Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation m. m

1932-02-26 · 95 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 90 av 95 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:134, Angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj.ls proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

beträffande fortsättningsskolans organisation m. m.;

given Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed,

Laesson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför:

Vid anmälan den 4 januari 1932 av anslagsbehoven under riksstatens åttonde

huvudtitel för budgetåret 1932/1933 hemställde jag under punkt 196,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på den proposition

angående fortsättningsskolans organisation, som kunde varda riksdagen förelagd,

beräkna en höjning av det ordinarie förslagsanslaget till understöd för

avlönande av lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 200,000

kronor till 5,200,000 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl. Majit

bifallen. Vid sagda tillfälle erinrade jag om ett av 1929 års fortsättningsBiliang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 1

Ändrade

bestämmel

ser beträffande

1''ortsättningsskolans

omorganisation
-

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skolsakkunniga utarbetat förslag rörande fortsättningsskolans organisation

och förklarade min avsikt vara att framdeles hos Kungl. Majit hemställa om

avlåtande av ett på nämnda betänkande grundat förslag till 1932 års riksdag.

Jag anhåller nu att få återkomma till detta ärende och ber då att först

få lämna en kortfattad redogörelse för fortsättningsskolans organisation samt

för de förändringar i avseende härå, som vidtagits eller föreslagits efter

det fortsättningsskolan jämlikt beslut av 1918 års riksdag blev obligatorisk.

Enligt den på grund av nämnda riksdagsbeslut av Kungl. Majit den 16

september 1918 utfärdade stadgan för fortsättningsskolan, (nr 1001/1918)

är varje skoldistrikt skyldigt att upprätta en eller, där förhållandena sådant

påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor, och envar lärjunge, som

med fullständigt avgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan eller på

annat sätt inhämtat motsvarande kunskaper, är pliktig inträda i fortsättningsskolan,

såvida han ej åtnjuter annan jämförlig undervisning. För

lärjungar, som genomgått mindre folkskola, skall mindre fortsättningsskola

anordnas, och lärjungar, som genomgått folkskola utan att erhålla fullständigt

avgångsbetyg, skola hänvisas till repetitionsskola. Mindre fortsättningsskolor

och repetitionsskolor sammanföras under den gemensamma benämningen

ersättningsskolor. Beträffande fortsättningsskolplikten i övrigt bestämdes

1918 bland annat, att den efter beslut av vederbörande skoldistrikt

skall omfatta minst 360 och högst 540 timmar, fördelade på två — undantagsvis

efter särskilt medgivande tre — årskurser, dock att skolplikten i

varje fall upphör, då den skol piik fige fyllt 18 år.

Nämnda grundläggande bestämmelser hava genom beslut av 1925 och

1928 års riksdagar i viss mån ändrats. År 1925 medgavs sålunda, att för

lärjungar, som avgått från sjuårig folkskola av huvudform (heltidsläsande folkskola)

eller från sjuårig mindre folkskola av första D-formen (heltidsläsande

mindre folkskola), kursen finge inskränkas till att omfatta endast en årskurs

med minst 180 undervisningstimmar, alltså en minskning av fortsättningsskolplikten

till hälften av den förut stadgade. Riksdagen betonade emellertid därvid

uttryckligen, att en förutsättning härför vöre, att undervisningen under sjunde

folkskolåret ordnades så att därunder inhämtades minst så mycket av det

för fortsättningsskolan särskilt föreskrivna kunskapsstoff, som eljest skulle

hava inhämtats under det första året i fortsättningsskolan. År 1928 medgavs,

att även skoldistrikt med halvtidsläsande sjuåriga folkskolor finge anordna

fortsättningsskolan såsom ettårig, dock under villkor att kursen omfattade

minst 360 timmar. Därjämte beslöt 1928 års riksdag, att undervisningen

i fortsättningsskolan Hnge efter medgivande av Kungl. Majit till en

del förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan.

Angående den tid, inom vilken den obligatoriska fortsättningsskolan skulle

vara allestädes införd, bestämde 1918 års riksdag, att skoldistrikten skulle

senast vid utgången av år 1924 hava på sätt i stadgan föreskrives ordnat

den fortsatta undervisningen, såvida icke Kungl. Majit i större eller mindre

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

män för viss tid medgivit skoldistrikt befrielse från vad enligt stadgan eljest

ålåge distriktet. Genom beslut av 1923 års riksdag utsträcktes övergångstiden

till utgången av år 1926. Under år 1927 eller senast 1928 hava fortsättningsskolor

inrättats i samtliga skoldistrikt, som ej redan tidigare ordnat

den fortsatta undervisningen, och under år 1929 infördes följaktligen fortsättningsskolans

andra årskurs även i de skoldistrikt, där man i det längsta

dröjt med att upprätta fortsättningsskolor. Uppskov med fortsättningsskolpliktens

ikraftträdande har icke behövt ifrågakomma beträffande skolområden

med egentliga folkskolor. Men ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt

i övre Norrland har av Kungl. Majit för viss tid befriats från skyldigheten

att anordna fortsatt undervisning inom de skolområden, där folkskol

undervisningen meddelas i mindre folkskolor. Dessa medgivanden utgå i

regel med läsåret 1931/1932.

Utöver de sålunda av riksdagen beslutade förändringarna beträffande 1918

ära fortsättningsskola har riksdagen begärt vissa utredningar i frågor angående

denna skola.

Sålunda anhöll 1927 års riksdag, med anledning av en inom riksdagens

andra kammare väckt motion, i skrivelse den 2 juni 1927, nr 255, att Kungl.

Majit täcktes taga under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas

i folkskolans undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan

komme att inrymma jämväl den kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolans

undervisning.

Sedan Kungl. Majit den 18 juni 1927 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva

utlåtande med anledning av nämnda riksdagsskrivelse, avgav överstyrelsen

den 19 oktober 1928 ett omfattande utlåtande i frågan, vilket

utlåtande finnes återgivet såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr lil)

vid 1929 års riksdag. I detta utlåtande avstyrkte överstyrelsen en anordning,

som skulle innebära, att sjunde klassen i sjuklassig folkskola av

A-form skulle i sig fullständigt upptaga den tvååriga fortsättningsskolans

lärokurs och att skoldistrikt skulle befrias från att upprätta fortsättningsskola

för lärjungar, som avgått från sådan sjunde klass.

Sedermera anhöll 1929 års riksdag i skrivelse den 25 maj 1929, nr 214,

i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan, att Kungl

Majit täcktes framlägga utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar

från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg

genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad

kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt.

Vid anmälan härav inför Kungl. Majit den 5 juli 1929 yttrade dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat följande:

Bestämmelserna rörande fortsättningsskolans anordning hava efter sin

tillkomst år 1918 sedermera blivit underkastade väsentliga jämkningar. Dels

har övergångstiden för den obligatoriska fortsättningsskolans genomförande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

utsträckts utöver vad från början var beräknat, dels hava vissa modifikationer

vidtagits i avseende å fortsättningsskolekursens längd, dels ock hava

andra förändringar kommit till stånd beträffande fortsättningsskolans anordning

och undervisningstidens förläggning, alla avsedda att underlätta

fortsättningsskolans anpassning efter förhållandena på olika orter. Vid genomförande

av de ändringar i fortsättningsskolans organisation, som sålunda

av riksdagen beslutats, hava betydande meningsskiljaktigheter kommit till

uttryck, och vitt skilda uppfattningar torde alltjämt göra sig gällande i avseende

å den lämpligaste organisationen av denna skolform. Det synes

mig angeläget att söka tillse, i vad mån man kunde erhålla en anordning

av denna skoltyp, genom vilken möjlighet kunde vinnas för ett skäligt hänsynstagande

till dessa skiftande uppfattningar. Därvid bör dock eftersträvas,

att fortsättningsskolans betydelsefulla uppgift ej varder rubbad eller att

en ändrad organisation ej medför försämringar i resultatet av denna skolas

undervisning. Men av vikt är att utröna, huruvida ej en smidigare anpassning

av fortsättningsskolundervisningen efter förhållandena på olika

orter skulle kunna ernås, varigenom säkerligen mycket av det motstånd,

som rests mot denna skolform, skulle kunna avvändas och skolan, ostörd

av oupphörligt återkommande ändringar i dess organisation, skulle kunna

vinna i konsolidering och följaktligen gå en lugn utveckling till mötes.

Jag vill vidare erinra om ett sedan någon tid under Kungl. Maj:ts prövning

vilande ärende angående en centralisering av fortsättningsskoleväsendet

— huvudsakligen gående ut på att i glest befolkade trakter av landet möjliggöra

ett sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal

skolor genom att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller

inackordering. I denna fråga har skolöverstyrelsen den 29 september 1928

avgivit utlåtande och förslag, över vilket vidare statskontoret den 22 november

1928 yttrat sig. Detta spörsmål synes mig tarva en närmare omprövning

och i allt fall en mera ingående utredning, innan förslag i ämnet

kan föreläggas riksdagen.

Det synes mig ej minst ur synpunkten av fortsättningsskolans framtida

utveckling önskligt att med den av innevarande års riksdag begärda utredningen

rörande befrielse i visst fall från plikten att genomgå fortsättningsskola

kombineras en undersökning angående vissa andra av mig nu

antydda spörsmål i fråga om fortsättningsskolans organisation.

I enlighet med föredragande departementschefens förslag bemyndigade

Kungl. Majit den 5 juli 1929 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

högst fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med den

av riksdagen i dess skrivelse den 25 maj 1929, nr 214, begärda utredningen

ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och förslag över andra

i samband med den av riksdagen äskade utredningen uppkommande frågor

rörande fortsättningsskolans organisation.

De av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den 6 juli 1929

med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga voro ledamoten

av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, Norup, ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen A. V. Säfström,

ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren K. E.

Andersson, Eliantorp, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

B. Petersson, Lerbäcksbyn. De sakkunniga hava nu med skrivelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134. 5

den 29 maj 1931 överlämnat utredning och förslag rörande fortsättningsskolans

organisation.

Över de sakkunnigas betänkande hava utlåtanden avgivits dels den 24

november 1931 av skolöverstyrelsen, som bifogat yttranden av samtliga

folkskolinspektörer, domkapitel och länsstyrelser samt Sveriges allmänna

folkskollärarförening och Sveriges folkskollärarförbund, dels ock den 13

januari 1932 av statskontoret.

Innan jag närmare redogör för de sakkunnigas betänkande, ber jag få

erinra om två av skolöverstyrelsen gjorda framställningar i förevarande avseende.

I skrivelse den 28 december 1926 hemställde överstyrelsen, att Kungl.

Maj:t täcktes föreslå riksdagen,

dels att i stadgan för fortsättningsskolan vidtages sådan ändring, att fortsättningsskola,

som avses i kap. 1—5 av nämnda stadga, må kunna anordnas

jämväl för meddelande av fortsatt undervisning åt från mindre

folkskola avgångna lärjungar, då fortsättningsskolområdet omfattar minst

två folkskolområden, inom vilka den allmänna, barnundervisningen meddelas

i mindre folkskola,

dels att rätt medgives lärare vid folk- och småskolor att för uppfattning i

högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort

å med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola,

dels att ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola ina utgå

med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg

till lärare vid folkskolor, samt att vid beräkning av lönetursår må i tillämp

liga delar gälla, vad som i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie

folkskollärare,

dels att statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom

tjänstledig lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de

grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola,

dels ock att resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande

lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

Statskontoret förklarade sig" enligt utlåtande den 3 februari 1927 finna

denna framställning icke giva anledning till erinran från statskontorets sida.

Vidare avgav skolöverstyrelsen,^ jämlikt av Kungl. Majit den 30 december

1927 lämnad föreskrift, i skrivelse den 29 september 1928 utredning

rörande frågan, huruvida och i vilken utsträckning genom beredande

av] iuackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder borde vidtagas för en

centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt, där, på

grund av gles bebyggelse och andra förhållanden, dylika åtgärder kunde

anses av behovet påkallade. Överstyrelsen slutade med att — utöver vad

överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse den 28 december 1926 föreslagit - hemställa, att Kungl. Majit täcktes föreslå riksdagen godkänna följande

huvudsakliga grunder beträffande statsbidrags utgående till bestridande av

vissa kostnader för fortsättningsskolväsendets centralisering:

opaginerad Kontrollera mot PDF

t> Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,

att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på sätt

här nedan sågs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna

för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga

lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess

avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst det

belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare

i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest

erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig, och skall

vid beräkning av denna besparing hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor

och mindre fortsättningsskolor, som av skolöverstyrelsen förklarats

vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna

för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge

med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast

för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts

verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken

här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas

statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, om undervisningen

fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättuingsskolorna,

åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande

fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna,

och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller

stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse

vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts

för lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av

skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget,

I utlåtande den 22 december 1928 över skolöverstyrelsens ifrågavarande

utredning anförde statskontoret följande:

De av skolöverstyrelsen framlagda grunderna för en centralisering av fortsättningsskoleväsendet

— huvudsakligen gående ut på att möjliggöra ett

sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal skolor genom

att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering

— hava för statskontorets del icke givit anledning till erinran, då, såvitt

av utredningen framgår, en viss besparing för statsverket härigenom kan

förväntas uppstå. Någon ekonomisk risk vid den föreslagna anordningen

lärer i varje fall icke för statsverket förefinnas, då inackorderings- och

skjutsbidraget för varje skoldistrikt icke skall få överstiga den besparing i

statsbidraget till lärarlöner, som uppkommer genom att en eljest erforderlig

skola genom centraliseringen blir obehövlig. Emellertid bör märkas, att

den sålunda formulerade regeln i allt fall beträffande vissa distrikt kan

tänkas i sin tillämpning giva ringa eller ingen besparing eller måhända

förlust för statsverket. Därest på grund av barnens antal det visar sig

nödvändigt att bilda en eller flera nya läraravdelningar vid centralskolan

eller att inrätta en helt ny sådan skola, är nämligen avsett, att statens ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

gift för de nya lärarlönerna icke skulle få avräknas å den eljest uppkommande

besparingen, d. v. s. att statsbidraget till inackordering och skjutsar

icke skulle underkastas en motsvarande minskning. Såsom överstyrelsen

framhållit, torde dock i det ojämförligt största antalet distrikt centraliseringen

kunna genomföras utan dylika åtgärder och även i de distrikt, där

så ej blir fallet, torde de ekonomiska konsekvenserna för staten i allmänhet

icke bliva alltför betydande. Med hänsyn härtill och till den av överstyrelsen

framhållna synpunkten om önskvärdheten att ett lämpligt anordnande

av fortsättningsskolorna ej motarbetas eller förhindras, anser sig statskontoret

kunna biträda förslaget i denna del.

De av överstyrelsen föreslagna närmare bestämmelserna i fråga om statsbidragets

utgående hava icke givit statskontoret anledning till erinran.

Vad anslagsfrågan beträffar, anser överstyrelsen, att något nytt eller ökat

anslag för ändamålet icke erfordras, utan att statsbidraget skulle kunna utgå

från det nuvarande förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare

vid fortsättningsskolor, vars rubrik då borde ändras till »understöd för

uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor». Alternativt ifrågasattes,

att under denna rubrik upptagas särskilda underanslag till lärarlöner

och till centraliseringen. Med denna uppdelning borde dock anstå

till dess erfarenhet vunnits angående de verkliga kostnaderna för centraliseringen.

I avseende härå vill statskontoret framhålla, att det under

inga omständigheter kan anses lämpligt att under ett och samma anslag

sammanföra sä olika slag av utgifter som å ena sidan läraravlöningar

och å andra sidan inackorderings- och skjutsbidrag. Såväl ur redovisningssynpunkt

som med hänsyn till önskvärdheten att utan större omgång

kunna ur räkenskapen utläsa kostnaderna för de olika ändamålen, bör särskilt

anslag uppföras för vardera av de båda grupperna utgifter. Örn sedan

dessa anslag, på sätt överstyrelsen synes avse, i riksstaten upptagas under

en gemensam rubrik »understöd för uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor»

eller utan någon dylik överrubrik synes skäligen likgiltigt.

Det nya anslaget, som torde kunna benämnas »bidrag till inackordering

och till skolskjutsar för skolpliktiga barn vid fortsättningsskolor» lärer, i

motsats till vad överstyrelsen härom uttalat, böra uppföras i riksstaten redan

från och med det år, då den nya organisationen skall tillämpas. Det är

visserligen klart, att anslagsberäkningen därvid måste bliva mycket otillförlitlig,

men då det här är fråga örn förslagsanslag, synes denna omständighet

av mindre vikt än fördelen av att redan under första året få utgifterna för

de olika ändamålen redovisade under särskilda titlar och sålunda lätt överskådliga.

Anslagen torde för första budgetåret kunna upptagas med de av överstyrelsen

förslagsvis angivna beloppen eller 75,000 kronor för anslaget till inackordering

m. m. och 4,400,000 kronor för det nuvarande anslaget till

läraravlöningar.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de sakkunnigas betänkande,

varvid jag följer de sakkunnigas kapitelindelning, och ber att få vid

varje särskilt kapitel återgiva de över betänkandet hörda myndigheternas

uttalanden samt angiva min egen uppfattning i förevarande frågor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 13å.

De sakkunniga.

B-skolans

förutsättningar

att övertaga

fortsättningsskolans

uppgifter.

I. Fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan.

De sakkunniga erinra, att vid planläggningen och beslutandet av 1918

års fortsättningsskola avsikten var att åstadkomma en ungdomsskola av i

viss mån annan karaktär än folkskolan. I fortsättningsskolan borde lärjungarna

föras närmare det praktiska arbetslivet och göras förtrogna med

dess uppgifter på ett för deras ålder lämpligt sätt. Även skulle de unga

bibringas en fullständigare kunskap örn det samhälle, i vilket de leva, och

vars angelägenheter de snart skulle såsom fullmyndiga medborgare handhava.

Arbetskunskap och medborgarkunskap blevo därför fortsättningsskolans

huvudämnen, åt vilka den största delen av lärotiden skulle ägnas.

Under framhållande, att någon ändring av fortsättningsskolans här ovan

i allra största korthet antydda allmänna program icke ifrågasatts och icke

heller torde vara önskvärd, hade de sakkunnigas uppgift varit att i enlighet

med givna direktiv utreda, i vad mån fortsättningsskolan med bibehållande

av sin karaktär av ungdomsskola skulle kunna på ett ändamålsenligare

sätt anpassas efter förhållandena å de olika orterna och därigenom

de fortsättningsskolplikten åtföljande olägenheterna för den enskilde minskas.

Därvid hava de sakkunniga i främsta rummet utrett och tagit ställning

till frågan, huruvida den fortsatta undervisningen kunde helt förläggas

till sjunde klassen i heltidsläsande folkskolor. I avseende härå anföra

de sakkunniga:

I skolor av B-form har läraren som bekant att samtidigt undervisa lärjungar

i flera årsklasser. Så t. ex. undervisas i sjuklassig folkskola av

första B-formen (den bäst lottade B-skolan) femte, sjätte och sjunde klasserna

tillsammans. För att detta skall kunna ske, måste i stor utsträckning

s. k. kursväxling tillgripas, vilket innebär, att hela den för de tre årsklasserna

avsedda lärokursen i visst ämne uppdelas i tre ungefär lika delar,

och att alla tre klasserna ett år läsa en sådan del, följande året den andra

delen och året därefter den tredje delen. Denna anordning medför, att ett

visst kursmoment, t. ex. Amerikas geografi, kommer att av en del lärjungar

inhämtas i femte årsklassen, av andra i sjätte och av åter andra i sjunde

klassen, beroende på vilket år av växelkursperioden lärjungarna inträda i

avdelningen. Emellertid kan icke lärostoffet i dess helhet på detta sätt inordnas

i kursväxlingen. En del kursmoment måste alltid inhämtas av lärjungarna

i femte klassen, andra mera svårfattliga moment böra föreläggas

sjunde klassen ensamt. Vissa timmar måste läraren därför ägna sig huvudsakligen

åt en klass, medan de andra få arbeta mera på egen hand (tysta

övningar), men det ligger i sakens natur, att arbetet icke kan i alltför stor

utsträckning ordnas på nu senast angivna sätt. Särskilt är det i sjuåriga

skolor av B 2-form, där läraravdelningen består av inte mindre fin 5 årsklasser,

förenat med nästan oöverstigliga svårigheter att meddela undervisning,

avsedd allenast för en viss klass.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Nu påpekade förhållandeu måste enligt sakkunnigas mening noga beaktas,

då införande i B-skolornas sjunde klass av fortsättningsskolans lärokurs

ifrågasattes. Att låta någon större del av fortsättningsskolkursen ingå i Bskolornas

kursväxling kan icke tillrådas. En sådan anordning skulle medföra,

att flertalet lärjungar skulle få sig förelagt att inhämta fortsättningsskolkursen

redan i femte eller sjätte klassen; således långt innan de genomgått

den egentliga folkskolans kurs. Det må i detta sammanhang erinras

örn att det ända sedan 1877 varit föreskrivet, att till fortsättningsskolorna

må lämnas tillträde endast för lärjungar, som fullständigt genomgått folkskolan.

Häri bör enligt sakkunnigas mening någon ändring icke ske. Kan

alltså fortsättningsskolans kurs icke ingå i femte—sjunde klassernas kursväxling,

återstår att söka bereda läraren möjlighet att meddela lärjungarna

i sjunde klassen särskild undervisning i sådan omfattning, att de kunna anses

hava inhämtat den för fortsättningsskolan eljest avsedda lärokursen. Denna

motsvarar en lärotid av minst 360 timmar. Man torde dock kunna utgå

ifrån att läraren icke skulle behöva ägna fullt så många timmar åt särskild

undervisning av sjunde klassens lärjungar, eftersom dessa under den med

de övriga klasserna i avdelningen gemensamma undervisningen i de egentliga

folkskoleämnena förvärva en del kunskaper, som kunna anses motsvara

vad som eljest inhämtas i fortsättningsskolan. Men man kan å andra sidan

icke bortse från den omständigheten, att läraren vid sin för sjunde klassen

ensamt avsedda undervisning i någon mån hindras därav, att han samtidigt

måste leda och övervaka de lägre klassernas tysta övningar. I alla händelser

synes fortsättningsskolkursen icke kunna meddelas lärjungarna i Bskolans

sjunde klass, såvida icke de lägre klasserna i undervisningsavdelningen

i väsentligt större utsträckning, än vad nu är fallet, sysselsättas med

tysta övningar. Därmed skulle emellertid resultatet av dessa klassers undervisning

allvarligen äventyras. Sakkunnigas undersökningar hava i detta

avseende bestyrkt riktigheten av vad som framhållits i motionen I: 18 vid

1929 års riksdag, nämligen att det är ogörligt, att i en sjunde klass i en

skola av någon av B-formerna meddela fortsättningsskolans kunskapsstoff

utan att undervisningen i de övriga klasserna därigenom blir lidande. Sakkunniga

utgå alltså i det följande ifrån att bägge årens fortsättningsskolkurser

icke kunna förläggas till sjunde klass av B-form.

Helt visst möter det inte lika stora svårigheter att förlägga fortsättningsskolkursen

till sjunde klassen i en folkskola av A-form som till motsvarande

klass i en B skola, eftersom läraren i A-skolan icke samtidigt undervisar

mera än en årsklass. I varje fall torde fortsättningsskolans kurs i

läroämnena modersmålet och naturkunnighet kunna med relativt tillfredsställande

resultat meddelas i A-skolans sjunde klass. Undervisningen i med

borgarkunskap borde helst meddelas lärjungarna vid en högre ålder än som

nu sker, och givetvis blir denna undervisning mera lidande, ju yngre lärjungarna

äro. Skillnaden i ålder mellan lärjungarna i fortsättningsskolans

andra årskurs och lärjungarna i sjunde klassen är därför ägnad att försvaga

resultatet av den till sjunde klassen förlagda undervisningen, särskilt

i medborgarkunskap. Likväl torde mau, örn man belt bortser från fort

sättningsskolans uppgift att vara ett stöd för de minderåriga, tills de upp

nått en något större mognad, kunna anse, att en sjunde klass, anordnad

enligt A-form, kan på ett någorlunda tillfredsställande sätt ersätta en allmän

fortsättningsskola.

Kail A-skolas

sjunde klass

ersätta allmän

fortsättningsskola?
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Den yrkesbe- Fortsättningsskolans kanske viktigaste undervisningsämne är emellertid

arbetskunskapen. Vilken betydelse detta ämne tillmätes, framgår därav,

skolans be- åt detsamma anslås i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna minst hälftydelse.

ten men i regel omkring två tredjedelar av lärotiden. Så vitt sakkunniga

kunnat inhämta, har det också nästan undantagslöst visat sig, att, där fortsättningsskolan

gjorts yrkesbestämd och där man hunnit bemästra de svårigheter,

som alltid under den första tiden inställa sig, undervisningen i

arbetskuuskap har tillvunnit sig allmänt erkännande. Sakkunniga hava

under sina studieresor fått ett starkt intryck av att det råder en vitt utbredd

önskan, att skolväsendets organisation blir sådan, att införandet av

undervisning i arbetskunskap i möjligaste mån underlättas. Särskilt påfallande

har intresset visat sig vara beträffande flickornas undervisning i

husligt arbete, och i vidsträckta kretsar gör sig den meningen gällande,

att man bör eftersträva en sådan organisation av den fortsatta undervisningen,

att samtliga flickor kunna komma i åtnjutande av undervisning i

husligt arbete. Även sakkunniga hava funnit, att ehuru det på grund av

lärjungarnas ålder och andra omständigheter i den yrkesbestämda fortsättningsskolan

kan meddelas allenast mycket elementär yrkesundervisning,

stundom utan åtföljande av praktisk handledning i yrkesarbete, och ehuru

en tillfredsställande yrkesutbildning således icke kan ifrågasättas i denna

skola, så är likväl undervisningen i arbetskunskap, rätt bedriven, av stort

värde för de unga, av vilka blott ett ringa fåtal kan komma i tillfälle att

i lärlings-, yrkes-, lantmanna- eller andra motsvarande skolor erhålla en fullständigare

utbildning. Sakkunniga hava därför ansett sig böra ägna särskild

uppmärksamhet åt frågan, huruvida fortsättningsskolans ersättande

nied en sjunde folkskoleklass av A-form skulle vara ägnad att befordra eller

motverka den fortsatta undervisningens utveckling i allmänt önskad riktning,

nämligen så att undervisningen i arbetskunskap alltmera kommer till

sin rätt.

Arbetska))- Eftersom undervisningen i arbetskunskap bör ansluta sig till det prakskapens

in- tiska arbete, som sannolikast kan komma att bliva lärjungarnas framtida

folkskolans s.Ysselsättning, uppstår ett jämförelsevis stort antal olika typer av yrkesafund

e klass, bestämda fortsättningsskolor. De allmännast förekommande äro sådana, i

vilka meddelas undervisning i husligt arbete, i jordbruk med binäringar

(skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m.), i handel, i järnmanufaktur, i bergsbruk

och järnhantering samt i snickeri. Då yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning

till jordbruk och skogshantering endast undantagsvis förekommer

i samhällen av sådan storlek, att folkskolan där är anordnad enligt A-form,

föreligger icke anledning närmare ingå på spörsmålet, huruvida undervisningen

i jordbruk skulle kunna överföras till sjunde klassen av sådan folkskola.

Bland de övriga nämnda fortsättningsskolorna kan säkerligen den i

anslutning till handel lättast ersättas med en sjunde klass. Det för en sådan

fortsättningsskola avsedda kunskapsstoffet är nämligen åtminstone delvis av

den beskaffenhet, att det kan meddelas även i en jämförelsevis fulltalig

skolavdelning och tämligen oberoende av om klassen består av både gossar

och flickor. En förutsättning för att denna undervisning skall kunna förläggas

till sjunde klassen är dock, att klassläraren är behörig att undervisa

i ämnet, vilket för närvarande torde vara fallet med endast ett fåtal i

sjunde klassen tjänstgörande lärare.

För undervisningen i den arbetskunskap, som avses i de övriga här ovan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

omnämnda yrkesbestämda fortsättningsskolorna, måste lärjungarna fördelas

i smärre grupper; gossar och flickor kunna icke heller undervisas tillsammans.

Arbetskunskapen kan således icke här inordnas i den undervisning,

som klassläraren har att meddela den samlade sjunde klassen. I den mån

ämnet är av den beskaffenhet, att det med fördel kan behandlas under

jämförelsevis korta arbetsperioder, 1 ä 2 timmar åt gången, kunna visserligen

lärjungarna, fördelade i grupper, undervisas i arbetskunskap en eller

annan dag i veckan under eftermiddagarna eller på annan tid, då de ej

äro förhindrade av klassundervisningen. Men ordnas undervisningen på

detta sätt, tvingas man att starkt begränsa tiden för de olika grupperna,

och man kan knappast annat än i undantagsfall förvänta ett tillfredsställande

resultat av en på detta sätt anordnad undervisning i arbetskunskap.

Skall tillräcklig tid för undervisningen i arbetskunskap ernås, blir det nödvändigt

att i erforderlig utsträckning befria lärjungarna gruppvis från den

undervisning med den samlade klassen, vari de eljest skulle deltaga. I

synnerhet blir detta fallet, då flickorna undervisas i hushållsgöromål. Denna

undervisning måste nämligen fortgå 5 ä 6 timmar i följd varje gång, alltså

under en tid, som tämligen nära motsvarar en hel skoldag. Tillfälle att

deltaga i denna undervisning kan beredas flickorna endast genom befrielse

från klassundervisningen antingen i det närmaste en hel dag i veckan under

hela läsåret eller ocks i fullständigt under omkring sex veckor i följd. Den

förra anordningen kan bäst tillämpas i stora samhällen, där antalet avdelningar

blir så stort, att lärarinna i hushållsgöromål får full tjänstgöring.

1 andra samhällen får nog i regel kursen i hushållsgöromål för varje grupp

sammanföras till omkring sex veckor, under vilken tid lärjungarna icke deltaga

i sjunde klassens undervisning.

En flickklass med mer än 30 lärjungar bör vid undervisning i hushållsgöromål

uppdelas på 3 grupper; är klassen mindre, kan man nöja sig med

2 grupper. Består åter klassen, som ofta är fallet, av både gossar och

flickor, ökas antalet grupper, särskilt örn man vill bereda även gossarna

undervisning i arbetskunskap eller vill tillmötesgå önskemål angående undervisning

i arbetskunskap av flera olika slag. Endast i de större stadssamhällena

är det möjligt att anordna undervisningen i arbetskunskap så, att

de olika smågrupperna i klassen samtidigt erhålla undervisning i ämnet.

Härför fordras nämligen ofta flera fullt utrustade lokaler för fackundervisningen

och flera facklärare, som samtidigt stå till förfogande, t. ex. tre

skolkök och tre skolkökslärarinnor. Dessa förutsättningar äro endast undantagsvis

för handen, och därför måste grupperna i regel undervisas i arbetskunskap

på skilda tider. Förlägges nu skolköksundervisningen för var och

en av grupperna i en på tre grupper delad flickklass till en dag i veckan,

återstår det blott 3 dagar i veckan för den odelade klassundervisningen.

Pågår däremot skolköksarbetet för varje grupp 6 veckor i följd, får deu

egentliga klassundervisningen endast 16 Vs veckor av läsåret till sitt förfogande.

I det ena som det andra fallet kommer klassläraren att under

hälften eller mera av lästideu undervisa blott en del av klassen, och han

nödgas därför gång efter annan genomgå samma kursmoment för att på

det sättet bereda samtliga lärjungar tillfälle att inhämta det väsentligaste

av kursen. Sakkunniga finna en sådan organisation av sjunde klassen synnerligen

otillfredsställande. Splittringen av klassen måste i hög grad förrycka

klassens normala arbete oell försämra resultatet av detsamma. Undervisningen

i arbetskunskap är också i verkligheten förlagd icke till sjunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

Fortsättningsskolan

bäst lämpad

för undervisningen

i arbetskunskap.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

klassen utan till särskilda vid sidan av klassen anordnade kurser under ledning

av facklärare. Skulle anordningen genomföras i större utsträckning,

komme den att få en ekonomisk innebörd, som enligt sakkunnigas mening

måste tillmätas betydelse. Klasslärarens avlöning måste givetvis utgå utan

hänsyn till att han långa tider undervisar endast en del av klassen; den

särskilde läraren i arbetskunskap måste likaledes avlönas, vilket innebär, att

för lärjungarnas undervisning under viss tid dubbel lärarlön kommer att

utgå. Kostnaderna bliva därför fullt ut lika stora, som örn lärjungarna

först genomginge en fullständig sjunde klass och därefter en fortsättningsskolkurs,

men resultatet måste otvivelaktigt bliva betydligt sämre, eftersom

lärjungarnas undervisningstid avsevärt minskas och dessutom endast med

svårighet kan utnyttjas.

Av det nu senast anförda framgår, att det i regel är förenat med stora

organisatoriska svårigheter och betydande kostnader i förhållande till den

effektiva undervisningstiden att meddela undervisning i arbetskunskap i

samband med undervisningen i sjunde klassen. Dessa olägenheter skulle

utan tvivel medföra, att arbetskunskapen komme att starkt begränsas och

mångenstädes helt utelämnas, om sjunde klassen finge ersätta fortsättningsskolans

bägge årskurser. Därmed skulle emellertid den fortsatta undervisningen

berövas sitt värdefullaste innehåll. Anordningen bör därför icke

tillgripas utan tvingande skäl. De här framförda, allvarliga farhågorna

rörande arbetskunskapens ställning, örn den fortsatta undervisningen helt

förläggas till sjunde klassen, grunda sig på vunna erfarenheter. I samband

med införandet av sjuårig folkskola har under de senare åren ett

flertal skoldistrikt anhållit örn medgivande att beträffande sjunde klassen

få göra vissa avvikelser från de i undervisningsplanen för rikets folkskolor

fastställda läroämnena och kurserna. Dessa framställningar hava uteslutande

avsett tillgodoseende av teoretiska ämnen. I intet fall har skoldistrikt,

enligt vad de sakkunniga inhämtat, begärt att få till sjunde klassen förlägga

undervisning, motsvarande fortsättningsskolans arbetskunskap, utöver vad

som enligt undervisningsplanen kan förekomma i vilken folkskola som helst.

Detta beror icke på bristande intresse för ämnet utan på svårigheten att

inordna detsamma i sjunde klassen, vilket bäst framgår av fortsättningsskolans

raskt fortgående utveckling från allmän till yrkesbestämd, och detta

icke minst där folkskolan är sjuårig.

Förhållandena inom Sydskånes östra inspektionsområde äro i nyss berörda

avseende belysande, varför några siffror anföras därifrån. Redan år 1920,

således innan fortsättningsskolor av 1918 års typ i någon nämnvärd utsträckning

kommit till stånd, var skolgången inom inspektionsområdet i allmänhet

sjuårig, ehuru obligatorisk sjuklassig folkskola ej stadgades i distriktens

reglementen. Nämnda år 1920 var undervisning i hushållsgöromål anordnad

i samband med sjunde klassen i två skoldistrikt. Tillfälliga kurser för

flickor, som avgått från folkskolan, förekommo i två skoldistrikt. Ar 1929

omfattade folkskolorna 7 obligatoriska årsklasser i 99 av inspektionsområdets

109 skoldistrikt, och i alla dessa distrikt funnos ettåriga fortsättningsskolor.

Endast i 10 skoldistrikt voro folkskolorna sexåriga och fortsättningsskolorna

tvååriga, I 65 skoldistrikt åtnjöto flickorna i fortsättningsskolan undervisning

i hushållsgöromål, medan sådan undervisning i samband med folkskola

förekom blott i ett distrikt, varjämte en tillfällig kurs för äldre flickor

anordnats. Aven för gossarna voro yrkesbestämda fortsättningsskolor anord
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition JSr 13å.

nade, dock icke i samma utsträckning som för flickorna. Uppenbarligen

är det tillkomsten av fortsättningsskolan, icke sjunde folkskoleklassen, som

medfört, att undervisning i arbetskunskap och särskilt i husligt arbete kunnat

anordnas så allmänt. Detta goda resultat skulle icke hava uppnåtts, om

redan från början den bestämmelsen varit gällande, att sjunde klassen kunde

få ersätta fortsättuingsskolans bägge årskurser. Skulle sådan bestämmelse

nu införas, kan man med säkerhet förutse, att i den mån den särskilda

fortsättningsskolkursen komme att indragas också undervisningen i arbetskunskap

komme att minskas för både gossar och flickor.

Fortsättuingsskolans utveckling inom Sydskånes östra inspektionsområde _Fortsättär

ingalunda enastående. Följande siffror äro i viss mån belysande härför,

I yrkesbestämd fortsättningsskola med husligt arbete undervisades under uendervisninläsåret

1924—1925 omkring 13,800 flickor, läsåret 1926—1927 18,800 och gen i husligt

läsåret 1927—1928 25,700. Betydelsen av denna stegring framträder sär- arbete,

skilt starkt, örn man erinrar sig, att flertalet av de större städerna redan

på ett ganska tidigt stadium hade genomfört undervisning i husligt arbete

i fortsättningsskolorna, varför den stora ökningen huvudsakligen faller på

landsbygdens och de mindre eller medelstora städernas fortsättningsskolor.

I detta sammanhang bör även beaktas, att ehuru under den angivna tidsperioden

omkring 300 skoldistrikt infört obligatorisk sjunde årsklass i folkskolan,

antalet flickor, som i de till folkskolor anslutna kurserna åtnjuta

undervisning i hushållsgöromål, minskats. Utvecklingens tendens är således

tydlig. Det visar sig allestädes, vare sig folkskolan är sex- eller sjuårig,

att det huvudsakligen är i den fristående fortsättningsskolkursen, som undervisningen

i ämnen, vilka stå det praktiska arbetslivet nära, kommer till sin

rätt. Särskilt har tillkomsten av fortsättningsskolor underlättat införande

av undervisning i husligt arbete för flickor å landsbygden samt i mindre

och medelstora stadsliknande samhällen.

Med de inom riksdagen framförda förslagen att låta en sjunde klass av starke» eller

A-form ersätta fortsättningsskolans bägge årskurser åsyftades icke ett för- försvaga»

svagande utan ett stärkande av den allmänna folkundervisningen. Man

kunde nämligen förvänta, att skoldistrikten skulle efter förändringen all- ''ifrågasatta

männare än hittills införa sjuårig folkskola. Givetvis är det icke möjligt att anordningen?

närmare angiva, i vilken utsträckning detta skulle komma att ske, men

sakkunniga hava likväl velat i någon mån belysa denna synnerligen viktiga

sida av spörsmålet och därför sökt inhämta, i vilken utsträckning förutsättningar

för utökning med ett år av undervisningstiden i folkskolan kunna

anses förefinnas, särskilt i städerna, som ju i främsta rummet skulle beröras

av reformen, eftersom folkskolorna där äro anordnade enligt A-form.

Från städernas folkskolor avgå årligen med betyg enligt § 47 folkskolestadgan

omkring 19,000 lärjungar. Omkring 8,600 av dessa komma från

städer, som redan nu hava sju obligatoriska årsklasser i folkskolan. Av

de återstående lärjungarna, som avgå från städernas sexåriga folkskolor,

övergå sammanlagt omkring 3,000 till folkskolans högre avdelning, högre

folkskola, kommunal mellanskola eller realskola. Av dessa siffror framgår,

att redan nu åtminstone 60 procent av de från städernas folkskolor avgångna

lärjungarna åtnjuta undervisning under minst 7 hela skolår och därjämte

genomgå en eller två årskurser i fortsättningsskolor eller på annat

sätt erhålla motsvarande undervisning. Frågan örn införande av sjuårig

s. 14 Kontrollera mot PDF

Förutsättningarna

för ett

allmännare

införande på

landsbygden

av sjunde

Mass enligt

A-form.

14 Kungl. Majlis proposition Nr 134.

folkskola är aktuell i flera städer, och det kan antagas, att, oavsett om den

särskilda fortsättningsskolkursen måste bibehållas eller ej, folkskolan kommer

att erhålla en obligatorisk sjunde årsklass i åtskilliga städer, där skolan

nu är sexårig. Det är sannolikt, att denna utveckling skulle påskyndas och

få något större omfattning, örn den särskilda fortsättningsskolan finge helt

bortfalla, där sjunde klass infördes. Man kan dock icke förutsätta, att

samtliga städer skulle finna sig föranlåtna att frivilligt införa obligatorisk

sjunde klass i folkskolan. Det antal lärjungar, som på grund av fortsättningsskolans

borttagande men icke eljest skulle få ett sjunde skolår, kan

därför icke bliva betydande. Man bör dock kunna utgå ifrån, att ett eller

annat tusental lärjungar just på grund av förändringen skulle få två årskurser

utbytta mot en sjunde årsklass i folkskolan. Är fortsättningsskolan yrkesbestämd,

medför utbytet ett försvagande av lärjungarnas utbildning. Den

ganska omtvistade förbättring av undervisningen, som förändringen skulle

kunna innebära, om fortsättningsskolan är allmän, uppväges fullständigt därav

att omorganisationen skulle för ett betydligt större antal minderåriga i städerna

medföra en avsevärt försämrad skolutbildning, i det att fortsättningsskolan

kunde indragas, där skolplikten eljest skulle omfattat både sju hela skolår

och en årskurs i fortsättningsskola. Då frågan således, enligt vad ovan

visats, till övervägande del innebär, antingen att två årskurser i yrkesbestämd

fortsättningsskola skulle ersättas med en sjunde klass eller ock att sju skolår

och därtill en årskurs i fortsättningsskolan utbytas mot endast sju skolår,

måste det medgivas, att ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen

skulle innebära ett icke obetydligt försvagande av städernas 1''olkoch

fortsättningsskolväsen.

Av landsbygdens omkring 2,340 skoldistrikt är ett 50-tal stadsliknande

däri, att de hava uteslutande A-skolor, men av dessa distrikt hava hälften

redan nu sjuårig folkskola och därtill fortsättningsskola. För dessa skulle

reformen således betyda en påtaglig försämring av skolväsendet. I omkring

250 landsbygdsdistrikt förekomma både A-skolor och skolor av lägre

typ. Endast några av dessa skoldistrikt hava sjuåriga folkskolor, men där

sådan folkskola och ettårig fortsättningsskola införts, har denna organisation

i regel genomförts icke blott beträffande A-skolan utan även för de

enligt lägre form anordnade skolorna. Att inom ett sådant skoldistrikt,

befria de lärjungar, som genomgått A-skolan, från fortsättningsskolplikt men

bibehålla denna skolplikt för de från sjuårig B-skola avgångna, skulle medföra

så stora olägenheter, att organisationen sannolikt icke komme att påskynda

införandet av en sjunde klass i folkskolan.

Inom det ojämförligt största antalet skoldistrikt på landsbygden, nämligen

omkring 2,040, förekomma emellertid inga A-skolor. Dessa distrikt beröras

därför icke direkt av den närmast för A-skolorna avsedda omorganisationen.

I motion I: 18 vid 1929 års riksdag framfördes emellertid tanken att, delvis

med anlitande av skolskjutsar, sammanföra lärjungar från flera landsbygdsskolor

till en gemensam enligt A-form anordnad sjunde klass. Därigenom

skulle även för landsbygdens vidkommande i viss utsträckning ernås

en skolorganisation, som beträffande sjunde klassen vore likvärdig med

städernas skolor, och som möjliggjorde förläggande även där av den fortsatta

undervisningen till sjunde klassen, om denna anordning befinnes lämplig

för städerna.

Från B-skolor, som äro belägna nära stad eller annat större samhälle,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 134. 15

tillhörande samina skoldistrikt, kunna lärjungarna säkerligen i en del fall,

där kommunikationerna äro goda, överföras^ till samhällets folkskola och

införlivas med där inrättad sjunde klass. A enstaka orter kan också bebyggelsen

vara sådan, att lärjungarna från ett par B skolor kunna, efter

det de genomgått folkskolans sjätte klass, hänvisas till en gemensam sjunde

årsklass, utan att skolskjutsar därför behöva anordnas. Men de platser,

där man kan på detta sätt från B skolor sammanföra så stort antal lärjungar,

att en särskild sjunde klass blir motiverad, torde vara så ytterst

få, att man i det närmaste kan bortse från dem vid planläggning av skolväsendet

i dess helhet. I skoldistrikt med ett flertal på större avstånd från

varandra belägna B-skoior skulle enligt förslaget för lärjungarnas sammanförande

till gemensam sjunde klass anlitas skolskjutsar. Med sådan sjunde

klass måste följa inrättande av en ny lärartjänst och anskaffande av lärosal

och tjänstebostad samt anordnande av ett flertal dagligen under hela läsåret

pågående skolskjutsar till och från skolan. Det är uppenbart, att

organisationen skulle medföra betydande kostnader, och att dessa i de flesta

fall skulle innebära en avsevärd merutgift för skolväsendet. Antalet lärjungar,

som i B-skolor årligen övergå från sjätte till sjunde klass, är nämligen

flerstädes så ringa, att skolan kan göras sjuårig utan några som helst

därav förmledda ökade kostnader. Målsmännen torde också föredraga att

låta barnen bevista den i hemmets närhet belägna skolan framför att med

hjälp av dagliga skolskjutsar under ett helt läsår sända dem till annan

skola. Dessutom äro många skoldistrikt så små, att anordnande av en

sjunde klass enligt A-form icke kan ifrågasättas, enär antalet lärjungar

inom skoldistriktet är för obetydligt. Att å landsbygden inrätta särskilda

sjunde klasser enligt A-form torde alltså vara förenat med så stora ekonomiska

olägenheter och andra svårigheter, att organisationen kan tillämpas

endast i enstaka fall. Förslaget att till sjunde klass av A-form förlägga

hela den fortsatta undervisningen synes därför vara ogenomförbart på den

egentliga landsbygden.

En viktig förutsättning för den obligatoriska fortsättningsskolplikten är

utan tvivel, att skolväsendet är så organiserat, att de minderåriga kunna

fullgöra sin skolplikt, var helst de än vistas efter avgången från folkskolan.

Detta är också fallet för närvarande, i det att fortsättningsskolor finnas i

alla skoldistrikt. Men häri skulle en betydelsefull ändring inträda, om

sjunde klassen i folkskola av A-form finge ersätta hela fortsättningsskolan.

I städer och industrisamhällen, där folkskolorna nästan undantagslöst äro

anordnade enligt A-form, skulle i den mån folkskolorna gjordes sjuåriga

den fristående fortsättningsskolan upphöra, enär fortsättningsskolplikt ej

komme att åligga de från distriktets folkskolor avgångna lärjungarna. Till

samhällen av den typ, varom det här är fråga, inflyttar emellertid från

landsbygden ett icke ringa antal fortsättningsskolpliktiga minderåriga. För

dessa skulle i större samhällen kunna ifrågakomma inrättande av fortsättningsskolor,

dock utan någon egentlig specialisering, men i övrigt bleve det

nästan omöjligt bereda de inflyttade tillfälle att på ändamålsenligt sätt fullgöra

skolplikten. Sakkunniga vilja i detta sammanhang bestämt avvisa

tanken på att som en fullt normal anordning låta dessa från folkskolan

redan avgångna lärjungar för fullgörande av fortsättningsskolplikten under

en kortare tid hänvisas till folkskolans sjunde klass. Undervisningen i

denna klass omfattar folkskolans alla ämnen, och kursen är avsedd för ett

Betydelse»

av att fortsättningsskolor

finnas

i samtliga

skoldistrikt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Oliklieter beträffande

skolpliktens

omfattning.

Skolplikt oell

arbetslöshet.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

helt läsår. Under en kort tids deltagande i denna undervisning kan därför

någon sammanhängande eller avslutad fortsättningsskolkurs icke ifrågakomma.

Frånvaron av fortsättningsskolor i en del samhällen skulle också för de

lokala skolmyndigheterna i hög grad försvåra övervakandet av hur skolplikten

fullgöres. Erfarenheten under tiden före år 1927, då fortsättningsskolor

funnos blott inom en del skoldistrikt, gav vid handen, att obligatorisk

fortsättningsskolplikt näppeligen kan på ett tillfredsställande sätt upprätthållas,

örn icke fortsättningsskolor finnas i samtliga skoldistrikt. Särskilt

är det av betydelse, att välordnad fortsatt undervisning under effektiv

ledning finnes i städer och samhällen, där de minderåriga från landsbygden

i många fall efter avgången från folkskolan söka arbetsanställning eller

eljest vistas, ofta utan att låta sig där kyrkoskriva.

Icke sällan förekomma inom samma skoldistrikt folkskolor, anordnade

enligt olika skolformer. I kyrkobyn eller annat mera tättbebyggt samhälle

tillämpas A-form, medan distriktets övriga folkskolor kunna vara anordnade

enligt B-form. Omfatta samtliga skolorna 7 årsklasser, skulle, örn fortsättningsskolkursen

för A-skolans lärjungar förlädes till sjunde klassen, det

åligga en del lärjungar att efter avslutad sjuårig folkskola genomgå en

årskurs i fortsättningsskola, medan andra lärjungar i samma skoldistrikt

vore därifrån befriade. Olikheten i fråga örn skolpliktens omfattning skulle

här starkt framträda, särskilt örn, såsom stundom i dylika skoldistrikt är

fallet, den fortsatta undervisningen för B-skolans lärjungar förlagts till Askolans

lokaler med dessas fullständigare utrustning och större möjligheter

för undervisning i praktiska ämnen.

Emellertid skulle ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen

av den fortsatta undervisningen medföra än mera vittgående och principiellt

betydelsefulla olikheter beträffande skolpliktens omfattning. Det har

förut påvisats, att reformen komme att få betydelse huvudsakligen endast

för städer och liknande samhällen, där A-skolorna äro förhärskande. I

städer och industrisamhällen skulle således den sammanlagda skolplikten

begränsas till sju läsår, medan den på den egentliga landsbygden alltjämt

komme att omfatta 8 läsår. Man torde knappast kunna göra gällande, att

en sådan olikhet beträffande skolplikten är lämplig eller väl avvägd. Sakkunniga

vilja i detta sammanhang erinra därom, att det, när införandet av

obligatorisk fortsättningsskola förbereddes, ifrågasattes ett års längre skolplikt

i städer och stadsliknande samhällen än på den egentliga landsbygden.

Häremot anfördes bland annat de organisatoriska svårigheter, som skulle

uppstå på grund av olikheten beträffande skolpliktens längd. Dessa och

andra skäl torde med ännu större styrka kunna göras gällande mot längre

skolplikt å landsbygden än i städerna.

Som skäl för avkortning av skolpliktstiden har anförts det hinder för

mottagande av arbetsanställning, som fullgörandet av skolplikten innebär.

Uppenbart är också, att fortsättningsskolplikten kan medföra betydande

svårigheter för vissa minderåriga. I synnerhet blir detta fallet, om skolgången

av någon anledning blivit försenad. Sakkunniga hava ägnat stor

uppmärksamhet åt dessa förhållanden och komma att i annat sammanhang

här nedan föreslå vissa jämkningar av hithörande bestämmelser i syfte att

i möjligaste mån avhjälpa dessa olägenheter. Emellertid hava sakkunniga

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

på olika platser iakttagit, hurusom tack vare förtroendefullt samarbete mellan

arbetsgivare och skolmyndigheter fortsättningsskolans lärjungar i stor

utsträckning beretts förvärvsarbete jämsides med skolgången. I vissa fall

har detta kunnat ordnas i sådan utsträckning, att nästan alla skolans lärjungar

erhållit arbetsanställning. Likväl är det givet, att med den föreslagna

avkortningen av skolplikten de minderåriga skulle komma att mera

än hittills konkurrera med sina några år äldre kamrater örn arbetstillfällena.

På arbetsmarknaden finnes emellertid för närvarande icke på långt

när behov av dem alla, och förändringen skulle således komma att i sin

mån medverka till att öka den rådande arbetslösheten även bland den mera

vuxna ungdomen. Sociala skäl tala därför starkt mot en avkortning av

skolpliktstiden och detta särskilt i fråga örn de minderåriga i städerna.

Innan man skrider till sådana genomgripande förändringar av skolorganisationen,

som kunna komma att tillämpas endast i ett jämförelsevis ringa

antal skoldistrikt, bör man göra klart för sig, om olägenheterna av den för

hela riket gällande organisationen äro så stora just i de distrikt, som skulle

kunna utnyttja förändringen, att denna därför bör komma till stånd. Olägenheterna

skulle i detta fall bestå däri, att de minderåriga, som genomgått

folkskolans sjunde klass, måste under 180 timmar deltaga i fortsättningsskolans

undervisning, som i dessa fall oftast består i verkstadsarbete eller

annan gren av arbetskunskapen. Det kan icke gärna påstås, att denna

undervisning, örn den .eljest ordnas på lämpligaste sätt, är särdeles betungande,

och den uppfattas icke heller i allmänhet så i de samhällen, varom

det här är fråga. Sakkunniga hava under sina besök i skolorna genom

ingående överläggningar med skolrådens ordförande och ledamöter, med

folkskolinspektörer och lärare samt andra intresserade kommit till den bestämda

uppfattningen, att man i de skoldistrikt, där sjuårig folkskola och

ettårig fortsättningsskola varit anordnad under några år, anser denna skolorganisation

i stort sett lämplig. Det synes också bland skolmyndigheterna

i dessa skoldistrikt råda en ganska allmän önskan, att den till sjuårig folkskola

fogade fortsättningsskolkursen örn 180 timmar måtte bibehållas såsom

obligatorisk, oavsett örn sjunde klassen är anordnad enligt A- eller B-form.

Detta innebär emellertid icke, att de nu gällande bestämmelserna skulle

vara i alla avseenden tillfredsställande för dessa skolor. Önskemål angående

flera mer eller mindre betydelsefulla jämkningar av dessa bestämmelser

hava framförts och av sakkunniga befunnits beaktansvärda.

Av sakkunnigas utredning här ovan torde framgå, att ett fullständigt

borttagande av särskild fortsättningsskola inom skoldistrikt med heltidsläsande

sjuårig folkskola skulle försvaga skolväsendet och på ett betänkligt

sätt rubba dess organisation. Förslaget att till sjunde klassen i heltidsläsande

folkskola förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser bör därför

enligt sakkunnigas mening icke genomföras.

De sakkunniga sammanfatta sin uppfattning rörande förläggandet av fortsättningsskolans

bägge årskurser till folkskolans sjunde klass på följande sätt:

Av sakkunnigas utredning torde framgå, att förläggande av fortsättningsskolans

bägge årskurser till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas,

endast där folkskolan är anordnad enligt A-torm. I sådan folkskolas sjunde

klass synes den för allmän fortsättningsskola avsedda lärokursen kunna

med nöjaktigt resultat inhämtas. Däremot kunna den yrJcesbestämda fort
/Uhang

lill riksdagens protokoll 19.12. 1 sami. 108 haft. (Nr lill.) 2

Behovet av

den föreslagna

omorganisationen.

Sammanfatt
ning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Skolöversty
relsen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

sättningsskolans speciella undervisningsämnen, däri inbegripet även hushållsgöromål,

endast undantagsvis på ett ändamålsenligt sätt införas i folkskolans

sjunde klass. Nedläggande av fortsättningsskolan skulle för städernas vidkommande

innebära en försämring av skolväsendet även däri, att skolplikten

för flertalet lärjungar eljest komme att omfatta både 7 hela skolår och

en årskurs i fortsättningsskolan eller annan däremot svarande undervisning.

Den egentliga landsbygden skulle knappast direkt beröras av omorganisationen.

Det torde dock bliva svårt att för landsbygdens minderåriga konsekvent

uppehålla obligatorisk tvåårig fortsättningsskolplikt, örn fortsättningsskolor

helt saknas i städerna och i stadsliknande samhällen och örn

skolplikten får olika omfattning i städer och på landsbygd samt även för

lärjungar från olika skolor inom samma skoldistrikt. Borttagandet av fortsättningsskolåret

för städernas minderåriga berövar också dem skolans stöd,

som bäst behöva det, och ökar ungdomsarbetslösheten.

Efter ingående övervägande av alla de omständigheter, till vilha hänsyn i

detta sammanhang måste tagas, hava de sakkunniga funnit sig höra på grund

av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl avstyrka förslaget att till folkskolans

sjunde klass förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över betänkandet först sammanfattat

de av överstyrelsen hörda myndigheternas utlåtanden på följande sätt:

I de fall, då domkapitlen särskilt berört den nu föreliggande frågan, hava

de i allmänhet anslutit sig till de sakkunnigas ståndpunkt eller förklarat

sig icke hava något att däremot erinra. Domkapitlet i Västerås har dock

uttalat starka sympatier för fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde

folkskoleår. Då emellertid härför skulle erfordras en mera genomgripande

omläggning av den nuvarande ordningen, än som legat inom de sakkunnigas

uppdrag att överväga eller som för närvarande kan sägas vara aktuell,

har domkapitlet icke ansett sig kunna i detta hänseende framställa något

yrkande. Domkapitlet i Linköping ställer sig i viss mån kritiskt beträffande

det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, men tillstyrker dock, att det

för närvarande vinner beaktande.

Länsstyrelserna yttra sig i allmänhet icke i denna fråga; där så skett,

hava de undantagslöst biträtt de sakkunnigas mening.

Folkskolinspektörerna hava praktiskt taget enhälligt anslutit sig till de sakkunnigas

ståndpunkt beträffande förslaget att till folkskolans sjunde klass

förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser. Blott en inspektör (Torbiörnsson,

Bohusläns inspektionsområde) anser, att hela fortsättningsskolan skulle

kunna inordnas i folkskolans sjunde klass, dock endast i A-skolor. Ett

flertal folkskolinspektörer framhåller, att ett genomförande av förslaget skulle

innebära försämring av skolväsendet i en del städer och medföra betydande

organisatoriska svårigheter. Några inspektörer hava anfört, att de sakna

erfarenhet angående möjligheten att förlägga fortsättningsskolans kurser till

folkskolans sjunde klass, enär sjuåriga folkskolor icke förekomma inom

inspektionsområdet. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

anför, att en i organisatoriskt hänseende tillfredsställande lösning

av frågan om fortsättningsskolans ställning till den lieltidsläsande sjuklassiga

folkskolan synes kunna vinnas, om fortsättningsskolan får förläggas

till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Även styrelsen

för Sveriges folkskollärarförbund finner sig böra för närvarande avstå

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 134. 19

från att påyrka den tvååriga fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde

skolår.

För egen del har skolöverstyrelsen anfört:

Icke från något håll har föreslagits, att sådan omorganisation av skolväsendet

skulle nu genomföras, att sjunde klassen komme att ersätta fortsättningsskolans

bägge årskurser. Skolöverstyrelsen har vid flera tillfällen

haft anledning att yttra sig angående förslaget att medgiva fullständig befrielse

från fortsättningsskolplikt för lärjungar, som genomgått sjunde klassen

i heltidsläsande folkskola. Överstyrelsen har på därvid anförda grunder

avstyrkt sådan omorganisation och finner sig därför nu kunna utan ytterligare

motivering instämma i de sakkunnigas avstyrkande av förslaget i

fråga. Med anledning av uttalanden i en del av de inkomna yttrandena

vill emellertid överstyrelsen erinra örn, att det icke förelegat anledning för

överstyrelsen att i detta sammanhang överväga fortsättningsskolans ställning

vid ett allmänt införande av obligatorisk sjuårig folkskola.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att ett förläggande av hela fortsättningsskolkursen

till folkskolans sjunde årsklass kan ifrågasättas endast

där folkskolan är anordnad enligt A-form, således huvudsakligen i

städer och stadsliknande samhällen. Men även där skulle en sådan organisation

av skolväsendet försvåra införandet av vissa grenar av den undervisning,

som närmast ansluter sig till det praktiska arbetslivet och

som mest uppskattas, nämligen undervisningen i arhetskunskap vid de yrkesbestämda

fortsättningsskolorna. I ett icke ringa antal skoldistrikt har

man därför infört håde sjuårig folkskola och fortsättningsskola, denna

senare i sådant fall oftast begränsad till en årskurs. Inom en sådan skolorganisation

kan man på ett ändamålsenligt sätt tillgodose undervisningen

såväl i de teoretiska som i de mera praktiskt betonade läroämnena, och

organisationen synes därför kunna anses under nuvarande förhållanden

motsvara ganska högt ställda anspråk. De sakkunniga uppgiva, att omkring

60 procent av de skolpliktiga i städerna åtnjuta undervisning under

sju hela skolår och därtill genomgå fortsättningsskola eller deltaga i annan

undervisning av motsvarande omfattning. I det ena efter det andra av de

bättre lottade stadssamhällena har denna åtta läsår omfattande skolorganisation

införts, och man bör därför med den största försiktighet skrida

till sådana ändringar av bestämmelserna rörande skolplikten, som skulle

få betydelse i främsta rummet för städerna. Det är uppenbart, att ett upphävande

av fortsättningsskolplikten inom skoldistrikt med sjuåriga folkskolor

enligt A-form skulle kunna leda till en beklaglig försämring av

skolväsendet inom ett flertal samhällen, där skolgången nu omfattar både

sjuårig folkskola och fortsättningsskola. Denna omständighet måste tillmätas

stor betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan.

En annan med det ifrågavarande spörsmålet sammanhängande angelägenhet,

som likaledes måste beaktas, är, huru möjlighet skulle kunna

beredas fortsättningsskolpliktiga minderåriga, som komma att vistas inom

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skoldistrikt, där fortsättningsskolor icke längre upprätthölles, att utan

alltför stora olägenheter på ett ändamålsenligt sätt fullgöra skolplikten.

De erfarenheter, som vunnos under den tid, då fortsättningsskolor funnos

i vissa skoldistrikt men ej i andra, giva vid handen, att allvarliga svårigheter

i nu berörda avseende och beträffande övervakandet av skolpliktens

fullgörande kunna uppstå, örn fortsättningsskolor saknas inom vissa skoldistrikt.

Möjligheten att på ett tidigare åldersstadium, än vad hittills kunnat ske,

avsluta den obligatoriska skolkursen skulle i stort sett enligt den ifrågasatta

omorganisationen komma att bliva förbehållen de minderåriga i

städer och liknande samhällen, där folkskolorna äro anordnade enligt Aform.

Man torde dock icke kunna göra gällande, att en avkortning av

skoltiden är särskilt påkallad för dessa minderårigas vidkommande, eller

att de olägenheter, fortsättningsskolplikten vållar den enskilde, äro störst

för städernas befolkning. Under nu rådande arbetslöshet bland ungdomen

i städerna vore det säkerligen ett allvarligt misstag att just där avkorta

den för de minderåriga eljest gällande skolpliktstiden.

Jag finner således, att de sakkunniga i allt väsentligt på ett övertygande

sätt påvisat, att det i såväl pedagogiskt som organisatoriskt avseende vore

olämpligt att låta en sjunde årsklass i heltidsläsande folkskola ersätta

fortsättningsskolans bägge årskurser. Till detta resultat hava också folkskolinspektörerna

och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, nästan undantagslöst

kommit. Under sådana förhållanden vore det icke välbetänkt

att genomföra en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet på sätt nyss

angivits. De lättnader beträffande skolplikten, som kunna befinnas erforderliga,

synas mig böra uppnås genom andra jämkningar av hithörande

stadganden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

21

II. Fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola.

De sakkunniga erinra, att förutsättningen för fortsättningsskolkursens begränsning

till en årskurs — vare sig kursen omfattar minst 180 eller minst

360 timmar — vore, att lärjungarna, innan de inträdde i fortsättningsskolan,

genomgått sju klasser i folkskola eller ock sex klasser i folkskola och en

årskurs i folkskolans högre avdelning. Ehuru inom riksdagen vid flera tillfällen

väckta motioner om ettårig fortsättningsskola, grundad på sexårig

folkskola, av riksdagen lämnats utan bifall, hava de sakkunniga dock ansett

sig böra upptaga frågan till ytterligare utredning och övervägande. De sakkunniga

anföra i denna fråga följande:

Att särskilt andra årets fortsättningsskolkurs innebär ett visst hinder för

de unga att på ett jämförelsevis tidigt åldersstadium deltaga i det praktiska

arbetslivet, är uppenbart. Detta förhållande är emellertid icke något för

landsbygden enastående, utan gäller det allestädes, att fullgörandet av fortsättningsskolplikten

i viss utsträckning hindrar lärjungarna att ägna sig åt

annat arbete. Det vill dock synas, som örn ifrågavarande följd av skoltvånget

framträdde mera påtagligt på landsbygden, där fortsättningsskolan

i regel är förlagd till en årlig kurs örn 6 veckor. Med den anordningen

följer nämligen, att i det närmaste ett helt år förflyter från det första årskursen

avslutats, tills andra årskursen tager sin början, och denna senare

kommer då att framstå som en fristående skolkurs, förlagd alltför långt

efter den egentliga skoltidens slut. Ofta kan dock härigenom fortsättningsskolan

utan större svårighet förläggas till sådan tid av året, att det av skolan

vållade avbrottet i barnens arbete i hemmet inträffar på en härför i

möjligaste mån gynnsam tid. I verkligheten fullgöres ock skolplikten på

detta sätt något tidigare, än där undervisningen i fortsättningsskolan är utsträckt

över hela eller större delen av läsåret. Förhållandena äro även i

andra avseenden så olika, att det svårligen kan avgöras, huruvida fortsättningsskolans

andra årskurs verkar mera betungande för ungdomen på landsbygden

än annorstädes. Sakkunniga vilja dock framhålla, att det på landsbygden

i allmänhet förefinnes större behov av de minderårigas hjälp vid

arbetet i hemmen än i städerna. Landsbygdens minderåriga bliva därför

icke tillnärmelsevis i samma utsträckning som städernas sysslolösa, när skolan

icke tager deras tid i anspråk, varför de sociala vådorna av fortsättningsskolpliktens

inskränkning icke kunna bliva så stora där som i städerna.

Sakkunniga hålla också före, att beträffande den egentliga landsbygdens

fortsättningsskolor och särskilt de bland dem, som äro anordnade med två

sexveckorskurser, kan man icke tillmäta det uppfostrande momentet i fortsättningsskolans

verksamhet så stor betydelse, att den andra årskursen med

hänsyn endast härtill bör bibehållas. Härför tala emellertid andra vida

kraftigare skäl.

De sakkunniga hava redan förut här ovan starkt ifrågasatt, huruvida det

kan vara önskvärt att genom skoltidens avkortning underlätta de minderårigas

inträde såsom förvärvsarbetare på den redan förut överfyllda arbets
-

ök sakkunniga.

Olägenheter

av skolplikten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Undervisningsresultateta

beroende

av antalet

undervisningstimmar.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

marknaden. Det kan visserligen göras gällande, att för de minderåriga

lämpligt förvärvsarbete ofta lättast kan erhållas på landsbygden, men man

kan å andra sidan befara, att ett borttagande därstädes av fortsättningsskolans

andra årskurs skulle medföra, att de unga tidigare och i större antal

än eljest komme att söka sin utkomst i städer eller andra större samhällen,

vilket vore att beklaga. Sakkunniga vilja också erinra därom, att den tvååriga

kursen ingalunda tillkommit under förbiseende av den inskränkning

beträffande de minderårigas användande i förvärvsarbete eller för utförande

av sysslor i hemmet, som skolpliktens fullgörande med nödvändighet måste

medföra. Tvärtom ägnades denna viktiga fråga mycken uppmärksamhet,

då den obligatoriska fortsättningsskolan förbereddes och beslutades. De nu

påvisade konsekvenserna av den tvååriga fortsättningsskolplikten hava således

varit förutsedda, vilket dock icke bör utgöra hinder för en på vunna

erfarenheter grundad undersökning, huruvida annan i olika avseenden mera

tillfredsställande organisation av fortsättningsskolan kan uppnås.

För resultatet av den meddelade undervisningen har givetvis den åt skolan

anslagna tiden den allra största betydelse. Den kurs, som nu genomgås

under den föreskrivna minimitiden 360 timmar, kan icke med tillfredsställande

resultat medhinnas på nämnvärt kortare tid. Det har gjorts gällande,

att undervisningstiden skulle kunna utan skada ganska avsevärt

minskas, örn hela kursen förlädes till ett år, enär undervisningstiden då

skulle bli sammanhängande och tidsförlust på grund av repetitioner och i

samband med andra årskursens påbörjande bortfalla. Sakkunniga vilja härtill

anföra, att det ingalunda är säkert, att kursen kunde fortgå i en följd,

därför att den sammanfördes till ett år. Med hänsyn till folkskolans lästider

bleve det i många fall nödvändigt att uppdela fortsättningsskolkursen

i två eller flera perioder, alltså med avbrott liksom då kursen är fördelad

på två år. Dessutom vilja sakkunniga framhålla, att igångsättandet av

andra årets fortsättningsskola på landsbygden icke kräver några vidlyftiga,

tidsödande organisationsåtgärder, som försena arbetets upptagande i full utsträckning.

Läro- och läseböcker tillhandahållas mångenstädes i skolan eller

finnas från föregående kurs. Skrivmateriel och andra förbrukningsartiklar

anskaffas i regel av läraren och kunna hållas tillgängliga redan den första

timmen. Eftersom det i fortsättningsskolan meddelade kunskapsstoffet huvudsakligen

är nytt för lärjungarna, är repetition nödvändig, vare sig kursen

fortgår i sammanhängande följd eller fördelas på flera perioder. Men

den större mognad, lärjungarna i den andra årskursen nått, underlättar betydligt

förståelsen av de svårare kursmomenten, så att resultatet av undervisningen

blir mera bestående och därmed värdefullare, än om kursen avslutas

redan under det första året efter avgången från folkskolan.

En väsentligare minskning av undervisningstiden måste också från andra

synpunkter medföra helt ny plan för fortsättningsskolan. Med ett betydligt

minskat timantal kan nämligen den på sexårig folkskola grundade fortsatta

undervisningen icke i samma utsträckning som eljest omfatta både teoretisk

och praktisk utbildning. Om man erinrar sig, att det i de yrkesbestämda

fortsättningsskolorna ägnas minst 180 men ofta 240 timmar åt ämnet arbetskunskap,

så inses lätt, att den för ämnena medborgarkunskap och modersmålet

tillgängliga tiden skulle bliva alldeles otillräcklig för uppnående

av något värdefullt resultat, örn den sammanlagda undervisningstiden skulle

avsevärt understiga 360 timmar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

På landsbygden användes i regel samma lärosal för folk- och fortsätt- Den årliga

ningsskolan, och samme lärare undervisar oftast i bägge skolorna. Även fort

detta måste beaktas, då förslag att sammanföra den fortsatta undervisningen Sättningstill

en årskurs överväges. Undervisningen i folkskolan pågår 8 månader skolor.

örn året. För jul- och nyårshelgerna måste omkring 2 veckors uppehåll i

undervisningen göras, och även vid andra tider torde det bliva nödvändigt

att mellan de olika kurserna lämna någon dags ledighet för lärosalens iordningställande

och för lärarens skull. Förläggas fortsättningsskolans bägge

årskurser med oavkortad tid, 12 veckor, till ett år, medför detta, att med

inräknande av de ovan nämnda nödvändiga ledigheterna vid årsskiftet och

på andra tider folk- och fortsättningsskolornas lästerminer omfatta sammanlagt

omkring 50 veckor. Det är varken troligt eller önskligt, att lärarna i

folkskolan befinnas villiga att åtaga sig en sådan tjänstgöring. Den skulle

lämna dem endast 14 dagars ledighet under sommaren. Men även örn det

åtminstone vissa år skulle lyckas att för fortsättningsskolan erhålla särskild

lärare, måste organisationen betecknas såsom olämplig just för landsbygden,

eftersom barnen, antingen fortsättningsskolans eller folkskolans, bleve upptagna

av skolarbetet praktiskt taget hela sommaren. Givetvis minskas olägenheterna,

i den mån som fortsättningsskolkursen avkortas, men därmed

försvagas också resultatet av den fortsatta undervisningen i motsvarande

grad. I stadsliknande samhällen och på andra mera tättbebyggda orter äro

svårigheterna att till en årskurs sammanföra fortsättningsskolans lärotid icke

fullt så stora. Där finnas i regel flera lärare, som kunna anlitas, och vägavstånden

äro icke större, än att åtminstone en del av den fortsatta undervisningen

kan meddelas som aftonundervisning, örn detta eljest anses lämpligt.

Detta medför, att lärare och barn här skulle kunna beredas längre

ledighet under sommaren. Konsekvenserna av en sådan organisation av

vissa fortsättningsskolor skulle komma att ogynnsamt inverka på skolväsendet

i dess helhet.

Landsbygdens folkskolor äro till övervägande antal anordnade enligt B- Ekonomiska

form. Det antal barn, som årligen avgå från var och en av dessa skolor, kon^venblir

därför icke synnerligen stort. Man torde kunna räkna med att vid

skolor av B 2-form i medeltal 6—7 och i B 1-skolor 13—14 barn årligen

avgå från högsta klassen. I de fortsättningsskolor, som äro grundade på

dessa folkskolor, blir lärjungantalet därför icke större, än att bägge årskurserna

kunna utan svårighet undervisas tillsammans. Denna anordning

är särskilt från ekonomisk synpunkt lämplig. Vid tillämpning av densamma

erhålla nämligen lärjungarna undervisning de stadgade 360 timmarna, ehuru

läraravlöning utgår endast för 180 timmar årligen. Men detta är möjligt,

blott om fortsättningsskolkursen är fördelad på två årskurser. Skulle den

oavkortad sammanföras till en årskurs, erfordras för varje här ifrågavarande

avdelning 360 lärartimmar årligen, d. v. s. undervisningen blir dubbelt så

dyr som för närvarande. Antalet avdelningar, i vilka bägge årskurserna

undervisas tillsammans, uppgår till mer än 5,000. En omläggning av dessa

avdelningars organisation därhän, att hela kursen blir förlagd till ett år,

skulle medföra, att anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor

måste höjas från nuvarande 5 miljoner kronor till minst 7Vi miljoner;

alltså en utgiftsökning på omkring 2,250,000 kronor utan någon som helst

utvidgning av undervisningen för de enskilda lärjungarna eller förhöjning

av timarvodet för lärarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Visserligen kan man antaga, att den totala utgiftsökningen i verkligheten

icke behövde bli så stor som den ovan angivna, enär icke alla avdelningar

komme att övergå till den nya anordningen. Som förut här ovan påvisats,

komme det nämligen att bliva förenat med stora organisatoriska svårigheter

att införa ettåriga kurser örn 360 timmar. Kvar står likväl, att kostnaderna

för varje fortsättningsskola, som omorganiseras enligt nu givna förutsättningar,

bliva dubbelt så stora som de nuvarande och att skolväsendet

därför så småningom onödigtvis blir avsevärt fördyrat. Enda sättet att

verksamt förebygga detta torde vara att minska undervisningstiden för lärjungarna.

Nedbringas den sammanlagda undervisningstiden från 360 till

300 timmar, stannar utgiftsökningen vid omkring 1,500,000 kronor. Begränsas

kursen till 270 timmar, blir merutgiften omkring 1,125,000 kronor,

och först vid 180 timmars kurs bliva kostnaderna lika med de nuvarande

för 360 timmar. Samtliga dessa alternativ med avkortning av undervisningstiden

innebära emellertid en så avsevärd försämring av den fortsatta

undervisningen, att de icke kunna av sakkunniga förordas.

Följder av Ovan anförda skäl mot en på sexårig folkskola grundad fortsättningsbégränsning

s^°^a endast en årskurs torde vara tillräckliga för ett fastslående av

till en organisationens olämplighet. Likväl torde ytterligare några synpunkter böra

årskurs. framhållas. Sakkunnigas ställningstagande här ovan till frågan, huruvida

fortsättningsskolkurs skall krävas av lärjungar, som genomgått sjuårig heltidsläsande

folkskola, grundar sig på förutsättningen, att skolplikten även

framdeles skall omfatta sammanlagt 8 läsår. Skulle denna förutsättning

genom ändrade bestämmelser bortfalla och ettårig fortsättningsskola medgivas,

även där folkskolan är sexårig, kommer hela spörsmålet om skolväsendets

organisation i ett väsentligen annat läge. Frågan örn fortsättningsskolkurs

som överbyggnad på folkskolans sjunde klass skulle då, oavsett

örn folkskolan är anordnad enligt A- eller B-forrn, förlora all aktualitet.

Sjunde klassens ställning bleve likaledes förändrad. Under det att den tvååriga

fortsättningsskolplikten visat sig innebära en eggelse till frivilligt införande

av sjuårig folkskola, skulle organisationen ettårig fortsättningsskola

på grundval av sexårig folkskola genom den starkt avkortade skoltiden bliva

ägnad att kraftigt motverka uppkomsten av sjuåriga folkskolor. Följderna

av en sådan omorganisation av den fortsatta undervisningen komme då att

bliva rakt motsatta dem riksdagen synes hava påräknat, då den år 1927 i

skrivelse nr 255 anhöll örn utredning av frågan. Riksdagen uttalar nämligen

i skrivelsen, att den finner syftet att på frivillighetens väg främja utvecklingen

av ett sjunde skolår i hög grad beaktansvärt.

Enligt sakkunnigas mening bör det därför av ovan angivna skäl icke

medgivas, att den fortsatta undervisningen ordnas så, att lärjungar, som avgått

från sexårig folkskola, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt under ett

läsår. I en del fall må det dock tillåtas sådan lärjunge att under samma

läsår genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser, varjämte undervisningen

också må jeunna förläggas till sådana tider på året, att skolgången kan avslutas

tidigare, än vad nu är fallet. Sakkunniga ingå närmare på dessa

frågor i ett följande kapitel.

Skol- Skolöverstyrelsen har i likhet med de övriga myndigheter, som yttrat sig

överstyrelsen. 1 denna fråga, på det bestämdaste avstyrkt upphävande av den tvååriga

fortsättningsskolplikten. Enligt överstyrelsens mening hava de sakkunniga

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1S4.

anfört fullt övertygande skäl för sitt avståndstagande från framkomna förslag

att medgiva skoldistrikt rätt att, även där folkskolan är sexårig, begränsa

fortsättningsskolan till allenast en årskurs.

Ett sammanförande av den tvååriga fortsättningsskolans 360 undervisningstimmar

till en årskurs skulle, enligt vad som framgår av de sakkunnigas

utredning, medföra så väsentligt ökade kostnader för fortsättningsskolväsendet,

att förslaget redan av denna anledning måste lämnas

helt ur räkningen. Även i organisatoriskt hänseende vore en sådan anordning

av skolväsendet i det närmaste ogenomförbar på landsbygden, i det

att man skulle nödgas låta skolarbetet — antingen i folkskolan eller i fortsättningsskolan

— pågå nästan bela sommaren, alltså under en tid, då

hemmen ofta hava stort behov av barnens arbetshjälp, varjämte det skulle

bliva förenat med synnerligen stora svårigheter att erhålla lärare för en

så utsträckt årlig undervisning.

Givetvis skulle de nu påpekade olägenheterna kunna minskas genom

avkortning av lärotiden i fortsättningsskolan, men endast örn undervisningstiden

för lärjungarna nedbringades till ungefär hälften av den nuvarande,

skulle det från ekonomisk synpunkt bliva försvarbart att förlägga

bela den på sexårig folkskola grundade fortsättningsskolkursen till ett

läsår. Genomförandet av en sådan begränsning av fortsättningsskolans

lärotid skulle emellertid innebära ett fullständigt upprivande av den organisation,

på vilken 1918 års fortsättningsskola är byggd och efter vilken

den hittills utvecklat sig. Vidare skulle följden sannolikt bliva en så avsevärd

försämring av skolväsendet, att jag i likhet med de sakkunniga och

de börda myndigheterna bestämt avstyrker ett allmänt upphävande av

den tvååriga fortsättningsskolplikten, där folkskolan är sexårig. Vissa

mindre jämkningar i nu gällande bestämmelser härom hava dock befunnits

önskvärda, och skall jag i det följande återkomma till denna fråga.

Departe
mentschefen
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Gällande bestämmelser

otillfredsställande.

lil. Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola.

I fråga om den på sjuårig halvtidsläsande folkskola grundade fortsättningsskolan,

som enligt 1928 års riksdags beslut må anordnas med en årskurs,

omfattande minst 360 timmar, anföra de sakkunniga:

I vissa av de trakter, där halvtidsläsande folkskolor ännu förekomma, har

man i en del skolor infört ett sjunde skolår. Dessa skolor förete sinsemellan

väsentliga olikheter beträffande organisationen. I en del fall har det

egentliga folkskolestadiet, som i sexåriga skolor omfattar fyra år, utökats

med ytterligare ett läsår; alltså tillagts en verklig sjunde folkskoleklass. I

andra fall har man ansett det vara av så stor betydelse, att barnen grundligt

inhämtat småskolans kurs, innan de uppflyttas till den egentliga folkskolan,

att man infört ett tredje småskoleår som kompensation för den genom

halvtidsläsningen avkortade undervisningstiden i småskolan. Där så skett,

kommer folkskolestadiet att omfatta endast fyra klasser, och dessa klasser

betecknas oftast tredje—sjätte klasserna som i en vanlig sexårig folkskola.

Någon klass, som benämnes sjunde klassen, finnes således ej i dessa skolor,

men skoltiden för barnen omfattar likväl sju läsår. Stundom kan det också

inträffa, att heltidsläsning är införd i någon eller några av klasserna. Givetvis

är det synnerligen önskvärt, att den knappa undervisningstiden utökas

med ett skolår, vare sig detta sker på småskole- eller folkskolestadiet. Men

efter tillkomsten av den tvååriga fortsättningsskolan har det varit förenat

med betydande svårigheter att upprätthålla dylika sjuåriga skolor. Skolplikten

har nämligen därigenom kommit att i dessa oftast glest befolkade

landsbygdsdistrikt omfatta sammanlagt nio skolår. I en del skoldistrikt

torde nog på grund härav hava ifrågasatts att genom borttagande av den

sjunde klassen nedbringa skoltiden till eljest gällande 8 år, och i varje fall

har införandet av ytterligare sjuåriga skolor försvårats. Det var dessa omständigheter,

som föranledde medgivandet att sammanföra fortsättningsskolkursen

till en årskurs, varigenom skolplikten skulle även här begränsas till

8 år. Men då man icke ville ifrågasätta att till den halvtidsläsande folkskolan

förlägga någon del av den lärokurs, som är avsedd för fortsättningsskolan,

bibehölls undervisningstiden 360 timmar för fortsättningsskolan. Det

har emellertid visat sig vara förenat med så stora svårigheter att anordna

ettårig fortsättningsskola med 360 timmar, att medgivandet härtill kan anses

hava blivit fullständigt utan betydelse. Såvitt sakkunniga kunnat utröna,

har blott en enda sådan fortsättningsskola inrättats.

De här ovan relaterade förhållandena hava föranlett sakkunniga att taga

under övervägande, huruvida icke hithörande bestämmelser böra underkastas

jämkningar i syfte att underlätta fortsättningsskolkursens sammanförande

till en årskurs, där folkskolan är halvtidsläsande sjuårig, och därmed främja

det frivilliga införandet av en sjunde årsklass vid dessa folkskolor. I samband

med utredningen här ovan i anledning av förslagen rörande ettårig

fortsättningsskola som överbyggnad på sexårig folkskola hava sakkunniga

uttalat sig mot en minskning av den för tvåårig fortsättningsskola bestämda

lärotiden 360 timmar. Det gällde därvid folkskola med minimitid 6 år och

fortsättningsskola, som även med bibehållande av hittillsvarande organisation

icke sträcker sig utöver den för folk- och fortsättningsskolan allestädes

gällande sammanlagda tiden 8 år. Frågan ställer sig i viss mån annor
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.is proposition Nr 134.

lunda, då fortsättningsskolan grundas på folkskola, som skoldistriktet frivilligt

utökat med ett sjunde skolår. I dylikt fall föreligga enligt sakkunnigas

mening starka skäl för sådan jämkning beträffande fortsättningsskolans

lärotid, att det blir praktiskt möjligt att anordna fortsättningsskolan

såsom ettårig och därmed för lärjungarna även i dessa skolor begränsa den

sammanlagda skolpliktstiden till 8 läsår. Det är tydligt, att det bär icke

är fråga om en försämring av den obligatoriska skolutbildningen utan en

åtgärd för underlättande av en utökning av skoltiden för vinnande av en

önskvärd förbättring av skolväsendet.

Då det gäller att bestämma minimitiden för här ifrågavarande fortsättningsskolor,

kunna helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Man

kunde även här ifrågasätta att förlägga en del av fortsättningsskolans lärokurs

till folkskolans högsta klass och sedan bestämma lärotiden i fortsättningsskolan

med hänsyn till den sålunda avkortade lärokursen. Sakkunniga

hålla dock bestämt före, att frågan icke bör lösas på detta sätt. Med den

halvtidsläsande skolans jämförelsevis svaga ställning användes den utökade

lärotiden otvivelaktigt bäst, om den ägnas åt någon utvidgning, men framför

allt åt ett grundligare inhämtande av folkskolekursen, särskilt i modersmålet

och räkning. En på sådant sätt utnyttjad sjunde klass blir icke betydelselös

för den därpå grundade fortsättningsskolan.

Sakkunniga hava ävenledes tagit under övervägande, huruvida icke den

avkortning av fortsättningsskolans undervisningstid, som här ifrågasättes,

borde medgivas endast beträffande fortsättningsskolor, grundade pa folkskolor,

i vilka folkskolestadiet omfattar fem årsklasser. I sådant fall skulle

som överbyggnad på sjuåriga skolor med tre årsklasser på småskolestadiet

och fyra på folkskolestadiet krävas fortsättningsskola med 360 timmar.

Vissa skäl kunna anföras härför, men sakkunniga anse dock, att vare sig

det frivilligt införda skolåret förlägges till små- eller folkskolestadiet, medför

det en bättre undervisning än den, som kan meddelas i den sexåriga

halvtidsläsande folkskolan. Det huvudsakligaste skälet för en avkortning

av fortsättningsskolkursen är också, att den nioåriga skolpliktstiden enligt

sakkunnigas mening är alltför betungande, och detta gäller i samma grad,

oavsett enligt vilken av ovan angivna typer den sjuåriga folkskolan är anordnad.

En begränsning av skolpliktstiden till sammanlagt 8 läsår är motiverad

för de minderåriga i alla dessa skolor, varför sakkunniga finna sig

böra föreslå, att minskning av den hittills föreskrivna undervisningstiden

360 timmar medgives för samtliga fortsättningsskolor, grundade på folkskolor

med sammanlagt sju skolår. Men denna minskning bör icke göras

större, än vad som är oundgängligen nödvändigt, för att hela fortsättningsskolkursen

skall kunna förläggas till ett år. Efter prövning av olika, på

frågan inverkande faktorer hava sakkunniga funnit, att för minderåriga,

som genomgått sju årsklasser i halvtidsläsande folkskola eller mindre folkskola,

fortsättningsskolkursen bör kunna begränsas till en årskurs med minst

270 undervisningstimmar.

För dessa fortsättningsskolor med avkortad undervisningstid torde emellertid

erfordras helt andra tim- och kursplaner än för övriga fortsättningsskolor.

På grund härav och med hänsyn även till dessa skolors organisation

i övrigt, synes det vara lämpligt, att inrättandet av sådan ettårig fortsättningsskola

göres beroende av skolöverstyrelsens prövning, på samma sätt

som skett beträffande ettåriga på heltidsläsande sjuåriga folkskolor grundade

fortsättningsskolor.

Förkortning

av undervisningstiden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammanfatt
ning.

Skolöversty
relsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 13å.

Det föreligger icke anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,

under vilka förhållanden folkskolor med halvtidsläsning må förekomma.

Sakkunniga vilja dock framhålla, att de till fullo inse nödvändigheten av

att framgå med all försiktighet vid framläggande av förslag rörande den

på halvtidsläsande folkskolor grundade fortsatta undervisningen. Det är

nämligen av vikt, att inga sådana rubbningar beträffande skolväsendet företagas,

som kunna komma att motverka halvtidsläsande folkskolas övergång

till heltidsläsning, där förutsättningar härför eljest äro för handen. De här

föreslagna jämkningarna av bestämmelserna rörande fortsättningsskolan avse

därför endast orter, där av olika anledningar folkskolor med heltidsläsning

icke lämpligen kunna införas. Sakkunniga förutsätta alltså, att tillämpning

av organisationen med sjuårig halvtidsläsande folkskola och ettårig fortsättningsskola

icke kommer att i de enskilda fallen inverka på prövningen,

huruvida folkskolan bör anordnas med halv- eller heltidsläsning.

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag i frågan

örn begränsning av fortsättningsskolekursen inom skoldistrikt, som hava

sjuårig halvtidsläsande folkskola, på följande sätt:

Den obligatoriska skolplikten för de minderåriga i vårt land omfattar i

normala fall sex läsår i folkskolan och två årskurser i fortsättningsskolan

eller också sju läsår i folkskolan och en årskurs i fortsättningsskolan, alltså

sammanlagt 8 läsår, varvid en årskurs i fortsättningsskolan betraktas såsom

ett läsår. De jämkningar beträffande lästiderna, som sakkunniga föreslå,

äro icke avsedda att innebära ändring av nyss nämnda grunder för skolpliktens

allmänna omfattning, vilka alltjämt böra gälla, utan endast att

underlätta undervisningens förläggande till den för orten lämpligaste årstiden.

Där folkskolan är sjuårig med halvtidsläsning och fortsättningsskolkursen

följaktligen omfattar minst 360 timmar, kommer skoltiden i regel att omfatta

9 skolår. Medgivandet att förlägga de 360 timmarna till ett läsår har

nämligen icke kunnat utnyttjas. Detta kan lätt medföra, att det sjunde

skolåret i folkskolan, vilket skoldistriktet frivilligt infört, indrages. Sakkunniga

anse den sjunde årsklassen synnerligen värdefull icke minst vid de

halvtidsläsande skolorna, men för dess bibehållande och allmännare införande,

där heltidsläsning ej lämpligen kan tillämpas, synes det vara erforderligt,

att., fortsättningsskolkursen så begränsas, att den kan genomgås under

ett läsår. Önskemålet att med bibehållande av det sjunde folkskoleåret även

vid halvtidsläsande skolor kunna undvika skoltidens förlängning till 9 år

anse de sakkunniga så beaktansvärt, att det för dess förverkligande bör

kunna medgivas, att fortsättningsskolkursen vid dessa skolor avkortas till

9 veckor eller 270 timmar. Sakkunniga föreslå härför följande stadgande:

I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola, tillhörande

någon av folkskolans undantagsformer, eller sjuårig halvtidsläsande

mindre folkskola, må, efter prövning i varje särskilt fall

av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen för sådana lärjungar,

som vid läsårets slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna

omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

Skolöverstyrelsen har härom anfört:

De sakkunnigas förslag, att undervisningstiden i fortsättningsskola, grundad

på sjuårig halvtidsläsande folkskola eller mindre folkskola, må kunna

begränsas till en årskurs med minst 270 timmar tillstyrkes av domkapitlen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl, Maj:ts proposition Nr 134.

i Göteborg och Karlstad, medan domkapitlet i Härnösand finner förslaget

mindre välbetänkt, enär undervisningstiden i de halvtidsläsande skolorna i

varje fall är avsevärt kortare än i de heltidsläsande. De folkskolinspektör er,

som yttrat sig i denna fråga, hava i allmänhet uttalat betänkligheter mot

förslaget, dock utan att — utom i ett par fall — avstyrka detsamma.

Aven skolöverstyrelsen är tveksam angående lämpligheten av den föreslagna

minskningen av undervisningstiden i fortsättningsskolor, som grundas

på halvtidsläsande skolor. Överstyrelsen anser det vara uppenbart, att man

icke i detta fall kan såsom skäl för avkortning av fortsättningsskolans undervisningstid

åberopa vidgade lärokurser å folkskolestadiet. Överstyrelsen

kan dock icke bortse från, att det måste anses vara förenat med stora svårigheter

att i de trakter, varom det här är fråga, upprätthålla sjuårig folkskola

och därpå fortsättningsskola med 360 timmar, vilka, enligt vad erfarenheten

visat, måste fördelas på två år. Genom den av de sakkunniga

föreslagna anordningen skulle emellertid bibehållande eller inrättande av en

sjunde årsklass underlättas och således en särskilt vid de halvtidsläsande

skolorna välbehövlig utökning av folkskolekursen främjas. Givetvis skulle

inrättandet av en sjunde klass med därpå följande begränsad fortsättningsskola

icke få träda i stället för en förändring av folkskolan till heltidsläsande

sådan, därest en dylik förändring eljest lämpligen bör ske. Det är

endast under denna förutsättning överstyrelsen har funnit sig kunna biträda

de sakkunnigas här avsedda förslag.

I förevarande fråga anför statskontoret: Statskontoret.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till jämkningar av gällande

bestämmelser rörande undervisningstidens omfattning och fördelning på årskurser

synes åtminstone i de fall, då fortsättningsskola med 360 timmar,

fördelad å två årskurser, kommer att ersättas av fortsättningsskola med en

årskurs örn minst 270 timmar, medföra ökade utgifter. Huru stor merutgiften

vid en dylik omläggning av undervisningen kommer att bliva, undandrager

sig statskontorets bedömande. Någon höjning av anslaget till fortsättningsskolorna

synes emellertid knappast påkallad av en sådan omläggning.

Olika utvägar hava anlitats för ernående av ett bättre resultat av un- Departedervisningen

vid halvtidsläsande skolor, där dessa på grund av lokala mentschefen.

förhållanden icke lämpligen kunnat göras heltidsläsande. Den måhända

verksammaste åtgärden har varit utökning av skolpliktstiden med ett

sjunde skolår. Denna skolorganisation medför efter tillkomsten av den

tvååriga fortsättningsskolan en nioårig skolplikt och kan därför numera

endast med svårighet införas eller upprätthållas. I syfte att underlätta

tillämpningen av sjuårig skolkurs vid halvtidsläsande folkskolor föreslog

Kungl. Maj:t i proposition nr 70 1928 års riksdag att medgiva fortsättningsskolkursens

sammanförande vid dessa skolor till en årskurs, dock

med bibehållande av den eljest för tvåårig fortsättningsskola bestämda

minimitiden 360 timmar. Propositionen blev av riksdagen bifallen. Emellertid

har det, på sätt jag redan förut nämnt, visat sig vara förenat med

så stora organisatoriska svårigheter att till ett läsår förlägga en så omfattande

fortsättningsskolkurs, att det av riksdagen i detta avseende lämnade

medgivandet icke kunnat i nämnvärd utsträckning komma i till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lämpning. De sakkunniga föreslå nu minimitidens nedsättande till 270

timmar för här avsedda fortsättningsskolor. Mot en sådan minskning av

undervisningstiden hava flera av de i ärendet hörda myndigheter uttalat

betänkligheter, dock i allmänhet utan att avstyrka förslaget.

Strävandena att genom införande av sjuårig folkskola stärka de svagare

skoltyperna, där dessa icke lämpligen kunna ersättas med bättre, äro värda

allt erkännande och böra understödjas. Lämpligen kan detta ske därigenom,

att den på dylik folkskola grundade fortsättningsskolan organiseras

på sådant sätt, att lärjungarna kunna helt genomgå densamma under

ett läsår. Därmed skulle även i dessa distrikt sjuårig folkskola kunna

införas, utan att den sammanlagda skolpliktstiden behövde överstiga åtta

år, vilket kan betecknas såsom ett allmänt önskemål. Som erfarenheten

visat, att 360 undervisningstimmar endast i sällsynta undantagsfall kunna

inrymmas i en årskurs i fortsättningsskola å landsbygden, delar jag de

sakkunnigas mening, att en minskning av den nu bestämda minimitiden

hör medgivas beträffande fortsättningsskolor, som äro grundade på sjuåriga

lialvtidsläsande folkskolor. Vid denna minskning hör man givetvis

icke gå längre än som är nödvändigt, för att skolan skall kunna anordnas

med en årskurs, och det kan därför ifrågasättas, örn man icke borde bestämma

minimitiden till 300 timmar. Då emellertid de sakkunniga föreslagit

270 timmar och en höjning av detta timantal icke direkt påyrkats

av myndigheterna, finner jag mig ehuru med tvekan höra biträda de sakkunnigas

här berörda förslag.

Åt skolöverstyrelsen hör åtminstone tills vidare uppdragas att pröva och

godkänna reglementen med läroplaner för fortsättningsskolorna inom

skoldistrikt med på nu angivet sätt reducerad undervisningstid i fortsättningsskolan,

varvid dock icke hör krävas, att någon del av fortsättningsskolans

lärokurs inrymmes i kursen för folkskolan. Som minskningen av

undervisningstiden i dessa fortsättningsskolor skulle medgivas för undvikande

av nioårig skolplikt, är den lika motiverad och hör kunna ifrågakomma,

oavsett örn utökningen av lärotiden i folkskolan förlagts till sinåskolestadiet

eller till folkskolestadiet. Den hör också på samma villkor

kunna medgivas även beträffande lärjungar, som genomgått mindre

folkskola.

I de fall, då fortsättningsskola med 360 timmar, fördelade på två årskurser,

kommer att ersättas av fortsättningsskola med en årskurs örn

minst 270 timmar, medför förändringen, såsom av statskontoret påpekats,

ökning av utgifterna. Emellertid är det här fråga endast örn ett begränsat

antal skolor, varför de ekonomiska konsekvenserna icke kunna bliva betydande.

Dessutom bör uppmärksammas, att de här ifrågavarande skoldistrikten

enligt nu gällande bestämmelser kunna anordna fortsättningsskolan

med 360 timmar i en årskurs. Vid jämförelse med en sådan organisation,

som dock vunnit endast mycket ringa tillämpning, innebär den

nu föreslagna besparing av utgifter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

31

IV. Fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret.

I fråga om fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret yttra de De sakkunsakkunniga:

niga.

Fortsättningsskolornas arbetstider förete väsentliga olikheter icke blott vid Nuvarande

■jämförelse mellan skolor i skilda delar av landet utan även beträffande olika bestammelskolor

inom samma skoldistrikt. Undervisningen kan pågå 30 timmar i

veckan, och en årskurs örn 180 timmar kommer då att omfatta endast sex

veckor. Men det är också vanligt, att undervisningen utsträckes över en

större del av läsåret, t. ex. under 30 veckor med sex timmar i veckan.

Dessa sex timmar fördelas då oftast på två eller kanske tre dagar, varvid

undervisningen förlägges till eftermiddagen. I ett flertal städer och även i

några landsbygdsdistrikt är undervisningen så anordnad, att varje lärjunge

deltager däri en hel dag i veckan. Förekomma flera avdelningar i sådan

skola, kunna lärjungarna beredas tillfälle att i viss utsträckning välja, vilken

veckodag de skola bevista skolan. Ganska vanligt är också, att fortsättningsskolan

anordnas en kort tid med full lästid, d. v. s. 30 timmar i veckan,

men i övrigt med ett fåtal till eftermiddagarna förlagda timmar i veckan.

Angående innebörden av fortsättningsskolstadgans bestämmelser rörande

kursens fördelning på olika år och beträffande tiden för lärjungarnas inträde

i fortsättningsskolan rådde tidigare en viss osäkerhet. Sedan tvister därom

blivit i ett par fall avgjorda av Kungl. Majit och kompletterande riksdagsbeslut

tillkommit, är emellertid denna osäkerhet undanröjd. Det har sålunda

blivit klarlagt, att de i fortsättningsskolstadgan förekommande uttrycken

»arbetsår» och »läsår» avse tiden från och med den 1 juli till och med

nästföljande 30 juni. De kommunala skolmyndigheterna kunna inom ett

sådant läsår förlägga en årskurs av fortsättningsskolan till den för orten

lämpligaste tiden. Därvid måste dock iakttagas, att lärjungarna icke må

under samma läsår genomgå bägge årskurserna i tvåårig fortsättningsskola

samt att lärjungarna icke må inträda i fortsättningsskolan före ingången

av läsåret närmast efter det, under vilket de avgått från folkskolan. I detta

nu sist nämnda avseende inträdde genom riksdagens beslut år 1928 den

förändringen, att där Kungl. Majit funnit skäligt därtill lämna medgivande,

undervisningen i fortsättningsskola må kunna till en del förläggas till det

läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Har sådant medgivande

erhållits, påbörjas fortsättningsskolan omedelbart efter det folkskolan

avslutats i maj eller juni månad, och örn fortsättningsskolan är tvåårig få

lärjungarna genomgå den andra årskursen vid samma tid nästa år. Denna

anordning har kommit till användning särskilt inom Upplands inspektionsområde

och även inom enstaka skoldistrikt i andra delar av riket.

Den möjlighet, som hittills förefunnits, att allt efter förhållandena organisera

fortsättningsskolorna på olika sätt bör enligt de sakkunnigas mening

än mera utvidgas. Genom att öppna ytterligare utvägar för skoldistrikten

att anpassa skolväsendet efter de skilda orternas behov synes man kunna

icke obetydligt underlätta fullgörandet av skolplikten, ehuru dess omfattning

bibehålies i huvudsak oförändrad.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Undantags- Sakkunniga hava tidigare i detta betänkande med stöd av anförda skäl

kurser under frarQl1å.llit, att fortsättningsskolkursen icke lämpligen kan sammanföras till ett

ett läsår, läsår, där folkskolan är sexårig. I vissa fall bör detta likväl icke innebära

hinder för lärjunge att under samma läsår genomgå fortsättningsskolans

bägge årskurser. Ett sådant fall kan inträffa exempelvis, örn antalet lärjungar

i en skola är jämförelsevis ringa och flickorna i första och andra

årskursen undervisas tillsammans i skolköksarbete och tillsammans även med

gossarna i skolans teoretiska ämnen. Om i sådan skola den teoretiska kursen

för gossar och flickor pågår sex veckor i januari och februari månader och

skolkökskursen för flickorna sex veckor vartannat år på tid, som för varje

gång bestämmes med hänsyn till möjligheten att erhålla lärarinna, så kan

följande fall inträffa. En skolkökskurs anordnas ett år i augusti och september

månader. I denna kurs deltaga de flickor, som under föregående

kalenderår avgått från folkskolan, men även de, som i juni månad samma

år, som kursen hålles, lämnat folkskolan. Dessa senare flickor äro enligt nu

gällande bestämmelser icke berättigade deltaga i den under närmast följande

januari—februari månader förlagda kursen i de teoretiska ämnena, enär

bägge årskurserna då skulle infalla under samma läsår. Flickorna skola

följaktligen avvakta den vid samma tid ett år senare anordnade kursen.

Liknande förhållanden kunna inträffa på flera olika sätt och även beträffande

gossar i yrkesbestämda fortsättningsskolor med verkstadsarbete eller annat

praktiskt arbete i fristående kurser, dock endast under förutsättning att antalet

lärjungar är så ringa, att bägge årskurserna undervisas tillsammans i

den av praktiskt arbete bestående kursen.

Sakkunniga finna, att sådan ändring av bestämmelserna bör ske, att lärjungarna

alltid kunna deltaga i den kurs, som förekommer närmast efter

det de genomgått den första kursen. Vid utfärdandet av föreskrifterna härom

bör dock tillses, att dessa erhålla en sådan lydelse, att tillfälle icke i

något fall beredes lärjungarna att genomgå bägge årskurserna redan det

kalenderår, under vilket de lämnat folkskolans sjätte klass. Det ligger också

i sakens natur, att hänsyn icke bör tagas till praktisk kurs, som har så ringa

omfattning, att den icke motsvarar sitt ändamål. Lämpligen torde böra bestämmas,

att den här ifrågavarande praktiska kursen skall omfatta minst

120 timmar.

Folk-och fort- I en del trakter synas arbetsförhållandena vara sådana, att man jäm
sättmngs-

förelsevis lätt kan i maj och juni månader undvara de fortsättningsskolsammaTäsår.

Petiga minderårigas arbetshjälp. Delvis på grund härav har det framstått

'' såsom ett önskemål, att fortsättningsskolan måtte få förläggas till maj och

juni. Därvid förutsättes emellertid, att vårterminen i folkskolan eller åtminstone

i dess högsta klass (avgångsklassen) avslutas, innan fortsättningsskolan

tager sin början, och att de lärjungar, som vid terminens slut avgå

från folkskolan, få inträda i fortsättningsskolan utan hinder av att de komma

att helt eller delvis genomgå en årskurs i fortsättningsskolan redan det läsår,

under vilket de avgått från folkskolan. Med denna anordning komma de

minderåriga att fullgöra sin skolplikt vid tidigare ålder än eljest, och detta

torde vara en av orsakerna till organisationens godtagande i en del skoldistrikt.

En annan omständighet, som måste tillmätas betydelse, är, att skoltiden

blir mera sammanhängande för lärjungarna, än då fortsättningsskolan

förlägges senare. Vid tvåårig fortsättningsskola måste visserligen avbrottet

mellan första och andra årskurserna bibehållas, men däremot bortfaller uppe
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Marits proposition Nr 134,

hållet mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs. Där folkskolan

omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan blott en årskurs, få

lärjungarna med denna anordning fullgöra hela skolplikten i en följd, och

det av mången klandrade uppehållet mellan folk- och fortsättningsskolan

försvinner.

Med den här ifrågavarande organisationen kunna dock följa vissa olägenheter,

som icke få förbises. Att barnen tidigare avsluta sin skolgång inverkar

i någon mån menligt på kunskapsresultatet. Det kan ock befaras,

att den sammanlagda undervisningstiden under vårterminen blir för lång

och ansträngande för de lärjungar, som övergå från folkskolan till fortsättningsskolan.

För folkskolans övriga klasser kan undervisningen komma att

i alltför hög grad fortgå under den mörkaste och kallaste delen av året,

medan barnen erhålla ledighet under de för skolgång mera lämpliga månaderna

maj och juni. Sakkunniga anse dock, att verkan av lärjungarnas

tidigare inträde i fortsättningsskolan och avgång därifrån icke kan tillmätas

så stor betydelse, att organisationen därför bör förhindras. De andra påpekade

olägenheterna synas kunna till stor del undvikas, nämligen genom att

höstterminen göres jämförelsevis lång för skolans högsta klass, och genom

att de årsklasser, som icke undervisas tillsammans med avgångsklassen, erhålla

helt andra lästider än denna. I skoldistrikt, där folkskolans årliga

lästid är utsträckt utöver den stadgade minimitiden, uppstå större svårigheter

att förlägga fortsättningsskolkursen i direkt anslutning till folkskolan.

Ehuru en avkortning av folkskolans lärotid icke är att rekommendera, vilja

sakkunniga likväl framhålla, att hinder icke torde föreligga för sådant skoldistrikt

att begränsa högsta klassens årliga undervisningstid till 34l/z veckor,

örn detta befinnes nödvändigt för införandet av en eljest lämplig organisation

av fortsättningsskolan.

Sakkunniga inse väl, att den här ifrågavarande organisationen av skolväsendet

icke lämpligen kan eller bör införas allestädes. Men där den vinner

tillämpning i skoldistrikt med sjuårig folkskola, kommer fortsättningsskolan

att så nära ansluta sig till folkskolan, att organisationen i sin helhet ter sig

som ett förlängt folkskoleår, under vilket de sista sex veckorna kunna ägnas

huvudsakligen åt praktiskt arbete. Därmed synes man hava vunnit det väsentligaste

av vad man velat ernå genom förslaget att inarbeta hela fortsättningsskolkursen

i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. Men därtill

kommer, att organisationen kan genomföras, oavsett om folkskolan är anordnad

enligt A- eller B form, och att särskild fortsättningsskola bibehålies

i samtliga skoldistrikt. Den lättnad, som det tidigare fullgörandet av skolplikten

innebär, kan också i samma utsträckning komma lärjungarna till

del, vare sig folkskolan är sex- eller sjuårig. Emellertid kan för närvarande

skolväsendet organiseras på nu angivet sätt endast efter särskilt medgivande

av Kungl. Majit. Detta stadgande angående fortsättningsskolans arbetstider

bör enligt sakkunnigas mening upphöra. Skoldistrikten böra sålunda erhålla

möjlighet att utan särskilt medgivande av Kungl. Majit, sedan erforderliga

bestämmelser i vanlig ordning införts i det för distriktet gällande reglementet,

förlägga fortsättningsskolan till sådan tid, att lärjungarna kunna helt eller

delvis genomgå en årskurs det läsår, under vilket de avgått från folkskolan.

Är fortsättningsskolan tvåårig, ma i detta fall såsom hittills andra årskursen

icke begynna tidigare än ett år efter första årskursens början.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Samman
fattning.

Skolöver
styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga hava sammanfattat sina uttalanden och sina förslag i fråga

örn fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret på följande sätt:

De sakkunniga hava sökt utvägar att på annat sätt vinna det väsentligaste

av vad man velat ernå genom förslaget att inarbeta hela fortsättningsskolkursen

i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. I sådant

syfte hava sakkunniga särskilt undersökt möjligheten att påbörja undervisningen

i fortsättningsskolan omedelbart efter det lärjungarna avgått från

folkskolan. Med en dylik anordning bortfaller det av mången klandrade

uppehållet mellan folkskolan och den första årskursen i fortsättningsskolan,

och, där fortsättningsskolan omfattar allenast en årskurs, få lärjungarna

fullgöra hela skolplikten i en följd. Omorganisation av skolväsendet i denna

riktning bör i den mån skoldistrikten så finna lämpligt kunna genomföras

utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sakkunniga hemställa därför,

att härom gällande bestämmelser måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Efter beslut av skoldistriktet må högst en årskurs av fortsättningsskolan

kunna förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna

avgått från folkskolan, varvid dock, där fortsättningsskolan är tvåårig,

andra årskursen icke må begynna tidigare än ett år efter första

årskursens början.

Ett sammanförande av den fortsatta undervisningen till en årskurs, även

där folkskolan är sexårig, kan icke genomföras utan avsevärd minskning

av undervisningstiden. Förändringen skulle trots den avkortade undervisningstiden

medföra betydligt ökade kostnader för skolväsendet och även i

andra avseenden medföra sådana konsekvenser, att sakkunniga icke kunna

tillstyrka en dylik omläggning av fortsättningsskolan. Med yrkesbestämd

tvåårig fortsättningsskola följer emellertid för närvarande i vissa fall den

svårigheten, att lärjunges genomgående av skolans andra årskurs blir fördröjt

oskäligt länge.'' För undanröjande av denna olägenhet föreslå de sakkunniga

följande bestämmelse:

Ar antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola med minst

120 timmars praktiskt arbete i skolkök, verkstad, jordbruk eller dylikt

så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i detta

praktiska arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning

kunna förläggas till härför lämplig tid utan hinder av att vissa lärjungar

därvid komma att genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser

under ett och samma läsår, dock att lärjunge må genomgå

endast en årskurs det kalenderår, under vilket han avgått från folkskolan.

Skolöverstyrelsen har i förevarande frågor anfört följande:

Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande fortsättningsskolkursens

förläggning under läsåret hava myndigheterna i allmänhet tillstyrkt

eller lämnat utan erinran. Länsstyrelsen i Vänersborg har dock framhållit,

att fortsättningsskolans påbörjande omedelbart efter avslutandet av vårterminen

i folkskolan kan leda till överansträngning av lärjungarna, och styrelsen

för Sveriges follcslcollärarförbund anser, att anordningen icke är lämplig

i städerna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Skolöverstyrelsen tillstyrker de sakkunnigas förslag angående medgivande

att i visst fall anordna två årskurser under ett läsår samt yttrar:

Beträffande förslaget att medgiva skoldistrikt frihet att förlägga en årskurs av

fortsättningsskolan till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,

vill överstyrelsen framhålla, att det torde vara allmänt erkänt, att lärjungarna

i fortsättningsskolan äro något för unga för att kunna fullt tillgodogöra

sig den för skolan avsedda lärokursen. Då den föreslagna anordningen

skulle medföra, att lärjungarna komme att genomgå fortsättningsskolan vid

ännu tidigare ålder än hittills, kan den knappast vara ägnad att höja undervisningsresultatet.

Även den omständigheten, att lärjungarna skulle komma att

inträda i fortsättningsskolan omedelbart efter avgångsexamen i folkskolan kan

väntas medföra örn icke direkt överansträngning så dock ett svagare skolarbete.

Emellertid har den här ifrågavarande lästiden, som efter nådigt medgivande

för närvarande tillämpas i närmare 50 skoldistrikt — därav ungefär

hälften inom Upplands inspektionsområde — föreslagits mindre med hänsyn

till undervisningen än till de med fortsättningsskolans anordnande förenade

organisatoriska svårigheterna. Onekligen minskas också en del olägenheter,

som åtfölja fortsättningsskolan, örn en årskurs förlägges till tiden omedelbart

efter det lärjungarna avgått från folkskolan. De sakkunniga synas också

hava till väsentlig del grundat sitt förslag angående bibehållande av fortsättningsskola,

även där folkskolan är heltidsläsande sjuårig, därpå, att en

årskurs av fortsättningsskolan bör, örn skoldistriktet så önskar, efter i vederbörlig

ordning godkänd ändring av reglementet kunna utan särskilt medgivande

av Kungl. Majit förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna

avgå från folkskolan. Överstyrelsen vill under sådana förhållanden icke

motsätta sig förslaget utan tillstyrker detsamma.

Emellertid påpekar överstyrelsen, att inom skoldistrikt, där fortsättningsskolan

förlägges till maj och juni månader, blir det i regel nödvändigt att

åtminstone för en del folkskolavdelningar avkorta den nuvarande vårterminen

och i motsvarande grad utöka höstterminen. Fortsättningsskolans

arbetstider påkalla jämväl av andra anledningar icke sällan överflyttning av

en eller annan läsvecka i folkskolan från vårterminen till höstterminen eller

tvärtom. Även örn dessa nödvändiga förändringar av folkskolans lästider

företagas på sådant sätt, att undervisningstiden för lärjungarna varje läsår

omfattar varken mera eller mindre än föreskrivna 34 72 veckor, medför förändringen

alltid enligt nu gällande bestämmelser ökade utgifter för skoldistrikten

antingen på grund av minskade statsbidrag eller ock i form av

ersättning för övertidsläsning till lärarna. Sedan numera läsåret i folkskolan

allestädes börjar med höstterminen och slutar med vårterminen, skulle de

nu påpekade hindren för en smidigare fördelning på terminerna av folkskolans

lästider och även en del andra olägenheter bortfalla, örn bestämmelserna

angående avlöning åt folk- och småskollärare samt statsbidrag till

sådan avlöning ändrades därhän, att de komme att avse tiden från och med

den 1 juli till och med den nästkommande 30 juni, således det i folkskolestadgan

§ 6(> angivna redovisningsårot. Då denna fråga kan komma att

beröra flertalet kommunala läroanstalter, har överstyrelsen icke ansett sig

kunna i detta sammanhang närmare ingå på spörsmålet, men en ingående

utredning av detsamma synes överstyrelsen önskvärd.

I några av de inkomna yttrandena har ifrågasatts upphävande av don

nu gällande bestämmelsen, att där fortsättningsskolans första årskurs för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lägges till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan, den

andra årskursen icke må begynna tidigare än ett år efter första årskursens

början. Aven har föreslagits, att undantag från bestämmelsen skulle medgivas

beträffande fortsättningsskola, vid vilken särskild lärare är anställd.

Överstyrelsen vill med anledning härav påpeka, att örn detta bifölles, de

här ifrågavarande fortsättningsskolorna skulle kunna anordnas så, att lärjungarna

hade genomgått bägge årskurserna redan under det kalenderår de

fylla 13 år. En sådan organisation kan överstyrelsen icke tillstyrka ens för

de fall, då undervisningen i fortsättningsskolan handhaves av härför särskilt

anställd lärare. Anordningen skulle, såsom de sakkunniga påpekat, dessutom

kunna leda till att utgifterna för fortsättningsskolan onödigt stegrades,

i det att lärjungarna i de båda årskurserna icke komme att undervisas tillsammans,

där detta eljest skulle kunnat ske.

Alltsedan den obligatoriska fortsättningsskolan infördes, hava skoldistrikten

åtnjutit stor frihet att förlägga undervisningen till för orten

lämpliga tider av året. Begränsningen av denna frihet har egentligen bestått

endast däri, att två årskurser icke fått förläggas till samma läsår

och att lärjungarna kunnat intagas i fortsättningsskolan tidigast under

läsåret efter det, under vilket de avgått från folkskolan. I sistnämnda avseende

har genom riksdagens beslut år 1928 inträtt den förändringen att

en del av fortsättningsskolkursen kan efter medgivande av Kungl. Maj:t

förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,

varvid dock den andra årskursen i tvåårig fortsättningsskola icke må begynna

tidigare än ett år efter den första årskursens början.

De sakkunniga föreslå nu sådan ändring av hithörande stadganden, att

lärjungarna undantagsvis må kunna genomgå fortsättningsskolans bägge

årskurser under ett läsår, nämligen i det fall, att antalet lärjungar i yrkesbestämd

fortsättningsskola med praktiskt arbete i skolkök, verkstadsarbete

eller dylikt är så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra

i detta praktiska arbete undervisas tillsammans. Förslaget innebär en

ändamålsenlig jämkning av nu gällande bestämmelser, som enligt vad de

sakkunniga påvisat kunna för vissa lärjungar medföra en olämpligt lång

väntetid, innan de bliva i tillfälle att fullgöra skolplikten. Då förslaget

kan anses hava vissa förtjänster även från ekonomisk synpunkt, tillstyrker

jag dess genomförande, likväl med den begränsningen, att lärjunge icke

må tillåtas påbörja fortsättningsskolans andra årskurs redan det kalenderår,

under vilket han avgått från folkskolan.

Medgivande att förlägga en del av fortsättningsskolan till det läsår, under

vilket lärjungarna avgått från folkskolan har hittills sökts och erhållits

av omkring 50 skoldistrikt. Från undervisningssynpunkt kan det knappast

vara till fördel, att lärjungarna beredas tillfälle att genomgå fortsättningsskolan

vid ännu tidigare ålder, än vad hittills i regel kunnat ske.

Däremot kan det ej förnekas, att de olägenheter, som åtfölja fortsättningsskolan,

avsevärt minskas, örn en årskurs förlägges till tiden omedelbart

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

efter det lärjungarna avgått från folkskolan. Sålunda kan det ofta påtalade

uppehållet mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs

helt försvinna. Där folkskolan omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan

blott en årskurs, skulle enligt de sakkunnigas förslag lärjungarna

bliva i tillfälle att i ett sammanhang fullgöra hela skolplikten.

Därmed vore det huvudsakligaste vunnet av vad man velat uppnå med

förslaget att i folkskolans sjunde årsklass inlägga lärokursen för fortsättningsskolans

bägge årskurser. En icke oväsentlig förtjänst hos det nu

föreliggande förslaget är, dels att enligt detsamma särskild fortsättningsskola

skulle komma att alltjämt finnas i samtliga skoldistrikt, vilket är

av betydelse för skolpliktens fullgörande, dels ock att de lättnader beträffande

skolplikten, som skulle uppstå, kunna komma de minderåriga

till godo icke blott i städer och andra samhällen med A-skolor utan även

på landsbygden, där folkskolorna äro anordnade enligt B- eller C-form.

Jag tillstyrker därför de sakkunnigas här berörda förslag, vilket innebär,

att bestämmelser örn fortsättningsskolkursens påbörjande redan i

maj eller juni månader det år, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,

må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande kunna i vanlig ordning

intagas i distriktets reglemente för fortsättningsskolan. I likhet med

de sakkunniga och skolöverstyrelsen finner jag det ur såväl ekonomisk

som pedagogisk synpunkt nödvändigt, att den nu gällande föreskriften angående

förläggningen av den andra årskursen bibebålles oförändrad.

Skolöverstyrelsen bar i detta sammanhang framhållit, att fortsättningsskolans

arbetstider icke sällan påkalla överflyttning av en eller annan

läsvecka i folkskolan från vårterminen till höstterminen eller tvärtom.

Detta synes enligt nu gällande bestämmelser icke kunna ske utan ökade

utgifter för skoldistriktet. Enligt överstyrelsens mening skulle denna och

en del andra olägenheter bortfalla, örn avlöning till folk- och småskollärarinnor

samt statsbidrag därtill avsåge budgetår i stället för kalenderår,

såsom nu är fallet. Frågan synes mig otvivelaktigt vara förtjänt av

ytterligare uppmärksamhet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Nuvarande

bestäm
melser.

Ökade möjligheter

till

befrielse

från skolplikt.

Ärendenas

handlägg
ning.

V. Befrielse från fortsättningsskolplikt.

I fråga om befrielse från fortsättningsskolplikt lämna de sakkunniga först

följande redogörelse:

Minderårig, som genomgått folkskola eller på annat sätt förvärvat motsvarande

kunskaper och som icke åtnjuter annan undervisning, är pliktig

deltaga i fortsättningsskolans undervisning under den tid, som skoldistriktet

i vederbörlig ordning bestämt. Skolplikten upphör dock i varje fall, då

den skolpliktige fyllt aderton år. Den skolpliktige är skyldig att inträda i

fortsättningsskolan vid början av läsåret närmast efter det, under vilket han

avgått från folkskolan, men fortsättningsskolstyrelsen kan under vissa förutsättningar

bevilja uppskov med skolgången, dock icke för längre tid än till

det kalenderår, under vilket den skolpliktige fyller femton år. Då sjukdom,

lyte eller liknande omständigheter därtill giva anledning, kan skolstyrelsen

efter prövning i varje särskilt fall befria skolpliktig från skyldigheten att

besöka fortsättningsskola.

Frågan om enskilda lärjungars befrielse från fortsättningsskolplikt har

vid flera tillfällen motionsledes förelagts riksdagen; senast år 1929 genom

motionen II: 193. Med hänsyn till befarade ej önskvärda konsekvenser av

bifall till motionerna har riksdagen hittills avslagit samtliga förslag till

ändringar av de nu gällande bestämmelserna. Sakkunniga hava emellertid

under sitt utredningsarbete kommit till den bestämda uppfattningen, att en

försiktig uppmjukning av stadgandena rörande befrielse från fortsättningsskolplikt

är önskvärd. Under stark känsla av att man måste-på detta område

framgå med stor varsamhet hava sakkunniga därför upptagit frågan

till övervägande i avsikt att söka finna en sådan lösning, att befrielse från

skolplikten må kunna medgivas i särskilt ömmande fall, utan att man behöver

riskera, att desorganisation och godtycke skola uppstå.

En utväg, som i detta sammanhang varit starkt ifrågasatt, vore, att skolöverstyrelsen

erhölle befogenhet att efter prövning, då tillräcklig anledning

därtill föreligger, befria minderårig från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan.

Som skäl härför har bland annat anförts, att ärendena därigenom

skulle få en i möjligaste mån enhetlig behandling, vilket måste tillmätas

stor betydelse. Med den starka centraliseringen av ärendenas handläggning

följer emellertid, att ansökningarna måste åtföljas av jämförelsevis

fullständiga uppgifter med utförliga redogörelser och intyg rörande de minderårigas

förhållanden. Skolöverstyrelsen måste också angående varje särskilt

fall inhämta yttranden från vederbörande folkskolinspektör och fortsättningsskolstyrelse,

eventuellt även från domkapitlet. Härav framgår, att handläggningen

av ärendena blir alltför omständlig och tidsödande, örn avgörandet

förlägges till skolöverstyrelsen.

De ovan framhållna olägenheterna skulle i någon mån minskas, örn avgörandet

i en eller annan form förlädes till vederbörande folkskolinspektör,

men den auktoritativa enhetliga behandlingen av ärendena skulle också försvagas.

Då en del inspektionsområden omfatta omkring ett hundratal skol
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

distrikt, kan det även förutses, att mängden av ansökningar om befrielse

från skolplikt skulle kunna i vissa fall alldeles förrycka inspektörens egentliga

arbete. Folkskolinspektörema hava icke heller den direkta personliga

bekantskap med de minderåriga och deras målsmän, som är nödvändig för

bedömande, huruvida framställning angående befrielse från skolplikt bör

bifallas. I en mängd fall skulle därför folkskolinspektörerna kunna endast

genom besök på ort och ställe förskaffa sig nödiga upplysningar för ett på

verklig sakkunskap grundat yttrande eller beslut. Emellertid torde inspektörerna

endast undantagsvis hava tillfälle att utan åsidosättande av viktigare

göromål verkställa sådana grundligare undersökningar och företaga de därför

erforderliga resorna. Även folkskolinspektörernas handläggning av dessa

ärenden skulle därför i regel komma att ske med ledning av inhämtade

skriftliga upplysningar, vilket knappast kan anses tillfredsställande.

Den intima kännedom örn lärjungarnas och målsmännens förhållanden,

som erfordras för att kunna med urskillning handhava det grannlaga uppdraget

att pröva behovet av befrielse från skolgång, förefinnes onekligen

bäst inom den lokala skolstyrelsen. Denna kan också med minsta möjliga

tidsutdräkt handlägga ärendena, vilket ofta är av stor betydelse, då det gäller

framställningar angående minderårigas skolplikt.

Enligt sakkunnigas mening kan det således icke lämpligen uppdragas åt

vare sig skolöverstyrelsen eller folkskolinspektörerna att pröva och avgöra

ärenden rörande enskilda lärjungars befrielse från dem eljest åliggande fortsättningsskolplikt,

utan böra de lokala skolmyndigheterna utöva denna befogenhet.

Det statliga inflytandet på dessa viktiga angelägenheter bör dock

icke helt elimineras utan få göra sig gällande genom att folkskolinspektörerna

sättas i tillfälle att följa behandlingen av ärendena och övervaka, att

försiktighet och enhetlighet därvid iakttagas. Det ligger också i sakens

natur, att det icke kan överlämnas till de omkring 2,500 fortsättningsskolstyrelserna

att efter gottfinnande besluta rörande de minderårigas skolplikt.

En ofrånkomlig förutsättning för dessa ärendens hänskjutande till de lokala

skolstyrelserna är, att det i allmän författning tydligt angives en gräns,

utöver vilken skolstyrelserna icke äga gå, då de medgiva minderåriga befrielse

från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan. Och denna gräns

måste uppdragas så, att den allmänna fortsättningsskolplikten icke kan lokalt

göras illusorisk, genom att skolstyrelse missbrukar sin befogenhet. Det torde

vara både tillförlitligast och enklast, att det i detta fall, liksom det skett

beträffande avgång från folkskolan enligt § 48 folkskolestadgan, bestämmes

en viss uppnådd minimiålder som villkor, för att ansökan örn befrielse från

skolplikt av andra orsaker, än de i fortsättningsskolstadgan hittills angivna,

skall kunna upptagas till prövning.

En lärjunge, som vid sju års ålder inträder i folkskolan och därefter utan

kvarsittning eller avbrott genomgår skolan, övergår från sexårig folkskola

till fortsättningsskolan det kalenderår, under vilket han Jyller 13 år, oell

lämnar fortsättningsskolan senast två år därefter. Vid samma tid hava de

lärjungar, som genomgå sjuårig folkskola oell ettårig fortsättningsskola, fullgjort

sin skolplikt. Där fortsättningsskolan, som ofta är fallet, Jörlagts till

årets sex första veckor, har endast ett fåtal av de här ifrågavarande lärjungarna

fyllt femton år, då de avgå från skolan, och även örn undervisningen

fortgår under större delen av vårterminen, torde flertalet av lärjungarna

icke hava före avgången från skolan uppnått nyssnämnda ålder. Under

Skolpliktsåldern

i

normala fall.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Överåriga.

Villkor för

befrielse

från skolplikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

normala förhållanden hava de minderåriga således, vare sig folkskolan omfattar

sex eller sju år med i förra fallet tvåårig och i det senare ettårig

fortsattnmgsskola, fullgjort hela sin skolplikt senast under förra hälften av

det kalenderår, under vilket de fylla femton år.

För en del lärjungar kvarstår emellertid på grund av sent inträde i folkskolan,

sjukdom, kvarsittning eller andra orsaker skolplikten, ännu då de

lylli sexton eller sjutton år. För dessa i viss mening överåriga kan fullgörandet

av fortsättningsskolplikten stundom bliva alltför betungande. Sex

veckors skolkurs innebär dock, även örn den fullgöres vid jämförelsevis hög

alder, icke för samtliga lärjungar en sådan börda, att befrielse bör medgivas

under alia förhållanden. Den försenade avgången från fortsättningsskolan

kan också bero därpå, att lärjungarna begärt och erhållit uppskov med skolgången

eller kanske rent av utan tillstånd uteblivit från skolan Självfallet

bo™ farj ungarna icke vinna befrielse från skyldigheten att fullgöra på sådant

satt försummad skolgång.'' Det kan således icke ifrågasättas, att alla, som

icke redan vid fenaton års ålder fullgjort sin fortsättningsskolplikt, skola

befrias danhan. Åldersgränsen aderton år bör alltjämt bibehållas.

. ^är det gäller .avgång från folkskolan, utan att den fullständiga kursen

inhämtats, har minimiåldern bestämts så, att skolgången kan avslutas tidigast

ett ar senare än vid normal ålder för avgång efter fullständigt genom£

~jU:rs. Stärka skäl kunna anföras för motsvarande bestämmelser även

beträffande fortsättningsskolan, men sakkunniga anse sig likväl böra föreslå,

att befrielse från fortsättningsskolplikt må kunna medgivas ett år tidigare''

än det enligt sådana föreskrifter skulle bliva fallet. Då giltiga skäl föremP’

skolstyrelse kunna medgiva lärjunge, som utan eget för
vållande

blivit urståndsatt att före utgången av det kalenderår, under vilket

han fyller femton år, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt, befrielse från

skolgång under en årskurs. Detta innebär bland annat, att för lärjunge

som av någon anledning avgått från folkskolan ett år senare än det tidigast

tnlama, befrielse från fortsättningsskola kan ifrågakomma redan efter ett års

fortsättmngsskolkurs. Giltig anledning till befrielse från ytterligare skolgång

bör under nu nämnda villkor enligt sakkunnigas mening kunna anses vara

tor handen, om den minderåriges arbete är av avgörande betydelse för hemmets

ekonomi eller örn han erhållit stadigvarande arbete och särskilt ömmande

omständigheter föreligga.

o de lärjungar, som avgå från folkskolan enligt bestämmelserna i

§ 48 folkskolestadgan, således utan att hava inhämtat den fullständiga lärokursen,

kan man särskilja två grupper, nämligen dels lärjungar, som äro

betydligt aldre an kamraterna i klassen och slutligen få avgå enligt § 48

ehuru de skulle kunna genomgå den för avgång enligt § 47 bestämda

kursen om de kvarstannade ytterligare en tid i skolan, dels ock lärjungar

forn sakna tillräcklig fattningsgåva för att kunna inhämta den fullständiga

kursen. Redan härav framgår det, att en del av de från folkskolan enligt

§ 48 avgangna lärjungarna kan förväntas hava god nytta av att deltaga i

lämpligt anordnad fortsatt undervisning, från vilken de därför icke böra

vinna befrielse i annan ordning än andra fortsättningsskolpliktiga minderåriga.

Men det finnes också från folkskolan utan fullständigt betyg avgångna

färj ungar, vilka på grund av bristande fattningsgåva sakna förmåga att tillgodogöra

sig teoretisk fortsatt undervisning. Lärare, skolråd och även folk
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

skolinspektörerna hava ganska samstämmigt ansett, att sådana minderåriga

böra kunna oavsett åldern helt befrias från åtminstone den teoretiska delen

av fortsättningsskolkursen. Är emellertid skolköksundervisning eller kvinnlig

slöjd anordnad för flickor och snickeri eller annat praktiskt arbete för gossar,

kan det mycket väl hända, att även de här ifrågavarande lärjungarna lämpligen

kunna deltaga i denna undervisning. Då detaljerade föreskrifter härom

knappast kunna utfärdas, synes det vara lämpligast, att det överlåtes på

skolstyrelsen att besluta, i vilken utsträckning minderårig, som avgått från

folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som

uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen,

bör därifrån befrias.

Ärenden angående minderårigas befrielse från skolplikt komma säkerligen Kontroll

att räknas bland de mest ömtåliga, som skolstyrelserna få att handlägga, frielse^rån

Det är därför av stor vikt, såväl att besluten grunda sig på ingående hänne- skolplikt11

dom örn lärjungarna, som ock att nödig kontroll utövas. Vid handläggningen

av sådant ärende bör skolstyrelsen därför så vitt möjligt inhämta

yttrande även från den lärare, som senast undervisat den skolpliktige eller

till vilkens skolavdelning denne hör. Beslutar styrelsen att bifalla framställning

om befrielse från skolplikt, bör utdrag av protokollet härom omedelbart

tillställas vederbörande folkskolinspektör, som därigenom beredes möjlighet

att tillse, att icke skolstyrelserna i de skilda skoldistrikten opåtalt tilllämpa

alltför olika principer i fråga örn lärjungars befrielse från fortsättningsskolplikt.

Under vissa förutsättningar kunna minderåriga erhålla tillstånd att i Fortsättlärlingsskola

fullgöra sin skolplikt. Bestämmelserna härom återfinnas i fort- ningsskolsättningsskolstadgan

§ 27 mom. 2 och i stadgan för den kommunala yrkes- pliktens ,fu11''

undervisningen § 16 mom. 3. Dessa stadganden synas emellertid giva rum iTärlingsför

olika tolkningar och äro knappast fullt samstämmiga. För inträde i skola,

lärlingsskola fordras i allmänhet att hava avslutat fortsättningsskolans kurs.

Minderårig, som icke genomgått fortsättningsskola men fyllt femton år, kan

dock enligt föreskrifterna i yrkesskolstadgan under vissa förutsättningar,

oberoende av örn han inträtt i fortsättningsskola, intagas i lärlingsskola.

Men enligt motsvarande bestämmelse i fortsättningsskolstadgan kan endast

skolplikt^, »som icke inträtt i fortsättningsskola», fullgöra sin fortsättningsskolplikt

i lärlingsskola. Då det knappast kan förekomma, att minderårig

intages i lärlingsskola, innan han inträtt i fortsättningsskola, om därmed

avses, att han inskrivits i fortsättningsskolans första årskurs, medför bestämmelsen

i fortsättningsskolstadgan, att fortsättningsskolplikten i verkligheten

kvarstår för de minderåriga, som jämlikt § 16 mom. 3 yrkesskolstadgan

intagits i lärlingsskola, innan de fullständigt genomgått fortsättningsskolan.

Detta torde dock icke hava varit meningen, och i alla händelser hålla sakkunniga

före, att varje minderårig, som undervisas i lärlingsskolan, bör

befrias från skyldighet att besöka fortsättningsskolan. Emellertid har det

framhållits för de sakkunniga, att det stundom inträffar, att minderårig, som

innan han avslutat fortsättningsskolans kurs intagits i lärlingsskola, nästan

omedelbart eller efter mycket kort tid lämnar lärlingsskolan. Den minderårige

kan då icke anses hava i lärlingsskolan fullgjort sin fortsättningsskolplikt

utan bör återgå till fortsättningsskolan. I varje fall bör fortsättningsskolstyrelsen

sättas i tillfälle att därom besluta. Det bör därför åligga

s. 42 Kontrollera mot PDF

Fortsättningsskolpliktens

fullgörande

vid

andra läroanstalter.

Lantbruksklubbarna

och fortsättningsskolan.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

lärlingsskolans styrelse, att då sådan minderårig avgår från lärlingsskolan

eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen, därom underrätta

fortsättningsskolstyrelsen. Dylikt meddelande bör innehålla uppgift även

angående arten och omfattningen av den undervisning i lärlingsskolan, vari

lärjungen deltagit.

Befriade från skyldighet att besöka fortsättningsskola äro skolpliktiga,

som åtnjuta undervisning i någon av de i § 27 mom. 1 fortsättningsskolstadgan

angivna läroanstalterna. De anses nämligen därigenom fullgöra sin

fortsättningsskolplikt. Vederbörande skolstyrelse äger ock efter prövning i

varje särskilt fall meddela skolpliktig, som åtnjuter annan med fortsättningsskola

jämförlig undervisning, befrielse från deltagande i undervisning i fortsättningsskola.

I de nu refererade hittills gällande bestämmelserna torde någon mera

betydelsefull förändring icke vara påkallad.

Sakkunniga hava emellertid funnit sig böra i detta sammanhang till övervägande

upptaga en av Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven framställning,

vilken överlämnats till sakkunniga.

Framställningen härrör egentligen från hushållningssällskapets egnahemsnämnd,

som anhåller, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke

den verksamhet, som bland landsbygdens ungdom bedrives av de s. k.

lantbruksklubbarna, skulle kunna inrangeras som ett led i den jordb ruksbetonade

fortsättningsskolans verksamhet. Innan denna fråga mera ingående

dryftas, lämnas här en kortfattad redogörelse för lantbruksklubbarnas verksamhet.

Lantbruksklubbar av det slag, varom det här är fråga, uppkommo för

något mera än 20 år sedan i Amerika, där man vid den tiden särskilt ville

stimulera intresset för majsodling. Klubbverksamheten blev oerhört populär

och för närvarande räkna de amerikanska lantbruksklubbarna för gossar

och flickor omkring 850,000 medlemmar.

När Rockefellerinstitutet efter världskriget började sin verksamhet i Europa,

upptogos även lantbruksklubbarna på institutets program. Direktör Frantz

P. Lund sändes över från Amerika och började sin verksamhet i Frankrike,

Danmark och Sverige samt senare i Finland. Särskilt i sistnämnda land

har verksamheten omfattats med mycket stort intresse. Efter framställning

från Jordbrukarungdomens förbund inbjöds direktör Lund till Sverige av

jordbruksdepartementet år 1925. De första lantbruksklubbarna för ungdom

i vårt land bildades i Skaraborgs län. Verksamheten har sedan ökats och

bedrives nu i 15 län. Starkast har rörelsen utvecklat sig i Kristianstads

län, där omkring 1,300 barn år 1930 deltogo i klubbarbetet. För hela riket

är antalet klubbmedlemmar nära 5,000. Klubbarna stå öppna för både gossar

och flickor. Minimiålder för deltagande i klubbarbetet är 10 år.

Verksamheten bedrives på följande sätt: Varje medlem av klubben arrenderar

ett jordstycke, 100 till 150 m.2 för trädgårdsskötsel och upp till 1,000

m2 för åkerbruk. Anställda konsulenter giva de unga råd, men dessa få

själva välja odlingsväxter. Varje medlem får en bok med anvisningar,

men däri skall även göras anteckningar angående arbetet. Rörelsen skall

bedrivas fullt affärsmässigt, och alla utgifter och inkomster bokföras. Antalet

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

arbetstimmar antecknas, och arbetet värderas. Skörden försäljes, och vinsten

blir barnens. Aven husdjursskötsel förekommer. Huvudsakligen är det

grisar och fjäderfä, som anskaffas. På sommaren anordnas utfärder, och

på höstarna anordnas stundom skördeutställningar, vilka visat sig vara

mycket intresseväckande.

I anslutning till klubbarnas verksamhet hålla kvinnliga konsulenter kursdagar

i hemmen för kvinnliga deltagare, varvid matlagning, bakning, syltning,

sättning m. m. förekomma.

Verksamheten ledes av konsulenterna. Flera sådana konsulenter behövas,

och underkonsulenter eller lokala ledare i de olika distrikten erfordras.

Folkskolans lärare hava visat stort intresse och nedlagt mycket frivilligt

arbete på rörelsen.

Intill den 1 juli 1930 betalade Rockefellerstiftelsen alla med klubbarbetets

ledning förenade utgifter. Från nämnda tid, då stiftelsen trädde tillbaka

från ledningen av arbetet, har Jordbrukarungdomens förbund av regeringen

förordnats att leda detsamma. Stiftelsen lämnade dock för år 1930 ett anslag

på 62,000 kronor och har ställt i utsikt bidrag under ytterligare ett par år,

ehuru med för varje år minskat belopp. Riksdagen har för ändamålet år

1930 beviljat 15,000 kronor och 1931 35,000 kronor. Dessa statsanslag skola

tillsammans med av Rockefellerstiftelsen anvisade medel samt av hushållningssällskapen

beviljade anslag av Jordbrukarungdomens förbund användas

för täckande av de anställda konsulenternas avlöning och resekostnader.

Härefter anföra de sakkunniga för egen del:

Det lärer icke kunna göras gällande annat, än att lantbruksklubbarnas

här ovan omnämnda verksamhet är av största betydelse och värd att kraftigt

understödjas av det allmänna. En fruktbärande samverkan mellan fortsättningsskolan

och lantbruksklubbarna bör också kunna komma till stånd

och bliva till stor nytta för den här ifrågavarande ungdomen. Egnahemsuämnden

i Kristianstads län ifrågasätter bland annat, att klubbverksamheten

skulle inordnas i jordbruksbetonad fortsättningsskola och klubbmedlemmarna

vinna befrielse från den andra årskursen i fortsättningsskolan.

Efter ingående undersökningar rörande möjligheten att förverkliga detta

förslag hava sakkunniga funnit, att samarbetet mellan de båda organisationerna

icke lämpligen kan ske på det nu angivna sättet. Örn icke samtliga

lärjungar i en sådan fortsättningsskola bedriva klubbverksamhet, nödgas

man i alla händelser anordna en fortsättningsskolans andra årskurs. Antalet

deltagare i denna kurs blir då stundom så ringa, att man ej utan förhållandevis

alltför stora kostnader kan bereda dem sådan undervisning, som

eljest skulle kunna bliva fallet. Inför man återigen den bestämmelsen, att

samtliga lärjungar i en viss yrkesbestämd fortsättningsskola med jordbruk

skola vara skyldiga att skaffa sig ett lämpligt jordstycke och tillfredsställande

sköta detsamma, komma åtskilliga, som helt sakna intresse och förutsättningar

för lantbruksklubbarnas verksamhet, att tvingas deltaga däri.

Detta samt svårigheterna för en del lärjungar att anskaffa det erforderliga

jordområdet skulle säkerligen bland målsmännen framkalla ett så starkt

missnöje, att klubbarnas verksamhet, som är och bör vara fullt frivillig,

därigenom bomme att försvåras. Erinras bör också, att lantbruksklubbarnas

medlemmar bedriva sitt klubbarbete var för sig vid sina hem eller i närheten

därav, alltså på spridda ställen. Det bomme att bliva förenat med

stora svårigheter att över ett på detta sätt åt barn anförtrott arbete utöva

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

sådan kontroll, som måste krävas, om arbetet skall ersätta skolundervisning.

Klubbmedlemmarna utföra också sitt arbete i stor utsträckning, innan de

lämnat folkskolan, således innan de äro fortsättningsskolpliktiga.

Slutligen kan man icke bortse från de konsekvenser, det skulle medföra,

örn viss tids deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet berättigade till

befrielse från ett års fortsättningsskolplikt. Flickor, som under skicklig

husmoders ledning inhämta, vad som lior till ett hems skötsel, torde komma

att göra anspråk på att beträffande fortsättningsskolplikten få likställas med

dem, som deltagit i lantbruksklubbens arbete. Gossar, vilka under arbete

hos hantverkare förvärva sig färdigheter i t. ex. snickeri eller skomakeri,

hava därmed erhållit en utbildning, som för dem är lika värdefull som

kännedomen örn jordbruket för deltagarna i lantbruksklubbarnas arbete.

Medgives minderårig på grund av utfört praktiskt arbete befrielse från skolplikt

i det ena fallet, torde det bliva nödvändigt att så göra även i det andra,

men detta skulle innebära en mycket långt gående upplösning av fortsättningsskolan

eller åtminstone av dess andra årskurs. Sakkunniga vilja också

framhålla, att, hur värdefull den genom praktiskt arbete vunna utbildningen

än är, den dock icke motsvarar eller kan ersätta de kunskaper och färdigheter,

som lärjungarna böra vid här ifrågavarande ålder förvärva genom

ordnad undervisning i skola. Sakkunniga kunna således icke tillstyrka, att

deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet skall medföra befrielse från

skyldighet att besöka fortsättningsskolan.

Mellan jordbruksbetonade fortsättningsskolor och lantbruksklubbarna bör

emellertid på annat sätt ordnas samverkan till ömsesidig båtnad. Inom

skoldistrikt, där lantbruksklubbarbete förekommer, erfordras lokala ledare,

som var och en inom ett begränsat område hava att leda och övervaka

arbetet. Dessa lokala ledare få en ingående kännedom om klubbverksamheten

och kunna förväntas hava god kännedom örn jordbruksarbete över

huvud. De torde därför, även örn de eljest ej äro lärare, kunna erhålla

behörighet att i yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning till jordbruk

undervisa i jordbrukskunskap. Finnes på platsen sådan skola, synes det

enligt sakkunnigas mening vara ändamålsenligt, att den lokala klubbledaren

förordnas till lärare i jordbrukskunskap i fortsättningsskolan. I många fall

torde folkskolläraren på orten vara klubbledare, men även där han icke är

detta, bör han, örn klubbledaren undervisar i jordbrukskunskap, meddela

undervisningen i skolans övriga ämnen. En del av undervisningen i jordbrukskunskapen

bör i sådan skola kunna förläggas till de tider av året, då

arbetet på de till lantbruksklubbarna hörande jordområdena som bäst pågår.

Jordbruksläraren (klubbledaren) bör då kunna i sällskap med fortsättningsskolans

lärjungar besöka till klubben hörande odlingar och där ingående

demonstrera det praktiska jordbruk, som av någon till klubben ansluten

lärjunge i fortsättningsskolan eller av andra ungdomar bedrives. Besökes

ett flertal olika fält, torde fortsättningsskolans lärjungar på detta sätt erhålla

en ganska allsidig och värdefull komplettering av den i skolan meddelade

mera teoretiska kunskapen. Och att dessa besök komma att motses med

glädje av dem, som deltaga i klubbarbetet, oavsett örn de äro fortsättningsskolelärjungar

eller icke, därom kan man vara ganska förvissad. Det väntade

besöket av skolan kommer också att innebära en eggelse till allt bättre

skötsel av föremålet för klubbverksamheten, vare sig detta utgöres av ett

jordstycke eller t. ex. en hönsgård. Den tid, som fortsättningsskolans lärjungar

använda för att under lärarens ledning studera det praktiska arbetet,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

inräknas i skoltiden, och läraren åtnjuter härför arvode i vanlig ordning.

Sakkunniga förmena, att på i huvudsak nu angivet sätt ett intimt och

värdefullt samarbete mellan fortsättningsskolan och lantbruksklubbarna bör

kunna komma till stånd och att detta är, vad som under nuvarande förhållanden

kan vinnas.

Sakkunniga förutsätta emellertid, att klubbarbetet alltjämt ledes av fullt

kompetenta och lämpliga personer. Till avlönande av dessa manliga och

kvinnliga konsulenter, som hava att leda och övervaka klubbarbetet inom

ett större område, t. ex. ett helt län, och vilka anställas av hushållningssällskapen

eller av Jordbrukarungdomens förbund, erfordras bidrag av statsmedel.

Detta ekonomiska understöd, varav klubbverksamheten är i behov,

torde dock ej kunna erhållas från anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor

utan bör utgå i annan ordning.

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag beträffande

befrielse från skolplikt på följande sätt:

Under nuvarande förhållanden kan skolpliktig endast på grund av sjukdom,

lyte eller liknande omständigheter av skolstyrelsen befrias från''skyldigheten

att fullgöra fortsättningsskolplikten. Enligt sakkunnigas mening bör

det dock finnas möjlighet att undantagsvis medgiva sådan befrielse även

av andra orsaker. Sålunda bör lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga

att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen, kunna befrias från skyldigheten

att deltaga däri. Aven för lärjunge, som av andra orsaker utan eget

förvållande blivit förhindrad att inom eljest normal tid fullgöra sin skolplikt,

bör undantagsvis befrielse från någon del av fortsättningsskolplikten

kunna ifrågakomma. Sådan lärjunge måste dock för att kunna vinna befrielse

från skolplikt hava uppnått viss minimiålder, vilken icke gärna kan

sättas lägre än vid ett års högre ålder än den för avgång från folkskolan

utan fullständigt genomgången kurs bestämda minimiåldern. Av praktiska

skäl förorda sakkunniga, att de lokala skolstyrelserna tillerkännas befogenhet

att pröva och besluta även beträffande dessa frågor. Därmed följer, att

i fortsättningsskolstadgan måste så tydligt som möjligt angivas, under vilka

förhållanden befrielse från skolplikt må kunna medgivas. Även böra folkskolinspektörerna

sättas i tillfälle att noggrant följa skolstyrelsernas handläggning

av här ifrågavarande ärenden och omedelbart ingripa, därest missbruk

av rätten att befria från skolplikt skulle förekomma.

Den i berörda avseende verkställda utredningen föranleder sakkunniga att

hemställa, att till nu gällande bestämmelser rörande befrielse från fortsättningsskolplikt

fogas nedanstående tillägg:

Minderårig, som genomgått sjuårig folkskola eller som genomgått

sexårig folkskola och därefter under en årskurs regelbundet deltagit

i den fortsatta undervisningen, må, om han erhållit stadigvarande

arbetsanställning och särskilt ömmande omständigheter föreligga

eller om hans arbete eljest är av avgörande betydelse för hemmets

ekonomi, kunna av skolstyrelsen medgivas befrielse från honom

åliggande ytterligare skolplikt, dock icke före utgången av den fortsättningsskolkurs,

som avslutas det kalenderår, under vilket den

minderårige fyller 15 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna

i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar för
-

Samman
fattning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

måga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet

lämpligen kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna

helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt.

Innan skolstyrelsen jämlikt bestämmelserna här ovan medgiver

lärjunge befrielse från skolplikt, skall styrelsen såvitt möjligt inhämta

yttrande i ärendet från vederbörande lärare, och åligger det

styrelsen att genom utdrag av styrelsens protokoll underrätta statens

folkskolinspektör örn varje beslut, varigenom sådan befrielse medgivits.

Erfarenheten har visat, att i stadgorna för fortsättningsskolan och för yrkesundervisningen

erfordras mindre jämkningar till förtydligande av hur skolplikten

må fullgöras av minderårig, som intagits i lärlingsskola, innan han

fullgjort sin fortsättningsskolplikt. Med anledning härav föreslå sakkunniga

följande bestämmelser härom:

Skolpliktig, som fyllt 15 år, må kunna fullgöra sin fortsättningsskolplikt

i lärlingsskola, örn han av denna skolas styrelse befinnes

äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen där.

Det åligger styrelse för lärlingsskola, att då lärjunge, som intagits

i lärlingsskola, innan han fullgjort sin fortsättningsskolplikt,

avgår från lärlingsskolan eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen,

därom underrätta styrelsen för fortsättningsskolan i det

skoldistrikt, som lärjungen tillhör. Sådant meddelande skall innehålla

uppgift även angående arten och omfattningen av den undervisning

i lärlingsskolan, vari lärjungen deltagit.

Skolöversty
relsen.

Skolöverstyrelsen har i fråga örn befrielse från fortsättningsskolplikt anfört

följande:

De sakkunnigas förslag angående rätt för de lokala skolmyndigheterna

att i vissa fall medgiva minderårig befrielse från honom eljest åliggande

fortsättningsskolplikt har av flertalet i ärendet hörda myndigheter tillmätts

stor betydelse. Att lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra

sig undervisningen, bör kunna erhålla befrielse från fortsättningsskolplikten,

framhålles allmänt. Det påpekas dock, att det kan bliva förenat

med svårigheter för skolstyrelserna att objektivt bedöma lärjungens förmåga

att tillgodogöra sig undervisningen och att man därvid icke kan låta avgången

från folkskolan enligt folkskolestadgan § 48 mom. 2 bliva ensamt

avgörande. Oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen i de teoretiska

ämnena bör icke heller medföra befrielse från deltagande i undervisningen

i till exempel hushållsgöromål, slöjd eller verkstadsarbete.

Med få undantag äro myndigheterna ense med de sakkunniga också däri,

att befrielse från fortsättningsskolplikt bör undantagsvis kunna meddelas

även lärjungar, som avgått från folkskolan enligt § 47 folkskolestadgan

och således böra kunna inhämta fortsättningsskolans lärokurs. Men i fråga

örn de förutsättningar, under vilka lärjunge må kunna befrias från skolplikt,

och beträffande garantier mot missbruk av rätten att medgiva sådan befrielse

göra sig skilda meningar gällande. Endast i två av de till överstyrelsen

inkomna 92 yttrandena, nämligen i de från domkapitlen i Uppsala och

Växjö, förordas lägre minimiålder än den av de sakkunniga föreslagna, 15

år, varjämte länsstyrelsen i Uppsala vill möjliggöra befrielse från all fortsättningsskolplikt,

där endast allmän fortsättningsskola finnes att tillgå.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

Högre minimiålder än 15 år påyrkas av flera folkskolinspektörer samt av

centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening. Särskilt med

hänsyn till att i en del folkskolor intagning i första klassen äger rum endast

vartannat år är den för vinnande av befrielse från skolplikt föreslagna

minimiåldern alltför låg. Ett flertal folkskolinspektörer samt styrelserna

för lärarföreningarna framhålla,att lärjunges fattigdom icke bör få utgöra skäl

för befrielse från skolgång. Bestämmelserna i § 28 fortsättningsskolstadgan

böra i främsta rummet tillämpas och endast då svårigheterna icke lämpligen

kunna därigenom övervinnas bör befrielse från skolplikten ifrågakomma.

En motsatt uppfattning hävdas av domkapitlet i Linköping.

I fråga örn garantier mot missbruk av rätten att befria från fortsättningsskolplikt

hava flera domkapitel samt länsstyrelserna i Uppsala och Vänersborg

— de enda länsstyrelser, som särskilt berört denna sak — funnit de

av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna otillfredsställande. Enhetliga

grunder skulle icke bliva tillämpade, och folkskolinspektörerna skulle sakna

möjlighet att beivra missbruk. Flertalet folkskolinspektörer hava i denna

fråga givit uttryck åt samma uppfattning som de nu nämnda myndigheterna.

Några inspektörer anse, att de föreslagna vaga bestämmelserna

skulle kunna missbrukas i sådan utsträckning, att fortsättningsskolan komme

att förlora sin karaktär av obligatorisk skola, varför de avstyrka förslaget.

I syfte att möjliggöra nödig kontroll beträffande tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna och förhindra missbruk föreslås, att i skolstyrelsens

protokoll skola angivas de skäl, på vilka styrelsen grundat sitt beslut, samt

att protokollsutdrag skall inom 8 dagar tillställas folkskolinspektören; att

skolstyrelse skall vara skyldig inhämta yttrande från vederbörande folkskolinspektör,

innan lärjunge medgives befrielse från fortsättningsskolplikt; att

beslutanderätten skall tillkomma folkskolinspektören; att ärendet skall hänskjutas

till skolöverstyrelsen, örn folkskolinspektören och skolstyrelsen komma

till olika resultat vid prövningen av framställning örn befrielse från skolgång;

att folkskolinspektören tillerkännes rätt att anföra besvär över skolstyrelses

beslut o. s. v.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till de sakkunnigas mening, att

möjlighet bör finnas att medgiva minderårig befrielse från fortsättningsskolplikt

även av annan anledning än sjukdom, lyte eller liknande omständigheter.

Emellertid är det av största vikt, att stadgandena härom utformas

på sådant sätt, att befrielser av detta slag kunna ifrågakomma endast då

mycket starka skäl därtill föreligga och att missbruk av bestämmelserna i

möjligaste mån förhindras. För vinnande av befrielse bör stadgas sådana

villkor, att olika subjektivt färgade uppfattningar om deras innebörd lämnas

så litet spelrum som möjligt. Med insikt härom hava de sakkunniga föreslagit,

att för medgivande av befrielse från fortsättningsskolplikt skall stadgas

viss minimiålder, liksom skett beträffande lärjunges avgång från folkskolan

utan fullständigt genomgången lärokurs. Sådan avgång från folkskolan kan

ske tidigast det kalenderår, under vilket barnet fyller 14 år. Det ligger då

nära till hands, eftersom fortsättningsskolan omfattar två årskurser, att bestämma

minimiåldern för befrielse från ännu kvarstående fortsättningsskolplikt

till 16 år. Härför talar också den omständigheten, att vid folkskolor

med intagning i första klassen endast vartannat år avgången från folkskolan

blir ett år försenad för ett stort antal lärjungar. Härtill kommer, att om

befrielse från fortsättningsskolplikt kunde beviljas tidigast efter ingången

av det år den minderårige fyller 16 år, skulle ytterligare villkor endast i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

mycket ringa utsträckning behöva föreskrivas. Ehuru således goda skäl

kunna andragas för att minimiåldern bestämmes till omkring 16 år, vill

överstyrelsen dock icke i denna synnerligen viktiga fråga avstyrka de sakkunnigas

förslag att befrielse från ytterligare fortsättningsskolplikt må kunna

medgivas tidigast vid utgången av den årskurs, som avslutas det kalenderår,

under vilket den minderårige fyller 15 år. Lägre minimiålder bör enligt

överstyrelsens mening icke ifrågasättas. Därmed skulle nämligen lärjungarna

kunna erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt redan innan de utträtt

ur den för lärjungarna i folkskolan stadgade skolåldern, som varar till

utgången av det kalenderår, under vilket barnet fyller 14 år. Att vid så

tidig ålder befria minderårig, som ej genomgått fortsättningsskolan, från

kvarstående skolplikt, kan överstyrelsen tillstyrka endast beträffande lärjunge,

som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Sattes minimiåldern

för befrielse från skolplikt lägre än enligt de sakkunnigas förslag,

skulle det också bliva nödvändigt att förlägga prövningen och avgörandet

rörande sådan befrielse till central myndighet. Men på samma gång måste

man räkna med att eftersom antalet fortsättningsskolpliktiga utgör omkring

150,000 ifrågavarande ärenden skulle kunna bli så många, att de icke lämpligen

kunde prövas av central myndighet.

Men även om man bestämmer minimiåldern för befrielse från fortsättningsskolplikt

till 15 år, följer med nödvändighet behovet av även andra

villkor för sådant medgivande, om icke de nya bestämmelserna skola medföra

en allmän nedskrivning av fortsättningsskolplikten till 15 år från nuvarande

18 år. Som skäl för befrielse skulle enligt de sakkunniga gälla

bland annat »varaktig arbetsanställning». Överstyrelsen vill härtill erinra,

att fortsättningsskolan är byggd på den förutsättningen, att de minderåriga

skola jämsides med skolarbetet kunna ägna sig åt lämpligt förvärvsarbete.

Så sker också i stor utsträckning, enligt vad överstyrelsen har sig bekant.

Detta vitsordas såväl av de sakkunniga som ock av folkskolinspektörer,

vilka framhålla att arbetsanställning ofta utgör garanti för regelbunden

skolgång. Det är också i många fall vanskligt att avgöra, huruvida arbetsanställning

är varaktig. Ofta skulle det icke möta något hinder för den

minderårige att, omedelbart efter det hail på grund av varaktig arbetsanställning

befriats från skolplikt, lämna anställningen. Överstyrelsen har icke

förbisett, att jämte arbetsanställning skulle åberopas även ömmande omständigheter,

men överstyrelsen kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten

därpå, att då femtonåringar på grund av arbetsanställning och ömmande

omständigheter befrias från skolgång, löper man icke sällan fara att därmed

från arbetsanställning utestänga sexton- eller sjuttonåringar i ännu mera

ömmande omständigheter. Härmed vill överstyrelsen givetvis icke hava

sagt, att vid prövning av fråga om befrielse från skolplikt hänsyn till den

minderåriges arbetsanställning icke bör tagas. Men denna synpunkt kommer

till sin rätt enligt fortsättningen av den föreslagna bestämmelsen.

Anmärkningarna mot den här ifrågavarande punkten, att den på grund

av sin formulering helt undanskjuter bestämmelsen i § 28 fortsättningsskolstadgan

och principen örn rätt till skolundervisning även för fattiga

barn, synas i viss mån berättigade. Även i ett annat avseende skulle med

den föreslagna formuleringen av bestämmelsen icke avsedda konsekvenser

kunna uppstå. Skolstyrelse skulle nämligen kunna genom att först bevilja

lärjungarna uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolplikten och sedan

medgiva befrielse kunna i stor utsträckning begränsa skolgången till en

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

årskurs, där den rätteligen borde omfatta två årskurser. Genom omformulering

av punkten söker överstyrelsen undanröja de nu påpekade och ett

par andra mindre betydande brister i förslaget.

De föreslagna garantierna för en jämförelsevis likformig tillämpning av

bestämmelserna och mot missbruk av desamma hava de i ärendet hörda,

som mera ingående yttrat sig härom, ganska samstämmigt funnit otillfredsställande.

Överstyrelsen delar denna uppfattning och anser därför vissa

ändringar av de föreslagna bestämmelserna vara nödvändiga. Överstyrelsen

kan icke biträda det av ett par domkapitel framförda förslaget, att folkskolinspektörerna

skulle tillerkännas rätt att anföra besvär över skolstyrelses

beslut rörande här ifrågavarande ärenden. Icke heller vill överstyrelsen förorda,

att inspektören tilldelas slutgiltig vetorätt gent emot styrelsen eller att

han själv får avgöra ärendena. Efter att hava övervägt olika förslag, finner

överstyrelsen följande ordning beträffande ärendenas handläggning lämpligast.

Med bifogande av nödiga upplysningar överlämnar skolstyrelsen inkommen

anhållan om befrielse från fortsättningsskolplikt till folkskolinspektören, som

till skolstyrelsen avgiver yttrande och därvid till- eller avstyrker framställningen.

Stannar skolstyrelsen vid den mening folkskolinspektören företrätt,

är frågan därmed avgjord. I annat fall hänskjutes ärendet till skolöverstyrelsen

för prövning och avgörande.

Skulle folkskolinspektörens yttrande, såsom överstyrelsen här ovan föreslagit,

komma att inhämtas, synes yttrande av vederbörande lärare — varmed

torde böra avses den lärare, hos vilken lärjuugen senast undervisats

— icke vara erforderligt, utom då det gäller att bedöma, huruvida lärjunge

bör befrias från skolgång på grund av bristande fattningsgåva. I detta fall

gäller det nämligen att från pedagogisk synpunkt bedöma, huruvida tillräckliga

skäl för befrielse från skolplikt föreligga, medan eljest de sociala

synpunkterna så starkt träda i förgrunden, att lärarens utlåtande ej kan

anses särskilt påkallat.

Förslaget att minderårig, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra

sig undervisningen, bör utan hänsyn till minimiålder kunna befrias

från skolplikt, tillstyrkes. Befrielsen bör dock icke avse annan undervisning

än den lärjungen saknar förmåga att tillgodogöra sig. Så till exempel bör

en 14-årig flicka icke befrias från skyldighet att deltaga i en vid skolan

anordnad kurs i hushållsgöromål på grund av att hon saknar förmåga att

tillgodogöra sig undervisningen i medborgarkunskap.

Med stöd av det anförda hemställer överstyrelsen, att de av sakkunniga

föreslagna bestämmelserna angående minderårigs befriande från fortsättningsskolplikt

av annan anledning än sjukdom, lyte eller liknande omständigheter

måtte i huvudsak utformas på sätt här nedan angives:

Minderårig, som antingen genomgått sjuårig folkskola eller en årskurs i

folkskolans högre avdelning eller ock under en årskurs regelbundet deltagit

i fortsättningsskolans undervisning, må, om särskilt ömmande omständigheter

föreligga och den minderåriges arbete iir av avgörande betydelse för

hemmets ekonomi samt hjälp enligt bestämmelserna i § 98 fortsättningsskolstadgan

icke lämpligen kan beredas, kunna i den ordning här nedan

sägs av skolstyrelsen erhålla befrielse från honom åliggande ytterligare fortsättningsskolplikt.

Sådan befrielse från skolplikt må dock icke lämnas före

utgången av fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under vilket

den minderårige fyller 15 år, eller örn han jämlikt bestämmelserna i § 26

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 108 haft. (Nr 134.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

50 Kungt. Maj:ts proposition Nr 134.

fortsättningsskolstadgan åtnjutit uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolplikten,

16 år.

Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48

mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra

sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet lämpligen

kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna i här nedan angiven ordning

helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt.

Skriftlig framställning örn minderårigs befrielse från skolplikt göres av

målsman hos skolstyrelsen. Innan skolstyrelsen fattar beslut med anledning

av sådan framställning, skall den, efter att i fråga om befriande från skolplikt

på grund av lärjunges bristande fattningsgåva hava inhämtat yttrande

från vederbörande lärare, med bifogande av för ärendets bedömande nödiga

upplysningar översända handlingarna till statens vederbörande folkskolinspektör,

som har att däröver med av- eller tillstyrkan till skolstyrelsen avgiva

yttrande. Finner sig därefter skolstyrelsen vid sitt beslut i ärendet

icke kunna godkänna av folkskolinspektör gjort yrkande, hänskjutes ärendet

till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande.

I nu gällande föreskrifter angående befrielse från fortsättningsskolplikt

för minderåriga, som åtnjuta undervisning i annan läroanstalt, hava de

sakkunniga föreslagit en mindre jämkning, avseende att åstadkomma överensstämmelse

mellan hithörande bestämmelser i fortsättningsskolstadgan och

i stadgan för yrkesundervisningen. Överstyrelsen har intet att erinra mot

ändringen, som berör bägge de nämnda stadgorna.

Från skilda håll gör sig den meningen gällande, att det borde förefinnas

större möjlighet än vad. nu är fallet att i enstaka fall medgiva lärjunge

befrielse från skyldigheten att fullständigt genomgå fortsättningsskolan.

De sakkunniga hava utförligt redogjort för skälen härtill, och jag delar

i princip deras uppfattning, att vissa lättnader i berörda avseende äro erforderliga.

Uppenbarligen är emellertid spörsmålet av mycket ömtålig

beskaffenhet, och det gäller därför att framgå med varsamhet. Av

särskild betydelse för frågans lyckliga lösning är, att villkoren för erhållande

av befrielse från skolplikten i möjligaste mån fastslås på sådant

sätt, att det kan med lätthet och objektivt konstateras, huruvida de äro

uppfyllda. I detta avseende torde det vara lämpligast, att det som allmänt

villkor för vinnande av befrielse från fortsättningsskolplikt bestämmes, att

lärjungen skall hava uppnått en viss minimiålder. De sakkunniga hava i

detta avseende föreslagit, att befrielse icke må kunna medgivas före utgången

av den fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under

vilket den minderårige fyller 15 år, alltså ett år efter det lärjunge, som ej

fullständigt genomgått folkskolan, kan erhålla tillstånd att avgå från

denna skola. Denna av de sakkunniga föreslagna lägsta ålder, vid vilken

lärjunge må kunna befrias från fortsättningsskolplikt, synes mig vara väl

motiverad. Att sådant tillstånd skulle, utom då det gäller lärjunge, som

saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen, kunna erhållas vid

ännu tidigare ålder än den föreslagna, anser jag bör vara uteslutet. Ä

andra sidan finner jag mig icke kunna biträda de framkomna yrkandena

angående höjning av ifrågavarande minimiålder.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Minderårig, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen

i fortsättningsskolan bör kunna utan hänsyn till ålder helt

eller delvis befrias från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan.

Emellertid bör icke varje lärjunge, som uppnått den angivna åldern,

kunna befrias från honom ännu åliggande skolplikt, utan bör detta vara

möjligt endast då starka skäl därför kunna anföras. Jag ansluter mig i

detta avseende till vad skolöverstyrelsen härom anfört.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det överlåtas på de lokala fortsättningsskolstyrelserna

att i förekommande fall besluta angående befrielse

från fortsättningsskolplikt. I de infordrade yttrandena hava

myndigheterna ganska samstämmigt betecknat denna anordning såsom

otillfredsställande och icke innebärande tillräckliga garantier mot missbruk.

Den kontroll över skolstyrelsernas handhavande av nämnda befogenhet,

som tänkts ligga däri, att vederbörande folkskolinspektör skulle

underrättas örn varje av skolstyrelsen medgiven befrielse från fortsättningsskolplikt,

anses i allmänhet betydelselös. Skolöverstyrelsen föreslår

den ändringen i de sakkunnigas förslag, att de lokala skolmyndigheterna

skulle inhämta folkskolinspektörens yttrande, innan fråga örn lärjunges

befriande från skolplikt avgjordes. Därjämte skulle bestämmas, att, örn

fortsättningsskolstyrelsen funne sig icke kunna biträda av folkskolinspektören

gjort yrkande, ärendet skulle för prövning och avgörande hänskjutas

till skolöverstyrelsen. Även med införande av dylika bestämmelser

rörande handläggningen av ärendena skulle beslutanderätten komma

att med få undantag utövas av den lokala skolstyrelsen men tillräckliga

garantier vinnas för en jämförelsevis likformig tillämpning av bestämmelserna

och mot missbruk av desamma.

De invändningar, som gjorts mot de sakkunnigas här avsedda förslag

synas mig vara i huvudsak berättigade, varför jag tillstyrker det av skolöverstyrelsen

framförda förslaget rörande ärendenas handläggning.

De sakkunniga hava föreslagit vissa förtydligande jämkningar i

stadgandena angående fortsättningsskolplikten för minderåriga, som intagits

i lärlingsskola utan att hava dessförinnan fullständigt genomgått

fortsättningsskolan. Då ett förtydligande av bestämmelserna i fråga

synes vara av behovet påkallat, vill jag förorda vad de sakkunniga härutinnan

föreslagit.

Bestämmelser rörande befrielse från skolplikt torde vara av beskaffenhet

att böra av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas.

En närmare samverkan mellan de s. k. lantbruksklubbarna och de yrkesbestämda

fortsättningsskolorna i anslutning till jordbruk finner jag

både önskvärd och möjlig. Men jag kan icke biträda tanken att låta det

fullt frivilliga klubbarbete, som enskilt utföres av minderåriga, ersätta

fortsättningsskolan eller medföra befrielse från någon del av undervisningen

i denna. Jag ansluter mig således närmast till vad de sakkunniga

härom anfört.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. ÅIaj:ts proposition Nr 134.

Dt sakkunniga.

Tidigare

utredningar.

Behovet av

centraliseringar.

VI. Fortsättningsskolväsendets centralisering.

Vad beträffar frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering anföra

de sakkunniga:

I samband med den utredning, som föregick riksdagens beslut år 1926

att anslå medel till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn, framhöllo

flera folkskolinspektörer, att det särskilt beträffande forsättningsskolan

vore lämpligt, att lärjungar från mera vidsträckta områden sammanfördes

till en gemensam skola. Vid sammanträde i december år 1927 beslöt

också statens folkskolinspektörers förbund att hos skolöverstyrelsen anhålla,

att överstyrelsen måtte vidtaga lämpliga åtgärder för centralisering

av fortsättningsskolorna. Genom motion II: 270 bragtes frågan inför 1927 års

riksdag. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla örn utredning angående fortsättningsskolornas centralisering

inom de olika skoldistrikten. Riksdagens andra kammare biföll motionen.

Första kammarens första tillfälliga utskott framhöll med anledning av

motionen, att ytterligare centralisering av skolväsendet vore önskvärd. Men

utskottet hävdade den uppfattningen, att även fortsättningsskolans barn innefattas

i begreppet »skolpliktiga barn». Centralisering av fortsättningsskolväsendet

kunde därför med bidrag av statsmedel i viss utsträckning genomföras

med tillämpning av redan gällande författningar, varför någon riksdagens

skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t icke erfordrades. På grund härav

beslöt första kammaren i enlighet med utskottets hemställan att icke biträda

andra kammarens beslut. Då riksdagens kamrar sålunda stannat i olika

beslut, kom skrivelse i ärendet icke till stånd.

Den 30 december 1927 anbefallde dock Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att

verkställa en allsidig utredning, huruvida och i vilken utsträckning genom

beredande av inackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder må böra vidtagas

för en centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt,

där på grund av gles bebyggelse och andra förhållanden dylika

åtgärder kunna anses av behovet påkallade.

Den begärda utredningen jämte därav föranledda förslag avlämnades av

skolöverstyrelsen den 29 september 1928. Statskontoret har därefter i underdånigt

utlåtande den 22 november 1928 i allt väsentligt tillstyrkt det av

skolöverstyrelsen framlagda förslaget. I sin utredning åberopar överstyrelsen

i vissa fall en av överstyrelsen den 28 december 1926 ingiven framställning,

angående bland annat anordnande i vissa fall av fortsättningsskola

jämväl för mindre folkskolas lärjungar. Statskontoret har den 27

februari 1927 häröver avgivit utlåtande och därvid icke funnit anledning

till erinran mot överstyrelsens framställning.

Sedan den för ikraftträdandet av den obligatoriska fortsättningsskolplikten

bestämda övergångstiden med utgången av år 1926 gått till ända, har det

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 3

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 184.

ålegat skoldistrikten att organisera skolväsendet så, att de minderåriga allestädes

kunna fullgöra sin skolplikt. I allmänhet har det härför blivit nödvändigt

att anordna fortsatt undervisning på varje plats, där det finnes folkskola

eller mindre folkskola. Denna organisation lider emellertid av den

svagheten, att antalet lärjungar i fortsättningsskolan mångenstädes blir

mycket ringa, vilket medför, att undervisningen icke kan i eljest lämplig

utsträckning specialiseras och att den likväl blir förhållandevis dyrbar. Av

vad skolöverstyrelsen härom anfört i sin utredning, framgår det fullt tydligt,

att det från såväl pedagogisk som ekonomisk synpunkt är synnerligen

önskvärt, att skoldistrikten i stället för flera fortsättniugsskolor med ringa

barnantal i varje upprätta ett fåtal skolor med jämförelsevis många lärjungar.

Sakkunniga hava också under sitt arbete och särskilt under sina

resor funnit, att frågan örn fortsättningsskolväsendets centralisering är

mycket aktuell i en mängd skoldistrikt. I de nordligaste länen av landet,

där inom vissa skoldistrikt mindre folkskolor förekomma i stor utsträckning,

har man med Kungl. Majlis medgivande hittills nödgats uppskjuta

införandet av fortsatt undervisning inom områden, där folkskolundervisningen

meddelas i mindre folkskolor. Men under sin studieresa i dessa

trakter funno de sakkunniga, att sedan skolöverstyrelsens centralisationsförslag

blivit känt, hade det inom flera skoldistrikt utarbetats fullständiga

på nämnda förslag grundade planer för ett centraliserat fortsättningsskolväsen

inom distriktet. Dessa planer hade under nuvarande förhållanden icke

kunnat förverkligas, men samtliga skolråd, med vilka de sakkunniga kommo

i beröring, betecknade det som en nödvändighet, att frågan med det snaraste

bleve löst. Samma mening har framförts även från andra delar av

landet. Till sakkunnigas förfogande ställda skrivelser och uppgifter utvisa

också, att genom centralisering i en mängd fall kan ernås bättre och billigare

fortsatt undervisning än vad eljest är fallet.

Det förstnämnda hindret för centralisering av fortsättningsskolorna redan

med tillämpning av nu gällande bestämmelser utgör skolvägarnas längd.

Utan anlitande av skolskjutsar, inackordering eller annan liknande anordning

kunna lärjungarna endast undantagsvis hänvisas till fortsättningsskola,

som förlägges annanstädes än vid närmaste folkskola. När den obligatoriska

fortsättningsskolan beslöts, skedde detta under bland annat den förutsättningen,

att skoldistrikten icke skulle därmed åsamkas andra utgifter än

dem, som uppstå genom tillhandahållandet av lokaler och undervisningsmateriel.

I de skoldistrikt, varom det här är fråga, torde icke heller fortsättningsskolväsendet

medföra andra kommunala utgifter än de nyss nämnda.

Man kan därför icke påräkna, att dessa ofta hårt skattetyngda skoldistrikt

skola i önskad riktning omorganisera sitt skolväsen, örn detta skulle medföra

icke blott allt det besvär, som följer med anordnandet av skolskjutsar

eller inackordering, utan även ökade kommunala utgifter. Det är uppenbart,

att de genom centraliseringen uppstående särskilda utgifterna måste, då det

gäller fortsättningsskolor, i allmänhet helt bestridas av statsmedel. Dess

bättre synes detta kunna ske utan att härför behöver ställas ökade anspråk

på statskassan. Skolöverstyrelsen har nämligen i sin utredning uppvisat, att

centraliseringen kan i stor utsträckning genomföras på sådant sätt, att kostnaderna

för erforderliga skolskjutsar eller inackorderingar kunna helt bestridas

av statsmedel, som eljest skulle åtgå till avlöning åt lärare vid de

skolor, vilka genom centraliseringen bliva obehövliga. Det råder intet tvivel

Kostnaderna

för centraliseringen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsbidragför

inackordering

eller

skolskjutsar

utan indragning

av skola.

Kungl. Majlis proposition Kr 134.

om att staten härigenom kan i många fall göra verkliga besparingar

beträffande utgifterna för skolväsendet. Skolöverstyrelsen har också med

stöd av utförliga beräkningar föreslagit, att statsbidrag till bestridande

av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga

lärjungar skall utgå med högst det belopp, som motsvarar

den genom centraliseringen uppkomna besparingen av statsbidraget till avlönande

av lärare inom distriktet. Mot denna grundläggande princip har

statskontoret icke haft något att erinra.

Sakkunniga hava funnit anledning att i detta sammanhang taga under

övervägande, huruvida icke statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar

för fortsättningsskolpliktiga minderåriga bör kunna under vissa förutsättningar

medgivas utan samband med indragning av fortsättningsskola. Inom

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens — samt från och med den 1 juli

1931 även Västernorrlands — län utgår enligt kungl, kungörelsen den 28

maj 1926 (nr 142) statsbidrag för inackordering i skolhem eller enskilda

hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar.

Detta har medfört, att folkskolor icke inrättats inom en del vidsträckta, glest

befolkade trakter, utan hava de där bosatta folkskolepliktiga barnen inackorderats

i större byar och åtnjutit undervisning i folkskola därstädes.

Att anordna fortsättningsskolor inom nyss nämnda glest befolkade trakter,

där folkskolor icke finnas, kan knappast vara lämpligt. Men kan skoldistriktet

erhålla statsbidrag till inackordering av fortsättningsskolpliktiga

lärjungar endast under förutsättning, att eljest erforderlig skola indrages,

kommer skoldistriktet att kräva, att fortsättningsskolor godkännas såsom

erforderliga på så många platser, att även de i obygderna boende lärjungarna

kunna besöka någon av dem. Med tillämpning av de av skolöverstyrelsen

föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till fortsättningsskolväsendets

centralisering skulle skoldistriktet sedan äga att till inackorderingav

fortsättningsskolpliktiga lärjungar inom distriktet åtnjuta statsbidrag med

belopp, motsvarande avlöning till lärare vid de skolor, som ej upprätthållas.

Det komme att ligga i skoldistriktets intresse att få så många skolstationer

som möjligt godkända såsom erforderliga, vilket med hänsyn till den för

lärjungarna rådande obligatoriska skolplikten kan medföra, att i vissa fall

skolor med mycket ringa barnantal kunna komma att godkännas. Detta torde

kunna undvikas, endast om andra lämpligare åtgärder vidtagas för att bereda

avlägset från skola boende lärjungar möjlighet att fullgöra skolplikten.

Enligt sakkunnigas mening böra skoldistrikten därför kunna i vissa fall för

inackordering eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar tilldelas

statsbidrag, beräknat efter andra grunder än dem, skolöverstyrelsen

föreslagit. Detta begränsade statsbidrag bör utgå, då antalet lärjungar är så

ringa, att särskild fortsättningsskola för dem näppeligen kan anses motiverad.

I sådant fall bör statsbidrag till inackordering eller skolskjuts för

detta fåtal lärjungar utgå endast under förutsättning, att skoldistriktet bestrider

en del av kostnaderna, och böra härvid lämpligen gälla bestämmelserna

i kungl, kungörelserna den 28 maj 1926 angående statsbidrag för inackordering

och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn (nr 142

och 143). Statsbidrag enligt här ifrågavarande grunder skulle således kunna

utgå för skolskjutsar inom vilket län som helst men för inackordering

endast inom Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

Medel till det av de sakkunniga här förordade statsbidraget torde böra utgå

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

ur de anslag, från vilka i övrigt statsbidrag enligt de åberopade författningarna

utanordnas. Tillförlitliga förhandsberäkningar angående storleken

av erforderliga belopp kunna svårligen göras, men i någon mån vägledande

torde dock följande redogörelse kunna anses vara. Bidrag till inackordering

av skolpliktiga barn inom de 4 länen utgår numera med omkring 600,000

kronor för år. Inackorderingen avser i regel sex årsklasser under 35 veckor

årligen. De fortsättningsskolpliktigas inackordering skulle omfatta endast

två årsklasser under 6 veckor årligen. Utgår man ifrån att för samtliga

under skolgång i folkskolan inackorderade lärjungar inackordering skall

förekomma även under fortsättningsskoltiden, skulle härför erfordras omkring

35,000 kronor. Det för skolskjutsar i övriga delar av landet under här ifrågavarande

villkor erforderliga beloppet kan på enahanda sätt beräknas till

omkring 5,000 kronor. Sakkunniga vilja här påpeka, att det icke bomme

att ligga i kommunernas intresse att i främsta rummet erhålla statsbidrag

enligt de här ifrågasatta grunderna utan fastmer att få utbyta lärarlönen

vid en fortsättningsskola mot bidrag till inackordering eller skolskjuts.

Det av de sakkunniga ovan förordade tillägget till skolöverstyrelsens förslag

är ägnat att motverka uppkomsten och godkännandet av en fortsättningsskolorganisation,

innefattande jämförelsevis många skolor med ett fåtal

lärjungar. Det är nämligen uppenbart, att det för vederbörande myndighet

skulle ställa sig betydligt lättare än eljest att vägra vitsorda behovet av en

fortsättningsskola med mycket ringa antal lärjungar, om skoldistriktet kan

hänvisas till att på annan väg söka ett visserligen mera begränsat men dock

efter förhållandena skäligt statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar för

lärjungar, som därförutan icke kunna fullgöra sin skolplikt. Med den modifikation,

för vilken sakkunniga här ovan redogjort, synes den av .skolöverstyrelsen

föreslagna grundläggande principen för beviljandet av statsbidrag

till centralisering av fortsättningsskolorna vara väl ägnad att tillgodose såväl

statens som kommunernas intressen och även befordra en ändamålsenlig utveckling

av skolväsendet.

Enligt överstyrelsens förslag skulle som statsbidrag till inackordering och

skolskjutsar få användas endast besparingar, som uppkommit genom indragning

av fortsättningsskolor, vilka av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga,

därest statsbidrag till centralisering icke utginge. Sakkunniga

hava intet att invända mot en sådan bestämmelse, i vad den avser en mera

varaktig organisation av distriktets skolväsen. Emellertid inträffar det stundom

på grund av fluktuationer beträffande barnantalet, att en fortsättningsskola

lämpligen skulle kunna tillfälligtvis indragas ett år. En del skoldistrikt torde

också vilja under någon tid i mindre utsträckning pröva centralisationens

lämplighet, innan de för framtida giltighet begära fastställelse av en sådan

organisation. Att hänskjuta frågor av detta slag till skolöverstyrelsens avgörande

kan knappast vara lämpligt. Med de starka garantier mot missbruk,

som ligga däri, att genom centraliseringen icke få uppkomma ökade statsutgifter,

kan man också utan risk för att alltför olika principer bliva tilllämpade

anförtro åt folkskolinspektörerna att för kortare tider intyga, att

förutsättningarna för centraliseringsbidraget äro för banden. Sakkunniga

föreslå därför, att statsbidrag till inackordering och skolskjutsar må kunna

under en tid av intill två år utgå med högst det belopp, som motsvarar

besparingar, vilka uppkommit genom indragning av fortsättningsskola, som

av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest vara erforderlig.

Tillfällig

centralise
ring.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134,

stämmelser Skolöverstyrelsen föreslår, att statsbidraget till centraliseringen må utgå

rörande cen- högst 1 krona 25 öre för dag och lärjunge. De sakkunniga finna det

traliseringen. föreslagna beloppet efter förhållandena väl avvägt och lämpligt även med

hänsyn därtill, att inackorderingsbidraget till lots- och fyrpersonalens barn

utgår med ungefär samma belopp. Mot vad överstyrelsen anfört rörande

den mera detaljerade utformningen av bestämmelserna hava de sakkunniga

intet väsentligt att invända. Det ligger i sakens natur, att centraliseringen

av fortsättningsskolväsendet måste vara fullt frivillig från skoldistriktens

sida. Men har ett skoldistrikt beslutat att centralisera skolväsendet, så mäste

lärjungar och målsmän underkasta sig detta beslut, såvida icke åt lärjungarna

på annat sätt beredes undervisning, som av skolstyrelsen godkännes.

Beträffande anslagsfrågan vilja de sakkunniga i likhet med statskontoret

framhålla, att en sådan uppdelning bör ske, att de verkliga kostnaderna för

centraliseringen och för avlönande av lärare kunna var för sig med lätthet

utläsas. Då de båda beloppen komma att stå i sådant förhållande till varandra,

att en ökning av bidraget till centraliseringen motsvaras av en minskning

av utgifterna för lärarlönen, synas de lämpligen kunna uppföras under en

för hela förslagsanslaget gemensam överrubrik, under vilken anslagen för

de båda olika ändamålen fördelas med särskilda rubriker.

»ingsskola ärandet av centraliserat fortsättningsskolväsen inom större skoldistrikt

för mindre kommer säkerligen att stundom medföra en del organisationssvårigheter,

folkskolans som måhända icke alltid kunna på lämpligaste sätt lösas inom de hittills

lärjungar, gällande författningarnas ram. I den mån sådana hinder kunna redan nu

förutses, böra de genom författningsändringar undanröjas. Skolöverstyrelsen

har också såväl i skrivelse den 28 december 1926 som i den anbefallda

utredningen angående centraliseringen påvisat behovet av en del sådana förändringar.

Enligt bestämmelserna i fortsättningsskolstadgau skall för minderåriga, som

genomgått den egentliga folkskolan, upprättas fortsättning.eskola. För dem.

sorn. genomgått mindre folkskola och åt vilka tillfälle att deltaga i undervisningen

i fortsättningsskola icke kunnat beredas, skall anordnas mindre

fortsättningssJcola (= en art av ersättningsskola). På grund av dessa bestämmelser

har man ansett sig förhindrad att upprätta en fortsättningsskola

uteslutande för lärjungar, som genomgått mindre folkskola. Det bör i detta

sammanhang erinras om att lärjungarna i mindre folkskola hänvisas dit,

icke på grund av att de sakna förmåga att inhämta den egentliga folkskolans

lärokurs eller äro undermåliga i något annat avseende, utan därför att

de äro bosatta i en trakt, där barnantalet är så ringa, att egentlig folkskola

icke ansetts behövlig. Lärjungarna i den mindre fortsättningsskolan äro således

i allmänhet intellektuellt likställda med fortsättningsskolans lärjungar,

men då den mindre fortsättningsskolan icke kan göras yrkesbestämd, gå dess

lärjungar miste örn en undervisning, som ofta skulle vara den för dem

värdefullaste. Hittills har detta icke vållat så stora olägenheter, enär antalet

lärjungar i en mindre fortsättningsskola i regel är så ringa, att undervisning i

arbetskunskap med därav följande specialisering icke varit lämplig. Helt

annorlunda ställer sig saken, örn fortsättningsskolväsendet centraliseras.

Sammanföras lärjungar från flera mindre fortsättningsskolor, bör den för

dem upprättade skolan få fortsättningsskolans karaktär och möjligheter.

Nödvändigheten härav framträder i bland annat överstyrelsens utredning,

där det påvisas, att det i Norrland finnes skoldistrikt med 30—40 mindre

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134. 57

folkskolor. Givetvis måste, om skolväsendet centraliseras, den fortsatta undervisningen

för lärjungarna från dessa skolor kunna meddelas i fullständiga

fortsättningsskolor, allmänna eller yrkesbestämda.

Den föreliggande frågan har emellertid även en ekonomisk innebörd.

Arvodet för lärare är lägre vid mindre fortsättningsskolor än vid fortsättningsskolor.

Detta torde hava sin grund däri, att man tänkt sig ett i regel

ganska ringa antal lärjungar i de mindre fortsättningsskolorna samt att

undervisningen oftast skulle handhavas av lärarinna med kompetens, motsvarande

småskollärarinnas. Sakkunniga anse sig icke här böra närmare

ingå på frågan örn avlöningen för lärarna men vilja påpeka, att de nämnda

skälen för den lägre avlöningen vid de mindre fortsättningsskolorna bortfalla,

där centraliseringen genomföres. Denna medför nämligen ett större

antal lärjungar i varje upprättad skola, och vid de genom centralisationen

uppkomna skolorna torde icke böra anställas lärare med lägre kompetens

än vid fortsättningsskolor i övrigt. Under den av de sakkunniga företagna

studieresan inom de delar av Norrland, där de mindre folkskolorna äro talrikast,

framträdde också synnerligen starkt befolkningens bestämda önskan,

att meddelandet av den fortsatta undervisningen måtte även för deras barns

vidkommande anförtros åt fullt kompetenta lärare. Sakkunniga anse, att

denna önskan bör i möjligaste mån uppfyllas, och biträda därför utan tvekan

skolöverstyrelsens av statskontoret tillstyrkta förslag, att fortsättningsskola

må kunna anordnas för meddelande av fortsatt undervisning åt lärjungar,

som avgått från mindre folkskola, då fortsättningsskolområdet omfattar två

eller flera folkskolområden, inom vilka den allmänna barnundervisningen

meddelas i mindre folkskola.

De sakkunniga sammanfatta sina uttalanden och sina förslag ifråga örn Sammanfattfortsättningsskolans

centralisering på följande sätt:

Frågan örn fortsättningsskolväsendets centralisering har varit föremål för

ingående utredning av skolöverstyrelsen, som även framlagt förslag i ärendet.

Förslaget grundar sig huvudsakligen på den principen, att skoldistrikt

för bestridande av kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering av fortsättningsskolpliktiga

barn må kunna erhålla statsbidrag intill belopp, motsvarande

besparingar, vilka uppkomma genom indragning av fortsättningsskola,

som blir obehövlig på grund av centraliseringen. Skolorganisationen

skulle prövas och godkännas av skolöverstyrelsen men den årliga rekvisitionen

av statsbidraget göras hos länsstyrelsen.

Sakkunniga biträda i likhet med statskontoret i allt väsentligt skolöver*

styrelsens förslag. Men därjämte framhålla sakkunniga, att nämnda statsbidrag

bör kunna tillfälligtvis för kortare tid utgå, om vederbörande folkskolinspektör

vitsordar, att motsvarande besparing uppkommer genom indragning

av eljest erforderlig skola. Sakkunniga påvisa även, att det i vissa

fall finnes ett oundgängligt behov av inackordering eller skolskjutsar för

fortsättningsskolpliktiga långt från skola boende barn, utan att särskild fortsättningsskola

för dem eljest kan anses motiverad. I sådana fall bör statsbidrag

utgå enligt de villkor, som i motsvarande fall tillämpas beträffande

lärjungar i folkskolan, varför uttrycket »skolpliktiga barn» i författningarna

angående dessa statsbidrag bör anses innefatta även lärjungar i fortsättningsskolan.

Det av skolöverstyrelsen i framställning den 28 december

1926 framförda förslaget, att egentlig fortsättningsskola — allmän eller

yrkesbestämd —- må kunna i vissa fall anordnas även för lärjungar, som

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

avgått från mindre folkskola, finna sakkunniga utgöra en förutsättning

för centraliseringens genomförande inom en del skoldistrikt och även från

andra synpunkter beaktansvärt.

Sakkunniga hemställa alltså, att nödiga åtgärder måtte vidtagas för en

frivillig centralisering av fortsättningsskolväsendet enligt i huvudsak följande

allmänna grunder:

1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet,

att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig,

må, på sätt här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till

bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar

för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle

kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet eller

andra liknande omständigheter.

2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med

högst det belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till

avlönande av lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer

därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen

bliver obehövlig. Vid beräkning av denna besparing

skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor,

som av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga,

därest statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag

till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt

eljest angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens

vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing

i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola

inom distriktet därigenom uppkommer.

3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar

kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar,

dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och

skall statsbidraget utgå endast för dag, för vilken avgift för inackordering,

skolhushåll eller skolskjuts verkligen förekommit.

4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge,

för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan,

beräknas statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget

skulle utgått, örn undervisningen fortgått 30 timmar i veckan.

5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera

fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt

efter förekommande fall anordna inackordering, skolhushåll eller

skolskjutsar för lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans

egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig

att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen angående hans

skolgång bestämmer.

6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller

skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande

av skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga

utgående statsbidraget.

7. Ar antalet från skola avlägset boende lärjungar så ringa, att

särskild fortsättningsskola för dem ej anses erforderlig, må bidrag

av statsmedel till inackordering eller skolskjutsar för dem kunna

utgå enligt de bestämmelser, som i motsvarande fall gälla beträffande

skolpliktiga barn, som tillhöra folkskolan.

8. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområ
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majds proposition Nr 134.

den, inom vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre

folkskola, må fortsättningsskola kunna anordnas för undervisning

även åt lärjungar, som avgått från mindre folkskola.

Skolöverstyrelsen anför härom:

Mot ett möjliggörande av fortsättningsskolväsendets centralisering enligt

de huvudsakliga grunder och i den utsträckning, som det framlagda förslaget

innebär, göras i de inkomna yttrandena inga allvarliga erinringar. Ett

stort antal folkskolinspektörer har dock framhållit såsom önskemål eller

vrkat, att även i andra delar av riket än inom de fyra nordligaste länen

.statsbidrag måtte utan samband med indragning av eljest erforderlig fortsättningsskola

kunna i vissa fall utgå till inackordering av långt från skola

boende fortsättningsskolpliktiga barn. Ett par inspektörer anse det icke erforderligt,

att bestämmandet av antalet fortsättningsskolor hänskjutes till

överstyrelsen. Domkapitlet i Härnösand finner centraliseringen av behovet

påkallad men gör gällande, att en fullständig centralisering av skolväsendet

skulle ställa mycket stora krav på statskassan. Domkapitlet i I/ideå anser, att

ett genomförande av det nu framlagda förslaget skulle medföra stora besparingar

för statsverket. Länsstyrelsen i Karlskrona framhåller vikten av att

målsmännen icke påtvingas centraliseringsformer, som de icke gilla, och

länsstyrelsen i Vänersborg framhåller nödvändigheten av t}rdliga föreskrifter

angående statsbidraget till centraliseringen samt påpekar, att rekvisitionerna

av medlen måste åtföljas av för kontrollen erforderliga styrkta uppgifter.

Skolöverstyrelsen får angående den här föreliggande frågan anföra följande.

De sakkunnigas förslag rörande centraliseringen överensstämmer i allt

väsentligt med det av överstyrelsen den 29 september 1928 framlagda. Den

vidtagna jämkningen, enligt vilken statsbidrag till centraliseringen skulle

under en tid av intill två år kunna utgå, om vederbörande folkskolinspektör

vitsordar, att eljest erforderlig fortsättningsskola indragits, vill överstyrelsen

icke motsätta sig. De sakkunnigas förslag, att utan samband med indragning

av fortsättningsskola må för fortsättningsskolpliktiga kunna utgå statsbidrag

till skolskjutsar inom vilket län som helst och till inackordering

inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län innebär

ingen ändring i vad under de senare åren i mindre omfattning förekommit.

Överstyrelsen anser, att en mindre del av anslagen till beredande av skolskjutsar

eller av inackordering för skolpliktiga barn alltjämt bör kunna

tagas i anspråk för fortsättningsskolans lärjungar enligt de bestämmelser,

som äro givna i kungörelserna rörande användningen av de nämnda anslagen

(143/1926 och 130/1931). Skulle ett förtydligande uttalande angående

innebörden av dessa bestämmelser anses erforderligt, tillstyrker överstyrelsen,

att ett sådant måtte komma till stånd.

Enligt överstyrelsens mening kunna goda skäl anföras för en utvidgning

av rätten till här ifrågavarande inackorderingsbidrag till att gälla inom

samtliga län i riket. I synnerhet beträffande vissa skärgårdsdistrikt skulle

ett sådant statsbidrag vara väl motiverat. Överstyrelsen har också i utlåtande

den 24 april 1930 (Statens offentliga utredningar 1930 nr 19) framhållit

dessa synpunkter och hemställt, att ett extra anslag å 15,000 kronor

till inackordering för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där för

närvarande dylikt bidrag icke utgår, måtte utverkas. Under sådana förhållanden

finner överstyrelsen icke anledning att här närmare ingå på denna fråga.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn att överstyrelsen i skri
-

Skolöversty
relsen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

velse den 31 augusti 1931 hemställt, att förslagsanslaget till understöd för

avlönande av lärare vid fortsättningsskolor måtte för budgetåret 1932/1933

bestämmas till 5,200,000 kronor. Skulle emellertid 1932 års riksdag komma

att bifalla eentraliseringsförslaget, bör det nämnda anslaget uppdelas på

sådant sätt, att de verkliga kostnaderna för centraliseringen kunna lätt utläsas.

Uppdelningen synes kunna ske på det sättet, att under en för hela

förslagsanslaget gemensam överrubrik anslagen för lärarlönerna och för centraliseringen

uppföras under skilda rubriker. Förslagsvis torde för budgetåret

1932 1933 de nämnda anslagen kunna uppföras med 5,100,000 kronor och

100,000 kronor. Besparing å det sammanlagda beloppet torde icke under det

första året kunna påräknas, enär med centraliseringen ett antal fortsättningsskolor

väntas träda i verksamhet å orter, där fortsatt undervisning icke hittills

kunnat anordnas.

Enligt gällande bestämmelser kan undervisningstiden vid tvåårig fortsättningsskola

växla mellan 360 och 540 timmar och för en årskurs mellan 120

och 420 timmar. Vidare kan undervisningen på olika sätt vara fördelad på

slöjd, hushållsgöromål, arbetskunskap eller allmänna ämnen. Samma växlande

tider och olikheter i övrigt kunna förekomma vid mindre fortsättningsskolor,

dock att undervisning i arbetskunskap ej kan införas i sådan

skola. Av det nu anförda torde framgå, att de statsbidragsbelopp till avlönande

av lärare, vilka inbesparas, då fortsättningsskolor nedläggas, kunna

komma att växla högst betydligt och för samma skola uppgå till olika belopp

under olika år. På grund härav skulle det kunna uppstå stora svårigheter

att pröva skoldistriktens rätt till centraliseringsbidrag år för år. Möjligen

skulle dessa olägenheter kunna till största delen undanröjas, om skolöverstyrelsen

fastställde detaljerad organisation även för varje skola, som

skulle indragas. Men en sådan ordning skulle bliva ganska betungande, och

dessutom skulle överstyrelsens beslut i de särskilda fallen icke vara tillräckligt

lättillgängliga för de myndigheter, som hade att pröva rekvisitionerna

av centraliseringsbidragen och kontrollera utbetalningarna.

För vinnande av nödig enkelhet och säkerhet vid handläggningen av hithörande

frågor bör enligt överstyrelsens mening det belopp, som skall anses

motsvara det vid indragning av fortsättningsskola på grund av skolväsendets

centralisering inbesparade statsbidraget till lärarlöner, bestämmas till

samma belopp för alla skolor oavsett undervisningstiden och örn skolorna

äro anordnade såsom allmänna eller yrkesbestämda, såsom egentliga fortsättningsskolor

eller mindre fortsättningsskolor. Lämpligen kan man beräkna

detta belopp enligt statsbidraget för allmän fortsättningsskola med minimitid,

180 timmars undervisning för år, alltså 450 kronor. Det torde böra

ankomma på riksdagen att fastställa detta enhetliga belopp, som sedan kan

av skoldistrikten läggas till grund vid kostnadsberäkningar rörande föreslagen

centralisering och av folkskolinspektörer och länsstyrelser vid granskning och

prövning av rekvisitioner av statsbidrag till centraliseringen.

Statskontoret har i förevarande fråga yttrat:

De sakkunnigas förslag rörande centralisering av fortsättningsskolväsendet

överensstämmer i huvudsak med det av skolöverstyrelsen den 29 september

1928 i sådant avseende framlagda förslaget, vilket av statskontoret den 22

november samma år i allt väsentligt tillstyrktes. Därjämte föreslå de sakkunniga,

dels att statsbidrag till centralisering må kunna under en tid av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 134. 01

intill två år utgå med högst det belopp, som motsvarar besparingar, vilka

uppkomma genom indragning av fortsättningsskola eller mindre fortsättningsskola,

som av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest vara erforderlig,

dels ock att, där antalet lärjungar är så ringa, att särskild fortsättningsskola

ej kan anses erforderlig, bidrag av statsmedel till inackordering

eller skolskjutsar må kunna utgå enligt bestämmelserna angående

statsbidrag för inackordering för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste

gränsorter, och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn

(d. v. s. uttrycket »skolpliktiga barn» i här avsedda författningar skulle anses

innefatta även lärjungar i fortsättningsskola).

Statskontoret, som icke har något att erinra mot de sakkunnigas sålunda

föreslagna tillägg, vill emellertid framhålla, att vederbörande myndigheter

redan nu ansett sig med stöd av gällande bestämmelser i ämnet kunna

utbetala dylikt bidrag för beredande av inackordering och skolskjutsar även

åt fortsättningsskolans lärjungar. Då emellertid tvekan kan råda om bestämmelsernas

rätta innebörd, synes ett förtydligande, på sätt de sakkunniga

föreslagit, böra komma till stånd. Enär även nu statsbidrag utgår till ifrågavarande

kostnader för fortsättningsskolans lärjungar, torde de sakkunnigas

förslag i denna del icke innebära någon merutgift för statsverket.

I detta sammanhang har statskontoret ansett sig böra något beröra, vad

skolöverstyrelsen i sitt den 24 november 1931 avgivna yttrande över ifrågavarande

sakkunnigas förslag anfört beträffande fortsättningsskolans centralisering.

Enligt skolöverstyrelsens mening bör för vinnande av nödig enkelhet

och säkerhet vid handläggningen av frågan om statsbidrag för fortsättningsskolornas

centralisering det belopp, som skall anses motsvara det vid indragning

av fortsättningsskola på grund av skolväsendets centralisering inbesparade

statsbidraget till lärarlöner, bestämmas till samma belopp för alla

skolor oavsett undervisningstiden och skolornas anordnande såsom allmänna

eller yrkesbestämda, såsom egentliga fortsättningsskolor eller mindre fortsättningsskolor.

Lämpligen kunde detta belopp beräknas enligt enahanda

grunder som statsbidraget för allmän fortsättningsskola med minimitid, 180

timmars undervisning för år, alltså 450 kronor.

Mot den av skolöverstyrelsen sålunda föreslagna beräkningsgrunden för

statsbidraget torde kunna anföras, att utgifterna för det centraliserade fortsättningsskolväsendet

i vissa fall skulle komma att överstiga kostnaderna för

det icke centraliserade. Så torde särskilt vara förhållandet, då vid en centralisering

mindre fortsättningsskolor komma att ersättas av allmänna eller

yrkesbestämda fortsättningsskolor. Belysande härför är det i skolöverstyrelsens

nämnda skrivelse den 29 september 1928 anförda fallet, nämligen

centraliseringen av fortsättningsskolväsendet i Norrbottens södra inspektionsområde,

där 140 mindre fortsättningsskolor med ett årligt statsbidrag av

270 kronor för skola skulle ersättas av 22 allmänna fortsättningsskolor med

ett årligt statsbidrag av 450 kronor för skola.1)

Därest emellertid det av skolöverstyrelsen föreslagna enhetliga ersättningsbeloppet

så till vida gjordes beroende av den fortsättningsskolform, som

genom centraliseringen bleve överflödig, att beloppet för exempelvis indragen

mindre folkskola sattes något lägre, förslagsvis 300 kronor, torde skolöver
-

’) I det åberopade fallet räknar dock skolöverstyrelsen med en mindre besparing, om

fortsättningsskolan anordnas såsom allmän. (Se sakkunnigas betänkande sid. 78).

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

styrelsens förslag knappast medföra någon större utgiftsökning. Men även

om det av skolöverstyrelsen föreslagna enhetliga ersättningsbeloppet, reducerat

i vissa fall på sätt nyss föreslagits, skulle medföra någon utgiftsökning,

synes det statskontoret, att denna merkostnad mer än väl uppväges

av den enkelhet och reda, som härigenom vinnes vid handläggandet av hithörande

frågor.

Behovet av en centralisering av fortsättningskolväsendet är allmänt

erkänt. Den nuvarande organisationen medför, att det mångenstädes uppstår

skolavdelningar med så ringa barnantal, att det från såväl pedagogisk

som ekonomisk synpunkt måste anses högeligen önskvärt att flera

sådana avdelningar vid undervisningen sammanföras till en enda. I regel

kan detta icke ske utan att antingen skolskjutsar eller inackordering av

lärjungarna tillgripes. Kostnaderna härför kunna icke i förväg exakt

beräknas men måste i alla händelser helt bestridas av statsmedel på grund

av den beträffande utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen,

att skoldistrikten endast skola tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget grundar sig i allt väsentligt

på en tidigare framställning i ärendet från skolöverstyrelsen. För att icke

opåräknade statsutgifter skola uppstå, förutsättes, att centralisering

icke tillgripes, örn statsutgifterna för centraliseringen skulle hilva större

än statsbidraget till avlönande av lärare vid de skolor, som skulle indragas.

Därjämte skulle maximikostnaderna för skolskjutsar eller in

ackordering för varje harn och dag bestämmas till 1 krona 25 öre, vilket

i det närmaste motsvarar det belopp, 40 kronor för månad, som kan utgå

vid inackordering för skolundervisning av lots- eller fyrpersonalens barn.

Det beräknas, att en icke oväsentlig besparing av statsutgifter skulle

genom en på detta sätt anordnad centralisering uppstå, men särskilt bleve

det av betydelse, att en värdefullare undervisning bereddes harn från glest

befolkade bygder.

I sitt utlåtande den 24 november 1931 angående de sakkunnigas betänkande

har överstyrelsen hemställt örn sådan jämkning av de föreslagna

grunderna för beräkning av det högsta belopp, varmed statsbidraget till

centraliseringen inom ett skoldistrikt skulle kunna utgå, att till grund för

beräkningen lägges ett av riksdagen bestämt belopp, som skall anses motsvara

den besparing av statsbidrag till lärarlöner, som uppstår för varje

på grund av centraliseringen indragen skola. Genom detta förslag skulle

för ärendenas handläggning vinnas en förenkling, som måste betecknas

såsom synnerligen önskvärd. Utan en sådan bestämmelse skulle det nämligen

bliva förenat med stora svårigheter för de prövande och kontrollerande

myndigheterna att tillförlitligt beräkna de belopp, utöver vilka

kostnaderna för centraliseringen icke finge gå. Förslaget tillstyrkes av

statskontoret.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att det belopp, som borde anses motsvara

besparingen, då skola indrages, skulle bestämmas till 450 kronor,

vilket utgår till läraravlöningen vid allmän fortsättningsskola med minimiundervisningstid,

180 timmar för år. Härtill kan göras den anmärkningen,

att örn en mindre fortsättningsskola indrages, blir den verkliga

besparingen endast omkring 270 kronor. Statskontoret bar därför ifrågasatt,

att det enhetliga ersättningsbeloppet skulle bestämmas till exempelvis

300 kronor för indragen mindre fortsättningsskola.

Det bör vid bedömandet av denna fråga uppmärksammas, att vare

sig det nämnda beloppet bestämmes till 450 eller 300 kronor, innebär

icke detta, att omkostnaderna för centralisering alltid komma

att uppgå till motsvarande belopp. Dessa omkostnader bliva nämligen,

särskilt där inackordering och ej skolskjutsar kommer till användning,

i det närmaste belt beroende av antalet lärjungar i den indragna

skolan. Inackorderingsavgiften för en lärjunge under sex veckor skulle

komma att uppgå till högst 52 kronor 50 öre. Finnes i den till indragning

bestämda skolan endast 3 lärjungar, stanna utgifterna för centraliseringen

vid 157 kronor 50 öre, oavsett örn det belopp, som kunnat komma till

användning, bestämts till 300 eller 450 kronor. Men uppginge antalet lärjungar

till sex, bomme inackorderingsavgifterna att stiga till 315 kronor,

och någon centralisering skulle då knappast komma till stånd, örn 300 kronor

vore det belopp, som statsutgifterna för centraliseringen icke finge

överstiga. Det framgår härav, att örn det högsta belopp, som kunde tagas

i anspråk för centraliseringen, bestämdes till 450 kronor vid indragning

av fortsättningsskola men blott 300 kronor, då mindre fortsättningsskola

indrages, detta skulle medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. I de

delar av landet, där folkskoleväsendet nått sådan utveckling, att mindre

folkskolor allmänt blivit ersatta med folkskolor, skulle statsverket komma

att bekosta centralisering av fortsättningsskolväsendet, örn antalet lär
•
jungar

i de indragna fortsättningsskolorna icke i medeltal överstege åtta.

Däremot skulle i skoldistrikt med ett flertal mindre folkskolor centraliseringen

i allmänhet kunna genomföras endast örn lärjungarnas antal i de

mindre fortsättningsskolorna i allmänhet icke överstege fem. Olämpligheten

av en sådan anordning framträder särskilt starkt, örn man erinrar

sig, att det i regel jämförelsevis lätt kan inrättas fortsättningsskola, där

folkskola finnes, men att den fortsatta undervisningen inom skoldistrikt

med ett större antal mindre folkskolor näppeligen kan tillfredsställande

ordnas utan genom centralisering.

Vid lösningen av den föreliggande frågan kan man icke fasthålla vid, att

utgifterna för centraliseringen med nödvändighet måste i varje särskilt

fall motsvaras av fullt ut lika stora besparingar. Frågan måste givas en

något vidare innebörd, varvid man i någon mån låter de betydligt större

besparingar, som uppkomma vid indragning av fortsättningsskolor med

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

iinga barnantal, i någon mån underlätta den nödvändiga centraliseringen

av mindre fortsättningsskolor med större antal lärjungar. Jag tillstyrker

därför skolöverstyrelsens här ifrågavarande, i utlåtandet av den 24 november

1931 framlagda förslag oförändrat, så mycket mera som detta även

i hög grad förenklar handläggningen av ärendena. Emellertid synes mig

varje skoldistrikt böra äga att, innan en ny centraliseringsorganisation

mera definitivt bliver fastställd, under viss tid pröva dess lämplighet och

härunder åtnjuta vederbörligt statsbidrag. Jag föreslår alltså, att statsbidrag

till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt eljest

angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens vederbörande

folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget

till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet

därigenom uppkommer.

Enligt nu gällande bestämmelser har staten åtagit sig att helt bekosta

den ökning av utgifterna, som uppstår, örn skoldistrikten genom införande

av yrkesbestämda fortsättningsskolor eller utsträckning av undervisningstiden

förbättrar skolväsendet. En motsvarande förbättring av undervisningen

följer i vissa fall med centraliseringen, i det att lärjungar, som

genomgått mindre folkskola, därigenom kunna beredas fortsatt undervisning

i egentlig fortsättningsskola, allmän eller yrkesbestämd. I regel

torde denna förbättrade undervisning icke komma att vålla några ökade

utgifter, enär lärjungarna från de genom centraliseringen indragna skolorna

kunna hänvisas till eljest i verksamhet varande skolor, som ej hava

fyllda avdelningar. Men i enstaka fall, särskilt inom skoldistrikt med förhållandevis

stort antal mindre folkskolor, kan det bliva erforderligt att på

grund av centraliseringen öka antalet läraravdelningar vid någon eller

några fortsättningsskolor. Det har ifrågasatts, att statsbidraget till inackordering

av lärjungarna skulle i sådana fall minskas. Därigenom skulle

emellertid centraliseringen av fortsättningsskolväsendet försvåras, där dep

bäst behöves. Ofta skulle det icke heller kunna avgöras, huruvida ökningen

av antalet läraravdelningar förorsakats av centraliseringen eller därav,

att man velat specialisera undervisningen för att exempelvis kunna bereda

flickorna undervisning i husligt arbete. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse

den 29 september 1928 (sakkunnigas betänkande sid. 74) utförligt

behandlat denna fråga, och jag ansluter mig till överstyrelsens mening,

att vid beräkning av statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar hänsyn

icke må tagas till avlöningen åt lärarna vid de skolor, där lärjungarna

efter centraliseringen komma att undervisas. Likaledes tillstyrker jag

sådan för centraliseringens genomförande nödvändig ändring av bestämmelserna

i §§ 54 och 55 fortsättningsskolstadgan, att även för lärjungar,

som avgått från mindre folkskola, må vid centralisering kunna upprättas

egentlig fortsättningsskola.

I vissa fall föreligger behov av inackordering av fortsättningsskolplik
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

tiga barn även utan samband med fortsättningsskolväsendets centralisering.

I avseende härå hava de sakkunniga frambållit lämpligheten av att

bestämmelserna angående statsbidrag till inackordering av lärjungar i

folkskolan måtte vinna tillämpning beträffande fortsättningsskolans lärjungar.

Härigenom skulle för en mycket ringa kostnad kunna undvikas

uppkomsten av en del fortsättningsskolor med alltför litet barnantal. Jag

-tillstyrker detta förslag under hänvisning jämväl till att i propositionen

nr 77 vid årets riksdag hemställts örn ett extra anslag å 15,000 kronor till

inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn, tillhörande skoldistrikt

i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen. Tills vidare torde det

vara lämpligast, att de medel, som i här ifrågavarande fall utanordnas

för inackordering av fortsättningsskolpliktiga lärjungar, utgå från samma

anslag som medlen till inackordering av folkskolans lärjungar, alltså från

de anslag, som beviljas för inackordering av vissa skolpliktiga barn. Det

torde vara lämpligt att utverka riksdagens förklaring, att den icke har

något att erinra häremot. Även med avseende å anslaget till statsbidrag

till skolskjutsar hava de sakkunniga uttalat önskvärdheten av dess användning

för fortsättningsskolpliktiga barn i fall, då centralisering ej är

i fråga. I anledning härav vill jag framhålla, att detta anslag enligt gällande

författningsbestämmelser kan användas jämväl för sådant ändamål,

och Kungl. Maj:t har också, alltsedan anslagets tillkomst, ansett sig oförhindrad

att disponera medel ur detsamma till skolskjutsar för fortsättningsskolbarn.

Någon riksdagens förklaring på denna punkt torde därför

ej vara erforderlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

108 haft. (Nr 134.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.is proposition Nr 134.

De sakkunniga.

Behovet av

särskilda

lärare vid

fortsättningsskola.

VII. Anställningsvillkor för lärare vid fortsättningsskolan.

De sakkunniga yttra rörande anställningsformerna för lärare vid fortsättningsskolan

följande:

Undervisningen i fortsättningsskolan har hittills till största delen meddelats

av lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning inom annat område

(folkskollärare och andra lärare, yrkesmän o. s. v.). Så torde ock allt

framgent bliva förhållandet. Alltmera gör sig emellertid behovet gällande

av särskilda vid fortsättningsskolan anställda lärare. Skolöverstyrelsen

har också redan i sin framställning den 28 december 1926 på ett enligt

sakkunnigas mening fullt övertygande sätt uppvisat, att det för fortsättningsskolornas

normala utveckling och i vissa fall för möjligheten att

uppehålla undervisningen är nödvändigt att kunna anställa lärare med arbetet

inom fortsättningsskolan såsom huvudsyssla. Sakkunniga hava funnit

riktigheten härav på olika sätt bekräftad.

Visserligen kan skoldistrikt med tillämpning av bestämmelserna i § 5 av

reglementet för statens pensionsanstalt reglera tjänster för lärare med full

tjänstgöring vid fortsättningsskola och därmed bereda tjänstens innehavare

pensionsrätt, men det finnes inga föreskrifter om att därmed skall följa rätt

till ålderstillägg, viss del av lön under sjukdom eller bostad och bränsle.

Icke heller äger ordinarie folkskollärare att för uppfattning i högre lönegrad

tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort vid fortsättningsskola, medan

han däremot får för sådant ändamål räkna tjänstgöring vid t. ex. högre

folkskola, skeppsgosseskola, skyddshem och sjukvårdsanstalt. Det är under

sådana förhållanden uppenbart, att lärare, som kan erhålla ordinarie tjänst

vid folkskola, icke kvarstannar någon längre tid vid fortsättningsskola, och

att kunna för anställning nied full tjänstgöring vid fortsättningsskola förvärva

de mera erfarna och dugligaste folkskollärarna synes under nuvarande

förhållanden vara uteslutet. En del skoldistrikt, som hava funnit det

nödvändigt att anförtro den fortsatta undervisningen åt särskilda lärare med

full tjänstgöring, hava sökt erhålla lämpliga lärare på det sättet, att några

ordinarie folkskollärare tilldelats tjänstledighet vid folkskolan och förordnats

att uppehålla undervisningen i fortsättningsskolan. Dessa lärare åtnjuta då

på grund av anställningen vid folkskolan de med en ordinarie befattning

förenade här ovan angivna förmånerna, som icke äro tillförsäkrade lärarna

vid fortsättningsskolor. Anordningen måste betecknas såsom en av förhållandena

framtvingad nödfallsåtgärd, som icke bör för framtiden bibehållas.

Den kan också praktiseras huvudsakligen endast i städer och liknande samhällen.

Emellertid erfordras för den fortsatta undervisningen även lärare med

annan utbildning än folkskollärares, i främsta rummet lärarinnor i hushållsgöromål

och i kvinnlig slöjd. Den anställning, som gällande författningar

tillförsäkra dessa lärarinnor och andra fortsättningsskolans lärare,

vilka icke hava annan befattning att återgå till, måste betecknas såsom

mycket otillfredsställande. Som förut framhållits kunna tjänsterna visserligen

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

regleras och lärarna därmed erhålla fast anställning och pensionsrätt. Sådan

reglering har också kommit till stånd i en del skoldistrikt. Men då därmed

icke följa några ökade bidrag av statsmedel, äro skoldistrikten självfallet

ganska obenägna att genomföra tjänsteregleringar, som skulle medföra ökade

kommunala kostnader för fortsättningsskolan. Alltjämt äro därför här ifrågavarande

lärare i stor utsträckning anställda för en kurs i sänder eller möjligen

tills vidare med uppsägningsrätt utan andra löneförmåner än det utgående

statsbidraget. Drabbas de av sjukdom, åtnjuta de ingen lön, så

länge sjukdomen varar, och ofta förlora de omedelbart anställningen. Hur

länge de än tjänstgöra, erhålla de intet ålderstillägg.

Fortsättningsskolans lärare hava i allmänhet ett mycket krävande arbete,

och särskilt gäller detta de lärare, som helt ägna sina krafter åt denna

skola. På landsbygden få dessa lärare ofta flytta från skola till skola med

omkring sex veckors tjänstgöring på varje plats. Det är tydligt, att en sådan

ambulerande lärares tjänstgöring blir betydligt mera ansträngande och

i många avseenden besvärligare än andra lärares. Därtill kommer, att de

enligt vad ovan framhållits oftast sakna den trygga ställning och övriga förmåner,

som eljest bruka tillkomma lärare Likväl är det för den fortsatta

undervisningen av den allra största betydelse, att dessa lärare stå till förfogande

och att mau kan till dessa tjänster erhålla erfarna och verkligt dugande

lärarkrafter. Undervisningen i fortsättningsskolan bör icke och kan

icke allestädes utgöra en bisyssla för lärare med annan anställning. Särskilda

fortsättningsskollärare äro i viss utsträckning erforderliga. Utan sådana

skulle det icke bliva möjligt att i fortsättningsskolor på landsbygden

mera allmänt införa t. ex. undervisning i hushållsgöromål. I en del vidsträckta

norrländska skoldistrikt med ett fåtal folkskolor men ett överväldigande

antal mindre folkskolor torde den föreslagna centraliseringen icke

heller kunna genomföras utan att lärare av olika slag anställas med tjänstgöringen

vid fortsättningsskolan såsom huvudsyssla.

Det är därför en angelägenhet av största vikt, att skoldistrikten erhålla

större möjligheter än hittills att på ett varaktigt sätt vid fortsättningsskolorna

anställa lärare, som visat sig lämpliga att handhava den här ifrågavarande

ungdomens undervisning och fostran. Skolöverstyrelsen har i

sin framställning år 1926 med styrka framhållit detta och föreslagit

vissa åtgärder, åsyftande att medföra mera tillfredsställande anställningsförhållanden

för lärare vid fortsättningsskolor. Överstyrelsens förslag innebär,

att fortsättningsskollärare med anställning å tjänst, som reglerats för pensionsrätt

åt innehavaren, skall beredas rätt till ålderstillägg och lön under

sjukdom enligt samma grunder som lärare vid folkskola. Grundlönen skulle

utgöras av den i förhållande till tjänstgöringens omfattning utgående timlönen.

Dessutom skulle ordinarie folkskollärare äga att som tjänstetid för

uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring vid fortsättningsskola.

Skolöverstyrelsens förslag innebär icke en fullständig lösning av problemet.

Men ett förverkligande av förslaget skulle dock giva de med full

tjänstgöring vid fortsättningsskola anställda lärarna en avsevärt förbättrad

ställning. Folkskollärare med undervisning i fortsättningsskola såsom huvudsyssla

behövde icke längre räkna med att varje års tjänstgöring vid fortsättningsskola

medför förlusten av ett tjänstår för högre lönegrad. Icke

heller behövde han oroa sig för att han vid inträffande sjukdom komme

Förslag av

skolöverstyrelsen

år

192(1.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Förslagets

betydelse

med särskild

hänsyn till

skolköksundervisningen.

68 Kungl. 3faj:ts proposition Nr 134.

att helt sakna existensmedel. Han kunde således kvarstanna vid fortsättningsskolan

och behövde icke såsom nu ivrigt söka efter tillfälle att snarast

möjligt komma över till folkskolan med dess tryggare anställningsvillkor.

Därmed skulle uppstå större möjligheter att vid fortsättningsskolan behålla

goda lärare i de ämnen, vari undervisningen lämpligen kan meddelas

av folkskollärare. Största betydelsen skulle måhända förslaget få för lärarna

i de mera praktiskt betonade ämnena, såsom hushållsgöromål, verkstadsarbete,

slöjd. Behovet av tryggare anställningsförhållanden vid fortsättningsskolan

gör sig också starkast gällande beträffande dessa lärare, som endast

i mycket få fall kunna erhålla fast anställning vid annan läroanstalt.

Överstyrelsens förslag avser endast sådana fortsättningsskolans lärare, som

innehava befattning, vilken reglerats enligt bestämmelserna i § 5 av reglementet

för statens pensionsanstalt. Dylik reglering av tjänster har hittills

icke genomförts i särskilt stor utsträckning. Orsakerna härtill äro flera.

Ganska allmänt torde den uppfattningen vara rådande, att lärare med fast

anställning å reglerad tjänst skall åtnjuta de förmåner (ålderstillägg m. m.),

som eljest tillkomma ordinarie lärare. Men då staten icke lämnar bidrag

härtill för lärare vid fortsättningsskolor, skulle reglering på sådana grunder

av tjänsterna medföra kommunala utgifter, vilka anses rätteligen böra bestridas

med statsmedel, liksom fallet är beträffande folkskolan. På grund

härav hava skoldistrikten i åtskilliga fall uraktlåtit att reglera tjänsterna,

ehuru alla förutsättningar därför eljest föreligga. Överstyrelsens förslag

skulle i stort sett undanröja dessa skoldistriktens betänkligheter av ekonomisk

art, och man kan förvänta, att skoldistrikten, där behov av lärare med

full tjänstgöring föreligger, komma att i större utsträckning än hittills inrätta

tjänster för lärare med undervisning i fortsättningsskolan som huvudsyssla.

Som förut i detta betänkande framhållits, införes undervisning i hushållsgöromål

för flickor allt allmännare i fortsättningsskolan. De lärarinnor, som

anlitas härför, hava i regel ingen annan tjänst, och deras anställning vid

fortsättningsskolan har hittills oftast varit av tillfällig art. Det är ganska

vanligt, att skoldistrikt för varje år nyanställer lärarinna för de kurser i

hushållsgöromål, som hållas vid distriktets fortsättningsskolor.

Detta, bör icke längre fortgå inom de skoldistrikt, där antalet fortsättningsskolpliktiga

flickor är så stort, att deras undervisning i hushållsgöromål

medför full sysselsättning för en skolkökslärarinna under större delen

av året. I sådant skoldistrikt bör tjänsten regleras och lärarinnan erhålla

fast anställning. Svårare ställer det sig att ordna denna angelägenhet i distrikt,

där det årligen erfordras endast en eller ett par 5— 6 veckors kurser i

hushållsgöromål. Förekommer intet ordnat samarbete mellan flera sådana

skoldistrikt, uppstå lätt svårigheter att upprätthålla undervisningen på ändamålsenligt

sätt. Så t. ex. kan tiden för kurserna näppeligen i enlighet med

föreskrifterna i fortsättningsskolstadgan angivas i det för skolorna gällande''

reglementet utan måste årligen för varje kurs bestämmas med hänsyn till

när lärarinna kan erhållas. Det är tydligt, att ovissheten angående till vilken

tid fortsättningsskolkursen blir förlagd medför olägenheter för målsmännen.

Allt emellanåt torde man också misslyckas i försöken att erhålla

lärarinna på lämplig tid och nödgas för den skull indraga skolkökskursen

och i stället anordna annan undervisning för flickorna.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

Det är därför önskvärt, att mellan flera skoldistrikt, som icke var för sig

behöva en skolkökslärarinna med full tjänstgöring, anordnas ett organiserat

samarbete i här berörda avseende. Detta samarbete bör leda till att så

många skoldistrikt, att de tillsammans hava behov av en skolkökslärarinna

med full tjänstgöring, sammansluta sig och gemensamt inrätta en tjänst för

sådan lärarinna. Angående formerna härför vilja de sakkunniga hänvisa till

lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Anses den för inrättande av

sådant kommunalförbund nödvändiga proceduren alltför omständlig för här

ifrågavarande ändamål, torde det vara tillräckligt, att skoldistrikten sinsemellan

träffa överenskommelse att gemensamt inrätta och låta reglera en

lärartjänst. Aven vilja de sakkunniga erinra därom, att enligt lagen den 6

juni 1930 om församlingsstyrelse kan för handläggande av skolärenden bildas

s. k. kyrklig samfällighet, bestående av flera skoldistrikt.

Aven de smärre skoldistrikten kunna således genom samarbete under den

ena eller den andra formen befria skolväsendet från det beroende av rena tillfälligheter

i fråga örn möjligheten att erhålla lämplig lärare, som eljest kan

göra sig gällande. Att distrikten iakttaga försiktighet beträffande inrättandet

av lärartjänster, är visserligen erkännansvärt. Men denna försiktighet

bör dock icke drivas så långt, att skolarbetet blir lidande eller att lärarpersonalens

fullt berättigade önskan att erhålla tryggare anställning lämnas

obeaktad. Sakkunniga vilja här framhålla, att om förutsättningar för inrättande

av befattning för lärare med full tjänstgöring förefinnas men tvekan

angående det framtida behovet av tjänsten råder, detta likväl icke bör utgöra

hinder för inrättande av sådan tjänst, varom det här är fråga. Sakkunniga

hava nämligen förvissat sig örn att det i dylikt fall icke möter

hinder att reglera lärartjänst vid fortsättningsskola på sådana villkor, att

läraren kan uppsägas, om tjänsten behöver indragas. Iakttages i tveksamma

fall denna försiktighet, och vinner skolöverstyrelsens förslag om statsbidrag

till ålderstillägg och till avlönande av sjukvikarie bifall, innebär det ingen

risk för skoldistrikten att reglera lärartjänster vid fortsättningsskola i den

mån lärare med full tjänstgöring erfordras.

De av förslaget föranledda statsutgifterna kunna icke tillförlitligt beräknas

men torde enligt sakkunnigas mening knappast kunna bliva betydande.

Hittills hava reglerats endast omkring femtio tjänster för lärare med tjänstgöring

helt eller delvis vid fortsättningsskola. Det kan förutses, att detta

antal kommer att efter förändringen väsentligt ökas. Men även örn antalet

reglerade tjänster slutligen skulle komma att något överstiga det av överstyrelsen

beräknade 150, kunna varken de av dessa lärare så småningom

intjänade ålderstilläggen eller avlöningen till eventuella sjukvikarier medföra

kostnader, som kunna verka avskräckande, då det gäller att på ett ändamålsenligt

sätt ordna den fortsatta undervisningen och lärarnas anställningsförhållanden.

Det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget innebär icke en fullständig

lösning av frågan om fortsättningsskollärarnas anställningsvillkor. Men dess

förverkligande skulle dock medföra en betydande förbättring på detta område

och giva skoldistrikten avsevärt ökade möjligheter att där så erfordras

anställa lärare med full tjänstgöring och fast anställning vid fortsättningsskolan.

Särskilt skulle detta få betydelse för de läroämnen, i vilka undervisningen

meddelas av facklärare. Då förslaget icke synes föregripa en an
-

Samverkan

mellan skoldistrikt

för

anställande

av skolkökslärarinna.

Kostnaderna.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Skolkökslärarinna

å icke

reglerad

tjänst.

Särskilda

fortsättningsskollärares

1 »ostad .sfråga.

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

nan och fullständigare framtida lösning av frågan, vilja de sakkunniga på

det livligaste tillstyrka, att det genomföres.

Skolöverstyrelsen har i sin utredning och sitt förslag förbigått tvenne

frågor, som sakkunniga likväl anse sig böra något beröra. Den ena av dessa

gäller beredande av rimliga tjänsteförhållanden för den jämförelsevis stora

grupp lärare, som utan att kunna bliva anställda vid fast reglerad tjänst

likväl hava undervisningen vid fortsättningsskola till buvudsyssla och belt

ägna sig däråt. Den andra frågan rör fortsättningsskollärarnas bostadsförhållanden.

Det står för de sakkunniga klart, att även om skoldistrikten i många fall

sammansluta sig och gemensamt reglera lärartjänster vid fortsättningsskola,

så komma likväl efter allmänt införande av undervisning i hushållsgöromål

vid landsbygdens fortsättningsskolor svårigheterna att få till stånd sådan

tjänstereglering att visa sig så stora, att en mängd skolkökslärarinnor nödgas

måhända under hela sin tjänstetid uppehålla undervisningen utan att

erhålla fast anställning och därmed förenade förmåner. Det kan dock icke

vara staten värdigt att låta en lärarkår, som utför ett viktigt och allmänt

högt uppskattat arbete, utföra detta arbete under så bekymmersamma förhållanden.

Den omständigheten, att skolväsendet är så organiserat, att dessa

lärarinnor måste år efter år med korta mellanrum flytta från skola till skola

och från skoldistrikt till skoldistrikt, kan icke utgöra anledning för staten,

som i verkligheten helt avlönar dem, att lämna dem utan den trygghet,

sorn rätt tili ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension skänker. De

organisatoriska svårigheterna böra enligt sakkunnigas mening icke få utgöra

hinder för en sådan lösning av denna fråga, som billighet och rättvisa

kunna anses kräva. Sakkunniga hava tagit problemet under övervägande och

därvid närmast anslutit sig till tanken, att dessa vid fortsättningsskola tjänstgörande

skolkökslärarinnor, som icke äro anställda å reglerad tjänst, iikväl

skulle tillerkännas rätt till ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension.

Uppflyttning i högre lönegrad finge ske, då den sammanlagda tjänstgöringen

uppginge till den därför bestämda tiden, pensionsavgift skulle obligatoriskt

avdragas å lönen och pension vid uppnådd pensionsålder uträknas

i förhållande till den sammanlagda tjänstetiden. Statsbidrag till avlönande

av sjukvikarie skulle utgå för den tid under pågående kurs sjukdomen förhindrat

tjänstgöring.

Emellertid står denna fråga i nära samband med liknande spörsmål rörande

en del vid folkskolor och andra skolor anställda Övningslärare, bland

vilka många icke hava fast anställning eller full tjänstgöring. Skolöverstyrelsen

har i annat sammanhang föreslagit utredning angående dessa lärares

tjänsteförhållanden, och 1928 års lönekommitté har funnit, att sådan utredning

snarast möjligt bör komma till stånd. Sakkunniga hava under sådana

förhållanden icke ansett sig böra nu föreslå annan åtgärd beträffande den

föreliggande frågan, än att vid den ovan åsyftade utredningen hänsyn tages

även till de fortsättningsskolans lärare, som hava arbetet i fortsättningsskolan

till huvudsyssla men likväl icke enligt nuvarande författningar erhålla

fast anställning.

Lärare vid folkskolor och vid en del andra skolor åtnjuta antingen bostad

in natura eller ock hyresersättning. Motsvarande förmåner äro icke tillförsäkrade

fortsättningsskolans lärare. Anledningen härtill torde vara, att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Mcj:ts proposition Nr 134.

man räknat med att undervisningen huvudsakligen skulle såsom bisyssla

komma att handhavas av folkskolans lärare eller andra. Sedan det nu visat

sig behövligt att vid fortsättningsskolan anställa ett jämförelsevis stort antal

särskilda lärare, vilka icke hava annan befattning, lärer det bliva nödvändigt

att tillhandahålla även dessa lärare bostad och bränsle eller ock

tillerkänna dem kontant ersättning för dessa förmåner.

Den tanken torde då ligga nära till hands, att denna angelägenhet bör

ordnas på samma sätt vid fortsättningsskolan som vid folkskolan och att

det således bör ankomma på skoldistrikten att förse de fortsättningsskollärare

med bostad och bränsle, vilka icke hos stat eller kommun hava sådan

anställning, att därmed följa nämnda löneförmåner eller ersättning därför

kau anses ingå i lönen. Efter närmare övervägande av frågan hava sakkunniga

dock kommit till den uppfattningen, att denna utgift icke bör bestridas

av skoldistrikten. Det skulle nämligen strida mot de grundläggande

förutsättningarna tor fortsättningsskolans införande att påföra skoldistrikten

en del av lärarlönen. Dessutom kan man förvänta, att örn det skulle åligga

skoldistrikten att bekosta bostad åt särskilda lärare vid fortsättningsskolan,

detta komme att motverka anställandet av dylika lärare och reglering av

tjänster och därmed även förhindra införandet av undervisning i sådana

ämnen, för vilka fordras särskilda lärare, t. ex. hushållsgöromål.

Enligt det förslag, som framlagts av 1928 års lönekommitté, skulle för

folkskollärarnas vidkommande frågan om naturaförmånerna ordnas på det

sättet, att läraren tillerkändes en viss bruttolön och ägde att förhyra bostad,

som skoldistriktet vore skyldigt att tillhandahålla. Blir detta förslag genomfört,

bör enligt sakkunnigas mening frågan ordnas på samma sätt för de

här ifrågavarande lärarna vid fortsättningsskolan. För närvarande torde därför

några åtgärder för denna frågas lösning icke böra vidtagas.

Skolöverstyrelsen föreslår, att resekostnads- och traktamentsersättning,

som nu utgår till ambulerande lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor,

måtte tillerkännas även andra ambulerande fortsättningsskollärare.

Sakkunniga anse, att de av överstyrelsen anförda skälen härför äro

giltiga, och tillstyrka därför förslaget.

De sakkunniga hava sammanfattat sitt uttalande och sitt förslag om fortsättningsskollärarnas

anställningsvillkor på följande sätt:

I nära samband med frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering

står den viktiga angelägenheten att bereda möjlighet att vid fortsättningsskolan

anställa lärare med undervisning i denna skola såsom huvudsyssla.

Sakkunniga dela skolöverstyrelsens i ovan omnämnda framställning hävdade

uppfattning, att det för den fortsatta undervisningens normala utveckling

och fortgång är nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, att goda lärare

kunna erhållas och bibehållas. De egenartade förhållanden, under vilka

arbetet i fortsättningsskolan bedrives, kräva i viss mån säregna bestämmelser

rörande lärarpersonalen. Sakkunniga framhålla med styrka, att det är

en bjudande plikt för samhället att bereda dessa lärare och lärarinnor, som

ägna sig åt arbetet i fortsättningsskolan såsom huvudsyssla, tryggare anställningsförhållanden

än de nu i regel åtnjuta. Det av skolöverstyrelsen i detta

syfte framlagda förslaget föregriper icke en påkallad fullständigare utred
-

Resekostnads-

oell

traktamente

ersättning

åt ambulerande

lärare.

Sammanta

ttninir.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Skolöversty
relsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

ning angående övningslärares vid olika läroanstalter anställning och bör

därför kunna omedelbart genomföras.

I överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag yrka de sakkunniga,

att vissa fortsättningsskollärare beredas bättre anställningsförhållanden enligt

i huvudsak följande grunder:

Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning

i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning

tjänstgjort på någon med pensionsrätt förenad lärarbefattning

vido fortsättningsskola.

Ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må

utgå med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som

ålderstillägg till lärare vid folkskolor, varvid angående beräkning

av lönetursår må i tillämpliga delar gälla, vad i sådant avseende

är stadgat beträffande ordinarie folkskollarare.

Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom

tjänstledig fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå

enligt i huvudsak de grunder, som gälla i fråga om sådan vikarie

vid folkskola.

Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande

lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

I sitt nu avgivna utlåtande anför skolöverstyrelsen i förevarande avseende

följande:

De sakkunnigas utredning och förslag rörande anställningsvillkor för vissa

lärare vid fortsättningsskolor grunda sig på skolöverstyrelsens framställning

den 28 december 1926. Förslaget har tidigare tillstyrkts av statskontoret

och nu av samtliga i ärendet hörda myndigheter, som i avgivet yttrande särskilt

berört denna fråga.

Skolöverstyrelsen vill framhålla, att centraliseringen av fortsättningsskolväsendet

inom de nordligaste länen icke torde kunna på lämpligt sätt genomföras

utan att särskilda fortsättningsskollärare i viss utsträckning anställas.

Vidare följer med fortsättningsskolans övergång från allmän till yrkesbestämd

skola behov av särskilda lärare i arbetskunskap i främsta rummet

lärarinnor i husligt arbete. Dessa lärare, som äro oumbärliga för

skolväsendet, som utföra ett av alla högt skattat arbete och som därtill nästan

undantagslöst måste underkasta sig en besvärlig och ansträngande tjänstgöring

med flyttningar från ort till ort, böra enligt överstyrelsens mening

icke längre lämnas utan den trygghet och det stöd, som rätt till ålderstilllägg

och till åtnjutande av viss del av avlöningen under sjukdom medför.

Att dessa lärares anställningsförhållanden icke kunnat ordnas på samma

sätt som andra lärares, kan icke få utgöra hinder för staten att på ett efter

förhållandena anpassat sätt tillgodose deras berättigade krav, som även i

lika hög grad äro skolans. Dessutom bör i detta sammanhang påpekas, att

ålderstillägg och bidrag till avlönande av sjukvikarie redan nu utgå av

statsmedel till lärare å tjänster, som organiserats genom reglering enligt §

5 i reglementet för statens pensionsanstalt, till exempel lärartjänster vid

vissa sjukvårdsanstalter och barnhem. Även får ordinarie folkskollärare för

ålderstillägg tillgodoräkna sig tjänstgöring vid nämnda anstalter liksom ock

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

tjänstgöring å reglerad tjänst vid skyddshem. Att lärartjänster vid fortsättningsskola

i här ifrågavarande avseende jämställas med dylika tjänster vid

nyssnämnda anstalter, synes överstyrelsen väl motiverat och ägnat att främja

en ändamålsenlig utveckling av fortsättningsskolväsendet.

Emellertid anser sig överstyrelsen böra i detta sammanhang söka närmare

klargöra några för genomförandet av förslaget betydelsefulla detaljer.

Sedan riksdagen år 1926 medgivit pensionsrätt för lärare vid fortsättningsskolor,

hava regleringar av tjänster vid fortsättningsskolor hittills godkänts

för närmare 50 skoldistrikt, huvudsakligen större landsortsdistrikt och mindre

eller medelstora städer. Tjänsterna avse nästan uudantagslöst undervisning

i hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd. I en del fall skall tjänstgöringen förläggas

helt till fortsättningsskola, men i de flesta av dessa regleringar stadgas,

att tjänstens innehavare skall vara skyldig att, örn så påfordras, tullgöra

någon del av den honom åliggande tjänstgöringen vid folkskola eller

vid annan kommunal läroanstalt av sådant slag, att dess lärare kunna erhålla

pensionsrätt i stålens pensionsaustalt. Att tjänstgöringen fullgöres vid

olika läroanstalter, skulle icke medföra sådana olägenheter beträffande tilllämpningen

av beslut örn ålderstillägg och bidrag till avlönande av sjukvikarie,

att någon allvarlig tvekan angående förslagets lämplighet därför behöver

uppstå.

Till övervägande måste emellertid av annan anledning upptagas frågan,

huruvida det nu föreslagna statsbidraget till ålderstillägg och vikariearvode

bör utgå endast till lärare, som enligt regleringsbestämmelserna skall hava

hela sin tjänstgöring förlagd till fortsättningsskola, eller kunna avse även

lärare, vilkas tjänstgöring till en del fullgöres vid andra skolor. Väljes det

förra alternativet, kommer ett bifall till förslaget att få en jämförelsevis

ringa betydelse. I en del fall torde också en sådan lösning av frågan kunna

komma att motverka ändamålsenlig reglering av tjänst. Förhållandet skulle

nämligen bliva det, att om befattningshavarens tjänstgöring på ett eljest

mycket lämpligt sätt utökades med undervisning vid annan läroanstalt, skulle

skoldistriktet förlora ett icke obetydligt statsbidrag, som däremot bomme

att utgå, örn man nöjde sig med minimitjänstgöring, helt förlagd till fortsättningsskolan.

Låter man däremot det föreslagna statsbidraget utgå även till sådana vid

fortsättningsskola anställda lärare, vilkas tjänstgöring utan angiven begränsning

får fullgöras vid andra skolor, kan detta statsbidrag i stor utsträckning

användas till ålderstillägg och vikariearvode för de lärare, som i folkskola

och en del andra läroanstalter meddela undervisning i hushållsgöromål

och slöjd. Visserligen synas goda skäl kunna anföras för att även dessa

lärare beredas de nämnda förmånerna genom statens försorg, men detta

torde dock icke böra genomföras på sådant sätt, att de samtliga måste tilldelas

någon tjänstgöring vid fortsättningsskola.

Överstyrelsen finner lämpligast, att den nu föreliggande frågan, nämligen

angående statsbidrag till ålderstillägg och vikariearvode åt lärare vid fortsättningsskolor,

löses sålunda, att statsbidraget utgår endast för lärare med

så omfattande tjänstgöring vid fortsättningsskola, att denna tjänstgöring

skulle kunna medföra pensionsrätt. Enligt bestämmelse i pensionsreglementet,

jämförd med till proposition nr 198 vid 1926 års riksdag fogat utdrag

av statsrådsprotokollet den 25 februari 1926 (sid. 32) bör den minimitjänstgöring,

som måste krävas för att lärartjänst vid fortsättningsskola skall

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

kunna förenas med pensionsrätt, motsvara 20 undervisningstimmar i veckan

under större delen av året.

Vad överstyrelsen nu yttrat avser i främsta rummet tjänster för lärare,

som undervisa i hushållsgöromål, kvinnlig slöjd samt i några fall verkstadsarbete.

I händelse av bifall till förslaget kan det dock förväntas, att skoldistrikten

skulle reglera även de fortsättningsskollärartjänster med full tjänstgöring,

vilka uppehållas med ordinarie folkskollärare, som härför åtnjuta

tjänstledighet från folkskollärartjänsten. Statsbidrag till ålderstillägg för av

sådan anledning tjänstledig lärare behövde sedan förekomma endast i sällsynta

undantagsfall. Även skulle det bliva möjligt att direkt vid fortsättningsskolan

anställa det på grund av centralisering av fortsättningsskolväsendet

erforderliga antalet folkskollärare med full tjänstgöring. Angående

betydelsen av att de nu berörda frågorna bliva på lämpligt sätt ordnade

hänvisas till överstyrelsens skrivelse den 28 december 1926.

Vid bedömandet av förslagets ekonomiska konsekvenser bör man erinra

sig, att det icke här är fråga om att inrätta ett antal nya tjänster med av

statsmedel utgående avlöning till befattningshavarna. Det för begynnelselönen

erforderliga statsbidraget utgår redan nu vare sig tjänsterna äro reglerade

eller icke i form av statsbidrag för undervisning i fortsättningsskola.

Någon ökning av detta statsbidrag är ej ifrågasatt. Det är endast ålderstilläggen

och bidragen till avlönande av sjukvikarie, som vålla ökade statsutgifter.

I den mån kommun redan tillförsäkrat befattningshavare dessa

förmåner komma utgifterna för kommunen att minskas med belopp motsvarande

statsbidraget. Därest 1932 års riksdag skulle komma att bifalla

förslaget, skulle dock ingen ökning av förslagsanslaget förbudgetåret 1932/

1933 till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor bliva

erforderlig. De första regleringarna av tjänster vid fortsättningsskolor godkändes

under år 1927, varför ålderstillägg icke kan till någon innehavare

av dessa tjänster utgå före den 1 januari 1933. Behovet av medel till bidrag

till vikariearvoden kan med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal

tjänster det gäller ej bliva betydande under budgetåret 1932/1933.

Icke heller synes bifall till förslaget angående reseersättning även till

andra ambulerande lärare vid fortsättningsskolor än lärarinnor i hushållsgöromål

behöva medföra höjning av förslagsanslaget.

I anslutning till det nu anförda föreslår överstyrelsen följade ändrade lydelse

. av de sakkunnigas förslag rörande vissa fortsättningsskollärares anställningsvillkor

och därmed sammanhängande frågor.

Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning i

högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort

på någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola.

Till lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt i statens pensionsanstalt

förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen

vid fortsättningsskolan motsvarar minst 20 timmar i veckan under

större delen av året, ålderstillägg av statsmedel utgå med samma belopp

och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg till lärare vid

folkskolor, varvid angående beräkning av lönetursår må i tillämpliga delar

gälla, vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie folkskollärare.

Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom

tjänstledig fast anställd lärare på någon med lönetursrätt enligt föregående

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

punkt förenad befattning vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak

de grunder, som gälla i fråga örn sådan vikarie vid folkskola.

Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande lärare

vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills

varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

Statskontoret yttrar i denna fråga:

De sakkunnigas förslag rörande anställningsvillkor för vissa lärare vid

fortsättningsskola grundar sig på skolöverstyrelsens framställning den 28

december 1928, vilken tidigare tillstyrkts av statskontoret. I sitt utlåtande

över de sakkunnigas betänkande har skolöverstyrelsen föreslagit en skärpning

av de förut ifrågasatta bestämmelserna örn statsbidrag till ålderstilllägg

och vikariearvode åt lärare vid fortsättningsskola på så sätt, att ålderstillägg

och vikariearvode av statsmedel endast skulle utgå till lärare,

vars tjänstgöring vid fortsättningsskolan omfattar 20 timmar i veckan.

Mot skolöverstyrelsens förevarande förslag har statskontoret icke något att

erinra. Vare sig de sakkunnigas eller skolöverstyrelsens förslag i denna

del tillämpas, torde någon egentlig kostnadsökning för budgetåret 1932/1933

knappast uppstå.

Utgifterna å åttonde huvudtitelns anslag till understöd åt lärare vid

fortsättningsskola voro under budgetåret 1930/1931 5.216,411 kronor. Enligt

statskontorets mening torde ett bifall till de sakkunnigas förslag icke

medföra någon egentlig ökning av utgifterna för fortsättningsskolorna.

Skulle däremot de sakkunnigas förslag med de av skolöverstyrelsen förordade

jämkningarna läggas till grund för blivande bestämmelser i ämnet,

synes en utgiftsökning kunna motses. Denna utgiftsökning torde emellertid

bliva ganska ringa, därest det i anledning av centraliseringen av fortsättningsskolväsendet

föreslagna statsbidraget för indragen fortsättningsskola,

på sätt statskontoret ifrågasatt, i vissa fall reduceras.

I anslutning till vad ämbetsverket i sitt den 22 november 1928 avgivna

utlåtande anfört, synas särskilda anslag böra uppföras, dels för läraravlöningar

vid fortsättningsskola, dels för kostnader i anledning av centralisering

av fortsättningsskolväsendet; och har statskontoret icke något att

erinra mot de av skolöverstyrelsen föreslagna anslagsbeloppen å 5,100,000

och 100,000 kronor.

Vad angår utgifterna för resekostnads- och traktamentsersättning till lärare

vid fortsättningsskolor torde desamma i likhet med nu utgående kostnad

för dylika resor böra utgå från det förstnämnda anslaget.

Av skäl, som statskontoret förut anfört, torde någon ökning av anslaget

till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste

gränsorter, samt anslaget till bidrag för anordnande av skolskjutsar tor

skolpliktiga barn icke vara påkallad i anledning av bifall till de sakkunnigas

förslag.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra örn den av skolöverstyrelsen i

samband med dess riksdagspetita gjorda framställningen angående beräkningen

för budgetåret 1932/1933 av det ordinarie förslagsanslaget till understöd

för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor.

Statskontoret.

Skolöverstyrelsens

skrivelse

30 aug. 1931

angående

det ordinarie

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

förslagsanslaget

till

understöd

för avlönande

av

lärare vid

»rtsättningsskolor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

På grund av Kungl. Marits framställning till 1931 års riksdag uppförde

riksdagen i riksstaten för budgetåret 1931/1932 sagda ordinarie förslagsanslag

med ett belopp av 5,000,000 kronor. Överstyrelsen Ilar i sin nyssberörda

framställning nu anfört:

Under en följd av år Ilar överstyrelsen från folkskolinspektörerna inhämtat

uppgifter angående beloppen av de statsbidrag till olika grenar

av folkundervisningen, som för varje år blivit av dem tillstyrkta. Enligt

de uppgifter, vilka i sadant hänseende inhämtades för året 1930, uppgingo

de tillstyrkta beloppen för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor

lindel nämnda år till sammanlagt 5,129,162 kronor 87 öre. I detta belopp

äro inräknade statsbidragen till avlönande av lärare icke blott vid de

egentliga fortsättningsskolorna utan jämväl vid de s. k. mindre fortsättningsskolorna

och repetitionsskolorna.

Då under år 1929 fortsättningsskolor skulle hava varit anordnade i

samtliga rikets skoldistrikt, där icke Kungl. Majit, jämlikt § 1 av vid

fortsättningskolestadgan fogade övergående stadgande!!, medgivit befrielse

därifrån, och alltså en viss stabilisering med avseende på iortsättningsskolavdelningarnas

antal inträtt, Indes motsvarande uppgifter, upptagande

ett belopp av 5,046 859 kronor 87 öre till grund för anslagsbehovet

under budgetåret 1931/1932. Samma beräkningsgrund torde böra tillämpas

i fråga örn budgetåret 1932/1933, varför överstyrelsen alltså utgår från

ovannämnda, av folkskolinspektörerna för år 1930 tillstyrkta belopp,

5,129,162 kronor 87 öre. Någon ökning av utgifterna för här ifrågavarande

ändamål torde komma att förorsakas av den fortgående ombildningen av

allmänna fortsättningsskolor till yrkesbestämda med därav ofta följande

högre arvoden åt lärarpersonalen, och kan på grund härav förutses, att

utgifterna för år 1931 komma att uppgå till omkring 5,200,000 kronor.

Ett flertal skoldistrikt, tillhörande rikets nordliga delar, hava av Kungl.

Majit blivit till större eller mindre omfattning befriade till och med läs

året 1931/1932 från skyldigheten att anordna fortsatt undervisning inom

områden, i vilka, folkskolundervisningen tillgodoses genom mindre folkskolor.

Från åtskilliga av dessa skoldistrikt torde framställning om ytterligare

uppskov med anordnande av sådan undervisning vara att förvänta.

Skulle emellertid det av överstyrelsen den 29 september 1928 avgivna för

slaget örn fortsättningsskolväsendets centralisering, vilket tillstyrkts av

1929 års fortsättningskolsakkunniga i deras under år 1931 till Kungl. Majit

avgivna betänkande, föreläggas och antagas av 1932 års riksdag, torde

fortsättningsskolundervisningen komma att redan under budgetåret

1932/1933 helt införas inom några av de skoldistrikt, vilka på sätt här ovan

angivits hittills i viss utsträckning varit befriade från skyldigheten att

anordna fortsatt undervisning. Därmed följer en viss ökning av statens

utgifter för avlönande av lärarna inom dessa skoldistrikt, men man torde

å. andra sidan kunna förvänta, att minskning av anslagsbehovet skall i

vissa fall uppstå, örn skoldistrikten beredas möjlighet att i huvudsaklig

överensstämmelse med ovan åberopade förslag centralisera fortsättnings

skolväsendet. På grund härav synes man vid beräkning av anslagsbehovet

för budgetåret 1932/1933 kunna bortse från den ökning av anslagsbehovet

för lärarnas avlönande, som ett allmännare införande av den fortsatta

undervisningen även i rikets nordligare delar medför,

överstyrelsen, som tidigare vid flera tillfällen funnit sig böra hemställa

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

om sådan ändring av nu gällande bestämmelser, att minimiarvode och

statsbidrag för undervisning i repetitionsskola måtte komma att utgå med

samma belopp som lör motsvarande undervisning i fortsättningsskola, vill

i detta sammanhang erinra örn att statsutskottet med anledning av en

vid 1928 års riksdag i ärendet väckt motion (I: 98) förklarade sig ej kunna

undgå att finna vägande skäl tala för den påyrkade arvodesregleringen,

men ansåg sig ej böra på grundvalen av enskild motion förorda densamma.

Ehuru statsutskottet alltså ställt sig välvilligt till den ifrågasatta arvodesregleriigen

och överstyrelsen alltjämt anser sådan reglering synnerligen

önskvärd, anser sig emellertid överstyrelsen av kostnadsskäl icke nu böra

göra någon hemställan i detta avseende.

Det för budgetåret 1932/1983 erforderliga statsunderstödet för avlönande

av lärare vid fortsättningsskolor skulle således i enlighet med vad i det

föregående anförts uppgå till ett belopp av 5,200,000 kronor.

Överstyrelsen hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att höja det ordinarie förslagsanslaget till understöd för avlönande

av lärare vid fortsättningsskolor, nu 5,000,000 kronor, med 200,000 kronor

till 5,200,000 kronor.

Redan i den proposition, genom vilken förslag angående inrättande av

den obligatoriska fortsättningsskolan förelädes 1918 års riksdag, framhölls

det, att lärare med full sysselsättning i fortsättningsskolan kunde

komma att anställas inom vissa skoldistrikt. Detta har också skett och

kommer att i ökad grad bliva erforderligt och möjligt genom centraliseringen.

Sådan lärare kan numera beredas pensionsrätt i statens pensionsanstalt,

men rätt till ålderstillägg och viss del av lönen under tjänstledighet

för sjukdom erhåller han endast örn skoldistriktet frivilligt åtager sig

utgifterna härför. Nu föreslå de sakkunniga, att fast anställd lärare vid

fortsättningsskola må tillförsäkras rätt till ålderstillägg samt viss del av

lönen under tjänstledighet för sjukdom. Utgifterna härför skulle liksom

beträffande andra lärarkategorier bestridas av statsmedel.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande angående de sakkunnigas betänkande

närmare belyst tjänstgöringsförhållandena för lärare med fast anställning

vid fortsättningsskola. Det framgår härav, att tjänstgöringen

icke sällan fullgöres blott till en del vid fortsättningsskolan men i övrigt

vid andra skolor, huvudsakligen vid folkskolan. Överstyrelsen föreslår därför,

att det ifrågasatta statsbidraget till ålderstillägg och till arvode åt

vikarie åt lärare vid fortsättningsskolor må utgå endast örn lärarens

tjänstgöring vid fortsättningsskolan är så omfattande, att den skulle

kunna medföra pensionsrätt.

Skälen för beviljande av statsbidrag till ålderstillägg åt fast anställd

lärare vid fortsättningsskola och till arvode åt vikarie för sådan lärare

äro från olika synpunkter så starka, att jag icke tvekar att tillstyrka förslagen

härom. Då det här gäller att framgå på ett jämförelsevis oprövat

Departementschef

e».

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition Nr 134.

område, biträder jag likväl den av skolöverstyrelsen förordade begränsningen,

varigenom vinnes, att förslagets räckvidd kan bättre överblickas

och att de ekonomiska konsekvenserna under åtminstone de närmaste åren

bliva ganska betydelselösa. I fråga örn omiattningen av lärarens tjänstgöring

såsom förutsättning för rätt till ålderstillägg föreslår jag dock det

förtydligandet, att denna angives till 20 timmar i veckan under minst

18 veckor av året, i stället för, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, det mera

svårtolkade uttrycket »större delen av året». I de fall, då skoldistriktet

redan tillförsäkrat ifrågavarande lärare de här avsedda förmånerna,

skulle givetvis statsbidraget komma att medföra lättnad beträffande

distriktets utgifter för skolväsendet. Som en naturlig konsekvens av det

nu anförda tillstyrker jag även vad överstyrelsen i detta sammanhang

föreslagit angående lönetursrätt för lärare vid folk- och småskolor samt

fortsättningsskolor.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår enligt nu gällande bestämmelser

i vissa fall till ambulerande lärarinna i hushållsgöromål vid

fortsättningsskola men däremot icke till lärare i andra ämnen. Genom centraliseringen

vinna skälen för en utsträckning av denna förmån till lärare

även i andra ämnen än hushållsgöromål i styrka, och jag tillstyrker därför

de sakkunnigas förslag härom.

Vad beträffar storleken av det belopp, varmed anslagsmedel för fortsättningsskolorna

böra beräknas i riksstaten för budgetåret 1932/1933 biträder

jag vad skolöverstyrelsen i sin skrivelse den 31 augusti 1931 härutinnan

föreslagit. Såsom framgår av min förut lämnade redogörelse, har av statskontoret

föreslagits att för ändamålet erforderliga anslagsmedel böra uppföras

i riksstaten såsom två olika anslag, det ena till läraravlöningar vid

fortsättningsskola å 5,100,000 kronor och det andra till bestridande av kostnader,

som föranletts av en centralisering av fortsättningsskolväsendet å

100,000 kronor. Jag ansluter mig till vad statskontoret härutinnan förordat.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134.

79

VIII. Beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall.

I fråga om åtgärder för beivrande av skolförsummelse på grund av tredska

anföra de sakkunniga:

De sakkunniga.

En hela riket gällande statistik, som utvisar, i vilken utsträckning lär- Skolgången,

jungarna i fortsättningsskolan olovligt avhålla sig från att besöka skolan,

föreligger icke. Av folkskolinspektörernas berättelser framgår dock, att

skolgången i allmänhet är god. Från ett par inspektionsområden föreligger

detaljerad statistik angående hithörande förhållanden, och av denna statistik

framgår det, att lärjungarna inom dessa områden synnerligen regelbundet

deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan. Att skolgången således är i

stort sett tillfredsställande hindrar icke, att undantag finnas. Enskilda lärjungar

utebliva olovligen helt från undervisningen, och vid en eller annan

skola äro av olika anledningar skolförsummelser ännu ganska vanliga.

Bestämmelser angående vilka som närmast skola tillse, att de minderåriga Beivrande av

ordentligt besöka skolan, äro intagna i fortsättningsskolstadgan § 35, och i § 8 ^ el serm

36 angives, vilka åtgärder skolstyrelserna hava att vidtaga för att beivra

skolförsummelser utan giltigt förfall. Föräldrar, målsmän, förmyndare och

arbetsgivare skola övervaka de skolpliktigas skolgång. Uteblir lärjunge olovligen

från skolan och kan saken ej ordnas i godo, bör den, som har att

vaka över den försumliges skolgång, av skolstyrelsen erhålla en allvarlig

föreställning och varning, varjämte skolstyrelsen äger rätt att på lämpligt

sätt avhämta den från skolan uteblivne. Visa sig dessa åtgärder fruktlösa,

må den försumlige lärjungen av skolstyrelsen omhändertagas och till vårdande

åt andra personer överlämnas. Kostnaderna för lärjungens underhåll

bestridas av lärjungen själv eller av den, som gentemot honom är försörjningspliktig.

Erfarenheten har visat, att de nyss relaterade föreskrifterna icke äro tillfyllestgörande.

Skolstyrelsen saknar i regel möjlighet att genomföra vissa

av de åtgärder, den enligt författningen bör vidtaga, nämligen att hämta

skolkande lärjunge till skolan eller skilja sådan lärjunge från hemmet. Tydliga

bestämmelser finnas icke heller, huruvida skolstyrelse i nu berörda fall

äger påräkna bistånd av vederbörande polismyndighet, och slutligen är, där

sådant bistånd lämnas, proceduren härför så tidsödande, att skolstyrelsens

beslut blir fullständigt utan effekt i sitt syfte att bereda lärjungen fortsatt

undervisning.

De nu nämnda bristerna i författningarna hava tidigare påtalats. Motioner fråsan inför

i ärendet väcktes i riksdagens första kammare åren 1925 och 1926. (1925 riksdagen.

1:16 och 1926 1:14.) I den förra motionen påvisades, att det i § 36 fortsättningsskolstadgan

förekommande uttrycket »pä lämpligt sätt avhämtas till

skolan» endast lämnar en mycket vag anvisning och att det ej tydligt framginge,

huruvida skolstyrelse ägde erhålla nödig handräckning för verkställande

av hämtningen. Förtydligande av paragrafen vore önskvärt. Därför

s. 80 Kontrollera mot PDF

Myndigheternas

yttranden.

80 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 134.

föreslogs, att riksdagen skulle i skrivelse till Konungen anhålla, att i nämnda

paragraf uttryckligen måtte sägas ifrån, att vid anförda omständigheter vederbörande

polismyndighet och i sista hand länsstyrelsen skola lämna det

bistånd, som av skolstyrelsen begäres.

Första kammarens första tillfälliga utskott ansåg i likhet med skolöverstyrelsen,

att den önskade bestämmelsen helst borde anknytas till § 37 i

instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna

anställda tjänstemännen. Då en sådan ändring läge utanför motionens ram,

fann sig utskottet redan av formella skäl förhindrat framlägga förslag därom,

och ehuru utskottet beaktade motionens syfte hemställde det, att motionen

icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Detta blev

också kammarens beslut.

Motionen förnyades år 1926 (1:14) med den ändringen, att de påfordrade

bestämmelserna borde avse både folk- och fortsättningsskola samt anknytas

till § 37 i instruktionen för landshövdingarna etc. Över motionen inhämtade

utskottet yttrande från skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser. Skolöverstyrelsen och två länsstyrelser instämde fullt med

motionären. En länsstyrelse avstyrkte motionen. Överståthållarämbetet samt

de övriga länsstyrelserna fram höllö starkt vikten av det framkomna spörsmålet

men ansågo, att de erforderliga bestämmelserna borde infogas i vederbörande

skolförfattningar. Utskottet fann, att vad i motionen anförts angående

de svårigheter, som förekommit i fråga om skolpliktens upprätthållande,

uppenbarligen var ägnat att påkalla statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.

Men då av utredningen i ärendet framgick, att den i motionen anvisade

utvägen att införa tilläggsbestämmelser i den så kallade landshövdingeinstruktionen

icke vore lämplig och andra åtgärder skulle falla utom motionens

ram, ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen, detta så mycket

mindre som genom ett uppskov med lagstiftning å detta ytterst känsliga

område kunde utrönas, huruvida svårigheterna bomme att fortfara eller vore

av övergående art. I enlighet med utskottets hemställan beslutade kammaren,

att motionen icke skulle till någon åtgärd föranleda.

Den av utskottet verkställda utredningen är i hög grad belysande för den

osäkerhet, som råder angående här ifrågavarande författningars innebörd.

Flera länsstyrelser göra gällande, att länsstyrelse jämlikt nu gällande författningar

icke har befogenhet att lämna handräckning för skolpliktigs avhämtande

till skolan eller överlämnande till vårdnad åt andra personer.

Men ungefär lika många länsstyrelser förklara, att det är länsstyrelses skyldighet

att, då förutsättningarna eljest äro för handen, lämna handräckning

för nyss nämnda ändamål. Vidare anse ett par länsstyrelser, att handräckning

icke kan lämnas för barns hämtande till skolan, men att det är oomtvistligt,

att länsstyrelsen måste lämna skolstyrelse nödigt bistånd för barns

skiljande från hemmet och överlämnande åt andra än föräldrarna, då andra

åtgärder befinnas fruktlösa. Slutligen hävda några länsstyrelser den uppfattningen,

att skolstyrelse redan enligt nu gällande författningar är berättigad

att omedelbart hos polismyndighet (landsfiskal, magistrat) begära handräckning

för verkställande av ett av skolstyrelsen meddelat beslut örn hämtning

av lärjunge eller den försumliges omhändertagande. I vissa fall åberopas

utslag av regeringsrätten såsom stöd för tolkningarna, och anmärkningsvärt

nog har samma utslag lett till rakt motsatta uppfattningar angående författningens

rätta innebörd.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

Huvudintrycket av myndigheternas yttranden måste bliva, att komplette- Skolöverstyring

och förtydligande av hithörande författningar äro nödvändiga. Den 14 re “ re

januari 1927 anbefallde också Kungl. Majit skolöverstyrelsen att snarast

möjligt inkomma med utredning och förslag angående de åtgärder, som med

hänsyn till vissa under senare tid inträffade fall av underlåtenhet att efterkomma

gällande föreskrifter rörande barns skolgångsskyldighet kunde anses

påkallade för ett verksamt upprätthållande av nämnda föreskrifters efterlevnad.

Redan den 28 februari 1927 hade överstyrelsen fullgjort sitt uppdrag

och framlade följande förslag till ändrad lydelse av § 36 i fortsättningsskolstadgan

samt förslag till likalydande formulering av § 51 i folkskolestadgan.

»Tredskas föräldrar eller målsmän att efterkomma gällande föreskrifter

angående barns skolgångsskyldighet eller visa de sig härutinnan försumliga,

och finner skolstyrelsen, att rättelse icke kan annorledes på lämpligt sätt

vinnas, skola de barn, som av nämnda anledning uteblivit, till skolan avhämtas.

För sådant ändamål må länsstyrelsen lämna skolstyrelsen handräckning.

Fortfar tredskan eller försummelsen, oaktat barnen upprepade gånger avliämtats

till skolan genom skolstyrelsens försorg eller hämtning en gång

ägt rum med länsstyrelsens biträde, må länsstyrelsen, efter anmälan av skolstyrelsen

eller där länsstyrelsen eljest finner anledning härtill, kunna vid

vite förelägga de tredskande eller försumliga att regelbundet hålla barnen i

skolan ävensom, i händelse föreläggandet ej efterkom mes, dem till sådant

vite fälla.

Skulle ovan angivna åtgärder visa sig fruktlösa, äger skolstyrelsen bestämma,

att barnen skola från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till

vårdande åt andra personer överlämnas. Där särskilda skäl därtill äro, må

dock sådant beslut kunna fattas, även utan att åtgärd föregått, varom i

andra stycket stadgas. Skolstyrelsens beslut örn barns skiljande från föräldrarna

eller målsmännen skall underställas länsstyrelsens prövning; och

må länsstyrelsen för verkställighet av sådant beslut lämna handräckning.

Kostnad för barns underhåll hos andra i fall, som i nästföregående stycke

sägs, skall i laga ordning utmätas hos föräldrarna eller målsmännen.»

Det väsentligaste nya i bestämmelserna enligt överstyrelsens förslag torde

ligga dels däri, att det tydligare än förut utsäges, att länsstyrelse skall lämna

skolstyrelse handräckning för tredskande lärjunges avhämtande till skolan

samt för sådan lärjunges skiljande från föräldrarna och överlämnande till

andra personer, dels ock i införandet av möjlighet att ådöma föräldrar och

målsmän vite, om de ej regelbundet hålla sina barn i skolan. Skolöverstyrelsen

har i sin utredning ingående redogjort för orsakerna till de särskilt

vid den tiden förekommande så kallade skolstrejkerna och även sökt anvisa

utvägar att förebygga dessa samt att undanröja anledningarna till sådana

yttringar av missnöje med skolförhållandena. Vad överstyrelsen härom anfört

hänför sig emellertid huvudsakligen till förhållandena vid folkskolan.

Däremot gäller det i lika hög grad fortsättningsskola som folkskola, att

obligatorisk skolplikt med nödvändighet måste åtföljas av sådana bestämmelser,

att skolstyrelserna erhålla oomtvistad möjlighet att upprätthålla skolplikten.

Härför erfordras enligt överstyrelsens utredning handräckning av

polismyndighet, då skolstyrelses egna maktmedel visa sig otillräckliga.

Den allvarligaste åtgärden, barnets skiljande från hemmet, vill överstyrelsen

skjuta mera i bakgrunden och föreslår i sådant syfte, att föräldrar

Bihang till riksdagens protokoll 19112. 1 mimi. lots käft. (Nr IH4.) (!

s. 82 Kontrollera mot PDF

Myndigheterna

angående

skolöverstyrelsens

förslag.

Rättsfall.

82 Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 134.

och målsmän skola kunna vid visst angivet vite föreläggas att hålla skolpliktigt

barn regelbundet i skolan. Överstyrelsen framhåller särskilt, att

vitesföreläggandet är en jämförelsevis mild form av tvång, enär det geidon

felande tid till besinning och rättelse.

Över skolöverstyrelsens utredning och förslag har av Kungl. Majit inhämtats

yttranden från Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och

domkapitel samt slutligen även från justitiekanslersämbetet.

Några domkapitel ställa sig helt eller huvudsakligen avvisande beträffande

de av överstyrelsen föreslagna ändringarna av författningarna. En länsstyrelse

avstyrker införande av vitesföreläggande och finner övriga föreslagna

författningsändringar onödiga, eftersom enligt länsstyrelsens mening nödig

handräckning redan på grund av nu gällande författningar måste lämnas.

En annan länsstyrelse kan av praktiska skäl icke biträda förslaget, att handräckning

skulle lämnas även för lärjunges avhämtande till skolan. De övriga

omkring 30 myndigheterna finna åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse

med överstyrelsens förslag erforderliga och i stort sett ändamålsenliga. Det

ojämförligt största antalet myndigheter har intet väsentligt att erinra mot

förslaget, men mer eller mindre betydelsefulla detaljändringar påyrkas av

ett stort antal myndigheter. Vad skolöverstyrelsen anfört angående betydelsen

av att skolstrejker på lämpligt sätt förebyggas — bland annat genom

nödig varsamhet i fråga örn införande av nya skolformer och beredande av

större möjligheter att från skolarbetet skilja på grund av sjuklighet olämpliga

lärare — understrykes av ett flertal myndigheter. Då dessa frågor nästan

uteslutande hänföra sig till förhållandena vid folkskolan, lämnas de å sido

i denna utredning angående fortsättningsskolan. Genomgående framhålla

myndigheterna den utomordentliga betydelsen av ett snabbt och effektivt

ingripande, då lärjunge olovligt utebliver från skolan. I detta avseende anses

skolöverstyrelsens förslag ej tillfredsställande med avseende på fortsättningsskolan.

Ganska många länsstyrelser föreslå därför, att skolstyrelserna

skola såsom nu hava att själva föranstalta örn skolkande skolbarns hämtande

till skolan men äga rätt att vid behov påkalla handräckning direkt

hos den lokala polismyndigheten. En länsstyrelse, som föreslår denna anordning

men i övrigt finner överstyrelsens förslag ändamålsenligt, ifrågasätter

(år 1927) någon tids uppskov med lagstiftningsåtgärder.

Fortsättningsskolstyrelsernas möjligheter att under nuvarande förhållanden

beivra skolförsummelser, då verklig tredska föreligger, torde bäst belysas

genom redogörelse för handläggningen av några typiska fall.

Sedan fortsättningsskolstyrelsen (skolrådet) i S. skoldistrikt genom varning

av föräldrarna och på annat sätt förgäves sökt föra en viss gosse, som utan

giltigt förfall uteblivit från undervisningen, till fortsättningsskolan, vände

sig skolstyrelsen i januari månad 1924 till länsstyrelsen för att erhålla bistånd.

I ansökningen anförde skolstyrelsen huvudsakligen, att de enligt bestämmelserna

i § 36 fortsättningsskolstadgan vidtagna åtgärderna för ifrågavarande

gosses avhämtande till skolan hade visat sig fruktlösa, emedan

skolstyrelsen icke ägde bruka våld eller giva bemyndigande därtill. Den

givna bestämmelsen örn hämtande till skolan syntes emellertid böra fullföljas,

innan skiljande från hemmet kunde tillgripas, varför skolstyrelsen

anhöll om handräckning för gossens avhämtande till skolan. Länsstyrelsen

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majlis proposition Nr 134.

beslutade, att framställningen icke skulle till någon åtgärd föranleda, enär

det icke av handlingarna franninge, att föräldrarna tilldelats varning enligt

§ 36 i stadgan. Efter av skolstyrelsen anförda besvär avgjordes målet av

regeringsrätten den 21 oktober 1924. (R.Å. 1924 E. 146.) Utslaget har följande

lydelse:

»Som jämlikt bestämmelserna i § 36 l:a st. i stadgan för fortsättningsskolan

kyrko- och skolrådet ägde rätt att under vissa förutsättningar på

lämpligt sätt avhämta ifrågavarande gosse till fortsättningsskolan, samt utövande

av denna rätt under de stadgade förutsättningarna icke, på sätt

kyrko- och skolrådet förmenat, vore beroende av särskilt av K.B. lämnat

beslut om handräckning, fann regeringsrätten ej skäl göra ändring i det

slut, vartill K.B. i målet kommit.»

Skolstyrelsen, som i sin ansökan icke givit uttryck åt någon tvekan angående

sin rätt men väl framhållit, att den saknade makt att verkställa hämtningen

av gossen, vände sig till olika myndigheter med förfrågan angående

utslagets rätta innebörd. Styrelsen följde givna råd, vidtog de åtgärder den

kunde och anhöll omsider ånyo örn länsstyrelsens handräckning för gossens

inställande i skolan. Länsstyrelsen förklarade, att framställningen ej kunde

föranleda någon åtgärd, varefter skolstyrelsen häröver anförde besvär. I

regeringsrättens utslag den 30 augusti 1927 framhålles det, att enär ynglingen

numera fyllt 18 år, föranledde besvären icke något Kungl. Maj:ts

vidare yttrande. (R.Å. 1927 E. 99.) Efter att hava i mer än fyra år framgångsrikt

trotsat myndigheterna var den minderårige således fri från

skolplikt.

Det nu relaterade rättsfallet synes hava blivit normerande för vissa länsstyrelsers

och polismyndigheters handläggning av frågor rörande handräckning

för fortsättningsskolpliktigas avhämtande till skolan. I flera fall har

skolstyrelses anhållan om handräckning för sagda ändamål avslagits med

ordagrant återgivande av regeringsrättens här ovan anförda utslag den 21

oktober 1924. (Se R.Å. 1925 E. 95, 1930 E. 53 och 54.) Så vitt sakkunniga

kunnat inhämta, har länsstyrelses på nu angivet sätt motiverade beslut

att vägra begärd handräckning icke i något fall blivit upphävt av Kungl.

Majit.

Av regeringsrättens utslag bland annat den 8 maj 1929 och 2 april 1930

(R.Å. 1929 E. 112 och 1930 E. 74) framgår, att örn förutsättningarna för

lärjunges skiljande från hemmet och överlämnande för vård åt andra personer

föreligga men ansökan örn handräckning härför icke av länsstyrelsen

hinner slutbehandlas, innan fortsättningsskolkursen för året avslutats, ny

framställning från skolstyrelsen erfordras. Men sådan framställning kan icke

göras omedelbart vid början av nästa skolkurs, utan först sedan det konstaterats,

att lärjungen fortfarande utebliver från skolan och därefter föreskrivna

varningar och försök att föra den försumlige till skolan ånyo visat

sig fruktlösa. Då det i regel icke torde vara möjligt att under den korta

tid, en fortsättningsskolkurs pågår, vidtaga alla de åtgärder och förebringa

den utredning, som erfordras för ett ingripande av länsstyrelsen, kan sådan

framställning knappast leda, till åsyftat resultat. Skolstyrelsen får år efter

år förgäves vidtaga de för ett verksamt ingripande nödvändiga förberedande

åtgärderna, tills lärjungen utan att hava besökt skolan uppnår 18 år och

skolplikten upphör. ""

Men även örn länsstyrelse skulle bifalla skolstyrelses ansökan örn band
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

räckning för skolpliktens upprätthållande, kan sådan handräckning komma

att utebliva, såsom av det följande torde framgå.

Efter framställning av fortsättningsskolstyrelsen i G. skoldistrikt beslöt

länsstyrelsen, att landsfiskalen i G. hade att på anmodan lämna skolstyrelsen

vederbörlig handräckning för omhändertagande av vissa lärjungar, om

de fortfarande underläte att inställa sig i fortsättningsskolan. Till detta

beslut fogade länsstyrelsen vanlig besvärshänvisning. När skolstyrelsen anmodade

landsfiskalen att lämna den av länsstyrelsen föreskrivna handräckningen,

förklarade sig denne förhindrad verkställa denna åtgärd före utgången

av den i länsstyrelsens utslag angivna besvärstiden. Med anledning

härav anförde skolstyrelsen besvär över länsstyrelsens beslut att meddela

sådan besvärshänvisning, att handräckningen ej kunde omedelbart verkställas.

Besvären lämnades den 12 januari år 1929 av Kungl. Maj:t utan bifall.

Justitiekanslersämbetets utlåtande i detta mål synes vara särskilt belysande

för förhållandena i här berörda avseende. Sedan skolrådet erhållit del av

länsstyrelsens beslut, att landsfiskalen hade att på anmodan lämna skolrådet

handräckning för barnens omhändertagande och överlämnande till andra

personer, beslöt skolrådet, att utslaget skulle gå i verkställighet, därest

barnen ej senast på viss angiven dag infunnit sig till regelbunden skolgång.

Beslutet var alltså i viss mening villkorligt. När därefter ett av

barnen icke infann sig, förklarade sig landsfiskalen, såsom förut nämnts,

förhindrad verkställa den begärda åtgärden, innan den i länsstyrelsen angivna

besvärstiden gått till ända. I senare avgivet yttrande anför landsfiskalen

bland annat:

»Folkskole- och fortsättningsskolstadgorna lämna inga föreskrifter, som

kunna tydas så, att skolrådet kan anlita exekutiv myndighet för att inställa

tredskande barn till skolan eller att skilja dem från målsmän, och ännu

mindre angiva stadgorna huru länsstyrelse skall utforma ett beslut om handräckning».

Justitiekanslersämbetet yttrar härom, att ämbetet för sin del anser »det

uteslutet, att landsfiskalen skulle kunna anses hava gjort sig skyldig till

tjänstefel genom att i avvaktan på besvärstidens utgång låta anstå med

verkställande av länsstyrelsens ifrågavarande utslag», —- — -— samt att

»även om detta skolrådets beslut varit ovillkorligt och även örn skolrådet

skulle hos landsfiskalen hava begärt dess verkställande, anser justitiekanslersämbetet

dock, att landsfiskalen icke gjort sig skyldig till tjänstefel genom

att för sin del vägra att verkställa samma beslut».

Skulle detta justitiekanslersämbetets uttalande hava allmängiltig innebörd,

är det uppenbart, att icke blott skolstyrelsen utan även länsstyrelsen står

ganska hjälplös gent emot försumlig fortsättningsskolpliktig lärjunge; särskilt

om ämbetet med sitt uttalande även godkänt den uppfattningen, att

landsfiskalen var »förhindrad» att verkställa åtgärden, d. v. s. saknade befogenhet.

Långt innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft, har nämligen

i de flesta fall fortsättningsskolkursen för året gått till ända, och därmed

har enligt förut påvisade utslag av regeringsrätten hela frågan för den

gången förfallit. Av senare delen av ämbetets uttalande vill det ock synas,

som om landsfiskalen även efter besvärstidens utgång ägt att vägra lämna

skolrådet den begärda handräckningen.

Sakkunniga. -k v de utredningar och rättsfall, för vilka här redogjorts, framgår, att

fortsättningsskolstyrelse knappast har möjlighet att mot tredskande lär
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. May.ts proposition Kr 134.

jungås och målsmans vilja upprätthålla skolplikten. Rätta sig de försumliga

icke efter skolstyrelses varningar och energiska uppmaningar att

fullgöra sina skyldigheter beträffande skolplikten, kan skolstyrelsen föga

eller intet uträtta. Särskilt blir detta fallet i de län, där länsstyrelsen och

polismyndigheterna anse sig icke kunna lämna skolstyrelsen hjälp för de

försumligas avhämtande till skolan. Här kan skolstyrelsen i regel icke

vidtaga andra åtgärder än att år efter år resultatlöst underhandla med

de tredskande. Kännedomen om styrelsens vanmakt medför också ökad

obenägenhet hos den försumlige att rätta sig efter skolstyrelsens anmaningar.

Något större utsikter att verksamt ingripa mot skolförsummelser på grund

av tredska hava skolstyrelser, som kunna påräkna länsstyrelsens bistånd,

då behov därav verkligen föreligger. Av det sista bland de här ovan relaterade

rättsfallen och särskilt av justitiekanslersämbetets anförda uttalande

synes emellertid framgå, att det ytterst beror på vederbörande polisman,

huruvida skolstyrelse kan för genomförande av sitt beslut rörande försumlig

skolpliktig erhålla av länsstyrelsen anbefalld handräckning.

Sakkunniga äro fullt medvetna om att man vid lagstiftning på detta område

måste framgå med största försiktighet. De åtgärder, som vidtagas

mot försumliga, böra vara väl motiverade och präglade av hänsynsfullhet

men också av fasthet, och de böra vara sådana, att de i möjligaste mån

osvikligt leda till avsett resultat. Sakkunniga föreslå i detta betänkande

flera betydelsefulla åtgärder i syfte att underlätta fortsättningsskolpliktens

fullgörande, såsom väsentligt ökad befogenhet för skolstyrelse att medgiva

befrielse från skolplikt, undervisningens förläggande till det läsår, varunder

lärjungen avgått från folkskolan, och vidgad möjlighet att sammanföra

undervisningen till ett läsår. Samtidigt som sålunda lättnader beredas de

skolpliktiga måste emellertid med nödvändighet krävas, att den stadgade

skolplikten fullgöres. Olovligt uteblivande från skolan bör på lämpligt sätt

beivras, och i den mån gällande författningar icke lämna möjlighet härtill

eller eljest äro behäftade med brister, bör detta avhjälpas. Det synes vara

uppenbart, att nu gällande författningar måste i detta avseende förtydligas

och kompletteras. Sådana tillämpningsföreskrifter böra utfärdas, att författningen

blir i lika fall tolkad på samma sätt i olika delar av landet.

Från nyss nämnda synpunkter torde det av skolöverstyrelsen framlagda

förslaget och de i detta ifrågasatta åtgärderna vara i stort'' sett ändamålsenliga.

Emellertid är förslaget otillfredsställande i så måtto, att några av

de påtänkta åtgärderna icke kunna genomföras så snabbt, att de få verklig

betydelse för skolgången i fortsättningsskolan. Det måste noga beaktas, att

förhållandena i nu berörda avseende vid fortsättningsskolan äro vitt skilda

från dem vid folkskolan. Skolplikten i folkskolan varar sex till sju år och

undervisningen fortgår i allmänhet åtta månader årligen. Vid fortsättningsskolan

åter pågår undervisningen ofta endast sex veckor under vart och ett

av två år eller i vissa fall under endast ett år. Beslut örn åtgärder mot

lärjunge, som olovligen uteblir från fortsättningsskolan, måste därför kunna

verkställas omedelbart, för att lärjungen skall hinna deltaga i undervisningen.

Proceduren för lärjunges hämtande till skolan bör vara så enkel,

att — sedan skolstyrelsen funnit, att saken ej kan ordnas i godo, och därför

bestämt, att lärjungen skall hämtas till skolan — detta i regel bör vara

verkställt, då skolarbetet börjar nästföljande dag. Härav foijer, att dylikt

beslut av skolstyrelsen icke kan för sin verkställighet göras beroende av

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

länsstyrelsens eller underordnad polismyndighets prövning. Aven från andra

synpunkter vore dylik prövning olämplig. Bedömandet av skolgången och

av behovet att vidtaga den i författningen anvisade åtgärden att föra försumlig

lärjunge till skolan, bör icke göras till polissak. Det måste vara

skolstyrelsen, som prövar och beslutar i dessa angelägenheter, och önskvärt

är, att besluten också verkställas genom skolstyrelsens försorg. Men detta

kan icke ske, utan att skolstyrelserna på det ena eller andra sättet utrustas

med härför nödiga maktmedel. Redan i ovan relaterade yttranden till 1926

års riksdag framhöllo ett par länsstyrelser, att den föreliggande frågan bäst

löstes på det sättet, att skolornas tillsyningsman för fullgörandet av styrelsens

uppdrag att till skolan avhämta försumliga lärjungar erhölle sådan befogenhet

och sådant skydd, som eljest'' tillkomma polisman. Sakkunniga

dela denna uppfattning. Om den person, som av skolstyrelsen därtill utses,

av vederbörande myndighet tillerkännes nu angiven ställning vid fullgörandet

av styrelsens uppdrag, kommer säkerligen endast ytterst sällan att erfordras

hänvändelse till polismyndighet för ordnande av här ifrågavarande

skolangelägenhet. För genomförandet av detta förslag är måhända en mindre

ändring av polisreglementet nödvändig, men synes detta icke böra utgöra

hinder, örn anordningen eljest befinnes lämplig.

Den nu förordade anordningen bör dock icke utesluta, att handräckning

av polisman kan erhållas, då skolstyrelsen finner sådan erforderlig. Skolstyrelsen

bör därför, såsom av länsstyrelsen i Jönköping m. fl. framhållits,

tillförsäkras ovillkorlig rätt att genom hänvändelse till ortens polismyndighet

erhålla nödigt bistånd. Förhållandet skulle komma att närmast motsvara

vad som i lag örn samhällets barnavård § 77 stadgas angående rätt

för bland annat barnavårdsnämnd eller dess ordförande att erhålla handräckning

av polismyndighet.

Av särskild vikt finna sakkunniga det vara, att skolstyrelses eller annan

myndighets beslut rörande åtgärder för beivrande av skolförsummelser utan

giltigt förfall kan gå i verkställighet utan hinder av att klagan förts. När

Kungl. Maj:t i proposition nr 174 för 1908 års riksdag framlade förslag

om införande av besvärsrätt över beslut av kyrko- och skolrådsbeslut, framhöll

föredragande departementschefen, att dessa myndigheters beslut ofta

vore av den art, att med verkställigheten icke lämpligen kunde anstå, tills

beslutet vunnit laga kraft. Riksdagen, som helt delade departementschefens

uppfattning, fann sig böra giva det framlagda lagförslaget en något ändrad

lydelse, så att därav ännu tydligare skulle framgå, att ifrågavarande myndigheters

beslut skulle kunna verkställas, redan innan de vunnit laga kraft.

Bestämmelse härom är också införd i § 42 av kyrkostämmoförordningen

samt i § 71 av lag örn församlingsstyrelse. Motsvarande bestämmelse rörande

länsstyrelses beslut angående bland annat omhändertagande av vanartade

barn är införd i lagen örn samhällets barnavård. Såsom av här

ovan anfört rättsfall framgår, har emellertid erfarenheten visat, att hittillsvarande

bestämmelse, att skolrådsbeslut må gå i verkställighet utan hinder

av förd klagan, icke kunnat hindra, att skolrådsbeslut örn åtgärder mot försumliga

lärjungar gjorts till sina verkningar betydelselöst genom åberopande

av besvärstid. Det är därför synnerligen angeläget, att denna fråga blir på

ett mera tillfredsställande sätt ordnad genom tydliga föreskrifter härom

jämväl i fortsättningsskolstadgan. Ävenledes är det nödvändigt, att örn

behovet av fortsättningsskolpliktig lärjunges omhändertagande blivit konstaterat

och länsstyrelse beslutat medgiva handräckning härför detta beslut äger

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Marits proposition Nr 134.

giltighet och kan av skolstyrelsen utnyttjas, när helst så erfordras, intill dess

lärjungen fullgjort sin skolplikt. I annat fall kan det bliva nödvändigt att

för varje fortsättningsskolkurs upprepa hela den procedur, som måste föregå

länsstyrelsens beslut, och detta kan medföra, att beslutet icke kommer till

stånd så tidigt, att det kail verkställas.

Sakkunniga förutsätta, att det alltjämt skall påvila vederbörande lärare

att, då lärjunge utan giltigt förfall utebliver från undervisningen, söka bringa

missförhållandet till rätta. Där detta icke lyckas, bör skolstyrelsen ingripa,

men för att detta skall kunna ske med erforderlig kraft och skyndsamhet,

böra på sätt de sakkunniga bär ovan angivit, sådana maktmedel ställas till

styrelsens förfogande, att den i händelse av behov kan omedelbart avhämta

den försumlige lärjungen till skolan. I övrigt biträda de sakkunniga i huvudsak

vad skolöverstyrelsen den 28 februari 1927 föreslagit i sin utredning

angående åtgärder mot s. k. skolstrejker.

De sakkunniga hava sammanfattat sin uppfattning och sitt förslag ifråga

om beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall på följande sätt:

De sakkunniga hava även haft att till övervägande upptaga frågan örn

åtgärder mot minderåriga och deras målsmän, då den minderårige utan

giltigt förfall utebliver från skolan. I samband med redogörelse för frågans

behandling i riksdagen åren 1925 och 1926 samt för den av skolöverstyrelsen

år 1927 verkställda utredningen lämna sakkunniga en översikt av de i

ärendet hörda myndigheternas uttalanden. Därjämte belyses det nuvarande

läget genom relaterande av några Kungl. Maj:ts utslag. Sakkunniga påvisa,

att den nuvarande lagstiftningen på detta område är otillfredsställande, i det

den medgiver vitt skilda tolkningar, men framför allt däri, att den lämnar

skolstyrelsen utan verkligt bistånd för fullgörande av styrelsens här ifrågavarande

maktpåliggande uppdrag.

Att hithörande författningar måste förtydligas och fullständigas är uppenbart.

Skolöverstyrelsens tidigare i denna utredning återgivna förslag torde

väl vara ägnat att undanröja ovissheten angående författningens verkliga

innebörd och synes i allmänhet göra det möjligt för skolstyrelse att vid

behov vidtaga erforderliga åtgärder för beivrande av skolförsummelser, när

det gäller folkskolan. För fortsättningsskolans vidkommande är förslaget

dock otillfredsställande i så måtto att de anvisade åtgärderna icke kunna

vidtagas tillräckligt snabbt för att få åsyftad verkan.

Sakkunniga föreslå därför:

att lämplig person, som av skolstyrelsen därtill utses, må av vederbörande

mjmdighet tillerkännas polismans befogenhet och skydd

vid utförande av skolstyrelses uppdrag att till skolan avhämta lärjunge,

som på grund av tredska uteblivit från skolan;

att skolstyrelse må erhålla ovillkorlig rätt att genom hänvändelse

till ortens polismyndighet erhålla nödigt bistånd för upprätthållande

av skolplikten;

att skolstyrelses och länsstyrelses beslut angående åtgärder mot

skolförsummelser ina kunna gå i verkställighet utan hinder av att

klagan förts;

att beslut örn skiljande från hemmet av minderårig, som på grund

av tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande

av förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna

Samman
fattning.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Skol
överstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 134.

verkställas när helst så erfordras, intill dess han fullgjort sin skolplikt;

samt

att i övrigt skolöverstyrelsens i samband med dess utredning angående

åtgärder mot s. k. skolstrejker framlagda förslag måtte i

huvudsak vinna tillämpning.

I förevarande fråga yttrar skolöverstyrelsen i sitt nu avgivna utlåtande

följande:

De sakkunnigas utredning och förslag rörande den svårlösta frågan angående

beivrande av skolförsummelser utan giltigt förfall hava föranlett utförliga

yttranden särskilt från länsstyrelserna men även berörts av några

domkapitel och flertalet folkskolinspektör er. Samstämmigt framhålles, att

de nu gällande bestämmelserna i § 36 fortsättningsskolstadgan mäste förtydligas

och fullständigas. Nödiga maktmedel måste ställas till skolstyrelsernas

förfogande, så att de bliva i stånd att fullgöra sina skyldigheter beträffande

övervakningen av skolgången. Vikten av att erforderliga åtgärder

mot skolförsummelser kunna vidtagas ofördröjligen framhålles allmänt i de

inkomna yttrandena. I syfte att möjliggöra skyndsam handläggning särskilt

av frågor rörande avhämtande till skolan av lärjunge, som olovligt

uteblivit från undervisningen, hava de sakkunniga föreslagit, dels att länsstyrelse

skulle kunna åt lämplig person, som av skolstyrelse därtill utses,

kunna meddela polismans befogenhet och skydd vid fullgörandet av uppdraget

att till skolan avhämta försumlig lärjunge, dels ock att skolstyrelse

skulle erhålla rätt att genom hänvändelse till ortens polismyndighet erhålla

nödigt bistånd för upprätthållande av skolplikten. Det sistnämnda förslaget

har biträtts av samtliga länsstyrelser utom ett par, medan närmare ett tiotal

länsstyrelser ställt sig mer eller mindre avvisande mot det förstnämnda

förslaget. Länsstyrelsen i Stockholm föreslår, att länsstyrelserna måtte bemyndigas

att efter förslag av skolstyrelse förordna lämplig person att med

den befogenhet, som tillkommer utmätningsman verkställa skolstjuelses här

ifrågavarande beslut. Sådan person bomme att på grund av sitt förordnande

åtnjuta skydd enligt 10 kapitlet 5 § strafflagen.

T'' lertalet länsstyrelser har anslutit sig till det ursprungligen av skolöverstyrelsen

i dess utredning år 1927 framlagda förslaget angående vite. Länsstyrelsen

i Malmö framhåller, att rätten att förelägga vite bör inträda på

ett tidigare stadium än överstyrelsen föreslagit. Det bör enligt länsstyrelsens

åsikt vara tillräckligt, att tredskan fortsättes efter det skolstyrelsen anmanat

målsmannen att skicka barnet i skolan för att vite skall kunna föreläggas.

Därigenom skulle de fall, där hämtningsförfarandet behövde komma till

användning, i allmänhet bliva helt få eller inga. Emellertid påpekas också

av några myndigheter, att vitesföreläggande i vissa fall kan förutses bliva

ineffektivt och endast medföra tidsutdräkt.

Bland de hörda myndigheterna göra sig olika meningar gällande, huruvida

beslut örn skiljande fran hemmet av minderårig, som på grund av

tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande av

förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna verkställas när

helst så erfordras, intill dess den minderårige fullgjort sin skolplikt. Däremot

råder knappast någon meningsskiljaktighet örn att skolstyrelses och

länsstyrelses beslut angående åtgärder mot skolförsummelser böra kunna gå

i verkställighet utan hinder av att klagan förts.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

Enligt överstyrelsens mening bör det ankomma på de lokala skolmyndigheterna,

vilka det åligger att vaka över att skolplikten fullgöres, att på

eget ansvar besluta och i möjligaste mån även verkställa erforderliga åtgärder

för beivrande av olovliga skolförsummelser. Ingen annan myndighet

torde hava bättre kännedom örn förhållandena i de särskilda fallen.

Skolstyrelsen med dess befogenhet att på olika sätt medgiva lättnader beträffande

skolpliktens fullgörande eller lämna ekonomiskt stöd, där så erfordras,

har också de största förutsättningarna att kunna på ett hänsynsfullt

sätt handlägga frågor rörande skolpliktens fullgörande. Aven hämtning

till skolan sker i regel lämpligast, örn skolstyrelsen kan anlita egna organ.

Men härför kräves med nödvändighet, att skolstyrelsen utrustas nied tillräckliga

maktmedel för att i händelse av behov kunna genomföra sådan

åtgärd.

De sakkunniga upptaga ett förslag, som redan tidigare framförts av ett

par länsstyrelser, nämligen att skolornas tillsyningsman för fullgörande av

styrelsens uppdrag erhålla sådan befogenhet och sådant skydd, som eljest

tillkomma polisman. Anmärkningen, att detta skulle strida mot nu gällande

polisförfattningar, kan knappast tillmätas betydelse, eftersom förslaget åsyftar

undanröjande av detta hinder. Att länsstyrelsen icke skulle äga pröva den

av skolstyrelsen föreslagna personens lämplighet, torde ej hava varit meningen,

och att förordnandet skulle komma att avse endast en mycket kort

tid årligen synes knappast vara riktigt, då den ifrågasatta bestämmelsen

bör gälla även beträffande folkskolan och folk- och fortsättningsskolornas

sammanlagda årliga lästid omfattar större delen av året. Länsstyrelsen i

Stockholm har såsom förut nämnts föreslagit utmätningsmans befogenhet

för person, som har att verkställa skolstyrelses här avsedda beslut. Möjligen

skulle detta innebära en från vissa synpunkter tillfredsställande lösning

av frågan, örn med dylik befogenhet kan anses följa icke blott att förrättningsmannen

åtnjuter erforderligt skydd utan även att den, som söker hindra

förrättningen, till exempel genom att dölja den minderårige eller vägra förrättningsmannen

tillträde till bostaden, därmed ådrager sig ansvar enligt

vad eljest är stadgat beträffande offentlig förrättning.

Oavsett vad i nu berörda avseende kan komma att bliva bestämt, är det

enligt överstyrelsens mening nödvändigt, att sådana föreskrifter utfärdas,

att skolstyrelse, som icke ser sig i stånd att på annat sätt kunna föra tredskande

lärjunge till skolan, kan genom direkt hänvändelse till ortens polismyndighet

och på landsbygden även till fjärdingsman ofördröjligen erhålla

härför nödigt bistånd. Som fortsättningsskolornas lästid numera i allt flera

skoldistrikt omfattar endast 6 veckor årligen, skulle nämligen hänvändelse

till länsstyrelsen icke kunna tillräckligt snabbt leda till önskat resultat.

Beträffande förslaget att vid angivet vite förelägga målsman skyldighet

att sända minderårig till skolan, vill överstyrelsen framhålla, att det visserligen

kan vara verkningslöst i en del fall. Men i de flesta fall torde åtgärden

vara synnerligen verksam och lämplig och icke sällan den enda

åtgärd, som kan nied framgång tillgripas för bekämpande av skolförsummelser

på grund av tredska. Utebliver ett större antal lärjungar samtidigt

från skolan, kunna dessa lärjungar varken dag efter dag hämtas till skolan

eller skiljas från målsmännen och till vårdande åt andra personer överlämnas.

Men om vederbörande myndighet, efter att hava undersökt förhål - lundena, finner sig böra tillgripa vitesföreläggande, torde skolstrejken i regel

upphöra. Åtgärden är humanare och långt mera tilltalande än att skilja

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

barnen från hemmet och även lämpligare än att innehålla statsbidraget till

lärarens lön.

Befogenhet att förelägga vite tillkommer bland annat hälsovårdsnämnd

och barnavårdsnämnd. 1 förevarande fall synes det dock ändamålsenligast,

att det förbehålles länsstyrelsen både att förelägga och utdöma vite. Åt

länsstyrelsen torde ävenledes kunna överlämnas att fritt bedöma, vilken

åtgärd som i de särskilda fallen kan anses lämpligast. Det bör således icke

med nödvändighet krävas, att innan vitesföreläggande kan förekomma, den

minderårige skall en eller flera gånger hava avhämtats till skolan, liksom

icke heller att vitesföreläggande måste föregå beslut om lärjunges skiljande

från målsmannen.

Överstyrelsen vill påpeka, att om icke beslut angående skiljande från

målsmännen av minderårig, som på grund av tredska uteblivit från fortsättningsskola,

kan verkställas när helst så behöves, tills skolplikten fullgjorts,

torde dylika beslut i regel bliva verkningslösa. Det är nämligen

icke möjligt att på så kort tid genomgå hela den procedur, som måste föregå

lärjunges skiljande från hemmet, att lärjungen kan på det sättet återföras

till den sex veckor omfattande kurs, från vilken han uteblivit. Skulle

då icke besluten angående lärjunges skiljande från hemmet gälla för en

senare anordnad kurs, bliva de alltjämt resultatlösa. Åtminstone i vissa

fall hava emellertid hittills gällande författningar tolkats så, att av länsstyrelse

medgiven handräckning för barns skiljande från hemmet vid behov

kunnat tagas i anspråk även för lästermin efter den, för vilken handräckningen

ursprungligen meddelats. Härmed jämföres Kungl. Maj:ts utslag

den 31 januari 1923 i mål angående av länsstyrelse meddelad handräckning

för barns skiljande från hemmet. (Regeringsrättens årsbok 1923, ref. 5).

Att beslut rörande vidtagande av åtgärder till beivrande av olovliga skolförsummelser

måste för att få någon betydelse kunna gå i verkställighet utan

hinder av förd klagan, finner överstyrelsen uppenbart, men torde med

hänsyn till det av de sakkunniga relaterade fallet, då så icke kunnat ske,

tydligare bestämmelser härom vara erforderliga.

Av det nu anförda framgår, att överstyrelsen i huvudsak ansluter sig till

de sakkunnigas förslag rörande åtgärder till beivrande av skolförsummelser,

och vill överstyrelsen särskilt framhålla, dels att verkställandet av skolstyrelses

beslut att med biträde av polisman till skolan avhämta på grund av

tredska eller försumlighet utebliven lärjunge icke bör göras beroende av

polismyndighets prövning, dels ock att länsstyrelse bör bemyndigas att, då

den så prövar lämpligt, förelägga vite utan att lärjungen tidigare varit avhämtad

till skolan.

Det framgår av den förebragta utredningen, att de nu gällande bestämmelserna

i förevarande avseende äro otillfredsställande. Särskilt har det

visat sig, att de tolkas mycket olika av myndigheterna och att de icke äro

ägnade att lämna de lokala skolstyrelserna det stöd, dessa måste kunna

påräkna för att kunna effektivt ingripa mot olovliga skolförsummelser.

Det är min avsikt att efter ytterligare beredning av detta ärende för

Kungl. Majit framlägga förslag rörande åtgärder till avhjälpande av

dessa brister, och torde det böra ankomma på Kungl. Majit att härutinnan

utfärda erforderliga föreskrifter. Den redan verkställda utredningen

synes härvid i viktiga avseenden kunna tjäna till ledning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 134.

91

IX. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen:

dels godkänna följande ändringar av de för fortsättningsskolan

gällande huvudsakliga grunder och bestämmelser:
1.

Där skoldistrikt så beslutar, må högst en årskurs av

fortsättningsskolan kunna förläggas till det läsår, under

vilket lärjungarna avgått från folkskolan, varvid dock,

örn fortsättningsskolan är tvåårig, andra årskursen icke

må begynna tidigare än ett år efter första årskursens

början.

2. Är antalet lärjungar i yrkesbestämd fortsättningsskola

med minst 120 timmars praktiskt arbete i skolkök,

verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa, att bägge årskursernas

lärjungar lämpligen böra i detta praktiska

arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning

kunna förläggas till härför lämplig tid utan hinder av att

vissa lärjungar därvid komma att genomgå fortsättningsskolans

bägge årskurser under ett och samma läsår, dock

att lärjunge icke må påbörja andra årskursen det kalenderår,

under vilket han avgått från folkskolan.

3. I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola,

tillhörande någon av folkskolans undantagsformer,

eller sjuårig halvtidsläsande mindre folkskola, må, efter

prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen

för sådana lärjungar, som vid läsårets

slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna

omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

4. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden,

inom vilka den allmänna barnundervisningen

meddelas i mindre folkskola,. må fortsättningsskola

kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som

avgått från mindre folkskola,

dels besluta:

att lärare med fast anställning på någon med pensionsrätt

i statens pension san stalt förenad lärarbefattning vid

fortsättningsskola må, därest tjänstgöringen vid fortsättningsskolan

motsvarar minst 20 timmar i veckan under

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

minst 18 veckor av året, kunna komma i åtnjutande av

ålder stillägg av statsmedel; skolande därvid ifråga örn

ålderstilläggens belopp och grunderna för deras utgående

gälla vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie

folkskollärare;

att lärare med fast anställning, som nyss nämnts, skall

under tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom avstå en

tredjedel av den på ledigheten belöpande delen av grundarvodet,

samt att statsbidrag till hans vikarie skall utgå

med det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren

avstår av sitt arvode, erfordras till arvode åt vikarien;

att till ambulerande lärare vid fortsättningsskola må för

av tjänsten föranledda resor från hemmet till kursort,

mellan kursorter samt från kursort till hemmet av statsmedel

utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt

klass III E. i allmänna resereglemente!;

att lärare vid folk- och småskolor må äga att för uppfattning

i högre lönegrad i förekommande fall tillgodoräkna

sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort på

någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola;
dels

medgiva, att till bestridande av kostnaderna för

centralisering av fortsättningsskolväsendet statsbidrag må

utgå enligt i huvudsak följande grunder:

a) Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av

fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom

bliver obehövlig, må, på sätt här nedan sägs,

kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna

för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga

lärjungar, vilka eljest icke skulle

kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet

eller andra liknande omständigheter.

b) Statsbidrag enligt punkt a) må till ett skoldistrikt utgå

med högst det belopp, som enligt vad här nedan sägs skall

anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande

av lärare i fortsättningsskola''inom distriktet, vilken

uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på

grund av centraliseringen bliver obehövlig. Vid beräkning

av denna besparing skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor

och mindre fortsättningsskolor, som av

skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest

statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag

till fortsättningsskolväsendets centralisering må

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 134.

kunna enligt eljest angivna grunder utgå för en tid av

högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör

vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget

till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet

därigenom uppkommer. Den besparing i statsbidraget

till avlönande av lärare, som uppkommer för varje

på grund av centraliseringen indragen fortsättningsskola

eller mindre fortsättningsskola, skall anses utgöra 450

kronor.

c) Statsbidrag, som bär avses, må utgå med belopp, som

motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller

skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona

25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå eudast för dag,

för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts

verkligen förekommit.

d) Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats

lärjunge, för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre

än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget för det antal

dagar, för vilket bidraget skulle utgått, örn undervisningen

fortgått 30 timmar i veckan.

e) Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel

centralisera fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen

att allt efter förekommande fall anordna

inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för

lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans

egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara

skyldig att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen

angående hans skolgång bestämmer.

f) Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll

eller skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag

utgår, må efter medgivande av skolstyrelsen kunna utbekomma

det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget;

dels i riksstaten för budgetåret 1932/1933

ej mindre öka det ordinarie förslagsanslaget till understöd

åt lärare vid fortsättningsskolor nu 5,000,000 kronor

med 100,000 kronor till 5,100,000 kronor,

än även tilt kostnader för centralisering av fortsättningsskolväsendet

uppföra ett ordinarie förslagsanslag av

100,000 kronor;

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att, där

centralisering av fortsättningsskolväsendet i enlighet med

vad ovan sagts icke kommer till stånd, såväl det ordinarie

anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 134.

barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län som ock det i proposition nr 77 till 1932

års riksdag föreslagna extra anslaget till inackorderingsbidrag

för vissa skolpliktiga barn tillhörande skoldistrikt

i andra delar av riket än de fyra nordligaste länen tagas i

anspråk jämväl för lärjungar i fortsättningsskolan,

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela de närmare

föreskrifter, som för tillämpning av vad riksdagen

sålunda beslutat må befinnas erforderliga.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHALL.

Sid.

I. Fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan. . . 8

II. Fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola.............21

III. Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola . 26

IV. Fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret............31

V. Befrielse från fortsättningsskolplikt.......................38

VI. Fortsättningsskolväsendets centralisering...................52

VII. Anställningsvillkor för lärare vid fortsättningsskolan..........66

VIII. Beivrande av skölförsummelser utan giltigt förfall ...........79

IX. Departementschefens hemställan.........................91

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. s. 1 i texten
  2. SU 1932:82 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. a1 i texten
  3. SU 1932:71 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsslcolans organisation m. m. jämte i ämnet väclcta moti s. 1 i texten