Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande

1933-04-28 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:247, Angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

1

Nr 247.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till

spannmålsodlingens stödjande; given Stockholms slott den 28

april 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Under de senare åren hava ett flertal åtgärder blivit av statsmakterna

vidtagna i syfte att stödja spannmålsodlingen.

Spannmålsregleringen.

Sedan vid 1930 års riksdag (prop. nr 108; R. skr. nr 376) beslutats

vissa åtgärder i syfte att genom inmalnings- och’ inblandningstvång

befordra avsättningen av svenskt vete och svensk råg, utfärdade Kungl.

Maj:t, i anslutning till riksdagens beslut, den 13 juni 1930 förordning

Inr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställ
-

Rihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 247.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 247.

ning av mjöl m. m., i det följande benämnd inmalningsförordningen.

Enligt denna förordning åligger det envar, som driver kvarn och därvid

använder utländskt vete eller utländsk råg, att tillika vid framställning

av vetemjöl och rågmjöl använda svenskt vete och svensk råg i sådan

omfattning, att det svenska vetet respektive den svenska rågen i

genomsnitt under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss

procent av allt det vete respektive den råg, som under perioden förmales

vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl

skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent

av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i

förordningen såsom allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl,

skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så att det

svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent

och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent,

samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande

inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl.

Fastställande av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent

ankommer enligt förordningen på Kungl. Majit.

Inmalningsförordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930

(nr 330) i kraft den 1 september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades

tillika kungörelse (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen.

Genom en den 15 augusti 1930 utfärdad förbindelse

förbundo sig därefter samtliga större handelskvarnar i riket att

under konsumtionsåret 1 september 1930—31 augusti 1931 vid inköp av

svenskt vete och svensk råg tillämpa betalning efter en successivt stigande

skala, så att under september 1930 skulle betalas för vete minst

18 kronor och för råg minst 15 kronor, allt för 100 kilogram, samt under

maj—augusti 1931 skulle erläggas för vete minst 20 kronor och för råg

minst 17 kronor. Priserna skulle gälla kvarnar, belägna inne i landet

(inländskvarnar). Av kvarnar som läge vid kusten (kustkvarnar) skulle

betalas priser, som med minst 50 öre för 100 kilogram överstege de nyss

angivna.

Vid 1931 års riksdag (prop. nr 216; R. skr. nr 288) beslötos vissa åtgärder

till tryggande av att de vid slutet av konsumtionsåret 1930—1931 av

odlare och spannmålshandlare icke avyttrade förråden av svensk brödspannmål

skulle vinna avsättning till de enligt förenämnda kvarnförbindelse

för samma konsumtionsårs sista månader utfästa priserna. I samband

därmed fattades beslut örn åtgärder för spannmålsodlingens stödjande

under konsumtionsåret 1931—1932. Besluten, vilka förutsatte, att

inmalningsförordningen fortfarande skulle gälla, inneburo i huvudsak

följande.

Enligt ett mellan staten och en för ändamålet bildad ekonomisk förening

av kvarnar, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., ingånget, den 24

april 1931 dagtecknat kontrakt (intaget i Sv. förf.-saml. nr 120/1931) till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

3

försäkrade staten föreningen för tiden till och med den 31 december 1932,

att annan än föreningen ej skulle äga laglig rätt att, utan föreningens

medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning,

vari vete eller råg inginge, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller

gryn av vete. Tillika berättigades de till föreningen anslutna kvarnarna

att vid sin förmälning under sagda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent

för vete, som understege den enligt inmalningsförordningen

fastställda med 10 enheter. I gengäld förband sig föreningen att under

tiden juni—juli vartdera året 1931 och 1932 inköpa all inom landet odlad,

salubjuden spannmål av vete och råg, som var av fullgod (torr, frisk och

oskadad) kvarnduglig beskaffenhet och hembjöds föreningen före den 1

juni det år, inköpet skulle ske. Inköpet skulle äga rum, vad beträffar spannmål

av 1930 års skörd, till de priser, som fastställts i kvarnförbindelsen,

samt i fråga örn 1931 års skörd till det för hela riket enhetliga pris, som

för spannmål av normalkvalitet bestämdes av Kungl. Maj:t. Priset för

spannmål av annan kvalitet skulle, med utgångspunkt från det av Kungl.

Majit bestämda priset, regleras enligt grunder, som funnos angivna i

kontraktet bilagda efter förslag av delegationen för svensk spannmålsnotering

uppgjorda kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor. Då

statens spannmålsnämnd så påfordrade, skulle det åligga föreningen att

efter anvisningar av nämnden även under andra tider än de förut omförmälda

vidtaga inköp av svenskt vete och svensk råg, örn och i den

mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt föreningens stadgar

voro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål. Föreningens

försäljning av svensk brödspannmål skulle ske till pris, icke understigande

marknadspriset. Till täckande av sina kostnader samt förluster

vid utövandet av verksamheten skulle föreningen äga att av importörer

av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse med belopp

ställt i relation till kvantiteten av den spannmål, det mjöl eller det

gryn, som infördes. Vid export skulle den erlagda gottgörelsen under

vissa förutsättningar restitueras. — Enligt föreningens stadgar, vilka ej

fingo ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd, skulle medlemskap i föreningen

tillkomma varje enskild eller juridisk person, som drev handelskvarn,

och som inom viss tid gjorde ansökan örn inträde. Medlems delaktighet

i föreningen skulle bestämmas efter storleken av medlemmens förmälning

av vete och råg. Med medlemskap följde skyldighet att, efter vissa med

hänsyn till medlemmarnas lagringsutrymmen bestämda grunder, för föreningens

räkning mottaga och lagra ävensom att av föreningen övertaga

den svenska brödspannmål, föreningen inköpte. Sist berörda skyldighet

skulle åvila medlemmarna i förhållande till deras insatser. Medlem, som

uppfyllde honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser, skulle äga att

genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall

angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål.

Föreningens styrelse skulle bestå av åtta ledamöter med samma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Murits proposition nr 247.

antal suppleanter. Ordförande oell två ytterligare ledamöter jämte suppleanter

för dem skulle utses av Kungl. Majit.

Omförmälda kontrakt trädde, enligt förordnande av Kungl. Majit den

29 maj 1931 (se Sv. förf.-saml. nr 120/1931), i kraft den 1 juni samma år.

Frågan örn införseln av de varor, kontraktet omfattade, reglerades närmare

genom en av Kungl. Majit den 29 maj 1931 i anslutning till riksdagens

beslut utfärdad förordning (nr 119) angående reglering av införseln

av vissa slag av omalen och malen spannmål. Beträffande föreningens

inköp av spannmål av 1931 års skörd under tiden juni—juli 1932 förordnade

Kungl. Majit den 19 augusti 1931 (Sv. förf.-saml. nr 314/1931), att

priset skulle vara för vete 18 kronor 50 öre och för råg 16 kronor 50 öre,

räknat per 100 kilogram.

Enligt beslut av 1932 års riksdag (prop. nr 138; B. skr. nr 241) har avtalet

mellan staten och föreningen blivit, efter vissa ändringar i såväl

kontrakt som stadgar, förlängt att gälla till och med den 31 december

1933 och att således avse även 1932 års skörd. Den mellan staten och föreningen

träffade nya överenskommelsen, dagtecknad den 20 maj 1932,

trädde i kraft den 1 juni 1932 (se Sv. förf.-saml. nr 147/1932). Följande

mera betydelsefulla detaljändringar i det ursprungliga avtalet hava härigenom

skett.

Spannmålsleverantör har förklarats berättigad att vid försäljning

till föreningen under månaderna juni—juli fullgöra leveransen inom det

av följande sju uppsamlingsområden, som ur fraktsynpunkt är för honom

gynnsammast, nämligen! 1) Stockholms stad och län; 2) Östergötlands

län; 3) Kalmar län; 4) Malmöhus län och Kristianstads län; 5) Hallands

län; 6) Göteborgs och Bohus län samt 7) Skaraborgs län, föreningen

likväl obetaget att kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så

önskar, därest föreningen gäldar den härav föranledda merfrakten. Föreningens

skyldighet att verkställa inköp av svensk brödspannmål imder

annan tid än juni—juli, s. k. stödköp, har utvidgats dels därigenom att

föreningsmedlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra sålunda inköpt

spannmål genom ändring i stadgarna ökats, så att numera för dylik

spannmål kunna disponeras intill hälften av medlemmarnas lagringsutrymmen,

dels ock därigenom att även andra lagringsutrymmen, som kunna

stå till föreningens förfogande, skola tagas i anspråk för ändamålet.

För föreningens inköp under sommaren 1933 har upptagits den enligt

kvarnförbindelsen den 15 augusti 1930 gällande bestämmelsen, att priset

vid kustkvarn skall för 100 kilogram vara 50 öre högre än Aud inlandskvarn.

De vid kontraktet i dess ursprungliga lydelse fogade kvalitetsbestämmelserna

och prisregleringsskalorna hava uteslutits och ersatts med

en hänvisning till särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens

styrelse härutinnan överenskomna bestämmelser.

Stadgeändringarna beslötos å föreningsstämma den 18 december 1931

och den 20 januari 1932 samt godkändes av Kungl. Majit den 20 maj sist
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

nämnda år. Kontrakt och stadgar sådana dessa handlingar lyda efter de

vidtagna ändringarna torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll.

Genom beslut den 28 juli 1932 (Sv. förf.-saml. nr 377/1932) har Kungl.

Majit bestämt inlösningspriset under juni—juli 1933 för vete till 19 kronor

och för råg till 17 kronor 50 öre, allt räknat per 100 kilogram och leverans

fritt anvisat uppsamlingsställe. Vid leverans till kustkvarn eller till

annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden

förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, tillkommer enligt kontraktet

50 öre för varje fulla 100 kilogram.

I anslutning till kontraktets bestämmelse härutinnan har statens

spannmålsnämnd den 10 augusti 1932 utfärdat kungörelse (Sv. förf.-saml.

nr 399/1932) örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor vid föreningens

inköp av vete och råg. Denna kungörelse har i vissa delar ändrats

genom spannmålsnämndens kungörelse den 17 november 1932 (Sv.

förf.-saml. nr 525/1932). Vidare må nämnas, att föreningens styrelse den

29 augusti 1932 beslutat (se Sv. förf.-saml. nr 471/1932), att Gotlands, Blekinge,

Örebro och Västmanlands län skulle vara att likställa med de i

kontraktet angivna sju uppsamlingsområdena, därvid, när föreningen i

förekommande fall hade att gälda merfrakt, som sådan skulle räknas den

ökning i transportkostnaden, som hänförde sig till den fortsatta transporten

från inom länet belägen hamnplats respektive järnvägsstation för

transport i hela fartyg eller pråmar respektive hela järnvägsvagnar.

Den 7 oktober 1932 anbefallde Kungl. Majit statens spannmålsnämnd

att verkställa allsidig utredning av frågan, huruvida och i vilken ordning

åtgärder för brödspannmålsodlingens stödjande borde vidtagas för

konsumtionsåret 1933—1934, samt att därmed och med det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, varvid nämnden

särskilt borde överväga, på vad sätt de med nuvarande prisregleringssystem

förenade svårigheter för återgång till friare marknadsförhållanden

kunde avlägsnas.

Statens spannmålsnämnd har i skrivelse den 25 januari 1933 inkommit

med den anbefallda utredningen ävensom med därå grundade förslag.

Spannmålsnämnden har i sin skrivelse — i anslutning till en av dess

sekreterare verkställd och av nämnden granskad utredning rörande förhållandena

å spannmålsmarknaden samt verkningarna hittills av de statliga

åtgärderna för spannmålsodlingens stödjande m. in. — först anfört

huvudsakligen följande.

Under konsumtionsåret 1931—1932 kunde prisbildningen å svensk brödspannmål,

när hänsyn toges till de då gällande inlösningspriserna, anses

hava varit i stort sett tillfredsställande. Priserna hade visserligen under

vintermånaderna varit något tryckta samt hade till och med någon

tid visat vikande tendens, men framemot våren hade priserna stigit. Vad

anginge rågpriserna hade dessa redan före den 1 juni 1932 uppnått inlösningspriserna

till följd av den stora knappheten på råg.

Den stora skörden, som inbärgades 1932, hade medfört, att prisbild
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ningen under konsumtionsåret 1932—1933 icke utfallit lika väl som under

det föregående konsumtionsåret. Då 1932 års skörd började marknadsföras,

voro de noterade priserna å vete och råg synnerligen låga i förhållande

till inlösningspriserna. Detta förhållande torde havn medfört en viss

återhållsamhet med utbuden, och priserna stego därför rätt snahbt. En

bidragande orsak härtill torde hava varit den under hösten mycket gynnsamma

väderleken, som jordbrukarna utnyttjade för plöjningsarbeten

m. m., under det att tröskningsarbetet fick anstå. När spannmålen mer

allmänt började komma i marknaden, sjönko emellertid priserna betydligt.

Under den allra sista tiden hade priserna dock ånyo stigit. Prisbildningen

hade sålunda icke fullt motsvarat vad man med hänsyn till inlösningsgarantien

skulle kunnat hoppas. Detta syntes få sättas i samband

med den stora bristen på lagerutrymmen. Under innevarande konsumtionsår

hade man nämligen kunnat iakttaga, att jordbrukarna i rätt stor

utsträckning sökt utnyttja möjligheterna att hålla spannmålspriserna

uppe. Alla statens lagerhus vore praktiskt taget fullbelagda, och detsamma

torde vara förhållandet med de flesta andra lagerutrymmen av

betydelse. Belåningen av spannmål, lagrad hos jordbrukarna själva eller

i andra lagerlokaler, hade även fått avsevärt större omfattning än tidigare.

I Skåne med dess stora spannmålsskörd hade prisbildningen gestaltat

sig rätt mycket gynnsammare än i Mellansverige, vilket med säkerhet

kunde tillskrivas de i Skåne arbetande lagringsföreningarna och

den därstädes i jämförelse med förhållandena i Mellansverige relativt

bättre tillgången på lagerlokaler.

De myckenheter vete och råg, som i maj 1932 hembjudits Svenska spannmålsföreningen,

hade varit ganska obetydliga. Brödsädens avsättning under

konsumtionsåret 1931—1932 hade också varit tämligen tillfredsställande

och några allvarliga erinringar häremot hade icke försports. Ifrån

hushållningssällskapens ombud och Östergötlands läns hushållningssällskap

ävensom från andra håll hade visserligen gjorts gällande, att spannmålsföreningen

borde påbörja sina kontraktsenliga inköp tidigare än den

1 juni för att förbättra jordbrukarnas avsättning av spannmålen. De

gångna årens erfarenhet gåve emellertid tydligt vid handen, att något

väsentligt icke skulle vinnas med en dylik ändring av inläsningstiden. Lagerutrymmen

i erforderlig utsträckning funnes nämligen icke. Skulle

lämpliga lagerutrymmen stå att uppbringa och betingelser i övrigt förefinnas

för dylika tidigare inköp, skulle nämnden icke underlåta att med

spannmålsföreningens styrelse söka träffa överenskommelse örn inköpens

påbörjande vid tidigare tidpunkt än den ordinarie inlösningstiden.

Att avsättningsmöjligheterna under innevarande konsumtionsår varit

svårare än under konsumtionsåret 1931—1932 framginge redan av vad

nyss sagts beträffande prisbildningen. Då kvarnarna emellertid hållit

ganska stora lager av svensk spannmål och då dessutom inmalningsprocenterna

vore mycket höga, kunde till följd av brist på lagerlokaler några

ytterligare och mer omfattande åtgärder för att förbättra avsättningen

knappast vidtagas.

Uttalanden, som nämnden införskaffat från hushållningssällskapen rörande

verkningarna av de statliga stödåtgärderna, gåve i det hela belägg

för vad nämnden här yttrat beträffande prisbildning oell avsättningsförhållanden

med mera. I stort sett ansåges sålunda, att stödåtgärderna utfallit

väl. Hushållningssällskapens uttalanden gåve även vid handen,

att jordbrukarna innevarande konsumtionsår i större utsträckning än

tidigare sökt inverka reglerande på spannmålsmarknaden. Emellertid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 247.

franninge det också, att mycket ännu återstode att göra, innan jordbrukarna

själva någorlunda kunde få denna marknad i sin hand.

Vad anginge kvarnindustrien hade den visserligen uttalat, att den helst

önskade en återgång till friare marknadsförhållanden, men den hade dock

ansett, att jordbruket alltjämt vore i behov av statliga stödåtgärder.

Några anmärkningar av betydelse rörande kvaliteterna hos de mjölsorter,

som kunnat framställas, hade icke försports varken från kvarnindustriens

eller konsumenternas sida. Ingående och noggranna undersökningar

över mjölkvaliteterna, som nämnden låtit företaga, syntes också

giva vid handen, att några berättigade anmärkningar häremot icke kunnat

göras.

Mjölpriserna hade varit och vore fortfarande ganska låga, tili och med

lägre än någon gång sedan före kriget. Under år 1932 hade även brödpriserna

sjunkit, ehuru prissänkningen för brödet icke vore lika framträdande

som beträffande mjölet.

Vidkommande frågan örn behovet av fortsatta stödåtgärder och vilken

form dessa lämpligen borde givas, har spannmålsnämnden förklarat sig

anse något annat näppeligen kunna ifrågasättas, än att inmalningsförordningen

borde äga gällande kraft jämväl under konsumtionsåret 1933

1934. Till stöd härför har nämnden åberopat dels att det med hänsyn till

handelsbalansen torde få anses önskvärt att kunna begränsa importen av

utländskt vete och utländsk råg till det minsta möjliga, dels att under år

1932 de i de europeiska importländerna för brödspannmål vidtagna skyddsåtgärderna

för den egna brödsädesodlingen icke mildrats utan snarare

skärpts, dels ock att inmalningsförordningens bestämmelser icke med

större fog kunde betecknas såsom särskilt menliga vare sig för konsumenterna

eller för den fria handeln.

Nämnden har vidare anfört följande.

Några tecken till bättre förhållanden å den utländska spannmålsmarknaden

kunde alltjämt icke skönjas. I slutet av år 1932 kunde man å spannmålsbörserna

i Amerika och Canada notera nya bottenpriser. Även örn

i Amerika vidtagits åtgärder för en begränsning av vetearealerna, hade

dessa i andra delar av världen ytterligare utvidgats. De synliga förråden

av vete vore måhända större än för ett år sedan och tryckte sålunda alltjämt

marknaden. Trots den nu långvariga krisen å spannmålsmarknaden

syntes sålunda det nuvarande läget och utsikterna för framtiden snarast

vara förvärrade. År framåt kunde förhållandena bliva desamma som för

närvarande. Även örn världsmarknadspriserna å brödspannmål skulle

komma att stiga något, vågade man icke nu räkna med någon väsentlig

förbättring av dem.

Vad anginge förhållandena för det svenska jordbruket kämpade detta

alltjämt med mycket stora svårigheter. Priserna å alla animaliska produkter

vore trots vissa prisstödjande åtgärder så låga, att de näppeligen

torde täcka produktionskostnaderna. För skogsbruket och övriga jordbrukets

binäringar vore förhållandena alltjämt svåra. Ehuru jordbrukarna

under innevarande konsumtionsår otvivelaktigt i ganska stor utsträckning

vidtagit åtgärder för att i görlig mån kunna utnyttja stödet

åt spannmålsodlingen, hade de dock icke tilli redsställande lyckats härmed.

Upphörandet av stödåtgärder skulle enligt samstämmiga uttalanden från

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 247.

hushållningssällskapen och enligt de gångna årens erfarenhet medföra ett

ekonomiskt sammanbrott för de jordbrukare, vilka hade sitt lantbruk huvudsakligen

grundat på brödsädesodling.

Under åberopande av det anförda har spannmålsnämnden framhållit,,

att de skäl, vilka föregående år ansetts tala för statsmakternas beslut att

vid sidan av inmalningstvånget vidtaga särskilda stödåtgärder för spannmålsodlingen,

alltjämt förelåge med oförminskad tyngd. Det vore enligt

nämndens mening uppenbart, att sedan sådana stödåtgärder, varom liärvore

fråga, varit i tillämpning under en avsevärd tid, de icke kunde utan

vidare indragas. Ansåges en avveckling böra komma till stånd, måste

denna ske så småningom under ett flertal år. Nämnden ansåge en förlängning

på ytterligare ett år efter i huvudsak oförändrade grunder av

kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen vara den form

för fortsatt stöd åt spannmålsodlingen, som nu närmast borde ifrågakomma.

I skrivelse till Kungl. Majit den 21 april 1931 med framläggande av

förslag till det första kontraktet mellan staten oell föreningen hade nämnden

uttalat, att nämnden sökt finna en form, som samtidigt med att jordbruket

skänktes den erforderliga hjälpen innebure en möjlighet till successiv

avveckling. Vad nämnden härvid närmast haft för ögonen hade varit

den åt Kungl. Majit enligt kontraktet tillerkända befogenheten att bestämma

storleken av de priser, vartill spannmålen av föreningen skulle

inlösas. Örn dessa priser undan för undan sänktes ned mot världsmarknadspriserna,

inträdde tydligen en småningom skeende avveckling av

föreningens verksamhet, som det läge i Kungl. Majits hand att leda.

Beträffande storleken av inlösningspriserna har spannmålsnämnden i huvudsak

anfört följande.

Redan från början hade beaktats möjligheten av att spannmålsregleringen

i dess utbyggda skick, vid en fortsatt stark spänning mellan brödsädes-

och fodersädespriserna, skulle kunna leda till en alltför stark ökning

av brödsädesodlingen, särskilt veteodlingen. Det visade sig nu, att dessa

farhågor icke varit helt oberättigade. Även örn man bortsåga från den

rekordskörd, som år 1932 inhöstats, vore det nämligen uppenbart, att veteodlingen

— i trots av att den totala brödsädesarealen icke undergått någon

egentlig utvidgning — ökat väsentligt på rågodlingens bekostnad och detta

i sådan omfattning, att veteodlingen även med normal skörd snart överskridit

gränserna för det lämpliga. Nämnden hade övervägt åtgärder för

att i görligaste mån hålla brödsädesodlingen och då givetvis i första hand

veteodlingen inom sådana gränser, att landets konsumtionsbehov icke överskredes.

Det torde vara lämpligt att minska avståndet mellan inlösningspriserna

för vete och råg, för närvarande 1 krona 50 öre. Man kunde till

och med tänka sig att likställa de båda priserna. Härför talade det förhållandet,

att rågodlingen undan för undan väsentligt inskränkts, så att

densamma normalt sett knappast torde motsvara landets behov. Nämnden

ville dessutom erinra därom, att råg tidigare tillfälligtvis betingat högre

pris än vete. Så hade exempelvis varit fallet under år 1928. Medeltalet

för noteringarna i Stockholm under månaderna januari—oktober 1928 hade

nämligen varit för vete 21.46 kronor och för råg 22.02 kronor för 100 kilo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

gram. Skulle en skillnad i pris till vetets fördel finnas, syntes densamma,

enligt nämndens uppfattning näppeligen böra överstiga 1 krona.

Vidare syntes man vid fastställandet av inlösningspriserna böra i görligaste

mån taga hänsyn till den beräknade storleken av årets skörd.

Till utrönande av huruvida kvarnindustrien för sin del vore villig att

med vissa av spannmålsnämnden föreslagna jämkningar i kontrakt och

stadgar för ett år förlänga kontraktet har nämnden, enligt vad den i sin

skrivelse anför, utan att då ännu hava tagit ståndpunkt till frågan örn

förlängning av spannmålsföreningens verksamhet, fört underhandlingar

med föreningens styrelse. Sedan kvarnrepresentanterna i styrelsen tillstyrkt

såväl förlängningen av kontraktet som, i huvudsak, de ändringar,

nämnden föreslagit, har föreningen å ordinarie sammanträde den 16

december 1932 godkänt vad styrelsen tillstyrkt. Stadgeändringarna hava

sedermera bekräftats å extra föreningssammanträde den 30 mars 1933.

Ändringsförslagen, vilka åtfölja nämndens skrivelse, torde få såsom bilaga

A och B fogas till detta protokoll.

Angående innebörden av och motiven till de föreslagna ändringarna i

kontrakt och stadgar inhämtas av spannmålsnämndens skrivelse följande:

Kontraktet.

2 § första stycket. Förändringen i detta stycke har föreslagits av föreningen

och innebär i sak endast ett förtydligande. Nämnden har också

biträtt densamma under den uttryckliga förutsättningen, att ifrågavarande

bestämmelse icke innebure någon inskränkning i föreningens åtagande att

övertaga spannmål eller mjöl, ej heller något avsteg ifrån vad som inom

handeln med spannmål vore gängse bruk.

2 § tredje stycket. De i nu gällande kontrakt omförmälda uppsamlingsområdena

hava utökats med Gotlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands

län. Denna förändring innebär endast, att spannmålsföreningens beslut

att anse dessa län som uppsamlingsområden intagits som en kontraktsenlig

bestämmelse. Vidare har i kontraktet begreppet merfrakt närmare

preciserats i anslutning till därutinnan tillämpad praxis.

4 § mom. 1 och 2. Det tidigare mom. 1 av denna paragraf har utgått

och ersatts med det tidigare mom. 2, första och andra styckena. Samtidigt

har det tredje stycket av det tidigare mom. 2 delvis omredigerats

och införts som ett nytt mom. 2. Någon ändring i sak innebära dessa

förändringar icke, då det tidigare mom. 1 endast avsåg inköp sommaren

1931.

8 § femte stycket. Den i detta stycke vidtagna förändringen innebär,

att en sänkning i gottgörelsens belopp skall tillkännagivas minst 14 dagar

innan beslutet skall tillämpas i stället för nu gällande 8 dagar. Vad angår

beslut örn höjning i gottgörelsens belopp skall denna enligt vad spannmålsföreningens

styrelse beslutat tillkännagivas först omedelbart före dess

ikraftträdande.

9 §. Denna paragraf har omredigerats med anledning därav, att enligt

den tidigare ordalydelsen för erhållande av restitution av gottgörelse för

mjöl, som använts för spis- eller knäckebröd till export, erfordrades bevisning

örn full identitet, vilket i praktiken var ogenomförbart.

Övriga kontraktsändringar hänföra sig huvudsakligen till kontraktets

förlängning att gälla under ytterligare ett år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Stadgarna.

7 § c). Föreningsmedlemmarnas skyldighet att inköpa spannmål av för-eningen

under tiden 1 september—31 december bar skärpts såtillvida, att

medlemmarna under en var av månaderna september, oktober och november

äro skyldiga inköpa vissa minsta kvantiteter av spannmål. Medlemmarnas

skyldighet att senast den 31 december inköpa all föreningen tillhörig

spannmål kvarstår alltjämt.

7 § e). Den här ifrågasatta förändringen, som innebär, att utländsk

spannmål icke utan föreningens styrelses medgivande får användas för

annat ändamål än mjölframställning i vanlig ordning, har föreslagits av

föreningen såsom en garanti mot oriktig användning och har av nämnden

ansetts lämplig.

7 § j). Tillägget till detta stycke har föranletts av en önskan att utan

att tillgripa de åtgärder, varom stadgas i kungörelsen den 14 augusti

1930 med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen, kunna beivra

försummelse med avseende å föreskriven rapportskyldighet.

9 § första stycket. Förändringarna i detta stycke hava föreslagits av

föreningens styrelse och innebära endast att stadgeenligt fastställa tilllämpad

praxis. Nämnden har intet haft att erinra däremot.

9 § tredje stycket. Den föreslagna förändringen innebär, att medlem icke

erhåller ersättning för lagring och skötsel med mera av sådan spannmål,

som medlemmen själv inköper. Nuvarande bestämmelse, som medgiver dylik

ersättning, har visat sig medföra vissa olägenheter för föreningen.

13 § morn. 2 tredje stycket. Stadgandet i detta stycke är nytt och medgiver

medlem, som lagrar spannmål för föreningens räkning, viss förtursrätt

beträffande inköp av densamma, detta i anslutning till vad tidigare

tillämpats.

15 § mom. 2 fjärde stycket. Detta nytillkomna stadgande ansluter sig till

av föreningens styrelse hittills tillämpad kutym att på de av staten utsedda

styrelseledamöterna överlåta bestämmandet av försäljningspriserna

för vete och råg.

Spannmålsnämnden har pä grund av vad nämnden sålunda anfört hemställt,

att Kungl. Majit måtte dels under förutsättning av riksdagens godkännande

träffa avtal med Svenska spannmålsföreningen u. p. a. örn förlängning

av kontraktet mellan staten och föreningen i överensstämmelse

med omförmälda förslag till kontraktsändringar, dels ock lämna föreningen

tillstånd att företaga ändringar av föreningens stadgar i enlighet med av

nämnden därutinnan överlämnat förslag.

I ett vid nämndens skrivelse fogat särskilt yttrande har ledamoten av

riksdagens andra kammare C. W. M. Andersson i Igelboda, som i egenskap

av ledamot i nämnden år 1932 avstyrkt den av nämndens majoritet

då tillstyrkta förlängningen av ifrågavarande kontrakt, anfört, att när

han i år biträdde nämndens hemställan detta icke innebure någon ändring

i den förra året angivna principiella inställningen till frågan. Han ansåge

alltjämt, att en avveckling av föreningens verksamhet samt återgång

till mera fria förhållanden i fråga örn spannmålshandeln vore önskvärd,

men delade nämndens uppfattning, att en sådan återgång, sedan ett prisregleringsförfarande

nu en längre tid varit i tillämpning, endast kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

ske så småningom. Därtill komme, att örn en avveckling vid den nu gällande

kontraktstidens utgång skulle ske, detta komme att medföra stora

förluster för föreningen, vilka förluster staten under vissa förhållanden

kunde få övertaga. Under rådande statsfinansiella läge ansåge ifrågavarande

ledamot sig icke böra framlägga förslag, som skulle kunna medföra

betydande statsutgifter.

över spannmålsnämndens förslag hava infordrade utlåtanden avgivits

av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium.

Lantbruksstyrelsen, som helt anslutit sig till spannmålsnämndens mening

angående nödvändigheten av ett fortsatt statligt ingripande till brödsädesodlingens

främjande, har tillstyrkt nämndens förslag. Den av nämnden

ifrågasatta regleringen av prisläget mellan vete och råg har lantbruksstyrelsen

funnit i hög grad skälig. Styrelsen har uttalat sig för likställighet

i fråga örn inlösningspriserna för dessa sädesslag, då enligt styrelsens

mening en minskning av prisskillnaden knappast vore ett tillräckligt

starkt korrektiv mot den tydliga förskjutning i odlingen, som ägt rum till

fördel för vetet. Det vore enligt lantbruksstyrelsens åsikt särskilt under

rådande statliga ingripande på brödsädesodlingens område önskvärt, att

landets brödsädesproduktion såvitt möjligt inriktades på självförsörjning,

och att därför rågodlingen vidmakthölles på de jordar och under de klimatiska

förhållanden, där denna odling kunde förväntas i längden giva det

bästa resultatet. Produktionskostnaderna syntes icke berättiga ett högre

pris å vete än å råg.

Jämväl kommerskollegium har förklarat sig dela spannmålsnämndens

uppfattning, att en avveckling nu av den gällande spannmålsregleringen

icke gärna vore möjlig utan att en förlängning på ytterligare ett år efter

i huvudsak oförändrade grunder borde ske av ifrågavarande kontrakt.

Emellertid har kollegiet starkt understrukit nödvändigheten av att det inhemska

prisläget på spannmålsmarknaden småningom anpassades efter

världsmarknadens allmänna prisnivå. Kollegiet har härutinnan i huvudsak

anfört följande.

Det torde icke gärna vara möjligt att utan betydande olägenheter i

vissa hänseenden under en längre följd av år genom konstlade åtgärder

av det slag, varom här vore fråga, hålla det inhemska marknadspriset så

avsevärt över världsmarknadspriset, som hittills skett. En dylik prispolitik

kunde ej undgå att i längden medföra förskjutningar inom jordbruksproduktionen,

som i sista hand komme att lända jordbruket självt till

skada. Genom den starka ökning av veteskörden, som under de senare

åren ägt rum, hade redan nu uppkommit en svårlöst fråga örn placering

av det spannmålsöverskott, som kunde beräknas föreligga närmast vid

utgången av innevarande konsumtionsår. Skulle det vid den brödsädesinventering,

som innevarande år verkställts, visa sig, att en ej oväsentlig

ökning av brödsädesarealen inträtt, läge det vikt uppå, att redan nu taga

under övervägande de åtgärder, som kunde bliva erforderliga för mötande

av en befarad överproduktion iiven under normala skördeår, särskilt vad

vetet beträffade. En åtgärd, som härvidlag bleve av betydelse, vore gi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 247.

vetvis bestämmandet av inlösningspriset för 1934. Örn detta bestämdes

så att någon stimulans för en ytterligare utökad veteproduktion icke förefunnes,

torde en av de faktorer, som kunde befaras verksammast bidraga

till överproduktion, bortfalla.

Emot de av spannmålsnämnden ifrågasatta jämkningarna i kontrakt

och stadgar har kommerskollegium ej haft någon erinran.

Såsom framgår av det anförda har vid den av spannmålsnämnden

enligt skrivelsen den 25 januari 1933 föreslagna förlängningen av avtalet

mellan staten och spannmålsföreningen icke med avseende å föreningens

inlösningsskyldighet beträffande 1933 års skörd ifrågasatts

någon ändring i den enligt kontraktet för närvarande gällande principen,

att vid föreningens spannmålsköp under juni—juli skall vid leverans

till kustkvarn betalas ett pris, som med 50 öre för 100 kilogram överstiger

priset vid inlandskvarn. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars

1933 hava emellertid vissa föreningsmedlemmar, nämligen Aktiebolaget

Kvarnintressenter, Kalmar Ångkvarn Kommanditbolag, Aktiebolaget

Mårten Pehrsons Valskvarn, Aktiebolaget Saltsjöqvarn och Kvarnaktiebolaget

J. G. S., hemställt, att Kungl. Majit vid antagande av förslaget

till förnyelse av föreningens avtal med staten ville föreskriva,

att lika inlösningspriser skulle gälla för 1933 års skörd vid samtliga

uppsamlingsplatser i hela landet. I skrivelse den 20 april 1933 har

spannmålsnämnden härefter för mig anmält, att spannmålsföreningen å

extra sammanträde den 10 april 1933 beslutat godkänna följande ändrade

lydelse av 4 § mom. 2 i omförmälda kontrakt, att gälla i fråga om

inköpen av 1933 års skörd:

»Efter förslag av statens spannmålsnämnd äger Kungl. Majit förordna,

att utöver det enligt morn. 1 bestämda pris vid leverans till kustkvarn

eller till annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden

förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, skall betalas

ytterligare ett belopp, ej överstigande 50 öre för 100 kilogram.

Innan spannmålsnämnden framlägger förslag i sådant hänseende,

skall nämnden hava berett ledamöter i föreningen, företrädande såväl

kust- som inlandskvarnar, tillfälle att uttala sig i frågan.

Till grund för dylikt förslag skall ligga en undersökning angående

spannmålens kvantitet och kvalitet, varav den antagliga genomsnittliga

inmalningsprocenten för ifrågavarande spannmålsslag under konsumtionsåret

låter sig beräknas, och förutsättes för att förslag skall kunna

av spannmålsnämnden framställas, beträffande vete, att sagda procent

ej överstiger 70, och, beträffande råg, att procenten ej överstiger 60.»

Angående tillkomsten av spannmålsföreningens beslut den 10 april

1933 har spannmålsnämnden anfört, att sedan omförmälda fem kvarnföretag

anhållit hos föreningen, att deras i skrivelsen den 3 mars 1933 hos

Kungl. Majit framförda önskemål måtte biträdas av föreningen, dennas

styrelse kallat föreningsmedlemmarna till extra sammanträde den 30

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 2i7.

mars 1933. Å detta sammanträde hade beslutats med 6,188 röster, avgivna

av 11 röstande, mot 4,179 röster, avgivna av 38 röstande, att i så

måtto upphäva föreningens beslut den 16 december 1932, att bestämmelsen

örn högre inlösningspris vid kustkvarn skulle bortfalla. Den 10 april

1933 hade emellertid å nytt extra föreningssammanträde frågan åter

upptagits till behandling. Föreningens beslut vid sistnämnda sammanträde

hade fattats med 5,335 röster, avgivna av 8 röstande, mot 2,457

röster, avgivna av 5 röstande. 27 närvarande röstberättigade medlemmar

hade nedlagt sina röster. Minoriteten hade röstat för att beslutet

den 30 mars 1933 skulle förbliva oförändrat.

Till belysande av sin egen ståndpunkt till förevarande spörsmål har

spannmålsnämnden anfört följande:

Det måste erkännas, att under ett konsumtionsår, som det innevarande,

då inmalningsprocenterna vore särskilt höga, det kunde innebära en

orättvisa mot kustkvarnarna med nuvarande prisskillnad av 50 öre, vilken

kunde anses skälig vid genomsnittliga effektiva inmalningsprocenter

av 60 å 70 procent. Ett borttagande av prisskillnaden komme

emellertid att minska spannmålsföreningens möjligheter att utan större

extra kostnader förflytta spannmål från en ort till en annan i de fall,

då sådan förflyttning på grund av ojämn fördelning av spannmålen i

landets olika delar befunnes nödvändig. Nämnden skulle därför för sin

del hellre sett, att det utan den inskränkning, som det nu föreliggande

förslaget innebure, lagts i Kungl. Maj:ts hand att, sedan skördens ungefärliga

storlek och kvalitet blivit känd, på förslag av nämnden fastställa

örn och i så fall huru stor skillnad skulle finnas mellan priserna

vid kust- och inlandskvarn. Nämnden ansåge sig dock, ehuru med en

viss tvekan, kunna förorda, att den av spannmålsföreningen beslutade

ändringen i kontraktsförslaget godtoges av Kungl, Majit, detta därför,

att det med hänsyn till det stora överskott, som 1932 års skörd komme att

lämna, kunde antagas, att även med ett svagt utfall av 1933 års skörd

de genomsnittliga inmalningsprocenterna under konsumtionsåret 1933—

1934 likvisst måste komma att bliva förhållandevis höga.

I skrivelse den 25 april 1933 hava vissa kvarnföretag, nämligen Åhléns

kvarnaktiebolag, Uppsala ångqvarnsaktiebolag och Mjölby kvarnaktiebolag,

i uppgiven egenskap av representanter för ett 70-tal inlandskvarnar,

hemställt, att Kungl. Majit måtte godkänna den lydelse av 4 § mom. 2 av

kontraktet, som framgår av spannmålsnämndens skrivelse den 25 januari

1933.

Jag torde i detta sammanhang få redogöra för vissa till Kungl. Majit

inkomna framställningar rörande spannmålsrcgleringen.

Hushållningssällskapens ombud hava i skrivelse den 28 september .1932

hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för sådan ändring

av kontraktet mellan staten och spannmålsföreningen, att skyldigheten

att inköpa spannmål inträdde den 1 maj i stället för den 1 juni. En

framställning i samma syfte har i skrivelse den 2 december 1932 gjorts

av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Dessa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Majus ''proposition nr 247.

framställningar hava överlämnats till statens spannmålsnämnd för att

tagas i övervägande vid fullgörande av förberörda åt nämnden den 7

oktober 1932 givna uppdrag; och har spannmålsnämnden i sin skrivelse

den 25 januari 1933 hemställt, att framställningarna, i den mån de icke

finge anses besvarade genom vad nämnden i sagda skrivelse anfört, måtte

lämnas utan avseende.

I en den 5 oktober 1932 inkommen skrivelse hava Skånska spannmålsföreningarnas

samorganisation med flera bland annat anhållit, att uppsamlingsställen

för brödsäd vid Svenska spannmålsföreningens inköp

måtte anordnas i alla större brödsädesdistrikt, däribland Blekinge, samt

att de spannmålslagerhusföreningar, som så önskade och som hade erforderliga

magasin med utrustning för skötsel av spannmål, måtte anlitas

som uppsamlingsställen.

I den 20 januari 1933 avgivet infordrat utlåtande i anledning av sistberörda

skrivelse har spannmålsnämnden förklarat sig anse frågan örn

anordnande av uppsamlingsställen vara tillfredsställande löst genom

styrelsens för spannmålsföreningen beslut den 29 augusti 1932 att som

uppsamlingsställen skulle förutom förut befintliga jämväl räknas Gotlands,

Blekinge, Örebro och Västmanlands län.

På sätt omnämnes i propositionen nr 177 till innevarande års riksdag

angående kapitalökning för spannmålslagerhusfonden m. m. (sid. 6 o. f.)

har statens spannmålsnämnd i skrivelse den 17 december 1932 med hänsyn

till befarade svårigheter i fråga örn den svenska brödsädens lagring

och avsättning hemställt, att Kungl. Majit måtte förklara hinder ej

möta för spannmålsföreningen att inköpa och exportera högst 30,000 ton

vete. Med anledning härav bar i skrivelse den 16 mars 1933 Internationella

arbetarhjälpen, rikskommittén, gjort framställning örn, att

ifrågavarande spannmål i stället för att exporteras måtte förmalas och

utdelas bland den nödlidande befolkningen i landet.

Spannmålsnämnden bar i infordrat yttrande den 24 mars 1933 över

sistberörda framställning — under hänvisning till ett av nämnden den 3

mars 1933 till riksdagens jordbruksutskott avgivet utlåtande över en i

samma ämne vid riksdagen väckt motion II: 34 — anfört, att nämnden

med hänsyn till de synpunkter, nämnden hade att företräda, intet bade

att erinra mot att mjöl förmalt av svenskt vete utdelades till nödlidande

befolkningsgrupper inom landet. Nämnden ansåge dock, att fördelningen

borde ske genom något statligt organ, exempelvis länsstyrelsen

i vederbörande län, samt att förmalningen av spannmålen borde, till

undvikande av rubbningar i de normala leveransförbållandena, överlåtas

åt de kvarnar, som plägade leverera till ifrågavarande områden.

Vid spannmålsnämndens yttrande bar fogats utlåtande den 23 mars 1933

av Svenska spannmålsföreningen u. p. a., som åberopat ett av förenin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

gen till jordbruksutskottet över förenämnda motion avgivet yttrande,,

däri bland annat framhållits, att avsättningen av svensk brödspannmål

icke komme att ökas genom en anordning sådan som den bär avsedda.

Jämlikt föreskrifterna i den för statens spannmålsnämnd gällande instruktionen

har nämnden till chefen för jordbruksdepartementet överlämnat

berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år

1932 (stat. off. utr. 1933:17). Berättelsen upptager bland annat en över^

sikt över areal- och skördeförhållanden i riket under tiden från och med

år 1913 (sid. 6—10). Härvid framhålles, att, ehuru den totala brödsädesarealen

icke undergått någon genomgripande förändring under de senaste

tjugo åren, de totala brödsädesskördarna numera likväl vore icke obetydligt

större än tidigare, huvudsakligen beroende på övergång från råg- till

den mera avkastande veteodlingen. Det erinras, att, såvitt av tillgängliga

jordbruksstatistiska uppgifter kunde bedömas, 1932 års brödsädesskörd

vore den största, vårt land någonsin haft. Ur en vid berättelsen fogad

tabell (sid. 47) rörande skörden av vete och råg under åren 1913—

1932 må här återgivas följande siffror, av vilka de för år 1932 angivna

betecknats som preliminära. Siffrorna angiva skördens storlek i ton.

Höstvete .....................

Vårvete........................

År 1913

År 1919

År 1927

År 1930

År 1931

År 1932

247,156

11,454

217,373

37,127

366,954

49,957

489,767

76,833

367,558

96,015

588,240

132,970

Summa vete

258,610

254,500

416,911

566,600

463,573

721,210

Höstråg........................

570,888

551,867

376,410

428,753

275,485

426,440

Vårråg ........................

13,576

22,388

9,043

7,695

7,641

7,780

Summa råg

584,464

574,255

385,453

436,448

283,126

434,220

Summa vete och råg

843,074

828,755

802,364

1,003,048

746,699

1,155,430

Beträffande förbrukningen av vete och råg inom landet anföras

i berättelsen (sid. 47) följande siffror, av vilka de för konsumtionsåret

1931—1932 betecknats som preliminära. Förbrukningen har beräknats

vara lika med skörden, efter avdrag av utsäde, ökad med importöverskottet.

Konsumtionsår 1/s—nh

1927/1928

1928/1929

1929/1930

1930/1931

1931/1932

Vete................................. ton

Råg ................................. »

Summa »

600,719

417,630

671,357

489,828

663,327

469,207

644,420

420,056

587,441

302,853

1,018,349

1,161,185

1,132,534

1,064,476

890,294

I skrivelse den 28 mars 1933 har statistiska centralbyrån överlämnat redogörelse

för resultatet av under året verkställd brödsädesinventering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Departements
chefen.

Genom sammanställning av uppgifterna rörande brödsädesarealerna

hos jordbrukare inom Svea- och Götaland för 1933 års skörd med

motsvarande uppgifter för åren 1930—1932 erhålles följande tabell.

År 1930

År 1931

År 1932

År 1933

hektar

hektar

hektar

hektar

Höstvete..........................................

199,til

212,299

220,068

229,706

Vårvete ..........................................

43,879

56,413

64,251

74,421

Summa vete

242,990

268,712

284,319

304,127

Höstråg .........................................

233,490

219,308

202,914

215,547

Vårråg.............................................

4,895

5,736

5,045

5,537

Summa råg

238,385

225,044

207,959

221,084

Summa vete och råg

481,375

493,756

492,278

525,211

Av statistiska centralbyråns redogörelse framgår vidare, att saluöverskottet

av brödsäd hos jordbrukare inom Svea- och Götaland den 2

januari 1933 uppgivits utgöra 223,205 ton vete och 94,666 ton råg. Motsvarande

förråd vid inventeringen den 2 januari 1932 utgjorde 96,820 ton vete

och 27,640 ton råg. — Av kvarnar och spannmålshandlare redovisade förråd

av svensk brödsäd den 2 januari 1933 uppgingo enligt statistiska centralbyrån

till 131,990 ton vete och 61,153 ton råg. Kvarnarnas och spannmålshandlarnas

förråd av svensk brödsäd vid motsvarande tidpunkt föregående

år utgjorde ungefär 73,000 ton vete och 30,000 ton råg.

Beträffande Svenska spannmålsföreningens verksamhet framgår av

spannmå Isnämndens berättelse (sid. 20—24) bland annat följande.

Den 31 december 1932 uppgick antalet medlemmar till 109 med sammanlagt

11,561 insatser, svarande mot ett insatskapital av 11,561,000 kronor.

Föreningsmedlemmarnas utrymmen för lagring av spannmål i december

1932 medgåvo lagring av sammanlagt omkring 137,000 ton. Föreningens

ekonomiska ställning vid årsskiftet utvisade ett överskott av 1,511,238 kronor

40 öre.

Under tiden januari—maj 1932 uttog föreningen gottgörelse enligt kontraktet

med staten med för vete 1 krona 50 öre och för råg 1 krona, allt

för 100 kilogram omalen spannmål. Månaderna juni—augusti upptogs ej

någon gottgörelse. Under september och oktober utgick gottgörelse för

vete med 1 krona för 100 kilogram. Den 1 november 1932 höjdes gottgörelsen

för vete till 3 kronor för 100 kilogram, och sedan den 1 februari 1933

utgår gottgörelse för vete med 5 kronor för 100 kilogram. För råg har

efter utgången av maj månad 1932 någon gottgörelse ej uttagits.

Genom de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits för den svenska

brödsädesodlingens stödjande, har å ifrågavarande område åstadkommits

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

en prisbildning, väsentligt förmånligare för odlarna än den som därförutan,

med hänsyn till världsmarknadspriset, skulle kunnat upprätthållas.

Detta har otvivelaktigt varit av stor betydelse för den del av vårt jordbruk,

för vilken nämnda odling spelar en mera framträdande roll. Det

torde emellertid endast råda en mening därom, att förevarande åtgärder

få betraktas såsom ett av krisen påkallat tillfälligt ingripande i prisbildningen,

vilket bör bortfalla, så snart omständigheterna det medgiva.

Ju längre spannmålsregleringen bibehålies, desto större svårigheter komma

att föreligga för en avveckling därav, enär allt flera förhållanden på

såväl det ekonomiska som det sociala området anpassa sig efter och bliva

beroende av densamma.

Ehuru vägande skäl sålunda kunna andragas för en omedelbar avveckling

av de av statsmakterna vidtagna åtgärderna till brödsädesodlingens

stödjande, torde likväl en sådan icke kunna genomföras. Dels

skulle härigenom ske en alltför stark rubbning av det ekonomiska underlaget

för ett stort antal jordbruk, med åtföljande svårigheter för näringslivet

i dess helhet. Dels komme på grund av den stora kvantitet brödsäd

av 1932 års skörd, beträffande vilken inlösningsskyldighet föreligger, i

förening med ett till följd av regleringens upphörande påräkneligt kraftigt

prisfall, en avsevärd förlust att uppstå å den inlösta spannmålen.

Detta förhållande kan medföra ekonomiska uppoffringar från statsverkets

sida av den storlek, att de under nuvarande statsfinansiella situation

så vitt möjligt måste undvikas.

Den svenska skörden av vete och råg var nämligen under föregående år

såväl kvantitativt som kvalitativt synnerligen god. Inmalningsprocenterna

hava på grund härav, alltsedan skörderesultatet kunde tillförlitligen

bedömas, hållits höga. För närvarande utgör inmalningsprocenten beträffande

vete 95 och beträffande råg 97, därvid dock är att märka, att

i fråga örn vete de till spannmålsföreningen anslutna kvarnarna äga tilllämpa

en inmalningsprocent, som understiger den fastställda med 10 enheter.

Oaktat de höga inmalningsprocenterna torde, då föreningens inlösningsskyldighet

den 1 juni inträder, betydande spannmålspartier vara

oförbrukade. Ju större myckenheter spannmål föreningen måste övertaga

till de för inlösningen bestämda priserna, dess större kunna föreningens

förluster vid försäljningen av samma spannmål under höstmånaderna

väntas bliva. Ehuru den gottgörelse, föreningen enligt kontraktet

äger uppbära för till riket införd brödspannmål, för närvarande i

fråga örn vete utgår med ett så högt belopp som 5 kronor för 100 kilogram,

torde det, till följd av införselns förhållandevis ringa omfattning, vara

tvivelaktigt, huruvida vid kontraktstidens utgång den 31 december 1933

nyssnämnda förluster hunnit täckas. Jag erinrar, att staten ytterst är

ansvarig för förlust, som föreningen tillskyndas vid ett behörigt fullgörande

av kontraktets förpliktelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr Vu.

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

En avveckling torde följaktligen endast kunna ske så småningom. I

likhet med spannmålsnämnden håller jag före, att en dylik avveckling

lämpligen bör ske därigenom, att såvida ej å världsmarknaden en prisstegring

å spannmål inträder, inlösningspriserna steg för steg sänkas, till

dess priserna å vete och råg bringats att korrespondera med såväl motsvarande

priser å världsmarknaden som priserna å andra jordbruksprodukter.

Det torde ligga i sakens natur, att nyssnämnda anpassning bör

ske så varsamt som möjligt och utsträckas över en tillräckligt lång tid.

Sådan situationen för närvarande är, torde det nuvarande regleringssystemet

alltså få givas fortsatt tillämpning. Spannmålsnämndens förslag,

innebärande dels bibehållande av inmalningsbestämmelserna enligt 1930

års författningar, dels ock förlängning av kontraktet mellan staten och

spannmålsföreningen, synes sålunda böra godtagas.

Redan då nyssberörda kontrakt underställdes 1931 års riksdag, framkommo

farhågor, att systemet skulle leda till en olämpligt stor produktion

av brödsäd inom landet. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet

(uti. nr 3) ansåg sig också böra uttala en mot jordbrukarna riktad

varning i sådant hänseende. Framhållas må, att en av förutsättningarna

för att ifrågavarande regleringssystem skall kunna upprätthållas är,

att produktionen icke överstiger konsumtionen. Å denna grund är hela

systemet byggt. Att döma av uppgifterna från årets brödsädesinventering

synas emellertid omförmälda farhågor vara på väg att besannas.

Risken för överproduktion torde nu vara överhängande, och den är så

mycket mer allvarlig, som man ingår i nästa konsumtionsår med ett

högst betydande lager av äldre skörd. Även örn man måste medgiva, att

det stora saluöverskottet av 1932 års skörd i främsta rummet uppkommit

på grund av rekordartad hektarskörd, är det av stor vikt att noga uppmärksamma

frågan örn brödsädesarealens utveckling.

Med hänsyn till vad nyss sagts rörande spannmålsregleringens avveckling

torde man icke kunna räkna med, att prissänkning utgör tillräcklig

garanti för att icke en permanent överproduktion å brödsäd uppkommer

inom landet. Det synes mig därför föreligga starka skäl för att överväga

ytterligare garantier i detta avseende. Spannmålsnämnden har

trott sig finna en dylik i utjämning av skillnaden mellan priserna å vete

och råg. Såsom framgår av resultatet av nyss nämnda inventering, synes

emellertid även den med råg besådda arealen hava undergått ökning

under innevarande år. Huruvida det här är fråga örn en tillfällig företeelse

eller en mera bestående, undandrager sig givetvis ännu bedömande.

Visserligen är jag benägen att i sinom tid för Kungl. Maj:t förorda

ett närmande till varandra av inlösningspriserna å vete och råg, men jag

är icke övertygad örn att därigenom vinnes, att våra brödsädesskördar

hållas inom ramen för landets behov. Ytterligare åtgärder i detta syfte

torde därför vara erforderliga.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 247.

19

Från skilda håll hava uppslag framkommit örn åtgärder till brödsädesodlingens

begränsning. Sålunda har den tanken framförts, att inlösningspriset

skulle hänföra sig till en viss maximal brödsädesskörd. Konstaterades

vid skördetiden, att avkastningen överstege berörda maximum,

skulle inlösningspriserna reduceras i någon proportion till skördeökningen.

Detta förfaringssätt skulle följaktligen påverka jordbrukarna till att

begränsa brödsädesarealen för att undgå en prissänkning. Förutom att

detta förslag synes svårt att tekniskt genomföra, lider det av den olägenheten,

att prissänkningen kunde framkallas av orsaker, varöver jordbrukarna

själva icke hava makt att råda. En annan väg vore i så fall mera

framkomlig, nämligen att låta inlösningspriserna hänföra sig till en på

förhand bestämd maximiareal samt att dessa priser efter någon proportion

reducerades, örn det vid arealinventering befunnes, att odlingen utsträckts

utöver den sålunda bestämda arealen. Ett tredje system vore,

att allenast inmalningsbestämmelserna samt en importreglering i förening

med hållandet av vissa lägsta priser å importspannmål uppehölles,

medan inlösningsskyldigheten bortfölle. En förutsättning för gynnsamt

resultat av ett tillämpande av någon av nyssnämnda metoder torde dock

vara, att spannmålsodlarna så intimt samverkade, att ökningen av brödsädesarealen

verkligen upphörde. Skulle detta visa sig omöjligt, återstode

väl knappast någon annan utväg, än att från statens sida föreskreves

en reglering tvångsvis av brödsädesodlingen. Av vad nu anförts

torde framgå, att risken för en överproduktion av brödspannmål vid fortsatt

spannmålsreglering väl uppmärksammats men att det icke torde

vara möjligt att för årets riksdag framlägga förslag till lösning av detta

spörsmål. I stället torde en mera ingående utredning i saken böra företagas

i syfte att möjliggöra framställning till 1934 års riksdag. Det förefaller

sannolikt, att redan ett igångsättande av denna utredning och ett

tillkännagivande härom skall verka återhållande på jordbrukarna vid

sådden av brödsäd hösten 1933. I samband med nyssnämnda utredning

torde jämväl vissa andra spannmålsfrågan berörande spörsmål böra bliva

föremål för övervägande.

Mot de ändringar i kontraktet, som i samband med dess förlängning förordats

av spannmålsnämnden, Ilar jag intet att erinra. Inom spannmålsföreningen

hava rörande lämpligheten av sagda ändringar skiljaktiga

meningar yppat sig beträffande lydelsen av 4 § mom. 2. Vissa medlemmar

hava nämligen ansett, att de priser, föreningen under junijuli

1934 skulle betala för svensk brödsäd, borde vara lika, vare sig leveransen

skedde vid kustkvarn eller vid inlandskvarn, medan andra åter

förmenat, att priserna vid kustkvarn bordo med 50 öre för 100 kilogram

överstiga de vid inlandskvarn. Vid extra föreningssammanträde den 10

april 1933 har, såsom av redogörelsen framgår, ett kompromissförslag antagits.

Jag tillstyrker, att statsmakterna godkänna sistnämnda förslag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Några ändringar utöver de av spannmålsnämnden förordade har jag icke

ansett mig böra föreslå.

De föreslagna stadgeändringarna tillstyrkas. För förlängning av kontraktet

samt genomförandet av ändringarna däri fordras riksdagens samtycke.

Sedan riksdagen härutinnan beslutat, torde förslaget örn stadgeändringar

få ånyo anmälas för Kungl. Maj:!.

I detta sammanhang må erinras, att jag vid anmälan den 24 februari

1933 av spannmålsnämndens omförmälda framställning angående export

av högst 30,000 ton vete anförde, att jag icke ansåge det vara lämpligt att

dylik export då företoges. Tillika förklarade jag mig ämna senare i samband

med anmälan av fortsatt prisreglering å vete och råg återkomma till

spörsmålet örn avsättning av den av föreningen inlösta hrödspannmålen.

Emellertid torde det icke lämpligen ännu låta sig göra att fatta något

definitivt beslut angående extraordinära åtgärder för spannmålens avsättning.

I varje fall torde böra avvaktas en tidpunkt, då storleken av den

spannmålsmängd, föreningen enligt kontraktet blir skyldig inlösa, fullt

kan överblickas. Skulle det därvid visa sig, att ett så betydande spannmålsöverskott

finnes, att svårigheter yppa sig med avseende å spannmålens

tillfredsställande lagring och skötsel, synes det emellertid bliva nödvändigt

att undantag medgives från bestämmelserna i 7 § av ifrågavarande

kontrakt, enligt vilka föreningens försäljning av svensk brödspannmål

ej får ske under marknadspris, därvid under månaderna juni—augusti

skall såsom marknadspris anses inlösningspriset. Förhållandena kunna

även eljest tänkas bliva sådana, särskilt örn den nya skörden blir riklig

och av hög kvalitet, att avsättningen av den gamla skörden bör underlättas.

Vilka åtgärder, som i angivna hänseenden böra vidtagas, torde få

bero på omständigheterna. Förutom förslaget örn export av viss spannmålsmängd

hava framkommit förslag avseende spannmålens försäljning

till foder eller dess utdelande efter förmälning till nödlidande. Det torde,

därest riksdagen intet har att häremot erinra, få ankomma på Kungl.

Maj:t att, örn förhållandena skulle finnas därtill föranleda, lämna tillstånd

till åtgärder av den art, varom här är fråga.

Utförselbevisen.

Sedan 1923, 1924 och 1925 års riksdagar avslagit väckta förslag örn införande

av utförselbevis för vissa slag av spannmål, antog 1926 års riksdag

ett motionsvis framlagt och av vissa reservanter inom bevillningsutskottet

tillstyrkt förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete

(bevilln.-utsk. bet. nr 37; K. skr. nr 197). Den 26 juli 1926 utfärdades förordning

i ämnet (nr 382) ävensom kungörelse (nr 383) med tillämpningsföreskrifter

till samma förordning. Bestämmelserna trädde i kraft den

1 augusti 1926 och skulle gälla till och med den 31 juli 1928. I förordnin
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

gen vidtogos i överensstämmelse med beslut av 1927 års riksdag (prop. nr

150; K. skr. nr 89) genom kungörelse den 8 april 1927 (nr 121) vissa ändringar.

Vid 1928 års riksdag (prop. nr 107; K. skr. nr 93) antogs förslag till ny

förordning angående utförselbevis för råg och vete. Förslaget innebar,

att 1926 års förordning med däri gjorda ändringar skulle, med viss mindre

ändring, äga fortsatt giltighet till och med den 31 juli 1931. I anslutning

till riksdagens beslut utfärdades förordning i ämnet den 13 april 1928 (nr

76). Kungörelse med tillämpningsföreskrifter utfärdades den 24 maj 1928

(nr 153).

Sedan 1931 års riksdag beslutat (prop. nr 159; R. skr. nr 194), att de i

1928 års förordning meddelade bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet

under tiden från och med den 1 augusti 1931 tillsvidare till och med den

31 juli 1933, utfärdade Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 dels i överensstämmelse

med riksdagens beslut förordning (nr 207) örn fortsatt giltighet av

1928 års förordning dels ock kungörelse (nr 208) örn fortsatt giltighet av

kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till sistnämnda förordning. De

i 1928 års förordning meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna äro av

följande innehåll.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver

och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller

till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500

kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill,

av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln, med angivande

tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till

enahanda myckenhet (§ 1). Innehavare av utförselbevis är berättigad att,

inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets

återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller

malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,

som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset

angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex

kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen

till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därav influtna

tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna

tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag

av två procent (§ 2 första stycket). Utförselbevis skall återställas eller belopp,

varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken

beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasättes

(§ 2 andra stycket).

Den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att avgiva

utlåtande rörande frågan örn tillämpning av utförselbevissystemet

för råg och vete jämväl för tid efter den 31 juli 1933, därvid kollegiet särskilt

borde yttra sig beträffande frågans handelspolitiska sida. Med skrivelse

den 31 december 1932 har kommerskollegium avgivit det begärda utlåtandet

samt därvid tillika överlämnat av kollegiet infordrade yttranden

i ärendet från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 247.

Malmö oell Göteborg, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Svenska kvarnföreningen,

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter samt Svenska foderämnes-

och spannmålsimportörernas förening. De sålunda hörda sammanslutningarna

hava samtliga uttalat sig för bibehållande av systemet

med utförselbevis, därvid allmänt framhållits, att systemet visserligen

till följd av den bestående spannmålsregleringen för närvarande saknade

större betydelse, men att ett upphävande av systemet ej vore tillrådligt

med hänsyn till sagda reglerings provisoriska karaktär. Ur yttrandet

från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter må återgivas följande

uttalanden.

Med den omfattning, veteodlingen erhållit, förelåge vid fri prisbildning

utan statsinlösen risken av starka prissvängningar inom den inhemska

marknaden, kulminerande i svåra avsättningsstockningar och prissammanbrott,

därest icke exportmöjligheten hölles öppen i kraft av utförselbevisen.

Under sådana förhållanden kunde en prolongering av utförselbeviset

betraktas som oundviklig.

Enligt föreningens åsikt kunde utförselbeviset principiellt ej betraktas

som en exportpremie, förutsatt att man därmed åsyftade vissa uppoffringar

av statsinkomster eller andra medel i ändamål att befordra exporten.

Syftet med utförselbevisen hade aldrig varit att främja exportintresset,

endast att skapa jämvikt mellan marknadens tillgång och efterfrågan på

grundvalen av en måttligt effektiviserad tull, vars skälighet i förhållande

till industritullarna icke bestritts. Dessutom verkade utförselbeviset endast

under förutsättning av import. En anordning, som sålunda icke tillstadde

export av ett produktionsöverskott, kunde icke rimligen betraktas

som exportpremie.

Kommerskollegium har, beträffande först frågan i vilken omfattning

systemet med utförselbevis hittills funnit användning, anfört.

Under den tid, som förflutit sedan systemet med utförselbevis senast

förlängdes hade detta icke haft någon nämnvärd praktisk betydelse till

följd av de åtgärder, som i annan ordning av statsmakterna vidtagits folden

inhemska spannmålsmarknadens stödjande. Medan under konsumtionsåren

(augusti—juli) 1928/1929 och 1929/1930 den svenska exporten avvete

mot utförselbevis uppgått till i runt tal 80,500, respektive 44,300 ton,

bade motsvarande export under konsumtionsåren 1930/1931 och 1931/1932

uppgått till allenast 1,281 respektive 379 ton. För råg vore motsvarande

siffror för 1928/1929 samt 1929/1930 6,000 respektive 490 ton och för perioden

1930/1931 och 1931/1932 222 respektive 1,157 ton.

Statsverkets utgifter för restitution av tullmedel på utförselbevis hade

till följd av den begränsade omfattning, i vilken utförselbevisen anlitats

även avsevärt nedgått under de båda senaste budgetåren, såsom framginge

av följande siffror:

Budgetåret 1926/1927 .................. kronor 3,552,116

» 1927/1928 » 1,940,996

» 1928/1929 » 2,944,760

» 1929/1930 » 2,046,642

» 1930/1931 » 64,898

» 193U1932 » 54,527.

Kronor 10,603,939.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 247.

Beträffande utförselbevisen ur handelspolitisk synpunkt Ilar kommerskollegium

bland annat anfört följande.

Kollegium kunde för sin del ej ansluta sig till den av föreningen Sveriges

spannmålsintressenter uttalade uppfattningen, utan funné att utforselbevisen

till sin natur måste karakteriseras såsom exportpremier. Denna

egenskap skulle i någon mån vara mindre framträdande, därest bevisen

endast kunde utnyttjas såsom likvid för tull för importerad råg respektive

vete. Då emellertid utförselbevisen enligt gällande författning kunna a\

exportören kontant inlösas hos tullverket, framträdde systemets karaktär

av exportpremie mera markerat. Det enda förbehåll, som nu gällde, avsåge

det förhållande, att »täckning» för utförselbevisen måste finnas i lorm

av under viss föregående tid uppburen tull för importerad rag eller vete.

Någon praktisk betydelse hade detta förbehåll dock hittills icke ägt,, och

skulle den eventualitet inträffa, att vete- och rågimporten nedginge i sådan

grad, att tullintäkter för utförselbevisens inlösen saknades, finge detta

väl snarast betecknas som en olägenhet i systemet och böra föranleda, att

medel i allt fall ställdes till förfogande. Det kunde nämligen knappast

anses rimligt, att en exportör, som vid avslutande av en affär givetvis

räknat med att erhålla valuta för utförselbeviset, skulle se sin möjlighet

härtill äventyrad genom det av hans åtgöranden helt oberoende faktum,

örn spannmålsimport i viss omfattning ägt rum eller icke. Skulle ett sådant

osäkerhetsmoment göra sig gällande, bleve syftet med utförselbevisen

helt förfelat, ty dea prisstabilisering, som utförselbevisen vöre.avsedda att

medföra, vore naturligen helt beroende på att bevisen bleve inlösta.

Å andra sidan finge konstateras, att några direkta olägenheter av handelspolitisk

art hittills ej framkallats av utförselbevisen, vilket för de senare

årens del givetvis berodde på den ringa omfattning, i vilken systemet

kommit till användning. Fara förefunnes emellertid helt naturligt, att

främmande länder, vilkas spannmålsmarknad kunde komma att röna ett

oförmånligt inflytande av en i större skala bedriven svensk spannmålsexport,

kunde komma att vidtaga motåtgärder för att neutralisera verkningarna

av dessa svenska exportpremier. Och helt naturligt bomme strävanden

från Sveriges sida, som möjligen vid den förestående ekonomiska

världskonferensen eller eljest kunde komma till uttryck för. främjande av

sunda handelspolitiska metoder, att lätt nog ställas i en mindre gynnsam

dager, i händelse mot den svenska handelspolitiken kunde riktas den anmärkningen,

att Sverige självt tillämpade systemet med exportpremier.

Kommerskollegium har slutligen framhållit, att utförselbevisen för närvarande

inginge som ett led i de stödåtgärder, som under senare år vidtagits

för jordbruksnäringens fromma. Sett enbart ur jordbrukets synpunkt

torde det enligt kollegiets mening ej vara lämpligt att isolera spörsmålet

örn utförselbevisens bibehållande från frågan örn vidmakthållande

eller avveckling av spannmålsregleringen över huvudtaget. I händelse

prisreglerande åtgärder för brödspannmålsproduktionen av det slag, som

under de senaste åren tillämpats, även framdeles bibehölles, bomme nämligen

utförselbevisen såsom fallet varit under de senare åren att sakna

praktisk betydelse och något hinder för upphävande av anordningen med

utförselbevis torde då icke föreligga.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

24 Kungl. Marits proposition nr 247.

Såsom jag tidigare framhållit torde gällande spannmålsreglering böra

erhålla fortsatt tillämpning efter oförändrade riktlinjer. Av utredningen

framgår, att systemet med utförselbevis under sådana förhållanden är i

stort sett utan värde som stöd för spannmålsodlingen. Däremot torde, såsom

kommerskollegium erinrat, vissa olägenheter ur handelspolitisk synpunkt

kunna vara förknippade med systemet. Jag har med hänsyn till

dessa omständigheter icke ansett mig höra föreslå, att bestämmelserna örn

utförselbevis givas förlängd giltighet efter den nuvarande giltighetstidens

utgång den 31 juli 1933.

I avseende å utförselbevissystemets avveckling torde böra tillses, att den

i § 2 andra stycket av förordningen föreskrivna skyldigheten att vid tullfri

återinförsel av vara, för vilken utförselbevis meddelats, återställa beviset

eller inbetala det belopp, varå beviset lyder, ej bortfaller med förordningens

upphörande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela

de bestämmelser, som i dylikt syfte må vara erforderliga.

Under åberopande av vad i det föregående anförts och under framhållande

att ärendet synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder

av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tid gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll

fogade förslaget till ändringar i gällande kontrakt

mellan staten och Svenska spannmålsföreningen

u. p. a., därvid dock 4 § mom. 2 skall, såvitt angår

inköpen 1934, hava den av mig i det föregående tillstyrkta

lydelsen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jollis Thygesen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 247.

25

Bilaga A.

Förslag till ändringar

i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. överenskommes

härigenom, att det mellan staten och föreningen ingångna, uti

Kungl. Maj:ts brev till generaltullstyrelsen den 29 maj 1931 (Sv. förf. sami.

nr 120) omförmälda kontrakt, sådant detsamma lyder efter däri vidtagna,

i Kungl. Maj:ts brev till statens spannmålsnämnd den 20 maj 1932 (Sv.

förf. sami. nr 147) angivna ändringar, skall i nedan intagna delar erhålla

ändrad lydelse samt i sålunda ändrat skick hava förlängd giltighet, allt på

sätt av det följande framgår.

2 §.

Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, varje

år, detta kontrakt gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med

den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och

råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal

skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes föreningen före

den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.

Leveransterminen--— leveranstiden.

De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,

skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse anvisas.

Föreningen skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt

med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen

skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen

inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom

gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län,

3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus

län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs

län, 10) Örebro län samt 11) Västmanlands län. Föreningen äger dock

kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så önskar, därest föreningen

gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom merfrakt

skall räknas den ökning i transportkostnaden, som uppkommer vid fortsatt

transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från den inom vederbörande

uppsamlingsområde belägna hamnplats eller gränsjärnvägsstation,

över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till bestämmelseorten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

3 §.

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,

efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör

att gälla, även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp

av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet,

om och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt

7 § b) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda

inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.

4 $.

Mom. 1. Vid föreningens inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för

fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av

77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram

per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat

uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för vete

respektive råg av nämnda kvaliteter linner skäligt bestämma.

Till ovan angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla

100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum

senare än den 1 juni.

Mom. 2. Vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe

å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn,

finnes, skall utöver de i mom. 1 stadgade pris betalas 50 öre för

varje 100 kilogram.

Mom. 3. Beträffande — — — prisregleringsskalor.

Mom. 4. Från de — — — ursäktlig.

Mom. 5. Vid inköp — — — tillämpas.

Mom. 6. Uppkommer — — — besluta.

7 §.

Föreningens — — — marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall därvid under juni, juli och augusti

månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det

pris, som föreningen jämlikt 4 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma

spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet

sker.

Vid försäljning--— skörden.

Statens spannmålsnämnd — — — foderämneshandeln.

Föreningen — — — bestämmelser. 8

8 §.

Till täckande — — — stadgas.

Beloppet — — — förlänges.

Beträffande — — — godkännes av Kungl. Majit.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

27

För fastställande —--beslutet.

Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid

av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall,

när fråga är om sänkning av detsamma, tillkännagivas minst 14 dagar

innan beslutet skall tillämpas.

Vid gottgörelsens — — — blandningen.

*9 §.

Den, som till riket infört vete, råg eller spannmålsblandning, vari vete

eller råg ingår, eller vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete och visar, att

han ur riket utfört samma spannmål, mjöl eller gryn, äger rätt att av

föreningen återbekomma den gottgörelse han för samma varor erlagt och

icke redan vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.

Likaledes äger den, som till riket infört förutnämnda varuslag, rätt att,

om han visar, att han ur riket utfört av de införda produkterna framställt

mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, återfå den gottgörelse, han erlagt

till föreningen för motsvarande myckenheter spannmål eller mjöl, och

som han icke vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.

I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter

fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av

föreningens styrelse.

13 §.

Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1934.

14

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1934 icke förslå till

återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,

skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i

5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§> av detta kontrakt stadgade villkor

äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av

spannmål, mjöl och gryn.

De av — — — upphöra.

Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt

efter den 31 december 1934, efter tillsägelse därom minst två månader

förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga

föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser

och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet

och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem

eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom

förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs,

sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras

av domstol.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens

styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Majit minst två månader

förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1935 eller den

senare tidpunkt, styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens övertagande

av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens

trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

15 $.

Skulle tvist — — — överrätt.

Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,

dock senast den 1 juni 1933. överenskommelsen är för kontrahenterna

bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att den godkännes

av 1933 års riksdag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 247.

29

Bilaga B.

Förslag till ändringar

i stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

7 §•

Medlem åligger:

a) att, intill —--samma år;

b) att, intill —--sådan spannmål;

c) att, med den i 10 § omförmälda) inskränkning, varje år under tiden

1 september—31 december av den jämlikt avtalet med staten inköpta

spannmål, som föreningen äger den 1 närmast föregående augusti, av föreningen

köpa, av vete och råg var för sig så stor myckenhet fullgod (torr,

frisk och oskadad) kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å

samtliga medlemmar i förhållande till deras insatser, särskilt för vete och

särskilt för råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första

hand skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som

lagrats hos honom; och äger föreningen påfordra, att medlemmen av den

myckenhet av varje särskilt spannmålsslag, som det sålunda åligger honom

att inköpa, tillhandlar sig, under september hälften, under oktober en tredjedel

och under november en sjättedel, med iakttagande likväl härvid att

medlemmen icke av någotdera spannmålsslaget är pliktig att köpa större

mängd än att den, ökad med den myckenhet svensk spannmål av samma

slag och gammal skörd, medlemmen därförutan äger vid respektive månads

början, uppgår till, för september 45 procent, för oktober 35 procent och för

november 25 procent av allt det svenska vete respektive all den svenska

råg, medlemmen under samma månad förmaler;

d) att — — — foderämneshandeln;

e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt

vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning på sedvanligt sätt till

människoföda i medlems kvarn;

f) att — — — beloppet, icke förut utgått till föreningen för samma

spannmål;

g) att —--hänseende;

h) att — — — bestämmas;

i) att — — — staten; samt

j) att, därest medlem uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser enligt dessa

stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda hänseenden

eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust för

föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås till föreningen

gälda vite från och med 100 till och med 50,000 kronor ävensom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 247.

att, om medlem ej fullgör honom enligt i) åliggande uppgiftsskyldighet inom

av statens spannmålsnämnd förelagd tid, till föreningen utgiva vite med

belopp, som spannmålsnämnden för sådan försummelse föreskriver, dock

högst 50 kronor för varje dag, som infaller efter utgången av sagda tid,

till dess skyldigheten fullgjorts.

9 §.

Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens

räkning mottagit, ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt ställa

sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan ävensom

med avseende å spannmålens emottagning, lagring och utlastning, styrelsen

meddelar. För spannmål, som nyss nämnts, skall medlemmen ställa

den säkerhet, styrelsen finner erforderlig.

Medlemmen — — — medlemmen.

För befattningen med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens

räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning

med, för lagring, skötsel och försäkring 1/s öre för dag per 100 kilogram

spannmål, med undantag beträffande spannmål, som medlemmen inköper

under tiden 1 september—31 december, samt för utlastning, där sådan

sker, 30 öre per 100 kilogram.

Därest —--utgå.

13 §.

Mom. 1. Medlem — — — beloppet.

Mom. 2. Medlem —--pliktig köpa.

Spannmål, som viss medlem enligt vad ovan sägs är berättigad köpa,

skall hembjudas medlemmen, innan försäljning därav sker till annan.

15 §.

Mom. 1. Styrelsen — — — utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.

Mom. 2. Beträffande---ense örn beslutet.

Vid bestämmande av priser vid försäljning av föreningen tillhörig spannmål

skall, örn minst två av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna

förena sig örn samma mening, denna mening gälla såsom styrelsens beslut.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 247.

31

Bilaga C.

Kontrakt

mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. sådant

detsamma lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931 och den

20 maj 1932.1

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det

följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta

kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.

1 %.

Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att

annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande,

till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari

vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn

av vete.

Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för

annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning

eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor,

som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik

eller under sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna

tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under

s) upptagna eller enligt 6 eller 8 §§ i samma förordning. Ej heller skall

föreningens medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager

annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning;

i stället skall sådant medgivande ankomma på Kungl. Maj:!

2 §.

Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas,

ettvart av åren 1931, 1932 och 1933 under tiden från och med den 1 juni

till och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål

av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig

beskaffenhet och hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet

skall äga rum. För år 1931 skall hembudstiden, där så för beaktande

av säljarnas intressen erfordras med hänsyn till tidpunkten för

detta avtals godkännande av riksdagen, på sätt i 16 § sägs, av föreningens

styrelse förlängas till och med den 15 juni.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens

styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens

samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för

inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet

sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen,

med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla rörande

medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens spannmål,

ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ända
1

Lydelse!! av 1 § andra stycket godkänd av Kungl. Majit den 15 januari 1932.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

målsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens

styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.

De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,

skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse

anvisas. Föreningens styrelse skall söka fördela leveranserna så rättvist

som möjligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste

mån inskränkas. Vid fördelningen skall gälla, att leverantör är berättigad

att få fullgöra leveransen inom det av följande sju områden, som

ur fraktsynpunkt är för honom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms

stad och län; 2) Östergötlands län; 3) Kalmar län; 4) Malmöhus och Kristianstads

län; 5) Hallands län; 6) Göteborgs och Bohus län samt 7) Skaraborgs

län; föreningen likväl obetaget att kräva leveransens fullgörande

varhelst föreningen så önskar, däreSt föreningen gäldar den härav föranledda

marfrakten.

3 $.

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,

efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni 1933 även under andra tider

än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp av svenskt vete och svensk

råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet, örn och i den mån de

till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § b) av föreningens stadgar

äro skyldiga att mottaga och lagra sålimda inköpt spannmål eller andra

lagringsutrymmen stå till förfogande.

4 §.

Mom. 1. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1931 skall föreningen

tillämpa betalning jämlikt de bestämmelser, som för samma tid gälla

enligt 2 § uti den i Kungl, brevet den 28 augusti 1930 till statens spannmålsnämnd

intagna förbindelse, därvid uppsamlingsställe å annan ort än

där kustkvarn är belägen skall likställas med inlandskvarn.

Moni. 2. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1932 samt 1 juni—31

juli 1933 skall för fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med

en kvalitetsvikt av 77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund)

för vete och 72.2 kilogram per hektoliter (121 holländska skålpund) för

råg betalas fritt anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga

pris, Kungl. Majit för vete respektive råg av nämnda kvaliteter finner

skäligt bestämma.

Till de i detta moment angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för

varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet

äger rum senare än den 1 juni.

Vad angår inköp under ovannämnda tid 1933 skall, utöver nu angivna

pris, vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe å ort,

där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn,

finnes, betalas ytterligare 50 öre för varje fulla 100 kilogram.

Mom. 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för

andra hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas,

vilka finnas angivna i särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens

styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor.

Morn. 4. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med

50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten

med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten

kan anses ursäktlig.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

33

Mom. 5. Vid inköp enligt 3 § skola de i mom. 3 omförmälda bestämmelser

och prisregleringsskalor tillämpas.

Mom. 6. Uppkommer tvist, huruvida kvarn är att hänföra till inlandskvarn

eller kustkvarn eller huruvida annat uppsamlingsställe är att likställa

med inlandskvarn eller kustkvarn, äger statens spannmålsnämnd

härutinnan besluta.

5 §.

Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall

angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av

vete, föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd

därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import, i den mån den kan

antagas ske i spekulativt syfte.

Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål

eller därav framställt mjöl eller gryn.

6 $.

Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke

enskilt intresse obehörigen gynnas.

Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal förmalningslön

skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom innehåller.

7 §.

Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på

grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris,

understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall härvid under juni, juli och

augusti månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra

år 1931 minst det pris, föreningen enligt 4 § har att betala för sina inköp

under juni och juli samma år, samt

åren 1932 och 1933 minst det pris, som föreningen jämlikt sistnämnda

paragraf skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans

vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet sker.

Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny

skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som

den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya

skörden.

Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över att ovanberörda pris

icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid försäljningen

betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt det ovan

sagda bort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden utkräva

prisskillnaden av köparen. Anmodan från nämnden skall i ty fall vara

föreningen tillhandakommen senast fjorton dagar efter det nämnden erhållit

meddelande om det pris, föreningen betingat sig. Uppstår i anledning

av nämndens anmodan tvist med köparen rörande prisets storlek,

skall sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och

foderämneshandeln.

Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras

med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 2U7.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ts proposition nr 247.

8 §.

Till tackande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin

verksamhet äger föreningen för de myckenlieter vete och råg, spannmålsblandningar,

vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete,

vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse,

varom nedan stadgas.

Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes

av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt

vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under

vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet

av importrätten, icke över hövan förlänges.

Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna

av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och

beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av

det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset

å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut

skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga om vete fordras,

att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes

av Kungl. Majit.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras,

att minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en

tid av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp

skall tillkännagivas senast åtta dagar innan beslut härom skall tillämpas.

Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100

kilogram finsiktat mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt mot

100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn spannmålsblandning

skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet vete och

råg, som ingår i blandningen.

9 §.

Den, som till riket infört vete eller råg eller spannmålsblandning, vari

vete eller råg ingår, och visar, att han ur riket utfört utländsk spannmål

av samma slag, mjöl, framställt inom riket av utländskt vete, utländsk

råg eller utländsk spannmålsblandning, gryn, framställt inom riket av

utländskt vete, eller spis- eller knäckebröd, vid vars tillverkning använts

mjöl, framställt inom riket av utländsk råg, äger av föreningen återfå den

gottgörelse, han erlagt till föreningen vid importen av motsvarande myckenhet

spannmål.

Likaledes äger den, som till riket infört vetemjöl, rågmjöl eller gryn av

vete, rätt att, örn han visar, att han ur riket utfört samma mjöl eller

gryn eller spis- eller knäckebröd, framställt av det införda rågmjölet,

återbekomma den gottgörelse, han vid importen erlagt.

I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga kontrollföreskrifter

fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av föreningens

styrelse.

10 §.

Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall

äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd

lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-As proposition nr 247.

11 $.

Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning

att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsentligen

rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar,

och att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages,

att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att

framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl

av god bakningsduglighet.

Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar

under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent

för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda

eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter,

därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för

begränsad kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyftar

förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga

mjölhandeln.

Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet

i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales

tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren

blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning

beträffande dem.

12 §.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta

kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas

samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens

rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten

varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort

avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats

staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten

orsakad skada.

Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet,

och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess medlem,

må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan, vartill

han kan äga fog.

13 §.

Detta kontrakt träder i kraft den dag, Kungl. Maj:t bestämmer, dock

senast den 1 juni 1931, och skall gälla till och med den 31 december 1933.

14 $.

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1933 icke förslå till

återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,

skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på

de i 5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor

äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel

av spannmål, mjöl och gryn.

De av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola

hos Kungl. Majit göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda

ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda förhållanden

må kunna upphöra.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt

efter den 31 december 1933, efter tillsägelse därom minst två månader

förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid

övertaga föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska

förpliktelser och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet

och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild

medlem eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och

har därigenom förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet,

varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist

härom skall avgöras av domstol.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens

styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Maj:t minst två månader

förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1934 eller den

senare tidpunkt, som styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens

övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt

föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

15 $.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen

eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser,

skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras

enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna

skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda

utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom

ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

16 §.

Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande,

dock under förutsättning att det godkännes av 1931 års riksdag.1

Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,

dock senast den 1 juni 1932. Överenskommelsen är för kontrahenterna

bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att

den godkännes av 1932 års riksdag.2

1 Avser 1931 års avtal.

2 Avser den 20 maj 1932 träffad överenskommelse om förlängning av samt ändringar i

kontraktet den 24 april 1931.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 247.

37

Bilaga D.

Stadgar

för

Svenska spannmålsföreningen u. p. a.1

1 $.

Föremålet för föreningens verksamhet är att efter avtal med svenska

staten rörande importen av vete och råg m. m. driva handel med spannmål

och idka annan därmed förenlig verksamhet.

2

Föreningens firma är Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

3 *.

Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

4 *.

Varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger under

maj månad varje år vinna inträde i föreningen, därest ansökan örn medlemskap

gjorts före den 1 i samma månad; styrelsen ohetaget att, örn särskilda

skäl därtill anses föreligga, jämväl å annan tid än nu sagts medgiva

inträde.

överlåter medlem sin kvarnrörelse eller del därav å annan, äger denne

ingå i föreningen, därest han sist inom en månad efter överlåtelsen gör ansökan

därom.

5 *•

Varje medlem skall i föreningen deltaga med en insats av ettusen kronor

för varje påbörjade femtio ton vete och varje påbörjade femtio ton råg

av medelförmalningen för år räknat av dessa spannmålsslag, var för sig,

under tiden 1 januari 1928—31 december 1930 vid den kvarn eller de kvarnar,

medlemmen äger. Medlem må icke deltaga i föreningen med mer än

det antal insatser, som sålunda belöper å honom. Insatsernas antal fastställes

efter dessa grunder av styrelsen.

Har vid viss kvarn rörelsen icke börjat förrän efter den 1 januari 1928

eller kan delaktigheten av annan anledning för viss medlem icke avgöras

enligt nyssnämnda beräkningsgrund, eller åtnöjes icke medlem med styrelsens

beslut och anmäler han hos styrelsen missnöje däremot inom två

veckor efter delfåendet, äger statens spannmålsnämnd med ledning av uppgifter

rörande kvarnens förmälning och efter styrelsens hörande bestämma

det antal insatser, med vilket medlemmen skall deltaga i föreningen.

1 Med ändringar i enlighet med föreningsstämmans beslut dels den 16 juni och 18 december

1931, dels den 18 december 1931 och den 20 januari 1932, vilka ändringar av Kungl.

Maj:t godkänts den 15 januari 1932 respektive den 20 maj 1932.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Därest storleken av medlems årsförmalning ändras, så att den väsentligt

över- eller understiger den medelförmalning, efter vilken antalet insatser

för medlemmen fastställts, äger statens spannmålsnämnd, efter styrelsens

eller medlems hemställan, besluta, att sagda antal skall ökas eller

minskas.

Insats skall erläggas, en tjugondedel kontant och återstoden genom avlämnande

till föreningen av en av medlemmen till innehavaren utfärdad

skuldförbindelse, ställd att betalas tre månader efter uppsägning.

Erläggandet sker vid inträdet efter det antal insatser, för vilket medlemmen

anmält sig. Fastställes antalet insatser av styrelsen eller nämnden

annorlunda, skall felande insats omedelbart därefter erläggas.

6 $.

Medlems uppsägning till utträde ur föreningen får ej ske förrän ett år

efter inträdet.

Upphör medlem att idka kvarnrörelse, medför detta bans avgång ur

föreningen.

Överlåter medlem utan styrelsens medgivande honom tillhörig kvarn

å annan, skall han, även efter avgången, för tid styrelsen bestämmer, dock

högst till den räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år och sex

månader från inträdet, svara för fullgörande av honom enligt dessa stadgar

åligggande skyldigheter som örn han fortfarande vore medlem av föreningen

och ägare till samma kvarn.

Finnes uppenbart att medlem icke förmår fullgöra sina åtaganden och

förbindelser mot föreningen, åsidosätter han i väsentlig mån sina skyldigheter

enligt dessa stadgar, eller har han lämnat väsentligen oriktiga

uppgifter för fastställandet av antalet insatser eller bedömandet av hans

skyldigheter, må han av styrelsen ur föreningen uteslutas.

Uteslutes medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid tidpunkt,

som föreningens styrelse bestämmer.

Avgång ur föreningen i annat fall skall anses äga rum vid den tid för

räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader, sedan omständighet

inträffat, som föranlett avgången.

Avgången medlem äger ej, därest icke styrelsen för särskilt fall annorlunda

beslutar, återfå sin insats förrän tidigast ett år efter avgången.

Medlem, vilkens insatser nedsatts jämlikt 5 § tredje stycket, äger återbekomma

mellanskillnaden å tid och under villkor i övrigt, som gälla för

återfående av insats vid utträde efter uppsägning ur föreningen.

7 §.

Medlem åligger:

a) att, intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver

medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, blivit belagda med

svensk spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga,

lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda

avtal med staten inköpt under juni och juli månader samma år;

h) att, intill hälften av medlemmens omförmälda lagringsutrymmen blivit

belagda med svensk spannmål av vete och råg, för föreningens räkning

mottaga, lagra och vårda av föreningen jämlikt förenämnda avtal efter anmodan

av statens spannmålsnämnd under annan tid än juni och juli månader

inköpt sådan spannmål;

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 247.

39

c) att, med den i 10 § omförmälda inskränkning, varje år före den 31 december

av den jämlikt avtalet med staten inköpta spannmål, som föreningen

äger den 1 närmast föregående augusti, av föreningen köpa, av

vete oell råg var för sig, så stor myckenhet fullgod (torr, frisk och oskadad)

kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å samtliga medlemmar

i förhållande till deras insatser, särskilt för vete och särskilt för

råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första band

skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som lagrats

hos honom;

d) att vid inköp från föreningen betala gällande marknadspris i enlighet

med vad därom i omförmälda avtal med staten bestämmes samt underkasta

sig vad samma avtal stadgar örn jämkning i sålunda erlagt pris;

skolande vid tvist örn prisets storlek sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd

för spannmåls- och foderämneshandeln;

e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt

vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning i medlems kvarn;

f) att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,

vari vete eller råg ingår, vilka inkommit till riket före

den 1 september 1931 och medlemmen sistnämnda dag äger eller därefter

under den tid, föreningens importrätt enligt avtalet med staten är gällande,

förvärvar, till föreningen under villkor och förutsättningar, som i

sagda avtal stadgas, utgiva gottgörelse med belopp, som där sägs, örn och

i den mån sådan gottgörelse icke förut utgått till föreningen för samma

spannmål, så ock att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg

samt spannmålsblandningar, vari utländskt vete eller utländsk råg ingår,

vilka medlemmen äger, då förhöjning inträder i gottgörelsens belopp, till

föreningen utgiva gottgörelse i den mån dylik, beräknad efter det sålunda

förhöjda beloppet, icke förut utgått till föreningen för samma spannmål;

g) att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, som framställts vid medlemmens

kvarn eller kvarnar, icke betinga sig högre pris än som bereder

normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas

den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter

under de fem senaste åren före den 1 januari 1931, ägande statens spannmålsnämnd

att utöva tillsyn uti ifrågavarande hänseende;

h) att till föreningens styrelse lämna uppgifter dels vid inträdet och

dels sedermera, då det av styrelsen begäres, i de hänseenden, efter vilka

medlems insatser och hans skyldigheter enligt dessa stadgar bestämmas;

i) att medgiva statens spannmålsnämnd att i den ordning, som stadgas

i kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 juni

1930 (nr 249) örn användande av svenskt vete oell svensk råg vid framställning

av mjöl m. m., inhämta de uppgifter, som erfordras för kontroll av

efterlevnaden av dessa stadgar och föreningens avtal nied svenska staten;

samt

j) att, därest medlem uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser enligt

dessa stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda

hänseenden eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust

för föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås

till föreningen gälda vite från och nied 100 till och med 50,000 kronor.

8 §.

Sedan medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen så snart ske kan,

efter medlemmens hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring

av spannmål under erforderlig skötsel, över vilka medlemmen vid

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

avgörandet av hans skyldighet enligt dessa stadgar skall anses förfoga,

styrelsen obetaget att därefter med hänsyn till inträffande förändring i

medlems lagerutrymme besluta de jämkningar, som härav påkallas.

Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens

härutinnan fattade beslut, äger inom två veckor efter det beslutet delgivits

hänskjuta frågan till avgörande av Sveriges skiljenämnd för spannmåls-

och foderämneshandeln vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt

till talan mot samma beslut.

Inträdande medlem äger icke påkalla ändring av beslut i ovannämnda

hänseende, som meddelats innan hans ansökan örn inträde i föreningen

göres.

9 i

Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens

räkning mottagit ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt

ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan,

styrelsen meddelar.

Medlemmen svarar för kvantitetsvikten av sålunda emottagen spannmål

med avdrag av O.oi procent för varje dag. Förbättring eller försämring av

kvaliteten under lagringstiden i enlighet med de i avtalet med staten

omförmälda prisregleringsskalor med tillhörande bestämmelser tillgodokommer,

respektive bäres av medlemmen.

För lagring, skötsel och försäkring av sådan spannmål, som medlem

lagrar för föreningens räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av

föreningen erhålla ersättning med 1U öre per 100 kilogram spannmål för

dag samt, vid utlastning, ytterligare 30 öre för varje 100 kilogram.

Därest spannmålen av särskild anledning fordrar särskild skötsel, eller

örn annan under vanliga förhållanden ej uppkommande kostnad uppstår,

må skälig ersättning härför utgå.

10 §.

Vid beräknande av den myckenhet spannmål, medlem enligt stadgandet

i 7 § c) är skyldig inköpa av föreningen, äger medlem tillgodoräkna sig

eget inneliggande lager av svenskt vete, respektive svensk råg den 31 juli

det år, inköpet skall ske.

Styrelsen är berättigad att med hänsyn till svårighet för viss medlem

att bereda erforderliga lagerutrymmen medgiva den jämkning i berörda

skyldighet, som härav föranledes. När två eller flera medlemmar äro

ense örn annan fördelning av inköpsskyldigheten sinsemellan än den, varom

i nämnda stadgande förmäles, och sådan fördelning kan äga rum utan

förfång för någon av övriga medlemmar, äga de påkalla jämkning i berörda

skyldighet i enlighet därmed.

11 §•

Styrelsen äger utse opartisk person, som skall äga obehindrat tillträde

till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar ävensom att undersöka

medelförmalningen under den tid, som i 5 § sägs.

Styrelsen äger vidare rätt att hos statens spannmålsnämnd inhämta

upplysningar rörande storleken av medlemmarnas inneliggande lager av

vete och råg samt de myckenheter vete och råg, som vid kvarnarna förmalas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 247.

12 §.

Därest medlem på grund av force majeure blir ur stånd att fullgöra

honom enligt dessa stadgar åliggande förpliktelse, utgår ej skadestånd

eller vite enligt 7 § j), ej heller må medlemmen ur föreningen uteslutas,

där det ej måste antagas, att hindret blir av varaktig beskaffenhet.

13 i

Mom. 1. Medlem, som uppfyller sina förpliktelser mot föreningen, äger

att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje

fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan

spannmål. Därest den för import angivna myckenheten står i uppenbart

missförhållande till medlemmens förmälning, äger styrelsen begränsa

nämnda myckenhet.

Då sänkning inträder i den i 8 § i avtalet med svenska staten omförmälda

gottgörelsens belopp, åligger det föreningen att i förhållande till

de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,

vari utländskt vete eller utländsk råg ingår, vilka medlemmen på

sätt, föreningen bestämmer, styrker sig äga vid tiden för sänkningens

inträdande, till medlemmen i den mån, medlemmen guldit gottgörelse för

nämnda spannmål efter det högre beloppet, återbetala gottgörelse, beräknad

efter skillnaden mellan det högre och det sänkta beloppet.

Mom. 2. Medlem är berättigad att till pris, som i 7 § d) sägs, under loppet

av varje tidsperiod av fjorton dagar av föreningen köpa intill hälften

av föreningens vid periodens början hos medlemmen inneliggande lager av

vete och råg, var för sig. Avtal örn köp av större myckenheter hos medlemmen

lagrad spannmål än nu nämnts, äger icke giltighet utan godkännande

av statens spannmålsnämnd.

Utan hinder av att därigenom den spannmålsmängd överskrides, som

medlem enligt vad ovan stadgats är berättigad att under viss tidsperiod

inköpa, skall medlemmen äga rätt att, till pris, som nyss sagts, köpa den

hos honom lagrade spannmål, som han enligt 7 § c) är pliktig köpa.

14 §.

Av föreningens årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av möjligen

förefintlig brist från föregående år samt minst en procent avsatts till

reservfond, utdelning till medlemmarna å deras kontanta insatsbelopp äga

rum efter fem procent örn året. '' Har sådan utdelning under något år ej

ägt rum, skall densamma utgå av följande års vinst.

15 §.

Mom. 1. Styrelsen består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.

Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande och två ytterligare

ledamöter av styrelsen jämte suppleanter för dem. Övriga ledamöter och

suppleanter väljas på ordinarie föreningssammanträde, likaledes för ett år

i sänder. Därest Kungl. Majit icke begagnar sig av sin angivna befogenhet,

skola årligen för tiden intill dess så sker även de ledamöter och suppleanter,

Kungl. Majit äger utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.

Mom. 2. Beträffande beslut inom styrelsen skall följande iakttagasi

Vid fastställandet av den gottgörelse för vete, som omförmäles i 8 § i

det mellan staten och föreningen upprättade avtal skall såsom styrelsens

beslut gälla den mening, som uttalas av de av Kungl. Majit utsedda ledaBihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 247.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

möterna, därest dessa äro eniga om beloppets storlek, och beloppet av dem

icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm vid

tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt

vete av normalkvalitet.

För fastställande av högre belopp i fråga örn vete erfordras, att minst

sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl.

Maj: t.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att

minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola finnas två revisorer och två suppleanter för dem. En revisor och

suppleant för honom utses av Kungl. Majit för ett år i sänder. Den andre

revisorn och suppleanten väljas å ordinarie föreningssammanträde likaledes

för ett år i sänder. Begagnar Kungl. Majit sig icke av sin rätt att

utse revisor och suppleant, skola jämväl dessa årligen väljas å ordinarie

föreningssammanträde för tiden intill dess Kungl. Majit använder sig av

sagda rätt.

17 $.

Räkenskapsavslutning skall äga rum den 31 augusti varje år.

Bokslut skall därjämte göras för varje månad, så snart så påkallas av

den av Kungl. Majit utsedde revisorn.

18 $.

Medlem äger å föreningssammanträde en röst för varje av honom gulden

insats.

19 §.

Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före december

månads utgång.

Å dylikt sammanträde skola, förutom i behörig ordning dit hänskjuta^,

frågor, förekomma följande ärenden:

1) Val av ordförande.

2) Fastställande av röstlängd.

3) Val av justeringsmän.

4) Föredragning av styrelse- och revisionsberättelse jämte vinst- och

förlusträkning samt balansräkning.

5) Fastställande av balansräkning.

6) Frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen.

7) Fastställande av arvoden till styrelseledamöter och revisorer.

8) Val av styrelseledamöter och suppleanter för dem.

9) Val av revisorer och suppleanter för dem.

20 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall ske genom rekommenderat

brev med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst

åtta dagar före extra sammanträde. På enahanda sätt delgivas andra

meddelanden till medlemmarna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 247.

Skall, enligt vad ovan stadgats, viss tid beräknas från dagen för degivning,

skall delgivningen anses hava ägt runi å andra dagen efter den,

då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande

medlem.

21 §.

Vid föreningens upplösning skola behållna tillgångar, sedan en var medlem

återbekommit sin insats jämte ogulden utdelning, tillfalla staten.

22 §.

Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister

i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen

och styrelsen eller ledamot därav skola, där ej i dessa stadgar för särskilt

fall annorlunda bestämts, avgöras enligt gällande lag örn skiljemän.

Skiljemännen skola vara tre av Stockholms handelskammare utsedda personer,

av vilka ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort

i svensk överrätt.

Jämväl statens spannmålsnämnd äger påkalla utdömande av vite, som

ovan sägs.

23 $.

Ändring av stadgarna må ej ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1933:49 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49 s. 1 i texten
  2. JoU 1933:95 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten