Sök i Ratio Lex

Angående förslag till kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordning sstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m

1932-03-11 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:183, Angående förslag till kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordning sstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 188.

1

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förslag till kungörelse

angående tillämpning för riket i dess helhet av

vissa bestämmelser i ordning sstadgan för rikets städer

den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.; given Stockholms

slott den 11 mars 1932.

Kungl. Majit vill härigenom, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till

1 :o) kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser

i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) samt

2:o) kungörelse angående ändrad lydelse av § 30 i samma stadga.

Under Hans Marits

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 151 käft. (Nr 188.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

kungörelse angående tillämpning för riket i dess kelhet av vissa bestämmelser

i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att vad i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer den

24 mars 1868 är stadgat i fråga örn maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning

eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning

eller andra med dessa jämförliga tillställningar eller beträffande tillställning,

som skall äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under

bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde,

skall tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest vad sålunda

är stadgat icke redan är gällande; och tillkommer i förevarande fall landsfiskal

enahanda befogenhet, som enligt nämnda paragraf är i fråga örn stad tillagd

polismyndighet därstädes.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av § 30 i ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att § 30 i ordningsstadgan för rikets städer den 24

mars 1868 skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

§ 30.

Vad i---ifrågavarande hänseende.

Kungl. Maj:ts befallningshavande åge jämväl, där omständigheterna därtill

föranleda, att, efter vederbörandes hörande, genom beslut, som underställes

Kungl. Maj :ts prövning, särskilt förordna, att vad i § 13 är stadgat skall, även

i den mån bestämmelserna i samma paragraf icke dessförinnan äro gällande,

tillämpas å visst område invid eller i närheten av stad; och tillkommer i förevarande

fall landsfiskal enahanda befogenhet, som enligt § 13 är i fråga örn

stad tillagd polismyndighet därstädes.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

I skrivelse den 17 april 1928, nr 119, har riksdagen linder åberopande av

vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 22

för samma år anhållit, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de av utskottet

anförda synpunkterna skyndsamt låta utreda, i vilken omfattning och

på vad sätt gällande bestämmelser örn nöjestillställningar kunde utvidgas, såsom

i två i utskottsutlåtandet omförmälda motioner ifrågasatts, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Den sålunda begärda utredningen avser två särskilda spörsmål. Dels är

nämligen därvid fråga örn möjligheten att förhindra det under senare tid i avsevärd

utsträckning begagnade förfarandet, att nöjestillställningar, som i realiteten

äro offentliga, undandragas tillämpning av för sådana tillställningar

gällande författningsbestämmelser genom att förklaras vara anordnade av

en förening, i vilken deltagare i tillställningen antecknats såsom medlemmar

uteslutande eller huvudsakligen i syfte att möjliggöra, att tillställningen må

betecknas som enskild; dels ock är den begärda utredningen inriktad på frågan,

huruvida rätten att å den egentliga landsbygden anordna vissa slag av

nöjestillställningar, vilken rätt för närvarande kan inskränkas allenast genom

lokalt gällande bestämmelser, bör regleras genom enhetligt gällande författningsbestämmelser.

Beträffande förstnämnda fråga, som berör ett avsevärt antal författningar

och som i vissa delar ankommer jämväl på ecklesiastikdepartementets och finansdepartementets

föredragning, torde förslag komma att senare denna dag

framläggas. Nu anhåller jag att få till behandling upptaga det sista av de

båda spörsmålen, det vill säga det som avser enhetliga bestämmelser för nöjestillställningar

på landsbygden.

Denna fråga sammanhänger nära med ett samtidigt på prövning beroende

ärende angående rätten att för offentliga tillställningar på landsbygden förfoga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

över allmän väg eller allmän plats. Jag torde därför nu böra i ett sammanhang

anmäla sist avsedda båda frågor, vilka tillsammans innefatta spörsmålet örn

meddelande av för landsbygden gällande ordningsbestämmelser dels med avseende

å rätten att anordna vissa slag av nöjestillstallningar, dels ock i fråga

örn rätten att för offentliga tillställningar därstädes förfoga över allmän väg

eller allmän plats. Jag upptager därvid till en början det förstnämnda spörsmålet.

I. Fråga om meddelande av ordningsbestämmelser beträffande vissa

slag av nöjestillställningar å landsbygden.

Rätten att å den egentliga landsbygden — med vilket uttryck i detta sammanhang

förstås område, varest ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars

1868 icke helt eller delvis äger tillämpning -— anordna offentliga nöjestillställningar

är för närvarande icke inskränkt av några sådana allmänna ordningsbestämmelser,

som enligt ordningsstadgan gälla för anordnande av motsvarande

nöjestillställningar i stad. Såvitt av allmänt gällande författningar framgår,

erfordras sålunda för rätt att å landsbygden anordna nöjestillställningar i allmänhet

varken anmälan hos eller än mindre tillstånd av offentlig myndighet.

I den mån åter särskilda för hela riket gällande författningar innefatta föreskrifter

i fråga örn vissa slag av tillställningar — vilket till exempel är fallet

beträffande biografföreställningar eller offentliga föreställningar i hypnotism

— äro dessa föreskrifter givetvis att iakttaga även för landsbygden. Däremot

kan beträffande nöjestillställningar i allmänhet rätten till anordnande därav

å landsbygden regleras av lokalt giltiga bestämmelser, som enligt gällande rätt

kunna komma till stånd på grundval såväl av ordningsstadgan som av lagen örn

kommunalstyrelse på landet.

De föreskrifter, som enligt ordningsstadgan kunna vinna tillämpning på

landsbygden, innehållas i §§ 13 och 30, vilka såsom av grundläggande betydelse

för det spörsmål, varom nu är fråga, bär torde få återgivas.

§ 13. Var och en, som vill i stad eller å dess område giva offentlig föreställning,

såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur, konststycke

eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad,

bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra

till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde

eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst, vilka

genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill inträdeskort

försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres

eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde, skall därom

göra anmälan hos polismyndigheten. I fall tillställningen kungöres genom

allmän tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet och eljest, där.så

ske kan, minst 24 timmar före tillställningens början. Den, som anmäler tillställningen,

vare pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, ej mindre att

styrka, att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren

upplåten för ändamålet, än även att örn tillställningens ändamål och beskaffenhet

lämna polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna

meddela erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen

eljest anses icke vara behörigen anmäld.

Gällande bestämmelser.

Föreskrifter

meddelade på

grundval av

ordningsstadgan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

År fråga örn, maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,

akrobatiska konststycken, konstridning, djur förevisning eller andra mech

dessa jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum på gata, torg

eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till

vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då skall polismyndighetens

tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna

inträdeskort, fordra, begära eller mottaga avgift.

Den, som gjort anmälan örn tillställning, vare sig tillstånd erfordras eller

icke, har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna av

polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon vad här är stadgat, eller försummar ägare eller innehavare

av lokal eller plats, som för tillställning kommer att begagnas, att före tillställningens

början göra sig förvissad att tillställningen blivit vederbörligen anmäld

eller i fall, där sådant erfordras, tillåten, bote från och med 5 till och

med 100 kronor.

Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare

oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda

fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse äger

rum eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet,

den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan undanröjas, må

sammankomsten av polismyndigheten upplösas; och vare alla de, som å stället

sig församlat, pliktiga att, på nämnda myndighets uppmaning, därifrån sig

begiva, vid hot från och med 5 till och med 100 kronor för en var, som icke

ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

Polismyndigheten må ock, där sig visar, att lindansning, akrobatiskt konststycke,

konstridning, djurförevisning eller annan med någon av dessa jämförlig

tillställning medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares liv, förbjuda

tillställningens förnyande.

I fråga örn rätt i vissa fall för utlänning samt i utlandet bosatt svensk undersåte

att här i riket giva tillställning, som i denna paragraf avses, så ock i

fråga örn rätt i vissa fall att giva tillställning, därvid utlänning eller sådan

svensk undersåte, som förut nämnts, skall medverka, är särskilt stadgat.

Innebörden av dessa bestämmelser i det avseende, varom nu är fråga, torde

i korthet kunna sammanfattas sålunda: I § 13 skiljes, frånsett detaljer, mellan

två olika grupper av nöjestillställningar. I fråga örn nöjen av övervägande

kulturell art, vartill i stadgandet bland annat hänföres skådespel (teater),

konsert eller annat musikutförande, allmänt föredrag eller allmänt samman,

träde, erfordras i allmänhet allenast anmälan hos polismyndigheten. Skall

emellertid dylik tillställning äga rum på gata, torg eller annan allmän plats

eller under bar himmel, kräves polismyndighetens tillstånd. Detsamma är fallet

beträffande övriga i andra stycket av § 13 omförmälda nöjestillställningar,

såsom t. ex. maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,

akrobatiska konststycken m. m.

Bestämmelserna i ordningsstadgan kunna, såsom redan blivit antytt, bliva

gällande jämväl å område utom stad. Härom förekommer följande i § 30 av

samma stadga:

§ 30. Vad i denna stadga är föreskrivet örn stad, gälle även i tillämpliga

delar för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd

befolkning, då Kungl. Maj :ts befallningshavande, efter vederbörandes hö
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

7

rande, sådant förordnar genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts prövning underställas;

skolande Kungl. Maj:ts befallningshavande i sammanhang härmed,

efter det vederbörande blivit hörda, jämväl underställa Kungl. Maj:ts

prövning förslag örn vilka styrelser eller myndigheter böra på sådant ställe

fullgöra vad som i stad, enligt stadgan, åligger magistrat eller annan lokalmyndighet

därstädes, samt örn dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning

och vidden av deras befogenhet uti ifrågavarande hänseende.

Kungl. Maj:ts befallningshavande äge jämväl, där omständigheterna därtill

föranleda, att, efter vederbörandes hörande, genom beslut, som underställes

Kungl. Maj:ts prövning, särskilt förordna, såväl att vad i § 13 är stadgat

skall tillämpas å visst område invid eller i närheten av stad, som ock att vad i

samma paragraf är stadgat beträffande maskerad, bal, lekstuga, lindansning,

positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurföre-t

visning eller andra med dessa jämförliga tillställningar skall tillämpas jämväl

å annat område å landet än förut nämnts; och tillkommer i förevarande

fall kronofogde eller, där Kungl. Maj:ts befallningshavande så förordnar, länsman

enahanda befogenhet, som enligt § 13 är i fråga örn stad tillagd polismyndighet

därstädes.

Sistnämnda bestämmelser innebära i korthet, att ordningsstadgan kan på

grund av länsstyrelses, av Kungl. Maj :t fastställda förordnande bliva gällande

utom stad i följande utsträckning:

a) hela ordningsstadgan å köping eller annat område, vilket emellertid på

grund av sådan tillämpning jämlikt lagen om kommunalstyrelse på landet 87 §;

kommer att utgöra ett municipalsamhälle;

b) hela § 13 å område invid eller i närheten av stad; samt

c) de i § 13 meddelade bestämmelserna örn bal, lekstuga etc. jämväl å annat

område på landet.

För meddelande av förordnande av angivet slag är kommunens medgivande

icke erforderligt. Kommunen skall visserligen höras, men även ett dess

bestridande utesluter icke vederbörande myndigheter från befogenhet att meddela

förordnande, varom nu är fråga.

Landskommuns befogenhet att till efterrättelse antaga kommunala ordningsföreskrifter

regleras av lagen om kommumalstyrelse på landet 6 och 80 §§.

Enligt 6 § gäller, att kommun äger att för överträdelse av de kommunalstadgar,

som kommunen kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet

samt ordning och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma

böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Enligt 80 § erfordras länsstyrelsens godkännande för att giva gällande

kraft åt beslut, vilka äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar till

främjande av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen. Underställt

beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,

skall skäl därför uppgivas.

Ifrågavarande bestämmelser, som i 1862 års kommunalförordning för landet

upptogos under §§ 7 och 74 och som allenast med avseende a det angivna

bötesbeloppets storlek undergått någon saklig ändring sedan tillkomsten av

1862 års kommunalförfattningar, synas under äldre tid ganska sparsamt

hava använts för nu ifrågavarande ändamål. I en av andra kammarens till
-

FBreskrifter,

meddelade på

grundval av

kommunallagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

fälliga utskott nr 1 år 1907 verkställd utredning i detta ämne (utskottets utlåtande

nr 21) anföres, att under åren 1899—1902 länsstyrelserna i 2 fall ogillat

men i 4 fall gillat av kommun antagna ordningsstadgor. Även vid denna tiå

hade bestämmelserna i fråga använts huvudsakligen för reglerande av samma

slag av nöjestillställningar, å vilka de under senare år företrädesvis tillämpats;

tre av de fyra godkända stadgorna innefattade nämligen bestämmelser rörande

danstillställningar.

Under senare år hava emellertid bestämmelserna i fråga kommit till

vidsträckt tillämpning. Detta har dock icke kunnat undgå att framkalla

vissa svårigheter, av vilka i detta sammanhang allenast må uppmärksammas

vanskligheten att bestämma gränsen för kommunernas befogenhet uti nu förevarande

avseende. Sistnämnda svårighet har i den praktiska tillämpningen

av förevarande bestämmelser blivit så mycket mera framträdande, som det

författningsenligt ankommer uteslutande på kommunen att i första hand bestämma

innehållet av den blivande ordningsstadgan samt på länsstyrelsen

allenast att, sedan kommunen fattat sitt beslut, antingen oförändrat fastställa

eller ogilla detsamma. Då det för de kommunala myndigheterna, som till

vägledning i förevarande avseende endast hava kommunallagens kortfattade

bestämmelser i ämnet, givetvis måste erbjuda stora svårigheter att finna en

för ändamålet lämplig formulering och då dessutom i lämplighetsfrågor skilda

meningar kunna rada, huruvida en i och för sig icke olaglig bestämmelse lämpligen

bör fastställas eller icke, har ett avsevärt antal överklaganden antingen

av kommunernas eller fastställelsemyndighetens beslut i dessa frågor förekommit.

X högsta instans avgöras dylika besvärsmål antingen av regeringsrätten

eller av Kungl. Majit i statsrådet efter hemställan av regeringsrätten;

och då giltigheten av en stadga givetvis måste bedömas jämväl med hänsyn

till föreliggande prejudikat av principiell betydelse, så torde, på grund av

det avsevärda antalet av dylika prejudikat, avfattandet av en ordningsstadga

med föreskrifter i andra ämnen än några av de oftast förekommande frågorna

anses för en uppgift, som är förenad med avsevärda svårigheter.

Angående innehållet av de föreliggande prejudikaten torde i detta sammanhang

böra nämnas följande. (Hänvisningarna avse rättsfallens beteckning

i regeringsrättens årsbok.)

Mot en bestämmelse av innebörd, att offentliga danstillställningar och vissa^

andra därmed jämförliga nöjestillställningar icke må anordnas utan tillstånd

av offentlig myndighet, exempelvis av kommunalnämnd eller landsfiskal,

har upprepade gånger hinder ansetts icke möta. (Se Not. C. 53/19,

Not. S. 36/25, 146/26, 142, 361 och 362/29, 259 och 260/30 m. fl.)

Likaså hava ordningsbestämmelser, innefattande exempelvis begränsning av

rätten att. anordna nöjestillställningar till viss tid på dagen eller föreskrift

örn skyldighet att avsluta tillställning senast vid visst klockslag, upprepade

gånger fastställts. (Not. S. 142, 143, 361, 386 och 387/29, 41 och

260/30, 124—126 och 148/31 m. fl.) Föreskrift örn skyldighet för anordnare

av. nöjestillställning att på egen bekostnad anordna bevakning vid

tillställningen genom polis- eller ordningsmän, vilka eventuellt skola hava

godkänts av länsstyrelsen, har likaledes godkänts. (Not. S. 29/22, 36/25,

144/26 m. fl.) Ej heller har hinder ansetts möta för ovillkorligt förbud mot

nöjestillställning å allmän yäg. (Not. S. 144/26). Detsamma gäller beträffan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9

de förbud för barn att närvara vid offentlig danstillställning (Not. S. 300/30).

Även förbud mot att nöjestillställning anordnas närmare än visst avstånd från

allmän väg eller boningshus hava åtminstone i vissa fall ansetts kunna i förevarande

ordning meddelas. (Not. S. 144/26, 259 och 301/30 samt 126/31.)

Däremot har fastställelse vägrats å absolut förbud mot nöjestillställningar,

vare sig fråga varit örn offentliga danstillställningar i allmänhet, om danstillställningar,

vilka förut kungjorts, eller om offentliga danstillställningar inomhus.

(Se Not. C. 79/19, ref. 82/14 och Not. S. 164/28.) Bestämmelser av innehåll,

att tillställning ovillkorligen ej finge förekomma på samma plats mer än en

gång varje kalendermånad (Not. S. 145/26, jfr Not. S. 260/30), att den, som

uppläte mark eller lokal för nöjestillställning, skulle för varje gång därom göra

anmälan (Not. S. 360/29), att kommunalnämnden kunde förbjuda användning

av viss lokal för tillställning under viss tid (Not. S. 235/30), ansågos ej heller

böra fastställas, överhuvud taget synes en ledande princip i prejudikaten hava

varit, att landskommuns befogenhet i nu ifrågavarande avseende icke må utsträckas

till att meddela mera vittgående inskränkningar med avseende å rätten

till anordnande av nöjestillställningar, än som enligt ordningsstadgan för

rikets städer må ske i stad. Stadgar innefattande till exempel föreskrift örn

skyldighet att avvakta kommunalnämndens tillstånd för rätt att hålla sådana

tillställningar, som i stad må anordnas allenast efter anmälan, såsom t. ex.

teaterföreställningar, konserter, föredrag m. m., _ hava sålunda ansetts icke

kunna komma till stånd i nu förevarande ordning. I den mån rätten till

anordnande av nöjestillställningar reglerats genom särskild författning, vilket

är fallet t. ex. beträffande förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar,

har skyldighet att söka tillstånd till anordnande av dylik

föreställning i annan ordning ansetts ej heller kunna föreskrivas. Med avseende

å bötesbestämmelserna har under senare tid förklarats, att dessa icke

må innefatta en skala eller allenast ett visst maximibelopp. Där eljest innehållet

av stadgan anses strida mot annan författning, har givetvis stadgan

ansetts icke giltig. (N. J. A. 1891, sid. 600, B. Å. ref. 32/28, Not. S. 110 och

165/28, Not. S. 257, 258/30 och 302/30 samt Ref. 34/31.)

Vid 1928 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nr 68 i första kammaren

och nr 188 i andra kammaren, med hemställan, att riksdagen ville för

sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta polismyndighets

tillstånd till vissa nöjestillställningar. Förslaget innehöll bland

annat bestämmelse, att envar, som ville anställa bal, maskerad, annan danstillställning

eller med dessa jämförlig nöjestillställning, skulle vara pliktig att

hos polismyndigheten i orten för varje gång skriftligen söka tillstånd därtill,

ävensom att, därest kommun genom lagakraftägande beslut bestämt, att

alla eller vissa slag av tillställningar, som med förslaget avsåges, icke finge

yrkesmässigt eller eljest på ett mera stadigvarande sätt anordnade, inom kommunen

förekomma, tillåtelse till sådan tillställning ej finge av polismyndigheten

meddelas. För den händelse omförmälda hemställan icke skulle av riksdagen

bifallas, yrkades alternativt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, det täcktes Kungl. Majit låta, efter verkställd utredning, uppgöra

och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser rörande skärpt kontroll

över vissa nöjestillställningar, rörande vilka en sådan kontroll kunde anses

erforderlig.

Frågans behandling

i

riksdagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 188.

Åtgärder i anledning

av

riksdagens

skrivelse nr

119 år 1928.

1929 års

yttranden.

Över motionerna avgav första lagutskottet utlåtande, ur 22. Utskottet fann

det väl tveksamt, huruvida, såsom i motionerna påyrkats, bestämmelser angående

nöjestillställningar borde i större utsträckning, än vad dittills varit

fallet, gälla den egentliga landsbygden. Utskottet, som förordat undersökning

i syfte, att de i realiteten offentliga men såsom enskilda framträdande

nöjestillställningarna måtte bliva reglerade, förutsatte emellertid, att vid denna

undersökning förevarande fråga bleve föremål för uppmärksamhet. Däremot

förklarade sig utskottet icke kunna ''biträda det förslag till kommunalt veto

mot vissa nöjestillställningar, som motionärerna framställt. På grund av det

anförda hemställde utskottet, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl Majit ville med

beaktande av de av utskottet anförda synpunkterna skyndsamt låta utreda, i

vilken omfattning och på vad sätt gällande bestämmelser örn nöjestillställningar

kunde utvidgas, såsom i motionerna ifrågasatts, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut under

framhållande att med hänsyn till de vidsträckta möjligheter, som redan funnes

att reglera det offentliga nöjeslivet å landsbygden, någon åtgärd i enlighet

med vad motionärerna i detta avseende yrkat icke syntes vara erforderlig.

Första lagutskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, i andra kammaren

med 83 röster mot 69.

Över den skrivelse, nr 119, som 1928 års riksdag i enlighet med första lagutskottets

hemställan avlät, infordrades yttranden av Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län. Dessa yttranden bearbetades i en å socialdepartementets

lagbyrå i november 1929 upprättad promemoria, i vilken efter

en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser ävensom för ärendets behandling

i riksdagen anfördes följande angående innehållet av de avgivna utlåtandena

i nu ifrågavarande avseende.

Av de i ärendet hörda länsstyrelserna hava fyra — i Stockholms, Gotlands,

Kristianstads och Västmanlands län — ställt sig avvisande mot en utsträckt

reglering av nöjeslivet å landsbygden. Omkring ett tiotal länsstyrelser — i Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västerbottens

län — tillstyrka utvidgad lagstiftning. De återstående länsstyrelserna

göra icke något bestämt uttalande å denna punkt eller förklara sig

tveksamma. I ärendet hörda landsfiskaler ha allmänt uttalat sig för vidsträcktare

reglering av nöjeslivet å landsbygden.

De myndigheter, som avstyrkt lagstiftning örn utsträckt tillämpning av

stadsreglerna å landsbygden, hava till stöd därför i allmänhet åberopat, att

nuvarande bestämmelser örn åvägabringande av ordningsföreskrifter å landet

äro tillräckliga. Till förmån för en vidgad lagstiftning ha åter anförts flera

skäl. I fråga örn behovet överhuvud taget av ordningsregler framhålles, att

dylikt behov beträffande danstillställningar förefinnes, då fylleri, slagsmål

och andra oordningar ofta förekomma samt minderåriga erhålla tillträde till

tillställningarna. Vidare uppgives, att danslokalerna ofta äro av dålig beskaffenhet,

hälsovådliga eller eljest bristfälliga t. ex. svagt upplysta, så att spritlangning

och annat ofog där lätt kan bedrivas. I ett yttrande påpekas bristen vid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

11

dansbanor av arrester, där bråkstakar kunna sättas in; i saknad av förvaringslokal

för dylika personer är ordningsmannen ofta maktlös mot dem.

Beträffande möjligheterna att med nu gällande lagstiftning tillgodose det behov

av ordningsregler, som sålunda förefinnes, uppgives, att svårigheter därför

kunna finnas, då de makthavande i en kommun av olika skäl motsätta

sig införande av bestämmelser i ämnet och i allt fall antagandet därav är förenat

med en viss omgång. Vidare erinras örn önskvärdheten av mera enhetliga

bestämmelser för de olika kommunerna.

Vad angår den utsträckning, i vilken nya regler för nöjeslivet å landsbygden

skulle stadgas, har en länsstyrelse — i Göteborgs och Bohus län —

anfört, att det beträffande den rena landsbygden torde vara mindre nödvändigt,

att nya bestämmelser där omedelbart bliva gällande. Det synes nämligen kunna

överlämnas åt länsstyrelsen att, därest behov skulle visa sig föreligga för bestämmelsernas

tillämpning inom någon ort därstädes, efter vederbörandes hörande

därom förordna; dylikt beslut bör ej underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga örn innehållet av lagstiftningen i övrigt må nämnas, att en länsstyrelse

— i Uppsala län — åtminstone tills vidare funnit det tillräckligt, att skyldighet

att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar införes, där

för närvarande anmälningsskyldighet gäller, och att med avseende å övriga områden

anmälningsskyldighet föreskrives. En annan länsstyrelse -— i Värmlands

län — anser föreskrift böra meddelas därom, att till polismyndighet

å landsbygden skall göras formlig anmälan örn de nöjestillställningar, som äga

rum inom respektive distrikt, för att bereda denna myndighet tillfälle att vidtaga

åtgärder för tillställningarnas övervakande. Medan en länsstyrelse — i örebro

län — avråder från tillämpning å landsbygden av hela § 13 i ordningsstadgan

och förordar tillämpning blott av de bestämmelser där, som angå dans,

tillstyrker en annan länsstyrelse — i Västerbottens län — att ett stadgande

av ungefärligen liknande lydelse som § 13 utfärdas för landsbygden. En länsstyrelse

■— i Kopparbergs län — finner det lämpligt, att utövande av dansbanerörelse

å landsbygden göres beroende av tillstånd utav länsstyrelsen. Länsstyrelsen

borde dels pröva, huruvida behov av dansbana i orten förelåge samt

huruvida dansbanan vore lämpligt belägen och tillfredsställde de fordringar,

som i hälsovårdens och brandsäkerhetens intresse vore oundgängliga, dels ock

utfärda föreskrifter angående tiden, då dans finge äga rum samt angående

för ordningens upprätthållande nödiga åtgärder m. m. -— Beträffande den

myndighet, som skall lämna tillstånd till nöjestillställning, ha olika meningar

yppats. Sålunda föredrager en länsstyrelse — i Jönköpings län — kommunalnämnd

framför polismyndighet, då nämnden måste antagas äga möjlighet att

bättre bedöma förhållandena i orten än den måhända avlägset därifrån boende

polismyndigheten samt därtill kommer, att med kommunalnämnd såsom tillståndsgivare

man kan förvänta ett intresse för stadgandets efterlevnad, som

eljest icke skulle finnas. En annan länsstyrelse åter — i Malmöhus län —

upplyser sig hava för praxis att vägra fastställelse å sådana ordningsstadgor,

enligt vilka kommunalnämnd skall meddela tillstånd, emedan nämnda befogenhet

bör tillkomma polismyndigheten, som har att svara för den allmänna ordningen.

Jämväl en annan länsstyrelse — i Östergötlands län — förmäler sig

hava vägrat fastställelse å ordningsstadgor med en dylik bestämmelse. Som

nämnts, har emellertid regeringsrätten intagit en motsatt ståndpunkt. Med hänsyn

härtill föreslår sistnämnda länsstyrelse lagstiftning i syfte att reglera och

begränsa de kommunala myndigheternas befogenheter med avseende å anordnandet

av nöjestillställningar i en kommun. Länsstyrelsen i Malmöhus län

framhåller önskvärdheten av bestämmelser, som angiva de allmänna gränserna

för ordningsstadgornas innehåll. Jämväl en annan länsstyrelse — i Söder
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1930 års yttranden.

manlands län — har berört de svårigheter, som nu finnas vid bedömandet av

frågan, huru långt inskränkningarna i nöjeslivet böra få utsträckas i en ordningsstadga.

Denna länsstyrelse anför, att en förordning örn nöjestillställningar

i enlighet med 1928 års motion med vissa ändringar skulle vara väl

ägnad att införa ordnade förhållanden på ett område, där nu antingen icke

finnas några rättesnören alls eller ock gälla mer eller mindre godtyckliga

bestämmelser. — I fråga örn lagstiftningens innehåll må slutligen nämnas, att

förslaget örn införande av kommunalt veto allmänt avstyrkts.

Som en sammanfattning av den lämnade redogörelsen framhölls i lagbyråns

promemoria, att vid ett ställningstagande till spörsmålet, örn och i vad mån

lagstiftningsåtgärder i ämnet böra vidtagas, flera betydelsefulla frågor borde

beaktas, nämligen i nu förevarande avseende:

1. Örn missförhållanden ur allmän ordnings- eller sedlighetssynpunkt yppat

sig vid offentliga nöjestillställningar å landsbygden, särskilt vad angår ungdom

under 16—18 år;

2. Huruvida det behov av reglering av nöjeslivet å landsbygden, som må

förefinnas, lämpligen kan tillgodoses med gällande lagstiftning eller örn nya

bestämmelser böra i allmän författning stadgas t. ex. med hänsyn till önskvärdheten

av större effektivitet, enhetlighet inom större områden m. m.; samt

3. Innehållet i en eventuell ny lagstiftning, såsom omfattningen av lagen,

kontrollorgan, kommunal myndighets befogenheter m. m.

Med anledning härav anbefallde chefen för socialdepartementet — under

hänvisning till den av lagbyrån utarbetade redogörelsen för den verkställda utredningen

i ärendet — Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga

län ävensom statens inspektör för fattigvård och barnavård att i anslutning

till förut avgivet utlåtande i ärendet inkomma med det yttrande, som kunde

föranledas av den förut förebragta mera allsidiga utredningen och erfarenheterna

under år 1929.

Tillfälle att avgiva utlåtande lämnades jämväl styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund.

Sedan jämväl dessa yttranden — i det följande benämnda 1930 års yttranden

—- inkommit, överlämnades ärendet under hösten 1931 till beredning av andre

kanslisekreteraren i kommunikationsdepartementet Helge Berglund, vilken erhållit

i uppdrag att inom socialdepartementet biträda med utredning därav.

I 1930 års yttranden hava huvudsakligen följande synpunkter anförts i fråga

örn de spörsmål, som därvid varit föremål för behandling.

En allmänt förekommande mening synes vara, att åtgärder äro av nöden

för att i en eller annan form kontrollera ett alltmer tilltagande och med allehanda

vådor förenat nöjesliv å landsbygden.

Den inom Kalmar län verkställda utredningen visar, framhåller länsstyrelsen,

att ett ingripande torde vara av nöden. Särskilt klagas rätt allmänt över,

att offentliga dansbanor numera inrättats så gott som överallt på landsbygden,

där traktens ungdom, och även minderårig sådan, tillbringar lördags- och

söndagsnätterna och där fylleri och slagsmål ej höra till sällsyntheterna, vilket

givetvis ur allmän ordnings- och sedlighetssynpunkt måste anses synnerligen

menligt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

13

I Hallands län har behovet av en vidsträcktare reglering av nöjeslivet å landsbygden

framträtt, vilket tydligt framgår bland annat av landsfiskalernas i

ärendet avgivna yttranden.

Med de lättare kommunikationerna, som nu förefinnas också på den rena

landsbygden, har i Göteborgs och Bohus län ett allt livligare offentligt nöjesliv

framträtt, som ur ordnings- och sedlighetssynpunkt medfört bestämda olägenheter.

Av verkställda utredningar har framgått, att på flera platser inom länets

landsbygd förekommer, att offentliga danstillställningar i stor utsträckning

bevistats av minderåriga även under sexton år utan att de befunnit sig i föräldrars

eller målsmäns sällskap och att detta utan tvivel ur olika synpunkter

innebär faror för de unga.

Med stöd av inkomna yttranden vitsordar länsstyrelsen i Älvsborgs län, att

missförhållanden ur allmän ordnings- och sedlighetssynpunkt yppat sig vid

offentliga nöjestillställningar å landsbygden och detta särskilt vad angår ungdom

under sexton—aderton år, samt att alltså behov av reglering å landsbygden

förefinnes.

Inom Skaraborgs län hava underlydande polismyndigheter i allmänhet uttalat

sig för en reglering av nöjeslivet å landsbygden med framhållande av förelupna

missförhållanden ur allmän ordnings- eller sedlighetssynpunkt särskilt

vid danstillställningar. Den omständigheten, att länsstyrelsen under det sistförfluten

kalenderåret (1929) meddelat fastställelse å ej mindre än ett tjugutal

kommunala ordningsstadgor för nöjeslivet å landsbygden visar tydligt hän

på behovet av reglerande bestämmelser i nu ifrågavarande avseende.

De offentliga danstillställningarna (dansbanorna) hava inom Örebro län ur

såväl ordnings- som sedlighetssynpunkt visat sig störande och skadliga. Alldeles

särskilt gäller detta den dit samlade talrika ungdomen, som där utsättes

för inflytelser av ofta farlig art.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det icke kunna förnekas, att missförhållanden

ur allmän ordnings- eller sedlighetssynpunkt förekomma vid många

av de utav enskilda personer eller föreningar anordnade offentliga eller endast

formellt enskilda danstillställningarna.

Inom Västernorrlands län hava missförhållanden ur allmän ordnings- eller

sedlighetssynpunkt yppat sig huvudsakligen i samband med offentliga danstillställningar

å landsbygden. Sålunda förekomma icke sällan slagsmål och

andra oordningar samt olaga rusdrycksförsäljning i samband med danstillställningar.

Icke sällan deltaga även barn i åldern omkring femton år i nöjestillställningar

av nu angivna slag.

Inom Västerbottens län förefinnes ett påfallande behov av ny lagstiftning

på detta område.

Behov av reglerande åtgärder i en eller annan form vitsordas för övrigt av

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård N. Moureau har med utlåtande

den 16 maj 1930 överlämnat av fattigvårdsinspektionen i ämnet införskaffade

yttranden från statens samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

ävensom från barnavårdsnämnderna i 21 städer och 36 landskommuner samt för

egen del i ärendet anfört, att det av de införskaffade yttrandena framginge, att

missförhållanden vore rådande i fråga örn nöjeslivet på landsbygden och att ingripande

från myndigheternas sida måste göras framför allt mot den okontrollerade

dansen. Enligt vad barnavårdsnämndernas erfarenhet syntes giva

vid handen, kunde ett stort antal utomäktenskapliga bamafödelser söka sin

upprinnelse i lösa förbindelser, knutna å dylika dansbanor och nöjeslokaler

mellan personer, som knappast kände till varandras namn och utseenden. Det

sedeslösa livet vid nämnda tillställningar kunde också tillskrivas det förhållan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

det, att spritdrycker, ofta anskaffade på olagliga vägar, distribuerades till ock

förtärdes av de dansande. Danslokalerna brukade merendels vara i miserabelt

tillstånd och på grund därav hälsovådliga för den besökande allmänheten.

Huruvida det sålunda föreliggande behovet av reglerande åtgärder påkallar

ingripande i form av ny lagstiftning, har däremot från åtskilliga håll ifrågasatts.

Enligt länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län mening synes icke mycket

sta att vinna genom skärpt lagstiftning. Nuvarande lagbestämmelser torde i

stort sett vara tillfyllest för att stävja de värsta missförhållandena. På denna

väg lärer icke mycket mera kunna uppnås; man torde i första rummet hava att

lita till vad ökad upplysning och folkets självuppfostran kunna uträtta.

Aven länsstyrelsen i Gävleborgs län anser en reglering av nöjeslivet i allmänhet

kunna nöjaktigt äga rum med gällande lagbestämmelser, särskilt sedan

efter omarbetning av kommunallagen strängare ansvarsbestämmelser kunna

införas i de av kommunerna antagna och av länsstyrelserna fastställda ordningsstadgorna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar örn att vitesförbud kan hos länsstyrelse

utverkas mot vissa tillställningar eller slag av tillställningar inom en kommun.

Ehuru länsstyrelsen icke direkt har något att erinra mot utsträckande

i viss omfattning av de för stad gällande bestämmelserna till landsbygden, anser

länsstyrelsen något verkligt behov härav icke för närvarande föreligga i

länet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, att ärendet med hänsyn till dess

svarlösta beskaffenhet blir föremal för utredning av sakkunniga.

Betänkligheter över huvud mot alltför långt gående bestämmelser hava från

flera håll uttalats.

Av vikt är, framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, att åt erforderliga nya

bestämmelser gives en sådan avfattning, att de icke vare sig direkt eller indirekt

kunna förhindra ett sunt och välordnat nöjesliv, varav landsbygdens ungdom

är i behov. »Flykten från landsbygden» torde hava orsakats ej minst av bristen

på förströelser därstädes.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att genom en strängare poliskontroll visserligen

en urartning av tillställningarna kan förhindras, men att någon verklig

förbättring ur sedlighetssynpunkt av danstillställningars följdverkningar ej

kan vinnas därmed. För åstadkommande av ett i verkligheten förbättrat sedlighetstillstånd

erfordras oundgängligen en intresserad och målmedveten medverkan

av befolkningen själv och dess sammanslutningar. Lämpligast synes

därför vara att uppbygga hela kontrollapparaten på folkets egen ansvarskänsla

och latu polismyndigheten hindrande ingripa blott när särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Enligt länsstyrelsens i Hallands län mening bör man, då det gäller att utforma

för landsbygden lämpliga bestämmelser, framgå med viss varsamhet.

Landsbygdens befolkning är i jämförelse med städernas vida mindre i tillfälle

att erhålla förströelse, och det är därför viktigt att icke av överdrivet nit beröva

densamma de nöjen som den kan hava, därest blott erforderlig kontroll

utövas över dessas beskaffenhet och över att ordning och sedlighet iakttages.

Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Värmlands län.

Bland de institutioner, som ansett behov av vidgade författningsbestämmelser

icke föreligga, är även styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Efter att hava erinrat örn gällande bestämmelser i ämnet framhåller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

15

styrelsen, att det synes otvivelaktigt, att jämlikt dessa bestämmelser tillräckliga

kontrollföreskrifter beträffande nöjeslivet på landsbygden kunna erhållas.

Bland annat har man att observera, att regeringsrätten godkänner t. o. m.

så vittgående bestämmelser i en kommunal ordningsstadga som att kommunalnämnd

skall ge tillstånd till danstillställningar, att dessa skola sluta å viss

tid, att tillträde icke må lämnas person under viss ålder, att danslokal skall

vara av viss beskaffenhet samt att anordnaren skall ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som meddelas för ordningens upprätthållande, såsom att bekosta

polisbevakning m. m. Förefinnes alltså i en kommun ett mera allmänt

känt behov av ingripande mot danstillställningar, så saknas icke möjligheter

till ett effektivt ingripande. Och man torde få utgå ifrån att det icke finns

någon kommun, där det bestämmande flertalet skulle sympatisera med och

vilja hålla örn ryggen anordnare av dylika tillställningar, som vore av verkligt

störande och skadlig natur. När tillika ansvarsbestämmelserna i de kommunala

ordningsstadgorna enligt den nya kommunallagen blivit strängare än förut,

kan man mycket väl låta sig nöja med den lagstiftning på ifrågavarande

område, som nu gäller. Man bör icke utan tvingande skäl inskränka den kommunala

självstyrelsen på ifrågavarande område för att utvidga de statliga polisorganens

befogenheter. Det vore sålunda, enligt styrelsens mening, icke

lämpligt att t. ex. generellt föreskriva, att länsstyrelsens tillstånd skulle inhämtas

för utövning av dansbanerörelse. Det kan heller icke vara till fördel

för saken att tillmötesgå polismyndigheternas önskemål att till dem under alla

omständigheter förlägga tillståndsprövningen för nöjestillställningar å landsbygden.

Ur ordningssynpunkt saknar polismyndighet redan nu icke möjlighet

att ingripa. Kommunalnämnden måste antagas äga möjlighet att även ur

andra synpunkter än ordningssynpunkt bättre bedöma förhållandena i orten

än den måhända avlägset därifrån boende polismyndigheten, vartill kommer,

att man, med kommunalnämnd såsom tillståndsgivare, kan förvänta ett intresse

för stadgandets efterlevnad, som eljest icke skulle förefinnas. Den självbestämningsrätt,

kommun nu har, att genom antagande av kommunal ordningsstadga

själv avgöra om kommunalnämnd eller polismyndighet skall ha

prövningsrätten i fråga, finnes ingen anledning att rubba. _

Sedan styrelsen för Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att

avgiva yttrande i den fråga, vartill jag kommer i nästa avdelning, nämligen

angående begagnande av allmän väg eller allmän plats å landsbygden, har styrelsen

i skrivelse den 5 mars 1932 begagnat tillfället att upprepa sina nyss

återgivna betänkligheter mot lagstiftning i nu förevarande fråga. Vad styrelsen

därvid anfört må — med uteslutande av vissa partier, som torde bero på

missförstånd av förslagets innebörd — här sålunda återgivas:

»Följden av _ ett stadgande sådant som det föreslagna blir, att för varje

annan tillställning än egentliga nöjestillställningar, såsom ideella folkrörelsernas

allmänna tillställningar — freds- och nykterhetsmöten, Röda korsföreningens

anordningar, skyttebasarer, idrottsuppvisningar m. m. av vad slag

det vara må — som icke kan hänföras till andaktsövning eller föreläsning vid

läroanstalt och som hållas på under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten

eljest har obehindrat tillträde, skall polismyndigheten lämna sitt

tillstånd för att tillställningen må få hållas.

Härigenom komme landsbygden att underordnas ett fullständigt polisvälde.

Den lagstiftningsrätt, som kommunerna jämlikt kommunallagen äga, blir,

beträffande rätten att antaga ordningsstadgor för nöjestillställningar, i hög

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

grad beskuren, och landsfiskalerna få avgörandet i fråga örn tillställningar,

som skola få hållas i en kommun.

Styrelsen kan icke finna, att behov föreligger för ett så vidsträckt utvidgande

av polismyndigheternas mflytande över ifrågavarande förhållanden å

landsbygden.»

Efter erinran örn innehållet i sitt yttrande över 1929 års promemoria fortsätter

styrelsen:

»Även örn nöjestillställningama på landsbygden icke alltid stå på den höga

nivå, sorni önskligt vore, så lärer dock icke ett avskaffande av den kommunala

tillsynen förbättra tillståndet i fråga. Polismyndigheten har redan nu plikt och

befogenhet att övervaka ordningen, och på platser, där ordningen i något avseende

brister, har ju landsfiskalen skyldighet att ingripa, och numera är det rätt

vanligt att vederbörande tillställare få bekosta särskild polisbevakning genom

härtill förordnade ordningsmän.

Distriktets landsfiskal kan ju genom avfordrande av rapporter från underlydande

fjärdingsman och tillförordnade ordningsmän hålla sig underrättad

örn tillståndet vid tillställningarna i fråga och saknar icke möjlighet med nu

gällande lagstiftning att ingripa, där behov härav föreligger.»

Såsom en särskild anledning, varför behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder

icke kunde anses föreligga, har man från vissa håll påpekat de resultat,

som redan med anlitande av nu gällande bestämmelser kunnat uppnås. Vad i

nämnda avseende anförts torde förtjäna närmare redogörelse.

Vid ett sammanträde inför länsstyrelsen i Jämtlands län den 20 december

1929 för överläggning örn bland annat kontroll över den offentliga dansen, till

vilket sammanträde kallats medlemmar av Östersunds magistrat, av barnavårdsnämnder,

kommunalnämnder, lärare och andra intresserade, hade ett stort

antal personer tillstädeskommit, och antecknades därvid såsom de närvarandes

enhälliga uppfattning, att behov av åtgärder mot den offentliga dansens oarter

gjort sig gällande både i staden och på landsbygden, i vilket avseende framhållits,

att viss maximitid för öppenhållande av dansbana, örn möjligt lika i angränsande

kommuner, borde bestämmas, att tillstånd skulle erfordras för anläggande

av dansbana, att förbud skulle meddelas för barn under viss ålder,

exempelvis 15—16 år, att besöka dansbana, oberoende av örn de åtföljdes av

föräldrar eller målsmän eller icke, att förbud skulle meddelas för förtärande

av spritdrycker vid dansbanorna och för berusade personer att uppehålla sig

därstädes, samt att för tillstånd till hållande av dylika tillställningar skulle

ställas såsom villkor att vid dansbanorna skulle finnas ordningsmän med polismäns

skydd och befogenhet. För vidtagande av dylika åtgärder hava två

vägar anlitats: antingen att varje kommun för sig besjutade att för kommunen

i dess helhet eller för någon del därav skulle tillämpas vad i § 13 andra stycket

i ordningsstadgan för rikets städer är stadgat därom att offentliga danstillställningar

icke få äga rum utan tillstånd av landsfiskalen i orten, vilken enligt av

länsstyrelsen meddelade direktiv plägar vid licensen foga sådana villkor att

de vid nämnda sammanträde uttalade önskemålen bliva tillgodosedda; eller

ock att vederbörande kommun antagit en kommunal ordningsstadga enligt kommunallagen.

Av länets 61 kommuner hade i november 1931 31 kommuner beslutat tilllämpning

av nämnda paragraf i ordningsstadgan och hade länsstyrelsen genom

beslut, som underställts Kungl.'' Maj :ts prövning, förordnat örn paragrafens

tillämpning inom nämnda kommuner. 6 kommuner hade antagit kommunala

ordningsstadgor, som av länsstyrelsen fastställts. Dessa ordningsstadgor hade

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

17

i huvudsak samma eller liknande bestämmelser, vilka vid sammanträdet inför

länsstyrelsen framställts såsom önskvärda.

Inom Södermanlands län har vid ett den 5 oktober 1929 hållet sammanträde

med representanter för ett flertal kommuner i orten, vid vilket sammanträde

även landshövdingen och landssekreteraren närvarit, diskuterats ett av tidigare

utsedda kommitterade upprättat normalförslag till nöjesstadga, som efter vissa

justeringar godkänts. Berörda normalförslag hade sedermera antagits i flera

kommuner, och det hade ansetts, att genom en stadga av sådant innehåll nöjeslivet

å landsbygden skulle kunna i avsevärd mån regleras inom den kommun,

för vilken stadgan skulle gälla.

I Blekinge län hava, efter samarbete i viss mån mellan länsstyrelsen och vederbörande

kommunala myndigheter, ordningsstadgor i huvudsaklig överensstämmelse

med ett normalförslag blivit antagna och av länsstyrelsen fastställda

för ett flertal (i maj 1930 för 21) av länets 36 landskommuner.

Inom Gävleborgs län hava intill april 1930 kommunala ordningsstadgor i huvudsaklig

överensstämmelse med ett av länsstyrelsen under år 1925 utarbetat

och kungjort normalförslag antagits i 19 av länets 48 kommuner, däri ej inräknade

fem köpingar, för vilka ordningsstadgan för rikets städer är gällande.

Jämväl inom andra län hava normalförslag till nöjesstadgor utarbetats av

länsstyrelserna.

Metoden att sålunda genom antagande av kommunala ordningsstadgor med

stöd av kommunallagen eller att med tillämpning av § 30 ordningsstadgan för

rikets städer erhålla lokalt gällande ordningsbestämmelser betecknas dock av

flertalet länsstyrelser såsom otillfredsställande.

Så länge kommunala ordningsstadgor icke gälla för alla kommuner, kvarstår,

framhåller länsstyrelsen i Södermanlands län, den stora olägenheten, att

ungdomen i en kommun, vars nöjesliv reglerats, med anlitande av numera tillgängliga

kommunikationsmedel med största lätthet förflyttar sig till kommun,

där nöjeslivet är oreglerat, och därigenom utsättes för de faror och frestelser,

man avsett att förebygga genom antagen ordningsstadga.

I ett flertal av landsbygdens kommuner inom Kalmar län hava visserligen

ordningsstadgor för nöjeslivet antagits och av länsstyrelsen fastställts, men

dessa stadgor äro av tämligen skiftande innehåll, och dessutom är prövningen av

ansökningar örn tillstånd till nöjestillställningama förbehållen kommunalnämnderna

i stället för vederbörande polismyndigheter, som eljest hava att svara för

den allmänna ordningen i orten.

De i Älvsborgs län antagna förslagen till ordningsstadgor hava företett en så

brokig mångfald av möjliga och omöjliga uppslag, att granskningsarbetet blivit

synnerligen betungande, särskilt med hänsyn därtill, att stadgorna måste antingen

oförändrat fastställas eller ock ogillas. För tids vinnande har visserligen

i praktiken ofta en anmärkningspromemoria uppgjorts och vederbörande

därefter beretts tillfälle att fatta det förnyade beslut i ärendet, vartill omständigheterna

kunde föranleda, men länsstyrelsens besvär har icke härigenom blivit

mindre. De mångskiftande bestämmelserna hava vidare, då man ju icke utan

nödtvång velat avvisa i och för sig möjliga föreskrifter, medfört den olägenheten,

att närliggande socknar beträffande en och samma sak beslutat olika

t. ex. i avseende å tiden för danstillställningars avslutande, vilket i sin tur

haft till följd folkvandringar från en socken med strängare bestämmelser till en

med mildare. Dylika oegentligheter bli naturligtvis än mer påfallande, då den

ena socknen har och den angränsande saknar ordningsstadga.

Enligt länsstyrelsens i Skaraborgs län mening motsvara de kommunala ordningsstadgorna

icke alltid det därmed avsedda ändamålet. Kommunalnämnden,

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 151 häft. (Nr ISSI) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

som ofta i dessa stadgor göres till tillståndsbeviljande myndighet, är ingalunda

alltid skickad att på tillfredsställande sätt handhava prövningen av frågor örn

tillstånd, och det har jämväl i länet yppats svårigheter att få till stånd en kommunal

ordningsstadga för nöjestillställningar, då de makthavande inom vederbörande

kommun motsatt sig införandet av bestämmelser i ämnet.

Kommunala ordningsstadgor äro, framhåller länsstyrelsen i Värmlands län,

örn de. än fylla en viktig uppgift, icke likformiga och verka för den skull icke

enhetligt. Deras värde för ordnande av nöjeslivet i allmänhet å landsbygden

minskas ock, så länge ännu återstår ett stort antal kommuner, för vilka sådana

ordningsstadgor icke antagits. I allmänhet tillgodose ej heller dessa stadgor

fordringarna i övervakningshänseende, enär det visserligen enligt stadgorna i

regel för anordnande av dans eller annan nöjestillställning fordras anmälan till

eller tillstånd av kommunal myndighet, men det icke åligger den kommunala

myndigheten att örn sådan anmälan eller tillstånd meddela underrättelse till vederbörande

polismyndighet.

Antagandet av kommunala ordningsstadganden för landsbygden är, framhåller

länsstyrelsen i Kopparbergs län, förenat med viss omgång. En annan olägenhet

med kommunala ordningsstadgor är därjämte, att de olika kommunernas

bestämmelser icke bliva enhetliga, och att desamma sakna större effektivitet

på grund av de låga bötesstraffen. (Sistnämnda yttrande hänför sig till

förhållandena före de nya kommunallagarnas utfärdande.)

Även örn för en viss kommun olägenheter av offentliga nöjestillställningar

kunna bliva delvis avhjälpta genom av kommunen antagna särskilda ordningsföreskrifter,

torde, framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län, olägenheterna

oförminskade kvarstå för kommuner, där dylika ordningsföreskrifter icke kommit

till tillämpning. Vidare kunna de av kommunen antagna ordningsföreskrifterna

vara av synnerligen växlande innehåll och således bereda polismyndigheterna

vissa svårigheter vid tillämpningen.

I ett år 1932 avgivet yttrande framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att

så länge någon föreskrift om tillstånd icke är allmänt gällande, det alltid bär

och där kommer att finnas kommuner, i vilka av ekonomiska eller andra skäl

inga ordningsföreskrifter finnas. Dit kommer då från andra håll med bilar

och bussar en publik av föga önskvärd beskaffenhet. En sådan dansbana, som

ofta ledes uteslutande efter förvärvssynpunkter, kan utöva ett skadligt inflytande

på nöjeslivet inom ett ganska vidsträckt område.

Att med hänsyn till dessa förhållanden en ny lagstiftning angående nöjeslivet

å landsbygden är erforderlig, framhålles av länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands

och Kopparbergs län ävensom av länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och

Västerbottens län. Mellan dessa länsstyrelser framträda emellertid skilda meningar

med avseende å det omfång, som bör givas åt en dylik lagstiftning. De

i förstnämnda grupp upptagna länsstyrelserna anse i första hand en särskild

ordningsstadga för landsbygden vara erforderlig, och vissa av dessa länsstyrelser,

nämligen länsstyrelserna i Hallands, Värmlands och Kopparbergs län ifrågasätta

bestämmelser av innehåll att dansbana, varmed enligt länsstyrelsens i

Hallands län mening bör förstås varje för offentlig dans mot avgift avsedd

lokal, icke må anläggas utan tillstånd av länsstyrelsen. Däremot anse länsstyrelserna

i Skaraborgs och Örebro län det tillräckligt, därest de nu i § 13 av

ordningsstadgan för rikets städer förekommande bestämmelserna angående dans

eller därmed jämförliga nöjestillställningar bliva gällande även för landsbygden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker i första hand utfärdande av föreskrifter

för landsbygden av ungefärligen liknande innehåll som i § 13 ordningsstadgan

för rikets städer. Skulle en tillämpning av detta lagrum'' i sin helhet

icke anses vara beträffande den rena landsbygden behövlig, bör lagstadgandet

enligt länsstyrelsens mening i huvudsak givas sådant innehåll, att i § 13 givna

bestämmelser rörande maskerad, bal m. m. bliva gällande även för landsbygden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i första hand, på sätt nyss nämnts, förordar,

att dansbanerörelse å landsbygden göres beroende av tillstånd av länsstyrelsen,

anser, att, örn denna anordning icke befinnes lämplig, man enklast

vinner det åsyftade målet genom att bestämmelserna i § 13 angående maskerad,

bal, lekstuga m. m. erhålla obligatorisk tillämpning även å landsbygden.

Statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård förordar bifall till det

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län år 1929 framlagda förslaget, enligt

vilket det skulle överlämnas åt länsstyrelsen att, därest inom en ort behov skulle

föreligga för särskild reglering av nöjeslivet, efter vederbörandes hörande förordna

därom.

I detta sammanhang torde böra omförmälas en av Sveriges tiv olid g ar ef år*

ening i februari 1932 till socialdepartementet ingiven framställning.

I anledning av de icke sällan förekommande klagomålen över att nöjeslivet

uppvisat tendenser, som medföra moralisk och ekonomisk skada särskilt för

ungdomen, har föreningen vid flera tillfällen övervägt vilka åtgärder, som

kunna vara lämpliga för motverkande av dylika tendenser. Föreningen är

nämligen på det klara med, att allt icke är som det borde vara, men kan icke

finna annat än att de missförhållanden, som förefinnas, lia sin orsak i att

åtskilliga av de personer, som ägna sig åt att arrangera nöjestillställningar,

begagna detta allenast såsom en täckmantel för allehanda illojala och t. o. m.

brottsliga förfaranden. Med dylika personer ställer sig föreningen givetvis

icke i något hänseende solidarisk. Tvärtom önskar föreningen, att åtgärder

vidtagas, som äro ägnade att skapa ordning och kontroll inom de grenar av

förvärvsverksamhet, åt vilka föreningens medlemmar ägna sig. Troligt är, att

åtminstone närmare 3,000 personer bedriva här åsyftad verksamhet, och det

torde icke behöva betvivlas, att det alldeles övervägande flertalet av dessa äro

lojala yrkesutövare. Dessa ha givetvis icke någon som helst anledning att

opponera sig mot en kontroll, som allenast syftar till att i möjligaste mån motverka

ljusskygga och skadliga förehavanden. _

I enlighet med vad sålunda anförts har föreningen ingenting att erinra emot,

att bestämmelserna i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer utsträckas till att

gälla även sådana områden å landsbygden, där stadgan för närvarande icke är

eller kan förklaras tillämplig. Vad som är av vikt, är emellertid, att föreningen

för utövande av sin lagliga näring icke skall behöva vara beroende av tillstånd

från de kommunala myndigheterna. Föreningen framhåller, att polismyndigheten

å varje ort torde vara den, som är bäst skickad att på ett objektivt sätt

bedöma, huruvida tillstånd till viss nöjestillställning bör meddelas, ävensom

att vid tillståndets meddelande bedöma, vilka ordningsföreskrifter som böra

givas.

För att underlätta myndigheternas kontrollåtgärder och för att möjliggöra

en såvitt görligt enhetlig praxis, föreslår föreningen tillika, att tillstånd till

nöjestillställningars anordnande i förvärvssyfte icke må meddelas åt annan än

den, som tillerkänts behörighet i dylikt hänseende av central, statlig myndighet,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 183.

Departe
ments
chefen.

förslagsvis kommerskollegium eller socialstyrelsen. Det synes föreningen, som

örn vissa av de bestämmelser, som inrymmas i det nyligen framlagda förslaget

till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, här kunna vinna

motsvarande tillämpning. Behörighet bör sålunda icke tillerkännas annan än

sådan person, som är lämplig att bedriva den verksamhet varom är fråga och

som genom intyg styrkt sin redbarhet och ordentlighet.

Den i skrivelsen hävdade meningen örn polismyndigheten såsom lämplig kontrollmyndighet

sammanfaller med vad statens t. f. inspektör för fattigvård och

barnavård i detta avseende anfört.

Enligt t. f. inspektörens mening vore nämligen de av länsstyrelserna ofta

fastställda bestämmelser, enligt vilka kommunalnämnden eller annat kommunalt

organ tillagts beslutande och kontrollerande myndighet vid anordnandet av

offentliga tillställningar, olämplig-a. De kommunala myndigheterna vore nämligen

knappast fullt opartiska vid avgörandet av dylika frågor, då det ju

vore kommunen, som uppbure nöjesskatt, varförutom nöjesarrangörer säkerligen

ofta direkt eller indirekt kunde öva inflytande på de kommunala organen.

T. f. inspektören biträdde därför den uppfattningen, att vederbörande landsfiskal

borde tilläggas ifrågavarande befogenhet. Landsfiskalen stöde nämligen

såsom den av staten tillsatta och avlönade, för ordningen inom orten ansvariga

polismyndigheten betydligt friare gentemot påtryckningar än vad ,

kommunalmännen i socknen gjorde. Dessutom hade landsfiskalen god kännedom

örn förhållandena i orten och örn dess befolkning.

Den förebragta utredningen synes giva vid handen, att det måste anses såsom

en påtaglig brist i gällande lagstiftning, att rätten att anordna offentliga

dans- och därmed jämförliga nöjestillställningar å den egentliga landsbygden

icke på något sätt reglerats genom allmän författning. Över huvud torde utgångspunkten

för nuvarande lagstiftning i detta ämne, vilken uppenbarligen

förutsätter en okontrollerad frihet såsom regel med lokalt gällande bestämmelser

såsom undantag, numera med hänsyn till ändrade tidsförhållanden vara

i behov av revision. Kommunikationsmedlens utveckling på landsbygden, den

därav följande lättheten att med anlitande av nutida resurser nära nog var

som helst anordna dans- och andra nöjestillställningar, den motsvarande lätthet,

varmed publiken kan infinna sig å dylika tillställningar eller förflytta

sig från den ena tillställningen till den andra, ett ofta yrkesmässigt utnyttjande

av dessa förhållanden; dessa och ett flertal övriga omständigheter, vilka

föranleda till att nöjeslivet på landsbygden erhållit en karaktär och en omfattning,

vartill någon motsvarighet tidigare icke förekommit, synas, jämte erfarenheten

av nu rådande allvarliga missförhållanden, utgöra fullgiltig orsak

till att detta nöjesliv icke längre kan från lagstiftningssynpunkt betraktas på

samma sätt som tidigare. Tidpunkten synes alltså vara inne att även beträffande

landsbygden i detta avseende ingripa genom allmänt reglerande bestämmelser.

Det lärer icke kunna med skäl sägas, att man därigenom skulle tillskapa

ur olika synpunkter mindre tilltalande tvångsbestämmelser. Fråga

är nämligen allenast örn att till riket i dess helhet utsträcka giltigheten av

vissa stadganden, som under lång tid tillämpats inom skilda områden av detsamma

och där ingått i det allmänna medvetandet. Vad styrelsen för landskommu
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

21

neraas förbund till hävdande av en motsatt mening i detta hänseende anfört

torde innebära överflödiga farhågor; styrelsen har heller icke åberopat någon

ogynnsam erfarenhet från de många landskommuner, där regler av det innehåll,

som nu förordas, sedan länge äro gällande. Då styrelsen förfäktar, att intet

bör åtgöras, må med skärpa erinras örn alla vittnesbörd beträffande de allvarliga

missförhållanden, som nu gällande system icke kunnat förhindra att uppkomma.

Dessa missförhållanden torde för övrigt, enligt vad i annat sammanhang

framgått, icke vara styrelsen främmande, och då måste väl den största

vikt fästas därvid, att de för ordningen ansvariga lokala myndigheterna nära

nog enhälligt anse, att en förbättring icke kan åstadkommas, därest icke genom

nya bestämmelser möjlighet till ett mera effektivt ingripande beredes.

Såsom skäl för att nu icke vidtaga någon åtgärd har också hänvisats

till de resultat, som kunnat uppnås med tillämpningen av gällande bestämmelser

i ordningsstadgan för rikets städer och i kommunallagen. Utan att underskatta

dessa resultat anser jag emellertid en fortsatt utveckling av detta system

med lokala bestämmelser icke önskvärd. I varje fall måste man nämligen

räkna med att det alltid kommer att återstå ett antal landskommuner, där av

ekonomiska eller andra skäl dylika bestämmelser icke antagas, ett förhållande,

som med hänsyn till nutida kommunikationsmedel är tillräckligt för att äventyra

effektiviteten av bestämmelserna i en vidsträckt omkrets av grannkommuner.

Men även i den mån bestämmelser av nu ifrågavarande slag skulle bliva

mera allmänt gällande, har man att räkna med flera olägenheter. Såsom sådana

äro, bortsett från den omgång och de svårigheter, varmed antagandet av dylika

bestämmelser är förenat, att anföra, bland annat, svårigheten att åt de lokala

ordningsstadgorna giva en formulering, som icke överskrider vederbörande kommuns

befogenhet och icke vid tillämpningen är onödigt betungande eller föranleder

missbruk, svårigheten att efter någon tids förlopp eller för personer, som

icke äro hemmahörande i vederbörande kommun — såsom t. ex. för innehavare

av kringresande nöjesföretag — konstatera, huruvida dylika bestämmelser

äro för en viss ort gällande och vilket det exakta innehållet därav är, olikformighet

i bestämmelser mellan olika orter, exempelvis angående stängningstid,

vilket kan framkalla intryck av godtycklighet och orättvisa samt ur konkurrenssynpunkt

medföra förluster för den missgynnade parten, o. s. v. Jag

kan för övrigt hänvisa till nyss återgivna uttalanden från åtskilliga länsstyrelser,

vilka med praktisk erfarenhet i ämnet avrått från att gå vidare på

den här åsyftade vägen.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag en allmänt gällande författningsbestämmelse

vara ägnad att bättre tillgodose behovet av reglerande åtgärder

än lokalt gällande stadgor, liksom en dylik bestämmelse synes komma

att vid sin tillämpning medföra mindre svårigheter än vad ett allmänt genomfört

system med sistnämnda slag av bestämmelser skulle komma att innebära.

Det sålunda föreliggande behovet av jämväl för landsbygden obligatoriskt

gällande bestämmelser torde kunna fullt tillgodoses, därest de i ordningsstadgan

för rikets städer § 13 förekommande bestämmelserna om maskerad, bal,

lekstuga m. m. erhålla tillämpning jämväl å de områden, där desamma icke nu

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

äro gällande. Därest så blir fallet, skulle tillställningar av omförmälda slag icke

fa anordnas utan tillstånd av vederbörande landsfiskal, vilken jämväl skulle

äga meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I de sistnämnda kunde inrymmas

eventuellt erforderliga bestämmelser angående tid för avslutande av tillställningarna,

ordningsvakter, förbud för minderåriga att närvara vid visst slag

av nöjestillställning m. m. Då ändamålet med dylika föreskrifter bland annat

är att tillgodose det behov av bestämmelser, som särskilda lokala förhållanden

kunna föranleda, lärer det ligga i sakens natur, att landsfiskalen före utfärdande

av sådana föreskrifter bereder kommunen tillfälle att, genom kommunalnämnden

eller annorledes, i detta avseende tillkännagiva sin uppfattning såväl angående

behovet därav som beträffande bestämmelsernas närmare innehåll. Det

kommunala intresset för dylika frågor, varom yttrandet från landskommunernas

förbund bär vittne, torde på denna väg kunna på ett verksamt sätt taga

sig utlopp. Att å andra sidan föreskrifterna, såvitt möjligt, för närliggande

orter äro av enhetligt innehall i sådana, ämnen, som icke röna inflytande av förhållanden

av nyss angiven art, är tydligen ett intresse av icke mindre vikt;

och det torde kunna förväntas, att länsstyrelserna för detta ändamål meddela

direktiv, i den mån detta befinnes erforderligt.

Av det anförda följer, att jag för min del ansett mig icke böra för närvarande

ansluta mig till det från ett flertal håll framförda förslaget örn en särskild, i

detalj gående ordningsstadga för landsbygden. I den del en dylik stadga

skulle beträffande nöjestillställningar av nu ifrågavarande slag komma att

innehålla bestämmelser, som ginge utöver vad som följer av en tillämpning av

omförmälda bestämmelser i § 13 i ordningsstadgan, synes den komma att ingripa

på detaljer, som torde böra bero på prövning av omständigheterna i det särskilda

fallet och regleras genom polismyndighetens försorg. Jämväl skulle den föranleda

till det i och för sig oriktiga förhållandet, att rätten att anordna nöjestillställningar

bleve å landsbygden underkastad större inskränkningar än i stad.

Ej heller är det för närvarande med hänsyn till gjorda erfarenheter enligt

min mening erforderligt, att än längre gående, från nu gällande rätt avvikande

bestämmelser meddelas, såsom i syfte att förbjuda anläggning av dansbana

utan särskilt tillstånd. Det vill förefalla, som örn uppkomna olägenheter

ur ordnings- och moraliska synpunkter vore av den art, att de borde kunna

bemästras genom mera utförda ordningsregler och ett effektivt övervakande av

dessas efterlevnad. Införande av ett koncessionssystem av ifrågasatt art i

syfte att så att säga ransonera tillgången till nöjestillfällen skulle dessutom

innebära anslutning till en helt ny princip på förevarande område. Det skulle

för övrigt bliva nödvändigt att förläna den blivande lagstiftningen civillags

karaktär och i övrigt at densamma giva en omfattning, som icke torde vara av

omständigheterna pakallad. Av liknande anledning finner jag mig ej heller

kunna för närvarande förorda en måhända i sig själv önskvärd reglering av

rätten att i förvärvssyfte anordna nöjestillställningar.

Från vissa håll har ifrågasatts, att hela § 13 i ordningsstadgan borde erhålla

tillämpning för den egentliga landsbygden. Ej heller en dylik lagstiftning är

emellertid enligt min mening av tillräckligt behov påkallad. Därest bestämmel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

23

serna om maskerad, bal, lekstuga m. m. i nämnda lagrum förklaras tillämpliga

å landsbygden, kan en ytterligare utsträckt tillämpning jämväl av paragrafens

innehåll i övrigt icke medföra annan verkan, än att jämväl bestämmelserna

örn anordnande av föredrag, skådespel, utförande av musik m. m. erhålla

obligatorisk tillämpning därstädes. Någon olägenhet av nu gällande bestämmelser

för landsbygden i avseende å sistnämnda slag av nöjestillställningar

lärer emellertid icke hava försports, och något behov av nya bestämmelser i

dessa avseenden torde således icke kunna sägas föreligga.

Beträffande en punkt av de nu förordade bestämmelserna, nämligen rätten

att meddela tillstånd till anordnande av nöjestillställningar av nu ifrågavarande

slag, en rätt som enligt förslaget skulle tillkomma landsfiskal, har från åtskilliga

håll ifrågasatts, huruvida icke kommunalnämnden finge anses bättre skickad

att utöva denna befogenhet. Särskilt har denna ståndpunkt bestämt intagits

av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. En bestämmelse

av sålunda åsyftad innebörd skulle emellertid innebära en avvikelse från såväl

ordningsstadgans bestämmelser som från den, såsom det vill synas, fullt

riktiga principen, att den myndighet, som närmast har att svara för ordningen

inom kommunen, även tillerkännes rätt att bestämma rörande tillstånd till anordnande

av sådana nöjestillställningar, som kunna innebära fara för densamma.

Då tillika landsfiskalen med hänsyn till sina allmänna befogenheter

synes vara bättre skickad att övervaka iakttagandet av meddelade ordningsföreskrifter

än vad kommunalnämnden är samt han i regel torde stå mera fri

från intressen i saken av olika slag, har jag för min del funnit övervägande

skäl tala för att icke göra någon avvikelse från vad som eljest enligt ordningsstadgan

gäller beträffande landsfiskals befogenhet i nu ifrågavarande

avseende. Jag erinrar emellertid örn vad jag nyss anfört därom, att ett betydande

inflytande på handläggningen av ärenden av ifrågavarande natur bör

förbehållas de kommunala organen.

På grund av vad sålunda anförts får jag i nu förevarande del förorda, att

vad i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer är stadgat beträffande rätten att

anordna maskerad, bal, lekstuga m. m. måtte förklaras skola gälla jämväl för

sådan del av landsbygden, varest nämnda stadgande icke redan på grund av

gällande bestämmelser är att tillämpa.

II. Fråga om reglering av rätten att för offentliga tillställningar på

landsbygden taga i anspråk allmän väg eller allmän plats m. m.

Enligt de föreskrifter angående offentliga tillställningar, som återfinnas i Inledning'',

ordningsstadgan för rikets städer § 13, föreligger i vissa fall skyldighet

att söka polismyndighets tillstånd till anordnande av dylik tillställning.

Sådan skyldighet grundas antingen på tillställningens art eller på beskaffenheten

av den plats, som för anordnande av densamma skall tagas i anspråk.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 183.

I det förra avseendet gäller, att nöjestillställning, som är att hänföra under

något av vissa i stadgan särskilt uppräknade slag, såsom maskerad, bal, lekstuga

m. m., icke må, där ordningsstadgan § 13 helt eller delvis är att tillämpa,

anordnas utan tillstånd av polismyndigheten.

I det senare avseendet stadgas, att polismyndighetens tillstånd erfordras till

anordnande av offentlig tillställning, som skall äga rum på gata, torg eller

annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket

allmänheten eljest har obehindrat tillträde.

En revision, på sätt nyss föreslagits, av för landsbygden gällande bestämmelser,

i syfte att vad som är stadgat beträffande rätten att i stad anordna

omförmälda slag av nöjestillställningar utsträckes att gälla för riket i dess

helhet, torde emellertid påkalla en granskning av spörsmålet, huruvida icke

jämväl sådana tillställningar, som å den egentliga landsbygden anordnas å allmän

väg eller å allmän plats, böra underkastas reglerande bestämmelser. Berörda

fråga har på grund härav upptagits av den inom departementet förordnade

utredningsmannen, kanslisekreteraren H. Berglund, som i sammanhang

därmed anfört, att en sådan granskning jämväl ur andra synpunkter syntes påkallad.

Då den snabbt försiggående utvecklingen å landsbygden föranlett, att

pa ett flertal områden förut bestående skillnad mellan stad och landsbygd försvunnit

ur lagstiftningen, syntes frågan, huruvida en dylik skillnad borde i

nu ifrågavarande avseende alltjämt bestå, icke böra i nämnda sammanhang

förbigås. Ur saklig synpunkt syntes vissa under senare år gjorda erfarenheter

antyda behovet av ändrade bestämmelser. Erinras finge jämväl, att nu berörda

spörsmål ur annan synpunkt, nämligen såsom utgörande en del av frågan

örn reglerande av den s. k. församlingsrätten, sedan åtskillig tid vore beroende

på Kungl. Maj:ts prövning, samt att detsamma jämväl till viss del, nämligen i

vad avsåge rätten att å den egentliga landsbygden anordna demonstrationståg

m. m., vid olika tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen.

Här sist avsedda spörsmål, nämligen rörande bestämmelser för tillställningar

a landsbygden a allmän plats eller allmän väg, utgör ett ämne, som sammanhänger

med från annan utgångspunkt verkställda utredningar. Jämlikt

Kungl. Maj:ts den 9 oktober 1931 givna bemyndigande har statsrådet och

chefen för socialdepartementet den 24 oktober 1931 tillkallat statssekreteraren

B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stockholms län E. W.

Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie doktorn S. Hansson

i Göteborg samt landssekreteraren, numera t. f. landshövdingen i Malmöhus

län H. P. Kjäll att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling

av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande ordningspolisens

och kriminalpolisens organisation jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål

ävensom med skyndsamt utarbetande av förslag i dessa ämnen.

Enligt direktiven för sist avsedda utredning hava utredningsmännen haft att

överväga bland annat utvidgning av ordningsbestämmelserna för landsbygden,

närmast i syfte att bereda större möjlighet än för närvarande till inskridande

i sådana fall, då medborgargrupper handla i tydligt syfte att förbereda eller

framkalla våldshandlingar eller störa samhällsfunktionerna. Under utred
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

25

ningsarbetet, i vilket tillika deltagit polismästaren i Stockholm E. S. Hallgren,

har beaktats det nyss antydda sambandet med utredningen rörande ändrade

bestämmelser i fråga örn nöjestillställningar. Sedan i anledning därav gemensamma

överläggningar ägt rum mellan utredningsmännen och Berglund, har

den sistnämnde såsom resultat av dessa överläggningar i samråd med utredningsmännen

utarbetat en promemoria jämte därvid fogat författningsförslag

(nedan benämnd 1932 års utredning) av huvudsakligen det innehåll, som i det

följande återgives.

Gällande lagstiftning angående allmänna sammankomster över huvud taget Gällande

innefattas dels i 10 kap. 15 § strafflagen och dels i §§ 13 och 30 ordnings- best^™™el‘

stadgan, vilka stadganden visserligen kunna sägas förutsätta rätten att an- j

ordna dylika såsom en i princip erkänd medborgerlig rättighet men icke inne- manna förbära,

något uttryckligt hävdande av densamma utan snarast äro att anse såsom fattnin9arvissa

i den allmänna ordningens intresse givna begränsningar av denna rätt,

avseende att förebygga dess missbrukande.

I sådant avseende föreskrives i strafflagen 10 kap. 15 §: 1. strafflagen

Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning örn allmänt10 kap'' 15 §•

eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten

upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller

eljest allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma myndighetens

bud i ty fall, straffes med böter.

Angående tillkomsten av ifrågavarande stadgande finnes i betänkandet angående

församlingsfrihet den 11 oktober 1919 en utförlig redogörelse, till vilken

hänvisas. I detta sammanhang må allenast uppmärksammas, att stadgandet,

som härleder sig från ett av 1862—1863 års riksdag fattat beslut, avviker

från närmast förut gällande bestämmelser, innefattade i förordningen d. 6

april 1849, såtillvida, att någon anmälningsskyldighet icke numera finnes

stadgad, vilket däremot var fallet enligt sistnämnda förordning. Jämlikt densamma

skulle nämligen offentlig sammankomst, vare sig å landet eller i stad,

anmälas hos offentlig myndighet så långt förut, att denna kunde därvid tillstädesvara,

örn den så ansåge nödigt.

Rätten att för anordnande av offentliga tillställningar på landsbygden taga 2. Ordningsi

anspråk allmän väg eller allmän plats bestämmes främst av omformälda be-stad0sc“3^ 13

stämmelse i ordningsstadgan § 13, vilken bestämmelse, på sätt närmare angives

i § 30 i samma förordning, kan bliva gällande jämväl för område utom stad.

I de delar, som i detta sammanhang hava intresse, innebära nämnda paragrafer,

såsom redan i annat sammanhang angivits, att var och en, som vill i stad

eller å dess område giva offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning,

konstridning, förevisa djur, konststycke eller annat dylikt, hålla konsert eller

eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla

allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning

vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av

vad beskaffenhet som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annor
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ledes kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat

sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten

eljest har tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten.

Är fråga örn maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,

akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa

jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum på gata, torg eller

annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket

allmänheten eljest Ilar obehindrat tillträde, skall polismyndighetens tillstånd

avvaktas, och är det förbjudet att, innan tillstånd meddelats, utlämna inträdeskort,

fordra, begära eller mottaga avgift.

Enligt § 30 gäller vidare, att vad i ordningsstadgan är föreskrivet örn stad

även skall i tillämpliga delar gälla för köping, hamn, fiskläge och annat ställe

med större sammanträngd befolkning, då länsstyrelsen, efter vederbörandes

hörande, sådant förordnar genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts

prövning, och skall länsstyrelsen i sammanhang härmed, efter det vederbörande .

blivit hörda, jämväl underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag örn vilka styrelser

eller myndigheter böra på sådant ställe fullgöra vad som i stad, enligt

stadgan, åligger magistrat eller annan lokalmyndighet därstädes, samt örn

dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning och vidden av deras befogenhet

uti ifrågavarande hänseende.

Länsstyrelsen äger jämväl, där omständigheterna därtill föranleda, att, efter

vederbörandes hörande, genom beslut, som underställes Kungl. Maj:ts prövning,

särskilt förordna, såväl att vad i § 13 är stadgat skall tillämpas å visst

område invid eller i närheten av stad, som ock att vad i samma paragraf är

stadgat beträffande maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller

dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med

dessa jämförliga tillställningar skall tillämpas »jämväl å annat område å landet

än förut nämnts; och tillkommer i förevarande fall landsfiskal enahanda

befogenhet, som enligt § 13 är i fråga örn stad tillagd polismyndighet därstädes.

I förhållande till vad som gäller beträffande nöjestillställningar föreligger

enligt § 30 den skillnad, att de i § 13 förekommande bestämmelserna om anordnande

av offentliga tillställningar å gata eller allmän plats kunna vinna

tillämpning å område utom stad allenast för det fall, att hela § 13 förklaras

tillämplig. Någon motsvarighet till den i § 30 förekommande bestämmelsen,

att allenast vad i § 13 är stadgat beträffande vissa slag av nöjestillställningar,

såsom maskerad, bal, lekstuga m. m., kan tillämpas å visst område på landet,

föreligger icke beträffande nu ifrågavarande slag av tillställningar. Rätten

att på allmän väg å landsbygden anordna sistnämnda slag av tillställningar

är alltså icke på grund av bestämmelserna i ordningsstadgan underkastad någon

inskränkning annat än för det fall, att tillställningen är avsedd att försiggå å

ort, varest antingen ordningsstadgan i dess helhet eller hela dess § 13 förklarats

tillämplig. Ort av förstnämnda beskaffenhet utgör emellertid municipalsamhälle;

och tillämpning av hela § 13 kan jämlikt § 30 allenast ske å sådant

område på landsbygden, som är beläget invid eller i närheten av stad. Å ort,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

27

som icke är att hänföra under någon av båda sistnämnda kategorier, är således

för närvarande rätten att för anordnande av offentliga sammankomster,

demonstrationståg eller andra jämförliga offentliga tillställningar taga i anspråk

allmän väg eller allmän plats icke underkastad någon inskränkning

på grund av innehållet av ordningsstadgan för rikets städer.

Av ordningsstadgans bestämmelser är i detta sammanhang jämväl att märka 3. Ordningssista

stycket av § 2, som, i vad här är av intresse, är av följande lydelse: stadgan § 2.

Bryter någon -— --; eller skulle åkande, ridande eller fotgängare genom

uppenbar vårdslöshet eller trots orsaka hinder eller uppehåll i rörelsen å

gata eller annan allmän plats, eller ock icke hörsamma de tillsägelser, som för

rörelsens ordnande och obehindrade gång därstädes eller till olyckors förekommande

honom meddelas av polisbetjäningen på stället, bote från och med

2 till och med 50 riksdaler.

Vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 innehåller vissa bestämmelser i ett när-4- ''Vägtrafikliggande

ämne, vilka dock äro meddelade uteslutande i trafikens intresse.

1 detta avseende stadgas bland annat:

2 §. Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som

till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda

hänsynsfullt mot andra vägfarande och vid vägen boende. Han skall efterkomma

polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när polisman

därtill giver tecken.

3 §. 2 mom. -— -----— ------ — -------

Gående bör iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och vid

vägkorsningar. Gående bör ej genom onödigt uppehåll å körbana hindra trafiken

därstädes med fordon. Han bör, då fordon nalkas, skyndsamt vika åt

sidan.

3 mom. För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer är

stadgat om trafiken å trottoar.

12 §. Vägfarande skall, då så ske kan, i god tid lämna fri plats för fordon,

inrättat för transport av sjuka samt för fordon, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall

eller av polistrupp, ävensom för likprocession och tågande militärtrupp.

Enligt landshövdingeinstruktionen den 10 november 1855, § 10, vilken järn- 5. Landslikt

övergångsbestämmelse till instruktionen för landshövdingarna i rikets instruktionen,

län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den 12 april 1918 (nr 198)

i förevarande hänseende fortfarande är gällande, kan länsstyrelse utfärda föreskrifter

för ordningens och säkerhetens upprätthållande samt härför stadga

erforderliga vitén i sådant fall, där ansvar icke är i lag bestämt. Stadgandet

gäller givetvis även för städerna men har sin största betydelse för den del

av landsbygden, för vilken någon tillämpning av ordningsstadgan icke blivit

bestämd.

Enligt § 20 i ordningsstadgan kunna i viss ordning särskilda ordningsföre- B. Lokala

skrifter, utöver vad ordningsstadgan eller lag och författning innehåller eller ”tämmelser

lämnar åt magistrat eller polismyndighet att närmare bestämma, för stad med- för Btad

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

delas i avseende å allmänna ordningen därstädes. På grund härav torde i så

gott som samtliga städer särskilda ordningsbestämmelser hava kommit till stånd.

Såvitt Stockholm angår föreskrives i för staden gällande särskilda ordningsföreskrifter

§ 6 mom. 5, att utan föregående anmälan hos polismyndigheten och

iakttagande av denna myndighets föreskrifter processioner eller andra sådana

tåg icke må anordnas på gata, dock att vad sålunda stadgas om anmälan icke

gäller begravningsprocessioner.

t) för lands- Jämväl för landskommun kunna i enlighet med vad därom föreskrives i

kommun, g oc}j gg gg • iagen om kommunalstyrelse på landet kommunala stadgor antagas

till främjande av bl. a. ordning och säkerhet inom kommunen. Något hinder

att däri upptaga bestämmelser i nu ifrågavarande ämne torde icke föreligga.

Tidigare Utredningen beträffande en ifrågasatt lagstiftning angående den s. k. föraykfr&ganf

samlingsrätten, d. v. s. angående omfattningen av och villkor för utA.

Såsom övande av den medborgerliga rätten att enskilt eller offentligt sammankomma

ingående i för vissa lagliga ändamål, har givetvis icke kunnat undgå att såsom en detalj

omreglerande av denna fråga behandla jämväl det nu ifrågavarande spörsmålet, huruvida och

av försam- under vilka villkor allmän väg eller allmän plats må tagas i anspråk för

hngsrätten. ratts utövande. För klargörande av vad i sistnämnda fråga förekommit

i nämnda sammanhang torde en kortfattad redogörelse för huvuddragen i utvecklingen

av frågan örn församlingsrätten få anses påkallad.

1. I riks- Till föremål för riksdagens prövning gjordes frågan örn församlingsrätten

agen'' vid riksdagarna 1890—1893, 1911, 1914, 1916 och 1918, men vid samtliga tillfällen

förföll densamma.

2- Fram- Sedan emellertid riksdagens justitieombudsman i en den 2 januari 1917

a KO. °V dagtecknad skrivelse för den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t måtte finna

framställningen föranleda, hos Kungl. Majit framhållit behovet av klarare,

tydligare och mera uttömmande lagstadganden rörande församlingsfriheten,

tillkallade chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 21 maj 1918 sakkunniga för att inom departementet biträda vid

upprättande av förslag till den nya lagstiftning och de ändringar av gällande

författningar, som kunde anses erforderliga för fastställande av församlingsfrihetens

grundsats och av de för dess genomförande nödiga ordningsföreskrifterna.

av K''°sit''ld sakWiSa Holmquist, Otto Holmdahl, G. Lidberg, Ivar Venner
sakkunniga.

ström och Viktor Larsson) avgåvo den 11 oktober 1919 betänkande i ämnet, innefattande

förslag till, bland annat, ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, lag

örn utövande av den svenska medborgare tillförsäkrade församlingsrätt, till ändrad

lydelse av 6 § i den s. k. landshövdingeinstruktionen ävensom av § 13 i

ordningsstadgan m. m.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 29

Holmdahl avgav ett från majoritetens förslag i vissa punkter avvikande särskilt

yttrande.

Till följd av remiss den 19 december 1919 avgåvos över de sakkunnigas

förslag utlåtanden av justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län ävensom av vissa underordnade myndigheter. Till

Holmdahls reservation anslöto sig därvid förutom vissa av sistnämnda myndigheter

länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län ävensom i allt väsentligt eller

alternativt — under förutsättning nämligen att vissa av dem mot de sakkunnigas

förslag framställda erinringar icke vunne beaktande vid förslagets

omarbetande — länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Värmlands

län.

Förslaget blev därefter föremål för bearbetning inom justitiedepartementet,

varvid utarbetades förslag till lag örn församlingsrättens utövande (nedan benämnt

justitiedepartementets förslag). Genom remissresolution den 10 juni

1920, vari angavs, att utlåtande skulle avgivas särskilt i vad rörde frågan örn

anmälningspliktens borttagande, infordrades utlåtanden över departementets

förslag från Överståthållarämbetet ävensom från poliskammare eller magistrater

i de större städerna.

Vad till en början angick formen för en lagstiftning i ämnet, föreslogo 1918

års sakkunniga, att genom stadgande i grundlagen — tillägg till § 86 regeringsformen

— församlingsrätten måtte uttryckligen lagfästas samt att därjämte

i en av Konung och riksdag stiftad lag närmare regler för församlingsrättens

utövande måtte meddelas.

Nämnda grundlagsstadgande skulle utgöra ett tillägg — 2 mom. — till § 86

regeringsformen, vilken paragraf avhandlar allenast tryckfriheten, avfattat

sålunda:

»2. Med församlingsrätt förstås svenska medborgares rätt att sammankomma

för behandling av allmänt eller enskilt ärende.

Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom

lag, som stiftas i den ordning § 87 mom. 1 stadgar.»

Beträffande stadgandets avfattning förklarade de sakkunniga, att de med

avvikelse från vissa tidigare i riksdagen framlagda förslag, i vilka ordet

»överläggning» använts vid församlingsrättens definierande, utbytt detsamma

mot ordet »behandling» i syfte att erhålla ett mera omfattande uttryck, varunder

kunde inrymmas jämväl en sammankomst för åhörande av ett politiskt

föredrag, även om ingen överläggning i vanlig mening förekomma, liksom ett i

visst syfte företaget demonstrationståg, även örn intet uttalande gjordes.

Mot den föreslagna avfattningen erinrades dels i Holmdahls reservation dels

ock i yttranden av åtskilliga länsstyrelser, att densamma icke kunde anses omfatta

även demonstrationståg.

Den föreslagna lagen om församlingsrättens utövande var avsedd att träda i

stället för 10 kap. 15 § strafflagen samt de bestämmelser i § 13 i ordningsstad
-

Formen för

en ny lagstiftning.

Innehållet av

a) Grundlagsstadgande.

b) Lag om

församlingsrättens

utövande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. May.ts proposition nr 183.

gan för rikets städer, som avse allmänna föredrag, allmänna sammanträden

eller andra tillställningar, till vilka allmänheten äger tillträde och som

hållas med stöd av den egentliga församlingsrätten. § 13 i ordningsstadgan

skulle enligt de sakkunnigas förslag efter den nya lagstiftningens ikraftträdande

innefatta bestämmelser endast angående offentliga nöjestillställningar.

förslaget1 be" Medan grundlagsstadgandet var avsett att omfatta alla slag av samman
handiade

komster, sorn ägde rum med stöd av församlingsrätten, därunder inbegripna

spörsmål, jämväl demonstrationståg, skulle emellertid lagen om församlingsrättens utövande

icke bliva så omfattande. Från lagens tillämpning skulle nämligen

undantagas vissa slag av sammankomster, beträffande vilka ordningsföreskrifter

ansetts dels icke för närvarande påkallade, dels böra meddelas, i den mån så

visade sig behövligt, genom särskilda i annat sammanhang givna bestämmelser.

De sammankomster, som sålunda skulle undantagas, voro:

1) enskilda sammankomster;

2) i lag påbjudna sammankomster, såsom kommunalstämma, valförrättning

o. d.;

3) sammankomster för övervarande av offentliga nöjestillställningar;

4) sammankomster för andaktsövning, d. v. s. sammankomster med stöd av

den religiösa församlingsfriheten;

5) sammankomster för åhörande av föreläsning vid läroanstalt, vetenskaplig

institution eller annan dylik inrättning;

6) vissa sammankomster, beträffande vilka finnas särskilda stadganden rörande

krigsmans rätt att deltaga däri.

Allmän Den föreslagna lagen örn församlingsrättens utövande skulle alltså gälla

^omst''" endast vissa slag av allmänna sammankomster, varmed enligt förslaget skulle

förstås sammankomst, till vilken allmänheten mot erläggande av avgift eller

utan sådan ägde tillträde.

Vad angår det närmare innehållet av de föreskrifter, som föreslogos beträffande

sådana allmänna sammankomster, varå lagen örn församlingsrättens utövande

skulle äga tillämpning, anförde de sakkunniga, att dessa föreskrifter

givetvis icke avsåge att göra några inskränkningar i församlingsrätten ur

synpunkter, som endast berörde denna rätt. De åsyftade uteslutande att reglera

sådana fall, då kollision uppstode mellan intresset att skydda församlingsrätten

å ena sidan och annat offentligträttsligt intresse å andra sidan. De sistnämnda

intressen, som därvid komme i fråga, vore huvudsakligen dels att

eventuellt förekommande lagstridigt förfarande beivrades och, i den mån

svensk rätt så medgåve, förebyggdes, dels att allmän ordning och säkerhet

upprätthölles.

Anmälan Med avseende å frågan, huruvida nu i ordningsstadgan §§ 13 och 30 förekomelier

tillstånd. man(je bestämmelser örn anmälan, respektive tillstånd såsom villkor för rätt att

anordna vissa tillställningar borde bibehållas, föreslogo de sakkunniga, att för

allmän sammankomst inomhus anmälan och för allmän sammankomst utomhus

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

31

tillstånd skulle erfordras, så framt sammankomsten anordnades i stad eller

annan ort, där ordmngsstadgan fpr rikets städer ägde tillämpning, men att

däremot, om sammankomsten anordnades annorstädes, anmälan eller tillstånd

icke skulle erfordras.

Såsom skäl för att dessa bestämmelser icke utsträckts att gälla jämväl ort,

där ordningsstadgan icke ägde tillämpning, anförde de sakkunniga, att det läge

i öppen dag, att intresset av den allmänna ordningens ock säkerhetens skyddande

vore starkare framträdande i stad än på landet; och, vad landsbygden

anginge, tillkomme även, på grund av större avstånd o. d., praktiska svårigheter

att på förhand anmäla varje sammankomst.

Reservanten Holmdahl ansåg den skillnad mellan stad och land, som de

sakkunnigas förslag i förevarande avseende bibehöll från gällande bestämmelser,

icke böra upprätthållas i en ny lag.

Syftet med anmälan örn sammankomsts hållande eller ansökan örn tillstånd

därtill vore, framhöll reservanten, att bereda vederbörande myndighet möjlighet

att förebygga uppenbart olagliga sammankomsters hållande och att

övervaka, att allmän säkerhet och ordning bland mötesdeltagarna iakttoges.

Samma skäl, som krävde anmälnings- och ansökningsplikt beträffande allmänna

sammankomster i stad, talade också för att denna plikt utsträcktes att

gälla jämväl sammankomster, som anordnades å landsbygden. I samma mån

industrien sökt sig ut till landsbygden, hade kring de industriella anläggningarna

uppvuxit stadsliknande samhällen, dit numera sammankomster för

behandling av politiska och sociala frågor i stor utsträckning förlädes. I

I de avgivna utlåtandena över de sakkunnigas förslag uttalade sig ett övervägande

antal myndigheter till förmån för enhetlig lagstiftning för hela riket

i nu ifrågavarande avseende.

I reservantens yttrande i denna del instämde, förutom myndigheter, som helt

eller i allt väsentligt biträdde hans reservation, länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs, Gotlands och Kristianstads län.

Justitiekanslersämbetet erinrade, att, därest meningen vore, att anmälan

eller tillstånd icke skulle erfordras för allmän sammankomst å landet — en

negativitet, för vilken icke förebragts någon närmare motivering — en uttrycklig

bestämmelse därom i lagen torde vara påkallad.

Överståthållarämbetet instämde i yttrande av polismästaren i Stockholm,

som ansåg förhållandena även på landsbygden böra regleras, ökat behov av

bestämmelser i detta hänseende förelåge även på landsbygden. Antagligt

vore, att den föreslagna skillnaden mellan stad och landsbygd skulle komma

att medföra olägenheter särskilt beträffande allmänna sammankomster utomhus

i omedelbart grannskap till en stads område.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärkte, att man enligt de sakkunnigas förslag

hade att för landsbygden i allmänhet räkna med frånvaro av alla i förväg

inskränkande bestämmelser, oaktat möjligheten att undertrycka yppade oordningar

där vore vida mindre än i stad. De praktiska svårigheterna med anmälan

vore icke oövervinneliga. I alla händelser vore det lättare att göra

anmälan än för ordningsmaktens representant att begagna sin rätt att närvara

vid allmän sammankomst, varom han ej ens ägde förvänta underrättelse, eller

att, sedan olagligheter uppstått, i tid komma till platsen för att stävja desamma.

Vidare erinrade länsstyrelsen, att giltighetsområdet för stadgandena i

förevarande avseenden enligt förslaget bleve beroende av administrativ pröv
-

Yttranden i

fråga om anmälan

eller

tillstånd.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ning på ett sätt, som syntes mindre väl överensstämma med den av de sakkunniga

valda utgångspunkten. Enligt de sakkunnigas förslag komme vidare de

områden, där allenast § 13 i ordningsstadgan förklarats tillämplig, att vara

undandragna tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, oaktat för sådana

områden hittills i avseende å allmänna sammankomster gällt detsamma som för

stad. Slutligen erinrade länsstyrelsen i detta sammanhang, hurusom det funnes

områden (§ 30 i ordningsstadgan) där för nöjestillställningar men icke för

andra sammankomster erfordrades anmälan eller tillstånd, vilket vore så mycket

betänkligare som svårighet i vissa fall kunde uppstå att avgöra, huruvida

en sammankomst utgjorde en nöjestillställning eller hölles med stöd av församlingsfriheten.

Skulle man, såsom de sakkunniga föreslagit, låta den yttre

formen ensam bliva avgörande, komme det att bliva mycket lätt att kringgå

ordningsstadgans föreskrifter, liksom även kommunala förbud mot vissa nöjestillställningar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordade, att skyldigheten att göra anmälan

om, respektive begära tillstånd till sammankomst utsträcktes att gälla även

landsbygden. Sammankomster, lika talrikt besökta som i stad, plägade förekomma

å landsbygden, och oordningar, vilka påkallade myndighets ingripande,

vore där icke uteslutna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Visserligen erfordrades för närvarande varken

anmälan eller tillstånd för landsbygden, men det kunde ifrågasättas, huruvida

icke utvecklingen och erfarenheten ådagalagt, att detta vore en brist, som

icke främjade allmän ordning och säkerhet. Länsstyrelsen funne det högst

otillfredsställande, örn i den blivande lagen icke inrymdes föreskrifter angående

anmälningsplikt eller skyldighet att begära tillstånd för sammankomst å den

egentliga landsbygden. Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke tillstånd

borde fordras även för sammankomster inomhus, då sådana kunde innebära

samhällsfarliga stämplingar i vida högre grad än sammankomster utomhus.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Erfarenheten syntes till fullo giva

stöd för den uppfattningen, att för landsbygden i dess helhet förelåge ett verkligt

behov av införande av anmälnings- eller ansökningsplikt rörande allmänna

sammankomster. Numera förekomme allmänna sammankomster i rätt stor

utsträckning på landsbygden även å orter, där ordningsstadgan icke ägde

tillämpning. Även beträffande dessa sammankomster syntes det för rättssäkerhetens

skyddande vara av synnerligen stor vikt, att åt polismyndigheten

bereddes möjlighet att förhindra hållande av olagliga sammankomster samt

att tillse, att allmän ordning och säkerhet icke äventyrades.

Länsstyrelsen i Örebro län ansåg det ovillkorligen nödigt, att bestämmelser

meddelades, som gåve myndigheterna tillfälle att övervaka ifrågavarande förhållanden

även å landsbygden. Förhållandena å landsbygden vore numera mångenstädes

sådana, att anledning icke förefunnes att vidare upprätthålla en

olikartad lagstiftning i ifrågavarande avseende mellan stad och landsbygd.

Framför allt skulle dock de föreslagna föreskrifterna ifråga örn stad säkerligen

komma att bliva ganska illusoriska, örn landsbygden undantoges från

lagens tillämpning, enär sammankomster, som kanske mest krävde övervakande,

helt säkert komme att förläggas utom ort, där lagen komme att_ gälla.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ansåg även landsbygdens församlingsliv

böra falla under lagen. Stora industrier och stadsliknande anläggningar växte

i våra dagar över allt på landsbygden upp med stor hastighet, en utveckling,

som icke syntes komma att avstanna utan tvärtom kraftigt fortskrida. Med

våra dagars snabba kommunikationsmöjligheter syntes framställningarna kunna

befordras och behandlas med tillbörlig snabbhet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: En så samhällsviktig angelägenhet som

församlingsrätten syntes böra ordnas efter för hela riket enhetliga linjer, därest

ej alldeles särskilda och tungt vägande skäl påkallade ett motsatt förfarande.

Sådana skäl hade enligt länsstyrelsens mening ej anförts. Lagens tillämpning

å landsbygden vore ett allmänt intresse. Med de utvecklade postförbindelser,

som landet numera erhållit och som årligen allt vidare utsträcktes, kunde svårigheterna

för anmälningspliktens fullgörande ej sägas vara oöverkomliga, och

allra minst kunde detta sägas vara fallet i de mera tätt bebodda delar av landsbygden,

där församlingsrättens utövande väl i huvudsak syntes ifrågakomma.

Dit hörde exempelvis sådana platser, där genom industriella anläggningar, såsom

sågverksdistrikten i Norrland och åtskilliga brukssamhällen i mellersta delarna

av landet, en tätare bebyggelse uppstått, vidare de större byarna och kyrkoplatserna

m. m. Vad mera avlägset liggande och glesare bebodda trakter anginge,

syntes frågan om avhållande av sammanträde, som folie under lagens

bestämmelser, av helt naturliga skäl ej uppkomma så plötsligt, att vederbörande

ej medhunne den föreskrivna anmälningspliktens fullgörande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrade, hurusom inom riket uppstått ett

flertal stora industrisamhällen, för vilka ordningsstadgan för rikets städer ej

vore gällande. Det kunde knappast med fog göras gällande, att intresset av

den allmänna ordningens och säkerhetens skyddande skulle vara mindre i dylika

samhällen än i våra många små städer med vida mindre befolkning. De

praktiska svårigheterna syntes i allt väsentligt bliva undanröjda därigenom,

att anmälan eller ansökan örn tillstånd finge insändas med posten. Länsstyrelsen

anslöte sig därför till reservanten Holmdahls särskilda mening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Det offentligträttsliga intresset att

förebygga eller beivra lagstridigt förfarande vid allmän sammankomst kunde

knappast för landsbygdens del, åtminstone icke under vissa omständigheter, anses

mindre viktigt än för städer och stadsliknande orter. Styrkan hos intresset

att å landsbygden skydda allmän ordning och säkerhet under numera förekommande

förhållanden vore ej sällan sådan, att detta intresse ej stöde mycket

tillbaka för motsvarande intresse i åtminstone en del smärre städer. Länsstyrelsen

erinrade därefter, till angivande av omständigheter av den art, länsstyrelsen

antytt, hurusom i den ångermanländska (nedre) Ådalen ett betydande

antal industriella anläggningar med lätta samfärdsleder sinsemellan vöre

belägna. Å olika platser förefunnes grupper av personer, som mera tillfälligt

ägnat sig åt där förekommande arbetsgrenar, och ej minst bland sådana

grupper förefunnes bestämda inslag av yngre, mera omogna och lättledda element,

vilka ej hunnit »slå rot» i bygden. Det vore förståeligt, att vid antydda

omständigheter befolkningen skulle på olika punkter förete en mera markerad

lättrörlighet och tillgänglighet för påverkan. Erfarenheter förelåge ock därom,

huru lätt och snabbt betydande folksamlingar — flera ^tusental personer —

kunde sammankomma till olika platser inom området ifråga. Icke för någon

del av detta område hade ortsförhållandena ansetts böra föranleda förordnande

örn tillämplighet av ordningsstadgan för rikets städer. Emellertid förelåge

här samma skäl för anmälan, respektive tillstånd för. allmän sammankomst

som i fråga örn ett flertal städer inom vårt land. Enligt länsstyrelsens mening

förlåge sålunda beaktansvärda skäl . för en utsträckning till landsbygden

av skyldigheten att anmäla, respektive avvakta tillstånd till allmän

.sammankomst. Skulle emellertid övervägande betänkligheter göra sig gällande

mot en dylik utsträckning till landsbygden i allmänhet, holle länsstyrelsen före,

att den föreskrift kunde införas, att vad som skulle gillia örn ort, där ordningsstadgan

agde tillämpning, också kom ine att gälla eller kunde bringas att gälla

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 151 haft. (Nr 183.) •>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

jämväl annat område, med avseende varå förhållanden av antydd art förefunnes

i mera utpräglad grad.

Med huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas förslag framställde följande

länsstyrelser vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Blekinge lån ansåg, att ordningsmakten på landsbygden

borde åtminstone erhålla kännedom örn sådana sammankomster, som företrädesvis

kunde vara ägnade att leda till för ordningen störande uppträden, nämligen

friluftsmöten och demonstrationer. För dylika borde stadgas anmälningsplikt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg bestämmelserna örn anmälan och tillstånd

lämpligen kunna begränsas till stad eller annan ort, där ordningsstadgan

gällde; dock ansåg länsstyrelsen myndighet böra tilläggas rätt att i fråga örn

allmänna sammankomster å landsbygden meddela förhållningsregler med avseende

å ordning och säkerhet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hemställde örn den ändring i de sakkunnigas

förslag, att med stad likställdes municipalsamhälle eller annan ort, som

vederbörande länsstyrelse i här ifrågavarande avseende förklarat skola likställas

med stad. Härigenom kunde skyldighet att anmäla, respektive söka tillstånd

till allmän sammankomst införas för sådana municipalsamhällen, stationssamhällen,

större brukssamhällen o. s. v., för vilka ordningsstadgan icke gällde,

varemot den s. k. rena landsbygden, där förhållandena vore sådana, att en anmälan

eller ett tillståndssökande beträffande sammankomster kunde bereda

vissa praktiska svårigheter, icke skulle komma under lagens tillämpning. I

allt fall borde, om bestämmelserna icke utsträcktes till landsbygden, i lagen

uttryckligen utsägas, att anmälan eller tillstånd icke erfordrades å andra än

i lagförslaget angivna orter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann mot förslaget intet att erinra och tillstyrkte,

att detsamma måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

é.Justitiede- Enligt justitiedepartementets förslag skulle anmälan örn allmän sammanParfärslagetS

komst inomhus icke erfordras, vare sig sammankomsten ägde rum å ort, där

ordningsstadgan för rikets städer ägde tillämpning, eller å annan ort. Däremot

skulle enligt departementets förslag (2 §) skyldighet att söka tillstånd

till allmän sammankomst, som hålles å allmän plats utomhus, eller till demonstrationståg

utsträckas att gälla icke endast i stad eller å annan ort, där ordningsstadgan

ägde tillämpning, såsom av de sakkunniga föreslagits, utan jämväl

å ort, där § 13 i samma stadga ägde tillämpning. Därjämte föreslog justitiedepartementet

under 3 § ett nytt stadgande av innehåll, att länsstyrelse

ägde, där omständigheterna därtill föranledde, förordna, att vad i 2 § stadgades

skulle äga tillämpning jämväl för annan ort än i samma paragraf sägs, att dylikt

förordnande skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,

samt att utan hinder härav länsstyrelsen ägde föreskriva, att förordnandet skulle

i avbidan på Kungl. Maj :ts beslut lända till efterrättelse.

Yttranden I de över justitiedepartementets förslag avgivna yttranden, i vilka nu ifrågaliäröyer.

varan(je spörsmål upptogs till behandling, avstyrktes emellertid departementets

förslag.

Poliskammaren i Norrköping biträdde Holmdahls reservation. Det nya

stadgandet i 3 § av departementets förslag kunde icke råda bot på de missför
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 35

hållanden, vilka kunde bliva en följd av att skillnaden mellan land och stad

principiellt bibehölles.

Magistraten i Örebro ansåg det näppeligen hållbart med en skillnad mellan

landsbygd och stad i förevarande avseende, då skillnad dem emellan i snart

sagt alla andra hänseenden, måhända snart nog även i domstolsväg bortfölle.

Egendomligt förefölle det också, att tillstånd skulle erfordras för allmän sammankomst

å ett stadsområde, men att den utan tillstånd skulle kunna hållas ett

steg därutanför. Grunden för bestämmelsen örn tillstånd — skyddande av allmän

ordning och säkerhet — vore ju för alla platser densamma, . och intresset

därför gjorde sig gällande i lika hög grad för landsbygden som i stad. 2 § i

departementets förslag borde därför avse även landsbygden och 3 § bortfalla.

Magistraten i Karlskrona: Den anordning, som det föreslagna stadgandet i

3 § innebure, skulle snart nog visa sig ineffektiv. Man kunde nämligen förutse,

att, örn ansöknings- och anmälningsplikten icke utsträcktes till landsbygden,

allmänna sammankomster, avsedda för invånare i städer och andra orter, där

lagen bomme att gälla, i stor utsträckning komme att förläggas utom städernas

och dylika orters områden men i omedelbar närhet av desamma, särskilt

då man ville undgå kontroll från vederbörande myndighets sida. I sådan händelse

komme de stadganden till förekommande av olagligheter och oordningar

å allmänna sammankomster, som lagförslaget innehölle, att bliva i hög grad

illusoriska.

Bland offentliga tillställningar, för vilkas anordnande allmän väg eller allmän

plats plägat tagas i anspråk, hava demonstrationstågen ur saväl allmän- (jen s. <•.

politisk som författningsteknisk synpunkt tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

Rätten till anordnande av sådana tillställningar är å den egentliga

landsbygden för närvarande, såsom redan förut framhållits, icke underkastad

inskränkning eller villkor av någon allmän i ämnet gällande författning. Varken

anmälan eller än mindre tillstånd erfordras sålunda för närvarande inom

sådan del av riket för rätten att för en dylik tillställning taga i anspråk allmän

väg eller allmän plats. Däremot hava demonstrationståg, som anordnas i stad

liksom å ort, varest antingen ordningsstadgan i sin helhet eller hela dess § 13

är att tillämpa, ansetts hänförliga under sådana offentliga tillställningar å

gata, torg, allmän plats etc., vilka jämlikt andra stycket av § 13 icke må anordnas

utan polismyndighetens tillstånd. Jämväl ur andra synpunkter kan å

dylik ort § 13 bliva att tillämpa på en tillställning av ifrågavarande slag, t. ex.

på grund av därvid hållet föredrag m. m. Orter av sistnämnda beskaffenhet

äro emellertid, såsom nyss framhållits, förutom städer och köpingar, endast sådana

municipalsamhällen, där ordningsstadgan är att tillämpa, och sådana invid

eller i närheten av stad belägna områden, å vilka § 13 i ordningsstadgan

förklarats tillämplig i den ordning, som angives i § 30 i nämnda stadga.

Förslag till en närmare rättslig reglering av rätten att anordna tillställningar

av nu ifrågavarande slag hava vid olika tillfällen och i skilda syften

framställts.

I motioner, som vid riksdagarna åren 1914 och 1916 väcktes angående skydd 1. ltikedagen

för församlingsrätten, hemställdes, att i grundlagsstadgande skulle under för- ,,-g^^kån"

samlingsrätten inbegripas jämväl rättigheten för svenska medborgare att »ge- det.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

2. 1918 års

sakkunniga.

Yttranden

över äakknnnigbetänkandet.

norn offentliga demonstrationståg under lagliga former giva uttryck för sina

uppfattningar i allmänna angelägenheter».

1914 års konstitutionsutskott yttrade sig icke om demonstrationsrätten och

medtog oj heller i sitt förslag till grundlagsstadgande det uttryckliga stadgande

härom, som i motionen föreslagits. 1916 års konstitutionsutskott gjorde

icke någon formulering av grundlagsstadgande i ämnet utan hemställde, att

detta måtte överlämnas åt Kungl. Majit. Emellertid hade tidigare — vid 1911

års riksdag — konstitutionsutskottet yttrat, att den s. k. demonstrationsrätten

vore ett från församlingsrätten skilt begrepp, som ej innefattades i den i 10 kap.

15 § strafflagen omförmälda rätten för menighet att sammankomma.

De sakkunnigas förslag till ändring av § 86 regeringsformen avsåg att under

grundlagsstadgandets skydd inrymma även demonstrationsrätten; och enligt de

sakkunnigas förslag till lag örn församlingsrättens utövande skulle beträffande

s. k. demonstrationståg i tillämpliga delar gälla vad i lagen stadgades örn allmän

sammankomst utomhus.

I denna del anfördes i de avgivna utlåtandena bland annat:

Polismästaren i Stockholm, vilkens yttrande Överståthållarämbetet åberopade,

ansåg det icke vara möjligt att låta den grundlagsskyddade församlingsfriheten

omfatta även demonstrationsrätten, åtminstone icke utan avskiljande

därifrån av vissa slag av demonstrationer. Lämpligast syntet vara, att hela

demonstrationsrätten behandlades för sig med tillämpning av andra regler än

dem, som vore avsedda för skyddande av församlingsfriheten. Polismästaren

ifrågasatte, huruvida det icke kunde anses både principiellt riktigt och även

av praktiska hänsyn lämpligt, att demonstrationsrätten såsom hittills reglerades

genom administrativa ordningsföreskrifter. Principiellt sett vore ju demonstrationsrätten

av väsentligt annan natur än församlingsrätten i egentlig mening,

för vilken yttrandefriheten eller det talade ordet väl vore att anse såsom det

väsentliga. Det syntes vara lämpligare att för demonstrationståg och dylikt

liksom för andra processioner giva bestämmelser i en administrativ författning,

som lättare kunde ändras efter utvecklingens behov.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förmälde sig icke kunna godkänna de sakkunnigas

uppfattning, att församlingsrätten inneslöte även den s. k. demonstrationsrätten.

Församlingsfriheten omfattade rätten för menighet att sammankomma

för åhörande av föredrag, för överläggning och för fattande av beslut; men

vore det fråga om att genom verkställighetsåtgärder av ena eller andra slaget

sätta i verket en sålunda eller annorledes beslutad opinionsyttring, syntes sådana

åtgärder väl snarast falla inom petitions- eller besvärsrättens område.

Rent praktiska hänsyn syntes göra det nödigt att icke inskränka den befogenhet,

polismyndigheterna för närvarande ägde med avseende å demonstrationsrättens

utövning, och att låta denna rätt fortfarande regleras genom bestämmelser,

meddelade i administrativ väg.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: För rätten att anordna demonstrationståg

borde gälla strängare bestämmelser än för anordnandet av sammankomster i

det fria. I fråga örn befogenheten att förbjuda dylika tåg syntes hänsyn

böra tagas jämväl till andra synpunkter än ändamålets laglighet och allmän

ordnings upprätthållande, såsom t. ex. till myndigheters rätt att vid fattande

av sina beslut vara fredade från direkta yttre påtryckningar, hänsyn till främmande

lands intressen m. m.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

37

Såsom redan i det föregående antytts, erfordras enligt gällande stadgande i

§ 13 i ordningsstadgan för tillställningar på gata, torg eller annan allmän plats

eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har

obehindrat tillträde, polismyndighetens tillstånd, varemot anmälan är tillfyllest

för tillställning inomhus eller under bar himmel å ställe, till vilket allmänheten

icke eljest har obehindrat tillträde. De sakkunnigas förslag innebar i denna

Särskild

fråga om

allmän sammankomst

eller demonstrationståg

å enskild

plats utomhus.

del en skärpning av gällande bestämmelser, i det att, såsom redan nämnts, tillstånd

skulle erfordras för allmän sammankomst utomhus, vare sig den ägde

rum å allmän eller enskild plats, varemot för sammankomst inomhus anmälan

skulle vara tillfyllest. Det hade, anförde de sakkunniga, i praktiken visat sig

vara svårt att göra en bestämd skillnad mellan enskild och allmän plats enligt

de i § 13 i ordningsstadgan angivna grunderna, och det syntes därför vara praktiskt

lämpligare att draga gränsen mellan sammankomster utomhus och sådana

inomhus, oavsett örn platsen vore enskilt område eller icke.

Justitiedepartementets förslag innebar i denna del den ändringen, att för allmän

sammankomst utomhus tillstånd skulle erfordras endast så framt den anordnades

å allmän plats. Då enligt departementets förslag anmälningsskyldigheten

helt och hållet borttagits, erfordrades alltså för allmän sammankomst å

enskild plats utomhus varken anmälan eller tillstånd.

I yttrandena över departementets förslag berördes denna punkt särskilt av

vissa myndigheter; men då för närvarande icke åsyftas någon ändring av gällande

rätt i enlighet med vare sig de sakkunnigas eller justitiedepartementets

förslag, lämnas innehållet i dessa yttranden därhän.

I en vid 1926 års riksdag väckt motion i första kammaren, nr 15, anfördes, 3- Riksdagen

att den bestämmelse i § 13 i ordningsstadgan, enligt vilken i stad allmän tillställ- kunnigning

på gata, torg eller annan allmän plats icke finge anordnas utan polismyn- betänkandet,

dighetens tillstånd, ansåges tillämplig å anordnande av demonstrationståg å

allmän plats inom stads område. Däremot funnes icke någon motsvarande

föreskrift på landsbygden. Förhållandena å stora delar av landsbygden vore

emellertid numera tämligen lika med dem i städerna. I närheten av många städer

funnes stora områden, där samma behov av ordningsföreskrifter förelåge

som för själva stadsområdena, och även på rena landsbygden hade det under

senare tider esomoftast förekommit, att stora demonstrationståg med hundratals

deltagare anordnats, vilka tillställningar i vidsträckt omfattning lett till

störande av den allmänna ordningen. Detta hade kunnat ske utan något tillstånd

av eller ens underrättelse till polismyndigheterna. Numera syntes även

på landsbygden hänsyn till den allmänna ordningen kräva, att sådana demonstrationståg

icke finge anordnas utan tillstånd av polismyndigheten. På grund

härav föreslog motionären, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om utfärdande av sådana föreskrifter, enligt vilka demonstrationståg och

därmed jämförliga tillställningar icke finge äga rum å allmän plats å landsbygden

utan tillstånd av polismyndigheten vid äventyr av böter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I anledning av motionen infordrade första kammarens första tillfälliga utskott,

till vilket motionen hänvisats, i vederbörlig ordning yttranden från samtliga

länsstyrelser. För egen del anförde utskottet (uti. nr 4) efter att hava

erinrat örn bestämmelserna i §§ 13 och 30 ordningsstadgan samt 7 och 74 §§ i

förordningen örn kommunalstyrelse på landet följande.

Ehuru sålunda redan nu vissa medel stå till buds för vinnande av motionens

syfte, har det övervägande antalet länsstyrelser tillstyrkt åtgärder i motionens

riktning. En del av dessa hava dock ansett det tillfyllest att i fråga

örn tillställningar av ifrågavarande slag stadga endast anmälningsskyldighet

till polismyndigheten. Såsom skäl för sitt tillstyrkande hava länsstyrelserna

därvid i allmänhet anfört, att de tillstyrkta åtgärderna vore av värde för upprätthållande

av ordning och säkerhet på landsbygden, varjämte av en del länsstyrelser

framhållits, att tillställningar av ifrågavarande slag ofta nog kunde

bliva hinderliga för samfärdseln å de allmänna vägarna, vilken i följd av automobilväsendets

utveckling numera allestädes vore synnerligen livlig.

Beträffande det sätt, på vilket motionens syfte skulle kunna förverkligas,

hava de flesta länsstyrelserna icke lämnat några direkta anvisningar. Några

av dem lia emellertid uttalat sig för att 2 mom. av § 30 i ordningsstadgan för rikets

städer måtte sålunda ändras, att länsstyrelsen skulle äga förordna örn

tillämpning av stadgans § 13 även för område å den egentliga landsbygden.

En av länsstyrelserna synes däremot ha ansett, att från ordningsstadgan för

rikets städer fristående bestämmelser vore erforderliga. Slutligen har från

vissa länsstyrelser gjorts gällande, att bestämmelser angående tillställningar

av ifrågavarande slag lämpligen skulle kunna intagas i den s. k. vägtrafikstadgan.

Det bör vidare erinras, att några länsstyrelser avstyrkt vidtagande av i motionen

föreslagna åtgärder. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands län ansett någon

anledning till åtgärder icke föreligga. Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt,

att det föreliggande spörsmålet borde upptagas till prövning först i samband

med en allmän ordningsstadga för rikets landsbygd och länsstyrelsen i

Västerbottens län har anfört, att man borde avvakta verkningarna av den nya

polislagstiftningen, varigenom polisbevakningen på landsbygden erhållit större

effektivitet än tillförne.

Av länsstyrelsernas utlåtanden synes det framgå, att det är önskvärt, att

polismyndigheten beredes större möjligheter i fråga om övervakande av allmän

ordning och trafik vid demonstrationståg och därmed jämförliga tillställningar

på allmän plats å landsbygden. Utskottet anser sig i anledning härav böra tillstyrka

vidtagande av åtgärder i motionens syfte, varvid utskottet dock framhåller,

att såsom villkor för avhållande av tillställning av ifrågavarande slag bör

fordras allenast skyldighet att i god tid förut göra anmälan hos polismyndigheten.

Utskottet förutsätter härvid, att motionens uttryck »därmed jämförliga

tillställningar» avser alla tillställningar, som föranleda större folksamlingar

och att med allmän plats avses plats, varom förmäles i 11 kap. 15 § strafflagen,

d. v. s. väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för den allmänna samfärdseln

eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion

hålles.

Huruvida den bestämmelse, som sålunda av utskottet förordats, bör komma

till stånd genom en fristående författning, avsedd att tillämpas på de områden

av landsbygden, där ordningsstadgan för rikets städer eller dess § 13 icke är

gällande, eller lämpligen kan inarbetas i annan författning, därom anser sig

utskottet icke böra meddela några anvisningar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att första kammaren

ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn utfärdande av sådana föreskrifter, enligt vilka demonstrationståg och

därmed jämförliga tillställningar icke finge äga rum på allmän plats pa landsbygden

utan föregående anmälan till polismyndigheten.

Vid utskottets utlåtande var fogad en så lydande av tre ledamöter avgiven

reservation:

»Då av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att något behov

av skärpta föreskrifter i de uti motionen berörda hänseenden i allmänhet

icke anses föreligga och då enligt vår mening av motionären inga särskilda

omständigheter angivits, stim påkalla en speciallagstiftning av i motionen tänkt

art, anse vi, att utskottet bort hemställa, att förevarande motion icke måtte

till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Utskottets hemställan bifölls av första hammaren med 48 röster mot 47.

Andra hammaren hänvisade, efter att hava erhållit del av första kammarens

beslut, ärendet till sitt tredje tillfälliga utshott, som med anledning därav i utlåtande,

nr 5, anförde:

Av länsstyrelsernas utlåtanden framgår, att 9 länsstyrelser ansett ett bestämt

behov föreligga för lagstiftning i ämnet, medan 13 stycken ej _ ansett

något större behov förefinnas och 2 förklarat, att intet behov av lagstiftning

kunnat påvisas. Då det gällt att taga ställning till motionen ha med olika motiveringar

9 länsstyrelser tillstyrkt bifall till densamma, medan ytterligare 9

förordat andra åtgärder av olika slag, i de flesta fall anmälan till polismyndighet.

3 länsstyrelser ha förordat undersökning och 3 ha avstyrkt.

En närmare granskning av de utlåtanden, som tillstyrka en skärpning av

lagstiftningen på det område, varom det här är fråga, visar, att den motivering,

som dessa utlåtanden på ett enda undantag när upptaga, icke bygger på

några konkreta fall. Det torde också förhålla sig sa, enligt vad utskottet har

sig bekant, att det under de senare åren endast i rena undantagsfall förekommit,

att tillställningar av den art, som motionen avser, vållat störningar i den

allmänna ordningen.

I likhet med vissa länsstyrelser vill utskottet påpeka, att ordningsstadgans

för rikets städer § 13 kan utsträckas att gälla även för område invid eller i

närheten av stad. Då därtill kommer, att varje landskommun enligt förordningen

om kommunalstyrelse på landet § 7 har rätt att i särskild ordningsstadga

upptaga anmälningsplikt av ifrågavarande slag, föreligger för utskottet ingen

anledning att tillstyrka ett biträdande av första kammarens beslut. Visserligen

skall dylik ordningsföreskrift för sin giltighet fastställas av Konungens

befallningshavande inom länet, men det är att förutsätta att, där behov påkallar

sådan ordningsföreskrift, ingen svårighet lärer föreligga att vinna fastställelse

å densamma.

Utskottet hemställde alltså, att andra kammaren icke måtte biträda första

kammarens i ärendet fattade beslut.

Fyra av utskottets ledamöter förenade sig örn en reservation, vari under hänvisning

huvudsakligen till den motivering, som av första kammarens första

tillfälliga utskott anförts, hemställdes, att andra kammaren ville besluta i likhet

med första kammaren.

Länsstyrelsernas av utskottet åberopade yttranden finnas såsom bilagor fogade

vid deras utlåtanden; och hänvisas i detta avseende till riksdagstrycket.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Vid ärendets behandling i andra hammaren beslöt denna bifalla utskottets

hemställan, till följd varav frågan förföll.

oeh^örsla- Efter en red°g°relse av nu angivna innehåll för vad i ärendet tidigare före
i

1932 ars kommit framlades i 1932 års utredning följande yttrande och förslag:

utredning. ^ Ben föreliggande frågan angående rätt att för offentliga tillställningar

a Ian ds bygden, förfoga över allmän väg eller allmän plats har, såsom av det

föregående framgår, redan förut i annat sammanhang bragts under offentlig

diskussion. Dels har den nämligen såsom en detalj ingått i frågan örn fullständig

lagstiftning angående församlingsrätten, dels har den bragts under

omprövning ^samband med en ifrågasatt reglering av rätten att anordna demonstrationståg

å landsbygden. •

gemenskap, samtliga dessa frågor äga, kan tydligen giva anledning

ifrågasätta, huruvida förstnämnda fråga lämpligen bör i detta sammanhang

självständigt upptagas till prövning. Mot ett dylikt förfarande kan

nämligen erinras antingen, å ena sidan, att frågan står i sådant sammanhang

med övriga frågor om församlingsrätt, att den icke bör upptagas annat än i

samband med en fullständig lagstiftning i detta ämne, eller, å andra sidan, att

den är altför omfattande för att icke till en början böra regleras endast i vissa

delar, exempelvis i fråga om demonstrationsrätten, innan den i nu föreliggande

utsträckning upptages till behandling.

Vidkommande^ det första av dessa alternativ må erinras, att en fullständig

lagstiftning angående församlingsrätten, såvitt av det föreliggande förslaget 1

detta ämne framgår, avser att fastställa omfattningen av denna rätt, regler

och villkor för dess utövande samt garantier mot intrång i densamma och sålunda

till omfattning och syfte väsentligen avviker från den nu ifrågasatta

bestämmelsen, som har till syfte allenast att fastställa, huruvida och under

Vllka allmän väg eller plats må å landsbygden tagas i anspråk för

offentliga tillställningar. Samma fråga har, såvitt stad angår, upptagits till

självständig behandling, och någon anledning till att nian icke, i vad avser

landsbygden, skulle kunna förfara på samma sätt torde icke föreligga. Erinras

ma jämväl, att rätten att förfoga över allmän väg eller allmän plats ur trafiksynpunkt

reglerats genom den i administrativ ordning utfärdade vägtrafikstadgan,

en reglering av samma rätt ur ordnmgssynpunkt torde därför jämväl

lämpligen kunna ske genom en i samma ordning utfärdad författning. För vinnandet

av praktiskt resultat i den nu föreliggande frågan skulle det givetvis

vara till stor olägenhet att göra densamma beroende av utgången av samtliga

andra i en lagstiftning angående församlingsrätten inneslutna frågor, med vilka

den icke har något nödvändigt inre sammanhang. Å andra sidan synes emellertid

en lösning av samma fråga i nu förevarande ordning kunna i sin mån bidraga till

lösningen av motsvarande spörsmål vid en reglering av församlingsrätten.

An mindre torde det få anses erforderligt att först upptaga den del av frågan,

som avser allenast demonstrationsrätt, innan en lösning av det nu föreliggande

ärendet i nyss angiven omfattning sökes. Att i lagstiftningen uppställa

särskilda regler för demonstrationståg å landsbygden, så att rätten till

anordnande av sådana skulle ställas under strängare bestämmelser än som gälla

beträffande andra offentliga tillställningar å allmän väg eller allmän plats,

torde icke nu kunna ifrågasättas, detta redan på den grund att det skulle innebära

en allt för stor avvikelse från motsvarande lagstiftning beträffande stad.

Vidkommande omfånget av de regler, som i detta sammanhang böra lippställas,

har under nyss omförmälda förarbeten ifrågasatts, att dessa regler skulle

bliva gällande icke allenast för offentliga tillställningar å allmän väg eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

41

allmän plats utan även för motsvarande tillställningar å enskilt område.

Emellertid synes anledning icke föreligga att i detta sammanhang meddela

mera omfattande bestämmelser än vad tillvaratagandet av de intressen, ordningsstadgan

avser att skydda, kräver. Med detta syfte synes förenligt, att

rätten till anordnande av offentliga tillställningar av det slag, varom nu bifråga,

det vill säga i huvudsak offentliga sammankomster och demonstrationer

å allmän väg eller allmän plats å landsbygden, inordnas under ordningsbestämmelser

av samma innehåll som i stad. Däremot synes det vara för samma syfte

främmande att i detta sammanhang ingripa mot offentliga sammankomster eller

offentliga demonstrationer å enskild plats, till vilka allmänheten eljest icke

Ilar obehindrat tillträde. En bestämmelse av sistnämnda innebörd synes snarast

vara avsedd att möta en fara, som skulle anses ligga i demonstrationseller

församlingsrättens utövande överhuvud taget, och innebära en principiell

avvikelse från nu för stad gällande bestämmelser i ämnet.

Därest, i enlighet med vad nu anförts, omfånget av de författningsbestämmelser,

som för ifrågavarande syfte böra meddelas, icke utsträckes längre

än till att avse en reglering av det här angivna spörsmålet, huruvida och under

vilka villkor allmän väg eller allmän plats å landsbygden må tagas i

anspråk för offentliga tillställningar, uppställer sig närmast frågan, huruvida

dylika tillställningar må anordnas allenast efter tillstånd a,v polismyndigheten

■— landsfiskalen — eller huruvida en anmälan hos samma myndighet bör i

detta avseende vara till fyllest. Till stöd för den senare uppfattningen

kan anföras, bland annat, att redan en anmälningsskyldighet, utformad i huvudsaklig

överensstämmelse med bestämmelserna i ordningsstadgan, skulle

komma att i jämförelse med nuvarande förhållanden innebära beaktansvärda

fördelar. I den mån en dylik skyldighet fullgjordes, komme den för anordnare

och deltagare i tillställning av nu ifrågavarande slag att utgöra en vägande

anledning att taga densamma i anspråk allenast för befrämjande av lagliga

ändamål, eftersom genom anmälningen för varje fall ordningsmaktens uppmärksamhet

i förväg riktats på tillställningen och en överträdelse av

lagligen gällande föreskrifter vid densamma kunde utsätta vederbörande för

lagliga påföljder. Med avseende å sättet för tillställningens förlopp komme

fullgörandet av en dylik anmälningsskyldighet tillika att medföra

den verkan, att polismyndigheten dels erhölle befogenhet att meddela ordningsföreskrifter,

som vore att iakttaga vid tillställningen, med skyldighet vid

laga ansvar för vederbörande att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse,

dels ock sattes i tillfälle att vidtaga i övrigt erforderliga åtgärder för

ordningens upprätthållande. Än vidare följer, därest ordningsstadgans bestämmelser

i nu ifrågavarande avseende bleve att tillämpa, att, därest en sålunda

föreliggande anmälningsskyldighet åsidosattes, för varje fall tillställningens

anordnare därigenom ådroge sig ansvar, ävensom att sammankomsten

finge av polismyndigheten upplösas med skyldighet för alla å stället församlade

att vid straffansvar på myndighetens uppmaning begiva sig därifrån.

Dessa omständigheter oaktat skulle emellertid bestämmelser av sist avsedda

innebörd tydligen bliva ofullständiga så till vida, som det skulle ankomma

på ordningsmakten att förordna allenast huru men icke huruvida allmän

plats eller allmän väg skall stå till förfogande för nu ifrågavarande ändamål.

Otvivelaktigt synes dock vara, att man har att räkna med situationer,

då det icke synes böra få ankomma uteslutande på deltagarna i en

tillställning av nu ifrågavarande art att avgöra, huruvida för densammas

anordnande allmän väg eller allmän plats skall tagas i anspråk.

Till sådana situationer synas vara att hänföra icke allenast de fall, då tillställning

är avsedd att äga rum för uppenbart olagligt ändamål, utan även

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 183.

sådana fall som att t. ex. en inom stad förbjuden tillställning i stället förlägges

till plats, belägen strax utanför stadens område, eller att tillställningen

skall äga ruin under sådana förhållanden, då redan dess anordnande kan innebära

fara för den allmänna ordningen, eller då den är avsedd att innebära ett

öppet eller förtäckt hot mot beslutande ansvariga statliga eller kommunala

myndigheter. Än vidare är i nu ifrågavarande avseende att räkna med sådana

fall, då tillställningen är avsedd att äga rum nå plats, som är olämplig

eller innebär fara, såsom t. ex. vid viktiga trafikpunkter eller å väg, som

korsas av järnväg eller annan trafikled, utgör del av hamnområde m. m.

Slutligen kan tillställning även vara avsedd att förläggas till uppenbart olämplig

tid, såsom t. ex. till samma tidpunkt som en redan förut kungjord tillställning

å samma plats i motsatt syfte eller vid tillfällen, som för anhängare av

en motsatt åskådning än den, som tillställningen är avsedd att giva uttryck för,

te sig såsom särskilt betydelsefulla. Att i dylika och flera liknande fall ordningsmyndigheten

å landsbygden icke skulle tillerkännas annan befogenhet,

än att vid mottagandet av anmälan örn en tillställning av omförmälda slag

meddela ordningsföreskrifter beträffande tillställningens förlopp, synes icke

vara tillfyllest.

Mot en bestämmelse av innehåll, att tillställning av nu ifrågavarande slag

icke må äga rum utan polismyndighetens tillstånd, kan icke med fog anmärkas,

att densamma kunde innebära fara för intrång i demonstrations- eller församlingsrätten.

Det må nämligen erinras, att i städer och stadsliknande samhällen

en bestämmelse av motsvarande innehåll sedan länge varit gällande samt att i

köpingar och municipalsamhällen, varest ordningsstadgan för rikets städer

är att tillämpa, landsfiskal redan enligt nu gällande rätt har sådan befogenhet,

varom nu är fråga, utan att, såvitt känt är, i någotdera fallet olägenhet

av ovan omförmälda slag därigenom uppstått. Syftet med den nu föreslagna

bestämmelsen är allenast att reglera den kollision mellan olika intressen, som

kan bliva följden av att för utövande av församlings- eller demonstrationsrätten

allmän väg eller allmän plats kommer till användning; och nied hänsyn

till att sådana vägar och platser avse att tjäna ett flertal samhälleliga intressen

torde det få anses såväl lämpligt som nödigt, att denna fråga hänskjutes

till offentlig myndighets avgörande. Däremot berör förslaget överhuvud

icke andra former för församlings- eller demonstrationsrättens utövande än de

nyss angivna. Offentliga tillställningar utomhus på enskild väg eller enskilt

område liksom offentliga tillställningar inomhus, vare sig desamma äga rum

i allmän eller enskild lokal, falla sålunda icke under den föreslagna bestämmelsen.

Erinras må slutligen, att landsfiskalen i sin tjänsteutövning står

under offentlig tillsyn och är underkastad laga ansvar, att varje av honom i

nu ifrågavarande avseende meddelat beslut kan överklagas hos länsstyrelse,

mot vars beslut åter talan kan fullföljas till Kungl. Maj:t, samt att dessa

förhållanden utgöra en ytterligare garanti mot missbruk av den befogenhet,

som i nu ifrågavarande avseende tillämnas landsfiskal. Reell betydelse synes

på grund härav icke kunna tilläggas ovan omförmälda invändning.

Ej heller synes detta vara fallet med det stundom gjorda påpekandet, att

den föreslagna bestämmelsen kunde bliva onödigt betungande för vederbörande

att iakttaga. De intressen, man därvid avser att skydda, kunna icke vara

andra än tillställningens anordnares, eftersom för varje fall en bestämmelse

av ovannämnda innebörd pålägger allenast denne förpliktelse att söka tillstånd

till densamma. Det är emellertid tydligt, att vilka personer eller vilka

föreningar man än räknar med såsom anordnare av sådana slag av tillställningar,

varom nu är fråga, kunna de tillfällen, då de avse att för tillställning

taga i anspråk allmän väg eller allmän plats, icke förekomma oftare, än att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 183.

43

det besvär, som iakttagandet av den föreslagna bestämmelsen från deras synpunkt

kan innebära, måste anses motiverat med hänsyn till de fördelar detsamma

från det allmännas synpunkt synes komma att medföra för ordningens

upprätthållande. Med nuvarande goda kommunikationer och postförbindelser

lärer ett ansökningsförfarande icke heller behöva föranleda tidsutdräkt.

Till de ur sålunda angivna sakförhållanden hämtade^ skälen för nyss omförmälda

ståndpunkt synes även kunna läggas det förhållandet, att införandet

av anmälningsskyldighet för sådana tillställningar å landsbygden, för vilkas

anordnande i stad tillstånd måste sökas, skulle innebära införande av en för

ordningsstadgans principer hittills främmande skillnad mellan stad och landsbygd.

Olikhet mellan dessa i fråga örn de bestämmelser, som gälla med avseende

å ordningens upprätthållande, har hittills förelegat allenast i den mån

landsbygden lämnats utan några som helst i ämnet gällande bestämmelser; men

i den mån sådana bestämmelser blivit därstädes tillämpliga, hava de varit av

samma innehåll i sak som beträffande stad. Iakttagandet av denna princip

synes vila på den fullt riktiga uppfattningen, att olikformiga bestämmelser

med avseende å ett och samma ämne icke böra utan vägande skäl förekomma

för skilda delar av landet. Det kan knappast vara lämpligt, att rätten till anordnande

av exempelvis ett offentligt demonstrationståg, som är avsett att

över allmän väg eller gata framgå från en plats utom stadsområde till en plats

inom staden eller tvärtom, skall i vad avser området inom staden vara beroende

av tillstånd, under det att beträffande det förra området anmälan skall

ske.

Enligt det i frågan om församlingsrätten avgivna sakkunnigförslaget borde

den skillnad, som i gällande rätt föreligger mellan offentliga tillställningar å

allmän väg eller annan allmän plats, å ena, samt dylika tillställningar å enskild

väg eller enskilt område, å andra sidan, försvinna samt skyldighet att söka

tillstånd i stället grundas på den omständigheten, att tillställningen vore avsedd

att äga rum utomhus. Detta förslag har av 1918 års sakkunniga förklarats

vara föranlett huvudsakligen av svårigheten att bestämma innebörden av uttrycket

»allmän plats». Emellertid lärer användningen av sistnämnda uttryck

knappast i detta sammanhang möta större svårigheter än vid tillämpningen av

de författningsrum i övrigt, i vilka det utan påtaglig olägenhet kommit till

användning. Då tillika, på grunder som ovan anförts, den omständighet, som

ur rättslig synpunkt torde böra i nu förevarande avseende tillmätas avgörande

betydelse, snarast synes vara den. huruvida tillställningen äger rum å allmänt

eller enskilt område, synes anledning icke föreligga att avvika från den hittills

tillämpade principen, enligt vilken, såvitt stad avser, skyldighet ^att söka tillstånd

föreligger allenast beträffande tillställningar, anordnade å allmän väg

eller allmän plats.

Under behandlingen i riksdagen av frågan om införande av bestämmelser

beträffande demonstrationsrätten anmärktes, att en lagstiftning i ämnet vore

förenad med svårigheter även ur den synpunkten, att det vore vanskligt att

avgöra vad som vore att förstå med demonstrationståg. Det må med anledning

härav erinras, att det för tillämpningen av de bestämmelser, som ovan

förordats, förutsattes icke allenast, att den demonstration, varom fråga är,

tiger rum å allmän väg eller å allmän plats utan även att densamma °år att

inbegripa under uttrycket »offentlig tillställning». Stadgandet kan sålunda

icke bliva tillämpligt å tillställningar, i vilka i princip endast en begränsad

krets äger deltaga, såsom till exempel å enskilda begravningsprocessioner, å

utflykter, anordnade för lärjungarna i en viss skola, o. s. v. Däremot synas

tillställningar, beträffande vilka någon begränsning av nyss angivet slag med

avseende å rätten att deltaga icke föreligger, vara hänförliga under nu ifråga
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

varande bestämmelse, oavsett den omständigheten att såsom anordnare av tillställningen

uppträda en eller flera enskilda föreningar.

Med avseende slutligen å formen för meddelande av bestämmelser av det i

promemorian sålunda förordade sakliga innehållet är det uppenbarligen önskvärt,

_ att desamma såsom innebärande att tillämpningen av vissa delar av § 13 i

ordningsstadgan utsträekes jämväl till område å landsbygden, där nämnda paragraf

icke förut är gällande, så nära som möjligt ansluta sig till ordningsstadgans

bestämmelser.

I anslutning till vad sålunda anförts framlades i 1932 års utredning utkast

till författningsbestämmelser av sådant innehåll, som i utredningen förordatsDessa

utkast, vilka i huvudsak voro av samma lydelse, som det förslag jag i det

följande förordar, avsågo alltså -—- förutom att inordna rätten att å den egentliga

landsbygden anordna maskerad, bal, lekstuga och ''jämförliga nöjestillställningar

under samma bestämmelser, som för närvarande gälla i stad —

en reglering av rätten att för offentliga tillställningar å landsbygden taga

i anspråk allmän väg eller allmän plats. Lämpligare än att utvidga ordningsstadgan

för rikets städer med ifrågavarande, för hela landsbygden generellt

gällande bestämmelser ansågs vara att upptaga dessa i en särskild författning.

Därav följde emellertid viss ändring i § 30 i ordningsstadgan.

Ftonledning *^ver ^ i 1932 års utredning framlagda förslaget hava till följd av remiss

av 1932års länsstyrelserna i samtliga län avgivit utlåtanden, vid vilka i vissa fall fogats

utredning, yttranden jämväl av landsfogden i länet eller annan myndighet. Yttrande har

tillika avgivits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Beträffande principfrågan, nämligen huruvida de för städer och stadsliknande

samhällen gällande bestämmelserna i nu förevarande ämne böra utsträckas

att gälla jämväl för landsbygden, har av de hörda myndigheterna allenast

länsstyrelsen i Jönköpings län givit uttryck åt den uppfattningen, att bestämmelser

i dylikt syfte icke vore erforderliga. Länsstyrelsen anser nämligen polismyndighets

tillstånd icke böra fordras till anordnande av demonstrationståg

och därmed jämförliga tillställningar utan finner det vara tillräckligt, att anmälan

om tillställningen göres i god tid före dess anordnande.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund torde anse, att ingen som

helst åtgärd erfordras; styrelsen har nämligen, vad särskilt angår den nu behandlade

frågan, i yttrande den 5 mars 1932 anfört i huvudsak följande:

»Att på landsbygden införa delar av ordningsstadgan för rikets städer på

sätt som föreslagits medför en mängd olägenheter och kommer att förskaffa

den lojala befolkningen obehag och trakasserier på grund av landsbygdens från

städerna mycket olika förhållanden.

Att en gårdsägare i en stad icke kan få upplåta sin tomt för ett offentligt

möte utan magistratens tillstånd, det kan vara begripligt. Tomtens lämplighet

som mötesplats kan vara beroende på dess läge m. m. Därtill kommer,

att invånarna i tättbebyggda samhällen äro omedelbart beroende av vad som

förekommer på öppna platser, då ju detta i olika avseenden kan verka störande

på omgivningen. Dylika förhållanden finnas ju inte på den glesbebyggda

landsbygden. Det kommer därför för den självägande bonden att verka som

en kränkning av hans enskilda rätt att han inte själv får bestämma, huruvida

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 183.

45

på hans mark skall få anordnas ett offentligt möte eller annan tillställning,

utan att tillstånd härtill skall sökas hos landsfiskalen.

En dylik ordning skulle jämväl förorsaka landsbygdens befolkning obehag

och komma att verka hämmande på de sunda folkröre^erna. Folkets obenägenhet

att ha alltför mycket med ordningsmakten att göra är på vissa trakter

påtaglig. Vidare får man räkna med landsbefolkningens mindre utvecklade

sinne för det formella, vilket gör att hellre än att utsätta sig för risken av att

brista i anmälan av ett offentligt möte, som skulle hållas i det fria, så låter

man mötet icke komma till stånd. Ur expeditionssynpunkt kunna också svårigheter

uppstå. Många platsers avlägsna läge i förhållande till landsfiskalskontoren

och landsfiskalernas inte alltid så snabba expedition komma säkert

mycket ofta att åstadkomma friktioner. Allt detta gör det mycket sannolikt,

att förslagets genomförande komme att verka hämmande på de kultureka rörelserna,

som egentligen äro de, som lia upptagit och utföra kampen mot de

osunda folknöjena. Det går emellertid icke att bekämpa de sämre nöjena med

förordningar och polismakt. Tillståndet i städerna, där ordningsstadgan länge

gällt, är icke idealiskt, och även örn anmälningspliktens utförande och tillståndsbeviljandet

går friktionsfritt, är detta dock blott en yttre form, bakom

vilken dölja sig missförhållanden, som icke stå landsbygdens efter.

Det kan icke vara riktigt att låta den andliga folkhälsan vara beroende av

polisorganisationen. Det är även fara värt, att polisväsendets impopularitet

på landsbygden stegras genom att fråntaga kommunerna deras självbestämningsrätt

på berörda område och lägga den i polismaktens händer.

Skulle det, på grund av omständigheter, som styrelsen icke anser sig böra

söka bedöma, vara behov av att införa bestämmelser för begagnande av allmän

väg eller annan allmän plats för offentliga tillställningar, så bör detta

dock kunna ske utan ett så vidsträckt ingripande i den församlingsfrihet,

landsbygden av ålder njutit.»

Med nyssnämnda undantag hava samtliga hörda myndigheter funnit bestämmelser

i ämnet av åtminstone den omfattning, förslaget avser, påkallade.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner ur såväl trafik- som ordningssynpunkt

de föreslagna författningsbestämmelserna lämpliga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller — under erinran att länsstyrelsen

i tidigare yttranden förklarat sig anse något större behov av utsträckning

av kontrollen över nöjestillställningar liksom å demonstrationer och därmed

jämförliga tillställningar icke föreligga för den egentliga landsbygden — att

länsstyrelsen på grund av det allt livligare deltagandet i politiska och sociala

strider även på landsbygden samt den hastiga utvecklingen i trafikhänseende,

som gör en snabb förflyttning av större folkmassor möjlig, anser en lagbestämd

ordning framför allt för demonstrationer och liknande tillställningar

numera vara behövlig även för landsbygden. Länsst5^relsen tillstyrker fördenskull

lagstiftning av det innehåll, som angives i förslaget.

Landsfogden i samma län framhåller, att det med hänsyn till den under

de senaste tio åren oerhört ökade trafikintensiteten å våra allmänna vägar

måste anses som ett rimligt krav, att polismyndigheterna i tid bliva underkunniga

om tilltänkta offentliga tillställningar av ett eller annat slag, i regel

åtföljda av eller bestående i folksamlingar, vilka äro avsedda att inkräkta

på allmänna vägars och platsers område. Någon fara för mannamån vid beviljande

av tillstånd torde icke vara att befara med hänsyn till att polismyndighetens

beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och därefter detta beslut hos

Kungl. Majit. Ett missförhållande, som genom tillståndsprincipen kunde förebyggas

men som nu ibland förekommer, vore seden, att då anhängare av en

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

viss meningsriktning arrangera ett möte eller en sammankomst å offentlig

plats, motståndare till denna meningsriktning å samma plats arrangera ett

möte alldeles i närheten av oell på samma tid som det förstnämnda.

De skäl, som ur ordnings- och säkerhetssynpunkt gjort det nödvändigt, att

det för anordnande av tillställning å allmän plats i stad kräves tillstånd av

polismyndighet, gälla, framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län, i lika mån

beträffande tillställningar å landsbygden. Någon anledning befara, att en

föreskrift, enligt vilken polismyndighets tillstånd skulle fordras för anordnande

å landsbygden av tillställning av ifrågavarande slag, kommer att för

vederbörande anordnare föranleda större praktiska svårigheter än motsvarande

föreskrift för stad, torde med nuvarande goda kommunikationsförhållanden

icke föreligga.

På de i utredningen anförda skäl och då enligt länsstyrelsens i Örebro län

erfarenhet ingen olägenhet med avseende å tillståndsförfarandet gjort sig gällande

inom de landskommuner i länet, där § 13 ordningsstadgan i dess helhet

är gällande, har länsstyrelsen funnit sig böra i sak förorda förslaget i nu förevarande

del.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att länsstyrelsen — som visserligen

tidigare, då fråga förevarit om reglering av nöjestillställningar å

landsbygden, varit något tveksam, huruvida icke kommunernas befogenhet att

fastställa ordningsregler för nöjestillställningar kunde anses vara i förevarande

hänseende till fyllest — med stöd av den utredning, som numera föreligger,

finner sig kunna tillstyrka förslaget.

Landsfogden i Kopparbergs län framhåller, att, då med hänsyn till den obetydliga

hjälp, som står till landsfiskalens förfogande för ordningens upprätthållande,

det är förenat med de största svårigheter för honom att hindra en

demonstration, som redan anordnats, att fortsätta, bör i lag bestämmas, att

en demonstration eller annan anordning icke må få företagas å allmän väg

eller annan plats på landsbygden utan att deltagarna av vederbörande landsfiskal

därtill erhållit särskilt tillstånd. Skulle sådant förvägras, bör landsfiskalen

förpliktas att omedelbart därom göra anmälan till länsstyrelsen med

angivande av skälen för beslutet för att länsstyrelsen må komma i tillfälle att

genast pröva beslutet.

Den efter tillkomsten av ordningsstadgan för rikets städer raskt utvecklade

industrien på rikets landsbygd har ej minst inom Gävleborgs län föranlett

uppkomsten av ett flertal folkrika industrisamhällen, för vilka ordningsstadgan

i dess helhet eller till någon del ej är gällande. Detsamma är förhållandet

med många av de rätt betydande samhällen, som med järnvägsnätets

uppbyggande uppstått vid järnvägsstationer på landsbygden. Under

sådana förhållanden och med hänsyn till senare tiders även eljest i hög grad

förbättrade kommunikationsväsende och därav orsakade stora rörlighet inom

befolkningen anser länsstyrelsen den fortfarande gällande olikheten emellan

stad och landsbygd på nu ifrågavarande område olämplig samt förordar en

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Beträffande landsbygden i Västernorrlands län är enligt särskilda förordnanden

13 § ordningsstadgan för närvarande tillämplig för fem municipalsamhällen.

För de till betydande antal förefintliga, nära varandra belägna

och synnerligen tättbebyggda industriområdena inom länets olika delar är

emellertid nämnda paragraf i ordningsstadgan icke tillämplig. Inom dessa sistnämnda

områden äro emellertid förhållandena i förevarande avseende tämligen

lika med dem i städerna, och avsaknaden för dessa områden av sådana

ordningsföreskrifter, som innehållas i § 13 ordningsstadgan, har vid flera tillfällen

visat sig vara en brist av betänklig art. Erfarenheten har nämligen

givit vid handen, att inom angivna med bekväma, talrika kommunikations
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

47

leder sinsemellan, belägna områden betydande folksamlingar lätt och snabbt

kunna sammankomma utan att vederbörande polismyndighet erhållit kännedom

därom i så god tid, att från dess sida ur ordningssynpunkt erforderliga

dispositioner kunnat medhinnas. Då sålunda enligt länsstyrelsens förmenande

behov otvivelaktigt föreligger jämväl för den egentliga landsbygden av föreskrift,

som stadgar skyldighet för anordnare av demonstrationståg och sammankomster

av här avsedd art att i förväg söka tillstånd därtill av vederbörande

polismyndighet för att sätta denna i tillfälle att bedöma örn och under

vilka villkor tillställningarna böra få äga rum, tillstyrker länsstyrelsen

oförbehållsamt, att den föreslagna författningsbestämmelsen snarast möjligt

utfärdas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att särskilt erfarenheter från senare

tider allt tydligare framhävt behovet av att ordningsmaktens inflytande och

uppsikt över allmänna nöjestillställningar samt offentliga sammankomster och

demonstrationer blir vidgat och förstärkt.

I korthet tillstyrkes eller lämnas förslaget utan erinran av följande myndigheter,

nämligen länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands ävensom

landsfogdarna i Södermanlands, Östergötlands, Hallands och Älvsborgs län.

Däremot hava i fråga örn förslagets principer vissa länsstyrelser funnit

den i förslaget iakttagna begränsningen, genom vilken § 13 i ordningsstadgan

blott i vissa delar skulle bliva gällande för landsbygden, innebära, att de nu

för landsbygden gällande bestämmelserna icke i tillräcklig omfattning utvidgas.

På många håll på landsbygden, där en tätare bebyggelse växer upp, råder

numera, framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, en viss obenägenhet mot tillämpning

av ordningsstadgans föreskrifter för stad enligt § 30. första stycket

i ordningsstadgan. Anledningen härtill är tydligen minskning i skattekraft,

vilken framkallar farhågor för utgifter, som skulle komma att vila å

invånarna och framför allt fastighetsägarna i ett municipalsamhälle. Följden

av denna inställning torde bliva en viss återhållsamhet vid tillämpningen av

nyss nämnda författningsrum. Å andra sidan är det uppenbart, att ^åtskillnaden

mellan de små städerna och ett stort antal samhällsbildningar på landsbygden

avtagit. Redan i 1926 års utredning omvittnades en sådan utveckling,

och densamma har sedan dess alltjämt fortgått särskilt under inflytande av

industrialiseringen och kommunikationernas förbättring. Frånvaron av ordningsföreskrifter

för landsbygden framstår därför som en besvärande brist.

Enligt länsstyrelsens uppfattning gäller detta både sådana fall, som avses

i första stycket av § 13 i ordningsstadgan och sådana, som höra under andra

stycket i samma paragraf. De förstnämnda omfattas emellertid icke av den

föreslagna nya kungörelsen. De komma således jämväl efter eventuellt ikraftträdande

av densamma att kunna underkastas ordningsföreskrifter allenast såvitt

området anses böra bilda ett municipalsamhälle eller är beläget invid eller

i närheten av stad. Men även på många andra platser på landet kan det vara

behövligt att offentliga tillställningar — med de undantag första stycket i

i; 13 anger — bliva anmälda för polismyndigheten, vilken därigenom erhåller

kännedom örn vad som sker och tillfälle att meddela erforderliga föreskrifter.

En sådan anmälningsplikt synes vara så mycket mera påkallad, som erfarenheten

tordt! hava visat, att ofta tillställningar enligt andra stycket sammanhänga

med (iller föranledas av tillställningar enligt första stycket. .Någon anledning

att befara, att första styckets tillämpning skulle medföra intrång på

yttrande- eller församlingsfriheten finnes icke. Erfarenheten från städerna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

alltsedan ordningsstadgans tillkomst torde bestämt tala i motsatt riktning.

Den ifrågasatta utsträckningen av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för

stad till riket i dess helhet bör således enligt länsstyrelsens mening gälla bela

§ 13.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser behovet av reglerande föreskrifter på

förevarande område i princip vara tämligen ensartat i stad och på landsbygden,

i följd varav bestämmelserna i § 13 i ordningsstadgan böra göras tillämpliga

även för landsbygden. Länsstyrelsen kan för sin del ej inse, att det föreligger

skäl att beträffande anmälningsskyldighet göra skillnad mellan stad

och land. Mot en sådan skyldighet kan enligt länsstyrelsens mening knappast

med fog åberopas, att den skulle bliva särskilt betungande för vederbörande

att iakttaga. Enligt den föreslagna ändringen av § 30 i ordningsstadgan skulle

anmälningsskyldighet beträffande inomhustillställningar kunna införas å landet

allenast för visst område invid eller i närheten av stad. Det torde vara

svårt att inse, varför områden närmast städerna skulle i detta avseende intaga

en särställning. Säkerligen kan antagas, att stadgandet sällan eller aldrig

skulle komma till praktisk tillämpning. Enligt länsstyrelsens mening löses

den föreliggande frågan naturligast och bäst genom att hela § 13 i ordningsstadgan

göres tillämplig för riket i dess helhet.

_ Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser den i 1932 års utredning hävdade meningen,

»att olikformiga bestämmelser med avseende å ett och samma ämne

icke böra utan vägande skäl förekomma för skilda delar av landet», på goda

skäl kunna utsträckas att gälla varandra närliggande ämnen, så att olikheten

mellan stad och landsbygd i fråga örn de bestämmelser, som gälla beträffande

ordningens upprätthållande, icke får förbli större än nödigt är, utan de i detta

avseende för stad gällande föreskrifterna i största möjliga mån utsträckas att

gälla även den för varje år mer och mer urbaniserade landsbygden. Länsstyrelsen,

som saknat en utredning örn möjligheten och behovet att, utöver vad

som nu föreslagits, låta § 13 i ordningsstadgan få giltighet även å landsbygden,

är för sin del benägen att icke desto mindre uttala sig för en dylik vidsträcktare

tillämplighet. Särskilt är det behovet av anmälningsplikt, som länsstyrelsen

anser lika trängande på landet som i stad. Därförutan kan ju icke

polismyndigheten tillfredsställande fullgöra sina skyldigheter i avseende å övervakandet

av allmän ordning och säkerhet.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar, att enligt förslaget till ändrad lydelse

av § 30 i ordningsstadgan länsstyrelsens befogenhet att förordna om utsträckt

tillämpning av § 13 fortfarande skulle begränsas till att gälla endast visst område

invid eller i närheten av stad. Med den utveckling till koncentrerade bebyggelser

vid vissa platser å landsbygden, som alltmera gör sig gällande, anser

länsstyrelsen det skäligen omotiverat att bibehålla grannskapet till stad såsom

en förutsättning för dylikt förordnande. Ehuru denna fråga icke har direkt

samband med de i förslaget behandlade, synes det lämpligt att nu upptaga densamma,

då § 30 i ordningsstadgan i allt fall skall ändras. Länsstyrelsen vill

därför förorda sådan ändring i förslaget, att orden »å visst område invid eller

i närheten av stad» utbytas mot »å visst område å landet».

Frågan om omfånget av det område, inom vilket de föreslagna bestämmelserna

skulle bliva tillämpliga, har i vissa yttranden närmare berörts.

Det i 1932 års promemoria använda uttrycket »allmän plats» måste, framhåller

länsstyrelsen i Älvsborgs län, såsom av den föreslagna lagtexten framgår,

anses inbegripa jämväl »annat under bar himmel beläget ställe, till vilket

allmänheten eljest har obehindrat tillträde». Den utvidgning begreppet allmän

plats sålunda erhåller, gör emellertid, enligt länsstyrelsens mening, gränsen

mellan allmän och enskild plats så pass obestämd, att länsstyrelsen är tvek
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

49

sam, huruvida icke praktiska skäl få anses tala för att låta de strängare bestämmelserna

i ordningsstadgans § 13 gälla alla offentliga tillställningar utomhus.

Däremot delar länsstyrelsen helt den i promemorian uttalade meningen,

att offentliga tillställningar å allmän plats på landsbygden må anordnas allenast

efter tillstånd av polismyndigheten och att sålunda blott anmälan hos samma

myndighet icke bör vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, örn ej definitionen å det område,

för vilket den föreslagna bestämmelsen är avsedd att gälla, borde bringas i

överensstämelse med 11 kap. 15 § strafflagen.

Länsstyrelsen i örebro län anser, att då olika uppfattning kan råda, i vad

mån ett område å landsbygden är att anse såsom allmän plats, likasom huruvida

ett område under bar himmel kan anses vara sådant, att allmänheten därtill äger

obehindrat tillträde, det vore önskvärt att, örn möjligt i författningen men i

varje fall i motiven, närmare upplysning i detta hänseende lämnades till ledning

vid författningens blivande tillämpning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar sig förutsätta, att förslaget

inbegriper enskild väg och annat enskilt område. Skulle så ej vara fallet, vill

länsstyrelsen framhålla angelägenheten av att den föreslagna föreskriften ändras

i enlighet därmed.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tillstyrker, att förslaget lägges till

grund för lagstiftning i ämnet, ifrågasätter, huruvida icke i samband därmed

lindring bör införas i fråga örn avgifterna för bevis rörande tillstånd till offentliga

föreställningar.

Frågan huruvida antagandet av bestämmelser av det innehåll, som åsyftas

i förslaget, gör det nödvändigt att meddela övergångsbestämmelser för reglerande

av förhållandet till gällande kommunala ordningsbestämmelser, har dryftats

av ett par länsstyrelser.

Vid bifall till förslagen komma i många fall, framhåller länsstyrelsen i

Södermanlands län, bestämmelserna i den nya författningen att konkurrera

med vissa bestämmelser i ordningsstadgorna, i vilka såsom regel finnes stadgat,

bland annat dels att tillstånd till anordnande av vissa nöjestillställningar skall

sökas hos kommunalnämnden och således icke hos vederbörande landsfiskal,

dels att det är förbjudet att anordna danstillställning å allmän väg inom kommunen

eller å dylik väg utföra musik i och för anställande av dans, dels att

överträdelse av ordningsstadga straffas med böter till belopp, därest det är

fråga örn ordningsstadga, som antagits före år 1931, av 20 kronor, då däremot

böterna enligt kungörelserna skulle bliva från och med 5 kronor till och med

100 kronor, dels ock att kommunalnämnden äger att för erkänd stadgeöverträdelse

ålägga böterna, därest icke den tilltalade nekar till gärningen, varemot

enligt förslaget beivrad förseelse alltid blir domstolssak. Till förekommande

av tveksamhet vid dylika fall av konkurrens bör måhända enligt länsstyrelsens

mening givas något stadgande, av innehåll exempelvis att, därest bestämmelse i

kungörelsen står i strid mot i vederbörlig ordning antagen och fastställd kommunalstadga,

skall kungörelsens bestämmelse gälla, eller att, därest bestämmelse

i kommunal stadga står i strid mot kungörelsen, sådan bestämmelse skall

vara utan verkan.

Liknande synpunkter framhållas av länsstyrelsen i Östergötlands lån, som

i samband därmed även ifrågasätter, huruvida icke länsstyrelsens behörighet

att, då allmän ordning och säkerhet så kräver, förordna om fridlysning av visst

område, bör sanktioneras genom något mera direkt och klart stadgande än den

i övergångsbestämmelserna till gällande landshövdinginstruktion givna hänvisningen

till § 10 i 1855 års landshövdinginstruktion.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 181 haft. (Nr 188.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Departe
ments
chefen.

yad slutligen deri formella avfattningen av förslaget till bestämmelser angår

bär länsstyrelsen i Örebro län ansett att, därest bestämmelser för landsbygden i

förevarande hänseende meddelas, detta torde böra ske genom direkta föreskrifter

och icke genom hänvisning till vissa stadganden i ordningsstadgan för rikets

städer.

Med anledning av den i utredningen hävdade meningen, att demonstrationståg

vore hänförliga under sådana offentliga tillställningar, vilka jämlikt andra

stycket av § 13 i ordningsstadgan icke må anordnas utan polismyndighetens

tillstånd, har av en länsstyrelse påpekats, att i juridisk litteratur en motsatt

uppfattning uttalats i åtminstone ett fall.

Rörande behovet av ändrade bestämmelser hava samtliga de myndigheter,

som på de särskilda orterna hava att svara för ordningens upprätthållande, varit

ense. Att en motsatt uppfattning intagits av styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund kan vid sådant förhållande icke rubba min uppfattning

örn önskvärdheten av att en lagändring kommer till stånd. En jämförelse mellan

nämnda yttrande och vad jag i övrigt förut här anfört lärer för övrigt giva vid

handen, att styrelsen delvis bygger sin uppfattning på misstag rörande förslagets

innebörd — ingen tänker sålunda t. ex. på att hindra en bonde att på

mark, som eljest icke är upplåten till obehindrat tillträde för allmänheten, anordna

vilka möten som helst. Att de kulturella intressena skulle kunna lida

allvarligt avbräck av skyldigheten att iakttaga en enkel formalitet lärer för

övrigt vara att misskänna styrkan och allvaret hos desamma. En hänvisning

till förhållandena i städerna, där ordningsstadgan nu varit gällande i över 60

år utan att, såvitt kunnat förmärkas, medföra dylika kulturella skadeverkningar,

borde för övrigt vara tillräcklig för att bemöta de här avsedda uttalandena.

Vad härefter angår de grunder, på vilka en författningsändring i nu ifrågavarande

ämne bör byggas, har, såsom av den lämnade redogörelsen för myndigheternas

yttranden framgår, allenast en länsstyrelse givit uttryck för den

meningen, att bestämmelserna i ämnet kunde göras mindre omfattande än vad

som för stad är gällande, i det att enligt länsstyrelsens uppfattning endast anmälan

till och således icke tillstånd av polismyndigheten borde föreskrivas såsom

villkor för rätt att anordna nu ifrågavarande slag av tillställningar på gata,

torg eller annan allmän plats m. m. övriga i ärendet avgivna utlåtanden innefatta

däremot uttryck för en enhällig mening, att åtminstone bestämmelser

av det innehåll, som i 1932 års utredning föreslagits, vore erforderliga även

för landsbygden. Enligt vissa länsstyrelsers uppfattning äro än längre gående

ordningsföreskrifter erforderliga; jämväl de i § 13 i ordningsstadgan förekommande

bestämmelserna örn anmälningsskyldighet borde enligt sist avsedda

länsstyrelsers mening utsträckas att gälla för landsbygden, och i följd härav

borde hela nämnda paragraf bliva tillämplig därstädes.

För min del har jag funnit vad i nämnda avseenden anförts icke innefatta anledning

till avvikelse från den ståndpunkt, som hävdats i 1932 års utredning och

till vilken jämväl det övervägande flertalet av i ärendet hörda myndigheter an
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 183.

51

slutit sig. Gentemot uppfattningen, att allenast anmälan borde vara tillräcklig

för rätt att anordna omförmälda slag av demonstrationståg m. m., tillåter jag

mig hänvisa till de skäl, som i 1932 års utredning anförts till ådagaläggande av

att en sådan skyldighet icke synes vara tillfyllest. I fråga åter örn den mening,

som velat till landsbygden utsträcka jämväl de i § 13 i ordningsstadgan

förekommande bestämmelserna örn anmälningsskyldighet, torde jag kunna åberopa

vad jag i motsvarande sammanhang anfört vid behandlingen i det föregående

av frågan om nöjestillställningar. Härtill bör i detta sammanhang

läggas, att en anmälningsskyldighet beträffande tillställningar å landsbygden

ofta nog i realiteten skulle bliva mera betungande än motsvarande skyldighet

beträffande tillställningar i städer och stadsliknande samhällen.

I detta sammanhang må även erinras, att införandet av en så vidsträckt anmälningsskyldighet,

som i sistberörda förslag ifrågasatts, i viss mån skulle innebära

återgång till ett tidigare i svensk rätt prövat men sedermera övergivet

system. I § 8 av förordningen den 6 februari 1849 var nämligen

stadgad skyldighet att örn menighets sammankomst till överläggning örn mål

eller ärende, som menigheten rörer, göra anmälan »hos offentliga myndigheten

i orten eller staden, så långt förut, att den kan därvid tillstädesvara, örn så nödigt

anses». Denna anmälningsskyldighet ströks emellertid vid 1862/63 års riksdag

av ständerna, sedan lagutskottet anfört, bland annat, att klagan försports

över den omgång och den tidsutdräkt», som genom anmälningsskyldigheten ofta

förorsakades på landet. — Enligt vad erfarenheten under tiden efter år 1849

utvisade, kunde bestämmelsen svårligen i praktiken upprätthållas, i det att talrika

möten höllos utan anmälan. Skulle nu, såsom av nämnda länsstyrelser

ifrågasatts, anmälningsskyldighet icke allenast ånyo påbjudas beträffande

samtliga allmänna sammankomster på landsbygden utan även utsträckas till

alla sådana i § 13 i ordningsstadgan avsedda nöjestillställningar, beträffande

vilka skyldighet att söka tillstånd icke föreligger, måste man enligt min mening

befara, att erfarenheten från tiden efter 1849 kommer att i mera vidsträckt

omfattning upprepas, och att det icke blir möjligt att upprätthålla auktoriteten

av bestämmelser med dylikt innehåll.

Vidkommande den av vissa länsstyrelser berörda frågan örn omfånget av det

område, inom vilket de föreslagna bestämmelserna skulle bliva tillämpliga, anser

jag mig till förebyggande av missförstånd böra anmärka, att detta uppenbarligen,

såsom av den föreslagna författningstexten och inledningen till 1932

års utredning framgår, inbegriper icke allenast gata, torg eller annan allmän

plats utan även annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten

eljest har obehindrat tillträde. De områden, som sålunda särskilt angivits,

överensstämma med vad som beträffande förhållandena i stad är stadgat i motsvarande

avseende, och någon anledning att i detta sammanhang närmare ingå

på uttryckets tolkning synes icke föreligga, då användningen av detsamma beträffande

landsbygden icke lärer erbjuda större svårigheter än i stad. Ej heller

har jag funnit anledning till en sådan omarbetning av bestämmelserna i nu

förevarande ämne, att exempelvis, såsom från visst håll ifrågasatts, omfatt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ningen av det område, för vilket de föreslagna bestämmelserna skola bliva gällande,

definieras i överensstämmelse med bestämmelserna örn allmän plats i

11 kap. 15 § strafflagen.

Av ett par länsstyrelser Ilar ifrågasatts sådan ändring av § 13 i ordningsstadgan,

att demonstrationståg måtte särskilt angivas bland de tillställningar,

vilka uppräknas i andra stycket i nämnda paragraf, d. v. s. bland de tillställningar,

vilka icke må anordnas utan polismyndighetens tillstånd. Som anledning

till detta yrkande har angivits, att skilda meningar stundom gjort sig gällande

beträffande frågan, huruvida demonstrationståg vore att hänföra under nämnda

slag av tillställningar eller icke. Med avseende härå vill jag anmärka att, örn än

måhända under en tidigare period tvekan i förevarande avseende förekommit, det

dock numera synes vara en allmänt omfattad mening, att demonstrationståg är

att inbegripa under sådan »tillställning---på gata, torg eller annan all
män

plats», som avses i nämnda stadgande. Till bestyrkande av denna uppfattning

må erinras, hurusom vid 1926 års riksdag samtliga länsstyrelser ävensom

riksdagens vederbörande utskott yttrat sig över en på dylik förutsättning grundad

motion utan att motionärens uppfattning beträffande tolkningen av stadgandet

rönt motsägelse. Jämväl vid övriga tillfällen och senast i 1932 års utredning

har i den offentliga diskussionen en liknande uppfattning rörande stadgandets

innebörd gjorts gällande, och i den praktiska tillämpningen har så vitt

känt är stadgandet i fråga städse under ''senare år tolkats på nu omförmälda

sätt. På grund härav har jag, som beträffande stadgandets tolkning utgår från

samma uppfattning som den i 1932 års utredning anförda, icke funnit någon

ändring av § 13 erforderlig för nyss angivna ändamål.

Beträffande det materiella innehållet av de föreslagna bestämmelserna vill

jag slutligen endast beröra frågan, huruvida särskilda övergångsbestämmelser

kunna anses erforderliga för att, därest de nu föreslagna bestämmelserna bliva

gällande, reglera förhållandet till lokalt gällande ordningsstadgor. I författningar,

där rätten att antaga kommunala föreskrifter närmare reglerats, har

städse förutsatts, att dylika föreskrifter icke kemna föranleda rubbning av vad

genom allmän författning är stadgat. »Uppkommer», heter det sålunda

i ordningsstadgan § 20, »i stad fråga, att, utöver vad denna stadga eller lag

och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller polismyndighet

att närmare bestämma, ny eller ytterligare föreskrift må för staden i avseende

å allmänna ordningen därstädes meddelas, kan förslag därom framställas

--—»; och liknande bestämmelser innehållas exempelvis i hälsovårds
stadgan

30 § 1 morn., byggnadsstadgan 1 § och brandstadgan 2 §. En motsvarande

bestämmelse förekommer väl icke i de lagrum, 6 och 80 §§ i lagen

örn kommunalstyrelse på landet, genom vilka rätten att inom landskommun antaga

kommunala ordningsföreskrifter reglerats, men att den i nyssnämnda författningar

angivna principen även är att iakttaga beträffande ordningsstadgor

i landskommuner torde framgå dels av kommunallagen 3 §, enligt vilken

landskommun äger att »vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition nr 183.

tillkommer annan», dels ock av 81 och 84 §§ samma lag, enligt vilka besvär

över kommunalstämmas, kommunalfullmäktiges eller kommunalnämnds beslut

ina anföras, bland annat, örn beslutet »står i strid mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet».

Härav synes jämväl följa, att ikraftträdandet av en allmän författning i och

för sig upphäver lokalt gällande, av kommun antagna ordningsbestämmelser,

i den mån innehållet av de senare är stridande mot författningen. Någon

övergångsbestämmelse till den allmänna författningen i syfte att reglera dessa

förhållanden torde således icke vara påkallad.

Vad slutligen angår formen för de ifrågasatta nya bestämmelserna har jag

icke funnit anledning föreligga att, såsom av en länsstyrelse ifragasatts, upptaga

erforderliga nya bestämmelser i en särskild författning. En dylik författning

skulle nämligen med avseende å sitt innehåll komma att i allt väsentligt

innefatta blott en upprepning av innehållet i § 13 i ordningsstadgan med

uteslutande allenast av första stycket, och vid detta förhållande torde det befinnas

mera ändamålsenligt att meddela den ifrågasätta bestämmelsen genom

en hänvisning till motsvarande för stad gällande bestämmelser.

På grund av vad jag i nu förevarande del anfört får jag alltså förorda, att

vad i § 13 i ordningsstadgan för rikets städer är stadgat beträffande tillställning,

som skall äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat

under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat

tillträde, skall tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest

vad sålunda är stadgat icke redan är gällande, ävensom att i dylikt fall enahanda

befogenhet, som enligt nämnda paragraf är i fråga örn stad tillagd polismyndighet

därstädes, skall tillkomma landsfiskal.

I 1932 års utredning behandlades ytterligare ett spörsmål, nämligen frågan

huruvida ändring av § 13 i ordningsstadgan vore påkallad för att möjliggöra offentlig

myndighets ingripande, därest kränkning av främmande makt ägde rum

vid sådan tillställning — exempelvis scenisk föreställning — å vilken bestämmelserna

i nämnda paragraf äro att tillämpa. Rörande den i utredningen ifrågasatta

bestämmelsen i detta syfte hava Överståthållarämbetet och övriga länsstyrelser

yttrat sig i sina i det föregående berörda utlåtanden, därvid flertalet

tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan anmärkning. Vid den omprövning,

jag ägnat ärendet, har jag emellertid icke funnit tillräcklig anledning

föreligga att nu vidtaga sådan lagstiftningsåtgärd.

Bestämmelser av det sakliga innehåll, jag här förordat dels i fråga örn vissa

slag av nöjestillställningar å landsbygden och dels beträffande rätten att för

offentliga tillställningar därstädes taga i anspråk allmän väg eller allmän plats

innefatta från författningsteknisk synpunkt sett allenast, att vissa bestämmelser

i ordningsstadgan för rikets städer utsträckas att gälla för riket i dess

helhet. I enlighet med vad som i 1932 års utredning föreslagits finner jag bestämmelser

av dylikt innehåll lämpligen böra meddelas genom en särskild författning,

varav emellertid följer viss ändring av § 30 i samma stadga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Departementschefen uppläser härefter förslag till kungörelser angående dels

tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordning sstadgan för

rikets städer den .24 mars 1868 (nr 22), dels ock ändrad lydelse av § 30 i samma

stadga samt hemställer, att riksdagens yttrande måtte genom proposition inhämtas

över förslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 188.

55

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

L Fråga om meddelande av ordningsbestämmelser beträffande vissa

slag av nöjestillställningar å landsbygden.

Gällande bestämmelser........................ 5

Frågans behandling i riksdagen.................... 9

Åtgärder i anledning av riksdagens skrivelse nr 119 år 1928 ....... 10

1929 års yttranden"........................10

1930 års yttranden........................12

Departementschefen.........................20

n. Fråga örn reglering av rätten att för offentliga tillställningar på

landsbygden taga i anspråk allmän väg eller allmän plats m. m.

Inledning ................ 23

Gällande bestämmelser.......................25

Tidigare behandling av frågan.

A. Såsom ingående i spörsmålet örn reglerande av församlingsrätten.

1. I riksdagen........................28

2. Framställning av J. 0....................28

3. Förslag av särskilda sakkunniga................28

Formen för en ny lagstiftning...............29

Innehållet av:

a) Grundlagsstadgande.................29

b) Lag örn församlingsrättens utövande..........29

Vissa i lagförslaget behandlade spörsmål:

Allmän sammankomst................30

Anmälan eller tillstånd................30

4. Justitiedepartementets förslag.................34

B. I vad avser reglerande av den s. k. demonstrationer ätten.

1. Riksdagen före sakkunnigbetänkandet............35

2. 1918 års sakkunniga...................36

3. Riksdagen efter sakkunnigbetänkandet............37

Yttrande och förslag 1 1932 års utredning...............40

Utlåtanden 1 anledning ar 1932 års utredning .............44

Departementschefen.........................50

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ''förslag till kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestäm a1 i texten
  2. BevU 1932:45 Betänkande, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen av vissa nöjestillställningar. s. 5 i texten
  3. 1LU 1932:40 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i or s. 1 i texten
  4. FK 1TU 1932:10 Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande av sådana föreskrifter, enligt vilka demonstrationståg och därmed jämförliga tillställningar icke få äga rum s. 1 i texten