, vari sammanräkningen, därest

hinder icke möter, kommer att företagas för olika val; sådan särskild kungörelse

skall senast sex dagar före förrättningens början införas i en eller

flere av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger länsstyrelsen att i god tid före förrättningen tillse, att valprotokoll,

röstlängd och omslag, som avses i § 33 mom. 3, inkommit från

samtliga de valdistrikt, vilkas röster skola sammanräknas, samt att, där så

ej skett, från försumlig valförrättare infordra vad som felas. Länsstyrelsen

verkställer även förberedande granskning av nämnda handlingar och inskaffar,

där dessa härvid befinnas icke vara i behörigt skick, på lämpligt sätt de

upplysningar rörande anledningen härtill, vilka prövas erforderliga.

§ 43.

Mom. 1. A utsatt tid och ställe verkställer länsstyrelsen inför öppna

dörrar sammanräknandet av de vid valet avgivna rösterna. De från valförrättarna

insända valprotokollen uppläsas och granskas, och sigillen å insända

omslag jämföras med de sigill, som äro avtryckta å protokollet. Förekommer

därvid ej skälig anledning, att omslaget blivit efter tillslutningen

öppnat, brytes förseglingen. I annat fall lämnas omslaget orubbat, och de

däri inneslutna valsedlarna inverka ej på valet.

Mom. 2. Hava valsedelsförsändelser ankommit, räknas desamma och antalet

jämföres med den över sådana försändelser förda boken. Därefter brytas försändelsernas

ytterkuvert. Har försändelse ankommit senare än i § 36 är

sagt eller är ytterkuvertet ej sådant eller ej försett med sådan påskrift,

som föreskrives i §§ 38 och 39, eller förekommer skälig anledning, att ytterkuvert

efter tillslutandet blivit öppnat, lämnas kuvertet obrutet och är

däri innesluten valsedel utan verkan på valet.

Sedan ytterkuverten brutits, granskas innerkuverten med vidfästade blanketter.

Finnas därvid flera kuvert härröra från samma väljare, äro de alla

ogilla och läggas orubbade åsido.

I övrigt skall tillses:

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Majus proposition nr 99.

att den som avgivit valsedelsförsändelsen är i röstlängden upptagen

såsom röstberättigad och icke har inför valförrättare utövat sin rösträtt,

att han jämlikt § 35 är behörig att avgiva valsedelsförsändelse,

att valsedelsförsändelsen anordnats inom tid, som stadgas i § 36, och i

enlighet med föreskrifterna i §§ 37—39, samt

att innerkuvertet är utan annat märke än ändamålsbeteckningen.

Brister något i nu nämnda hänseenden, lägges innerkuvertet orubbat

åsido såsom ogillt. I annat fall avskiljes blanketten, i sammanhang varmed

i röstlängden vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats.

Sedan därefter de godkända innerkuverten sammanblandats med varandra,

uttagas och granskas valsedlarna.

Mom. 3. Sedan valprotokollen upplästs samt valsedlarna uttagits såväl

ur de från valförrättarna insända, i § 33 mom. 3 under b)—d) omförmälda

omslagen som ur de valkuvert, som ankommit i valsedelsförsändelser, prövar

länsstyrelsen valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut, som föranledas

av valsedlarna och protokollen, med hänsyn jämväl till enligt vad ovan är

sagt inhämtade upplysningar.

§ 44.

För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckningar

(kartell-, parti- och fraktion sbeteckning) sålunda, att valsedlar med

samma första beteckning sammanföras i särskilda grupper, här nedan benämnda

A-grupper.

Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra väljarbeteckning, ordnas

A-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan

benämnda B-grupper. Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning

bilda en särskild B-grupp.

Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje väljarbeteckning, ordnas

B-gruppens sedlar efter sådan beteckning i särskilda grupper, här nedan benämnda

C-grupper. Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar

bilda en särskild C-grupp.

§ 45.

Morn. 1. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å C-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Vid varje sammanräkning

gäller valsedel allenast för ett namn.

b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står

först å sedeln. C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar

med samma första namn bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens

rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står

först på namngruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

o) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,

bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å

sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning

gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas,

och nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den

pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;

däremot bibehållas övriga befintliga namngrupper oförändrade. Valsedlarna

inom varje nybildad namngrupp räknas, och deras antal utgör

namngruppens rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och

jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet eller sammanlagda rösttalet

för den eller de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet. Jämförelsetalet

för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar,

som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Har

så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med

namngruppens platstal, ökat med 1, eller örn flere namngrupper av valsedlar,

som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med

dessa namngruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en

namngrupp motsvarar den del, namngruppen tagit i besättandet av plats

eller platser, som förut utdelats, och beräknas sålunda, att namngruppens

rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen närmast före

namngruppens bildande. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i

decimaler, två till antalet; höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

Mom. 2. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å B-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid

anses namnen å varje C-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom.

1 bestämda ordningen och tillämpas i övrigt de i nämnda moment angivna

grunderna.

Mom. 3. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom

särskilda sammanräkningar ordning mellan de namn å A-gruppens valsedlar,

vilka ej avse allenast val av suppleant eller efterträdare. Därvid anses

namnen å varje B-grupps valsedlar förekomma i den jämlikt mom. 2 bestämda

ordningen och tillämpas i övrigt de i mom. 1 angivna grunderna.

Mom. 4. Skola genom valet två eller flera platser besättas, fördelas de

mellan de olika A-grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas

den A-grupp, som för varje gång uppvisar det största av nedan angivna

jämförelsetal. Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besättes genast så, att

A-gruppens första plats tillerkännes den, vilkens namn är det första i ordningen

inom A-gruppen, A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet

i ordningen, A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen,

och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 311

till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra Agrupper.

Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu

icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för

varje gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar

antalet av A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person

erhållit platser från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal

platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har

någon erhållit platser från tre A-grupper, anses varje sådan plats såsom en

tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

de å A-gruppens valsedlar upptagna namn, vilka ej avse allenast val

av suppleant eller efterträdare, skall den uteslutas från vidare jämförelse.

Mom. 5. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vilkens namn

står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i mom. 4 sägs,

har största jämförelsetalet.

Mom. 6. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras,

skiljas genom lottning.

§ 46.

Hava vid valet landstingsmän eller fullmäktige icke blivit till föreskrivet

antal utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för utseende av det felande

antalet och, vid val av landstingsmän, jämväl av suppleanter. Äro landstingsmän

men ej suppleanter valda till erforderligt antal, skall vid valet bero.

§ 47.

Sedan val av landstingsmän avslutats, skola suppleanter utses sålunda,

att för varje landstingsman inom den A-grupp, för vilken han blivit vald,

företagas så många, dock minst två, nya sammanräkningar, som A-gruppen

erhållit platser. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera Agrupper,

anses han vald för den A-grupp, från vilken plats först tilldelades

honom.

Vid varje sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upptaga

landstingsmannens namn och på grund därav gällde för detta namn

vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom

A-gruppen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att

namn å någon, som blivit genom valet utsedd till landstingsman eller till

suppleant för den landstingsman sammanräkningen avser, anses såsom obefintligt,

skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som står främst av de för

den ifrågavarande landstingsmannen särskilt upptagna suppleantnamnen eller,

örn sådant namn ej finnes, det namn för själva landstingsmannavalet, som

står främst å sedeln, eller, örn ej heller sådant namn finnes, det namn som

står främst bland samtliga suppleantnamnen å valsedeln. Den som erhållit

högsta rösttalet är vald till suppleant för den landstingsman sammanräkningen

avser.

De för varje särskild landstingsman valda suppleanterna intaga plats i

den ordning, i vilken de blivit utsedda.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Majis proposition nr 99.

§ 48.

Mom. 1. Vid rösternas sammanräknande användas blanketter och föres

protokoll i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen,

och i formulären givna anvisningar.

Morn. 2. Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut eller finnes

eljest nödigt att uppskjuta eller avbryta densamma, skola alla valsedlar inläggas

i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa

omslag jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i

säkert förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas, innan länsstyrelsen

inför öppna dörrar förvissat sig, att de åsätta sigillen äro obrutna.

Mom. 3. Samtliga valsedlar vid varje val inläggas, de godkända och de

underkända särskilt, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses

med minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola

förvaras, vid val av landstingsmän till dess valet vunnit laga kraft eller, i

händelse av besvär, dessa blivit avgjorda, samt vid annat val intill utgången

av den tid, för vilken valet gäller.

§49.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av valprotokollet.

Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter inkomna röstlängder

ofördröjligen återställas till vederbörande.

§ 50.

Moni. 1. Efter röstsammanräkning för val av landstingsmän åligger det

länsstyrelsen att översända avskrift av protokollet över förrättningen till

landstingets expedition samt att utan lösen skyndsamt låta tillställa var och

en landstingsman och suppleant ett utdrag av detsamma i vad det rör honom,

gällande detta protokollsutdrag såsom fullmakt för den valde.

Länsstyrelsen låter ock i länskungörelserna meddela underrättelse örn

valets eller valens utgång.

Mom. 2. Underrättelse örn utgången av fullmäktigval meddelas i länskungörelserna,

§51.

Morn. 1. Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

inkallas enligt vad särskilt är stadgat till ordinarie landstingsman

den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen

bör i stället inträda.

Moni. 2. Avgår fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång

skall ny sammanräkning av länsstyrelsen företagas vid offentlig, på sätt i

§ 42 sägs kungjord förrättning.

Den nya sammanräkningen äger rum inom den A-grupp för vilken den

avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera A-grupper, skall

sammanräkningen ske inom den A-grupp, från vilken plats först tilldelades

honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,

vilka upptaga den avgångnes namn och på grund därav gällde för detta

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 313

namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom

A-gruppen. Varje valsedel gäller såsom liel röst.

Röstvärdet skall, med iakttagande att namn å någon, som blivit genom

valet utsedd till fullmäktig, anses såsom obefintligt, tillgodoräknas det namn,

som står främst bland de för den avgångne fullmäktigen särskilt upptagna

efterträdarenamnen eller, örn sådant namn ej finnes, det namn för själva

fullmäktigvalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller sådant namn

finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln.

Den som erhållit högsta rösttalet inträder såsom fullmäktig i den avgångnes

ställe. Mellan lika rösttal skiljer lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under

försegling.

§ 52.

Avgår jämväl enligt § 51 utsedd landstingsman eller fullmäktig före utgången

av den tid, för vilken han blivit utsedd, förfares på enahanda sätt,

som i nämnda paragraf är sagt; och skall vid nj sammanräkning för utseende

av fullmäktig, hänsyn såsom förut tagas blott till de valsedlar, vilka

upptaga den först avgångnes namn och gå grund därav gällde för detta

namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom

A-gruppen.

§ 53.

Mom. 1. Vid sammanräkning, sorn avses i § 51 mom. 2 eller § 52 låter

länsstyrelsen i överensstämmelse med formulär, som fastställts av Konungen,

och däri givna anvisningar föra protokoll, som upptager de föreliggande

omständigheterna samt vem på grund därav skall inträda i den avgångnes

ställe. Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av nämnda

protokoll. Med protokollets uppläsning är förrättningen avslutad.

Morn. 2. Underrättelse om utgången av ny röstsammanräkning för utseende

av fullmäktig meddelas i länskungörelserna.

§ 54.

Finnes icke någon, som enligt de i § 51 eller 52 givna bestämmelserna

kan inträda i stället för avgången landstingsman eller fullmäktig, skall platsen

stå obesatt intill utgången av den tid, för vilken den avgångne varit vald.

§ 55.

Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen;

och skall han, vid förlust av talan, sist inom trettio dagar efter den dag,

då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen,

som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens

mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över

besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande

bestämda tiden tilländagått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända

besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet,

valsedlarna och övriga valet rörande handlingar till Konungen för att i regeringsrätten

skyndsamt föredragas och avgöras.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Majis proposition nr 99.

Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas

därom. Länsstyrelsen låter sådan underrättelse införas i länskungörelserna

samt vidtager, örn icke i följd av besvären över valet annan person

förklarats vara vald, för inkallande till ordinarie landstingsman av närmast

i ordningen varande suppleant eller för förnyad sammanräkning den åtgärd,

som av beslutet över besvären må föranledas. Har hela valet upphävts,

förordnar länsstyrelsen örn ofördröjligt företagande av nytt val för den tid,

som avsetts med det upphävda valet, eller för den återstående delen därav,

samt örn tid och ställe för valet.

Vid nytt val gäller i övrigt vad om allmänt val är föreskrivet.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn förrättning för ny röstsammanräkning.

Kap. 8. Särskilda bestämmelser.

§ 56.

I ärenden rörande val är det envar tillåtet att, under iakttagande av

behörig tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar

i betalt brev med posten.

Örn valsedelsförsändelse är särskilt stadgat.

§ 57.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans

fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må åtgärden vidtagas å nästa

söckendag.

§ 58.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar, som

avses i § 27, ordentligen verkställas. Kostnaden för dessa anordningar och

för kungörande, som åligger valnämndens ordförande eller magistrat, samt

utgifter för stämplar, valkuvert och1 de i § 33 omförmälda omslagen skola

gäldas vid val av kyrkofullmäktige av församlingen och i övriga fall av

kommunen, vilken jämväl har att tillhandahålla lämpliga vallokaler.

I fråga örn val av municipalfullmäktige skall vad i denna paragraf är stadgat

örn valnämnd och örn kommun äga motsvarande tillämpning å municipalstämmans

ordförande och å municipalsamhället.

§59.

Mom. 1. Innerkuvert och ytterkuvert till valsedelsförsändelse skola vara

av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt, vad

vart och ett val angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär till innerkuvert och ytterkuvert samt till blankett, som skall

vidhänga innerkuvert, ävensom till ändamålsbeteckning, förklaring, uppgift

och vittnesintyg fastställas av Konungen.

Mom. 2. Väljare äger att av person, vilken jämlikt § 37 må anlitas såsom

vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse, på begäran utan avgift erhålla

kuvert till sådan försändelse.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Mom. 3. För valdistrikt på landet har ordföranden i valnämnden och för

stad magistraten ej mindre att i god tid före varje val på lämpligt sätt

lämna väljarna underrättelse örn de personers namn och adresser, vilka

inom valdistriktet eller staden må enligt § 37 anlitas såsom vittnen vid anordnande

av valförsändelser och av vilka väljarna äga erhålla kuvert till

sådan försändelse, än även att tillse, att erforderliga kuvert i god tid före

valet finnas tillgängliga hos nämnda personer.

Kommun eller församling äger att från länsstyrelsen på rekvisition mot

ersättning bekomma dylika kuvert.

I fråga om val av municipalfullmäktige skall vad i denna paragraf är

stadgat örn ordförande i valnämnd samt örn kommun äga motsvarande tilllämpning

å municipalstämmans ordförande samt å municipalsamhället. (

§ 60.

Vad i denna lag stadgas i avseende å magistrat skall i stad, där magistrat

ej finnes, gälla örn den för staden tillsatta styrelsen.

I fråga örn Stockholms stad skall vad i denna lag föreskrives örn länskungörelser

avse den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen

intagas.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Formulär 1.

Formulär till valsedel att användas i visst fall enligt § 24

i lagen om kommunala val.

Plats för 1—3 välj arbe- teckningar, nämligen:

för kartellbeteckning.

för partibeteckning.

för fraktionsbeteckning.

Plats för valbeteckning.

Valsedelns storlek och antal rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- eller fullmäktignamn och suppleanteller

efterträdarenamn; högra sidan är avsedd för särskilda suppleant- eller efterträdarenamn.

Såsom valbeteckning må nederst å valsedelns framsida vara anbragt ett av

orden »Landstingsmanna val», »Kommunalfullmäktigval», »Municipalfullmäktigval»,

»Stadsfullmäktigval» eller »Kyrkofullmäktigval» eller annan beteckning i

ord för ifrågavarande val. Att i visst fall valbeteckning skall vara anbragt å

valsedeln, sägs i § 23 sista stycket.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts yroposition nr 99.

317

Bilaga B.

. Utkast

till

Lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m.

§ I
Skall

enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riksdagsmannaval

eller ock val å kommunalstämma, municipalstämma, allmän rådstuga

eller kyrkostämma eller inom kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,

stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige vara proportionellt, skola därvid

de i denna lag givna bestämmelserna lända till efterrättelse.

§ 2.

Vid valet utses av och bland de i valet deltagande erforderligt antal personer

att vid valförrättningen biträda ordföranden.

Där ordföranden med avseende å befarad tidsutdräkt eller av annan anledning

finner det nödigt, äger lian att, sedan valsedlarna avlämnats och innan

sammankomsten upplöses, utsätta annan dag för valförrättningens fortsättande

och avslutande. Då så sker, skola av och bland de i valet deltagande

utses minst två personer att såsom vittnen närvara vid den fortsatta valförrättningen,

och skall valurnan, i vilken de avlämnade valsedlarna förvaras,

omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas

i säkert förvar. Innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages,

skall ordföranden i vittnenas närvaro förvissa sig, att sigillen äro obrutna.

Särskild kungörelse örn dag för valförrättningens fortsättande erfordras ej.

§3.

Val skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteckning

(partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av de

väljande eller för viss meningsriktning), men vilka i övrigt äro omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna och fria från

överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än det

antal personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, gäller

den dock för övriga namn.

§ 4.

De avgivna valsedlarna skola ordnas i grupper, så att sedlar med samma

partibeteckning bilda en grupp.

Inom varje grupp skall, till den utsträckning, som erfordras för utseende

av det antal personer valet avser, bestämmas ordning mellan namnen å

gruppens valsedlar. Härvid iakttages:

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

a) Upptaga valsedlar till antal av mera än hälften av hela antalet valsedlar

inom gruppen (gruppens rösttal) samma första namn, blir detta

namn det första i ordningen; upptaga valsedlar, som hava samma första

namn och utgöra mera än två tredjedelar av gruppens rösttal, jämväl

samma andra namn, blir detta namn det andra i ordningen; upptaga valsedlar,

som hava samma första och samma andra namn samt utgöra

mera än tre fjärdedelar av gruppens rösttal, jämväl samma tredje namn,

blir detta namn det tredje i ordningen; och så vidare efter samma

grunder.

b) I den mån ordningen inom gruppen icke kan enligt nyss angivna

grunder bestämmas, skola särskilda sammanräkningar av namnens rösttal

verkställas. Vid varje sådan sammanräkning gäller valsedel såsom hel

röst, där icke något av sedelns namn erhållit rum i ordningen. Annan

valsedel gäller såsom halv röst, där ett av sedelns namn erhållit rum i

ordningen; såsom tredjedels röst, där två av namnen uppförts i ordningen;

såsom fjärdedels röst, där tre av namnen uppförts i ordningen; och så

vidare efter samma grund. För varje gång kommer det namn närmast

i ordningen, som erhållit högsta rösttalet.

Till protokollet antecknas för varje grupp dess rösttal samt, där de under

a) angivna grunderna tillämpats, antalet av de valsedlar, som upptaga samma

första namn eller samma första och andra namn, och så vidare, men eljest,

för varje särskild sammanräkning, röstvärdet för de olika valsedlarna och

det rösttal, som uträknats för varje namn.

§5-

Mom. 1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika

valsedelgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den grupp,

vilken för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.

Plats, som blivit en grupp tilldelad, besättes genast så, att gruppens första

plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom gruppen,

gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens

tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter

samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig

tillerkänd plats från en eller flera andra grupper.

Jämförelsetalet är lika med gruppens rösttal, så länge gruppen ännu icke

fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje

gång så, att gruppens rösttal delas med det tab- som motsvarar antalet av

gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser

från två grupper, skall dock vid beräkning av det antal platser, som utdelats,

vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser

från tre grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så

vidare efter samma grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar

antalet namn å gruppens valsedlar, är den utesluten från vidare

jämförelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 519

Mom. 2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn

står främst i ordningen inom den grupp, som har största rösttalet.

§ 6.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom

lottning.

§ 7-

Yid val av suppleanter skall vad här ovan är stadgat i fråga om val av

ledamöter äga motsvarande tillämpning.

§ 8.

Den ordning, vari suppleanter böra inkallas till tjänstgöring i stället för

ledamot, skall bestämmas enligt följande regler:

a) Suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den

grupp, från vilken ledamoten blivit vald, har företräde framför övriga

suppleanter, och av dessa har den företräde, som utsetts från grupp med

högre rösttal.

b) Av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars namn

blivit tidigare uppfört i den jämlikt § 4 bestämda ordningen inom gruppen.

Den ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller

flera grupper, anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats

honom.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

Bilaga C.

Utkast

tili

Lag om ändrad lydelse ar vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 22, 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i lagen den

13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning skola, 18 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Är nybildad--- — ävensom kommunalnämnd.

Är nybildad kommun stad, som i kap. 4 § 1 mom. 2 lagen örn kommunalstyrelse

i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma

tid förordna kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla allmän

rådstuga för val av kommunalrådmän.

Skall i--— av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med uppgörande

av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens

ikraftträdande anstå utöver den i kap. 5 § 2 lagen örn kommunalstyrelse på

landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens bestämmande skall

ske inom november månads utgång.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den

upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill

dess de i kap. 7 § 1 lagen örn kommunalstyrelse på landet och kap. 7 § 1

lagen örn kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser

kunna tillämpas,*

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgande^ i 13 och 14 §§ motsvarande

tillämpning i fråga örn utövandet av församlings beslutanderätt.

40 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske kan

under året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före den 1 oktober

förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma och hos

dess kyrkofullmäktige samt i dess kyrko- och skolråd.

I nybildad församling må under året innan indelningsändringen träder i

kraft fullmäktige och befattningshavare i församlingen utses oberoende av

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

eljest gällande bestämmelser örn tid för dylikt val; och skall i fråga örn beräknandet

av deras tjänstgöringstid så anses, som örn denna börjat först

med ingången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av dem

tillkommande uppgifter; och skola jämväl befattningshavare, som utses före

den nya församlingsindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning av

sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras

i anledning av indelningsändringen.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn församling,

intill dess den i kap. 6 § 1 lagen örn församlingsstyrelse meddelade

bestämmelsen örn lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut i församling.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling gäde i tillämpliga delar

skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma eller av kyrkofullmäktige,

ändå att dess område icke sammanfaller med församlingens

område.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

77 haft. (Nr 99.)

870 20

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Majus proposition nr 99.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Lagförslag.......................................................................................................... 2

Förslag till lag om kommunalstyrelse på landet......................................... 2

Förslag till lag örn kommunalstyrelse i stad ........................................... 26

Förslag till lag om kommunala och kyrkliga val ...................................... 47

Förslag till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m................................................................................. 72

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj

1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm.................................... 75

Förslag till lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting ............................................. 76

Förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni

1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning................................................................................ 80

Förslag till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet

m. m.......................................................................................................... 82

Historik........................................................................................................... 84

Allmänna synpunkter ......................................................................................... 91

Revision av kommunallagarna ................................................................... 91

Särskilda lagar för land och stad ............................................................... 95

Särskild vallag ............................................................................................ 97

Paragrafföljden ............................................................................................ 106

Övriga lagförslag ....................................................................................... 108

Särskild motivering ............................................................................................ 109

Förslaget till lag örn kommunalstyrelse på landet....................................... 109

Förslaget till lag om kommunalstyrelse i stad .......................................... 216

Förslaget till lag örn kommunala och kyrkliga val .................................... 237

Förslaget till lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. m................................................................................. 285

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 23 maj

1862 (nr 33) örn kommunalstyrelse i Stockholm .................................... 286

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5, 7—15, 32 samt 58 §§ i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting ................................................ 287

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13

juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning..................... 292

Förslaget till lag örn införande av lagen örn kommunalstyrelse på landet

m. m.......................................................................................................... 292

Bilagor.

Utkast till lag örn kommunala val............................................................... 294

Utkast till lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

m. .................................................................................. 317

Utkast till lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni

1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning................................................................................ 320

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.

Doktrin (6)

  1. Curt Riberdahl, Tradition och förnyelse i kommunallagstiftningen, FT 1992 nr 1–3 s. 185, på s. 192 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Erna Zelmin-Åberg, Ägandet av fast egendom som grund för det kommunala medlemskapet samt medlemskapets rättsverkan, FT 1991 nr 4 s. 250, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Curt Riberdahl, Kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning i historisk belysning, FT 1987 nr 5 s. 247, på s. 252, 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Curt Riberdahl, Några rättsliga aspekter på kommunal revision, FT 1981 nr 5 s. 207, på s. 210, 211 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Curt Riberdahl, De förtroendevaldas politiska och juridiska ansvar, FT 1979 nr 3 s. 119, på s. 132, 141 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Curt Riberdahl, Det kommunala revisionsansvaret efter ansvarsreformen för funktionärer i offentlig verksamhet, FT 1976 nr 5 s. 232, på s. 243 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:330 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunalstyrelse pä landet in. m. ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. AK 4TU 1930:11 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11 a1 i texten
  3. KU 1930:33 Konstitutionsutskottets memorial Nr 33 s. 1 i texten
  4. KU 1930:30 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30 s. 1 i texten
  5. AK 2TU 1930:7 Betänkande angående förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna sjukhus och till stadga angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsan s. 3 i texten

Visa alla 6

Doktrin (9)

9 kopplingar i 6 dokument.

  1. FT 1987 s. 247 Curt Riberdahl, Kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning i historisk belysning s. 252 · s. 254 i texten
  2. FT 1981 s. 207 Curt Riberdahl, Några rättsliga aspekter på kommunal revision s. 210 · s. 211 i texten
  3. FT 1979 s. 119 Curt Riberdahl, De förtroendevaldas politiska och juridiska ansvar s. 132 · s. 141 i texten
  4. FT 1992 s. 185 Curt Riberdahl, Tradition och förnyelse i kommunallagstiftningen s. 192 i texten
  5. FT 1991 s. 250 Erna Zelmin-Åberg, Ägandet av fast egendom som grund för det kommunala medlemskapet samt medlemskapets rättsverkan s. 255 i texten

Visa alla 6