Sök i Ratio Lex

Angående anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten

1934-04-27 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:265, Angående anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag till särskilda

åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten;

given Stockholms slott den 27 april 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 april

1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning

med cheferna för kommunikations-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen

:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Maj:t

på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1934/1935 beräkna

ett extra reservationsanslag av 17 miljoner kronor. Detta belopp hade av statens

arbetslöshetskommission preliminärt beräknats bliva erforderligt för kontant

understödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m.

Jag anförde vid anmälan av denna fråga, att jag vid anslagsberäkningen

icke funnit anledning att frångå arbetslöshetskommissionens preliminära uppBihang

lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

fattning om storleken för nästa budgetår av anslaget till bekämpande av arbetslösheten.

Därvid, framhöll jag, hade hänsyn även tagits till att nyligen

påbörjad ytterligare utredning rörande åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten

kunde komma att medföra vissa utgifter utöver vad kommissionen haft

skäl räkna med.

Sedermera har Kungl. Maj :t i proposition nr 235 på min hemställan föreslagit

riksdagen, bland annat, att för budgetåret 1934/1935 anvisa dels under

femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag

av 9,000,000 kronor, dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden

för förlag till statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten

ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå av lånemedel. Jag

erinrade i detta sammanhang tillika därom, att Kungl. Maj :t på min hemställan

den 8 december 1933 bemyndigat chefen för socialdepartementet att

tillkalla särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med fortsatt

utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande med ungdomsarbetslösheten

och åtgärder i anledning av densamma. Enär de ifrågavarande

sakkunniga då ännu icke hunnit fullgöra sitt uppdrag, förklarade jag mig i

propositionen icke beredd att taga ståndpunkt till frågan örn de åtgärder, som

lämpligen kunde vidtagas till avhjälpande av ungdomsarbetslösheten, utan

anhöll jag att senare få återkomma till denna angelägenhet. Beträffande kostnaderna

under nästkommande budgetår för verksamheten i fråga förordade

jag, att de i första hand skulle bestridas från ett för ändamålet särskilt upptaget

anslag, varför hänsyn till ifrågavarande kostnader icke behövde tagas

vid beräkningen av anslaget till bekämpande av arbetslösheten. Från detta

borde emellertid av praktiska skäl alltjämt bestridas de centrala administrationskostnaderna

för sagda verksamhet, varvid jag tillika förutsatte, att hinder

icke borde möta att, därest Kungl. Maj :t så funne erforderligt, taga detsamma

i anspråk jämväl för hjälp åt unga arbetslösa.

Sedan de sakkunniga den 29 mars 1934 avgivit betänkande och yttranden

häröver avgivits av olika myndigheter och organisationer, anhåller jag att ånyo

få till behandling upptaga frågan örn särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

Spörsmålet örn ungdomsarbetslösheten föranledde 1931 års riksdag att hemställa

om utredning rörande utvägarna att med hänsyn till den förefintliga

arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta förvärvandet av

yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling

för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen

ännu icke ernått effektiv organisation. I anledning härav bemyndigade Kungl.

Maj :t den 12 juni 1931 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga

för frågans utredning. De i anledning härav tillkallade sakkunniga antogo

benämningen ungdomsarbetslöshetssakkunniga. Genom beslut den 28 oktober

1932 föreskrev Kungl. Maj:t, att de sakkunnigas uppdrag inom viss

bestämd tid skulle upphöra.

Vid behandlingen av förslag till 1933 års riksdag angående åtgärder till ar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 865.

3

betslöshetens bekämpande anförde jag (prop. 216/1933 sid. 15), att den sida

av arbetslösbetsfrågan, som avsåg läget för de unga, vilka uppnått arbetsför

ålder men ännu icke lyckats få fast anställning i något yrke, måste ägnas

alldeles särskild uppmärksamhet. Jag redogjorde också för olika uppslag,

som framförts från skilda håll, ävensom för innehållet i en av ungdomsarbetslöshetssakkunniga

avgiven, den 15 februari 1933 dagtecknad promemoria,

men uttalade därvid, att jag icke vore beredd att då taga ståndpunkt

till dessa uppslag. Enligt min mening kunde dessa endast vinna på att senare

i ett sammanhang upptagas till närmare skärskådande, i syfte att förslag i

ämnet skulle kunna föreläggas 1934 års riksdag.

Emellertid föreslog på min hemställan Kungl. Maj :t i samband med proposition

örn införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring en utbyggnad i olika

avseenden av den offentliga arbetsförmedlingen, därvid, bland annat, beaktades

önskemålen om åstadkommande av en effektivare arbetsförmedling för

ungdom.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anslöt sig i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 17 till den uppfattning jag uttalat med anledning av ungdomsarbetslöshetssakkunnigas

berörda promemoria. Utskottet förklarade i

samband därmed, att en vidare utveckling av särskilda anordningar för arbetsförmedling

för ungdom vore synnerligen önskvärd, och uttryckte sin förhoppning,

att angelägenheten därav måtte i möjligaste mån av Kungl. Majit beaktas.

Därest förslaget örn arbetslöshetsförsäkring och därmed sammanhängande

omorganisation av arbetsförmedlingen icke av riksdagen bifölles, ansåge sig

utskottet emellertid icke kunna på den dittillsvarande utredningen tillstyrka,

att enbart med hänsyn till behovet av effektivare arbetsförmedling för ungdom

omläggning skedde av grunderna för statsbidrag till förmedlingen.

I anledning av väckta motioner uttalade sig utskottet därjämte i vissa frågor,

som sammanhänga med ungdomsarbetslösheten. Utskottet tillstyrkte sålunda,

att försöksvis skulle anordnas viss form av s. k. frivillig arbetstjänst

samt friluftskurser för manlig ungdom. Därvid framhöll utskottet tillika,

att, om de erfarenheter, som under budgetåret 1933/1934 vunnes av dylika åtgärder,

därtill gåve anledning, ett på dessa grundat förslag i ämnet syntes

vara att motse till nästa års riksdag. Frågan om lämpliga arbetsobjekt utgjorde

därvid ett spörsmål, som behövde göras till föremål för närmare övervägande.

Ett motionsvis väckt förslag örn pensionering av äldre arbetare i syfte

att bereda arbetstillfällen för unga arbetare fann utskottet sig icke kunna

tillstyrka men förordade, att frågan gjordes till föremål för närmare utredning

i samband med den allmänna undersökning av medlen mot ungdomsarbetslösheten,

som jag i mitt nyss återgivna uttalande förebådat.

Motionsvis framställda förslag om provisorisk utvidgning av den ordinarie

skolorganisationen såsom ett led i strävandena att bekämpa ungdomsarbetslösheten

avstyrktes ävenledes av utskottet utom i vad angick användande av

arbetslöshetsmedel för möjliggörande av kurser för unga arbetslösa vid kommunala

och enskilda yrkesundervisningsanstalter samt för upprättande och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

drift av provisoriska folkhögskolor och extra folkhögskoleavdelningar för unga

arbetslösa. Utskottet sade sig förvänta, att nied ledning av de erfarenheter,

som i sistnämnda hänseenden komme att vinnas under innevarande budgetår,

ett närmare utarbetat förslag i ämnet skulle, därest omständigheterna därtill

föranledde, av Kungl. Majit föreläggas 1934 års riksdag.

Vidare må erinras örn riksdagens medgivande, att, för den händelse det vid

fortsatt utredning visade sig lämpligt och ändamålsenligt, viss del av det för

bekämpande av ungdomsarbetslösheten anvisade beloppet av Kungl. Maj :t

finge användas för understöd åt s. k. arbetskolonier. Riksdagen medgav tilllika,

att av det för bekämpande av arbetslösheten anvisade anslaget, ett belopp

av 2,000,000 kronor finge användas till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

1933 års riksdag avslog Kungl. Majits förslag rörande arbetslöshetsförsäkring

samt lämnade i anledning därav jämväl förslagen i vad de avsågo den

offentliga arbetsförmedlingen utan bifall.

Med erinran örn vad som sålunda förevarit, upptog jag, efter gemensam beredning

med chefen för ecklesiastikdepartementet, frågan till förnyad prövning

den 8 december 1933. I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Majit bemyndiga

chefen för socialdepartementet tillkalla tre sakkunniga att inom departementet

biträda med fortsatt utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande

med ungdomsarbetslösheten och åtgärder i anledning av densamma.

I samband därmed uttalade jag till statsrådsprotokollet i huvudsak

följande.

Vid den ifrågavarande utredningen bör undersökas såväl vad som kan uträttas

för att på längre sikt förbättra arbetsmöjligheterna för de yngre årsklasserna

som ock vilka ytterligare hjälpåtgärder, som omedelbart kunna vidtagas

till avhjälpande av nuvarande arbetslöshetssituation. Med den sålunda

förordade utredningen åsyftar jag icke ytterligare undersökning av de utvägar,

som förordats i den av ungdomsarbetslöshetssakkunniga år 1933 ingivna

promemorian, som endast berör vissa spörsmål i samband med frågan örn förbättrad

arbetsförmedling för ungdom. I den mån de sålunda givna uppslagen

kunna anses vara av värde, komma de att beaktas i annat sammanhang. Frågan

örn förbättrad arbetsförmedling för ungdom är nämligen under behandling

i samband med förnyat övervägande i ärendet rörande införande av arbetslöshetsförsäkring.

Emellertid finnas andra spörsmål rörande ungdomsarbetslösheten, som synas

mig vara av stor vikt. Grundläggande för hela frågans bedömande bör tydligen

vara en såvitt möjligt noggrann kunskap om ungdomsarbetslöshetens omfattning

och karaktär. Vissa uppgifter i detta hänseende förelågo redan vid

sista riksdagens behandling av frågan, men grundligare kännedom i ämnet synes

önskvärd. Arbetslöshetskommissionen har också från kommunerna i riket

införskaffat uppgifter härom. Huruvida den närmare bearbetningen av dessa

uppgifter för skyndsamt vinnande av så fullständig utredning som möjligt bör

överlämnas åt de sakkunniga, som jag anser böra tillkallas, är tydligen en

lämplighetsfråga, som bäst kan avgöras i samråd mellan arbetslöshetskommissionen

och de blivande sakkunniga. Utredningen torde jämväl böra giva en

bild av i vilken utsträckning de unga arbetslösa hittills kommit i åtnjutande

av det allmännas hjälpåtgärder i anledning av arbetslösheten.

En annan huvudpunkt i utredningen synes böra vara en såvitt möjligt grundlig

undersökning rörande de arbetsområden och arbetstillfällen, som lämpa sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

5

för de unga. Med en sådan undersökning avser jag, att man bör söka erhålla

en uppfattning om inom vilka yrken och yrkesspecialiteter i större utsträckning

förekomma arbeten, vilka till sin natur äro sådana, att de lämpligen borde kunna

i första hand stå öppna för de unga. Därjämte bör undersökas, i vad mån

det allmännas hjälpåtgärder kunna inriktas på skapande av särskilda arbetstillfällen

av beskaffenhet, att de unga arbetslösa kunna med fördel dit hänvisas

— jag utgår nämligen från att det ur olika synpunkter är till fördel, örn

särskilda arbeten kunna anordnas för yngre arbetslösa. En sådan inventering,

som jag nu ifrågasatt, torde ur olika synpunkter kunna bliva av betydelse som

utgångspunkt för övervägande av åtgärder på längre eller kortare sikt i anledning

av arbetslösheten. Vad angår åtgärder av mera permanent karaktär,

torde man nämligen genom en sådan undersökning kunna erhålla uppfattning

örn vilka möjligheter, som må kunna uppdrivas för att bereda de unga utbildning

genom deltagande i arbetet inom respektive yrken — en form av utdaning,

som tydligen är den lämpligaste och mest effektiva. Härvid lärer även böra

beaktas den betydelse vidgad möjlighet till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöringen

kan hava i förevarande sammanhang.

Vad härefter angår åtgärder av mera omedelbar betydelse, torde det vara

en allmän uppfattning, att de försök, som i enlighet med riksdagens beslut hittills

anordnats med s. k. arbetsläger för unga arbetslösa, i det stora hela slagit

väl ut. Enligt min uppfattning bör man också, såvitt nu kan förutses,

med all kraft under nästa budgetår söka åstadkomma en utvidgning av dylika

åtgärder. För att detta skall kunna ske, kräves emellertid viss utredning,

nämligen ej blott i fråga örn lämpliga arbetsobjekt utan även beträffande tillgång

på lämpliga ledare, närmare utformande av och eventuella modifikationer

i reglerna för verksamheten m. m.

I anslutning till särskilda utskottets uppfattning torde böra undersökas, i vad

mån erfarenheterna av de gjorda försöken med kurser för arbetslös ungdom

inom den ordinarie skolorganisationens ram motivera åtgärder från statens sida

för fortsättning, utvidgning och systematisering av dylik kursverksamhet.

Vad däremot angår frågan om utvidgning av den ordinarie skolorganisationen

genom förlängning av den ordinarie skoltiden, utgör den ett ämne, som är

föremål för utredning och övervägande i annan ordning. Detsamma är förhållandet

beträffande ifrågasatt pensionering av äldre arbetare.

Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade jag den 16 januari 1934 undervisningsrådet

A. N. Thomson, bruksdisponenten friherre J. G. G. G. De Geer

och t. f. aktuarien A. V. Wallentheim att såsom sakkunniga biträda med sagda

utredning, med uppdrag för Thomson att vara ordförande för de sakkunniga.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 januari 1934 tillkallades samma

dag ytterligare såsom sakkunnig agronomen J. S. Svensson.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1934 års sakkunniga rörande

ungdomsarbetslösheten, hava, såsom redan antytts, den 29 mars 1934 till mig

överlämnat utredning angående åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten,

vilken utredning därefter befordrats till trycket och intagits i serien

statens offentliga utredningar (1934: 11).

I anledning av utredningen hava infordrade utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

statens arbetslöshetskommission, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöveistyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och statens egnahemsstyrelse, varjämte svens
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 265.

ka arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige oell centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, som beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit

med sådana yttranden. Därjämte har Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse

ingivit en skrift i ämnet.

Jag går nu att lämna en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de

sakkunnigas utredning och i de däröver avgivna utlåtandena ävensom för min

ställning till föreliggande spörsmål, därvid jag till en början skall uppehålla

mig vid de sakkunnigas undersökningar rörande ungdomsarbetslöshetens omfattning

och karaktär samt redogöra för hittills vidtagna åtgärder på området.

För utrönande bland annat av ungdomsarbetslöshetens omfattning har statens

arbetslöshetskommission vid två olika tillfällen anmodat arbetslöshetskommittéerna

att i samband med de månadsrapporter, vilka kommittéerna hade att

avgiva till kommissionen, inkomma med vissa uppgifter örn de hos kommittéerna

anmälda arbetslösas fördelning å olika åldersgrupper. De uppgifter,

som i anledning härav avgåvos, avsågo första gången förhållandena vid utgången

av februari månad 1933 och andra gången förhållandena vid utgången av

november månad 1933. Uppgifterna från februariundersökningen bearbetades

av arbetslöshetskommissionen och ungdomsarbetslöshetssakkunniga, uppgifterna

från novemberundersökningen av 1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten.

De sakkunniga påpeka till en början, att såväl februariundersökningen som

novemberundersökningen endast gällde sådana kommuner, som vid respektive

tidpunkter stodo i rapportförbindelse med kommissionen. Novemberundersökningen

omfattade 1,325 kommuner, representerande en folkmängd av i runt

tal 5,150,000 personer eller ungefär 6/e av rikets befolkning.

Vidare framhålla de sakkunniga, att såsom arbetslös ungdom upptagits arbetslösa

i åldern 16—25 år, d. v. s. personer vilka fyllt 16 men icke 26 år.

Till belysande av ungdomsarbetslöshetens absoluta och relativa omfattning

hava de sakkunniga härefter hänvisat till följande av dem upprättade tabell,

avseende förhållandena den 30 november 1933.

Ålder

Antal

Procent av hela antalet

arbetslösa

städer

landsbygd

bela riket

städer

landsbygd

hela riket

16—17 år........

898

3,662

4,560

1.5

3.3

2.7

18—20 >........

4,623

13,108

17,731

7.8

11.8

10.4

21—25 >........

11,604

23,517

35,121

19.6

21.2

20.7

Samma 16—25

17,125

40,287

57,412

28.9

36.3

33.8

Hela antalet arbetslösa . .

59,156

111,047

170,203

100.0

100.0

100.0

Av tabellen framgår, att i runt tal 57,000 personer, motsvarande omkring

1/3 av samtliga anmälda arbetslösa, voro att hänföra till åldersgrupperna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

7

16—25 år, ävensom att den relativa ungdomsarbetslösheten var något större

på landsbygden än i städerna.

Med anledning av de låga arbetslöshetssiffrorna för åldersgruppen 16—17

år framhålla de sakkunniga bland annat följande.

Man måste ihågkomma att uppgifterna avsåge allenast hjälpsökande arbetslösa.

Ungdomar i åldern 16—17 år bodde ofta ännu i föräldrahemmet och

hade dettas resurser att falla tillbaka på vid iråkad arbetslöshet. Därtill

komme, att 18 år satts som den lägsta åldern för erhållande av statligt eller

statskommunalt reservarbete och att många arbetslöshetskommittéer icke heller

sökt i annan form bereda ungdom under sagda ålder hjälp. Det läge i sakens

natur, att den, som ej hade någon utsikt att erhålla hjälp genom arbetslöshetskommittén,

ej heller anmälde sig hos denna.

Att unga personer i åldern under 18 år icke i större utsträckning anmälde

sig hos arbetslöshetsorganen innebure sålunda ingalunda, att flertalet av de

arbetslösa tillhörande denna grupp kunde, örn de så önskade, erhålla sysselsättning.

De sakkunniga påpeka emellertid även, att den yngsta åldersgruppen hade

lättare att vinna anställning och utkomst än de därpå följande grupperna.

Med ledning av vissa uppgifter från en år 1927 företagen arbetslöshetsräkning

hava härefter de sakkunniga företagit en jämförelse mellan de arbetslösas

fördelning på åldersklasser å ena sidan ar 1927 och å andra sidan år 1933.

Jämförelsen utvisar, att den relativa ungdomsarbetslösheten var avsevärt större

år 1927 än år 1933. Härtill anmärka de sakkunniga, att förhållandet torde

sammanhänga därmed, att vid inträdande arbetslöshet de yngre och sist anställda

arbetarna i regel först avskedades, medan de äldre arbetarna i större

utsträckning drabbades av en kris på arbetsmarknaden först, sedan densamma

blivit av längre varaktighet.

Rörande arbetslöshetens intensitet inom olilia åldersklasser lämna de sakkunniga

följande uppgifter hänförande sig till tiden den 30 november 1933.

Ålder

Procent arbetslösa

av antal manliga

löntagare i mot- svarande ålder

16—20 år..................

14.3

21 25 > ..................

16.9

26 30 > ..................

15.1

31 40 » ..................

12.4

41—50 ...................

11.9

51—60 ...................

11.6

61—ro ...................

7.7

De sakkunniga framhålla hurusom uppgifterna utvisa, att arbetslöshetstrycket

vöre högst i åldern 21—25 ar samt därefter vöre successivt fallande.

De sakkunniga anmärka emellertid, att största anledning funnes att antaga,

att arbetslöshetstrycket inom åldersgruppen 18—20 år vore lika högt som^i

gruppen 21—25 år och måhända ännu högre. Trycket vore i varje fall svå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

rast för den ungdom, som befunne sig på övergångsstadiet till den ålder, då arbetare

ansåges tillhöra kategorin »fullgoda arbetare».

Av de i den första tabellen lämnade uppgifterna framgår bland annat, att

antalet arbetslösa i åldern 16—25 år i förhållande till det totala antalet arbetslösa

utgjorde i städerna 28.9 och på landsbygden 36.3 %. De sakkunniga

meddela, att antalet arbetslösa i nämnda ålder per 1,000 invånare samtidigt

uppgick till 8.3 % i städerna och 9.8 % på landsbygden.

Enligt en av de sakkunniga verkställd undersökning uppgick den 30 november

1933 ungdomsarbetslösheten i städer med över 100,000 invånare till V»,

i städer med 30,000—100,000 invånare till Vu samt i övriga städer till V» av

den maximala. Motsvarande siffror för landsbygden voro för industrikommuner

Vs, för blandade industri- och jordbrukskommuner 1/t samt för jordbrukskommuner

drygt Vs».

De gjorda iakttagelserna hava de sakkunniga sammanfattat på följande sätt.

Ungdomsarbetslösheten i samtliga grupper av landskommuner, alltså även

i jordbrukskommunerna, hade sålunda varit högre än i de olika grupperna av

städer. Påfallande vore att storstäderna i jämförelse med de rena jordbrukskommunerna

uppvisade en så låg siffra. Orsaken torde vara de rika arbetstillfällen,

som i de förra erbjödes de unga inom handel och transportväsen,

allmän tjänst, fria yrken m. m. och till vilka ingen motsvarighet funnes å den

rena landsbygden. Av samma anledning befunne sig storstäderna i en gynnsam

ställning i jämförelse med de mindre städerna, där industrialiseringen ofta

vore starkare framträdande. Vad speciellt landsbygden beträffade, syntes ungdomsarbetslösheten

i de rena jordbrukskommunerna på landsbygden vara lägre

än i industrikommuner och i blandade industri- och jordbrukskommuner. Ett

samband syntes alltså råda mellan ungdomsarbetslöshet och industrialisering.

De sakkunniga påpeka härefter, att en undersökning av förhållandena i de

skilda länen givit vid handen, att vad som konstaterats för riket i dess helhet

ingalunda gällde för de olika delarna av landet. Såsom exempel härpå anföres,

att inom flera län ungdomsarbetslösheten på landsbygden varit störst

inom jordbrukskommunerna. De högsta siffrorna överhuvud hade emellertid

noterats för industrikommunerna å landsbygden i Norrbottens och Västernorrlands

län, där ungdomsarbetslösheten uppgått till Vs respektive V* av den maximala.

Vidare påpekas, att de norrländska länen överhuvud utvisade höga

siffror samt att siffran för Stockholms stad vore påfallande låg, icke minst

jämförd med motsvarande siffra för Göteborg. Olikheterna i ungdomsarbetslöshetens

omfattning äro enligt de sakkunnigas uppfattning beroende av en

mängd lokala förhållanden ooh sammanhänga nära med arbetslösheten inom

respektive områden överhuvud.

De sakkunniga hava vidare lämnat vissa uppgifter rörande de unga arbetslösas

föregående utbildning och tidigare anställning samt den tid arbetslösheten

omfattat. Av uppgifterna, som hänföra sig till den 28 februari 1933 och

avse hjälpsökande arbetslösa i åldern 15—25 år inom ett visst antal av arbetslöshetskommissionen

utvalda kommuner, hava vissa av särskilt intresse sammanställts

i följande tabeller.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

9

Föregående utbildning.

Arbetslösa i städerna

med fullgod praktisk yrkesutbildning.......... 9.5 %

med ofullständig praktisk yrkesutbildning........23.3 %

utan utbildning....................56.7 %

i landskommunerna

4.6 %

6.8 %

87.8 %

Föregående anställningstid.

Arbetslösa, vilkas anställningstid uppgått till högst 6 mån.: i städerna i landskommunerna

ålder 15—17 år...................61.5 % 81 %

> 18—20 » 31.5 % 49.6 %

> 21—25 > 20.9 % 33.4 %

Den tid arbetslösheten omfattat.

Arbetslösa, vilkas arbetslöshet varat: i städerna

mindre tid än 6 mån..................61.1 %

6—12 mån......................15.8 %

över 12 mån......................23.1 %

i landskommunerna

44.8 %

23 %

32.2 %

Rörande ungdomsarbetslöshetens speciella karaktär och behovet av åtgärder

för dess bekämpande hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ungdomsarbetslösheten vore givetvis en sida av den allmänna arbetslöshetsfrågan.

Man hade därför rätt att vänta, att, i den mån arbetslöshetens grepp

i allmänhet lossnade, även ungdomsarbetslösheten skulle minska. Bland annat

med hänsyn därtill att de årsklasser, som under de närmaste åren trädde in i

de produktiva åldrarna, vore synnerligen stora, syntes dock ungdomsarbetslösheten

även vid en förbättrad konjunktur under en tid framåt bliva av den omfattning,

att särskilda åtgärder för lindrande av dess följder bleve påkallade.

Dylika åtgärder vore även motiverade av de särdrag ungdomsarbetslösheten

företedde.

Ungdomsarbetslösheten vore av en svårare art än någon annan form av arbetslöshet.

Arbetslöshetens psykologiska och moraliska skadeverkningar vore

nämligen störst just inom de yngre åldersgrupperna. Unga människor, som

månad efter månad, ja år efter år, finge gå sysslolösa, som aldrig finge känna

den muskel- och viljeanspänning, som ett ordnat arbete vore mäktigt att skänka,

bleve helt enkelt förslappade och i många fall förstörda för all framtid.

Även örn det ekonomiska läget ljusnade och erbjöde rikliga och fördelaktiga

arbetstillfällen, kunde sådana ungdomar icke så lätt inordna sig i regelbundet

arbete.

Vid bedömande av ungdomsarbetslöshetens sociala vådor måste avseende

fästas icke bara vid de grupper av ungdomar, som vore i direkt behov av samhällets

hjälp för att kunna finna sitt uppehälle; uppmärksamheten måste riktas

även på de många, som åtnjöte hjälp från föräldrar eller övriga anhöriga.

Även om dessa ungdomar måhända i åtskilliga fall icke lede direkt materiell

nöd, bleve de psykiska och moraliska påfrestningarna för dem stora. Även

dessa människor folie förr eller senare offer för ett stegrat missmod och förtvivlan.

Det måste för dem bli ett i längden olidligt tryck att ständigt känna

sin beroende ställning till andra, att känna, huru de läge andra till last och

vore ur stånd att reda sig själva. Detta psykiska tryck torde icke kunna avlastas

ens genom den största förståelse eller genom de mest kärleksfulla uppoffringar

från föräldrars eller andra anhörigas sida.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

I anslutning till det anförda understryka de sakkunniga starkt behovet av

åtgärder för ett effektivt bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Rörande

arten av dessa åtgärder uttala de sakkunniga, att de måste mindre inriktas på

frågan örn försörjning för dagen än på sysselsättning och utbildning. De sakkunniga

betona tillika, att åtgärderna måste utformas på ett sådant sätt, att

sammanhanget mellan dem och det allmännas övriga hjälpverksamhet vid arbetslöshet

städse beaktas.

Under innevarande budgetår har, på grundvalen av 1933 års riksdags beslut,

ökad uppmärksamhet ägnats åtgärder för bekämpande av arbetslösheten

hos de unga.

De speciella åtgärder* vilka hittills vidtagits i detta syfte hava bestått dels

i anordnande av vissa kurser, dels i s. k. frivillig arbetstjänst.

Kursverksamheten för de unga arbetslösa har huvudsakligen varit anordnad

av arhet slö shet sorg anén.

I § 12 av kungörelsen den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp

stadgades, att den, som åtnjöte arbetslöshetshjälp, skulle vara

skyldig att efter anvisning av arbetslöshetsorganet samvetsgrant deltaga i

lämplig kurs, som anordnats för att bereda arbetslösa utbildning. För att

sätta kommunerna i stånd att anordna dylika kurser beviljade arbetslöshetskommissionen

statsbidrag till lärarlöner m. m. för sådana kurser. Under åtskilliga

år hade dock denna kursverksamhet ganska inskränkt omfattning.

Närmast med anledning av ett av ungdomsarbetslöshetssakkunniga i november

1931 framlagt förslag i ämnet utvidgades emellertid verksamheten från och

med år 1932 avsevärt.

Vid 1933 års riksdag uttalade sig statsmakterna för en ytterligare utvidgning

av denna verksamhet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet,

nr 17, framhöll särskilda utskottet såsom sin mening att vid anordnandet av

ifrågavarande kurser särskild hänsyn borde tagas till önskvärdheten av att

bereda de arbetslösa en nyttig yrkesundervisning.

Bestämmelser rörande ifrågavarande slag av kursverksamhet äro numera

meddelade i §§ 46 och 52 i kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående

statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. I § 46

stadgas att arbetslös, som åtnjuter dagunderstöd, har att efter anvisning av

arbetslöshetskommittén samvetsgrant deltaga i kurs, som av kommittén anordnas

för att bereda unga arbetsutbildning. I § 52 föreskrives, att till kurser,

som anordnas för unga arbetslösa genom vederbörande arbetslöshetskommitté,

må statsbidrag utgå med belopp motsvarande lön till kursledare och lärare.

Närmare direktiv rörande karaktären av sådan kursverksamhet hava av statens

arbetslöshetskommission meddelats i dess i september 1933 utfärdade

»Råd och anvisningar rörande hjälpverksamhet för arbetslösa». De av kommissionen

i berörda hänseende utfärdade anvisningarna äro av i huvudsak

följande innehåll.

Den kursverksamhet, varom här vore fråga, åsyftade att låta den arbetslösa

ungdomen utfylla arbetslöshetstiden med en efter den givna arbetslöshetssitua
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

11

tionen avpassad undervisning. Ett önskemål beträffande kursverksamheten

vore, att den erhölle en så praktisk inställning som möjligt. . Särskild hänsyn

borde tagas till önskvärdheten av att bereda de unga en nyttig yrkesundervisning.

Emellertid lage det i sakens natur, att det vid dylik relativt, kortvarig

kursverksamhet ej kunde bliva fråga örn en fullständig yrkesutbildning.

Allmänbildande kurser torde också kunna anordnas och erbjöde ofta vissa

fördelar. Vid anordnandet av allmänbildande kurser borde eftersträvas att

inom ramen av den begränsade utbildningstid, som kunde, komma i fråga, i

görligaste mån bibringa eleverna sådana kunskaper, som i allmänhet kunde

vara varje man eller kvinna till gagn i det praktiska livet.

För erhållande av statsbidrag till ifrågavarande kurser erfordrades — förutom

att vederbörande kommun i föreskriven ordning fullgjorde rapportering

till arbetslöshetskommissionen örn den rådande arbetslösheten —- dels att den

senare prövats vara av den art och omfattning, att hjälpåtgärder överhuvud

taget ansåges böra vidtagas, och dels att kurser därvid befunnes vara ett

lämpligt led i hjälpverksamheten. Därest statsbidrag skulle utgå till kurs,

finge den sålunda ej igångsättas, förrän kommissionen givit sitt tillstånd härtill.

Vid anordnande av kurserna vore arbetslöshetskommittén ansvarigt organ.

Självfallet uteslöte detta icke, att kommittén i dylika frågor sökte kontakt

med undervisningsväsendets målsmän i orten. Tvärtom borde kommittén låta

sig angeläget vara att åvägabringa sådant samarbete. Arbetslöshetskommittén

hade att hos arbetslöshetskommissionen göra ansökan örn statsbidrag.

Vidare hade kommittén att utse kursledare och lärare. Undantagsvis och

endast där verksamhetens omfattning påkallade det, borde utses särskild kursbestyrelse.

Statsbidrag till lärarelöner utginge i regel med högst 4 kronor per timme.

Storleken av arvodet till kursledare vore beroende av antalet kurser, lian utsetts

att leda. Dessutom kunde statsbidrag utgå till dagunderstöd åt kursdeltagarna.

Med avseende å deltagande i kurserna gällde, att allenast hos arbetslöshetskommittéerna

anmälda arbetslösa, vilka vid prövning befunnits vara i behov

av det allmännas hjälp, ägde rätt att deltaga i kurserna. Under alla förhållanden

tillkomme det städse arbetslöshetskommittén att avgöra, vilka arbetslösa

skulle anses behöriga resp. åläggas att bevista dylika kurser. Då

kurserna vore avsedda för oförvållat arbetslösa, följde härav, att statsbidrag

endast kunde ifrågakomma, så länge deltagarna i en kurs vore att anse som

oförvållat arbetslösa. Detta innebure sålunda, att arbetslös person, vilken

deltoge i anordnad kurs, vore skyldig att emottaga anvisat lämpligt arbete

på den öppna marknaden -—- liksom också hänvisning till statligt eller statskommunalt

reservarbete -—• vid risk att eljest omedelbart avstängas från rätten

att deltaga i med statsbidrag anordnad kurs samt att gå förlustig det.dagunderstöd,

som kunde hava tillerkänts honom. Kurselev hade att — i likhet

med andra arbetslösa, vilka erhölle arbetslöshetshjälp av allmänna medel -—■

regelbundet hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom

arbetssökande. Deltagarna skulle hava uppnått en ålder av minst 16 år, men

ej 26 år. I vissa fall kunde dock åldersdispens medgivas för personer, som

överskridit sistnämnda ålder.

Arbetslöshetskommittén hade att noga tillse, att kursarbetet hade karaktären

av verklig arbetsprestation. Antalet undervisningstimmar finge därför

icke understiga 20 timmar per vecka. Såvitt möjligt borde dock timantalet

per vecka vara högre. Läxläsning borde kunna ifrågakomma. Örn den arbetslöse

icke sökte tillgodogöra sig undervisningen, borde understödet indragas

och han själv skiljas från kursen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Beträffande den i kurserna meddelade undervisningen har arbetslöshetskommissionen

i skrivelse den 15 december 1933 anfört följande.

Flertalet kommuner, som igångsatt kursverksamhet, saknade resurser för

att inrikta denna på verklig yrkesutbildning. I flertalet fall hade kursverksamheten

därför måst avse sådan undervisning, varav kursdeltagarna kunde

ha nytta, vilket yrke de än komme att ägna sig åt. Kurserna hade därvid så

gott som undantagslöst fått en praktisk betoning. Vid sidan av undervisning

i svenska språket och räkning hade i flertalet fall förekommit trä- eller

metallslöjd (verkstadsarbete). Så vitt möjligt hade dessutom gymnastik ingått

i kurserna. Den inriktning, kursverksamheten sålunda fått, sammanhängde

givetvis även med att en verklig yrkesutbildning i regel endast kunde

förvärvas genom en längre verksamhet i yrket och att kursverksamheten för

arbetslösa i allmänhet måste vara ordnad på kort sikt. En utbildning för ett

speciellt yrke skulle ju även förutsätta, att man kunde bedöma, inom vilka

yrken det under den närmaste tiden komme att finnas utsikt till anställning.

Under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden förefunnes emellertid

knappt inom något yrke brist på arbetskraft. I de fall, då ett större antal

arbetslösa inom ett visst fack förekommit inom en kommun, hade emellertid

kurser anordnats med hänsyn till dessa arbetares speciella behov. Sålunda

hade ordnats kurser för snickeri- och metallarbetare (bland annat kurser i

svetsning), för kontorister, för sjömän m. m. Dylika kurser hade givetvis i

än högre grad än andra kurser haft till syfte att öka vederbörande deltagares

möjligheter att erhålla sysselsättning inom sitt yrke. I dylika fall hade kommissionen

ofta lämnat dispens från den eljest gällande åldersbegränsningen.

I undantagsfall hade man dessutom ansett förhållandena på arbetsmarknaden

motivera en verklig utbildning för bestämt yrke. Så hade exempelvis

varit förhållandet i fråga örn utbildning av kvinnliga arbetslösa för husligt

arbete. Den ringa omfattningen av den hos arbetslöshetskommittéerna anmälda

arbetslösheten bland kvinnor hade emellertid gjort, att dylika kurser

förekommit endast i ett fåtal fall. Nämnas kunde vidare en av Luleå arbetslöshetskommitté

anordnad kurs för utbildning av mätningsbiträden åt arbetsbefäl

vid väg- och schaktningsarbeten, torrläggningsarbeten o. dyl., en av

Göteborgs arbetslöshetskommitté anordnad maskinmästarkurs m. m. Till

dylika kurser hade uttagits arbetslösa ynglingar, som visat sig härför lämpliga

under sitt deltagande i förut av vederbörande arbetslöshetskommitté anordnade

kurser i verkstadsarbete m. m.

Kursverksamhet för arbetslös ungdom har ock på senaste tiden i viss utsträckning

förekommit inom den ordinarie skolor g anisationens ram.

Såsom redan erinrats, beslöt nämligen 1933 års riksdag, att i den omfattning

som vore möjligt och lämpligt arbetslöshetsmedel skulle under innevarande

budgetår försöksvis komma till användning dels för möjliggörande för

kommunala eller enskilda yrkesundervisningsanstalter — därvid jämväl lantmannaskolor

borde ifrågakomma —- att anordna kurser för unga arbetslösa,

dels ock för upprättande och drift av provisoriska folkhögskolor eller extra

folkhögskoleavdelningar, där sådana arbetslösa kunde erhålla undervisning.

Förutom bidrag till de kostnader, som vore erforderliga för såväl anordnande

som upprätthållande av den ifrågavarande, för arbetslösa avsedda undervisningen,

kunde även stipendier till deltagarna ifrågakomma.

På grund härav har Kungl. Majit beviljat statsbidrag dels till upprätthållande

och drift av en provisorisk folkhögskola (i Mariefred) och till en av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

13

delning för arbetslös ungdom vid en ordinarie folkhögskola (i Stockholm),

dels till avdelningar för arbetslös ungdom vid två kommunala anstalter för

yrkesundervisning (i Hälsingborgs stad och i Byske kommun av Västerbottens

län) och till en nyinrättad enskild dylik anstalt (i Kopparbergs kommun

av Kopparbergs län). Vidare har statsbidrag beviljats till engångskostnader

för inköp av fast inredningsmateriell för nystartade avdelningar vid en kommunal

anstalt för yrkesundervisning (i Mölndal), vilken anstalt i övrigt i

vanlig ordning erhållit statsbidrag genom skolöverstyrelsen. Dessa avdelningar

tillkommo i samarbete mellan styrelsen för anstalten och arbetslöshetskommittén

på platsen och avsågo att ersätta kursverksamhet, som förut bedrivits

av kommittén med statsbidrag från arbetslöshetskommissionen. Därjämte

hava statsbidrag beviljats till stipendier åt eleverna vid vissa av nämnda

skolor och anstalter. I detta avseende hava samma regler tillämpats,

som gälla för stipendier åt elever vid ordinarie folkhögskolor eller yrkesundervisningsanstalter.

Slutligen har Kungl. Majit jämlikt medgivande av 1933

års riksdag av de för ungdomsarbetslösheten avsedda medlen disponerat vissa

belopp för understöd åt två s. k. arbet skolonier (den ena i Norrköping och

den andra i Stjärnsund av Kopparbergs län). Den senare av dessa kolonier

är anordnad av Jukkasjärvi kommun.

I regel ha de provisoriska skolorna och kurserna ställts under överinseende

av skolöverstyrelsen; arbetskolonien Stjärnsund dock under lantbruksstyrelsen

och skolöverstyrelsen gemensamt. Dessutom har chefen för socialdepartementet

förordnat en inspektor, som haft att följa verksamheten ur arbetslöshetssynpunkt.

Med anledning av en inom riksdagen väckt motion (11:485), och i anslutning

till ett över densamma av ungdomsarbetslöshetssakkunniga avgivet

yttrande, förordade vid fjolårets riksdag särskilda utskottet i sitt utlåtande

nr 17, att under innevarande budgetår försök skulle verkställas med frivillig

arbetstjänst i den omfattning, som med hänsyn till olika på frågan inverkande

omständigheter befunnes möjligt och lämpligt samt i huvudsaklig

överensstämmelse med de av nämnda sakkunniga föreslagna grundlinjerna.

Utskottet gjorde i samband härmed även vissa uttalanden rörande sättet för

anordnande av ifrågavarande försöksverksamhet (se härom utskottsutlåtandet

sid. lil). I anslutning härtill behandlade nämnda utskott ett i motion

(1:337) framfört förslag örn friluft skur ser för manlig ungdom. Utskottet

förordade, att försök skulle göras även med denna form av verksamhet.

Riksdagen anslöt sig i förevarande delar till utskottets förslag. Såsom

riktlinjerna för friluftskurserna utformades, kan detta slag av kursverksamhet

betraktas såsom en form av frivillig arbetstjänst.

På grund av riksdagens beslut utsände arbetslöshetskommissionen i mitten

av juli månad 1933 ett cirkulär till arbetslöshetskommittéerna med anvisningar

rörande den frivilliga arbetstjänsten. De sålunda angivna bestämmelserna

återgåvos sedermera i kommissionens förut omnämnda »Råd och anvisningar».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kommissionens anvisningar i ämnet voro av huvudsakligen följande innehåll.

Syftet med den frivilliga arbetstjansten skulle vara att bereda arbetslösa

unga personer sådan sysselsättning, som kunde hos dem stärka och vidmakthålla

arbetsvilja och arbetsförmåga och som överhuvud kunde göra dem

bättre skickade för deras framtida arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill borde

arbetstjänsten inriktas dels på sådant arbete, som kunde ge fysisk träning,

dels på god andlig och kroppslig vård genom undervisning i allmänbildande

och yrkesbetonade ämnen samt genom systematiskt bedrivna gymnastik- och

idrottsövningar.

Deltagarna i den frivilliga arbetstjänsten (arbetseleverna) borde beredas

full sysselsättning genom denna. Liksom i fråga om den av arbetslöshetskommittéerna

bedrivna kursverksamheten kunde emellertid arbetstjänsten fördelas

på olika slag av sysselsättning efter de speciella förhållanden, som kunde

förefinnas i olika fall. I regel torde det dock vara lämpligt att begränsa

kroppsarbetet till c:a 4 timmar örn dagen. Givetvis borde härvid tillses, att

de vid kroppsarbete ovana gradvis vandes vid hårdare arbete. Till undervisning

i allmänbildande och yrkesbetonade ämnen torde i allmänhet c:a 2 timmar

i medeltal per dag böra användas. Dessutom borde 1—2 timmar ägnas åt

systematiskt bedrivna gymnastik- och idrottsövningar.

Undervisningen borde, där så befunnes lämpligt, bedrivas i form av yrkesundervisning

i anslutning till arbetet och i övrigt anordnas efter huvudsakligen

samma linjer som nämnda kursverksamhet. I anslutning till den frivilliga

arbetstjänsten kunde lämpligen anordnas praktiska yrkeskurser i snickeri

och enklare metallarbeten, skomakeri, skrädderi o. s. v. Dessa kurser

kunde antingen pågå under tider på året, då arbetstjänsten icke kunde upprätthållas,

eller samtidigt med denna. I sistnämnda fall sysselsattes i yrkeskurserna

antingen sådana personer, som ej lämpligen kunde deltaga längre

i arbetstjänsten, eller också samtliga arbetselever turvis. I kurserna, som

■—- därest å orten funnes kommunal yrkesskola — anordnades i samarbete

med dennas styrelse, förfärdigades redskap, tillverkades och lagades arbetskläder

och arbetsskodon åt deltagarna i arbetstjänsten samt gjordes, örn så

befunnes lämpligt, inredningar till lägerhyddor m. m. I vissa fall torde man

även kunna ordna tillverkning av själva lägerhyddorna.

I den mån arbetseleverna sammanfördes i förläggningar, borde särskild

omsorg ägnas åt att lägerlivet organiserades på sådant sätt, att det finge en

verkligt uppfostrande betydelse. Med hänsyn härtill torde i regel antalet deltagare

i en förläggning icke böra överstiga ett 50-tal. Vidare borde de unga

själva ombesörja alla vid förläggningen förekommande göromål (matlagning

m. m.). I tur och ordning borde deltagarna erhålla dylik sysselsättning. Även

vid uppehållande av ordning m. m. borde man i största möjliga utsträckning

lita till de ungas medverkan. Att fostra dem till självverksamhet, samarbete

och självstyrelse borde vara den ledande principen. Lägerlivet borde sålunda

icke givas en militärisk organisation.

Det läge i sakens natur, att all politisk agitation vore förbjuden.

Beträffande arbetsobjekt borde följande fordringar uppställas. Arbetena

borde

a) vara lämpliga för de uppgifter, den frivilliga arbetstjänsten avsåge att

fylla,

b) så vitt möjligt vara belägna på landsbygden och kunna utföras i det

fria,

c) vara allmännyttiga, d. v. s. tillhöra stat eller kommun eller eljest uppenbarligen

komma större eller mindre grupper av medborgare samfällt till

godo,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

15

d) vara av sådan art, att de varken nu eller inom närmaste framtiden skulle

komma att bli utförda utan insats av den frivilliga arbetstjänsten.

Deltagandet i den frivilliga arbetstjänsten vore frivilligt. Arbetslöshetskommitté

kunde sålunda icke — såsom förhållandet vore beträffande kursverksamheten

— ålägga den hjälpsökande att vid risk av avstängning från

arbetslöshetshjälp deltaga i arbetstjänsten. Hos kommittén anmälda, oförvållat

arbetslösa i åldern 18—21 år, vilka befunnits vara i behov av arbetslöshetshjälp,

skulle i första hand beredas tillfälle att deltaga i arbetstjänsten. I

undantagsfall finge dock, där så befunnes lämpligt, även oförvållat arbetslösa

i åldern 16—-17 och 22—25 år antagas till arbetselever. Familjeförsörjare

torde icke böra ifrågakomma härtill.

Annan arbetslös ungdom i åldern 18—25 år än den förut nämnda kunde

även mottagas som deltagare i arbetstjänsten, i den mån arbetsmöjligheter

förefunnes och bidrag från ideella organisationer eller enskilda personer stöde

till förfogande för ändamålet.

I vissa fall torde deltagarna kunna bo i sina hem. I regel torde så ej

bli fallet. I allmänhet torde förläggning i slutna arbetsläger vara att rekommendera.

Deltagarna skulle, därest de ej kunde bo i sina hem, erhålla kost och

logi, en fickpenning av högst 50 öre per veckodag samt, därest den frivilliga

arbetstjänsten fullgjordes på annan plats än hemorten, fria resor till och

från förläggningen vid början och slutet av densamma. Till de deltagare, som

bodde i sina hem och som tillerkänts arbetslöshetsunderstöd, kunde _ detta

helt eller delvis utgå kontant. Samtliga deltagare erhölle vidare fria arbetskläder.

Arbetselev skulle vara underkastad enahanda bestämmelser som personer,

vilka åtnjöte statlig arbetslöshetshjälp. Han vore sålunda bland annat skyldig

antaga erbjudet lämpligt arbete vid risk att eljest avstängas från arbetslöshetshjälp.

Likaledes borde från dylik hjälp avstängas den, som utan

giltig anledning lämnade eller på grund av olämpligt uppförande uteslötes

från den frivilliga arbetstjänsten. Ledaren för arbetslägret skulle minst en

gång i veckan stå i förbindelse med arbetsförmedlingen och omedelbart dit anvisa

arbetselever, för vilka lämpligt arbete funnes anmält och vilkas arbetskraft

kunde utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden.

Arbetslöshetskommittéerna skulle vara lokala organ för den frivilliga arbetstjänsten,

därest arbetsläger ej dreves i arbetslöshetskommissionens regi. I regel

torde den direkta ledningen av den frivilliga arbetstjänsten i kommunal

regi böra av arbetslöshetskommittén uppdragas åt en särskild bestyrelse. I

denna borde utom någon eller några ledamöter av kommittén insättas representanter

för skolan samt för sådana ungdoms- och andra ideella organisationer,

som vore villiga att medverka i den frivilliga arbetstjänsten.

Understundom torde det bliva lämpligt, att arbetslöshetskommittén uppdroge

åt någon härför intresserad ideell organisation att fullgöra de uppgifter,

som skulle ankomma på bestyrelsen.

För varje arbetsförläggning utsåges en ledare (lägerledare), som hade att

organisera och leda undervisningen, meddela dylik i mån av kompetens härtill,

ordna och ansvara för deltagarnas mathållning och inkvartering m. m. Lägerledaren

kunde även tjänstgöra som arbetsledare, örn han ägde därför nödig

kompetens. Stor omsorg borde nedläggas på att få lämpliga lägerledare. Sådana

torde kunna erhållas bland ungdomsledare, arbetslösa lärare, jägmästare,

lantbruksbefäl. Understundom torde det befinnas lämpligt, att lägerledaren

biträddes av instruktörer, utsedda bland arbetstjänstdeltagarna. Dessa instruktörer

kunde i vissa fall tänkas sedermera komma att fungera som lägerledare.

Lägerledarens avlöning bestämdes med hänsyn till omfattningen av

hans arbete.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Statsbidrag till frivillig arbetsvinst i kommunal regi utginge

1) till täckande av hela kostnaden för avlöning åt lärare (inkl. husmoder

eller annan person, som förestode mathållning vid förläggning) samt åt lägerledare,

2) till dagunderstöd i vanlig ordning åt de arbetselever, vilka vederbörligen

anmält sig hos arbetslöshetskommitté och av denna befunnits vara i behov av

det allmännas hjälp,

3) till täckande av kostnaderna för arbetskläder och för eventuella resor

till förläggningen vid början och åter till hemorten vid slutet av arbetstjänsten

för de under punkt 2 nämnda arbetseleverna.

Ägaren av arbetsobjektet torde böra bestrida kostnaderna för behövliga arbetsredskap

samt, därest särskild arbetsledare och visst specialutbildat folk

kunde anses behövliga, avlöningen av dessa.

Eventuella bidrag från ideella organisationer och enskilda personer användes

för täckande av kostnaderna för underhåll, fickpenning, arbetskläder

och resor åt sådana arbetselever, för vilka statsbidrag till dagunderstöd icke

kunde utgå. övriga kostnader finge bestridas av kommunerna. Dessa hade

sålunda att täcka kostnaderna för undervisningslokal och behövlig undervisningsmateriell.

Vidare ankomme det på vederbörande kommun att bestrida

den genom statsbidraget icke täckta andelen av kostnaderna för dagunderstöd

åt deltagare, som bodde i sina hem, resp. logi, underhåll och fickpenning åt deltagare

i förläggning. Med vederbörande kommun avsåges här deltagares hänvisningskommun.

De sålunda refererade anvisningarna gälla närmast av arbetslöshetskommittéerna

anordnad frivillig arbetstjänst. Enligt beslut av 1933 års riksdag

har emellertid frivillig arbetstjänst anordnats även i arbetslöshetskommissionens

egen regi. I fråga örn samtliga av kommissionen i egen regi anordnade

arbetsläger ha deltagarna uttagits från flera kommuner. Arbetslöshetskommissionen

har i första rummet erbjudit kommuner med omfattande

arbetslöshet att besätta ett för varje kommun bestämt antal platser vid visst

arbetsläger. Initiativet har alltså här utgått från kommissionen. Efter

hand som den frivilliga arbetstjänsten blivit mera känd, ha arbetslöshetskommittéer

till kommissionen inkommit med framställningar att få sig platser

vid statliga arbetsläger tilldelade. I mån av tillgång till sådana platser har

kommissionen, därest arbetslöshetskommittén stått i rapportförbindelse med

kommissionen, sökt tillmötesgå dylika framställningar.

Till och med den 15 mars 1934 hade anordnats 12 kommunala arbetsläger

med deltagare från 7 städer och 10 landskommuner. Det sammanlagda antalet

deltagare i dessa läger torde hava uppgått till 482.

De utförda arbetena ha bestått av skogsrensningsarbeten, iordningsställande

av parkområden, iordningställande av badbryggor, rivning, flyttning och påbörjat

återuppförande av byggnad avsedd till vandringshärbärge, nybyggnad

av samlingslokal, anordnande av lek-, idrotts- och badplatser, trädgårdsarbeten,

förbättring av kommunal skollovskoloni m. m. Dessutom har i åtskilliga

fall förekommit tillverkning av inventarier för förläggningen samt

andra snickeriarbeten, lagning av arbetselevernas skodon etc.

I arbetslöshetskommissionens regi hade till och med den 15 mars 1934 anordnats

11 arbetsläger, därav 6 bedrivits uteslutande i kommissionens egen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

17

regi och 5 anordnats i s. k. blandad regi. Av de förstnämnda 6 lägren hava

flera varit förlagda till statens domäner. Arbetsobjekten hava därvid varit

av liknande slag som vid de kommunala lägren. Av de läger, som anordnats

i blandad regi, har ett anordnats i samarbete med Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse,

tre i samarbete med samma läns hushållningssällskap och ett

i samarbete med Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelse.

I medeltal ha 4 timmar per dag ägnats åt arbete samt 2 timmar åt undervisning.

Denna har främst avsett svenska språket, räkning, svenskt näringsliv,

samhällslära, hygien samt ämnen, som stått i förbindelse med de utförda

arbetena. Omkring 2 timmar örn dagen ha ägnats åt gymnastik och ordnad

idrott. På sommaren ha eleverna i allmänhet haft tillfälle till bad. I samband

härmed har undervisning i simning och livräddning meddelats.

Eleverna ha turvis under perioder på 2—7 dagar fått deltaga i matlagning,

städning, tvätt och andra vid förläggningen förekommande göromål.

Stor vikt har lagts vid att även ordna för elevernas fritidssysselsättning.

Sålunda ha förläggningarna försetts med vandringsbibliotek, radio etc.

Totala antalet elever, vilka till och med den 15 mars 1934 under längre

eller kortare tid deltagit i frivillig arbetstjänst i arbetslöshetskommissionens

regi, utgör 817 personer, vilka hänvisats från 82 landskommuner och 8 städer.

I detta sammanhang får jag slutligen omnämna ett av Kungl. Majit den

13 april 1934 fattat beslut angående upprättande i Västerbottens län av ett

statligt arbetsläger för anläggande av småbruk. Rörande de framställningar,

vilka föranlett beslutet, ävensom de däröver avgivna yttrandena torde jag

få hänvisa till de sakkunnigas utredning, som å sid. 89—93 innehåller en

redogörelse i ämnet. Kungl. Maj:ts beslut i ärendet är av följande innebörd.

Kungl. Majit har uppdragit åt statens arbetslöshetskommission att upprätta

ett statligt arbetsläger för anläggande av ett tiotal småbruk i Västerbottens

län. En förutsättning för uppdraget är att en för ändamålet bildad

förening -—• Västerbottenshem, förening u. p. a. -—- eller annan till kommissionen

avgiver förbindelse innehållande åtagande dels att tillhandahålla arbetslöshetskommissionen

jord och byggnadsmateriell, som erfordras för småbrukens

anläggande, samt att bestrida därmed förenade lantmäterikostnader,

dels ock att, örn, sedan småbruken färdigställts och av arbetslöshetskommissionen

överlämnats till jordägaren, desamma försäljas till pris överstigande

jordägarens självkostnader för småbrukens anläggande, överlämna det överskjutande

beloppet till statens arbetslöshetskommission för att tillgodoföras

de medel, som ställts till kommissionens förfogande för utgivande av statsbidrag

till utbildningskurser för unga arbetslösa ävensom till försöksverksamhet

avseende frivillig arbetstjänst och friluftskurser för manlig ungdom.

Därest förbindelse avgives av annan än länets hushållningssällskaps egnahemsnämnd

skall förbindelsen tillika innehålla åtagande att försälja småbruken

i samråd med egnahemsnämnden.

Arbetslägret skall anordnas i enlighet med de riktlinjer för frivillig arbetstjänst,

som finnas angivna i arbetslöshetskommissionens råd och anvis
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Z65.

ringar, dock nied iakttagande av följande modifikationer och särskilda bestämmelser,

nämligen att plan för arbetet med småbrukens anläggande skall

fastställas av arbetslöshetskommissionen i samråd med länets hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, att tiden för kroppsarbete må utgöra 6 timmar i

medeltal för dag, att till arbetselever skola antagas arbetslösa i åldern 20—25

år samt att därav förtjänta arbetselever skola — utöver envar elev tillkommande

fickpenning av 50 öre för veckodag — tillerkännas arbetspremier med

ett belopp av i genomsnitt högst 50 öre för elev och arbetsdag, vilka premier

emellertid skola utbetalas först, då eleven lämnar arbetslägret.

[Vidare är att märka, att den allmänna hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken

bedrivits i form av under stödsverksamhet och reservarbeten, i viss utsträckning

kommit även de unga arbetslösa till godo.

De från arbetslöshetskommittéerna infordrade, i det föregående omförmälda

uppgifterna rörande arbetslöshetsförhållandena den 30 november 1933 innefattade

tillika detaljerade upplysningar rörande i vad mån och på vad sätt de

olika åldersgrupperna arbetslösa kommit i åtnjutande av det allmännas hjälpåtgärder.

1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten, vilka bearbetat det

sålunda inkomna materialet, särskilt i vad detsamma avser arbetslösa i åldern

16—25 år, hava lämnat en utförlig redogörelse även för resultatet av denna

undersökning. De sakkunniga meddela, att de vid bearbetningen sammanfört

de arbetslösa i denna ålder under tre huvudgrupper, arbetslinjen, undervisningslinjen

och under stödslinjen, därvid till arbetslinjen räknats de, som hänvisats

till reservarbeten i någon form, till undervisningslinjen de, som hänvisats till

kurser eller frivillig arbetstjänst, och till understödslinjen de, vilka erhållit

understöd utan att deltaga i kursverksamhet eller frivillig arbetstjänst. Därjämte

hava de, som icke erhållit någon arbetslöshetshjälp, redovisats såsom

en grupp för sig.

Huvudresultatet av de sakkunnigas undersökning kan sammanfattas på

följande sätt.

Antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern 16—25 år:

Åldersgrupp 16—17 år

Hjälpta enligt arbetslinjen....... 110

» > undervisningslinjen .... 381

» > understödslinjen.....1,092

18—20 år

2,989

1,328

4,394

21—25 år

8,519

1,495

10,300

Summa

11,618

3,204

15,786

Summa hjälpta 1,583

8,711

20,314

30,608

Icke hjälpta

.............2,977

9,020

14,807

26,804

Sammanlagt 4,560

17,731

35,121

57,412

Av undersökningen framgår vidare, att hjälpverksamhetens omfattning och

karaktär växlat mycket starkt såväl mellan stad och landsbygd som mellan

skilda typer av städer och landskommuner. De sakkunniga framhålla, att i

allmänhet understöds- och undervisningslinjerna varit mycket mera anlitade i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

19

städerna än på landsbygden, medan motsatsen varit förhållandet med arbetslinjen.

Antalet ohjälpta har varit minst i städerna, särskilt i de större av dem,

och störst på landsbygden, särskilt i jordbrukskommunerna.

De sakkunniga erinra även, att av de hjälpta flertalet erhållit hjälp enligt understödslinjen

samt att detta alldeles särskilt varit förhållandet i Stockholm,

där icke mindre än 84.6 % av samtliga arbetslösa i åldrarna 16—25 år erhållit

hjälp enligt denna linje.

Tillika ådagalägger undersökningen, att arbetslinjen erhållit sin största utbredning

i de sydöstra delarna av Götaland, att undervisningslinjen mest

kommit till användning inom Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län —

detta beroende på den stora omfattning, vari denna linje anlitats i Göteborg

och Malmö — samt att understödslinjen, frånsett Stockholms stad, mest kommit

till användning i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands

län.

De sakkunniga hava jämväl verkställt en undersökning rörande sysselsättning

sprocenten bland de arbetslösa unga, därvid såsom sysselsatta räknats de,

vilka erhållit hjälp enligt arbets- eller undervisningslinjen. Därvid har framgått,

att av hela ungdomsarbetslöshetsklientelet allenast 14,822 personer eller

25.8 % varit sysselsatta.

Emellertid meddela de sakkunniga, att efter den 30 november 1933 en viss

förskjutning i förhållandena ägt rum. Sålunda torde antalet unga arbetslösa,

vilka erhållit reservarbete, efter nämnda dag hava ökats avsevärt. Enligt

preliminära siffror hade vidare under tiden 30/ii 1933—15/3 1934 antalet

deltagare i kursverksamhet stigit från 2,839 till 6,003 och antalet deltagare i

frivillig arbetstjänst från 385 till 621. Dessutom komme enligt av arbetslöshetskommissionen

redan fattade beslut antalet deltagare i den frivilliga arbetstjänsten

att inom den närmaste månaden utökas till omkring 1,000.

De sakkunniga utgå från att antalet arbetslösa i åldern 16—25 år vid tidpunkten

för avgivande av utredningen alltjämt utgjorde omkring 57,000 samt

att av dessa omkring 20,000 voro sysselsatta enligt arbets- eller undervisningslinjerna,

medan återstående 37,000 icke beretts sysselsättning.

I sin undersökning rörande arbetslöshetsförhållandena den 30 november 1933

hava de sakkunniga jämväl berört frågan örn de olika hjälpt ormenäs fördelning

mellan yngre och äldre arbetslösa. De sakkunniga hava därvid anfört,

att undersökningen givit vid handen, att såväl i städer som på landsbygd de

unga erhållit hjälp i mindre omfattning än de äldre samt att den genomsnittliga

differensen därvid uppgått till 11.7 %. Då emellertid av de yngre endast

ett mindre antal vore att räkna som familjeförsörjare, behövde detta förhållande

icke innebära, att de yngre åldersgruppernas behov av ekonomisk hjälp

blivit mindre tillgodosett än de äldre gruppernas.

I fråga örn åldersgrupperingen inom olika former av reservarbeten hade

antalet unga arbetare varit jämförelsevis litet vid statskommunala och kommunala

reservarbeten (20 respektive 24.8 %) men avsevärt större vid de statliga

reservarbetena (35.4 %), vilket förhållande varit särskilt markerat för

städernas del. Orsaken härtill hade varit den, att man i största möjliga ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 865.

sträckning velat förbehålla de statskommunala och kommunala arbetena åt

familjeförsörjare.

Beträffande kostnaderna för de särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten,

som hittills under budgetåret vidtagits, anser jag mig böra

framhålla, att för den av arbetslöshetsorganen anordnade kursverksamheten

disponerats 559,691 kronor, för den frivilliga arbetstjänsten enligt preliminära

beräkningar 550,000 kronor samt för utbildning inom den ordinarie skolorganisationens

ram och arbetskolonier 184,716 kronor. Härvid måste uppmärksammas,

att kostnaderna för dagunderstöd åt deltagare i kurser och kommunala

arbetsläger icke medräknats.

Jag övergår härefter till att behandla det föreliggande sakkunnigförslaget.

Åldersbegränsningen vid hjälpåtgärderna och formerna för desamma.

De sakkunniga.

Efter erinran att åtgärderna till motverkande av ungdomsarbetslösheten

för närvarande hade avseende å personer, som fyllt 16 men icke 26 år, hava

de sakkunniga till behandling upptagit frågan, huruvida anledning funnes

att i detta avseende vidtaga någon ändring.

De sakkunniga hava därvid ansett sig icke böra ingå på spörsmålet örn förändring

av den undre åldersgränsen. Tvekan kunde råda, huruvida personer

i åldern 21—25 år borde hänföras till ungdomsarbetslöshetsklientelet. De sakkunniga

hävda, att denna åldersgrupp i första hand borde beredas hjälp genom

hänvisning till vanligt reservarbete samt erinra, att enligt gällande bestämmelser

arbetslösa över 21 år som regel icke finge deltaga i frivillig arbetstjänst.

Å andra sidan hade en mycket betydande del av de arbetslösa i åldersgruppen

21—25 år icke erhållit någon egentlig yrkesutbildning, varför ofta

kunde föreligga samma skäl att i utbildningssyfte omhändertaga dessa åldersgrupper,

som beträffande yngre arbetslösa. De sakkunniga betona ock vikten

av att de arbetslösa i åldern 21—25 år under alla omständigheter beredas

sysselsättning. Enligt de sakkunnigas mening kunde åldersgruppen 21—25 år

sägas representera en övergångskategori. Under förutsättning att statsmakternas

hjälpåtgärder för de unga arbetslösa avpassades med tillräcklig

smidighet syntes enligt de sakkunnigas mening icke vara något att erinra mot

att dessa åtgärder i viss utsträckning omfattade även arbetslös ungdom till

och med 25-årsåldern.

De sakkunniga framhålla vidare, att de utginge från att beträffande de

unga arbetslösa kontant understödsverksamhet i varje fall principiellt ej alls

borde ifrågakomma samt att möjligheterna till de ungas sysselsättning genom

arbete, undervisning eller utbildning borde i största möjliga omfattning utnyttjas.

De sakkunniga hänvisa till att — såsom förut antytts — antalet arbetslösa

i åldern 16—25 år, som icke beretts någon sysselsättning, för närvarande

kunde beräknas till omkring 37,000 samt att anledning funnes antaga, att

ungdomsarbetslösheten även vid relativt kraftigt förbättrade konjunkturer

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

21

tornine att ander åtskilliga år framåt vara av icke obetydlig omfattning. På

grund härav hava de sakkunniga ansett väsentligt vidgade åtgärder mot ungdomsarbetslösheten

för de närmaste åren vara av behovet påkallade.

Rörande formerna för dessa åtgärder hava de sakkunniga, vid sidan av åtgärder

inom den allmänna hjälpverksamhetens ram, förordat fortsatt och utvidgad

kursverksamhet och frivillig arbetstjänst. Därjämte hava de föreslagit

igångsättande av speciella reservarbeten för arbetslös ungdom. De sakkunniga

förorda, att genom nämnda tre hjälpformer sysselsättning måtte under nästa

budgetår beredas åt i genomsnitt omkring 15,000 arbetslösa i åldern 16—25 år.

Till de sakkunnigas förslag i dessa delar återkommer jag i det följande.

Yttrandena.

De sakkunnigas allmänna ställningstagande har hos de hörda myndigheterna

vunnit gillande. Jag anser mig här böra lämna en redogörelse för de uttalanden

av mera allmän innebörd, som därvid gjorts.

Socialstyrelsen har bland annat anfört följande.

Styrelsen delade i allt väsentligt den grundsyn på ungdomsarbetslöshetsfrågan,

som de sakkunniga anlade i sin utredning; man stöde här utan tvekan

inför ett allvarligt samhällsproblem, som ej blott medförde betydande omedelbara

svårigheter och lidanden utan jämväl kunde komma att föranleda skadeverkningar

långt framåt i tiden. Ungdom, som nödgades gå arbetslös under

längre tid, försutte på ett betänkligt sätt möjligheterna att orientera sig på

arbetsmarknaden ävensom att förvärva yrkesskicklighet eller yrkesvana samt

självdisciplin och fysisk träning, allt egenskaper som erfordrades för att med

framgång upptaga konkurrensen på arbetsmarknaden. Den kunde vänja sig

vid sysslolösheten och komma att betrakta ordnat arbete med olust samt vända

hågen mot dagdriveri och nöjesliv. Därigenom skulle uppammas en moralisk

och även fysisk slapphet, som allvarligt kunde hota de ungas framtida inordnande

på arbetsmarknaden.

När de sakkunniga utifrån dylika synpunkter ansåge sig böra starkt trycka

på, vad de beteckna såsom sysselsättningsfrågan — starkare till och med än

på själva försörjningsfrågan — biträdde styrelsen denna uppfattning.

Styrelsen konstaterar vidare, att i den föreliggande utredningen förebragts

ett omfattande och värdefullt material för ungdomsarbetslöshetens sakliga

bedömande och att detta bearbetats och framlagts på ett sätt, som vore ägnat

att kasta ljus över problemets innebörd. Styrelsen förklarar sig också i det

stora hela biträda de slutsatser, som de sakkunniga dragit ur nämnda material.

Styrelsen betonar emellertid, att tvekan ej kunde råda därom, att de specifika

problem, som vore utmärkande för ungdomsarbetslösheten, gjorde sig

märkbara framför allt beträffande ungdom i 18-årsåldern och närmast högre

åldrar. Styrelsen förmenar, att arbetslösheten i åldern 16—17 år knappast

kunde betraktas såsom en mera allmän företeelse utan vore starkt geografiskt

och lokalt betingad. Till stöd för denna sin uppfattning har styrelsen åberopat

dels vissa i sakkunnigutredningen förebragta siffror, dels ock vissa uppgifter

örn platsförmedlingen för ynglingar under 18 år vid den offentliga arbetsförmedlingen.

I anslutning härtill anför styrelsen, att styrelsen icke kunde dela de sak
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

kunnigas något pessimistiska syn på utsikterna för den yngre ungdomen att

vid en återhämtning inom näringslivet vinna anställning. Det ville snarast

synas styrelsen, som örn näringslivet i mån av förbättrade konjunkturer komme

att för mångahanda uppgifter begärligt och snabbt absorbera just ungdom

under 18 år.

Socialstyrelsen har vidare framfört vissa invändningar gentemot de sakkunnigas

förslag rörande särskilda reservarbeten för ungdom. Till styrelsens

uttalanden i denna del återkommer jag i annat sammanhang.

Statens arbetslöshet skommission yttrar bland annat:

Läget på arbetsmarknaden i vårt land vore alltjämt tryckt även om tecken

icke saknades, som tydde på en viss återhämtning. Dock syntes det ännu

vara för tidigt att avgöra, huruvida man här hade att räkna med en säsonglättnad,

eller örn en verklig konjunkturförbättring satt in. Då nu ungdomsarbetslösheten

väsentligen betingades av samma faktorer som den allmänna

arbetslösheten, kunde en gynnsammare situation för de unga arbetslösa icke

gärna väntas inträda, förrän förhållandena på de vuxnas arbetsmarknad avsevärt

förbättrats. Vid ett bedömande av de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas

för att lindra ungdomsarbetslösheten, hade man emellertid att taga hänsyn

icke blott till detta förhållande utan jämväl därtill, att såsom de sakkunniga

också framhållit, ungdomsarbetslösheten under de närmaste åren sannolikt

komme att hava en betydande omfattning på grund av att de årskullar,

som då efter hand ryckte in på arbetsmarknaden, vore relativt stora. För närvarande

syntes man hava att räkna med en ungdomsarbetslöshet omfattande

bortåt 60,000 personer.

Nu liksom tillförene rådde inga delade meningar därom, att samhället borde

inskrida med lämpliga åtgärder för att motverka ungdomsarbetslöshetens vådor.

Men samtidigt gjorde sig alltjämt stora svårigheter gällande vid försöken

att finna effektivt verkande medel mot detta samhällsonda. Ehuru de sakkunniga

syntes hava lyckats att trots den korta tid, som stått dem till buds,

giva det föreliggande problemet en mångsidig och ingående belysning, hade

de likväl i stort sett icke kunnat anvisa några direkt nya vägar till dettas lösning.

Såvitt kommissionen kunde finna hade de sakkunniga stannat vid att i

huvudsak förorda ett bibehållande av de linjer, som hittills följts vid hjälpverksamheten

för de unga. Deras förslag till utvidgade hjälpåtgärder folie

sålunda i stort sett icke utom ramen för det nuvarande hjälpsystemet utan

åsyftade väsentligen, dels att förläna större stabilitet åt redan försöksvis vidtagna

anordningar, dels att giva dessa de vidgade dimensioner, som den aktuella

situationen och det stora hjälpbehovet påkallade. Kommissionen ansåge det

vara särskilt betydelsefullt, att de sakkunniga till granskning upptagit åtskilliga

av de många projekt till ungdomsarbetslöshetens avhjälpande, som under

årens lopp framförts och genom sin belysning av dem uppvisat deras i

allmänhet tvivelaktiga ändamålsenlighet. De särskilda svårigheterna vid ungdomsarbetslöshetens

bekämpande berodde givetvis på, att därvid framträdde

både socialetiska och arbetslöshetspolitiska moment och att man vid utformandet

av hjälpåtgärderna måste taga sikte på att bereda de unga icke blott

arbete och utkomst utan även vård och fostran.

Kommissionen anslöte sig också till den av de sakkunniga hävdade uppfattningen,

att sysselsättningsproblemet under rådande förhållanden måste ställas

i förgrunden.

Arbetslöshetskommissionen har vidare anfört, att de sakkunnigas förslag

syntes kommissionen i sina huvuddrag lämpade att genomföra.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

För vissa av arbetslöshetskommissionen gjorda uttalanden rörande de föreslagna

ungdomsreservarbetena redogöres i annat sammanhang.

Länsstyrelsen i Östergötlands län. Det vore uppenbart av den största vikt

att från samhällets sida gjordes allt vad rimligen göras kunde till bekämpande

av den för individernas utveckling och folkets framtid vådliga följd av depressionen,

som den under de senaste åren särskilt framträdande ungdomsarbetslösheten

utgjorde. Då det gällde ungdom, kunde något tvivel. icke råda därom,

att hjälpen borde bringas genom beredande av sysselsättning och endast i

yttersta nödfall genom kontantunderstöd samt att, i den mån produktivt arbete

icke kunde anskaffas i tillräcklig utsträckning, de arbetslösa ungdomarna

borde sysselsättas med kurser, som kunde giva dem en för framtiden nyttig

utbildning. Länsstyrelsen ansåge sig ock kunna i huvudsak förorda de riktlinjer

härför, som framlagts av de sakkunniga.

För genomförandet i praktiken av de planerade åtgärderna vore det självfallet

av största betydelse, att kommunerna och i främsta hand deras arbetslöshetskommittéer

icke bruste i offervillighet och initiativkraft. Det syntes

icke nu vara möjligt att beträffande arbetslöshetshjälpen genomföra någon

statlig kontroll liknande den, som i fråga örn fattigvård enligt 43 § i lagen den

14 juni 1918 tillkomme Konungens befallningshavande, men länsstyrelsen ville

ifrågasätta, örn icke genom föranstaltande av central myndighet borde — utöver

vad som dittills skett medelst arbetslöshetskommissionens »Kåd och anvisningar»

— igångsättas upplysnings- och propagandaverksamhet med syfte

att stimulera till åtgärder för ungdomsarbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län. Ungdomsarbetslösheten vöre enligt länsstyrelsens

mening en av de mest upprörande och till sina verkningar ödeläggande

yttringarna av arbetslösheten. Det vore därför av största vikt, att åtgärder

vidtoges, som kunde tjäna att minska denna arbetslöshet. Länsstyrelsen

funne sig därför böra tillstyrka åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Den allmänna uppfattning örn utredningen,

som länsstyrelsen kunnat bilda sig, gåve länsstyrelsen anledning

antaga, att förslagets realiserande skulle medföra goda verkningar. Dess

grundprincip, att det i fråga örn ungdomsarbetslösheten i minst lika hög grad

gällde att skaffa vederbörande lämplig sysselsättning som att bereda dem utkomstmöjligheter,

torde vara allmänt erkänd.

I väsentliga delar innebure sakkunnigförslaget endast en utbyggnad av redan

nu använda hjälpformer. Detta gällde särskilt kursverksamheten och den frivilliga

arbetstjänsten. Då utredningen syntes giva vid handen, att de försök

inom dessa verksamhetsområden, som dittills blivit gjorda, givit goda resultat,

torde förslaget härvidlag få anses tillräckligt motiverat av erfarenheten.

De hittills gångna månaderna av innevarande år hade medfört någon minskning

av arbetslösheten, särskilt inom länets städer. I vilken mån denna. minskning

även medfört förbättrade förhållanden för de åldersklasser, som i utredningen

åsyftades, kunde icke för närvarande bedömas. Otvivelaktigt förekomme

dock alltjämt ungdomsarbetslöshet i den utsträckning, att föreslagna

åtgärder för att erhålla nödig effektivitet icke borde givas mindre^ omfattning,

än vad de sakkunniga förordat. Då förslagets genomförande måste antagas

medföra utbyte i viss omfattning av kontantunderstöd mot verksamhet av här

avsedd art, torde för övrigt få antagas, att en del kostnader för verksamheten

motsvarades av besparingar i understödskostnader.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att mot vad de sakkunniga föreslagit

i stort sett icke syntes vara något att erinra.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Vid den granskning länsstyrelsen varit

i tillfälle ägna de i den föreliggande utredningen föreslagna omedelbara

åtgärderna hade länsstyrelsen icke ansett sig finna anledning till erinran.

Då emellertid de. föreslagna åtgärderna endast toge sikte på att bringa omedelbar

hjälp, men till följd av ungdomsarbetslöshetens speciella karaktär hjälpåtgärderna

från statsmakternas sida jämväl måste inrikta sig på att i görligaste

mån söka skapa framtida försörjningsmöjligheter för ungdomen och därmed

mera varaktigt avhjälpa ungdomsarbetslöshetens skadeverkningar, ville

länsstyrelsen framhålla angelägenheten av att ungdomsarbetslösheten måtte

bliva föremål för än ytterligare undersökning och utredning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att övertygande skäl förebragts,

som visade att verksamma åtgärder mot arbetslösheten bland de unga vöre

ofrånkomliga.

Föreliggande förslag till åtgärder i detta syfte byggde på den organisation,

som anlitats, och på det system, som tillämpats sedan nu pågående försök

igångsatts. Länsstyrelsen kunde emellertid icke dela de sakkunnigas uppfattning

att resultatet av dessa försök varit i stort sett tillfredsställande.

Förslaget avsåge att bringa hjälp åt 15,000 personer, medan antalet hjälpsökande

torde få antagas bliva minst tre eller fyra gånger så stort. Då länsstyrelsen

betraktade det såsom uteslutet, att kontant understöd vidare skulle

komma att utgå och funne det nödvändigt att procenten hjälpta ökades till åtminstone

i medeltal 75 °/°, syntes mera omfattande åtgärder enligt arbetslinjen

vara påkallade. Arbetstillfällen saknades åtminstone icke inom Västerbottens

län och sannolikt ej heller annorstädes. Svårigheten läge snarare i att kunna

utvälja de arbeten, som här vore mest trängande. Många av dessa mycket behövliga

och i vissa fall för folkhälsan synnerligen nyttiga företag — exempelvis

enkla tvättstugor och dylikt — vore emellertid små och droge ringa kostnad,

da det i regel kunde förväntas tillskott även från kommunernas och byarnas

sida. Örn alla sådana små ärenden, vilka ofta rörde sig örn några hundra

kronor, såsom förslaget avsåge skulle vandra genom de kommunala instanserna

och den lokala arbetslöshetskommittén till statens arbetslöshetskommission för

att där granskas och avgöras, sa bleve det en mycket betydande papperskvarn,

som sattes i rörelse för att lösa frågor av för det allmänna bagatellartad beskaffenhet.

Med erinran örn den organisation, som givits åt verksamheten för stödlån och

för bostadsförbättring, hävdar länsstyrelsen, att samma förfarande borde tilllämpas

i fråga örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Länsnämnder borde

utses med uppgift att genom kommunernas försorg anordna arbeten av lämpligast

möjliga slag och där de bäst behövdes, med det huvudsakliga syftet att

giva ungdomen mesta möjliga sysselsättning och även någon undervisning, allt

efter arbetslöshetskommissionens anvisningar och under dess överinseende och

kontroll men utan att varje litet ärende skulle behöva i detalj prövas av det

centrala organet. Länsnämnderna kunde också anordna arbetsläger och dylikt

i de fall, där verkligt behov av sådana förelåge. Det bleve, så snart det gällde

mindre arbeten, icke nödvändigt att kasernera ungdomarna. De kunde och

borde, där så vore lämpligt, bo i sina hem. Avlöningen bleve givetvis en annan,

då mat och husrum ej utginge, men totalkostnaden bleve därför icke större, snarare

mindre. Mera arbete komme att uträttas. Intresset för arbetet bleve

större, när de unga kunna få tillfälle att i hemorten utföra något för bygden

nyttigt och i allmänhet efterlängtat företag.

Länsstyrelsen hade tidigare i skrivelse till de sakkunniga framhållit vikten

av att dessa betydelsefulla frågor måtte få omhänderhavas länsvis. Den

organisation, som de sakkunniga likväl föresloge, kunde enligt länsstyrelsens

mening icke på ett tillfredsställande sätt lösa föreliggande uppgifter. Det

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

25

komme framför allt att fordras snabbhet för att arbetena skulle vara i gång,

innan marken frusit, då lägerlivet vore mindre lockande. Men antingen bleve

ärendena så många, att handläggningen försenades, eller funne de lokala organen

bestämmelserna örn sökande av arbeten så minutiösa och skrivgöromålen

så omfattande, att de avstode från sådana företag. I båda fallen bleve de arbetslösa

utan hjälp. Vilka fördelar som skulle uppnås därigenom, att ett centralt

verk skulle avgöra varje litet ärende hade icke av de sakkunniga angivits.

Länsstyrelsen, som ansåge att systemet bleve icke blott otillfredsställande utan

även dyrbart, avstyrkte förslaget i denna del och hemställde, att den redan beprövade

organisationen med länsnämnder, i detta fall under arbetslöshetskommissionens

överinseende och med klagorätt till kommissionen, måtte fastställas

beträffande nu förevarande hjälpverksamhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar sig bland annat på följande sätt:

Länsstyrelsen hade vid företagen granskning av utredningen funnit de föreslagna

åtgärderna i stort sett väl ägnade att lindra den omfattande och ur

olika synpunkter särskilt beklagliga ungdomsarbetslösheten inom landet. Länsstyrelsen

ville sålunda för sin del tillstyrka, att en blivande, på de unga inriktad

hjälpverksamhet — vars behövlighet syntes länsstyrelsen utan vidare

uppenbar — utformades i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,

de sakkunniga anvisat. För Norrbottens läns vidkommande ville emellertid

länsstyrelsen i anslutning till det sagda hava framfört följande särskilda synpunkter

och önskemål.

Inom detta län mötte helt visst speciella svårigheter. Arbetslösheten vore

härstädes över huvud mycket utbredd. De allmänna arbeten, som kunde igångsättas,

beredde, förklarligt nog, i första hand sysselsättning blott åt medelålders

och äldre personer. För sådana arbeten, som skulle vara särskilt lämpade

för ungdom, erbjöde sommaren i dessa trakter en mycket kortvarig arbetssäsong.

Å de orter inom länet, där arbetslösheten på det hela taget vöre

starkast markerad, vore tillgången på lämpliga reservarbetsobjekt ringa; i

synnerhet gällde detta de lappländska gruvsamhällena. Den alltjämt betydande

folkökningen i övre Norrland, som även under normala förhållanden

medförde successivt ökade krav på försörjningsmöjligheter och även framtvingade

viss »utvandring» av unga arbetslösa till sydligare landsdelar, komplicerade

än mer läget.

Länsstyrelsen framhåller härefter, att en av de allra lämpligaste formerna

för ungdomshjälpen inom Norrbotten vore den av arbetslöshetsorganen handhavda

kursverksamheten, vilken under den tid sådan verksamhet inom länet

bedrivits finge anses hava lämnat synnerligen goda resultat.

Däremot anser länsstyrelsen, att den frivilliga arbetstjänsten bland annat

av klimatiska skäl ej kunde i större utsträckning vinna tillämpning inom länet

samt att även reservarbetslinjen för unga för länets del vore av mindre betydelse,

enär tillgängliga arbetsmöjligheter komme att framför allt utnyttjas

av äldre arbetslösa.

I stället har länsstyrelsen för länets del förordat statsbidrag för anställande

av arbetslös ungdom inom jordbruket. Till länsstyrelsens uttalanden i denna

del återkommer jag längre fram.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som till fullo behjärtade, att åtgärder

vidtoges till bekämpande av ungdomsarbetslösheten, hade ej något att erinra

emot den utvidgning av hittills använda hjälpmetoder, som de sakkunniga föreslagit.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Domänstyrelsen. Ungdomsarbetslöshet, beroende av verklig brist å för

ungdom lämpliga arbeten i den allmänna arbetsmarknaden, vore givetvis ett

samhälleligt ont, mot vilket allmänna åtgärder borde vidtagas. Ett försiktigt

fortgående å de vägar i huvudsak, som staten dittills följt i detta hänseende,

syntes vara att anbefalla, därvid dock arbetsmarknadens förändringar

och, eventuellt, ökade möjligheter att bjuda arbetstillfällen åt ungdom oavlåtligen

borde med uppmärksamhet följas i syfte, att statens ingripande på

detta område ej måtte givas större omfattning än förhållandena verkligen

påkallade.

Statens egnahemsstyrelse. I fråga örn den framtida utvecklingen ansåge

sig egnahemsstyrelsen böra räkna med att under de närmaste åren en betydande

ungdomsarbetslöshet komme att förefinnas. Dels torde den manliga

arbetsföra befolkningen kunna beräknas årligen tillväxa i antal och dels

torde på grund av den inom näringslivet pågående mekaniseringen och rationaliseringen

en förbättring inom näringslivet icke kunna förväntas i motsvarande

grad medföra ökade arbetstillfällen för särskilt de yngre arbetslösa.

De sociala vådorna av en omfattande och långvarig ungdomsarbetslöshet syntes

med nödvändighet påkalla, att från statsmakternas sida vidtoges varje åtgärd,

som vore ägnad att snabbt och varaktigt motverka densamma.

Beträffande formerna för medlen mot arbetslösheten i allmänhet ville egnahemsstyrelsen

till en början understryka de sakkunnigas uttalande därom,

att en kontant understödsverksamhet borde begränsas till minsta möjliga omfattning

för alla grupper arbetslösa och att den i varje fall principiellt icke

alls borde förekomma för ungdomen. Frågan örn att bereda de unga sysselsättning

bleve sålunda det dominerande problemet.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund funne lika med de sakkunniga

det vara av stor vikt att speciella åtgärder vidtoges till bekämpande

av ungdomsarbetslösheten. Centralrådet delade jämväl de sakkunnigas uppfattning

örn att dessa åtgärder så långt möjligt borde inriktas på att bereda

de arbetslösa nyttig och uppfostrande sysselsättning. I nuvarande arbetslöshetsläge

syntes det därför vara väl motiverat att söka utveckla samhällets

hjälpåtgärder, i vad de avsåge tillskapandet av större möjligheter för de

arbetslösa att beredas undervisning och arbete. Endast därigenom torde,

vilket måste anses vara av stor vikt, de direkta kontantunderstöden successivt

kunna indragas.

En sådan inriktning av arbetslöshetspolitiken i fråga om den arbetslösa

ungdomen kunde centralrådet således för sin del tillstyrka. Samtidigt ansåge

sig emellertid centralrådet böra understryka vikten av att vid planläggning

av arbetslöshetsåtgärdernas omfattning utvecklingen på arbetsmarknaden

noggrant uppmärksammades, sa att icke dessa gåves större räckvidd än nöden

krävde. Av allt att döma vore förhållandena inom vårt näringsliv nu på

väg att förbättras, vilket måste resultera i minskad arbetslöshet. Den största

försiktighet borde därför iakttagas särskilt ifråga örn sådana anordningar, vilka

endast kunde avvecklas på längre sikt. Det syntes centralrådet tveksamt,

huruvida samhället verkligen behövde vidtaga åtgärder av föreslagen omfattning

för att omhändertaga de 16- och 17-åriga ynglingar, vilka saknade

regelbunden sysselsättning eller förvärvsmöjligheter. Av den föreliggande

utredningen framginge, att den 30 november 1933 för hela riket endast

redovisats 4,560 arbetslösa i åldrarna 16—17 år. Innan arbetslösheten,

som nu skett, analyserades i alla sina detaljer, torde normalt alltid ha förekommit,

att ynglingar i dessa åldersklasser fått gå hemma viss tiel, mer eller

mindre strängt sysselsatta, innan de fått fotfäste i det produktiva arbetet. En

arbetslöshet i dessa åldrar av ovannämnda omfattning torde därför knappast

kunna anses som en abnorm företeelse. Aven örn, som de sakkunniga gjorde

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

27

gällande, den faktiska arbetslösheten i dessa åldersklasser vore större än den

redovisade, kunde det enligt centralrådets mening innebära en överdrift, att från

samhällets sida vidtaga särskilda åtgärder för denna i mycket normala arbetslöshets

motverkande. Åtminstone ansåge centralrådet detta vara fallet beträffande

befolkningen på landsbygden, där i allmänhet förutsättningar torde

råda för ungdomens sysselsättning med nyttiga ting, även om möjligheter ej

stöde till buds för ordnat förvärvsarbete. För städerna och de större industrisamhällena

läge dock frågan annorlunda till. Behovet av särskilda anordningar

för sysselsättning av de arbetslösa inom nämnda åldersgrupper kunde

där vara större. Centralrådet funne för sin del angeläget, att en närmare

undersökning verkställdes angående nu berörda förhållanden.

Svenska arbetsgivareförening en. Det torde ej råda annat än enighet därom,

att det under nuvarande förhållanden ankomme på det allmänna att undsätta

dem, som oförvållat vore utsatta för arbetslöshetens verkningar. Då arbetslöshetens

psykologiska och moraliska skadeverkningar vore störst inom de

yngre ålderskategorierna, syntes det befogat att den offentliga verksamheten

för beredande av hjälp åt oförvållat arbetslösa inriktades på vidtagande i

ökad omfattning av sådana åtgärder, som med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens

särställning vore särskilt ägnade att lindra de skadegörande verkningarna

av arbetslösheten bland de unga. Arbetsgivareföreningen anslöte^sig

därvid till den av de sakkunniga uttalade principen, att sådana åtgärder måste

mindre taga sikte på frågan om försörjning för dagen än på sysselsättning och

utbildning.

Mot sättet för utredningens bedrivande samt därav föranledda uttalanden

och förslag från de sakkunnigas sida hade föreningen i stora drag intet att

erinra. Sålunda holle föreningen i likhet med de sakkunniga före, att de unga

arbetslösa borde beredas hjälp i ökad omfattning samt att sådan hjälp borde

lämnas i första hand genom utvidgning av den verksamhet, som i olika former

genom ungdomens sysselsättande och utbildande för närvarande bedreves.

De av de sakkunniga framlagda siffrorna tydde på att arbetslösheten nått

en utbredning inom de ungas led, som måste betecknas såsom synnerligen allvarlig.

Man måste emellertid vid siffermaterialets bedömande beakta, att det

här vore fråga örn sådana personer, som sökt det allmännas hjälp med anledning

av uppgiven arbetslöshet utan att det i alla fall vore konstaterat att

verklig arbetslöshet förelåge eller att den vore oförvållad. Det vöre ej omotiverat

att antaga, att en ej oväsentlig del av de hjälpsökande i åldern 16—25

år tillhörde en kategori, som i vanliga fall ej skulle hava framställt anspråk på

det allmännas mellankommande men nu lockats därtill för att ej gå miste örn

förmåner, som man ansåge sig hava rätt till och som därjämte beredde en sorgfriare

tillvaro än tidigare. För att undgå att hjälpverksamheten vid arbetslöshet

motverkade sitt syfte och försvårade återgången till normala förhållanden,

torde det därför vara nödigt att aktgiva på att de arbetslösa särskilt bland

ungdomen bereddes hjälp i sådana former och i sådan grad, att den ej minskade

den enskilde individens strävan att genom arbete i vanlig ordning sörja

för sitt eget uppehälle. Det vore därför med tillfredsställelse _som föreningen

erfore, att de sakkunniga lade huvudvikten vid sådana hjälpåtgärder, som i

första rummet vore ägnade att giva de unga sysselsättning och utbildning, och

avsåge att förbehålla platserna vid de vanliga reservarbetena åt de vuxna och

familjeförsörjare.

I likhet med de sakkunniga funne arbetsgivareföreningen det vara ett oavvisligt

krav att utgivandet av kontant understöd utan därmed förenad skyldighet

för understödstagare!! att mottaga undervisning eller utföra arbete nedbringades

till ett minimum. Denna hjälpform vore otillfredsställande ej blott

därigenom att den ej tillgodosåge kravet på sysselsättning för de arbetslösa

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

utan även på grund av att arbetsviljan hos dem, som komme i åtnjutande av

förmåner i denna hjälpform, ej bleve föremål för prövning.

Landsorganisationen i Sverige anför, att med den omfattning, som ungdomsarbetslösheten

numera tagit, den föreslagna utvidgningen av hjälpåtgärderna

syntes i hög grad påkallad liksom även största möjliga skyndsamhet

i fråga om dessa åtgärders genomförande. Mot de sakkunnigas förslag hade

landsorganisationen inga erinringar att framställa.

Departementschefen.

Till grund för övervägandet av frågan örn den omfattning och de former,

som under nästkommande budgetår böra givas åt hjälpåtgärderna i anledning

av ungdomsarbetslösheten, måste läggas en uppskattning av det ifrågavarande

arbetslöshetsklientelets sannolika storlek. I detta avseende ha de sakkunnigas

undersökningar givit till resultat, att vid slutet av november månad 1933 ej

mindre än 57,400 personer i åldern 16—25 år voro anmälda såsom hjälpsökande

hos de lokala arbetslöshetskommittéerna. Av dessa kommo ej fullt

4.600, eller omkring 8 %, på åldersgruppen 16—17 år, omkring 17,700, eller

30 %, på åldersgruppen 18—20 år samt omkring 35,000, eller 62 %, på åldersgruppen

21—25 år.

Undersöker man hur vid nyssnämnda tidpunkt de anlitade hjälpåtgärderna

fördelat sig å de olika ålderskategorierna, ger utredningen vid handen, att av

16—17-årsgruppen 110, eller 2.4 %, erhållit hjälp enligt arbetslinjen, 381, eller

8.4 %, enligt undervisningslinjen och 1,092, eller 23.9 %, enligt understödslinjen.

I fråga örn gruppen 18—20 år utgöra motsvarande siffror 2,989, 1,328 och

4,394, motsvarande resp. 16.9 %, 7.5 % och 24.8 %. Och vad slutligen angår gruppen

21—25 år, ställa sig siffrorna på följande sätt: 8,519, 1,495 och 10,300

eller 24.3 %, 4.3 % och 29.3 % för respektive hjälpformer. De icke hjälptas antal

är, såsom av de lämnade uppgifterna framgår, mycket stort. Av 16—17- åringarna hade omkring 3,000 eller 65 °/°, av 18—20-åringarna 9,000 eller 51 %

och av 21—25-åringarna 14,800 eller 42 % lämnats alldeles utan bistånd.

Det torde emellertid böra uppmärksammas, att vid slutet av mars månad 1934

förhållandena utvecklat sig i en betydligt mera gynnsam riktning, i det att

vid nämnda tidpunkt av samtliga tre åldersgrupper omkring 20,000 voro sysselsatta

enligt arbets- och undervisningslinjerna. Alltjämt hade emellertid

omkring 37,000 unga arbetslösa icke beretts sysselsättning.

När det gäller bedömandet av det föreliggande siffermaterialets betydelse

för belysning av det verkliga läget, synes det mig visserligen sannolikt, att

den faktiska arbetslösheten inom gruppen 16—17 år är större än vad siffrorna

i och för sig utvisa. De sakkunniga lära få anses ha påvisat åtskilliga omständigheter,

som medverka till att antalet anmälda arbetslösa inom denna

grupp icke är representativt för arbetslöshetens verkliga omfattning

i dessa åldrar. Å andra sidan har av socialstyrelsen framhållits, att

beträffande nämnda åldersgrupp läget på arbetsmarknaden icke kunde

anses så allvarligt som för de båda andra. Ett analogt betraktelsesätt har

anlagts av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, ehuru därvid viss

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

29

skillnad gjorts mellan förhållandena i städerna och på landsbygden. Uppmärksammas

bör, att det stora flertalet av de arbetslösa 16—17-åringarna befinner

sig å landsbygden, i det att endast omkring 900 äro hemmahörande i

städerna. Av dessa senare ha något flera än hälften lämnats utan hjälp. Även

med beaktande av att antalet arbetslösa i nämnda ålder i verkligheten torde

vara större än det redovisade, synas mig dock svårigheterna beträffande denna

kategori avsevärt mindre allvarliga än för den närmast följande åldersgruppen.

I mån av gynnsammare konjunkturläge torde man kunna förutsätta, att

den av socialstyrelsen påvisade förbättringen skall förhållandevis starkt göra

sig gällande till begränsning av arbetslösheten inom den yngsta gruppen.

Ehuru de sakkunniga icke ifrågasatt någon förändring i hittills tillämpad

åldersbegränsning vid hjälpåtgärderna för de unga arbetslösa och sålunda utgått

ifrån att desamma alltjämt skulle avse åldrarna 16—25 år, hava de sakkunniga

likväl betonat, att de arbetslösa i gruppen 21—25 år representera en

övergångskategori, beträffande vilken de i fråga örn äldre arbetslösa tillämpade

hjälpformerna företrädesvis borde anlitas. Denna åsikt biträder jag med

den jämkningen, att gränsen synes mig böra förläggas vid 22 års-åldern.

Efter min uppfattning saknas anledning att normalt räkna med denna grupp

vid de speciella åtgärderna i fråga örn de ungas arbetslöshet. Skäl härtill

föreligger så mycket mindre, som jag vid beräknandet av medel för de allmänna

åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande under nästa budgetår, förutsatt

en så väsentlig utökning av arbetslinjen, att de arbetslösa i mycket

betydande utsträckning skulle kunna erhålla sysselsättning och försörjning på

denna väg under motsvarande begränsning av kontantunderstödsverksamheten.

Enligt min mening bör kampen mot ungdomsarbetslösheten främst inriktas

på att skapa avsevärt förbättrade förhållanden för arbetslös ungdom i åldern

18—21 år. Storleken av denna grupp kan icke exakt beräknas ur de sakkunnigas

siffermaterial. Utgår man emellertid därifrån, att, såsom jag redan

erinrat, antalet anmälda arbetslösa i åldern 18—20 år utgör 17,700 och i 21- årsåldern en femtedel av hela gruppen 21—25 ar, skulle totala antalet arbetslösa

i nyssnämnda ålder, 18—21 år, kunna uppskattas till i runt tal 25,000.

Sannolikt är arbetslöshetstrycket inom denna grupp större än inom den yngre

och äldsta av här ifrågakommande grupper, samtidigt som vid redovisningstillfället

kunnat konstateras, att endast omkring 1/4 av densamma beretts

hjälp i form av arbete eller undervisning.

Av vad jag anfört synes mig uppenbart, att den nu berörda sidan av ungdomsarbetslöshetsfrågan

är av så allvarlig innebörd, att den måste ägnas särskild

uppmärksamhet. Den tvungna sysslolösheten i det angivna skedet av

livet är ur många synpunkter särskilt ödesdiger. Den utgör ett hinder för de

ungas förvärvande av erforderlig yrkesutbildning. Och sysslolösheten i och

för sig åstadkommer i manga fall psykiska och moraliska skadeverkningar,

som sätta sin prägel på den unges hela framtida liv.

Med den stora omfattning, som ungdomsarbetslösheten haft och alltjämt

har, framför allt i de nordligare delarna av landet, står man inför faran, att

en betydande del av vår ungdom kan komma att befinna sig i den situationen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

att icke förmå inordna sig i regelbundet arbete, även i den mån sådant vid

förbättrade konjunkturer erbjuder sig. Risk föreligger för visso, att denna

långvarigt arbetslösa ungdom kommer att representera en mindervärdig arbetskraft.

Och det får icke heller förbises, att de känslor av bitterhet, som

arbetslösheten framkallar hos de unga, äro ägnade att grundlägga olyckliga

motsättningar och upprivande inre slitningar inom samhällslivet.

Under dessa omständigheter måste samhället väsentligen intensifiera åtgärderna

för att lämna de av ungdomsarbetslösheten hemsökta bistånd. De

stora och säkerligen i många fall obotliga skador, som arbetslösheten redan

tillfogat vårt folks ungdom, uppfordra till en betydligt vidgad och mera

energiskt bedriven verksamhet, i syfte att rädda de unga från allvarligare

följder av långvarig arbetslöshet. Örn nödvändigheten härav har meningsskiljaktighet

icke heller förelegat bland de hörda myndigheterna och organisationerna.

Även örn man med en avtagande arbetslöshet i det hela, kan hysa förhoppning

örn att de unga i större utsträckning än hittills komma att finna

användning för sin arbetskraft inom förvärvslivet, nödgas man tyvärr räkna

med att svårigheterna därmed icke bringas ur världen. Den stora ökning

av de ungas andel i de produktiva åldersklasserna, som för närvarande kan

konstateras och som kan väntas fortsätta under de närmaste åren, i förening

med industriens fortgående rationalisering, kommer otvivelaktigt att göra det

föreliggande allvarliga problemet aktuellt under en rätt avsevärd framtid.

När man går att överväga botemedel mot det onda, kan man därför icke slå

sig till ro med att man står inför en snart övergående samhällsskada.

I fråga örn den allmänna planläggningen av hjälpverksamheten kan jag i

huvudsak skänka min anslutning till det av de sakkunniga framlagda programmet,

vilket synes mig omsorgsfullt och väl avvägt. Från olika håll har

detsamma vunnit i väsentliga avseenden oförbehållsam anslutning. Det torde

sålunda till en början få anses klart, att kampen mot ungdomsarbetslösheten

främst måste inriktas på att genom en lämplig utbildning öka de ungas framtida

försörjningsmöjligheter, samtidigt med att sysselsättning beredes dem under

arbetslöshetsperioden. Ur denna synpunkt måste den rena understödsverksamheten,

vilken vid undersökningstidpunkten omfattade ungefär fjärdedelen

av de hjälpsökande i åldern 16—21 år och mer än hälften av de hjälpta, betraktas

såsom en mycket otillfredsställande form för samhällets bistånd. Principiellt

är jag sålunda fullt ense med de sakkunniga därom, att ansträngningarna

måste koncentreras på att åt arbetslinjen och undervisningslinjen giva

en dominerande plats vid ungdomsarbetslöshetens bekämpande. I det följande

kommer jag att ingå på en närmare prövning av de föreslagna åtgärderna till

realiserande av detta syfte.

Då de sakkunniga gått att dryfta formerna för de utvidgade åtgärderna

mot ungdomsarbetslösheten, ha de låtit sig angeläget vara att icke ifrågasätta

sådana ändringar i nu gällande hjälpsystem, att grunderna för detta

skulle komma att rubbas. Denna allmänna utgångspunkt föranleder under

föreliggande omständigheter ingen erinran från min sida. Skillnaden är så
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

31

lunda väsentligen kvantitativ och betingad av det synnerligen stora hjälpbehov,

som genom utredningen vitsordats vara för handen. I den mån jämkning i

fastställda grunder påkallats, har detta föranletts av en strävan att med ledning

av erfarenheter från den hittills i mindre skala bedrivna försöksverksamheten

öka intresset för lokal medverkan vid hjälpåtgärderna. Till dessa förhållanden

återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang anser jag mig böra uppmärksamma det yrkande, som

framställts av länsstyrelsen i Västerbottens län, av innebörd, att åt lokala

organ, länsnämnder, skulle kunna uppdragas vissa självständiga uppgifter

vid hjälpverksamhetens organiserande. Den föreslagna ordningen skulle sannolikt

medföra praktiska fördelar, särskilt i vissa landsdelar. Men å andra

sidan förutsätter förslaget, sådant det föreligger, en så betydande förändring i

den ställning, statens arbetslöshetskommission enligt de av 1933 års riksdag

meddelade direktiven intager, att jag icke för närvarande är beredd tillstyrka

detsamma. Enligt min mening vore det dock en bestämd vinst, örn hjälpåtgärderna

i fråga örn ungdomsarbetslösheten kunde omhänderhavas av länsorgan,

vilkas främsta uppgift borde vara att taga initiativ till anordningar

för att bereda de unga arbetslösa sysselsättning och utbildning samt förmedla

samarbete med de organisationer, inom vilkas verksamhetsområden arbetsobjekten

befinna sig. Med denna begränsning anser jag mig hava anledning

överväga åtgärder i det nämnda förslagets syfte.

Jag förordar alltså, i väsentlig anslutning till de sakkunnigas i remissyttrandena

i allmänhet tillstyrkta förslag, avsevärt vidgade åtgärder för

sysselsättning och utbildning av unga arbetslösa, företrädesvis i åldern 18—

21 år, och beräknar, att under instundande budgetår på dessa vägar verksamt

stöd skall kunna lämnas åt i genomsnitt omkring 15,000 arbetslösa. Med

hänsyn till omfattningen av det tidigare framlagda allmänna hjälpprogrammet

torde man vara berättigad förutsätta, att hjälpbehovet beträffande en

mycket avsevärd del av de unga arbetslösa skall under sagda budgetår bliva

tillgodosett under en motsvarande begränsning av understödslinjen. Till denna

fråga återkommer jag i fortsättningen.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla, att jag låtit verkställa en

särskild undersökning rörande möjligheterna att på annan väg åstadkomma

en lättnad i ungdomsarbetslösheten. Jag åsyftar härvid åtgärder för underlättande

av arbetsgivarnas frivilliga pensionering av äldre arbetare. På min

anmodan har pensionsstyrelsen avgivit yttrande, huruvida och i vilka avseenden

sådana ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring, som kunna

vara ägnade att befordra förenämnda syfte, skulle kunna — utan avvaktande

av ståndpunktstagandet till 1928 års pensionsförsäkringskommittés blivande

förslag -— vidtagas. Den utredning, som från styrelsens sida åvägabragts, har

emellertid övertygat mig om att för närvarande den ifrågavarande utvägen tyvärr

icke är framkomlig. Vidare har jag genom kommerskollegium sökt erhålla

närmare uppfattning rörande den utsträckning, i vilken pensionering av ar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 265.

betare över 67 års ålder inom industrien kan antagas föranleda nyanställning

av unga arbetslösa. Även den sålunda företagna undersökningen har givit

ett i stort sett negativt resultat, såtillvida att en förändring av gällande bestämmelser

rörande pensionsförsäkringen måste anses utgöra en förutsättning för

nyanställning på angivna väg av yngre arbetskraft.

Åtgärder för beredande av sysselsättning och utbildning inom respektive

yrken.

De sakkunniga.

I enlighet med de för utredningen meddelade direktiven, hava de sakkunniga

i första hand ingående prövat möjligheterna att för motverkande av ungdomsarbetslöshet

bereda de unga sysselsättning och utbildning inom olika yrken

i vidsträcktare mån än för närvarande vore fallet. Härvid hava de sakkunniga

till en början uppmärksammat frågan örn kollektivavtalens inverkan

på ungdomsarbetslösheten. Från vissa håll har nämligen den uppfattningen

gjorts gällande, att villkoren rörande anställande och avlöning av yngre arbetare

vore ägnade att bidraga till att framkalla arbetslöshet bland de unga.

De sakkunniga, som låtit utarbeta en särskild promemoria i ämnet, avseende

avtal inom 44 fack- och industriförbund och som tillika med representanter för

arbetsgivare och arbetare ingående diskuterat nu berörda spörsmål, hava kommit

till den uppfattningen, att det icke vore möjligt att konstatera något

samband mellan ungdomsarbetslöshetens utbredning å olika orter och bestämmelserna

i gällande kollektivavtal. Vidare hava de sakkunniga i denna fråga

anfört bland annat följande.

Tendenser till avspärrning av yrkena förekomme inom skilda områden av

näringslivet. Särskilt syntes detta vara fallet inom hantverket. Mindre

framträdande vore tendenser av detta slag inom jordbruk och industri. Avtalsbestämmelser,

som begränsade antalet lärlingar eller överhuvud lade hinder

i vägen för arbetsgivaren att uttaga så många ungdomar han önskade,

s. k. lärling sreg ulativ, funnes icke alls inom jordbruket samt inom industrien

endast i förhållandevis begränsad omfattning. En av socialstyrelsen verkställd

utredning ådagalade sålunda, att avtal med lärlingsregulativ berörde

ej fullt 30,000 av de 636,000 arbetare, vilka ingått i undersökningen. Vissa

kollektivavtal innehölle vidare bestämmelser örn ensamrätt eller företrädesrätt

för fackföreningsmedlemmar vid anställning av arbetskraft. Sådana bestämmelser

funnes dock blott i avtal för något över 5 % av hela antalet avtalsberörda

arbetare.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att verkliga avspärrningstendenser

och olyckliga sådana visserligen förefinnas inom vissa industrier

på gränsen till hantverket men att dessa rent kvantitativt sett, vad industrien

beträffar, icke äro av någon större betydelse för ungdomsarbetslösheten.

Större betydelse hade otvivelaktigt avtalens lönedifferentiering mellan

olika åldersklasser.

I detta avseende framhålla de sakkunniga, att avtalen inom de stora industrierna,

som regel föreskreve en viss lön redan för 16-åringar, i många fall

för 14-åringar, vilken sedan successivt stegrades för att vid 20-årsåldern uppgå

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

33

till full grovarbetarlön. Först därefter vidtoge lönedifferentiering nied hänsyn

till yrkesskickligheten. Ett studium av de olika industriavtalen hade givit

vid handen, att löneläget för nybörjare i åldersklassen 14—16 år som regel

vore ganska lågt och icke lade några hinder i vägen för nyanställning av ungdomar

i erforderligt antal. Saken ställde sig något annorlunda för nybörjare

i åldersgruppen 17—18 år. Redan här började de stigande lönegraderna verka

hindrande för nyanställning. Nästan prohibitivt verkade de dock i högre

åldersgrupper. Ynglingar i 18—19-årsåldern, som utförde vissa diversearbeten

i handel och transport samt allmän tjänst m. m. (springpojkar, telegrambud

m. m.), funne som regel de flesta yrkesbanor stängda, då de slutat sin

tidigare tjänst. En arbetsgivare, som ställdes inför valet att antaga tvenne

nybörjare, varav den ene vore exempelvis 16 och den andre 18 år, föredroge givetvis

i allmänhet den yngre, till vilken han kunde betala en lägre lön. Det

förefölle de sakkunniga, som örn vissa övergångsbestämmelser på detta område

vore önskvärda, och att sådana i någon mån skulle inverka fördelaktigt på

ungdomsarbetslösheten. De nuvarande lönebestämmelserna vore emellertid icke

av beskaffenhet att öka den totala ungdomsarbetslösheten utan medförde allenast

en viss omgruppering av arbetslösheten bland de unga.

I anslutning till det anförda uttala de sakkunniga, att de missförhållanden,

som förelåge på detta område, icke vore av den natur, att de motiverade ett

ingripande från statens sida utan borde avhjälpas av de avtalsslutande parterna

själva.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även gått att belysa spörsmålet,

huruvida vidgad möjlighet till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöring

skulle underlätta för de unga att vinna anställning inom yrkena. De sakkunniga

meddela, att från såväl arbetsgivare- som arbetarhåll enstämmigt uttalats,

att denna fråga saknade större betydelse. Med hänsyn därtill och med

beaktande av redan förefintliga dispensmöjligheter på området, hava de sakkunniga

icke ansett sig böra framlägga något förslag till ändrade bestämmelser

i ämnet.

De sakkunniga erinra vidare, att de utarbetat ett preliminärt förslag till

statsbidrag för anställande av arbetslös ungdom för utbildning inom industrien.

Enligt detta förslag skulle vissa industriföretag för en tid av förslagsvis

8—10 månader anställa lämplig ungdom i åldern 16—20 år för en preliminär

yrkesutbildning inom industrien. Antalet för vart och ett företag ansags kunna

föreslås till 2 ä 3 % av den totala arbetarstammen. Ungdomarna borde först

under 6—8 månader gå som hjälpare eller hantlangare till vissa yrkesarbetare.

Därefter skulle de under återstoden av den tid, som avsåges till utbildningen,

utföra verkligt produktivt arbete. De skulle under hela arbetstiden erhålla en

avlöning, som motsvarade skälig försörjning. Kostnaderna för ^nämnda avlöning

skulle till viss del bestridas av arbetsgivaren och till återstående del av

staten.

Förslaget blev vid en av de sakkunniga anordnad konferens föremål för

granskning av representanter för arbetsgivare och arbetare inom industrien.

Aid nämnda konferens avstyrktes förslaget bestämt av såväl arbetsgivaresom

arbetarrepresentanterna. Från arbetsgivarhåll anmärkte man, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ungas utbildning skulle komma att ske efter alltför lösliga linjer. Arbetsgivarnas

betänkligheter dikterades även av fruktan för statsingripande inom

deras näring. Från arbetarsidan ansågs förslaget innebära ett hot mot arbetstillgången

för de förut anställda.

Då anslutning till förslaget kunde påräknas vare sig från arbetsgivareeller

från arbetarparten, hava de sakkunniga, som rent principiellt ställt sig

betänksamma mot detsamma, icke ansett förslaget kunna realiseras.

De sakkunniga hava även övervägt olika möjligheter att medelst statsbidrag

bereda arbetslös ungdom sysselsättning eller utbildning inom jordbruket. Också

beträffande hithörande spörsmål hava de sakkunniga överlagt med representanter

för arbetsgivare och arbetare samt rörande bland annat hittills föreliggande

erfarenheter med föreståndare för arbetsförmedlingsanstalter.

De sakkunniga meddela, att de olika förslagen kunde indelas i sådana, vilka

avsåge att bereda sysselsättning eller utbildning hos jordbrukare, vilken

förut hade löntagare i sin tjänst, och sådana, som avsåge beredande av sysselsättning

eller utbildning hos jordbrukare utan lönearbetare.

Vad beträffar de förra förslagen framhålla de sakkunniga svårigheterna

att skapa garantier mot att arbetare, vilka — såsom här vore meningen —

delvis skulle avlönas av statsmedel, komme att uttränga de i vanlig ordning anställda

arbetarna samt risken för att ett realiserande av förslagen skulle verka

nedpressande på den allmänna lönestandarden inom jordbruket.

De sakkunniga förklara, att de med hänsyn härtill ansett förslagen kunna

förverkligas blott, därest arbetet begränsades till klart bestämda särskilda

arbetsuppgifter av den natur, att de eljest ej skulle komma till utförande.

Emellertid hade för de sakkunniga påpekats, att den enskilde jordbrukaren i

regel ej hade möjlighet att lämna den erforderliga handledningen åt den ungdom,

som skulle fullgöra dylika arbetsuppgifter, och att dessa uppgifter i

allmänhet vore så beskaffade, att de lämpligen borde fullgöras av grupper av

ungdomar. Arbetsuppgifter av denna art ha ansetts kunna i samband med

den frivilliga arbetstjönsten komma till utförande med hjälp av arbetslös

ungdom.

Med hänsyn till de sålunda framförda betänkligheterna hava de sakkunniga

ansett sig böra bestämt avråda från åtgärder i syfte att bereda ungdom

sysselsättning eller utbildning genom att med bidrag av staten anställa arbetslösa

vid sådana jordbruk, som redan ha lönearbetare.

Vidkommande härefter förslagen av den senare kategorien, uttala de

sakkunniga, som här huvudsakligen bedömt förhållandena ur utbildningssynpunkt,

att det för placering av arbetslös ungdom för utbildning i jordbruk utan

löntagare vore nödvändigt, att det jordbruk, vid vilket anställningen skulle

ske, vore mönstergillt skött, att tillräckliga arbetsuppgifter förefunnes där

och att även i övrigt förutsättningar vore för handen för att den eventuelle

eleven kunde erhålla god praktisk utbildning. Därutöver borde fordras, dels

att jordbruket icke hade eller brukat ha (exempelvis under de sista fem åren

icke haft) manliga lönearbetare anställda, dels att innehavaren kunde lämna

eleven kost och logi.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

35

De sakkunniga framhålla emellertid, att flertalet mindre jordbruk, som fyllde

dessa villkor, plägade åtminstone för kortare tid anställa tillfällig hjälp.

Enär enligt de sakkunnigas mening icke heller ett dylikt jordbruk borde få

ifrågakomma för berörda ändamål och i följd därav ett realiserande av ett

förslag av antydd innebörd skulle få synnerligen ringa betydelse som ett medel

att avhjälpa ungdomsarbetslösheten, hava de sakkunniga icke heller kunnat

för närvarande tillråda en anordning av sist angivna slag.

Yttranden.

Nu närmast föreliggande frågor hava uppmärksammats endast i vissa av de

avgivna remissyttrandena.

Jag anser mig sålunda böra framhålla, att arbet slö shet skommissionen torde

ha åsyftat de senast berörda uppslagen, då kommissionen ansett det »vara särskilt

betydelsefullt, att de sakkunniga till granskning upptagit åtskilliga av

de många projekt till ungdomsarbetslöshetens avhjälpande, som under årens

lopp framförts, och genom sin belysning av dem uppvisat deras i allmänhet

tvivelaktiga ändamålsenlighet».

Socialstyrelsen har icke uttalat sig i frågan, men byråchefen i styrelsen

Nyström har i avgivet särskilt yttrande framhållit, att spörsmålet örn statsbidrag

till anställning av arbetslös ungdom, företrädesvis från lantbrukar- och

lantarbetarhem, såsom extra hjälpare vid mindre jordbruk, borde underkastas

förnyad utredning, varvid man ej borde inskränka sig till att inhämta utlåtanden

från lantarbetsgivarnas och lantarbetarnas organisationer, utan även

borde sammanställa och skärskåda de praktiska erfarenheter örn denna hjälpform,

vilka gjorts såväl i vissa främmande länder som på kommunalt och enskilt

initiativ jämväl i vårt eget land.

Lantbruksstyrelsen, som tidigare i ett den 3 maj 1933 avgivet yttrande över

inom riksdagen väckta motioner ansett sig kunna tillstyrka åtgärder för statsbidrag

för anställande inom jordbruket av arbetslös ungdom, har funnit de av

de sakkunniga framförda praktiska erinringarna mot åtgärder av här ifrågavarande

slag vägande. Styrelsen ifrågasätter dock, örn icke försök i mindre

skala skulle kunna göras, avseende elevunderstöd för utbildning vid därför

lämpade jordbruk, som icke redan hade lönearbetare.

En från de sakkunnigas avvikande uppfattning göres gällande av statens

egnahemsstyrelse och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Egnahemsstyrelsen anser hinder icke böra möta mot att staten lämnar bidrag

till utbildning av arbetslös ungdom inom jordbruket samt finner risken

att vid en dylik anordning förutvarande arbetare kunde bliva entledigade

förefinnas allenast vid jordbruk, som redan anlitade lönearbetare.

Egnahemsstyrelsen anför i denna fråga härefter bland annat följande.

Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, mötte de egentliga svårigheterna

för en omfattande jordbruksanställning av arbetslös ungdom i att vinna jordbrukarnas

och trädgårdsägarnas medverkan, enär de ungas arbetstillskott

torde allmänt anses ej uppväga kostnaderna och besvären för omhändertagandet.

Egnahemsstyrelsen tänkte sig nämligen, att jordbrukaren skulle hålla

kost och logi ävensom möjligen ombesörja tvätt, medan kontantersättning skulle

utgå av statsmedel direkt till den anställde. Den förutsättningen, att åtskil
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

liga jordbrukare av socialt intresse och medborgerlig ansvarskänsla skulle ställa

sig välvilliga i samhällskampen mot arbetslöshetens fördärvbringande utbredning

bland ungdomen, torde dock kunna påräknas i betydande grad. Framhållas

kunde vidare, att det närmast torde vara otillräckligheten av kontanta inkomster

för jordbrukarna, som icke tilläte anlitandet av nödig lejd arbetskraft.

Särskilt bland det stora antalet jordbruk med 5—15 hektar åkerjord

torde därför i regel lönearbetare helt saknas och innehavarens familjemedlemmar

nödgas bära en över hövan stor arbetsbörda. I månget småbrukarhushåll,

där det bleve möjligt att få tillgodoräkna sig arbetshjälp utan kontantutlägg,

kunde tillika de unga erfara nyttan och glädjen av uppskattat arbete. Åtskilliga

ynglingar borde härigenom få osökt tillfälle pröva sina förutsättningar

för jordbruks drivande.

Egnahemsstyrelsen har härefter framlagt ett förslag till den ifrågasatta

hjälpformens praktiska utformande av huvudsakligen följande innehåll.

Arbetslösa liksom innehavare av jordbruk eller trädgårdsbruk, som ville

komma i fråga, hade att göra anmälan därom till hemkommunens arbetslöshetskommitté

eller, där sådan icke vore utsedd, till kommunalnämnden eller

annat motsvarande kommunalorgan, som jämväl borde av eget initiativ verka

för utplaceringen. Såväl arbetssökandens som jordbrukarens lämplighet prövades

efter undersökningar därom. I första hand torde såsom mera förtrogna

med jordbrukets förhållanden uttagas arbetslösa från landsbygden. Dessas

ålder borde icke understiga 16 år och ej heller överstiga 25 år vid uttagandet.

Måhända borde under första anslagsåret, tills någon större erfarenhet vunnits,

företrädesvis jordbruk utan lönearbetare tagas i anspråk. Arbetsgivare, som

vanligen anlitade annans arbetskraft, torde, där ifrågasatta begränsning icke

ansåges erforderlig, förbinda sig att under anställningstiden icke inskränka

den lejda arbetskraften. Anställningskontrakt skulle upprättas.

Tiden för anställningen torde bestämmas för varje särskilt fall och i regel

icke understiga sex månader.

Hänvisningsförfarande borde kunna tillämpas. För den, som utan att giltig

orsak kunde anses föreligga, slutade före anställningstidens utgång, borde vidare

understöd kunna indragas.

Hos arbetsgivaren skulle vederbörande åtnjuta kost och logi ävensom möjligen

tvätt, som kunde anses böra ingå i naturaunderhållet. Den kontanta

lönen torde sättas till 20 ä 30 kronor i månaden — det lägre beloppet till de

yngre — vilken avlöning för närvarande i regel utginge till elever vid jordbruket.

Den utbetalades av vederbörande kommunalorgan i efterskott månadsvis

till den anställde. För att icke hänsynen till kommunens ekonomiska uppoffringar

skulle verka hämmande på intresset för arbetsförmedlingen kunde

ifrågasättas, örn icke bidraget till kontantlönen borde helt utgå av statsmedel.

Egnahemsstyrelsen framhåller, att ett genomförande av detta förslag

skulle för statsverkets del innebära en årskostnad av högst 360 kronor för

varje placerad person, vilket belopp avsevärt understege den kostnad per

elev, varmed de sakkunniga räknade vid kursverksamhet, frivillig arbetstjänst

och ungdomsreservarbeten.

Beträffande egnahemsstyrelsens förslag uttalar länsstyrelsen i Gävleborgs

län, som tagit del av detsamma, att sagda förslag i vissa fall syntes vara att

föredraga framför de av de sakkunniga framförda förslagen. Länsstyrelsen

betonar dock, att svårigheter mötte för förslagets genomförande, när det

gällde att bedöma behövligheten och värdet för arbetsgivaren av ifrågavarande

arbetskraft.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

37

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att för länets del hjälpformen statsbidrag

för anställande av arbetslös ungdom inom jordbruket skulle vara synnerligen

lämplig. Härom uttalar sig länsstyrelsen närmare sålunda.

Vad de sakkunniga anfört emot denna anordning kunde äga sin giltighet i

fråga örn vissa delar av landet; på förhållandena i övre Norrland ägde argumenteringen

i allt fall ej tillämpning. Till belysning av sin upnfattning därutinnan

ville länsstyrelsen framhålla, att av detta läns omkring 17,000 jordbruk

cirka 13,500 hade mindre än 5 hektar odlad jord och omkring 2,500 blott

mellan 5 och 10 hektar dylik jord. Het stora flertalet innehavare av dessa typiska

småbruk hade i regel ej någon -— ens tillfällig — arbetskraft anställd,

särskilt icke under de senare, för jordbrukets ekonomi påfrestande åren. Någon

verklig fara för missbruk av ifrågavarande anordning i de hänseenden,

som angivits i utredningen, förefunnes därför helt visst ej i denna landsända.

Och vad beträffade invändningen, att den enskilde jordbrukaren ej skulle hava

möjlighet att lämna erforderlig handledning åt den arbetslösa ungdom, som

skulle fullgöra arbetsuppgifter vid sidan örn de mera löpande jordbruksgöromålen

■—• underhåll av byggnader och vägar, röjningar å ängar och i skogar,

anläggning av trädgårdar etc. — måste även denna erinran åtminstone för länets

vidkommande frånkännas större betydelse. Säkerligen vore nämligen

jordbrukarna i dessa trakter i allmänhet tämligen väl skickade att med någon

hjälp av — eventuellt för ändamålet särskilt anställda —• tjänstemän hos hushållningssällskapet

och skogsvårdsstyrelsen på ett för ortens förhållanden nöjaktigt

sätt leda jämväl dessa arbeten. Ett stort antal ungdomar skulle på

detta sätt erhålla sysselsättning och en viss, låt vara blygsam, utbildning i

hithörande ämnen. Het allmännas kostnader för finansierandet av detta slags

hjälpåtgärder — den enklaste formen av arbetshjälp — skulle ock otvivelaktigt

bliva de minsta möjliga.

Länsstyrelsen ville sålunda för sin del på det livligaste förorda, att i blivande

system av åtgärder till ungdomsarbetslöshetens lindrande även nämnda

hjälpform måtte upptagas såsom ett led, möjligt att bringa i tillämpning i de

delar av landet, där sådant funnes kunna med fördel ske. Anordningen vore

ej blott särskilt väl lämpad för de unga i dessa och därmed jämförliga trakter;

den gåve ock det betryckta jordbruket något litet handtag. Länsstyrelsen önskade

i samband därmed starkt understryka, hurusom det ingalunda syntes

vara nödvändigt eller önskvärt, att ungdomshjälpen utformades på alldeles

enahanda sätt inom hela landet; tvärtom torde hjälpsystemet vinna i styrka

och användbarhet genom viss anpassning efter de skiftande faktiska förhållandena

i olika landsdelar. Vad i förevarande avseende kunde befinnas ändamålsenligt

i en viss landsända, till exempel Norrbotten, borde sålunda, enligt

länsstyrelsens förmenande, därstädes få komma i tillämpning utan hinder av

att hjälpformen i fråga kunde framstå såsom mindre lämplig på andra håll.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande berört frågan örn kollektivavtalens

inverkan på ungdomsarbetslösheten. I denna del har föreningen

anfört bland annat följande.

I likhet med de sakkunniga ansåge föreningen, att det ej syntes kunna

ifrågakomma något ingripande från statens sida i fråga om lönesättningen av

de yngre arbetarnas arbete å öppna marknaden, utan borde lönernas fixerande

förbehållas de avtalsslutande parterna. Föreningen ville dock ej underlåta att

bekräfta riktigheten av de sakkunnigas iakttagelser rörande de ogynnsamma

verkningarna av att i kollektivavtal —- såsom i stor utsträckning skedde —- intoges lönesatser som, oaktat de avsåge samma slags arbete, stege med lön
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tagarnas ålder. En stor del av den rådande ungdomsarbetslösheten vore otvivelaktigt

att skylla på arbetarorganisationernas bristande förståelse för lönens

inverkan på arbetsmöjligheterna.

Yad anginge andra bestämmelser, som vore ägnade att försvåra ungdomens

tillträde till arbetsplatser inom industri och hantverk, hade de sakkunniga berört

de s. k. lärlingsregulativen ävensom det s. k. organisationstvånget. Därtill

komme andra slag av intrång i arbetsgivarnas naturliga rätt att fritt välja

sin arbetskraft, särskilt företrädesrätten till arbete grundad å ålder eller längden

av tidigare anställning, den s. k. anciennitetsprincipen. Enligt arbetsgivareföreningens

uppfattning hade de sakkunniga underskattat den ogynnsamma

verkan på företagsamheten och därigenom också på arbetsmöjligheterna,

som dylika inskränkningar utövade.

Arbetsgivareföreningen ville i detta sammanhang erinra därom, att föreningen

dels i yttrande den 23 februari 1934 över utredningen angående tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande frågor

påyrkat förbud mot sådana ekonomiska stridsåtgärder, som företoges i

konkurrenssyfte eller för utövande av organisationstvång, dels i yttrande den

26 i samma månad till riksdagens andra lagutskott i anledning av en inom

riksdagen väckt motion tillstyrkt, att på lagstiftningens väg måtte förbjudas

att i kollektivavtal bestämma örn inskränkningar i fråga örn anställande av ny

arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning. Arbetsgivareföreningen

kunde alltså på denna punkt ej ansluta sig till de sakkunnigas ståndpunkt.

Ej minst ur arbetslöshetspolitisk synpunkt syntes här ett ingripande från statens

sida genom lagstiftning vara påkallat.

I likhet med de sakkunniga har arbetsgivareföreningen avstyrkt de framkomna

förslagen, att staten skulle genom utgivande av bidrag till avlöning

medverka till att arbetslös ungdom erhölle sysselsättning eller utbildning i industri

eller jordbruk. Föreningen anför till stöd för sin ställning i dessa frågor

huvudsakligen följande.

Förutom att det vore förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter att

anordna en för denna hjälpverksamhet effektiv kontroll från det allmännas

sida, torde man ej kunna påräkna något större intresse från arbetsgivarnas

sida att bibringa dessa tillfälligt anställda någon utbildning. Ett dylikt ingrepp

i den privata företagsamheten skulle säkerligen komma att bliva en

ökad social börda för arbetsgivarna, för den händelse ej statsbidraget komme

att utgå med något så när stor andel av lönen, och med bidragets växande

storlek förelåge å andra sidan fara för att anordningen komme att verka som

en subventionering med därav följande beroende av staten och rubbning i den

naturliga prisbildningen. Det förtjänade även anmärkas, att i Tyskland vidtagna

försök att på föreslagna sätt skaffa den arbetslösa ungdomen sysselsättning

inom jordbruk misslyckats.

Departementschefen.

De sakkunnigas undersökningar rörande anvisandet av vidgade arbetsområden

och arbetstillfällen, särskilt lämpade för arbetare i de åldersgrupper, varom

här är fråga, hava icke lett till positivt resultat. Däremot är utredningen

i andra avseenden ägnad att principiellt belysa ungdomsarbetslöshetens problem.

Jag åsyftar härvid de sakkunnigas klarläggande av kollektivavtalens

inverkan på de ungas anställningsmöjligheter inom industrien. På vissa håll

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr g65.

39

har man hyst den föreställningen, att gällande avtalsbestämmelser i fråga

örn såväl avlönings- som arbetsvillkor skulle väsentligen försämra utkomstmöjligheterna

för de unga. De sakkunnigas utredning härutinnan, vilken i

grundläggande punkter företagits under medverkan av representanter för arbetsgivare

och arbetare, har ådagalagt, att de yppade farhågorna i stort sett

äro ogrundade. De sakkunniga ha sålunda icke kunnat konstatera något

påtagligt samband mellan ungdomsarbetslöshetens omfattning och avtalens

lönevillkor. Icke heller ha de sakkunnigas ingående undersökningar rörande

förekomsten och inverkan av s. k. lärlingsregulativ givit stöd för den uppfattningen,

att avtalsbestämmelserna, vad industrien beträffar, äga större betydelse

för ungdomsarbetslösheten. Vad slutligen angår lönedifferentieringen

mellan olika åldersklasser, har det visserligen låtit sig konstatera, att denna

väl kan medverka till en omgruppering inom arbetslöshetsklientelet, men att

den totala omfattningen av ungdomsarbetslösheten i och för sig icke därav

röner något mera påtagligt inflytande.

Vad de sakkunniga i nu angivna avseenden anfört har i det hela lämnats

utan erinran av de hörda myndigheterna. Även jag finner slutsatserna väl

dokumenterade, och jag saknar därför anledning att överväga åtgärder i reglerande

syfte.

Likaledes lära de sakkunniga få anses ha förebragt övertygande skäl för

att frågan örn tidpunkten för värnpliktstjänstgöringen icke i nu förevarande

sammanhang äger större praktisk betydelse. De ungas möjligheter till anställning

i yrkena torde knappast nämnvärt ökas genom ändrade författningsbestämmelser

på detta område.

Jag kommer så till de mycket omdebatterade uppslagen att öppna möjligheter

för att i utbildningssyfte med bidrag av statsmedel anställa arbetslös

ungdom inom industri och jordbruk. De sakkunniga ha underkastat dessa

uppslag en ingående prövning med negativt resultat. Vad industrien angår,

har vid remissbehandlingen intet framkommit, som kan rubba den förebragta

argumenteringen för den praktiska ogenomförbarheten av uppslaget. Och i

fråga örn jordbruket har jag icke kunnat undgå att taga intryck av vad som

i vissa remissyttranden anförts till förmån för de sakkunnigas ståndpunkt.

Visserligen hava statens egnahemsstyrelse och länsstyrelsen i Norrbottens

län, den senare med omedelbart hänsynstagande till föreliggande lokala förhållanden,

gjort gällande en från de sakkunnigas avvikande mening. Men

härvid är att märka, att de ifrågavarande yttrandena knappast förmått vederlägga

de vägande praktiska skäl, som de sakkunniga andragit.

Så mycket synes mig uppenbart, att uppslaget i vad det avser jordbruk

med anställda lönearbetare är förbundet med så avsevärda risker ur synpunkten

av arbetslösheten i det hela, att utvägen redan av denna anledning

måste avvisas såsom olämplig. Och jämväl i fråga örn de egentliga småbruken

möta starka praktiska betänkligheter, vilka övertygande uppvisats av

de sakkunniga. Jag vill ock erinra, att åtgärder av motsvarande innebörd

voro föremål för prövning av 1933 års riksdag, därvid riksdagen fann sig förhindrad

medverka till desammas vidtagande. Jag anser mig med hänvisning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

till det nu anförda icke kunna tillstyrka, att den ifrågavarande utvägen anlitas

vid hjälp verksamheten.

Kursverksamheten.

De sakkunniga:

Den av ari et slö shet sorg anén hedrivna kursverksamheten har, enligt vad de

sakkunniga fastslå, hittills i stort sett lämnat synnerligen goda resultat. De

sakkunniga framhålla vidare, att den hos arbetslöshetsorganen anmälda ungdomen

i stor utsträckning saknade varje slag av utbildning utöver folk- och

fortsättningsskola och att en fortsatt yrkesutbildning, särskilt örn den inriktades

på de ungas blivande verksamhet i yrkesarbetet, borde öka möjligheterna

för dem att erhålla anställning. De sakkunniga hava också livligt tillstyrkt,

att kursverksamhet alltjämt måtte ingå såsom ett led i åtgärderna mot

ungdom sarbetslösheten.

I detta sammanhang hava de sakkunniga starkt understrukit, att redan befintliga

undervisningsanstalter givetvis borde i största möjliga utsträckning

utnyttjas för de unga arbetslösas utbildning och sysselsättning. De hava emellertid

även betonat den skillnad, vilken förelåge mellan å ena sidan den av

arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten och å den andra den motsvarande

verksamhet, som omhänderhades av de ordinarie organen för undervisningsväsendet.

Medan vid de senare utbildnings- och undervisningssynpunkterna

bleve avgörande, måste den förstnämnda verksamheten inpassas såsom

ett led i det allmännas hjälpverksamhet. Detta innebure bland annat, att kursverksamheten

måste avse hjälpsökande arbetslösa och ordnas på sådant sätt,

att kontakten med den öppna arbetsmarknaden uppehölles. Med hänsyn till

nämnda förhållanden vore det, anföra de sakkunniga, icke möjligt att överflytta

den av arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten på de ordinarie

undervisningsorganen, utan borde verksamheten alltjämt omhänderhavas på

samma sätt som för närvarande. De sakkunniga understryka emellertid starkt

angelägenheten av att samarbete åvägabringas med det ordinarie undervisningsväsendets

målsmän och organ i orterna.

Beträffande grunderna för statsbidrag till ifrågavarande verksamhet föreslå

de sakkunniga ändring endast i ett avseende. De förorda nämligen, att

de med kursverksamheten förenade utgifterna för undervisningsmateriell måtte

till högst 50 % få bestridas av statsmedel. Till stöd för detta förslag, vilket

närmast föranletts av en av Göteborgs arbetslöshetskommitté i ämnet gjord

framställning, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Kursverksamheten hade till en början organiserats såsom en tillfällig hjälpform

med till stor del teoretisk undervisning. De med verksamheten förenade

utgifterna hade. varit jämförelsevis obetydliga. Efter hand hade man emellertid

sökt. att i allt större utsträckning anordna kurser i praktiskt arbete,

därvid i vissa, fall åsyftats att bereda de arbetslösa en verklig yrkesutbildning.

Vare sig kurserna inriktades på mera praktiska uppgifter i allmänhet

eller på verklig yrkesutbildning, bleve emellertid kostnaderna för materiell

större än vid de teoretiska kurserna. Många kommuner hade därför av ekono
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 265. 41

miska skäl nödgats giva kurserna en mera teoretisk betoning än som i och för

sig vore önskvärt.

Därest statsbidrag finge utgå till kostnaderna för materiell, skulle detta

för kommunerna innebära en uppmuntran att ge kurserna en mera praktisk

och på yrkesutbildning inriktad läggning.

Därtill komme, att en utvidgning av kursverksamheten överhuvud vore önskvärd.

En dylik utvidgning syntes emellertid näppeligen vara att förvänta,

därest icke kommunerna erhölle statsbidrag enligt fördelaktigare grunder än

de nuvarande. Särskilt gällde detta landskommunerna, vilka hittills endast

i relativt ringa omfattning anordnat kursverksamhet.

Enligt gällande bestämmelser för statsbidrag åt kommunala anstalter för

yrkesundervisning kunde statsbidrag för undervisningsmateriell utgå med en

tredjedel eller i vissa undantagsfall intill hälften av kostnaderna. Vid dylika

skolor utginge statsbidrag för lärarlöner med högst två tredjedelar av avlöningen.

I fråga örn lärarlönerna utginge alltså statsbidrag till den av arbetslöshetskommittéerna

anordnade verksamheten enligt gynnsammare grunder än

vid nämnda anstalter. De sakkunniga ville icke därutinnan ifrågasätta någon

ändring, men förordade att statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriell

skulle vid nu ifrågavarande kursverksamhet få utgå med högst hälften

av kostnaderna.

De sakkunniga meddela, att Göteborgs arbetslöshetskommitté i sin berörda

framställning ifrågasatt, att statsbidrag skulle få utgå även till bestridande

av med kursverksamheten förenade kostnader för hyra och städning av lokaler.

Dylika kostnader syntes dock de sakkunniga, liksom vid all statsunderstödd

kommunal undervisningsverksamhet, böra bestridas av kommunen. De

kostnader, varom här vore fråga, uppginge i allmänhet icke till några betydande

belopp och svårigheter mötte även att åstadkomma en effektiv kontroll

över utgifterna.

De sakkunniga beräkna, att genom de föreslagna statsbidragsbestämmelserna

kursverksamheten skall under nästa budgetår kunna utvidgas att omfatta

i genomsnitt 8,000 unga arbetslösa.

I fråga örn utbildning för arbetslös ungdom inom den ordinarie skolorganisationens

ram framhålla de sakkunniga till en början, att de skolor, vilka i detta

sammanhang vore av betydelse, vore folkhög- och lantmannaskolor samt kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

De sakkunniga betona, att svårigheter i åtskilliga fall mötte att vid dessa

anstalter i önskvärd utsträckning bereda plats för inträdessökande elever samt

att dessa svårigheter till en del sammanhängde med den starka tillströmningen

av arbetslösa. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att skäl kunde

förebringas för vissa provisoriska utvidgningar av den ordinarie skolorganisationen

i syfte att bereda arbetslös ungdom utbildning. Enligt vad de sakkunniga

erfarit hade resultaten av den kursverksamhet, som under innevarande

budgetår med bidrag av arbetslöshetsmedel bedrivits inom ifrågavarande anstalter,

varit goda. Genom besök vid den provisoriska folkhögskolan i Mariefred

hade de sakkunniga bibragts den uppfattningen, att densamma helt

kunde jämställas med en vanlig folkhögskola. Verksamheten syntes därför

böra fortsättas.

De sakkunniga framhålla emellertid, att då här i främsta rummet vore

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

fråga om en undervisningsåtgärd, de tillfälliga anslag, som knnde bliva behövliga

för ändamålet, borde anvisas såsom anslag till skolverksamhet. De

borde alltså, såvitt vore fråga örn folkhögskolor och anstalter för yrkesundervisning,

upptagas under åttonde och, såvitt vore fråga örn lantmannaskolor,

under nionde huvudtiteln och alltså ej bestridas ur anslag till arbetslöshetens

bekämpande. Emellertid tillägga de sakkunniga, att förevarande försöksverksamhet

bedrivits under så kort tid att någon bestämd erfarenhet, som kunde

motivera en systematisering av densamma, knappast ännu kunde anses föreligga.

På grund därav syntes verksamheten böra under ytterligare ett budgetår

fortgå i form av försök, därvid statsbidrag till verksamheten syntes

kunna bestridas på samma sätt som under löpande budgetår.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även berört frågan, huruvida arbetslöshetsmedel

borde få användas för möjliggörande av att arbetslösa elever

vid folkhögskolor, lantmannaskolor och anstalter för yrkesundervisning erhölle

stipendier till högre belopp än som för närvarande författningsenligt kunde

utgå. De sakkunniga, som kommit till den uppfattningen att en höjning av

stipendierna i vissa fall kunde vara motiverad, men att högre stipendier än

de nuvarande borde kunna ifrågakomma även för andra än arbetslösa elever

samt att dessa stipendier icke borde till någon del bestridas av arbetslöshetsmedel,

hava icke ansett sig böra framlägga något förslag till ändrade bestämmelser

i ämnet.

Under innevarande budgetår hava, såsom förut nämnts, statsbidrag av arbetslöshetsmedel

beviljats till två arbetskolonier, därav en mindre i Norrköping

och en större vid Stjärnsunds gård i Dalarna. De sakkunniga, som lämna en

utförlig redogörelse för de speciella förhållanden, vilka föranlett inrättandet

av sistnämnda koloni (utredningen s. 76 ff.), framhålla, att den ifrågavarande

anordningen för närvarande endast kunde betraktas såsom ett försök. Med

hänsyn härtill och då denna koloni ännu icke hunnit påbörja sin verksamhet,

hava de sakkunniga tillstyrkt, att jämväl under nästkommande budgetår statsbidrag

måtte få utgå till försök med arbetskolonier. Då arbetskolonierna skilja

sig från den frivilliga arbetstjänsten däri, att de måste planeras på lång sikt,

förorda de sakkunniga, att statsbidrag till dylik verksamhet icke beviljas av

arbetslöshetskommissionen utan av Kungl. Majit.

Yttranden.

Statens arbetslöshet skommission förklarar sig icke hava något att erinra

mot de sakkunnigas förslag örn större effektivisering av kursverksamheten.

Skolöverstyrelsen meddelar, att, såvitt överstyrelsen hade sig bekant, erfarenheterna

av den genom arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten vore

goda samt ansluter sig i allt väsentligt till vad de sakkunniga anfört och

föreslagit beträffande kursverksamheten såväl utom som inom den ordinarie

skolorganisationens ram. Det föreslagna statsbidraget till kostnaderna för undervisningsmateriell

har överstyrelsen icke velat motsätta sig.

Lantbruksstyrelsen betonar vikten av att vid beviljande av statsbidrag till

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

43

anordnande av lantbrukskolonier dessas planläggning och organisation i varje

särskilt fall bleve föremål för sakkunnig granskning.

Statens egnahemsstyrelse påpekar, att en höjning av statsstipendierna till

elever vid lantmannaskolor och folkhögskolor skulle utgöra ett i hög grad

lämpligt led i åtgärderna att befordra de yngre arbetslösa till jordbruket.

Svenska arbetsgivareföreningen finner välbetänkt att en stor del av den utvidgade

hjälpverksamheten vid ungdomsarbetslöshet bedrives såsom förenad

understöds- och kursverksamhet. Oaktat de beräknade kostnaderna för kursverksamheten

äro väsentligt högre än vad som tidigare tagits i anspråk för

sådan verksamhet, synes ej någon principiell invändning kunna göras mot att

ökad hjälp lämnades de unga i denna form. Ej heller finner föreningen anledning

till erinran mot förslaget örn statsbidrag till undervisningsmateriell, då

kursverksamheten så mycket som möjligt borde inriktas på meddelande av

yrkesundervisning. Vunna erfarenheter rörande den av arbetslöshetskommittéerna

handhavda kursverksamheten belyste nödvändigheten av att stor omsorg

ägnades valet av såväl kursledare och lärare som de ämnen, vilka upptogos

å undervisningsschemat. Såsom önskemål framhåller föreningen, att i

första hand de ordinarie skolorganisationerna i största möjliga grad utnyttjas

för undervisningen av arbetslös ungdom samt att de stipendier, vilka utginge

till arbetslös ungdom vid folkhög- och lantmannaskolor ävensom kommunala

eller enskilda anstalter för yrkesundervisning måtte höjas.

Landsorganisationen i Sverige uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna

utvidgningen av kursverksamheten samt tillstyrker ytterligare försök med

statsbidrag till provisoriska folkhögskolor och undervisningsanstalter ävensom

till koloniverksamhet.

Departementschefen.

Vad till en början angår förhållandet mellan den för de unga arbetslösa

speciellt anordnade undervisningsverksamheten och den, som bedrives inom den

ordinarie skolorganisationens ram, delar jag de sakkunnigas principiella uppfattning.

Uppenbarligen böra de utbildningsmöjligheter, som samhället i reguljär

ordning tillhandahåller, i första hand utnyttjas jämväl av de arbetslösa.

Men å andra sidan utgör den ofrånkomliga anpassningen till de speciella arbets"- löshetsförhållandena ett bestämt hinder för att uteslutande på denna väg tillgodose

de av krisläget betingade särskilda utbildnings- och sysselsättningsbehoven.

Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag uttala,

att ökade möjligheter framdeles böra beredas inom undervisningsväsendet

i all den utsträckning, som med hänsyn till faktiska förhållanden kan anses

erforderligt. Då under nästa budgetår åtminstone i fråga om folkhögskolor

och vissa yrkesutbildningsanstalter den förefintliga skolorganisationen kan beräknas

bliva otillräcklig, är man nödsakad att alltjämt vidtaga provisoriska

anordningar med anlitande av medel ur arbetslöshetsanslaget.

De från skilda håll vitsordade goda erfarenheterna av den genom arbetslöshetsorganen

bedrivna kursverksamheten föranleda mig att tillstyrka den

väsentliga utvidgning av densamma, som sakkunnigförslaget innebär. Då det

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

synes mig angeläget att på allt sätt underlätta även för mindre bärkraftiga

kommuner anordnandet av dylik verksamhet, vill jag också förorda, att statsbidrag,

förutom till lärare- och kursledarearvoden enligt hittills tillämpad ordning,

må utgå jämväl till bestridande av kostnaderna för undervisningsmateriell

i enlighet med de sakkunnigas förslag. Såmedelst främjas tillika

strävandena att at verksamheten giva en mera bestämd inriktning på yrkesutbildning,

något som synes mig särdeles betydelsefullt.

Beträffande slutligen de ifrågasatta åtgärderna för att bereda arbetslösa

elever ökade stipendieunderstöd vid sådana läroanstalter, där dylika utgå av

statsmedel, kan jag på de av de sakkunniga anförda skälen icke förorda, att

framställning nu göres hos riksdagen örn jämkning i härutinnan fastställd

ordning.

Inventering av arbetstillfällen lämpade för de unga.

De sakkunniga.

I enlighet med de för utredningen angivna riktlinjerna hava de sakkunniga

verkställt en undersökning av förefintliga arbetstillfällen, som lämpa sig för de

unga. De sakkunniga hava för erhållande av uppgifter i ämnet till ett stort

antal statliga och kommunala organ samt enskilda institutioner och organisationer

utsänt ett cirkulär jämte därtill hörande frågeformulär. Enligt cirkuläret

skulle inventeringen avse arbetstillfällen, som med fördel kunde reserveras

för arbetslösa personer i åldern 16—25 år och åsyfta åtgärder såväl

på längre som kortare sikt. Vid inventeringen skulle medtagas dels arbeten, som

borde utföras i den öppna arbetsmarknaden, dels arbeten, som kunde givas formen

av reservarbeten, avsedda uteslutande för ungdom, dels ock arbeten särskilt

lämpade att utföras genom den s. k. frivilliga arbetstjänsten. Genom frågeformuläret

infordrades beträffande varje arbete uppgift örn för vilkens räkning arbetet

skulle utföras, vilken årstid som bäst lämpade sig för arbetets utförande,

för vilken åldersgrupp arbetet i främsta rummet vore lämpligt, huru många

normala dagsverken med fullgod vuxen arbetskraft arbetet kunde tänkas kräva,

storleken av beräknade materialkostnader m. m.

Inalles inkommo 1,052 positiva svar, därav 528 från arbetslöshetskommittéer,

211 från andra myndigheter och 313 från enskilda organisationer.

De sakkunniga framhålla, att den knappa tid — omkring 14 dagar -—- som

stått vederbörande till förfogande för avgivande av förslag givetvis inverkat

ofördelaktigt på möjligheterna att finna nya arbetsobjekt samt att det läge i

sakens natur, att någon bottenskrapning av möjliga arbetstillfällen icke kunnat

äga rum vid en inventering, som företagits med den skyndsamhet, varom här

varit fråga.

.Vidare meddela de sakkunniga, att de vid bearbetningen av materialet med

stränghet utgallrat tvivelaktiga förslag. Sålunda hade de uteslutit ej blott

förslag till sådana arbeten, vilka normalt kunde anses tillhöra den öppna

marknaden eller lämpligen borde falla under de allmänna reservarbetena, samt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

45

förslag, som ansetts ekonomiskt icke utförbara, då man räknat med alltför

stora statsbidrag till materialkostnaderna, utan även omkring 800 förslag, som

saknade närmare uppgifter örn erforderliga dagsverken, materialkostnader

m. m., men av vilka sannolikt åtskilliga väl lämpade sig att komma till utförande

såsom ungdomsarbeten.

De sakkunniga hava för varje arbete omräknat det antal dagsverken, som

uppgivits erforderligt för dess utförande, i ungdomsdagsverken. Denna omräkning

har skett med ledning av erfarenheterna från den frivilliga arbetstjänsten.

I genomsnitt har ett fullgott mansdagsverke beräknats motsvara

1.7 ungdomsdagsverken.

De förslag, vilka av de sakkunniga upptagits i en betänkandet bilagd förteckning,

avse sammanlagt 3,662,000 ungdomsdagsverken. Av dessa hava

821,500 beräknats komma på den frivilliga arbetstjänsten, 2,429,900 på reservarbeten

för ungdom och 410,800 på branddammar och brandbrunnar. Då

emellertid de sakkunniga räknat med att såväl inom den frivilliga arbetstjänsten

som inom reservarbeten för ungdom den genomsnittliga arbetstiden

i regel skulle utgöra 4 timmar per dag, skulle antalet ungdomsdagsverken i

verkligheten kunna upptagas till det dubbla eller i runt tal 7,325,000. Räknas

antalet arbetsdagar per år till 300, skulle de föreslagna arbetstillfällena räcka

till att ge sysselsättning åt tillhopa 24,500 arbetslösa under ett år.

De sakkunniga hava även lämnat en översiktlig framställning av de olilia

huvudgrupper av arbeten, som föreslagits till utförande, och i samband därmed

gjort vissa uttalanden angående lämpligheten av de föreslagna arbetena. De

sakkunniga betona, att endast sådana arbeten borde få ifrågakomma, vilka

icke eljest skulle kunna beräknas bliva utförda under en avsevärd tid framåt.

Skogsarbeten hava föreslagits av olika slag, innefattande skogskulturer, röjningar,

gallringar, skogsdikningar, uppkvistning av stammar på rot, stamräkning,

linjetaxering, rågångsrensning m. m. De framställda förslagen avse i

väsentlig utsträckning enskilda skogar, men delvis även ecklesiastika boställsskogar

och domänverkets skogar. De sakkunniga påpeka, att inom denna

grupp funnes en mängd arbeten, som synnerligen väl lämpa sig såsom arbetstillfällen

för ungdom.

Bland förslag inom jordbrukets område omnämna de sakkunniga bland andra

en del, som avse täckdikning, nyodlingsverksamhet och torrläggning av

myrar.

Inom gruppen trädgårdsarbeten uppräknas förslag till ordnande av parker i

städer och andra samhällen samt av trädgårdsanläggningar vid folk- och folkhögskolor

och andra skolor, till alléplanteringar m. m.

Rörande gruppen vägarbeten framhålla de sakkunniga, att endast vissa enklare

väganläggningar, såsom smärre bygde- och tillfartsvägar kunde lämpa

sig att utföras av unga arbetslösa.

En del förslag att iordningställa badplatser m. m. hava framkommit. De

sakkunniga anmärka, att inom denna grupp ett mycket större antal arbetsobjekt

än de föreslagna torde kunna uppbringas.

_ I gruppen byggnadsarbeten ingår uppförandet av vandringshärbärgen, turisthärbärgen,

bygdegårdar, föreningshus, bad- och tvättstugor m. m. De

sakkunniga betona, att i regel endast enklare slag av byggnadsarbeten borde

ifrågakomma, men att de nämnda förslagen i stor utsträckning lämpa sig för

ändamålet jämväl ur utbildningssynpunkt. De sakkunniga anföra, att på

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

detta område i många fall torde finnas arbetsobjekt, som måste anses särskilt

värdefulla ur den synpunkten att de unga kunde känna sig ha ett eget intresse

av det utförda arbetet.

Vad angår idrottsanläggningar, hava framlagts många förslag, därvid det

största materialet tillhandahållits av svenska idrottsförbundet. Enligt de sakkunnigas

mening borde mera dyrbara sådana anläggningar icke komma till

utförande i här avsedd ordning, medan däremot anordnandet av tränings- och

enklare tävlingsplatser finge anses såsom synnerligen lämpliga arbeten för

ungdom.

De sakkunniga hava härutöver närmare uppehållit sig vid vissa speciella

framställningar och förslag. Härutinnan hänvisar jag till de sakkunnigas utredning

(sid. 89—98). Här torde jag allenast böra omnämna dels att de sakkunniga

med anledning av de ingivna förslagen rörande anordnande av brandbrunnar

och branddammar uttalat, att ett stort antal av de föreslagna arbetena

syntes väl motiverade och att genom dem skulle kunna skapas ett vidsträckt

arbetsfält för den frivilliga arbetstjänsten eller för särskilda reservarbeten för

ungdom, dels ock att de sakkunniga med anledning av ett av kommittén för

svensk cykelpropaganda avgivet förslag angående anläggandet av cykelstigar

framhållit, att de funne detta förslag vara värt den största uppmärksamhet

samt att förslaget syntes innebära ett av de värdefullaste uppslagen till arbetsprojekt

av här ifrågavarande slag.

Till sist hava de sakkunniga betonat, att — i avvaktan på statsmakternas

beslut örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten under nästkommande budgetår

— en grundlig omprövning av de inkomna förslagen jämte inhämtande av

kompletterande uppgifter borde företagas. Endast på så sätt kunde det bliva

möjligt att vid början av det nya budgetåret utan tidsförlust igångsätta de

föreslagna arbetena.

yttranden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner bland de föreslagna åtgärderna särskilt

skogs- och trädgårdsarbete samt i viss mån idrottsanläggningar vara

lämpliga arbetsobjekt. I Kristianstads län torde även de föreslagna arbetena

med anläggning av brandbrunnar och branddammar vara värda beaktande.

Brandskyddsintresset vore stort i länet. I en stor del av länets kommuner hade

kommunala eller frivilliga brandkårer med brandstationer och erforderlig

attiralj inrättats och andra åtgärder vidtagits för brandskyddets tillgodoseende.

Såsom ett bland de viktigaste momenten i detta arbete måste anses åtgärder

till tryggande av vattentillgången. Anordnandet av branddammar och

brandbrunnar vore emellertid en jämförelsevis kostsam sak, som kunde överstiga

de frivilliga organisationernas förmåga och som kommunerna under nuvarande

tryckta förhållanden icke alltid hade tillräckligt intresse för. I vad

mån behov av sådana arbetens utförande förelåge inom länet, hade det icke varit

länsstyrelsen möjligt att undersöka under den korta tid, som för yttrandets

avgivande stått till länsstyrelsens förfogande, men att mycket i detta avseende

återstode att uträtta inom länet, därom vöre länsstyrelsen fullt övertygad.

Domänstyrelsen förklarar, att styrelsen för sin del vore villig medverka

till beredande i skälig utsträckning åt arbetslös ungdom av sådana arbetstillfällen

å domänfondens skogar, som ej borde i främsta rummet förbehållas

domänverkets fasta arbetare och övrig ortsbefolkning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 865.

47

Lantbruksstyrelsen framhåller, att förslaget om utförande av vissa brandskyddsanläggningar

även från lantbrukssynpunkt syntes värdefullt.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga verkställda inventeringen av lämpliga ungdomsarbeten

har utfallit tillfredsställande. De föreslagna arbetsobjekten synas mig

i det hela väl fylla de särskilda krav, som härvid måste uppställas. Bortsett

från det grundläggande villkoret, att arbetena skola vara av sådan

beskaffenhet, att de icke eljest kunna beräknas komma till utförande under en

avsevärd tid, gäller nämligen, att åtskilliga av de föreslagna uppgifterna äro

av den art, att de kunna förväntas bliva omfattade med särskilt intresse av de

unga. Samtidigt äro de i stor utsträckning ägnade att både tillgodose den betydelsefulla

utbildningssynpunkten och, på sätt av olika myndigheter vitsordats,

skänka ur allmän synpunkt gagneliga resultat. Jag anser sålunda det

framlagda arbetsprogrammet utgöra en lämplig utgångspunkt för de fortsatta

övervägandena och har redan vidtagit åtgärder för att en grundligare omprövning

av de föreliggande förslagen må komma till stånd. Endast på så sätt

blir det möjligt att, för den händelse riksdagen ger sin anslutning till de av

mig förordade åtgärderna, vid början av det nya budgetåret utan tidsförlust

skrida till förverkligandet av den uppgjorda planen. Detta har synts mig så

mycket viktigare, som vissa av de mest arbetskrävande uppgifterna först efter

jämförelsevis grundliga förarbeten kunna påbörjas.

Den frivilliga arbetstjansten.

De sakkunniga.

Rörande erfarenheterna från de hittills anordnade arbetslägren hava de sakkunniga

bland annat anfört följande.

Lägerledarna bade lämnat eleverna de bästa vitsord i fråga om uppförande.

I åtskilliga fall hade man vid lägrets början kunnat konstatera lojhet och

liknöjdhet hos eleverna, och arbetslusten hade hos många varit så gott som obefintlig.

Men lägerledarna hade betonat, att arbetslusten under lägertiden blivit

allt större och att t. o. m. verklig arbetsglädje kunnat skönjas hos deltagarna

efter ett par månaders vistelse vid lägret, särskilt då det gällt arbeten,

där resultatet varit mera påfallande. På grund därav hade också intresset för

det praktiska arbetet i allmänhet varit större än för den teoretiska undervisningen,

fastän man vid denna främst sysslat med sådant, som eleverna kunde

få direkt nytta av i det praktiska livet, och fastän undervisningen i största

möjliga utsträckning bedrivits individuellt och med hänsyn till varje elevs

förutsättningar och behov.

Elevernas personliga ordentlighet och önskan att hålla snyggt hade också

blivit större under vistelsen vid lägret, vilket ej blott märkts i elevernas egna

rum utan även i förläggningen i dess helhet.

I anslutning härtill hava de sakkunniga framhållit, att de funne starka skäl

föreligga för en fortsättning av ifrågavarande verksamhet och en betydande

utvidgning av densamma.

De sakkunniga förutsätta, att den frivilliga arbetstjänsten liksom hittills bedrives

såväl i kommunal som statlig regi, i senare fallet med arbetslöshets
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 265.

kommissionen såsom organ. De sakkunniga hava anställt vissa jämförelser

mellan förhållandena vid kommunala och statliga arbetsläger, därvid de yttrat

följande.

Svårigheterna att hålla de tillgängliga elevplatserna besatta vore större vid

kommunala läger än vid de statliga. Vidare måste de kommunala lägren —

med hänsyn till önskvärdheten av att kunna hålla lägren fullbelagda — ofta planeras

för ett mindre antal elever än de statliga. De fasta kostnaderna per elev

och dag räknat bleve därvid högre. Eventuellt erforderliga ändringar i anordningarna

vid kommunala läger erfordrade i allmänhet beslut av vederbörande

kommunala organ. Därvid uppstode ofta lång tidsutdräkt i jämförelse

med vad fallet vore vid statliga läger, för vilka beslut örn eventuellt erforderliga

åtgärder kunde snabbt fattas och omedelbart verkställas. Kommunerna

hade emellertid givetvis lättare att i skilda avseenden för sina läger utnyttja

de lokala möjligheterna, än vad fallet vore vid statliga läger. Därtill komme,

att det för hela verksamheten betydelsefulla lokala intresse, som kunde förefinnas

inom en kommun för vidtagande av åtgärder mot ungdomsarbetslösheten,

komme till sin rätt på ett helt annat sätt vid de kommunala arbetslägren

än vid sådana, som dreves i kommissionens regi.

I syfte att möjliggöra ett vidsträcktare anordnande av arbetsläger föreslå

de sakkunniga i åtskilliga avseenden ändringar i nu gällande bestämmelser

för den frivilliga arbetstjänsten och dess ekonomiska understödjande.

Sålunda föreslå de sakkunniga — efter erinran att för närvarande endast

sådana arbeten finge komma till utförande, vilka vore allmännyttiga, d. v. s.

tillhörde stat eller kommun eller eljest uppenbarligen komme större eller mindre

grupper av medborgare samfällt till godo — att framdeles även arbeten åt enskilda

måtte kunna ifrågakomma till utförande. Såsom skäl härför åberopas

dels det förhållandet att det stundom mött svårigheter att begränsa arbetena

till allmännyttiga företag, dels ock att genom den föreslagna ändringen

en utökning av den frivilliga arbetstjänsten skulle komma till stånd. Alltjämt

skulle emellertid gälla, att arbetena måste vara av sådan art, att de varken nu

eller inom den närmaste framtiden skulle komma till utförande utan anlitande

av den frivilliga arbetstjänsten. De sakkunniga föreslå tillika, att i de fall,

då arbeten komme att utföras åt enskilda, arbetsobjektens ägare borde vara

skyldiga att lämna någon ersättning. Denna borde i första hand användas till

arbetspremier åt eleverna samt, i den mån den uppginge till högre belopp

än som lämpligen kunde disponeras för detta ändamål, på annat sätt användas

till förmån för unga arbetslösa inom den kommun, från vilken de med

arbetsobjektet sysselsatta eleverna hänvisats.

I fråga örn grunderna för statsbidrag till kommunala läger föreslå de sakkunniga

vissa ändringar. Sålunda hemställa de sakkunniga, att statsbidrag

till kost, logi och fickpenning åt arbetseleverna måtte vid kommunala arbetsläger

få utgå enligt fördelaktigare grunder än hittills, nämligen på högst ett

belopp motsvarande det för ensamstående person av arbetslöshetskommissionen

fastställda dagunderstödet, ökat med 25 öre.

Vidare tillstyrka de sakkunniga, att statsbidrag må vid kommunalt arbetsläger

utgå med högst 50 % av kostnaderna för material, arbetsredskap, transporter

och annan arbetsledning än den för lägrets ledning i övrigt erforderliga

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

49

personalen. Dylikt statsbidrag skulle dock utgå allenast beträffande arbetsobjekt,

som ägdes av allmänt rättssubjekt eller som komme en större allmänhet

till godo.

De sakkunniga förorda även statsbidrag till undervisningsmateriell vid kommunala

arbetsläger enligt samma grunder, som i detta hänseende tillstyrkts

beträffande av arbetslöshetsorganen anordnad kursverksamhet.

De sakkunniga erinra vidare, att vid den under innevarande år bedrivna

arbetstjönsten i ett par fall av enskilda medel kunnat utdelas arbetspremier

till eleverna samt att lägerledarna vitsordat den stora betydelse dessa premier

haft för arbetsintensiteten. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att

arbetspremier måtte vid såväl statliga som kommunala arbetsläger få utgå

med ett belopp motsvarande i genomsnitt högst 20 öre per elev och dag. Arbetspremier

skulle tilldelas allenast elever, som gjort sig därav förtjänta.

De sakkunniga föreslå, att statsbidrag till arbetspremierna skulle vid kommunala

läger utgå med hälften av de i arbetspremier verkligt utbetalade beloppen.

Vid statliga arbetsläger skulle arbetspremierna i sin helhet gäldas

av statsmedel.

De sakkunniga förorda vidare med ledning av hittills vunna erfarenheter,

att den frivilliga arbetstjänsten skulle som regel omfatta åldersgrupperna

16—21 år. Endast i undantagsfall borde arbetslösa i åldern 22—25 år få

deltaga i denna tjänst. Slutligen föreslås, att deltagarna i den frivilliga arbetstjänsten

borde betraktas såsom arbetare enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete.

I övrigt ifrågasätta de sakkunniga icke några ändringar i bestämmelserna

för den frivilliga arbetstjänsten.

Med avseende å ledarpersonalen framhålla de sakkunniga, att tillgången på

lämpliga ledare för den frivilliga arbetstjänsten vore av central betydelse för

verksamheten samt att det därför vore av utomordentlig vikt, att ej blott till

lägerledare utan även till lärare, arbetsledare och husmödrar utsåges personer

med god fackkunskap, pedagogisk förmåga, ledaregenskaper och fasthet, parad

med förståelse för ungdomen. De sakkunniga förklara, att vid en fortsatt

och utökad verksamhet särskild utbildning av lägerpersonal i vissa fall syntes

böra av arbetslöshetskommissionen anordnas i form av kortare instruktionskurser,

varjämte blivande personal i många fall syntes kunna beredas tillfälle

att någon tid följa arbetet vid ett arbetsläger.

De sakkunniga hava vidare i detta sammanhang framhållit önskvärdheten

av att tillgängliga lokaler och andra resurser vid lantmannaskolorna utnyttjades

för anordnandet av arbetsläger i arbetslöshetskommissionens regi och att

därvid liksom i övrigt det praktiska arbetet vid arbetslägren i görligaste mån

gåves en sådan inriktning, att det finge form av en verklig utbildning. De

sakkunniga hava också utgått ifrån att arbetslöshetskommissionen komme att

i samråd med lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelser,

lantmannaskolor o. s. v. söka ordna utbildningskurser, i den mån så kunde

anses påkallat. De sakkunniga funne, att dylika kurser för arbetslös ungdom

lämpligast borde få formen av frivillig arbetstjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 198U. 1 sami. Nr £65.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Beträffande den omfattning, vari den frivilliga arbetstjänsten borde bedrivas,

innebär sakkunnigförslaget, att verksamheten skulle för nästa budgetår

beräknas omfatta 3,000 deltagare i statliga och 2,000 deltagare i kommunala

arbetsläger. Statens kostnader härför hava de sakkunniga, med ledning av

hittillsvarande erfarenheter och under förutsättning att de sakkunnigas förslag

rörande ändrade bidragsgrunder m. m. bifölles, uppskattat för de statliga

arbetslägren till 3 kronor per elev och arbetsdag, motsvarande 900 kronor per

år och för de kommunala arbetslägren till 2.33 kronor per elev och arbetsdag,

motsvarande 700 kronor per år.

Yttranden.

Statens arbetslöshet skommission förklarar sig icke hava något att invända

mot större effektivisering av den frivilliga arbetstjänsten.

Skolöverstyrelsen anför, att de sakkunnigas förslag rörande frivillig arbetstjänst

icke, så vitt rörde överstyrelsens verksamhetsområde, gåve överstyrelsen

anledning till erinran.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget, att vid frivillig arbetstjänst även

arbeten åt enskilda skulle få utföras, samt ansluter sig till uppfattningen att

därvid arbetsobjektets ägare borde lämna någon ersättning. Mot förslaget

örn extra specialkurser vid lantmannaskolor förklarar sig styrelsen intet hava

att erinra.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund uttalar, att tillgången på

lämpliga arbetsobjekt för den frivilliga arbetstjänsten inom skogshushållningens

område vore nära nog obegränsad, särskilt därest — på sätt de sakkunniga

föreslagit och centralrådet tillstyrkte — jämväl arbeten i enskilda tillhöriga

marker skulle kunna anlitas.

Med hänsyn till den ifrågasatta utsträckningen av arbetsobjekten till enskildas

mark har centralrådet vidare föreslagit, att för vinnande av en ändamålsenlig

planläggning av arbetslägren länsvis samarbete borde etableras mellan

arbetslöshetskommissionens avdelning för ungdomsarbetslösheten och vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Skogsvårdsstyrelsen syntes nämligen kunna lämna

goda råd med avseende på valet av förläggningsplatser ävensom vara behjälplig

vid tillhandahållandet av arbetsobjekt m. m.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att då den frivilliga arbetstjänsten

syntes hava slagit väl ut i vårt land, intet vore att erinra emot en fortsatt och

utvidgad tillämpning av denna hjälpform. Det syntes emellertid som örn de

sakkunniga uppskattat kostnaderna för hjälpåtgärder av detta slag väl i överkant,

även örn man utginge från den ökade bidragsskyldighet, som enligt förslaget

skulle åvila staten gentemot kommunerna. Bortsett från att det starkt

kunde ifrågasättas, örn nämnda förslag rörande utvidgad hjälp från statens

sida vore i alla avseenden godtagbart, syntes det finnas anledning att kalkylera

med ej obetydligt lägre kostnader. Vid kostnadsbeloppens bedömande

finge ej heller bortses ifrån värdet av det av arbetseleverna åstadkomna arbetsresultatet.

Under åberopande av sina erfarenheter från de arbetsläger, vilka under löpande

budgetår varit anordnade av arbetslöshetskommissionen i samarbete med

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

51

Gävleborgs läns skogsvårdsstyreise har nämnda skogsvårdsstyrelse gjort vissa

uttalanden rörande lämpligaste sättet för bedrivande av frivillig arbetstjänst,

därvid styrelsen närmast haft i tankarna sådana fall, där fråga vore om rena

skogsarbeten. Skogsvårdsstyrelsen har i ämnet anfört bland annat följande.

För vinnande av garanti att utbildningen komme att handhavas på tillfredsställande

sätt borde samarbete äga rum mellan skogsvårdsstyrelsen och anordnaren

av arbetstjänsten. Såsom arbetsobjekt finge icke väljas arbete, som vederbörande

markägare enligt gällande skogsvårdslagar vore skyldig att utföra.

Vid den frivilliga arbetstjänsten borde arbetslinjen tillerkännas obestridligt

företräde framför en blandad teoretisk-praktisk linje. Styrelsen ville

ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligare att ynglingarna avlönades enligt

ackordssystemet och själva finge bestrida kostnaderna för sitt uppehälle. Elevantalet

vid ett läger borde icke överstiga 30. Minimiåldern borde icke sättas

lägre än 18 år. Då det på grund av de båda kategoriernas olika intressen

visat sig mindre lämpligt att sammanföra ynglingar från landsbygden och

från städerna, borde landsortens ungdom sammanföras för sig och städernas

för sig.

Departementschefen.

Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av den försöksvis bedrivna

arbetstjänsten finner jag välbetänkt, att förutsättningar skapas för en väsentlig

utvidgning av denna verksamhet. De sakkunniga hava i sådant avseende

framställt olika förslag. Därvid åsyftas att utöka kretsen av lämpliga

arbetsobjekt genom att under angivna förutsättningar möjliggöra upptagande

av arbeten även åt enskilda. Vidare innebär förslaget vissa jämkningar i

statsbidragsvillkoren, i syfte att underlätta för de lokala organen att anordna

kommunala läger. Och slutligen hava de sakkunniga förordat, att arbetspremier

skulle få utgå till deltagarna i arbetstjänsten. Samtliga de föreslagna

åtgärderna äro enligt min mening ägnade att främja det ändamål, som uppställts

för den frivilliga arbetstjänsten. Dock synes mig de föreslagna arbetspremiernas

genomsnittsbelopp — 20 öre per elev och dag — hava tilltagits

väl knappt. Enligt min mening föreligger skäl att överväga en differentiering

av beloppen jämväl med hänsyn till deltagarnas ålder. I syfte att skapa

garantier för en nyttig användning av intjänta arbetspremier synes det mig

vara lämpligt, att premierna i regel innehållas och som samlad summa utbetalas

först då eleverna lämna arbetslägret.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört beträffande olycksfallsförsäkringslagens

tillämplighet å deltagare i frivillig arbetstjänst, vill jag framhålla,

att bestämmelserna i 2 § olycksfallsförsäkringslagen, sådan denna paragraf

lyder efter den i fjol genomförda ändringen — jfr lagen den 14 juni 1933

(nr 349) och kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) — äro tillämpliga

beträffande den frivilliga arbetstjänsten.

Ungdomsreservarbeten.

De sakkunniga.

Dc sakkunniga framhålla, att den frivilliga arbetstjänsten i Sverige utgestaltats

på ett sådant sätt att den framför allt fått karaktären av en form av

utbildning av de unga arbetslösa. Det kroppsarbete, som i regel inginge i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

densamma, hade huvudsakligen till syfte att skapa och uppöva de ungas arbetsvilja

och arbetsförmåga. Frånsett svårigheterna att finna lämpliga arbetsobjekt

för den frivilliga arbetstjönsten hade denna hjälpform den svagheten,

att den allenast medförde så att säga ett omhändertagande av de unga,

men icke gåve deltagarna i arbetstjönsten tillfälle att försörja sig genom eget

arbete. Enligt de sakkunnigas mening läge det därför i sakens natur, att den

frivilliga arbetstjönsten icke kunde bliva en form för beredande av hjälp åt

de unga under någon längre tid. Efter att under några månader hava deltagit

i arbetstjänsten, borde de unga därför — därest de icke kunde erhålla arbete

å den öppna marknaden — såvitt möjligt beredas dylikt i form av reservarbete.

Härefter erinra de sakkunniga om de svårigheter av olika slag, vilka förelåge

att placera de unga i vanligt reservarbete. Åldersgruppen 16—17 år

vore sålunda för närvarande helt utesluten från möjligheten att erhålla statligt

eller statskommunalt reservarbete. Icke heller syntes de medel för anordnande

av reservarbeten, vilka av Kungl. Maj :t äskats för nästa budgetår, förslå

till någon utökning av antalet ungdomar inom de nuvarande reservarbetenas

ram. Härutöver hava de sakkunniga emellertid särskilt understrukit,

att det icke kunde vara lämpligt eller tillrådligt att i större utsträckning hänvisa

de unga — speciellt 18—20-åringarna — till de vanliga reservarbetenas

företrädesvis för vuxna avsedda förläggningar, enär dessa ungdomar befunne

sig i en ålder, då särskilda hänsyn måste tagas till deras psykiska och fysiska

utveckling.

Enligt de sakkunnigas mening skulle vidare möjligheterna att bereda de

unga sysselsättning vid reservarbeten ökas, örn vid dem en viss lönedifferentiering

mellan äldre och yngre arbetare kunde genomföras. Sådan differentiering

skulle lämpligen kunna göras på det sätt, att den nominella lönen bibehölles

lika för äldre och yngre, men att genom växling mellan arbete och undervisning

arbetstillfällena för de yngre utdrygades.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga — under hänvisning tillika

till vissa i denna riktning redan verkställda försök — föreslagit, att vid sidan

av den frivilliga arbetstjänsten och de nuvarande reservarbetena skulle såsom

en ny hjälpform anordnas s. k. ungdomsreservarbeten, vilka skulle vara avsedda

uteslutande för ungdom och vid vilka arbets- och undervisningslinjerna

skulle kombineras.

Beträffande det sätt, varpå dessa arbeten skulle bedrivas, hava de sakkunniga

framlagt ett förslag av i huvudsak följande innehåll.

Arbetena borde, liksom den frivilliga arbetstjänsten huvudsakligen omfatta

unga i åldern 16—21 år. Endast undantagsvis skulle arbetslösa i åldern 22—

25 år sysselsättas vid dessa arbeten. Ungdomsreservarbetena skulle alltså

som regel komma att avses dels för åldersgruppen 16—17 år, vilken hittills

stått utanför med bidrag av statsmedel anordnade reservarbeten, dels för

åldersgruppen 18—21 år, vilken grupp dock fortfarande skulle kunna hänvisas

till vanliga reservarbeten. När arbetslösa i sistnämnda ålder borde hänvisas

till vanligt reservarbete och när hänvisning till ungdomsreservarbete borde äga

rum, finge avgöras efter skälighetsprövning i varje särskilt fall.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

53

Till ungdomsreservarbete borde hänvisning äga rum ej blott beträffande

dem, som vore fyllda 18 år, utan även beträffande dem, som tillhörde åldersgruppen

16—17 år. Därigenom skulle i fråga om sistnämnda åldersgrupp de

ungas arbetsvilja kunna prövas på ett effektivare sätt än som för närvarande

vore möjligt.

Vid arbetena borde de unga i genomsnitt beredas sysselsättning 8 timmar

per dag, därvid i regel hälften av tiden borde anslås till arbete och hälften

till undervisning. I allmänhet skulle dock på en och samma dag icke förekomma

både arbete och undervisning. De sakkunniga hade närmast tänkt sig,

att de unga arbetarna skulle under tidsperioder omfattande 14 dagar växelvis

deltaga i reservarbete och kursverksamhet, dock att även annan periodindelning

borde få förekomma. I vissa fall skulle dock arbetstiden kunna utsträckas

till att omfatta mer än hälften av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden.

Detta kunde särskilt bliva nödvändigt till förhindrande av att

arbetsförtjänsten komme att understiga värdet av förmånerna i den frivilliga

arbetsk ansten, vilket icke borde få förekomma. I intet fall borde dock arbetstiden

utsträckas längre än till i genomsnitt 6 timmar per dag eller till 8 timmar

för viss arbetsdag. Den kortaste tid, som i genomsnitt borde ägnas åt utbildning

och undervisning skulle alltså utgöra 2 timmar per dag.

Avlöningen borde utgå efter samma principer, som vid vanliga reservarbeten.

I enlighet härmed borde arbetet till övervägande delen utföras på ackord,

men även tidsarbete måste i viss utsträckning förekomma. Vid ackordsarbetet

komme på grund av de ungas mindre arbetsprestationer arbetsförstjänsten

att -— även frånsett arbetstidens längd — automatiskt bliva lägre än vid nyssnämnda

arbeten. Annorlunda ställde sig förhållandet vid tidsarbetet, där emellertid

den förkortade arbetstiden alltid komme att inverka reglerande på arbetsförtjänsten.

Under de tider, då den unge deltoge i undervisning, skulle han, därest arbetslöshetskommissionen

så medgåve, kunna uppbära dagunderstöd enligt vanliga

grunder. Kosthållet skulle under såväl arbets- som undervisningstiden

bestridas av deltagarna själva.

Därest dessa bestämmelser genomfördes, komme arbetsförtjänsten att å ena

sidan bliva mindre än vid vanliga reservarbeten men å andra sidan att överstiga

de vid frivillig arbetstjänst utgående förmånerna.

I motsats till vad som gällde vid vanliga reservarbeten borde ej blott logi

utan även kost tillhandahållas under vederbörande myndighets överinseende,

därvid mathållningen skulle ordnas i gemensam förläggning. Genom arbetslöshetsorganets

försorg skulle utses en husmoder, som i samråd med de i förläggningen

deltagande hade att planlägga och övervaka mathållningen. Kostnaderna

för husmoderns avlöning skulle bestridas av arbetslöshetskommissionen.

Mathållningen — liksom förläggningen överhuvud taget — skulle ställas

under kontroll av en genom arbetslöshetsorganet utsedd ledare. Genom

dessa anordningar skulle man erhålla garanti för att mathållningen tillgodosåge

de alldeles särskilt för dessa åldersgrupper ofrånkomliga kiaven på att

kosten bleve både tillräcklig och närande. De unga skulle vidare turvis få

deltaga i matlagningen samt med bistånd av husmoder eller arbetsledare få

svara för kosthållets planläggning, matinköpen och därmed sammanhängande

bokföring. Den uppfostrande betydelsen härav syntes knappast kunna överskattas.

Den undervisning, som skulle ingå i verksamheten, torde kunna anordnas på

samma sätt som den genom arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten

och således omfatta såväl praktiskt som teoretiskt betonade ämnen. Emellertid

syntes i detta sammanhang särskilt böra framhållas, att man liksom inom den

frivilliga arbetstjänsten borde genom undervisning i exempelvis trädgårdssköt
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sel, uppfödning av smådjur m. m. kunna frambringa för det gemensamma

hushållet betydelsefulla produkter, vilket även ur ekonomisk synpunkt skulle

vara fördelaktigt. Överhuvud borde i åtskilliga avseenden de erfarenheter,

som vunnits genom försöken med frivillig arbetstjänst, bli tillämpliga även

inom ungdomsreservarbetena.

Ungdomsreservarbetena skulle kunna anordnas både såsom statliga arbeten

och såsom statskommunala. Dock syntes de med hänsyn till de speciella krav,

som rnåste. ställas på ledningen vid dessa arbeten, såsom regel böra bedrivas i

statlig regi. Det vore ock att märka, att arbetena endast i undantagsfall torde

komma att rekryteras från en enda kommun.

De sakkunniga betona, att i det föregående hänsyn endast tagits till reservarbeten

med fast förläggning, men att hinder icke behövde möta mot att vid

ifrågavarande arbeten förekomme s. k. dagkolonister, d. v. s. sådana deltagare,

som bodde i sina hem, men deltoge i arbete och undervisning på samma sätt

som arbetare i fast förläggning.

Vad angår kostnaderna för ungdomsreservarbetena, hava de sakkunniga anfört

följande.

. Kostnaderna för den del av ungdomsreservarbetet, som bestode av undervisning

(ledare, lärare, undervisningsmateriell), borde bestridas enligt bestämmelserna

för kursverksamhet, dock att vid statliga reservarbeten för ungdom

samtliga dessa kostnader skulle bestridas av arbetslöshetskommissionen. Beträffande

kostnaderna för det arbete, som inginge i ungdomsreservarbetet,

skulle samma bestämmelser gälla som för vanliga reservarbeten, dock att vid

statskommunala ungdomsreservarbeten statsbidrag till arbetslöner borde utgå

med minst 50 %. Även beträffande ersättning för resor, förfarande vid konflikt,

sjukersättning m. m. skulle samma bestämmelser som vid reservarbetena

gälla. Dagunderstöd borde fördelas på stat och kommun enligt vanliga grunder.

Vid statliga ungdomsreservarbeten följdes i detta fall samma praxis

som vid statliga arbetsläger. Ungdomsreservarbetet borde även på så sätt betraktas

som en enhet, att ansökan om statsbidrag skulle göras i ett sammanhang

och ärendet inom arbetslöshetskommissionen handläggas som ett ärende

och beslut fattas i ett sammanhang. De sakkunniga förutsatte, att frågorna

örn ungdomsreservarbeten inom kommissionens kansli komme att förberedas

av samma avdelning, som handlade ärenden örn den frivilliga arbetstjänsten.

Rörande förhållandet mellan den frivilliga arbetstjänsten och ungdomsreservarbetena

hava de sakkunniga ytterligare framhållit, att gränslinjen dem

emellan egentligen vore betingad av arbetsuppgifternas art och den omständigheten

att tvångshänvisning kunde ske vid reservarbetena men ej vid arbetstjänsten.

Medan vid reservarbetena arbetet intoge den centrala platsen oqh

måste bedrivas så, att de unga kunde försörja sig därpå, vore detta icke fallet

med arbetstjänsten. Vid denna kunde därför under vissa tider, då på grund

av väderleksförhållanden eller andra omständigheter lämpliga arbetsobjekt

saknades, sysselsättningen helt koncentreras på utbildning och undervisning.

Beträffande den omfattning, vari de föreslagna ungdomsreservarbetena borde

bedrivas, hava de sakkunniga yttrat sig sålunda.

Enligt de sakkunnigas mening borde arbetslösa i åldern under 21 år i stort

sett icke hänvisas till vanliga statliga eller statskommunala reservarbeten. Med

ledning av den verkställda utredningen kunde antagas, att antalet arbetslösa

i nämnda ålder, som vore inkvarterade i reservarbetsförläggningarna, för när
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

55

varande utgjorde omkring 2,000. De särskilda ungdomsreservarbetena borde

alltså egentligen erhålla sådan omfattning, att de kunde giva sysselsättning

dels åt nämnda antal, dels ock åt ytterligare ett icke obetydligt antal hittills

ej alls sysselsatta ungdomar i åldern 16—21 år.

Det finge emellertid beaktas, att då här vöre fråga örn en ny hjälpform,

vilken måste planläggas med stor omsorg, betydande svårigheter uppkomme

att omedelbart igångätta arbetena i angiven omfattning. Dessutom borde en

överflyttning av i de vanliga reservarbetena sysselsatt ungdom ske endast efter

noggrann prövning i varje särskilt fall. Därför syntes arbetena till en början

närmast böra få karaktären av försöksverksamhet. Under sådana förhållanden

syntes man icke för nästa budgetår böra beräkna det genomsnittliga antalet

sysselsatta vid dessa arbeten till mer än 2,000. Därvid borde deltagare

som regel icke utses genom överflyttning av arbetslösa från vanliga reservarbeten

utan utväljas bland sådana arbetslösa, som tidigare icke alls erhållit någon

sysselsättning eller endast deltagit i kursverksamhet eller frivillig arbetstjänst.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit reservarbetena för ungdom

på ett lyckligt sätt komplettera den övriga verksamheten mot ungdomsarbetslösheten.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Gävleborgs och Västerbottens

län ha lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansett de föreslagna åtgärderna i stort

sett väl ägnade att lindra ungdomsarbetslösheten, har framhållit, att reservarbetslinjen

för de unga icke torde kunna tänkas vinna större tillämpning inom

Norrbotten.

Socialstyrelsen anför:

Styrelsen vore ej helt övertygad örn lämpligheten att i vissa reservarbeten

sammanföra allenast ungdom, även örn särskilda anordningar träffades för

deras vägledning och fostran. Det torde tvärtom ofta visa sig, att vid ett

sammanförande av yngre element med mera till åren komna, ansvarsmedvetna

familjeförsörjare de senare utövade ett uppfostrande inflytande på de unga,

liksom de ock med sin större arbetsvana kunde hjälpa de unga tillrätta i det

praktiska arbetet.

Ungdom i åldern 16—21 år utgjorde ingalunda någon i fysiskt hänseende

homogen grupp; tvärtom innebure ju speciellt åldrarna 16 och 17 år ett viktigt

utvecklingsskede, då ynglingen i fråga örn fysika krafter utvecklades till

man. I genomsnitt torde gossar i dessa åldrar i fråga örn sådana kroppskrafter,

som erfordrades vid reservarbete, vara ej oväsentligt underlägsna

unga män i åldern 18—21 år, låt vara att undantagsfall givetvis kunde förekomma,

då ynglingar redan i 16- och 17-årsåldern besutte kroppskrafter, jämförliga

med vuxnas. De skäl, som föranlett, att den nedre åldersgränsen vid

reservarbete satts till fyllda 18 år, torde även gälla vid de föreslagna speciella

reservarbetena.

I det praktiska arbetet skulle dessa fysiska olikheter sannolikt vålla slitningar

och svårigheter. Om sålunda i ackordslagen olika åldrar blandades

med varandra, skulle de äldre och kraftigare sannolikt ofta med motvilja betrakta

sina yngre, svagare kamrater.

Örn man åter tänkte sig, att ackordslagen sammansattes å ena sidan av 16—

17-åringar och å andra sidan av 18—21-åringar, frågade man sig, om ej dessa

yngre finge prestera ett i förhållande till deras kroppskrafter alltför hårt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

och krävande arbete, för att de nied gängse ackordslöner skulle uppnå rimliga

arbetsinkomster.

Nu förutsattes emellertid, att tidlönsarbete skulle kunna ifrågakomma vid

dylika reservarbeten. På så sätt skulle de yngre kunna tillförsäkras viss inkomst.

Reservarbetslönen, som skulle ifrågakomma vid tidlönsarbete, vore

emellertid beräknad på grundval av lönen för vuxna. Man skulle alltså vid

dessa reservarbeten låta ynglingar jämväl i 16—17-årsåldrarna komma i åtnjutande

av tidion, avpassad för vuxna. Nämnas kunde exempelvis, att tidlönen

i Stockholm — enligt nu gällande grunder -—- skulle för dessa ungdomskategorier

utgå med 90 öre per timme. Även örn medelförtjänsten skulle

utjämnas på grund av arbetets åsyftade intermittenta natur, skulle dock dessa

ungdomar vänja signvid att i reservarbete åtnjuta en lön, som de i allmänhet

näppeligen kunde påräkna i öppna marknaden.

Med anledning av det anförda ifrågasatte socialstyrelsen, om ej behovet

av. sysselsättning för arbetslös ungdom i åldern 16—17 år lämpligen och i

nöjaktig omfattning kunde tillgodoses genom de andra hjälpformer, som förslaget

anvisade, närmast genom kurser och den frivilliga arbetstjänsten.

Örn så vore fallet, bortfölle i själva verket huvudmotivet för anordnande

av särskilda reservarbeten. Ungdom i åldern 18—21 år kunde ju i mån av

behov hänvisas till vanliga reservarbeten, en möjlighet som även enligt förslaget

alternativt stöde till buds. Den nu gällande nedre åldersgränsen för hänvisning

till reservarbete, nämligen fyllda 18 år, skulle alltså bibehållas.

Härmed hade dock styrelsen ej velat bestrida möjligheten och lämpligheten

av att i förekommande fall ägna viss omvårdnad åt yngre arbetslösa, närmast

i åldern 18—21 år, vilka hänvisades till reservarbete. Mycket hängde härvid

på specifika rent personliga egenskaper och förutsättningar hos arbetsbefälet,

egenskaper som man visst icke kunde vare sig förvänta att finna hos eller påfordra

av alla dem, som eljest vore lämpliga såsom platsledare. Vidare torde

arbetsobjektets belägenhet och beskaffenhet samt förläggningsförhållandena

spela en ej oväsentlig roll.

Styrelsen frågade sig, örn icke vissa arbetsplatser, där betingelserna i nu

berörda hänseenden vore gynnsamma., kunde reserveras åt företrädesvis unga

arbetslösa samt — i enlighet med vad förut anförts —- ett visst urval av pålitliga

och ansvarsmedvetna äldre reservarbetare, lämpade att exempelvis såsom

lagbasar handleda de unga i arbetet och att, utom arbetet, i förläggningarna

medverka till ordning och disciplin. Läte det för övrigt icke tänka sig,

att arbetsbefälet i dylika fall, särskilt vintertid, kunde — mot någon ersättning

och måhända med någon inskränkning av arbetstiden med exempelvis tre

timmar i veckan, för vilka tidion finge utgå till de unga — meddela dessa

viss undervisning samt lämna dem praktisk handledning i olika göromål?

Det vore här närmast fråga örn att i förekommande fall söka åstadkomma

för ändamålet gynnsamma kombinationer och att i görligaste mån utnyttja

dessa till förmån för unga arbetslösa men ej att efter visst schema anordna

reservarbeten av speciell tyjx skild från andra reservarbeten. Socialstyrelsen

föreställde sig. att statsorganet redan nu ägde tillräcklig handlingsfrihet för

att, där så befunnes möjligt och lämpligt, träffa dispositioner i här antydd

riktning. I den händelse att de sakkunnigas förslag örn speciella reservarbeten

för ungdom ej vunne Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, förordade

styrelsen emellertid, att statsorganet det oaktat måtte fritt kunna träffa dylika

anordningar.

Socialstyrelsen erinrar i detta sammanhang, hurusom de sakkunnigas förslag

om inrättande av ungdomsreservarbeten, till vilka hänvisning skulle äga

rum, skulle öppna en möjlighet att på ett effektivare sätt än nu pröva arbets
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

57

villigheten hos arbetslös ungdom i åldern 16—17 år. Med anledning därav

yttrar styrelsen följande.

Om dylika reservarbeten ej komme till stånd kunde det ifrågasättas, huruvida

ej önskemålet att pröva vederbörandes arbetsvilja kunde tillgodoses i

annan ordning. Styrelsen holle visserligen före, att den frivilliga arbetstjänsten

principiellt borde upprätthållas såsom frivillig; hela anordningen

byggde i viss mån på denna grundsats. Emellertid skulle måhända, beträffande

hjälpsökande arbetslös ungdom i de lägsta åldersklasserna (16—17 år),

de kommunala hjälporganen kunna bemyndigas att i fall av tvekan örn arbetsvilligheten

pröva denna genom hänvisning till så kallade arbetsläger.

Statens arbetslöshetskommission yttrar: Enligt kommissionens uppfatt
ning

kunde åtskilliga skäl andragas både för och emot bedrivandet av de av

de sakkunniga föreslagna ungdomsreservarbetena. Då de sakkunniga emellertid

uttryckligen betonade, att dessa arbeten helt och hållet vore avsedda

att lia karaktären av för söksanordning, ansåge sig kommissionen för sin. del

icke böra ställa sig avvisande mot att försök gjordes med en dylik extraordinär

arbetslinje men ville samtidigt bestämt understryka de svårigheter, som måste

komma att inställa sig vid försöken att på föreslaget sätt och i större utsträckning

realisera en kombinerad arbets- och undervisningslinje. Kommissionen

hade sig väl bekant, att man understundom framställt den anmärkningen

mot det nuvarande reservarbetssystemet, att de arbetslösa ungdomarna

kommit att sammanföras med äldre personer, vilket skulle lända till men

för de ungas moraliska fostran, i synnerhet när de blivit hänvisade till arbetsplatser

på längre avstånd från hemmet. I dylika fall hade det dock gällt

arbetslösa ungdomar över 18 år. Detta riskmoment förutsattes nu skola bortfalla

eller åtminstone minskas i och med införande av särskilda reservarbeten

för ynglingar i åldern 16—21 år. Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke

lika stora vådor vore förbundna med att till samma förläggningar och samma

sysselsättning föra ihop ungdomar i åldern 16—21 år i betraktande av de skiljaktigheter

i fråga örn fysisk utveckling och allmän mogenhet, som ^förefunnes

mellan ynglingar i åldern 16—17 år å ena sidan samt 18—21 år å den

andra sidan.

Vissa av de därmed förbundna olägenheterna skulle möjligen kunna undvikas,

därest de speciella ungdomsarbetena endast komme att omfatta 16- och

17-åringar. Redan nu vore nämligen personer, vilka fyllt 18 år, berättigade

att erhålla placering vid de statliga och statskommunala reservarbetena. Därest

nu särskilda ungdomsreservarbeten komme att anordnas för personer mellan

16 och 21 år, uppstode en dubbel hänvisningsmöjlighet, vilket knappast

kunde betecknas som önskvärt. För att emellertid under alla förhållanden

kunna omhändertaga cirka 2,000 personer i åldern 18—21 år, skulle man kunna

tänka sig att dylik placering skedde i av kommissionen anordnade, vanliga

reservarbeten men särskilt avdelade för ungdom. Det syntes dock icke kunna

undgås, att de skiljaktiga anordningarna vid de båda slagen av arbeten komme

att giva anledning till jämförelser, som framkallade missnöje.

Kommissionen ville även framhålla sin tveksamhet gentemot tanken på

tillämpande av ackordsbetalning vid dessa ungdomsarbeten. Sannolikt komme

det att visa sig, att ett sådant lönesystem bleve olämpligt åtminstone för

de yngre årsklasserna samt att exempelvis ett system med arbetspremier

skulle bliva mera ändamålsenligt.

Tvivclsutan bleve genomförandet i större skala av förslaget om ungdomsreservarbeten

i hög grad beroende av tillgången på lämplig arbetsledning.

De svårigheter, som mötte vid anskaffandet av sådan, syntes bli så mycket

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

större, som stora kompetenskrav måste ställas på ledningen för att det skulle

bliva möjligt att genomföra den kombinerade arbets- och undervisningslinje,

det här gällde. Handläggningen hos kommissionen av ärenden rörande

ungdomsreservarbeten syntes böra ske i samarbete mellan kansliets olika

ifrågakommande avdelningar i likhet med vad nu vore förhållandet beträffande

reservarbeten, frivillig arbetstjänst och kurser. För kommissionen

framstode det under alla förhållanden såsom synnerligen viktigt, att ungdomsarbetslinjen

finge av kommissionen handhavas med obundenhet av

strängt fixerade regler, och att sålunda erfarenheten finge bliva utslagsgivande

för den närmare utformningen av den föreslagna nya arbetslinjen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betecknar den nya hjälpform, som under

benämningen ungdomsreservarbeten föreslås, såsom lyckligt vald och tillstyrker

i princip bifall till den föreslagna nya hjälpformens användning som försöksanordning.

Skolöverstyrelsen uttalar, att överstyrelsen funne den kombination av reservarbete

och kursverksamhet, som de sakkunniga föresloge under benämningen

ungdomsreservarbeten, vara ett uppslag väl värt att prövas.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller, att de skäl, som

av de sakkunniga anförts för anordnande av särskilda ungdomsreservarbeten,

förefölle centralrådet goda. I fråga örn villkoren för dessa arbeten anför dock

rådet, att särskiljandet av de yngre arbetslösa till sådana arbeten kunde medföra

vissa nackdelar samt att det måhända borde tagas under övervägande

huruvida det kunde låta sig göra att ur arbetsutbildningssynpunkt vid arbetena

även låta någon eller några äldre duktiga arbetare deltaga, vilka kunde fungera

som lagbasar och som givetvis borde vara befriade från skyldighet att deltaga

i undervisningen. Centralrådet framhåller även, att inom skogsbrukets område

tillgången på lämpliga arbetsobjekt vore vida mindre beträffande ungdomsreservarbeten

än i fråga örn arbeten för den frivilliga arbetstjänsten.

Landsorganisationen hade icke några invändningar att göra mot de föreslagna

ungdomsreservarbetena, men ansåge sig dock böra framhålla, att arbetsobjekten

borde väljas på sådant sätt att intrång icke skedde på den allmänna

arbetsmarknaden.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att förslaget örn anordnande av

särskilda ungdomsreservarbeten vore det värdefullaste resultatet av den föreliggande

utredningen. Rörande dessa arbeten anför föreningen vidare följande.

Genom desamma vunnes ej blott att förtjänsterna lämpades efter de för

de unga rådande speciella förhållandena utan även den fördelen, att den arbetslösa

ungdomen, som enligt vad utredningen utvisade i regel saknade varje

form av utbildning utöver folk- och fortsättningsskola, bibringades en välbehövlig

fortsatt undervisning såväl i allmänna ämnen som i särskilda yrken.

Därtill komme, att ungdomen sluppe inkvarteras tillsammans med äldre i reservarbetsförläggningar,

där de i regel lämnades utan närmare övervakning.

I de för ungdomen speciellt anordnade reservarbetena kunde naturligen i alla

avseenden större hänsyn tagas till de ungas såväl psykiska som fysiska utveckling.

Föreningen hade ej något särskilt att erinra mot de av de sakkunniga föreslagna

grunderna för ifrågavarande arbetens bedrivande. Då det emellertid

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

59

ur lämplighetssynpunkt vore ett önskemål, att ungdomsreservarbeten av ifrågavarande

slag i största möjliga mån ställdes under arbetslöshetskommissionens

omedelbara ledning och man alltså ej hade särskild anledning att uppmuntra

kommunerna att i egen regi handhava dylika arbeten, syntes ej föreligga

något skäl, som motiverade förslaget om att statsbidrag till arbetslöner

vid de statskommunala ungdomsarbetena skulle utgå med högre andel av kostnaderna

än vid vanliga statskommunala reservarbeten. Föreningen förordade

därför, att vid ungdomsreservarbeten statsbidrag till arbetslönerna ej måtte

få utgå enligt förmånligare grunder än de, som angåves i 33 § 1 och 4 st.

av hjälpkungörelsen.

Departementschefen.

De särskilda reservarbetena för ungdom utgöra ett nytt uppslag i kampen

mot arbetslösheten. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna tanke

i allmänhet vunnit erkännande såsom en ur olika synpunkter lämplig utväg för

att bringa hjälp åt vissa grupper av arbetslös ungdom. De betänkligheter,

som kommit till uttryck i ett par av de avgivna yttrandena, synas mig icke

kunna jäva, att en försöksvis bedriven verksamhet enligt i huvudsak de föreslagna

linjerna väl låter sig försvara såsom ett led i hjälpprogrammet. Lämpliga

arbetsobjekt, såväl offentliga som enskilda, stå till förfogande. Och den

kombination av arbete och utbildning, som ungdomsreservarbetena representera,

torde med hänsyn till skilda intressen få anses på ett lyckligt sätt tillgodose

ungdomens behov.

Jag utgår härvid ifrån att i dessa arbeten huvudsakligen skulle komma att

sysselsättas arbetslösa i åldrarna 18—21 år. Mot att hänvisningsförfarande

kommer i tillämpning vid denna hjälpform synes mig intet vara att erinra.

Den plan, som de sakkunniga uppdragit för verksamhetens bedrivande, torde

i huvudsak kunna läggas till grund för de praktiska åtgärderna, vilka böra

ankomma på arbetslöshetskommissionen under samverkan med såväl arbetslöshetskommittéerna

som de olika sammanslutningar, inom vilkas verksamhetsområde

de till realiserande ifrågakommande arbetsobjekten befinna sig.

I avseende på hithörande ärendens handläggning inom kommissionen saknar

jag anledning att nu uttala mig i vidare mån, än att de olika särskilda åtgärderna

i anledning av ungdomsarbetslösheten synas mig böra bliva föremål för

övervägande under enhetliga synpunkter men med tillbörligt utrymme för den

tekniska erfarenhet, varöver kommissionen förfogar.

Vad angår formerna för dessa speciella reservarbetens bedrivande, delar jag

de sakkunnigas åsikt, att förhållandena anvisa den statliga vägen såsom den

normala. Hinder bör dock icke möta att anordna jämväl statskommunala

sådana arbeten, då omständigheterna göra detta lämpligt, över huvud torde

det få anses nödvändigt, att vid beträdandet av nya vägar erforderlig rörelsefrihet

vid försökens utförande medgives.

I fråga örn sättet för kostnadernas beräkning godtager jag vad de sakkunniga

föreslagit. Ej heller den omfattning, vari de speciella ungdomsreservarbetena

planlagts, ger mig anledning till erinran. Jag har dock ansett mig

böra understryka de sakkunnigas uttalade åsikt, att deltagare i ungdoms
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

reservarbetena främst böra utväljas bland sådana arbetslösa, som tidigare

icke alls erhållit någon sysselsättning eller som endast deltagit i kursverksamhet

eller frivillig arbetstjänst.

Kostnadsberäkningar.

Ve sakkunniga.

Kostnaderna för den av arbet slö shet sorg anén bedrivna kursverksamheten

beräkna de sakkunniga till omkring 450 kronor för elev och år. Då enligt

de sakkunnigas förslag sagda kursverksamhet under nästa budgetår skulle

omfatta i genomsnitt 8,000 arbetslösa, hava de uppskattat statens utgifter

för kursverksamheten till (450 X 8,000) 3,600,000 kronor. Med hänsyn till

det föreslagna statsbidraget till kostnaderna för undervisningsmateriell hava

de sakkunniga ansett, att till nämnda belopp borde läggas ytterligare 200,000

kronor. Statens utgifter för provisoriska kurser för arbetslös ungdom inom den

ordinarie skolorganisationens ram och för arbet skolonier hava de sakkunniga

med ledning av innevarande budgetårs erfarenheter för budgetåret 1934/1935

uppskattat till 200,000 kronor. Nu nämnda kostnader skulle alltså sammanlagt

uppgå till omkring 4,000,000 kronor.

Vad angår den frivilliga arbet st jönsten, hava de sakkunniga för nästa budgetår

räknat med 3,000 deltagare i statliga och 2,000 deltagare i kommunala

arbetsläger. Då statsverkets genomsnittskostnader för elev och år beräknats

till 900 kronor vid arbetsläger i statlig regi och 700 kronor vid arbetsläger i

kommunal regi, hava statens kostnader för ifrågavarande ändamål för

nästkommande budgetår uppskattats till (3,000 X 900) 2,700,000 kronor +

+ (2,000 X 700) 1,400,000 kronor eller tillhopa 4,100,000 kronor.

Beträffande det belopp, vartill statens utgifter för ungdomsreservarbetena

kunde uppskattas, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga räknade med att under nästa budgetår skulle vid ungdomsreservarbeten

i genomsnitt sysselsättas 2,000 arbetslösa, därav 1,500 vid statliga

och 500 vid statskommunala arbeten.

Då denna form av hjälpverksamhet ännu vore oprövad, måste beräkningen

av de härmed förenade kostnaderna bliva ytterst approximativ. De sakkunniga

hade emellertid ansett sig böra utgå dels från arbetslöshetskommissionens

beräkningar ''för vanliga reservarbeten, dels från uppgifterna rörande

den av arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten.

Enligt kommissionens beräkningar utgjorde statens årskostnad för en arbetare

vid vanligt statligt reservarbete 2,400 kronor och vid vanligt statskommunalt

reservarbete 1,200 kronor. För arbetande deltagare i statligt ungdomsreservarbete

syntes årskostnaden icke behöva uppskattas till högre belopp

än 1,800 kronor. För arbetande deltagare i statskommunalt ungdomsreservarbete

syntes — med hänsyn till att här högre statsbidrag skulle utgå

än vid vanliga statskommunala reservarbeten — årskostnaden per arbetare böra

liksom vid sistnämnda arbeten upptagas till 1,200 kronor. Då deltagarna i

ungdomsreservarbetena i genomsnitt skulle användas till arbete allenast halva

tiden, skulle den årliga genomsnittskostnaden för arbetstiden bliva i statligt

ungdomsreservarbete 900 kronor, och i statskommunalt sådant reservarbete

600 kronor.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 265.

61

Årsutgifterna för den tid de unga déltoge i kursverksamheten syntes kunna

för varje deltagare beräknas till hälften av 450 kronor eller 225 kronor.

Den sammanlagda årskostnaden för staten per deltagare skulle alltså bliva

(900 + 225) 1,125 kronor i statligt och (600 + 225) 825 kronor i statskommunalt

ungdomsreservarbete. Med 1,500 deltagare i statliga och 500 deltagare

i statskommunala ungdomsreservarbeten skulle då den sammanlagda

statliga årskostnaden utgöra 1,687,500 respektive 412,500 kronor eller tillhopa

2,100,000 kronor. Till detta belopp finge på grund av förslaget om statsbidrag

till utgifterna för undervisningsmateriell läggas ytterligare 45,000 kronor.

Statens kostnader för ungdomsreservarbeten kunde därför för nästa budgetår

beräknas till 2,145,000 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle under budgetåret 1934/1935 statens sammanlagda

kostnader för särskilda åtgärder till motverkande av ungdomsarbetslösheten

kunna uppskattas till (4,000,000 + 4,100,000 + 2,145,000) 10,245,000

kronor. Detta belopp bar av de sakkunniga med hänsyn till osäkerheten i de

gjorda beräkningarna avrundats till 10,000,000 kronor.

Yttranden..

Kostnadsfrågan har närmare avhandlats av statens arbetslöshet skommission,

som anfört i huvudsak följande. Kommissionen tilläte sig fästa uppmärksamheten

på att en betydande del utav de i utredningen omnämnda arbetsobjekten

icke kunde tagas i anspråk förrän efter ingående bearbetning. På grund av

den tid, som granskningen av olika arbetsförslag alltid krävde, syntes man

sålunda böra räkna med att endast en del utav sagda arbetsobjekt skulle under

kommande budgetår bliva utnyttjade. Icke heller syntes det kommissionen

troligt, att kommunerna skola till något mera betydande antal befinnas redobogna

att för egen del ikläda sig de uppoffringar^av olika slag, som erfordrades

för att ungdomsreservarbetslinjen skulle erhålla de dimensioner, som de

sakkunniga räknat med. Det borde vid fixerandet av kostnadssumman slutligen

icke heller bortses från att kommissionen, som redan nu sysselsatte några

tusen ungdomar vid sina arbeten, efter hand torde fa ökade möjligheter att

bereda anställningar vid de statliga reservarbetena för ynglingar över 18 år.

Åtskilligt talade sålunda för att de tilltänkta anordningarna icke komme att

få den omfattning, som förslagsställarna tänkt sig.

Kostnaderna för åtgärder mot ungdomsarbetslösheten under nästa budgetår

anser arbetslöshetskommissionen salunda kunna beräknas till ett belopp liggande

mellan det av de sakkunniga upptagna beloppet av 10,000,000 kronor

och det belopp 3,000,000 kronor, varmed arbetslöshetskommissionen preliminärt

räknat i sin den 15 december 1933 gjorda budgetframställning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att storleken av anslagen till

arbetslöshet av förevarande slag helt naturligt bleve beroende av i vilken omfattning

och till vilka ändamål statsmedel komme att anvisas till hela den

statliga hjälpverksamheten vid arbetslöshet under kommande budgetar. Örn

skälig hänsyn till det statsfinansiella läget krävde en nedskärning av de vid

pågående riksdag äskade anslagsbeloppen till bekämpande av arbetslösheten

— vilket enligt föreningens uppfattning vöre fallet — torde en jämkning av

de utav de sakkunniga föreslagna anslagen jämväl böra komma i fråga.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Departementschefen.

Vid kostnadsberäkningarna ha de sakkunniga uteslutande tagit sikte på

de utgifter, som förutsatts förbundna med realiserandet av det framlagda förslaget.

Däremot hava Kungl. Maj :ts anslagsäskanden för åtgärder i allmänhet

till arbetslöshetens bekämpande lämnats obeaktade. Uppenbarligen måste vid

det definitiva ställningstagandet nu förordade hjälpåtgärder bedömas såsom

ett led i strävandena att bereda de arbetslösa sysselsättning och uppehälle. Jag

anser mig i detta sammanhang böra erinra örn vad jag tidigare (prop. 234

sid. 33 ff.) uttalat, att antalet hjälpsökande arbetslösa jämte antalet personer,

som komme att beredas arbete genom utav statsmakterna beslutade särskilda

åtgärder för arbetslöshetens bekämpande men vilka eljest skulle kunnat anmäla

sig såsom hjälpsökande, närmast böra i genomsnitt för nästa budgetår

uppskattas till 110,000, därav omkring 100,000 förutsatts vara hjälpbehövande.

Av dessa hava i avrundat tal 80,000 beräknats kunna erhålla sysselsättning

enligt arbetslinjen och 20,000 bistånd genom kontantunderstöd. Uppmärksammas

bör vidare, att vid nu återgivna beräkning de hjälpsökandes ålder

icke tagits i betraktande, utan avse siffrorna arbetslöshetsklientelet i dess

helhet.

De anförda beräkningarna ha av mig framlagts med all reservation för

vanskligheterna att åvägabringa säkra hållpunkter för ett förhandsbedömande.

Givetvis göra sig samma svårigheter med sannolikt ökad styrka gällande, då

det blir fråga om att avgöra i vilken utsträckning under nästa budgetår

unga arbetslösa kunna komma att ingå bland de hjälpsökande. Under antagande

att äldre arbetslösa i proportionsvis större omfattning kunna förväntas

finna sysselsättning i den öppna marknaden, skulle åldersgrupperna 16—

21 år kunna beräknas utgöra omkring 20 % av samtliga hjälpbehövande eller

i genomsnitt 20,000 personer. Enligt föreliggande uppgifter synes man kunna

approximativt uppskatta de enligt arbetslinjen och undervisningslinjen

hjälpta 16—21-åringarna den 30 november 1933 till omkring 6,800, vilken siffra

dock icke obetydligt ökats vid slutet av mars 1934. Med den av mig förutsatta

utvidgningen av hjälpverksamheten till att avse 15,000 unga arbetslösa i

regelmässigt de nämnda åldersgrupperna skulle sålunda under nästa budgetår

en avsevärd del av ungdomsarbetslösheten kunna avhjälpas på någon av

dessa båda vägar. I övrigt stå de vanliga reservarbetena till förfogande, varom

jämväl arbetslöshetskommissionen erinrat. Behovet av kontantunderstöd torde

sålunda kunna förväntas starkt nedgå.

De sammanlagda kostnaderna för de särskilda åtgärderna i anledning av

ungdomsarbetslösheten ha av de sakkunniga angivits till 10,000,000 kronor.

Arbetslöshetskommissionen, som beaktat jämväl det allmänna hjälpprogrammets

möjligheter att tillgodose de unga arbetslösa, har numera beräknat kostnaderna

till ett belopp liggande mellan 10,000,000 och 3,000,000 kronor.

Vid kostnadsfrågans bedömande måste fasthållas, vad jag nyss erinrat,

nämligen att de hos riksdagen för budgetåret 1934/1935 redan äskade arbetslöshetsanslagen

beräknats på sådant sätt, att samtliga hjälpbehövande skulle

kunna bispringas. Jag har vidare förutsatt, att reservationsanslaget till ar
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 265.

63

betslöshetens bekämpande enligt medgivande av riksdagen skulle kunna disponeras

jämväl för de särskilda åtgärderna i anledning av ungdomsarbetslösheten.

Under dessa omständigheter begränsas den nu föreliggande kostnadsfrågan

närmast till att avse merutgifterna vid de arbetslösas bispringande

enligt den av mig förordade planen i förhållande till de beräknade kostnaderna

enligt det förut framlagda förslaget. Man synes härvid vara berättigad

förutsätta, att ett antal av 9,000 unga arbetslösa, vilkas hjälpbehov eljest

skulle tillgodosetts enligt understödslinjen, i stället kommer att bispringas med

anlitande av de nu föreslagna åtgärderna. För kontant understöd åt detta

antal skulle enligt de grunder, som vid den tidigare anslagsberäkningen tilllämpats,

erfordrats 4,500,000 kronor. Då i enlighet med de sakkunnigas förslag

de sammanlagda kostnaderna för åtgärder till hjälp åt de unga arbetslösa

torde kunna uppskattas till omkring 10,000,000 kronor, skulle det nu

ytterligare behövliga anslaget alltså utgöra 5,500,000 kronor eller 2,500,000 leonor

mera än som tidigare preliminärt beräknats. Vid denna beräkning har jäg,

efter samråd med chefen för finansdepartementet, utgått från att kostnaderna

för ungdomsreservarbetena böra bestridas av skattemedel.

Vad angår administrationskostnaderna vill jag erinra, att jag förutsätter,

att för dessa alltjämt anlitas medel av reservationsanslaget till arbetslöshetens

bekämpande.

Vid bifall till vad jag här och i tidigare till detta års riksdag avlåtna framställningar

föreslagit, skulle alltså för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935

följande belopp under femte huvudtiteln stå till förfogande för bekämpande av

arbetslösheten genom kontant understödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst

m. m. samt för särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten

:

för budgetåret 1933/1934:

å rikse talen för 1933/1934 anvisat reservationsanslag till bekämpande

av arbetslösheten (riksd. skr. 356/1933) ........ kronor 5,000,000

av den vid ingången av budgetåret 1933/1934 befintliga reservationen

å anslaget till bekämpande av arbetslösheten (riksd. skr.

356/1933) ...................................... kronor 20,000,000

återstående del av nyssnämnda reservation (förslag i prop. 230/

1934, sid. 9), beräknad till ........................ kronor 3,650,000

kronor 28,650,000

Av det enligt 1933 års riksdags skrivelse nr 356 till förfogande ställda

beloppet å sammanlagt 25 miljoner kronor må till åtgärder till bekämpande

av ungdomsarbetslösheten användas 2 miljoner kronor (särsk. utsk. uti. nr

17/1933, sid. 114).

för budgetåret 1934/1935 (förutom å nyssnämnda belopp, 28.65 miljoner kronor,

uppkommande reservation):

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr £65.

å riksstaten för 1934/1935 äskat reservationsanslag till bekämpande

av arbetslösheten (prop. 235/1934) ................ kronor 9,000,000

å riksstaten för 1934/1935 nu äskat reservationsanslag till särskilda

åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten ...... kronor 5,500,000

kronor 14,500,000

De här upptagna båda reservationsanslagen å sammanlagt 14.5 miljoner

kronor svara mot det i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln beräknade

beloppet å 17 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och under framhållande att

proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tid gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Haj :t måtte föreslå riksdagen

att

dels under femte huvudtiteln till särskilda åtgärder i anledning

av ungdomsarbetslösheten för budgetåret 1934/1935

anvisa ett extra reservationsanslag av 5,500,000 kronor;

dels godkänna de av mig förordade grunderna för ifrågavarande

anslags användning;

dels ock medgiva att, i den mån sagda anslag visar sig

otillräckligt, medel av det under samma huvudtitel upptagna

extra reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten

må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande jämlikt nyssnämnda

grunder disponeras jämväl till särskilda åtgärder i anledning

av ungdomsarbetslösheten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Vinell.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341080

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:420 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten jämte i ämnet vä s. 1 i texten
  2. 2LU 1934:45 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående påskyndande av pensionsutredningen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre s. 4 i texten