Angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m
1935-03-08 · 196 sidor, varav 191 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 191 av 196 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:174, Angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m
Dokumentets text
•Kungl. Majlis proposition Nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående statens övertagande
av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.; given
Stockholms slott den 8 mars 1935.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1935.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg:
Under punkterna 172, 174, 176 och 260 i 1935 års åttonde huvudtitel
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående
vissa folkskoleväsendet berörande frågor, som kunde varda riksdagen
förelagd, beräkna för budgetåret 1935/1936
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett
förslagsanslag av 58,550,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för
folkskoleväsendet ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor;
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174.
1
2
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av 2,666,000
kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 295,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Skolhusvärderingsnämnder ett anslag av 200,000
kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Iölkunder visning ens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter ett förslagsanslag av 230,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem ett reservationsanslag av 900,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsm.
fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.
Sedan numera förevarande frågor inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts,
tillåter jag mig ånyo anmäla desamma för Kungl. Majit.
1. Inledning.
Genom beslut den 29 december 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning och avgiva förslag i vissa frågor angående
folkskoleväsendet.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed jag anmälde berörda ärende,
erinrade jag bland annat, att skatteutjämningsberedningen i sitt i december
1932 avgivna principbetänkande framlagt i fråga örn folkskoleväsendet flera
betydelsefulla reformförslag. Grundtankarna i beredningens förslag, nämligen
statens övertagande i väsentligt större utsträckning än hittills av kostnaderna
för folkskoleväsendet samt en ökad koncentration och rationalisering av detsamma
i organisatoriskt hänseende, hade i allmänhet vunnit förståelse och
anslutning hos de myndigheter och sammanslutningar, till vilka betänkandet
i denna del varit utremitterat. Däremot hade mycken kritik framkommit
gentemot de olika anordningar, som beredningen projekterat för sina reformtankars
förverkligande. För att kunna till en snar lösning föra fram de
trängande frågorna örn åstadkommandet av en väsentlig lättnad i kommunernas
utgifter för folkskoleväsendet och en rationalisering av detta skolväsendes
organisation, syntes det vara lämpligast att underkasta beredningens
förslag en bearbetning med hänsyn tagen till den framkomna kritiken och
i syfte att få de föreliggande spörsmålen även i detaljerna utredda. Denna
3
Kungl. Majlis proposition Nr 174.
bearbetning borde ske med skyndsamhet och slutföras i så god tid, att det
kunde bliva möjligt att för 1935 års riksdag framlägga ett förslag i ämnet.
Med hänsyn härtill och på grund av den föreliggande arbetsuppgiftens omfattande
beskaffenhet vore det nödvändigt att för ändamålet särskilda sakkunniga
tillkallades.
Av mitt ifrågavarande yttrande framgår, att bland annat följande spörsmål
borde bliva föremål för nyssnämnda sakkunnigas arbete:
1) frågan örn en avlastning från kommunerna av kostnaderna för skollokaler
och lärarbostäder samt för underhållet av desamma;
2) frågan örn statens övertagande av lärarlönerna med speciellt beaktande
av kostnaderna för Överlärare och s. k. övertidsläsning;
3) frågorna örn fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för skolskjutsar och inackordering;
4) frågan örn beredande av ökat inflytande för staten i frågor, som avse
eller sammanhänga med skolväsendets organisation och skötsel i övrigt ute
i orterna, med särskilt beaktande av spörsmålen örn lärarnas flyttningsskyldighet
och behovet av nya instanser för skolärendenas behandling på mellanstadiet;
samt
6) frågan om en utvidgning av den obligatoriska lärotiden i folkskolan
med ett sjunde skolår med aktgivande på spörsmålet örn fortsättningsskolans
ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.
Den 3 januari 1934 tillkallade jag såsom sakkunniga för berörda ändamål
expeditionschefen i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer, ledamoten
av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen G. H. Andersson, Rasjön,
undervisningsrådet J. E. Engvall och folkskolinspektören N. A. Persson,
varjämte åt Löwbeer uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas
förhandlingar.
Nämnda sakkunniga hava den 27 november 1934 till chefen för ecklesiastikdepartementet
överlämnat betänkande och förslag angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. (statens offentliga
utredningar 1934: 47).
I betänkandet framhålla de sakkunniga inledningsvis, att de sakkunniga
beslutat uppdela sitt betänkande i två delar, nämligen dels den nu föreliggande,
dels ock en del, som komme att senare avlämnas och som komme
att innefatta de sakkunnigas utredning av frågorna om den sjuåriga folkskolan
och örn fortsättningsskolan. I detta senare betänkande komme de sakkunniga
jämväl att taga ståndpunkt till spörsmålen om skoldistriktsindelningen
och behovet av särskilda mellaninstanser för folkskoleärendens behandling.
Över betänkandet hava avgivits utlåtanden av länsstyrelserna och domkapitlen,
vidare av byggnadsstyrelsen den 31 januari 1935, av statskontoret
den 31 januari 1935 samt av skolöverstyrelsen den 26 januari 1935. Överstyrelsen
har därvid överlämnat dels infordrade yttranden från samtliga statens
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
folkskolinspektörer, dels ock till överstyrelsen inkomna yttranden från Stockholms
folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelserna
i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening, styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund,
centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sveriges
överlärarförbund och styrelsen för städernas folkskolinspektörsförbund.
Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av styrelserna för respektive svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.
Den av ovannämnda sakkunniga verkställda utredningen har utmynnat i
vissa förslag rörande överflyttande från kommunerna till staten i större eller
mindre utsträckning av kostnaderna för
byggnader för folkskoleväsendet,
lärares avlöning,
skolskjutsar,
inackordering av skolpliktiga barn samt
uppförande och inredning av skolhem.
Örn den ledande tanken i alla dessa förslag, nämligen önskvärdheten av
att staten i ökad utsträckning övertager kostnaderna för folkskoleväsendet
samt av en ökad koncentration och rationalisering av detsamma, hava några
meningsskiljaktigheter i allmänhet icke rått bland de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig över de sakkunnigas förslag. Däremot hava
olika meningar gjort sig gällande rörande den omfattning, i vilken detta
övertagande bör ske, och rörande det sätt, varpå det bör genomföras och
de organisatoriska förbättringarna inom folkskoleväsendet ernås.
Ett ställningstagande till förevarande förslag i dess helhet kan icke ske
och ett slutligt svar på de frågor, rörande vilka meningsskiljaktighet rått,
icke givas annat än i samband med en behandling av de olika punkterna
i de sakkunnigas förslag. Ifrågavarande olika förslag och myndigheternas
yttranden över desamma behandlar jag nedan under särskilda avsnitt. Jag
vill tillägga, att jag av utrymmesskäl endast mer summariskt kommer att
redogöra för de sakkunnigas motiv. Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till
den mer uttömmande framställningen i deras tryckta betänkande.
2. Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
Folksko/esakkunniga.
Folkskolesakkunniga hava i sitt betänkande, i vad angår förevarande
fråga om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, till en början
lämnat en redogörelse för på området gällande bestämmelser. Av denna
redogörelse framgår, att anskaffandet och underhållet av skollokaler enligt
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
folkskolestadgan är en kommunal angelägenhet, att vederbörande skoldistrikt
även har att draga försorg om lokalernas uppvärmning och städning och
tillse, att undervisningsmateriel och övriga inventarier väl vårdas, samt att
även tillhandahållandet av tjänstebostäder åvilar skolkommunen, som, därest
bostad in natura icke ställes till lärarens förfogande, är skyldig att lämna
denne kontant ersättning enligt ortens pris. I fråga om tjänstebostadens
beskaffenhet äro utförliga bestämmelser meddelade i kungörelsen den 18
september 1918 (nr 792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid
folk- och småskolor.
De sakkunniga framhålla därefter, att skolbyggnadsutgifterna under de
sista tjugo åren stegrats i hög grad. Sedan den 1 januari 1916 hade i
vårt land nybyggts 9,335 klassrum och 1,542 gymnastiklokaler. 36 procent
av skoldistriktens klassrumsbestånd och 72 procent av hela antalet gymnastiksalar
hade iordningställts under ifrågavarande tidsperiod. Såsom orsaker
till denna stegring av skolbyggnadsutgifterna angiva de sakkunniga övergången
från halvtids- till heltidsläsande skolor, de skärpta fordringarna på
skollokalernas beskaffenhet samt de genom 1918 års förutnämnda boställsordning
ökade kraven på tjänstebostädernas standard. En följd av denna
utveckling hade blivit, att byggnadsskyldigheten för i ekonomiskt hänseende
mindre bärkraftiga skoldistrikt blivit i hög grad betungande. Särskilda
statliga skolbyggnadsbidrag hade utgått allenast till vissa skoldistrikt i Norrland,
där de stora ytvidderna, befolkningsförhållandena och kommunernas
i regel synnerligen svaga ekonomiska bärkraft ansetts motivera särskilt ingripande
från statsmakternas sida.
De sakkunniga lämna en redogörelse för vissa tidigare framförda förslag
rörande statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoleväsendet och
rörande överflyttning på staten av här ifrågavarande kostnader. Därvid
hava de sakkunniga uppehållit sig vid den av skatteutjämningsberedningen
rekommenderade linjen — innebärande i princip att skoldistriktens kostnader
för skolbyggnaders och tjänstebostäders uppförande och underhåll skulle
med vissa smärre undantag i sin helhet övertagas av staten. Med hänsyn
till de för de sakkunniga givna direktiven hava de emellertid funnit det
överflödigt att ingå på en diskussion av skatteutjämningsberedningens förslag
i nämnda avseende och hava följaktligen — framhålla de — begränsat
sin utredning i denna fråga till en undersökning av möjligheterna att genom
ett system med statsbidrag bereda kommunerna lättnad i deras skolbyggnadsutgifter.
Därvid anföra de sakkunniga till en början vissa uppgifter rörande omfattningen
av det medelsbehov, som här dels blivit täckt genom att skoldistrikten
med eller utan upptagande av lån fått vidkännas kostnaderna för
redan uppförda byggnader, dels ock alltjämt återstode att tillgodose.
Av förstnämnda undersökning framgår, att kommunernas utgifter för nyanskaffning
av lokaler för folkskoleväsendet under de sista tjugo åren kunde
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
uppskattas till omkring 194,2 miljoner kronor, varav 47,2 miljoner kronor
belöpte på före år 1931 uppförda tjänstebostäder. Till sistnämnda belopp
borde emellertid läggas kostnaden för efter år 1931 uppförda tjänstebostäder.
För finansiering av förevarande byggnadsföretag hade, erinrar de sakkunniga,
från kommunernas sida skuldsättning ägt rum i avsevärd omfattning. Totalbeloppet
av de för skolbyggnadsändamål upptagna, våren 1934 ännu kvarstående
skulderna utgjorde omkring 122Va miljoner kronor.
Storleken av det återstående behovet av lärosalar för folkskoleväsendet
uppskatta de sakkunniga till högst 1,500 klassrum, vartill emellertid komme
behovet av ersättningsbyggnader samt ytterligare specialrum, gymnastiksalar,
slöjdsalar etc. Det återstående behovet av tjänstebostäder uppskatta
de sakkunniga till omkring 1,600. Kostnaden för ifrågavarande 1,500 klassrum
beräkna de sakkunniga till 15 miljoner kronor och kostnaden för nyssnämnda
1,600 tjänstebostäder till 12,8 miljoner kronor. Totalkostnaden för
tillgodoseende av det återstående behovet av klassrum och tjänstebostäder
skulle alltså utgöra omkring 27,8 miljoner kronor, vartill ytterligare borde
läggas utgifter för anskaffande och iordningställande av tomt samt uppförande
av eventuellt förekommande gymnastiksalar, slöjdsalar o. d. utrymmen
ävensom givetvis för tillgodoseende av det kontinuerliga behovet av
ersättningsbyggnader.
Vidare framhålla de sakkunniga att med skyldigheten för skoldistrikten
att tillhandahålla lokaler för skolväsendet även följde åliggandet att underhålla
dessa lokaler och bestrida kostnaderna för deras uppvärmning, belysning
och städning. Hit kunde jämväl hänföras distriktens utgifter för
lokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel.
Rörande denna sistnämnda grupp av kostnader (för lokalernas underhåll,
uppvärmning, belysning och städning samt förseende med möbler och undervisningsmateriel)
meddela de sakkunniga ur årsbok för Sveriges kommuner
följande siffror, avseende år 1930: för byggnaders underhåll 8,7 miljoner
kronor, för bränsle, lyse, renhållning o. d. 11,9 miljoner kronor, för inventarier
2,i miljoner kronor och för undervisningsmateriel 3,6 miljoner kronor.
I sistnämnda siffra inginge emellertid ett belopp av 1,5 miljoner kronor för
sådan materiel, som vissa kommuner tillhandahölle barnen kostnadsfritt men
som i vanliga fall barnens föräldrar hade att anskaffa.
De sakkunniga anföra i anledning av de sålunda utförda undersökningarna
följande sammanfattande synpunkter:
De nu lämnade uppgifterna gåve vid handen, att skoldistrikten hittills
fått vidkännas synnerligen betydande kostnader för folkskoleväsendets tillgodoseende
med erforderliga byggnader, samt att en mycket stor del av
nämnda kostnader komme på de senaste decennierna. Vidare kunde med
stöd av berörda uppgifter göras gällande, att byggnadsbehovet, i vad det
gäller tillkomsten av lokaler, erforderliga i anledning av nya läraravdelningars
inrättande eller eljest på grund av omorganisationer, visserligen till
7
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
den övervägande delen redan blivit fyllt, men att likväl en avsevärd kostnadssumma
ytterligare krävdes för att bringa skolväsendet i ett sådant skick,
att det kunde sägas hava fått en fullt nöjaktig anordning.
Det vöre med utgångspunkt från dessa faktiska förhållanden statsbidragsproblemet
borde tagas under diskussion.
Vid övervägande av detta problem ansåg de sakkunniga det obehövligt
att närmare utveckla de speciella skälen för ett statens ingripande till kommunernas
hjälp. Dessa skäl hade på ett uttömmande sätt klarlagts av
skatteutjämningsberedningen genom ingående utredningar rörande kommunernas
finansiella förhållanden.
Innan de sakkunniga ingått på en närmare undersökning av den föreliggande
frågans lösning, hava de angivit efterföljande allmänna önskemål,
som enligt deras mening borde uppställas i fråga örn beskaffenheten av ett
statsbidragssystem för här avsett ändamål.
Väl torde kunna sägas, att kommunerna redan kommit i åtnjutande av
en viss lättnad även i nu ifrågavarande utgifter genom det av statsmakterna
sedan några år tillbaka beviljade anslaget för beredande av utjämning
av kostnaderna för folkskoleväsendet, vilket anslag under de första åren
utgick med 200 kronor per läraravdelning och 5 kronor per skolpliktigt
barn men sedermera inskränkts till att omfatta allenast nyssnämnda per
läraravdelning beräknade understöd. Av de förut lämnade uppgifterna
rörande skoldistriktens kostnader enbart för byggnader framginge klart, att
berörda understöd i sin nuvarande omfattning icke kunde anses bereda
kommunerna en tillfyllestgörande ekonomisk lättnad. Härutinnan fyllde
otvivelaktigt skatteutjämningsberedningens förslag mycket långt gående
önskemål, örn man bortsåge från de av kommunerna redan nedlagda kostnaderna
på skolbyggnaders anskaffande. Då detta förslag av andra skäl
befunnits icke böra förverkligas, syntes det emellertid vara angeläget att, i
enlighet med beredningens allmänna strävan, grundad på en noggrann och
klargörande utredning örn kommunernas finansiella ställning och behov, såsom
ett krav på ett system med statsbidrag ställes den allmänna fordran,
att detsamma vore ägnat att bereda kommunerna en effektiv hjälp till ifrågavarande
kostnaders bestridande.
I fordran på effektivitet hos statsbidragssystemet inlade de sakkunniga
den betydelsen, att understöden ställdes i en viss relation till kostnaderna
för det ändamål, varom fråga vore, att genom understöden täcktes en avsevärd
del av dessa kostnader, samt att understöden icke hade en tillfällig
eller provisorisk karaktär eller utginge efter en godtycklig prövning från
fall till fall utan — grundande sig på ett bestämt åtagande från statens
sida att under vissa närmare fixerade förutsättningar svara för en fastställd
anpart av här ifrågakommande utgifter — kunde av kommunerna under
angivna förutsättningar med säkerhet påräknas.
Det borde emellertid framhållas, att, örn ett huvudkrav å statsbidragssystemet
borde vara, att detsamma beredde kommunerna en effektiv hjälp,
måste å andra sidan tillses, att denna hjälp hölles inom sådana gränser och
lämnades under sådana villkor, att kostnadsöverflyttningen icke medförde
en obehörig stegring av här ifrågavarande utgifter. Skatteutjämningsberedningens
förslag hade särskilt ur sistnämnda synpunkt blivit föremål för
mycken och enligt de sakkunnigas mening vägande kritik. Allmänt hade
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
därvid framhållits, att en avkoppling av kommunernas intresse av sparsamhet
vid uppförande av skolanläggningar otvivelaktigt komme att med
föra
en viss ekonomisk ovarsamhet vid handhavandet av sådana företag,
och att det följaktligen vore att befara, att ett genomförande av beredningens
förslag komme att i stället för att medföra en önskvärd begränsning
av hithörande utgifter uppvisa en rakt motsatt effekt. Även örn den
sålunda framförda kritiken närmast riktade sig mot ett statens fullständiga
övertagande av byggnadsskyldigheten, måste enligt de sakkunnigas mening
de därvid framförda synpunkterna tillmätas stor betydelse, jämväl då fråga
uppkomme om överflyttning på staten av en väsentlig del av ifrågavarande
kostnader. På samma gång kommunerna således borde beredas en verklig
lättnad i utgifterna för skolbyggnaderna, vore det enligt de sakkunnigas
mening angeläget att tillse, att å staten icke överflyttades större del av kostnaderna,
än att hos kommunerna alltjämt bibehölles ett starkt direkt intresse
av att ifrågavarande utgifter böllos inom skäliga gränser.
En annan viktig fordran på statsbidragssystemet vore, att det verkade i
möjligaste mån rättvist. Att delade meningar i detta fall måste yppa sig
örn vad som kunde anses vara en rättvis fördelningsgrund vore självklart.
Genom den kommunerna åliggande skyldigheten att på ett för hela riket i
stort sett likartat sätt ordna sitt skolväsen komme utgifterna för skolhusbyggnaderna
till följd av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft att
synnerligen ojämnt drabba de särskilda kommunerna. Det kunde då synas
vara ett rättvist krav, att statens övertagande av en del av dessa kostnader
skedde på sådant sätt, att utgifterna för här ifrågavarande ändamål, i vad
de kvarstannade på kommunerna, kunde uttagas av de skattskyldiga efter
en och samma för hela riket gällande utdebiteringsprocent. Att på statsbidragsvägen
nå fram till en dylik ideal kostnadsutjämning syntes dock på
grund av skolväsendets år från år till storleken starkt skiftande och på
förhand svårberäkneliga behov ej vara möjligt. Såsom en rättvis understödsnorm
torde vidare mången vilja anse bidragets avpassande efter varje
särskild kommuns prestationsförmåga. Det vore emellertid en ytterst vansklig
sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på
ett riktigt sätt utmäta ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken
den kommunala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller —
såsom i 1921 års sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av utdebiteringen
för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per invånare
torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning
av understödsbehovets relativa styrka. Även skatteutjämningsberedningen
bade ansett ett efter dylika eller andra liknande grunder differentierat statsbidragssystem
icke vara lämpligt.
Vid övervägande av olika alternativ för bestämmande av fördelningsgrunden
hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att
man i fråga om kravet på en rättvis fördelningsgrund icke kunde i detta
sammanhang komma längre än att upprätthålla den principen, att inga
skoldistrikt med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer
sattes i någon undantagsställning beträffande rätten till statsbidrag,
samt att bidragets relativa storlek gjordes i möjligaste mån lika för alla
distrikt. Ett på sådant sätt konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets
tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig
bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. Detta först och främst därför
att bidragen avsåge endast en del av den kommunala verksamheten, folk
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
skoleväsendet. Men, även om en överflyttning på staten i större utsträckning
än hittills av ifrågavarande kostnader torde komma att för kommunerna
innebära en icke oväsentlig ekonomisk hjälp och statsbidraget samtidigt
därmed komme att i sin mån verka i skatteutjämnande riktning,
torde av rent statsfinansiella skäl bidragen icke kunna sättas så höga, att
behov av skattelindringsbidrag, motsvarande de nuvarande statliga understöden
till synnerligen skattetyngda kommuner, försvunne.
En viktig sak vore slutligen, att statsbidragssystemet bleve enkelt i tillämpning.
Med den väldiga omfattning, statens bidragsverksamhet numera hade,
måste det enligt de sakkunnigas mening anses synnerligen önskvärt, att den
administrativa handläggningen av statsbidragsfrågorna icke gjordes tyngande.
Genom sin invecklade beskaffenhet svårhanterliga beräkningsgrunder och
ett omständligt prövningsförfarande borde därför undvikas. Med ett så utformat
system torde ock vinnas den ej oväsentliga fördelen, att kommunerna
kunde med ledning av i ämnet meddelade bestämmelser vid uppgörandet
av de kommunala staterna på förband beräkna statsbidragens storlek.
De sakkunniga upptaga därefter till behandling frågan, huruvida statsbidraget
skall begränsas att utgå allenast för blivande skolbyggnader eller utsträckas
att gälla även redan uppförda byggnader samt erinra härutinnan,
att enligt skatteutjämningsberedningens förslag staten skulle övertaga befintliga
byggnader, utan att i regel någon ersättning till kommunerna härför
skulle utgå, samt belt ikläda sig ansvaret för det framtida byggnadsbehovets
fyllande.
I anledning härav framhålla de sakkunniga, att örn nu staten icke välde
denna väg utan i stället accepterade statsbidragslinjen, måste det för kommunerna
te sig såsom en föga tillfredsställande anordning, örn staten, när
den speciellt trädde in såsom medansvarig för byggnadsbehovets tillgodoseende,
undandroge sig huvudparten av ifrågavarande utgiftsbörda, nämligen
de av kommunerna redan nedlagda kostnaderna för nuvarande skolanläggningar.
En sådan ståndpunkt ledde ock till den obilliga konsekvensen,
att de kommuner, som av olika anledningar, i vissa enstaka fall måhända
rent av med avsiktlig tredska, underlåtit att ordna sina skolbyggnadsfrågor,
ställdes i en gynnsammare ställning än de kommuner, som lojalt
och i många fall under mycket kännbara ekonomiska uppoffringar sökt att
i god tid till skolväsendets bästa anskaffa lämpliga lokaler. Staten komme
sålunda att premiera de försumliga, och det skulle icke vara ägnat att förvåna,
om i och med ett dylikt systems genomförande intresset i berörda
kommuner för framtida åtgärder till skolornas utveckling komme att i hög
grad försvagas.
Oskäligheten i en sådan anordning bleve mest iögonenfallande i fråga
örn de kommuner, vilka för skolbyggnadernas uppförande upptagit amorteringslån,
å vilka i måhända många år efter systemets ikraftträdande
utan bidrag fullgjordes räntebetalning och amorteringar. Men även för de
kommuner, som tillgodosett behovet av skollokaler utan att för detta ändamål
upptaga lån, måste ett uteslutande från möjligheten att erhålla statsbidrag
med rätta kännas såsom en orättvisa. Den omständigheten, att
skolbyggnadernas uppförande ej finansierats lånevägen, utgjorde alldeles
icke ett bevis på att ej kostnaderna för byggnaderna inneburit stora ekonomiska
ansträngningar för kommunen, vilka sträckte sina verkningar långt
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
fram i tiden. Det vöre ingalunda så att det i regel vore de ekonomiskt
svagaste kommunerna, som anlitade lånevägen. Norrlandskommunerna, av
vilka många vore fattiga, hade i relativt ringa utsträckning upptagit lån för
skolbyggnadsändamål, under det att motsatsen varit fallet i södra delen av
riket, där i allmänhet kommunerna vore bättre ekonomiskt situerade. Enligt
de sakkunnigas mening vore det principiellt och sakligt väl motiverat, att
statsbidragssystemet erhölle sådan räckvidd, att bidrag komme att utgå ej
endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett om
kostnaderna för dessa bestritts genom uttaxering eller genom upptagande
av lån, som ännu återstode oguldna.
De sakkunniga ville fästa uppmärksamheten på att enligt den principiella
ståndpunkt, de sakkunniga intagit i fråga om de allmänna grunderna för
statsbidrag till här ifrågavarande ändamål, nämligen att inga kommuner
borde med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer
placeras i undantagsställning, de sakkunniga icke kunde biträda ett av
skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, att statsbidrag skulle för de
större städerna utgå med reducerat belopp.
Skoldistriktens utgifter för skolbyggnader (skolhus och lärarbostäder) kunna
— framhålla de sakkunniga — sammanfattas under följande huvudrubriker:
1. anskaffande och iordningställande av tomt;
2. byggnadernas uppförande;
3. byggnadernas underhåll;
4. skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel;
5. skollokalernas uppvärmning, belysning och städning; samt
6. hyra för skollokaler respektive lärarbostäder i de fall, då distriktet icke
tillhandahölle egna sådana.
De av nämnda utgiftsposter, för vilka enligt de sakkunnigas mening statsbidrag
borde utgå, vore: byggnadernas uppförande, byggnadernas underhåll,
skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel samt hyra.
Däremot ansåge de sakkunniga, i likhet med skatteutjämningsberedningen
att dels kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt dels ock
kostnaderna för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning alltjämt
borde helt bestridas av distrikten.
Statsbidrag till byggnadernas uppförande m. m.
Denna fråga hava de sakkunniga behandlat under fyra olika rubriker,
nämligen a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, b) Byggnadsbidrag
för redan befintliga skollokaler, c) Provisoriskt byggnadsbidrag
samt d) Hyresbidrag för skollokaler. Jag tillämpar i det följande samma
systematik.
a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler.
Såsom jämväl av det å sid. 8 anförda framgår avvisa de sakkunniga i likhet
med skatteutjämningsberedningen sådana grunder för bidragens utgående,
som skulle innebära, att statsbidrag till förevarande ändamål skulle bestämmas
till en efter skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel, samt förklara
sig ej heller kunna förorda en avvägning av statsbidraget efter antalet lärår
-
11
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
avdelningar eller antalet barn. De framhålla, att en i de för de sakkunniga
gällande direktiven antydd form av hyresersättning för upplåtna lokaler
teoretiskt sett förefölle ganska tilltalande och även ur praktisk synpunkt
syntes kunna erbjuda vissa fördelar. Emellertid visade det sig vid en närmare
undersökning, att även hyresformen lede av åtskilliga svagheter, särskilt
framträdande, när det gällde att bestämma storleken av hyresbeloppet,
statsfinansiellt sett ledande till en stark påfrestning på statskassan. De
sakkunniga hade därför ansett sig böra avstå från tanken på att giva statsbidraget
formen av en hyresersättning.
Därefter anföra de sakkunniga, att de vid sina överväganden av olika
sätt för statsbidragets beräknande trott sig finna, att ett ur förut anförda
synpunkter jämförelsevis tillfredsställande resultat skulle kunna ernås, örn
till grund för beräkningen lades byggnadslcostnaderna, sålunda att bidraget i
varje särskilt fall utginge med en för alla skoldistrikt lika kvotdel av nämnda
kostnader.
Ett så beskaffat bidrag vore i princip av samma konstruktion som de
hittillsvarande bidragen till lärarlönerna. Oavsett distriktens varierande skattetryck
och liknande faktorer utginge dessa med en bestämd, för alla distrikt
lika del av lönekostnaden. Man vunne alltså här fördelen av att kunna
anknyta till förefintlig tradition och erfarenhet.
Om staten således, då det gällde blivande byggnadsföretag, enligt de sakkunnigas
mening borde åtaga sig att bära en bestämd, för varje fall lika
stor del av byggnadskostnaden, vore det självfallet för staten ett synnerligen
viktigt intresse, att den tillerkändes ett ökat inflytande på de för
kostnadernas storlek avgörande frågorna. Den hittillsvarande nästan fullständiga
friheten för kommunerna att besluta i sina skolbyggnadsfrågor
måste följaktligen undergå en inskränkning. Sålunda måste det ur statens
synpunkt vara angeläget att kunna förhindra, att skolhus uppfördes, utan
att stadigvarande behov därav kunde anses föreligga, att skolhus förlädes
till en ur centraliseringssynpunkt eller eljest olämplig plats, samt att kostnaderna
överskrede vad som för en lämplig och ändamålsenlig skolbyggnad
kunde anses skäligt.
Såsom villkor för statsbidrags utgående till skolbyggnads uppförande
borde därför fordras, att statlig myndighet lämnat tillstånd till byggnadsföretagets
utförande samt prövat kostnadssumman och fastställt ett maximum
för statsbidragsbeloppet, motsvarande den bestämda kvotdelen av
den såsom skälig befunna kostnadssumman. Bidraget borde därefter utgå
med angivna kvotdel av den verkliga byggnadskostnaden, dock högst ett
belopp, som svarade mot nämnda maximum. Återstående kostnaden folie
på skoldistriktet. Ville ett distrikt utföra en byggnad på ett dyrbarare sätt
eller eljest för högre kostnad än som av den statliga myndigheten fastställts,
liksom ock om ett distrikt ville uppföra en skolbyggnad helt på egen
bekostnad, syntes detta böra få vara distriktet obetaget.
Hur stor del av byggnadskostnaderna, som skulle täckas av statsbidraget,
måste naturligtvis, anföra de sakkunniga, alltid i sista hand bliva i avgörande
grad beroende av statsfinansiella överväganden. De sakunniga hava
för sin del ansett sig böra stanna vid att förorda ett bidrag, som motsvarar
3/4 av byggnadskostnaderna, att fördelas på 40 år.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174,
Vid fastställande av storleken av statens anpart vore det, såsom de sakkunniga
tidigare framhållit, av vikt att tillse, å ena sidan att kommunerna
till här ifrågavarande utgifter erhölle en effektiv hjälp, å andra sidan att
kommunernas andel bleve så stor, att deras intresse av att sparsamhet iakttoges
vid byggnadsärendenas skötsel hölles livaktigt. Ur dessa synpunkter
hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att statens bidrag bestämdes
till 75 procent eller tre fjärdedelar av de på ovan angivet sätt bestämda
byggnadskostnaderna. Det vore emellertid att märka, att de sakkunniga i
det följande föresloge, att statsbidraget skulle utgå icke på en gång med
hela sitt belopp utan fördelas med lika belopp på en tidrymd av 40 år.
Detta innebure, att kommunen hade att förskottera hela byggnadsbeloppet
för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som
svarade mot tre fjärdedelar av nämnda belopp. Sett ur kommunens synpunkt
kunde därför totalkostnaden för anläggningen sägas utgöra summan
av de årliga annuiteter (ränta+amortering), som krävdes för att byggnadsbeloppet
skulle bliva slutamorterat på 40 år. Utginge man från en räntefot
av 4 procent, vilket visserligen för närvarande vore högt beräknat men
som kunde anses representera en normal medelränta, och antoge, att annuiteterna
utginge med lika belopp för varje år, visade det sig, att den på
detta sätt beräknade totalkostnaden (summan av räntor och amorteringar
under 40 år) motsvarade två gånger byggnadsbeloppet. Ett statsbidrag å s/*
av byggnadsbeloppet komme därför att utgöra endast 37 ‘/s procent av totalkostnaden.
Ville man nå upp till ett statsbidrag, som motsvarade hälften
av totalkostnaden, måste följaktligen bidraget bestämmas till samma belopp
som byggnadsbeloppet. Det borde emellertid beaktas, att många kommuner
bestrede sina byggnadskostnader genom uttaxering eller anlitande av för
ändamålet inrättade kassor (fonder), vadan de icke hade några verkliga utgifter
för förräntning och amortering av i skolbyggnaderna nedlagt kapital.
De sakkunniga hade fördenskull icke ansett sig böra gå längre i fråga örn
statsbidragets storlek, än ovan angivits. Genom ett på föreslaget sätt avmätt
byggnadsbidrag torde i allt fall kommunerna kunna sägas erhålla ett
verksamt understöd, på samma gång som de själva hade att svara för så
stor del av kostnaderna, att de måste hava ett levande intresse av att dessa
hölles inom skäliga gränser, utan att därmed ändamålsenlighetens fordringar
bleve eftersatta.
Såsom de sakkunniga redan framhållit, vore byggnadskostnaderna mycket
varierande i olika kommuner. Anledningarna härtill kunde naturligtvis
vara fullständigt oberoende av kommunernas åtgöranden. Men i en del
fall torde det nog kunna sägas, att till följd av bristande ekonomisk omtanke
vid byggnadernas uppförande kostnaderna för desamma kommit att
överstiga, vad som kunde anses försvarligt. Den ordning, de sakkunniga
föresloge för byggnadsärendenas handläggning, nämligen prövning i varje
särskilt fall av statlig myndighet, som bestämde en viss maximigräns för
det kostnadsbelopp, varå statsbidrag finge åtnjutas, torde komma att befrämja
ett mera ekonomiskt byggnadssätt, samtidigt som härigenom bättre
garantier erhölles för att ej sådana anläggningar komme till stånd, som ur
skolans synpunkt måste anses mindre tillfredsställande.
Med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenser, prövningen av byggnadsärendena
komme att medföra, syntes det de sakkunniga tillrådligt, att
nämnda prövning, såvitt gällde mera kostnadskrävande anläggningar, lades
i Kungl. Majda hand. Smärre ärenden åter, där fråga vore örn en relativt
13
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
iinga byggnadskostnad, syntes lämpligen kunna avgöras av länsstyrelserna,
till vilkas handläggning ju eljest likartade ärenden hörde. Uppdelningen av
ärendena mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna syntes de sakkunniga böra
ske efter den regeln, att, där länsstyrelsen funne byggnadskostnaden skäligen
böra komma att överstiga ett belopp av 3,000 kronor, länsstyrelsen hade
att för ärendets hänskjutande till Kungl. Majit överlämna detsamma till
skolöverstyrelsen. Ifrågavarande procedur, särskilt när ärendena skulle underställas
Kungl. Majit, komme visserligen att innebära en viss omgång och
tidsutdräkt, men dessa olägenheter finge distrikten söka att kompensera
genom att i god tid gripa sig an med och skyndsamt bedriva sina byggnadsangelägenheter.
Det torde ock få förutsättas, att ifrågavarande byggnadsärenden
av myndigheterna komme att behandlas såsom brådskande.
Det vore vidare klart, att det här föreslagna förfarandet komme att draga
med sig en avsevärd ökning av arbetsbördan ej endast för lokala skolmyndigheter
utan även och alldeles särskilt för folkskolinspektörerna, länsstyrelserna,
skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Det torde icke
vara möjligt att nu bedöma, huruvida och i så fall i vilken omfattning en
ökning av nämnda myndigheters arbetskrafter kunde bliva erforderlig; erfarenheten
finge giva svar på dessa frågor och till dess så skett, syntes det
vara tillräckligt att träffa sådana anordningar, att man i mån av behov
kunde vidtaga tillfälliga förstärkningar av personalen. Med största säkerhet
bleve det nödvändigt att åter förse skolöverstyrelsen med det byggnadssakkunniga
biträde, varöver denna myndighet tidigare i många år förfogade
men som numera sedan någon tid icke stått överstyrelsen till buds. Allt
som allt vore det uppenbart, att förslaget gjorde en viss ökning av förvaltningskostnaderna
ofrånkomlig, ehuru denna visserligen kunde beräknas bliva
försvinnande liten i jämförelse med den stegring i administrationskostnaderna,
som skulle komma att uppstå, därest staten, på sätt skatteutjämningsberedningen
föreslagit, såsom ägare övertoge alla skolbyggnader och
svarade för deras skötsel och underhåll. Emellertid syntes den merkostnad,
som de sakkunnigas förslag kunde giva anledning till, icke böra få verka
avskräckande; man finge hålla i minnet, att därmed vunnes möjlighet att
från statens sida på ett tillfredsställande sätt leda och kontrollera en verksamhet,
som för det allmänna hade en mycket stor betydelse, såväl ekonomiskt
som ur undervisningssynpunkt.
De sakkunniga gå härefter närmare in på frågan om sättet för byggnadsbidragets
utgående samt erinra härutinnan, att för de tidigare utgående statsbidragen
till skolbyggnader i Norrland gällde den ordningen, att halva statsbidraget
utbetalades vid byggnadsarbetets påbörjande, en fjärdedel, då byggnaden
var under tak, och återstående fjärdedelen, sedan arbetet blivit avsynat
och godkänt.
För skoldistrikten vore det säkerligen att betrakta som en fördel, om
enahanda ordning kunde komma till användning i fråga om nu förevarande
statsbidrag. Det förhållandet, att vid ett allmänt understödjande av skolbyggnadsverksamhet
från statens sida anspråken på statskassan med angivna
ordning komme att gälla mycket avsevärda belopp, bade emellertid
föranlett de sakkunniga att överväga en sådan form för statsbidragens utgående,
som kunde göra den ifrågasatta utvidgningen av bidragsverksamheten
något mindre kännbar för statsverket. Detta syfte syntes lämpligen
14
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
kunna vinnas genom en uppdelning av bidraget på ett visst antal år. Perioden
borde dock icke göras så lång, att bidraget med hänsyn till årsbeloppets
ringa storlek ej komme att för distriktet kännas såsom en effektiv
hjälp, och borde givetvis ej heller sträcka sig över längre tid, än som kunde
anses motsvara den vanliga livslängden för en tjänlig skolbyggnad. Enligt
de sakkunnigas mening kunde perioden lämpligen bestämmas till 40 år,
räknat från och med det redovisningsår, under vilket anläggningen blivit
avsynad och godkänd. Under dessa 40 år skulle den för varje fall enligt
förut angivna grunder bestämda bidragssumman utbetalas med 1/*o varje
år. Härigenom uppnåddes att statens kostnad för blivande skolbyggnadsföretag
fördelades på ett relativt stort antal år och anknytning vunnes till
en vid upptagande av lån för skolbyggnadsändamål vanlig amorteringstid.
För en kommun, som för skolbyggnads uppförande upptoge lån, medförde
en sådan uppdelning den fördelen, att ett till beloppet bestämt statsbidrag
tillfölle kommunen under hela amorteringstiden.
Skulle under löpande bidragsperiod skolbyggnaden i fråga bliva obehövlig
för skoländamål, syntes ett sådant förhållande icke utan vidare böra
föranleda indragning av bidraget. En sådan påföljd måste anses oskälig,
då statlig myndighet en gång prövat byggnadsbehovet och givit sitt tillstånd
till byggnadens uppförande. Om däremot kommunen utnyttjade den
ledigblivna lokalen för annat ändamål på sådant sätt, att kommunen härigenom
beredde sig en inkomst eller en lättnad i sina utgifter för andra
än skoländamål, torde det böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma,
huruvida statsbidraget skulle upphöra att utgå och i vilken mån åtnjutet
bidrag skulle återbetalas.
Vid fastställandet av den kostnadssumma, varå byggnadsbidraget skulle
beräknas, torde för vissa fall undantag böra göras från regeln, att det totala
byggnadsbeloppet skulle läggas till grund för beräkningen. Då nämligen
byggnadsarbetet föranleddes av att äldre lokal blivit förstörd genom eldsvåda
och sistnämnda lokal varit brandförsäkrad, borde rimligen från kostnadssumman
avräknas brandskadeersättningen och statsbidraget beräknas
blott på den summa, varmed nybyggnadskostnaden eventuellt översköte den
ersättning, distriktet uppburit. Detta borde gälla såsom en ovillkorlig föreskrift.
Skulle den av eld förstörda lokalen icke hava varit försäkrad, syntes
vederbörande myndighet, som prövade statsbidragsfrågan, böra tillerkännas
befogenhet att i allt fall, där så befunnes skäligt, minska kostnadssumman,
varå statsbidrag skulle beräknas, med ett belopp, motsvarande värdet å den
förstörda lokalen. En liknande befogenhet borde tillkomma nämnda myndighet
i de fall, då nybyggnad skedde för att ersätta äldre byggnad,
genom vars försäljning eller upplåtelse för annat ändamål skoldistriktet
berett sig eller beräknades kunna bereda sig inkomst.
För att kunna fixera den kostnadssumma, å vilken byggnadsbidraget
skulle beräknas, vore det nödvändigt, framhålla de sakkunniga, att närmare
klargöra, för vilka i totalutgifterna för en skolbyggnad ingående poster
statsbidrag skulle utgå.
De för folkskoleväsendet erforderliga byggnaderna vore av två huvudslag:
skolhus och tjänstebostäder. Vad de sistnämnda anginge, ansåge de
sakkunniga, att kommunerna borde åtnjuta statsbidrag till sina kostnader
för dessa byggnader likaväl som för skolhusen. Men detta borde enligt de
sakkunnigas mening lämpligen ske i form av särskilda, för varje lärartjänst
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
årligen utgående tjänstebostadsbidrag, till beloppet olika för de olika lärarkategorierna,
och ej genom bidrag, beräknade i anslutning till de för varje
fall uppkomna byggnadskostnaderna. Nu förevarande bidragsform, byggnadsbidrag
för blivande skolbyggnader, avsåge alltså allenast undervisningslokaler.
I den mån ett byggnadsföretag omfattade även uppförande av
bostad för lärare, skulle följaktligen avräknas den del av kostnaderna, som
belöpte härå.
Vad därefter anginge utrymmena i själva skolhusbyggnaden, syntes alla
sådana kostnader böra få medräknas, som betingats av anordningar, vilka
kunde anses nödiga eller nyttiga för egentligt undervisningsändamål. Utrymmen,
som tillkommit på grund av andra, örn än fullt legitima behov
än det egentliga undervisningsarbetets, måste i detta sammanhang betraktas
såsom icke hithörande. Rena överflödsanordningar borde också självfallet
utsöndras. Skiljelinjen mellan det för undervisningen nödiga eller nyttiga
å ena sidan och övriga anordningar å andra sidan finge i varje särskilt
fall uppdragas vid prövningen av byggnadsärendet. För egentliga klassrum
samt gymnastikrum, slöjdrum och rum för undervisning i hushållsgöromål
ävensom för till nyssnämnda lokaler hörande nödiga biutrymmen
av olika slag såsom trappor, förstugor, avklädningsrum, korridor, materieloch
förrådsrum, vindar och källare, toaletter och nödiga uthus borde dock
under alla förhållanden statsbidrag utgå. Gällde det åter s. k. specialrum,
såsom rum för undervisning i naturkunnighet, teckning o. s. v. kunde ett
sådant utrymme i en skolanläggning vara erforderligt eller i varje fall önskvärt,
under det att ett dylikt specialrum i en annan skolanläggning måhända
tedde sig onödigt. Sammalunda vore förhållandet med t. ex. lärarrum
och samlingssalar. Gemensamt för samtliga senast uppräknade lokalutrymmen
vöre, att de icke vore obligatoriska. Trots detta hade särskilt
de större samhällena i stor utsträckning utrustat sina skolanläggningar med
dylika lokaler. Ju större skolanläggningen vore, desto mera gjorde sig
naturligtvis också behovet av specialrum gällande. På andra håll åter, där
läraravdelningarna vore få, torde väl för närvarande varken behov av eller
anspråk på specialrum föreligga. Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde
det icke anses befogat att utesluta ifrågavarande utrymmen från statsbidrag.
Deras förefintlighet kännetecknade en god standard hos skolväsendet, och i
regel ifrågasattes deras utförande icke, utan att ett varaktigt behov vore
för handen. Här finge det emellertid ankomma på den prövande myndigheten
att i varje särskilt fall besluta efter föreliggande omständigheter.
En särställning intoge de numera i de större samhällena allt oftare förekommande
utrymmena för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och
tandvård. De vore otvivelaktigt i högsta grad till lärjungarnas fromma
men vore betingade av andra behov och intressen än undervisningens. Hur
behjärtansvärt det i och för sig än vore att uppmuntra strävanden av denna
art, måste dock kostnader, som uppkomme till följd av berörda anordningar,
åtminstone tillsvidare uteslutas, då det gällde statsbidrag för folkundervisningens
behov. Även örn specialutrymmen av sistnämnda slag för närvarande
uteslötes från bidragsrätt, torde det icke behöva befaras, att kommunerna,
som hittills i ej ringa utsträckning utan något som helst byggnadsbidrag
tillgodosett jämväl förefintliga behov härav, skulle, sedan de
kommit i åtnjutande av ett icke oväsentligt bidrag till utgifterna för skolbyggnaderna,
befinnas mindre benägna att genom anordnande av berörda
lokaliteter främja lärjungarnas bästa.
16
Kungl. Maj:ts proposition Kr 174.
Till de kostnader, för vilka statsbidrag borde utgå, torde även böra hänföras
utgifter för alla slags inomhusledningar ävensom i övrigt för installation
av värme, vatten och avlopp. Dit syntes jämväl böra räknas kostnader
för ritningar, arbetsledning och kontroll.
Statsbidrag syntes böra utgå för nybyggnader, allenast under förutsättning
att nybyggnaden innefattade uppförande av lärosal av något slag.
För sådana nybyggnadsarbeten, som avsåg exempelvis allenast uppförande
av ny uthusbyggnad, borde alltså statsbidrag icke ifrågakomma. Bidrag
borde utgå ej endast för nybyggnader utan även, såsom fallet varit i fråga
örn statsbidragen till skolbyggnader i Norrland, även för örn- och tillbyggnader.
Dock syntes här den begränsningen böra göras, att därest icke
genom örn- eller tillbyggnaden något nytt utrymme, vartill motsvarighet
tidigare saknats, vunnits för undervisningens ändamål, rätt till statsbidrag
icke förelåge. Örn- eller tillbyggnadsarbeten, vilka avsåge allenast att sätta
redan befintliga lokaler i bättre skick eller giva en lämpligare disposition
av dessa, skulle alltså vara uteslutna från bidragsrätt.
I fråga örn lokalernas utrustning med möbler och övriga lösa inventarier
hade de sakkunniga tänkt sig, att särskilt statsbidrag skulle utgå för lärosalarnas
förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel på sådant sätt,
att ett av de sakkunniga föreslaget årligt underhållsbidrag skulle beräknas
även med hänsyn till dessa kostnader. I övrigt hade de sakkunniga icke
ansett sig böra ifrågasätta något anskaffningsbidrag till lösa inventarier, i
vad anginge utrymmen för undervisning i läsämnen. Beträffande däremot
gymnastiksalar, slöjdrum och lokaler för undervisning i hushållsgöromål
ville de sakkunniga föreslå, att i byggnadskostnaderna finge inräknas även
kostnaderna för dylika utrymmens förseende med en första uppsättning av
dithörande inventarier. Motiven härför vore väsentligen, att nämnda lokaler
utan dylika inventarier knappast kunde sägas äga sin speciella karaktär
samt framför allt, att berörda utrustning ställde sig relativt dyrare än lokalutrustningen
i övrigt.
b) Byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.
Vad angår byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler, förorda de
sakkunniga en begränsning av bidragsrätten på det sätt, att för byggnader,
vilka varit i bruk mer än en viss angiven tidrymd något byggnadsbidrag
icke måtte utgå.
Denna gräns ansågo de sakkunniga lämpligen böra bestämmas till 40 år
sålunda, att för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
varit i bruk mera än 39 år, intet byggnadsbidrag skulle erhållas.
Detta skulle alltså innebära, att, därest beslut i ämnet fattades av 1935
års riksdag att äga giltighet från och med den 1 juli 1935, rätt till bidrag
icke komme att vara förhanden beträffande lokaler, som tagits i bruk före
den 1 juli 1896. Helt utan byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader
torde på detta sätt ej många kommuner bliva, och i varje fall torde, efter
förloppet av en så pass avsevärd tidrymd som 40 år, den havda utgiften
för byggnadens uppförande näppeligen längre för kommunen hava några
mera kännbara verkningar. Aven i dessa fall syntes av statsfinansiella skäl
byggnadsbidragen böra utgå såsom årsbidrag.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Efter vilka grunder borde då dessa årsbidrag utgå? Man kunde givetvis
tänka sig att, sedan byggnadsbidragets totalbelopp fastställts, detta belopp,
uppdelat i årsbidrag såsom vid byggnadsbidrag för anskaffande av nya
lokaler, utginge under en för alla byggnader lika lång tidsperiod, räknat
från de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Härigenom skulle alla de
skoldistrikt, örn vilka fråga vore i detta sammanhang, komma i samma
ställning med avseende å bidragsrätt. En sådan ordning skulle emellertid
först och främst kräva mycket betydande ekonomiska uppoffringar av statsverket,
vilka skulle bliva desto kännbarare, ju kortare bidragsperioden gjordes
Denna kunde å andra sidan icke utsträckas över en godtyckligt lång period,
emedan det då kunde inträffa, att ett skoldistrikt komme att åtnjuta bidrag,
även sedan byggnaden icke längre vore användbar för sitt ändamål.
Vidare skulle den antydda ordningen medföra, att skillnaden mellan de
bidragsberättigade distrikten och de distrikt, vilkas byggnader tillkommit
så tidigt, att bidragsrätt icke förelåge, bleve mycket skarpt markerad. Enligt
de sakkunnigas mening vore detta en olägenhet, som man borde försöka
undvika. Detta syntes kunna i nöjaktig grad ske genom att bestämma,
att rätten till årsbidrag för redan uppförda byggnader upphörde, så snart
byggnaden varit i bruk under viss tid, vilken lämpligen torde kunna fixeras
till 40 år. Denna 40-årsperiod borde räknas från och med den 1 juli näst
före den tidpunkt, då lokalen togs i bruk, till och med den 1 juli näst före
den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år. Skulle lokalen under
denna period någon tid hava stått oanvänd, skulle denna tid självfallet likväl
inräknas. För en byggnad, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
enligt nyss angivna beräkningssätt varit i bruk 39 år, skulle alltså
utgå blott ett årsbidrag, för en byggnad, som använts under 38 år, två årsbidrag
o. s. v. Hade byggnaden vid angivna tidpunkt varit i bruk blott
under ett år, komma årsbidragen att utgå under 39 år, och vore byggnaden
vid samma tidpunkt färdigställd men ännu icke tagen i bruk, åtnjötes
årsbidragen under hela den fastställda maximitiden, 40 år. Totala
byggnadsbidraget för redan uppförda byggnader bleve följaktligen till storleken
omvänt proportionellt mot lokalernas ålder. Förutom att detta torde
få anses sakligt befogat, gjordes härigenom övergången mellan icke-bidragsberättigade
och bidragsberättigade mindre märkbar, vartill komme att utgifterna
för statsverket för detta ändamål bleve lättare överkomliga. Den
sålunda förordade ordningen torde även kunna anses lämplig ur en annan
synpunkt. Ju äldre en byggnad vore, desto mindre betydelse hade givetvis
byggnadskostnaderna för kommunernas nuvarande ekonomi. Huru länge
den av byggnadskostnaderna förorsakade ekonomiska påfrestningen gjorde
sig gällande i de olika kommunerna, vore naturligtvis omöjligt att generellt
angiva. I de fall emellertid, då kommunerna för skolbyggnadsändamål
upptagit amorteringslån, kunde amorteringstiden sägas utgöra en mätare på
dessa verkningars räckvidd. I allmänhet torde åtminstone tidigare amorteringstiden
vid nyssnämnda lån hava bestämts till 40 år. I många fall hade
den varit betydligt kortare, men med största sannolikhet hade den icke
överskridit nämnda tid. Örn nu, såsom de sakkunniga förordade, maximiantalet
årsbidrag bestämdes till 40, komme således ifrågavarande kommuner
att under alla förhållanden under återstående amorteringstid för eventuellt
upptagna lån åtnjuta amorteringshjälp av staten.
Fastställandet av byggnadernas ålder torde i allmänhet icke komma att
möta några svårigheter. Emellertid syntes det böra fordras, att skoldistrik
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 17i.
‘2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
tens uppgifter om den tid, byggnaderna varit i bruk, bestyrktes genom
protokollsutdrag, intyg av trovärdiga personer eller på annat tillförlitligt
sätt.
Så behandla de sakkunniga frågan i vilken omfattning staten borde efter
ovan angivna grunder lämna byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader
samt erinra att de sakkunniga i fråga om motsvarande bidrag för blivande
byggnader förordat, att bidraget skulle utgå med tre fjärdedelar av byggnadsbeloppet.
Det kunde, anföra de sakkunniga, synas ligga nära till hands att följa
samma linje beträffande redan färdiga byggnader. Mot en sådan beräkningsgrund
talade dock vissa skäl, som förmått de sakkunniga att övergiva
tanken härpå och föranlett dem att söka sig fram på en annan väg. Först
och främst borde det framhållas, att staten enligt hittills gällande bestämmelser
haft ringa möjlighet att öva inflytande på kostnadsfrågan. Under
sådana förhållanden kunde det knappast ifrågasättas, att staten utan vidare
skulle såsom grundläggande för beräkningen av byggnadsbidraget godtaga
den av kommunen havda kostnaden för byggnadens uppförande. Där
kunde förekomma en rad av utgifter, vilka ur statlig synpunkt måste betecknas
såsom betingade av överflödsanordningar eller i varje fall såsom
varande av den beskaffenhet, att staten icke hade anledning bidraga till
desamma. En revidering av byggnadskostnaderna med hänsyn härtill måste
därför alltid förutsättas, örn man valde senast angivna linje. Det torde
med rätta kunna antagas, att en sådan revidering komme att ställa sig
ganska besvärlig. Men även ur en annan synpunkt bleve det nödvändigt
att underkasta byggnadskostnaderna en revision. Dessa kunde vara alltför
höga ej endast på grund av överflödsanordningar o. d., utan även emedan
kommunen för arbetena fått vidkännas en med hänsyn till de vid tiden
i fråga rådande prisförhållandena oskälig kostnad. Härom måste således
jämväl en ingående undersökning verkställas, vilken säkerligen i många
fall icke bleve lätt att genomföra. Vad själva de av skoldistrikten lämnade
kostnadsuppgifterna anginge, syntes det visserligen av den utav de sakkunniga
företagna undersökningen härutinnan framgå, att det i allmänhet icke
mötte hinder för distrikten att med ledning av protokoll och entreprenadhandlingar
framskaffa dylika. I åtskilliga fall torde detta dock svårligen
låta sig göra, och under alla förhållanden torde det bliva nödvändigt att
kritiskt granska de uppgifter, som lämnades.
På grund av nu angivna förhållanden hade det icke synts de sakkunniga
tillrådligt att välja en procedur, där det uteslutande gällde att avväga statsbidraget
med hänsyn till de verkliga byggnadskostnaderna, även örn en
sådan procedur måhända förefölle ägnad att ur rättvisans synpunkt giva det
mest tillfredsställande resultatet. I stället hade de sakkunniga sökt finna en
utväg, som med beaktande i största möjliga mån av nämnda synpunkt
lämnade möjlighet till ett mera enkelt, summariskt och på nu föreliggande
faktiska förhållanden grundat förfaringssätt.
En sådan utväg erbjöde sig, örn man till utgångspunkt toge byggnadernas
tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets åtnjutande.
För att en sådan princip skulle bliva enkel i tillämpningen, vore det dock
nödvändigt att godtaga en viss schematisering av värdeförhållandena. Den
åsyftade förenklingen kunde ernås genom fastställande av ett mindre antal
Kungl. Majis proposition Nr 174. 19
klasser, till vilka de olika lokalerna hänfördes, och fixerande av årsbidragens
belopp, varierande för de skilda klasserna.
Vad anginge frågan om klassernas antal ville det synas, som om en uppdelning
av lokalerna med hänsyn till deras värde ur undervisningssynpunkt
i fyra grupper: klass I, II, III och IV, skulle möjliggöra ett tillbörligt hänsynstagande
till förefintliga huvudvariationer med avseende å beskaffenheten.
Till Mass I skulle då hänföras lokaler av förstklassig beskaffenhet, i regel
relativt nya sådana och betingande en ganska hög kostnad. Hit torde få
anses höra moderna skolanläggningar särskilt i vissa städer och större samhällen,
utrustade med erforderliga biutrymmen och specialrum av olika slag.
Under Mass II skulle föras fullt tjänliga men dock mera medelmåttiga,
något äldre skolanläggningar av en enklare typ, sannolikt flertalet skolor av
B 1 och B 2 formen, men även många A-skolor och skolor av lägre form.
Skolor av klass II skulle i regel hava betingat en normal kostnad i uppförande.
Till Mass III skulle räknas visserligen användbara lokaler men sådana
av enklare slag, ofta endast bestående av en lärosal med avklädningsrum
och nödiga uthus, alltså bland annat ett stort antal av nu befintliga B 3- och D-skolor. Aven större skolanläggningar skulle dock kunna komma under
denna rubrik, därest de på grund av ålder och otillfredsställande underhåll
eller andra omständigheter befunne sig i ett mindre gott skick.
Till Mass IV slutligen skulle hänföras lokaler, vilkas användning visserligen
av myndigheterna tolererades på grund av omöjligheten eller synnerlig
stor svårighet att anskaffa andra lokaler men som emellertid vore i ett sådant
skick, att de icke kunde sägas fylla fordringarna på tjänlighet. För
lokaler, hänförda till klass IV, skulle intet bidrag utgå.
För klass I skulle bidraget vara högst, för klass lil lägst.
En indelning av detta slag förutsatte nödvändigtvis, framhålla de sakkunniga,
ett särskilt värderingsförfarande för varje befintlig skollokal.
De sakkunniga hade övervägt en mera summarisk, automatiskt verkande
klassificeringsmetod, såsom efter lokalens ålder, efter skolformen eller med
hänsyn till en efter byggnadspriserna genomförd dyrortsgruppering, men
hade på denna väg icke funnit någon lösning av tillfredsställande art. En
klassificeringsprocedur, avseende de speciella fallen, synes därför ofrånkomlig
Mot ett klassificeringssystem kunde naturligtvis främst riktas den anmärk''
ningen, att det komme att kräva ett ganska betungande prövningsförfarande.
Även om de sakkunniga själva med hänsyn till nämnda förhållande hyst
en viss tvekan att förorda en dylik anordning, hade de likväl ansett denna
tveksamhet böra träda tillbaka för de obestridliga fördelar, systemet måste
anses besitta ur andra synpunkter. Det borde dock framhållas, att sedan
befintliga lokaler väl en gång blivit föremål för klassificering, denna procedur
icke vidare behövde förekomma annat än i enstaka fall, då en lokal
funnes böra flyttas från en klass till en annan, och i vilka fall förfarandet
kunde äga rum under avsevärt enklare former än den allmänna klassificeringen.
Vidare påpekades, att den föga invecklade konstruktion, de sakkunniga
givit klassindelningen, och de allmänna riktlinjer för själva klassättningen,
som ovan angivits, torde göra det möjligt att utföra prövningen
utan alltför stora svårigheter. Beträffande en stor del av de förefintliga
lokalerna komme det att förefalla ganska lätt att bestämma, att de skulle
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
placeras i klass I eller klass III eller klass IV, då de karakteristiska drag,
som inverkade avgörande för lokalernas hänförande till nämnda klasser, i
många fall torde vara starkt framträdande. Svårare bleve givetvis spörsmålet,
när det gällde att bestämma, örn en lokal skulle inrangeras i klass II.
Här komme statens och kommunernas ekonomiska intressen till sin skarpaste
motsättning, och det kunde därför antagas, att i dessa fall vederbörande
klassificeringsmyndighet bleve ställd inför rätt ömtåliga frågor. Det
läge med hänsyn härtill stor vikt uppå, att denna myndighet besutte erforderlig
kompetens och auktoritet och att den utrustades med fullständiga och
tydliga instruktioner för sitt arbete.
De sakkunniga föresloge — under hänvisning till det förfarande för uppskattning
av löneboställenas normalavkastning, som tillämpades inom det
ecklesiastika boställsväsendet — att den allmänna klassificering, vilken såsom
ett engångsförfarande erfordrades för tillämpning av det här avsedda bidragssystemet,
borde verkställas av särskilda för detta ändamål inrättade nämnder,
slcolhusvärderingsnämnder, var och en med vederbörande län såsom
verksamhetsområde. I varje nämnd borde först och främst finnas en byggnadssakkunnig
ledamot. Vidare borde med hänsyn till lokalernas ändamål
de pedagogiska synpunkterna vara företrädda, och slutligen borde vederbörande
skoldistrikt beredas tillfälle att bevaka sina intressen. Nämnden torde
alltså behöva vara sammansatt av tre ledamöter. Av dessa syntes den byggnadssakkunnige
representanten lämpligen böra utses av vederbörande länsstyrelse
för samtliga skoldistrikt inom länet. Den sålunda utsedde borde
även vara ordförande i nämnden. De pedagogiska synpunkterna torde böra
företrädas av statens vederbörande folkskolinspektör, vilken dessutom på
grund av sin ämbetsutövning vanligen besutte en icke obetydlig insikt i
byggnadsfrågor och tillika i allmänhet väl kände till de olika skollokalerna
inom sitt inspektionsområde. Med hänsyn till de erfarenheter, folkskolinspektörerna
ägde i hithörande frågor, ansåge de sakkunniga även lämpligt,
att inspektören, i vad anginge hans inspektionsområde, tjänstgjorde som
föredragande och tillika sekreterare i nämnden, i vilken egenskap det borde
åligga honom att föra protokoll över nämndens beslut och även ombesörja
därav föranledda expeditioner. Vad slutligen det kommunala inslaget i
nämnden beträffade, torde det lämpligen böra beredas rum på sådant sätt,
att vederbörande skoldistrikt utsåge den tredje ledamoten av nämnden. Skolhusvärderingsnämnden
finge således icke en alltigenom konstant sammansättning.
Endast den byggnadssakkunnige ordföranden, som utsåges av länsstyrelsen,
bleve en och densamme för alla inom länet befintliga skoldistrikt.
På honom ankomme därför att tillse, att en viss kontinuitet och enhetlighet
i arbetet upprätthölles. I viss mån kunde denna uppgift även fyllas av
folkskolinspektörerna, vilka visserligen komme att växla allt efter inspektionsområde
men som plägade upprätthålla en god kontakt med varandra
i arbetet. Den tredje, av vederbörande distrikt utsedda ledamotens uppgift
åter bleve helt naturligt i övervägande grad att söka tillvarataga sitt distrikts
intressen.
En på detta sätt organiserad myndighet syntes de sakkunniga hava goda
förutsättningar att kunna arbeta sakförståndigt och effektivt. Sannolikt torde
det bliva möjligt att med hjälp av dessa nämnder få klassificeringen färdig
under loppet av ett år. För att underlätta proceduren torde det böra stadgas,
att besvär icke finge anföras mot nämndens beslut.
Givetvis komme klassificeringen att förorsaka vissa kostnader, nämligen
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
vissa expeditionskostnader samt arvoden och reseersättningar av statsmedel
till såväl den av länsstyrelsen utsedde byggnudssakkunnige ordförandenledamoten
som folkskolinspektören. Ersättning till den av skoldistriktet utsedda
ledamoten syntes däremot med hänsyn till det stora kommunala intresset
av frågan böra, i den mån sådan ersättning ansåges påkallad, vilket
finge bliva varje distrikts sak att avgöra, gäldas av distriktet.
Då på grund av de olikartade förhållandena inom olika län och inspektionsområden
arbetet säkerligen komme att till sin omfattning i hög grad
växla för de olika nämndsordförandena och folkskolinspektörerna, torde det
vara lämpligast att icke på förhand arvodena åt dem fixerades, utan att
dessa fastställdes av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande länsstyrelse.
Likaledes borde till expeditionskostnader medel anvisas från fall
till fall.
Vad resekostnaderna beträffade, förefölle det icke nödvändigt, att nämnden
alltid verkställde syn på ort och ställe. Huruvida syn skulle förrättas
eller ej, torde få ankomma på nämnden att själv bestämma.
Totalkostnaden för klassificeringsproceduren beräknade de sakkunniga
approximativt sannolikt icke komma att överstiga 200,000 kronor. Härvid
hade de sakkunniga utgått från ett genomsnittsarvode av 2,000 kronor för
varje nämndsordförande och 1,000 kronor för varje folkskolinspektör samt
från en genomsnittskostnad för varje län av 1,000 kronor för expedition
och 3,000 kronor för resekostnader, varjämte vissa kostnader förorsakades
därav, att det torde bliva nödvändigt att i någon utsträckning bereda folkskolinspektörerna
ledighet för deltagande i nämndernas arbete.
Skulle, sedan klassificeringen en gång skett, sådana ändringar med avseende
å en lokals beskaffenhet inträda, att lokalen borde uppflyttas respektive
nedflyttas i klass, syntes ett dylikt ärende kunna handläggas av vederbörande
länsstyrelse i samband med prövning av statsbidragsrekvisitionen.
Förutsättningen härför borde vara, att yrkande på en omprövning av klassificeringen
framställdes antingen av skoldistriktet eller av folkskolinspektören.
Ej heller över länsstyrelsens beslut härutinnan borde besvär få anföras.
Även beträffande de redan uppförda skolbyggnaderna uppställde sig till
besvarande frågan, vilka utrymmen, som skulle tagas i betraktande vid
byggnadsbidragets beräknande.
Liksom i fråga om blivande byggnader ansåge de sakkunniga icke, att
tjänstebostäder i detta sammanhang skulle komma i betraktande. På sätt
förut nämnts föresloge de sakkunniga ett särskilt tjänstebostadsbidrag, vilket
skulle utgå lika för redan befintliga och blivande byggnader.
Beträffande bidragsrättens räckvidd i övrigt hade de sakkunniga av rent
statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå en ganska stark begränsning, i
motsats mot vad som vore fallet med avseende å byggnadsbolag för blivande
byggnader. Det syntes de sakkunniga icke kunna betraktas såsom oskäligt
att här göra dylika restriktioner, då nu ifrågavarande bidrag hade karaktären
av en hjälp från statens sida, som kommunerna näppeligen haft anledning
räkna med vid den tid, då utgiften gjordes.
Enligt de sakkunnigas förslag borde byggnadsbidrag för redan befintliga
lokaler utgå allenast för egentliga klassrum och för gymnastiksalar. Uteslutna
vore alltså specialrum av olika slag, såsom naturkunnighetsrum, teckningsrum
o. s. v. samt utrymmen för undervisning i slöjd och hushålls
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
göromål ävensom givetvis lokaler för bad, läkarundersökningar o. d. För
nu angivna åtskillnad mellan klassrum och gymnastiksalar, å ena sidan,
samt övriga utrymmen, å andra sidan, talade utom de statsfinansiella synpunkterna
även rent tekniska skäl. Under det att i fråga örn klassrummen
och gymnastiksalarna en viss standardisering gjort sig gällande, som medförde,
att klassificeringen underlättades, vore de för övriga speciella undervisningsändamål
anordnade lokalerna av en synnerligen skiftande beskaffenhet,
som i hög grad försvårade en jämförande värdesättning. Åtskilliga av
dem vore visserligen, särskilt i de större samhällena, inrättade efter moderna
principer och ganska ensartade, men i fråga örn flertalet gällde, att variationerna
vore mycket stora. Ofta, i synnerhet på landsbygden, vore anordningarna
av så enkel natur, att det knappast kunde ifrågasättas, att staten
behövde lämna ekonomiskt stöd. Sålunda förekomme ej sällan, att
rum för slöjd eller hushållsgöromål erhållits, genom att den behövliga
materielen, till en början kanske såsom ett provisorium, anbragts i ett ledigt
vinds- eller källarutrymme utan någon avsevärd kostnad för distriktet.
Det torde vidare få anses skäligt, att byggnadsbidrag av här ifrågavarande
slag utginge allenast för lokal, som alltjämt användes för sitt ändamål.
Örn t. ex. ett klassrum efter några år bleve obehövligt på grund av
minskat barnantal, borde bidragsrätten upphöra. Likaså borde givetvis bidrag
ej heller åtnjutas för lokal, som tidigare inrättats för undervisningsändamål
men som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande ej längre härtill användes.
Skulle åter lokalen efter någon tid ånyo komma i bruk, borde
bidrag utgå.
Byggnadsbidrag borde vidare icke utgå för andra lokaler än dem, som
tillhörde distriktet och för vilkas inrättande detta haft att vidkännas kostnad.
Hade en byggnad t. ex. tillfallit distriktet genom gåva eller kostnadsfritt
upplåtits till detsamma eller eljest helt tillkommit utan att distriktet
härför haft någon utgift, funnes uppenbarligen ingen anledning för staten
att lämna understöd.
De sakkunniga övergå härefter till frågan örn storleken.av år sbidragen i
de särskilda klasserna.
De statsfinansiella skälen torde, anföra de sakkunniga, verka i riktning
mot relativt låga bidrag. Från kommunernas synpunkt åter borde det te
sig rimligt, att bidragen avpassades så, att kommunerna beträffande redan
nedlagda skolbyggnadskostnader komme ungefärligen i samma ställning som
eller i varje fall icke i mycket ogynnsammare läge, än när det gällde framtida
utgifter för samma ändamål. I klassificeringssystemets natur läge, att
fixerandet av bidragens belopp för de tre klasserna skedde på ett summariskt
sätt. Inom varje särskild klass komme att vara sammanförda lokaler, vilka
visserligen i stort sett vore av ensartad beskaffenhet men som givetvis företedde
ganska stora variationer t. ex. med avseende å anläggningskostnaden.
Bidraget kunde därför icke avpassas så, att det för de olika fallen stöde i
samma relation till nämnda kostnad, vilket ju heller icke varit syftet med
detsamma. Dess belopp borde i. stället vara så tillmätt, att det kunde anses
utgöra ett skäligt understöd till den kostnad, som lokaler av den för vederbörande
klass utmärkande karaktären i genomsnitt betingade. Härvid måste
det naturligtvis i många fall komma att inträffa, att den relativa storleken
av statens anpart bleve större för ett byggnadsföretag än för ett annat. För
en lokal, som tillkommit under inflationstiden eller som eljest uppförts för
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
onormalt hög kostnad, bleve statens bidrag jämförelsevis mindre än för en
lokal, som inrättats till billigt eller normalt pris. Detta missförhållande torde
dock komma att, vad de olika skoldistrikten inbördes anginge, i hög grad
utjämnas därigenom, att det för många distrikt gällde ett flertal byggnadsföretag,
vilka utförts under olika prisförhållanden. Även om vissa ojämnheter
i allt fall bomme att kvarstå, kunde de enligt de sakkunnigas mening
icke tillmätas någon större betydelse i betraktande av de stora praktiska
fördelar, systemet i övrigt erbjöde.
I fråga örn genomsnittskostnaden för skolanläggningar av olika typer
hade de sakkunniga med användning av det material, som stått dem till
buds, och efter vissa uppskattningar funnit, att genomsnittspriserna för den
40-årsperiod, varom här vore fråga, skulle bliva, i avrundade tal: för A-skolor
9,400 kronor; för B 1- och B 2-skolor 6,000 kronor samt för skolor med
allenast ett klassrum 5,100 kronor, allt per rumsenhet.
De sakkunniga vore fullt medvetna örn den osäkerhet, som vidlådde dessa
siffror, och de invändningar, som kunde riktas mot beräkningarnas i hög
grad summariska karaktär. Då de sakkunniga i allt fall funnit sig kunna
åtnöjas med desamma, berodde detta på att det här icke vöre fråga örn
tillgodoseende av rättsligen grundade ersättningsanspråk utan allenast utmätande
av understöd efter en skälighetsprövning, och för detta ändamål hade
beräkningarna synts de sakkunniga tillfyllestgörande.
Vidare ville de sakkunniga uttryckligen betona, att då de vid sina ifrågavarande
beräkningar utgått från en gruppindelning av skolanläggningarna,
som hänförde sig till skolformen och anläggningarnas storlek i avseende å
antalet klassrum, detta ingalunda innebure att enligt de sakkunnigas mening
klassificeringen ovillkorligen måste följa en dylik indelningsgrund.
Örn ovannämnda för 40-årsperioden beräknade, genomsnittliga anläggningskapital
per rumsenhet lika fördelades på 40 år, bleve årskvoten respektive
235 kronor, 150 kronor och i runt tal 125 kronor. Under förutsättning
att staten med förut angivna begränsningar normalt övertoge omkring 75
procent av denna kostnad, ville de sakkunniga föreslå, att årsbidragen bestämdes
till följande, på skäligt sätt jämkade belopp: för klass I 180 kronor,
för klass II 120 kronor och för klass III 90 kronor.
Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle alltså komma att utgöra för
klass I (40 X 180 =) 7,200 kronor, för klass II (40 X 120 =) 4,800 kronor
och för klass III (40 X 90 =) 3,600 kronor, allt per bidragsberättigad rumsenhet.
Enligt ovan angiven grund för utgåendet av ifrågavarande bidrag
skulle bidraget uppgå till nämnda maximibelopp allenast för sådana lokaler,
som tillkommit enligt nu gällande bestämmelser, alltså utan att byggnadsförslaget
varit underkastat förut omförmälda prövning av statlig myndighet,
men som icke tagits i bruk förrän efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
De sakkunniga anföra vissa exempel beträffande det sätt, varpå de föreslagna
bidragsgrunderna bomme att verka, av vilka framgår att statsbidraget
relativt sett bomme att högst avsevärt växla, beroende väsentligen på
byggnadernas ålder och byggnadskostnadernas storlek i förhållande till de
till grund för statsbidragets beräknande liggande genomsnittstalen.
Dessa växlingar i byggnadsbidragets relativa storlek komme, erinra de
sakkunniga, att till stor del utjämnas därigenom, att samma skoldistrikt i
många fall komme att hava flera bidragsberättigade skolanläggningar, vilka
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
uppförts under olika prisförhållanden. Det borde också fram hållas, att de
mycket dyra och mycket billiga skolhusen hörde till undantagen. Enligt
sakens natur vore flertalet skolhus sådana, som uppförts för normala priser.
Där kommunen vidkänts endast en del av byggnadskostnaden, under det
staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde frågan örn
årsbidragets storlek böra avgöras av Kungl. Maj:t från fall till fall efter
av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.
c) Provisoriskt hyggnadsbidrag.
Verkställandet av den av de sakkunniga föreslagna klassificeringen av
redan uppförda och i bruk varande skollokaler hava de sakkunniga, framhålles
i betänkandet, beräknat skola kunna genomföras på omkring ett år.
Det vore emellertid möjligt, att den i verkligheten komme att visa sig mera
tidskrävande, än de sakkunniga förutsatt, och vid sådant förhållande skulle
kommunerna kanske få vänta längre tid på understöd för redan havda skolbyggnadsutgifter.
Det syntes emellertid vara angeläget, att kommunerna snarast möjligt
erhölle denna hjälp. Fördenskull hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå,
att för tiden intill dess att klassificeringen blivit genomförd provisoriska
hyggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler skulle utgå. Dessa bidrag
måste självfallet med hänsyn till den synnerligen skiftande beskaffenheten
hos de särskilda lokalerna och för att icke föregripa det blivande definitiva
bidraget sättas lågt. För att dock det provisoriska byggnadsbidraget överhuvudtaget
skulle kunna bliva av någon mera väsentlig betydelse för kommunerna,
torde det knappast böra understiga bidraget i lägsta klassen i det
av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet. De sakkunniga föresloge
därför, att, så länge klassificeringen ännu icke blivit genomförd och således
de förut angivna bidragsbestämmelserna icke kunde tillämpas, för varje
befintligt klassrum och varje gymnastiksal med undantag av sådana, för
vilka på grund av deras ålder ovan föreslagna hyggnadsbidrag för redan
befintliga lokaler icke skulle kunna utgå, skulle åtnjutas provisoriskt byggnadsbidrag
med 90 kronor årligen. Under den av de sakkunniga antagna
förutsättningen, att det här föreslagna statsbidragssystemet komme att träda
i funktion från och med den 1 juli 1935, skulle alltså för budgetåret 1935/
1936 det provisoriska byggnadsbidraget utgå blott för sådana lärosalar och
gymnastiksalar, vilka vid nämnda tidpunkt icke varit i bruk mera än 39 år,
d. v. s. icke tagits i bruk före den 1 juli 1896. Örn tilläventyrs klassificeringen
ej hunne slutföras under nämnda budgetår, komme för budgetåret
1936/1937 provisoriskt hyggnadsbidrag att åtnjutas endast för de klassrum
och gymnastiksalar, som icke tagits i bruk före den 1 juli 1897, o. s. v.
Beträffande de provisoriska byggnadsbidragen syntes i övrigt böra gälla i
stort sett samma bestämmelser som för de definitiva bidragen till redan
befintliga lokaler. Med hänsyn till att lokalerna ännu icke undergått den
värdesättning, som avsåges med klassificeringsproceduren, borde dock något
undantag icke göras för lokaler, som vore av sådan beskaffenhet, att de
kunde antagas bliva hänförda till klass IV, utan bidraget syntes böra åtnjutas.
för alla här ifrågakommande»lokaler utan åtskillnad, blott deras användning
av skolmyndigheterna tillätes.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
25
d) Hyresbidrag för skollokaler.
På åtskilliga håll, särskilt i landskommunerna, förekomma, framhålla de
sakkunniga, att lokaler för undervisningens behov förhyrdes. Örn staten i
av de sakkunniga föreslagen omfattning skulle deltaga i kostnaderna för
anskaffning av skollokaler, torde staten jämväl böra i en eller annan form
lätta kommunernas utgifter för förhyrande av lokaler.
I överensstämmelse med och som en konsekvens av vad som föreslagits i
fråga örn byggnadsbidragen torde på staten böra överflyttas allenast en del
av hyreskostnaderna. En sådan anordning torde få anses motiverad även
ur andra synpunkter. Skulle staten helt övertaga de faktiska hyreskostnaderna
för av kommunerna tillhandahållna skollokaler, bleve lätt nog följden
den, att kommunernas intresse för anskaffande av egna skollokaler minskades.
Vidare kunde det befaras, att, örn kommunen icke hade ett eget ekonomiskt
intresse att bevaka vid förhyrande av skollokaler, hyresersättningen
komme att överstiga vad som kunde anses utgöra skälig hyra.
Ännu en synpunkt torde böra beaktas i detta sammanhang. Beskaffenheten
av de lokaler, som av kommunerna förhyrdes för skoländamål, varierade
i högst väsentlig grad. Mångenstädes torde de förhyrda lokalerna
vara av sådan beskaffenhet, att de måste betecknas som otillfredsställande.
Att de likväl godtagits, hade berott därpå, att hittills möjligheter icke förelegat
att ordna lokalfrågan på annat sätt. I dessa fall förelåge emellertid
ett starkt statligt intresse, att kommunerna gjorde ansträngningar för att
anskaffa ändamålsenligare lokaler antingen genom anordnande av egna lokaler
eller genom förhyrande av sådana, som ur undervisningssynpunkt kunde
betraktas som fullt tillfredsställande. Örn staten, som de sakkunniga föresloge,
för framtiden övertoge en stor del av byggnadskostnaderna, torde
också från statens sida kunna uppställas starkare krav på, att kommunen
genom uppförande av egna skollokaler tillgodosåge skolväsendets behov.
Nu angivna skäl syntes de sakkunniga tala för, att i de fall, då det gällde
förhyrda skollokaler, statsbidraget sattes jämförelsevis lågt.
Även örn det vore synnerligen önskligt att för enkelhetens skull kunna
bestämma bidragen till fixa belopp, torde detta likväl knappast vara görligt.
Det vore tillräckligt att härvid erinra örn de stora variationer, som hyrorna
företedde. De sakkunniga hade från statens folkskolinspektörer införskaffat
uppgifter å hyresbeloppen för över 400 lokaler, och bland dessa utgjordes
högsta beloppet av 1,150 kronor, medan lägsta hyresbeloppet uppginge till
allenast 50 kronor. De sakkunniga förordade, att bidraget bestämdes till
hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran. Det torde dock vara nödvändigt
att tillägga utanordningsmyndigheten befogenhet att, därest hyran
uppenbarligen överstege det belopp, som enligt ortens pris kunde anses skäligt,
reducera statens bidrag till hälften av sistnämnda belopp.
Underhållsbidrag.
De sakkunniga återgiva ur Årsbok för Sveriges kommuner följande sammanställning
av kommunernas utgifter för vissa med skollokalernas tillhandahållande
förenade andra utgifter än i det föregående berörts:
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
1926
1927
1928
1929
1930
Underhåll av fastighet......
7,626,293
7,206,532
7,930,322
8,587,793
8,723,616
Bränsle, lyse, renhållning m. m.
11,940,510
12,328,425
12,383,053
12,412,691
11,939,822
Inventarier.............
1,726,120
1,817,503
1,664,515
1,887,403
2,117,731
Undervisningsmateriel......
3,138,569
3,211,482
3,320,211
3,393,724
3,681,492
Vid bedömandet av de båda förstnämnda utgiftsposterna, framhålla de
sakkunniga, måste emellertid beaktas, att i dem innefattades utgifter för
ej endast skollokaler utan även tjänstebostäder, varför, när fråga vore örn
enbart skollokalerna, samma utgiftsposter torde böra icke oväsentligt reduceras.
Beträffande undervisningsmateriel torde även böra erinras örn att i
de statistiska uppgifterna ingen åtskillnad gjordes mellan undervisningsmateriel,
som kommunerna vore skyldiga att tillhandahålla, och av vissa kommuner
beviljad s. k. fri materiel åt skolbarn, för vilken sistnämnda kostnaden
kunde uppskattas till omkring 1,5 miljon kronor årligen. Den i statistiken
upptagna siffran för undervisningsmateriel borde följaktligen reduceras
med nämnda belopp, för att en riktig uppgift å kostnaden för egentlig
undervisningsmateriel skulle erhållas.
Enligt de sakkunnigas mening vore det önskvärt, att, örn och i den mån
bidrag borde utgå till här ifrågavarande utgifter, så vitt möjligt de särskilda
bidragen sammanfördes till ett gemensamt statsbidrag. Beträffande de i
detta gemensamma statsbidrag ingående bidragsmomenten anföra de sakkunniga
bland annat följande.
a) Underhåll av skollokaler.
Vad först underhållet av skollokalerna beträffade syntes ett statligt bidrag
till kommunernas kostnader för detta ändamål vara påkallat främst med
hänsyn till storleken av dessa kostnader, men jämväl från synpunkten av
önskvärdheten att bereda staten större möjligheter än hittills att vaka över
underhållsskyldighetens behöriga fullgörande.
Sedan de sakkunniga med hänsyn till kontrollsvårigheten avvisat ett uppslag
att bestämma bidraget till en viss kvotdel av kommunernas verkliga
utgifter för ändamålet, hava de stannat vid att föreslå, att ifrågavarande
bidrag fixerades till ett visst belopp per lärosal, lika för alla, därvid med
lärosal borde likställas befintliga specialrum, alltså rum för undervisning i
visst ämne, såsom naturkunnighet, teckning, gymnastik, slöjd och hushållsgöromål.
Underhållsbidraget, som icke hade avseende å tjänstebostäderna,
borde enligt de sakkunnigas mening utgå såväl för redan befintliga som för
blivande utrymmen efter samma grunder.
Med hänsyn till kommunernas möjlighet att genom ekonomiskt väl avvägda
åtgärder nedbringa underhållskostnaderna, syntes bidraget böra sättas
lågt.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
b) Bränsle, lyse, renhållning o. d.
Då det vöre att befara, att ett statens deltagande i kostnaderna för bränsle,
lyse, renhållning o. d. komme att verka försvagande på kommunernas intresse
av sparsamhet i hithörande frågor, och då det vidare knappast torde
vara möjligt att åstadkomma en effektiv kontroll till förhindrande av att
staten i fråga om statsbidrag av här antydd art finge vidkännas större kostnader,
än vad som i de särskilda fallen kunde anses skäligt, hade de sakkunniga,
såsom redan nämnts, ansett sig icke kunna förorda bidrag från
staten till bestridande av kommunernas ifrågavarande utgifter.
c) Inventarier.
I nära samband med kostnaderna för anskaffande av skollokaler stöde,
erinra de sakkunniga, utgifterna för deras förseende med erforderliga och
lämpliga inventarier såsom skolbänkar, svart tavla, kateder, kartställ, skåp,
förvaringslådor m. m. samt den speciella inredning, som erfordrades för
gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök. Beträffande de sistnämnda tre slagen
av lärosalar hade de sakkunniga (se ovan) föreslagit, att utgifterna för
den första uppsättningen av inventarier finge inräknas i den byggnadskostnad,
som lades till grund för utmätande av statsbidrag till blivande skolhusbyggnader.
I övrigt syntes särskilt bidrag till anskaffning av inventarier ej böra utgå
i vidare mån än såsom hjälp till täckande av det normala, löpande behovet
av förnyelse på grund av förslitning och komplettering. Samma skäl, som
föranlett de sakkunniga att föreslå statsbidrag till skollokalernas underhåll,
talade för att statsbidrag i någon form lämnades även för inventariernas
hållande i vederbörligt skick. På grund av svårigheten att utöva tillfredsställande
kontroll över kommunernas anskaffning av inventarier ansåge de
sakkunniga en lösning av statsbidragsfrågan på sådant sätt, att bidraget
ställdes i viss relation till kommunernas verkligen havda kostnader för inventarierna,
utesluten. En mera framkomlig väg torde vara att, på samma
sätt som beträffande underhållskostnaderna för själva byggnaderna, låta
statsbidraget utgå med ett visst mindre årligt belopp per lärosal. Häremot
skulle visserligen den invändningen kunna göras, att med denna anordning
det särskilda statsbidraget kunde komma att bliva endast ett tillskott till
skolkassan, och att inga garantier förelåge för bidragets användande till
avsett ändamål. Då emellertid för statsbidrags utgående överhuvudtaget
måste uppställas det redan nu för avlöningsbidraget gällande villkoret, att
skollokalerna vore lämpliga och att de försåges med ändamålsenliga inventarier,
torde därmed i skolmyndigheternas händer läggas ett påtryckningsmedel
av så effektiv art, att det knappast torde behöva befaras, att kommunerna
komme att åsidosätta berättigade krav härutinnan. De sakkunniga
ansåge sig sålunda böra förorda, att som bidrag till kommunernas kostnader
för tillhandahållande av inventarier lämnades ett visst årligt statsbidrag
per lärosal efter samma grunder som det förut nämnda underhållsbidraget.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
d) Undervisningsmateriel.
I kommunernas åligganden i avseende å skollokalernas utrustning inginge
jämväl skyldigheten att tillhandahålla erforderlig undervisningsmateriel.
Såsom exempel på sådan nämna de sakkunniga läsböcker, kartor, planscher,
enklare fysikalisk och kemisk apparatur, uppstoppade allmännare fåglar och
fiskar, skioptikon o. d. I detta sammanhang bortsåge de sakkunniga från
s. k. fri skolmateriel, vars tillhandahållande vore beroende på kommunens
frivilliga åtagande.
Medan i fråga örn inventarierna utgifterna väsentligen vore av engångsnatur,
torde undervisningsmaterielen i allmänhet kunna sägas representera
en mera konstant årlig utgift. Den stora förståelse och det intresse för
skolans krav, som i allmänhet ådagalagts från kommunernas sida, hade i
mindre grad kommit till synes, när det gällde undervisningsmaterielen. Ett
visst ökat statsinflytande i fråga örn detta undervisningsmedel torde därför
få anses angeläget. Då med ett statsbidrag till undervisningsmateriel torde
vinnas, förutom ökad redebogenhet från kommunernas sida att även på
denna punkt söka tillgodose undervisningens skäliga krav, en långt större
möjlighet för staten än hittills att utöva inflytande på materielanskaffningen,
ansåge sig de sakkunniga böra förorda statsbidrag jämväl till kostnaderna
för undervisningsmateriel. Enligt de sakkunnigas mening torde ett
statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriel böra utgå efter samma
grunder som för inventariekostnaderna, alltså i form av ett visst mindre
årligt belopp per lärosal.
e) Underhållsbidragets storlek.
Som i det föregående framhållits, hava de sakkunniga av praktiska skäl
ansett det önskvärt, att ett gemensamt statsbidrag lämnades för nu förevarande
utgifter, d. v. s. för lokalernas underhåll samt för tillhandahållande
av inventarier och undervisningsmateriel. Bidraget kunde enligt de sakkunnigas
mening lämpligen betecknas såsom underhållsbidrag.
Underhållsbidraget borde utgå lika för alla salar, som vore i användning;
dock syntes i fråga örn förhyrda salar befogat, att bidraget bestämdes till
endast hälften av eljest utgående belopp.
I fråga örn underhållsbidragets storlek hade de sakkunniga funnit sig
böra förorda, att detsamma bestämdes till 50 kronor, när det gällde skoldistrikten
tillhöriga lokaler, och 25 kronor, såvitt fråga vore örn förhyrda
lokaler, allt per lärosal och år. Beloppet kunde måhända vid ett första
påseende förefalla ringa, då det gällde bidrag till tre olika utgiftsgrupper.
De sakkunniga ville emellertid betona, att det här vore fråga endast om
bidrag till och icke ett totalt övertagande av kommunernas kostnader för
berörda ändamål. Dessa kostnader varierade vidare i hög grad för de olika
skolanläggningarna och de olika distrikten, och bidraget måste avpassas
efter genomsnittet. Aven med ett belopp av 50 kronor per år och lokal,
torde dock flertalet kommuner erhålla en icke obetydlig lättnad i sina ifrågavarande
utgifter.
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Tjänstebostadsbidrag.
Den kommunerna åvilande skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostäder
åt lärare eller ersättning härför innebure, framhålla de sakkunniga, för kommunerna
en betydande börda. Med hänsyn härtill syntes det icke kunna
försvaras, att då det gällde att bereda kommunerna en effektiv lättnad i
utgifterna för folkskoleväsendet, lämna kostnaderna för tjänstebostäderna ur
räkningen. De sakkunniga funne det därför nödvändigt, att den nu ifrågavarande
kostnadsöverflyttningen från kommunerna till staten sträckte sig
även till tjänstebostäderna.
Frågan vore då, efter vilka grunder ett statsbidrag till dessa kostnader
lämpligen borde utgå. Ett enhetligt statsbidragssystem kunde icke vinnas
genom att anknyta statsbidraget till byggnadskostnaderna, enär kommunerna
i stället för att uppföra bostäder — vad beträffade städer och stadsliknande
samhällen i mycket stor utsträckning — använt sig av den i boställsordningen
medgivna utvägen att utbetala hyresersättning till sina lärare.
Då kostnadsöverflyttningen torde böra ske efter samma grunder för alla
kommuner, torde andra utvägar för frågans lösning böra sökas.
Härtill syntes så mycket större anledning föreligga, som frågan örn statsbidrag
till kommunernas kostnader för den lärarna tillkommande förmånen
av bostad eller ersättning härför stöde i ett visst samband med lärarnas
löneförhållanden. Det torde kunna antagas, att förevarande löneregleringsfråga
inom en icke alltför avlägsen framtid kunde vinna sin lösning. I
samband därmed måste synbarligen också frågan örn lärarnas naturaförmåner
komma till ett avgörande. Då alltså ifrågavarande löneförmåner
kunde sägas stå inför en omreglering, borde man uppenbarligen undvika
att kläda en statshjälp till kostnaderna för tjänstebostäderna i en sådan
form, som för sin tillämpning förutsatte fortbeståndet av hittills gällande
bestämmelser örn lärarpersonalens naturaförmåner. Överhuvudtaget syntes
denna statshjälp böra givas en helt och hållet provisorisk karaktär, avsedd
att äga giltighet allenast, intill dess löneregleringsspörsmålet vunnit sin
lösning.
En möjlighet vore att låta statsbidragets storlek bestämmas efter de särskilda
orternas indelning i dyrortsgrupper. Enligt de sakkunnigas mening
kunde det emellertid befaras, att en sådan anordning lätt nog komme att
betraktas som prejudicerande vid en blivande lönereglering.
Tjänstebostäderna kunde enligt gällande boställsordning indelas i tre olika
grupper (Grupp I, II och III) med hänsyn till sin beskaffenhet: l:o) tjänstebostad
för ordinarie manlig folkskollärare, bestående av minst 3 rum och
kök; 2:o) tjänstebostad för ordinarie kvinnlig folkskollärare, omfattande
minst 2 rum och kök, samt 3:o) tjänstebostad för annan lärare, bestående
av minst 1 rum och kök. De sakkunniga hade, med beaktande av här
förut framhållna synpunkter, kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste
utvägen torde vara att bestämma statsbidraget till kommunernas
utgifter för tillhandahållande av lärarbostäder — i vilka utgifter de sakkunniga
då även inbegrepe kostnaderna för bostädernas underhåll till
ett såsom skäligt befunnet lika belopp för alla tjänstebostäder, som tillhörde
samma kategori, men varierande för de olika grupperna, högst för den
först nämnda och lägst för den sist nämnda. Vissa kommuner lämnade,
i stället för bostad in natura, kontant ersättning. Aven för sådana fall
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
borde emellertid statsbidrag utgå. Likaså borde statsbidrag utgå i sådana
fall, då tjänstebostaden icke tillhörde kommunen utan av denna förhyrdes
till bostad åt läraren. Någon anledning att för de nu angivna olika eventualiteterna
göra åtskillnad i fråga om statsbidragets storlek syntes icke
föreligga i vidare mån, än att för de fall, då kontant ersättning lämnades
eller bostad förhyrdes av kommunen, den begränsningen torde böra göras, att
bidragets belopp icke finge överstiga sålunda utgående ersättning eller hyra.
o Av det sagda följde, att bidragsgrunderna borde så avfattas, att bidraget
såsom regel knötes, icke till en viss tjänstebostad utan till en viss lärartjänst.
Detta innebure, att i fråga örn nu förevarande bidrag någon åtskillnad
icke gjordes mellan redan befintliga och blivande byggnader.
För bestämmande av tjänstebostadsbidragets storlek för de olika grupperna
syntes det vara av intresse att äga kännedom örn dels vilka belopp,
som i allmänhet av kommunerna betalades vid förhyrande av tjänstebostäder,
dels ock storleken av den kontanta ersättning, som utginge i stället för
tjänstebostad. En sammanställning av vissa i förstnämnda hänseende infordrade
uppgifter utvisade, att hyresbeloppet i medeltal utgjorde för grupp I
521 kronor, för grupp II 320 kronor och för grupp III 221 kronor. Vad
ersättningen för tjänstebostad beträffade, utvisade en av de sakkunniga
verkställd undersökning, att den kontanta ersättningen utgjorde i medeltal:
för ordinarie manlig folkskollärare 640 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärarinna
470 kronor och för annan lärare 310 kronor. I dessa siffror
inginge inga kostnader för bränsle.
Med utgångspunkt från detta siffermaterial hade de sakkunniga övervägt
storleken av de belopp, varmed staten skäligen kunde anses böra bidraga
till bestridande av kommunernas utgifter för tjänstebostäder. Härvid hade
de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bostadsbidraget skulle utgå med
160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, med 120 kronor för ordinarie
kvinnlig folkskollärare och med 80 kronor för övriga lärare. I dessa belopp
skulle i de fall, då kommunerna ägde tjänstebostäderna, anses inneslutet
bidrag jämväl till kostnaderna för underhåll av desamma. De av de
sakkunniga föreslagna beloppen kunde måhända förefalla ringa. Bidragen
måste emellertid sättas lågt såväl av statsfinansiella skäl som för att utesluta
varje möjlighet till en prejudicerande verkan vid en blivande lönereglering
efter de av 1928 års lönekommitté angivna riktlinjerna. I åtskilliga
fall torde dock beloppen täcka en ganska avsevärd del av kommunernas
utgifter för bostäderna.
_ Skyldighet för kommunerna att tillhandahålla tjänstebostad eller ersättning
därför förelåge icke allenast med avseende å ordinarie och extraordinarie
lärare. I visst fall inträdde samma skyldighet gentemot vikarierande
lärare. Enligt kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle
nämligen åt vakansvikarie och vikarie för lärare, som vore tjänstledig på
grund av styrkt sjukdom, bostad och bränsle eller ersättning därför tillhandahållas
av kommunen. Även i dylika fall borde enligt de sakkunnigas
mening tjänstebostadsbidrag utgå. Hade därvid distriktets skyldighet att
tillhandahålla bostad avsett allenast del av redovisningsår, torde statsbidraget
böra utgå med så stor del, som belöpte på den tid, bostad eller ersättning
skolat tillhandahållas, och syntes bidraget lämpligen kunna beräknas
efter samma tidsenhet som den kontanta avlöningen till vederbörande
lärare.
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
I några, ehuru ej särdeles många fall hade förekommit, att staten lämnat
särskilt understöd för uppförande av tjänstebostad. Dessa fall torde böra
underkastas prövning av Kungl. Majit för bestämmande av, huruvida och
i vilken mån reduktion av tjänstebostadsbidraget borde vidtagas. På samma
sätt torde de fall böra behandlas, där skoldistriktet tillhörig tjänstebostad
tillkommit genom tillskott från enskild. I de fall, då tjänstebostad tillkommit
utan kostnad för distriktet, torde något bidrag överhuvudtaget icke
böra utgå.
De sakkunniga ville betona tjänstebostadsbidragets provisoriska karaktär.
Det vore uppenbart, att örn en lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal
komme till stånd, som innebure, att kommunerna av vederbörande tjänstinnehavare
skulle erhålla ersättning för upplåten bostad, motivet för ett
statligt tjänstebostadsbidrag till kommunerna bortfölle.
Särskilda bestämmelser.
De sakkunniga hava därefter uppehållit sig vid bland annat omfattningen
av och formerna för den medbestämmanderätt i hithörande frågor, som
staten skulle bereda sig för vinnande av effektiv ledning av och kontroll
över skolorganisationen.
Den viktigaste av dessa nya bestämmelser vore den förut angivna, nämligen
föreskriften att, för att byggnadsbidrag för blivande lokaler skulle
kunna utgå, Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrades, när byggnadsarbetet droge
en kostnad, överstigande 3,000 kronor, samt eljest länsstyrelsens medgivande.
För utfående av bidrag till blivande lokaler borde gälla, att lokalerna
stöde i överensstämmelse med fastställda ritningar och i övrigt givna föreskrifter,
att lokalerna vore brandförsäkrade till av länsstyrelsen godkänt
belopp, samt att distriktet i övrigt ställde sig till efterrättelse de föreskrifter,
som kunde hava meddelats vid bidragets beviljande.
I fråga örn hyresbidragen torde det vara skäligt att uppställa den fordran,
att den förhyrda lokalen skulle av folkskolinspektören hava för ändamålet
godkänts.
Beträffande underhållsbidragen borde såsom villkor gälla, att lokalerna av
distriktet underhölles på nöjaktigt sätt, samt att de vore försedda med ändamålsenliga
skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriel. Örn lokal
under någon del av året stöde oanvänd, syntes detta förhållande icke böra
inverka på underhållsbidragets storlek, enär i regel icke någon nämnvärd
minskning i distriktets utgifter för lokalens underhåll m. m. liärav föranleddes.
Skulle lokal däremot under helt år vara oanvänd eller bliva för
framtiden obehövlig för undervisningen, borde rätten till underhållsbidrag
bortfalla.
Såsom ett allmänt villkor för tjänstebostadsbidrags utgående torde böra
stadgas, att skoldistriktet med avseende å den ifrågavarande läraren iakttagit
gällande föreskrifter angående tillhandahållande av tjänstebostad eller
ersättning härför.
Då under redovisningsåret lärartjänst indragits eller nyinrättats och skoldistriktets
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad eller ersättning härför
alltså avsett allenast del av året, borde tjänstebostadsbidraget reduceras på
sådant sätt, att detsamma utginge med så mycket, som belöpte på den tid,
bostad eller ersättning skolat tillhandahållas. Liknande reduktion skulle
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ske, då fråga vore om vakansvikarie eller sjukvikarie för del av redovisningsår.
I övrigt syntes även i fråga om tjänstebostadsbidraget böra gälla,
att till detsamma icke knötes några villkor, som hade avseende på skolväsendets
löpande skötsel.
I samband med frågan om särskilda villkor för statsbidrag till skolhusbyggnader
beröra de sakkunniga det för rationalisering av skolväsendet
betydelsefulla spörsmålet örn möjligheten att på mera framkomlig väg, än
som för närvarande stöde till buds, åstadkomma ändring i skoldistriktsindelningen
samt framhålla, att, örn staten i av de sakkunniga föreslagen
omfattning utvidgade sin ansvarighet för kostnaderna för skolanläggningar,
det syntes kunna med skäl sättas i fråga, huruvida ej Kungl. Maj:ts befogenhet
med avseende å den skolkommunala indelningen borde utvidgas
därhän, att nämnda indelning kunde på ett bättre och smidigare sätt, än
nu vore fallet, anpassas efter vad som med hänsyn till organisatoriska och
ekonomiska förhållanden vore lämpligast. De sakkunniga hade ansett ämnet
kräva ytterligare övervägande och ville därför uppskjuta sitt ståndpunkttagande
i detta spörsmål till det betänkande, som de framdeles komme att
avgiva angående vissa andra i utredningsuppdraget ingående ämnen.
En annan bestämmelse, som syntes erforderlig i samband med genomförande
av det föreslagna statsbidragssystemet, åsyftade att giva ökad effektivitet
åt folkskolinspektörens medverkan vid organisationen och skötseln
av skolväsendet. För att statens intressen härutinnan måtte kunna bättre
tillvaratagas än hittills, syntes folkskolinspektören böra tillerkännas initiativrätt
i reglementsärenden på sådant sätt, att av honom framställda förslag
örn ändringar i gällande skolreglementen skulle röna samma behandling
som reglementsförslag i övrigt, d. v. s. skolrådet (folkskolestyrelsens och
lärarpersonalen skulle yttra sig över förslaget samt kyrkostämman och i
förekommande fall kommunalfullmäktige fatta beslut med anledning av
detsamma, varefter frågan hänskötes till domkapitlet, som hade att fastställa
förslaget eller i fall av meningsskiljaktighet mellan domkapitlet och
folkskolinspektören överlämna ärendet till skolöverstyrelsen för prövning
och avgörande. Liknande behandling torde böra vederfaras andra av folkskolinspektören
gjorda yrkanden, vilka, ehuru ej påkallande reglementsändringar,
berörde skolväsendets allmänna anordning inom distriktet.
De sakkunniga behandla därefter det administrativa förfarandet vid prövning
av frågor om rätt till statsbidrag och sättet för bidrags utanordnande.
Jag tillåter mig i dessa hänseenden hänvisa till betänkandet, sid. 74—78.
Kostnadsberäkning.
De sakkunniga framlägga därefter beräkningar rörande storleken av de
utgifter, som komme att åvila staten, därest den i av de sakkunniga föreslagen
omfattning övertoge skolbyggnadskostnaderna. De sakkunniga betona,
att dessa beräkningar måste bliva i ganska hög grad summariska.
a) Syggnadsbidrag till blivande lokaler. Behovet av nya klassrum hava
de sakkunniga som nämnts uppskattat till 1,500. Behovet av specialrum
för gymnastik, slöjd och hushållsgöromål hava av de sakkunniga ansetts
lämpligen kunna sättas till 500 salar. Tillsammans skulle då behovet av
nya lokaler kunna uppskattas till 2,000 salar. Härvid avsfiges rena nyan
-
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
läggningar, alltså icke ersättningsbyggnader. Även dessa sistnämnda måste
dock tagas i betraktande, ehuru det svårligen läte sig göra att härutinnan
ens tillnärmelsevis siffermässigt angiva behovets omfattning.
Med ledning av inkomna uppgifter å byggnadskostnaderna för under de
senaste åren uppförda skolhus hade de sakkunniga ansett sig kunna uppskatta
det nuvarande medelpriset per rumsenhet till 10,000 kronor.
Totalkostnaden för behövliga nya skollokaler skulle sålunda kunna uppskattas
till (2,000x10,000=) 20 miljoner kronor. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle staten härav övertaga 75 procent eller 15 miljoner kronor.
Huru denna utgiftssumma i verkligheten komme att fördela sig på olika
år, vore naturligtvis omöjligt att nu beräkna. Det borde emellertid framhållas,
att det praktiskt taget helt komme att ligga i statens hand att reglera
den takt, i vilken nybyggnadsverksamheten skulle fortgå, därigenom
att sannolikt inga nya anläggningar komme till stånd utan statens ekonomiska
medverkan.
Vad beträffade storleken av det anslag, som borde upptagas i riksstaten
under det första året, då de nya statsbidragsbestämmelserna ägde tillämpning,
torde böra beaktas, å ena sidan att det visserligen komme att dröja
någon tid, innan dessa bestämmelser bleve så kända, att distrikten kunde
vidtaga sina dispositioner i anledning av dem och att bidragen icke skulle
utbetalas, förrän lokalerna avsynats och godkänts, men å andra sidan att,
under de sista åren, då frågan örn statens övertagande av eller deltagande
i skolbyggnadskostnaderna varit aktuell, en viss anhopning av nybyggnadsbehovet
skett, därigenom att i fråga örn mångå nybyggnadsföretag,
som eljest skulle hava kommit till utförande, distrikten hållit sig avvaktande
men i stället gjort så pass grundliga förberedelser för desamma, att
man måste räkna med möjligheten av att statsbidragsfrågan kunde komma
att slutbehandlas och byggnaden färdigställas redan under det första året.
Med beaktande av dessa förhållanden och under jämförelse med den omfattning,
vari nybyggnadsverksamhet på folkskoleväsendets område bedrivits
under de senaste åren, hade de sakkunniga ansett sig böra uppskatta
nybyggnadsbehovet under det första anslagsåret till 250 salar (klassrum,
specialrum, gymnastiksalar, slöjdrum och skolkök). Byggnadskostnaden för
dessa beräknades efter förut angiven grund till (10,000 X 250 =) 2,500,000
kronor, varav statens anpart skulle utgöra 1,875,000 kronor. V40 av sist''
nämnda summa vore i runt tal 46,000 kronor, vilket belopp skulle motsvara
årsbidragens summa under det första anslagsåret. Sistnämnda belopp
syntes lämpligen böra höjas till 60,000 kronor, med vilken summa
enligt de sakkunnigas mening medelsbehovet för blivande byggnader borde
under det första anslagsåret kunna ungefärligen täckas. Under därpå följande
anslagsåret torde det erforderliga beloppet kunna uppskattas till
100,000 kronor.
b) Byggnadsbidrag till redan befintliga lolcaler. Totalantalet redan befintliga,
skoldistrikten tillhöriga klassrum uppskattades till 26,000 och totalantalet
gymnastiksalar till 2,100. Antalet bidragsberättigade lokaler beräknades
till sammanlagt 20,000. Någon beräkning på förhand av antalet till de
särskilda klasserna hänförliga lokaler vore omöjlig. En ungefärlig kostnadssumma
torde emellertid kunna erhållas, örn man utginge ifrån ett bidrag
efter klass II eller med 120 kronor för varje sal. Under första året
efter klassificeringens genomförande skulle då för här ifrågavarande ändamål
komma att erfordras (120x20,000=) 2,400,000 kronor. Utan känne
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
dom om de olika salarnas ålder vöre det naturligtvis icke möjligt att nu
angiva storleken av de anslag, som erfordrades i fortsättningen. I överensstämmelse
med de grunder, som föreslagits för här ifrågavarande bidrag,
vore det emellertid tydligt, att anslagsbehovet årligen komme att minskas
för att efter 40-årsperiodens utgång helt försvinna. Under antagande, att
antalet bidragsberättigade salar med avseende på tiden för sin tillkomst
jämnt fördelade sig på de 40 åren, skulle det erforderliga anslaget andra
året komma att minskas med 500x120 eller 60,000 kronor, varför det erforderliga
årsanslaget andra året skulle bliva 2,340,000 kronor. Under tredje
året skulle det erforderliga anslaget utgöra 2,280,000 kronor o. s. v. Anslag
för här ifrågavarande ändamål behövde icke beräknas i riksstaten, förrän
efter det klassificeringsförfarandet slutförts. För detta förfarande beräknades,
såsom förut nämnts, en engångskostnad av 200,000 kronor.
c) Provisoriskt byggnadsbidrag. Detta bidrag skulle utgå för varje redan befintlig
lärosal och gymnastiksal, vars ålder ej uteslöte den från bidragsrätt,
med 90 kronor för år, oavsett lokalens beskaffenhet. Kostnaden härför
under det första år, då medel för ändamålet bleve erforderliga, ansåge de
sakkunniga kunna beräknas till (90x21,000=) 1,890,000 kronor. Denna
kostnad skulle emellertid bortfalla, sedan klassificeringsförfarandet genomförts.
d) Hyresbidrag. Sammanlagda antalet förhyrda lärosalar kunde uppskattas
till i runt tal 1,900. Hyresbeloppen växlade i mycket hög grad. En av de
sakkunniga verkställd sammanställning av ett stort antal uppgifter utvisade
ett medelhyrespris per lärosal av 300 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle staten övertaga halva hyreskostnaden. Vid sådant förhållande
torde man här kunna räkna med ett medelhyresbidrag av 150 kronor per
lärosal. Det för ändamålet erforderliga årsanslaget skulle alltså komma att
uppgå till (1,900x150=) 285,000 kronor.
e) Underhållsbidrag. Antalet sådana här ifrågakommande salar (klassrum,
specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök), vilka tillhörde distrikten,
kunde uppskattas till omkring 35,000 (26,000 klassrum och 9,000 övriga
salar). För dessa skulle summan av underhållsbidrag uppgå till (50 X
35.000 =) 1,750,000 kronor. Vidare funnes hyrda salar till ett antal av
1,900, för vilka underhållsbidraget skulle utgå med 25 kronor per sal.
Summan av sistberörda bidrag utgjorde alltså 47,000 kronor. Sammanlagt
skulle följaktligen för här ifrågavarande ändamål under första anslagsåret
erfordras 1,797,500 kronor, vilket belopp torde böra avrundas uppåt till
1.800.000 kronor. I den mån lärosalsbeståndet genom nyanläggningar vuxe,
komme givetvis anslagsbehovet på denna punkt att ökas.
Förut omförmälda anslag till byggnadsbidrag för blivande skollokaler,
byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler respektive provisoriskt byggnadsbidrag,
hyresbidrag samt underhållsbidrag syntes de sakkunniga i budgetärt
hänseende lämpligen böra såsom särskilda poster ingå i ett gemensamt
anslag med rubrik: »Statsbidrag för tillhandahållande och underhåll av
undervisningslokaler för folkskoleväsendet».
f) Tjänstebostadsbidrag. Dessa bidrag beräknade de sakkunniga — med
utgångspunkt från det nuvarande lärarantalet och med beaktande av att
enligt de sakkunnigas förslag sådant bidrag skulle utgå med 160 kronor
för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare
samt med 80 kronor för annan lärare ■— sålunda:
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
8,000x160..................kronor 1,280,000
5,850X120.................. » 702,000
14,660X80 ........... » 1,172,800
Summa kronor 3,154,800
eller i runt tal 3,150,000 kronor. Anslaget syntes lämpligen kunna erhålla
beteckningen: »Statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkoch
småskollärare».
Vad anginge frågan örn de ovan behandlade anslagens natur torde med
hänsyn till de svårigheter, som mötte för en mera exakt beräkning av
statens ifrågavarande utgifter, berörda anslag böra erhålla karaktären av
förslagsanslag. Någon betänklighet syntes icke behöva föreligga häremot,
då grunderna för anslagens utgående vore noggrant fixerade och staten
dessutom enligt de föreslagna bestämmelserna i avsevärd omfattning erhölle
ett avgörande inflytande på de faktorer, som vore bestämmande för anslagsbehovet.
Sammanfattning av de sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag för skolbyggnader innebär,
såsom av det ovanstående framgår, i huvudsak följande:
1. Staten bidrager med tre fjärdedelar av skoldistriktens kostnader för
uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (Byggnadsbidrag
för nya undervisningslokaler). Förutsättning för byggnadsbidragets utgående
är, att Kungl. Maj:t, där kostnaden beräknas överstiga 3,000 kronor, respektive
länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 3,000 kronor,
lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den
kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter
med tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke
överstiger den fastställda summan. Bidraget fördelas i lika belopp på 40
år och utgår till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom
för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök.
2. a) Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för
redan befintliga undervisningslokaler (Byggnadsbidrag för redan befintliga
undervisningslokaler), dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke
utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i
bruk mera än 39 år. Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen
till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk
under 40 år. Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar.
Lokalerna indelas av särskildaoskolhusvärderingsnämnder i fyra klasser,
allt efter lokalernas beskaffenhet. Arsbidraget utgör för klass I 180 kronor
per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90 kronor per
lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, utgår intet bidrag, ej heller
för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.
b) För tiden intill dess skolhusvärderingsnäronderna slutfört sitt arbete,
vilket beräknas taga i anspråk ett år, utgår av statsmedel för varje klassrum
och gymnastiksal, som vid bestämmelsernas ikraftträdande icke varit
i bruk mera än 39 år, i stället för det under a) omförmälda bidraget pro
-
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
visoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor, för år räknat (Provisoriskt byggnadsbidrag).
3. Staten bidrager med hälften av den av skoldistrikt erlagda hyran för
skollokal (Hyresbidrag), dock med rätt för utanordningsmyndigheten att,
örn hyran anses oskäligt hög i förhållande till ortens pris, reducera bidraget
till hälften av ett såsom skäligt ansett hyresbelopp.
4. Staten bidrager till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll
samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel med
visst årligt belopp för varje lärosal, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök däri inräknade (Underhållsbidrag). Underhållsbidraget utgör
för lokaler, som tillhöra distrikten, 50 kronor oell för förhyrda lokaler 25
kronor, allt per sal och år. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning
och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.
5. Staten bidrager till bestridande av kostnaderna för tillhandahållande
av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför med följande
årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för
ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga lärare 80 kronor
(Tjänstebostadsbidrag). Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distriktet,
utgår intet tjänstebostadsbidrag. Tjänstebostadsbidraget är avsett såsom
ett provisorium att gälla, intill dess i samband med genomförande av ny
lönereglering för ifrågavarande personal spörsmålet örn naturaförmånerna
tages under omprövning.
Reservanterna.
Emot de sakkunnigas förslag rörande statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
m. m. har reservation anförts av två av de sakkunniga, nämligen
herrar Engvall och Persson.
Under hänvisning till en i reservationen intagen tabellarisk sammanställning
framhålla reservanterna, att det av majoriteten framlagda förslaget
skulle vid tillämpningen medföra, att, även om byggnadsbidraget till redan
uppförda hus utginge under 40 år, det totala beloppet komme att variera
mellan åtminstone 15 och 215 procent av byggnadskostnaderna. Samma
växlingar företedde årsbidragen i förhållande till 1/w av byggnadskostnaderna.
Örn möjligt ännu tydligare framträdde förslagets brister vid en jämförelse
mellan byggnadsbidragen till redan uppförda och bidragen till nytillkommande
hus. Enligt de till de sakkunniga ingivna uppgifterna angående
efter år 1915 uppförda skolhus vore det endast i 925 kommuner, som två
eller flera skolbyggnader tillkommit, medan det i var och en av omkring
1,500 kommuner förekommit blott ett eller också intet skolhusbygge. Utjämning
beträffande byggnadsbidrag till flera olika skolhus inom samma kommun
kunde redan på grund härav få relativt ringa omfattning, men härtill
komme, att en kommun, som med hänsyn till byggnadskostnader vore att
vid viss tidpunkt betrakta såsom en dyrort, vanligen alltjämt bibehölle sin
karaktär av dyrort. Ju flera skolhus en dylik kommun nödgats bygga, ju
mera missgynnad bleve den, örn byggnadsbidraget fördelades utan hänsyn
till byggnadskostnaderna.
Majoritetens förslag angående byggnadsbidrag för befintliga skolbyggnader
vore sålunda icke ägnat att medföra en rättvis fördelning av byggnadsbidragen
och utjämning av skattebördorna, varför reservanterna fasthölle
vid att man även i fråga om redan uppförda skollokaler borde bestämma
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
byggnadsbidraget till en för alla kommuner lika kvotdel av de i viss ordning
prövade och godkända byggnadskostnaderna.
Det anförda utgjorde den viktigaste principiella skillnaden mellan majoritetens
förslag rörande byggnadsbidraget och reservanternas inställning till
problemet. Vid utformningen av sitt förslag hade emellertid reservanterna
funnit sig böra avvika från majoritetsförslaget även i en del avseenden,
som icke vore av principiell eller eljest av avgörande betydelse. Då dyrtiden
medförde en avsevärd stegring av byggnadskostnaderna redan under
år 1916, syntes goda skäl tala för att staten icke utsträckte det retroaktiva
byggnadsbidraget till hus, som tillkommit före år 1916. Aven om statligt
byggnadsbidrag enligt av reservanterna föreslagna grunder beviljades för
de efter dyrtidens början tillkomna skollokalerna, komme den andel av
byggnadskostnaderna, för vilken ifrågavarande kommuner själva hade att
svara, likväl att överstiga de kostnader, motsvarande skolbyggnadsföretag
skulle hava betingat, örn de i stället kommit till stånd före inträdet av den
allmänna prisstegringen. Förslaget att året 1916 skulle bestämmas som
tidsgräns för utgående av retroaktiva byggnadsbidrag, kunde således icke
anses innebära ett oskäligt missgynnande av de kommuner, som tillgodosett
sitt behov av skollokaler under en tid med så avsevärt lägre byggnadskostnader.
Däremot bereddes en välbehövlig lättnad och utjämning av den
skölbyggnadstunga, som ännu gjorde sina verkningar starkare gällande.
Därtill komme, att skolbyggnadsverksamheten under tiden efter år 1915 haft
en ojämförligt större omfattning än under de närmast föregående årtiondena.
Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda
skolhus fördelas på 40 år och för redan uppförda hus utgå under de år,
som återstode till dess 40 år förflutit, efter det huset byggdes. Reservanterna
ansåge det icke lämpligt att fördela byggnadskostnaderna på en så lång tid
som 40 år. Ehuru kommunerna med få undantag hittills bestritt samtliga
utgifter för skolhusbyggen, hade Kungl. Majit under de senare åren endast
mera sällan funnit det behövligt medgiva kommun så lång amorteringstid
som 40 år beträffande för skoländamål upptaget lån. Bidroge staten till
gäldande av byggnadskostnaderna, bleve kommunens behov av en 40-årig
amorteringstid ännu mindre, och för statens vidkommande torde det icke
heller vara välbetänkt att fördela ifrågavarande utgifter på en alltför lång
tidsperiod. Reservanterna räknade med en amorteringstid på 25 år av det
statliga byggnadsbidraget. Överstege det därvid uppkommande årsbeloppet
för visst byggnadsföretag icke t. ex. 100 kronor, torde hela byggnadsbidraget
böra utanordnas omedelbart. Vidare hade reservanterna utgått ifrån att
byggnadsbidraget skulle beräknas efter samma grunder för skollokaler,
byggda under tiden 1 juli 1916—30 juli 1935, som för lokaler, vilka därefter
uppfördes. För redan uppförda hus skulle årsbeloppet utgå endast
för de år, som återstode, till dess 24 år förflutit, efter det huset (skollokalen)
först tagits i bruk.
Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda
hus utgå med 75 procent av byggnadskostnaderna, men fördelas med lika
belopp på 40 år, vilket innebure, att kommunen skulle nödgas under lång
tid utan ränteersättning förskottera — i regel genom upptagande av lån —
det utlovade statsbidraget. Beroende på örn 4 eller 3,5 procents räntefot
tänktes tillämpad, utgjorde ett på nu angivet sätt utanordna! byggnadsbidrag
allenast omkring 37,5 respektive 40 procent av kommunens verkliga
byggnadskostnader. Staten borde enligt reservanternas mening i de fall,
38
Kungl. Maj. ts proposition Nr 174.
då kommunen måste under längre tid förskottera beloppet, lämna skälig
ersättning för kommunens härav föranledda ränteförlust. Med hänsyn till
att det vore staten, som ansvarade för att kommunen återfinge de förskotterade
medlen, torde räntan i detta fall böra beräknas efter endast 3,5 procent.
Med 3,5 procents räntefot och 25 års amorteringstid bleve den årliga
annuiteten (ränta och amortering) 6 procent av det belopp, som skulle amorteras.
Reservanternas förslag ginge således ut därpå, att det i föreskriven
ordning fastställda byggnadsbidraget för visst hus skulle av staten erläggas
antingen omedelbart, efter det beloppet blivit bestämt, eller också under
25 år genom olika stora annuiteter, var och en motsvarande 6 procent av
byggnadsbidraget. Bestämdes byggnadsbidraget vid omedelbart utanordnande
och vid amortering och förräntning enligt vårt nu framförda förslag till 40
procent men vid amortering enligt majoritetsförslaget till 75 procent av
byggnadskostnaderna, erhölles beträffande de särskilda fallen praktiskt sett
ekonomisk likvärdighet mellan de olika förslagen. Reservanterna hade emellertid
ansett, att staten borde påtaga sig en något större andel av byggnadskostnaderna
än som skulle bliva fallet enligt majoritetsförslaget, och utginge
förslagsvis från att byggnadsbidraget bestämdes till 50 procent av den nominella
byggnadskostnaden.
Vid beräkningen av statsbidraget borde enligt reservanternas mening härvid
medräknas alla för folk- eller fortsättningsskolans verksamhet avsedda
lokaler och behövliga utrymmen. Däremot icke andra i skolhuset inrymda
lokaler, såsom kommunalrum, tjänstebostäder och andra bostäder, dyrbarare
badanläggningar m. m. Statsbidraget borde icke heller utgå för ett byggnadsföretag,
som icke tillfört skolan ett ökat antal egentliga undervisningslokaler,
gymnastik- och slöjdrum samt skolkök däri inräknade.
Efter att hava berört de omständigheter, vilka kunde sägas förorsaka berättigade
växlingar i byggnadskostnaderna, anföra reservanterna, att det funnes
fall, som syntes giva vid handen, att antingen byggnad sfrågan handhafts
på ett alltför oskickligt sätt, eller också en avsevärt högre byggnadsstandard,
än som eljest är vanlig eller behövlig, upprätthölles. I intet av
dessa fall borde staten bidraga till den del av byggnadskostnaden, som överstege,
vad som i mera normala fall kunde godtagas. Reservanterna föresloge,
att vid beräkning av byggnadsbidraget för viss skolanläggning hänsyn
icke måtte tagas till den del av byggnadskostnaderna, som överstege
20,000 kronor i medeltal per rumsenhet. Som rumsenheter räknades här
klassrum, gymnastikrum, slöjdrum samt skolkök. Genom denna begränsning
minskades den byggnadskostnadssumma för under åren 1916—1934
uppförda skolhus, vilken skulle läggas till grund för beräkningen av byggnadsbidraget,
med icke mindre än 17,931,245 kronor. Huvudsakligen drabbade
denna restriktion de större städerna, men även för en del mindre städer
och icke så få landskommuner bleve byggnadsbidragen reducerade genom
en dylik bestämmelse.
En särställning intoge på visst sätt de skolhus, till vilkas uppförande
staten redan i större eller mindre utsträckning bidragit. Otvivelaktigt tedde
det sig följdriktigast, att dessa för vissa hus utanordnade statsbidrag frånräknades,
örn staten nu beviljade byggnadsbidrag, som skulle komma att
utgå för samma hus. Likväl syntes beaktansvärda invändningar häremot
kunna göras. De ifrågavarande för uppförande av skolhus utanordnade
bidragen hade genom särskilda beslut av Kungl. Majit tilldelats vissa kommuner
huvudsakligen inom Norrbottens län men även inom Västerbottens
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
samt i ett fåtal fall inom Jämtlands län. De kommuner, som kommit i åtnjutande
av detta statsbidrag, hade varit och vore i stort sett alltjämt synnerligen
skattetyngda, varför bidraget kunde betraktas såsom en nästan
ofrånkomlig nödhjälp. Frånräknades beloppet, då ett nytt statsbidrag till
skolväsendet medgåves rikets kommuner i allmänhet, syntes detta betyda,
att den förut åt dessa kommuner särskilt beviljade nödhjälpen återtoges,
och ifrågavarande kommuner komme då vid jämförelse med andra i ett
ännu sämre läge än förut. Likartade bleve förhållandena beträffande de
kommuner, vilka under de senare åren till lindrande av arbetslösheten erhållit
statsbidrag för anordnande av kommunala beredskapsarbeten och därvid
uppfört skolhus. I den mån detta statsbidrag inräknades i det nu ifrågasatta
byggnadsbidraget för skolhus, innebure detta, att det erhållna anslaget
till lindrande av arbetslösheten återkrävdes från kommunen. Ett sådant
förfaringssätt kunde knappast anses lämpligt, helst som resultatet sannolikt
skulle bliva, att staten nödgades på någon annan väg lämna ifrågavarande
kommuner ekonomisk hjälp. Starka skäl talade alltså för att hänsyn icke
vid bestämmande av byggnadsbidraget toges till statsbidrag, som i en eller
annan form redan utgått till kommunen. Skulle emellertid fullständig avskrivning
av nämnda statsbidrag icke kunna medgivas, syntes det i varje
fall böra anförtros åt Kungl. Majit att pröva, huruvida och i vad män byggnadsbidraget
borde på grund av vederbörande kommuns ekonomiska ställning
utgå utan hänsyn till att huset uppförts såsom beredskapsarbete eller
att statsbidrag till dess uppförande eljest medgivits.
Därest likväl förut beviljat statsbidrag skulle frånräknas vid bestämmande
av byggnadsbidraget, torde detta lämpligen kunna ske enligt ett av följande
två till sina verkningar något olika sätt. Antingen borde den totala byggnadskostnaden
för huset minskas med det erhållna statsbidraget, och det
kvarstående beloppet betraktas såsom kommunens byggnadskostnad, vilken
lades till grund vid beräkningen av byggnadsbidraget. (Alternativ 1.) Eller
ock beräknades byggnadsbidraget direkt med hänsyn till den totala byggnadskostnaden,
varefter bidraget minskades med det statsbidrag, kommunen
redan bekommit. (Alternativ 2.) Innebörden av de båda alternativen belysa
reservanterna med vissa exempel samt framhålla, att alternativ 1 närmast
syntes kunna ifrågakomma, därest längre gående avskrivning ej ägde rum.
Det här anförda torde även böra gälla, då skolhus uppförts med bidrag av
donerade medel. Då det vore av vikt för ett rationellt ordnande i sinom tid
av den svårlösta frågan rörande tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärare,
att statsmedel icke investerats i uppförda bostäder, torde hela det för en
skolanläggning utanordnade statsbidraget, i vad det icke avskreves, böra i
detta sammanhang betraktas såsom avseende skollokalerna.
Reservanterna ingå därefter på frågan om genomförandet av deras förslag
samt lämna en jämförelse mellan majoritetens förslag å ena sidan,
reservanternas å den andra med hänsyn till de svårigheter, som skulle uppstå
vid deras tillämpning i fråga örn byggnadsbidrag för redan uppförda
skolbyggnader, i vilka avseenden jag tillåter mig hänvisa till betänkandet,
sid. 203—207.
I reservationen beröres vidare frågan örn tjänstebostndsbidragen.
Det läge i sakens natur, anföra reservanterna, att de lika litet beträffande
tjänstebostadsbidrag som byggnadsbidrag kunde biträda ett förslag, enligt
40
Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 174.
vilket statsbidraget skulle utan hänsyn till kommunernas verkliga kostnader
utgå med enhetliga belopp, som i vissa fall skulle täcka i det närmaste
hela den kommunala utgiften för ändamålet men i andra fall utgöra blott
en ringa bråkdel av densamma. En jämförelsevis tillfredsställande grund
för beräkning av bostadsbidragen erhölle man genom en ändamålsenlig dyrortsgruppering.
Den kommunala utgift, till vilket bidraget skulle utgå, vore
direkt knuten till ortspriserna, i det att i gällande författningar föreskreves,
att kommunen skulle tillhandahålla lärarna likvärdiga bostäder av viss typ
eller ock kontant ersättning enligt ortens pris. Statsbidragets storlek och
beräkning enligt den ena eller den andra principen hade icke någon inverkan
på lärarnas löneförmåner. •
1928 års lönekommitté framlade år 1930 i sitt betänkande bland annat
även en tablå över de belopp, till vilka kostnaderna för lärares förseende
med bostad och bränsle borde beräknas. Förslaget innebure ett särskiljande
beträffande kostnaderna i fem dyrortsgrupper enligt den då gällande allmänna
dyrortsgrupperingen, varvid dock A- och B-orter skulle i förevarande
avseende sammanföras till en grupp liksom ock D- och E-orter. Detta efter
omfattande utredningar framlagda förslag, mot vilket myndigheterna i allmänhet
ej gjort några mera betydande anmärkningar, syntes väl lämpa sig
såsom grundval för de nu ifrågasatta tjänstebostadsbidragen. Då emellertid
de i kommitténs förslag angivna beloppen avsåge de totala kostnaderna för
både bostad och bränsle men det i nu förevarande sammanhang ifrågasatta
statsbidraget borde motsvara allenast en del av kostnaderna för bostaden
eller för den kontanta ersättningen, måste givetvis de i kommittéförslaget
angivna beloppen väsentligt reduceras. Bestämdes tjänstebostadsbidraget till
en fjärdedel av de av kommittén för olika dyrorter föreslagna beloppen,
torde under alla förhållanden en icke obetydlig del av kostnaderna för
lärarnas bostadsförmåner komma att påvila kommunerna. Enligt detta
alternativ, som reservanterna förordade, skulle tjänstebostadsbidraget komma
att utgå med följande belopp.
O r
t s g r u
P P
A. B.
C.
D. E.
F.
G.
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
1 rum och kök.............
75
95
120
140
165
2 rum och kök.............
120
155
195
230
270
3 rum och Kök.............
165
215
270
320
375
Reservanterna hava gjort vissa beräkningar rörande den ekonomiska innebörden
av deras förslag.
Vid dessa beräkningar har kalkylerats med två alternativ (A och B). Enligt
alternativ A skulle byggnadsbidraget utgöra 40 procent av byggnadskostnaderna.
Detta alternativ vore, framhålla reservanterna, till sin ekonomiska
innebörd på det allra närmaste likvärdigt med majoritetens förslag
beträffande blivande skolbyggnader. Enligt alternativ B skulle statsbidraget
beräknas till 50 procent av byggnadskostnaderna.
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Av utav reservanterna gjorda tabellariska sammanställningar framginge,
att byggnadsbidraget för redovisningsåret 1935/1936 — reservanterna ansåge,
att bidragen helst borde utgå för redovisningsår — skulle komma att
för redan befintliga lokaler utgå enligt alternativ A med omkring 3,100,000
kronor och enligt alternativ B med omkring 3,875,000 kronor. För de redan
uppförda husen krävdes ett oförändrat årligt byggnadsbidrag till och med
redovisningsåret 1940/1941, då de år 1916 uppförda husen uppnådde 25
år. Med år 1941—1942 bortfölle annuiteten för husen från år 1916, och
för varje år därefter bortginge en annuitet, så att det sista bidraget till de
före år 1935 uppförda husen erlades under redovisningsåret 1958/1959.
De sakkunniga hade — erinra reservanterna — beräknat kostnaderna för
fyllande av nu förefintligt behov av lokaler till omkring 20,000,000. kronor
samt antagit, att bristen skulle avhjälpas under de närmaste tio åren.
Byggnadskostnaderna för här avsedda lokaler kunde således för redovisningsåret
1935/1936 uppskattas till omkring 2,000,000 kronor. För. blivande
skolhus skulle byggnadsbidraget då komma att under redovisningsåret
1935/1936 enligt de olika alternativen utgå nied 48,000 eller 60,000
kronor och därefter årligen under ett tiotal år ökas med ungefär samma
belopp.
Årsbidragens maximisumma för både redan uppförda och blivande hus
kunde beräknas uppkomma året 1940—1941 och då uppgå till omkring
3,390,000 kronor enligt alternativ A och 4,240,000 kronor enligt alternativ B.
Statens totala utgifter för byggnadsbidragen till skollokaler, som uppförts
före den 1 juli 1935, skulle komma att uppgå till omkring 46,540,000 kronor
enligt alternativ A och omkring 58,175,000 kronor enligt alternativ B. Motsvarande
belopp enligt majoritetens förslag skulle utgöra omkring 49,000,000
kronor, örn årsbidraget beräknades till i medeltal 120 kronor per lokal.
Skulle emellertid en verklig klassificering av lokalerna med hänsyn till deras
beskaffenhet komma till stånd, måste den enligt reservanternas mening leda
till ett betydligt högre årsbidrag i medeltal för lokal än 120 kronor. Byggnadsbidragen
för både äldre och nytillkommande skollokaler kunde beräknas
uppgå till sammanlagt omkring 58,540,000 kronor enligt A och 73,175,000
kronor enligt B, i bägge fallen fördelade på 25 år, samt enligt majoritetens
förslag till omkring 64,000,000 kronor, fördelade på 40 år.
Då reservanterna holle före, att den 25-åriga (eventuellt 40-åriga) bidragsperioden
för både nya och äldre hus borde räknas från och med det redovisningsår,
under vilket huset färdigbyggdes, uppkomme för redovisningsåret
1935/1936 ett anslagsbehov, motsvarande en annuitet av byggnadsbidraget
även för de redan uppförda skollokalerna. Kostnaderna för byggnadsbidraget
till ifrågavarande äldre skollokaler skulle alltså redan under
budgetåret 1935/1936 uppgå till omkring 3,100,000 kronor enligt alternativ
A och 3,875,000 kronor enligt alternativ B. Härtill komme kostnaden för
byggnadsbidrag till nya skolbyggnader med omkring 48,000 respektive 60,000
kronor.
De årliga kostnaderna för tjänstebostadsbulraget beräknade reservanterna
till omkring 3,900,000 kronor, vilket med 750,000 kronor överstege kostnaderna
enligt majoritetens förslag. Anslag till tjänstebostadsbidraget skulle
bliva erforderligt först under budgetåret 1936/1937.
Enligt de sakkunnigas förslag komme skolöverstyrelsen — erinra reservanterna
— att få sig ålagt att i nybyggnadsärenden tillhandagå skoldistrikten
med uppgörandet av skissritningar samt råd och upplysningar,
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
varjämte det skulle påvila överstyrelsen skyldighet att verkställa granskning
av varje sådant ärende, som hänskötes till Kungl. Majit. Det vore tydligt,
att överstyrelsen för att kunna fullgöra dessa åligganden måste äga byggnadsteknisk
sakkunskap till sitt förfogande. Det anslag, överstyrelsen nu
förfogade över till sakkunniga biträden, vore icke tillräckligt för att bestrida
med den nya arbetsuppgiften förbundna kostnader. Enligt reservanternas
mening borde därför en böjning av anslaget för nämnda ändamål ske. Den
för här avsedd byggnadssalcicunnig hjälp erforderliga höjningen av anslaget
till inspektion och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen uppskattades
till 5,000 kronor.
Reservanternas förslag innebära sammanfattningsvis i de delar, vari de
skilja sig från majoritetens, följande:
Statsbidrag utgår till bestridande av byggnadskostnaderna för lokaler och
utrymmen, vilka befinnas erforderliga för folk- och fortsättningsskolans
verksamhet. Byggnadsbidraget utgår med hälften av byggnadskostnaderna
såväl för nytillkommande lokaler som för redan uppförda, vilka första
gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916 samt, då fråga är om blivande
nybyggnader, för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiker
slöjdrum samt skolkök. Förutsättning för byggnadsbidragets utgående
är, beträffande nytillkommande lokaler, att Kungl. Majit, där statsbidraget
beräknas överstiga 1,500 kronor, respektive länsstyrelsen, där statsbidraget
uppgår till högst 1,500 kronor, fastställt den kostnadssumma, varå statsbidraget
skall beräknas. För skollokaler, som första gången tagits i bruk
efter den 30 juni 1916 men före den 1 juli 1935, fastställes kostnadssumrnan
av särskilda skolhusvärderingsnämnder, varvid hänsyn icke må tagas
till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstiger 20,000
kronor i medeltal per lokal. Vid beräkningen av nämnda medeltal räknas
endast med klassrum, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök. Byggnadsbidraget
utanordnas utan särskild rekvisition antingen omedelbart, sedan
det blivit bestämt, eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med det
redovisningsår, under vilket huset blivit godkänt. I det senare fallet lämnar
staten på det sättet skälig ersättning för den ränteförlust, kommunen åsamkas,
att årsbidraget (annuiteten) bestämmes till 6 procent av byggnadsbidraget
i dess helhet. För skolhus, vilka uppförts före den 1 juli 1935, utgår
en annuitet av byggnadsbidraget (ett årsbidrag) under varje redovisningsår
efter nämnda tidpunkt till och med det redovisningsår, under vilket
24 år förflutit efter det huset först togs i bruk.
Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande av
tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför lämnar staten årliga
bidrag, vilka med hänsyn tagen till fördelningen av orterna i riket å dyrortsgrupper
utgår med vissa angivna belopp.
Myndigheterna m. fl.
Länsstyrelserna hava i allmänhet givit sin anslutning till de huvudprinciper,
som varit vägledande för föreliggande förslag. Det må anmärkas,
att ett flertal länsstyrelser betonat, att de ifrågasatta åtgärderna skulle komma
att medföra en betydande arbetsbörda för länsstyrelserna, och ett par av
dem hava understrukit, att detta komme att föranleda behov av ökade anslag
till länsstyrelserna.
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Vissa länsstyrelser hava, samtidigt med att de i vissa hänseenden anslutit
sig till föreliggande förslag, anfört mer vittgående principiella synpunkter
beträffande de föreliggande frågorna. Härutinnan må följande anföras.
Länsstyrelsen i Västerås har ifrågasatt det lämpliga i att lämna statsunderstöd
åt kommun, som haft en så god ställning, att den kunnat uttaxera
kostnaden för skolbygge på ett eller flera år och redan betalat densamma.
Redan av statsekonomiska skäl syntes statens bidrag böra inskränkas till
kommuner, som stöde i skuld för skolhusbyggnader eller lärarbostäder. —
Länsstyrelsen funne den av de sakkunniga angivna principen, att den kommunala
myndigheten borde vidkännas viss del av kostnaden, vara riktig
och ville därför beträffande redan uppförda skolbyggnader med därå kvarstående
lån samt byggnader, som framdeles uppfördes, föreslå den anordningen,
att statsverket iklädde sig räntan å återstående byggnadsskulden
under det att kommunerna svarade för lånens återbetalning. Återbetalningen
borde i sådant fall göras på viss bestämd tid, förslagsvis högst 20 år, på
det att statsverkets räntekostnader ej måtte bliva för stora. Sedan beträffande
planerad nybyggnad ritningar blivit godkända och kostnadsbeloppet
på lämpligt sätt fastställts, finge den kommunala myndigheten tillstånd att
upptaga ett däremot svarande lån, som återbetalades på 20 år och varför
räntan årligen erlades av statsverket efter rekvisition av den kommunala
myndigheten. — De statsbidrag, som enligt förslaget skulle lämnas till skolhusbyggnader
m. m., vore avsedda att verka skatteutjämnande. Man kunde
då med fog framställa den frågan, varför en kommun, som icke vore i behov
av sådan utjämning, ändock skulle hava rätt att uppbära bidrag. För
att åstadkomma en rättvis utjämning av skattetrycket och ej utge statsmedel
annat än när sådant vore oundgängligt syntes Kungl. Majit böra äga
rätt att pröva, huruvida i det speciella fallet eljest bestämda statsbidrag
borde utgå eller eventuellt utbetalas med reducerade belopp. Länsstyrelsen
föresloge, att sådan prövning skulle ske i de fall, att kommunala beskattningen
inklusive vägskatt och landstingsmedel, där sådana skatter utginge,
understege 10 kronor per skattekrona. Örn en sådan diskretionär prövning
ansåges mindre tilltalande, borde en viss gräns för bidrags erhållande, förslagsvis
den nyss angivna, sättas.
Länsstyrelsen i Örebro betecknar såsom icke välbetänkt förslaget örn statsbidrag
till redan befintliga byggnader. Skulle sådana statsbidrag överhuvud
utgå, borde de enligt länsstyrelsens mening under inga förhållanden utgå
för hus, som tillkommit före år 1916. De kostnader, som avsåge inventarier
och undervisningsmateriel, vore växlande och svårbestämda, varför en
rättvis fördelning av bidraget vore mycket svår, måhända omöjlig att genomföra.
Då ifrågavarande kostnader vore av förhållandevis ringa betydelse
för kommunernas ekonomi, syntes lämpligast att helt utesluta kostnaderna
för sagda ändamål från rätten till statsbidrag. — I fråga om nya skollokaler
biträder länsstyrelsen de sakkunnigas förslag. — Vare sig majoritetens eller
reservanternas förslag om tjänstebostadsbidrag kunde anses innebära en tillfredsställande
lösning. De sakkunniga betonade starkt tjänstebostadsbidragets
provisoriska karaktär på grund av ifrågasatt lönereglering för lärarpersonalen.
Det ville förefalla länsstyrelsen, som om det med hänsyn härtill
vore tillrådligt, att låta frågan örn bidrag för tjänstebostäder tillsvidare anstå.
— Länsstyrelsen avstyrker förslaget örn provisoriskt byggnadsbidrag
bland annat därför att det finge anses mindro lämpligt att bidrag utbetala
-
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
des, innan det belopp, varå bidrag skulle utgå, blivit i vederbörlig ordning
bestämt. — För de sakkunnigas förslag krävdes en organisation, som vore
mer än skäligt omfattande och invecklad i förhållande till det område, som
denna organisation skulle tjäna. Sedan rätt länge hade kommunerna kommit
i åtnjutande av en viss lättnad i kostnaderna för folkskoleväsendet genom
anslag för beredande av utjämning av kostnaderna härför på det sätt, att
understöd utgått med visst belopp per läraravdelning eller skolpliktigt barn.
Då dessa faktorer torde få anses vara en ganska god mätare för behovet
såväl av lärare som av skollokaler av olika slag, av inventarier och undervisningsmateriel
syntes det icke vara uteslutet, att en fullt effektiv och rättvis
skatteutjämning kunde vinnas genom ett utbyggande av denna grund
för statsbidraget med exempelvis billiga lån och "i undantagsfall särskilda
understöd.
Länsstyrelsen i Mariestad funne det visserligen önskvärt, att lättnader
bereddes kommunerna, men länsstyrelsen hade ej ansett sig kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag i hela dess omfattning. Ett genomförande härav
syntes nämligen skola innebära en alltför betungande icke nödvändig ökning
av statsutgifterna och även medföra en omfattande organisatorisk utbyggnad
med ty åtföljande, nu ej överskådliga kostnader. Enligt länsstyrelsens
mening borde statsbidrag till uppförande och underhåll av undervisningslokaler
och lärarbostäder endast utgå till sådana församlingar, som
därav vore i verkligt behov, exempelvis sådana, som betecknades såsom
skattetyngda.
Länsstyrelsen i Nyköping framhåller som allmän anmärkning mot det
föreliggande förslaget att det vore alltför omständligt och åsamkade olika
myndigheter en oerhörd arbetsbörda utan att fördenskull skapa full rättvisa
vid statsbidragens fördelning. Länsstyrelsen ifrågasätter, örn det icke vore
möjligt att för varje skoldistrikt göra en uppskattning av det belopp för
nybyggnad, som årligen skulle behöva avsättas för byggnadsbeståndets vidmakthållande.
Till detta skulle staten bidraga med viss kvotdel, varjämte
givetvis föreskrift måste lämnas, att vad av beloppet icke tarvades för täckande
av oguldna kostnader för redan verkställda byggnadsarbeten, måste
fonderas för kommande behov. Härigenom skulle vinnas, dels att statens
bidrag för varje år i förväg kunde tämligen exakt beräknas, dels att statens
kontroll eventuellt kunde inskränkas till en attest från vederbörande folkskolinspektör
om att ändamålsenliga lokaler funnes.
Länsstyrelsen i Luleå framhåller, att det visserligen ur principiell synpunkt
syntes riktigast att vid utmätandet av statsbidragen för förevarande kostnader
en viss differentiering gjordes de olika kommunerna emellan alltefter
deras olika prestationsförmåga och ekonomiska ställning. Länsstyrelsen insåge
emellertid till fullo de svårigheter, som skulle möta för utfinnandet av
en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett rättvist sätt
utmäta ett efter det verkliga behovet utgående bidrag och tilläte sig i detta
sammanhang endast understryka de sakkunnigas uttalande, att ett utan sådan
differentiering konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets
tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig bidragsverksamhet
i skattelindrande syfte. Fördelen med de sakkunnigas förslag i fråga
örn statsbidrag till nya skollokaler förringades i väsentlig grad genom förslaget
om att statsbidraget skulle fördelas med lika belopp på en tidrymd
av 40 år. För sin del funne länsstyrelsen detta förslag mycket olyckligt.
Kommunerna skulle fortfarande i regel bliva tvungna att finansiera sina
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
byggnadsföretag med långfristiga lån och räntorna på dessa lån skulle till
stor del förtära dessa årliga bidragsbelopp. Om statens bidrag till folkskolebyggnader
skulle bliva effektivt, borde det utbetalas omedelbart i mån
av byggnadsarbetets fortgång. Möjligen kunde man i samband med en
sådan ändring ifrågasätta att något sänka statsbidragets belopp, förslagsvis
från tre fjärdedelar till två tredjedelar, genom vilken sänkning även kommunernas
intresse av att få byggnadskostnaderna så låga som möjligt kunde
ytterligare sporras. Att statsfinansiella hänsyn skulle lägga oöverstigliga
hinder i vägen för en sådan anordning kunde länsstyrelsen ej finna. Då
det mest trängande behovet av nya byggnader genom beredskapsarbetena
säkerligen torde vara avhjälpt, torde några större krav på statsbidrag för
nya skollokaler ej inom de närmaste åren yppa sig. Örn för vart och ett
av de närmaste tio åren ett anslag av i runt tal 1 miljon kronor anvisades
för ändamålet, torde detta med säkerhet visa sig tillräckligt. För övrigt
stöde det ju statsmakterna fritt att närmare bestämma takten för dessa
arbeten genom att anslå större eller mindre belopp för ändamålet för varje
år. — I fråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler ställde
sig länsstyrelsen synnerligen tveksam, huruvida sådana över huvud taget
borde utgå. Det syntes innebära ett farligt avsteg från en av staten förut
alltid tillämpad princip att nu gå in för sådana retroaktiva statsbidrag, och
det kunde väl med skäl påstås, att den nuvarande generationen i en kommun
hade föga eller ingen känning av en för 30 ä 40 år sedan utav kommunen
gjord utgift för en skolbyggnad. Länsstyrelsen ansåge således, att
för redan uppförda skolbyggnader staten borde lämna bidrag endast i form
av skattelindring, då på så sätt endast de verkligt behövande kommunerna
Lomme i åtnjutande av sådant.
Skulle emellertid staten anse sig böra gå in för retroaktiva statsbidrag,
ansåge sig länsstyrelsen i alla händelser böra föredraga reservanternas förslag,
ehuru det omständliga och kostbara förfarandet med fastställandet av
byggnadskostnaden förefölle mindre tilltalande och borde kunna väsentligt
förenklas. — De sakkunnigas förslag angående statsbidrag för förhyrda skollokaler
ansåge sig länsstyrelsen kunna förorda, dock endast under den förutsättning,
att statsbidraget till blivande skolbyggnader höjdes utöver de sakkunnigas
förslag. I annat fall syntes proportionen mellan hyresbidrag och
byggnadsbidrag bliva sådan, att det för kommunerna ställde sig ekonomiskt
fördelaktigare att hyra underhaltiga lokaler än att bygga tidsenliga sådana. —
I fråga örn underhållsbidraget hade länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget,
som syntes vara ganska väl avvägt. — Beträffande tjänstebostadsbidragen
ansåge länsstyrelsen att reservanternas förslag i denna punkt vore
att föredraga framför majoritetens.
Länsstyrelsen i Umeå anför beträffande frågan örn statsbidrag till redan
befintliga skollokaler i stort sett liknande synpunkter som länsstyrelsen i
Luleå. För de kommuner, som ända till för några år sedan hade 20 ä 25
mil till närmaste järnvägsstation, hade byggnadsmaterialierna ställt sig så
dyrbara, att de nödgats antingen förhyra lokaler eller bygga skolhus av den
typ, som kunde antagas komma att falla under klass IV och för vilken
ingen ersättning skulle utgå. Det vore icke rättvist, att dess kommuner
icke skulle få gottgörelse för sina i allmänhet ej obetydliga lokalkostnader.
Varken majoritetens eller reservanternas förslag beträffande redan befintliga
och nya byggnader kunde godtagas. Skulle emellertid ett bidragsförfarande
för förfluten tid komma till stånd, ville länsstyrelsen påpeka, att det före
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
slagna värderingsförfarandet icke vore tillfredsställande eller betryggande
vare sig för stat eller kommun.
Länsstyrelsen Kalmar ifrågasätter starkt om retroaktiva byggnadsbidrag
över huvud böra utgå. Avgörande vore skattebördan inom kommunerna
och ifrågavarande bidrag borde ej utgå åt andra än särskilt skattetyngda
kommuner. I vart fall vore reservanternas förslag att föredraga.
Länsstyrelsen i Karlskrona gör såsom en allmän invändning mot de sakkunnigas
förslag den anmärkningen, att de föreslagna åtgärderna vore alldeles
otillräckliga för åstadkommande av en skattelindring av någon räckvidd.
Länsstyrelsen i Falun anser den föreslagna tidsperioden av 40 år för
uppdelning av statsbidraget till nya undervisningslokaler för lång samt
finner sakkunnigminoritetens förslag, att staten icke bör utsträcka det retroaktiva
byggnadsbidraget till skollokaler, som tillkommit före år 1916, värt
beaktande. När det gällde statsbidrag till nya skollokaler syntes i enlighet
med de sakkunnigas uppfattning att efter skattekrontal eller skattetryck varierande
statsbidrag icke böra komma i fråga. Beträffande däremot ersättning
för redan befintliga skollokaler syntes böra övervägas, huruvida icke statsbidragssystemet
skulle kunna anpassas efter skoldistriktets ekonomiska ställning.
Visserligen mötte härutinnan betydande svårigheter. Det förefölle
emellertid icke motiverat, att ett gynnsamt ställt skoldistrikt skulle erhålla
bidrag efter samma norm som en mindre lyckligt lottad skolkommun. —
Enligt länsstyrelsens mening torde näppeligen skäl föreligga att utanordna
de förskott å blivande statsbidrag, som det föreslagna provisoriska byggnadsbidraget
utgjorde. Då detta förskottsförfarande komme att förorsaka
vederbörande utbetalande myndigheter ett betungande arbete kunde ifrågasättas,
örn bestyret härmed kunde anses stå i skälig proportion till den jämförelsevis
ringa lättnad i ekonomiskt hänseende, som provisoriet skulle bereda
skoldistrikten.
Länsstyrelserna i Linköping och i Gävle tillstyrka sakkunnigmajoritetens
förslag, dock, vad angår den förstnämnda länsstyrelsen, med någon tvekan
beträffande den föreslagna anordningen för beräknande av statsbidrag till
redan befintliga skollokaler.
De återstående länsstyrelserna hava i allmänhet mer eller mindre oreserverat
anslutit sig till den meningsriktning, som företrätts av de förutnämnda
reservanterna Engvall och Persson.
Länsstyrelsen i Uppsala anser, att länsstyrelsen borde kunna pröva byggnadsfrågor,
där kostnaderna beräknats till 5,000 kronor, förordar en 25-årig
bidragsperiod för understöd till blivande byggnader samt tillstyrker reservanternas
förslag i fråga örn statsbidrag till redan befintliga lokaler.
Länsstyrelsen i Växjö tillstyrker reservanternas förslag i fråga örn statsbidrag
till nya och till redan befintliga skollokaler samt i fråga om tjänstebostad
sbidrag. Beträffande statsbidrag till redan befintliga skollokaler ansåge
dock länsstyrelsen, att det moment i reservanternas förslag, som från
statsbidrag uteslöte lokaler, tillkomna före år 1915, borde uppmjukas. Länsstyrelsen
förmenade nämligen, att det mången gång skulle verka obilligt,
att. skattetyngda kommuner, som med avsevärda kostnader uppfört tidsenliga
skolhusanläggningar under åren närmast före år 1915, undantagslöst
47
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
skulle betagas möjligheten till varje statsbidrag. I dylika fall borde medgivas
möjlighet för kommuner att efter särskild ansökan i undantagsfall,
då särskilda omständigheter motiverade sådant, erhålla statsbidrag, låt vara
till decimerat belopp.
Länsstyrelsen i Karlstad vore i viss mån tveksam, huruvida över huvud
taget bidrag borde utgå för redan uppförda skolbyggnader. Emellertid förordar
länsstyrelsen i detta avseende reservanternas förslag samt uttalar sig
för ett bidrag med 50 procent av kostnaden. I skolhusvärderingsnämnderna
syntes lämpligen statens vederbörande folkskolinspektör böra fungera såsom
ordförande. Nämnden borde också träda i verksamhet, då sådana ändringar
med avseende å en skolbyggnad inträffade, att skäl förelåge för en
rubbning av det utgående statsbidragets belopp. Då fråga vore örn redan
uppförda byggnader, syntes bidraget böra utbetalas omedelbart, sedan beloppet
fastställts. Beträffande blivande byggnader vore lämpligt, att utbetalning
skedde antingen på sätt nyss angivits eller med lika årsbelopp
under ett visst antal år, dock icke över 25. I det senare fallet syntes staten
böra tillerkänna vederbörande kommun ersättning för den ränteförlust, som
genom ifrågavarande utbetalningssätt komme att uppstå. Denna ersättning
borde utgå i form av ränta å det oguldna byggnadsbidraget. — I avseende
å föreslagna provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag, underhållsbidrag och
tjänstebostadsbidrag hade länsstyrelsen icke något att erinra mot att sådana
bidrag komme att utgå. — Beträffande såväl byggnadsbidrag som övriga här
angivna bidrag funne länsstyrelsen, att en överarbetning av det framlagda
förslaget borde ske samt förordade, att denna överarbetning verkställdes
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som av reservanterna
anförts.
Länsstyrelsen i Halmstad förordar reservanternas förslag i fråga örn statsbidrag
till skolhusbyggnader, finner provisoriskt byggnadsbidrag obehövligt,
örn blott bidragsskyldigheten och ränteberäkningen inträdde samtidigt för
hela riket, avstyrker förslaget örn statsbidrag till skolinventarier med visst
årligt belopp per lärosal, enär nämnda bidrag endast komme att bliva ett
tillskott till skolkassan och utgifterna för inventarier väsentligen vore av
engångsnatur samt det vidare ej skulle kunna behörigen kontrolleras vare
sig att årsbidraget verkligen vore behövligt eller att det finge avsedd användning.
Då viss svårighet torde möta att strängt skilja utgifter för inventarier
och för undervisningsmateriel, borde statsbidrag ej heller utgå för
dylik materiel. —• Länsstyrelsen tillstyrker reservanternas förslag i avseende
på tjänstebostadsbidragen. Dock borde ersättning utgå med endast x/$ i
stället för XA av de utav 1928 års lönekommitté angivna kostnaderna för
lärarnas förseende med bostad och bränsle. — Länsstyrelsen funne frågan
örn Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende på den skolkommunala indelningen
så viktig och så intimt sammanhörande med statsbidragsfrågan, att
länsstyrelsen ville starkt ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att
företaga sistnämnda fråga till avgörande utan att samtidigt nyssberörda
fråga om Kungl. Maj:ts befogenhet vunne sin lösning.
Länsstyrelsen i Vänersborg ansluter sig i huvudsak till reservanternas förslag
i fråga om byggnadsbidragen. Vid beräkningen av statsbidraget borde
hänsyn även tågås till i skolbyggnad inrymd vaktmästarbostad för det fall,
att bostadsinnehavaren vore uteslutande anställd för samt hade full sysselsättning
med skolfastighetens skötsel. ■— Länsstyrelsen ställde sig tveksam
till de sakkunnigas enhälliga förslag örn underhållsbidrag. Då reservanter
-
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
nas förslag i fråga om byggnadsbidrag medförde större kostnader för statsverket
än majoritetens förslag, kunde en kompensation för statsverket vinnas
genom att slopa underhållsbidraget. — Länsstyrelsen anslöte sig till reservanternas
uppfattning i fråga örn tjänstebostadsbidragen.
Länsstyrelsen i Göteborg synes i huvudsak biträda reservanternas förslag.
Statsbidrag borde utgå å byggnadskostnaden för alla de lokaler, som anordnades
till lärjungarnas fromma, sålunda även för lokaler till läkarevård
och tandvård, till nödiga expeditionslokaler samt för badanläggningar utan
inskränkning. Länsstyrelsen ansåge, att viss anledning kunde finnas att
låta statsbidrag utgå jämväl å byggnader, som vore tagna i bruk tidigare
än år 1916, men ville i denna del icke framställa något förslag. Uppginge
byggnadskostnad till över 15,000 kronor, borde frågan ankomma på Kungl.
Majda prövning, i övriga fall på länsstyrelsens. —- Länsstyrelsen betonar
vikten av att kvalificerad byggnadsteknisk sakkunskap toges i anspråk för
rådgivning liksom för granskning av byggnadsförslagen på ett tidigare stadium
av ärendets gång, åtminstone när kostnadsbeloppet vore väsentligt
eller förhållandena eljest sådant betingade. Det syntes mycket tvivelaktigt,
örn enbart genom det föreslagna byggnadssakkunniga biträdet åt skolöverstyrelsen
denna fråga tillfredsställande löstes. — Länsstyrelsen ansluter sig
till reservanternas förslag att anknyta tjänstebostadsbidraget till dyrortsgrupperingen.
Länsstyrelsen i Malmö har uttalat önskvärdheten av att större hänsyn
toges till respektive kommuners ekonomiska bärkraft och att statsbidragssystemet
gjordes enklare i tillämpning. Länsstyrelsen funne det böra tagas
under övervägande, huruvida icke de större städerna, eventuellt sådana,
som icke deltoge i landsting, borde antingen alldeles undantagas från att
komma i åtnjutande av bidrag för skolbyggnaderna o. d. eller ock i varje
fall tilldelas allenast ett i förhållande till övriga kommuner reducerat sådant. —
Örn staten övertoge en väsentlig del av kommunernas kostnader för folkskolan,
syntes det, med hänsyn till det anförda, i det allmännas intresse
kunna krävas, att dessa icke ådroge sig onödiga utgifter. Till förekommande
härav torde därför böra stadgas, att endast sådana byggnader finge
uppföras, som av vederbörande statliga myndighet prövats vara erforderliga.
— Länsstyrelsen ansluter sig till det av reservanterna framlagda förslaget
såsom varande det mest logiska samt också ur rättvisans synpunkt
mest tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Jönköping anser, att förverkligandet av de sakkunnigas
förslag ifråga om blivande skolbyggnader skulle innebära en betydande lättnad
för kommunerna utan att man därvid behövde befara, att det kommunala
intresset för skolväsendets utveckling bleve eliminerat. Länsstyrelsen
biträder reservanternas förslag örn amorteringstidens begränsning till
25 år samt anser det riktigt, att kommunerna erhålla gottgörelse för ränteförlust
å det av kommunerna förskotterade statsbidraget. — För övrigt ifrågasätter
länsstyrelsen, örn det föreslagna förskottsförfarandet över huvud taget
vore lämpligt eller av behovet påkallat. Staten torde nämligen hava möjlighet
att upplåna medel till statsbidragets gäldande på fördelaktigare villkor
än kommunerna, varför, därest statsbidraget i sin helhet omedelbart utbetalades,
totalkostnaderna torde kunna nedbringas. — Av praktiska skäl torde
länsstyrelsen böra medgivas befogenhet att fastställa den kostnadssumma,
varå statsbidraget skulle beräknas, intill ett belopp av 5,000 kronor i stället
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
för av de sakkunniga föreslagna 3,000 kronor. — Då det vore att befara,
att de ifrågasatta rundliga statsbidragen vore ägnade att inbjuda till ökad
lyx i avseende å skolbyggnader, vore det av största vikt, att bestämmelserna
angående villkoren för statsbidrag så utformades, att alla onödiga utgifter
i sådant avseende undvekes. — Den av reservanterna framförda kritiken
av majoritetsförslaget i avseende å statsbidrag till redan befintliga
undervisningslokaler syntes länsstyrelsen fullt berättigad, och deras förslag
örn byggnadskostnaderna som grundval för beräknande av statsbidragets
storlek även för sådana undervisningslokaler torde få anses rättvisare än
majoritetens förslag. Skulle det statsfinansiella läget ej tillåta, att statsbidrag
utginge i hela den av reservanterna föreslagna utsträckningen, syntes
bidrag i första hand böra tillkomma verkligt behövande kommuner med
högt skattetryck. -— Mot de föreslagna hyres- och underhållsbidragen
syntes intet vara att erinra. — Tjänstebostadsbidragen syntes böra bestämmas
med tagen hänsyn till respektive dyrortsgrupper enligt reservanternas
förslag.
Länsstyrelsen i Kristianstad anser, att statsbidrag, normerade efter kommunernas
skatteförmåga och skuldsättning, varit att föredraga. Föreliggande
förslag innefattade i allt fall i förhållande till den nuvarande ordningen
påtagliga förbättringar. — Beträffande bidrag till nya skollokaler ville länsstyrelsen
ansluta sig till reservanternas förslag och tillstyrka att statsbidrag
å 50 procent av byggnadskostnaderna, eventuellt inom vissa gränser ställt
i relation till skattehöjden. — Länsstyrelsen borde kunna besluta rörande
bidrag, då kostnaderna icke överstege 10,000 kronor. — Därest statsbidrag
av statsfinansiella skäl kunde utgå till redan uppförda skolbyggnader, ville
länsstyrelsen giva sitt förord åt reservanternas förslag. — Frågan örn tjänstebostadsbidrag
borde upptagas till behandling först i sammanhang med frågan
örn lärarnas löne- och naturaförmåner.
Länsstyrelsen i Visby ansluter sig till reservanternas förslag i fråga om
statsbidrag för skolhusbyggnader, tillstyrker de sakkunnigas förslag ifråga
örn hyresbidrag och underhållsbidrag samt förordar majoritetens förslag
ifråga om tjänstebostadsbidrag.
Länsstyrelsen i Stockholm, tvivlar på effektiviteten i de föreslagna.bidragen
till nya lokaler, som endast innebure ett statsunderstöd med omkring Vs av
anläggningskostnaden, samt vore närmast benägen att förorda reservanternas
förslag örn bidrag med 50 procent av byggnadskostnaden och om räntegottgörelse
till kommunerna. I likhet med majoriteten ville emellertid
länsstyrelsen förorda en uppdelning av bidraget på 40 år såsom bättre
överensstämmande med byggnadens användningstid. — Den tekniska
granskningen av byggnadsförslagen borde anförtros åt en på byggnadsområdet
sakkunnig myndighet i stället för åt skolöverstyrelsen. — Vad anginge
byggnadsbidrag till redan befintliga byggnader, syntes bidraget icke
böra utsträckas att gälla hus, som tillkommit före år 1916. Uppskattningen
av befintliga byggnaders nuvärde enligt de av majoriteten föreslagna grunderna
vore alltför schablonmässig. Men icke heller reservanternas förslag
om en uppskattning, grundad enbart på faktiska byggnadskostnader, funne
länsstyrelsen försvarligt ur rättvisans synpunkt, Byggnadssätt och använda
material kunde hava varit sådana, att staten icke borde utan vidare
taga byggnaden för god. Man torde hellre böra utgå från en uppskattning
av byggnadernas nuvarande penningvärde, beräknat med ledning av dels
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
de faktiska byggnadskostnaderna, dels upp- eller nedgång av kostnaderna
för byggnader i allmänhet, dels ock byggnadens ålder och beräknade anväudbarhetstid.
För att bidragen skulle bliva effektiva erfordrades vidare,
att de utginge med lika stor procent av nämnda uppskattningsvärde, som
av länsstyrelsen förordats beträffande bidrag till nya byggnader, samt på
liknande villkor i övrigt. — Kostnaderna för den uppskattning, som av de
sakkunniga föreslagits skola äga rum under budgetåret 1935/1936, måste
anses beräknade i underkant. —- Länsstyrelsen förordade reservanternas förslag
örn införande av olika tjänstebostadsbidrag för olika dyrortsgrupper.
Länsstyrelsen i Härnösand anser det principiellt och sakligt motiverat,
att statsbidragssystemet erhåller sådan räckvidd, att bidrag kommer att utgå
ej endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett
om kostnaderna för dessa bestritts genom upptagande av lån, som ännu
återstode oguldna, eller på annat sätt. Reservanternas förslag såväl beträffande
byggnadsbidrag till skollokaler som i fråga örn tjänstebostadsbidrag
vore avgjort att föredraga framför majoritetens förslag i dessa hänseenden.
Vissa av domkapitlen ställa sig mer tveksamma till en del av grundprinciperna
i de av folkskolesakkunniga eller reservanterna framlagda förslagen.
Flertalet ansluter sig ändock till de viktigare punkterna i förslagen.
Domkapitlet i Västerås anser det å ena sidan ganska tvivelaktigt, huruvida
de sakkunnigas förslag komme att leda till ett lättande av den totala skattebördan,
och å andra sidan att de besparingar, som skulle kunna vinnas
genom en starkare centralisering av skolväsendet, lätt skulle kunna komma
att köpas på bekostnad av betydelsefulla ideella värden. Domkapitlet funne,
att den lämpligaste vägen för tillgodoseendet av det intresse, som närmast
föranlett det föreliggande förslaget, vore att söka i ett utbyggande av den
för närvarande tillämpade metoden med direkta skatteutjämningsbidrag till
särskilt betungade skoldistrikt. — Domkapitlet ansluter sig till förslaget, att
statsbidrag skulle utgå även till befintliga skolbyggnader, enär det endast
på denna väg torde vara möjligt att vinna en någorlunda rättvis fördelning
av statsbidragen de olika skoldistrikten emellan. Dock syntes icke genomförandet
av ifrågavarande förslag vara av så brådskande natur, att provisoriskt
byggnadsbidrag skulle behöva utgå. Statens bidragsskyldighet borde
i enlighet med reservanternas förslag begränsas till att gälla endast sådana
lokaler, som tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Även i övrigt ansluter
sig domkapitlet till de av reservanterna framlagda förslagen rörande bidrag
till redan uppförda och nytillkommande skollokaler.
Domkapitlet i Lund förmenar, att grunden för utgående av statsbidrag
till nya undervisningslokaler borde anpassas efter skoldistriktens ekonomiska
bärkraft och sättas i relation till antalet skattekronor inom skoldistriktet på
så sätt, att bidraget procentuellt ökades ju mindre antal skattekronor distriktet
förfogade över. Byggnadsbidraget borde utanordnas antingen omedelbart
eller ock fördelat på 25 år med ränta. Beträffande byggnadsbidrag för
redan befintliga skollokaler borde gälla samma huvudprincip. Reservanternas
mening att statsbidrag allenast skulle utgå för skolbyggnader, uppförda
efter den 30 juni 1916, syntes förtjänt av beaktande. Provisoriskt
byggnadsbidrag syntes icke böra utgå. Beträffande hyresbidrag borde gälla
51
Kungl. Majlis proposition Nr 174.
samma huvudprincip för statsbidragets erhållande som vid uppförande av
skolbyggnader. Domkapitlet ifrågasatte, om underhållsbidrag borde utgå.
De mindre skoldistrikten erhölle ju genom domkapitlets förslag betydligt
större statsbidrag dels till bestridande av kostnaderna för uppförande av
skolbyggnader, och dels i byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler
än de sakkunnigas förslag angåve. För de större skoldistrikten syntes
ur skatteutjämningssynpunkt dessa underhållsbidrag vara skäligen betydelselösa.
Beträffande tjänstebostadsbidragen anslöte sig domkapitlet till
sakkunuigmajoritetens uppfattning att dessa bidrag borde tillkomma alla
skoldistrikt utan avseende å antalet skattekronor. Reservanternas mening
på denna punkt vore beaktansvärd, men då de sakkunnigas förslag upptoge
ett bidrag till alla skoldistrikt av samma storlek, som reservanterna
ville tilldela de lägsta dyrortsgrupperna, syntes berättigad anledning att ur
skatteutjämningssynpunkt kritisera förslaget härutinnan ej förefinnas. De
lägsta dyrortsgrupperna torde nämligen i allmänhet innefatta de mindre
skoldistrikten med förhållandevis ringa antal skattekronor. För skoldistrikten
inom de högre dyrortsgrupperna med dess i allmänhet stora antal
skattekronor spelade dessa bidrag ej någon större roll.
Domkapitlet i Växjö, som anser att statsbidrag för underhåll av skollokaler
icke syntes böra ifrågakomma, funne frågan om statsbidrag till skolbyggnader
kräva förnyad undersökning.
Domkapitlet i Strängnäs, som icke hade något att invända mot förslagets
grundtanke, att staten övertoge en del av ansvaret och kostnaderna för
skolbyggnader m. m., funne det tveksamt, örn statsbidrag till redan befintliga
undervisningslokaler borde sträcka sig så långt tillbaka i tiden som betänkandet
gåve vid handen, samt påpekade, att statsbidraget till tjänstebostacl
måste anses synnerligen anspråkslöst. Domkapitlet ansåge ytterligare
utredning vara erforderlig i fråga örn de ekonomiska beräkningarna samt
framhölle bland annat, att förslaget komme att medföra ökade utgifter för
den administrativa apparaten.
Domkapitlet i Visby anser sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag
i dess helhet bland annat med hänsyn därtill att det — åtminstone
med avseende å gotländska förhållanden — vore ur principiell synpunkt
betänkligt, om lagstiftningen skulle förminska skoldistriktens intresse och
ansvar för skolväsendet. Förslaget örn byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler
syntes mindre lyckat och lämpligt på grund därav att i många
fall problemet örn statens eller kommunens äganderätt till skolbyggnad
torde komma att bliva en ömtålig tvistefråga. Möjligtvis kunde nämnda
spörsmål lösas sålunda, att en rationell klyvning beträffande kostnaderna
för lärares avlöningar och skolbyggnader genomfördes på så sätt, att staten
helt övertoge bestridandet av alla avlöningar samt att kommunerna liksom
hitintills svarade för uppförande och underhåll av skolbyggnader, därvid
dock möjlighet skulle finnas för skattetyngda kommuner att erhålla statsbidrag.
Beträffande byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler
syntes den av de sakkunniga föreslagna anordningen med uppdelande
av lokalerna i fyra olika klasser med olika årsbidrag kunna medföra orättvisa
konsekvenser, i det att för byggnader uppförda under kristiden skulle
komma att utgå alldeles för liten ersättning, under det att i andra fall
ersättning måhända komme att utgå med större belopp än nybyggnaden
kostat.
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Domkapitlet i Göteborg funné en rationell fördelning mellan staten och
kommunerna av de huvudsakliga kostnaderna för folkskoleväsendet kunna
komma till stånd, därest staten övertoge hela kostnaden för de författningsenligt
utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor
ävensom föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten
tillhöriga skolhem, inberäknat tjänstebostadsbidrag respektive kostnader för
tillhandahållande av tjänstebostäder i enlighet med sakkunnigas förslag,
under det att kommunerna finge i princip helt ansvara för kostnaderna för
folkskolebyggnaderna. Domkapitlet ville sålunda avstyrka förslaget om statsbidrag
till såväl redan befintliga som nya undervisningslokaler. Domkapitlet
funne icke detta vara den lämpligaste formen för åstadkommande av
skatteutjämning mellan kommunerna utan ansåge, att en skälig skatteutjämning
—- utöver genom statens övertagande av lönekostnaderna — borde
kunna ernås genom fortsatt och utvidgad hjälp åt verkligt skattetyngda
kommuner.
Domkapitlet i Skara har ansett det böra undersökas, örn icke statens
bidrag borde lämnas på ett sätt, som mer direkt anknöte till det verkliga
behovet. För den händelse de sakkunnigas förslag skulle komma att läggas
till grund för åtgärder ville emellertid domkapitlet i fråga om såväl byggnadsbidrag
som tjänstebostadsbidrag ansluta sig till reservanternas uppfattning.
Domkapitlet i Härnösand funne de föreslagna reformerna i det hela ägnade
att undanröja flera mer framträdande olägenheter i folkskoleväsendets
nuvarande organisation. Bestämmelserna om statsbidrag till skolbyggnader
förefölle måhända invecklade men domkapitlet medgåve, att de differentieringar,
som ofrånkomligen måste göras beträffande statsbidragens storlek,
tarvade mer ingående bestämmelser.
Domkapitlet i Uppsala funne det för sin del tvivelaktigt, om den föreslagna
genomgripande reformen skulle medföra så stora fördelar, att dessa
skulle uppväga såväl statens högst väsentligt ökade kostnader som mistning
av fördelen med kommunalt ansvar och självstyrelse i nu förevarande hänseenden.
I fråga om statsbidrag till skolhusbyggnader och tjänstebostäder
ansluter sig domkapitlet i huvudsak till reservanternas förslag, såsom varande
ägnat att åstadkomma större rättvisa. Skulle majoritetsförslaget rörande
redan uppförda lokaler bliva antaget, syntes därur böra utgå bestämmelsen,
att besvär icke finge anföras över värderingsnämndernas beslut.
Domkapitlen i Karlstad och Linköping ansluter sig till reservanternas förslag
i fråga örn byggnadsbidrag till skollokaler.
Domkapitlet i Luleå finner de sakkunnigas förslag att avlasta en del kostnader
för folkskoleväsendet från skoldistrikten och överflytta denna del på
staten vara välbetänkt, enär därigenom den ojämnhet, som onekligen rådde
mellan de olika skoldistrikten i avseende på skattetungan för folkskoleväsendet,
skulle i väsentlig mån utjämnas. Detta överensstämde ock med den
tendens, som under senare tiden gjort sig gällande på andra områden att
överflytta vissa kostnader från kommunerna på staten — Ehuruväl åtskilliga
skäl talade till förmån för reservanternas förslag i avseende å statsbidrag
till nya skollokaler, ansåge sig dock domkapitlet böra för sin del förorda
sakkunnigmajoritetens. — Ifråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga
undervisningslokaler ansåge nämnda reservanter, att sådant bidrag ej borde
utgå för skolbyggnader, som uppförts före 1916. Domkapitlet funne, att
53
Kungl. Maj:t.s proposition Nr 174.
de skäl, reservanterna anfört härför, vore värda beaktande. Dels torde det
nämligen få anses vara ganska enastående, att retroaktiviteten ifråga om
statens bidrag ginge så långt tillbaka som vad de sakkunniga föreslagit i
denna punkt, och dels droge de skolbyggnader, som uppfördes före världskriget,
relativt låga byggnadskostnader, under det att från och med år 1916
en mycket avsevärd fördyring inträdde, varför ett byggnadsbidrag från
statens sida från nämnda tid torde böra anses väl motiverat. Domkapitlet
ville därför för sin del förorda reservanternas förslag i denna punkt. — Mot
vad de sakkunniga föreslagit beträffande statsbidrag till kostnaderna för
undervisningslokalernas underhåll samt tillhandahållande av skolmöbler och
undervisningsmateriel m. m. hade domkapitlet icke någon erinran att göra. —
Ifråga örn det föreslagna tjänstebostadsbidraget ville domkapitlet förorda
reservanternas förslag, enär detta toge hänsyn till de olika förhållandena i
landet, under det att majoritetens förslag innebure, att statsbidraget skulle
utgå med samma belopp överallt, oavsett de olika kostnader kommunerna
kunde ha för tillhandahållande av tjänstebostad.
Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande:
Beträffande byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler ansåge sig byggnadsstyrelsen
böra ifrågasätta, huruvida det kunde anses vara lämpligt att
sätta gränsen för hänskjutande av byggnadsfråga till Kungl. Majit så lågt
som till 3,000 kronor, vilket belopp icke kunde anses utgöra medelvärde
för en ny skollokal. Enligt de sakkunnigas egen uppgift kunde byggnadskostnaden
för en skollokal för närvarande uppskattas till i medeltal 10,000
kronor.
Utan att vilja närmare ingå på själva sakfrågan funne sig byggnadsstyrelsen
böra framhålla, att det syntes styrelsen önskvärt att, för vinnande av
större enhetlighet vid avgörandet av hithörande spörsmål, genom författningsbestämmelser
närmare angåves under vilka förutsättningar statsbidrag
skulle kunna erhållas för icke obligatoriska skollokaler. Vidare ville styrelsen
framhålla, att ett genomförande av den av de sakkunniga föreslagna principen
beträffande för vilka lokaler statsbidrag skulle kunna erhållas, torde
medföra, att de större städernas folkskolor, som numera vanligen utrustades
med ett stort antal speciallokaler, skulle komma i ett mycket ogynnsamt
läge i förhållande till landsbygdens mindre folkskolor.
Enligt vad de sakkunniga föreslagit skulle statsbidrag utgå endast för nya
skollokaler, d. v. s. för nybyggnader och för tillbyggnader av gamla skolor.
Däremot skulle statsbidrag icke utgå för de kostnader, som nedlades på
reparationer och moderniseringar av befintliga skollokaler. Med anledning
härav finge styrelsen framhålla, att det mången gång kunde möta synnerligen
stora svårigheter att verkställa en fullt rättvis uppdelning av kostnader,
som hänförde sig till i ett sammanhang verkställda ny- och ombyggnads-
samt reparationsarbeten. Med hänsyn härtill och då ett stort antal av
förekommande byggnadsföretag för skolväsendet utgjordes av ombyggnadsarbeten,
funne styrelsen det påkallat, att berörda spörsmål upptoges till
närmare utredning.
De sakkunniga hade icke ingått på frågan, huru det skulle förfaras, örn
en skollokal, för vars iordningställande statsbidrag åtnjutits, skulle komma
att användas för annat ändamål, utan föresloge de sakkunniga, att denna
fråga skulle från fall till fall prövas och avgöras av Kungl. Majit. Enligt
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
byggnadsstyrelsens mening skulle det emellertid vara önskvärt, att detta
spörsmål, liksom även frågan huru det skulle förfaras i de fall, då en skollokal
förstörts genom eldsvåda, närmare reglerades genom författningsbestämmelser.
Vad angår förslagen örn byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler
funné sig byggnadsstyrelsen icke kunna förorda det av sakkunnigmajoriteten
förordade klassificeringssystemet, med hänsyn såväl till den av
reservanterna påvisade bristande relation till verkliga värden, som i vissa
fall komme att erhållas, som till att det måste vara mera rättvist att tillämpa
samma beräkningsgrunder vid bestämmandet av statsbidrag till redan befintliga
undervisningslokaler som till nya. Styrelsen ansåge sig därför böra biträda
reservanternas förslag, att de verkliga byggnadskostnaderna i båda
fallen skulle läggas till grund för statsbidrags ”bestämmande. Beträffande
sådana skolbyggnader, som icke vore äldre än 20 år (den tid till vilken
reservanterna begränsat statsbidraget), torde det icke möta alltför stora svårigheter
att nå ett någorlunda tillfredsställande resultat vid beräkningen av
de verkliga byggnadskostnaderna.
Vidare syntes det byggnadsstyrelsen önskvärt, att det foges under övervägande,
huruvida icke, på sätt reservanterna föreslagit, beträffande statsbidrag
till redan befintliga skollokaler borde fastställas ett visst maximibelopp
per skollokal i likhet med vad som för närvarande gällde beträffande
statsbidrag till bland annat hem för kroniskt sjuka, epidemisjukhus, tuberkulossjukhus
och provinsialläkarbostäder.
Beträffande tjänstebostadsbidragen framhåller styrelsen, att det av reservanterna
föreslagna beräkningssättet torde vara mera rättvist.
Vidare påpekar styrelsen, att det syntes av betänkandet framgå, att de
sakkunniga förutsatte, att i de fall, då ärende skulle hänskjutas till Kungl.
Maj:t, realgranskningen av ärendet skulle ske hos skolöverstyrelsen, som
åter skulle erhålla ett byggnadssakkunnigt biträde. För sin del måste byggnadsstyrelsen
finna det vara mera rationellt att förlägga denna realgranskning
till vederbörande länsstyrelse, som med biträde av länsarkitekten torde
stå i en intimare kontakt med orten än ett till Stockholm förlagt centralt
ämbetsverk. Vidare funne byggnadsst37relsen, med hänsyn till de stora utbetalningar
av allmänna medel, varom här vore fråga, önskvärt, att länsarkitekterna
komme att utöva viss kontroll beträffande de byggnadsföretag,
för vilkas genomförande statsbidrag beviljats. Givetvis måste den befattning
länsstyrelsen och länsarkitekterna sålunda skulle komma att taga med hithörande
frågor i avsevärd grad öka deras arbetsbörda och torde säkerligen
betinga extra arbetskrafter. Även byggnadsstyrelsen funne det emellertid
önskvärt, att skolöverstyrelsen, på sätt som de sakkunniga föreslagit, erhölle
ett byggnadssakkunnigt biträde, då skolöverstyrelsen i varje fall måste verkställa
den slutliga byggnadstekniska granskningen av de ärenden, som skulle
hänskjutas till Kungl. Majit.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande gjort sammanfattningar rörande vad
i av överstyrelsen infordrade eller till överstyrelsen inkomna yttranden anförts
i avseende på olika delar av de sakkunnigas förslag. Av överstyrelsens
utlåtande inhämtas bland annat följande rörande den nu föreliggande frågan
om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Beträffande frågan om by [ignad siri drag för anskaffande av nya skollokaler
biträdde folkskolinspektörerna i allmänhet reservanternas förslag. Ingen inspektör
hade mera bestämt uttalat sig till förmån för det av de sakkunnigas
majoritet framlagda förslaget. Tre inspektörer ansåge, att statsbidraget borde
bestämmas till 75 procent av byggnadskostnaden. Två av dessa inspektörer
förordade emellertid, att statsbidraget skulle utgå enligt de av reservanterna
föreslagna grunderna, och den tredje inspektören föresloge, att, sedan vederbörande
byggnad avsynats och godkänts, ett större belopp, exempelvis 25
procent av det fastställda statsbidraget, omedelbart skulle utbetalas till skoldistriktet
och att återstoden skulle utgå i form av årsbidrag under 20—25
år. En inspektör förordade ett för alla understödsobjekt enhetligt understödssystem
av ungefär det slag, som av reservanterna föreslagits i fråga
örn lärarbostäderna. Inspektörerna i övre Norrland uttalade sig för ett sådant
statsbidragssystem, att de kommuner — åtminstone i de norrländska
länen — som på grund av högt skattetryck och andra omständigheter i fråga
örn statsbidrag för skolbyggnader hittills beretts en undantagsställning, även
i fortsättningen skulle i första hand komma att tilldelas statsbidrag för nu
ifrågavarande ändamål och i varje fall erhålla avsevärt större bidrag än
andra skoldistrikt i bättre ekonomiskt läge. I ett par fall förordades, att
statsbidrag till uppförande av skolbyggnader i de norrländska skoldistrikten
alltjämt finge utgå enligt hittills tillämpade grunder.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ifrågasatte, om
icke statsbidrag för skolhusbyggen borde utgå på sådant sätt, att skattetyngda
kommuner kunde erhålla utjämningsbidrag med högre procentsats.
Av nu föreliggande förslag anslöte sig föreningen emellertid till det av reservanterna
avgivna. Likaså biträdde centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund
reservanternas förslag.
Överstyrelsen erinrar för egen del, att, då statsbidraget i verkligheten
komme att utgöra endast 37 72 procent av den totala byggnadskostnaden,
effektiviteten av det föreslagna bidraget på grund härav komme att väsentligt
förminskas. Givetvis innebure även ett statsbidrag av 37 V2 procent av
den totala byggnadskostnaden en viss lindring i kommunernas nybyggnadsutgifter,
och särskilt bleve detta fallet, örn bidraget finge utgå under byggnadsarbetets
gång eller när byggnaden vore färdig och vid avsyning godkänd.
Den föreslagna bidragsperioden av 40 år syntes emellertid dels vara
för lång, dels komma att ur andra synpunkter medföra vissa olägenheter
och egendomliga konsekvenser. Kungl. Majit plägade icke medgiva kommunerna
rätt att upptaga 40-åriga amorteringslån annat än i undantagsfall.
I regel fastställdes amorteringstiden till endast 25 å 30 år. Den kommun,
som måste upptaga lån för skolbyggnadsändamål, skulle följaktligen icke få
uppbära det beviljade statsbidraget med årliga belopp under den period
amorteringen fortginge, utan bidraget bleve till fullo utbetalt först 10 ä 15
år efter det kommunen återbetalat hela lånesumman.
De kommuner, som skulle kunna finansiera sina nya skolbyggnader med
uttaxerade medel, därest de erhölle beviljat statsbidrag, då byggnaden bleve
avsynad och godkänd, men vilka icke agde förmåga att utan lån bestrida
byggnadskostnaderna, om en bidragsperiod på 40 år beslutades, måste, om
nu föreslaget system för statsbidragets utbetalande bleve tillämpat, upplåna
bela det för byggnadskostnadernas täckande erforderliga beloppet. I vissa
fall komme detta tvivelsutan att innebära ett ökat anlitande från kommunernas
sida av lånevägen.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
De kommuner, som hittills erhållit statsbidrag till skolbyggnader antingen
ur särskilda för ändamålet anvisade anslag eller ur medlen till kommunala
beredskapsarbeten, skulle bliva nödsakade att upptaga lån till alla
nya skolbyggnadsföretag. Några av dessa kommuner vore emellertid redan
nu så skuldbelastade, att de knappast torde hava utsikter att erhålla medgivande
till upptagande av ytterligare större lån. Inom många av dessa
kommuner vore emellertid byggnadsbehovet jämförelsevis stort. Det vore
att befara, att skolbyggnadsverksamheten i dessa kommuner vid ett bifall
till de sakkunnigas förslag komme att i betydande grad inskränkas, i vissa
fall att helt avstanna och skolväsendets normala och av förhållandena påkallade
utveckling därigenom i viss mån att äventyras.
För de kommuner, som utan svårigheter kunde bestrida sina skolbyggnadskostnader
med uttaxerade medel, skulle det föreslagna systemet medföra
den egendomliga konsekvensen, att de av staten finge uppbära viss årlig
ersättning under ett 40-tal år efter det de nya byggnaderna voro uppförda
och betalda. Det läge något mindre tilltalande i ett system, som i vissa fall
kunde medföra, att staten fullgjorde sin påtagna bidragsplikt med årliga
avbetalningar under en lång följd av år, medan kommunerna däremot omedelbart
bestrede kostnaderna för nya skolbyggnader med uttaxerade medel.
Enligt överstyrelsens mening ägde reservanternas förslag företräde framför
majoritetens dels på grund därav, att det föreslagna bidraget skulle
komma att uppgå till 50 procent av byggnadskostnaderna, dels därför att
bidragsperioden bleve kortare.
Emellertid skulle nybyggnadsbidraget även efter reservanternas förslag
komma att utgå enligt schematiska grunder och alltså icke anpassas efter
det på grund av växlande ekonomiska förhållanden olika behovet inom
skilda kommuner.
I detta sammanhang framställde sig det tidigare dryftade spörsmålet, huruvida
det vore lämpligt och befogat att bevilja statsbidrag till alla kommuner
och alltså även till sådana ekonomiskt bärkraftiga, som själva kunde fullgöra
sin skolbyggnadsskyldighet, utan att skattetrycket därigenom ökades i
mera avsevärd utsträckning.
De sakkunnigas betänkande gåve ingen närmare vägledning för ett bedömande
av det föreslagna systemets verkningar med avseende på kommunernas
ekonomi. Överstyrelsen redogör till belysande av denna fråga för
vissa undersökningar rörande det föreslagna systemets i dess helhet inverkan
på kommunernas ekonomiska förhållanden, vilka undersökningar utförts av
två folkskolinspektörer och avse förhållandena inom vissa skoldistrikt inom
deras inspektionsområden.
De av överstyrelsen anförda exemplen, vilkas riktighet överstyrelsen icke
kunnat kontrollera, kunde enligt överstyrelsens mening helt naturligt icke
giva någon exakt upplysning om vilka resultat den ökade bidragsverksamheten
i framtiden kunde komma att medföra med avseende på de ekonomiska
förhållandena vad skolväsendet beträffar. Ännu mindre kunde de
sägas giva en fullt klar uppfattning om verkningarna på kommunernas
ekonomi i allmänhet av det föreslagna bidragssystemet. Men det oaktat
torde det kunna anföras, att de lämnade exemplen gåvo stöd för den uppfattningen,
att effekten av de föreslagna bidragen skulle komma att i en
stor del fall bliva ganska ringa. Detta borde så mycket hellre uppmärksammas
och tillmätas betydelse, som samtliga de kommuner exemplen av
-
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
sage, hörde till de mera skattetyngda och hade betydande uttaxeringar enbart
för skolväsendet. Exemplen syntes vidare giva vid handen, att den
relativt ringa lättnad, som de ökade statsbidragen skulle medföra, i vissa
fall komme att helt eller delvis elimineras genom en motsvarande minskning
i utgående bidrag från skatteutjämningsanslaget.
Överstyrelsen hyste mycket stora betänkligheter mot det framlagda förslaget,
i vad det avsåge statsbidrag till nybyggnader, icke blott på grund
av vad senast anförts utan jämväl med anledning av bidragssystemets schematiska
karaktär, som icke möjliggjorde ett avvägande av bidragens storlek
med hänsyn till kommunernas vitt skilda behov och i hög grad växlande
ekonomiska förhållanden.
Särskild hänsyn borde tagas till de i ekonomiskt hänseende mest betungade
kommunerna. Givetvis kunde detta ske genom att ett tilläggsanslag eller
ett särskilt anslag beviljades för detta ändamål. Måhända kunde det vid en
eventuell förändring av det nu föreliggande förslaget i antydd riktning befinnas
lämpligt att något minska det generella bidraget.
På grund av det anförda ansåge överstyrelsen, att en förnyad utredning
borde verkställas för utrönande av möjligheter till genomförande av ett sådant
system för statsbidrag till nybyggnader för skolväsendet, att hänsyn
kunde tagas till kommunernas olika ekonomiska bärkraft och växlande
skattetryck.
Vad anginge ifrågasatt statsbidrag för redan befintliga skollokaler, hade
folkskolinspektörerna i flertalet fall anslutit sig till reservanternas förslag. En
inspektör biträdde majoritetens förslag i denna del. Två inspektörer ansåge
i likhet med reservanterna, att statsbidraget borde begränsas till byggnader,
som tagits i bruk efter den 30 juni 1916, och utgå i högst 25 år. Den ene
av dessa inspektörer biträdde emellertid majoritetens förslag i fråga om
klassificeringsförfarandet, och den andre inspektören förordade likaså ett
dylikt förfarande, som dock i vissa avseenden skilde sig från det av majoriteten
framlagda. En inspektör framlade det förslaget, att klassificeringen
skulle ske med hänsyn till skoldistriktens olika ekonomiska bärkraft. En
annan inspektör uttalade sig för att statsbidraget begränsades till skollokaler,
som uppförts efter år 1915, samt till sådana dessförinnan uppförda lokaler,
för vilka måst upptagas lån, som ännu icke blivit helt inbetalda. Med instämmande
i övrigt i reservanternas förslag förordade en inspektör, att statsbidrag
icke skulle utgå för skolbyggnad, som tagits i bruk före den 1 juli
1920. En inspektör ifrågasatte, om icke bidrag till befintliga skollokaler
borde utgå blott i sådana fall, då vederbörande kommun häftade i skuld
för den skolbyggnad, varom vore fråga. En annan inspektör, som i övrigt
biträdde reservanternas förslag, förordade, att statsbidrag måtte utgå även
för sådana före den 1 juli 1916 tillkomna skolbyggnader, som efter nämnda
tidpunkt undergått grundligare reparation. En inspektör avstyrkte, att statsbidrag
skulle utgå för här ifrågavarande ändamål.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ansåge, att reservanternas
förslag borde lämnas företräde framför majoritetens. Likaså anslöte
sig centralstyrelsen för Sveriges folkskoll är arinneförbund till reservanternas
förslag.
För egen del ansåge överstyrelsen, att de sakkunnigas förslag, att staten
skulle lämna vissa med hänsyn till skolbyggnadernas beskaffenhet bestämda
årliga bidrag under en period av 40 år, visserligen vore rättvist så till vida,
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att alla kommuner erhölle lika bidrag. Men de föreslagna grunderna för
bidragets utgående torde dock med hänsyn till de faktiska ekonomiska förhållandena
i bygderna och med tanken fäst på syftet med bidragen icke
kunna betraktas såsom tillfredsställande.
_ Skulle retroaktiva bidrag förekomma, borde sådana grunder fastställas, att
vid bidragsfördelningen hänsyn toges såväl till byggnadskostnaderna som
till de inom skilda kommuner förefintliga olika behoven.
Reservanternas förslag vore så till vida mera tillfredsställande än majoritetens,
att det icke blott förkortade bidragsperioden utan även toge hänsyn
till byggnadskostnaderna. Reservanterna föresloge, att retroaktiva bidrag
skulle utgå till byggnader, som första gången tagits i bruk efter den 30
juni 1916. Överstyrelsen ansåge denna tidpunkt vara bättre vald än den
av majoriteten föreslagna bland annat på grund därav, att den egentliga
dyrtiden höll sitt inträde omkring nämnda år. Samtidigt började också en
mera rask utveckling av skolväsendet att göra sig märkbar inom en stor
del kommuner. Vidare syntes det böra uppmärksammas, att ett stort antal
av de skolbyggnader, som uppförts för mer än 20 år sedan, icke längre
motsvarade rimliga krav på undervisningslokaler utan vore i behov av omfattande
om- och tillbyggnader. Men även reservanternas förslag innebure,
att alla kommuner skulle erhålla statsbidrag för uppförda skolbyggnader,
vare sig behov av dylikt bidrag förefunnes eller icke.
Såväl majoritetens som reservanternas förslag överensstämde alltså i denna
del med den huvudprincip som de sakkunniga gått ut ifrån vid utarbetandet
av sitt förslag, men någon närmare belysning av frågan, huru denna princip
skulle komma att verka vid tillämpningen, förelåge lika litet i fråga
om de retroaktiva bidragen som beträffande bidragen till nybyggnader. Överstyrelsen
hade erhållit uppgifter, som visade, till vilka belopp de retroaktiva
bidragen skulle stiga för ett pär kommuner, därest de förhållanden, som
rådde vid uppgörandet av utgifts- och inkomststaterna för år 1935, lades
till grund för beräkningarna. Stockholms stad skulle, om bidragen till redan
uppförda skolbyggnader bomme att utgå enligt majoritetens förslag, första
året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av 150,000 kronor och, om
reservanternas förslag bi folies, en summa av omkring 245,000 kronor. Den
kommunala utdebiteringen i Stockholm enligt beslut år 1933 uppginge till
8 kronor 70 öre per skattekrona. Malmö stad skulle enligt majoritetens
förslag under första året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av omkring
50,400 kronor och enligt reservanternas förslag ett belopp av omkring
103,000 kronor. Den kommunala utdebiteringen i Malmö uppginge enligt
1933 års beslut till 9 kronor 90 öre per skattekrona. Nederluleå kommun
skulle erhålla ett statsbidrag av omkring 7,600 kronor. Den kommunala,
år 1934 beslutade utdebiteringen uppginge till 21 kronor 23 öre per skattekrona,
därav 5 kronor 30 öre för skolan.
För en stor del kommuner, som på grund av sin ekonomiska ställning
kunnat tillgodose sina folkskolor med erforderliga lokaler genom uttaxerade
medel, och för andra, som endast i mindre utsträckning behövt anlita läsvägen,
skulle bidrag enligt föreliggande förslag i realiteten komma att innebära,
att kommunerna utan att därom hava framställt anspråk helt oväntat
återfinge redan erlagda byggnadskostnader antingen helt och hållet eller till
avsevärd del. Många av dessa kommuner torde icke kunna betecknas vare
sig som så skattetyngda eller eljest så ekonomiskt svaga, att dylika bidrag
fördenskull kunde anses motiverade.
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Överstyrelsen ansåge sig kunna ifrågasätta, huruvida retroaktiva bidrag i
fråga om dylika kommuner skulle bliva av större ekonomisk betydelse eller
komma att i någon nämnvärd grad befrämja skolväsendets utveckling. Det
torde nämligen finnas starka skäl för det antagandet, att dessa bidrag i
många fall bomme att användas för andra ändamål än det, för vilket de
egentligen vore avsedda.
Överstyrelsen skulle betrakta det såsom mer rättvist och på samma gång
ur skattelindringssynpunkt vida mer effektivt, örn rätten till retroaktiva bidrag
inskränktes till kommuner, som fortfarande vore betungade av utgifter
för uppförda skolbyggnader, än örn bidrag även skulle utgå till sådana, som
måhända för länge sedan helt betalat sina skolbyggnader och för vilka bidraget
fördenskull endast bomme att utgöra en ersättning för en gång havda
utgifter, vilka icke betungade vare sig nuvarande eller framtida skattebetalare.
Även om bidraget begränsades på sätt nu antytts, kunde det givetvis
dessutom normeras efter växlande skattetryck. Ett dylikt bidragssystem
skulle vidare sannolikt bliva ganska enkelt i fråga om tillämpningen. Bland
annat bleve den tidsödande och till ett flertal värderingsnämnder decentraliceradé
klassificeringen, som skulle komma att draga betydande kostnader,
överflödig.
På grund av dels den ståndpunkt överstyrelsen intagit i fråga örn det
föreslagna systemet för statsbidrag till nybyggnader, och dels de skäl överstyrelsen
nu anfört, funne överstyrelsen det nödvändigt, att en närmare
utredning även verkställdes rörande andra grunder för eventuella retroaktiva
bidrags utgående än de av de sakkunniga föreslagna, innan statsmakterna
toge slutlig ståndpunkt till frågan.
I samband med en förnyad utredning om grunder för statsbidrag till nya
och till befintliga skolbyggnader syntes även frågorna om bidragsberättigade
utrymmen, provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag och underhållsbidrag
samt övriga spörsmål, som sammanhängde med byggnadsbidragen, böra
komma under förnyat övervägande.
Skulle emellertid de sakkunnigas förslag komma att läggas till grund för
framställning till riksdagen, tilläte sig överstyrelsen göra följande speciella
erinringar rörande en del frågor, som närmast kunde betraktas höra samman
med vad överstyrelsen hittills anfört.
Utrymmen, för vilka statsbidrag borde utgå. Av folkskolinspektörerna, vilka,
såsom förut nämnts, i allmänhet anslutit sig till reservanternas förslag beträffande
statsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, hade i några få fall
uttalats önskemål örn att statsbidrag för utrymmen, avsedda för sociala välfärdsanordningar,
måtte utgå i vidare mån än reservanterna föreslagit. En
inspektör, som förordade statsbidrag för utrymmen för skolbad, barnbespisning,
läkarundersökningar och tandvård, föresloge därjämte föreskrift
om att åtminstone enklare badanordningar alltid skulle utföras i samband
med uppförande av ny skolbyggnad.
De i ärendet hörda skolstyrelserna och lärarsammanslutningarna förordade
i allmänhet, att statsbidrag måtte utgå för alla lokaler, som anordnades till
lärjungarnas fromma.
i likhet med de sakkunniga ansåge överstyrelsen, att statsbidrag även
borde utgå för anordnande i nybyggnad av specialrum, till exempel för
undervisning i naturkunnighet, då sådana lokaler prövades erforderliga.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Med hänsyn till den stora betydelse de socialpedagogiska anordningar, som
numera i rätt stor utsträckning vore vidtagna, hade för ungdomens sunda
fysiska utveckling och därmed för den allmänna folkhälsan, ville överstyrelsen
tillstyrka, att statsbidrag även medgåves för utrymmen, som vore
erforderliga för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och tandvård.
Överstyrelsen befarade nämligen, att, örn utrymmen för sådana anordningar
icke förklarades bidragsberättigade, detta skulle i många fall komma att
verka hämmande på det stora intresse, som nu mångenstädes funnes inom
städer och andra större samhällen för här ifrågavarande verksamhet. Vid
beviljande av statsbidrag till nya skolhusbyggnader hade föreslagna utrymmen
för skolbad hittills fått medräknas. Vid en välordnad större skola
vore givetvis lärarrum och biblioteksrum att betrakta såsom nödvändiga. ■
De sakkunnigas förslag angående provisoriskt byggnadsbidrag hade i allmänhet
icke berörts i de till överstyrelsen inkomna yttrandena. Två folkskolinspektörer
avstyrkte förslaget.
Överstyrelsen ansåge visserligen, att det kunde ifrågasättas, huruvida
provisoriska bidrag vore erforderliga. Då ett nytt bidragssystem föreslagits,
syntes det lämpligt, att tidpunkten för detta systems ikraftträdande avvaktades
utan beviljande av tillfälligt byggnadsbidrag. Överstyrelsen ville
emellertid icke motsätta sig ett bifall till de sakkunnigas förslag i nu förevarande
avseende, därest de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till redan
uppförda skollokaler lades till grund för framställning till riksdagen.
De folkskolinspektörer, som yttrat sig över frågan örn hyresbidrag för
skollokaler hade i det stora flertalet fall tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
utan erinran. En inspektör hade avstyrkt förslaget. Några inspektörer
ansåge det föreslagna hyresbidraget för högt tilltaget i förhållande
till det statsbidrag, som skulle komma att utgå för anskaffande av nya
skollokaler. En inspektör förordade därvid, att hyresbidraget ej sattes
högre än 37,5 procent av det såsom skäligt ansedda hyresbeloppet, och en
annan inspektör funne 30 procent av hyresbeloppet utgöra tillräckligt hyresbidrag.
I ett fall föresloges, att, därest staten beviljade verksamt byggnadsbidrag
till nya skolhus, såsom villkor för hyresbidrag föreskreves, att förhyrd
skollokal skulle av folkskolinspektören godkännas.
Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anmärkte, att förhyrning av skollokaler
ej borde uppmuntras genom att hyresbidraget sattes högre än byggnadsbidraget
till motsvarande lokaler. Folkskolestyrelsen i Gävle ansåge
hyresbidraget helst böra sättas något lägre än byggnadsbidraget. Folkskolestyrelsen
i Malmö funne de föreslagna bestämmelserna angående hyresbidrag
i vissa avseenden oklara och mindre lämpliga för större städer.
Överstyrelsen hade för egen del intet att erinra mot storleken av det utav
de sakkunniga föreslagna hyresbidraget.
De folkskolinspektörer, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag rörande
underhållsbidrag, hade i de flesta fall tillstyrkt detsamma. En inspektör
hade avstyrkt förslaget. En annan inspektör ansåge, att underhållsbidraget
uteslutande borde avse anskaffning och underhåll av inventarier. En inspektör
funne önskvärt, att statsbidrag kunde utgå även för bränsle, lyse
och städning. I ett par fall förordades vissa andra modifikationer i de
sakkunnigas förslag.
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 17 4.
Stockholms folkskoledirektion ansåge, att underhållsbidraget, i vad det
avsåge underhållskostnader för hus, borde varieras efter någon lämplig dyrortsgruppering.
Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag till underhåll
av skollokaler vore berättigat med hänsyn till de stora kostnader kommunerna
hade för detta ändamål. Ur samma synpunkt sett syntes bidrag
böra utgå även till inventarier och undervisningsmateriel.
Det av de sakkunniga föreslagna sammanlagda bidraget till underhållskostnader
samt till inventarier och undervisningsmateriel kunde visserligen
betraktas såsom väl lågt, men då det likväl torde komma att medföra en
viss lättnad i kommunernas utgifter, ansåge sig överstyrelsen icke böra framställa
yrkande om höjning av detsamma. Utöver vad överstyrelsen nu yttrat
i fråga örn underhållsbidragen ville överstyrelsen som sin mening uttala,
att starka skäl talade för att dylika bidrag beviljades även till skolhemmen.
Visserligen hade dessa alla uppförts med bidrag av statsmedel, men
kommunerna vore pliktiga att själva bestrida de ofta till betydande belopp
uppgående underhållskostnaderna. Det statsbidrag av 170 kronor för läsår,
som utginge för varje i skolhem intaget barn, användes icke och skulle
icke heller räcka till bestridande av kostnaderna för fastighetens inre och
yttre underhåll. De utrymmen, som borde räknas såsom bidragsberättigade,
vore kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt bostadsrum för föreståndarinna.
Det årliga bidragsbeloppet torde lämpligen kunna bestämmas till 50 kronor
för kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt till 25 kronor för bostadsrum.
De sakkunniga hade, erinrar överstyrelsen, föreslagit, att byggnadsbidrag
icke skulle utgå för lokaler, som tillfallit skoldistrikt såsom gåva eller kostnadsfritt
upplåtits eller eljest helt tillkommit utan att distriktet därför haft
någon utgift. Där kommun vidkänts endast en del av byggnadskostnad^,
medan staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde, enligt
förslaget, frågan om årsbidragets storlek böra avgöras från fall till fall efter
av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.
I de inkomna yttrandena vöre det endast några få folkskolinspektörer,
som uttalat sig särskilt örn de sakkunnigas förslag i nu förevarande punkt.
Av dessa framhölle inspektören i Bohusläns inspektionsområde beträffande
de skolhus, som uppförts såsom kommunala beredskapsarbeten, att den totala
byggnadskostnaden borde minskas med erhållet statsbidrag och kommunens
egna byggnadskostnader läggas till grund för beräkning av det nya
statsbidraget. Inspektörerna i Västerbottens mellersta, Norrbottens mellersta
och Norrbottens norra inspektionsområden ansåge, att något slags återbetalning
av tidigare beviljat statsbidrag icke borde ifrågakomma. Inspektören
i Västerbottens norra inspektionsområde uttalade, att förut erhållet bidrag
borde betraktas som nödhjälp. Medgåves icke fullständig avskrivning, borde
Kungl. Maj:t avgöra, huruvida och i vad mån förut erhållet bidrag skulle
inverka på det nya bidragets storlek.
Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag icke borde
utgå till skollokaler, som helt tillkommit utan att skoldistriktet haft någon
utgift därför. De statsbidrag, som under de två senaste åren i vissa fall
utgått från anslaget till kommunala beredskapsarbeten även till uppförande
av skolbyggnader, hade haft till huvudsyfte att lindra arbetslösheten. Med
hänsyn till verkningarna för kommunerna hade dessa bidrag varit likartade
med do bidrag, som utgått från do för skolbyggnadsändamål särskilt anslagna
medlen. Dessa bidrag hade utgjort en verklig lättnad, och samtidigt
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
hade de på ett verksamt sätt bidragit till genomförandet av ändamålsenliga
och av behovet påkallade organisatoriska förbättringar. Vid sådant förhållande
ansåge sig överstyrelsen icke böra tillstyrka, att ett generellt medgivande
lämnades örn att de sålunda redan beviljade statsbidragen finge lämnas
ur räkningen vid de nya bidragens fixerande. Däremot hade överstyrelsen
intet att invända mot att Kungl. Maj:t gåves befogenhet att i varje
särskilt fall pröva, i vad mån bidrag till uppförd byggnad finge utgå, ehuru
densamma uppförts med statsbidrag.
I en del av de med statsbidrag uppförda skolbyggnaderna funnes även
tjänstebostäder inrymda. Statsbidrag hade utgått till dem efter samma norm
som till anläggningarna i övrigt. Detta kunde givetvis — därest statsmakterna
vid en eventuellt kommande lönereglering skulle finna lämpligt att,
såsom 1928 års lönekommitté föreslog, inordna naturaförmånerna i lönen —
medföra en del olägenheter. Lärarna skulle enligt detta förslag komma att
erlägga hyra för sina bostäder. Örn nu staten på grund av sina tidigare
bidrag skulle anses äga en viss del av tjänstebostad och kommunen övrig
del, skulle vederbörande lärare rätteligen antingen erlägga en viss del av
den bestämda hyresersättningen till staten och övrig del till kommunen,
eller ock skulle läraren erlägga hela hyresbeloppet till kommunen, som därigenom
erhölle hyresersättning även för den del av bostaden, som den icke
byggt med egna medel.
Överstyrelsen ansåge på grund härav i likhet med reservanterna, att i nu
förevarande fall hela det för en skolanläggning utanordnade statsbidraget
borde betraktas såsom avseende endast skollokalerna.
I anledning av de sakkunnigas förslag rörande uppdelningen av bidragsprövningen
framhölle några inspektörer, att den angivna maximikostnadén,
3,000 kronor, för de byggnadsföretag, beträffande vilka länsstyrelse skulle
äga besluta om statsbidrag, syntes vara för låg. I allmänhet ifrågasattes
höjning av beloppet till 5,000 kronor, i ett fall till 6,000 ä 8,000 kronor.
En inspektör föresloge, att beslutanderätten i de fall, då den icke förbehölles
Kungl. Majit, skulle överlåtas åt skolöverstyrelsen i stället för åt vederbörande
länsstyrelse.
Stockholms folkskoledirektion ansåge, att ovannämnda maximibelopp åtminstone
för Stockholms vidkommande borde höjas till minst 25,000 kronor.
Övriga i ärendet hörda skolstyrelser ävensom städernas folkskolinspektörsförbund
förordade, att beloppet sattes till minst 15,000 kronor. Även
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening funne för de
största städernas del önskvärt, att sagda belopp höjdes avsevärt utöver det
av.de
Överstyrelsen hade i fråga om de sakkunnigas förslag i nu förevarande
avseende ingen annan erinran att göra än att det kunde ifrågasättas, huruvida
avgörandet icke borde överlåtas åt länsstyrelserna i alla de fall, där
byggnadskostnaderna icke kunde beräknas överstiga 5,000 kronor.
Örn överstyrelsen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de
skyldigheter, som skulle ankomma på överstyrelsen vid ett bifall till de
sakkunnigas förslag, vore det oundgängligen nödvändigt, att till överstyrelsens
förfogande ställdes ett byggnadssakkunnigt biträde.
Ett av reservanterna ifrågasatt anslag på 5,000 kronor vore icke tillräckligt,
för att verkligt kvalificerad arkitekt skulle kunna erhållas. Anslaget
torde därför böra höjas till 8,000 kronor.
Ett f3Trtiotal folkskolinspektörer hade i de i ärendet avgivna yttrandena
63
Kungl. Majis proposition Nr 174.
jämväl framhållit behovet av att inspektörerna bereddes lättnad i det expeditionella
arbetet, ett behov som bleve så mycket mera trängande, om nu
föreliggande sakkunnigförslag komme att av statsmakterna bifallas. Överstyrelsen
ville för sin del understryka angelägenheten av att folkskolinspektörerna
genom avlastning av det rena expeditionsarbetet bereddes tillfälle
att mera odelat ägna sin tid åt dem åvilande viktigare kvalificerade uppgifter,
särskilt örn de sakkunnigas förslag skulle komma att förverkligas.
Över de sakkunnigas förslag rörande tjänstebostadsbidrag hade alla folkskolinspektörer
utom tre yttrat sig. Av dessa bade 37 anslutit sig till reservanternas
förslag, medan fyra direkt och två mera indirekt förordat majoritetens.
En inspektör ansåge, att förevarande spörsmål borde få vila, till
dess lärarkårens lönefråga i dess helhet upptoges till prövning.
De i ärendet hörda skolstyrelserna och lär ar sammanslutning arna biträdde
i allmänhet reservanternas förslag. Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg
och folkskolestyrelsen i Gävle funne i betraktande av de i respektive städer
utgående hyresersättningarna såväl de av de sakkunnigas majoritet som de
av .reservanterna föreslagna bidragsbeloppen orimligt låga.
Överstyrelsen ansåge för sin del, att frågan örn tjänstebostadsbidrag kunde
betraktas såsom ett fristående spörsmål, vilket nu kunde lösas, oavsett om
förslag rörande bidrag till skolbyggnader förelädes innevarande års riksdag
eller icke. Icke heller ansåge överstyrelsen, att ett genomförande nu av ett
bidragssystem på detta område skulle lägga hinder i vägen för ett eventuellt
framtida inordnande av naturaförmånerna i bruttolönen för lärare.
Överstyrelsen tillstyrkte reservanternas förslag till tjänstebostadsbidrag.
Överstyrelsen bar särskilt för sig berört frågan om statsbidrag till skolbyggnader
i de större städerna samt i detta hänseende erinrat, att de sakkunniga
ansett sig icke böra tillstyrka skatteutjämningsberedningens förslag
örn att de städer, som icke deltoge i landsting, själva skulle svara för en tredjedel
av byggnadskostnaderna, utan föresloge, att även dessa städer skulle
komma i åtnjutande av statsbidrag efter samma grunder som övriga kommuner.
I de av Stockholms folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg,
folkskolestyrelserna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt styrelsen
för städernas folkskolinspektörsförbund i ärendet avgivna yttrandena bade,
anför överstyrelsen, framförts starka betänkligheter mot den föreslagna likställigheten.
I nämnda yttranden uttalades såsom önskvärt, att de nuvarande
utjämningsbidragen bibehölles och att vid sidan av desamma lämnades
bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet, bland annat
för uppförande av nya skolbyggnader, med normering efter skattetrycket i
respektive kommuner enligt lämplig skala (den s. k. subventionslinjen).
Därigenom vunnes, att de utöver nämnda utjämningsbidrag erforderliga
statsmedlen komme endast de mest behövande kommunerna till godo. De
större städerna skulle med tillämpning av subventionslinjen icke komma
att beröras av de anordningar bland annat med avseende å ansökning örn
tillstånd till nybyggnad samt prövning bärav och kontroll över byggnadernas
utförande, som enligt de sakkunnigas förslag skulle föreskrivas som
villkor för statsbidrag och vilka i praktiken komme att medföra icke ringa
omgång och tidsutdräkt samt måhända binder i utförande av respektive
skolstyrelsers intentioner i fråga örn byggnadsföretagens utformning. Med
hänsyn härtill uttalades det såsom önskvärt, att möjligheterna för ett genomförande
av ett system i enlighet med subventionslinjen gjordes till föremål
för närmare utredning.
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Skulle emellertid de sakkunnigas förslag läggas till grund för lagstiftning,
ansåges reservanternas förslag böra givas företräde framför majoritetens.
Överstyrelsen ansåge, att skillnad icke borde göras mellan de större städerna
och övriga kommuner. Överstyrelsen förbisåge icke, att ett ökat statsinflytande
på skolväsendet kunde komma att medföra vissa olägenheter särskilt
för här ifrågavarande städer, som i allmänhet omfattat sitt skolväsen
med stort intresse och strävat efter att utveckla och höja detsamma i största
möjliga omfattning. Den av de sakkunniga intagna principiella ståndpunkten
i fråga om bidrag till nybyggnader torde dock, därest den bleve
godtagen, kräva, att de större städerna likställdes med övriga kommuner.
Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört bland annat följande:
Styrelsen hade i yttrande över skatteutjämningsberedningens betänkande
förordat, att de nödiga åtgärderna för skolkostnadernas överflyttande på staten
snarast möjligt företoges, även om detta måste ske oberoende av beredningens
förslag i övrigt. Så vitt styrelsen kunde finna, mötte det i allmänhet
inga som helst olägenheter att oberoende av varandra förverkliga kommitténs
olika överflyttningsförslag. Det vore ägnat att hälsas med tillfredsställelse,
att frågan om skolkostnadernas överflyttning på staten så snart
tagits upp till behandling. Den ekonomiska ställningen i våra hårt skattetyngda
primärkommuner vore nämligen sådan, att snar hjälp vore av nöden.
Vad anginge formerna för statens stödjande verksamhet med avseende
å folkskoleväsendet vore styrelsen av den uppfattningen, att rent principiellt
skatteutjämningsberedningens förslag i denna punkt vore att föredraga framför
ett bidragssystem. Den vore å andra sidan icke blind för att beredningsförslagets
genomförande i praktiken vore förenat med stora svårigheter.
Då det med hänsyn till dessa befunnits lämpligt att slå in på en praktiskt
mera lättframkomlig väg, hade styrelsen i det läge, frågan för närvarande
befunne sig, intet att erinra häremot.
De sakkunniga hade uppställt den fordran, att systemet måste verka i
möjligaste mån rättvist. Att i sådant hänseende avväga statsbidragen till
folkskoleväsendet med hänsyn till det speciella skattetryck, detta förorsakade,
ansåge styrelsen, i likhet med skatteutjämningsberedningen och de sakkunniga,
icke lämpligt. Det vore nämligen icke sagt, att en kommun, där
folkskolan förorsakade ett relativt högt skattetryck, också hade ett sammanlagt
högt skattetryck. Skulle emellertid de angivna kraven tillgodoses, vore
det tydligt, att statsbidragen icke kunde avvägas så, att behovet av särskilda
skatteutjämnande åtgärder därigenom försvunne.
Styrelsen ville utan att närmare ingå på detaljerna i de sakkunnigas förslag
helt allmänt uttala, att de syntes innebära en konsekvent tillämpning
av de angivna principerna och vara i det stora hela tillfredsställande. I
valet mellan majoritetens förslag och herrar Perssons och Engvalls ansåge
sig styrelsen böra giva förord åt det förstnämnda såsom varande mera
rationellt. Styrelsen ville därjämte som sin mening uttala, att statsbidrag
borde utgå icke allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, till inrättande av
skolhem, utan även — efter Kungl. Majits beslut i varje särskilt fall —
till underhåll av dylikt hem.
Svenska stadsförbundets styrelse framhåller i huvudsak följande:
De föreslagna tjänstébostadsbidragen torde för städernas del komma att
praktiskt taget sakna betydelse. En högsta ersättning på 160 kronor svarade
opaginerad Kontrollera mot PDF
G5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
i ingen mån mot vad städerna finge utgiva enligt ortens pris. Enbart
hyresersättningen till en folkskollärare överstege för städernas del med några
få undantag 600 kronor och rörde sig i övrigt genomgående med mycket
högre belopp, stigande för de största städerna till 1,200 kronor och högre
belopp (i Stockholm utginge hyresersättningen till ordinarie manlig lärare
med 1,896 kronor). Härtill bomme sedan betydande ersättningar för bränsle.
Den största bristen hos kommittémajoritetens förslag i avseende å tjänstebostadsbidragen
läge uppenbarligen däri, att desamma icke anpassats till
de olika orternas hyrespriser utan tänktes utgå med fixa belopp för hela
landet. När det föresloges olika belopp allt efter rumsantalet, torde en
skillnad på 40 kronor per rum föga avspegla faktiska förhållanden i städerna.
Om kommittéminoritetens förslag gällde beträffande beloppens storlek i
huvudsak vad här sagts örn majoritetsförslaget. Men minoritetens förslag
vore så tillvida att föredraga, att man här, åtminstone i någon mån sökt
tillmötesgå kravet på en dyrortsgruppering. Icke heller ett belopp på 375
kronor torde dock få anses »täcka en avsevärd del av kommunens utgifter»,
när det gällde en lägenhet på 3 rum och kök exempelvis i huvudstaden.
I avseende å skollokalerna konstateras till en början, att det syntes principiellt
riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, icke göra rätten till retroaktiva
byggnadsbidrag beroende av örn byggnadskostnaderna bestritts genom
uttaxering eller upplåning. Den kommun, som lånade till skolhus, uttaxerade
måhända till andra behov, som på något håll täcktes med lånemedel.
Mot att ersättningar för redan befintliga lokaler begränsades till ett visst
antal år syntes heller ingen invändning vara att göra. När majoriteten
stannat för 40 år, hade denna ståndpunkt tydligen betingats av den omständigheten,
att kommunerna tidigare i stor utsträckning medgivits rätt
att för skolbyggen upptaga 40-åriga lån. Denna praxis hade dock brutits.
Mera sällan torde numera den medgivna amorteringstiden sträcka sig över
30 år och i en del fall sättas ännu kortare. Då man frångått tanken att
hopkoppla ersättningsfrågan med upplåningen, syntes det heller icke föreligga
något skäl att avpassa ersättningsperioden efter praktiserad amorteringstid.
Från kommunernas synpunkt sett syntes högre årliga bidrag under
en kortare tid i enlighet med minoritetens förslag vara att föredraga.
Styrelsen förordade även minoritetens förslag att avpassa ersättningsbeloppen
efter byggnadskostnaderna för de redan uppförda lokalerna. Byggnadskostnaderna
för de vid olika tider uppförda lokalerna växlade högst
betydligt och de av majoriteten föreslagna ersättningsbeloppen skulle därför
mycket ojämnt täcka de faktiska utgifter, kommunerna haft för sina skolhus.
Ett antagande att växlingarna i byggnadsbidragsbeloppen skulle utjämnas
genom att en och samma kommun byggt sina skolbus under tider
med olika byggnadskostnader torde vara väl optimistiskt. Byggandet av ett
skolhus vore till och med i en relativt stor stad ingen oftare återkommande
händelse.
En ytterligare anledning att förorda minoritetens förslag läge emellertid
också däri, att enligt detta ersättning skulle utgå för vissa lokaliteter, som
majoriteten velat undantaga men som för städerna vore betydelsefulla.
Åv de båda förslagen om byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler
ville styrelsen sålunda för sin del bestämt förorda minoritetsförslaget.
Beträffande byggnadsbidragen till nya undervisningslokaler ägde ovan
rörande de retroaktiva ersättningarna anförda synpunkter också delvis sin
Bihang till riksdagens protokoll 19.35. 1 sami. Nr 174. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
tillämpning. Styrelsen förordade för sin del även härvidlag minoritetsförslaget.
På en punkt syntes en ändring dock påkallad, vilket av de båda
alternativen, man än följde. Av praktiska skäl syntes påkallat att höja
kostnadsgränsen för byggnadsarbeten, som skulle kunna beslutas utan frågans
hänskjutande till Kungl. Majit, från 3,000 kronor till ett betydligt
högre belopp.
Om än styrelsen i valet mellan de båda alternativen föredragit minoritetsförslaget,
syntes dock på ett par punkter erinringar även mot minoritetsförslaget
vara att göra.
I fråga om de äldre skolhusen föresloges, att vid beräknandet av byggnadskostnaderna
för visst hus den del av desamma, som överstege 20,000
kronor i medeltal per lokal, icke finge tagas i beräkning. En sådan begränsning
måste medföra betänkliga konsekvenser för de större städerna.
Örn i en byggnad inginge 20 skolrum, skulle byggnadskostnaden således
maximeras till 400,000 kronor, medan denna för ett bygge i Stockholm
torde ligga uppemot en miljon kronor. Ansåges det nödvändigt med en
maximering, torde den böra sättas vid ett betydligt högre belopp.
Reservationen ginge, såsom redan nämnts, längre än majoritetsförslaget,
då det gällde att lämna ersättning även för annat än rena undervisningslokaler.
Goda skäl syntes dock kunna åberopas för att därvid gå ännu
längre än reservationen gjort. Särskilt från de största städerna i detta avseende
framförda krav syntes förtjäna en mera ingående utredning om de
kostnader, staten kunde och borde ikläda sig i förevarande avseende.
I betänkandet saknades alla uttalanden om dispositionen av uppburna
statsbidrag för skollokaler, dessas underhåll, tjänstebostadsersättning etc.
Där upplåning skedde för ett bygge, torde väl det naturligaste vara, att de
årliga bidragen användes till amortering av skulden. Ersättningen för äldre
skolhus skulle i åtskilliga fall utgå till kommuner, vilkas skolhus redan vore
betalade. Det torde kunna ifrågasättas, örn icke ett stadgande vore på sin
plats, som bestämde, att beloppen i dessa fall skulle användas till avbetalning
å stadens låneskuld i övrigt eller i någon form reserveras för undervisningsändamål.
Det kunde icke anses lämpligt, att ett mottaget statsbidrag
skulle kunna användas rent av för reglering av nästa års skattesats. Denna
fråga syntes i det fortsatta utredningsarbetet böra ägnas någon uppmärksamhet.
Av behovet påkallade synas också vara fullt klara och otvetydiga bestämmelser
angående förutsättningarna för vägrat bidragsbelopp. Då statsmakterna
skulle få i sin hand å ena sidan att liksom nu framtvinga nya skolbyggnader
å andra sidan att vägra statsbidrag för icke godkända byggen,
skulle de gentemot kommunerna få en ställning, som torde påkalla särskild
uppmärksamhet vid lagstiftningens avfattande.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande anfört
bland annat följande:
Det vore med tillfredsställelse styrelsen tagit del av den företagna utredningen
såväl beträffande uppläggningen av ärendet som i fråga om det
resultat, till vilket de sakkunniga kommit. Detta resultat överensstämde i
allt väsentligt med de synpunkter styrelsen framförde i sitt yttrande över
skatteutjämningsberedningens principbetänkande i vad det rörde folkskoleväsendet.
67
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 174.
De sakkunniga hade genomgående rekommenderat statsbidragets form för
stöd åt kommunerna. Härvid hade angivits vissa allmänna önskemål i
fråga om statsbidragssystemets beskaffenhet. Såsom en allmän fordran
hade sålunda uppställts det kravet, att statsbidraget skulle vara ägnat att
bereda kommunerna en effektiv hjälp till bestridande av kostnaderna för
skoländamål. Å andra sidan framhölles angelägenheten av att denna hjälp
hölles inom sådana gränser och lämnades under sådana villkor, att kostnadsöverflyttningen
icke medtorde en obehörig stegring av här ifrågavarande
utgifter. Styrelsen delade denna mening och vore angelägen betona
att med de linjer, efter vilka statsbidraget föresloges skola utgå, torde dylika
farhågor i allmänhet få anses uteslutna.
Någon i egentlig mening skatteutjämnande betydelse komme en överflyttning
på staten av de kommunala bördorna för folkskoleväsendet dock-icke
att få, då en differentiering av bidraget i relation till kommunernas ekonomiska
bärkraft icke kunnat ske. En lättnad uppstode givetvis i skattetrycket,
men då detta utginge till kommunerna i relation till de verkliga
kostnaderna bleve resultatet, att de ekonomiskt välsituerade kommunerna
med gott skatteunderlag och låg skatt på grund av sin högre standard på
folkskoleväsendet finge väsentligt högre bidrag än andra kommuner. Det
hade varit önskvärt, att bidraget kunnat givas sådan form, att hänsyn
kunnat tagas till behovet.
Vad anginge statsbidrag till kommunernas utgifter för skolbyggnader
ville styrelsen i fråga örn tomts anskaffande och iordningställande framhålla,
att det icke torde kunna vara förenat med någon större ekonomisk belastning
på kommunerna, örn de med sitt speciella lokalintresse finge bekosta
byggnadstomten. För att emellertid undvika tvist om, vad som med tomts
iordningställande egentligen avsåges, borde i bestämmelserna därom detta
klart angivas.
De sakkunnigas förslag i fråga om hyggnadshidrag för anskaffande av nya
skollokaler innebure, att kommunerna skulle förskottera hela byggn ad sbeloppet
för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som
svarade mot tre fjärdedelar av detta belopp. Ett dylikt sätt för statsbidragets
utgående förefölle ur kommunal synpunkt icke vara tillfredsställande.
Genom att fördela statsbidraget på en så lång tidrymd stimulerades kommunerna
att utsträcka tiden för amortering av sina lån till samma tid. Att
låta ett beviljat statsbidrag, som angåves till 75 procent, utgå under sådana
former, att dess reella värde motsvarade 3772 procent, vore knappast tilltalande.
Som exempel på kostnadsfördelningen enligt förslaget anfördes
följande. Amortering av ett byggnadslån på 100,000 kronor under 40 år
och med 4 procents räntefot krävde i årlig annuitet 5,052 kronor. Härtill
skulle i statsbidrag utgå tre fjärdedelar av 100,000 kronor, fördelat på 40
år = 1,875 kronor örn året, medan på kommunen skulle falla 3,177 kronor,
ävenledes årligen i 40 år. Förutsättningen vore här, att medel till byggnadskostnaderna
av kommunerna upplånades för återbetalning under 40 år.
Skulle kommunen upplåna medlen på såsom normalt ansedd tid av 25 år,
finge kommunen en årlig annuitet på 6,257 kronor, medan statsbidraget
fortfarande utgjorde 1,875 kronor.
Det förefölle, som hade de båda reservanterna funnit en mer tillfredsställande
form för statsbidraget till nybyggnadsändamål. I princip delade styrelsen
reservanternas mening och tillstyrkte deras förslag örn 50 procents statsbidrag
av de nominella byggnadskostnaderna. Det förefölle emellertid vara
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
till fördel i flera avseenden, om staten erlade sin andel omedelbart, då beloppet
blivit bestämt. Det borde för staten icke vara förenat med någon
svårighet att själv finansiera sin andel utan att kommunerna i detta avseende
behövde stå såsom förlagsgivare.
Genom att binda statens bidrag vid en årlig annuitet av 6 procent å byggnadsbidraget,
vilket grundade sig på en ungefärlig räntefot å 372 procent,
hade risken för förekommande räntefluktuationer fallit på kommunerna. Då
gällande låneränta vore lägre än 3 Vä procent, hade kommunerna ensamma
fördel härav men finge taga den risk, som förelåge för högre ränta. Skulle
staten icke vilja låta sitt bidrag utgå som engångsbidrag kunde det ifrågasättas,
om icke detta riskmoment för kommunerna borde bortelimineras
genom att statens delaktighet i byggnadskostnaderna anslötes till gällande
räntefot och staten och kommunerna delade kapitalanskaffningskostnaderna
lika mellan sig. Detta syntes enklast kunna ske genom att staten upplade
en lånefond, ur vilken kostnaderna för skolhusbyggnader kunde finansieras.
Genom en statens lånefond för skolbyggnadsändamål skulle statens och
kommunernas mellanhavande mycket naturligt regleras. Enligt reservanternas
förslag skulle statens bidrag utgöra 50 procent av de nominella byggnadskostnaderna
att erläggas, antingen omedelbart eller också under 25 år
genom årliga annuiteter, motsvarande 6 procent av byggnadsbidraget. På
kommunerna skulle då falla en i det närmaste lika stor andel. Kommunerna
finge då, i den mån de vore i behov av eget lån för ändamålet, till
lånefonden inbetala annuitet för sin andel i lånet enligt den räntesats, som
staten bestämde och med en amorteringstid på 25 år, och staten å sin sida
kunde finansiera sin andel på enahanda sätt.
Styrelsen ansåge sig böra ytterligare understryka det otillfredsställande med
ett bidrag från statens sida, som lade medelsanskaffningen uteslutande på
kommunerna, på sätt majoriteten av de sakkunniga föreslagit. Härtill
komme att bidragets storlek bleve rent illusoriskt och dess reella värde alldeles
för anspråklöst för att få den eftersträvade effekten. Det kunde t. o. m.
ifrågasättas, örn reservanternas förslag i detta avseende komme att tillfredsställande
fylla de förhoppningar, som knötes till detsamma.
I fråga om byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler anslöte
sig styrelsen till majoritetens mening. Visserligen kunde reservanternas
förslag, som ginge ut på att statens bidrag skulle liksom nybyggnadsbidraget
utgå i relation till de verkliga byggnadskostnaderna, vila på en teoretiskt
mer tillfredsställande beräkningsgrund. Men örn man toge i betraktande
de svårigheter, med vilka en tillförlitlig värdering vore förenad, måste det
nästan anses uteslutet att genomföra reservanternas förslag. En på de verkliga
byggnadskostnaderna grundad värdering förefölle rent praktiskt sett
vara en alltför vidlyftig anordning nu, så lång tid efter byggnadernas uppförande,
för att den skulle kunna förordas. Blotta utredningskostnaderna
skulle onekligen i många fall komma att överstiga det bidrag, som kommunerna
skulle komma att få åtnjuta. Klassificeringssystemet krävde även
det ett ganska betungande prövningsförfarande. Men med ledning av de
anvisningar, som borde givas beträffande byggnadernas beskaffenhet för de
olika klasserna, förefölle denna uppgift bliva relativt enkel att utföra i jämförelse
med byggnadsvärdets uppskattning.
Styrelsen vore emellertid icke fullt tillfredsställd med sättet för sammansättning
av de värderingsnämnder, som skulle tillsättas i länen för klassificering
av skolbyggnaderna.
69
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Det förefölle fullt riktigt, att nämnden skulle bestå av en byggnadssakkunnig
ledamot, att de pedagogiska synpunkterna skulle vara företrädda
och att vederbörande skoldistrikt skulle beredas tillfälle att bevaka sina intressen.
Men genom att vederbörande folkskolinspektör skulle inträda såsom
representant för de pedagogiska synpunkterna vid nämndens arbete
inom hans distrikt, och varje skoldistrikt vara representerat av en härför
utsedd person vid värdesättningen av lokalerna inom detta distrikt, komme
den kontinuitet i arbetet, som vore en förutsättning för systemets oklanderliga
fungerande, att i största utsträckning vara beroende på en enda person.
Skoldistriktets representant vore i varje fall på förhand handikapad för att
kunna göra sina synpunkter gällande. Med hänsyn till dessa förhållanden
ansåge styrelsen, att det borde vara en oavvislig angelägenhet att få värderingsnämnden
så sammansatt, att den bättre motsvarade berättigade krav,
och dess arbete vara ägnat att inge fullt förtroende. Detta borde kunna
ske därigenom, att kommunerna finge en representant, som jämte den byggnadssakkunniga
ledamoten och representanten för de pedagogiska synpunkterna
finge tillhöra nämnden och följa arbetet inom länet i sin helhet.
Varje skoldistrikt borde lämnas tillfälle att utse sitt ombud, med uppgift
att närvara och framställa sina synpunkter vid nämndens värdesättning av
distriktets egna lokaler. Vid nämndernas sammansättning borde jämväl
tillses, att landsbygden bleve representerad.
Den föreslagna klassificeringen och de bidragsbelopp, som angåves för respektive
klasser, syntes icke vara fullt tillfredsställande. Klasserna III och
IV borde kunna sammanslås i en klass och bidrag sålunda komma att utgå
jämväl för lokaler, som enligt förslaget skulle tillhöra klass IV. Aven örn
dessa lokaler kunde vara undermåliga, utgjorde de dock den prestation, som
den bygd, där de vore belägna, kunde åstadkomma. När svårigheterna
vore så stora, att möjlighet att anskaffa andra lokaler för skolans behov
saknats, torde bygden vara i behov av det bidrag, som sålunda skulle komma
att utgå. I varje fall syntes bidraget böra utgå så länge, som omständigheterna
nödgade myndigheterna att godtaga lokalerna, och till dess nya sådana
hunne och kunde uppföras.
I fråga örn statens inflytande på skolväsendet erinrar styrelsen, bland annat,
att kommunerna hittills själva fått bestämma om skolhusbyggnaderna. Då
emellertid staten skulle komma att bidraga till skolhusbyggnadernas uppförande,
kunde det anses såsom en naturlig följd härav, att statens myndigheter
finge rätt att fastställa plan för respektive byggnader. Staten och
kommunerna hade ju samma intresse av ett gott och icke onödigt betungande
undervisningsväsende. Det torde också vara att vänta, att statsmyndigheterna
icke ställde onödigt stora fordringar på lokalernas beskaffenhet
utan stadigt hade i sikte, att kostnaderna för desamma måtte kunna hållas
inom rimliga gränser.
Statskontoret har rörande de sakkunnigas nu förevarande förslag anfört i
huvudsak följande:
Statskontoret anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning rörande formen
för statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet, men ville för sin del
ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna bidragsprocenten finge anses vara
väl hög. En begränsning av bidraget till 50 ä 65 procent syntes böra tagas
under övervägande.
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
De sakkunniga hade framhållit, att prövningen av byggnadsärendena
ifråga om mera kostnadskrävande anläggningar borde läggas i Kungl. Maj:ts
hand, medan i fall, då fråga vore örn relativt ringa kostnader, avgörandet
lämpligen syntes kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Enligt statskontorets
mening borde det undersökas, huruvida icke ärenden av denna
art skulle kunna erhålla en enhetlig behandling genom att avgörandet i
allmänhet förlädes till skolöverstyrelsen, som i så fall borde erhålla behövlig
personalutrustning för ändamålet. Därest detta av praktiska skäl icke
läte sig göra, syntes den av de sakkunniga förordade utvägen böra anlitas.
Såvitt statskontoret kunde finna, skulle det bliva synnerligen svårt att med
den form för statsbidrag till redan befintliga byggnader, som förordats av
de sakkunniga, undvika ett uppskattningsförfarande. Om alltså detta måste
tillgripas, torde det emellertid enligt statskontorets mening få anses nödvändigt,
att de statliga och allmänt ekonomiska synpunkterna bleve bättre
tillgodosedda än enligt förslaget skulle vara fallet. Från denna utgångspunkt
och med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla största möjliga
enhetlighet och likformighet i uppskattningen holle statskontoret före, att
för varje län en särskild skolhusvärderingsnämnd borde inrättas, bestående
av tre ledamöter, att av nämndens ledamöter två, som skulle vara gemensamma
för hela länet, borde förordnas av Kungl. Majit, medan den tredje
borde utses av respektive skoldistrikt, att av de av Kungl. Majit förordnade
ledamöterna den ene, som tillika borde vara ordförande, borde hava insikt
och erfarenhet i allmänna och ekonomiska frågor samt den andre borde
besitta byggnadsteknisk sakkunskap, samt att vederbörande folkskolinspektör
borde inom sitt inspektionsområde såsom rådgivare och sekreterare tillhandagå
vid uppskattningsförrättningen. I detta sammanhang ville statskontoret
påpeka, att, därest statsbidrag icke finge utgå för lokal, som exempelvis
på grund av minskat barnantal ej längre erfordrades för undervisningen,
kommunernas intresse av att ordna skolskjutsar för att därigenom
nedbringa kostnaderna för folkskoleväsendet i hög grad torde minskas. I
övrigt ville statskontoret beträffande statsbidrag till redan uppförda skollokaler
erinra, att antalet av de klasser, till vilka skollokalerna skulle hänföras
av värderingsnämnderna, syntes kunna minskas till tre, samt att, även
örn fyra klasser bibehölles, årsbidragen för klassrum icke borde i högsta
klassen överstiga 150 kronor.
Statskontoret hade ingen invändning att göra mot de sakkunnigas förslag,
att statens årliga understöd för sådana skollokaler, som förhyrdes, bestämdes
till hälften av den utav skoldistriktet erlagda hyran, samt att såsom
gemensamt statsbidrag för lokalernas underhåll och för tillhandahållande
av inventarier och undervisningsmateriel måtte utgå ett till 50 kronor
för år och lokal bestämt statsbidrag.
De av de sakkunniga förordade statsbidragsgrunderna i avseende å tjänstebostäder
föranledde icke någon erinran från statskontorets sida.
De _ framlagda kostnadsberäkningarna rörande statsbidrag till skollokaler
och tjänstebostäder hade icke givit statskontoret anledning till anmärkning.
Dock ville ämbetsverket giva uttryck åt den uppfattningen, att den för
värderingen av skollokalerna beräknade engångskostnaden, 200,000 kronor,
även med de sakkunnigas utgångspunkter förefölle att vara väl låg, särskilt
i betraktande av att i densamma skulle ingå ersättning för resor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
71
Departementschefen:
Innan jag ingår på detaljerna i nu föreliggande förslag, anser jag mig
böra beröra vissa principiella frågor av ekonomisk natur, som i detta sammanhang
äro av betydelse.
Jag vill då först erinra om att primärkommunernas växande skattebördor
och det ojämna skattetrycket i dessa kommuner under de senaste åren alltmera
aktualiserat spörsmålet örn åtgärder för att härutinnan åvägabringa
en ändring, som kunde leda till lättnad för kommunerna och samtidigt
åstadkomma en utjämning av skattetungan kommunerna emellan. Skatteutjämningsberedningen,
som tillsattes år 1929 och år 1933 avgav sitt principbetänkande,
hade till sin huvudsakliga uppgift att utreda och framställa
förslag i dessa frågor. Beredningen intog den ståndpunkten, att den väg,
statsmakterna borde följa i sina strävanden i angivna syfte, vore att i första
rummet beträffande de olika förvaltningsuppgifter, som kommunerna för närvarande
hava att ombesörja och finansiera, undersöka, i vilken mån det vore
önskvärt och lämpligt, att utgifterna överflyttades på större kommunala
utdebiteringsoinråden eller på staten, samt att, först sedan en sådan överflyttning
verkställts, skrida till åtgärder av allmänt skatteutjämnande verkan.
Beredningen avrådde därvid från att vid kostnadsöverflyttning till staten
beträffande ett speciellt utgiftsområde bestämma statsbidragen till en efter
skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel. Den framhöll, att, örn
statsbidraget ställdes i relation enbart till det av den ifrågavarande förvaltningsuppgiften
föranledda skattetrycket, detta kunde leda till det från utjämningssynpunkt
otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan
minskades i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt
skattetyngd. Genom sådana anordningar skulle också, framhöll beredningen,
erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning
av understöd ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden
i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag.
I enlighet med sin sålunda intagna principståndpunkt föreslog beredningen
i fråga örn olika förvaltningsgrenar överflyttning i större eller mindre
utsträckning till staten av förekommande kostnader utan att därvid ifrågasätta
tillämpning av några differentieringsregler av antydd natur. Bland
nämnda förvaltningsgrenar intog folkskoleväsendet ett framskjutet rum.
1934 års folkskolesakkunniga, som haft till uppdrag att bearbeta skatteutjämningsberedningens
förslag, i vad angår folkskolan, hava i avseende å
skattelindrings- och skatteutjämningssynpunkten anslutit sig till beredningens
uppfattning, när det gällt principerna för statsbidragens utmätande.
De avvisa tanken på bidragens avpassande efter varje särskild kommuns
prestationsförmåga och föreslå, att grunderna för kostnadsöverflyttningen till
staten göres lika för alla kommuner. Det är, betona de sakkunniga, en ytterst
vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ett riktigt sätt utmäta ett efter prestationsförmågan utgående bidrag. Varken
den kommunala utdebiteringens storlek, vare sig ensam för sig eller kombinerad
med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller
antalet skattekronor per invånare torde enligt deras mening utgöra någon
för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa
styrka.
Vid bedömandet av föreliggande förslag har för vissa av de hörda myndigheterna
en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folkskolesakkunniga
ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande betydelse.
Detta betraktelsesätt har, såsom av det föregående framgår, fått
ett särskilt markant uttryck i det av skolöverstyrelsen i ärendet avgivna
yttrandet. Överstyrelsen har, synes det, varit benägen att bedöma hela det
föreliggande problemet enbart som ett spörsmål örn skatteutjämning kommunerna
emellan och har anpassat sitt ståndpunktstagande till de sakkunnigas
förslag efter denna utgångspunkt.
För egen del anser jag det erforderligt, att särskilda åtgärder från statens
sida vidtagas till lindrande och utjämning av kommunernas skattebördor,
men jag har också den uppfattningen, att skatteutjämningsberedningen
i sitt förut angivna principiella ståndpunktstagande här anvisat den
riktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnadsöverflyttning,
i den mån sådan befinnes skälig och lämplig beträffande de
särskilda förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkommande
av en allmän skatteutjämning. De myndigheter, som i likhet med
skolöverstyrelsen anlagt skatteutjämningssynpunkten på det föreliggande förslaget,
synas ej hava tillräckligt beaktat, att varje skatteutjämningsförfarande,
som inriktar sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen
planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist. Förhållandet
kan belysas med ett exempel från det område, varom här särskilt är fråga,
folkskoleväsendet. Folkskoleväsendets omkostnader i en kommun A med
fördelaktiga ekonomiska förhållanden utgöra en mycket väsentlig del av
kommunens totala utgifter, under det motsvarande omkostnader i en kommun
B med svag ekonomi äro den förhållandevis minst betungande av
kommunens ekonomiska förpliktelser. Gåves nu i skatteutjämnande syfte
till kommunen B ett på grund av kommunens svaga ekonomi förhållandevis
stort statsbidrag för folkskoleväsendet, under det att motsvarande bidrag
till den ekonomiskt välsituerade kommunen A av samma skäl gjordes relativt
litet, är det ingalunda säkert, att skatten i kommunen B kan sänkas
mer avsevärt, enär folkskoleväsendets utgifter där spela jämförelsevis liten
roll. Däremot kan det hända, att det relativt sett ringa statsbidraget till
kommunen A kan avsevärt lätta på dess redan låga skattetryck, enär folkskoleväsendets
utgifter i denna kommun utgöra en mycket väsentlig del av
dess utgiftsbudget. Liknande inadvertenser skulle kunna inträffa, örn statsbidraget
ställdes i relation till enbart det av folkskoleväsendet föranledda
skattetrycket.
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Nyckeln till den föreliggande situationen ligger sålunda i det förhållandet,
att utgifterna för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i vederbörande
kommun å den andra icke äro proportionella faktorer och att sålunda
en kommun med högt skattetryck kan hava låga utgifter för folkskoleväsendet,
under det en kommun med lågt skattetryck kan hava höga utgifter
för samma ändamål.
Jag kan alltså icke tillmäta den kritik, som ur nyss omförmälda synpunkter
riktats mot det föreliggande förslaget, någon betydelse utan finner
mig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag till en likformig fördelning
av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan kommunerna
utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likartade
faktorer.
Övertager staten på det av de sakkunniga föreslagna sättet en del av de
kommunerna påvilande kostnader, som hänföra sig till en viss förvaltningsuppgift,
sker visserligen icke en planmässig skatteutjämning kommunerna
emellan, men däremot beredes kommunerna på denna väg en sJcattelindring,
vars fördel för den enskilda kommunen står i proportion till de av förvaltningsuppgiften
betingade kostnadernas omfattning. Detta är ett av ändamålen
med det nu föreliggande förslaget.
Då det gäller att bedöma verkningarna av de av de sakkunniga föreslagna
åtgärderna med avseende å kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun och i skattelindringshänseende, måste man ihågkomma, att dessa
åtgärder äro avsedda att avlösa det provisorium till lättande av kommunernas
skolutgifter, som genom statsmakternas beslut år 1930 tillkom i form
av ett särskilt anslag för beredande av utjämning av skoldistriktens kostnader
för folkskoleväsendet. Den provisoriska kostnadsöverflyttning, som
detta anslag innebar, skulle alltså nu efterträdas av en anordning i samma
syfte av definitiv karaktär. En undersökning av vad de nu föreslagna åtgärderna
betyda ur synpunkten av skolkostnadernas fördelning mellan stat
och kommun, synes därför böra ske med bortseende från nämnda provisorium.
Om man alltså icke medräknar den minskning av kommunernas
utdebiteringsbehov, som berörda provisorium medfört, visar det sig vid verkställda
beräkningar, att skolkostnaderna, som för närvarande kunna angivas
till i runt tal 160 miljoner kronor för år, falla med halva sitt belopp på
staten och med återstående hälften på kommunerna.
Sett i stora drag, innebär sakkunnigförslaget, att staten skulle lämna
kommunerna ersättning med omkring 20 procent av det approximativt uppskattade
anläggningskapitalet för redan befintliga lärosalar av olika slag
samt med omkring 40 procent deltaga i totala byggnadskostnaden1) för blivande
lärosalar. Vad beträffar lärosalarnas underhåll och förseende med
inventarier och undervisningsmateriel kan det föreslagna underhållsbidraget
'') Med totala byggnadskostnaden avses här kostnaden för byggnadskapitalets förräntning
och amortering.
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
beräknas motsvara omkring 20 procent av kostnaderna för dessa ändamål.
Likaså kan tjänstebostadsbidraget beräknas täcka inemot 20 procent av årskostnaderna,
ränta, amortering och underhåll inräknade, för lärarbostäderna.
Vidare skulle staten övertaga hela kostnaden för de i författning stadgade
minimilöner och arvoden ävensom 80 procent av utgifterna för skolskjutsar
och inackordering, vartill komma bidrag för förhyrda skollokaler, till arvoden
åt Överlärare och för skolhem.
Helt på kommunerna skulle alltjämt vila kostnaderna för tomtanskaffning
och för lokalutrymmen och andra anordningar, som betingats av sociala
eller socialhygieniska skäl, för skollokalernas uppvärmning, belysning och
rengöring, för alla slags lönetillägg till lärarna utöver de författningsenliga
minimilönerna och arvodena och för extra pensionsförmåner samt ytterligare
alla utgifter för sådan förvaltningspersonal, som på sina håll erfordras för
folkskoleväsendets skötsel, vaktmästare, redogörare, skrivbiträden o. s. v.
ävensom förekommande ersättningar till skolstyrelseledamöter o. d.
Approximativt kan den kostnadsöverflyttning, som sålunda skulle äga
rum från kommunerna till staten, beräknas innebära en minskning av kommunernas
totalutgifter för skolväsendet med omkring 20 procent eller under
den närmaste framtiden i runt tal 16 miljoner kronor per år. Den föreslagna
regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna skulle
alltså medföra, att hädanefter skolkostnaderna skulle fördela sig med ungefär
3/ä på staten och 2/s på kommunerna.
Ur skattelindringssynpunkt kan förslagets innebörd uttryckas så, att medelutdebiteringen
av leommunalutskylder för hela riket per skattekrona, alltjämt
med bortseende från det provisoriska anslaget till skolkostnadsutjämning,
minskas med omkring 40 öre, motsvarande 1/& av den genomsnittliga utdebiteringen
per skattekrona för folkskoleväsendet särskilt. Genom nyssnämnda
provisoriska anslag har åstadkommits en minskning av omförmälda medelutdebitering,
som kan uppskattas till omkring 13 öre, och nu skulle alltså
tillkomma ytterligare 27 öre. Undersöker man åter förslagets skattelindrande
verkan med avseende å landskommunerna för sig och städerna för sig befinnes
det, att medelutdebiteringen per skattekrona för landskommunerna
minskas med 86 öre och för städerna med 16 öre. Den genom det provisoriska
utjämningsanslaget åstadkomna minskningen i medelutdebiteringen
per skattekrona kan beräknas för landskommunerna till 31 öre och för
städerna till 5 öre. Genom det föreliggande förslaget skulle alltså tillkomma
en ytterligare minskning av 55 öre respektive 11 öre.
Det förefaller mig, som om den av de sakkunniga sålunda föreslagna avvägningen
av skolkostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna kan
sägas i det stora hela ganska väl motsvara vad som för närvarande kan
anses skäligt och lämpligt. Jag vill framhålla, att jag lägger stor vikt vid att
folkskolan alltjämt får behålla sin ställning såsom en kommunal institution,
en institution alltså, för vilken kommunerna bära både förvaltningsansvar
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning. Folkskolans förankring
i den kommunala intressesfären har varit och är alltjämt en livsnerv för
denna skola, till vilken alla medborgare äro skyldiga att sända sina barn,
i den mån de ej befinna sig i den situationen — och det gör ej flertalet
— att de kunna bereda dem utbildning på annat sätt. Det intima sambandet
mellan kommunen och dess folkskola bör därför bevaras och detta
även på det sättet, att kommunen bär en del av kostnaderna för densamma.
Den ekonomiska delaktigheten är obestridligen ägnad att hålla intresset och
ansvarskänslan levande. Den spelar också ur organisatorisk och administrationssynpunkt
en viktig roll. Jag skulle därför icke gärna vara benägen
att i fråga örn kostnadsöverflyttuingen gå mycket längre än de sakkunniga
ifrågasatt, även örn måhända deras förslag med avseende å dess skattelindrande
verkan för mången kan te sig alltför måttfullt. På en punkt
kommer jag dock att framställa förslag örn en något kraftigare statshjälp,
än de sakkunniga tänkt sig, nämligen beträffande kostnaderna för blivande
nybyggnader, för vilka jag anser statsbidraget böra utvidgas att omfatta
50 procent av totala byggnadskostnaden. A andra sidan finner jag det
rationellt att vidtaga en minskning av bidragen för redan uppförda byggnader,
med avseende på vilka de sakkunniga (majoriteten) synas mig hava
givit bidragsrätten en alltför vid omfattning. I den mån kostnaderna för
dessa sistnämnda byggnader ännu äro för kommunerna kännbara, är detta
dock ett förhållande av övergående natur. Mitt förslag härutinnan innebär
en nedsättning till ungefär hälften av den summa, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle komma att tilldelas kommunerna för redan befintliga
byggnader. Eljest kan jag i stort sett giva min anslutning åt sakkunnigförslaget,
såvitt angår den sidan av detsamma, som gäller kostnadsfördelningen.
I detta sammanhang bör emellertid uppmärksamheten fästas på den verkan,
ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan hava på vissa i
särskilt hög grad skattetyngda kommuners rätt till bidrag av s. k. skatteutjämningsmedel
från anslag under sjunde huvudtiteln. Det är tänkbart,
att för sådana kommuner bidrag av dylikt slag kan framför allt bero på
höga kostnader för folkskoleväsendet. Därest nu dessa kostnader i väsentlig
grad bortfalla, kan det inträffa, att en eller annan dylik kommun kommer
i ett vid jämförelse med andra kommuner sämre läge än hittills. Det lärer
vara möjligt att redan inom det nuvarande skatteutjämningsförfarandets ram
i viss grad förebygga oskäliga verkningar i dylikt avseende. Skulle sådana
åtgärder enligt gällande grunder ej visa sig tillfyllest, torde det få tagas i
övervägande att föreslå de jämkningar i gällande bestämmelser örn utjämningsbidrag
som må vara erforderliga för erhållande av nödig anpassning
efter det föreliggande förslaget om överflyttning av vissa kostnader för folkskoleväsendet
å staten.
Jag övergår härefter till en detaljbehandling av frågan om statsbidrag
till byggnader för folkskoleväsendet.
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Skatteutjämningsberedningen föreslog i sitt betänkande, att statsbidrag
till vissa större städer skulle utgå med reducerade belopp. Folkskolesakkunniga
hava i överensstämmelse med de vägledande principer, vilka de
sakkunniga givit sin anslutning, ansett, att inga kommuner böra placeras i
en sådan undantagsställning utan följaktligen alla kommuner berättigas till
statsbidrag, oavsett kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer.
Vederbörande folkskolestyrelser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle m. fl. hava under remissbehandlingen av denna fråga
uttalat starka betänkligheter mot den av de sakkunniga sålunda förordade
likställigheten samt föreslagit vissa anordningar, vilka i stort sett skulle
undandraga de större stadskommunerna det av de sakkunniga föreslagna
statsunderstödet till förevarande ändamål. Motiven till dessa betänkligheter
torde vara, att det för ifrågavarande kommuner faller sig olägligt att underkasta
sig den statskontroll, som kommer till stånd, örn de sakkunnigas förslag
genomföres, samt att förslaget ekonomiskt ställer sig för de skattekraftigaste
kommunerna mindre fördelaktigt. Då jag icke blivit övertygad
örn hållbarheten av de skäl, som förebragts för att giva ifrågavarande kommuner
berörda undantagsställning, vilken skulle medföra, att staten frånsäger
sig kontrollen i nu åsyftade hänseenden över en avsevärd del av landets
folkskoleväsende, anser jag mig böra även i denna punkt biträda de
sakkunnigas förslag.
På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag, att statsbidrag ej bör
utgå till kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt samt
för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning.
.De återstående utgiftskategorier, för vilka enligt föreliggande förslag statsbidrag
skulle utgå, äro byggnadernas uppförande, deras underhåll, hyra
samt skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel.
Jag behandlar här nedan förslagen i nämnda ordning och gör alltså början
med förslaget örn statsbidrag för byggnadernas uppförande.
De sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära, att staten skulle lämna
bidrag såväl till nya som till redan befintliga byggnader. De båda reservanterna
hava dock i sistnämnda avseende röjt en viss tvekan, som vunnit
genklang i några av de i ärendet avgivna yttrandena. Orsaken härtill är,
att man hyst betänkligheter mot att staten skulle engagera sig i en retroaktivt
verkande bidragspolitik, ett förfarande som icke ansetts stå i god
överensstämmelse med de regler, staten hittills följt i detta avseende. Vidare
har man ansett den tanken främmande, att statsbidrag skulle beviljas
till kostnader, som redan likviderats, samt förmenat, att det vore av ringa
betydelse för kommunerna att erhålla bidrag till utgifter, som läge långt
tillbaka i tiden och ej längre tyngde deras finanser. I nära anslutning till
denna tankegång har man på ett par enstaka håll bland remissmyndigheterna
varit böjd att tillstyrka en sådan anordning, att staten skulle lämna
bidrag endast i fall, där kommunerna ännu hade att gälda lån, som upptagits
för finansierande av skolbyggnader.
77
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
I anledning härav vill jag anföra, att, om man ansluter sig till principen,
att staten skall träda in i alla de fall, där utgifter för skolbyggnader utöva
ett kännbart inflytande på den kommunala ekonomien, det enligt min mening
är alldeles nödvändigt att också inbegripa de byggnadsföretag, som
redan uppförts men för vilka kommunerna ännu hava utgifter på grund
av att företagen finansierats lånevägen. Men accepterar man denna princip,
synes det oberättigat att från delaktighet i statsbidraget utan vidare helt
utesluta de byggnadsföretag, som redan uppförts men som omedelbart
gäldats med uttaxerade medel. Det kan nämligen, såsom vid behandlingen
av de sakkunnigas förslag från olika håll anförts, bero allenast av
en tillfällighet, att vederbörande kommun valt att för skolbyggnadens finansiering
tillgripa lånevägen för att i stället betala ett annat byggnadsföretag
eller andra åtgärder medelst uttaxerade medel. Såsom de sakkunniga påpekat,
innebär den omständigheten, att skolbyggnaderna ej finansierats lånevägen,
alldeles icke ett bevis på att icke kostnaderna för byggnaderna inneburit
stora ekonomiska ansträngningar för kommunen, vilka sträcka sina
verkningar långt fram i tiden. Med hänsyn till vad nu anförts ledes jag
sålunda till att i princip förorda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till
skolbyggnaders uppförande bör utgå ej endast till nya byggnader utan även
till byggnader, som redan uppförts.
Vad då först angår frågan örn bidrag till nya undervisningslokaler hava
de sakkunniga, såsom av det föregående framgår, i avseende på statsbidragssystemet
delat sig på två linjer.
Sakkunnigmajoritetens förslag innebär i huvudsak följande. Bidrag skulle
utgå till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom för den
första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök.
Statsbidraget skulle utgå med 75 procent eller 3/i av anläggningskapitalet
för ifrågavarande undervisningslokaler, dock endast under förutsättning
att Kungl. Majit respektive, där kostnaden beräknades uppgå till högst
3,000 kronor, länsstyrelsen lämnat tillstånd till arbetets utförande samt fastställt
den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skulle beräknas. Bidraget
skulle av statsverket utbetalas i lika belopp under 40 år. Varje år skulle
alltså till skoldistriktet utbetalas 1/io av statsbidragsbeloppet.
Reservanternas förslag innebära i förhållande till majoritetens förslag avvikelser
i följande huvudsakligare hänseenden. Bidrag skulle utgå även
till kostnaderna för vissa icke obligatoriska specialrum, beträffande vilka
majoriteten tillrått en prövning av bidragsrätten från fall till fall, samt
vidare till barnbespisningslokaler, tvagningsrum och andra enklare anordningar
för skolbad, över huvud taget till lokaler och utrymmen, vilka
befunnes erforderliga för folk- och fortsättningsskolans verksamhet. Byggnadsbidraget
skulle utgå med hälften av anläggningskapitalet. Gränsen
för Kungl. Maj:ts respektive länsstyrelsens prövning föreslå reservanterna
till 1,500 kronor. Byggnadsbidraget skulle utanordnas utan särskild rekvi
-
78
Kungl. Maj''ts proposition Nr 174.
sition antingen omedelbart eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med
det redovisningsår, varunder huset blivit godkänt. I sistnämnda fall skulle
staten lämna ersättning för kommunens ränteförlust på så sätt, att årsbidraget
bestämdes till 6 procent av byggnadsbidraget. Det bör påpekas, att vid
utbetalning i form av årsbidrag reservanternas förslag i realiteten leder till
samma resultat som majoritetsförslaget med avseende å relationen mellan
det totala statsbidraget och anläggningskapitalet. 25 årsbidrag, vart och ett
motsvarande 6 procent av halva anläggningskapitalet, ge nämligen en summa,
som utgör 3/i av nämnda kapital. Den väsentliga skillnaden mellan de
båda förslagen, såvitt angår statsbidragets storlek, ligger alltså egentligen
endast i bidragsperiodens längd, som enligt reservanternas förslag ställer sig
för kommunerna gynnsammare.
Flertalet myndigheter hava biträtt reservanternas förslag beträffande den
tidsperiod, under vilken statsbidraget skulle inbetalas till kommunen, och
rörande statsbidragets storlek. Vissa myndigheter, bland dem statskontoret,
hava förordat majoritetens förslag i förevarande avseenden. Statskontoret
har dock för sin del ifrågasatt en begränsning av statsbidraget från 75
procent till 50 ä 65 procent.
Vad angår frågan örn vilka lokaler, som böra tagas i betraktande vid statsbidragets
beräknande, anser jag mig böra ansluta mig till majoritetens förslag.
Visserligen hava åtskilliga myndigheter betonat önskvärdheten av att
statsbidrag även beräknas för badanläggningar och andra hygieniska eller
sociala anordningar. Huru behjärtansvärt det än kan förefalla, att staten
deltager i kostnaderna för sådana anläggningar, anser jag det dock av såväl
principiella som statsfinansiella skäl nödvändigt att vid genomförandet av
förevarande statsbidragssystem söka taga sikte enbart på de kostnadskategorier,
som kunna sägas hava omedelbart samband med folkskoleväsendet.
Här gäller det för övrigt enligt mitt förmenande icke att taga ställning för
eller emot anläggningar av detta slag. Liksom de sakkunnigas majoritet
anser jag det icke vara att befara, att kommunerna skola befinnas mindre
benägna att, sedan de blivit berättigade till statsbidrag för de egentliga
skollokalerna, genom anordnande av berörda extra utrymmen främja lärjungarnas
bästa. I likhet med sakkunnigmajoriteten håller jag vidare före,
att frågan, huruvida statsbidrag skall utgå till specialrum för undervisning i
naturkunnighet, teckning o. s. v. samt för lärarrum och samlingssalar, bör
bliva föremål för prövning från fall till fall i samband med avgörande av
ärenden örn statsbidrag. Jag biträder de sakkunnigas mening, att för omeller
nybyggnadsarbeten, vilka avse allenast att sätta redan befintliga lokaler
i bättre skick eller giva en lämpligare disposition av dessa, statsbidrag icke
bör åtnjutas.
Vad sedan angår sättet för statsbidragets utgående hava såväl majoriteten
som minoriteten bland de sakkunniga och flertalet myndigheter varit överens
örn att dessa bidrag av statsfinansiella skäl böra fördelas över en viss
tidsperiod. Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Frågan örn tids
-
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
periodens längd står, såsom av det föregående framgår, i nära samband med
frågan örn statsbidragets belopp. Vid bedömandet av dessa spörsmål träda
enligt min mening tre synpunkter i förgrunden, nämligen önskvärdheten av
att kommunerna få en i möjligaste mån effektiv hjälp, behovet av att statsbidraget
icke sättes så högt att kommunernas intresse att reducera byggnadskostnaderna
förminskas samt nödvändigheten av att med hänsyn till
de statsfinansiella intressena hålla statsbidraget inom rimliga gränser.
Då det för kommunerna är gynnsammare, att statsbidraget från statens sida
slutbetalas under något kortare tid än sakkunnigmajoriteten tänkt sig, finner
jag mig böra i likhet med reservanterna tillstyrka en utbetalningstid av 25
år. Statsbidraget synes mig böra bestämmas till z/i av den nominella byggnadskostnaden
(anläggningskapitalet), såsom majoriteten föreslagit. På sätt jag
förut framhållit är ett efter dessa grunder beräknat statsbidrag ekonomiskt
likvärdigt med reservanternas förslag, alltså för kommunerna fördelaktigare
än majoritetsförslaget. Huruvida i den blivande statsbidragsförfattningen
reservanternas uttryckssätt (6 procent å halva byggnadsbeloppet årligen) eller
majoritetens formulering skall komma till användning, förefaller vara av
jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken torde vara, att kommunerna
erhålla ett effektivt bidrag och att detta bidrag samtidigt även ur
statsfinansiell synpunkt kan godtagas. Reservanternas förslag, att statsbidrag
å mindre belopp skulle utbetalas omedelbart, kan synas praktiskt, men medför
å andra sidan vissa svårigheter vid beräknande varje år av anslagsbehovet
för statens vidkommande. Jag anser därför, att regeln örn bidragens
fördelning på 25 år bör gälla över hela linjen.
I likhet med de sakkunniga håller jag före, att en viss decentralisering
kan vara lämplig vid behandlingen av förevarande byggnadsärenden. Den
av statskontoret framkastade tanken att förlägga avgörandet av dessa ärenden
till skolöverstyrelsen anser jag mig icke kunna biträda. Prövningen av
dessa ärenden synes böra fördelas mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna.
Olika uppfattningar hava gjort sig gällande, i vilken omfattning länsstyrelserna
böra medgivas befogenhet att handlägga dessa ärenden. Sakkunnigmajoriteten
har för sin del förordat, att ärenden rörande byggnadsföretag
intill ett beräknat kostnadsbelopp av 3,000 kronor skola avgöras av länsstyrelsen
och återstående ärenden behandlas av Kungl. Majit. Reservanterna
hava förordat, att ifrågavarande gräns sättes vid 1,500 kronor. Ett stort
antal myndigheter, framför allt länsstyrelser, hava tillstyrkt en höjning av gränsen
upp till, i flertalet fall, 10,000 kronor. Skolstyrelserna i de större städerna
med flera hava förordat en prövningsgräns vid 15,000 kronor. Stockholms
folkskoledirektion har föreslagit, att gränsen åtminstone för Stockholms vidkommande
skulle höjas till 25,000 kronor. För egen del tillstyrker jag —
under beaktande av å ena sidan de praktiska fördelarna av att de lokala
instanserna i största möjliga omfattning få pröva och avgöra ärenden av
detta slag samt å andra sidan det statliga intresset av att Kungl. Majit har i
sin hand avgörandet av de frågor, som innebära mer betydande medels
-
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
anvisningar — att ifrågavarande bidragsgrfins sättes till 10,000 kronor. Att
anpassa prövningsgränsen efter de stora städernas förhållanden anser jag
icke vara tillrådligt, ej heller att i detta hänseende giva de stora städerna
en undantagsställning.
Jag övergår så till frågan om byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.
Såsom av det föregående framgår har även i fråga örn det tekniska utformandet
av detta bidragssystem de sakkunniga delat sig på två linjer,
kring vilka myndigheterna vid sitt ställningstagande grupperat sig.
Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att staten skulle bidraga till de
kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för nu förevarande undervisningslokaler,
dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke skulle utgå för
lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än
39 år. Bidraget skulle utgå med visst belopp per lokal årligen till och med
den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år.
Bidrag skulle utgå allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. Lokalerna
skulle indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser,
allt efter lokalernas beskaffenhet. Årsbidraget skulle utgöra för klass I 180
kronor per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90
kronor per lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, skulle icke utgå
bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.
Sakkunnigminoritetens förslag innebär i dessa avseenden följande avvikelser.
Byggnadsbidraget skulle beräknas på grundval av byggnadskostnaderna,
alltså icke efter schematiska grunder. Sådant bidrag skulle utgå endast
för lokaler, vilka första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Skolhusvärderingsnämnder
skulle fastställa kostnadssumman, varvid hänsyn icke
skulle tagas till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstege
20,000 kronor i medeltal per lokal. Byggnadsbidraget skulle utanordnas
på samma sätt och under samma tidsperiod som det av reservanterna
förordade byggnadsbidraget till blivande lokaler. En annuitet (ett årsbidrag)
av byggnadsbidraget skulle utgå under varje redovisningsår från och med
den 1 juli 1935 till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit
efter det huset först togs i bruk.
Den väsentligaste skillnaden mellan majoritetens och reservanternas förslag
ligger, såsom av det föregående framgår, däri, att majoriteten föreslagit,
att byggnadsbidraget skall utgå efter vissa schematiska grunder, under det
reservanterna vid beräkningen av detsamma sökt anslutning till de verkligen
havda byggnadskostnaderna.
Vid bedömandet av dessa båda förslag faller i ögonen, att det schematiska
förfarandet kommer att medföra en i vissa fall ganska ojämn fördelning
av statsbidragen, örn man jämför dessa med byggnadskostnaderna.
Däremot har detta förfarande den förtjänsten, att det icke bygger
på kostnadsmoment, vilkas skälighet staten icke varit i tillfälle att kontrollera.
Det medför även fördelen av ett jämförelsevis enklare admini
-
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
strativt förfarande än det, som måste åtfölja ett med hänsyn till de verkliga
byggnadskostnadernas storlek utgående statsbidrag, där det för skolhusvärderingsnämnderna
skulle bliva nödvändigt att först och främst utröna
kostnaden för byggnadsföretag, av vilka många utförts ganska lång tid
tillbaka i tiden, och vidare att tillse ej endast att rena överflödskostnader
avräknas, där sådana förekomma, utan även att kostnaderna icke varit
oskäligt höga i förhållande till vid tiden ifråga gällande priser.
Den största förtjänsten hos reservanternas förslag har förmenats vara,
att det skulle vara ägnat att medföra en rättvisare fördelning av byggnadsbidragen
och en konsekventare utjämning av skattebördorna än majoritetens
förslag. Tager man endast byggnadskostnaderna som riktmärke, vill det
synas som örn reservanternas förslag ur kommunernas synpunkt äger fördelar
framför majoritetsförslaget. Detta är dock icke, såsom den föregående
framställningen utvisat, alldeles oomtvistligt. Jag vill erinra, att styrelsen
för landskommunernas förbund i nämnda hänseende förfäktat en annan
mening. Ur statens synpunkter förefaller i varje fall den av sakkunnigmajoriteten
förordade utgångspunkten för statsbidragets bestämmande —
byggnadernas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets
åtnjutande — vara att föredraga framför en metod, som bygger på de verkliga
kostnaderna för byggnadsföretag, på vilkas tillkomst staten icke haft
något inflytande och vilkas kostnadsram staten icke haft möjlighet att öva
något inflytande på. Den av reservanterna förordade maximeringen av statsbidraget
till att avse endast de under 20,000 kronor per lokal fallande
kostnaderna torde icke för staten erbjuda en tillräckligt betryggande säkerhetsmarginal.
För egen del finner jag övertygande skäl hava anförts för
sakkunnigmajoritetens förslag örn en fördelning av statens byggnadsbidrag
till redan befintliga skollokaler efter ett klassificeringsförfarande, utgående
från lokalernas tjänlighet för sitt ändamål. I själva verket innebär detta
förslag intet annat, än att staten under viss begränsad tid betalar kommunerna
ett slags hyresersättning för de till undervisningen upplåtna lokalerna.
Ser man saken på sådant sätt, kan invändningen örn ojämnheter i vissa
fall i relationen mellan bidragets storlek och den verkliga byggnadskostuaden
icke tillmätas någon avgörande betydelse.
Vad därefter angår frågan, för vilka byggnader nu avsedda bidrag böra
utgå, finner jag starka skäl anförda för den meningen, att sakkunnigmajoriteten
satt gränsen för bidragsberättigade lokaler väl långt tillbaka i tiden.
Visserligen blir härigenom statsbidragshjälpen till kommunerna avsedd för
ett större antal skolbyggnader. Men det torde höra till sällsyntheterna, att
en kommun i våra dagar känner bördan av en skolbyggnad, som uppförts
för så lång tid tillbaka som ett fyrtiotal år. Det synes därför befogat att
flytta statsbidragsgränsen fram till en senare tidpunkt. Jag föreslår, att
gränsen sättes vid 20 år, sålunda att bidrag icke utgår för lokaler, som vid
de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 19 år. Bidraget
Bihang till riksdagens protokoll Ithis. 1 sami. Nr 17i. 6
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
bör utgå med visst belopp per lokal och år till och med den 1 juli näst
före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 20 år. I enlighet med
sakkunnigmajoritetens förslag synes bidrag böra utgå endast för egentliga
klassrum och gymnastiksalar.
I likhet med de sakkunniga håller jag före, att bidrag ej bör komma i
fråga för lokaler, som tillkommit utan kostnad för vederbörande skoldistrikt.
Jag har intet att invända mot det av de sakkunniga föreslagna klassificeringsförfarandet
och anser mig även kunna biträda förslaget att inrätta
särskilda skolhusvärderingsnämnder för värderingsförfarandets genomförande.
De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synas vara väl avvägda och
ägnade att tillgodose såväl statens som kommunernas berättigade intressen.
I fråga om nämndernas sammansättning och arbetsformer biträder jag jämväl
sakkunnigförslaget. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda
anvisningar om de grunder, som av nämnderna böra iakttagas vid klassificeringen.
Mitt förslag här ovan ifråga örn bidragsperiodens längd medför vissa förändringar
i fråga örn de statsbidrag, som böra utgå i de olika bidragsklasserna.
Med utgångspunkt från de av de sakkunniga verkställda beräkningarna
uppskattar jag medelkostnaden per rumsenhet (klassrum och gymnastiksalar)
för de sista tjugo åren till: för A-skolor 12,500 kronor, för B 1- och B 2-skolor 8,000 kronor samt för skolor med endast ett klassrum 6,800
kronor. Fördelas dessa belopp på 20 år, blir årskvoten respektive 625 kronor,
400 kronor och 340 kronor. Jag anser, att en skälig avvägning av ersättningen
till kommunerna erhålles, örn bidragen i de olika klasserna bestämmas
till 60 procent av nämnda årskvoter. I enlighet härmed skulle
årsbidragen komma att utgöra för klass I 370 kronor, för klass II 240 kronor
och för klass III 200 kronor. Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle
alltså utgöra för klass I 7,400 kronor (enligt de sakkunniga 7,200 kronor),
för klass II 4,800 kronor (enligt de sakkunniga samma belopp) samt för
klass III 4,000 kronor (enligt de sakkunniga 3,600 kronor), allt per bidragsberättigad
rumsenhet. Mitt förslag innebär alltså omkring 10 procents
förbättring för den lägsta bidragsgruppen och en obetydlig höjning av bidraget
i den högsta bidragsklassen. I detta sammanhang vill jag emellertid
betona, att jag, i likhet med de sakkunniga, icke anser, att skolformen bör
spela någon avgörande roll vid lokalernas klassificering. Bestämmande för
placeringen i den ena eller andra klassen bör vara lokalens tjänlighet för
sitt ändamål, det skick, vari den befinner sig, och den allmänna standard,
den representerar. En A-skola kan komma i klass III likaväl som en B 2- skola i klass I o. s. v.
Till de av sakkunnigmajoriteten föreslagna bestämmelser, som här ovan
icke särskilt berörts, kan jag i huvudsak giva min anslutning. Jag anser
mig dock böra särskilt framhålla, att enligt min mening, vare sig det gäller
redan befintliga eller blivande lokaler någon åtskillnad icke synes böra göras
83
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
mellan lokaler, använda för folkskolan, och lokaler, använda för fortsättningsskolan.
Båda slagen av utrymmen böra vara inneslutna i bidragsrätten.
Såvitt jag kan finna, torde tillräckliga skäl icke föreligga att under en
övergångsperiod införa det av de sakkunniga förordade provisoriska byggnadsbidraget.
Vid utfärdandet av de bestämmelser, som kunna föranledas
av de av mig ovan tillstyrkta åtgärderna, torde böra föreskrivas, att de
skola träda i kraft på dag, som Kungl. Maj:t bestämmer. Först sedan
klassificeringsförfarandet för hela riket slutförts, torde bestämmelserna böra
vinna tillämpning. Den ekonomiska förlust, kommunerna på detta sätt
kunna komma att lida, torde icke bliva alltför kännbar, i all synnerhet som
jag förutsätter, att det provisoriska anslaget till utjämning av skolkostnaderna
skall bibehållas, till dess de nya bidragsgrunderna vinna giltighet.
Om staten övertager en del av kostnaderna för de av skoldistrikten uppförda
skolhusen, torde den jämväl böra lätta på kommunernas utgifter för
förhyrda lokaler. Jag har sålunda intet att erinra mot att statsbidrag till
detta ändamål beviljas. De sakkunniga hava föreslagit, att hyresbidrag skall
utgå med hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran, med rätt för den
utanordnande myndigheten att i förekommande fall pröva hyresbeloppets
skälighet och bestämma statsbidraget till hälften av det såsom skäligt ansedda
beloppet. På grund av mitt förslag örn storleken av statsbidrag till
uppförande av skollokaler kan det med ett hyresbidrag av nyss angiven
omfattning te sig lika fördelaktigt för en kommun att anskaffa skollokaler
hyresvägen som att bygga egna lokaler, ja kanske fördelaktigare. Då det
alltid innebär en olägenhet, att skollokalerna ej tillhöra kommunerna, synes
det mig tillrådligt, att hyresbidraget begränsas till Va av den verkliga eller
såsom skälig ansedda hyran.
Jag biträder de sakkunnigas förslag, att staten bör bidraga till kostnaderna
för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av
skolmöbler och undervisningsmateriel med ett årligt belopp per lärosal,
underhållsbidrag. Härvid böra även specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök medräknas. Jag framlägger därför förslag i denna riktning.
De av de sakkunniga föreslagna statsbidragsbeloppen giva mig icke anledning
till erinran.
Samma skäl, som motivera, att staten bidrager till kommunernas kostnader
för skolbyggnader, tala enligt mitt förmenande för att staten också lämnar
understöd till tjänstebostäder för lärare. Vad de sakkunnigas majoritet i detta
hänseende föreslagit kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill betona, att
jag — trots att åtskilliga myndigheter förordat en anordning, innebärande
att statsbidraget till förevarande ändamål skulle bestämmas efter dyrortsgrupperingen
— ej anser mig kunna biträda åtgärder i sistnämnda riktning,
enär de äro ägnade att verka prejudicerande vid en blivande reglering av
lärarnas löner. Det av mig nu tillstyrkta tjänstebostadsbidraget har endast
provisorisk karaktär.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
De av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser, som sammanhöra
med statsbidragsförfarandet, motiveras väsentligen av nödvändigheten av att
staten erhåller ökad medbestämmanderätt i fråga örn folkskoleväsendet, i och
med att staten deltager i bestridandet av ovan angivna kostnader. I det
väsentliga anser jag mig kunna ansluta mig till de av de sakkunniga i dessa
hänseenden framlagda förslagen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga frågorna örn det
administrativa förfarandet under förnyat övervägande samt utfärda de författningsbestämmelser,
som föranledas av vad ovan föreslagits.
Vad till sist angår kostnadsberäkningarna föranleda mina förslag här ovan
vissa jämkningar i de sakkunnigas kalkyler.
För det första är det uppenbart, att genom förkortningen av bidragsperioden
för nya byggnader från 40 till 25 år man har att räkna med ett
större årligt anslagskrav under den tidrymd, då det återstående behovet av
rena ^''anläggningar skall fyllas, än enligt sakkunnigmajoritetens kalkyler.
Att här på förhand angiva den erforderliga summan, ens approximativt, är
uppenbarligen ogörligt. Ej heller de av ersättningsbyggnader föranledda
anslagsäskandena kunna nu till storleken bestämmas. Det bör emellertid
betonas, vad också de sakkunniga påpekat, att genom den föreslagna ordningen
för bidragsprövningen det kommer att ligga i statens hand att reglera
takten för byggnadsverksamheten och att därvid alltså även åstadkomma
en skälig anpassning efter vad statsbudgeten kan bära. Blivande
anslagsberäkningar böra lämpligen för varje år grunda sig på utav skolöverstyrelsen
med folkskolinspektörernas hjälp åstadkomna översikter över
på de olika orterna föreliggande nybyggnadsbehov. Till byggnadsbidrag
för redan befintliga lokaler hava de sakkunnigas majoritet — med utgångspunkt
från ett till 20,000 uppskattat antal bidragsberättigade lokaler
och approximativt förutsättande ett bidrag efter klass II per sal — beräknat
ett belopp av 2,4 miljoner kronor vara erforderligt under första året. Enligt
det av mig här ovan förordade förslaget torde antalet bidragsberättigade
byggnader kunna beräknas till vid pass 11,000. Räknar jag med ett genomsnittligt
bidrag av 240 kronor per sal, skulle alltså kostnaderna under
första året uppgå till omkring 2,6 miljoner kronor.
Emot de sakkunnigas beräkningar av hyres-, underhålls- och tjänstebostadsbidragens
totalbelopp har jag intet annat att invända än att med hänsyn
till vad jag föreslagit angående hyresbidragens storlek det beräknade
årsanslaget bör minskas från 285,000 kronor till 190,000 kronor. Ej heller
finner jag något att invända emot de för skolhusvärderingsnänmderna
beräknade kostnaderna.
Av de föreliggande yttrandena över folkskolesakkunnigas betänkande
framgår, att man flerstädes förväntat, att statens administrativa kostnader
komma att i viss grad ökas vid ett genomförande av de förordade åtgärderna.
De sakkunniga hava själva påpekat detta men icke sett sig i stånd
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att nu framlägga några kalkyler i detta hänseende. De sakkunniga hava
emellertid pekat på att de föreslagna åtgärderna komma att draga med sig
en avsevärd ökning av arbetsbördan särskilt för folkskolinspektörer, länsstyrelser,
skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Såvitt jag kan finna,
torde detta särskilt bliva fallet under en övergångsperiod på 10 ä 20 år. Först
sedan närmare erfarenhet vunnits i förevarande hänseende, torde frågorna örn
utökning av arbetskrafterna hos nämnda myndigheter böra tagas under övervägande.
Jag finner sålunda icke anledning att nu taga ställning till vad
skolöverstyrelsen, vissa länsstyrelser och folkskolinspektörer härutinnan anfört.
Vad särskilt angår frågan om ökad expeditionshjälp för folkskolinspektörerna
vill jag erinra örn att denna fråga varit föremål för behandling
under punkt 170 i 1935 års åttonde huvudtitel. Vidare vill jag framhålla,
att det icke synes erforderligt att redan för nästkommande budgetår knyta
ett byggnadssakkunnigt biträde vid skolöverstyrelsen.
Jag återkommer i ett följande kapitel till frågorna rörande tidpunkten
för genomförandet av ovannämnda förslag, varvid jag även ämnar taga
ställning till spörsmålet, örn och i vad mån anslag för ifrågavarande ändamål
böra uppföras i riksstaten för nästkommande budgetår.
86
Kungl. Majlis proposition Nr 174.
3. Statsbidrag till lärares avlöning.
Inledning.
I riksstaten för budgetåret 1934/1935 äro under åttonde huvudtiteln upp
-
förda bland andra följande anslag:
Avlöning åt lärare vid folkskolor, ordinarie förslags
anslag.
..................................kronor 51,000,000
Utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, extra
förslagsanslag.............................. » 5,660,000
Provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och
småskolor, extra förslagsanslag................. » 5,905,000
Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter, ordinarie förslagsanslag.............. » 640,000
Avlönande av föreståndarinna och biträdande föreståndarinna
för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, ordinarie förslagsanslag......... » 21,000
Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med
icke finsktalande befolkning samt i Överkalix församling,
ordinarie förslagsanslag................... » 76,000
Anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller
särskild slöjdskola, ordinarie förslagsanslag........ » 1,580,000
Anordnande av undervisning i hushållsgöromål i egentlig
folkskola, ordinarie förslagsanslag............... » 177,000
Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter, extra förslagsanslag...... » 17,400,000
fällande författningsbestämmelser.
1) Avlöning och statsbidrag för lärare vid folk- och småskolär. Kostnaderna
för avlöning av lärarpersonalen vid folk- och småskolor vilade till en början
helt och hållet på kommunerna. Endast särskilt fattiga kommuner, vilka
icke förmådde bestrida dessa kostnader, kunde efter Kungl. Maj:ts bestämmande
från fall till fall erhålla statsbidrag härtill. Utvecklingen har emellertid
efter hand gått i den riktningen, att staten kommit att övertaga allt
större del av ifrågavarande utgifter, i vad angår de kontanta lönerna. Från
och med år 1915 har staten svarat för nio tiondelar av de till lärarna utgående
kontanta begynnelselönerna, varjämte hela kostnaden för ålderstilllägg
betalats av statsmedel.
Enligt nu gällande kungörelse den 16 september 1918 (nr 760) angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning
åtnjuter lärare dels viss kontant avlöning, dels ock i enlighet med
vad därom är särskilt stadgat fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning
enligt ortens pris. Den kontanta avlöningen skall utgöra för ordi
-
87
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
narie lärare vid folkskola 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för
kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300
kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För extra ordinarie
och vikarierande folkskollärare skall den kontanta avlöningen utgöra 1,700
kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare. Den kontanta avlöningen
för ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre
folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills
vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall utgöra
1,200 kronor, vartill komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor.
För extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare
vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd
på viss tid eller såsom vikarie, skall avlöningen utgöra 1,000 kronor.
För manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig
biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari
1919, skall avlöningen utgå med 200 kronor utöver vad lärare, tillhörande
småskollärarkåren, i allmänhet åtnjuter. De sålunda angivna avlöningsbeloppen
utgöra av Konungen och riksdagen fastställda minimilöner och
innebära icke hinder för skoldistrikt att, där förhållandena sådant föranleda,
bevilja högre avlöning.
För den stadgade avlöningen är lärare skyldig att årligen tjänstgöra åtta
månader eller 347a veckor. Pågår undervisningen mer än åtta månader
örn året, skall lärare härför erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje
månad minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen. Lärare är
dock skyldig att utan särskild ersättning fullgöra i vederbörlig ordning föreskriven
återläsning. I detta sammanhang bör ock erinras örn att lärare är
skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet,
som för honom kan uppkomma, därest genom beslut av Konung
och riksdag förlängning av den nu lagstadgade årliga undervisningstiden av
347s veckor varder för samtliga skoldistrikt stadgad.
Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda
lärarpersonalens avlöning erhåller skoldistriktet enligt förutnämnda kungörelse
bidrag av statsmedel, bestämt i förhållande till den lagstadgade
kontanta avlöningen, därvid dock skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår
för längre undervisningstid än åtta månader örn året. Ersättning till lärare
för s. k. övertidsläsning bestrides således helt och hållet av skolkommunerna.
Statsbidraget utgår i allmänhet med belopp, motsvarande nio tiondelar
av grundlönen för kvinnlig lärare, samt, örn läraren är man, därutöver
hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för kvinnlig lärare.
Därjämte betalar staten det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara
berättigad.
Statsbidrag till vikaries avlöning är beroende av vikarieanställningens art.
För vikarie å ordinarie folkskollärartjänst och å extra ordinarie folkskollärartjänst
utgår statsbidraget, örn tjänsten är ledig eller om innehavaren
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
av tjänsten åtnjuter tjänstledighet, utan att statsbidrag utgår till hans avlöning,
med nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie å tjänsten samt,
örn vikarien är man, därutöver med hela skillnaden mellan arvodet för
manlig och kvinnlig vikarie. För vikarie å lärartjänst vid småskola, lärartjänst
vid mindre folkskola eller tjänst som biträdande lärare vid folkskola
utgår statsbidraget i samma fall med nio tiondelar av arvodet för vikarie
å tjänsten. Örn innehavaren av lärartjänst eller, därest tjänsten är ledig,
den, som under ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom — därvid den tjänstledige läraren skall avstå en
tredjedel av den för honom i avlöningskungörelsen stadgade kontanta begynnelseavlöningen
— utgår statsbidrag med belopp, som, utöver vad den
tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien.
Har lärare erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande
eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst
eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det
på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall bestämma dels vad den tjänstledige
läraren skall avstå av sina kontanta avlöningsförmåner, dels ock storleken
av statsbidraget till vikaries avlöning. Därvid skall iakttagas, att ingen
ändring sker i fråga örn det belopp, som skoldistriktet är skyldigt att tillskjuta
till den tjänstledige lärarens avlöning. Vid tjänstledighet för lärare
av annan anledning än här förut nämnts — i vilket fall den tjänstledige
läraren är berättigad att åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta
avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den stadgade
kontanta avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten — utgår, därest manlig
vikarie förordnas för lärare, som erhållit dylik ledighet, särskilt statsbidrag
med skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig vikarie å tjänsten.
Statsbidrag får dock ej utgå på nyssnämnda sätt, därest den ordinarie lärarens
ledighet omfattar mer än sex veckor under ett och samma kalenderår
(redovisningsår), med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att
statsbidrag till den tjänstledige lärarens avlöning må utan hinder av tjänstledigheten
utgå, eller, då folkskolinspektören icke ansett sig kunna tillstyrka
statsbidrags utgående, skolöverstyrelsens medgivande erhållits.
Såsom villkor för erhållande av statsbidrag gäller bland annat, att skolan
är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter, att undervisningen vid
skolan fortgår minst åtta månader om året, därest icke Kungl. Majit genom
särskilt beslut medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisningstiden
eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning befriat skoldistriktet från
skyldighet att uppehålla undervisningen genom vikarie, att skoldistriktet för
undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler samt ändamålsenliga skolmöbler
och erforderlig undervisningsmateriel, att lärarens avlöningsförmåner,
såväl den kontanta avlöningen som ock naturaförmånerna, fullt motsvara
vad i sådant avseende stadgas, samt att, örn bidrag sökes till nyinrättad
ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 89
från extra ordinarie till ordinarie, folkskolinspektören vitsordat tjänstens
behövlighet.
2) Avlöning och statsbidrag för lärare i slöjd och hushållsgöromål. För
undervisning i slöjd och hushållsgöromål utgå särskilda arvoden enligt kungörelsen
den 30 juni 1920 (nr 572) angående statsbidrag för undervisning
i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola och kungörelsen
den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning
i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt.
Arvodet till lärare för undervisning i såväl manlig som kvinnlig slöjd
skall utgå med minst 1 krona 20 öre för varje undervisningstimme, därest
undervisningen bestrides av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt
åt tjänstinnehavaren är reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens
pensionsanstalt, och eljest med minst 1 krona för undervisningstimme.
Som bidrag till slöjdlärares avlöning utgår statsbidrag med i förra fallet
1 krona 8 öre för undervisningstimme och eljest med 90 öre för undervisningstimme,
dock att statsbidrag i intet fall utgår med högre belopp för
slöjdavdelning under ett kalenderår än 133 kronor 92 öre respektive lil
kronor 60 öre, motsvarande bidrag för 124 timmar. Storleken av det till
skoldistrikt för kalenderår (redovisningsår) utgående statsbidraget beräknas
i förhållande till antalet slöjdavdelningar, som vid de särskilda skolorna varit
anordnade, samt till den tid, under vilken undervisningen i varje slöjdavdelning
pågått. Slöjdavdelning skall, örn blott en avdelning av ettdera eller
vartdera slaget (gosslöjd och flickslöjd) förekommer, bestå av minst 10 elever,
dock att å det egentliga folkskolestadiet slöjdavdelning må omfatta lägst 6
deltagare, under förutsättning att den består av samtliga de detta stadium
tillhörande gossar respektive flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i
slöjdundervisningen. Äro flera slöjdavdelningar av vartdera slaget inrättade,
utgår statsbidrag till så många avdelningar, som erhållas, om sammanlagda
antalet av de i respektive slöjdavdelningar deltagande lärjungar delas med
talet 15. Skulle därvid en rest på minst 10 uppkomma, må denna räknas
som en avdelning. Slöjdundervisningen skall under året omfatta minst 64
timmar och pågå minst 26 veckor med 2—6 timmar ''i veckan och högst 4
timmar om dagen. Som villkor för statsbidragets utgående gäller bland
annat, att slöjdundervisningen varit förlagd utanför den för undervisningen
i de för folkskolan obligatoriska ämnena på vederbörligt sätt fastställda
tiden, att undervisningen varit anordnad i huvudsaklig överensstämmelse
med undervisningsplanen för rikets folkskolor, samt att arvodet till läraren
utgått med minst ovan angivna timarvodesbelopp.
Lärarinna i hushållsgöromål, anställd av skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap
eller annan av Kungl. Majit godkänd organisation, skall, därest
statsbidrag utgår till hennes avlöning, i arvode erhålla minst 255 kronor
för varje skolkökskurs örn minst 34 undervisningsdagar och en daglig under
-
90
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
visningstid av i regel 5 timmar. Skulle av särskilda i författningen närmare
angivna anledningar arvode utgå för kortare tid än den för hel kurs
bestämda, skall arvodet beräknas efter minst 7 kronor 50 öre för arbetsdag.
Förutom nu angivna löneförmåner, är lärarinna i hushållsgöromål berättigad
till fri bostad jämte nödigt bränsle eller ersättning därför samt i sammanhang
med de praktiska övningarna fri kost vid läroanstalten. Ambulerande
lärarinna äger därjämte av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning.
Till skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan av
Kungl. Majit för ändamålet godkänd organisation, som i egentlig folkskola
eller i särskild anstalt anordnar undervisning i hushållsgöromål, utgår statsbidrag
till lärarinnas avlöning med belopp, motsvarande nio tiondelar av
den för kurs bestämda minimiavlöningen, således 229 kronor 50 öre för
varje kurs eller 6 kronor 75 öre för arbetsdag. Som villkor för statsbidragets
utgående gäller bland annat, att undervisningen är anordnad i
huvudsaklig överensstämmelse med undervisningsplanen för rikets folkskolor,
att lärarinnans avlöningsförmåner motsvara vad i författningen är
bestämt, att skolköket är tillräckligt rymligt, i hygieniskt avseende tillfredsställande
och i övrigt ändamålsenligt inrättat samt utrustat med lämplig, i
förhållande till lärjungantalet tillräcklig materiel, att elevantalet i varje
kurs utgör minst 8 och högst 16 eller efter folkskolinspektörens medgivande
högst 20 samt att undervisningen ej meddelas åt andra lärjungar än flickor,
som antingen äro intagna i egentlig folkskola och vare sig där uppflyttats
till folkskolans sjätte årsklass eller uppnått 12 års ålder eller ock avslutat
sin skolgång dock att på skolöverstyrelsens beprövande må bero, örn även
gossar i visst fall skola få deltaga i undervisningen.
3) Dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Till här avsedda
olika kategorier av lärare utgår dyrtidstillägg av statsmedel. Grunder för
dyrtidstillägget innefattas i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor samt
vissa sjukvårdsanstalter, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa
småskoleseminarier med däri sedermera vidtagna ändringar. Dyrtidstillägget
beräknas å ett belopp, motsvarande det för lärare stadgade statsbidraget,
dock att dyrtidstillägg till vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett
belopp, motsvarande statsbidraget till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda
beräknade tilläggsunderlaget utgår dyrtidstillägget efter ett procenttal, som
motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda talet för levnadskostnadsökningen
efter ingången av augusti månad 1914, i förekommande
fall avjämnat till närmast lägre tal. Härutöver utgå till befattningshavare,
som vid början av det kalenderkvartal, dyrtidstillägget avser, underhåller
barn, som icke uppnått 16 års ålder, särskilt barntillägg enligt vissa i författningen
angivna grunder.
Utöver här förut angivna avlöningsförmåner och dyrtidstillägg utgår jämlikt
kungörelsen den 5 juli 1929 (nr 241) angående provisorisk avlönings
-
91
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
förbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt vid högre folkskolor, av
statsmedel provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid folk- och småskolor
med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro bestämda
i förhållande till dyrortsgrupperingen. Jämväl till särskilda lärare i slöjd
och hushållsgöromål vid folk- och småskolor utgår provisorisk avlöningsförbättring
jämlikt kungörelsen den 5 juni 1931 (nr 191) örn provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och småskolor
och därmed jämförlig läroanstalt.
4) Avlöning och statsbidrag för undervisning i fortsättningsskola. För undervisning
i fortsättningsskola utgår arvode till vederbörande lärare enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) örn avlöning
åt lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning. I olikhet
med vad som gäller i fråga örn sättet för utgörande av folk- och småskollärares
avlöning utgår till lärares i fortsättningsskolan avlöning statsbidrag
med belopp, motsvarande hela det stadgade minimiarvodet. Av folkundervisningskommitténs
betänkande framgår, att ett av skälen härtill var, att
raan ville i någon mån främja en behövlig utjämning av det kommunala
skattetrycket genom statens fullständiga övertagande av fortsättningsskollärarnas
avlöning.
Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1935/1936 m. m.
I skrivelse den 31 augusti 1934 har skolöverstyrelsen gjort framställning
angående anslag till förevarande ändamål för budgetåret 1935/1936. Därvid
har överstyrelsen i anslutning till de nya grunderna för riksstatens
uppställning föreslagit, att de nu till ovannämnda ändamål utgående anslagsbeloppen
skulle i riksstaten under rubriken Folkskolor m. m. fördelas
mellan bland andra följande särskilda anslag, alla av förslagsanslags natur,
nämligen:
1) bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor;
2) allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet;
3) bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor
eller särskilda slöjdskolor;
4) bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor
m. m.;
5) folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter; samt
6) bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.
Beträffande beräkningen av ifrågavarande särskilda förslagsanslag framgår
av överstyrelsens skrivelse och däröver avgivna yttranden ävensom särskilda
framställningar följande.
92
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
1) Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Av överstyrelsens nyssnämnda
skrivelse inhämtas ifråga örn beräkningen av förevarande anslag
följande:
Enligt den nya uppställning av riksstaten, som komme att tillämpas från
och med budgetåret 1935/1936, skulle ur nu ifrågavarande anslag utgå,
förutom de utgifter, som bestridas från det nuvarande under rubriken uppförda
ordinarie förslagsanslaget, även utgifter till vissa andra former av
avlöning till folk- och småskollärare, vilka utgifter hittills bestritts från särskilda
i riksstaten uppförda anslag, nämligen dels provisorisk avlöningsförbättring
åt lärare vid folk- och småskolor och dels särskilda lönetillägg åt
lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolkning samt i
Överkalix församling. Överstyrelsen föresloge därjämte, att även vissa statsbidrag
till avlöning åt lärare vid s. k. statsfolkskolor inom rikets nordligaste
gränsorter, vilka bidrag nu utginge ur förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, hädanefter måtte
komma att utgå ur nu ifrågavarande allmänna anslag till avlöning åt lärare
vid folkskolor.
a) Bidrag till grundlön och ålderstillägg åt ordinarie och tillsvidare anställda
lärare ävensom till avlöning åt extra ordinarie och vikarierande lärare. Medelsbehovet
för budgetåret 1934/1935 under förslagsanslaget till avlöning av
lärare vid folkskolor hade, anför överstyrelsen, beräknats till 53,000,000
kronor, innebärande en ökning från föregående år med 300,000 kronor.
Anslaget uppfördes dock för ifrågavarande budgetår med 51,000,000 kronor.
Minskningen med 2,000,000 kronor hade helt sin grund i att det av riksdagen
numera godkända förslaget rörande övergång till redovisningsår
(budgetår) såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m. för budgetåret
1934/1935 komme att medföra minskning i anslagsbehovet för detta
och ett antal andra ändamål under åttonde huvudtiteln.
Överstyrelsen lämnar följande tabellariska översikt över utgifterna och
anslagets storlek under de senaste tio åren.
Kalenderår
De verkliga
utgifterna
i avrundade
tal
Ökning från
föregående
år
Budgetår
Anslaget i
riksstaten
Ökning ( +) eller
minskning (—)
från föregå- ende år
1924.....
47,185,000
1924/1925
46,600,000
+ 3,300,000
1925.....
47,880,000
695,000
1925/1926
47,750,000
+ 1,150,000
1926.....
48,189,000
309,000
1926/1927
47,850,000
+ 100,000
1927.....
48,891,000
702,000
1927/1928
48,350,000
+ 500,000
1928.....
49,667,000
776,000
1928/1929
48,500,000
+ 150,000
1929.....
50,482,000
815,000
1929/1930
49,500,000
+ 1,000,000
1930.....
51,296,000
814,000
1930/1931
50,200,000
+ 700,000
1931.....
52,125,000
829,000
1931/1932
51,000,000
+ 800,000
1932.....
52,559,000
434,000
1932/1933
51,700,000
+ 700,000
1933.....
52,712,000
153,000
1933/1934
52,700,000
+ 1,000,000
1934/1935
51,000,000
— 1,700,000
Såsom framginge av tabellen, uppginge den automatiska stegringen av
utgifterna under en följd av år med ett tämligen konstant belopp av 700,000
ä 800,000 kronor årligen. En vändning häri skedde från och med år 1932,
93
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
då stegringen i utgifterna stannade vid omkring hälften av nämnda belopp,
eller 434,000 kronor, och under år 1933 hade utgiftsökningen utgjort endast
153.000 kronor. Denna betydliga tillbakagång i utgiftsstegringen utgjorde
tydligen ett första resultat av de rationaliseringsåtgärder på folkskolans område,
som under de senaste åren vidtagits.
Man torde med ledning av de ovan anförda siffrorna på goda grunder
kunna antaga, att medelsbehovet under år 1934 icke komme att överstiga
det nu kända behovet för 1933 eller 52,712,000 kronor. Detta belopp motsvarade
i det närmaste det i riksstaten för budgetåret 1933/1934 uppförda
anslaget av 52,700,000 kronor. Örn den fortgående minskningen i utgiftsbehovet
fram till budgetåret 1935/1936, försiktigt räknat, uppskattades till
500.000 kronor, skulle anslaget för sistnämnda budgetår kunna sänkas till
52.200.000 kronor.
I § 2 mom. 3 av kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)^ angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning
stadgades, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och vid
mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken
blivit anställd före den 1 januari 1919, skulle utgå med. 200 kronor utöver
vad lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte.
Vid 1934 års riksdag väcktes motion därom, att nämnda stadgande måtte
erhålla sådan lydelse, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och
vid mindre folkskola samt manlig biträdande lärare vid folkskola skulle
utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskolekåren i allmänhet
åtnjöte, oavsett tidpunkten för sådan lärares anställning. De manliga
lärare, som anställts efter den 1 januari 1919, erhölle i likhet med kvinnliga
lärare endast en grundlön av 1,200 kronor. Men då de hade att betala
högre familjepensionsavgift, bleve inkomsten faktiskt 70 kronor lägre per
år än kvinnlig lärares inkomst i samma lönegrad.
Riksdagen fann, anför överstyrelsen, starka skäl tala för ett bifall till det
i motionen framställda yrkandet. Emellertid ansåg sig riksdagen icke kunna
utan föregående utredning tillstyrka förslaget, vadan riksdagen hemställde
om erforderlig utredning i ärendet, en utredning som borde så bedrivas,
att förslag i ämnet kunde föreläggas 1935 års riksdag. Sedermera hade
Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen att verkställa sådan utredning.
Med anledning härav hade överstyrelsen inhämtat, att vid slutet av vårterminen
1933 funnes i hela riket anställda 58 manliga lärare vid småskolor
och mindre folkskolor eller såsom biträdande lärare vid folkskolor. Av
dessa hade endast 6 erhållit anställning efter den 1 januari 1919. Då vid
småskoleseminarierna under, de senare åren ingen manlig lärare utexaminerats
och enligt gällande författningar någon sådan icke för framtiden
komme att utexamineras, torde hädanefter icke heller någon manlig småskollärare
komma att anställas. Det gällde sålunda den nu nämnda gruppen
av 6 personer. Överstyrelsen ville för sin del tillstyrka, att även dessa
lärare komme i åtnjutande av det särskilda lönetillägg å 200 kronor, som
avsåges i ovan anförda författningsrum. De årliga utgifterna härför komme
att bliva obetydliga, nämligen 1,200 kronor, och föranledde givetvis icke
någon ändring i det beräknade anslagsbehovet för budgetåret 1935/1936.
Under förutsättning att ur nu ifrågavarande anslag skulle utgå bidrag på
samma sätt som hittills, alltså till lärarlöner vid folk- och småskolor utom
till avlöning åt lärare vid de s. k. statsfolkskolorna i rikets nordligaste
94
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
gränsorter, funne sig överstyrelsen böra stanna vid ett beräknat medelsbehov
under punkten a) för budgetåret 1935/1936 av ovannämnda belopp
52.200.000 kronor. Därav följde, att det i riksstaten för budgetåret 1934/
1935 upptagna anslaget å 51,000,000 kronor skulle behöva ökas med 1,200,000
kronor.
Genom kungörelsen den 31 januari 1919 (nr 79) angående avlöning åt
lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i
de finsktalande församlingarna inom Luleå stift bestämdes, att 1918 års
lönereglering för folkskolekåren, sådan denna kommit till uttryck i kungörelsen
den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid
folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning, skulle i tillämpliga
delar gälla jämväl i fråga örn de i nämnda kungörelse nr 79/1919 åsyftade
lärare. Emellertid förhölle det sig så, att hela minimiavlöningen jämlikt
kungörelsen nr 760/1918 till nu ifrågavarande lärare utgått ur det i riksstaten
uppförda särskilda anslaget till folkundervisningens befrämjande i
rikets nordligaste gränsorter. Att utgifterna för särskilda lönetillägg utöver
minimilönen åt finnbygdslärarna ävensom — då fråga vore örn statsskolorna
- den del av den lagstadgade minimiavlöningen, som svarade mot
det eljest utgående kommunala bidraget, bestredes från sistnämnda anslag,
funne överstyrelsen ändamålsenligt. Däremot kunde överstyrelsen icke finna
något bärande skäl, varför icke den del av minimilönen, som svarade mot
de i kungörelsen 760/1918 angivna statsbidragen, borde, även när det
gällde lärarna i de s. k. statsfolkskolorna, utgå ur det allmänna förslagsanslaget
till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.
Överstyrelsen ville därför hemställa, att ett för nu ifrågavarande ändamål
erforderligt belopp måtte överföras från anslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter till anslaget för statsbidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor. Folkskolinspektörerna i de båda nordligaste
inspektionsområdena hade beräknat utgiftsbehovet till i avrundat tal
200.000 kronor. Då emellertid häri torde hava inräknats även den del av
grundlönen, som motsvarade det eljest utgående kommunala tillskottet (190
kronor för folkskollärare och 120 kronor för småskollärare), vilken del fortfarande
borde utgå ur det särskilda finnbygdsanslaget, torde beloppet böra
avrundas nedåt till 180,000 kronor.
Vid bifall till detta förslag borde alltså den förut beräknade summan
under denna punkt, 52,200,000 kronor, ökas med 180,000 kronor till
52.380.000 kronor. ,
b) Provisorisk avlöning sförbättring åt lärare vid folkskolor. 1934 års riksdag
hade i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppfört ett extra förslagsanslag
till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor
med ett belopp av 5,905,000 kronor, vilket innebure en minskning i anslaget
från 6,150,000 kronor med 245,000 kronor. Denna minskning vore föranledd
uteslutande av övergången till redovisningsår (budgetår) såsom tidsenhet
för vissa statsbidragsberäkningar m. m.
Med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder på folkskolans område, som
nu vöre under genomförande, uppskattade överstyrelsen medelsbehovet för
ifrågavarande ändamål, vilket under de närmast föregående budgetåren beräknats
till 6,150,000 kronor, till ett med 50,000 kronor minskat belopp
alltså till 6,100,000 kronor. ’
Av de 245,000 kronor, med vilka 1934 års riksdag av budgettekniska
Kungl. Mctj.is proposition Nr 174. 95
skäl minskade anslaget, skulle alltså endast 195,000 kronor behöva återföras
för budgetåret 1935/1936.
c) Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamling ar med icke finsktalande
befolkning samt i Överkalix församling. Förslagsanslaget för ifrågavarande
ändamål hade i riksstaten för budgetåret 1933/1934 varit uppfört
med ett belopp av 79,000 kronor. För budgetåret 1934/1935 räknades med
enahanda belopp, vilket dock på grund av beslutet om övergång till redovisningsår
(budgetår) såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar minskades
med 3,000 kronor till 76,000 kronor. Med hänsyn till de pågående
rationaliseringssträvanden, vilka medförde indragning av lärartjänster, beräknade
överstyrelsen medelsbehovet för budgetåret 1935/1936 till ett med
6,000 kronor till 70,000 kronor minskat belopp.
Anslagsbehovet förbudgetåret 1935/1936, skulle alltså uppgå till (52,380,000
+ 6,100,000 + 70,000=) 58,550,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att Kungl.
Majit täcktes föreslå riksdagen, att dels i riksstaten för budgetåret 1935/
1936, med uteslutande av de särskilda anslagen under rubrikerna »provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor» samt »särskilt
lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolkning
samt i Överkalix församling», uppföra ett gemensamt förslagsanslagunder
rubriken Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor med ett belopp
av 58,550,000 kronor, dels ock medgiva, att sådan manlig lärare vid småskola
och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola,
som blivit anställd efter utgången av år 1918, måtte från den 1 juli
1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år.
Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 förklarat sig ej vilja
motsätta sig överstyrelsens sistnämnda förslag samt anfört, att ämbetsverket
icke funnit anledning till erinran mot överstyrelsens anslagsberäkningar.
I detta sammanhang vill jag beröra efterföljande, med beräkningen av
förevarande anslag sammanhängande ärende.
Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl.
Majit ingiven skrift av den 12 juni 1934 anhållit, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen dels att lärare vid folk- och småskolor för rätt till uppflyttning
i högre lönegrad måtte kunna tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom
icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer, dels ock att icke-ordinarie lärare
vid folk- och småskolor, då de tjänstgjort vid nämnda skolor sammanlagt
minst tio lästerminer, måtte erhålla ett lönetillägg å 300 kronor för manlig
och 200 kronor för kvinnlig folkskollärare samt 150 kronor för småskollärarinna.
Som motiv för framställningen anföres under hänvisning till vid
framställningen fogade statistiska utredningar, bland annat, att de under de
allra senaste åren vidtagna rationaliseringsåtgärderna på skolans område
ytterligare försämrat de extra ordinarie lärarnas redan förut dåliga befordringsutsikter.
I skriften erinras, att 1934 års riksdag på grund av väckta
motioner haft tillfälle sysselsätta sig med ifrågavarande spörsmål. Statsutskottet
hade funnit den icke-ordinarie lärarpersonalens svårigheter i be
-
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
fordringshänseende behjärtansvärda och ansett visst fog föreligga för de
gjorda framställningarna, särskilt vad anginge förslaget om rätt att för uppflyttning
i högre lönegrad få tillgodoräkna viss tjänstgöring. Utskottet hade
emellertid ansett sig förhindrat att tillstyrka bifall till de i motionerna gjorda
yrkandena av den anledningen, att framställningar av denna art enligt utskottets
mening borde utgå från Kungl. Maj:!
Skolöverstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet den 14 september 1934.
Vad angår framställningen i vad den avser medgivande av vissa lönetillägg
till ordinarie _ lärare har överstyrelsen därvid hänvisat till ett utlåtande av
överstyrelsen den 27 januari 1934 rörande en tidigare framställning av representantskapet
i enahanda fråga, vilken framställning enligt Kungl. Maj :ts
beslut den 4 maj 1934 ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I sistnämnda
utlåtande har överstyrelsen — under framhållande av att det läge
i sakens natur, att det föreslagna lönetillägget skulle få rent provisorisk
karaktär -— tillstyrkt ifrågavarande förslag samt beräknat det erforderliga
anslagsbehovet till högst 198,150 kronor. Överstyrelsen tillstyrker i sitt nu
föreliggande utlåtande jämväl representantskapets förslag i vad det avser,
att lönetursberättigade lärare vid folk- och småskolor skulle kunna för rätt
till uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom
icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer. Kostnaderna för sistnämnda
åtgärd beräknade överstyrelsen till sammanlagt 187,400 kronor. Dessa kostnader
komrne att fördela sig sålunda: år 1936 77,250 kronor, år 1937 29,250
kronor, år 1938 30,350 kronor, år 1939 28,250 kronor och år 1940 22,300
kronor. Härtill komme emellertid kostnaderna för ålderstillägg åt lärare,
som tillsattes efter den 1 januari 1934 och vilka kunde bliva berättigade
till ålderstillägg på grund av långvarig icke-ordinarie tjänstgöring. Med
hänsyn till gällande rekvisitionsbestämmelser ansåge skolöverstyrelsen det
icke nödvändigt att beräkna medel för sistnämnda ändamål å riksstaten för
budgetåret 1935/1936, även örn den fördelaktigare lönetursberäkningen började
tillämpas den 1 januari 1936.
Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 19 oktober 1934 och
därvid åberopat vad ämbetsverket i ett föregående utlåtande den 5 februari
1934 anfört rörande förutnämnda, av representantskapet tidigare gjorda
framställning i enahanda ärende.
I sitt nyssnämnda den 5 februari 1934 avgivna utlåtande hade statskontoret
uttalat bland annat, att ämbetsverket på senare tid i åtskilliga fall
ställt sig välvilligt till framställningar, som avsett att mildra verkningarna
för befattningshavare på undervisningsväsendets område av vissa genomförda
organisatoriska förändringar. Frågan hade emellertid då varit örn understöd
åt enskilda lärarinnor vid privata skolor och folkskolor, som till följd
av sådan organisationsändring förlorat sin anställning och på grund därav
råkat i ekonomiskt trångmål. Omständigheterna hade i dylika fall understundom
varit så ömmande, att hjälpåtgärder från statens sida ansetts vara
på sin plats. Annorlunda vore förhållandet med avseende å de personal
-
97
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
grupper, som i den föreliggande framställningen avsåges. De befattningshavare,
som det där gällde, hade icke gått förlustiga sin anställning eller
ens lidit minskning i sina innehavande löneförmåner. Vad som inträffat
vore, att de sannolikt finge sina närmaste framtidsutsikter i viss mån försämrade.
Men detta vore icke något för dessa fall egenartat, utan fastmera
ett förhållande, som mer eller mindre ofrånkomligt hörde samman med de
senare årens rationaliserings- och besparingsåtgärder inom både den statliga
administrationen och kommunalförvaltningen. I detta sammanhang ville
statskontoret fästa uppmärksamheten vid de kontinuerliga personalindragningar
inom skilda grenar av statsförvaltningen, som kännetecknat det senaste
årtiondets besparingsarbete. Att därigenom och genom den därmed
sammanhängande, under åratal uppehållna vakanssättningen av ordinarie
tjänster befordringsutsikterna och utkomstmöjligheterna försämrats icke minst
för den icke-ordinarie personalen syntes vara ovedersägligt, men hade icke
ansetts kunna tagas till intäkt för krav på särskild lönekompensation. På
de anförda skälen ställde sig statskontoret ytterst betänksamt gentemot varje
förslag, gående ut på särskild gottgörelse åt hela personalgrupper på den
grund, att dithörande befattningshavare till följd av vidtagna organisatoriska
åtgärder såge sina befordringsutsikter försämrade. Under alla omständigheter
syntes det böra uppställas som oeftergivlig förutsättning för ett
stödjande ingripande från statens sida, ej blott att den inträdda försämringen
vore väsentlig och varaktig, utan ock att det klart uppvisades, att vederbörande
personalgruppers löneförhållanden vore sådana, att en stödåtgärd
över hela linjen vore verkligen motiverad. Den utredning, som i förevarande
fall härutinnan framlagts, kunde statskontoret icke anse tillfyllest, så
mycket mindre som det här gällde befattningshavargrupper, vilka icke vore
avlönade enligt en enhetlig lönestandard, utan där tvärtom lönerna syntes
vara i hög grad växlande. Slutligen borde vid denna frågas bedömande
icke lämnas ur sikte, att det här icke rörde befattningshavare, vilka vore
i statens egen tjänst och för vilka staten själv alltså bestämde ej blott rättigheter
utan ock skyldigheter. Att i nuvarande läge, innan frågan om folkskoleväsendets
framtida ställning ännu vore avgjord, utan grundlig utredning
öka statens redan betydande ekonomiska åtaganden på detta område
funne sig statskontoret icke kunna tillstyrka.
Vad statskontoret i sitt ovanberörda yttrande anfört rörande representantskapets
hemställan om beredande av särskilda lönetillägg åt ifrågavarande
icke-ordinarie lärarpersonal, ägde, anför ämbetsverket, full giltighet jämväl
beträffande det i föreliggande framställning gjorda nya yrkandet örn rätt
för nämnda lärarpersonal att för uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna
den tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare, som vederbörande haft utöver
10 lästerminer.
Då statskontoret saknade anledning frångå sin i ämnet tidigare uttalade
uppfattning, avstyrkte ämbetsverket bestämt representantskapets i nu föreliggande
framställning gjorda yrkanden.
2) Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet. Skolöverstyrelsen
har i sin förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 hemställt,
att förevarande anslag måtte för nästkommande budgetår uppföras med oförändrat
belopp, 5,600,000 kronor.
3) Bidrag till avlöning ät lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor
eller särskilda slöjdskolor. Av skolöverstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 31
Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
augusti 1934 framgår, att förevarande anslag å 1,580,000 kronor skulle vid
i övrigt oförändrade förhållanden för nästkommande budgetår behöva ökas
med det belopp, varmed anslaget av 1934 års riksdag minskades på grund
av övergången till redovisningsår, d. v. s. med 1,052,000 kronor till 2,632,000
kronor.
Överstyrelsen erinrar, att ända sedan år 1926 ur nu ifrågavarande anslag
utgått understöd jämväl till anordnande av slöjdundervisning vid skolor,
som förekomma vid vissa sjukvårdsanstalter. 1934 års riksdag medgav, att
ur samma anslag finge utgå bidrag till anordnande av slöjdundervisning
även vid vissa barnhem. Det medelsbehov, som komme att föranledas
härav, vore enligt överstyrelsens mening så obetydligt, att det icke påkallade
någon ändring i nyssnämnda anslagsbelopp.
Emellertid ifrågasätter överstyrelsen vissa ändringar i gällande restriktiva
bestämmelser angående statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.
Enligt dessa bestämmelser skulle statsbidrag till slöjdlärares avlöning utgå
med 90 öre för undervisningstimme i stället för 1 krona 8 öre, dock att
detta sistnämnda belopp fortfarande skulle utgå, där undervisningen bestredes
av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt för innehavaren
vore reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt. Vidare
hade det årliga timtal, som statsunderstödd slöjdavdelning finge omfatta,
nedsatts från 136 till 124. Till följd av båda nu nämnda omständigheter
hade — med undantag av de fall, som betingades därav att statsbidraget
för undervisningstimme fortfarande utginge med 1 krona 8 öre — statsbidraget
till slöjdavdelning för år bestämts till högst lil kronor 60 öre i stället
för 146 kronor 88 öre. Slutligen finge statsbidrag icke i något fall utgå,
då slöjdavdelning omfattade mindre än 6 lärjungar.
Verkningarna av de nya statsbidragsgrunderna hade blivit mycket kännbara.
Det hade icke varit statsmakternas mening, att de försämrade grunderna
för utgåendet av statsbidrag till undervisning i slöjd skulle äga stadigvarande
natur. Det hade uppenbarligen förutsatts att en återgång till tidigare,
mera gynnsamma förhållanden borde ske, så snart det statsfinansiella
läget det kunde medgiva. Överstyrelsen funne sig böra nu framlägga förslag
örn någon modifikation i nu gällande statsbidragsgrunder i syfte att
med en jämförelsevis begränsad anslagsökning kunna i ett par viktiga hänseenden
stärka slöjdens ställning i folkskolan.
De nu gällande restriktionerna i fråga örn lärjungantalet i slöjdavdelning,
dels att avdelningen i varje fall måste bestå av lärjungar från folkskolestadiet,
dels att antalet icke finge understiga 6, hade, såsom kunde förutses,
verkat i den riktningen, att barnen i ett stort antal skolor, särdeles mindre
folkskolor och folkskolor av B 3-typ, blivit alldeles uteslutna från slöjdundervisning.
Att särskilt flickorna icke finge deltaga i detta särskilt för hemmen
så betydelsefulla ämne måste anses såsom synnerligen betänkligt med
hänsyn till den betydelse färdighet i slöjd har för deras framtid.
Från åtskilliga håll hade gjorts framställning därom, att, då å folkskolestadiet
icke funnes mer än ett ringa antal flickor, så att minimitalet icke
kunde fyllas, slöjdavdelningen skulle få utfyllas med gossar. Överstyrelsen
hade icke ansett sig kunna tillstyrka en dylik anordning, då den måste anses
innebära ett kringgående av bestämmelserna. Enligt överstyrelsens mening
borde en uppmjukning ske i den riktningen, när det gällde flickslöjden,
99
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att lärjungarna icke nödvändigt behövde tillhöra uteslutande det egentliga
folkskolestadiet utan kunde tillhöra både folkskole- och småskolestadiet, då
även flickor på detta senare stadium kunde med gott utbyte syssla med
vissa för dem lämpliga slöjdarter. Härigenom skulle minimiantalet 6 lättare
kunna uppnås och slöjden därigenom räddas åt ett stort antal flickor vid
de skoltyper, som det nu närmast vore fråga örn, vilka talrikast förekomme
i Norrland.
Av den utredning, som överstyrelsen tidigare verkställt, hade framgått,
att antalet flickslöjdavdelningar med högst 5 lärjungar, vilka nu av denna
anledning måst indragas på grund av mistat statsbidrag, utgjorde 600 (motsvarande
antal gosslöjdavdelningar utgjorde endast omkring 100). Huru
många av dessa flickslöjdavdelningar, som skulle återfå statsbidraget, därest
även flickor från småskolestadiet hnge, då så erfordrades, deltaga i slöjden,
kunde icke med visshet sägas. Om man räknade med halva antalet, eller
300, skulle detta medföra en merkostnad av 33,480 kronor (kronor lil:60X
300), eller 34,560 kronor, därest, såsom överstyrelsen härnedan föresloge,
maximibidraget för slöjdavdelning höjdes till 115 kronor 20 öre.
En annan modifikation i de nuvarande statsbidragsbestämmelserna, som
överstyrelsen funne påkallad, gällde det maximiantal timmar under läsåret,
för vilket statsbidrag finge utgå. Detta sammanhängde med frågan örn den
tid, som normalt borde tillkomma ämnet under läsåret. Tidigare räknade
man med 34 veckor. Då slöjdundervisningen i regeln påginge 4 timmar i
veckan, bleve detta 136 timmar för år, och bomme då bidraget att, med
1 krona 8 öre i timmen, uppgå till ett belopp av 146 kronor 88 öre. Detta
bleve sålunda författningsenligt maximibidrag för varje slöjdavdelning. Då,
såsom förut sagts, maximibeloppet till slöjdavdelning numera satts till lil
kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar, betydde detta, att
slöjdundervisningen finge pågå högst 31 veckor under läsåret.
Överstyrelsen måste för sin del finna det synnerligen önskvärt, att undervisningen
i slöjd måtte erhålla en från 31 till 32 veckor utvidgad undervisningstid,
enär det senare veckotalet motsvarade den effektiva lästiden för
folkskolans övriga ämnen, då läsåret nominellt omfattade 344,7 veckor.
Varje slöjdavdelning skulle då erhålla 128 timmars undervisning om året.
Med ett bidrag av 90 öre i timmen skulle sålunda maximianslaget för slöjdavdelning
och år bliva 115 kronor 20 öre, vilket utgjorde en ökning i det
nu bestämda beloppet med 3 kronor 60 öre. Merkostnaden för denna åtgärd
beräknades till 82,028 kronor.
Utgifterna i det hela för båda de nu föreslagna förändringarna skulle sålunda
uppgå till (34,560+82,028 =) i avrundat tal 116,000 kronor.
Vid bifall till dessa förslag skulle sålunda förevarande anslag för budgetåret
1935/1936 böra upptagas med ett belopp av (2,632,000+116,000=)
2,748,000 kronor. Överstyrelsen hemställde om förslag till riksdagen dels
örn uppförande av ifrågavarande anslag med sistnämnda belopp,
dels ock örn sådana ändringar i grunderna för utgåendet av statsbidrag
för undervisning i slöjd vid nämnda läroanstalter,
a) att, då fråga vore örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal
lärjungar, som slöjdavdelning kunde omfatta, under förutsättning att
den bestode av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka prövades
skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, måtte få inräknas även
flickor från småskolestadiet, samt
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
b) att den nuvarande bestämmelsen, att statsbidraget i intet fall finge
utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett år än 133 kronor 92
öre respektive lil kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar,
måtte ändras sålunda, att statsbidraget i intet fall finge utgå med högre
belopp för slöjdavdelning under ett år än 138 kronor 24 öre respektive
115 kronor 20 öre, motsvarande statsbidrag för 128 timmar.
Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 yttrat sig över skolöverstyrelsens
förevarande förslag.
Därvid har ämbetsverket i fråga örn förslaget, i vad det avser minimiantalet
lärjungar i slöjdavdelning, framhållit, att det torde ligga i sakens
natur, att undervisning i slöjd icke vore av lika stor betydelse å småskolestadiet
som å folkskolestadiet. Att under sådana förhållanden, på sätt överstyrelsen
föreslagit, till en avdelning sammanföra flickor från folkskola och
småskola till gemensam slöjdundervisning, endast för att uppnå det föreskrivna
minimiantalet elever, vore visserligen en utväg att bereda slöjdundervisning
åt dem, som genom gällande bestämmelser vore utestängda därifrån,
men då de för anordningen anförda skälen icke vore bärande, kunde
ämbetsverket icke ansluta sig till förslaget i denna del. Vad överstyrelsen
anfört till stöd för yrkandet om ökning av det antal undervisningstimmar,
för vilket statsbidrag skulle utgå, hade statskontoret ej heller funnit övertygande.
Ämbetsverket ifrågasatte för sin del en ytterligare beskärning av
statsunderstödet till de slöjdlärare, som för närvarande åtnjöte bidrag med
90 öre per timme, med förslagsvis 10 öre till 80 öre per timme.
Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl.
Maj:t ingiven skrift av den 24 augusti 1934 anhållit, bland annat, att arvodet
för undervisning i slöjd måtte höjas till minst de belopp, som utgingo
under budgetåret 1932/1933, ävensom att statsbidrag måtte utgå efter samma
grunder, som då voro gällande.
Till stöd för denna anhållan anföres, under erinran örn slöjdundervisningens
stora betydelse, i huvudsak följande.
Ifrågavarande arvode hade redan före 1933 års sänkning varit synnerligen
lågt med hänsyn till dels att slöjdundervisningen utgjorde övertidsarbete
för lärarna, dels ock att lärarna i stor utsträckning genom särskilda utbildningskurser
och mestadels på egen bekostnad skaffat sig erforderlig kompetens
för denna undervisning. Sänkningen av statsbidraget hade i stor
utsträckning vållat en minskning av slöjdarvodet i kommunerna. Bestämmelsen
om ett minimiantal av sex elever per slöjdavdelning hade verkat
rent nedbrytande på slöjdundervisningen (sammanlagt 901 slöjdavdelningar,
varav 113 för gosslöjd och 788 för flickslöjd, hade nedlagts).
I utlåtande den 18 september 1934 över denna framställning har skolöverstyrelsen
hänvisat till vad överstyrelsen i förutnämnda skrivelse den 31 augusti
1934 i förevarande hänseende föreslagit samt framhållit, att ifrågavarande
slöjdarvoden borde, så snart de finansiella förhållandena det medgåve,
höjas till de belopp, som utgingo före 1933 års arvodessänkning.
Det må här antecknas, att August Abrahamson stiftelse hos Kungl. Majit
101
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
anhållit om återgång till före 1933 års reduktioner gällande arvodes- och
statsbidragsbestämmelser i avseende å slöjdundervisningen.
4) Bidrag '' till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor
m. m. Förevarande anslag bör enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess
förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 för budgetåret 1935/1936 uppföras
med 295,000 kronor, innebärande en ökning med det belopp av
118,000 kronor, varmed 1934 års riksdag sänkte anslaget till följd av den
förutnämnda övergången till redovisningsår vid vissa statsbidragsberäkningar
m. m.
5) Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För
detta ändamål är som nämnts i riksstaten för innevarande budgetår uppfört
ett belopp av 640,000 kronor. Enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess nyssnämnda
skrivelse den 31 augusti 1934 bör anslaget för nästkommande
budgetår beräknas sålunda:
Anslaget borde först och främst minskas med det belopp av 180,000 kronor,
som överstyrelsen enligt vad i det föregående anförts beräknat skola hädanefter
avföras under anslaget 1) till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.
Ur förevarande anslag till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter utginge nu dels till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor
statsbidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid stiftelsens arbetsstugor i rikets nordligaste gränsorter, dels ock statsbidrag
till avlöning åt föreståndarinnan vid arbetsstugan (numera benämnd skolhemmet)
i Vittangi inom Jukkasjärvi skoldistrikt. Inalles uppgingo enligt
skolöverstyrelsens beräkningar nyssnämnda statsbidrag under budgetåret 1933/
1934 till omkring 36,700 kronor. Överstyrelsen föresloge nu, att nyssnämnda
utgifter i fortsättningen borde bestridas ur anslaget till avlönande av föreståndarinna
och biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstugor
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, vilket med hänsyn härtill borde givas förutnämnda ändrade
benämning »bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län». Förevarande anslag till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter borde alltså enligt överstyrelsens förslag
minskas med sagda belopp.
Överstyrelsen erinrar vidare, att ur sistnämnda anslag under budgetåret
1933/1934 anvisats dels 72,000 kronor till bidrag till vissa skoldistrikt i
Norrbottens norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid
skola av skolpliktiga barn, dels ock understöd till stiftelsen Norrbottens läns
arbetsstugor med för läsår räknat 200 kronor för varje i stiftelsens arbetsstugor
till ständigt underhåll och skolundervisning mottaget skolpliktigt
barn av vissa bofasta svensk-, finsk- eller lapsktalande föräldrar, vilka understöd
beräknades uppgå till inalles 124,000 kronor. Överstyrelsen föresloge,
att sistberörda båda belopp måtte överflyttas från förevarande anslag till
anslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
eller enskilda hem, dock endast under förutsättning att sistnämnda anslag
antingen bleve förslagsanslag eller ock höjdes, så att bidragen för nu ifråga
-
102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
varande ändamål icke behövde minskas i konkurrensen med anspråk från
andra håll.
Vid bifall till skolöverstyrelsens förslag skulle sålunda förevarande anslag
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter för nästkommande
budgetår uppföras med ett belopp av (640,000—180,000—36,700
—72,000—124,000=) i avrundat tal 230,000 kronor.
6) Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Till bidrag till avlönande av föreståndarinna och biträdande föreståndarinna
för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, utgår som nämnts
under innevarande budgetår ett ordinarie förslagsanslag av 21,000 kronor.
Utgifterna till de ändamål, som nu bestridas ur anslaget, beräknar skolöverstyrelsen
i nyssnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 — under erinran att
anslaget av 1934 års riksdag sänktes med 14,000 kronor till sitt nuvarande
belopp på grund av övergången till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa
statsbidragsberäkningar m. m. — för budgetåret 1935/1936 till 61,752 kronor.
Under anslaget bör emellertid härutöver enligt skolöverstyrelsens förslag,
såsom i det föregående berörts, beräknas medel till avlönande av föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid vissa arbetsstugor i rikets nordligaste
gränsorter, som ägas av stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, samt
till avlönande av föreståndarinnan vid arbetsstugan (skolhemmet) i Vittangi,
till vilka ändamål under budgetåret 1933/1934 som nämnts utgick ett belopp
av sammanlagt omkring 36,700 kronor ur anslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För de båda sistnämnda ändamålen
beräknar överstyrelsen under nästkommande budgetår ett belopp av
41,878 kronor vara erforderligt.
Förevarande anslag, som på grund av sistnämnda överflyttningar skulle
erhålla den ovan angivna ändrade benämningen, skulle sålunda för nästkommande
budgetår enligt överstyrelsens förslag uppföras med ett från
(61,752 + 41,878=) 103,630 kronor nedåt till 100,000 kronor avrundat belopp.
Statskontoret har i utlåtande den 1 oktober 1934 förklarat sig icke hava
något att erinra mot överstyrelsens förevarande förslag.
Skoldistriktens utgifter för lärarpersonalens avlöning.
Skoldistriktens kostnader för lärarnas kontanta minimiavlöning utgöra
enligt ovan omförmälda bestämmelser 190 kronor för varje ordinarie folkskollärare,
150 kronor för varje extra ordinarie folkskollärare, 120 kronor
för varje ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola med anställning tills vidare samt 100 kronor för varje
extra ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola med anställning på viss tid.
103
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Med utgångspunkt från antalet lärare av olika kategorier år 1928 har
skatteutjämningsberedningen uppskattat totalbeloppet av kommunernas utgifter
för lärarnas grundlöner till i runt tal 4,a millioner Jcronor årligen.
Härutöver utgå på åtskilliga håll, företrädesvis i städerna, kommunala
lönetillägg. Enligt skatteutjämningsberedningen uppgingo kostnaderna för
dylika tillägg i städerna år 1930 till sammanlagt i runt tal 3,7 millioner
kronor.
Till nu angivna utgifter komma så kostnaderna för tillhandahållande av
tjänstebostäder eller bostadsersättningar samt på vissa håll, särskilt i städerna,
kommunala pensionstillägg.
Enligt skatteutjämningsberedningen kan kommunernas andel för avlönande
av lärare i slöjd och hushållsgöromål — uppgiften avser år 1928 uppskattas
till omkring 0,5 miljon kronor.
Skatteutjämningsberedningens principförslag.
Skatteutjämningsberedningen har i sitt betänkande intagit den ståndpunkten,
att kostnaderna för lärarpersonalens avlöning böra i princip helt övertagas
av staten. Staten skulle sålunda även sörja för tillhandahållandet av
erforderliga tjänstebostäder. Som en konsekvens härav borde enligt beredningens
förslag följa vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande naturaförmåner.
Det kunde näppeligen vara erforderligt att bibehålla de nuvarande
detaljerade föreskrifterna i gällande boställsordning, vilka tillkommit
väsentligen för att utgöra en garanti mot att skoldistrikten eftersatte sina
skyldigheter mot lärarna. Beredningen har icke ingått i någon närmare
utredning av de med kostnadsöverflyttningen sammanhängande lönetekniska
spörsmålen. Beredningen har ansett någon ändring i skoldistriktens befogenhet
att tillhandahålla lärare kommunala lönetillägg icke böra ifrågasättas i
samband med kostnadsöverflyttningen. Under erinran om 1928 års lönekommittés
i dess år 1930 avgivna betänkande framlagda löneregleringsförslag,
enligt vilket lärarpersonalen skulle inordnas i det för den statliga förvaltningspersonalen
gällande lönesystemet, har emellertid beredningen uttalat
sin anslutning till den av lönekommittén uttryckta åsikten, att en oundgänglig
förutsättning för det av kommittén föreslagna lönesystemets tilllämpning
borde vara, att uttryckligt förbud stadgades för kommunal samfällighet
eller myndighet att till lärare lämna särskilt tillägg till den i författningen
bestämda lönen.
Foikskoiesakkunnigas förslag.
Vad först angår frågan örn naturaförmånerna erinra de sakkunniga, att
de vid behandlingen av spörsmålet om statsbidrag till skolbyggnader intagit
den ståndpunkten att kommunerna fortfarande borde svara för dessa förmåner
oell att lättnad i kommunernas utgifter för desamma borde beredas
genom särskilda statsbidrag, s. k. tjänstebostadsbidrag samt vidare betonat,
104
Kungl. Maj\ts proposition Nr 174.
att anordningen borde betecknas som ett provisorium, till dess att frågan
örn lönereglering för lärarkåren vunne sin lösning.
Efter en redogörelse för vissa till de sakkunniga remitterade framställningar
angående revision av gällande boställsordning för lärare vid folkoch
småskolor framhålla de sakkunniga därefter bland annat, att — då boställsordningen
uteslutande hade till uppgift att reglera lärarnas lönerättsliga
ställning de framförda önskemålen borde företagas till prövning i samband
med nyssnämnda lönereglering.
Ifråga örn de kontanta löneförmånerna framhålles, att -— om hänsyn toges
även till det sedan några år av statsmedel med 200 kronor för varje läraravdelning
utgående bidraget för utjämning av skoldistriktens kostnader för
folkskoleväsendet — staten kunde sägas hava i verkligheten i det närmaste
övertagit de kontanta minimiavlöningarna för den obligatoriska undervisningen.
En fullständig överflyttning till staten av kostnaderna för sistnämnda avlöningar
torde följaktligen enligt de sakkunnigas mening få betraktas som
en naturlig och nära till hands liggande konsekvens av den hittillsvarande
utvecklingen. Ur skatteutjämningssynpunkt vore givetvis en dylik kostnadsförflyttning
en fördel, även om verkningarna av densamma för de särskilda,
kommunerna till följd av deras ringa bidrag till nuvarande minimiavlöningar
måhända icke bleve så påtagliga. Uppenbart vore, att statens
övertagande av hela minimiavlöningen dessutom bomme att bidraga till
förenkling vid tillämpningen av avlöningsbestämmelserna och vid rekvisitionsförfarandet.
De sakkunniga ansåge sig därför i likhet med skatteutjämningsberedningen
böra förorda, att staten övertoge hela kostnaden för
den kontanta minimiavlöningen till lärare vid folk- och småskolor.
Ett sådant övertagande avsåges icke skola medföra någon ändring i lärarnas
ställning såsom kommunalt anställda. Skoldistrikten borde alltjämt
vara att betrakta såsom huvudmän i förhållande till lärarna med skyldighet
att ombesörja deras anställande och att gentemot dem ansvara för lönens
utbetalning. Skillnaden bleve endast den, att statens bidrag till lönen hädanefter
komme att omfatta hela den kontanta minimiavlöningen, under det
att distrikten allenast hade att fullgöra naturaprestationerna. En annan sak
vöre, att i samband med den utvidgade statliga bidragsskyldigheten statens
inflytande på lärartillsättningarna och dispositionen av lärarkrafterna borde
ökas.
Så länge lärarna vore att betrakta som anställda i kommunens tjänst,
syntes det böra vara kommunerna obetaget att, såsom nu, tillerkänna lärarna
tillägg till de författningsenliga lönerna, men å andra sidan borde staten
icke ikläda sig någon del av kostnaderna för desamma. Vid en blivande
ny lönereglering för lärarpersonalen torde tidpunkten vara inne, att till avgörande
upptaga frågan örn de kommunala lönetilläggens vara eller icke vara.
De sakkunniga anse, att gällande villkor för statsbidrag till lärarnas avlönande
kunna på ett undantag när bibehållas i huvudsak oförändrade. Undantaget
avser den nuvarande föreskriften att som villkor för statsbidrag skall
gälla, att skolan är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter.
105
Kungl. Majlis proposition Nr 174.
Villkoret -vöre alltså, framhålla de sakkunniga, knutet till en viss skolanläggning,
varav följde, att om skolväsendet i övrigt inom distriktet vore
behäftat med kanske högst betänkliga brister, bidrag i allt fall måste utbetalas,
såvitt anginge den ifrågavarande skolan. Enligt de sakkunnigas
mening vore detta icke tillfredsställande. Det vore nämligen ingalunda
otänkbart, att den ekonomiska risken för ett skoldistrikt av att åsidosätta
gällande föreskrifter i avseende å skolväsendets anordning vid en viss skola
tedde sig alltför ringa för att verka som ett tillräckligt kraftigt incitament
till rättelse. Med de ökade ekonomiska förpliktelserna för staten borde följa
möjlighet för staten att vägra statsbidrag för viss skola även på den grund,
att missförhållanden vore tillfinnandes med avseende å annan eller andra
skolor inom distriktet. Först då kunde staten sägas äga ett fullt effektivt
medel att åvägabringa rättelser i fråga om skolväsendets anordning inom
ett distrikt, i det att staten då kunde för den händelse ett skoldistrikt i
fråga örn en skola åsidosatte gällande bestämmelser, helt fråntaga distriktet
statsbidrag till dess skolväsende, såvitt anginge avlöningsmedel. Detta borde
kunna ske icke endast när åsidosättandet avser en eller annan skolas organisation,
utan även när bristfällighet vidlådde t. ex. utrustningen med skolmöbler
eller inventarier eller överhuvudtaget överträdelse eller underlåtenhet
förelåge i fråga örn skolväsendets skötsel. För vinnande av detta syfte
torde ifrågavarande statsbidragsvillkor böra erhålla den formuleringen, att
distriktets skolväsende skulle vara anordnat i enlighet med gällande föreskrifter.
De sakkunniga förutsatte, att en kraftåtgärd av nu antydd innebörd
icke tillgrepes för andra fall, än där uppenbar tredska eller allvarlig
vanskötsel vore förhanden.
De sakkunniga komma därefter in på frågan, om staten även skulle övertaga
de skoldistrikten nu åvilande utgifterna för övertidsläsning. De uttala
betänkligheter mot en generell kostnadsöverflyttning i detta fall, framhålla,
att, objektivt sett, icke alltid lika starka skäl motiverat tillkomsten av
övertidsläsning men hålla före, att en sådan kostnadsöverflyttning kunde
vara motiverad i de fall, då undervisningstiden utsträckts för att förstärka
en svag skolform. Då emellertid denna fråga finge särskild betydelse vid
genomförandet i större utsträckning av ett sjunde skolår, ville de sakkunniga
icke nu framställa förslag i ämnet utan ämnade återkomma till frågan
i sitt blivande betänkande örn det sjunde skolåret.
En naturlig konsekvens av statens övertagande av kostnaderna för läraravlöningarna
i allmänhet vore enligt de sakkunnigas mening, att staten även
övertoge de delar av miniiniavlöningen till lärare i slöjd och hushållsgöromål,
för vilket kommunerna nu svarade. De sakkunniga framlägga förslag i överensstämmelse
härmed.
Frågan om statens övertagande av kostnaderna för arvoden åt Överlärare
upptages därefter till behandling.
Jag vill, innan jag redogör för de sakkunnigas förslag i nämnda hänseende,
erinra örn författningsbestämmelserna på området.
Jämlikt folkskolestadgan äger skolrådet (folkskolestyrelsen), där skolväsendets
omfattning eller förhållanden i övrigt inom distriktet göra det behövligt,
åt särskild person uppdraga att närmast under skolrådet utöva ledningen
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
och tillsynen över distriktens skolor eller vissa av dessa. Dylik ledare kan
erhålla anställning antingen som kommunal folkskolinspektör eller, örn
rådande förhållanden anses påkalla, att ledaren av skolväsendet tillika tjänstgör
som lärare vid skola inom distriktet, som Överlärare. Ytterligare erforderligt
antal Överlärare kan av skolrådet utses till biträde vid ledning och
tillsyn av skolväsendet. Förutsättningen för anställande av kommunal inspektör
eller Överlärare är emellertid, att kommunen beviljar erforderliga
medel till inspektörens eller överlärarens arvoden. De skyldigheter, som
åligga dylik inspektör eller Överlärare, skola angivas i särskild instruktion,
vilken för att bliva gällande skall fastställas av överstyrelsen. Befattningar
av detta slag tillsättas av den lokala skolstyrelsen, men ansökningshandlingarna
granskas av skolöverstyrelsen, som har att avgiva yttrande angående
de sökandes lämplighet för befattningen, och endast den, som av överstyrelsen
förklarats lämplig, kan erhålla förordnande såsom Överlärare. I de
fall, då befattningen enligt skoldistriktets reglemente är bunden vid ordinarie
lärartjänst inom distriktet, behöver ledigförklarande icke ske; eljest skall
tillsättning ske efter kungörande av ledigheten. Förordnande för kommunal
folkskolinspektör eller Överlärare meddelas för viss tid; dock kan under
vissa förutsättningar här ifrågavarande befattningshavare givas en fastare
anställning.
För utövande av tillsynen över den dagliga ordningen vid särskilt skolhus
eller särskild skola, där två eller flera lärare tjänstgöra, ävensom för
fullgörande av andra i skoldistriktets reglemente närmare angivna uppgifter
i fråga örn skolarbetets yttre anordning äger vidare skolråd eller skolstyrelse
att såsom biträde åt folkskolinspektören eller överläraren bland de i skolhuset
eller skolan tjänstgörande lärarna utse särskild tillsyningslärare. Jämväl
i fråga om tillsyningslärare ankommer det på kommunen att ensam
bestrida för tillsyningsuppdraget eventuellt utgående ersättning.
Till belysande av i vilken omfattning Överlärare redan finnas anställda
i skoldistrikten lämna de sakkunniga vissa statistiska uppgifter, varav framgår,
att kommunala folkskolinspektörer år 1929 vore anställda till ett antal av
32 inom 31 skoldistrikt. Av dessa skoldistrikt tillhörde 28 städerna och 3
landsbygden. Överlärare i egentlig mening med av skolöverstyrelsen fastställd
instruktion funnes samma år anställda till ett antal av 189, vilka
fördelade sig på 186 skoldistrikt. Av dessa senare vore 68 städer och 118
tillhörde landsbygden. Det särskilda överlärararvodet varierade mellan 100
kronor och 3,000 kronor.
I vissa fall åtnjöte överlärarna åld ersd Hägg, extra bostadsförmåner och
dyrtidstillägg ävensom ersättning för resekostnader och expenser. De sakkunniga
meddela även vissa uppgifter angående antalet läraravdelningar
per Överlärare samt rörande antalet undervisningstimmar för Överlärare.
I åtskilliga skoldistrikt förekomma ett växlande antal tillsynings(över)lärare,
vilka i varje fall åtnjöte särskilda arvoden med varierande belopp.
De sakkunniga erinra örn vissa tidigare framställningar från skolöverstyrelsen
och styrelsen för Sveriges överlärarförbund angående statsbidrag till
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 107
avlöning åt Överlärare vid folkskolor m. m. samt anföra därefter i stort sett
följande:
Enligt de sakkunnigas mening vore önskemålet om statligt bidrag till bestridande
av kostnaderna för den lokala skolledarinstitutionen värt beaktande.
I äldre tider med ett relativt ringa antal skolor och lärarkrafter och med
jämförelsevis enkla krav i fråga örn skolornas utrustning och undervisningens
beskaffenhet ställde folkskoleväsendets administrering icke så stora krav
på dess ledare. I flertalet skoldistrikt kunde då prästerna såsom självskrivna
ordförande i de lokala skolstyrelserna på ett tillfredsställande sätt fullgöra
funktionen såsom skolväsendets styresmän och nedlade för övrigt på denna
uppgift i mångtaliga fall ett ytterst värdefullt arbete. Senare tillkom den
statliga folkskolinspektionen, vilken nödvändiggjordes såväl av de stegrade
kraven på en förbättrad undervisning som av behovet för staten att i och
med dess ökade deltagande i kostnaderna för folkskolan kunna på ett verksamt
sätt öva kontroll och tillsyn över statsanslagens användning. Med den
utveckling, folkskoleväsendet numera nått i såväl inre som yttre avseende,
hade uppgiften för den lokala skolstyrelsen avsevärt försvårats, särskilt i
skoldistrikt med ett större antal skolor och läraravdelningar. Förutom att
den rent pedagogiska sidan av denna uppgift krävde speciella förutsättningar
i långt högre grad än tidigare, ställde det alltmera ökade och komplicerade
administrativa arbetet stora fordringar på den lokala skolledningen.
Härtill hade icke minst bidragit de senare årens strävanden mot vad man
kallat folkskoleväsendets rationalisering. Skolstyrelserna ställdes här inför
problem, vilkas bemästrande — även med den hjälp, statens folkskolinspektörer
kunde och vore skyldiga att lämna — toge mycken tid och arbete i
anspråk och som endast med svårighet kunde föras till en gynnsam lösning
utan ingående kännedom örn distriktsorganisationens detaljer, förbunden
med översikt över denna organisation såsom en helhet betraktad. Det kunde
heller icke förnekas, att avskaffandet av prästernas självskrivenhet såsom
skolstyrelsernas ordförande i samband med folkskoleväsendets kommunalisering
på sina håll kommit nu antydda svårigheter att framträda med större
skärpa, därigenom att icke alltid lämplig ersättare på ordförandeplatsen stått
till buds.
Av ovan anförda skäl hade det för många skoldistrikt framstått såsom
ett ofrånkomligt behov att överlämna den närmaste ledningen av och tillsynen
över skolväsendet åt särskilda personer. Då denna anordning tillkomme
i syfte att befrämja skolans bästa och vore ägnad att underlätta
genomförandet av en rationell skolorganisation samt innebure ökade garantier
för att de av staten till distriktets förfogande ställda anslagsmedlen
komme till sin rätta användning, syntes det, principiellt sett, befogat, att
staten, där ett verkligt behov av anordningen prövades föreligga, lämnade
bidrag till kostnaderna härför. Det borde i detta sammanhang erinras om
att i fråga om andra slag av skolor staten i stor utsträckning vidtagit åtgärder
för tillgodoseende av effektiv lokal tillsyn och ledning. För att taga
endast ett exempel hade varje högre folkskola, även med det obetydligaste
elevantal, sin rektor, till vars avlönande staten bidroge, under det att intet
härutinnan från statens sida åtgjorts beträffande folkskoleväsendet, huru vittomfattande
och svåradministrerat ett skoldistrikt än måtte vara. Man kunde
invända, att staten bekostade folkskolinspektionen, men denna hade ju en
annan funktion än den här avsedda. Dess uppgift vore att bevaka de stat
-
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
liga intressena, och för övrigt kunde folkskolinspektörerna, med de många
skoldistrikt, de hade att övervaka, endast jämförelsevis sällan besöka varje
särskild skola och läraravdelning. Under sådana förhållanden vore det givetvis
omöjligt för dem att utöva någon mera fortlöpande lokal tillsyn och
ledning i administrativt och pedagogiskt hänseende. Att behov av särskild
sådan ledning mångenstädes förelåge, torde väl redan framgå av det faktum,
att överlärartjänster på kommunernas bekostnad inrättats i ett stort
antal skoldistrikt. Behovet av Överlärare framträdde starkast i skoldistrikt
med ett stort antal läraravdelningar. Men även i mindre skoldistrikt med
ett flertal lärare, där dessa ofta hade sin verksamhet på vitt skilda ställen,
kunde behov av Överlärare göra sig gällande. I en hel del fall hade ekonomiska
skäl hindrat införande av överlärarinstitutionen, oaktat behov därav
otvivelaktigt förelegat. De sakkunniga tänkte därvid närmast på vissa norrländska
skoldistrikt av betydande utsträckning, i fråga örn vilka år efter år
framställningar gjorts örn statsbidrag till avlönande av Överlärare, då sådant
bidrag med hänsyn till distriktens svaga ekonomi ansetts såsom en ofrånkomlig
förutsättning för åvägabringande av den för distriktens skötsel nödiga
ledningen genom inrättande av överlärartjänster.
De sakkunniga ville på ovan anförda grunder förorda, att staten i viss
utsträckning lämnade understöd för bestridande av kostnaderna för de lokala
skolledarnas avlönande. I fråga örn formerna för detta understöd framgår
av betänkandet följande.
Då det här gällde en verksamhet, för vilken statsunderstöd hittills icke
utgått, syntes det de sakkunniga lämpligast att, på sätt jämväl skolöverstyrelsen
på sin tid föreslagit, frågan, huruvida statsunderstöd borde utgå,
första gången underkastades prövning av Kungl. Maj:t för varje särskilt
fall. Däremot torde det icke vara erforderligt, att Kungl. Majit sedermera
årligen prövade behovet av statsbidrag. Hade Kungl. Majit en gång medgivit
statsbidrags utgående, torde sedermera sådant bidrag böra utgå automatiskt
efter rekvisition av skoldistriktet.
Vid prövningen av frågan, huruvida statsunderstöd skulle utgå, borde hänsyn
tagas först och främst till skolväsendets omfattning och beskaffenhet
i övrigt samt det härav betingade behovet av Överlärare. Då det här gällde
en icke obligatorisk anordning, syntes vidare berättigat att vid prövningen
fästa ett visst avseende vid kommunens ekonomiska ställning. Ett förhållande,
som även borde beaktas vid nämnda prövning, vore den inverkan
på lärarantalet, som anställandet av Överlärare kunde medföra. Som regel
gällde, att överlärarna samtidigt tjänstgjorde som folkskollärare. Deras
tjänstgöring i sistnämnda hänseende vore emellertid mycket olika i olika
distrikt. I vissa fall vore sålunda tjänstgöringsskyldigheten inskränkt till
ett fåtal timmar, medan i andra distrikt överläraren hade ända till full
tjänstgöring som folkskollärare. I de förra fallen kunde det inträffa, att
inrättandet av överlärartjänst medförde sådan inskränkning i befattningshavarens
undervisningstid som folkskollärare, att en ny lärarkraft måste
anställas. Därmed följde då, att staten finge vidkännas kostnaden för den
nya lärarkraften. En inskränkning av tiden för undervisningsskyldigheten
behövde emellertid icke alltid medföra inrättande av en ny lärartjänst. I
många fall torde förutsättningar finnas att på andra lärare fördela det antal
undervisningstimmar, varmed överlärarens tjänstgöring minskats. Lämpligt
syntes vara, att Kungl. Majits beslut i hithörande ärenden så avfattades,
109
Kungl. Majts proposition Nr 174.
att, där överläraren hade sig ålagd undervisningsskyldighet, av beslutet
framginge, vilket minimiantal undervisningstimmar förutsattes för statsbidragets
utgående.
Såsom förut nämnts, vore de kommunala skolledartjänsterna av två slag,
dels folkskolinspektörsbefattningar, dels ock överlärarbefattningar. Enligt
de sakkunnigas mening borde statsbidrag åtminstone tills vidare icke utgå
för andra skolledarbefattningar än sådana, med vilka vore förenad skyldighet
att bestrida undervisning. Vidare syntes de sakkunniga den begränsningen
böra göras, att ett och samma skoldistrikt icke finge åtnjuta bidrag
för mer än en skolledartjänst.
Ehuru en prövning av frågan örn statsunderstöd till överlärartjänst borde
ske från fall till fall, torde det dock vara önskligt, att vissa normer uppdroges
för bestämmandet av bidragets storlek. De sakkunniga hade ansett,
att statens bidrag lämpligen borde kunna fixeras till högst hälften av det
för befattningen bestämda arvodet, dock att bidraget i intet fall måtte utgå
med mera än 1,000 kronor för år.
De sakkunniga framlägga därefter förslag i fråga om det administrativa
förfarandet vid ansökning om och beviljande av statsbidrag (sid. 101 102
i betänkandet).
Tillräckliga skäl för staten att ekonomiskt understödja kommunala tillsyningslärare
hade de sakkunniga icke ansett föreligga.
De sakkunniga övergå därefter till frågorna örn utvidgningen av det statliga
inflytandet på folkskoleväsendet samt göra början med frågan örn inrättande
av nya lärartjänster.
De bestämmelser, som reglera inrättandet och bibehållandet av lärartjänster
inom folkskoleväsendet, innehålla väsentligen följande.
Enligt § 2 i folkskolestadgan, sådan denna lyder enligt kungörelsen den
30 december 1932 (nr 582), skola vid varje skoldistrikts skolor vara inrättade
ordinarie lärartjänster till det antal, som kan anses motsvara det stadigvarande
behovet av lärarkrafter. Till varje folkskola eller småskola skall vara
förlagd minst en ordinarie lärartjänst, därest icke skolöverstyrelsen på framställning
av vederbörande skolråd (folkskolestyrelse) med hänsyn till skolans
tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen
medgiver undantag. Utöver det antal ordinarie lärare, som här förut sagts,
skola till det antal, som prövas nödigt, anställas extra ordinarie lärare eller
ock, då fråga är om folkskola, biträdande lärare. Extra ordinarie lärare bör
anställas i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation
av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt, och
skall i varje fall anledningen angivas i skolrådets protokoll. Skolrådet åligger
att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande
förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie lärare.
För att statsbidrag skall kunna erhållas till nyinrättad ordinarie eller
extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från extra
ordinarie till ordinarie, fordras enligt § 18 h) i kungörelsen den 16 september
1918 (nr 760), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen
110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
den 30 december 1932 (nr 583), att folkskolinspektören vitsordat tjänstens
behövlighet.
Med här återgivna stadganden böra sammanställas bestämmelserna i § 19
i folkskolestadgan, sådan denna paragraf lyder enligt ovannämnda kungörelse
den 30 december 1932 (nr 582). I berörda paragraf föreskrives, att,
då ordinarie lärartjänst vid distriktets skolor eller ock befattning med anställning
tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid
mindre folkskola blir ledig, skolrådet skall taga under övervägande, huruvida
tjänsten bör återbesättas, förändras till extra ordinarie eller till befattning
med anställning på viss tid eller ock indragas; jämväl skall tagas under
övervägande, huruvida den lediga tjänsten bör återbesättas genom förflyttning
av lärare. Innan skolrådet fattar beslut i frågan, skall yttrande inhämtas
från statens vederbörande folkskolinspektör. Äro skolrådet och folkskolinspektören
ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder,
varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning
skall vidtagas. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall
ärendet underställas skolöverstyrelsen eller, därest ändring av reglementet
erfordras, vederbörande domkapitels avgörande.
De sakkunniga anföra nu rörande ifrågavarande spörsmål bland annat
följande:
Ehuru genom 1932 och 1933 års författningsändringar statens kontroll
över lärartjänsternas antal avsevärt förstärkts, funne de sakkunniga det erforderligt,
att den av dem föreslagna utvidgningen av statens deltagande i
kostnaderna^ för folkskoleväsendet förknippades med ökat inflytande för
staten i fråga örn folk- och småskollärartjänsters inrättande. Staten, som
genom övertagande av totalkostnaderna för de kontanta minimilönerna och
genom tjänstebostadsbidragen komme att påtaga sig den övervägande delen
av utgifterna för lärarnas avlönande, borde erhålla största möjliga garantier
mot att genom kommunernas eller underordnade myndigheters åtgöranden
nya tjänster inrättades, vilka komme lönekostnaderna att växa utan att vara
av behovet oundgängligen påkallade. Kommunernas minskade rörelsefrihet
kompenserades av minskningen i deras ekonomiska ansvar.
De sakkunniga avvisa på grund av de därmed förknippade praktiska
svårigheterna ett av skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, innebärande
att frågan örn antalet lärartjänster i riket årligen skulle underställas
Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.
I likhet med skatteutjämningsberedningen ansåge emellertid de sakkunniga,
att ny ordinarie tjänst — varmed de sakkunniga i detta sammanhang
jämställde tills vidare anställda lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola — icke borde få inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Varje ny sådan tjänst betydde en icke obetydlig merutgift för staten under
ett oberäkneligt antal år framåt, och det borde fördenskull ligga i Kungl.
Maj:ts hand att bestämma, huruvida staten kunde och borde påtaga sig
denna merutgift.. Med berörda anordning komme visserligen att följa en
viss tidsutdräkt, innan fråga örn ny lärartjänsts inrättande avgjordes, men
olägenheterna härav torde kunna undvikas genom att framställning i ämnet
gjordes i god tid. Stöde tjänstens inrättande i samband med reglemente
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
lil
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ändring, borde reglementsfrågan först avgöras. Avsloge sedermera Kungl.
Majit framställning om tjänstens inrättande, finge reglementsfrågan upptagas
till förnyad prövning. Det kunde invändas, att behovet av ny tjänst ofta
icke kunde förutses i så god tid, att Kungl. Majits tillstånd hunne inhämtas,
innan den nye läraren skulle träda i funktion, men i dylika fall finge distriktet,
såsom för övrigt redan nu många gånger skedde vid uppkommande
behov av ny lärarkraft, tills vidare för ändamålet antaga lärare med anställning
på viss tid.
Vad anginge de extra ordinarie tjänsterna, varmed i detta sammanhang
jämställdes på viss tid anställda biträdande lärare vid folkskola och lärare
vid mindre folkskola, hade de sakkunniga, med hänsyn till att frågor örn
tjänster av denna art ofta krävde ett mycket snabbt avgörande, hyst någon
tvekan, huruvida Kungl. Majits tillstånd borde krävas för inrättande av
dylik tjänst. Enligt de sakkunnigas mening talade emellertid övervägande
skäl för att som regel Kungl. Majits tillstånd skulle inhämtas även för inrättande
av extra ordinarie tjänst. Visserligen vore sådan tjänst i och för
sig att betrakta såsom något tillfälligt, men den utgjorde ofta upprinnelsen
till en mera bestående anordning, på det sätt nämligen, att, sedan någon
tid förflutit, ett stadigvarande behov av den nya lärarkraften ansåges konstaterat
och tjänstens förvandling till ordinarie bleve aktuell. Men även
ur en annan synpunkt kunde en dylik prövning vara önskvärd. Örn Kungl.
Majits prövning erfordrades, endast när det gällde inrättande av ordinarie
tjänster, kunde det befaras, att skoldistrikten, för att slippa ifrån denna
prövning, i större utsträckning, än som vore lämpligt, sökte tillgodose ett
ökat lärarbehov genom extra ordinarie lärare. En sådan utveckling skulle
enligt de sakkunnigas mening vara till skada för skolväsendet och vore ur
lärarkårens synpunkt icke önskvärd.
Kungl. Majits prövning i nu förevarande fall syntes alltså icke böra inskränka
sig till ett konstaterande av huruvida behov av ny lärarkraft förelåge,
utan den torde även — förutsatt att sådant behov funnes vara för
handen — böra avse att utröna, örn tillräckliga skäl anförts för att fylla
detta behov med extra ordinarie lärarkraft. Skulle därvid befinnas, att behovet
hade en så konstant natur, att ordinarie lärare borde anställas, syntes
det önskvärt, att detta komme till uttryck i Kungl. Majits beslut.
Den tidsutdräkt, den ovan angivna proceduren förorsakade, komme att
vara till olägenhet i de ej sällan förekommande fall, då behovet av tjänsten
måste skyndsamt tillgodoses. Ofta vore också ifrågavarande behov av rent tillfällig
natur. Med hänsyn härtill syntes frågans underställande på angivet sätt
icke böra påfordras i andra fall, än där den extra ordinarie tjänsten visade sig
mera konstant behövlig. Extra ordinarie tjänst borde därför kunna efter vederbörande
folkskolinspektörs medgivande förekomma under en tid av högst tre år.
Om vid utgången av denna tid fortsatt behov av tjänsten ansåges föreligga,
skulle däremot Kungl. Majits tillstånd till tjänstens bibehållande inhämtas.
Sådant tillstånd torde böra lämnas att gälla tills vidare. På vederbörande
folkskolinspektör borde därefter ankomma att övervaka, huruvida den extra
ordinarie tjänsten borde bibehållas, indragas eller förändras till ordinarie
tjänst. Funne inspektören ändring i ena eller andra avseendet böra ske,
hade han att hänvända sig till vederbörande lokala skolstyrelse, varefter
ärendet syntes böra behandlas på samma sätt, som i § 19 mom. 1 folkskolestadgan
vore föreskrivet beträffande återbesättande av lärartjänster,
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
dock att, därest fråga bleve om tjänstens förändring till ordinarie, det slutliga
avgörandet alltid skulle tillkomma Kungl. Majit.
Tvångsförflyttning av lärare förekommer i vår folkskolelagstiftning, endast
när det gäller förflyttning inom ett och samma skoldistrikt.
I fråga örn sådan förflyttning äro bestämmelser meddelade i § 22 folkskolestadgan,
sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 30
december 1932 (nr 582). Skolråd i skoldistrikt uti stad äger rätt att, när
skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en
annan inom distriktet utan iakttagande av de för tillsättning av lärartjänst
eljest gällande bestämmelser. Därest i skoldistrikt på landsbygden vid den
omprövning, som, enligt vad här tidigare erinrats, jämlikt § 19 i folkskolestadgan
skall verkställas vid uppkommen ledighet vid lärarbefattning inom
distriktet, skolråd eller folkskolinspektör finner, att till ledig tjänst lämpligen
bör förflyttas ordinarie lärare vid distriktets skolor, skall ärendet underställas
domkapitlets prövning och avgörande. Erfordras reglementsändring
på grund av förflyttningen, skall frågan örn ändring av reglementet först
avgöras. Innan domkapitlet fattar beslut i fråga örn förflyttning av lärare,
skall denne beredas tillfälle att yttra sig. Kan domkapitlet icke godkänna
av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens
avgörande. Sedan domkapitlets eller skolöverstyrelsens beslut örn
förflyttning av ordinarie lärare vunnit laga kraft, äger skolrådet förflytta
ifrågavarande lärare. Såsom villkor för förflyttning inom skoldistrikt såväl
i stad som på landsbygden gäller, att förflyttningen icke må medföra minskning
i lärarens löneförmåner.
I syfte att befrämja indragning av överflödiga skolor och lärartjänster
kompletterades, efter förslag av särskilda sakkunniga, de nu återgivna föreskrifterna
örn tvångsförflyttning med särskilda bestämmelser, avseende att
underlätta flyttning av lärare på frivillighetens väg från ett distrikt till ett
annat. Detta skedde genom kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn
tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. För tillsättning
av tjänster enligt denna kungörelse äro rikets inspektionsområden sammanförda
i 13 områdesgrupper. Då lärartjänst inom ett skoldistrikt skall kungöras
ledig, skall skolrådet från vederbörande folkskolinspektör inhämta
uppgift, huruvida inom något av de inspektionsområden, som tillhöra gruppen,
finnes övertalig tjänst. Är detta fallet, skall tjänsten kungöras ledig
med ansökningsrätten begränsad till endast ordinarie eller i förekommande
fall tills vidare anställda lärare från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster
inom något av de inspektionsområden, som tillhöra ifrågavarande områdesgrupp.
Om ingen behörig sökande anmäler sig, skall tjänsten ånyo kungöras
ledig utan begränsning av ansökningsrätten. Detsamma gäller, örn
endast en behörig sökande anmäler sig och vederbörande valkorporation
icke låter sig nöja med det ofullständiga förslaget.
Folkskolesakkunniga ifrågasätta nu en utvidgning av det nuvarande tvångs
-
113
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
förflyttningsförfarandet till att omfatta även skyldighet för lärare att underkasta
sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Följande principiella
synpunkter anföras:
Till följd av den betydande minskning av barnantalet, som redan inträtt
och under överskådlig tid framåt ytterligare vore att emotse, hade behovet av
att kunna genom indragning av skolor på ett smidigt sätt anpassa folkskoleorganisationen
efter de sålunda ändrade förhållandena gjort sig starkt gällande.
De svårigheter, som mötte vid skolindragningar, vore av flera slag. Osäkerheten
hos varje förhandsberäkning örn barnantalet, hänsyn till tradition och
ortsbefolkningens känslor, beaktandet av skolans allmänna kulturbefrämjande
betydelse samt lärarpersonalens ställning, allt detta vore faktorer, som
gjorde nedläggandet av en skola till en ömtålig och svårbehandlad sak.
Det starkaste hindret utgjorde härvid vanligen det förhållandet, att vederbörande
lärare innehade ordinarie eller däremot svarande anställning. Med
de numera gällande bestämmelserna rörande förflyttning av lärare hade väl
ökade möjligheter erhållits att genom obligatorisk förflyttning av lärare inom
ett och samma skoldistrikt samt lärares frivilliga förflyttning från ett distrikt
till ett annat placera lärarkrafter, som genom indragning av skolor eljest
skulle bliva övertaliga. Men även örn det med skäl kunde förväntas, att
dessa bestämmelser skulle visa sig tillfyllest för genomförande av en stor
del av de önskvärda indragningsåtgärderna, torde det dock alltid komma
att föreligga fall, där en ur rationaliseringssynpunkt tillfredsställande organisation
av skolväsendet icke kunde komma till stånd, för så vitt icke skyldighet
för lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt
vore stadgad. Ehuru de sakkunniga vore fullt medvetna örn att problemet
om flyttningsskyldighet för folk- och småskollärare ställde sig vida mera
invecklat och vanskligt att lösa än i fråga örn den statliga förvaltningspersonalen,
för vilken sådan skyldighet sedan länge varit föreskriven, hade
de sakkunniga likväl med hänsyn till den av dem ifrågasatta betydande
utvidgningen av statens ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet ansett
ofrånkomligt att söka i detta sammanhang finna en utväg att komma till
rätta med förevarande spörsmål.
I överensstämmelse med inom statsförvaltningen vedertagna principer torde
det icke böra ifrågakomma att ålägga lärarna generell flyttningsskyldighet
annat än i samband med en lönereglering. På grund härav måste från de
nya bestämmelsernas tillämplighetsområde undantagas de lärare, som vid
bestämmelsernas ikraftträdande redan innehade ordinarie eller däremot svarande
tjänst. Detta undantag torde dock ej behöva göras vidsträcktare, än
att det avsåge allenast den ifrågavarande tjänsten. Sökte läraren ny tjänst
och erhölle sådan, förefölle det icke vara oskäligt att förknippa flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Beträffande sistnämnda fall torde
det dock vara tillrådligt, att låta anstå någon tid med de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Vidare kunde bestämmelser om flyttningsskyldighet
icke göras tillämpliga å innehavare av med klockar- och organisttjänst eller
endera av dessa befattningar förenad lärartjänst, detta med hänsyn till de
speciella föreskrifter, som gällde för dylika förenade befattningar.
Åläggande av flyttningsskyldighet komme alltså enligt de sakkunnigas
förslag att tills vidare få en ganska begränsad räckvidd.
Även i ett annat avseende syntes bestämmelsernas tillämplighet böra inskränkas,
nämligen på det sätt, att de endast komme att gälla fall, där
Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. Nr 174. 8
114
Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å.
lärartjänst blivit överflödig. Härmed uteslötes sådana fall, då det av andra
skäl kunde vara önskvärt att transportera en lärare från den ort, där han
hade sin verksamhet. De sakkunniga tänkte härvid närmast på de skarpa
intressemotsättningar, som stundom uppkomme mellan en lärare och barnens
målsmän. Här skulle enligt de sakkunnigas mening många gånger
det lämpligaste sättet att avveckla konflikten vara att verkställa förflyttning
av läraren. Med hänsyn till, bland annat, att en sådan tvångsförflyttning
kunde befaras komma att te sig mindre önskvärd för det mottagande skoldistriktet,
och att på denna grund stora svårigheter kunde möta läraren i
hans nya verksamhet ansåge de sakkunniga tiden för närvarande icke vara
mogen för spörsmålets lösning på ovan antytt sätt. De sakkunniga hade
därför icke ansett sig böra låta sitt förslag örn tvångsförflyttning omfatta
även nu avsedda fall.
Med avseepde å tillämpningen av en tvångsförflyttningsprocedur borde
vidare framhållas, att det måste anses vara av stor vikt, att icke genom
bestämmelser härom en stagnation av den frivilliga förflyttningen åstadkommes.
Skulle tvångsförflyttningsbestämmelserna omedelbart göras tilllämpliga
på lärare, som efter ansökning vunne transport från en ordinarie
tjänst till en annan, kunde det befaras, att lärarna skulle känna sig obenägna
att frivilligt söka sig bort från innehavande tjänster.
Med hänsyn härtill syntes det de sakkunniga lämpligt, att bestämmelserna
örn tvångsförflyttning under en viss övergångstid icke gjordes tillämpliga å
de fall, då ordinarie lärare efter ansökan erhölle annan ordinarie befattning,
på det att så många som möjligt av de nuvarande övertaliga tjänsterna
måtte avvecklas på frivillighetens väg. Den tid, som härför erfordrades,
uppskattade de sakkunniga till fem år. Efter förloppet av denna tid borde
de nya bestämmelserna örn flyttningsskyldighet träda i kraft, även vad anglie
nu avsedda fall. Bestämmelserna örn tvångsförflyttning skulle alltså
få omedelbar giltighet allenast för lärare, som efter bestämmelsernas utfärdande
första gången erhölle ordinarie eller däremot svarande anställning.
Införandet av tvångsförflyttning i ökad utsträckning borde enligt de sakkunnigas
mening överhuvudtaget ske med stor försiktighet. Hänsyn måste
nämligen tagas till, att skyldighet för läraren att låta sig förflytta från ett
skoldistrikt till ett annat innebure såväl ett allvarligt ingrepp i lärarens
ställning som en inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt i fråga
örn val av lärare. Det vore vid bedömande av denna fråga nödvändigt att
hava klart för sig den åtskillnad i fråga om arbetsförhållanden, som rådde
mellan statsförvaltningens personal i allmänhet och folk- och småskollärarna.
Inom den statliga administrationen vore för samma tjänstegrad nämnda
förhållanden i stort sett ensartade, oavsett tjänstgöringsortens läge, under
det att, när det gällde folkskoleväsendet, variationerna vore betydande, allt
efter skolformens, skollokalernas, barnmaterialets och tjänstebostäder beskaffenhet.
I hög grad inverkade även på lärarens verksamhet platsens läge
ur kommunikationssynpunkt och bebyggelsen i trakten. Härtill komme, att
avlöningsförhållandena ställde sig ganska olika inom olika skoldistrikt. Med
vissa tjänster följde inkomster genom övertidsläsning, undervisning i slöjd
och i fortsättningsskola samt kanske kommunala lönetillägg och extra pensionsförmåner,
under det att på andra håll dylika möjligheter att förbättra
den ekonomiska ställningen helt eller delvis saknades.
Åled hänsyn till vad salunda anförts syntes vid prövning av frågor örn
tvångsförflyttning den principen böra gälla, att det, så vitt möjligt, tillsåges,
115
Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å.
att läraren erhölle en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner, tjänstebostads
beskaffenhet och läge, skolform samt övriga förhållanden kunde
anses åtminstone likvärdig med den tjänst, läraren lämnade. Lärarens ålder
bleve helt naturligt även en faktor att taga hänsyn till. Det borde icke
ifrågakomma att flytta en äldre lärare, som kanske genom längre tids verksamhet
på en ort vuxit starkt samman med denna. En uppryckning ur
den gamla miljön skulle här helt visst icke lända vare sig lärare eller skola
till gagn.
Man torde kunna utgå från att det i de flesta fall skulle vara möjligt
att träffa sådana dispositioner i fråga örn förflyttning, att undantag från
regeln örn förflyttning till likvärdig tjänst icke skulle behöva förekomma.
Skulle för tillfället likvärdig tjänst icke stå till buds, torde det i allmänhet
utan svårare olägenheter låta sig göra att uppskjuta förflyttningen någon
tid, till dess lämplig befattning bleve ledig.
Emellertid måste man, anföra de sakkunniga, åtminstone teoretiskt sett,
räkna även med sådana situationer, där flyttning borde ske, oaktat den
tjänst, till vilken flyttningen ägde rum, i ett eller annat avseende icke erbjöde
samma fördelar som den befattning, läraren skulle lämna. Fråga
uppkomme då, örn och i vad mån läraren skulle hållas skadelös för den
minskning i förmåner, han sålunda finge vidkännas.
Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning icke ifrågakomma, i vad
som anginge annat än de kontanta löneförmånerna och pensionsrätten. De
försämringar i lärarens ställning, som hänförde sig till andra förhallanden,
vore — om man bortsåge från tjänstebostädernas beskaffenhet i och för
8ig _ alltför svåra att värdesätta, ja delvis helt ovägbara och huvudsakligen
beroende av en rent subjektiv inställning.
Vad tjänstebostäderna beträffade, företedde dessa visserligen i de enskilda
fallen variationer, som inverkade på kvaliteten, men deras standard
i de mest väsentliga avseendena reglerades genom boställsordningen, och i
den mån det bruste härutinnan, vore läraren berättigad till ersättning av
distriktet. _ _
Vad lärarens kontanta avlöningsförmåner anginge, vore det lätt att siffermässigt
fastställa genom flyttningen förorsakad minskning. Vid förflyttning
i statens tjänst gällde som regel, att befattningshavare vid tvångsförflyttning
till annan tjänst icke skulle lida någon minskning i sina avlöningsförmåner.
Denna inom statsförvaltningen allmänt gällande princip
borde enligt de sakkunnigas mening under alla förhållanden iakttagas beträffande
ifrågavarande lärares avlöningsförmåner så till vida, att staten
borde ikläda sig att — därest och så länge de till läraren vid den nya
tjänsten författningsenligt utgående avlöningsförmånerna understege de till
den förra tjänsten likaledes författningsenligt hörande avlöningsförmåner,
till vilka han skulle varit berättigad, om han alltjämt innehaft denna
tjänst — lämna läraren lönefyllnad med så stort belopp, som motsvarade
skillnaden.
Återstode så spörsmålet, huruvida hänsyn jämväl borde tagas till sådana
avlöningsförmåner, som läraren under sin anställning å den förra tjänsten
åtnjutit utöver den författningsenliga minimilönen. Dessa extra avlöningsinkomster
kunde uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana, som utginge
såsom ett lönetillägg vid den egentliga tjänsten, alltså utan någon motsva
-
116
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
rande merprestation från lärarens sida (kommunala lönetillägg och tilläggspensioner),
dels ock sådana, som utgjorde ersättning för viss arbetsprestation
utöver den minimitjänstgöring å den egentliga tjänsten, som enligt
gällande författning krävdes för statsbidrag till lärarens avlönande (ersättning
för övertidsläsning, arvode för undervisning i slöjd och i fortsättningsskola).
Vad först anginge de kommunala lönetilläggen, förekomme fall, där lönetilläggen
beviljats under sådan form, att kommunerna vore rättsligen förpliktade
att utbetala dessa tillägg under viss tid eller så länge läraren kvarstode
vid sin befattning. En förflyttning av lärare, som på detta sätt vore
rättsligen tillförsäkrad kommunalt lönetillägg, torde enligt de sakkunnigas
mening icke kunna ske, utan att den tvångsförflyttade på sin nya plats
finge åtnjuta lönetillägg till samma belopp och för samma tid, som örn han
alltjämt innehaft den förra tjänsten. Skyldighet att utbetala detta lönetilllägg
kunde givetvis efter förflyttning icke åvila det distrikt, varifrån förflyttningen
sker, och ej heller påläggas det skoldistrikt, till vilket läraren
förflyttas. I nämnda fall torde det bliva nödvändigt, att staten trädde emellan
och bestrede kostnaden för dessa lönetillägg. Utgifterna härför torde
ej komma att uppgå till några större belopp, särskilt som hänsyn givetvis
borde tagas till nu antydda omständighet vid avgörande av fråga örn förflyttning.
I vissa fall förekomme, att lärare jämväl vore lagligen tillförsäkrade
kommunala pensionstillägg. Även dessa förmåner torde böra bibehållas
av lärare, som tvångsförflyttas, och kostnaderna härför bestridas av
statsmedel.
Beträffande den andra gruppen av extra löneinkomster torde även i fråga
örn dem förekomma, att vid tillsättande av tjänst utfästelse från skoldistrikts
sida gjorts på sådant sätt, att läraren kunde hava rättsligen grundade anspråk
på inkomstens bibehållande, så länge han innehade den ifrågavarande
tjänsten. Oavsett huru härmed förhölle sig, syntes det de sakkunniga icke
böra ifrågakomma, att staten, därest läraren efter förflyttningen till den nya
tjänsten icke vidare hade att fullgöra det arbete, för vilket han åtnjutit
berörda extra löneinkomst, skulle det oaktat till läraren utbetala häremot
svarande vederlag. Vid förflyttning inom statsförvaltningen torde ingen
hänsyn tagas till liknande biinkomster, och någon anledning att här förfara
annorlunda syntes icke föreligga. I praktiken torde här avsedda fall icke
komma att spela någon nämnvärd roll, då det måste förutsättas, att förflyttning
under angivna omständigheter såsom regel undvekes. Förflyttning
torde ej utan tvingande nödvändighet böra ske, såvida ej läraren på den
nya tjänsten erhölle undervisning av minst samma omfattning och alltså
minst lika stor inkomst som vid sin förra plats.
Ännu ett spörsmål av ekonomisk betydelse för lärarna borde i detta sammanhang
klargöras, nämligen frågan örn ersättning till dem för flyttningskostnader.
Som allmän regel inom andra statens förvaltningsområden
gällde, att den, som måste underkasta sig tvångsförflyttning, jämväl plägade
tillerkännas ersättning för dylika kostnader, vilken ersättning bestredes av
statsmedel. Vid förflyttning av lärare inom ett och samma skoldistrikt
gällde enligt § 22 folkskolestadgan att vederbörande distrikt vore skyldigt
att bestrida kostnaderna för flyttningen. Då fråga bleve örn förflyttning av
folk- och småskollärare från ett skoldistrikt till ett annat på grund av att
tjänst blivit övertalig, torde det vara självklart, att flyttningskostnaden icke
borde åvila läraren eller det mottagande skoldistriktet. Möjligen skulle det
117
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
kunna ifrågasättas, att det skoldistrikt, från vilket läraren förflyttades och
för vilket flyttningen medförde en utgiftsminskning, borde åtminstone deltaga
i flyttningskostnadens bestridande. Då emellertid staten enligt de sakkunnigas
förslag komme att hava huvudintresset av att flyttningen bomme
till stånd, förordade de sakkunniga, att staten påtoge sig att ensam svara
för ersättning åt läraren i förevarande hänseende. I fråga om beräkning
av denna ersättning torde särskilda bestämmelser icke vara erforderliga.
Frågan härom syntes böra för varje särskilt fall prövas och avgöras av
Kungl. Majit. Enligt vad i det följande närmare utvecklades, komme den
av de sakkunniga förordade flyttningsproceduren att bestå av två etapper,
en första, där försök gjordes att genomföra flyttningen på frivillighetens
väg, och en andra, där, i händelse nämnda försök ej ledde till resultat,
tvångsförflyttning tillgrepes. Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning
för flyttningskostnad icke begränsas att utgå allenast vid den egentliga
tvångsförflyttningen. Skulle så ske, förelåge fara för, att detta verkade
hindrande på den frivilliga förflyttningen. För att underlätta förflyttning
på frivillighetens väg borde därför även den lärare, som förflyttades enligt
bestämmelserna för den första etappen, erhålla ersättning för flyttningskostnader.
De sakkunniga övergå härefter till frågan örn flyttningsprocedurens anordning.
Beträffande det område, inom vilket förflyttningsskyldighet för vederbörande
lärare skulle föreligga, ansåge de sakkunniga, att en användbar indelningsgrund
erhölles, örn man läte flyttningsområdena sammanfalla med
de 13 områdesgrupper, vari riket sammanförts, då det gällde tillsättning i
vissa fall av lärare enligt kungörelsen den 20 juli 1933. Därmed vunnes
den fördelen, att man anknöte till en anordning, som tillkommit i samma
syfte som den förevarande, och att såväl den frivilliga förflyttningen som
den utsträckta förflyttningsskyldighet, de sakkunniga ansett sig böra förorda,
komme att avse samma områden.
Flyttningsskyldigheten skulle alltså i nu berörda avseende innebära, att
här ifrågavarande lärare skulle vara skyldiga att låta sig förflytta till ledig
tjänst i skoldistrikt inom samma flyttningsområde (områdesgrupp), som det
skoldistrikt, där läraren vore anställd.
Rätten att besluta om tvångsförflyttning torde med hänsyn till dylika frågors
ömtåliga beskaffenhet böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.
De sakkunniga uppehålla sig ingående vid det administrativa förfarandet
vid förflyttning av lärare (sid. 115—117 i betänkandet). Det av de sakkunniga
i detta hänseende föreslagna tillvägagångssättet innebär i stora drag
följande.
Kungl. Majit skall efter framställning hos skolöverstyrelsen av vederbörande
skoldistrikt eller folkskolinspektör och på grundval av utav överstyrelsen
verkställd utredning — under förutsättning att Kungl. Majit prövar
skäl till förflyttning föreligga — besluta, till vilken tjänst med anledning
av den gjorda framställningen förflyttning av lärare skall ske. Härefter
bör emellertid enligt förslaget — såsom av det föregående framgår — tvångsförflyttningen
ej omedelbart gripa in. Först skall undersökas möjligheten
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att genom frivillig förflyttning indraga den övertaliga tjänsten. Misslyckas
detta, skall tvångsförflyttning tillgripas. Kungl. Majit skall då bestämma,
vilken av lärarna i skoldistrikt med övertaliga tjänster inom vederbörande
förflyttningsområde som skall förflyttas till vederbörande lediga tjänst. Innan
sådant ärende avgöres av Kungl. Majit, bör tillfälle lämnas de lärare, som
kunna ifrågakomma till förflyttning, att yttra sig i ämnet.
De sakkunniga hava i samband med frågan örn en utsträckning av statens
ekonomiska förpliktelser för folkskoleväsendets upprätthållande ansett sig
böra till ingående överväganden företaga frågan örn revision av gällande
bestämmelser rörande tillsättning av lärarbefattningar vid folkskoleväsendet.
De erinra örn vissa i detta hänseende föreliggande tidigare förslag samt
yttranden över dessa förslag samt beröra även vissa till de sakkunniga
remitterade framställningar i ärendet från vederbörande folkskollärarsam
manslutningar. Av de sakkunnigas redogörelser framgår, att man i dessa
förslag och framställningar i allmänhet uttalat sig för ett ökat statligt inflytande
på lärarnas tillsättning ävensom hemställt om åtgärder för befrämjande
av ett rättvisare och snabbare tillsättningsförfarande.
Enligt de sakkunnigas mening lida de nuvarande tillsättningsbestämmelserna
av vissa brister. De finna huvudfelen dels i befordringsgrunderna,
dels ock i ordningen för upprättande av förslag till ledig lärartjänst.
I förstnämnda avseende framlägga de förslag till ej mindre ett förtydligande
av befordringsgrunderna än även beredande av ökad trygghet för att
dessa grunder bliva iakttagna vid uppgörande av förslag. Härvid hava
de sakkunniga i vissa hänseenden sökt anslutning till de bestämmelser, som
i förevarande avseende gälla vid tillsättning av läroverkslärare.
Vad angår frågan örn ordningen för upprättande av förslag till ledig tjänst
hade de sakkunniga framhållit, att ökad säkerhet för ett så vitt möjligt
efter objektiva grunder fungerande befordringssystem säkerligen skulle
föreligga, örn tillsättningen av tjänster inom folkskoleväsendet läge i statlig
myndighets hand. Emellertid hålla de sakkunniga före, att tiden ännu icke
vore mogen för en sådan reform, vilken säkerligen skulle kännas såsom ett
alltför starkt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. De söka i
stället lösningen på frågan i ett ökat inflytande från det allmännas sida vid
upprättande av förslag. Då det enligt de sakkunnigas mening knappast
vöre lämpligt att göra förslaget helt beroende av en enda persons prövning,
avvisa de tanken på att låta vederbörande folkskolinspektör upprätta detsamma.
Med hänsyn till domkapitlens arbetsbörda och framför allt på grund
av den svävande frågan örn domkapitlens organisation anse de sakkunniga
det ej heller lämpligt, att domkapitlen efter yttrande av inspektören finge
rätt att uppgöra förslaget.
De sakkunniga tillstyrka i stället en anordning av innebörd, att, då flera
än en sökande anmält sig till ledig tjänst, vederbörande folkskolinspektör
skulle, innan skolstyrelsen upprättade förslag till tjänsten, granska ansök
-
119
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ningshandlingarna och avgiva yttrande till skolstyrelsen. Härvid skulle han
angiva de tre sökande, som enligt hans mening vore med hänsyn till befordringsgrunderna
mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Romme
skolrådet vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspektören,
skulle ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då hade att upprätta
förslaget.
Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och domkapitlets medverkan
vid förslags upprättande skulle enligt förslaget ej tillämpas i skoldistrikt,
vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den
statliga inspektionen.
För tillsättning av överlärartjänst skulle, föreslå de sakkunniga, såsom
regel införas samma ansökningsförfarande som för lärartjänster i allmänhet.
Skolöverstyrelsen skulle i sitt yttrande över de sökandes lämplighet jämväl
angiva de tre sökande, som överstyrelsen funne mest lämpliga, ävensom
ordningen dem emellan. Skolrådet hade vid meddelande av förordnande
att välja mellan dessa tre.
Av de av de sakkunniga utförda Jcostnadsber åkning arna inhämtas bland
annat följande.
De ökade kostnaderna för staten genom dess övertagande av hela kostnaderna
för avlöning åt lärare vid folk- och småskolor beräkna de sakkunniga
— med utgångspunkt från lärarantalet vid slutet av vårterminen 1932 och
med reservation för de förändringar, som därefter kunna hava framkallats
eller komme att framkallas på grund av å ena sidan barnminskningen och
rationaliseringssträvandena samt å andra sidan arbetet på skölförbättringar
med övergång från lägre till högre skolformer — till i runt tal 4,400,000
kronor.
Till nyssnämnda belopp borde emellertid, anföra de sakkunniga, läggas
ökade kostnader jämväl för avlönande av föreståndarinna och biträdande
föreståndarinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter. Den kontanta
minimilönen till dessa befattningshavare bestredes nämligen på samma sätt
som för folk- och småskollärare sålunda, att — så vitt anginge de kommunala
skolhemmen, och det vore givetvis endast dessa, örn vilka här kunde
bliva fråga — skoldistriktet hade att betala l/io av grundlönen och återstoden
utginge av statsmedel. Kostnadsökningen för ifrågavarande ändamål
beräknades till i runt tal 4,000 kronor.
Statens merkostnad för undervisningen i slöjd och hushållsgöromål beräkna
de sakkunniga, i fråga örn slöjden, till i runt tal 292,000 kronor samt, i
fråga örn hushållsgöromål, till i runt tal 32,000 kronor.
Enligt gällande bestämmelser utginge, anföra de sakkunniga, till folk- och
småskollärare av olika slag ävensom lärare i slöjd och i hushållsgöromål
vid folkskoleväsendet dyrtidstillägg av statsmedel å den del av lönen, som
motsvarade statsbidraget. Örn nu staten övertoge hela den kontanta minimiavlöningen,
syntes konsekvensen härav böra bliva, att dyrtidstillägget beräknades
å minimilönens totalbelopp. Följaktligen komme vid genomförande
av de sakkunnigas förslag ökat medelsbehov att uppkomma jämväl å åttonde
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
huvudtitelns förslagsanslag till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter. Den erforderliga höjningen kunde
enligt en av de sakkunniga verkställd approximativ uppskattning, under
förutsättning av oförändrade grunder för dyrtidstilläggens utgående och med
tillämpning av nu gällande procenttal, beräknas till i runt tal 1,200 000
kronor.
För en närmare uppskattning av kostnaderna för statsbidrag till överlärares
avlöning skulle, framhålla de sakkunniga, grfordras en ingående undersökning
av behovet av överlärarkrafter i de särskilda skoldistrikten. Då det
med hänsyn till den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, icke varit
dem möjligt att utföra en sådan undersökning, måste självfallet beräkningen
av ifrågavarande kostnader bliva i hög grad osäker. Enligt de sakkunnigas
mening torde emellertid antalet fall, då statsbidrag kunde väntas komma
att utgå till överlärares avlöning, under det första året knappast komma att
överstiga 100. Vad storleken av statsbidraget beträffade, hade de sakkunniga
ansett sig kunna räkna med ett medelbelopp av 500 kronor. Det för
statsbidrag till överlärares avlöning erforderliga anslaget, vilket borde erhålla
förslagsanslags natur, torde följaktligen böra beräknas till 100 X 500 =
50,000 kronor. Dyrtidstillägg å ifrågavarande bidrag hade icke avsetts
skola utgå.
Sammanfattningsvis innebära de sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag
till lärares avlöning följande:
1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta
minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor ävensom föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem.
I den mån, kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten själva svara
för dessa.
2. Staten övertager jämväl de delar av de kontanta minimiarvodena för
lärare i slöjd och hushållsgöromål, som nu påvila skoldistrikten.
3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande av kostnaderna
för avlönande av Överlärare. Kungl. Maj:t prövar för varje särskilt
fall^efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må
utgå. Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet fall med
mera än 1,000 kronor för år och ej för mer än en överlärartjänst inom ett
och samma distrikt.
4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande kostnader
meddelas vissa föreskrifter, som åsyfta att bereda staten ökat inflytande och
kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande.
a) För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie eller tjänst med
anställning tills vidare eller på viss tid) skall Kungl. Majda tillstånd''inhämtas,
dock att tjänst med anställning på viss tid må efter vederbörande folkskolinspektörs
medgivande kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättad
under en tid av högst tre år.
b) Vid ny lönereglering bör skyldighet för lärare att underkasta sig förflj
ttning från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförflyttning) generellt
stadgas. I avbidan härå genomföres sådan flyttningsskvldighet partiellt på
det sätt, att lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första
gången vinna ordinarie anställning, åläggas flyttningsskyldighet av angiven
art. För lärare, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande innehar
ordinarie anställning men efter ansökning vinner transport till annan tjänst
121
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet med den nya anställningen.
Sistnämnda bestämmelse genomföres dock ej omedelbart utan först
efter förloppet av 5 år, för att avveckling av övertaliga lärartjänster må i
största möjliga utsträckning ske på frivillighetens väg. Flyttningsskyldigheten
gäller för varje lärare endast det Hyttningsområde, där han är anställd.
Flyttningsområdena sammanfalla med de 13 områdesgrupper, som omförmälas
i 1933 års kungörelse (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare
vid folk- och småskolor. Tvångsförflyttning tillämpas endast, då den nödvändiggöres
av behov att indraga övertalig tjänst. Vid tvångsförflyttning
skall så vitt möjligt tillses, att läraren genom förflyttningen icke lider någon
minskning i de förmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån
läraren genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetillägg eller tilläggspension,
skall ersättning härför beredas läraren av statsmedel. Till
flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av statsmedel. Beslut örn tvångsförflyttning
meddelas av Kungl. Maji.
c) Stadgandena örn tillsättning av lärartjänster revideras på visst angivet
sätt i syfte att förtydliga bestämmelserna örn befordringsgrunderna och skapa
garantier för att dessa grunder bliva iakttagna vid förslags upprättande.
Reservationer.
Emot de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till arvoden åt Överlärare
har herr Andersson anfört reservation och därvid anfört bland annat, att
något allmännare behov av dylika tjänster icke av det förhållandevis ringa
antalet kommunala skolledare att döma ansetts föreligga, att de sistnämnda
i åtskilliga fall torde utföra funktioner av rent kommunal natur, att, om
statsbidrag ställdes i utsikt, det naturligt nog komme att ligga i skoldistriktens
intresse att anställa dylika skolledare för att bereda lättnad i arbetet
för de enbart kommunalt avlönade funktionärerna, att sålunda vissa distrikt
skulle erhålla bidrag till honorerande av rent kommunalt arbete, andra icke,
att i de fall, då skolledarbefattningen vore betingad av ett verkligt behov
för skolan, skoldistrikten i fortsättningen liksom hittills komme att anställa
Överlärare på egen bekostnad samt att vad de sakkunniga föreslagit i fråga
om ändrade grunder för tillsättande av Överlärare syntes vara befogat, även
örn statsbidrag till tjänsternas avlönande icke komme att utgå.
Herrar Engvall och Persson hava i särskild reservation — under framhållande
av att majoritetens förslag innebure en möjlighet att tvångsförflyttning
skulle kunna åsamka den förflyttade läraren minskning av honom förut
tillkommande löneinkomster — anfört, att bestämmelser om förflyttning av
lärare mot hans vilja från ett skoldistrikt till ett annat borde givas sådant
innehåll, att lärarens sammanlagda avlöningsförmåner icke kunde genom
förflyttningen minskas. Skulle det, då förflyttning av lärare ifrågasattes,
visa sig, att lärarens löneinkomster på den nya platsen skulle bliva lägre
än vid den innehavda tjänsten, finge förflyttningen icke komma till stånd
med mindre, ersättning för löneminskningen bereddes läraren av statsmedel.
122
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Myndigheterna m. fl.
Det övervägande antalet myndigheter hava biträtt de sakkunnigas förslag
rörande statsbidrag till lärares avlöning. I vissa fall hava emellertid framförts
mer principiella synpunkter eller ock erinringar beträffande en del
detaljer i de sakkunnigas förslag. I dessa hänseenden inhämtas av remisssvaren
bland annat följande.
Länsstyrelserna i Härnösand, Växjö, Karlstad, Vänersborg och Visby hava
ansett reservanternas förslag beträffande avlöningsförmåner för tvångsförflyttad
lärare vara att föredraga framför sakkunnigmajoritetens förslag pä
denna punkt. Länsstyrelsen i Karlstad har därvid uttalat, att frågan örn
lärares förflyttning i tjänsten torde böra lösas först i samband med en blivande
lönereglering för folkskollärare. Länsstyrelsen i Visby anser, att åtminstone
under en övergångsperiod flyttningsskyldighet icke borde föreligga
annat än inom respektive inspektionsområden eventuellt respektive län.
Länsstyrelsen i Luleå har särskilt framhållit önskvärdheten av statsbidrag
till arvoden åt Överlärare. Behovet av Överlärare vore trängande i de flesta
skoldistrikt i länet på grund av deras stora utsträckning, men många skoldistrikt
hade till följd av sin svaga ekonomi ej ansett sig kunna utan bidrag
av staten anställa sådana. Även länsstyrelsen i Växjö har vitsordat
behovet av statsbidrag till Överlärare.
Länsstyrelsen i Västerås har — under erinran att det stora flertalet statstjänstemän
vore underkastade flyttningstvång — betecknat förslaget örn
tvångsförflyttning av lärare såsom ofrånkomligt med hänsyn till det sjunkande
barnantalet. Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelserna i
Kristianstad, Örebro och Halmstad. Sistnämnda länsstyrelse har därvid beklagat,
att de sakkunniga icke ansett sig böra framställa förslag även beträffande
ökad statlig kontroll vid återbesättande av redan befintliga tjänster,
samt förklarat sig anse den av de sakkunniga förordade förflyttningsproceduren
onödigt hänsynsfull. Det finge ej förbises, att det dock vore
det allmännas och barnens intresse, som borde vara i första hand bestämmande
och att lärarnas komme först i tredje rummet. Länsstyrelsen i Uppsala
har framhållit, att man ej torde kunna undgå att redan nu införa
flyttningstvång för lärare. De av de sakkunniga förordade bestämmelserna
syntes utformade med nödig försiktighet.
Länsstyrelsen i Malmö ifrågasätter, örn det icke vore önskvärt med säkrare
statlig kontroll även vid återbesättande av redan förefintliga tjänster,
detta med hänsyn till den sjunkande nativiteten. Bestämmelserna rörande
förslags upprättande vid tillsättning av lärartjänster vore onödigt omständliga.
Det borde tagas under övervägande, örn det icke vore lämpligare att
anförtro upprättande av förslag åt folkskolinspektören. -— Den skillnad i
den författningsenliga lönen, som kunde förekomma, torde helt vara avsedd
att utgöra en kompensation för dyrare levnadskostnader. Även de kommunala
lönetilläggen torde i viss mån vara avsedda att utjämna skillnaden i
levnadskostnadshänseende mellan olika orter. I den utsträckning, så vore
förhållandet, syntes anledning saknas att ersätta av förflyttning föranledd
minskning i uppburna löneförmåner.
Länsstyrelsen i Vänersborg har ansett, att frågor örn inrättande av nya lärartjänster
borde kunna avgöras av skolöverstyrelsen i stället för av Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen i Göteborg anser i fråga örn förflyttning av lärare, att skäl
kunde föreligga att avvakta resultatet av de gällande bestämmelserna rörande
begränsad ansökningsrätt och först därefter utfärda stadgande!! örn tvångs
-
123
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
förflyttning, om sådana då befunnes erforderliga. Länsstyrelsen avstyrker
förslaget, att vid tillsättande av kommunal folkskolinspektörstjänst eller
överlärartjänst överstyrelsen skall upprätta förslag. Vid tillsättning av lärarbefattningar
vore det icke påkallat, att domkapitlet skulle medverka i händelse
skolrådet och statens folkskolinspektörer vore av delade meningar.
Avgörandet borde i sådana fall bero på den kommunala myndigheten.
Länsstyrelsen i Kalmar anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om
tvångsförflyttning.
Länsstyrelsen i Stockholm håller före, att statsbidragen till arvoden at Överlärare
borde kunna inbesparas, samt uttalar, att särskild uppmärksamhet
borde ägnas det föreliggande förslaget örn höjning av dyrtidstilläggen med
1,200,000 kronor. — Enklaste sättet att genomföra en effektiv statlig kontroll
över skoldistriktens användning av medlen till folkskoleväsendet vöre,
att statlig myndighet utsåge en revisor i varje skolkassa. — Bättre statlig
kontroll vid återbesättande av äldre lärartjänster vore nödvändig. — Den
föreslagna tvångsförflyttningen av ordinarie lärare vore icke lycklig. Örn
förutseende och varsamhet tillämpades vid återbesättande av ordinarie tjänster,
borde tvångsförflyttning aldrig behöva tillgripas.
Av domkapitlens yttranden framgår bland annat följande.
Domkapitlet i Linköping har intet att i princip invända mot tvångsförflyttning
av lärare. Dock ansåge domkapitlet, att dylik förflyttning endast
borde ifrågasättas vid tvingande behov samt att garantier måste 6kapas för
att den förflyttade läraren icke komme att lida någon minskning i de förmåner,
som han åtnjutit å den förra befattningen.
Ej heller domkapitlet i Karlstad ville motsätta sig förslaget om tvångsförflyttning,
då liknande bestämmelser gällde för statliga befattningshavare.
Domkapitlet i Skara anser, att man brukat större våld än nöden krävde
i fråga örn förslaget, att ingen ny lärartjänst finge inrättas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd. Lagstiftning örn tvångsförflyttning av lärare torde icke böra
tillgripas, förrän det visat sig, att den vore alldeles nödvändig. Att så vore
fallet, hade ännu icke ådagalagts. Domkapitlet uttalar vidare betänkligheter
emot förslaget, att skoldistrikten skulle bindas vid folkskolinspektörernas
mening vid tillsättning av ordinarie lärare samt ifrågasätter, huruvida den
föreslagna inskränkningen i skolrådens beslutanderätt vid förordnande av
ny inspektör eller Överlärare vore tillräckligt motiverad.
Domkapitlet i Göteborg finner det däremot motiverat, att upprättande av
förslag till ordinarie lärartjänst ställdes under folkskolinspektörernas och
domkapitlens direkta kontroll, då härigenom kunde undvikas alltför flagranta
fall av orättvisor och misstag vid tjänstetillsättningarna.
Domkapitlet i Visby finner förslagen om statsbidrag till lärares avlöning,
som innebure att bestämmanderätten beträffande antalet lärarkrafter vid en
skola skulle fråntagas skoldistrikten och (iverflyttas på staten, olyckliga särskilt
för Gotlands vidkommande. Frågan örn tvångsförflyttning av lärare
syntes icke i det föreliggande förslaget hava lösts på ett tillfredsställande sätt.
Domkapitlet i Växjö förklarar sig sakna förutsättningar att fullt bedöma
förslaget om tvångsförflyttning av lärare. Domkapitlet funno dock, att bärande
skäl anförts för reformen. Dock funné domkapitlet, att vid dess
genomförande reservanternas synpunkter förtjänade tillbörligt beaktande.
Domkapitlet saknade emellertid förutsättning att handhava förevarande mycket
ömtåliga angelägenhet, vilken vore en så utpräglad intern skolangelägenhet att
endast inom skolväsendets egen ram kunde uppsökas för saken lämpliga organ.
124
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Domkapitlet i Lund kan icke biträda de sakkunnigas förslag i fråga om
tvångsförfiyttning av lärare. Genom förtidspensionering av obehövliga lärare
eller frivillig förflyttning mellan skoldistrikt kunde indragning av obehövliga
lärartjänster ske utan att vare sig lärarpersonalens eller skoldistriktens rätt
bleve eftersatta. Domkapitlet tillstyrkte de sakkunnigas förslag rörande tillsättning
av lärarbefattningar och hade icke heller något att erinra gentemot
förslaget beträffande tillsättning av överlärartjänster.
Domkapitlet i Västerås finner någon förändring av mera genomgripande
art i bestämmelserna örn lärartillsättning knappast vara av behovet påkallad,
såvitt icke anginge befordringsgrunderna, i vilket hänseende de sakkunnigas
förslag borde omedelbart genomföras. Några principiella invändningar
torde icke kunna göras mot de sakkunnigas i själva verket ganska
försiktiga förslag i fråga örn tvångsförfiyttning, helst örn det i enlighet med
reservanternas förslag föreskreves, att därvid skulle tillses, att lärarens förmåner
icke minskades genom förflyttningen. Då emellertid förevarande
fråga stöde i visst samband med frågan om det sjunde skolåret, ville domkapitlet
ifrågasätta, örn icke med åtgärder i nämnda riktning kunde anstå
till dess även den senare delen av de sakkunnigas betänkande förelåge.
Domkapitlet i Uppsala ansåge, att om tvångsförfiyttning av lärare skulle
stadgas, vore det principiellt riktigast, att dette skedde i samband med lönereglering
för ifrågavarande befattningshavare. I varje fall syntes billighet
och rättvisa kräva, att eventuella bestämmelser örn tvångsförfiyttning gåves
sådant innehåll, att lärarens sammanlagda löneförmåner icke minskades
genom förflyttningen. I fråga örn statsbidrag till Överlärare funne domkapitlet
reservanten Anderssons uttalade mening beaktansvärd. I vart fall
ville domkapitlet icke obetingat ansluta sig till majoritetens förslag. Skolöverstyrelsen
syntes böra kunna besluta angående inrättande av ny lärarbefattning,
förflyttning av lärare m. m.
För domkapitlet i Härnösand innebure de sakkunnigas förslag örn överflyttande
till central statsmyndighet av beslutanderätten örn inrättande av
nya folkskollärartjänster förverkligandet av ett gammalt önskemål. Det vore
att beklaga, att ett så vittgående undantag måst föreslås som att tjänst i
tre år skulle kunna upprätthållas utan beslut av Kungl. Majit.
Domkapitlet i Luleå ansluter sig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga
om statens övertagande av lärarlönerna, om inrättande av ny lärartjänst,
om förflyttningsskyldighet för lärare samt om revision av befordringsgrunderna.
I fråga örn statsbidrag till avlöning av Överlärare ansåge sig domkapitlet
böra obetingat ansluta sig till sakkunnigmajoritetens förslag. Inom
ett stort antal skoldistrikt i Luleå stift förelåge ett stort behov av särskilda
Överlärare. Någon större fara för ett brådstörtat påskyndande av överlärarinstitutionens
utveckling torde ej behöva befaras, enär distrikten i allt fall
finge vidkännas kostnader för överlärartjänsterna.
Av skolöverstyrelsens yttrande inhämtas följande:
De sakkunnigas förslag i vad det avsåge de kontanta avlöningsförmånerna
hade tillstyrkts av samtliga folkskolinspektörer, som yttrat sig över denna
punkt (ett 40-tal). Stockholms folkskoledirektion samt övriga folkskole styrelser
i de större städerna hade i allmänhet uttryckt det önskemålet, att de nuvarande
utjämningsbidragen till folkskoleväsendet måtte bibehållas och att vid
sidan av desamma måtte beviljas bidrag till skoldistriktens kostnader för
folkskoleväsendet med normering efter skattetrycket i respektive kommuner
125
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
enligt lämplig skala (den så kallade subventionslinjen). Folkskolestyrelsen
i Gävle fogade härtill det uttalandet, att styrelsen ej hade något att erinra
mot statens övertagande av hela den kontanta minimilönen, även om subventionslinjen
i övrigt skulle tillämpas. Även de särskilda lärarorganisationerna
tillstyrkte förslaget.
Även skolöverstyrelsen ville ansluta sig till de sakkunnigas förslag i nu
förevarande avseende.
De 45 folkskolinspektörer, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag rörande
statsbidrag till Överlärare hade ganska enhälligt förordat detsamma.
Folkskolestyrelsen i Gävle framhölle, att förslaget örn bidrag till endast^ en
överlärartjänst inom ett och samma skoldistrikt icke vore rättvist i fråga
om de större städerna. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
funne förslaget om bidrag till endast en Överlärare inom ett och
samma skoldistrikt föga välgrundat. Sistnämnda synpunkt framhölles även
av styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund. Sveriges överlärarförbund uttalade
sig för statsbidrag till överlärartjänster samt förordade fastställande av
minimiarvode och viss normering i övrigt av skolledararvodet.
.Överstyrelsen inskränkte sig till att, vad beträffade sakens mera principiella
sida, livligt tillstyrka de sakkunnigas förevarande förslag. Ej heller
beträffande detaljerna i förslaget hade överstyrelsen något att invända. Tvekan
kunde råda beträffande den föreslagna begränsningen, att ett och samma
skoldistrikt icke finge åtnjuta bidrag för mera än en skolledartjänst. Det
kunde synas rättmätigt, att i vissa fall, och i den mån behovet av flera
skolledare verkligen vore styrkt, bidrag också finge utgå till flem Överlärare
inom samma skoldistrikt. Emellertid måste det givetvis framstå såsom angelägnast,
då det nu vore fråga örn anslag till ett nytt ändamål, att underlätta
genomförandet, så att i första hand de skoldistrikt, som på grund av
ekonomiska skäl vore ur stånd att anställa skolledare, erbölle den hjälp,
som härtill erfordrades. I stort sett förhölle det sig så, att skoldistrikt, som
behövde flera sådana befattningshavare, nämligen storstäderna, utgjorde de
ekonomiskt mest bärkraftiga. De nu anförda omständigheterna kunde enligt
överstyrelsens mening motivera en sådan inskränkning, att statsbidrag
till avlöning åt särskild skolledare utginge endast till skoldistrikt, där icke
mer än en sådan vore erforderlig. Befunnes undantag från denna allmänna
regel rimligen böra göras i sådant hänseende, att statsbidrag kunde komma
att utgå för mer än en skolledare inom samma skoldistrikt, borde prövningen
härav tillkomma Kungl. Maj:t.
Över de sakkunnigas förslag om inrättande av nya lärartjänster hade 33
folkskolinspektörer yttrat sig, därav flertalet i tillstyrkande riktning, med
eller utan vissa anmärkningar eller föreslagna ändringar. I rent avstyrkande
riktning uttalade sig ett 10-tal inspektörer. Såsom motiv härför anfördes
bland annat, att behovet av centralisering av rätten att besluta örn
inrättande av nya lärartjänster torde efter genomförandet av redan beslutade
kontrollåtgärder och efter genomförandet av förslaget rörande kontrollen
av nya skolbyggnadsföretags igångsättande bliva ytterst minimalt.
Folkskolestyrelserna i de större städerna hade samtliga avstyrkt förslaget med
i huvudsak följande motivering. Även örn de sakkunnigas förslag beträffande
ökade statsbidrag till kommunerna genomfördes, skulle kostnaden per
skolbarn i de större städerna till mer än hälften, i vissa fall till nära två
126
Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 174.
tredjedelar, utgå av kommunala medel. På grund härav och med hänsyn
till, att nämnda städer väl ombesörjt sin förvaltning av folkskoleangelägenheterna
förelåge icke tillräckliga skäl att inskränka dessa städers rätt att
såsom hittills själva bestämma över folkskolornas lärarantal. Skolintresset
hade i de större städerna bland annat tagit sig uttryck i upprättandet av
olika slag av specialklasser och i strävandet att hålla klassernas elevantal
inom skäliga gränser. Dylika försök och åtgärder skulle försvåras och intresset
därför lätteligen äventyras, örn upprättandet av lärartjänster skulle
bliva beroende av en omständlig statlig instansordning och ett avgörande
av den högsta statsmyndigheten. I den mån statens kontrollerande inflytande
i förevarande hänseende vore av behovet, syntes detta på ett fullt
effektivt sätt i anslutning till nu gällande skolförfattningar kunna utövas av
statens folkskolinspektör. Ett återhållande moment för städerna i syfte att
icke inrätta alltför många lärartjänster förelåge däri, att en mycket avsevärd
del av lärarlönen alltfort skulle utgå av kommunala medel i form av
bostads- och bränsleersättning, kommunalt lönetillägg och ersättning för
övertidsläsning. — Aven lärarorganisationerna hade avstyrkt de sakkunnigas
förslag i denna del.
Enligt överstyrelsens mening kunde mot de sakkunnigas förslag att Kungl.
Maj:t skulle besluta rörande inrättande av ny befattning riktas vägande anmärkningar.
Att förfarandet komme att präglas av tungroddhet och i många
fall medföra oskäligt dröjsmål läge i öppen dag. Men den väsentligaste
olägenheten läge däri, att prövningen av ny tjänsts behövlighet i många
fall egentligen komme att försiggå efter tvenne olika linjer. Efter genomförandet
av de rationaliseringsåtgärder, som på grund av en ny lagstiftning
i ämnet nu påginge, vore det sannolikt, att tillkomsten av nya lärartjänster
hädanefter komme att i stor utsträckning bliva förbunden med reglementsändring.
Om man bortsåge från de större samhällenas skolor av A-form
med flera parallellavdelningar, vore detta redan nu förhållandet. Enligt förslaget
skulle ingen ändring häri ske, utan vid sidan av en reglementsfrågas
behandling enligt gällande föreskrifter skulle vid behov av en ny lärartjänst
föranstaltas en särskild utredning under medverkan av, förutom de lokala
skolmyndigheterna, folkskolinspektören, domkapitlet, skolöverstyrelsen och
Kungl. Majit, som skulle fatta beslut i ärendet. De sakkunniga hade förutsett,
att en dylik dubbelprocedur av ett ärendes behandling kunde leda till
olika resultat. De förordade därför en sådan ordning, att reglementsfrågan
först skulle avgöras, varefter, ifall Kungl. Majit avsloge framställning örn
tjänsts inrättande, reglementsfrågan finge upptagas till förnyad prövning.
Förmodligen vore meningen den, att reglementsfrågans förnyade behandling
påkallades endast i det fall, att den första behandlingen givit ett resultat,
som medförde inrättandet av ny lärartjänst. Den nya behandlingen av
reglementsfrågan komme då i verkligheten att innebära ett direktiv från
Kungl. Majits sida, att domkapitlet måste komma till ett annat resultat än
vid reglementsfrågans första behandling.
Överstyrelsen kunde för sin del icke biträda den nu berörda ordningen.
Vad själva saken beträffade, vore emellertid överstyrelsen av den meningen,
att det icke syntes vara erforderligt att inrättandet av ny lärartjänst gjordes
beroende av Kungl. Majits prövning och medgivande. I varje fall torde från
sådan prövning kunna undantagas dylika reglementsfrågor, då det i själva
verket icke gällde inrättandet av en ny tjänst utan endast utbyte av en
tjänst mot en annan, såsom biträdande lärartjänsts förändring till folkskol
-
127
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
lärartjänst eller en mindre folkskolas förändring till folkskola av tredje
B-formen. Men det gällde även inrättandet av ny tjänst. Det vore överstyrelsens
uppfattning, att de genomförda rationaliseringsbestämmelserna
och de i samband därmed skärpta kraven på statlig kontroll vid inrättandet
av nya lärarbefattningar komme att verka i avsett restriktivt syfte.
Överstyrelsen ville emellertid för sin del icke motsätta sig ytterligare
skärpning av nu gällande bestämmelser. Den linje, som då lämpligen borde
följas, läge ganska nära till hands. Gällande bestämmelser påbjöde en omsorgsfull
prövning av behovet av tjänster vid inträffande ledigheter. Dessa
bestämmelser föreskreve, att vid sådan prövning skolstyrelsen och folkskolinspektör
skulle samverka, samt att, då dessa myndigheter hade skiljaktig
mening, frågan skulle hänskjutas till skolöverstyrelsen, dock att i fall reglementsändring
erfordrades, frågan skulle gå till domkapitlet. Enligt nu gällande
bestämmelser finge ny tjänst icke inrättas med mindre folkskolinspektören
lämnade sitt tillstyrkande. Det syntes överstyrelsen lämpligt, att folkskolinspektörens
beslut härom i varje fall underställdes domkapitlets prövning.
Kunde domkapitlet och folkskolinspektören icke enas, borde frågan
gå till skolöverstyrelsen. Under samma förutsättning skulle även reglementsfrågas
avgörande underställas skolöverstyrelsen, i vad densamma avsåge
behovet av ny lärartjänst. En sådan ordning innebure ingen nyhet, enär
redan nu överstyrelsen i åtskilliga fall hade att fastställa reglementen.
Överstyrelsen ville alltså beträffande inrättande av nya lärartjänster förorda
ett sådant förfarande, som nu skisserats, men alternativt yrka att,
därest åt Kungl. Majit skulle förbehållas rätten till prövning av nyinrättad
tjänsts behövlighet, i samband därmed stående reglementsärende också skulle
avgöras av Kungl. Majit.
Samtliga folkskolinspektörer hade yttrat sig över de sakkunnigas förslag
örn förflyttning av lärare. Av dessa yttranden ginge 15 i tillstyrkande riktning,
ehuru i vissa fall med tvekan. Övriga inspektörers uttalanden ginge
i mer eller mindre klart uttalad avstyrkande riktning, i varje fall vad avsåge
det föreliggande förslaget. Åtskilliga inspektörer, vilka icke principiellt
motsatte sig tvångsförflyttning, ansåge det olämpligt eller onödigt att
genomföra den föreslagna partiella tvångsförflyttningen. De flesta föresloge,
att frågan örn tvångsförflyttning uppskötes för att tagas i övervägande i
samband med den kommande allmänna löneregleringen. Flera inspektörer
gjorde uttalanden av innebörd, att de nu föreslagna bestämmelserna under
alla förhållanden tarvade omarbetning och förenkling. 35 inspektörer biträdde
reservanternas yrkande örn full kompensation för minskade löneförmåner.
— Folkskolestyrélserna i Stockholm, Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle hade framhållit bland annat, att frågan örn tvångsförflyttning av
lärare måste av de större städerna tillmätas stor vikt, då sannolikheten
talade för att nämnda förflyttning i väsentlig mån skulle få sin riktning
mot dessa städer, och möjligheten för dem att utöva bestämmande inflytande
på lärarrekry terin gen därigenom i hög grad skulle minskas. — Städernas
folkskolinspektörs förbund ville understryka, att landsbygden enligt nu gällande
författningar i stort sett åt sig fått bevarad sin rätt att utse lärare obeskuren,
under det att städerna blivit vida mer ogynnsamt ställda. Dessutom drabbades
städernas extra ordinarie .lärare ofta mycket hårt av samma bestämmelser.
Deras möjlighet att vinna ordinarie anställning inom det skoldistrikt,
där de haft tjänstgöring kanske sedan många år tillbaka, minskades
128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
i hög graci. Det vore därför skäl att till förnyad prövning upptaga den
möjligheten, att icke ordinarie lärare med förslagsvis minst fem tjänstår
inom distriktet måtte erhålla rätt att söka tjänst, som ledigförklarades med
begränsad ansökningsrätt. Innehavare av övertalig tjänst borde i första
hand placeras inom eget skoldistrikt, även örn indragning av eventuellt
övertalig tjänst därigenom måste uppskjutas ett eller annat år. •— Centralstyrelsen
för Sveriges allmänna follcslcollärarförening avstyrkte förslaget. Det
syntes angeläget, att bestämmelser örn tvångsförfiyttning ej infördes förrän
detta skulle visa sig vara den enda rimliga och framkomliga vägen för att
inom skälig tid kunna indraga nu övertaliga tjänster. Centralstyrelsen ville
bestämt hävda, att denna förutsättning icke vore för handen. När nu det
verkliga överskottet på lärartjänster avsevärt understege antalet årligen avgående
lärare, borde en relativt snabb avveckling av nämnda tjänster kunna
ske utan tillgripande av tvångsåtgärder, vilka skulle komma att te sig förhatliga
både för skoldistrikten och lärarna. Trots att bestämmelserna angående
frivillig förflyttning med begränsad ansökningsrätt ännu icke varit
i kraft mer än ett år, hade redan ett icke oväsentligt antal förflyttningar
från övertaliga lärartjänster skett. I den mån, som innebörden av dessa
bestämmelser och avsikten med desamma komme att bli mera allmänt
klargjorda för de lokala skolmyndigheterna och lärarna, torde med säkerhet
ett allt större antal tjänster på detta sätt kunna indragas. Skulle det likväl
befinnas önskvärt att i snabbare takt än vad som på detta sätt kunde ske,
avveckla övertaliga tjänster, hade statsrevisorerna anvisat ett annat frivilligt
förfarande, som torde böra utredas, nämligen införande av bestämmelser
om frivillig förtidspensionering av lärare, som av någon anledning önskade
frånträda sin tjänst. I detta sammanhang ville centralstyrelsen även fästa
uppmärksamheten vid det tillvägagångssätt, som städse brukade tillämpas,
då övertaliga tjänster skulle indragas inom andra samhälleliga institutioner,
nämligen deras uppförande på övergångs- eller indragningsstat. Genomfördes
förslaget örn tvångsåtgärder, skulle uppstå icke mindre än fyra ä
fem kategorier inom lärarkåren med olika tillsättnings- och anställningsvillkor,
vilket icke blott komme att av lärarna själva betraktas som en
uppenbar orättvisa utan också vålla stora svårigheter för de kommunala
myndigheterna. En tvångsförflyttad lärare kunde komma att betraktas med
större eller mindre ovilja inom det skoldistrikt, till vilket han förflyttades.
Vid eventuell tvångsförfiyttning av lärare borde avlöningsförmånerna utgå
i enlighet med vad reservanterna hemställt. — Styrelsen för Sveriges folkskollär
ar förbund yrkade under anförande av vissa likartade synpunkter, bestämt
avslag å de sakkunnigas förslag och hemställde, att ny utredning företoges,
varvid det måste beaktas, att folkskolans lärare bibehölles vid nuvarande
rättsliga ställning. En berättigad jämförelse mellan folkskolans lärare och
statens tjänstemän i allmänhet i vad det gällde skyldighet till tvångsförfiyttning
kunde icke göras med mindre folkskolans lärare samtidigt tillförsäkrades
en tillfredsställande inplacering i det statliga lönesystemet, vilket
skulle innebära dels en allmän höjning av folkskollärarkårens allmänna
lönenivå, dels lönens anpassning efter dyrort liksom för statens befattningshavare.
Det syntes upprörande, att de sakkunniga genom de föreslagna
bestämmelserna ville lägga så gott som hela rationaliseringsbördan på den
icke-ordinarie lärarpersonalen, vilken förut genom den begränsade ansökningsrätten
i stor utsträckning utestängts från möjligheten att kunna vinna
ordinarie anställning. Rimligtvis borde ändringar av anställningsförhållan
-
129
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ciena för en befattningshavargrupp ej ha avseende på dem, som redan beträtt
vederbörlig tjänstemannabana oell kanske under en lång följd av år verkat
på densamma, utan endast gälla dem, som ämnade beträda den och som
sålunda från början kände de villkor, under vilka de skulle komma att förrätta
sitt värv. När de sakkunniga föresloge en viss övergångstid, borde
denna alltså syfta på de projekterade bestämmelsernas tillämpning överhuvudtaget.
Undantagna från en sådan tillämpning borde självfallet vara
alla redan utbildade lärare och jämväl läraraspiranter, som påbörjat sin
utbildning för lärarbanan. — Sveriges folkskollärarinnef&rbunds centralstyrelse
ansåge att arbetets egenart till skillnad från andra statliga tjänstinnehavares
verksamhet borde i fråga örn tvångsförflyttning få utgöra skäl för ett undantag
visavi lärarna. I gällande folkskolestadga borde införas en bestämmelse,
att barnantalet i en folkskolavdelning (klasserna 3—7) under inga förhållanden
finge överstiga 30. Därmed minskades de fall, då frivillig förflyttning
eller tvångsförflyttning behövde förekomma.
Det vore också överstyrelsens uppfattning, att starkt vägande skäl kunna
anföras emot de föreslagna anordningarna.
Enligt överstyrelsens mening måste en lagstiftning om generell tvångsförflyttning
av lärare mellan olika kommuner anses utgöra ett synnerligen
starkt ingrepp i folkskolans ställning såsom en kommunal anstalt. Innan
ett ingrepp av en så radikal natur ägde rum, borde det vara klart utrett,
bland annat, att en sådan ordning verkligen bleve för framtiden behövlig.
Bland de många frågor av mera praktisk art, som i samband med tvångsförflyttning
av lärare måste lösas, stöde också i främsta rummet den örn
kompensation för eventuellt mistade avlöningsförmåner. Enligt överstyrelsens
uppfattning talade starka skäl för den av reservanterna företrädda
ståndpunkten.
Överstyrelsen hävdade den meningen, att frågan örn ett definitivt ståndpunktstagaude
till en eventuell allmän förflyttningsskyldighet i samband
med en ny lönereglering för lärarna för närvarande varken kunde eller borde
göras aktuell. Det syntes tämligen uppenbart, att ett genomförande nu av
den föreslagna provisoriska reformen vore att föregripa det resultat, vartill
statsmakterna kunde komma, då de hade att taga ställning till hela tvångsförflyttningsproblemet
i samband med en ny lönereglering. Enär enligt
överstyrelsens mening den länge väntade löneregleringen icke heller torde
kunna ytterligare någon avsevärd tid undanskjutas, syntes det även ur denna
synpunkt olämpligt att nu slå in på provisorievägen.
Men även vid en granskning av innebörden av de föreslagna provisoriska
åtgärderna syntes man svårligen kunna komma till något annat resultat.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle skapas ännu flera i rättsligt hänseende
olikställda lärarkategorier än som nu före funnes. Rent praktiskt sett torde
den sålunda ifrågasatta förflyttningsskyldigheten få ganska ringa betydelse
för det syfte, varom nu vore fråga. Det torde endast rent undantagsvis
kunna komma att inträffa, att med nu gällande restriktiva bestämmelser
beträffande återbesättande av tjänster nytillträdande eller transportsökande
lärare komme att hamna å en tjänst, som inom en överskådlig tid bleve
mogen för indragning. Tydligt vore, att frågan örn införandet av ett sjunde
obligatoriskt skolår, som av de sakkunniga komme att behandlas i ett senare
betänkande, i hög grad måste inverka på behovet av lärartjänster och
därmed också på behovet av tvångsförflyttning av lärare.
Enligt överstyrelsens mening kunde betänkligheterna mot införande av
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 9
130
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
tvångsförflyttningsbestämmelser icke anses mindre, därför att tillämpningen
kanske i verkligheten komme att bliva av jämförelsevis ringa omfattning.
Man måste också räkna med de psykologiska verkningarna av en dylik lagstiftning.
Knappast någonting kunde vara så ägnat att motverka framgången
i lärargärningen, som att läraren nödgades utföra arbetet i skolan
under en allmän känsla av otrygghet och olust. Icke minst av denna anledning
borde bestämmelser om tvångsförflyttning icke tillgripas, förrän ett
allmänt och oundgängligt behov därav blivit klart dokumenterat.
Överstyrelsen funne sig böra för närvarande avstyrka de sakkunnigas
förslag i dess helhet angående tvångsförflyttning av lärare från ett skoldistrikt
till ett annat.
Av de i ärendet avgivna yttrandena inhämtades beträffande frågan om
lär artillsättningen i huvudsak följande. De flesta folkskolinspektörer hade
yttrat sig i frågan, och av dessa hade 25 tillstyrkt de sakkunnigas förslag
oförändrat, medan ett 20-tal inspektörer gjort erinringar i olika avseenden.
Ett önskemål, kring vilket flera inspektörer samlat sig, vore det, att skolrådet
borde i första hand uppgöra förslaget utan att dessförinnan hava från
folkskolinspektören erhållit förslag till förslaget. Därefter borde förslaget
underställas folkskolinspektörens godkännande. Några inspektörer hade uttalat
önskemål särskilt beträffande tillsättning av överlärartjänst. Vid sådant
fall ansåges onödigt att folkskolinspektören yttrade sig, sedan skolöverstyrelsen
avgivit yttrande över de sökande. Ett par inspektörer ansåge, att
tillsättningen av lärare borde ske av statlig myndighet. — Stockholms folkskolelär
ektion samt folkskolestyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle hade beträffande de ifrågasatta ändringarna i folkskolestadgan
av bestämmelserna om lärares tillsättning uttalat sin tillfredsställelse över
att skolstyrelsernas befogenheter skulle bli oförändrade i de städer, vilkas
folkskoleväsende vore befriat från inspektion genom statens inspektör. —
Städernas folkskolinspektörsförbund uttalade den bestämda uppfattningen, att
skolstyrelsernas i städerna befogenheter borde bli oförändrade, enär de av
de sakkunniga påtalade missförhållandena icke torde avse dylika skoldistrikt
och enär det icke torde vara önskvärt, att skolstyrelserna förlorade sitt intresse
för lärartillsättningar och att ämbetsmannainflytande vid dessa allt
för starkt ökades. — Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening
funne vad de sakkunniga föreslagit beträffande ordningen för tillsättning
av ordinarie lärare innebära en förbättring gentemot vad nu gällde.
— Styrelsen för Sveriges folk skoll är ar förbund hade icke något att erinra mot
det föreslagna tillsättningsförfarandet men framlade vissa detaljanmärkningar.
— Sveriges folkskollärarinneförbunds centralstyrelse tillstyrkte förslaget.
Vad beträffade frågan örn tillsättning av Överlärare hade folkskolestyrelserna
i de större städerna ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. De framhölle
sålunda, att den nuvarande ordningen för tillsättande av Överlärare
och kommunala inspektörer borde bibehållas. Därest skolstyrelserna vid sitt
val skulle nödgas uteslutande hålla sig inom ett av skolöverstyrelsen uppsatt
förslag, minskades möjligheten för styrelserna att till skolledare utse den
mest lämplige. Stockholms folkskoledirektion anförde, att för ett skoldistrikt
av Stockholms storlek är frågan om tillsättandet av skolledare ett spörsmål
av betydande omfattning. Vid Stockholms folkskolor vore för närvarande
anställda en förste folkskolinspektör, en andre folkskolinspektör, en fortsättningsskolinspektör,
fackinspektörer i gymnastik, manlig slöjd, kvinnlig
131
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
slöjd och hushållsgöromål samt tjugu Överlärare. Staden utbetalade för
skolledningens uppehållande racket betydande summor. Det måste därför
synas rimligt, att Stockholms folkskoledirektion erhölle det huvudsakliga
inflytandet vid befattningarnas tillsättande. — Sveriges överlärarförbund hade
anfört, att, då de sakkunniga stannat vid att endast förslag borde uppgöras
av skolöverstyrelsen, en utfyllnad borde ske medelst en bestämmelse att,
där fråga förelåge i folkskolestyrelse att ej lämna förnyat förordnande åt
Överlärare, som tjänstgjort i denna egenskap minst tre år men ej nått pensionsåldern,
borde, innan beslut härom fattades, yttrande inhämtas från
skolöverstyrelsen efter vederbörande folkskolinspektörs och överlärares hörande.
Denna bestämmelse borde givetvis ej äga tillämpning, där vederbörande
befattningshavare anhållit om entledigande.
Överstyrelsen funne, vad först beträffade frågan örn befordringsgrunderna,
att det framlagda förslaget i syfte att få dessas innehåll liksom ock reglerna
för deras tillämpning mera preciserade, utgjorde avgjorda förbättringar.
Vad därefter beträffade förslaget örn ändrade bestämmelser rörande lärares
tillsättande, i vad de avsåge nya grunder för upprättande av förslag till
ledig tjänst, kunde överstyrelsen i stort sett ansluta sig till förslaget även
i denna del. Det förstärkta statliga inflytandet på tillsättningen, som läge
däri, att folkskolinspektören skulle före det definitiva förslagets uppgörande
yttra sig över ansökningarna på sätt, de sakkunniga föreslagit, vore icke
mera ingripande, än som torde vara erforderligt för vinnande av bättre
garanti att vid behandlingen av ifrågavarande ärenden såväl det allmännas
som lärarnas berättigade intressen skulle tillvaratagas.
Vad tillsättningen av Överlärare anginge, funne överstyrelsen på av de
sakkunniga angivna grunder väl motiverat, att förslaget uppsattes av statlig
myndighet, nämligen skolöverstyrelsen, i samband med överstyrelsens granskning
av de sökandes lämplighet. Överstyrelsen funne emellertid, huvudsakligen
av praktiska skäl, att en dylik ordning borde tillämpas även i fråga
örn besättandet av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning
vore förenad. En del folkskolinspektörer hade anmärkt på det onödiga
dubbelförfarande, som innebure att vid dylik förening av tjänster folkskolinspektören
skulle avgiva förslag till förslag å lärartjänsten, sedan skolöverstyrelsen
bland de sökande upprättat förslag till förordnande av Överlärare.
Överstyrelsen funne denna anmärkning berättigad, och syntes frågan enklast
böra lösas på det sättet, att överstyrelsen uppgjorde förslag till tjänsten i
dess helhet, innefattande såväl lärår- som överlärartjänsten. Denna ordning
borde tillämpas även beträffande de större städer, där eljest vid upprättande
av förslag till lärartjänst folkskolinspektörens medverkan ej skulle vara
erforderlig.
Svenska stadsförbundets styrelse har i nu förevarande avseenden anfört bland
annat följande:
Städerna hade att i största utsträckning svara för utgifter utöver den
kontanta minimiavlöningen. I Stockholm exempelvis ägde en manlig folkskollärare
i högsta lönegrad vid nuvarande index uppbära 7,308 kronor.
Men enligt de sakkunnigas förslag skulle av detta belopp — med inräknande
av det föreslagna tjänstebostadsbidraget — endast 4,258 kronor, eller
enligt minoritetens förslag 4,473 kronor, utgå av statsmedel. För kvinnlig folkskollärare
vore motsvarande belopp 5,428 kronor 80 öre och 3,535 kronor eller
132
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 174.
3,685 kronor. Då nu omförmälda två kategorier ordinarie lärare för huvudstadens
del uppginge till mer än 900, vore det tydligt, att väsentliga utgifter
endast för dessa lärarlöner alltjämt komme att utgå ur kommunens kassa.
För Malmö stad verkställda beräkningar visade en ökning av samtliga statsbidragen
till lärarlöner med endast 9,566 kronor. Det oväntat låga beloppet
förklarades bland annat därav, att staden skulle i framtiden gå miste örn
det nu utgående provisoriska statsbidraget på mer än 80,000 kronor. Av
skatteutjämningsberedningen beräknades totalbeloppet av kommunernas utgifter
för lärarnas grundlöner, med utgångspunkt från antalet lärare år
1928, uppgå till 4,2 miljoner kronor årligen. De kommunala tilläggen företrädesvis
i städerna beräknades samtidigt uppgå till i runt tal 3,7 miljoner
kronor. Därtill komme då emellertid bostads- och bränsleersättningar samt
på vissa håll, särskilt i städerna, kommunala pensionstillägg. Med de här
anförda siffrorna hade styrelsen endast velat understryka, att det stundom
hörda talet, att staten skulle »övertaga ansvaret för lärarlönerna» näppeligen
kunde anses giva ett adekvat uttryck för vad här i realiteten skulle ske.
När de sakkunniga behandlade frågan örn tjänstebostäder i samband med
frågan örn skollokalerna, kunde en sådan kombination väl te sig naturlig
nog, när det gällde ett skolhus på landet med tillhörande lärarbostad. Men
komme man över till förhållandena i städerna, där ersättningar för bostad
och bränsle med betydelselösa undantag utginge såsom en del av avlöningen,
gjorde sig frågan om »tjänstebostad» gällande som ett rent avlöningsspörsmål.
Bostads- och bränsleersättningen bleve en väsentlig del av lönebeloppet
med de höga hyres- och bränslepriser, som i många av våra städer vore för
handen. De statliga tjänstebostadsbidrag, förslaget erbjöde, bleve därvid
utan någon egentlig betydelse för städernas del.
Det vore livligt att beklaga, att skatteutjämningsförslaget icke syntes
komma att upptagas till behandling i samband med genomförandet av den
länge på dagordningen stående löneregleringen för lärarna. Först i och
med lärarnas inordnande i ett modernt lönesystem med fastställda ersättningar
för naturaförmåner i de, för städernas del mycket få, fall, där sådana
behövde ifrågakomma, torde en rationell ordning vara att vinna.
Först när de kommunala tilläggen som regel avskaffats, torde det bliva
möjligt att åstadkomma en verklig rationalisering på detta område.
Vad anginge frågan om det ökade statsinflytandet över kommunernas
skolväsen, torde krav i detta avseende enligt regeln »den som betalar bestämmer»
icke böra tillerkännas allt för stort berättigande. Det gällde icke
här tvenne från varandra fristående parter med starkt stridiga intressen.
Kostnaderna bures av det allmänna och målet borde vara det största möjliga
utbyte av nedlagda kostnader. Fördelningen av kostnader och ansvar
borde således taga sikte enbart på det mest ändamålsenliga. Den rationalisering
av folkskoleväsendet, skatteutjämningsberedningen strävat till vid
sidan av kostnadsutjämningen, gagnades väl i vissa avseenden av att ett
stort inflytande förbehölles en central ledning. Men dessa förmåner finge
icke vinnas på bekostnad av det levande intresset ute i kommunerna för
skolans sak. Bleve detta fallet, kunde en oundgänglig utjämning av kostnaderna
komma att få ödesdigra följder för själva folkundervisningen.
Av de inskränkningar i kommunernas rätt att bestämma över sitt skolväsen,
som nu föreslogs, torde det förutsatta tillståndet för inrättande av
nya lärartjänster vara det betydelsefullaste. Styrelsen hade tidigare sökt
visa, att städerna efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag alltjämt
133
Kungl. Majis proposition Nr 174.
skulle få betala mycket väsentliga delar av lärarlönerna. Så länge detta
vore förhållandet, torde man knappast behöva befara, att något missbruk
av tillsättningsrätten skulle ifrågakomma. Medan ännu övertagandet av avlöningskostnaderna
förutsattes partiellt genomfört, syntes ingripandet i fråga
om tillsättningen vara omotiverat. En utsträckning i fall av behov av den
nu genom de statliga inspektörerna utövade kontrollen torde kunna tänkas.
För städernas skolväsen skulle det säkerligen medföra betydande olägenheter,
örn genom statens utsträckta befogenheter enligt de sakkunnigas förslag
man skulle försvåra exempelvis ett upprättande av specialavdelningar
och bemödanden att minska elevantalet i klasserna till undervisningens
fromma.
Vad tvångsförflyttningen av lärare anginge, kunde det givetvis icke bestridas,
att nativitetsminskningen och andra förhållanden kunde påkalla
föreskrifter på detta område. Under förutsättning av skäliga villkor torde
lärarpersonalen såsom andra kårer av i offentlig tjänst anställda få underkasta
sig en sådan förflyttning. Därvid borde dock, såsom de sakkunniga
framhållit, nödig hänsyn tagas till, att för lärarkårens del ensartade löneförhållanden
icke gällde över hela landet. Vid bedömande av denna lönefråga
torde man dock få bortse från vederbörandes inkomst av bisysslor.
För städerna, som i stor utsträckning genom beredande av särskilda förmåner
sökt draga till sig väl kvalificerade lärare, kunde tvångsförflyttningen
emellertid näppeligen te sig tilltalande. Först i och med framläggande av
de väntade förslagen om ett sjunde läsår och örn skoldistriktsindelningen
torde också behovet av åtgärder av förevarande slag kunna fullt bedömas.
Nu gällande bestämmelser örn förflyttning vore också av ungt datum. Ett
realiserande av tvångsförflyttningen torde därför med fördel kunna anstå.
I fråga örn överlärar- och kommunala inspektörstjänster framhölles vikten
av att de kommunala skolstyrelserna bibehölles vid sina möjligheter att
i ledningen för kommunens skolväsen sätta av dem prövade lärarkrafter,
för vilka de hade fullt förtroende.
Styrelsen för svenska landskommunernas forlund framhåller i huvudsak:
Mot den föreslagna initiativrätten för folkskolinspektörerna i reglementsärenden
hade styrelsen ingen erinran att göra. Beträffande villkoren för
bidraget till lärarlönerna vore onekligen dessa villkor, i vad de rörde inrättande
av nya lärartjänster och förflyttningar av lärare, ett ingrepp i kommunernas
hittills utövade självbestämningsrätt på folkskolans område. Då
emellertid staten och kommunerna hade samstämmiga intressen ifråga örn
skolväsendet, kunde styrelsen icke göra någon invändning mot de föreslagna
åtgärderna.
Styrelsen ville emellertid starkt understryka betydelsen av att förflyttningen
av lärare från ett skoldistrikt till ett annat skedde med all den
hänsyn till skoldistrikten och befattningshavarna, som en så grannlaga åtgärd
kunde betinga. Genom stora uppoffringar i form av kommunala lönetillägg
och goda bostäder samt genom omsorgsfulla val bade kommunerna
sökt att få kvalificerade lärarkrafter vid sina skolor. Det vore att beklaga,
örn statens rätt att vid behov förflytta en lärare skulle gå ut över skoldistriktens
strävan att få goda lärare vid distriktets skolor och om denna
tvångsförflyttning skulle minska den popularitet, som folkskolan i så stor
utsträckning åtnjöte. Det vore också angeläget, att förflyttningar med hänsyn
till lärarpersonalens synpunkter och intressen skedde med urskillning.
134
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
I de fall, då förflyttning av lärare måste ske, borde denne av staten hållas
skadelös för de ekonomiska förluster, som förorsakades honom på grund
av platsombytet.
Styrelsen ville emellertid uttala den meningen, att för skolans rationella
anordnande den s. k. tvångsförflyttningen finge anses oundgänglig. Den
starka förskjutning, som ibland förekomme i skoldistriktens invånarantal
och det minskade barnantalet, krävde att en förflyttning av övertaliga lärarkrafter
möjliggjordes.
I fråga örn statsbidrag till överlärares avlöning delade styrelsen majoritetens
förslag. Överlärare eller tillsyningslärartjänst finge anses åtminstone
i större distrikt vara av stort värde för undervisningen och rent av oundgänglig
för tillsyn över skolans angelägenheter. Visserligen torde en sådan
befattningshavare i viss utsträckning utföra uppdrag, som kunde anses tillhöra
den kommunvalde ordföranden. Men detta skedde dock icke i den
utsträckning, att det borde kunna utgöra hinder för statsbidragets utgående
för ändamålet.
Statskontoret har anfört bland annat följande:
Beträffande statsbidrag till lärarnas avlönande anslöte sig statskontoret i
stort sett till de sakkunnigas förslag. Statskontoret ansåge sig emellertid
böra uttala stark betänksamhet mot att kommunerna medgåves alltför stor
frihet vid bestämmandet av kommunala lönetillägg, enär härigenom icke
blott lösningen av löneregleringsfrågan för lärarpersonalen kunde komma
att försvåras, utan även kunde föranledas en föga önskvärd ojämnhet i avlöningsförhållandena,
som kunde vara till skada för undervisningen i dess
helhet. I fråga örn statsbidrag till skolledarna — överlärarna — funne
statskontoret, då denna fråga ur utjämningssynpunkt torde sakna betydelse,
tillräckliga skäl till införande av dylikt bidrag knappast föreligga. Statskontoret
anslöte sig alltså till den reservationsvis uttalade uppfattningen beträffande
detta spörsmål.
Statskontoret holle före, att en utsträckning av statens inflytande i samband
med dess övertagande av ökade förpliktelser på förevarande område
borde äga rum. Vad de sakkunniga härutinnan anfört föranledde icke
annan erinran från statskontorets sida än att ämbetsverket ville ifrågasätta,
om det icke finge anses befogat att redan nu införa en skärpt kontroll
ifråga örn återbesättandet av ledigblivna tjänster. Den betydande minskning
av barnantalet, som redan inträtt och under överskådlig tid framåt
vore att emotse, gjorde enligt statskontorets mening en anpassning av folkskoleorganisationen
efter de sålunda ändrade förhållandena ofrånkomlig.
Statskontoret ville icke göra gällande, att man i detta hänseende skulle gå
bryskt till väga, men kunde icke underlåta att framhålla, att, därest en
skärpning av bestämmelserna örn förflyttningsskyldighet ansågs redan nu
behövlig, skyldigheten att underkasta sig denna syntes kunna knytas till
rätten att åtnjuta provisorisk avlöningsförbättring. Emellertid vore statskontoret
—- liksom de sakkunniga •— av den uppfattningen, att de nuvarande
övertaliga tjänsterna borde, så långt möjligt är, avvecklas på frivillighetens
väg.
Till de av de sakkunniga föreslagna grunderna för beredande av gottgörelse
åt lärare vid tvångsförflyttning ansåge sig statskontoret kunna i huvudsak ansluta
sig. Dock syntes det vara väl mycket begärt, att vid tvångsförflyttning
skulle tillses, att läraren jämväl i fortsättningen skulle kunna påräkna
opaginerad Kontrollera mot PDF
135
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
motsvarande extra löneinkomster, som han tidigare åtnjutit. Ett åtagande
i denna riktning skulle dessutom kunna medföra ganska vittgående konsekvenser
för andra förvaltningsgrenar. I fråga örn ersättningen för flyttningskostnad
för tvångsförflyttad lärare ville statskontoret jämväl framhålla,
att denna ersättning givetvis icke borde få utgå efter förmånligare grunder
än som gällde för statens tjänstemän. Slutligen ansåge statskontoret önskvärt,
att frågan om utsträckning av förflyttningsskyldigheten att avse större
områden än som föreslagits och måhända hela landet hölles öppen.
Vad de sakkunniga anfört i fråga örn tillsättning av lärarbefattningar gåva
icke anledning till annat uttalande från statskontorets sida än att jämväl
statskontoret utginge från att statens inflytande vid tillsättningen borde
stärkas till förekommande av att sådana ovidkommande synpunkter, vilka
eljest kunde utöva inflytande vid uppgörande av förslag till lärartjänst,
finge göra sig gällande. Ur denna synpunkt sett torde åtskilliga skäl tala
för att tillsättning av tjänster inom folkskoleväsendet Indes i statlig myndighets
hand. Detta torde emellertid knappast vara möjligt att genomföra,
så länge lärarna vore anställda hos vederbörande kommuner.
Till slut ville ämbetsverket framhålla, att de sakkunnigas förslag till ordnandet
av ovanberörda med folkskolepersonalen sammanhängande förhållanden
icke torde få anses åsyfta annat än ett provisorium. Statskontoret
holle nämligen före, att det slutliga målet borde vara, att nämnda lärarpersonal
anställdes i statens tjänst, då först härigenom likformighet mellan
landets skoldistrikt kunde ernås, i den män detta överhuvudtaget vore
möjligt att åstadkomma, samtidigt som åtskilliga av de svårigheter i organisatoriskt
hänseende, vilka följde av nuvarande organisation, komme att
bortfalla. Kommunernas medverkan skulle i så fall endast avse tillhandahållandet
av skollokaler med inventarier ävensom tjänstebostäder.
Departementschefen:
I likhet med de sakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrker
jag, att staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående
kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor och för
föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga
skolhem. Jag förordar likaledes, att staten jämväl övertager de delar av
de kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål, som
nu påvila skoldistrikten.
Till bestridande av kostnaderna för lärarnas naturaförmåner synes staten
böra bidraga endast i den utsträckning, som framgår av vad jag i nästföregående
kapitel föreslagit (tjänstebostadsbidrag). De av de sakkunniga berörda nu svävande
frågorna om en allmän revision av boställsordningen synas på de av de
sakkunniga anförda skälen icke böra upptagas till prövning i nu förevarande
sammanhang utan anstå till en blivande ny lönereglering för lärarpersonalen.
Innan denna löneregleringsfråga ordnats, föreligger heller ingen anledning
upptaga frågan örn statens övertagande av de nu utgående kommunala
lönetilläggen. I likhet med de sakkunniga förordar jag sålunda, att
vederbörande skoldistrikt även i fortsättningen skola bestrida kostnaderna
för sistnämnda löneförmåner. Statskontoret har uttalat en stark betänksam
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
136
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
het emot att kommunerna medgivas alltför stor frihet vid bestämmandet av
kommunala lönetillägg, enär härigenom icke blott lösningen av lärarpersonalens
löneregleringsfråga kunde komma att försvåras utan även dessa tillägg
kunde föranleda en föga önskvärd ojämnhet i avlöningsförhållandena till
skada för undervisningen i dess helhet. Även örn denna synpunkt icke kan
frånkännas betydelse, saknar jag anledning att här närmare ingå på detta
spörsmål, som utgör en del av den i detta sammanhang icke aktuella frågan
örn en allmän reglering av lärarpersonalens löner.
I samband härmed vill jag emellertid fästa uppmärksamheten vid att, såsom
av det föregående framgår, vissa framställningar föreligga angående
förbättring av lärarpersonalens avlöningsvillkor och i samband därmed stående
frågor.
Folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor bär sålunda ansökt
dels om särskilda lönetillägg åt vissa icke-ordinarie lärare vid rikets folkoch
småskolor, dels ock örn en förbättrad lönetursberäkning för vissa lärare
vid dessa skolor. Då jag har för avsikt att i annat samband förelägga
Kungl. Majit förslag till proposition i ämnet till innevarande riksdag, kan
jag i detta sammanhang lämna nu omförmälda framställning ur räkningen.
Ifrågavarande sammanslutning har också gjort framställning angående
höjning av arvodena för undervisning i slöjd samt i fortsättnings- och ersättningsskolor
till de belopp, som utgingo under budgetåret 1932/1933.
Till frågan örn storleken av arvodena för undervisning i sistnämnda skolformer
har jag redan tagit ställning i 1935 års åttonde huvudtitel. Vad
angår frågan om slöjdarvodena, finner jag mig under nuvarande förhållanden
icke kunna förorda åtgärder för en höjning av desamma. Däremot
anser jag skäl tala för ett tillmötesgående i viss utsträckning av de förslag
angående ändring i gällande grunder för undervisning i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor, som skolöverstyrelsen framlagt
i sin ovannämnda skrivelse den 31 augusti 1934. Skolöverstyrelsen har här
föreslagit att, då fråga är örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal
lärjungar, som slöjdavdelning må kunna omfatta, måtte, under förutsättning
att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor,
vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, få inräknas även
flickor från småskolestadiet, ävensom framlagt förslag om viss modifikation
av det maximiantal timmar under läsår, för vilket statsbidrag får utgå.
För förstnämnda förslag hava anförts enligt min mening välgrundade motiv,
och jag finner mig därför böra tillstyrka detsamma. Härav skulle
enligt överstyrelsens beräkningar föranledas en merkostnad av i runt tal
34,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har vidare i sin nyssnämnda skrivelse framlagt förslag
om medgivande av rätt åt sådan manlig lärare vid småskola och vid mindre
folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd
efter utgången av år 1918, att från och med den 1 juli 1935 åtnjuta
137
Kungl. Majis proposition Nr 174.
ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år. Detta förslag, som synes
påkallat av starka billighetsskäl, gäller inalles sex personer och skulle
sålunda förorsaka en merkostnad av 1,200 kronor per år. Jag anser mig
böra biträda detsamma.
Folkskolesakkunniga hava föreslagit, att såsom villkor för statsbidrag till
lärares avlöning skall gälla, utöver nu i detta hänseende stadgade bestämmelser,
att distriktets skolväsende i dess helhet skall vara ordnat i enlighet
med gällande föreskrifter. Motsvarande bestämmelse i de nuvarande statsbidragsförfattningarna
avser, att enbart vederbörande skola skall vara anordnad
i enlighet med gällande föreskrifter. Jag finner den sålunda föreslagna
utvidgningen till fullo motiverad, örn staten i ovan angivna omfattning
övertager folkskoleväsendets omkostnader, och anser mig alltså böra
biträda de sakkunnigas förslag i denna del.]
I likhet med de sakkunniga finner jag frågan örn statens bidrag i vissa
fall till ersättning för övertidsläsning lämpligen böra anstå, till dess frågan
örn det sjunde skolåret föreligger till prövning.
En detalj i de sakkunnigas förslag, som framkallat vissa meningsskiljaktigheter,
är frågan örn statliga bidrag till arvoden åt Överlärare. De sakkunniga
hava i detta hänseende föreslagit, att statsbidrag skall efter prövning
från fall till fall av Kungl. Majit utgå med högst hälften av arvodet
till Överlärare, dock med högst 1,000 kronor för Överlärare och år och ej
för mer än en överlärartjänst inom ett och samma skoldistrikt. Vissa myndigheter
hava i anknytning till en vid de sakkunnigas betänkande fogad
reservation avstyrkt bidrag av denna art. I reservationen har som den
väsentligaste invändningen emot ifrågavarande bidrag erinrats örn att överlärarna
i åtskilliga fall fullgöra funktioner av rent kommunal natur. För
egen del har jag i likhet med ett stort antal myndigheter funnit starka
skäl hava anförts för sakkunnigmajoritetens förslag i denna punkt. Risken
för att statsbidrag skulle komma att utgå i sådana fall, som av reservanten
antytts, och i övrigt utan att verkligt behov av vederbörande överlärartjänst
föreligger torde till väsentlig del komma att elimineras genom den av de
sakkunniga förordade prövningen från fall till fall av bidragsberättigandet.
Ett särskilt starkt skäl för ett statligt ingripande just nu på detta område
utgör enligt min mening det förhållandet, att ifrågavarande Överlärare fullgöra
en betydelsefull uppgift som ledare för skolväsendet. När staten i så
stor omfattning, som här föreslås, åtager sig folkskoleväsendets omkostnader,
bör det ligga i statens intresse att skolväsendet i de särskilda distrikten
organiseras och omhänderhaves på ett så tillfredsställande sätt som möjligt.
Jag är av den uppfattningen, att, om man ser saken ur ekonomisk synpunkt,
tillvaron av en duglig lokal skolledare ofta möjliggör besparingar i
skolväsendets omkostnader, vilka eljest icke skulle hava kommit till stånd.
Jag förordar därför de sakkunnigas förslag i denna punkt. Jag har ingenting
att erinra mot de föreslagna bidragsnormerna. I likhet med de sak
-
138
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
kunniga och skolöverstyrelsen anser jag, att statsbidrag i regel icke bör
utgå till mer än en skolledartjänst i vederbörande skoldistrikt. Dock torde
Kungl. Majit i förekommande fall och därest särskilda skäl äro för handen
kunna medgiva, att statsbidrag må utgå till mer än en sådan tjänst inom
vederbörande skoldistrikt. Till frågan om tillsättning av överlärartjänster
återkommer jag nedan.
De sakkunniga hava föreslagit, att i samband med statens övertagande
av ovan avsedda kostnader för lärares avlöning skulle meddelas vissa föreskrifter,
åsyftande att bereda staten ökat inflytande och kontroll på folkskoleväsendet.
Att föreskrifter av sådan art äro av behovet påkallade, örn
staten utsträcker sin verksamhet på antytt sätt, och dessutom redan nu i
många fall väl motiverade, finner jag obestridligt.
De sakkunniga hava i nämnda avseenden först och främst föreslagit, att
Kungl. Majits tillstånd skulle krävas för inrättande av ny lärartjänst. Dock
skulle tjänst med anställning på viss tid kunna efter vederbörande folkskolinspektörs
medgivande utan Kungl. Majits tillstånd vara inrättad under
en tid av högst tre år. Jag finner detta av flertalet myndigheter tillstyrkta
förslag väl motiverat och ansluter mig till detsamma. De invändningar,
skolöverstyrelsen anfört med avseende å ordningen för reglementsförslags
fastställande, synas mig icke bärande. Jag vill tillägga, att jag icke finner
skäl föreligga att förorda särskilda undantagsbestämmelser för de större
skolkorn munerna av innebörd, att dessa liksom hittills skulle utan särskilt
medgivande av Kungl. Majit få inrätta nya tjänster. Anspråk på en sådan
undantagsställning hava nämligen framkommit från de städer, vilka enligt
beslut av Kungl. Maj :t icke äro underkastade den statliga folkskolinspektionen
annat än såvitt angår statsbidragsrekvisitionerna, alltså Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. Då jag ställer mig avvisande
till dessa anspråk, beror detta givetvis icke på någon misstro mot
dessa kommuners sätt att sköta sitt skolväsende, lika litet som mitt förordande
av en skärpt kontroll gentemot rikets övriga kommuner har sin
grund i en sådan inställning. Anledningen till min hållning är den, att jag
anser det principiellt och sakligt välgrundat att staten, då den utökar sin
ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet, bör tillförsäkra sig medel att
förebygga missbruk, som leda till ökade utgifter för staten. Vad särskilt
nämnda städer angår, där nästan undantagslöst skolorna äro av A-form och
inrättande av nya tjänster följaktligen kan ske utan reglementsändringar,
torde skälen för en skärpt kontroll i förevarande hänseende kunna sägas
vara starkare än eljest.
Under ärendets remissbehandling har från olika håll uttalats önskvärdheten
av att statsmyndigheterna finge ökade kontrollmöjligheter, även då det
gäller återbesättande av redan befintliga lärartjänster. De sakkunniga hava
i detta avseende icke framlagt något förslag. För egen del håller jag före,
att redan de nuvarande bestämmelserna på detta område innebära rätt goda
139
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
garantier för att sådana tjänster icke i onödan återbesättas. Jag finner därför
icke anledning att nu framlägga förslag om ökat statsinflytande vid sådana
ärendens avgörande. Skulle erfarenheten utvisa, att ändringar härutinnan
äro av nöden, bör frågan upptagas till förnyat övervägande.
De sakkunniga hava framlagt förslag örn stadgande av skyldighet för
lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Som
bekant gäller härutinnan för närvarande vissa bestämmelser rörande frivillig
förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat.
Förslaget i denna del har från vissa håll mött ett starkt motstånd, speciellt
från de sammanslutningars sida, vilka representera lärarnas intressen.
Även skolöverstyrelsen har i detta hänseende intagit samma avvisande
ståndpunkt. De väsentligaste punkterna i kritiken av de sakkunnigas förslag
i denna del torde vara, att åtgärderna skulle innebära ett starkt ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten och vara ägnade att rubba
lärarnas rättsliga ställning, att behov icke föreligger av ett nytt förflyttningsinstitut
vid sidan av det nuvarande frivilliga förfarandet, vars verkningar
ännu icke hunnit till fullo prövas, samt att lärarna, vilka äro kommunalt
anställda, hava en ömtålig ställning till sina huvudmän och behöva
lugn och arbetsro för att med framgång kunna utöva sin gärning.
I anledning härav vill jag framhålla, att jag för egen del icke kunnat
finna annat än att de sakkunnigas förslag i denna del utformats med synnerlig
försiktighet och med den största omtanke örn såväl kommunernas
som lärarnas berättigade intressen. Jag vill erinra, att styrelsen för svenska
landskommunernas förbund icke funnit sig böra göra någon invändning
mot de föreslagna ingreppen i kommunernas hittills utövade självbestämningsrätt
på folkskoleväsendets område.
I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag
läget inom folkskoleväsendet vara sådant, att det påkallar åtgärder och
effektiva åtgärder för en begränsning i mån av möjlighet av antalet inom
folkskoleväsendet sysselsatta lärare. De nyligen på uppdrag av 1932 års
seminariesakkunniga av professorn F. J. Linders utförda statistiska undersökningarna
rörande det framtida antalet skolpliktiga barn i folkskolan
m. m. innehålla siffror, som i detta avseende icke böra förbises. Såsom
framgår av punkt 160 i 1935 års åttonde huvudtitel har Linders beräknat
antalet i folkskolan undervisade barn för perioden 1931—1935 till i medeltal
654,700 per år och för perioden 1936—1940 till i medeltal 582,100 per
år. Motsvarande tal beräknas under perioden 1941—1945 utgöra 513,900,
under perioden 1946—1950 438,900 samt under perioden 1951—1955 378,600.
Antalet barn i folkskolan kommer sålunda enligt denna prognos att örn
tjugo år utgöra endast mellan 50 och 60 procent av nuvarande antal. Dessa
talande siffror giva en föreställning om vilka följder den sjunkande nativiteten
kan komma att få i fråga om folkskoleväsendets omfattning.
Under diskussionen kring do sakkunnigas föreliggande förslag har fram
-
140
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
skymtat tvivel örn effektiviteten i det av 1933 års riksdag beslutade frivilliga
flyttningsförfarandet. Åtskilligt tyder på att farhågorna i detta hänseende
äro berättigade. Härutinnan må hänvisas bland annat till en undersökning,
som riksdagens år 1934 församlade revisorer företagit i saken
(revisionsberättelsen sid. 241—246). Av nämnda undersökning framgår, att
skoldistrikten i åtskilliga fall sökt så långt som möjligt undgå följderna av
den s. k. begränsade ansökningsrätten samt att å vederbörande lärares sida
i allmänhet icke visats någon benägenhet att begagna sig av rättigheten att
söka de tjänster, som kungjorts lediga med begränsning av ansökningsrätten.
Det synes därför vara nödvändigt att staten, som hädanefter enligt förslagen
här ovan skulle komma att bära den större delen av folkskoleväsendets utgifter,
i sin hand får medel att, så långt det är möjligt, anpassa skolorganisationen
efter den starka minskningen av antalet undervisade barn. Staten
och kommunerna hava i detta hänseende sammanfallande intressen. Jag
kan i detta sammanhang meddela den upplysningen, att verkställda undersökningar
synas giva vid handen att, även örn till år 1940 folkskolan utökades
med ett sjunde läsår och alltså lärarbehovet ökades, man likväl måste
räkna med ett mycket betydande antal övertaliga tjänster. Skulle det frivilliga
förflyttningsförfarandet visa sig vara tillräckligt effektivt, behöver det tvångsvisa
förfarandet icke komma till användning och de olägenheter, som man
på vissa håll ansett vara förknippade därmed, icke uppstå. Detta är emellertid
så långt ifrån ett skäl att låta med åtgärder för genomförande av ett
tvångsförflyttningsinstitut anstå, att jag snarare håller före att ett sådant
förfarande bör finnas till för att befrämja användningen av det frivilliga
förflyttningsförfarandet. För övrigt har flyttningsskyldigheten även en annan
sida, som för lärarkåren icke borde te sig motbjudande och som i den livliga
diskussion, som förekommit i frågan, icke synes hava blivit beaktad.
Enligt vad jag erfarit, har den starka nedgången av barnantalet föranlett,
att kommunerna vid inträffande ledigheter å ordinarie tjänster i allt större
utsträckning vakanssätta dessa eller förvandla dem till extra ordinarie tjänster,
givetvis på grund av farhågor för att tjänsterna i en framtid skola visa
sig obehövliga. Ett stort antal lärare komma av denna anledning att under
avsevärd tid få nöja sig med vikariat eller extra ordinarie tjänster. Örn nu
fiyttningsskyldighet stadgades i den omfattning, de sakkunniga föreslagit,
kunde åtskilliga av ifrågavarande tjänster tillsättas med ordinarie innehavare,
ty tack vare flyttningsskyldigheten förelåge möjlighet att framdeles transportera
läraren till annat distrikt, i händelse tjänsten skulle bliva överflödig.
För de unga lärare, som ännu icke erhållit ordinarie befattning, skulle följaktligen
flyttningsskyldighetens genomförande kunna innebära en icke oväsentlig
förbättring av situationen.
På grund av vad jag i det föregående anfört, finner jag mig böra tillstyrka
de sakkunnigas förslag, att skyldighet ålägges lärare att underkasta
sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Jag har ingående övervägt,
141
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
om icke denna skyldighet bör knytas till rätten att erhålla provisorisk avlöningsförbättring.
Förfarandet skulle i så fall kunna genomföras för hela lärarkåren
utan avbidan på den lönereglering, som under normala förhållanden är
det naturliga instrumentet för en åtgärd av sådan innebörd och räckvidd.
Jag finner det emellertid motiverat, att trots den beräknade katastrofala
nedgången i antalet i folkskolan undervisade barn gå fram med all den varlighet,
som de sakkunniga ålagt sig vid utformandet av förslagen om tvångsförflyttning
av lärare. Jag förutsätter emellertid, att vid en blivande lönereglering
för lärare föreskrives skyldighet för dem att underkasta sig förflyttning
från ett skoldistrikt till ett annat samt föreslår, att i avbidan därpå nu
sådan flyttningsskyldighet partiellt genomföres på det sätt, att lärare, som
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinner ordinarie
anställning, ålägges flyttningsskyldighet av nu angiven art. I enlighet med
de sakkunnigas förslag bör likaledes för lärare, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande innehar ordinarie anställning men efter ansökning vinner
transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindas flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelser böra dock träda
i funktion först efter förloppet av fem år, på det att de övertaliga lärartjänsterna
i största möjliga utsträckning må avvecklas på frivillighetens väg.
Enligt föreliggande förslag skulle flyttningsskyldigheten gälla för varje
lärare endast inom det flyttningsområde, där han är anställd, d. v. s. inom
de tretton områdesgrupper, som omförmälas i 1933 års kungörelse örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Statskontoret har
ansett det önskvärt, att förflyttningsskyldigheten komme att avse större områden,
eventuellt hela landet. En lärare skulle alltså enligt statskontorets
mening kunna förflyttas från Malmöhus län till Norrbottens län eller tvärtom.
Väl kunna enligt mitt förmenande skäl anföras för den av statskontoret
intagna ståndpunkten. När jag ändock ansluter mig till de sakkunnigas
synnerligen moderata förslag i denna punkt, sker det därför, att jag anser
det rimligt, att en lärare förflyttas inom ett område, vars skolväsende samt
ekonomiska och demografiska förhållanden äro åtminstone i huvudsak
likartade. De av de sakkunniga föreslagna förflyttningsområdena äro så
pass stora, att det torde vara möjligt att inom deras gränser åvägabringa
en önskvärd fördelning av lärartjänsterna.
Enligt de sakkunnigas förslag bör i regel förflyttning ske till likvärdig
tjänst. Så vitt möjligt skall enligt förslaget tillses, att läraren genom förflyttningen
icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å den
förra tjänsten. I de fall då kommunala lönetillägg beviljats och kommunerna
äro rättsligen förpliktade att utbetala dessa lönetillägg under viss tid
eller så länge läraren kvarstår i sin befattning, bör enligt förslaget staten
träda emellan och bestrida kostnaden för sådant lönetillägg för tvångsförflyttad
lärare. Detsamma skulle gälla i fråga örn kommunala pensionstillägg.
Däremot skulle ersättning icke lämnas för extra löneinkomster,
142
Kungl. Maj: ts proposition Nr 174.
vilka läraren genom tvångsförflyttningen mister. Dock hava de sakkunniga
som nämnts förutsatt, att läraren på den nya tjänsten bör erhålla undervisning
av minst samma omfattning som tidigare, och att han alltså jämväl
kommer att åtnjuta lika stor inkomst, som han haft vid sin förra tjänst.
Två reservanter hava i denna detalj anmält avvikande mening och förmenat,
att vid tvångsförflyttningen skall tillses, att lärarens löneförmåner icke
genom förflyttningen minskas. Ersättning för hela den eventuella löneminskningen
skall enligt deras mening beredas den förflyttade läraren.
Myndigheterna hava i detta hänseende i vissa fall anslutit sig till majoritetens
ståndpunkt, i andra fall till reservanternas.
För egen del har jag tagit fasta på att, såsom reservanterna själva synas
anse, det torde höra till undantagsfallen, att lärare vid det av majoriteten förordade
förfarandet skulle komma att vidkännas någon avsevärdare minskning
i sin löneinkomst. Beträffande de å vissa orter utgående kommunala lönetillägg011
torde, såsom från något håll påpekats, gälla, att de i viss utsträckning
äro att anse såsom kompensation för högre levnadsomkostnader. Förflyttas
lärare från en sådan ort till en ort med lägre levnadsomkostnader, bör alltså
grunden för lönetilläggets utgående bortfalla. Vid vägandet av skälen för och
emot de sakkunnigas (majoritetens) förslag har jag emellertid ansett mig böra
förorda detsamma, framför allt med hänsyn därtill att det genomföres
utan samband med en samtidigt företagen lönereglering. Reservanternas
förslag anser jag mig icke kunna biträda. Det bör hållas i minnet, att
Kungl. Majit från fall till fall skall pröva ansökning örn tvångsförflyttning
och därvid givetvis har att taga hänsyn till alla de faktorer, som kunna
hava inverkan på ärendet. Det är att förvänta, att tvångsförflyttning
icke kommer i fråga mellan två tjänster, som icke erbjuda läraren tillnärmelsevis
samma inkomster. Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om
bidrag av statsmedel till flyttningskostnaderna har jag intet att erinra.
Av vad jag nu anfört framgår, att jag i alla avseenden biträder de sakkunnigas
förslag i fråga örn tvångsförflyttning av lärare.
Jag har i huvudsak intet att anmärka mot de sakkunnigas av flertalet
myndigheter tillstyrkta förslag ifråga örn ändrad ordning för tillsättning
av lärartjänster. Förslaget innebär ökat statsinflytande på dessa ärendens
behandling genom att folkskolinspektören före upprättande av förslag skulle
avgiva yttrande angående de sökande och angiva den ordning, i vilken de
borde ifrågakomma, samt genom att vid förefallande meningsskiljaktighet
mellan inspektören och skolstyrelserna förslagets upprättande skulle läggas i
domkapitlens händer. Kommunernas rätt att själva välja sina lärare skulle
emellertid alltjämt bibehållas obeskuren. Goda skäl synas mig förebragta för
denna förändring, som på ett hänsynsfullt sätt bevarar det kommunala inflytandet
men samtidigt på ett bättre sätt än hittillsvarande ordning tillgodoser
det allmännas intresse av att lärartillsättningarna i möjligaste mån
hållas fria från obehöriga hänsyn. På de av skolöverstyrelsen anförda skä
-
143
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
len finnar jag mig böra tillstyrka, att överstyrelsen, då fråga är om besättande
av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning är förenad,
skall uppgöra förslag även till lärartjänsten. Denna sistnämnda ordning
torde böra gälla även för de större städerna, för vilka eljest bestämmelserna
örn folkskolinspektörens och domkapitlens medverkan vid lärartillsättningarna
icke skulle gälla. Frågan örn ändring av befordringsgrunderna
torde jag senare bliva i tillfälle att anmäla för Kungl. Maj:t.
Jag vill här till sist fästa uppmärksamheten vid att de sakkunnigas förslag
örn beräknande av dyrtidstillägg för lärare å minimilönens totalbelopp inne - bär någon örn än ringa löneförhöjning för lärarna, eftersom, såvitt jag har
mig bekant, kommunerna numera i regel icke torde utbetala dyrtidstillägg på
den del av lärarlönerna, som staten icke svarar för. Detta förhållande bör
beaktas vid bedömandet av de förslag, till vilka jag ovan givit min anslutning.
Jag har intet att erinra mot vad de sakkunniga i nu berörda hänseende
föreslagit.
De sakkunnigas kostnadsberäkningar giva mig icke anledning till något uttalande.
I ett senare sammanhang återkommer jag till frågan örn beräknande
av anslag för nästkommande budgetår till i detta kapitel berörda ändamål.
144
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
4. Statsbidrag till anordnande av skolskjutsar.
Inledning.
Statsbidrag till anordnande av skolskjutsar har utgått sedan år 1926, då
riksdagen för ifrågavarande ändamål beviljade ett extra anslag av 30,000
kronor. Anslaget, som härefter utgick med 30,000 kronor för de närmast
följande åren, höjdes år 1929 till 60,000 kronor, år 1931 till 85,000 kronor
och år 1932 till 150,000 kronor.
Vid 1933 års riksdag ändrades anslagets natur till förslagsanslag, varjämte
vissa grunder fixerades för utgående av understöd. Anslagsbeloppet
bibehölls vid 150,000 kronor. Anslaget höjdes år 1934 till 175,000 kronor.
Nu gällande bestämmelser för statsbidrag till ifrågavarande ändamål återfinnas
i kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 288) angående statsbidrag för anordnande
av skolskjutsar för skolpliktiga barn. Enligt dessa bestämmelser
är anordnandet av skolskjutsar frivilligt och alltså helt beroende på skoldistriktens
beslut i frågan. Statsbidrag till skolskjutsar utgår företrädesvis,
då genom anordnandet av skolskjutsar besparingar i det allmännas utgifter
för skolväsendet i övrigt uppstå. Statsbidrag må dock i särskilda fall även
kunna utgå, då allenast besvärlig skolväg åberopas såsom skäl för bidrag,
nämligen då barnens skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg genom
skolskjuts avsevärt underlättas. Som regel utgår statsbidrag med hälften
av kostnaderna för skolskjutsarna. Statsbidraget må dock, då särskilda förhållanden
därtill föranleda, kunna utgå med högre belopp, dock högst med
3/i av kostnaderna. Begäres statsbidrag till högre belopp än hälften av
kostnaderna, skall Kungl. Maj:t pröva och avgöra frågan. Detsamma gäller,
då statsbidrag äskas allenast till underlättande av besvärlig skolväg. I övriga
fall tillkommer beslutanderätten- skolöverstyrelsen. Skoldistrikt, som för ett
budgetår tilldelats statsbidrag för anordnande av skolskjuts och som för
nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag till lika stort eller lägre
belopp för anordnande av skolskjuts å samma sträcka och för i huvudsak
samma barnantal som föregående år, må utan ytterligare ansökning ingiva
rekvisition å bidrag. Skulle därvid statskontoret eller länsstyrelsen i något
fall finna sig förhindrad att utanordna rekvirerat statsbidrag eller del därav,
skall ärendet underställas antingen skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj:t, beroende
på, huruvida beslutanderätten vid prövning av en första gången
gjord ansökning örn motsvarande statsbidrag tillkommer skolöverstyrelsen
eller förbehållits Kungl. Maj:t.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1934, under framhållande
av att överstyrelsen hade anledning förmoda att förevarande anslag komme
145
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att under innevarande budgetår väsentligt överskridas samt att det vidare
vore sannolikt, att anspråken på bidrag till anordnande av skolskjutsar
komme att under den närmaste tiden ytterligare ökas, hemställt, att anslaget
för budgetåret 1935/1936 måtte ökas med 25,000 kronor till 200,000 kronor.
Statskontoret har i yttrande den 2 oktober 1934 över skolöverstyrelsens
nyssnämnda förslag framhållit, att tillgängliga siffror rörande anslagsförbrukningen
under budgetåren 1929/1934 pekade hän på att någon höjning
av anslaget för nästkommande budgetår knappast vore behövlig.
Folkskolesakkurwigas förslag.
Folkskolesakkunniga hava i sitt förutberörda betänkande av den 27 november
1934 till behandling upptagit även frågan örn ändrade grunder för
statsbidrag till anordnande av skolskjutsar.
Efter att hava meddelat vissa sifferuppgifter till belysande av statsbidragens
fördelning under innevarande budgetår samt erinrat örn att skatteutjämningsberedningen
i sitt betänkande bland annat dels uttalat, att anordnande
av skolskjutsar icke längre borde vara beroende på allenast initiativ
från kommunernas sida utan att statens organ borde kunna bestämma, att
skolskjutsar skulle ingå som ett led i skolorganisationen och i enlighet därmed
anordnas, dels ock föreslagit, att staten skulle bestrida i allmänhet tre
fjärdedelar av kostnaderna för anordnande av skolskjutsar, hava de sakkunniga
anfört bland annat följande:
Anordningen med skolskjutsar utgjorde ett av de mest användbara och
verksamma medlen att erhålla ett rationellt organiserat folkskoleväsende
såväl ekonomiskt som med hänsyn till skolformernas beskaffenhet. Till följd
av den starka utveckling, som vägväsendet och motortrafiken under de senare
åren undergått, hade möjligheterna att anordna skolskjutsar blivit i hög
grad ökade, och erfarenheten av skolskjutsarna under de jämförelsevis få
år, som denna anordning varit i bruk i vårt land, utvisade i det stora hela
mycket gynnsamma resultat.
En sammanfattning av vissa av de sakkunniga från folkskolinspektörerna
införskaffade uppgifter utvisade, att till och med läsåret 1933/1934 till följd
av statsunderstödda skolskjutsar kunnat indragas omkring 49 lärartjänster
vid folkskola, 56 lärartjänster vid småskola och 112 lärartjänster vid mindre
folkskola, motsvarande en årlig utgiftsminskning för staten av bortsett
från kostnader för ålderstillägg och dyrtidstillägg — lågt räknat omkring
245,000 kronor. I jämförelse med det av riksdagen senast beviljade skjutsbidragsanslagets
storlek, 175,000 kronor, tedde sig de sålunda vunna besparingarna
ganska avsevärda. En uppskattning av skolskjutsarnas ekonomiska
betydelse för kommunerna vore svårare att verkställa utan ingående undersökningar.
Med hänsyn till det genom indragningarna minskade behovet
av lärosalar och tjänstebostäder torde emellertid även för kommunerna besparingarna
representera ett betydande värde.
I det föregående hade hänsyn endast tagits till de indragningar av skolor
och läraravdelningar, som till följd av skolskjutsarna kunnat ske. Av de
av folkskolinspoktörerna lämnade uppgifterna framginge emellertid, att ge
Bihnng
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 10
146
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
nom anordnande av skolskjutsar åtskilliga lärartjänster, vilka eljest skulle
varit erforderliga, icke behövt inrättas. I sin helhet torde det följaktligen
kunna sägas, att anordningen med skolskjutsar redan haft stor betydelse
såsom en utgiftsbesparande faktor.
Det förtjänade emellertid framhållas, att skolskjutsarna kunde spela en
viktig roll även ur en annan synpunkt än den rent ekonomiska. Genom
skolskjutsar kunde för en relativt ringa kostnad barn överföras från svagare
skolformer med otillräckligt utbildade lärarkrafter till skolor av högre
form och från bristfälliga lokaler till i hygieniskt och pedagogiskt avseende
fullt tillfredsställande sådana. Vidare vore det tack vare skolskjutsar möjligt
att i särskilda fall bereda lärjungarna lättnad beträffande lång eller
eljest besvärlig skolväg.
På grund av samtliga här ovan anförda omständigheter ansåge sig de
sakkunniga böra framhålla vikten av att vid planläggning av organisatoriska
förändringar i skolväsendet möjligheten att vinna förbättringar, såväl
ekonomiskt som pedagogiskt, genom anlitandet av skolskjutsar beaktades i
än högre grad än hittills.
Samtidigt ville de sakkunniga icke underlåta att betona nödvändigheten
av att man härvid iakttoge tillbörlig måttfullhet, så att dylika anordningar
icke dräves fram, där andra välgrundade skäl talade för en skolas bibehållande.
I vissa avsides liggande trakter hade tillvaron av även en blygsam
skolanläggning en kulturell och folkuppfostrande betydelse, som, då fråga
uppstode örn skolans indragning, icke borde underskattas. Vidare borde
observeras, att på vissa håll klimatiska förhållanden och vägarnas beskaffenhet
kunde försvåra anordnande av skjutsar på ett särskilt för de minsta
barnens hälsa betryggande sätt. De nu avsedda fallen torde emellertid tillhöra
undantagen, och såsom en allmän regel syntes böra gälla, att skolskjutsar
borde komma till stånd överallt, där ringa barnantal i en skola
möjliggjorde skolans indragning och eljest vanliga betingelser för skolskjuts
inrättande förelåge.
Overtoge staten i den utsträckning, de sakkunniga föresloge, kostnaderna
för folkskoleväsendet, borde staten även kunna genom sina organ utnyttja
den möjlighet till skolväsendets organiserande på ett rationellt sätt, som anordnandet
av skolskjutsar innebure. En förutsättning härför vore emellertid,
att tillkomsten av skolskjutsar icke, såsom nu vore fallet, helt berodde
av vederbörande skoldistrikts eget bestämmande. Det syntes nödvändigt,
att de statsmyndigheter, som hade att pröva och fastställa förslag till skolreglementen
eller ändringar däri, ägde befogenhet att i samband härmed
till övervägande upptaga de möjligheter till ett förnuftigt ordnande av skolväsendet,
som anordningen med skolskjutsar erbjöde. Skulle vid denna
prövning befinnas, att en skola kunde ur ekonomiska och organisatoriska
synpunkter med fördel indragas, örn skjutsar med statsunderstöd anordnades
för de till skolans område hörande barnen, borde den statliga myndigheten
även mot skoldistriktets bestridande kunna bestämma en sådan organisation
av skolväsendet, som förutsatte anordnandet av skolskjutsar. Skulle beslutet
i organisationsfrågan hava meddelats av domkapitlet, borde det i dylika fall
underställas skolöverstyrelsens prövning. Fall av detta slag torde dock komma
att inträffa relativt sällan.
Vid sidan av skolskjutsar av den nu beskrivna obligatoriska karaktären
komme givetvis alltjämt att finnas skolskjutsar, som tillkommit på samma
Kungl. Majda proposition Nr 174. 147
sätt som hittills, genom att distrikten av eget initiativ besluta om deras anordnande.
Statsbidrag beviljades för närvarande i regel med blott halva kostnaden
för skjutsarna. Övertoge staten i långt större utsträckning än hittills utgifterna
för skolväsendet, torde det vara att förvänta, att genom skolskjutsanordningen
besparingarna för statsverket komme att bliva väsentligt större
än de besparingar, som kommo skolkommunerna till godo. Under sådana
förhållanden torde en höjning av det nu utgående statsbidraget vara motiverad.
Detta måste anses så mycket mer befogat, som, i enlighet med vad
de sakkunniga förordat, de statliga myndigheterna skulle äga befogenhet
att fastställa sådan organisation av skolväsendet, som förutsatte skolskjutsar.
De sakkunniga avvisade utvägen att ställa en höjning av bidraget i någon
mera bestämd relation till kommunernas ekonomiska bärkraft, tillstyrkte,
att bidragets relativa storlek bleve densamma för alla distrikt samt anförde
i fråga om statsbidragets storlek, att det vore av största betydelse, att statsbidraget
icke bleve så stort, att kommunernas intresse av att nedbringa
kostnaderna för skolskjutsarna avkopplades. De sakkunniga hade för sin
del funnit lämpligt, att bidraget bestämdes till åtta tiondelar av de styrkta
verkliga utgifterna för skjutsarna. För att emellertid förhindra, att de, som
utförde skjutsningen, härför betingade sig oskälig ersättning, en fara, som
torde ligga nära till hands, då huvudparten av kostnaden betalades av staten,
syntes det erforderligt att stadga en sådan begränsning uppåt av statsbidraget,
att detta under inga förhållanden finge överstiga vad som motsvarade
åtta tiondelar av den efter ortens förhållanden såsom skälig ansedda
kostnaden för skjutsarnas anordnande. Erfarenheten av de nu utgående
statsbidragen hade redan ådagalagt behovet av en dylik föreskrift.
Liksom hittills syntes statsbidrag till skolskjutsar företrädesvis böra utgå,
då genom anordnande av skjutsar besparingar i det allmännas utgifter för
skolväsendet kunde vinnas. De sakkunniga förutsatte härvid, att bidrag
borde kunna utgå icke allenast, då fråga vore örn skjutsar inom ett och
samma skoldistrikt, utan även i sådana fall, då skjutsar komme till stånd
för barn från ett distrikt till skola inom ett angränsande distrikt. Förutom
i de fall, där anordningen med skjutsar betingades av en i vederbörlig ordning
fastställd organisation, torde statsbidrag böra kunna ifrågakomma även
när anordningen vore föranledd av mera tillfälliga förhållanden. Såsom
förut påpekats, kunde i vissa fall med hjälp av skolskjutsar för en jämförelsevis
obetydlig kostnad vinnas skolförbättringar, vilka eljest skulle
medföra betydande utgifter. Aven om det därvid icke kunde pekas på
några besparingar, som stå att vinna genom skolskjutsarna, syntes det dock
icke böra vara uteslutet, att statsbidrag kunde utgå jämväl i dylika fall.
Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening liksom nu statsunderstöd
kunna ifrågakomma, när skjutsarna avsåge allenast underlättande av särskilt
svåra skolvägar. Klart vore, att vid prövningen av frågan örn statsunderstöd
i här avsedda fall den prövande myndigheten måste uppställa
stränga fordringar.
För att vid skolskjutsarnas anordnande de ekonomiska intressena skulle
från början bliva vederbörligen beaktade, torde bland bestämmelserna rörande
statsbidraget böra intagas uttrycklig föreskrift örn åläggande för skoldistrikten
att tillse, att skjutsarna anordnades på billigast möjliga sätt. Vidare
borde det åligga distrikten att tillse, att skjutsarna anordnades på sådant
sätt, att barnens säkerhet oell hälsa ej äventyrades. I fråga om färdsättet
148
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
vid befordran till och från skola syntes nu gällande bestämmelser böra bibehållas.
Statsbidrag borde sålunda kunna utgå vid befordran med järnväg,
motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel.
De sakkunniga uppehålla sig därefter vid förfarandet vid ansökning örn
statsbidrag och vid prövning av sådan ansökning. Härav inhämtas bland
annat följande.
De sakkunniga ansåge det ogörligt att övergå till ett mer automatiskt
förfarande vid rekvisition av statsbidrag till skolskjutsar. De förordade följaktligen
ett bibehållande av den nuvarande ordningen med särskild ansökning
och grundlig prövning genom central myndighet i de enskilda fallen
första gången, statsbidrag ifrågasättes. De sakkunniga ansåge, att denna
prövning, som nu handhades av Kungl. Majit i vissa fall och av skolöverstyrelsen
i andra, borde i sin helhet överflyttas på skolöverstyrelsen, som
besutte omfattande erfarenhet beträffande skolskjutsar, hade särskilda förutsättningar
att med sakkunskap bedöma de med dessa ärenden oftast sammanhängande
organisatoriska spörsmålen samt dessutom funne ledning i
den praxis, som hunnit utbildas genom den av Kungl. Majit hittills utövade
beslutanderätten i vissa av dessa frågor.
I vissa fall torde enligt de sakkunnigas mening det särskilda ansökningsförfarandet
under vissa förutsättningar kunna undvaras. Från den allmänna
regeln, att särskild prövning av rätten till statsbidrag skulle föregå utanordnandet
av dylikt bidrag, torde sålunda undantag kunna göras för de fall,
där statsbidragsfrågan redan en gång prövats och fortsatt behov av bidrag
förelåge under i huvudsak oförändrade förhållanden. Detta borde gälla
icke endast, sedan förstagångsprövning ägt rum med tillämpning av de
föreslagna nya bestämmelserna, utan även de fall, där sådan prövning redan
skett enligt nu gällande föreskrifter, i sistnämnda avseende dock endast om
inga väsentliga ändringar i förhållandena inträtt. Härigenom lättades avsevärt
den arbetsbörda, som de nya bestämmelserna bomme att medföra för
skolöverstyrelsen.
I samband med spörsmålet om statsbidrag till skolskjutsar hava de sakkunniga
berört följande spörsmål.
Enligt motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) torde utförandet
av skolskjutsar vara att betrakta som yrkesmässig trafik. Därmed följde
att den, som ville verkställa skolskjutsar med automobil, måste hava erhållit
för sådan trafiks utförande erforderligt trafiktillstånd av vederbörande länsstyrelse.
Med de många formaliteter, som vore förknippade med förvärvandet
av trafiktillstånd, vorfe det naturligt, att åtskilliga personer, som eljest
skulle vilja åtaga sig skjutsningen av skolbarn och vara i stånd att fullgöra
denna på ett betryggande sätt, vore obenägna att allenast för sådant ändamål
skaffa sig dylikt tillstånd. En följd härav vore, att på många orter
ingen konkurrens uppstode om skolskjutsarna, vilket i sin tur medförde,
att kostnaderna för dessa ofta bleve högre, än vad eljest skulle hava behövt
vara fallet.
Enligt de sakkunnigas mening vore det önskvärt, att särskilt tillstånd för
utförande av skolskjutsar kunde meddelas under enklare former än de, som
gällde för yrkesmässig trafik i allmänhet. De sakkunniga ansåge sig sålunda
böra ifrågasätta, om det icke borde vara tillräckligt, att för utförande
149
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
av skolskjutsar allenast fordrades medgivande av polismyndigheten i orten.
Vid utfärdandet av dylikt tillstånd borde givetvis meddelas de säkerhetsföreskrifter
rörande skjutsningen, som av polismyndigheten ansåges påkallade.
I sistnämnda avseende syntes böra beaktas, att vid skjutsning av
skolbarn maximiantalet passagerare utan risk torde kunna sättas något högre
än vid vanlig personbefordran plägar ske.
I fråga örn anslagsbehovet vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag
erinra de sakkunniga örn de osäkerhetsmoment, som vore förenade med
beräkningar i detta avseende. De ansåge det dock vara tillfyllest, om anslaget
första året upptoges med ett belopp av 250,000 kronor.
Myndigheterna.
Länsstyrelserna hava i de fall, då de yttrat sig över denna del i de sakkunnigas
förslag, tillstyrkt detsamma.
Länsstyrelsen i Halmstad har emellertid ansett det tillräckligt med ett
statsbidrag av 75 procent av totalkostnaderna.
Länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt, om icke statsbidraget lämpligen borde
höjas från 80 till 90 procent för att ytterligare uppmuntra det frivilliga
initiativet från skoldistriktens sida till anordnande av skolskjutsar. Skoldistrikten
hade nämligen redan nu ett direkt ekonomiskt intresse av att få
behålla alla sina skolor, och detta intresse bomme efter de nu föreslagna
höjningarna av statsbidragen till skolundervisningen att än ytterligare stegras.
Åtminstone i Norrbottens län med dess många små, ekonomiskt betryckta
kommuner utgjorde lärarpersonalen i regel deras bästa skatteobjekt:
kommunalskatten för en ordinarie folkskollärare uppginge exempelvis ofta
till minst 400 ä 500 kronor, och så stor bleve åtminstone efter förslagets
genomförande icke kommunens sammanlagda kostnader för en folkskola.
Domkapitlen hava likaledes, då föreliggande fråga särskilt berörts, nästan
undantagslöst tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Av skolöverstyrelsens yttrande inhämtas följande:
Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig i ärendet, hade en anfört starka
betänkligheter mot den föreslagna generella höjningen och ifrågasatt, örn
icke bidragsskalan som hittills borde vara glidande uppåt. Tre av inspektörerna
i Norrland uttalade däremot önskvärdheten av att bidraget till skolskjutsar
bestämdes till minst 90 procent av de verkliga kostnaderna. En
inspektör ansåg, att vissa ändringar i motorfordonsförordningen vore erforderliga.
En annan uttalade betänkligheter mot förslaget att myndigheterna
även mot skoldistriktens bestridande skulle äga fastställa sådan skolorganisation,
som förutsatte anordnande av skolskjutsar.
För egen del funne överstyrelsen visserligen, att även i fråga om skjutsbidragen
skäl kunde anföras för fastställandet av grunder, som medgåve
ett visst normerande av bidragen efter olika skattetryck. Men dessa skäl
vore icke lika starka här som beträffande byggnadsbidragen. Det vore nämligen
staten, som i regel i ekonomiskt avseende vunne mest på skolskjutsars
anordnande och ungefär lika mycket, vare sig en skola av samma form
eller en läraravdelning av samma typ indroges i en skattetyngd och i övrigt
ekonomiskt svag eller i en ekonomiskt stark kommun, då ju lärarlönerna
150
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
utginge efter lika grunder, ehuru med av staten betalade tillägg i vissa
delar av det nordligaste Sverige. De sakkunnigas förslag om att kommunerna
själva skulle bidraga med 20 procent av kostnaderna ansåg överstyrelsen
väl avvägt. De sakkunnigas förslag, att statlig myndighet måtte
kunna även mot skoldistriktets bestridande bestämma en sådan organisation
av skolväsendet, som förutsatte anordnandet av skolskjutsar, ansåge sig överstyrelsen
böra biträda.
De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att särskilt tillstånd för
utförande av skolskjutsar kunde meddelas under enklare former än de, som
gällde för yrkesmässig trafik i allmänhet, funne överstyrelsen vara värt beaktande.
Enligt vad överstyrelsen erfarit hade nämligen stora svårigheter
ibland yppat sig för vissa skoldistrikt att dels kunna anordna skolskjutsar,
dels kunna hålla priserna nere på rimlig nivå på grund därav, att utförandet
av skolskjutsar betraktats såsom yrkesmässig trafik.
Statskontoret har i sitt yttrande över folkskolesakkunnigas förslag i denna
del anslutit sig till detsamma och ej heller funnit anledning till erinran
mot de i samband därmed framlagda kostnadsberäkningarna.
Departementschefen:
De sakkunnigas ovanstående förslag innebär, att staten skulle bidraga
med åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för skjutsarna (för
närvarande utgör bidraget i regel hälften av kostnaderna, dock ej mera än
ett av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen bestämt maximibelopp), likväl
med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas oskäliga
i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. Liksom hittills skulle
skjutsar kunna anordnas på skoldistriktens eget initiativ. Men härutöver
skulle det tillkomma de myndigheter, som hava att besluta i reglementsfrågor,
att fastställa sådan organisation av ett distrikts skolväsende, som
förutsätter anordnande av skolskjutsar.
För egen del begränsar jag mig till att under hänvisning till den föreliggande
utredningen och myndigheternas yttranden över densamma i korthet
förorda bifall till ifrågavarande förslag.
Frågan örn revision av motorfordonsförordningen i den förutnämnda, av
de sakkunniga angivna riktningen befinner sig för närvarande under utredning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter,
som i anledning därav kunna befinnas erforderliga.
Jag återkommer i ett senare sammanhang till frågan om anslagsberäkningarna
för nästkommande budgetår.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
151
5. Statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn.
Inledning.
Anslag till statsbidrag för inackordering av skolbarn beviljades första
gången redan år 1902. Anslaget, som utgjorde 5,000 kronor, skulle användas
för att åt fattiga, inom vissa församlingar i Norrland på längre avstånd
från församlingens skolor boende skolpliktiga barn bereda möjlighet
till skolgång. Sedermera hava ökade medel ställts till förfogande för ändamålet
och understödsverksamheten utsträckts till ett större antal skoldistrikt.
Vid 1931 års riksdag bestämdes sålunda, att ifrågavarande understödsverksamhet
skulle omfatta skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter.
För ändamålet är i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppfört ett ordinarie
reservationsanslag å 548,000 kronor. De för anslagets utgående gällande
bestämmelserna äro meddelade i kungörelsen den 29 maj 1931 (nr 130).
Sedan frågan örn beredande av möjlighet till statsbidrag för inackordering
vid skola av vissa skolbarn inom övriga delar av riket än de fyra
nordligaste länen flera gånger varit föremål för utredning och förslag, anvisade
1932 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning för ändamålet ett
extra anslag av 15,000 kronor. Anslaget, som år 1933 förändrades till reservationsanslag,
är för budgetåret 1934/1935 i riksstaten upptaget med ett
belopp av 24,000 kronor. Bestämmelserna rörande sistnämnda anslag återfinnas
i kungörelsen den 28 juli 1932 (nr 380).
Enligt omförmälda kungörelser utgår statsbidrag för inackordering i skolhem
eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola
boende föräldrar med belopp, som av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall
bestämmes. Barn under åtta år må icke ifrågakomma till inackordering,
därest ej skolöverstyrelsen prövar särskilda omständigheter föranleda undantag.
Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande
ändamål, skall därom göra ansökan hos skolöverstyrelsen, som fattar beslut
i ärendet. Inga normer äro i författningarna meddelade för statsbidragets
storlek.
Skolöverstyrelsen har den 31 augusti 1934 gjort framställning angående
statsbidrag till förevarande ändamål för budgetåret 1935/1936. Därvid har
överstyrelsen till en början redogjort för vissa åtgärder från överstyrelsens
sida i syfte att erhålla större likformighet beträffande ansökningar örn statsbidrag
och beslut örn bidrag till förevarande ändamål, vilka åtgärder i detta
sammanhang äro av visst intresse.
152
Kungl. Marits proposition Nr 17i.
Av de tidigare inkomna ansökningarna hade tydligt framgått, anför överstyrelsen,
att skoldistriktens anspråk på bidrag för inackordering varit synnerligen
skiftande, och att vissa skoldistrikt sökte bidrag för inackordering
av barn, då vägavstånd och övriga omständigheter vore sådana, att inackordering
icke syntes erforderlig och ej heller sattes i fråga av andra skoldistrikt.
Vidare hade erinringar framkommit mot en del skoldistrikts förfarande
att ej alls eller med ytterst blygsam andel deltaga i gäldandet av
totalkostnaderna för den verksamhet, till vilken statsbidrag erhållits. I vissa
fall hade skoldistrikt, som i ekonomiskt avseende icke kunde anses såsom
sämre ställda än skoldistrikt, där man med avsevärd del bidragit till totalkostnadernas
gäldande, inskränkt totalkostnaderna för inackorderingsverksamheten
inom ramen för erhållet bidrag. Med anledning härav hade överstyrelsen
i cirkulär till folkskolinspektörerna, varav samtliga folkskolestyrelser
och skolråd i de skoldistrikt, vilka fått bidrag för budgetåret 1933/1934,
i god tid före ingivandet av ansökan örn bidrag för budgetåret 1934/1935
erhållit avskrift, meddelat dels sin avsikt att från och med budgetåret 1934/
1935 bestämma den högsta procentuella andel av styrkta verkliga totalkostnaden,
som finge utgå i statsbidrag till varje skoldistrikt, ävensom det högsta
beloppet för dylikt bidrag, dels de huvudgrunder, som av överstyrelsen
tillämpats vid förarbetena till fördelningsplaner, dels och vissa önskemål beträffande
de upplysningar, som borde meddelas vid ansökningarna.
Vidare hade överstyrelsen, innan fördelningen av bidrag ägt rum, införskaffat
vederbörande länsstyrelsers yttrande i fråga örn de sökande skoldistriktens
ekonomiska förhållanden och deras bärkraft, vägda emot varandra
(a-, b- och c kommuner).
Med ledning av detta material hade överstyrelsen för bestämmandet av
ifrågavarande procenttal uppställt följande regler:
beträffande a-hommun:
50 procent utom i sådana undantagsfall, då a-kommun hade mycket låg
uttaxering och växande skatteunderlag;
beträffande b-kommun:
a) vid skatt, understigande 20 kronor, 55—60 procent,
b) » » , mellan 20—25 » , 60—65 »
c) » » , överstigande 25 » , 70 » ;
beträffande c-hommun:
för flertalet 75—80 procent,
i undantagsfall 85—90 »
Överstyrelsen framlägger därefter vissa uppgifter rörande fördelningen av
anslagen för budgetåret 1934/1935 — varav framgår, att statsbidrag för i
enskilda hem inackorderade barn utgått med i genomsnitt 45,72 procent av
totalkostnaderna inom de fyra nordligaste länen (utom rikets nordligaste
gränsorter) samt med i genomsnitt 49,15 procent inom andra delar av landet
— samt anför så bland annat följande:
De anslag å 548,000 kronor och 24,000 kronor, som stått till överstyrelsens
förfogande för statsunderstöd under budgetåret 1934/1935 till inackor
-
153
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
deringsverksamheten i hela riket — utom i de nordligaste gränsorterna —
hade icke varit tillräckliga för att bevilja distrikten bidrag med belopp, som
med utgångspunkt från den av överstyrelsen beräknade totalkostnaden svarade
mot de procenttal, överstyrelsen ansett sig böra fastställa såsom de
högsta för statens blivande andel av verkliga kostnaderna. Och ändock
måste överstyrelsen anses ha bestämt dessa procenttal till de lägsta möjliga
med hänsyn tagen till skoldistriktens förmåga att vid inackorderingsplanernas
realiserande svara för återstående kostnader. För att överstyrelsen skulle
ha kunnat tillerkänna distrikten de belopp, som i fråga örn barn, inackorderade
i enskilda hem, svarade mot de procenttal, överstyrelsen ansett skäliga,
skulle enligt företagna beräkningar ha erfordrats för ifrågavarande
skoldistrikt i de fyra nordligaste länen — utom rikets nordligaste gränsorter
— 657,737 kronor. Härtill komme det för 570 barn i skolhem beviljade
beloppet av 96,900 kronor, varigenom kostnaderna för bidrag jämlikt
kungörelsen nr 130 år 1931 kunde beräknas till 754,637 kronor. Merutgiften
för nu närmast ifrågavarande ändamål under budgetåret 1934/1935
skulle sålunda, därest fördelningsplanen kunnat helt genomföras, belöpa sig
till 206,637 kronor.
Beträffande andra delar av riket än de fyra nordligaste länen skulle statens
bidrag enligt de av överstyrelsen bestämda procenttalen uppgått till
27,310 kronor eller allenast 3,310 kronor mer än det för innevarande budgetår
beviljade anslaget.
Då totalkostnaderna för de fyra nordligaste länen — utom de nordligaste
gränsorterna — för inackordering i enskilda hem av överstyrelsen
beräknats till 877,803 kronor och statens kostnader enligt av överstyrelsen
bestämda procenttal skulle uppgå till 657,737 kronor, skulle statens bidrag
inalles utgöra högst 74,92 procent av totalkostnaderna. I fråga örn riket i
övrigt skulle statens andel allenast utgöra 55,92 procent av beräknade totalkostnaderna.
Till statsbidrag för två nya av stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor
inrättade arbetsstugor beräknade överstyrelsen ett belopp av tillhopa 6,000
kronor.
Ur förevarande anslag skulle vidare enligt överstyrelsens förslag och i
överensstämmelse med de förändrade principerna för uppställning av riksstatens
utgiftssida utöver ovan omförmälda utgifter bestridas kostnaderna
för två utgiftsändamål, för vilka kostnaderna nu utgå ur anslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, nämligen, såsom
förut å sid. 101 ff. framhållits, dels bidrag till vissa skoldistrikt i Norrbottens
norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid skola
av skolpliktiga barn, dels oclc understöd till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor
för vissa vid stiftelsens arbetsstugor mottagna barn. För förstnämnda
ändamål beräknade överstyrelsen för nästkommande budgetår ett
från 72,000 kronor till 83,750 kronor förhöjt belopp och för det sistnämnda
ändamålet ett från 124,000 kronor till 130,400 kronor förhöjt belopp.
I enlighet med vad sålunda anförts ansåge sig överstyrelsen böra beräkna
utgifterna från ett gemensamt anslag för beviljande av statsbidrag till inackordering
av vissa skolpliktiga barn inom riket under budgetåret 1935/
1936 sålunda:
154
Kungl. Maj:ts pi''oposition Nr 174.
a) för bidrag beträffande de fyra nordligaste länen — utom
rikets nordligaste gränsorter — (548,000 + 206,637 + 6,000) kronor 760,637
b) för bidrag beträffande andra delar av riket än de fyra
nordligaste länen (24,000 + 3,310)................. » 27,310
c) för rikets nordligaste gränsorter................. » 83,750
d) för rikets nordligaste gränsorter (Norrbottens läns arbetsstugor)
.............................. » 130,400
Summa kronor 1,002,097
Överstyrelsen föresloge, att förevarande anslag — bland annat med hänsyn
till att man genom de av överstyrelsen numera tillämpade grunderna
för beräknande av statsbidrag till förevarande ändamål fått en fast utgångspunkt
för sådana beräkningar — måtte givas förslagsanslags natur. Vid
bifall härtill syntes anslaget, som borde givas beteckningen »Bidrag till inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem», kunna
avrundas nedåt till 1,000,000 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 31 oktober 1934 förklarat sig finna det
principiellt riktigt, att bestämmelser i av skolöverstyrelsen angiven riktning
meddelades. Ämbetsverket vore dock icke berett att fatta definitiv ståndpunkt
till föreliggande fråga, innan resultatet av det utredningsarbete, som
omhänderhades av särskilda sakkunniga (folkskolesakkunniga), förelåge.
Folkskolesakkunnigas förslag.
Folkskolesakkunniga hava i sitt betänkande erinrat, att skatteutjämningsberedningen
dels ansett, att statens organ skulle kunna bestämma, att
inackordering skulle ingå som ett led i skolorganisationen och i enlighet
därmed anordnas, dels ock föreslagit, att staten skulle bestrida tre fjärdedelar,
i undantagsfall mera av kostnaderna för inackorderingen.
De sakkunniga framhålla därefter, att, liksom skolskjutsarna inackorderingen
av skolbarn utgjorde ett viktigt hjälpmedel vid genomförandet av
skolorganisatoriska förbättringar och för vinnande av besparingar i kostnaderna
för folkskoleväsendet. De erinra emellertid samtidigt, att föräldrarna
på många håll hyste en stark obenägenhet att lämna sina barn till inackordering
i främmande hem. Inackordering syntes i dylikt fall böra tillgripas,
endast örn andra, synnerligen starka skäl talade härför och skolskjutsar
icke kunde komma till användning.
För att den möjlighet, som systemet med inackordering av skolbarn i
vissa fall erbjöde att åstadkomma en billigare och bättre skolorganisation,
måtte kunna i lämplig utsträckning utnyttjas, ansåge de sakkunniga önskvärt,
att de statsmyndigheter, som hade att pröva och fastställa förslag till skolreglementen
eller ändringar däri, ägde befogenhet att jämväl mot skoldistriktets
bestridande giva skolväsendet en sådan organisation, som förutsatte
inackordering, dock endast i enskilda hem. Även i dessa fall borde regie
-
155
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
raentsbeslut av sådan innebörd, därest de meddelats av domkapitlet, underställas
skolöverstyrelsens prövning.
Inackorderingsverksamheten åsamkade skoldistrikten betydande utgifter.
Dessa bleve så mycket kännbarare som de distrikt, där inackordering i
större utsträckning förekomme, ofta vore ekonomiskt svaga. Till följd av
den utvidgning, verksamheten undergått, hade de utgående statsbidragens
procentuella storlek minskats trots de betydande höjningar av statsanslagen,
som skett under senare år. Medan bidragen sålunda ursprungligen avsetts
skola utgöra omkring två tredjedelar av kostnaderna för inackorderingarna,
uppginge de för budgetåret 1934—1935 beviljade inackorderingsbidragen
enligt av skolöverstyrelsen lämnade uppgifter i medeltal till i de fyra norrländska
länen endast något över 45 procent och i övriga delar av landet
något över 49 procent av de beräknade kostnaderna för inackorderingen.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden funne de sakkunniga i likhet med
skatteutjämningsberedningen en höjning av det nu utgående statsbidraget
motiverad. Härför talade ock förslaget, att de statliga myndigheterna skulle
äga befogenhet att fastställa en skolorganisation, som förutsatte inackordering.
Vad beträffade grunderna för statsbidragsbeloppets fastställande, hade de
sakkunniga funnit lämpligt, att inackorderingsbidraget liksom skjutsbidraget
bestämdes till åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för
ändamålet. Skulle kostnaderna befinnas oskäligt höga, borde utanordningsmyndigheten
äga befogenhet att reducera bidraget till åtta tiondelar av ett
såsom "skäligt ansett belopp. Av samma principiella skäl, som förut anförts,
i fråga om andra av de sakkunniga ifrågasatta bidrag för folkskoleväsendet,
borde denna beräkningsgrund gälla lika för alla distrikt, som ifrågakomme
till understöd.
Enligt nu gällande bestämmelser för statsbidrag till inackordering av
skolbarn vore detta begränsat till barn av fattiga föräldrar. Denna begränsning
torde i praktiken ej hava strängt upprätthållits, och enligt de sakkunnigas
mening borde deli bortfalla, om inackorderingsverksamheten skulle
i större utsträckning än hittills komma till användning i rationaliseringssvfte.
De sakkunniga föresloge i fråga om prövning av ansökningar örn statsbidrag
till inackordering och rekvisition av dylika statsbidrag enahanda bestämmelser
som beträffande statsbidrag till skolskjutsar.
Vid en ungefärlig uppskattning av det anslag till inackorderingsbidrag,
som kunde bliva erforderligt under första året, därest de sakkunnigas förslag
genomfördes, utginge de sakkunniga från vissa av skolöverstyrelsen i
dess framställning om anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret
1935/1936 lämnade uppgifter. Enligt dessa utgjorde antalet inackorderingsdagar,
för vilka statsbidrag beräknats för budgetåret 1934/1935, i avrundat
tal 1,200,000. Efter en beräknad medelkostnad av 1 krona per dag, skulle
inackorderingskostnaderna för nämnda antal dagar uppgå till 1,200,000
kronor. Övertoge staten 8/io av denna kostnad, skulle alltså det erforderliga
beloppet utgöra 960,000 kronor. För att möta ett eventuellt ökat behov
av bidrag torde det emellertid vara lämpligt att beräkna statens utgifter
för ändamålet till 1,000,000 kronor, avseende hela riket utom de nordligaste
gränsorterna. Då för budgetåret 1935/1936 vore till inackorderingsbidrag
upptagna anslag å tillhopa 572,000 kronor, skulle ett bitall till dc sakkunnigas
förslag innebära en merkostnad för staten å 428,000 kronor. Mod
hänsyn till beskaffenheten av de grunder för bidragens utgående, som de
156 Kungl. Majus proposition Nr 174.
sakkunniga förordat, vore det nödvändigt, att anslaget erhölle karaktären
av förslagsanslag.
Myndigheterna.
Länsstyrelserna och domkapitlen hava i de fall, där man uttalat sig i
frågan, tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Att anteckna är, att länsstyrelsen i Halmstad ansett önskvärt, att statens
andel i inackorderingskostnaderna begränsades till 75 procent.
Av skolöverstyrelsens yttrande framgår följande:
Emot de sakkunnigas förslag kunde framföras vissa erinringar. Främst
syntes sålunda böra framhållas, att enligt förslaget åtta skoldistrikt, som
med de av överstyrelsen och domkapitlet i Luleå vid fördelningen av anslag
för budgetåret 1934/1935 tillämpade procenttalen tillerkänts statsbidrag
med 85 procent eller 90 procent av verkliga kostnaderna, bleve försatta i
ett försämrat läge. Men därjämte syntes man icke kunna helt förbise, att
bidrag av föräldrar vore att emotse i väsentligt minskad omfattning och
även i sådana fall, då bidragen endast svarat emot en del av den besparing,
barnens vistelse utom hemmet medförde i avseende å hushållskostnaderna.
Överstyrelsen ansåge emellertid, att de sakkunnigas förslag innebure en
så avsevärd förenkling beträffande tillerkännandet av bidrag, att fördelarna
med systemet uppvägde olägenheterna. Överstyrelsen tillstyrkte därför de
sakkunnigas förslag.
I detta sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra erinra, att de sakkunnigas
förslag nödvändiggjorde, att medel för statsbidragen gjordes tillgängliga
genom förslagsanslag. För ett gemensamt sådant anslag — avseende
all statsunderstödd inackorderingsverksamhet utom den vid nomadundervisningen
— hade överstyrelsen i sin framställning den 31 augusti 1934 ansett
sig, med utgångspunkt från fortsatt tillämpning av olika procenttal för
bidragen i förhållande till kommunernas ekonomiska förhållanden, kunna
beräkna kostnaderna till 1,002,097 kronor. De sakkunniga hade — utan
att medtaga utgifterna för skoldistrikt, tillhörande rikets nordligaste gränsorter,
eller för Norrbottens läns arbetsstugor — beräknat kostnaderna enligt
deras förslag till 960,000 kronor därvid de sakkunniga dock syntes ha förbisett
en i överstyrelsens beräkning ingående anslagspost å 21,000 kronor
till understöd åt Västerbottens läns arbetsstugor.
Med bibehållande av de anslagsposter, som inginge i överstyrelsens petita,
men med tillämpning av den av den av de sakkunniga föreslagna bidragskvoten
av 8/10 syntes utgifterna å ett gemensamt förslagsanslag böra beräknas
sålunda:
a) beträffande de 4 nordligaste länen utom rikets nordligaste gränsorter
1) i enskilda hem (totalkostnad 953,665)... kronor 762,932
2) för 570 barn i skolhem å 80 öre för barn
och dag........................ » 110,352
3) för Västerbottens läns 7 arbetsstugor .... » 21,000 894284
b) andra delar av riket än de 4 nordligaste länen (totalkostnad
48,830)....................................
39,064
157
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 174.
c) rikets nordligaste gränsorter
1) i enskilda hem. (totalkostnad 118,070). . . . kronor 94,456
2) skolhemmet i Övertorneå (40 barn)..... »_7,750 102,206
d) Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (200 kronor per barn) 130,400
Summa kronor 1,165,954
Härtill borde emellertid läggas 8/io av totalkostnaderna för sådan
inackorderingsverksamhet, vartill statsbidrag senare beviljats av
reservationer (8/io av 6,985 kronor).......................5,588
Tillhopa kronor 1,171,542
Då posten å 5,588 kronor jämväl borde läggas till överstyrelsens ovan
återgivna slutsiffra för beräknade totalkostnader, 1,002,097 kronor, kunde
merutgiften för ifrågavarande ändamål enligt de sakkunnigas förslag således
beräknas bliva minst 163,857 kronor. Det vore emellertid sannolikt, att
denna merkostnad komme att ökas ytterligare på grund av stegring av antalet
barn, för vilka inackorderingsbidrag begärdes.
Överstyrelsen ingår därefter på vissa detalj erinringar mot de sakkunnigas
författningsförslag.
Två reservanter inom överstyrelsen hava ansett, att överstyrelsen bort med
avstyrkande av de sakkunnigas förslag i denna del hava förordat, att statsbidrag
till inackordering av skolbarn måtte få utgå enligt i huvudsak nu
gällande grunder, samt att anslaget för ändamålet måtte höjas till det belopp,
överstyrelsen föreslagit i sina riksdagspetita den 31 augusti 1934.
Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas förslag i nu förevarande
avseende och ej heller funnit anledning till erinran mot de i samband därmed
framlagda kostnadsberäkningarna.
Departementschefen:
De sakkunnigas ovanstående förslag innebär, att staten skulle bidraga
med åtta tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna för inackorderingen
(för närvarande utgår bidraget med ett av skolöverstyrelsen bestämt maximibelopp),
dock med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna
befinnas oskäliga, reducera bidraget. I fråga om statlig myndighets befogenhet
att fastställa skolorganisation, som förutsätter inackordering, skulle
gälla detsamma som för skolskjutsar. Bidragsrätten skulle begränsas icke
till vissa delar av riket utan gälla, oavsett skoldistriktets belägenhet.
För egen del har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förevarande
av samtliga myndigheter tillstyrkta förslag.
Jag återkommer i ett följande sammanhang till kostnadsberäkningarna
för nästkommande budgetår.
158
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
6. Statsbidrag till skolhem.
För underlättande av skolgången för avlägset från skola boende skolplikt^
barn i övre Norrland har riksdagen under åtskilliga år anvisat särskilda
anslag till bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning. Efter
budgetåret 1931/1932 har av statsfinansiella skäl särskilt anslag för ändamålet
icke ansetts kunna ställas till förfogande.
Folkslcolesakkunniga hava nu, under erinran om skolhemmens betydelse
ur olika synpunkter, framlagt förslag rörande mer stadigvarande statsbidrag
till skolhem. Enligt dessa förslag skulle staten bidraga till kostnaderna
för uppförande och inredning av skolhem med belopp, som Kungl. Maj:t
skulle bestämma efter prövning från fall till fall. Beslutanderätten i fråga
om inrättande av skolhem skulle tillkomma skoldistrikten själva. Möjlighet
att erhålla statsbidrag skulle föreligga, oavsett skoldistriktens belägenhet
riket. Till underhåll av skolhemsbyggnad skulle icke utgå statsbidrag.
De sakkunniga hava ansett det önskvärt, att statsbidrag skulle kunna
lämnas till åtminstone ett å två skolhem per år under den närmaste framtiden
och ansett sig böra föreslå, att en årlig anslagssumma av 100,000
kronor reserverades för ifrågavarande ändamål.
Ifrågavarande förslag har tillstyrkts av samtliga de i ärendet hörda myndigheter,
vilka uttalat sig i frågan.
Jag vill i likhet med de sakkunniga vitsorda den stora betydelsen av
skolhemmen. De äro åtminstone på sina håll nödvändiga komplement till
inackorderingsverksamheten. Emellertid anser jag mig böra erinra, att under
de allra senaste åren i ganska stor utsträckning beviljats medel till uppförande
av skolhem ur de till kommunala beredskapsarbeten anvisade anslagen.
Enligt den av de sakkunniga företedda statistiken beviljades sålunda
år 1933 statsbidrag av sådana medel till fyra skolhem och år 1934
till två skolhem. Då alltså under de båda sistförflutna åren förevarande
byggnadsverksamhet förflutit i betydligt raskare takt än de sakkunniga
själva tänkt sig, torde med anvisande av medel för ifrågavarande ändamål
kunna anstå åtminstone under nästkommande budgetår.
Jag beräknar alltså icke medel för ändamålet å riksstaten för budgetåret.
1935/1936.
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
159
7. Anslagsbehovet under budgetåret 1935/1936 m. m.
Av folkskolesakkunnigas betänkande inhämtas följande rörande anslagsbehovet
under budgetåret 1985/1936:
De sakkunniga utginge från att de nya bestämmelserna, utom vad anginge
byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler, komrne att träda i kraft den
1 juli 1935. Bestämmelserna örn byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler
åter förutsattes skola träda i tillämpning den 1 juli 1936, sedan under
tiden den 1 juli 1935—-den 30 juni 1936 klassificeringen av sistnämnda
lokaler verkställts.
Då enligt de sakkunnigas förslag provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag,
underhållsbidrag och tjänstebostadsbidrag skulle rekvireras och utbetalas,
först sedan vederbörande budgetår lupit till ända och någon rätt till
förskott å nämnda bidrag icke skulle förekomma, erfordrades för dessa ändamål
inga anslagsmedel förrän under budgetåret 1936/1937.
I fråga örn byggnadsbidragen till redan befintliga lokaler borde påpekas,
att, om bestämmelserna i ämnet, såsom ovan förutsatts, trädde i kraft från
och med den 1 juli 1936, anslag till detta ändamål icke komme att bliva
behövligt förrän från och med budgetåret 1937/1938.
Däremot vore det nödvändigt att redan under budgetåret 1935/1936 medel
stöde till förfogande för byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler. Det
erforderliga beloppet utgjorde enligt de sakkunnigas uppskattning 60,000
kronor och torde böra i riksstaten uppföras såsom ett ordinarie förslagsanslag
under rubrik: Statsbidrag till uppförande av nya undervisningslokaler
för folkskoleväsendet.
Vidare vore det nödvändigt att under budgetåret 1935/1936 äga tillgång
till medel för att bestrida engångsutgifterna för de skolhusvärderingsnämnder,
som under samma budgetår skulle utföra klassificeringsarbetet. Kostnaderna
för dessa nämnder hade de sakkunniga beräknat till 200,000 kronor.
Beloppet torde böra upptagas såsom ett extra förslagsanslag.
Till statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning torde böra
för budgetåret 1935/1936 uppföras ett reservationsanslag av 100,000 kronor.
I fråga om samtliga avlönings- och arvodesbidrag hade förutsatts skola
gälla, att medlen skulle utbetalas först efter utgången av det budgetår, de
avsåge. Följaktligen erfordrades icke för budgetåret 1935/1936 de beräknade
ökningarna av anslagen till statsbidrag för avlöning åt folk- och småskollärare,
för undervisning i slöjd och i hushållsgöromål samt ej heller
det nya anslaget till arvoden åt Överlärare. I den mån förskott skulle utgå,
skulle sådana beräknas i förhållande till under nu löpande budgetår utbetalda
belopp.
I fråga örn dyrtidstilläggen gällde visserligen likaledes, att de definitiva
utbetalningarna, i vad de avsåge budgetåret 1935/1936, skulle ske först under
budgetåret 1936/1937. Men enligt den i ämnet gällande författningen ägde
skoldistrikt, örn utanordnat förskott, vilket regelmässigt utginge halvårsvis
med en fjärdedel av dyrtidstillägget för nästföregående budgetår, befunnes
otillräckligt för beredande av dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, förskottsvis
utbekomma det ytterligare belopp, som härför prövades erforderligt. För
160
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att möta förskottskrav i enlighet med nämnda bestämmelse torde det vara
lämpligt, att den av de sakkunniga beräknade ökningen av dyrtidstilläggsanslaget
skedde redan för budgetåret 1935/1936. Ökningens belopp hade
uppskattats till 1,200,000 kronor.
Vad till sist beträffade statsbidragen till skolskjutsar och till inackordering
borde för att i enlighet med vissa närmare angivna bestämmelser framkommande
förskottskrav måtte kunna tillgodoses, anslagen till skolskjutsar och
till inackordering i riksstaten för budgetåret 1935/1936 upptagas med de
höjda belopp, de sakkunniga beräknat bliva erforderliga, eller respektive
250,000 kronor och 1,000,000 kronor, båda av förslagsanslags natur.
Beträffande det sedan några år utgående särskilda anslaget till bidrag för
utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, för närvarande i riksstaten
uppfört med ett belopp av 5,660,000 kronor, borde framhållas, att, om de
sakkunnigas förslag genomfördes, det icke längre syntes föreligga anledning
att bibehålla dessa speciella utjämningsbidrag, vilka avsetts skola utgöra ett
provisorium i avbidan på skatteutjämnande åtgärder av mera definitiv karaktär.
Ett förverkligande av de sakkunnigas förslag innebure en sådan
åtgärd och tjänade samma syfte som nämnda bidrag, ehuru på ett vida
rikligare sätt och efter mera rationella grunder. Vad anginge budgetåret
1935/1936 torde det emellertid vara erforderligt att alltjämt låta dessa utjämningsbidrag
utgå, enär under detta budgetår visserligen de nya bestämmelserna
avsetts skola träda i kraft men några utbetalningar till kommunerna
på grund av dessa bestämmelser då icke komme att ske annat än i
relativt obetydlig omfattning. Först i början av budgetåret 1936/1937 kunde
kommunerna påräkna huvudparten av de nya eller ökade statsunderstöd,
som av de sakkunniga ifrågasatts. Då emellertid kommunerna såsom regel
torde i de för kalenderåret 1935 redan fastställda staterna hava tagit utjämningsbidraget
i beräkning såsom en inkomst, skulle det uppenbarligen
leda till olägenheter för dem, om utjämningsbidraget, som hittills utbetalats
på hösten varje år, bortfölle. Från och med budgetåret 1936/1937 kunde
däremot tydligen indragning av berörda anslag äga rum.
De sakkunniga lämna sammanfattningsvis en redogörelse för de framtida
merkostnaderna för staten i anledning av föreliggande förslag. I detta avseende
framhålla de sakkunniga, att dessa omkostnader i enlighet med vad
nyss anförts för budgetåret 1935/1936 uppskattats till 2,063,000 kronor,
varav 360,000 kronor på nya anslag och 1,703,000 kronor på ökning av
nuvarande anslag.
Under nämnda år skedde dock på grund av ordningen för medelsrekvisitioner
endast i relativt ringa utsträckning några utbetalningar till de nya
ändamål, för vilka statsbidrag föreslagits. För budgetåret 1936/1937, då
större delen av de utbetalningar, som avsåge nästföregående budgetår, skulle
ske, ökade anslagsbehovet avsevärt. En ungefärlig uppskattning gåve följande
resultat:
A. Nya anslag.
1. Statsbidrag för tillhandahållande och underhåll av undervisningslokaler
för folkskoleväsendet...........kronor 4,075,000
Anslaget sönderfölle i 4 poster:
Bidrag för uppförande av nya lokaler
....................
kronor 100,000
161
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Provisoriskt bidrag för redan befintliga
lokaler............kronor 1,890,000
Bidrag till förhyrande av lokaler » 285,000
Bidrag till underhåll av lokaler . . > 1,800,000
Summa kronor 4,075,000
2. Statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder åt
folk- och småskollärare.......................kronor 3,150,000
3. Statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning » 100,000
4. Statsbidrag till avlöning åt Överlärare............ »_50,000
Summa nya anslag kronor 7,375,000
B. Merkostnader å nuvarande anslag.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Avlöning åt lärare vid folkskolor, ökades med......
Avlönande av föreståndarinna och biträdande föreståndarinna
för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, ökades med..................
Anslaget till inackorderingsbidrag beräknas till samma
belopp, som ansetts behövligt för budgetåret 1935/1936
eller 1,000,000 kronor, innebärande i förhållande till
nu utgående anslag en ökning med..............
Bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn beräknas till samma belopp, som ansetts behövligt
för budgetåret 1935/1936 eller 250,000 kronor, innebärande
i förhållande till nu utgående anslag en ökning
med.................................
Anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller
särskild slöjdskola, ökades med.................
Anordnande av undervisning i hushållsgöromål i egentlig
folkskola, ökades med.....................
Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter beräknas till samma belopp
som för budgetåret 1935/1936, innebärande i jämförelse
med nuvarande årskostnad en ökning med , . . .
kronor 4,400,000
» 4,000
» 428,000
» 75,000
» 292,000
» 32,000
» 1,200,000
Summa merkostnader å nuvarande anslag: kronor 6,431,000
C. Nuvarande anslag, som bor tjolle.
Utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet.......kronor 5,660,000
I). Sammanfattning.
Nya anslag.......................... 7,375,000
Ökning av nuvarande anslag...........• 6,431,000 kronor 13,806,000
Avginge anslaget under C...................... » 5,660,000
Nettoökning.................................kronor 8,146,000
Merkostnaden för staten i anledning av de föreslagna nya statsbidragsbestämmelserna
kunde alltså för budgetåret 1936/1937 uppskattas till i runt
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174. 11
162
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
tal 8,150,000 kronor. En ytterligare ökning inträdde för budgetåret 1937/
1938, därest klassificeringen av redan befintliga lokaler genomfördes så, att
bestämmelserna om de definitiva byggnadsbidragen till dylika lokaler kunde
träda i kraft från och med den 1 juli 1936. Under sådana förhållanden
måste nämligen i stället för anslag till provisoriska byggnadsbidrag medel
till de definitiva byggnadsbidragen upptagas i riksstaten för budgetåret 1937/
1938. För detta ändamål hade ett belopp av 2,400,000 kronor under första
året ansetts behövligt, vilket innebure en ökning i jämförelse med budgetåret
1936/1937 med 510,000 kronor.
I fortsättningen verkade de föreslagna bidragsgrunderna på sådant sätt,
att anslagsbehovet för bidrag till uppförande av nya lokaler stegrades under
någon tid framåt för att därefter åter nedgå, under det att medelsbehovet
för bidrag till redan befintliga lokaler minskades, för att efter en 40-årsperiod
helt försvinna. Övriga anslagsbehov holle sig i stort sett konstanta
eller underginge någon ökning.
Statskontoret har i sitt utlåtande framhållit, att ämbetsverket saknade anledning
att göra erinran mot de sålunda framlagda kostnadskalkylerna i
annan mån än ämbetsverket i andra, ovan angivna avseenden berört.
De part em erit schef en:
Ovan har jag, under avstyrkande av de sakkunnigas förslag rörande provisoriskt
byggnadsbidrag, uttalat den meningen, att byggnadsbidrag till redan
befintliga skollokaler borde börja utgå först sedan klassificeringsförfarandet
genomförts. Bestämmelserna rörande dylika statsbidrag borde sålunda enligt
min mening träda i kraft på dag, som Kungl. Majit med hänsyn härtill
bestämde.
Det torde vara att förvänta, att berörda klassificeringsförfarande tager i
anspråk hela budgetåret 1935/1936 och möjligen också en del av budgetåret
1936/1937. Jag utgår emellertid här liksom de sakkunniga ifrån, att
bestämmelserna rörande byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler kunna
träda i kraft den 1 juli 1936.
Enligt min mening är det av betydelse, att bestämmelserna rörande statsbidrag
till nya undervisningslokaler träda i kraft samtidigt med bestämmelserna
om statsbidrag till redan befintliga lokaler, alltså enligt vad jag nyss
anfört den 1 juli 1936.
Med hänsyn härtill torde anslag till statsbidrag för uppförande av nya
undervisningslokaler för folkskoleväsendet icke behöva uppföras på riksstaten
för nästkommande budgetår, utan först för budgetåret 1936/1937.
Anslag till statsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler för folkskoleväsendet
lärer, i enlighet med vad de sakkunniga därom anfört, icke
bliva behövligt förrän tidigast under budgetåret 1937/1938.
Aven övriga bestämmelser rörande statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet,
givetvis med undantag för dem, som avse klassificeringsförfarandet,
torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Anslag till statsbidrag
163
Kunql. Maj:ts proposition Nr 174.
till förhyrande av lokaler för folkskoleväsendet, till underhåll av lokaler för
folkskoleväsendet samt till tillhandahållande av tjänstebostäder åt folk- och
småskollärare erfordras sålunda tidigast under budgetåret 1937/1938.
Beträffande anslag till statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning
tillåter jag mig hänvisa till vad jag ovan anfört.
Anslag till skolhusvärderingsnämnder blir givetvis erforderligt redan under
budgetåret 1935/1936. Under rubriken Folkskolor m. m.: Bestridande av
engångskostnader för skolhusvärderingsnämnder torde böra beräknas ett förslagsanslag
av 200,000 kronor.
Bestämmelserna angående avlönings- och arvodesbidrag torde böra träda
i kraft den 1 juli 1936. Höjning av nu för ändamålet utgående eller avsedda
anslag erfordras icke förrän under budgetåret 1937/1938.
Jag har intet att erinra mot skolöverstyrelsens beräkningar i dess utlåtande
den 31 augusti 1934 av det förslagsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor, som enligt grunderna för den nya riksstatsuppställningen
bör uppföras i riksstaten för budgetåret 1935/1936. Ifrågavarande
anslag bör alltså upptagas med ett belopp av 58,550,000 kronor,
innebärande en ökning av de under innevarande budgetår för ändamålet
utgående medlen med 1,389,000 kronor. Jag vill erinra, att denna ökning
väsentligt understiger den minskning i anslagsbeloppet för innevarande
budgetår, som möjliggjordes genom övergången från kalenderår till redovisningsår
för vissa statsbidragsberäkningar m. m.
Vad de sakkunniga anfört rörande det nuvarande anslaget under åttonde
huvudtiteln för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet ger mig,
såsom av det föregående framgår, icke anledning till erinran. Till Folkskolor
m. m.: Ällmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet bör
i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar för budgetåret 1935/1936 uppföras
ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor.
Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd
vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor skulle enligt skolöverstyrelsens
utredning i dess ovannämnda skrivelse den 31 augusti 1934
vid i övrigt oförändrade förhållanden för budgetåret 1935/1936 uppföras
med ett belopp av 2,632,000 kronor. Med hänsyn till den jämkning, jag
ovan föreslagit i de nu gällande grunderna för bidrag till detta ändamål,
skulle emellertid sistnämnda belopp ökas med 34,000 kronor. Då emellertid
sistberörda beräkningar äro mycket approximativa, förordar jag, att förevarande
anslag upptoges med ett belopp av i avrundat tal 2,665,000 kronor.
Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i
hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. torde i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag böra för budgetåret 1935/1936 upptagas med ett belopp
av 295,000 kronor.
Jag bär intet att invända mot skolöverstyrelsens beräkningar för budgetåret
1935/1936 av förslagsanslagen till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens
164
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter samt till Folkskolor rn. m.: Bidrag
till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem
och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka
alltså böra upptagas med 230,000 kronor respektive 100,000 kronor.
De sakkunniga hava som nämnts föreslagit, att å riksstaten skulle för
budgetåret 1935/1936 uppföras ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor till
inackorderingsbidrag, avseende hela riket utom de nordligaste gränsorterna.
Skolöverstyrelsen, har, såsom av det föregående framgår, i sin skrivelse
den 31 augusti 1934 beräknat ett belopp av 1,002,097 kronor erforderligt
för samma budgetår till inackordering av skolbarn. Detta sistnämnda belopp
skulle enligt grunderna för den förändrade riksstatsuppställningen omsluta
även rikets nordligaste gränsorter samt dessutom vissa nu ur annat
anslag utgående medel till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. Överstyrelsen
har i sitt utlåtande över folkskolesakkunnigas betänkande — med
bibehållande av de anslagsposter, som ingå i skolöverstyrelsens förstnämnda
beräkningar — uppskattat det erforderliga anslagsbeloppet till 1,171,542
kronor. För egen del har jag intet att erinra emot överstyrelsens förslag i
vad det avser de utgiftsändamål, som böra bestridas ur förevarande anslag.
Jag har heller intet att erinra mot att anslaget — med hänsyn till de föreslagna
bidragsgrunderna — gives förslagsanslags natur. Däremot anser jag
det — med hänsyn till ovissheten i vilken utsträckning krav på förskott
komma att framställas — tillräckligt, om förevarande anslag, vilket bör benämnas
Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem, för budgetåret 1935/1936 upptages med ett
belopp av 900,000 kronor innebärande en ökning med 132,000 kronor av
de anslagsmedel, som under innevarande budgetår utgå för motsvarande
ändamål.
Till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn torde i anledning av vad de sakkunniga föreslagit böra uppföras ett
förslagsanslag av 200,000 kronor, innebärande en ökning i förhållande till
under innevarande budgetår utgående anslagsmedel med 25,000 kronor.
Vad till sist angår anslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter, vill jag anföra följande.
Av punkten 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, jämförd med riksdagens
skrivelse nr 328 år 1934, framgår för vilka lärargrupper medel till dyrtidstillägg
utgå ur förevarande anslag.
Dyrtidstillägg bör givetvis tillkomma nu ifrågavarande grupper av lärare
även under budgetåret 1935/1936. Beträffande de allmänna grunder, vilka
skola lända till efterrättelse vid dyrtid stilläggets utgående, erinrar jag, att
dyrtidstillägg till dessa lärargrupper för närvarande utgår efter huvudsakligen
samma grunder, som äro gällande för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dock med vissa inskränkningar beträffande några
lärargrupper.
165
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
Under punkten 186 i 1935 års åttonde huvudtitel har jag på grund av
vissa där angivna skäl anfört, att jag senare ämnade göra framställning
örn meddelande av föreskrift, att dyrtidstillägg finge utgå till lärare i manlig
och kvinnlig slöjd vid högre folkskolor allenast i sådana fall, då statsbidrag
jämlikt gällande bestämmelser utginge till den ifrågavarande undervisningen.
Då riksdagen torde böra besluta i denna fråga, gör jag nedan
hemställan i enlighet härmed.
I övrigt ifrågasätter jag icke någon ändring i de på förevarande område
gällande grunderna i andra hänseenden än de, som betingas av folkskolesakkunnigas
förutberörda av mig tillstyrkta förslag örn att statsbidrag till
dyrtidstillägg för ifrågakommande lärare bör beräknas å minimilönens totalbelopp.
Ändring av nämnda grunder erfordras dock icke i anledning
härav för budgetåret 1935/1936.
Förevarande anslag är i riksstaten för innevarande budgetår uppfört med
ett belopp av 17,400,000 kronor. Därest hänsyn icke hade tagits till övergången
från kalenderår till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar
m. m. hade anslaget i fråga, såsom framgår av ovannämnda
punkt 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, bort upptagas med ett
belopp av 18,300,000 kronor.
Enligt verkställda beräkningar skulle kostnaderna för dyrtidstillägg åt
lärare vid de undervisningsanstalter, varom bär är fråga, under budgetåret
1935/1936 uppgå till ett belopp av 18,000,000 kronor. Jag beräknar nyssnämnda
belopp å riksstaten för nästkommande budgetår under rubriken
Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter.
s; ■-
Av vad jag nu föreslagit framgår, att de av mig i anledning av folksk
olesakkunnigas förslag tillstyrkta åtgärderna för ökade statsbidrag till folkskoleväsendet
för nästkommande budgetår påkalla en ökning av medelsanvisningen
under åttonde huvudtiteln med: för skolhusvärderingsnämnder
(nytt anslag) 200,000 kronor, för inackorderingsbidrag 132,000 kronor samt
för anordnande av skolskjutsar 25,000 kronor. Sammanlagt skulle ökningen
av nu utgående statsmedel sålunda uppgå till 357,000 kronor.
Jag saknar anledning att för egen del utöver vad förut anförts ingå på
frågan örn anslagsbehovet under efterföljande budgetår. Allenast må erinras,
att mina förslag här ovan, såsom redan anförts, påkalla vissa modifikationer
i de sakkunnigas ovan återgivna beräkningar.
166
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
8. Hemställan.
Under åberopande av vad här ovan anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
A. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till undervisningslokaler m. m. för folkskoleväsendet, att träda
i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer:
1. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för uppförande
av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet.
Förutsättning för utgående av sådana bidrag är, att Kungl.
Majit, där kostnaden beräknas överstiga 10,000 kronor, respektive
länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst
10,000 kronor, lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande
samt därvid fastställt den kostnadssumma, varå bidraget,
högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter med tre
fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna
icke överstiger den fastställda summan.
Bidraget fördelas i lika belopp på tjugofem år och utgår
till kostnaderna för — förutom inomhusledningar, erforderliga
biutrymmen samt ritningar, arbetsledning och kontroll
— lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar samt
lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom
för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar,
slöjdsalar och skolkök.
2. Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått
vidkännas för redan befintliga, distriktet tillhöriga undervisningslokaler,
dock med den begränsningen, att dylikt bidrag
icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande varit i bruk mer än nitton år.
Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen till och
med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i
bruk under tjugo år.
Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar.
Lokalerna indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder
i fyra klasser (I—IV), allt efter lokalernas beskaffenhet.
Arsbidraget utgör för klass I 370 kronor per lokal,
för klass II 240 kronor per lokal och för klass III 200
kronor per lokal. För lokal, som hänföres till klass IV,
utgår intet bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan
kostnad för distriktet.
167
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
3. Staten bidrager med en tredjedel av den av skoldistrikt
erlagda eller såsom skälig enligt ortens pris ansedda hyran
för undervisningslokal.
4. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för underhåll
av klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och
rum för undervisning i hushållsgöromål samt för tillhandahållande
av skolmöbler och undervisningsmateriel till sådana
lokaler med visst årligt belopp för varje lokal.
Bidraget utgör för lokaler, som tillhöra distrikt, 50 kronor
och för lokaler, som distrikt förhyr, 25 kronor, allt per sal
och år. Kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning
och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.
5. Staten bidrager till bestridande av skoldistriktens kostnader
för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen
eller ersättning härför med följande årliga belopp,
nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för
ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga
lärare 80 kronor. Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad
för distriktet, utgår intet tjänstebostadsbidrag.
B. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till avlöning av lärare vid folkskoleväsendet att träda i tilllämpning
från och med den 1 juli 1936:
1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt
utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folkoch
småskolor ävensom föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem. I den
mån kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten
själva svara för dessa.
2. Staten övertager jämväl hela kostnaden för de författningsenligt
utgående kontanta minimiarvodena för lärare i
slöjd och hushållsgöromål.
3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande
av skoldistrikts kostnader för avlönande av Överlärare.
Kungl. Majit prövar för varje särskilt fall efter därom av
skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må utgå.
Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet
fall med mera än 1,000 kronor för år och ej, där icke
Kungl. Majit finner skäl medgiva undantag, för mer än en
överlärartjänst inom ett och samma distrikt.
4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande
kostnader meddelas följande föreskrifter, som åsyfta
168
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
att bereda staten ökat inflytande och kontroll med avseende
å folkskoleväsendets handhavande.
a) . För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie
eller tjänst med anställning tills vidare eller på viss tid)
skall Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtas, dock att tjänst med
anställning på viss tid må efter vederbörande folkskolinspektörs
medgivande kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd
vara inrättad under en tid av högst tre år.
b) . Lärare skall vara skyldig underkasta sig förflyttning
från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförfiyttning). Lock
skall denna skyldighet tillsvidare endast gälla lärare, som
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången
vinner ordinarie anställning. För lärare, som vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande innehar ordinarie anställning
men efter ansökning vinner transport till annan
tjänst av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelse
genomföres dock ej omedelbart utan först efter förloppet
av fem år. Flyttningsskyldigheten gäller för varje lärare
endast det flyttningsområde, där han är anställd. Flyttningsområdena
sammanfalla med de tretton områdesgrupper,
som omförmälas i kungörelsen den 20 juli 1933 (nr
507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och
småskolor. Tvångsförfiyttning tillämpas endast, då den
nödvändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid
tvångsförfiyttning skall så vitt möjligt tillses, att läraren
genom förflyttningen icke lider någon minskning i de förmåner,
han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån läraren
genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetilllägg
eller tilläggspension, skall ersättning härför beredas
läraren av statsmedel. Till flyttningskostnaderna erhåller
läraren bidrag av statsmedel. Beslut örn tvångsförfiyttning
meddelas av Kungl. Maj:t.
c) . Innan förslag till återbesättande av lärartjänst upprättas,
skall statens vederbörande folkskolinspektör avgiva
yttrande, vari han skall angiva de tre sökande, som enligt
hans mening äro med hänsyn till befordringsgrunderna mest
meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Kommer skolrådet
vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspektören,
skall ärendet hänskjutas till domkapitlet,
som då har att upprätta förslaget.
Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och
domkapitlets medverkan vid förslags upprättande skola ej
169
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
tillämpas i skoldistrikt, vilka enligt särskilt beslut av Kungl.
Majit undantagits från den statliga inspektionen.
Är lärartjänst förenad med överlärartjänst, skall det tillkomma
skolöverstyrelsen att upprätta förslag till lärartjänsten.
Då fråga är örn tillsättande av överlärartjänst, skall skolöverstyrelsen
avgiva yttrande angående de sökandes lämplighet
samt därvid jämväl angiva de tre sökande, som överstyrelsen
finner mest lämpliga, ävensom ordningen dem
emellan. Skolrådet har vid meddelande av förordnande å
överlärartjänst att välja mellan dem, som skolöverstyrelsen
på sätt nu nämnts angivit.
C. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till skolskjutsar att tillämpas från och med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta
verkliga kostnader för skolskjutsarna, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten
att, örn kostnaderna befinnas oskäliga
i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. De myndigheter,
som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga
fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende,
som förutsätter anordnande av skolskjutsar.
D. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till inackordering av skolpliktiga barn att tillämpas från och
med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta
verkliga kostnader för inackorderingen, likväl med rätt för
utanordningsmyndigheten att, om kostnaderna befinnas oskäliga
i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. Bidragsrätten
gäller, oavsett skoldistriktets belägenhet. De myndigheter,
som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga
fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende,
som förutsätter anordnande av inackordering av skolpliktiga
barn.
E. medgiva, att Kungl. Majit må äga utfärda de närmare
föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av de under
A—D här ovan angivna allmänna grunder;
F. medgiva, att sådan manlig lärare vid småskola och
vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid
folkskola, som blivit anställd efter utgången av år 1918,
må från den 1 juli 1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt
tillägg till lönen av 200 kronor för år;
G. medgiva sådan ändring i grunderna för utgående av
statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre
170
Kungl. Ma] :ts proposition Nr 174.
folkskolor eller särskilda slöjdskolor, att, då fråga är om
undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar,
som slöjdavdelning skall omfatta, må, under förutsättning
att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande
flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen,
få inräknas även flickor från småskolestadiet;
H. besluta, att beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid
privatläroverk, vid kommunala flickskolor och vid folkhögskolor
ävensom åt lärare vid folk- och småskolor samt statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vissa barnhem, högre
folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier
skola från och med den 1 juli 1935 lända till efterrättelse
de allmänna grunder, som i ifrågavarande hänseende
gälla för budgetåret 1934/1935, dock med iakttagande
att dyrtidstillägg må utgå till lärare i manlig och kvinnlig
slöjd vid högre folkskolor allenast i sådant fall, då statsbidrag
jämlikt gällande bestämmelser utgår till undervisningen;
ävensom
bemyndiga Kungl. Maj:t såväl att utfärda de närmare
föreskrifter, vilka för tillämpning av i nästföregående
stycke berörda allmänna grunder kunna befinnas erforderliga,
som även att i huvudsaklig enlighet med de i sådant
avseende nu gällande föreskrifter meddela närmare bestämmelser
i fråga örn dyrtidstillägg åt vissa lärarinnor vid fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala, Maria Nordenfelts
högre handarbetslärarinneseminarium i Göteborg och föreningen
Handarbetets vänners och Andrea Eneroths högre
handarbetsseminarium i Stockholm;
I. anvisa för budgetåret 1935/1936
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor ett förslagsanslag
av...................kronor 58,550,000;
dels till Folkskolor m.m.: Allmänt bidrag
för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet
ett förslagsanslag av........ »
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor
ett förslagsanslag av............... »
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag
av...................... »
5,660,000;
2,665,000;
295,000;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
171
dels till Folkskolor m. m.: Bestridande
av engångskostnader för skolhusvärderings- nämnder ett förslagsanslag av........
kronor
200,000;
dels till Folkskolor m. m.: Folkundervis- ningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter ett förslagsanslag av.......
»
230,000;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbets- stugor inom Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län ett förslagsanslag av . . .
>
100,000;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
inackordering av skolbarn i skolhem, ar- betsstugor eller enskilda hem ett förslags- anslag av......................
1
900,000;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till
anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn ett förslagsanslag av...........
»
200,000;
dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid
vissa statsunderstödda undervisnings- m.fl.
anstalter ett förslagsanslag av........
»
18,000,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Tunberg.
172
Kungl. Majlis proposition Nr 174.
Bilaga.
Folkskolesakkunnigas utkast
till
författningsbestämmelser i anledning av de sakkunnigas förslag.
A) Kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
§ 1.
Skoldistrikt äger att enligt de grunder och i den ordning, som i denna kungörelse
stadgas, åtnjuta statsbidrag till kostnaderna för
a) anskaffande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (byggnadsbidrag
för nya undervisningslokaler),
b) redan uppförda, distriktet tillhöriga undervisningslokaler, som icke tagits
i bruk före den 1 juli 1896 (byggnadsbidrag och provisoriskt byggnadsbidrag för
redan befintliga undervisningslokaler),
c) förhyrande av undervisningslokaler (hyresbidrag),
d) underhåll av undervisningslokaler samt tillhandahållande av inventarier,
skolmöbler och undervisningsmateriel för sådana lokaler (underhållsbidrag),
e) tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller kontant ersättning
härför (tjänstebostadsbidrag).
Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler.
§ 2.
1. Statsbidrag till uppförande och inredning av ny undervisningslokal utgår
till skoldistrikt med tre fjärdedelar av den styrkta kostnaden för lokalens
inrättande, dock högst med belopp, som motsvarar tre fjärdedelar av en på
nedan angivet sätt fastställd kostnadssumma. I kostnader, till vilka statsbidrag
må utgå, inräknas icke kostnader för anskaffande och iordningställande av tomt,
tomtens inhägnande, anordnande av brunn ävensom ledningars framdragande
till skolhusbyggnaden men däremot kostnader för inomhusledningar, erforderliga
biutrymmen av olika slag samt den första uppsättningen av inventarier till
gymnastiksal, skolkök och slöjdsal. I kostnaden må jämväl inräknas utgifter för
ritningar, arbetsledning och kontroll.
2. Vid beräkning av statsbidrag för lokal, som är avsedd att ersätta äldre
lokal, må, örn anledning därtill prövas föreligga, avdrag från kostnadssumman
göras nied belopp, som anses motsvara den äldre lokalens värde. Sådant avdrag
skall dock alltid ske, där den äldre lokalen blivit förstörd genom eldsvåda och
skoldistriktet på grund av försäkring är berättigat att härför åtnjuta brandskadeersättning.
3. Statsbidraget utgår med en fyrtiondel årligen under fyrtio år, räknat från
och med det redovisningsår, då lokalen avsynats och godkänts.
173
Kungl. Maj\ts proposition Nr 174.
§ 3.
1. Skoldistrikt, som önskar komma i åtnjutande av byggnadsbidrag för ny
undervisningslokal, skall till statens vederbörande folkskolinspektör ingiva till
länsstyrelsen ställd ansökan örn tillstånd till byggnadsarbetets utförande och
bidrag till byggnadskostnaderna.
Sådan ansökning skall vara åtföljd av: .
a) utdrag ur kyrkostämmans, kyrkofullmäktiges, kommunalfullmäktiges eller
stadsfullmäktiges protokoll, utvisande dels att skoldistriktet för sin del beslutat
uppföra den lokal, för vilken bidrag begäres, dels, då fråga är örn nybyggnad av
skolhus, att av folkskolinspektören godkänd tomt finnes för ändamålet till
gab)
hav folkskolinspektören i vederbörlig ordning granskade huvudritningar;
c) arbetsbeskrivning jämte fullständig kostnadsberäkning, utvisande de för
lokalens inrättande beräknade kostnaderna, varvid i de fall, då anläggningen
omfattar andra utrymmen eller anordningar än sådana, för vilka bidrag, som
här avses, kan utgå, kostnaderna för dessa skola särskilt angivas;
d) redogörelse för det sätt, varpå kontroll över arbetets utförande är avsedd
iibb uiu v aa. , 0 , ,
Därest bidrag sökes för utförande av till- eller ombyggnadsarbeten a befintlig
byggnad, skall dessutom företes intyg av byggnadssakkunnig person, att
byggnaden är av den beskaffenhet, att planerad till- eller ombyggnad lämpligen
kärl sk©
2. Det åligger skolöverstyrelsen att, efter hänvändelse från skoldistrikt, som
ämnar ingiva ansökning örn byggnadstillstånd och bidrag enligt denna §, tillhandagå
distriktet med uppgörande av lämpliga skissritningar samt med rad
och upplysningar i övrigt rörande det ifrågasätta byggnadsarbetet.
§ 4.
Sedan folkskolinspektören granskat de inkomna ansökningshandlingarna, skall
han jämte eget yttrande översända handlingarna till länsstyrelsen.
Finner länsstyrelsen kostnaderna för byggnadsföretaget skäligen böra komma
att överstiga 3,000 kronor, skall länsstyrelsen insända desamma jämte eget yttrande
samt bevis, att skoldistriktets i § 3 mom. 1 a) avsedda beslut vunnit laga
kraft, till skolöverstyrelsen, som har att till Kungl. Majit för prövning och avgörande
överlämna samtliga handlingar i ärendet tillika med eget utlåtande.
Örn åter länsstyrelsen prövar kostnaderna komma att uppgå till högst 3,000
kronor, har länsstyrelsen att fatta beslut med anledning av ansökningen. Finnér
länsstyrelsen därvid byggnadsföretaget böra komma till utförande,^ skall länsstyrelsen
fastställa den kostnadssumma, varå statsbidrag, högst, må beräknas,
ävensom angiva statsbidragets maximibelopp.
§ 5-
Skoldistrikt, som tilldelats byggnadsbidrag för ny undervisningslokal, ar
Pll£itt^enlighet med godkända ritningar och i övrigt givna föreskrifter låta uppföra
beslutad lokal;
att bestrida ersättning till den i § 6 omförmälde, av länsstyrelsen forordnade
byggnadssakkunnige;
att brandförsäkra lokalen till av länsstyrelsen godkänt belopp; samt
att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, Kungl. Majit respektive
länsstyrelsen må hava meddelat vid bidragets beviljande.
174
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
§ 6.
Beviljat bidrag må icke utgå, innan lokalen blivit avsynad och godkänd.
Avsyning förrättas av folkskolinspektören med biträde av byggnadssakkunnig
person, som förordnas av länsstyrelsen, samt i närvaro av ombud för skolrådet.
Vid avsyningsförrättningen skola vara tillgängliga alla räkenskaper och andra
handlingar rörande byggnadsföretaget.
Över förrättningen skall folkskolinspektören upprätta protokoll, vari skall
antecknas, huruvida lokalen blivit av honom godkänd, ävensom summan av de
för statsbidrags utgående beräkneliga kostnaderna för byggnadsarbetet. Protokollet
skall härefter omedelbart insändas till länsstyrelsen samt i avskrift därjämte
tillställas skolrådet.
Sedan protokoll över avsyningsförrättningen inkommit till länsstyrelsen, samt
skoldistriktet beretts tillfälle att yttra sig i anledning av protokollets innehåll,
skall länsstyrelsen, om lokalen godkänts, med iakttagande av förut meddelat
beslut om bidragets maximibelopp, bestämma bidragssumman med angivande
av årsbidragets storlek och tiden för bidrags utgående. Härefter skall länsstyrelsen
omedelbart till skoldistriktet utanordna första årsbidraget. Återstående årsbidrag
utbetalas utan särskild rekvisition årligen i början av januari.
§ 7.
Därest lokal, för vilken utgår byggnadsbidrag, som avses i § 2, blir obehövlig
för undervisningsändamål, skall denna omständighet icke utgöra hinder för
bidragets fortsatta utbetalning; dock att, örn lokalen av distriktet försäljes eller
skoldistriktet genom uthyrning eller annorledes bereder sig inkomst av lokalen
eller lättnad i sina utgifter för andra ändamål, distriktet har att härom, så snart
ske kan, göra anmälan hos länsstyrelsen, som med eget yttrande skall underställa
Kungl. Maj:t frågan, huruvida bidrag skall upphöra att utgå och redan
utbetalda belopp återgäldas till statsverket.
Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler.
§ 8.
1. Statsbidrag för i § 1 b) omförmälda lokaler utgår för varje skoldistrikt tillhörigt
klassrum och gymnastiksal, dock med undantag av sådana lokaler, som
tillkommit utan kostnad för distriktet eller som, enligt vad i mom. 2 av denna
§ sågs, hänföras till i samma moment omförmälda klass IV. Bidraget utgår
ärligen till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk
under fyrtio år.
2. Med hänsyn tagen till de i mom. 1 avsedda klassrummens och gymnastiksalarnas
beskaffenhet indelas dessa i fyra klasser (klass I—IV). Klassificeringen
verkställes av en nämnd i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Till klass
IV hänföras lokaler, som nämnden finner vara av så underhaltig beskaffenhet,
att statsbidrag för desamma, oktat deras användning tillätes, icke bör utgå.
3. Det årliga bidraget utgör för lärosal eller gymnastiksal, tillhörande klass I,
180 kronor, klass II 120 kronor och klass III 90 kronor, dock att örn distriktet
av staten eller fran annat hall erhållit bidrag till byggnadens uppförande, årsbidragets
storlek bestämmes av Kungl. Majit efter framställning av distriktet.
4. Därest sådana ändrade förhallanden inträda med avseende å beskaffenheten
av lokal, att ändring i fråga om dess placering i klass anses påkallad, har
175
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
länsstyrelsen, efter därom av skoldistriktet eller folkskolinspektören i samband
med statsbidragsrekvisition gjord framställning, att vid rekvisitionens prövning
fatta beslut i ämnet.
Över länsstyrelsen beslut i denna del må klagan icke föras.
5. Bidrag utgår endast för lokal, som användes för sitt ändamål, dock att örn
lokalen varit i bruk under en del av redovisningsåret, bidrag för det året utgår
oavkortat.
6. De i mom. 1 samt 3—5 av denna § meddelade bestämmelserna träda i kraft
å dag, som Kungl. Majit bestämmer.
Provisoriskt byggnadsbidrag.
§ 9.
Intill tiden, då bestämmelserna i § 8 mom. 1 samt 3—5 träda i kraft, utgår
för varje skoldistrikt tillhörigt klassrum och gymnastiksal, som icke varit i bruk
längre tid än trettionio år, räknat från och med den 1 juli näst före den tidpunkt,
då lokalen togs i bruk, provisoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor
årligen, dock att sådant bidrag icke utgår för lokal, som tillkommit utan kostnad
för distriktet. Beträffande nämnda bidrag skola i övrigt i tillämpliga delar gälla
bestämmelserna i § 8 mom. 3 och 5.
Hyresbidrag.
§ 10.
För undervisningslokal, som av skoldistrikt förhyres, äger distriktet årligen
åtnjuta statsbidrag med hälften av den erlagda hyran, dock under iakttagande
att, örn hyran uppenbarligen överstiger det belopp, som enligt ortens pris kan
anses skäligt, statsbidraget skall minskas till hälften av sistnämnda belopp.
Såsom villkor för utgående av hyresbidrag gäller, att lokalen blivit av folkskolinspektören
för ändamålet godkänd.
Underhållsbidrag.
§ Il
Till
underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av skolmöbler
och undervisningsmateriel till sådana lokaler äger skoldistrikt årligen
åtnjuta statsbidrag med 50 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet, och
med 25 kronor för lokal, som av distriktet förhyres. Bidraget utgår för klassrum,
specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushållsgöromål.
Underhållsbidrag utgår allenast för lokal, som användes för sitt ändamål, dock
att, om lokalen varit i bruk under en del av redovisningsåret, bidrag för det
året utgår oavkortat.
Såsom villkor för utgående av underhållsbidrag skall gälla, att lokalen av
distriktet hålles i ett tillfredsställande skick, och att inventarier, skolmöbler
och undervisningsmateriel äro av beskaffenhet, som folkskolinspektören godkänner.
Tjänstebostadsbidrag.
§ 12.
Till bestridande av kostnaderna för tjänstebostäder åt lärarpersonalen vid
folk- och småskolor äger skoldistrikt årligen åtnjuta statsbidrag med: för ordi
-
176
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
naile manlig folkskollärare 160 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 120
kronor och för annan lärare 80 kronor, dock under iakttagande, att, där i stället
för bostad in natura kontant ersättning utgår eller bostad av distriktet förhyres
för lärarens räkning, bidraget icke må överstiga den sålunda utgående ersättningen
resp. den av distriktet erlagda hyran. Har distrikt för uppförande av
tjänstebostad åtnjutit bidrag av statsmedel eller från annat håll, ankomme på
Kungl. Maj :t att efter framställning av distriktet bestämma, huruvida och i
vilken mån tjänstebostadsbidrag må utgå. I de fall, då tjänstebostad tillkommit
utan kostnad för distriktet, utgår icke tjänstebostadsbidrag.
Har distriktet skyldighet att tillhandahålla lärare bostad eller ersättning härför
avsett allenast del av redovisningsår, utgår bidraget med så stor del, som
belöper på den tid, bostad eller ersättning skolat tillhandahållas; och skall härvid
bidraget beräknas efter samma tidsenhet som den kontanta avlöningen till
vederbörande lärare.
Såsom villkor för utgående av tjänstebostadsbidrag skall gälla, att distriktet
med avseende å vederbörande lärare fullgjort vad i gällande författningar är
föreskrivet örn tillhandahållande av tjänstebostad eller ersättning härför.
Rekvisition av statsbidrag.
§ 13.
1. Rekvisition av statsbidrag, som avses i §§ 8—12, skall enligt formulär, som
fastställes av skolöverstyrelsen, av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse
varje år efter ingången av juli och före utgången av augusti månad näst efter
det redovisningsår, för vilket bidrag sökes, i två likalydande exemplar avlämnas
till vederbörande folkskolinspektör.
2. Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid
tillse, att de för statsbidragens utgående stadgade villkoren äro uppfyllda och
de lämnade uppgifterna riktiga, varefter han snarast möjligt skall med tillstyrkande
eller avstyrkande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskontoret
eller vederbörande länsstyrelse.
4. I den mån folkskolinspektörens erinringar eller andra på den utbetalande
myndighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda
avslag, skall statsbidrag av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan,
utbetalas till skoldistriktet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935, dock att i fråga om tillämpningen
av bestämmelserna i § 8 mom. 1 samt 3—5 skall gälla vad härom är
stadgat i mom. 6 av samma paragraf.
B) Kungörelse angående indelning av skollokaler i olika klasser enligt kungörelsen
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
1. Den indelning av skollokaler i olika klasser, som avses i § 8 av kungörelsen
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, skall för varje skoldistrikt
verkställas av en nämnd (skolhusvärderingsnämnd), bestående av tre
ledamöter, nämligen en av länsstyrelsen för samtliga skoldistrikt inom länet
förordnad byggnadssakkunnig person, vilken tillika skall vara nämndens ordförande,
vederbörande statens folkskolinspektör samt en av skoldistriktet utsedd
medlem av distriktet.
177
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
2. Till ledamot av nämnden må icke utses befattningshavare hos länsstyrelsen
eller den, som eljest på grund av sin tjänsteställning har att taga befattning
med skolbyggnadsfrågor, som skola av länsstyrelsen handläggas.
3. Nämnden är beslutför, allenast örn samtliga dess ledamöter äro närvarande.
Såsom nämndens beslut gäde den mening, varom två ledamöter förena sig,
eller, då envar av nämndens ledamöter stannat i olika meningar, ordförandens
mening.
Folkskolinspektören skall hos nämnden göra anmälan om förekommande
indelningsärenden. Han skall jämväl föredraga ärendena inför nämnden samt
tjänstgöra såsom nämndens sekreterare och i denna egenskap föra protokoll
över nämndens beslut ävensom ombesörja därav föranledda expeditioner.
4. Indelningen sker enligt anvisningar, som av Kungl. Maj:t utfärdas, samt
efter inhämtande av noggranna upplysningar om samtliga på frågan inverkande
förhållanden. Där nämnden finner sådant erforderligt för ärendets utredning, må
syn på ort och ställe av nämnden hållas.
5. Angående nämndens sammanträdesort och sammanträdestider samt lokal
för sammanträdena bestämmer ordföranden, som har att till sammanträdena
kalla nämndens övriga ledamöter.
6. Meddelande om nämndens beslut skall utan dröjsmål tillställas länsstyrelsen
och distriktets skolråd eller folkskolestyrelse.
7. Över nämndens beslut må klagan icke förås.
8. Ordförande i skolhusvärderingsnämnd och folkskolinspektör äga åtnjuta
dels arvode för sitt arbete med nämndens angelägenheter, vilket arvode till
beloppet fastställes av Kungl. Majit efter förslag av länsstyrelsen, dels ock
ersättning för av uppdraget föranledda resor enligt klass IIB i allmänna resereglemente!.
Förekommande kostnad för ledamot, som utsetts av skoldistrikt, gäldas av
distriktet.
9. Skoldistrikt skall i god tid före den 1 juli 1935 välja ledamot i skolhusvärderingsnämnd
enligt punkt 1 samt härom skyndsamt göra anmälan hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen utser härefter omedelbart ordförande i nämnden samt
underrättar genast dels vederbörande skoldistrikt örn sitt beslut, dels ock vederbörande
folkskolinspektörer om detta beslut ävensom om skoldistriktens val,
såvitt detta angår inspektionsområdet.
Sedan nämndernas sammansättning sålunda blivit bestämd, böra de utan
dröjsmål träda i verksamhet.
10. Erfordras medel till bestridande av expeditionskostnader för skolhusvärderingsnämnd,
skall nämnden härom göra anmälan hos länsstyrelsen, som
i ärendet gör framställning hos Kungl. Majit.
Denna kungörelse träder i kraft omedelbart.
C) Kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 16
september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor
samt statsbidrag till sådan avlöning.
§ 14.
Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda
lärarpersonalens avlöning skall skoldistrikt av statsmedel erhålla förutom
statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder eller ersättning därför enligt
Bihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 174. 12
178
Kungl, Maj:ts proposition Nr 174.
vad i sådant avseende är särskilt stadgat — bidrag, motsvarande den kontanta
minimavlöning, som distriktet jämlikt de i denna kungörelse angivna grunder
laar att utbetala till sådan personal, dock med iakttagande av de föreskrifter,
som här nedan meddelas.
§ 15-
1. Statsbidrag utgår icke för längre undervisningstid än åtta månader om året.
2. Har ordinarie, extra ordinarie eller vikarierande folkskollärare sin tjänstgöring
uteslutande eller till övervägande delen förlagd till de klasser i folkskolan,
vilka enligt det för skoldistriktet gällande reglementet utgöra småskolestadiet,
skall statsbidrag till avlöning av sådan lärare utgå såsom för lärare i motsvarande
ställning vid småskola.
Vid beräkning etc. (= nuvarande mom. 5 andra och tredje styckena).
3. I fråga om statsbidrag till avlöning av ordinarie folkskollärare, ordinarie
lärare vid småskola samt annan lärare vid småskola, som äger åtnjuta avlöning
efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola, ävensom lärare vid
mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd tills
vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall särskilt
iakttagas
a) att, örn läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund
av styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning,
därest ledigheten omfattat mer än sex veckor under ett och samma kalenderår,
ej skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant
må utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören
icke ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till den tjänstledige lärarens
avlöning, skolöverstyrelsens medgivande erhållits;
b) att, örn läraren uppnått den för erhållande av hel pension eller helt ålderdomsunderstöd
stadgade levnadsåldern, statsbidrag till hans avlönande icke
skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må
utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke
ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till sådan lärare, skolöverstyrelsens
medgivande erhållits.
4. I fråga örn statsbidrag till avlöning av vikarie å ordinarie folkskollärartjänst,
extra ordinarie folkskollärartjänst, lärartjänst vid småskola, mindre
folkskola eller tjänst som biträdande lärare vid folkskola skall särskilt iakttagas,
att, därest till vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå,
endast för så vitt folkskolinspektören vitsordar vikariens lämplighet, samt, för
det fall att vikarien icke äger vederbörlig behörighet till tjänsten, endast för så
vitt folkskolinspektören vitsordar, att vikarie, som äger sådan behörighet, icke
kunnat erhållas, samt att vikarien befunnits duglig.
(Nuvarande § 15 mom. 1, 2, 3 och 4 samt §§ 16, 17, 18 och 19 utgå.)
§ 16.
Såsom villkor för utgående av de i denna kungörelse omförmälda statsbidrag
skall gälla:
a) att distriktets skolväsende är anordnat i enlighet med gällande föreskrifter;
b) att undervisningen vid distriktets skolor fortgår minst åtta månader om
året, därest icke Kungl. Majit genom särskilt beslut medgivit inskränkning i
179
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
deri sålunda stadgade undervisningstiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig
ordning befriat distriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen genom
vikarie;
c) att distriktet för undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler och ombesörjer
desammas uppvärmning, belysning och städning ävensom förser lokalerna
med ändamålsenliga inventarier och erforderlig undervisningsmateriel;
d) att lärarnas avlöningsförmåner, såväl den kontanta avlöningen som ock
naturaförmånerna, fullt motsvara vad i sådant avseende är eller varder stadgat;
samt dessutom
e) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 e);
f) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 f);
g) om bidrag sökes etc. (= nuvarande § 18 g);
h) örn bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst: att tillstånd i vederbörlig
ordning lämnats till tjänstens inrättande;
i) örn bidrag sökes till lärartjänst med anställning på viss tid, vilken tjänst
redan upprätthållits under tre redovisningsår: att Kungl. Majit lämnat tillstånd
till tjänstens fortsatta upprätthållande.
§ 17.
1. För utbekommande av statsbidrag enligt denna kungörelse skola hinder ej
möta därav
a) att småskola, mindre folkskola, flyttande folkskola eller fast folkskola under
redovisningsåret med avseende å skolans art i vederbörlig ordning förändrats;
b) att skola eller lärartjänst på grund av minskat barnantal eller skolväsendets
omorganisation upphört under året eller ny skola eller ny lärartjänst inrättats
under året och av sådan anledning undervisningen icke fortgått hela den
stadgade tiden;
c) att undervisningen enligt vederbörligt beslut avkortats på grund av rådande
smittsam sjukdom bland människor eller husdjur;
d) att vid förfall för lärare på grund av sjukdom eller vid inträffad ledighet
undervisningen icke kunnat fortgå hela den för redovisningsåret stadgade tiden,
såvida folkskolinspektören vitsordar, att vikarie ej kunnat erhållas;
e) att lärare till förekommande av smittfara av vederbörande myndighet förbjudits
att tjänstgöra och undervisningen av denna anledning icke kunnat fortgå
hela den för redovisningsåret stadgade tiden.
2. (= nuvarande § 19 mom. 2),
§ 18 (= nuvarande § 20),
§ 19 (= nuvarande § 21),
§ 20 (= nuvarande § 22).
Det torde böra i övrigt iakttagas, att med avseende å förevarande författning
omarbetning bör ske med hänsyn till bestämmelserna i kungörelsen den 31 maj
1934 (nr 199) angående övergång från kalenderår till tiden den 1 juli—den 30
juni (redovisningsår) vid beräkning av löner och statsbidrag för vissa kommunala
skolor m. m.
180
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
D) Kungörelse angående avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor.
§ I
1.
För i vederbörlig ordning tillsatt föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga,
skall grundlönen utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive fem,
tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor.
2. Till biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga skall lönen
utgöra 1,000 kronor.
3. Arvodet till vikarie för föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga skall
utgöra 1,000 kronor och till vikarie för biträdande föreståndarinna 800 kronor.
4. Dessutom skola ovannämnda befattningshavare åtnjuta fri bostad, fritt
bränsle och lyse samt under den del av året, då skolhemmets eller arbetsstugans
verksamhet pågår, fri kost ävensom, därest de äro anställda vid skolhem eller
arbetsstuga inom skoldistrikt, beträffande vilka kungörelsen den 27 februari 1920
(nr 141) äger tillämpning, särskilt lönetillägg med 100 kronor för år och, därest
de äro anställda vid skolhem inom rikets nordligaste gränsorter, särskilt lönetillägg
med 200 kronor för år.
§ 2.
(= § 2 i kungörelsen nr 292/1928.)
§ 3.
(— § 3 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 4.
(= § 4 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 5.
(= § 5 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 6.
(— § 6 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 7.
(= § 7 i kungörelsen nr 292/1928) v
§ 8.
1. För i vederbörlig ordning anställd föreståndarinna och biträdande föreståndarinna
skall statsbidraget för år utgå med belopp, motsvarande, om befattningshavaren
är anställd vid skoldistrikt tillhörigt skolhem, den kontanta
minimiavlöning, som distriktet jämlikt de i denna kungörelse angivna grunder
har att utbetala till sådan personal ävensom det särskilda lönetillägget samt
eljest:
a) nio tiondelar av grundlönen eller, vad angår biträdande föreståndarinna,
nio tiondelar av lönen; *
b) förekommande ålderstillägg, samt
c) det särskilda lönetillägget.
2. I fråga etc. (— § 8 mom. 3 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 9.
(— § 9 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 10.
(= § 10 i kungörelsen nr 292/1928).
181
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
§ 11.
(=z § 11 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 12.
(= § 12 i kungörelsen nr 292/1928).
§ 13.
(= § 13 i kungörelsen nr 292/1928).
E) Kungörelse angående ändring av § 2 i kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 572)
angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola
eller särskild slöjdskola.
. § 2.
Skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola anordnat
undervisning i slöjd, må, på sätt nedan i § 3 närmare bestämmes, av statsbidrag
erhålla bidrag till lärares avlöning, beräknat, där undervisningen bestrides
av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt åt tjänstinnehavaren
är reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt, efter 1 krona
20 öre för undervisningstimme och eljest efter 1 krona för undervisningstimme,
dock att i intet fall statsbidraget må utgå med högre belopp för slöjdavdelning
under ett kalenderår än 148 kronor 80 öre respektive 124 kronor, motsvarande
statsbidrag för 124 timmar.
F) Kungörelse angående ändring av § 3 i kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 573)
angående statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller
särskild anstalt.
§ 3-
Skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan av Kungl. Majit för
ändamålet godkänd organisation, som i egentlig folkskola eller i särskild anstalt
anordnar undervisning i hushållsgöromål, må såsom bidrag till lärarinnas avlöning
av statsmedel erhålla ett belopp motsvarande den för kurs bestämda
minimiavlöningen, 255 kronor, eller 7 kronor 50 öre för arbetsdag.
G) Kungörelse angående statsbidrag till arvoden åt Överlärare
vid folk- och småskolor.
§ 1.
Till bestridande av kostnad för kontant arvode åt Överlärare må skoldistrikt
kunna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande årligen erhålla statsbidrag med högst
hälften av den på året belöpande arvodeskostnaden, dock i intet fall med mera
än 1,000 kronor för år samt under iakttagande, att ett och samma distrikt icke
må åtnjuta bidrag för mer än en överlärarbefattning.
182
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
.§ 2:
Skoldistrikt, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag, varom här är
fråga, skall till vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till Kungl. Majit
ställd ansökning härom. Sådan ansökning skall innehålla utförlig redogörelse
för de förhållanden, som ansetts påkalla överlärares anställande, samt vara åtföljd
av:
a) uppgift å de arvodesförmåner, som tillkomma överläraren;
b) vederbörligen fastställd instruktion för överläraren eller förslag därtill;
c) uppgift å det antal undervisningstimmar, som Överlärare i egenskap av
lärare vid skola inom distriktet har att bestrida, ävensom angående det sätt,
varpå återstoden av den med lärartjänsten förbundna undervisningsskyldigheten
fullgöres;
d) avskrift av det för skoldistriktet gällande reglementet.
Folkskolinspektören har att med eget yttrande översända handlingarna i
ärendet till skolöverstyrelsen, som med sitt utlåtande underställer ärendet
Kungl. Maj:ts prövning.
§ 3.
Har Kungl. Majit medgivit, att statsbidrag till arvode åt Överlärare må utgå,
äger skoldistriktet efter rekvisition, varom i § 4 förmäles, åtnjuta sådant bidrag
enligt de i Kungl. Majits beslut angivna grunderna.
§ 4.
Rekvisition av statsbidrag till arvode åt Överlärare skall, avfattad i enlighet
med formulär, som av skolöverstyrelsen fastställes, av skolrådet eller folkskolestyrelsen
ingivas till folkskolinspektören efter ingången av juli och före
utgången av augusti månad näst efter det redovisningsår, rekvisitionen avser.
Sedan inspektören granskat rekvisitionen, skall han med eget yttrande insända
rekvisitionen till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse, som, i den
mån ej folkskolinspektörens erinringar eller andra särskilda omständigheter
prövas föranleda avdrag, har att så snart ske kan utbetala statsbidraget till skoldistriktet.
H) Kungörelse angående skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att i vissa
fall underkasta sig förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat.
§ \
Innehavare av ordinarie folk- eller småskollärartjänst eller av tjänst såsom
biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola med anställning
tills vidare är skyldig att låta sig förflyttas till lärartjänst i annat skoldistrikt
i enlighet med de närmare föreskrifter, som här nedan meddelas, dock
att sådan skyldighet icke skall åligga lärare, vilkens tjänst är i föreskriven ordning
förenad med organist-, klockar- eller kyrkosångarbefattning.
§ 2‘
Ordinarie folkskollärare och ordinarie småskollärare må förflyttas allenast
till annan ordinarie folkskollärar- respektive småskollärartjänst. Biträdande
lärare vid folkskola och lärare vid mindre folkskola, vilka blivit anställda tills
vidare, må icke förflyttas till tjänst med anställning på viss tid.
183
Kungl. Majlis ''proposition Nr 174.
§ 3.
Vid förflyttning, som här avses, skall, så vitt möjligt, tillses, att läraren
erhåller en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner, tjänstebostads beskaffenhet,
skolform samt övriga förhållanden kan anses åtminstone likvärdig
med den tjänst, läraren lämnar.
§ 4.
1. Därest och så länge avlöningsförmånerna vid den nya tjänsten, för år
räknat, understiga de avlöningsförmåner, till vilka läraren skulle varit berättigad,
om han alltjämt innehaft den förra tjänsten, skall läraren av statsmedel
erhålla lönefyllnad med så stort belopp, att hans sammanlagda avlöning uppgår
till samma belopp, som han i avlöning skulle hava åtnjutit vid den förut
innehavda tjänsten.
Härvid må hänsyn icke tagas till ersättning för övertidsläsning eller löneförmåner,
som härflyta från annan tjänstgöring än å tjänst, som i § 1 omför
mäles.
. .
2. Fråga om rätt till lönefyllnad prövas och avgöres av Kungl. Majit i samband
med förflyttningsärendet.
3. Lönefyllnad utgår i samma ordning som den kontanta avlöningen i övrigt.
§ 5-
Har lärare genom förflyttning tillskyndats minskning i pensionsförmåner, skall
ersättning härför beredas honom av statsmedel. Fråga härom upptages av
Kungl. Majit efter framställning av vederbörande lärare i samband med hans
avgång ur tjänsten med pension.
§ 6.
Lärare, som förflyttas enligt bestämmelserna i denna kungörelse, äger av
statsmedel erhålla ersättning för flyttningskostnader, med belopp, som Kungl.
Majit efter ansökning av läraren prövar skäligt.
§ 7-
Med avseende å lärares flyttningsskyldighet indelas riket i 13 flyttningsområden,
bestående av följande inspektionsområden:
I etc. (= § 12 i S. F. S. 507/1933).
§8.
Lärare, som här avses, må på grund av förhållanden, som omförmälas i § 9,
kunna förflyttas till ledig tjänst i skoldistrikt inom det flyttningsområde, där
läraren är anställd.
§ 9.
Finner skoldistrikt eller vederbörande folkskolinspektör lärartjänst icke vidare
vara behövlig och kan ej indragning av tjänsten ske genom lärarens förflyttning
till annan tjänst inom samma skoldistrikt, äger distriktet eller inspektören
att omedelbart till skolöverstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd framställning
om vidtagande av åtgärder för tjänstens indragning genom lärares förflyttning
till annan ledig tjänst inom flyttningsområdet.
§ 10.
Sedan sådan framställning, som i § 9 omförmäles, inkommit till skolöverstyrelsen,
skall skolöverstyrelsen verkställa utredning angående den eller de tjän
-
184
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
ster inom området, till vilka förflyttning lämpligen må kunna ske. Härefter har
överstyrelsen att med överlämnande av den inkomna framställningen, berörda
utredning och eget utlåtande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande
samt därvid tillika lämna uppgift å övriga övertaliga lärartjänster av ifrågavarande
slag inom flyttningsområdet.
Kungl. Majit bestämmer härpå, till vilken tjänst inom området förflyttning
skall äga rum, ävensoni vilka lärare, som skola komma i fråga till förflyttning
Ordinarie tjänst vid småskola samt tjänst för lärare med anställning tills vidare
vid mindre folkskola eller såsom biträdande lärare vid folkskola skola i detta
sammanhang betraktas såsom tjänster av samma slag.
§ 11.
Tjänst, till vilken lärare, enligt vad i § 10 sägs, skall förflyttas, skall, så snart
ske kan, kungöras ledig med ansökningsrätten begränsad till de lärare, som
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skola ifrågakomma till förflyttning.
Om kungörelsens innehåll skall skolstyrelsens ordförande i det distrikt, till
vilket förflyttning skall äga rum, omedelbart underrätta skolstyrelsens ordförande
i det eller de distrikt, där de lärare äro anställda, till vilka ansökningsrätten
begränsats; och åligger det sistnämnda ordförande att utan dröjsmål delgiva
vederbörande lärare kungörelsens innehåll.
§ 12.
Hava två eller flera behöriga sökande anmält sig till tjänst, som ledigförklarats
med enligt § 11 begränsad ansökningsrätt, skall förslag upprättas och
val ske med iakttagande i tillämpliga delar av vad därom föreskrives i folkskolestadgan.
§ 13.
Om ingen behörig sökande anmält sig till enligt § 11 ledigförklarad tjänst eller
örn endast en behörig sökande anmält sig och vederbörande icke åtnöjas med
ofullständigt förslag, skall skolrådet eller folkskolestyrelsen härom omedelbart
underrätta Kungl. Majit. I sådant fall bestämmer Kungl. Majit vilken lärare,
som skall förflyttas till den lediga tjänsten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å alla
lärare, som efter den 30 juni 1935 första gången erhålla anställning å tjänst av
den art, som i kungörelsen avses. Beträffande lärare, som vid kungörelsens
ikraftträdande redan innehade sådan anställning, skall kungörelsen träda i tilllämpning
den 1 juli 1940, dock allenast för så vitt läraren efter ansökan vinner
ny anställning av samma art efter den 30 juni 1940.
I) Kungörelse angående vissa ändringar i förnyade stadgan den 26 september
1921 (nr 604.) angående folkundervisningen i riket.
, § 2.
1. (= nuvarande lydelse).
2. (— nuvarande lydelse).
3. Ny ordinarie folkskollärartjänst, ordinarie småskollärartjänst, biträdande
lärartjänst vid folkskola och lärartjänst vid mindre folkskola med anställning
tills vidare eller pa viss tid samt extra ordinarie folkskollärartjänst och extra
185
Kungl. May.ts proposition Nr 174.
ordinarie småskollärartjänst må icke inrättas utan att Kungl. Maj:t lämnat
tillstånd därtill; dock att lärartjänst med anställning på viss tid må efter folkskolinspektörens
medgivande vara inrättad under en tid av högst tre år.
4. (= nuvarande § 2 mom. 3).
5. (= nuvarande § 2 mom. 4).
6. (^nuvarande § 2 mom. 5).
Övergångsstadgande (= nuvarande).
§ 8.
4 .Där skolväsendets------fastare anställning.
Då fråga är om förordnande av ny inspektör eller ny Överlärare, skall, utom
i sådant fall som här nedan säges, ledigheten, så snart ske kan, genom skolrådets
försorg kungöras i den tidning, vari officiella meddelanden införas; och skola
därvid meddelas de lönevillkor och andra bestämmelser, som gälla för befattningen.
Den, som vill ifrågakomma till förordnande som inspektör eller Överlärare,
har att inom trettio dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i
nämnda tidning, denna dag oräknad, till skolrådets ordförande ingiva eller ock
i betalt brev med allmänna posten till honom insända till skolrådet ställd ansökning
med därtill hörande handlingar. Infaller trettionde dagen å helgdag,
utsträckes ansökningstiden till nästföljande söckendag. Omedelbart efter ansökningstidens
utgång skall skolrådet översända ansökningshandlingarna till skolöverstyrelsen
för inhämtande av yttrande angående de sökandes lämplighet för
befattningen. Skolöverstyrelsen skall i sitt yttrande angiva de tre sökande, vilka
överstyrelsen finner mest lämpliga för befattningen med hänsyn till insikter,
erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett framgångsrikt
utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan, ävensom
den ordning, vari överstyrelsen anser dessa tre sökande böra komma i åtanke.
Sedan skolöverstyrelsen avgivit sitt yttrande, skall skolrådet meddela förordnande
för den bland nämnda tre sökande, som skolrådet prövar vara lämpligst.
Om vid------kungöras ledig.
Därest skolöverstyrelsen prövar skäl därtill föreligga, må överstyrelsen efter
av skoldistriktet gjord ansökning kunna bestämma, att vid förordnande av inspektör
eller Överlärare någon av de vid distriktets skolor anställda ordinarie
lärarna därtill skall utses. Ilar sådan bestämmelse meddelats, erfordras icke, att
befattningen i ovan nämnd ordning förklaras ledig; dock att------
sökandes lämplighet.
Besvär över------och ordningsstadga.
§ 10.
3. När förslag------fastställda reglementet.
Har förslag till reglemente eller ändring däri framställts av folkskolinspektören,
skall skolrådet yttra sig över förslaget, varefter detsamma behandlas på
sätt i detta moment är föreskrivet om där eljest avsedda reglementsförslag;
skolande vad nu stadgats i tillämpliga delar gälla jämväl andra, av folkskolinspektören
gjorda yrkanden, så vitt de avse skolväsendets allmänna anordning
inom distriktet.
Reglemente eller------godkännandet meddelats.
Statsmyndighet, som har att besluta i reglementsärenden, äger befogenhet
att även mot skoldistriktets bestridande fastställa sådan organisation av skolväsendet
i ett distrikt, som förutsätter anordnandet av skolskjutsar eller inackordering
av skolbarn i enskilda hem. Ilar fastställelsebeslutet meddelats av
domkapitlet, skall det dock i dylika fall underställas skolöverstyrelsens prövning.
186
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
§ 19.
1. a) (= nuvarande lydelse).
b) Äro skolrådet och folkskolinspektören vid denna omprövning ense, har
skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder, varvid först reglementsändring,
där så kräves, i stadgad ordning skall vidtagas. Kunna skolrådet och
folkskolinspektören icke enas, skall ärendet underställas skolöverstyrelsen eller,
därest ändring av reglementet erfordras, vederbörande domkapitels avgörande.
c) (= nuvarande lydelse).
d) Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, som avses i mom. 1 c)
av denna paragraf, och har ej Kungl. Maj:t, enligt vad därom är särskilt stadgat,
förordnat, att till den lediga tjänsten skall förflyttas lärare från annat skoldistrikt,
skall kungörelse om ledigheten, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen
finner skäligt att på av skolrådet gjord framställning medgiva uppskov,
senast inom sex månader av skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras i den
tidning, i vilken officiella meddelanden införas.
2. Ordinarie lärartjänst sökes hos skolrådet senast inom trettio dagar från
första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad,
dock att, örn trettionde dagen etc. (i övrigt = nuvarande lydelse).
3. Ansökning skall åtföljas av:
a) behörigen------sökandens behörighet;
c) betyg av vederbörande myndighet över den tjänstgöring såsom lärare,
sökanden må hava fullgjort; skolande det betyg, som avser i tjänst varande
lärares senaste tjänstgöring, icke vara utfärdat tidigare än sex månader före
ansökningstidens utgång; samt------nämnda tid.
Är sökande vid tiden för ansökningens ingivande jämväl sökande till tjänst
inom annat skoldistrikt, skall han härom lämna uppgift i sin ansökning. Skulle
sökande, sedan ansökningshandlingarna ingivits men innan förslag till den sökta
tjänsten upprättats, anmäla sig såsom sökande till tjänst inom annat skoldistrikt,
åligger det honom att härom ofördröjligen underrätta skolrådet.
4. Sökande må ej, förrän förslag blivit upprättat eller, därest han blivit å
förslaget uppförd och sedermera ej avgått från detsamma, val ägt rum, anmäla
sig såsom sökande till tjänst av ifrågavarande slag inom annat skoldistrikt,
vid äventyr att, därest han ej före upprättandet av förslag till den först sökta
tjänsten skriftligen återkallat sin ansökan till sistnämnda tjänst, anses obehörig
till varje av dessa tjänster. Återkallelse anses hava skett den dag, skriftlig anmälan
om återkallelsen inkommit till skolrådets ordförande.
5. Önskar sökande, som uppförts på förslag, avgå från detsamma, ankomme
det på skolrådet att efter skriftlig anhållan av sökanden besluta härom; dock
att sökande, som uppförts på av domkapitlet upprättat förslag, äger rätt att
avgå från sådant förslag, därest detta överklagats av annan än sökanden, skolande
i sistnämnda fall sökanden örn sin avgång göra skriftlig anmälan hos
skolrådet.
6. Vid uppgörande av förslag till ledig tjänst skola såsom befordringsgrunder
i följande ordning gälla:
a) undervisningsskicklighet och nit samt förmåga att i skolan upprätthålla
ordning och att i övrigt leda barnens uppfostran,
b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt
ådagalagda kunskaper och färdigheter i folkskolans läroämnen,
c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning inom
folkskoleväsendet, varvid dock skälig hänsyn skall tagas jämväl till väl vitsordad
lärartjänstgöring vid andra under skolöverstyrelsens inseende stående
läroanstalter.
187
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Härvid må en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund
kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare.
Är med tjänsten förenad överlärarbefattning, må, utöver nu angivna befordringsgrunder,
hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis
erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.
7. Där flera än en sökande anmält sig, skall skolrådet, så fort ske kan efter
ansökningstidens utgång, uppgöra en promemoria över de sökandes meriter,
avfattad enligt formulär, som fastställes av skolöverstyrelsen.
Sedan härefter ansökningshandlingarna jämte promemorian överlämnats till
statens vederbörande folkskolinspektör för granskning, skall denne med återställande
av ansökningshandlingarna och promemorian till skolrådet avgiva
yttrande i ärendet. I detta yttrande skall, örn flera än tre behöriga sökande
finnas, på anförda skäl angivas de tre sökande, vilka inspektören med hänsyn
till gällande befordringsgrunder finner böra främst komma i fråga vid tjänstens
tillsättning, samt den ordning, i vilken dessa böra komma i åtanke. Äro de
behöriga sökandenas antal tre eller två, skall inspektören på anförda skäl angiva
den ordning, i vilken de sökande enligt hans mening böra med avseende å
nämnda grunder uppföras på förslag.
Är lärartjänst förenad med överlärarbefattning, skall med ärendets hänskjutande
till folkskolinspektören och förslags upprättande anstå, till dess skolöverstyrelsen
avgivit det yttrande över de sökandes lämplighet för överlärarbefattningen,
som avses i § 8 mom. 4.
8. Inom tio dagar efter ansökningstidens utgång eller, i fall som avses i punkt
7, efter det inspektörens yttrande inkommit, skall skolrådet sammanträda för
att, efter tagen del av inspektörens yttrande, där sådant förekommer, först
pröva sökandenas behörighet och därefter upprätta förslag.
På förslaget skola uppföras de tre behöriga sökande, vilka skolrådet med
hänsyn till gällande befordringsgrunder prövar vara mest meriterade, och skola
dessa sökande upptagas i den ordning, skolrådet anser dem enligt samma befordringsgrunder
böra komma i åtanke vid tjänstens tillsättning.
Finner sig därvid skolrådet icke kunna biträda folkskolinspektörens mening
i fråga örn vilka sökande, som skola uppföras på förslaget, eller ordningen dem
emellan, skall ärendet av skolrådet hänskjutas till domkapitlet, som i sådan
händelse har att, med iakttagande av de i nästföregående stycke givna bestämmelserna,
upprätta förslag till tjänsten.
9. Vad i mom. 7 och 8 är föreskrivet angående folkskolinspektörens och domkapitlets
medverkan vid förslags upprättande skall icke äga tillämpning för
stad, vars folkskoleväsende, jämlikt vad därom är särskilt stadgat, är befriat
från inspektion genom statens folkskolinspektör.
10. Då på grund av besvär förslag blivit upphävt och nytt förslag skall upprättas,
må på det senare förslaget icke uppföras andra sökande än de, som, efter
tillkännagivande av skolrådet om det förestående nya förslagets upprättande,
inom i nämnda tillkännagivande förelagd tid av fjorton dagar hos skolrådet
skriftligen anmält sig alltjämt önska ifrågakomma till tjänsten. Sådant tillkännagivande
skall offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden
införas.
11. Örn i samma skoldistrikt två eller flera tjänster etc. (=r nuvarande § 19
mom. 7). Upprättas särskilt förslag till var och en av tjänsterna, skola samtliga
första förslagsrum först besättas, därefter samtliga andra förslagsrum och slutligen
samtliga tredje.
12. (;= nuvarande § 19 mom. 8).
13. (— nuvarande § 19 mom. 9).
188
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
14. Finner skolrådet sadant lämpligt, må skolrådet, sedan förslag upprättats,
förelägga en eller flera av de pa förslaget uppförda sökandena undervisningsprov.
Dessa prov avläggas i närvaro av skolrådet eller av dess ordförande jämte
av skolrådet för ändamålet utsedda ombud och fullgöras genom att undervisa
barn inom de lärokurser, vilka enligt gällande reglemente skola genomgås i den
skola, dit den lediga tjänstens blivande innehavare skall hava sin tjänstgöring
förlagd; och äger allmänheten, i första hand de till skolan hörande barnens föräldrar
och malsmän, tillträde till proven i mån av utrymme och med iakttagande
av de föreskrifter, som skolrådet för upprätthållande av ordning finner
nödigt utfärda. Sökande, som fått undervisningsprov sig förelagt, skall ett dygn
före provet hos skolrådets ordförande erhålla uppgift å de lärostycken, i vilka
han vid provet skall undervisa.
Underlåtenhet att fullgöra förelagt undervisningsprov utgör icke hinder för
sökande att vid tjänstens tillsättande komma i åtanke.
§ 21.
1. Senast inom trettio dagar efter förslagets upprättande eller, där undervisningsprov
hållits, inom tio dagar efter provens avslutande skall kyrkostämman
företaga val bland de å förslaget uppförda, och skola därvid lända till efterrättelse
de för val å kyrkostämma i allmänhet gällande föreskrifter; dock att, om
domkapitlet upprättat förslaget, val icke må företagas förrän efter det domkapitlets
beslut vunnit laga kraft, skolande i sistberörda fall val hållas inom tio
dagar härefter.
2. (— nuvarande lydelse).
3. (= nuvarande lydelse).
§ 22.
1. Över förslag, som upprättas av skolråd, eller över val eller beslut om tillsättning
i annan ordning av lärare, må, sedan valet eller tillsättningsåtgärden
skett och behörigen kungjorts, besvär kunna hos domkapitlet anföras inom den
tid, som är stadgad för besvärs anförande över kyrkostämmobeslut; och må
domkapitlets utslag i sådant mål kunna i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t överklagas.
Om besvär över av domkapitel upprättat förslag gäde vad som är stadgat
angående besvär över domkapitlets beslut i allmänhet
Av skolråd------laga kraft.
§ 24.
2. Där biträdande------undantag därav,
att vad------endast skolråd,
att i------fatta beslut,
att skolrådet skall senast inom trettio dagar efter upprättande av förslag,
som i § 19 omförmäles, eller, där undervisningsprov hållits, inom tio dagar efter
provens avslutande företaga val bland de å förslag uppförda.
Då biträdande------upprättande, tillämpas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
J) Kungörelse angående vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förnyade stadga den
22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm.
, § 1''
1. (= nuvarande lydelse).
2. (= nuvarande lydelse).
189
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
3. (= nuvarande lydelse).
4. (= nuvarande lydelse).
5. Ny ordinarie folkskollärartjänst, ordinarie småskollärartjänst, biträdande
lärartjänst vid folkskola med anställning tills vidare eller på viss tid samt extra
ordinarie folkskollärartjänst extra ordinarie småskollärartjänst må icke inrättas,
utan att Kungl. Majit lämnat tillstånd därtill; dock att tjänst med anställning
på viss tid må efter medgivande av statens folkskolinspektör vara inrättad
under en tid av högst tre år.
6. (= nuvarande § 1 mom. 5).
§ 5.
4. Då fråga är om förordnande av ny inspektör eller ny Överlärare, skall,
utom i sådant fall, som här nedan sägs, ledigheten, så snart ske kan, genom
folkskoledirektionens försorg kungöras i den tidning, vari officiella meddelanden
införas; och skola därvid meddelas de lönevillkor och andra bestämmelser,
som gälla för befattningen. Den, som vill ifrågakomma till förordnande
som inspektör eller Överlärare, har att inom trettio dagar från första dagen,
då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag oräknad, till folkskoledirektionen
ingiva eller ock i betalt brev med allmänna posten till direktionen
insända ansökning med därtill hörande handlingar. Infaller trettionde dagen
å helgdag, utsträckes ansökningstiden till nästföljande söckendag. Omedelbart
efter ansökningstidens utgång skall folkskoledirektionen översända ansökningshandlingarna
till skolöverstyrelsen för inhämtande av yttrande angående de
sökandes lämplighet för befattningen. Skolöverstyrelsen skall i sitt yttrande
angiva de tre sökande, vilka överstyrelsen finner mest lämpliga för befattningen
med hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka
företrädesvis erfordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen
av arbetet i folkskolan, ävensom den ordning, vari överstyrelsen anser
dessa tre sökande böra komma i åtanke. Sedan skolöverstyrelsen avgivit sitt
yttrande, skall folkskoledirektionen meddela förordnande för den bland nämnda
tre sökande, som direktionen prövar vara lämpligast.
Om vid------kungöras ledig.
Därest skolöverstyrelsen prövar skäl därtill föreligga, må överstyrelsen efter
av folkskoledirektionen gjord ansökning bestämma, att vid förordnande av
inspektör eller Överlärare någon av de vid distriktets skolor anställda ordinarie
lärarna därtill skall utses. Har sådan bestämmelse meddelats, erfordras
icke, att befattningen i ovan nämnd ordning förklaras ledig; dock att---
---sökandes lämplighet.
Besvär över------särskild tillsyningslärare.
§ 19-
l) a), b) och c) (= nuvarande lydelse).
d) Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, som avses i mom. 1 c)
av denna paragraf, och har ej Kungl. Majit, enligt vad därom är särskilt stadgat,
förordnat, att till den lediga tjänsten skall förflyttas lärare från annat
skoldistrikt, skall kungörelse om ledigheten, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen
finner skäligt att på av direktionen gjord framställning medgiva
uppskov, senast inom sex månader av direktionen utfärdas och en gång offentliggöras
i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas.
2. Ordinarie lärartjänst sökes hos folkskoledirektionen senast inom trettio
190
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
dagar från första dagen, då ledigheten kungjordes i nämnda tidning, denna dag
oräknad, dock att om trettionde dagen etc. (i övrigt = nuvarande lydelse).
3. Ansökning skall åtföljas av:
a) behörigen------sökandens behörighet;
e) betyg av vederbörande myndighet över den tjänstgöring såsom lärare sökanden
må hava fullgjort; skolande det betyg, som avser i tjänst varande lärares
senaste tjänstgöring, icke vara utfärdat tidigare än sex månader före ansökningstidens
utgång; samt------nämnda tid.
Är sökande vid tiden för ansökningens ingivande jämväl sökande till tjänst
inom annat skoldistrikt, skall han härom lämna uppgift i sin ansökning. Skulle
sökande, sedan ansökningshandlingarna ingivits men innan den sökta tjänsten
tillsättes, anmäla sig såsom sökande till tjänst inom annat skoldistrikt, åligger
det honom att härom ofördröjligen underrätta folkskoledirektionen.
4. Sökande må ej, förrän förslag blivit upprättat eller, därest han blivit å
förslaget uppförd och sedermera ej avgått från detsamma, val ägt rum, anmäla
sig såsom sökande till tjänst av ifrågavarande slag inom annat skoldistrikt, vid
äventyr att, därest han ej före upprättandet av förslag till den först sökta
tjänsten skriftligen återkallat sin ansökning till sistnämnda tjänst, anses obehörig
till varje av dessa tjänster. Återkallelsen anses hava skett den dag, skriftlig
anmälan om återkallelsen inkommit till folkskoledirektionen.
5. Önskar sökande, som uppförts på förslag, avgå från detsamma, ankomme
det på folkskoledirektionen att efter skriftlig anhållan av sökanden besluta
härom.
6. Vid uppgörande av förslag till ledig tjänst skola såsom befordringsgrunder
i följande ordning gälla:
a) undervisningsskicklighet och nit samt förmåga att i skolan upprätthålla
ordning och att i övrigt leda barnens uppfostran,
b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt
ådagalagda kunskaper och färdigheter i folkskolans läroämnen,
c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning inom
folkskoleväsendet, varvid dock skälig hänsyn skall tagas jämväl till väl vitsordad
lärartjänstgöring vid andra under skolöverstyrelsens inseende stående
läroanstalter.
Härvid ma en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund
kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare.
Är med tjänsten förenad överlärarbefattning, må, utöver nu angivna befordringsgrunder,
hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis
erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.
7. (= nuvarande § 19 mom. 5).
8. (= nuvarande § 19 mom. 6).
9. Direktionen skall, då prov ej förelägges de sökande, efter ansökningstidens
utgång men eljest sedan den för provs avläggande bestämda tiden gått till
ända, så snart ske kan och senast inom tio dagar därefter, samt efter det folkskolinspektören
i ärendet avgivit yttrande, på förslag uppföra de tre behöriga
sökande, vilka direktionen med hänsyn till gällande befordringsgrunder prövar
vara mest meriterade, och skola dessa sökande upptagas i den ordning, direktionen
avser dem enligt samma befordringsgrunder böra komma i åtanke vid
tjänstens tillsättning.
Är lärartjänst förenad med överlärarbefattning, skall med förslagets upprättande
anstå, till dess skolöverstyrelsen avgivit det yttrande över de sökandes
lämplighet för överlärarbefattningen, som avses i § 5 mom. 4.
10. Då på grund av besvär förslag blivit upphävt och nytt förslag skall upp
-
191
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
rättas, må på det senare förslaget icke uppföras andra sökande än de, som,
efter tillkännagivande av direktionen om det förestående nya förslagets upprättande,
inom i nämnda tillkännagivande förelagd tid av fjorton dagar hos direktionen
skriftligen anmält sig alltjämt önska ifrågakomma till tjänsten. Sådant
tillkännagivande skall offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden
införas.
11. Örn två eller flera tjänster etc. (= nuvarande § 19 mom. 8). Upprättas
särskilt förslag till var och en av tjänsterna, skola samtliga första förslagsrum
först besättas, därefter samtliga andra förslagsrum och slutligen samtliga
tredje.
12. (= nuvarande § 19 mom. 9).
§ 24.
4. Då------de grunder, som enligt § 19 mom. 6 skola följas vid
förslags upprättande, tillämpas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
K) Kungörelse angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar
åt skolpliktiga barn.
1. Skoldistrikt må till bestridande av kostnaderna för anordnande av skolskjutsar
åt skolpliktiga barn kunna erhålla statsbidrag i enlighet med här nedan
angivna grunder.
2. Statsbidrag utgår företrädesvis, då genom anordnande av skolskjuts besparingar
i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Anordnas
skolskjutsar för beredande av undervisning i skola av högre skolform än den,
barnen annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande av förbättring av
skolväsendet, och äro kostnaderna härför jämförelsevis ringa, må, örn skolförbättringen
på annat sätt icke skulle kunnat ernås utan större kostnader, statsbidrag
kunna utgå, ändock att genom skjutsanordningen inga direkta besparingar
i det allmännas utgifter för skolväsendet uppstå. Där allenast besvärlig
skolväg åberopas såsom skäl för statsbidrag, må sådant jämväl kunna utgå, dock
endast i särskilda fall, då barns skolgång vid synnerligen lång eller svår skolväg
genom skolskjuts avsevärt underlättas.
3. Statsbidrag må utgå för barns befordran såväl till som från skola med järnväg,
motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel.
Statsbidrag må icke utgå för skjuts med fordon, som framföres av barnen
själva, i annan mån än att skäligt bidrag må kunna utgå till bestridande av
med sådan färd förenade verkliga utgifter.
4. Det åligger skoldistrikt, som med bidrag av statsmedel anordnar skolskjutsar,
att tillse, att kostnaderna för skjutsarna icke bliva större, än vad som betingas
av hänsyn till gängse priser å orten och övriga omständigheter, samt att
skjutsarna ordnas på ett för barnens hälsa och säkerhet betryggande sätt.
§ 2.
Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnaderna för
skjutsarnas anordnande, dock att, därest dessa kostnader överstiga vad som kan
192
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
anses efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall minskas till åtta tiondelar
av en såsom skälig ansedd kostnadssumma.
§ 3.
1. Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål,
skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i § 5, sedan beslut fattats örn
anordnande av skolskjuts och sedan distriktet därtill beviljat erforderligt anslag,
före den 1 januari närmast före det budgetår, för vilket bidrag önskas, till
vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till skolöverstyrelsen ställd ansökning
härom. Sådan ansökning skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med
formulär, som fastställes av överstyrelsen.
2. Ansökning, som inkommit efter ansökningstidens utgång, må dock, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, kunna upptagas till prövning.
§ 4.
Sedan folkskolinspektören granskat ansökningarna, skall han före den 1 februari
med eget yttrande översända dem till vederbörande domkapitel. Domkapitlet
skall före den 15 februari med eget yttrande insända handlingarna till skolöverstyrelsen,
som i god tid före nästföljande läsårs början skall meddela beslut
i ärendet. Sådant beslut skall allenast innefatta bestämmande, huruvida för de
ifrågasatta skjutsarna statsbidrag må utgå, utan angivande av statsbidragets
belopp. Har skolöverstyrelsen medgivit statsbidrags utgående, äger skoldistriktet
efter rekvisition, varom förmäles i § 6, utbekomma sådant bidrag enligt i
denna kungörelse angivna grunder.
„ §,5\
Skoldistrikt, som för ett budgetår åtnjutit statsbidrag för anordnande av
skolskjutsar enligt denna kungörelse eller förut i ämnet gällande författning och
som för nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag för anordnande av
skolskjutsar å samma sträcka och för i huvudsak samma barnantal som föregående
budgetår, må utan sådan ansökning, som omförmäles i § 3, till vederbörande
folkskolinspektör ingiva i § 6 föreskriven rekvisition. Sådan rekvisition
skall vara åtföljd av i § 3 angivna uppgifter.
§ 6.
Till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse ställd rekvisition skall, avfattad
i enlighet med formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen, efter ingången
av juli och före utgången av augusti månad näst efter det budgetår,
rekvisitionen avser, i två likalydande exemplar ingivas till vederbörande statens
folkskolinspektör. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av kvitto från den,
som utfört skjutsningen, på det belopp, han härför uppburit av skoldistriktet.
Därest skolskjutsarna icke hinna avslutas förrän efter utgången av juni månad
det budgetår, rekvisitionen avser, må rekvisitionen omfatta statsbidrag
även för den sålunda överskjutande tiden.
Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid
tillse, att de för statsbidrags erhållande stadgade villkoren äro uppfyllda och
de lämnade uppgifterna riktiga. Efter sålunda verkställd granskning skall han
snarast med eget yttrande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskontoret
eller vederbörande länsstyrelse.
I den mån folkskolinspektörens erinringar eller andra på den utbetalande myndighetens
beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda av
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 193
drag, skall statsbidraget av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan,
utbetalas till skoldistriktet.
§ 7.
Sedan skolöverstyrelsen jämlikt § 4 medgivit, att statsbidrag må utgå, äger
skoldistrikt, som därom gör anmälan, hos statskontoret eller vederbörande länsstyrelse,
efter ingången av det budgetår bidraget avser, i förskott erhålla hälften
av en av distriktet för skjutsarna beräknad kostnadssumma. Vad nu sagts, gäller
även för det fall, som avses i § 5, dock att förskottet i sådant fall skall utgöra
2/3 av statsbidraget för nästföregående budgetår.
Erhållet förskott avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande.
Övergångsbestämmelse: Har skoldistrikt åtnjutit statsbidrag till skolskjutsar
för budgetåret 1934/1935, skall det förskott, som avser budgetåret 1935/1936,
utgöra hälften av styrkta kostnaden för skjutsningen under förstnämnda
budgetår.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
L) Kungörelse angående statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem
eller enskilda hem.
§ 1.
1. Skoldistrikt må till bestridande av kostnaderna för inackordering i skolhem
eller enskilda hem av skolpliktiga barn av avlägset från skola boende föräldrar
kunna erhålla statsbidrag i enlighet med här nedan angivna grunder.
2. Barn under åtta år må icke ifrågakomma till inackordering, som i denna
kungörelse avses, därest ej skolöverstyrelsen, efter av vederbörande skolråd i
sådant hänseende verkställd utredning, prövar särskilda omständigheter föranleda
undantag.
3. Det åligger skoldistrikt, som kommer i åtnjutande av statsbidrag, varom
här är fråga, att ej mindre iakttaga såväl de föreskrifter, som innehållas i gällande
författningar angående den verksamhet, statsbidraget avser, som ock de
särskilda villkor och bestämmelser, som av skolöverstyrelsen må varda meddelade,
än även tillse, att kostnaderna för inackorderingen icke bliva större,
än vad som betingas av hänsyn till gängse priser å orten och övriga omständigheter.
§ 2.
Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av styrkta verkliga kostnaderna för inackorderingen,
dock att, därest dessa kostnader överstiga vad som kan anses
efter ortens förhållanden skäligt, statsbidraget skall minskas till åtta tiondelar
av en såsom skälig ansedd kostnadssumma. §
§ 3.
1. Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål,
skall, där ej sådant fall är för handen, som avses i § 5, sedan beslut fattats örn
anordnande av inackordering och sedan distriktet därtill beviljat erforderligt
anslag, före den 1 april närmast före det budgetår, för vilket bidrag önskas,
till vederbörande statens folkskolinspektör ingiva till skolöverstyrelsen ställd
ansökning härom. Sådan ansökning skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med
formulär, som fastställes av överstyrelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174.
13
194
Kungl. Maj.is proposition Nr 174.
2. Ansökning, som inkommit efter ansökningstidens utgång, må dock, där
särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna upptagas till prövning.
§ 4.
Sedan folkskolinspektören granskat ansökningarna, skall han före den 1 maj
med eget yttrande översända dem till vederbörande domkapitel. Domkapitlet
skall med sitt yttrande före den 15 maj översända handlingarna till skolöverstyrelsen,
som i god tid före nästföljande läsårs början har att meddela beslut
i ärendet. Sådant beslut skall allenast innefatta bestämmande, huruvida för de
ifrågasatta inackorderingsåtgärderna statsbidrag må utgå, utan angivande av
statsbidragets belopp. Har skolöverstyrelsen medgivit statsbidrags utgående,
äger skoldistriktet efter rekvisition, varom förmäles i § 6, utbekomma sådant
bidrag enligt i denna kungörelse angivna grunder.
§ 5.
Skoldistrikt, som för ett budgetår åtnjutit statsbidrag för inackordering enligt
denna kungörelse eller förut i ämnet gällande författningar och som för
nästföljande budgetår önskar erhålla statsbidrag för inackordering i huvudsakligen
samma omfattning som föregående budgetår, må utan sådan ansökning,
som omförmäles i § 3, till vederbörande folkskolinspektör ingiva i § 6 föreskriven
rekvisition. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av i § 3 angivna uppgifter.
§ 6.
Till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse ställd rekvisition skall, avfattad
i enlighet med formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen, efter ingången
av juli och före utgången av augusti månad näst efter det budgetår,
rekvisitionen avser, i två likalydande exemplar ingivas till vederbörande statens
folkskolinspektör. Sådan rekvisition skall vara åtföljd av kvitto från den,
hos vilken skolbarn varit inackorderat, på det belopp, han härför uppburit av
skoldistriktet.
Folkskolinspektören skall granska de inkomna rekvisitionerna och därvid
tillse, att de för statsbidrags erhållande stadgade villkoren äro uppfyllda och
de lämnade uppgifterna riktiga. Efter sålunda verkställd granskning skall han
snarast med eget yttrande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskontoret
eller vederbörande länsstyrelse.
I den mån folkskolinspektörens yttranden eller andra på den utbetalande
myndighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas föranleda
avdrag, skall statsbidraget av statskontoret eller länsstyrelsen, så snart ske kan,
utbetalas till skoldistriktet.
§ 7.
Sedan skolöverstyrelsen jämlikt § 4 medgivit, att statsbidrag må utgå, äger
skoldistrikt, som därom gör anmälan, hos statskontoret eller vederbörande länsstyrelse,
efter ingången av det budgetår, bidraget avser, i förskott erhålla hälften
av en av distriktet för inackorderingen beräknad kostnadssumma. Vad nu
sagts, gäller även för det fall, som avses i § 5, dock att förskottet i sådant fall
skall utgöra 2/3 av statsbidraget för nästföregående budgetår.
Erhållet förskott avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande.
Övergångsbestämmelse: Har skoldistriktet åtnjutit statsbidrag för budgetåret
1934/1935, skall det förskott, som avser budgetåret 1935/1936, utgöra hälften
av styrkta kostnaden för inackorderingen under förstnämnda budgetår.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 17å.
195
M) Kungörelse angående statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras
inredning.
§ 1.
1. Statsbidrag till uppförande och inredning av skolhemsbyggnader samt till
anskaffande av erforderliga inventarier för skolhem må kunna utgå till skoldistrikt
med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.
2. (= § 1 mom. 2 i kungörelsen nr 140/1926).
§ 2.
(= § 2 i kungörelsen nr 140/1926).
§ 3.
(= § 3 i kungörelsen nr 140/1926).
§ 4.
Sedan folkskolinspektören granskat de inkomna ansökningshandlingarna,
skall han före den 1 november jämte eget yttrande översända handlingarna till
vederbörande länsstyrelse.
Länsstyrelsen skall före den 1 december insända handlingarna jämte eget yttrande
samt bevis, att skoldistriktets i § 3 under punkten l) avsedda beslut vunnit
laga kraft, till skolöverstyrelsen, som, så snart ske kan, till Kungl. Majit
överlämnar handlingarna i ärendet tillika med eget utlåtande.
§ S.
(= § 5 i kungörelsen nr 140/1926).
§ 6.
(= § 6 i kungörelsen nr 140/1926).
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1935.
N) Ändrad rubrik och ingress till stadgan den 8 juni 1928 (nr 291) angående
statsunderstödda skolhem inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län:
Kungl. Maj:ts stadga
angående statsunderstödda skolhem.
Kungl. Majit har i anledning av riksdagens beslut funnit gott fastställa följande
stadga angående statsunderstödda skolhem:
196
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
1. Inledning........................................... 2
2. Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.............. 4
Folkskolesakkunniga sid. 4. — Reservanterna sid. 36. — Myndigheterna
m. fl. sid. 42. — Departementschefen sid. 71.
3. Statsbidrag till lärares avlöning......................... 86
Inledning sid. 86. — Gällande författningsbestämmelser sid. 86. —
Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1935/1936
m. m. sid. 91. — Skoldistriktens utgifter för lärarpersonalens avlöning
sid. 102. — Skatteutjämningsberedningens principförslag
sid. 103. — Folkskolesakkunnigas förslag sid. 103. — Reservationer
sid. 121. — Myndigheterna m. fl. sid. 122. — Departementschefen
sid. 135.
4. Statsbidrag till anordnande av skolskjutsar..................144
Inledning sid. 144. — Folkskolesakkunnigas förslag sid. 145. —
Myndigheterna sid. 149. — Departementschefen sid. 150.
5. Statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn............. 151
Inledning sid. 151. — Folkskolesakkunnigas förslag sid. 154. —
Myndigheterna sid. 156. — Departementschefen sid. 157.
6. Statsbidrag till skolhem................................ 158
7. Anslagsbehovet under budgetåret 1935/1936 m. m............. 159
Departementschefen sid. 162.
8. Hemställan ......................................... 166
Bilaga: Folkskolesakkunnigas utkast till författningsbestämmelser i anledning
av de sakkunnigas förslag..................... 172
Stockholm 1935, Ivar HEngströms Boktryckeri A. B.
850466
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1935:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis i proposition nr 174 gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda unde s. 4 i texten
- Rskr. 1935:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositionangående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet ni. m. jämte i ämnet väckt s. 5 i texten
- SU 1935:165 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet s. 1 i texten
- SU 1935:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 174 gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings7>i. s. 3 i texten