Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m

1935-03-01 · 74 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 65 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:177, Med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 117.

1

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

given Stockholms slott den 1 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

2) förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935

1 sami.

Nr 177.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition ni 177.

Förslag

till

Förordning

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Härigenom förordnas som följer:

Om hypotekskassans ändamål.

§ 1.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att driva

lånerörelse i enlighet med de i denna förordning givna bestämmelser.

Hypotekskassan må, med det undantag som följer av § 8, utlämna lån

allenast åt stadshypoteksföreningar.

Örn hypotekskassans grundfond.

§ 2.

Såsom grundfond för hypotekskassan ställer staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens tre och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt

belopp av etthundra miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger

att för annat ändamål förfoga över dem, förrän kassans samtliga förbindelser

äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas

i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället

saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i § 13 sägs, vid

kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer av kassan tagits i anspråk annorledes än

vid kassans likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta,

som staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske

kan återställa till grundfonden obligationer, som svara mot de i anspråk

tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom på hypotekskassans rörelse i dess

helhet uppkomna förluster, nedgå till nittiofyra miljoner kronor, må kassan

icke upptaga nytt lån, med mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.

Örn grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till åttioåtta

miljoner kronor, må nytt lån icke upptagas, med mindre riksdagen på

Konungens framställning det medgiver.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Kassans styrelse Ilar att hos Konungen göra anmälan, då den finner anledning

antaga, att grundfonden nedgått såsom nu sagts.

Om hypotekskassans rörelse.

§ 4.

För anskaffande av erforderliga medel äger kypotekskassan att emot

räntebärande, till innehavaren ställda obligationer upptaga lån att inom

viss, i låneavtalet angiven tid återbetalas antingen genom årlig amortering

eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke vid

något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans grundfond

och reservfond tillhopa utgöra.

De av kassan utfärdade obligationerna skola, för att hava gällande

kraft mot kassan, vara försedda med påteckning, att de blivit inregistrerade

hos riksgäldskontoret.

Av kassan upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande

kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som

i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

I den ordning, som nu är nämnd, må lån även upptagas för konvertering

av äldre lån.

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må

kassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning.

Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut örn uppläggande av obligationslån eller örn tillfällig upplåning

för anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med

mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn

beslutet ense.

§ 5.

Hypotekskassan må till bypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas

antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan

amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta

lån). l'',|) ''!

För de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan,

pantförskrivas de hos föreningarna belånade reverser med tillhörande

hypotek.

Nämnda reverser och hypotek skola ställas under offentlig vård, som

utövas av ett utav Konungens befallningshavande i den ort, där föreningens

styrelse har sitt säte, förordnat ombud. Handlingarna skola

förvaras under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två av föreningens

styrelse särskilt utsedda personer innehava nyckel till var sitt

lås.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.

§ 6.

Såsom säkerhet för de av kypotekskassan utfärdade obligationerna

tjäna de i § 5 nämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek.

Kassans styrelse åligger att tillse, att sålunda föreskriven säkerhet

är ställd och under hela lånetiden vidmaktliålles.

§ 7.

Hypotekskassans behållna årliga vinst avsättes till en reservfond för

kassan. Uppgår reservfonden till två procent av kassans förbindelser,

må dock uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas till

främjande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte.

Reservfonden skall användas till gäldande av förluster, som uppkommit

å kassans rörelse i dess helhet.

Har hypoteksförening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens

säkerhetsfond eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet

för föreningens förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen

erforderlig försträckning ur kassans reservfond att återgäldas på

sätt och inom tid, som av styrelsen bestämmes.

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas

till infriande av dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,

äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom

medlens insättande i bankinrättning eller genom deras placering

i statens, allmänna hypoteksbankens eller hypotekskassans egna obligationer

eller mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning

i stadsfastighet.

Om hypotekskassans förvaltning.

§ 9.

Hypotekskassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen

består av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra ledamöter,

däribland en till ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret

en, vilken skall vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen fyra

suppleanter, däribland en för ordföranden i hans egenskap av ledamot,

samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall vara suppleant

för den av fullmäktige utsedde ledamoten. De tre ledamöter, vilka jämte

ordföranden skola förordnas av Konungen, ävensom suppleanterna för

dessa ledamöter skola utses bland de personer, som enligt vad därom är

stadgat föreslagits av hypoteksföreningarnas ombud å ombudsstämma.

Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre

år. Ledamöternas arvoden bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter svara, en för alla och alla för en, för de beslut

rörande kassans förvaltning, till vilka de med sin röst bidragit,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Verkställande direktör utses oell entledigas av styrelsen. Beslut, varigenom.

verkställande direktör utses, må icke av styrelsen fattas, med

mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn

beslutet ense.

Närmare bestämmelser örn styrelsen och verkställande direktören

meddelas i reglementet för hypotekskassan.

Om revision ni. m.

§ 10.

För revision av hypotekskassans förvaltning och räkenskaper skola

årligen utses revisorer, av Konungen två, däribland en till ordförande, av

fullmäktige i riksgäldskontoret en samt av hypoteksföreningarnas ombud

ä ombudsstämma en. I samma ordning utses lika antal suppleanter. Arvoden

för deltagande i revisionen bestämmas av Konungen.

§ 11.

Styrelsens och revisorernas berättelser skola i tryck offentliggöras samt

underkastas granskning av hypoteksföreningarnas ombud å ombudsstämma

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Det tillkommer därefter Konungen att pröva hypotekskassans förvaltning

och att, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit yttrande, besluta

angående ansvarsfrihet för styrelsen.

§ 12.

När Konungen finner för gott att låta anställa särskild granskning

av hypotekskassans förvaltning, skola alla handlingar, räkenskaper och

kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 13. ...

Vid likvidation av hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt hypoteksföreningarnas

ansvarighet för kassans förbindelser tagas i anspråk;

innan de grundfondsobligationer, som av staten ställts till förfogande, må

användas för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det

skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter

hörande av föreningarna bestämmer.

§ 14.

Eeglemente för hypotekskassan fastställes av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken

dag förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 sid. 1) angående konungariket

Sveriges stadshypotekskassa upphör att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Förordning

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och

verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

Om föreningarnas ändamål.

§ 1.

Hypoteksföreningar av fastighetsägare i rikets städer och med städer

jämförliga samhällen (stadshypoteksföreningar) hava till ändamål att

med de medel, som från konungariket Sveriges stadshypotekskassa erhållas,

tillhandahålla sina medlemmar lån mot sådan säkerhet av inteckning,

som nedan omförmäles.

Örn föreningarnas bildande.

§ 2.

Ansökan örn bildande av stadshypoteksförening göres hos Konungen,

på vilken det jämväl ankommer att, efter yttrande av styrelsen för hypotekskassan,

pröva, huruvida föreningens verksamhetsområde må omfatta

även vissa andra samhällen än städer.

Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp, för

vilket förening, innan den må börja sin verksamhet, skall hava hos kassan

anmält sig till erhållande av lån.

Om föreningarnas och deras låntagares ansvarighet.

§ 3.

För hypotekskassans förbindelser äro hypoteksföreningarna ansvariga

i förhållande till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna

kapitalbeloppen av sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser

icke infrias med anlitande av dess egna medel, äger kassan, där

eå erfordras, efter nämnda grund infordra tillskott från föreningarna.

Elan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av

dessa föreskrifter åligger föreningen, vare övriga föreningar efter enahanda

grund betalningsskyldiga för bristen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 7

§ 4.

För hypoteksförenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i

förhållande till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna

kapitalbeloppen av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings

förbindelser icke infrias med anlitande av dess egna medel, äger föreningen,

där så erfordras, efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av

•dessa föreskrifter åligger honom, vare övriga medlemmar efter enahanda

grund ansvariga för bristen.

Om föreningarnas rörelse.

§ 5.

Till hypoteksförening utlämnat amorteringslån eller fast lån å längre

tid än tio år kan, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av föreningen

uppsägas till inbetalning efter ett år med gäldande av ersättning

till belopp, som bestämmes av hypotekskassans styrelse, för den ränteförlust,

som må av inbetalningen föranledas (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser

finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare

än nu är sagt; ägande styrelsen i sådant fall föreskriva, jämte gäldande

av ränteskillnadsersättning, även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan

vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet för

kassan.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

§ 6.

Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning

i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler avsedd

nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens

verksamhetsområde. Säkerheten skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning skola de bestämmelser, som gälla utlåning från

hypotekskassan till föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Lån

skall förty, med iakttagande av föreningens reglemente, beviljas låntagaren

på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till kassan

medgiva.

§ 7.

Fastighet, varå lån sökes, skall besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän,

som för sådant ändamål särskilt utsetts av hypoteksföreningens

styrelse. För värderingsmännen skall gälla instruktion, som tillika

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Marits proposition nr 177.

med formulär för värderingsinstrument fastställes av hypotekskassör!»

styrelse; beslut härom må icke av styrelsen fattas, med mindre styrelsens

samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn beslutet ense.

Vid värderingen, som avser att till ledning för belåningen bestämma,

fastighetens varaktiga värde (uppskattningsvärde), skall hänsyn tagas

till alla föreliggande och beräkneliga omständigheter, som kunna på-s

verka detta värde. Är byggnad huvudsakligen avsedd till andra affärslokaler

än kontor eller butiker eller till sådana bostäder, kontor eller butiker,

som icke kunna förutses svara mot ortens förhållanden, eller ärbyggnad

av säregen beskaffenhet med hänsyn till sin belägenhet eller

storlek i förhållande till andra för samma ändamål avsedda byggnader i

orten eller därigenom att den helt eller till övervägande del anordnats

för visst speciellt ändamål eller av annan liknande anledning, må uppskattningsvärdet

icke sättas högre än till det värde som, med hänsyn,

tagen även till kostnad för erforderlig omändring eller ombyggnad, kari

beräknas för det fall att byggnaden skall användas endast till sedvanliga

bostäder, kontor eller butiker.

Fastighet, varå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,

med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning, som

kassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften

av uppskattningsvärdet, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får

överstiga hälften av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde; dock

må i fråga örn större städer eller vissa delar av dem sådana lån, därest

hypotekskassans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp,

ej överstigande sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens huvudbyggnad

är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre fjärdedelar

av det belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån, samt, då

huvudbyggnaden är av mindre hållbart ämne, intill två tredjedelar av

nämnda belopp; dock må hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet

utlämnas såsom fast lån å tio år, där den belånade fastighetens huvudbyggnad

är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång

i fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara.

I intet fall må dock lånesumman överstiga det belopp, till vilket

fastigheten är brandförsäkrad. Lån må ej heller meddelas till lägre bej

lopp än ettusen kronor.

§ 9.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbin-»

delsen eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna förän-*..

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr 177.

ledas. Dock må, där liypotekskassans styrelse finner det vara av förhållandena

påkallat eller lånesökande det begär och kassans styrelse prövar

hinder däremot ej möta, lånesumman utlämnas i kassans obligationer»

beräknade till parikurs, därvid länesökanden äger påfordra sådana tillgängliga

obligationer, att det belopp, som vid försäljning av samtliga till

honom utlämnade obligationer kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer

med lånesumman.

§ 10.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en

halv procent, då den belånade fastighetens huvudbyggnad är av sten eller

annat lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma

är av mindre hållbart ämne.

I mån av verkställd amortering äger låntagare förfoga över sådan

del av den för lånet ställda inteckningssäkerheten, som icke erfordras för

täckande av lånets oguldna kapitalbelopp.

§ 11.

Övergår belånad fastighet till ny ägare, skall denne, örn han vill behålla

lånet, inom sex månader från den dag, då han blev ägare av fastigheten,

hos hypoteksföreningens styrelse göra anmälan örn lånets övertagande.

Sker det ej, eller finner styrelsen den nye ägaren icke kunna

godkännas som låntagare, äger styrelsen rätt att uppsäga lånet att inbetalas

efter ett år.

Försummar låntagare att erlägga föreskriven inbetalning, skall han å

förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i månaden,

föreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till lägst en

halv procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio dagar från

förfallodagen, är låntagaren skyldig att, örn styrelsen prövar sådant

nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet med

ränta.

Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under lånetiden

minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande

säkerhet, äger föreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar nöjaktig

fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas

efter ett år eller, örn sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter

prövas erforderligt, tidigare. Nedsättning av fastighets taxeringsvärde

skall icke ensam för sig anses såsom tillräcklig grund för sådan

åtgärd, som nu är sagd. •

§ 12.

Hypoteksförening äger ej rätt att driva annan lånerörelse än i § 6

sågs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för placering av

sin säkerhetsfond.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 177.

§ 13.

Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra avkastning

av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller

vinst vid avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas

till hypotekskassan.

Örn bidrag till kassans förvaltningskostnader stadgas i kassans reglemente.

§ 14.

Det åligger medlem av hypoteksförening att i enlighet med närmare

föreskrifter i föreningens reglemente erlägga bidrag till föreningens förvaltningskostnader.

I örvaltningsbidragen skéla på varje tid vara så bestämda, att, enligt

beprövande av hypotekskassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas

inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens hela skuld

till kassan.

Till förenings säkerhetsfond skall avsättas föreningens behållna årliga

vinst.

Säkerhetsfonden skall till så stor del, som i föreningens reglemente bestämmes,

motsvaras av insättning i bankinrättning eller av lätt säljbara

värdepapper.

Avkastning av säkerhetsfonden må icke användas till bestridande av

förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid senaste bokslut

uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till kassan.

§ 15.

Där till följd av exekutiv auktion eller i fall, som avses i § 5 eller

§ 11, lån inbetalas till hypoteksförening i förtid, äger föreningen att av

låntagaren med belopp, som av hypotekskassans styrelse bestämmas, uppbära

ränteskillnadsersättning samt, utom i det fall som avses i § 5 första

stycket, ersättning för förlorade bidrag till föreningens förvaltningskostnader.

Om föreningarnas förvaltning och om revision m. m.

§ 16.

Hypoteksförenings angelägenheter handhavas av en styrelse, utsedd i

den ordning, föreningens reglemente föreskriver.

Sammankomst med ''förenings medlemmar (föreningsstämma) skall årligen

hållas, på sätt i föreningens reglemente närmare stadgas. Å föreningsstämma

äger styrelseledamot, som ej är medlem av föreningen, rätt

ött yttra sig och framställa förslag samt få sin mening till protokollet

antecknad men ej att deltaga i besluten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

§ 17.

Ombud för hypoteksföreningama skola för nedan angivna ändamål

årligen före den 15 juni sammanträda till ordinarie ombudsstämma i

Stockholm. Extra ombudsstämma skall hållas i Stockholm, när Konungen

därom förordnar eller hypotekskassans styrelse finner det nödigt.

Vid ordinarie ombudsstämma skall kassans förvaltning underkastas

granskning. De anmärkningar, ombuden må framställa, skola bifogas

de över kassans förvaltning avgivna styrelse- och revisionsberättelserna

och senast åtta dagar efter stämman jämte dessa tillställas finansdepartementet

och riksgäldskontoret.

Å sådan stämma skall jämväl väljas en revisor, jämte suppleant, för

granskning av kassans förvaltning under det löpande räkenskapsåret

samt, då sådant ifrågakommer, uppgöras förslag till de tre ledamöter i

kassans styrelse, vilka jämte ordföranden skola utses av Konungen. Sådant

förslag skall upptaga sex personer. Därjämte skall avgivas särskilt

förslag till suppleanter för nämnda tre ledamöter, upptagande tre personer,

och förordnar Konungen bland dessa och de tre av de å förslag till

ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre suppleanter.

Närmare bestämmelser angående ombudsstämma meddelas i reglementet

för kassan.

§ 18.

Hypotekskassan företrädes hos varje hypoteksförening av ett ombud,

som äger, med rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin

mening till protokollet antecknad, deltaga i överläggningarna inom

föreningens styrelse och å föreningsstämma.

§ 19.

För revision av hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper skola

årligen utses revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.

Ett ombud för hypotekskassan skall jämväl deltaga i revisionen. Till

sådant ombud må icke utses den, som enligt § 18 förordnats till ombud

hos föreningen.

§ 20.

Örn hypotekskassans styrelse prövar nödigt att anställa särskild

granskning av hypoteksförenings förvaltning, skola alla handlingar,

räkenskaper och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 21.

Reglemente för hypoteksförening fastställes av Konungen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken

dag förordningen den 5 maj 1909 (nr 65 sid. 5) angående grunderna för

stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet upphör att gälla, men

skall med avseende å lån, som meddelats före den 1 maj 1935, icke föranleda

inskränkning i den rätt, låntagaren enligt förut gällande bestämmelser

äger.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 177.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga

om ändrade bestämmelser för konungariket Sveriges stadshypotekskasso

och de till densamma anslutna stadshypoteksföreningarna samt anför

därvid följande:

Sedan Kungl. Maj:t den 13 juni 1908 uppdragit åt en kommitté att

verkställa utredning, huruvida och under vilka förutsättningar en hypoteksbank,

ägnad att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastigketskrediten

i städerna, skulle kunna upprättas, avgav kommittén den 25 januari

1909 sitt betänkande. Efter det förslag i ämnet framlagts för 1909

års riksdag utfärdades den 5 juni 1909 särskilda förordningar angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa — i det följande kallad förordningen

angående stadshypotekskassan — och angående grunderna för

stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet — härefter kallad

förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Genom kungörelse

den 18 juni 1910 fastställde Kungl. Majit sedermera reglemente för stadshypotekskassan.

Enär en utredning ansetts önskväi’d angående omarbetning i vissa hänseenden

av de för stadshypoteksväsendet gällande författningarna, bemyndigade

Kungl. Majit den 12 oktober 1933 chefen för finansdepartementet

att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda

med den ifrågavarande utredningen. På grund av berörda bemyngande

tillkallades den 23 oktober 1933 såsom sakkunniga f. d. landshövdingen

Hj. L. Hammarskjöld, jämväl ordförande, sekreteraren Hugo Heyman,

bankinspektören F. von Krusenstjerna, riksgäldsfullmäktigen, ledamoten

av riksdagens första kammare Axel Lindqvist och borgmästaren

A. Munck af Eosenschöld. De sakkunniga, vilka antogo benämningen

stadshypotekssakkunniga, avgåvo den 12 april 1934 betänkande med förslag

i ämnet (Statens offentliga utredningar 1934:13).

över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av

styrelsen för stadshypotekskassan — som därvid jämväl överlämnat ytt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Marits proposition nr lil.

rauden av de flesta stadshypoteksföreningarna — styrelsen för Sveriges

fastighetsägareförbund, styrelsen för svenska bostadskreditkassan, fullmäktige

i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen. Sedermera

har även ett av stadshypoteksföreningarna genom sina ombud tillsatt

förtroenderåd inkommit med ett yttrande.

De sakkunniga hava framlagt fullständiga förslag till nya författningar

i ämnet, därvid emellertid den nuvarande grupperingen av bestämmelserna

i de olika författningarna i stort sett bibehållits.

Jag anhåller nu att få redogöra för de sakkunnigas förslag jämte de däröver

avgivna yttrandena och följer därvid i huvudsakliga delar den ordning,

i vilken de sakkunniga upptagit de föreliggande frågorna till behandling.

Dessförinnan vill jag erinra, att Kungl. Maj:t den 24 juli 1934 bemyndigade

chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för

att i enlighet med vissa av nämnda departementschef till statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden samma dag angivna riktlinjer verkställa

utredning rörande frågan örn möjligheterna att åstadkomma förbättrade

villkor för den primära fastighetskrediten. Av departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet framgick, att de angivna riktlinjerna

i tillämpliga delar även gällde den primära fastighetskrediten för andra

fastigheter än jordbruksfastigheter, och att skäl därför förelåge för att

utredningen komme att omfatta den primära fastighetskrediten över

huvudtaget. Utredningsmännen tillkallades den 24 augusti 1934 och deras

arbete pågår alltjämt. Ehuru nämnda utredning, enligt vad nyss

nämnts, även kan komma att beröra den primära stadsfastighetskrediten,

torde detta icke böra utgöra hinder för att nu till behandling upptaga

stadshypotekssakkunnigas förslag, vilket i huvudsak innefattar en omprövning

av de organisatoriska och tekniska anordningarna.

Organisatoriska spörsmål.

(Förorda, ang. stadshypotekskassan §§ 9,10,11,13. Förorda, ang. stadshypoteksföreningarna

§ 17. Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 6.)1

När stadshypotekskassan år 1909 inrättades, erhöll densamma en organisation,

med vilken man avsåg att så mycket som möjligt giva kassan

karaktär av statsinstitution. Detta skedde i syfte att speciellt med hänsyn

till den franska lånemarknaden, som antogs vara den förmånligaste

för avsättning av de av kassan utfärdade obligationerna, söka åstadkomma,

att dessa obligationer bleve betraktade såsom likställda med statsobligationer.

Enligt § 9 av förordningen angående stadshypotekskassan består kassans

styrelse av fem ledamöter, av vilka Konungen utser fyra, däribland

1 De under kapitelrubrikerna angivna författningsrummen hänföra sig till de vid propositionen

fogade förslagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

en lill ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall

vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen tre suppleanter samt

fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall vara suppleant för vice

ordföranden. Verkställande direktör väljes av styrelsen bland dess ledamöter.

De tre ledamöter jämte suppleanter, vilka förutom ordföranden

förordnas av Konungen, skola utses inom förslag, som i sådant avseende

jämlikt föreskrift i § 17 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna

upprättas av ombud för dessa föreningar. I § 10 av förstnämnda

förordning stadgas vidare, att för revision av bypotekskassans st3''relses

förvaltning och kassans räkenskaper årligen skola utses revisorer, av

Konungen två och av fullmäktige i riksgäldskontoret en, samt i § 11 av

samma förordning, att det tillkommer Konungen att pröva styrelsens

förvaltning och att, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit yttrande,

besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Under åberopande av att de förhållanden, som föranledde kassans organiserande

på sätt som skedde, numera ändrats, så att något skäl ej förelåge,

varför hypotekskassan skulle vara mera statligt betonad än allmänna hypoteksbanken

och svenska bostadskreditkassan, har från stadshypoteksföreningarnas

sida framhållits, att ökat inflytande borde beredas föreningarna

såväl på sammansättningen av bypotekskassans styrelse som på revisionen

och på frågan örn beviljande av decharge åt kassans styrelse. De tre

ledamöter jämte suppleanter i bypotekskassans styrelse, vilka enligt gällande

bestämmelser skola utses av Konungen efter förslag av föreningarnas

ombud, borde i stället väljas omedelbart av föreningsombuden å allmän

sammankomst. Då det uppenbarligen vore för hypotekskassans förvaltning

förmånligt, örn vid valet av styrelseledamöter hänsyn icke

behövde tagas till att en av styrelsens ledamöter sedermera även skall

kunna utses till verkställande direktör, borde vidare styrelsen för kassan

äga att efter fritt val utse verkställande direktör. Slutligen borde

beträffande tillsättande av revisorer och örn decharge göras den ändringen,

att de två revisorer, som enligt de gällande bestämmelserna skola

utses av Konungen, skulle väljas av föreningarnas ombud å allmän sammankomst,

samt att decharge skulle meddelas av föreningsombuden å sådan

sammankomst.

I detta sammanhang bör nämnas, att av ledamöterna i styrelsen för

Sveriges allmänna hypoteksbank, till antalet fem, ordföranden utses av

Kungl. Majit och vice ordföranden av fullmäktige i riksgäldskontoret. De

tre återstående ledamöterna jämte suppleanter för dem väljas av de delägande

hypoteksföreningarnas ombud å allmän ordinarie sammankomst.

Av de fem revisorerna utse fullmäktige i riksgäldskontoret en och föreningarna

fyra. Decharge för hypoteksbanken styrelse beviljas av föreningarnas

ombud å sådan sammankomst, som nyss nämnts.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan skall bestå av det antal ledamöter

och suppleanter, minst sju högst nio, som av ombud för bostads
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

kreditföreningarna å ombudsstämma bestämmes. Konungen utser två

ledamöter, därav en till ordförande, oell två suppleanter samt fullmäktige

i riksgäldskontoret en ledamot jämte suppleant. Övriga ledamöter jämte

suppleanter väljas å ombudsstämma. Av de tre revisorerna utses en

jämte suppleant av fullmäktige i riksgäldskontoret, de övriga med

suppleanter å ombudsstämma. Stämman beslutar även angående ansvarsfrihet

för bostadskreditkassans styrelse. Bostadskreditföreningarna

hava icke delaktighet i bostadskreditkassan.

Siadshypotekssakkunniga hava icke kunnat förorda så vittgående ändringar,

som från stadshypoteksföreningarnas sida påyrkats. De sakkunniga

hava härom anfört följande:

»Analogien med hypoteksbanken och med bostadskreditkassan är —

särskilt vad angår den förstnämnda — icke bindande. Det må visserligen

erkännas, att den stadgade ömsesidiga ansvarigheten för stadshypoteksföreningarna

i fråga örn hypotekskassans förbindelser bör berättiga

till inflytande över kassans verksamhet. Redan vid kassans tillkomst

tillerkändes emellertid föreningarna vissa befogenheter härutinnan, så

långt det nämligen ansågs förenligt med de syftemål, man ville uppnå i

fråga örn öppnande av den utländska lånemarknaden på så fördelaktiga

villkor som möjligt. Visserligen synes numera betydelsen av do åsyftade

förmånerna i detta hänseende icke så stor. Skulle på nytt ett behov

av den utländska lånemarknaden inträda — varom givetvis förutsägelser

med avseende på framtiden äro lika omöjliga som den hittillsvarande

utvecklingen skulle varit att förutse vid tiden för kassans tillkomst —

torde det dock för kassan vara av särskilt stor betydelse, att icke genom

organisatoriska omläggningar svårigheter att vinna förnyat insteg på

denna marknad kunna komma att uppstå. Med hänsyn till nuvarande utländska

obligationsinnehavare kan i allt fall en genomgående ändring

icke anses tillrådlig.

I vissa avseenden synas emellertid jämkningar i hithörande bestämmelser

lämpligen kunna företagas.

I sitt förslag till § 9 av förordningen angående stadshypotekskassan

hava de sakkunniga sålunda intagit bestämmelser, varigenom möjlighet

beretts att till verkställande direktör för kassan utse person utanför kassans

styrelse. Härigenom skulle, på samma gång som föreningarna erhålla

större frihet vid upprättande av förslag på personer lämpliga till

ledamöter av kassans styrelse, möjligheterna att för förstnämnda betydelsefulla

post förvärva den lämpligaste personen ökas. Med hänsyn till

det inflytande på kassans verksamhet, som måste utövas av verkställande

direktören. Ilar emellertid i det fall, då därtill väljes person utanför

styrelsen, valet ansetts böra underställas Konungen för prövning och

fastställelse. Arvodesförmåner för verkställande direktören hava däremot

ansetts böra bestämmas av styrelsen, varom bestämmelse införts i

§ 6 av förslaget till reglemente för kassan. Är verkställande direktören

ledamot av styrelsen, kommer hans direktörsarvode att utgå som ett tilllägg

till det av Konungen bestämda ledamotsarvodet.

Enligt förslaget till § 10 av samma förordning har vidare valet av en

revisor jämte en suppleant för denne anförtrotts åt föreningarnas ombud

jämlikt närmare bestämmelse, som intagits i § 17 av förslaget till

förordning angående stadshypoteksföreninganna. I sammanhang härmed

ökas sammanlagda antalet revisorer till fyra.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

17

Befogenheten att besluta om ansvarsfrihet för hypotekskassans styrelse

bör alltjämt tillkomma Konungen. Det är emellertid att märka, att

föreningarna, jämte det att de enligt nyssnämnda förslag skulle äga

en representant i den ordinarie revisionen, redan jämlikt gällande bestämmelser,

som i förslaget bibehållas, äga att genom sina ombud å allmän

sammankomst underkasta hypotekskassans förvaltning en granskning

och framställa anmärkningar, vilka skola tillställas finansdepartementet

och riksgäldskontoret. I § 11 av förslaget till förordning angående

stadshypotekskassan bar ytterligare angivits, att ombuden skola

granska styrelsens och revisorernas berättelser.

Vidare bör i detta sammanhang omnämnas en annan av de sakkunniga

föreslagen ändring. Enligt § 14 av förordningen angående stadshypotekskassan

i dess nuvarande lydelse skall vad som efter likvidation

återstår av kassans tillgångar efter gäldande av samtliga skulder, jämte

grundfonden, tillfalla staten. Enligt de sakkunnigas mening måste det

numera och särskilt efter genomförandet av ett i det följande närmare

omnämnt förslag angående en starkare reservfondsbildning hos kassan

anses icke vara med billighet överensstämmande, att kassans behållna

egna tillgångar — sålunda utöver grundfondsobligationerna, vilka jämlikt

stadgande i § 2 tillböra staten — ovillkorligen tillfalla staten. Förslaget,

varest nu ifrågavarande bestämmelser införts under § 13, avser

närmast, att överskottet skall, då sådant är möjligt och lämpligt, användas

för något kassans eget syfte närstående ändamål, och överlämnar åt

Konungen att förordna örn användningen med hänsyn till de olika förhållanden,

som kunna föreligga.»

Stadshypoteksföreningarna hava ansett, att de av de sakkunniga föreslagna

förändringarna visserligen delvis innebära förbättringar, men

hava dock allmänt vidhållit den meningen, att någon anledning att bibehålla

den statliga betoningen av kassans organisation icke längre förefinnes.

Ur föreningarnas yttranden härom må följande återgivas:

För utnyttjande av den utländska lånemarknaden, därest på nytt ett

behov av denna marknad skulle uppkomma, hava vissa föreningar förklarat

sig anse den statliga betoningen icke vara avgörande. Till belysning härav

hava de framhållit, att allmänna hypoteksbanken upplåning icke vare

sig försvårats eller i nämnvärd grad fördyrats därav, att hypoteksbanken

saknade statlig betoning. Dessa föreningar hava vidare ifrågasatt,

huruvida hänsynen till nuvarande utländska obligationsinnehavare kunde

utgöra tillräcklig anledning att bibehålla kassans organisation i huvudsak

oförändrad, örn i andra avseenden olägenhet därav förefunnes.

Hypoteksföreningarna hava ansetts böra erhålla ökat inflytande över

hypotekskassan, enär föreningarna vore ansvariga för den förlust, som

kundo uppkomma för kassan, ej endast på grund av dess upplåning, utan

även eljest i samband med dess rörelse. Härtill bomme, att kassan enligt

förslaget skulle erhålla rätt att infordra tillskott från föreningarna

även vid uppkommande illikviditet.

En förening har framhållit, att det för samarbetet med Sveriges allmänna

hypoteksbank och svenska bostadskreditkassan voro önskvärt, att

stadshypotekskassan i organisatoriskt hänseende bleve med dem likställd

oell befriad från byråkratiskt tyngande bestämmelser.

Inom stadshypotekskassans styrelse hava tre ledamöter ansett, att underställning

av val av verkställande direktör icke borde erfordras, unBihang

till riksdagens protokoll Willi. 1 sand. Nr 177. ‘1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 177.

der det att enligt övriga ledamöters mening underställning borde ske

allenast, då valet icke vore enhälligt. I övrigt hava styrelsens flesta ledamöter

tillstyrkt de sakkunnigas förslag, varemot en av föreningsrepresentanterna

inom styrelsen förklarat, särskilt med hänsyn till den ståndpunkt

föreningarna intagit i sina yttranden, biträda dessas mening, att

den statliga betoningen av organisationen borde borttagas.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan har anslutit sig till stadshypoteksföreningarnas

uppfattning och har därvid anfört följande:

»Den statliga karaktär, som stadshypotekskassan erhöll för vinnande

av fördelar vid upplåningen, förhindrade helt naturligt, att den kooperativa

tanke, på vilken föreningarnas organisation uppbyggdes, konsekvent

kom till uttryck i grunderna för kassans förvaltning. Detta förhållande

har otvivelaktigt varit ägnat att försvaga kontakten mellan kassan och

föreningarna samt att skapa ett visst motsatsförhållande dem emellan.

I den mån rörelsens omfattning ökats, hava olägenheter härav alltmer

gjort sig gällande.

För att avhjälpa nu påvisade svaghet i organisationen synas stadshypoteksföreningarna

böra tillerkännas en utvidgad och direkt delaktighet

i den centrala ledningen. Med stöd av erfarenheterna från hypoteksbanken

och bostadskreditkassan torde det nämligen kunna förväntas,

att en organisationsform, som lämnar större utrymme för stadshypoteksföreningarnas

inflytande på stadshypotekskassans förvaltning än

för närvarande är fallet, skulle knyta föreningarna närmare samman

med kassan och främja samarbetet mellan kassan och föreningarna. I och

för sig är ett ökat föreningsinflytande på kassan härjämte motiverat med

hänsyn till föreningarnas solidariska ansvarighet för kassan, vilken ansvarighet

enligt de sakkunnigas förslag blivit tydligare uttryckt än

förut.

Då det ökade föreningsinflytandet lämpligen synes böra ernås genom

att det statliga inslaget i kassans förvaltning i motsvarande mån minskas,

bör i detta sammanhang icke förbises den inverkan, en sådan omläggning

möjligen kan hava på villkoren för stadshypotekskassans utländska

upplåning. I avseende härå bör först erinras, att kassan hittills — frånsett

ett under år 1910 i Frankrike upptaget lån — kunnat tillgodose sitt

upplåningsbehov inom landet. Såsom de sakkunniga påpekat, utgör denna

omständighet dock icke någon garanti för att icke läget framdeles

kan bliva sådant, att hänvändelse till den utländska lånemarknaden finnes

böra ske. Vid bedömandet av frågan, huruvida det med hänsyn till

denna eventualitet är nödvändigt att bibehålla stadshypotekskassans

statliga betoning, synes särskilt avseende böra fästas vid det förhållandet,

att hypoteksbanken utan svårigheter kunnat emittera lån i utlandet.

I samband härmed kan jämväl framhållas, att själva formen för hypotekskassans

organisation numera måste vara av underordnad vikt för

dess utländska kredit i jämförelse med den säkerhet, som kassan kail

ställa dels i fastighetsinteckningar med bästa rätt i Sveriges stadssamhällen

— vilken säkerhet hittills enligt erfarenheten från kassans tjugufemåriga

verksamhet visat sig vara fullt betryggande — och dels i den

av staten tillhandahållna grundfonden. Med hänsyn till det anförda finner

_ styrelsen för bostadskreditkassan sig icke kunna tillmäta kassans

statliga karaktär någon nämnvärd betydelse för villkoren vid utländsk

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

upplåning och håller därför före, att en viss minskning av det statliga

inslaget i kassan kan genomföras utan att nämnda upplåning försvåras

eller fördyras.»

Bostadskreditkassans styrelse har vidare framhållit, att därest stadshypotekskassan

skulle erhålla den av föreningarna föreslagna organisationen,

föreskrifter lämpligen borde meddelas därom, att en av de av

ombudsstämma utsedda revisorerna och hans suppleant skola hava vunnit

beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet. Styrelsen har

därjämte förordat den ändring i de sakkunnigas förslag, att beslut, varigenom

verkställande direktör för stadshypotekskassan utsetts, ej skall

vara gällande, med mindre det biträtts av ordföranden eller vice ordföranden

i kassans styrelse.

Bank- och fcmdinspektionen har funnit de av de sakkunniga föreslagna

förändringarna i hypotekskassans organisation väl avvägda med hänsyn

till å ena sidan bevarandet av kassans statliga betoning, vilken enligt

inspektionens mening alltjämt bör, på av de sakkunniga angivna skäl,

bibehållas, och å andra sidan föreningarnas berättigade anspråk på att

erhålla större inflytande.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har ansett, att underställning

av val av verkställande direktör för kassan icke borde erfordras,

och har därvid bland annat framhållit, att underställningsskyldighet

skulle kunna försvåra möjligheterna för kassans styrelse att i tid försäkra

sig örn lämplig person för befattningen såsom verkställande direktör.

I

I nu förevarande del gäller det främst att taga ståndpunkt till spörs- Departementsmålet,

huruvida den starka statliga betoning, som stadshypotekskassan chefen.

vid dess inrättande erhöll, bör bibehållas.

Utöver vad i det föregående omnämnts i detta ämne kan erinras, att

chefen för finansdepartementet vid anmälan den 5 mars 1909 för Kungl.

Majit av 1908 års kommittés förslag angående kassans inrättande i sitt

yttrande till statsrådsprotokollet framhöll, att ju starkare kontroll staten

utövade på kassans verksamhet utan att inkräkta på dess självständiga

förvaltning, desto större vore garantierna för att kassan genom

sin organisation verkligen vunne den förmånliga ställning å den utländska

lånemarknaden, som ur alla synpunkter måste anses önskvärd.

Med hänsyn till det allmänna intresse, som vore förenat med väl ordnade

kreditförhållanden för ägarna av stadsfastigheter, förutsatte departementschefen,

att staten anvisade en grundfond för kassan. Ett ekonomiskt

stöd av detta slag ansågs påfordra, att staten i eget intresse också

kontrollerade kassans verksamhet. För sådant ändamål kunde det ju

synas, som om en organisation efter mönster av allmänna hypoteksbanken

skulle vara tillfyllest. Så bleve emellertid icke förhållandet, om man

i avseende å kassans låneomkostnader önskade helt utnyttja statens med
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

verkan vid kassans organisation. Kassan ansågs därför böra, utan att

i verkligheten öka statens risk, anordnas såsom en självständig, under

statens omedelbara vård ställd låneanstalt.

Den statliga betoningen har i kassans organisation kommit till uttryck

bland annat på sådant sätt, att de anslutna föreningarna — i motsats till de

till allmänna hypoteksbanken men i likhet med de till bostadskreditkassan

anslutna föreningarna — icke äro delägare i sitt centrala organ. Genom

delägarskap ansågs nämligen kassan erhålla en bestämd prägel av enskild

institution. Av samma anledning föreskrevs, att i händelse av stadshypotekskassans

upplösning eventuellt överskott skulle tillfalla staten. En viss

statlig betoning ligger även däri, att tre ledamöter av styrelsen samt

suppleanter för dem tillsättas av Kungl. Majit efter förslag av föreningarnas

ombud, under det att i de båda andra hypoteksinstitutionerna

motsvarande styrelseledamöter väljas direkt av föreningsombuden på

ombudsstämma. Att märka är emellertid, att det förslag, som avgavs av

majoriteten inom 1908 års kommitté och som icke i lika hög grad som

det av 1909 års riksdag antagna förslaget gav kassan en statlig karaktär

— bland annat skulle stadshypoteksföreningarna ingå såsom delägare i

kassan — innebar samma förfarande vid dessa styrelseledamöters tillsättande

som nu tillämpas, och det gjordes av kommittémajoriteten gällande,

att stadshypoteksföreningarna finge sina intressen tillvaratagna genom

stadgandet, att de skulle uppgöra förslag till ledamöter i styrelsen, inom

vilket förslag Kungl. Majit hade att träffa sitt val.

Det har i nu förevarande sammanhang icke ifrågasatts, att stadshypoteksföreningarna

skulle beredas delägareskap i stadshypotekskassan.

Säkerligen skulle också en åtgärd i sådant syfte innebära en alltför genomgripande

förändring.

De skäl, som anförts för borttagande i vissa andra hänseenden av sådana

organisatoriska anordningar, som giva kassan en statlig karaktär,

synas mig icke vara alltför vägande. Örn föreningarna genom sina ombud

direkt välja tre ledamöter i kassans styrelse eller örn Kungl. Majit

tillsätter dessa ledamöter inom ett av ombuden avgivet, för Kungl. Majit

bindande förslag, bör för föreningarna reellt sett vara skäligen likgiltigt.

Den majoritetsställning, som föreningsrepresentanterna inom styrelsen

intaga och som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att i viss

mån förstärkas, bör borga för, att föreningarnas med deras solidariska

ansvarighet sammanhängande intressen bliva fullt tillgodosedda. Att

samarbetet inom hypoteksorganisationen eller mellan stadshypotekskassan

å ena sidan samt hypoteksbanken och bostadskreditkassan å den

andra sidan skulle kunna röna någon påverkan av en förändring av

formen för tillsättandet av de nu ifrågavarande ledamöterna i kassans

styrelse, anser jag för min del osannolikt. Däremot kan det möjligen

hava varit någon nackdel för samarbetet inom organisationen, att föreningarna

hittills icke direkt deltagit i den årliga revisionen av kassan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Vissa betänkligheter emot borttagandet av den statliga betoningen

hos stadshypotekskassan iöreiinnas å andra sidan. Kassan är visserligen

icke lör närvarande i behov av att anlita utländsk lånemarknad,

men såsom de sakkunniga antytt är det icke uteslutet, att sådant behov

framdeles kan inträda. Visserligen torde man kunna antaga, att det icke

då — lika litet som för allmänna hypoteksbanken — skulle komma att

erbjuda sig några svårigheter för kassan även utan den nuvarande

statliga betoningen att i utlandet upplåna kapital på grund av den erbjudna

säkerhetens godhet, detta förutsatt att kassans egen och därmed

även föreningarnas utlåningsrörelse alltjämt handhaves med klokhet och

försiktighet. Men det är ofrånkomligt, att den statliga betoningen för

stadshypotekskassan berett och alltjämt bereder en fördel i jämförelse

med hypoteksbanken med avseende på villkoren för utländsk upplåning

i vissa fall. På grund av dess statliga karaktär har stadshypotekskassan

nämligen därvid kommit i åtnjutande av samma förmån som staten i

form av befrielse från vissa utländska pålagor, och detta har resulterat i

en fördelaktigare upplåning för kassan än för hypoteksbanken. Det är

härutinnan att märka, att hypoteksbankens motsvarande pålagor årligen

utgå för obligationer, som befinna sig i det långivande landet. För mig

liksom för de sakkunniga synes det vidare uppenbart, att hänsynen till

obligationsinnehavarna, i varje fall de utländska, fordrar, att någon genomgripande

förändring av själva karaktären av kassan icke företages.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas

mening, vilken även vunnit understöd av majoriteten i stadshypotekskassans

styrelse, att kassan alltjämt bör behålla sin statliga karaktär.

Vissa jämkningar synas emellertid, på sätt de sakkunniga framhållit,

kunna vara befogade och genomförbara utan att ändra kassans karaktär,

och jag förordar i huvudsak vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit.

Allenast i ett avseende, nämligen i fråga örn bestämmelserna angående

val av verkställande direktör, har jag velat föreslå ändring i de

sakkunnigas förslag. I de avgivna utlåtandena hava i denna del, såsom

redan nämnts, olika ändringsförslag framförts. Syftet med förslagen örn

underställning eller örn viss form för fattande av beslut örn val av verkställande

direktör har givetvis varit att sörja för, att den till befattningen

mest kvalificerade blir utsedd. Enligt min mening bör samma syfte kunna

lämpligare tillgodoses genom en föreskrift, att styrelsen skall vara

fulltalig vid valets företagande samt att för valets giltighet skall fordras,

att minst fyra av styrelsens ledamöter äro ense. Med en dylik föreskrift

synes någon underställning av val av verkställande direktör icke vara

erforderlig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Stadshypotekskassans styrelses befogenhet i vissa avseenden.

(Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 2.)

Genom cirkulärskrivelse den 28 september 1931 till stadshypoteksföreningarnas

styrelser framhöll stadshypotekskassans styrelse lämpligheten

av att föreningarna, då lån söktes å vissa slag av fastigheter innehållande

affärslokaler, före lånens beviljande inhämtade hypotekskassans styrelses

mening i frågan. Denna hemställan föranleddes därav, att belåning av

de åsyftade fastigheterna ansågs vara förenad med särskilda risker och

att genom underställningen önskvärd likhet i tillämpningen vid hithörande

belåningsspörsmål förmenades lättast kunna åstadkommas.

I en den 6 oktober 1932 till Kungl. Majit avlåten skrivelse bestred

Stockholms stadshypoteksförening, att hypotekskassans styrelse ägde befogenhet

att påfordra underställning av sådana frågor, som i nyssnämnda

cirkulärskrivelse åsyftades. För ett sådant krav från styrelsens sida funnes

enligt föreningens mening icke stöd i gällande bestämmelser. Det

ålåge visserligen hypotekskassans styrelse jämlikt stadgande i § 2 av kassans

reglemente att granska ett låns reglementsenlighet, men denna

granskning hade uppenbarligen till syfte att få fastslaget, att lånet icke av

vederbörande förening beviljats i strid mot föreskrifterna i §§ 6—8 av förordningen

angående stadshypoteksföreningarna. Däremot kunde det icke

vara meningen, att kassans styrelse skulle inlåta sig på en realprövning av

en viss fastighets värde och den därmed sammanhängande frågan örn lånebeloppets

storlek. Vid allmän sammankomst den 28 maj 1932 med ombud

för hypoteksföreuingarna hade ombuden också allmänt uttalat sig för

den uppfattningen, att hypotekskassans styrelse väl kunde utfärda allmänna

föreskrifter beträffande föreningarnas lånerörelse men däremot

icke ägde befogenhet att ingå i prövning av särskilda låneansökningar.

Styrelsen för stadshypotekskassan avgav den 31 januari 1933 infordrat

utlåtande i ärendet. Däri förklarade sig styrelsen hålla före, att lika litet

som fastighetsägare hade ovillkorlig rätt att hos hypoteksförening erhålla

önskat lån, örn blott detta skulle vara i angiven mening reglementsenligt,

lika litet tillkomme en motsvarande rätt hypoteksförening gentemot hypotekskassan.

Det vore enligt styrelsens mening dess plikt och rätt att, under

vederbörligt beaktande av kassans uppgift och ändamål, ordna sin

upplåning och sin utlåning på sådant sätt, som krävdes av kassans och

hypoteksföreningarnas säkerhet samt av läget på marknaden. Bestämmelserna

örn den utlåning, som finge ske, kunde icke fattas annat än såsom

angivande vissa tillåtna maxima, men icke såsom föreskrivande, att

under alla förhållanden dessa maximilån skulle på begäran tillhandahållas.

Det syntes svårt att antaga, att statsmakterna avsett att, visserligen

inom den begränsning som indirekt kunde följa av de reglementariska

föreskrifterna, överlämna bestämmandet av maximum för utlåningen och

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 177.

därmed i allmänhet även för upplåningen åt hypoteksföreningarnas styrelser,

vilka utsåges helt och hållet av föreningsmedlemmarna.

En av föreningsrepresentanterna i stadsliypotekskassans styrelse anmälde

en från styrelsemajoritetens uppfattning avvikande mening. Reservanten

fann för sin del, att det av gällande författningsbestämmelser med

full tydlighet framginge, att det tillkomme hypoteksföreningarna ensamma

att pröva de särskilda låneansökningarna och att bestämma det

lånebelopp, som borde tillkomma den lånesökande.

X ärendet avgav bank- och fondinspektionen utlåtande den 13 maj 1933,

därvid inspektionen anförde bland annat: Inspektionen ställde sig oförbehållsamt

på den av majoriteten inom stadshypotekskassans styrelse intagna

ståndpunkten. Det syntes inspektionen ligga i sakens natur, att kassans styrelse

borde äga rätt att inom ramen av gällande författningsbestämmelser

lämna de föreskrifter angående kreditgivningen inom hela hypoteksorganisationen,

som kassans styrelse ansåge erforderliga för att styrelsen själv

skulle känna sig tryggad i det ansvar, som påvilade densamma gentemot

innehavarna av kassans obligationer. Föga troligt syntes det vara, att man

vid lagfästandet av författningarna angående stadshypotekskassan och

stadshypoteksföreningarna skulle hava tänkt sig, att kassans styrelse skulle,

på sätt Stockholms stadshypoteksförening syntes förmena, i förhållande

till stadshypoteksföreningarna vara en allenast eller i varje fall i huvudsak

expedierande institution med skyldighet att tillhandahålla de medel, som

stadshypoteksföreningarna ansåge deras kreditgivning påkalla. Lika

otänkbart syntes det vara, att statsmakterna skulle på dylika villkor hava

iklätt staten den garanti för hypotekskassans obligationer, som tillskjutandet

av kassans grundfond innebure. Organiserandet av kassans styrelse

med det starka inslaget av ledamöter, förordnade av Kungl. Majit,

syntes fastmera giva vid handen, att avsikten varit att i styrelsens hand

lägga en kontrollerande uppgift av mera än rent formell art. Såvitt inspektionen

kunde finna, borde sålunda den av majoriteten inom hypotekskassans

styrelse hävdade rätten för styrelsen anses vara inrymd i de gällande

bestämmelserna för stadsliypoteksorganisationen.

Slutligen avgåvo fullmäktige i riksgäldskontoret den 28 juni 1933 utlåtande

i ärendet. I likhet med bank- och fondinspektionen och pa av inspektionen

anförda skäl anslöto sig fullmäktige till den av majoriteten

inom stadshypotekskassans styrelse intagna ståndpunkten i förevarande

fråga. Kassans styrelse måste enligt fullmäktiges mening äga rätt att,

givetvis inom ramen av gällande författningsbestämmelser, lämna de föreskrifter

angående kreditgivningen inom hypoteksorganisationen, som styrelsen

ansåge erforderliga med hänsyn till dess ansvar gentemot innehavarna

av kassans obligationer. Statsmakterna, som iklätt staten garanti

för hypotekskassans förbindelser genom att tillskjuta kassans grundfond,

kunde omöjligen hava avsett, att kassan skulle vara ovillkorligen

skyldig att, så snart de formella förutsättningarna förelåge, tillhanda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

hålla stadshypoteksföreningarna de medel, som dessa ansåge deras kreditgivning

påkalla. Det sätt, varpå kassans styrelse vore organiserad, måste

ock anses innebära, att statsmakternas avsikt varit, att styrelsen skulle

äga en verklig kontrollerande makt över de till kassan anslutna föreningarnas

verksamhet. Även fullmäktige funno, att berörda kontrollrätt innefattades

i gällande bestämmelser för stadshypoteksorganisationen.

Stadshypotekssakkunniga hava, efter en redogörelse för vad i nyssnämnda

ärende förekommit, anfört följande:

»Vid behandlingen av det nyss närmare berörda ärendet har det ända

tran början icke rått någon principiell meningsskiljaktighet angående styreisens

för stadshypotekskassan befogenhet att utfärda allmänna föreskritter

beträffande stadshypoteksföreningarnas lånerörelse. Divergenserna

hava i stället gällt frågan, huru långt denna befogenhet sträcker sig och

i ali synnerhet huruvida styrelsen må äga rätt att under vissa förutsättningar

inga i prövning av låneansökningar.

.Att Prövningen av till stadshypoteksföreningarna inkomna låneansökningar

i torsta hand bör ligga hos föreningarnas styrelser, är visserligen

uppenbart. Men redan avfattningen av de bestämmelser, som gälla kassans

utlåning till föreningarna, måste anses innebära, att kassans styrelse

icke kan underlåta att pröva låns reglementsenlighet — därunder innefattad

dess förenlighet med författningsenligt givna direktiv — varjämte

styrelsen mäste äga en viss diskretionär prövningsrätt med avseende å

omfattningen av föreningarnas lånerörelse. De mera allmänna skäl för

en redan nu förefintlig prövningsrätt, som i de i nyssnämnda ärende avgivna

yttrandena framförts, bestyrka denna mening.

, Givetvis har det icke varit avsett, att kassans styrelse skulle annat än

beträffande reglementsenligheten och dylikt ingå i prövning av särskilda

faneansökningar, och så lärer icke heller tidigare hava varit förhållan
.

: 1 oet speciel falk som föranlett upptagandet av nu ifrågavarande

spörsmål till behandling och som gällde belåning av s. k. specialfastighetei,

har det rört sig örn förhållanden, för vilka kassans styrelse i brist på

n,ar.I?,are e^arenhet icke ansett sig kunna utfärda några uttömmande föreskrifter.

Styrelsen har på grund därav och i syfte att söka uppnå likformighet

i tillämpningen valt att beträffande fall inom en angiven alln^n.

..ram’ ^aj" styrelsen ansett tveksamhet kunna råda, förbehålla sig rätt

att jämte vederbörande föreningsstyrelse och utan att fritaga denna från

dess ansvar för utlåningen pröva, huruvida fastigheter, varå lån söktes.

vöre av saaan beskaffenhet, som åsyftats. De sakkunniga finna detta icke

strida emot den allmänna befogenhet, som styrelsen bör anses äga. Det

forsing angående vad som med spcialfastighet skall förstås, vilket i det

följande skall närmare beröras, är ämnat att såvitt möjligt fylla den hittills

rådande bristen på noggranna föreskrifter i detta ämne, och det är att

förvänta, att efter ett genomförande av nämnda förslag prövningen av låneansökningar

skall även ur synpunkten av detta speciella spörsmål befinnas

kunna åtminstone i de allra flesta fall ske enbart genom föreningarnas

styrelser. Men såsom de sakkunniga få tillfälle att i det följande närmare

utveckla, lärer det även med de föreslagna bestämmelserna i ämnet icke

kunna undgås, att alltjämt, örn ock i mycket ringa omfattning, fall uppstå,

där tveksamhet blir rådande, och där måste det med nödvändighet tillkomma

kassans styrelse att vara den bestämmande. Möjligen kan så även

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

25

komma att bliva förhållandet i andra hänseenden, särskilt då det gäller

nyuppstående problem på fastighetsbelåningens område.

Av det anförda torde framgå, att hypotekskassans styrelse enligt de sakkunnigas

förmenande måste anses redan enligt nuvarande bestämmelser

äga den prövningsrätt och den rätt att utlärda särskilda föreskrifter,

varom nu varit fråga. Någon uttrycklig bestämmelse härom hava de sakkunniga

icke ansett erforderlig. Styrelsens rätt att utförda föreskrifter

angående belåningen framgår emellertid indirekt av en i § 2 av förslaget

till kungörelse angående reglemente för kassan intagen bestämmelse,

enligt vilken en förutsättning för att stadshypoteksförening skall kunna

erhålla lån hos hypotekskassan är, att motsvarande hos föreningen sökta

lån står i överensstämmelse med de särskilda föreskrifter, som må hava

utfärdats av kassans styrelse. Att en rätt att pröva tillämpningen av

sådana särskilda föreskrifter tillkommer kassans styrelse, finna de sakkunniga,

såsom av det anförda framgår, självfallet.

Härmed sammanhänger spörsmålet, huruvida stadshypotekskassan äger

utöva inflytande på storleken av hypoteksföreningarnas utlåning eller örn

kassan skall anses vara skyldig att anskaffa de medel, varav hypoteksföreningarna

linna sig vara i behov för sin utlåning.

Det har gjorts gällande, att en sådan skyldighet som nyss nämnts påvilar

kassan, så snart ansökning föreligger örn lån, mot vars reglementsenlighet

anmärkning icke kan framställas. Till stöd för denna mening

har åberopats det i § 6 av förordningen den 16 maj 1890 angående allmänna

hypoteksbanken förekommande stadgandet, enligt vilket nämnda bank, i

den mån de särskilda landshypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande

av lån, skall, såvida andra för ändamålet användbara medel icke

för densamma äro att tillgå, vidtaga erforderliga åtgärder för upptagande

av lån mot obligationer.

Även örn en skyldighet i förevarande avseende skulle kunna anses förefinnas

för allmänna hypoteksbanken, äro emellertid för de båda hypoteksinrättningarna

förhållandena väsentligen olika. De vid hypoteksbankens

inrättande verksamma landshypoteksföreningarna, vilka själva sörjde

för sin kapitalanskaffning, tvingades att ingå i den nya organisationen,

och dessa liksom senare bildade dylika föreningar äro delägare i hypoteksbanken.

Banken får sålunda betraktas mera såsom ett föreningarnas

eget centrala upplåningsorgan, som dock i fråga örn storleken av sin upplåning

är bundet vid den garanti, som staten iklätt sig genom att ställa

en grundfond till förfogande. En viss betydelse i förevarande hänseende

torde även den omständigheten äga, att enligt bestämmelse i § 5 av nämnda

förordning allmänna hypoteksbanken är den enda kreditinrättning,

som må utfärda obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet i jordegendom

på landet utlovas. För stadshypotekskassan äro förhållandena motsatta.

Nyssnämnda för allmänna hypoteksbanken gällande bestämmelser

hava också alltid saknat motsvarighet i stadgandena för stadshypotekskassan,

liksom även i föreskrifterna för svenska bostadskreditkassan.

Vadi särskilt angår stadshypotekskassan, framstår sbom en naturlig

följd av den statliga betoning, dess organisation erhållit, att avgörandet

angående en så betydelsefull fråga som den, i vilken utsträckning medel

skola —• inom den gräns som indirekt bestämmes av grundfondens belopp

— ställas till förfogande för utlåningsändamål, skall ligga hos kassan

genom dess styrelse. Det måste vara uteslutet, att man vid kassans inrättande

avsett, att detta spörsmål skulle vara beroende allenast av hypoteksföreningarnas

utlåningsbeslut, örn blott dessa stöde i full överensstäm
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

melse med de författningsenliga reglerna, och att kassan sålunda skulle

hava att så att säga på order av föreningarna anskaffa de för deras utlåning

erforderliga medlen. Erinras må även, att belåningens omfång

icke, då det gäller stadsfastigheter, är underkastad samma naturliga begränsning

som i fråga örn jordbruksfastigheter.

Kassans styrelse måste sålunda även utan särskilda föreskrifter i ämnet

anses äga avgöra, i vilken omfattning medel skola ställas till föreningarnas

förfogande och såsom en följd därav, i vilken utsträckning medel

skola anskaffas genom utsläppande av obligationer. Det måste naturligtvis

förutsättas, att kassans styrelse icke utan tvingande skäl tillämpar

sin rätt i nu angivna hänseende i restriktiv riktning.

Under vanliga förhållanden synes rättigheten för kassans styrelse att

utfärda direktiv i fråga örn lånerörelsen giva all erforderlig trygghet mot

olämplig långivning. Under tider av krisartad karaktär kan det däremot

måhända uppstå situationer, där ett snabbare och radikalt verkande ingripande

från kassans sida kan befinnas nödvändigt. För sådana förhållanden

kan det vara till nytta, att det uttryckligen klargjorts, att kassans

styrelse må bedöma, huruvida, oaktat medel finnas till förfogande eller

kunna anskaffas, av föreningarna beviljade och reglementsenliga lån tills

vidare likväl icke böra utlämnas. Givetvis kan en dylik kritisk situation

vara för handen antingen i fråga örn riket i dess helhet eller för en eller

flera särskilda orter.»

En reservant inom de sakkunniga har icke delat majoritetens uppfattning

i förevarande ämne och anfört bland annat följande:

Kassans kontrollerande befogenhet reglerades genom bestämmelserna

i §§ 7 och 18 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna.

Enligt den förstnämnda paragrafen tillkomme det kassans styrelse

att utfärda instruktion för värderingsmännen, och enligt den senare

skulle kassan inom varje hypoteksförening företrädas av ett ombud,

som ägde deltaga i överläggningar både inom föreningens styrelse

och å sammankomst med föreningens medlemmar. Räckvidden av befogenheten

för kassans styrelse att utfärda värderingsinstruktion vore vida

större än vad man möjligen i allmänhet föreställde sig. Bleve värderingen

sakkunnigt och opartiskt utförd, vilket kassans styrelse hade oinskränkt

rätt och möjlighet att kontrollera, hade därigenom skapats starkast

möjliga garanti för vinnande av försiktig och hållbar långivning.

Det läge verkligen intet förvånansvärt uti, att statsmakterna funnit sig

kunna bibehålla systemet att anförtro åt föreningarna att i varje enskilt

fall själva bestämma primärlånens belopp, även efter det att själva obligationsutgivningens

bedrivande av praktiska skäl överlämnats till en för

deras räkning inrättad, i visst avseende statsgaranterad centralanstalt.

Man hade nu ansett, att den kassans styrelse tillkommande rätten att

inom de av förordningarna utstakade gränserna utöva kontroll över föreningarnas

verksamhet även skulle inrymma befogenhet att träda i direkt

förbindelse med föreningarnas lånesökande för att efter behag bevilja eller

avslå lån i det enskilda fallet. Varken i motiven vid kassans bildande

eller i förordningarnas ordalydelse kunde hämtas något stöd för denna

åsikt. Av § 2 i reglementet för kassan, där det stadgades, att kassans styrelse

icke finge bevilja lån till förening med mindre från föreningen förelåge

uppgift, som styrkte, att de hos föreningen sökta lånen vore reglementsenliga,

framginge det däremot medelbart ganska tydligt, att det icke

tillkomme kassans styrelse att avslå eller förändra reglementsenligt givna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

lån. Inom Svenska bostadskreditkassan skedde av särskild anledning och

på grund av uttryckliga föreskrifter därom realprövning av alla låneansökningar.

Något skäl tor en reform i samma riktning beträffande stadshypotekskassan

förefunnes icke. Skulle man emellertid övergå till samma

system, som gällde i fråga örn bostadskreditkassan, vore det alldeles nödvändigt

att vidtaga djupgående förändringar i stadshypotekskassans organisation.

För vinnande av nödig lokalkännedom i landets olika delar

måste antalet styrelsemedlemmar ökas, person med särskild sakkunskap i

byggnadsfrågor måste ställas till styrelsens förfogande och förbindelsen

mellan kassans verkställande direktör, styrelseledamöter och tjänstemän,

å ena, samt föreningarna, å andra sidan, måste bliva en helt annan, än

vad nu vore fallet, örn resultatet av låneansökningarnas prövning skulle

motsvara önskningarna och därmed förenade kostnader och besvär. Den

direkta prövningen måste också, örn det skulle bliva någon reda och enhetlighet

i det hela, omfatta samtliga låneansökningar. Hypoteksbanken

hade under hela sin verksamhetstid icke ansett sig berättigad att vägra

tillhandahållande av medel till lån, som av någon hypoteksförening be
V1Vad

anginge kassans rätt att pröva, i vilken utsträckning medel skulle

ställas till förfogande för utlåningsändamål och obligationsutgivning

borde ske, vore det uppenbart, att styrelsen vid sin obligationsutgivning

hade både rätt och skyldighet att taga tillbörlig hänsyn till marknadsläget.

För vinnande av bästa möjliga villkor kunde det vid särskilda

tillfällen vara nödvändigt att iakttaga en viss återhållsamhet vid obligationsförsäljningen,

och hänsyn kunde också, behöva, tagas till andra institutioners

obligationsutgivning. Det läge i allas intresse, att i sådant

hänseende visades ömsesidig förståelse för olika önskningar och behov.

Men någon diskretionär prövningsrätt med avseende på omfattningen av

föreningarnas lånerörelse tillkomme däremot icke kassastyrelsen. Kassan

vore icke något självständigt finansinstitut med uppgift att föra sm

egen finanspolitik utan en organisatorisk enhet med föreningarna och

skyldig att uteslutande tillvarataga deras intressen. Majoriteten av. de

sakkunniga ansåge det vara en naturlig följd av den statliga betoning,

kassans organisation erhållit, att avgörandet av en så betydelsefull fråga

som den, i vilken utsträckning medel skulle ställas till förfogande för

utlåningsändamål, måste tillkomma kassans styrelse, trots det att ingen

härpå syftande bestämmelse kunnat påvisas i gällande förordningar för

kassan och föreningarna. Den statliga betoningen hade emellertid tillkommit

av helt andra skäl. Det betygades vid stadshypoteksorgamsationens

tillkomst från alla håll, att densamma i allt väsentligt uppbyggts

efter mönstret av allmänna hypoteksbanken. Det kunde, icke bestridas

och syntes också medgivas av majoriteten av de sakkunniga, att allmänna

hypoteksbanken vore skyldig att, i den mån de särskilda lanthypoteksföreningarna

anmälde sig för erhållande av lån, vidtaga erforderliga åtgärder

för anskaffande av medel härtill genom utgivande av obligationer.

Det syntes uppenbart, att en analog skyldighet, påvilade stadsliypotekskassan

inom ramen för den av statsmakterna tid efter annan fastställda

låneutgivningsrätten. Hade avsikten varit, att olika bestämmelser

skulle gälla i en så betydelsefull fråga som den, i vilken utsträckning

medel skulle ställas till förfogande för utlåningsändamål, hade givetvis

därom lämnats uttryckligt stadgande. Stadshypotekskassan och

därtill anslutna föreningar vore för sin lånerörelse uteslutande hänvisade

till varandra. Skulle det på grund av någon sorts forre majeure möta

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 177.

oöverstigliga hinder för kassan att tillhandahålla föreningarna nödiga

medel — vilket i och för sig vore osannolikt, då kassan alternativt hade

rätt att utlämna lån i obligationer i stället för kontant — så finge naturligtvis

anstå med medelsanskaffningen till dess hindret upphört. Däremot

hade kassan ingen befogenhet att, så länge obligationsutgivnings-''

rätt förelåge, endast med stöd av diskretionära synpunkter godtyckligt

upphöra med obligationsutgivningen. Kassans ändamål vore ju att oberoende

av. växlande konjunkturer stödja fastighetskrediten. Denna kassans

uppgift finge icke fördunklas av kassans lika viktiga skyldighet att

öva kontroll över föreningarna och särskilt under kristider med beaktande

av därunder gjorda erfarenheter genom lämpliga direktiv värna örn en

fullt betryggande kreditgivning. Det vore på denna väg som kassans

styrelse agde obegränsad möjlighet att i exceptionella fall, t. ex. inför

nödvändigheten att plötsligt stoppa all utlåning inom en hankrutterad

kommun, reglera utlåningen, och man kunde därför tryggt lämna åsido

talet örn de vådor, som vore förenade med skyldigheten för kassan att

»på order av föreningarna anskaffa de för deras utlåning erforderliga

medlen».

Stadshypoteksföreningarna hava i allmänhet anslutit sig till de av reservanten

gjorda uttalandena.

Ett antal föreningar har emellertid samstämmigt framhållit, att därest

kassans styrelse, på sätt de sakkunnigas majoritet i sin motivering angivit,

icke utan tvingande skäl skulle tillämpa sin rätt att i restriktiv

riktning avgöra, i vilken omfattning medel skulle tillhandahållas föreningarna,

syntes denna fråga sakna djupare praktisk betydelse. Om

endast exceptionella förhållanden (force majeure eller förenings insolvens)

finge åberopas såsom grund för inställande eller begränsning av

kassans utlåning men däremot exempelvis icke en sådan omständighet,

som att en förenings utlåning nått en viss storlek, syntes de olika ståndpunkterna

kunna samman jämkas och i tillämpningen leda till riktigt resultat.

En förening har ansett, att hypotekskassans styrelse, som vore den

sammanhållande länken inom stadshypoteksorganisationen, helt naturligt

för kontrollens skull borde hava möjlighet till realprövning av lånefrågorna

och icke vara inskränkt till en blott formell granskning av inkommande

rekvisitioner av lånemedel. Några andra föreningar hava

uttalat sig i samma riktning.

Jämväl Sveriges fastighetsägareförbund har anslutit sig till reservantens

uppfattning.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan har däremot i förevarande

spörsmål intagit samma ståndpunkt som sakkunnigemajoriteten och

har därvid anfört följande:

»Enligt styrelsens uppfattning hör hypotekskassans styrelse hava möjlighet

att utöva ett reglerande inflytande på låneutgivningen. För hela

institutionen måste det vara till fördel, att dess högsta organ har rätt att

följa föreningarnas lånepolitik samt att, då så erfordras, meddela föreskrifter

även i de enskilda fallen. Härtill kommer, att endast kassastyrelsen

äger förutsättningar att kunna kontrollera, att utlåningen bedri
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''proposition nr 177. 29

ves efter enhetliga grander inom olika föreningar, vilket särskilt med

hänsyn till föreningarnas solidariska ansvarighet är av stor vikt.

Därest kassastyrelsens principiella befogenhet i fråga örn låneutgivningen

blir i kassans reglemente klart fastställd, torde därav emellertid

ingalunda följa, att hittillsvarande praxis i fråga örn lånegranskningen

i kassan nödvändigtvis skall ändras. Erfarenheten av denna praxis giver

i varje fall icke vid handen, att någon omläggning av densamma erfordras.

Det torde kunna förutsättas, att det i fortsättningen liksom hittills

i allmänhet kommer att visa sig vara tillfyllest för kassastyrelsen

att generellt reglera lånerörelsen genom fastställande av värderingsinstrument

och efter förhållandena avpassade direktiv för värderingsmän

och föreningsstyrelser.»

Riksgäldsfullmäktige hava hänvisat till sitt förutnämnda, den 28 juni

1933 avgivna utlåtande i ämnet, vari fullmäktige uttalat en uppfattning,

som de funnit helt beaktad av de sakkunnigas majoritet.

Bank- och fondinspektionen har funnit de synpunkter, som sakkunnigemajoriteten

framfört, överensstämma med dem, som lågo till grund för

inspektionens uttalanden i samma ämne i dess den 13 maj 1933 avgivna utlåtande,

och inspektionen har ansett, att vad reservanten anfört icke kunnat

rubba ämbetsverkets tidigare uppfattning i dessa frågor. I anledning

av det i reservationen gjorda uttalandet, att Sveriges allmänna

hypoteksbank under hela sin verksamhetstid icke ansett sig berättigad

att vägra tillhandahållande av medel till lån, som av någon hypoteksförening

beviljats, har inspektionen därjämte framhållit, att enligt vad

inspektionen inhämtat fall inträffat, då hypoteksbanken styrelse — låt

vara i efterhand — framtvingat, att lån, som av hypoteksförening beviljats

och vartill föreningen erhållit medel från banken, sedermera, efter

det bankens styrelse i samband med efterföljande revision verkställt

prövning av låneärendet, överförts bland lån utgivna av medel motsvarande

vederbörande förenings reservfond.

Tre spörsmål äro i denna del under bedömande, nämligen dels styrelsens

för stadshypotekskassan befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter

beträffande stadshypoteksföreningarnas lånerörelse, dels styrelsens

rätt att ingå i prövning av särskilda låneansökningar såväl för att kontrollera,

att lånet är reglementsenligt och överensstämmande med av styrelsen

utfärdade allmänna föreskrifter, som för att utröna, huruvida lånet

eljest är av beskaffenhet att böra beviljas, dels ock styrelsens rätt

överhuvud att utöva inflytande på storleken av liypoteksföreningarnas

utlåning och det därav beroende behovet att upptaga obligationslån.

Majoriteten av de sakkunniga har ansett, att kassan måste äga alla dessa

befogenheter, och denna uppfattning omfattas även av kassans styrelse

samt styrelsen för bostadskreditkassan och riksgäldsfullmäktige ävensom

bank- och fondinspektionen. Från föreningshåll hava likaledes meningar

framförts, som i vissa delar stå nära sakkunnigemajoritetens. Eeservanten

bland de sakkunniga åter har, med anslutning från flertalet

Departements
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 177.

föreningar och fastighetsägareförbundet, uttalat sig för att av de angivna

befogenheterna det allenast tillkomme kassan att utfärda allmänna

föreskrifter beträffande föreningarnas lånerörelse samt att pröva läns

reglementsenlighet.

Någon meningsskiljaktighet föreligger sålunda icke i fråga örn kassans

befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter beträffande föreningarnas

lånerörelse. Kassans styrelse äger enligt nu gällande bestämmelser

att utfärda instruktion för de värderingsman, vilka skola besiktiga och

värdera fastigheter, som ifrågakomma till belåning, och denna instruktion

har redan nu avgörande betydelse även för föreningarnas

långivning. Givetvis måste kassan vara berättigad att i förekommande

fall utfärda föreskrifter, som kunna erfordras för komplettering

av instruktionens bestämmelser eller eljest i syfte att föreningarnas

långivning må hållas inom det författningsenligt givna området och

där ske på ett betryggande sätt. Detta står i överensstämmelse med den

enligt min mening fullt riktiga inställningen, att i sådana frågor, som

gälla hypoteksorganisationen i dess helhet eller som inom densamma

äro av central natur och betydelse och som därför fordra ett enhetligt bedömande,

avgörandet måste ligga hos det centrala organet.

Några uttryckliga bestämmelser angående styrelsens befogenhet i nu

omhandlade hänseende finnas icke för närvarande i de för stadshypoteksorganisationen

gällande författningarna. Föreningsreglementena

innehålla däremot stadganden, enligt vilka föreningarna äro skyldiga att

ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter angående förvaltningen

m. m., vilka må varda av hypotekskassans styrelse meddelade. I

de sakkunnigas författningsförslag angives befogenheten att meddela föreskrifter

allenast indirekt genom en bestämmelse i § 2 av reglementet för

kassan.

Samma allmänna syn, som nyss av mig angivits, bör enligt min mening

läggas på de båda återstående spörsmålen.

Att kassans styrelse måste hava icke blott rätt utan även skyldighet

att kontrollera reglementsenligheten hos lån, som av föreningarna beviljats,

har icke bestritts. Ej heller torde delade uppfattningar gälla örn

styrelsens rätt och skyldighet att tillse, att sådana allmänna föreskrifter örn

långivningen, som kassans styrelse utfärdat, bliva iakttagna. Därest lånen

otvetydigt äro reglementsenliga och stå i överensstämmelse med av

styrelsen meddelade föreskrifter, blir det självfallet icke fråga om att, såsom

det uttryckts, »träda i direkt förbindelse med föreningarnas lånesökande

för att efter behag bevilja eller avslå lån i det enskilda fallet».

Den för lånets meddelande erforderliga prövningen har skett hos vederbörande

förenings styrelse. Men örn det på grund av tvekan rörande

reglementsenligheten eller överensstämmelsen med eljest gällande föreskrifter

kan sättas i fråga, huruvida eller i vilken utsträckning lån må

beviljas, följer av det sagda, att kassans styrelse måste ha rätt att ingå

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

31

i prövning härav. Såtillvida måste hos kassan kunna ske en självständig

prövning av enskilda låneansökningar. Dessutom hör emellertid

beaktas det fall, att kassans styrelse vid behandling av visst låneärende

visserligen icke finner dittills gällande föreskrifter utgöra hinder för

lånets beviljande men anser den ifrågavarande låneansökningen påfordra

nya generella föreskrifter eller eljest beslut av principiell innebörd, exempelvis

i fråga örn värderingen. Att kassastyrelsens prövning i ett sådant

fall bör kunna föranleda därtill, att det av föreningsstyrelsen beviljade

lånet icke kan oförändrat meddelas, är enligt min mening en konsekvens

av kassastyrelsens befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter rörande

långivningen och kontrollera efterlevnaden därav.

Av det nu sagda, liksom också av vad sakkunnigmajoriteten i detta

sammanhang uttalat, torde framgå, att det endast är i tveksamma fall

och särskilt vid nyuppstående problem å fastighetsbelåningens område

som den ifrågavarande prövningsrätten från kassans sida bör komma till

utövning och ingripa i föreningarnas långivning. Särskilt örn hänsyn

tages till den närmare precisering av möjligheterna att belåna fastigheter,

vartill jag i det följande återkommer, synes därför skillnaden emellan

den av mig nu utvecklade ståndpunkten i denna fråga och den särskilt

från föreningshåll hävdade meningen i realiteten vara obetydlig.

För utövandet av den prövningsrätt, varom här är fråga, torde icke, såsom

ifrågasatts, erfordras, att kassans styrelse utökas med personer representerande

lokalkännedom eller att till kassans förfogande ställas personer

med särskild sakkunskap i byggnadsfrågor. Det måste nämligen förutsättas,

att föreningsstyrelserna i dylika liksom i andra fall jämlikt

föreskrift i § 2 av förslaget till reglemente för kassan inkomma till kassans

styrelse med så fullständiga uppgifter örn sökta lån, att kassastyrelsen

däri har erforderligt underlag för sitt bedömande. Eventuellt behövlig

ytterligare kännedom örn förhållandena i det enskilda fallet bör av

kassastyrelsen kunna förvärvas genom särskild undersökning eller på annat

sätt. Likaså måste man förutsätta, att ledamöterna av kassans styrelse

besitta erforderliga allmänna kvalifikationer för bedömande av

spörsmål av sådan art, som nu är i fråga.

Skälen för kassastyrelsens rätt att utöva inflytande på storleken av

hypoteksföreningarnas utlåning och det därav beroende behovet att upptaga

obligationslån hava av sakkunnigemajoriteten utvecklats på ett enligt

min mening övertygande sätt. Av dess uttalanden framgår, att det

även här är fråga örn undantagsfall. I förstnämnda hänseende är att

bemärka, att storleken av en hypoteksförenings utlåning har, örn också

endast medelbart, inverkan på övriga föreningars solidariska ansvarighet.

Och vad särskilt angår kassans medelsanskaffning genom utgivande

av obligationer, anser jag mig böra framhålla, att man av den omständigheten,

att staten tillskjutit en grundfond eller utökat densamma,

icke är berättigad att draga den slutsatsen, att det utan vidare skulle

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

åligga kassans styrelse att, så länge å nämnda fond grundad obligationsutgivningsrätt

återstår, utnyttja densamma allteftersom låneansökningar

inflyta. Vid kassans medelsanskaffning måste hänsyn tagas till allmänt

ekonomiska synpunkter, och. det statliga inslaget i kassans organisation

måste, utöver vad jag tidigare angivit, anses åsyfta en kontroll

över att så sker.

Belåningsbara fastigheter.

(Förordn. ang. stadshypoteksföreningarna §§ 6 och 7.)

1908 års kommitté uttalade i sitt betänkande, att hypotekskassans utlåning

i regel borde avse byggnader, som huvudsakligen vore anordnade

till bostäder eller affärslokaler, med vilket sistnämnda uttryck avsågos

butiker och kontorslägenheter. Kommittén förutsatte emellertid, att belåning

skulle kunna förekomma även av fastighet, bebyggd för industriellt

eller överhuvudtaget annat ändamål än något av de nyss nämnda, t. ex.

fabriker och magasin. I sådana fall borde emellertid byggnaden, med

hänsyn till de växlande konjunkturer, varav dylika byggnaders värde

vore beroende, icke uppskattas till högre värde än den kunde anses äga,

även örn den icke vidare användes för det med densamma ursprungligen

avsedda ändamålet. Denna kommitténs mening, mot vilken ingen gensaga

restes, kom till uttryck i förordningen angående stadshypoteksföreningarna.

I § 6 av nämnda förordning stadgas i detta avseende helt allmänt, att

hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i

bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom samhälle,

som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhetsområde. Denna

bestämmelse kompletteras av ett stadgande i § 7, enligt vilket byggnad,

som icke huvudsakligen är anordnad till bostäder eller affärslokaler,

må i och för belåning uppskattas endast till det värde, byggnaden

prövas äga, även örn den icke användes för det med densamma ursprungligen

avsedda särskilda ändamål. Detta stadgande torde hava tillämpats

så, att byggnad av detta slag uppskattats efter det värde den kan beräknas

hava vid användning huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler,

antingen i befintligt skick eller efter erforderliga ändringar, i vilket sistnämnda

fall den beräknade kostnaden för omändringen plägat fråndragas.

Särskilt under senare tider hava uppstått byggnader, vilka på ett eller

annat sätt väsentligen avvikit från det normala och sålunda varit av säregen

beskaffenhet. Ofta har den säregna beskaffenheten framträtt däruti,

att byggnaden varit helt eller till övervägande del anordnad till

affärslokaler, stundom av ovanlig storlek.

I den förut omnämnda cirkulärskrivelsen den 28 september 1931 till

hypoteksföreningarna framhöll styrelsen för stadshypotekskassan, att

särskild försiktighet vore av nöden när det gällde belåning av dylika

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

vad man kallade specialfastigheter. Då en pants värde såsom säkerhet

väsentligen berodde av det pantsatta föremålets realiserbarhet, gällde

även under normala ekonomiska förhållanden och så mycket mera under

då rådande, att vid beviljande av fastighetslån hänsyn borde tagas till

graden av sannolikhet därför, att vid eventuell försäljning verksam och

pristryggande spekulation kunde påräknas. Efterfrågan å en specialfastighet

kunde vara på ett avsevärt och betänkligt sätt inskränkt genom

fastighetens storlek, genom dess för dess storleksordning ovanliga

dyrhet i anläggning eller i underhåll, eller därigenom att den vore inrättad

för ett speciellt ändamål. Ur bland annat nyss nämnda synpunkter

vore det att bedöma, i vad mån fastigheter, som innehölle affärslokaler,

borde anses som lämpliga föremål för belåning. Enligt styrelsens

mening stöde det i full överensstämmelse med avsikten vid gällande föreskrifters

avfattande, att man fasthölle därvid, att affärslokaler vore likställda

med vanliga bostadslägenheter i det fall, men också endast i det

fall, att de på ett så att säga normalt sätt inginge i fastighetens värde

och alltså varken genom sitt omfång eller genom sin beskaffenhet gjorde

denna i allt för hög grad till en specialfastighet.

Spörsmålet örn belåning av vissa specialfastigheter var huvudämnet i

det förut omförmälda ärende, vari styrelsen för Stockholms stadshypoteksförening

underställde Kungl. Majit frågan rörande befogenheten för

stadshypotekskassans styrelse att ingå i prövning av särskilda låneansökningar.

I nämnda ärende avgav bank- och fondinspektionen den 13

maj 1933 utlåtande och framhöll därvid beträffande sådana fastigheter,

att det vore uppenbart, att specialfastigheter kunde såsom belåningsobjekt

innebära större risk än bostadsfastigheter. Det kunde därför sättas

i fråga, huruvida det icke för dylika och andra liknande slag av

fastigheter, i likhet med vad som redan gällde för industrifastigheter,

borde i de för stadsKypoteksorganisationen gällande författningarna lämnas

uttryckliga föreskrifter örn belåningsvärdering efter strängare linjer

än de för egentliga bostadsfastigheter gällande. Jämväl fullmäktige i

riksgäldskontoret framhöllo i sitt den 28 juni 1933 avgivna utlåtande i

ärendet, att det borde övervägas, huruvida ej för sådana specialfastigheter,

som i sin helhet eller till övervägande del inretts för affärs- och

kontorslokaler eller liknande ändamål och vilka som belåningsobjekt

måste anses innebära större risk än bostadsfastigheter, borde, i likhet

med vad som gällde för industrifastigheter, lämnas särskilda föreskrifter

angående belåningsvärdering efter strängare grunder än för bostadsfastigheter.

Inom stadshypoteksföreningarna har i förevarande spörsmål den meningen

i stor utsträckning framträtt, att specialfastigheter icke böra

principiellt iiteslutas från belåning, men att för belåningsvärderingen

böra i instruktion för värderingsmännen eller på annat sätt lämnas särskilda

föreskrifter, varigenom belåningen av dylika fastigheter blir inskränkt,

i extrema fall kanske till och med omöjliggjord.

fallang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 177.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Stadshypotekssakkunniga hava i denna del — efter omnämnande att

belåning hos stadshypoteksföreningarna av industrifastigheter eller överhuvud

taget fastigheter, som icke huvudsakligen varit anordnade till bostäder

eller affärslokaler, veterligen endast förekommit i några enstaka

undantagsfall — anfört följande:

»Vare sig man ser det förevarande spörsmålet ur obligationsinnehavarnas

eller ur låntagarnas — delägarnas — synpunkt, måste det anses vara

ett önskemål, att den bästa möjliga värdebeständighet förefinnes hos de

ställda säkerheterna och att i varje fall bland dessa säkerheter icke ingå

sådana, som innebära onormal risk. För låntagarna såsom bärare i sista

hand av den solidariska ansvarigheten är det av särskild vikt, att en

viss likvärdighet såsom belåningsobjekt förefinnes hos de fastigheter, som

belånas inom organisationen. Belåning av sådana fastigheter, som icke

i nämnda avseenden huvudsakligen motsvara obligationsinnehavarnas

och låntagarnas välförstådda intressen, borde sålunda icke ske. Fastigheter,

som skulle hänföras till de icke belåningsbara, torde kunna betecknas

såsom sådana, vilka innebära mera än normal risk. Dessa synpunkter

hava kommit till uttryck i nu gällande bestämmelser endast så till

vida, att industri- och därmed jämställda fastigheter förklarats kunna

belånas allenast till reducerade värden.

De sakkunniga hava ansett, att man bör gå längre och från belåning

uttryckligen och helt utesluta först och främst fastigheter, som icke

huvudsakligen äro avsedda för bostadsändamål eller till affärslokaler

med bilokaler. Belåning av sådana fastigheter har, enligt vad redan

nämnts, praktiskt taget icke förekommit inom organisationen, och dylik

belåning måste anses allenast i andra hand, örn ens överhuvud, falla inom

organisationens egentliga ändamål. En belåning av dylika fastigheter

skulle i många fall innebära meddelande av anläggningskredit till

industrier, något som icke bör hänföras till stadshypotekskassans och

föreningarnas uppgift. Vid bedömande av, huruvida en fastighet är

huvudsakligen avsedd för bostadsändamål och till affärslokaler, synes

man böra utgå från den omfattning, vari den är avsedd för sådant ändamål,

därvid icke blott golvyta eller kubikinnehåll komma i betraktande.

Det förhållandet, att en mindre del av en fastighet eller en del, som icke

behöver utnyttjas för fastighetens huvudsakliga syfte, är anordnad för

industriellt eller liknande ändamål, synes sålunda icke betaga fastigheten

dess nyssnämnda karaktär.

Den sålunda ifrågasatta begränsningen av området för hypotekskassans

och föreningarnas belåningsverksamhet måste anses vara betingad

ur den synpunkten, att verksamheten icke bör utövas på områden, där

densamma icke står i direkt överensstämmelse med stadshypoteksorganisationens

historiskt givna huvudändamål, och där den skulle kunna bliva

hinderlig för dettas uppnående.

Även inom härefter kvarstående kategorier av stadsfastigheter finnas

emellertid sådana, som icke synas uppfylla förut angivna huvudfordran.

Fråga är då, hur en avgränsning skall kunna ske av sådana fastigheter,

vilkas belåning må finnas icke böra äga rum. Två möjligheter äro

här att taga i betraktande, den ena att man helt utesluter dessa fastigheter,

den andra att man visserligen i författningen inräknar dem bland

de belåningsbara men i instruktion för värderingsmän eller på annat

sätt uppställer sådana regler för belåningsvärdering, att belåningsmöjligheten

därmed reduceras eller praktiskt sett, bortfaller. Den senare

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

vägen skulle bereda den fördelen, att för alla fastigheter, som falla inom

den allmänna ramen för belåningsbarheten, möjlighet skulle finnas för

belåning till något värde och att gränsbestämningen alltså icke behövde

vara så skarp. En miljonfastighet, helt inredd för säreget ändamål,

skulle kunna belånas åtminstone till en bråkdel av sitt bruttovärde. För

fastighetsägaren synes emellertid fördelen vara illusorisk. Vad man ger

med ena handen, tager man med den andra. Det torde i dylikt fall icke

vara av någon egentlig betydelse att kunna påräkna belåning i allenast

en så inskränkt omfattning. De sakkunniga hava därför ansett sig böra

förorda, att man vid reglernas utformande går den förra vägen.

Vissa svårigheter uppstå emellertid onekligen vid själva utformandet

av uteslutningsregeln. Man kan nämligen icke avskära sådana fastigheter,

varom fråga är, genom en så klar linje, att bestämmelsen låter

sig rent mekaniskt tillämpa. Gränsfall komma alltid att uppstå, där ett

mera diskretionärt bedömande blir nödvändigt. Detta bedömande kommer

i första hand att påvila föreningarnas styrelser. De sakkunniga

förutsätta också, att det ansvar, som föreningsstyrelserna måste känna

inför tillämpningen av de givna bestämmelserna, och den strävan, som

bör göra sig gällande hos dessa styrelser, att vid tillämpningen fullfölja

den tanke, åt vilken bestämmelserna avse att giva uttryck, skola visa sig

medföra, att kassans styrelse endast i undantagsfall skall behöva ingripa

i behandlingen av sådana ärenden. Givetvis är det också önskvärt, att

styrelsen i största möjliga utsträckning genom kompletterande föreskrifter

underlättar tillämpningen. Anmärkas må, att såväl kassans som

föreningarnas styrelser givetvis böra taga hänsyn till den efter hand inträdande

allmänna utvecklingen på fastighetsområdet och i de särskilda

orterna, vilken kan medföra, att ett slag av fastigheter, som vid den ena

tidpunkten betraktas såsom specialfastigheter, vid en annan tidpunkt befinnes

hava förlorat denna karaktär.

Till byggnader, som enligt de sakkunnigas mening av förut angivna

skäl böra helt uteslutas från belåning, kunna räknas de stora varuhusen,

byggnader speciellt uppförda för undervisningsändamål, byggnader som

till huvudsaklig del äro inredda till teater- eller biograflokaler, garage

eller liknande specialändamål, byggnader speciellt inredda till bank- eller

kontorslokaler, till hotell- eller restaurantrörelse eller till samlingslokaler

ävensom ovanligt stora eller mera luxuöst inredda enfamiljshus.

Man synes kunna sammanfattningsvis uttrycka de sakkunnigas mening

så, att en byggnad, som genom sin storlek i förhållande till andra

för samma ändamål avsedda byggnader i orten eller därigenom att den

helt eller till övervägande del anordnats för visst speciellt ändamål eller

av annan liknande anledning är av säregen beskaffenhet, icke bör bliva

föremål för belåning.

Efter dessa avgränsningar skulle belåningsbarheten komma att inskränkas

till byggnader, som, utan att av sådana anledningar som nyss

nämnts vara av säregen beskaffenhet, huvudsakligen äro avsedda för bostadsändamål

eller till affärslokaler, med vilket sistnämnda begrepp avses

kontor och butiker.

Bestämmelser i enlighet med vad nu anförts hava i förslaget till förordning

angående stadshypoteksföreningarna införts under § 6. Givetvis

förekomma även talrika fall, då oberoende av byggnads säregna beskaffenhet

belåning icke bör äga rum. Uttryckliga bestämmelser härom

tordo dock icke erfordras.

Även örn en byggnad är belåningsbar, måste det vara befogat att i
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

vissa fall inskränka den omfattning, vari lån mot inteckning i byggnaden

må kunna ske. Härvid syftas på sådana fall, då bostäderna eller

affärslokalerna icke svara mot ortens förhållanden eller då affärslokaler,

häri inberäknade erforderliga bilokaler, ingå i de beläningsbara byggnaderna

i en omfattning, som icke kan anses vara för orten normal. I sådana

fall böra vid den värdering, som skall föregå belåningen, dessa från

ortens normala förhållanden avvikande omständigheter tagas i betraktande.

Värderingen bör med andra ord avse att bestämma det värde,

byggnaden skulle äga, därest densamma efter den ändring, som kan vara

erforderlig, bleve använd till ändamål, som svarade mot ortens förhållanden.

Det bör emellertid, såsom ovan antytts, förutsättas, att vid tilllämpningen

av dessa synpunkter avseende fästes icke blott vid ortens

rådande förhållanden utan jämväl vid de förhållanden, som under normal

utveckling för orten må kunna förväntas inträda.

Bestämmelser i nu nämnda hänseende hava införts i § 7 av förslaget

till förordning angående stadshypoteksföreningarna.»

Bland de sakkunniga hava två reservanter rent principiellt ställt sig

avvisande mot den av majoriteten föreslagna författningsändringen, vilken

de ansett avse att inskränka området för hypotekskassans hittillsvarande

verksamhet, samt hävdat intresset av, att stadsfastigheternas primärlån

i så stor utsträckning som möjligt konsoliderades genom obligationer,

som i stället för fastighetsinteckningar ställdes till andra långivares

förfogande. Härutöver hava reservanterna framhållit följande:

Några ur rent praktiska synpunkter tvingande skäl för införandet av

den utav majoriteten föreslagna uteslutningsregeln rörande vissa fastigheters

belåningsmöjligheter kunde icke anses föreligga. Det påginge genom

stadsbyggandet i vårt land en också av stadsplanelagstiftningen

understödd rörelse att uppdela städerna i industriområden, affärskvarter

samt yttre och inre bostadsområden, de senare ofta indelade i öppna eller

slutna kvarter. Erfarenheten hade visat, att i de stadsdelar, där affärslivet

koncentrerat sig, bostadslägenheterna utträngdes av butiker

och kontor. De förra trivdes av lätt insedda skäl icke med de senare,

och de olika kategorierna verkade å ömse sidor störande på varandra.

Denna företeelse, som vore karakteristisk för all citybildning, syntes

icke hava tillräckligt beaktats. Det vore eljest tydligt, att en välbelägen,

helt för affärslivets behov inredd byggnad vore för sitt speciella syfte

vida ändamålsenligare och således vid uthyrning mera begärlig än en

byggnad med blandad användning, ursprungligen kanske endast avsedd

för ett visst ändamål. Visade sig ett affärshus, t. ex. en uteslutande för

affärskontor inredd byggnad, verkligen fylla ett behov, funnes ingen

anledning att avvisa den som belåningsobjekt. Det vore emellertid givet,

att örn en byggnad, som ensidigt inriktats på att tillgodose ett visst behov,

icke längre skulle komma till användning för samma ändamål,

byggnaden kunde bliva underkastad mycket stor värdeminskning. Sådana

verkliga specialhus vore dock ganska sällsynta, och man överdreve

lätt deras betydelse för lånerörelsen. Det borde heller icke förbises, att

för visst ändamål uppförda byggnader ofta på grund av sitt goda läge

•— tomtens värde bleve alltid detsamma — moderna byggnadssätt och

lättheten att ändras för annat ändamål trots sin säregna beskaffenhet

kunde hava ett mycket stabilt belåningsvärde. Genom väl avvägda direktiv

för värdets fastställande kunde man få fullt betryggande gäran
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition nr 177.

tier för, att föreningarna vid sådana fastigheters värdesättande icke inläte

sig på några äventyrligheter utan holle sig på den säkra sidan. Det

hade framhållits såsom varande i både obligationsinnehavarnas och låntagarnas

välförstådda intresse, att den hästa möjliga värdebeständighet

förefunnes hos de ställda säkerheterna och att i varje fall bland dessa säkerheter

icke borde ingå sådana, som innebure onormal risk. Det vöre

därför av särskild vikt, att en viss likvärdighet förefunnes hos de fastigheter,

som belånadés. Då majoriteten i omedelbart sammanhang härmed

påpekade, att dessa synpunkter hade kommit till uttryck i nu gällande

bestämmelser så tillvida, att industri- och därmed jämställda fastigheter

förklarats kunna belånas allenast till reducerade värden, läge det nära

till hands att fråga, huruvida det dä icke skulle kunna vara tillräckligt

att tillämpa liknande bestämmelser för specialhusen sorn. för industrifastigheterna.

Det hade ju visat sig i praktiken, att någon ävenuyrlig belåning

av sådana fastigheter alls icke förekommit. Även vid tillämpning

av majoritetens uteslutningsformel skulle emellertid fastigheter med

onormal risk icke kunna undvikas. Städernas bebyggelse vöre nu en

gång sådan och de lokala förhållandena så växlande, att någon likvärdighet

belåningsobjekten emellan icke kunde påräknas. Vad det ankomme

på vore, örn utlåningen i stort sett handhades efter kloka och sunda principer

med tillbörligt hänsynstagande till sådana faktorer, som vid långfristig

belåning borde beaktas. Det vöre omöjligt att uppdraga någon

hållbar gräns mellan belåningsbara och icke belåningsbara fastigheter.

Den föreslagna uteslutningsregeln saknade det underlag av ändamålsenlikhet

och följdriktighet, som ingen författningsbestämmelse borde sakna.

Ehuru man utan fara borde kunna låta nu gällande föreskrifter i förevarande

ämne förbliva oförändrade och låta de närmare bestämmelserna

beträffande värderingen av fastigheterna ingå i instruktionen för värderingsmännen

och eventuellt kompletteras med direktiv för föreningarnas

styrelser, kunde det möjligen icke vara ur vägen att för undvikande av

meningsskiljaktigheter något ändra och förtydliga stadgandena rörande

belåningsbara fastigheter. Av praktiska skäl ville reservanterna icke

motsätta sig att helt utesluta rena industribyggnader från belåningsrätt.

Det hade endast i undantagsfall förekommit, att de belånats, och då till

lågt belopp. I enlighet härmed ville reservanterna definiera belåningsbara

fastigheter såsom sådana, vilka vore avsedda för bostads- eller affärsändamål,

samt uppställa en särskild värderingsregel beträffande fastigheter,

som till övervägande del anordnats för speciellt ändamål eller^ eljest

vore av säregen beskaffenhet. Nämnda värdering föresloges erhålla

följande lydelse: »Därest byggnad på grund av sin särskilt för. ortens

förhållanden ovanliga storlek eller på grund av dess ensidiga inriktande

för tillgodoseende av visst ändamål skäligen kan antagas vara utsatt för

väsentlig minskning i avkastning eller saluvärde, skall vid värdets bestämmande

den för tiden utgående hyresinkomsten vid avkastningens

beräknande i motsvarande grad minskas eller, örn genom byggnadens förändring

mera stadigvarande inkomst kan påräknas, kostnaden härför

uppskattas och vid värderingen fråndragas.»

Föreningarna hava icke haft något att invända emot att industrifastigheter

uteslutas från belåning inom stadshypoteksorganisationen, men i

övrigt hava i samtliga de avgivna föreningsyttrandena uttalanden skett

emot den av .sakkunnigemajoriteten tillämpade principen att redan i för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

fattningen utesluta vissa fastigheter från belåning och för den av reservanterna

hävdade uppfattningen. Av de avgivna uttalandena må följande

återgivas.

Stockholms stadshypoteksförening, i vilkens yttrande vissa andra föreningar

instämt, har ansett, att bland de av sakkunnigemajoriteten uteslutna

fastigheterna sådana, som vore speciellt inredda till kontorslokaler,

tilldroge sig största intresset. Av motiveringen till förslaget föranleddes

man att tro, att därmed åsyftades allenast ny- eller ombyggnader

av angivna slag. Sådana fastigheter vore för närvarande blott ett fåtal,

och bland dem funnes endast i undantagsfall sådana, som genom sin storlek

vore av ovanligare slag. Någon anledning förefunnes icke att från

varje belåning utesluta dylika nybyggda, välbelägna kontorsfastigheter

och att samtidigt godtaga äldre, mindre värdefulla fastigheter, som numera

på grund av sina lägen inom cityområdet utnyttjades till kontorsändamål

i stället för till bostäder, vartill de ursprungligen uppförts. I

varje fall bleve riskfördelningen icke därigenom bättre. Örn det åter

skulle vara meningen att undandraga alla sådana fastigheter från belåning

i hypoteksföreningarna, komme städernas mest centralt belägna

och värdefullaste s. k. cityfastigheter att i stor utsträckning uteslutas

från belåning. Örn den föreslagna uteslutningsregeln antoges, komme

föreningarnas ändamål att motverkas, och vissa fastighetsägare komme

att tillfogas en uppenbar orättvisa, i det att de beträffande fullt säkra

låneobjekt berövades den förmån, ett kassalån hos stadshypoteksförening

innebure. Uteslutningsregeln skulle icke heller leda till den av de sakkunniga

eftersträvade likvärdigheten av belåningsobjekten. Deras värde

vid långfristig belåning vore nämligen på grund av växlande betydelse

hos alla här inverkande faktorer så olika, att det praktiskt taget vore

omöjligt att uppdela fastigheterna i belåningsbara och icke belåningsbara.

Stadshypotekskassan hade redan nu tillräckliga och goda möjligheter

att begränsa lånebeloppen vid belåningen av specialfastigheter genom

att införa särskilda regler för värderingen av dem, och häri funne

föreningen den rätta vägen för kassan att utöva inflytande på utlåningen.

Föreningen ville av dessa skäl ansluta sig till reservationen men

ifrågasatte dock, huruvida nu gällande föreskrifter örn, vilka fastigheter

som må belånas, över huvud behövde ändras.

I huvudsak liknande synpunkter hava framförts av övriga föreningar,

varjämte vissa andra skäl för avstyrkande av sakkunnigemajoritetens

uteslutningsregel anförts. Den solidariska ansvarigheten föreningsmedlemmarna

emellan och den talan, som kassans ombud äger vid föreningsstyrelsernas

sammanträden, hava ansetts utgöra tillräcklig borgen för

att lånegränsen för specialfastigheter bleve betryggande. Skulle mot förmodan

vid något enstaka tillfälle föreningsstyrelses beslut komma att

ligga i överkant, borde kassans ombud lätt kunna varsko kassans styrelse,

som för dylikt fall därefter kunde föreskriva lämpliga åtgärder.

En förening har gjort gällande, att sedan sakkunnigemajoriteten från

belåning avskilt specialfastigheter, återstode endast vissa huvudsakligen

för bostadsändamål avsedda fastigheter, ty de för affärsändamål

använda vore specialfastigheter och finge ej belånas. — En annan

förening har anfört: Allmänna hypoteksbankens utveckling hade gått

i en felt annan riktning än den av sakkunnigemajoriteten för stadshypoteksinstitutionen

åsyftade. Allmänna hypoteksbankens utlåning hade sålunda

ursprungligen avsett endast den del av jordbruksfastighet, som

icke hänförde sig till skogsvärde. Genom en sedermera vidtagen författ
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

ningsändring hade hypoteksbanken lånerörelse utvidgats till att avse

jämväl skogsfastigheter. Från belåning hos allmänna hypoteksbanken

vore icke uteslutna sådana fastigheter, vilka genom sin storlek i förhållande

till andra i orten vore av säregen beskaffenhet. Ej heller hade fastigheter,

vilka nyttjades för visst speciellt ändamål, t. ex. betodling, undantagits

från belåning. — Med specialhus i egentlig mening kunde icke

förstås annat än en huvudsakligen för en enda ägares eller hyresgästs

speciella behov inrättad byggnad, som därför, örn den icke längre skulle

användas för samma ändamål, måste borttagas eller underkastas vittgående

förändringar. Givetvis kunde det då inträffa, att lånemöjligheten

bleve synnerligen låg och av sådan anledning kanske icke komme att utnyttjas

eller helt och hållet bortfölle, men att i detta förhållande söka

något stöd för den av sakkunnigemajoriteten föreslagna uteslutningsregeln

vore icke berättigat. Med vilken stadsfastighet som helst kunde det

inträffa, att den befunne sig i sådant skick,_ att normal belåning alls icke

eller endast till en mindre del kunde beviljas, och någon bestämd gräns

för vad verkan en mer eller mindre ensidigt inriktad användning kunde

utöva på en fastighets belåningsvärde kunde icke reglementsenligt fastställas

utan måste prövas i varje särskilt fall. Enda sättet för undvikande

av onormala risker vore noggrann och sakkunnig värdering av

varje enskild fastighet.

En förening har slutligen vänt sig mot den norm, efter vilken enligt

reservanterna värderingen skulle ske, nämligen att den för tiden utgående

hyresinkomsten skulle vid avkastningens beräknande i motsvarande

grad minskas. Det vore icke klokt att utgå från den vid viss tidpunkt

gällande hyresinkomsten. Värderingen skulle icke inskränka sig till en

kapitalisering av den vid värderingstillfället gällande hyresinkomsten

utan skulle innebära en beräkning av fastighetens varaktiga värde, baserat

på ett bedömande av vilken bruttoavkastning fastigheten varaktigt

kunde komma att giva för framtiden.

Inom stadshypotekskassans styrelse hava i detta ämne följande olika

meningar gjorts gällande.

Styrelsens ordförande, med vilken en annan av styre 1- r el sens ledamöter instämt, har tillstyrkt sakkunnigemajoritetens

förslag med viss i förtydligande syfte föreslagen omredigering av bestämmelserna

i ämnet.

I ett särskilt yttrande, varom dessa båda ledamöter förenat sig, har framhållits,

att den av sakkunnigemajoriteten givna uteslutningsregeln icke

skulle komma att från belåning utesluta fastigheter i på långt när den

omfattning, som man från olika håll befarat. I själva verket syntes inan

vid kritiken av sakkunnigemajoritetens förslag hava fullständigt iörbisett,

att grundförutsättningen för tillämpligheten av den föreslagna uteslutningsregeln

vore, att fastigheten skulle vara av »säregen» beskaffenhet.

medan regeln i övrigt endast angåve — till begränsning av sin^ tilllämplighet

— vid vilka omständigheter man finge fästa avseende såsom

talande för säregenhet. I stället hade man trott sig kunna ur förslaget

utläsa, att varje byggnad, som vöre ovanligt stor, eller som helt

eller till övervägande del anordnats för visst speciellt ändamål, skulle

vara från belåning utesluten. ^ w , , , , ,

Vid kritiken syntes man hava utgått därifrån, att syftet med uteslutningsregeln

allenast eller huvudsakligen vore att förekomma en jämförelsevis

osäker placering. Icke heller denna utgångspunkt vore riktig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Av förarbetena till kassans inrättande framginge, att kassans utlåning

borde i regel avse byggnader, som vore huvudsakligen anordnade till bostäder

eller affärslokaler (i viss inskränkning). Det vore också uppenbart,

att statens intresse att genom ställande av garanti underlätta stadsfastighetskrediten

vore ojämförligt starkast i sådana fall. Man kunde

icke förutsätta, att statsmakterna skulle vara villiga att genom ett obegränsat

ökande av garantifonden möjliggöra, att all, eller så gott som all,

primär stadsfastigbetskredit skulle koncentreras i hypotekskassan. Härför

skulle erfordras en fördubbling av garantifonden. Tvärtom måste

behovet av statens mellankomst genom tillhandahållande av garantifond

anses numera väsentligen mindre än vid tiden för hypotekskassans tillkomst,

då det med mera fog kunde sägas, att fastighetsägare, som ej erhölle

lån i hypoteksförening, vore hänvisade till kortfristig kredit. Under

sådana omständigheter, och då hypotekskassans utlåningsmöjligheter

icke kunde vara obegränsade, syntes en gallring såvitt möjligt böra

ske efter kvalitativa grunder.

Från nyssnämnda felaktiga utgångspunkt hade man kommit att se en

tillräcklig garanti i skärpta värderingsregler. Men även örn man finge

hoppas, att tillfredsställande sådana komme till stånd och kunde oaktat

uppkommande, måhända intressebetonade opinioner bibehållas oförändrade,

komme dock mycket an på tillämpningen. För kassans styrelse kunde

det av nära liggande skäl bliva synnerligen svårt att fullt effektivt övervaka

denna. Och i den mån styrelsens granskning av värderingsinstrument

kunde föranleda ett ingripande — vilket, liksom enligt reservationen föreningsstyrelsens

prövning, måste kunna leda därhän, att varje långivning

förvägrades—-kunde detta lätt fattas såsom kränkande för en känslig

förenings autonomi, varjämte redan eventualiteten av en korrigering

medförde den överklagade osäkerheten och omöjligheten för föreningsstyrelse

att genast kunna lämna lånesökande ett alldeles definitivt besked.

Av motsvarande skäl borde den föreslagna legala uteslutningsregeln

vara mera acceptabel för föreningarna än kassans styrelses överklagade

praxis.

Märkas borde slutligen, att sammanhanget med den i § 6 föreslagna uteslutningsregeln

förlänade ökad styrka åt de i § 7 upptagna särskilda värderingsbestämmelserna,

örn vilka knappast någon egentlig meningsskiljaktighet

syntes råda, liksom att dessa sistnämnda bestämmelser, vilka

även de avsåge på visst sätt beskaffade byggnader, uteslöte en alltför vidsträckt

tolkning av § 6.

Vice ordföranden och en av föreningsrep resen t ante rn

a inom styrelsen hava med hänsyn till vad som anförts mot ett lagfästande

av en uteslntningsregel för icke belåningsbara fastigheter ansett, att

vad som av sakkunnigemajoriteten därutinnan föreslagits borde ändras

därhän, att å de av uteslutningsregeln omfattade säregna byggnaderna

lån finge meddelas endast till den lägre gräns, som på grund av fastigbetens

säregna beskaffenhet kunde befinnas ur risksynpunkt vara tillrådlig,

samt att bestämmelser därom borde införas under § 7.

En annan fö renings repre sentant inom styrelsen, vilken i

denna fråga varit reservant bland de sakkunniga, har under hänvisning

till sin reservation instämt i vice ordförandens nyssnämnda yrkande örn

uteslutningsregeln^ borttagande men har samtidigt framhållit, att till

undvikande av missförstånd begreppet affärslokaler icke borde, på sätt

sorn. skett i sakkunnigemajoritetens författningsförslag, genom en efterföljande

parentes med orden »kontor eller butiker», avgränsas så, att man

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 177.

41

därigenom kunde få den uppfattningen, att en fastighet, därför att den

till väsentlig del disponerades såsom restaurant eller hotell, som banklokal,

som biograf eller för utställnings- eller undervisningsändamål,

skulle vara helt utesluten från att kunna belånas. Såsom i reservationen

föreslagits borde därför den parentetiska inskränkningen utgå.

Slutligen bar vice ordföranden ifrågasatt, huruvida icke för

fattande av beslut inom hypotekskassans styrelse rörande fastställelse av

värderingsmännens instruktion jämte formulär för värderingsinstrument

borde erfordras, att styrelsens samtliga ledamöter skola vara närvarande

och minst fyra örn beslutet ense.

Sveriges fastighetsägareförbund bar uttalat sin anslutning till vad reservanterna

anfört.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan bar ansett, att förslaget att

från möjlighet till belåning utesluta vissa för närvarande belåningsbara

fastigheter icke bör vinna beaktande. Tillräcklig anledning att undandraga

ifrågavarande fastigheter den förmån, som primärlånens konsolidering

bos en stadshypoteksförening innebure, syntes så mycket mindre föreligga,

som denna fastigbetstyp kunde innefatta värdefulla belåningsobjekt.

Förordningarna gåve i varje fall intet stöd för att ett avvisande

av affärsfastigbeter varit av statsmakterna avsett. Därtill komme, att

det, såsom också framhållits, vore bart när omöjligt att i författningsform

lämna klara och uttömmande föreskrifter avseende en sådan uteslutningsregel,

som de sakkunniga tänkt sig. Syftet med de sakkunnigas förslag

torde emellertid, i vad avsåge begränsning av risker vid belåning av verkliga

specialfastigheter, kunna ernås genom att, såsom i reservationen

ifrågasatts, härför erforderliga bestämmelser meddelades i sammanhang

med fastställandet av regler för värderingen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava instämt i det yttrande angående

belåning av säregna byggnader, som inom styrelsen för stadshypotekskassan

avgivits av kassans vice ordförande.

Bank- och fondinspektionen har anfört följande:

»Emot förslaget att från belåning utestänga industrifastigheter synes

icke någon berättigad invändning kunna göras.

Majoritetens och reservanternas förslag i denna del i övrigt torde i

tillämpningen komma att stå varandra skäligen nära. Här gäller det

mera en principsak: å ena sidan att författningsenligt utesluta vissa slag

av fastigheter, som ansetts icke böra förekomma till belåning inom organisationen,

å den andra sidan att visserligen medgiva dylika fastigheters

belåningsbarhet men att samtidigt föreskriva stränga värderingsgrunder,

som medföra, att belåning kanske icke kan beviljas eller i varje fall kan

medgivas endast till mycket reducerade belopp. Det bör även framhållas,

att de båda förslagen i nu omhandlade del säkerligen komma att hava

avseende allenast på ett relativt ringa antal stadsfastigheter.

När inspektionen i sitt utlåtande den 13 maj 1933 behandlade frågan

örn belåning av fastigheter, vilka i sin helhet eller till övervägande del

inretts för affärs- eller kontorslokaler, ifrågasatte inspektionen, att det

för dylika och andra liknande slag av fastigheter skulle lämnas uttryckliga

föreskrifter örn belåningsvärdering efter strängare linjer än för

egentliga bostadsfastigheter.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Vad sakkunnigemajoriteten och reservanterna var för sig anfört synes

giva vid handen, att det syftemål, som inspektionen vid sitt nyss åberopade

uttalande uppställt, bör i huvudsak kunna tillgodoses såväl av det

ena som av det andra förslaget. En påtaglig fördel med den princip, som

legat till grund för majoritetens förslag, är dock den, att föreningsstyrelserna

skulle kunna i förekommande fall omedelbart, under hänvisning till

en given författningsbestämmelse, avböja en inkommen låneansökning.

Fördelen med den av reservanterna tillämpade principen åter kan möjligen

anses ligga i en större lätthet att inom författningsenligt givna yttergränser

anpassa belåningsreglerna efter utvecklingen på stadsfastighetsområdet.

Intetdera förslaget utesluter emellertid ett subjektivt bedömande i det

enskilda fallet. Detta subjektiva bedömande bör ske enhetligt och läggas

i handen på den centrala institutionen, något som även är förutsatt av

båda grupperna av de sakkunniga. Därest man skulle finna, att majoritetens

förslag, t. ex. på grund av svårigheten att giva lämplig form åt

uteslutningsregeln, icke skulle kunna lagfästas, bör enligt inspektionens

mening en skärpning av reservanternas förslag företagas på sådant sätt,

att fastställande av värderingsmannainstruktion och värderingsinstrument

med hänsyn till frågans vikt och betydelse förklaras kunna av hypotekskassans

styrelse ske allenast under sådan förutsättning och med den

kvalificerade majoritet, som i § 4 sista stycket andra punkten av förslaget

till förordning angående stadshypotekskassan för där angivet fall

stadgas.

Vad som vid utformandet av bestämmelserna i nu ifrågavarande del

är av synnerlig vikt, är, att genom föreskrifterna största möjliga förutsättning

vinnes för huvudsaklig likvärdighet hos underlaget för långivningen

och därmed även för obligationsupplåningen. Inspektionen kan

icke underlåta att framhålla, att enligt inspektionens mening den av majoriteten

tillämpade principen utgör en bättre garanti härför än reservanternas.

Endast genom upprätthållande av nyssnämnda synpunkt bibehålies

det stora förtroendet för kassans obligationer, vilket bland annat

kommer till uttryck i förmånliga upplåningsvillkor, och endast därigenom

bliva låntagarnas intressen med hänsyn till den solidariska ansvarigheten

tillgodosedda.»

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd, som biträtt reservanternas

förslag beträffande frågan, vilka fastigheter som må bliva föremål för

belåning, har ansett, att införande av föreskrift örn kvalificerad majoritet

vid kassestyrelsens fastställande av instruktion för värderingsmän och

värderingsinstrument skulle innebära en obehövlig inskränkning i styrelsens

funktionsduglighet. I

I den verksamhet, som bedrives av stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna,

bör man sträva efter, att de vid belåningen betingade

säkerheterna erbjuda bästa möjliga värdebeständighet och att fastigheterna,

i den mån de bliva föremål för belåning, äga åtminstone en viss

likvärdighet såsom belåningsobjekt. De sakkunniga hava givit uttryck

för denna uppfattning, och i avgivna utlåtanden över de sakkunnigas betänkande

har den även kommit till synes. Uppfyllandet av de angivna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 177.

önskemålen ligger i såväl obligationsinnehavarnas som de solidariskt ansvariga

låntagarnas intresse.

Denna allmänna uppfattning har givit de sakkunniga anledning att föreslå,

att industrifastigheter, vilka hittills allenast i undantagsfall förekommit

till belåning inom organisationen, skulle helt uteslutas från

belåning. Emot förslaget i denna del har icke någon gensaga rests, och

själv ansluter jag mig även till detsamma.

Beträffande andra slag av fastigheter äro meningarna delade på två

linjer. Enligt den ena, sakkunnigemajoritetens, uteslutas vissa slag av

fastigheter från belåning, enligt den andra, främst representerad av reservanterna

bland de sakkunniga, äro samma slag av fastigheter belåningsbara,

men för deras värdering föreslås särskilda strängare regler.

De sakkunnigas utredning och de avgivna utlåtandena giva oförtydhart

vid handen svårigheten att giva form åt ett stadgande i nu förevarande

hänseende. För tillgodoseendet av nyssnämnda huvudgrundsatser

för belåningen borde det enligt min mening i all synnerhet för föreningarna,

på vilka tillämpningen i första hand skall ankomma, vara av

betydelse, örn man genom en såvitt möjligt klar regel kunde skilja på

belåningsbara och icke belåningsbara fastigheter. Det syfte, som legat

till grund för sakkunnigemajoritetens förslag, har jag sålunda funnit beaktansvärt.

Men å andra sidan har jag ansett mig icke kunna bortse

från det motstånd mot det av de sakkunniga förordade sättet för lagstiftande

i ämnet, som rests från föreningarnas sida, även örn föreningarnas

kritik delvis måste betraktas såsom överdriven.

Vare sig man väljer det ena eller det andra av de anvisade sätten för att

i författningen giva uttryck för vad som bör betecknas såsom fastighets

belåningsharhet, torde man kunna utgå från, att en tillämpning, där de

förut av mig angivna huvudgrunderna iakttagits, skulle kunna leda till

i huvudsak samma resultat. Jag har nu sökt att utforma nya regler,

därvid hänsyn i huvudsak tagits till de för sakkunnigemajoriteten ledande

synpunkterna men samtidigt den av reservanterna förordade vägen

för lösande av förevarande spörsmål anlitats. Jag medger gärna, att de

av mig i det följande omnämnda reglerna giva ett visst utrymme för

sådant subjektivt bedömande, vartill man ansett sakkunnigemajoritetens

förslag kunna leda och som förvisso i lika hög grad skulle komma att förefinnas

vid ett godtagande av reservanternas förslag. Men dels kan man

icke vid lagstiftande i ett sådant fall som det förevarande helt eliminera

det subjektiva bedömandet, och dels hyser jag den förhoppningen, att

nämnda regler icke i lika hög grad som de tidigare föreslagna skola påfordra

sådant bedömande.

Jag utgår således ifrån, att med förutnämnda undantag för industrifastigheter

i stort sett alla slag av stadsfastigheter böra vara i princip

belåningsbara, vilket överensstämmer jämväl med vad 1908 års kommitté

uttalat. I enlighet härmed synes böra stadga# såsom huvudregel,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts proposition nr 177.

att alla fastigheter med byggnader, som huvudsakligen äro avsedda till

bostadsändamål eller till affärslokaler, äro belåningsbara. Med affärslokaler

avses då — i motsats till sakkunnigemajoritetens förslag — icke

endast kontor och butiker utan även andra för affärsändamål avsedda

lokaler. I jämförelse med sakkunnigemajoritetens förslag innebär denna

regel dessutom den utvidgningen, att de s. k. säregna fastigheterna icke

här undantagas.

För vissa av dessa belåningsbara fastigheter skulle emellertid särskilda,

strängare värderingsregler stadgas. Mitt förslag går ut på, att detta

skall gälla dels fastigheter, huvudsakligen avsedda till andra affärslokaler

än kontor eller butiker, dels fastigheter avsedda till sådana bostäder,

kontor eller butiker, som icke kunna förutses svara mot ortens förhållanden,

och dels fastigheter av säregen beskaffenhet. Enligt sakkunnigemajoritetens

förslag skulle de förstnämnda och sistnämnda av dessa tre

slag av fastigheter överhuvud icke vara belåningsbara, medan för mellangruppen

en särskild värderingsregel skulle gälla även enligt detta förslag.

Jag är fullt medveten örn, att vid denna uppdelning de inre gränserna

äro flytande, men detta synes mig sakna betydelse, örn samtliga

hithörande fastigheter bliva underkastade samma regler. Spörsmålet,

huruvida en fastighet kan förutses svara mot ortens förhållanden eller

är av säregen beskaffenhet, anser jag böra bedömas på de av sakkunnigemajoriteten

angivna grunderna.

Värderingsreglerna för dessa fastigheter böra vara sådana, att man

genom en tillämpning av desamma vinner största möjliga jämförbarhet

och likvärdighet med sådana fastigheter, för vilka särskilda värderingsregler

icke skulle gälla. Samma princip ligger till grund för det nuvarande

stadgandet i § 7 och för de sakkunnigas förslag till särskilda värderingsregler.

Man skall sålunda bortse från vad som är onormalt för orten

eller säreget, och därest byggnaden anses böra undergå omändring

eller ombyggnad för att jämförbarhet och likvärdighet skall kunna uppnås,

skola de beräknade kostnaderna härför avdragas vid värderingen.

Stadganden av den av mig sålunda angivna innebörden hava i det inom

departementet upprättade förslaget till förordning angående föreningarna

iD förts Rinder §§ 6 och 7. Det kan erinras, att bestämmelserna i § 7 angående

de särskilda värderingsreglerna innebära, att den huvudgrupp

av fastigheter, för vilken dessa regler icke skulle tillämpas, komme att

omfatta byggnader huvudsakligen avsedda till sådana bostäder, kontor

eller butiker, som kunna förutsättas svara mot ortens förhållanden och

icke äro av säregen beskaffenhet.

Det synes mig vara anledning förvänta, att de sålunda föreslagna stadgandena

i tillämpningen kunna leda till ett ur de skilda synpunkterna

tillfredsställande resultat. I likhet med sakkunnigemajoriteten förlitar

jag mig också därpå, att föreningsstyrelserna skola sträva efter att vid

tillämpningen av bestämmelserna fullfölja den tanke, varåt de avse att

giva uttryck.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr T/7.

Utformandet av de närmare detaljerna vid värderingsförfarandet i nu

särskilt avsedda hänseenden ankommer på styrelsen för stadshypotekskassan

vid fastställandet av värderingsmannainstruktion och formulär

för värderingsinstrument. Vikten och betydelsen för belåningsvärderingen

överhuvudtaget inom organisationen av föreskrifterna i sådan instruktion

jämte instrumentformulär har föranlett mig att upptaga den i

vissa remissyttranden omfattade tanken, att för fastställande därav böra

gälla särskilda bestämmelser. Jag har i sådant avseende funnit mig böra

föreslå ett stadgande av innehåll, att beslut örn fastställande icke må av

kassans styrelse fattas, med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes,

och att beslutet icke skall vara gällande, såvida det ej biträtts av

fyra av styrelsens ledamöter.

Bestämmelserna örn denna kvalificerade majoritet, vilka införts i nyssnämnda

§ 7, äro avsedda att komma till tillämpning även beträffande

föreskrift, som har karaktär av ändring i eller tillägg till instruktionen.

Utvidgad användning av fasta lån.

(Förordn. ang. stadshypotekslöreningarna § 8.)

I enlighet med föreskrifter i § 8 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna

må amorteringslån beviljas intill hälften av det värde,

vartill vederbörande fastighet blivit av särskilt utsedda värderingsman

uppskattad, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får överstiga hälften

av fastighetens taxeringsvärde. I fråga örn större städer må dock sådana

lån, därest hypotekskassans styrelse det medgiver, meddelas intill ett

belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig det särskilt uppskattade

värdet eller taxeringsvärdet. Fasta lån åter må meddelas, då den belånade

fastighetens huvudbyggnad är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,

intill tre fjärdedelar av det belopp, som, på sätt nyss nämnts,

må utlämnas såsom amorteringslån, samt, då huvudbyggnaden är av mindre

hållbart ämne, intill två tredjedelar av nämnda belopp.

I skrivelse den 6 oktober 1932 hemställde styrelsen för Stockholms stadsliypoteksförening,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ernående

av sådana ändringar i vederbörliga författningar och reglementen, att

det finge bero på stadshypoteksföreningarnas styrelsers prövning, örn lån

mot hypotek av inteckningar i stenhus i stad borde helt eller delvis utlämnas

såsom amorteringslån eller i sin helhet beviljas såsom fasta lån

på viss tid. Till stöd härför anförde föreningen bland annat följande:

Enligt de för stadshypoteksföreningarna gällande bestämmelserna skulle

den årliga avbetalningen å amorteringslån utgöra minst en halv procent,

då den belånade fastighetens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika

hållbart ämne. Amorteringstiden vore i regel omkring femtio år. Under

denna tid vore lånen ouppsägbara från långivarens sida, därest icke fastigheten

genom vanvård eller annorledes minskats i värde, så att panten icke

ansåges innebära betryggande säkerhet. Till dylika orsaker syntes icke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

kunna hänföras värdeminskning å fastigheten på grund av konjunkturändring.

Följden därav bleve att långivaren under avsevärd tid icke

hade möjlighet att anpassa lånebeloppet efter tidsläget, något som däremot

i högre grad skulle bliva fallet, därest lånet vore fast och dess löptid följaktligen

enligt de för stadshypoteksföreningarna gällande föreskrifterna

vore begränsade till tio, högst tjugu år. Även från låntagarnas sida hade

vägande erinringar gjorts mot berörda amorteringsskyldighet. Såsom

förhållandena utvecklat sig i våra större städer, vore det endast i undantagsfall

som ägaren besutte sin fastighet utan att densamma vore graverad

av gäld. En viss belåning av fastigheten hörde sålunda till det normala.

Från fastighetsägarehåll hade med all rätt det strävandet gjort sig

gällande, att denna normala belåning måtte bliva så fast, som förhållandena

över huvud medgåve. Då särskilt de av stadshypoteksföreningarna

utlämnade lånen i regel utgjordes av bottenlån och måste betraktas såsom

en normal belåning, hade fastighetsägarna städse haft svårt att finna sig

i skyldigheten att verkställa amortering på dessa lån. De ansåge, att, därest

amortering skulle äga rum, densamma borde verkställas å sekundärlånen.

I reglementet för svenska bostadskreditkassan vore föreskrivet, att

utlämnade lån skulle amorteras med lägst en procent årligen. För de fastighetsägare,

som önskade ordna sina fastighetslån med anlitande av de

genom statliga åtgärder tillkomna låneorganen och därigenom erhölle förmånen

av en i möjligaste mån fast ränta å såväl primär- som sekundärlån,

ställde det sig givetvis ekonomiskt betungande att nödgas verkställa amorteringar

både på primärlånen och på sekundärlånen.

Över berörda framställning avgav styrelsen för stadshypotekskassan

utlåtande och framhöll därvid bland annat:

Det syntes ligga både i den enskildes och i det allmännas intresse, att

amorteringen av den fastigheten påvilande skuldbördan i så stor utsträckning

som möjligt överfördes på de dyrare och av realsäkerheten

svagare skyddade sekundärlånen, under det att primärlånen läge fast.

Styrelsen hade icke varit främmande för dessa synpunkter och hade vid

olika tillfällen haft i övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för

att borttaga amorteringsskyldigheten på de lån, som utlämnades av stadshypoteksföreningarna.

Styrelsen hade emellertid hållits tillbaka bland annat

av hänsyn till innehavarna av kassans obligationer, i det att det möjligen

med något fog kunde påstås, att säkerheten i de till grund för obligationsutgivningen

liggande lånen till en viss grad försvagades, om den reglementerade

amorteringsskyldigheten fullständigt bortfölle. Så som saken

förelåge, syntes emellertid dessa betänkligheter kunna skjutas åt sidan.

Amorteringsskyldighetens bortfallande ifrågasattes endast beträffande

lån i stenhus och borde givetvis även beträffande dessa endast förekomma

i sådana fall, då anmärkning mot byggnadernas solida beskaffenhet

och långvariga hållbarhet icke förekommit vid värderingen. Emellertid

hade styrelsen, med hänsyn till den under rådande förhållanden synnerligen

aktuella möjligheten till konjunkturförändring å fastighetsmarknaden,

icke ansett sig kunna gå längre än till elt tillstyrkande av amorteringsskyldighetens

borttagande i de fall, då lånets löptid vore begränsad

till tio år.

Såväl bank- och fondinspektionen som fullmäktige i riksgäldskontoret,

vilka ävenledes avgåvo utlåtanden i ärendet, funno icke anledning till

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition nr 177.

erinran mot bifall till framställningen i den omfattning, som av styrelsen

för stadshypotekskassan föreslagits.

Stadshypotekssakkunniga hava på de i stadshypoteksf öreningens framställning

angivna skäl funnit en utvidgad användning av den fasta lånetypen

vara önskvärd och hava därom anfört:

»En allmän förutsättning härför måste emellertid med hänsyn till obligationsinnehavarnas

intressen och låntagarnas solidariska ansvarighet

vara, att sådana lån, beträffande vilka amorteringsfrihet medgives, kunna

anses alltjämt vara säkerställda på ett sätt, som uppväger de uteblivna

amorteringarna, och att den utvidgade amorteringsfriheten alltså kommer

till tillämpning endast i sådana fall, då avsevärd nedgång i fastighetens

värde under lånetiden icke synes vara att befara.

Enligt styrelsens för stadshypotekskassan förslag skulle lån mot inteckning

i fastighet, vilkens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika hållbart

byggnadsämne, kunna i sin helhet utlämnas såsom fast lån, under

förutsättning att lånets löptid utgör tio år. Häremot hava de sakkunniga

icke något att erinra. Visserligen är amortering önskvärd till beredande

av en efter hand ökad realsäkerhet för långivarens fordringar enligt omslagsreversen.

Men den amortering, som i fråga örn stenhus skall äga rum

å ett tioårslån, torde i detta avseende icke äga så stor betydelse, att hänsynen

härtill bör stå i vägen för medgivande av amorteringsfrihet. Ännu

mera gäller detta, örn det beviljade lånet från början icke uppgår till den

hypotiserade inteckningens hela kapitalbelopp.

Bestämmelse i nu omhandlade ämne har i förslaget till förordning angående

stadshypoteksföreningarna införts under § 8.»

Stadshypoteksföreningarna hava allmänt tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Några hava ansett, att hela lånebeloppet under i övrigt angiven

förutsättning borde kunna utlämnas såsom fast lån även då lånetiden

vore bestämd till mera än tio och intill tjugu år. En av dessa föreningar

har emellertid föreslagit, att i dylikt fall föreningen skulle förbehållas

rätt att senast sex månader före den dag, då lånet skall hava

utestått fulla tio år, uppsäga detsamma till inbetalning å tioårsdagen,

därest föreningens styrelse prövade fastigheten icke utgöra betryggande

säkerhet för lånet under ytterligare tio år.

I de i övrigt avgivna utlåtandena har förslaget lämnats utan erinran.

De sakkunnigas förslag föranleder icke någon invändning från min Departementssida.

Tillräcklig anledning att ytterligare utvidga användningen av den chefen.

fasta lånetypen synes mig icke för närvarande vara för handen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förtidsinbetalning av lån.

(Förordn. ang. stadshypoteksiöreningarna §§ 5, 6, 10, 11 och 15. Kung. ang. reglemente för

stadshypotekskassan § 3.)

I ett visst samband med den senast behandlade frågan står spörsmålet

örn förutsättningarna för och följderna av förtidsinbetalning av lån; en

dylik inbetalning kan nämligen inverka på möjligheten för långivaren att

utfå hela sin fordran på grund av omslagsreversen.

Förtidsinbetalning kan vara antingen frivillig eller påtvingad.

Bestämmelserna örn frivillig förtidsinbetalning återfinnas i § 5 av

förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Enligt dessa kan

amorteringslån, som av hypotekskassan utlämnats till hypoteksförening,

av föreningen, sedan tio förflutit från lånets utgivande, uppsägas till

inbetalning efter ett år. Hypotekskassans styrelse må vidare, när det

med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser finnes kunna ske, medgiva

tidigare uppsägning av amorteringslån, i vilket fall styrelsen jämväl

har att bestämma, på vilka villkor inbetalning av lånet må äga rum.

Samma bestämmelser gälla i tillämpliga delar för fastighetsägares lån

hos hypoteksförening. För frivillig förtidsinbetalning av fasta lån äro

icke några bestämmelser givna, men dylik inbetalning har dock plägat

medgivas, då så lämpligen kunnat ske. Vid förtidsinbetalning av amorteringslån

på grund av uppsägning efter det tio år förflutit från lånets utlämnande

skall jämlikt bestämmelse i § 3 av reglementet för stadshypotekskassan

tillika gäldas å lånet belöpande kapitalrabatt och övriga lånekostnader

till den del dessa icke redan äro gottgjorda. Då den frivilliga

förtidsinbetalningen sker tidigare än på grund av uppsägning sedan tio

år förflutit från lånets utgivande, äger hypotekskassans styrelse, i enlighet

med nämnda paragraf i förordningen angående stadshypoteksföreningarna,

att föreskriva villkor för inbetalningen och kan sålunda fordra icke

blott gäldande av oguldna lånekostnader utan även att ersättning erlägges

för den ränteförlust, som föranledes därav att det kapital, varmed

lånet inbetalas, icke kan, åtminstone omedelbart, åter utlånas på samma

räntevillkor, som gällt för det inbetalade lånet — ränteskillnadsersättning.

Förordningen innehåller däremot icke någon bestämmelse, som lägger i hypotekskassans

styrelses hand att utkräva ränteskillnadsersättning i det

fall, att amorteringslån uppsäges till inbetalning sedan tio år förflutit

från lånets utgivande. Emellertid föreskriva samtliga stadshypoteksföreningars

reglementen, att ränteskillnadsersättning skall utgå även i detta

fall.

I fråga örn tvångsvis inträdande förtidsinbetalning lämnas stadganden

i § 11 av förutnämnda förordning. Örn ny ägare till belånad fastighet

icke inom sex månader från den dag, han blev ägare av fastigheten,

hos hypoteksföreningens styrelse anmält, att han vill behålla lånet, äger

föreningens styrelse att, örn den så prövar lämpligt, uppsäga lånet att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

inbetalas efter ett år. Om låntagare försummat att erlägga föreskriven

inbetalning inom trettio dagar från förfallodagen ävensom föreskriven

straffränta, är låntagaren vidare skyldig att, örn hypoteksföreningen

styrelse prövar sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående

kapitalet med ränta. Slutligen stadgas, att hypoteksförenings

styrelse, därest belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under

lånetiden minskats i värde så att panten icke anses innebära betryggande

säkerhet, äger att, därest gäldenären ej lämnar nöjaktig fyllnadssäkerhet,

uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas efter ett år eller,

örn sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas erforderligt,

tidigare. För denna tvångsvis inträdande förtidsinbetalning meddelas

icke några bestämmelser örn skyldighet för låntagare att erlägga

vare sig resterande kapitalrabatt och andra lånekostnader eller ränteskillnadsersättning.

Ett särskilt slag av förtida inbetalning är sådan, som föranledes av

exekutiv auktion. Även örn påföljderna i nu förevarande hänseende av

dylik inbetalning saknas för närvarande uttryckliga bestämmelser i de

för kassan och föreningarna gällande författningarna.

De av låntagarna avlämnade omslagsreverserna, till vilka stadshypotekskassan

upprättat formulär, komplettera författningsbestämmelserna

på förevarande område. I dessa reverser hava nämligen låntagarna förbundit

sig att vid förtida inbetalning av lån, vare sig denna föranletts

av den intecknade fastighetens exekutiva försäljning eller av annan orsak,

erlägga, utöver kapital och upplupen ränta, särskild ersättning folden

förtida inbetalningen med belopp, som av hypotekskassans styrelse

bestämmes eller, i fråga örn vissa äldre lån, särskilt angivits i reversformuläret.

Dessa särskilda utfästelser avse ränteskillnadsersättning samt

i förekommande fall å lånesumman belöpande kapitalrabatt och övriga

kostnader, som återstå oguldna, men nämna icke uttryckligen ersättning

för uteblivna förvaltningsbidrag. I omslagsreversen har emellertid låntagaren

förklarat, att det för själva lånet lämnade hypoteket skall utgöra

säkerhet för låntagarens samtliga av belåningen härflytande förpliktelser.

Stadshypotekssakkunniga hava ansett, att de nu gällande bestämmelserna

i förevarande ämne böra fullständigas på sa sätt, att de förhållanden, som

för närvarande regleras genom låntagares åtaganden i omslagsreversen,

bliva föremål för författningsföreskrifter, vilka fullständigt angiva icke

blott när förtida inbetalning kan ifrågakomma utan även vilka skyldigheter

vid sådan inbetalning påvila låntagaren.

Därom hava de sakkunniga anfört följande:

»Vad då först angår förutsättningarna för förtidsinbetalning, har

jämto det att i § 15 av förslaget till förordning angående stadsliypoteksföreningarna

bcröres det fall. da inbetalning föranledes av don belånade

fastighetens exekutiva försäljning -— dels i § 5 .av samma förordning

intagits uttrycklig bestämmelse därom, att förtida inbetalning

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 177. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition nr 177.

kan medgivas även i fråga om fasta lån, dels i § 11 bestämmelsen om

rätt för förenings styrelse att i anledning av förändring i äganderätten

till belånad fastighet uppsäga lånet till inbetalning utvidgats till att avse

även det fall, då den nye ägaren visserligen anmält sig önska behålla

lånet men föreningens styrelse finner honom icke kunna godkännas såsom

låntagare. Den ovillkorliga rätt att efter vederbörlig anmälan övertaga

lån mot inteckningar i en fastighet, som enligt sistnämnda paragraf

i dess gällande lydelse synes tillkomma ny ägare till fastigheten, har ansetts

i vissa fall kunna medföra förlust för den långivande föreningen

och indirekt för föreningens medlemmar. Särskilt avses därvid sådana

fall, då den nye ägarens verksamhet föranleder till antagande, att s. k.

tysta förmånsrätter kunna komma att göras gällande i så stor utsträckning,

att därigenom möjligheten för föreningen att ur de pantförskrivna

inteckningarna erhålla full betalning för sin fordran kan befaras bliva

väsentligen reducerad. För den solidariska ansvarigheten inom en förening

kan vidare en solid medlems avgång och ersättande med en mindre

solid ny medlem medföra olägenheter. Gent emot den föreslagna bestämmelsen

kan visserligen anföras, att samma olägenheter kunna inträffa

utan att äganderättsförändring ägt ruin. Men häremot invändes, att

hypoteksförenings styrelse i varje fall vid prövning av ansökan örn lån

till en fastighetsägare kan taga hänsyn till befarade olägenheter av förut

angivna slag åtminstone genom att bestämma en låg belåningsgräns,

samt att styrelsen genom den föreslagna bestämmelsen endast kommer i

samma ställning till den nye ägaren som om det vore fråga om ett nytt

lån.

Att noggrannare bestämmelser än de nuvarande erfordras i fråga örn

följderna av förtida inbetalning av lån — de prestationer från låntagarens

sida som böra föranledas av inbetalningen — torde vara uppenbart

med hänsyn särskilt till den betydelse, en dylik inbetalning kan hava

för en sådan hypoteksinrättning som stadshypotekskassan. Kassans

kapitalanskaffning sker förmedelst utgivande av obligationer, och kassan

är pliktig att å utelöpande obligationer erlägga förskrivna räntor. Denna

skyldighet fullgör kassan med anlitande av de medel, som reguljärt

och periodiskt inflyta såsom räntor å de utgivna lånen. Då kassan har

att lämna lån på de billigaste villkor, som förhållandena medgiva, ligger

det i sakens natur, att kassan icke bör anse sig nödsakad att vid utlåningsräntans

bestämmande taga hänsyn till att inbetalningarna eventuellt kunna

utebliva. När lån inbetalas i förtid och det inbetalade kapitalet icke

kan åtminstone omedelbart ånyo utlånas på oförändrade eller bättre

villkor, kan kassan sålunda komma att lida en förlust motsvarande den

helt eller delvis uteblivna räntan på det i förtid inbetalade kapitalet.

Det anförda äger motsvarande tillämpning i fråga örn uteblivna avbetalningar

å icke guldna kapitalrabatter och lånekostnader samt sådana

bidrag till täckande av vederbörande förenings förvaltningskostnader,

som påräknats och som icke omedelbart täckas av bidrag från nya låntagare.

Stadshypotekskassan oell föreningarna måste givetvis äga möjlighet

att erhålla ersättning för räntor och andra annuiteter, som på grund av

förtida inbetalning, av vad slag den vara må, komma att utebliva. Såsom

redan nämnts bär gällande förordning angående stadskypoteksföreningarna

i viss mån sörjt härför. I § 5, första stycket, av förslaget

till sådan förordning hava de sakkunniga nu infört en kompletterande

bestämmelse, enligt vilken ränteskillnadsersättning skall, såsom redan

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

gäller enligt föreningsreglementena, utgå även då amorteringslån uppsäges

till inbetalning efter det tio år förflutit från lånets utlämnande;

motsvarande åliggande för låntagaren följer enligt uttrycklig bestämmelse

i paragrafens andra stycke vid tidigare inbetalning av amorteringslån

samt vid förtida inbetalning av fasta lån. I senare fallet är i första

hand kassans och såsom en följd härav förenings styrelse enligt den föreslagna

bestämmelsen berättigad att för inbetalningen härutöver föreskriva

särskilda villkor, örn sådana finnas påkallade. Därmed avses främst tid

och sätt för inbetalningens verkställande, i sistnämnda hänseende exempelvis

att likviden skall erläggas i obligationer av visst slag.

Vid förtida inbetalning av annan anledning än i § 5 nämnts — sålunda

till följd av exekutiv auktion eller i fall som avses i § 11 — skall

.jämlikt bestämmelse i § 15 av förslaget ränteskillnadsersättning jämväl

utgå.

Sistnämnda paragraf innehåller även bestämmelser örn rätt för

förening att vid förtida inbetalning påfordra utgivandet av ersättning

för förlorade bidrag till föreningens förvaltningskostnader. I det fall,

då inbetalning av amorteringslån sker på grund av uppsägning efter det

tio år förflutit från länets utlämnande, har ersättning av sistnämnda

slag dock ansetts icke böra utgå. Enär bidrag till täckande av stadshypotekskassans

förvaltningskostnader beräknats i regel icke bliva erforderliga,

torde ej någon föreskrift örn skyldighet att vid förtida inbetalning

av lån erlägga ersättning för uteblivande dylika bidrag vara nödvändig.

Vid behandlingen av de spörsmål, varom nu varit fråga, hava de

sakkunniga funnit anledning att föreslå vissa ändringar även i § 3 av

kungörelsen angående reglemente för stadshypotekskassan. Såsom redan

nämnts lämnas för närvarande i paragrafens andra stycke bestämmelser

örn erläggande, i samband med låns förtida inbetalning, av ogulden

kapitalrabatt och av övriga icke gottgjorda lånekostnader. Bestämmelsen

avser emellertid allenast amorteringslån och bland dessa endast

sådana som hypoteksförening och därmed även låntagare är berättigad

att efter uppsägning inbetala. De sakkunnigas i det föregående angivna

förslag skulle påkalla liknande bestämmelser för amorteringslån även i

andra fall samt för fasta lån. Hela stycket kan emellertid bortfalla efter

den ändring, som föreslås i paragrafens första stycke. Enligt där för

närvarande förekommande stadgande gäller, att kapitalrabatt och övriga

kostnader vid hypotekskassans upplåning skola, såvitt belöper å varje

utlämnat lån, gäldas av hypoteksföreningarna antingen vid uppbärande

av lånebeloppet eller genom årliga avbetalningar under viss tid, icke

överstigande den avtalade löptiden för lånet. I förslaget har tidsbestämningen

beträffande det senare alternativet ersatts med en föreskrift,

att avbetalningarna skola inräknas i den å vederbörande lån löpande

räntan. Därigenom kommer ränteskillnadsersättningen att omfatta

även kapitalrabatt och övriga kostnader, som icke guldits före låns förtida

inbetalning.

I detta sammanhang hava de sakkunniga tagit i betraktande do utvägar,

som stå hypotekskassan och hypoteksföreningarna till buds för

uttagande av de särskilda ersättningar, vartill do äro berättigade vid förtida

inbetalning av lån.

Såsom förut nämnts förskriver en låntagare redan nu i omslagsrevcrsen

hypotiserad inteckning såsom säkerhet för samtliga do förpliktelser,

låntagaren gentemot stadshypotekskassan och vederbörande förening ikläder

sig genom belåningen. Enligt de sakkunnigas mening bör det ut
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tryckligen stadgas, att hypoteksförening skall betinga sig inteckningssäkerhet

för låntagarens samtliga förpliktelser. En sådan bestämmelse

har intagits i § 6 av förslaget till förordning angående stadshypoteksföreningarna.

För låntagarens förpliktelser utöver själva lånesumman finnes realsäkerhet

dels i den mån den pantsatta inteckningens kapitalbelopp överstiger

fordringens kapitalbelopp, dels i den ränta för två år, som jämlikt

gällande inteckningsförordning omfattas av inteckningen. För nyss omhandlade

fordringar på grund av omslagsreversen är sistnämnda säkerhet

disponibel, i den mån den ej konsumerats av fordran på ogulden

ränta. Den sålunda befintliga realsäkerheten kan emellertid icke under

alla förhållanden anses vara tillräcklig.»

De sakkunniga hava haft under omprövning olika möjligheter för beredande

av realsäkerhet för låntagares i omslagsrevers åtagna förpliktelser

i vidare mån än nu är fallet. I detta sammanhang hava de sakkunniga

jämväl framhållit, att det i fastighetskreditens intresse vore

önskvärt, att en omarbetning skedde av de bestämmelser i 7 kap. 4 §

handelsbaden, vilka innebära en s. k. tyst förmånsrätt för vissa lönefordringar.

De nuvarande bestämmelserna anses nämligen på grund av

den tillämpning de erhållit hava verkat störande på fastighetskrediten,

enär långivarna i allmänhet torde vara ur stånd att bedöma den inverkan,

som de tysta förmånsrätterna utöva på en intecknings verkliga värde,

och i allt fall hypoteksföreningarna kunna nödgas att fästa avgörande

vikt vid låntagarens verksamhet och dess omfattning. De sakkunniga

hava emellertid icke framlagt några förslag i nu antydda hänseenden.

De sakkunnigas ordförande har i fråga örn möjligheterna att bereda

realsäkerhet i utvidgad omfattning för låntagarens förpliktelser reservationsvis

framhållit, att det icke kunde möta några betänkligheter av vare

sig principiell eller praktisk art emot att giva hypoteksförening och hypotekskassan

befogenhet att, inom vissa gränser, till sin säkerhet bibehålla

den marginal, som genom amortering efter hand uppkomme mellan det

intecknade beloppet och lånesumman. Låntagaren borde alltså icke äga

ovillkorlig rätt att, såsom det hette i den föreslagna § 10 av förordningen

angående stadshypoteksföreningarna, i mån av verkställd amortering

»förfoga över sådan del av den för lånet ställda inteckningssäkerhet,

som icke erfordras för täckande av lånets oguldna kapitalbelopp». Till

sistnämnda ord borde fogas »med tillägg av fem procent därå». Av en

sådan bestämmelse skulle följa, att det bleve beroende av långivaren att

antingen genom beviljande av tilläggslån eller annorledes medgiva låntagaren

förfogande över ifrågavarande del av säkerheten.

Från stadshypoteksföreningarnas sida har de sakkunnigas förslag icke

föranlett någon erinran.

En förening har därjämte tillstyrkt det av reservanten framförda förslaget

och har därvid anfört följande:

Enligt lydelsen av de av stadshypotekskassan fastställda omslagsreverserna

för lån vore inteckningarna pantförskrivna ej blott för vid varje

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Martts proposition nr 177.

tid oguldet lånebelopp jämte räntor utan även för vissa andra i reverserna

uppräknade förpliktelser, bland annat den ränteslcillnadsersättning,

som kassan kunde fordra erlagda för fall av lånets förtidiga inbetalning,

och dessa förpliktelser kunde många gånger uppgå till avsevärda

belopp. Detta bleve aktuellt särskilt vid de exekutiva auktioner å belånade

fastigheter, där hypoteksförenings fordran folie utom lägsta budet

och sålunda köparen kunde fordra att på likviddagen få kontant inbetala

lånet, vilken eventualitet läge nära till hands i tider av lätt ränteläge,

då ett hypotekslån löpande med 4 Vi procent eller högre ränta kunde anses

ofördelaktigt. För att gardera kassan och föreningen för en dylik

eventualitet nödgades man vid varje sådan exekutiv auktion även bevaka

av kassan från fall till fall stipulerad ränteskillnadsersättning, vilken

under senaste tiden uppgått ända till mellan 8—10 procent å oguldet

lånebelopp. Under sista året hade det vid flera tillfällen inträffat, att,

ehuru man begagnat sig av innehavda inteckningars hela kapitalbelopp

och laglig maximiränta därå, föreningens hela fordran icke kunnat bevakas

och täckas vid auktionen. Att härvid någon förlust lyckligtvis

ännu icke inträffat, berodde på, att i alla dessa fall köparen iormåtts

eller förklarat sig villig övertaga lånet. Men risken förefunnes alltid,

och ju längre nuvarande allmänna ränteläge bestode, desto större bleve densamma.

I detta sammanhang borde man även betänka, att det vanligtvis

vore fastighetsägare med dålig ekonomi, som vore mest angelägna få

disponera ett överhypotek, om än aldrig så litet, för lån på annat håll

eller för förstärkning av ansträngd kredit, och att vanligen fastigheten

blott några månader efter det ett dylikt hypotek återlämnats exekutivt

försåldes, därvid hypoteksförening näppeligen hade full säkerhet för en

eventuell ränteskillnadsersättning. Med hänsyn härtill syntes man böra

sträva efter att ernå och bibehålla en viss marginal, lämpligen 5 procent,

mellan ett låns vid varje tid återstående kapitalbelopp och därför ställt

hypotek.

Styrelsen för stadshypotekskassun har ansett, att även fasta lån meddelade

å längre tid än tio år borde i likhet med amorteringslån kunna,

sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av förening uppsägas till

inbetalning efter ett år med gäldande av ränteskillnadsersättning. Styrelsens

flesta ledamöter hava därjämte tillstyrkt sådan ändring i sakkunnigemajoritetens

förslag till § 10 i förordningen angående stadshypo1

eksföreningarna, som i reservationen ifrågasatts.

Bank- och fondinspektionen har icke funnit anledning tili invändning

emot sakkunnigemajoritetens förslag. Inspektionen har vidare understrukit,

att ett behov förefinnes att vidtaga en utredning angående beredande

av ökad realsäkerhet för låntagarnas förpliktelser enligt omslagsrevers.

En ledamot av inspektionen har reservationsvis uttalat såsom sin mening,

att bestämmelsen i § 5 första stycket av de sakkunnigas förslag till

förordning angående stadshypoteksföreningarna, vilken bestämmelse avsåge

förtidsinbetalning av lån sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,

borde ändras till överensstämmelse med motsvarande stadgande

i § 8 första stycket av gällande förordning angående Sveriges allmänna

hypoteksbank, vilket sistnämnda stadgande saknar föreskrift örn skyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

54 Kungl. Martts proposition nr 177.

het att erlägga ränteskillnadsersättning vid förtidsinbetalning i liknande

fall.

Stadshypoteksförening arnos förtroenderåd Ilar förklarat sig icke hava

något att erinra emot stadshypotekskassans styrelses förslag om rätt att

i förtid inbetala fasta lån på längre tid än tio år men har däremot avstyrkt

införandet av en sådan tilläggsbestämmelse, som reservanten inom

de sakkunniga föreslagit.

De sakkunnigas förslag till regler örn förutsättningarna för och följderna

av förtidsinbetalning av lån synes mig vara väl motiverat. Såsom

styrelsen för stadshypotekskassan påvisat, bör emellertid förslaget utvidgas

pä så sätt att jämväl fasta lån, meddelade å längre tid än tio år,

böra, sedan tio år förflutit från låns utlämnande, kunna i likhet med

amorteringslån återbetalas med ränteskillnadsersättning.

Den av reservanten inom bank- och fondinspektionen framförda meningen

kan jag däremot icke dela. De sakkunnigas förslag innebär icke,

att vid förtidsinbetalning av lån, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,

ränteskillnadsersättning under alla omständigheter skall gäldas,

utan hypotekskassans styrelse äger att, därest förutsättningar härför förefinnas,

förklara, att dylik ersättning icke behöver till något belopp erläggas.

Men å andra sidan synes det mig icke vara berättigat att betaga

hypotekskassan möjligheten att genom ränteskillnadsersättning göra sig

betäckt för sådan av förtidsinbetalning förorsakad förlust, som kassan

av en eller annan anledning icke kan undgå.

Vad de sakkunniga anfört angående behovet av åtgärder i vissa hänseenden

för att åt långivare bereda ökad säkerhet för de förpliktelser, som

låntagare iklätt sig, synes mig vara värt beaktande. Det ankommer

emellertid närmast på chefen för justitiedepartementet att upptaga dessa

spörsmål till prövning. Enligt vad jag inhämtat hava också stadshypotekskassans,

allmänna hypoteksbanken och bostadskreditkassans styrelser,

med överlämnande av en framställning från stadshypoteksföreningamas

förtroenderåd, gemensamt hos Kungl. Maj:t anhållit, att åtgärder

måtte vidtagas för ernående av erforderlig lagstiftning i förevarande

hänseenden, och hava spörsmålen redan inom justitiedepartementet varit

föremål för viss förberedande utredning. Därest den vidare behandlingen

av dessa frågor leder till lagstiftningsåtgärder i åsyftad riktning, torde

det av de sakkunnigas ordförande reservationsvis föreslagna tillägget till

§ 10 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna bliva obehövligt.

Jag är därför icke benägen att nu tillstyrka det i reservationen

framförda förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

55

Formen för utlämnande av lån.

(Förorda, äng. stadshypoteksföreningarna § 9. Kung. ang. reglemente för stadshypoteks
kassan

§ 2.)

I § 9 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna stadgas för

närvarande, att lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande

begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer,

i vilket fall kassans styrelse äger pröva, örn så må ske, ävensom bestämma

den kurs, efter vilken obligationerna må utlämnas.

Denna bestämmelse har under en följd av år tillämpats så, att det i

densamma såsom undantag angivna sättet för lans utlämnande kommit

att bliva regel. Lån hava sålunda utlämnats i obligationer till parikurs,

och örn obligationerna kunnat i samband därmed säljas till kurs över

pari, har den låntagande fastighetsägaren fått tillgodoräkna sig överkursen,

liksom han måst vidkännas eventuell underkurs. Den 8 oktober

1930 beslöt emellertid hypotekskassans styrelse att frångå denna praxis

såtillvida, att i de fall, då vid obligationernas försäljning erhölles överkurs,

lånen skulle utlämnas i kontanta penningar, motsvarande lånens

nominella belopp. Den förändrade tillämpningen föranleddes bland annat

därav, att det ansågs icke vara lämpligt att bereda den, som vid låns

utgivande vore ägare av den belånade fastigheten, personliga förmaner,

som icke komme själva fastigheten tillgodo genom nedsättning av låneräntan.

Hypotekskassans styrelses nyssnämnda beslut föranledde invändningar

från fastighetsägarehåll. Det framhölls från detta hall, att förfaringssättet

måste framstå för fastighetsägarna såsom uppenbart orättvist, enär

kassan samtidigt vore beredd att tillämpa sin likvidprincip på det sättet,

att låntagare vid fall av underkurs skulle vidkännas därav uppkommande

förlust. Därest det ansåges, att uppkommen överkurs å obligationer

icke borde tillkomma låntagarna, borde kassan utsläppa obligationer löpande

med sådan lägre ränta, att kursen å obligationerna i möjligaste

mån motsvarade nominella värdet.

För tillmötesgående av de framkomna önskemålen började hypotekskassans

styrelse att utlämna s. k. blandade lån, där likviden skedde i

obligationer med olika räntefot och med sådan fördelning mellan obligationer

med underkurs och med överkurs, att deras sammanlagda försäljningsvärde

så nära som möjligt anslöt sig till lånesumman å det

låntagaren beviljade lånet.

StadshypoteJcssakkunniga hava i denna del anfört:

»Då lånelikviden erlägges i kontanta penningar, hava dessa penningar

åtminstone till övervägande del anskaffats av stadshypotekskassan därigenom

att hypotekskassan själv försålt sina obligationer. Till förmån

föi- kontant likvid har bland annat anförts, att det mäste vara lättare

för kassan än för de enskilda låntagarna, som icke alltid äro så väl förtrogna

med förhållandena på penningmarknaden, att försälja obligatio
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

lierna på det fördelaktigaste sätt. Även oavsett denna omständighet

finna de sakkunniga det vara riktigast, att lånesumman blir i sin helhet

till låntagaren utlämnad i kontanta penningar. Låntagaren erhåller

därigenom direkt det penningbelopp, som han åsyftar och varav han är

i behov för gäldande av den skuld, vilken han genom belåningen avsett

att konsolidera. Det ligger i sakens natur, att låntagaren vid kontantia

vid skall, oberoende av den kurs vartill kassan kunnat försälja obligationerna,

beredas de förmånligaste räntevillkor, som förhållandena medgiva.

Fall kunna emellertid inträffa, då det för- låntagaren eller för kassan

kan vara önskvärt eller för kassan kanske rent av nödvändigt, att likviden

sker i obligationer. Låntagaren kan exempelvis vara i tillfälle att

överflytta ett lån från annan långivare till hypoteksorganisationen mot

inlösande av det äldre lånet med hypotekskassans obligationer eller i

hopp örn kursstegring vilja själv vid lämpligt tillfälle försälja obligationerna.

I dylika fall bör det dock liksom hittills tillkomma kassans styrelse

att pröva, huruvida ur kassans synpunkt några hinder emot likvidens

utlämnande i obligationer kunna förefinnas. För hypotekskassan

åter kan det vara nödvändigt att anlita denna likvidform, då kassan vid

höga räntelägen icke kan försälja sina egna tillgängliga obligationer

till parikurs och låntagaren icke vill finna sig i att mottaga likviden i

kontanta penningar med en kapitalrabatt, som motsvarar underkursen på

obligationerna.

Även när likviden sker i obligationer, bör det tillses, att låntagaren

erhåller ett värde, som så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

När börsvärdet å obligationer*, som kassan har tillgängliga,

motsvarar dessas parivärde, vinnes nämnda syfte därigenom att likviden

sker i obligationer till nominellt belopp motsvarande lånesumman. I

andra fall leder det av kassans styrelse tillämpade systemet med blandade

lån till samma mål.

. , vat^ blunda anförts framgår, att enligt de sakkunnigas mening

till låntagaren icke böra såsom likvid utlämnas obligationer till högre

aktuellt saluvärde än lånesumman. Örn obligationernas försäljningsvärde

och lånesumman täcka varandra, erhåller låntagaren, då låneräntan

motsvarar obligationsräntan, ett enhetligt eller blandat lån på

de _ fördelaktigaste räntevillkor, som förhållandena medgiva. Därest

obligationernas försäljningsvärde överstege lånesumman, skulle detta

innebära, att den effektiva räntan vore högre, än det allmänna ränteläget

betingade, och att fastigheten alltså bleve onödigt hårt belastad.

Ett undantag från den sist hävdade principen synes emellertid vara befogat,

nämligen då låntagare för konvertering av ett lån, som löper med

en av motsvarande obligationslåns räntefot beroende, i förhållande tilt

det inträdda allmänna ränteläget hög ränta, löser det äldre lånet genom

avlämnande av sådana kassans obligationer som tillhöra ifrågavarande

obligationslån. Genom denna fonn för lånets inlösen berndes kassan en

definitiv lindring i sin ränteskuld, och det synes vara befogat, att kassan

y vederlag för denna förmån avstår eventuellt övervärde å sådana obligationer

med lägre räntefot, som låntagaren erhåller i likvid för det konverterade

lånet. Den personliga förmånen av en överkurs motsvaras här

av en likaledes personlig uppoffring vid anskaffande av de för inlösningsförfarandet

erforderliga högprocentiga obligationerna.

De sålunda anförda synpunkterna hava varit vägledande vid utformande

av hithörande bestämmelser, vilka intagits i § 9 av förslaget till

förordning angående stadshypoteksföreningarna.»

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Martts proposition nr 177.

De sakkunnigas förslag, att lånelikviden i regel skall utgöras av kontanta

medel Ilar icke godtagits av föreningarna. Det har framhållits, att

under en följd av år likviden för lån hos stadshypoteksförening utlämnats

antingen i obligationer eller i kontanter för försålda obligationer

samt att beträffande svenska bostadskreditkassans utlåning för endast

ett fåtal år sedan fastställts bestämmelser örn lånelikviden, vilka medgiva

samma tillämpning som den nyssnämnda för stadshypoteksföreningarna

angivna. Då ett utlämnande av likviden på sistberörda sätt befunnits

ändamålsenligt, har detta system ansetts böra bibehållas. Bestämmelsen

örn lånelikviden har ansetts böra avfattas i överensstämmelse

med motsvarande stadgande i förordningen örn svenska bostadskreditkassan

och örn bostadskreditföreningarna med tillägg av en föreskrift

örn utlämnande av blandade lån enligt de sakkunnigas förslag.

Bank- och fondinspektionen har anslutit sig till vad de sakkunniga anfört

och föreslagit och har framhållit följande:

»Genom sitt förslag att lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar

och att den endast under vissa förutsättningar kan utlämnas i kassans

obligationer hava de sakkunniga givit förord för den princip,. som

innefattas i nu gällande bestämmelser för stadshypoteksorganisationen

liksom även i bestämmelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank. I

gällande stadganden för svenska bostadskreditkassan är visserligen föreskrivet,

att lån till bostadskreditförening utlämnas i kassans obligationer

till parikurs eller ock kontant, men av chefens för finansdepartementet

yttrande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 15 mars

1929 vid föredragning av förslag örn bostadskreditkassans inrättande

framgår, att avsikten med denna föreskrift varit att överlämna åt nämnda

kassas styrelse att avgöra, vilketdera alternativet vid olika tidpunkter

är för kassan och låntagarna lämpligast. Även där kan sålunda principen

anses vara i viss mån beaktad.»

Givetvis har det vid kassans inrättande icke varit avsett, att vid låns Departement»-

chefen

utgivande den, som för tillfället är ägare av den belånade fastigheten,

skulle beredas en personlig förmån, som icke komme fastigheten och

eventuellt tillträdande ny ägare av densamma till godo. Vid låns utlämnande

bör låntagaren principiellt sett icke erhålla högre valuta än lånesumman

anger. Att fall kunna inträffa, då låntagaren av särskilda skäl

kan nödgas finna sig i att mottaga lägre valuta än lånesummans belopp,

hava de sakkunniga påvisat.

Lättast kunna nu angivna synpunkter iakttagas vid kontant likvid, och

de sakkunniga hava också i sitt förslag med vissa förtydliganden bibehållit

den nuvarande huvudregeln, att lånesumman skall utlämnas i kontanta

medel. Jag vill här bemärka, att hypoteksbanken alltid använt den

kontanta likvidformen och att detsamma skett i bostadskreditkassan, ehuru

i de för densamma gällande bestämmelserna i första hand angivits likvid

i obligationer till parikurs.

Av olika skäl kan det emellertid, såsom do sakkunniga även framhållit,

vara befogat, att lånesumman utlämnas i kassans egna obligationer,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

och de sakkunnigas förslag möjliggör, att så må liksom hittills ske, därvid

obligationernas värde, beräknat med hänsyn till såväl parikursen som

den aktuella noteringen, angivits skola så nära som möjligt överensstämma

med lånesumman. En tillfredsställande tillämpning av den föreslagna

bestämmelsen i sistnämnda del förutsätter, att kassans styrelse

antingen utlämnar s. k. blandat lån eller ock, i den mån det ur allmänt

ekonomiska synpunkter låter sig göra, tillhandahåller obligationer löpande

med sådan räntefot, att kursvärdet så nära som möjligt ansluter sig

till parivärdet.

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag till förf a ttningsf öreskrifter i

ämnet i § 9 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Dessa

bestämmelser hava avseende å lånen från föreningarna till låntagarna.

Ett uttryckligt stadgande därom, att motsvarande bestämmelser skola

gälla angående formen för utlämnande av lån från kassan till föreningarna,

synes mig böra införas men torde ha sin plats i reglementet för

kassan.

De sakkunniga hava angivit ett fall — konvertering på visst sätt av

lån — då det ur kassans egen synpunkt kan anses vara påkallat att frångå

regeln örn att vid obligationslikvid obligationernas kursvärde skall

så nära som möjligt överensstämma med lånesumman, och i det åsyftade

fallet synes ett avsteg från regeln vara berättigat. I likhet med de sakkunniga

anser jag, att det, utan någon särskild bestämmelse i ämnet,

bör kunna överlämnas åt dem, som handhava tillämpningen, att förfara

på det av de sakkunniga angivna sättet.

Reservfond hos stadshypotekskassan och säkerhetsfond hos stadshypoteksföreningarna.

(Förordn. äng. stadshypotekskassan § 7. Förordn. ang. stadshypoteksföreningarna § 14.

Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 4.)

Nu gällande bestämmelser örn stadshypotekskassans reservfond återfinnas

i § 13 av förordningen angående kassan. Enligt dessa skall kassans

behållna årliga vinst avsättas till en dylik fond, vilken i första rummet

skall användas till gäldande av de utgifter och förluster, till vilkas täckande

inkomsterna för året icke förslå. Förordningen angående stadshypoteksföreningarna

stadgar åter i § 15 helt kort, att överskott, som må

uppstå å influtna bidrag till förenings förvaltningskostnader skall avsättas

till en reservfond för föreningen.

Hypotekskassans reservfond uppgick vid utgången av år 1932 till 5.io

miljoner kronor, motsvarande O.gt procent av kassans till 760.3*

miljoner kronor uppgående förbindelser. Motsvarande siffror för år 1933

utgjorde respektive 5.30 miljoner kronor, 0.64 procent och 831.73 miljoner

kronor. Enligt en av stadshypotekskassan meddelad sammanställning

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

uppgick sammanlagda beloppet av de av stadsliypoteksföreningarna upplagda

reservfonderna den 31 december 1932 — det sista år för vilket fullständiga

uppgifter stått till de sakkunnigas förfogande — till 5.45 miljoner

kronor. Förhållandet mellan föreningarnas reservfonder och deras

skulder till hypotekskassan utgjorde i medeltal 0.74 procent och växlade

för de olika föreningarna, bortsett från tro äldre vilka äro under avveckling,

mellan 0.42 och 2.67 procent. Enligt numera tillgängliga uppgifter

uppgick vid 1933 års utgång sammanlagda beloppet av föreningarnas

reservfonder till 6.12 miljoner kronor, utgörande i medeltal O.77 procent av

föreningarnas skulder till kassan.

Efter att hava framhållit, att från föreniugshåll vissa önskemål framkommit

angående ändring av bestämmelserna om kassans och föreningarnas

reservfonder -— bland annat införande av en uttrycklig föreskrift,

att förenings reservfond skulle placeras i fullgoda obligationer, samt bestämmelser

av innebörd, att hypotekskassans reservfond vid förenings

obestånd skulle anlitas för täckande av brist, innan uttaxering hos övriga

föreningar finge ske — hava stadshypotekssakkunniga anfört:

»De sålunda lämnade uppgifterna utvisa, att reservfonderna inom hypotekskassan

och föreningarna i allmänhet uppgå till relativt blygsamma

belopp. Reservfonderna äro ju i sista hand en säkerhetsmarginal för hypotekskassans

förbindelser, i huvudsak utelöpande obligationer. I förhållande

till nämnda förbindelser uppgick dock vid 1932 års slut det sammanlagda

beloppet av reservfonderna hos kassan och föreningarna till

knappt 1.4 procent. För den solidariska ansvarigheten är en betryggande

reservfondsbildning ävenledes av största betydelse, enär ansvarigheten kan

i föreskriven ordning tagas i anspråk först då förefintlig reservfond förbrukats.

Visserligen hava uppgifter, som införskaffats från föreningarna,

utvisat, att verksamheten hittills icke i någon nämnvärd mån medfört

förluster, men detta utesluter icke, att förluster i större omfattning kunna

komma att uppstå. Med hänsyn till dessa omständigheter synes det vara

av nöden att söka åstadkomma en reservfondsbildning, som står i ett

mera tillfredsställande förhållande till omfattningen av kassans och de

särskilda föreningarnas verksamhet än för närvarande.

Med avseende pä hypotekskassan föreligger för de sakkunniga även ett

annat skäl för en starkare reservfondsbildning. Den på sätt redan nämnts

framförda tanken, att kassans reservfond skulle kunna, innan förefintlig

solidarisk ansvarighet utnyttjas, anlitas, då förening lidit förlust, som

icke kan täckas av föreningens egna medel, hava de sakkunniga nämligen

funnit värd beaktande. En åtgärd i sådan riktning synes emellertid

kunna vara befogad icke blott, såsom ifrågasatts, innan övriga föreningars

solidariska ansvarighet utkräves, utan även förrän uttaxering sker

inom den egna föreningen. Däremot finna de sakkunniga det icke lämpligt,

att kassans reservfond omedelbart blir definitivt anlitad i dylika

fall, utan synes kassans bistånd böra lämnas i form av försträckning ur

dess reservfond och med återbetalningsskyldighet för den nödställda föreningen.

Någon tvingande föreskrift örn en dylik användning synes icke

heller, på sätt jämväl ifrågasatts, böra komma ifråga, utan bör åt hypotekskassans

styrelse överlämnas att avgöra, dels huruvida försträckning

bör på grund av föreliggande omständigheter meddelas, och dels på vil
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ket sätt och inom vilken tid försträckningen skall återgäldas. I § 7 av

förslaget till förordning angående stadshypotekskassan återfinnas bestämmelser

örn en sådan användning av kassans reservfond som nu

nämnts.

För att en dylik anordning skall kunna i förekommande fall bliva till

åsyftat gagn, måste det anses önskvärt, att kassans reservfond ökas, och

de sakkunniga hava i sina beräkningar kommit till, att reservfonden bör

inom skälig tid uppbringas åtminstone till en procent av kassans förbindelser.

Normalt sker fondökningen genom avsättning av kassans behållna

årliga vinst. Storleken av denna vinst skulle, efter ett genomförande av

de sakkunnigas förslag, komma att, örn ock helt visst i mycket ringa omfattning,

påverkas av sådana kursöverskott, som kunna uppstå, när kassan

själv försäljer sina obligationer för att bereda sig medel till kontant

likvid för beviljade lån. Örn hänsyn därjämte tages till vissa dolda reserver

bland kassans tillgångar, vilka i sinom tid kunna överföras till

reservfonden, och under förutsättning att vissa av kassan särskilt bokförda

medel, beträffande vilkas användning slutligt avgörande ej träffats,

bliva överförda till densamma, synes man kunna räkna med, att kassans

reservfond inom en icke alltför lång tid skall uppgå till sådan storlek

som nyss nämnts. Vid sådant förhållande torde man kunna undvika att

åtminstone lör närvarande anlita den utväg för beredande av större behållen

vinst för kassan och sålunda indirekt för vinnande av en hastigai’6

reservfondsökning, som bestämmelserna i § 14 av gällande förordning angående

stadshypoteksföreningarna erbjuda, nämligen uttagande av bidrag

för täckande av kassans förvaltningskostnader. Dylika bidrag hava under

en lång följd av år icke behövt uttagas, enär dessa kostnader kunnat

täckas av andra inkomster, främst avkastningen av tillgångar motsvarande

reservfonden. Men möjligheten att i förekommande fall uttaga förvaltningsbidrag

till kassan bör givetvis alltjämt stå öppen och bär även

i förslaget bibehållits. Denna utväg för beredande av ökad avsättning

till reservfonden bör komma till användning, dels därest det skulle visa

sig, att reservfonden kan befaras icke bliva, på sätt förut avsetts, fylld

inom skälig tid, och dels därest framdeles den angivna relationen mellan

reservfonden och kassans förbindelser skulle bliva rubbad samt anledning

finnes att befara, att proportionen icke skall bliva återställd inom skälig

lid. Förvaltningsbidragens storlek bör emellertid, med hänsyn till önskvärdheten

att icke onödigtvis betunga föreningarna och därmed indirekt

låntagarna, i dylika fall icke bestämmas högre än som beräknas vara erforderligt

för att kassans reservfond skall komma att genom föreskrivet

tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till sådan storlek som nyss

nämnts, eller en procent av kassans förbindelser. På grund av vad sålunda

anförts, hava de sakkunniga i nu förevarande del inskränkt sig till

att föreslå införande i § 4 av förslaget till kungörelse angående reglemente

för kassan av en bestämmelse i sistnämnda hänseende.

I § 7 av förslaget till förordning angående stadshypotekskassan har, i

likhet med vad som för närvarande gäller, stadgats, att kassans behållna

årliga vinst skall avsättas till en reservfond. Tillämpningen av denna

bestämmelse innebär, att reservfondsbildningen kommer att fortgå även

sedan förutnämnda relation mellan reservfonden oell kassans förbindelser

uppnåtts. De sakkunniga betrakta också relationstalet en procent såsom

ett minimum och anse det önskvärt, att reservfonden efter hand uppbringas

till två procent av kassans förbindelser. Därest reservfonden är

av sistnämnda storlek, synes emellertid en viss friare användning av kas
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:is proposition nr 177.

sans bohallna årliga vinst vara befogad, och till sistnämnda paragraf har

därför i förslaget fogats en bestämmelse, enligt vilken vinsten i sådant

fall må användas till främjande av något med kassans ändamål sammanhängande

syfte.

I samma § 7 bär vidare angivits, att reservfonden skall anvandas till

gäldande av de förluster, som må hava uppkommit å kassans rörelse i

dess helhet. Därigenom har avsetts att uttrycka, att reservfonden härvid

endast kan anlitas för täckande av kassans bokslutsmässiga förluster.

Vad sedan angår föreningarnas reservfonder, bör till en början framhållas,

att för dessa fonder i förslaget använts beteckningen säkerhetsfonder,

vilket ansetts bättre uttrycka sådan fonds från hypotekskassans

reservfond skiljaktiga karaktär.»

Efter omnämnande att i ett uttalande av en stadshypoteksförening den

meningen framskymtade, att förenings säkerhetsfond borde uppgå till

två procent av föreningens fordran för utlämnade lån, hava de sakkunniga

fortsatt:

»Även örn det måste vara önskvärt, att säkerhetsfonden bleve efter

hand uppbringad till en sådan storlek, därvid emellertid denna storlek

borde angivas i förhållande till beloppet av förenings förbindelser till

hypotekskassan, hava de sakkunniga dock ansett, att man i de för föreningarna

gällande bestämmelserna bör uppställa såsom primärt mål att

åstadkomma en säkerhetsfond uppgående till en procent av förenings förbindelser.

Då säkerhetsfond i huvudsak bildas genom årliga överskott

å inflytande förvaltningsbidrag från låntagarna, har i enlighet härmed

i § 14 av förslaget till förordning angående stadshypoteksföreningarna

införts ett stadgande, att dylika bidrag skola på varje tid vara så bestämda,

att enligt beprövande av hypotekskassans styrelse säkerhetsfonden

kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens

hela skuld till kassan.

Medan stadshypotekskassans reservfond allenast utgör en räkenskapspost,

genom vars uppförande på passivsidan motsvarande del av aktiva

bindes, förutsättes att särskilda tillgångar skola vara avsatta till förenings

säkerhetsfond. I fråga örn placering av dessa tillgångar har i sistnämnda

paragraf införts en föreskrift, att säkerhetsfond skall till så stor

del, som i föreningens reglemente bestämmes, vara placerad, i lätt säljbara

värdepapper. I varje förenings reglemente skall alltså finnas en bestämmelse

i ämnet. Med hänsyn till säkerhetsfondens ändamål och betydelse

måste det förutsättas, att placeringen jämväl i övrigt sker på ett

fullt betryggande och även ur likviditetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Likaledes måste det förutsättas, att därest sådana tillgångar, som nu avses,

redan placerats på ett sätt, som icke är förenligt med senare tillkomna

regler, omplacering skall efter hand vidtagas.»

De flesta föreningarna hava utan erinran tillstyrkt do sakkunnigas

förslag. Från yttrandena må följande omnämnas:

En förening har tillstyrkt förslaget såvitt angår stadshypotekskassans

reservfond men däremot avstyrkt förslaget i vad detsamma avser förenings

säkerhetsfond. Denna förening har ansett, att det skulle vara

mindre lyckligt, örn föreningarnas dispositionsrätt över säkerhetsfondens

bildande och do fonderade medlens placering skulle bliva beskuren. Eu

verksam garanti för att säkerhetsfond bildades och placerades på lämpligt

sätt vöre föreningsmedlemmarnas solidariska ansvarighet. Det

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

kunde befaras, att de sakkunnigas förslag i fråga om anordningen för

uppbringande av förenings säkerhetsfond och i fråga om placering av

fondens medel skulle kunna minska föreningsmedlemmarnas ansvarskänsla

och sålunda bliva till skada i stället för till gagn.

Två andra föreningar hava särskilt vänt sig emot den föreslagna bestämmelsen

örn placeringen av förenings säkerhetsfond och hava ansett,

att föreningarna alltjämt böra lämnas full frihet vid placeringen. Den

ena av dessa föreningar har framhållit, att tider kunde komma, då det

föreslagna stadgandet kleve svårt, måhända för vissa föreningar omöjligt

att uppfylla, bland annat enär de flesta föreningarnas i förhållande

till omslutningen relativt obetydliga säkerhetsfonder till stor del läge i

restlängd med respektive förenings medlemmar, vilken restlängds storlek

varierade högst betydligt ej blott under olika delar av året utan även

och ej minst under bättre eller sämre ekonomiska konjunkturer i landet

över huvud. Den andra av de nu åsyftade båda föreningarna har därjämte

ansett det vara obehövligt, att stadshypotekskassans styrelse, såsom

de sakkunniga föreslagit, skulle pröva storleken av de förvaltningsbidrag,

som förening borde upptaga. I stället borde införas ett stadgande

därom, att avkastningen av säkerhetsfonden ej finge tagas i anspråk för

bestridande av förvaltningskostnader, förrän fonden uppginge till tvä

procent av förenings förbindelser till kassan.

I ett yttrande har föreslagits en övergångsbestämmelse av innehåll, att

de föreningar, inom vilka förvaltningsbidraget under senare år utgått

med mindre än en fjärdedels procent, icke skulle kunna åläggas att för

ett snabbare ernående av avsedd storlek å säkerhetsfonden höja detsamma,

utan att särskilda skäl kunde giva anledning därtill, samt att ett

högre förvaltningsbidrag skulle kunna utkrävas endast för nytillkomna

lån under en viss bestämd tidsperiod, t. ex. tio eller femton år, för att

därefter nedsättas till den för de äldre lånen tillämpade procentsatsen.

En förening har slutligen ansett det belopp, vartill förenings säkerhetsfond

i första hand skulle enligt de sakkunnigas förslag uppbringas,

alltför lågt, Vid en fastighetskris, som förr eller senare måste komma,

måste det ställa sig ganska svårt att tillräckligt hastigt utdebitera oell

indriva de tillskott från medlemmarna, varmed förluster, uppkomna genom

uteblivna räntelikvider, skulle täckas, under det att föreningen samtidigt

vore i stort behov av medel för bevakande av sina intressen vid

exekutiva auktioner. För att möta dylika behov borde säkerhetsfonden

uppbringas till åtminstone två procent,

Stadshypotekskassans styrelse har ansett, att förenings säkerhetsfond

borde uppbringas till två procent av föreningens hela skuld till hypotekskassan.

Sveriges fastighetsägareförbund Ilar vänt sig emot de sakkunnigas förslag,

att kassastyrelsen, i ändamål att utöva inverkan på storleken av

föreningarnas säkerhetsfonder, skulle erhålla befogenhet att på varje tid

bestämma storleken av de bidrag till föreningarnas förvaltningskostnader,

som låntagarna skulle hava att erlägga. Föreningarna bleve sålunda

förhindrade att efter eget beprövande till så låga belopp som möjligt

bestämma förvaltningsbidragen. Lånen bleve därför med all sannolikhet

dyrare än behövligt. Men följden kunde även bli en annan, som vore

ännu betänkligare, nämligen att begränsningen i föreningarnas befogen
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

het att såsom hittills själva bedöma, huruvida avsättning till säkerhetsfond

(reservfond) borde äga rum, kunde leda till försvagande av känslan

för de förpliktelser, som den solidariska betalningsansvarigheten innefattade.

Såväl fullmäktige i riksgäldskontoret som bank- och fondinspektionen

hava uttalat sig för en starkare normal fondbildning inom föreningarna

än den av de sakkunniga föreslagna. Fullmäktige hava därvid förordat

en storlek av två procent av föreningens förbindelser.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har ansett, att icke någon

starkare fondbildning hos föreningarna än de sakkunniga föreslagit bör

stadgas.

Den uppfattningen synes vara allmän, att en kraftigare fondbildning

bör åstadkommas såväl hos kassan som hos föreningarna, och jag delar

denna uppfattning. Även örn inom stadshypoteksväsendet utlåningen hittills

förorsakat allenast obetydliga förluster, måste man i tid sörja för,

att möjligheter förefinnas att, utan anlitande av den solidariska ansvarigheten,

möta sådana förluster, som eventuellt inträffande ogynnsammare

förhållanden kunna medföra. Jag vill erinra, att bostadskreditkassans

reservfond ansetts böra uppbringas till minst tre procent av denna kassas

skulder och bostadskreditförenings säkerhetsfond till minst sex procent

av föreningens skulder.

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser i förordningen angående

kassan med avseende å kassans reservfond har jag icke något att erinra.

Till frågan, i vad mån förvaltningsbidrag böra uttagas av föreningarna

för uppbringande av kassans reservfond, torde jag få anledning återkomma

vid behandling av förslaget till nytt reglemente för kassan.

De föreslagna bestämmelserna örn föreningarnas säkerhetsfonder hava

i de avgivna yttrandena varit föremål för olika meningar särskilt i fråga

örn storleken och placeringen av mot säkerhetsfond svarande tillgångar.

För egen del har jag ur förut angivna allmänna synpunkter ansett, att

man bör söka åstadkomma en något starkare fondbildning hos föreningarna

än de sakkunniga föreslagit. Detta synes lämpligen kunna ske på sådant

sätt, att till § 14 av förordningen angående föreningarna fogas en bestämmelse,

att avkastning av förenings säkerhetsfond icke må användas till

bestridande av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid

senaste bokslut uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld

till kassan. Såsom ett första mål för fondbildningen kvarstår sålunda en

procent av förenings hela skuld till kassan. För att fondavsättningen

skall inom skälig tid leda till detta mål, synes det mig vara lämpligt att

tillägga styrelsen för stadshypotekskassan den befogenhet, som do sakkunniga

föreslagit. Sedan säkerhetsfonden uppgått till den i första hand

föreskrivna storleken, skulle förening utan inblandning från kassastyrelsens

sida äga att bestämma förvaltningsbidragens storlek, men för en

Departements

chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

fortgående ökning av fonden till två procent av föreningens skuld till

kassan blir i någon mån sörjt genom den av mig föreslagna tilläggsbestämmelsen.

All behållen årlig vinst skall emellertid alltjämt avsättas till säkerhetsfonden,

något varåt tydligare givits uttryck genom en redaktionell

ändring i de sakkunnigas förslag, och det torde ligga i föreningarnas eget

intresse att genom lämpligt avvägande av förvaltningsbidragen söka så

snart som möjligt uppnå den storlek å säkerhetsfonden, att de kunna fritt

disponera dess avkastning till täckande av förvaltningskostnader.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vidare erforderligt att stadga,

att förenings reglemente skall innehålla föreskrift örn placering av sådana

tillgångar, som motsvara säkerhetsfond. Liksom kassans överskottsmedel

enligt förslaget må göras räntebärande genom insättning i banlcinrättning,

synes mig emellertid såsom reglementsenlig placering av sådana

föreningstillgångar, varom nu är fråga, böra betraktas jämväl insättning

i bankinrättning. I anledning av de från föreningshåll framförda

betänkligheterna emot bestämmelser i detta ämne anser jag mig

böra framhålla, att bestämmelsen icke innebär en fordran, att säkerhetsfonden

till hela sitt belopp skall motsvaras av tillgångar placerade

på visst sätt, utan att det endast stadgas, att förenings reglemente skall

innehålla en föreskrift angående den utsträckning, vari dylika tillgångar

skola vara på visst sätt placerade. Givetvis måste det dock, på

sätt de sakkunniga också angivit, förutsättas, att placeringen även i

övrigt sker på ett fullt betryggande och ur likviditetssynpunkt tillfredsställande

sätt.

Jag övergår härefter till vissa detaljer i de upprättade författningsförslagen.

Förslaget till förordning angående konungariket Sveriges stads
hypotekskassa.

§2.

Av praktiska skäl samt med hänsyn till att uttryckssättet »överlämna»

grundfondsobligationer vid den föreslagna ändringen i övrigt av de nu

gällande bestämmelserna i denna paragraf förlorat det ändamål, som

förut därmed avsågs, nämligen att grundfondsobligationer tillfälligtvis

kunde komma att tagas i anspråk vid utlåning till föreningarna, hava

fullmäktige i riksgäldskontoret förordat en omformulering av paragrafens

andra stycke, varigenom skulle angivas, att statsobligationer »ställas

till stadshypotekskassans förfogande».

Stadshypotekskassans styrelses flesta ledamöter hava i samma syfte

framhållit önskvärdheten av att paragrafens första och andra stycken

formuleras i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förord
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

65

ningarna angående svenska bostadskreditkassan, svenska skeppshypotekskassan

och svenska jordbrukskreditkassan.

I förslaget hava med hänsyn härtill vissa förändringar blivit vidtagna.

§ 4.

Stadshypotekskassans styrelse har förordat, att de bestämmelser, som

nu gälla för fattande av beslut örn tillfällig upplåning — samtliga ledamöters

närvaro och enighet mellan minst fyra ledamöter — måtte erhålla

tillämplighet jämväl å beslut örn uppläggande av obligationslån.

Två föreningsrepresentanter inom styrelsen hava icke kunnat ansluta

sig till detta förslag och hava därvid framhållit, att det gällande stadgandet

örn kvalificerad majoritet vid tillfällig upplåning, såsom motiven

till bestämmelsen utvisade, tillkommit emedan man vid kassans inrättande

befarade, att en sådan upplåning, örn den icke anlitades med stor

urskiljning och försiktighet, kunde bringa kassan i ett besvärligt läge.

Detta motiv hade numera, då kassans reservfond överstege fem miljoner

kronor, uppenbarligen förlorat all aktualitet, och att från samma stadgande

hämta motiv för att dylik majoritet skulle erfordras även för beslut

i annat låneärende saknade fog. Någon anledning att av annat skäl

fordra kvalificerad majoritet vid beslut örn uppläggande av nytt obligationslån

förefunnes enligt reservanternas förmenande icke, och till stöd

därför kunde icke åberopas någon erfarenhet från kassans tjugufemåriga

verksamhet. Ärenden av denna beskaffenhet tillhörde så att säga styrelsens

normala uppgifter, för vilkas handhavande styrelsen fått den

sammansättning, statsmakterna ansett erforderlig, och att tillerkänna en

minoritet inom styrelsen rätten att genom vägran att utgiva obligationer

inställa kassans låneutgivning kunde icke anses förenligt med grunderna

för kassans organisation. Någon bestämmelse som den föreslagna återfunnes

heller icke i stadgandena för övriga statsgaranterade hypoteksinstitutioner.

Däremot vore intet att erinra emot införande av den garanti,

som skulle ligga i ett stadgande, att vid behandling av fråga om

uppläggande av nytt obligationslån styrelsen skulle vara fulltalig.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har framhållit, att det av

majoriteten inom kassans styrelse framställda ändringsförslaget skulle

innebära en obehövlig inskränkning i styrelsens funktionsduglighet.

Själv har jag redan under avdelningen örn stadshypotekskassans befogenheter

uttalat mig för att staten såsom garant i sista hand för kassans

förbindelser genom sina representanter i kassans styrelse bör äga en viss

kontroll över kassans medelsanskaffning. Vad stadshypotekskassans styrelse

föreslagit i fråga om kvalificerad majoritet för fattande av beslut

örn uppläggande av obligationslån står i god överensstämmelse med mitt

berörda uttalande, och jag tillstyrker detsamma. Förslaget innebär, att

åtminstone cn av statsrepresentanterna skall hava biträtt beslutet.

linning till riksdagens protokoll lorta. 1 sami. Nr 177. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 177.

Förslaget till förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet.

§§ 6 och 7.

Utöver den i det föregående lämnade redogörelsen för föreningarnas

uttalanden i samband med frågan örn fastighets belåningsbarhet kan

nämnas, att en förening framhållit, att på grund av föreskrifter, meddelade

av stadshypotekskassans styrelse, fastigheter, som vore belägna

å område, för vilket stadsplan icke vore fastställd, icke kunde belånas.

Denna inskränkning, som saknade motsvarighet i tiden före stadshypotekskassans

tillkomst, borde nu undanröjas.

Samtliga föreningar hava uttalat sig emot de sakkunnigas förslag, att

värderingsmän icke skulle få tillhöra vederbörande förenings styrelse.

I de flesta föreningarna har förenandet av styrelseledamotskap och vär

deringsmannauppdrag plägat förekomma, och denna anordning har av

dessa föreningar ansetts vara till gagn för lånerörelsen.

Stadshypotekskassans styrelses flesta ledamöter hava även förordat,

att med hänsyn till de upplysningar, som lämnats i föreningarnas yttranden,

intet förbud måtte givas för föreningsstyrelse att till värderingsman

utse ledamot av styrelsen.

I anledning av förstnämnda yrkande får jag erinra, att den av kassans

styrelse meddelade föreskriften, att fastighet, belägen utanför stadsplanelagt

område, icke må belånas, har tillkommit, enär bebyggelsen utanför

stadsplan i allmänhet icke visar den planmässighet och icke är av den bestående

natur, som bör förutsättas för sådan långfristig belåning, som

denna hypoteksorganisation är avsedd att meddela. Någon författningsföreskrift,

varigenom hittillsvarande tillämpningen förhindras, synes icke

lämplig.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts, har i det inom departementet

uppgjorda förslaget icke upptagits något förbud mot förenande

av ledamotskap i förenings styrelse och av styrelsen meddelat uppdrag

såsom värderingsman.

Beträffande den i § 6 förekommande bestämmelsen, att av låntagaren

lämnad säkerhet skall svara för hans samtliga förpliktelser på grund av

lånet, hänvisas till vad som anförts under avdelningen örn förtidsinbetalning

av lån.

§ 8.

I sitt förslag hava de sakkunniga dragit belåningsgränsen vid viss

kvotdel av fastighets senast fastställda taxeringsvärde, varmed avsetts

av prövningsnämnd fastställt eller därmed likställt taxeringsvärde. Genom

avfattningen av bestämmelsen är det fall avsett att täckas, då fastighet

i den ordning, som stadgats i förordningen den 14 juni 1933 (nr 357)

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

örn åsättande i vissa tall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet,

blivit åsatt s. k. preliminärt taxeringsvärde. Enligt lag nyssnämnda dag

(nr 359) skall nämligen vad i lag eller författning föreskrives örn fastighets

taxeringsvärde såsom grund för beräkning av belopp, intill vilket

inteckning i fastighet må godkännas såsom säkerhet vid utlåning, gälla

även ifråga örn preliminärt taxeringsvärde. De sakkunniga hava framhållit,

hurusom det ifrågasatts, att i förordningen skulle lämnas stadganden,

varigenom fordran på prövningsnämnds fastställelse av taxeringen

skulle eftergivas, därest lånesökanden företedde bevis, att något överklagande

från hans sida icke komme att ske hos prövningsnämnd. Därigenom

skulle belåning av fastigheten kunna ske vid en tidigare tidpunkt.

De sakkunniga hava dock icke ansett sig kunna ansluta sig till denna

uppfattning. Genom nyssnämnda särskilda lagstiftning hava enligt de

sakkunnigas mening de åsyftade olägenheterna blivit avsevärt reducerade.

En förening har emellertid i sitt yttrande vidhållit, att högsta belåningsgränsen

borde, i likhet med vad som gällde för bostadskreditföreningarna,

bestämmas i förhållande till fastighets av taxeringsnämnd

åsätta taxeringsvärde.

De sakkunnigas förslag, sett mot bakgrunden av nyssnämnda motivering,

synes mig böra utan ändring godtagas.

§ 11.

Euligt föreskrift i paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse

skall vid försummelse att erlägga föreskriven inbetalning straffränta

erlägges efter en procent i månaden å förfallna beloppet, hypoteksföreningen

dock obetaget att nedsätta räntan till lägst två tredjedels procent

i månaden. Dessa räntesatser hava av de sakkunniga ansetts böra

sänkas till tre fjärdedels, respektive en halv procent.

Föreningarna hava allmänt ansett, att någon sänkning av den övre

gränsen för straffräntan icke borde ske. En hög straffränta har ansetts

kraftigt bidraga till ordentlighet vid avgiftsinbetalningen, något som

måste vara av betydelse jämväl för bostadskreditföreningarna, vilka

ofta lämnade lån efter stadshypoteksföreningarna. Särskilt med hänsyn

till den föreslagna höjningen av föreningarnas säkerhetsfonder har det

ansetts olämpligt att beskära straffräntan. En förening har ansett, att

straffräntan icke borde göras fast utan sättas i förhållande till det vid

varje tillfälle gällande allmänna ränteläget och att det borde överlämnas

ät föreningarnas styrelser att efter vid varje tillfälle föreliggande omständigheter

fastställa den procentsats, efter vilken straffräntan skulle

utgå. Vissa föreningar slutligen hava ansett, att icke någon förändring

i de nuvarande bestämmelserna borde ske.

Stadshypotekskassans styrelse har förordat, att straffräntans maxi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

mura mätte bestämmas till en procent i månaden i stället för av de sakkunniga

föreslagna tre fjärdedels procent.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd bär förklarat sig icke hava

något att erinra emot den av stadshypotekskassans styrelse förordade

ändringen i de sakkunnigas förslag.

För min egen del finner jag goda skäl vara anförda för att bibehålla

straffräntans maximisats vid en procent i månaden, samtidigt som i enlighet

med de sakkunnigas förslag minimisatsen sänkes till en halv procent.

§ 13.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av denna paragraf

skola alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra avkastning

av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens

förvaltningskostnader eller ersättning för förlorade sådana bidrag, redovisas

till stadshypotekskassan.

Stadshypotekskassans styrelse har framhållit, att det kunde finnas

andra fall än de av de sakkunniga i denna paragraf angivna, då till hypoteksförening

inflytande medel icke borde redovisas till kassan, exempelvis

då vinst uppstått vid försäljning av fastighet, som förening nödgats

övertaga för att täcka hos föreningen belånade inteckningar, eller vid

försäljning av obligationer.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har anslutit sig till detta

uttalande.

I det inom departementet upprättade författningsförslaget har hänsyn

tagits till berörda uttalande.

§§ 16, 18 och 19.

Enligt de sakkunnigas förslag skall hypotekskassan hos varje hypoteksförening

företrädas av ett ombud, som äger, med rätt att yttra sig och

framställa förslag samt få sin mening till protokollet antecknad, deltaga

i överläggningarna inom föreningens styrelse och å föreningsstämma.

Bestämmelser härom äro införda under § 18 i förslaget. De sakkunniga,

vilka haft under omprövning frågan, huruvida hypotekskassan

i stället för att utse ett ombud hos hypoteksförening borde tillsätta en

ledamot av föreningens styrelse, hava, även örn vissa fördelar kunde

vara förenade därmed, dock icke ansett dessa vara så stora, att de betingade

en sådan förändring som den nyss nämnda. I revision av hypoteksförenings

förvaltning och räkenskaper skall vidare enligt bestämmelse

i § 19 av de sakkunnigas förslag ett ombud för hypotekskassan deltaga.

Till sådant ombud skulle icke få utses den, som enligt § 18 förordnats

till ombud hos föreningen. Fördelen därav, att ett ombud i revisionen,

som samtidigt vöre ombud hos föreningen, vore på förhand insatt i

förhållandena, har av de sakkunniga ansetts mera än uppvägas därav, att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Muj:ts proposition nr 177.

iian vid revisionsarbetets utförande iian känna sig bunden genom sitt förhållande

vid styrelsens sammanträden, därvid lian varit närvarande.

En förening har ansett, att motiven för det av de sakkunniga föreslagna

förbudet att förena uppdrag såsom stadshypotekskassans ombud i förening

och vid revision av föreningens förvaltning och räkenskaper icke

vore bindande och övertygande. Att ett ombud hos förening genom sin

ställning till styrelsen och föreningen kunde bliva mindre lämpad att

fungera såsom kassans revisor hos föreningen — örn han i övrigt vore

därtill kompetent — hade föreningen svårt att förstå. Snarare vore förhållandet

det motsatta, ty genom att ombudet även finge tillfälle att under

revisionen granska styrelsens förvaltning, inrymdes åt ombudet en

större möjlighet att till gagn både för kassan och för den enskilda föreningen

såväl följa föreningens skötsel som kontrollera, att de fattade

besluten även verkställdes i den anda, som avsetts. Då föreningen icke

kunde finna, att någon verklig fördel stöde att vinna genom de sakkunnigas

förslag i denna del, har styrelsen uttalat sig emot det föreslagna

förbudet.

Inom stadshypotekskassans styrelse har en av föreningsrepresentanterna

förordat den ändring i de sakkunnigas förslag, att hypotekskassans

styrelse skulle i stället för ombud äga utse en ledamot av hypoteksförenings

styrelse, ävensom att val av verkställande direktör för hypoteksförening

skulle godkännas av hypotekskassans styrelse. Bestämmelser

härom skulle införas under § 16. Vid ett bifall till förstnämnda yrkande

skulle § 18 utgå ur förslaget.

Bostadskreditkassans styrelse har uttalat sig i samma riktning som

nyssnämnda reservant inom stadshypotekskassans styrelse samt har jämväl

framhållit, att stadshypotekskassan i stället för ett ombud borde utse

en revisor för granskning av förenings förvaltning och räkenskaper.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har förklarat sig icke hava

något att erinra emot en bestämmelse, enligt vilken liypotekskassan

skulle utse en ledamot av hypoteksförenings styrelse, under förutsättning

att arvodet till sådan styrelseledamot gäldades av kassan. Förslaget att

val av verkställande direktör för hypoteksförening skall godkännas av

hypotekskassans < styrelse har förtroenderådet däremot icke kunnat biträda,

bland annat enär såväl i gällande förordning angående stadshypoteksföreningarna

som i de sakkunnigas förslag till dylik förordning saknades

föreskrift örn att verkställande direktör skulle utses för hypoteksförening.

För egen del har jag icke blivit övertygad örn att de framförda ändringsförslagen

vare sig beträffande sättet för kassans representerande i

förenings styrelse och vid. revisionen av förenings förvaltning eller i

andra hänseenden innebära några fördelar i förhållande till sakkunnigeförslaget.

Vad. särskilt angår de sakkunnigas förslag, att uppdrag

såsom kassans ombud hos förening och vid revisionen inom förening skall

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

meddelas åt olika personer, synes detta vara väl motiverat. Jag tillstyrker

de sakkunnigas förslag oförändrat.

De sakkunnigas förslag till förordningar angående stadshypotekskassan

och angående stadshypoteksföreningarna innehålla i de delar, som

icke i det föregående särskilt berörts, bestämmelser, varigenom hittillsvarande

stadganden förtydligats eller moderniserats eller eljest ändrats

med hänsyn till de under de gångna åren vunna erfarenheterna. Särskilt

må framhållas, att ett närmare preciserande skett av den solidariska ansvarigheten

inom organisationen. Några sakliga invändningar emot förslaget

i dessa delar hava icke framkommit i remissyttrandena och de

inom departementet upprättade författningsförslagen ansluta sig i förevarande

delar med vissa redaktionella ändringar till de sakkunnigas förslag.

Enär det synes vara önskvärt, att de blivande nya författningarna må

kunna i vissa hänseenden komma till tillämpning vid nästinfallande ordinarie

sammankomst med ombud för stadshypoteksföreningarna, har tiden

för förordningarnas ikraftträdande i förslagen angivits till den 1

maj.

Vad slutligen angår reglemente för kassan, vilket det jämlikt bestämmelse

i § 14 av förslaget till förordning angående stadshypotekskassan

skall ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid fastställa och vartill, såsom

redan omförmälts, de sakkunniga upprättat förslag, kan jag redan

nu nämna, att remissyttrandena endast synas föranleda några oväsentliga

ändringar, huvudsakligen med avseende å vissa tidsbestämmelser.

Ett tillägg i fråga örn sättet för utlämnande av lån från kassan till förening

har jag i det föregående omnämnt (2 §). De av mig förordade

bestämmelserna örn kvalificerad majoritet i vissa fall vid fattande av

beslut inom kassans styrelse göra därjämte några ändringar erforderliga.

Jag hemställer, att förslaget till reglemente med vissa sådana ändringar,

som vid en preliminär granskning inom finansdepartementet funnits påkallade,

måtte få till upplysning vid förevarande ärendes vidare behandling

såsom bilaga fogas redan till denna dags protokoll".

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att upprättade

förslag till dels förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och dels förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Hög
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

het Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll ntvisar.

Ur protokollet:

Bernt Nilsson.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Bilaga.

Förslag

till

Reglemente

lör konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

§ 1.

För konungariket Sveriges stadshypotekskassa lända, förutom de i förordningen

angående nämnda kassa och förordningen angående grunderna

för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet meddelade stadganden,

följande reglementariska föreskrifter till efterrättelse.

§2.

Lån till hypoteksförening må icke av hypotekskassans styrelse beviljas,

med mindre från föreningen föreligger behörigen underskriven uppgift

beträffande såväl beloppen av de hos föreningen sökta lån som förhållanden,

vilka finnas utvisa varje låns reglementsenlighet och överensstämmelse

med de särskilda föreskrifter, som må hava av kassans styrelse

utfärdats.

Angående formen för utlämnande av lån till förening skall lända till

efterrättelse vad som är stadgat om utlämnande av lån från förening till

lånesökande.

§ 3.

Kapitalrabatt och övriga kostnader vid hypotekskassans upplåning,

beräknade såsom styrelsen bestämmer, skola, såvitt belöper å varje utlämnat

lån, gäldas av hypoteksföreningarna antingen vid uppbärande av

lånebeloppet eller genom årliga avbetalningar, som inräknas i räntan.

§ 4.

Bidrag till hypotekskassans förvaltningskostnader skola av hypoteksföreningarna

gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att kassans reservfond skall komma att genom

föreskrivet tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till en procent av

kassans förbindelser.

§ 5.

Hypotekskassans styrelse sammanträder så ofta sådant av föreliggande

ärende påfordras, och skola till varje sammanträde kallas samtliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

styrelseledamöter ävensom, verkställande direktören, ändå att han ej är

ledamot av styrelsen.

Styrelsen är beslutför, då minst fyra ledamöter äro tillstädes; dock

må, ändå att allenast tre ledamöter, bland dem ordföranden eller vice

ordföranden, äro närvarande, beslut kunna fattas, där dessa tre äro örn

beslutet ense. Verkställande direktör, som ej är ledamot av styrelsen,

äger att deltaga i överläggningarna och framställa förslag samt få sin

mening till protokollet antecknad men ej att deltaga i besluten.

Såsom styrelsens beslut gäller utom i frågor, som i § 4 sista stycket

och § 9 tredje stycket förordningen angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa samt i § 7 första stycket förordningen angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet omförmälas,

den mening, örn vilken de flesta röstande förenat sig, men vid

lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden å sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i avgörande av fråga, som rör

hans enskilda rätt.

§ 6.

Hypotekskassans styrelse äger uppgöra arbetsordning för styrelsen

samt instruktion för verkställande direktören och kassans tjänstemän,

upptagande närmare föreskrifter angående kassans förvaltning, ävensom

instruktioner för kassans ombud hos hypoteksförening och vid revision

av föreningens förvaltning, att bestämma arvoden åt nämnda ombud

och åt verkställande direktören samt avlöning åt tjänstemännen ä\ensom

att tillsätta och entlediga tjänstemän.

§ 7.

Hypotekskassans styrelse skall senast den 15 april till revisorerna avlämna

sin årsberättelse angående kassans förvaltning. Revisorernas

ordförande bestämmer därefter tid för revisorernas första sammanträde.

Revisionsberättelsen skall avgivas senast den 15 maj.

§ 8.

Hypotekskassans styrelse bestämmer dagen för ordinarie ombudsstämman;

och skola hypoteksföreningarnas styrelser minst en månad

förut härom underrättas. Kallelse till extra ombudsstämma skall meddelas

föreningarnas styrelser minst fjorton dagar förut och tillika upptaga

de ärenden, som på stämman skola förekomma.

Till ombudsstämma äger varje förening utse ett ombud och eli

suppleant för varje påbörjat femtal miljoner kronor av föreningens

sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senast

godkända bokslut, med den inskränkning, att förening ej må representeras

av flera ombud än fem. Till ombud må icke utses ledamot av hypotekskassans

styrelse eller verkställande direktör eller tjänsteman hos kassan.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 177.

(>

opaginerad Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Ledamöterna av kassans styrelse ävensom verkställande direktören,

ändå att lian icke är ledamot av styrelsen, äga närvara vid stämman

och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer

ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

§ 9.

Vid ombudsstämma, vilken öppnas av den, som bypotekskassans styrelse

därtill inom sig utsett, välja ombuden sig emellan ordförande för

stämman.

Beslut fattas genom omröstning efter huvudtal med enkel pluralitet.

Val ske med slutna sedlar utom i fråga örn stämmans ordförande och

justeringsmän, vilka må utses öppet. Omröstning i andra ärenden sker

öppet. I händelse två eller flera personer vid val erhålla lika många

röster, skall, där så erfordras, företrädet dem emellan bestämmas genom

lottning. Utfalla i andra frågor rösterna lika för olika meningar, gäller

såsom beslut den mening, ordföranden biträder.

§ 10.

Styrelsens och revisorernas berättelse angående bypotekskassans förvaltning

skola senast fjorton dagar före ordinarie ombudsstämman tillsändas

bypoteksföreningarnas styrelser.

§ 11.

. Varje hypoteksförening äger att av hypotekskassan uppbära ersättning

för ett ombuds inställelse vid ombudsstämma med belopp, som utgå1

enligt av kassans styrelse fastställda grunder.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken dag

kungörelsen den 18 januari 1910 (nr 3) angående reglemente för konungariket

Sveriges stadshypotekskassa upphör att gälla.

350428. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:218 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. IBankoutsk s. 3 i texten
  2. BU 1935:54 Memorial, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med s. 4 i texten
  3. BU 1935:42 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. s. 1 i texten