Angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag
1933-05-05 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:249, Angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 249.
1
Nr 249.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående stöd åt Hellefors
Bruks Aktiebolag; given Stockholms slott den 5 maj 1933.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 maj 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
åtgärder för stödjande av Hellefors Bruks Aktiebolag samt anför:
Till en början torde få lämnas en redogörelse för de omständigheter,
som föranlett uppkomsten av ett statens intresse i Hellefors Bruks Aktiebolag.
Vid den år 1922 företagna rekonstruktionen av Wermlands enskilda
hank medverkade Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 — vilken samma
år bildats i syfte att underlätta avvecklingen av de svårigheter, som till
följd av den då rådande ekonomiska krisen inträtt för vissa kreditanstalter
— genom belåning av bevis örn tillskott jämlikt 209 § banklagen till
bankens grundfond. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1922
bemyndigades Kreditkassan på angivna sätt bidraga vid rekonstruktio
Bihang
tilt riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 249—250.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
nen med högst 12.6 miljoner kronor. Det för ändamålet från Kreditkassan
utlämnade lånet uppgår numera till i runt tal 12.4 miljoner kronor.
Rekonstruktionsplanen innefattade vidare, att vissa tyngande engagemang,
skulle avlyftas från banken. Då de vid denna tidpunkt gällande bestämmelserna
för Kreditkassans verksamhet icke medgåvo kassan att övertaga
engagemangen, övertogos desamma provisoriskt av riksbanken. Sedan
1928 års riksdag efter framställning av fullmäktige i riksbanken beslutat,
att Kreditkassan finge, när sådant visade sig oundgängligen nödvändigt,
medverka vid rekonstruktion av kreditanstalt även genom lån
till avlyftande av kreditanstalts engagemang, övertog Kreditkassan genom
ett dotterbolag, aktiebolaget Igo, på grund av Kungl. Maj:ts beslut
den 23 mars 1923 de Värmlandsbankens engagemang, som riksbanken provisoriskt
åtagit sig. Bland dessa engagemang — vilka tillhopa belöptesig
å omkring 32 miljoner kronor — ingingo fordringar å Wargöns Aktiebolag
på i runt tal 20 miljoner kronor.
Med hänsyn till inträdda betalningssvårigheter för sistnämnda aktiebolag
företogs i slutet av år 1924 och början av år 1925 rekonstruktion av
bolaget, som i samband därmed ändrade sitt namn till Hellefors Brak»
Aktiebolag. Bolagets fastigheter och rörelse vid Vargön och vid Laxå
överlätos på särskilda aktiebolag. Rörelsen vid Vargön övertogs av ett
nybildat Wargöns Aktiebolag och rörelsen vid Laxå av det dåvarande förvaltningsbolaget
Laxå Bruks Aktiebolag, som för ändamålet ombildades.
Aktiekapitalet i det gamla Wargöns Aktiebolag nedsattes från 40 miljoner
kronor till 10 miljoner kronor, som blev stamaktiekapital i Hellefors
Bruks Aktiebolag. Det genom aktiekapitalets nedsättning frigjorda beloppet,
30 miljoner kronor, överfördes till reservfonden. Med anlitande av den
sålunda ökade reservfonden verkställdes avskrivningar å vissa bolagets
balansvärden, huvudsakligen å de tillgångar, som tillföllo Hälleforsbolaget
och Laxåbolaget. Kreditkassan medverkade vid rekonstruktionen på så
sätt, att aktiebolaget Igo i utbyte för sin kvarstående fordran å bolaget
tog 5 V2 procent preferensaktier å sammanlagt 19.5 miljoner kronor i Hellefors
Bruks Aktiebolag.
Aktiekapitalet i Laxå Bruks Aktiebolag, 4 miljoner kronor, övertogs i
sin helhet av Hälleforsbolaget.
Av aktiekapitalet i det nybildade Wargöns Aktiebolag erhöll Wermlands
enskilda bank i kvittning för motsvarande fordringsbelopp 7 procent
preferensaktier å tillhopa 6 miljoner kronor. Stamaktiekapitalet,
likaledes å 6 miljoner kronor, övertogs av Hälleforsbolaget.
Den nu angivna formen för rekonstruktionen valdes med tanke på att
i första hand aktierna i det nya Wargöns Aktiebolag och Laxå BruksAktiebolag
efter ytterligare finansiell sanering skulle kunna försäljas.
Vid rekonstruktionen förutsattes, att förlagskredit kunde påräknas för
det nya Wargöns Aktiebolag från Wermlands enskilda bank samt för
Hellefors Bruks Aktiebolag och Laxå Bruks Aktiebolag från Skandina
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
viska Kreditaktiebolaget, vilken bank vid tiden för rekonstruktionen var
intresserad i det gamla Vargöbolaget med omkring 7 miljoner kronor.
Utom preferensaktiekapitalet äger Kreditkassan genom aktiebolaget
Igo 1.500,000 kronor av stamaktiekapitalet i Hellefors Bruks Aktiebolag.
Härefter anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för Hellefors
Bruks Aktiebolags och dess större dotterbolags viktigaste fasta egendom
och fabriksanläggningar samt huvudsakliga verksamhet.
Hellefors Bruks Aktiebolag: Bolagets s k o g s e g e n d o m a r, som omfatta
cirka 230,000 tunnland produktiv mark, äro belägna inom Hällefors,
Grythyttans, Nora, Järnboås och Ljusnarsbergs socknar av Örebro län,
Färnebo, Gåsborns oell Rämens socknar av Värmlands län samt Äppelbo,
Järna, Nås, Säfsnäs och Grangärde socknar av Kopparbergs län.
Bolagets huvudtillverkningar äro pappersmassa, trävaror och
järnverksprodukter, varjämte bolaget bedriver en betydande elektrisk
kraftproduktion.
Tillverkningen av pappersmassa är koncentrerad till Fredriksberg
och Hällefors. Vid Fredriksberg, beläget i Säfsnäs socken, tillverkas
sålunda sulfat- och sulfitcellulosa samt papp, under det att tillverkningen
av slipmassa sammanförts till Hällefors.
Frånsett ett mindre sågverk vid Tyfors i Säfsnäs socken är hela
'' sågverksrörelsen förlagd till Hällefors, där även bolagets lådfabrik och
snickerifabrik äro belägna.
Även beträffande järnindustrien har under de gångna åren en
koncentration ägt rum. Sålunda är numera hela bolagets gruvbrytning
förlagd till Sirsjöbergs gruvfält, som genom linbana står i förbindelse
med anriknings- och sintringsverken i Sikfors, dit bolagets hela tackjärnstillverkning
förlagts. Sikfors är beläget i Hällefors socken vid Bergslagsbanan
cirka 7 kilometer nordost örn Hällefors bruk. Sedan det
gamla järnverket i Hällefors år 1918 nedbrunnit, har därstädes uppförts
ett nytt järnverk omfattande martinugnar, elektrostålverk och valsverk
med tillhörande anordningar för tillverkning av stänger, tråd och band
samt ihåligt borrstål. Till järnverket är även ansluten mekanisk verkstad
med gjuteri.
I Hällefors lia förlagts för bolagets rörelse erforderliga gemensamma
anläggningar såsom mekanisk verkstad, gjuteri, laboratorium,
centralförråd m. m., varjämte bolagets bela förvaltning såväl som dotterbolagens
försäljnings- och inköpsorganisation sammanförts till ett där
uppfört centralkontor.
De betydande krafttillgångarna inom Svartälvens övre vattensystem
äro samlade i bolagets hand. Bolagets största vattenkraftstationer
äro belägna inom Hällefors, Grythyttans och Nora socknar.
Bolagets skogskomplex är genomdraget av Hällefors—Fredriksbergs
järnvägar, från öster till väster genom linjen Hörken (vid Bergslags
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
banan)—Gravendal—Neva (vid Inlandsbanan) samt från norr till söder
genom linjen Gravendal—Hällefors—Hammaren. Detta järnvägsnät förenar
även bolagets olika industrier med varandra.
Laxå Bruks Aktiebolag: Bolagets skogsegendomar, omfattande
cirka 40,000 tunnland produktiv mark, äro belägna inom Ramundeboda,
Snavlunda, Viby, Askersunds och Tångeråsa socknar av Örebro län samt
Finnerödja och Tiveds socknar av Skaraborgs län.
Bolagets huvudtillverkningar äro trävaror, sulfitcellulosa och
järnverksprodukter. Dess krafttillgångar äro tillräckliga för eget behov
och medgiva dessutom distribution i viss utsträckning.
Sågverket är beläget vid Västra Laxsjön cirka 8 kilometer från
Laxå station på Västra stambanan. Vid Västra Laxsjön finnas dessutom
lådfabrik och ångcentral.
Sulfitfabriken ligger i omedelbar närhet av Laxå station.
Av järnhanteringen äro hytta och smältsmedja belägna i Röfors
ungefär 6 kilometer från Laxå station samt valsverk och mekanisk
verkstad i Laxå.
Västra Laxsjön och Röfors samt industrierna i Laxå äro förenade med
varandra och med statens järnvägars station i Laxå medelst normalspårig
järnväg.
Wargöns Aktiebolag är ett rent industriföretag. Anläggningarna äro
belägna vid Göta älvs utlopp ur Vänern. Bolagets huvudsakliga tillverk- *
ningar äro tidnings- och sulfitpapper samt legeringar såsom kisel-, mangan-
och kromjärn. Pappersbruket är efter eldsvåda helt nybyggt och
har en produktionsförmåga av cirka 34,000 ton papper per år. Till pappersbruket
höra sliperi och sulfitfabrik, avpassade efter pappersbrukets
behov.
Bolaget äger elektriska smältverksanläggningar i Vargön och Trollhättan.
Erforderlig elektrisk energi erhålles på förmånliga villkor från
statens vattenfallsverk.
Aktiebolaget Hellefors Manufakturverk: År 1928 inköpte Hälleforsbolaget
det i konkurs försatta Aktiebolaget Bångbro Rörverks kallvalsverk,
övriga industriella anläggningar, vattenkraftstation och arbetarbostäder,
belägna i Bångbro inom Ljusnarsbergs socken, Örebro län, vid
Frövi—Ludvika järnväg cirka 5 kilometer söder örn Kopparbergs köping.
I kallvalsverket förädlas stålprodukter från Hällefors.
Aktiebolaget Svenska Stållinor: Aktiemajoriteten i detta bolag förvärvades
år 1929. Rörelsen, som bedrives i egen fastighet i Kristinehamns
stad, omfattar tillverkning av stållinor och dragen tråd med valstråd från
Hällefors som råvara.
Taxeringsvärdena å förenämnda bolags — frånsett Wargöns aktiebolags
— fastigheter vid utgången av år 1932 framgå av följande tablå:
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
5
Jordbruks-
Annan
fastighet
fastighet
Hellefors Bruks Aktiebolag.
Kronor
Kronor
I. Inom Örebro län:
Hällefors kommun ............................
4,632,200
6,271,400
10,903,600
Grythyttans municipalsamhälle........
50,600
79,000
129,600
Grythyttans kommun ........................
3,336,800
2,336,500
5,673,300
Nora » ........................
31,900
484,800
516,700
Järnboås » .......................
2,600
—
2,600
Hjulsjö » ........................
—
1,600
1,600
Ljusnarsbergs » ........................
—
31,000
31,000
Guldsmedshytte församling av Linde
kommun ........................................
—
392,000
392,000
II. Inom Värmlands län:
Färnebo kommun ............................
406,300
9,500
415,800
Gåsborns » ...........................
2,316,100
655,500
2,971,600
Rämens » ............................
116,100
—
116,100
III. Inom Kopparbergs län:
Äppelbo kommun............................
309,500
—
309,500
Järna » ............................
91,900
—
91,900
Säfsnäs » ............................
6,640,400
3,447,000
10,087,400
Nås » ............................
252,200
—
252,200
Grangärde » ............................
605,400
—
605,400
18,792,000
13,708,300
32,500,300
Laxå Bruks Aktiebolag.
I. Inom Örebro län:
Ramundeboda kommun ....................
1,971,600
1,612,200
3,583,800
Snavlunda » ....................
474,500
4,700
479,200
Askersunds » ....................
640,900
—
640,900
Viby » ....................
33,300
100
33,400
Kumla » ....................
—
1,400
1,400
Tångeråsa » ....................
107,200
—
107,200
II. Inom Skaraborgs län:
Finnerödja kommun ........................
561,000
5,000
566,000
Tiveds » ........................
234,700
9,000
243,700
4,023,200
1,632,400
5,655,600
Aktiebolaget Hellefors Manufakturverk.
Inom Örebro län:
Ljusnarsbergs kommun ............................
12,800
1,092,100
1,104,900
Aktiebolaget Svenska Stållinor.
I Kristinehamns stad ....................................
—
186,000
186,000
Samtliga föreslående bolag.
Sammanlagt taxeringsvärde...........................
22,828,000
1 16,618,800
39,446,800
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
I skrivelse elen 1 februari 1933 till styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 anförde Hellefors Bruks Aktiebolags styrelse bland annat
följande:
_ Sedan bolaget på grund av den rådande allmänna konjunktur försämringen
råkat i ekonomiska och finansiella svårigheter, vilka under år 1932
tillspetsats genom ett från den förlagsgivande banken, Skandinaviska Kreditaktiebolaget,
erhållet besked, att fortsatt kredit icke kunde annat än
tillsvidare beredas bolaget, hade mellan bolagets och Kreditkassans styrelser
förts förhandlingar, delvis i närvaro av medlemmar av det dåvarande
statsrådet, under vilka förhandlingar det framgick, att en rekonstruktion
av bolaget nied statsmakternas stöd syntes vara en oeftergivlig betingelse
för fortsättandet av bolagets verksamhet, därest de statsintressen av ekonomisk
och social natur, som därmed vore förbundna, skulle kunna
skyddas.
I anslutning till dessa förhandlingar hade bolaget i skrivelse den 6
september 1932 riktat en hemställan till Kreditkassans styrelse, att denna
måtte besluta dels att under samverkan med bolagets styrelse efter utredning
upprätta förslag till en sådan rekonstruktion samt dels att med ledning
av det upprättade rekonstruktionsförslaget ingå till Kungl. Maj:t
med begäran örn proposition till 1933 års riksdag örn sådana åtgärder från
statens sida, vilka med hänsyn till bolagets ställning kunde finnas av behovet
påkallade. Kreditkassan hade ock nämnda den 6 september fattat
beslut i enlighet med bolagets hemställan, i samband varmed det lyckats
bolaget att med banken träffa särskild anordning, varigenom bolaget beviljats
den ytterligare kredit, som erfordrades för driftens upprätthållande
intill den 1 april 1933.
Den sålunda förutsatta utredningen hade numera fortskridit därhän, att
bolagets styrelse kunde angiva de linjer, efter vilka en rekonstruktion av
bolaget med angivna syfte syntes kunna verkställas.
Till en början ville bolaget erinra, att 1924 års rekonstruktion genomförts
med tanke på, att i första hand aktierna i de ombildade bolagen,
Wargöns Aktiebolag och Laxå Bruks Aktiebolag, efter ytterligare finansiell
sanering skulle kunna försäljas. Rekonstruktionen hade utformats av Kreditkassan
och den förlagsgivande banken, Skandinaviska Kreditaktiebolaget,
vid en tidpunkt, då efter krigstidens abnorma försäljnings- och realvärden
samt efterkrigstidens hastigt vikande konjunkturer en stigande
pristendens åter inträtt. Med hänsyn till då gällande försäljningsvärden
å bolagets produkter hade bolagets realtillgångar åsatts värden, som vida
överstigit dem, som gällt före kriget. Tillgångarna hade därigenom blivit
avsevärt högre värdesatta än sådana företags realtillgångar, som ej genom
köp och försäljning underkastats omvärderingar under världskriget. Såsom
redan vid rekonstruktionen förutsetts, hade saneringen av de i första
hand för försäljning avsedda företagen, Wargöns Aktiebolag och Laxå
Bruks Aktiebolag, tagit lång tid i anspråk. På grund härav samt till
följd av den allmänna konjunkturutvecklingen hade därför en försäljning
av dessa tillgångar på antagbara villkor ännu icke kunnat genomföras.
Förhandlingar örn försäljning av Laxå tillgångar, helt eller delvis, påginge
dock för närvarande.
Bolagets styrelse hade efter 1924 års rekonstruktion ställts inför valet att
antingen utbygga och modernisera de industriella anläggningarna eller att
uppgiva tanken att på bästa sätt nyttiggöra de värden, som funnes i företaget,
och i stället avveckla detsamma med försäljning av dess tillgångar
Kungl. Mårds proposition nr 249. 7
holt eller delvis. En försäljning på antagbara villkor hade emellertid icke
varit möjlig. Då den av det geografiska läget förorsakade höga utfrakten
omöjliggjorde en fördelaktig försäljning av Hälleforsbolagets skogsprodukter
i oförädlat tillstånd, hade det framstått som en nödvändighet
att utbygga de bolagets industriella anläggningar, som vore avsedda att
förädla skogsprodukterna, till att motsvara de egna skogstillgångarna.
Härigenom hade jämväl åstadkommits ett avsevärt förbilligande av
driftskostnaderna. Slutligen hade den efter kriget starkt forcerade rationaliseringen
och mot högre förädling gående utvecklingen av industrien
i allmänhet synts nödvändiggöra dylika åtgärders vidtagande såväl inom
bolagets cellulosa- och sågverksindustri som i järnindustrien.
För styrelsen hade sålunda ingenting annat återstått än att uppgöra ett
program för utbyggnadsarbetens verkställande, vilket
kunde genomföras i den omfattning och takt, som den finansiella ställninningen
och omständigheterna i övrigt kunde tillåta.
Sålunda hade i angivet syfte sedan år 1925 i huvudsak följande vidtagits:
Tillverkningskapaciteten hade höjts genom utbyggnad vid sulfitfabriken
från 5,000 till (i,500 ton per år oell vid sulfatfabriken från 9,000 till 20,000
don per år, varjämte i sammanhang härmed en särskild anläggning utförts
för förädling till papp av cirka 8,000 ton sulfatcellulosa per år.
Träsliperiet i Hällefors hade moderniserats, och samtidigt hade anläggningens
årskapacitet ökats frän 23,000 till 30,000 ton.
Sågverksrörelsen hade koncentrerats till tvenne sågverk med tillhopa
nio ramar, varjämte anläggningarna moderniserats och försetts med anordningar
för sågavfallets utnyttjande i sulfatfabriken.
Lådfabrikens kapacitet hade ökats från 1,000 till 3,000 aktuella standards
per år.
Vid gruvdriften hade moderna transportanordningar införts. För masugnsdriften
hade byggts sintringsverk och nya kolhus.
I järnverket hade uppsatts en elektrisk stålugn, varjämte såväl martinugnarna
som göt- och mediumvalsverken moderniserats. Järnverkets kapacitet
utgjorde nu 20,000—25,000 ton valsat material per år. För ytterligare
förädling av bolagets varmvalsade stålprodukter hade år 1928 övertagits
dels f. d. Aktiebolaget Bångbro Körverks nedlagda kallvalsverk under
firma Aktiebolaget Hellefors Manufakturverk och dels praktiskt taget
hela aktiestocken i Aktiebolaget Svenska Stållinor i Kristinehamn. Aktiebolaget
Hellefors Manufakturverk tillverkade kallvalsade stålprodukter
<iv alla slag, och Aktiebolaget Svenska Stållinor tillverkade stållinor samt
dragen tråd. Dessa bolags anläggningar hade utbyggts och deras maskinella
utrustning utvidgats och förbättrats i avsevärd grad. Till dessa båda
■dotterbolag sålde Hälleforsbolaget avsevärda mängder stål, Aurs förädling
i kallvalsverket och vid Aktiebolaget Svenska Stållinor varit av stort värde
för höjning av brukets stålkvalitet.
För såväl cellulosaindustrien som järnverket hade tidsenliga laboratorier
inrättats.
Mellan Hällefors och Fredriksberg hade, under medverkan av statens
arbetslöshetskommission, anlagts en 33 kilometer lång järnväg, ansluten
till järnvägslinjen Hörken—Fredriksberg—Neva. Det sålunda fullbordade,
av Hällefors’ dotterbolag Hällefors—Fredriksbergs Järnvägars Aktiebolag
(förut Säfsnäs Järnvägs Aktiebolag) ägda järnvägsnätet Hörken
—Neva—Fredriksberg—Gravendal—Hällefors (9(i kilometer) hade stor betydelse
ur fraktkostnadssynpunkt dels genom den förkortade utfraktsvägen
från cellulosafabrikcrna i Fredriksberg och dels genom den etablerade
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
direkta förbindelsen mellan dessa fabriker oell Hälleforsanläggningarna»
Hällefors—Fredriksbergs järnväg stöde i direkt förbindelse med Hälleforsbolagets
smalspåriga järnvägsnät (cirka 20 kilometer). Genom dessa
järnvägsförbindelser möjliggjordes ett bättre utnyttjande av bolagets
skogs- och övriga råvarutillgångar.
Industrianläggningarna i Hällefors hade förbundits med Bergslagsbanan
genom en normalspårig järnväg med bro över Svartälven.
Bolagets vattenkrafttillgångar hade utbyggts, kraftstationerna bade moderniserats,
distributionsnätet utvidgats, kraftlinjerna förstärkts samt förbindelse
etablerats med de större närliggande kraftnäten. Bolagets normala
kraftproduktion utgjorde för närvarande cirka 55,000,000 kWh per
år, vilken kraftkvantitet till största delen utnyttjades vid bolagets egna
industrier. Bolaget hade genom överenskommelser med angränsande kraftägare
tillförsäkrat sig ett avsevärt distributionsområde, inom vilket det
försåge befintliga samhällen och industrier med elektrisk energi.
Försäljningarna av Laxå Bruks Aktiebolags, Aktiebolaget Hellefors Manufakturverks
och Aktiebolaget Svenska Stållinors produkter hade överflyttats
till moderbolaget. Då de gamla kontorslokalerna i Hällefors varit
synnerligen otillräckliga och för sitt ändamål olämpliga, hade ett nytt
kontor måst uppföras. Därmed hade en länge åstundad centralisering av
kontors- och förvaltningsarbetet samt i samband därmed en väsentlig årlig
kostnadsbesparing möjliggjorts.
Försäljningsorganisationen såväl inom som utom landet hade varit föremål
för en ständig utveckling och egna försäljningsorgan bildats i destörre
exportländerna.
_ Kostnaderna för moderniseringsprogrammets genomförande uppginge
till cirka 10,500,000 kronor, inklusive förlagsmedel för de nytillkomna,
företagen.
. Samtidigt hade saneringen av Wargöns Aktiebolag och Laxå Bruks Aktiebolag
pågått med resultat, att dessa år 1929 hade börjat lämna utdelning,
vilket syntes få betraktas som en väsentlig förutsättning för att desamma
på antagbara villkor skulle kunna försäljas. Belysande för läget
vid denna tidpunkt vore, att man då hyst grundade förhoppningar om
att en sammanlagd köpeskilling å åtminstone 10,000,000 kronor för bolagets
aktier i Vargöbolaget och Laxåbolaget skulle kunna uppnås. Med denna
köpeskilling skulle man lia kunnat täcka såväl Hälleforsbolagets dåvarande
svävande skuld, cirka 5,000,000 kronor, som kostnaderna för återstående
^byggnadsarbeten.
Efter en närmare redogörelse för Hälleforskoncernens tillgångar, tillverkning
och försäljningar, utvisande bland annat att Hälleforsbolagets
med tillhörande företags — frånsett Vargöbolagets — försäljningsvärden
uppgått, år 1925 till 13.-, år 1926 till 15.-, år 1927 till 16.3, år 1928- till 14.6, år 1929 till 18.3, år 1930 till 16.8 och år 1931 till 13.3 miljoner kronor»
yttrades vidare i skrivelsen rörande verksamhetens betydelse I
socialt avseende:
Av de nu lämnade uppgifterna rörande Hälleforskoncernens tillgångar
och verksamhet saint med hänsyn till de vidsträckta områden, denna omfattade,
syntes klart framgå, att upprätthållandet av bolagets verksamhet
vöre av största vikt särskilt med hänsyn till de sociala och allmänt ekonomiska
intressen, vilka därav vore beroende. Tack vare de verkställda
utvidgningarna inom industrien med dithörande anläggningar, däribland
jämväl ovannämnda järnvägsbyggnad, hade arbetslösheten på de platser»
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
där koncernen hade sin verksamhet, intill år 1932 varit ytterst obetydlig»
För att ge en föreställning om i vilken grad de skilda orternas befolkning
hade sitt levebröd på bolagets verksamhet samt stat och kommun därav
erhålla intäkter, lämnades följande uppgifter:1
Hälleforsbolaget med underlydande företag, Wargöns Aktiebolag oberäknat,
sysselsatte inom landet i genomsnitt cirka 4,850 personer. Örn de
anställdas familjer medräknades, torde antalet personer, som för sin försörjning
vore direkt eller indirekt beroende av berörda företag, uppgå till
minst 15,000.
I avlöningar hade inom Hälleforsföretaget, alltjämt med undantag av
Wargön, utbetalats, år 1929 8,614,000 kronor och år 1931 8,021,000 kronor.
Antalet skogsarbetareboställen utgjorde 1,265 och antalet eldstäder i industriernas
bostäder uppginge till cirka 4,200.
Hälleforsbolaget utbetalade sammanlagt cirka 64,000 kronor årligen till
cirka 155 stycken pensionärer och understödstagare. Motsvarande siffror
för Laxåbolaget utgjorde cirka 34,000 kronor årligen till 53 pensionärer
och understödstagare.
I Hällefors och det underlydande Fredriksberg hade en synnerligen livlig,
av bolaget medelst kreditgivning understödd egnahemsverksamhet
ägt rum. Denna hade av arbetarna omfattats med det största intresseDe
uppförda egnahemshusen hade ett sammanlagt taxeringsvärde örn cirka
2,200,000 kronor och bolagets tjänstemanna-, förmans- och arbetarebostäder
i nämnda industrisamhällen representerade ett sammanlagt taxeringsvärde
örn cirka 1,750,000 kronor. I Hällefors funnes dessutom sjukstuga,
epidemisjukhus, apotek, läkarebostad och kommunalhus med ett taxeringsvärde
örn tillhopa 257,000 kronor.
Av Hälleforskoncernen med undantag av Wargöns Aktiebolag hade under
de senare åren erlagts skatter med cirka 300,000 kronor i medeltal perår
och järnvägsfrakter med cirka 1,650,000 kronor i medeltal per år.
I fråga örn de åtgärder som borde vidtagas för företagets
vidmakthållande anfördes härefter i skrivelsen:
Konjunkturomslaget år 1930 samt den djupgående och långvariga kris,
som alltjämt påginge, hade kullkastat de beräkningar, vilka legat till grund
för det uppgjorda utbyggnadsprogrammet med syfte att göra Hälleforsbolaget
till ett räntabelt företag. Utdelningarna å Vargöbolagets stamaktier
och aktierna i Laxåbolaget hade år 1931 måst avbrytas, försäljningen
av dessa bolag hade omöjliggjorts, vinstresultatet av rörelsen i Laxå hade
förbytts i förlust och det i dessa båda bolag bundna kapitalet läge i nuvarande
situation räntelöst. Världskonjunkturens utveckling hade hårt
drabbat även Hällefors’ produkter och minskat de fördelar, som vunnits
genom de industriella anläggningarnas förbättring.
Den nya förädlingsverksamheten hade emellertid, trots depressionen,
programenligt kunnat utvecklas, och såväl det tekniska som det ekonomiska
resultatet hade i och för sig motsvarat förväntningarna, ehuru konjunkturerna
och de ursprungliga tillgångarnas för höga ingångsvärden
gjort, att den beräknade verkan för företagets finansiella ställning uteblivit.
Trots tyngande engagemang, det allt tydligare framträdande förhållandet,
att tillgångarna år 1924 övervärderats, samt den av den starka utvecklingen
inom industrien förorsakade kapitalinvesteringen hade Hälleforsbolaget
dock under tiden t. o. m. år 1930 kunnat bestrida normala avskrivningar
samt ackumulera en vinst örn 1,300,000 kronor. Detta resul
1
Se härom ytterligare sid. 24 o. f.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 249
lat hade ej kunnat uppnås utan de verkställda utvidgningarna oell rationaliseringen,
som medfört dels förbättring av kvaliteten och dels minskad
framställningskostnad per enhet.
Den alltjämt pågående krisen hade så hårt drabbat samtliga koncernens
produkter, att den för år 1932 uppkomna och för år 1933 förutsedda förlusten
i förening med de likviditetssvårigheter, vari bolaget under krisen
kommit, nödvändiggjorde, att staten såsom dess huvudintressent toge ställning
till frågan, huruvida staten genom kapitaltillskott i en eller annan
form önskade bevara möjligheten att tillvarataga däri nedlagda värden.
Verkställd närmare utredning hade bekräftat, vad redan förutsågs vid
de mellan Kreditkassans och bolagets styrelser förda underhandlingarna,
•att därest sagda syfte skulle vinnas en verklig rekonstruktion av företaget
borde äga rum.
Visserligen kunde genom lämnandet av visst ekonomiskt stöd till koncernen
i dess nuvarande form möjlighet beredas denna att tillsvidare uppehålla
sin verksamhet. En dylik mindre omfattande stödaktion kunde ock
innebära en tillfällig fördel därutinnan, att man för en grundligare rekonstruktion
kunde avvakta en tidpunkt, då en sådan stabilisering av förhållandena
inträtt, att läget kunde bättre än nu överblickas. Men å andra
sidan talade emot denna utväg det förhållande, att en tillfällig hjälp ändå
måste givas en rätt betydande omfattning, som möjliggjorde, icke allenast
driftens fortsättande för en tid framåt utan även återbetalningen av de
tilläggskrediter, som banken på särskild framställning och med den dåvarande
regeringens vetskap beviljat för driftens uppehållande till den
1 april 1933. Vidare vore det ju för närvarande omöjligt att förutse, när
ett konjunkturomslag kunde inträda och sålunda till vilken tidpunkt ett
provisorium skulle behöva räcka. Statsmakterna bleve i detta fall antagligen
snart nog ställda inför nödvändigheten att taga frågan örn en genomgripande
rekonstruktion under övervägande, därest kapitalförstärkningen
visat sig otillräcklig för driften, samtidigt med att skälig nedskrivning
å för högt upptagna värden icke kunnat verkställas. Slutligen kunde
bolagets styrelse icke bortse ifrån, att ett dylikt provisorium icke blott
kunde väntas medföra ett osäkerhetstillstånd för kundkretsen och för de
anställda utan även i övrigt i mycket hög grad kunde befaras inverka
störande på bolagets affärsverksamhet.
Bolagets styrelse ansåge sig därför böra på det bestämdaste förorda, att
en grundlig rekonstruktion av bolaget företoges i syfte att tillvarataga
ännu befintliga värden och främja bolagets fortsatta utveckling.
I fråga örn de grunder och i första rummet de värden å bolagets tillgångar,
varå en dylik rekonstruktion borde byggas, kunde man tänka sig
tvenne olika vägar. Man kunde antingen kalkylera med de värden, som
skulle visat sig räntabla under den tid, som förflutit från den år 1924 genomförda
rekonstruktionen, därest den verkställda rationaliseringen, med
bolagets produktionsapparat och försäljningsorganisation i sitt nuvarande
skick, skulle lia varit tillfinnandes redan år 1924. Eller ock hade man att
utgå från de värden å bolagets tillgångar, som med hänsyn till nuvarande
förhållanden och utsikter kunde anses lämpliga och med liknande företag
jämförbara.
Verkställda utredningar visade så stora skillnader i avseende på det
kapital, som skulle lia kunnat förräntas under åren 1924—1930 jämförda
med åren därefter, att man med hänsyn såväl härtill som till svårigheten
att bedöma lågkonjunkturens långvarighet icke syntes kunna på grundval
av den förstnämnda värderingsgrunden bilda sig någon bestämd uppfatta
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
liing om storleken av det kapital, som bolaget förmådde förränta för framtiden.
Som utgångspunkt för rekonstruktionsförslaget syntes därför den
senare värderingsgrunden böra användas.
I av styrelsen uppgjort rekonstruktionsförslag hade medel reserverats
för mötande av 1932 års förlust samt den förlust, som under förutsättning
av oförändrade konjunkturer kunde beräknas för år 1933, ävensom
kostnaderna för rekonstruktionens genomförande. Bolagets svävande skulder
hade med hänsyn härtill beräknats uppgå till cirka 15,500,000 kronor
Aud 1933 års utgång. Kekonstruktionsförslaget hade baserats på 1931 års
bokslut, då 1932 års bokslut ännu ej vore färdigt. Beträffande rekonstruktionens
form anmärktes, att dess verkställande genom sänkning av det
nuvarande aktiekapitalet och teckning av nytt kapital syntes vara uteslutet,
enär därför erforderlig majoritet bland stamaktieägarna icke torde
kunna uppnås. Rekonstruktionen måste följaktligen verkställas genom ett
likvidationsförfarande samt bildandet av ett nytt bolag för övertagande
av det gamla bolagets rörelse.
Styrelsens rekonstruktionsförslag framlades i två alternativ.
Alternativ A: Bolagets samtliga nuvarande tillgångar skulle bibehållas.
Aktiekapitalet i det nya bolaget skulle utgöra 20,000,000 kronor, varav
15,000,000 kronor skulle nytecknas av staten genom Kreditkassan och
återstoden 5,000,000 kronor beräknades motsvara kapitalbehållningen i
gamla Hälleforsbolaget och därmed det återstående värdet av dess preferensaktier.
Stamaktiekapitalet måste anses värdelöst och finge därför
avskrivas.
Vid skrivelsen fanns fogad en rekonstruktionsbalans enligt alternativ A
av det utseende, som framgår av följande uppställning, utvisande jämväl
tillgångar och skulder enligt balansräkningen per den 31 december 1931:
Balansvär- den per
31/i2 1931
1,000 kronor
Rekonstruktions- |
värden
1,000 kronor
Tillgångar:
Skogs- och jordbruksfastigheter samt gruvor ....
18,85S
11,550
Industriella och elektriska anläggningar med
kraftstationer ....................................................
8,779
5,688
Ekonomibyggnader och bostäder ........................
3,206
1,400
Maskiner ................................................................
8,808
3,578
Trafikmateriel ........................................................
334
151
Levande och döda inventarier ............................
307
80
Aktier och andelar 1 ............................................
11,934
9,087
31,534
Råmaterial och fabrikat........................................
4,696
3,078
Fordringar av dotterbolag ....................................
3,922
4 92
Diverse debitorer....................................................
1,846
1,511
1 bank och kassa ...............................................
10
193
2,196
balanserad förlust ................................................
268
62,988
OO
o
00
1 Till rekonslruktionsvärdena härå fanns cn särskild specifikation, utvisande bl. a- att
59,99.) stamaktier i Vargöbolagct upptagits ä cirka 100 kronor till 0,000,000 kronor samt
3,996 aktier i Laxåbolaget å cirka 375 kronor till 1,500,000 kronor.
12 Kungl. Majlis proposition nr 249.
Enl. balansräk-
ning per sl/''*
1931
Elter rekon-
struktionen
1,000 kronor
1,000 kronor
Skulder:
Aktiekapital.............................................
29,500
20,000
Reservfond ...................................
3,000
_
Avskrivnings- och förnyelsefond ........................
3,125
_
Skattefond ............................
270
Hypotekslån.......................................................
9
9
Obligationslån ............................
14,431
14,431
Förlagslån i järnkontoret ....................................
280
280
Reverser ............................
219
219
Bankkrediter ....................
10,285
_
Accepter ..........................
364
364
Skulder till dotterbolag ....................................
76
76
Diverse kreditorer ....................
1,429
1,429
62,988
36,808
Alternativ B förutsatte, att staten övertoge Hälleforsbolagets nuvarande
stamaktieinnehav i Wargöns Aktiebolag för dess nominella värde
6.000. 000 kronor. Det nya Hälleforsbolagets aktiekapital skulle i detta
fall utgöra 14,000,000 kronor, varav 9,000,000 kronor skulle nyteeknas av Kreditkassan.
Återstående belopp, 5,000,000 kronor, beräknades motsvara det
kvarvarande värdet av preferensaktierna.
En särskild rekonstruktionsbalans enligt alternativ B fanns fogad vid
skrivelsen. Denna balans skilde sig från den förestående sålunda, att
bland tillgångarna posten »aktier och andelar» upptogs till 6,000,000 kronor
lägre belopp, medan bland skulderna aktiekapitalet upptogs till
14.000. 000 i stället för 20,000,000 kronor.
Sedan vidare i skrivelsen anmärkts, att detaljerade sifferuppgifter rörande
rekonstruktionsförslagets båda alternativ komme att ställas till
vederbörandes förfogande, yttrades slutligen i skrivelsen:
Med hänsyn till den betydelse, upprätthållandet av bolagets rörelse hade
för hela den bygd, där bolaget hade sin verksamhet förlagd, och det stora
antal personer, som vore beroende av bolagets rörelse, samt icke minst de
möjligheter för framtiden, bolaget måste anses äga efter genomförd rekonstruktion,
funné sig styrelsen böra framhålla det som ett allmänt intresse
av största vikt, att sådana åtgärder vidtoges, att företagets fortsatta
utveckling ostört kunde fortgå.
Det borde slutligen av styrelsen framhållas, att, därest en ekonomisk
stödaktion från statens sida icke kunde påräknas, detta syntes innebära
ett avstående till fordringsägarna av de värden, som statens preferensaktier
representerade. Undvekes tvångsrealisation, vore dessa alltjämt
betydande. Men därtill borde, vid valet mellan skilda vägar, tagas i betraktande,
att en abandonering av det allmännas investering i företaget
skulle under nuvarande konjunkturer kunna medföra icke blott driftsavbrott
och inskränkning i verksamheten utan jämväl bestående nedläggning
av denna, varigenom det allmänna — frånsett de sociala skador, som
därmed skulle vållas — kunde komma att förorsakas avsevärda utgifter
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
för beredande av andra försörjningsmedel åt det stora antal personer, som
för sin utkomst vore beroende av företagets bestånd.
Styrelsen hemställde därför, att Kreditkassan måtte lämna sin medverkan
till vidtagande från statsmakternas sida av åtgärder för genomförande
av en rekonstruktion av Hälleforsbolaget i enlighet med de i skrivelsen
angivna riktlinjerna.
Med överlämnande av förenämnda skrivelse från Hälleforsbolaget till
Kreditkassan har Kreditkassans styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 18 mars 1933 anfört följande:
Till bolagets uppgifter angående dess utveckling och nuvarande ställning
kunde fogas den uppgiften, att ett preliminärt, ännu icke reviderat
bokslut för år 1932 numera upprättats utvisande en förlust å rörelsen av
2,539,270 kronor 32 öre, sedan avskrivningar å anläggningar för stadigvarande
bruk och inventarier verkställts enligt tidigare tillämpade grunder
med sammanlagt 659,313 kronor 92 öre. I bokslutet hade dessutom
verkställts avskrivningar å aktier samt å fordringar av dotterbolag och
diverse debitorer med tillhopa 2,015,941 kronor 13 öre, varefter 1932 års
totala förlust uppginge till 4,555,211 kronor 45 öre.
Kreditkassans styrelse, som alltsedan bolagets ombildning varit representerad
i bolagets styrelse och revision, hade städse ägnat dess angelägenheter
sin synnerliga uppmärksamhet. De rationaliseringsåtgärder
och utvidgningar av bolagets produktionsapparat, som vidtagits under
de senare åren i syfte att nedbringa tillverkningskostnaderna per enhet
och därigenom förbättra bolagets räntabilitet och beträffande vilka de
vid varje tid fungerande cheferna för finansdepartementet hållits underkunniga,
hade krävt en betydande kapitalinvestering. Enligt av bolagsstyrelsen
verkställda beräkningar hade sammanlagda produktionskostnaderna
vid normal drift genom de vidtagna åtgärderna sänkts med cirka
2.000. 000 kronor per år i jiimförelse nied samma kostnader 1925. Det hade
varit avsett, att en försäljning av vissa dotterbolags aktier för omkring
10.000. 000 kronor skulle täcka ovannämnda kapitalinvestering. Försäljningen
hade på grund av konjunkturförsämringen icke kunnat komma
till stånd, och då den beräknade rörelsevinsten på grund av det under mer
än tre år pågående prisfallet —- vilket för bolagets samtliga produkter
enligt bolagets beräkningar betytt ett med cirka 4,700,000 kronor i jämförelse
med 1925 minskat totalt saluvärde — förbytts i förlust, hade bolagets
likviditet starkt försämrats.
Bolagets bankskuld, som vid utgången av år 1925 uppgått till cirka
1,405,000 kronor, hade enligt senaste bokslut stigit till cirka 13.800,000 kronor,
varav cirka 2.275,000 kronor uppkommit genom amorteringar å bolagets
fonderade skuld. Denna skuldökning hade länge viickt bekymmer
och hade särskilt under de senaste åren vid ett flertal tillfällen gjorts till
föremål för utredningar och överläggningar inom Kreditkassans styrelse.
I april 1932 inledda förhandlingar mellan representant för Kreditkassan
oell bolagets förlagsgivande bank angående bolagets finansiering hade
i september samma år lett till att åt bolaget — i avvaktan på genomförandet
av den rekonstruktion, som redan då framstått såsom oeftergivlig,
örn bolagets verksamhet skulle kunna fortgå och statens kapitalinsats
i detsamma i möjligaste mån skyddas — av banken beviljats den
kredit, som erfordrades för driftens upprätthållande intill den 1 april
1933. 1 samband härmed hade Kreditkassans styrelse förklarat sig bo
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
redd att, sedan ytterligare utredning genom utomstående fackman verkställts,
samt rekonstruktionsplan i samverkan med bolagsstyrelsen uppgjorts,
ingå till Kungl. Majit med anhållan örn proposition till 1933 års
riksdag örn sådana åtgärder från statens sida, vilka med hänsyn till bolagets
ställning kunde finnas av behovet påkallade. Ovan berörda fackmannantredning,
som efter samråd med dåvarande chefen för finansdepartementet
utförts av disponenten E. Lundqvist vid Stora Kopparbergs
Bergslags Aktiebolag, hade resulterat i en kortfattad promemoria av
den 10 oktober 1932, vari yttrades, att överskottet på Hälleforsbolagets
rörelser under en god konjunktur räckte till att täcka avskrivningsbehovet
(för anläggningarnas vidmakthållande och förbättrande) men icke till
avbetalning å skulderna, att vid ogynnsam konjunktur ingen utdelning
kunde lämnas å preferensaktiekapitalet och sannolikt ej heller full ränta
å lånt kapital, att Llindqvist under sådana förhållanden ansåge att ägarna
av preferensaktierna icke kunde räkna med att återfå det insatta kapitalet,
samt att, örn ytterligare kapital skulle investeras för att fullfölja
det industriella och sociala programmet, långivaren måste från början
räkna med att icke kunna få tillbaka kapitalet.
Då emellertid en mera ingående prövning av förutsättningarna för bolaget
att i framtiden kunna bedriva vinstgivande verksamhet hade synts
Kreditkassans styrelse nödvändig före ingivandet till Kungl. Majit av
det rekonstruktionsförslag, som förelegat färdigt den 1 februari 1933,
hade kassans styrelse under hand hänvänt sig till chefen för finansdepartementet
med anhållan örn nominering av personer, som kunde befinnas
lämpliga att för Kreditkassans räkning ytterligare granska bolagets
förhållanden, därvid i överensstämmelse med vad Lundqvist vid samtal
med medlemmar av Kreditkassans styrelse framhållit bland annat borde
undersökas möjligheterna för ett nedläggande av järntillverkningen. Departementschefen,
som funnit den av Kreditkassan önskade utredningen
påkallad, hade för utförandet av densamma nämnt disponenten Ivar Olsson
vid Finspongs Metallverks Aktiebolag och disponenten Holger Nilsson
vid Kopparbergs oell Hofors Sågverksaktiebolag. Sedan dessa utfört
sitt uppdrag, hade de utlåtanden, som de avgivit, tillställts Kreditkassans
styrelse.
Styrelsen Ilar därefter ingått på en redogörelse för berörda utlåtanden,
av vilka det av disponenten Olsson avgivna avser järnhanteringen samt det
av disponenten Nilsson avgivna trävaru- och pappersmasserörelsen.
Disponenten Olssons utlåtande angående järnhanteringen1 innehåller
i huvudsak följande:
Hällefors järnverk (se ovan sid. 3 o. f.) vore närmast att hänföra lill
de svenska järnverk, som på basis av de bästa inhemska råmaterialen tillverkade
en hög s. k. »exportkvalitet», vilken naturligtvis i stor utsträckning
funne användning även i den svenska förädlingsindustrien. Till
sådana järnverk plägade också anslutas vidareförädlingsverk, såsom rör
1
Härtill hänföres i utlåtandet moderbolagets järnhantering samt rörelsen vid dotterbolagen
Aktiebolaget Hellefors Manufakturverk och Aktiebolaget Svenska Stållinor. Däremot
beaktas icke Laxå Bruks Aktiebolags järnhantering, avseende tillverkning av lancashirejäru,
vilken hanterings kapitalvärde enligt uttalande i utlåtandet utan någon större tvekan kunde
sättas lika med noll. Ej heller omfattar utlåtandet Vargöbolagets tillverkning av vissa legeringar.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
verk, linslagerier, fjäderfabriker, sågbladsfabriker ete. För järnverken
inom denna grupp krävdes en mycket kostsam organisation för tillverkning
och framför allt för försäljning.
Förhållandet mellan de rörliga och fasta tillverksningskost
n adema vore för denna liksom för alla andra industrier
av primär betydelse och utgjorde i regel bakgrunden till utvecklingsprogram,
försäljningspolitik och uppträdande i konkurrensen. Läget för
Hällefors’ vidkommande tarvade därför ett särskilt klarläggande.
Moderbolagets fasta omkostnader för den egna järnhanteringen alltifrån
andel i centralförvaltningen och ned till kostnader i järnverket för
exempelvis förmän och laboratorium, vilka kostnader icke eller endast
obetydligt förändrades vid en förskjutning i den årliga tillverkningskvantiteten
uppåt eller nedåt av några tusental ton, vore synnerligen höga
i jämförelse med förhållandena inom ett järnverk för tillverkning av ordinärt
handelsjärn. Självfallet måste den fasta kostnaden per ton av tillverkningen
även vara mycket hög, örn jämförelse gjordes med ett järnverk
med analog tillverkning och försäljning men med måhända flerdubbel årsomsättning.
Eggelsen för företagets ledning att till det yttersta verka
för en höjning av årsomsättningen vore sålunda utomordentligt stark,
vilket givetvis i lika grad gällde för ett vart företag inom konkurrensgruppen.
Henna strävan hade lett till att en del av försäljningen skett till
förlustbringande priser, d. v. s. i syfte att till viss del kunna utvinna fördelarna
av en ökad avsättning fasthölle man icke vid en enhetlig prisnivå
för hela avsättningen.
Hällefors järnverks konkurrenskraft borde hänföras till
den grupp av andra svenska järnbruksbolag, som tillverkade exportkvalitet.
Dessa vore av väsentligt större storleksordning än Hällefors.
I vad avsåge de viktigaste produktionsfaktorerna vore följande att anföra.
Marknadspriset för träkol, som betingades av fraktavståndet från Sveg
respektive Storvik, vore ogynnsammare för Hällefors än för flertalet konkurrenter.
Den väsentliga delen av kolåtgängen fylldes emellertid från
egna skogar, och i vad avsåge »hemkolen» hade den egna hyttan ett speciellt
fördelaktigt läge framför andra förbrukare, som kunde komma i
fråga i konkurrens örn skogsavdelningens träkol.
Malmkostnaderna vid Sikfors hytta vore höga i förhållande till vad
som gällde för några av de mest framträdande konkurrenterna.
I vad avsåge alla kostnader för tackjärnstillverkningen syntes Hällefors
vid en normal årstillverkning lia en relativ disfavör i jämförelse
med konkurrenterna av i genomsnitt cirka 100.000 kronor.
Med hänsyn till tillgången till Hillig kraft syntes Hällefors icke vara
sämre ställt än konkurrenterna. Detta gällde även i fråga örn frakt för
råmaterial och förnödenheter (frånsett träkolen) samt utfrakt för färdig
vara.
Såsom tidigare framhållits vore det däremot till disfavör för Hällefors
att behöva hålla en högkvalificerad teknisk och kommersiell organisation
för en förhållandevis låg årsomsättning. Denna disfavör kunde endast
gissningsvis uttryckas i ett årligt belopp, vilket skattades till storleksordningen
75.000 kronor.
Man kunde således räkna med en sammanlagd disfavör under denna
huvudrubrik av 175,000 kronor per år. Detta svarade efter 6 procent
ränta mot ett kapitalbelopp av 2,000,000 kronor. För en genomsnittlig:
16 Kungl. May.ts propositio7i nr 249.
•årstillverkning av 15,000 ton motsvarade disfavören 11 kronor 65 öre per
ton.
Beträffande expansionen i fråga om kallvalsverk
och lintillverkning anmärktes, att Hälleforsbolaget tidigare icke
kunnat förvärva svenska kallvalsverk och linslagerier till kunder för sitt
stålmaterial. Det för några år sedan genomförda förvärvet av kallvalsverket
i Bångbro och stållinefabriken i Kristinehamn (se ovan sid. 4
och 7) syntes i första hand lia betingats av det förut framhållna önskemålet
örn ökad årsomsättning för det egna järnverkets produkter. Speciellt
vid den tidpunkt, då denna expansion genomfördes, syntes anledning
lia förelegat att antaga, att företagen i fråga skulle kunna bliva
ekonomiskt bärkraftiga, även örn utgångsmaterialet, levererat från Hällefors
järnverk, debiterades till gällande marknadspris. Förutsatt en ökning
i Hälleforsverkets tillverkning av cirka 2,500 ton per år för Bångbro
och Kristinehamn, borde en förbättring av Hälleforsverkets årsresultat
av cirka 100,000 kronor ha kunnat påräknas.
Med expansionen hade emellertid varit och vore fortfarande vissa speciella
risker förenade. Den innebure i realiteten örn också ej formellt ett
nyintrång på tillverkningar, som sedan gammalt bedreves av mycket
honkurrenskraftiga företag på ett rationellt sätt såväl i vad avsåge tillverkning
som försäljningspolitik. En dylik uppläggning innebure starka
potentiella risker för förluster. I detta speciella fall hade emellertid
några olägenheter av antydd art hittills icke gjort sig gällande.
Med den förutsättningen given, att driften vid Hällefors järnverk skulle
komma att upprätthållas, framstode för dagen anslutningen till kallvalsningen
och lintillverkningen som gynnsam för moderbolaget. Vid bokföringsresultaten
från de hittills gångna start- och utvecklingsåren finge
i detta hänseende ej större betydelse fästas, dess mer som dessa utvecklingsår
fallit inom en utpräglad lågkonjunktur. Enligt disponenten Olssons
bedömande borde i föreliggande fall Aktiebolaget Hellefors Manufakturverks
(f. d. Bångbrobolagets) aktier på lång sikt kunna värdesättas
till pari, d. v. s. 600.000 kronor (trots ett förlustkonto i balansräkningen och
i trots av, att maskinparken icke omfattade några valsverk av modernaste
slag). Aktiebolaget Svenska Stållinors aktier värdesattes till 50 procent
av pari, d. v. s. till 130,000 kronor, varvid hänsyn tagits till det
snäva avsättningsområdet och överkapaciteten inom branschen. Den
ovan angivna speciella risken ur konkurrenssynpunkt hade vid denna
värdesättning icke beaktats.
För båda dessa industrier gällde, att resultatet av rörelsen och därmed
företagets värde vore i särskilt hög grad beroende av ledningens tekniska
och kommersiella duglighet.
Förutsättning för nu angivna värdesättning vore, att företagen icke
dreves isolerade utan inginge i den nuvarande större koncernen (eller i
en annan motsvarande kombination), varigenom kvalitetskraven i fråga
örn råmaterialet tryggades samt de fasta omkostnaderna spriddes på flera
enheter.
Ett försök till slutlig värdesättning av Hälleforsbolagets
järnhantering bleve, såsom framginge av allt det ovan sagda, synnerligen
vanskligt.
Därest man debiterade ränta endast å realisationsvärdet, beräknat till
1,800,000 kronor, av det material och de tillgångar i övrigt, som vid ett
nedläggande av rörelsen omedelbart kunde omsättas i penningar, och
Kungl. Marits proposition nr 249.
17
>avskrivniugar» debiterades med 100,000 kronor per år, approximativt
motsvarande de kostnader, som på lång sikt i genomsnitt årligen behövde
göras tor att hålla anläggningarna uppe i en modern nivå, i full motsvarighet
till vad hittills skett, hade bolagets järnhantering under åren 1925—1928
visat en förlust, varierande mellan 163,000 och 217,000 kronor, under år
1929 en vinst av 26,000 kronor, under år 1930 en förlust av 153,000 kronor
och under 1931 en förlust av 219.000 kronor; i medeltal utvisade denna
tidsperiod en årlig förlust av 165,000 kronor. Under denna period hade
emellertid järnverket (speciellt tackjärnstillverkningen) obestiddligen
legat ett gott stycke under den tekniska nivå, som skäligen borde hållas.
De väsentliga kostnader, som under de senare åren nedlagts, finge till en
del hänföras till fullt normala utvecklingsåtgärder, som hade sin motsvarighet
i vad konkurrenterna kunnat göra och även säkerligen gjort.
Till väsentlig del finge de emellertid betraktas som en engångsåtgärd,
varigenom järnverket ryckt upp från en otillfredsställande, låg nivå till
en skäligt god nivå, och i motsvarande grad finge man även räkna med
en relativ förbättring av årsresultaten. Disponenten Olsson uppskattade
denna speciella engångsjustering av driftsresultaten till ett årligt belopp
av 75,000 kronor.
Fördelarna av anslutningen till kallvalsverket oell stållinefabriken hade
icke heller tagit sig uttryck i resultaten för åren 1925—1931. Såsom ovan
anförts, borde man i gynnsamt fall räkna med ett extra tillskott i bruttoinkomsterna
för Hällefors järnverk av 100,000 kronor per år. Denna siffra
syntes dock av diverse skäl vara för hög att insätta i en vinstprognos. Riktigare
vore att på detta konto räkna med en förbättring av 75,000 kronor
per år. Den totala förbättringen skulle sålunda bliva 150,000 kronor per
år, praktiskt taget samma belopp som den hittills framkomna förlustsiffran.
Järnverket skulle sålunda kunna förränta realisationsvärdet, 1,800,000
kronor, men icke lämna något överskott för förräntning eller nedskrivning
av några anläggningsvärden därutöver. (Därutöver 1''örelåge enligt
vad förut anförts ett värde på aktiestocken i Aktiebolaget Hellefors Manufakturverk
av 600,000 kronor och i Aktiebolaget Svenska Stållinor av
130,000 kronor.)
Detta siffermässiga resultat finge givetvis i sista hand göras till föremål
för en subjektiv bedömning med hänsyn tagen till utsikter och förväntningar
på framtiden, betingade dels av Hällefors ställning i relation
till konkurrenterna, dels affärsutsikterna över huvud taget. Personligen
hade disponenten Olsson, i anslutning till nu lämnade redogörelser, svårt
att tro på någon livskraft hos Hällefors järnhantering på lång sikt.
Den sedvanliga »breda vägen» för en verksamhet av Hällefors järnverks
art vore ju expansionsåtgärder, vidtagna under goda tider, då en optimistisk
stämning rådde, i angivet syfte att göra företaget bärigt, samt dessemellan
perioder, då kapitalförlusterna framträdde. Med hänsyn tagen
till att ett nedläggande ej kunde komma i fråga av sociala skäl ville disponenten
Olsson förorda som riktigast, att man konsekvent — även under
goda tider — sökte gå den svåra men ofta framgångsrika »smala
vägen» att successivt krympa ihop järnhanteringen, i klar strid mot
de bestickande skäl, som talade för en utvidgning av volymen på de bättre
rustade konkurrenternas bekostnad. Innebörden av en dylik hopkrympning
kunde icke på kameral väg utredas och den stiillde större krav på
företagareskicklighet än expansionen. De sociala svårigheterna kunde må
-
Bihang lill riksdagens protokoll 19.''lil.
1 sami. Nr 219—250.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
hända i detta fall reduceras, om skogsindustrien — såsom enligt uppgift
vore planerat — komme att förläggas till relativ närhet av Hällefors.
I anslutning till de gjorda studierna hade disponenten Olsson ansett
lämpligt att framlägga siffermaterial angående de indirekta återverkningar
på koncernens årsresultat i övrigt, som
skulle framträda, örn järnhanteringen nedlades. Därvid
förutsattes, att dotterbolaget skulle försäljas, men beaktades icke den
köpeskilling, som därvid skulle inflyta. Som utgångspunkt antoges vidare,
att järnverket före nedläggandet kunde betala ränta till centralförvaltningen
för realisationsvärdet å tillgångarna men icke lämnade någon
bruttoavkastning därutöver. Eesultatet skulle då bliva:
Inkomster som bortfalla.
Kvarstående, av järnhanteringen tidigare buren andel i
allmänna omkostnader ............................................................ kronor 130,000
Minskad inkomst å elektriska kraftstationernas konto (saluvärdet
i fria marknaden beräknad till 1 öre per kwt.) ... » 44,000
Bortfallande bostadshyror............................................................ » 44,000
''Summa kronor 218,000.
Utgifter som bortfalla.
Minskade skatter............................................................................ kronor 9,000
Minskad förlust å skogsavdelningens kolningskonto ............ » 20,000
Saldo inkomstminskning ............................................................ » 189,000
Summa kronor 218,000.
Örn utgångspunkten i stället varit, att järnverket icke kunnat betala
någon ränta på realisationsvärdet, skulle saldo inkomstminskning vid järnverkets
nedläggande blivit 89,000 kronor per år.
Den speciella värdestegring för bolagets avdelningar i övrigt, som förefintligheten
av järnhanteringen med nu tillämpade bokföringsgrunder innebure,
borde rätteligen beaktas vid värderingen av dessa tillgångar i
övrigt.
Sannolikt vore att efter järnverkets eventuella nedläggande en anpassning
med tiden kunde ske, så att de angivna återverkningarna successivt
eliminerades.
Disponenten Nilssons utlåtande angående trävaru- och pappersmasserörelsen1
innehåller i huvudsak följande:
Bolagets ägovälde omfattade 2,811 har inägor, 102,474 har skogsmark
och 9,467 har hagmark, tillhopa 114,752 har produktiv mark med ett virkesförråd
av 9,591,000 kubikmeter (på bark) och en årligen uttagbar tillväxt
av cirka 275,000 kubikmeter (under bark). För utfrakt av sina produkter
vore bolaget hänvisat till järnvägstransport, utskeppningshamnar vore
endera Göteborg eller Kristinehamn. Bolagets ägofigur vore i stort sett
sammanhängande och flottleder täckte större delen av densamma.
Skogarna, enligt uppgift välskötta, befunne sig i gott stånd. Utdriv
-
1 Utlåtandet avser endast Hälleforsbolagets rörelse, ej Laxå- och Vargöbolagens.
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
19
ningskostnaderna vöre med hänsyn till skogarnas läge och sammanhängande
bestånd anmärkningsvärt höga, särskilt i fråga om sulfit- och sulfatved.
Detta finge i viss utsträckning tillskrivas den tillämpade arbetsavtalsformen,
som för förvaltningspersonalen innebure en ej oväsentlig improduktiv
arbetsbelastning. Skogsarbetsintensiteten vore synbarligen svag.
Fabrikerna i Fredriksberg för tillverkning av sulfat-
och sulfitcellulosa samt papp (kapacitet sammanlagt
26,000 ton per år) vore av äldre typ, delvis moderniserade och tekniskt väl
skötta. Arbetsintensitet och produktionskostnad normala.
Sågverket i Tyfors (kapacitet 1,200 standards per år) bade ej besiktigats;
bade billiga produktionskostnader.
I Hällefors belägna sågverk med hyvleri (kapacitet
8,500 standards per år) ochlådfabrik (kapacitet 3,000 standards per år)
vore delvis omoderna men i gott stånd. Brädgården fullt modern och i
gott stånd. Summan arbetslöner, fasta och rörliga kostnader men utom
räntor, skatter och avskrivningar samt timmervärdet ej inräknat, d. v. s.
de direkta kostnader, som uppstode för att färdigställa en standard virke
räknat från sågverkets bom till ombord järnvägsvagn, bade år 1925 uppgått
till 75 kronor, 1930 till 81 kronor, 1931 till 76 kronor och 1932 till 70 kronor,
vilket finge anses alltför högt.
T r ä s 1 iperiet i Hällefors (kapacitet 28,000 ton våt massa per
år) vore nyligen moderniserat och i gott stånd; produktionskostnaderna
normala.
De kapitalinvesteringar, som gjorts i bolagets träförädlande verk åren
1925—1931, hade medfört en kapacitetsökning från 41,000 till 66,000 eller
således med 25,000 produktionsenheter, motsvarande en kostnad av cirka
120 kronor per sålunda ökad enhet. Genom investeringen hade produktionskostnaden
(i betydelsen summan av arbetslöner, rörliga kostnader och
fasta kostnader) kunnat avsevärt minskas, från 1925 till 1932 för sulfatmassa
från 92 till 60 kronor per ton, för sulfitmassa från 90 till 77 kronor
per ton och för slipmassa från 24 till 17 kronor per ton.
Produktionen hade uppgått år 1925 till 40,700, år 1931 till 53,000 och år 1932
till 51,700 enheter. Under förutsättning att verken finge utnyttjas till full
kapacitet (66,000 enheter), att alla därvid producerade effekter kunde försäljas
till priser, som ungefärligen kunde uppnås vid västkusthamn under
år 1932, samt att man räknade med nuvarande produktions- och fraktkostnader,
skulle — enligt i utlåtandet intagen specificerad kalkyl — resultatet
av ett års rörelse ställa sig så, att för de producerade effekternas försäljning
inflöte 7,900,000 kronor, varav efter beräkning av tillverkningsoch
andra kostnader — med undantag av räntor, skatter och avskrivningar
■— skulle bliva disponibelt för skatter, avskrivningar, räntor och
vinst sammanlagt 640,000 kronor. Under nu rådande förhållanden kunde
emellertid full drift och full försäljning knappast uppnås. Av kalkylen
framginge, att företaget även under antagna förhållanden ej lämnade sådan
avkastning att räntorna kunde täckas.
Förutom den fördyring av produktionen, som vore en nödvändig följd
av de olika verkens spridda läge i förhållande till varandra, utgjorde de
höga järnvägsfrakterna en utomordentligt svår belastning, som kunde helt
eller delvis kompenseras endast därigenom, att antingen produktionskostnaderna
i motsvarande mån sänktes eller sådana produkter kunde
framställas, som i marknaden betingade ett mot fraktkostnaden svarande
högre pris eller en kombination av bådadera. Nu befintliga verk kunde
20
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 249.
icke — om man frånsåge papptillverkningen i Fredriksberg — producera
högvärdiga produkter.
Med hänsyn till de låga produktionskostnader, som vore rådande hos
våra största konkurrenter på trävaru- och cellulosamarknaden, funnes
föga eller ingen utsikt att inom överskådlig tid nämnvärt höja prisnivån
på dessa produkter.
Den sänkning av produktionskostnaderna, som för att täcka ränte- och
avskrivningsbehovet minst bleve nödvändig, framginge därav, att räntorna
å obligationslån uppginge till 876,000 kronor och avskrivningsbehovet till
250,000 kronor, således tillhopa 1,126,000 kronor, medan den beräknade avkastningen
enligt berörda kalkyl utgjorde 640,000 kronor; den erforderliga
omkostnadssänkningen uppginge således till 486,000 kronor. En sänkning
av lönerna, som under år 1931 för här berörda rörelse uppginge till 4,201,000
kronor, med cirka 12 procent skulle således åstadkomma balans mellan inkomster
och utgifter men icke lämna någon vinst.
I förestående hade som särskild enhet behandlats bolagets skogar och
befintliga skogsförädlingsverk, kraftverk och transportleder, varvid järnverksrörelsen
helt frånsetts med undantag av en årlig kostnad av 80,000
kronor, som enligt uppgift skulle belasta rörelsen, därest järn tillverkningen
komme att nedläggas.
Efter omnämnande av resultatet av de sålunda gjorda utredningarna
har Kreditkassans styrelse i skrivelsen den 18 mars 1933 vidare anfört:
Styrelsen hade att i belysning av resultaten av nu verkställda och tidigare
utredningar med den kännedom örn bolaget, som styrelsen förvärvat
sig, yttra sig i frågan, huruvida och på vad sätt åtgärder från preferensaktieägarens
sida —■ med hänsyn till läget syntes från innehavarna av
stamaktierna icke vara att vänta något ekonomiskt tillskott — borde företagas
för bolagets sanering. Följande tre alternativ syntes under sådana
förhållanden böra tagas under omprövning:
Alternativ I: Någon åtgärd för stöd åt bolaget vidtages ej.
Härom anfördes i skrivelsen: Såsom av bolagsstyrelsens skrivelse till
Kreditkassan framginge, kunde fortsatt bankkredit för upprätthållande
av bolagets verksamhet icke påräknas. Därest ingen åtgärd från preferensaktieägarens
sida vidtoges, måste sålunda följden bli, att bolaget så
gott som omedelbart nödgades träda i likvidation. Något värde å bolagets
aktier syntes under sådana förhållanden knappast förefinnas. I
vilken omfattning den kreditgivande banken för säkerställande av sina
fordringar skulle finna med sin fördel förenligt att såsom direkt eller
indirekt ägare av bolagets tillgångar uppehålla driften, vore en fråga,
som undandroge sig Kreditkassans styrelses bedömande. Skulle ett omedelbart
nedläggande av driften i större utsträckning och för längre tid
framåt äga rum, komme detta att medföra stora sociala olägenheter.
Kreditkassans styrelse ansåge sig ej kunna tillstyrka valet av detta alternativ.
Alternativ II: Tillfälligt ekonomiskt stöd lämnas bolaget.
I fråga örn detta alternativ anförde styrelsens flertal, generaldirektören
Anders Örne och riksgäldsfullmäktigen H. S. Tamm, följande:
Alternativet innebure, att innehavaren av preferensaktierna genom beslut
av statsmakterna sattes i stånd att lämna bolaget ett tills vidare räntefritt
lån tillräckligt stort för att säkerställa bolagets behov av förlagsmedel
under en tid av minst ett år framåt. För detta ändamål torde ett be
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
lopp av 3 /■■ å 4 miljoner kronor vara erforderligt dels för fullgörande
av amorteringar samt betalning av räntor å obligationslånen och övriga
skulder, dels för likvidering av skatter, tillhandahållande av förlag åt
dotterföretag och täckande av beräknad förlust å årets verksamhet, varjämte
det angivna beloppet innefattade en viss marginal för mötande av
oförutsedda händelser, exempelvis driftsstörningar eller skadliga handelspolitiska
åtgärder i avsättningsländerna.
Ehuru en provisorisk lösning av svårigheterna enligt detta alternativ
med hänsyn till vissa förhållanden, speciellt det nuvarande statsfinansiella
läget, kunde synas tilltalande, ansåge sig Kreditkassans styrelses flertal
icke kunna förorda den antydda utvägen, som enligt dess mening skulle
vara tillrådlig endast under förutsättning att en mycket betydande konjunkturförbättring
med någorlunda stor visshet kunde väntas inträda redan
under loppet av 1933. Därest nuvarande konjunkturläge, skulle bestå
eller endast någon mindre lättnad i depressionen inträda, bleve i. allt
fall en grundlig rekonstruktion av bolaget nödvändig. En tillfällig hjälpåtgärd
kunde fylla sitt ändamål blott under den förutsättningen, att däri
finge anses ligga ett löfte örn framtida tillskott för rekonstruktionens
genomförande. Örn en dylik tolkning ej finge givas däråt, syntes det bli
omöjligt för bolagets styrelse att ta på sitt ansvar verksamhetens fortsättande.
Alternativ 111: Bolaget rekonstrueras.
Härom anförde styrelsens nämnda flertal:
Örn de föregående alternativen icke erbjöde lämpliga lösningar, återstode
endast att redan nu genomföra en djupgående rekonstruktion av
bolaget.
Bolagsstyrelsen hade i sin skrivelse framlagt två olika rekonstruktionsförslag.
De genomgripande åtgärder, som i båda dessa förslag
ifrågasattes, krävde ett sammanlagt kapitaltillskott av femton miljoner
kronor, avsedda att betala bolagets svävande skuld. Vare sig det ena eller
det andra av de båda förslagen valdes, skulle nämligen bolagets lösa skulder
så gott som helt kunna likvideras och beräknad driftsförlust för 1933
kunna täckas.
Även med genomförandet av en så djupgående rekonstruktion som den
här ifrågasatta skulle bolagets bestånd dock icke vara tryggat, såvida en
betydande kostnadsbesparing ej kunde åstadkommas. Såsom framginge
av de verkställda utredningarna kunde med nuvarande löner och prisnivå
avsevärda förluster å verksamheten icke undvikas. För visso befunne
sig i berörda hänseende en stor del av den svenska industri, som
vore jämförlig med bolagets, just nu i ett bekymmersamt läge. Detta
framginge bland annat av nyligen av disponenten W. Ekman i Korsnäs
vid Norrlands skogsförbunds högtidssammanträde i Stockholm gjorda
uttalanden. Till dessa svårigheter komme, vad Hälleforsbolaget beträffade,
en betydande skillnad mellan bolaget och vissa andra företag i Mellansverige
och Norrland, vilken skillnad borde noga beaktas. De verkställda
utredningarna visade nämligen, att Hälleforsbolagets skogsförvaltning
och träindustrier, men även i viss män järnindustrien, på grund
av det geografiska läget betungades av högre transport- och fraktkostnader
än flertalet motsvarande företag, detta trots högst avsevärda fraktncdsättningar.
Avverkningskostnaderna vore på grund av det i trakten
tillämpade systemet väsentligt högre än på andra platser i landet.
En ytterligare anledning vore att söka i det förhållandet, att kapaciteten
hos bolagets industriella verk såväl inom järn- som träindustrien
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
vore_ liten i jämförelse med konkurrerande företags. Det syntes vara
omöjligt att utan mycket betydande ny kapitalinvestering nedbringa produktionskostnaderna
genom ytterligare tekniska förbättringar. En sådan
nyinvestering vore för närvarande otänkbar.
Då Kreditkassans^ styrelse förordade, att medel ställdes till förfogande
för bibehållande av Hälleforsbolaget, funne styrelsen det på
grund av nu anförda omständigheter vara en ofrånkomlig förutsättning
att de närmast intresserade, bolagets tjänstemän och arbetare, visade sitt
intresse för upprätthållandet av bolagets verksamhet genom att underkasta
sig en lönereduktion av sådan storleksgrad, att den kunde för
framtiden kompensera de av geografiska och andra orsaker betingade
högre driftkostnaderna. Det hade icke för styrelsen varit möjligt att
noggrant beräkna den skillnad i avlöning, som borde råda mellan Hälleforsbolaget
och andra mellansvenska företag för att åstadkomma jämvikt
i omkostnaderna dem emellan. Förmodligen borde denna skillnad
icke understiga 10 procent. Som villkor för statens medverkan till bolagets
bibehållande borde uppställas genomförandet av en frivillig allmän
lönenedsättning av i genomsnitt denna storlek.
Skulle detta villkor icke kunna uppfyllas, ansåge Kreditkassans styrelse
varje åtgärd från det allmännas sida för vidmakthållande av
Hälleforsbolagets verksamhet vara otillrådlig såsom ledande till en säker
förlust av tillskjutna medel. Uppfylldes det, funne däremot styrelsen
riktigt, att de naturtillgångar och industriella anläggningar, som
ägdes av bolaget och genom detta via Kreditkassan av staten, icke släpptes
utan i stället genom rekonstruktion av bolaget det allmännas ekonomiska
och sociala intresse däri tillvaratoges.
Styrelsens tredje ledamot, riksbankschefen Ivar Rooth, har instämt med
styrelsens övriga ledamöter beträffande önskvärdheten av ett statsingripande
till uppehållande av Hälleforsbolagets verksamhet under angivna
villkor men anslutit sig till tanken att genom ett tillfälligt penningtillskott
från statens sida möjliggöra verksamhetens bedrivande under det
närmaste året. Till stöd för denna sin mening Ilar Rooth anfört:
»Det av majoriteten i Kreditkassans styrelse framlagda förslaget, alternativ
III, att statsmedel till ett belopp av femton miljoner kronor
genom aktieteckning i ett nytt bolag skulle ställas till förfogande för betalning
av bolagets nuvarande bankskuld, innebär, att bolaget vid rekonstruktionstillfället
blir i det närmaste skuldfritt.
De utredningar angående järntillverkningen, som hittills verkställts,
ha givit vid handen, att järnverkets drift i nuvarande omfattning och
med nuvarande produktion icke är räntabel. Något förslag hur avvecklingen
av en större eller mindre del av järntillverkningen skall göras, har
dock hittills icke framlagts. Först sedan denna fråga prövats och de besparingar
genomförts, vilka såsom Kreditkassans styrelse framhållit äro
en oundgänglig förutsättning för varje statligt understöd, anser jag, att
en genomgripande rekonstruktion av Hälleforsbolaget med statens bistånd
kan ifrågasättas. Jag kan således ej ansluta mig till majoritetens
förslag.
I valet mellan alternativ I och alternativ II synes mig övervägande skäl
tala för det senare.
För närvarande torde Hälleforsbolagets preferensaktier, nom. 19.5 miljoner
kronor, vilka innehavas av staten, icke ha något realisationsvärde.
Under förutsättning, att konjunkturläget inom något år visar tecken till
23
Kungl. Majlis proposition nr 249.
förbättring och nödiga åtgärder till driftsresultatets förbättrande vidtagits,
torde preferensaktierna kunna få ett visst värde.
Sannolikheten för att produktionen skulle komma att upprätthållas i
något större omfattning under det närmaste året, därest ett visst stöd lämnades
av staten, synes mig i den nuvarande situationen jämväl vara ett
skäl, som talar för att statsverket nu ställer medel till förfogande som
räntefritt lån för driftens upprätthållande. .
Örn jag alltså i princip anser, att Kreditkassans alternativ II i det nuvarande
läget är lämpligast, kan jag av olika skäl icke tillstyrka, att det
i detta alternativ ifrågasatta beloppet av 3.5 ä 4 miljoner kronor ställes
till bolagets förfogande. ,
Örn det antages, att driftsförlusten under 1933 behöver täckas med ny
upplåning och att jämväl ny upplåning erfordras för bestridande av följande
utgifter, vartill hänsyn ej tagits vid beräkning av driftsförlusten,
skulle — enligt uppgifter som lämnats av Hälleforsbolagets ledning —
nedannämnda kapitalbehov under innevarande år uppstå:
Driftsförlust
Räntor
Skatter ......
kronor 80,000
» 1,790,000
» 240,000
kronor 2,110,000.
För beräkning av den erforderliga
läggas:
Amortering ...............................................
Förlag till dotterföretag
upplåningen bör emellertid härtill
............ kronor 390,000
.............................. » 110,000
Summa summarum kronor 2,610,000.
Av detta har en del redan guldits genom ökning av bankskulden.
Sistnämnda belopp torde enligt uppgift kunna sänkas med 170,000 kronor,
bland annat genom vissa lagerminskningar å 150,000 kronor, så att
den’ sannolika ökningen i skuldsättningen vid nuvarande drift och utan
kostnadsminskningar skulle uppgå till cirka 2,440,000 kronor. . Till bolagets
förfogande torde emellertid även böra ställas medel för första halvåret
1934, vilka då borde beräknas till omkring hälften av ovan angivet
belopp, eller 1,220,000 kronor.
Örn staten icke lämnar något bidrag till fortsättande av verksamheten,
blir den förlagsgivande banken nödsakad att själv omhändertaga rörelsen
och anskaffa de medel, som kunna erfordras för verksamhetens fortsättande.
Därför torde som ett villkor för ett tillfälligt statsunderstöd
böra föreskrivas, att banken, som ju genom statshjälpen undgår att bära
hela bördan av verksamhetens upprätthållande, förbinder sig att, utöver
fortsatt sedvanlig diskontering av bolagets växlar, lämna bolaget viss till
den 1 juli 1934 räntefri kredit, bland annat för amortering av obligationslånen,
samt dessutom under tiden till den 1 juli 1934 sänker räntan å bolagets
nuvarande krediter.
Då jag i likhet med styrelsen i övrigt förutsätter, att en lönereduktion
genomföres åtminstone från och med den 1 juli 1933, synes mig även till
följd därav det erforderliga beloppet kunna sänkas. Slutligen torde bolagets
styrelse böra åläggas undersöka dels huruvida icke andra besparingar
kunna genomföras bland annat genom lagerminskningar utöver
det belopp å 150,000 kronor, som ifrågasatts av bolagsstyrelsen, dels huruvida
icke vissa bolaget tillhöriga aktier eller andra tillgångar kunna
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
realiseras, varigenom kapitalbehovet kunde nedbringas. En utredning
efter dessa linjer torde förmodligen giva vid handen, att det högsta belopp,
som skulle erfordras för uppehållande av driften till den 1 juli 1934,
icke torde överstiga 2 miljoner kronor.»
På grund av det anförda har Booth förklarat sig anse, att styrelsen bort
hemställa, att, sedan den av honom föreslagna undersökningen verkställts,
det belopp, som därvid visade sig erforderligt, dock högst 2 miljoner kronor,
borde såsom räntefritt lån ställas till förfogande för upprätthållande
av bolagets verksamhet under tiden till den 1 juli 1934.
Styrelsens flertal har däremot hemställt, att Kungl. Majit ville under
förut angivna förutsättning genom proposition till 1933 års riksdag bereda
möjlighet för Kreditkassan att medverka till i Hälleforsbolagets styrelses
skrivelse föreslagna rekonstruktion av bolaget.
Med en till chefen för finansdepartementet ställd skrift har Hällefors
sockens kommunalnämnd överlämnat en av kommunalnämnden verkställd
utredning över kommunens ekonomiska ställning för närvarande och för
de senast gångna åren ävensom rörande följderna för kommunen för den
händelse Hälleforsbolagets verksamhet helt eller delvis skulle nedläggas.
Utredningen utvisar i huvudsak följande:
Antalet innevånare i hela socknen utgör 5,600\ varav 2,700 komma på
Hällefors samhälle. Antalet skattekronor uppgick vid den år 1931 beslutade
utdebiteringen till 32,500 och vid utdebiteringen 1932 till 31,400.
Av . antalet skattekronor hänför sig omkring 80 procent till inkomst.
Enligt av taxeringsnämndens ordförande med ledning av årets deklarationer
verkställd beräkning kommer emellertid antalet skattekronor vid
årets utdebitering att nedgå till 23,000, varav 16,600 på inkomst.
Utdebiteringen per skattekrona, som år 1928 utgjorde 6 kronor 40 öre
samt ett vart av åren 1929—1931 8 kronor, har år 1932 stigit till 10 kronor.
Det sammanlagda uttaxerade beloppet uppgick år 1932 till 260,300
kronor (8 kronor för 32,500 skattekronor), varav dock 25,000 kronor utgjorde
icke influtna restantier, och uppgår år 1933 till 314.000 kronor (10
kronor för 31,400 skattekronor).
Utgifterna för den borgerliga kommunen utgjorde år 1928 sammanlagt
154,000 kronor och år 1931 sammanlagt 208,000 kronor. Under åren 1928—
1931 hade kommunen praktiskt taget inga kostnader för arbetslöshetens
bekämpande. År 1932 ha emellertid kommunens ifrågavarande kostnader
uppgått till 38,800 kronor; därjämte har ett antal arbetslösa erhållit arbete
genom arbetslöshetskommissionen. Huvudsakligen av denna anledning
uppgingo den borgerliga kommunens sammanlagda utgifter för 1932
till 45,000 kronor mera än för år 1931, eller således till 253,000 kronor. I
statförslaget för år 1933 ha kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande
beräknats till 75,000 kronor.
Den borgerliga kommunens tillgångar och skulder uppgingo vid slutet
av år 1928 till ungefär lika belopp av 230,000 kronor. Sedermera lia båda
posterna ökats, dock så att tillgångarna vuxit starkare. Efter det skolväsendet
överflyttats till den borgerliga kommunen, utgöra dennas tillgångar
/93,000 kronor och skulder 630,000 kronor. Tillgångarna redovisas hu
1
Samtliga siffror angivas här i runda tal.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
vudsakligen i byggnader. Bland skulderna redovisas lån å tillhopa
146,000 kronor till ett par sparbanker samt å tillhopa 476,000 kronor till
postsparbanken, statens pensionsanstalt oell pensionsstyi elsen.
I utredningen framlägges vidare ett siffermaterial rörande antalet till
kommunal inkomstskatt skattepliktiga personer och dem för dylik skatt
påförda antal skattekronor åren 1929 och 1932, därvid en fördelning på
olika grupper verkställts allt elter innevånarnas i kommunen beroendeställning
till Hälleforsbolaget. Dessa siffersammanställningar utvisa, att
av hela antalet till kommunal inkomstskatt innevarande år skattepliktiga
personer, 1,981 stycken, med ett antal skattekronor för kommunal inkomstskatt
av 25,000, är o 88.29 procent direkt beroende av bolaget; dessa skattepliktiga
representera 84 procent av hela antalet skattekronor.. Härtill
komma handlande och hantverkare samt övriga personer indirekt beroende
av bolagets verksamhet ävensom självägare, som i viss utsträckning
äro beroende av samma verksamhet. Endast 93 skattepliktiga personer
uppföras såsom icke beroende av bolagets verksamhet; de representera
endast 4.69 procent av hela antalet skattepliktiga samt 8.96 procent av
skattekronornas antal.
Såvitt angår fastighetsskatten till kommunen framläggas uppgifter
örn antalet enskilda personer, som för åren 1929 och 1932 påförts sådan
skatt, ävensom å desamma belöpande antal skattekronor samt vidare
det antal skattekronor, som belöpa sig på Hälleforsbolagets fastigheter
inom Hällefors kommun. År 1932 har fastighetsskatt för jordbruksfastighet
debiterats 54 enskilda personer och av det sammanlagda antalet skattekronor
belöpa 90 procent på Hälleforsbolaget. Fastighetsskatt för annan
fastighet skall utgöras av 168 enskilda personer och av det sammanlagda
antalet skattekronor hänföra sig 77 procent till Hälleforsbolageh I detta
sammanhang upplyses i utredningen, att antalet egnahemsfastigheter i
Hällefors utgör 145 med ett sammanlagt taxeringsvärde av 1,758,000 kronor
och ett sammanlagt byggnadsvärde av cirka 2,200,000 kronor. Då egnahemsägarnas
sammanlagda lån mot inteckningssäkerhet uppgives till cirka
600.000 kronor, lia egnahemsägarna alltså själva investerat 1,600,000 kronor
i sina fastigheter.
Utredningen innefattar vidare beräknade utgifts- och inkomststater för
Hällefors kommun åren 1934 oell 1935, därvid hänsyn icke tagits till utgifter
för arbetslöshetens bekämpande. Dessa utgiftsstater leda fram till ett
sammanlagt uttaxeringsbehov för borgerliga och kyrkliga kommunen av
344.000 kronor år 1934 och 335,000 kronor år 1935. Efter 23,000 skattekronor,
d. v. s. det antal skattekronor, som av taxeringsnämndens ordförande
beräknats med ledning av innevarande års deklarationer, skulle utdebiteringen
bliva år 1933 14.96 och år 1934 14.59 per skattekrona.
Efter det i utredningen företetts det siffermaterial, för vilket nu lämnats
redogörelse, framlägga utredningsmännen vissa synpunkter på den
ekonomiska situationen i Hällefors kommun för den händelse den industriella
verksamheten därstädes skulle helt eller delvis upphöra. Till en
början anföra utredningsmännen följande rörande utvecklingen för den
händelse drifts nedläggclsen begränsades till j ä r n i n d ustrien:
Vid
järnhanteringen i Hällefors kommun sysselsattes ar 1931 i medeltal
640 arbetare, och samma år utbetaltes till dem i arbetslöner cirka 1,410,000
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
kronor. Under år 1932 var driften i järnverket mindre än föregående år,
och motsvarande siffror utgjorde 576 sysselsatta arbetare respektive cirka
950,000 kronor i ntbetalda arbetslöner.
Av de år 1932 i järnindustrien anställda arbetarna voro 516 mantalsskrivna
i Hällefors socken och 60 i angränsande socknar. Summa utbetalda
arbetslöner för de i Hällefors socken mantalsskrivna järnindustriarbetarna
utgjorde cirka 880,000 kronor. Av berörda arbetare äro 364 gifta, och antalet
familjeförsörjare torde uppgå till cirka 400.
I ovan angivna siffror ingå således icke i järnhanteringen anställda
tjänstemän och förmän samt till dem utbetalda avlöningar.
Därest järnhanteringen i Hällefors socken skulle nedläggas, innebär
detta, att alla arbetare i Sirsjöberg och Sikfors samt alla vid järnindustrien
i Hällefors sysselsatta arbetare bliva utan existensmöjligheter. Medräknas
arbetarnas familjer, torde antalet inom socknen mantalsskrivna personer,
som drabbas av nedläggelsen, komma att uppgå till cirka 1,350,
d. v. s. ungefär en fjärdedel av kommunens hela befolkning. Härtill kommer
de tjänstemän och förmän, som i dylikt fall också skulle bliva arbetslösa.
Den med järnhanteringen sammanhängande produktionen av träkol i bolagets
egna skogar uppgår under normala förhållanden till cirka 250,000
hektoliter per år. Med 1932 års priser utgöra de direkta arbetslönerna för
denna kolning cirka 154,000 kronor, varav ungefär en fjärdedel belöper
sig på Hällefors socken. Denna inkomstkälla för skogsarbetarna bomme
sannolikt att försvinna.
Järnhanteringens nedläggande skulle för Hällefors kommun medföra
högst allvarliga konsekvenser. Skatteunderlaget bomme givetvis att i avsevärd
mån minskas, samtidigt som utdebiteringen per skattekrona i motsvarande
grad tomine att stiga, alldenstund de beräknade utgifterna under
en följd av år framåt bliva tämligen konstanta. I de beräknade utgifts-
och inkomststaterna har, såsom ovan anmärkts, ingen som helst hänsyn
tagits till utgifter för arbetslöshetens bekämpande. Kommunens fria
lånerätt är förbrukad, och dess utsikter att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd
till upptagande av nya lån torde hädanefter vara minimala eller inga
alls. Hällefors kommun kan sålunda ej genom kommunala reservarbeten
eller på annat sätt bereda utkomst åt det stora antal personer, som genom
ett nedläggande av järnhanteringen skulle bliva utan existensmöjligheter.
Då dessa praktiskt taget ej heller hava utsikter att erhålla sin utkomst
i den fria arbetsmarknaden på grund av den över allt rådande arbetslösheten,
blir följden, att staten måste draga försorg örn dessa personer, alldenstund
de ju icke kunna lämnas åt sitt öde.
I fråga örn situationen i Hällefors kommun, för den händelse all industriell
verksamhet därstädes skulle upphöra, anföres
av utredningsmännen följande:
Den industriella verksamheten i Hällefors socken bedrives uteslutande
av Hellefors Bruks Aktiebolag och består, förutom av den förut omtalade
järnindustrien, av sågverk, lådfabrik och träsliperi med vissa tillhörande
avdelningar.
Vid dessa industrier sysselsattes under åren 1931 och 1932 i medeltal 1,260
arbetare, varav 1,086 äro mantalsskrivna i Hällefors socken. Till samtliga
dessa industriarbetare utbetaltes i arbetslöner år 1931 cirka 2,550,000
kronor och under år 1932 cirka 2,100,000 kronor. Arbetsförtjänsten för de
i Hällefors kommun mantalsskrivna industriarbetarna utgjorde år 1932
27
Kungl. May.ts proposition nr 249.
cirka 1870,000 kronor. Av berörda, inom Hällefors kommun mantalsskrivna
industriarbetare äro 635 gifta; bela antalet familjeförsörjare torde uppgå
till inemot 700. . ....
I ovanstående uppgifter ingå sålunda icke vid industrien anstalta tjänstemän
och förmän samt till dem utbetalda avlöningar..
Ehuru det här endast är fråga örn de av bolaget bedrivna industrierna,
torde dock för fullständighetens skull böra anmärkas, att av de hos bolaget
anställda skogsarbetarna 438 personer äro mantalsskrivna i Hällefors
socken. Inalles äro sålunda 1,524 vid bolaget anställda arbetare mantalsskrivna
i socknen.
Därest, mot all rimlig förmodan, all industriell verksamhet skulle upphöra
inom Hällefors socken, skulle konsekvenserna därav bliva ödesdigra
icke blott för de vid industrien anställda utan även för kommunen i dess
helhet. Ovan har visats, att cirka 90 procent av kommunens alla invånare
äro direkt beroende av Hellefors Bruks Aktiebolags verksamhet, att cirka
6 procent äro indirekt eller i viss utsträckning beroende därav samt att
allenast cirka 4 procent äro oberoende.
Utan att behöva ingå på några detaljer torde man förvisso med fogkunna
påstå, att ett upphörande av all industriell verksamhet i Hällefors
kommun skulle innebära ekonomisk ruin för kommunen och dess innebyggare.
Den av kommunalnämnden i Hiillefors verkställda utredningen har, såsom
antytts, endast haft till uppgift att klarlägga de ekonomiska förhållandena
i Hällefors kommun samt deras avhängighet av Hälleforsbolaget.
I utredningen framhålles emellertid också av utredningsmännen, att
bolagets verksamhet vore av synnerligen stor betydelse även för andra kommuner,
t. ex. Grythyttans, Gåsborns, Färnebo, Säfsnäs och Grangärde socknar,
samt att dess dotterföretag Laxå Bruks Aktiebolag torde spela samma
dominerande roll för Ramundeboda socken som moderbolaget för Hällefors
socken. I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift har också
Ramundeboda sockens kommunalnämnd, med understrykande av att Ramundeboda
socken är helt beroende av Laxabolagets fortsatta tillvaro,
jämte bifogande av uppgifter över kommunens ekonomiska ställning m. m.,
anfört följande:
Kommunens till 2,560 personer uppgående invanareantal vore, med undantag
av till statens järnvägar hörande personal, för sin utkomst helt
beroende av Laxåbolagets rörelse, och läget för kommunen tedde sig redan
nu bekymmersamt, i det att skattekronorna, som under senare år hållit
sig tämligen lika, redan under föregående år nedgått med 1,447 och
av alla tecken att döma vid årets taxering torde komma att nedgå från
nuvarande 11,800 till cirka 6,500. Skulle bolaget nu nödgas upphöra med sin
verksamhet, komme skatteunderlaget att ännu kraftigare sjunka, då även
statens järnvägars personal under dessa förhållanden helt säkert komme
att reduceras högst avsevärt.
Vid sådana förhållanden, och då kommunens utgifter för ökad fattigvård
och underhåll av arbetslösa säkerligen bomme att stegras, syntes
någon möjlighet ej finnas för kommunen att fullgöra sina förbindelser. Ej
heller syntes enskilda personer inom kommunen, vilka med lån ur statens
bostadslånefond och hushållningssällskap anskaffat egna hem, lia möjlig
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
het att behålla dessa, vilka de med stora uppoffringar och med tidigare
stöd av staten lyckats anskaffa.
Av vad här framhållits framginge, att kommunalnämnden ansåge det
vara ett huvudvillkor, att bolaget kunde erhålla det ekonomiska stöd, som
erfordrades för dess fortsatta verksamhet å denna ort, och att utvägar
måtte finnas för att orten bibehölles som industriort i fortsättningen liksom
tidigare snart 300 år; förutsättningar för en lönande verksamhet i
fortsättningen saknades ej.
De vid skriften fogade uppgifterna över Ramundeboda kommuns ekonomiska
ställning den 1 januari 1933 utvisa i tillgångar 415.000 kronor
och i skulder 181,000 kronor. Utdebiteringen till kommunalskatt utgjorde
under år 1930 6 kronor 70 öre per skattekrona men steg 1932 till 8 kronor
80 öre. Antalet skattekronor har sjunkit från 13,900 år 1930 till 11,800 år
1932. Kostnaderna för fattigvården inom socknen lia belöpt sig till i runt
tal 30,000 kronor med stegring under de senare åren. För i socknen anordnade
nödhjälpsarbeten under år 1932 utgjorde kostnaderna 42,600 kronor,
därav på kommunala nödhjälpsarbeten belöpa 5,300 och på statskommunala
nödhjälpsarbeten 37,300 kronor.
I enlighet med vad som förutsattes vid 1924 års rekonstruktion av det
gamla Wargöns Aktiebolag har kredit g ivningen åt Hellefors Bruks Aktiebolag
omhänderhafts av Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Såsom förut
antytts, fördes redan under fjolåret vissa förhandlingar mellan Kreditkassans
styrelse och banken rörande Hälleforsbolagets fortsatta finansiering.
Utöver de upplysningar, som i det föregående lämnats, torde här
få meddelas följande kortfattade redogörelse rörande bolagets finansiering
under senare delen av år 1932 och den hittills förflutna delen av
innevarande år.
Sedan bolaget från banken erhållit meddelande, att fortsatt kredit icke
kunde beredas bolaget annat än tills vidare, anhöll bolaget i skrivelse
till banken den 6 september 1932, under hänvisning till att förhoppningar
funnes örn en rekonstruktion av bolaget under statens medverkan men
att med hänsyn till riksdagens arbete beslut härom icke kunde förväntas
föreligga före den 1 april 1933, att banken måtte bevilja bolaget den ytterligare
kredit, som erfordrades för driftens uppehållande intill den 1 april
1933. Samtidigt hemställde bolaget i skrivelse till Kreditkassans styrelse,
att styrelsen måtte besluta dels att under samverkan med bolagets styrelse
efter utredning upprätta förslag till en rekonstruktion av bolaget
och dels att med ledning av det upprättade rekonstruktionsförslaget ingå
till Kungl. Majit med begäran örn proposition till 1933 års riksdag om
sådana åtgärder från statens sida, vilka med hänsyn till bolagets ställning
kunde finnas av behovet påkallade. Vid sammanträde med Kreditkassans
styrelse den 7 september 1932 beslöts att biträda den av bolaget
gjorda framställningen.
I skrivelse till bolaget den 9 september 1932 meddelade banken, att ban
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
kens styrelse beslutat i princip bifalla bolagets hemställan örn kredit till
täckande av bolagets behov för driftens uppehållande intill den 1 april
1933; styrelsen hade därvid fästat en avgörande vikt vid bolagets meddelande,
att Kreditkassan beslutat ingå till Kungl. Majit med framställning
örn proposition till 1933 års riksdag angående åtgärder från statens
sida till sanering av bolagets ekonomiska ställning och tryggande av
dess fortsatta drift. Enligt en därefter av bolaget verkställd approximativ
beräkning utgjorde kapitalbehovet till den 1 april 1933 cirka 2,050,000
kronor. På begäran av bolaget medgav banken emellertid i slutet av
februari år 1933 kreditens utökning med 250,000 kronor.
Sedan Kreditkassans nu föreliggande framställning inkommit, upptog
jag förhandlingar med bankens ledning även rörande kreditgivning åt
bolaget intill den tidpunkt, då ett riksdagens beslut i ärendet kunde föreligga.
Den 6 april meddelades emellertid från bankledningens sida, att
banken icke komme att för tiden efter den 10 april lämna vidare kredit
åt bolaget. Då någon möjlighet att från annat håll uppbringa erforderligt
rörelsekapital icke syntes föreligga, stod bolaget inför nödvändigheten
att omedelbart inställa driften, därest icke staten trädde emellan.
Sedan Kreditkassans styrelse, med överlämnande av en framställning i
ämnet av bolagets styrelse, anhållit, att Kungl. Majit måtte ställa medel
till förfogande för uppehållande av driften till den 15 maj 1933, samt statens
arbetslöshetskommission tillstyrkt denna anhållan, ställde Kungl.
Majit genom beslut den 12 april 1933 till Kreditkassans styrelses förfogande
ett belopp av högst 300,000 kronor att av styrelsen användas för
beredande av kredit åt bolaget. Krediten skulle utgå av det belopp
under femte huvudtitelns reservationsanslag till bekämpande av arbetslösheten,
som av riksdagen ställts till Kungl. Majits förfogande för att
användas för främjande av viss företagsverksamhet; tillika förklarades,
att Kungl. Majit framdeles ville meddela beslut, i vad mån i anspråk
tagna kreditbelopp skulle återbäras för att tillgodoföras nämnda anslag.
I detta sammanhang må omnämnas, att banken i en till mig överlämnad
promemoria lämnat en redogörelse rörande bankens kreditgivning
till Hälleforsbolaget under åren 1931—1933. I denna promemoria,
rörande vars närmare innehåll torde få hänvisas till handlingarna i ärendet,
har framhållits bland annat följande!
Redan i september 1931 hade banken i samband med beviljande av ett
nytt lån till bolaget, varefter den sammanlagda krediten uppgått till omkring
10 miljoner kronor, meddelat bolaget, att ytterligare kredit från
bankens sida icke vore att påräkna. Då vidtagna förberedelser för utverkande
av proposition till 1932 års riksdag örn rekonstruktion av bolaget
på grund av de i mars månad inträffade händelserna icke fullföljts,
hade banken i slutet av april 1932 även sett sig nödsakad anhålla, att
redan lämnade krediter återbetalades, därvid bolaget uppmanats att
söka förmå Kreditkassan att omedelbart vidtaga de åtgärder, som erfordrades
för att bolagets finansiering överflyttades till ägaren, staten.
I anledning härav hade representanter för bolagets och Kreditkassans sty
-
Departements
chefen.
30 Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.
reiser riktat en energisk vädjan till banken att i den dåvarande situationen
icke undandraga det av staten ägda bolaget sitt stöd, därvid man
även hänvisat till att Kreditkassan redan vore beredd att ingå med framställning
örn proposition till riksdagen för lösning av bolagets finansieringsfråga
genom statens förmedling. Banken hade då knappast haft annan
utväg än att bevilja bolaget en begärd kreditökning å 2 miljoner
kronor.
Snart hade emellertid visat sig, att den beviljade krediten icke räckte
för bolagets behov under år 1932. Då banken i anledning härav i september
1932, på sätt i det föregående anmärkts, beviljat bolaget en ytterligare
kredit å 2,050,000 kronor, vilken sedermera utökats med 250,000 kronor,
hade detta grundats därpå, att bankens styrelse ansett de utfästelser,
som redan förut muntligen och nu även i skriftlig form förelegat från
statens sida, vara så bindande som det överhuvud vore möjligt.
Tydligt vore, att banken vidhållit sitt avslag rörande krediterna från
och med maj 1932, örn banken icke på grund av de gjorda påtryckningarna
sett sig nödsakad bifalla desamma. Det syntes även kunna göras gällande,
att staten med största sannolikhet måst inträda för bolagets finansiering
i maj 1932, örn banken icke velat eller kunnat ställa kredit till
förfogande.
Såsom ett led i den statliga stödaktion, som år 1922 befanns nödvändig
för att rädda Wermlands Enskilda bank från sammanbrott, ingick, att
banken befriades från vissa tyngande engagemang. Bland dessa engagemang
ingingo fordringar å det dåvarande Wargöns Aktiebolag till belopp
av omkring 20 miljoner kronor, vilka provisoriskt övertogos av riksbanken
och sedermera överflyttades på Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
genom ett dess dotterbolag. I samband med en år 1924 genomförd rekonstruktion
av Wargöns Aktiebolag har staten genom Kreditkassan i utbyte
mot nyssnämnda fordringar blivit ägare till preferensaktierna å nominellt
19.5 miljoner kronor i Hellefors Bruks Aktiebolag. De försök att avveckla
statens intressen i Hälleforskoncernen, som under årens lopp
gjorts av styrelsen för Kreditkassan, ha icke lett till resultat, och staten
är följaktligen alltjämt genom Kreditkassan innehavare av preferensaktierna
och därmed aktiemajoriteten i Hälleforsbolaget.
Det nu föreliggande ärendet avser i första hand frågan, på vad sätt statens
ekonomiska intressen i Hälleforsbolaget och därtill anslutna företag
bäst skola tillvaratagas under de nu inträdda finansieringssvårigheterna
för bolaget. Vid denna frågas bedömande kan man enligt min mening icke
undgå att fästa avgörande vikt vid det starka samhällsintresse, som särskilt
under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden knyter sig till
ett uppehållande av bolagets rörelse. De betydande sociala vådor, som
skulle vara förenade med ett nedläggande av bolagets verksamhet, framgå
redan därav, att bolaget med därtill anslutna företag, frånsett Vargöbolaget,
nu sysselsätter närmare 5,000 tjänstemän och arbetare.
De olika utvägar, som enligt vad av den föregående redogörelsen framgår
torde i den föreliggande situationen kunna komma under övervägande,
äro tre, nämligen: l:o) någon åtgärd för stöd åt bolaget vidtages icke
31
Kungl. May.ts proposition nr 249.
från statens sida; 2:o) staten bidrager genom tillskjutande a\ nytt kapital
till en rekonstruktion av bolaget; och 3:o) staten bereder bolaget en
mera tillfällig hjälp genom att bidraga till nödig ytterligare kredit åt
bolaget. Rörande dessa tre alternativ har jag under den senaste tiden
fört förhandlingar med representanter för bolaget och för den hittills kreditgivande
banken, Skandinaviska Kreditaktiebolaget.
Därest ingen åtgärd från statens sida för stöd åt bolaget nu vidtages,
måste det anses ovisst, huruvida och i vilken omfattning rörelsen kan komma
att fortsätta. Såsom Kreditkassans styrelse framhållit, torde detta vara
helt beroende av, huruvida banken för säkerställande av sina fordringar
skulle finna med sin fördel förenligt att i en eller annan form uppehålla
driften. Härutinnan har banken icke velat göra några uttalanden vid de
förda underhandlingarna. Även örn driften helt eller delvis skulle komma
att uppehållas genom ingripande från bankens sida, skulle vid detta alternativ
knappast kunna undgås, att statens aktieinnehav definitivt går förlorat.
Ur rent affärsmässig synpunkt skulle enligt min mening ett uppgivande
av statens intresse i företaget vara försvarligt endast örn det kunde på någorlunda
säkra grunder antagas, att aktierna icke för framtiden representerade
något värde. Den nuvarande tidpunkten är emellertid i hög grad
olämplig, örn det gäller att bilda sig en definitiv uppfattning örn livsdugligheten
hos ett företag sådant som det förevarande. Detta framgår även
av de verkställda utredningarna, vilka enligt min mening icke berättiga
till att för närvarande helt uppgiva statens kapitalinsats i företaget. En
omständighet som jag härvid tillmäter betydelse är, att de åtgärder för
fabrikernas utbyggande och driftens rationalisering, som med betydande
ekonomiska uppoffringar ägt rum under tidsperioden 1925—1930, på
grund av den därefter inträdande lågkonjunkturen i stort sett icke ännu
fått visa sina verkningar. — I detta sammanhang må slutligen anmärkas,
att enligt vad som framgått av de förda förhandlingarna banken ej heller
under den förutsättningen, att staten nu skulle till banken överlåta sitt
aktieinnehav i Hälleforsbolaget, ansett sig kunna giva några utfästelser
rörande den omfattning, i vilken driften vid företaget komme att uppehållas.
De framlagda förslagen till rekonstruktion av bolaget förutsätta, att för
övertagande av rörelsen ett nytt bolag bildas. Enligt ett förslag skulle
detta övertaga samtliga tillgångar samt aktiekapitalet utgöra 20 miljoner
kronor, varav 15 miljoner skulle nytecknas av staten, medan o miljoner
kronor beräknas motsvara det återstående värdet av preferensaktierna.
Enligt ett annat förslag skulle staten övertaga Hälleforsbolagets nuvarande
stamaktieinnehav i Vargöbolaget för nominella värdet, G miljoner kronor,
samt aktiekapitalet i det nya Hälleforsbolaget utgöra 14 miljoner kronor,
varav 9 miljoner kronor skulle nytecknas av staten. Dessa förslag,
vilka under vissa förutsättningar förordas av majoriteten inom Kredit
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
kassans styrelse utan företräde för någotdera förslaget, överensstämma
däri, att staten skulle tillskjuta så stort belopp, 15 miljoner kronor, som
ungefärligen motsvarar Hälleforsbolagets nuvarande skuld till banken.
Vid de förda förhandlingarna med banken har även diskuterats den möjligheten,
att banken i stället för staten skulle övertaga Vargöaktierna, och
banken har under förutsättning av en rekonstruktion förklarat sig villig
göra detta till ett belopp av 4 miljoner kronor, som skulle gå i kvittning
mot bolagets skuld till banken. Under samma förutsättning bär banken
vidare förklarat sig beredd att avstå från någon del av fordringsbeloppet,
förslagsvis så mycket som motsvarar ett års ränta därå eller således omkring
3A miljon kronor. Även örn det dessutom får antagas, att banken
skulle vara villig att låta någon del av sin fordran innestå hos ett rekonstruerat
företag, har jag emellertid ansett, att man framför en så vittgående
kapitalinsats från statens sida, som enligt detta alternativ skulle vara
erforderlig, för närvarande bör föredraga en utväg som med vidmakthållande
tills vidare av rörelsen ger möjlighet att avvakta konjunkturernas
utveckling samt att vidtaga de undersökningar rörande företagets räntabilitet,
som synas mig böra komma till stånd innan längre gående åtgärder
kunna ifrågakomma.
Det naturligaste under nuvarande förhållanden synes mig således vara,
att bolaget genom kredithjälp sättes i tillfälle att tillsvidare under ett års
tid fortsätta sin verksamhet. Under förutsättning att banken i samma
mån som staten bidrager vid denna kredithjälp, torde statens insats
kunna hållas inom en sådan gräns att beloppet i själva
verket kan jämföras med de uppoffringar av statsmedel, som troligen
skulle bliva erforderliga för att under samma tid bereda hjälp vid den
betydande arbetslöshet, som ett nedläggande av bolagets rörelse skulle
medföra. Att närmare beräkna beloppet erbjuder tydligen stora vanskligheter.
Därest man utgår ifrån att krediten bör räcka till den 1 juni 1934,
synes man emellertid med utgångspunkt från en i Kreditkassans skrivelse
framlagd beräkning och en av bolaget nu verkställd kalkyl kunna antaga,
att ett belopp av 3 miljoner kronor bör förslå för täckande av bolagets
utgifter utöver inkomster under denna tid. Jag räknar därvid
också med att det belopp av högst 300,000 kronor, som jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 12 april 1933 lämnats bolaget såsom kredit ur anslaget
för arbetslöshetens bekämpande, skall återbäras till detta anslag. Vidare
förutsättes, att bolagets hittills erhållna kredit hos banken å omkring 14.7
miljoner kronor, för närvarande löpande med 5 1/s procent ränta, får innestå
till den 1 juni 1934 mot en ränta, som med endast l/s procent överstiger
riksbankens officiella diskonto för 3-månaders växlar, således enligt nu
gällande diskonto mot 4 procent ränta.
Jag har slutligen förutsatt, att bolagets styrelse under det kommande året
vidtager alla de besparingar i fråga örn driften och förvaltningen, som
utan att äventyra den normala fortgången av bolagets rörelse kunna ge
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 249.
nomföras. Vad angår det av Kreditkassans styrelse angivna villkoret fölen
stödaktion, att arbetslönerna sänkas, vill jag erinra, att under gällande
avtalsperiod bolaget är bundet av i kollektivavtal fastställda löner och att
nied hänsyn härtill lönesänkningar icke torde kunna uppställas såsom en
ovillkorlig förutsättning för riksdagens beslut. Det torde få ankomma å
bolagets styrelse att i detta hänseende vidtaga de åtgärder, som kunna
finnas skäliga.
Jämsides med de av mig förda förhandlingarna med banken ha underhandlingar
förts mellan bolagets styrelse och domänstyrelsen rörande försäljning
till domänverket av Laxå Bruks Aktiebolag tillhöriga skogsegendomar
m. m. Dessa underhandlingar ha emellertid icke slutförts.
Med utgångspunkt från nu angivna allmänna synpunkter lia förda överläggningar
med banken resulterat i ett förslag till stödaktion av följande
innehåll:
1. Banken förpliktar sig att icke utan Kungl. Maj:ts medgivande före
den 1 juni 1934 kräva betalning av bolaget eller dess dotterbolag för nu
gällande förbindelser, för vilka bolaget eller något dess dotterbolag är gäldenär
eller eljest står i betalningsansvar, med undantag dock för förfallande
räntor, samt att intill nämnda dag i vanlig ordning diskontera av
bolagen utställda varuväxlar.
2. Å bolagets nu löpande krediter hos banken skall från och nied den
dag avtalet ingås till och med den 31 maj 1934 ränta utgå efter en räntesats,
som med en halv procent överstiger riksbankens vid varje tid gällande
officiella diskonto för växlar på högst tre månader. Detta skall i
vad rör förlagsväxlar så förstås, att nämnda räntesats tillämpas vid omsättning
av växlar, som sker under nämnda tid. Vid diskontering av varuväxlar,
utställda av bolaget eller dess dotterbolag, skola hittills tillämpade
grunder för ränteberäkningen gälla.
3. Staten och banken lämna bolaget under tiden till och med den 31 maj
1934 ytterligare kredit intill ett belopp av 3,000,000 kronor, löpande utan
ränta, till vilken kredit staten och banken bidraga med hälften vardera.
Krediten skall tagas i anspråk successivt på sådant sätt, att de av staten
och banken vid varje tillfälle utlämnade beloppen ungefärligen motsvara
varandra. Med iakttagande härav skall det av staten tillskjutna beloppet
av Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 utbetalas till banken efter hand
som krediten där tages i anspråk av bolaget.
4. Staten förpliktar sig att, därest icke senast den 31 maj 1934 bankmässigt
betryggande säkerhet ställes för bolagets förbindelser gentemot
banken eller överenskommelse träffas rörande den fortsatta finansierin
gen av bolaget, till banken utan vederlag eller villkor i övrigt överlåta
Kreditkassan direkt eller indirekt tillhöriga aktier i bolaget ävensom statens
fordran hos bolaget och dess dotterbolag på grund av den enligt punkten
3 lämnade krediten.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, som beretts tillfälle att avgiva yttrande
över förslaget, lia i yttrande den 4 maj 1933 anfört följande:
Utan att ingå i en realprövning av frågan örn statshjälp till Hälleforskoncernen
vilja fullmäktige beträffande finansieringen av den ifrågasatta
stödaktionen från staten uttala, att fullmäktige, under förutsättning av
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 249—250.
3
34
Kungl. May.ts proposition nr 249.
riksdagens bifall till densamma, icke liava något att erinra mot, att det
föreslagna beloppet, intill 1.5 miljoner kronor, tills vidare anvisas till utgående
av lånemedel. Skulle det vid den förnyade omprövning av frågan,
som förutsattes äga rum vid nästa års riksdag, visa sig, att nämnda belopp
helt eller delvis får anses hava gått förlorat för staten, understryka fullmäktige
nödvändigheten av, att den sålunda konstaterade förlusten, däri
inbegripet skälig ränta, ersättes med andra statsinkomster än lånemedel.
Bolagets styrelse Ilar i en till mig ingiven skrift meddelat, att styrelsen
för sin del, med biträdande av överenskommelsen och under förutsättning
av dess trädande i verket, heslutat fortsätta bolagets rörelse.
För egen del är jag efter vad i ärendet förekommit beredd tillstyrka en
överenskommelse mellan staten och banken av i huvudsak det innehåll
som nyss angivits. Jag vill erinra, att det av banken under fjärde punkten
uppställda villkoret innebär, att staten redan nu utfäster sig att nästkommande
år överlåta äganderätten till företaget åt banken, därest icke banken
erhåller säkerhet för sin fordran eller överenskommelse om fortsatt
finansiering kommer till stånd. Staten avhänder sig således möjligheten
att vid nästkommande års förhandlingar kräva några ytterligare utfästelser
av banken för ett dylikt medgivande samt avstår från det värde som
aktierna kunna ha, för den händelse bolagets fortbestånd skulle bero på
banken. Vidare avstår staten under nämnda förutsättning från den nu
lämnade krediten å högst 1.5 miljon kronor, vilket med hänsyn till förutsättningarna
för den överenskommelse, som nu skulle träffas mellan staten
och banken, icke synes mig obilligt.
För beredande av medel för den kredit å 1.5 miljon kronor, som enligt
den ifrågasatta överenskommelsen högst skall tillhandahållas av statsmedel,
torde anslag böra anvisas å nästkommande års riksstat. Finansieringen
synes böra ske genom ett anslag av lånemedel, som anvisas
såsom kapitalökning å fonden för låneunderstöd. Anslaget torde böra
erhålla reservationsanslags natur. Då det förutsättes, att överenskommelsen
träder i tillämpning före den 1 juli 1933, komma medel för
ändamålet att bliva erforderliga under innevarande budgetår. Enligt vad
jag inhämtat torde hinder emellertid icke möta för riksgäldskontoret att
med anlitande av tillgängliga medel tillhandahålla det kreditbelopp, som
erfordras under innevarande budgetår, mot ersättning från omförmälda
anslag, så snart detsamma efter det nya budgetårets ingång blir disponibelt.
I samband med förevarande anslagsäskande bör förslag framläggas därom,
att den i statsverkspropositionen upptagna inkomsttiteln »övriga lånemedel»
skall, vid bifall till anslagsäskandet, höjas med ett mot anslaget
svarande belopp av 1.5 miljon kronor.
Under hänvisning till vad jag nu anfört och under framhållande av att
proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas,
35
Kungl. May.ts proposition nr 249.
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna
grunder å statens vägnar träffa avtal med Skandinaviska
Kreditaktiebolaget angående stöd åt Hellefors
Bruks Aktiebolag;
dels för beredande av kredit åt Hellefors Bruks
Aktiebolag å riksstaten för budgetåret 1933/1934 till
kapitalökning å fonden för låneunderstöd anvisa ett
reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av ................................ kronor 1,500,000;
dels ock vid bifall till sistnämnda förslag böja den i
statsverkspropositionen upptagna inkomsttiteln »Övriga
lånemedel» med motsvarande belopp.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Å. Nordwall.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1933:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. s. 1 i texten
- SBU 1933:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. s. 1 i texten