Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

1934-02-23 · 83 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 81 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:174, Med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; given

Stockholms slott den 23 februari 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami. Nr 174.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Förslag

till

förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Om förordningens tillämplighetsområde och förvaltningen

i allmänhet.

1 $.

Denna förordning avser all kronan tillhörig jordbruksegendom under

domänstyrelsens förvaltning ävensom de kronan tillhöriga fisken samt

tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen.

2 $.

Den fasta egendom, som i 1 § omförmäles, skall, därest den icke på grund

av särskilda stadganden eller beslut skall disponeras på annat sätt, upplåtas

på arrende i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

Därest ej annat följer av dessa bestämmelser, skall i avseende å arrendeupplåtelsen

gälla vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordägares

och arrendators rättigheter och skyldigheter.

2 kap. Örn utarrendering av jordbruksegendom.

Allmänna bestämmelser.

3 *.

Vid utarrendering av jordbruksegendom skall till egendomen hörande

skogsmark undantagas från arrendet.

4 *.

1 mom. Synes sådant vara till fördel för kronan, må flera jordbruksegendomar

upplåtas under ett arrende eller en egendom utarrenderas i

flera lotter.

Från arrendet må undantagas och särskilt för sig upplåtas, örn högre

avkomst därigenom kan påräknas, sådan del av egendomen, som utgöres av

sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan

dylik lägenhet eller som eljest anses kunna med fördel användas för annat

ändamål än jordbruk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Detsamma galle örn kvarnverk eller vattenfall, som ej i samband med

dess skiljande från den fastighet, till vilken det hör, finnes böra ställas

under särskild förvaltning.

Vid upplåtelse i den ordning ovan sägs av sand-, grus- eller stentag skall

nödig hänsyn tagas till den rätt att å egendomens mark taga sand, grus

eller sten, som må tillkomma väghållningsskyldig.

2 mom. Finnes å egendomen torp eller lägenhet, därå självständigt jordbruk

kan bedrivas, bör torpet eller lägenheten utarrenderas särskilt för

sig, där sådant kan ske utan men för huvudgårdens jordbruk.

5 §.

Finnes vid utarrendering av jordbruksegendom till denna hörande steneller

kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik

lägenhet icke höra undantagas från arrendet, må, där så prövas lämpligt,

åt arrendatorn eller annan upplåtas rättighet att till avsalu begagna lägenheten

i den omfattning samt mot den avgift och de villkor i övrigt, som

domänstyrelsen bestämmer. Sker upplåtelsen till annan än arrendatorn,

skall förbehåll göras för den husbehovsrätt, som må tillkomma denne. Då

upplåtelsen avser sand-, grus- eller stentag, skall vad i 4 § 1 mom. fjärde

stycket finnes för där avsett fall föreskrivet äga tillämpning.

6 §.

Rättighet att jaga å jordbruksegendoms ägor må, där med hänsyn till

jaktvården eller av andra skäl sådant anses lämpligt, vid egendomens utarrendering

helt eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig.

Likaledes må fiske, som hör till jordbruksegendom, där så är för kronan

fördelaktigt, jämte för fiskets bedrivande nödigt utrymme å land undantagas

från arrendet och upplåtas särskilt för sig.

7 §.

Arrende av jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta minst femton

och högst tjugo år; dock må, i avbidan på fullbordande av skifte, större

dikningsföretag, vattenavledning eller invallning, så ock i händelse under

närmast följande åren annat förhållande antages inträda, som väsentligen

inverkar på egendomens arrendeväi*de, ävensom därest egendomen är avsedd

att försäljas, utarrendering ske på kortare tid än femton år.

Anses större odlingsföretag höra utföras å en jordbruksegendom, ankommer

det på Kungl. Majit att efter framställning av domänstyrelsen förordna,

att egendomen må upplåtas på arrende för längre tid än tjugo år,

dock ej över trettio år, med skyldighet för arrendatorn att under arrendetiden

verkställa de nödiga befunna odlingarna.

8 $.

1 mont. Då utarrendering av jordbruksegendom förestår, skall företagas

arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning över egendomen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering samt till den

arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka densamma bör upplåtas.

Sådan uppskattning verkställes efter domänstyrelsens förordnande av en

nämnd, bestående av vederbörande domänintendent såsom ordförande samt

två uppskattningsmän. Dessa, jämte lika antal suppleanter, utses länsvis

för länet i dess helhet eller visst av domänstyrelsen bestämt område

därav för en tid av fyra år, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen, som

böra vara allmänt betrodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga

och med ortens förhållanden väl förtrogna personer, skola vara valbara

till nämndemansbefattning samt icke hava uppnått sextiofem års

ålder. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäde vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening, gäde ordförandens.

Utarrenderas jordbruksegendom ånyo, innan fem år förflutit från förra

upplåtelsen, skall arrendeuppskattning, som i samband därmed ägde rum,

lända tid efterrättelse jämväl vid den nya utarrenderingen, såvida icke

domänstyrelsen på grund av särskilda omständigheter finner ny uppskattning

böra företagas.

2 mom. Domänstyrelsen fastställer med stöd av arrendeuppskattningen

jämte övriga tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen

bör ske.

9 §•

1 mom. Är arrendator av jordbruksegendom, som förut varit utarrenderad

för kronans räkning, på grund av kontrakt optionsberättigad,

eder har han eljest innehaft arrende av egendomen så lång tid, att

denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till

fem år, och har han väl brukat egendomen, skall vid förnyad utarrendering

av egendomen arrendet på de fastställda arrendevillkoren hembjudas

honom eder, i händelse han avlidit, hans änka och barn. I senare fallet

skall, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eder flera barn,

dessa föreläggas att, örn de vilja gemensamt behålla arrendet, tid handhavande

för deras räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.

2 moln. Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns

dödsbodelägare eder överlåtits å hans barn eder måg, äger vid

ny utarrendering sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt

räkna sig tid godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av

arrendet.

3 mom. Har arrenderätten övertagits av arrendatorns löftesmän för arrendet

eder övergått till arrendatorns konkursbo eder blivit av konkursförvaltningen

försåld, må, därest arrendatorn uppfyllt de för optionsrätts

åtnjutande föreskrivna villkor, den nye innehavaren av arrendet äga optionsrätt

vid egendomens förnyade utarrendering, oaktat han då icke innehaft

arrendet så lång tid. att denna tillsammans med återstående delen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

5

av arrendetiden uppgår till fem år. Arrendatorns löftesmän och konkursbo

skola, därest de vilja, behålla arrendet, till handliavande av egendomens

skötsel anmäla lämplig person.

4 morn. Göres ej inom en månad efter erhållen del av gjort hembud

anmälan till domänstyrelsen, att hembudet godtages, anses optionsrätten

förfallen. Detsamma gälle ock, där, enligt vad i 1 och 3 mom. stadgas,

viss person skall anmälas såsom liandhavare av arrendet oell sådan anmälan

underlåtes inom tid, som domänstyrelsen bestämmer.

5 mom. Den arrendatorn eller annan enligt vad ovan sägs tillerkända

optionsrätten må icke omfatta arrende av egendomen tillydande torp eller

lägenhet, som enligt bestämmelsen i 4 § 2 mom. kan komma att utarrenderas

särskilt för sig. Finnes eljest jordbruksegendom vid förnyad

utarrendering böra upplåtas i flera lotter, må arrendatorn medgivas optionsrätt

till endast en av dessa lotter. Arrendatorn äger bestämma, vilken

av de olika lotterna han vill fortfara att bruka. Kommer efter arrendetidens

utgång jordbruksegendom i sin helhet eller till någon del icke

vidare att utarrenderas eller skall jordbruksegendom eller del därav upplåtas

under ett arrende med annan egendom, äger arrendatorn icke på den

honom eljest tillkommande optionsrätt grunda någon rätt till ersättning.

Örn vad sålunda stadgats skall förbehåll intagas i arrendekontraktet.

10 §.

1 mom. Äger optionsrätt icke rum eller har den förfallit, skall arrendet

mot de fastställda arrendevillkoren efter ty domänstyrelsen finner lämpligt

utbjudas antingen under hand eller ock å offentlig auktion.

2 mom. Anbud under hand skall vara skriftligen avfattat, försett med

intyg av två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift,

och förseglat.

Det skall ingivas till domänintendenten.

Det ankommer på domänstyrelsen att pröva avgivna anbud. Sådan prövning

må ej ske, förrän minst fjorton dagar förflutit från det arrendet blivit

genom kungörelse i tidning utbjudet. Anbud understigande det åsätta arrendevärdet

må ej antagas. Inkomma två eller flera anbud, vilka minst

uppgå till den fastställda arrendeavgiften, skall det högsta antagas, därest

anbudsgivaren icke på grund av särskilda omständigheter finnes olämplig

såsom kronoarrendator, under förutsättning, där för arrendet skall ställas

säkerhet, att sådan säkerhet blivit ställd. Äro två eller flera anbud lika

höga, skall dem, som avgivit dessa anbud, beredas tillfälle att inkomma

med nya anbud. Kan ej heller sålunda ett högsta anbud erhållas, skall

företrädet mellan dem, som bjudit högst, avgöras efter omprövning av deras

allmänna lämplighet. Äro de lika lämpliga, må företrädet avgöras genom

lottning.

Erhålles icke antagligt anbud, bör efter domänstyrelsens bestämmande

arrendet utbjudas antingen ånyo under hand eller ock å offentlig auktion.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ErMlles ej heller på detta sätt antagligt anbud, äger domänstyrelsen efter

omständigheterna bestämma om egendomens skötsel.

3 morn, Skall arrendet utbjudas å offentlig auktion, skall sådan förrättas

av domänintendenten å plats och tid, som domänstyrelsen bestämmer.

Skriftliga anbud må icke mottagas av auktionsförrättaren.

Angående antagande av å auktionen avgivet bud skall i tillämpliga delar

gälla vad här ovan stadgats beträffande antagande av anbud under hand.

Erhålles å auktionen icke antagligt anbud, bör efter domänstyrelsens bestämmande

arrendet utbjudas antingen å ny auktion eller under hand.

Erhålles ej heller på detta sätt antagligt anbud, äger domänstyrelsen efter

omständigheterna bestämma örn egendomens skötsel.

i moni. Ej må någon klaga däröver att hans anbud icke antagits.

5 mom. Har jordbruksegendom, då den första gången skall utarrenderas

för kronans räkning, förut varit utarrenderad, och har arrendatorn innehaft

arrendet minst fem år, äger domänstyrelsen, örn anledning därtill

anses föreligga, utarrendera egendomen på de fastställda arrendevillkoren

till den förre arrendatorn utan iakttagande av här ovan upptagna bestämmelser.

Vad sålunda sagts skall äga motsvarande tillämpning, då torp

eller lägenhet, varom förmäles i 4 § 2 morn., skall utarrenderas särskilt

för sig första gången.

11 §.

1 morn. Uppgår arrendeavgiften till minst sexhundra kronor, skall såsom

säkerhet för fullgörandet av arrendevillkoren för en tid av minst fem

år, därest arrendet skall fortfara så länge, och högst åtta år vara ställd

borgen av två eller flera personer, vilka borga en för alla och alla för en

såsom för egen skuld till dess full betalning skett och vilkas vederhäftighet

är styrkt av länsstyrelsen eller domaren.

Arrendator, som sådant föredrager, må dock antingen, jämte ställande av

borgen för arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för arrendeavgiftens

erläggande avlämna obligationer eller andra säkerhetshandlingar, enligt

domänstyrelsens avgörande innefattande fullgod säkerhet för två års arrendeavgift.

eller ock i stället för borgen för uppfyllandet av arrendevillkoren

i deras helhet nedsätta obligationer eller andra säkerhetshandlingar,

innefattande enahanda säkerhet för tre års arrendeavgift.

Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd,

skall avlämnas ny borgen, som kan av domänstyrelsen godkännas. Bestämmelse

därom skall intagas i arrendekontraktet.

2 mom. Understiger arrendeavgiften sexhundra kronor, ankommer det

på domänstyrelsens avgörande, örn säkerhet för fullgörandet av arrendevillkoren

skall ställas eller icke.

3 inom. Då anbud göres på arrende, vid vilket säkerhet skall ställas,

eller medgivande begäres till dylikt arrendes överlåtande eller övertagande,

ävensom vid anmälan örn begagnade av optionsrätt till sådant arrén
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

de skall, såvida avseende skall fästas därvid, avlämnas erforderlig säkerhet.

i morn. Menighet vare från ställande av säkerhet fri.

12 §.

1 mom. Arrendeavgiften skall vara utsatt till hälften i penningar och

till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt.

A i markegångstaxan.

2 moni. Arrendeavgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen

bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till

och med den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

13 i

1 morn. Befinnes vid arrendevillkorens fastställande nybyggnad erforderlig,

skall arrendatorn i arrendekontraktet åläggas verkställa arbetet. I

kontraktet skola för sådant fall intagas noggranna bestämmelser med avseende

å det föreskrivna arbetet, varjämte skall angivas den tidpunkt, då

arbetet skall vara utfört. För arbetet skall arrendatorn erhålla ersättning

med visst i kontraktet angivet belopp. Ersättningen skall efter domänstyrelsens

bestämmande gottgöras arrendatorn kontant eller genom avkortning

å arrendeavgiften antingen sedan arbetet blivit av domänintendenten

avsynat och godkänt eller ock i mån av arbetets utförande.

Då domänstyrelsen därtill finner anledning, må styrelsen träffa avtal

med annan än arrendatorn örn utförande av arbete, som i första stycket

sägs.

Underlåter arrendatorn utföra i kontraktet föreskrivet nybyggnadsarbete,

äger domänstyrelsen ombesörja arbetets utförande med skyldighet

för arrendatorn att, därest kostnaden överstiger vad i kontraktet bestämts,

ersätta kronan det överstigande beloppet. Förbehåll härom skall intagas

i arrendekontraktet.

2 mom. Vill arrendatorn, utan att sådant blivit honom genom arrendekontraktet

ålagt, uppföra ny byggnad, gore med uppgift örn byggnadens

beskaffenhet och den beräknade kostnaden anmälan därom hos domänstyrelsen.

Efter verkställd utredning må domänstyrelsen bestämma, örn

byggnaden skall uppföras, därvid tillika, under hänsynstagande till deli

nytta arrendatorn har av byggnaden, skall bestämmas den honom därföi

tillkommande ersättningen, vilken skall gottgöras honom på sätt i 1 moni.

sägs.

3 mom. Har arrendatorn uppfört större eller dyrbarare byggnad än

som föreskrivits, må densamma likväl kunna godkännas under förutsättning,

att den avlämnas i fullgott skick samt det befinnes, att dess framtida

underhåll icke medför större kostnad än att egendomen med hänsyn till

sin avkastningsförmåga skäligen kan därför svara.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:t8 proposition nr 174.

å inom. Har arrendatorn å egendomen uppfört byggnad, som ej blivit

honom ålagd och till vars uppförande han icke erhållit tillstånd, och gör

han framställning örn ersättning för dylik byggnad, må domänstyrelsen

tillerkänna honom sådan ersättning vid avträdet av egendomen, dock endast

under förutsättning att genom byggnadens uppförande egendomens

arrendevärde ökats i sådan grad, att vad i ersättning utgives jämte ränta

därå varder kronan gottgjort.

14 §.

1 imym. Arrendatorn skall tillförbindas ombesörja, att egendomens

samtliga kronan tillhöriga åbyggnader varda för kronans räkning brandförsäkrade

till belopp, som det tillkommer domänintendenten att bestämma;

ägande domänstyrelsen meddela föreskrift såväl örn den anstalt, i

vilken försäkringen må sökas, som ock, då anledning därtill förekommer,

örn brandförsäkringsbeloppet. Arrendatorn skall ock åläggas att utan avdrag

å arrendeavgiften gälda kostnaderna för försäkringen samt hålla

föreskriven brandredskap. Vid brandskada skall brandskadeersättningen

uppbäras av domänstyrelsen.

2 mom. Har arrendatorn erlagt brandförsäkringsavgift på en gång för

tid, som överskjuter hans arrendetid, må domänstyrelsen bevilja honom

ersättning för så stor del av avgiften, som belöper å den tid brandförsäkringen

är gällande utöver hans arrendetid, i den mån avgiften icke återgäldas

genom utdelning från brandförsäkringsanstalten. Sådan ersättning

må ej beviljas, med mindre möjlighet finnes att tillförbinda ny arrendator

att gottgöra kronan utgiften.

15 §.

Varder genom vådeld eller annorledes byggnad förstörd eller så skadad,

att nybyggnad erfordras, skall det tillkomma domänstyrelsen att bestämma,

örn och i vilken omfattning nybyggnad skall äga rum. Beslutar domänstyrelsen,

att nybyggnad skall äga rum, ankommer det på styrelsen

att utan oskäligt dröjsmål låta utföra nybyggnaden. Finner domänstyrelsen

nybyggnad icke böra verkställas eller att mindre byggnad än

den förstörda bör uppföras, må styrelsen nedsätta arrendeavgiften med

belopp, som styrelsen prövar skäligt. Förbehåll därom, att domänstyrelsen

skall äga bestämma, örn eller i vilken omfattning nybyggnad skall äga

rum. skall intagas i arrendekontraktet.

16 §.

Befinnes vid arrendevillkorens fastställande hägnad erforderlig inom

det arrenderade området eller mellan detta och till egendomen hörande

skogsmark, skall arrendatorn åläggas hålla sådan hägnad i den omfattning,

som genom arrendekontraktet bestämmes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.

9

17 *.

Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla vid

egendomen befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter oavsett deras

skick vid tillträdet ävensom att enligt de närmare föreskrifter, som genom

arrendekontraktet må vara meddelade, väl hävda och i god växtkraft

hålla egendomens åker och äng.

Det ersättningsbelopp för brister i byggnad, hägnad m. m., som avträdaren

enligt syn kan kännas skyldig utgiva, skall tillträdaren berättigas

uppbära av domänstyrelsen i den mån det visas, att han avhjälpt bristerna.

18 §.

1 mom. Arrendatorn skall åläggas att, därest icke med tillträdaren annat

överenskommes, året före egendomens avträdande därå verkställa trädesbruk

samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet med tilllämpad

växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser.

2 mom. Arrendatorn skall ock åläggas att, såvida icke sådant förhindras

av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, vid egendomens avträdande

utan ersättning tillhandahålla tillträdaren stråfoder till viss

myckenhet, som skall bestämmas i arrendekontraktet. Den jordägaren enligt

lag tillkommande lösningsrätt till stråfoder i övrigt, som vid arrendators

avflyttning finnes kvar, skall utövas av tillträdaren.

19 $.

I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn är

pliktig mottaga den ersättning för vid täckdikning använda tegelrör, som

enligt lag må tillkomma honom, genom avkortning å ett eller flera års

arrendeavgift.

20 §.

1 mom. Arrendekontraktet skall innehålla bestämmelse därom, att,

därest arrendatorn vill för egendomen eller viss del därav i väsentlig mån

förändra sättet för jordens torrläggning eller önskar anlägga ängsvattning,

sådant endast må ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som

av domänstyrelsen godkännes. Har egendomen genom företaget tillskyndats

synnerlig fördel, må domänstyrelsen, därest arrendatorn under sin

arrendetid ej kunnat tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst,

tillerkänna arrendatorn skälig gottgörelse.

2 morn. Har arrendatorn under sin arrendetid fått vidkännas kostnad

för byggandet av väg i enlighet med vad i lagen örn enskilda vägar stadgas,

må, då egendomen avträdes, domänstyrelsen tillerkänna honom ersättning

för vad han sålunda utgivit efter avdrag dock för en tjugondei

för varje helt år, varunder han dragit nytta av vägen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 174.

21 $.

Hör till jordbruksegendom andel i härads- eller sockenallmänning eller

rätt till annan förmån utom egendomens område, komme den arrendatorn

tillgodo, där ej för visst fall undantag finnes böra göras.

22 $.

Ligger jordbruksegendom i sin helhet eller till någon del i samfällighet

med enskild egendom, när arrendet tager sin början, må arrendatorn berättigas

att å samfällda området ävensom, sedan samfälligheten upphört,

å det område, som därvid blivit egendomen tillagt, begagna kronans rätt

för den arrenderade egendomens nytta, med skyldighet att iakttaga vad

för ty fall lag bjuder samt de av samfälligheten, så länge den fortfar,

härrörande förpliktelser.

Sådan rätt må dock icke tillerkännas arrendatorn, då samfälligheten

utgöres av skogsmark.

23 §.

1 morn. Arrendator av jordbruksegendom må, där så av domänstyrelsen

prövas lämpligen kunna ske, berättigas att å skogsmark, som hör till

egendomen, eller å annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark erhålla

årlig utsyning av skog till husbehov till belopp, som angives i arrendekontraktet,

ävensom rätt att efter anvisning till husbehov taga kvarliggande

ris, toppar, grenar och annat avfall, som icke tillhör annan.

Arrendatorn må ock berättigas att, efter som domänstyrelsen finner

lämpligt, å skogsmark, som i första stycket sägs, erhålla ej mindre bete

för så många kreatur, som vinterfödas på egendomen, än även rätt till

lövtäkt i den omfattning, som bestämmes i kontraktet.

2 mom. Arrendatorn skall i arrendekontraktet åläggas att vid sådan

utsyning, som i 1 mom. omförmäles, lämna nödig hantlangning ävensom

tillförbindas att, där så fordras, medgiva forsling över den arrenderade

jorden av virke, som å kronans mark avverkats, eller användning av

erforderligt utrymme för uppläggning av dylikt virke, med rätt dock för

arrendatorn till ersättning för därav uppkommande skada.

3 mom. Finnas å kronan tillhörig skogsmark slåtterlägenheter, vilka

med fördel kunna tillgodogöras för närbelägen jordbruksegendom, eller

förekomma därå eljest förmåner, som utan olägenhet för skogsvården

kunna nyttiggöras, må desamma kunna upplåtas åt arrendatorn av sådan

egendom.

24 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att bebo den arrenderade egendomen,

domänstyrelsen dock obetaget att för visst fal! medgiva undantag härifrån.

ii*.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

11

25 i

1 morn. Där arrendeavtalet avser tid ej understigande femton år, skall

i arrendekontraktet intagas förbehåll därom, att rätt att sätta annan i

sitt ställe enligt vad i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

sägs icke tillkommer arrendatorn.

2 mom. Dödsbodelägare efter arrendator, vilka icke begagnat sig av

dem enligt lag tillkommande kembudsrätt, så ock arrendatorns konkursborgenärer,

där de ej uppsagt arrendeavtalet, skola vara berättigade att

för återstående arrendetiden överlåta arrendet på viss person, som av domänstyrelsen

godkännes, under villkor att anmälan örn överlåtelsen göres

av dödsbodelägarna inom tre månader efter hembudstidens utgång och

av konkursborgenärerna inom två månader efter den för bevakning av

fordringar i konkursen utsatta tiden.

Har arrendator försatts i konkurs och hava borgenärerna uppsagt avtalet,

äge arrendatorns löftesmän för arrendet, såvitt de nödgats utgiva

något på grund av sin borgen, övertaga arrendet och förfoga över detsamma

på sätt nyss sagts; gore dock anmälan därom inom en månad efter

den dag, då borgenärernas uppsägelse skedde.

Vilja arrendators dödsbodelägare, konkursborgenärer eller löftesmän

för gemensam räkning övertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom

viss av domänstyrelsen förelagd tid till handliavande för deras räkning

av egendomens skötsel anmäla lämplig person. Gitta de ej det, varde, där

fråga är örn dödsbodelägare och konkursborgenärer, arrendet uppsagt,

och må beträffande löfTesmän arrendet ej å dem överlåtas. Förbehåll

örn uppsägningsrätt i detta fall mot dödsbodelägare skall intagas i arrendekontraktet.

26 §.

1 mom. Arrendatorn skall tillförbindas att ej utan domänstyrelsens

medgivande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya sådana

samt att ej heller utan domänstyrelsens medgivande ålägga egendomens

torpare avgäld eller besvär utöver vad som vid egendomens utarrendering

bestämts.

Arrendatorn skall ock åläggas att angående villkoren för upplåtelser

till torpare med dem upprätta skriftligt kontrakt, som inom en månad

från kontraktets dagtecknande skall i avskrift insändas till domänintendenten.

1 kontrakten såväl mellan kronan och arrendatorn som mellan arrendatorn

och torparen skall intagas erinran därom, att vad lagen om nyttjanderätt

till fast egendom innehåller angående förverkande och uppsägning

av arrende äger tillämpning jämväl å rättsförhållandet mellan arrendator

och torpare.

2 morn. Finnes å jordbruksegendom lägenhet, varå innehavaren bebor

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 174.

honom själv tillhöriga byggnader, skola i arrendekontraktet intagas bestämmelser

till tryggande av lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens

slut, i den mån sådant kan ske utan men för egendomen, varjämte

arrendatorn skall tillförbindas att icke utan domänstyrelsens medgivande

ålägga lägenhetsinnehavaren avgäld eller besvär utöver vad vid egendomens

utarrendering bestämts.

27 $.

Till utrönande, huru utarrenderad jordbruksegendom skötes och arrendevillkoren

av arrendatorn fullgöras, skall egendomen vart femte år eller,

där så prövas nödigt, oftare besiktigas av domänintendenten.

Varder vid sådan besiktning brist konstaterad, som bör avhjälpas av

arrendatorn, skall denne föreläggas att hava utfört arbetet inom viss tid.

Underlåter arrendatorn att ställa sig föreläggandet till efterrättelse,

äger domänstyrelsen, där styrelsen anser så nödigt, ombesörja bristens

avhjälpande med skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan kostnaden

för arbetets utförande. Förbehåll härom skall intagas i arrendekontraktet.

28 §.

Beträffande av- och tillträdessyner skola i arrendekontrakten intagas

sådana förbehåll, att samma syn i regel kommer att gälla såsom avträdessyn

för avträdande arrendator och tillträdessyn för den tillträdande, varjämte

skall stadgas, att kostnaderna för dylika syner skola gäldas utav avoch

tillträdaren till hälften vardera.

Domänintendenten tillkommer att ifråga örn utseende av synemän iakttaga

kronans rätt.

29 §.

Domänstyrelsen äger uppdraga åt domänintendenten att pröva ansökning

av arrendator örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att

från egendomen föra stråfoder och gödsel.

30 $.

Är jordbruksegendom belägen i län, där domänintendent icke finnes anställd,

äger domänstyrelsen uppdraga åt jägmästare eller annan lämplig

person att i avseende å utarrenderingen av egendomen och med arrendet

sammanhängande förhållanden utöva de åligganden och befogenheter, sorn

enligt bestämmelserna här ovan tillkomma domänintendent.

Det samma gällö även beträffande annan jordbruksegendom, därest på

sådant sätt besparing i kostnaden för förvaltningen kan vinnas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

31 $.

Skall jordbruksegendom utarrenderas på kortare tid än femton år, må

utarrenderingen ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer;

och vare vid fastställandet av arrendevillkoren domänstyrelsen ej bunden

av bestämmelserna bär ovan i detta kapitel och ej heller av stadgandena

i allmän lag. i den mån avvikelse från dem må göras.

Särskilda bestämmelser om utarrendering av vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar

(skogsjordbruk).

32 §.

I avseende å utarrendering av sådana å kronoparker eller andra kronoskogar

belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruksegendomar, som

prövas erforderliga för skötseln av skogarna (skogsjordbruk), skola bestämmelserna

i 33—45 ■§§ lända till efterrättelse.

33 §.

De åligganden och befogenheter, som i avseende å utarrendering av

jordbruksegendom och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma

domänstyrelsen, må efter Kungl. Majrts bestämmande utövas av

överjägmästaren eller annan domänstyrelsen underställd tjänsteman, dock

med den inskränkning, som följer av stadgandet i 34 § angående bestämmandet

i vissa fall av kortare arrendetid än femton år, samt med iakttagande

att frågor örn utförande av byggnadsarbeten och örn ersättning åt

arrendatorn i anledning av arrendet alltid skola avgöras av domänstyrelsen.

Domänstyrelsen må uppdraga åt jägmästaren att pröva ansökning av

arrendatorn örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att från

egendomen föra stråfoder och gödsel.

34 §.

Upplåtelse, som i 32 § avses, skall, då arrendet omfattar, såvitt ungärde

delar av riket, där lagen örn arrende av viss jord å landet i Norrland

och vissa delar av Svealand äger tillämpning, minst fyra hektar inrösningsjord

och, såvitt angår övriga delar av riket, odlad jord till en vidd

av minst fyra hektar, ske för minst femton och högst tjugo år. Då särskilda

omständigheter föranleda därtill, må domänstyrelsen bestämma,

att upplåtelsen skall ske för kortare tid än femton år. Såsom sådana

omständigheter skall särskilt anses, förutom förhållanden, som omförmälas

i 7 § första stycket, att optionsberättigad arrendator, med hänsyn

till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han ingått

eller har för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet,

förklarar sig vilja avsluta arrendeavtal på Mortare tid än femton år, eller

att med hänsyn till kronans skogsbruk det för kronan är av synnerlig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 174.

vikt, att utarrenderingen sker för kortare tid. Arrendeavtal, som varit

gällande i femton år, må förlängas även för kortare tid.

Omfattar arrendet mindre ägovidd än vad i första stycket sägs, må upplåtelsen

ske för tid, som i varje fall finnes lämpligast.

Är arrendeavtalet gällande för längre tid än fem år, åge arrendatorn

uppsäga arrendet till upphörande med utgången av femte arrendeåret;

uppsäge dock avtalet senast sex månader därförinnan eller vare sin rätt

därtill förlustig. Enahanda rätt tillkomme arrendatorn vid utgången av

vart femte år därefter.

35 §.

Arrendeuppskattning, då sådan enligt 8 § 1 mom. skall äga rum, skall

verkställas av vederbörande jägmästare.

Optionsberättigad arrendator, som icke åtnöjes med de fastställda arrendevillkoren,

må hos domänstyrelsen påkalla ny arrendeuppskattning. Kan

genom domänstyrelsens försorg uppgörelse örn arrendevillkoren icke träffas

med arrendatorn, skall efter domänstyrelsens förordnande sådan uppskattning

verkställas av en uppskattningsnämnd, bestående av jägmästaren

eller annan, som domänstyrelsen utser, såsom ordförande och två uppskattningsmän,

varom förmäles i 8 § 1 mom. Stanna nämndens ledamöter

i olika mening, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening,

galle ordförandens.

36 §.

Äger optionsrätt icke rum eller har den förfallit, skola åtgärder vidtagas

för skogsjordbrukets utarrendering till lämplig person. Kan skogsjordbruket

ej utarrenderas på de fastställda arrendevillkoren, skall, i fall

utarrenderingen på grund av förordnande, som i 33 § sägs, skall verkställas

av domänstyrelsen underställd tjänsteman, frågan örn skogsjordbrukets

skötsel hänskjutas till domänstyrelsen.

37 §.

Arrendeavgiften skall utsättas i penningar eller i en eller flera av de

persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

på sätt i 12 § 1 mom. sägs samt skall vara till beloppet bestämd; dock

utgör vad sist stadgats ej hinder för att arrendatorn i arrendekontraktet

tillförbindes att gälda avgifter för brandförsäkring av skogsjordbrukets

åbyggnader. Arrendeavgiften skall erläggas till jägmästaren å tid, som i

kontraktet bestämmes.

38 §.

Kronan åligge att tillhandahålla arrendatorn för jordbruket nödiga

byggnader och att å dessa byggnader verkställa de för deras bibehållande

i brukbart skick erforderliga reparationer, som ej äro av allenast mindre

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

omfattning och som icke föranletts av arrendatorns vållande. Med reparation

av mindre omfattning förstås avhjälpande av smärre brister å golv,

vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och

fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig

lagning. Finnas å skogsjordbruk, som skall utarrenderas, byggnader, som

tillhöra arrendatorn, vare, i den mån egendomens behov av nödiga byggnader

därigenom är tillgodosett, kronan fri från ovan angivna skyldighet.

I arrendekontraktet skall intagas bestämmelse örn vilka byggnader

kronans byggnadsskyldighet omfattar.

Anses av särskild anledning skogsjordbruk böra utarrenderas i obebyggt

skick, må sådant kunna ske.

39

Den enligt 14 § 1 mom. domänintendenten tillkommande befogenheten

att bestämma det belopp, vartill kronans byggnader skola vara brandförsäkrade,

skall utövas av jägmästaren.

40 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att väl hävda den arrenderade jorden,

att avhjälpa sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnadei\ som

föranleda blott mindre reparationer, samt att vårda och underhålla skogsjordbrukets

övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras. Arrendatorn äger dock till botande av brandskada, som utan

hans vållande timat å byggnad, av kronan undfå skälig gottgörelse för

kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte

han kronan, när egendomen avträdes. Finnes arrendatorn då hava på

egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför

gottgörelse av kronan.

Rätt att uppbära ersättningsbelopp, varom förmäles i 17 § andra stycket,

tillkommer icke arrendatorn.

41

Förbehåll, som avses i 19 §, må icke intagas i arrendekontraktet.

42 %.

Arrendatorn må icke förbjudas att för husbehov nyttja fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår vässt fiskevatten,

där kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande,

eller kräftfångst.

43 %.

Besiktning, som i 27 § sägs, skall hållas av jägmästaren. Vid sådan besiktning

må föreläggande i enlighet med andra stycket av nämnda paragraf

icke meddelas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. May.ts proposition nr 174.

44 §.

I fråga om utseende av synemän till verkställande av av- ock tillträdessyner

tillkommer det jägmästaren att iakttaga kronans rätt.

45 §.

Yad i 31 § finnes stadgat i avseende å utarrendering av jordbruksegendom

på kortare tid än femton år skall icke äga tillämpning vid utarrendering

av skogsjordbruk på kortare tid än femton år. Är den kortare

arrendetiden föranledd därav, att skogsjordbruket är avsett att försäljas,

äger dock domänstyrelesen förordna, att vid utarrenderingen undantag må

göras från de bestämmelser, som eljest skolat tillämpas.

3 kap. Om utarrendering för annat ändamål än jordbruk.

46 $.

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande

av stadgandet i 2 kap. 57 § fjärde stycket lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje

fall prövas lämpliga.

4 kap. Om tillämpningsföreskrifter.

47 $.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter, som kunna finnas

erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall, under iakttagande av vad nedan stadgas, lända

till efterrättelse från och med den 1 januari 1935.

1) Finnes erforderligt, att överflyttandet till domänstyrelsen och domänintendenterna

av länsstyrelsernas befattning med kronans utarrenderade

jordbruksdomäner tager sin början före den 1 januari 1935 eller

avslutas efter sagda dag, må Kungl. Majit därom förordna.

2) Har i avseende å utarrendering av jordbruksegendom före den 1 januari

1935 utarbetats vederbörligt förslag eller eljest vidtagits mera ingående

förarbeten, må även efter nämnda dag därförinnan gällande bestämmelser

eller tillämpad ordning kunna vid utarrenderingen följas, med

iakttagande likväl att länsstyrelserna ej vidare skola hava någon befattning

med utarrenderingen av jordbruksdomänerna.

3) Förordningen skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

dess ikraftträdande äga tillämplighet beträffande därförinnan tillkomna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

arrendeförhållanden, i vidare mån än som föranledes dels av det i 12 §

2 mom. intagna stadgandet angående arrendeavgiftens erläggande och

dels därav, att länsstyrelsernas befattning med kronans utarrenderade

jordbruksdomäner skall upphöra.

4) Där på grund av bestämmelser i arrendekontrakt eller författning

förvaltningsåtgärd beträffande arrendeförhållanden, som nyss sagts, ankommer

på länsstyrelse, skall motsvarande befogenhet i stället utövas

av domänstyrelsen eller efter dess förordnande av domänintendent.

5) Är arrendator enligt vid förordningens ikraftträdande gällande arrendekontrakt

berättigad till ersättning för arbete med trädesbruk, höstplöjning,

gräs-, frö- och höstsädessådd eller för utsäde, ankommer det på

domänstyrelsen att vid arrendetidens utgång i enlighet med vad i arrendekontraktet

finnes bestämt gälda arrendatorn sådan ersättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami

Nr 174.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Re genten i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld,

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 29 maj 1928, nr 264, anliöll riksdagen örn vidtagande av

åtgärder i syfte att reglerna för upplåtelser under nyttjanderätt från

kronans mark måtte i möjligaste mån anpassas efter den allmänna

arrendelagens bestämmelser och syftemål.

Den 28 oktober 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sex utredningsmän att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord.

Jämlikt sagda bemyndigande tillkallade jag den 1 november 1932

såsom utredningsmän häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, ledamoten

av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson i

Uppmälby, byråchefen i domänstyrelsen K. E. Holmström, överjägmästaren

G. A. Welander, landstingsmannen A. Eriksson i Nöbbelöv och

ombudsmannen hos Svenska sågverksindustriarbetareförbundet E. Nyström.

Welander har den 18 oktober 1933, efter egen ansökan, på grund

av sjukdom entledigats från uppdraget som utredningsman.

Den 20 november 1933 hava utredningsmännen, vilka antagit namnet

1932 års kronojordsutredning, avlämnat betänkande med förslag dels till

förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronojord och

dels till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning

(stat. off. utr. 1933: 32).

över utredningsmännens betänkande hava yttranden avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse*

riksförbundet Sveriges statsarrendatorer u. p. a., kronoarrendatorsföreningen

i Malmöhus län, Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet,

Svenska sågverksindustriarbetareförbundet och Sveriges skogsägareförbund.

Vid domänstyrelsens utlåtande hava fogats yttranden från samtliga

länsstyrelser, domänintendenter och Överjägmästare.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 174.

19

1. Historik och gällande bestämmelser m. m.

Statens jordbruksdomäner förvaltas av domänstyrelsen nied biträde

av länsstyrelserna oell domänintendenterna. Egendomarna upplåtas i

regel på arrende. Inkomsterna från dem ingå till statens domäners fond

(domänfonden). Rörande domänernas antal och areal samt storleken av

från dem härflytande arrendeavgifter hänvisas till följande ur domänstyrelsens

femårsberättelse för år 1930 hämtade sammandrag.

Antal

för do- mänfon- dens

räkning

utarren- derade

egen- domar

I arrendet ingående

inägoareal

Arren- datorn

årligen

tillkom- mande

utsyning

av virke

högst

mI * 3

Årliga

arrende-

beloppet

kronor

Taxe-

rings-

värde

kronor

Arrende- avkort- ning un- der år

1930

kronor

Län

tomt

och

åker

hektar

ängs- och od- lings- mark

hektar

summa

inägor

hektar

Stockholms..................

141

3,308

386

3,694

1,704

155,174

4,572,200

10,255

Uppsala .....................

75

2,852

303

3,155

1,771

87,122

2,798,800

27,917

Södermanlands ............

77

4,399

216

4,615

3,236

135,236

3,884,100

6,075

Östergötlands...............

174

7,725

1,196

8,921

4,156

288,782

9,501 800

37,810

Jönköpings ..................

146

2,261

1,510

3,771

2,587

91,197

3, i 33,200

5,050

Kronobergs..................

39

560

542

1,102

895

20,650

712,000

1,754

79

4,245

1,445

5,690

3,584

144,856

4,418 800

32,700

Gotlands .....................

7

344

211

''555

273

11,285

402*100

6,360

Blekinge .....................

4

27

11

38

8

12,290

787,400

850

Kristianstads ...............

113

5,704

1,272

6,976

493

212,667

7,825,900

32,034

Malmöhus .................

206

10,474

1,418

11,892

234

607,794

21,766,100

91,782

Hallands .....................

29

1,810

79

1,889

117

57,975

2,364,000

6,543

Göteborgs och Bohus •••

90

3,060

567

3,627

748

103,651

5,515,400

31,455

Älvsborgs.....................

90

8,460

758

4,218

1,962

93,132

3,727,200

11,481

Skaraborgs ..................

201

11,917

1,910

13,827

3,931

297,6*4

10,187,300

64,476

Värmlands ..................

27

1,493

274

1,767

1,083

28,230

1,093,900

—

Örebro........................

73

2,949

496

3,445

1,906

91,878

3,337,800

14,087

Västmanlands...............

74

4,056

429

4,485

2,107

129,468

3,602,500

41,664

Kopparbergs ..............

4

145

93

238

140

3,045

114,800

—

Gävleborgs .................

2

40

20

60

100

2,830

78,700

—

Västernorrlands............

1

10

—

10

—

400

10,000

—

Jämtlands ..................

3

60

45

105

190

1,605

95,600

15

Västerbottens...............

3

28

22

50

36

4,550

104,400

—

Norrbottens..................

2

—

—

—

—

4,000

258,000

—

Summa

1,660

70,927

13,203

84,130

31,261 2,585,511190,292,000

422,308

I förestående sammandrag redovisas, förutom de egentliga jordbruksdomänerna,

staten tillhöriga, under domänstyrelsens förvaltning stående

fisken, kvarn- och vissa andra till jordbruksfastigheter ej hänförliga

lägenheter, vilka i likhet med de egentliga jordbruksdomänerna utarrenderas

för domänfondens räkning. Framhållas må, att av de i sammandraget

upptagna jordbruksdomänerna vissa helt. eller delvis torde efter

år 1930 hava försålts ävensom att taxeringsvärdena å de i statens ägo

fortfarande befintliga egendomarna kunnat hava ändrats vid den senaste,

år 1933 verkställda fastighetstaxeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''20 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Jämte jordbruksdomänerna förvaltar domänstyrelsen även en annan

grupp jordbruksegendomar, nämligen sådana som äro belägna å eller i

omedelbart sammanhang med kronoparkerna eller andra statliga skogar

under domänstyrelsens förvaltning. Sistberörda egendomar förvaltas i

samband med skogarna och utarrenderas genom skogsstatens försorg.

Även inkomsterna från dessa egendomar ingå till statens domäners fond.

Beträffande nu åsyftade egendomar hava utredningsmännen införskaffat

vissa uppgifter avseende år 1933, vilka länsvis sammanställts i en i

betänkandet å sid. 28 o. ff. intagen tabell. Därur har uppgjorts följande

sammandrag för hela landet.

Arrendelotternas fördelning

med avseende å arealen

odlad jord

A n

Bebyggda med

t a 1

Obe-

byggda

Summa

Totala

arealen

odlad

jord

hektar

Summan

av arren- deavgif- ternas

kontanta

belopp

kronor

Arrendei otternäs

fördelning med

avseende å arren- datorns under- hålla ingsskyl- dighet

kro-

nans

hus

arren-

datorns

hus

Hela

under

hållet

Inre

under-

hållet

Under 4 hektar ..................

1,729

560

331

2,620

4,668

251,627

952

743

4 — 10 hektar.......................

978

61

44

1,083

6,585

268,438

749

229

Över 10 högst 25 hektar ......

348

3

6

357

5,141

163,682

302

46

Över 25 hektar ..................

66

—

1

67

2,673

66,895

63

3

Summa

3,121

624

382

4,127

19,067

750,642

2,066

11,021

Arrendelotternas fördel- ning med avseende å

arealen odlad jord

Arrendelotternas fördelning

med avseende å

arrendetidens

längd

jac.

-I

t£)

gea

*-s

03

P°

•-*

P°

>-i

jao

05

P°

<~i

-4

fao

00

JflO

-J

<£>

Po

-i

O

po

•“S

tt>

po

14 år

Ot

Po

16 år

19 år

20 år

po

*-s

Oi

O

po

e"t-

<

Städj erätt skon - tr. 20 å 49 år

Livstid

Under 4 hektar .........

290

264

354

60

957

23

363

6

7

187

2

5

1

1

19

1

4

28

23

25

4—10 hektar ............

115

107

156

41

404

8

151

1

1

83

1

_

1

—

1

12

—

—

1

—

Över 10 högst 25 hektar

22

39

60

11

118

4

64

1

—

25

—

—

1

—

—

12

—

—

—

—

Över 25 hektar .........

5

7

9

1

18

4

8

—

1

8

—

1

1

—

—

4

_

—

—

—

—

Summa

432|417

579 113

1,497 39|586

8

9303

1

3

8

1

2*47

1

4

28

24

25

1 Å 34 lotter har kronan hela underhållet.

Domänstyrelsen utarrenderar dessutom på grund av Kungl. Maj:ts beslut

en del egendomar för andra myndigheters eller institutioners räkning.

Utom nu omförmälda jordbruksegendomar äger staten emellertid

även ett betydande antal andra sådana, som förvaltas och nyttiggöras

på olika sätt. Åtskilliga av dessa äro även upplåtna på arrende.

Enligt § 77 regeringsformen skall statens fasta egendom förvaltas

enligt de grunder, riksdagen därom föreskriver. Med stöd härav hava tid

efter annan av riksdagen, efter framställning av Kungl. Majit, antagits

grunder för förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Nu gällande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

grunder finnas innefattade i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr 52) angående

förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

med däri enligt kungörelser den 17 december 1926 (nr 510), den 6 juni

1929 (nr 177) och den 10 juni 1932 (nr 186) gjorda ändringar.

1908 års kungörelse tillkom i sammanhang med allmänna nyttjanderättslagens

ikraftträdande. Det ansågs nämligen, att, sedan arrendeinstitutet

genom de nya stadgandena örn arrende i nyttjanderättslagen

fått en i åtskilliga hänseenden förändrad rättslig reglering, jämväl bestämmelserna

angående utarrenderingen av jordbruksdomänerna borde

omarbetas, så att de komme mera i överensstämmelse med stadgandena

i nämnda lag. 1908 års kungörelse vilar dock till stor del på den föregående

kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen av

kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 (nr 59). De viktigaste

bestämmelserna i 1908 års kungörelse äro följande.

Då utarrendering av jordbruksdomän förestår, skall för fastställande

av den arrendeavgift, mot vilken domänen må utarrenderas, verkställas

en arrendeuppskattning. Denna verkställes av domänintendenten

jämte två på visst sätt utsedda uppskattningsmän. \ id uppskattningsförrättningen

uppgöres förslag till sättet för egendomens utarrendering,

till de närmare arrendevillkoren i avseende å nybyggnads- och andra

skyldigheter samt den arrendeavgift, mot vilken egendomen kan anses

skäligen böra upplåtas. Domänstyrelsen fastställer därefter med stöd

av nämnda förslag villkoren för utarrenderingen. Därest egendomen

förut varit utarrenderad samt arrendatorn innehaft arrendet fem år och

väl skött egendomen, skall arrendet hembjudas honom mot de sålunda

fastställda arrendevillkoren. Dylik rätt till hembud eller optionsrätt

tillkommer även under angivna förutsättningar vissa personer, till vilka

arrendet övergått från arrendatorn. Förekommer icke optionsrätt eller

använder arrendatorn sig icke av densamma, skall arrendet utbjudas på

offentlig auktion, vilken skall förrättas av länsstyrelsen. Till arrendator

äger domänstyrelsen därefter antaga den högstbjudande. Arrendetiden

skall i regel vara tjugo år. Arrendeavgälden skall vara bestämd till

hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som

upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar. Arrendatorn

äger rätt till liusbeliovsvirke från den till egendomen hörande skogen,

därest den icke avsatts till kronopark. Arrendatorn är skyldig

underhålla egendomens byggnader och anläggningar i fullgott stånd

samt i alla avseenden väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens

åker och äng. Byggnadsskyldigheten åvilar arrendatorn, men erhåller

han i viss omfattning ersättning för verkställd nybyggnad genom nedsättning

i arrendeavgiften. Nyodling tillätes arrendatorn endast å område,

som vederbörande förvaltningsmyndighet bestämmer. Ersättning

för nyodling ävensom för täckdikning utöver kostnaden för använda

tegelrör kan arrendatorn erhålla, därest egendomen av företaget till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

skyndas synnerlig fördel. Ersättningen, däri inbegripen ersättning för

tegelrören vid täckdikning, erhåller arrendatorn genom nedsättning i

arrendeavgiften.

I brev till domänstyrelsen den 2 december 1892 (nr 117) och den 25

september 1896 (nr 76) bär Kungl. Majit meddelat vissa reglementariska

föreskrifter för domänernas förvaltning.

Beträffande utarrenderingen och förvaltningen i övrigt av de jordbruksegendomar

eller jordbruksområden, som förvaltas i samband med

skogen och utarrenderas genom skogsstatens försorg, finnas icke några

av riksdagen fastställda grunder, som skola följas vid utarrenderingen,

utan äger den utarrenderande myndigheten fria händer såväl i avseende

<i sättet för utarrenderingen som i fråga örn arrendevillkoren; dock är

givet, att de senare icke må strida mot de tvingande bestämmelserna

i allmänna nyttjanderättslagen. — Detsamma gäller beträffande utarrenderingen

av jordbruksegendomar, som förvaltas av annan statsmyndighet

än domänstyrelsen.

Redan relativt kort tid efter tillkomsten av 1908 års förvaltningsgrunder

riktades mot dem den anmärkningen, att de icke i nog hög grad tillgodosåge

statens intresse att erhålla tillräcklig avkastning från sina

jordbruksdomäner. Med utgångspunkt härifrån hemställdes sålunda vid

1913 års riksdag i motionen 11:97, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn undersökning, dels huruvida det nuvarande

sättet för utarrenderingen av kronans jordbruksegendomar innebure tillräcklig

garanti för statsintressets tillgodoseende, och dels huruvida den

kronan åliggande byggnadsskyldigheten och den kronoarrendatorerna

tillerkända optionsrätten kunde vara i behov av en revision. — Jordbruksutskottet

föreslog i utlåtande nr 110, att riksdagen i anledning av

motionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning, huruvida icke genom förändrade bestämmelser

i avseende å sättet och villkoren för utarrenderingen av kronans

jordbruksdomäner statens intresse i fråga örn avkastningen från dessa

domäner måtte bättre än dittills tillgodoses. Utskottets hemställan bifölls

av andra kammaren men avslogs av första, i följd varav frågan då

förföll. — Vid 1914 års första riksdag väcktes åter en motion (11:204) i

ämnet, men blev denna på grund av riksdagens upplösning icke behandlad.

Den 15 december 1914 tillkallades enligt Kungl. Majits beslut särskilda

sakkunniga (domänsakkunniga) att verkställa utredning och avgiva

förslag beträffande de ändringar i gällande bestämmelser angående"''

utarrendering av kronans jordbruksdomäner, som kunde finnas erforderliga

eller lämpliga särskilt i syfte att statens intresse i fråga om avkastningen

från dessa domäner måtte bättre än dittills tillgodoses. De

sakkunniga avlämnade den 29 oktober 1921 betänkande med förslag dels

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

till ny kungörelse angående grunder för förvaltning av jordbruksdomänerna

och dels till reglementariska bestämmelser för samma förvaltning.

Sedan detta förslag varit remitterat till åtskilliga myndigheter,

tillkallade Kungl. Maj:t den 4 maj 1923 domänintendenten Sven

Linders att biträda vid fortsatt behandling inom jordbruksdepartementet

av förslaget. Den 28 juni 1923 avlämnade Linders förslag till

nya förvaltningsgrunder och reglementariska bestämmelser.

I skrivelse i december 1927 hava arrendatorer å Vassgårda,

Björneborgs, Håkansbols, Villingsbergs, Stadra och

Klotens kronop a rker hemställt, att arrendatorer å kronoparker

i de delar av landet, där norrländska arrendelagen gälde, måtte bliva likställda

med bolagsarrendator^- samt att för arrendatorer å kronoparker

i övriga delar av riket de i allmänna nyttjanderättslagen införda bestämmelserna

örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare måtte tillämpas.

Vid 1928 års riksdag väcktes i nu förevarande fråga dels de

likalydande motionerna 1:210 och 11:297 och dels motionen 11:299. I

de förra hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte tillse, att de ledande grundsatser, som

fastslagits i den allmänna nyttjanderättslagen, måtte komma i tillämpning

vid utarrendering av kronojord, även i fall då bestämmelserna vore

av dispositiv natur, ävensom föranstalta örn ändring av gällande praxis

att upplåta kronoarrenden under kortvariga arrendeperioder. I motion

11:299 hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn utfärdande

snarast möjligt av sådana bestämmelser för upplåtelse av arrendejordbruk

och torp å kronoparker samt torp å kronans utarrenderade

jordbruksegendomar, att gällande arrendestadganden för motsvarande

arrendeupplåtelser å enskild jord måtte i görligaste mån vinna tillämpning

även å här ifrågavarande upplåtelser. — Jordbruksutskottet hemställde

i utlåtande nr 67, att riksdagen i anledning av motionerna måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn vidtagande av åtgärder i syfte,

att reglerna för upplåtelser under nyttjanderätt från kronans mark

måtte i möjligaste mån anpassas efter den allmänna arrendelagens bestämmelser

och syftemål. Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen,

och avläts i enlighet härmed den inledningsvis omnämnda skrivelsen.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att riksförbundet

Sveriges statsarren datorer i skrivelse den 17 mars 1932 hemställt

örn övervägande av ändringar i gällande kungörelse örn utarrendering

av kronans jordbruksdomäner, avseende att kronan måtte förbinda

sig till fulla värdet inlösa av arrendatorn ägda, för gårdens drift

nödiga hus, vattenledningar och övriga anläggningar, att, då nybyggnad

tarvades å egendomen och kostnaden icke vore större än den kunde

avdragas å närmaste årens arrendemedel, arrendatorn måtte erhålla

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

rån tefritt statslån för byggnadskostnaden, att, där dyrare byggnader tarvades,

kronan skulle låta på egen bekostnad uppföra desamma, att kronan

måtte inlösa av arrendatorn ägda elektriska andelar och elektriska

anläggningar, samt att av den i 1908 års kungörelse omnämnda uppskattningsnämnden

den av landstinget utsedda ledamoten i stället måtte

utses av respektive läns kronoarrendatorsförening.

2. Grunddragen av utredningsmännens förslag.

Utredningsmännens förslag till förordning i ämnet avser att reglera

förvaltningen av de under domänstyrelsen stående kronan tillhöriga

jordbruksegendomar ävensom av kronan tillhöriga fisken samt tomt- och

andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen, d. v. s. i huvudsak

dels de enligt 1908 års kungörelse reglerade jordbruksdomänerna

och dels de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna eller jordbruksområdena,

som förvaltas i samband med skogarna. Förvaltningen

skall liksom nu i regel ske genom egendomarnas upplåtande på arrende.

Utarrenderingen skall ske enligt de bestämmelser, som i allmän lag finnas

upptagna till reglerande av jordägares och arrendatorers rättigheter

och skyldigheter, i den mån ej annat finnes angivet i förordningen. Den

centrala förvaltningen av de egentliga jordbruksdomänerna skall utövas

av domänstyrelsen, under det att den lokala skall ombesörjas av domänintendenten.

Länsstyrelsernas befattning med jordbruksdomänernas utarrendering

avses skola upphöra och deras åligganden övertagas till en

del av domänstyrelsen och till en del av domänintendenterna. Den lokala

förvaltningen av de å kronoskogarna belägna jordbruken, i förslaget

benämnda skogsjordbruk, skall liksom hittills handhavas av jägmästarna

och den centrala av överjägmästarna samt i vissa frågor, huvudsakligen

de ekonomiska, av domänstyrelsen.

Förslaget upptager under 3—32 §§ de föreskrifter angående utarrenderingen

av jordbruksegendomarna, domänerna och skogsjordbruken, som

skola gälla utöver allmän lags stadganden, och under 33—46 §§ de särskilda

föreskrifter, som skola gälla allenast beträffande skogsjordbruken.

Förstberörda föreskrifter äro i huvudsak av följande innehåll. Liksom

enligt 1908 års kungörelse skall, då utarrendering av jordbruksegendom

förestår, arrendeuppskattning företagas av en nämnd, bestående av domänintendenten

och två valda uppskattningsmän. Sådan uppskattning

må dock underlåtas, därest fem år icke förflutit sedan förra upplåtelsen.

I dylikt fall må den förra uppskattningen gälla. Kvalifikationerna för

de två valda uppskattningsmännen hava skärpts. Vid uppskattningsförrättningen

skall uppgöras förslag till sättet för egendomens utarrendering

samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

den bör upplåtas. Domänstyrelsen bestämmer därefter liksom nu de villkor,

under vilka utarrenderingen bör äga rum. Arrendatorns optionsrätt

är av ungefär enahanda innehåll som nu; några inskränkningar

hava dock föreslagits. Att märka är, att rätten till option enligt förslaget

tillkommer även innehavarna av skogsjordbruk. Därest optionsrätt

icke förefinnes eller arrendatorn icke begagnar sig av denna, skall

egendom utbjudas antingen under hand eller å offentlig auktion. Här

har alltså, vid sidan av auktionsförfarandet, såsom en nyhet upptagits,

utbjudande av arrendet under hand. Det tillkommer domänstyrelsen

att avgöra, vilket förfarande som skall användas. Anbuden skola ingivas

till domänintendenten. Det åligger honom att i länsstyrelsens ställe

verkställa arrendeauktionen, då sådan skall äga rum. Domänstyrelsen antager

till arrendator den högstbjudande, därest han icke på grund avsärskilda

omständigheter finnes olämplig som kronoarrendator. Arrendetiden

skall i allmänhet omfatta minst femton och högst tjugo år_

Arrendeavgiften skall liksom nu vara bestämd till hälften i penningar

och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets

markegångstaxa, att lösas med penningar. Säkerhet skall ställas, därest

arrendeavgiften uppgår till minst 600 kronor; understiger arrendeavgiften

nämnda belopp, ankommer det på domänstyrelsen att avgöra, huruvida

säkerhet skall ställas eller icke. Från arrendet skall alltid undantagas

till egendomen hörande skogsmark. Efter domänstyrelsens prövning

må arrendatorn emellertid kunna tillerkännas rätt till husbehovsvirke

och bete för sina kreatur å skogen. Rätten till husbehovsvirke och

bete kan tillerkännas honom å skogsmark, som hör till egendomen eller

å annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark. Detta innebär, att arrendator

kan erhålla utsyningsrätt även från kronopark. Arrendatorns

underhållsskyldighet är i förslaget densamma som nu, d. v. s. arrendatorn

skall underhålla egendomens byggnader och övriga tillhörigheter i

fullgott stånd samt väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens

åker och äng. Liksom enligt 1908 års kungörelse åvilar byggnadsskyldigheten

arrendatorn. Till skillnad från 1908 års kungörelse kan arrendatorn

enligt förslaget även erhålla ersättning för byggnadsarbetena kontant

av domänstyrelsen och icke blott genom avkortning å arrendeavgiften

eller av ny arrendator. I förslaget hava icke upptagits några bestämmelser

örn arrendators rätt att ny.odla eller täckdika, och skola vid sådant förhållande

beträffande arrendators rättigheter i berörda hänseende gälla stadgandena

i nyttjanderättslagen. Detsamma gäller ock i avseende å ersättning

för nyodling samt jämväl beträffande ersättning för täckdikning^

dock med den inskränkningen att arrendator skall vara pliktig mottaga

ersättning för vid täckdikning använda tegelrör genom avkortning å

arrendeavgiften. Förslaget har inrymt möjlighet för domänstyrelsen

att, därest arrendatorn icke fullgör sin underhållsskyldighet, på hans

bekostnad låta bota förefintliga brister, då dessa äro väsentliga eller el
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

jest genom sin förefintlighet äventyra byggnads eller anläggnings bestånd.

Beträffande de s. k. skogsjordbruken föreslås följande särbestämmelser,

''ilka i stort sett ansluta sig till de bestämmelser, som finnas upptagna

dels i nyttjanderättslagens stadganden rörande arrende under bolag och

därmed likställda jordägare och dels i norrländska arrendelagen. Arrendetiden

skall vara minst femton och högst tjugo år, i de fall, då arrendet

omfattar, såvitt angar de delar av riket där norrländska arrendelagen

äger tillämpning, minst fyra hektar inrösningsjord och, såvitt

angår övriga delar av riket, odlad jord till en vidd av minst fyra hektar.

I de fall, då arrendet är av mindre omfattning än nyss nämnts, må upplåtelsen

ske för tid, som i varje fall finnes lämpligast. Arrendeuppskattningen

skall verkställas av jägmästaren ensam. Under vissa förhållanden

skall uppskattningen dock ske med uppskattningsnämnd, nämligen

då optionsberättigad arrendator icke åtnöjes med de fastställda arrendevillkoren

och utarrenderingen skall ske på tid, ej understigande femton

år. I dessa fall skall domänstyrelsen därefter fastställa arrendevillkoren,

vilka i vanliga fall skola fastställas av överjägmästaren. Därest

optionsrätt icke äger rum eller har förfallit, skall överjägmästaren vidtaga

åtgärder för skogsjordbrukets utarrendering till lämplig person.

För det fall, att han icke kan få någon arrendator, som är villig övertaga

arrendet pa de fastställda villkoren, skall frågan örn skogsjordbrukets

skötsel hänskjutås till domänstyrelsen. Beträffande byggnadsoch

underhållsskyldigheten stadgas, att kronan skall tillhandhålla

arrendator för jordbruket nödiga byggnader och å dessa byggnader verkställa

för deras bibehållande i brukbar! skick erforderliga reparationer,

som ej äro av allenast mindre omfattning. Arrendatorn skall avhjälpa

sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda blott

mindre reparationer, samt vårda och underhålla skogsjordbrukets

övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras.

Arrendatorn skall även erhålla ersättning för de vid täckdikning nödiga

tegelrören på sätt i nvttjanderättslagen bestämmes. Därest arrendatorn

eftersätter sin skyldighet beträffande underhållet, kan icke föreläggande

att bota dem givas honom.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget har i stort sett tillstyrkts

av de hörda myndigheterna och enskilda sammanslutningarna. Endast

beträffande förslaget örn avlyftandet från länsstyrelserna av befattningen

med domänförvaltningen samt angående vissa av de för

utarrenderingen av de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna

föreslagna bestämmelserna hava större meningsskiljaktigheter kommit

till uttryck.

Vid den fortsatta behandlingen av förevarande fråga kommer jag att

i anslutning till utredningsmännens uppställning av sitt betänkande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

först till övervägande upptaga vissa mera grundläggande spörsmål för

.att därefter behandla de särskilda stadganden, som böra upptagas i

förvaltningsgrunderna.

3. Vissa allmänna principer.

Utredningsmännen hava uttalat, att det för dem framstått såsom naturligt,

att vid utarrendering av statens jordbruksdomäner i görligaste

mån borde följas de stadganden angående arrende, som genom lagstiftningen

fastställts till reglerandet av rättsförhållandet mellan arrendatorer

och enskilda jordägare, och att således i förvaltningsgrunderna icke

utan fullt giltiga skäl skulle intagas något, som strede mot de lagfästa

arrendestadgandena. I den mån berörda stadganden äro av tvingande

natur, äro de, framhålla utredningsmännen, utan vidare bindande för

staten vid utarrendering av dess jordbruksdomäner. Men även de stadganden,

som hava dispositiv karaktär, d. v. s. de som genom avtal mellan

parterna kunna försättas ur kraft, anse utredningsmännen böra, i

överensstämmelse med vad vid tillkomsten av 1908 års kungörelse gjordes

gällande, i så stor utsträckning som möjligt vinna tillämpning å

kronoarrendena.

Utredningsmännen hava vidare anfört, att de vid uppgörandet av sitt

förslag till förvaltningsgrunder sökt i görligaste mån tillgodose båda

de i arrendeförhållandet framträdande huvudintressena, nämligen å ena

sidan jordägaren-statens intresse att erhålla största möjliga ekonomiska

utbyte av de utarrenderade jordbruksdomänerna och å andra sidan arrendatorernas

intresse att vinna en så tryggad och i ekonomiskt hänseende

så förmånlig ställning som möjligt. I statens berörda intresse

läge dock icke att uppdriva avkastningen av domänerna till den för tillfället

högsta möjliga. Förvaltningen av domänerna borde i stället städse

ordnas med tillbörligt avseende å framtiden, så att icke möjligheten

till en tillfällig besparing i förvaltningsutgifterna eller en övergående

ökning av inkomsterna föranledde införande av bestämmelser, vilka icke

kunde anses äga ett för framtiden bestående värde. En dylik ekonomisk

politik hade enligt vad erfarenheten gåve vid handen icke kunnat

undgå att leda till vanskötsel av domänerna. Staten borde eftersträva

att från domänerna erhålla en jämn och mot jordbrukets utveckling svarande

avkastning.

Slutligen hava utredningsmännen såsom en princip av synnerlig vikt

för uppnående av ett gott resultat av domän förvaltningen framhållit,

att åt de förvaltande myndigheterna borde lämnas en jämförelsevis stor

handlingsfrihet. Förvaltningsföreskrifter att tillämpas på de vanligaste

och normala förhållandena, framhålla utredningsmännen, kunna visserligen

icke undvaras, men möjlighet att, då så av särskilda omständighe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ter kan anses betingat, avvika fran dessa föreskrifter bör lämnas förvaltningsmyndigheterna

öppen.

I remissyttrandena har emot utredningsmännens sålunda framhållna allmänna

uttalanden erinran gjorts allenast av länsstyrelsen i Stockholms

län, som ansett tveksamt, örn det vore lämpligt att göra nyttjanderättslagens

dispositiva bestämmelser tvingande för kronan såsom ägare av

jordbruksdomänerna. Den utarrenderande myndighetens handlingsfrihet

beträffande domänerna syntes bliva starkt inskränkt genom ett sådant

stadgande.

Departements- Redan vid tillkomsten av 1908 års kungörelse uttalades, att, då statsmakterna

genom antagande av en lag enats örn att de där meddelade bestämmelserna,

även i de delar de icke vore av tvingande beskaffenhet,

vore för det rättsförhållande de avsåge ändamålsenliga och lämpliga,

staten även borde tillämpa dessa bestämmelser, såvitt ej särskilda förhållanden

betingade undantag därifrån. Denna grundsats anser jag

alltjämt äga giltighet. De ändringar, som till förbättrande av arrendatorernas

ställning under senare år vidtagits i nyttjanderättslagens bestämmelser

örn arrende, torde därför även böra komma kronoarrendatorerna

till godo.

Vad utredningsmännen, enligt vad nyss återgivits, i övrigt uttalat i

avseende å allmänna principer vid utarrenderingen av kronans jordbruksegendomar

föranleder ej erinran från min sida.

4. Upphörandet av länsstyrelsernas befattning nied förvaltningen

av jordbruksdomänerna.

Denna fråga har förut vid flera tillfällen varit under övervägande.

Redan under förarbetena till 1882 års kungörelse framkom förslag örn

länsstyrelsernas frigörande från domänförvaltningen, nämligen från

den år 1875 tillsatta domänkommittén, som ansåg, att den lokala förvaltningen

borde handhavas av särskilda lantbruksinspektörer, direkt underställda

en centralstyrelse i Stockholm. Förslaget vann icke statsmakternas

bifall i vidare mån än att i anledning av detsamma inrättades

domänintendentsbefattningarna. Både 1882 års och 1908 års kungörelser

bibehöllo länsstyrelserna jämte domänintendenterna såsom lokala organ

för domänförvaltningen. Frågan örn lämpligheten av länsstyrelsernas

befattning med förvaltningen av jordbruksdomänerna berördes även av

de den 7 november 1913 tillkallade domänbokföringssakkunniga, vilka —

med gillande av visst i annat sammanhang framkommet tidigare förslag

örn inrättande såsom mellaninstans mellan domänstyrelsen och revirförvaltningen

av distriktsstyrelser — ifrågasatte, att till dessa styrelser

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

skulle överflyttas jämväl de länsstyrelserna åvilande bestyren med

jordbruksdomänernas förvaltning. Domänsakkunniga anslöto sig i sitt

betänkande till det av domänbokföringssakkunniga framförda förslaget.

Utredningsmännen hava uttalat sig för, att länsstyrelsernas befattning

med domänförvaltningen måtte helt upphöra. De anse emellertid

icke nödigt, att nya organ för den skull tillskapas för övertagande

av länsstyrelsernas nuvarande förvaltningsbestyr med domänerna. Dessa

bestyr synas utredningsmännen utan olägenhet kunna övertagas till en

del av domänstyrelsen och i övrigt av domänintendenterna. Såsom motivering

hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande.

Det måste uppenbarligen betraktas som en stor fördel, att ett affärsdrivande

verks alla funktioner utövades av dess egna organ och från

verket avlönad personal. Först då vore det möjligt att vinna en klar

uppfattning örn det ekonomiska utbytet av den av verket drivna affärsverksamheten.

Det vore vidare att märka, att de spörsmål rörande

jordbruksdomänernas utarrendering, som komme rinder länsstyrelsernas

''behandling, i stor utsträckning vore av lantbruksteknisk art eller ock

krävde de en ingående kännedom örn de lokala förhållandena på orten.

Det vore ej visst, att inom länsstyrelserna alltid funnes fullt sakkunnig

personal till bedömande av dylika specialspörsmål. Länsstyrelserna bleve

därför i stort utsträckning hänvisade att grunda sitt bedömande av

frågorna på förut av underordnade tjänstemän avgivna utlåtanden.

Detta förhållande ävensom den omständigheten, att länsstyrelserna endast

mera sällan ägde avgöra de föreliggande frågorna utan allenast

hade att över dem avgiva yttranden, medförde lätt, att dylika frågor

komme i skymundan och erhölle en kanske mindre allsidig och ingående

behandling än det otal spörsmål av annan art, som vore beroende av

länsstyrelsernas avgörande. Till följd av den arbetsbörda, som numera

åvilade länsstyrelserna, kunde de understundom brådskande domänärendena

icke heller alltid erhålla den snabba behandling, som ärendena

krävde. Härigenom uppehölles ärendena ofta till stort förfång för såväl

kronan som arrendatorer^. En icke ringa del av de åtgärder med

avseende å utarrenderingen av jordbruksdomänerna. och därmed sammanhängande

spörsmål, som ankomme på länsstyrelserna, vore av rent

expeditionell natur och bestode allenast i ett mottagande och förvarande

av handlingar eller ock i ett mottagande och överlämnande av handlingar

från domänstyrelsen till domänintendenten eller arrendatorerna

eller vice versa. Dylik kommunicering genom länsstyrelserna mellan

domänstyrelsen och domänintendenten eller arrendatorerna medförde

uppenbarligen i de flesta fall onödig omgång och kostnad och kunde

lämpligen ske direkt mellan vederbörande.

Genom länsstyrelsernas befriande från befattningen nied jordbruksdomänernas

utarrendering och därmed sammanhängande frågor komme

en icke obetydlig arbetskraft att lösgöras hos länsstyrelserna. Någon

minskning i länsstyrelsernas personal torde enligt utredningsmännens

mening emellertid — med hänsyn till den erfarenhet, man bade örn huru

stora svårigheter, som alltid restes mot varje inskränkning i tjänstemännens

antal — icke omedelbart kunna komma att vinnas. Det kunde dock

antagas, att den genom reformen frigjorda arbetskraften hos länsstyrelserna

komme till användning för mottagande av den ständiga tillväxten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

i deras arbetsbörda, varigenom anställandet av ny personal för dylikt

ändamål i allt fall i viss utsträckning kunde undvikas. Utredningsmännen

framhålla ock, att en mindre ökning av domänstyrelsens personal

icke torde kunna undvikas vid reformens genomförande.

Vidare hava utredningsmännen — under erinran att länsstyrelserna

enligt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa

fall av kronoegendom m. m. även hade ett icke oväsentligt arbete vid

förekommande försäljning av domäner — ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelsernas

befattning med dessa ärenden jämväl borde upphöra.

Förslaget örn avlyftande av bestyren med domänförvaltningen från

länsstyrelserna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av domänstyrelsen,

statskontoret, egnahemsstyrelsen, tjugo länsstyrelser och samtliga

domänintendenter utom en, varjämte förslaget förordats av riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer. Allenast fyra länsstyrelser (i Stockholms,

Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län) samt domänintendenten

i Kristianstads län hava ställt sig tveksamma eller avvisande

mot förslaget. De myndigheter, som avstyrkt detsamma, hava särskilt

framhållit svårigheterna att undvara den länsstyrelserna underställda

landsstatspersonalens biträde vid förvaltningen av domänerna.

Ur de huvudsakligen avstyrkande yttrandena må här återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att länsstyrelserna genom

sin befattning med näringslagstiftningen, jorddelnings- och kommunikationsväsendet

samt taxerings-, uppbörds- och indrivningsväsendet

erhölle en särskild inblick i ortsförhållandena, som gjorde deras

medverkan vid bedömandet av arrendeärendena värdefull. Genom länsstyrelsernas

utredningar och yttranden erhölle dessa ärenden ofta en

allsidigare belysning än vad eljest skulle bliva fallet. Domänstyrelsen

måste givetvis såsom affärsdrivande verk erhålla en mera fiskalisk inställning

gentemot kronoarrendatorerna än länsstyrelserna, vilka i

regel företrädde billighetssynpunkter. Länsstyrelsernas yttranden torde

därför i många fall bidraga till en riktig avvägning mellan statens ekonomiska

intressen och de skälighetssynpunkter, som av sociala och andra

skäl kunde förtjäna beaktande. Den enligt 21 § landsfiskalsinstruktionen

landsfiskalerna åliggande tillsynen över kronans domäner medförde,

att länsstyrelserna hölles underrättade örn anmärkningsvärda förhållanden

rörande egendomarnas skötsel och arrendatorernas ekonomi,

t. ex. angående ingångna lösöreköp, utmätningar och andra exekutiva

åtgärder. Domänintendenterna torde icke i detta avseende kunna ersätta

landsfiskalerna såsom lokala organ för uppsikten över jordbruksförvaltningen.

Även länsstyrelsen i Blekinge län har betonat betydelsen av landsfiskalernas

biträde vid domänförvaltningen genom den ständiga uppsikt

de hade över domänerna och den kännedom de ägde örn arrendatorernas

ekonomiska förhållanden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har erinrat örn den befattning kronobetjäningen

hade med undersökningar rörande vederhäftigheten hos

kronoarrendatorernas borgensmän, med delgivningar och med uppsät
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr 174.

tandet av mera omständliga handlingar. Landsstatsorganisationen vöresärskilt

lämpad för upprätthållande av den personliga kontakten med

arrendatorer och andra, som på ett eller annat sätt hade beröring med

domänförvaltningen. Det vore svårt att finna personer, som på ett tillfredsställande

sätt skulle kunna fylla de fordringar på insikt och erfarenhet

i lanthushållning och förvaltningstjänst, som ett genomförande

av utredningsmännens förslag komme att ställa på domänintendenterna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar särskilt de svårigheter, som

efter den föreslagna reformens genomförande komme att uppstå vid

hållandet av arrendeauktioner och utbud under hand av arrendet. Enligt

nu gällande ordning tillhandahölle landsfiskalen å den ort, där egendomen

vore belägen, spekulanterna kontraktsförslag och övriga nödiga

handlingar; och i många fall holle landsfiskalen även auktionen. Med

de stora domänintendentsdistrikten komme svårigheter att uppstå för

spekulanterna att infinna sig hos domänintendenten. Uträknandet av

arrendeavgifterna, vilket enligt förslaget skulle verkställas i domänstyrelsen

för samtliga egendomar i riket, komme att bliva jämförelsevis betungande.

Även centraliserandet av arrendeuppbörden komme att föranleda

en väsenlig arbetsökning i domänstyrelsen. Länsstyrelserna ägde

möjligheter att med större smidighet och utan omgång övervaka inbetalningen

av arrendeavgifterna.— Länsstyrelsen förklarade sig emellertid

icke vilja motsätta sig de organisatoriska ändringarnas genomförande.

Ur yttrandena i övidgt må beträffande erinringar mot förslaget i nu

förevarande del anmärkas följande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida icke, till undvikande

av ökning av domänstyrelsens personal, det nuvarande systemet

med avseende å uppbörden av arrendeavgifterna skulle kunna bibehållas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som endast med tvekan tillstyrkt förslaget,

har såsom en svaghet hos detsamma framhållit, att arrendatorerna

till stor del betagits möjligheten att genom personliga besök hos

länsstyrelserna erhålla råd och upplysningar samt eventuellt också hjälp

med uppsättande av skrivelser och ansökningshandlingar.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det icke möta något egentligt hinder

för länsstyrelsernas skiljande från befattningen med domänerna. En

omständighet torde därvid dock beaktas. Hittills hade domänintendenten

alltid haft möjlighet att i förekommande frågor rådgöra med vederbörande

i länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen städse kunnat i detalj

följa domänintendentens verksamhet. Örn nu länsstyrelsen fullständigt

skildes från befattningen med domänerna, syntes sådana anordningar

böra vidtagas, att domänintendenten i förekommande fall bereddes tillgång

till juridisk sakkunskap.

Domänstyrelsen har funnit det föreliggande förslaget medföra beaktansvärda

fördelar ur de av utredningsmännen anförda synpunkterna.

Ett frigörande av länsstyrelserna från de ordinarie bestyren med kronodomänernas

förvaltning innebure icke, såsom några länsstyrelser gjort

gällande, att länstyrelsernas och den underlydande kronobetjäningens

sakkunskap och speciella ortskännedom skulle undandragas domänverket

vid handläggningen av de förekommande ärendena. Där någon fråga

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

32 Kungl. Martts proposition nr 174.

behövde fullständigare utredas, än som kunnat ske genom verkets egna

organ, torde länsstyrelserna även i fortsättningen efter därom av domänstyrelsen

gjord anhållan komma att medverka. Härför vore emellertid

icke erforderligt, att länsstyrelserna formellt kvarstode som lokala organ

under domänstyrelsen. Enligt bestämmelsen i § 47 regeringsformen

ålåge det lantregeringen tillika med alla andra verk samt högre och

lägre ämbetsmän att räcka varandra handen vid fullgörande av Konungens

bud och befallningar. — Landsfiskalernas speciella ortskännedom

borde även efter ett genomförande av organisationsförslaget komma förvaltningen

till del. Enligt förslaget skulle sålunda domänintendenterna

genom landsfiskalerna hållas å jour med arrendatorernas och deras

borgensmäns ekonomiska förhållanden m. m. Vid fullgörande av sin

skyldighet enligt förslaget att å kronans vägnar utse synesmän torde domänintendenterna

jämväl komma att av vederbörande landsfiskaler begära

förslag till lämpliga personer. Även i åtskilliga andra förvaltningen

berörande angelägenheter torde landsfiskalernas biträde kunna påräknas.

Erfordrades sålunda legal delgivning av handling med arrendator,

torde dylik delgivning även i fortsättningen lämpligen böra ske

med anlitande av landsfiskalen såsom mellanhand. — Det vore ofrånkomligt,

att ett överförande av nu omförmälda bestyr på domänverkets

egna organ måste komma att medföra ökade kostnader för verket, vilka

kostnader åtminstone icke omedelbart kunde gottgöras genom motsvarande

minskning i utgifterna för länsstyrelserna. Förhållandena borde

emellertid ses på längre sikt, och med hänsyn till de påtagliga fördelar,

som ändock vore förenade med förslaget, ville styrelsen ej motsätta sig

ett genomförande av den förevarande organisationsförändringen.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har varmt tillstyrkt nu

ifrågavarande förslag och därvid särskilt understrukit, att med nuvarande

systemet ärendena droge onödig tid, varigenom arrendatorerna

orsakades förluster.

Av såväl domänstyrelsen som ett flertal länsstyrelser har påpekats,

att ett avlyftande av befattningen med arrendeärendena från länsstyrelserna

syntes böra föranleda, att länsstyrelserna även befriades från

bestyren med försäljningarna av kronodomänerna.

Jag biträder utredningsmännens förslag örn avlyftande från länsstyrelserna

av befattningen med utarrenderingen av jordbruksdomänerna

och överflyttande av dessa bestyr till domänstyrelsen och domänintendenterna.

Länsstyrelsernas arbete med förvaltningen av jordbruksdomänerna

består, såsom utredningsmännen och ett flertal länsstyrelser

framhållit, huvudsakligen i att såsom en instans mellan domänintendenterna

och domänstyrelsen avgiva yttranden i olika utarrenderingar

rörande frågor, varjämte på dem ankommer en del ärenden av rent expeditionell

natur. Någon självständig insats av större omfattning eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

betydelse vid domänernas förvaltning göra länsstyrelserna icke. Att arrendeärendena

skola passera dem medför därför oftast onödig omgång

och tidsspillan. Genom förslagets genomförande torde vinnas betydande

fördelar, såsom att förvaltningsapparaten förenklas och arbetet rationaliseras.

De farhågor, som några länsstyrelser uttalat därom, att svårigheter

skola uppstå att utan biträde av landsstatspersonalen utföra det med

jordbruksdomänernas utarrendering sammanhängande arbetet, synas mig

överdrivna. Domänintendenterna, vilkas verksamhet helt är inriktad på

förvaltningen av domänerna, torde kunna få en fullt ut lika god orts- och

personalkännedom rörande domänerna samt kronoarrendatorerna och deras

borgensmän som landsfiskalerna, vilka endast mera tillfälligt komma i beröring

med detta speciella förvaltningsområde. Men oavsett detta äger, såsom

domänstyrelsen framhållit, domänförvaltningen att vid behov vända

sig till landsfiskalerna för erhållande av erforderliga upplysningar angående

personer och ortsförhållanden. Likaså torde domänstyrelsen kunna

vid delgivningar begära landsfiskalernas förmedling.

Att på sätt några länsstyrelser ifrågasatt behålla länsstyrelserna vid

deras nuvarande befattning med arrendeuppbörden torde icke vara

lämpligt. Genom dennas centralisering, på sätt utredningsmännen föreslagit,

undvikas omgång och dubbelarbete. Förslagets genomförande

medför emellertid ökning i domänstyrelsens arbetsbörda och någon utvidgning

av styrelsens personal, en fråga vartill jag senare återkommer.

Såsom från utredningsmännens och ett flertal myndigheters sida påpekats

torde det efter genomförandet av den av mig nu förordade reformen

böra övervägas att jämväl befria länsstyrelserna från befattningen

med försäljning av domänerna och överflytta bestyren därmed

till domänstyrelsens egna organ.

5. Införandet av generella bestämmelser beträffande utarrenderingen

av de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna

m. m.

Utarrenderingen av de talrika å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna

verkställes i regel av överjägmästarna. Där det beräknade

arrendebeloppet jämte de arrendatorn i denna egenskap åliggande

utskylderna överstiga 600 kronor, skall dock arrendekontraktet efter av

överjägmästaren uppgjort förslag avslutas av domänstyrelsen. Den för fastställande

av arrendeavgiften grundläggande arrendeuppskattningen verkställes

av vederbörande jägmästare ensam. Några enhetliga villkor tillkämpas

icke vid utarrenderingen av ifrågavarande egendomar. Sålunda

äro arrendetiderna mycket skiftande. De flesta arrendeavtalen omfatta

högst fem år, åtskilliga endast ett eller två år. Underhållsskyldigheten

Bihang till riksdagens protokoll 193i. i sami. Nr litt.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.

beträffande egendomarnas åbyggnader, där dessa tillhöra kronan, åvilar

i ungefär två tredjedelar av alla fall i sin helhet arrendatorerna; i

övriga fall svara dessa endast för det inre underhållet. Enligt vad utredningsmännen

uppgiva råder en mycket skiftande praxis i olika orter

beträffande utarrenderingsvillkoren; t. o. m. i angränsande revir kunna

olika regler beträffande utarrenderingen gälla. Även i fråga örn grunderna

för arrendeuppskattningen framträder den bristande enhetligheten

synnerligen skarpt. Däremot synes beträffande arrendeavtalen likartad

praxis i hela landet numera råda i det hänseendet, att i avtalen icke intagas

några bestämmelser örn arbetsskyldighet för arrendatorerna å

kronoskogarna. I den mån arrendatorerna genom tidigare avslutade arrendekontrakt

ålagts sådan arbetsskyldighet, torde den komma att avskaffas,

då vid de löpande arrendeperiodernas utgång nya kontrakt avslutas.

— Beträffande dessa egendomars antal, storlek m. m. hänvisas till

sammandraget å sid. 20.

Utredning männen hava, efter en ingående undersökning av förhållandena

beträffande ifrågavarande jordbruksegendomar, kommit till den bestämda

övertygelsen, att i sammanhang med en revision av 1908 års förvaltningsgrunder

för jordbruksdomänerna reglering även bör äga rum

av utarrenderingen av jordbruksegendomarna under skogsstatens vård

och inseende. Härom hava utredningsmännen anfört bland annat följande.

Genom norrländska arrendelagen och 1927 års sociala arrendelagstiftning

rörande arrende under bolag och därmed likställda rättssubjekt hade

i viss utsträckning arrendatorer under dessa jordägare tillförsäkrats

en förstärkt ställning gentemot jordägarna. Det måste då för arrendatorerna

av nu ifrågavarande kronoegendomar, av vilka en icke obetydlig

del vore belägen i trakter, där bolag innehade liknande gårdar, uppenbarligen

framstå såsom en orättvisa, att de icke ens i författning fått

sina rättigheter och skyldigheter fastslagna, och denna orättvisa måste

framstå så mycket större, som det med visst fog kunde göras gällande,

att likartade förhållanden rådde med avseende å de nu ifrågavarande

kronoarrendena och de arrenden, som berördes av nyss omförmälda lagstiftning.

Liksom de bolag, vilka ägde den största delen av de arrendejordbruk,

som folie under nämnda lagstiftning, hade sin verksamhet inriktad

på utnyttjande av skog, så hade förvaltningsmyndigheten för dessa

kronoegendomar — skogsstaten — sin verksamhet huvudsakligen inriktad

på skogsdrift. Intresset för jordbruket, med vilket skogsdriften

konkurrerade örn arbetskraften, komme vid sådant förhållande lätteligen

att stå i efterhand. På samma sätt som nyssberörda kategori av bolag

betraktade skogsstatens förvaltningspersonal arrendatorerna såsom i

första hand arbetare vid skogsbruket och toge därför vid egendomarnas

besättande med arrendatorer största hänsyn till att de blivande arrendatorerna

vore duktiga och villiga skogsarbetare. En sådan inställning

från skogsstatens sida kunde vara naturlig, men att den ej vore ägnad att

i det långa loppet gagna jordbruket å arrendegårdarna eller att ingiva

arrendatorerna i deras egenskap av jordbrukare den eftersträvade känslan

av trygghet i besittningen av gårdarna torde vara givet. Det bor
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 35

de vid bedömandet av den föreliggande frågan icke förbises, att jordbruket,

åtminstone örn det ej vore av allt för ringa omfattning, dock

vore arrendatorernas huvudsakliga näring. Arbetet på kronoskogarna

vore tillfälligt, beroende av växlande konjunkturer på trävarumarknaden;

jordbruket däremot, bur strävsamt det än kunde vara, vöre den

fasta punkten för arrendatorernas existens. — Generella förvaltningsgrunder

för ifrågavarande slag av kronoegendomar vore även starkt påkallade

av det förhållandet, att för närvarande mycket skiftande praxis

på olika håll rådde beträffande de villkor, under vilka utarrenderingen

av dessa egendomar ägde rum. Giltiga skäl för att arrendatorerna i ett

revir skulle i allmänhet erhålla arrendekontrakt på tio år, under det arrendatorerna

i ett annat revir finge kontrakt på endast två eller tre år,

kunde knappast anföras, liksom ej heller för den olika praxis i fråga örn

underhållsskyldigheten beträffande åbyggnaderna, som vore rådande i

olika landsdelar. Då det vore staten, som vore jordägare, borde var

och en, som vore spekulant på ett arrende, kunna äga kännedom örn de

villkor, under vilka utarrenderingen komme att äga rum. Men en sådan

kännedom kunde icke erhållas, med mindre i en allmän författning fastställdes

de grunder, som vid utarrenderingen skulle följas. Ansåges av

särskilda skäl olika bestämmelser böra följas i olika landsdelar, borde

sådant regleras genom författning, och bestämmanderätten i detta hänseende

ej vara överlämnad åt förvaltningsmyndigheten.

Av de hörda myndigheterna och enskilda korporationerna har endast

en, nämligen länsstyrelsen i Älvsborgs län, uttalat sig mot införandet av

generella bestämmelser beträffande förvaltningen av de å kronoskogarna

belägna jordbruksegendomarna. Av övriga hörda myndigheter och

korporationer har flertalet på de av utredningsmännen anförda skälen

tillstyrkt föreskrifters införande.

Jag delar den meningen, att generella föreskrifter böra införas även

beträffande utarrendering av de å kronoskogarna belägna egendomarna.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen har satt sin prägel även

på förhållandet mellan staten och nu ifrågavarande kategori kronoarrendatorer.

Under tidigare patriarkaliska förhållanden kunde man mera

lita till parternas goda vilja att utjämna uppkomna motsättningar. En

dylik avveckling av meningsskiljaktigheter torde icke numera på samma

sätt kunna ske, enär förhållandet mellan förvaltningsmyndigheterna och

arrendatorerna merendels icke längre äger samma rent personliga betoning

som förut. Det föreligger därför numera ett klart behov av reglerande

föreskrifter i ämnet. Huru dessa skola utformas kan givetvis

vara föremål för delade meningar. Såsom av utredningsmännen framhållits

kan emellertid med fog göras gällande, att likartade förhållanden

råda med avseende å nu ifrågavarande kategori kronoarrenden och de

arrenden, vilka särskilt reglerats genom norrländska arrendelagen och

1927 års sociala arrendelagstiftning. De synpunkter, som kommit till

uttryck i nämnda lagstiftning, torde därför böra tjäna till vägledning vid

avfattningen av de bestämmelser, som böra reglera de kronoarrenden,

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

varom nu är fråga. Den omständigheten att staten är jordägare medför

dock, att i vissa avseenden särskilda från nyssnämnda lagstiftning avvikande

bestämmelser böra fastställas.

I enlighet med av mig i sammanhang med utredningsmännens tillkallande

för deras arbete uppdragna riktlinjer hava utredningsmännen

övervägt möjligheten av att jämväl skapa enhetliga regler för utarrenderingen

av annan jordbruksegendom än den, som står under domänstyrelsens

förvaltning. Vid detta övervägande hava utredningsmännen

emellertid kommit till den uppfattning, att ett tillskapande av dylika bestämmelser

icke är att förorda. Då de av utredningsmännen härför framlagda

skälen synas bärande, torde någon reglering av utarrendera gen av

berörda jordbruksegendom icke nu böra ifrågasättas.

Sedan jag härmed berört vissa huvudpunkter eller mera fristående

spörsmål rörande regleringen av förvaltningen av kronans jordbruksegendomar,

övergår jag till att närmare redogöra för de särskilda föreskrifter,

som böra upptagas i det förslag till förordning angående grunder

för förvaltningen av viss kronoegendom, som nu torde böra föreläggas

riksdagen till antagande. 6

6. Förslaget till förordning angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom.

1 kap. Örn förordningens tillämplighetsområde och förvaltningen i allmänhet.

1 §•

Utr. m. 1 §.

Enligt denna paragraf, som överensstämmer med 1 § i utredningsmännens

författningsförslag, skall förordningen omfatta all kronan tillhörig

jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom de

kronan tillhöriga fisken samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas

av domänstyrelsen. Under begreppet jordbruksegendom under

domänstyrelsens förvaltning falla, såsom utredningsmännen anfört, dels

kronan tillhöriga jordbruksegendomar, som enligt vedertaget språkbruk

benämnas jordbruksdomäner, således samma jordbruksegendomar, som

avses i 1908 års kungörelse, och dels de av domänstyrelsen förvaltade

jordbruksegendomar, som äro belägna å kronoparker eller andra kronoskogar.

Lägenheter, som avses i paragrafen, äro endast självständiga

sådana. Begreppet jordlägenhet har använts för att framhäva, att förordningen

icke skall omfatta hyreslägenheter, i den mån självständiga

sådana kunna förekomma, utan endast sådana lägenheter, vid vilkas upplåtande

med nyttjanderätt stadgandena angående arrende äro tillämpliga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

2 §.

Utr. m. 2 §.

I denna paragraf, som är likalydande med motsvarande paragraf i utredningsmännens

förslag, upptagas bestämmelser örn förvaltningen i allmänhet.

Ur utredningsmännens motivering till paragrafen må här anmärkas

följande. Den allmänna dispositionsformen för de egendomar, förordningen

avser, skall liksom nu vara upplåtande på arrende. Beträffande

vissa egendomar kan det emellertid genom särskilda stadganden eller beslut

vara eller bliva förordnat örn deras disponerande på annat sätt än

genom utarrendering. Att i dylika fall utarrendering av egendomarna

ej kan förekomma, åtminstone icke i enlighet med nu ifrågavarande

grunder, torde vara klart, men det har dock för fullständighetens skull

åt paragrafen givits sådan avfattning, att tvekan härom ej skall råda.

I förordningen hava icke upptagits bestämmelser till reglerande av andra

med en arrendeupplåtelse sammanhängande förhållanden än dels sådana,

som icke blivit reglerade genom allmän lag, och dels sådana, som med

hänsyn till att kronan är fastighetsägare ansetts böra ordnas på annat

sätt än enligt allmänna lagens motsvarande stadganden. Beträffande

förhållanden, som icke blivit genom förordningen särskilt reglerade,

skall tillämpas vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordägares

och arrendators rättigheter och skyldigheter. Föreskrift härom

har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Innebörden av

sagda föreskrift är dels den, att avtalsfrihet icke i något fall förekommer

beträffande sistnämnda förhållanden, och dels den att, örn genom

en äldre författning, som icke har karaktären av allmän lag, avsteg

gjorts från vad i ifrågavarande hänseende enligt lag gäller, en sådan författning

ej skall vara tillämplig å arrendeförhållande, som uppkommer

genom avtal, avslutat enligt de i förevarande förordning intagna förvaltningsgrunderna.

Vad av utredningsmännen sålunda framhållits föranleder ej erinran

från min sida. 2

2 kap. Om utarrendering av jordbruksegendomar.

I detta kapitel upptagas de bestämmelser, som skola tillämpas vid utarrendering

av de under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendomar.

Under rubriken »Allmänna bestämmelser» upptagas i 3—

31 §§ de bestämmelser, som i allmänhet skola tillämpas vid utarrendering

av egendomar av ifrågavarande slag, varefter under annan rubrik i

32—45 §§ upptagas de särskilda bestämmelser, som skola gälla vid utarrendering

av vissa å kronoskogarna belägna jordbruksegendomar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 174.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Utr. m. 3 §, 1908 års kung. 2 och 3 p.

I paragrafen föreskrives, att vid ntarrendering av jordbruksegendom

till denna börande skogsmark skall undantagas från arrendet.

Utredningsmännen bava i motiveringen till paragrafen anfört, att en

enhetlig föreskrift örn skogsmarkens behandling vid utarrendering av

jordbruksegendom i allmänhet borde meddelas, och att det då hade synts

mest rationellt, att skogsmarken alltid skulle stå under skogsstatens

vård och förvaltning och i intet fall inbegripas i arrendet. Med den

skogsmark, som skulle undantagas från arrendet, avsåges endast egentlig

skogsmark, således icke även med skog beväxta inägobackar eller annan

trädbeväxt hagmark. Föreskriften i fråga borde icke utgöra hinder

för att under arrendet inbegrepes skogsmark, därå beteskultur redan

företagits eller vore avsedd att företagas. Vid den uppskattningsförrättning

å egendomen, som skulle föregå utarrenderingen, borde avgivas

yttrande även i fråga örn bestämmandet av omfattningen av och gränsen

för den skogsmark, som icke skulle inbegripas i arrendet.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida skogsmarken

alltid borde undantagas och sålunda även örn den vore av obetydlig

areal och beskaffenhet. Avgörandet härav borde läggas i domänstyrelsens

hand.

Domänintendenten i Skaraborgs län har föreslagit, att ordet »skogsmark»

i paragrafen borde utbytas mot uttrycket »för varaktigt skogsbruk

använd mark», varigenom meningen skulle komma till klarare uttryck.

Domänstyrelsen har funnit förevarande bestämmelse ändamålsenlig

och ägnad att förenkla redovisningen av de till jordbruksdomänerna hörande

skogsmarkerna. Då det städse ankomme å domänstyrelsen att avgöra

vad som skulle anses hänförligt till skogsmark, erfordrades ingen

ändring av den föreslagna lydelsen av paragrafen.

Departement- Jag har vid avfattningen av paragrafen anslutit mig till utredningschefen.

männens förslag. Att här närmare definiera begreppet skogsmark synes

ej erforderligt. På sätt utredningsmännen framhållit bör emellertid

under begreppet icke hänföras annat än egentlig skogsmark. Gränsen

och omfattningen av den skogsmark, som skall undantagas vid utarrenderingen,

böra såsom utredningsmännen antytt på möjligast noggranna

sätt angivas.

4 §.

Utr. m. 4 §, 1908 års kung. ö p. 1 st.

I första momentet av paragrafen medgives domänstyrelsen att

under i momentet angivna förutsättningar utarrendera jordbruksegen
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition nr 174.

dom i flera lotter. Bestämmelserna äro i sak desamma, som föreslagits

av utredningsmännen, och i huvudsak av enahanda innehåll som motsvarande

hestämmmelser i 1908 års kungörelse.

I andra momentet upptages ett stadgande av innehåll, att, därest

å jordbruksegendom finnes torp eller lägenhet, därå självständigt jordbruk

kan bedrivas, torpet eller lägenheten hör utarrenderas särskilt för

sig, där sådant utan men för huvudgårdens jordbruk kan ske. Rörande

detta stadgande må ur utredningsmännens betänkande samt yttrandena

anmärkas följande.

Utredningsmännen: Stadgandets upptagande bland förvaltningsgrun
derna

hade föranletts av sociala skäl. Man hade nämligen åt innehavarna

av sådana torp och lägenheter, som avsåges i stadgandet, velat skänka en

tryggare och mera självständig ställning än den, de för närvarande ägde.

Det hade ock synts angeläget att så långt sig göra läte avskaffa mellankandssystemet

vid utarrendering. Härigenom undvekes de konfliktsoch

friktionsmoment, som lätteligen uppstode mellan å ena sidan huvudarrendatorerna

och å andra sidan underarrendatorerna.

Domänintendenten i Kalmar län har ansett, att stadgandet borde avfattas

sålunda, att upplåtandet å självständigt arrende endast borde förekomma

i de fall, där så utan men för kronan kunde ske.. Små brukningsenheter

med lägre arrendevärde än 600 kronor kunde icke utan förlust

för kronan bära särskilda förvaltningskostnader.

Domänintendenten i Skaraborgs län har ifrågasatt, att åt domänstyrelsen

allenast borde lämnas medgivande att särskilt för sig utarrandera

torp och lägenheter av nu ifrågavarande slag. Bestämmelsen i den föreslagna

lydelsen bomme att förorsaka dels meningsskiljaktigheter örn

torpet eller lägenheten vore att anse som självständigt jordbruk eller ej

och örn det utan men för huvudgården kunde särskilt för sig utarrenderas,

dels ock ökade kostnader för administrationen och för byggande av

arbetarebostäder.

Domänstyrelsen har funnit stadgandet icke behöva giva anledning till

farhågor i de av domänintendenterna nämnda avseendena. Försäljning

av torp och lägenheter från kronodomäner i syfte att främja egnaliemsbildningen

torde även i fortsättningen komma att äga rum. Det kunde

emellertid inträffa, att en eller annan lott på grund av sin belägenhet

inom huvudgårdens ägor eller fastighetens skogsmark eller av annan

särskild anledning icke lämpade sig för frånstyckning och försäljning.

Det syntes då rimligt, att, örn dylik lott vore av den storlek att därå kunde

bedrivas självständigt jordbruk och lotten icke vore erforderlig för

huvudgårdens drift, sådan lott utarrenderades direkt till innehavaren. Så

många fall kunde det icke bliva fråga örn. Styrelsen tillstyrkte för den

skull den föreslagna bestämmelsen.

Egnahemsstyrelsen har framhållit, att det hade varit önskvärt, att utredningsmännen

i fråga örn utarrendering av mindre jordbruk — torp

och lägenheter å domänerna samt å kronoskogarna — givit uttryck åt

angelägenheten av att därvid tillsåges, att jordbimk, som hade en ur

brukningssynpunkt otillräcklig areal och ofördelaktig ägosammansättning,

tilldelades för självständigt bruk lämpliga markområden. Icke

minst viktigt vore det, att behovet av tillgång på odlad jord och betesmark

tillgodosåges. Örn så skedde, torde såväl jordägaren-staten som

s. 40 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

40 Kungl. Martts proposition nr 174.

arrendatorerna kunna vinna största möjliga ekonomiska utbyte av ifrågavarande

jordbruk.

Förevarande stadgande i andra momentet avser att i möjligaste mån

avskaffa mellankandssystemet vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar.

Såsom egnahemsstyrelsen framhållit är det önskvärt, att

jordbrukslägenhet med en ur brukningssynpunkt otillräcklig areal, där

så kan ske, tilldelas ägoområden av sådan omfattning, att det blir möjligt

för innehavaren att bruka egendomen såsom självständigt jordbruk.

Att bland förvaltningsgrunderna upptaga någon föreskrift härom synes

mig emellertid icke lämpligt.

5 §.

Utr. m. 5 §, 1908 års kung. 5 p. 4 och 5 st.

Paragrafen behandlar möjligheterna att medgiva upplåtelse av särskilda

nyttigheter från de i författningen avsedda jordbruksegendomarna.

Bestämmelserna motsvara i huvudsak nu gällande stadganden i

ämnet.

6 §.

Utr. m. 6 §, 1908 års kung. 5 p. 2 st.

I denna paragraf hava utredningsmännen föreslagit vissa bestämmelser

angående jakt och fiske å jordbruksegendomarna. Enligt 6 § lagen örn

rätt till jakt gäller såsom allmän regel, att, då jord åt annan upplåtits

till brukande, brukaren äger nyttja den jakt, som hörer till jorden, där

ej annorlunda avtalats. I förevarande paragraf tillerkännes domänstyrelsen

rätt att beträffande ifrågavarande kronoegendomar göra undantag

från nämnda regel under förutsättning, att sådant med hänsyn till

jaktvården eller av andra skäl anses lämpligt.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att bestämmelsen

måtte erhålla sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast

i de fall, då sådant med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.

Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet

synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tilllämpas

beträffande jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.

Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan

understundom vara betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter

emellertid, att arrendatorerna såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten

och att alltså vederbörlig hänsyn tages till arrendatorernas intresse

av att jakträtten icke upplåtes till annan person.

Den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen örn möjlighet att

från arrendet undantaga till egendomen hörande fiske jämte för fiskets

bedrivande nödigt utrymme å land överensstämmer i sak med vad i detta

hänseende gäller enligt 5:e punkten andra stycket i 1908 års kungörelse.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

7 §.

Utr. m. 7 §, 1908 års kung. 4 p.

finligt första stycket i denna paragraf, avfattad i enlighet med utredningsmännens

förslag, skall arrendetiden i allmänhet omfatta minst femton

och högst tjugo år. Emellertid lämnas domänstyrelsen befogenhet att, då

vissa bestämda omständigheter äro för handen, utarrendera jordbruksegendom

på kortare tid än femton år. Enligt nu gällande bestämmelser

får förkortning av arrendetiden äga rum i avbidan på fullbordande av

skifte eller större dikningsföretag eller annan vattenavdelning så ock i

händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages

inträda, som väsentligen inverkar på arrendevärdet. Dessa skäl för förkortad

arrendetid hava i nu förevarande förslag bibehållits, varjämte

förkortad arrendetid får medgivas, jämväl då egendomen är föremål för

invallningsföretag. Härjämte har bland de undantagsfall, då utarrendering

får ske på kortare tid än femton år, på sätt utredningsmännen

jämväl föreslagit, upptagits det fall, att egendomen är avsedd att försäljas.

Det är nämligen ej alltid visst, att, sedan fråga uppstått örn en

utarrenderad egendoms försäljning vid löpande arrendeperiods slut, försäljningen

hinner slutföras dessförinnan. Har så ej kunnat ske, måste

egendomen ånyo upplåtas på arrende i avvaktan på försäljningens genomförande.

Att för en dylik arrendeupplåtelse tillämpa en arrendetid av

minst femton år är uppenbarligen icke möjligt. — Jag vill här understryka

önskvärdheten av, att arrendetiden i största möjliga utsträckning

bestämmes till tjugo år och att undantagsbestämmelserna tillämpas med

försiktighet.

Andra stycket av paragrafen överensstämmer i sak med vad nu

gäller.

8 §.

Utr. m. 8 §, 1908 års kung. ti och 7 p.

I denna paragraf behandlas sättet för arrendevillkorens fastställande

och vad därmed sammanhänger.

Utredningsmännen hava i paragrafen upptagit en bestämmelse av i

huvudsak enahanda innehåll som nu gällande, nämligen att arrrendeuppskattning

skall verkställas av en nämnd, bestående av domänintendenten

såsom ordförande och två uppskattningsmän, vilka skola utses den

ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

För valbarhet till uppskattningsmän hava emellertid, enligt

utredningsmännens förslag, föreskrivits vissa kvalifikationer, vilka i huvudsak

motsvara fordringarna för valbarhet till ägodelningsnämndeman.

I tredje stycket av paragrafens första moment har upptagits en ny

bestämmelse av innehåll, att, därest jordbruksegendom utarrenderas

ånyo innan fem år förflutit från förra upplåtelsen, arrendeuppskattning,

som i samband därmed ägde rum, skall lända till efterrättelse järn
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

väl vid den nya utarrenderingen, såvida icke domänstyrelsen på grund

av särskilda omständigheter finner ny uppskattning böra företagas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida det icke borde

stadgas, att till uppskattningsman icke finge utses person, som vore arrendator

av publikt hemman eller, i varje fall, kronojord.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att den ene

uppskattningsmannen finge utses av respektive läns arrendatorsförening.

Domänstyrelsen, som i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län anser,

att till uppskattningsman ej bör få utses kronoarrendator, har vidare

anfört:

En icke oväsentlig utgift för förvaltningen utgjorde kostnaden för

uppskattningsnämndernas sammanträden. För att i möjligaste mån hålla

denna kostnad nere hade styrelsen övervägt, huruvida det kunde

anses nödvändigt, att biträdande uppskattningsmän närvore vid samtliga

förekommande förrättningar. Styrelsen hade därvid ansett sig

kunna föreslå, att vid förnyad utarrendering av jordbruksegendom, för

vilken den löpande arrendeavgiften icke överstege 1,000 kronor, domänstyrelsen

skulle äga förordna, att arrendeuppskattningen finge verkställas

av domänintendenten ensam. Det måste uppenbarligen ställa sig betydligt

lättare för domänintendenten att utan biträde av uppskattningsmän

verkställa en riktig uppskattning beträffande de mindre egendomarna

än beträffande de större med de där ofta förekommande mera komplicerade

förhållanden och mera svårlösta frågor. Fluktuationerna i arrendeavgifterna

för de mindre egendomarna vore avsevärt mindre än för de

större.

Vid avfattningen av denna paragraf har jag helt anslutit mig

till utredningsmännen. Domänstyrelsens nyss återgivna tilläggsförslag

synes mig ej lämpligt. De valda uppskattningsmännens deltagande

i uppskattningsförrättningarna torde av arrendatorerna betraktas

såsom en garanti för att arrendevärdena icke sättas oskäligt

höga. Att borttaga arrendeuppskattning med nämnd å de mindre

gårdarna måste för arrendatorerna av dessa framstå såsom en orättvisa.

Någon större besparing torde icke heller vara att vinna genom en dylik

åtgärd. Arrendeuppskattningarna återkomma ju i regel endast vart femtonde

eller tjugonde år.

Frågan huruvida arrendatorsföreningarna böra välja en av uppskattningsmännen

har dryftats i utredningsmännens betänkande. De av utredningsmännen

anförda skälen mot dylik ordning synas mig häranda

Att, såsom några myndigheter ifrågasatt, föreskriva, att kronoarrendator

icke må vara uppskattningsman, torde ej vara påkallat. Det torde

kunna förväntas, att de korporationer, som hava att utse uppskattningsmän,

vid valet av dessa iakttaga, att därtill lämpliga personer

utses.

De i 6:e punkten av 1908 års kungörelse upptagna föreskrifterna rö
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

rande det sätt, varpå uppskattningsförrättningen skall äga rum, torde

böra inflyta i de tillämpningsföreskrifter till förvaltningsgrunderna, som

av Kungl. Maj:t torde få utfärdas.

9 i

Utr. m. 9 §, 1908 års kung. 7 och 8 p.

Utredningsmännen kava beträffande den i denna paragraf behandlade

optionsrätten föreslagit i huvudsak samma bestämmelser som de enligt

1908 års kungörelse gällande. Optionsrätt skall alltså i regel tillkomma

arrendatorn och arrendet således hemb judas honom på de fastställda

arrendevillkoren, för den händelse han innehaft arrendet så lång tid, att

denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till

fem år, och han väl brukat egendomen. Är arrendatorn avliden, skall

arrendet hemb judas hans änka och harn. Från nyssnämnda bestämmelse

örn minst fem års arrendetid medgivas samma undantag som i

1908 års kungörelse. Optionsrätten skall anses förfallen, därest ej inom

en månad efter erhållen del av gjort hembud göres anmälan till domänstyrelsen,

att hembudet godtages. Slutligen hava utredningsmännen

föreslagit vissa inskränkningar i optionsrätten.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke förenämnda tid av

fem år för vinnande av optionsrätt kunde något förkortas. Överlåtelse av

arrenderätten skulle härigenom uppenbarligen underlättas.

Riksförbundet Sveriges stat sarr endator er har ifrågasatt, att hembud

borde ske minst ett år innan arrendetidens utgång, samt att den tid, inom

vilken meddelande borde lämnas örn att hembud godtoges, bestämdes till

tre månader. I de fall, då arrendator ginge miste örn optionsrätt på

grund av att egendomen icke vidare skulle utarrenderas, borde arrendatorn

erhålla ersättning för de förbättringar, han gjort med tanke att få

kvarstanna å egendomen.

Även några domänintendenter hava ifrågasatt, att den tid, inom vilken

meddelande örn hembuds antagande skall göras, måtte bestämmas till två

eller tre månader.

Domänstyrelsen har i anledning härav framhållit, att arrendatorerna

på begäran alltid, där så kan ske, erhålla förlängning av nämnda tid.

Styrelsen har vidare anfört: Genom de föreslagna bestämmelserna bleve

även arrendatorerna å de s. k. skogsjordbruken tillförsäkrade optionsrätt.

Då dessa innehades av kronan i ändamål att tillgodose don för skötseln av

kronoskogarna erforderliga arbetskraften, lage det vikt uppå, att jordbruken

besattes med personer, som lämpade sig för skogsarbete. Kunde

kronan icke påräkna arbetskraft från skogsjordbruket, fyllde detta icke

det ändamål, för vilket det av kronan nyttjades. Det syntes därför styrelsen

rimligt, att som villkor för åtnjutande av optionsrätten vid skogsjordbruken

jämväl uppställdes fordran på att arrendatorn skulle vara

lämplig som skogsarbetare.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 174.

Beträffande bestämmelserna angående optionsrätten är jag enig

med utredningsmännen. Någon förkortning av förenämnda tid av

fem år för vinnande av optionsrätt torde ej böra ifrågakomma.

För det från arrendatorskåll framställda önskemålet, att hembud

skall verkställas minst ett år, innan arrendetiden utgår, finnes däremot

visst fog. Det måste givetvis vara synnerligen olägligt för arrendatorn

att först kort tid före arrendetidens utgång erhålla klarhet örn, huruvida

arrendet skall hembjudas honom, och örn villkoren för fortsatt arrende.

Det torde emellertid vara att gå för långt att ålägga domänstyrelsen

att städse ett år före arrendetidens utgång hembjuda arrendatorn arrendet.

Fråga kan t. ex. vara å bane om egendomens försäljning, och

beslut härom kan kanske icke hinna fattas redan ett år, innan arrendeperioden

utlöper. Då jag alltså icke ansett lämpligt att i paragrafen

upptaga någon fixerad tid, inom vilken hembudet skall ske, vill jag dock

understryka önskvärdheten av att domänstyrelsen i så god tid som möjligt

verkställer hembudet till arrendatorn.

Med hänsyn till att domänstyrelsen förmält sig komma att även i fortsättningen,

i fall av behov, lämna anstånd med avgivandet av svar örn

antagandet av hembud, har jag icke heller funnit nödigt utsträcka tiden,

inom vilket sådant svar skall lämnas, utöver en månad.

Att, på sätt domänstyrelsen föreslagit, såsom villkor för erhållande

av optionsrätt till arrende av s. k. skogsjordbruk föreskriva, att arrendatorn

skall vara lämplig såsom skogsarbetare, torde icke böra ifrågakomma.

Framhållas må, att förevarande paragraf så avfattats, att optionsrätt

tillkommer arrendatorn av jordbruksegendom, som förut varit utarrenderad

för kronans räkning, även örn arrendatorn icke i kontraktet tillförsäkrats

dylik rätt, blott han uppfyller de för optionsrätt föreskrivna

villkoren. Sålunda skall exempelvis en arrendator av ett s. k. skogsjordbruk

efter förordningens ikraftträdande, därest han innehaft arrendet

fem år och väl brukat egendomen, tillerkännas optionsrätt.

10 §.

Utr. m. 10 §, 1908 års kung. 7 p. 4 st- och ff.

Utredningsmännen hava i denna paragraf upptagit bestämmelser rörande

förfarandet vid utarrendering, då optionsrätt icke föreligger eller

då den förfallit. I detta hänseende föreslås vid sidan av auktionsförfarandet

ett nytt utarrenderingsförfarande, nämligen utbjudande av arrendet

under hand, vilket förfarande konstruerats i huvudsaklig överensstämmelse

med underhandsutbud vid försäljning av kronoegendom.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har ifrågasatt, att, för den

händelse vid auktion eller utbud under hand icke erhålles antagligt anbud,

nytt hembud till optionsberättigad arrendator skall göras till det

vid auktionen eller utbudet avgivna högsta anbudet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 174. 45

Denna paragraf har jag ansett böra avfattas enligt utredningsmännens

förslag. Att på sätt riksförbundet ifrågasatt utsträcka optionsrätten

synes mig icke befogat.

11 §.

Utr. m. 11 §, 1908 års kung. 26 och 27 p.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn ställandet av säkerhet för

arrendevillkorens fullgörande.

I förhållande till 1908 års kungörelse innebära de av utredningsmännen

föreslagna bestämmelserna den mera betydande nyheten, att ställande av

säkerhet skall vara obligatorisk endast i de fall, då arrendet uppgår

till minst 600 kronor. I övrigt hava endast mindre jämkningar föreslagits

i vad nu gäller. Föreskriften, att borgensmännens vederhäftighet

skall vara styrkt av länsstyrelsen eller domaren, har av utredningsmännen

oförändrad upptagits från 1908 års kungörelse.

Utredningsmännen hava såsom motiv till eftergivande på kravet, att

säkerhet alltid skall ställas, anfört:

Med hänsyn till att den blivande förvaltningsförordningen vore avsedd

att omfatta även jordbruksegendomarna å kronoskogarna torde det

icke vara möjligt att bibehålla bestämmelserna i 1908 års kungörelse rörande

ställandet av säkerhet i deras nuvarande stränga omfattning. Ett

utsträckande av skyldigheten att ställa säkerhet till samtliga arrendatorer

av skogsjordhruk torde vara uteslutet. Men även för arrendatorerna

av sådana torp och lägenheter, som enligt förslaget borde utarrenderas

särskilt för sig, torde de nuvarande reglerna rörande ställandet av

säkerhet vara alltför betungande. Skulle av sådana torpare och lägenhetsinnehavare

fordras säkerhet i enlighet med dessa regler, skulle detta

med sannolikhet leda till att flertalet av nyssnämnda torp och lägenheter

icke skulle kunna upplåtas på självständigt arrende åt de förra innehavarna,

ett förhållande som vore mycket att beklaga. Utredningsmännen

hade, på grund av det anförda och för att i möjligaste mån tillgodose

intresset av att enhetliga regler för utarrendering av samtliga jordbruksegendomar

under domänstyrelsens förvaltning komme till stånd,

funnit sig böra föreslå upptagande bland förvaltningsgrunderna av förberörda

bestämmelse. Arrendeavgiften för jordbruksegendomarna å

kronoskogarna och för sådana torp och lägenheter som nyss nämnts torde

mera sällan uppgå till 600 kronor. Vid bestämmandet av beloppet hade

ock hänsyn tagits till den synpunkten, att ett arrende, som betingade

en avgift av 600 kronor eller däröver, icke lämpligen borde anförtros en

person, som icke ägde de ekonomiska resurser, att han kunde ställa säkerhet

för arrendevillkorens fullgörande.

Från ett flertal myndigheters skia har — nied hänsyn till risken för staten

— ifrågasatts lämpligheten av att eftergiva på kravet, att säkerhet

alltid skall ställas. Vissa myndigheter hava föreslagit, att endast i de

fall, då arrendeavgiften icke överstege 300 kronor, dylik befrielse skulle få

förekomma. Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, att, då

ställandet av säkerhet icke krävdes, i stället skulle fordras, att arrendet

erlades i förskott. Domänstyrelsen har däremot ej funnit anledning till

erinran mot bestämmelsen.

Vepa r t emenl licke

jeru

s. 46 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Några myndigheter hava vidare ifrågasatt, om icke intyg även av

landsfiskal angående borgensmännens vederhäftighet borde kunna godtagas.

Beträffande denna fråga, har domänstyrelsen anfört, att — även

örn länsstyrelsen eller domaren för att kunna utfärda intyg av nu ifrågavarande

slag måste hänvända sig till landsfiskalen för erhållande av

uppgifter angående borgesmännens soliditet — det dock, särskilt med

hänsyn till de stora värden, varom här mången gång vore fråga, vore en

viss trygghet, att uppgifterna prövades av den landsfiskalen överordnade

länsstyrelsen eller av domaren.

Jag har vid avfattningen av denna paragraf helt anslutit mig till vad

utredningsmännen föreslagit. Någon nämnvärd risk för staten kan den

föreslagna bestämmelsen, att, där arrendet understiger 600 kronor, domänstyrelsen

må avgöra, örn säkerhet för arrendevillkorens fullgörande

skall ställas eller ej, näppeligen innebära. Det torde kunna tagas för

visst, att domänstyrelsen, i vars intresse det ligger att största möjliga inkomst

av jordbruksegendomarna erhålles, kommer att handhava sin rätt

att eftergiva kravet på säkerhets ställande med försiktighet. Att, såsom

länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt, i de fall då kravet på

ställande av säkerhet eftergives fordra, att arrendeavgiften skall erläggas

i förskott, torde i praktiken svårligen kunna genomföras. De arrendatorer,

som icke kunna prestera någon säkerhet för arrendevillkorens fullgörande,

torde nämligen i regel icke heller kunna erlägga arrendeavgiften

i förskott.

I likhet med domänstyrelsen förordar jag bibehållande av bestämmelsen,

att borgensmännens vederhäftighet skall vara styrkt av länsstyrelsen

eller domaren.

12 §.

Utr. m. 12 §, 1908 års kung. 10 p.

Denna paragraf behandlar arrendeavgiften samt tiden och sättet för

dess erläggande.

Det nu gällande stadgandet, att arrendeavgiften skall vara utsatt till

hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som

upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast

fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, har av utredningsmännen

oförändrat upptagits i första momentet av paragrafen. I andra

momentet av paragrafen har upptagits en föreskrift, att arrendeavgiften

för varje arrendeår skall erläggas på sätt domänstyrelsen bestämmer under

uppbördstermin från och med den 1 till och med den 14 mars det

kalenderår, då arrendeåret utlöper.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att skäl syntes föreligga att utbyta

markegångspriserna mot vissa gällande noteringar, som säkrare gåve uttryck

åt det verkliga prisläget.

Av egnahemsstyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke medgivande hor
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 47

de lämnas arrendatorerna att erlägga arrendeavgiften i flera avbetalningar.

Mot utredningsmännens förslag i denna paragraf bar jag intet att erinra.

Då andra för ändamålet användbara officiella noteringar än

markegångstaxan icke för närvarande finnas, torde det vara nödvändigt

att alltjämt behålla denna vid prissättning å de persedlar, som i

här ifrågavarande hänseende skola lösas i penningar. Enär från arrendatorernas

sida mig veterligt ej försports någon önskan örn uppdelning

av arrendeavgiften å flera uppbördsterminer, har jag icke funnit nödigt

upptaga något stadgande därom i förvaltningsgrunderna.

13 §.

Vtr. m. 13 §, 1908 års kung. 15 p.

I denna paragraf behandlas byggnadsskyldigheten. Utredningsmännen

hava bibehållit den nu gällande regeln, att byggnadsskyldigheten

skall åvila arrendatorerna. I förslaget har föreskrivits, i likhet med vad

nu gäller, att arrendatorerna i arrendekontrakten skola åläggas verkställa

erforderlig nybyggnad. Till förhindrande av försumlighet från

arrendatorernas sida med avseende å dem åvilande byggnadsskyldighet

har i paragrafen vidare föreskrivits, att i arrendekontraktet skall intagas

förbehåll därom, att vid underlåtenhet av arrendatorn att utföra

föreskrivet nybyggnadsarbete domänstyrelsen skall äga ombesörja arbetets

utförande, med skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan

eventuell merkostnad utöver den i arrendekontraktet beräknade. Arrendatorerna

skola emellertid liksom hittills erhålla gottgörelse för av

dem utförda byggnadsarbeten. Denna gottgörelse skola de kunna erhålla

icke blott såsom nu genom arrendeavkortning utan även kontant från

domänstyrelsen. Möjligheten för domänstyrelsen att ersätta överbyggnad

har i förslaget något utvidgats i förhållande till vad nu gäller.

Utredningsmännen hava i motiveringen till förslaget understrukit, att

den kontanta ersättningsformen skall vara den reguljära och att i allmänhet

endast, då det gäller mindre byggnadsarbeten, den nu tillämpade

formen med avkortning å arrendet bör tillämpas.

Bland de hörda myndigheterna hava olika meningar gjort sig gällande

beträffande den ersättningsform, som i första hand borde komma till användning.

Den kontanta ersättningsformen har förordats av länsstyrelsen

i Örebro län och domänintendenten i Malmöhus län, under det

att länsstyrelsen i Stockholms län och domänstyrelsen ansett nu gällande

ersättningsform alltjämt böra vara den normala. Domänstyrelsen

har framhållit, att en annan ordning lätt skulle medföra, att anspråken

på byggnadsbeståndets utveckling från arrendatorernas sida komme att

öka.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att i paragrafen

måtte upptagas en föreskrift därom, att, innan domänstyrelsen läte ut
-

Vepartements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

departements
chefen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

föra byggnadsarbete, som ålegat arrendatorn, men av denne underlåtits,

domänstyrelsen skulle höra arrendatorns löftesmän för arrendet.

Domänstyrelsen har i anledning härav anfört, att, då det måste ligga

i styrelsens intresse att endast, när särskilt tvingande skäl förelåge, begagna

sig av befogenheten att utföra arbetet i arrendatorns ställe, styrelsen givetvis

komme att först undersöka alla möjligheter att få arbetet utfört

i arrendatorns regi. Det vore därför icke nödvändigt, att i förordningen

så i detalj angåves förutsättningarna för utövandet av ifrågavarande

rätt.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har anfört, att arrendatorerna

icke borde i arrendekontrakten åläggas fullgöra byggnadsskyldighet

till i kontrakten bestämda belopp. Kronoarrendatorerna skulle härigenom

komma i sämre ställning än arrendatorer av enskild jord, då

nyttjanderättslagen syntes beträffande utförandet av erforderlig nybyggnad

förutsätta frivillig överenskommelse mellan parterna.

Utredningsmännen hava i sammanhang med förevarande paragraf

diskuterat frågan örn lösningsskyldigheten beträffande

elektriska anläggningar, som utförts av arrendator å

kronoegendom. De hava därvid givit uttryck åt den uppfattningen,

att vad i detta hänseende gäller vid arrende av enskild jord även borde

gälla vid arrende av kronans jordbruksegendomar. De i 2 kap. 18 §

allmänna nyttjanderättslagen intagna stadgandena beträffande skyldighet

för jordägaren att inlösa av arrendatorn ägda elektriska anläggningar

borde således komma i tillämpning även vid kronoarrenden. I enlighet

med bestämmelsen i 2 § andra stycket av förevarande förslag

hade emellertid någon bestämmelse härom icke upptagits bland förvaltningsgrunderna.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt riksförbundet Sveriges statsarrendatorer

hava ifrågasatt, huruvida icke staten även borde lösa av

arrendatorerna ägda andelar eller aktier i elektriska distributionsföretag.

Jag finner icke anledning frångå utredningsmännens av myndigheterna

biträdda förslag örn bibehållande av föreskriften, att arrendatorn

i arrendekontraktet skall tillförbindas att verkställa erforderlig nybyggnad

till i kontraktet angivet belopp. Emellertid bör försiktighet iakttagas

vid bestämmandet av nybyggnadsarbetes omfattning, så att icke

onödiga eller för stora hus uppföras. Likaledes förutsätter jag, att ersättningen

till arrendatorerna för nybyggnad beräknas med största möjliga

noggrannhet, så att förluster för dem vid arbetenas utförande örn möjligt

undvikas.

I likhet med utredningsmännen anser jag, att den kontanta

ersättningsformen bör vara den reguljära. Någon ökning av byggnadskostnaderna

lärer icke användandet av denna ersättningsform behöva

medföra, utan torde tvärtom vara att förvänta, att den kommer att för

kronan bliva ekonomiskt fördelaktigare.

Den av länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagna föreskriften, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 174.

49

domänstyrelsen före utförandet av byggnadsarbeten, som ålegat arrendatorn

men av denne underlåtits, skall höra arrendatorns löftesmän,

anser jag med hänsyn till vad domänstyrelsen härom anfört icke vara

erforderlig bland förvaltningsgrunderna.

Jag är ense med utredningsmännen därom, att vad i nyttjande rättslägen

stadgas angående jordägares lösningsskyldighet med avseende å

av arrendator utförda elektriska anläggningar även bör vinna tilllämpning

vid arrende av kronans jordbruksegendomar. Något stadgande

härom behöver, såsom utredningsmännen framhållit, med hänsyn

till föreskriften i 2 § andra stycket av förslaget icke upptagas bland förvaltningsgrunderna.

Någon anledning att, på sätt av länsstyrelsen i

Stockholms län och kronoarrendatorernas riksförbund ifrågasatts, utsträcka

lösningsskyldigheten för kronans vidkommande att avse även av

arrendatorerna ägda andelar eller aktier i elektriska distributionsföretag

synes mig icke föreligga.

Då jag ej heller i övrigt haft erinran mot utredningsmännens förslag

och uttalanden i nu förevarande ämne, har paragrafen utformats enligt

samma förslag.

14 %.

Utr. m. 14 §, 1908 års kung. 16 p.

Denna paragraf behandlar skyldigheten att hålla jordbruksegendomarnas

åbyggnader brandförsäkrade samt därmed sammanhängande spörsmål.

Enligt utredningsmännens förslag har nämnda skyldighet, i likhet

med vad nu gäller, lagts å arrendatorn.

Från några myndigheters sida har ifrågasatts, huruvida icke — med

hänsyn till svårigheten att övervaka, att arrendatorerna ordentligt erlade

brandförsäkringspremierna —• staten borde själv påtaga sig skyldigheten

att erlägga brandstodsavgifterna.

Domänstyrelsen har i anledning härav anfört:

Styrelsen hade under år 1933 infordrat utredning i ämnet av länsstyrelserna

och i samband därmed ifrågasatt, huruvida icke lämpligen

överenskommelse kunde träffas mellan länsstyrelsen och vederbörande

brandförsäkringsinrättningar av sådant innehåll, att försäkring av kronans

byggnader vid bristande premiebetalning från arrendatorernas sida

skulle gälla till dess inrättningarna genom skriftlig påminnelse berett

länsstyrelsen tillfälle att själv erlägga premien. Enligt den verkställda

utredningen, hade några länsstyrelser redan träffat avtal med försäkringsinrättningarna

av i huvudsak berörda innehåll, och hade övriga försäkringsinrättningar,

som av länsstyrelserna därom tillsports, förklarat

sig villiga ingå på en dylik överenskommelse. Genom ett fullföljande av

de ifrågasatta åtgärderna skulle sålunda den befarade risken för kronan

vara undanröjd.

Vid avfattningen av förevarande paragraf har jag anslutit mig till Departementsutredningsmännens

förslag. Jag förutsätter, att de av domänstyrelsen chefen.

inledda, nyss angivna åtgärderna fullföljas.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr IVi. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Departements
chefen.

15 $.

Utr. m. 15 §, 1908 års kung. 17 p.

Enligt 1908 års kungörelse gäller, att, därest brandskada inträffar,

arrendatorn skall vara skyldig att bota skadan till den omfattning, som

domänstyrelsen bestämmer, och med den brandskadeersättning, som erhålles.

Denna ersättning skall tillhandahållas arrendatorn av kronan, i

den mån så för byggnaden erfordras. Därest byggnadskostnaden överstiger

brandskadeersättningen, skall arrendatorn utlägga nödiga medel

för den överskjutande kostnaden. Gottgörelse härför skall han emellertid

erhålla genom eftergift å närmaste årens arrendeavgift eller vid egendomens

av trädande av den nye arrendatorn. För den händelse byggnad annorledes

än genom brand förstöres eller så skadas, att ny byggnad eller

ombyggnad erfordras, skall arrendatorn även utföra detta arbete, för vilket

ersättning skall utgå. Ersättningen härför skall arrendatorn erhålla på

sätt, som stadgats örn gottgörelse för kostnad, som överskjuter brandskadeersättningen.

Utredningsmännen hava under 15 § upptagit en bestämmelse av innehåll,

att, därest brandskada inträffar eller byggnad annorledes varder

förstörd eller så skadad, att nybyggnad erfordras, arrendatorn skall vara

pliktig bota skadan till den omfattning och mot den ersättning, som

domänstyrelsen bestämmer, därvid ersättningen skall tillhandahållas

arrendatorn av styrelsen allt efter som för arbetet erfordras. Domänstyrelsen

lämnas dock enligt förslaget rätt att, då den därtill finner anledning,

träffa avtal med annan än arrendatorn örn utförande av nu

nämnt arbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det av utredningsmännen

föreslagna stadgandet syntes hava erhållit en gentemot arrendatorn

skärpt formulering. Denne torde icke ens vara tillförsäkrad att

uppbära hela den erhållna brandskadeersättningen för botande av brandskadan

utan skulle kunna få åtnöjas med en del därav, helt efter domänstyrelsens

bestämmande. Redan i dess nuvarande utformning innebure

stadgandet en kraftig avvikelse från bestämmelserna i nyttjanderättslagen,

enligt vilka nybyggnadsskyldigheten vid brandskada ålåge jordägaren.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att, därest i

anledning av brandskada eller annan olyckshändelse nybyggnad erfordrades,

kronan skulle låta utan dröjsmål verkställa erforderlig sådan.

Därest avtal örn fullgörandet av arbetet träffades med arrendatorn, borde

ersättningen för arbetet tillhandahållas honom allt efter som för arbetet

erfordrades.

Jag finner de av utredningsmännen i denna paragraf upptagna bestämmelserna

alltför stränga för arrendatorerna. Det synes ej skäligt att

tillförbinda en arrendator att utföra nybyggnadsarbeten till en kostnad

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

och i en omfattning, som helt skola bestämmas av jordägaren. Frågan

örn nybyggnad efter brand eller annan olyckshändelse anser jag böra

lösas sålunda, att, där efter dylik olyckshändelse nybyggnad erfordras,

det väl skall tillkomma domänstyrelsen att avgöra, örn och i vilken

omfattning nybyggnad skall äga rum, men att det därefter skall åligga

styrelsen att utan oskäligt dröjsmål låta verkställa beslutat nybyggnadsarbete.

Det torde ock vara rimligt, att, därest domänstyrelsen finner

nybyggnad icke böra ske eller beslutar uppförandet av en mindre

byggnad än den förstörda, styrelsen må nedsätta arrendet, efter vad styrelsen

prövar skäligt. I enlighet med vad nu anförts har det av mig upprättade

förslaget till förevarande paragraf avfattats. Därest skada av ringare

beskaffenhet än förut nämnts inträffat, ankommer det, på sätt i 2

kap. 15 § nyttjanderättslagen sägs, på arrendatorn att bota skadan, därvid

han dock, då fråga är örn botande av brandskada, skall njuta ersättning

av jordägaren. Med hänsyn till bestämmelsen i 2 § andra stycket av

förslaget torde det icke vara erforderligt att i förvaltningsgrunderna

upptaga något stadgande i sistangivna hänseende.

16 $.

Utr. m. 16 §, 1908 års kung. 18 p.

Denna paragraf behandlar arrendatorns hägnadsskyldighet inom det

arrenderade området eller mellan detta och till egendomen börande

skogsmark. Bestämmelserna härom äro avfattade i enlighet med utredningsmännens

förslag. Arrendatorns stängselskyldighet gentemot en

angränsande fastighet regleras genom bestämmelse i 8 § lagen den 2

juni 1983 (nr 269) örn ägofred.

17 §.

Utr. m. 17 §, 1908 års kung. 14, 19 och 31 p.

I denna paragraf behandlas arrendatorns underhålls- och hävdeskyldighet

samt rätt tili ersättning för tillträdesbrister.

De av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna överensstämma i

huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1908 års kungörelse. Arrendatorn

skall sålunda underhålla egendomen i fullgott stånd, d. v. s. byggnader

och anläggningar skola, oberoende av förhållandena vid tillträdet,

vid avträdet av arrendatorn avlämnas utan brister. Liksom nu medgives

emellertid tillträdande arrendatorn rätt att uppbära det ersättningsbelopp

för brister i byggnad, hägnad m. m., som avträdaren enligt

syn kan kännas skyldig utgiva.

Statens egnahemsstyrelse har anfört, att allmänna nyttjanderättslagens

bestämmelser örn arrendators underhållsskyldighet borde tillämpas. Ett

bibehållande av avvikelsen från de vanliga reglerna örn arrendators

underhållsskyldighet syntes icke vai’a betingat av att kronan vore upplåtare,

utan ville det tvärtom framstå för styrelsen såsom en obillighet,

s. 52 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

att man icke stannade viel de krav, som härutinnan ställdes på arrendatorer

av jord i enskild ägo. Domänintendenten i Kalmar län har framfört

liknande synpunkter.

Jag är ense med utredningsmännen därom, att de hittills gällande bestämmelserna

örn arrendatorernas underhållsskyldighet höra bibehållas.

Det är för staten en angelägenhet av stor vikt, att dess jordbruksdomäner

städse hållas i fullgott stånd. För arrendatorn torde en dylik underhållsskyldighet

icke vara betungande, enär han får uppbära det husrötebelopp,

som avträdaren förpliktigas utgiva. Jag har vid paragrafens

avfattning i huvudsak anslutit mig till utredningsmännens förslag.

En mindre jämkning har dock vidtagits i andra stycket, föranledd av

att bestämmelserna i 29 § av utredningsmännens förslag icke upptagits

i det av mig nu framlagda förslaget.

18 §.

Utr. m. 18 §, 1908 års kung. 23 p.

I första momentet av denna paragraf Upptagas bestämmelser rörande

arrendatorns skyldigheter med avseende å trädesbruk m. m.

Utredningsmännen hava föreslagit, att i detta hänseende skall i förvaltningsgrunderna,

i likhet med vad nu gäller, upptagas stadgande av

innehåll, att arrendatorn skall åläggas att, därest icke med tillträdaren

annorledes överenskommas, året före egendomens avträdande därå verkställa

trädesbruk saint höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet

med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade

bestämmelser, ävensom att ny arrendator skall tillförbindas att

för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren ersättning, vilken

i händelse av tvist skall bestämmas i den ordning, som stadgas i

2 kap. 8 § nyttjanderättslagen.

Beträffande detta moment hava utredningsmännen anfört:

Sistberörda bestämmelse hade i praktiken visat sig medföra ej obetydliga

olägenheter. Emellanåt hade den lett till friktioner mellan en

avträdande och en tillträdande arrendator. För mången tillträdande

arrendator hade det varit förenat med svårigheter att anskaffa medel

till ersättningen i fråga. Då en egendom vid slutet av en arrendeperiod

försålts och således ingen tillträdande arrendator funnits, hade kronan

själv måst gälda ersättningen utan att alltid möjlighet funnits att erhålla

gottgörelse för utgiften. Under beaktande av dessa olägenheter av

stadgandet i fråga hade utredningsmännen ingående övervägt möjligheten

att ur förvaltningsgrunderna utesluta detsamma, något som skulle

stå i god överensstämmelse med utredningsmännens allmänna uppfattning,

att föreskrifter örn ersättningsskyldighet för en tillträdande arrendator

gent emot den avträdande helst borde undvikas.

Det vore emellertid så, att det berörda stadgandet örn skyldighet för

ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk m. m. i hittills avslutade

arrendekontrakt, för övrigt helt naturligt, tillämpats på det sätt,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

53

att i sammanhang med föreläggande för arrendatorn att utföra de

ifrågavarande arbetena förbehållits honom rätt att för dem erhålla

ersättning av tillträdaren. Med »tillträdaren» avsåges uppenbarligen,

såsom i 23:e punkten av gällande förvaltningsgrunder sägs, »ny arrendator».

Den sålunda arrendatorn för varje fall utlovade rätten — vilken

såvitt anginge en arrendator, som arrenderade en egendom period efter

annan, bleve relevant först då han slutligen avträdde egendomen — kunde

rimligtvis icke berövas honom genom en ändring av förvaltningsgrunderna

i den nyss antydda riktningen. Skulle föreskriften örn åläggande

för ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk ej vidare

gälla, måste den arrendatorn hittills, enligt vad nyss anförts, tillförsäkrade

ersättningen senast vid egendomens första utarrendering till

ny arrendator enligt den nya ordningen tillföras den förre arrendatorn

på annat sätt. Tänkbart vore att ordna denna ersättningsfråga sålunda,

att staten trädde emellan och med domänfondens medel avlöste den nytillträdande

arrendator nu åliggande ersättningsskyldigheten. Då dock

den utgift för staten, som den ifrågasatta anordningen skulle medföra,

säkerligen komme att uppgå till högst betydande belopp utan att det likväl

måhända kunde direkt påvisas, att staten bleve gottgjord för utgiften

— en denna motsvarande förhöjning av arrendeavgiften skulle i

intet fall kunna förekomma, förrän egendomen utarrenderades till en ny

arrendator — syntes det icke kunna förordas, att staten åtoge sig berörda

utgift. På grund härav och då något annat sätt näppeligen funnes

att rationellt ordna ersättningsfrågan utan att övergången till den nya

ordningen komme att omspänna en allt för lång tidsrymd, hade utredningsmännen

funnit sig icke kunna föreslå, att föreskriften i 23:e punkten

av 1908 års kungörelse uteslötes ur förvaltningsgrunderna.

Lika med utredningsmännen anser jag, att stadgandet örn skyldighet Departementsför

ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk m. m. medför chtfen

betydande olägenheter. Ett uteslutande av stadgandet ur förvaltningsgrunderna

synes mig därför önskvärt. Härvid måste emellertid tillses,

att den arrendatorerna nu tillförsäkrade rätten'' till ersättning i nyssberörda

hänseende icke trädes för när. Till undvikande härav torde, därest

övergången till den nya ordningen icke skall komma att omfatta en avsevärd

tidsrymd, annan utväg ej stå till buds än den av utredningsmännen

antydda, eller att, då nu löpande arrendeperioder utgå, staten i vart

särskilt fall med domänfondens medel gäldar den avträdande arrendatorn

honom nu tillkommande ersättningsbelopp. Detta förfarande kommer

visserligen att för staten medföra vissa kostnader. Med hänsyn

till att alla arrenden ej utlöpa vid samma tid, kommer dock utgiften

att ganska jämnt fördelas å cirka 15 år. De fördelar, som vinnas

genom ett uteslutande ur förvaltningsgrunderna av nu ifrågavarande

bestämmelse, äro emellertid så betydande, att jag ej tvekar att förorda,

att staten ikläder sig berörda utgift. I enlighet med nu anförda synpunkter

har första momentet av 18 § avfattats. Stadgande]! örn statens

åtagande att avlösa den arrendatorerna tillkommande ersättningsrätten

hava upptagits i övergångsbestämmelserna till de nya förvaltningsgrun
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

denia. Genom uteslutande av omförmälda bestämmelse bliva de av utredningsmännen

under 29 § upptagna föreskrifterna icke erforderliga,

vilket i sin tur nödvändiggör förutberörda mindre ändring av 17 §.

De i andra momentet av förevarande paragraf intagna bestämmelser,

vilka avhandla arrendators skyldighet med avseende å stråfoder, äro i

sak av samma innehåll, som de nu gällande, samt avfattade i enlighet

med utredningsmännens förslag.

19 $.

Utr. m. 19 §, 1908 års kung. 21 p.

Under denna paragraf hava utredningsmännen upptagit den bestämmelsen,

att i arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn

skall vara pliktig mottaga den ersättning för vid täckdikning använda

tegelrör, som enligt lag må tillkomma honom, genom avkortning

å ett eller flera års arrendeavgift.

Utredningsmännen hava i motiveringen till denna paragraf anfört:

I fråga örn kronoarrendatorernas rätt till ersättning för verkställt täckdikningsarbete

borde gälla de i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen upptagna

bestämmelser, allenast med den mindre avvikelse, som senare komme att

beröras. I förslaget till förvaltningsgrunder hade förty — i enlighet med

grundsatsen att i dessa icke borde upptagas några bestämmelser, återgivande

allmänna lagens stadgande — ej införts några föreskrifter örn,

under vilka förhållanden och i vilken omfattning rätt till ersättning

för täckdikningsarbete tillkomme arrendatorn. Det avsåges således, att

i dessa hänseenden stadgandena i förenämnda lagrum skulle vinna tilllämpning.

Den förut antydda avvikelsen från allmänna nyttjanderättslagen åsyftade,

att arrendatorn, som enligt det omförmälda lagrummet vore berättigad

till ersättning av jordägaren för bland annat värdet av de vid

täckdikningen använda tegelrören, skulle, liksom nu vore föreskrivet i

21 :a punkten av 1908 års kungörelse, vara pliktig mottaga denna ersättning

genom avkortning å ett eller flera års arrendeavgift. Detta avsteg

från vad enligt allmän lag gällde hade sin grund i följande förhållande.

Enligt vad utredningsmännen inhämtat plägade för närvarande domänstyrelsen,

då en arrendator anmält sig vilja utföra täckdikning med användande

av tegelrör, träffa avtal med arrendatorn, att styrelsen skulle

tillhandahålla honom de erforderliga tegelrören. Härigenom vunnes fördelar

för såväl kronan som arrendatorerna. Kronan kunde genom att

träffa avtal på en gång örn stora leveranser tegelrör tillvinna sig betydligt

billigare priser, än arrendatorerna skulle kunna erhålla vid avtal

örn mindre leveranser, och arrendatorerna å andra sidan sluppe att

förskottera penningar för rören. Kronan torde genom detta förfaringssätt

göra ej obetydliga besparingar på kostnaderna för täckdikning å

dess jordbruksegendomar, Skulle nu, i avseende å arrendatorernas rätt

till ersättning för tegelrör, alltid tillämpas allmänna lagens stadgande,

att ersättning skulle utgå, så snart arbetet blivit utfört, bortfölle till

stor del arrendatorernas intresse för att mottaga tegelrören från domänstyrelsen;

de skulle säkerligen i åtskilliga fall av en eller annan anled
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Marits proposition nr 174.

ning finna med sin fördel mera förenligt att själva inköpa tegelrören, för

vilka de ju erhölle betalning av kronan efter en jämförelsevis kort tid.

Att arrendatorerna vid inköpen av tegelrören alltid skulle försöka utverka

sig möjligaste billiga priser vore knappast att förvänta. Härigenom skulle

otvivelaktigt kronans kostnader för täckdikning av dess egendomar okas.

Hade däremot en arrendator att räkna med att han icke med nödvändighet

finge sina utlägg för tegelrören ersatta omedelbart efter täckdikningsarbetets

utförande utan att ersättningen kunde komma att utslås på, en

längre tidrymd, vore det att förvänta, att arrendatorn icke skulle ställa

sig avvisande mot ett erbjudande från domänstyrelsen att tillhandahålla

honom tegelrören. Med hänsyn till nu framhållna synpunkter och då någon

olägenhet av den nuvarande ordningen med skyldighet för arrendatorn

att mottaga ersättningen för tegelrören genom arrendeavkortning

veterligen icke visat sig, syntes, oavsett att härigenom avvikelse skedde

från allmän lag, nämnda ordning böra bibehållas.

Domänstyrelsen har uttalat, att det syntes styrelsen enklare och klarare,

att i paragrafen direkt utsädes, att arrendatorn vid täckdikning

skulle vara skyldig använda tegelrör, som styrelsen kunde vilja tillhandahålla

honom, vid äventyr att han eljest för de vid täckdikningen

använda tegelrören kunde påräkna ersättning endast med belopp, som

rören hade betingat, därest de inköpts av styrelsen.

Jag är ense med utredningsmännen därom, att nyttjanderättslagens Departementsbestämmelser

angående täckdikning och ersättning därför böra i hu- ehefenvudsak

gälla vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar. Den

av utredningsmännen föreslagna mindre avvikelsen från nämnda lags

stadganden synes mig dock böra vinna tillämpning. Genom nämnda avvikelse

vinnes nämligen, såsom utredningsmännen framhållit, att arrendatorerna

i allmänhet erhålla de för täckdikningen erforderliga tegelrören

från domänstyrelsen, varigenom icke obetydliga besparingar i statens

kostnader för täckdikning å domänerna torde kunna göras. För arrendatorerna

lärer ifrågavarande avvikelse icke innebära någon större

olägenhet. Då den av utredningsmännen föreslagna lydelsen av paragrafen

synes mig vara att föredraga framför det av domänstyrelsen

framförda förslaget, vilket syftar till att uppnå samma resultat, har paragrafen

avfattats enligt utredningsmännens förslag.

20 §.

Utr. m. 20 §, 1908 års kung. 21 och 24 p.

Första momentet.

Detta moment behandlar arrendatorns rätt att vidtaga åtgärder för jordens

torrläggning eller att anlägga ängsvattning ävensom att därför erhålla

ersättning. Bestämmelserna härom äro avfattade i enlighet med

utredningsmännens förslag och överensstämma i huvudsak med vad nu

gäller.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departements*

chefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Stadgande^ i detta moment hava emellertid icke avseende å sådana

torrläggningsföretag, som utföras enligt bestämmelserna i vattenlagen.

Beträffande dylika torrläggningsföretag hava utredningsmännen förordat,

att kronan själv för sina egendomar skall deltaga i dessa företag.

Några bestämmelser härom hava icke upptagits i förslaget, då i detta

avseende allmän lag skall gälla. Jag ansluter mig i detta hänseende till

vad utredningsmännen förordat och anser i likhet med dem domänstyrelsen

böra för de av styrelsen förvaltade fastigheterna kunna från statens

avdikningsanslag tillerkännas bidrag utan återbetalningsskyldighet till

förekommande utgifter för torrläggningsföretag.

Andra momentet.

Andra momentet av 20 § behandlar arrendatorns möjlighet att erhålla

ersättning för vägbyggnad, som utförts på grund av bestämmelserna i

lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.

I nämnda hänseende hava utredningsmännen föreslagit ett stadgande

av innehåll, att, därest arrendatorn under sin arrendetid fått vidkännas

kostnad för byggandet av väg i enlighet med vad i nyssnämnda lag

stadgas, domänstyrelsen ma, da egendomen avträdes, tillerkänna arrendatorn

ersättning för vad han sålunda utgivit efter avdrag dock för en

tjugondei för varje helt år, varunder han dragit nytta av vägen.

Egnahemsstyrelsen har uttalat, att regleringen av ersättningsfrågan

syntes styrelsen vara mindre fördelaktig för arrendatorn än skäligt, då

regleringen förutsatte, att arrendatorn skulle förskottera kostnaderna.

Enär här kunde vara fråga örn jämförelsevis stora belopp, som arrendatorn

endast med svårighet kunde uppbringa, syntes det vara med billighet

överensstämmande, att den nytagna principen örn kronans ersättningsskyldighet

finge förbinda kronan att omedelbart gälda kostnaderna,

dock med skyldighet för arrendatorn att vidkännas tillägg till arrendeavgiften

med en tjugondei för varje kalenderår.

På grund av bestämmelserna i 8 § lagen örn enskilda vägar skall arrendator

svara för vägbyggnadsskyldigheten å fastighet, som tillhör

kronan. Utredningsmännens förslag innebär, att domänstyrelsen kan tillerkänna

arrendator ersättning för dylika kostnader. Vad i detta hänseende

föreslagits skiljer sig ej väsentligt från vad nu gäller. Fråga örn

en ändring i 8 § lagen örn enskilda vägar är emellertid under övervägande.

I anledning av riksdagens skrivelse den 13 maj 1932, nr 218, har

Kungl. Majit nämligen den 4 november 1932 uppdragit åt utredningsmännen

att verkställa utredning rörande modifikation i gällande bestämmelser

om vägbyggnadsskyldigheten beträffande enskilda vägar å publik

egendom. I avbidan på nämnda utrednings resultat har jag ansett lämpligast

att ansluta mig till utredningsmännens nu föreliggande förslag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 57

21 $.

Utr. m. 21 §, 1908 års kung. 12 p. 1 st.

Denna paragraf behandlar arrendatorernas rätt till den arrenderade

egendomens andel i härads- eller sockenallmänning eller till annan, till

egendomen hörande förmån utom dess område. Paragrafen överensstämmer

med vad i detta hänseende nu gäller. Även utredningsmännen hava

i sitt förslag upptagit föreskriften oförändrad från 1908 års kungörelse.

22 §.

Ulr. lil. 22 §, 1908 års kung. 11 p.

Stadgandena i denna paragraf, vilka hava avseende å behandlingen

av till utarrenderad egendom hörande andel i samfällighet, hava upptagits

i enlighet med vad utredningsmännen i detta hänseende föreslagit.

I förhållande till vad nu gäller innefatta de föreslagna bestämmelserna

endast en mindre jämkning, påkallad av förslaget i 8 § rörande den

till jordbruksegendom hörande skogsmarkens behandling vid utarrendering.

23 §.

Utr. /ii. 23 §, 1908 års kung. 3 p.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser till reglerandet av arrendatorns

möjlighet att erhålla husbehovsvirke, bete, lövtäkt eller annan

förmån å kronan tillhörig skog.

Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebär i huvudsak följande.

Arrendatorn må, där så av domänstyrelsen prövas lämpligen

kunna ske, berättigas att å skogsmark, som hör till egendomen, eller å

annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark erhålla årlig utsyning av

skog till husbehov till i arrendekontraktet angivet belopp. Å dylik skogsmark

må arrendatorn ock tillerkännas rätt till bete för så många kreatur,

som vinterfödas på egendomen, ävensom till lövtäkt i den omfattning,

som bestämmes i kontraktet.

I förhållande till vad nu gäller innebär detta huvudsakligen två ändringar.

A ena sidan har arrendatorns möjlighet att erhålla rätt till husbehovsvirke,

bete och lövtäkt utvidgats, så att dylik rätt skall kunna tillerkännas

honom även å skog, som icke hör till egendomen eller som

avsatts till kronopark, men å andra sidan har arrendatorn icke bibehållits

vid den honom enligt 3:e punkten i 1908 års kungörelse för

vissa fall tillförsäkrade rätten att erhålla husbehovsvirke och bete, utan

har det lagts i domänstyrelsens hand att bestämma, örn dylik rätt skall

tillkomma honom.

Ur utredningsmännens motivering till paragrafen må anföras följande.

Enligt 1908 års kungörelse kunde arrendatorn av en jordbruksdomän

tillerkännas rätt till husbehovsvirke endast å skog, som hörde till den

arrenderade egendomen utan att vara avsatt till kronopark. Å skog, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Majlis proposition nr 174.

avsatts till kronopark, kunde dylik rätt ej tillerkännas domänarrendator.

Arrendatorerna av de å kronoparkerna belägna, under skogsstatens

förvaltning stående jordbruksegendomarna medgåves däremot alltid

rätt till husbehovsvirke från kronoparkerna. Någon reell anledning

till att göra denna skillnad i möjligheten för kronoarrendatorerna att

erhålla rätt till husbehovsvirke torde näppeligen stå att finna. I samtliga

fall ägdes såväl den utarrenderade jorden som skogen av kronan,

och samtliga under domänstyrelsens förvaltning stående kronoskogar

skottes, efter enahanda grunder. Den skillnad, som förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

förutsatte, mellan förvaltningen av kronoparken och förvaltningen av

skogar till kronans utarrenderade jordbruksdomäner, torde ur skogsvårdssynpunkt

numera sakna all praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det väl motiverat att i fråga

om kronoarrendatorernas möjlighet att erhålla fritt husbehovsvirke behandla

alla kronoskogar lika, vare sig de avsatts till kronopark eller

icke. Vore en kronoskog, som förvaltades av domänstyrelsen, lämpligt

belägen i förhållande till en jordbruksegendom, som skulle utarrenderas av

domänstyrelsen själv eller genom skogsstatens försorg, borde husbehovsrätt

å sådan skog kunna — förutsatt att förhållandena i övrigt det medgåve

— tillerkännas arrendatorn, oavsett såväl att skogen måhända aldrig

tillhört den utarrenderade egendomen som ock att den kunde hava

erhållit benämningen kronopark.

Den av utredningsmännen sålunda förordade utsträckningen av möjligheten

att tillerkänna en kronoarrendator rätt till husbehovsvirke att

avse varje i förhållande till den arrenderade egendomen lämpligt belägen

kronoskog förutsatte en prövning i varje särskilt fall, huruvida en sådan

rätt skulle medgivas eller icke. Prövningen, vilken borde ankomma på

den utarrenderande myndigheten, borde ske med hänsyn till vilket intresse,

som i varje särskilt fall borde givas företräde, skogsbrukets eller

jordbrukets. Nogsamt måste beaktas, att skogens skötsel icke bleve lidande

av att rätten att å densamma taga husbehovsvirke medgåves. Och klart

vore, att, örn dylik rätt ansåges böra upplåtas, det skulle tillses, att det

ekonomiska utbytet av rätten bleve för kronan tillfredsställande.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Egnahemsstyrelsen: Förslaget torde icke lämna arrendatorerna den

tryggade betesrätt för deras kreatur, som, med hänsyn till dess stora betydelse

i främsta rummet för småbrukarna, borde kunna tillförsäkras

dem, utan att kronans intresse träddes för när. Rätt till mulbete, där

betesfrågan icke kunde ordnas på annat lämpligt sätt, borde medgivas å

förefintlig skogsmark. Enahanda gällde enligt styrelsens mening örn möjligheten

för arrendatorerna av de s. k. skogsjordbruken och andra mindre

jordbruk att erhålla fritt husbehovsvirke.

Över jägmästaren i Smålands distrikt har ifrågasatt, att framför orden

i andra stycket »å skogsmark, som i första stycket sägs» inskötes orden

»å för ändamålet anordnat kulturbete eller» för att därigenom framhålla

önskvärdheten av att skogsmarken befriades från betesgången.

Departements- JaS bär icke något att erinra mot utredningsmännens förslag i nu

chefen. förevarande hänseende. I likhet med dem anser jag alltså, att i fråga

örn kronoarrendatorernas möjlighet att erhålla husbehovsvirke alla

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

kronoskogar böra behandlas lika. Enligt stadgandena i paragrafen tillkommer

det domänstyrelsen att bestämma, huruvida rätt till husbeliovsvirke,

bete och lövtäkt skall tillkomma arrendatorerna. Jag förutsätter,

att domänstyrelsen kommer att tillse, att arrendator, som nu är tillförsäkrad

rätt i nyss angivna avseende, icke utan verkliga skäl framdeles

fråntages nämnda rätt. Likaså förväntas, att domänstyrelsen i görligaste

mån tillser, att arrendatorerna beredes möjlighet att i tillräcklig utsträckning

erhålla bete för de kreatur, som vinterfödas å egendomarna.

24 $.

Vtr. m. 24 §.

I denna paragraf upptagas bestämmelser örn arrendators skyldighet

att bebo den arrenderade egendomen. Bestämmelserna äro avfattade enligt

utredningsmännens förslag.

25 §.

Vtr. m. 25 §, 1908 års kung. 25 p.

Denna paragraf behandlar möjligheterna för arrendatorn att överlåta

arrenderätten. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med utredningsmännens

förslag och innebär i sale icke någon större avvikelse från

vad nu gäller. Från utredningsmännens förslag avvika bestämmelserna

allenast därutinnan, att den tid, inom vilken dödsbodelägare efter arrendator

skall anmäla överlåtelse av arrendet, på hemställan av riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer, utsträckts från en till tre månader.

26 §.

Utr. m. 26 §, 1908 års kung. 22 p.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser avsedda att reglera förhållandet

mellan kronoarrendator samt torpare och lägenhetsinnehavare

å kronoegendomarna, är avfattad i enlighet med vad utredningsmännen

i detta hänseende föreslagit.

27 §.

'' Utr. m. 27 §, 1908 års kung. 28 p.

Paragrafen innehåller föreskrifter örn besiktningar å jordbruksegendomarna

och örn avhjälpande av i samband därmed konstaterade brister.

I utredningsmännens förslag föreskrives, att besiktningar å egendomarna

skola hållas vart femte år eller, där så prövas nödigt, oftare. Denna

föreskrift överensstämmer med vad i detta hänseende nu gäller. Till

denna föreskrift hava utredningsmännen föreslagit skola läggas den bestämmelsen,

att, därest vid besiktning brist konstateras, som bör avhjälpas

av arrendatorn, denne skall åläggas att inom viss tid hava utfört

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

arbetet. Vidare hava utredningsmännen förordat, att i arrendekontrakten

alltid skall intagas föi''behåll därom, att, för den händelse arrendatorn

underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, domänstyrelsen

skall äga, där bristen är väsentlig eller eljest genom dess förefintligliet

byggnads eller anläggnings bestånd äventyras, ombesörja bristens

avhjälpande nied skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan

kostnaden för arbetets utförande.

Domänintendenten i Skaraborgs län har ifrågasatt, att orden i den

föreslagna bestämmelsen »där bristen är väsentlig eller eljest genom dess

förefintlighet byggnads eller anläggnings bestånd äventyras» utbytas mot

orden »där domänstyrelsen anser så nödigt». Domänintendenten har

därvid framhållit, att det med den av utredningsmännen föreslagna formuleringen

kunde hefaras, att tvist komme att uppstå beträffande frågan,

huruvida bristen vore väsentlig eller ej.

Domänstyrelsen har anfört:

Den av utredningsmännen föreslagna formuleringen angåve just de

fall, då anledning för kronan att ingripa förelåge. I paragrafen förutsattes

visserligen, att det vore domänstyrelsen, som skulle pröva, örn de

i paragrafen angivna förutsättningarna vore för handen, men bestämmelsen

kunde med den av utredningsmännen tillstyrkta lydelsen giva anledning

till tvist. Då det av domänintendenten i Skaraborgs län framförda

förslaget i möjligaste mån kunde förväntas undanröja dylik tvist,

finge styrelsen förorda, att stadgandet avfattades i enlighet med samma

förslag.

Mot utredningsmännens förslag att möjliggöra för domänstyrelsen att

framtvinga avhjälpande av vid besiktningar konstaterade allvarligare

brister å byggnader och anläggningar har jag intet att erinra. Don

kronoarrendator ålagda skyldigheten att underhålla arrenderad egendoms

åbyggnad i fullgott skick torde betinga, att kronan erhåller ett

effektivt medel mot arrendator, som eftersätter sin skyldighet med

avseende å underhållet. Bestämmelsen torde kunna förväntas medföra

en ökning av livslängden hos byggnadsbeståndet å kronoegendomarna.

Beträffande formuleringen av föreskriften biträder jag domänstyrelsens

förslag. Jag förutsätter emellertid, att domänstyrelsen ej använder sig

av sin befogenhet enligt nu ifrågavarande bestämmelse i andra fall, än

där bristerna äro väsentliga eller eljest genom sin förefintlighet äventyra

byggnads eller anläggnings bestånd.

28 $.

Utr. m. 28 §, 1908 års kung. 29 p.

I denna paragraf hava upptagits föreskrifter angående av- och tillträdessyner.

Bestämmelserna överensstämma med vad nu gäller med allenast

den skillnad, att det enligt förslaget skall tillkomma domänintendenten

(nu länsstyrelsen) att i fråga örn utseende av synemän iakttaga

kronans rätt. Av riksförbundet Sveriges statsarrendatorer föreslagen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. May.ts proposition nr 174.

ändring, att kronan måtte ikläda sig en tredjedel av synekostnaderna,

Ilar jag icke funnit anledning biträda.

29 §.

Utr. m. 30 §.

Beträffande denna paragraf, vilken upptager medgivande för domänstyrelsen

att uppdraga åt domänintendenten att pröva ansökning av arrendator

örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att föra stråfoder

och gödsel från egendomen, ansluter jag mig till utredningsmännens

förslag.

30 §.

Utr. m. 31 §.

I denna paragraf har upptagits den bestämmelsen, att, därest jordbruksegendom

är belägen i län, där domänintendent icke finnes anställd,

det bör ankomma på domänstyrelsen att förordna jägmästare eller annan

lämplig person att i avseende å förekommande kronoegendomar utöva

de åligganden och befogenheter, som enligt förslagets bestämmelser tillkomma

domänintendenten. Vidare har i paragrafen föreskrivits, att detsamma

skall gälla även beträffande annan jordbruksegendom, därest på

sådant sätt besparing i kostnaden för förvaltningen kan vinnas. Paragrafen

är avfattad i enlighet med utredningsmännens förslag.

31 §.

Utr. m. 32 §, 1908 års kung. 9 p.

I denna paragraf upptagas vissa bestämmelser rörande utarrendera

gen i de fall, då jordbruksegendom skall upplåtas på kortare tid än femton

år.

Utredningsmännen hava föreslagit ett stadgande av innehåll, att, då

jordbruksegendom skall utarrenderas på kortare tid än femton år, utarrenderingen

må ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer.

Domänstyrelsen medgives vidare vid fastställandet av arrendevillkoren

obundenhet av förut upptagna bestämmelser i detta kapitel

oell av stadgandena i allmän lag, i den mån avvikelse från dem må göras.

Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer anser bestämmelserna olämpliga

och onödiga. Förbundet förmenar, att ett utarrenderande på kortare

tid än femton år icke bör föranleda, att samtliga ordinära utarrenderingsbestämmelser

sättas ur kraft.

Jag har vid avfattningen av denna paragraf anslutit mig till utred- Departementsningsmännens

förslag. Utarrendering på kortare tid än femton år får chefen.

endast ske i de i 7 § av förslaget angivna undantagsfallen. De exceptionella

omständigheter, som föranleda en kortare arrendetid än femton

år, medföra ock i många fall, att avsteg måste göras från såväl de beträffande

utarrenderingsförfarandet gällande bestämmelserna som de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

vanligen tillämpade arrendevillkoren. Givet är emellertid, att domänstyrelsen

icke bör frångå nämnda bestämmelser och villkor i vidare mån

än som nödvändiggöres av omständigheterna i varje särskilt fall.

Av skilda anledningar hava vissa bestämmelser i 1908 års kungörelse

icke upptagits i det förevarande förslaget till förvaltningsgrunder. De

bestämmelser, som sålunda uteslutits ur förvaltningsgrunderna, äro bestämmelserna

i 12:e punktens andra och tredje stycken angående rätt till

dagsverken m. m., i 13 :e punkten angående rätt till anläggande av tegelbruk

samt i 21 :a punkten angående rätt till nyodling och till ersättning

därför. Körande motiven till uteslutandet av berörda bestämmelser tilllåter

jag mig åberopa utredningsmännens motivering å sid 118 o. ff. i

deras betänkande. Genom uteslutande ur förvaltningsgrunderna av bestämmelserna

i 21 :a punkten av 1908 års kungörelse angående rätt till

nyodling och till ersättning därför komma — vid det förhållande att inga

stadganden därom upptagits i det nu föreliggande förslaget och på

grund av 2 § andra stycket i förevarande förslag — de i nyttjanderättslagen

2 kap. 17 § intagna stadganden i detta hänseende i tillämpning.

Arrendatorerna av jordbruksegendomarna bliva följaktligen beträffande

rätten till nyodling och till ersättning därför likställda med arrendatorerna

av enskild jord.

Särskilda bestämmelser om utarrendering av vissa å kronoskog;»'' belägna jordbruksegendomar

(skogsjordbruk).

Under denna rubrik hava upptagits de särskilda bestämmelser, som ansetts

böra vinna tillämpning vid utarrendering av de å kronoskogarna

belägna jordbruksegendomar, vilka prövas erforderliga för skötseln av

skogarna. At dessa egendomar har, som förut nämnts, i förslaget givits

benämningen skogsjordbruk. Av den ställning dessa egendomar intaga

i förhållande till de skogar, å vilka de äro belägna, följer, att vid

utarrendering av dem icke till alla delar kunna tillämpas samma bestämmelser

som vid utarrendering av övriga kronan tillhöriga jordbruksegendomar

under domänstyrelsens förvaltning. Såsom förebild för

de särskilda bestämmelserna hava, såsom förut antytts, tjänat gällande

lagstadganden angående arrende av fastigheter, som tillhöra bolag eller

vissa med dem likställda jordägare, sådana dessa stadganden utformats

i norrländska arrendelagen och i 2 kap. nyttjanderättslagen. Av särskilda

skäl hava emellertid vissa avvikelser föreslagits från nämnda stadganden.

32 §.

Utr. m. 33 §.

Denna paragraf angiver tillämplighetsområdet för de särskilda bestämmelserna.

Utredningsmännen hava såsom förutsättningar för bestämmelsernas

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

tillämpning uppställt fordran på, att den egendom, som skall utarrenderas,

är belägen å kronoskog och att den prövas erforderlig för skogens

skötsel. Föreligga dessa förutsättningar, skall egendomen anses såsom

skogsjordbruk.

Utredningsmännen hava i sin motivering till ifrågavarande bestämmelse

anfört:

Vid prövningen huruvida en egendom skulle anses erforderlig för

skogsskötseln, vilken prövning borde ankomma på domänstyrelsen, borde

det i första hand avgörande vara synpunkten av möjligheten att genom

egendomens besättande med arrrendator tillgodose kronans behov av

mera stadigvarande arbetskraft för skogsdriften. Tänkbart vore att för

specialbestämmelsernas tillämpning uppställa det villkoret, att vid utarrenderingen

arbetsskyldigbet å skogen ålades arrendatorn. Emellertid

skulle ett sådant villkor åtminstone under nuvarande förhållanden, då

arbetsskyldighet för arrendatorn i det närmaste undantagslöst uteslutits

ur arrendekontrakten, medföra, att specialbestämmelserna bleve så

gott som obehövliga. Erforderligheten i och för sig av de särskilda bestämmelserna

sammanhängde dock icke med en arrendatorn tilläventyrs

ålagd arbetsskyldighet utan grundade sig ytterst därå, att arrendatorn

för sin utkomst ej kunde lita till allenast jordbruket utan måste för att

kunna existera ägna sig även åt skogsarbete. Kronan borde alltid, vare

sig arrendatorn hade en genom kontraktet bestämd arbetsskyldighet eller

icke, kunna räkna med, att han använde sin från jordbruket lediga

arbetskraft för skogsarbete åt kronan, i den mån sådant arbete funnes

att tillgå. Med hänsyn härtill och då kronan näppeligen kunde för sitt

skogsbruk undvara denna arbetskraft, vars ersättande med arbetare från

annat håll säkerligen i många fall skulle vara förenat med svårigheter,

torde man vara berättigad utgå ifrån att, så snart en å en kronoskog belägen

jordbruksegendom, som kronan ansåge sig böra behålla i sin ägo,

icke kunde fullt försörja en arrendator, egendomen vore erforderlig för

skogens skötsel.

Enligt vad som framginge av uppgifterna över jordbruksegendomarna

å kronoskogarna, innehöllo åtskilliga av dem (67 stycken) odlad jord till

en vidd, överstigande tjugofem hektar. Det torde kunna utan vidare

förutsättas, att jordbruket å samtliga dessa större egendomar gåve arrendatorerna

deras fulla utkomst; något mera stadigt arbete å skogarna vore

således icke att förvänta av dessa arrendatorer. Då följaktligen berörda

egendomar i enlighet med de synpunkter, som nyss utvecklats, icke vore

att anse såsom erforderliga för skogarnas skötsel, borde under alla förhållanden

dessa egendomar, vilka nu stöde under skogsstatens vård och

förvaltades i sammanhang med de skogar, å vilka de vore belägna, skiljas

från skogsstaten, varav också följde, att vid utarrenderingen av dem

skulle följas de allmänna utarrendoringsbestämmelserna. I den mån

även andra å kronoskogarna belägna, av skogsstaten nu förvaltade jordbruksegendomar

än do nämnda större egendomarna vore av den storlek

och beskaffenhet i övrigt, att de kunde anses giva full bärgning åt arrendatorerna,

borde även de skiljas från skogsstaten och av domänstyrelsen

utarrenderas efter samma grunder, som gällde i avseende å utarrendering

av de egentliga jordbruksdomänerna. Med vad sist anförts åsyftades

i all synnerhet de å kronoparkerna belägna s. k. huvudgårdarna

under tjugofemhektarsgränsen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majds proposition nr 174.

Som bekant vore för tillämpligheten av norrländska arrendelagen och

de särskilda bolagsstadgandena i 2 kap. nyttjanderättslagen uppställda

vissa arealgränser för arrendet såväl uppåt som nedåt. Vad anginge

maximiarealgränsen vore denna gemensam för båda lagarna, nämligen

tjugofem hektar odlad jord. Minimiarealgränsen angåves i norrländska

arrendelagen till fyra hektar inrösningsjord och i nyttjanderättslagen

till fyra hektar odlad jord.

Genom den av utredningsmännen förutsatta tillämpningen av denna

paragraf på det sätt, att såsom skogsjordbruk skulle i intet fall anses

jordbruksegendomar med en areal odlad jord överstigande tjugufem

hektar, komme tillämplighetsområdet för de föreslagna särskilda utarrenderingsbestämmelserna,

vad maximiarealgränsen anginge, att praktiskt

taget sammanfalla med tillämplighetsområdet för norrländska arrendelagen

och de speciella bolagsstadgandena i nyttjanderättslagen. I motsats

till nämnda lag och speciella stadgan den förutsatte däremot paragrafen,

att de efterföljande särskilda bestämmelserna skulle gälla utan

hänsyn till någon minimiareal för arrendet, blott detta avsåge idkande

av jordbruk. Någon anledning syntes icke föreligga för att skogsjordbruk

av mindre areal än fyra hektar, vare sig inrösningsjord eller odlad

jord, skulle i utarrenderingshänseende behandlas annorlunda än skogsjordbruk

av större areal. Tvärtom torde det med fog kunna sägas, att

arrendatorerna av skogsjordbruk vore i större behov av de förmåner, som

de särskilda bestämmelserna medförde, ju mindre skogsjordbruken vore;

arrendatorerna av de mindre och minsta egendomarna vore nämligen i

högre grad än arrendatorerna av de större för sin utkomst beroende av

arbete å kronoskogarna. Konkurrensen mellan jordbruket och skogen

örn arrendatorernas arbetskraft stöde uppenbarligen i omvänd proportion

till arrendegårdarnas storlek. Skulle alls som alls en reglering ske

även av utarrenderingen av de mindre och minsta skogsjordbruken, torde

anledning saknas att ordna denna reglering efter andra grunder än

regleringen av utarrenderingen av de större skogsjordbruken.

Över jägmästaren i Östra distriktet har på det bestämdaste avstyrkt, att

de å kronoskogarna belägna jordbruken, vilkas areal överstege tjugofem

hektar, undandroges skogsstatens förvaltning. Såsom skäl härför har

anförts:

Ur flera synpunkter ej minst med hänsyn till fördyrade resekostnader

vore det olämpligt, att domänintendenten handhade omvårdnaden och

utarrenderingen av en del och jägmästaren av andra lotter å samma skog,

helst skogsförvaltningen utförde arbetet väl så bra som domänintendenten.

Utredningsmännens uttalande, att arrendatorer å kronoskogarna

med jordbruk över tjugofem hektar åker icke skulle vara för sin utkomst

beroende av arbetsförtjänsterna, å skogarna, vore fullständigt felaktigt.

Just arrendatorerna av de större jordbruken vore mest beroende

av att erhålla körförtjänster dels för erhållande av medel till erläggande

av arrendet och dels för sysselsättning av vid gården anställt tjänstefolk

ävensom åt dragarna. Från dessa större jordbruk å kronoparkerna erhölle

jägmästaren den mesta körkraften under den ofta korta tiden för

vinterkörslor, och det vore i hög grad olyckligt, örn skogsförvaltningen

skulle undandragas all bestämmanderätt i fråga örn dessa jordbruk.

Egnahemsstyrelsen har uppmärksammat, att de särskilda bestämmelser,

som förklarats skola gälla för de s. k. skogsjordbruken, icke ansetts

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 174. 65

böra gulla vid utarrendering av även torp och andra lägenheter än skogsjordbruken.

Enär de sociala synpnnkter, som föranlett undantagsställning

för dessa jordbruk, ej vore mindre starka i fråga om övriga småbruk, syntes

jämställdhet i förevarande hänseende mellan småbruken i fråga vara

ett önskemål, vilket örn möjligt borde tillgodoses vid förslagets genomförande.

Vid fastställandet av tillämplighetsområdet för de särskilda bestämmelserna

rörande skogsjordbruken har jag helt följt utredningsmännens

förslag. Att utsträcka bestämmelsernas tillämplighet, på sätt av egnahemsstyrelsen

ifrågasatts, synes ej påkallat. Det är framför allt det

beroende, vari arrendatorerna å skogsjordbruken för sin existens äro av

arbetet å kronoskogarna och av den förvaltande myndigheten, som påkallat

dessa bestämmelser. Arrendatorerna å de mindre gårdarna i jordbruksbygderna,

vilka gårdar stå under domänintendenternas förvaltning,

befinna sig i dessa hänseenden i allmänhet i en annan och bättre

ställning än arrendatorerna å skogsjordbruken.

De av överjägmästaren i Östra distriktet uttalade farhågorna för stegring

av kostnaderna för förvaltningen av de större jordbruksegendomarna

å kronoskogarna, därest dessa ställdes under domänintendenternas inseende,

synas ej hava fog för sig. För undvikande av ökade förvaltningskostnader

kan domänstyrelsen i allt fall, med stöd av 30 § i förslaget,

uppdraga åt jägmästaren att i avseende å utarrendering av dylik egendom

utöva de åligganden och befogenheter, som tillkomma domänintendenten.

33

I/fr. m. 34 §.

Utredningsmännen hava föreslagit, att de åligganden och befogenheter,

som i avseende å utarrendering av jordbruksegendom och med arrendet

sammanhängande förhållanden enligt föregående bestämmelser i förordningen

eller eljest tillkomma domänstyrelsen, skola utövas av överjägmästaren.

Inskränkning i överjägmästarens befogenheter har dock

stadgats med hänsyn till föreskriften i nästföljande paragraf, att det tillkommer

domänstyrelsen att i vissa fall kunna bestämma örn kortare arrendetid

än femton år, varjämte det ansetts böra iakttagas, dels att

brandskadeersättningen skall uppbäras av domänstyrelsen, dels ock att

frågor örn utförande av byggnadsarbeten och örn ersättning åt arrendatorn

i anledning av arrendet alltid skola avgöras av domänstyrelsen. Utredningsmännen

hava därjämte intagit en bestämmelse örn rätt för överjägmästaren

att åt jägmästaren uppdraga prövningen av ansökning av

arrendatorn att få från egendomen föra stråfoder och gödsel.

Jag har visserligen intet att erinra däremot, att de åligganden och befogenheter,

som i avseende å utarrenderingen av jordbruksegendomar

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 174. ”

Departements
chefen
-

Departements ■

chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition nr 174.

och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma domänstyrelsen,

skola utövas av överjägmästarna, då fråga är örn utarrendering

av skogsjordbruk. Emellertid synes det mig mindre lämpligt, att

nämnda åligganden och befogenheter i den grundläggande förordningen

definitivt bindas vid överjägmästarna. En framtida eventuell omorganisation

av överjägmästartjänsterna skulle då nödvändiggöra en ändring

av författningen. Jag förordar därför, att i förevarande paragraf

intages en bestämmelse av den innebörd, att de åligganden och befogenheter,

som i avseende å utarrenderingen och med arrendet sammanhängande

förhållanden tillkomma domänstyrelsen, må efter Kungl. Maj:ts

bestämmande utövas av över jägmästaren eller annan domänstyrelsen underställd

tjänsteman, dock med vissa inskränkningar, som följa av 34 § och

av att domänstyrelsen alltid bör hava avgörandet i ekonomiska frågor.

I anslutning härtill har viss omformulering skett även av andra stycket i

paragrafen.

34 $.

Utr. m. 35 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn arrendetiden vid utarrendering

av skogsjordbruk.

Härutinnan hava utredningsmännen i huvudsak föreslagit följande.

Den reguljära arrendetiden skall vara minst femton och högst tjugo år för

de skogsjordbruk, som innehålla minst fyra hektar inrösningsjord eller odlad

jord, allt efter egendomens belägenhet antingen i de landsdelar, där

norrländska arrendelagen äger tillämpning, eller i annan del av riket. Arrendeavtal,

som varit gällande femton år, må dock förlängas på kortare

tid. (För skogsjordbruken under fyrahektarsgränsen föreslås ingen lägsta

arrendetid, utan får arrendetiden för dem sättas till den för varje fall

lämpligaste.) Då särskilda omständigheter föranleda därtill, äger domänstyrelsen

bestämma, att upplåtelsen må ske på kortare tid än femton

år. Såsom sådana omständigheter angivas särskilt de i 7 § första stycket

omförmälda förhållanden, som berättiga till utarrendering av jordbruksegendom

i allmänhet på kortare tid än femton år. Vidare får såsom

sådan omständighet särskilt anses, att optionsberättigad arrendator, med

hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund av att han ingått

eller har för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet,

förklarar sig vilja avsluta arrendeavtal på kortare tid än femton år eller

att med hänsyn till kronans skogsbruk det för kronan är av synnerlig

vikt, att utarrenderingen sker för kortare tid. Slutligen föreskrives, att,

örn arrendeavtal är gällande för längre tid än fem år, arrendatorn skall

äga uppsäga arrendet till upphörande med utgången av femte arrendeåret.

Samma rätt tillkommer arrendatorn jämväl vid utgången av vart

femte år därefter.

Såsom motivering till att icke någon minimitid fastställts för skogsjordbruk

under fyrahektarsgränsen hava utredningsmännen anfört:

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 174.

67

För utredningsmännen hade uppgivits, att arrendatorerna av de

minsta skogsjordbruken vanligen vore obenägna att binda sig för längre

arrenden. Vid de sammanträffanden, som utredningsmännen baft med

representanter för denna kategori kronoarrendatorer, bade det också bekräftats,

att de, åtminstone för det dåvarande, då på grund av företagna

inskränkningar i avverkningarna å kronoskogarna skogsarbete ej alltid

kunde beredas arrendatorerna i önskvärd omfattning, ej gärna ville ingå

arrendekontrakt för längre tid. Såsom skäl för obenägenheten i detta

hänseende hade även uppgivits, att hos arrendatorerna gjorde sig gällande

en strävan att, i den mån de ekonomiska resurserna det medgåve,

övergå från mindre arrenden till större. I varje fall torde det vara

att antaga, att, därest även för de minsta skogsjordbruken föreskreves

en minimiarrendetid av femton år, undantagen från denna föreskrift

skulle bliva regel.

Ur de avgivna yttrandena må bär återgivas följande.

Över jägmästaren i Dalarnas distrikt bar uppgivit, att en del jägmästare

framhållit, att den föreslagna arrendetiden av minst femton år

icke torde bliva uppskattad av arrendatorerna, vilka i regel själva önskade

relativt kort arrendetid med hänsyn till de ombytliga konjunkturerna,

som rått under senare tiden.

Över jägmästaren i Bergslagsdistriktet bar uttalat sig för en lägsta arrendetid

för skogsjordbniken av tio år.

Över jägmästaren i Västra distriktet anser, att alla begränsande bestämmelser

angående arrendetiden borde borttagas beträffande gårdar

med mindre areal odlad jord än tio hektar, vilket finge betraktas såsom

bärighetsgränsen för ett självständigt jordbruk. Skulle emellertid någon

minimitid fastställas, borde den bestämmas till högst fem år.

Domänstyrelsen har förklarat sig icke kunna godtaga förslaget örn en

så lång arrendetid som femton år. Styrelsen bar i detta hänseende anfört:
En

upplåtelse av fastigheterna för så långa tidsperioder skulle väsentligt

inskränka styrelsens möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja

fastigheterna för skogarnas skötsel, vilket ändamål fastigheterna

ju ändå i främsta rummet vore avsedda att tjäna. Främjandet av egnahemsbildningen

å skogarna i enlighet med av statsmakterna fastställda

riktlinjer skulle härigenom även komma att förryckas. I stället för att

såsom nu försäljningar till arrendatorerna genomfördes, i den mån övriga

förutsättningar vore för banden, kunde frågor härom vid en tillämpning

av utredningsmännens förslag i regel endast upptagas till behandling

vart femtonde år. Styrelsen vore icke heller övertygad örn, att den längre

arrendetiden bomme att tjäna arrendatorernas intressen. Arrendatorerua

hade visserligen möjlighet att enligt tredje stycket i paragrafen uppsäga

arrendet till upphörande med utgången av vart femte år, men då

förlorade de också rätten att därefter kvarstanna vid arrendet. Styrelsen

ville ur nu angivna synpunkter bestämt avstyrka förslaget örn fastställande

av minimiarrendetiden för skogsjordbruken över fyra hektar

till femton år. En minimiarrendetid för dessa jordbruk av i regel fem

år syntes styrelsen fullt tillräcklig. Efter utgången av denna tidrymd

hade vederbörande innehavare förvärvat företrädesrätt vid jordbrukets

fortsatta utarrendera, örn han brukat egendomen väl. Det vore så myc
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

ket mindre anledning att motsätta sig den av styrelsen förordade jämkningen,

som arrendatorerna av skogsjordbruken skulle tillförsäkras optionsrätt,

vilken förmån icke tillkomme arrendatorerna under bolag och

med dem likställda rättssubjekt.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört, att de små

kronoarrendatorerna själva inom förbundets hittillsvarande verksamhetsområde,

Norrland och Dalarna, icke haft några betänkligheter mot

en femtonårig arrendetid. Även örn man med hänsyn till de delade meningarna

bland arrendatorerna i Värmland och Bergslagen tvekade att

föreslå samma arrendetid för små som för stora jordbruk, borde det enligt

förbundets mening i varje fall allvarligt övervägas, örn icke åtminstone

en femårig minimitid borde föreskrivas för arrenden under

fyrahektarsgränsen.

Jag har vid avfattningen av denna paragraf anslutit mig till vad utredningsmännen

föreslagit. Bestämmelserna örn arrendetidens längd

överensstämma med motsvarande föreskrifter i norrländska arrendelagen

och de speciella bolagsstadgandena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Det

torde i förevarande hänseende icke vara lämpligt att avvika från nämnda

stadganden.

De omständigheter, som särskilt må föranleda en kortare arrendetid,

hava däremot icke angivits i full överensstämmelse med motsvarande

stadganden i norrländska arrendelagen och allmänna nyttjanderättslagen.

Att såsom skäl för dispens upptaga det i nämnda lagar angivna

förhållandet, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och

omfattning arrendatorn icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga

bärgning, torde nämligen icke stå i god överensstämmelse med de

för behövligheten överhuvudtaget av ifrågavarande särskilda bestämmelser

för skogsjordbruken åberopade skälen. Berörda förhållande har därför

icke upptagits bland de särskilda dispensgrunderna. Däremot hava, i

enlighet med utredningsmännens förslag, såsom särskilda omständigheter,

berättigande till dispens, angivits vissa andra omständigheter, vilka ari

knyta sig till arrendatorns personliga förhållanden.

35 §.

Utr. m. 36 §.

Denna paragraf behandlar arrendeuppskattningen på skogsjordbruken.

Utredningsmännen hava föreslagit, att arrendeuppskattningen skall,

liksom nu, verkställas av vederbörande jägmästare ensam. Vidare hava

utredningsmännen förordat, att, därest arrendetiden är bestämd till minst

femton år, optionsberättigad arrendator skall äga att, örn han ej åtnöjes

med de av överjägmästaren fastställda arrendevillkoren, i samband med

anförande av besvär hos domänstyrelsen över överjägmästarens beslut

påfordra ny arrendeuppskattning. Domänstyrelsen skall då förordna örn

dylik arrendeuppskattning, och skall denna i sådant fall hållas av en

nämnd, bestående av jägmästaren eller annan som styrelsen utser såsom

ordförande samt två sådana uppskattningsmän, som omförmälas i 8 §

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

1 mom. En obetingad rätt att påfordra och erhålla arrendeuppskattning

med nämnd har således, där överjägmästaren bestämt arrendetiden till

minst femton år, tillagts optionsberättigad arrendator, som hos domänstyrelsen

anfört besvär över överjägmästarens beslut.

Utredningsmännen hava motiverat sitt förslag i huvudsak sålunda:

Genom den medgivna rätten för optionsberättigad arrendator att påfordra

arrendeuppskattning med nämnd i alla de fall, då arrendetiden

bestämts till femton år, komme i regel arrendatorerna av de skogsjordbruk,

å vilka jordbruket vore av någon betydelse, att erhålla dylik rätt.

Enligt förslaget finge nämligen skogs j ord bruk örn minst fyra hektar endast

i undantagsfall utarrenderas på kortare tid än femton år. Däremot

komme arrendatorerna av de mindre skogsjordbruken i allmänhet icke

att bliva delaktiga av rätten att påförda arrendeuppskattning med

nämnd, då arrendetiden för berörda skogsjordbruk, enligt vad antagas

finge, i regel komme att bestämmas till kortare tid. För sistnämnda arrendatorer

gjorde sig intresset av att kunna påfordra en omprövning av

den av jägmästaren verkställda arrendeuppskattningen uppenbarligen ej

gällande i lika hög grad som för arrendatorerna av de större arrendegårdarna.

Arrendeavgiften för de mindre gårdarna vore i allmänhet

jämförelsevis ringa och kunde knappast fluktuera i någon nämnvärd

grad. Vid arrendeuppskattningen toges huvudsakligen hänsyn till åbyggnadernas

storlek och beskaffenhet. Några så komplicerade spörsmål torde

icke kunna uppstå, att jägmästaren icke skulle kunna ensam pröva

dem utan att därigenom arrendatorns intressen bleve åsidosatta. På

grund av det anförda och jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att

förvaltningskostnaderna för skogsjordbruken i görligaste mån hölles

nere, syntes den omförmälda begränsningen av rätten till erhållande av

ny arrendeuppskattning motiverad.

Mot de föreslagna bestämmelserna hava åtskilliga erinringar gjorts.

Överjägmästaren i Ber g slag sdistriktet anser, att det till förekommande

av onödigt påkallande av arrendeuppskattningar med nämnd syntes skäligt,

att arrendatorn deltoge i halva kostnaden för dylik ny arrendeuppskattning

åtminstone i de fall, då den nya uppskattningsförrättningen ej

föranledde ändring i de av överjägmästaren fastställda arrendevillkoren.

Domänstyrelsen har beträffande bestämmelserna örn rätt för arrendatorerna

att påfordra arrendeuppskattning nied nämnd anfört bland annat

följande.

Dessa bestämmelser måste komma att förorsaka domänverket ökade

kostnader. Genom införande av en absolut rätt för arrendator att påfordra

och erhålla arrendeuppskattning med nämnd kunde befaras, att

vid dessa jordbruk som regel dubbla uppskattningsförrättningar måste

hållas. En dylik anordning kunde icke vara betingad av omständigheterna.

Ville man nödvändigt införa en möjlighet för arrendatorn att

få sin rätt prövad av en uppskattningsnämnd, borde det överlåtas åt domänstyrelsen

att efter besvär från arrendatorn avgöra, huruvida hållandet

av arrendeuppskattning med nämnd kunde anses påkallat. Styrelsen

finge då infordra närmare uppgifter rörande jordbruket och kunde, örn

anledning därtill ansåges föreligga, utan omgång medgiva jämkning i

arrendevillkoren. Vore styrelsen tveksam beträffande något arrende

s. 70 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

70 Kungl. Martts proposition nr 174.

eller skulle många besvär från samma distrikt inkomma, vore det lämpligt,

att frågan finge prövas vid ny uppskattning nied nämnd. När sådan

uppskattning hölles, borde dessutom arrendatorn vara skyldig bidraga

till halva kostnaden för förrättningen.

Svenska skogs- och flottning sorbet areförhundet bär anfört, att, när det

gällde arrendeuppskattning, likställighet borde råda mellan stora och

små arrendatorer, liksom mellan längre och kortare arrenden. Rätten

att begära arrendeuppskattning komme, enligt förbundets mening, säkerligen

icke att missbrukas.

Även Svenska sågverksindustriarbetareförbundet har ifrågasatt, örn

icke även beträffande utarrendering på kortare tid lin femton år optionsberättigad

arrendator borde medgivas rätt att påfordra arrendeuppskattning.

Farhågorna för att en dylik rätt skulle genom missbruk komma

att åsamka onödiga kostnader borde enligt förbundets uppfattning icke

hindra, att denna rent principiellt sett riktiga likställighet genomfördes.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf har jag icke kunnat helt

godtaga utredningsmännens förslag. Visserligen bör arrendeuppskattning

å skogsjordbruk i regel verkställas av vederbörande jägmästare ensam.

Det kan nämligen av kostnadsskäl icke ifrågakomma att å samtliga

skogsjordbruken, vilkas antal uppgår till omkring 4,000 och beträffande

vilka arrendebeloppen ofta äro blygsamma, städse anordna uppskattningsförrättning

med nämnd, på sätt sker å andra jordbruksegendomar under

domänstyrelsens förvaltning. I likhet med utredningsmännen finner jag

det ock skäligt, att en arrendator av ett skogsjordbruk, som förvärvat

optionsrätt till arrendet, beredes möjlighet att, därest han anser sig icke

kunna godtaga de fastställda arrendevillkoren, få dessas skälighet prövad

vid uppskattningsförrättning med nämnd. Att begränsa optionsberättigad

arrendators möjlighet därutinnan till de fall, då skogsjordbruket skall

utarrenderas på minst femton år, synes däremot icke befogat. Det måste

nämligen framstå såsom en orättvisa för arrendatorerna av de mindre

gårdarna, vilka i de flesta fall torde komma att erhålla korttidsarrenden,

örn dem icke tillerkännes samma möjlighet som arrendatorerna å

de större egendomarna att få arrendevillkoren bedömda av en uppskattningsnämnd.

Att, på sätt domänstyrelsen föreslagit, medgiva alla arrendatorer

rätt att begära uppskattningsförrättning med nämnd men lägga

i domänstyrelsens hand att avgöra, huruvida dylik uppskattningsförrättning

skall äga rum, synes mig icke heller fullt lämpligt. Det måste anses

otillfredsställande att åt domänstyrelsen, som ju dock är den ena parten

i arrendeförhållandet, överlämna avgörandet av dylika angelägenheter.

Jag anser, att förevarande spörsmål bör så lösas, att envar optionsberättigad

arrendator, som ej åtnöjes med fastställda arrendevillkor,

lämnas möjlighet att hos domänstyrelsen begära arrendeuppskattning med

nämnd. Domänstyrelsen bör därefter söka träffa uppgörelse med arrendatorn

angående arrendevillkoren. Endast för den händelse, att dylik

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

uppgörelse icke kan träffas, skall domänstyrelsen förordna om uppskattningsförrättning

med nämnd, vilken skall hava den av utredningsmännen

föreslagna sammansättningen. I överensstämmelse härmed har 35 §

av mig avfattats.

36 §.

Utr. m. 37 §.

I denna paragraf behandlas utarrenderingsförfarandet, då optionsrätt

icke äger rum eller har förfallit. Jag har i huvudsak anslutit mig till

vad utredningsmännen härom föreslagit. Endast några mindre jämkningar

i utredningsmännens förslag hava vidtagits, föranledda av den

ändring, jag under 33 § förordat i förslaget till undvikande att, beträffande

utarrenderingen av skogsjordbruken, vid överjägmästarna

ovillkorligen bindas de åligganden och befogenheter, som i avseende å

utarrenderingen av andra jordhruksegendomar tillkomma domänstyrelsen.

37 §.

Utr. m. 38 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn arrendeavgiften samt tiden

och sättet för dess erläggande. Beträffande dessa bestämmelser har

jag helt anslutit mig till utredningsmännens förslag.

38 i

Utr. m. 39 §.

I denna paragraf behandlas kronans byggnads- och underhållsskyldighet.

Utredningsmännen hava föreslagit bestämmelser, vilka i väsentlig

mån avvika från de i 13 § intagna allmänna bestämmelserna örn byggnadsfrågans

ordnande vid kronoarrenden. Enligt utredningsmännens

förslag i nu förevarande hänseende åligger det kronan att tillhandahålla

arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader. Arrendatorn skall således

icke kunna genom arrendekontraktet åläggas att verkställa erforderlig

nybyggnad. Vad angår underhållsskyldigheten hava utredningsmännen

föreslagit, att kronan skall hava skyldighet att å de nödiga byggnaderna

verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga

reparationer, som ej äro av endast mindre omfattning. Begreppet reparationer

av mindre omfattning har definierats på samma sätt som i 8 ^

norrländska arrendelagen och 2 kap. 48 § nyttjanderättslagen. Vidare

hava utredningsmännen upptagit den föreskriften, att i arrendekontraktet

skall intagas bestämmelse örn vilka byggnader kronans byggnadsskyldighet

omfattar. Vissa bestämmelser hava även lämnats för det fall, att

arrendatorn äger åbyggnaderna å skogsjordbruket eller inga sådana

finnas.

Utredningsmännen hava beträffande förslaget, i vad det avser byggnadsskyldigheten,

i sin motivering anfört:

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 174

I fråga om nybyggnadsskyldigheten innebure förslaget intet avsteg fran

vad för närvarande vid utarrendering av de under skogsstaten ställda ar

rendegårdarna tillämpades. Kronan själv ombesörjde redan nu, att gårdarna

vore bebyggda med nödiga hus. Enligt vad utredningsmännen inhämtat

vore tillvägagångssättet vid nybyggnads utförande i allmänhet följande.

Vederbörande jägmästare uppgjorde för sitt revir ett förslag till

de nybyggnader, som han ansåge erforderliga under det nästföljande

året. Sedan förslaget av överjägmästaren med eget yttrande insänts till

domänstyrelsen, granskade styrelsen detta och bestämde det belopp, som

finge under året disponeras för nybyggnadsändamål. Jägmästaren läte därefter

utföra de av domänstyrelsen medgivna arbetena antingen, efter infordrande

av anbud, genom entreprenör eller ock i kronans egen regi. Inom

en del revir (i Bergslagen) förekomma stundom byggnadsarbeten till sådan

omfattning, att det funnits lämpligt anställa en byggmästare, som

kontinuerligt utförde byggnadsarbeten för kronan. Någon gång kunde

avtal träffas med vederbörande arrendator örn utförande av erforderligt

byggnadsarbete mot ersättning, som utbetalades, i mån som arbetet utfördes.

Utredningsmännen föreställde sig, att även framdeles byggnadsfrågan

vid skogsjordbruken borde kunna ordnas i huvudsak på samma

sätt som hittills.

\ad angår kronans underhållsskyldighet hava utredningsningsmännen

anfört:

Det hade under utredningsmännens överläggningar i den nu förevu

rande frågan framkommit förslag, att i de fall, dä fullt underhåll av

byggnaderna nu funnes arrendatorerna ålagt, detta system även framdeles

borde tillämpas, åtminstone såvitt anginge skogsjordbruk över

fyrahektarsgränsen. Såsom skäl härför hade anförts i huvudsak, att det

tillämpade systemet fungerat väl och att, därest kronan alltid skulle vara

pliktig utföra de större reparationerna, detta skulle medföra såväl ett

minskat intresse från arrendatorernas sida att iakttaga aktsamhet vid

byggnadernas användande som ock ökad kostnad för kronan för byggnadsunderhållet

utan möjlighet att höja arrendeavgifterna i motsvarande

grad. Den omständigheten, att det nuvarande systemet kunde hava

fungerat väl — vilket dock syntes hava bedömts endast under hänsyn

till kronans intresse — uteslöte icke, att det av utredningsmännen föreslagna

systemet kunde fungera än bättre, åtminstone örn hänsyn toges

även till arrendatorernas berättigade intresse. Gränsen mellan nybyggnad

och större reparationer vore synnerligen obestämd. Det syntes

ej böra förekomma, att nu ifrågavarande i allmänhet ekonomiskt svaga

arrendatorer, vilka icke funnits böra åläggas någon nybyggnadsskyldighet

ens mot kontant ersättning, skulle tillförbindas en underhållsskyldighet,

som omfattade även avhjälpandet av större brister. Kostnaden

härför kunde ofta uppgå till betydande belopp; i allt fall kunde arrendatorn,

då han inginge ett arrendekontrakt, i vilket full underhållsskyldighet

ålades honom, icke med tillförlitlighet bedöma omfattningen av

den tunga, han därigenom åtoge sig. För utredningsmännen framstode

det, då nu även utarrenderingen av kronans skogsjordbruk skulle regleras,

såsom kanske det mest angelägna, att de arrendatorer, som för närvarande

hade sig full underhållsskyldighet ålagd, befriades från denna

börda. Väl kunde det måhända ej undvikas, att genom ett godkännande

av utredningsmännens förslag kronans utgifter för skogsjordbruken bleve

i någon mån höjda. Men intressena borde vägas mot varandra. Det

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

73

sociala intresset, att dessa arrendatorer, som nu förde en nog så tung

kamp för tillvaron, finge en välbehövlig förbättrad ställning, borde väga

tyngre i vågskålen än det ekonomiska intresset, att kronans utgifter för

skogsjordbruken ej ökades.

I 8 § norrländska arrendelagen och 2 kap. 48 § allmänna nyttjanderättslagen

förekomme vissa stadganden i avseende å det fall, att ett bolag

bruste i sin lagenliga byggnads- och underhållsskyldighet. Då det icke

kunde förutsättas, att kronan skulle underlåta fullgöra vad kronan enligt

förevarande paragraf ålåge, hade några bestämmelser motsvarande

de förenämnda bolagsstadgandena icke ansetts erforderliga. Däremot

hade till förebyggande av ovisshet vare sig från kronans eller från arrendatorns

sida beträffande omfattningen av kronans skyldighet föreslagits

ett särskilt stadgande, att i arrendekontraktet skulle intagas bestämmelse

örn vilka byggnader kronans byggnads- (och underhålls-) skyldighet

skulle omfatta.

Mot de föreslagna bestämmelserna beträffande underhållsskyldigheten

har flertalet Överjägmästare anfört starka betänkligheter. De hava

allmänt varit av den uppfattningen, att bestämmelserna komme att för

kronan bliva synnerligen betungande och ekonomiskt ofördelaktiga. De

flesta överjägmästarna hava givit uttryck åt den uppfattningen, att arrendatorerna

å skogsjordbruken -— i allt fall arrendatorerna å de större

skogsjordbruken — borde själva svara för underhållet av byggnaderna.

Ur över jägmästarnas yttranden må här anmärkas:

över jäg mästaren i Ber g slag sdistriktet har uttalat, att bestämmelserna

örn underhållsskyldigheten vore måhända riktiga vid de mindre arrendeställena,

vilkas innehavare stundom av ekonomiska skäl ej mäktade

ombesörja större reparationer. Arrendatorer av jordbruk av den storleksordning,

att dess innehavare och hans familj därav kunde erhålla

sin huvudsakliga bärgning, s. k. självständiga jordbruk, som i mellersta

Sverige torde motsvara jordbruk örn cirka 10 hektar eller mera odlad

jord, borde svara för allt underhåll av husen i enlighet med vad allmänna

arrendelagen förutsatte.

Jag har beträffande föreliggande paragraf icke funnit anledning avvika

från vad utredningsmännen föreslagit. Bestämmelsen att byggnadsskyldigheten

skall åvila kronan innebär, såsom utredningsmännen

framhållit, i förhållande till vad nu gäller ingen nyhet. Genom denna

bestämmelse har således i författning fastställts den för närvarande tilllämpade

ordningen, att kronan ombesörjer uppförandet av nödiga byggnader

å de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna. Vilka byggnader

som äro att anse såsom nödiga tillkommer det kronan att avgöra.

Underhållsskyldigheten å de med kronans hus bebyggda gårdarna har

i paragrafen ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller

beträffande arrenden under bolag. De av utredningsmännen för den

föreslagna ordningen anförda skälen synas bärande och kunna av mig

godtagas. Det är ock att märka, att den nya ordningen icke innebär en

fullständig nyhet, då kronan beträffande en stor del arrenden redan nu

åtagit sig en del av underhållet. Genom den föreslagna ordningen vinnes

Departementschefen

.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

emellertid i förevarande hänseende likformighet över hela landet, något

som måste anses eftersträvansvärt. Det av vissa Överjägmästare framförda

förslaget att pålägga arrendatorerna av arrendegårdar med en areal

odlad jord av 10 hektar eller däröver hela underhållet synes mig icke

lyckligt. Härigenom skulle beträffande kronoarrendena införas en ny

arealgräns, olik den i allmänna arrendelagarna fastställda, ett förhållande

som måste betraktas som olämpligt.

39 §.

Utr. m■ 40 §.

I denna paragraf berättigas, med hänsyn till att skogsjordbruken förvaltas

av skogsstaten, jägmästaren att bestämma det belopp, vartill kronan

tillhöriga åbyggnader å skogsjordbruk skola vara brandförsäkrade.

Motsvarande befogenhet vid utarrendering av andra kronoegendomar tillkommer

enligt 14 § 1 mom. domänintendenten. Paragrafen har avfattats

i enligt med utredningsmännens förslag.

40 §.

Utr. m. 41 §.

Första stycket i denna paragraf, som behandlar arrendatorernas hävdeoch

underhållsskyldighet, är avfattat i övei*ensstämmelse med vad utredningsmännen

föreslagit och är i huvudsak lika med motsvarande i 2

kap. 50 § nyttjanderättslagen innehållna stadganden angående bolagsarrendatorers

hävde- och underhållsskyldighet.

I andra stycket av paragrafen har, i likhet med vad utredningsmännen

föreslagit, upptagits ett stadgande därom, att rätt att uppbära ersättningsbelopp,

varom förmäles i 17 § andra stycket, icke tillkommer arrendatorn.

Stadgandet är betingat av det sätt, varpå enligt första stycket

arrendatorernas hävde- och underhållsskyldighet reglerats.

41 §.

Utr. m. 42 §.

I denna paragraf har, i anslutning till utredningsmännens förslag, intagits

en föreskrift därom, att förbehåll, som avses i 19 §, icke må intagas

i arrendekontraktet. Det har nämligen icke ansetts lämpligt eller

behövligt att för arrendena av skogsjordbruk uppehålla den i 19 § upptagna

föreskriften angående arrendators skyldighet att mottaga ersättning

för vid täckdikning använda tegelrör genom avkortning i arrendeavgiften.

42 §.

Utr. lii. 43 §.

Denna paragraf behandlar rätten till fiske för husbehov.

Utredningsmännen hava föreslagit, att arrendatorn icke må förbjudas

att för husbehov nyttja fiske, som hör till deu arrenderade jorden, i vi
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

dare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där kronan låtit vidtaga särskild

åtgärd till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.

Mot denna föreskrift hava följande erinringar framförts.

Över jägmästaren i Bergslagsdistriktet: Den föreslagna bestämmelsen

medförde vid så långa arrendetider, som förslaget förutsatte, avsevärda

inskränkningar i skogsstatens möjligheter att genom vidtagande av särskilda

åtgärder förbättra fisket. Det syntes därför önskvärt, att husbehovsrätten

till fiske finge undantagas vid visst fiskevatten, ej blott i

de fall, då kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande,

utan även i de fall, då kronan hade för avsikt att under arrendetiden

vidtaga dylika åtgärder.

Domänstyrelsen har uttalat: Det kunde inträffa, att till den arrenderade

jorden hörde ett större fiskevatten, vars huvudsakliga del kunde

bättre ekonomiskt nyttiggöras, örn denna med andras uteslutande upplätes

på särskilt arrende till viss person. Kronan borde då icke vara betagen

möjligheten att, även örn icke särskilda åtgärder vore vidtagna

till fiskets förbättrande, hänvisa jordbruksarrendatorn att för sitt husbehov

fiska i viss bestämd del av fiskevattnen, helst då invid jordbrukets

stränder. Ett annat förhållande skulle kunna medföra en icke oväsentlig

minskning i den för den särskilda fiskerättsupplåtelsen eljest

påräkneliga arrendeavgälden. Vidare kunde två eller flera arrendelotter

lyda under samma kamerala jordeboksenhet, till vilket fisket hörde;

kronan borde då kunna anvisa envar av de särskilda jordbruksarrendatorerna

sin bestämda del av fisket, där han med uteslutande av annan

ägde fiska till husbehov.

Vid avfattningen av denna paragraf bär jag anslutit mig till de av Departement*.

utredningsmännen föreslagna bestämmelserna. Dessa överenstämma ^fen

med motsvarande stadganden i 23 § norrländska arrendelagen och 2 kap.

52 § nyttjanderättslagen. Enligt min mening föreligger icke skäl att avvika

från vad i förevarande hänseende stadgats beträffande arrende under

bolag.

43 §.

Utr■ m. 44 §•

I denna paragraf meddelas föreskrifter örn besiktningar.

I detta hänseende hava utredningsmännen föreslagit, att besiktningar,

som enligt 27 § skola hållas å utarrenderade jordbruksegendomar, skola,

såvitt angår skogsjordbruk, förrättas av jägmästaren. Vidare hava utredningsmännen

upptagit en föreskrift, att föreläggande i enlighet med andra

stycket i 27 § icke må meddelas vid besiktningar å skogsjordbruk.

Domänstyrelsen har anmärkt, att det torde få anses skäligt, att åt

skogsförvaltningen inrymdes befogenhet att förelägga arrendatorn att

utföra de reparationsarbeten, för vilka han enligt kontraktet hade att

svara. Svårigheter torde i annat fall uppstå att få arrendatorerna att

fullgöra dem åvilande underhållsskyldighet.

Paragrafen har avfattats i enlighet med vad utredniugsmännen för- Departement*.

ordat. Med hänsyn till det sätt. varpå frågan örn arrendatorns hävde- och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

underhållsskyldighet enligt 40 § ordnats, har jag ansett lämpligt att bibehålla

den av utredningsmännen föreslagna föreskriften, att föreläggande

i enlighet med andra stycket i 27 § icke må meddelas vid besiktningar å

skogsjordbrnk.

44 och 45 §§.

Utr. m. 45 och 46 §§.

Dessa paragrafer, av vilka den förra lämnar vissa föreskrifter örn avoch

tillträdessyner och den senare innehåller bestämmelser örn utarrendering

på kortare tid än femton år, äro avfattade i enlighet med utredningsmännens

förslag.

3 kap. Örn utarrendering för annat ändamål än jordbruk.

46 $.

Utr. 77i. 47 g.

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse av innebörd, att vid

utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk den utarrenderande

myndigheten äger full frihet att efter för handen varande omständigheter

bestämma såväl ordningen för upplåtelsen som villkoren

därför. Därvid skall likväl iakttagas den i 2 kap. 57 § fjärde stycket

nyttjanderättslagen förekommande bestämmelsen, att genom förbehåll i

avtalet icke må stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse

av fastigheten kvarsitta och att ej heller för arrenderättens förverkande

må stadgas annan grund än 2 kap. 36 och 37 §§ nämnda lag bestämma.

Paragrafen är avfattad i enlighet med vad utredningsmännen i

detta hänseende föreslagit. 4

4 kap. Om tillämpningsföreskrifter.

47 §.

Utr. 77). 48 §.

Denna paragraf, som är avfattad i enlighet med utredningsmännens förslag,

innehåller bemyndigande för Kungl. Majit att meddela de närmare

föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av de i förordningen

angivna förvaltningsgrunderna. Dylika föreskrifter hava, såsom

förut nämnts, utarbetats av utredningsmännen. I anledning bland

annat av myndigheternas yttranden torde vissa jämkningar i de föreslagna

föreskrifterna erfordras. Sedan frågan örn förvaltningsgrunderna

blivit slutligen avgjord och förenämnda förslag till tillämpningsföreskrifter

underkastats ytterligare granskning, har jag för avsikt underställa

förslaget Kungl. Majlis prövning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

77

Övergångsbestämmelser.

Förordningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1935.

Till reglerandet av förhållandet mellan den nya ordningen, å ena sidan,

samt 1908 års kungörelse och eljest hittills tillämpad ordning beträffande

utarrendering av jordbruksegendomarna under domänstyrelsens

förvaltning, å andra sidan, äro vissa övergångsbestämmelser erforderliga.

Mot de av utredningsmännen i detta hänseende föreslagna stad

gauden har jag i huvudsak intet att erinra. Emellertid torde det för underlättandet

av överflyttningen av länsstyrelsernas befattning med kronans

jordbruksdomäner till domänstyrelsen och domänintendenterna böra

lämnas möjlighet för Kungl. Majit att medgiva, att övergången till den

nya organisationen må ske successivt under tiden omkring den 1 januari

1935. Bland övergångsbestämmelserna har därför upptagits ett stadgande

härom. Vidare har med hänsyn till att jag, såsom i samband

med 18 § anförts, ansett lämpligt att ur förvaltningsgrunderna utesluta

föreskriften, att ny arrendator skall tillförbindas att för arbete med trädesbruk

samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd samt för utsädet

lämna företrädaren ersättning, erfordrats ett ytterligare tillägg

till de av utredningsmännen föreslagna övergångsbestämmelserna i

syfte att tillgodose de nuvarande arrendatorernas rätt till nämnda

ersättning. I övergångsbestämmelserna har därför upptagits en föreskrift

av innehåll, att, därest arrendator enligt arrendekontrakt är berättigad

till ersättning i nyssberörda hänseende, domänstyrelsen skall

i enlighet med vad i kontraktet finnes föreskrivet gälda arrendatorn ersättningen

vid arrendeperiodens slut. 7

7. Organisatoriska förändringar.

Jag övergår härefter till behandling av de organisatoriska förändringar,

som på grund av domänverkets övertagande av länsstyrelsernas bestyr

med utarrenderingen av jordbruksdomänerna eller av andra anledningar

erfordras.

Utredningsmännens betänkande.

Utredningsmännen hava lämnat vissa uppgifter angående samtliga

kostnader för länsstyrelsernas befattning med domänerna, däri inberäknade

kostnaderna för bestyren med försäljningarna. Därvid hava de

erinrat, att i det betänkande, som den 30 juni 1931 avgavs med förslag

till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden

in. m., nämnda kostnader uppskattats till 125,000 kronor årligen. Under

år 1932 hade domänstyrelsen från länsstyrelserna infordrat uppgifter

ä de ungefärliga utgifter, som under åren 1929, 1930 och 1931 åsamkats

länsstyrelserna i omförmälda hänseende. Enligt dessa uppgifter skulle

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

medelkostnaden för år under sagda tre år för den å landskontoren anställda,

för ändamålet erforderliga personalen uppgå till 70,129 kronor.

Häri inginge icke kostnader för skrivmaterialier oell för lokalhyra, där

sådan förekommit, och icke heller ersättning för häradsskrivarnas, magistraternas

och landsfiskalernas arbete med debitering och uppbörd av

arrendemedel samt för delgivningar i ärenden rörande kronodomänerna.

Frigörandet av länsstyrelserna från befattningen nied utarrenderingen

av domänerna kommer enligt förslaget att medföra ökat arbete för

domänstyrelsen, i det att länsstyrelsernas nuvarande åligganden i berörda

hänseende i viss utsträckning överflyttas på domänstyrelsen. Utredningsmännen

hava lämnat en redogörelse för de förändringar beträffande

domänstyrelsens tjänsteåligganden, som skulle bliva

en följd av den förändrade organisationen. Av denna redogörelse må

i detta sammanhang återgivas följande.

De huvudsakliga skyldigheter med avseende å upprättande eller

komplettering av kartor över kronodomäner, som på grund av Kungl.

Maj :ts skrivelse till domänstyrelsen den 25 september 1896 åvilade länsstyrelserna,

bomme att härefter överflyttas på domänstyrelsen. Styrelsen

finge sålunda att avgöra, örn nya kartor behövde upprättas eller örn äldre

kartor vore i behov av komplettering, ävensom att i samband därmed

meddela nödiga föreskrifter.

På grund av bestämmelsen i 8 § 1 mom. andra stycket av de föreslagna

förvaltningsgrunderna ankomme det på domänstyrelsen att bestämma

de områden, för vilka uppskattning smännen skulle utses.

Domänstyrelsen skulle övertaga bestyret med verkställande av hembud,

när vid förnyad utarrendering arrendator tillerkänts optionsrätt.

Domänstyrelsen skulle ombesörja länsstyrelsernas och kronobetjäningens

åligganden jämväl i avseende å verkställandet av övriga delgivningar,

infordrandet av förklaringar och handlingar samt införskaffandet

av utredningar.

När arrende skulle utbjudas under hand eller å offentlig auktion, hade

domänstyrelsen att utarbeta erforderliga kungörelser ävensom ombesörja

dessas införande i lämpliga tidningar eller tidskrifter.

I fråga örn kassaredovisningen och länsstyrelserna i samband därmed

åvilande uppgifter hade utredningsmännen icke ansett lämpligt, att dessa

göromål överflyttades på domänintendenterna. Med den utveckling postgiroväsendet

numera erhållit torde hinder icke heller möta mot att kassaredovisningen

och därmed sammanhängande bestyr sköttes centralt hos

domänstyrelsen.

Vad anginge uppbörden av arrendeavgifter vore domänstyrelsens

kamrerarkontors åligganden för närvarande inskränkta till månatlig

granskning av länsstyrelsernas räkenskaper samt kontroll av att samtliga

kontrakterade arrendeavgifter bleve inbetalade med vederbörliga

belopp. För sistnämnda ändamål fördes å kontoret en arrendeliggare enligt

viscardsystemet, där varje utarrenderad egendom hade sitt särskilda

kort, å vilket med ledning av länens räkenskaper eller erhållna avskrifter

av domänstyrelsens beslut antecknades kontrakterat arrendebelopp,

arrendetid, medgivna arrendeavkortningar, inbetalda belopp samt eventuellt

medgivna betalningsanstånd m. m. Då kontoret härefter i första

hand skulle omhänderhava dessa uppgifter, torde det bliva nödvändigt att

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

upplägga ett särskilt förfallosystem över samtliga arrendeavgifter, vilka

skulle inbetalas till domänstyrelsen. Förandet av detta system komme

givetvis att kräva stor noggrannhet och omsorg. Det torde också i detta

sammanhang böra anmärkas, att arrendebeloppens storlek hädanefter i

alltjämt ökad omfattning måste uträknas med ledning av gällande markegångspriser

å vissa slag av spannmål, smör m. m. Med ledning av det

upplagda förfallosystemet borde kravbrev i god tid före förfallodagen

tillställas samtliga arrendatorer.

Inflytande avgifter komme att direkt tillföras domänstyrelsens postgirokonto

i Stockholm, och styrelsens kassakontor erhölle därigenom ökat

arbete. I likhet med vad som för närvarande skedde beträffande oguldna

virkeslikvider torde det bliva lämpligt, att kamrerarkontoret förnyade

kraven till samtliga arrendatorer, vilka icke inom 14 dagar efter förfallodagen

erlade likvid. Därest denna anmaning icke ledde till önskat resultat

inom ytterligare 14 dagar, torde indrivningsuppdrag böra lämnas

åt domänfiskalen, därest icke särskilda skäl talade för beviljande av be

talningsanstånd. I huvudsak liknande tillvägagångssätt torde komma

till användning vid inkassering av andra inkomster från domänerna.

Sedan arrendator utfört arbete i enlighet med av domänstyrelsen meddelat

beslut eller arbete, för vilket han enligt allmän lag vore berättigad

till ersättning, blivit vid besiktning av domänintendent eller annan avsynat

och godkänt, bestämde nu länsstyrelsen efter framställning av arrendatorn

det belopp, som för arbetet borde tillgodokomma honom (avkortningsbeslut).

Denna prövning komme härefter att helt åvila domänstyrelsen,

varjämte förekommande kontant utbetalning av medel för av

arrendator utfört arbete också finge ske genom styrelsens försorg. I

detta sammanhang torde erinras örn den i det framlagda förslaget förordade

förändringen i avseende å sättet för utbetalande till tillträdande arrendator

av bristbelopp, som vid syn påsynats egendoms byggnad och

hägnad m. m. Under det att enligt nu gällande bestämmelser ersättningen

skulle av länsstyrelsen utbetalas på en gång, hade domänstyrelsen att

tillhandahålla en tillträdare beloppet endast i den mån det visades, att

han avhjälpt bristerna. För att kunna utföra detta åliggande torde det

bliva nödvändigt att föra särskild räkenskap över sådana bristbelopp.

Länsstyrelsernas befattning med för arrendevillkorens fullgörande avlämnade

säkerhet shandling ar komme genom författningsförslaget att

överflyttas på domänstyrelsen. Styrelsen komme sålunda att förvara

sådana handlingar och hade att tillse, att borgen i behörig tid förnyades

och att säkerhet i övrigt ej minskades i värde. Funne styrelsen ny borgen

eller annan säkerhet böra anskaffas, skulle styrelsen meddela arrendatorn

föreläggande härom. Domänstyrelsen ålåge vidare att, därest

säkerheten utgjordes av inteckning, tillse, att inteckningen bleve i vederbörlig

ordning förnyad.

Granskningen av domänintendenternas rapporter angående vad som

förekommit vid under året verkställda besiktningar komme härefter att

helt åvila domänstyrelsen.

Länsstyrelse tillkommande skyldighet att meddela allmänna föreskrifter

i avseende å de belopp, för vilka åbyggnaderna borde brandförsäkras,

och beträffande anstalt, där försäkring finge äga runi, överflyttades

på domänstyrelsen. I stället för länsstyrelsen komme domänstyrelsen

att uppbära förekommande brandskadeersättning oell i den mån för

nybyggnad erfordrades tillhandahålla arrendatorn sådan ersättning.

I övrigt överflyttades på domänstyrelsen åtskilliga andra smärre skyl

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr 174.

digheter, som nu åvilade länsstyrelserna. Domänstyrelsen finge sålunda

förordna ombud att bevaka kronans rätt för domänerna vid förekomman

de expropriationer och andra förrättningar, där dylikt förordnande alltjämt

bleve erforderligt, godkänna föreningar vid rågångstvister, laga

skiften och vattenavledningsföretag m. m., utfärda åtskilliga andra kungörelser

än de förut nämnda, såsom vid ledigförklarande av tjänster o. d.

Utredningsmännnen hava framhållit, att det ökade arbete i domänstyrelsen,

som föranleddes av den föreslagna organisatoriska förändringen,

nödvändiggjorde ökning av domänstyrelsens arbetskrafter.

I detta hänseende hava utredningsmännen anfört:

Av de uppgifter, som överflyttades på domänstyrelsen, komme flertalet

att åvila styrelsens jordbruksbyrå. Den ordinarie personalen å denna

byrå utgjordes nu av en byråchef, en sekreterare med avlöning enligt

12:e lönegraden i domänverkets löneplan, motsvarande den för sekreterare

inom allmänna civilförvaltningen gällande högre lönegraden eller

lönegrad B 26, och en notarie. Med hänsyn även till den stora arbetsbelastning,

som redan nu åvilade jordbruksbyrån, bleve det nödvändigt

att för ett nöjaktigt utförande av de ökade göromålen till byrån knyta

ytterligare en sekreterare med föredragningsskyldighet. Åt den nye

sekreteraren torde emellertid icke behöva givas högre löneställning än enligt

10:e lönegraden i domänverkets löneplan, motsvarande lönegrad

B 24 enligt allmänna civilförvaltningens löneplan.

Domänstyrelsens kamrerar-, kassa- och domänfiskalskontor komme även

i enlighet med den lämnade redogörelsen att bliva berörda av det ökade

arbetet. För förandet å kamrerarkontoret av förfalloliggaren och utskrivandet

av kravbrev m. m. torde erfordras anställande av ett kvalificerat

kvinnligt biträde. Arbetet med denna liggare måste nämligen

vid varje tillfälle vara fullt å jour och komme att bliva intensivast under

första halvåret, då det brådskande bokslutsarbetet som bäst påginge.

Å kassakontoret torde behov av ökad arbetskraft föreligga under den

egentliga uppbördsterminen. I avseende å domänfiskalskontoret kunde

vidare förstärkning av arbetskraften med någon extra personal tidvis

bliva erforderlig. Utredningsmännen hade ansett, att för tillgodoseende

av sagda behov å kassa- och domänfiskalskontoren borde beräknas en

utgiftsökning, motsvarande arvode till ett ordinarie kanslibiträde.

Utredningsmännen hava i enlighet härmed beräknat kostnaderna för

den erforderliga förstärkningen av arbetskraften inom domänstyrelsen sålunda:1
en

sekreterare .......................... kronor 7,668

två kanslibiträden ...................... » 5,664

Summa kronor 13,332.

Utredningsmännen hava även skisserat ett förslag till ny distriktsindelning

för domänintendenterna. Enligt detta

skulle domänintendenternas antal minskas från elva till sju. I samband

härmed hava utredningsmännen ifrågasatt lönereglering för domäninten
1

Därvid hava utredningsmännen tydligen räknat med lägsta löneklassen i respektive

lönegrader.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

81

denterna. Efter länsstyrelsernas avkoppling från utarrenderingsbestyren

borde det, enligt utredningsmännen, vara skäligt, att domänintendenterna

utöver arvodet tillerkändes visst bidrag till hållandet av expeditionslokal

m. m. Utredningsmännen anse emellertid, att regleringen av avlöningsförmånerna

skulle kunna, oaktat ökningen av göromålen, hållas inom

den nuvarande kostnadsramen. Frågan örn denna reglering av domänintendenternas

tjänstgöringsområden och avlöningsförhållanden anse utredningsmännen

böra tillsvidare anstå med hänsyn till vissa omständigheter,

som inverkade på dessa spörsmål men som nu icke kunde helt överblickas.

Härom hava utredningsmännen anfört:

Vid den enligt 33 § i de föreslagna förvaltningsgrunderna1 * på domänstyrelsen

ankommande prövningen, vilka av de å kronoskogarna befintliga

jordbruksfastigheterna kunde befinnas erforderliga för skogarnas

skötsel, vore att förvänta, att åtskilliga av de större egendomarna komme

att överföras till jordbruksdomäner och behandlas i enlighet med för dessa

fastställda regler. En dylik åtgärd komme att öka de förvaltningsobjekt,

vilka som regel skulle stå under domänintendenternas tillsyn. Ä andra

sidan borde också uppmärksammas de möjligheter till förenkling av förvaltningsapparaten,

som den nya ordningen lämnade. Enligt 31 §3 ägde

domänstyrelsen, örn besparing i kostnaden kunde vinnas, uppdraga åt jägmästare

eller annan lämplig person att i avseende å utarrendering av

egendom och med arrendet sammanhängande förhållanden utöva de åligganden

och befogenheter, som enligt förvaltningsgrunderna tillkomme domänintendent.

Yttranden.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande framlagt beräkningar angående den

ökning i kostnaderna, som skulle uppstå, därest länsstyrelserna befriades

från befattningen icke blott med utarrenderingen av domänerna utan

även med försäljningsbestyren.

Domänstyrelsen har därvid utgått från, att domänintendenternas antal

skulle bliva sju och att envar av dem borde tillerkännas ett bidrag till lokalhyra

med 400 kronor, till tjänstetelefon med 100 kronor och till skrivhjälp

med 500 kronor. Ökningen av arbetet i domänstyrelsen anser styrelsen

skulle kräva — utöver den av utredningsmännen föreslagna förstärkningen

— ytterligare en sekreterare, för vilken beräknades avlöning enligt

12:e lönegraden och 24:e löneklassen i domänverkets nuvarande löneplan,

samt ett kanslibiträde i 4:e lönegraden och 8:e löneklassen. Vidare

anser styrelsen, att innehavaren av kassörsbefattningen hos styrelsen, med

hänsyn till det ökade ansvar, som efter organisationsförslagets genomförande

komme att åvila denna, borde uppflyttas från lönegrad B 11 i löneplanen

för den civila statsförvaltningen till lönegrad B 14.

Under nu anförda förutsättningar har domänstyrelsen framlagt följan
-

1 Motsvarande 32 § i det av mig tillstyrkta förslaget.

’ Motsvarande 30 § i det av mig tillstyrkta förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 193''i. I sami. Nr IVi.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

D epartementschefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

de beräkning över kostnader för den nya organisationen:
Avlöning

till sju domänintendenter (7 X 8,340) ____kronor 58,380

Resekostnads- och traktamentsersättning till dem » 30,000

Bidrag till lokalhyra och telefon till domäninten
-

denterna ........................................ » 3,500

Bidrag till skrivhjälp till domänintendenterna____ » 3,500 95 380

Avlöning till en sekreterare i domänstyrelsen i 12:e

lönegraden ...................................... » 9,540

Avlöning till en sekreterare i domänstyrelsen i 10:e

lönegraden ...................................... » 8,580

Avlöning till tre kanslibiträden (3 X 3,144) ........ » 9,432

Förhöjning i avlöningen till styrelsens kassör ____ » 618 28170

Dyrtidstillägg ...........................................kronor 7,790

Oförutsedda utgifter ...................................... » 15,000

Summa kronor 146,340.

Motsvarande kostnader med avseende å den nuvarande

organisationen angivas av domänstyrelsen sålunda:

Arvoden, inberäknat dyrtidstillägg, till domänintendenter kronor 59,944

Resekostnads- och traktamentsersättning till dem ........ » 30,000

Avlöningar, inberäknat dyrtidstillägg till personalen å

landskontoren .......................................... » 70,129

Summa kronor 160,073.

Domänstyrelsen har vitsordat behovet av den av utredningsmännen, under

förutsättning av länsstyrelsernas avkoppling endast från befattningen

med utarrenderingsbestyren, förordade ökningen av domänstyrelsens

personal.

Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot den jämförelsevis

ringa ökning, som föreslagits i fråga örn arbetskrafterna hos

domänstyrelsen, samt har vidare anfört:

Av utredningen framginge, att länsstyrelsernas kostnader för den personal,

som handhade bestyret med domänerna, uppginge till omkring 70,000

kronor. Ett genomförande av utredningsmännens förslag motiverade en

sänkning — örn också icke motsvarande nämnda summa — av anslaget

till avlöning åt icke-ordinarie personal hos länsstyrelserna. Den fördel,

som centraliseringen i ekonomiskt hänseende rimligen borde föra med sig,

skulle eljest till en väsentlig del bliva illusorisk. Statskontoret betonade

vikten av att en undersökning verkställdes, huruvida icke sådan personal,

som enligt 1933 års beslut upptagits på indragningsstat för domänverket,

kunde komma till användning vid utökningen av domänstyrelsens personal.

Mot den av utredningsmännen föreslagna ökningen av domänstyrelsens

personal torde intet vara att erinra. Behovet av nämnda personalökning

torde få anses styrkt genom utredningen angående den ökning i domänstyrelsens

arbetsbörda, som bliver en följd av avlyftandet från länsstyrelserna

av bestyren med utarrenderingen av domänerna. Jag upp
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts proposition nr 174.

tager emellertid icke i detta sammanhang förslag örn ökning av domänstyrelsens

personal i nu förevarande avseende, utan framlägges förslaget härom

i den proposition angående domänverkets organisation, som samtidigt

härmed torde avlåtas till riksdagen. Frågan, huruvida någon ytterligare ökning

av domänstyrelsens personal tilläventyrs må bliva erforderlig vid

ett eventuellt avlyftande från länsstyrelserna av befattningen med försäljningar

av domänerna, kan icke nu avgöras, men det synes mig, som örn en

ökning i den utsträckning domänstyrelsen ifrågasatt och särskilt anställande

av ännu en sekreterare i varje fall icke skulle behöva ifrågakomma.

Såsom utredningsmännen framhållit torde frågan örn ny distriktsindelning

för domänintendenterna och därmed sammanhängande spörsmål icke

för närvarande böra upptagas till avgörande. Lämpligen torde först böra

avvaktas verkningarna i olika avseenden av de nu förordade reformerna.

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag till förordning

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom samt hemställer,

att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga

samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:264 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. a1 i texten
  2. JoU 1934:76 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts ''proposition med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. s. 1 i texten
  3. FK 2TU 1934:5 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5 s. 6 i texten