Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:9, Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål;

given Stockholms slott den 23 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni

1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 193S.

1 sami.

9 käft. (Nr 9.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål, vilket lagrum senast ändrats genom lagen

den 28 juni 1918 (nr 476), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade

lydelse:

Var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av

åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så

framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra

utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersättning

må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas

till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till

föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta kronor. Vittnet

må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem kilometers avstånd

från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning

för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente^

Enahanda rätt-----upplysningsvis höras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 9.

3

Utdrag av protokollet över justin edepartementsär enden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 december 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

»I 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till

vittnen i brottmål, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 28 juni 1918,

stadgas, att den, som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar

för talan, av åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid

domstol, äger att, såframt vittnet äskar ersättning för inställelsen och

domaren finner sådan böra utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets

uppehälle, vilken ersättning må för varje dag, som för resan och vistandet

vid domstolen erfordras, beräknas till högst fem kronor eller, där domstolen i

särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt,

till högst åtta kronor. Vittnet må dessutom, därest dess hemvist är beläget

på minst fem kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder,

av allmänna medel erhålla ersättning med skjutspenningar för en häst fram

och åter eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon

del därav begagnas, avgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Enahanda

rätt till ersättning tillkommer den, som i mål av nämnda beskaffenhet

blivit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne eller ock av åklagaren

åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis

höras. Enligt 4 § skall domstolen i slutliga utslaget pröva, huruvida den

kostnad, som av allmänna medel enligt ifrågavarande lag utgått, skall till

statsverket återgäldas; åklagaren må ej därtill förpliktas i annat fall, än då,

åtalet blivit utan skäl anställt.

Dessa stadganden hava genom sedermera utfärdade författningar erhållit

utsträckt tillämplighetsområde. Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken, 6 § lagen

den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag örn adoption,

25 § lagen samma dag om barn utom äktenskap, 19 § lagen den 11 juni 1920

örn barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap

skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga delar gälla beträffande

ersättning av allmänna medel åt den, som enligt rättens förordnande inkallats

såsom vittne eller för att upplysningsvis höras i äktenskapsmal, mal

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

om äktenskaplig börd, om adoption samt örn fastställande av faderskap och

underhållsskyldighet beträffande barn utom äktenskap, mål, som avses i 8, 9

och 11 §§ lagen örn barn i äktenskap samt mål och ärenden angående förmynderskap,

i sistnämnda fall jämväl da inkallandet skett på begäran av överförmyndaren.

Samma grunder i fråga örn rätt till ersättning tillämpas vidare

jämlikt lag den 4 juni 1913 i mål, som avses i gällande lag angående förbud

mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, beträffande

den, som blivit av tullfiskalen åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller

Kungl. Maj.ts förordnande inkallad såsom vittne, jämlikt lag den 30 juni 1913

i mål, som avses i lagen örn behandling av alkoholister, i fråga örn den, som

vid förhör inför domstol blivit av polismyndighet åberopad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras eller ock efter förordnande av Konungens befallningshavande

blivit för sådant ändamål inkallad1, samt jämlikt lagar den 14

juni 1918 och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen örn fattigvården

och i 26 § lagen om samhällets barnavård, beträffande den, sorn efter förordnande

av Konungens befallningshavande inkallats för att inför domstol höras

såsom vittne eller upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden alltid

stanna å statsverket. Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen den 19

september 1929, att i fråga örn ersättning till den, som enligt 5 kap. nämnda

lag inkallats till förhör, skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål finnes stadgat; även i detta fall skall dock ersättningen

stanna å statsverket. Jämlikt 14 § lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång

gäller slutligen, att vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas

av allmänna medel, utgår efter enahanda grunder och i samma ordning, som

stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Avgivande av vittnesmål vid domstol har för den, som därtill kallats, av

ålder ansetts såsom en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas

genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i 17

kap. 5 § rättegångsbalken av 1734 ars lag. I samma lagrum föreskrives vidare,

att den, som påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och töring efter

dess värdighet. Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då

vittnet inkallats av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande

påkallats av åklagare, ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det

allmänna att ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november

1845 förklarades emellertid, nied tillämpning av nyssnämnda stadgande,

att den, som allmän åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne i grövre

brottmål, under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna medel

undfå ersättning för resekostnad och uppehälle. Efter hand har sedermera denna

regel utsträckts att gälla i fråga örn brottmål i allmänhet på sätt jag i det

föregående anfört.

Avgörande för frågan angående rätt till ersättning för vittnen i brottmål har

städse varit den synpunkten, att vittnespliktens fullgörande icke bör förbindas

med uppoffringar, som i synnerhet för de mindre bemedlade skulle kännas allt
1

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 23 § alkoholistlagen den 12 inni 1931, som träder i kraft

den 1 juli 1932.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

för betungande. Ersättningen bär sålunda ansetts böra om möjligt lämpas efter

vittnets verkliga kostnader för inställelsen. I anslutning härtill hava ock

bestämmelserna örn den vittnen tillkommande traktamentsersättningen vid olika

tillfällen undergått jämkning för att bringas i bättre överensstämmelse med de

efter hand stegrade levnadsomkostnaderna. Vad beträffar resekostnadsersättningen

hava bestämmelserna härom, vilka avsetts skola hänföra sig till kostnaderna

för resans företagande med anlitande av tillgängliga färdsätt, sedan tillkomsten

av 1886 års lag bibehållits vid sitt ursprungliga innehåll. Framställningar

örn ändring av lagen härutinnan hava endast haft till syfte att tillförsäkra

vittne rätt till resekostnadsersättning jämväl då resans längd ej uppgått

till fem kilometer.

Jag skall i detta sammanhang icke ingå på frågan örn vittnes rätt till traktaments-

och resekostnadsersättning i allmänhet. Däremot synas mig bestämmelserna

örn vittnes rätt till reseersättning böra jämkas med hänsyn till de olika

färdsätt, som numera stå till buds. I nämnda bestämmelser upptagas sålunda

icke, såsom i allmänna resereglemente!, färd med taxeautomobil eller omnibus.

Det kan icke vara rimligt, att i fall, då sådant färdsätt kommit till användning,

ersättning ändå skall utgå efter den mången gång avsevärt högre taxa,

som hästskjuts betingar. Till följd av denna föråldrade bestämmelse åsamkas

statsverket onödiga kostnader, och fall finnas, då dessa merutgifter stigit till

betydande belopp. Detta förhållande har ock uppmärksammats av riksdagens

revisorer i deras den 15 december 1931 avgivna berättelse, vilken i vederbörliga

delar denna dag överlämnats till justitiedepartementet.

Med gällande uppfattning om vittnespliktens fullgörande torde stå i god

överensstämmelse, att resekostnadsersättning till vittnen i brottmål bestämmes

enligt allmänna resereglemente!. I detta stadgas nu såsom allmän regel, att

resekostnads- och traktamentsersättning skall utgå nied hänsyn tagen till den

väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, därvid ersättning dock

icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,

därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som

med avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Jag finner

mig sålunda böra tillstyrka, att de vid resor i statens ärenden i allmänhet gällande

bestämmelserna om resekostnadsersättning göras tillämpliga jämväl vid

förevarande resor av vittnen i brottmål, därvid med hänsyn till ersättningens

ändamål dess belopp icke torde böra överstiga vad som utgår till förrättningsman

enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet. I

I detta sammanhang må nämnas, att i 5 § förordningen den 12 juli 1878

angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till

stämningsman m. m. bestämmelser om resekostnadsersättning finnas upptagna,

vilka äro i viss mån likartade med de i 1886 års lag förekommande. Jämväl

dessa bestämmelser hava varit föremål för statsrevisorernas uppmärksamhet. I

anledning härav vill jag erinra, att 1928 års lönekommitté i ett den 11 juli

1931 avgivet betänkande framlagt utkast till ny författning, avsedd att ersätta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1878 års förordning. Kommitténs förslag, som står i visst samband med frågan

örn lönereglering för landsfiskaler, torde i sinom tid komma att underställas

Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt de av mig förut åberopade grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886

(nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefanson. 1

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär bär uteslutits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

7

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 december

1931.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.^

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartements

är enden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 december

1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

tillförordnade ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 december 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den

22 december 1931 avgivna yttrande över det den 18 december 1931 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni

1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål;

därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

1932 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till nästkommande

års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

313363

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1932:86 Utlåtande i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillst s. 2 i texten
  2. Rskr. 1932:23 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av all a1 i texten
  3. 1LU 1932:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna med s. 1 i texten