Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen

1932-03-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:195, Med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse

av § 12 riksdagsordningen; given Stockholms slott

den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

§ 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag hålles,

åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt i

dagtraktamente under riksdagen tjugufem riksdaler, vilket dagtraktamente dock

ej må överstiga sammanlagt tretusen femhundra riksdaler. Ledamot, som under

lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, åge att av statsmedel

undfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för fem

resor fram och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort där riksdag hålles, undfår

i dagtraktamente sjutton riksdaler, vilket dagtraktamente dock ej må överstiga

sammanlagt tvåtusen fyrahundra riksdaler.

Den ledamot —------tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot-----Konungens befallningshavande.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 163 käft. (Nr 195.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 195.

Utdrag av protokollet över justitie departement sär enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådtet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga angående

ändring av bestämmelserna i riksdagsordningen örn riksdagsmans rätt till

arvode m. m.

Föredraganden anför:

»Jämlikt § 12 riksdagsordningen åtnjuter ledamot av första kammaren, som

icke är bosatt å ort där riksdag hålles, av statsmedel ersättning för resekostnad

till och från riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen 32 kronor,

vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt 4 500 kronor. Ledamot,

som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, äger

att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst

för två resor fram och åter. Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort

där riksdag hålles, undfår i dagtraktamente 24 kronor, vilket dagtraktamente

dock ej må överstiga sammanlagt 3 400 kronor. Vad § 12 i nu nämnda hänseenden

innehåller i fråga om ledamot av första kammaren gäller enligt § 23

jämväl beträffande ledamot av andra kammaren. Enligt samma grunder beräknas

jämlikt § 50 även den ersättning, som tillkommer ledamot av utrikesnämnden

för inställelse vid sammanträde, då riksdagen ej är samlad.

Vid anmälan i årets statsverksproposition av frågan örn anvisande av anslag

å riksstaten till riksdags- och revisionskostnader m. m. framhöll chefen för

finansdepartementet, att det med hänsyn till den på senare år inträffade nedgången

i levnadskostnaderna syntes honom rimligt, att för samtliga ledamöter

av riksdagen dagtraktamentet nedsåttes med 7 kronor. Ändring syntes jämväl

böra vidtagas i arvodena för statsrevisorerna samt för ledamöter av kyrkomöte.

Vid upptagande i riksstaten av förevarande anslag togs hänsyn till den kostnadsminskning,

som i enlighet härmed kunde beräknas.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning närmare förslag i

denna fråga i vad den avser ändring i riksdagsordningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

I samband härmed vill jag — i enlighet med vad jag framhöll vid anmälan

i statsrådet den 19 februari 1932, i och för propositions avlåtande, av det utav

särskild kommitté den 31 oktober 1931 avgivna betänkandet med förslag

angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer m. m. till behandling

upptaga ett av nämnda kommitté framlagt förslag att, under förutsättning av

påskferiernas förkortning, utvidga riksdagsmännens rätt till fria resor under

riksdagstiden.1

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 12 riksdagsordningen ägde riksdagsman

i första kammaren ej att för denna befattning uppbära något arvode. Ledamot

av andra kammaren åter var enligt § 23 berättigad att av statsmedel åtnjuta

ersättning för resekostnad till och fran riksdagen samt arvode av 1 200

kronor för varje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen upplöste

riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot av nämnda

kammare eljest avginge från sin befattning under riksdagen, innan så lång tid

av dess sammanträde förflutit, så ock under urtima riksdag, kammarens ledamot

skulle undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente 10 kronor,

dock högst sammanlagt 1 200 kronor.

År 1891 genomfördes den ändring i § 23 riksdagsordningen, att dagtraktamente

skulle utgå även under riksdagssammanträde, som följde efter riksdags

upplösning på grund av Konungens förordnande örn nya val.

I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes ledamot av första kammaren

i arvodeshänseende med ledamot av andra kammaren. De huvudsakliga

ersättningsbestämmelserna upptogos därvid i § 12 riksdagsordningen, medan

§ 23 väsentligen begränsades till att innefatta en hänvisning till förstnämnda

paragraf. .

Vid 1914 års andra riksdag infördes en bestämmelse av innehåll, att

riksdagsledamot, som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besökte hemorten,

ägde att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad,

dock högst för två resor fram och åter.

Erågan om höjning av riksdagsmannaarvodet, vilken varit föremål för motioner

vid 1913 års riksdag och 1914 års andra riksdag men då ej vunnit sin

lösning, upptogs ånyo till behandling vid 1917 års riksdag i anledning av då

väckta motioner (nr 102 i första kammaren, nr 349 och 403 i andra kammaren).

I utlåtande (nr 18) över dessa motioner anslöt sig konstitutionsutskottet till

den av motionärerna uttalade uppfattningen, att arvodet borde höjas. Till

motivering av denna sin ståndpunkt yttrade utskottet.

Det syntes vara ovedersägligt, att det arvode som 1865 bestämts för andra

kammarens ledamöter och 1909 införts även för första kammarens vidkommande,

i de flesta fall icke utgjorde skälig ersättning för de kostnader, som

vore förenade med riksdagsuppdragets fullgörande. Levnadskostnadernas

stora stegring sedan 1865 utgjorde givetvis i och för sig det starkaste och avgörande

argumentet. Men härtill komme det förändrade läge van arvodesfrågan

råkat, i den mån, särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter

för folkklasser, som 1865 ännu varit så gott som orepresenterade,

Historik.

1 Statens off. ntr. 1931: 26 sid. 134 ff.; Kungl. Maj-.ta prop. 1932 nr 105 sid. 37, 45.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

kommit att taga plats i båda kamrarna. Arvodets storlek måste beräknas med

hänsyn jämväl till sådana ledamöter av riksdagen, som under riksdagstiden

Singe miste örn bela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del därav.

Sedan utskottet härefter uttalat sig för att arvodet alltid skulle utgå i form

av dagtraktamente, yttrade utskottet i fråga örn grunderna för arvodets bestämmande:
Vid

bedömandet av den synnerligen grannlaga frågan, till vilket belopp arvoborde

höjas, hade utskottet utgått från följande förutsättningar. Arvodets

effektiva värde borde ungefärligen motsvara det, som det då gällande arvodesbeloppet

ägt vid den tidpunkt, då det bestämts. Vidare följde det både av

arvodesbestämmelsernas karaktär av grundlagsbud och av deras ömtåliga natur

i övrigt, att den höjning, som komme i fråga, borde göras så pass stor, att

nya ändringar i bestämmelserna — under förutsättning att dåvarande stadgauden

angående riksdagstidens längd alltjämt gällde — icke under närmaste

tid behövde ifrågasättas.

Utskottet fann sig böra tillstyrka, att arvodet bestämdes till ett belopp av

20 kronor örn dagen, dock högst 2 400 kronor. En av vissa motionärer uttalad

uppfattning, att de riksdagsmän, som vore bosatta i Stockholm, borde erhålla

ett något lägre arvode än övriga, ansåg utskottet väl grundad. Arvodesbeloppet

syntes för dessa riksdagsmän lämpligen kunna sättas till tre fjärdedelar

av det normala eller till 15 kronor örn dagen, högst 1 800 kronor.-

I enlighet härmed antog riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig

behandling förslag till ändrad lydelse av §§ 12 och 23 riksdagsordningen, vilket

förslag slutligt antogs vid 1918 års lagtima riksdag.

Vid 1919 ars lagtima riksdag väcktes en motion (nr 330 i andra kammaren),

vari bland annat hemställdes om riksdagsmannaarvodets höjning till 3 600

kronor eller annat skäligt belopp.

1 sitt utlåtande (nr 27) i anledning av denna motion fann konstitutionsut>

skottet väl de genom penningvärdets häftiga fall utomordentligt stegrade levnadskostnaderna

hava gjort den nyligen stadgade ersättningen otillräcklig. Utskottet

ansag emellertid den dåvarande tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden

icke lämplig för en ny reglering av arvodena och avstyrkte bifall till

motionen.

Motionen avslogs därefter av båda kamrarna.

Vid 1920 ars riksdag väcktes ånyo motion i ämnet (nr 326 i andra kammaren),

innefattande förslag örn höjning av dagtraktamentena till 40 kronor respektive

30 kronor och av maximiarvodena till 4 800 kronor respektive 3 600

kronor.

Med anledning av motionen framhöll konstitutionsutskottet i utlåtande (nr

43) efter erinran om att år 1919 en lämpligare tidpunkt ansetts böra avvaktas

för arvodesökningen — hurusom med hänsyn till penningvärdets utveckling

en höjning av arvodesbeloppet icke längre kunde undanskjutas. För

att arvodets effektiva värde skulle motsvara det ursprungligen fastställda beloppet,

fann utskottet arvodet böra bestämmas till 32 kronor respektive 24

kronor örn dagen. Den längsta tid, för vilken arvode skulle utgå, ansågs böra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 195.

5

fastställas till 140 dagar, i följd varav maximiarvodena föreslogos skola i avrundade

tal utgöra 4 500 kronor respektive 3 400 kronor.

I enlighet nied utskottets hemställan antog riksdagen såsom vilande förslag

till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. Detta förslag antogs slutligt

vid 1921 års riksdag.

Vid riksdagarna åren 1922, 1924 och 1927 framlades motionsvis förslag,

att riksdagsmännens arvoden skulle åter sänkas. Motionerna blevo dock, efter

avstyrkande av konstitutionsutskottet, av kamrarna avslagna.

Såsom ett led i strävandena att möjliggöra ett jämnt och snabbt bedrivande

av riksdagsarbetet har den för utredning av frågan rörande riksdagens arbetsformer

tillsatta kommittén föreslagit, att riksdagens påskferier — varom någon

bestämmelse icke finnes i grundlagarna eller andra författningar — avkortas

från numera i praxis tillämpade fjorton ä femton dagar till åtta dagar. I samband

härmed har kommittén framlagt förslag, att riksdagsmännen skola erhålla

rätt till ersättning för högst fem i stället för, såsom nu är stadgat, högst två

resor till och från hemorten under riksdagens lopp. Kommittén har i ämnet närmare

anfört:

Utan tvivel framträdde under nuvarande förhållanden ett fullt legitimt behov

av en tämligen avsevärd sammanhängande ledighet under loppet av riksdagssessionen.

De flesta av riksdagens ledamöter hade i sina hemorter åtskilliga

allmänna och enskilda angelägenheter att ombesörja, vilka icke kunde

helt försummas under riksdagstiden. Då för närvarande ersättning för resor

till och från hemorten under riksdagens lopp utginge endast för högst 2 resor

fram och åter, måste alltså täta resor till hemorten medföra betydande kostnader

för riksdagsmännen. Med hänsyn härtill vore det icke orimligt, att en

sammanhängande ledighet funnes anordnad, till vilken göromål i hemorterna

kunde i avsevärd mån koncentreras.

Emellertid kunde det ej förnekas, att de långa påskferierna vore till icke

oväsentligt hinder för ett lugnt och jämnt bedrivande av riksdagsarbetet samt

bidroge till den starka anhopningen av ärenden under riksdagens sista veckor.

Kommittén hade därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en förkortning

av påskledigheten kunde vara möjlig att genomföra. Det syntes kommittén,

som om en dylik förkortning skulle kunna vidtagas, under förutsättning

att samtidigt en utvidgning skedde av riksdagsmännens rätt till fria resor mellan

Stockholm och hemorten under riksdagens lopp. Kommittén ville föreslå,

att påskledigheten avkortades till en tid av 8 dagar — att förläggas förslagsvis

från och med onsdagen före påsk till och med onsdagen efter påsk — samt

att i samband härmed riksdagsmännen erhölle rätt till reseersättning för högst

5 i stället för, såsom nu vore stadgat, högst 2 resor fram och åter under riksdagens

lopp.

Medgivande av en dylik utvidgning av rätten till fria resor skulle för statsverket

komma att medföra en kostnadsökning, vilken med utgångspunkt från

1931 års resekostnader för riksdagens ledamöter kunde approximativt uppskattas

till omkring 75 000 kronor för år. Denna kostnadsökning syntes visserligen

avsevärd, men kommittén hade funnit den tidsvinst och de fördelar

i övrigt, som med påskfer:ernas avkortande skulle ernås, vara så betydande, att

de synts kommittén motivera den ökade utgiften.

För genomförande av förslaget örn rätt till ökat antal fria resor mellan

Stockholm och hemorten krävdes grundlagsändring. Med avseende å påsk
-

1922, 1924,

1927.

Kommittén

rörande riksdagens

arbetsformer

1991.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Utländsk

lagstift
ning.

feriernas omfattning syntes däremot någon grun (Hags föreskrift eller annan författningsbestämmelse

icke vara erforderlig. Kommittén ville emellertid, uttryckligen

betona, att en inskränkning av påskledigheten, på sätt kommittén

föreslagit, för kommittén utgjorde en bestämd förutsättning, för förslaget örn

utökning av rätten till fria resor samt att förty sådan utökning med den avsevärda

kostnadsstegring, som därmed skulle följa, enligt kommitténs mening

icke borde ske, därest nuvarande praxis beträffande påskferierna ansåges böra

bibehållas.

I fråga örn parlamentsledamöternas arvoden i vissa främmande, mindre länder

tillåter jag mig här lämna följande upplysningar, vilka införskaffats genom

utrikesdepartementets försorg.

Danmark: Enligt lagen den 11 april 1920 (jfr lag den 28 juni 1920) örn

val till riksdagen gäller, att riksdagsmännens arvode utgör 4 000 kronor örn

året för de ledamöter, som äro bosatta i Köpenhamn eller inom ett avstånd

av 20 kilometer därifrån, samt 5 200 kronor för övriga ledamöter. Å dessa

arvoden utgår dyrtidstillägg enligt i tjänstemannalagen stadgade grunder.

Sammanträdestidens längd utgör genomsnittligt cirka 7 månader.

Finland: Riksdagsmännens avlöningsförmåner regleras genom en den 23 mars

1928 utfärdad lag om riksdagsmannaarvode, enligt vilken arvodet vid lagtima

riksdag utgör 24 000 mark, beräknat efter ett dagarvode av 200 mark. Enligt

samma lag uppbär riksdagsman vid urtima riksdag dagarvode för varje dag,

riksdagen är församlad. Efter förslag av regeringen har emellertid 1931 års

riksdag antagit en temporär ändring av lagen om riksdagsmannaarvode, utfärdad

den 31 december 1931 och innefattande, att riksdagsmannaarvodet under

år 1932 sänkes till 21 000 mark, motsvarande ett dagarvode av 175 mark.

Sessionstidens längd utgör i regel 3V2 å 4 månader.

Norge: Enligt lagen den 11 augusti 1924 (jfr lag den 22 april 1927) om

gottgörelse till stortingsmän erhåller envar representant 6 000 kronor för varje

lagtima storting utan hänsyn till sammanträdestidens längd. Regelmässigt pågår

lagtima storting 5 ä 6 månader. Vid urtima ting är gottgörelsen 28 kronor

för dag.

Belgien: Senator åtnjuter gottgörelse för sina med mandatet förenade kostnader,

vilken gottgörelse sedan december 1929 utgår med 28 000 francs (5 600

helgas). Medlem av representanternas kammare åtnjuter sedan samma tid årligt

arvode av 42 000 francs (8 400 helgas). En i april 1931 framställd proposition

om sänkning av sistnämnda belopp avslogs av kammaren.

Holland: Ledamot av första kammaren åtnjuter traktamente av 20 gulden

för varje dag, då han bevistar ett kammarens sammanträde. Ledamot av andra

kammaren åtnjuter ett årligt arvode av 5 000 gulden, talmannen dessutom ett

extra arvode av 5 000 gulden.

Schweiz: Ledamot av nationalrådet (nedre kammaren) erhåller enligt en lag

av år 1929 traktamente av 40 francs örn dagen. Ledamot av ständerrådet (övre

kammaren) uppbär dagtraktamente, vars belopp i regel fastställes av vederbörande

kanton och i ungefärlig överensstämmelse med det till ledamot av nationalrådet

utgående traktamentet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

7

I årets statsverksproposition underströk chefen för finansdepartementet an- Chefen för

gelägenheten av att på alla områden söka nedbringa statens utgifter samt anförde

till utveckling av skälen för en sänkning av riksdagsmannaarvodena i januari

huvudsak följande: 1932

De belopp, med vilka berörda arvoden utginge, hade bestämts vid en tid med

avsevärt lägre penningvärde än det nuvarande. Sålunda hade talet för levnadskostnadsökningen

år 1921 uppgått till i genomsnitt 241, medan motsvarande

tal för år 1931 varit endast 159. Detta innebure en nedgång i levnadskostnaderna

med 34 procent. Med beaktande härav syntes det rimligt, att nedsättning

vidtoges i dessa arvoden, samt att minskning av dagtraktamentena för

samtliga ledamöter av riksdagen skedde med 7 kronor eller för ledamot, som

vore bosatt å sammanträdesorten, från 24 kronor till 17 kronor och för annan

ledamot från 32 kronor till 25 kronor. Denna minskning motsvarade 29 respektive

22 procent av de nuvarande arvodena. Även de nedsatta arvodena innebure

alltså en reell ökning i jämförelse med år 1921. Då arvodesfrågan, som vore

av grundlags natur, borde kunna definitivt beslutas strax i början av 1933

års riksdag, borde hänsyn till den uppkommande kostnadsbesparingen tagas

redan i budgetförslaget för nästa finansår. Ändring borde jämväl vidtagas i

arvodena för statsrevisorerna samt för ledamöter av kyrkomöte. Ifrågavarande

arvodesnedsättningar borde för nästa budgetår kunna medföra en anslagsminskning

av i runt tal 375 000 kronor.

För genomförande av vad chefen för finansdepartementet sålunda förordat

— vartill statsrådets övriga ledamöter vid statsverkspropositionens avlåtande

givit sin anslutning — erfordras, såvitt angår ersättning till riksdagens ledamöter,

ändring endast i § 12 riksdagsordningen. Jämte det dagtraktamentets

belopp nedsättes till 25 kronor för den, som icke är bosatt å ort där riksdag

hålles, och 17 kronor för annan ledamot, torde maximiarvodena böra i motsvarande

mån minskas till 3 500 kronor respektive 2 400 kronor.

Med hänsyn till de skäl, som åberopats för en förkortning av riksdagens

påskferier, och då feriernas minskande icke utan olägenhet för de enskilda

riksdagsmännen torde kunna genomföras med mindre rätten till fria resor under

riksdagstiden i erforderlig mån utsträckes, finner jag mig böra biträda det

av förutnämnda kommitté framlagda förslaget örn utökning av antalet sådana

resor från två till fem. Lika med kommittén anser jag, att påskferiernas förkortande

utgör en bestämd förutsättning för förslagets genomförande.

Vad angår den av chefen för finansdepartementet förordade minskningen av

ersättning till statsrevisorerna och ledamöter av kyrkomötet, varom bestämmelser

äro meddelade i instruktion för revisorerna den 22 maj 1925 (nr 144)

och i kungörelse den 28 maj 1926 (nr 151), torde med beslut härutinnan lämpligen

kunna anstå till nästa års riksdag.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag och hemställer, att detsamma

måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Departe
ments
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320880

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. s. 1 i texten
  2. KU 1932:23 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23 s. 1 i texten