Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet

1931-02-20 · 173 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 169 av 173 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:133, Angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av gymnastiska centralinstitutet; given Stockholms slott

den 20 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamein, Stadeneb, Gtllenswäed, Laesson, Holmbäck,

Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

anför härefter departementschefen, statsrådet Städener:

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda

riksdagen förelagd, beräkna •

dels det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet

till oförändrat belopp, 106,000 kronor,

dels det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska

centralinstitutet till oförändrat belopp, 13,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lis haft. (Nr 133.)

Omorganisation

av gymnastiska

centralinstitutet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

dela ock till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för

budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 7,410 kronor.

Vid min anmälan inför Kungl. Majit av centralinstitutets anslagsbehov

för budgetåret 1931/1932 erinrade jag jämväl örn trångan angående institutets

omorganisation. Sedan den erforderliga utredningen i denna fråga

numera slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla detta ärende för Kungl.

Majit.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

3

Kap. I. Inledning.

Per Henrik Lings skapelse, gymnastiska centralinstitutet, kan sägas

räkna sin tillkomst från den 5 maj 1813, då Ling genom ett kungl,

brev erhöll uppdrag att i huvudstaden inrätta en anstalt för undervisning

i gymnastik. Redan förut hade i ett kungl, brev av den 29 april

1813 till 1812 års uppfostringskommitté såsom denna undervisningsanstalts

uppgift angivits: danandet av sådana personer, vilka kunde bliva skickliga

att i landsorterna införa gymnastiska övningar, i synnerhet vid gymnasier

och skolor. Institutet skulle alitsa hava karaktären av en centralhärd

för befrämjande av folkets fysiska sundhet genom gymnastiska

övningar och i detta syfte särskilt vara verksamt såsom en utbildningsanstalt

för gymnastiklärare vid landets skolor. Örn denna sistnämnda

egenskap hos institutet i instiftelseurkunden framhävdes såsom det väsentliga,

förknippades dock därmed redan från begynnelsen två andra uppgifter,

vilka sedermera alltjämt under institutets mer än hundraariga tillvaro, jämsides

med arbetet på utbildandet av gymnastiklärare för våra skolor, tillhört

institutets verksamhetsområde, nämligen dels tillgodoseendet av krigsmaktens

behov av gymnastikinstruktörer och gymnastikledare och dels danandet av

fackutbildade sjukgymnaster.

Åtskillnaden'' mellan dessa institutets olika arbetsuppgifter var under det

första halvseklet av institutets tillvaro mindre skarpt markerad. Den framträder

med tydlighet första gången i 1864 års stadga, varigenom institutet

organiserades på tre avdelningar : den pedagogiska, den militära och den

medicinska med en Överlärare och en lärare på varje avdelning, och består

alltjämt i den ännu i huvudsak gällande stadgan av år 1887, då uppdelningen

i instruktörskurs, gymnastiklärarkurs och sjukgymnastkurs, samtliga

avsedda för manliga elever, genomfördes. Sambandet mellan de tre utbildningsgrenarna

har dock städse upprätthållits. Enligt 1864 års stadga var

nämligen den övervägande delen av läroämnena gemensam för de tre avdelningarna,

och enligt 1887 års stadga utgör instruktörskursen första året

av gymnastiklärarkursen, varjämte den sjukgymnastiska kursen förutsätter

genomgången gymnastiklärarkurs. Den kvinnliga kursen, nyinrättad ar

1864 och omfattande såväl frisk- som sjukgymnastutbildning, bibehölls i

1887 års stadga vid sidan av de manliga kurserna.

Blickar man tillbaka på institutets historia under de gångna åren, framträder

såsom ett i viss måll karakteristiskt drag de blygsamma, för att

icke säga ogynnsamma eller torftiga yttre förhållanden, under vilka institutet

alltid och särskilt under de senaste årtiondena haft att utöva sin betydelsefulla

gärning. Institutets utrustning med lärarkrafter var ända till år 1864

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 133.

synnerligen otillfredsställande — Ling var sålunda under ett helt decennium

den ende ordinarie läraren. Genom den sistnämnda år fastställda staten

avhjälptes dock de väsentligaste då bestående bristerna, i det att de ordinarie

lärarplatserna utökades till 8, därav 3 Överlärare, 3 lärare och 2 lärarinnor.

Men efter nämnda tid har i detta hänseende rått ett nära nog fullständigt

stillastående. Efter år 1864 har endast en ny ordinarie lärarplats

tillkommit, vilket skedde år 1902.

I stort sett samma utvecklingsgång kännetecknar institutets lokalfråga.

Institutets lokaler, fortfarande belägna å samma fastigheter, nr 6 och 7 i

kvarteret Fyrmörsaren å Norrmalm, vilka för ändamålet upplätos genom

kungl, brev den 13 december 1815, hava visserligen undergått ny- och ombyggnad

första gången med medel, som härför anvisats av 1862—1863 årens

riksmöte, och därefter med anslag, som beviljats av 1894 års riksdag. Men

sedan sistberörda arbeten under åren 1895—1896 verkställts, hava knappast

andra förbättringar i lokalförhållandena ägt rum än sådana, som varit av

rent partiell och mindre väsentlig art.

Jämväl i fråga om lärarlöner och tillgång på anslag för undervisningsverksamhetens

bedrivande har institutet varit och är fortfarande föga gynnsamt

ställt. Lärarlönerna kunde tidvis betecknas som rent av oskäligt låga, och

medelstillgången har varit så ringa, att institutet icke kunnat anskaffa tidsenlig

undervisningsmateriel, långt mindre haft möjlighet att upprätthålla

ett vetenskapligt forskningsarbete eller att på ett tillfredsställande sätt följa

utvecklingen på sitt speciella arbetsområde.

Den nu omtalade stagnationen i institutets utveckling har föranlett, att

under de senare årtiondena nödvändigheten av att skapa väsentligt gynnsammare

betingelser för institutets verksamhet framträtt allt starkare. Frågan

om institutets omorganisation har länge varit föremål för uppmärksamhet

från såväl statsmakternas som institutets egen sida ävensom från

eljest intresserat fackmannahåll.

Redan 1908 framhöll institutets direktion behovet av bättre lokaler och

bättre utrustning såsom trängande. År 1909 gjorde karolinska institutets

lärarkollegium framställning örn utredning rörande bästa sättet för ordnandet

av undervisningen i sjukgymnastik, en fråga, som sedermera tilldragit

sig stort intresse i diskussionen örn gymnastiska centralinstitutet. Därvid

har, särskilt från läkarhåll, framkommit krav på denna undervisnings skiljande

från institutets verksamhetsområde och förläggande till någon medicinsk

läroanstalt. Likaså har såsom ett önskemål framhållits, att utbildningen

av gymnastikofficerare och gymnastikinstruktörer för armén och

marinen borde helt eller delvis förläggas till en rent militär undervisningsanstalt

och i varje fall ordnas genom krigsmaktens egen försorg. På dessa

och andra punkter hava stridiga meningar rått och torde ännu vara rådande;

i ett avseende har man dock allmänt varit ense, nämligen att institutet

för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom en centralhärd för fysisk

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fostran i vårt land måste erhålla väsentligt bättre utrustning i avseende på

lärarkrafter, lokaler och undervisningsmateriel.

Från statsmakternas sida har det berättigade i de framställda kraven på

en förbättrad organisation av gymnastiska centralinstitutet såtillvida vunnit

erkännande, att Kungl. Majit sedan år 1910 vid fem olika tillfällen föranstaltat

örn utredning av frågan genom särskilda kommittéer eller sakkunniga.

Den 8 april 1910 uppdrog sålunda Kungl. Majit åt en kommitté (i det

följande benämnd »1910 års kommitté»)1) att efter verkställd utredning inkomma

med utlåtande och förslag angående omorganisation av gymnastiska

centralinstitutet ävensom rörande anskaffande av nya lokaler för detsamma.

Denna kommitté avgav sitt förslag den 7 mars 1912. Förslaget innefattade

följande huvudpunkter:

Gymnastiska centralinstitutet skulle ombildas till en undervisningsanstalt

av vetenskaplig karaktär, en under universitetskanslerns överinseende ställd

gymnastisk högskola, varest de studerande, efter vid filosofisk fakultet avlagd

förberedande examen, kallad gymnastisk-filosofisk examen och innefattande

antingen ämnena zoologi och botanik eller ettdera av ämnena fysik, kemi,

matematik och geografi samt ett visst mått av teoretisk och praktisk friskgymnastik,

eller efter däremot svarande kunskapsprov, ägde vinna inträde.

Studierna vid högskolan skulle efter genomgången tvåårig kurs avslutas

med en avgångsexamen, benämnd gymnastisk ämbetsexamen. Sådan examen

skulle under vissa förutsättningar medföra behörighet dels till adjunktsbefattningar

vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter med

undervisningsskyldighet huvudsakligen i gymnastik, dels ock till avläggande

av filosofie licentiatexamen. Avlagd filosofie licentiatexamen och disputationsprov

förutsattes såsom villkor för behörighet till lektorsbefattning i

gymnastik. Uppgiften att tillgodose krigsmaktens behov av gymnastiskt

utbildade officerare skulle högskolan bibehålla, dock endast vad angiligue en

högre gymnastisk utbildning, vilken institutet skulle meddela de militära

eleverna gemensamt med de civila. Instruktörskursen skulle försvinna och

ersättas av gymnastikkurser för subalternofficerare vid vederbörande truppförband.

För sjukgymnastutbildningen skulle inrättas en särskild, med den

gymnastiska högskolan förenad tvåårig sjukgymnastskola. För högskolan

skulle nya byggnader uppföras å bergsplatån nordost om Stadion å norra

Djurgårdens mark.

Den av kommittén föreslagna staten för högskolan, vilken stat bland annat

upptog 6 professorer, 9 assistenter och 3 amanuenser samt särskilda materielanslag

till vetenskapliga institutioner, slutade å ett belopp av 152,700

kronor. Härtill kom staten för sjukgymnastskolan med en slutsumma av

24,100 kronor. Kostnaderna för byggnadsföretaget uppskattades till 2,9004)00

kronor samt för inredning m. m. av de nya lokalerna till 211,700 kronor, krån

nu angivna kostnader beräknades avgå ett belopp av 770,000 ä 920,000 kronor,

utgörande försäljningsvärdet av gymnastiska centralinstitutets gamla tomt.

>) Ledamöterna i denna kommitté vörö: riksbanksfullmäktigen lektorn S. G. von Friesen,

ordförande, professorn O. M. Furst, professorn J. E. Johansson, kaptenen, sedermera

majoren E. H. Lieberath, översten, sedermera generallöjtnanten B. B. E. Mörcke samt

dåvarande föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet professorn N. F. Sellén.

Utredningar

och omorganisationsförslag.

1910 års

kommitté.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1915 års

kommitté.

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

De myndigheter och enskilda sammanslutningar, vilka yttrade sig över

1910 års kommittés förslag, uttalade allmänt sin uppskattning av den strävan,

som i kommittéförslaget gjorde sig gällande, att hävda den fysiska

fostrans betydelse vid sidan av det intellektuella utbildningsarbetet, men samtidigt

framställdes från de flesta håll skarpa anmärkningar mot väsentliga

punkter i förslaget. Sålunda avstyrkte samtliga universitetsmyndigheter

sammankopplingen av akademisk och gymnastisk utbildning i den form, som

av kommittén ifrågasatts. Skälet härtill var framför allt, att den gymnastisk-filosofiska

examen ansågs medföra fara för skapandet av en klass av

ämneslärare med alltför ensidig och knapphändig vetenskaplig utrustning.

Aven bland den fysiska fostrans målsmän saknades sympatier för denna

del av förslaget. Vidare framkommo ej mindre från båda de medicinska

fakulteterna i Uppsala och Lund än även enstämmigt från gymnasternas sida

bestämda gensagor mot förslaget att åtskilja frisk- och sjukgymnastutbildningen.

De över förslaget hörda militära myndigheterna hade i regel intet

att erinra mot förslaget örn instruktörskursens upphörande och ersättande

av kurser vid truppförbanden men ansågo, att krigsmaktens intressen med

avseende å behovet av officerare med högre gymnastisk utbildning icke blivit

av kommittén nöjaktigt tillgodosedda.

Med hänsyn till den kritik, kommittéförslaget i dess viktigaste delar sålunda

rönte, var det påtagligen icke möjligt att med detsamma såsom utgångspunkt

vidtaga några åtgärder för en ombildning av gymnastiska centralinstitutet.

Tanken härpå släpptes dock icke. Ytterligare framställningar

i ämnet gjordes hos Kungl. Maj:t och resultatet blev slutligen, att Kungl.

Majit den 9 juli 1915 uppdrog åt en ny kommitté (i det följande kallad

»1915 års kommitté»)1) att, efter verkställd utredning rörande omfattningen

och arten av den undervisning i gymnastik och idrott, som borde meddelas

vid sådana läroanstalter, där lärarkrafter med högre utbildning kunde komma

till användning, till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag dels

angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet samt rörande anskaffande

av nya lokaler för detsamma, dels ock angående de övriga åtgärder,

som kunde finnas erforderliga för tillgodoseende av landets behov av

högre kvalificerade lärare i gymnastik och idrott. Kommittén blev färdig

med sitt arbete den 26 juli 1918, då den avlämnade sitt »Utlåtande och

förslag angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet och av

gymnastiklärarutbildningen genom upprättande av en högskola för fysisk

fostran samt angående anskaffande av lokaler för en sådan högskola».

*) Ledamöterna i denna kommitté voro: landshövdingen W. Murray, ordförande, sedermera

efterträdd av överdirektören P. E. Lindström, gymnastikläraren, kaptenen K. F. S.

Adrian, överstelöjtnanten S. A. Drakenberg, direktören S. J. Edström, överstelöjtnanten,

sedermera översten K. A. Genberg, professorn G. Hedrén, riksdagsmannen, hemmansägaren

P. M. Olsson i Blädinge, riksdagsmannen, redaktören S. Persson samt rektorn E.

Sundberg.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 7

I överensstämmelse med innehållet av det uppdrag, som lämnats 1915

års kommitté, ingick densamma i sitt utlåtande först och främst i en utredning

örn innebörden av och ändamålet med ett folks fysiska fostran i

allmänhet och rörande frågan om den fysiska fostrans framtida ställning i

vårt land, särskilt såsom undervisningsämne i landets olika läroanstalter.

Under hävdande, att folkets hälsa och sundhet utgjorde grundvillkoret för

dess bestånd och utveckling, men att insikten härom hos vårt folk icke

trängt igenom, och att den fysiska fostran i landet därför intoge en tillbakasatt

ställning, fastslog kommittén såsom en för dess förslag grundläggande

princip, att ämnet fysisk fostran borde tillerkännas plats å våra läroanstalters

kursplan såsom ett med de teoretiska läroämnena likvärdigt undervisningsämne.

Undervisningen i fysisk fostran borde omfatta dels sundhetslära,

varmed kommittén förstod framför allt »den kunskap om villkoren

för hälsa och sundhet, som kunde av varje enskild individ praktiskt tilllämpas

i hans dagliga liv och sysselsättning», dels ock kroppsövningar, omfattande

gymnastik, lek och idrott samt fäktning. Såsom ett särskilt önskemål

i fråga örn ämnets ställning i skolorna framhölls bland annat begränsning

av övningsavdelningarnas storlek, så att de i intet fall omfattade flera lärjungar

än högsta tillåtna lärjungantalet i två sammanslagna läsavdelningar.

Behov av facklärare i fysisk fostran med högre utbildning ansågs föreligga

vid allmänna läroverk, högre flickskolor, kommunala mellanskolor, högre

goss- och samskolor, folkhögskolor, folk- och småskoleseminarier m. fl. läroanstalter.

I den mån sådana icke kunde anställas, skulle behovet av lärarkrafter

i ämnet fyllas genom för ändamålet utbildade lärare i läsämnen,

vilka kunde biträda den ordinarie läraren i fysisk fostran.

Beträffande tjänsteställningens karaktär för facklärare med högre utbildning

kom 1915 års kommitté, i överensstämmelse med dess principiella utgångspunkt,

till samma resultat som 1910 års kommitté, nämligen att för

dessa facklärare lektors- eller adjunktsbefattningar borde inrättas allt efter

läroanstalternas storlek och art.

Den läroanstalt, som skulle utbilda ifrågavarande målsmän för fysisk fostran

ävensom arbetskrafter för rådgivande och övervakande verksamhet på

detta område, kunde enligt kommitténs mening icke gå i land med berörda

uppgift med mindre än att den finge arbeta under samma betingelser som

de med universiteten jämställda högskolorna. Gymnastiska centralinstitutet

borde sålunda ombildas till en högskola för fysisk fostran med uppgift dels

att utgöra ett centrum för vetenskaplig forskning, i vad som rörde det uppväxande

släktets fysiska utbildning, dels ock att vara en högre fackskola

för utbildande av lärare i fysisk fostran. Vid sidan härav skulle högskolan

jämväl för krigsmaktens behov meddela undervisning åt officerare i vissa

för militäryrket avpassade ämnesgrenar av fysisk fostran. Utbildningen av

sjukgymnaster ansåg kommittén ligga helt utom högskolans egentliga ändamål,

men i avbidan på en blivande definitiv lösning av sjukgymnastfrågan

föreslog kommittén såsom ett provisorium förläggandet till högskolan av en

särskild kurs med uppgift uteslutande att utbilda sjukgymnaster.

För de blivande lärarna i fysisk fostran skulle vid högskolan anordnas

dels en magisterexamen, dels ock en licentiatexamen i fysisk fostran, den

förra examen medförande kompetens till adjunkts- och den senare till lektorsbefattningar

i fysisk fostran. För tillträde till den vid högskolan anordnade

undervisningen för magisterexamen i fysisk fostran skulle erfordras

en förberedande examen, kallad medicinsk-gymnastisk examen, vilken skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ävläggas vid karolinska institutet efter där bedrivna studier i anatomi, histologi

och fysiologi. De, som undervisades vid karolinska institutet för avläggande

av sistnämnda examen, skulle tillika vara inskrivna såsom aspiranter

vid högskolan för fysisk fostran oell dar deltaga i för dem särskilt

anordnad undervisning i gymnastik. Den medicinsk-gymnastiska examen

beräknades taga tre terminer i anspråk.

Vid högskolan skulle undervisningen till magisterexamen omfatta först

och främst sundhetslära, vilket ämne kommittén tilläde en central betydelse.

Undervisningen i detta ämne skulle omhänderhavas av professorn i allmän

hälsovardslära vid karolinska institutet, vilken tillika skulle utnämnas till

professor i sundhetslära vid högskolan för fysisk fostran. I övrigt upptogos

såsom ämnen i magisterexamen rörelsefysiologi, allmän gymnastik —

med vilken, nya benämning kommittén närmast avsåg att beteckna vad som

vid centralinstitutet benämnes pedagogisk gymnastik jämte någon undervisning

i sjukgymnastik — vidare lek och idrott, fäktning samt psykologi

och pedagogik ävensom en kurs i röstfysiologi. Magisterexamen beräknades

taga en tid av fyra terminer. Undervisningen skulle i regel vara gemensam

för män och kvinnor.

Licentiatexamen i fysisk fostran förutsatte avlagd magisterexamen. Studierna

till licentiatexamen skulle hava karaktären av fria vetenskapliga studier.

Examen skulle avläggas i minst ett av ämnena sundhetslära och

rörelsefysiologi. I examen skulle ingå författandet av en vetenskaplig avhandling,

vilken i fall av examens godkännande borde befordras till trycket

såsom kommittén yttrar »bland annat till kontroll över att den vetenskapliga

nivån vid högskolan hålles uppe».

Efter avslutade högskolestudier skulle de blivande lärarna i fysisk fostran

hava att genomgå provår, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med

gällande föreskrifter för ämneslärares provårsutbildning.

Biträdande lärarkrafter i fysisk fostran skulle vid högskolan utbildas genom

särskilda kurser för ämneslärare vid läroverken, varjämte för tillgodoseende

av den fysiska fostran i folkskolorna, där endast undantagsvis facklärare

med högre utbildning beräknades kunna anställas, högskolan jämväl

borde anordna särskilda fortbildningskurser för folkskollärare.

.Beträffande gymnastiska centralinstitutets dittillsvarande militära utbildningsuppgift

ansåg kommittén i likhet med 1910 års kommitté, att instruktörskursen

borde försvinna och ersättas av kortare, för subalternofficerare

avsedda kurser, anordnade genom krigsmaktens egen försorg. Däremot

skulle högskolan bibehålla uppgiften att meddela till densamma för ändamålet

särskilt kommenderade officerare en högre utbildning i fysisk fostran.

Detta skulle ske i en till högskolan förlagd, men från den övriga undervisningen

därstädes helt skild militärkurs, särskilt avpassad efter arméns och

marinens behov. Kursen, vars längd beräknades till tre terminer, skulle

omfatta ämnena anatomi och fysiologi, sundhetslära, rörelsefysiologi, militärgymnastik,

fäktning samt militäridrott.

Såsom nämnt tänkte sig kommittén högskolans befattning med sjukgymnastutbildningen

allenast som ett provisorium. Den härför avsedda sjukgymnastkursen,

vilken av kommittén endast till sina huvuddrag helt summariskt

skisserades, beräknades taga en tid av ej fullt två år och skulle

uteslutande inriktas på att .bibringa sjukgymnastik'' kunskap och färdighet.

Ämnen sådana som fäktning och ledande av gymnastik skulle helt bort
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 9

falla; den teoretiska och praktiska undervisningen i friskgymnastik skulle

avsevärt inskränkas.

Beträffande gymnastikinspektionen föreslog kommittén en omläggning därhän,

att den egentliga inspektionsverksamheten vid folkskolan och därmed

jämförliga läroanstalter skulle övertagas av folkskolinspektörerna, men att

''särskilda konsulenttjänster i fysisk fostran skulle inrättas såsom rådgivande,

upplysande och initiativtagande myndigheter å ifrågavarande område. För

detta ändamål borde landet indelas i tio konsulentdistrikt, vart och ett med

sin konsulent. Konsulenterna skulle i avlöningshänseende likställas med

folkskolinspektörerna.

Det högsta övervakandet av ungdomens fysiska uppfostran ansåg kommittén

böra tillkomma landets dåvarande båda centrala skolmyndigheter,

läroverks- och folkskolöverstyrelserna, vilka vardera för detta ändamål borde

erhålla en särskild rådsbefattning för fysisk fostran.

Vad beträffar organisationen av den föreslagna högskolan för fysisk fostran,

skulle vid densamma finnas fem professorer, en i rörelsefysiologi, en i

allmän gymnastik, en i lek och idrott, en i militärgymnastik, fäktning och

militär idrott samt en i sundhetslära, vidare tre manliga överassistenter, två

i allmän gymnastik och en i militärgymnastik, fäktning och militär idrott,

två kvinnliga överassistenter i allmän gymnastik, en laborator i sundhetslära

samt två lärare, en i psykologi och pedagogik och en i anatomi och fysiologi.

I fråga om befordringsgrunder och avlöningsförhållanden skulle lärarpersonalen

vara jämställd med motsvarande befattningshavare vid universiteten

och karolinska institutet, vilken sistnämnda läroanstalts organisation

i det stora hela tjänade kommittén till en förebild.

Avlöningsstaten för högskolan slutade å en summa av 126,900 kronor

och omkostnadsstaten å 146,500 kronor. För sjukgymnastkursen beräknades

härutöver ett årligt belopp av 20,900 kronor.

I fråga örn högskolans lokaler vidblev 1915 års kommitté i väsentliga

drag 1910 års kommittés förslag, såväl med avseende å tomtplats som i

fråga örn byggnadernas allmänna yttre anordning. Totalkostnaderna för

nybyggnad och inredning samt utrustning i övrigt uppskattades till 6,758,610

kronor, varifrån dock beräknades avgå försäljningsvärdet å centralinstitutets

gamla fastighet, av kommittén angivet till 1,400,000 kronor.

Jämväl 1915 års kommitté erhöll många erkännanden för den strävan att

lyfta den fysiska fostran upp på ett högre plan, som präglade hela dess

förslag. Men i fråga örn det sätt, varpå kommittén velat förverkliga sitt

syfte, gjorde sig delade meningar gällande såväl med avseende å förslagets

huvudpunkter som i dess detaljer.

Kommitténs betonande av sundhetsläran såsom det centrala i undervisningen

i fysisk fostran fann man icke vara konsekvent genomförd, när det

gällde ämnets plats på skolornas undervisningsschema, i det kommittén upptagit

endast en timme i veckan för sundhetslära i en gymnasiering och i

realskolans sjätte klass men föreslagit sju veckotimmar för kroppsövningar.

Vidare uttalades från åtskilliga båll stor tvekan, dels huruvida den utbildning,

som enligt kommitténs förslag skulle komma lärarna i fysisk fostran

till del, verkligen kunde göra dessa kvalificerade att meddela undervisning

i sundhetslära, dels ock örn det överhuvudtaget vore lämpligt att utbryta

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

undervisningen i detta ämne från undervisningen i biologi, med vilken den

dittills varit förenad. Kravet på inskränkning av gymnastikavdelningarnas

storlek ansågs i och för sig synnerligen väl grundat, ehuru från läroverkshåll

påpekades, att detta kravs genomförande på vissa ställen kunde komma

att medföra ganska vittgående ekonomiska konsekvenser genom behovet av

ökade lokalutrymmen för gymnastikundervisningen.

Mot den föreslagna medicinsk-gymnastiska examen ävensom mot förslaget

örn en gymnastisk ämbetsexamen gjordes i stort sett inga mera väsentliga invändningar.

Däremot avstyrktes från universitetshåll inrättandet av en licentiatexamen

i fysisk fostran, varvid det bland annat framhölls, att ett vetenskapligt

inträngande i det ena av de ämnen, i vilka enligt kommitténs förslag

denna examen kunde få avläggas, sundhetslära, förutsatte en grundligare

underbyggnad i åtskilliga medicinska discipliner, än den, som kunde vinnas

genom studierna till magisterexamen i fysisk fostran, ävensom att det andra

licentiatämnet, rörelsefysiologien, icke av kommittén till sitt innehåll tydligt

definierats och planlagts. Av karolinska institutets lärarkollegium, som närmare

ingick på frågan örn rörelsefysiologiens ställning såsom självständig

vetenskaplig disciplin, betonades emellertid, att detta ämne med av kollegiet

angiven omfattning borde vara det grundläggande för den ifrågavarande

anstaltens hela verksamhet. I samband med anmärkningarna mot licentiatexamen

i fysisk fostran avstyrktes inrättandet av lektorsbefattningar i sistnämnda

ämne. Jämväl läroverksöverstyrelsen ställde sig avvisande mot

denna tanke, under betonande att en licentiatexamen i fysisk fostran knappast

kunde anses erforderlig med hänsyn till skolans krav. Gymnastiklärarbefattningarnas

förvandling till adjunkturer vann däremot enhällig tillslutning.

Gentemot förslaget örn gymnastiska centralinstitutets ombildning till eller,

rättare, ersättande med en självständig vetenskaplig högskola för fysisk

fostran restes starka invändningar från universitetens och karolinska institutets

sida, och jämväl av läroverksöverstyrelsen uttalades tvekan i denna

del. Av de akademiska myndigheterna gjordes gällande, att i åtskilliga av

de ämnen, vilka enligt kommittéförslaget skulle vid högskolan representeras

av professorer, någon vetenskaplig forskning knappast vore tänkbar, att i

fråga örn andra av dessa ämnen vetenskaplig produktion ännu icke förekommit,

samt att i varje fall den blivande högskolan saknade förutsättningar

att utgöra härden för dylikt forskningsarbete. Det betonades med skärpa,

att det icke kunde vara ett riktigt tillvägagångssätt att först skaffa en vetenskaplig

högskola i hopp att därigenom alstra ett vetenskapligt liv, utan att

den rätta utvecklingsgången vore den motsatta. Något verkligt behov av

en såsom vetenskaplig högskola organiserad läroanstalt för fysisk fostran

ansågs icke föreligga; de uppgifter, som tillagts högskolan, syntes kunna

fullt nöjaktigt fyllas av ett på lämpligt sätt omorganiserat gymnastiskt centralinstitut.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 11

Bland den fysiska fostrans speciella målsmän vänn dock högskoletanken

stor anklang.

Från militärt håll framställdes ingen erinran mot förslaget örn instruktörskursens

borttagande, men man anmärkte mot kommittén, att den icke närmare

utrett frågan om organiserandet av de såsom ersättning för instruktörskursen

föreslagna kortare kurserna för subalternofficerare. I det stora

hela synas de militära myndigheterna hava satt värde på själva grundtanken

i kommittéförslaget, nämligen bibehållande av den högre militär-gymnastiska

utbildningen vid samma anstalt, som omhänderhade gymnastiklärarutbildningen,

men med specialisering av undervisningen med hänsyn till krigsmaktens

behov. I allmänhet gjordes dock gällande, att kommitténs förslag,

i vad det anginge den gymnastiska utbildningen för officerare, icke tillräckligt

tillgodosåg krigsmaktens särskilda intressen. Vidare påpekades, att korn-,

mittén alltför ensidigt räknat med gymnastiklärarkårens rekryterande med

civila element; officerarna syntes genom kommitténs förslag bliva praktiskt

taget så gott som utestängda från lärarbefattningar i fysisk fostran vid

skolorna. Endast i något enstaka fall förordades en fullständig, även yttre

skilsmässa mellan den civil-gymnastiska och militär-gymnastiska utbildningen

och den senares förläggande till en rent militär läroanstalt.

Starkaste motståndet rönte kommitténs förslag, i vad det angick utbildningen

av sjukgymnaster. Kommittén ansågs hava alltför ytligt behandlat

denna fråga, och från läkarhåll påyrkades, att detta spörsmål skulle bliva

föremål för förnyad utredning, varvid sjukgymnastutbildningens särskiljande

från allt samband med utbildningen av friskgymnaster och dess anknytande

till en medicinsk institution, eventuellt en större sjukvårdsinrättning, framställdes

såsom ett viktigt önskemål. Å andra sidan riktades från såväl

frisk- som sjukgymnasthåll skarpa gensagor mot tanken på att rubba det

hittillsvarande sambandet i utbildningshänseende mellan friskgymnastik och

sjukgymnastik, vilket samband ansågs hava varit till stort ömsesidigt gagn

för de båda utbildningsgrenarna och för övrigt nödvändigt på grund av

deras många beröringspunkter sinsemellan.

Såsom en generell anmärkning mot kommittéförslaget anfördes, att detsamma

för att nå det åsyftade målet, den fysiska fostrans höjande, anvisat

alltför vidlyftiga och kostsamma utvägar, vilka icke på ett naturligt sätt anknöto

till bestående förhållanden. För övrigt framhölls, att förslaget med

avseende å sina ekonomiska konsekvenser, särskilt vad angick kostnaderna

för de enligt kommittén erforderliga nya lärarbefattningarna i fysisk fostran,

icke blivit av kommittén nöjaktigt utrett. Det dyrbara nybyggnadsprojektet

väckte även starka betänkligheter hos åtskilliga av de hörda myndigheterna.

Den framkomna kritiken mot de grundväsentliga delarna av 1915 års kommittés

förslag och det tillstånd av osäkerhet, som på det ekonomiska området

rådde efter förslagets tillkomst, torde hava samverkat till att sedermera

under en följd av år frågan om gymnastiska centralinstitutets omor
-

1924 års sakkunniga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ganisation lick vila. Intresset för saken i fackmannakretsar var dock alltjämt

levande oell tog sig tid efter annan uttryck bland annat genom ytterst

livliga diskussioner i tidningspressen. Under år 1923 inkommo jämväl åtskilliga

framställningar i ämnet till ecklesiastikdepartementet från läkare,

militärer och gymnaster i representativ ställning. Till att frågan ånyo bragtes

på dagordningen torde i sin mån hava bidragit det mot slutet av år 1923

timade föreståndarskiftet vid institutet. Den 31 december 1923 bemyndigade

alltså Kungl. Majit dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att

tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning

av frågan örn verksamheten vid gymnastiska centralinstitutet och

vad därmed ägde sammanhang.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1924

års sakkunniga»1), avgåvo den 12 augusti 1926 »Betänkande med förslag angående

gymnastiska centralinstitutets verksamhet och därmed sammanhängande

frågor» (statens offentliga utredningar 1926: 10).

De sakkunniga hade därvid, efter en kortfattad redogörelse för ärendets

förhistoria, å sid. 8 och 9 i betänkandet lämnat följande redogörelse för

huru de ansett sig böra fatta den åt dem anförtrodda uppgiften.

»Såsom av vår föregående redogörelse inhämtas, hava de båda tidigare

kommittéer, som sysslat med spörsmålet om gymnastiska centralinstitutets

verksamhet, framlagt mycket storstilade och följaktligen även mycket kostsamma

omorganisationsplaner. Båda hava förordat institutets ersättande

med en högskola av vetenskaplig karaktär och av ganska omfattande mått,

inrymd i nya lokaler på en ny plats och med en ny dyrbar utrustning.

För vår del hava vi funnit oss böra övergiva tanken på en sådan utveckling

av gymnastiska centralinstitutet, åtminstone för den tid framåt, som

med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan överskådas. Skälen

härtill äro flera och komma i det följande att närmare utvecklas. Så mycket

kan redan nu sägas, att vi först och främst av den utredning i saken, som

åvägabragts i samband med föregående kommittéers arbete, funnit ådagalagt,

att för närvarande varken något verkligt behov eller tillräckliga förutsättningar

föreligga för tillskapandet av en läroanstalt av högskolmässig

karaktär för vad man kallat fysisk fostran. Vidare synas oss tidsomständigheterna,

vilka alltjämt mana till försiktighet i frågor av ekonomisk innebörd,

nödvändiggöra, att man beträffande gymnastiska centralinstitutets ombildning

avstår från än så lockande men vittgående planer för att i stället

söka utan tidsutdräkt nå ett välbehövligt praktiskt resultat. Ett stöd för

denna vår mening finna vi även i det uttalande av vederbörande departementschef,

som föregick beslutet örn igångsättandet av den nu föreliggande

utredningen. -* 2) Vi hava sålunda kommit till den uppfattningen,

att man för närvarande bör avstå från planen på gymnastiska centralinstitutets

utveckling till en stort anlagd högskola för fysisk fostran, och att

likaledes de framkomna nybyggnadsförslagen böra tillsvidare anstå. Då vi

'') De sakkunniga voro: riksdagsmannen, generalkrigskommissarien K. V. Rydén, ordförande,

föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet överstelöjtnanten S. A. Drakenberg

samt överläkaren O. S. Hybbinette.

2) Jfr 1924 års sakkunnigas betänkande sid. 136—138.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

emellertid å andra sidan blivit övertygade om att institutet i sitt nuvarande

skick varken med hänsyn till organisation, lokalutrymmen eller utrustning

i övrigt är i stånd att bibehålla den plats, som enligt den historiska utvecklingen

tillkommer detsamma såsom ett centralt organ och en ledare för

arbetet för vårt folks fysiska fostran, finna vi oundgängligt, att inom en

viss ram, avpassad efter rådande tidsläge, åtgärder vidtagas för att i nu angivna

hänseenden ernå sådana förbättrade förhållanden, som göra det möjligt

för institutet att på ett tillfredsställande sätt fylla sin nyssnämnda uppgift

och hävda sin rangställning bland bildningsinstitut av ifrågavarande

slag. Detta hava vi funnit kunna ske trots ett väsentligt beskärande av

organisationsplanen och för kostnader, som med hänsyn till sakens stora

allmänna betydelse synas oss måttliga.

Vårt förslag bygger i stort sett på institutets nu bestående organisation,

de militära och sjukgymnastiska uppgifterna knytas fortfarande vid institutet,

och samverkan mellan dessa och utbildningen av gymnastiklärare till

skolorna skulle alltjämt bestå, dock med en starkare avgränsning mellan de

olika områdena än hittills varit fallet och med anknytning för sjukgymnastutbildningens

vidkommande till en större sjukvårdsinrättning. Sammanhållandet

av de tre utbildningsuppgifterna vid institutet är dels beroende

av statsfinansiella synpunkter, dels grundar den sig på en övertygelse örn

det sakligt befogade i en sådan anordning, åtminstone för närvarande.

Likaså hava vi funnit någon förändring av institutets förläggning icke

tills vidare nödvändig; däremot innefattar vårt förslag en förbättring av lokalförhållandena

på den nuvarande platsen.

Vid bedömandet av frågan örn institutets blivande organisation och verksamhet

har det icke varit möjligt att gå förbi spörsmålet om gymnastiklärarkårens

ställning och avlöningsförhållanden. Detta spörsmål sammanhänger

nämligen alltför nära med den förra frågan, för att så skulle kunna

ske. Härutinnan innebär vårt förslag en ganska avsevärd utgiftsökning,

som dock synes ofrånkomlig, därest man vill att den blivande nydaningen

skall för den fysiska fostran i vårt land medföra ett verkligt framsteg. Ej

heller frågan örn det statliga övervakandet av fysisk fostran i landet hava

vi ansett oss kunna förbigå, och vi framlägga i detta, hänseende förslag till

nyorganisation, medförande någon kostnadsökning. Även denna fråga har

emellertid synts oss vara av en fundamental betydelse för en framgångsrik

och sund utveckling på ifrågavarande område.»

Till en närmare redogörelse för innehållet i det av 1924 års sakkunniga

avgivna betänkandet ävensom i de över detsamma avgivna utlåtandena anhåller

jag att framdeles få återkomma i samband med behandlingen av de

olika frågorna.

Med hänsyn till de avsevärda kostnader, isynnerhet engångskostnader,

som enligt det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget skulle åsamkas

statsverket, fann dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

sig icke kunna förorda framläggande av en på nämnda förslag i

oförändrat skick grundad framställning för riksdagen. På därom gjorda

framställningar erhöll därför nämnde departementschef den 30 december

1927 och den 17 februari 1928 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

1927 års sakkunniga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

1929 åra sakkunniga.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sammanlagt högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med

överarbetning av det föreliggande betänkandet.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1927

års sakkunniga»1), avgåvo den 5 november 1928 »Betänkande och förslag

angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet m. m. I. Omorganisation

av undervisningen vid institutet m. m.».

När det för 1927 års sakkunniga gällde att taga ståndpunkt till de många

vittomfattande och svårlösta problem rörande gymnastiska centralinstitutets

omorganisation och därmed sammanhängande frågor, som redan blivit på

ett ingående sätt belysta dels i de tre föregående utredningarna, dels ock i

de över 1924 års sakkunnigutredniug avgivna talrika utlåtandena, hade de

att beträffande gången och planläggningen av sitt arbete utgå från vissa av

dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet meddelade

riktlinjer, vilka här återgivas:

1. Utbildningstiden för gymnastiklärare respektive sjukgymnast skall omfatta

två år, varav första årets utbildning skall vara gemensam för alla.

2. Utbildningen till gymnastikdirektör skall kräva ytterligare ett års studier.

Dessa bedrivas tillsammans med andra årets kurs å den linje, som den

blivande gymnastikdirektören förut icke tillhört. Under detta tredje år skall

möjlighet beredas till högre såväl teoretisk som praktisk utbildning.

3. Utbildningen skall i alla huvudsakliga delar äga rum vid gymnastiska

centralinstitutet. Detta får emellertid ej utesluta, att möjlighet till deltagande

i viss undervisning utom institutets lokaler skall tillvaratagas, där så befinnes

lämpligt.

4. Lär arkrafterna beräknas endast till den omfattning, som undervisningen

oundgängligen kräver.

5. Med hänsyn till att institutet kan komma att få utrymma nuvarande

lokaler tidigare än förut antagits, bör iordningställandet av utrymmena inom

desamma av kostnadshänsyn inskränkas till det allra nödvändigaste. Endast

oundgängliga reparationer få utföras. Plan för nyanskaffning av materiel

bör taga sikte på att materielen i möjligaste mån må kunna komma till

användning i institutets framtida nybyggnad.

Till en närmare redogörelse för innehållet i det av 1927 års sakkunniga

avgivna betänkandet ävensom i de över detsamma avgivna utlåtandena

torde jag få återkomma i det följande.

Vid en förberedande granskning av de över 1927 års sakkunnigas betänkande

avgivna utlåtandena visade det sig, att betydande meningsskiljaktigheter

förelågo, speciellt beträffande det av nämnda sakkunniga förordade

sättet för ordnandet av sjukgymnastutbildningen i riket. I detta hänseende

framställdes, såsom jag framdeles kommer att närmare utveckla, från de

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska

mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium ävensom från kanslers
*)

De sakkunniga voro: föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet översten K. A.

Rignell, ordförande, gymnastikdirektören Louise von Bahr, kaptenen E. V. Killander,

gymnastikläraren, kaptenen G. L. Liljegren samt professorn G. Liljestrand.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ämbetet för rikets universitet och medicinalstyrelsen krav på en förnyad

utredning. Med anledning av vad sålunda förekommit utverkade min företrädare

i statsrådsämbetet den 26 september 1929 Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla högst två sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda med verkställande av utredning av vissa frågor rörande

ordnande av sjukgymnastutbildningen i riket.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1929

års sakkunniga»1), avgåvo den 10 maj 1930 »Betänkande med förslag angående

ordnande av sjukgymnastutbildningen i riket.»

Till en närmare .redogörelse för innehållet i detta betänkande ävensom

i de över detsamma avgivna utlåtandena anhåller jag att få återkomma i

det följande.

När jag nu går att för Kungl. Majit framlägga den omfattande frågan

örn en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet, har jag ansett mig

böra för överskådlighetens skull behandla de olika frågorna var för sig, och

vill jag då först till behandling upptaga det grundläggande problemet örn

allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets organisation.

*) De sakkunniga voro professorerna G. Hedrén och S. E. P. Haglund.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Nuvarande

förhållanden.

1924 års

sakkunniga.

Yttrandena

över 1924 års

sakkunnigas

förslag.

16

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

Kap. II. Allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets

organisation.

Gymnastiska centralinstitutet har, såsom redan påpekats, alltsedan sin tillkomst

haft och har fortfarande att uppbära tre med hänsyn till ändamålet

olika utbildningsuppgifter, nämligen l:o den pedagogiska, d. v. s. utbildningen

av lärare i gymnastik för landets skolungdom, 2:o den militära, d. v. s.

utbildningen av gymnastikinstruktörer och gymnastikledare för krigsmakten,

samt 3:o den medicinskt-gymnastiska, d. v. s. utbildningen av sjukgymnaster.

1924 års sakkunniga hava å sid. 10—24 i sitt betänkande framlagt sina

synpunkter på de allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets

organisation, och tillåter jag mig här att hänvisa till betänkandet. Å sid.

24 lämna de sakkunniga följande sammanfattning:

»Utbildningen av lärare i gymnastik och idrott vid våra skolor bör fortfarande

ske vid institutet, vars centrala arbetsuppgift denna utbildning bör

anses vara. Vad den militärgymnastiska utbildningen angår, bör den elementära

delen, d. v. s. den, som för närvarande meddelas i instruktörskursen,

skiljas från institutet och i stället överflyttas till försvarsväsendets

egna organ. Den högre gymnastiska utbildningen för officerare bör däremot

kvarbliva vid institutet. Likaså bör institutet fortfarande omhänderhava

utbildningen av sjukgymnaster. För samtliga tre kategorier av elever,

lärareleverna, de militära eleverna och sjukgymnasteleverna, bör utbildningen

vara gemensam, dock med iakttagande att under ett senare skede av utbildningen

en differentiering i viss mån sker med hänsyn till de olika utbildningsmålen.

Vad särskilt sjukgymnastutbildningen angår, bör denna

anknytas till sjukvårdsarbetet, så att i densamma kommer att ingå viss tids

tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt.

Vidare bör vid institutet etableras ett intimt samarbete med den frivilliga

gymnastik- och idrottsrörelsen, till vilken institutet bör intaga en impulsgivande,

konsulterande och instruerande ställning, varjämte denna rörelses

behov av dugliga ledare och instruktörer bör av institutet på lämpligt sätt,

genom särskilda kurser och annorledes, tillgodoses.

Slutligen bör det föreliggande behovet av vetenskapligt stöd och ledning

för arbetet på den fysiska fostrans område fyllas genom inrättande vid institutet

av en lärarbefattning i kroppsövningarnas fysiologi och hygien, vars

innehavare bör äga en hög vetenskaplig kompetens och till sitt förfogande

hava ett väl försett laboratorium, avsett till tjänst såväl för undervisningen

som för forskningen inom ifrågavarande speciella del av den fysiologiska

vetenskapen.»

Av de yttranden, som avgivits över 1924 års förslag, vill jag erinra om

följande:

Medicinska fakulteten viel universitetet i Uppsala, med vilken det större

akademiska konsistoriet därstädes instämt, anför bland annat följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

»I stället för att som de bägge föregående kommittéförslagen bygga upp

ett helt nytt system och för dess genomförande föreslå imponerande yttre

anordningar, vilar det föreliggande förslaget på det beståendes grund och

bygger på vunnen erfarenhet samt söker genom vissa väl avvägda, relativt

föga kostsamma reformer avhjälpa de bestående bristerna. Fakulteten har

aven med tillfredsställelse funnit, att de sakkunniga i sitt förslag beaktat

synpunkter, som fakulteten framfört i sina yttranden med anledning av de

bägge tidigare kommittéernas förslag.»

Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium erinrar, att kollegiet

tidigare uttalat sig för ett avskiljande av sjukgymnastutbildningen från

gymnastiska centralinstitutet. Så länge emellertid frågan örn utbildning av

sjukgymnaster ännu väntade på sin definitiva lösning, syntes det lärarkollegiet

nödvändigt, att sjukgymnastutbildningen tills vidare omhänderhades av

centralinstitutet.

I ett vid lärarkollegiets utlåtande fogat särskilt yttrande har professor P.

Haglund efter en utförlig motivering anfört bland annat följande:

»Gymnastikdirektörsutbildningen bör avskaffas och ersättas med utbildning

av gymnastiklärare-idrottsledare för skolornas behov och av sjukgymnaster

för sjukvårdens. Då uppgifterna för bägge dessa kall hava sådana

beröringspunkter, att det är möjligt och under vissa undantagsförhållanden

mycket lämpligt att utöva bägge dessa levnadskall, bör utbildningen på

bägge linjerna organiseras så, att den som förskaffat sig den ena utbildningen,

kan komplettera densamma och ej med nödvändighet behöva i helt

ny yrkesutbildning ånyo förvärva de för bägge levnadskallen gemensamma

nödvändiga kunskaperna. Med avskiljande av sjukgymnastutbildningen från

gymnastiska centralinstitutets uppgifter kan mycket av de sakkunnigas förslag

bibehållas, samtidigt som en bättre gymnastiklärarutbildning möjliggöres

inom samma eller mindre kostnader. En ny utredning måste emellertid

anses mycket brådskande och särskilt måste den utredning örn sjukgymnastutbildningens

ordnande i vårt land, örn vilken lärarkollegiet vid

tre tillfällen anhållit, skyndsammast vidtagas. Lärarkollegiet torde utan

svårighet kunna utföra dylik utredning och framlägga förslag, och behöver

den nya utredningen örn gymnastiska centralinstitutet under sådana förhållanden

blott omfatta frågan örn den bästa organisationen av en verklig

gymnastiklärarutbildning och av den högre gymnastikutbildningen för vissa

militärer. Slutligen bör ånyo övervägas, huruvida det, frånsett den önskvärda

utflyttningen av sjukgymnastutbildningen, som utan lokalutvidgning

skulle frigöra betydande utrymmen för gymnastiklärarutbildningen, bör vidtagas

några ingripande förändringar i gymnastiska centralinstitutets organisation,

förrän nybyggnad för detsamma kan uppföras, vilket bör ske så

snart som möjligt.»

Kanslers ämbetet för rikets universitet har framhållit, att det av 1924 års

sakkunniga framlagda förslaget måste, i olikhet med de tidigare förslagen,

betraktas såsom ett försök till ett mera provisoriskt undanröjande av de

rådande missförhållandena på ifrågavarande område. Detta gällde icke

minst den speciella frågan om sjukgymnastutbildningen. Ur sagda synpunkt

borde kommittéförslaget alltså bedömas, och med tagen hänsyn härtill

hade kanslern i huvudsakliga delar icke något att erinra mot dess godkännande.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 januari 1927 anfört bland annat

följande: »Efter en av Kungl. Majit den 2 augusti 1918 avlåten remiss har

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Kr 133.)

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

styrelsen den 15 november samma år avgivit utlåtande över då föreliggande

betänkande angående örn- organisation av gymnastiska centralinstitutet och av

gymnastiklärarutbildningen genom upprättande av en högskola för fysisk fostran

m. m. I detta utlåtande berörde styrelsen bland annat frågan om sjukgymnastikens

ställning till denna föreslagna högskola. Därvid förklarade sig styrelsen

dela den i betänkandet uttalade meningen att en utbildning av sjukgymnaster

läge helt utom högskolans egentliga ändamål, varefter styrelsen fortsatte:

»Då sjukgymnastutbildningen emellertid enligt kommitterades» (som avgivit

det då avhandlade betänkandet) »uppfattning med visshet kunde antagas

allt framgent förbliva en statens angelägenhet, föreslå kommitterade, att

den statliga utbildningen av sjukgymnaster tillsvidare anordnas i form av

en till högskolan i fysisk fostran förlagd kurs med denna utbildning såsom

uteslutande uppgift. Då en sådan anordning lätt nog kunde medföra svårigheter

för att längre fram skilja undervisningen i sjukgymnastik och

massage från högskolan, anser medicinalstyrelsen, att enär sistnämnda undervisning

måste anses vara en rent medicinsk angelägenhet, en sådan provisorisk

anordning icke bör göras, utan att frågan örn undervisningen i

sjukgymnastik och massage i. stället slutgiltigt löses på samma gång som

frågan om högskolan för fysisk fostran avgöres.» Då, så vitt styrelsen kan

se, giltigheten av detta styrelsens då gjorda uttalande kvarstår oförminskad

även gent emot den nu föreslagna ombildningen av gymnastiska centralinstitutet,

vilken skulle medföra, att den av styrelsen såsom en rent medicinsk

angelägenhet karakteriserade utbildningen av sjukgymnaster skulle allt fortfarande

vara förlagd till en icke medicinsk utbildningsanstalt, finner sig

styrelsen hava all anledning att fortfarande vidhålla och åberopa sitt ovananförda

uttalande av år 1918. Styrelsen finner sig vara ytterligare styrkt i

detta vidhållande, sedan styrelsen av det nu föreliggande betänkandet (sid.

78 o. f.) inhämtat, hurusom de sakkunniga föreslagit, dels att undervisningsämnet

»sjukgymnastik» skulle hädanefter benämnas »medicinsk gymnastik»

och innefatta, utom sjukgymnastik i vanlig bemärkelse och massage,

även »en hel del former av fysikalisk terapi, hetluftsbehandling, diatermibehandling

och elektrisk behandling» etc., dels ock att detta ämne skulle

erhålla en avsevärd utvidgning i form av å sjukvårdsanstalt meddelad

undervisning. För det fall att en dylik utvidgad undervisning skulle komma

till stånd, vill styrelsen uttala den därpå grundade förhoppningen att de

blivande sjukgymnasterna skola, i likhet med de numera med fullgod utbildning

utrustade sjuksköterskorna, låta sig angeläget vara att, mer än hittills

varit vanligt, arbeta endast efter direktiv av och i samråd med vederbörande

läkare.»

Skolöverstyrelsen anför, att överstyrelsen i fråga om vad de sakkunniga

anfört beträffande de allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets

organisation intet hade ett erinra. Särskilt ville överstyrelsen som sin mening

framhålla, att inrättandet vid institutet av en lärarbefattning i kroppsövningarnas

fysiologi och hygien med professors kompetens och tjänsteställning

utan tvivel skulle komma att medföra stora fördelar för lärarutbildningen

vid institutet och för den vetenskapliga forskningen på detta område.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anför, att direktionen med

glädje hälsade det förslag angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutets

verksamhet och därmed sammanhängande frågor, som utarbetats

av tillkallade sakkunniga, ty örn också detta förslag ingalunda kunde anses

vara slutgiltigt, utan fastmer provisoriskt, så vore det dock ovedersägligt,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

att genomförandet av detta skulle medföra så avsevärda förbättringar i

flera hänseenden, att institutets förutsättningar att på ett tillfredsställande

sätt kunna lösa sina många och olikartade uppgifter bleve belt andra än

de nuvarande.

Svenska seminarielärarföreningen har uttalat sin anslutning till de av de

sakkunniga framlagda allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets

organisation, varvid föreningen dock icke i detalj fattat ståndpunkt till de

olika organisationsfrågorna.

Föreningen G. C. /., med vilken föreningen Göteborgs kvinnliga gymnastikdirektörer

instämt, har med tacksamhet erkänt, att föreliggande förslag i

stort sett utgjorde en efter dåvarande statsfinansiella förhållanden naturlig

och sund utveckling, vilande på den gamla, av erfarenheten väl kända,

traditionella grunden. Härefter anför föreningen: »Med glädje konstatera

vi, att de förut från gymnasthåll kraftigt framhävda sakliga skälen för

bibehållande av gemensam utbildning i frisk- och sjukgymnastik vunnit

beaktande.»

I en vid detta yttrande fogad reservation hava emellertid lärarinnorna vid

gymnastiska centralinstitutet Karin Ljungwaldh och Ingeborg Eriksson hemställt,

att skolöverstyrelsen vid behandlingen av sakkunnigas betänkande

angående gymnastiska centralinstitutets verksamhet måtte taga i övervägande,

huruvida icke sakkunniga, som på ett så lyckligt sätt löst gymnastiklärarnas

utbildning och som, såsom det framgår''av deras betänkande,

även satt sig in i möjligheten av utbildning i medicinsk gymnastik åtskild

från gymnastiklärarutbildningen, kunde erhålla förnyat uppdrag att utreda,

om icke utbildningen i medicinsk gymnastik med större fördel redan nu

och icke »kanske i en ej allt för avlägsen framtid» borde åtskiljas från

gymnastiklärarutbildningen och i så fall förläggas till Uppsala och därstädes

ställas under medicinska fakulteten.

Svenska gymnastiklärarsällskapet har uttalat sin livliga anslutning till betänkandets

bärande principer och fogat därtill den förhoppningen, att detta

kommittéförslag måtte komma att läggas till grund för statsmakternas omedelbara

avgörande, då ett ytterligare fördröjande av en sedan 1910 aktuell

förbättring av undervisningen i fysisk fostran skulle verka i hög grad tillbakasättande

på hela denna viktiga gren av vårt undervisningsväsende.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbunds förvaltningsutskott

har anfört bland annat följande: »Frågan örn samarbetet mellan gymnastiska

centralinstitutet och de organisationer, som företräda den frivilliga

idrottsrörelsen, särskilt då riksförbundet, som inom sig sluter de flesta av

Sveriges frivilliga gymnastik- och idrottsföreningar, är, såsom de sakkunniga

framhållit, säkerligen av största betydelse för den fysiska fostrans utveckling.

Det måste dock från riksförbundets sida på det kraftigaste understrykas,

att detta samarbete för att bliva till åsyftat gagn måste, såsom

också de sakkunniga framhållit, vara helt och hållet frivilligt. Behovet av

ett sådant samarbete har för övrigt varit länge känt av ledningarna på båda

hållen och har under senare åren också kommit till stånd. Att institutet

haft och efter genomförandet av den föreslagna organisationen får ännu

större möjligheter att vara till gagn för den frivilliga idrottsrörelsen är för

oss klart. Men vi äro också övertygade örn att institutet å sin sida kan

hava åtskilligt att inhämta från denna rörelse. Särskilt gäller detta de

idrottstekniska detaljerna, beträffande vilka idrottsledarna förskaffat sig ingående

kännedom jämte en stor fond av erfarenhet rörande deras praktiska

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj\ts proposition Nr 133.

tillämpning. Dessa kunskaper synas lämpligen, såsom på senare åren varit

fallet, böra utnyttjas, då det gäller att bibringa eleverna kompetens att uppträda

såsom funktionärer, ledare och domare».

Styrelsen för Sveriges centralförening för idrottens främjande har ansett sig

kunna biträda förslaget i väsentligaste drag — dock med undantag av lokalfrågan

— och därvid anfört bland annat följande: »I motsats till 1910

och 1915 års kommittéer synas sakkunniga förutsätta att namnet Centralinstitutet

bibehålies. Styrelsen instämmer i det lämpliga härutinnan; huvudändamålet

är och förblir undervisning. Ävenledes i motsats till föregående

kommittéer anse de sakkunniga, att institutets verksamhet fortfarande skall

omfatta utbildning av såväl gymnastiklärare, civila och militära, som ock

tillsvidare av sjukgymnaster. De skäl sakkunniga härför anföra, anser styrelsen

vägande och riktiga, burna som de synas vara av övertygelsen örn

att dessa tre gymnastikens grenar äga ett orubbligt samband, som gör varje

grens utveckling beroende av och ingripande i de andras, och att ett gemensamt

arbete måste bliva fruktbringande för det hela. Vad den avdelning

inom — eller intill — den pedagogiska gymnastiken angår, som står

vår förening närmast i intresse, idrotten och dess ställning som undervisningsämne,

så synes den vara omfattad med full förståelse och stort intresse

av de sakkunniga.»

Föreståndaren för Arvedsons gymnastiska institut, med. lic. J. Arvedson har

anfört bland annat: »Avskiljandet av instruktörskursen synes mig väl motiverat,

men den föreslagna modifikationen och specialiseringen för de militära

elever, vilka kommenderas till gymnastiska centralinstitutet för att

erhålla en högre gymnastisk utbildning, synes mig medföra avsevärda komplikationer

för undervisningen vid gymnastiska centralinstitutet samt även

vara onödig, emedan denna specialisering och särskilt modifikationerna av

idrottsövningarna bättre kunna bedömas och åstadkommas vid arméns egna

övningar och kurser. Örn någon eller några av de militära eleverna skulle

önska befrielse från vissa ämnen eller delar därav, anser jag detta ej behöva

möta några hinder under förutsättning att den myndighet, som kommenderat

honom till gymnastiska centralinstitutet, medgiver en sådan befrielse

samt vederbörande själv förklarar sig avstå från de rättigheter, som en

genomgången fullständig kurs annars skulle medföra. Beträffande de sakkunnigas

förslag örn bibehållandet av sambandet mellan frisk- och sjukgymnastik

vid alla gymnasters utbildning samt anordnandet av denna utbildning,

delar jag i huvudsak de sakkunnigas mening.»

Föreståndaren för sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund, major J. Thulin

har i ett utförligt motiverat yttrande, till vilket jag här tillåter mig att

hänvisa,, uttalat sig beträffande sambandet mellan frisk- och sjukgymnastikutbildningen

och -verksamheten och därvid anfört, att bibehållandet av sambandet

i utbildning och yrkesutövning av frisk- och sjukgymnastiken kunde

ha fog för sig, då det gällde de kvinnligas utbildning, men icke i samma

grad då det gällde de manligas. Sammankopplades icke utbildningen, kunde

sjukgymnastik särutbildning ordnas utan oöverstigliga kostnader, ja t. o. m.

utan några kostnader för statsverket alls.

De militära myndigheterna hava i sina yttranden mest uppehållit sig vid

det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om militärinstruktörskursens

skiljande från gymnastiska centralinstitutet och ersättande med av de

militära myndigheterna ordnad specialutbildning i gymnastik, idrott och

vapenövning. Förslaget härom har mötts med ett så gott som enhälligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

gillande, och jag torde därför här kunna inskränka mig till att beträffande

dessa uttalanden hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava (sid. 24—31 i betänkandet) i avseende å grun- 1927 års sakderna

för gymnastiska centralinstitutets organisation anfört huvudsakligen kunniga.

följande:

Det av den senaste kommittén, 1924 års sakkunniga, framlagda förslaget

bygger, såsom jämväl i yttrandena framhållits, i sina huvuddrag på den

grund, som lagts av mångårig beprövad erfarenhet. Denna grundprincip

hava vi givit vår fulla anslutning, och hava vi i vårt utredningsarbete i

den mån det varit oss möjligt sökt följa denna princip. Det synes oss,

som örn man icke utan tvingande skäl borde övergiva en organisation, som

— trots de anmärkningar som riktats mot densamma — framvuxit ur speciellt

svenska förhållanden och förmått att föra den svenska gymnastiken

fram till en erkänd ledarställning i världen. Å andra sidan anse vi oss i

detta sammanhang nödgade att framhålla, att för ett bibehållande av vårt

lands ansedda ställning härvidlag det är oundgängligen nödvändigt, att

gymnastiska centralinstitutet inom en snar framtid kommer ut ur de provisoriska

förhållanden, som blivit en följd av att omorganisationsfrågan så

länge fått förbliva olöst.

Beträffande till en början institutets karaktär av utbildning sanstalt för

lärare i gymnastik vid landets skolor anse vi oss kunna helt instämma i det

av 1924 års sakkunniga gjorda uttalandet, att i det i gymnastiska centralinstitutets

verksamhetsområde ingående komplexet av formellt skilda men

reellt ganska intimt sammanhängande uppgifter en central ställning bör,

utan tillbakasättande av övriga utbildningsgrenars intressen, tillkomma lärarutbildningsverksamheten

såsom den enligt sakens natur och den historiska

utvecklingen primära, den vilken för vårt folk i gemen äger den största betvdelsen

såsom ett medel till dess utvecklande och höjande i fysiskt avseende.

Institutet bör därför, såsom jämväl nämnda sakkunniga anfört,

utåt framstå såsom ock även i det inre bära prägeln av en centralhärd för

befrämjande av medborgarnas fysiska fostran, främst genom danandet av

lärare och ledare åt ungdomen vid kroppsövningars bedrivande, men med

denna pedagogiska uppgift såsom kärna böra av praktiska hänsyn och

jämväl på rent sakliga grunder förknippas övriga nyss nämnda verksamhetsgrenar.

I fråga om tillgodoseendet av krigsmaktens behov av gymnastiskt utbildade

officerare ansluta vi oss till förslaget om att den nuvarande instruktörskursen

avskiljes från centralinstitutet för att omhändertagas av krigsmaktens egna

organ. I de militära myndigheternas över 1924 års sakkunnigbetänkande

avgivna yttranden hava olika förslag framlagts angående lösandet av den

utbildningsuppgift, som sålunda framdeles skulle tillkomma krigsmakten.

Vi hava icke ansett oss kunna eller böra närmare ingå på denna fråga,

vilken synes vara en inre militär angelägenhet. Vi hemställa därför, att,

vid ett bifall till vårt förslag, de av de militära myndigheterna avgivna

yttrandena måtte överlämnas till försvarsdepartementet för att där underkastas

den närmare utredning och behandling, som kan visa sig erforderlig.

I det förslag till övergångsbestämmelser, som vi i det följande framlägga,

hava vi utgått från att elever jämväl vid början av läsåret 1929/1930 skulle

intagas vid gymnastiska centralinstitutet i enlighet med nu gällande be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

stämna elser. Först från och med läsåret 1930/1931 skulle sålunda de militära

utbildningskurser, som skulle motsvara den nuvarande instruktörskursen,

bliva erforderliga, och under denna tid synes väl en erforderlig utredning

av frågan kunna medhinnas. Vi utgå vid detta vårt förslag från att för

ändamålet erforderliga medel från och med budgetåret 1930/1931 komma

att upptagas å riksstatens fjärde huvudtitel.

I likhet med 1924 års sakkunniga och på av dem anförda skäl tillstyrka

vi ^vidare, att den högre gymnastiska utbildningen för officerare fortfarande

må kvarbliva vid gymnastiska centralinstitutet. Vi anse oss här särskilt

böra understryka följande av nämnda sakkunniga gjorda uttalande:

»Det hittillsvarande sambandet mellan den civila och den militära gymnastikutbildningen

har varit ägnat att framhäva den fysiska fostran såsom en

kulturangelägenhet av allmänt medborgerlig betydelse och i medvetandet

inpräglat föreställningen härom. Från gymnastiska centralinstitutet har den

militära eleven gått ut, försedd med en god allmängymnastisk underbyggnad,

vilken gjort honom rustad att med en vidare syn på kroppsövningarnas

betydelse och ändamål, än en i inskränkt mening fackmässig utbildning

förmår giva, handleda och övervaka den till övervägande delen av civila

medborgare sammansatta truppens gymnastiska utbildning samt att även i

skolornas och det frivilliga föreningsarbetets strävanden för folkets fysiska

sundhet göra ofta synnerligen värdefulla insatser. Den kännedom, officern

under sin studietid vid gymnastiska centralinstitutet inhämtat örn även

barn- och ynglingaålderns kroppsutveckling och förmåga att uthärda ansträngningar,

har givit honom förutsättningar att kunna förstå och bedöma

de olika gradationer i dessa hänseenden, som även bland det mera ensartade

människomaterial, varav en trupp är sammansatt, äro till finnandes, samt

att med skälig hänsyn härtill giva övningarna en sådan läggning, att överansträngning

eller eljest skadliga överdrifter undvikas. Det gagn, vårt folk

i gemen på nu anförda grunder måste anses hava haft av den hittillsvarande

samhörigheten mellan den civila och den militära gymnastikutbildningen,

synes oss så stort, och de nackdelar, som kunde bliva följden av

denna samhörighets upphävande, förefalla så avsevärda, att vi bestämt vilja

avråda från åtgärder i denna senare riktning.»

Såsom vi framdeles närmare komma att motivera, hava vi däremot —- i

motsats till 1924 års sakkunniga — ansett oss böra förorda, att de militära

eleverna erhålla samma utbildning som de civila eleverna å friskgymnastlinjen.

Härefter övergå vi så till frågan om gymnastiska centralinstitutets ställning

till sjukgymnastutbildningen. Denna fråga har länge varit synnerligen

omstridd, och hava meningarna även denna gång gått isär. I detta hänseende

hava 1924 års sakkunniga gjort bland annat följande uttalande:

»Det kan helt enkelt icke förnekas, vare sig att i det sjukgvmnastiska

systemet de pedagogiska rörelseformerna spela en avsevärd roll, eller att för

friskgymnasten-läraren, vilken har att i sin verksamhet taga befattning med

barn och ungdom, som i fysiskt hänseende äro mycket olika rustade, det

har en synnerligen stor betydelse, att han besitter förutsättningar för att

kunna konstatera och bedöma förefintliga kroppsliga svagheter eller fel, som

påkalla särskild gymnastisk behandling. Man måste därför av en väl kvalificerad

sjukgymnast enligt vår mening fordra ett visst mått av allmän,

gymnastisk utbildning, likaväl som man för den pedagogiske gymnastens

del måste till en viss grad upprätthålla kravet på sjukgymnastiska insikter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vi kunna på denna grund icke frånkänna den meningen sitt berättigande,

att en fullständig skilsmässa mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster

kan befaras leda till en försämring av kompetensnivån for såvai den

ena som den andra utbildningsriktningens vidkommande.»

Med hänsyn såväl till förefintliga sakliga och praktiskt-ekonomiska skäl

som till de av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

för vårt arbete meddelade direktiven förorda vi, att utbildningen av sjukgymnaster

fortfarande måtte bliva förlagd till gymnastiska centralinstitutet.

Å andra sidan har det stått oss klart, att kraven på ett särskiljande

i den mån sådant är möjligt med aktgivande på de nyss angivna synpunkterna

— mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster mäste anses hava

mycken fog för sig. Vår tid är en specialiseringens tid, och man bor icke

i större utsträckning än nödigt är tvinga centralinstitutets elever att agna

tid och krafter åt den vidare utbildningen för en bana, som de icke i framtiden

ämna välja. De av. 1924 års sakkunniga å sid. 19 i betankandet

anförda betänkligheterna mot ett skiljande av utbildningen efter torsta året

kunna visserligen anses hava åtskillig fog för sig, men det har dock icke

varit oss möjligt att bortse från de framkomna kraven pa fnskgymnastutbildningens

särskiljande från sjukgymnastutbildningen och vice versa. Därför

har det varit oss angeläget att i den organisationsplan för gymnastiska

centralinstitutet, som vi framlägga, bereda möjlighet för eleverna att, sa

snart de erhållit en första grundläggande gymnastisk allmänbildning

enligt vår uppfattning önskvärd såväl för blivande friskgymnaster som tor

blivande sjukgymnaster — erhålla sin utbildning på den linje, som sammanhänger

med deras blivande verksamhet. Härtill återkomma vi emellertid

framdeles. Vi vilja emellertid redan i detta sammanhang framhålla,

att enligt vårt förslag möjlighet dessutom hålles oppen for elev att erhålla

fullständig gymnastutbildning å båda linjerna.

I samband med frågan örn sjukgymnastutbildningen hava 1924 års sakkunniga

jämväl framhållit kravet på denna utbildnings anknytande till sjukvårdsarbete.

Vi uttala vår livliga anslutning härtill; till den närmare behandlingen

av denna fråga återkomma vi framdeles

I fråga örn den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen framhålla 1924 ars

sakkunniga, att gymnastiska centralinstitutet med sin nuvarande organisation

icke haft till uppgift att stå såsom direkt initiativtagare i fråga örn

det frivilliga arbetet för gymnastik och idrott, ehuru institutet givetvis indirekt

medverkat på det sättet, att det i stor utsträckning varit dess lärare

och forna elever, som utgjort de ledande krafterna inom gymnastik- oc

idrottsorganisationerna. Häri föreslå nu de sakkunniga såsom förut angivits,

den ändringen, att vid institutet borde etableras ptt intimt samarbete

med den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, till vilken institutet borde

intaga en impulsgivande, konsulterande och instruerande stallning, varjamte

denna rörelses behov av dugliga ledare och instruktörer borde av institutet

på lämpligt sätt, genom särskilda kurser och annorledes til godoses.

P Örn vikten och betydelsen för vårt folks både kroppsliga och andliga

hälsa av den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, ratt bedriven, torde

väl meningarna knappast vara delade. Det är då också helt naturlig , a

gymnastiska centralinstitutet, för att rätt kunna fylla sm plats såsom en

centralhärd för den fysiska fostran i vårt land, måste stå i en intim kontakt

med denna rörelse. Vi uttala därför vår anslutning till de av 1924

års sakkunniga framlagda förslagen härom; endast beträffande anordnande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av kurser hava yi ] viss mån en annan uppfattning, men härtill återkomma

vi framdeles. Vi understryka i likhet med 1924 års sakkunniga och de

ldrottsorgamsationer, som yttrat sig över deras betänkande, vikten av att

samarbetet icke skapas genom författningsföreskrifter eller yttre organisa
såkkunnigår<lningar''

1 ÖVngt hänvisa vi tiU föllande uttalande av 1924 års

»I första hand torde det få bliva en institutets egen sak att finna de

lampliga jägarna härtill. Under alla förhållanden bör emellertid denna sida

av institutets, verksamhet finna ett uttryck i institutets nya stadgar sålunda

att det för institutets styrelse och befattningshavare kommer att framstå

såsom en del av deras, tjänsteplikt att ägna även den frivilliga gymnastikoch

idrottsrörelsen sitt intresse och sina krafter. S

.Men institutet torde även i andra hänseenden böra och kunna vara det

Ä arbetet för fysisk fostran till stöd och hjälp. En viktig förutsättning

tor detta arbetes framgång är, att föreningarna äga tillgång till kompetenta

gymnastik- och idrottsledare. Härav föreligger ett racket stort be£ov,

vars fyllande ofta nog plägar erbjuda svårigheter. Till detta behov

bor gymnastiska centralinstitutet även i det egentliga undervisningsarbetet

i sa matto, att vid utbildningen av gymnastiklärare tid ägnas

järnvä! at att förbereda eleverna för uppgifter av ifrågavarande art.»

. SI . 1 betänkandet hava slutligen 1924 års sakkunniga framlagt

orslag om inrättande vid gymnastiska centralinstitutet av en institution för

kroppsövningarnas fysiologi och hygien. Vid institutet skulle enligt förslaget

såsom förut erinrats, mrattas en lärarbefattning i kroppsövningarnas fysiologi

fm vars, um elia vare borde äga en hög vetenskaplig kompetens och

sitt förfogande hava ett väl försett laboratorium, avsett till tjänst såväl

d^ri^KtSTl4SofOKlmi°*en in0m spillo dol «

ti]1 dettf de sakkunnigas förslag, som i allmänhet i de avgivna

utlåtandena vunnit gillande, vilja vi uttala vår varma anslutning. Till den

närmare behandlingen av denna fråga återkomma vi emellertid framdeles i

samband med behandlingen av frågorna om undervisningen vid institutet

samt örn lararkrafterna vid detsamma.

Yttranden Förslaget, i vad detsamma avsåg ett bibehållande av den tidigare samhöZkkunnigts

n§hete“ mellan frisk- och sjukgymnastutbildningen, tillstyrktes — helt eller

betänkande. \ huvudsak — av direktionen över och lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet,

föreningen G. C. /., svenska gymnastiklärarsällskapet, svenska sjukgymnastiksallskapet

Ling, föreståndaren för Arvedsons gymnastiska institut

med. lic. J. Arvedson m. fl.

Då dessa utlåtanden i stort sett innehålla samma synpunkter, som framhallits

i de tidigare, av mig i det föregående återgivna utlåtandena över

1924 ars sakkunnigbetänkande, torde jag här kunna inskränka mig till att

hänvisa till handlingarna i ärendet.

F rån lakarhåll mötte däremot de sakkunnigas förslag i här förevarande

del starka gensagor.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anförde sålunda huvudsakligen

följande:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majis proposition Nr 133.

Det föreliggande förslaget hade enligt fakultetens mening icke tillräckligt

beaktat de från medicinalstyrelsen och karolinska institutets lärarkollegium

gjorda yrkandena på ett principiellt frigörande av sjukgymnastutbildningen

och ett tillgodoseende av de krav, som från medicinsk synpunkt måste

ställas på den förra. Så länge det gällde att endast provisoriskt ordna gymnastiska

centralinstitutets verksamhet, hade det givetvis varit ändamålsenligt

att, såsom 1924 års kommitté föreslagit, alltjämt knyta sjukgymnastutbildningen

vid institutet, och fakulteten hade också i sitt yttrande angående det

av nämnda kommitté framlagda förslaget, under förutsättning att den föreslagna

organisationen av sjukgymnastutbildningen bleve provisorisk, ansett

sig kunna beträffande denna del av förslaget i huvudsak tillstyrka detsamma.

Helt olika ställde sig frågan nu, då meningen vore att söka definitivt lösa

frågan örn gymnastiska centralinstitutets verksamhet i samband med omfattande

och dyrbara nybyggnader för detsamma.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle sannolikt för oöverskådlig

tid fastlåsa ordningen för sjukgymnastutbildningen på ett sätt, som

enligt fakultetens mening innebure stora olägenheter både för denna och

för centralinstitutets egentliga uppgift att vara en högskola för fysisk fostran.

Förslaget bottnade i enligt fakultetens mening onödigt långt drivna krav

på gymnastiklärarens orientering inom det medicinska området liksom på

en överdriven föreställning om betydelsen för blivande sjukgymnaster av en

ingående undervisning i friskgymnastik. Otvivelaktigt torde undervisningen

för blivande gymnastiklärare och för sjukgymnaster i avseende på vissa

grundläggande ämnen, såsom exempelvis anatomi och fysiologi, i huvudsak

kunna sammanfalla och således i rätt, stor utsträckning kunna anordnas

gemensamt för bägge dessa grupper av blivande yrkesutövare. Utvecklingen

bade emellertid fört därhän, att en alltför intim hopvävning av undervisningen

för dessa bägge grupper ej längre kunde vara ändamålsenlig.

Aven om de sakkunniga nu genom sin linjedelning under andra året (en

linje för gymnastiklärare och en linje för sjukgymnaster) bringat en viss

reda i undervisningsplanerna och anvisat en väg, på vilken nödig specialicering

och koncentration skulle kunna ernås, så hade de dock icke kunnat

tillräckligt lösgöra sig från en tradition, som kunde bliva hindersam för

utvecklingen. Ty så väsentliga förbättringar deras förslag än uppvisade

gent emot nu rådande förhållanden och mot de förslag, som framgått av

föregående utredningar, måste det dock anses innebära ett hoprörande av

olika syften, som syntes fakulteten bliva till förfång både för gymnastiklärarutbildningen

och sjukgymnastutbildningen. Därmed skulle ej förnekas,

att det i många fall kunde visa sig behövligt, att gymnastikläraren ägde

kompetens att med av läkare givna anvisningar leda kroppsövningar även

för sådana lärjungar, som av en eller annan anledning måst uteslutas från

friskgymnastiken, och att således den undervisning i sjukdomslära och medicinsk-gymnastisk

behandling, som den blivande friskgymnasten enligt de

sakkunnigas förslag under första året skulle erhålla tillsammans med de blivande

sjukgymnasterna, kunde bliva av värde för hans yrkesutövning. Det

syntes dock fakulteten tvivelaktigt, huruvida eleverna på det ifrågavarande

stadiet av utbildningen komme att äga tillräcklig mognad och förmåga att

tillgodogöra sig en sådan undervisning. I varje fall bleve det nödvändigt

att noga tillse, att den elementära sjukgymnastiska bildning, som den blivande

gymnastikläraren skulle erhålla genom den föreslagna undervisningen,

icke komme att leda till obehörigt, om ock till syftet aldrig så lovvärt, in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majis proposition Nr 133.

gripande — man betänke blott vad följderna skulle kunna bliva av ett försök

till sjukgymnastisk behandling av en ryggradsdeformitet beroende på

tuberkulos. Vad de blivande sjukgymnasternas utbildning beträffade, måste

fakulteten, utan att därmed förneka betydelsen av att dessa ägde någon

insikt jämväl i friskgymnastik, dock framhålla, att planmässigheten i deras

utbildning förrycktes, om densamma under första året helt komme att sammanfalla

med de blivande gymnastiklärarnas enligt det av de sakkunniga

skisserade undervisningsschemat. Sjukgymnasternas utbildning i sjukdomslära

och deras praktiska tjänstgöring å kliniker och polikliniker måste nämligen

från början uppbyggas efter ett schema, som näppeligen läte sig inpassas

i gymnastiklärarutbildningen. Den förra måste syfta till att från

början giva mera grundläggande medicinska kunskaper. De blivande gymnastiklärarna

åter behövde endast en orientering inom sjukdomsläran och

några praktiska demonstrationer av vissa patologiska företeelser, framförallt

hållnings- och rörelsedeformiteter, som komme att möta dem under deras

verksamhet och som borde av dem uppmärksammas för att i tid komma

under sakkunnig medicinsk behandling, för vinnande av någon kompetens

att övertaga enklare sjukgymnastiska uppgifter.

Fakulteten ville således på det livligaste instämma i det bestämda krav,

som från andra medicinska myndigheter rests på en grundlig utredning av

frågan örn sjukgymnasternas utbildning. På det stadium, i vilket denna

fråga nu befunne sig, läte det sig icke avgöra, huruvida en Barnundervisning

av sjukgymnastelever och gymnastiklärarelever skulle kunna anordnas

på ett ändamålsenligt och ekonomiskt fördelaktigt sätt eller örn det kunde

befinnas lämpligare att helt skilja dessa undervisningsgrenar åt. Att i de

blivande sjukgymnasternas grundläggande utbildning även undervisning i

friskg)rmnastik borde ingå, vore enligt fakultetens mening icke tillräcklig

anledning att så fast infläta densamma i gymnastiklärarutbildningen, som

de sakkunnigas förslag innebure. I varje fall syntes det fakulteten vara

självfallet, att sjukgymnastutbildningen borde vara en angelägenhet, som i första

hand tillkomme den medicinska sakkunskapen och medicinska myndigheter att

handlägga och leda.

Enligt vad fakulteten bade sig bekant, hade ett fruktbärande samarbete

vid utbildningen av sjukgymnaster under hand kommit till utveckling mellan

det sydsvenska gymnastikinstitutet och Lunds universitets medicinska

institutioner, och en sådan utveckling syntes fakulteten vara ett steg i rätt

riktning. Likaväl som sjuksköterskornas utbildning till största delen måste

ske vid sjukhusens vårdavdelningar, så måste också sjukgymnastutbildningen

till sin väsentligaste del utgöras av praktisk tjänstgöring vid kliniker

och polikliniker, ledd av läkare. Någon garanti för att detta viktiga krav

vid sjukgymnasternas utbildning bleve tillräckligt tillgodosett, syntes de sakkunnigas

förslag ej kunna bjuda.

I detta sammanhang ville fakulteten erinra därom, att för den händelse

en blivande utredning skulle ådagalägga lämpligheten av ett vidsträcktare

utnyttjande av de medicinska högskolornas undervisningsresurser, fakulteten

vore villig att taga i övervägande, huruvida Uppsala universitets medicinska

institutioner därvid kunde lämna sin medverkan. Givetvis kunde fakulteten

på frågans nuvarande ståndpunkt icke härvidlag göra några utfästelser, men

det rika material för klinisk och poliklinisk undervisning, som akademiska

sjukhuset med sina 636 sängar och sin jämförelsevis omfattande polikliniska

verksamhet hade att erbjuda, syntes fakulteten utgöra goda förutsättningar

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

för anordnandet vid sjukhuset av praktisk tjänstgöring för ett begränsat

antal sjukgymnastelever. Huruvida fullständig undervisning lämpligen borde

anordnas i Uppsala — med biträde även av de teoretisk-medicinska institutionerna

— elier örn det under alla förhållanden komme att befinnas lämpligare

att förlägga viss del av undervisningen till annat håll (såsom i samband

med gymnastiklärarutbildningen vid den nya högskolan för fysisk

fostran eller vid en central förberedande skola i samband med karolinska

institutets institutioner, vore en fråga som en blivande utredning finge besvara).

I varje fall måste emellertid fakulteten framhålla önskvärdheten av

att en utredning angående sjukgymnastikfrågan även borde upptaga till allsidigare

prövning än hittills frågan örn de medicinska högskolornas medverkan

till dess lösning.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har — i huvudsak anslutande

sig till ett utlåtande, som avgivits av tre utav fakulteten utsedda

kommitterade *) — som sin mening uttalat, att det föreliggande kommittébetänkandet

ej borde utan omarbetning läggas till grund för omorganisation

av gymnastiska centralinstitutet.

Nämnda kommitterade hava i sitt ovanberörda utlåtande anfört bland

annat:

Beträffande utbildningen av gymnastiklärare och sjukgymnaster vid ett och

samma institut hade fakulteten i sitt utlåtande av den 29 oktober 1926 över

1924 års gymnastikkommittérades betänkande uttalat sig för bibehållandet

av det speciellt svenska systemet, att sjukgymnasterna samtidigt utbildas till

friskgymnaster samt för att denna kombinerade utbildning även fortsättningsvis

förlädes till centralinstitutet, varigenom bevarades, vad som hos

oss genom traditionen utbildats. Fakulteten ansåge sig berättigad göra

detta uttalande, då det vore fakulteten av erfarenhet väl bekant, att sådan

dubbelutbildning med tillgodoseende av berättigade krav på sjukgymnasternas

sjukhusutbildning kunde förläggas till samma gymnastiska institut. I nyssnämnda

yttrande hade fakulteten emellertid förklarat sig ingalunda förbise,

att vida större svårigheter vore att vänta vid införandet av sådan organisation

av sjukgymnastutbildningen genom sjukhustjänstgöring i den utsträckning,

som redan införts i Lund, där institutets läge invid sjukhuset i så

utomordentlig grad underlättat organisationen ifråga. Fakulteten fäste stort

avseende vid det förhållandet, att det av 1924 års sakkunniga endast löst

skisserade förslaget örn sjukgymnastutbildningen vunne avsevärt i trygghet

och styrka genom i förslaget meddelade överenskommelsen med Sabbatsbergs

sjukhus. Förslaget till denna överenskommelse innehölle nämligen

bland annat: »Centralinstitutet åtager sig —--och ansvarar för all vid

sjukhuset eller dess polikliniker erforderlig sjukgymnastisk behandling---

med rätt för institutet att för den behandling, som icke meddelas å sjukrum

härför disponera anvisade lokaler».

Denna överenskommelse syntes fakulteten vara en relativt god garanti för

att det vid det slutliga utformandet av sakkunnigas då endast ofullständiga

förslag bleve på tillfredsställande sätt sörjt därför, att en väsentlig del av

sjukgymnasternas utbildning bleve förlagd till sjukhus, i vilken uppfattning

fakulteten särskilt byggde på följande sakkunnigas uttalande (sid. 19):

»Därest läget vore sådant, att önskemålet om en närmare anknytning av

i) Professorerna T. Thunberg och E. M. P. Widmark och med. doktorn G. Frising.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnastutbildningen till praktiskt sjukvårdsarbete icke kunde förverkligas,

för den händelse denna utbildning kvarbleve vid gymnastiska centralinstitutet,

medgiva vi, att sagda önskemål måste anses så viktigt, att det

vore nödvändigt att gå i författning örn upprättande av en särskild undervisningsanstalt

för ändamålet, så organiserad, att samma önskemål kunde

tillgodoses. Läget är emellertid icke sådant».

I trots av att fakulteten ansåg sig äga skäl för antagandet, att det av

fakulteten som oeftergivligt ansedda omfånget av sjukhustjänstgöringen för

sjukgymnasterna läte sig tillgodoses vid den slutliga omformningen av de

kommittérades förslag, lämnade fakulteten till yttermera visso en detaljerad

skildring av det sätt, på vilket sjukgymnastutbildningen vore ordnad vid

sydsvenska gymnastikinstitutet, särskilt vad avsåge elevernas sjukhustjänstgöring,

och uttalade som sitt omdöme, att den ordning, som härmed vunnits

för detta samarbete mellan klinikerna och gymnastikinstitutets elever, vore

att beteckna såsom den riktiga. Genom att på så sätt meddela en detaljerad

plan för elevernas sjukhustjänstgöring hade fakulteten velat förebygga

möjligheten av misstolkning, beträffande omfattningen och arten av den

sjukhustjänstgöring, som enligt fakultetens bestämda uppfattning måste

fordras av en sjukgymnastutbildning för att den skall kunna kallas tillfredsställande.

Det sakkunnigbetänkande, över vilket fakulteten nu hade att avgiva yttrande,

fyllde med avseende på sjukgymnastutbildningen ej de krav, kommitterade

ansåge oeftergivliga, vadan kommitterade måste avstyrka dess antagande.

. Förslagets svaghet läge enligt kommitterades uppfattning i två

omständigheter: dels däri att det ej kunde bygga på tillräckligt gynnsamma

lokala relationer mellan centralinstitutet och något stort sjukhus samt dels

däri, att den kombination av undervisningen i sjukgymnastik och friskgymnastik,

som det innehölle, ej vore av ändamålsenlig art.

Då kommitterade numera nödgades anse det osannolikt, att vid centralinstitutet

en tidsenlig sjukgymnastutbildning i kombination med utbildningen

av gymnastiklärare skulle kunna anordnas, funne de det icke försvarligt att

blott för upprätthållandet av en, låt vara i och för sig tilltalande, tradition

äventyra utbildningen i den för allmänheten så viktiga sjukgymnastiken.

Och ansåge kommitterade det vara av nöden, att en förutsättningslös allsidig

utredning företoges beträffande sjukgymnastutbildningens ordnande för

Stockholms vidkommande. Kommitterade ansåge vidare, att, intill dess

Stockholm på så sätt erhållit en tidsenlig sjukgymnastskola, utbildning av

8jukgymnaster lämpligen tillsvidare borde fortgå vid centralinstitutet, men

att den borde vara så löst förbunden med institutet och dettas övriga verksamhet,

att den när som helst kunde avföras från institutets arbetsuppgifter,

utan att institutets verksamhet i övrigt därav rubbades.

I denna sin ståndpunkt styrktes kommitterade av det förhållandet, att

sakkunniga i det nu föreliggande betänkandet icke endast underlåtit framlägga.

detaljerat förslag beträffande sjukgymnastutbildningen utan t. o. m.

övergivit den i 1926 års förslag intagna och, såsom ovan framhållits, så

värdefulla garantin för ett utarbetande av betänkandets förslag i rätt riktning,

som avtalet med Sabbatsbergs sjukhus var. Härtill bomme, att förslaget

även i andra väsentliga delar lede av betänkliga brister.

1928 års sakkunniga hade alltså frångått det i 1926 års betänkande intagna

och på underhandlingar med Stockholms hälsovårdsnämnd grundade

och ovan relaterade förslaget till avtal beträffande institutets skyldighet att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 133.

ansvara för all sjukgymnastik behandling på Sabbatsbergs sjukhus samt

nöjde sig med det lösa antagande, att frågan torde kunna ordnas med serafimerlasarettet,

varjämte de till Kungl. Maj:t riktade en hemställan örn bemyndigande

för centralinstitutets direktion att inleda underhandlingar med

serafimerlasarettet i denna fråga. Svagheten i denna sakkunnigas position

framginge av meddelandet i 1926 års betänkande (sid. 68): »att det under

nuvarande förhållanden icke torde låta sig göra att få till stånd en sådan

klinisk tjänstgöring vid det större statliga sjukhus, som finnes i Stockholm,

nämligen serafimerlasarettet». 1928 års sakkunnigbetänkande gåve ingalunda

vid handen, att förhållandena härutinnan förändrats.

I full överensstämmelse med fakultetens tidigare i infordrat yttrande över

1926 års sakkunnigbetänkande intagna och alltjämt vidhållna ståndpunkt

funne kommitterade sig ej kunna tillstyrka ett förslag om sjukgymnastutbildningens

ordnande, vilket i så fundamental del som sjukhustjänstgöringen

vilade på lösa antaganden.

Karolinslca mediko-kir ur giska institutets lärarkollegium har anfört huvudsakligen

följande:

Vid de föregående tillfällen, då lärarkollegiet haft att yttra sig angående

förslag rörande gymnastiska centralinstitutets omorganisation, hade kollegiet

starkt hävdat den uppfattningen, att sjukgymnastutbildningen borde såsom

varande en rent medicinsk angelägenhet avskiljas från gymnastiska centralinstitutets

verksamhetsområde. Denna sin uppfattning måste lärarkollegiet

alltjämt vidhålla. Emellertid ansåge sig lärarkollegiet ej längre böra stanna

vid ett dylikt allmänt uttalande rörande sjukgymnastutbildningen i landet.

Kollegiet funne sig fastmera böra föreslå, att, innan frågan om gymnastiska

centralinstitutets omorganisation avgjordes, utredning verkställdes angående

sjukgymnastutbildningen såsom en medicinsk angelägenhet oberoende

av frågan om gymnastiska centralinstitutets föreslagna omorganisation.

Lärarkollegiet slutade med att — med överlämnande av vissa inom kollegiet

företagna utredningar med anledning av 1927 års sakkunnigas betänkande

ävensom av några av kollegiets medlemmar vid ärendets handläggning

gjorda särskilda uttalanden, beträffande vilket allt jag torde få hänvisa

till handlingarna i ärendet — hos kanslern för rikets universitet anhålla,

att kanslern måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att utredning snarast

möjligt måtte verkställas rörande sjukgymnastutbildningen i vårt land och

dess lämpliga anordning samt att frågan om gymnastiska centralinstitutets

omorganisation icke måtte företagas till avgörande förr än en dylik utredning

förelåge.

T. f. kanslern för rikets universitet anförde, efter en redogörelse för de

tidigare utredningarna i ämnet, bland annat:

Det kunde ju synas, som om den viktiga och synnerligen segslitna frågan,

vilken så länge stått på dagordningen, skulle vara tillräckligt utredd för att

kunna utan ytterligare dröjsmål slutligen avgöras. Nu hade emellertid beklagligtvis

en detaljfråga, låt vara en viktig sådan, nämligen frågan örn

sjukgymnastutbildningen, vilken icke, på sätt vederbort, blivit ända från

början klargjord, vållat ytterligare krav på utredning. T. f. kanslern ville

i detta hänseende erinra örn att framställningar örn utredning av denna

fråga ingalunda saknats på tidigare stadier av ärendets behandling.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.is proposition Nr 133.

De nu i ärendet ånyo hörda medicinska myndigheterna påyrkade emellertid

nu ytterligare utredning. Medicinska fakulteten i Uppsala önskade en

»grundlig utredning av frågan örn sjukgymnasternas utbildning» samt förklarade

sig ej kunna tillstyrka, att det föreliggande förslaget utan väsentliga

omarbetningar lades till grund för den slutliga omorganisationen av

gymnastiska centralinstitutet; medicinska fakulteten i Lund uttalade likaledes,

att 1927 års sakkunnigas betänkande ej borde utan omarbetning läggas

till grund för centralinstitutets omorganisation; och karolinska institutets lärarkollegium

anhölle, att kanslern måtte hos Kungl. Majit hemställa, att

snarast möjligt utredning verkställdes rörande sjukgymnastutbildningen i

vårt land och dess lämpliga anordning samt att frågan om centralinstitutets

omorganisation icke måtte företagas till avgörande förr än en dylik utredning

förelåge.

Det torde under sådana förhållanden vara uppenbart, att t. f. kanslern

icke kunde motsätta sig''anordnande av den påyrkade särskilda utredningen

angående sjukgymnastutbildningen i vårt land. Men t. f. kanslern ville

därvid, med djupt beklagande att en dylik utredning icke längesedan blivit

verkställd, vartill anledningar sedan tjugu år tillbaka ingalunda saknats, på

det kraftigaste framhålla nödvändigheten av, att utredningen, vid vilken

borde medverka representanter så väl för det medicinska intresset som ock

för de från gymnastiska centralinstitutets håll anförda synpunkter, bleve

skyndsammast igångsatt och snarast möjligt slutförd, så att om möjligt de

hithörande frågor, vilka vore av beskaffenhet att böra underställas riksdagens

prövning, kunde bliva framlagda för 1930 års riksdag. Även ansåge t. f.

kanslern sig böra giva uttryck åt den uppfattningen, att gymnastiska centralinstitutets

omorganisationsfråga, i vilken sjukgymnastfrågan dock utgjorde

blott en jämförelsevis ringa del, skulle kunna företagas till slutlig

behandling även oberoende av, huru berörda särskilda utredning komme att

utfalla. .Det syntes nämligen vara i ärendet tillräckligt utrett, att under alla

omständigheter o undervisning i sjukgymnastik måste förekomma vid centralinstitutet.

Ä ena sidan måste de elever, som utbildades till friskgymnaster,

bibringas en ganska ingående kunskap om sjukgymnastiken och å

andra sidan kunde det ej med fog bestridas, att både teoretiska och praktiska

skäl talade för att sjukgymnastutbildningen, i vilken även måste ingå

utbildning i friskgymnastik, förlädes till samma anstalt, där denna senare

utbildning meddelades. Att ekonomiska fördelar vunnes därigenom, att åtskilliga

kurser, som vore för båda lärjungekategorierna gemensamma, hölles

vid samma läroanstalt, torde väl vara omotsägligt.

A andra sidan borde givetvis, på sätt också i de föreliggande förslagen

åsyftades, en kraftig inverkan från läkarhåll på undervisningen vid centralinstitutet

eftersträvas. Detta skulle ernås icke minst genom den föreslagna

professuren därstädes i rörelsefysiologi, vars innehavare måste äga högt

kvalificerad medicinsk utbildning, men även, i den mån det funnes möjligt,

genom att vid tillsättande av övriga lärartjänster, särskilt de högre — vilka

borde såsom hittills äga ställning som Överlärare, eventuellt med professors

namn medicinska kvalifikationer bleve iner eller mindre bestämmande.

Läkarinflytandet borde jämväl, på sätt som skett under senare år, upprätthållas

även genom sjukgymnastelevernas tjänstgöring vid ett större kliniskt

sjukhus. Enligt t. f. kanslerns uppfattning borde denna tjänstgöring

såsom hittills vara förlagd till Sabbatsbergs sjukhus, naturligtvis under den

förutsättningen att Stockholms stad, såsom man torde kunna antaga, härtill

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majda proposition Nr 133.

lämnade sitt bifall, oell fortgå där intill dess den, såsom man finge hoppas,

kunde förflyttas till det nya karolinska sjukhuset. För den händelse det

icke skulle befinnas möjligt att fortfarande till Sabbatsbergs sjukhus förlägga

ifrågavarande tjänstgöring, skulle möjligen den utväg kunna anlitas,

som blivit av medicinska fakulteten i Uppsala antydd, nämligen att Uppsala

universitets medicinska institutioner härtill lämnade sin medverkan.

Vidare har medicinalstyrelsen avgivit utlåtande och därvid till en början

erinrat örn sina tidigare, av mig i det föregående återgivna uttalanden av den

15 november 1918 och den 27 januari 1927. Härefter fortsätter styrelsen:

Sedan styrelsen tagit del av det utav 1927 års sakkunniga avgivna förslaget,

hade styrelsen funnit att, trots styrelsens ovanberörda bestämda uttalande,

dessa ifråga om sjukgymnastutbildningen intoge samma ståndpunkt,

som de närmast föregående sakkunniga. Visserligen hade de gått in för ett

ökat läkarinflytande på sjukgymnastutbildningen samt även för en längre

tids utbildning åt sjukgymnasterna på sjukhus, men de hade långt ifrån

tagit steget fullt ut till ett frigörande av sjukgymnastutbildningen från gymnastiska

centralinstitutet. Medicinalstyrelsen måste därför allt fortfarande

vidhålla sin i förenämnda 1927 års utlåtande intagna ståndpunkt, i synnerhet

som de senaste sakkunniga till och med föreslagit, att undervisningen i

fysikalisk terapi, hetluftsbehandling, diatermibehandling och elektrisk behandling

etc. skulle överlåtas åt icke läkare; dessa grenar av behandlingen

måste ju anses vara rent medicinska.

Inför förslaget att vid gymnastiska centralinstitutet skulle inrättas en professur

i kroppsövningarnas fysiologi ställde sig medicinalstyrelsen mycket

tveksam. Styrelsen ville nämligen ifrågasätta, om en så högt kvalificerad

lärarkraft kunde vara erforderlig för elevernas undervisning. Den vetenskapliga

forskningen torde kunna främjas lika väl genom en professur i

rörelsefysiologi vid karolinska institutet, där densamma skulle kunna gagna

läkarutbildningen samt den medicinska forskningen, enkannerligen ortopedien,

på samma gång som därigenom kunde bliva tillgodosett gymnastiska

centralinstitutets önskemål örn ett forskningsinstitut för rörelsefysiologi med

tillfälle till arbete och undervisning för mera försigkomna elever från gymnastiska

centralinstitutet.

Centralstyrelsen för Sveriges lälcarförbund anförde bland annat:

Den samorganisation av utbildningen till gymnastiklärare vid Sveriges

skolor med utbildningen till sjukgymnaster, som för närvarande förefunnes

vid centralinstitutet, och som enligt de sakkunnigas förslag skulle bibehållas,

syntes numera vara i hög grad otidsenlig. Dessa båda kårers, gymnastiklärarnas

och sjukgymnasternas, yrkesarbete vore av alldeles olika art och

hade blott få beröringspunkter. Sjukgymnastens verksamhet skulle vara

att enligt läkares anvisning biträda med en viss art av terapi, ett arbete

som vore vitt skilt från verksamheten för vårt folks fysiska fostran.

För centralstyrelsen stöde det därför alldeles klart, att sjukgymnastens

speciella utbildning måste bliva av en helt annan art än gymnastiklärarens

och att densamma måste stå under omedelbar högsta ledning av läkare^ och

anordnas i förbindelse med medicinsk högskola och med större sjukvårdsinrättning,

där tillgång funnes till ett betydande klientel av olika sjukdomsformer.

Gällde detta redan under nuvarande förhållanden, då sjukgymnastens

arbetsfält omfattade blott sjukgymnastik och massage, komme det än

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

mer att gälla, om, såsom gymnastiksakkunniga föreslagit, även skulle tillkomma

andra former av fysikalisk behandling, omfattande flera olika behandlingsmetoder,

av vilka läkarvetenskapen under de senare åren i allt

större omfattning begagnat sig vid ett flertal sjukdomar.

Beträffande den andra, större hjälpkåren, som stöde till läkarnas förfogande

vid vård och behandling av sjuka, sjuksköterskekåren, bade aldrig

ifrågasatts, att dess utbildning skulle kunna ske på andra institutioner än

sådana, som avsåge sjukvård, och syntes detsamma böra gälla även dem,

som skulle biträda med den sjukgymnastiska vården.

Skulle det enligt centralstyrelsens uppfattning nödvändiga, fullständiga

särskiljandet av utbildningen för gymnastiklärare och sjukgymnaster på

skilda anstalter ej omedelbart genomföras, ville centralstyrelsen framhålla

den oundgängliga fordran, att all den undervisning, som vore behövlig för

sjukgymnasten i hans sjukvårdande egenskap skulle ske under läkares ornedelbara

ledning och under läkares ansvar, och att ingen omorganisation av

gymnastiska centralinstitutet, som i något avseende berörde sjukgymnastutbildningen,

företoges utan en föregående medicinsk utredning av hela sjukgymnastfrågan.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening anförde huvudsakligen följande:
Tydligt

vore, att utbildningen av sjukgymnaster avsåge en utbildning av

hjälpkrafter i den allmänna och enskilda sjukvården. Hittills hade denna utbildning

haft en säregen ställning, i det ingen sam organisation med övriga

sjukvårdsorgan förelegat, såsom ju fallet vore med utbildningen av övriga

komparabla hjälpkårer inom sjukvården (sjuksköterskor, barnmorskor). Denna

sjukgymnastutbildning vore sedan gammalt traditionsbunden vid utbildningen

av gymnastiklärare, men det vöre ej utrett, huruvida detta längre

kunde betraktas vara tidsenligt enligt moderna sjukvårdsprinciper.

. Det syntes därför styrelsen vara av största betydelse, att innan gymnastiska

centralinstitutet omorganiserades, sjukgymnastutbildningen gjordes till

föremål för en allsidig medicinsk utredning —en utredning som egendomligt

nog hittills ej förebragts trots att en dylik av ansvariga medicinska myndigheter

(karolinska institutets lärarkollegium, medicinalstyrelsen) upprepade

gånger efterlysts.

Det syntes styrelsen nu vara så mycket mer påkallat, som de senaste

gymnastiksakkunniga i sitt betänkande föresloge, att ämnet sjukgymnastik

och massage skulle vidgas till att omfatta även fysikalisk behandling, varigenom

sjukgymnasternas hela verksamhetsområde skulle komma att vidgas.

Dessa olika terapiformer, som brukade sammanfattas under begreppet fysikalisk

behandling, hade i den moderna medicinen fått en mycket stor betydelse

och utgjorde ett viktigt inslag i den allmänna sjukvården. Det kunde

icke anses a priori självklart, att i sjukgymnastutbildningen — sådan den

nu vore organiserad skulle inrymmas discipliner, hemmahörande inom

den allmänna medicinen. I varje fall torde detta ej kunna ske, förrän

sjukgymnastutbildningen blivit föremål för den utredning, som så länge

varit väntad.

Den intima kontakt, som borde finnas mellan sjukgymnasten och läkaren

under utövande av deras ansvarsfulla kall, torde bäst främjas genom att

utbildningen för sjukgymnaster i största möjliga utsträckning försigginge

på samma sjukhus och teoretiska institutioner, som utbildade blivande läkare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Med anledning av de uttalanden, som från åtskilliga håll gjorts i fråga

om en särskild utredning rörande frågan örn ordnandet av sjukgymnastutbildningen

i riket, innan frågan om gymnastiska centralinstitutets omorganisation

fördes fram till en slutlig lösning, tillkallade — såsom jag tidigare

erinrat — min företrädare i statsrådsämbetet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande,

sakkunniga för detta ändamål.

Jag vill nu övergå tillen redogörelse för det huvudsakliga innehållet i

nämnda sakkunnigas ''betänkande, i vad detsamma avser här förevarande

fråga.

De sakkunniga hava därvid (kap. I i betänkandet) till en början till behandling

upptagit frågan örn sjukgymnastyrkets art och omfattning och

samhällets behov av yrkesutbildade sjukgymnaster.

Den vedertagna benämningen sjukgymnast kan numera ej anses vara en

fullt adekvat benämning på utövarna av det yrke, örn vilket i denna utredning

är fråga. I denna yrkesutövning har efter hand kommit att ingå

en del terapiformer av annan art än sjukgymnastiken, vilken tidigare, då

benämningarna sjukgymnastik och sjukgymnast uppkommo, utgjorde den

enda i dessa yrkesutövares verksamhet förekommande behandlingsmetoden.

Med denna sammanfördes emellertid snart massagen. Redan den medicinska

massagen är en terapiform av helt annan art än sjukgymnastik i egentlig

bemärkelse. Senare har efter hand tillkommit en hel del andra mekaniska

och fysikaliska terapiformer, vilka utan att utgöra en art av sjukgymnastik

dock lämpligen meddelas av sjukgymnaster. Det kunde övervägas, örn

man ej i anledning av en sådan faktisk ändring av yrkets omfattning borde

söka finna ett mera adekvat namn på dess utövare. Då emellertid namnet

sjukgymnast har hävd och man väl för länge sedan har upphört att med

benämningen mena en person, som blott sysslar med sjukgymnastisk behandling

i egentlig mening, torde man böra bibehålla den i Sverige hävdvunna

benämningen sjukgymnast.

Med sjukgymnast menas sålunda i det följande en person, som skaffat sig

särskild utbildning i sjukgymnastik och massage och i enklare fysikalisk

terapi, närmast värmeterapi, elektroterapi och ljusterapi, och som på basen

av sålunda förvärvad kompetens enligt läkares föreskrift och under läkares

kontroll bedriver denna ari av sjukbehandling som levnadsyrke.

I vårt land handhavas dylika läkemetoder av flera olika grupper av

yrkesutövare med större eller mindre eller t. o. m. alls ingen specialutbildning

för sådan yrkesverksamhet.

Till en början må härvid framhållas, att statlig utbildning av sjukgymnaster

i ovan angivna bemärkelse hittills ej förekommit i vårt land. Staten

har vid gymnastiska centralinstitutet (G. C. I.) utbildat gymnastikdirektörer,

vilkas utbildning till gymnastiklärare, respektive-lärarinnor, kompletterats

— obligatoriskt för kvinnliga, frivilligt för manliga elever — med utbildning

även i sjukgymnastik och massage m. m. Samma art av utbildning

har även meddelats i två privata, men under statskontroll stående institut,

Arvedsons i Stockholm och sydsvenska i Lund, vilka på vissa villkor, sedan

de anordnat utbildning efter samma program som för de kvinnliga eleverna

å G. C. I., för sina utexaminerade elever erhållit samma titel och samma

legitimationsrätt som de från statens anstalt G. C. I. utexaminerade eleverna.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 käft. (Nr 133.) 3

1929 års

sakkunniga.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Förutom alla de, vilka i större eller mindre utsträckning meddela sjukbehandling

av här ifrågavarande art, giva läkare ej sällan dylik behandling;

dels finnes ett antal läkare, som bedriva sjukgymnastik och massage

som specialitet, dels meddela läkare tillfälligtvis dylik i deras verksamhet

behövlig behandling själva utan anlitande av sjukgymnaster eller annan

teknisk assistens. Detta sker emellertid i vårt land i ganska liten utsträckning;

dock har man i riksförsäkringsanstalten på sista tiden — kanske en

följd av den stora tillströmningen till läkarbanan -— lagt märke till, att

rätt många läkare börja meddela massage, värmebehandling och sjukgymnastik

själva. Slutligen förtjänar även att nämnas, att medicine studerande

och medicine kandidater ej sällan vid våra badorter haft anställning som

sjukgymnaster och med dylikt sommararbete ej oväsentligt bidragit till

studiekostnaderna under terminerna. På sista tiden synes detta bruk hava

något avtagit. I den mån dessa terapiformer utövas av läkare personligen,

ligga de emellertid vid sidan örn sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga framhålla, att ett mycket större behov av här ifrågavarande

terapiformer och utbildade utövare av desamma förefinnes, än

def, som kunnat tillgodoses av vid gymnastiska centralinstitutet och i de

två legitimerade instituten utbildade gymnastikdirektörerna, av vilka en

del utöva verksamhet som sjukgymnaster. Huru stort detta behov av personer,

som förvärvat tillräcklig kunskap att, enligt läkares föreskrift och

kontroll, med god och riskfri teknik meddela ifrågavarande behandling,

låter sig för närvarande ej beräknas. Detta behov befinner sig nämligen

sedan några år i en mycket påtaglig och hastig ökning. Detta beror

därpå, att läkarna börjat allt mera och mera använda dessa behandlingsmetoder

i sin praktiska verksamhet, varmed också följt, att offentliga sjukhus

och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter i allt större utsträckning anställa

sjukgymnaster som en lika nödvändig personal som sköterskor. Under

det att för 25 år sedan endast ett fåtal sjukvårdsanstalter och kurorter hade

sjukgymnaster fast anställda, ingå numera anställda sjukgymnaster i organisationen

av varje någorlunda stort, allmänt sjukhus, och behovet av dylika

i sjukvården fast anställda arbetskrafter befinner sig i rask ökning. Till

denna behovsökning har i mycket hög grad bidragit socialförsäkringens utveckling.

Redan den sociala olycksfallsförsäkringen har medfört ett starkt

ökat behov av dessa terapiformer, vilka spela så stor roll för förebyggande

och minskande av invaliditet efter olycksfallsskador. Denna terapi har

emellertid på grund av en principiellt oriktig organisation av hela sjukgymnastväsendet

och sjukgymnastutbildningen tidigare huvudsakligen stått

landets välbemedlade sjuka till buds. Tack vare den sociala olycksfallsförsäkringen

enligt 1916 års lag och 1927 års lag om ersättning i anledning

av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring ha på detta speciella område

dessa terapiformer kommit till gagn för allt vidare kretsar av befolkningen.

Denna redan inträdda ökning av dessa behandlingsmetoders användning

är emellertid obetydlig gent emot den, som man har att emotse,

sedan sjukförsäkriugsfrågan vunnit sin lösning. Hur denna än kommer att

i lagstiftningen gestalta sig, torde man kunna utgå ifrån, att behandling

med dessa metoder kommer att helt eller till stor del ingå i sjukförsäkringens

prestanda åt de försäkrade.

Om det sålunda för närvarande ej finnes någon möjlighet att ens approximativt

beräkna den närmaste framtidens behov av dessa terapiformer och

av fackutbildade utövare av desamma, torde man dock kunna utgå ifrån,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att det näppeligen kan fyllas enbart av genom statens försorg utbildade

yrkesutövare. En statlig sjukgymnastutbildning, som skulle fylla hela behovet,

skulle taga sådana dimensioner, att man redan på den grund måste

åtminstone för närvarande avstå därifrån.

Mot ovanstående framställning av det stora och raskt stigande behovet av

dessa terapiformer och av deras fackutbildade utövare synes strida, att det

sedan ett årtionde eller något mera tillbaka allmänt talas om överbefolkning

på sjukgymnastbanan. En rätt stor mängd av legitimerade sjukgymnaster,

vilka ej ägnat sig åt gymnastiklärarkallet, utan önskat helt ägna sig

åt sjukgymnastik verksamhet, ha ej lyckats få anställning å sjukvårdsanstalter;

även i privat sjukgymnastpraxis lia konjunkturerna inom landet

varit dåliga. Även utomlands ha konjunkturerna — något som naturligtvis

mycket litet berör svenska statens realintresse på detta område — försämrats,

vilket i främsta rummet beror därpå, att man allt mera börjar utbilda utövare

av dessa terapiformer så, som modern läkekonst oell respektive länders

speciella sjuk vårdsförhållanden kräva. De svenska sjukgymnasterna äro ej

längre utomlands en särskild sorts terapeuter, som inhämtat en utbildning,

som endast i Sverige stått till buds, utan dessa terapiformer äro utomlands

i vida högre grad än hos oss inarbetade i allmän och enskild sjukvård, och

man börjar överallt utbilda denna sjukvårdspersonal så som landets sjukvård

kräver.

Denna »lågkonjunktur» för de legitimerade sjukgymnasterna, örn vilken

icke utan fog talats, har emellertid ingalunda berott på att behovet av väl

utbildade utövare av dessa läkemetoder varit överfyllt, utan vida mera därpå,

att sjukgymnastutbildningen och därmed sjukgymnastikens organisation i

sjukvården varit — om ock historiskt förklarlig — alldeles oriktigt lagd.

Läkarna lia först sent börjat intressera sig för dessa utanför den egentliga

sjukvården bedrivna behandlingsmetoder, och banan har ju därtill överbefolkats

av sjukgymnaster, som i allt större och större mängder utbildas

i privata institut av alla slag.

Att behovet av sjukgymnaster för närvarande kan anses fyllt i storstäderna

är nog riktigt, men i stora delar av landet råder ännu den påtagligaste

brist på kompetenta utövare av dessa behandlingsmetoder. Detta

framgår bland annat därav, att riksförsäkringsanstalten — och förmodligen

också de enskilda bolagens sociala olycksfallsförsäkring — i sin mycket berömvärda

strävan att skaffa de genom olycksfall i arbete skadade bästa

möjliga återställelse med minsta möjliga framtida men mycket ofta måste

låta sig nöja med en behandling, som meddelas av icke legitimerade sjukgymnaster

från enskilda institut eller av sjuksköterskor och till och med

av ännu mindre kvalificerade massörer, ja ibland av rena kvacksalvare; och

detta på grund av omöjligheten att i det enskilda fallet anskaffa mera tillfredsställande

behandling.

Då staten näppeligen har anledning att utbilda all den sjukvårdspersonal,

örn vilken här är fråga, måste vid en utredning örn sjukgymnastikväsendet

i vårt land följande två frågor besvaras:

1) Bör staten, som hittills ej utbildat särskild personal för denna sjukvår dswppgift

utan endast meddelat blivande gymnastiklärare och -lärarinnor undervisning

även i sjukgymnastik, därest sjukgymnastutbildningen eventuellt skiljes

från gymnastiklärarutbildningen, i egen eller egna anstalter utbilda sjukgymnaster?

och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

2) Orri denna fråga besvaras jakande, på vilket sätt bör staten själv bedriva

sjukgymnastutbildning ?

För den första frågans besvarande synes det lämpligt att till en början

göra en översikt av statens hittillsvarande förhållande till utbildningen av

de olika kårer, som tillgodose behovet av sjukas behandling och vård.

Dessa sjukvårdande kårer äro läkarkåren, tandläkarkåren, barnmorskekåren,

sjukgymnastkåren och sjuksköterskekåren.

De sjukvårdande kårerna fördela sig på två tämligen artskilda grupper.

Läkare, tandläkare och barnmorskor ha att självständigt utöva behandling

av sjuka människor, under det att sjukgymnaster och sjuksköterskor ha att

utöva dylik endast enligt föreskrift och under kontroll av legitimerade läkare.

I fråga om sjukgymnasterna har detta fått ett markerat uttryck i 1887 års

sjukgymnastikstadga, och sjukgymnasterna måste i fråga om yrkesverksamhetens

art utan tvivel anses stå sjuksköterskorna närmare än de övriga tre

kårerna.

Av yttrandena över 1927 års gymnastiksakkunnigas betänkande synes

med full tydlighet framgå, att man från medicinskt håll numera enhälligt

hävdar nödvändigheten av att sjukgymnasterna inarbetas i sjukvården på

ungefär samma sätt som sjuksköterskorna. Man anser på goda grunder,

att nu ifrågavarande viktiga terapiformer endast med en sådan organisation

kunna komma till gagn för allt flera sjuka. På odelade sjukhus, på medicinska

och kirurgiska avdelningar såväl som på speciella sjukavdelningar,

alldeles särskilt ortopediska och neurologiska, förefinnes ett stort och dagligt

behov av dessa terapiformer. Tekniken för dessa behandlingsmetoder kräver

särskild utbildning och övning men är ej principskild från den mängd av

andra åtgärder, vilka tillsammans konstituera en god sjukvård och en god

sjukbehandling. Under sådana förhållanden skulle det kunna sättas i fråga,

huruvida staten har anledning att i högre grad engagera sig i sjukgymnasternas

utbildning än i sjuksköterskekårens. Kunde det ej vara nog, att

staten — då ju redan enskilda institut för sjukgymnasters utbildning faktiskt

finnas — ingrepe reglerande på samma sätt som i fråga örn sköterskeutbildningen?

Härom må följande framhållas.

Statens hittills bedrivna sjukgymnastutbildning har så djupa rötter i traditionen

och den allmänna opinionen i landet, att ett nedläggande av statlig

sjukgymnastutbildning redan på denna grund icke bör sättas i fråga. Den

svenska gymnastkåren har på båda de områden den verkat uträttat en betydande

gärning i samhället, och särskilt på det sjukgymnastiska området

ha de från G. C. I. och senare även från de två ovannämnda legitimerade

instituten utgångna gymnastikdirektörerna utfört en pioniärgärning av bestående

betydelse ej blott för Sveriges utan även för främmande länders

sjuk vårdsutveckling. Utom tungt vägande pietetsskäl tala även sakskäl för

att staten ställer sig på annat sätt gentemot sjukgymnasternas än emot sjuksköterskornas

utbildning. Den mängd av olika sjukvårdande åtgärder, för

vilka sköterskorna utbildas, äro var för sig rätt enkla och kräva ej den

stora teoretiska förutbildning i medicinskt betonade ämnen, som sjukgymnasternas

mera komplicerade arbete. Härtill kommer, att direktionen och

kontrollen från läkarnas sida över sjukgymnastens arbete ej med någon organisation

kan bli så kontinuerlig som när det gäller sköterskearbetet. Samarbetet,

som visserligen bör vara så intimt som möjligt mellan läkarna och

sjukgymnasterna på ett sjukhus eller i enskild läkarverksamhet, blir sällan

så intimt som mellan läkare och sköterskor. Det kan ej undgås och be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

höver ej heller undvikas, att sjukgymnastens arbete har en viss prägel av

självständigt sjukbehandlingsarbete. Slutligen må framhållas ännu ett skäl

att bibehålla statlig utbildning av sjukgymnaster. Man önskar under alla

förhållanden en bättre sjukgymnastutbildning än den, som bestås även i

de bästa enskilda institut, ja en bättre utbildning än den, som G. C. I. och

de legitimerade instituten givit. Det måste således vara särdeles angeläget,

att staten grundar den normerande sjukgymnastutbildning, som kan höja

upp hela sjukgymnastväsendet och sjukgymnastutbildningen till en önskad

högre nivå. En statens utbildning av sjukgymnaster bör kunna hastigt

åstadkomma en välbehövlig höjning av vår sjukvårds standard i här ifrågavarande

avseende. Sakkunniga anse det sålunda nödvändigt, att en rent

statlig sjukgymnastutbildning i fortsättningen anordnas.

Sedan den första av de två uppställda frågorna sålunda besvarats jakande,

återstår att diskutera den andra frågan: På vilket sätt skall staten bedriva

sjukgymnastutbildning?

Att staten genom utbildning i egna anstalter skulle helt tillgodose det

stora behovet av sjukgymnaster synes knappast kunna sättas i fråga. Säkert

är, att ett sjukgymnastiskt utbildningsinstitut, som tillgodosåge landets hela

behov av utövare av de ifrågavarande terapiformerna, måste få sådana dimensioner,

att det både från sjukvårdssynpunkt och från undervisningssynpunkt

skulle bliva särdeles svårhanterligt, även örn tillräckligt material

för undervisningen skulle kunna på ett ställe åstadkommas, vilket måste

anses osannolikt. Anläggningskostnaderna skulle bliva betydande, och då

behovet av sjukgymnaster hittills till avsevärd del tillgodosetts genom enskilda

initiativ, synes staten ej böra onödigtvis belastas med kostnaderna

för tillgodoseendet av landets hela behov av sjukgymnaster.

Man bör enligt sakkunnigas mening sålunda ej för närvarande'' sträva

efter statlig utbildning av alla landets sjukgymnaster utan begränsa sig till

anordnandet av en anstalt av hög standard, vilken genom lagstiftningsåtgärder

bör göras normerande för enskild sjukgymnastutbildning i landet.

Denna anstalts storlek kommer då att bestämmas av undervisningens organisation

och förefintliga resurser. Utan att själv ombesörja utbildningen av

alla i offentlig sjukvård anställda sjukgymnaster kan staten likväl inverka

reglerande på landets sjukgymnastväsen. Så har skett i fråga örn sjuksköterskeväsendet

och med stor framgång. Sjuksköterskornas kvalifikationer

ha ryckts upp, deras ekonomiska och sociala ställning förbättrats, deras

sjukhjälps- och pensionsförhållanden ordnats.

Det synes vara lämpligt att beträffande sjukgymnastväsendet vidtaga liknande

åtgärder. Genom reglering av sjukgymnastbefattningar i behövligt

antal i sjuk vårdsanstalterna, å vilka platser tjänstår få räknas endast av

från statens utbildningsanstalt eller från av Kungl. Majit godkända enskilda

institut utgångna gymnaster, genom anordnandet av tillfredsställande löneoch

pensionsförhållanden, kan sjukgymnastväsendet säkerligen hastigt höjas

och sjukgymnasternas för närvarande ej sällan prekära ställning förbättras

till en nivå, som motsvarar deras betydelsefulla arbete i landets hälso- och

sjukvårdsväsen.

De sakkunniga hava härefter (kap. II i betänkandet) övergått till en redogörelse

för sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning på landets

sjukvårdsanstalter och i sjukvården i övrigt och därvid anfört:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

I det föregående har framhållits allmänna synpunkter beträffande sjukgymnastyrkets

art och samhällets allmänna behov av dessa yrkesutövare

samt statens intresse och deltagande i deras fackutbildning. I det följande

skall givas en överblick över den nuvarande situationen i vårt land beträffande

sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning inom sjukvården,

närmast i den offentliga sjukvården.

En granskning av här ifrågavarande behandlingsmetoders inplacering i

den offentliga sjukvården, således på lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter,

giver vid handen, att vårt i övrigt i många avseenden så

förträffliga sjukhus väsen i detta avseende måste anses efterblivet. Under det

man i allmänhet på större sjukvårdsanstalter utomlands finner ståtliga gymnastikavdelningar

med rik utrustning ej blott för all slags manuell sjukgymnastik

utan ofta även för olika slag av apparatgymnastik och för mekano

terapi av mera speciell art för vissa bestämda syften, liksom även rik utrustning

för all fysikalisk terapi av annan art, som förekommer i samband med

den mekanoterapeutiska behandlingen, finnas i vårt land någorlunda tillfredsställande

gymnastikavdelningar eller avdelningar för mekanisk och fysikalisk

terapi endast på några på allra sista tiden uppförda större sjukhus

och på några speciella, ofta enskilda vårdanstalter, på vilka särskilt stort

behov av dessa behandlingsmetoder föreligger. De lokaler, som upplåtits

åt den eller de sjukgymnaster, som på en del av Sveriges sjukhus hava en

någorlunda fast anställning, motsvara sällan begreppet modern gymnastikavdelning,

Alltför ofta äro gymnastiklokalerna mycket dåliga och knappast

användbara till något annat sjukvårdsarbete. Man har givit det sämsta

utrymmet, som ej kunnat användas till något annat, åt gymnasten till arbetsrumk

Och vad ännu värre är, å minst 831) av tillfrågade 178 sjukhus, sjukstugor

och andra sjukvårdsinrättningar saknades år 1928 anställd sjukgymnast.

Först på de allra sista åren har en gymnastikavdelning införts i programmet

för en sjukhusnybyggnad.

Vidare må framhållas, att egentlig läkarledning eller ens läkarövervakning

av detta sjukbehandlingsarbete sällan finnes anordnad. Endast beträffande

de ortopediska specialavdelningarna, vissa enskilda kuranstalter, pensionsstyrelsens

vårdanstalter, serafimerlasarettets gymnastikavdelning, vissa avdelningar

i Lund och kanske några flera kan man anse, att verklig läkarledning

av denna terapi förefinnes, jämförlig med den ledning och kontroll av läkare,

som självklart anses nödvändig i fråga om all annan, ofta mycket enklare

och riskfriare behandling. Med nuvarande anordningar blir samarbetet mellan

sju^gymnasterna och de läkare, som åtminstone formellt övervaka deras

arbete, särdeles obetydligt, och dessa läkare, med huvudintresset riktat åt

andra sjukvårdsuppgifter, ha ofta litet intresse och därtill oftast mycket

liten kompetens på detta område av praktisk läkekonst.

Den nuvarande situationen är sålunda särdeles beklaglig, och man frågar

sig, vad denna egendomliga efterblivenhet i vårt land kan bero på. Som

väsentligaste orsak måste nog framhållas, att bristande intresse för och kunskaper

i dessa behandlingsmetoder hos läkarna, tidigare mera påfallande än

numera kan anses vara fallet, medfört ett mycket sent och långsamt upptagande

av dessa terapiformer i sjukhusens arsenal av behandlingsmetoder.

På grund av en från början snedvriden utveckling av sjukgymnastutbild
I)

Troligtvis 94, då 11 tillfrågade sjukhusinrättningar alls ej besvarat förfrågningen

härom; man torde kunna antaga, att dessa höra till den grupp, som ej har någon sjukgymnast

anställd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

ningen med en därav följande särställning av sjukgymnasterna, som aldrig

blivit på allvar inordnade i sjukvårdspersonalen, ha läkarna först sent intresserat

sig för dessa metoder, som i andra länder sedan rätt lång tid åtnjutit

stort intresse av läkarna och haft ordnad användning i den offentliga sjukvården.

Under det att i andra länder de större sjukhusens gymnastikavdelningar

hava läkare som föreståndare, finnes å offentliga sjukhus i vårt land

endast en, säger en, gymnastikavdelning med särskild läkare anställd för

densamma, nämligen serafimerlasarettets sjukgymnastikavdelning, som fungerar

som karolinska institutets avdelning för medicinsk rörelsebehandling.

Därmed har nämligen följt att läraren i denna terapi för medicine studerande

och kandidater även är läkare på avdelningen. Endast å vissa specialavdelningar,

såsom de ortopediska å vanföranstalterna och ett par allmänna

sjukhus och å de sjukgymnastiska instituten förefinnes den verkliga läkardirektion,

som ansetts nödvändig i fråga örn all annan behandling av sjuka.

Läkarna å motsvarande avdelningar vid utländska sjukhus äro ofta specialister

i facket, och ej sällan bedrives vetenskaplig forskning på området.

Sådan saknas ju i stort sett hos oss.

Även en annan sak må framhållas. Intet sjukhus i vårt land har bland

sina utåt öppna polikliniker ännu inordnat även en poliklinik för sjukgymnastik,

massage och fysikalisk terapi. Sådana finnas endast å de gymnastikinstitut,

å vilka sjukgymnastutbildning meddelas. Fristående polikliniker

utan samorganisation med andra polikliniker och sjukhuset i övrigt, kunna

emellertid numera knappast anses tidsenliga.

I fråga om dessa behandlingsmetoders utövning i sjukvården utanför

sjukhusen, ha förhållandena på de sista årtiondena undergått en påfallande

förändring. Tidigare funnos ej få läkare, som specialiserade sig i sin praktiska

verksamhet på det rent sjukgymnastiska området. 1864 års gymnastikstadga

kreerade till och med en särskild slags läkare, »gymnastikläkare».

De ha blivit allt sällsyntare, och nu förefintliga läkare, som kunna anses

inneha särskild, kvalificerad kompetens på området, äro läkare, som inom

annan specialverksamhet hava så stort behov av och röra sig så mycket

med dessa läkemetoder, att de, till exempel kurortsläkare, ortopeder m. fl.,

i sin verksamhet måste bli specialkompetenta även på detta område.

Sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning i sjukvården är således

allt annat än tillfredsställande i vårt land. Glädjande tecken till att vi gå

mot bättre förhållanden skönjas emellertid. Så börja sjukhusen, under tydligt

inflytande från socialförsäkringens behov, giva mera plats åt dessa terapiformer

och deras utövare, och allt flera sjukhus börja anställa gymnaster

med förbättrade arbetsförhållanden. Detta iakttages på några nya och nyplanerade

sjukhus och kuranstalter, å vilka efter våra förhållanden synnerligen

rymliga gymnastikavdelningar anordnats, varmed följer möjlighet att

få dessa läkemetoder bättre inorganiserade i sjukhusets övriga arbete och

terapin i fråga mera effektiv för den enskilde såväl som för samhället. Ett

påtagligen ganska raskt framatgående haller på att efterträda ett långt stillastående

på området. Att i detta livliga framåtgående sjukgymnastiken i

egentlig mening dock spelar en vida mindre roll än massagen och den

fysikaliska terapin bör emellertid framhållas.

Tills vidare måste emellertid i stort sett förhållandena anses vara otillfredsställande

i de avseenden, som här ovan framhållits. Det måste bl. a.

vara en mycket viktig del i ett reformarbete på detta område, att i sjukvården

anställda sjukgymnaster 1''å anställnings-, arbets-, löne- och pensionsför
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133,

hållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade, så att de i sin verksamhet

kunna känna samma trygghet som andra tjänstinnehavare och erhålla den

löneställning, att de få fullt skälig ersättning för ett slitande sjukvårdsarbete,

som därtill kräver en betydande specialutbildning.

Parallellt med ett ökat intresse från sjukvårdsanstalternas sida börjar

spåras en ökad användning av dessa läkemetoder även av utanför sjukhus

arbetande läkare. Härvid lia två påtagliga omständigheter influerat. Således

har den undervisning i ortopedi, som i 17 år verkat i landet och vilken sedan

år 1923 varit obligatorisk för alla medicine kandidater, börjat visa sin verkan

i ett starkt ökat intresse för hållnings- och rörelseorganens fel, vilkas behandling

i så särskilt hög grad kräver dessa metoders användning. Man

märker inom den sociala olycksfallsförsäkringen, huru läkarnas ordination

av massage, värme- och rörelsebehandling på senaste åren anmärkningsvärt

ökats. Stegringen kommer helt visst att bli ytterligare markerad, då den

nya undervisningen i medicinsk rörelsebehandling, som sedan år 1926 anordnats

vid karolinska institutet, pågått någon tid; särskild undervisning i

dessa terapiformer kommer säkerligen med tiden att bli obligatorisk i läkarutbildning.

Man iakttager inom olycksfallsförsäkringen, huru läkare, särskilt

av yngre generationer, numera ofta göra stora ansträngningar för att skaffa

de olycksfallsskadade en, särskilt ute på landsbygden ofta särdeles svåråtkomlig

behandling av denna art för att därigenom avkorta sjukdomstillståndet

och nedbringa invaliditeten. Ännu mera har socialförsäkringens

tillkomst i och för sig verkat. Då olycksfallsförsäkringen bekostar denna

för mindre bemedlade och obemedlade förut nästan oåtkomliga terapi, ha

läkarna fått möjlighet att bereda dessa skadade patienter ifrågavarande värdefulla

behandling. Och då inom snar framtid en sjukförsäkring i en eller

annan form kommer att medföra att även sjuka av annat slag än efter

olycksfall i arbete erhålla bidrag till här ifrågavarande behandling, kan man

förutspå, att användningen av sjukgymnastik, massage m. m. kommer att

stiga ännu mycket mera. De sjukgymnaster, som erfordras för att biträda

läkarna i denna utveckling, torde till en början och där mindre behov förefinnas

och i samhällen med sjukvårdsanstalt av något slag bliva därstädes

anställda sjukgymnaster, vilka vid sidan av tjänstearbetet nog kunna medhinna

även något privat arbete. I andra, någorlunda stora samhällen med

läkare men utan sjukvårdsanstalt med anställd sjukgymnast, torde behovet

tillgodoses av privatpraktiserande sjukgymnaster, vilka säkerligen med tiden

komma att samarbeta med ortens läkare på ett mycket intimare sätt, än

hittills plägat vara fallet. Det är att antaga, att utvecklingen går därhän,

att läkare ute i landet komma att finna med de sjukas och egen fördel

förenligt att anställa som hjälp en i sjukgymnastik och massage m. m.

utbildad person, kanske i dubbelställningen av assistent för mekanisk och

fysikalisk terapi och mottagningssköterska. I samhällen med industrier av

större omfång komma dessa företag att finna med sina intressen förenligt

att i större utsträckning än hittills anställa sjukgymnaster. Man kan med

ganska stor säkerhet förutsäga, att med tiden en hel mängd befattningar

för sjukgymnaster komma att uppstå även utanför sjukhusen.

Iakttager man den pågående utvecklingen, torde man lugnt kunna lämna

den tidigare ofta manifesterade och mycket förklarliga oron, att sjukgymnastik

verksamhet ej skulle räcka till som ensam sysselsättning och levebröd

för den legitimerade sjukgymnasten, utan att densamma av ekonomiska

skäl måste kombineras med ett yrke av helt annan art, skolgymnastens.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Att det här och där, isynnerhet under en övergångsperiod, kan vara fördelaktigt

att förvärva utbildning åt båda hållen, är måhända möjligt.

Å svenska sjukvårdsanstalter finnas endast kvinnliga sjukgymnaster anställda.

I privatpraktik ha emellertid i vårt land även manliga gymnastikdirektörer

och ett fåtal icke legitimerade manliga sjukgymnaster utövat

sjukgymnastik verksamhet. Då fråga är om sjukgymnastväsendets och sjukgymnastutbildningens

omorganisation, uppstår således genast det mycket

viktiga spörsmålet, örn staten skall i fortsättningen anordna utbildning för

även manliga sjukgymnaster. Denna fråga har alltför litet berörts i föregående

gymnastikutredningar, beroende på, att sjukgymnastutbildningen förenats

med gymnastiklärarutbildningen. Ett stort behov av manliga gymnastiklärare

föreligger ju under alla förhållanden. I det å G. C. I. praktiserade

utbildningssystemet har ju ingått att giva de manliga elever, vilka genomgått

gymnastikinstruktörs- och gymnastiklärarutbildning, tillfälle att under

ett tredje år förvärva kunskap även i sjukgymnastik och därmed erhålla

legitimation som sjukgymnast. Att efter en omorganisation av sjukgymnastutbildningen

såsom en medicinsk angelägenhet utbildning av de manliga

gymnastiklärarna även i sjukgymnastik ej vidare bör förekomma, är

ju uppenbart. Här är således blott frågan, huruvida staten i en egen fristående

sjukgymnastutbildning bör utbilda även manliga sjukgymnaster. I

denna för sjukgymnastväsendet synnerligen betydelsefulla fråga må följande

anföras.

Frånsett å sinnessjukhusen och den militära sjukvården har man i Sverige

ej använt manliga sjukskötare. En allt bestämdare tendens har emellertid

gjort sig gällande, att i all verklig patientvård använda uteslutande

kvinnor. Det har ej visat sig förenat med några olägenheter, att den ofta

fysiskt något mera ansträngande vården av män anförtrotts åt kvinnlig

sjukvårdspersonal.

I vårt land ha på grund av utbildningssystemet rätt många män utövat

enskild sjukgymnastverksamhet, i allmänhet vid sidan av annan huvudverksamhet;

men de hava med tiden blivit färre och färre. •Gymnastiklärarna

ha, i vår tid mera än tillförne, upptagits av krävande gymnastiklärarbefattningar

och av arbetet som gymnastik- och idrottsledare utanför

tjänsten. De, som vid sidan av tjänsten bedrivit även sjukgymnastisk praktik,

ha blivit allt mera undanträngda av kvinnliga sjukgymnaster, som helt

ägnat sig åt denna art av gymnastisk verksamhet. Ett litet fåtal manliga

gymnastikdirektörer och sjukgymnaster ha i större städer bedrivit uteslutande

sjukgymnastisk verksamhet, ofta mycket självständigt och endast sällan

i verkligt samarbete med läkare. Läkarna, som å sjukvårdsanstalterna ej

alls velat anställa manliga sjukgymnaster, ha endast i rätt liten utsträckning

i sin privatpraktik använt manliga sjukgymnaster. Behovet av manliga sjukgymnaster

torde i vårt land för närvarande vara synnerligen obetydligt, örn

ens alls förefintligt. Läkare såväl som sjukgymnaster torde allmänt vara

av den uppfattning, att meddelandet inom sjukvården av sjukgymnastik,

massage och därmed sammanhängande fysikalisk terapi bättre lämpar sig

för kvinnor än för män. Det bör emellertid framhållas, att vissa behandlingar

av stora och tunga män kunna, örn ock undantagsvis, vara så arbetsamma,

att kvinnor ej alltid rå med dem. Det gäller då emellertid sällan

mera ömtålig, verklig medicinsk behandling, utan mera motionsgymnastik,

allmän muskelmassage och dylikt. Inslaget härav i modern sjukbehandling

är rätt litet. Mycket av den muskelmassage och enklare rörelsebehandling,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

som ju ofta kan vara särdeles behövlig även för stora och tunga män, meddelas

numera i mycket stor utsträckning i samband med badbehandling av

manlig badbetjäning, som i regel förvärva en rätt god teknik för denna

behandling. Av ekonomiska skäl kan det vara att föredraga, att dylik behandling

med enkel teknik meddelas i samband med för sådana fall i regel

behövlig badbehandling. Den allmänna meningen bland på detta område

sakkunniga läkare och bland sjukgymnaster — de fåtaliga i nuvarande

system utbildade och sjukgymnastik verksamhet utövande manliga sjukgymnasterna

i in- och utlandet naturligtvis undantagna — är, att behovet

av manliga sjukgymnaster i vårt land är synnerligen litet. Det synes knappast

förefinnas anledning för staten, som ju närmast har att tillgodose de

offentliga sjukvårdsanstalternas behov av kvinnliga sjukgymnaster, att i en

av staten anordnad normerande sjukgymnastutbildning giva plats även åt

manliga elever. Skulle efter en genomförd omläggning av sjukgymnastväsendet

behov av manliga sjukgymnaster visa sig, torde detta behov ej

kräva åtgärder från statens sida, då man kan vara ganska säker på, att det

kommer att fyllas av enskilda sjukgymnastinrättningar.

På grund av ovan anförda förhållanden och synpunkter få sakkunniga

föreslå, att i statens sjukgymnastutbildning plats gives endast åt kvinnliga

elever.

Av den i kap. I givna översikten av sjukgymnastikens och massagens

m. m. användning i vårt land framgår, att det finnes yrkesutövare på detta

område av mycket olika kvalifikationer. Man frågar sig då, örn ej ett behov

av även mindre grundligt och dyrbart utbildade utövare av enklare behandling

av detta slag föreligger. Mycket klent eller ej alls specialutbildade

personer komma säkert att fortfarande som hittills meddela sådan behandling,

och man kan ej förneka, att rätt mycken behandling av denna art

är synnerligen enkel. Man kan för visso diskutera, örn det ej skulle bli

ett användande av överkvalificerad arbetskraft att driva utvecklingen i den

riktningen, att endast sjukgymnaster med lång och dyrbar utbildning, så

att säga första klassens sjukgymnaster, skulle meddela all i samhället behövlig

behandling, som ligger inom detta område av läkekonsten. Säkert är

vidare, att utövning av massage, sjukgymnastik av enklare slag, värmeterapi

m. m. av personer, som sakna utbildning därtill, aldrig kan utrotas, vore

det än ett aldrig så starkt önskemål; kravet, att all enklare sjukbehandling

skall handhavas uteslutande av specialutbildade legitimerade yrkesutövare,

är utan tvivel orimligt och för övrigt väl orealiserbart. Man må blott tänka

på, i vilken utomordentligt stor utsträckning sjuka själva ej blott ordinera

för sig utan även inköpa allehanda värme- och ljusbehandlingsapparater

för självbehandling i hemmen, utan att vare sig en läkare eller en sjukgymnast

någonsin varit med om saken, och massage meddelas ju i enklare

fall i mycket stor utsträckning av vem som helst i den sjukes omgivning,

med eller utan läkares anvisning. I 1887 års sjukgymnaststadga har givits

uttryck för den föreställningen, att sjukgymnastiken som sådan är en särskild

läkekonst för sig, som kräver en betydlig utbildning av sina utövare,

för att ej risker för de sjuka skola uppstå. Det kan väl näppeligen ha

varit avsikten att förbjuda utövningen av allt det, som sjukgymnasten sysslar

med, d. v. s. vid tidpunkten omkring 1887 utom sjukgymnastik i egentlig

mening endast massage, såvida icke läkare skriftligen förklarat, att sådan behandling

var för den sjuke lämpligt. Numera ingår i sjukgymnastens verksamhet

utom sjukgymnastik i egentlig mening i mycket större utsträckning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

än denna massage, funktionell övningsterapi, värme-, elektricitets- och ljusbehandling.

Någon möjlighet att förhindra, att de enklare arterna av denna

behandling meddelas av personer med ringa utbildning, torde i ett modernt

samhälle ej finnas och torde knappast vara önskligt. Detta förhållande väcker

frågan, huruvida staten bör utbilda även en enklare klass sjukgymnaster

med mera begränsade kunskaper i yrkets utövning.

Kunde man genom att anordna även sådan enklare utbildning effektivt

förekomma dålig behandling av alls ej eller i otillfredsställande kurser utbildade

massörer och massöser, kunde det ifrågasättas att från början organisera

statens sjukgymnastutbildning på en högre och en lägre linje. Det

är för individer och samhälle därtill en betydande ekonomisk fördel, örn för

enklare behandling utövare med lägre utbildning och därmed följande mindre

krav på ersättning för sitt arbete stöde till förfogande. Så bär ju till en

viss grad varit fallet hittills. Även inom sköterskekåren har ju differentierat

sig en högre och en lägre sjuksköterskekår, men statens reglerande åtgärder

ha endast avsett i fullt tillfredsställande sjuksköterskeskolor utbildade

första klassens sjuksköterskor. Till mera ledande befattningar krävas de

högst utbildade sjuksköterskorna, varemot till enklare, subordinerande befattningar

enklare sköterskor ofta måste användas och utan olägenhet kunna

användas.

Då i den föregående framställningen hävdats, att staten åtminstone till

en början i främsta rummet bör tillgodose sjukvårdsanstalternas behov av

sjukgymnaster, vilka ju måste besitta stor och mångsidig kompetens, synes

det sakkunniga, att man tills vidare måste avråda från utbildning av sjukgymnaster

av lägre klass. Det behov av enklare hjälpkrafter på detta område,

som tilläventyrs förefinnes, kommer nog alltid att fyllas av i privata

kurser utbildade sjukgymnaster, ofta utbildade blott i massage- och värmebehandling;

på dessa bör ju staten kunna, såsom förut framhållits, genom

effektiv tillsyn och kontroll av alla behandlingsinstitut, å vilka dylik utbildning

anordnas, utöva inflytande.

En helt annan fråga är, örn i en statens utbildningsanstalt bör givas kurser

i enklare behandlingsteknik åt sjuksköterskor, för vilkas verksamhet det

kan vara synnerligen värdefullt, att de ej äro fullständigt okunniga på området.

I sjuksköterskans arbete förekomma ofta situationer, då hon kan

gagna den sjuke genom någon kunskap i dessa ting, utan att hon därför

på något sätt kan anses uppträda som sjukgymnast. Och för läkaren ute

på landsbygden kan det, som förut framhållits, vara till mycket stor nytta,

örn den sköterska han har till sin hjälp i sjukvårdsarbetet har någon kännedom

och övning i enklare behandling av denna art. Dylika små kurser

för sjuksköterskor kunna mycket lätt anordnas i en statens sjukgymnastiska

anstalt. Uppstår ett dylikt behov, är det lätt att tillgodose, och sakkunniga

finna ej nödigt att angiva planer för dylik undervisning. Dylik kompletterande

utbildning för sjuksköterskor bör emellertid ej meddelas annat än åt

legitimerade sköterskor. De mindre kvalificerade sjuksköterskorna torde i allmänhet

lia åtnjutit för klen undervisning i medicinska ämnen, för att man

med fördel skall kunna meddela sådan kortare praktisk undervisning med

någon nytta och utan risk för de sjuka.

Till frågan örn sjukgymnastväsendets organisation hör också den viktiga

frågan om yrkesutövarnas anställnings-, arbets-, löne- och pensionsförhållanden.

Den angivna enqueten från 1928 visar de mest otillfredsställande förhållanden

till och med på många av landets största allmänna sjukhus. Be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fattningarna ha i allmänhet ej ens varit uppförda på sjukhusets ordinarie

stat. Av enquetesvarén får man närmast intrycket, att sjukgymnasterna

synas utgöra en alldeles särskild kår utan rättigheter av något slag, som

under de orimligaste villkor och ogynnsammaste arbetsförhållanden skänka

sjukvårdsanstalten ett för dess drift nödvändigt och nyttigt arbete. Dessa

förhållanden, som torde sammanhänga med att sjukgymnastutbildningen i

vårt land varit så fullständigt placerad utanför sjukvårdsväsendet, kunna ej

få fortsätta, allra minst i ett land, som berömmer sig av att stå högt i

sjukvårdshänseende och i vilket de övriga grupperna av sjukvårdspersonal

ha bättre villkor än i flertalet andra länder.

Erfarenheten giver vid handen, att sex timmars dagligt arbete med mångskiftande,

ofta fysiskt ansträngande behandlingar utgör en full, till och med

dryg arbetsdag för sjukgymnaster. Bredvid ett sådant arbete kan sjukgymnasten

endast i rätt liten utsträckning åtaga sig behandling av privatpatienter.

Och näppeligen kan en sjukgymnast, utan att snart bli utsliten,

hålla på med dylikt arbete utan någon ledighet varje år. Ordnad semester

å fyra, i mera krävande befattningar sex veckor måste fordras. För här

nämnda arbete måste i sjukvårdsanstalter anställda sjukgymnaster ha tillfredsställande

avlöning och pension. Lönenivån får ej understiga utan bör

snarare något överstiga de bästa sjuksköterskebefattningarnas. Som sjukvårdsarbete

betraktat äro väl arbetsprestationerna fullt jämförliga, och utbildningstiden

är ungefär densamma. Men sjuksköterskan är delvis försörjd

under sin utbildningstid, under det att sjukgymnasten får helt bekosta sin

utbildningstid. Det bör emellertid framhållas, att den sjukhusanställda sjukgymnasten

i allmänhet har möjlighet att förvärva åtminstone några inkomster

av enskild verksamhet, vilket sjuksköterskan ej alls har. På grund av

det större inslaget i sjukgymnastutbildningen av teoretiska, medicinskt betonade

studier, måste högre inträdesfordringar ställas på sjukgymnastelever

än på sjuksköterskeelever. Så som förhållandena nu äro, ha endast några

få sjukhus i vårt land sjukgymnaster med en ställning lika god och trygg

som anstaltens sjuksköterskor. Det är uppenbart, att en förändring till det

bättre här är brådskande. Den naturligaste vägen att nå bättre förhållanden

synes vara att reglera dessa befattningar på samma sätt som sjuksköterskeplatserna

och ordna innehavarnas pensionsförhållanden i likhet med

andra jämförliga befattningshavares. Får man så till stånd bättre utbildning

som villkor för legitimationen, så kan förutses, att yrket och dess

utövares ställning i sjukvården kommer att höjas upp till berättigad nivå.

Som mönster för sjukgymnasters löneställning och placering i övrigt å sjukhus

kan, som ofta från gymnasthåll framhållits, tjäna den ortopediska klinikens

å Stockholms vanföranstalt anordningar. Avlöningen till dessa sjukgymnaster

bör utgå efter samma principer som till sjukhusens övriga personal.

Hittills brukliga system med tantiéme på utfört arbete eller direkt betalning

av den sjuke eller försäkringsinrättningar bör avskaffas. Det finnes ingen

anledning att anse sjukgymnastens arbete i sjukvården såsom av principiellt

annan natur än övrigt sjukvårdsarbete, och liksom sjukhuslagstiftningen

reglerar andra sjukvårdskårers ställning i sjukhusarbetet, bör den reglera

även sjukgymnasternas arbete.

. Beträffande den synnerligen viktiga pensionsfrågan, bör denna ordnas för

sjukgymnasterna i överensstämmelse med de bestämmelser, som gälla för

sjuksköterskor, anställda i reglerade befattningar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Härefter hava de sakkunniga (kap. III i betänkandet) till behandling upptagit

frågan om sjukgymnastutbildningens art och omfattning och därvid

anfört bland annat:

Örn ock själva programmet för en god sjukgymnastutbildning kan sägas

vara genom lång erfarenhet i vårt och andra länder i praxis utformat och

hävdvunnet, må dock här några allmänna synpunkter på frågan framhållas.

Sjukgymnasten behöver en rätt så ingående kunskap i vissa delar av

några av de i läkarutbildningen ingående teoretiska undervisningsämnena,

framför allt i anatomi och fysiologi, i mindre omfattning även i allmän

patologi. Dessa teoretiska studier avse en ganska grundlig kännedom örn

människokroppens byggnad och förrättningar med tyngdpunkten lagd på

vissa just för sjukgymnastisk verksamhet nödvändiga kunskaper. I vissa

smärre delar av anatomin och fysiologin krävas kunskaper, som närma sig

läkarens behov, i de flesta räcker ett vida mindre kunskapsmått väl till,

och stora delar ligga nästan alldeles utanför sjukgymnastens behov. Denna

till en viss grad medicinskt betonade undervisning har i all sjukgymnastutbildning,

som kunnat godkännas från läkarhåll, anförtrotts åt läkare, där

det kunnat åstadkommas åt lärare vid medicinska läroanstalter och med användandet

av respektive medicinska institutioner.

Omfattningen av de kunskaper örn människokroppens byggnad och förrättningar,

som sjukgymnasten behöver, är betydligt större än motsvarande

för sjuksköterskor nödvändiga s. k. medicinska förkunskaper. För sjuksköterskeutbildningen

har i allmänhet tillfredsställande undervisning i dessa

ämnen kunnat meddelas å de sjukhus, vilka anordnat sköterskeutbildning,

utan tillgång till medicinska institutioner. Föreläsningar, belysta med demonstration

av bilder, moulager, enklare preparat och dylikt, ha i allmänhet

i sjuksköterskeutbildningen fått vara nog för undervisningen i medicinska

ämnen. Sjukgymnasternas undervisning måste ha tillgång till betydligt rikare

utrustning. Så fanns tidigare på G. C. I. något, som åtminstone kunde

kallas anatomisk institution för det i sjukgymnastutbildningen centrala teoretiska

ämnet anatomi; på senare tider har den anatomiska institutionen

bl. a. på grund av bristande liktillgång ej kunnat därstädes uppehållas.

Drivna av nödvändigheten ha alla bättre institut för sjukgymnastutbildning

sökt få eleverna undervisade i åtminstone det viktigaste ämnet, anatomin,

på medicinsk institution och av dess lärare.

Det torde vara uppenbart, att man ej kan eller åtminstone ej bör för ett

speciellt behov av en i stora delar ganska elementär, endast i smärre delar

mera omfattande undervisning i anatomi m. fl. ämnen, inrätta nya fullständiga

institutioner, då dylika finnas tillgängliga förut. Det vore ju ett

slöseri, som ej kan ifrågasättas. Man kan utan vidare fastslå, att statens

för den medicinska undervisningens behov inrättade institutioner böra användas

för statens sjukgymnastutbildning, och detta så mycket mera, som

användning av karolinska institutets institutioner liksom även av de i Lund i

stor utsträckning ägt rum för enskild sjukgymnast- och gymnastikdirektörsutbildning.

En tillfredsställande undervisning för sjukgymnaster i dessa

ämnen kan helt enkelt ej ordnas utan tillgång till dessa medicinska institutioner

och lärare med specialkompetens.

Av det ovan anförda torde framgå, att en statens normerande sjukgymnastutbildning,

åtminstone i fråga örn den teoretiska, medicinskt betonade

undervisningen, ej kan förläggas annat än till Stockholm, Lund eller Upp
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sala, å vilka platser staten kan i egna institutioner få denna undervisning

anordnad.

I det föregående har berörts den del av sjukgymnasternas utbildning,

som plägar kallas dess teoretiska del. Angående den från vissa synpunkter

huvudsakliga och mera omfattande praktiska utbildningen må följande

anföras.

Det centrala i sjukgymnastens kunskaper måste vara en på förståelse

av vissa sjukdomars natur och behandlingsmetodernas innebörd, effekt och

risker, vilande, genom tillräcklig övning vunnen skicklighet att efter läkarens

anvisning organisera och utföra den sjukes behandling med för det enskilda

fallet behövlig och lämplig teknik; således skicklighet i sjukgymnastik och

massage med funktionell övningsterapi (mekanoterapi) och i vissa delar av

den övriga fysikaliska terapin (fysioterapi).

I fråga om fysioterapin bör till en början diskuteras, vilka delar av detta

stora och mångsidiga behandlingsområde böra ingå i en god sjukgymnastutbildning.

. Endast en ringa del av fysioterapin har med sjukgymnastens

yrkesutövning och utbildning att göra. Fysioterapin är, som redan inledningsvis

framhållits,. en mycket omfattande grupp av läkemetoder, vilken

förutom mekanoterapi i här ifrågavarande mening (massage, sjukgymnastik

och funktionell övningsterapi, vilka stundom även de räknas till fysioterapin)

inrymmer en mängd behandlingsmetoder, nämligen ljusterapi (helioterapi),

elektricitetsbehandling (elektroterapi), klimat- och luftbehandling (climato-

och aeroterapi), bad- och vattenbehandling (balneoterapi och hydroterapi),

kust- och havsbadsbehandling (thalassoterapi), värmebehandling (thermoterapi),

röntgen- och radiumbehandling (radioterapi) m. fl. Området

är stort, och de olika arterna av fysikalisk behandling så olika och från

varandra i sjukvården sa fristående, att anledning saknas att, som från vissa

håll föreslagits, söka i sjukvårdsorganisationen inordna en kår av assistenter,

utbildade ej blott till utövandet av sjukgymnastik och massage, enligt hittills

hos oss. använt system utan även i tekniken för alla dessa olika mekaniska

och fysikaliska terapiformer. I den allmänna sjukvården dirigeras de flesta

av dessa terapiformers användning av läkarna med vanlig i sjukvården behövlig,

egentligen ej specialistutbildad personal eller ock med å den speciella

avdelningen utbildad specialpersonal. Å specialanstalter av olika slag med

svar och mycket speciell teknik, kan endast användas inom respektive specialområde

inövad assistentpersonal. Här och där kan man, särskilt i utlandet,

därvid iakttaga, att även massagens och sjukgymnastikens teknik handhaves

av sjukvårdspersonal, inövad i tekniken för varjehanda fysikalisk terapi.

Det synes ej förefinnas anledning att i vårt land''bryta med ett i det hela

gott system, med för just här ifrågavarande mekaniska och vissa därmed

samhöriga fysikaliska behandlingsmetoder särskilt och grundligt utbildade

yrkesutövare.

Sjukgymnastens huvudsakliga verksamhet bör vara sjukgymnastikens och

massagens tekniska utövning efter läkares föreskrift och under läkares kontroll.

Till dessa höra även på senare tider en hel del metoder för funktionsövmng

för vissa speciella syften, vilka i svensk sjukgymnastik och utbildning

till sjukgymnastyrket hittills spelat alldeles för liten roll. Anledningen

till att man till denna huvudsakliga verksamhet numera måste foga även

vissa delar av den fysikaliska terapin, är, att i praktisk läkekonst numera

sjukgymnastik och massagebehandling mycket ofta, ja i det övervägande

antalet av behandlingsfall, äro förenade med annan fysikalisk terapi, nårn
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ligen värmebehandling, ganska ofta även med viss enklare ljus- och elektricitetsbehandling.

Det skulle vara särdeles opraktiskt att för samma behandlingsseans,

innefattande dessa olika nödvändiga metoder, använda flera

särskilda yrkesutövare. En tendens i denna riktning, således att i sjukbehandling

differentiera massagen och sjukgymnastiken från den därmed i det

enskilda fallet sammanhängande behandlingen med enklare värme-, ljusos

elektriska apparater, bör motarbetas. Våra sjukgymnaster kunna utan

svårighet förvärva det rätt enkla komplementet i kunskapsförrådet, som tekniken

för enklare värme-, ljus- och elektrisk behandling kräver. Sjukgymnastens

arbete blir rikare''och mindre ensidigt, deras verksamhetsområde

får en kanske rätt behövlig vidgning, och för sjukvården blir anordnandet

av denna vardagliga och oumbärliga behandling både för samhället och den

enskilde sjuke billigare och mindre besvärlig, örn alla dessa relativt enkla

behandlingstekniker överlämnas åt en enda sjukvårdskår i stället för åt flera.

Ovanstående resonemang står på intet sätt i strid emot, att den mera

komplicerade, specialistiskt drivna ljus-, elektro- och radioterapin m. fl. på

specialavdelningar och kuranstalter ofta handhaves även i fråga om det

tekniska utförandet av specialister med läkarutbildning eller i vederbörande

specialverksamhet utbildade assistenter för den ena eller andra speciella terapin.

Till sjukgymnastens verksamhet hör endast sådan i allmän sjukvård

använd enklare fysikalisk terapi, som dagligdags användes i förening med

sjukgymnastik, massage och funktionsövning. Och det må i detta samband

framhållas, att en sjukgymnastutbildning ej bör innehålla mera än en grundlig

utbildning i den behandling, som ingår i vanlig, icke specialiserad sjukvård.

Då mera speciell teknik inom speciella grenar av läkekonsten förekommer,

inläras de bäst på vederbörande specialavdelningar, och är det folden

i den allmänna tekniken och vardagliga användningen av dessa behandlingsmetoder

utbildade sjukgymnasten synnerligen lätt att förvärva den

ökade kompetens, som dylika behandlingsformer kräva.

Att finna en adekvat benämning på detta centrala och vittomfattande

huvudämne i sjukgymnastutbildningen är rätt svårt. Man kunde ju enligt

medicinsk terminologi kalla det helt enkelt mekanisk och fysikalisk behandling

(mecano- och physioterapi) med den självklara begränsningen av ämnet

till det omfång, som denna sjukvårdskårs verksamhet betingar. Denna kårs

uppgift är ju att vara assistenter vid den mekaniska och fysikaliska terapiens

tekniska utövning vid behandling av sjuka människor i allmän och

enskild sjukvård. Och det kunde ju ej utan skäl övervägas, örn ej vid en

så radikal omläggning av sjukgymnastväsendet och sjukgymnastutbildningen,

som de yttranden, som från medicinska högskolor, medicinalstyrelse och

läkarorganisationer avgivits angående hittills framkomna förslag och nu

senast över 1927 års gymnastiksakkunnigas betänkande, i realiteten innebära,

en markering av ett nytt system med fördel kunde inläggas redan i

terminologin. Det synes emellertid knappast förefinnas anledning att alldeles

lämna den hävdvunna svenska benämningen sjukgymnastik, utan böra

traditionerna fortleva även i den hävdvunna benämningen på utbildningens

huvudämne. Benämningen sjukgymnastik räcker ju emellertid, som förut

framhållits, ej längre till att''täcka hela ämnet; den betydliga vidgning av

verksamhetsområdet, som en ny tids livliga medicinska utveckling efter

hand medfört, bör komma till synes redan i huvudämnets benämning.

Lämplig och adekvat synes vara benämningen: sjukgymnastik, inklusive

funktionsövning och massage med fysikalisk behandling, vilken benämning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

dock torde böra i programmet förkortas till sjukgymnastik med fysikalisk

behandling, eller med en ännu kortare, alla dessa terapiformer omfattande

benämning fysioterapi.

En mycket stor del av undervisningstiden bör användas till inlärande

och träning i dessa läkemetoders teknik. Men liksom rätt så grundliga förstudier

i vissa av de teoretiska medicinska ämnena äro nödvändiga, måste

även för förståelse av metodernas användning och inlärandet av deras teknik

inhämtas en del kunskaper hämtade från den praktiska medicinen.

Man har i allmänhet i sjukgymnasternas undervisning kallat sammanfattningen

av det, som måst inhämtas från den praktiska medicinen, för sjukdomslära.

Aven här föreligger en stor skillnad mellan läkarnas behov av allsidiga

kunskaper örn alla sjukdomar och deras behandling och sjukgymnasternas

behov av en viss kännedom örn dessa ting inom vissa delar av medicinen.

Och liksom på det teoretiska ämnesområdet möter man här det förhållandet,

att sjukgymnasternas behov är olika stort i olika delar av sjukdomslära

(speciell patologi) och sjukdomsbehandling (terapi).

Den kunskap örn sjukdomars orsaker, symtom och behandling, vilket

hittills i sjukgymnastutbildning sammanförts till ett ämne, benämnt sjukdomslära,

är även oavsett den kvantitativa skillnaden alls ej jämförlig med

de kunskaper, som äro nödvändiga för läkaren. Denne måste göra en utredning

av de mest komplicerade sjukdomsfall med undersökning av alla

organ för att kunna ställa en riktig diagnos; på basen av densamma måste

han ställa indikationer för en behandling, i vilken ingår ett urval av alla

de läkemetoder, som läkekonsten har till förfogande och som med den medicinska

forskningens framåtskridande alltjämt ökas.

Sjukgymnasten behöver känna om sjukdomarna, och särskilt om sådana

sjukdomar, vilka bliva föremål för behandling med de läkemetoder, som

sjukgymnasten behärskar, så mycket, att hon fullt förstår idén med terapins

användning i det föreliggande sjukdomsfallet och väl känner riskerna vid

oriktig användning av den i frågakommande behandlingstekniken. I undervisningen

i sjukdomslära kunna vissa sjukdomsgrupper alldeles undanskjutas,

såsom t. ex. ögonsjukdomar, öronsjukdomar, epidemiska sjukdomar, gynekologiska

fall, hudsjukdomar m. fl. Väl kunna i nästan alla dessa sjukdomsgrupper

behandling med här ifrågavarande läkemetoder undantagsvis

förekomma, men denna speciella användning av metoderna sker då endast

av på den speciella avdelningen under specialläkarens direkta instruktion

och överinseende inlärda assistenter; att i sjukgymnastens allmänna

utbildning inrymma dylik specialbehandling, som kan förekomma, därför

att specialläkare någon gång använder behandling av denna art, är varken

nödvändigt eller ens önskvärt.

För andra grupper av sjukdomsfall, såsom kirurgiska, ortopediska, neurologiska

och vissa invärtesmedicinska, spela däremot dessa behandlingsmetoder

en mycket stor roll, och undervisningen i sjukdomslära måste avvägas

med tanke på den olika betydelse, som dessa metoder lia vid respektive

sjukdomars behandling.

Det bör framhållas, att vid undervisning i sjukdomslära för sjukgymnastelever

urvalet ur det rika medicinska stoffet är en mycket svår sak, liksom

att det kräves erfaret omdöme för att giva dem denna undervisning på rätt

sätt, då de ej skola självständigt utöva sjukbehandlingen. Erfarenheten från

dylik undervisning lär, att eleverna synnerligen lätt få den alldeles felaktiga

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

uppfattningen, att deras inhämtade kunskaper i sjukdomslära innebära ett

moment av läkarutbildning och giva dem förmåga att diagnostisera sjukdomstillstånd

och bedriva deras behandling långt utöver, vad som verkligen

är avsett eller som alls kan bli resultatet av en elementär kännedom om

sjukdomarna. Endast fullständigt utbildade läkare kunna som lärare meddela

sjukdomsläran i lämpligt mått, oell man måste ställa fordringarna på

läraren höga. Man får ingalunda utan vidare anse, att undervisningens i

viss mån elementära karaktär medför, att mindre kompetenta lärare kunna

räcka till. Men ej de bästa medicinska kunskaper räcka enbart till; läkaren

blir en ganska dålig undervisare i sjukdomslära för sjukgymnaster, örn han

ej i grunden känner och är speciellt intresserad av de sjukdomar, som särskilt

måste framhållas i denna undervisning, och deras behandling med

sjukgymnastens metoder, och därtill är specialistiskt intresserad av behandlingsmetoderna

i fråga. Det har därför visat sig i stort sett fördelaktigt,

om den huvudsakliga undervisningen i sjukdomsläran lägges i händerna

på samma lärare, som undervisa i själva behandlingsmetoderna. Den

som meddelar undervisningen i sjukgymnastiken och som läkare förestår

den gymnastiska institution, å vilken utbildningen bedrives, måste ju vara

specialist på området. Under det att undervisningen i de förut nämnda

teoretiskt betonade ämnena, anatomi, fysiologi och allmän patologi, med stor

fördel överlämnas åt särskilda facklärare, är det utan tvivel lämpligast, att

den eller de lärare, som undervisa i sjukgymnastik, även undervisa i sjukdomslära.

Hittills har man i allmänhet ansett en enda läkare tillräcklig för att i en

sjukgymnastutbildning handhava hela undervisningen i sjukdomslära och

behandlingsmetoder. En legitimerad läkares allsidiga kunskaper i medicin

ha ansetts göra honom kompetent att omhänderhava undervisningen i sjukdomsläran

och i olika sjukdomars behandling med dessa metoder, örn han

utöver vanlig läkarutbildning förvärvat speciell erfarenhet i metodernas användning

och därmed speciellt intresse för de sjukdomar, som företrädesvis

behandlas med dessa metoder. Så kan numera ej anses vara fallet. Läkekonsten

har specialiserats så mycket, att en läkare ej längre enbart på grund

av sin examen kan anses kompetent att undervisa i alla de olika sjukdomsgruppernas

specialbehandling. På sjukhusen har skett en uppdelning ej

blott i medicinsk och kirurgisk avdelning, utan vid sidan av dessa ha uppkommit

allt flera specialavdelningar, somliga med stort behov av dessa

terapiformer, somliga med mindre, somliga utan något behov av dem. A

invärtesmedicinska avdelningar och specialavdelningar inom medicinen bedrivas

sjukvård och sjukbehandling av särskilt i tekniskt hänseende annan

natur än den, som utövas å kirurgiska avdelningar och å kirurgiska specialavdelningar.

Då man måste fordra höga kvalifikationer hos lärarna i sjukdomslära

i sjukgymnastutbildningen, kari man ej längre nöja sig med en

enda lärare i sjukdomslära och sjukgymnastik; detta ha 1927 års gymnastiksakkunniga

riktigt framhållit och lia i sitt förslag sökt tillgodose behovet

av lärare med specialistisk inställning på de två stora huvudgrupperna av

sjukdomar. En granskning av det föreliggande behovet är nödvändig, för

att man i en fristående sjukgymnastutbildning skall tinna en lämplig anordning;

denna nödvändighet att specialisera undervisningen i sjukdomslära

och sjukgymnastik på två skilda linjer vållar ej obetydliga svårigheter och

komplicerar den tidigare ganska enkla sjukgymnastutbildningen betydligt.

De sjukdomsgrupper, som företrädesvis bliva föremål för mekano- och

Biliana till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 113 käft. (Nr 133.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 _ Kungl. May.ts proposition Nr 133.

fysioterapeutisk behandling och för vilka de i allmänhet äro oumbärliga,

höra till både det medicinska och kirurgiska sjukdomsområdet. Och inom

specialfacken äro de ortopediska och neurologiska sjukdomsgrupperna i synnerligen

stort behov av dessa behandlingsmetoder, de ortopediska fallen

kanske mest av alla sjukdomsgrupper.

Tidigare spelade emellertid på de sjukgymnastiska instituten invärtessjukdomarnas

behandling en ganska stor roll. Gymnastiken för ortopediska fall

var även så dominerande, att den till och med avskildes som en särskild

art av sjukgymnastik, den ortopediska gymnastiken eller den gymnastiska

ortopedin, som tidigare, innan ortopedins nyare, effektivare metoder uppkommit,

intog en mycket central ställning vid de ortopediska fallens behandling.

Sedermera har den invärtesmedicinska gymnastiken trätt mera i

bakgrunden, och numera dominera utan ringaste tvivel i all sjukgymnastutbildning

kirurgiska och ortopediska sjukdomsgrupper över invärtesmedicinska

och neurologiska. I fråga om nervsjukdomarna räknas här följderna

i hållnings- och rörelseorganen till de ortopediska sjukdomsgrupperna. Detta

förhållande har emellertid på senare tiden allt mera accentuerats, beroende

på att till sjukgymnastiken kommit massagen och den fysikaliska behandlingen,

vilka till en början hugo en vida större användning inom kirurgi

och ortopedi än för invärtessjukdomarna. För närvarande dominerar i hög

grad hållnings- och rörelseorganens behandling på detta område. Behandlingen

av invärtessjukdomar, särskilt rubbningar i digestion-, respirationsoch

cirkulationsorganen, som tidigare rätt mycket voro föremål för sjukgymnastik

behandling, har numera tratt i bakgrunden. Måhända komma

dessa behandlingsformer åter mera till heders även på det invärtesmedicinska

området, sedan läkarutbildningen mera upptagit dessa saker i sitt program.

Under alla förhållanden bliva alltid hållnings- och rörelseorganen det viktigaste

organsystemet i en sjukgymnastutbildning, och detta även av ett annat

skäl än de ovan anförda. Även örn sjukgymnastik kan komma att spela

större roll än för närvarande även vid invärtessjukdomar, utföres behandlingen

vid dessa i första hand med och på hållnings- och rörelseorganen,

och därför blir förutsättningen för en god teknik även vid invärtessjukdomars

behandling en gedigen kunskap i hållnings- och rörelseorganens

byggnad och förrättningar. Det invärtesmedicinska indikationsområdet för

denna behandlingsart är dock så stort, att det under inga förhållanden kan

få lämnas åt sidan i en god sjukgymnastutbildning. Det torde numera vara

svårt att finna en läkare med den omfattande kunskap i både medicinska

och kirurgiska sjukdomar och deras mångsidiga specialbehandling, att han

kan giva undervisning av den kvalitet, som här är nödvändig i sjukdomslära

och sjukgymnastikens teori på båda de angivna linjerna. Just då det

gäller urvalet ur sjukdomsfall av de i sjukgymnastutbildningen viktiga

kapitlen, kommer den till korta, som ej har avsevärda kunskaper i modern

klinisk medicin och kirurgi. Det gamla systemet att överlåta hela undervisningen

i sjukdomslära och sjukgymnastik åt en enda undervisare, måste

således övergivas, örn sjukgymnastutbildningen skall kunna motsvara modern

läkekonsts krav. Däremot bör nog så långt möjligt bibehållas det beprövade

systemet, att samma lärare, som undervisar i behandlingsmetodernas teori

och praktik, även undervisar i sjukdomslära och behandlingsindikationer.

Det bör i detta samband även framhållas, att örn, som från vissa sjukgymnastgrupper

framhållits, sjukgymnastiken blivit otillbörligt tillbakasatt, på

många håll alls ej använd vid behandlingen av invärtes sjukdomar, detta

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 51

förhållande torde kunna korrigeras endast genom tudelning av undervisningen.

Behandlingen med dessa metoder av kirurgiska och ortopediska sjukdomar,

och ännu mera undervisningen i densamma, kan ej dirigeras annat än av

läkare med någon utbildning i kirurgi och ortopedi och med ett specialistiskt

intresse för den mekaniska och fysikaliska terapin. Erfarenheten lär,

att av nutida läkare ortopederna och läkarna å vissa kuranstalter äro de,

som mest syssla med dessa ting. Inga andra läkare dirigera dessa behandlingsmetoders

användning i så stor utsträckning och så direkt sorn dessa

läkare. I behandlingen av invärtes sjukdomar med dessa metoder inneha

numera läkare med intresset riktat åt kirurgi eller ortopedi ingen eller

åtminstone obetydlig kompetens; på detta område av sjukgymnastiken kunna

endast å invärtesklinikerna utbildade läkare anses innehava kompetens för

denna särskilt svåra undervisning för sjukgymnaster.

Då på ett sjukgymuastiskt institut liksom i all sjukgymnastverksamhet

numera de kirurgiska och ortopediska sjukdomsgrupperna i materialet dominera

så ofantligt över det invärtesmedicinska, kail det nog fastslås såsom

en nödvändighet, att huvudläraren i sjukgymnastik med sjukdomslära och

indikationer, vilken även måste vara chefläkare för hela den å utbildningsanstalten

bedrivna sjukbehandlingsverksamheten, måste ha kompetens på

det kirurgiska och framför allt ortopediska området av läkekonsten. Detta

är ett oavvisligt villkor, alldenstund den ortopediska specialutbildningen

förutsätter kirurgisk utbildning och ett stort intresse samt ej obetydlig erfarenhet

örn de grupper av kirurgiska och ortopediska fall, som i vida större

antal än andra fall strömma till en väl organiserad poliklinik för mekanooch

fysioterapi. Detta förhållande måste tillmätas stor betydelse, då kvalifikationerna

för denna lärarbefattning, vars innehavare omhänderhar sjukgymnastutbildningens

centralaste och allra viktigaste läroämne, skola bedömas.

Såsom ovan framhållits fordras ävenledes, att en av anstaltens lärare äger

kvalifikationer inom invärtesmedicinen. Då detta område är för hithörande

ändamål vida mindre omfattande, bör en anordning kunna finnas, som ej

kräver så höga kompetensfordringar som dem för ovannämnde huvudlärare.

Om av de biträdande lärarna i sjukgymnastik och sjukdomslära en har invärtesmedicinsk

utbildning, bör detta vara tillfyllest för att i den dagliga

undervisningen vid demonstrationerna av fall på poliklinikerna behandlingen

av invärtes fall mera skall komma till sin rätt, än den kanske i allmänhet

gjort i sjukgymnastutbildningen på senare tider. Det torde måhända komma

att visa sig, att undervisningen i invärtesmedicinsk sjukdomslära bäst anordnas

som en kurs, given av någon av medicinska klinikens läkare. Anordningen

med en sidoordnad kurs i sjukgymnastikens användning inom invärtesmedicinen

innebär emellertid alls ej, att ur den bredare sjukgymnastiska

undervisningen skall uteslutas undervisning om invärtesfall och deras behandling.

Den föreslagna specialkursen avser blott att från medicinskt

kliniskt håll få indikationsområdet begränsat efter modern medicinsk uppfattning,

för vilket kräves klinisk erfarenhet på området. Sakkunniga anse,

att en sådan anordning är bättre än att i den dagliga undervisningen dela

upp sjukdomsfall och sjukgymnastiken på två skilda ämnen, vilket med

den organisation av anstalten, som sakkunniga tänkt sig lämpligast, är svårt

att göra. .....

Utöver ovannämnda undervisning i de ämnen, som konstituera själva

huvudstommen i varje sjukgymnastutbildning, föreligger ett ej obetydligt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

behov av undervisning i nedan nämnda specialämnen. I dessa kan emellertid

undervisningen inskränkas till korta, vid sidan av den pågående huvudundervisningen

anordnade kurser. De lärare, som skola giva dessa kurser,

behöva ej vara fast anställda vid den sjukgymnastiska anstalten utan mot

arvode hålla kurser. Kompetenta lärare komma säkerligen alltid att finnas

bland en medicinsk högskolas yngre lärarkrafter.

Sålunda måste för en fullständig sjukgymnastutbildning givas en kortare

kurs i vissa nervsjukdomars behandling med sjukgymnastik m. m., i vilken

då lämpligen inrymmes undervisning i den enklare elektroterapi, som vid

förlamningar i samband med sjukgymnastik så ofta förekommer; en sådan

kurs gives bäst, örn tillgång därtill finnes, å neurologisk specialpoliklinik

eller klinik.

Vidare kräves en kort demonstrationskurs i speciell ortopedi och i den

numera allt vanligare kombinationen av sjukgymnastik i form av funktionsövning

och fixation med förband och skenor vid vissa vardagligen förekommande

kirurgiska och ortopediska behandlingsfall. Sjukgymnasten måste

för att överhuvud taget kunna användas vid behandling av olycksfall och

ortopediska fall hava inlärt handhavandet av dylika skenor och förband av

olika slag. Denna kurs gives allra bäst på den ortopediska kliniken, där

dylik behandling i största utsträckning förekommer.

Slutligen hör till en modern sjukgymnastutbildning även en kurs i

den upprätta hållningen, örn hållningsvariationer och begynnande deformitetsbildning

i ryggraden och i den för dessas behandling ofta använda

speciella hållningsgymnastiken. Denna kurs kräver som demonstrationsmaterial

hela skolklasser, och då en dylik kurs bör ingå även i gymnastiklärarutbildningen,

Iean den göras gemensam för G. C. I.s elever och

sjukgymnasteleverna. Den kan emellertid även anordnas på annat sätt

med demonstration av den i Stockholms folkskolor sedan länge använda

speciella hållningsgymnastiken. En dylik kurs representerar den enda undervisning,

som utan påtaglig olägenhet kan givas gemensam i gymnastiklärar-

och sjukgymnastutbildning.

Det har i de två senaste gymnastikkommittéernas betänkanden liksom

även från andra håll framhållits, att sjukgymnastiken och den pedagogiska

gymnastiken ha så stora principiella beröringspunkter, att man borde kunna

åtminstone till en viss del anordna gemensam undervisning för bägge slagen

av yrkesutövare. Med de förutsättningar, som sakkunnigas uppdrag har,

anse sakkunniga det nödvändigt att närmare diskutera denna uppfattning.''

En viss kontakt har den pedagogiska gymnastiken och sjukgymnastiken naturligtvis

däri, att för inlärandet av teoretisk kunskap och praktisk färdighet

i bägge yrkena fordras vissa förkunskaper i människokroppens byggnad

och förrättningar, och särskilt bör därvid framhållas, att övning av hållningsoch

rörelseorganen i stor utsträckning ingår i bägge yrkesutövningarna.

Skolgymnasten övar dessa organ hos friska människor, sjukgymnasten hos

sjuka, därvid å det övervägande behandlingsmaterialet just dessa organ äro

sjuka._ För sjukgymnasten tillkommer i yrkesutövningen en hel "mängd

uppgifter, som alls ej ha med sjukgymnastik i egentlig mening att göra

och vilka ligga alldeles utanför skolgymnasternas verksamhet. Med hållnings-

och rörelseorganens funktioner sammanhänga intimt nervsystemets,

cirkulationsorganens, respirationsorganens funktioner och den allmänna ämnesomsättningen,

varför studierna varken för sjukgymnasterna eller för skolgymnasterna

kunna begränsas till uteslutande hållnings- och rörelseorganen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det skulle för visso kulina tänkas medföra ekonomiska fördelar att göra

undervisningen gemensam för två olika grupper av yrkesutövare, så långt

deras undervisningsämnen äro gemensamma. Det skulle därigenom bli

lättare för de personer, som, örn ock undantagsvis, i fortsättningen önska

skaffa sig kompetens till båda slagen av yrkesutövning. Ett visst behov av

biologisk kunskap, som ju för övrigt är nödvändig i mångå olika yrken,

visar sig emellertid vid närmare granskning ej vara tillräcklig anledning ati

anordna gemensam undervisning. De medicinska ämnen, örn vilka här kan

bli fråga, äro anatomi, fysiologi och allmän patologi. Örn anatomin gäller,

att skolgymnasternas behov av detta ämne är väsentligt mindre än sjukgymnasternas,

enär dessa senares undervisning i anatomi måste äga den omfattning,

som är nödvändig för fortsatt undervisning i sjukdomslära. Undervisning

för sjukgymnaster måste från början läggas på ett högre plan, så

högt, att tillfredsställande undervisning annorstädes än på medicinsk anatomisk

institution är otänkbar. Även örn fysiologin gäller, att behovet av

undervisningen i ämnet för de båda yrkesutövarna ej är detsamma. Sjukgymnasternas

behov av undervisning i fysiologi är förvisso stort, även örn

man tager i betraktande, att hållnings- och rörelseorganens funktionslära

fortfarande som hittills nog till större delen kommer att inrymmas i den

anatomiska undervisningen. Men denna undervisning för sjukgymnaster

måste läggas så, att den grundlägger förståelsen av. sjukdomsläran, och

undervisningen i ämnet bör ske å en medicinsk fysiologisk institution. Skolgymnasternas

undervisning i ämnet avser däremot att grundlägga förståendet

av allmänna kroppsövningar, skolgymnastik, idrott, träning, tävlingar m. m.

Vad ämnet allmän patologi beträffar, är detsamma i sjukgymnastutbildningen

ett viktigt ämne, som givetvis alls ej erfordras i gymnastiklärarutbildningen.

De medicinska ämnena äro således i undervisningshänseende vida mera

till namnet än i verkligheten samma ämnen i gymnastiklärar- och i sjukgymnastutbildning.

Starka skäl synas sålunda tala emot att i nämnda medicinska

ämnen behålla en historiskt förklarlig, men numera ej tidsenlig

gemensam undervisning för sjukgymnaster och gymnastiklärare.

En helt annan fråga är, om en statens sjukgymnastutbildning, kan draga

någon fördel av att för sin undervisning disponera någon eller några av

G. G. I:s institutioner; liksom en tillfredsställande sjukgymnastutbildning ej

längre kan tänkas möjlig, utan att statens medicinska institutioner vid en

medicinsk. högskola tagas i bruk, kan det ju tänkas fördelaktigt för någon

del av undervisningen att få disponera G. C. I:s lokaler. I det föregående har

nämnts en särkurs för sjukgymnasterna i hållningslära och hållningsgymnastik,

som eventuellt kan förläggas till G. C. I. och till och med vara gemensam för G.

C. I:s och sjukgymuastiska anstaltens elever, om därmed kan nås någon

fördel. Denna kurs berör ett litet gränsområde, där sjukgymnasternas och

gymnastiklärarnas intressen mötas. Liksom det i allmänhet ej kan sättas

en fix gräns mellan hälsa och sjukdom, är gränsen mellan normalt och ej

normalt i hållningsorganen, särskilt i fråga örn den upprätta hållningen,

svår att bestämma. Att pedagogisk gymnastik, riktigt anordnad, kan utöva

en viss — kanske något överskattad — profylax mot verkliga deformiteter

i ryggraden, motiverar väl, att man giver gymnastiklärarna en kurs i speciell

hållningslära och speciell skolgymnastik för hållningsanomalier, men ej

att man giver dem undervisning i sjukgymnastik. Att sjukgymnasterna

i sin sjukgymnastik bl. a. på ryggradskrökningarnas område måste an
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

vända även en del hållningsrättande rörelser, till en viss grad hämtade från

den pedagogiska gymnastiken, motiverar en kurs för dem i detta ämne,

men ej att giva dem utbildning i teoretisk och praktiskt pedagogisk gymnastik,

än mindre i instruktion i densamma.

Det enda verkligt gemensamma ämnet är således speciell hållningslära

och hållningsrättande övningar. På ett enda ämne, som därtill kräver jämförelsevis

kort tid, bör rimligen ej byggas sådan gemensamhet i yrkesutbildningen,

som från en del håll föreslagits.

Emellertid torde man även vid fullt skiljande av de båda yrkesutbildningarna

från varandra kunna bereda lättnader för dem, som önska förvärva

kompetens till båda yrkena.

För de unga elevernas allmänna kroppsutveckling och ökad förmåga att

kunna sköta en ovanligt ansträngande yrkessysselsättning bör obligatorisk

friskgymnastik under första året ingå i sjukgymnastutbildningen. Dylikt

deltagande i gymnastikövningar kan väcka ett värdefullt intresse för egen

fortsatt gymnastik och andra kroppsövningar och därtill meddela tillräcklig

färdighet att kunna leda enkel motionsgymnastik. Detta kan vara en fördel

i vissa sjukgymnastbefattningar, såsom vid vissa inrättningar med elever av

olika slag, (vanföranstalter och skolinternat, vissa sjukavdelningar, såsom

neurosavdelningar, sinnessjukhus m. fl.). Ett förefintligt behov av vanlig

motionsgymnastik för elever eller andra i dylika anstalter kan lätt tillgodoses

a,v vilken sjukgymnast som helst; utbildning till gymnastiklärare är i dylika

situationer överflödig. Även kan det vara en fördel, att sjukgymnastens

intresse för gymnastik och idrott hålles vid liv. Intresset för gymnastik

och idrottsliv är i starkt tilltagande hos unga människor; även å de större

sjukhusen kan det för den yngre talrika personalen vara till gagn att ha

bland sjukhuspersonalen sjukgymnaster, som hava intresse för deras gymnastik,

idrott och tävlingar.

Att ordna denna gymnastik för sjukgymnastelever erbjuder inga svårigheter.

Eventuellt kunna de ju någon tid deltaga i nyintagna elevers övningar

å G. C. 1., eller örn detta skulle verka förryckande på G. C. I:s

undervisningsprogram, kan det ju ske på vilken förhyrd gymnastiksal som

helst. En kompetent ledare eller ledarinna är ju synnerligen lätt att erhålla.

Denna gymnastik är sålunda en vanlig motionsgymnastik och har alltså ej

karaktären av undervisning i pedagogisk gymnastik.

Man har framhållit, att utbildning i pedagogisk gymnastik är nödvändig

även för sjukgymnasterna, särskilt därför att den pedagogiska gymnastiken

skulle vara den gymnastik, från vilken den sjukgymnastiska behandlingen

av invärtessjukdomar hämtat sin teknik. Den sjukgymnastiska tekniken vid

invärtessjukdomars behandling är emellertid en alldeles speciell teknik, som

kräver särskild kunskap i och vana vid behandling av sjuka personer. Det

är sålunda alldeles otjänligt, om den vanliga pedagogiska gymnastiken tages

till utgångspunkt eller blir något slags mönster för denna behandlingsteknik.

Man _ måste _ vida strängare än hittills skett uppehålla kravet på att all

undervisning i ovan angivna läroämnen anförtros åt läkare. Det behövs

emellertid i undervisningen i ifrågavarande behandlingsmetoders tekniker

medhjälpare för demonstration av de tekniska manipulationerna och handhavandet

av apparater för fysikalisk behandling m. m. samt även för

organisation av behandlingsarbetet, såsom patientutdelning m. m. Lämpligast

torde vara att för dessa uppgifter anställa kvinnliga sjukgymnaster

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

som instruktionsgymnaster, vilkas uppgift att undervisa i propedeutisk teknik

motiverar deras inräknande bland lärarpersonalen.

Jag har härmed redogjort för de grundläggande principer, som för 1929

års sakkunniga varit de ledande vid bedömande av sjukgymnastutbildningen.

De sakkunniga hava vidare i sitt betänkande framlagt ett detaljerat förslag

till den organisation av sjukgymnastutbildningen, som de funnit böra förordas

med utgångspunkt från de av dem angivna principiella synpunkterna

i föreliggande fråga. Detta förslag, till vars detaljer jag här inskränker

mig att hänvisa, innebär upprättande av en sjukgymnastik anstalt, förlagd

i en föreslagen tillbyggnad till serafimerlasarettet och organisatoriskt anknuten

till detta lasarett samt ställd under överinseende av karolinska institutet.

De sakkunniga sluta med att föreslå,

att en statens sjukgymnastiska anstalt måtte inrättas enligt av dem angivet

program,

samt att hittillsvarande utbildning i sjukgymnastik vid gymnastika centralinstitutet

måtte nedläggas samt att omorganisationen av gymnastiska

centralinstitutet måtte företagas efter de nya riktlinjer, som givetvis måste

bliva en följd därav.

Härefter anhåller jag så att få lämna en redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i de yttranden, som avgivits över 1929 års sakkunnigas betänkande.

Medicinsk fakulteten vid universitetet i Uppsala anför bland annat:

Det är med största tillfredsställelse fakulteten tagit del av det förslag till

organisation av sjukgymnastutbildningen, som av de tillkallade sakkunniga,

professorerna Haglund och Hedrén, utarbetats. . .

Fakulteten vill i likhet med dessa på det bestämdaste havda, att sjukgymnasternas

utbildning helt bör läggas under den medicinska sakkunskapen

och de medicinska myndigheterna, och att därmed också gymnastiska

centralinstitutet bör befrias från en för detsamma främmande uppgift i

medicinens tjänst samt hänvisas att ägna alla sina krafter åt den betydelsefulla

och vittomfattande uppgiften att handhava utbildningen av lärare i

friskgymnastik, att söka få en ledarställning för den nationella idrotten

och att i det hela bliva en härd för befordrande av en sund utveckling av

vårt folks fysiska fostran.

Fakulteten ansluter sig till förslaget, att staten omhändertager en del av

sjukgymnastutbildningen för att giva denna normerande riktlinjer men att

den lämnar åt det enskilda initiativet att utfylla behovet av arbetskrafter i

fysioterapiens tjänst. Likaledes finner fakulteten de av de sakkunniga framställda

kraven, att de vid sjukvårdsinrättningarna arbetande sjukgymnasterna

i fråga örn sina anställnings-, löne- och pensionsförhållanden må fa samma

trygghet som övrig därstädes i sjukvård arbetande personal, befogade.

De sakkunniga framhålla, att enligt läkares såväl som sjukgymnasters

allmänna mening utövandet inom sjukvården av sjukgymnastik och massage

och därmed sammanhängande fysikalisk terapi bättre lämpar sig för kvinnor

Yttranden

över 1929 års

sakkunnigas

betänkande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

än för män samt att de fall, där behandlingen är så arbetsam, att kvinnor

icke rå med den, äro sällsynta och att det därvid i regel gäller behandling,

som icke kräver större sakkunskap, utan kan handhavas av manlig betjäning

vid badanstalterna i samband med för sådana fall i regel behövlig

badbehandling. Fakulteten vill instämma häri, men anser sig dock böra

framhålla, att den manliga arbetskraften genom männens ofta större fallenhet

för handha vande av mekaniska apparater etc. samt deras ofta större

lämplighet att leda och organisera institut för öppen fysioterapeutisk vård

fortfarande kan ha en viktig uppgift att fylla. Då emellertid den av staten

bedrivna undervisningen i första hand bör taga hänsyn till rikets viktigaste

behov^ av^ sjukgymnaster, nämligen sjukvårdsanstalternas behov av dylika,

och då, såsom ock de sakkunniga framhålla, ett verkligt behov av manliga

Sjukgymnaster kan beräknas bliva fyllt genom enskilda inrättningar, har

fakulteten intet att erinra mot förslaget, att endast kvinnliga elever skola

mottagas vid statens sjukgymnastiska utbildningsanstalter.

Mot de sakkunnigas förslag örn inträdesfordringar och örn organiserandet

av undervisningen för sjukgymnaster har fakulteten inga invändningar att

göra.

De sakkunniga ha planerat en anstalt för utbildning av sjukgymnaster,

vilken är ansluten till karolinska institutet och serafimerlasarettet respektive

till det nya karolinska sjukhuset, men de framhålla, att sedan dennas verksamhet

prövats och befunnits god, det kan visa sig lämpligt och även för

läkarutbildningen fördelaktigt, att sjukgymnastutbildning bedrives även vid

fakulteterna i Uppsala och Lund. Fakulteten ansluter sig till denna uppfattning

och anser det såväl för sjukgymnast- som för läkarutbildningen

lämpligt, att en statlig sjukgymnastskola upprättas, ansluten till Uppsala

medicinska fakultet.

Fakulteten får således för sin del på det livligaste tillstyrka, att detta förslag

lägges till grund för ordnandet av sjukgymnasternas utbildning.

Professorerna Båräng och Backman anmälde avvikande mening och förenade

sig om följande av professor Båråny avgivna särskilda yttrande:

»Undertecknad kan ej dela den allmänna meningen, att meddelandet

mom sjukvården av sjukgymnastik och massage bättre lämpar sig för kvinnor.

. Så vitt mig bekant, har denna mening ej sitt stöd i erfarenheten, då

på sjukhus manliga sjukgymnaster ej förut använts. — Dessutom bör betonas

att den ofta mycket kraftiga massagen, som visar sig nödvändig vid

behandlingen av t, ex. reumatiska sjukdomar i musklerna, erfordrar en

betydande kraft, som visserligen också kvinnor då och då förfoga över,

men som gör just denna massagetyp mera till ett reservat för den manliga

sjukgymnasten. Denna massage kräver också en icke obetydlig sakkunskap.

Jag finner att det ur alla dessa synpunkter vore olyckligt örn de manliga

sjukgymnasterna uteslötos från den undervisningen, som vid statens sjukgymnastiska

utbildningsanstalter kommer att meddelas. Det vore också

olyckligt, örn medicinska fakulteten berövade sig själv ett tillfälle att influera

dessa gymnaster, att öka deras vetande, att väcka vetenskapligt intresse,

att låta dem förstå vikten av samarbete med läkaren, att höja deras

moraliska nivå. Man kunde också hänvisa till det kända förhållandet, att

männen ha i genomsnitt mera fallenhet för att på ett självständigt''och

kritiskt sätt tillgodogöra sig sina erfarenheter, kvinnor däremot ofta att rent

mekaniskt bedriva vad de ha lärt. Örn också för närvarande undervisningen

i enskilda institut kanske kan anses likvärdig med den staten kan

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Kr 133.

erbjuda, så behöver detta i fortsättningen ej vara fallet. På gymnastiska

centralinstitutet lia hittills kvinnliga och manliga sjukgymnaster varit lika

berättigade. Det kan ej vara önskvärt, att det nya institutet, vars undervisning

blir fullständigare än hittills, skall utesluta dem.

Jag finner också, att undervisningen vid medicinska fakulteten i Uppsala

ej behövde uppskjutas, tills erfarenheter vid karolinska institutet och serafimerlasarettet

ha samlats, utan borde inrättas så fort som möjligt. I denna

undervisning borde också en erfaren sjukgymnast deltaga som lärare för

den praktiska tillämpningen av massagen.»

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har för sin del instämt i

ett av särskilda inom fakulteten utsedda kommitterade1) avgivet yttrande,

vari bland annat anförts:

Den principiellt viktigaste skillnaden mellan det sakkunnigbetänkande,

över vilket fakulteten nu har att avgiva yttrande och de, vilka tidigare tillställts

fakulteten för granskning och utlåtande, är det nu föreliggande sakkunnigbetänkandets

förslag att helt avföra sjukgymnastutbildningen från

gymnastiska centralinstitutet och att förlägga densamma till ett stort sjukhus

och en medicinsk högskola.

Fakultetens tidigare ställning till denna fråga framgår av yttrandet över

1928 års sakkunnigbetänkande och förslag till omorganisation av gymnastiska

centralinstitutet, vari fakulteten förklarat sig icke längre ställa sig

avvisande mot ett avförande av sjukgymnastutbildningen från gymnastiska

centralinstitutet.

Det sakkunnigbetänkande, över vilket fakulteten nu har att avgiva yttrande,

medför den stora fördelen, att sjukgymnastutbildningen enligt detsamma

knytes vid och förlägges till ett stort sjukhus och medicinsk högskola

samt att utbildningen ställes under sakkunnig läkarleduing.

Å andra sidan synes det oss, att sakkunniga i någon mån undertaxerat

fördelarna med den nuvarande allsidigare utbildningen i allmän fysisk

fostran och hålla för sannolikt, att erfarenheten kommer att visa, det sakkunniga

i sitt program givit något väl trång plats åt gränsområden mellan

sjuk- och friskgymnastiska ämnen. Vidare vilja undertecknade fästa fakultetens

uppmärksamhet på att alla manliga individer genom sakkunnigförslaget

utestängas från sjukgymnastutbildning, ett sakförhållande, som synes

oss hava så stora sociala och medicinska betänkligheter, att det bör tagas

under allvarligt övervägande, huruvida icke den föreslagna statliga anstalten

i likhet med nuvarande förhållanden på gymnastiska centralinstitutet

skall öppnas för även manliga elever.

Emellertid anse undertecknade, att fördelarna av sakkunnigförslagets principiella

innebörd att avskilja sjukgymnastutbildningen från gymnastiska

centralinstitutet och förlägga densamma till medicinsk högskola och ett stort

sjukhus så överväga, att vi anse oss om ock med viss tvekan böra tillstyrka

detsamma i princip.

I anslutning till sakkunnigas eget uttalande oell i överensstämmelse med

fakultetens tidigare mycket deciderade yttrande vilja vi även nu understryka

vikten av att utbildningen i stor utsträckning förlägges till sjuksalar och

kliniskt sjukmaterial. Vi måste här med beklagande anmärka, att direktionen

över serafimerlasarettet ansett sig böra begränsa sin medverkan till

‘) Professorerna G. Petrén och S. Ingvar oell med. doktorn G. Prising.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ett »anordnande å lasarettet av undervisning för statlig utbildning av sjukgymnaster»

med villkoret, »att undervisningen å lasarettet endast kommer

att omfatta den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska

sjukmaterialet utgjorde underlag». Det kan i detta sammanhang

erinras därom, att eleverna vid sydsvenska gymnastikinstitutet sedan många

år hava en högst avsevärd och en mycket viktig del av sin utbildning förlagd

till sjuksalar och gymnastiksalar inom olika avdelningar av Lunds

lasarett och att denna ordning veterligen icke medfört några olägenheter.

För utbildning av sjukhusgymnaster torde sådan utbildning på sjuksal kunna

anses nästan nödvändig.

Undertecknade vilja vidare tillstyrka l) att staten fortsätter den utbildning

av sjukgymnaster, som hittills bedrivits vid gymnastiska centralinstitutet

även sedan densamma enligt sakkunnigas förslag utbrutits från detta institut

och förlagts till serafimerlasarettet, 2) att inträdesåldern ändras till 19—29

år och att utbildningstiden blir två år med väsentligen praktiskt arbete

under sista halvåret.

Beträffande alla övriga detaljer i förslaget föreslå vi fakulteten att icke

göra något uttalande i ärendets nuvarande läge.

Vi måste emellertid här göra den anmärkningen, att sakkunnigas förslag

är anpassat efter nuvarande stockholmsförhållanden och att detsamma icke

utan omarbetning lämpligen kan fastställas för de enskilda institut, som

även sakkunniga anse måste framdeles finnas.

Undertecknade vilja även ifrågasätta, huruvida det av sakkunniga (kap.

VII, sid. 63) o föreslagna sättet för utseende av anstaltens inspektor är det

lämpligaste. Åtminstone beträffande de enskilda instituten torde det icke

finnas skäl att frångå nu gällande ordning, att Kungl. Majit tillsätter inspektor.

Slutligen vilja undertecknade fästa uppmärksamheten därpå, att riksdagen

efter det sakkunniga avgivit sitt betänkande fattat beslut örn uppförande

av karolinska sjukhuset på Norrbackaområdet. Sedan sålunda tilllkomsten av

detta sjukhus numera är säkerställd och tiden för sjukgymnastskolans förläggande

dit torde kunna beräknas, synes det oss ligga stor vikt på, att

denna skola redan från början anpassas därefter och att inga onödiga eller

för skolans förflyttande otjänliga anordningar träffas vid skolans eventuella

preliminära förläggning till serafimerlasarettet.

Karolinska institutets lärarkollegium yttrade bland annat:

De sakkunniga avhandla i avdelningen I av betänkandet sjukgymnastutbildningens

principer. •

Kollegiet ansluter sig till de allmänna principer för sjukgymnastutbildning,

åt vilka sakkunniga i sitt betänkande givit uttryck.

Kollegiet vill särskilt betona, att kollegiet i likhet med de sakkunniga

hävdar den åsikten, att utbildningen av sjukgymnaster bör ske å en till ett

sjukhus ansluten medicinsk institution och sålunda skiljas från den eller de

anstalter, där utbildning av gymnastiklärare äger rum. Först genom en

sådan åtgärd blir det enligt kollegiets mening möjligt att skaffa landet den

kår väl utbildade sjukgymnaster, som kräves ej minst för våra sjukhus.

Kollegiet hyser också den uppfattningen, att ett dylikt särskiljande av

sjukgymnast- och gymnastiklärarutbildningen ingalunda kommer att skada

utan i stället vara till nytta även för de blivande gymnastiklärarna, som

härigenom bliva fria att under sin utbildningstid helt ägna sig åt förberedelserna

för sin egentliga livsuppgift, gymnastiklärarkallet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Beträffande sakkunnigas förslag att utbilda endast kvinnliga sjukgymnaster

har dock kollegiet en något avvikande mening. Kollegiet ställer sig

sålunda tvekande i fråga örn lämpligheten i den av de sakkunniga föreslagna

åtgärden att helt utesluta manliga individer från den föreslagna

statliga sjukgymnastutbildningen. Kollegiet erkänner, att behovet av kvinnliga

sjukgymnaster i vårt land är avgjort större än av manliga, och finner

även i likhet med de sakkunniga, att också andra skäl kunna andragas till

stöd för förslaget, att staten endast bör utbilda kvinnliga sjukgymnaster.

Kollegiet har emellertid icke kunnat finna, att sakkunnigas motivering för

den föreslagna radikala åtgärden att helt utesluta män från statens sjukgymnastanstalt

är tillräckligt bärande. Säkerligen skulle också en dylik

åtgärd av mångå betraktas såsom en orättvisa och även från den synpunkten

mindre lämplig som manlig sjukgymnastutbildning har gamla anor i

vårt land. Kollegiet kan därför ej underlåta att för sin del, med avvikande

sålunda från de sakkunnigas mening, föreslå att även manliga individer,

dock i ett begränsat antal, må kunna vinna inträde vid statens sjukgymnastiska

anstalt. Någon avsevärd olägenhet torde enligt kollegiets mening

icke härigenom behöva uppstå.

I avdelningen II av betänkandet avhandlas sjukgymnastutbildningens organisation.

De sakkunnigas förslag härutinnan kan kollegiet i stort tillstyrka. Dock

finner kollegiet modifikationer av förslaget önskvärda i vissa avseenden.

Kollegiet vill i detta sammanhang även framhålla, att kollegiet anser

såsom givet, att ■— därest denna planerade sjukgymnastiska anstalt å serafimerlasarettet

kommer till stånd — karolinska institutets för närvarande

till lasarettet förlagda gymnastiska institution upphör eller uppgår i

den nya anstalten samt att i och med detta den även för lasarettets inneliggande

patienter behövliga sjukgymnastiken och massagen anförtros åt

denna nya anstalt. Kollegiet finner nämligen i full överensstämmelse med

sakkunnigas uttalande ett av de viktigaste skälen för den sjukgymnastiska

institutionens förläggande till ett sjukhus ligga däri, att anstaltens elever

härigenom beredas tillfälle att under ledning av instruktionsgymnaster meddela

behandling även å inneliggande patienter. För serafimerlasarettet torde

ett dylikt arrangemang likaledes endast erbjuda fördelar. Kraven på sjukgymnastik

behandling äro, åtminstone då det gäller å kirurgiska avdelningen

inneliggande patienter, i ständig ökning. Den sjukgymnastiska behandlingen

avser härvid icke blott direkt behandling av verkliga sjukdomstillstånd

utan skulle fastmer komma till användning å snart sagt alla patienter,

som efter genomgången operation blivit tvungna till ett mer eller mindre

långvarigt sängläge. En dylik konsekvent genomförd postoperativ sjukgymnastik

behandling kräver givetvis tillgång till ett stort antal gymnaster.

Genom den planerade sjukgymnastiska anstaltens förläggande till serafimerlasarettet

skulle emellertid denna för lasarettets sjuka så viktiga behandlingsfråga

kunna lösas på ett enligt kollegiets mening lyckligt sätt, i det

att andra årets elever kunna anlitas för ovan skisserade behandling.

På anförda grunder vill kollegiet för sin del tillstyrka sakkunnigas förslag,

att provisoriska lokaler beredas den planerade sjukgymnastiska anstalten

genom påbyggnad av en våning å serafimerlasarettets poliklinikbyggnad.

Kanslern för rikets universitet anförde bland annat:

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition Nr 133.

Då jag icke är i besittning av särskild sakkunskap på ifrågavarande område,

anser jag mig vid det förhållande, att de i ärendet hörda akademiska

myndigheterna i huvudsak tillstyrkt förslaget, icke kunna göra någon erinran

emot att detsamma lägges till grund vid utarbetande av definitivt förslag

till ordnande av sjukgymnastutbildningen, därvid jag dock emellertid

icke kan undertrycka min stora tvekan örn lämpligheten därav, att, på sätt

de sakkunniga föreslagit, helt skilja sjukgymnastutbildningen från utbildningen

av gymnastiklärare. Jag ifrågasätter därför, huruvida icke utbildning

av sjukgymnaster alltjämt bör fortgå vid gymnastiska centralinstitutet

även sedan den nya föreslagna organisationen trätt i kraft.

I övrigt inskränker jag mig till att i nedan angivna punkter göra följande

erinringar.

Förslaget att utesluta manliga elever från den planerade nya anstalten

anser jag mig ej kunna biträda, varför jag förordar, att anstaltens undervisning

skall stå öppen jämväl för manliga studerande.

Med hänsyn särskilt till vad medicinska fakulteten i Lund och karolinska

institutets lärarkollegium anfört anser jag det böra tagas under övervägande,

huruvida icke tillfälle bör beredas anstaltens elever att behandla även å

sjuksal inneliggande patienter.

Då innevarande års riksdag fattat beslut om uppförande av det s. k.

karolinska sjukhuset, utgår jag från, att vid prövning av frågan örn lokaler

för den nya anstalten och därmed sammanhängande spörsmål tillräcklig

hänsyn tages därtill att anstaltens föreslagna förläggande till serafimerlasarettet

endast är av provisorisk karaktär.

Medicinalstyrelsen yttrade bland annat:

De sakkunniga hava nu vid utredningen av frågan örn sjukgymnastutbildningens

ordnande utgått från den förutsättningen, att sagda utbildning

skulle ställas under läkares överinseende och för övrigt i allt väsentligt anförtros

åt läkare samt sålunda helt avskiljas från den undervisning, som

meddelas i pedagogisk gymnastik. Förslaget så till vida biträder medicinalstyrelsen

för sin del såsom välgrundat.

För sin del är medicinalstyrelsen icke till fullo övertygad örn behovet av

en statlig utbildningsanstalt för sjukgymnaster. Betydelsen av den normerande

sjukgymnastutbildning, som statsanstalten enligt de sakkunnigas mening

skulle företräda, anser styrelsen för sin del i någon mån överuppskattad.

Sjukgymnastutbildningen vid enskilda, av Kungl. Majit godkända

sjukgymnastiska läroanstalter skulle enligt styrelsens mening, även örn en

statsanstalt icke inrättades, kunna hållas å hög nivå. Reglerande bestämmelser

för den senare utbildningens bedrivande skulle kunna i särskild ordning

utfärdas, vartill kommer att enskilda institut av här avsett slag icke

torde kunna tänkas förlagda annorstädes än till Stockholm, Uppsala och

Lund, å vilka platser tillgång finnes å erforderliga såväl akademiska lärarkrafter

som sjukvårdsanstalter. De två privata sjukgymnastiska institut,

som av Kungl. Majit hittills undfått examensrätt, äro nu förlagda det ena,

Arvedsons gymnastikinstitut, till Stockholm och det andra, sydsvenska gymnastikinstitutet,

till Lund. Den utbildning av sjukgymnaster, som bedrives

vid dessa institut, kan styrelsen, på grund av vad styrelsen därutinnan inhämtat,

vitsorda som mycket god. Vid det senare institutet är en avsevärd

och mycket viktig del av utbildningen förlagd till sjuk- och gymnastiksalar vid

Lunds lasarett. Arbetsplanen för denna anstalt i vad den rör utbildning av

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnaster sammanfaller sålunda i ett mycket viktigt avseende med den

plan, som de sakkunniga nu framlagt för utbildningens bedrivande vid den av

dem föreslagna sjukgymnastiska statsanstalten. Att den sålunda ifrågasatta

anstalten, såsom de sakkunniga synas hava förmenat, skulle kunna inverka

på, bl. a., sjukgymnasternas avlönings- och pensionsförhållanden torde

val icke kunna helt bestridas. Emellertid torde en reglering i förevarande

avseende på grund av den standard, som bör uppställas å utbildningen vid

enskilda anstalter, godkända av Kungl. Maj:t, väl vara genomförbar utan

en statsanstalts inrättande. Även örn medicinalstyrelsen från de synpunkter,

varåt styrelsen sålunda givit uttryck, och därjämte med avseende fästat å

det förhållandet, att en statlig utbildning av sjukgymnaster endast i ringa

mån torde kunna ifrågakomma, för sin del skulle kunna tillstyrka överlåtande

å det enskilda initiativet av den högre sjukgymnastutbildningen för

hela landets behov, vill emellertid styrelsen ingalunda motsätta sig inrättandet

av den statens sjukgymnastiska anstalt, som av de sakkunniga nu

föreslagits. Härvid har för styrelsen varit avgörande att utbildning av sjukgymnaster

(i samband med utbildning av gymnastiklärare) hittills bedrivits

av staten (vid gymnastiska centralinstitutet), ävensom den omständigheten,

att den av sakkunniga föreslagna statsanstalten, enligt de i betänkandet

intagna approximativa beräkningarna, vilkas hållbarhet särskilt vad inkomsterna

beträffar emellertid undandrager sig styrelsens bedömande, synes

kunna utöva sin verksamhet utan direkta utgifter för statsverket.

Gentemot sakkunnigas förslag örn utbildning vid statsanstalten av endast

kvinnliga elever ställer sig medicinalstyrelsen tveksam. Det är visserligen sant,

att plats för manliga sjukgymnaster knappast torde finnas vid de allmänna sjukhusen,

från vilken synpunkt sett de sakkunnigas förslag kan anses mötiverat.

Det torde dock icke kunna förnekas att en del av sjukgymnastisk behandling

är mycket ansträngande för utövaren. Ej heller må helt förbises, att mången

manlig patient föredrager behandling av manlig sjukgymnast. De sakkunniga

hava vid framläggande av sitt förslag örn inrättande av en statsanstalt

bland annat åberopat traditionen. Några olägenheter hava icke visat sig

förbundna med manliga sjukgymnaster av beskaffenhet att motivera deras

uteslutande från den utbildning, staten skulle skänka. Under sådana förhållanden

skulle medicinalstyrelsen vilja förorda en ändring i förslaget, som

tillförsäkrar även manliga elever tillträde till en blivande statsanstalt. Det

förhållandet, att arbetstillfällena för de manliga yrkesutövarna torde bliva

mycket begränsade, medför säkerligen att något nämnvärt inkräktande på

platserna till nackdel för kvinnliga elevers utbildning icke härigenom skulle

äga rum.

Vad angår organisationen av och arbetsplanen för statsanstalten samt vad

för övrigt därmed äger sammanhang synes medicinalstyrelsen, som skulle

de sakkunnigas förslag härutinnan kunna läggas till grund. I ett betänkandet

bilagt, på begäran av de sakkunniga avgivet yttrande i ärendet den

29 april 1930 har direktionen över serafimerlasarettet förklarat sig principiellt

icke hava något att erinra emot anordnande å lasarettet av undervisning

för statlig utbildning av sjukgymnaster. Emellertid har direktionen

förutsett, bl. a., att undervisningen å lasarettet endast komme att omfatta

den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska

sjukmaterialet utgjorde underlag. Ett viktigt led i utbildningen av sjukgymnaster

torde vara, att ifrågavarande yrkesutövare redan under elevtiden

bibringas erfarenhet även med avseende å så kallat sängliggande material.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

Det är därför att beklaga, att undervisning å detta område icke av direktionen

över serafimerlasarettet ställts i utsikt. Styrelsen vågar dock förutsätta,

att utvägar finnas för tillgodoseende även av ifrågavarande undervisning.

Direktionen över serafimerlasarettet anförde bland annat:

Direktionen torde icke behöva yttra sig över andra delar av förslaget än

dem, som sammanhänga med undervisningens förläggande till serafimerlasarettet.

I detta avseende har direktionen på hemställan av de sakkunniga förklarat

sig ej hava något att erinra mot anordnande å lasarettet av undervisning

för statlig utbildning av sjukgymnaster, därest erforderliga lokaler

åstadkommas genom en utökning av lasarettets polikliniker med en särskild

avdelning för rörelsebehandling och undervisningen å lasarettet endast komme

att omfatta den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska

materialet utgjorde underlag.

Lokaler för utbildningen hava de sakkunniga tänkt sig skola kunna erhållas

antingen genom påbyggnad å polikliniken eller genom uppförande å

lasarettstomten av en fristående byggnad. I ena såväl som andra fallet

skulle det nyuppförda bliva en med den nuvarande fastigheten sammanhängande

del därav och lasarettet ägare till det hela.

Arbetet måste i så fall utföras genom direktionens försorg med medel,

som för ändamålet tillhandahållas.

Om den sjukgymnastiska anstalten anslutes till serafimerlasarettet, synes

dess ställning i förhållande till lasarettet och dess direktion böra bliva densamma

som den, övriga polikliniker vid lasarettet intaga, och den nya avdelning

av lasarettsverksamheten, som sålunda kommer till stånd, lämpligen

böra benämnas den sjukgymnastiska polikliniken.

Direktionen torde i förhållande till den nya avdelningens lärare, läkare

och gymnaster böra hava samma befogenheter som tillkomma henne gentemot

nu vid lasarettet anställda dylika befattningshavare; och böra för de

senare meddelade föreskrifter i övrigt gälla även för de förra.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle icke såsom eljest professor vid karolinska

institutet utan särskilt utsedd Överlärare vara anstaltens föreståndare

och överläkare vid polikliniken. Från lasarettets sida synes en sådan anordning

icke böra möta hinder; och skola i så fall å denne Överlärare tillämpas

vad eljest gäller om klinikföreståndare.

Under överläggningen i denna fråga framhölls av professor Söderlund

och doktor Hybbinette vikten av, att anstaltens elever måtte få tillfälle att

behandla ej blott polikliniska utan även s. k. kliniska fall. Då olycksfallens

antal alltjämt ökades och den moderna extremitetskirurgien enligt erfarenheten

fordrade ett intimt samarbete mellan den behandlande läkaren

och gymnasten, borde givetvis den vid serafimerlasarettet tilltänkta gymnastiska

läroanstaltens arbete sålunda icke endast inriktas på behandling av

polikliniska fall utan även av de på sjukhuset inneliggande fallen, så att

gymnasten lärde sig fallens förlopp från början och skolades i samarbetet

med läkarna. Detta sätt av samarbete förekomme sedan åratal mellan

Thulinska institutet i Lund och Lunds lasarett och hade fungerat till bådas

stora belåtenhet.

För serafimerlasarettets vidkommande borde denna anordning endast innebära

en fördel, då nämligen härigenom å lasarettet inneliggande sjuka skulle,

tack vare det större antalet sjukgymnaster, som komme att utan kostnad

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 133. 63

för lasarettet stå till buds, i vida större utsträckning än nu kunna bli föremål

för sjukgymnastik behandling.

I samband med överlämnande den 5 juni 1930 av årsredogörelse för

gymnastiska centralinstitutets verksamhet under arbetsåret 1929/1930 anförde

medlemmarna i den med utgången av juni 1930 avgående direktionen

över gymnastiska centralinstitutet bland annat:

Det första, som faller i ögonen vid ett studium av läkarförslaget, är bristen

på verklig utredning. Man känner sig nästan frestad att karaktärisera

betänkandet som ett kåseri. Den enda utredning, som de sakkunniga röra

sig med, är verkställd av 1927 års sakkunniga och behandlar behovet av

sjukgymnaster och deras anställningsförhållanden m. m. För övrigt synes

ej ens någon verklig undersökning av förhållanden eller samarbete med

vederbörande ägt rum, varpå tyder bl. a. den förvånande brist på kännedom

om förhållandena vid exempelvis gymnastiska centralinstitutet, som

framlyser i betänkandet, något, som i sin ordning givit anledning till

flera missvisande eller oriktiga uppgifter i detsamma. Man tycker eljes,

att den tid av över 7 månader, som stått sakkunniga till buds, bort vara

tillräcklig för ändamålet. Ett sådant förslag, vars ofullständighet förslagsställarna

själva i missivet av den 10 maj 1930 framhålla och angiva orsakad

av brist på tid, kan ej betraktas annat än som en inledning till en

diskussion om vissa av erfarenheten och traditionen för övrigt för länge

sedan fastslagna principer, men att därpå skulle kunna grundas en statlig

organisation av permanent karaktär, som sakkunniga föreslå, torde väl få

anses fullkomligt uteslutet.

Sakkunniga föreslå sålunda, att sjukgymnastikutbildningen helt lösgöres från

friskgymnastikutbildningen och avskiljes från gymnastiska centralinstitutet. Till

att börja med må då framhållas, hurusom ett sådant särskiljande är omöjligt

att genomföra utan att sönderbryta det helgjutna system, som den

Lingska gymnastiken utgör. Det är omöjligt att säga, var gränsen går

mellan frisk- och sjukgymnastiken, vilken senare kan man säga i väsentlig

grad helt enkelt utgör en för vissa sjukdoms- eller svaghetstillstånd avpassad

friskgymnastik. Hur skall under sådana förhållanden sjukgymnasten

kunna undgå att erhålla en grundlig pedagogisk utbildning i friskgymnastik

och vice versa? Man kan ej undgå intrycket av att de sakkunniga visa

brist på vidsynthet, framsynthet och förmåga att se sjuk- och friskgymnastiken

i dess rätta sammanhang, då de förneka detta, även av framstående

utlänningar (även läkare), som genomgått institutet, erkända faktum.

Det är denna det svenska gymnastiksystemets enhetliga beskaffenhet, som

gör, att de gymnastikinstitut och anstalter i utlandet, vilka grundats på

blott en del av det Lingska systemet, frisk- eller sjukgymnastik, aldrig kunnat

och ej heller komma att nå den fulländning på vare sig det ena eller

andra av dessa områden, som de vid gymnastiska centralinstitutet utbildade.

De svenska gymnaster, som fått denna, på en hundraårig svensk beprövad

traditions fasta grund vilande utbildning, men som sedermera låtit sig lockas

att förkasta enhetstanken, skulle nog betänka sig flera gånger, innan de

villo förneka den nytta, de personligen haft för sin yrkesutövning av just

denna helgjutna, örn man så vill, dubbelsidiga utbildning. I själva verket

börjas den sjukgymnastiska utbildningen med första pedagogiska lektionen

i friskgymnastik.

Men oavsett de sakkunnigas felaktiga och ogrundade tro, att ett dylikt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

särskiljande är nödvändigt och möjligt, synas de icke hava betänkt, att med

dess genomförande i praktiken de av statsmakterna för våra gymnastiklärare

och gymnastiklärarinnor förelagda uppgifterna helt enkelt ej kunna av dem

lösas. I fullt medvetande örn nödvändigheten av att även den sjukgymnastiska

kompetensen måste vara till finnandes hos exempelvis gymnastiklärare

vid folkskoleseminarierna, har Kungl. Majit bestämt, att dessa platser

skola besättas med gymnastilcdirektörer. I gymnastiklärarutbildningen för

de manliga eleverna vid institutet ingår andra året direkt sjukgymnastikutbildning

i avsevärd omfattning; huru skulle de eljes kunna giva friskgymnastik,

som med lika stort skäl kan benämnas sjukgymnastik, åt klena

barn eller s. k. hållningsrättande gymnastik för därav i behov varande.

Kungl. Majit har dessutom föreskrivit, att sjukgymnastik även skall meddelas

ungdomen vid stora grupper av våra läroanstalter. 1927 års sakkunniga

hava, även med hänsyn härtill, föreslagit gymnastikdirektörskompeteus

för dessa lärare och lärarinnor. Ett frångående av dessa principer betyder

ej blott ett sönderbrytande av ett hundraårigt uppbyggnadsarbete av den

stolta, svenska gymnastiken, utan kräver en fullständig omläggning av gymnastiken

i skolorna. Det innebär ett förstörande av grunden för vårt system,

som skall ersättas — med vad, det vet man ej. Vad centralinstitutet

beträffar, komme dess utbildning att byggas på losan sand; ett mångårigt

förnyat kostsamt sisyfusarbete för nya »sakkunniga» måste följa, kännetecknat

av trevande försök att finna de nya grunder, som skola ersätta

dem, man så lättsinnigt vrakat. Statsmakterna torde hava all anledning

att ställa sig betänksamma inför de skrämmande perspektiv, som därmed

öppnas.

Annu absurdare ter sig perspektivet, örn sakkunnigas förslag att utrota

de manliga sjukgymnasterna bleve verklighet. Det är svårt att härvid taga

de sakkunniga på fullt allvar. Efter en bevisföring, som ingenting bevisar,

förklaras de manliga sjukgymnasternas uppgift = 0, dock med det förbehåll,

att, där de i undantagsfall kunna vara i någon ringa mån behövliga, de

kunna ersättas med — badarbetjaning. Till detta vill direktionen först

hänvisa till vad direktionen ovan anfört rörande gymnastiklärarna, för vilka

en sjukgymnastik utbildning är oundgängligen nödvändig. Men speciellt

för sjukgymnastikens utövning är den manliga arbetskraften ett conditio sine

qua lion, den kan helt enkelt icke undvaras. Den kan ej heller undvaras

för yrkets utveckling. Så gott som alla epokgörande framsteg, initiativ och

vetenskaplig forskning på området äro anknytna till de manliga pionjärerna,

där återfinnas de stora namnen erkänneligen bland de svenska yrkesgymnasterna,

ej bland läkarna, vilka nu i stället att döma av läkarförslaget

m. fl. aktstycken synas vilja beröva gymnasterna deras existensberättigande

för att själva tillgodogöra sig frukterna av andras arbete. Det är

något ganska oerhört att på så sätt söka strypa den fria yrkesutövningen

för svenska medborgare.

Siffrorna för inträdessökande civila elever 1928, 1929 och 1930, vilka

ämna avlägga gymnastikdirektörsexamen vid G. C. I., tala ett helt annat

språk än vad läkarsakkunniga förmena. Antalet ökas på grund av den på

kaderminskningen beroende motsvarande minskningen i officerskategorien.

Omkring 40 ä 50 procent av de inträdessökande måste dock avvisas. Detta

tyder ej på varken minskat behov av manliga gymnaster, ej heller på minskad

tillströmning till banan. Ur ekonomisk synpunkt, för de utexaminerade

manliga som kvinnliga gymnastikdirektörerna, är för övrigt den dubbla

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

utbildningen en nödvändig sak — de kunna eljes ej förtjäna sitt uppehälle

under många år framåt.

Emellertid torde man kunna beräkna, att vid det enligt 1927 års sakkunnigförslag

omorganiserade institutet årligen komme att examineras cirka

60 sjukgymnaster, manliga och kvinnliga d. v. s. tredubbla det antal, som

denna föreslagna embryoniska läkaranstalt skulle utbilda. Ett så litet antal

som 20 i förhållande till det beräknade stora behovet kan ju icke motivera

inrättandet av en statlig anstalt för ändamålet. Av de svävande beräkningarna

att döma kan man draga i tvivelsmål, örn ens detta antal kan utbildas.

I så mycket större antal tvingas i stället de, som önska utbilda sig

till sjukgymnaster, in vid de privata instituten, vilka med de nedsatta utbildningsbestämmelserna

ej få någon svårighet att rekryteras. Det är allmänt

känt, vilka kostnader dessa elever få vidkännas, och det vore staten

ovärdigt att på detta sätt låta fattiga elever betala utgifter, som tillhöra det

allmänna.

Direktionen övergår nu till att beröra en annan kärnpunkt i förslaget,

den utbildning som skulle bestås dessa renodlade s. k. sjukgymnaster vid

den statliga anstalten. Direktionen kan ej finna annat, än att denna icke

på långt när kommer att skänka gymnasten den teoretiska allmänbildning,

som direktionen betraktar såsom oavvisligen nödvändig för våra dagars sjukgymnaster,

som ett livsvillkor för dem för att kunna hävda sin ställning

och sitt yrke och giva dem förmågan att utveckla detsamma och driva det

framåt. Läkarsakkunniga synas tvärtom hylla grundsatsen att giva dem

så litet till livs, att de nätt och jämt kunna uppehålla livet, även i andlig

bemärkelse. De komma därför att urståndsättas till något mera självständigt

arbete utan tvingas att intaga en ställning till läkaren ungefärligen

motsvarande sjuksköterskans. Genom den av 1927 års sakkunniga föreslagna

och väl motiverade, kvalificerade studentexamen, som fordras för

inträde vid gymnastiska centralinstitutet, kommer sjukgymnasten att befinna

sig på en helt annan bildningsnivå och hava större förutsättningar att lägga

sitt studiearbete på riktigt sätt än vad den föreslagna anstaltens elever

skulle kunna. Det självständiga studiearbetet i mera modern form, som

endast under sådan förutsättning kan komma till stånd, torde ej vara möjligt

att åstadkomma med en lägre bildningsstandard, vilket också indirekt

bestyrkes av det mått av föreläsningar, som läkarsakkunniga föreslagit:

man kan ej undgå intrycket av en tillbakabliven ståndpunkt härutinnan

hos förslaget.

Man frågar sig vidare vad sorts sjukgymnastik som egentligen skulle inläras

på anstalten. Sakkunniga tala visserligen en hel del örn en allsidig

sjukgymnastutbildning, men i verkligheten föreslå de en ganska ensidig

sådan. Man kan ej undgå intrycket, att den blir inriktad på ortopedi och

fysikalisk terapi. I stället för den allsidiga sjukgymnastiska utbildning, som

direktionen åsyftar vid gymnastiska centralinstitutet och som ytterligare fördjupas

enligt 1927 års sakkunnigförslag, kommer anstaltens verksamhet,

i samma mån som högre utbildade lärare försvinna och ersättas med lägre

kvalificerade från anstalten utgångna elever (för lärarverksamhet synas de

för övrigt ej bliva utbildade), troligen att nedsjunka till mindervärdig yrkesutbildning.

Vad den egentliga utbildningstidens längd beträffar, uppgår den enligt

förslaget till 13 månader, vilket väl knappast kail räknas som två år; den

kurs som sedan skulle följa är endast praktiskt arbete för verksamhetens

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lis käft. (Nr 133.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

upprätthållande, varav anstalten drager inkomst. Dylik verksamhet utövas

av större delen av från gymnastiska centralinstitutet utgående elever dels i

institutets åt staden under sommaren upplåtna polikliniker, dels vid badorter,

där ej gymnasterna med vederbörandes gillande utträngas av för

dylik verksamhet ej legitimerade personer, och dessa äro ej få, Det möter

emellertid ej svårighet att föreskriva en sådan verksamhet även för centralinstitutets

elever i samband med omorganisationen. Men denna verksamhet

böra de få utöva på platser var som helst, och därmed skaffa sig själva en

välbehövlig inkomst, då de ju äro fullt utbildade, vilket däremot ej skulle

vara fallet med den föreslagna anstaltens elever.

Beträffande den föreslagna lär arverksamheten är att märka, hurusom 2/s

av antalet skulle utgöras av arvodister eller extra lärare. I stället för att

1927 års förslag med all rätt hävdar, att vid det omorganiserade gymnastiska

centralinstitutet platserna utom för ett fåtal skola besättas med ordinarie

personal, som har dessa befattningars upprätthållande till sin yrkesuppgift,

skulle största delen av läkaranstaltens lärarverksamhet utgöra bisysselsättningar.

Urvalet är sålunda skäligen begränsat. Kontinuiteten och

kvalitén i en dylik undervisning må lämnas därhän.

I övrigt föreslås så låga löner både för lärare och »instruktionsgymnaster»,

att de ordinarie befattningarna troligen ej komma att besättas med de

bästa krafter, som stå till buds. Ingen som helst utredning för de skäligen

approximativa beräkningsgrunderna företes.

Det sätt, varpå sakkunniga tänka sig lokalfrågan löst, är anmärkningsvärt

nog; något byggnadsförslag, av enklaste slag med ritningar och noggranna kostnadsberäkningar,

saknas helt och hållet. De tänka sig antingen en påbyggd

våning å serafimerlasarettets poliklinikbyggnad eller en fristående byggnad

med kommunikation till serafimerlasarettets polikliniker. Ett dylikt

»förslag» undandrager sig givetvis varje som helst bedömning; här må blott

anmärkas, att det förefaller föga troligt, att statsmakterna skola befinnas

hågade att ytterligare åsamka staten kostnader för erhållande av lokaler,

som nu för sjukgymnastundervisningen stå färdiga på nuvarande gymnastiska

centralinstitutet och som vid det nya institutet komma att ordnas provisoriskt

i den av 1927 års gymnastiksakkunniga föreslagna första etappen,

d. v. s. i lokaler som egentligen äro för den friskgymnastiska verksamheten

avsedda.

»Den säkerligen högst avsevärda kostnadsbesparing, som vid omorganisationen

av centralinstitutet kan göras både i engångskostnader och i den

årliga utgiftsstaten genom att sjukgymnastutbildningen flyttas därifrån, bör

således för statsverket innebära en ren vinst.» Detta läkarsakkunnigas

gjorda uttalande kan icke betraktas annat än som ett på fri hand uppkonstruerat

fantasifoster: Det nya gymnastiska centralinstitutets lokaler skulle

ju endast provisoriskt tagas i anspråk, och sjukgymnastutbildningen har

staten, såsom direktionen i föregående skrivelse har påvisat, så att säga till

skänks, ty för friskgymnastutbildningen behöves så gott som samma antal

lärarkrafter, vare sig den egentliga sjukgymnastutbildningen skiljes från

gymnastiska centralinstitutet eller därstädes behålles.

För att läkaranstalten skall komma till stånd, kräves sålunda en nybyggnad.

Härför erfordras en fullständigt ny utredning med ritningar och kostnadsförslag.

För att det hela skall kunna bliva verklighet, kräves vidare

en proposition till riksdagen, vilket väl torde dröja med hänsyn till de stora

kostnader karolinska sjukhuset kommer att åsamka staten under de närmaste

''

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

åren. Först sedan sålunda statsmakterna beslutat en dylik byggnad och

denna byggnad hunnit iordningställas, kan anstaltens verksamhet påbörjas,

detta dock först sedan en grundlig ny utredning rörande anstaltens omfattning

och verksamhet hunnit verkställas, med andra ord: nya sakkunnigutredningar,

vilka väl knappast skulle kunna utmynna i annat än ett provisorium,

en försöksanstalt.

Men ej nog härmed: läkarsakkunniga hava tillåtit sig föreslå: förutom

att hittillsvarande utbildningen i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet

nedlägges, »att omorganisationen av institutet företages efter de nya

riktlinjer som givetvis måste bliva en följd därav», d. v. s. centralinstitutet

måste i så fall avvakta resultatet utav den föreslagna anstaltens organisation

och nybyggnadsfråga för att först därefter, sedan riktlinjerna blivit bestämda,

söka ordna utbildningen, d. v. s. sönderbryta det Lingska systemet. Under

tiden skulle institutet förbliva i det ohållbara nödläge, det för närvarande

befinner sig, vilket icke får ske.

Det finnes nu endast en utväg: att handla, men handla så, att-—enär en

dylik läkarnas eventuella försöksanstalt av sekunda sjukgymnastisk rang är

en gymnastiska centralinstitutets högskoleutbildning tämligen ovidkommande

affär — den icke får rubba dess efter sunda principer, med statsnyttan för

ögonen, planlagda utbildning, ej heller sänka dess och därmed den svenska

frisk- som sjukgymnastikens eftersträvade höga standard.

Direktionen vill därför till sist ännu en gång, innan den avslutar sin

verksamhet, till Kungl. Maj:t rikta en förnyad enträgen vädjan att utan

dröjsmål, sålunda till 1931 års riksdag, framlägga dessa institutets och den

svenska gymnastikens livsfrågor — den svenska gymnastiken här tagen i

hela dess vidd — att lösas i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1927

års sakkunniga föreslagit, vilket förslag (utom från läkarhåll) tillstyrkts i

sina huvuddrag av så gott som samtliga hörda myndigheter och korporationer,

däribland att märka de stora gymnastsammanslutningarna, universitetskanslern

och institutets läkare.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet anförde bland annat:

Lärarkollegiet är ense med de sakkunniga därom, att sjukgymnastutbildningen

här i landet är i behov av en omorganisering så till vida att en

längre tid ägnas åt den praktiska utbildningen. Lärarkollegiet ansluter sig

jämväl till den uppfattningen, att sjukgymnastutbildningen bör anordnas

av staten liksom förhållandet hittills varit vid gymnastiska centralinstitutet,

och ifrågasätter, örn icke detta redan från början borde ske i en större utsträckning

än den, som sakkunniga föreslagit.

Vid upprättande av det framlagda förslaget hava de sakkunniga uppenbarligen

endast haft för ögonen att åstadkomma en efter deras uppfattning

bästa möjliga utbildning av sjukgymnaster. Däremot hava de tydligen icke

haft något intresse för att undersöka möjligheten av att nå detta mål med

så ringa förändringar i den nuvarande organisationen, som vore möjligt.

Det är emellertid från början klart, att en dylik utbildning kan ordnas på

många olika sätt, utan att detta kan sägas påverka utbildningens effektivitet.

Lärarkollegiet anser sig därför icke kunna underlåta att framhålla följande

synpunkter beträffande de allmänna principerna för sjukgymnastutbildningens

organisation.

Allt ifrån början har utbildningen av frisk- och sjukgymnaster anförtrotts

åt gymnastiska centralinstitutet, och de sakkunniga hava också givit den

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

svenska gymnastkåren ett oförbehållsamt erkännande. Då därtill kommer,

att den sjukgymnastiska behandlingsmetoden enligt de sakkunnigas mening

är i en mycket påtaglig och hastig ökning beroende bl. a. på »att läkarna

börjat allt mera och mera använda dessa behandlingsmetoder i sin

praktiska verksamhet, varmed också följt att offentliga sjukhus och därmed

jämförliga sjuk vårdsanstalter i allt större utsträckning anställa sjukgymnaster,

som en lika nödvändig personal som sköterskor», så anser lärarkollegiet

det synnerligen egendomligt, att nu, då utsikterna betydligt ljusnat för

sjukgymnasterna, förmena gymnastiska centralinstitutet rätten att vidare

handhava deras utbildning.

Under sådana omständigheter synes det lärarkollegiet, som de sakkunniga

hort allvarligt undersöka möjligheten av att med bibehållandet av det organisatoriska

sambandet med gymnastiska centralinstitutet åstadkomma en

sjukgymnastutbildning, som väl skulle fylla alla medicinska fordringar. Man

borde enligt lärarkollegiets mening i första hand sökt åstadkomma en omorganisation

utan att göra större avsteg från vad som varit, än som visat

sig oundgängligen nödvändigt. Det obestridligen viktigaste kravet på en

förbättrad sjukgymnastutbildning är dels en utökning av tiden för den praktiska

sjukgymnastikens inlärande, och dels en ökad sjukhustjänstgöring, så

att eleverna beredas tillfälle att lära känna och —- praktiskt taget — behandla

alla de sjukdomar, som kunna bli föremål för en sjukgymnastisk

behandling. Sjukgymnastutbildningen bör sålunda inriktas ej blott på de

kirurgiska och ortopediska utan även och kanske framför allt på de invärtes

medicinska och neurologiska sjukdomarna, varvid alla de vid och genom

gymnastiska centralinstitutet gjorda erfarenhetsrönen givetvis böra komma

till sin rätt. En dylik utbildning förutsätter emellertid ingalunda, att den

i sin helhet lösryckes från gymnastiska centralinstitutet och förlägges till

karolinska institutet. För de kvinnliga kurserna har det ju visat sig, att

t. o. m. under nuvarande förhållanden på gymnastiska centralinstitutet en

sjukgymnastutbildning låter sig genomföra. Därest lokaler och lärarkrafter

ställas till förfogande, möter det icke den ringaste svårighet att låta i sjukgymnastutbildningen

på gymnastiska centralinstitutet ingå en sjukhusutbildning

i erforderlig utsträckning. För sjukgymnasternas del är också en närmare

anknytning till sjukhusen och till läkarvården i allmänhet t. o. m.

mycket önskvärd.

Så länge förhållandena på gymnastiska centralinstitutet äro som för närvarande,

skulle det otvivelaktigt kunna innebära vissa fördelar, örn undervisningen

i de teoretiska ämnena, speciellt anatomi och fysiologi, men jämväl

patologi, förlädes till karolinska institutet.

Det är dock uppenbart, att även gymnastiklärarna måste erhålla undervisning

i såväl anatomi som fysiologi. Huruvida karolinska institutets lokalutrymmen

och lärarkrafter förmå att tillgodose även denna undervisning,

lämna de sakkunniga ingen upplysning om. Skall emellertid denna undervisning

kvarbliva på gymnastiska centralinstitutet, vilket senaste omorganisationsförslaget

(1927) förutsätter, och örn gymnastiska centralinstitutet då

erhåller de föreslagna välutrustade anatomiska och fysiologiska institutionerna,

skulle uppenbarligen intet stå att vinna med att förlägga sjukgymnasternas

utbildning i dessa ämnen till karolinska institutet. Tvärtom torde

det böra förväntas innebära en icke obetydlig ekonomisk besparing, om sjukgymnasternas

utbildning under sådana förhållanden även lades till gymnastiska

centralinstitutet.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det bör även beaktas, att en stor del av den teoretiska och praktiska

undervisningen under alla förhållanden kommer att bliva densamma för

gymnastiklärare och sjukgymnaster. Även detta talar för bibehållandet av

det organisatoriska sambandet mellan den föreslagna sjukgymnastskolan och

gymnastiska centralinstitutet. Men även om undervisningsämnena i vissa

fall äro gemensamma för gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildningen, kommer

likväl kursernas omfattning för de olika kategorierna av elever att i

allmänhet vara väsentligt olika, liksom också utbildningens syfte är skilt.

Det synes sålunda, som alla de uppställda önskemålen, beträffande vilka

lärarkollegiet är ense med de sakkunniga, skulle kunna väl tillgodoses genom

att den föreslagna sjukgymnastskolan upprättades som en särskild, fristående

sjukgymnastkurs vid gymnastiska centralinstitutet. Utom den fördel,

som skulle vinnas därigenom, att man på det sättet finge en direkt anknytning

till den traditionella utbildningen av sjukgymnaster i vårt land, en

tradition vars betydelse ingen torde vilja förneka, skulle man enligt lärarkollegiets

mening vinna åtskilliga ekonomiska fördelar och organisatoriska

förenklingar, gent emot vad fallet skulle bliva, om de sakkunnigas förslag

genomfördes. Det synes lärarkollegiet, som om de sakkunniga överhuvud

icke tillbörligt beaktat de fördelar av ekonomisk och praktisk art, som kunde

vara förknippade med ett förläggande av den blivande sjukgymnastutbildningen

till gymnastiska centralinstitutet.

I de sakkunnigas förslag förutsattes, att utbildningen av manliga sjukgymnaster

skall upphöra. De sakkunniga hava emellertid icke framlagt

några som helst övertygande skäl, varför manliga sjukgymnaster skulle vara

mindre lämpliga i sjukvårdstjänst. Under sådana förhållanden torde det

böra kunna överlåtas till den enskilde att avgöra, örn han vill förskaffa sig

utbildningen i fråga eller ej. Så länge gymnastiklärarkårens ekonomiska

förhållanden ej avsevärt förbättrats, måste det anses vara en orimlighet att

beröva den enskilde en möjlighet till förbättring av sin utkomst, som hittills

stått honom till buds, och som även i allmänhet i större eller mindre

utsträckning tagits i anspråk. Då den svenska sjukgymnastiken dessutom

både inom och utom Sverige så gott som uteslutande haft män att tacka

för sin världsbekanta rangplats inom fysioterapien, så synes det lärarkollegiet,

att de sakkunnigas förslag att utestänga just männen från all statlig

sjukgymnastisk utbildning är minst sagt egendomligt.

Vad beträffar frågan örn den undervisning, vilken bör ingå i sjukgymnasternas

utbildning, och den lärarpersonal, som är behövlig, har lärarkollegiet

i vissa punkter erinringar att göra mot sakkunnigas förslag.

Det av sakkunniga uppställda förslaget till lärarpersonal och lönestat förefaller

ur ekonomisk synpunkt ställa sig mycket gynnsamt, men torde enligt

lärarkollegiets åsikt knappast kunna realiseras, vare sig med hänsyn till

lärarkrafternas antal eller deras avlöningsförmåner.

Dessutom har lärarkollegiet särskilt fäst sig vid avsaknaden av utbildning

i friskgymnastik. Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga betona, att sjukgymnastiken

och friskgymnastiken ha så stora principiella beröringspunkter,

att ett fullständigt avskiljande i utbildningen mellan frisk- och sjukgymnaster

kan befaras leda tili en försämring av kompetensnivån för såväl den

ena som den andra utbildningsriktningens vidkommande. I det sjukgymnastiska

systemet spela de pedagogiska rörelseformerna en grundläggande

roll, liksom det för friskgymnasten-läraren är av stor betydelse att kunna

konstatera förefintliga svagheter och fel. Även i 1930 års betänkande angående

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnastutbildningen erkännes en viss kontakt mellan den pedagogiska

gymnastiken och sjukgymnastiken beträffande kunskaper i människokroppens

byggnad och förrättningar samt övning av hållnings- och rörelseorganen.

De sakkunniga anse emellertid att utbildningen i friskgymnastik skulle

kräva endast helt kort tid, och för att tillgodose denna utbildning ha de föreslagit

att i undervisningsplanen upptaga motion sgymnastik, »som kan placeras

under första läsåret». I den föreslagna stadgan § 28 är första läsåret

(»kursen») förlagd till tiden 1 september—15 mars, och från nämnda tid

avgå julferierna (22 december—6 januari). Huru många veckotimmar som

tänkas anslagna för motionsgymnastik under denna korta kurs är ej angivet,

ty motionsgymnastiken finnes ej alls upptagen å timplanen. Till undervisning

i hållningslära och hållningsgymnastik anse de sakkunniga en kortare

kurs på 20 timmar, ledd av fackortoped, vara tillräcklig. Enligt förslaget

kunna i samband med själva övningarna (i motionsgymnastik) »givas

någon undervisning i anordnandet av motionsgymnastik, som dock ej bör

göras omfattande» etc. Emellertid förklaras, att denna undervisning bör

avse att »göra sjukgymnasterna kompetenta att leda enkel motionsgymnastik

vid t. ex. vanföranstalter och skolinternat, vissa sjukavdelningar, såsom

neurosavdelningar, sinnessjukhus m. fl.»

Lärarkollegiet anser, att de sakkunniga antingen ej fullt satt sig in i,

eller också ej haft kännedom örn vad som kräves av en ledare av motionsgymnastik

och hållningsgymnastik. Av en sådan ledare fordras nödvändigt

en god utbildning i såväl praktisk som teoretisk gymnastik, samt en viss

pedagogisk förmåga att leda. Särskilt sinnessjukhusen och neurosavdelningarna

ställa stora krav på ledarens pedagogiska förmåga. Skall i sjukgymnastutbildningen

endast ingå en kortare kurs i motionsgymnastik och

hållningsgymnastik, kunna eleverna ej bli kompetenta att leda varken motions-

eller hållningsgymnastik. I en god sjukgymnastutbildning måste

alltså alltjämt ingå undervisning i både teoretisk och praktisk friskgymnastik

samt undervisning i att leda, men däremot torde utan olägenhet all

undervisning i idrott saklöst kunna bortfalla.

Under hänvisning till vad som ovan anförts, anser sig lärarkollegiet icke

kunna tillstyrka bifall till de sakkunnigas förslag, utan vill som sin åsikt

uttala, att sjukgymnastutbildningen allt fortfarande i huvudsak förlägges

till gymnastiska centralinstitutet, att i utbildningen ingår såväl teoretisk som

praktisk friskgymnastik samt att en utökning av tiden för den sjukgymnastiska

utbildningen göres, såväl vad den praktiska färdigheten, tekniken,

som ock vad den praktiska sjukhustjänstgöringen beträffar, samt att den

fortfarande bör stå öppen för såväl män som kvinnor.

Från lärarkollegiets sålunda avgivna yttrande voro emellertid flera av dess

ledamöter skiljaktiga. Institutets nuvarande föreståndare, majoren G. Winroth

anförde i ett särskilt uttalande bland annat:

Såsom jag ser saken, måste jag med hänsyn till min önskan att medverka

till en god, men också snar lösning av gymnastiska centralinstitutets omorganisationsfråga

vid min bedömning av det föreliggande förslaget avstå från

att yttra mig om dess tyvärr alltför lätt påvisbara brister och inskränka

mig till en granskning av principen. Denna inskränkning synes mig så

mycket nödvändigare, som förslagets ekonomiska beräkningar, vilka vid

sidan av principen torde bliva det avgörande, ej äro av den art, att de tilllåta

ett på dem grundat något så när säkert uttalande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vid bedömning av frågan om frisk- och sjukgymnastikens samhörighet

i utbildningshänseende måste man enligt min åsikt utgå från, att det gemensamma

mellan friskgymnastik, med lek och idrott å ena sidan, och sjukgymnastik

med, fysikalisk behandling å den andra, endast berör vissa delar

av den egentliga gymnastiken, således endast en del av de ämnen, vi i

dagligt tal benämna gymnastik, respektive sjukgymnastik. Det synes mig

därför vara en betänklig överdrift att vilja göra gällande, att de båda utbildningsgrenarna

hänga så nära samman, att ingen kan bliva en verkligt

god sjukgymnast som ej är fullt inne i friskgymnastiken och tvärtom. Man

kan utan svårighet från båda lägren finna tillräckligt många exempel för

att bevisa motsatsen.

Detta hindrar dock ej, att en viss friskgymnastisk utbildning kan vara

mycket önskvärd för en sjukgymnast, och att någon sjukgymnastik utbildning

är nödvändig för en friskgymnast. Detta bevisar emellertid endast,

att friskgymnastutbildningen å sitt program måste hava någon sjukgymnastik

och tvärtom. På lämpligheten av en gemensam linje för båda utbildningsgrenarna

kan det peka, endast om det dessutom visas, att en verkligt

avsevärd del av undervisningen kan bliva gemensam. Så torde ej vara fallet,

ty gemensamheten i de teoretiska ämnena utgör snarare dessas namn än

deras innehåll, vartill med avseende å de praktiska ämnena kommer, att

den sjukgymnastikutbildning, som avses för friskgymnasterna, säkerligen

bör ordnas på ett helt annat sätt än den, som avses för sjukgymnasterna.

På olämpligheten av gemenskap pekar däremot dels de olika fordringar, som

böra ställas å den, som vill utbildas till sjukgymnast och till friskgymnast,

dels den väsenskilda anda — i ena fallet gående ut på att behandla sjuka,

i det andra att handhava friskas övningar — som bör genomströmma utbildningen.

Jag har således den bestämda uppfattningen, att utbildningen av friskoch

sjukgymnaster böra ske å fullt skilda linjer. Huruvida dessa linjer

böra ligga vid samma läroanstalt eller vid skilda, beror ju av åtskilliga

faktorer.

Utbildningstidens längd spelar här en stor roll. Läkarna begära tvåårig

sjukgymnastutbildning, och jag vill med bestämdhet hävda, att tre ar

äro nödvändiga för utbildning av eliten av friskgymnasterna. Få vi — för

att nu endast tala om friskgymnasterna — denna utbildningstid, så kunna

vi utbilda förstklassiga gymnastiklärare. Få vi det ej, så är det ju naturligen

fördelaktigt, ja nödvändigt, att den tvååriga friskgymnastutbildningen

kompletteras med ett tredje år, som, ehuru det huvudsakligen ägnas åt

sjukgymnastik, dock medgiver något studium av friskgymnastiken. Stannar

man för en sådan organisation, böra båda utbildningsgrenarna förläggas till

samma anstalt och organiseras så, som 1927 års sakkunniga tänkt sig, fast man

kanske kan medgiva en friare ställning för de båda linjerna i förhållande till

varandra, än de sakkunniga planerat. 1927 års sakkunnigförslag får val emellertid

betraktas som en synnerligen skickligt begagnad nödfallsutväg, nödvändiggjord

av de lämnade direktiven. Det är därför att hoppas, att vi, ej bundna

av dessa, kunna driva igenom en treårig gymnastiklärarutbildning och, då

man därmed är säker på att gymnastiklärarnas standard ej sänkes utan höjes,

kan man även från gymnastiska centralinstitutets synpunkt diskutera frågan

örn de båda utbildningsgrenarnas fullständiga skiljande.

Då är det först att märka, att antalet i statens och kommunens tjänst

anställda gymnastiklärare för närvarande ej torde uppgå till mera än 5 å

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

600. För att hålla detta antal fullt, erfordras ej större årlig kontingent än

15 kvinnliga och 15 manliga gymnaster. Noggranna beräkningar över vad

man får kvar vid gymnastiska centralinstitutet, sedan sjuk- och eventuellt

militärgymnastiken avskilts från detsamma, måste således göras, och centralinstitutets

framtid säkerställas, innan man vidtager några operationer.

Det är dessutom att observera att en del friskgymnaster för att kunna förskaffa

sig existensmedel måste komplettera sin utbildning genom att lära

sig sjukgymnastik. En fordran på, att de skola kunna göra detta på ett

år vid statens anstalt, måste för deras del framställas. Då denna komplettering

dock ej innefattar någonting av friskgymnastik, kan den ske även

utom friskgymnastikanstalten och behöver således ej inverka å föreliggande

fråga.

På densamma inverkar däremot det ansvar, som gymnastiska centralinstitutet

för närvarande har för sjukgymnastiken och som institutet ej kan

släppa från sig, utan att vara övertygat örn, att utbildningen kommer i

goda händer. Jag emellertid ser inga skäl för antagandet, att sjukgymnasterna

skulle deklasseras genom att läkarna taga hand örn utbildningen.

Må vara att det ligger nära till hands att antaga, att läkarna i första hand

vilja tillgodose sina sjukvårdsintressen, och att man skulle kunna frukta,

att de av dem utbildade sjukgymnasternas förmåga av ett i viss mån självständigt

arbete härigenom skulle riskeras. Det bör dock ej vara några svårigheter

att skriva sådana bestämmelser för sjukgymnastanstalten, att denna

risk försvinner. Härtill skulle säkerligen också bidraga, om manliga elever,

som ju ej torde avses direkt för sjukhusarbete, kunde vinna inträde vid

anstalten.

Under sådana omständigheter anser jag en del skäl tala för skilda utbildningsanstalter

för frisk- och sjukgymnastik.

1. Det tvång med avseende å val av plats för anstalten, som de båda

utbildningsgrenarna utöva på varandra.

2. Min övertygelse örn att sjukgymnastutbildningen under nu rådande

förhållanden visserligen i många fall varit till nytta för friskgymnastutbildningen,

men att den även varit en black om foten å denna. Det synes

mig, som örn den svenska gymnastikens påtagliga svårighet att tillgodogöra

sig de idrottsliga strömningarna måste bero på, att dess målsmän genom

sin utbildning fått sitt intresse alltför ensidigt inriktat på de konstruerade

övningarna. Sjukgymnastutbildningen måste öka denna inställning.

3. Min övertygelse örn det principiellt riktiga i läkarnas åsikt, att sjukgymnastiken

är en huvudsaklig medicinsk angelägenhet, och att den aldrig

kommer till den ställning den är värd, utan i ett samarbete med läkarna,

som jag hoppas på först sedan de fått ansvaret för utbildningen.

4. Min övertygelse att sjukhusen snart nog komma att lämna poliklinisk

sjukgymnastik, och att institutets poliklinik på grund härav kommer att

avfolkas.

_ Härtill kommer min åsikt, att det för hela omorganisationsfrågans lösning

är absolut nödvändigt, att vi komma till enighet om grunderna. Detta

gör mig benägen att välvilligt bedöma grundsatser, som kunna åstadkomma

denna enighet, och som, även örn de enligt mångas åsikt kanske ej giva

oss det bästa möjliga, dock böra kunna utgöra bas för en god lösning.

Jag anser sålunda, att gymnastiska centralinstitutet under förutsättning av:

1. treårig utbildning för eliten av gymnastiklärarna;

2. möjlighet för dem som genomgått friskgymnastanstaltens två- eller treåriga

kurs, att på ett år erhålla fullständig sjukgymnastutbildning;

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 133. 73

3. tillstånd för manliga elever att vinna inträde vid statens sjukgymnastanstalt;
ej

bör motsätta sig sjukgymnastutbildningens avskiljande från institutets

program.

Lärarinnan vid centralinstitutet Ingeborg Eriksson har uttalat sin anslutning

till sakkunnigas förslag i vad det berörde inrättandet av en statens

^bildningsanstalt för sjukgymnaster, inordnad under en medicinsk fakultet

och frigjord från en tvångsmässig friskgymnastikutbildning.

Skulle sakkunnigas förslag vinna beaktande, ansåge hon dock, att en

detaljerad undervisningsplan borde utarbetas, varvid gymnastkåren borde

bli representerad av två sjukgymnastiskt arbetande medlemmar.

För att erhålla en tidsenlig sjukgymnastisk utbildning ansåge hon dock

vissa förändringar i sakkunnigas förslag vara oundgängligen nödvändiga.

Den från och med ingången av juli 1930 fungerande direktionen över gymnastiska

centralinstitutet (dess flesta ledamöter) har anfört bland annat:

Efter närmare studium av de föreliggande utredningarna och sakkunnigutlåtandena

samt inhämtande av åtskilliga andra sakkunnigas mening har

direktionen kommit till den bestämda uppfattningen, som kan sammanfattas

i följande huvudpunkter:

att frågan om gymnastiska centralinstitutets ny- och omorganisation icke

utan allvarligt men kan ytterligare undanskjutas, utan helst bör framföras

till sin lösning redan vid 1931 års riksdag;

att denna ny- och omorganisation i huvudsak bör ske i enlighet med det

förslag, som avgivits av 1927 års sakkunniga;

att läkarsakkunnigas senaste förslag till sjukgymnastikutbildningens skiljande

från gymnastiska centralinstitutet och förläggande till en särskild statsanstalt

i anslutning till serafimerlasarettet under överinseende av karolinska

institutets lärarkollegium icke bör komma till utförande, samt

att sålunda sjukgymnastutbildningen bör bibehållas vid gymnastiska centralinstitutet,

ehuru såsom en särskild linje.

Huvudskälet för detta direktionens ståndpunkttagande — vilket sålunda

i sak till väsentliga delar sammanfaller med den föregående direktionens

och i vars avgivna yttrande i den närmast föreliggande frågan direktionen

i huvudsak vill instämma — är naturligtvis dess övertygelse örn frisk- och

sjukgymnastikens intima beröringspunkter och nära samband med varandra

och att sålunda gymnastikutbildningens olika grenar, ehuru visserligen utvecklade,

omlagda och specialiserade enligt 1927 års sakkunnigförslag, bäst

tillgodoses genom de olika grenarnas bibehållande inom det för sina utomordentligt

betydelsefulla uppgifter omorganiserade och efter hand fullt modernt

utrustade centralinstitutet.

Ett ytterligare huvudskäl för bibehållande av en gemensam och enhetlig

organisation '' av den statliga gymnastutbildningen synes direktionen ligga

däri, att man genom utbildningens bibehållande vid ett institut i stället för

dess uppdelning på två skilda anstalter vinner en direkt anknytning till

den traditionella och framgångsrika utbildningen av frisk- och sjukgymnaster

i vårt land, en tradition som förskaffat den svenska gymnastiken och

de svenska gymnasterna ett berättigat och länge obestritt anseende som

världens främsta. .

Därtill kommer den enligt direktionens uppfattning icke minst viktiga

synpunkten på denna betydelsefulla ny- och omorganisationsfråga, att be
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tydande fördelar av ekonomisk, praktisk och organisatorisk art måste vinnas

genom enhetlighet i ledningen, genom anyändande av samma lärarkrafter

i ett flertal ämnen och genom ett effektivt utnyttjande av desamma ävensom

av lokaler och undervisningsmateriel såväl för närvarande som än mera

uti den för ett i alla avseenden fullt modernt gymnastiskt centralinstitut

uti närmast möjliga framtid uppförda nybyggnaden med därtill anslutna

övningsplatser i det fria.

Att vid utbildningen av sjukgymnaster all skälig hänsyn skall tagas till

de jämväl i läkarsakkunnigas förslag framförda kraven på undervisningens

omläggning, en del av undervisningens förläggning till sjukhus och kliniker

etc., finner direktionen i likhet med 1927 års sakkunniga vara självfallet;

därom torde ej heller någon meningsskiljaktighet vara rådande annat än i

vissa detaljer.

Till sist vill direktionen hava anfört, att, även örn olika meningar alltjämt

göra sig gällande örn lämpligaste sättet för gymnastiska centralinstitutets

ny- och omorganisation — en fråga, som ju under flera årtionden

stått på dagordningen och gjorts till föremål för ett flertal mer eller mindre

djupgående utredningar, utan att hittills en sammanjämkning av de skiljaktiga

meningarna och några som helst positiva resultat kunnat ernås — så

torde dock alla, som nitälska för vår svenska gymnastik och vår svenska

gymnastutbildning vara ense därom, att det framför allt är av vikt att

något äntligen blir gjort i saken, att intet står att vinna på ytterligare,

kanske årslånga utredningar samt att ett genomförande av gymnastiska

centralinstitutets ny- och omorganisation enligt 1927 års sakkunnigförslag,

örn vars lämplighet det alldeles övervägande antalet gymnaster och gymnastorganisationer

äro i stort sett ense, i varje fall måste anses innebära ett

stort och avgjort steg framåt till det bättre.

Från direktionens sålunda avgivna utlåtande voro två av dess ledamöter,

gymnastikinspektören vid Stockholms folkskolor Elin Falk och professor G. Söderlund,

skiljaktiga. De hava för sin del anfört bland annat:

Från gymnastiska centralinstitutet bör enligt vår mening snarast möjligt

sjukgymnastutbildningen avskiljas. Utbildningen av sjukgymnaster bör i

stället ske å en till ett undervisningssjukhus ansluten medicinsk institution

och läggas under medicinska myndigheters ledning.

Först sedan avskiljandet av sjukgymnastiken från gymnastiska centralinstitutet

ägt rum, kan denna anstalt bliva i stånd att effektivt fylla sin enligt

vår mening viktigaste uppgift, nämligen att på två år utbilda lärare i

allmänbildande kroppsövningar (gymnastik med lek och idrott, dans, fäktning

m. m.), allmän arbetsställnings-, arbetsro reise- och viloteknik samt annan

personlig hälsovård. Vi hoppas, att detta gymnastiska centralinstitut

så småningom skall utvecklas därhän, att eleverna kunna beredas möjlighet

att även under ett tredje studieår erhålla en än mera fördjupad utbildning i

berörda ämnen. Ja, även ett fjärde studieår, företrädesvis inriktat på vetenskaplig

forskning borde kunna tänkas. När, som vi hoppas, inom en ej

avlägsen framtid gymnastiska centralinstitutets nybyggnad står färdig, tänka

vi oss också inrättandet därstädes av en professur i kroppsövningarnas fysiologi

och hygien. Vi sakna anledning att i detta sammanhang ingå på

ytterligare detaljer. Med det ovan anförda hava vi endast avsett att antyda

några av de riktlinjer, efter vilka utvecklingen av ett från den sjukgymnastiska

undervisningen befriat gymnastiskt centralinstitut må tänkas ske.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För oss råder det ej minsta tvivel om, att ett dylikt nydanat gymnastiskt

centralinstitut skulle få möjlighet att utvecklas långt friare och fostra vida

bättre lärare i de för hela vårt land så viktiga ämnena gymnastik, lek och

idrott m. m. än som skulle kunna vara möjligt i ett gymnastiskt centralinstitut,

där tillika sjukgymnastutbildning, såsom nu är fallet, helt eller delvis

skulle kombineras med gymnastiklärarutbildningen.

I fråga örn sjukgymnastutbildningen ansluta vi oss till de allmänna principer

för densamma, som angivits i professorerna Haglunds och Hedréns

betänkande. Först genom sjukgymnastutbildningens förläggande — i enlighet

med de nämnda sakkunnigas förslag — till ett stort, modernt sjukhus

blir det möjligt att skaffa eleverna den för deras blivande viktiga yrke nödvändiga

utbildningen och sålunda förvärva åt vårt land den kår av kunniga,

med olika sjukdomstillstånd väl förtrogna sjukgymnaster, som landet så väl

behöver. Vi nödgas dock gentemot de sakkunniga såsom vår åsikt uttala,

att även manliga sjukgymnaster böra utbildas samt, att de för lärarpersonalen

tilltänkta lönerna äro för knappt tillmätta. Då vi emellertid med detta vårt

yttrande avse ej en detaljgranskning av de sakkunnigas förslag i alla dess

delar utan företrädesvis principuttalanden, avstå vi från att här beröra

vare sig dessa eller en del andra förslag av de sakkunniga i fråga örn

den blivande anstaltens organisation och administration, som eljest kunde

diskuteras.

Vi anse oss i likhet med karolinska institutets kommitté även för vår del

böra tillstyrka sakkunnigas förslag, att provisoriska lokaler beredas den planerade

sjukgymnastiska anstalten genom påbyggnad av serafimerlasarettets

poliklinik byggnad samt tillika förorda, att denna påbyggnad måtte komma

till stånd snarast möjligt.

Vi anse oss till sist icke kunna underlåta att i någon mån ingå på en

kritik av de synpunkter de övriga ledamöterna i gymnastiska centralinstitutets

direktion anlagt på den viktiga och i hög grad aktuella frågan örn

frisk- och sjukgymnastikens förhållande till varandra.

Dessa ledamöter hava under den vid tvenne direktionssammanträden förda

diskussionen bland annat hävdat den ståndpunkten,

att även sjukgymnastutbildningen bör ske vid gymnastiska centralinstitutet,

att sjukgymnasteleverna visserligen böra beredas tillfälle till praktik även

å sjukhus, men

att en mycket stor del av deras blivande utbildning, nämligen massage

och gymnastik åt polikliniska patienter alltjämt skall ske å en till gymnastiska

centralinstitutet knuten sjukgymnastisk poliklinik.

Enligt ovannämnda trenne ledamöter av direktionen skulle sålunda vid

den nybyggnad av gymnastiska centralinstitutet, som kanske inom ganska

kort tid blir nödvändig, uppföras även lokaler för denna sjukgymnastiska

poliklinik.

Vi hava inför detta framtidsperspektiv ansett som vår plikt att — utan

att ingå på alla övriga förvisso tungt vägande skäl, som framdragits för

åsikten att den sjukgymnastiska utbildningen bör avlägsnas från gymnastiska

centralinstitutet och förläggas till ett sjukhus — erinra om föl
Den

sjukgymnastiska polikliniken å det för närvarande i stadens centrala

delar belägna gymnastiska centralinstitutet är redan nu åtminstone tidvis så

klent frekventerad av hjälpsökande, att vid höstens första direktionssammanträde

särskilda annonsåtgärder föreslogos av föreståndaren för att öka

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

antalet patienter och därigenom skaffa bättre undervisningsmaterial för sjukgymnasteleverna.

Enligt vår mening ligger det stor fara i, att ett nybyggt

gymnastiskt centralinstitut, som med hänsyn till behovet av tillräckligt stor

idrottsplats väl med nödvändighet skulle komma att förläggas i stadens

periferi, exempelvis norra Djurgården, på grund av sitt mera avlägsna läge

skulle bli än mindre besökt av massage- och sjukgymnastikpatienter. Härtill

kommer såsom en enligt vår mening än viktigare omständighet, att såväl

serafimerlasarettet som de stora kommunala sjukhusen i allt större utsträckning

tendera att själva omhändertaga vården av både sina kliniska och

polikliniska fall även i fråga om sjukgymnastik och massage. På serafimerlasarettet

ombesörjes sålunda all sjukgymnastik och massage å alla inneliggande

och de flesta polikliniska patienter av sjukhusets egen personal;

det synes oss^i hög grad sannolikt, att inom ganska kort tid samma eller

liknande förhållanden komma att råda även på stadens sjukhus. Härav

skulle följa, att eventuella remisser av sjukgymnastikpatienter från sjukhusen

till gymnastiska centralinstitutets sjukgymnastiska poliklinik helt och

hållet skulle upphöra, och denna anstalt härigenom berövas det bäst undersökta

och även ur andra synpunkter det för undervisningen värdefullaste

patientmaterialet. Efter ett eventuellt inrättande å ett nybyggt gymnastiskt

centralinstitut av kanske dyrbara lokaler för sjukgymnastiken, skulle sålunda

enligt vår mening den situationen ej blott kunna tänkas inträffa utan

sannolikt inträffa, att lokalerna komme att stå oanvända på grund av patientbrist.

Ses samma sak direkt från sjukgymnastutbildningens synpunkt torde redan

nu — som ovan anförts det knappa patientmaterialet å gymnastiska

centralinstitutets poliklinik medföra bestämda svårigheter för danandet av

goda sjukgymnaster; enligt det ovan anförda torde dessa svårigheter icke

kunna avhjälpas vid ett nytt gymnastiskt centralinstitut utan i stället efter

en nybyggnad kunna befaras bliva än större.

Örn däremot — såsom vi förorda — sjukgymnastutbildningen flyttas till

serafimerlasarettet, finnas ej längre några svårigheter för åstadkommandet

av nödigt undervisningsmaterial för de blivande sjukgymnasterna. Serafimerlasarettets

stora polikliniker, vid vilka patientantalet är i ständig ökning,

garantera en ständig tillgång av ett stort antal för demonstration och behandling

lämpliga massage- och sjukgymnastikfall. På medicinska, kirurgiska

och nervklinikerna, som inom cirka ett år torde stå fullt färdiga efter

de senaste årens genomgripande ombyggnad och moderniseringsarbeten,

finnes likaledes alltid att tillgå ett stort antal inneliggande patienter för den

sjukgymnastiska undervisningen.

Vi kunna till slut ej underlåta att betona den enligt vår mening hart när

oskattbara fördel, som en till ett sjukhus förlagd utbildning måste innebära

för den blivande sjukgymnasten. Ej blott för den i medicinska frågor ofta

nog oupplysta allmänheten utan understundom även för den bristfälligt utbildade

sjukgymnasten ligger det nära till hands att förväxla symtom med

sjukdomstillstånd. Med det senast anförda hava vi endast velat ytterligare

betona värdet av sjukgymnastutbildningens förläggande till ett sjukhus, där

— såsom Lundafakulteten i ett utlåtande så riktigt framhåller — den blivande

sjukgymnasten även får tillfälle att se ett stort antal fall, vilka icke

böra bliva föremål för massage- eller sjukgymnastisk behandling, trots att

symptomen vid en mera ytlig granskning kunde synas indicera dylik.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 133.

Slutligen har svenska gymnastiklärarsällskapet, med vilket föreningen G. C. I.

förklarat sig instämma, anfört huvudsakligen följande:

Det Lingska gymnastiksystemet, som det i princip uppställts, sedermera

utvecklats och alltjämt uppfattas innesluter i sig olika tillämpningsformer

av friskgymnastik och sjukgymnastik i egentlig mening. Den omständigheten

att i samband med sjukgymnastik rörelsebehandlmg andra terapiformer

användas ändrar intet i detta faktum. Utvecklingen under de senare

decennierna har visserligen gått i den riktningen, att man med sjukgymnastik

sammanfört elektricitet-, ljus- och värmeterapi och då i detta förhållande

velat se en naturlig utveckling, som innebär ett fjärmande mellan friskoch

sjukgymnastik. Denna utveckling till specialisering har otvivelaktigt

också medfört, att viss differentiering är av nöden vid utbildning av gymnaster.

Men å andra sidan har rörelsebehandlingen på senare tid återvunnit

sin centrala plats inom fysioterapin, varvid de aktiva rörelserna tillmätas en

allt större vikt. Fysioterapin är därför nu och torde förbliva till sin väsentligaste

del sjukgymnastik i hävdvunnen mening utan skarp avgränsning

till friskgymnastik.

Vid olika tillfällen har svenska gymnastiklärarsällskapet haft anledning

taga ställning till sjuk- och friskgymnastikens inbördes samband och de

olika utbildningslinjernas planläggning. Den personliga erfarenheten av de

båda grenarnas kompletterande värde för de båda kategorierna av gymnaster

har därvid varit avgörande, varför sällskapet trots ökad tendens till specialisering

icke velat tillstyrka en fullständig skilsmässa. Aven örn sådana

röster icke saknas, som fortfarande helst såge en fullt gemensam utbildning,

är dock det övervägande antalet gymnaster av den uppfattningen, att den

differentiering, som av 1927 års sakkunniga föreslagits, är fullt tillräcklig

för att icke »ovidkommande> ämnen skola behöva belasta utbildningen.

De kvalifikationer, som enligt det nu framlagda utbildningsförslaget ställas

på blivande sjukgymnaster, synas mer sikta till rent tekniska terapiformer

än sjukgymnastik i egentlig mening. Skulle läkarna dela denna uppfattning

hos de sakkunniga, vore ju detta ett skäl att ge utbildningen den föreslagna

gestaltningen. Vi betvivla emellertid att så kan vara fallet. Enligt vår

uppfattning måste allt framgent huvudvikten läggas på rörelsebehandlingen.

Denna fundamentala del av fysioterapin anse vi bättre tillgodosedd i det

förslag, som av 1927 års sakkunniga framlagts. Detta icke minst tack vare

de ämnen, som av 1929 års sakkunniga betecknas som ovidkommande. Enligt

vår mening kunna med hänsyn därtill att även i 1929 års förslag viss friskgymnastik

föreslås, de ovidkommande ämnena på sin höjd anses uppgå till

25 procent och icke till 50.

Skall sjukgymnasten i någon mån anses duglig att handleda motionsgymnastik

och andra motionsövningar, som i förslaget förutsättes, synas de

undervisningstimmar, som representera de andra 25 procenten vara minst av

allt ovidkommande. Under förutsättning av att eleverna under sin utbildning

vid ett omorganiserat centralinstitut beredas möjlighet till den sjukhustjänstgöring,

som av 1927 års sakkunniga föreslagits, finnes ur utbildningssynpunkt

ingen anledning att därifrån lösrycka denna utbildning.

Ett vägande skäl för dess bibehållande vid gymnastiska centralinstitutet

måste även den omständigheten vara, att friskgymnasterna då lättare bliva

i tillfälle åtnjuta nöjaktig undervisning och praktik i hållningsrättande gymnastik

och i samband därmed sådan sjukgymnastik undervisning, som är

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

nödvändig såväl för tjänstens skötande som för den allmänna kompetensen.

Läroverksstadgan föreskriver nämligen meddelande genom skolans försorg

av hållningsrättande gymnastik och gymnastik för klena barn, varjämte vid

folkskolan mångenstädes dylik gymnastik redan införts, vilka omständigheter

innebära, att även friskgymnasten måste förvärva icke ringa grad av

sjukgymnastisk kunskap och praktik. Att sådan kunskap gör friskgymnasten

mer kapabel även som sådan, vilja vi ännu en gång kraftigt betyga.

Sällskapet kan ej annat än uttala en bestämd protest mot de sakkunnigas

förslag örn utrotande av de manliga legitimerade sjukgymnasterna. Att den

av de sakkunniga så högt värdesatta pionjärgärningen utförts främst av de

manliga gymnasterna, bland vilka man återfinner en hel rad av de namn,

som skapat den svenska sjukgymnastikens stora anseende ute i världen^

därom kunna de sakkunniga näppeligen sväva i okunnighet, ehuru de härvidlag

omsorgsfullt underlåta att påpeka detta i just ifrågavarande sammanhang

utomordentligt intressanta faktum. I stället nödgas man hos de sakkunniga

efterlysa den allsidiga utredning, som skulle kunna motivera att

hela denna kår med dylik gagnelig pionjärgärning bakom sig nu plötsligt

genom statens egna åtgärder skall utrotas. Att denna uppfattning örn mannens

olämplighet att meddela sjukgymnastisk behandling ej delas av den

del av läkarkåren, som har mest erfarenhet härom — d. v. s. badortsläkarna

— framgår därav, att dessa i stor utsträckning anställa icke blott manliga

legitimerade sjukgymnaster utan även i sjukgymnastik mindre kvalificerade,

manliga läkarkandidater.

Som av det föregående framgår så måste därför, även örn den egentliga

sju^gymnastufbildningen avskiljes från gymnastiska centralinstitutet, sjukgymnastisk

utbildning för gymnastiklärarna alltjämt bibehållas vid centralinstitutet

med härför erforderliga lokaler, undervisningsmaterial och lärarkrafter.

Att skärskåda det föreliggande förslaget ur ekonomisk synpunkt låter sig

svårligen göra, då några ekonomiska beräkningar icke medhunnits av de sakkunniga.

Av de antydningar som gjorts framgår emellertid, som örn de

sakkunniga ville göra troligt, att det skulle bliva billigare för staten med

två utbildningsanstalter än med en. Hur man t. ex. tror sig kunna erhålla

dugliga instruktionsgymnaster för en årslön av 4,500 kronor är svårfattligt.

Annu mer orimlig synes den beräkningen vara, att erhålla avsevärda inkomster

av patientbehandling. De sakkunniga hålla före, att en gymnast

är i stånd att behandla minst 8 patienter per timme och att minst 300 patienter

dagligen stå till buds. Sådana beräkningar äro minst sagt sangviniska.

Vi tillråda en grundlig utredning beträffande de ekonomiska konsekvenserna

av förslaget.

Sällskapet önskar betona, att våra här ovan och tidigare framförda synpunkter

i detta spörsmål uteslutande bottna i månheten om en för olika

gymnastkategorier fullgod utbildning och ingalunda av traditionsbundenhet.

Kan något vinnas med en uppdelning på olika anstalter för frisk- och sjukgymnaster

utan att de olika företrädarnas utbildning eftersättes eller gymnastikens

utveckling hämmas, hava vi intet att erinra mot att två anstalter

upprättas. Detta kan emellertid ingalunda anses vara fallet i det senast

föreliggande förslaget. Vi hålla före, att den svenska sjukgymnastiska utbildningen

skulle bäst betjänas om 1927 års sakkunnigförslag genomföres

och icke det senast framlagda förslaget.

Som synes har sällskapet i ovanstående yttrande icke ingått på någon

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

detaljgranskning. Av en sådan detaljgranskning synes emellertid framgå,

att åtskilliga frågetecken kunna sättas för ändamålsenligheten i det förslag,

som framlagts av 1929 års sakkunniga. Förvånansvärt ringa hänsyn synes

även tugen till de goda resultat, som enligt medicinska fakulteten i Lund

redan uppnåtts vid sydsvenska gymnastikinstitutets utbildning av sjukgymnaster

i samarbete med Lunds lasarett, d. v. s. sjukgymnastutbildning vid

gymnastikinstitut samtidigt med friskgymnastutbildning och i intimt samarbete

med lasarett. 1927 års gymnastiksakkunniga hava föreslagit utökat

och liknande samarbete mellan gymnastiska centralinstitutets sjukgymnastutbildning

och lämpligt lasarett i Stockholm, och därvid föreslagit en anordning,

som så nära som möjligt ansluter sig till den utbildning, som äger

rum vid sydsvenska gymnastikinstitutet. Det hade då legat nära till hands

att ytterligare söka förbättra detta förslag, men i stället härför hava 1929

års sakkunniga framlagt ett alldeles nytt förslag, som för det första är så

ofullständigt utarbetat, att det icke utan förnyad utredning kan läggas till

grund för någon Kungl. Maj:ts proposition, och för det andra ger en mycket

bristfällig sjukgymnastik utbildning. Därjämte är det av den natur,

att det helt sönderbryter den hittillsvarande traditionen och river upp gymnastiska

centralinstitutets tjuguåriga utredningsarbete på nytt vid den tidpunkt,

då det enligt dåvarande statsrådets åsikt skulle föreläggas riksdagen

i färdigutrett skick. Här nödgas sällskapet allvarligt ifrågasätta, örn verkligen

1929 års förslag med sina påfallande brister har så många positiva

värden, att dessa uppväga förslaget åtföljande nackdelar för hela vår fysiska

fostran.

Sällskapet anser sig sålunda böra erinra örn, att i såväl 1924 som 1927

års gymnastiksakkunniga läkarvetenskapen varit representerad med högt

betrodda representanter, vilka icke reserverat sig mot de förslag, som av

respektive sakkunniga framlagts. 1927 års förslag är dessutom, som tidigare

av gymnastiska centralinstitutets direktion i yttrande till Kungl. Maj:t

påvisats, helt utarbetat i den riktning, som de medicinska myndigheterna

tidigare antytt och tillstyrkt. Vilka hittills ej anförda skäl motivera denna

markanta omsvängning i vissa medicinska myndigheters tidigare tillstyrkanden

till den åsikt, som nu företrädes av de två sista medicinska sakkunniga,

mot vilkas auktoritet dock bör ställas de högt kvalificerade medicinska representanterna

i 1924 och 1927 års kommittéer.

Detta nya förslag angående sjukgymnastutbildningen, vars fördelar de

sakkunniga ingalunda lyckats bevisa, har emellertid redan åstadkommit uppskov

på ett helt år med hela gymnastiska centralinstitutets omorganisation.

Denna stora fråga, som har vital betydelse för hela vårt folks fysiska

fostran, har fått stå tillbaka för här påpekade meningsskiljaktigheter

mellan olika medicinska auktoriteter angående detaljer i sjukgymnastutbildningen,

en fråga av så avgjort underordnad betydelse jämfört med den

förra, ätt det måste anses som högst beklagligt, att en dylik detaljfråga redan

fått förhala den stora frågan: gymnastiska centralinstitutets omorganisation

och förbättrad fysisk fostran åt vårt folk. Frånsett vilken ställning

Kungl. Majit än kommer att intaga i denna strid mellan de medicinska

auktoriteterna angående sjukgymnastutbildningen, får svenska gymnastiklärarsällskapet

vördsamt uttala den förhoppningen, att gymnastiska centralinstitutets

omorganisation måtte föreläggas 1931 års riksdag för att därigenom

ett slut måtte göras på nuvarande oefterrättliga förhållanden vid centralinstitutet,

som icke kunna anses värdiga kulturlandet Sverige av år 1930

och än mindre P. II. Kings eget land.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Frågan om de grundlinjer, efter vilka gymnastiska centralinstitutet för

framtiden skulle organiseras, har, såsom av den nu utav mig lämnade redogörelsen

framgår, varit föremål för ett långvarigt meningsutbyte, och tiden

synes mig vara inne, att denna fråga nu hänskjutes under riksdagens omprövning.

Bland den mångfald olika uppslag, som här framförts, kan man

skönja två huvudlinjer, vilka under hela den tid, denna fråga stått på dagordningen,

skarpt brutit sig mot varandra. Å ena sidan möta vi här den

ståndpunkt, som främst företrädes av de praktiserande gymnasterna av olika

slag, nämligen att utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet, liksom allt

hitintills, jämväl i fortsättningen hör omfatta gymnastikens båda grenar,

frisk- och sjukgymnastiken, och alltså även för framtiden resultera i utexaminerandet

av både gymnastiklärare och sjukgymnaster. Å andra sidan

har, framförallt från medicinskt håll, framförts den synpunkten, att utbildandet

av sjukgymnaster ej hade något samband med utbildandet av lärare

i gymnastik och idrott utan att förstnämnda utbildning vore en rent medicinsk

angelägenhet, som borde helt omhänderhavas av läkare på samma

sätt som exempelvis sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen.

Diskussionen i denna fråga, som pågått i två decennier, har icke lett

till något slutligt resultat, och de båda uppfattningarna stå fortfarande i det

stora hela oförmedlade mot varandra. Det är icke uteslutet, att de motsatta

åskådningarna allt framgent komma att mer eller mindre starkt brytas mot

varandra, därest icke genom ett beslut av riksdagen frågan vinner sin lösning.

Det osäkerhetstillstånd ifråga örn den framtida organisationen, som

denna mångåriga diskussion medfört för gymnastiska centralinstitutet, har

givetvis icke kunnat undgå att menligt inverka på arbetet därstädes, huru

plikttroget, hängivet och uppoffrande detta än varit. För en var, som

känner vad den svenska gymnastiken ej endast redan uträttat inom vårt

land och ute i världen, utan även äger sina givna förutsättningar att alltjämt

kunna uträtta, framstår det såsom en angelägenhet av högsta vikt

att söka genom en omorganisation av institutet få det rådande osäkerhetstillståndet

att upphöra och härigenom bereda den svenska gymnastiken för

framtiden lugnare och bättre arbetsförhållanden.

Örn det sålunda står fast och erkännes från alla håll, att gymnastiska

centralinstitutets organisationsfråga med det snaraste måste lösas, så har,

som jag nyss sade, endräkt örn denna lösning ingalunda vunnits genom

den förda diskussionen. När det för mig gällt att taga ståndpunkt till här

föreliggande viktiga spörsmål, har jag alltså haft att väga de för de olika

ståndpunkterna anförda skälen mot varandra för att på så sätt söka nå

fram till den lösning, som för den svenska gymnastiken och därigenom för

folkhälsan kan bliva den bästa.

Att jag så utförligt som skett redogjort för de uttalanden, som i den

föreliggande huvudfrågan gjorts av 1929 års sakkunniga och av de över

detta sakkunnigbetänkande hörda myndigheterna, beror därpå, att jag ansett

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

det vara av vikt att få hithörande spörsmål så allsidigt belysta som möjligt.

Av dem, som yrkat på sjukgymnastikens fullständiga frånskiljande från

utbildningen av gymnastiklärare har, som nyss nämnts, framhållits nödvändigheten

att närmare anknyta utbildningen av sjukgymnaster till sjukvården

och jämväl den medicinska undervisningen. För en tillfredsställande

sjukgymnastik underbyggnad krävdes tillgång till sjukvårdsanstalter, där

den blivande sjukgymnasten under sakkunnig läkares ledning kunde vinna

inblick i arbetet på ett sjukhus samt förvärva nödvändiga praktiska insikter

och erfarenhet i sjukvårdslära och sjukbehandlingsteknik. Möjlighet härtill

erbjödes icke vid det nuvarande gymnastiska centralinstitutet och kunde

icke väntas åvägabragd i anslutning till detta annat än med kostnader, som

måste te sig oöverkomliga. Då vidare sjukhustjänstgöringen förutsatte ett

visst mått av teoretisk medicinsk förutbildning, vore det naturligt, att sjukgymnastutbildningen

meddelades i en till det medicinska undervisningsväsendet

anknuten särskild läroanstalt. Ibland har man även såsom en olägenhet

av den nuvarande organisationen av gymnastiska centralinstitutet påpekat,

att densamma nödgade personer, vilka uteslutande voro inriktade

på gymnastiklärarkallet, att jämväl offra tid på ett ämne — sjukgymnastik

— för vilket de saknade både intresse och fallenhet.

Förespråkarna för sambandets bevarande åter hava framhållit, att friskoch

sjukgymnastiken i själva verket utgjorde ett sammanhängande helt,

att de vore så intimt med varandra förenade, att någon bestämd gräns

mellan dem icke kunde dragas. Frisk- och sjukgymnastiken berodde ömsesidigt

av varandra: friskgymnasten vore i behov av sjukgymnastiska insikter

för. att upptäcka och bedöma fel i kroppsställningar m. m., och för

sjukgymnasten vore friskgymnastiken ett viktigt stöd, då en mångfald av

de till friskgymnastiken hörande rörelserna funne en betydelsefull tillämpning

vid behandlingen av sjuka. En skilsmässa mellan frisk- och sjukgymnastutbildningen

kunde därför befaras medföra en sänkning av kompetensnivån

hos såväl gymnastiklärar- som sjukgymnastkåren. Mot en skilsmässa

och sjukgymnastutbildningens förläggande till en särskild anstalt eller

kurs hava även anförts praktiskt-ekonomiska skäl. Vid en skilsmässa torde

det vara omöjligt att undvika dubbelundervisning i viss utsträckning och

därav följande ökade kostnader för det allmänna. Slutligen innebure förslaget

att skilja sjukgymnastikutbildningen från gymnastiska centralinstitutet

en klart angiven föresats att avstänga männen från sjukgymnastisk utbildning

och verksamhet. Sjukgymnastens yrke skulle övergå till kvinnligt

monopol. En dylik anordning skulle bjärt bryta mot moderna arbetsvillkor

inom samhället samt mot den sjukgymnastiska traditionen. Från så gott

som alla håll hava också inlagts bestämda gensagor mot vad 1929 års sakkunniga

härutinnan föreslagit.

Vid ett vägande av dc sålunda anförda skälen mot varandra har jag funnit

mig böra ansluta mig till den uppfattningen, enligt vilken utbildningen

Bihang Ull riksdagens potolcoll Will. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

i frisk- och sjukgymnastik jämväl i fortsättningen bör — åtminstone i viss

utsträckning — höra samman.

Det kan icke förnekas, vare sig att i det sjukgymnastiska systemet

de friskgymnastiska rörelseformerna spela en avsevärd roll eller att för

friskgymnasten-läraren, vilken har att i sin verksamhet taga befattning med

barn och ungdom, som i fysiskt hänseende äro mycket olika rustade, det

har en synnerligen stor betydelse, att han besitter förutsättningar för att

kunna konstatera och bedöma förefintliga kroppsliga svagheter eller fel, som

påkalla särskild sjukgymnastisk behandling och även, efter skolläkares anvisning,

själv meddela sådan behandling åt elever, som därav äro i behov.

Man måste därför av en väl kvalificerad sjukgymnast fordra ett visst mått

av allmän gymnastisk utbildning, likaväl som man för friskgymnastens

del måste till en betydlig grad upprätthålla kravet på sjukgymnastiska insikter.

£n fullständig skilsmässa mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster

kan därför, som tidigare framhållits, befaras leda till en betänklig

försämring av kompetensnivån för såväl den ena som den andra utbildningsriktningens

vidkommande.

Jag har nyss berört de ökade kostnader för det allmänna, som vid en

skilmässa knappast torde kunna undvikas på grund av dubbelundervisningen.

Härtill komma så de synnerligen allvarliga ekonomiska konsekvenserna

för de enskilda personerna. På grund av det begränsade timantalet

vid lärarbefattningar i gymnastik med lek och idrott vid de smärre

läroanstalterna torde svårigheter alltid komma att yppa sig för att för dessa

befattningar erbjuda en lön, innebärande skälig bärgning för tjänstinnehavaren.

Hittills har det då varit vederbörande möjligt att genom sjukgymnastisk

verksamhet utöka sina inkomster; en skilsmässa mellan frisk- och

sjukgymnastutbildningen skulle för framtiden omöjliggöra detta.

Slutligen vill jag framhålla, att jag i likhet med både 1924 och 1927 års

sakkunniga finner, att man icke utan tvingande skäl bör övergiva en organisation,

som — trots de anmärkningar, som riktats mot densamma —

framvuxit ur speciellt svenska förhållanden och förmått att föra den

svenska gymnastiken fram till en erkänd ledarställning i världen. När nu,

så vitt jag kunnat finna, några dylika tvingande skäl icke blivit anförda,

har jag funnit mig böra söka bygga vidare på den redan befintliga grund,

som lagts av mångårig beprövad erfarenhet.

A andra sidan kan jag icke bortse ifrån åtskilligt av det som anförts av

förespråkarna för en skilsmässa mellan frisk- och sjukgymnastiken. Enligt

min uppfattning är det sålunda ett mycket befogat krav, att utbildningen av

sjukgymnaster närmare än hittills anknytes till sjukvårdsarbetet. Alla nödiga

erfarenheter örn och vanan vid behandlingen av sjukdomsfall, där sjukgymnastisk

terapi kan med fördel komma till användning, vinnes svårligen på

annat sätt än genom tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt, där ett rikhaltigt

sjukmaterial ständigt står till förfogande, och där den blivande sjukgymnas
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ten blir i tillfälle att under vetenskapligt fackutbildad läkares tillsyn och

under fackutbildad sjukgymnasts ledning förvärva praktisk färdighet och

vana vid de sjukas behandling. En sådan tjänstgöring är även mycket

viktig ur den synpunkten, att den är ägnad att hos sjukgymnasten inskärpa

betydelsen av samarbetet med läkaren.

De synpunkter, som av mig nu framhållits, hava, förefaller det mig, i

allt väsentligt beaktats i det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget.

Dessa hava föreslagit, att utbildningen under första året skulle anordnas

efter en enhetlig plan för alla elever, därvid jämväl i så stor utsträckning,

som lämpligen kunde ske, gemensam undervisning skulle äga rum för manliga

och kvinnliga elever. Under andra året skulle utbildningen däremot

uppdelas på två skilda linjer, en frisk- och en sjukgymnastlinje. Slutligen

skulle under ett tredje utbildningsår tillfälle beredas elev, som genomgått

friskgymnastlinjen, att erhålla utbildning å sjukgymnastlinjen, ävensom

elev, som genomgått sjukgymnastlinjen, att erhålla utbildning å friskgymnastlinjen.

Då det sålunda framlagda förslaget, såsom jag nyss anfört, i allt väsentligt

beaktat de synpunkter, som jag funnit vara de avgörande för den

framtida organisationen av gymnastiska centralinstitutet, finner jag mig böra

i princip uttala min anslutning till detta förslag. Detta synes mig på intet

sätt förhindra, att för den speciella sjukvårdens behov inom sjukhusen

sjuksköterskor eller därmed likställd personal i sin utbildning bibringas

jämväl någon färdighet i sjukgymnastik.

Ännu några frågor, som berörts av 1924 och 1927 års sakkunniga, äro

av den betydelse, att de böra antydas i detta sammanhang.

Såsom tidigare nämnts, ingår bland gymnastiska centralinstitutets uppgifter

ända sedan dess tillkomst att sörja för utbildningen av gymnastikinstruktörer

och gymnastikledare för krigsmakten. Beträffande denna utbildning

hava 1924 års sakkunniga föreslagit, att den elementära delen, d. v. s.

den, som för närvarande meddelas i den s. k. instruktörskursen, borde

skiljas från institutet och i stället överflyttas till försvarsväsendets egna

organ, under det att den högre gymnastiska utbildningen för officerare fortfarande

skulle kvarbliva vid institutet.

Detta förslag har biträtts såväl av de flesta myndigheter, som yttrat sig

i ämnet, som av 1927 års sakkunniga.

De skäl, som anförts för detta förslag, äro i korthet följande: Instruktörskursen

i sin nuvarande form kunde knappast sägas äga något egentligt

existensberättigande annat än med hänsyn till dess militära uppgift men

utgjorde, sådan den med tanke på detta utbildningsmål gestaltat sig, ett

hinder för ett rationellt ordnande av institutets undervisning till överensstämmelse

med dess karaktär av en högre utbildningsanstalt i fysisk fostran.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Då nu krigsmaktens behov av instruktörer i gymnastik syntes kunna lika väl,

ja måhända på ett bättre sätt tillgodoses, örn instruktörsutbildningen omhändertoges

av rent militära organ, borde den nuvarande instruktörskursen

icke längre vara förlagd till gymnastiska centralinstitutet. Vad angår den

sammankoppling av den civila och den militära gymnastiska utbildningen

på ett högre stadium, som i vårt land ägt bestånd alltifrån gymnastiska

centralinstitutets tillkomst, har däremot framhållits, att densamma haft och

fortfarande hade sakligt fog för sig samt innebure bestämda fördelar både

ur militär och allmänt medborgerlig synpunkt. För de härför anförda

skälen torde jag få hänvisa till sid. 14 och följande i 1924 års sakkunnigas

betänkande.

Detta förslag har, såsom nyss nämnts, i allmänhet blivit tillstyrkt. Även

jag finner mig böra förorda, att de militära instruktörskurserna brytas ut

ur det nära samband, vari de hittills stått till gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildningen.

Frågan örn den militära instruktörsutbildningen kommer emellertid att

behandlas av chefen för försvarsdepartementet i kap. VIII i det följande.

Både 1924 och 1927 års sakkunniga hava föreslagit, att det föreliggande

behovet av vetenskapligt stöd och ledning för arbetet på den fysiska fostrans

område skulle fyllas genom inrättande vid institutet av en professur

i kroppsövningarnas fysiologi och hygien, vars innehavare borde äga en

hög vetenskaplig kompetens och till sitt förfogande hava ett väl försett

laboratorium, avsett till tjänst såväl för undervisningen som för forskningen

inom ifrågavarande speciella del av den fysiologiska vetenskapen.

Beträffande de skäl, som anförts för detta förslag, ävensom de yttranden,

som avgivits däröver, torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

En förutsättning för att professuren i kroppsövningarnas fysiologi och

hygien skall kunna giva avsedda resultat är emellertid, såsom nyss nämnts,

att till professorns förfogande står ett väl utrustat laboratorium. Ett sådant

lärer emellertid icke kunna åstadkommas vid gymnastiska centralinstitutet

med nuvarande lokalförhållanden utan torde först kunna inrättas i samband

med den erkänt nödvändiga nybyggnaden för centralinstitutet. Vid sådant

förhållande och då därjämte den nuvarande statsfinansiella situationen manar

till stor försiktighet, lärer med den föreslagna institutionen — som innebär

en mycket önskvärd utvidgning av gymnastiska centralinstitutets verksamhet

ehuru icke en oeftergivlig förutsättning för dess omorganisation — tills vidare

fa anstå och den ifrågasatta lärarbefattningen i kroppsövningarnas fysiologi

och hygien tills vidare bliva likställd med övriga lärarbefattningar vid

institutet.

Beträffande den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen har framhållits,

att vid institutet borde etableras ett intimt samarbete med densamma, varvid institutet

borde intaga en impulsgivande, konsulterande och instruerande ställning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

I likhet med 1927 års sakkunniga vill jag i detta sammanhang betona

vikten och betydelsen för vårt folks både kroppsliga och andliga

hälsa av den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, därest denna bedrives

på ett riktigt sätt. Jag finner det då också helt naturligt, att gymnastiska

centralinstitutet, för att rätt kunna fylla sin plats såsom en centralhärd för

den fysiska fostran i vårt land, måste stå i en intim kontakt med denna

rörelse. Detta samarbete får dock ej skapas genom författningsföreskrifter

eller yttre organisatoriska anordningar, utan torde det i första hand få bliva

en institutets egen sak att finna de lämpliga vägarna härtill. En viktig

förutsättning för framgången av det frivilliga arbetet för fysisk fostran är,

att föreningarna äga tillgång till kompetenta gymnastik- och idrottsledare.

Härav föreligger ett mycket stort behov, vars fyllande ofta nog plägar erbjuda

svårigheter. Till detta behov bör gymnastiska centralinstitutet även

i det egentliga undervisningsarbetet taga hänsyn i så måtto, att vid utbildningen

av gymnastiklärare tid ägnas jämväl åt att förbereda eleverna för

uppgifter av ifrågavarande art.

Slutligen vill jag med några ord beröra frågan om den tidpunkt, från och

med vilken den nya organisationen av gymnastiska centralinstitutet bör

träda i kraft.

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har jag redan framhållit,

att, med hänsyn till de vidlyftiga arbeten med stadgar o. s. v., som

bleve en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut, det vore otänkbart att

föreslå, att den eventuellt av riksdagen beslutade nya organisationen skulle

träda i kraft tidigare än från och med budgetåret 1932/1933.

Denna uppfattning hyser jag fortfarande, och jag vill särskilt betona betydelsen

av att de viktiga administrativa beslut, som bliva en följd av ett

principbeslut av riksdagen, må kunna föregås av en noggrann utredning av

dem, som bliva närmast ansvariga för deras förande ut i verkligheten, nämligen

lärarkollegiet vid och direktionen över gymnastiska centralinstitutet.

Med hänsyn å andra sidan till önskvärdheten av att det hittills rådande

osäkerhetstillståndet på detta område, varom jag i det föregående talat, ej

varder utsträckt längre än nödvändigt, vill jag framhålla önskvärdheten av

att omorganisationens successiva genomförande verkligen tager sin början

från och med budgetåret 1932/1933. Då man har att räkna med två övergångsår,

under vilka undervisning skall meddelas såväl efter den nuvarande som

enligt den föreslagna organisationen, kommer det i allt fall att dröja till

budgetåret 1934/1935, innan omorganisationen helt kunnat genomföras.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. lil. Gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande

organisation m. m.

Sedan jag sålunda angivit min ståndpunkt till den grundläggande frågan

om den princip, enligt vilken efter min uppfattning gymnastiska centralinstitutet

för framtiden bör organiseras, vill jag övergå till att behandla

frågan örn gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande organisation.

Detta spörsmål och åtskilliga härmed sammanhängande frågor har av

1924 års sakkunniga behandlats i kap. III—VI (sid. 25—52 i deras betänkande)

samt av 1927 års sakkunniga likaledes i kap. III—VI (sid. 32—110

i deras betänkande).

För 1924 års sakkunniga var utbildningen av lärare i gymnastik för landets

skolor det centrala i gymnastiska centralinstitutets verksamhet, och i

anslutning härtill funno nämnda sakkunniga det vara naturligt, att institutets

omfattning och gestaltning vid en blivande omorganisation komme att

framför allt bliva beroende av det behov av fackutbildade gymnastiklärare,

som för skolornas del kunde beräknas föreligga. I detta sammanhang hava

1924 års sakkunniga behandlat vissa frågor, som intimt höra samman härmed,

nämligen dels frågan örn ämnet fysisk fostrans plats på skolornas

undervisningsprogram, dels frågan örn gymnastiklärarnas ställning i avlönings-

och andra hänseenden, dels ock frågan örn omläggning av den statliga

verksamheten för övervakande av det fysiska uppfostringsarbetet i

skolorna och bland landets ungdom i övrigt. Jag torde då först i korthet

få beröra dessa förslag.

1924 ars sakkunniga hava sammanfattat sina förslag i dessa hänseenden

på följande sätt:

l:o) I fråga örn gymnastikundervisningens omfattning föreslå vi inga andra

förändringar i nu bestående förhållanden än

a) beträffande de allmänna läroverken, att de två veckotimmarna i fäktning

för de fyra gymnasieringarna ersättas med 75 timmar per läsår, anslagna

åt idrotts- och friluftsliv, vari dock givetvis kan i viss utsträckning

ingå fäktundervisning;

b) beträffande de kommunala mellanskolorna, att samma timantal i gymnastik

fastställes för dessa skolor som för realskolan, d. v. s 4 timmar i

veckan;

c) beträffande de s. k. privatläroverken, att för de förberedande klasserna

bestämmes samma timantal i gymnastik som för folkskola av A-typ, klass

1 3, för realskolestadiet samma timantal som för realskolan och för gym
nasialstadiet

samma timantal som för gymnasierna vid statsläroverken;

d) beträffande folkskolseminarienna, att för elever, som genomgått tredje

klassen, anordnas en till augusti månad i omedelbar anslutning till höst
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

terminen förlagd obligatorisk 14 dagars kurs i idrotts- och friluftsliv, till

vilken bidrag i viss omfattning anvisas å vederbörande seminariers omkostDädsstätcr

*

2:o) I fråga örn gymnastikavdelningarnäs storlek föreslås för samtliga

skoltyper den maximibegränsningen, att avdelning icke må omfatta flera lärjungar,

än vad som motsvarar högsta tillåtna lärjungantalet i två sammanslagna

klassavdelningar, dock att eleverna i läroverkens och med dem jämförliga

läroanstalters (de kommunala mellanskolorna likväl undantagna) första

klass skola undervisas för sig i avdelningar, omfattande högst omkring 40

lärjungar, samt att särskilda gymnastikavdelningar anordnas för de elever,

vilka äro i behov av s. k. hållningsrättande gymnastik.

3:o) I fråga örn lär ar kraf terna föreslås

a) inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster i den utsträckning,

skolöverstyrelsen bestämmer, vid sidan av de vanliga gymnastik
lärarbefattningarna;

. „

b) gymnastiklärartjänsternas likställande i avlönings- och övriga hänseenden

med adjunktstjänsterna, i samband varmed bör fastställas en undervisningsskyldighet

för gymnastiklärare av 24—32 veckotimmar;

c) inrättande vid de större läroverken och vid folkskoleseminarierna av

förste gymnastiklärarbefattningar, förbundna med ett årligt arvode å 1,200

kronor utöver den ordinarie lönen.

4:o) Till beredande av tillfälle särskilt för folkskollärare att förvärva en

grundligare utbildning i fysisk fostran föreslås anordnande av fortbildningskurser

häri dels vid gymnastiska centralinstitutet eller genom dess försorg

annorstädes på lämplig plats, dels ock distriktsvis av gymnastikkonsulen
5:oj

Den nuvarande gymnastikinspektörsinstitutionen avskaffas och dess

inspekterande funktioner överflyttas på folkskolinspektörerna. Riket indelas

i 10 (altern. 11) gymnastikkonsulentdistrikt med var sin gymnastikkonsulent,

vilkens uppgift är att genom instruerande och konsulterande verksamhet

’ inom sitt område verka för främjande av fysisk fostran i allmänhet

och särskilt vid de läroanstalter, som icke förfoga över gymnastiklärare med

högre fackutbildning, samt bland de frivilliga gymnastik- och idrottsföreningarna.

Gymnastikkonsulenterna tillsättas av Kungl. Majit och jämställas i aviöningshänseende

med folkskolinspektörerna.

6:o) För den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledaroch

instruktörskrafter bör gymnastiska centralinstitutet sörja genom anordnande

av särskilda, härför avpassade utbildningskurser.

Beträffande de utlåtanden, som avgivits över 1924 års sakkunnigas sålunda

framställda förslag såväl i de över betänkandet avgivna yttrandena

som av 1927 års sakkunniga, torde jag här endast behöva hänvisa till handlingarna

i ärendet.

Frågan om gymnastikundervisningens omfattning vid olika slag av läroanstalter

är givetvis en angelägenhet av yttersta vikt för vårt folks fysiska

fostran. Emellertid torde den knappast kunna anses hava ett så intimt sammanhang

med det spörsmål, varom här närmast är fråga — gymnastiska centralinstitutets

omorganisation — att ett ståndpunktstagandc från min sida redan

nu är erforderligt. Jag vill dessutom erinra, att frågan om gymnastikun
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

dervisningens omfattning vid folkskolorna och de allmänna läroverken nyligen

varit föremål för Kungl. Maurts prövning (vid utfärdandet av 1919

års undervisningsplaner för folkskolorna och 1928 års undervisningsplaner

för de allmänna läroverken) och att frågan örn normalundervisningsplaner

för de kommunala mellanskolorna för närvarande befinner sig under utredning.

Ej heller spörsmålet örn gymnastikavdelningarnas storlek torde vara av

beskaffenhet att nu behöva upptagas till närmare omprövning.

I detta sammanhang hava 1924 års sakkunniga vidare berört frågan örn

anordnandet av särskilda undervisningsavdelningar för de elever, som äro i

behov av s. k. hållningsrättande gymnastik. De av de sakkunniga i detta

hänseende uttalade önskemålen hava så hilvida redan vunnit beaktande, att

i de nya, i anslutning till 1927 års skolbeslut den 29 juni 1928 utfärdade

undervisningsplanerna för rikets allmänna läroverk föreskrivits att —- på tid

utom timplanen och i den utsträckning därtill anslagna medel lämna tillgång

särskild hållningsrättande gymnastik eller i förekommande fall sjukgymnastik

skall meddelas åt de lärjungar, som efter skolläkarnas bestämmande

äro i behov därav. Såsom närmare framgår av punkt 172 av 1931

års åttonde huvudtitel, vartill jag här torde få hänvisa, hava de den 29

juni 1928 utfärdade planerna för undervisningen i gymnastik med lek och

idrott ännu icke trätt i tillämpning, men däremot har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att för budgetåret 1931/1932 anvisa medel för meddelande

under sagda tid låt vara i begränsad omfattning — av hållningsrättande

gymnastik eller i förekommande fall sjukgymnastik.

Till vad 1924 års sakkunniga föreslagit i fråga örn inrättandet av kombinerade

gymnastik- och ämneslärartjänster återkommer jag i det följande

under kap. IV.

Vid det förhållandet, att frågan örn lönereglering för befattningshavare

vid undervisningsväsendet icke kommer att bliva föremål för något Kungl.

Majits förslag till 1931 års riksdag, finner jag mig icke kunna till behandling

upptaga de framkomna förslagen om reglering av avlöningsförhållanden

m. m. för gymnastiklärarna samt örn inrättandet av förste gymnastiklärarbefattningar.

Frågan örn anordnande av fortbildningskurser i, jämte annat, gymnastik

med lek och idrott har redan tidigare i år varit föremål för Kungl. Majits

provning (punkt 211 av 1931 års åttonde huvudtitel). Vid min anmälan

inför Kungl. Majit under nyssberörda punkt av skolöverstyrelsens hemställan

om anslag för fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor fann

jag mig icke kunna tillmötesgå överstyrelsens däri gjorda framställning örn

beredande av medel till särskilda fortbildningskurser, däribland i gymnastik

med lek och idrott. Med hänsyn härtill torde några åtgärder med anledning

av förslaget i denna del icke nu böra ifrågakomma.

Den av 1924 års sakkunniga härefter berörda frågan örn ordnandet av

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

gymnastikinspektionen vid rikets folkskolor m. fl. läroanstalter befinner sig,

såsom närmare framgår av punkt 214 av 1931 års åttonde huvudtitel, för

närvarande under utredning, och med anledning härav torde några åtgärder

från min sida i denna fråga för närvarande icke vara möjliga.

I fråga örn de utav 1924 års sakkunniga föreslagna utbildningskurserna

för den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledar- och instruktörskrafter

hava 1927 års sakkunniga framhållit, att det syntes dem,

som örn det för dessa kursers fortsatta utveckling vore lyckligast, örn desamma

fortfarande ställdes under den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens

ledning och anslagen till desamma gjordes beroende på initiativ från

denna lednings sida. I anslutning härtill finner jag några åtgärder från

min sida i denna fråga i nu förevarande sammanhang icke vara av behovet

påkallade.

Härefter vill jag så övergå till frågan örn storleken av det framtida gymnastiska

centralinstitutet.

1924 års sakkunniga hava — å sid. 46 och 47 i betänkandet — behandlat

frågan om totalbehovet av arbetskrafter för den allmänna gymnastiken

och därvid efter en ingående undersökning ansett sig böra beräkna behovet

av fackutbildade gymnastiklärare vid de olika läroanstalterna till 462, en

siffra, som av de sakkunniga själva betecknas som i hög grad approximativ

men såsom dock givande en ungefärlig ledning vid bedömande av lärarbehovets

omfattning.

1927 års sakkunniga hava ansett sig kunna räkna med i stort sett samma

antal som det, varmed 1924 års sakkunniga räknade.

I kap. IV (sid. 48—50 i betänkandet) hava 1924 års sakkunniga behandlat

frågan örn behovet av högre utbildade gymnaster vid krigsmakten

under förutsättning att militärinstruktörskursen bortfaller och ersättes av

inom försvaret ordnade kurser, och hava de sakkunniga därvid anfört bl. a.

följande:

Vid de överläggningar, vi i ämnet haft med militära sakkunniga under

hösten 1924, har, med utgångspunkt från dåvarande försvarsorganisation

men med en beräknad personalreduktion, behovet av i gymnastiskt hänseende

högre utbildade officerare uppskattats så, att från truppförband av regementes

storlek en officer borde varannat — vart tredje år kommenderas

till centralinstitutet, samt att från mindre förband och från marinen kommendering

borde ske i proportion härtill. Kontingenten av till institutet

årligen nykommenderade officerare uppskattades på grundval av denna

beräkning till 20. I denna siffra låg dock en viss marginal med hänsyn

till att behovet år från år företedde en ganska stark växling till följd av

bortkommenderingar vid respektive truppförband, befordringar etc. Den

numera beslutade reduktionen av krigsmakten gör säkerligen även nyssnämnda

siffra för hög. Det torde med den faststiillda indragningen av antalet

truppförband och dessas förtunning hädanefter bliva tillfyllest, örn från

varje regemente en officer vart 4:e—5:e år sändes till centralinstitutet. Under

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sådana förhållanden torde antalet nyantagna militära elever vid institutet

komma att variera mellan 8—12, motsvarande en medelsiffra av 10 per

årskurs.

Såsom vi nyss framhållit växlar emellertid behovet årligen ganska starkt,

och vidare är det klart, att beräkningar av ifrågavarande slag alltid måste

bliva mer eller mindre osäkra. Det är därför ingalunda vår mening att ur

berörda uppskattning av årsbehovet hämta mer än en ungefärlig föreställning

örn vilka krav, som från krigsmaktens sida kan komma att för framtiden

ställas på centralinstitutet. Dettas blivande organisation bör därför ej

heller göras så snäv, att icke därstädes lätteligen en anpassning av utbildningsmöjligheterna

kan ske alltefter eventuella växlingar i det militära utbildningsbehovet.

Av enahanda skäl, som nyss anförts, synes det oss lämpligast, att antalet

officerare, som skola genomgå centralinstitutet, fastställes år från år, och att

beslut härutinnan meddelas av Kungl. Maj:t, efter de militära myndigheternas

och direktionens för centralinstitutet hörande.

De sakkunniga föreslå slutligen, att krigsmaktens behov av officerare med

högre gymnastisk utbildning tillgodoses genom en tvåårig utbildningskurs

vid centralinstitutet, anordnad gemensamt med de civila elevernas utbildning,

och att till denna kurs årligen kommenderas efter vederbörande militära

myndigheters prövning lämpliga officerare till det antal, som för varje

gång bestämmes av Kungl. Majit.

Den av 1924 års sakkunniga sålunda framlagda beräkningen rörande

behovet av högre utbildade gymnaster vid krigsmakten har i de över betänkandet

av de militära myndigheterna avgivna utlåtandena i det stora

hela lämnats utan erinran. Från några håll har dock framhållits, att med

hänsyn särskilt till numera rådande förhållanden krigsmaktens behov knappast

torde kunna tillgodoses medelst kommendering av en officer vart

fjärde—femte år från varje regemente.

1927 års sakkunniga hava för sin del anfört bland annat:

De sakkunniga holle före, att man borde beräkna krigsmaktens behov av

högre utbildade officerare till i medeltal en officer från varje regemente vart

tredje år. För krigsmakten skulle då vid gymnastiska centralinstitutet behöva

beräknas plats för 10 å 12 elever årligen, fördelade på ungefärligen följande

sätt: från specialvapnen i medeltal 1 ä 2 örn året, från flygvapnet 1 örn

året, undantagsvis 2, från marinen 1 vartannat år samt från infanteriet 6 ä

8 örn året. Det komme näppeligen att stöta på några större svårigheter

att — örn så skulle visa sig behövligt — i viss grad utöka detta antal antingen

genom ökning av sammanlagda antalet elever eller, örn sådant ur

annan synpunkt skulle vara önskvärt, på bekostnad av de civila elevernas

antal.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att, när de sålunda

beräknade 10 ä 12 platser årligen för militära elever, de härmed endast avsåge

sådana elever, som för att tillgodose krigsmaktens behov beordrades

att genomgå gymnastiska centralinstitutet. För andra militärer stod givetvis

alltid utvägen öppen att i vanlig ordning söka inträde därstädes.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

I kap. V av sitt betänkande (sid. 50—51) hava 1924 års sakkunniga behandlat

frågan om behovet av sjukgymnaster och därvid till en början

framhållit, att bland de i frågan initierade den meningen vore tämligen

enhällig, att för närvarande överproduktion av sjukgymnaster förelåge.

I viss mån ansåge emellertid de sakkunniga sig kunna beteckna den uppgivna

överproduktionen av sjukgymnaster såsom endast skenbar. Utan att

behovet av sjukgymnastik hjälp minskats, hade nämligen en minskning i

efterfrågan på sjukgymnaster gjort sig gällande på grund av de svåra ekonomiska

förhållanden, vilka varit rådande efter världskriget, och som gjort,

att mången enskild, som eljest behövt sjukgymnastik omvårdnad, hållits

tillbaka härifrån av tanken på de därmed förbundna kostnaderna.

I det stora hela torde man efter de sakkunnigas uppfattning kunna utgå

ifrån, att behovet av sjukgymnastiskt skolade krafter vore oförminskat, och

att till och med en ökning därav kunde förväntas eller redan förelåge, enär

man från läkarnas sida alltmer började få blicken öppen för värdet av sjukgymnastiken

såsom terapiform. Härpå tydde bland annat det förhållandet,

att man vid våra sjukvårdsinrättningar i större utsträckning än tidigare anställde

sjukgymnaster eller anlitade hjälp av sådana.

De sakkunniga funne icke några sådana omständigheter föreligga, som

berättigade en inskränkning i produktionen av sjukgymnaster, i vad densamma

omhänderhades av statens egna organ. Det tillskott, som sålunda

årligen tillfördes sjukgymnastkåren, torde under alla förhållanden icke vara

större, än att det motsvarades av ett förefintligt behov. Och i fråga örn

dessa sjukgymnaster ägde det allmänna i sina händer medel att skapa garantier

för att endast fullt kvalificerade personer släpptes ut i sjukgymnastik

praktik. Örn restriktioner i utbildningen av sjukgymnaster — härmed

avsåges givetvis endast sådana, som erhållit en av staten kontrollerad utbildning

—- skulle komma i fråga, borde dessa i första rummet komma till

stånd genom en inskränkning i de enskilda institutens omfattning. De sakkunniga

ansåge sig emellertid icke hava någon anledning att med stöd av

nuvarande förhållanden påkalla vidtagandet av åtgärder i denna riktning.

Beträffande de privata, av staten okontrollerade institutens och deras elevers

verksamhet framhöllo de sakkunniga såsom önskvärt, att man från det

allmännas sida ägnade densamma mera uppmärksamhet än hittills. De

kunde nämligen i många fall sägas innebära en verklig fara ur sjukvårdssynpunkt.

Då staten en gång uppställt principen om legitimation såsom

villkor för utövande av sjukgymnastyrket, förefölle det vara en statlig plikt

att tillse, att icke detta villkor överträddes och att, där överträdelser 1''örekomme,

sådana beivrades.

1927 års sakkunniga hava — efter en kortfattad redogörelse för de över

1924 års sakkunnigas betänkande i denna del avgivna yttrandena, vartill

jag här torde få hänvisa — anfört, att do i likhet mod 1924 års sakkunniga

ansåge sig icke böra påyrka någon inskränkning i den statliga utbildningen

av sjukgymnaster. Ej heller torde det — trots den för närvarande

sannolika överproduktionen av sjukgymnaster •— vara nödvändigt att omedelbart

företaga någon minskning i de av staten kontrollerade enskilda gymnastikinstitutens

omfattning. De sakkunniga utginge dock från att gymnastiska

centralinstitutets direktion komme att med uppmärksamhet följa denna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fråga och i fall av behov föreslå därav föranledda åtgärder. I detta sammanhang

ansåge de sakkunniga sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på

de för närvarande talrikt förekommande, okontrollerade instituten för meddelande

av undervisning i massage och sjukgymnastik. Den utbildning,

som meddelades i dessa institut — där »undervisningen» ofta förbundits

med kvacksalveriverksamhet — kunde mången gång betecknas som underhaltig,

och här torde såväl skärpta lagstiftningsåtgärder som en intensiv

upplysningsverksamhet vara på sin plats, då dessa institut, såsom 1924 års

sakkunniga framhållit, i många fall måste sägas innebära en verklig fara

ur sjukvårdssynpunkt.

1927 års sakkunniga hava härefter lämnat en redogörelse för en av dem

företagen undersökning rörande användningen och behovet av legitimerade

sjukgymnaster inom landet.

1927 års sakkunniga sluta med att hemställa, att åt medicinalstyrelsen

måtte uppdragas att utreda, vilka ändringar må visa sig påkallade i gällande

lagstiftning angående utövande av sjukgymnastik för att i möjligaste

män förhindra nu obestridligen förekommande överträdelser och kringgående

av sagda lagstiftning. I samband härmed torde jämväl böra till ytterligare

behandling upptagas frågan örn dessa sjukgymnasters anställningsoch

avlöningsvillkor, pensionsförhållanden o. s. v. I

I kap. Yl (sid. 52 i betänkandet) hava 1924 års sakkunniga — med stöd

av sina i kap. III—V gjorda undersökningar — uttalat sig angående gymnastiska

centralinstitutets omfattning vid en blivande organisation och därvid

såsom sammanfattning anfört följande:

Gymnastiska centralinstitutet skall enligt vårt förslag såsom läroanstalt

hava till uppgift att utbilda lärare i gymnastik vid skolor av olika slag, att

meddela en högre gymnastisk utbildning åt officerare samt att utbilda sjukgymnaster.

Denna utbildningsverksamhet blir den centrala och bestämmande

för institutets gestaltning i den nya organisationen. Vid sidan härav skall

institutet genom anordnande av särskilda kortare kurser tillgodose den frivilliga

gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledare och instruktörer samt

bereda tillfälle till fortbildning i gymnastik och idrott för folkskollärare, liksom

givetvis även för andra lärargrupper, som kunna vara i behov därav,

men befattningen med nämnda kurser torde åtminstone tillsvidare icke bliva

av en sådan räckvidd, att den kommer att avsevärt inverka på den nya

organisationens omfattning.

Att i siffror exakt angiva storleken av det utbildningsbehov, som för skolorna,

krigsmakten och den sjukgymnastiska verksamheten föreligger, är

icke möjligt. Beträffande lärarbehovet hava vi, i likhet med 1915 års kommitté,

gjort försök till en siffermässig beräkning, men denna är icke av beskaffenhet

att giva annat än en ungefärlig föreställning örn utbildningsbehovets

omfattning på detta område. Uppenbart är, att till följd av vårt

förslag om minskning av gymnastikavdelningarnas storlek, särskild undervisning

för läroverkens första klasser och särskilda avdelningar för s. k.

hållningsrättande gymnastik, antalet erforderliga gymnastiklärarbefattningar

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ökas och därigenom även utbildningsbehovet i denna del. Berörda ökning

blir synbarligen ganska avsevärd. Å andra sidan minskas det militära utbildningsbehovet

i icke oväsentlig grad, under det att, vad sjukgymnastutbildningen

angår, behovet torde kunna betraktas såsom i stort sett oförändrat.

Hittills hava vid centralinstitutet årligen mottagits omkring 60 nya elever,

hälften manliga och hälften kvinnliga. Även om den nyss påpekade ökningen

av utbildningsbehovet för gymnastiklärarbefattningarnas vidkommande

är större, än att den skulle kunna uppvägas av minskningen i det

militära utbildningsbehovet, tro vi dock, att totalbehovet skall för avsevärd

tid framåt kunna täckas, örn den hittillsvarande nyantagningssiffran bibehålies.

Vad proportionen mellan manliga och kvinnliga elever beträffar,

synes oss ingen anledning föreligga till en förändring i den hittills gällande

ordningen.

Vi utgå alltså vid uppgörandet av planen för institutets framtida organisation

från att vid institutet årligen skola mottagas omkring 60 nya elever,

varav omkring hälften manliga och hälften kvinnliga.

1927 års sakkunniga hava sammanfattat sina uttalanden rörande omfattningen

av institutets blivande organisation på följande sätt:

I likhet med 1924 års sakkunniga hava vi velat tilldela gymnastiska centralinstitutet

den trefaldiga uppgiften att utbilda gymnastiklärare för landets

läroanstalter av olika slag, att meddela högre gymnastisk utbildning för

officerare samt att utbilda sjukgymnaster. I kap. III—V hava vi sökt att

— med utgångspunkt från de av 1924 års sakkunniga gjorda, ingående

undersökningarna — beräkna det årliga behovet i dessa hänseenden, och vi

hava därvid funnit, att de av 1924 års sakkunniga gjorda beräkningarna i

stort sett kunna läggas till grund för den organisation av gymnastiska centralinstitutet,

som vi vilja föreslå. Vi utgå alltså vid uppgörandet av planen

för institutets framtida organisation från att vid institutet årligen skola

såsom regel mottagas omkring 60 nya elever, varav omkring hälften manliga

och hälften kvinnliga.

Man torde dock böra utgå från att gymnastiska centralinstitutet vid behov

skall kunna bereda plats för ett något högre elevantal än det nu

nämnda. Å andra sidan vilja vi understryka nödvändigheten av att gymnastiska

centralinstitutets direktion framdeles noggrant följer utvecklingen

av tillgång och efterfrågan på gymnastiklärare och sjukgymnaster både inom

och utom landet — bedömandet av krigsmaktens behov av gymnastiskt

högre utbildade officerare ankommer givetvis helt och hållet på de militära

myndigheterna. Skulle det i något hänseende visa sig, att för endera av

de båda förstnämnda kategorierna begränsning är erforderlig, måste det

sålunda anses åligga direktionen att själv vidtaga eller för Kungl. Majit

föreslå därav betingade åtgärder.

Vid ett planläggande av undervisningen vid det omorganiserade gymnastiska

centralinstitutet är det givetvis erforderligt att erhålla en så noggrann

förhandsberäkning som möjligt av de behov, som institutet skall hava att

tillgodose. Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga hava också i detta hänseende

verkställt utredningar, för vilka jag nu redogjort.

1924 och 1927 års sakkunniga hava kommit till det resultatet, att vid

Departe
mentschefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.is proposition Nr 133.

institutet årligen böra såsom regel mottagas omkring 60 nya elever, varav

omkring hälften manliga och hälften kvinnliga. Av de manliga har ungefär

en tredjedel, d. v. s. vid pass ett tiotal om året, beräknats bliva sådana,

som för tillgodoseende av krigsmaktens behov av högre gymnastiskt utbildade

officerare kommenderas att genomgå gymnastiska centralinstitutet.

De sålunda framkomna siffrorna — som i det stora hela lämnats utan

erinran i de över nyssberörda sakkunnigutlåtanden avgivna utlåtandena —

synas mig vara väl avvägda, och jag vill därför uttala min anslutning till

vad nämnda sakkunniga härutinnan föreslagit.

Det sålunda av de sakkunniga föreslagna och av mig nu godtagna elevantalet

får givetvis icke betraktas såsom ett bestämt fixerande av avdelningarnas

storlek; det avser allenast att giva en ungefärlig föreställning örn

den blivande anstaltens omfattning. I detta sammanhang vill jag — i likhet

med 1927 års sakkunniga — betona nödvändigheten av att gymnastiska

centralinstitutets direktion framdeles noggrant följer utvecklingen av

tillgång och efterfrågan på gymnastiklärare och sjukgymnaster både inom

och utom landet. Skulle det i något hänseende visa sig, att för endera av

nämnda kategorier begränsning eller utvidgning av elevantalet är erforderlig,

måste det anses åligga direktionen att själv vidtaga eller för Kungl.

Majit föreslå därav betingade åtgärder.

Såsom av den utav 1929 års sakkunniga verkställda utredningen rörande

behovet av sjukgymnaster torde framgå, bliver det antal, som, enligt vad

nu föreslagits, skulle utbildas vid gymnastiska centralinstitutet, icke tillräckligt

för landets behov. Härav följer, att man — vilket även förutsatts

av både 1924, 1927 och 1929 års sakkunniga — jämväl för framtiden måste

räkna med privata institut för denna utbildning. Det förtjänstfulla sätt,

på vilket de av staten kontrollerade instituten, Arvedsons i Stockholm och

sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund, hittills omhänderhaft den dem anförtrodda

sjukgymnastutbildningen, gör, att jag i här förevarande hänseende

utan tvekan anser mig kunna följa de sakkunnigas förslag. Å andra sidan

måste givetvis vissa förändringar i fråga örn dessa privata institut bliva

oundgängliga såsom en följd av de ändrade bestämmelser, som jag i det

följande kommer att föreslå för utbildningen av sjukgymnaster — speciellt

då de kvinnliga — vid gymnastiska centralinstitutet. Härtill torde jag

emellertid få anledning att återkomma under kap. V i det följande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

95

IV. Inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster.

Å sid. 29 o. f. i sitt betänkande hava 1924 års sakkunniga framlagt ett

synnerligen omdebatterat förslag, nämligen om inrättandet av kombinerade

gymnastik- och ämneslärartjänster. I anslutning härtill hava nämnda sakkunniga

vidare i kap. VII av sitt betänkande föreslagit införande av gymnastik

såsom ämne i filosofisk ämbetsexamen.

De skäl, som föranlett 1924 års sakkunniga att framkomma med här

ifrågavarande förslag, hava de å sid. 53 i sitt betänkande sammanfattat på

följande sätt: Skälen vore dels ett allmänt pedagogiskt, nämligen att det

synts de sakkunniga med hänsyn till all skolundervisnings enhetliga mål,

att utbilda dugliga medborgare, önskligt att på detta sätt verka för ett hävande

av den rådande dualismen mellan intellektuellt och fysiskt uppfostringsarbete,

en dualism, som medfört en underskattning av den fysiska

fostrans betydelse och värdet av dess målsmäns arbete, dels ock ett speciellt

organisatoriskt, nämligen önskvärdheten av att på ett tillfredsställande sätt

kunna fylla behovet av lämpliga, för sin uppgift nöjaktigt utbildade lärarkrafter

för de mindre läroanstalter, speciellt småläroverken, där timantalet

i gymnastik ej motiverade anställandet av särskild lärarkraft för detta ändamål,

samt för de överskottstimmar i gymnastik, som uppkomme vid de

större läroverken, sedan på särskilda gyntaastiklärarkrafter lagts det maximum

av undervisning, som de sakkunniga ansett skäligen kunna av sådana

lärarkrafter uttagas.

För att möjliggöra inrättandet av kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster

vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter föreslå

1924 års sakkunniga införande av filosofisk ämbetsexamen med gymnastik

såsom däri ingående examensämne. Studierna för sådan examen skulle

bedrivas dels vid universitet eller högskola och dels vid gymnastiska centralinstitutet.

Examen skulle omfatta dels någon av tio närmare angivna

ämnesgrupper, tillhörande antingen den humanistiska eller den matematisknaturvetenskapliga

sektionen, dels ock vid gymnastiska centralinstitutet avlagd

gymnastiklärarexamen. För examens godkännande skulle erfordras,

att den studerande erhållit minst sju betygsenheter, så fördelade, att minst

två betygsenheter förvärvats i vartdera av de båda ämnena i vederbörande

ämnesgrupp samt minst två betygsenheter i endera av betygsgrupperna

teoretiska insikter och praktiska färdigheter i gymnastiklärarexamen ävensom

minst en betygsenhet i den andra av dessa betygsgrupper. I övrigt

skulle för ifrågavarande examen i stort sett bestämmelserna för vanlig filosofisk

ämbetsexamen äga motsvarande tillämpning. Såsom normal förutsattes

en sådan studieordning, att universitetsstudierna föreginge utbildningen

vid gymnastiska centralinstitutet. Under denna förutsättning föresloges, att

de elever vid institutet, vilka utbildade sig till ämnosgymnastiklärare, under

andra läroåret av sin vistelse vid nämnda institut erbölle tillfälle att fullgöra

hälften av provårskursen. Härigenom skulle sammanlagda utbildnings
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tiden för ifrågavarande elever kunna normalt beräknas avslutad efter tio—

elva terminers studier.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har tillstyrkts av statskontoret,

skolöverstyrelsen (dock med reservation av en av dess ledamöter), lärarkollegiet

vid och direktionen över gymnastiska centralinstitutet, kommunala mellan

skolornas lärarförening, styrelsen för högre folkskolornas lärarförening, direktionen

över Stockholms stads undervisningsverk samt filosofiska fakulteten vid

universitetet i Lund, med vilken det större akademiska konsistoriet därstädes

instämt (fakultetens yttrande avgavs med 10 röster mot 7, som voro för

avslag å förslaget). Härjämte har kollegiet vid högre lärarinneseminariet —

med instämmande av centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen — yrkat

på att anstalter måtte vidtagas för att, i analogi med vad de sakkunniga i

övrigt föresloge, bereda dem, som studerade vid högre lärarinneseminariet,

möjlighet att genom en kombination av studierna vid seminariet och vid

gymnastiska centralinstitutet utbilda sig till ämnesgymnastiklärarinnor. Denna

möjlighet borde enligt centralstyrelsens mening stå öppen även för studerande

vid privata högre lärarinneseminariet.

Det av 1924 års sakkunniga i detta hänseende framlagda förslaget har

däremot avstyrkts av filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, med

vilken det större akademiska konsistoriet därstädes instämt (mot fakultetens

beslut avgåvos emellertid reservationer av fyra av dess ledamöter), lärarrådet

vid Göteborgs högskola, med vilket styrelsen för nämnda högskola instämt,

kanslern för rikets universitet, styrelsen för läroverkslärarnäs riksförbund samt

allmänna adjunktsföreningens verkställande utskott.

Beträffande de sålunda avgivna utlåtandena, av vilka åtskilliga äro synnerligen

utförliga, torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava till en början till principiell granskning upptagit

förslaget om inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster

och därvid anfört bl. a.:

Vad först beträffade det av 1924 års sakkunniga anförda pedagogiska

skälet, torde i detta ligga ett visst berättigande. Emellertid holle de sakkunniga

före, att den underskattning av den fysiska fostrans betydelse och

värdet av dess målsmäns arbete, varom 1924 års sakkunniga talade, snart

skulle tillhöra en förgången tid. Man kunde icke bortse från att stora och

betydelsefulla kretsar av vårt folk börjat visa förståelse för dessa frågor i

en utsträckning, som man endast för några år sedan knappast kunnat vänta

sig. Ett realiserande av det utav 1924 års sakkunniga framlagda och av

de sakkunniga i princip tillstyrkta likställandet i avlöningshänseende mellan

adjunkter och fackgymnastiklärare torde jämväl få inverkan i detta hänseende.

Vidare ville de sakkunniga framhålla, att den fördjupade vetenskapliga

utbildning ävensom den ökade pedagogiska skolning, som enligt

deras förslag skulle meddelas vid gymnastiska centralinstitutet, med all

sannolikhet komme att verka för en ytterligare avspänning i motsatsförhållandet

mellan den intellektuella och den fysiska fostrans målsmän. Därtill

komme slutligen, att ämneslärarna efter de s. k. idrottsdagarnas in
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 97

förande själva måste deltaga i ledningen av den fysiska fostran i läroverken.

Vad så beträffade det av 1924 års sakkunniga framhållna organisatoriska

skälet, torde det vara ofrånkomligt, att för närvarande stora svårigheter erbjöde

sig för de mindre skolorna att erhålla fullt kvalificerade lärare i gymnastik.

Med hänsyn till de invändningar, som gjorts mot förslaget örn

kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster — här torde endast böra erinras

örn vad som anförts rörande svårigheten att med samma intresse meddela

undervisning i så olikartade ämnen samt angående den olika pensionsåldern

för ämneslärare och gymnastiklärare — hade de sakkunniga dock till en

början ansett sig böra undersöka, om icke tilläventyrs någon annan lösning

på dessa skolors rekryteriugssvårigheter stöde att vinna. I sådant hänseende

hade de särskilt fäst sig vid förslaget, att åde orter, där flera smärre

skolor av olika slag vore förlagda, en och samme lärare i övningsämnen

skulle tjänstgöra samtidigt i flera skolor och därigenom få tillräckligt arbete

och tillräcklig avlöning. De sakkunniga förbisåge icke, att ganska stora

svårigheter måste möta realiserandet av detta förslag; här torde endast

behöva erinras örn sådana frågor som tillsättning, avlönings gäldande, rätt

att räkna tjänstår för uppfattning i högre lönegrad, rätt till pension o. s. v.

Det hade icke varit de sakkunniga möjligt att i detta hänseende företaga

någon utredning. Emellertid syntes denna utväg vara av så stor betydelse

både för skolorna och den enskilde läraren, att de sakkunniga ansåge sig

böra anhålla örn verkställandet — förslagsvis genom skolöverstyrelsen —

av denna utredning. Hos Kungl. Maj:t förelåge redan flera framställningar

om en dylik utredning.

Även om man skulle lyckas att lösa frågan om anställandet av en och

samme lärare vid olika skolor, torde man dock få räkna med skolor, som

trots detta icke skulle kunna erhålla fullt utbildade lärarkrafter i gymnastik

med lek och idrott.

När de sakkunniga sökte framlägga ett förslag till lösning, ville de till

en början framhålla, att de ansåge föreningen av dessa olikartade ämnen

som en nödfallsutväg, som endast borde förekomma där alla andra vägar

vore stängda. En dylik förening borde sålunda under inga omständigheter

få äga rum utan medgivande av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall. Det

tillkomme redan för närvarande skolöverstyrelsen att besluta angående ämnena

i tjänster, som ledigförklaras vid läroverken. Denna rätt borde, när

det gällde ämnesgymnastiklärartjänster, utsträckas till alla statsunderstödda

läroanstalter. Härigenom kunde man hoppas att undgå det godtycke vid

upprättandet av dylika tjänster, som annars möjligen kunde vara att befara.

1924 års sakkunniga hade (å sid. 56 i betänkandet) avböjt den rena kurnuleringen

av vanlig filosofisk ämbetsexamen, omfattande minst tre universitetsämneu,

och den tvååriga kursen vid institutet, då en dylik kumulering

skulle komma att medföra en alltför lång och kostsam studietid å denna

utbildningslinje. Normalt beräknades studierna för filosofisk ämbetsexamen

taga en tid av sju—nio terminer i anspråk. Den totala utbildningstiden för

ämnesgymnastikläraren skulle alltså komma att uppgå till elva — tretton

terminer. En så avsevärd studietid syntes 1924 års sakkunniga icke stå i

något rimligt förhållande till den kompetensgrad, som genom utbildningen

skulle förvärvas.

När de sakkunniga trots dessa onekligen mycket tungt vägande invändningar

ansåge sig böra förorda, att av den blivande ämnesgymnastikläraren

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

skulle fordras såväl filosofisk ämbetsexamen -— eller däremot svarande utbildning

— som kurs vid gymnastiska centralinstitutet, hade de utgått från

att den läraraspirant, som underkastade sig denna långa och dyrbara utbildning,

härigenom skulle komma i åtnjutande av vissa fördelar, som skulle

uppväga nackdelarna. I förbigående ville de sakkunniga meddela, att det

redan med nuvarande organisation av gymnastiska centralinstitutet flera

gånger inträffat, att gymnastiklärarkompetens förvärvats av elever, som

tidigare innehaft behörighet för lärarbefattning vid allmänt läroverk. De

sakkunniga ville då först framhålla det förhållandet, att vederbörande läraraspirant

genom utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet — som icke

kunde beräknas taga avsevärt längre tid än något av de största universitetsämnena

— finge större möjligheter att relativt snabbt erhålla fullmakt å

adjunktstjänst, vilket under nuvarande befordringsförhållanden torde få anses

_ vara av icke ringa betydelse. Härtill bomme, att lärare med denna

utbildning borde kunna erhålla möjlighet till extra inkomster vid den egna

skolan i ganska stor utsträckning. Som bekant förekommer det nu allmänt,

att lärare genom undervisning i andra läroanstalter sökte skaffa sig biförtjänster.

I huru stor utsträckning detta skedde, hade det givetvis icke varit

möjligt för de sakkunniga att undersöka. De hade emellertid under hand

inhämtat, att skolöverstyrelsen för närvarande meddelade tillstånd för läroverksadjunkt

att meddela undervisning utanför skolan upp till 15 veckotimmar.

Därest nu en adjunkt med gymnastiklärarkompetens berättigades

att förlägga motsvarande antal övertimmar inom den egna skolan, skulle

denna skolas behov av utbildad lärarkraft kunna tillfredsställas samtidigt

som läraren skulle erhålla ett icke oväsentligt tillskott till sin lön. I detta

sammanhang torde få erinras därom, att i de små skolor, där en sådan

utväg kunde bliva erforderlig, antalet gymnastikavdelningar i allmänhet

torde vara tre, vadan antalet veckotimmar i gymnastik där torde uppgå

till 12. Eventuellt kunde man också tänka sig den möjligheten, att den

gymnastiskt utbildade läraren erhölle någon minskning i sin undervisningsskyldighet

i läsämnen; de härigenom uppstående överskottstimmarna torde

då i allmänhet kunna övertagas av andra lärare vid läroanstalten.

För att ytterligare underlätta arbetet vid gymnastiska centralinstitutet för

läraraspiranter ansåge de sakkunniga sig böra föreslå, att elev vid institutet,

som vid föregående tentamen eller däremot svarande slutprov vid universitet

eller högskola erhållit vitsord i ämnen, som jämväl studerades vid institutet,

finge efter prövning av institutets direktion i varje särskilt fall

helt eller delvis befrias från motsvarande undervisning vid institutet och,

eventuellt, erhålla rätt att tillgodoräkna sig de tidigare erhållna vitsorden

såsom betyg vid institutet.

Från flera håll hade föreslagits, att för här ifrågavarande läraraspiranter

skulle anordnas kortare kurser vid universitet eller annorstädes. Detta

ansåge de sakkunniga sig böra på det bestämdaste avstyrka, dels med hänsyn

därtill, att den på sådant sätt meddelade utbildningen knappast torde

kunna motsvara de höga krav, som för närvarande måste ställas på en

lärare i fysisk fostran, dels ock med tanke på de ökade kostnader för statsverket,

som en utbildning av gymnastiklärare på flera ställen i landet givetvis

måste medföra.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga,

dels att åt skolöverstyrelsen måtte uppdragas att utreda, huruvida och

under vilka villkor å orter, där flera smärre skolor av olika slag vore för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 99

lagda, en och samme lärare i övningsämnen kunde tjänstgöra samtidigt i

flera skolor;

dels att föreskrift måtte meddelas därom att i fall, då vid statlig eller

statsunderstödd skola på grund av speciella förhållanden gymnastikundervisningen

icke eljest skulle kunna uppehållas med utbildad lärarkraft, lärare

finge anställas i både läsämnen och fysisk fostran; skolande tillstånd härtill

lämnas av skolöverstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall;

dels att föreskrift måtte meddelas därom att vad i kungörelsen den 18

juni 1925, nr 326, föreskrivits beträffande fullgörande av ämneslärarinnas

vid privatläroverk tjänstgöring i övningsämnen skulle, under nyss angivna

förutsättning samt efter prövning av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall,

ej gälla ämnet gymnastik;

'' dels att skolöverstyrelsen måtte bemyndigas att, då behov därav yppades,

meddela ämneslärare vid statlig läroanstalt, som avlagt gymnastiklärarexamen,

rätt att, utöver honom eljest åliggande tjänstgöring, meddela undervisning

vid läroanstalten i gymnastik med lek och idrott under högst femton

veckotimmar, med rätt för dylik lärare att ej mindre åtnjuta avlöning för

denna undervisning enligt samma grunder, som gälla för annan gymnastiklärare,

än även, eventuellt, erhålla motsvarande minskning i honom i läsämnen

åliggande undervisningsskyldighet.

Härefter hava 1927 års sakkunniga i fråga örn förslaget örn gymnastik

såsom ämne i filosofisk ämbetsexamen anfört bland annat:

De sakkunniga hade tidigare framlagt sina synpunkter beträffande det av

1924 års sakkunniga upptagna förslaget örn inrättandet av ämnesgymnastiklärarbefattningar.

De hade därvid funnit sig böra uttala sig för att en

dylik kombination, med hänsyn till de stora därmed förenade svårigheterna,

endast borde förekomma i de undantagsfall, då en skolas krav på utbildad

gymnastisk lärarkraft icke kunde tillgodoses på något annat sätt. Under

det att kombinationen för 1924 års sakkunniga ansågs vara en ganska allmän,

understundom till och med eftersträvansvärd företeelse, framstode den för

1927 års sakkunniga såsom en nödfallsutväg, som — örn de av dem i det

föregående föreslagna åtgärderna komme till utförande •— endast torde behöva

tillgripas i sällsynta undantagsfall. Redan med hänsyn härtill måste

det för de sakkunniga vara mera tvivelaktigt, om man behövde vidtaga de

ingripande och vittutseende åtgärder, som av 1924 års sakkunniga föreslagits

i kap. VII av deras betänkande (sid. 52 o. f.). Härtill komme vidare

de mångå invändningar, som från olika håll gjorts mot detta förslag. Så

hade exempelvis framhållits svårigheterna för läraras piran t er att erhålla

extralärartjänstgöring endast på sina avlagda tentamina i två läsämnen eller

att erhålla provår i konkurrens med sina teoretiskt bättre meriterade kamrater.

Det torde nämligen icke, såsom jämväl skolöverstyrelsen framhållit,

vara tänkbart att aspiranterna på ämnesgymnastiklärartjänster skulle erhålla

provår före mera meriterade kamrater, som ginge den ordinarie vägen.

Och särskilt för närvarande vore konkurrensen örn provårsförordnandena

synnerligen stark. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat från

skolöverstyrelsen, bade vid fördelning våren 1928 av platserna vid provårsläroverkeri

för läsåret 1928/1929 endast i undantagsfall plats erhållits av

lärare å adjunktsstadiet med mindre än tio terminers tjänstgöring. Slutligen

hade framhållits, att provårsutbildningen under genomgåendet av den samtidiga

utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet skulle bliva betydligt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

förminskad till sitt värde. Härtill torde få läggas de väsentliga svårigheter,

som mötte, när det för vederbörande gällde att planlägga sina studier och

välja en ämneskombination, som i framtiden kunde tänkas leda till befordran

å ordinarie tjänst. Samtliga de nu omförmälda invändningarna, vilka

syntes vara nog så tungt vägande, avsåge emellertid närmast den teoretiska

sidan av de ifrågasatta ämnesgymnastiklärarnas utbildning. Avgörande för

de sakkunnigas ställningstagande till denna fråga hade varit de svårigheter,

som ur gymnastiska centralinstitutets synpunkt skulle möta vid ett realiserande

av förslaget. För det första skulle svårigheter uppkomma redan vid

inträdesprövningarna. Skulle inträdessökande, som avlagt sina tentamina i

universitetsämnen, äga företräde framför andra inträdessökande, riskerade

man att utesluta sådana, som vore överlägsna i andra hänseenden och bättre

lämpade för gymnastiska centralinstitutets egentliga uppgift. Å andra sidan

bleve det ofta svårt att till förmån för yngre i teoretiskt hänseende väsentligt

underlägsna medsökande utesluta inträdessökande, som med detta mål

för ögonen under flera år bedrivit universitetsstudier. Vidare torde det ur

gymnastiska centralinstitutets synpunkt sett vara nära nog uteslutet att

samtidigt med andra årskursen vid institutet genomgå halva pro vårstjänstgöringen.

Rent frånsett de stora schematekniska svårigheter, som skulle

uppkomma, vore andra årskursen vid gymnastiska centralinstitutet redan nu

och bomme jämväl vid ett bifall till de sakkunnigas förslag att bliva så

både fysiskt och psykiskt krävande, att det torde bliva särdeles vanskligt

att därjämte på ett tillfredsställande sätt utföra det både ansträngande och

för vederbörandes hela framtid på lärarbanan avgörande arbete, som halva

provårstjänstgöringen innebure.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade de sakkunniga ansett sig böra

avstyrka det av 1924 års sakkunniga i kap. VII av deras betänkande framlagda

förslaget.

Bland de myndigheter, som avgåvo utlåtanden över det av 1927 års

sakkunniga framlagda betänkandet, är det endast skolöverstyrelsen och direktionen

över gymnastiska centralinstitutet, som behandlat här förevarande

spörsmål.

Direktionen hfar framhållit, att de starka betänkligheter, som från universitets-

och lärarhåll anförts mot 1924 års sakkunnigas förslag i denna del,

ej kunde lämnas åsido, utan direktionen måste anse, att det föreliggande

förslaget borde givas företräde härutinnan, särskilt som till följd av linjedelningen

den av 1924 års sakkunniga föreslagna provårstjänstgöringens

fullgörande under andra året omöjliggjordes. Denna hade nämligen varit

avsedd att huvudsakligen äga rum i stället för den sjukgymnastiska utbildningen,

som helt bortfölle för andra årets friskgymnastlinje enligt 1927

års sakkunnigas förslag.

Skolöverstyrelsen — mot vars uttalande i denna del reservation avgivits

åv generaldirektören och två av överstyrelsens ledamöter — har anfört

huvudsakligen följande:

Enligt överstyrelsens mening hade intet inträffat, som vore ägnat att

rubba överstyrelsens tidigare intagna ståndpunkt, även om givetvis särskilt

de på grund av 1927 års skolreform inträdda svårigheterna i befordrings
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

avseende för de allmänna läroverkens lärare manade till försiktighet vid

tillämpande av en eventuell ny ordning. Å andra sidan torde man, om

spörsmålet skärskådades ur skolans synpunkt, icke kunna förbise, att såväl

den i samband med reformen införda ledigheten för friluftsliv som ock inrättandet

av ett stort antal nya fyraåriga samrealskolor i förening med de

nuvarande läroverkens beskärning med en å två klasser åt sagda förslaggivit

ökad aktualitet.

Överstyrelsen kunde icke heller finna, att de åtgärder, som nu av de sakkunniga

ifrågasatts för att göra anordningen med kombinerade ämnes- och

gymnastiklärare överflödig, skulle på ett tillfredsställande sätt tillgodose

detta syfte. I fråga örn uppslaget att olika läroanstalter å samma ort skulle

förena sig om en och samma gymnastiklärare erinrades, att enligt överstyrelsens

mening dylika åtgöranden, hur önskvärda de än kunde synas, enligt

nu gällande bestämmelser örn statsunderstöd till kommunala eller enskilda

läroanstalter endast kunde komma till stånd på frivillighetens väg. Överstyrelsen

kunde icke angiva någon form för att på grundvalen av gällande

ordning skapa garantier för en allmän utveckling i denna riktning. Och

vad beträffade de sakkunnigas förslag, att ämneslärare skulle kunna medgivas

rätt att vid samma statliga läroanstalt, där han vore anställd, bestrida

timlärarförordnande å intill femton veckotimmar, måste allvarliga betänkligheter

inställa sig mot en dylik anordning. Det torde icke vara möjligt

att angiva något hållbart skäl, varför ett dylikt undantag från nu bestående

regler skulle medgivas i fråga örn ämnet gymnastik med lek och idrott

men icke beträffande andra skolans läro- och övningsämnen. Därjämte erinrades,

att det inför de mycket ovissa utsikter till utnyttjande av gymnastiklärarutbildningen,

som enligt sakkunnigförslaget skulle vara för handen,

torde vara mycket få ämneslärare, som skulle befinnas villiga att underkasta

sig den kostsamma särskilda utbildning, som skulle vara oundgänglig.

I nu berörda avseende funne sig alltså överstyrelsen böra vidhålla den

ståndpunkt, som kommit till uttryck i överstyrelsens tidigare utlåtande.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen, beträffande vilkas motiveringar jagtorde

få hänvisa till handlingarna i ärendet, hava ansett, att överstyrelsen

bort, med avböjande av förslaget örn kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster,

uttala sig för verkställande av en utredning i ämnet.

Det förslag, som 1924 års sakkunniga framlagt i fråga örn införandet av

kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster, har främst framsprungit ur

önskemålet att bereda tillgång till väl kvalificerade lärarkrafter i gymnastik

med lek och idrott jämväl vid sådana läroverk, där icke full sysselsättning

i detta ämne kan beredas läraren, d. v. s. som regel vid de små läroverken.

Man kan icke bortse från att för dessa läroanstalter svårigheter understundom

uppstått, då det gällt att erhålla väl kvalificerad gymnastiklärare,

och dessa svårigheter torde — såsom jämväl skolöverstyrelsen framhållit —

sannolikt komma att ökas i och med genomförandet av 1927 års skolreform

med dess bortskärande av läroverkens lägsta klass eller klasser.

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget har också från flera håll

hälsats med tillfredsställelse, och särskilt har skolöverstyrelsens majoritet

uttalat sig för detsamma.

Departementschefen

.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Från andra håll har emellertid förslaget mötts av kraftiga gensagor. Man

har framhållit den avsevärda försvagning i den blivande lärarens vetenskapliga

utrustning, som en filosofisk ämbetsexamen, avlagd enligt de av

1924 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna, skulle innebära på grund

av det minskade antalet ämnen. Vidare hava framhållits vådorna av och

svårigheterna i att den för lärarens hela framtida verksamhet så betydelsefulla

provårsutbildningen till icke mindre än hälften skulle förläggas samtidigt

med den både fysiskt och psykiskt ansträngande utbildningen på

gymnastiska centralinstitutet. Härjämte har framhållits, att förslagets genomförande

otvivelaktigt kommer att försvaga utsikterna för de många

obefordrade extralärarna att erhålla ordinarie anställning. Slutligen har

framhållits, att det nuvarande läget inom det högre skolväsendet manade

till särskild varsamhet inför nya och vittutseende reformprojekt, i det att

den nu pågående omorganisationen på detta område icke gjorde tidpunkten

lämplig för genomförande av ett förslag med så ingripande verkningar

i fråga örn lärarkårens utbildnings- och anställningsförhållanden vid läroverken.

De nu anförda betänkligheterna hava synts mig tungt vägande, och jag

anser mig därför icke kunna förorda vidtagandet av några åtgärder i den

av 1924 års sakkunniga föreslagna riktningen, i varje fall icke innan andra

möjligheter blivit undersökta.

Bland tänkbara lösningar för åstadkommande av en tillfredsställande ordning

på här förevarande område har från flera håll pekats på möjligheten

att upprätta för skolor å samma ort gemensamma övningslärartjänster.

Jag torde då få erinra, att åtskilliga framställningar ifråga örn anställnings-

och tjänstgöringsförhållandena för Övningslärare för närvarande äro

beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I

I skrivelse den 4 januari 1927, med vilken överlämnats åtskilliga till

skolöverstyrelsen inkomna framställningar, har sålunda överstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta utredning angående förändrade

anställningsförhållanden för övningslärarna vid allmänna läroverk, kommunala

mellanskolor och högre folkskolor i syfte förnämligast att genom förening

av flera tjänster antingen vid läroanstalter av sagda slag eller i annan

anställning bereda dessa lärare skälig bärgning.

Hos Kungl. Majit hava vidare musikläraren vid högre latinläroverket i

Göteborg F. Hjort m. fl. anhållit, att Kungl. Majit måtte tillsätta en särskild

nämnd av musikaliskt bildade personer med uppdrag att på grundvalen

av i skriften gjorda erinringar utreda frågan örn musikundervisningen

vid de allmänna läroverken, i vilket ärende skolöverstyrelsen den 16 april

1928 avgivit utlåtande.

I en av skolöverstyrelsen med utlåtande den 7 juni 1927 överlämnad

skrift har styrelsen för svenska seminarielärarföreningen anhållit, att Kungl.

Majit måtte till den av överstyrelsen i skrivelsen den 4 januari 1927 föreslagna

beredningen hänskjuta även frågan örn facklärartjänster i sång inom

folkskolan.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vidare har Övningslärarerganisationernas centralråd med instämmande av

föreningen G. C. I. hos Kungl. Majit framställt åtskilliga önskemål beträffande

undervisningen i övningsämnen vid olika läroanstalter, i vilket ärende

skolöverstyrelsen den 13 januari 1928 avgivit utlåtande.

Slutligen har övningslärarorganisationernas centralråd i en ytterligare till

Kungl. Majit ingiven framställning framhållit vissa önskemål beträffande

övningslärarbefattningar vid olika slag av skolor.

Alla de i nu åberopade framställningar berörda frågorna äro enligt mitt

förmenande av den art, att de om möjligt böra lösas i ett sammanhang.

Det torde knappast kunna anses lämpligt att nu vidtaga en isolerad lösning

beträffande undervisningens anordnande i ett av övningsämnena, gymnastiken.

Å andra sidan äro här förevarande spörsmål av så invecklad natur,

att de icke kunna avgöras utan en föregående, uttömmande utredning —

1927 års sakkunniga hava i detta hänseende erinrat örn sådana frågor som

tillsättning, avlönings gäldande, rätt att räkna tjänstår för uppfiyttning i

högre lönegrad, rätt till pension o. s. v. Vid nu angivna förhållande finner

jag det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget örn inrättande av kombinerade

gymnastik- och ämneslärartjänster icke för närvarande böra föranleda

någon åtgärd från min sida.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Nuvarande

förhållanden.

Kap. V. Utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska

centralinstitutet.

Frågan örn utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet

har av 1924 års sakkunniga behandlats i kap. VIII av deras betänkande

(sid. 60—87) och av 1927 års sakkunniga likaledes i kap. VITT av deras

betänkande (sid. 124—254).

De i detta sammanhang av de sakkunniga avhandlade frågorna — om

utbildningstidens längd, om inträdesfordringar, om enhetlighet och linjedelning,

örn undervisningsämnen, örn examen samt om särskilda kurser —

äro samtliga sådana, beträffande vilka Kungl. Maj:t äger att i administrativ

väg meddela beslut. Då emellertid åtskilliga av dessa spörsmål varit föremål

för ett livligt meningsutbyte och då vidare antalet behövliga lärarkrafter och

alltså kostnaderna för gymnastiska centralinstitutet i viss mån står i samband

med undervisningens anordnande, har jag ansett mig böra lämna en

redogörelse för de framkomna förslagen.

Jag har tidigare — i kap. II — framhållit, att jag för närvarande endast

har för avsikt att för riksdagen framlägga ett förslag till en lösning i princip

av gymnastiska centralinstitutets organisationsfråga. Det slutliga utarbetandet

av stadgar o. s. v. skulle då äga rum under läsåret 1931/1932, varefter den

nya organisationen skulle successivt kunna träda i kraft från och med höstterminen

1932. Jämväl med hänsyn härtill har jag icke ansett lämpligt att

redan nu taga slutlig ståndpunkt till de frågor, som jag kommer att beröra

i detta kapitel, utan har jag endast velat angiva vissa riktlinjer, efter vilka

enligt min uppfattning det blivande arbetet med stadgar o. s. v. bör bedrivas,

därest mitt förslag till en principiell lösning av institutets organisation

vinner riksdagens bifall.

A. Utbildningstidens längd.

För manliga elever äro vid gymnastiska centralinstitutet för närvarande

anordnade tre särskilda kurser, en var upptagande ett läsår och bildande

ett sammanhängande helt sålunda, att för inträde i den andra kursen, den

s. k. gymnastiklärarkursen, kräves genomgång av den första kursen, instruktörskursen,

och för tillträde till den tredje kursen, sjukgymnastkursen,

fordras genomgången gymnastiklärarkurs. Studietiden är således för de

manliga elever, som fullständigt genomgå institutet, treårig. Härvid är dock

att märka, att förvärvandet av behörighet till gymnastiklärarbefattning icke

tager i anspråk hela den treåriga utbildningstiden; härför erfordras allenast

att hava genomgått gymnastiklärarkursen, således en tvåårig utbildning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det tredje utbildningsåret är i huvudsak avsett att giva en speciell fackutbildning,

nämligen för sjukgymnastyrket.

De kvinnliga elevernas utbildning är organiserad på annat sätt än de

manligas. För dem är utbildningen över hela linjen tvåårig, oavsett örn

de ämna förvärva kompetens som lärarinnor i gymnastik eller som sjukgymnaster,

och någon skillnad i utbildningshänseende för behörighet till

gymnastiklärarinnetjänst göres icke mellan lägre och högre undervisningsanstalter.

Den tvååriga kursen är gemensam för samtliga kvinnliga elever

utan hänsyn till utbildningsmålet; genomgången sådan kurs medför behörighet

till gymnastiklärarinnebefattning vid offentliga kvinnliga läroanstalter

samt till legitimation som sjukgymnast.

1924 års sakkunniga föreslogo, att utbildningstiden för samtliga elever vid 1924 års sakgymnastiska

centralinstitutet skulle omfatta två läsår, vartdera på omkring kunniga.

40 veckor, vartill för sjukgymnastelevernas del skulle komma sjukliustjänstgöring

under ferier och annan ledighet i viss i annat sammanhang närmare

angiven omfattning.

Beträffande de över de sakkunnigas förslag i denna del avgivna yttrandena

torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava för sin del anfört följande:

1924 års sakkunniga hade för eleverna vid gymnastiska centralinstitutet

föreslagit en utbildningstid av två år. Detta förslag hade — vad beträffade

de civila eleverna, manliga såväl som kvinnliga — i allmänhet godtagits i

de över nämnda förslag avgivna utlåtandena. Från några håll bade emellertid

anförts, att en dylik utbildningstid bleve för kort för att man under

densamma skulle kunna utan att överanstränga eleverna erhålla en fullt

tillfredsställande utbildning. Då redan i de av dåvarande statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet för de sakkunnigas arbete meddelade

direktiven en utbildningstid av två år framhållits som den normala, ville

de sakkunniga inskränka sig till att i detta sammanhang framhålla, att - med hänsyn jämväl till de för eleverna skärpta inträdesfordringar, som de

förutsatte, och den linjedelning och timplan, som de föresloge — de ansåge

en utbildningstid av två år vara tillräcklig för utbildandet av sjukgymnaster

samt av gymnastiklärare med viss kompetens, särskilt som de förordade —

ävenledes i överensstämmelse med de dem meddelade direktiven — att tillfälle

skulle beredas elev vid institutet, som på ett tillfredsställande sätt fullföljt

sin utbildning å den ena av institutets linjer, att under ett tredje läsår

erhålla utbildning å den andra linjen och därvid samtidigt tillfälle till fördjupade

teoretiska studier å sin ursprungliga linje.

I fråga örn de militära kommenderade eleverna hade från åtskilliga håll

framhållits, att dessa på grund av sin militära utbildning, sin vana vid

meddelande av undervisning o. s. v. måste anses hava ett så stort framsteg

före de civila eleverna, att en tvåårig kurs för dem syntes opåkallad. Från

åtskilliga håll hade också förordats, att de militära gymnastikinstruktörskurser,

som avsåges att sättas i stället för den för närvarande vid gymnastiska

centralinstitutet meddelade gymnastikinstruktörskursen, skulle anordnas

1927 års sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

]06

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

på så sätt, att de direkt kunde motsvara första årskursen vid gymnastiska

centralinstitutet. Med anledning härav ville de sakkunniga framhålla följande.

Det kunde förutses, att såsom regel do kommenderade militära

eleverna komme att i vissa avseenden hava betydligt större förkunskaper

än de övriga eleverna. Därest en gång framdeles militära gymnastikinstruktörskurser

komme till stånd och bleve ordnade på så sätt, att de ungefärligen

motsvarade första årskursen vid gymnastiska centralinstitutet, torde

givetvis den frågan böra upptagas till prövning, huruvida och under vilka

villkor dylik genomgången instruktörskurs kunde för kommenderade militära

elever räknas såsom genomgången första årskurs vid centralinstitutet. Då

emellertid för närvarande intet kunde förutsägas örn dessa kursers blivande

anordning, ville de sakkunniga inskränka sig till det nu gjorda uttalandet,

och ville alltså.— med hänsyn till nödvändigheten av att de militära eleverna,

såsom blivande bärare av den högre militära gymnastikutbildningen

inom vårt försvars väsen, erhölle en verkligt gedigen gymnastisk utbildning

— fasthålla vid kravet på att jämväl dessa elever skulle genomgå en tvåårig

kurs vid institutet. Däremot syntes de militära eleverna med hänsyn

till sina förkunskaper kunna erhålla en viss förkortning av läsåret.

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om ett läsår på 40 veckor

hade från de flesta håll mötts med allvarliga erinringar. Man hade framhållit

faran av att eleverna med det både fysiskt och psykiskt ansträngande

arbete, som studietiden vid gymnastiska centralinstitutet medförde, icke skulle

hinna att under ferierna få tillräcklig rekreation, om dessa förkortades på

föreslaget sätt. Då dessa synpunkter enligt de sakkunnigas mening vore i

hög grad beaktansvärda och då det enligt deras förslag erforderliga timantalet

kunde inrymmas inom ett läsår, omfattande omkring 38 veckor,

ville de förorda ett dylikt.

I fråga om läsårets förläggning hade från de militära myndigheternas

sida allvarliga gensagor rests mot förslaget, att gymnastiska centralinstitutets

militära elever under två år skulle bliva förhindrade att deltaga i repetitionsövningarna.

Särskilt hade framhållits, att olägenheterna härav bleve ännu

större än av 1924 års sakkunniga kunnat förutses med anledning av de

genom 1925 års beslut i försvarsfrågan förtunnade kadrerna. För att råda

bot på denna olägenhet hade föreslagits, att de militära eleverna skulle

erhålla befrielse från tjänstgöringen vid institutet under en, eventuellt båda

repetitionsövningarna. Chefen för generalstaben hade sålunda förordat, att

den ena av de båda årskurserna borde taga sin början först efter regementsövningarnas

slut. Med hänsyn till det av de sakkunniga tidigare påpekade

förhållandet med de militära elevernas förkunskaper i vissa ämnen torde en

dylik utväg få anses vara framkomlig. De sakkunniga ansåge sig därför

kunna tillstyrka, att kommenderade militära elever måtte under andra utbildningsåret

erhålla befrielse från undervisningen å gymnastiska centralinstitutet

under Uden för regementsövningarna. Givetvis komme vissa schematekniska

svårigheter härigenom att vållas för institutet, då under läsårets

första veckor undervisningen i vissa ämnen måste koncentreras, men med

hänsyn till försvarsväsendets intressen torde dock ett sådant förfaringssätt

bliva nödvändigt.

För att undervisningen vid gymnastiska centralinstitutet i så ringa grad

som möjligt skulle komma i kollision med sommarrekrytskolans viktigaste

period, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att "undervisningen vid

institutet icke skulle börja förrän den 7 september. Höstterminen skulle

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

då taga sin början nämnda dag och fortgå till och med den 22 december,

vårterminen skulle börja den 7 januari och sluta den 15 juni.

I nära samband med frågan om utbildningstidens längd står frågan örn

den kompetens, utbildningen medför.

Den nuvarande organisationen av utbildningen vid institutet nödvändiggör,

att varje kurs formellt betraktas såsom ett avslutat helt för sig. Envar

av kurserna — med undantag av instruktörskursen (jämför svensk författningssamling

348/1926) — giver sin särskilda kompetens, vitsordad genom

avlagd examen från respektive kurs. Genomgången gymnastiklärarkurs

medför kompetens till gymnastiklärarbefattningar vid alla offentliga läroverk,

genomgången sjukgymnastkurs kompetens till legitimation såsom sjukgymnast

ävensom rätt till antagande av titeln gymnastikdirektör samt genomgången

tvåårig kvinnlig kurs, innefattande såväl lärår- som sjukgymnastutbildning,

kompetens dels till gymnastiklärarinnebefattningar vid kvinnliga

läroanstalter, dels ock till legitimation som sjukgymnast ävensom rätt till

gymnastikdirektörstiteln.

Över elevernas insikter och färdigheter efter avslutad kurs avgiva institutets

lärare särskilda vitsord, på grund av vilka därefter direktionen för

varje utexaminerad elev utfärdar avgångsbetyg från kursen, upptagande de

särskilda ämnesvitsorden.

1924 års sakkunniga hava i här förevarande avseende föreslagit bland

annat:

Studierna vid institutet syntes icke böra avslutas genom någon examen

rigorosum. Den som erhållit minst betyget godkänd i de särskilda ämnena

samt minst huvudbetyget godkänd i fråga om teoretiska insikter och praktiska

färdigheter ävensom minst godkänt vitsord i undervisningsskicklighet,

borde anses hava fyllt villkoren för kompetens till gymnastikfacklärarbefattningar

av olika slag, såväl högre som lägre. I och med att elev tilldelats

dessa vitsord, hade han avlagt gymnastiklärarexamen, med vilken borde

följa nyss angivna kompetens. Häröver borde av institutets direktion utfärdas

betyg i form av protokollsutdrag, upptagande de olika vitsorden.

Nu angivna regler borde gälla för samtliga institutets elever, manliga och

kvinnliga, militärer, gymnastikfaclclärar- och ämnesgymnastikläraraspiranter.

Elev, som deltagit i den mera omfattande kursen i sjukdomslära och

medicinsk gymnastik, borde förklaras för gymnastikdirektör samt äga rätt

till legitimation såsom sjukgymnast.

För de elever, som vid universitet eller högskola avlagt tentamina för

filosofisk ämbetsexamen enligt av de sakkunniga framlagt förslag, och som

vid institutet avlade gymnastiklärarexamen, skulle från universitetets sida

följa vederbörandes förklarande för filosofie magister. Dylik magisterexamen

skulle medföra behörighet till sådana ämneslärarbefattningar, i vilka inginge

även ämnet gymnastik.

1927 års sakkunniga hava i detta hänseende anfört bland annat:

Elev, som i avgångsexamen erhållit minst betyget godkänd i samtliga de

ämnen'' examen omfattade, hade därmed avlagt gymnastiklärarexamen, respek
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tive sjukgymnastexamen, till bevis varom för honom skulle utfärdas avgångsbetyg

enligt av direktionen fastställt formulär.

Den, som avlagt såväl gymnastiklärar- som sjukgymnastexamen, skulle

äga antaga titeln gymnastikdirektör.

Angående rätt för den, som avlagt sjukgymnastexamen att vinna legitimation

som sjukgymnast, skulle gälla vad därom särskilt vore föreskrivet.

Den, som avlagt gymnastiklärarexamen, skulle äga kompetens till gymnastiklärarbefattningar

vid kommunala och enskilda mellanskolor, småskoleseminarier,

folkskolor, högre folkskolor, folkhögskolor, tekniska läroverk

samt läroanstalter för blinda och dövstumma. Den, som avlagt såväl gymnastiklärar-

som sjukgymnastexamen, skulle äga kompetens till gymnastiklärarbefattningar

vid samtliga läroanstalter i riket.

_ Som skäl för att de sakkunniga sålunda för kompetens till lärarbefattningar

vid vissa läroanstalter ansett sig böra förorda en treårig utbildningstid

hava de framhållit följande: Genom de under år 1928 utkomna under
visningsplaner

och stadga för rikets allmänna läroverk hade föreskrivits, att

sjukgymnastik skulle anordnas för de svagare eleverna. Det vore givetvis

av vikt, att de sjukliga eleverna finge en lika god fysisk omvårdnad som

de friska. Härtill komme vidare, att det för gymnastiklärarna vid de högre

läroanstalterna vore av vikt att de genom en omfattande både teoretisk och

praktisk utbildning erhölle möjlighet att hävda sitt ämne gentemot de övriga

ämnena.

I sitt över 1927 års sakkunnigas betänkande avgivna utlåtande har skolöverstyrelsen

i fråga om gymnastiklärarkompetensen anfört bland annat:

Överstyrelsen ville till en början framhålla, att en differentering av kompetensen

enligt de grunder, som innefattades i de sakkunnigas förslag,

knappast kunde anses genomförbar. Det vore icke lätt att inse, varför av

gymnastikläraren vid en liten samrealskola med ett lärjungantal understigande

100 skulle krävas en högre kompetens än exempelvis av läraren vid

en kommunal mellanskola med 500 lärjungar. Ej heller torde de tekniska

läroverkens gymnastikundervisning för läraren vara av mindre krävande

beskaffenhet än de allmänna läroverkens eller flickskolornas. Och överstyrelsen

kunde icke föreställa sig, att det för lärarbefattning vid småskoleseminarierna

skulle vara tillfyllest med tvåårig utbildning, när en dylik

utbildning ansåges otillräcklig för läraren vid en mindre samrealskola. Överstyrelsen

kunde sålunda under inga omständigheter finna den av de sakkunniga

angivna uppdelningen hållbar. Och för egen del såge sig överstvrelsen^icke

i stånd att med ledning av de synpunkter, som av de sakkunniga

framhållits, angiva någon annan grundval för en dylik kompetensdifferentiering.

Inför möjligheten att uppnå en sådan torde man vara hänvisad att

i likhet med 1924 års sakkunniga fasthålla enhetliga kompetensbestämmelser.

Det spörsmålet inställde sig då, huruvida de sakliga förhållandena kunde

anses påkalla en skärpning av de fordringar, som det tidigare föreliggande

förslaget uppställde. Det vill därvid förefalla överstyrelsen, som örn de omständigheter,

vilka av de sakkunniga anfördes till stöd för en sådan åtgärd,

icke vore tillräckligt vägande.

I fråga örn den sjukgymnastiska behandling av lärjungarna vid de allmänna

läroverken, som enligt undervisningsplanen skulle meddelas, framhölles,

att sagda föreskrifter ännu icke erhållit gällande kraft. Det torde

ock kunna anses mycket tvivelaktigt, örn dylik särundervisning vid flertalet

läroverk kunde komma att erhålla en sådan omfattning, att en generellt

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

förlängd gymnastiklärarutbildning med hänsyn särskilt härtill läte sig försvara.

Och vad anginge de sakkunnigas betonande av vikten av att gymnastiklärarna

»genom en omfattande både teoretisk och praktisk utbildning

erhölle möjlighet att hävda sitt ämne gentemot de övriga ämnena», funne

sig överstyrelsen föranlåten framhålla, att dylika synpunkter, i den mån de

inneslöte något berättigande, icke i första hand kunde tjäna som argument

för en kvantitativ förstärkning av utbildningen. Ur kvalitativ synpunkt

måste enligt överstyrelsens mening det remitterade sakkunnigförslaget vara

ägnat att medföra en avsevärt förbättrad lärarutbildning. Jämväl med hänsyn

härtill syntes anledning föreligga att avvakta erfarenhetens vittnesbörd,

innan man ginge att ifrågasätta en utbildningstid av den längd, de sakkunniga

föreslagit.

Överstyrelsen kunde alltså icke förorda de sakkunnigas förslag^ nu berörda

del, utan måste påyrka, att avlagd gymnastiklärarexamen måste medföra

allmän behörighet till lärarbefattningar i gymnastik med lek och idrott.

Överstyrelsen hade däremot intet att erinra emot att tillfälle till fortsatta

fördjupade studier bereddes elev vid institutet, som redan avlagt vederbörlig

examen. Sådana studier komme givetvis att tillgodoräknas vederbörande

vid ansökan till tjänst, och man torde under dylika förhållanden kunna

förvänta, att möjligheterna till en frivillig utbildning under ytterligare ett

tredje år skulle i viss utsträckning begagnas. Härigenom skulle ock kunna

vinnas praktisk erfarenhet rörande behovet och lämpligheten av en sådan

förstärkt utbildning.

Såsom av den utav mig i det föregående lämnade redogörelsen framgår,

är utbildningstiden för manliga gymnastiklärare för närvarande tvåårig

(endast för gymnastiklärare vid folkskoleseminarierna föreskrives treårig

utbildningstid). För kvinnlig gymnastiklärare är utbildningstiden tvåårig.

För manlig sjukgymnast är utbildningstiden treårig, varvid emellertid är

att märka, att den egentliga utbildningen i sjukgymnastik meddelas under

ett läsår, det tredje, sedan vederbörande först avlagt gymnastiklärarexamen.

För kvinnlig sjukgymnast är utbildningstiden tvåårig.

1924 års sakkunniga föreslogo för samtliga elever vid gymnastiska centralinstitutet

en tvåårig utbildningstid. Häremot restes från gymnasthåll starka

invändningar; särskilt framhölls, att den moderna tidens krav särskilt på

gymnastiklärare vore så stora, att en tillfredsställande utbildning ej kunde

ernås inom den föreslagna tiden.

1927 års sakkunniga ansågo sig såsom regel kunna godtaga den av 1924

års sakkunniga föreslagna tvååriga utbildningstiden. De ansågo emellertid,

att för gymnastiklärarbefattningar vid vissa högre läroanstalter en treårig

utbildningstid vore oundgängligen nödvändig.

De skäl, som från åtskilliga håll, främst gymnasthåll, anförts för en förlängd

utbildningstid, äro enligt mitt förmenande beaktansvärda. När jag

trots detta anser mig böra stanna vid att för närvarande förorda en tvåårig

utbildningstid, sker detta av i huvudsak följande grunder.

Den svenska gymnastiklärarkåren har redan med sin nuvarande utbildning

visat sig kunna uträtta ett synnerligen gott arbete. Det är min förhoppning,

att med den organisation, gymnastiska centralinstitutet vid ett

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

bifall till mitt förslag skulle erhålla, denna utbildning kommer att bliva

icke oväsentligt utökad och fördjupad. Redan med de — för vissa elever

— i någon män höjda inträdesfordringar, som jag i det följande

har för avsikt att föreslå, torde möjlighet förefinnas att inom samma tid

erhålla ett bättre resultat än tidigare. För de manliga eleverna erhålles

genom den omläggning av den nuvarande timplanen, som föreslagits av 1927

års sakkunniga, ett betydligt ökat timantal för de ämnen, som närmast höra

samman med själva gymnastiklärar-, respektive sjukgymnastutbildningen.

De kvinnliga eleverna hava hittills under sin tvååriga kurs skolat utbildas

såväl till gymnastiklärarinnor som till sjukgymnaster. Enligt det nu framlagda

förslaget skulle de under samma tid erhålla utbildning endast för ett

av dessa yrken, vilket givetvis måste innebära en avsevärd utökning.

Härtill kommer vidare, att enligt det av 1927 års sakkunniga framlagda

förslaget, till vilket jag givit min anslutning, tillfälle till komplettering

genom fortsatta studier under ett tredje år för erhållande av fullständig

gymnastikdirektörsutbildning kommer att beredas elev vid institutet, som

redan avlagt vederbörlig gymnastiklärar-, respektive sjukgymnastexamen.

Under detta tredje år kan, som jag redan omnämnt, elev, som utbildats till

sjukgymnast, erhålla utbildning som friskgymnast och vice versa. Sålunda

förvärvad fullständig gymnastutbildning kommer självfallet att tillgodoräknas

vederbörande vid ansökan till tjänst, och man torde under dylika förhållanden

kunna förvänta, att möjligheterna till en sådan fullständig utbildning

under ytterligare ett år skola i avsevärd utsträckning begagnas,

något som också av skolöverstyrelsen framhållits. Härigenom skulle vidare

praktisk erfarenhet kunna vinnas rörande behovet och lämpligheten av en

sådan förstärkt utbildning, vilket jag finner vara oundgängligen nödvändigt,

innan man tager ett så allvarligt steg som ett beslut örn en förlängning

av den obligatoriska utbildningstiden med ett helt år.

1927 års sakkunniga hava såsom ett av de viktigaste skälen för den treåriga

obligatoriska utbildningen för erhållande av kompetens till gymnastiklärarbefattningar

vid vissa läroanstalter framhållit den sjukgymnastiska behandling,

som enligt 1928 års undervisningsplaner för de allmänna läroverken

där skall meddelas vissa lärjungar. Såsom jag redan i annat sammanhang

haft anledning att erinra, hava undervisningsplanerna i denna del ännu ej

erhållit giltighet, men Kungl. Majit har under punkt 172 av 1931 års åttonde

huvudtitel föreslagit riksdagen att för budgetåret 1931/1932 anvisa medel

för anställande av försök med dylik behandling. Men innan någon som

helst erfarenhet i detta hänseende föreligger finner jag mig icke kunna förorda

någon generell förlängning av utbildningstiden. Härtill kommer, att

jämväl de gymnastiklärare, som endast erhållit tvåårig utbildning, genom

det för frisk- och sjukgymnaster gemensamma första utbildningsåret komma

att erhålla en grundläggande utbildning jämväl i sådan behandling, varom

här är fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

B. Biträdesfor äring ar.

De nuvarande fordringarna för inträde såsom elev vid gymnastiska ceritralinstitutet

äro till sitt innehåll väsentligt olika, alltefter som vederbörande ser.

tillhör någon av de tre huvudgrupper av lärjungar, som vid institutet erhålla

utbildning, d. v. s. militära elever, manliga civila elever och kvinnliga

elever. Såsom allmänna behörighetsvillkor gälla dock för alla inträdessökande,

att de skola hava en frisk och stark kropp samt goda anlag för

gymnastisk verksamhet, ävensom att de icke få hava uppnått trettio års

ålder. I sistnämnda hänseende må dock göras undantag för läkare.

Vad de militära eleverna angår, bliva de genom generalorder kommenderade

till institutet. Härvid gäller, att från armén såväl officerare som underofficerare

kunna bliva föremål för sådan kommendering, varemot från marinen

allenast officerare kunna i kommandoväg vinna inträde vid institutet

För civil man gäller, att han för att kunna antagas såsom elev skall

hava undergått sådan prövning, som berättigar till inträde vid universitet,

med andra ord hava avlagt studentexamen. Vad åter beträffar de kvinnliga

eleverna, äro de särskilda inträdesfordringarna, såsom förut nämnts,

motsvarande inträdesfordringarna vid högre lärarinneseminariet, d. v. s. i allmänhet

godkänt avgångsbetyg från åttaklassigt flickläroverk med s. k. normalskolekompetens.

1924 års sakkunniga föreslå, att såsom villkor för civila elevers inträde 1924 års sakvid

gymnastiska centralinstitutet skulle efter omorganisationen gälla, att sö- kunniga''

kande a) avlagt svensk studentexamen eller folkskollärarexamen, b) vid början

av det kalenderår, då inträde sökes, hava fyllt nitton men ej överskridit

tjugunio års ålder samt c) styrkt sig äga en frisk och stark kropp och

besitta goda anlag för gymnastisk verksamhet. De under b) och c) angivna

villkoren skulle gälla även militära elever. Av militärer skulle endast officerare

hädanefter mottagas. De civila eleverna skulle erhålla inträde i mån

av utrymme och efter ansökan; de militära eleverna skulle i kommandoväg

sändas såsom elever till institutet. Dispensrätt med avseende å inträdesfordringarna

skulle tillkomma institutets direktion i vad anginge inträdesålder;

i övrigt skulle på Kungl. Majit ankomma att medgiva undantag från ifrågavarande

stadganden. I

I de yttranden, som avgåvos i anledning av 1924 års sakkunnigas utlåtande

och beträffande vilka jag i huvudsak torde få hänvisa till handlingarna

i ärendet, var då egentligen två frågor, som blevo föremål för en

ingående behandling, nämligen dels frågan om avlagd folkskollärarexamen

såsom berättigande till inträde vid centralinstitutet, dels förslaget att avgångsbetyg

från åttaklassigt flickläroverk med s. k. normalskolekompetens icke

längre skulle berättiga till inträde.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Marits proposition Nr 133.

^kunniga* *927 års sakkunniga anförde för sin del huvudsakligen följande:

I likhet med 1924 års sakkunniga funno de sakkunniga sig böra förorda,

att inträdesfordringarna gjordes lika för manliga och kvinnliga elever och

att såsom allmän regel för institutets civila elever uppställdes avlagd godkänd

svensk studentexamen. Med hänsyn till dels de fordringar, som från

gymnastiska centralinstitutets sida måste uppställas i fråga om förkunskaper

hos de studerande, dels ock till den ökade linjedelning å gymnasiet, som

bleve en följd av den nya stadgan för rikets allmänna läroverk, ansåge de

sakkunniga sig emellertid böra uppställa krav på kvaliteten av den studentexamen,

som skulle berättiga till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

I sådant hänseende ansåge de sig böra föreslå, att i studentexamen eller

efterföljande komplettering skulle hava erhållits

dels i ämnena matematik, fysik och biologi minst betyget godkänd å latinlinjen,

dels i ämnet kemi minst betyget godkänd å reallinjen.

. Detta innebure, vad de kvinnliga eleverna beträffade, att den rätt till inträde,

som tidigare tillkommit elever med godkänt avgångsbetyg från åttonde

klassen i flickläroverk med s. k. normalskolekompetens, skulle försvinna.

Såsom bland annat av yttrandena över 1924 års sakkunnigas betänkande

framginge, hade från många håll utförligt motiverade invändningar rests

mot det av 1924 års sakkunniga framställda förslaget i denna del. När de

sakkunniga ändock ansåge sig böra uttala sin obetingade anslutning till

detta förslag, vore det främst av följande skäl: Redan med nuvarande organisation

av gymnastiska centralinstitutet hade — såsom institutets lärarkollegium

framhållit -— ur undervisningssynpunkt uppkommit svårigheter i

vissa ämnen på grund av icke avlagd studentexamen. Med den omorganisation

av studierna vid institutet, som de sakkunniga föresloge, skulle

dessa svårigheter ökas i betydande grad. Härtill komme, att det vid planläggningen

av kurser och undervisning vore av värde att kunna utgå från

ett såvitt möjligt enhetligt elevmaterial. Särskilt i de naturvetenskapliga

ämnena men jämväl i övriga ämnen, detta på grund av den större allmänna

mognad och vana vid forcerat intellektuellt arbete, som gymnasieåren gåve,

måste studenterna anses vara så pass överlägsna elever med normalskolekompetens,

att såväl utgångspunkten för studierna som studiernas läggning

och bedrivande kunde bliva annorlunda. Härtill komme, att studentexamen

för kvinnlig ungdom numera — och detta i all synnerhet sedan 1927 års

riksdag genom sina beslut om omorganisation av det högre skolväsendet

öppnat talrika nya möjligheter för landets kvinnliga ungdom att nå fram

till studentexamen — torde bliva så allmänt förekommande, att några svårigheter

icke torde vara att förvänta därigenom att elevmaterialet på detta

sätt inskränktes. I detta sammanhang meddelade de sakkunniga, att antalet

kvinnliga inträdessökande, som avlagt studentexamen, under de senaste åren

avsevärt ökats.

Mot det av 1924 års sakkunniga framställda förslaget örn att avlagd folkskollärarexamen

skulle jämställas med studentexamen vid inträde till gymnastiska

centralinstitutet hade ganska allvarliga invändningar blivit gjorda,

ehuru förslaget från vissa håll även hälsats med tillfredsställelse. Nu förhåller

det sig så, vilket jämväl i de avgivna utlåtandena påpekats, att frågan

örn de seminarieutbildades tillträde till universiteten sedan länge vore

aktuell. Senast hade skolkommissionen i sitt betänkande nr VI framlagt

förslag om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinnesemi
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

narium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen, samt

om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Detta betänkande,

över vilket talrika utlåtanden avgivits, vore fortfarande beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

Vid nu anförda förhållande hade det synts de sakkunniga, att det vore

att föregripa en prövning i hela dess sammanhang av frågan om folkskollärares

m. fl. fortbildning i vetenskapligt avseende, örn man redan nu vidtoge

sådana åtgärder, att folkskollärarexamen utan vidare berättigade till

inträde vid gymnastiska centralinstitutet. Institutet syntes jämväl i detta

hänseende böra jämställas med övriga högskolor och universiteten, och de

sakkunniga ville alltså förorda att, när frågan örn folkskollärares m. fl. tillträde

till universitet och högskolor blivit avgjord, samma kompletteringsfordringar,

som kunde komma att föreskrivas beträffande universiteten,

borde gälla jämväl gymnastiska centralinstitutet. De sakkunniga ville tilllika

i förbigående framhålla, att våra folkskolors behov av gymnastiskt

högre utbildad lärarkraft torde — intill dess frågan örn folkskollärarnas

vetenskapliga fortbildning i allmänhet blivit löst — kunna tillgodoses dels

genom utnyttjande så långt möjligt av redan förefintliga gvmnastiklärarkrafter,

dels ock genom den icke ringa del av vår folkskollärarkår, som

utom folkskollärarexamen avlagt studentexamen och sålunda utan vidare

vore berättigad till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

Vad slutligen beträffade frågan örn underofficerares tillträde till gymnastiska

centralinstitutet, torde detta, såsom jämväl chefen för generalstaben

framhållit, med den förändrade organisation och uppgift, som institutet

avses att erhålla, icke vara erforderligt. Med anledning härav hemställde de

sakkunniga, att en härom hos Kungl. Maj:t gjord, till de sakkunniga remitterad

framställning i ämnet från svenska underofficersförbundet icke måtte

föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vad härefter beträffade de militära eleverna vid gymnastiska centralinstitutet

skulle dessa, som tidigare nämnts, uttagas i kommandoväg. Det måste

få anses ankomma på de militära myndigheterna att efter försvarsväsendets

behov verkställa dessa kommenderingar.

Slutligen hade de sakkunniga jämväl behandlat frågan örn dispensrätt.

I likhet med 1924 års sakkunniga föresloge de, att dispensrätt i fråga örn

inträdesåldern måtte tillkomma gymnastiska centralinstitutets direktion. Vad

däremot beträffade frågan örn dispens från kunskapsfordringarna kunde det

ifrågasättas, huruvida dylik dispens över huvud taget borde medgivas. Under

nuvarande förhållanden vore tillströmningen av inträdessökande till institutet

så stor, att en synnerligen stark gallring måste äga rum redan bland kompetenta

inträdessökande. Vid detta förhållande kunde det synas obehövligt

att genom dispensförfarande ytterligare öka den rådande trängseln. _ Emellertid

ansåge de sakkunniga sig — med hänsyn dels därtill, att de i fråga

om inträdesrätt för folkskollärare för närvarande ansett sig böra intaga en

annan ståndpunkt än 1924 års sakkunniga, dels ock därtill att inträdesfordringarna

för de kvinnliga eleverna föreslagits så väsentligt skärpta — böra

förorda, att i undantagsfall befrielse även måtte lämnas från kravet på avlagd

studentexamen eller kvalificerad sådan. I likhet med 1924 års sakkunniga

förordade de, att dylik dispensrätt måtte förbehållas Kungl. Maj:t.

De utginge emellertid vid detta förslag från att det jämväl beträffande dylika

dispenserade inträdessökande skulle ankomma på institutets direktion

att avgöra örn deras antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Härtill hava de sakkunniga slutligen fogat, att de vid framläggandet av

detta förslag utginge från att jämväl de privata legitimerade gymnastikinstituten

ålades att i fråga örn inträdesfordringar ställa sig till efterrättelse

samma föreskrifter som nu föresloges skola gälla för gymnastiska centralinstitutet.

Härav följde tillika, att jämväl beträffande nämnda privata institut

frågor örn dispens för svenska elever från avlagd, på sätt föreslagits kvalificerad

studentexamen för inträde borde underställas Kungl. Maj:ts prövning,

detta bland annat för att erhålla en önskvärd likformighet i fråga örn det

dispenserade elevmaterialet.

Jämväl i några av de över 1927 års sakkunnigas förslag avgivna yttrandena

behandlades frågan örn inträdesfordringarna.

Skolöverstyrelsen anförde bland annat: Då den ifrågasatta skärpningen av

kraven måste anses motiverad av studiernas art vid det omorganiserade

centralinstitutet, bade överstyrelsen kunnat i princip biträda de sakkunnigas

ståndpunkt i denna del. Dock torde det med hänsyn till den anordning

av studierna å gymnasiet, som föreskrivits i 1928 års läroverksstadga, få

anses tillfyllest att uppställa krav på avlagd studentexamen med minst vitsordet

godkänd i vart och ett av ämnena fysik, kemi samt biologi med hälsolära,

oavsett örn examen avlagts å den ena eller andra linjen. Vad anginge

ämnet matematik kunde överstyrelsen ej finna annat än att det borde vara

tillfyllest att uppställa fordran på godkänt vitsord i detta ämne vid flyttning

till näst högsta ringen. — Överstyrelsen funne ock skäl vara anförda

för att i fråga örn avlagd folkskollärarexamen såsom behörighetskrav avvakta

den generella reglering av folkskollärares fortsatta utbildningsmöjligheter,

som icke alltför länge torde kunna undanskjutas. Intill dess så skett syntes

det vara en lämplig väg att, på sätt de sakkunniga föreslagit, från fall till

fall pröva hithörande spörsmål för gymnastiska centralinstitutets vidkommande.

Enahanda torde böra gälla i fråga om examen från högre lärarinneseminariet.

_ Medicinalstyrelsen har starkt ifrågasatt lämpligheten av det av de sakkunniga

framställda förslaget att fordringarna för inträde som elev vid gymnastiska

centralinstitutet skulle även för de kvinnliga sökande höjas till

avlagd studentexamen.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anförde, att de sakkunnigas

förslag att uppställa studentexamen som inträdesfordran vid gymnastiska

centralinstitutet måhända kunde vara befogat i fråga örn hovande

gymnastiklärare, men att fakulteten ansåge, att detta krav ej rimligen borde

göras gällande i fråga örn blivande sjukgymnaster.

De av medicinska fakulteten vid universitetet i Lund utsedda kommitterade

hava anfört bland annat:

Sakkunnigförslaget medgåve utexaminering av sjukgymnaster utan kombination

med gymnastiklärarexamen, och det syntes kommitterade hava legat

nära, att sakkunniga genom att icke skärpa fordringarna för inträde till

sjukgymnastkursen hade tillgodosett den stora allmänhetens intresse av tillgång

till god sjukgymnasti sk behandling för ej i onödan förhöjd kostnad

framför ett omstritt undervisningsintresse. Kommitterade hävdade nämligen

bestämt den uppfattningen, att det icke anförts något sakligt skäl för den

föreslagna ändringen och att erfarenheten från Lund bestämt gåve vid handen,

att lika goda sjukgymnaster kunde utbildas utan studentexamen som

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

med sådan. Någon objektiv olägenhet hade icke påvisats som följd av de

nuvarande inträdesfordringarna. De olägenheter, som sades hava visat sig

vid undervisningen vid centralinstitutet, hade icke iakttagits i Lund och

kunde därför med säkerhet antagas icke hava varit större än att de kunde

avhjälpas med enklare åtgärder än studentexamen. Av här anförda skäl

kunde kommitterade icke biträda förslaget örn skärpta inträdesfordringar

till sjukgymnastutbildning. De ansåge, att det däremot varit berättigat och

av bestämt värde, örn det före erhållande av legitimation som sjukgymnast

fordrades en viss tids tjänstgöring på sjukhus i s/röYers£etjänst. Aven i

detta avseende funnes gynnsam erfarenhet från Lund.

T. f. Manslem för rikets universitet uttalade i här förevarande avseende

sin anslutning till vad universitetskanslern Trygger härom yttrat. Denne

hade avstyrkt väckt förslag, att utom studentexamen även folkskollärarexamen

skulle berättiga till inträde vid institutet, samt ansåge det av praktiska

skäl tillrådligt att för kvinnliga elever bibehålla såsom grund för inträde

därstädes godkänt avgångsbetyg från åttaårigt flickläroverk med s. k.

normalskolekompetens, varvid dock borde tilläggas föreskrifter om skälig

komplettering av kursen så vitt anginge vissa naturvetenskapliga ämnen.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet instämde i de sakkunnigas

förslag och underströk särskilt, att samma fordringar borde gälla också för

de privata legitimerade gymnastikinstituten. Dock ansåge kollegiet, att direktionen

borde kunna medgiva inträdessökande, som i övrigt uppfyllde

fordringarna, möjlighet att komplettera ämnet kemi på reallinjen under

sommaren före inträdet vid gymnastiska centralinstitutet, förutsatt att denna

komplettering vore avslutad en månad före höstterminens början.

Direktionen över gymnastiska eentralinstitutet har uttalat sig för kravet på

studentexamen som inträdesfordran även för kvinnliga elever. Med hänsyn

till den ökade Barnundervisning, som föresloges och som även nödvändiggjordes

av sparsamhetsskäl för undvikande av eljest nödvändig ökning av

lärarkrafterna, vore denna fordran ofrånkomlig, och ville direktionen uttala

sin anslutning till sakkunnigas förslag. De skäl, som 1927 års sakkunniga

androge till stöd för kravet på i viss utsträckning kvalificerad studentexamen

kunde direktionen giva sin anslutning. Vad frågan^om folkskollärares

tillträde till institutet beträffade funne sig direktionen på de skäl och

med hänsyn till de nya synpunkter, som i förslaget anförts, böra i. viss

mån modifiera sin tidigare intagna ståndpunkt och förordade alltså i likhet

med de sakkunniga, att denna fråga lämpligen löstes först i samband med

frågan örn folkskollärares m. fl. tillträde till universiteten. Ett sådant förfaringssätt

syntes stå bäst i överensstämmelse med det välgrundade krav

på enhetlighet i inträdesfordringarna för institutets elever, varåt de sakkunniga

givit uttryck och vartill direktionen anslutit sig. Härigenom lades

också en grund till den homogenitet i utbildningen för olika kategorier,

som de sakkunniga eftersträvade.

De sakkunnigas förslag örn en i viss mån kvalificerad studentexamen

såsom inträdesfordran har avstyrkts av föreståndaren för Arvedsons gymnastiska

institut, med. lie. J. Arvedson, medan däremot chefen för generalstaben

förklarat sig icke hava något att däremot erinra.

Jämväl 1929 års sakkunniga hava i sitt betänkande berört frågan örn

inträdesfordringar, därvid de helt naturligt endast berört frågan om ford
-

1929 års

sakkunniga

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ringarna på de kvinnliga sjukgymnasterna. De sakkunniga hava därvid

anfört bland annat:

Sakkunniga ville framhålla, att det naturligtvis kunde vara en stor fördel

med fullt enhetliga fordringar för alla elever. Man borde emellertid ej

skruva upp inträdesfordringarna, örn det ej visade sig behövligt. Kvinnliga

elever utan studentexamen hade från gymnastiska centralinstitutet och de

legitimerade instituten under årens lopp utbildats utan att det veterligt försports

någon klagan på för klen allmän bildningsnivå eller på svårigheter

att bibringa dessa samma utbildning som studenterna. Sakkunniga ansåge

det därför lämpligt, att man vid en fristående sjukgymnastutbildning bibeliölle

samma inträdesfordringar, som för närvarande gällde kvinnliga elever

vid gymnastiska centralinstitutet och de legitimerade instituten.

En fordran, som med nuvarande utbildningssystem ej kunnat ställas på

inträdessökande, läge däremot mycket nära till hands. Den, som önskade

utbilda sig för behandling av sjuka inom och utom sjukvårdsanstalter, borde

ha någon kännedom örn vården av sjuka människor, d. v. s. örn enkelt

sjukvårdsarbete i största allmänhet. Sådan kunde ej förvärvas annat än

på sjukvårdsanstalter; i själva sjukgymnastutbildningstiden kunde ej inrymmas

sådan sjukvårdsövning. Om ock elevtjänstgöring på sjukhus ej kunde

uppställas som villkor, så borde dock sådan tjänstgöring anses som stark

merit vid antagandet till elev i statens sjukgymnastiska anstalt eller i legitimerat

enskilt utbildningsinstitut. Redan nu skaffade sig många, som ämnade

söka in på gymnastiska centralinstitutet med flera anstalter, denna

merit. Dylik elevtjänstgöring torde utan svårighet få fullgöras på en mångfald

olika sjukvårdsanstalter. Då det emellertid ej kunde anses fullt säkert,

att tillgången till dylik elevtjänstgöring komme att räcka till, finge man

tills vidare begränsa sig till att giva den, som hade dylik tjänstgöring, företräde.

Sakkunniga ville emellertid framhålla, att, örn dylik elevtjänstgöring

kunde bli obligatoriskt inträdesvillkor och giltigt även för enskilda legitimerade

sjukgymnastskolor, detta skulle i hög grad förhindra en alltför frodig

växt av enskild sjukgymnastutbildning.

Slutligen torde jag få meddela, att styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund

i en till chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven skrift — under

erinran att förbundsstyrelsen i oktober 1926 beretts tillfälle att, med anledning

av det då föreliggande sakkunnigbetänkandet, avgiva yttrande rörande

bland annat folkskollärares utbildning för fysisk fostran — anfört bland

annat:

Förbundsstyrelsen hade i berörda yttrande framhållit, att folkskollärarexamen

borde berättiga till inträde vid gymnastiska centralinstitutet. Styrelsen

hade betecknat en sådan anordning som en gärd av billighet och

rättvisa med folkskollärarkåren och påpekat värdet för skolundervisningen

av på så sätt vunnen fackutbildning. Utan att ingå på den motivering,

som styrelsen i skrivelsen andragit, och under hänvisning till densamma

önskade styrelsen för närvarande blott fästa uppmärksamheten på vad i

ärendet framförts och understryka, att den i skrivelsen av år 1926 hävdade

ståndpunkten alltjämt enstämmigt omfattades av hela landets folkskollärarkår.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Jag har ansett mig böra så utförligt, som nu varit fallet, redogöra för de

synpunkter, som gjorts gällande ifråga örn inträdesfordringarna vid det omorganiserade

gymnastiska centralinstitutet, dels emedan en tillfredsställande

lösning av denna fråga är en viktig förutsättning för undervisningens bedrivande

vid institutet, och dels emedan meningsskiljaktigheterna i här förevarande

hänseende varit ganska betydande.

Det är egentligen tre spörsmål, som under den förda diskussionen kommit

att träda i förgrunden, nämligen dels det från flera håll uppställda

kravet på studentexamen, ja, till och med en kvalificerad sådan, såsom inträdesfordran

för samtliga elever, både manliga och kvinnliga, dels önskemålet

örn bibehållandet av s. k. normalskolekompetens såsom inträdesfordran

för kvinnliga elever, dels ock önskemålet, att folkskollärarexamen skulle berättiga

till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

När det för mig gällt att taga ståndpunkt till här förevarande spörsmål,

hava följande synpunkter måst upptagas till bedömande. Å ena sidan gäller

det att hålla inträdesfordringarna så pass höga, att undervisningen vid

det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet verkligen kan hållas på en

önskvärd nivå och lämna erforderliga resultat inom den relativt begränsade

tid, som står till buds. Å andra sidan få ej inträdesfordringarna ställas högre

än nödvändigt, för att ej utbildningen onödigtvis skall fördyras. I detta

hänseende har särskilt uppmärksamheten fästs på vådorna av ett fördyrande

av sjukgymnastutbildningen, vilket kunde befaras medföra ökade kostnader

för sjukgymnastik vård. Slutligen har det för mig stått som ett önskemål

att i görligaste mån undvika att i större omfattning rubba de inträdesfordringar

för manliga och kvinnliga elever, som hittills förefunnits vid gymnastiska

centralinstitutet. De nu gällande inträdesfordringarna hava, såvitt

erfarenheten utvisat, varit ägnade att tillföra gymnastiska centralinstitutet

ett gott och för sin blivande verksamhet lämpat elevmaterial.

1927 års sakkunniga hava i sitt betänkande verkställt en utredning rörande

antalet studentskor bland de kvinnliga inträdessökande under åren

1924—1928. Den av de sakkunniga i detta hänseende uppställda tablån

är av följande lydelse:

År

Antal inträdes-

sökande kvinnliga

elever

1924 ..

70

1925 . .

70

1926 ..

104

1927 . .

110

1928 . .

112

Därav

studentskor

Studentskor i pro- cent av antalet

inträdessökande

4

5.7

7

10

21

20.2

21

19.i

32

28.6

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För att komplettera denna tablå har jag under hand inhämtat vissa uppgifter

från gymnastiska centralinstitutet; de sålunda erhållna siffrorna äro

följande:

1929____ 105 31 29.5

1930.... 81 22 27.6

Därjämte har jag inhämtat vissa uppgifter rörande de manliga eleverna,

vilka här återgivas:

År

Antal inträ- dessökande

manliga

elever

Därav

studenter

Antal

antagna

Därav

studenter

Kommende-

rade

manliga

elever

1924 .........

13

11

5

4

30

1925 .........

9

8

8

8

27

1926 .........

10

9

7

6

19

1927 .........

14

13

10

9

18

1928 .........

20

18

14

12

18

1929 .........

30

29

17

17

15

1930 .........

27

21

18

18

19

Dessa siffror giva vid handen, att i fråga om de civila manliga eleverna

studentexamen — såsom ju var att vänta — varit regel, om än dispenser

härifrån understundom meddelats. Beträffande de kvinnliga eleverna har

antalet inträdessökande med studentexamen visserligen kraftigt ökats under

de år undersökningen omfattar men uppgår ännu ej till en tredjedel av

de inträdessökande.

Vid en granskning av de framkomna förslagen har jag funnit mig böra

för närvarande — och till dess att större erfarenhet hunnit vinnas —

ifrågasätta ett upptagande av det av överstyrelsen framförda kravet på minst

vitsordet godkänd i studentexamen eller efterprövning enligt sedvanliga

bestämmelser till denna examen — latin- eller reallinje — i vart och ett

av ämnena fysik, kemi samt biologi med hälsolära, ävensom kunskaper i

matematik, motsvarande godkänt vitsord i detta ämne vid flyttning till näst

högsta ringen.

Vad de civila manliga eleverna beträffar, saknar jag anledning att — med

de undantag till vilka jag omedelbart återkommer — ifrågasätta någon ändring

av nu gällande bestämmelser angående fordran på avlagd studentexamen

såsom ett krav, vilket bör i regel uppställas i fråga örn inträde vid

gymnastiska centralinstitutet, dock med iakttagande av en såsom jag nyss

antytt kvalificerad sådan examen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För att tillgodose kraven på allmänbildning, språkkunskaper o. s. v. har

hittills för de kvinnliga eleverna s. k. normalskolekompetens ansetts tillräcklig.

Jag har icke funnit mig övertygad örn nödvändigheten att för närvarande

frångå denna bestämmelse — som dock visat sig kunna leda till

ett tillfredsställande resultat — i annan mån än att jag ifrågasätter väsentligt

ökade kunskapsfordringar i vissa naturvetenskapliga ämnen.

I fråga örn önskemålet att uppställa avlagd folkskollärarexamen såsom

berättigande till inträde vid gymnastiska centralinstitutet finner jag skäl tala

för en åtgärd i detta syfte, och har jag för avsikt att ytterligare överväga

frågan härom. Vidare synes det mig önskvärt, att möjligheter hållas öppna att

genom ett väl avvägt dispensförfarande tillförsäkra gymnastiska centralinstitutet

sådana elever, som — utan att helt uppfylla de uppställda kunskapsfordringarna

— visa en synnerlig håg och fallenhet för gymnastiklärareller

sjukgymnastyrket. Jag vill vidare erinra örn, att en viss minimiålder

givetvis bör uppställas såsom fordran på inträde vid institutet.

De militära eleverna vid gymnastiska centralinstitutet skulle vid ett bifall

till det av mig framlagda förslaget uttagas i kommandoväg. Då det — såsom

jämväl 1927 års sakkunniga framhållit — skall ankomma på de militära

myndigheterna att efter försvarsväsendets behov verkställa dessa kommenderingar,

beröras här förevarande elever icke av frågan örn inträdesfordringarna.

1927 års sakkunniga hava vid framläggandet av sitt förslag örn inträdesfordringar

utgått från att jämväl de privata legitimerade gymnastikinstituten

skulle åläggas att i detta hänseende ställa sig till efterrättelse samma föreskrifter

som föreslogos skola gälla för gymnastiska centralinstitutet. Till

denna de sakkunnigas uppfattning vill jag i princip uttala min anslutning;

jag vill dock tillägga, att denna fråga icke för ögonblicket är aktuell, enär

den för Arvedsons gymnastiska institut genom resolution den 29 oktober

1926 meddelade examensrätten upphör först med utgången av april 1932

och motsvarande rätt för sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund meddelad

genom resolution den 28 februari 1930 — med utgången av maj 1933.

När fråga blir örn förlängd examensrätt för dessa institut, torde jag få anledning

att ånyo upptaga hithörande spörsmål.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

C. Enhetlighet och linjedelning.

sakkunniga 1924 års sakkunniga hava å sid. 69 i betänkandet sammanfattat sitt förslag

i här förevarande avseende på följande sätt:

Under det första utbildningsåret skulle undervisningen i allt väsentligt

vara densamma för institutets olika elevgrupper, manliga och kvinnliga,

läraraspiranter, sjukgymnaster och militärer samt omfatta ämnena anatomi,’

fysiologi, allmänna gymnastikens teori, idrottens och lekens teori, sjukdomslära,

allmän gymnastik och övning i medicinsk-gymnastisk behandling samt

praktiska undervisningsövningar i gymnastik. Endast i fråga örn idrotten

skulle differentiering förekomma så till vida, att allenast de manliga eleverna

skulle erhålla undervisning i florettfäktning samt de kvinnliga eleverna

under motsvarande tid utbildas i speciellt kvinnliga lek- och idrottsövningar.

I övrigt skulle jämväl i idrott och lek utbildningen vara densamma för de

olika elevgrupperna. Aven under det andra utbildningsåret skulle gemensam

undervisning äga rum i nyssnämnda ämnen, dock med undantag beträffande

sjukdomslära och medicinsk-gymnastisk behandling. I dessa senare

ämnen skulle sjukgymnasteleverna undervisas särskilt och deras studier

utbyggas med en tre månader lång tjänstgöring vid Sabbatsbergs sjukhus,

yarest eleverna, i grupper örn 11 i varje, skulle under ledning av en av

institutet avlönad läkare samt av institutet anställda sjukgymnaster bestrida

den sjukgymnastiska behandlingen, allt enligt närmare avtal mellan institutet

och Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Under motsvarande tid skulle

de militära eleverna ägna sig at specialutbildning på den militära gymnastikens

och idrottens område samt de blivande ämnesgymnastiklärarna beredas

tillfälle att fullgöra första hälften av sin provårstjänstgöring.

Beträffande de yttranden, som avgivits över 1924 års sakkunnigas betänkande

i denna del, anhåller jag att få hänvisa dels till den i kap. II

lämnade redogörelsen, dels ock till handlingarna i ämnet.

sakkunniga 1927 ^ sakkunniSa hava för sin del anfört huvudsakligen följande:

I kap. II hava vi närmare redogjort för de allmänna riktlinjer, enligt

vilha gymnastiska centralinstitutet synes oss böra för framtiden organiseras.

Vi hava därvid, i huvudsaklig överensstämmelse med 1924 års sakkunniga^

ansett oss böra förorda, att gymnastiska centralinstitutets uppgift skall vara

att upprätthålla och vidare utveckla svensk gymnastik, lek och idrott, att

åt dem. som skola ägna sig åt gymnastiklärarkallet, meddela härför erforderlig

utbildning, att utbilda sjukgymnaster samt att tillgodose försvarsväsendets

behov av högre kvalificerade lärare i fysisk fostran. I likhet med

1924 års sakkunniga finna vi starka skäl föreligga både ur praktisk-ekonomisk

synpunkt och med hänsyn till det sakliga sambandet mellan de olika

utbildningsuppgifterna att i möjligaste mån sammanhålla de särskilda lär1

ungegrupperna till gemensam undervisning efter en enhetlig läroplan. Med

hänsyn härtill finna vi oss, liksom nämnda sakkunniga, böra förorda, att

utbildningen under första året anordnas efter en enhetlig plan för alla

elever, därvid jämväl i så stor utsträckning, som lämpligen kan ske, gemensam

undervisning äger rum för manliga och kvinnliga elever. Undervis
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 121

ningen skall under detta år avse att lägga en allmän grund för den mera

speciella utbildning, som under andra året skall bibringas.

Undervisningsämnen under första året böra vara: kroppsövningarnas fysiologi,

anatomi, friskgymnastikens teori, lek- och idrottsteori, sjukgymnastikens

teori och teknik, sjukdomslära (vari ingår förbandslära) friskgymnastik, lek

och idrott, sjukgymnastik med fysikalisk behandling (vari ingår poliklinisk

tjänstgöring) ävensom praktiska undervisningsövningar i friskgymnastik (vari

ingår gymnastik för hållningsdeformiteter) samt i lek och idrott.

Under andra året bör däremot utbildningen enligt vår uppfattning uppdelas

på två linjer, en frisk- och en sjukgymnastlinje. Yi hava av de skäl,

som härför anförts, funnit oss övertygade örn nödvändigheten ur såväl utbildningens

som den enskilde individens synpunkt att här i stort sett skilja

dessa linjer från varandra. Givetvis får, såsom också karolinska medikokirurgiska

institutets lärarkollegium framhållit, en dylik anordning icke medföra

någon inskränkning vare sig i den utbildning i sjukgymnastik, som

måste anses nödvändig för blivande facklärare i gymnastik, eller i den utbildning

i friskgymnastik, som blivande sjukgymnaster böra erhålla.

För de officerare, som beordrats att genomgå gymnastiska centralinstitutet,

hava vi icke funnit någon särskild utbildningslinje under andra året

vara erforderlig, utan förorda vi för dem obligatorisk utbildning å friskgymnastlinjen.

Fördelarna härav synas oss påtagliga. För gymnastiska

centralinstitutet är det av stort organisatoriskt värde att icke behöva räkna

med mera än två utbildningslinjer, samtidigt som icke oväsentliga besparingar

härigenom kunna ernås. För försvarsväsendet är det förvisso av

värde, att de till gymnastiska centralinstitutet kommenderade officerarna, som

skola bliva bärare av den högre gymnastiska utbildningen inom försvarsväsendet,

utbildas i så nära anslutning som möjligt till övriga blivande

representanter för friskgymnastik samt lek och idrott eller framtida bärare

av den frivilliga idrottsrörelsen i vårt land. Härigenom vinnes en önskvärd

anknytning mellan militär och civil gymnastik och idrott. De speciellt

militära idrotterna synas oss både kunna och böra på ett tillfredsställande

sätt tillgodoses genom försvarsväsendets egna organ. Jämväl för

officerarna själva torde den av oss nu föreslagna anordningen bliva fördelaktig,

då de efter genomgången friskgymnastlinje komma att erhålla samma

kompetens till gymnastiklärarbefattningar m. m. som sina civila kamrater.

Friskgymnastlinjen bör omfatta följande ämnen: kroppsövningarnas fysiologi,

anatomi, hälsolära, friskgymnastikens teori, lek- och idrottsteori,

psykologi och pedagogik, friskgymnastik, lek och idrott (vari ingår fäktning

för de manliga eleverna och rytmik för de kvinnliga), ävensom praktiska

undervisningsövningar i friskgymnastik (varvid undervisning i röstbehandling

meddelas) samt i lek och idrott.

Sjukgymnastlinjen bör omfatta följande ämnen: kroppsövningarnas fysiologi,

anatomi, hälsolära, sjukdomslära, sjukgymnastikens teori och teknik,

psykologi och pedagogik, sjukgymnastik med fysikalisk behandling (bestående

av klinik- och polikliniktjänstgöring, i vilken även ingår gymnastik

för hållningsdeformiteter) samt friskgymnastik med lek och idrott.

Trots de anmärkningar, som från olika håll kunnat riktas däremot, hålla

vi före, att en styrka hos de från gymnastiska centralinstitutet hittills utexaminerade

varit deras utbildning på gymnastikens olika områden, och

enligt 1924 års sakkunniga skulle detta allt fortfarande bliva förhållandet.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Nuvarande

förhållanden.

*)

122 Kungl. May.ts proposition Nr 133.

I flera av de avgivna utlåtandena har också framhållits vikten av att möjlighet

hålles öppen att på liknande sätt som tidigare erhålla en dylik allsidig

utbildning. Med den enhetlighet beträffande första utbildningsårets

studier, som av oss föreslagits, kan detta synnerligen lätt låta sig göra. Vi

föreslå sålunda, att under ett tredje utbildningsår elev, som genomgått friskgymnastlinjen,

må äga rätt att erhålla utbildning å sjukgymnastlinjen, ävensom

att elev, som genomgått sjukgymnastlinjen, må äga rätt att under ett

tredje år erhålla utbildning å friskgymnastlinjen.

Med hänsyn till de allt större krav, som från olika håll framkomma på

den fysiska fostrans målsmän, vilja vi föreslå, att inom gymnastiska centralinstitutet

må beredas plats för fördjupade teoretiska studier i vissa viktiga

ämnen. Dessa fördjupade teoretiska studier synas oss jämväl böra

hava sin plats under ett tredje utbildningsår; till deras närmare anordnande

anhålla vi att framdeles få återkomma.

Till det av 1924 års sakkunniga framställda och i utlåtandena tillstyrkta

förslaget örn förläggande av viss del av elevernas å sjukgymnastkursen utbildning

till sjukvårdsanstalt i Stockholm vilja vi uttala vår livliga anslutning.

Jämväl härtill anhålla vi att framdeles få återkomma.

I kap. II har jag utförligt redogjort för de olika förslag, som framkommit

i fråga örn gymnastiska centralinstitutets framtida organisation. Jag

har därvid tillika anfört, att jag efter ingående överväganden funnit mig

böra uttala min anslutning i princip till den organisation, som föreslagits

av 1927 års sakkunniga. Med hänsyn härtill torde jag icke behöva länge

uppehålla mig vid den under här förevarande avdelning behandlade frågan

örn enhetlighet och linjedelning. De synpunkter, som i denna fråga av de

sakkunniga framhållits och av mig nyss återgivits, kan jag i allt väsentligt

biträda. Härtill torde jag emellertid få anledning att återkomma, då fråga

blir örn framläggande för Kungl. Maj:t av förslag till ny stadga för gymnastiska

centralinstitutet.

I). Undervisningsämnen.

De undervisningsämnen och övningar, som skola förekomma vid institutet,

äro angivna i § 27 av institutets stadga och deras fördelning på olika kurser

framgår av nedanstående tablå.

*) De under denna rubrik angivna förhållandena hänföra sig samtliga till läsåret 1930/

1931 och förete därför vissa avvikelser från såväl de av 1924 års sakkunniga lämnade

uppgifterna, vilka avse läsåret 1924/1925, som de av 1927 års sakkunniga lämnade uppgifterna,

vilka avse läsåret 1927/1928. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har

nämligen under den mellanliggande tiden låtit sig angeläget vara att — så långt det varit

möjligt inom ramen av den nuvarande organisationen och med till buds stående medel

— modernisera undervisningen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

123

Tablå över effektiva u n d erv i s n i n g s ti m m ar vid gymnastiska

centralinstitutet läsåret 1930/1931.

Undervisningsämnen

Man

liga

e 1 e

ver

Kvinnliga

elever

Instruktörs-

kursen

Gymnastik-

lärarkursen

Gymnastik-

direktörs-

(sjukgym-

nast-)kursen

Yngre

kursen

Äldre

kursen

civila

elever

mili-

tära

elever

civila

elever

mili-

tära

elever

Anatomi..............

95

95

64

64

9

140

26

(Fysiologi..............

45

45

49

49

45x)

46

50

(Rörelsefysiologi.........

—

—

30

36

—

12

24

Pedagogisk gymnastik (teori)

1122)

78

142

104

48

124

47

» » (praktik)

1703)

1603)

1724)

1654)

42

169

192

Fäktlära..............

25

26

—

—

—

—

—

Fäktning (praktik).......

123

189

139

149

—

—

—

Idrott (teori)...........

70

70

27

27

—

12

7

» 5) (praktik).........

260

260

2166)

252

23

987)

488)

Lek (teori).............

12

12

3

3

—

2

2

» (praktik)...........

20

20

50

50

—

38

49

Undervisningsövningar. . . .

140

117

168

168

—

192

198

Allmän sjukdomslära.....

—

—

—

—

121

12

95

Speciell sjukdomslära.....

—

—

—

—

85 /

Sjukgymnastikens teori och

teknik..............

—

—

73

73

116

166

58

Polikliniktjänstgöring.....

—

—

24

24

728

172

400

Hälso- och förbandslära . . .

—

—

—

—

129)

89)

—

Summa timmar

1,072

1,072

—

—

—

—

—

Anm. 1.

Anm. 2.

Anm. 3.

Anm. 4.

Anm. 5.

Anm. 6.

Anm. 7.

Anm. 8.

Anm. 9.

Häri ingår jämväl hygien.

Häri ingå jämväl kommandoövningar.

Härunder har varje elev lett hela avdelningen 5 å 6 gånger.

» } } >»» » 4 å 5 >

Blott de å arbetsordningen inlagda timmarna upptagas men ej tid, som åtgått

för förflyttning till och från de platser, dit orienteringsövningar och

utflykter förlagts.

Häri ej inräknat en veckas fjällfärd.

Häri ingå 57 timmar vinteridrott.

Häri ej inräknat en veckas fjällfärd (halva kursen) under påsk.

Undervisningen omfattar första hjälpen vid olycksfall; angående hälsolära

(hygien) se anm. 1 ovan.

Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga hava framlagt utförligt motiverade

förslag till undervisningsplaner, beträffande vilka förslag jag för närvarande

torde få inskränka mig till att i huvudsak hänvisa till handlingarna

i ärendet.

Beträffande dessa förslag hava 1924 års sakkunniga gjort följande av

1927 års sakkunniga biträdda uttalande:

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Då de sakkunniga i det föregående för de olika ämnena angivit vissa

timantal, hava de icke tänkt sig dessa såsom på något sätt definitiva; givetvis

kunde det vid uppgörande av institutets blivande arbetsordning visa sig

nödigt att härutinnan göra jämkningar. Vad de sakkunniga velat med de

av dem angivna timantalen klargöra, hade varit de särskilda ämnenas ställning

i förhållande till varandra enligt de sakkunnigas förslag, alltså själva

proportionerna mellan de olika ämnena.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget till undervisningsplan

utmynnar i följande timplan, som uppgjorts under förutsättning av ett läsår,

omfattande 37 effektiva arbetsveckor:

Timplan.

lista året

2:dra året

Ämnen

sjukgymnastlinjen

friskgymnastlinjen

antal

timmar

antal

timmar

summa

timmar

antal

timmar

summa

timmar

Kroppsövningarnas fysiologi. .

100

20

120

60

160

Anatomi................

140

50

190

10

150

Hälsolära................

—

30

30

30

30

Friskgymnastik (teori).......

lil

—

lil

1261)

237

Friskgymnastik (praktik).....

204

lil

315

186

390

Undervisningsövningar i frisk-

gymnastik.............

2222)

—

222

2223)

444

Lek och idrott (teori, praktik

och undervisningsövningar) .

lil

74

185

5394)

650

Sjukdom slära.............

455)

74

119

—

45

Sjukgymnastik med fysikalisk

behandling:

a) allmän teori av läkare . .

10

20

30

—

10

b) teknik och speciell teori

av sjukgymnast........

lil

lil

222

—

lil

c) poliklinik- och kliniktjänst-

göring...............

66

5922)

658

—

66

d) demonstration av patienter

22

lil

133

—

22

Psykologi och pedagogik ....

—

60

60

60

60

Summa timmar

1,142 |

1,253

2,395

1,233

2,375 |

l) dari ingår 37 timmars speciella instruktionsövningar.

*) » » gymnastik för hållningsdeformiteter.

s) > » röstbehandling

4) » ■ » 50 timmars fäktning för de manliga eleverna samt rytmik för de kvinnliga.

6) » >8 timmars förbandslära.

Fördelning mellan teori och praktik.

l:sta året

Teori............517 = 14 veckotim. (— 1 tim.)

Praktik........... 625 = 17 » (—4 » )

Summa tim. 1,142 = 31 veckotim. (—5 tim.)

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

S j ukgy ninas tlin j en

Teori............ 365 — 10 veckotim. {— 5 tim.)

Praktik........... 888 = 24 »

Summa tim. 1,253 = 34 veckotim. (— 5 tim.)

Friskgy mnastlinjen

Teori............ 286 = 8 veckotim. (— 10 tim.)

Praktik.......... 947 = 26»(— 15 » )

Summa tim. 1,233 = 34 veckotim. (— 25 tim.)

Härefter hava 1927 års sakkunniga anfört följande i fråga örn meddelandet

av fördjupad teoretisk utbildning vid gymnastiska centralinstitutet.

Enligt den av oss nu föreslagna timplanen skulle frisk- och sjukgymnastlinjen

hava gemensamma teoretiska lektioner i följande utsträckning:

Antal timmar

Kroppsövningarnas fysiologi.......................... 20

Anatomi........................................ 10

Hälsolära....................................... 30

Psykologi och pedagogik............................ 60

Summa timmar 120

De elever vid gymnastiska centralinstitutet, som under ett tredje år —

i enlighet med vad vi i det föregående föreslagit — komplettera sin utbildning

på endera frisk- eller sjukgymnastlinjen, få sålunda dessa timmar

frigjorda. Härigenom synes oss möjlighet hava nåtts att realisera det länge

närda önskemålet att bereda centralinstitutets elever tillfälle till fördjupade

teoretiska studier inom något av de till fysisk fostran hörande ämnena, utan

att samtidigt deras utbildningstid skulle behöva ökas. De ämnen, som i

sådant hänseende synas oss kunna ifrågakomma, äro kroppsövningarnas

fysiologi, friskgymnastikens teori, sjukgymnastikens teori, lek- och idrottsteori

samt psykologi och pedagogik (sistnämnda ämne i den mån det hörer

samman med den fysiska fostran).

Det är givetvis ingalunda vår mening, att dessa fördjupade teoretiska

studier skulle begränsas till de 120 timmar, under vilka eleverna bliva frigjorda

från den obligatoriska undervisningen. Genom självstudier, eventuellt

kombinerade med laboratorieförsök, böra de sättas i stånd att utföra

självständiga arbeten, som sedermera i form av föredrag och skriftliga uppsatser

sammanfattas.

Skulle en elevs arbete på ett av nyss nämnda ämnesområden bliva av

sådan omfattning och betydelse, att skäl synas föreligga att meddela honom

partiell befrielse från praktiska övningar, som ej närmare beröra det av

honom valda specialområdet, torde direktionen medgivas rätt att, efter hörande

av lärarkollegiet i varje särskilt fall, meddela dylik befrielse från

undervisning. Härigenom skulle man kunna vinna, att elev under det

tredje året kan ägna erforderlig tid åt ett fördjupat studium av ett ämne,

för vilket han har särskild läggning, och som närmare berör det arbetsfält,

på vilket han huvudsakligast tänker inrikta sitt arbete.

Bedömandet av elevernas arbetsresultat under det tredje årets fördjupade

teoretiska studier synes oss böra ske av en nämnd av tre personer, bestå
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ende av institutets rektor samt två av lärarkollegiet med hänsyn till ämnesvalet

utsedda representanter. Det vitsord, elev härvid tilldelas, bör särskilt

angivas i avgångsbetyget.

Då ej alla elever kunna tänkas hava förutsättningar för de fördjupade

teoretiska studierna, och då det för vinnande av tillfredsställande resultat

är nödvändigt, att endast de verkligt studiebegåvade få tillgodogöra sig

denna utbildning, hava vi ansett oss böra föreslå följande villkor för förmånen

att få bedriva dessa studier.

För tillträde till dessa studier fordras att under andra utbildningsåret

hava erhållit:

dels ett medelbetyg, motsvarande minst betyget »icke utan beröm godkänd»

i samtliga i andra utbildningsåret ingående teoretiska ämnen,

dels ock minst betyget »med beröm godkänd» i det ämne, som eleven

önskar välja för sina studier.

Elev, som ej vid andra utbildningsårets slut erhållit de nu föreslagna

betygen, synes böra medgivas rätt att genom fyllnadsprövning vid tredje

utbildningsårets början söka vinna kompetens för här ifrågavarande studier.

I övrigt hava vi icke ansett oss böra uppdraga några närmare riktlinjer

för dessa studier. Man rör sig här på ett nytt och oprövat område för

gymnastiska centralinstitutets verksamhet. Huru den föreslagna anordningen

kommer att utfalla torde i stor utsträckning komma att bero på vederbörande

lärares förmåga att handleda eleverna och giva dem lämpliga arbetsuppgifter.

Slutligen vilja vi framhålla vikten av att för dessa mera självständiga

studier ej allt för snäva gränser bliva uppdragna. Först härigenom

torde det med dessa studier avsedda målet kunna nås: att göra gymnastiska

centralinstitutet till en centralhärd jämväl för det viktiga och hittills allt

för litet beaktade teoretiska forskningsarbetet på den fysiska fostrans olika

grenar.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget till undervisnings- och

timplan m. m., för vilket nu i korthet redogjorts, bar av dem uppgjorts i

anslutning till den av dem förordade organisationen av gymnastiska centralinstitutet.

De hava dock härvid framhållit, att deras förslag icke gjorde

anspråk på att på något sätt vara definitivt, utan att det vid uppgörande

av institutets blivande arbetsordning kunde visa sig nödvändigt att härutinnan

göra jämkningar.

Det kan enligt mitt förmenande varken vara lämpligt eller möjligt att

redan nu angiva någon definitiv ståndpunkt till här förevarande fråga.

Då, - såsom jag tidigare fråmhållit, den nu föreslagna omorganisationen av

gymnastiska centralinstitutet icke skall taga sin början förrän från och med

budgetåret 1932/1933, torde, sedan riksdagen fattat beslut i principfrågan

spörsmålet örn undervisnings- och timplan böra upptagas till förnyad prövning,

sedan centralinstitutets lärarkollegium och direktion yttrat sig i ämnet.

Emellertid anser jag mig redan på frågans nuvarande ståndpunkt kunna

giva uttryck åt den uppfattningen, att det av 1927 års sakkunniga framlagda

förslaget i det stora hela synes vara av den beskaffenhet, att det med

fördel kan tjäna som underlag för det fortsatta arbetet med undervisningsoch

timplan.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vid detta arbete böra givetvis i all synnerhet sådana frågor beaktas, som

varit föremål för prövning i de över 1927 års sakkunnigförslag avgivna

yttrandena eller hava närmare sammanhang med de avvikelser, jag funnit

mig böra förorda från sagda förslag.

Vad då till en början beträffar det första, för alla elever gemensamma

undervisningsåret faller genast i ögonen, att under detsamma antalet undervisningstimmar

med ungefär ett hundratal understiger det för andra året

föreslagna. Här. synes föreligga en möjlighet att inom ramen av en som

skälig ansedd arbetstid något utöka undervisningen. Denna utökning torde

enligt mitt förmenande böra åtminstone till en övervägande del komma tillgodo

de till sjukgymnastiken närmast hänförliga ämnena. Detta finner jag

vara särskilt betydelsefullt, så länge icke ett genomgående av sjukgymnastlinjen

kan uppställas som kompetensvillkor för alla gymnastiklärarbefattningar.

Vidare har på sjukgymnastlinjen beräknats för friskgymnastikens praktik

ett timantal av lil (d. v. s. 3 veckotimmar) samt för lek och idrott 74

timmar (d. v. s. 2 veckotimmar) eller inalles 185 timmar (d. v. s. 5 veckotimmar).

Då här förevarande undervisning endast avser att bereda eleverna

motionsgymnastik m. m., torde här en minskning av det sammanlagda timantalet

vara möjlig att åstadkomma. Detta är så mycket mera erforderligt,

som en utökning av de rent sjukgymnastiska ämnena på denna linje torde

vara välbehövlig.

Särskilt är detta förhållandet med den tid, som bör stå till buds för elevernas

kliniska och polikliniska tjänstgöring. Denna del av undervisningen

har av samtliga sakkunniga framhållits såsom oundgängligen nödvändig för

de blivande sjukgymnasterna. Gymnastiska centralinstitutets direktion har

redan tidigare inlett samarbete med ett sjukhus i Stockholm (Sabbatsberg)

i här förevarande avseende, och denna utbildning har nu nått en ganska

beaktansvärd omfattning.

Jag har under hand inhämtat vissa upplysningar rörande denna utbildning

under läsåret 1929/1930, för vilka jag vill redogöra.

Under sagda tid behandlades vid gymnastiska centralinstitutet 853 patienter

och vid Sabbatsbergs sjukhus 184 patienter. Utbildningen vid Sabbatsbergs

sjukhus omfattar endast äldre kvinnliga kursens elever. Den äger

rum varje söckendag kl. 9—10 i omgångar örn sex elever; varje elev får

således omkring 36 timmars utbildning. Utbildningen ledes av två vid

sjukhuset anställda kvinnliga gymnaster, som härför från centralinstitutet

åtnjuta en avlöning av 300 kronor per år vardera. Institutet har intet

som helst inflytande å arten av undervisningen. Utbildningen äger rum i

sjukhusets gymnastikavdelning, där patienterna från salarna infinna sig eller

bäras ned. Något arbete å sal förekommer ej.

Ett utökande och fördjupande av den på detta sätt påbegynta utbildningen

vid sjukhus är enligt mitt förmenande ett oeftergivligt villkor för

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att sjukgymnastutbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet

skall kunna giva avsett resultat. Enligt vad jag erfarit, har gymnastiska

centralinstitutets direktion också inlett förhandlingar i detta syfte,

och det är att hoppas, att dessa förhandlingar skola kunna föras till ett

önskvärt slut före ingången av budgetåret 1932/1933.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget örn en betydlig minskning

av fäktundervisningen för de manliga eleverna har från åtskilliga håll

mötts med gensagor. Jag finner emellertid förslaget, i vart fall i vad det

avser de civila eleverna, motiverat och ägnat att läggas till grund för den

blivande undervisningsplanen.

I här förevarande sammanhang hava 1927 års sakkunnig^ upptagit frågan

örn meddelande under ett tredje utbildningsår av en fördjupad teoretisk

utbildning. Detta förslag finner jag kunna bliva av stor betydelse för hela

den svenska gymnastikens framtida utveckling. Å andra sidan torde redan

nu böra framhållas, att man här rör sig på ett nytt och alldeles oprövat

område, där det gäller att gå fram med varsamhet. Med hänsyn härtill

torde det för närvarande vara för tidigt att taga slutlig ståndpunkt till detta

förslag, men finner jag det erforderligt att man vid det kommande arbetet

med stadga och undervisningsplan m. m. håller fast vid detta uppslag.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

129

Kap. VI. Lärarkrafter.

Gällande stat för gymnastiska centralinstitutet upptager följande ordinarie

lärarbefattningar, nämligen 3 Överlärare i lönegraden B 28, 4 lärare i lönegraden

B 21 och 2 lärarinnor i lönegraden B 18. En betydande del av

undervisningen bestrides vidare av extra lärare; av den i staten för centralinstitutet

ingående anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

å 20,400 kronor är ett belopp av 16,700 kronor avsett till arvoden

åt extra lärare. I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att under

senare år centralinstitutets ordinarie lärarbefattningar vid skeende avgång

icke erhållit nya ordinarie innehavare utan uppehållits på förordnande, detta

för att ej försvåra övergången till en ny organisation. Av nyssnämnda

ordinarie tjänster hava för närvarande endast 1 överlärartjänst, 2 lärartjänster

och de 2 lärarinnetjänsterna ordinarie innehavare. Härtill kommer, att

innehavarna av de båda ordinarie lärartjänsterna för närvarande på förordnande

uppehålla de båda vakanssatta överlärartjänsterna, vadan sålunda

endast 1 överlärartjänst och 2 lärarinnetjänster nu uppehållas av de ordinarie

innehavarna.

Vid en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet träder givetvis

frågan örn antalet behövliga lärarkrafter samt dessas anställnings- och avlöningsförhållanden

starkt i förgrunden.

Både 1924 och 1927 års sakkunniga hava i sina betänkanden ingående

behandlat hithörande frågor, och jämväl i de över betänkandena avgivna

yttrandena hava de ytterligare dryftats.

Av flera skäl finner jag det omöjligt att redan nu fatta en definitiv ståndpunkt

till här förevarande frågor. Det behövliga antalet lärarkrafter är ju

närmast beroende av den fördelning av undervisningen, som kan bliva beslutad.

Först sedan vederbörliga undervisningsplaner blivit i anslutning till

den av mig förordade omorganisationen uppgjorda, torde det nämligen bliva

möjligt helt överblicka, i vilken utsträckning lärare i de olika ämnena erfordras

och i vilken omfattning desamma böra anställas såsom ordinarie

befattningshavare eller såsom extra lärare. I fråga om avlöningsförhållandena

vill jag erinra om, att frågan om allmän lönereglering för befattningshavare

i statens tjänst icke kommer att föreläggas 1931 års riksdag, vadan

jag vid mina beräkningar utgår från nu gällande lönesystem.

Å andra sidan är det oeftergivligt att redan nu söka erhålla en föreställning

om de ungefärliga kostnader, som skulle följa av ett bifall till det utav

mig förordade förslaget. Dessa kostnader kunna naturligtvis endast beräknas

approximativt, och jag vill här med eftertryck betona, att jag, när jag

i det stora hela ansluter mig till de av 1927 års sakkunniga framlagda

Bihang till riksdagens proposition 1931. 1 sami. 115 käft. (Nr 133.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition Nr 133.

kostnadskalkyler, detta endast avser att få en utgångspunkt för beräkningarna

och ingalunda innebär något ståndpunktstagande till de av de sakkunniga

föreslagna antalet lärartjänster eller deras placering i lönegrader.

Till frågan om kostnadsberäkningarna återkommer jag i följande kapitel.

Här vill jag nu behandla frågan örn lärarkrafter, närmast de av konstant

eller ordinarie natur.

1924 års sakkunniga hava å sid. 94 i sitt betänkande lämnat en sammanfattande

översikt över sitt förslag i här förevarande hänseende, enligt vilket

institutets lärarpersonal skulle komma att bestå av följande befattningshavare

:

1 rektor, tillika överinspektör för gymnastikundervisningen i landets offentliga

läroanstalter samt skolöverstyrelsens sakkunniga rådgivare i frågor rörande

undervisningen i fysisk fostran.

I fysiologi: 1 professor i kroppsövningarnas fysiologi och hygien.

1 biträdande lärare, tillika lärare i anatomi.

I allmän gymnastik: 1 Överlärare, 2 manliga lärare och 2 kvinnliga lärare.

I idrott och lek: 1 Överlärare, 1 lärare i idrott och lek och 1 lärare i militär

gymnastik och idrott.

I medicinsk gymnastik: 1 Överlärare, 1 manlig lärare, 2 kvinnliga lärare,

1 läkare med uppgift att vara föreståndare för den medicinskt-gymnastiska

avdelningen vid Sabbatsbergs sjukhus, 1 assistentläkare och 1 extra ordinarie

lärarinna.

Nu angivna personal utgjorde vad som erfordrades för tillgodoseende av

institutets så att säga ordinarie behov av lärarkrafter. Härutöver kunde det

bliva behövligt att för undervisning i ämnen, vilka läge utom de stora

huvudämnena, såsom i pedagogik, röstbehandling m. m., anlita tillfälliga

arbetskrafter för kortare tider.

I fråga om den närmare motivering, som 1924 års sakkunniga anfört till

förmån för sitt sålunda framlagda förslag, ävensom beträffande de yttranden,

som avgivits med anledning därav, anhåller jag att få hänvisa till

handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava å sid. 300 i sitt betänkande sammanfattat sitt

förslag i fråga om ordinarie lärarkrafter vid gymnastiska centralinstitutet

på följande sätt:

1 professor i kroppsövningarnas fysiologi,

1 lärare i anatomi och medicin,

1 lärare i ortopedi,

2 manliga lärare i friskgymnastik,

1 manlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i lek

och idrott,

2 manliga lärare i lek och idrott,

2 kvinnliga lärare i friskgymnastik,

1 kvinnlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i

lek och idrott,

1 kvinnlig lärare i lek och idrott,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Majis proposition Nr 133.

1 manlig lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling,

2 kvinnliga lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling.

Härtill komma så extra lärarkrafter i erforderlig utsträckning i enlighet

med vad i betänkandet angivits.

De betydelsefullaste avvikelserna från det tidigare förslaget i här förevarande

avseende, avse dels uppehållandet av rektorsbefattningen, dels överlärarbefattnin

garna.

I fråga örn rektorsbefattningens uppehållande anföra 1927 års sakkunniga

bland annat:

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget att i innehavaren av rektorsbefattningen

vid gymnastiska centralinstitutet skapa en centralpunkt för

allt fysiskt uppfostringsarbete i vårt land, hade visserligen i princip vunnit

gillande från åtskilliga håll, men å andra sidan hade möjligheterna för förslagets

utförande i praktiken starkt dragits i tvivelsmål. Det hade framhållits,

hurusom de för rektor föreslagna arbetsuppgifterna vore alldeles för

omfattande för att kunna nöjaktigt medhinnas av en person. Farhågor

hade vidare uttalats för att rektor härigenom skulle dragas från sin huvudsakliga

uppgift, vilken dock rektorsbefattningen vid centralinstitutet borde

vara. Genom sammankopplingen med överinspektörsbefattningen skulle man

vid personvalet till den viktiga rektorsbefattningen bliva inskränkt till friskgymuastiskt

utbildade personer. Vidare hade framhållits de svårigheter för

institutet, som skulle vållas därigenom att rektor i sin egenskap av överinspektör

skulle nödgas att under avsevärd tid vistas borta från huvudstaden.

En överslagsberäkning gåve vid handen, att endast en synnerligen

summarisk inspektion dock skulle komma att påfordra rektors frånvaro

minst en månad varje läsår, och vad detta skulle betyda för institutet särskilt

nu under den viktiga omorganisationsperioden torde ligga i öppen dag.

Elärtill komme ytterligare följande. Om rektor skulle utgöra den enande,

sammanhållande och ledande kraften i fråga om allt fysiskt uppfostringsarbete

i landet, torde synnerligen höga fordringar böra ställas på hans kompetens.

I flera av de anförda yttrandena hade ock med rätta framhållits,

att skickligheten till den föreslagna rektorstjänsten borde bedömas av särskilda

sakkunniga. Med tanke på de höga krav, som enligt de sakkunnigas

mening borde uppställas för institutets samtliga lärare, syntes det emellertid

i hög grad tvivelaktigt, huruvida det skulle vara möjligt att som

rektor erhålla en person, som ägde tillräcklig kompetens på de många områden,

det här gällde, för att kunna utöva verklig ledning. De olika invändningar,

som anförts mot 1924 års sakkunnigas förslag med hänsyn till

rektorsbefattningen, syntes äga den betydelse, att de sakkunniga nödgades

avböja förslaget. De föresloge i stället, att till rektor vid gymnastiska centralinstitutet

skulle — liksom tidigare där varit fallet och i överensstämmelse

med vad som vore bruket vid våra universitet och högskolor — utses

en av institutets lärare. Härför talade enligt de sakkunnigas förmenande

starka skäl. Lärarbefattningarna vid gymnastiska centralinstitutet torde

framdeles komma att besättas med landets bästa representanter för den

fysiska fostrans olika ämnesområden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

lärarkollegiet komma att bestå av femton lärare, utsedda efter ett noggrant

tillsättningsförfarande. Bland dessa vore utan tvivel de lämpligaste rekto
-

Rektor.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Terna för institutet att finna — de sakkunniga erinrade att aldrig någon

invändning rests mot universitetens och högskolornas motsvarande sätt att

utse sina rektorer. I anslutning härtill föresloge de sakkunniga alltså, att

Kungl. Maj:t, sedan direktionen efter lärarkollegiets hörande avgivit förslag,

skall förordna en av institutets lärare att för en tid av fem år vara institutets

rektor. Avgående rektor borde kunna till befattningen ånyo föreslås.

De sakkunniga funne det vara starkt av behovet påkallat, att institutets

rektor stöde i en nära kontakt med sitt ämne. För att erhålla säkerhet

härför hade de ansett sig böra förorda, att rektor framdeles skulle åläggas

undervisningsskyldighet. På grund av den arbetsbörda, som påvilade institutets

rektor, torde dock en viss minskning i hans undervisningsskyldighet

i allmänhet vara oundviklig. De sakkunniga föresloge därför, att rektor,

om han så önskade, måtte kunna av direktionen erhålla minskning till högst

hälften av sin undervisningsskyldighet. Visade sig ytterligare nedsättning

i. rektors undervisningsskyldighet nödvändig, syntes det böra tillkomma

direktionen att göra framställning därom hos Kungl. Maj:t.

Härefter hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan om ämnet

fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen, ävensom örn inspektion av

gymnastikundervisningen Aud de under överstyrelsens inseende ställda läroanstalterna,

och därvid efter en utförlig motivering, till vilken jag här vill

hänvisa, hemställt, att å skolöverstyrelsens ordinarie stat måtte upptagas

dels en undervisningsrådsbefattning i fysisk fostran med avlöning i lönegraden

B 30,

dels ock en befattning som skolöverstyrelsens konsulent för fysisk fostran

med avlöning i lönegraden B 21,

börande av dessa befattningars innehavare den ena vara man och den

andra kvinna.

Emot detta av majoriteten av 1927 års sakkunniga biträdda förslag anfördes

reservation av de sakkunnigas ordförande, översten Rignell, som ansåg

att de sakkunniga bort ansluta sig till det av 1924 års sakkunniga framlagda

förslaget.

Det av majoriteten av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget har biträtts

av lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet, under det att skolöverstyrelsen,

statskontoret och direktionen över gymnastiska centralinstitutet i huvudsak

anslutit sig till det reservationsvis framförda förslaget.

Det sätt, på vilket föreståndarbefattningen vid gymnastiska centralinstitutet

för framtiden kommer att bestridas, bliver av grundläggande betydelse först

och främst för institutets egen utveckling och förmåga att i sin nya gestalt

förverkliga de förhoppningar, som knytas vid en omorganisation. Denna

viktiga fråga har vidare kommit att sammanföras med en annan fråga,

även den synnerligen betydelsefull, nämligen den om den centrala gymnastikinspektionen

och örn ämnet fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen.

1924 års sakkunniga hava framlagt ett förslag, enligt vilket i innehavare

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av rektorsbefattningen vid gymnastiska centralinstitutet skulle skapas en

centralpunkt för allt fysiskt uppfostringsarbete i vårt land. Detta förslag

har från flera håll hälsats med tillfredsställelse. Å andra sidan har från

majoriteten av 1927 års sakkunniga framlagts ett förslag, enligt vilket

rektor för gymnastiska centralinstitutet skulle utses bland institutets lärarkår

— på samma sätt som redan nu är fallet vid högskolorna — och som regel

bestrida åtminstone hälften av honom eljest åvilande undervisningsskyldighet.

För ämnet fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen, ävensom för

gymnastikinspektionen, innebär detta förslag inrättandet å skolöverstyrelsens

ordinarie stat av dels en undervisningsrådsbefattning i fysisk fostran med

avlöning i lönegraden B 30, dels ock en befattning som skolöverstyrelsens

konsulent för fysisk fostran med avlöning i lönegraden B 21.

Onekligen hava åtskilliga vägande skäl anförts till förmån för sist angivna

uppfattning; jag vill i detta hänseende särskilt peka på det förhållandet,

att rektor vid ett bifall till detta förslag skulle bibehållas vid en del av sin

undervisningsskyldighet och härigenom bibehålla en närmare kontakt såväl

med sitt undervisningsämne som — viktigast av allt — med eleverna.

Trots detta finner jag mig böra uttala min anslutning till det av 1924

års sakkunniga avgivna förslaget. Örn detta förslag har överste Rignell i

sin av mig omförmälda reservation anfört bland annat följande, i vilket

jag anser mig kunna instämma:

Detta förslag vore så betydelsefullt och önskvärt, att det icke utan tvingande

skäl borde övergivas. För rektor i hans egenskap av centralinstitutets

föreståndare vore det av största betydelse, ja, rent av nödvändigt, att kunna

i erforderlig grad följa den fysiska fostran vid våra utbildningsanstalter av

olika slag, i främsta rummet vid våra skolor, varigenom direktionen över

institutet genom en av sina medlemmar, sin föredragande, hölles i närmare

kontakt med den fysiska fostrans läge och utveckling, och för skolöverstyrelsen

vore det av betydelse att hava tillgång såsom sakkunnig till chefen

för vårt lands utbilduingsanstalt för gymnastiklärare och idrottsledare. Denna

rektors centrala ställning utgjorde en av de bärande tankarna i 1924 års

sakkunnigas förslag, en strävan att giva fast form åt en verksamhet, som

fortgått och utvecklats till ömsesidig båtnad för såväl gymnastiska centralinstitutet

som skolöverstyrelsen. Det kunde då icke vara riktigt att hämma

denna utveckling och att avskära möjligheterna för ett ordnat, fruktbärande

samarbete mellan dessa båda ledande, statliga organ för den fysiska fostran

av landets ungdom och av dess lärare, så mycket mindre som från intet

håll påvisats, att detta samarbete, örn det skötts på rätta sättet, länt till

annat än verkligt gagn.

Den av 1924 års sakkunniga framförda enhetstanken får ej släppas ur sikte.

Jag vill vidare erinra om, att tidigare — före en år 1927 företagen förändring

av stadgan för gymnastiska centralinstitutet — dettas föreståndare

skulle utses inom kretsen av institutets Överlärare. Den krets, inom vilken,

vid ett bifall till 1927 års sakkunnigas förslag, valet av rektor skulle ske.

bliver visserligen större än före år 1927, men jag kan dock ej finna till
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Överlärare.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

räckliga skäl vara förebragta att på ett dylikt sätt binda Kungl. Maj:ts

möjlighet att för här förevarande synnerligen betydelsefulla post förvärva

bästa möjliga kraft, var i vårt land denna än må stå att finna. I all

synnerhet finner jag detta betänkligt i en tid som vår med dess starka nydanings-

och omorganisationsarbete både på skolarbetets och den fysiska

fostrans område.

Härtill kommer vidare den ekonomiska sidan av saken. 1927 års sakkunniga

hava, som nyss nämnts, kompletterat sitt förslag med en hemställan

örn inrättandet av två nya ordinarie befattningar å skolöverstyrelsens stat.

Rent bortsett därifrån, att ett bifall till detta förslag under nuvarande statsfinansiella

förhållanden knappast är tänkbart, föreligga här i detta speciella

fall ytterligare skäl till betänksamhet. Ett bifall till förslaget örn särskild

representation för ämnet fysisk fostran i skolöverstyrelsen skulle kunna

komma att medföra krav på en likartad representation även för de andra

övniugsämnena, krav, som då knappast med fog kunde avvisas. Slutligen

torde jag få erinra om att, jämlikt hemställan av 1930 års riksdag, utredning

för närvarande pågår om frågan, huruvida och på vad sätt den nuvarande

gymnastikinspektionen i folk- och småskolor m. fl. läroanstalter bör

ersättas av inspektion genom statens folkskolinspektörer, jämte en central

konsulentorganisation för gymnastik med lek och idrott. Vid detta förhållande

anser jag mig icke böra nu biträda det av 1927 års sakkunniga framlagda

förslaget i denna del. I

I fråga om Överlärare föreslogo 1924 års sakkunniga, att vid gymnastiska

centralinstitutet skulle såsom hittills finnas anställda tre Överlärare, en i friskgymnastik,

en i militärgymnastik samt en i sjukgymnastik.

Örn denna fråga hava 1927 års sakkunniga anfört huvudsakligen:

Overlärarsystemet hade sitt ursprung från gymnastiska centralinstitutets

första tid, då fullt utbildade lärarkrafter ej funnos. All undervisning måste

då övervakas och ledas av Ling själv, som till sin hjälp hade mindre kvalificerade

biträdande lärare. Så småningom ledde utvecklingen till en uppdelning

i ämnesgrupper med var sin specielle Överlärare, och för närvarande

funnes tre Överlärare. I och med att fullt kompetenta lärarkrafter blivit

tillgängliga, hade också överlärarnas ursprungliga uppgifter att ensamma

sköta den teoretiska undervisningen och övervaka arbetet på respektive

områden mer och mer trätt i bakgrunden. Förhållandena hade därför

utvecklat sig mer och mer i riktning mot ett självständigt arbete för respektive

lärare och lärarinnor.

O v erlärartj änsterna hade också motiverats med behovet av en viss enhetlighet

i utbildningen. Denna borde enligt de sakkunnigas förmenande åstadkommas

genom ämneskonferenser, där varje lärare kunde göra sina synpunkter

gällande. Den förmansställning gentemot medlärarna, som knötes

till benämningen Överlärare, och som i viss mån även tryckt sin prägel på

institutets verksamhet, hade visat sig medföra bestämda olägenheter och

stöde ej heller i överensstämmelse med modern uppfattning inom undervisningsväsendet

— de sakkunniga erinrade i sådant hänseende om att ett

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av 1924 års sakkunniga framlagt förslag örn inrättandet av förste gymnastiklärartjänster

vid läroverken m. fl. läroanstalter så gott som enhälligt

blivit avstyrkt. Man torde ej heller med fog kunna påstå, att överlärar

systemet i och för sig befordrat utvecklingen vid centralinstitutet. Systemet

kunde vidare innebära en viss risk för att goda uppslag och initiativ från

övriga lärares sida ej komme till sin rätt eller bleve vederbörligen beaktade.

Enligt de sakkunnigas mening borde en på övligt sätt tillsatt ordinarie

lärare vara fullt självständig i sin lärargärning och på eget ansvar sköta

undervisningen enligt de riktlinjer, som av ämneskonferens uppdragits,

utan ingripande från medlärares sida. De sakkunniga holle vidare före, att

den övervakning av undervisningen, som borde förekomma, borde påvila

rektor, varjämte de överlärarna för närvarande tillkommande speciella arbetsuppgifterna

borde uppdelas på ämneskonferenser och lärarkollegium.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att den

föråldrade form för lärarkrafternas organisation, som överlärartjänsterna

innebar, måtte bortfalla.

Beträffande den närmare organisationen av ämneskonferenserna, som, enligt

vad sålunda anförts, i viss mån skulle övertaga de på överlärarna för närvarande

vilande funktionerna, hänvisade de sakkunniga till ett av dem uppgjort

förslag till stadgar för gymnastiska centralinstitutet.

I sitt över sistnämnda sakkunnigförslag avgivna utlåtande har statskontoret

ifrågasatt, huruvida det kunde anses lämpligt att helt borttaga dessa

befattningar och örn icke ur organisatorisk synpunkt vissa skäl måste

anses tala för att åtminstone två överlärarbefattningar bibehölles, varav den

ena avsåges att besättas med manlig innehavare och den andra med kvinnlig.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet har anfört huvudsakligen

följande:

De sakkunnigas förslag att borttaga överlärarbefattningarna torde sakna

motsvarighet inom såväl skolor som högskolor och universitet. Vid alla

dessa undervisningsanstalter funnes jämförliga befattningar, utan att från

dessa håll någon olägenhet härav försports. Varje ämne eller sektion

hade där en person, Överlärare, lektor eller professor, som företrädde ämnet

— ett uttryck, som även de sakkunniga använde, men endast när det

gällde professorn i fysiologi. Även frisk- och sjukgymnastik samt idrott

hade behov av någon, som företrädde ämnet.

Behovet av Överlärare, eller om man ej så starkt ville betona förmansställningen,

förste lärare, för att såväl inåt som utåt svara för ämnet, torde

vara lika starkt vid det enligt de sakkunnigas förslag omorganiserade institutet

som vid det nuvarande. Hur skulle t. ex. ett sådant ämne som

idrott, där vid de flesta lektioner flera lärare tjänstgjorde på varje avdelning,

kunna skötas, utan att det funnes en, sorn svarade för utbildningen?

Ämneskonferenser, svarade de sakkunniga. Ämneskonferenserna vöre inga

nyheter. Hela nydaningsarbetet inom idrotten och fäktningen vid institutet

hade möjliggjorts tack vare ämneskonferenser med Överlärare, lärare och

extra lärare. Ämneskonferenser kunde aldrig ersätta Överlärare utan förbleve

i överlärarens hand ett verksamt medel till samförstånd.

Särskilt starkt framträdde behovet, när en lärarbefattning ny tillsatts. I

och med de extra lärarbefattningarnas så gott som fullständiga försvinnande,

hade den nytillträdande läraren icke haft något tillfälle att sätta sig in i

arbetet vid institutet. Rektor, som enligt de sakkunniga borde övervaka

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

undervisningen, vore ju endast i undantagsfall fackman, varför behovet av

en förste lärare även i detta fall starkt framträdde.

En annan sida av saken förtjänade också framhållas. En lärare antoges

vid t. ex. 35 års ålder. Han finge då gå i cirka 30 år utan några möjligheter

till befordran i sitt ämne, utsikter som säkerligen icke komme att

verka sporrande. Hur önskligt det än vore, att ett ämne företräddes av

såväl en man som en kvinna, ville kollegiet ur kostnadshänsyn likväl inskränka

sig till att yrka på tillsättandet av en förste lärare i vartdera av

ämnena friskgymnastik, sjukgymnastik samt idrott och lek med avlöning

enligt nuvarande förhållanden. För att ytterligare mildra betonandet av

förman kunde helt enkelt den äldste av lärarna inom respektive sektion

förordnas såsom förste lärare.

ij,

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har anfört bland annat:

1927 års sakkunniga hade föreslagit överlär arbefattning arnäs avskaffande.

Den enande uppgiften beträffande undervisningen i vederbörligt ämne tilllades

ämneskonferensen. Direktionen funne att de sakkunniga förebringade

starka skäl till stöd för detta sitt förslag. Nu gällande stadga inrymde

heller icke någon som helst förmansställning åt överläraren beträffande

lärare (lärarinnor) varken beträffande undervisning eller något annat. Snarare

gåve den i § 15 uttryck åt likställighet för lärarna under direktionen.

Utvecklingen hade också gått alltmera i en friare riktning, och hade

direktionen på senaste tid i möjligaste mån låtit de olika lärarna (lärarinnorna)

i vederbörligt ämne så att säga »följa sin klass» upp, vilket otvivelaktigt

baft goda följder i fråga om kontinuiteten i den fortsatta utbildningen,

då därigenom med lärarombyte lätt förenad, förkastlig dubbelundervisning

med ty åtföljande tids- och arbetsförlust undvikits; en genomgående

plan för hela utbildningstiden (två eller tre år) kunde därför lättare utarbetas

och konsekvent följas. Lärarens intresse för sitt arbete bleve därigenom

ett helt annat och därmed ock hans arbetsprestation. Direktionen

ville ej förneka, att den mera på gammal hävd grundade förmansställning

i fråga örn undervisningen, som förefunnits vid institutet, av utvecklingens

lag alltmera försvunnit och numera med undantag för de fall, där undervisning

av flera lärare samtidigt ägde rum (t. ex. fäktning), egentligen endast

funnes kvar till namnet. Konferenser under föreståndarens ledning

trädde alltmera i dess ställe. Det kunde icke förnekas, att icke dessa konferenser

utgjorde ett synnerligen gott medel för åstadkommande av den

enhet i stort, som borde prägla undervisningen, utan att de därför lade

något band på den enskilde lärarens självverksamhet och övertygelse. De

behövde dock ej givas fullt så byråkratisk gestaltning (beträffande t. ex.

alltför rigorös protokollsföring) som de sakkunniga föreslagit.

Direktionen underskattade icke heller den vinst, som läge däruti, att den

eljest så svårlösta frågan örn manliga och kvinnliga Överlärare eller biträdande

dylika bleve bragt ur världen. Hela saken förenklades i hög grad

med lärarnas likställighet i ansvar och arbete.

Direktionen underskattade ej vissa av de skäl, som hos en del av lärarkollegiets

medlemmar kunde ligga till stöd för kraven på överlärarsystemets

bibehållande, men ansåge så mycket tala till förmån för sakkunnigas

konsekvent och logiskt utarbetade förslag, att direktionen måste giva sin

anslutning till detta. Direktionen måste, i olikhet mot nämnda kollegiimedlemmar,

finna att frågan nu är i ett helt annat läge än den var, då

det gällde taga ställning till 1924 års sakkunnigförslag. Mot ett av de

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

skäl, som meranämnda medlemmar av lärarkollegiet anförde, måste dock

direktionen inlägga en gensaga. .

Direktionen ville erinra, att vid ingen av de läroanstalter, där flera ]ämnställda

lärare i ett ämne funnes —• exempelvis två professorer vid samma

universitet eller två eller flera adjunkter vid samma realskola någon förmansställning

med därav följande högre avlöning förekomme. Vidare ville

direktionen erinra örn det, kraftiga motstånd, som mötte det av 1924 års

sakkunniga framlagda förslaget örn inrättandet av förste gymnastiklärarbefattningar

vid de skolor, där mer än en lärare i gymnastik funnes.

Med samma tjänstgöringsskyldighet, med full likställighet och ansvar för

vederbörande lärare i fråga örn undervisning i ett ämne, torde olika avlöningsprinciper

ej kunna tillämpas: de borde sättas i samma lönegrad. Direktionen

kunde därför mot sakkunnigas förslag beträffande överlärarna

icke göra några invändningar av den betydelse, att de uppvägde de fördelar

förslaget otvivelaktigt medförde, varför direktionen funne sig kunna

giva detsamma sin anslutning i denna punkt.

Såsom 1927 års sakkunniga framhållit, har överlärarinstitutionen otvivelaktigt

sina rötter i förhållanden, som sedan länge upphört att existera. I

och med att fullt kompetenta lärarkrafter blivit tillgängliga, hava överlärarnas

ursprungliga uppgifter att ensamma sköta den teoretiska undervisningen

och övervaka arbetet på respektive områden mer och mer trätt i

bakgrunden. Förhållandena hava mer och mer utvecklats i riktning mot

ett självständigt arbete för lärarna. Den önskvärda enhetligheten i utbildningen

skulle enligt de sakkunnigas förslag åstadkommas genom ämneskonferenser,

där varje lärare kunde göra sina synpunkter gällande.

Detta de sakkunnigas förslag har biträtts av direktionen över gymnastiska

centralinstitutet. Å andra sidan hava både statskontoret och centralinstitutets

lärarkollegium uttalat sig däremot.

Även jag är mycket betänksam mot att helt slopa överlärarbefattningarna.

Med den av mig förordade organisationen av centralinstitutet komma

frisk- och sjukgymnastlinjerna att bliva mera fristående från varandra än

hittills varit fallet. Redan häri ligger enligt min uppfattning ett starkt

skäl för att envar av dem må erhålla en speciell representant, som under

föreståndaren och i samarbete med honom kan föra dess talan.

Ett annat skäl för bibehållande av en överlärarinstitution sammanhänger

med det av mig tillstyrkta förslaget örn rektors ställning som representant

för ämnet fysisk fostran i skolöverstyrelsen, varvid jag tidigare uppehållit

mig. Denna verksamhet kommer givetvis att i icke obetydlig utsträckning

taga rektors tid i anspråk. Vid sådant förhållande synes det synnerligen

önskligt att han vid sin sida såsom sina närmaste medhjälpare kan påräkna

en representant för en var av centralinstitutets båda huvudgrenar, frisk- och

sjukgymnastiken.

'' Slutligen vill jag framhålla, att man även synes böra taga i betraktande

önskvärdheten av att genom högre ersättningar å vissa tjänster bereda åt

framstående och dugande ämnesrepresentanter förbättrade villkor.

Departe
mentschefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Emellertid synes det mig att den ställning, som jag anser böra tillkomma

överlärarna vid institutet, näppeligen motiverar ordinarie tjänster i högre

lönegrad än den, i vilken lärarna skulle placeras, utan synas mig övervägande

skäl tala för att överlärarna med bibehållande av samma ordinarie

lönegrad som lärarna, förses med särskilda arvoden; lämpligen torde förordnanden

att bestrida överlärarbefattningar meddelas för visst antal år,

exempelvis 5 år. Till frågan om storleken av dessa arvoden återkommer

jag i det följande.

Starka skäl synas mig vidare tala för att jämväl de kvinnliga lärarnas

och elevernas intressen erhålla sin särskilda representant genom en Överlärare.

Med hänsyn till önskvärdheten av att för de båda förut av mig

omnämnda överlärarbefattningarna — för frisk- och sjukgymnastiken —

städse erhålla de av de ordinarie lärarna, som för detta uppdrag äro lämpligast,

oavsett örn det är en manlig eller kvinnlig lärare, vill jag icke förorda

en föreskrift örn att en av dessa båda befattningar städse skall innehavas

av en kvinna. Däremot vill jag föreslå att — för de fall, då de

båda mera ordinarie överlärarbefattningarna innehavas av män — ett tredje

överlärararvode må ställas till förfogande för en kvinnlig Överlärare.

Jag har redan i kap. II haft anledning att uppehålla mig vid det av

både 1924 och 1927 års sakkunniga framlagda förslaget örn inrättandet vid

gymnastiska centralinstitutet av en större institution i kroppsövningarnas

fysiologi och därvid på anförda skäl funnit densamma icke för närvarande

kunna komma till stånd. Med hänsyn härtill bör, såsom jag också där

närmare utvecklat, den av nämnda sakkunniga föreslagna professuren i

kroppsövningarnas fysiologi tillsvidare jämställas med övriga lärarbefattningar

vid institutet.

Antalet lärår- och därmed jämförliga befattningar på ordinarie stat

skulle i anslutning till vad jag nu anfört — därest i övrigt de av 1927 års

sakkunniga gjorda beräkningarna, på vilka jag här icke haft anledning att

närmare ingå, läggas till grund för ett förslag i ämnet — beräknas på följande

sätt:

1 rektor,

1 (medicinskt utbildad) lärare i kroppsövningarnas fysiologi och hygien,

1 ( * * ) lärare i anatomi och medicin,

1 ( » » ) lärare i ortopedi,

2 manliga lärare i friskgymnastik,

1 manlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i

lek och idrott,

2 manliga lärare i lek och idrott,

2 kvinnliga lärare i friskgymnastik,

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 139

1 kvinnlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i

lek och idrott,

1 kvinnlig lärare i lek och idrott,

1 manlig lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling,

2 kvinnliga lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling.

Härtill komma så extra lärarkrafter i erforderlig utsträckning varjämte

är att märka, att tre av de ordinarie lärarna skulle kunna förordnas såsom

Överlärare.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. VII. Anslagsbehov.

Gällande, den 28 maj 1926 fastställda stat för gymnastiska centralinsti
-

tutet upptager följande anslag:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... kronor 82,300: —

Anm.: Till institutets föreståndare utgår arvode med 1,200 kronor.

Vikariatsersättningar, förslagsanslag................ » 1,300: —

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. . . » 20,400: —

Till stipendier åt elever......................... » 2,000: —

Summa förslagsanslag kronor 106,000: —

Materiel m. m., reservationsanslag................. » 13,000: —

Härjämte har i riksstaten för budgetåret 1930/1931, i likhet med flera

föregående år, anvisats ett anslag till extra personal vid institutet m. m.,

vilket anslag för innevarande budgetår utgår med belopp av 7,410 kronor

och enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 maj 1930 fördelats på följande sätt:

till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska central
-

institutet ..............................högst kronor 2,040: —

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1930/1931

av undervisning jämte läkarvård vid en med

nämnda institut förenad kvinnlig poliklinik ... » » 1,200: —

* anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar

i gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade

studentkårer....................... » » 1,000: —

» avlönande av en eldare vid institutet........ » » 970: —

» undervisning i idrott vid institutet.......... * » 2,200: —

1924 års sakkunniga hava å sid. 105—106 i sitt betänkande framlagt ett

förslag till stat för institutet och därvid anfört bland annat:

Från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle utgå lön till

1 rektor (A 1), 1 professor i kroppsövningarnas fysiologi och hygien (12,000

kronor), 3 Överlärare (B 28), 4 lärare (B 26), 4 lärarinnor (B 22), 1 kansliskrivare,

tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt, tillika portvakt

(B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt, tillika portvakt

(B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5). Efter sedvanliga beräkningsgrunder

torde med denna personaluppsättning anslaget böra bestämmas till

142,032 kronor. Emellertid borde från detta anslag jämväl utgå eventuellt

arvode till en biträdande kvinnlig Överlärare i allmän gymnastik, vilket

arvode av oss beräknats till 300 kronor. Med hänsyn härtill torde anslagets

belopp böra avrundas uppåt till 142,300 kronor. Detta innebure en

ökning av det dåvarande anslaget med 60,000 kronor.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Till vikariatsersättningar hade beräknats såsom erforderligt ett belopp av

2.000 kronor, alltså en ökning av dåvarande anslag med 700 kronor.

’ Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

skulle enligt förslaget utgå arvoden till 1 biträdande lärare vid den fysiologiska

institutionen med 4,500 kronor, 1 lärare i militär gymnastik och

idrott med 1,500 kronor, 1 föreståndare för den medicinsk-gymnastiska avdelningen

vid Sabbatsbergs sjukhus med 6,000 kronor, 1 assistentläkare med

3,600 kronor och 1 extra lärarinna i medicinsk gymnastik, för vilket sistnämnda

ändamål avsetts ett belopp av 2,000 kronor. Härjämte borde av

detta anslag utgå arvoden för undervisning i pedagogik och röstbehandhng

tillhopa 900 kronor, för annan erforderlig extra undervisning 500 kronor

och till arvoden åt vid övningsskolorna anställda lärare 1,200 kronor. Vidare

borde, såsom vid 1926 års lönereglering förutsatts, från samma anslag

gäldas arvodena till 1 kamrerare 1,800 kronor, 1 sekreterare l,o50 kronor

och 1 bibliotekarie 600 kronor. I enlighet härmed torde anslaget böra uppföras

å staten med ett belopp av 24,100 kronor, alltså 3,700 kronor mera

än det dåvarande anslaget. .

Anslaget till stipendier åt elever ifrågasattes skola höjas med 1,000 kronor

till 3,000 kronor. . ,

Såsom nytt anslag borde i staten upptagas ett belopp å 500 kronor till

resestipendier åt lärare. Såsom särskilda ordinarie reservationsanslag borde

upptagas dels ett belopp av 5,000 kronor till särskilda kostnader for undervisning

i idrott, dels ock ett belopp av 15,000 kronor till kostnader for sarskilda

kuvsGT''.

Det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. skulle upptagas med

31.000 kronor.

Institutets nya stat skulle i enlighet härmed få följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . . .kronor 142,300:

Anm.: Om överläraren i allmän gymnastik är man, utgår till en

biträdande kvinnlig Överlärare arvode med 300 kronor.

Vikariatsersättningar, förslagsanslag................ » 2>000: -

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. » ^,100:

Till stipendier åt elever......................... * 3’2n >

» resestipendier åt lärare . . ............... *

Summa förslagsanslag kronor 171,900

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservations

anslag...................................

Kostnader för särskilda kurser, reservationsanslag ....

Materiel m. m., reservationsanslag

5,000

15.000

31.000

Det då till institutet utgående extra anslaget å 5,810 kronor skulle i och

med fastställande av denna stat minskas med 4,810 kronor, nämligen 1,440

kronor till extra vaktmästarbiträde, 1,200 kronor till uppehållande av en

kvinnlig poliklinik, 970 kronor till avlönande av en eldare och 1,200 kronor

till undervisning i idrott. Kvar skulle alltså endast bliva det belopp å 1,000

kronor, som vore avsett till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik

för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer.

Institutets dåvarande ordinarie anslag utgjorde tillhopa 115,600 kronor och

det extra anslaget uppgick till 5,810 kronor, vilket sammanlagt i anslagsmedel

för institutet gör 121,410 kronor. Enligt förslaget skulle institutets

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ordinarie anslag utgöra summa 222,900 kronor och det extraanslaget 1,000

kronor tillhopa alltså 223,900 kronor. Detta omorganisationsförslag skulle

följaktligen för statsverket medföra en årlig kostnadsökning av 102,490

kronor, frånsett dyrtidstillägg.

1927 års sakkunniga hava vid framläggandet av sitt förslag till stat för

gymnastiska centralinstitutet — med hänsyn till det förhållandet, att frågan

örn lika löner för manliga och kvinnliga lärare icke blivit slutgiltigt löst av

statsmakterna ansett sig böra framlägga kostnadsberäkningar jämväl för

den eventualiteten, att lönerna för de kvinnliga lärarna vid gymnastiska

centralinstitutet upptages i en lägre lönegrad än vad som beslötes för de

manliga lärarna. Då denna fråga ej i nu förevarande sammanhang är aktuell,

har jag här ansett mig kunna utesluta dessa eventuella beräkningar

och endast medtagit de sakkunnigas huvudförslag.

De sakkunniga hava anfört huvudsakligen följande beträffande sitt förslag

till stat:

Enligt förslaget skulle från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän

bestridas dels arvode till rektor å 2,000 kronor, dels ock lön till en professor

i kroppsövningarnas fysiologi (13,000 kronor), 1 lärare i anatomi och

medicin samt 1 lärare i ortopedi (B 26), 6 manliga lärare (B 26), 6 kvinnliga

lärare (B 26), 1 kansliskrivare, tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt,

tillika portvakt (B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt,

tillika portvakt (B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5). Efter

sedvanliga beräkningsgrunder torde med denna personaluppsättning anslaget

böra bestämmas till 162,144 kronor eller avrundat till 162,000 kronor. Detta

skulle innebära en ökning av det nuvarande anslaget med 79,700 kronor.

Något anslag till vikariatsersättningar skulle icke längre vara erforderligt.

Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

skulle utgå arvoden till 1 sekreterare med 1,550 kronor, 1 kamrerare med

1,800 kronor, 1 bibliotekarie med 600 kronor, 1 assistent vid fysiologiska

laboratoriet med 3,000 kronor, 1 extra lärare (för uppehållande av del av

rektors undervisningsskyldighet, förslagsvis) med 4,750 kronor, 1 föreståndare

för sjukavdelning vid sjukhus med 2,000 kronor, 2 extra lärarkrafter

1 sjukgymnastik med 1,000 kronor till vardera eller tillsammans 2,000 kronor,

1 lärare i röstbehandling med 600 kronor samt 1 lärare i psykologi

och pedagogik med 1,500 kronor. Härtill skulle komma arvoden till Övningslärare

vid läroverk örn sammanlagt högst 3,600 kronor samt medel för extra

idrottslärare och föreläsare m. m. 500 kronor. I enlighet härmed torde anslaget

böra uppföras i staten med ett belopp av 21,900 kronor, alltså 1,500

kronor mera än det nuvarande anslaget.

Det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. skulle upptagas med

16,000 kronor eller 3,000 kronor mera än det nuvarande anslaget.

I enlighet med förslaget skulle vidare såsom särskilda ordinarie reservationsanslag

uppföras till stipendier för lärare vid institutet 1,500 kronor,

till stipendier för elever vid institutet 3,000 kronor samt till särskilda kostnader

för undervisning i idrott 3,500 kronor.

Det då till institutet utgående extra anslaget å 6,410 kronor skulle vid

ett bifall till förslaget minskas med 5,410 kronor, nämligen anslag till extra

vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet 1,440 kronor, anslag till

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition Nr 133.

fortsatt uppehållande av undervisning jämte läkarvård vid en med institutet

förenad kvinnlig poliklinik 1,200 kronor, anslag till avlönande av en eldare

vid institutet 970 kronor samt anslag till undervisning i idrott vid institutet

1,800 kronor. Kvar skulle då endast bliva det belopp å 1,000 kronor, som

vore avsett till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för medlemmar

av Stockholms förenade studentkårer.

Vid ett bifall till de sålunda framlagda förslagen skulle alltså i riksstaten

uppföras följande anslag för gymnastiska centralinstitutet:

I. Ordinarie anslag.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . . .kronor 162,000: —

Anm.: Till institutets rektor utgår arvode med 2,000 kronor samt

fri bostad eller ersättning därför.

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.,

förslagsanslag1).......... *_21,900:

Summa förslagsanslag kronor 183,900: —

Materiel m. m., reservationsanslag................ » 16,000:

Stipendier för lärare vid institutet, reservationsanslag . . » 1,500: —

Stipendier för elever vid institutet, reservationsanslag . . » 3,000: —

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservationsanslag

................................... * 3,500:

II. Extra anslag.

Anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för

medlemmar av Stockholms förenade studentkårer ... » 1,000:

Institutets dåvarande ordinarie anslag utgjorde tillhopa 119,000 kronor,

och det extra anslaget uppginge till 6,410 kronor, vilket sammanlagt i anslagsmedel

för institutet gjorde 125,410 kronor. Enligt det av 1924 års

sakkunniga framlagda förslaget skulle institutets ordinarie anslag, med frånräknande

av det av dem föreslagna anslaget å 15,000 kronor till särskilda

kurser, utgöra summa 207,900 kronor och det extra anslaget 1,000 kronor,

tillhopa alltså 208,900 kronor, motsvarande en årlig kostnadsökning för

statsverket i jämförelse med dåvarande förhållanden av 83,490 kronor, frånsett

dyrtidstillägg. Enligt 1927 års sakkunnigas förslag skulle de ordinarie

anslagen uppgå till inalles 207,900 kronor och det extra anslaget till 1,000

kronor, tillhopa alltså 208,900 kronor. Kostnadsökningen för statsverket

vid ett bifall till deras förslag skulle följaktligen, frånsett dyrtidstillägg,

uppgå till 83,490 kronor.

I fråga örn kostnadsökningen för statsverket torde, anförde de sakkunniga

vidare, jämväl följande förhållanden böra vinna beaktande.

Därest de militära myndigheterna komme att finna det av behovet påkallat

att i stället för den av de sakkunniga till indragning föreslagna instruktörskursen

anordna motsvarande kurs eller kurser, kunde, därest kurserna

anordnades i form av en centralkurs för hela landet eller arméfördelningsvis,

vissa kostnader härav föranledas. Någon beräkning av dessa kostnader,

som skulle påvila fjärde huvudtiteln, hade det givetvis icke varit de

sakkunniga möjligt att företaga.

'') Med hänsyn till att i detta anslag ingår arvode lill den extra lärare, som uppehåller

del av rektors undervisningsskyldighet, har detta anslag uppförts som förslagsanslag.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vidare skulle vid ett bifall till de sakkunnigas förslag om den fysiska

fostrans representation i skolöverstyrelsen en ökning av skolöverstyrelsens

ordinarie stat bliva erforderlig. De av dem för dessa befattningshavare

föreslagna lönerna uppginge till för undervisningsrådet för fysisk fostran

enligt sedvanliga beräkningsgrunder 11,460 kronor samt för konsulenten

7,212 kronor eller inalles 18,672 kronor, vilket lämpligen torde kunna avrundas

till 18,600 kronor. Å andra sidan torde på grund härav en minskning

av omkring 2,000 kronor kunna beräknas i det för närvarande till inspektion

och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen utgående extra anslaget

å 10,500 kronor.

Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga utgingo vidare från att vissa engångsanslag

skulle bliva erforderliga vid den föreslagna omorganisationen.

1924 års sakkunniga räknade därvid med ett belopp av 500,000 kronor

till ändrings- och nybyggnadsarbeten ävensom 26,000 kronor till inredning

och möblering av de nya lokalerna.

Detta de sakkunnigas förslag väckte emellertid på åtskilliga håll betänksamhet.

Sålunda framhöll exempelvis statskontoret, att bostäder för det

dåvarande funnes anordnade inom institutet — förutom för två vaktmästare

— för föreståndaren och två Överlärare, något som icke i betänkandet berörts.

Enligt statskontorets mening torde det böra utredas, huruvida institutets

intresse krävde, att dessa bostäder.fortfarande för sitt ändamål bibehölles.

I annat fall läge det närmast till hands att för utvidgning av institutet

i första hand taga dessa utrymmen i anspråk.

I överensstämmelse härmed blevo också under arbetsåret 1927/1928 de

två i gymnastiska centralinstitutets byggnad befintliga överlärarbostäderna

ävensom en del av föreståndarbostaden utrymda och med medel, som byggnadsstyrelsen

av tillgängliga anslag ställt till förfogande, provisoriskt iordningställda

för institutets räkning. Härigenom ägde en synnerligen välbehövlig

utvidgning av centralinstitutets lokaler — motsvarande det mest

trängande behovet — rum, varigenom de av 1924 års sakkunniga föreslagna

ändrings- och nybyggnadsarbetena för det dåvarande blevo överflödiga.

1927 års sakkunniga hava kraftigt understrukit betydelsen av att nya

och förbättrade lokaler för gymnastiska centralinstitutet äro oundgängligen

nödvändiga. Å andra sidan hava de meddelat, att det av dem framlagda

förslaget till omorganisation är avsett att kunna genomföras även utan samband

med frågan örn nya byggnader för centralinstitutet.

Denna fråga kommer jag att behandla i kap. IX i det följande. Då det

i här förevarande sammanhang endast gäller att beräkna de engångskostnader,

som äro förenade med själva omorganisationen, har jag alltså ansett

mig här kunna bortse från nyssnämnda byggnads- och inredningskostnader.

Nedanstående översikt giver vid handen dels de av 1924 års sakkunniga

föreslagna engångsanslagen, dels de engångsanslag, som skulle bliva erforderliga

vid ett bifall till de av 1927 års sakkunniga framlagda förslagen:

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

145

1924 års

1927 års

sakkunniga

sakkunniga

Kronor

Kronor

Till utrustning av den fysiologiska institutionen . .

56,000

56,000

» utrustning av den anatomiska avdelningen . . .

2,000

2,000

> nyanskaffning av materiel för sjukgymnastik .

30,800

15,000

» reparations-, kompletterings- och ändringsarbe-

ten i gymnastiksalarna..................

32,000

—

» nyanskaffning av materiel för idrott och lek. .

4,000

3,000

» nyanskaffning av böcker m. m. för biblioteket

11,000

11,000

Summa engångsanslag kronor

135,800

87,000

Härvid är emellertid att märka, att under den tid, som förflutit mellan

avlämnandet av de båda sakkunnigförslagen, åtskillig materiel hunnit anskaffas,

varjämte de mest trängande inredningsarbetena för friskgymnastiken

kunnat utföras med tillgängliga medel.

När jag nu går att yttra mig örn ett preliminärt förslag till stat för gymnastiska

centralinstitutet efter dettas omorganisation, vill jag än en gång understryka,

att detta förslag ej avser att vara definitivt utan endast avser att

giva en ungefärlig bild av de kostnader, som ett bifall till mitt förslag skulle

medföra. Såväl lärarlöner som övriga anslag måste givetvis underkastas

granskning, innan ett slutgiltigt förslag framlägges för riksdagens prövning.

Utan att sålunda för närvarande taga slutlig ståndpunkt till frågan om

de ordinarie lärarnas placering i lönegrad — varutinnan såväl 1924 som

1927 års sakkunniga föreslagit lönegraden B 26, under det att statskontoret

ansett en placering i lönegraden B 24 vara tillräcklig — anser jag mig i de

här föreliggande preliminära beräkningarna icke böra räkna med högre lönegradsplacering

än den sålunda av statskontoret föreslagna, även örn densamma

vid den slutliga omprövningen kan befinnas för låg i betraktande av att

det här gäller lärarbefattningarna vid en högre utbildningsaustalt, för vilken

det är av största vikt att förvärva särskilt goda lärarkrafter.

De av mig i föregående kapitel antydda avvikelserna från det av 1927

års sakkunniga framlagda förslaget föranleda också vissa förändringar i kostnadsberäkningarna.

Det av mig förordade inrättandet av en särskild rektorsbefattning medför

en viss kostnadsökning.

Detsamma blir förhållandet genom mitt förslag att i viss mån bibehålla

överlärarbefattningarna i form av arvoden till vissa lärare. Beträffande

storleken av dessa arvoden vill jag framhålla följande. För närvarande äro

överlärarbefattningarna vid gymnastiska centralinstitutet placerade i lönegraden

B 28. Avlöningen i högsta löneklassen inom denna lönegrad uppgår

till 10,980 kronor, under det att avlöningen i motsvarande löneklass i

Bihang till riksdagens ■protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) 10

Departe
mentschefen.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

lönegraderna B 26 och B 24 utgör respektive 10,020 kronor och 9,060 kronor.

Skillnaden mellan de nu angivna lönebeloppen utgör alltså 960 kronor,

respektive 1,920 kronor. Med utgångspunkt härifrån finner jag mig då förslagsvis

kunna beräkna överlärararvodena — vilka, enligt vad jag tidigare

framhållit, skulle vara två, under vissa omständigheter tre — till 1,500

kronor vardera.

Med hänsyn till den mindre omfattning, som jag ansett undervisningen

i kroppsövningarnas fysiologi åtminstone till en början böra erhålla, torde

medel för den av de sakkunniga föreslagne assistenten vid fysiologiska laboratoriet

icke nu behöva beräknas.

I övrigt har jag icke nu ansett mig böra ingå på en granskning av de

utav de sakkunniga föreslagna befattningarna eller de för dem beräknade

arvodena; härmed torde, såsom tidigare vid flera tillfällen framhållits, få

anstå tills frågan örn lönereglering för befattningshavare vid gymnastiska

centralinstitutet kommer att upptagas.

Under hänvisning till vad förut anförts vill jag sålunda lämna följande

beräkning av de olika utgiftsposterna i den blivande staten för gymnastiska

centralinstitutet.

Från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle, därest statskontorets

förslag till löneplaceringar godtoges, bestridas lön till rektor (A 1),

1 lärare i kroppsövningarnas fysiologi, 1 lärare i anatomi och medicin samt

1 lärare i ortopedi (B 24), 6 manliga lärare (B 24), 6 kvinnliga lärare (B 24),

1 kansliskrivare, tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt, tillika

portvakt (B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt, tillika portvakt

(B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5) ävensom tre överlärararvoden

å 1,500 kronor. Efter sedvanliga beräkningsgrunder skulle med denna personaluppsättning

anslaget behöva bestämmas till 159,948 kronor eller i avrundat

tal 160,000 kronor. Detta innebär i förhållande till nu utgående

anslag en ökning med 77,700 kronor men i förhållande till det av 1927

års sakkunniga frandagda förslaget en minskning av 2,000 kronor.

Såsom nyssnämnda sakkunniga framhållit, torde något särskilt anslag till

vikariatsersättningar icke vidare vara erforderligt.

Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare skulle

utgå arvoden till 1 sekreterare med 1,550 kronor, 1 kamrerare med 1,800

kronor, 1 bibliotekarie med 600 kronor, 1 föreståndare för sjukavdelning

vid sjukhus med 2,000 kronor, 2 extra lärarkrafter i sjukgymnastik med

1,000 kronor till vardera eller tillsammans 2,000 kronor, 1 lärare i röstbebehandling

med 600 kronor samt en lärare i psykologi och pedagogik med

1,500 kronor. Härtill skulle komma arvoden till Övningslärare vid läroverk

om sammanlagt högst 3,600 kronor samt medel för extra idrottslärare och

föreläsare m. m. 500 kronor. I enlighet härmed skulle detta anslag i staten

behöva uppföras med ett belopp av 14,150 kronor. Detta innebär i förhållande

till nu utgående anslag en minskning med 6,250 kronor samt i för
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 147

hållande till det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget en minskning

med 7,750 kronor.

De av de sakkunniga föreslagna ordinarie reservationsanslagen till materiel,

till stipendier för lärare vid institutet, till stipendier för elever vid institutet

samt till särskilda kostnader för undervisning i idrott torde böra

tillsvidare beräknas med de av de sakkunniga angivna beloppen, respektive

16,000 kronor, 1,500 kronor, 3,000 kronor och 3,500 kronor.

Det nu till institutet utgående extra anslaget å 7,410 kronor skulle kunna

minskas till 1,000 kronor, motsvarande det för närvarande utgående anslaget

till anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i gymnastik för

medlemmar av Stockholms förenade studentkårer.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att sedan någon tid tillbaka hos

Kungl. Majit föreligger en framställning från Stockholms förenade studentkårer

rörande betydligt ökade anslag för här ifrågavarande ändamål. Då

denna framställning emellertid har avseende jämväl på frågan örn nya byggnader

för gymnastiska centralinstitutet, torde den lämpligen böra upptagas

till prövning när denna fråga skall avgöras.

Sedan gymnastiska centralinstitutets omorganisation fullständigt genomförts,

skulle alltså följande anslag för dess räkning upptagas i riksstaten.

I. Ordinarie anslag.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... ''kronor 160,000: —

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m, . . » 14,150: —

Summa avlöningsanslag kronor 174,150: —

Materiel m. m., reservationsanslag................kronor 16,000: —

Stipendier för lärare vid institutet, reservationsanslag . . » 1,500: —

Stipendier för elever vid institutet, reservationsanslag . . » 3,000: —

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservationsanslag

................................... » 3,500: —

II. Extra anslag.

Anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för

medlemmar av Stockholms förenade studentkårer. ... » 1,000:-—

Summan av dessa anslag utgör 199,150 kronor. Då de för budgetåret

1930/1931 till gymnastiska centralinstitutet utgående anslagen — frånsett

ett tillfälligt anslag å 1,640 kronor till täckande av brist i reservationsanslaget

till materiel m. m. — sammanlagt uppgå till 126,410 kronor, skulle

en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet, fullt genomförd, alltså

kunna beräknas komma att medföra en kostnadsökning för statsverket av

(199,150 —126,410) 72,740 kronor, oberäknat dyrtidstillägg. Härtill komma

ytterligare de särskilda kostnader, som må föranledas av de kurser, som

kunna komma att anordnas för utbildande av militära gymnastikinstruk
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

törer. Denna fråga kommer att behandlas i följande kapitel, vartill jag

här vill hänvisa.

Såsom tidigare meddelats, beräknade 1927 års sakkunniga engångskostnaderna

vid en omorganisation till 87,000 kronor. I denna summa ingår

emellertid ett belopp av icke mindre än 56,000 kronor till utrustning av den

fysiologiska institutionen. Såsom jag förut framhållit, har jag icke funnit

det nödvändigt att redan nu låta denna institution erhålla den storlek, som

av de sakkunniga ifrågasatts, och med hänsyn härtill torde ej oväsentliga

besparingar på denna punkt vara att vänta. Jämväl i övrigt torde vissa

inskränkningar i de av de sakkunniga beräknade beloppen icke vara uteslutna.

En prövning av dessa belopp bliver emellertid erforderlig vid ett

senare tillfälle.

De sakkunniga hava i sina betänkanden framlagt utförliga förslag till

övergångsanordningar, varvid jämväl kostnaderna för statsverket under övergångstiden

beräknats, innebärande för två övergångsår successiva anslagshöjningar

och först för det tredje året den slutsumma för staten, som jag

nyss angivit. Jag torde i detta hänseende kunna få inskränka mig till att

hänvisa till handlingarna i ärendet; då enligt mitt förslag omorganisationen

skulle komma att successivt genomföras först från och med budgetåret 1932/

1933, saknar denna fråga nu aktualitet.

Beträffande de anslagsmedel, som må bliva erforderliga för gymnastiska

centralinstitutets verksamhet under budgetåret 1931/1932 hänvisar jag till

kap. X i det följande.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 133.

149

Kap. VIII. Militärgymnastisk instruktörsutbildning.

Härefter anför chefen för försvarsdepartementet, statsministern Ekman

följande:

Såsom närmare framgår av vad chefen för ecklesiastikdepartementet i det

föregående anfört, hava både 1924 och 1927 års gymnastiksakkunniga föreslagit,

att den lägre militärgymnastiska utbildning, som hittills meddelats

vid gymnastiska centralinstitutet under första årskursen, den s. k. instruktörskursen,

skulle avskiljas från gymnastiska centralinstitutet och för framtiden

omhändertagas av försvarsväsendets egna organ. Detta förslag, som

mötts med tillstyrkande i de över nämnda sakkunnigutlåtanden avgivna

yttrandena, har jämväl upptagits av chefen för ecklesiastikdepartementet i

det förslag till omorganisation, som av honom nu framlagts, i så måtto, att

instruktörsutbildningen skulle brytas ut ur det nära samband med gymnastiklärar-

och sjukgymnastutbildningen, vari den hittills stått.

I och med att den föreslagna omorganisationen av centralinstitutet genomföres

bliver det alltså nödvändigt att på ett annat sätt än hittills sörja för

utbildningen av militära gymnastikinstruktörer. En utredning i detta hänseende

föreligger också, och jag vill nu lämna en redogörelse därför.

Inspektören för militärläroverken erhöll den 12 juli 1929 uppdrag att

verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn den militärgymnastiska

utbildningens avskiljande från gymnastiska centralinstitutets undervisningsområde

och överflyttande till försvarsväsendets egna organ.

Den med anledning härav verkställda utredningen är dagtecknad den 12

november 1929; det av inspektören för militärläroverken framlagda förslaget

innebär följande:

Den militärgymnastiska instruktörsutbildning, som vore avsedd att skiljas

från gymnastiska centralinstitutets undervisningsområde, syntes böra förlag

gas till en ny skola — benämnd »arméns gymnastikskola» (A. G. S.) —

vilken lämpligen skulle organiseras efter följande allmänna grunder.

1. Ändamål och organisation.

1. Skolan skulle hava till ändamål att utbilda instruktörer och biträdande

instruktörer i militär gymnastik, vapenföring (närstrid) och idrott.

2. Skolan, som skulle förläggas till arméns underofficersskolas etablissement

i Uppsala, skulle hava två kurser:

en under vinterhalvåret — för officerare och

en under sommarhalvåret — för underofficerare.

Kurserna skulle hava en varaktighet av omkring fem, respektive fyra

månader.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

3. Skolan skulle underställas inspektören för militärläroverken. I förvaltningshänseende

skulle den lyda under chefen för arméns underofficersskola.

4. Skolans personal skulle utgöras av:

chef (tillika lärare),

två militära lärare (varav den ene tillika skulle tjänstgöra såsom adjutant),

timlärare samt

expeditionsunderofficer.

Såsom redogörare skulle tjänstgöra intendenten vid arméns underofficersskola.

5. Chef och militära lärare skulle erhålla lön (arvode) på skolans stat.

Såsom expeditionsunderofficer skulle tjänstgöra tills vidare underofficer å

övergångsstat.

2. Elever.

Som elever skulle beordras i kommandoväg

till vinterlcursen 18—20 officerare (varav 3—4 ur marinen), vilka efter avlagd

officersexamen tjänstgjort minst 2 år vid trupp eller ombord, samt

till sommarkursen 12 15 underofficerare (varav 3——4 ur marinen), vilka

uppnått en ålder av högst 38 år.

Eleverna skulle vara lämpade för här avsedd utbildning.

3. Undervisning.

1. De olika kurserna, som skulle hava en varaktighet av omkring fern

respektive fyra månader, skulle taga sin början:

vinterlcursen i mitten av oktober och

sommarkursen i senare delen av mars.

2. Undervisningen skulle omfatta följande ämnen och praktiska övningar:

Ämnen: Allmän hälsovårdslära,

Soldatgymnastik,

Allmän och militär idrott,

Fäktlära.

Praktiska övningar:

Gymnastik,

Allmän och militär idrott,

Fäktning (närstrid),

Simning och livräddning.

3. Sommarkursens utbildningsprogram skulle förenklas med behörig hänsyn

till den kortare tiden, elevernas lägre allmänbildning och högre levnadsålder.

4. Kostnader.

A. Årliga kostnader.

En äldre kapten, chef och lärare, arvode = lön enligt 0.3 04-

1,500 kronor.................................

En kapten eller löjtnant, lärare, arvode = lön enligt 0.31) (0.2)

+ 900 kronor ...............................

En löjtnant, lärare, tillika adjutant, arvode = lön enligt O.21) +

1,200 kronor.................... *)

*) Befräknat för E-ort.

= 9,420: —

= 8,820: —

= 6,504: - 24,744: —

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

En underofficer såsom expeditionsunderofficer, arvode1) ......

Lärare i hälsovårdslära...............................

Särskilda föreläsningar (undervisning i vissa grenar av idrott m.m.)

Rese- och traktamentsersättning vid inryckning till och utryckning

från skolan

20 elever i löneklass 0.2 k 125 kronor...................

15 » » » Uo. 2 a 115 kronor.................

1,000: —

1,000: —

2,000: —

2,500: —

1,725: —

4,225: —

Tjänstgöringstraktamenten för

20 elever (0.2) i 160 dagar . .

15 elever (Uo. 2) i 130 dagar

Expenser...............

Materiel m. m............

Praktiska övningar........

28,000: —

14,137: 50

500: —

600: —

1,000: —

B. Engångskostnader.

Kostnaderna för erforderliga inrednings- och reparationsarbeten kunde icke

utan särskild utredning beräknas. .

Kostnaderna för inventarier vore beroende på i vilken utsträckning dessa

kunde ställas till förfogande från annat håll.

Engångskostnaderna för bibliotek samt diverse idrottsmateriel m.m. beräknades

till omkring 1,000 kronor, respektive 1,200 kronor.

Över det sålunda framlagda förslaget avgavs till en början utlåtande av

chefen för generalstalen, som därvid anförde huvudsakligen följande:

Inspektören för militärläroverken hade föreslagit, att även underofficerare

borde, för utbildning till biträdande instruktörer, beredas tillfälle till deltagande

i en vid den föreslagna skolan anordnad särskild kurs under tiden

slutet av mars — början av augusti.

Till nuvarande instruktörskurs vid gymnastiska centralinstitutet hade

underofficerare endast undantagsvis beordrats. Anordnandet av den nu föreslagna

kursen för underofficerare i samband med avskiljandet av viss militärgymnastisk

utbildning från gymnastiska centralinstitutet innebure sålunda

icke ett ersättande utan en utvidgning av ifrågavarande utbildning. Mot anordnandet

av en dylik särskild kurs funnes emellertid, trots därmed förenade

kostnader, i och för sig intet att erinra. En förläggning av kursen

till tiden för huvuddelen av de värnpliktigas i allmänhet första tjänstgöring

borde emellertid, enär den aktiva underofficerskadern enligt 1925 års härordningsbeslut

icke beräknats med hänsyn härtill, icke ifrågakomma, såvida

icke motsvarande kaderökning erhölles. .

En samtidig förläggning av officers- och underofficerskurserna till vinterhalvåret

torde sannolikt icke vara möjlig med hänsyn till den för skolan

beräknade kadern och tillgången på lokaler. Vid en förkortning av underofficerskursen

till endast två månader och densammas förläggning till tiden slutet

av mars — slutet av maj syntes det kunna ifrågasättas, huruvida en dylik

förkortad kurs komme att motsvara ändamålet med eller kostnaderna för *)

*) Avses att tills vidare upprätthållas av underofficer på övergångsstat.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 133.

densamma. I detta sammanhang torde böra erinras örn, att de under utbildningsåren

1910 -1914 arméfördelningsvis anordnade gymnastikkurserna

för subal ternof finerare, vilkas ändamål i stort sett sammanföll med nu föreslagen

kurs för underofficerare, hade en varaktighet av omkring tre månader.

Möjligheterna för beredande av tillfälle även för underofficerare till den

föreslagna gymnastikskolan torde därför böra göras till föremål för förnyad

utredning. Därest denna skulle giva vid handen, att sådana möjligheter icke

förelåge, syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke den föreslagna

officerskursen, vilken med två månader understege längden av nuvarande

instruktörskurs vid gymnastiska centralinstitutet, lämpligen skulle kunna

förlängas med en månad.

Inspektören för militärläroverken hade vidare föreslagit, att såsom chef

för den nya gymnastikskolan skulle avses äldre kapten. Då det vore av vikt,

att ombyten av chef icke ske alltför ofta, vore det erforderligt, att nämnda

beställning upptoges såsom avsedd att kunna bestridas av major eller

kapten.

Befattningen såsom expeditionsunderofficer hade förutsatts att upprätthållas

av underofficer på övergångsstat, varför särskilda kostnader härför

icke beräknats. Aven vid sådant förhållande syntes det emellertid erforderligt

att såsom kostnad uppföra skillnaden mellan avlöning å B- och E-ort.

Då den föreslagna skolan emellertid vore av permanent natur och övergångsstaten

i en framtid komme att försvinna, torde det vara lämpligt, att

för befattningens upprätthållande räkna antingen med pensionerad underofficer

eller underofficer på aktiv stat. Antalet arvodesbefattningar för pensionerade

underofficerare vore emellertid redan nu så stort, att vid genomförd

härordning svårigheter för befattningarnas besättande med lämplig

personal komme att uppstå. En utökning av antalet arvodesbefattningar för

pensionerade underofficerare borde på grund härav icke äga rum. Ifrågavarande

underofficer borde dessutom under den tid, skolan icke påginge,

kunna användas för tjänstgöring vid trupp. Expeditionsunderofficeren borde

av nu anförda skäl därför uppföras som sergeant eller fanjunkare på

aktiv stat.

Mot förslaget i övrigt funnes intet att erinra.

På grund av vad ovan anförts hemställde chefen för generalstaben,

att föreliggande förslag måtte upptagas till omprövning under beaktande

av i det föregående angivna synpunkter samt

att, därest upprättandet, av den föreslagna särskilda gymnastikskolan i

princip godtoges, åt inspektören för militärläroverken måtte uppdragas att

vid verkställandet av anbefalld utredning av frågan örn inordnandet i ett

enhetligt system av samtliga militära skolor även taga hänsyn till den nu

föreslagna nya skolan.

Chefen för marinstaben anförde bland annat:

1. Om gymnastiska centralinstitutets s. k. instruktörskurs komme att avskiljas

från institutet, bleve det nödvändigt att anordna en militär gymnastikkurs

eller gymnastikskola såsom ersättning för ifrågavarande instruktörskurs.

2. Chefen för marinstaben delade inspektörens för militärläroverken

åsikt, att — vad officerselever beträffade — målet för utbildningen i den

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

föreslagna gymnasieskolan icke borde sättas lägre än för gymnastiska centralinstitutets

nuvarande instruktörskurs.

I och för i möjligaste mån likartad utbildning samt på det att genomgången

kurs vid ifrågavarande gymnastikskola måtte för de officerare, som

sedermera kommenderades till genomgående av kurs vid nyssnämnda institut,

kunna medföra lämplig avkortning av övningstiden därstädes, syntes

samarbete med gymnastiska centralinstitutets direktion böra eftersträvas vid

uppgörande av gymnastikskolans kursplaner.

Att, såsom inspektören för militärläroverken föreslagit, vid den planerade

gymnastikskolan anordna en kortare kurs för underofficerare i avsikt att

utbilda dem till biträdande instruktörer i gymnastik m. m. vore ur marinens

synpunkt önskvärt, ehuru ej nödvändigt.

Om emellertid en dylik kurs för underofficerare komme att anordnas,

bleve det för marinens vidkommande säkerligen nödvändigt att till densamma

kommendera även flaggkorpraler, enär den föreslagna maximiåldern

(38 år) eljest måste överskridas. Att höja maximiåldern syntes under inga

förhållanden vara lämpligt.

Vad ämnen och övningsgrenar beträffade synes ordet »soldatgymnastik»,

såsom varande för sjömän mindre väl lämpat, böra utbytas mot »militär

gymnastik» eller enbart »gymnastik». Dessutom måste det förutsättas att

inom övningsgrenen »allmän och militär idrott» tillfälle bereddes för elever

från marinen att bedriva sjömilitära idrotter (segling, rodd, simning o. s. v.)

i den mån omständigheterna det medgåve.

I fråga örn utbildningens varaktighet vore det för marinens vidkommande

ett önskemål att personal icke behövde disponeras för dylika skolor under

tiden den 15 april—den 31 oktober. Personalstaterna vore nämligen icke beräknade

för någon dylik skola under denna tid, då behovet av personal såväl

å fartyg som å kustfästningar vore stort. Då det icke, utan att det avsedda

målet förfelades, torde låta sig göra att dela upp tiden den 1 november—

den 15 april på en kurs för officerare och en för underofficerare (flaggkorpraler)

i följd efter varandra, syntes det bliva nödvändigt att antingen ordna dessa

kurser parallellt med varandra eller ock att avstå från att ordna någon kurs

för flottans underofficerare (flaggkorpraler).

3. För ordnandet av ifrågavarande utbildning i en gemensam skola, avsedd

ej blott för arméns och marinens utan även för flygvapnets personal

syntes starka skäl tala. Att benämna en dylik skola »arméns gymnastikskola»

syntes däremot olämpligt. »Försvarets gymnastikskola», »försvarsväsendets

gymnastikskola» eller »militära gymnastikskolan» borde i stället

komma ifråga.

4. På av chefen för generalstaben anförda skäl ansåge chefen för marina

staben, att chefen för skolan borde vara regementsofficer eller kapten. Antingen

chefen eller ock en av de militära lärarna vid skolan borde vara

officer vid marinen, på det att dess intressen måtte tillgodoses vid undervisningens

ordnande. Därigenom inbesparades dessutom den föreslagna speciallärarbefattningen

i idrott för marinens personal.

Platsen såsom expeditionsunderofficer borde ej avses uteslutande för arméns

underofficerare. För närvarande skulle densamma med fördel kunna besättas

av någon pensionerad underofficer vid marinen. Tillgången till lämpliga

dylika underofficerare vore nämligen ganska stor men för dem avsedda

arvodesbeställningar däremot jämförelsevis få.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

5. Att förlägga gymnastikskolan till Uppsala kunde medföra vissa fördelar

beträffande lokal m. m., men, jämförd med en förläggning till Stockholm,

även givna och betydande olägenheter, nämligen dels av ekonomisk

art i form av traktamentsersättning till personal från flottan, vilken ersättning

icke i samma utsträckning skulle erfordras i Stockholm, dels av

pedagogisk art i form av mindre god tillgång till lärarkrafter samt färre

tillfällen för eleverna att studera och deltaga i idrott, åhöra föreläsningar

m. m.

6. Att inrymma den föreslagna gymnastikskolan bland arméns militära

skolor såsom av chefen för generalstaben föreslagits — syntes icke böra

komma ifråga.

På grund av vad ovan anförts hemställde chefen för marinstaben, att det

av inspektionen för militärläroverken framlagda förslaget måtte med beaktande

av ovan framförda synpunkter upptagas till omprövning.

Chefen för flygvapnet anförde huvudsakligen följande:

1. För den händelse att gymnastiska centralinstitutet så omorganiserades,

att en särskild militär gymnastikskola behövde upprättas, borde denna skola

vara gemensam för personal ur armén, marinen och flygvapnet.

På grund härav borde skolans namn icke vara »arméns gymnastikskola»

utan exempelvis »militära gymnastikskolan».

2. Såsom förläggningsort för skolan vore Stockholm ur flera synpunkter

lämpligast. Till skolan beordrad personal ur flygvapnet kunde då även beredas

tillfälle till flygning för upprätthållande av sin flygfärdighet.

3. Den föreslagna skolan hade till ändamål att utbilda instruktörer i militär

gymnastik, vapenföring och idrott. Då utbildningstiden vid den nuvarande

instruktörskursen vid gymnastiska centralinstitutet vore sju månader,

och då utbildningen omfattade ämnen eller övningsgrenar av icke direkt

militär betydelse, syntes utbildningstiden kunna minskas. Skolans varaktighet

torde kunna begränsas till omkring fem månader.

. Det vore ur flygvapnets synpunkt önskvärt, att utbildningen förlädes till

tiden den 15 oktober den 15 april, enär personalen — med nuvarande personaltillgång

— under sommarhalvåret icke kunde eller borde tagas från

trupptj änstgöringen.

4. Såsom gymnastikinstruktörer erfordrades vid flygvapnet främst officerare.

Enär personalorganisationen vid vapnet vore''liten, och då bland de

från armén och marinen till tjänstgöring vid flygvapnet kommenderade officerarna

i regel funnes gymnastikutbildad personal, borde årligen 1—3 elever

ur flygvapnet kommenderas till skolan.

5. Med hänsyn till att skolan avsåges bliva gemensam för försvarets samtliga

tre grenar, borde chefen för skolan vara regementsofficer.

Slutligen har arméförvaltningen, efter hörande av chefen för arméns underofficersskola

och chefen för östra arméfördelningen, anfört huvudsakligen

följande:

Vad beträffade behovet av en bland arméns fasta undervisningsverk ingående,

för försvarsväsendets olika grenar avsedd militär gymnastikskola,

torde frågan härom vara beroende av den lösning av frågan om gymnastiska

centralinstitutets omorganisation, som kunde bliva av statsmakterna

beslutad. Därest sistnämnda organisationsfråga skulle lösas i sådan riktning,

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att vid gymnastiska centralinstitutet icke vidare skulle ifrågakomma någon

utbildning av gymnastikinstruktörer för försvarsväsendet, ansåge arméförvaltningen,

att en särskild militär gymnastikskola borde inrättas. I saknad

av kännedom örn det förslag rörande gymnastiska centralinstitutets omorganisation,

som kunde komma att av Kungl. Majit föreläggas riksdagen,

kunde arméförvaltningen alltså icke närmare ingå på frågan örn behovet

av den föreslagna militära gymnastikskolan.

Under förutsättning emellertid, att gymnastikinstruktörsutbildningen för

försvarsväsendets personal icke vidare kunde anordnas vid gymnastiska centralinstitutet

och en militär gymnastikskola i anslutning härtill skulle komma

att inrättas, anförde arméförvaltningen i fråga om personalbehovet vid skolan

samt de med skolans inrättande förbundna kostnader följande.

Enligt förslaget skulle kurserna komma att pågå endast under en mera

begränsad del av året, nämligen officerskursen från mitten av oktober det

ena året till slutet av mars det påföljande året och underofficerskursen från

senare delen av mars till början av augusti samma år, eller alltså sammanlagt

nio ä tio månader av året. Därest, på sätt chefen för generalstaben uti

sitt i ärendet avgivna yttrande föreslagit, kursen för underofficerare^ skulle

komma att framflyttas till tiden slutet av mars—slutet av maj månader,

skulle undervisningen vid skolan komma att omfatta blott omkring sju månader

av året. I anledning härav skulle det kunna ifrågasättas, huruvida

det vore möjligt att utan inrättande av särskilda beställningar för chef och

lärare vid skolan tillgodose personalbehovet genom kommenderad personal.

I detta hänseende torde kunna erinras därom, att även för tid efter genomförandet

av 1925 års härordning ifrågakomma, att beställningshavare å aktiv

stat beordrats såsom extra lärare vid gymnastiska centralinstitutet.

Då det nu emellertid vore fråga om att för den militära gymnastikutbildningen

anordna en särskild institution, gemensam för personal vid försvarsväsendets

samtliga grenar, ansåge arméförvaltningen det icke vara möjligt

att genom kommenderingar från truppförbanden minska dessas tillgång

på den särskilt kvalificerade personal, som för ändamålet måste tagas i anspråk.

I anslutning härtill ansåg arméförvaltningen sig böra tillstyrka den

föreslagna anordningen örn inrättande av tre nya beställningar för chef och

lärare ävensom att för skolans behov beräknades en befattning för en expeditionsunderofficer.

På staten för skolan torde alltså böra upptagas föreslagna arvoden, motsvarande

löner åt chefen och de bada militära lärarna till ett enligt vanliga

grunder förslagsvis beräknat sammanlagt belopp av 17,172 kronor.

Härjämte syntes å staten böra uppföras särskilda ti Häggeveden åt nämnda

tre beställningshavare. Då arméförvaltningen intet funnit att anmärka mot

den föreslagna storleken av desamma, borde för detta ändamål a staten

upptagas 3,600 kronor.

Vidare skulle behöva upptagas arvode åt läraren i hälsovårdslära ävensom

visst belopp för särskilda föreläsningar m. m. till belopp av 2,000

kronor. Å staten torde böra upptagas en post för tjänstgöringstraktamente

åt eleverna. Vad dessa beträffade syntes man vid kostnadsberäkningen hava

utgått från, att samtliga elever skulle vara hänförliga till kategorien »beställningshavare

med eget hushåll». Då så emellertid knappast kunde antagas

bliva förhållandet, torde, om man utginge från att ungefär halva antalet

vore hänförligt till nämnda kategori och återstoden till kategorien »annan

beställningshavare», kostnaderna för tjänstgör!ngstraktamenten åt det i

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

framställningen angivna antalet elever — de från marinen häri inräknade

— kunna för den föreslagna utbildningstiden beräknas till, i runt tal, för

officersele verna 24,200 kronor och för underofficerseleverna 12,200 kronor.

Hela kostnaden för tjänstgöringstraktamenten skulle alltså utgöra 36,400

kronor.

Kostnaderna för tjänstgöringstraktamenten åt elever från marinen och

eventuellt flygvapnet syntes dock icke böra bestridas av medel uppförda

under lantförsvaret, varför de angivna kostnaderna torde kunna i staten

upptagas med ett med omkring 8,000 kronor minskat belopp och således

utgöra 28,400 kronor.

Därest befattningen såsom expeditionsunderofficer framdeles icke kunde

besättas med underofficer på övergångsstat, borde arvode för pensionerad

befattningshavare då beräknas enligt samma grunder, som för dvlika befattningshavare

eljest komme att bliva gällande.

Övriga i förslaget upptagna kostnader för skolan, nämligen för rese- och

traktamentsersättning åt eleverna vid in- och utryckning till skolan, samt

för expenser, materiel och praktiska övningar, torde böra upptagas under

särskild rubrik under titel II av undervisningsanslaget. Mot de härför beräknade

beloppen hade arméförvaltningen icke något att erinra. Kostnaderna

för rese- och traktamentsersättning åt elever, som icke tillhörde armén,

torde dock, i anslutning till det ovan anförda, icke böra beräknas å

ifrågavarande anslagspost.

Därest skolan komme till stånd och medel för densamma beräknades i enlighet

med i det föregående angivna grunder, torde anslagsbehovet under

undervisningsanslaget titel III kunna minskas med omkring 18,700 kronor,

motsvarande ungefärliga beloppet av - hittills utgående kostnader för reseoch

traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamenten åt elever från armén,

kommenderade till gymnastikinstruktörskursen vid gymnastiska centralinstitutet.

Enligt förslaget skulle skolan förläggas till arméns underofficersskola i

Uppsala, där lokaler avsåges att beredas densamma i den s. k. gamla

sjukhusbyggnaden. Arméförvaltningen anmälde, att kostnaderna för byggnadens

ombyggnad m. m. icke kunde bestridas av till fortifikationsdepartementets

förfogande stående medel. Ett av chefen för östra arméfördelningen

väckt förslag, att lokaler skulle beredas skolan i förutvarande Upplands artilleriregementes

sjukhusbyggnad, kunde arméförvaltningen icke tillstyrka,

och åberopade ämbetsverket till stöd härför innehållet i bilagda å sjukvårdsstyrelsen

upprättade promemoria.

Kostnaderna för anskaffande av erforderliga kaserninventarier till expeditions-,

elev- och lektionsrum torde, så vitt nu kunde bedömas, kunna bestridas

av till intendentsdepartementets förfogande stående medel. Engångskostnaderna

för bibliotek och idrottsmateriel torde kunna bestridas av till

Kungl. Maj:ts förfogande stående medel.

En av arméfördelningschefen verkställd överslagsberäkning av kostnaderna

för erforderliga ändrings- och reparationsarbeten för gymnastikskolans

förläggande till arméns underofficersskolas etablissement i Uppsala har

givit en slutsumma av 50,000 kronor, vartill komma kostnader för möbler,

specialinredning och korkmattor.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Ett utbrytande av instruktörskursen ur det organiska samband med de

manliga elevernas vid gymnastiska centralinstitutet utbildning, vari densamma

hittills stått, angives vara en av förutsättningarna för den föreslagna omorganisationen

av centralinstitutet. För att bereda rum för en utvidgad och

förbättrad undervisning i de ämnen, som sammanhöra med utbildningen

av gymnastiklärare och sjukgymnaster, inom den föreslagna tiden av två

år har det sålunda ansetts nödvändigt att från schemat avföra det icke obetydliga

timantal, som för närvarande under första årskursen disponeras för

militär gymnastik och militära idrotter.

I anslutning till vad av 1924 och 1927 års sakkunniga föreslagits har

nu genom de militära myndigheternas försorg verkställts en utredning rörande

möjligheterna för försvarsväsendets egna organ att övertaga här förevarande

utbildning. Denna utredning, för vilken jag i det föregående redogjort,

har givit till resultat en ganska kostsam organisation. Förutom engångskostnader,

beträffande vilka ingen detaljerad kostnadsberäkning föreligger,

skulle den föreslagna försvarsväsendets gymnastikskola enligt det av

inspektören för militärläroverken framlagda förslaget medföra en årskostnad

av i runt tal 75,000 kronor jämte dyrtidstillägg. Även örn från detta belopp

dragés en summa av 18,700 kronor, motsvarande ungefärliga beloppen

av hittills utgående kostnader för rese- och traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamenten

åt elever från armén, kommenderade till gymnastikinstruktörskursen

vid centralinstitutet, kvarstår ett belopp av icke mindre

än i runt tal 56,000 kronor. Det framlagda förslaget avser vidare en utökning

av nuvarande organisation, i det att — utom den direkta motsvarigheten

till den tidigare kursen, som till största delen rekryterats med officerare

— en särskild kurs för underofficerare skulle anordnas.

Med hänsyn till nu angivna förhållande, ävensom i betraktande av den

pågående utredningen angående försvarsväsendets framtida organisation,

finner jag det icke möjligt att på grundval av det nu föreliggande materialet

för frågans bedömande omedelbart tillstyrka åtgärder i den riktning,

som i det framlagda förslaget förutsättes.

I betraktande av den föreliggande frågans ekonomiska sida och under

aktgivande å angelägenheten av att låta försvarsväsendet få tillgodogöra

sig den sakkunskap och erfarenhet, som utbildats vid och i särskild grad

förefinnes vid gymnastiska centralinstitutet, synes en undersökning böra vidtagas

rörande möjligheterna att till ett omorganiserat centralinstitut förlägga

den militära instruktörsutbildningen såsom fristående kurser, avsedda att

meddela ungefär enahanda mått av utbildning i militär gymnastik och idrott,

som för närvarande meddelas i instruktörskursen. Den närmare utformningen:

av dessa kurser ävensom övriga därmed sammanhängande frågor

— såsom erforderliga lärarkrafter, lokaler o. s. v. — torde få bero på en

närmare utredning av direktionen över gymnastiska centralinstitutet i samråd

med vederbörande militära myndigheter, och bör denna utredning be
-

Departe
mentschefen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

drivas på sådant sätt, att förslag i ämnet kan föreläggas 1932 års riksdag

och de tilltänkta kurserna begynna under budgetåret 1932/1933.

För budgetåret 1931/1932 erfordras nämligen härutinnan inga särskilda

åtgärder, då, såsom av chefen för ecklesiastikdepartementet framhållits, omorganisationen

av gymnastiska centralinstitutet icke avsetts att taga sin

början förr än från och med budgetåret 1932/1933.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

159

Kap. IX. Nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet.

Härefter fortsätter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener:

Gymnastiska centralinstitutet är för närvarande inrymt i statens fastighet

i kvarteret Fyrmörsaren 6 och 7 i Stockholm med adress Hamngatan 19.

Nämnda fastighet upptager en yta av 3,525 kvadratmeter, därav 1,260 kvadratmeter

ofri grund, och har kronan från och med år 1912 haft att för

sistnämnda område erlägga tomtören till Stockholms stad.1)

De kommittéer, som varit sysselsatta med frågan örn en omorganisation av

gymnastiska centralinstitutet, hava samtliga funnit det vara en nödvändighet

att vid en ombildning av institutet bereda detsamma andra, bättre och

rymligare lokaler än de nuvarande. Det har därvid framhållits, att de

gamla lokalerna äro otidsenliga och otillräckliga.

Redan 1910 års sakkunniga framlade förslag örn uppförande åt gymnastiska

centralinstitutet av helt nya byggnader på annan plats i huvudstaden

än den av institutet dittills disponerade. Denna nya förläggningsplats för

institutet var bergsplatån nordost örn Stadion, som då disponerades av

aktiebolaget Stockholms ridhus och aktiebolaget tennis. Där fann kommittén

möjlighet att bereda institutet rikligt med utrymme både för byggnader

och friluftsövningar; läget intill Stadion och Östermalms idrottsplats ansågs

lämpligt; i relativ närhet funnos läroanstalter av olika slag; kommunikationerna

med stadens övriga delar voro goda, och platsen erbjöd slutligen

för institutet ett värdigt, estetiskt tilltalande läge. Underhandlingar med

Djurgårdsförvaltningen, under vilken området hörde, visade, att denna

komme att ställa sig välvilligt till förslaget. Området innehades med nyttjanderätt

på tjugu år, 1 april 1909—31 mars 1929, av de båda nämnda

bolagen men med skyldighet likväl för dem att dessförinnan efter uppsägning

avträda för allmänt behov erforderliga delar.

1924 års sakkunniga anförde (å sid. 108 i sitt betänkande) bland annat:

Det råder intet tvivel örn att för institutet föreligger behov av nya rymligare

och bättre lokaler, och att det vore för institutet fördelaktigt, om i

samband därmed tillräckligt utrymme för friluftsövningar kunde beredas

invid eller i närheten av undervisningslokalerna. Den lyckligaste lösningen

av institutets lokalfråga vore därför även efter vår mening, om helt nya

byggnader för detsamma uppfördes å den tomtplats, som föreslagits av

1910 och 1915 års kommittéer, och som ur alla synpunkter torde motsvara

de högsta fordringar såsom förläggningsplats för en institution av gymna- i)

i) Beträffande dessa frågor torde få hänvisas till den utförliga utredning, som återfinnes

å sid. 146 o. f. i del V av de genom riksarkivet verkställda utredningar rörande

statens mark och tomter i Stockholm; (Stockholm 1913, P. A. Norstedt & Söner.)

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

etiska centralinstitutets art. Vi hålla emellertid före, att under rådande förhållanden

näppeligen utsikt finnes att erhålla statsmakternas medverkan till

genomförande av ett sådant förslag, vilket säkerligen komme att, oberäknat

den nya tomtplatsens värde, draga betydande kostnader. Det är därför

enligt vår mening klokare att nu inskränka sig till att söka tillgodose de

allra nödvändigaste lokalbehoven, i den mån dessa kunna tillfredsställas

inom en skälig kostnadsram. Förslaget att flytta institutet till bergsplatån

nordost örn Stadion bör dock därför ej släppas ur sikte. Den ter sig för

oss såsom det. framtidsmål, efter vilket institutet alltjämt bör sträva, men

som av lämplighetsskäl måste tillsvidare skjutas undan i avbidan på gynsammare

tider. Av stor vikt har synts oss vara, att det tilltänkta tomtområdet

på norra Djurgårdens mark icke slutgiltigt kommer att disponeras

för andra ändamål, innan institutets flyttning blir aktuell. Vi hava därför

i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 14 mars 1925 anhållit

örn vidtagande av åtgärder för att berörda område måtte reserveras

såsom blivande tomt för gymnastiska centralinstitutet.

I anledning av denna vår framställning hördes riksmarskalksämbetet, som

i skrivelse den 19 maj 1925 meddelade, att ämbetet samma dag anmodat

intendenten för Djurgården att iakttaga, att området i fråga skulle tillsvidare

reserveras för eventuellt framtida upplåtande som byggnadsplats för

gymnastiska centralinstitutet, vilket innebär, att, "därest någon ny markupplåtelse

inom området skulle inom de närmaste åren ifrågakomma eller därest

efter den 31 mars 1929 — vid vilken tidpunkt upplåtelsetiden för de inom

området för närvarande befintliga lägenheterna utgår — nya kontrakt för

dessa lägenheter komma att upprättas; i samtliga kontrakt skall dels lämnas

meddelande örn att området reserverats för nu ifrågavarande ändamål, dels

ock stipuleras viss kortare uppsägningstid, inom vilken lägenhetsinnehavare

skall vara skyldig att under viss förutsättning för allmänt eller annat behov

avträda upplåten lägenhet.

Genom ovanberörda åtgärder från riksmarskalksämbetets sida synes sålunda

trygghet hava vunnits för att i en framtid, när frågan örn institutets

flyttning {ages upp till avgörande, plats för detsamma kan erhållas å förenämnda

område. Intill dess så sker, är det emellertid oundgängligen nödvändigt

att vidtaga åtgärder för beredande i någon mån av större utrymmen

åt institutet och avhjälpande av de svåraste bristfälligheterna i de

nuvarande lokalerna.

Genom beslut den 6 juli 1928 uppdrog Kungl. Majit åt 1927 års gymnastiksakkunniga

att låta genom arkitekten T. Grut uppgöra och till Kungl.

Majit inkomma med av kostnadsberäkning åtföljt förslag till nya byggnader

för gj^mnastiska centralinstitutet, förlagda till bergsplatån omedelbart nordost

örn Stadion, och skulle de sakkunniga därvid tillse, att inga andra utrymmen

i byggnaderna avsåges än sådana, som prövades vara oundgängligen

nödvändiga, samt att även i övrigt kostnaderna för byggnadsarbetena

i största möjliga utsträckning nedbringades.

Med skrivelse den 20 december 1928 överlämnade sagda sakkunniga ett

av ritningar, kostnadsberäkningar m. m. åtföljt förslag till nya byggnader

för gymnastiska centralinstitutet m. m.

De sakkunniga hava därvid — efter erinran örn att Kungl. Majit den 2

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

november 1928 uppdragit åt kronans fastighetskommission av år 1925 att,

jämte fullföljande av kommissionen redan meddelade, dittills icke avslutade

uppdrag, efter den ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig, underhandla

med Stockholms stad rörande, jämte annat, ömsesidiga markförvärv

inom kvarteret Fyrmörsaren (telegrafverket och gymnastiska centralinstitutet)

i samband med breddning av Hamngatan och andra ändringar i stadsplanen

— anfört bland annat följande:

Frågan om den framtida dispositionen av gymnastiska centralinstitutets

nuvarande tomt hade dels aktualiserats, dels ock blivit ett led i ett större

sammanhang. Med hänsyn icke minst till det uppdrag, som givits åt kronans

fastighetskommission, hade de sakkunniga ansett sig varken kunna

eller böra närmare ingå på frågan om det framtida disponerandet av sagda

tomt eller tidpunkten, när en dylik disposition kunde bliva av nöden. De

hade endast ansett sig böra i detta sammanhang framhålla följande synpunkter.

Huru än de ifrågasatta förhandlingarna mellan kronan och Stockholms stad

avlöpte, torde det dock vara tydligt att frågan om en breddning av Hamngatan

snart icke längre kunde skjutas åt sidan. Den år från år ökade trafikintensiteten

hade redan gjort trafikförhållandena i skärningen av Hamnoch

Beridarebansgatorna synnerligen svåra, och den dag torde icke vara alltför

avlägsen, då trafiksvårigheterna här bleve helt enkelt olidliga. Och det

torde knappast vara rimligt att — därest Stockholms stad med stora ekonomiska

uppoffringar sökte avhjälpa dessa trafiksvårigheter — en staten

tillhörig byggnad bleve ett avgörande hinder härför.

Härtill komme, att frågan om Sveavägens förlängning söderut jämväl

torde kunna komma att inverka på frågan om användningen av gymnastiska

centralinstitutets nuvarande tomt.

Vad vidare beträffade en av telegrafverket gjord framställning om förvärvande

för telegrafverkets räkning av vissa delar av gymnastiska centralinstitutets

tomt, sammanhängde denna dels med telegrafverkets ökade behov

av centralt belägna lokaler, dels ock med behovet att för annat statens

ändamål disponera de för det dåvarande av telegrafverket använda

lokalerna vid Skeppsbron.

Samtliga de nu angivna förhållandena syntes de sakkunniga vara av den

art, att de i sinom tid komme att framtvinga ett förflyttande av gymnastiska

centralinstitutet från de för närvarande av detsamma disponerade lokalerna.

Tidpunkten härför undandroge sig givetvis de sakkunnigas bedömande

men torde dock icke kunna vara alltför långt avlägsen. Då måste

andra lokaler för gymnastiska centralinstitutets verksamhet finnas tillgängliga.

Färdigställandet av dessa nya lokaler måste emellertid beräknas taga

en avsevärd tid i anspråk; de sakkunniga hade — jämväl av hänsyn till de

budgettekniska förhållandena — ansett sig böra räkna med en byggnadstid

av fyra år. Vid sådant förhållande torde det vara nödvändigt att med det

snaraste påbörja byggnadsarbetena för det nya gymnastiska centralinstitutet.

Ett uppskov härutinnan torde ur de nyss berörda synpunkterna kunna bliva

synnerligen menligt för utvecklingen.

De skäl, som nu av de sakkunniga anförts för ett snart påbörjande av

arbetena med nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet, hade samtliga

icke direkt avseende på gymnastiska centralinstitutets egen verksamhet. De

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 höft. (Nr 133.) 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sakkunniga hade tidigare framhållit, att tack vare de under senaste år utförda

omdaningsarbetena det vore möjligt att nödtorftigt uppehålla centralinstitutets

verksamhet i de nuvarande lokalerna. Jämväl den av de sakkunniga

i betänkande den 5 november 1928 föreslagna omorganisationen

av centralinstitutet kunde genomföras å nuvarande plats. De sakkunniga

ville emellertid lämna en redogörelse för de nu av centralinstitutet disponerade

lokalerna och de allvarliga anmärkningar, vilka ur såväl utrymmets

som hygienens synpunkter kunde göras och sedan länge gjorts mot desamma.

Dessa anmärkningar vore enligt de sakkunnigas förmenande av den art,

att även de synnerligen väl motiverade det snara påbörjandet av ny byggnad

för gymnastiska centralinstitutet.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit, såvitt nu är ifråga, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att till uppförande och inredning å den å

kungl. Djurgårdens mark omedelbart nordost örn Stadion belägna bergsplatån

i huvudsaklig överensstämmelse med av arkitekten Grut uppgjorda,

av de sakkunniga tillstyrkta ritningar och kostnadsförslag av första etappen

av nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet bevilja ett belopp av 4,500,000

kronor.

Härjämte hava de sakkunniga gjort framställning angående dels de medel,

som av nyssberörda belopp borde anvisas under ett vart av de sakkunniga

ifrågasatta fyra byggnadsåren, budgetåren 1929/1934, dels anslag till

inredning och möblering, dels ock anslag till materiel m. m., beträffande

vilket allt jag torde få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Över detta de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av statskontoret,

riksmarskalksämbetet efter hörande av intendenten för Djurgården,

stadionstyrelsen, t. f. kanslern för rikets universitet efter hörande av karolinska

mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium, direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, Sveriges centralförening för idrottens främjande,

svenska gymnastiklärarsällskapet och svenska sjukgymnastiksällskapet Ling.

Frågan örn nya byggnader för gymnastiska centralinstitutet är, såsom av

den nu utav mig lämnade kortfattade redogörelsen torde framgå, av lika

gammalt datum som omorganisationsfrågan. De nuvarande byggnaderna

hava i årtionden lämnat mycket övrigt att önska, och för alla, som ivra för

vårt folks fysiska fostran, är det en viktig angelägenhet att så snart som

möjligt uppnå ett bättre sakernas tillstånd härutinnan.

A andra sidan hade det givetvis icke varit lämpligt att till slutlig lösning

upptaga nybyggnadsfrågan, förrän den stora frågan om gymnastiska centralinstitutets

framtida organisation blivit löst av Kungl. Majit och riksdagen.

Lokalbehovet för det blivande centralinstitutet sammanhänger intimt med

den omfattning, detta kommer att få i framtiden; jag vill här endast erinra

örn den betydelse, ett eventuellt utbrytande av sjukgymnastutbildningen

skolat få i detta hänseende.

Örn nu, såsom jag hoppas, frågan om gymnastiska centralinstitutets

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

organisation kommer att erhålla sin lösning i princip vid 1931 års riksdag,

torde därefter tiden vara inne ätt ånyo upptaga nybyggnadsfrågan till behandling.

Jag vill i detta sammanhang betona vad jag redan förut i likhet med

1927 års sakkunniga framhållit, nämligen att omorganisationen av centralinstitutet

icke står i ett oupplösligt samband med nybyggnadsfrågan, så tillvida

som en omorganisation i enlighet med de av mig tillstyrkta grundlinjerna

är möjlig redan med användande av de nuvarande lokalerna.

Å andra sidan äro förhållandena sådana, att, hurudan än lösningen av

organisationsfrågan må bliva, nybyggnadsfrågan icke längre kan skjutas

åt sidan. Det är därför min avsikt att, sedan riksdagen fattat sitt beslut

i organisationsfrågan, vidtaga förberedande åtgärder för byggnadsfrågans

lösning, varvid först och främst frågan örn förläggningen av det blivande

institutet synes böra bliva föremål för ett slutligt övervägande. Såsom jag tidigare

erinrat, har för gymnastiska centralinstitutets räkning reserverats den

nordost örn Stadion belägna bergsplatån, och samtliga de kommittéer, som

sysslat med frågan örn nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet, hava

också uttalat sig till förmån för denna plats.

Ehuru jag för egen del finner den sålunda föreslagna och reserverade

platsen lämpad för ändamålet, anser jag dock försiktigheten bjuda att jämväl

denna fråga göres till föremål för en förnyad utredning. Jag vill i

detta sammanhang nämna, att direktionen över gymnastiska centralinstitutet

i skrivelse den 31 januari 1931 hemställt, att ett mellan Sturevägen

och Svea artilleriregementes kasernetablissement beläget område måtte reserveras

för idrottsplats med skidbacke för institutet. Dessa frågor torde emellertid

få övervägas vid ett senare tillfälle.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. X. Anslagsbehov för budgetåret 1931/1932.

I riksstaten för budgetåret 1930/1931 äro under rubrik gymnastiska centralinstitutet

upptagna

dels ett ordinarie förslagsanslag till avlöningar å 106,000 kronor,

dels ett ordinarie reservationsanslag till materiel m. m. å 13,000 kronor,

dels ett extra anslag till extra personal m. m. å 7,410 kronor,

dels ett extra anslag till täckande av brist i reservationsanslaget till materiel

m. m. vid utgången av budgetåret 1928/1929 å 1,640 kronor,

dels ock ett extra reservationsanslag till materiel för undervisning i anatomi

och fysiologi å 4,000 kronor.

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit, såsom

tidigare erinrats, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i

ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna de tre först omförmälda

anslagen till samma belopp som nu eller 106,000 kronor, 13,000

kronor och 7,410 kronor.

Enligt den plan för gymnastiska centralinstitutets omorganisation, som

jag i det föregående framlagt, skulle omorganisationen taga sin början först

från och med budgetåret 1932/1933. Under budgetåret 1931/1932 skulle

däremot verksamheten fortsättas enligt i huvudsak samma grunder som hittills.

I fråga örn de ordinarie anslagen till avlöningar samt till materiel m. m.

har ingen förändring ifrågasatts, och jag hemställer därför, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att i riksstaten förbudgetåret 1931/1932 upptaga

dem med oförändrade belopp.

Ifråga om det för innevarande budgetår utgående extra anslaget å 7,410

kronor föreligger emellertid från direktionen över gymnastiska centralinstitutet

en framställning örn en höjning till 12,010 kronor.

Direktionen har till stöd för denna sin framställning anfört huvudsakligen

följande:

För budgetåret 1930/1931 ställdes för samma ändamål till direktionens

förfogande ett anslag av 7,410 kronor, varvid följande fördelning föreskrevs.

Till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet

............................... högst kronor 2,040: —

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1930/1931 av

undervisning jämte läkarvård vid en med nämnda

institut förenad kvinnlig poliklinik.............. » 1,200: —

* anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i

gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade

studentkårer.............................. » 1000: —

» avlönande av en eldare vid institutet............ » 970: —

» undervisning i idrott vid institutet.............. » 2,200: —

Summa kronor 7,410

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Direktionen har ingen anledning att begära ökning av andra av ovannämnda

anslag än å dem till anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i

gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer och till

undervisning i idrott vid institutet.

Anslaget till kostnadsfria övningar i gymnastik för medlemmar av Stockholms

förenade studentkårer disponeras för närvarande på följande sätt.

Till ledare....................................kronor 666: —

» vaktmästare............................... * 101:

» lokalhyra........................... *_2133: ■

Summa kronor 1,000: —

Från gymnastikintresserade kretsar inom Stockholms förenade studentkårer

har inför direktionen framhållits dels att antalet till studentgymnastikens

förfogande ställda timmar — 4 per vecka under ungefär 27 veckor — är

alltför ringa, dels att ledaren, gymnastikdirektör Holmberg, som nu lett

övningarna i 10 år, borde hava en något högre avlöning än 6 kronor per

timme, som nu utgår till honom.

Direktionen finner framställningen behjärtansvärd. Enligt uppgift deltaga

i medeltal omkring 30 studenter i varje övning, ett antal, som under förutsättning

att övningarna förläggas till lämpliga tider, anses kunna beräknas

allt fortfarande, även örn timantalet ökades till 6 eller 8. Direktionen anser

det synnerligen önskvärt att antalet lektioner ökas, men anser sig för närvarande

böra stanna vid att föreslå 6 per vecka.

Ledarens arvode är visserligen nu lika högt som det till ledare av frivillig

gymnastik i Stockholm vanligen utgående, men direktionen anser, att

man i detta fall bör taga hänsyn till det högre kvalificerade arbete, som

fordras av studenternas ledare. Ett arvode av 8 kronor per timme torde

enligt direktionens förmenande ej få anses vara för högt tilltaget, i ali

synnerhet örn jämförelse sker med motsvarande arvoden vid universiteten i

Uppsala och Lund.

Med hänsyn härtill anhåller direktionen örn en höjning av anslaget till

1,800 kronor.

Anslaget till undervisning i idrott vid institutet har under föregående

budgetår använts på följande sätt.

Till

1

>

>

}

orienteringsövningar.................kronor

hyra av idrottsplats.................. »

bad och simundervisning.............. »

diverse ........................... *

att täcka brist från föregående år och återlevererat.

......................... *

76: 98

224: —

743: 50

29: 15

'' 84:17

1,157: 80

samt

» gymnastiklärarkursens civila elevers fjällfärd

» yngre kvinnliga kursens fjällfärd........

» 610: —

» 432:20 1,042:20

Summa kronor 2,200: —

Då, som ovanstående visar, medel återlevererats, synes det som om anslaget

räckt väl till.

En undersökning visar emellertid, att de summor, som utbetalats för fjällfärderna,

ej i någon mån motsvarat de kostnader, som lärare och elever

haft för desamma.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

Intresset inom vårt skolväsende för skidlöpning har under de sista årtiondena

stigit i mycket hög grad. Den erkännes allmänt som vår kanske

rornamsta idrott och som synnerligen väl lämpad för skolungdom av båda

konen. Statsmakterna hava också beaktat dess värde och lämnat understöd

tor anskaffande av materiel m. m. för skolbarn. Dessutom understöder staten

de numera årligen återkommande skolfärderna till fjällen.

Det synes under sådana omständigheter nödvändigt, att de som utbildas

till barnens lärare i fysisk fostran bliva väl utbildade i skidlöpning och

ta någon förmåga som ledare av övningar i fjällterräng.

Bortser man från önskemålet att vinna erfarenhet om fjällförhållanden

kvarstår dock det faktum, att snöförhållandena i Stockholmstrakten ofta

torgvara, stundom omöjliggöra, en rationellt ordnad utbildning i skidlöpning.

1 detta sammanhang vill direktionen erinra om, att arméns i södra och

mellersta Sverige förlagda truppförband för utbildning i vintertjänst av sina

skolor under en del av vintern bruka förläggas till Norrland.

Ar det således för utbildningen vid institutet av synnerlig betydelse att

nÅn r j1SniD^en f°,r 6n kort Period förflyttas till plats med lämpliga snöförhåilanden

sa torde det med hänsyn till vad ovan sagts angående skolungdomens

fjällfärder vara lämpligt att undervisningen i skidlöpning under

asyrtad period förlägges till den jämtländska fjällterrängen. Detta så mycket

e rne som eleverna då kunna få ett par dagars tillämpningsövningar genom

tjänstgöring i ledningen av skolbarnens övningar och utflykter.

jj*Veniia Irdiste hådas samlade åtminstone under den period, som är

avsedd för deras egen direkta utbildning hava de beräkningar, varpå anslagsbehovet

vilar, grundat sig på antagandet örn förläggning till Storlien

den plats som ur alla synpunkter är den lämpligaste.

Kostnaderna bliva för omkring 50 elever (32 kvinnliga och 18 manliga)

2 lärarinnor och 1 lärare under 6 dagar.

Resor för elever...............................kronor 2,400: -

* » lärarinnor och lärare.................... » 300-_

Dagtraktamenten för d:o................... » 3qq!_

Mat och inkvartering för eleverna ä 4 kronor......... » 1,800:_

Summa kronor 4,800: —

För undervisning i idrott vid institutet erfordras sålunda :

Til1 orieoteringsövningar m. m. enligt ovan...........kronor 1,157:80

Tl Q II Fri v»/''! nn

fjällfärder

4,800:

, x x-,1 „ , Summa kronor 5,957:80

avrundat till 6,000 kronor.

På grund av vad ovan anförts får direktionen anhålla om följande extra

anslag för budgetåret 1931/1932:

Till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet kronor 2,040-_

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1931/1932 av

undervisning jämte läkarvård vid en med nämnda

institut förenad kvinnlig poliklinik ............ » j 200-_

» anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i

gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade

studentkårer.................... ,

* avlönande av en eldare vid institutet........ s

* undervisning i idrott vid institutet............... ,

1,800

970

6,000

Summa kronor 12,010

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Beträffande anslagsposterna till extra vaktmästarbiträde, till uppehållande m(|^!^efen

av undervisning jämte läkarvård vid en med institutet förenad kvinnlig

poliklinik samt till avlönande av en eldare har ingen ändring ifrågasatts,

och jag hemställer därför, att sagda poster måtte beräknas till samma belopp

som innevarande budgetår, respektive 2,040 kronor, 1,200 kronor och

970 kronor.

I fråga örn anslaget till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik

för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer har direktionen

förordat en höjning från nu utgående 1,000 kronor till 1,800 kronor. Såsom

jag tidigare omförmält, är för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning

beroende en framställning från Stockholms förenade studentkårer örn väsentligt

utökade anslag för gymnastikundervisning för kårernas medlemmar.

Denna fråga synes mig emellertid icke böra lösas förrän i samband med

spörsmålet örn nya byggnader för gymnastiska centralinstitutet och torde

därför icke för närvarande kunna föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ej heller finner jag mig nu kunna förorda direktionens framställning i

ämnet, utan torde anslaget för ändamålet för budgetåret 1931/1932 böra

beräknas till samma belopp som innevarande budgetår eller 1,000 kronor.

Direktionen har slutligen hemställt örn en ökning av det till undervisning

i idrott vid institutet utgående anslaget från 2,200 kronor till 6,000

kronor. Denna ökning avser främst att täcka vissa i samband med elevernas

fj alif järder stående kostnader.

Örn än direktionen anfört vissa bärande skäl till förmån för den sålunda

begärda anslagshöjningen, finner jag mig under nuvarande statsfinansiella

förhållanden och då tillika omorganisationen av institutet är omedelbart

förestående, förhindrad att tillstyrka en så avsevärd höjning i ett till institutet

utgående anslag, utan synes mig detsamma böra upptagas till samma

belopp som innevarande budgetår, 2,200 kronor.

Vid bifall till vad jag nu föreslagit skulle alltså det extra anslaget till

extra personal m. m. för budgetåret 1931/1932 utgå med oförändrat belopp,

7.410 kronor.

Hos Kungl. Maj:t har vidare direktionen över gymnastiska centralinstitutet Fråga om

, sammanhän
annåint

gande biroth

dels örn en sådan ändring av stadgan för institutet, att arbetsåret för period.

yngre kvinnliga kurser måtte börja den 15 augusti i stället för som nu den

15 september,

dels örn ökning av anslaget till avlöning av extralärare med 1,500 kronor

för arbetsåret 1931/1932.

Till stöd för denna sin framställning har direktionen anfört huvudsakligen

följande:

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Utbildningen av gymnastiska centralinstitutets kvinnliga elever, vilka på

två år skulle utbildas till såväl frisk- som sjukgymnaster, hade alltid varit

synnerligen forcerad.

På grund härav hade de olika grenarna av friluftsliv och idrott, som

under de sista åren införts i undervisningen, ej kunnat givas det utrymme

å arbetsordningen, som de förtjänade.

^Ett önskemål vore att kunna åstadkomma en till lämplig årstid förlagd,

något så när sammanhängande och av annat arbete ostörd idrottsperiod’

Det vore dock omöjligt att inrymma en sådan under det av stadgan för

institutet föreskrivna arbetsåret. Tentamina och examina i de teoretiska

ämnena måste på grund av studiernas forcering i stort sett förläggas till

slutet av vårterminen. Under början av höstterminen måste eleverna så

snart som möjligt bliva färdiga att taga hand örn undervisningen i försöksskolorna

och örn patienterna vid poliklinikerna. Möjligheten att lägga in

undervisning i friluftsliv och idrott under dessa perioder bleve härigenom

starkt förminskad. I varje fall kunde ingen sammanhängande period åstadkommas.

Idrottsdagarna måste därför läggas in än här än där under

terminerna. Bortsett från att de strötimmar, som sålunda ansloges, ej

gave det åsyftade resultatet, verkade de störande å den övriga undervisningen,

då de av många skäl ej kunde fast upptagas i arbetsordningen

utan skapades genom att vid lämpliga tillfällen inställa andra lektioner.

Detta verkade isynnerhet besvärande, då eleverna skulle hava hand örn

skolbarn eller patienter.

Enda utvägen att ordna undervisningen i friluftsliv och idrott på lämpligt

sätt syntes sålunda vara att på ett eller annat sätt förlänga arbetsåret.

Direktionen hade efter kollegiets hörande kommit till den uppfattningen,

att det vöre lämpligast att förlänga yngre kursens arbetsår genom att låta

detta börja den 15 augusti i stället för som nu den 15 september.

Som skäl härför kunde anföras, att en månad syntes vara en lämplig

längd å perioden, att den borde ligga i omedelbart samband med terminen

i övrigt, så att eleverna ej behövde flytta upp till Stockholm och tillbaka i

onödan, att temperaturen efter vårterminen, som slutade den 25 maj, ej

vöre så jämn och lämplig som å hösten samt att periodens förläggning till

början av yngre kursen medgåve vidmakthållandet och förkovrandet av

förvärvade kunskaper och färdigheter under två år.

Institutet saknade emellertid ordinarie lärarinnor i lek och idrott, där undervisningen

sköttes av extralärarinnor. För de omkring 30 elever, varav

en kurs bestode, erfordrades två lärarinnor. Med hänsyn till att den föreslagna

perioden avbröte sommarferierna och hindrade vederbörande att på

dessa skaffa sig annan sysselsättning, kunde avlöningen för dessa två lärarinnor

under föreslagen period ej sättas lägre än tillsammans 1,500 kronor.

För förslagets genomförande fordrades således motsvarande ökning av anslaget

till extralärare.

Förslaget om anordnande av en sammanhängande idrottsperiod vid början

av höstterminen synes mig väl motiverat, och det torde vara att hoppas,

att denna tanke vinner vederbörligt beaktande vid planläggandet av den

nya undervisningsplanen för gymnastiska centralinstitutet. Den nu föreliggande

framställningen avser emellertid införandet av en dylik idrottsperiod

redan från och med läsåret 1931/1932, och härvidlag måste jag

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ställa mig mera betänksam vid det förhållandet, att institutets omorganisation

nu av mig förutsättes träda i kraft från och med läsåret 1932/1933.

Jag finner mig sålunda böra för närvarande avstyrka bifall till direktionens

här förevarande framställning.

Härjämte har direktionen över gymnastiska centralinstitutet gjort framställning

angående förhöjt arvode för institutets föreståndare under budgetåret

1931/1932 och därvid anfört huvudsakligen följande:

I § 7 av stadgan för gymnastiska centralinstitutet, sådan densamma lydde

före den 22 april 1927, föreskrevs, att Konungen till föreståndare för institutet

ägde att förordna någon av institutets Överlärare, sedan direktionen

avgivit förslag.

Med hänsyn härtill har arvode till föreståndaren vid 1926 års lönereglering

satts så lågt som till 1,200 kronor.

Den 22 april 1927 ändrades ovannämnda paragraf i stadgan därhän, att

föreståndaren för institutet skulle förordnas av Konungen på viss tid, sedan

direktionen avgivit förslag.

Den ökade frihet i valet av föreståndare, som sålunda införts, har även

kommit till användning, i det att efter nyssnämnda tidpunkt uteslutande

andra personer än Överlärare erhållit förordnande som föreståndare.

Då någon ändring i gällande stat för gymnastiska centralinstitutet icke

under tiden skett, hava de sålunda förordnade för sin tjänst åtnjutit endast

ovannämnda arvode, 1,200 kronor.

Det är tydligt, att denna ersättning är alltför ringa.

Föreståndaren åligger enligt stadgan bland annat att utöva tillsynen över

undervisningen vid institutet. Det är påtagligt, att de yrkanden angående

förändrade förhållanden vid institutet, som under mera än ett årtionde allt

ivrigare framförts, ej endast gällt institutets organisation utan även åsyftat

en inre omdaning. Det tillkommer i första hand föreståndaren att förelägga

direktionen de förslag, som granskningen av förhållandena inom institutet

möjligen kan föranleda. Föreståndarens uppgift blir härigenom synnerligen

svår och grannlaga, då å ena sidan en omorganisation utan en eventuellt

behövlig inre nydaning synes tämligen ändamålslös, och det å andra sidan

ofta blir nödvändigt för föreståndaren att gå i bräschen mot påtryckningar

och kritik utifrån. Hans ställning blir därför i hög grad utsatt och de uppgifter,

som föreligga honom, ej blott betydelsefulla utan också i många fall

betungande. De erkänt usla yttre förhållanden, under vilka institutet arbetar,

bidraga ytterligare härtill.

Avlöningen står icke i någon rimlig proportion till arbetet och svårigheterna.

Orsaken till att staten det oaktat kunnat finna personer, som velat åtaga

sig föreståndarsysslan, måste sökas dels i det för den gymnastiskt intresserade

lockande i att få göra en insats i samband med institutets omorganisation,

dels i den omständigheten, att denna ansetts vara så nära förestående,

att de anställda trott sig kunna efter ett år motse ändrade förhållanden.

Den nuvarande föreståndaren anställdes den 1 juli 1930 och har

således vid ingången av nästa budgetår under ett år arbetat för den påtagligen

otillräckliga avlöningen.

Framstår denna som otillräcklig i vanliga fall, bliva förhållandena för nästkommande

år ännu mera i ögonen fallande.

ökat arvode

åt föreståndaren

vid

gymnastiska

centralinstitutet

under

budgetåret

193111932.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kungl. Maj:t har i åttonde huvudtiteln utlovat, att den länge väntade

omorganisationen av gymnastiska centralinstitutet kommer att föreläggas

1931 års riksdag. I meddelandet härom omnämner Kungl. Majit de vidlyftiga

arbeten med stadgar o. s. v., som bliva en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut.

Denna ökade arbetsbörda kommer att i stor utsträckning påvila just föreståndaren.

Det förut orimligt låga arvodet kommer vid detta förhållande att bliva

helt enkelt ovärdigt en statens befattningshavare i så ansvarsfylld och arbetsbetungad

ställning.

Direktionen har därför ansett sig nödsakad att hos Kungl. Majit göra en

framställning om förhöjt arvode. Givetvis är direktionen medveten om, att

en framställning örn en isolerad åtgärd före en i omorganisationsförslaget

väntad allmän lönereglering för institutets befattningshavare kan anses olämplig,

men har dock med hänsyn till de fullkomligt enastående förhållanden

som råda, ansett åtgärden oundgängligen nödvändig.

Då det för direktionen gällt att taga ställning till frågan om beloppet av

förhöjningen, har det med hänsyn till arbetsbörda, av institutets ställning

i förhållande till utlandet framkallad representationsskyldighet m. m. icke

synts kunna sättas lägre än till 4,000 kronor.

Föreståndaren åtnjuter för närvarande utom arvodet från institutet som

major på tvångsvis övergångsstat en avlöning å 8,700 kronor.

Denna avlöning medför emellertid skyldighet att verkställa årlig minimitjänstgöring

— som får ske under den tid föreståndaren i vanliga fall skulle

hava semester — och som medför nödvändighet att alltjämt förkovra de

militära kunskaperna och färdigheterna. Enligt direktionens mening kan

man därför ej utan vidare anse densamma överförd som avlöning för arbetet

inom institutet utan får snarare räkna med att skillnaden mellan den och

majors avlöning på frivillig övergångsstat, omkring 2,400 kronor, är att

betrakta som avlöning för rent militär tjänst och skyldigheter. Den avlöning,

som föreståndaren — under förutsättning, att direktionens framställning

örn förhöjt arvode bifalles — skulle erhålla, beräknar direktionen sålunda

till 11,500 kronor.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till den chefsställning föreståndaren

har, anser direktionen ej, att det föreslagna beloppet föregriper den

väntade löneregleringen.

Direktionen hemställde, att Kungl. Majit måtte hos 1931 års riksdag framlägga

proposition örn att föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet må

under budgetåret 1931/1932, utöver till honom å centralinstitutets ordinarie

stat utgående medel, tillerkännas ett extra arvode å 4,000 kronor.

Över denna framställning har statskontoret den 10 februari 1931 avgivit

utlåtande och därvid anfört:

Vid avlåtande till riksdagen av årets statsverksproposition har statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet under punkt 282 uttalat sin förhoppning,

att pågående utredning angående gymnastiska centralinstitutets

omorganisation skall bliva färdig i så god tid, att framställning i ämnet

kan ske till 1931 års riksdag. Med hänsyn till de vidlyftiga arbeten med

stadgar o. s. v., som bliva en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut,

har departementschefen emellertid funnit det vara otänkbart att föreslå, att

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Majis proposition Nr 133.

den eventuellt av riksdagen beslutade nya organisationen skall träda i kraft

tidigare än från och med budgetåret 1932/1933.

Såsom av direktionens framställning framgår, har det nu utgående arvodet

till institutets föreståndare, 1,200 kronor, blivit bestämt med tanke på

det tidigare rådande förhållandet, att föreståndaren samtidigt skulle tjänstgöra

såsom Överlärare vid institutet. Stadgan för institutet medger emellertid

numera, att även andra personer än överlärarna kunna ifrågakomma

såsom föreståndare. Den nuvarande föreståndaren innebar sålunda icke

överlärartjänst. Under sådana förhållanden måste statskontoret finna ett

arvode åt honom av 1,200 kronor alltför lågt, så mycket hellre som, enligt

vad ämbetsverket inhämtat, föreståndaren såsom ersättning för bostad inom

institutet måste vidkännas avdrag å arvodet motsvarande dettas hela belopp.

Då härtill kommer, att föreståndarens åligganden under instundande budgetår

med hänsyn till det merarbete, som blir en given följd av den tillämnade

omorganisationen, torde bliva vida mera betungande än eljest, anser

sig statskontoret böra tillstyrka, att förhöjning av arvodet beredes honom.

I avvaktan på statsmakternas beslut i organisationsfrågan och för att icke

på något sätt föregripa den väntade allmänna löneregleringen för institutets

befattningshavare skulle emellertid statskontoret vilja föreslå, att förhöjningen

begränsas till 2,800 kronor, varigenom föreståndarens arvode under

budgetåret 1931/1932 skulle komma att uppgå till sammanlagt 4,000 kronor.

De skäl, som av direktionen över gymnastiska centralinstitutet och statskontoret

anförts för en provisorisk avlöningsförbättring för föreståndaren

för centralinstitutet under budgetåret 1931/1932, hava synts mig övertygande.

Jag vill härvid särskilt betona det jämväl av statskontoret framhävda

förhållandet, att föreståndarens åligganden under sagda tid med

hänsyn till det merarbete, som blir en given följd av den tillämnade omorganisationen,

torde bliva vida mera betungande än eljest; och under dylika

omständigheter torde det å stat upptagna arvodet, 1,200 kronor, med

fog kunna betraktas som otillräckligt.

I fråga örn avlöningsförbättringens storlek vill jag ansluta mig till det

av statskontoret förordade beloppet, 2,800 kronor, varigenom föreståndarens

arvode under budgetåret 1931/1932 skulle komma att uppgå till sammanlagt

4,000 kronor.

Jag vill erinra örn att medel för den sålunda ifrågasatta avlöningsförbättringen

ej beräknats i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag. Emellertid

kommer vid bifall till Kungl. Maj:ts tidigare till riksdagen avlåtna proposition

angående arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare

vid högre lärarinneseminariet, allmänna läroverk och statens folkskoleseminarier

att uppstå en besparing, jämförd med vad i statsverkspropositionen

beräknats, av 5,000 kronor eller 2,200 kronor mera än det nu ifrågasatta

beloppet.

Jag förordar alltså, att föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet må

för budgetåret 1931/1932 tillerkännas ett extra arvode av 2,800 kronor.

Departe
mentschefen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. XI. Hemställan.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts och föreslagits hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot de i det

föregående angivna huvudgrunderna för en successiv omorganisation

från och med ingången av budgetåret 1932/

1933 av gymnastiska centralinstitutet,

dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade

belopp uppföra

ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid

gymnastiska centralinstitutet å kronor 106,000: —

än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel

m. m. vid gymnastiska centralinstitutet å kronor 13,000: —,

dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet

m. m. för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra anslag å

kronor 7,410: —

att utgå med den fördelning, som av Kungl. Majit bestämmes,

dels ock till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska

centralinstitutet under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår

anvisa ett extra anslag av kronor 2,800: —

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Enar Sahlin.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133. 173

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Kap.

I. Inledning ........................................ 3

II. Allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets organisation 16

III. Gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande organi
sation

m. m................... 86

IV. Inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster. . 95

V. Utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet 104

VI. Lärarkrafter....................................... 129

VII. Anslagsbehov..................................... 140

VIII. Militärgymnastisk instruktörsutbildning................... 149

IX. Nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet............. 159

X. Anslagsbehov för budgetåret 1931/1932 .................. 164

XI. Hemställan....................................... 172

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:324 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet jämte en i ämnet väckta motion. s. 1 i texten
  2. SU 1931:159 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn omorganisation av gymnastiska centralinstitutet. s. 1 i texten
  3. SU 1931:127 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ls proposition angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet jämte fem i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten