Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av småskoleseminarierna m. rtn

1931-02-26 · 75 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 70 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:212, Angående omorganisation av småskoleseminarierna m. rtn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av småskoleseminarierna m. rtn.; given Stockholms slott

den 26 februari 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen statsrådet Städener anför härefter:

Vid anmälan den 3 januari 1931 av anslagsbehoven för budgetåret 1931/1932

under riksstatens åttonde huvudtitel erinrade jag under punkten 207, i samband

med framläggande av förslag rörande anslag till statens småskoleseminarier,

att frågan örn statens övertagande av de av landstingen och av stad som

icke deltager i landsting inrättade småskoleseminarierna varit föremål för utredning

genom särskilda sakkunniga, varjämte jag förklarade mig hoppas, att

ärendets ytterligare beredning kunde bliva slutförd i sådan tid, att berörda

fråga kunde föreläggas 1931 års riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 186 haft. (Nr 212.)

Omorganisation

av smäskoleseminarierna

m. m.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr äl2.

Historik.

Omförmälda sakkunniga, de s. k. 1929 års seminariesakkunniga —• förutvarande

statsråden, ledamoten av riksdagens första kammare, läroverksadjunkten

Olof Olsson och numera undervisningsrådet N. J. F. Almkvist samt ledamoten

av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Gunnar Persson i Falla — hade,

jämlikt Kungl. Maj:ts den 5 juli 1929 lämnade bemyndigande, av dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallats den 17 augusti 1929 för att

inom departementet biträda med utredning av vissa frågor örn ytterligare inskränkningar

i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens

övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna

m. m. De sakkunniga hava med skrivelse den 23 december 1930 avgivit

»utredning och förslag av frågorna örn ytterligare inskränkningar i den

nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens övertagande av de

utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.»

(statens offentliga utredningar 1931:4). Sedan yttranden över sagda betänkande

nu avgivits den 28 januari 1931 av skolöverstyrelsen och den 9 februari

1931 av statskontoret samt centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

inkommit med en den 20 februari 1931 dagtecknad skrift i fråga

örn utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna, anhåller jag att få inför

Kungl. Maj:t anmäla den del av ifrågavarande sakkunnigbetänkande, som avser

frågan örn småskoleseminariemas omorganisation.

Jag ber då att först få i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas utredning

lämna en redogörelse för vad som hittills förekommit i fråga om landstingsseminariernas1

förstatligande.

I. Frågan om statens övertagande av småskollärarutMldningen.

I sammanhang med utredningen angående den omorganisation av småskoleseminarierna,

varom beslut fattades vid 1919 års riksdag, framfördes från en

del håll tanken på statens eventuella övertagande av småskollärarinneutbildningen.

När med anledning härav skolöverstyrelsen gav landstingen tillfälle

att yttra sig i denna fråga, visade det sig emellertid, att någon allmän önskan

hos dessa att bliva fritagna från ifrågavarande uppgift icke var för handen; av

20 landsting var det endast tre, som uttalat sig för att staten helt och hållet

borde övertaga småskoleseminarierna. överstyrelsen sade sig, i sin framställning

till Kungl. Majit den 28 december 1918, icke vilja förneka, att mycket

vägande skäl kunde anföras för småskoleseminariemas förstatligande,

men av skilda anledningar fann den sig dock böra avstyrka en sådan

åtgärd. De olika trakterna i vårt vidsträckta land hade olika behov i

avseende på den utbildning, som småskoleseminarierna hade till uppgift att

meddela, och dessa behov kunde mången gång bäst tillgodoses av en lokal

samfällighet. Det kunde vidare förutsättas, att de olika kommunernas representanter

i landstingen finge mera intresse för dithörande frågor, örn landstinget

hade att taga befattning med en så viktig uppgift som utbildningen av små
1

I det följande inbegriper jag under ordet landstingsseminarier även det av Göteborgs stad upprättade

småskoleseminariet, där ej annat framgår av ordalydelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii 12.

3

skolans lärarekrafter. Under sådana omständigheter och då statens övertagande

av småskoleseminarierna tydligen skulle kräva en vidlyftig föregående utredning,

varigenom den länge motsedda och i hög grad av behovet påkallade

reformen av småskollärarutbildningen ytterligare i väsentlig grad skulle komma

att bliva fördröjd, borde enligt överstyrelsens mening ett sådan statens övertagande

för det dåvarande icke sättas i fråga.

Denna uppfattning delades av såväl dåvarande departementschefen i proposition

nr 363 till 1919 års riksdag angående småskoleseminariernas omorganisation

som av sagda års riksdag. I riksdagens skrivelse nr 8 A, punkt 198, heter

det:

Småskollärarutbildningen har hittills till det väsentliga påvilat landstingen.

På sätt framgår av statsrådsprotokollet, har ifrågasatts, att staten skulle

helt och hållet ombesörja denna utbildning. En sådan uppfattning har dock

icke vunnit anslutning från departementschefens sida. Lika med denne anser

jämväl riksdagen, att staten icke för närvarande bör övertaga denna gren av

lärarutbildningen, utan att denna utbildning fortfarande och tillsvidare bör

vara en angelägenhet huvudsakligen för landstingen och de städer, som icke

deltaga i landsting.

I en vid 1923 års riksdag väckt motion (1:123) hemställdes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta genom

skolöverstyrelsen verkställa utredning rörande statens övertagande av de av

landstingen upprättade småskoleseminarierna eller vissa av dem och till riksdagen

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Enligt motionärens förmenande vore nämligen tiden inne att till prövning

upptaga frågan örn småskollärarinneutbildningens förstatligande. Då statsmakterna

föreskrivit, att skoldistrikten skulle inrätta nödigt antal småskolor,

och därjämte fastställt vissa kompetenskrav på dem, som skulle anställas som

lärarinnor vid dessa skolor, syntes det också vara ett statsintresse att ombesörja

den för denna kompetens nödvändiga utbildningen. Genom den senast utfärdade

seminariestadgan hade Kungl. Majit givit vittgående bestämmelser rörande

utbildningstid, kurser, lokaler och materiel vid dessa seminarier, vilket allt

medfört ökade utgifter för landstingen. Men då dessa icke hade någon lagstadgad

skyldighet att åtaga sig ifrågavarande utgifter och då landstingen för varje

år måste påtaga sig allt tyngre ekonomiska bördor för andra ändamål, syntes

det kravet fullt berättigat, att staten övertoge utbildningen av lärarkrafter

även för småskolorna.

En sådan anordning skulle också medföra åtskilliga praktiska fördelar.

Kostnaderna komme att bliva jämnare och mera rättvist fördelade. Som förhållandet

nu vore komme det ena landstinget att i avsevärt högre grad än det

andra betungas med utgifter för detta ändamål, och även de landsting och städer,

som icke upprättat något seminarium, finge dock sitt behov av småskollärarinnor

tillgodosett på övriga landstings bekostnad. Totalkostnaden för utbildning

av ifrågavarande lärarkrafter skulle därjämte helt visst ställa sig billigare,

om den försigginge vid ett mindre antal seminarier med större omfattning.

än vad fallet nu vore. Vid många seminarier vore elevantalet jämförelsevis

litet, men kostnaden för lokaler, värme, belysning, lärarkrafter m. m. kunde

icke i förhållande till det obetydliga antalet nedbringas. Denna olägenhet, som

medförde ökad kostnad för utbildning per elev, skulle helt naturligt genom den

föreslagna organisationen kunna bortelimineras. leke heller i fråga örn semi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nariernas arbete och ledning skulle någon förlust vara att befara, därest man i

stället för de många av landstingen tillsatta styrelserna läte skolöverstyrelsen

helt taga ledningen även av ifrågavarande seminarier. Det syntes således

vara både principiellt riktigt och ekonomiskt förmånligt, att staten övertoge

småskollärarinneseminarierna.

Sedan motionen i fråga blivit hänvisad till första kammarens första tillfälliga

utskott och utskottet berett svenska landstingsförbundet tillfälle att yttra sig i

ämnet, lät förbundet genom sin sekreterare utarbeta en promemoria, som sammanfattades

i följande huvudpunkter:

att landstingens handhavande av småskollärarutbildningen har sitt ursprung

i ett frivilligt åtagande från landstingens sida att ombesörja en nödtorftig utbildning

åt de lärargrupper, som helt saknade utbildning för lärarkallet;

att, sedan småskolläramas utbildning och funktion blivit statligt reglerade i

samma omfattning som folkskollärarnas, några särskilda skäl för bibehållandet

av den nuvarande dualismen i fråga örn handhavandet av de båda lärargruppernas

utbildning knappast förefinnes;

att utbildningen av småskollärare icke i samma mån som flertalet övriga

landstingsåligganden tjänar ett speciellt länsintresse;

att en koncentrering av seminarieundervisning till ett färre antal läroanstalter

efter allt att döma skulle vara till fördel med avseende på såväl seminariernas

utrustning som kostnadernas reducering och jämnare fördelning;

att en sådan koncentrering av undervisningen knappast kan effektivt genomföras

med mindre än att staten övertager densamma;

att en i och för sig önskvärd reglering av antalet elever vid småskoleseminariema

efter det vid olika tider förefintliga behovet av småskollärare knappast

är möjlig med mindre än att staten övertager seminarieväsendet i fråga;

samt

att för närvarande inom landstingen torde förefinnas en allmän önskan örn

åstadkommande av en grundlig utredning angående småskoleseminariema med

hänsyn särskilt till deras eventuella övertagande av staten.

Landstingsförbundet sade sig redan förut, vid behandling av vissa från

landstingshåll inkomna framställningar örn en dylik utredning, ha uttalat sig

för en sådan och tillstyrkte därför motionen.

Skolöverstyrelsen, vars yttrande utskottet i föreskriven ordning inhämtade,

vidhöll däremot sin förutvarande uppfattning.

Med stöd av en redogörelse för frågans föregående behandling och utveckling

framhöll överstyrelsen, att varken hos statsmakterna, hos småskoleseminariernas

ledning eller hos landstingen själva dittills försports någon allmännare önskan, att

den uppgift, som i fråga om småskollärarutbildningen påvilar landstingen, skulle

överflyttas till staten. Ifrågavarande spörsmål borde icke i första hand vara

en principfråga utan en lämplighetsfråga, och överstyrelsens erfarenhet vore, att

landstingen i de allra flesta fall med intresse handhade den uppgift, de i fråga

örn småskollärarutbildningen åtagit sig. Örn flera kunde sägas, att de på ett

synnerligen berömvärt sätt vårdade sig örn sina småskoleseminarier och deras

lärarpersonal. Det vore därjämte av väsentlig betydelse, att den närmaste vården

örn landstingsseminariema handhades av en särskild, med landstinget samarbetande

lokal styrelse, varigenom seminariernas intressen kunde på ett praktiskt

sätt tillgodoses, på samma gång som det särskilda ortsintresset därigenom

tillika på ett fruktbringande sätt komme att tillföras vederbörande seminarium.

Överstyrelsen ville visserligen icke av principiella skäl motsätta sig, att

småskollärarutbildningen så småningom helt bleve en statens angelägenhet,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

5

mea ansåg, att rätta tidpunkten för genomförandet härav ännu ieke vore inne.

I detta sammanhang erinrade överstyrelsen bland annat örn de statsfinansiella

svårigheterna, vilka väl knappast medgåve, att staten vid den tiden vare

sig helt eller delvis övertoge landstingsseminariema. Örn statsmakterna föranstaltade

en utredning i ärendet under fullt medvetande örn att avsevärd tid

måste komma att förflyta, innan frågan skulle kunna slutligen lösas, så betraktade

överstyrelsen detta som en verklig olycka för småskollärarinneutbildningen

under de närmaste åren, i det att utredningen skulle uppfattas

som en utfästelse från riksdagens sida att under den närmaste framtiden övertaga

småskollärarutbildningen. Därigenom skulle ett osäkerhetstillstånd inträda,

vilket skulle verka återhållande på landstingen och förlamande på seminariernas

inre arbete. Överstyrelsen avstyrkte sålunda bifall till motionen.

I skrivelse den 7 juni 1923, nr 230, anhöll emellertid riksdagen, att Kungl. 1923 års ritsMaj

:t täcktes föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning sta- daf?s beslut''

ten borde övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, samt

därefter vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. I sammanhang

därmed yttrade riksdagen bland annat:

Rent principiellt syntes det riksdagen riktigast, att staten svarade för småskollärarutbildningen.

Härför talade, å ena sidan, den omständigheten, att

utbildningen av småskollärare numera läge så att säga vid sidan av landstingens

övriga verksamhet, som alltmer kommit att avse sjukvård och anstaltsvård

i allmänhet och i samband därmed stående sociala frågor, samt, å andra

sidan, att de läroanstalter, varom nu vore fråga, i lika hög grad som folkskoleseminarierna

representerade även ett statsintresse. Småskoleseminarierna vore

ju fördenskull också ställda under statens kontroll och ledning, staten bestämde

i detalj deras såväl organisation som arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska

skäl som ur ekonomiska synpunkter syntes därför statens övertagande av småskoleseminariema

böra förordas, örn undervisningen Indes i statens hand,

skulle den helt visst kunna ordnas mera praktiskt samt bliva billigare och

bättre och läroanstalterna rikare utrustade med materiel och lärarkrafter.

Medlet härtill skulle i första hand bliva en minskning av antalet småskoleseminarier

och en utvidgning av de därefter kvarstående. Seminarieverksamheten

bedrives för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier. Antalet folkskoleseminarier

däremot utgjorde allenast 15, och dock är elevantalet vid sistnämnda

anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda. Dessa siffror

tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier bör kunna väsentligen reduceras.

Möjligheten och befogenheten av en dylik reducering ökas i samma

mån som behovet av småskollärarinnor minskas.

Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig vore önskvärd

hade ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten hade emellertid visat, att

ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stötte på betydande svårigheter

i flera avseenden. Att staten helt och hållet åtoge sig hithörande undervisningsanstalter,

vore den enda framkomliga vägen att åstadkomma en erforderlig

reduktion beträffande antalet småskoleseminarier och skulle dessutom också

vara det verksammaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de för

närvarande på de olika landstingen synnerligen olika fördelade kostnaderna

för dessa seminarier.

Förutom ovannämnda skäl för seminariernas förstatligande kunde framhållas

ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för landstingen att

efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal efter landets behov av

lärarkrafter. Detta behov sammanhängde nämligen i mycket stor omfattning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver
styrelsens
utredning.

med tillgången på examinerade folkskollärare. Efter liand som lärare med

examen från folkskoleseminarierna stöde till förfogande, komme det att bliva

alltmera sällsynt, att småskollärarinnor förordnades att undervisa i den egentliga

folkskolan, eller med andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgängliga

platser komme att avsevärt minskas. Men för landstingen vore det så gott

som omöjligt att, såsom staten i motsvarande fall gjorde i fråga örn folkskoleseminarierna,

företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskoleseminarierna.

En indragning av klasser vid landstingsseminarierna stötte på svårigheten

redan av den anledningen, att i enlighet med den nya stadgan så gott

som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie.

Efter att hava vidrört de statsfinansiella förhållandena och det osäkerhetstillstånd,

som enligt skolöverstyrelsen lätteligen kunde bliva följden av ett

bifall, fortsatte riksdagen:

Genom att bringa klarhet i fråga örn möjligheten och lämpligheten av ett

förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna bidraga till

att berörda osäkerhetstillstånd förkortades, och det bör även kunna förväntas,

att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt, då den ifrågasatta

utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna självfallet

kan tänkas under väsentligt olika villkor, torde för övrigt först genom en

utredning kunna klargöras, vilka anspråk ett förstatligande av småskollärarutbildningen

skulle ställa på statskassan. Under dessa förhållanden finner

sig riksdagen i frågans nuvarande läge böra hemställa örn en genom skolöverstyrelsen

företagen, förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka villkor

staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, vilken

utredning dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från

riksdagens sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av landstingens

omsorger för sitt seminarieväsen.

Sedan skolöverstyrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1923 anbefallts

att verkställa och till Kungl. Maj :t avgiva den av riksdagen begärda utredningen,

sattes de olika landstingen på hösten samma år i tillfälle att yttra

sig i ärendet.

I skrivelse till landstingen framhöll överstyrelsen, att ett uttalande från deras

sida redan på detta förberedande stadium i första rummet borde avse frågans

mera principiella sida, d. v. s. örn landstingen allt fortfarande borde ombesörja

utbildningen av småskollärarinnor för länets behov, eller örn ifrågavarande

uppgifter borde, så snart förhållandena det medgåve, övertagas av

staten. Ehuru överstyrelsen sålunda icke ifrågasatte en mera detaljerad prövning

från landstingens sida av de villkor, på vilka de skulle vara villiga att

till staten överlämna befintliga seminariebyggnader m. m., vore det dock önskligt,

att landstingen ville hava sin uppmärksamhet riktad även på frågans

praktiska och ekonomiska sidor och eventuellt giva vederbörande förvaltningsutskott

i uppdrag att närmare förbereda därmed sammanhängande frågor.

Samtliga landsting utom ett, nämligen Hallands läns landsting, uttalade som

sin åsikt, att staten, så snart förhållandena det tilläte, borde helt övertaga anstalterna

för utbildning av småskolans lärarkrafter, och i enlighet med överstyrelsens

önskan uppdrogo de flesta landsting åt sina förvaltningsutskott att

preliminärt underhandla med överstyrelsen örn de praktiska och ekonomiska frågor.

som stöde i samband med förstatligandet. På hösten 1924 inledde över
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

7

styrelsen dessa underhandlingar. Vederbörande förvaltningsutskott jämte stadsfullmäktige

i Göteborg anmodades att till överstyrelsen inkomma med utredningar

rörande de fastigheter och inventarier, som stodo till respektive seminariums

disposition, taxeringsvärdet å desamma samt villkoren för deras överlämnande

till staten.

För att undersöka möjligheten att vid nämnda utredningar kunna uppställa

likartade principer och villkor för statens eventuella övertagande av de landstingen

tillhöriga seminarierna samlades representanter för de småskoleseminarier,

som disponerade över egna seminariebyggnader, till ett möte i Stockholm

i januari 1925.

Resultatet av förhandlingarna blev, att mötet enades örn en promemoria, vars

huvudsakliga innehåll var följande:

Den berörda utredningen borde innehålla:

1. Uppgifter jämte beskrivningar å de seminariet tillhörande fastigheter

och lokaler med inventarier (samt deras taxerade värde), vilka under förutsättning

av statens övertagande av småskollärarinneutbildningen kunde ifrågakomma

att överlämnas åt staten.

2. De villkor landstingen lämpligen kunde uppställa vid statens övertagande

av småskollärarinneutbildningen. Dessa villkor innehålla bland annat:

A. Staten övertager all deras ordinarie lärarpersonal och ansvarar för

stadgad avlöning och pensionering, sålunda också den, som är anställd

vid de seminarier, vilka komma att nedläggas. Rörande fast anställd betjäning

träffas särskild överenskommelse.

B. Staten övertager seminariernas inventarier och undervisningsmateriel enligt

värdering.

C. Staten övertager landstingsseminariernas tomter och byggnader, även de,

som ej framdeles komma till användning för småskollärarinneutbildning,

enligt värdering.

D. För slutlig värdering före övertagandet av tomter, byggnader, inventarier

och undervisningsmateriel utses 3 personer, av vilka en företräder

staten, en vederbörande landsting och en utses av dessa båda. Mötet förutsätter,

att landstingen vid värderingen taga tillbörlig hänsyn till den

lättnad i landstingens utgifter, som blir en följd av statens övertagande

av småskollärarinneseminerierna.

E. Vid behov av ny lärarpersonal bör framställning göras örn tillåtelse att

utbyta och anställa extra ordinarie sådan tillsvidare.

Denna promemoria blev grundläggande för de utlåtanden, som landstingens

förvaltningsutskott jämte Göteborgs stadsfullmäktige våren 1925 inlämnade

till överstyrelsen; endast en del utlåtanden avveko mer eller mindre från de i

promemorian givna riktlinjerna, medan somliga därjämte upptogo andra, mera

speciella villkor och framlade synpunkter, vilka huvudsakligen betingades av

de särskilda lokala förhållandena.

Den 23 juni 1927 avgav skolöverstyrelsen den av riksdagen begärda utredningen.

Jämte en kortare redogörelse för de olika utbildningsanstalterna för

småskollärarinnor och en likaledes kortare framställning av frågans uppkomst

och utveckling fram till år 1923 innehöll detta utlåtande de begärda riktlinjerna

för ett genomförande av statens övertagande av småskollärarutbildningen.

Då jag längre fram vid behandlingen av de olika spörsmålen kommer att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

närmare gå in på de synpunkter, som av överstyrelsen framförts, vill jag

Ilar endast angiva huvuddragen i den sammanfattning och hemställan, i

vilka den detaljerade och med tabeller och bilagor försedda utredningen utmynnade.

Medan överstyrelsen vid föregående tillfällen, då frågan örn förstatligandet

bragts å bane, funnit starkare skäl tala för ett avstyrkande än för ett bifall

till reformen, framhöll den nu, att frågan ovedersägligen kommit i ett helt

annat läge. Att landstingen så gott som enhälligt förklarat sig villiga att till

staten överlämna uppgiften att utbilda småskollärarinnor samt att riksdagen

själv tagit initiativ till frågans lösning och därvid så starkt betonat de skäl,

som talade för småskollärarutbildningens övertagande av staten, måste enligt

överstyrelsens mening vara i hög grad ägnat att bereda framgång åt reformen,

så snart de ekonomiska hindren kunde anses överkomliga. Väl vore emellertid,

om reformen påskyndades och övergångstiden gjordes så kort som möjligt, enär

det osäkerhetstillstånd, som överstyrelsen förutsett, redan faktiskt vöre förhanden,

i det att anskaffandet av nybyggnader och erforderliga lokaler i allmänhet

för småskoleserninarierna flerstädes uppskjuta. Som av utredningen

framginge, ville skolöverstyrelsen för sin del tillstyrka den ifrågasatta anordningen,

att staten övertoge den utbildning av småskollärare, som nu ombesörjdes

av landstingen. De skäl, som motiverade en dylik omläggning av småskollära

rutbildningen, vore av såväl principiell som organisatorisk och ekonomisk

art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till i våra dagar.

och med^ hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det hela alltmer

intoge såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt riktigt

och för framtiden ofrånkomligt,_ att staten även omhänderhade all lärarutbildning

för folkskolans olika stadier.

Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande ordningen

för denna lärarutbildning under de senaste åren inträtt, måste hejdas. Men

en nödig reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet

kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskoleseminarierna.

Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna riktning. En

nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad som motsvarade

behovet och en koncentration av densamma i statens hand komme att medföra

ett nedbringande av de årliga kostnaderna för detta ändamål. Därtill komme,

att under den nuvarande ordningen utgifterna för småskollärarutbildning-en

tryckt mycket ojämnt på de särskilda landstingen, ett förhållande, som i

längden vore ohållbart och måste ändras.

I anledning av nu anförda omständigheter framhöll överstyrelsen angelägenheten

av att den föreslagna organisationsreformen genomfördes snarast möjligt.

Att en reglering av småskollärarproduktionen efter mera rationella grunder,

än vad under nuvarande ordning vore möjligt, ofördröjligen borde komma

till stånd, därom torde icke finnas delade meningar. Lika uppenbart torde

emellertid vara, att största möjliga planmässighet och sammanhang borde iakttagas

vid avvecklingen av det nuvarande systemet. Det kunde ju knappast

tänkas, att utvecklingen under de närmaste åren skulle få förlöpa på det sättet,

att ett landsting här och ett landsting där skulle komma att efter gottfinnande

nedlägga seminarieverksamheten. Utom det, att därigenom betänklig oreda i

fråga örn småskollärarinneproduktionen skulle komma att inträda, följde därmed

även det oegentliga förhållandet, att några få landsting till sist komme

att få vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av det allmänna småskollärarpbehovet

i landet. Reformen borde därför genomföras så långt möjligt

vore i ett sammanhang.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

9

Slutligen framlade skolöverstyrelsen sammanfattningsvis —■ vid sidan avvissa

riktlinjer för reformens genomförande såväl organisatoriskt som i anslagshänseende

— de synpunkter, som för utredningen varit grundläggande,

nämligen

att småskollärarutbildningens omfattning borde grundas på det verkliga behovet

av lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare

vid folkskolor;

att utredning-en angående ett sådant behov, i vad det avsåge den tid framåt,

som vid tillfället någorlunda säkert kunde överblickas, hade givit vid handen,

att det förefintliga behovet — särskilt örn för de närmaste åren hänsyn även

toges till befintligt läraröverskott — kunde tillgodoses genom 16 examensavdelningar

årligen i stället för 251I2 dittills;

att den nya seminarieorganisationen skulle omfatta följande: statens dåvarande

seminarier i Haparanda, Murjek (med eventuell förflyttning till Luleå),

Lycksele och Hagaström skulle bibehållas; staten skulle övertaga landstingsseminarierna

i Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Skara, Kristinehamn,

Falun, Härnösand och Östersund'', varjämte ett nytt seminarium (dubbelt)

skulle upprättas i Strängnäs; landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping,

Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Örebro, Västerås, Bollnäs,

Skellefteå och Öjebyn, Göteborgs stads seminarium samt de privata seminarierna

i Stockholm, nämligen Ateneums och Detthows, skulle indragas; samt

att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de ordinarie lärare,

som på grund av vissa småskoleseminariers nedläggande komme att mista sina

befattningar, ävensom för dessa lärares pensionering.

över skolöverstyrelsens utredning och förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden

från vissa myndigheter, bland annat från landstingen, och den 30 april

1928 avgav skolöverstyrelsen förnyat utlåtande med anledning av vad i dessa

yttranden blivit anfört, överstyrelsen yttrar därvid huvudsakligen följande:

I fråga örn den mera principiella sidan av det föreliggande spörsmålet, nämligen

lämpligheten och önskvärdheten av att staten helt övertoge småskollärarutbildningen,

kunde överstyrelsen konstatera, att full enighet rådde. Samma

gällde i stort sett beträffande den inskränkning av lärarproduktionen och därav

betingade indragning av seminarier, som utredningen jämväl förordade; det

vore ovedersägligt, att en del av de seminarier, som voro i verksamhet, måste

indragas.

Däremot hade meningarna varit något delade i fråga örn planen för de nya

statsseminariemas förläggning, och det blev därför skolöverstyrelsens närmaste

angelägenhet att ytterligare stryka under de skäl, som varit bestämmande

för förläggningen. Skolöverstyrelsen ansåg för det dåvarande icke skäl föreligga

att på någon punkt frångå den ursprungliga planen. Den hade givetvis

från början varit och vore allt fort provisorisk i den meningen, att i den fortsatta

utredningen, särskilt i vad denna komme att gälla vissa ekonomiska förhandlingar

med landstingen, omständigheter kunde framkomma, som måste

föranleda rubbningar i ena eller andra hänseendet. En särskild omständighet,

som kunde komma att inverka på avgörandet beträffande småskollärarutbildningens

slutliga ordnande, vore frågan om folkskoleseminariema. Överstyrelsen

vore fortfarande av den meningen, att ett slutligt avgörande beträffande

småskoleseminariernas antal och förläggning icke lämpligen borde ske utan i

samband med ett mera definitivt bestämmande av folkskollärarutbildningens

organisation med hänsyn till det verkliga folkskollärarbehovet.

På grund av vissa framkomna yttranden och önskemål fann emellertid skolöverstyrelsen

det vara nödvändigt att göra ett par utvikningar, den ena almera

ekonomisk, den andra av mera allmän innebörd.

Förnyat utlåtande

av

skolöverstyrelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I remissen till landstingen hade Kungl. Maj:t anbefallt dessa att i samband

med de villkor, vederbörande landsting för sin del önskade uppställa vid en eventuell

omorganisation av småskollärarutbildningen i enlighet med skolöverstyrelsens

förslag, tillika uttala, huruvida och under vilka förutsättningar landstinget

vore villigt att till staten kostnadsfritt med äganderätt överlåta den

landstinget tillhöriga, för småskollärarutbildningen avsedda fasta och lösa egendomen.

Av de föreliggande yttrandena framgick, att landstingen i stort sett vidhöllo

sina förut uppställda inlösningskrav och att åtskilliga landsting begärt ersättning

för fast och lös egendom även i sådana fall, där seminariet skulle nedläggas

och staten således ej hava behov av att inköpa egendomen. »Det måste

sägas vara svårt», säger skolöverstyrelsen, »att kunna avgiva någon real synpunkt,

som skulle kunna motivera ett sådant ersättningskrav från landstingens

sida. Staten torde i fall sådana som de nu åsyftade rimligen icke böra sträcka

sig längre än att övertaga kostnaderna för den övertaliga lärarpersonalen och

befria landstinget från alla övriga utgifter för lärarutbildningen, allt under

det landstinget har fri dispositionsrätt över sin egendom till eget bruk eller

till försäljning.»

»Vad därefter beträffar de fall», fortsätter överstyrelsen, »då staten skulle

hava ett verkligt intresse av att få övertaga de nuvarande seminariebyggnaderna

m. m., så hava landstingen i stort sett alltjämt vidhållit sina tidigare uppställda

krav på statsinlösen av denna egendom. Ingen torde vilja bestrida vederbörande

landsting dess rätt att självt bestämma, huruvida det vill behålla

och för något annat ändamål disponera sin seminariebyggnad, kostnadsfritt

överlåta densamma eller försälja den till staten. Först vid de närmare förhandlingar,

som från statens sida komma att föras med vederbörande landstings

förvaltningsutskott, torde det kunna bliva klart, hur landstingen slutligen

komma att ställa sig i nämnda hänseende.» Utan att överstyrelsen på något

sätt ville föregripa dylika förhandlingar, ville den dock framhålla vissa synpunkter,

som enligt dess mening dittills blivit allt för litet beaktade vid behandlingen

av ifrågavarande spörsmål.

Från landstingens sida hade knappast något allvarligt försök gjorts att bringa

klarhet i frågan, på vilken sida den verkliga vinsten komme att ligga vid statens

övertagande av landstingsseminarierna. Såväl landstingen som övriga

lokala myndigheter ansågo det vara ett stort såväl ideellt som ekonomiskt intresse,

att en lärareutbildningsanstalt funnes å den ort de representerade, och

voro villiga att årligen vidkännas stora kostnader för dess uppehållande. Men

i samma mån som staten övertoge landstingsseminarierna, i samma mån vunne

vederbörande landsting årligen en lättnad i sina utgifter, vilken motsvarade

den årliga kostnaden. Detta måste betraktas som en ren vinst, enär motsvarande

minskning kunde äga rum i de uttaxerade eller upplånade medel, varmed

landstingets övriga utgifter bestredes.

Med stöd av en upprättad tabell påvisade överstyrelsen, att örn landstingen

för att underlätta och över huvud taget möjliggöra genomförandet av den reform,

varom alla i princip och sak vore ense, erbjöde sig att utan annat vederlag

än den ifrågasatta utgiftsminskningen till staten överlämna sin seminarieegendom,

så gjorde de — då frågan betraktades på något längre sikt — även

rent affärsmässigt en betydande vinst.

Den andra utvikningen var, som redan nämnts, av mera allmän innebörd.

I samband med ifrågasatt indragning av vissa seminarier hade en del lokala

myndigheter framhållit de olägenheter, som enligt deras förmenande skulle

uppkomma därigenom, att länet eller orten skulle komma att mista sitt seminarium.

Sålunda hade framhållits, att provinsens kvinnliga ungdom därigenom

berövades tillfälle att i samma utsträckning som förut få utbildas för lärarinnekallet.

Resorna till längre bort liggande seminarier komme att för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

11

många fördyra utbildningen. Det betonades tillika, huru värdefullt det från

undervisningens och uppfostrans synpunkt måste anses vara, att just lärarinnor,

som utgått från den egna hembygden och den egna hemstaden, finge taga

hand örn undervisningen i bygdens skolor.

Gent emot dessa invändningar ville skolöverstyrelsen framhålla, »att, även

örn de innebära en viss grad av berättigande, de lokala synpunkterna givetvis

dock icke kunnat få bliva avgörande, när det gäller att på ett förnuftigt sätt

ordna småskollärarutbildningen i riket. Indragning av övertaliga småskoleseminarier

har sedan länge pågått. För 20 år sedan funnos icke mindre än

34 anstalter för småskollärarutbildning i landet. Att omkring ett 10-tal av

dessa nedlagt sin verksamhet, har tydligen icke länt folkundervisningen till

skada. Örn ytterligare ett väsentligt antal småskoleseminarier på grund av

minskning i det allmänna lärarbehovet måste nedläggas, följer givetvis därav,

att seminarier icke kunna placeras i alla län. Liksom de nuvarande folkskoleseminarierna

icke hava sin verksamhet begränsad till vissa geografiska områden

och orter utan stå öppna för elever från alla håll, är det givet, att statens

blivande småskoleseminarier icke heller kunna eller böra bliva speciellt

bygdebetonade på samma sätt, som då landstingen svarat för denna lärarutbildning.

Att de olika seminarierna ändock i stort sett komma att erhålla vissa

naturliga rekryteringsområden, ligger i sakens natur, vadan det är angeläget,

att de från denna synpunkt erhålla en så lämplig placering som möjligt.»

Efter att hava framhållit, att med kommunikationsväsendets snabba utveckling

och den därmed följande kulturella utjämningen mellan olika bygder i riket

de rent lokala intressena i berörda hänseende komme att för framtiden allt

mer förlora sin betydelse, fortsätter skolöverstyrelsen: »Vad landstingssemi
narierna

beträffar torde det fortfarande vara så, att elevrekryteringen i regeln

och i första hand sker från det egna länet. Däremot har det nog med hänsyn

till den allt knappare platstillgången utvecklat sig så, att de utexaminerade

i allt större utsträckning söka sig till snart sagt vilken trakt av riket som

helst, där anställning står att få. I stort sett torde härmed ingen skada för

folkundervisningen ske. Erfarenhetens vittnesbörd torde vara enstämmigt

därom, att framgången av en lärares arbete icke kommer så mycket an på, från

vilken trakt han härstammar, utan i främsta rummet därpå, örn han med hänsyn

till karaktärsegenskaper, utbildning och förmåga är en verkligt god lärarekraft.

»

Härefter uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 18 maj 1928 åt byggnadsstyrelsen

och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning om

beskaffenheten av lokalerna för de småskoleseminarier, som staten enligt skolöverstyrelsens

förslag skulle övertaga, samt örn de ändrings- eller reparationsarbeten

som skulle erfordras vid dessa fastigheter, ävensom angående inventarier

vid dessa seminarier m. m. Alternativa kostnadsförslag skulle upprättas

med hänsyn till utbildningens anordnande såsom tvåårig eller treårig. Med

skrivelse den 12 oktober 1928 överlämnade ämbetsverken den verkställda utredningen

jämte därtill hörande ritningar och kostnadsförslag.1

Vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 4 januari 1929 av anslagsbehoven under

riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1929/1930 yttrade dåvarande

departementschefen i förevarande fråga bland annat följande (åttonde huvudtiteln

1929, punkt 185):

Frågan örn statens övertagande av de av landstingen och vissa städer uppehållna

småskoleseminarierna kräver ytterligare utredning, innan den kan un
1

Utredningen rörande den fasta egendomen var verkställd genom byggnadsstyrelsens försorg och

utredningen rörande den lösa egendomen av skolöverstyrelsen.

Jfrågan vid

1929 ära

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 212.

översikt

över de nuvarande

landstingsseminarierna.

derställas riksdagen. Under utredningens gång har det visat sig att hela ärendet

är av en synnerligen omfattande och svårlöst beskaffenhet. En särskilt ingående

prövning kräver spörsmålet om seminariernas blivande förläggningsorter,

enär i detta avseende en stark tävlan råder mellan olika städer. Även

frågan örn antalet seminarier synes mig ej vara klar. överstyrelsen har räknat

med sammanlagt 16 seminarier, häri inräknade de 4 nuvarande stats seminarierna.

Därvid har överstyrelsen utgått från en klassnumerär av 24 elever, ett

tal som förefaller mig väl lågt. Genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna

skulle det bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier

och dymedelst nedbringa kostnaderna för utbildningen. Det kan i detta sammanhang

nämnas, att överstyrelsen uppskattar statens årskostnader för de 16

seminarierna, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, till omkring

600,000 kronor eller samma belopp, som för närvarande utgår av statsmedel

till dels de fyra nuvarande statsseminarierna, dels ock landstingsseminariema.

Härvid äro dock icke medräknade vissa övergångskostnader, vilka

för det första året uppskattats till omkring 100 000 kronor. Härtill komma

ytterligare kostnaderna för anskaffande av erforderliga lokaler, inventarier

och undervisningsmateriel. På denna punkt ter sig frågan särdeles svårlöst, i

det att flertalet landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta

sin för seminarieverksamheten avsedda egendom till statsverket. Skulle staten

vidkännas härför begärda ersättningar, torde detta medföra en engångskostnad,

som, medräknat utgifter för nödiga reparationer och ombyggnader,

icke torde komma att understiga 2 miljoner kronor.

Vad jag nu anfört, torde göra det tydligt, att det icke är lätt att komma till

rätta med den föreliggande organisationsfrågan. Hur önskligt det än vore att

komma till ett snart avgörande i saken, låter detta sig enligt min mening under

inga förhållanden göra vid 1929 års riksdag.

Hed anledning av en inom riksdagen väckt motion (II: 108) anhöll emellertid

riksdagen i skrivelse den 4 maj 1929, nr 145, att Kungl. Majit måtte.

örn möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i

vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer

upprätthållna småskoleseminarierna.

I skrivelsen framhöll riksdagen bland annat, vad lokalfrågan beträffade,

att den ställning, landstingen dittills intagit, icke syntes riksdagen böra utgöra

något hinder för ett avgörande. Riksdagen utginge nämligen från att

ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills

påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan

förutsättning, än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full

äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta

och lösa egendom varav staten funne sig vara i behov.

Innan jag övergår till en redogörelse för vad 1929 års seminariesakkunniga

samt vederbörande myndigheter yttrat beträffande frågan örn statens övertagande

av småskollärarutbildningen, vill jag här återge en av de sakkunniga

lämnad översikt över de nuvarande landstingsseminarierna.

Ännu under läsåret 1926/1927 bedrevs småskollärarutbildningen vid 28 seminarier,

varav 4 upprättats av staten, 21 av landsting, 1 av stad, som ej

deltager i landsting, samt 2 av enskilda. De län, som icke själva ägde av landstingen

upprättade seminarier, voro Stockholms och Gotlands. Stockholms

läns landsting hade emellertid överenskommit med Ateneums privata småskoleseminarium

örn utbildning av ett visst antal elever från länet. Blekinge och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

13

Kronobergs läns landsting hade som nu ett gemensamt seminarium. Från och

med vårterminen 1927 upphörde de båda enskilda seminarierna — Ateneum

och Nya småskollärarinneseminariet, båda i Stockholm — med sin verksamhet.

Norrbottens, Västerbottens och Kristianstads läns landstingsseminarier, förlagda

till resp. Öjebyn, Skellefteå och Kristianstad, nedlades, det förra från

och med vårterminen 1928 och de båda senare från och med vårterminen 1929.

Sålunda finnas för närvarande 23 småskoleseminarier: de 4, som ägas av

staten och som förlagts till Haparanda, Murjek, Lycksele och Hagaström, 18

landstingsseminarier samt Göteborgs stads seminarium. Landstingsseminariernas

förläggning, organisation, lärarpersonal och lokalförhållanden läsåret 1930/

1931 framgå av tabell I.

Tabell 1.

Seminarier

Seminariet

Övningsskolan

Lärare

(rektor inräknad)

Lokaler

började sin verksamhet år

har 2-årig lärokurs sedan år

har följande antal samtidiga

seminarieklasser

Antal läraravdeln ingar

lia avdelningen omfattar

klasserna

2:a avdelningen omfattar

klasserna

Ordi-

narie

Extra

ordi-

narie

Snmma lärare med full tjänst- göring

Timlärare

Särskild bygg- nad för

Förhyrda lokaler

tillhörig landstinget

upplåten av kommun

särskilt

rum sak- nas för

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

gymnastik

&

0

OD

tr

po

CO

crq

O:

►1

O

B

po

Uppsala . . .

1877

1911

1

1

I-II

3

3

6

1

Malmköping .

1877

1909

1

1

I—II

—

—

3

—

—

3

2

—

—

—

—

1

Linköping . .

1875

1910

2

2

I—II

I—II

1

3

—

1

5

3

1

—

1

—

—

Jönköping . .

1885

1916

1

2

I—II

I-II

1

1 2

—

—

3

6

—

1

—

1

—

Kalmar . . .

1900

1912

1

1

I-II

—

—

1

—

2

3

1

—

1

1

1

_

Växjö. . . .

1896

1911

2

1

I—II

—

—

1 4

—

—

4

3

—

—

—

—

1

Lund . . .

1882

1916

2

2

I—II

I—II

—

4

—

—

4

3

1

—

—

_

_

Halmstad . .

1918

1918

2

1

I—II

—

1

3

—

—

4

3

1

—

—

—

_

Uddevalla . .

1923

1923

1

1

I—II

—

—

2

—

1

3

1

—

1

1

1

_

Borås ....

1923

1923

2

2

I—II

III—IV

1

2

—

1

4

3

1

—

1

1

_

Skara ....

1926

1926

i

1

I—II

—

—

—

—

2

2

5

—

—

1

1

1

Kristinehamn

1873

1913

2

1

I-II

—

1

3

—

—

4

2

—

1

1

1

_

Örebro . . .

1880

1917

2

1

I—II

—

—

2

1

—

3

5

—

—

—

—

1

Västerås . .

1876

1911

2

1

I—II

—

1

1

—

—

2

8

1

—

1

—

—

Falun ....

1879

1911

2

2

I—II

III—IV

—

1 5

—

—

5

3

1

—

—

—

—

Bollnäs . . .

1875

1910

2

2

I—II

III—IV

—

5

—

—

5

2

1

—

1

1

_

Härnösand. .

1877

1884

2

2

I—II

III—IV

—

5

—

—

5

3

1

—

_

1

_

Östersund . .

1872

1909

2

2

I—II

III—IV

2

2

—

—

4

4

1

—

_

_

_

Göteborg . .

1890

1890

1

2

I

II

—

2

—

—

2

13

—

—

—

—

1

1 Eli befattning uppehälles av vakansvikarie.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De sakkunniga.

Såsom framgår av tabellen sker vid 7 av seminarierna intagning av elever

endast vartannat år, medan vid de 12 övriga intagning förekommer varje år.

Antalet läraravdelningar i övningsskolan utgör en vid 10 och två vid 9 seminarier;

vid 5 av de senare består den ena avdelningen av en folkskoleavdelning.

Hela antalet lärare är i medeltal något större vid de tvåklassiga seminarierna

än vid de enklassiga. Antalet ordinarie lärare utgör i medeltal 2 vid de

senare samt mellan 3 och 4 vid de förra. Av de ordinarie lärarna äro 49 kvinnor

och 8 män. Antalet extra ordinarie lärare utgör 8, därav 7 kvinnor och 1

man; antalet timlärare är 76. Av rektorerna äro 11 kvinnor och 8 män. Flera

av dessa hava avlagt akademisk examen av högre eller lägre grad. Av de

övriga lärarna har blott ett fåtal akademisk examen, medan de flesta äro folkskollärare

med eller utan studentexamen.

13 av seminarierna äro inrymda i egna byggnader, av vilka 9 ägas av landsting

och 4 äro upplåtna av kommunerna.

Beträffande landstingsseminarierna har statens såväl kontrollerande som understödjande

verksamhet med åren blivit allt mer omfattande. Kontrollen gällde

från början huvudsakligen avgångsexamen men utvidgades efter hand till

jämväl andra områden av deras verksamhet. Sålunda innehöll 1897 års stadga

bestämmelser angående prövning vid under offentlig kontroll stående seminarium

för anställning såsom lärare vid småskola och mindre folkskola eller såsom

biträdande lärare vid folkskola.

Jämsides härmed gick statens ekonomiskt understödjande verksamhet. År

1884 medgavs rätt till vissa pensionsförmåner och viss tjänstårsberäkning för

seminarielärare med folkskollärarexamen, och år 1901 följde enahanda förmåner

för lärare med småskollära rexamen. Statsbidrag till avlönande av lärare

vid landstingsseminarier beviljades år 1898 och till avlönande av sjukvikarier

åt dessa lärare år 1901.

Den 31 december 1919 utfärdades dels stadga för av landsting eller stad,

som ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier (nr 889) och dels

kungörelse angående avlöning åt lärare vid samt angående statsbidrag till sådana

seminarier (nr 890). De voro båda resultat av den proposition i fråga om

understöd åt småskoleseminarier m. m., som framlades vid 1919 års riksdag

och som i huvudsak Åmun riksdagens bifall. Genom dessa båda författningar

gavs en mera enhetlig ledning av undervisningen och en mera effektiv kontroll

från det allmännas sida, på samma gång som det ekonomiska förhållandet mellan

landstingen och staten reglerades. Den nya lönereglering, som samtidigt

genomfördes för landstingsseminarierna, pålade staten väsentligt ökade kostnader,

icke minst därigenom att staten så gott som helt och hållet övertog

läraravlöningen. Reformen av år 1919 innebar dessutom en förbättrad småskollärarinneutbildning

genom höjda inträdesfordringar, utvidgade lärokurser,

högre krav på semin ari elära runs kompetens och bättre utrustning av läroanstalterna.

Enligt beslut av 1921 års riksdag utgår tillfällig löneförbättring

till dessa seminariers lärare med 3/4 av det belopp, som lärare vid statens småskoleseminarier

åtnjuta.

Lärarna äro pensionsdelaktiga i statens pensionsanstalt.

Till understöd åt verksamheten vid landstingsseminarierna har riksdagen

för budgetåret 1930/1931 anvisat ett ordinarie förslagsanslag av 310 000 kronor

samt till stipendier åt elever vid småskoleseminarier ett ordinarie reservationsanslag

av 65,000 kronor.

1929 års seminariesakkunniga yttra i fråga örn landstingsseminariemas förstatligande

följande:

Vad som aktualiserat frågan örn statens övertagande av småskollärarutbildningen,

är väl närmast den överproduktion av lärarinnor, som det nuvarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15

systemet för med sig. Vill man en effektiv reglering av lärarproduktionen,

så att denna icke sker på måfå utan anpassar sig efter det behov, som vid skilda

tidpunkter förefinnes, måste en koncentrering äga rum till ett färre antal läroanstalter,

och detta låter sig näppeligen göra, med mindre staten övertager det

hela. En sådan koncentrering kommer därjämte att avsevärt bringa ned de

årliga kostnaderna och ändå garantera de olika anstalterna vida bättre utbildningsmöjligheter

med en rikare utrustning i materiel och arbetskrafter.

Men alldeles frånsett de praktiska fördelarna är det •— som riksdagen redan

år 1923 påpekade -— ur principiella synpunkter riktigast, att staten svarar för

småskollärarutbildningn. Småskoleseminarierna tillgodose ett statsintresse

alldeles som folkskoleseminarierna, som staten helt har om hand. De förra äro

ställda under statens kontroll och ledning såväl som de senare. De båda lärargruppernas

utbildning och arbete äro lika statligt reglerade. Det finns icke

något vägande skäl för den dualism, som nu råder i fråga örn handhavandet

av de båda lärargruppernas utbildning. På den punkten förefalla meningarna

vara samstämmiga. Det vill därför synas de sakkunniga, som örn frågan örn

statens övertagande av landstingsseminarierna lämnat diskussionens stadium

och endast väntar på sin lösning.

I det föregående har jag redogjort för skolöverstyrelsens tidigare ställning

till förevarande fråga. Överstyrelsen har nu den 28 januari 1931 avgivit

utlåtande över seminariesakkunnigas betänkande och därvid yttrat följande:

Överstyrelsen har i sina ovannämnda utredningar och utlåtanden på i dessa

närmare angivna skäl förordat statens snara övertagande av all småskollärarutbildning

i riket. Överstyrelsen vill ock erinra därom, att när 1929 års riksdag

i sin skrivelse nr 145 förordade en gemensam utredning av frågan örn

folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas organisation under starkt betonande

av samhörigheten mellan dessa spörsmål, så förutsatte riksdagen att

övervägandena inriktade sig på det målet, att småskoleseminarierna komme att

förstatligas. Under hänvisning till vad överstyrelsen tidigare yttrat rörande

denna angelägenhet får överstyrelsen alltså biträda de sakkunnigas i frågan

intagna ståndpunkt.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de utredningar, som under

snart ett tiotal år pågått beträffande småskollärarutbildningen i vårt land,

grundat sig på den förutsättningen och siktat mot det målet, att landstingen

skulle befrias från sitt hittillsvarande åtagande att uppehålla småskoleseminarier

och i samband därmed all småskollärana thil dning övertagas av staten.

Visserligen betonade 1923 års riksdag, då den anslöt sig till kravet på

utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av

landstingen upprättade småskoleseminarierna, att denna utredning borde vara

förutsättningslös, och att riksdagen genom sitt beslut om sådan utredning därvid

icke bundit sig i en viss riktning. Det har emellertid visat sig, att de

skäl för ett statens övertagande av småskollärarutbildningen, som riksdagen

då anförde, voro så bärkraftiga, att de blivit avgörande för dem, som haft utredningsarbetet

örn hand, närmast skolöverstyrelsen och 1929 års seminariesakkunniga,

vilka i likhet med landstingen, småskoleseminariernas lärare ävensom

vissa lärarsammansl utningar inom folk- och småskolekåren samstämmigt

förordat en seminariereform i nu nämnd riktning.

Av utredningen har framgått, att de skäl, som motiverade en dylik omlägg
-

Skolöver
stvrelsen.

Departe
ments
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

liing av småskollärarutbildningen, vöre av såväl principiell som organisatorisk

och ekonomisk art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till

i våra dagar, och med hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det

hela alltmera intager såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt

riktigt, att staten även omhänderhade all lärarutbildning för folkskolans

olika stadier. Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande

ordningen för denna lärarutbildning inträtt, måste hejdas. Men en nödig

reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet

kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen.

Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna

riktning. En nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad

som motsvarade behovet och en koncentration av densamma, i statens hand

komme att medföra ett nedbringande av de årliga totala kostnaderna för detta

ändamål. Därtill komme, att under den nuvarande ordningen utgifterna för

småskollärarutbildningen fördelade sig mycket ojämnt på de särskilda landstingsområdena.

Jag finner de nu sammanfattningsvis anförda skälen för statens övertagande

av småskollärarutbildningen vara bärande. Därtill vill jag anföra ytterligare

ett par synpunkter, som synas mig tala för att reformens genomförande i möjligaste

mån påskyndas. Utvecklingen har under de senaste åren förlöpt sålunda,

att på grund av tidigare överproduktion av småskollärarinnor och det

minskade behovet av lärarkrafter med enbart småskolekompetens åtskilliga

landsting funnit sig föranlåtna att nedlägga sina seminarier. Av enahanda

anledning torde det bliva nödvändigt, att ytterligare några landstingsseminarier

— frivilligt eller efter påtryckning från statsmakternas sida — med det

snaraste upphöra med sin verksamhet. Det blir givetvis vid sådant förhållande

ohållbart att, sedan de återstående landstingsseminariema förlorat sin

tidigare mera provinsbetonade karaktär, från statens sida uppehålla kravet på

att några få landsting skola vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av

det allmänna småskollärarbehovet i riket.

När riksdagen för sin del hemställde örn utredning i nu förevarande fråga,

var den medveten om, att det inträdda nya läget skulle kunna vålla landstingsseminariema

vissa svårigheter under övergångstiden. Skolöverstyrelsen har

också i sina utlåtanden starkt framhållit att så skett, och att det därför vore

av vikt att förstatligandet snarast komme till stånd. Det ligger också i sakens

natur att landstingen i avvaktan på förstatligandet icke kunnat känna

sig uppfordrade att i nödig omfattning nedlägga kostnader på underhåll och

nyanskaffning för sina seminarier, utan dessa ha kommit att bliva i större

eller mindre grad eftersatta. Lediga lärartjänster hava också blivit vakantsatta,

och seminariernas lärarpersonal har såväl av nu antydda anledningar

som av oro för sin egen osäkra framtid icke kunnat känna den arbetsglädje,

som är nödvändig för framgång i en kallelse av detta slag. Det synes mig

därför vara synnerligen angeläget, att småskoleseminarierna snarast föras ut

ur det nuvarande provisoriska tillståndet och in i mera stabila förhållanden.

Jag har därför icke tvekat att föreslå Kungl. Maj:t att redan för nu innevarande

riksdag till den omfattning, som av den verkställda utredningen och sa
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

17

kens läge i övrigt må påkallas, framlägga frågan örn småskollärarutbildningens

övertagande av staten. Framförallt har jag ansett av vikt, att frågans rent

principiella sida, d. v. s. statens övertagande av småskollärarutbildningen, varder

underställd innevarande års riksdag, som därvid bör beredas tillfälle yttra

sig om de villkor, som böra förenas med ett dylikt statsövertagande. Sedan

förutsättningarna för ett förstatligande blivit fastställda, och sedan de olika

landstingen fått tillfälle taga ställning till ett sålunda av statsmakterna fattat

principbeslut, torde lämpligen till omprövning upptagas frågan örn en mera

detaljerad plan för organisationens genomförande, seminariernas förläggning

m. m., allt spörsmål, som torde böra föreläggas 1932 års riksdag. Två av

dessa detaljspörsmål synas mig emellertid vara så utredda, att de kunna underställas

redan innevarande års riksdag, nämligen frågan örn utbildningstidens

längd och frågan örn seminarieklassernas storlek.

För att skapa en bakgrund till de frågor, vilka enligt min uppfattning redan

nu böra bliva föremål för beslut, går jag i det följande igenom frågan örn

seminariereformen i hela dess vidd, alltså även i de delar, i vilka denna bör

bliva föremål för prövning först av 1932 års riksdag. Jag börjar min behandling

av de särskilda spörsmålen med lärokursens vid småskoleseminarierna

längd, det blivande lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor samt elevantalet

i varje klass vid småskoleseminarierna, enär dessa spörsmål äro avgörande

för den blivande seminarieorganisationens storlek. Jag behandlar därefter

lärarkompetensen vid småskoleseminarierna, seminariernas antal och förläggning,

lokalbehovet, organisationens genomförande och de ekonomiska frågorna.

IL Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleseminarierna.

I nu gällande stadga av år 1919 för de av landsting eller stad, som ej i landsting

deltager, inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens

längd, att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda

föreskrivit.

När folkskolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 28 december 1918

framlade förslag till en mera väsentlig omgestaltning av småskoleseminarierna,

arn såg den som någonting självfallet, att seminariekursen borde vara minst tvåårig.

Från en del håll hade det påyrkats, att kursen borde bliva treårig, då

det skulle möta alltför stora svårigheter att på två år hinna med den utbildning,

som med de allt större anspråken på lärarpersonalen kunde anses erforderlig.

Särskilt hade framhållits, att seminariekursen åtminstone för de blivande lärarinnorna

vid de mindre folkskolorna borde vara treårig. Härom yttrade folkskolöverstyrelsen

bland annat följande.-

Man måste känna sig betänksam mot att ytterligare förlänga utbildningstiden

för lärarinnor vid småskolan, da ett flertal småskoleseminarier ännu några

år tidigare endast hade två eller tre terminers kurs. Det måste också erkännas,

atthen utbildning, som meddelades vid de bättre av småskoleseminarierna

med tvåårig kurs, kunde betecknas som tillfredsställande, och genom någon

höjning av inträdesfordringarna och genom förlängning av läsåret skulle utan

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 186 haft. (Nr SIS.) 2

Frågan i e

tidigare

skede.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tvivel icke så litet vara att vinna. Att för tillgodoseende av behovet av biträdande

lärare vid folkskolan och lärare vid de mindre folkskolorna fordra en

allmän förlängning av seminariekursen torde icke vara välbetänkt. Visserligen

vore det alltför sant att den utbildning, som bestodes en småskollärarinna,

icke kunde anses tillfyllest för sagda kategorier av lärare. Men såsom förhållandena

för närvarande lage, syntes ingen annan utväg finnas än att anlita de

vid småskoleseminarierna utbildade lärarna även för nu ifrågavarande undervi

sningsbehov. Detta förhållande syntes emellertid icke böra leda till att småskoleseminarierna

erhölle en organisation, som de med hänsyn till sin egentliga

uppgift icke bort erhålla. Men detta uteslöte ej, att överstyrelsen funne det i

hög grad önskvärt, att inom ramen av de förhandenvarande möjligheterna allt

gjordes för att tillgodose ifrågavarande lärarkrafters utbildningsbehov. Överstyrelsen

holle det sålunda för lämpligt, att varhelst så kunde ske, särskilt å

orter, där behovet av sagda lärare vore stort, småskoleseminarierna utvidgades

med en tredje årskurs.

I propositionen nr 363 till 1919 års riksdag, föreslogs lärotiden till två år.

Enligt det vid sagda proposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för den 11 mars 1919 hade dåvarande departementschefens

uttalande i ämnet huvudsakligen följande innehåll:

Folkskolöverstyrelsen hade anfört synnerligen vägande skäl för att lärokursen

skulle vara tvåårig. Departementschefen instämde på det kraftigaste i

överstyrelsens uttalande, att det icke vore välbetänkt att för tillgodoseendet av

biträdande lärare vid folkskolorna och lärare vid de mindre folkskolorna fordra

en allmän förlängning av seminariekursen, samt att den omständigheten, att

man måste anlita de vid småskoleseminarierna utbildade lärarna även för nämnda

undervisningsbehov, icke borde leda till att småskoleseminarierna erhölle en

organisation, som de med hänsyn till sin egentliga uppgift icke bort erhålla.

Men just på grund härav kunde departementschefen icke dela överstyrelsens

mening örn lämpligheten att varhelst så kunde ske, särskilt å orter, där behovet

av lärare för mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor vore

stort, vederbörande småskoleseminarium skulle kunna utvidgas med en tredje

årsklass, utan måste anse, att man bör stanna vid en tvåårig kurs för alla nu

ifrågavarande seminarier.

I fråga örn målet för småskoleseminariernas verksamhet hade folkskolöverstyrelsen

ansett, att nämnda seminarier visserligen borde ha till sin egentliga

uppgift att utbilda lärare för småskolan men dessutom borde, i den mån så

kunde anses behövligt och möjligt med hänsyn till huvuduppgiften, utbilda

jämväl lärare för den mindre folkskolan och biträdande lärare för den egentliga

folkskolan.

Denna överstyrelsens uppfattning kunde departementschefen icke biträda.

Det skulle komma att verka förryckande på den egentliga småskollärarutbildningen,

örn seminarierna skulle sträva att meddela icke blott småskollärarutbildning

utan även folkskollärarutbildning, låt vara att detta senare skulle

ske endast till en viss grad. De dåvarande småskoleseminarierna, vilka allavore

tvååriga, hade sina lärokurser anordnade uteslutande med hänsyn till utbildningen

av lärare för småskolan. Erfarenheten vid dessa seminarier hade

ådagalagt, att två år vore mycket väl behövliga för den egentliga småskollärarutbildningen.

Ville man nu uppställa såsom mål för seminarierna, att de skulle

utbilda lärare även för folkskolestadiet. läge uppenbarligen den faran nära, att

de skulle så mycket inlåta sig på folkskollärarutbildningen, att den egentliga

småskollärarutbildningen bleve i avsevärd mån förvanskad. Vida bättre syntes

det vara, att endast den egentliga småskollärarutbildningen uppställdes så
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

19

som mål för småskoleseminarierna, men att denna utbildning bleve så grundlig

som möjligt. Därigenom torde de från nämnda seminarier utgående eleverna

också bliva mera skickade att i nödfall tjänstgöra såsom lärare på det egentliga

folkskolestadiet.

1919 års riksdag anförde i sin skrivelse nr 8 A, punkt 198, att riksdagen

icke hade något att erinra mot att lärokursen skulle vara tvåårig. Vidare anförde

riksdagen bland annat:

I fråga om målet för småskoleseminariernas verksamhet har departementschefen

angivit, att nämnda seminarier borde hava till sin enda och egentliga

uppgift att utbilda lärare för småskolan. Däremot har departementschefen

ställt sig avvisande mot tanken att låta ifrågavarande seminariers verksamhet

omfatta jämväl utbildningen av lärare för den mindre folkskolan och biträdande

lärare för den egentliga folkskolan. Även örn goda skäl synas tala för den

uppfattning, som av departementschefen gjorts gällande, anser riksdagen dock

den möjligheten ej böra vara utesluten, att när förhållandena sådant påkalla och

utan att seminariernas huvuduppgift äventyras, i ett eller annat fall dessa läroanstalters

verksamhet kan utsträckas utöver den egentliga småskollärarutbildningen.

I anslutning till detta riksdagens uttalande fick stadgan för småskoleseminarierna

i fråga örn bestämmelsen om lärokursens längd den formulering, som

redan angivits.

Inom såväl småskolans som folkskolans lärarkårer hyste man emellertid den

uppfattningen, att den tvååriga utbildningskurs, som sålunda genom stadgan

av år 1919 blivit fastställd, vore för sitt ändamål otillräcklig. Denna uppfattning

kom till synes redan tidigt genom mötesresolutioner och annorledes och

mynnade ut omsider — den 8 januari 1927 — i en skrivelse till Kungl. Majit

från styrelsen för småskoleseminariernas lärarförening, däri hemställdes, att

lärotiden vid småskoleseminarierna snarast möjligt måtte utsträckas till tre år.

Styrelsen anförde därvid huvudsakligen följande:

Detta önskemål hade gjort sig gällande sedan lång tid tillbaka och tagit sig

starka uttryck omedelbart efter genomförandet av omorganisationen 1919. Erfarenheten

under de gångna åren av ifrågavarande reforms verkningar hade

givit ytterligare styrka åt detta krav. Förlängningen av lärotiden borde lämpligast

kunna genomföras i samband med den inskränkning av lärarproduktionen

för småskolorna^ som nödvändiggjordes av den fortgående starka minskningen

i. antalet för småskollärarinnor tillgängliga platser och därav följande synnerligen

omfattande, arbetslöshet för dessa lärarinnor. De ordinarie lärarkrafter

vid småskoleseminarierna. som skulle bliva övertaliga genom inskränkning i

lärarproduktionen förmedelst klassindragning, finge nämligen användning i de

nya tredje klasserna, varför reformen kunde genomföras utan ökade kostnader

för det allmänna.

Föreningens framställning blev av Kungl. Majit överlämnad till skolöverstyrelsen

att tågås i övervägande i samband med utredningen om statens övertagande

av småskollärarutbildningen. I överstyrelsens meromnämnda utredning

och förslag den 23 juni 1927 lämnades frågan öppen.

överstyrelsen framhöll emellertid, att frågan örn en ytterligare utsträckning

av seminariekursens längd i och för sig utgjorde ett mera fristående spörsmål,

som till sin sakliga innebörd vore oberoende av huruvida seminarierna ha sta
-

Framställning

från styrelsen

för

småskolesominariernas

lärarförening

1927.

Skolöver
styrelsens
yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Framställning

från

centralstyrelsen

för

Sveriges ali

manna folkskoll

ärarför
ening

1928.

ten eller landstingen till huvudman. Föreningen hade icke anfört någon annan

motivering för det framställda kravet än ett mera summariskt påstående,

att erfarenheten under de gångna åren av reformens verkningar givit styrka

åt detsamma. Skulle överstyrelsen kunna bilda sig ett i de verkliga förhållandena

grundat omdöme angående behovet och nödvändigheten av en sådan reform,

vilken från såväl allmänt pedagogiska som statsfinansiella synpunkter

vore av en betydande räckvidd, så skulle därför krävas rätt ingående undersökningar.

Överstyrelsen byggde därför i sin utredning på den befintliga organisationen

med tvåårig seminariekurs, men framlade dock samtidigt en preliminär beräkning

av skillnaden i kostnader mellan seminarier med tvåårig och treårig

utbildningskurs.

Även Kungl. Maj:t höll denna fråga öppen så till vida, att när genom beslut

den 18 maj 1928 — såsom jag tidigare omnämnt — uppdrogs åt byggnadsstyrelsen

och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning örn beskaffenheten

av lokalerna för vissa småskoleseminarier m. m., ämbetsverken anbefalldes

att upprätta alternativa kostnadsförslag med hänsyn till utbildningens anordnande

såsom tvåårig eller treårig.

År 1928 ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

med en framställning i ämnet till Kungl. Maj :t. Centralstyrelsen anförde därvid

bland annat följande:

Handhavande av den första undervisningen vore förvisso så krävande, att

förbättrade utbildningsmöjligheter måste anses starkt motiverade. Centralstyrelsen

erinrade, att folkundervisningskommittén i sitt betänkande rörande folkskoleseminarierna

anfört bland annat: »De mindre barnens undervisning och

handledning är icke lättare utan i vissa avseenden svårare än de^ störres; faran

för slentrian och mekanisering är i småskolan ej lättare att undgå än i folkskolan,

snarare tvärtom, behovet av bildning och pedagogisk insikt hos läraren gör

sig i det stora hela gällande i lika man a barnskolans alla stadier, sa snart man

uppställer kravet på en verkligt utvecklande och uppfostrande lärarverksamhet.

Kommittén trodde därför på en framtida för alla lärare i dessa skolor lika

och gemensam utbildning. Även örn denna grundsyn på lärarutbildningen

mäste anses riktig, torde dock tiden för detta mais förverkligande fa anses

ganska avlägsen. Men detta synes icke böra få hindra, att en nu som nödvändig

och genomförbar befunnen förbättring av smaskollärarinneutbildningen får

komma till stånd.» . ... ..

En förlängning av utbildningstiden för småskollärarinnorna syntes nödvändig

främst från synpunkten av den praktiska lärarutbildningens berättigade

krav. Skulle lärarinnan kunna anpassa sin undervisning efter barnens förmåga

att tillgodogöra sig densamma, krävdes av henne ingående kännedom örn barnens

natur och själsliv. Det mäste därför ställas den fordran pa seminarierna,

att de skulle meddela sina elever tillräckliga insikter i psykologi, framför allt

barnpsykologi. Och skulle lärarinnan i sin undervisning kunna ge det bä,sta

möjliga i varje särskilt ämne, mäste hon jämväl ha erhållit en grundlig utbildning

i pedagogik och metodik.

Men jämte den praktiska lärarutbildningen hade småskollärarinnorna^ jämväl

att meddela sina elever ett visst matt av allmänbildning. Ehuru småskollärarinnan

skulle meddela en mångskiftande undervisning och ansvara för barnens

allmänna utveckling under ett mycket betydelsefullt skede av deras liv,

fordrades av lärarinnan ej större kunskaper, utöver vad folkskola meddelade,

än dem hon kunde inhämta på den tid, som bleve övrig av en tvåårig seminarie
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

21

kurs, sedan den praktiska lärarutbildningens olika grenar först blivit åtminstone

något så när tillgodosedda. Att detta innebure ett underskattande av

småskollärarinnegärningens betydelse, syntes ofrånkomligt.

Med de ökade bildningsmöjligheter, som i våra dagar stöde till buds, skulle

det möjligen kunna ifrågasättas, att den tvååriga lärotiden vid småskoleseminarierna

bibehölles, örn såsom villkor för inträde vid seminariet fordrades, att

sökandena redan förut inhämtat bättre allmänbildning. Emellertid torde en

sådan utväg icke befinnas lämplig eller möjlig. På åtskilliga håll syntes de

högre inträdesfordringarna vid folkskoleseminarierna lia medfört, att svårigheter

uppstått för landsbygdens ungdom att där vinna inträde. Särskilt torde

detta gälla ifråga örn de kvinnliga seminarierna. Ungdomen från städer och

större samhällen hade efter oavbruten skolgång ofta lättare att bestå i prövningen

än ungdomen från den rena landsbygden, som av omständigheterna

mången gång hindrats att skaffa sig de kunskaper, vilka vid ett inträdesprov

krävdes. De inträdessökande från landsbygden hade ofta en ganska rik praktisk

erfarenhet, men de kunde det oaktat komma att få stå tillbaka vid inträdesexamen.

Lyckades de komma in, visade det sig ofta, att de bleve duktiga

lärare, som särskilt lämpade sig för landsbygdens krävande skolor. Liknande

erfarenheter hade också gjorts vid småskoleseminarierna.

Efter ingående överläggningar hade centralstyrelsen kommit till den uppfattningen,

att i samband med småskoleseminariernas förstatligande lärotiden

vid dessa seminarier borde utsträckas till tre år på grund av dels de stora och

ökade krav, som den grundläggande undervisningen ställde på lärarinna, dels

nödvändigheten av att effektivt komma till rätta med den överansträngning av

eleverna, som nu ej kunde undkommas med den föreskrivna alltför korta utbildningstiden.

Sedan skolöverstyrelsen anbefallts att efter vederbörandes hörande avgiva

utlåtande över centralstyrelsens framställning, inhämtade överstyrelsen yttranden

i ärendet från domkapitlen jämte folkskolinspektörerna samt landstingsseminariernas

styrelser och de tvååriga seminariernas lärarkollegier.

I dessa yttranden göra sig rätt skilda meningar gällande.

Av domkapitlen, som delvis åberopa sig på uttalanden av folkskolinspektörerna

i respektive stift, är det egentligen endast ett, nämligen Luleå domkapitel,

som utan reservation ansluter sig till det framförda kravet örn en utökning

av lärokursen. »Kravet på en förbättrad utbildning av lärarkrafter för

småskolan», säger domkapitlet, »har, såsom närmare framgår av folkskollärarföreningens

skrivelse i ämnet, länge nog gjort sig gällande. Vad på sin tid

folkundervisningskommittén anfört i sitt av folkskollärarföreningen citerade

yttrande rörande den i vissa avseenden särskilt krävande uppgiften att handhava

de mindre barnens undervisning och fostran, framstår såsom ovedersägligt

och hänvisar till angelägenheten av att utrusta de lärarelever, som skola

ägna sig åt denna uppgift, med de bästa betingelser att på ett fullt tillfredsställande

sätt meddela en efter sjuåringens outvecklade själsliv och förstånd

lämpad undervisning, som också lägger en fast grund för successivt vidgade

kunskaper. Att i sådant avseende en tvåårig lärokurs icke kan befinnas till

fyllest synes vara av nutida pedagoger erkänt såsom ostridigt och bestyrkes

även av en ganska allmän erfarenhet.»

Det är dessutom domkapitlets mening, att en tredje seminarieklass icke låter

sig lämpligen kompenseras av förhöjda inträdesfordringar, vilka skulle i stor

utsträckning utestänga ungdom från mera avlägsna landsbygder från möjlighet

att förskaffa sig inträde i seminariekursen.

Myndigheternas

yttranden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Västerås domkapitel känner sig i viss mån tveksamt, huruvida de synpunkter

-—- förvisso beaktansvärda — som kunna utvecklas för en utökning av lärotiden,

likväl utan vidare kunna göras gällande såsom stöd för ett yrkande på

att omedelbart genomföra det nu föreliggande förslaget. Domkapitlet anser

sig emellertid ej böra ställa sig avvisande dels med hänsyn till det från nästan

alla håll vitsordade behovet av ökad utbildningstid för småskolans lärarkår

och dels på grund av att den förestående indragningen av vissa småskoleseminarier

gör tillfället för genomförande av en reform i den föreslagna riktningen

synnerligen lägligt.

Uppsala domkapitel kan icke helt frigöra sig från den uppfattningen, att

måhända samma resultat kunde vinnas på ett för samhälle och individ mindre

kostsamt sätt, t. ex. genom höjandet av inträdesfordringarna. »De uppgifter,

som åligga en småskollärarinna, borde dock», säger domkapitlet, »efter väl

genomgången folkskola, något års studier på egen hand och två års seminarieutbildning,

kunna nöjaktigt fyllas.» Örn domkapitlet ändå ansåg sig böra tillstyrka,

så var det under förutsättning, att det skedde utredning örn i vad mån

särskilda kurser kunde anordnas för dem, som förut ägde på olika sätt vunnen

större allmänbildning men för vilka icke dess mindre åtminstone ett pär terminers

seminarieutbildning vore nyttig och nödig.

Domkapitlet i Härnösand anser, att frågan ännu icke blivit föremål för en

sådan allsidig utredning, att man däröver kunde för närvarande avgiva något

slutgiltigt yttrande.

Alla de övriga åtta domkapitlen anse sig böra avstyrka. Såsom skäl för detta

avstyrkande framhålles i allmänhet, att något egentligt behov icke kan sägas

föreligga, att man icke, såsom Karlstads domkapitel uttrycker det, kan »finna

det av gjorda erfarenheter bestyrkt, att de småskollärarinnor, som åtnjutit

tvenne års undervisning vid seminarierna, skulle hava på ett mindre tillfredsställande

sätt skött undervisningen i småskolan». Det betonas därjämte, att

förslaget skulle komma att draga med sig betydande ekonomiska konsekvenser,

icke endast för de enskilda i form av dyrare utbildningskostnader utan också

för det allmänna genom höjda löner åt de blivande småskollärarinnorna.

Småskoleseminariernas styrelser avstyrka i övervägande flertal. Endast styrelserna

i Västerås och Skellefteå ge sin tillstyrkan, i förra fallet med 3 röster

mot 2 och i det senare under hänvisning till länsskolrådets framställning år

1924 i enahanda syfte. I Borås vill styrelsen med hänsyn till de ännu ej klarlagda

ekonomiska konsekvenserna såväl för det allmänna som för de blivande

lärarinnorna för närvarande icke göra något bestämt uttalande i frågan. Det

är också närmast detta, som varit avgörande för det stora flertalet; man kan

icke överblicka de ekonomiska konsekvenserna. Å andra sidan är man också

rädd för att genom en sammankoppling fördröja lösningen av den långt viktigare

frågan, nämligen den örn statens övertagande av landstingsseminarierna.

Lärarkollegierna vid de tvååriga småskoleseminarierna stå mindre eniga,

ehuru — såsom skolöverstyrelsen påpekar i sin redogörelse — den ena av de

föreliggande framställningarna om lärokursens utsträckning härstammar från

småskoleseminariernas lärarförening. Medan ett kollegium ansett sig icke

under nuvarande förhållanden böra avgiva något yttrande i frågan, ha 7 kollegier

tillstyrkt och 14 avstyrkt en treårig utbildningstid. Dessa siffror ange

likväl icke alldeles det verkliga läget. Flera av de kollegier, som av enahanda

skäl som seminariestyrelserna icke ansett sig eller rättare för närvarande icke

ansett sig kunna tillstyrka, ha funnit framställningarna väl grundade.

De kollegier, som tillstyrkt förslaget, ha i det stora hela anslutit sig till centralstyrelsens

motivering, med modifikationer eller utvikningar. En kort och

i det närmaste koncis bild av åsiktsläget ger kollegiet i Kalmar i sitt yttrande:

»Örn den allsidiga utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende,

stadgan för nämnda seminarier föreskriver, nöjaktigt skall kunna meddelas,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

23

om det mått av allmänbildning, en småskollärarinna behöver för att meddela

den mångskiftande undervisning, som nu fordras, och ansvara för barnets

allmänna utveckling under dess första skolår,

örn risk för överansträngning av eleverna skall kunna undvikas,

så torde den nuvarande tvååriga utbildningstiden vara väl kort och en utsträckning

av lärotiden till tre år synnerligen önskvärd.»

De kollegier, som avstyrka, göra detta ur många synpunkter, som här och

där mera direkt syfta på själva huvudfrågan. Även örn, säger ett kollegium,

elen nuvarande seminarieutbildningen ej i alla avseenden kan anses fullt tillfredsställande,

torde man dock vid en jämförelse med tidigare förhållanden

finna, att de inträdessökande i allmänhet äro bättre utrustade i fråga örn allmänbildning

och förkunskaper och därför också lia större förutsättningar att

utnyttja studietiden (Linköping). De äro numera så väl kvalificerade, att de

oftast redan vid seminariekursens början sitta inne med den allmänbildning,

som rimligen kan fordras av en småskollärarinna (Halmstad), ja, denna elevernas

förbildning har under de senaste tio åren stegrats så betydligt, att man väl

kan tala örn ett tredje seminarieår, som ligger före den egentliga seminariekursen

(Växjö). Och de elever, som vinna inträde utan att ha en sådan längre

skolbildning, visa dock vid inträdesprövningarna, att de på ett eller annat sätt

förskaffat sig så goda kunskaper och äga så god begåvning, att de icke sällan

gå före medtävlare med den av offentliga skolor vitsordade högre allmänbildningen.

Det är därför ett betydande misstag att mena, att de småskollärarinnor,

som nu utexamineras, icke skulle i regeln besitta större allmänbildning,

än vad som kan hinna förvärvas i folkskolan och under seminarietiden (Örebro).

De kunskaper och färdigheter, som inhämtas under en väl använd studietid

vid ett småskoleseminarium, räcka därför helt säkert till för att det

kommande arbetet i småskolan skall medföra ett gott arbetsresultat (Kristianstad).

Enligt allmänt erkännande har denna utbildning givit lärarinnorna

möjlighet att sköta undervisningen i våra småskolor på ett i de allra flesta

fall berömvärt sätt, liksom den även utgjort en grund för dem själva att genom

fortsatt utbildning bygga vidare (Skara).

Naturligtvis innebär trängseln av ämnen på timplanen en fara för överansträngning.

Men en sådan överansträngning förefinnes i allmänhet icke med

anledning av svårigheten att nöjaktigt genomgå föreskrivna kurser (Kristinehamn),

har ej kunnat iakttagas (Göteborg), är en relativt sällsynt företeelse

(Växjö), har snarare av- än tilltagit genom bättre studievillkor och förbättrad

fysisk fostran (Falun), kan undvikas genom sovring och specialisering (Linköping)

eller genom att kurserna i de teoretiska ämnena reduceras och större

utrymme lämnas åt den praktiska utbildningen, framför allt i seminariets första

klass (Kristianstad), beror i allmänhet, när elen förekommer, på elevernas

iver att vinna bästa möjliga examensresultat (Hagaström).

Ett i övrigt representativt yttrande föreligger från Uppsala:

»Kollegiet delar till fullo önskan örn en mer effektiv utbildning av småskollärarinnor

än den, de nuvarande landstingsseminarierna kunna meddela. Men

kollegiet inser ej, att den föreslagna utvägen, treårig seminariekurs, är den

enda eller ens den bästa.

Redan ekonomiska skäl tala däremot. De ökade kostnaderna för statskassan

oberäknade finge eleven sina studieutgifter ökade i så hög grad, att man har

rätt att frukta, det mindre bemedlade studiebegåvningar helt utestängdes från

lärärinnebanan. Med nuvarande låga löner bleve för övrigt utbildningen alltför

kostsam för flertalet.

Vidare förefaller det kollegiet ej omöjligt, att bättre arbetsresultat kunde

vinnas genom en begränsning av vissa i kursplanen upptagna ämnen. Tack vare

den alltmer förbättrade undervisningen i ungdomsskolorna skulle tiden för sådana

ämnen sorn'' exempelvis husligt arbete och trädgårdsskötsel kunna betyd
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Skolöver
styrelsens
utlåtande.

ligt inskränkas. I andra ämnesgrenar torde kraven vid inträdesproven kunna

skärpas. Så bör kunna ske till exempel i fråga om modersmålet. Genom dylika

ändringar skulle de för fackutbildningen viktigaste ämnena vinna mer tid.

Vinsten av att eleverna skulle få tid att fördjupa sig i vissa studiegrenar i

stället för att som nu tvingas att splittra krafter och intresse på ett mer eller

mindre ytligt mångläseri, behöver här ej understrykas.

Kollegiet instämmer helt i ovannämnda skrivelsers yrkande på grundligare

utbildning i de ämnesgrenar, vilka komma att få den största betydelse för de

blivande småbarnslärarinnorna. Det kan dock sättas i fråga, örn seminarieundervisningen

ensam kan meddela denna grundligare utbildning i alla ämnen,

exempelvis i ett sådat ämne som psykologi. Hur seminarieläraren än söker

beakta kursplanens anvisning att förbinda »den psykologiska undervisningen

med elevernas iakttagelser i övningsskolan», undgår han aldrig att märka, att

grundbetingelsen för ett rätt förstående av ämnet, en på skolarbete grundad

erfarenhet, saknas. Fördjupade seminariestudier i ämnet äro naturligtvis en

vinst. Men än större utbyte skulle den unga lärarinnan erhålla av en betydligt

kortare, men på erfarenhet grundad, av kompetent lärare ledd repetitions- och

kompletteringskurs efter seminarietidens slut. Vad som här sagts i fråga örn

psykologien, kan möjligen äga giltighet även i fråga örn andra ämnen. Anordnande

av sådana repetitionskurser bleve i alla fall betydligt billigare, såväl för

den enskilde läraren som för staten, än förlängda seminariestudier. Att kurserna

i fråga skulle komma att omfattas med stort intresse, behöver ej betvivlas»
Folkskolinspektörerna,

som jämte lärarkollegierna representera den sakkunskap,

som vid frågans bedömande har mest att säga, förete den starkaste splittringen.

Inspektörerna från 24 inspektionsområden tillstyrka. Två inspektörer

ha tillstyrkt under viss förutsättning: den ene, »så vida garantier lämnas, att

den enskildes utgifter för den ökade utbildningstiden kompenseras genom skälig

ökning av lönen och att systemet med biträdande lärarinnor icke därigenom

starkes», den andre med ungefär enahanda krav på garantier, fastän i andra

ordalag. En inspektör har framlagd det medlingsförslag, som sedan upptogs

av Uppsala domkapitel, och en annan har uttalat sig för ökad utbildning men

varit tveksam, örn denna skulle åstadkommas »genom ökade krav på inträdesfordringarna

eller utsträckt utbildningstid vid seminarierna». 21 inspektörer

avstyrka förslaget.

Man möter i inspektörernas yttranden samma problem, synpunkter och överväganden

som i de föregående: begränsningen av det teoretiska bildningsstoffet

vid seminarierna, fortbildningskurserna, de ekonomiska konsekvenserna, lämpligheten

eller olämpligheten av en sammankoppling med spörsmålet om statens

övertagande av seminarierna, faran av att göra skillnaden mellan småskoloch

folkskollärarutbildningen allt för liten o. s. v. De som tillstyrka, instämma

i allmänhet i centralstyrelsens motivering, som åtskilliga finna stark, uttömmande,

övertygande. Den tvååriga utbildningen kan icke gärna enligt deras

mening ge småskollärarinnorna den allmänbildning och den fackutbildning,

som den nya tiden kräver. Å andra sidan söka många av dem, som avstyrka,

göra reda för sig, huruvida det framförda kravet verkligen bottnar i nedslående

erfarenheter, och komma därvid till den slutsatsen, att så icke vore förhållandet.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att ingen på den sidan -—

kanske med ett enda undantag ■— saknar förståelse för kravet ur rent pedagogiska

synpunkter. Det är självfallet, att en bättre lärarutbildning alltid måste

vara en vinst för skolan.

I november 1928 avgav skolöverstyrelsen eget utlåtande över centralstyrelsens

framställning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

25

Efter en kortare redogörelse för lärokursens utveckling och en sammanfattning

av myndigheternas yttranden och efter att ha betonat, att när det gäller

att bedöma frågan örn en allmän utvidgning av lärokursen vid småskoleseminarierna,

hänsyn endast bör tågås till lärarkompetensen för småskolans behov,

tager överstyrelsen upp till prövning frågan örn lämpligheten att nu kräva

utsträckning av lärokursen, överstyrelsen hade året innan skjutit undan frågan

för att icke genom utredningsåtgärder äventyra ett genomförande av en

reform beträffande småskoleseminarierna, som för närvarande är mest trängande,

nämligen deras övertagande av staten. Genom senare händelser hade

emellertid spörsmålet kommit i ett annat läge. »Det torde icke heller kunna

förnekas», säger överstyrelsen, »att vissa sakliga skäl tala för att ett övervägande

av denna fråga just nu måste anses lämpligt. Då en så genomgripande

förändring av seminariernas ställning och verksamhet som deras övertagande

av staten — varvid ett stort antal seminarier komma att nedläggas

och nya upprättas — ändå skall företagas, måste det onekligen anses vara

rätta tidpunkten att i samband därmed genomföra en omläggning även av den

inre organisationen, därest en sådan eljest befinnes önsklig.» överstyrelsen

pekar vidare på kostnadsfrågorna. Den ekonomiska utredning, som företagits,

hade givit till resultat, att engångskostnaderna för statens övertagande av

småskoleseminarierna blevo avsevärda, men också, att merkostnaderna för det

alternativ, enligt vilket lärokursen förutsättes utökad med ett år, blevo relativt

lindriga, örn denna reform genomfördes omedelbart i samband med förstatligandet.

»Väsentligt mycket drygare kommer det att ställa sig», säger

överstyrelsen, »örn lokaler skola iståndsättas eller nyanskaffas att börja med

för 2-årig lärokurs för att sedan exempelvis om några år ånyo omdanas i enlighet

med de krav, som införandet av 3-årig lärokurs föra med sig. Från ren

sparsamhetssynpunkt kan det sålunda icke vara tillrådigt att -— såsom åtskilliga

av dem som yttrat sig i frågan önskat — genomföra reformerna i två

omgångar, nämligen först förstatligandet och sedan längre fram lärokursens

utsträckning till 3-årig.» En annan omständighet, som talade för att det

ifrågavarande spörsmålet icke utan vidare avvisades, var av rent pedagogisk

art. Genom 1927 års skolreform komme folkskolan i större utsträckning än

tidigare att bliva grundskola för det högre skolväsendet. Det ligger i sakens

natur, säger överstyrelsen, »att höjandet av folkskolans allmänna standard och

dess skickliggörande att kunna på ett tillfredsställande sätt uppbära sin ställning

som bottenskola är i väsentlig mån beroende av, hur småskolan, där den

egentliga grunden lägges för lärjungarnas färdigheter samt deras moraliska

och intellektuella daning, är i stånd att fylla sin uppgift. Hela tidsläget på

skolans område är sålunda enligt överstyrelsens mening sådant, att ett närmare

upptagande av frågan, huruvida behov av en förstärkt småskollärarinneutbildning

verkligen förefinnes, må anses påkallad».

Därmed är överstyrelsen inne på själva huvudfrågan: behovet av ökad utbildningstid

vid småskoleseminarierna, en fråga, som enligt överstyrelsen uppenbarligen

sammanhängde med spörsmålen, »huruvida en förbättrad småskollärarutbildning

i det hela är önskvärd och om den nuvarande seminarieutbildningen

icke kan anses vara för sitt ändamål tillräcklig».

För belysande av detta spörsmål ville överstyrelsen erinra därom, att initiativet

kommit från lärarkåren själv, i första rummet de lärare, som nu ha sin

verksamhet förlagd till småskolestadiet. I en tid som vår, då på grund av

tids- och samhällsförhållandenas tillskyndelse folkskolan befunne sig i en reformperiod

och den allmänna pedagogiska utvecklingen, särskilt beträffande

skolans inre arbete, går i raskare takt än vanligt, vore det förklarligt, om den

lärargeneration, som står mitt uppe i arbetet, kände luckorna i sin utbildning,

som var avpassad efter andra förhållanden, och grepes av en känsla av otili
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fredsställelse inför de alltmer krävande uppgifterna. Under sådana omständigheter,

fortsätter överstyrelsen, »torde det stå fullt klart, att önskemålet örn

en förbättrad småskollärarutbildning icke innebär ett underkännande av den

nuvarande lärargenerationens verksamhet. När ett stort antal av de i ärendet

hörda myndigheterna framhålla, att de funnit de nuvarande småskollärarinnorna

utföra ett plikttroget och gott arbete, gå de vid sidan örn vad saken

egentligen gäller, i elen mån detta i stort sett mycket befogade omdöme skall

utgöra bevis för att ingen utsträckning av seminariernas lärokurs är -erforderlig.

Med samma argumentation kunde man lika gärna bevisa, att den senaste

reformen med obligatorisk 2-årig lärokurs egentligen varit överflödig, ty nog

känna inspektörerna många gamla lärarinnor med mycket ringa seminarieutbildning,

som; göra sitt bästa i arbetet med relativt goda resultat.

Det gäller nog vid bedömandet av denna fråga att se litet djupare och framför

allt att se framåt. Den närvarande tiden utmärkes av livliga pedagogiska

strömningar och överallt hava problemen rörande skolans inre arbete blivit

aktuella. Den mera vetenskapliga barnforskning, som numera med stor iver

bedrives, verkar härvid befruktande. I allt högre grad kräves det av lärarna

i våra skolor insikt örn att det för barnens psykiska och fysiska utveckling

ingalunda är likgiltigt, hur nian kommer till ett »gott resultat», utan att det

tvärtom ligger den största vikt uppå, att de metoder, som användas, äro psykologiskt

och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda. Detta gäller i all

synnerhet den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.

Med hänsyn härtill torde det med all rätt kunna sägas, att den

orientering i den moderna pedagogiken, som numera kräves av en lärare på

bamdomsstadiet, ingalunda bör vara mindre för småskollärarinnan än för läraren

på det egentliga folkskolestadiet.»

Det hade från något håll i de avgivna yttrandena framhållits, att kravet på

en likvärdig utbildning för å ena sidan småskolans och å andra sidan folkskolans

lärare icke med nödvändighet måste innebära, att lärokurserna skulle

vara lika långa; huvudsaken vore, att den ena gruppen lärare bleve lika duglig

för fullgörande av sina uppgifter, som den andra gruppen bleve för sina.

Det vore visserligen svårt att med fullt objektiv säkerhet avgöra den rätta proportionen

mellan utbildningstiderna för den ena och den andra lärargruppen,

men med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och

praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor, holle

överstyrelsen före, att en treårig utbildning för dem närmast motsvarade den

fyraåriga utbildningen för folkskollärarna, under förutsättning att inträdesfordringama

också voro någorlunda likvärdiga.

Vad som blivit sagt örn lärarinnorna i småskolan och deras arbetsprestationer

gällde enligt överstyrelsens mening på samma sätt örn småskoleseminarierna

och deras arbete. Det hade från ett lärarkollegium framhållits, att seminarierna

hade rätt att få tid på sig att tillfullo genomarbeta och tillämpa undervisningsplanen,

innan deras arbete underkändes genom fordringar från utomstående

på en utvidgning av lärotiden, därför att förhållandena förklarades ej vara

tillfredsställande. Detta tal örn underkännande, säger överstyrelsen, måste

vila på ett fullkomligt missförstånd. Behovet av en förlängd studiekurs grundade

sig i själva verket på raka motsatsen, nämligen erkännandet att det nuvarande

systemet kräver arbetsprestationer, som hart när gränsa till det omöjliga,

varav följden måste bliva en alltför pressande arbetstakt. Redan uttalandena

i den riktningen, att seminarierna ännu icke tillfullo hunnit genomarbeta

och tillämpa den nya undervisningsplanen, utgjorde påtagliga vittnesbörd

örn det faktiska läget. Örn undervisningsplanen vore så krävande, att

man ännu vid slutet av en tioårsperiod brottades med problemet, hur man skulle

kunna så att säga växa i och på lämpligt sätt genomarbeta det rikhaltiga läro
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

27

stoffet, då visade detta närmast, att spänningen mellan lärokursens innehåll och

lärokursens längd vore för stark.

De ledamöter av skolöverstyrelsen, som under årens lopp haft tillfälle att

mera ingående följa småskoleseminariernas verksamhet, hade också den bestämda

erfarenheten, att förhållandet mellan de författningsenliga kraven på allt

vad som skall läras och övas under seminariekursen och den härför knappt tillmätta

tiden fortfarande inneslöte ett problem, som ingalunda kunde sägas hava

erhållit sin slutgiltiga lösning. En lösning, som vunnes på den vägen, att

kunskapsinhämtandet förtunnades och vissa för lärarutbildningen viktiga moment

tillbakasattes, måste enligt överstyrelsens uppfattning mera betraktas

som med hänsyn till förhållandena nödtvungen än såsom i och för sig önsklig.

Efter att ännu en gång ha strukit under den 2-åriga lärokursens svårigheter,

såväl när det gällde att bibringa kunskaper och färdigheter som i ännu högre

grad i fråga örn den särskilt praktiska lärarutbildningen, övergår skolöverstyrelsen

till frågan örn en skärpning av inträdesfordringarna. Bland de hörda

myndigheterna hade somliga förmenat, att vad man ville vinna, skulle kunna

uppnås genom en sådan skärpning, medan andra däremot framhållit, att frågan

örn behovet av höjda inträdesfordringar knappast vore aktuell, enär verkligheten

själv därvid verkade reglerande. På grund av å ena sidan konkurrensen

de inträdessökande emellan — då antalet vore stort — och å andra sidan den

rådande trängseln på olika levnadsbanor, som gjorde det svårt för den skolutbildade

ungdomen att erhålla sin utkomst i livet, finge även småskoleseminarierna

numera räkna med att eleverna i stort sett vid inträdet i seminariet ägde

större förkunskaper än de i stadgan avsedda.

För att erhålla en bild av det verkliga läget hade överstyrelsen från seminariernas

rektorer inhämtat uppgifter angående den föregående skolutbildningen

hos de inträdessökande och de i seminariets första klass intagna eleverna

under de tre närmast föregående åren samt meddelat resultatet i en översiktstabell.

Av denna tabell franninge, att de sökande, som icke hade annan

skolbildning än genomgången mindre folkskola, vore ett försvinnande fåtal.

Medan av de hösten 1928 intagna eleverna 132 kommo omedelbart från folkoch

fortsättningsskola — med genom självstudier eller preparandkurs utökade

kunskaper — hade 180 någon skolbildning därutöver av växlande art och omfattning,

ända upp till studentexamen.

»I det hela», säger överstyrelsen, »torde man sålunda av denna statistik

finna bekräftat, att inträdesfordringarna till småskoleseminarierna numera

kunna hållas i jämnhöjd med och i stort sett högre än de stadgade minimikraven.

Primäruppgifterna utvisa dock, att en betydande skillnad i detta avseende

ännu förefinnes mellan olika seminarier. Medan sålunda åtskilliga seminarier

ha att välja mellan ett avsevärt antal sökande med realskolexamen,

normalskolkompetens eller däremot svarande kunskaper, finnas icke få seminarier,

där så kvalificerade sökande icke alls eller endast i enstaka fall anmäla

sig. För flickor från landsbygden, som icke äga samma goda tillgång

till skolor och kurser av varjehanda slag som städernas och de större samhällenas

kvinnliga ungdom, är konkurrensen vid inträdet till seminarierna redan

hård nog. Skulle inträdesfordringarna ytterligare skärpas eller schematiseras

till krav på vissa skolexamina, vore fara värt, att den förstnämnda kategorien

av clever — de som komma från landsbygdens praktiska liv — till skada för

vår folkundervisning komme att gå alldeles förlorade för seminarierna.»

I samband med önskemålet örn höjda inträdesfordringar hade även nämnts

fortbildningskurser för i tjänst varande småskollärarinnor såsom en utväg att

kunna ersätta den brist, som möjligen vidlådde den nuvarande seminarieutbildningen.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam inför den tanken. Sådana utbildnings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kurser äro enligt dess förmenande utan tvivel av stort värde och kunna sannolikt

icke under några förhållanden undvaras. Men skulle ett tredje läsår vid

småskoleseminarierna i någon väsentlig mån ersättas med fortbildningskurser

efter avlagd examen, vore det uppenbart, att sådana kurser måste anordnas i

långt större utsträckning, än vad för närvarande kunde bliva fallet med de

begränsade statsbidrag, som stöde till buds.

Slutligen berör skolöverstyrelsen i korthet de ekonomiska konsekvenser, som

den 3-åriga lärokursen skulle komma att föra med sig. Det läte sig icke göra

att exakt bestämma ett visst belopp, då åtskilliga på saken inverkande faktorer

icke voro tillräckligt kända — särskilt beträffande avlöningsfrågor -—

men i vissa avseenden förelågo utredningar. Överstyrelsen pekade i detta sammanhang

på den kostnadsutredning, som verkställts angående bland annat

iståndsättande och erforderlig utvidgning av de landstingen tillhörande seminariebyggnader,

som voro ifrågasatta att övertagas av staten, ävensom angående

de nya småskoleseminariernas erforderliga utrustning — en kostnadsutredning,

som avsåg tvenne alternativ, dels seminariernas bibehållande vid

2-årig lärokurs och dels lärokursens utökning till 3-årig.

»Det torde ligga i sakens natur», tillägger överstyrelsen, »att de med en

förlängning av utbildningstiden förenade kostnaderna för småskolans lärare

måste kompenseras med en däremot svarande höjd avlöningsstandard för denna

lärarkår. Uppenbarligen ligger det dock utom möjligheternas område för

överstyrelsen att för det närvarande kunna beräkna de årliga utgifter från

statens och kommunernas sida, som reformen i nu nämnda hänseende må komma

att medföra. Så mycket torde emellertid vara klart, att dessa utgifter

statsfinansiellt sett komme att bliva de mest betydande av de för reformens genomförande

nödvändiga merkostnaderna.»

Det framginge sålunda, att en förlängning av småskoleseminariernas undervisningskurs

med ett år kunde komma att medföra ekonomiska konsekvenser

av betydande räckvidd. Det syntes för överstyrelsen vara nästan alldeles visst,

att det under rådande statsfinansiella förhållanden icke kunde förväntas, att

statsmakterna skulle vilja binda sig för de utgifter, det här kunde bliva fråga

örn, helst som angående ett pär av de viktigaste utgiftsområdena närmare utredning

icke nu kunde åvägabringas.

överstyrelsen ville därför framhålla, att frågan örn statens övertagande av

småskoleseminarierna legat under utredning i flera år och att det vore högeligen

angeläget, att denna fråga vunne sin snara lösning. Innan detta skett,

kunde den reglering av småskollärarproduktionen, som på grund av det rådande

stora lärarinneöverskottet vore så nödvändig, icke på ett ändamålsenligt sätt

genomföras, örn sålunda av ekonomiska eller andra grunder en förlängning av

tiden för småskollärarutbildningen icke för närvarande kunde komma till stånd,

syntes det starkt påkallade förstatligandet av småskoleseminarierna icke därför

böra uppskjutas.

Vad överstyrelsen anfört i sitt utlåtande sammanfattade den till sist i följande

tre punkter:

»1. För en förbättring av småskollärarutbildningen synas med hänsyn till

de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, så starka skäl vara anförda,

att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej

skulle tveka att tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen örn utsträckning

av utbildningstiden vid småskoleseminarierna till tre år.

2. Förevarande angelägenhet måste emellertid ses icke uteslutande ur pedagogisk

utan även ur ekonomisk synpunkt. Då den föreslagna reformen skulle

förorsaka betydande engångskostnader och ökade driftskostnader, vilkas belopp

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

29

visserligen nu kunna överskådas, samt dessutom nied stor visshet draga med sig

avsevärda ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariernas lärare och åt

småskolans lärarkår, örn vilka utgifters storlek däremot nu icke någon utredning

föreligger, måste överstyrelsen med hänsyn till rådande statsfinansiella

förhållanden finna det utsiktslöst att för närvarande påyrka en förlängning av

utbildningstiden vid småskoleseminarierna.

3. Den angelägnaste reformen i fråga om småskoleseminarierna är för närvarande

deras övertagande av staten. Ehuru det ur vissa synpunkter ekonomiskt

sett kunde vara till fördel, att ett sådant övertagande och en utsträckning

av seminariernas lärotid skedde samtidigt, kan överstyrelsen dock icke tillmäta

denna fördel så stor betydelse, att ett uppskov, med statens övertagande av

småskollärarutbildningen därav bör föranledas. Även om av ekonomiska grunder

en förlängning av utbildningstiden icke nu låter sig genomföra, måste överstyrelsen

fasthålla vid sina förut i annat sammanhang gjorda yrkanden örn

omedelbara åtgärder för småskoleseminariernas förstatligande.»

På grund av vad sålunda blivit anfört, ansåg sig överstyrelsen icke kunna

tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, i vad den avsåge lärokursens

förlängning med ett år.

I förevarande fråga anföra de sakkunniga:

De sakkunniga dela skolöverstyrelsens uppfattning, att en förlängning av

småskoleseminariernas undervisningstid med ett år skulle komma att medföra

ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det är en självfallen sak,

att en ökad utbildningstid måste draga med sig ökade utbildningskostnader

och att dessa sedermera i sin tur måste kompenseras genom högre löner. Alla

de myndigheter, som yttrat sig i denna punkt — och de äro många — ha funnit

detta vara naturligt och rättvist. »En kår», säger lärarkollegiet i Falun,

»med småskollärarinnornas nuvarande löner kan icke utan vederlag belastas

med en så väsentlig ökning av utbildningskostnaderna, som en förlängning av

utbildningstiden från två till tre år måste medföra.» Man har väl också — som

överstyrelsen gör och förordar — att räkna med en höjning av lärarkompetensen

vid de nya seminarierna, som naturligen måste följas av en motsvarande

höjning i lönerna. I varje fall kan man säga, att det 3-åriga seminariet i sig

innesluter ett ekonomiskt problem med många sidor, av vilka den årliga ökningen

i driftskostnaderna och de erforderliga engångskostnaderna, som föreligga

uträknade av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, icke utgöra de mest

betydelsefulla.

Emellertid anser skolöverstyrelsen så starka skäl vara anförda för en utsträckning

av utbildningstiden, att den ej skulle tveka att tillstyrka, för den

händelse småskollärarutbildningens krav ensamt finge vara bestämmande. De

sakkunniga lia under sådana omständigheter funnit det påkallat att icke enbart

instämma i överstyrelsens avstyrkande utan sökt att i egen mån pröva bärigheten

hos de skäl, som ha blivit framförda såsom talande för denna utsträckning.

I framställningen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

pekas det på tvenne skäl, som enligt dess mening äro för frågan avgörande.

Lärotiden vid småskoleseminarierna bör utsträckas till tre år dels på

grund av de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen

ställer på lärarinnan, och dels för att man effektivt skall kunna komma till

rätta med den överansträngning av eleverna, som under den allt för korta utbildningstiden

icke kan undvikas. Egentligen är detta ett och samma skäl i

två olika vändningar och har sin upprinnelse i centralstyrelsens förklaring, att

fastän småskollärarinnan skall meddela en mångskiftande undervisning, så

fordras dock av henne inga andra eller större kunskaper — utöver vad folk
-

De sakkunniga
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

skolan meddelar -— än som hon kan hinna inhämta under en tvåårig seminariekurs,

sedan den praktiska utbildningens olika grenar först blivit åtminstone

något sa när tillgodosedda. Skolöverstyrelsen ser på saken i viss utsträckning

icke annorlunda, och man frågar sig, vilken bildningsgrad de unga flickor

representera, som från städer och landsbygd söka sig till våra småskoleseminariet-.

För att få en bild av det verkliga läget härutinnan lia de sakkunniga

gått vidare på en väg, som redan överstyrelsen slagit in på, och hos de olika

seminariernas rektorer förfrågat sig örn förkunskaperna hos de inträdessökande

under de senaste åren. Resultatet av denna undersökning föreligger i följande

översiktstabell.

Tabell 2.

Genomgångna kurser och avlagda examina

1926

1927

1928

1929

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

de

na

de

na

de

na

de

na

Folkskola med eller utan fortsättningsskola . .

304

163

243

150

256

132

251

116

Lärlings- och yrkesskolor.........

Högre folkskola, högre avdelning av folkskola

2

—

3

3

3

3

3

1

eller kommunal mellanskola (ej avlagd real- skolexamen) 1 klass ...........

10

4

8

3

10

6

10

2

d:o 2 klasser ..........

42

24

23

11

37

15

9

5

d:o 3 klasser ..........

12

10

10

9

13

8

8

7 ;

d:o 4 klasser..........

19

8

—

—

11

5

1

1

Folkhögskola, skiftande kurser......

Realskola, samskola eller gymnasium (ej avlagd

45

26

55

35

51

29

77

40

examen).............

3

3

7

6

6

4

10

7

Högre flickskola, avgångsbetyg från 8:e klass . .

37

21

37

31

68

44

63

41

> 1 > »4 —7 klasser

17

6

22

13

5

4

14

8

Realskolexamen......

63

38

41

26

72

47

65

46 1

Studentexamen.........

Folkskole- eller småskoleseminarium, 1—3 ter-

1

1

1

—

3

3

3

3 !

miner..........

3

3

—

—

3

1

—

—

Praktiska skolor av olika slag.......

Statens preparandkurs vid seminariet i Hapa-

6

3

8

4

6

4

21

10

randa .........

13

11

12

10

13

7

16

11

Summa

577

321

471

301

557

312

551

298

Det är en tämligen stor skara inträdessökande, som framgår ur tabellen, och

den bör ha möjliggjort ett gott urval: av 2.136 sökande ha endast 1,232 intagits,

d. v. s. 57,6 %. Dessa inträdessökande representera dessutom många och

synnerligen skiftande utbildningslinjer, som löpa från vanlig folkskola med

eller utan fortsättningsskola ända fram till studentexamen. Örn papper och

intyg fått vara bestämmande vid prövningen, skulle endast ett hundratal med

enbart folkskoleutbildning ha slagit sig igenom. Nu ha i stället av 1,054 sökande

av denna kategori 561 blivit intagna, d. v. s. något mer än hälften. Av

445 sökande med realskolexamen och normalskolekompetens hava 294 intagits,

d. v. s. i det närmaste två tredjedelar.

Studerar man tabellen något närmare, urskiljer man tre grupper: en mel
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 212.

31

langrupp, som håller sig vid omkring 30 % av samtliga såväl sökande som intagna

och utgöres av flickor, som genomgått högre folkskola, några klasser av

högre flickskola eller kommunal mellanskola, folkhögskolekurser och praktiska

kurser av olika slag. På ena sidan av denna grupp finner man de endast folkskoleutbildade

och på den andra sidan de realskole- och högre flickskoleutbildade

med ett och annat studentinslag. Mellan dessa båda yttergrupper har

under de fyra år, som tabellen omfattar, en bestämd förskjutning ägt rum; den

förra gruppen har procentuellt minskat och den senare ökat.

De sakkunniga åskådliggöra detta ytterligare genom en statistisk framställning,

som återfinnes å sid. 37—38 i betänkandet, samt fortsätta därefter:

I den mån skolbildningen hos de inträdessökande blir större, bliva kontingenterna

från de orter, som ha de bästa utbildningsmöjligheterna, också större.

Det är en naturlig utvecklingens gång. Att ändå mer än hälften av eleverna

komma från den egentliga landsbygden, tyder väl på en klokt inriktad uttagning

eller också att »landsbygden» i traditionell mening så småningom och i

stora delar av vårt land håller på att försvinna. Seminarieorternas höga siffertal

äro påfallande men kräva knappast några kommentarer.

Det andra önskemålet, som man genom en förlängning av seminariekursen

ville vinna och som det enligt centralstyrelsen vore nödvändigt att vinna, vore

att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna'', som under

nuvarande förhållanden ej kunde undkommas. Centralstyrelsen bygger icke

sin framställning på dokumenterade missförhållanden; det är närmast en slutsats

av dess föregående uppfattning örn lärokursens otillräcklighet.

Talet örn överansträngning har icke vunnit bekräftelse i någon vidare mån i

myndigheternas yttranden, och skolöverstyrelsen har heller icke tagit upp det

som ett bärande motiv. I sin redogörelse för de olika yttrandena ha de sakkunniga

låtit inrycka några av de vittnesbörd, som kommit från de i ärendet mest

vittnesgill, nämligen seminariernas lärarkollegier; de tala icke för centralstyrelsens

uppfattning. Och även på sådant håll, där man medger, att fara för

överansträngning föreligger, ställer man sig rätt skeptisk mot tanken, att en

utsträckning av utbildningstiden skulle i någon nämnvärd mån minska denna

fara. Ett lärarkollegium skriver, att den överansträngning, som konstateras,

»beror säkerligen i allmänhet icke på att lärarna i känsla av kursernas storlek

driva på eleverna i deras studier, utan fastmer därpå, att eleverna själva dels

av berömvärd studieiver och dels av lätt förklarlig önskan att förvärva högsta

möjliga betyg taga på sig mera arbete, än de i själva verket rå med». En utsträckning

av lärotiden skulle icke åstadkomma någon förändring i dessa förhållanden.

Ja, »det är fara värt», tillägger kollegiet, »att vad som möjligen

skulle vinnas genom beskärning av timplanen och lärokurserna för år, skulle

uppvägas därav, att det pressande seminariearbetet komme att fortgå under tre

år i stället för nu under två år». Och en folkskoleinspektör, som mycket energiskt

träder in för de tre åren, säger, att det torde »vara vantro att hoppas på

undvikande av överansträngning genom utbildningstidens förlängning. Det

skälet har anförts vid varje förlängning av utbildningstiden — och så har överansträngningen

vuxit i kapp med den utökade tiden».

Det är en vansklig sak att finna fullt objektiva grunder, enligt vilka det

skulle kunna avgöras, huruvida arbetet vid våra småskolesminarier är så ansträngande,

att faran för överansträngning ständigt ligger på lur. Det finns

emellertid tvenne vittnesbörd, som i avsevärd mån ge belysning åt frågan. Det

ena är den grad av insikter och skicklighet hos eleverna, som vid vårterminens

slut betygsättes, och det andra är seminarieläkarnas sjukjournaler. Ty är arbetet

i sig självt svårt och tungt, då är utsikten stor, att betygen skola bliva

låga. Ligga medelbetygen ändå högt, måste de ha vunnits genom ett pressande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 212.

arbete, och då bör detta på något sätt återspegla sig i läkarnas journaler. Ha

dessa senare vid höga medelbetyg ingenting att säga, bär man en viss rätt att

tro, att arbetet vid seminarierna är sådant, att i övrigt friska och normalt utrustade

elever rå med det utan risker. Sedan de sakkunniga återgivit en betygstablå

för de senaste fyra åren, vilken ådagalägger synnerligen vackra

genomsnittliga arbetsresultat fortsätta de:

För att icke behöva lita till allmänna talesätt och för att ha en fast mark att

stå på hemställde de sakkunniga till de olika småskoleseminariemas läkare att

få veta, huruvida under de senaste fem åren någon överansträngning varit att

förmärka bland seminariernas elever på grund av skolarbetet. Av de 20 tvååriga

seminariernas läkare svara 9 kort och gott, att några sådana fall ej föreligga

under tiden i fråga. 3 svara detsamma, men den ene tillägger, att en

viss ansträngning enligt hans förmenande icke kan undvikas med en del av

eleverna, som vid inträdet äro allt för litet intellektuellt tränade, och de båda

andra ha nog ibland fått intrycket av en väl stark arbetsbelastning — särskilt

i andra klassen och speciellt under sista terminens andra hälft, skriver en av

dem. Enstaka mer eller mindre lindriga fall äro noterade av 4 läkare och ansluta

sig egentligen vid de två seminarierna till den sista delen av andra årets

vårtermin. Tydlig överansträngning anmäles däremot av 2 läkare i ett flertal

fall — 10 av den ene under de fem åren — och slutligen skriver en läkare, att

han särskilt i slutet av vårterminen kunnat konstatera enstaka fall av trötthet,

som knappast vore att hänföra till den s. k. vårtröttheten. En läkare har icke

svarat.

Från statens treåriga seminarier rapporteras liknande förhållanden: inga fall

vid det ena, några enstaka vid det andra och vissa fall av trötthet vid det

tredje.

Det är mer än 2,000 elever, som äro redovisade i dessa medelbetyg och läkarutlåtanden.

Även örn läkarnas journaler skulle kunna sägas vara bristfälliga

i så måtto, att de endast inregistrera de yttersta fallen, kan man likväl icke

säga annat, än att förhållandena äro i hög grad tillfredsställande. Dessa läkarutlåtanden

äro dessutom intressanta även ur den synpunkten, att de bekräfta,

vad som var ett pär lärarkollegiers uppfattning, nämligen att det är det andra

årets sista månader av vårterminen, som är den farligaste tiden. Ambitiösa och

energiska elever ha den tiden lätt att överskatta sina krafter.

Det är en uppfattning, som allt mer stadgat sig hos de sakkunniga, att de

skäl för seminariekursens förlängning, som centralstyrelsen bygger på i sin

framställning, sakna bärighet. Den överansträngning av eleverna, som det

gällde att komma till rätta med, är visserligen icke obefintlig, men den är icke

större, än den alltid måste vara vid utbildningsanstalter, där arbetet avslutas

med en examen, som för framtiden har avgörande betydelse. De kunskaper,

som skulle behövas för att göra arbetet i seminarierna mindre tungt och mera

fruktbärande, finnas i rikare mått, än man tror. Egentligen ger den undersökning,

som i detta avseende föreligger, icke den rätta föreställningen. Men örn

två tredjedelar av våra småskoleseminarier bland sina elever räkna mellan 25—

50 % sådana, som förvärvat realexamen och normalskolekompetens, örn vidare av

denna skolkvalificerade kategori endast vid pass 66 % tagas in av de sökande,

då kan detta ingenting annat betyda, än att de övriga, som tagas in, i andra

avseenden äro så väl kvalificerade, att man utan risk kan fälla det omdömet, att

våra småskoleseminarier för närvarande arbeta med ett synnerligen gott elevmaterial.

Men därför, att centralstyrelsen byggt sin framställning på ett förbiseende

av verkligheten, är frågan örn två- eller treårig utbildningskurs vid våra småskoleseminarier

ingalunda avgjord. Skolöverstyrelsens motivering löper icke

alldeles jämsides med centralstyrelsens framställning, och det återstår att jämväl

belysa skälen i denna motivering.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 212.

33

Det är mot bakgrunden av den närvarande tidens livliga pedagogiska strömningar,

som överstyrelsen ställer sina krav. För barnens fysiska och psykiska

utveckling är det nödvändigt, att de metoder, som användas, äro psykologiskt

och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda, och detta gäller i all synnerhet

den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.

Det torde därför med rätt kunna sägas, »att deli orientering i den moderna pedagogiken,

som numera kräves av en lärare på barndomsstadiet, ingalunda bör

vara mindre för småskollärarinnan än för läraren på det egentliga folkskolestadiet».

På den invändningen, som man rest på många håll, att en likvärdig

utbildning icke behövde betyda en lika lång utbildning, utah att huvudsaken

val vore, att den ena gruppen av lärare bleve lika duglig för fullgörandet av

sina uppgifter, som den andra bleve för sina -—• på denna invändning svarar

överstyrelsen, att i sak syntes ingenting väsentligt vara att invända mot en

sådan formel, men »med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga

pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans

lärarinnor, för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift», holle överstyrelsen

före, att en treårig utbildning — i anslutning till den grundsats, som

överstyrelsen förut anfört — för dem närmast motsvarade den fyraåriga utbildningen

för folkskollärarna. Det är som synes en slutsats, som icke med

nödvändighet följer av förutsättningarna. Den hänger på, vad som menas med

den »allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och praktiska utbildning,

som numera måste krävas av småskolans lärarinnor».

De sakkunniga äro ense med skolöverstyrelsen såväl som med andra myndigheter,

som i saken yttrat sig, att var tids sätt att meddela undervisning kräver

en närmare förtrogenhet med barnens själsliv och deras förmåga att tillgodogöra

sig undervisning och fostran, och de sakkunniga dela till fullo den uppfattningen,

att småskollärarinnans arbete är betydelsefullt och krävande och att

följaktligen vad sorn rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon

skall gå väl rustad till detta arbete, också bör göras. Men vad som än säges

och kan sägas i detta avseende, får icke skymma bort det faktum, att arbetet

i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två första skolåren. Det

gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva och räkna i dessa ämnesgrenars

enida begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga, vidga deras

föreställningskrets, orientera dem i de förhållanden, under vilka de leva. och

möjligen också i den utveckling,_ som dessa förhållanden undergått, i dess allra

enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första grunden för en sund

och allsidig kroppsutveckling. Det kan vara svårt att anpassa allt detta efter

barnens förmåga och med hänsyn till deras fortskridande utveckling, men det

ligger icke i sakens natur, och det är icke uppvisat, att icke den konsten kan

förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målmedvetet

och klokt ordnad. De sakkunniga vilja nämligen med styrka betona, att

utbildningen vid ett seminarium aldrig kan Wiva någonting annat än rent förberedande.

Från seminarierna utgå inga utlärda och inga mästare. Men seminariet

kan och bör ge eleverna de bästa förutsättningarna för att med framgång

kunna börja sitt arbete.

. Det skulle varit en styrka för skolöverstyrelsens ståndpunkt, därest runt örn

i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna

icke^ sköta sitt arbete tillfredsställande och heller icke kunna göra det. Men så

är långt ifrån fallet. Kent siffermässigt lia de hörda myndigheterna givit dem

ett vackert förtroende. Det kan visserligen sägas, att ett knappt flertal av

folkskoleinspektörerna gått in för den treåriga lärokursen. Men den som mera

ingående studerar yttrandena, finner tämligen snart, att clet är tvenne förhållanden,

som vållat inspektörerna svårigheter, när det gällt att följa det kloka

Bihang lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. ISO Käft. (Nr 212.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

34

rådet från skolöverstyrelsen att endast taga hänsyn till lärarkompetensen för

småskolans eget behov. Det ena är den principiella uppfattningen örn en fyraårig

utbildning för folkskolans alla lärare, och det andra är den mera praktiska

hänsynen till de mindre folkskolorna. Ty örn någon är av den uppfattningen,

att småskollärarinnan har behov av alldeles lika och gemensam utbildning med

läraren på det egentliga folkskolestadiet, då är det tydligt, att den nuvarande

seminariekursen måste te sig som otillfredsställande under alla omständigheter.

Då är en förlängning till tre år ett steg mot målet, som bör tagas ju förr ju

hellre. Och har någon som riktpunkt — måhända ej fullt medveten — att småskoleseminariet

i lika hög grad bör sörja för den mindre folkskolans behov som

för småskolans, då måste en tvåårig kurs förefalla omöjlig. Det är mer än

en folkskoleinspektör, som rekommenderar treårskursen under direkt hänvisning

till den mindre folkskolans krav.

Örn således de sakkunniga icke kunna förorda en förlängning av seminarietiden

till tre år, vilja de därmed icke ha sagt. att allting är bra, som det är.

Den kritiska inställning mot det nuvarande småskoleseminariets inre organisation,

som ofta möter i yttrandena, är enligt de sakkunnigas uppfattning berättigad.

Den visar, att organisationen icke är den bästa och att det behövs, att

någonting åtgöres. I diskussionen om en bättre ordning har det framhållits, att

man egentligen endast har två alternativ att välja emellan: man kan antingen

höja inträdesfordringarna eller förlänga lärokursen. Det finns emellertid ett

tredje alternativ, som den indirekta kritiken direkt pekar hän på, nämligen att

genom en reorganisation göra seminariet mera tjänligt för sitt ändamål. Den

nuvarande organisationen bygger på vissa förutsättningar i fråga örn förkunskaper,

som icke längre föreligga. Det är ett slöseri med tid att i en utbildningsanstalt

av så säregen karaktär som ett småskoleseminarium syssla med

elementära och andra ting, som måste höra till de redan genomgångna eller för

det blivande kallet tämligen ovidkommande. Man bör icke längre förbise det

ovan påpekade och synnerligen betydelsefulla faktum, att kunskaps- och bildningsnivån

hos eleverna vid inträdet stadigt och raskt stigit och att den — med

de allt rikare bildningsmöjligheter, som jämväl kommit och komma landsbygden

till del — också är att räkna med för framtiden. De sakkunniga skulle

därför vilja förorda en revision av seminariets undervisningsplan i syfte att

omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt av en grad och ordning, som

icke är nödvädig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt för lärarinnor

vid våra småskolor.

Behöva inträdesfordringarna för den skull höjas? De sakkunniga tro det

icke. Det kan i många fall säkerligen vara bra, att stadgans fordringar icke

ligga för högt; det kan i sådant fall finnas större utrymme för den omisskännliga

fallenheten att komma till sin rätt. Men i övrigt kommer det väl att med

inträdesfordringarna förhålla sig framdeles som nu, d. v. s. vissa, jämförelsevis

enkla komma att finnas i stadgan och andra, avsevärt svårare i verkligheten.

De sakkunniga beröra därefter frågan om de mindre folkskolorna, för vilkas

skull småskoleseminarier med treårig utbildning fortfarande böra finnas kvar

i övre Norrland. Möjligen behöves ytterligare något sådant seminarium, men en

i vissa avseenden bättre väg vore, framhålla de sakkunniga, att mera rättvist

avväga lönen för dem, som bure det tunga arbetet i de mindre folkskolorna.

Emellertid hava de sakkunniga icke varit eniga i fråga örn lärokursens längd.

Ledamoten Almkvist har nämligen reservationsvis (betänkandet sid. 150—153)

efter en ingående motivering funnit sig böra föreslå, att utbildningstiden för

småskolans lärare måtte utsträckas från två till tre år. Denna åtgärd syntes

reservanten lämpligen böra. genomföras i samband med det förstatligande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

.‘55

småskollärarutbildningen, som nu föresloges. Den ekonomiska räckvidden av

den ifrågasatta utsträckningen vore icke avskräckande, vilket närmare framginge

av de kostnadsberäkningar, sorn funnes i skolöverstyrelsens utredning

av år 1927.

Skolöverstyrelsen yttrar i sitt den 28 januari 1931 avgivna utlåtande över, skoiörerde

sakkunnigas betänkande följande angående lärokursens längd: * “grelsen.

De sakkunniga hava ägnat en ingående uppmärksamhet åt frågan örn tvåeller

treårig lärokurs vid småskoleseminarierna. Detta är helt naturligt. Drågan

måste i och för sig anses som ett synnerligen viktigt pedagogiskt spörsmål,

och saken måste uppenbarligen bliva föremål för ståndpunktstagande från

statsmakternas sida,, innan den nya seminarieorganisationen kan fastställas.

Lärokursens omfattning inverkar i första hand på lokalbehovet. Men såväl seminariernas

antal som deras förläggning kunna också därav bliva beroende,

enär det är sannolikt, att om lärokursen blir treårig det icke låter sig göra att

upprätta så många dubbelseminarier som eljest kunde vara möjligt.

Skolöverstyrelsen har i sitt ovannämnda utlåtande den 30 november 1928

efter en utförlig motivering sammanfattningsvis uttalat, att för en förbättring

av småskollärarutbildningen med hänsyn till de krav, som vår tid ställde på

småskolans lärare, syntes så starka skäl vara anförda, att överstyrelsen, örn

denna synpunkt kunnat ensamt vara bestämmande, ej skulle tvekat att tillstyrka

bifall till yrkandet om utsträckning av utbildningstiden vid småskoleseminariema

till tre år.

Majoriteten av de sakkunniga har ställt sig på en helt annan ståndpunkt och

förmenat, att en utökning av lärotidens längd måste ur varje synpunkt anses

onödig, även då frågan uteslutande rör sig om behovet av en fördjupad och förbättrad

lärarutbildning i teoretiskt och praktiskt avseende med hänsyn till småskolans

nutida ställning och uppgift. Överstyrelsen kan emellertid icke finna,

^ att de skäl, med vilka de sakkunniga velat motbevisa behovet av treårig

småskollärarutbildning äro av den beskaffenhet, att de kunna få vara avgörande.

. I vissa fall träffa de icke alls problemets kärnpunkt, överstyrelsen

linner icke nu anledning att ingå i någon utförligare diskussion härom. Endast

i ett par viktiga avseenden må några erinringar göras.

Då skolöverstyrelsen och andra myndigheter framhållit och sakligt motiverat,

att med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska

och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor

för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift, en treårig lärokurs nog

kunde anses behövlig, så avvisa de sakkunniga ett sådant önskemål med bland

annat att betona, att utbildningen vid ett seminarium ändå aldrig kan bliva någonting

annat än rent förberedande, att från seminarierna inga lärda och inga

mästare utgå, samt att seminariets uppgift bör vara att giva eleverna de bästa

förutsättningarna för att med framgång kunna börja sitt arbete. Ehuru dessa

satser onekligen innehålla vissa allmängiltiga sanningar, är det lilia uppenbart,

att man.av desamma icke får draga för vittgående praktiska slutsatser i fråga

om seminariekursens omfattning. Lika litet som man med dylika satser vill

motivera exempelvis, att folkskollärarutbildningen kunde vara tvåårig, lika litet

kunna de vara avgörande i frågan örn två- eller treårig småskoll;)rarutbildning.

Det gäller att .realisera principen att så ordna ."iven småskollärarutbildningen,

att eleverna vid våra småskoleseminarier erhålla de bästa förutsättningar

för att med framgång kunna upptaga arbetet i skolans tjänst. Det är icke

nog med att den iinga lärarinnan kan med frimodighet börja sin verksamhet.

De krav. sorn möta henne på arbetsfältet, kunna vara sådana, att hon med skäl

kan anklaga lärarutbildningsanstalten för att denna icke gett henne den säkra

opaginerad Kontrollera mot PDF

3(5

Kungl. Majlis proposition nr 212.

grund, som lion oundgängligen behövde för att kunna med samma frimodighet

fortsätta arbetet. Det kräves en viss, icke alltför ringa utbildning även såsom

förutsättning för att kunna öva självkritik, upptäcka brister och besitta förmåga

att genom fortsatt utbildning avhjälpa dem.

Det av de sakkunniga förordade programmet: en revision av seminariets undervisningsplan

i syfte att omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt

av en grad och ordning, som icke är nödvändig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt

för lärarinnor vid våra småskolor, låter sig enligt överstyrelsens

uppfattning realiseras fullt ut endast under förutsättning av väsentligt

böjda inträdesfordringar, eventuellt innefattande krav på vissa avlagda examina.

Men de sakkunniga förorda — enligt överstyrelsens mening med rätta

— icke en sådan utväg. Enligt överstyrelsens mening måste man förfara- med

varsamhet, när fråga blir örn omläggning av programmet för småskoleseminarierna

i den riktningen att den allmänbildande sidan i deras uppgift skulle

försvagas. Det är sant, att vid vissa seminarier ett antal elever på grund av

genomgångna skolor ha en högre förbildning än dan genomsnittliga. Därmed

sammanhänger det av de sakkunniga med tabeller klarlagda förhållandet, att

seminarieelevernas hemorter under de senaste åren väsentligen förskjutits från

landsbygden till städer och stadsliknande samhällen. Likväl kommer alltjämt

den övervägande delen från landsbygden. Seminariernas allmänbildande

uppgift kan därför icke skjutas å sido. Själva ojämnheten i elevernas förkunskaper

och det därav föranledda nödvändiga samarbetandet vid seminariekursens

början kräver sin tid. Det måste också ihågkommas, vilket stort utrymme

övningsämnena alltmer kräva vid småskoleseminarierna såsom en viktig sida av

lärarutbildningen, och ofta sakna eleverna med högre teoretisk förbildning träning

i dessa praktiska ämnen.

Den grundligare fackutbildning, som de sakkunniga förorda, kan svårligen

utvinnas inom ramen av den nuvarande tvååriga kursen, örn seminariets allmänbildande

uppgifter alltjämt skola fyllas. Uppenbarligen ligger den treåriga

lärokursens styrka bland annat däri, att den praktiska lärarutbildningen kan

erhålla ett tillräckligt utrymme under de två sista seminarieåren. Mångårig

erfarenhet vid statens nuvarande treklassiga seminarier bekräftar denna anordnings

överlägsenhet. När samtliga norrlandsinspektörer förordat en treårig

småskollärarutbildning, har det heller icke endast varit med tanke på de mindre

folkskolorna utan också med hänsyn till småskolans krav, vilket av många

uttryckligen betonats.

De sakkunniga uttala, att det skulle varit en styrka för överstyrelsens ståndpunkt,

därest i allmänhet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade

småskollärarinnorna icke skötte sitt arbete ordentligt och icke heller

kunde göra det. Detta låter givetvis säga sig men kan icke vara för saken

avgörande. När en hel lärarkår — tidigare bär det gällt folkskollärarna -—• i

känsla av omotsvarigheten mellan kravet i arbetet och den grundläggande seminarieutbildningen

framträder och begär en förstärkning av den senare, och

även myndigheterna finna ett sådant krav berättigat, torde det aldrig motiveras

med ett generellt underkännande av lärarnas insatser och arbete. Även

överstyrelsen har kunnat giva den nuvarande småskollärarinnekåren varmt erkännande.

Ett sådant erkännande, vilket är desto mera motiverat ju klenare

utbildningsvillkor det allmänna bestått dessa lärarinnor, kan icke vara avgörande

för den fråga det nu gäller. Frågans kärnpunkt är, huruvida den nuvarande

lärarinneutbildningen är i alla avseenden tillräcklig för de nya tidsförhållandena

och för de nya krav, som alltjämt komma att ställas på småskolans

lärarpersonal.

Helt visst betecknade den seminariereform, som genomfördes år 1919, ett

värdefullt framsteg, som varit av stor betydelse för småskollärarutbildningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

37

Men överstyrelsen har å andra sidan icke kunnat såsom obefogade tillbakavisa

de skäl, med vilka de från lärarkåren själv framförda kraven på en förbättring

i småskollärarutbildningen blivit motiverade, enär de framförda synpunkterna

i stort sett stämma överens med den mening, som överstyrelsen själv kunnat

bilda sig under sina iakttagelser av småskolleseminariema och deras verksamhet

och på grundval av sin kännedom örn folkskolans utveckling och dess förhandenvarande

behov.

Om överstyrelsen sålunda icke kan dela kommittémajoritetens uppfattning,

att vid den nu förestående seminariereformen anledning alldeles skulle saknas

att taga under allvarligt övervägande även spörsmålet örn en utökning av seminariekursen

från två- till treårig, så kan överstyrelsen å andra sidan nu lika

litet som tidigare bortse ifrån, att frågan även har andra sidor, vilka, då det

gäller ett genomförande av den i och för sig önskvärda reformen, kunna väcka

betänksamhet. Det gäller framför allt den ekonomiska synpunkten. Uppenbart

torde vara, att den föreslagna reformen skulle förorsaka betydande engångskostnader

och ökade driftkostnader samt dessutom i sinom tid draga med

sig avsevärt ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariemas lärare och

åt småskolans lärarkår. Med hänsyn härtill och till de rådande stats finansiella

förhållandena fann överstyrelsen det vid tidpunkten för sin år 1928 avlämnade

utredning i ärendet utsiktslöst att omedelbart yrka på en förlängning av utbildningstiden

vid småskoleseminarierna. Under den tid, som sedan dess förflutit,

hava de statsfinansiella förhållandena icke undergått någon förbättring

utan snarare försämrats. Det måste då givetvis tagas under övervägande, huruvida

behovet av seminariekursens förlängning kan anses så trängande, att

reformen måste genomföras just nu. Då överstyrelsen icke dristar driva den

meningen, har överstyrelsen icke ansett sig böra frångå den ståndpunkt, som

överstyrelsen tidigare intagit i denna fråga.

Reservationsvis hava två ledamöter av skolöverstyrelsen, nämligen undervisningsråden

Bruce och Nylund, yrkat tillstyrkande av den treåriga utbildningens

genomförande nu i samband med förstatligandet. Undervisningsrådet

Björck har i särskilt yttrande framhållit, att han biträtt vad överstyrelsen

anfört beträffande betydelsen av allmänbildningssynpunktens vederbörliga tillgodoseende

i småskoleseminariemas arbete men eljest funnit, att de sakkunniga

på goda skäl ställt sig avvisande mot en förlängning av lärokursen.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 9 februari 1931 fäst uppmärksamheten

på de ganska väsentliga merkostnader för statsverket, som skulle uppstå, därest

undervisningen vid det övervägande antalet småskoleseminarier gjordes

treårig. Kostnadsfrågan torde nämligen vid detta spörsmåls avgörande få

tillmätas stor betydelse. På grund härav har statskontoret anslutit sig till den av

pluraliteten inom skolöverstyrelsen uttalade meningen rörande lärokursens

längd.

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1931 har centralstyrelsen

för Sveriges allmänna folkskollärarförening hemställt, att utbildningstiden vid

småskoleseminarierna måtte utsträckas till tre år. Centralstyrelsen har därvid

anfört bland annat följande:

För blivande lärare på lågstadiet är det nödvändigt att l ii- de clemen tära

kunskaperna upplivade och klarlagda, då lie eljest svårligen kunna vinna en

rätt inblick i de skilda metodiska spörsmål, som undervisningen på detta stadium

uppställer. En viss tid åtgår, innan elever med olika förkunskaper med

Stats
kontoret.

Centralsi rörelsen

för

Sveriges ali

männa folkskollärar

förening.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Depante

ments
chefen.

framgång kunna deltaga i det gemensamma arbetet. Oberoende av förkunskaperna

bos seminarieeleverna måste den viktiga del av lärarutbildningen, som

består i de praktiska övningarna, vid ett tvåårigt seminarium få en allt . för

ringa omfattning. Skulle en utsträckning av undervisningsövningarna företagas

inom ramen av nu gällande utbildningstid, komme detta att innebära

ett betungande merarbete för eleverna, då för dem förberedelsen för varje

praktiklektion kräver mycket av tid och krafter.

Vid bedömandet av den för en småskollärarinna behövliga allmänbildningen

bör ej förbises, att det icke som vid åtskilliga fackutbildningsanstalter gäller

att utbilda till ett arbete, som skall utföras under annan persons ledning

och tillsyn, utan i stället gäller att utbilda lärare, som måste självständigt

sköta uppfostran och undervisning, en uppgift, vilken blir så mycket ömtåligare,

som den skall utgöras i samverkan med de olika hemmen. För denna

krävande uppgift behöves ett underlag av goda insikter på skilda ämnesområden.

I nu gällande stadga för de av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,

inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens längd,

att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda

föreskrivit. Samtliga småskoleseminarier av detta slag hava alltsedan den

senaste seminariereformens ikraftträdande från och med år 1920 haft tvåårig

lärokurs. Detsamma gäller ock statens småskoleseminarium i Hagaström, medan

statens övriga småskoleseminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele av

skäl, som jag icke finner anledning att närmare redogöra för, organiserats med

treårig lärokurs.

Frågan örn lärokursens utsträckning till treårig har under utredningen angående

statens övertagande av småskollärarutbildningen aktualiserats genom

framställningar i sådant syfte från dels småskoleseminariernas lärarförening,

dels Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförening.

Av den härovan anförda historiken framgår närmare, hur frågan

utvecklat sig, och hur meningarna för och emot den ifrågasatta reformen brutit

sig mot varandra. Skolöverstyrelsen bär för sin del gjort det uttalandet,

att den med hänsyn till de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, funnit

så starka skäl vara anförda för en förbättring av småskollärarutbildningen.

att överstyrelsen, om denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej skulle

tveka att tillstyrka bifall till de gjorda yrkandena örn utbildningstidens råd

småskoleseminarierna utsträckning till tre år. Majoriteten av de seminariesakkunniga

hava däremot icke känt sig övertygade om behövligheten av reformen

och avstyrka densamma redan av denna anledning. Ett stöd för sin uppfattning

hava de sakkunniga kunnat hämta av den omständigheten, att, enligt

vad som framginge av inkomna yttranden rörande detta spörsmål, såväl hos domkapitlen

och folkskolinspektörerna som ock hos småskoleseminariernas lärarkollegier

och styrelser rått stor meningsskiljaktighet rörande behovet av treårigutbildning.

Det förefaller mig, som om goda skäl blivit anförda för en treårig utbildningskurs

vid småskoleseminarierna. För att förvärva den allmänbildning och

undervisningsskicklighet samt den bampsykologiska insikt och bedömningsförmåga,

som kräves för ett fullgott utövande av småskollärarinnans uppgift, torde

enligt min uppfattning flertalet elever vara bäst betjänta med en seminarie
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma-j:ts ■proposition nr 212. 39

tid av tre år. Spörsmålet om en utsträckning av lärotiden har emellertid, som

håde de sakkunniga och skolöverstyrelsen framhållit, ännu en sida, nämligen

den ekonomiska. Man måste i sådant avseende beakta de dyrare utbildningskostnaderna

för seminarieeleverna men även de ökade kostnaderna för statsverket,

som skulle följa med den treåriga utbildningen, dels engångskostnader

på grund av ökat behov av lokaler, inventarier och annan utrustning för

den utvidgade seminarieverksamheten, dels ock årliga merkostnader för samma

verksamhet. En sammanställning av de av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

i skrivelse den 12 oktober 1928 beräknade merkostnaderna för treårig

lärokurs i vad dessa kostnader avse erforderliga byggnadsarbeten, komplettering

av lös egendom och materiel m. m., visar en summa av 493,350 kronor. I

skrivelse av den 23 juni 1927 har skolöverstyrelsen beräknat de årliga merkostnaderna

för treårig lärokurs till 253,024 kronor. Beräkningarna gälla det av

skolöverstyrelsen överhuvud framlagda förslaget till seminarieorganisation

samt de landstingsseminarier, som enligt detta förslag skulle förstatligas, sålunda

icke seminariet i Hagaström.

Under nuvarande statsfinansiella läge synes det mig icke böra ifrågasättas,

att Kungl. Majit skulle av riksdagen begära de avsevärda belopp, som lärokursens

utsträckning till tre år skulle kräva såsom merkostnad utöver de anslag,

som statens övertagande av småskollärarutbildningen under alla förhållanden

kommer att göra oundgängliga enligt de sakkunnigas härom lämnade

utredning.

Då jag sålunda förordar, att även de nya statsseminarierna böra organiseras

med tvåårig lärokurs, vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att

ingen ändring sker i organisationen av de nuvarande statsseminarierna med

treårig lärokurs.

III. Lärarbeliovet vid småskolor och mindre folkskolor.

I sin skrivelse den 23 juni 1927 lämnar skolöverstyrelsen en redogörelse

för de fluktuationer i fråga örn lärarbehovet vid småskolorna och den därav

följande lärarproduktionen, som ägt rum under de två föregående decennierna.

Med utgångspunkt från år 1908, då icke mindre än 917 lärare utexaminerades,

kunde överstyrelsen konstatera en sjunkande produktion av lärare fram till år

1918, då examinationen utgjorde 584. Men under samma tid ökades antalet

lärartjänster i en rask följd. År 1908 uppgick antalet lärare, som voro anställda

vid småskolor, mindre folkskolor och såsom biträdande lärare vid folkskolor,

till 10,377; tio år senare hade antalet stigit till 12,535. Därtill kom,

att lärartjänsterna på det egentliga folkskolestadiet på grund av den rådande

folkskollärarbristen blevo allt svårare att besätta med vederbörligen utexaminerade

innehavare och därför i ökad utsträckning måste uppehållas med krafter

från småskolekåren.

Eöljden av de olika faktorernas samverkan blev en småskollärarbrist, som

var kännbar redan före 1918 och som gjorde en ökad lärarproduktion synnerligen

trängande. Enligt den beräkning, som skolöverstyrelsen detta år gjorde,

skulle för den närmaste framtiden årligen behövas omkring 700 utexaminerade

Småskol
lärarkårens
utveckling.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

lärare, och seminarierna fingo i uppdrag att anpassa sig därefter. Emellertid

inträffade en serie omständigheter, som gjorde, att den ökade produktionen

kom att möta ett lärarbehov, som var vida mindre, än vad man beräknat.

Den nedgående nativiteten i samband med den allmänna ekonomiska depressionen

verkade, anser skolöverstyrelsen, i den riktningen, att antalet små skollära ttjänster

ej längre växte i samma takt som förr; 4-årsperioden 1915—1919 såg

en tillväxt av i medeltal 218 per år, medan samma medeltal under 6-årsperioden

1920—-1926 stannade vid 93 per år. Därtill kom, att den rikare tillgången

på examinerade folkskollärare förorsakade en minskning i antalet tjänster

vid mindre folkskolor och biträdande lärartjänster på samma gång som den

föranledde, att småskollärare ej längre togos i anspråk såsom vikarier på folkskollärartjänster

i samma utsträckning som förr.

Den överproduktion, som i sin tur blev en given följd av dessa omständigheter,

gjorde sig icke samtidigt gällande i landets olika delar; ännu den 1 november

1922 uppehöllos 208 småskollärarbefattningar med oexaminerade vikarier.

Men från och med år 1924 kunde man enligt skolöverstyrelsens mening

säga, att den omfattade hela landet.

Å sid. 46—48 i sitt betänkande hava 1929 års seminariesakkunniga lämnat

en översikt över småskollärartjänsternas utveckling under åren 1923—1930,

grundad i huvudsak på de uppgifter, som folkskolinspektörerna varje år inlämna

till skolöverstyrelsen angående lärarförhållandena den 1 november vid

den egentliga folkskolan, småskolan och den mindre folkskolan.

Följande tabell ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträffande

hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster.

Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller

i medeltal 15.6 per år.

Tabell 3.

Å r

Småskoletjänster

Mindre

folkskole-

tjänster

Biträdande

lärar-

tjänster

|

Totala

antalet \

1

Ordinarie

Extra

ordinarie

1924 ..........

+ 145

+ 23

- 20

- 28

+ 120

i 1925 ..........

+ 11

+ ii

- 32

- 23

- 33

1 1926 ..........

+ 58

+ 22

- 47

- 88

— 55

1927 ..........

— 61

+ 189

— 59

- 70

- i

1928 .... ......

+ 161

+ 155

- 84

— 45

+ 187

1929 ..........

+ 55

+ 31

- 63

- 64

- 41

1930 ..........

+ 62

- 36

- 65

- 29

-68

Summa

+ 431

+ 395

-370

-347

+ 109

Det har i det föregående framhållits, hurusom alltifrån år 1924 i hela

landet förefunnits ett överskott av examinerade småskollärarinnor. Tyvärr

saknas möjlighet att angiva storleken av detta överskott, då anställningsförhållandena

för de utexaminerade småskollärarinnorna först under de senare

åren blivit föremål för undersökning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Slä.

41

Det antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexaminerats,

framgår av efterföljande tabell.

Tabell 4.

Å r

Antal

Å r

Antal

|

: 1933 . , , . ,, ., .

790

1927 .....■ .

502

1924 .........

677

1928 .......

375

1925 ....... . .

726

1929

314

1926 .......

550

1930 ...... .

298

Beträffande de första årgångarnas anställningsförhållanden finnas inga uppgifter

tillgängliga, men sedan år 1929 infordrar skolöverstyrelsen uppgifter

från småskoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållandena för de

under de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna. Tabell

5 ger en överblick över anställningsförhållandena den 1 mars 1930 för årsklasserna

1927, 1928 och 1929.

Tabell 5.

i •

Utexami- nerade år

n s t

ä 1 1

n i n

s

•

Utan anställning

1

i

Upp-

gift

sak-

nas

i

Antal

utexa-

mine-

rade1

såsom

ordi-

narie

vid

små-

skola

såsom

extra

ordi-

narie

vid

små-

skola

vid

mindre

folk-

skola

och

såsom

biträ-

dande

lärare

såsom vikarie för

Sum-

ma

an-

ställ-

ning

Sum-

ma

utan

an-

ställ-

ning

d ä r a

v

läs-

år

ter-

min

del

av

ter-

min

sökt

men

icke

erhål- lit an- ställ- ning

ej

hela

an-

talet

sökt

av

dessa

hind-

rats

att

söka

Absoluta tal:

|

1927 . . ,

433

80

69

34

46

64

47

340

82

49

33

22

11

1928 . . .

344

37

44

23

45

57

51

257

76

57

19

14

11

1929 . . .

314

17

24

10

43

56

49

199

114

90

24

18

1

Samtliga

1091

134

137

07

134

177

147

796

272

196

76

54

23

Procenttal:

|

1927 , , ,

100

18

16

8

10

15

11

78

19

ii

8

5

o i

° |

1928 ., ,

100

11

13

7

13

16

15

75

22

17

5

4

3

1929 . . .

100

5

8

3

14

18

16

64

36

29

7

6

0

Samtliga

100

12

13

0

12

10

14

73

25

18

7

5

2 i

‘ Det är att observera, att det antal utexaminerade, som skolövorstyrelscn haft att räkna med.

icke är det totala antalot, som utgått från seminarierna under åren 1927 och 1928 Skillnaden

mellan de av skolöverstyrelsen medräknade och det verkliga antalet utexaminerade, ''sorn angives i

tabell 4, beror på det förhållandet, att uppgifter ej kunnat erhållas i fråga örn de vid de privata

seminarierna utexaminerade lärarinnorna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöverstyrelsens

utredning

av

det framtida

iirarbehovet.

Eli närmare granskning av tabellen ger vid handen, att det dröjer rätt länge

innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande

Ännu efter 3 år ha av 433 under 1927 utexaminerade endast 183 nått en fastare

anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare tid, och 82 sakna varje

anställning.

Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det

framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken av

den lärarstock, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen

inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från rikets

samtliga skoldistrikt örn antalet födda barn under tiden 1913—1925, de inom

varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m., varefter statens

folkskoliuspektörer fingo i uppdrag att på grundvalen av det sålunda

från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom, som inspektörerna

ägde örn förhållanden inom sina respektive inspektionsområden, till

skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter örn det för varje skoldistrikt beräknade

erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar

vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar vid

folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av åren 1927—-1933.

Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare erforderliga skolförbättringar,

dels ock till barnantalet, i den mån detta kunde förmodas föranleda

ökning eller minskning i antalet lärartjänster av ifrågavarande art.

En approximativ beräkning, grundad på sannolikheten av ett visst årsbehov

av småskollärarinnor i relation till antalet befintliga lärartjänster år för år,

resulterade i ett årsbehov av i medeltal 472. I en bilaga till skolöverstyrelsens

skrivelse föreligger emellertid en undersökning, som kommit till annat resultat.

Med utgångspunkt från å ena sidan det av folkskolinspektörerna beräknade antalet

lärartjänster och å andra sidan de uppgifter angående läraravgången under

de senaste åren som lämnats från skolråds- och skolstyrelseordförandena samt

med ledning av vissa antaganden har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning

av den sannolika avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren under 1927—

1933. Årsbehovet i medeltal enligt denna beräkning utgör endast 323.

De olika beräkningssätten hade resulterat i siffror, som lågo alldeles för

långt från varandra för att kunna sammanjämkas. »Det är emellertid uppenbart»,

framhåller överstyrelsen, »att örn lärarproduktioneu skulle strängt avpassas

efter antalet från tjänsten avgångna lärare, skulle detta resultera i lärarbrist.

Hänsyn måste tagas även därtill, att ett ej obetydligt antal examinerade

lärarinnor gå till annan lärartjänst, att åtskilliga fortsätta sina studier

vid t. ex. folksoleseminarium, och att andra åter omedelbart övergå till annan

verksamhet än skolans område, ingå äktenskap o. s. v.» Även med hänsyn till

vårt lands stora utsträckning vore det klart, att ett på matematisk väg beräknat

årligt minimibehov av lärare icke kunde vara tillfyllest. »Praktiskt taget»,

fortsätter överstyrelsen, »kan man nämligen icke räkna med att ett eventuellt

underskott av lärare i rikets nordligare delar omedelbarligen skall kunna

fyllas med t. ex. ett motsvarande överskott i dess mellersta och södra delar eller

tvärtom. Icke minst med hänsyn till det erforderligare, alltid variabla vikariatsbehovet

måste det finnas en viss marginal mellan det teoretiska och det

praktiska behovet. I den mån de s. k. förberedande klasserna vid privatläro
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 43

verken i städerna hädanefter komma att i större utsträckning- än hittills skett

indragas och överföras till det kommunala skolväsendet, kan detta väntas medföra

ökad tillgång på småskollärartjänster eller i varje fall motverka eljest

erforderlig minskning av de redan befintliga småskollärarbefattningarna.»

Men ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av erforderlig

utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande av på

grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg sig överstyrelsen

dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den årliga examinationen

normalt icke borde väsentligt understiga 400.

Överstyrelsen stannade emellertid vid att föreslå en semina rieorganisation,

som skulle resultera i en årlig utexamination av 372.

På sätt som närmare framgår av redogörelsen å sid. 53—58 i betänkandet

hava de sakkunniga med biträde av byråchefen Göransson verkställt nya beräkningar

angående seminariebehovet. Dessa grunda sig delvis på av de sakkunniga

infordrade nya uppgifter från folkskolinspektörerna samt vissa Överlärare,

avseende den sannolika utvecklingen beträffande lärartjänsterna under ett tiotal

år framåt.

En sammanfattning av de av folkskolinspektörerna och överlärarna gjorda

beräkningarna rörande ökning eller minskning i antalet lärartjänster fram t. o.

m. våren 1939 ger vid handen, att beträffande småskollärartjänstema antalet

egentliga småskollärartjänster skulle ökas på landsbygden med 280 och i städerna

med 39; tjänsterna vid mindre folkskolor och de biträdande lärartjänsterna

däremot skulle reduceras med 511. Samtliga småskollärartjänster skulle

alltså komma att minskas med ett antal av 192.

Med utgångspunkt från det vid slutet av vårterminen 1928 förefintliga antalet

ordinarie småskollärarinnor och med stöd av de tabeller, som medfölja

utredningen, kommer byråchefen Göransson vid sina beräkningar till det resultatet,

att fram till mitten av år 1939 i medeltal årligen 350 ordinarie platser

egentligen skulle stå till förfogande för de nyexaminerade. Men då årligen

ett visst antal förutvarande ordinarie lärarinnor återinträder på lärarbanan

och likaledes ett visst antal avgångna stannar kvar på de lediga platserna

som vikarier och då vidare enligt folkskolinspektörernas och överlärarnas beräkningar

antalet småskollärartjänster årligen skulle komma att minskas med

17,1 måste talet 350 reduceras till 261.

Emellertid kan icke en årsproduktion av 261 småskollärarinnor täcka hela

behovet. Det förefinnes även behov av extra ordinarie lärarinnor samt av vikarier

för ordinarie och extra ordinarie. För att utröna, huru stort antal som

fordras för att ersätta dessa, har en beräkning verkställts beträffande avgången

i fråga örn hela det vid mitten av år 1928 befintliga antalet småskollärarinnor,

varvid förutsatts, att avgångsförhållandena beträffande alla dessa skulle

vara desamma som i fråga örn de ordinarie. Det antal, som enligt denna beräkning

årligen skulle fordras för att rekrytera de avgångna, skulle utgöra 419.

På grund av den beräknade minskningen av småskolekåren under de närmaste

10 åren, får detta tal reduceras med 17 per år, vartill kommer en häremot svarande

minskning med 2 beträffande vikarierna. Som slutresultat av sina beräkningar

av omsättningsförhållandena fram t. o. lii. våren 1939 har därför

byråchefen Göransson stannat vid ett årsbehov av i medeltal 400. Härtill göres

emellertid den anmärkningen, att ingen hänsyn tagits till att avgång-na i

viss utsträcking återinträda, och ej heller till att do, som avgått som ordinarie,

i viss utsträckning kvarstå som vikarier.

1 {Sedan byråchefen Göransson slutfört sina beräkningar, lia nya uppgifter från Stockholms folkskolinspektör

med fört eu höjning av denna siffra till 19.

Nytt beräkningar

i frig!

om det framtida

lärar
behoret.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De sakkunniga.

Skolöver
styrelsen.

I fråga om den sannolika utvecklingen och det framtida lärarbehovet utveckla

de sakkunniga å sid. 58—67 i betänkandet närmare sina synpunkter. Undersökningen

sammanfattas sålunda:

Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de sakkunniga

haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med rent

praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som en

normal eller genomsnittsperiod. Örn man fråntager året 1926, har den allt

för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som 1920—

1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med dessa ting lia

de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen att de erfarenheter,

som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de matematiska beräkningarna.

Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen Göranssons kommentar,

till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det slutligen valda, men då de

sakkunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt att föreslå anordnande av särskilda

utbildningskurser för småskollärarinnor i och för vinnande av kompetens

till lärarbefattning vid egentlig folkskola och då en sådan anordning nödvändiggör

en utökning av småskollärarinneproduktionen för att kompensera

avgången till folkskolan, anse de emellertid, att det urliga rekryteringsbehovet

ändå kommer att hålla sig i närheten av talet 400 — möjligen ett eller annat

tiotal under.

En av de sakkunniga, lantbrukaren Gunnar Persson, har reservationsvis anfört

en avvikande mening beträffande lärarbehovet.

Med ledning av byråchefen Göranssons utredning kommer reservanten fram

till en sannolik behovssiffra av 340 ä 344. Då emellertid de sakkunniga i ett

senare betänkande föreslå en tvåårig seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor

till lärarinnor för folkskolan, bör rekryteringstalet höjas med en

siffra, motsvarande avgången till denna utbildning eller med 28. Det på detta

sätt beräknade behovet skulle då slutligen bliva 370. Även med tanke på

behovet av erforderliga reserver, särskilt i Norrland, borde man i varje fall icke

utexaminera flera än 392 lärarinnor årligen.

Angående lärarbehovet yttrar skolöverstyrelsen i sitt över de sakkunnigas

förslag avgivna utlåtande:

Det, som måste vara grundläggande för behovet av seminarier, är uppenbarligen

i första rummet lärarbehovet. De sakkunniga hava i detta avseende

kompletterat överstyrelsens tidigare utredningar med nya sådana. Överstyrelsen

byggde sitt år 1927 framlagda förslag örn en ny seminarieorganisation

på ett årsbehov av 372 lärare. De sakkunniga komma fram till ett årsbehov av

omkring 400 eller något 10-tal därunder. Den framlagda seminarieplanen med

3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier lämnar med den av de sakkunniga föreslagna

siffran 28 i varje avgångsklass (20 i Murjek) utrymme för en årlig

examination av 412 lärarinnor, fördelade på 15 examensavdelningar.

Byråchefen Göransson, som biträtt de sakkunniga vid denna undersökning,

har räknat med ett årligt rekryteringstal av 261. Detta vore dock minimum

och gällde närmast behovet av ordinarie. Med hänsyn till andra faktorer, som

närmare angivas, kommer byråchefen Göransson till det resultatet, att det årliga

totala rekryteringsbehovet läge kring siffran 400, vilket resultat, såsom

ovan sagts, de sakkunniga godtagit. Reservanten Persson har för sin del ansett

att rekryteringsbehovet av de sakkunniga räknats för högt. Han anser

den sannolika behovssiffran vara 340 k 344. Räknades med en planerad tvåårig

seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor till folkskollärarinnor,

borde enligt reservanten den årliga examinationssiffran uppgå till 370.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 45

Överstyrelsen har givetvis på den korta tid, som stått överstyrelsen till buds,

icke kunnat mera ingående granska de av de sakkunniga framlagda vidlyftiga

utredningarna eller bilda sig ett säkert omdöme rörande hållbarheten av grundvalen

för det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, överstyrelsen hyser

emellertid, med hänsyn till den riktning som utvecklingen på folkskolans område

tagit under de senaste åren, i likhet med reservanten Persson den uppfattningen,

att de sakkunniga räknat med ett för stort rekryteringsbehov. Det är

sannolikt, att även det av överstyrelsen tidigare beräknade småskollärarinnebehovet

måste anses för högd. Även under den bestämda förutsättningen, att

ett antal småskollärarinnor, motsvarande en examensklass, årligen kommer att

utbildas till folkskollärarinnor, vill överstyrelsen hålla före, att man sannolikt

icke bör räkna nied ett högre examinationstal än det av reservanten förordade,

nämligen 370, vilket motsvarar 15 examensavdelningar med 25 elever i varje

klassavdelning, eller 13 avdelningar, därest man nödgades räkna med i regeln

28 i klassen.

Det nu sagda gäller en seminarieorganisation avpassad efter normala förhållanden

och under förutsättning, att det årliga lärarinnebehovet skulle tillgodoses

uteslutande ur den jämsides löpande produktionen. För närvarande

finnes, såsom närmare framgår av de sakkunnigas utredning, ett betydande

överskott av småskollärarinnor. I syfte att minska den stora arbetslösheten

inom kåren har antalet utexaminerade under de senare åren kraftigt nedbragts.

År 1929 utexaminerades 314, år 1930 298 och för åren 1931 och 1932 beräknas

antalen 286 och 334. Även under de närmaste åren framåt gäller det att

begränsa examinationen för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt förhållande

mellan tillgång och efterfrågan. Detta kan ske dels genom att snarast nedlägga

överflödiga landstingsseminarier, dels genom att under några år framåt

i erforderlig mån hålla klassnumerären nere.

De av skolöverstyrelsen tidigare och av de seminariesakkunniga nu framlagda

utredningarna giva ett starkt intryck av de vanskligheter, som äro förenade

med beräkningar för att finna det verkliga lärarbehov, som bör läggas

till grand för en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd för en

längre tid framåt. De varierande nativitetsförhållandena, vilka relativt snabbt

inverka på lärjungefrekvensen i småskolan, det allmänna folkskoleväsendets

fortgående omdaning särskilt i riktning mot mindre folkskolors förändring till

egentliga folkskolor och biträdande lärartjänsters utbytande mot folkskollärartjänster,

läroverksrcformens verkningar på småskolestadiet, det allt mer

framträdande behovet av indragning av skolor med för litet barnantal, den

varierande avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren, det befintliga överskottet

av småskollärarinnor ■— detta allt är faktorer som särskilt för närvarande

och för den närmaste framtiden, vilken i mycket kommer att bära prägeln

av en övergångstid, måste försvåra försöken till exakta beräkningar av

lärarbehovet. De sakkunniga inbördes hava också på denna punkt kommit

till olika resultat, och skolöverstyrelsen har uttalat den meningen, att de sakkunniga

sannolikt kalkylerat med ett för stort lärarbehov. Jag vill emellertid

påpeka, att skillnaden i uppfattning dock icke är så avsevärd. Det rör sig

i sina konsekvenser om ett eller annat seminarium mer eller mindre. Denna

skillnad är därför icke av natur att behöva påverka statsmakterna vid deras

behandling av den principiella sidan av frågan örn småskoleseminariernas övertagande

av staten.

Departe
ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Elevaatal et

i seminarieklasserna.

Då emellertid för närvarande ett betydande överskott av småskollärarinnor

föreligger, synes det i hög grad önskvärt, att möjlighet beredes Kungl. Majit

att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av elever

vid de nu befintliga landstingsseminarierna. I detta syfte torde böra inhämtas

riksdagens medgivande därtill, att Kungl. Majit må i de fall, då Kungl.

Majit finner omständigheterna sådant påkalla, sådana villkor för utgående av

statsbidrag till småskoleseminarier för budgetåret 1931/1932 stadga, att nyintagning

av elever till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931/

1932.

IV. Elevantalet i seminarieklasserna.

De sakkunniga inleda sin framställning angående frågan örn seminariebehovet

(betänkandet sid. 67) med en utredning om det antal elever, som bör fastställas

såsom maximum i varje seminarieklass. Denna fråga är också grundläggande

för beräkningen av behövligt antal seminarier.

Den nu gällande undervisningsplanen för småskoleseminarierna utgår ifrån

ett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen. I sin utredning den 23

juni 1927 har skolöverstyrelsen emellertid tänkt sig, att elevantalet normalt

skulle bestämmas till 24 i varje klass, och grundat sin beräkning av seminariebehovet

på detta tal. Beträffande de tre nordligaste seminarierna säges dock,

att rent sakliga skäl tala för att seminarieklasserna vid dessa läroanstalter

lämpligen böra omfatta endast 20 elever. Vilka dessa skäl äro, har överstyrelsen

icke framhållit, och icke heller har någon motivering lämnats till talet 24

såsom det normala elevantalet vid de övriga seminarierna.

I sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar i fråga

örn folkskollärarproduktionen har emellertid överstyrelsen — som en begränsningsåtgärd

av mera bestående karaktär — funnit sig böra räkna med 25 elever

i varje klassavdelning i folkskoleseminariema i stället för det enligt gällande

seminariestadga stipulerade talet 30 såsom högsta tillåtna elevantalet i varje

klass och har därvid lämnat en närmare motivering för detta reducerade elevantal.

överstyrelsen framhåller, att med hänsyn till nödig marginal för kvarsittning

stadgans bestämmelser inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort

intagas i varje klassavdelning, enär det endast under denna förutsättning kunde

undgås, att det givna maximitalet överskredes. »Emellertid», säger överstyrelsen

vidare, »låter det sig icke fördöljas, såsom överstyrelsen i sin skrivelse

den 17 december 1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fastställdes

med tanke på det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkrafter,

redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten

av det önskvärda, örn man vill eftersträva den individualisering, som studiearbetets

karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig överstyrelsen

böra hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta antal

är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet som lärare, trots att övningsskolorna

äro över hövan belastade med elevlektioner.» Under då löpande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

47

läsår hade man funnit sig böra tillämpa ett lägre antal, nämligen 25 såväl i

studentklasserna som i första klassens avdelningar, och vid de samråd i nämnda

angelägenhet, som ägt rum med åtskilliga seminarierektorer, hade det med

styrka betonats, att det för seminarierna vore ytterligt betydelsefullt att för

möjliggörande av en ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbildning

i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdelningarnas

storlek till 25 innebure. Som ett ytterligare stöd kunde överstyrelsen

åberopa den ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan örn

lärjungeantalet i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit till att

för framtiden utgöra 25 mot dåvarande 30; vad som därvid ansetts såsom för

gymnasiet betydelsefullt, hade förvisso i lika eller i än högre grad sin tillämpning

på lärarutbildningsanstalterna.

I proposition till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit en definitiv inskränkning

av folkskoleseminariernas antal. När det gällde frågan, i vilken

utsträckning en dylik beskärning skulle äga rum, hade departementschefen anslutit

sig till skolöverstyrelsens synpunkter och således vid sina beräkningar

utgått ifrån att elevantalet per klass skulle normalt utgöra 25. Denna uppfattning

ansåg riksdagen sig icke kunna dela. I riksdagens skrivelse heter det,

att »riksdagen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en

sänkning av klassnumerären från nuvarande 30 så långt som till 25. Någon

minskning i elevantalet kan dock vara befogad, särskilt med hänsyn till de

praktiska undervisningsövningarna, och riksdagen anser, att man lämpligen kan

räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.»

Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka

betänkligheter mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av

Kungl. Majit föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en

klass, då de endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den praktiska

lärarutbildningen, vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju

mer man minskade det totala lärjungetalet, ju flera lektioner finge varje elev,

och ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas

kunna bliva.

Den meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan relaterats,

gällde — såsom framgått — folkskoleseminariema, och så som frågorna

lågo till vid 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande småskoleseminarierna.

De framförda synpunkterna torde dock lia enahanda betydelse

i ena fallet som i det andra.

De sakkunniga anföra i förevarande avseende beträffande småskoleseminarierna:
Mot

det av riksdagen förordade klasstalet 28 har ingen allvarligare anmärkning

gjorts, så snart det gäller den teoretiska undervisningen. Även skolöverstyrelsen

synes trevande på den punkten. Och detta är förklarligt nog. Elevantalet

måste ju alltid röra sig kring en tämligen hög siffra. Och.för den individualisering

av undervisningen, som det under sådana omständigheter kan

vara tal om, spelar det en ytterst ringa roll, om två eller tre elever mer eller

mindre deltaga i de teoretiska lektionerna.

De sakkunniga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver
styrelsen.

Annorlunda ställer sig- saken, när det gäller den praktiska utbildningen. På

den punkten äro anmärkningarna flera och förefalla tyngre. Det är naturligtvis

riktigt, när det säges, att ju färre elever, ju flera lektioner i övningsskolan,

och skolöverstyrelsens påpekan i sin ovannämnda plan, att eleverna vid ett antal

av 28—30 erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare, bör säkerligen tagas

under övervägande.

För att vånna närmare kännedom örn hur nu sagda förhållande te sig i fråga

om småskoleseminarierna, ha de sakkunniga låtit verkställa en undersökning

av den praktiska utbildningen vid nämnda läroanstalter. Resultatet härav refereras

å sid. 69-—72 i betänkandet.

De sakkunniga summera resultatet av sin undersökning på följande sätt:

De sakkunniga hålla före, att de pedagogiska kraven icke, som man

velat göra gällande, med nödvändighet utdöma det av riksdagen förordade klasstalet

28. Genom en mera tids vinnande anordning av arbetet i övningsskolan

uppnår man icke endast vad som skulle uppnås genom att sänka elevantalet

till 24; man vinner mera. Det ligger en anmärkning nära till hands, nämligen

den, att genom en dylik anordning och genom att samtidigt sänka elevantalet

skulle man vinna ändå mera. Den anmärkningen är riktig. Men elevantalet

är icke en isolerad pedagogisk fråga. Det vore säkerligen av värde att icke

behöva räkna med flera än 15—20 elever i en klass. Att skolöverstyrelsen

icke går den vägen, sammanhänger med överväganden, som icke äro pedagogiska.

Det är av enahanda skäl, som de sakkunniga stannat för talet 28; den

föreslagna sänkningen betyder nämligen, att staten skulle behöva vidmakthålla

ytterligare ett par småskoleseminarier.

Mot de sakkunnigas uppfattning i denna fråga har undervisningsrådet Almkvists

uttalande avvikande mening.

I sin å sid. 144—147 i betänkandet återgivna reservation på denna punkt

framhåller Almkvist, att det särskilt med hänsyn till de praktiska övningarnas

ändamålsenliga bedrivande och effektivitet samt därtill, att övningsskolan

icke alltför starkt belastas med elevlektioner, är nödvändigt, att det för varje

seminarieklass bestämda elevantalet icke är för stort. Vid såväl folk- som

småskoleseminarier skulle ett antal av 28 elever per klass utan tvivel inverka

hämmande på det individuella arbetssättet, medföra ett försvårande i vissa avseenden

av den praktiska utbildningen samt leda till en alltför stark belastning

eller utvidgning av övningsskolorna.

Reservanten anser för sin del ett elevantal av 24 per klass vara det lämpligaste.

Emellertid torde även ett antal av 25, som skolöverstyrelsen ansett vara

det normala, kunna mottagas utan att större svårigheter därigenom skulle

uppkomma. Så stor elasticitet torde nämligen kunna beräknas vara förefintlig,

att en grupp med 5 elever kan beredas tillfälle till så många lektioner, att

varje elev i gruppen får hålla en lektion.

Elevantalet per klass i folkskole- och småskoleseminarium bör alltså enligt

reservantens mening bestämmas till högst 25.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anför skolöverstyrelsen i

fråga örn elevantalet vid småskoleseminarierna följande:

Överstyrelsen har i sina tidigare utredningar på anförda skäl räknat nied ett

antal av 24 elever i varje klass i småskoleseminarium, dock endast 20 i seminarierna

i Haparanda, Murjek och Lycksele samt med 25 elever per klass vid

folkskoleseminarium. Det torde emellertid icke finnas anledning att i regel

räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier än

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

49

viel folkskoleseminarierna. De sakkunniga, som upptagit denna fråga till mera

ingående behandling i samband med utredningen om småskoleseminarierna, hava

föreslagit, att elevantalet i varje klassavdelning bör bestämmas till högst

28, dock vad småskoleseminarierna beträffar att elevantalet vid seminariet i

Murjek skulle begränsas till 20. Dock har en reservant bland de sakkunniga

hävdat den av överstyrelsen tidigare intagna ståndpunkten, att maximiantalet

bör begränsas till 25.

Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande klassnumerärens inflytande

på undervisningsresultatet, främst den praktiska lärarutbildningen, men

jämväl med hänsyn till undervisningen i olika läro- och övningsämnen samt

den synnerliga betydelsen av att övningsskolan icke alltför starkt belastas med

övningslektioner, kan överstyrelsen icke frånträda sin tidigare ståndpunkt i nu

berörda avseende.

Vad småskoleseminarierna beträffar medgiva de sakkunniga, att deras undersökningar

giva vid handen, att den nuvarande läroplanen medger ett större

antal undervisningsövningar vid ett elevantal i klassen av 24 än med 28, och

att erfarenheten givit stöd för den uppfattningen, att olägenheter framställa

sig vid försök att med ett antal av 28—30 elever i seminariets klasser utöka

elevernas lektionsmöjligheter. De sakkunnigas majoritet vill råda bot härför

genom en sådan grundligare reform av undervisningsplanen, som förut omnämnts,

i syfte att ombilda småskoleseminarierna i riktningen, att seminariets

allmänbildande uppgift komme att beskäras och den praktiska utbildningen

stärkas. Det synes emellertid tvivelaktigt, örn den plan för de praktiska undervisningsövningarnas

väsentliga utökning, som de sakkunniga framlagt, utan

synnerliga olägenheter låter sig genomföra. Redan hinder av praktisk art torde

i åtskilliga fall möta med hänsyn till den föreslagna långt gående gruppuppdelningen

både av seminarieklasserna och av övningsskolklasserna och dessa

gruppers samtida verksamhet. Det är icke heller säkert, att föräldrar skola

befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna

i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevernas praktiska övningar

under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet, att undervisningsresultatet

måste mycket ogynnsamt påverkas. Erfarenheten om de

olägenheter, som vidlåda anordningen att de små barnen måste flera timmar i

veckan under praktiska övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum

eller seminarieelevernas lärosalar med för de små synnerligen olämpliga

bord och sittplatser •— sådant förekommer nämligen redan nu vid seminarier

med blott en övningsskolavdelning ■— är sådan, att ett allmänt införande av en

dylik anordning ingalunda kan anses tillrådlig. Men de nu antydda olägenheterna

kunna undvikas och en relativt god lärarutbildning vinnas genom att elevantalet

i klasserna icke allt för mycket utökas utan hålles nere vid en gräns,

som ur pedagogiska synpunkter kan anses lämplig.

Överstyrelsen har, trots att goda skäl kunnat anföras för behovet av en förlängning

av seminariekursen till treårig, likväl avstått ifrån att för det närvarande

föreslå en sådan reform. Men då ligger det i sakens natur att överstyrelsen

icke kan vara med om att på samma gång förorda åtgärder, som enligt

överstyrelsens bestämda övertygelse skulle vara ägnade att i viktiga hänseenden

bereda lärarutbildningen mindre gynnsamma betingelser än hittills.

Med det nu anförda har överstyrelsen givetvis icke velat ställa sig avvisande

mot av de sakkunniga framförda önskemål, i vad de i allmänhet avse en

omläggning i möjligaste mån av kurser oell arbetsmetoder vid småskoleseminarierna

i syfte att mindre väsentliga ting få vika för mera väsentliga. Tillfälle

att beakta sådana synpunkter kommer att givas då efter statens övertagande

av småskollärarutbildningen frågan örn en ny stadga och en reviderad

undervisningsplan för småskoleseminarierna blir aktuell.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ISO käft. (Nr 212.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Liknande synpunkter framhåller skolöverstyrelsen i sitt förevarande utlåtande,

i vad detsamma berör folkskoleseminariernas organisation, överstyrelsen

yttrar i fråga örn elevantalet vid dessa seminarier:

Förutom av lärarbehovet bestämmes seminarieorganisationens omfattning av

antalet elever i varje klassavdelning. De sakkunnigas majoritet har i detta

avseende med bestämdhet gjort gällande, att antalet 28 i avdelning av det fyraåriga

seminariet icke är att anse såsom för högt, medan en reservant bland

de sakkunniga hävdat den av överstyrelsen intagna ståndpunkten, att maximiantalet

bör begränsas till 25. Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande

klassnumerärens inflytande på undervisningsresultatet kan överstyrelsen,

såsom utförligare framhållits i samband med motsvarande spörsmål för

småskoleseminariernas vidkommande, icke frånträda sin tidigare intagna ståndpunkt

i nu berörda avseende. Enligt överstyrelsens bestämda åsikt, vilken

allmänt torde delas av de i seminarierna verksamma lärarna, skulle det lända

arbetet vid dessa läroanstalter till stort gagn, örn siffran 25 i stället för 28

fastsloges såsom norm för klassavdelning. Den av de sakkunnigas majoritet

till stöd för en dylik ordning anförda motiveringen synes överstyrelsen på ett

övertygande sätt gendriven av reservanten. Och överstyrelsen vill ytterligare

framhålla, att genom fastställande av ett lägre antal, förslagsvis 25, erhåller

hela organisationen en större smidighet och anpassningsförmåga, i det att vid

trängande behov nya elever kunna vinna inträde i avgångsklassen och utexamiationen

på så sätt snabbt ökas.

Statskontoret
-

Statskontoret har i sitt omförmälda utlåtande över de sakkunnigas betänkande

anfört, att jämväl i frågan om elevantalet i varje klassavdelning en icke

ringa hänsyn bör tagas till kostnaderna, då nämligen åtskilliga begränsningar

i utgifterna syntes vara möjliga, därest antalet bestämdes till 28 elever

per klassavdelning.

Leparte- Det uttalande med förordande av ett maximiantal elever av 28 i varje klassvncvits~
chefen,

avdelning, som gjordes av 1929 års riksdag, gällde folkskoleseminarierna.

Majoriteten av de sakkunniga hava nu hävdat den meningen, att även vid småskoleseminarierna

maximiantalet elever bör bestämmas till 28 per klassavdelning.

Skolöverstyrelsen, som framhåller att det icke torde finnas anledning att

i regel räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier

än vid folkskoleseminarierna, har nu liksom tidigare starkt gått in för den

meningen, att av pedagogiska skäl klassnumerären icke bör vid vare sig folkskole-

eller småskoleseminarium sättas högre än 25.

Då jag av statsfinansiella skäl icke kunnat föreslå en treårig utbildningstid

vid seminarierna, har jag ansett mig böra stanna vid att i fråga örn

klassavdelninggrnas storlek följa reservanten bland de sakkunniga och skolöverstyrelsen.

Tydligt är att lärotidens knapphet i viss mån kan kompenseras

genom den intensivare undervisning, som följer med smärre klasser. Särskilt

är att märka, att den praktiska lärarutbildningen blir bättre ju mindre seminarieklasserna

äro, enär övningsskolan, som vid småskoleseminarierna i regel

omfattar barn på småskolestadiet, icke får överbelastas med elevlektioner och

enär, i följd därav, ett större antal övningslektioner kommer på varje seminarieelev

ju mindre seminarieklassen är. I likhet med seminarierna själva och

de pedagogiskt ansvariga myndigheterna måste jag reagera inför det svårighets
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21%.

51

moment, som stora seminarieklasser onekligen utgöra, när det gäller att i önskvärd

omfattning tillgodose de praktiska övningarna.

Jag anser alltså, att man lämpligen bör beträffande de småskoleseminarier,

om vilka nu är fråga, räkna med ett elevantal av omkring 25 per klass. Då

emellertid ännu några år framåt ett större eller mindre överskott av småskollärarinnor

torde vara att emotse, synes det mig böra ligga i Kungl. Maj:ts

hand att tills vidare under övergångsåren med hänsyn till förevarande förhållanden

bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna bör intagas.

En dylik av praktiska skäl betingad anordning torde bliva nödvändig, till dess

den nya seminarieorganisationen hunnit vinna erforderlig stadga.

V. Lärarkompetensen vid seminarierna.

I sitt vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande har en av de

sakkunniga, undervisningsrådet Almkvist i fråga örn lärarkompetensen anfört

följande:

Enligt nu gällande föreskrifter äro kompetensvillkoren lika för ämneslärare

och för övningsskollärare vid småskoleseminarierna. Även örn denna anordning

i en del, fall, särskilt vid de mindre seminarierna, inneburit vissa fördelar,

medför den å andra sidan så stora nackdelar, att den fördenskull icke längre

bör upprätthållas.

Det har nämligen visat sig svårt att erhålla väl kvalificerade sökande till

ämneslärarbefattningar vid småskoleseminarier. Skolöverstyrelsen har vid

flera tillfällen i avgivna yttranden fäst uppmärksamhet härpå. Det är givet,

att detta förhållande i främsta rummet beror på de jämförelsevis låga lönerna!

Lärarna vid andra undervisningsanstalter äro i detta avseende gynnsammare

ställda och därav följer, att endast undantagsvis lärare med akademisk examen

söka anställning vid smaskoleseminarierna. Men gynnsammare placering i

lönehänseende förbindes ofta med skärpta kompetenskrav. Här böra båda delarna

beslutas. Undervisningen inom själva seminarierna bör bestridas av högt

kvalificerade lärare. Eleverna ha numera i stort antal avlagt realskolexamen

eller genomgått åttaklassig flickskola.

En dylik uppdelning mellan ämneslärare- och övningsskollärartjänster har

redan, genomförts vid statens samtliga småskoleseminarier, alltså även vid det

tvååriga i Hagaström, och erfarenheterna därav äro de bästa. Vad därefter

vidkommer kompetensen för ämneslärare vid småskoleseminarium, synes den

böra sättas ungefär lika med den, som gäller för ämneslärare vid kommunal

realskola.

På grund av det anförda föreslår Almkvist, att en uppdelning äger rum mellan

ämneslärar- och övningsskolärartjänster vid småskoleseminarium, att nu

gällande kompetensvillkor för övningsskollärare bibehållas, men att kompetensen

för ämneslärartjänst höjes till ungefärlig likhet nied den för ämneslärartjänst

vid kommunal realskola föreskrivna.

T sitt över betänkandet avgivna utlåtande yttrar skolöverstyrelsen i förevarande

fråga:

Enligt bestämmelserna i nu gällande stadga för landstingsseminaHerna fordras

för anställning såsom ordinarie lärare vid småskoleseminarium att hava

med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen eller förvärvat annan teoretisk

Lärarkom
petensen.

Skolöver
styrelsen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

och praktisk utbildning för lärarkallet av minst häremot svarande omfattning,

att hava under minst två läsår med nit och skicklighet bestritt full tjänstgöring

vid någon under skolöverstyrelsen ställd läroanstalt samt att på sätt, som

i stadgan närmare angives, hava blivit av skolöverstyrelsen förklarad behörig

och lämplig till tjänsten. De nuvarande bestämmelserna lägga sålunda icke

hinder i vägen för anställande av lärare med sådan kompetens, som går utöver

minimifordran, nämligen avlagd folkskollärarexamen. På grund av den hittillsvarande

låga avlöningen för småskoleseminariernas lärare hava de lediga

lärartjänsterna endast lockat ett fåtal sökande, och bland den nuvarande seminarielärarkåren

är det endast i få undantagsfall som någon lärare har avlagt

någon akademisk examen.

Anledningen till den låga lönestandarden sammanhänger med det förhållandet,

att vare sig beträffande anställningsvillkor eller avlöningsförmåner någon

skillnad hittills icke blivit gjord mellan lärarna vid själva seminariet (ämneslärarna)

och lärarna vid seminariets övningsskola. Överstyrelsen framhöll

i sitt förut nämnda utlåtande den 30 november 1928, att det stöde klart för

överstyrelsen, att om lärokursen vid småskoleseminarierna bleve utsträckt till

treårig, spörsmålet örn lärarkompetensen icke längre kunde uppskjutas. Överstyrelsen

är emellertid av den uppfattningen, att denna fråga måste bliva

i hög grad aktuell i samband med den nu förestående reformen beträffande

småskoleseminariernas förstatligande, även örn den nuvarande tvååriga utbildningstiden

bibehålies. Därigenom att samtliga enkelklassiga seminarier med

intagning av elever endast vartannat år bortfalla och samtliga seminarier

komma att bestå av, förutom ett par övningsskolavdelningar, minst två seminarieklasser

(vid de föreslagna dubbelseminarierna fyra seminarieavdelningar)

komma förutsättningar att finnas för en uppdelning av lärarna i dels

ämneslärare och dels övningsskollärare.

Överstyrelsen har närmare gått in på denna fråga i sitt den 19 oktober 1930

avgivna utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande. Överstyrelsen

har i sagda utlåtande framhållit, att någon ljusning beträffande möjligheten

att till ärttneslärartjänsterna erhålla sökande med önskvärda teoretiska och

pedagogiska kvalifikationer icke inträtt, ävensom att detta faktum berodde

på de för ämneslärarna bestämda låga löneförmånerna. I den mån dessa

höjdes, bleve möjligheterna i nämnda hänseende större. Överstyrelsen funne

det emellertid sannolikt, att tillfredsställande löneförmåner för ämneslärare

vid småskoleseminarium icke kunde utverkas, utan att andra kompetenskrav

än de nu gällande samtidigt bleve fastställda. Överstyrelsen måste under

alla förhållanden finna det rimligt och nödvändigt att kravet på ämnesläramas

kompetens skärpes, och synas starka skäl tala för den av reservanten anförda

uppfattningen, att kompetensfordringarna på småskoleseminariernas ämneslärare

böra bestämmas till minst de för ämneslärartjänst vid kommunal mellanskola

gällande. Naturligtvis böra därmed följa motsvarande löneförmåner.

Vad beträffar den tekniska möjligheten att kunna genomföra en dylik uppdelning

av lärarna i ämneslärare och övningsskollärare finnas givetvis inga

som helst svårigheter vid de nuvarande treklassiga seminarierna och de blivande

dubbelseminarierna. Men icke heller vid de tvåklassiga enkelseminariema

böra, såsom erfarenheterna från seminariet i Hagaström och en del landstingsseminarier

redan visa, några svårigheter möta för en sådan anordning. Vid

dylikt seminarium krävas två lärare i övningsskolan och tre ämneslärare (rektor

inberäknad), och normalt bör det kunna gå att på dessa tre lärare på ett

tillfredsställande sätt fördela de sju läsämnen, som förekomma på småskoleseminariernas

läroplan.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna angående lärarkompetensen

skulle sålunda komma att tillämpas vid erforderlig rekrytering av de ordina
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

53

rie lärår- och rektorstjänsterna vid statens småskoleseminariet Då emellertid

överstyrelsen i likhet med de sakkunniga anser önskvärt, att lärarna på indragningsstat

efter nedläggandet av vissa landstingsseminarier i möjligaste mån

komma att erhålla anställning vid de nya statsseminarierna, skulle överstyrelsen

finna lämpligt att under en viss övergångstid Kungl. Maj:t (eventuellt

skolöverstyrelsen) ägde rätt att utan hinder av de nya kompetensbestämmelserna

till ordinarie ämneslärare vid småskoleseminarium förordna förtjänt lärare

på indragningsstat, som därtill anmälde sig.

Vid ärendets behandling i överstyrelsen har undervisningsrådet Björck reservationsvis

anfört huvudsakligen följande:

Det synes knappast görligt att vid de blivande enkelseminarierna åvägabringa

en konsekvent genomförd arbetsfördelning mellan ämnes- och övningsskollärare.

Vid sådant förhållande och då det dessutom måste anses vara till

fördel för rekryteringen i det hela att kunna för undervisningen tillgodogöra

sig goda lärarkrafter med olika utbildning, har reservanten icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för en förändring av nuvarande ordning.

Frågan örn lärarkompetensen vid småskoleseminarierna har, såsom framgår Departeav

ovanstående redogörelse, upptagits av skolöverstyrelsen, som dels i sitt ut- chefen.

låtande år 1928 angående frågan örn lärokursens längd vid småskoleseminarierna

och dels i samband med avgivande av utlåtande i oktober 1930 över 1928

års lönekommittés betänkande funnit anledning att närmare beröra densamma.

Sedermera har saken reservationsvis upptagits i de seminariesakkunnigas betänkande

och därefter på nytt framlagts av skolöverstyrelsen i yttrandet över

sistnämnda betänkande.

För min del finner jag icke frågan tillräckligt utredd för att jag skulle i detta

sammanhang kunna framlägga något förslag örn ändrade kompetensbestämmelser.

Det har redan förut framhållits att en lösning av detta spörsmål nära sammanhänger

med den blivande löneregleringen för småskoleseminariernas lärare.

Reservanten i skolöverstyrelsen har också framhållit en med denna sak sammanhängande

fråga av organisatorisk art, som torde böra närmare undersökas, innan

positiva åtgärder i frågan vidtagas. Någon inverkan på frågan örn statens

övertagande av småskoleseminarierna har icke spörsmålet örn lärarkompetensen

vid dessa, utan denna fråga kan lösas helt självständigt. Jag finner det emellertid

i likhet med de sakkunnigas i annat sammanhang uttalade mening angeläget,

att under en viss övergångstid så många som möjligt av de ordinarie lärarna

vid de nedlagda landstingsseminarierna må vinna anställning vid de

nya statsseminarierna.

YI. Seminariernas antal och förläggning.

Den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen framlade som resultat av Seminariersin

utredning år 1927, byggde på en klassnumerär av 24 elever -— med undan- n^srjä“gIlln®

tag för de tre nordligaste seminarierna, där klasserna lämpligen borde omfatta

20 elever — samt en årlig utexamination av 372 småskollärarinnor. Den kom

därför att omfatta 16 avgångsavdelningar, fördelade på ett dubbelseiginarium

och 14 enkelseminarier. Seminariernas antal och förläggning enligt översty
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

relsens förslag framgår av den förut av mig lämnade redogörelsen (se sid. 9

här ovan).

De sakkunniga framhålla nu, att örn man räknar med en klassnumerär av 28

elever och ett årligt rekryteringsbehov av 380 å 390 lärarinnor, behövs det 14

seminarieavdelningar. Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra

statsseminarierna består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden

Göteborg, betyder detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas.

Låter det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal

dubbelseminarier — någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl

vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir

således närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar

förlagda. I sitt betänkande, sid. 73—78, framlägga de sakkunniga en ingående

motivering för de nya statsseminariernas förläggning. Särskild uppmärksamhet

ägna de sakkunniga frågan örn seminariet i Murjek (sid. 77 och 78

samt 96—99 i betänkandet). Det hela sammanfattas på följande sätt:

Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle komma

att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, av vilka senare de

3 fortfarande skulle vara treåriga. Genom de olika seminariernas förläggning

skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna nedläggas, nämligen

landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås, Uppsala, Malmköping,

örebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och Kristinehamn samt

seminariet i Göteborg. Nedanstående tabell ger en översikt av de nya förhållandena

.

Tabell 6.

Statsseminarier

Seminarier, som böra indragas

Antal exa-

Antal exa-

Seminarium

mensavdel-

ningar

Seminarium

mensavdel- ni ngar

Strängnäs...........

2

Uppsala...........

v»

Skara.............

2

Malmköping........

V*

Kalmar............

2

Göteborg...........

Va

Linköping ...........

1

Uddevalla..........

1/2

Lund.............

1

Härnösand..........

1

Halmstad...........

1

Bollnäs...........

1

Falun.............

1

Västerås...........

1

Hagaström..........

1

Örebro............

1

Ostersund...........

1

Jönköping ..........

Va

Lycksele...........

1

Växjö............

1

Murjek............

1

Borås............

1

Haparanda..........

1

Kristinehamn........

1

12 seminarier

15

12 seminarier

9>/a

Å sid. 83—99 i betänkandet lämnas översikter rörande de särskilda seminarier,

som skulle ingå i den nya organisationen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

55

Mot deri av de sakkunniga framlagda planen rörande seminariernas antal

och förläggning hava avvikande meningar uttalats av ledamöterna Almkvist

och Persson.

Almkvist yrkar — under förutsättning att antalet elever per klass sättes

till 25 — att seminariernas antal måtte bestämmas till 13. Enligt detta förslag

skulle seminariet i Hagaström nedläggas men seminarierna i Kristine*

hamn och Härnösand bibehållas (betänkandet sid. 149 och 150). Persson anser,

att seminariet i Murjek bör nedläggas, vadan seminariernas antal skulle

bliva 11 (betänkandet sid. 154—156).

Angående frågan örn seminariernas antal och förläggning yttrar överstyrelsen

i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande:

Det ligger i sakens natur, att överstyrelsen icke nu kan vara beredd att framlägga

ett fullständigt förslag i fråga örn seminariebehovet, ägnat att läggas

till grund för ett beslut i ärendet från statsmakternas sida, och detta så mycket

mindre som förutsättningen för uppgörandet av en dylik plan är beroende

av vissa fasta utgångspunkter, som ännu icke äro för handen.

I sådant avseende må erinras örn följande omständigheter. Frågan örn tvåeller

treårig lärokurs kan så till vida inverka på antalet seminarier, att det är

sannolikt, att i fall lärokursen blir treårig det med hänsyn till lokalfrågan icke

låter sig göra att upprätta så många dubbelseminarier, som de sakkunniga föreslagit.

Ännu mer avgörande i fråga örn seminariernas antal blir det antal

elever i varje klass, som kommer att fastställas. Vidare inverkar i nu berörda

avseende lösningen av den av överstyrelsen tidigare framfördå och av de sakkunniga

berörda frågan örn småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.

Måste sålunda frågan örn seminariebehovet för närvarande hållas öppen, till

dess statsmakterna fattat vissa grundläggande beslut, vilka måste inverka på

denna frågas slutliga lösning, så gäller detta i lika hög grad frågan örn seminariernas

förläggning. De omständigheter, som måste inverka på den definitiva

planen för seminariernas förläggning, respektive nedläggande av vissa seminarier,

äro örn möjligt ännu mera flytande. Även på denna punkt äro de

sakkunniga, som redan av det anförda framgått, långt ifrån ense. På denna

frågas lösning inverkar även landstingens slutliga ståndpunktstagande i viktiga

avseenden. I riksdagens ovannämnda skrivelse nr 145 år 1929 heter det

bland annat, att riksdagen utginge ifrån att ett statens övertagande av den del

av småskollärarinneutbildningen, som hittills påvilat landstingen, icke komme

att äga rum under annan förutsättning, än att landstingen kostnadsfritt och

med full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda

fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov. Det torde

få antagas som sannolikt, att landstingen komma att ställa sig denna förutsättning

till efterrättelse. Men saken är dock ännu icke fullt klar. Skulle till

exempel Malmöhus läns landsting vidhålla sitt tidigare givna svar att icke

utan vederlag lämna ifrån sig seminariefastigheten i Lund, kan den frågan

uppkomma, huruvida icke folkskoleseminariet i Landskrona i stället för motsvarande

seminarium i Skara bör nedläggas för att lämna lokaler till ett småskoleseminarium

i Skåne. Vidare kan under den fortsatta utredningen den frågan

uppkomma, huruvida icke med hänsyn till nödvändigheten att nedbringa

även folkskollärarproduktionen under den av de sakkunniga föreslagna, småskoleseminariema

skulle kunna påräkna lokaler från överflödiga folkskoleseminarier

i större utsträckning, än de sakkunniga tänkt sig.

Av det anförda torde alltså framgå, att statsmakterna för det närvarande

icke gärna kunna taga någon definitiv ställning till frågan örn småskolesemi
-

Skolöver
styrelsen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Stats
kontoret.

Departe
ments
chefen.

Lokal
behovet.

nariemas antal och förläggning, innan vissa preliminära beslut föregått rörande

en del för hela seminarieorganisationen grundläggande frågor, nämligen

dels statens övertagande av småskollärarutbildningen och i samband därmed

stående frågor rörande lärarpersonalen vid nedlagda seminarier, dels de definitiva

villkoren för statens, övertagande av vissa landstingen tillhöriga lokaler,

dels två- eller treårig utbildningskurs, dels ock antalet elever per seminarieklass.

I sitt förberörda utlåtande i ämnet anför statskontoret:

.Statskontoret ^är i likhet med överstyrelsen av den uppfattningen, att åtskilliga

spörsmål rörande organisationen av folk- och småskoleseminarierna

icke lämpligen kunna lösas, innan beslut fattats örn de av överstyrelsen angivna

grundläggande frågorna i avseende å den framtida organisationen av

nämnda läroanstalter.

I fråga örn seminariernas antal och förläggning hava de sakkunniga icke kunnat

framlägga ett enhetligt förslag utan representera skiftande meningar. Såsom

jag emellertid redan anfört, anser jag att lösningen av denna fråga hör

anstå till 1932, då förslag kan framläggas, grundat på de beslut i fråga örn

lärotidens längd och klassernas storlek, vilka innevarande riksdag kan fatta,

samt på ytterligare övervägande i fråga om det materiel som finnes för bedömandet

av småskolornas blivande lärarbehov.

TIL Lokalbehovet.

Såsom jag förut omnämnt (sid. 11), uppdrog Kungl. Haj:t den 18 maj 1928

åt byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen att i samråd dels företaga en undersökning

rörande de för småskoleseminarierna i vissa namngivna städer upplåtna

lokalernas och därtill hörande inventariers tillstånd och beskaffenhet, sådana

de då befunnes, och i samband därmed låta värdera såväl sådana seminariefastigheter

i nämnda städer, vilkas överlåtande till statsverket med äganderätt

av överstyrelsen ifrågasatts, som jämväl den till omförmälda småskoleseminarier

hörande lösa egendomen, och dels verkställa utredning angående de

ändrings- eller reparationsarbeten, som, därest ett statsövertagande komme att

ske, kunde i samband med övertagandet eller under de närmaste åren därefter

anses påkallade, ävensom angående eventuellt föreliggande behov av nyanskaffning

av inventarier och materiel för de till övertagande ifrågasatta seminarierna

samt kostnaderna härför; och skulle det åligga byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

att vid fullgörandet av sina uppdrag utarbeta alternativa förslag

med utgångspunkt i ena fallet från att seminariekursen bibehölles såsom tvåårig

och i andra fallet från att kursen utökades med ytterligare ett år.

Till grund för utredningen angående lokalbehovet låg en av skolöverstyrelsen

uppgjord promemoria, som återfinnes å sid. 80 och 81 i de sakkunnigas

betänkande.

Det framgick av byggnadstyrelsens utredning, som förelåg färdig i oktober

1928, att av de undersökta seminarierna endast två voro utrustade med alla de

lokaler, vilka enligt skolöverstyrelsens promemoria vore erforderliga för en två
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 57

årig lärokurs, men att däremot brister i ena eller andra avseendet vidlådde de

övriga.

Vad därefter beträffar behovet av lokaler för den av de sakkunniga föreslagna

seminarieorganisationen hava de sakkunniga närmare angivit, hur detta

behov skulle tillgodoses.

För det föreslagna dubbelseminariet i Kalmar påräknas lokaler, som av staden

komma att utan kostnader tillhandahållas för ändamålet. En redogörelse

för denna frågas läge finnes i betänkandet sid. 75 och 76.

För dubbelseminariet i Strängnäs ha de sakkunniga liksom överstyrelsen

tänkt sig, att byggnader för det nuvarande under avveckling stående folkskoleseminariet

därstädes skulle tagas i bruk för ändamålet (betänkandet sid. 83

och 84).

De sakkunniga ha fäst uppmärksamheten på att stadsfullmäktige i Strängnäs

i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1928 bland annat anförde,

att då Strängnäs stad vid folkskoleseminariets upprättande skänkte tomt

för ändamålet, knöts till upplåtelsen det villkoret, att tomten uppläts för seminariet,

så länge den därtill användes, vilket villkor i kungl, brevet av den 7

juni 1901 godkändes.

Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande i den del, som handlar örn

folkskoleseminarierna, hava de sakkunniga föreslagit, att folkskoleseminariet i

Skara skulle indragas. Härigenom skulle erhållas lokaler för det föreslagna

småskoleseminariet därstädes, vilket i så fall skulle vara dubbelseminarium

(betänkandet sid. 142).

Utöver statens nuvarande fyra småskoleseminarier skulle enligt de sakkunniga

erfordras ytterligare fem seminarier av enkeltyp. För erhållande av lokaler

för dessa skulle staten övertaga landstingens småskoleseminarier i Linköping,

Lund, Halmstad, Falun och Östersund. Redogörelser för dessa seminariebyggnader

hava lämnats i betänkandet sid. 85—91. Liknande redogörelser

lämnas för de semina riebyggnader, vilka på grund av reservanternas yrkanden

kunna tänkas såsom alternativ, nämligen i Kristinehamn, Härnösand,

Hagaström och Murjek, sid. 91—99.

Frågan örn villkoren för statens övertagande av vissa landstingen tillhöran- Villkoren för

de byggnader har redan i det föregående berörts. Skolöverstyrelsens yttrande statens över
i

denna fråga den 30 april 1928 återfinnes å sid. 9 ff. visM^iånds
Av

den redogörelse för frågans behandling vid 1929 års riksdag, som lärn- tingsseminats

å sid. 12 här ovan, framgår, att riksdagen utgått från att ett statens narier
övertagande

av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills påvilat

landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan förutsättning,

än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full äganderätt

till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta och

lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov.

Svenska landstingsförbundet har i skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att

staten måtte snarast möjligt övertaga kostnader och ansvar för undervisningen

vid småskoleseminarierna samt vid landstingens överlåtande av sina respektive

seminariefastigheter beakta de krav på skälig ersättning, som av landstingen

eventuellt komme att framställas.

Styrelsen har därvid anfört, bland annat, att det knappast syntes vara staten

värdigt att draga oskälig ekonomisk fördel av den konkurrens om de statliga

seminarierna, som på landstingshåll förefunnes. Det kunde visserligen

anses rättvist och även skäligt, att de landsting, vars seminarier av staten

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Departe
ments
chefen.

skulle övertagas, med hänsyn till fördelen av ett statligt småskoleseminarium

inom landstingsområdet överläte seminariernas lösegendom till staten utan ersättning.

Att landstingen i fråga dessutom trots tidigare ersättningsanspråk

skulle nödgas att utan vederlag överlåta jämväl seminariefastighetema syntes

däremot obilligt. Som parallell framhölls, att då genom den nya epidemilagen

skyldigheten att handhava och bekosta epidemivården överflyttades från

primärkommunerna till landstingen, dessa utan undantag, då de önskade övertaga

redan förefintligt primärkommunalt sjukhus, därför måste erlägga lösepenning,

som ofta steg till betydande belopp.

De sakkunniga hava föreslagit, att staten övertager erforderliga landstingsseminarier

»under villkor som omnämnas i riksdagens skrivelse till Kungl.

Maj :t den 4 maj 1929», och skolöverstyrelsen har likaledes i sitt utlåtande över

de sakkunnigas betänkande föreslagit, att såsom villkor för statens övertagande

av landstingsseminarium bestämmes, att vederbörande landsting utan vederlag

överlämnar seminariets fasta och lösa egendom.

Statskontoret har i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande anfört

följande:

I anslutning till det uttalande, som gjorts av 1929 års riksdag, och i enlighet

med skolöverstyrelsens förslag lärer såsom ett villkor för statens övertagande

av landstingsseminarium böra bestämmas, att vederbörande landsting

utan vederlag skall överlämna seminariets fasta och lösa egendom.

I övrigt har statskontoret beträffande de av skolöverstyrelsen berörda frågorna

allenast velat giva uttryck åt den meningen, att i varje fall de av överstyrelsen

föreslagna inskränkningarna i nuvarande seminarieorganisation böra

genomföras.

Av ovanstående redogörelse framgår, att lokaler för de småskoleseminarier,

som de sakkunniga tänkt sig såsom erforderliga utöver de nuvarande statsseminarierna,

skulle erhållas dels genom att staten mottoge ett av Kalmar stad

gjort erbjudande av kostnadsfria lokaler för ett dubbelseminarium därstädes,

dels genom att byggnader, som blevo lediga genom vissa folkskoleseminariers

nedläggande, skulle användas för ändamålet (Strängnäs och Skara), dels ock

genom att staten i erforderlig utsträckning övertoge vissa landstingsseminarier.

Majoriteten av de sakkunniga har i sistnämnda hänseende i sin plan upptagit

seminarierna i Linköping, Lund, Halmstad, Falun och Östersund, och en reservant

har därefter föreslagit Kristinehamn och Härnösand. I samma mån som

ett större antal landstingsseminarier måste nedläggas utan att ersättas med

statsseminarier, eller lokaler kunna påräknas även från annat håll än från de

nuvarande landstingsseminarierna, i samma mån har också frågan örn »statens

övertagande av landstingsseminarierna» kommit att få en annan betydelse än

ursprungligen, då man närmast tänkte sig att det vore fråga örn samtliga landstingsseminariers

förstatligande. Då dessa seminarier enligt vad som framgår

av vad jag redan nämnt (ovan sid. 7) år 1925 samverkade för att uppställa

sina villkor, synes man ha utgått från en sådan förutsättning. Bland dessa

villkor upptogs också det kravet, att staten borde inlösa landstingsseminariernas

fasta och lösa egendom efter fulla värdet enligt verkställd värdering. Det

antal landstingsseminarier, som nu torde komma i fråga till förstatligande,

synes inskränka sig till fem, högst sju.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

59

Såväl de seminariesakkunniga som skolöverstyrelsen och statskontoret hava

anslutit sig till 1929 års riksdags härovan återgivna uttalande, då riksdagen

utgick ifrån att ett statens övertagande av den del av småskollärarutbildningen,

som hittills påvilat landstingen, icke komme att äga rum under annan förutsättning,

än att landstingen kostnadsfritt och med full äganderätt till staten

överlämnade den för seminarieverksamheten använda fasta och lösa egendom,

varav staten funne sig vara i behov. Jag ansluter mig till denna av myndigheterna

och riksdagen sålunda uttalade uppfattning. Den verkliga vinsten av

småskoleseminariemas förstatligande kommer otvetydigt i längden att ligga

på landstingens sida, genom att staten för framtiden helt övertager de ekonomiska

bördor, som nu påvila landstingen för seminariedriften, liksom ock utgifterna

för den överflödiga lärarpersonalens avlöning. Enligt den senaste

sammanställningen av inkomster och utgifter för de av landsting och stad,

som ej deltager i landsting, upprättade småskoleseminarierna (sammanställningen

avser år 1925 och är bilagd skolöverstyrelsens skrivelse den 23 juni 1927)

uppgingo landstingens anslag till seminarierna till 254,479 kronor 83 öre, vartill

kommo anslag från andra kommuner å 15,718 kronor 72 öre. Att landstingen

emellan uppstått en viss konkurrens i fråga om seminariernas förläggning,

och att även vissa kommuner gjort staten erbjudanden, som äro ägnade

att för staten underlätta lösningen av lokalfrågan, visar givetvis ingenting

annat än att det anses såsom en avsevärd f örmån att inom länet eller orten erhålla

en läroanstalt av detta slag. Därest riksdagen definitivt uppställer nu

angivna villkor, böra på basis härav förhandlingar snarast upptagas med vederbörande

landsting, så att staten erhåller full klarhet örn, vilka landstingsseminarier

som komma att stå till förfogande. På enahanda sätt bör man ock

söka bringa klarhet i den tomtfråga, som enligt vad de sakkunniga omförmäla

sammanhänger med folkskoleseminariets i Strängnäs förändring till ett

småskoleseminarium.

VIII. Organisationens genomförande.

Såsom framgår av skolöverstyrelsens av mig återgivna yttrande över de Organisatio

sakkunnigas betänkande i fråga örn småskoleseminariemas antal och förlägg- neJ^rfndem

ning, har överstyrelsen hävdat den meningen, att det för närvarande icke läte

sig göra att fastställa en slutgiltig seminarieorganisation eller bestämma seminariernas

antal och förläggning. Härför krävdes nämligen vissa principbeslut

och hållpunkter, som ännu icke vore för handen. Inledningsvis framhåller

också överstyrelsen, att överstyrelsen framlagt mera bestämda förslag

endast beträffande sådana sidor av ärendet, vilka vore i det utredda skick,

att de kunde tänkas böra bliva föremål för riksdagens omedelbara prövning,

överstyrelsen förutsatte, att den, sedan frågan blivit av riksdagen behandlad,

erhölle tillfälle att ånyo yttra sig rörande sådana sidor av ärendet, som återstode

att slutgiltigt pröva.

Emellertid framställer överstyrelsen den frågan, huruvida under förutsättning

av småskoleseminariemas förstatligande något redan nu skulle kunna av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lärarna vid

nedlagda seminarier.

.60 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

göras rörande verkställigheten av nämnda förstatligande. Härom yttrar överstyrelsen

följande:

Enligt överstyrelsens mening skulle åtgärder i sådan riktning kunna beslutas

beträffande en mera begränsad del av den föreslagna omorganisationen.

Överstyrelsen åsyftar det även av de sakkunniga föreslagna upprättandet av ett

statens småskoleseminarium i Strängnäs. Redan i sitt utlåtande den 15 januari

1929, återgivet i propositionen nr 121 vid samma års riksdag, framhöll överstyrelsen,

att seminariebyggnaden i Strängnäs efter folkskoleseminariets nedläggande

med fördel skulle kunna användas för ett statens småskoleseminarium,

avsett att ersätta landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping, Västerås

och örebro. Då nu avvecklingen av folkskoleseminariet i Strängnäs avslutas

med vårterminen 1932, skulle ett småskoleseminarium av dubbeltyp där

kunna börja sin verksamhet höstterminen samma år. Därav borde följa, att

de nämnda fyra landstingsseminarierna skulle upphöra med sin verksamhet i

och med utexaminationcn av de nuvarande eleverna, Uppsala och Malmköping''

vårterminen 1931, Örebro och Västerås vårterminen 1932.

Visserligen kunde från det nya seminariet i Strängnäs utexamination ske

först vid slutet av vårterminen 1934. Med hänsyn till det befintliga överskottet

på småskollärarinnor — de sakkunniga framhålla att svårigheterna

att erhålla anställning synas hava varit störst just i de till mälardalen gränsande

länen — torde det från denna synpunkt vara välbehövligt att de nämnda

fyra seminarierna bleve nedlagda ett par år tidigare.

I detta sammanhang torde ock böra tagas under övervägande, huruvida icke

såsom ett första steg i en önskvärd koncentration av småskollärarutbildningen

och därmed följande minskning av lärarproduktionen ytterligare några landstingsseminarier

borde avveckla sin verksamhet snarast möjligt. Överstyrelsen

åsyftar närmast de seminarier, örn vilkas nedläggande i samband med statens

övertagande av småskoleseminarierna någon meningsskiljaktighet icke torde

råda, nämligen Uddevalla och Bollnäs. Slutlig utexamination av de nuvarande

eleverna vid dessa seminarier äger rum vid det förstnämnda år 1931 och vid

det sistnämnda år 1932. Men även seminariet i Borås, där nuvarande första

klassen avgår år 1932, befinner sig i det läget, att någon ny klass icke bör

intagas i år. Överstyrelsen finner sig sålunda böra uttala sig för att seminarierna

i Uppsala, Malmköping och Uddevalla nedläggas med utgången av vårterminen

1931 och att vid seminarierna i Örebro, Västerås, Bollnäs och Borås

icke intages någon ny klass hösten 1931.

I anslutning härtill hemställer överstyrelsen, att, under förutsättning av

erforderlig överenskommelse mellan kronan och Strängnäs stad angående seminarietomten

i Strängnäs, från början av höstterminen 1932 ett dubbelseminarium

måtte upprättas i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets

lokaler, att till landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping och

Uddevalla statsbidrag icke mätte utgå längre än till slutet av vårterminen 1931,

samt att till seminarierna i örebro, Västerås, Bollnäs och Borås statsbidrag

för läsåret 1931/1932 måtte utgå för endast en klassavdelning. Inom överstyrelsen

har undervisningsrådet Björck ansett, att till sistnämnda kategori

borde hänföras jämväl seminarierna i Jönköping och Växjö.

Såsom redan anförts å sid. 7 här ovan, ägde ett sammanträde rum i Stockholm

i januari 1925 med representanter för de småskoleseminarier, som disponerade

över egna byggnader. Vid detta behandlades även frågor rörande seminariepersonalens

ställning, för den händelse utbildningen av småskollärarinnor

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 212.

61

skulle komma att förstatligas. I den promemoria, som mötet enade sig örn, uttalades

i detta avseende, att landstingen borde fordra, att staten övertoge all

ordinarie lärarpersonal vid seminarierna och iklädde sig ansvar för stadgad

avlöning oell pensionering. Detta skulle även gälla lärarpersonalen vid de seminarier,

som kunde komma att nedläggas. Beträffande fast anställd betjäning

borde särskild överenskommelse träffas. Detta förslag blev grundläggande för

den ståndpunkt landstingens förvaltningsutskott och därefter landstingen själva

sedermera kommo att intaga.

I den grundläggande utredningen av år 1927 framhöll skolöverstyrelsen bland

annat, att ordinarie lärare, som voro anställda vid seminarier, som komme att

indragas, måste anses intaga en sådan rättslig ställning gent emot landstingen,

att de icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som enligt

gällande författningar voro förenade med befattningen, då den tillträddes, eller

som senare tillerkänts dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner

hörde i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänsteårsberäkning.

Skolöverstyrelsen erinrade vidare därom, att i fråga örn lärarpersonalen vid

statens nuvarande småskoleseminarier, i den mån dessa voro på ordinarie stat,

bland annat vore föreskrivet, att befattningshavare skall, med bibehållande av

den tjänstegrad och avlöning han innehade, vara pliktig att vid en möjligen

inträdande förändrad organisation av undervisningsväsendet ävensom eljest,

då Kungl. Majit med hänsyn till undervisningsväsendets behov prövade sådant

nödigt, låta sig förflyttas till annan befattning inom undervisningsväsendet.

Någon bestämmelse av motsvarande innebörd funnes icke intagen i kungörelsen

angående avlöning åt lärare vid landstingsseminarier. Ordinarie lärare,

som på grund av seminarieverksamhetens nedläggande komme att bliva utan

befattning, torde därför, ansåg skolöverstyrelsen, intill dess vederbörande befattningshavare

erhölle ordinarie tjänst på annat håll, komma att uppföras på

landstingets indragningsstat. Frågan vore under sådana förhållanden närmast

den, i vad mån landstingen och staten skulle bidraga till kostnaderna för den

lärarpersonal, som sålunda kunde komma att överföras på övergångsstat, och

förordade överstyrelsen för sin del det förslag, som framställts vid förutnämnda

representantmöte i fråga om den ordinarie lärarpersonalen. Detta förslag

syntes överstyrelsen vara med billighet och rättvisa överensstämmande, så

mycket mera som landstingen under ett halvt århundrade haft stora utgifter

för småskollärarutbildningen, vilken dock varit av ett allmänt riksintresse.

I de yttranden, som i anledning av skolöverstyrelsens utredning infordrades

från länsstyrelser, landsting och seminariestyrelser samt från styrelsen för

småskoleseminariemas lärarförening, instämde samtliga, som i saken yttrade

sig, med skolöverstyrelsen i dess synpunkter. Därutöver framställdes från en

del landsting vissa längre gående krav. Ett par landsting yrkade exempelvis,

att staten skulle övertaga all vid deras seminarier anställd personal och ansvara

för dess stadgade avlöning, andra uttalade som sin mening, att beträffande

den fast anställda personalen särskild överenskommelse borde träffas

mellan staten och landstingen. Andra återigen jämte ett par seminariestyrelser

ansågo, att staten borde övertaga ansvaret för rektors särskilda arvode,

bostadsförmåner och rätt till högre pension, och slutligen ansågo ett par, att

det i någon mån borde sörjas för de timlärare, som under en följd av år haft

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

anställning vid ett seminarium med ett så stort antal veckotimmar, att avlöningen

från seminariet utgjort den väsentliga inkomstkällan. Ett landsting

yrkade, att staten borde övertaga ansvaret även för den ordinarie vaktmästaren.

Med anledning av de yttranden, som sålunda avgivits, och på grund av inkomna

nya framställningar anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen att inkomma

med förnyat yttrande. Sådant avgavs den 30 april 1928.

Efter att ha konstaterat, att samtliga myndigheter uttalat sin anslutning till

överstyrelsens förslag om att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen

till de vid landstingsseminarierna anställda ordinarie lärarna, sålunda även de

lärare, vilka på grund av vissa seminariers nedläggande komme att mista sina

befattningar, anförde skolöverstyrelsen beträffande de särskilda yrkandena örn

rektorsarvodet, att den icke kunde principiellt likställa rektor med ordinarie

lärare. Visserligen, förhölle det sig i de flesta fall så, att en av seminariets

lärare förordnades till rektor, men detta förordnande meddelades endast på viss

tid, högst fem år. . Den primära frågan i detta sammanhang vore enligt skolöverstyrelsens

mening, huruvida på grund av gällande författningar landsting

kunde anses skyldigt att utbetala rektorsavlöning, sedan förordnandet som rektor

upphört. Av svaret på denna fråga berodde sedan spörsmålet, huruvida

staten skulle — liksom i fråga örn den ordinarie lärarpersonalen — med bidrag

underlätta landstingens utgifter för ändamålet.

Beträffande därefter frågan örn rektors pensionering fann skolöverstyrelsen

det ostridigt, att enligt nu gällande bestämmelser det stadgade särskilda

rektorsarvodet å 1,000 kronor finge inräknas i pensionsunderlaget och att pension

utginge i enlighet med detta. Det syntes överstyrelsen billigt, att förutvarande

rektor finge bibehållas vid möjligheten till de fördelaktigare pensionsförmåner,

som svarade mot hans ställning i tjänsten, då han på grund av seminariets

nedläggande tvingades att avgå.

I fråga örn Övningslärare och annan fast anställd personal — till exempel

vaktmästare — förklarade sig skolöverstyrelsen behjerta de förhållanden, som

uttalats i yttrandena. Överstyrelsen ansåg emellertid, att dylika specialfrågor

icke kunde generellt lösas, utan torde de åsyftade fallen lämpligen böra

göras till föremål för statsmakternas behandling efter särskild framställning

av vederbörande landsting.

På sätt närmare framgår av redogörelsen å sid. 107—108 i de sakkunnigas

betänkande, hava vissa provisoriska anordningar kommit till stånd beträffande

avlöning och statsbidrag till lärarna vid de nedlagda seminarierna i Öjebyn,

Skellefteå och Kristianstad.

I samband med beslut under år 1930 angående statsbidrag jämte tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa lärare vid seminariet i Skellefteå

förklarade Kungl. Majit, att vad anginge tid, då vederbörande lärare kan komma

att åtnjuta avlöning för tjänstgöring å annan befattning i statens tjänst

eller hos kommun, Kungl. Maj :t i varje särskilt fall ville pröva, om och i vad

mån statsbidrag finge utgå. Därjämte föreskrevs, att vederbörande läns

landstings förvaltningsutskott vid rekvisition av omförmälda medel skulle bifoga

uppgift, huruvida någon av de lärare, rekvisitionen avsåge, innehade annan

befattning i statens tjänst eller hos kommun, vilka löneförmåner han härför

åtnjöte, ävensom vilka avlöningsförmåner han i egenskap av lärare vid

förenämnda seminarium åtnjutit vid tidpunkten för dess nedläggande. Läns
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 63

styrelsen skulle, där så erfordrades, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga yttra rörande detta spörsmål i huvudsak följande:

_ Vad först de ordinarie lärare beträffar, som tjänstgöra vid sådana seminarier,

som övertagas av staten, utgå de sakkunniga från den förutsättningen,

att de bibehållas vid sina tjänster. Vad åter angår lärarna vid de seminarier,

som icke komma att fortsätta sin verksamhet, förefaller det vara riktigast,

att de uppföras på övergångs- eller indragningsstat hos vederbörande landsting,

som således för den tid, som finnes vara behövlig, har att redovisa för

dem, men att staten övertager landstingets förpliktelser. Detta betyder enligt

de sakkunnigas mening, att lärarna i fråga bibehållas vid den avlöning (jämte

tillfällig och provisorisk löneförbättring samt eventuellt utgående dyrtidstilllägg),

som de enligt gällande bestämmelser ägde uppbära vid tidpunkten för

anstaltens nedläggande, samt att de vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande

av en årlig pension till samma belopp, som skulle ha tillkommit dem,

därest de intill uppnåendet av sistnämnda ålder varit i ordinarie tjänst vid

småskoleseminariet. Skulle lärare av denna kategori erhålla annan stadigvarande

befattning i statens tjänst eller hos kommun med löneförmåner, som

minst motsvara dem, han uppburit i sin befattning som seminarielärare, anse

de sakkunniga, att statsbidrag icke vidare bör utgå för sådan lärare. Örn

däremot avlöningsförhållandena mer eller mindre skulle understiga den bestämda

lönen, är det naturligt, att i statsbidrag utgår det belopp, som erfordras

för att jämte lönen i den nya tjänsten motsvara denna lön. I pensionshänseende

bör sådan lärare heller icke erhålla sämre pensionsförmåner, än som för

honom gällde, när han tillträdde den nya tjänsten.

Det kan råda tvekan örn hur det bör förfaras med de ålderstillägg, som enligt

avlöningskungörelsens ordalag kunna komma att utgå. Det är onekligen

något för själva andemeningen i dessa ålderstillägg främmande, att de skulle

kunna intjänas utan tjänstgöring. Å andra sidan sker i detta fall avstängningen

från tjänstgöring utan. vederbörande lärares förvållande. De sakkunniga

ha under sådana omständigheter ansett, att ålderstillägg ej bör utgå under

den tid, lärare befinner sig på övergångsstat; att däremot, därest lärare

inom de närmaste fem åren återinträder i seminarietjänstgöring, hela den tid,

som förflutit. efter avstängningen, må få räknas honom till godo i och för

uppfattning i högre lönegrad.

Som en särskild punkt har landstinget i Kronobergs län jämte ett pär seminariestyrelser

upptagit frågan örn rektorernas avlöning. Landstinget yrkar,

att staten borde svara för att de ordinarie lärarna »bibehållas vid samtliga nu

åtnjutna lagstadgade avlönings- och pensionsförmåner, däri inräknade jämväl

rektors särskilda arvode och bostadsförmåner samt rätt till högre pension»,

och de ovannämnda seminariestyrelserna anse det vara rätt och billigt, att

så sker.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle förutsättningen för att de framställda

yrkandena i sig innebure något berättigat, vara, att rektorstjänsten

vöre att betrakta som en ordinarie befattning i vanlig mening. Så är emellertid

icke förhållandet. Visserligen är det merendels så, som skolöverstyrelsen

framhåller, att en av seminariets ordinarie lärare förordnas till rektor, men

detta förordnande meddelas endast på viss tid — högst 5 år -— och behöver

icke förnyas, när det löpt ut, även om anmärkningar icke äro för handen.

Vad som i föreliggande fall sker, är således, att de överblivna rektorerna falla

tillbaka på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva berättigade till samma

förmåner som de andra befattningshavarna av denna kategori.

De sakkunniga.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver
styrelsen.

De sakkunniga kunna därför icke tillstyrka, att staten i fortsättningen svarar

för de ledigblivna rektorernas särskilda rektorsarvoden eller bostadsersättningar.

Detsamma gäller för sådana fall, där landsting av en eller annan

anledning medgivit sina lärare avlöningsförmåner, som ligga ovanför de lagstadgade.

Det bör vara landstingets sak att hålla lärarna skadeslösa för vad

dessa i sådant avseende anses gå miste örn.

Något annorlunda ligger det till i fråga örn de överblivna rektorernas pensionering.

Enligt nu gällande pensionsbestämmelser får det stadgade särskilda

rektorsarvodet å 1,000 kronor inräknas i pensionsunderlaget för sådan befattningshavare,

och pensionen utgår i enlighet med detta högre pensionsunderlag.

Då en tjänstetid av 15 år är föreskriven för att komma i åtnjutande

av pension som rektor, skulle vid övergången till den nya organisationen åtskilliga

överblivna rektorer icke ha intjänat denna tid och således gå miste örn de

fördelaktigare pensionsförmånerna. Det synes de sakkunniga billigt, att pensionsfrågan

så ordnas, att förutvarande rektor, som tjänstgjort i denna egenskap

under minst 10 år, må bibehållas vid rätten till rektorspension.

Beträffande de önskemål, som från ett par landsting uttalats i fråga örn

Övningslärare eller timlärare och vaktmästare, är det möjligt, att den av skolöverstyrelsen

anvisade utvägen i något fall kan vara den lämpliga; de sakkunniga

anse det likväl under alla omständigheter vara riktigast, att staten icke

ikläder sig ansvar för annan personal än de ordinarie lärarna.

Sedan de sakkunniga erinrat, att vid de fem landstingsseminarier, som föreslagits

till förstatligande, äro anställda 21 ordinarie lärare, att efter nedläggandet

av övriga seminarier 47 ordinarie lärare skulle komma på övergångsstat

samt att de nya statsseminarierna beräknats kräva en personal av 49 ordinarie

lärare (betänkandet sid. lil), yttra de:

Tillsammans skulle alltså finnas 68 vid småskoleseminarier tjänstgörande

eller å indragningsstat hos respektive landsting uppförda ordinarie lärare och

de nya statliga seminariernas behov av lärare skulle således utan svårighet

kunna tillgodoses, för den händelse de överblivna lärarna kunde tagas i anspråk.

I sin utredning fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på att beträffande

lärarpersonalen vid statens nuvarande småskoleseminarier bland annat är

föreskrivet, att befattningshavare vid en möjligen inträdande förändrad organisation

av undervisningsväsendet skall vara pliktig att låta sig förflyttas till

annan befattning inom undervisningsväsendet. Någon bestämmelse av motsvarande

innehåll finnes icke rörande lärare vid landstingsseminarier, och

även örn man kan tänka sig en skyldighet för dessa seminariers lärare att underkasta

sig förflyttning till lärarbefattning vid annan kommunal skola inom

landstingets skolområde, kan denna skyldighet icke sträcka sig till en lärarbefattning

i statens tjänst.

De sakkunniga finna det emellertid önskvärt, att ifrågavarande lärare själva

och snarast möjligt övergå till lärartjänst vid de seminarier, som övertagas av

staten, och för att, i den mån detta är möjligt, underlätta en sådan utveckling,

bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att de ordinarie lärartjänster,

som under en tid av tre år från förstatligandet skola tillsättas vid statens samtliga

småskoleseminarier, icke skola ledigkungöras utan efter prövning av

Kungl. Majit besättas med lärare från de nedlagda landstingsseminariema. I

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande yttrar skolöverstyrelsen angående

denna sak:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

(35

I kapitlet angående ekonomiska synpunkter hava de sakkunniga upptagit

bland annat frågan om lärarnas ställning vid de landstingsseminarier, som i

samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen komma att nedläggas

samt framlagt förslag beträffande vederbörande lärares och rektorers

avlönings- och pensionsförhållanden ävensom statsbidrag till avlönande av lärare

på övergångsstat. Ehuru överstyrelsen i det stora hela kan ansluta sig

till de sakkunnigas nu berörda förslag, har överstyrelsen dock funnit att det

särskilt på en punkt, nämligen rörande sådan lärares avlöning vid det fall,

att han erhåller annan avlönad befattning, bör bliva föremål för ytterligare

övervägande. Tiden har dock icke medgivit att nu närmare utreda denna fråga.

Därmed torde också kunna anstå, enär vid riksdagens bifall till vad Kungl.

Maj:t beträffande denna sak föreslagit under punkten 209 i bilaga till statsverkspropositionen,

åttonde huvudtiteln, innevarande riksdag, frågan vinner en

provisorisk lösning även för budgetåret 1931/1982.

Statskontoret anför beträffande förevarande fråga i ett den 19 juli 1928

avgivet utlåtande följande:

Det torde vara uppenbart, att landstingen bliva skyldiga att svara för den i

avlöningskungörelsen (nr 890/1919) fastställda avlöningen åt de ordinarie lärare

vid landstingsseminarierna, som icke erhålla anställning vid de nya statsseminarierna.

Det torde dock få anses skäligt, att staten bidrager till sagda avlöning

i samma omfattning som nu. Ett provisoriskt medgivande i sådan riktning har

ju också lämnats av 1928 års riksdag (skr. nr 8 A. p. 170). Av det i statsverkspropositionen

(p. 177) återgivna uttalande av vederbörande departementschef

i sistberörda fråga framgår emellertid, att det lämnade medgivandet måste

anses innefatta bemyndigande att utbetala jämväl tillfällig löneförbättring och

dyrtidstillägg. I denna punkt måste statskontoret ställa sig ytterst tveksamt.

Såsom skolöverstyrelsen framhållit föreligger ingen förflyttningsskyldighet för

landstingsseminariernas lärare. Vid sådant förhållande kan det inträffa att

dessa lärare, örn de vid seminariernas upphörande få bibehålla full avlöning,

icke söka nya tjänster eller ens mottaga tjänster vid de nyinrättade seminarierna.

Statskontoret anser sig därför böra föreslå, att, i likhet med vad statskontoret

i utlåtande den 21 september 1927 föreslagit i fråga örn lärare vid

dövstumsundervisningsväsendet, dessa lärare få nöja sig med den dem tillkommande

fasta avlöning. Med hänsyn emellertid till att endast en del av lärarna

omedelbart vid statens övertagande av seminarierna kunna vinna anställning

inom den nya organisationen, och att det alltså torde draga någon tid, innan de

övriga kunna erhålla sådan eller annan lämplig anställning, torde billigheten

bjuda att dessa mera tillfälliga förmåner likväl få utgå under viss övergångstid,

förslagsvis två år, samt att det därefter må ankomma på Kungl. Maj:ts förnyade

prövning, huruvida ifrågavarande förmåner må utgå under längre tid.

Då skolöverstyrelsen synes hava för avsikt att ordna så, att samtliga rektorsförordnanden

upphöra vid tidpunkten för omorganisationen, komma de överblivna

rektorerna att återfalla på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva

berättigade till samma förmåner som befattningshavare av denna kategori.

Vad angår gäldande av pensionsavgiften till statens pensionsanstalt för överblivna

ordinarie lärare inträder ingen ändring i nuvarande förhållanden. Rektor

torde med omorganisationen få åtnöjas med ordinarie lärares pensionsunderlag.

Icke-ordinarie befattningshavares delägarskap i anstalten upphör med

anställningen. -— För reglerande av pensionsförhållandena synas alltså särskilda

föreskrifter icke vara erforderliga.

Då, såsom ovan nämnts, skyldighet icke föreligger för landstingsseminariernas

lärare att låta sig förflyttas till de nya statsseminarierna, synes det stats
Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sand. 186 käft. (Nr 212.) 5

Stats
kontoret.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departe
ments
chefen.

kontoret riktigast att tjänsterna vid sistnämnda seminarier ledigförklaras dock

med ansökningsrätt allenast för de förutvarande lärarna vid landstingsseminarierna.

Vid ärendets behandling i statskontoret uttalades skiljaktig mening av statskommissarien

Spilhammar, som yttrade:

Då det av 1928 års riksdag lämnade medgivandet, att staten skulle bidraga i

samma omfattning som för det dåvarande till den i avlöningskungörelsen (nr

890/1919) fastställda avlöningen åt de ordinarie lärare vid landstingsseminarierna,

som icke erhölle anställning vid de nya statsseminarierna, måste anses innefatta

bemyndigande att till dessa lärare utbetala jämväl tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg och någon förflyttningsskyldighet för landstingsseminariemas

lärare icke förelåge, syntes det icke riktigt att för den nya organisationens

genomförande dessa lärare skulle tvingas att, vid eventuell förlust av en

del av dem förut tillkommande avlöning, mottaga anställning inom annat landstingsområde

än det, inom vilket de dittills tjänstgjort. Än obilligare syntes

förhållandena kunna bliva för de lärare, som, örn också därtill villiga, icke

kunde vinna anställning inom den nya organisationen.

Reservanten kunde sålunda icke ansluta sig till det av statskontorets majoritet

i förevarande avseende gjorda uttalandet utan ansåge den lärare, vilken icke

kunde beredas anställning vid seminarium inom det landstingsområde, där han

tjänstgjort, böra vara bibehållen vid samtliga sina avlöningsförmåner.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande har statskontoret icke uttalat

sig i förevarande ämne.

Skolöverstyrelsen har med den motivering, som framgår av ovanstående redogörelse,

föreslagit ett partiellt genomförande av seminariereformen i sådan

ordning, att beslut omedelbarligen fattas örn upprättande av ett dubbelseminarium

i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets lokaler.

Verksamheten vid det nya seminariet skulle då kunna taga sin början med

höstterminen 1932. Vidare anser överstyrelsen att redan nu borde fattas beslut

örn vissa landstingsseminariers nedläggande snarast möjligt, nämligen seminarierna

i Uppsala, Malmköping och Uddevalla vid vårterminens slut 1931

och seminarierna i Örebro, Västerås, Bollnäs och Borås med slutet av vårterminen

1932. En reservant inom överstyrelsen har ansett, att beslut örn sådant

nedläggande borde innefatta även seminarierna i Jönköping och Växjö.

Då, såsom jag redan angivit, jag stannat i den uppfattningen, att frågan om

de blivande seminariernas antal och förläggning bör uppskjutas till 1932 års

riksdag, har jag naturligen icke förbisett önskvärdheten av att snarast möjligt

komma till ett resultat beträffande vissa av de blivande eller de nuvarande

seminarierna. Därvid läge det närmast till hands att redan nu fatta beslut i

fråga om upprättande av ett småskoleseminarium i Strängnäs. Då jag emellertid

vid ett mera ingående övervägande av frågan kommit till det resultatet,

att ett sådant partiellt genomförande av reformen icke lämpligen bör ske, så

har detta berott på, att ett inslående på denna väg, med hänsyn till den ovisshet

i avseende på den slutliga organisationens gestaltning, som karakteriserar

läget, dock skulle utgöra ett föregripande av planmässigheten i det hela och

de möjligheter, som under frågans fortsatta utredning kunna tänkas uppkomma.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 212.

67

Vid den nya seminarieorganisationens slutliga genomförande måste tydligen

även frågan örn lärarna vid de nedlagda landstingsseminarierna och därmed

sammanhängande avlönings-, statsbidrags- och pensionsspörsmål bringas till

slutgiltig lösning. Även beträffande dessa frågor gäller, vad jag förut anfört

örn en del andra, att de icke föreligga i det utredda skick att jag nu är beredd

tillstyrka Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga bestämda förslag till problemens

lösning. Jag vill endast i korthet beröra några av dessa problem.

Det gäller till en början att skilja mellan frågan örn avlöning och frågan örn

statsbidrag till lärarna vid nedlagda landstingsseminarier. Dessa lärare komma

på landstingens indragningsstat, och avlöningsfrågan utgör sålunda ett

mellanhavande mellan vederbörande lärare och seminariets huvudman, landstinget.

Då en lärare på sådan indragningsstat erhåller annan ordinarie befattning,

blir landstinget givetvis löst från alla förpliktelser gent emot läraren.

Men så länge ordinarie lärare kvarstår på indragningsstaten, dit han

överförts utan eget förvållande, äger han givetvis att uppbära alla de avlöningsförmåner

— såväl grundlön och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg samt eventuellt kommunala tillägg utöver de författningsenliga

förmånerna — på vilka han gent emot landstinget kan göra rättsligt

grundade anspråk gällande på grund av anställningsvillkoren och med den ordinarie

befattningen överhuvud sammanhängande omständigheter.

Det torde därför icke förhålla sig så, att riksdagen utan vidare kan besluta

i vad mån vederbörande befattningshavare skall få behålla sina avlöningsförmåner

såsom ordinarie lärare. Vad riksdagen däremot torde hava att besluta

örn är, i vad mån staten bör hjälpa landstingen med bidrag till ifrågavarande

avlöning. Jag kan icke finna annat än att den princip riksdagen i sådant hänseende

följt under de senare åren, då det gällt att provisoriskt ordna denna

fråga, är den riktiga, nämligen att statsbidrag utgår till landstinget med belopp

motsvarande samtliga författningsenliga löneförmåner, innefattande sålunda

även provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg. Däremot synes

mig staten icke böra lämna bidrag till sådana lönetillägg, vilka landstingen

må hava tillförsäkrat lärarna utöver de författningsenligt bestämda, och

vilka lärarna eventuellt kunna göra rättsligt anspråk på att få behålla även

efter seminariets nedläggande.

Att de ordinarie lärarna på indragningsstat skola få bibehålla sin pensionsrätt

i statens pensionsanstalt, därom synas inga meningsskiljaktigheter hava

varit rådande. Starka billighetsskäl synas mig också tala för det av de sakkunniga

framlagda och av skolöverstyrelsen understödda förslaget, att rektor

* vid nedlagt småskoleseminarium, då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor,

må bibehållas vid rätten till rektorspensionen.

IX. Ekonomiska frågor.

Beträffande de kostnader, som seminariereformen skulle åsamka statsverket,

hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I fråga om engångskostnader.

Byggnadsstyrelsens förslag1 till nybyggnads-, förändrings- och reparationsarbeten

beträffande de landstingsseminarier, som av de sakkunniga förordats

till förstatligande, slutade på en kostnadssumma av 169,600 kronor, fördelade

på följande sätt:

Seminarium

Nybyggnad

Förändrings-

arbeten

Reparations-

arbeten

Linköping...............

37,800

9,500

Lund...................

—

60,400

9,800

Halmstad...........

—

24,300

7,300

Falun.................

—

6,200

7,500

Östersund...............

—

6,800

Vilka brister som genom de föreslagna anordningarna skulle avhjälpas, ha i

seminarieöversikterna*2 närmare angivits samtidigt med att de sakkunniga givit

tillkänna den uppfattning, sorn de själva kommit till, rörande dessa ting under

sina besök vid de skilda läroanstalterna. Det är huvudsakligen den nya (av

byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen föreslagna) gymnastikbyggnaden i

Linköping, som de sätta i fråga.

Till summan här ovan böra läggas de 98,800 kronor, som byggnadsstyrelsen

i annat sammanhang ansett nödvändiga för att iordningställa de ledigblivna

seminarielokalerna i Strängnäs. Där är närmast inläggandet av ny värmeledning,

varom tveksamhet räder. Den skulle draga en kostnad av 33,000 kronor.

Folkskoleseminariets i Skara iordningställande för ett dubbelseminarium

skulle enligt byggnadsstyrelsens beräkningar draga en kostnad av 150,800

kronor. I fråga örn dubbelseminariet i Kalmar skulle staten ej betungas med

några byggnadskostnader.

Då de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda förslaget örn utbildningstidens

utsträckning till tre år, ha de vid bedömandet av utrymmesfrågan endast

tagit hänsyn till för tvåårig utbildningskurs erforderliga lokaler. För övrigt

gå de ut ifrån att den promemoria, som skolöverstyrelsen upprättat rörande

lokalbehovet vid tvåårigt enkel- och dubbelseminarium, mera är att betrakta

såsorn ett program av en jämförelsevis hög standard, som lämpligen bör följas,

då fråga är om nyanläggning eller mera omfattande förändringar. I de fall

åter, då redan befintliga seminariebyggnader övertagas och lokalerna kunna

sägas vara i stort sett ändamålsenliga och tillräckliga, anse de sakkunniga alldeles

som skolöverstyrelsen, att krav på utvidgning icke bör framställas, om

ett eller annat specialrum skulle fattas, endast undervisningen kan upprätt- *

hållas utan större olägenheter.

De sakkunniga^anse dessutom, att de förbättringar i fråga örn lokalerna, som

föreslagits och måste anses vara nödvändiga, icke böra komma till utförande på

en gång eller omedelbart efter förstatligandet. Det torde i stället vara lämpligt,

att de genomföras successivt och efter framställning från vederbörande

seminarium. De kunna då bättre anpassas efter de krav på ändringar, som

erfarenheten funnit vara ofrånkomliga och ändamålsenliga.

1 Jfr sid. 11. 2 Jfr sid. 54.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£12. 69

o Skolöverstyrelsens förslag1 till komplettering av den lösa egendomen slutade

på en kostnadssumma av 70,735 kronor enligt följande fördelning:

Seminarium

Rumsinven-

tarier

Undervis-

ningsmate-

riel

Bokbestånd

Summa

Linköping..............

12,881

6,245

_

19,126

Lund................

5,294

3,530

4,800

13,624

Halmstad..............

7,225

4,695

3,600

15,520

Falun................

5,429

2,770

—

8,199

Ostersund..............

6,596

4,070

3,600

14,266

Vid beräkningen av erforderliga ruinsinventarier och kostnaderna för dessa

har skolöverstyrelsen vid de skilda seminarierna i första hand räknat med

nyanskaffning för felande rum i enlighet med standardtabellen å sid. 82 i de

sakkunnigas betänkande återgiven. Därjämte har kompletteringsbehovet för

redan befintliga rum prövats mera individuellt med hänsyn i varje särskilt fall

till olika på saken inverkande omständigheter, så långt dessa varit möjligt att

bedöma.

I fråga örn kompletteringssummans storlek och örn dess fördelning seminarierna

emellan är i det stora hela inga invändningar att göra. De sakkunniga

ha här och var konstaterat bristfälligheter och detta icke minst i fråga om

biblioteken. Dock vill det synas, som örn siffrorna i någon mån skulle kunna

nedbringas. ^Skulle den föreslagna nya gymnastikbyggnaden i Linköping icke

bliva av, frångå de 5,525 kronor, som ingå i siffran rörande rumsinventarier

för detta seminarium. Däremot tillkomma 9,520 kronor, som skolöverstyrelsen

beräknat för rumsinventarier i Strängnäs. De sakkunniga förutsätta, att de

vid Skara folkskoleseminarium befintliga rumsinventarierna såväl som undervisningsmaterielen

och bokbeståndet äro tillräckliga även vid seminariets förändring

till dubbelseminarium för småskollärarinneutbildning. Men för dubbelseminariet

i Kalmar kräves med all sannolikhet full nyanskaffning.

Kompletteringen bör emellertid även i detta avseende ske successivt, och det

finns härvidlag ett särskilt skäl, som talar för en sådan anordning. De s!akkunniga

ha för avsikt att föreslå, att staten vid övertagandet av småskollärarinneutbildningen

också skall övertaga det ekonomiska ansvaret för all den

ordinarie lärarpersonal, som är anställd icke allenast vid de seminarier, som

övertagas, utan jämväl vid de övriga. Det är under sådana omständigheter en

rimlig begäran, att de landsting, vilkas seminarier ej längre skola fortsätta sin

verksamhet, till staten överlämna den lösa egendom, som staten kan önska

övertaga. De sakkunniga mena därför, att kompletteringar i större omfattning

icke böra ske, förrän en granskning ägt rum av det förråd, som sålunda kan

bliva tillgängligt.

I fråga om årskostnader.

Vid beräkning av de årliga driftskostnaderna för den seminarieorganisation,

som de sakkunniga förorda till förstatligande, ha skolöverstyrelsens statförslag

i dess utredning år 1927 blivit följda, enär de vid granskning i det stora

hela ej föranlett någon erinran från de sakkunnigas sida.

Vid uppgörande av sina förslag utgick skolöverstyrelsen ifrån de nu gallan
-

1 Jfr sid. 11.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Martts proposition nr 212.

de avlöningarna jämlikt kungörelsen den 31 december 1919, nr 890, angående

avlöning åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, inrättade

småskoleseminarier samt angående statsbidrag till sådana seminarier.

Beträffande lärarna förutsattes, att vid enkelseminarium erfordras jämte

rektor, som upptagits såsom manlig, fyra lärare med full tjänstgöring, därav

en beräknats vara manlig och tre kvinnliga. I övrigt skulle undervisningen

skötas av timlärare, företrädesvis i de särskilda övningsämnena.

För närvarande utgår tillfällig löneförbättring för lärarna vid landstingssemin

ari erna, med ett belopp utgörande tre fjärdedelar av det, som är bestämt för

lärarna vid statens småskoleseminarier. I sin gjorda beräkning förutsatte överstyrelsen

för lärarna i de nya statsseminariema full likställighet i nämnda hänseende.

Läkararvodet, som skolöverstyrelsen upptog till 700 kronor, var, enligt

vad de sakkunniga inhämtat, beräknat med ledning av den ersättning, som i allmänhet

utgått till läkare vid småskoleseminarium och med särskild hänsyn tagen

till, att ifrågavarande läkare icke endast skola verkställa undersökningar utan

jämväl vid sjukdom ägna den sjuke vård och tillsyn. Bibliotekariearvodena

voro likaledes beräknade med ledning av numera utgående ersättning. De utgifter

i övrigt, till vaktmästare, värme, lyse m. m., som upptagits, hade beräknats

med ledning av de utgifter, som i verkligheten visat sig erforderliga

vid de bäst ordnade seminarierna, varjämte i tillämpliga delar jämförelse gjorts

med statens småskoleseminarier.

Dyrtidstilläggen voro beräknade efter den för vårterminen 1927 gällande

tilläggsprocenten och beloppen för elevstipendier endast approximativt beräknade.

I fråga örn de senare ha de sakkunniga tagit dem med utan att vilja

binda sig vid summan. För övrigt äro i nedanstående förslag dyrtidstillägg

och tillfällig löneförbättring icke medräknade.

A. Förslag till utgiftsstat flir tvåklassigt småskoleseminarium (enkelseminarium).

1. Lär ar avlöning ar.

Lön

a) rektor, manlig (utom bostad eller bo
stadsersättning).

..........

b) ämneslärare: 1 manlig........

1 kvinnlig........

övningsskollftrare: 2 kvinnliga . . . .

c) timlärare: musik 10 tim. X 95 kronor =

gymnastik 10 tim. X 95 kr. =

hushållsgöromål 10 tim. X 90

kronor =.........

trädgårdsskötsel 21/* tim. X

140 kronor =.......

d) vikariearvoden, förslagsvis......

2,900

2,100

1,800

3,600

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode..............

b) bibliotekariearvode............

Tjänst- gör! ngs- pengar

llders-

tillägg

Samma

1,500

1,300

1,000

2,000

950

950

1,200

1,200

900

1,800

5.600

4.600

3,700

7,400

900

350

3,150

1,000

25,450

. 700

. 150

850

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts proposition nr tolt.

3. Utgifter till materiel, ljus m. m.

a) vaktmästare (utom bostad och bränsle)............. 1,800

b) undervisningsmateriel och böcker............... 1,000

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål..... 300

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning........... 3,000

e) tryckningskostnader..................... 400

f) inventarier och deras underhåll................ 750

g) övriga utgifter........................ 500

7,750

4. Elevstipendier...........5,000

Sammandrag:

1. . .................kronor 25,450

2 ................... * 850

3 ................... > 7,750

4 ................ » 5,000

Kronor 39,050

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga

ålderstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 5,100. Minimibelopp

alltså kronor 33,950.

B. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium (dubbelseminarium),

byggt p& enahanda grunder som för enkelseminarium.

1. Lär ar avlöning ar.

TjänstLön

göringspengar
a)

rektor, manlig (utom bostad eller bo
stadsersättning).

.......... 3,100 1,800

b) ämneslärare: 1 manlig........ 2,100 1,300

3 kvinnliga....... 5,400 3,000

övningsskollärare: 3 kvinnliga..... 5,400 3,000

c) timlärare: musik 21 tim. X 95 kr. = . . 1,995

gymnastik 20 tim. X 95 kr. = 1,900

husligt arbete 48 tim. X 90

kronor =......... 4,320

trädgårdsskötsel 5 tim. X 140

kronor =......... 700

d) vikariearvoden, förslagsvis......

Ålders
tillägg
-

Samma

1,200 6,100

1,200 4,600

2,700 11,100

2,700 11,100

8,915

2,000

43,815

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode......................... 1,200

b) bibliotekariearvode..................... 225

1,425

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition, nr £1%.

3. Utgifter till materiel, ljus m. m.

a) vaktmästare (utom bostad och bränsle)............. 1,800

b) undervisningsmateriel och böcker ............... 1,500

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål..... 500

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning........... 5,000

e) tryckningskostnader..................... 600

f) inventarier och deras underhåll................ 1,200

g) övriga utgifter.................•...... 900

11,500

4. Elevstipendier..........10,000

Sammandrag:

1...................kronor 43,815

2. » 1,425

3 ................... » 11,500

4 ................... » 10,000

Kronor 66,740

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga

ålderstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 7,800. Minimibelopp

alltså kronor 58,940.

De sakkunniga ha förordat en seminarieorganisation, omfattande — vid sidan

av statens nuvarande 4 seminarier — 3 dubbel- och 5 enkelseminarier. Den

sammanlagda årliga kostnaden för dessa skulle med utgångspunkt från här

ovan angivna normalstater utgöra:

för tre dubbelseminarier kronor........• . . . 200,220: —

för fem enkelseminarier » ........... 195.250: —

Tillsammans kronor 395,470: —

med kostnaderna för elevstipendier inräknade men utom dyrtidstillägg och

tillfällig löneförbättring samt under förutsättning, att samtliga lärare befinna

sig i högsta ''lönegraden. (Frånräknas de beräknade kostnaderna för elevstipendier,

blir summan kronor 340,470:—.) I den mån lärarna stå i lägre

lönegrad, minskas årskostnaderna, likaså för den händelse vid en del seminarier

allt framgent anställas kvinnliga rektorer och i övrigt enbart kvinnliga

lärare.

Jämväl andra omständigheter kunna, såsom skolöverstyrelsens påpekar, samverka

till att årskostnaderna i tillämpningen komma att ställa sig lägre än de

i staterna upptagna förslagsbeloppen. Sålunda kommer antagligen endast vid

ett fåtal seminarier trädgårdsskötsel att bedrivas och förslagsbeloppen för sjukvikarierna

torde i normala fall endast komma att partiellt tagas i anspråk.

Statens nuvarande kostnader för småskollärarutbildningen vid landstingsseminarierna

uppgår för budgetåret 1930/1931 till 375,000 kronor förutom

dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring.

Enligt de av riksdagen för budgetåret 1930/1931 fastställda staterna för

statens seminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele, uppgå kostnaderna för

dessa under samma budgetår till 173,000 kronor. För det tvåklassiga seminariet

i Hagaström slutar staten på en summa av 37,500 kronor. Statsverkets

årliga omkostnader för hela småskoleseminarieorganisationen skulle följaktligen

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

73

komma att uppgå till 605,970 kronor mot nuvarande sammanlagda årskostnad

av 585,500 kronor, förutom dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring samt kostnader

för lärare å övergångsstat.

Sedan de sakkunniga därefter diskuterat vissa frågor rörande lärarpersonalen

övergå de till

Statens kostnad för lärarnas uppförande på övergångsstat.

Enligt nu gällande författningar utgår avlöning för ordinarie lärare med

följande belopp i de olika lönegraderna:

I II III IV

manlig lärare kronor.............. 3,400 3,800 4,200 4,600

kvinnlig lärare kronor............. 2,800 3,100 3,400 3,700

Under antagande att 47 ordinarie lärare måste uppföras på övergångsstat,

skulle det första årets kostnader med hänsyn till de lönegrader, i vilka dessa

lärare befinna sig, komma att uppgå till 171,500 kronor. Härtill komma utgifter

för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, ävensom de pensionsavgifter,

som från landstingen överföras på staten (kronor 204: 44 för varje manlig

och kronor 164:44 för varje kvinnlig lärare).

Skulle de 28 lärarbefattningar, som beräknas bliva erforderliga vid de nya

statsseminarierna, komma att besättas med lärare från indragna seminarier

och går man ut ifrån, att de äldre lärarna därvidlag borde ha företräde framför

de yngre, skulle årskostnaden avsevärt reduceras. Hur de verkliga kostnaderna

komma att ställa sig är omöjligt att beräkna; anslaget till lärarlönema

på övergångsstat under det första året torde emellertid förslagsvis kunna

sättas till 100,000 kronor, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg oberäknade.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 19 juli 1928 förklarat sig ej hava

något att erinra mot de av skolöverstyrelsen föreslagna staterna för olika typer

av småskoleseminarier.

Då de sakkunniga avstyrkt lärokursens utsträckning till treårig hava de

ansett sig sakna anledning att framlägga kostnadsberäkningar för den av dem

föreslagna seminarieorganisationen under annan förutsättning än med bibehållen

tvåårig utbildningskurs.

Engångskostnaderna med anledning av byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-,

förändrings- och reparationsarbeten beträffande de landstingsseminarier,

som av de sakkunniga förordats, hava beräknats till 169,600 kronor.

Därtill komma kostnaderna för iordningställande av seminariet i Strängnäs,

98,800 kronor, samt av seminariet i Skara, 150,800 kronor. Kompletteringen

av den lösa egendomen vid de nya statsseminarierna skulle enligt de sakkunnigas

av mig nyss angivna beräkningar för landstingsseminariema sluta å

en summa av 70,735 kronor, vartill skulle •— likaledes enligt de sakkunniga —

komma inventarier m. m. i Kalmar och Strängnäs å 35,448 kronor. Slutsumman

beträffande den lösa egendomen skulle alltså bliva 106,483 kronor och

hela summan av engångskostnaderna 525,383 kronor. I likhet med de sakkunniga

har jag dock den uppfattningen, att nämnda belopp bör kunna vid

verkställigheten nedbringas åtskilligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 186 haft. Nr 212. 6

Stats
kontoret.

Departe
ments
chefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 818.

I fråga örn årskostnaderna för de nya seminarierna sluta de sakkunnigas

beräkningar på ett belopp av 395,470 kronor, dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring

oberäknade. Därtill komma kostnaderna för de nuvarande fyra

statsseminarierna. Statens kostnad för vissa lärares uppförande på övergångsstat

har de sakkunniga approximativt beräknat till 100,000 kronor under första

året.

Då det icke är fråga örn att för innevarande riksdag framlägga några anslagsäskanden,

har jag endast velat erinra om de av de sakkunniga framlagda

beräkningarna, vilka giva en vägledning för bedömandet av den kostnadsram,

inom vilken den ifrågasatta reformen angående statens övertagande av småskollärarutbildningen

må kunna genomföras. Givetvis kunna de erforderliga

engångsanslagen fördelas på flera år.

X. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, det Eders Kungl.

Maj :t täcktes föreslå riksdagen att

dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid

mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken

hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,

skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.

Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande

statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i

varje klassavdelning skall gälla'' vad jag i det föregående angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och

stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar

den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,

varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag

för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium

må i de fall, Kungl. Majit finner omständigheterna sådant

påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första klassen

icke må äga rum under läsåret 1931—1932.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 75

INNEHÅLL.

Sid.

I. Frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen ''...... 2

Departementschefen.....................15

II. Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleseminarierna.....17

Departementschefen.....................38

III. Lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor..........39

Departementschefen.....................45

IV. Elevantalet i seminarieklasserna..................46

Departementschefen.....................50

V. Lärarkompetensen vid seminarierna................51

Departementschefen.....................53

VI. Seminariernas antal och förläggning................53

Departementschefen.....................56

VII. Lokalbehovet..........................56

Departementschefen.....................58

VIII. Organisationens genomförande....... 59

Departementschefen.....................66

IX. Ekonomiska frågor.......................67

Departementschefen.....................73

X. Hemställan.........................74

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1931:114 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående Omorganisation av småskoleseminarierna to. to. jämte fyra i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten