Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder

1935-03-15 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:222, Angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

en lånefond för lantarbetarbostäder; given Stockholms

slott den 15 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms

slott den 15 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I den till årets riksdag avlåtna propositionen nr 213 med förslag till ändring

i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. erinrade

jag, att bostadsutredningen för landsbygden i skrivelse den 18 september 1934

framlagt förslag angående dels inrättande av en statens fond för lantarbetarbostäder,

dels ock bidrag av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

på landsbygden. Jag tillkännagav därvid tillika min avsikt att i annat sammanhang

upptaga förslagen till övervägande. Nu anhåller jag att få återkomma

till desamma.

Inledning.

Beträffande det system av åtgärder till förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden,

i vilket de här ifrågavarande anordningarna ingå såsom ett led,

tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse, som lämnats i nyssnämnda proposition

nr 213.

Här må blott erinras örn att bostadsutredningens uppdrag bland annat omfattade

en undersökning, huruvida åtgärder av positivt hjälpande natur borde

åstadkommas i syfte att höja den bostadshygieniska nivån på landsbygden.

Den undersökning härvidlag, som utredningen verkställt, har givit upphov till

bland annat nu föreliggande förslag.

Bostadsutredningen uppehåller sig i sin förenämnda skrivelse inledningsvis

vid frågan örn behovet av åtgärder för förbättring av

bostadsförhållandena på landsbygden. Utredningen hänvisar

härvidlag till vissa uttalanden i det av utredningen den 15 december

1933 avgivna betänkandet med förslag rörande ändringar i vissa delar av

hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m.

(Statens off. utredn. 1933: 37.) Efter en redogörelse för bostadsförhållandena

på landsbygden i Sverige, sådana dessa gestaltade sig enligt statistiska och

andra undersökningar, hade bostadsutredningen i nämnda betänkande anfört

följande.

Den redogörelse, som nu lämnats, syntes på ett otvetydigt sätt bekräfta

riktigheten av den allmänt spridda uppfattningen, att svåra bristfälligheter

för närvarande behäftade landsbygdens bostäder och samtidigt tillräckligt

tydligt angiva arten av dessa bristfälligheter. Den allmänna meningen torde

vara, att de största felaktigheterna förelåge med avseende på lantarbetarnas

lönebostäder. Otvivelaktigt ägde detta i stor utsträckning sin riktighet, men

det funnes dock trakter, där bostadsstandarden genomsnittligt icke vore högre

för arbetare o. dyl. med egna bostäder, i all synnerhet när det rörde sig örn

lägenheter av backstugutyp. Påpekas kunde, att undermåliga bostäder påträffades

ej blott på egendomar tillhörande enskilda utan även på kronans domäner.

Också för vissa grupper av industriarbetare, fiskare o. dyl. lämnade

bostadsvillkoren på sina håll åtskilligt att önska. Bostadsförhållandena ställde

sig emellertid väsentligt olika inom olika landsdelar, så att medan i vissa

bygder uppenbara bristfälligheter vidlådde en stor del av de mindre bemedlades

bostäder, gåve dessa å andra håll knappast anledning till mera befogade

anmärkningar, åtminstone örn man icke påfordrade bostädernas utrustning

med moderna bekvämligheter, utan som måttstock använde landsbygdens

allmänna standard. På åtskilliga egendomar vore arbetarbostäderna

av mycket god beskaffenhet.

Efter erinran örn den verksamhet med förbättringsbidrag och nybyggnadslån,

som för närvarande bedreves, fortsatte bostadsutredningen.

Bostadsutredningen ville slutligen i detta sammanhang understryka, av

vilken utomordentlig betydelse för folkhälsa och samhällstrevnad goda bostäder

vore. Osunda bostäder vore sjukdomshärdar, varest våra folksjukdomar

— tuberkulosen och de svåra reumatiska åkommorna — liksom även andra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

3

sjukdomar härjade i större utsträckning än annorstädes. För det allmänna,

vars bidrag till sjukvården i våra dagar uppginge till synnerligen betydande

belopp, borde det alltså vara en angelägenhet av icke ringa vikt, att samhällsmedlemmarnas

bostadsförhållanden vore nöjaktigt ordnade. Det torde även

förtjäna framhållas, att för närvarande mycket talade för att för lösningen

av vårt folks försörjningsproblem de möjligheter, som jordbruket erbjöde,

måste tagas i anspråk i större utsträckning än för närvarande och komma

att spela en mera betydelsefull roll än man under de senaste årtiondena haft

anledning förutsätta. Skulle denna uppfattning vara riktig, vore det tydligt,

att, för att underlätta utvecklingen i antydd riktning, goda bostäder på landsbygden

vore av utomordentlig betydelse. Ävenledes kunde erinras om att tillhandahållande

av tillfredsställande bostäder vore av synnerlig vikt för jordbruket,

när det gällde att erhålla och behålla goda arbetskrafter i konkurrens

med andra mera betalningskraftiga näringsgrenar.

Uppenbarligen vore det således av synnerlig betydelse, att vederbörande

myndigheter och andra för hälsovården verksamma organ kunde bedriva ett

effektivt arbete i fråga örn landsbygdens bostäder.

Genomföras de i proposition nr 213 föreslagna åtgärderna för hälsovårdsnämndernas

effektivisering och distriktsvårdens omorganisation, torde legislativa

och administrativa förutsättningar ha skapats för ett rationellt arbete för

förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden.

Det borde emellertid icke förbises, framhåller bostadsutredningen i sin förenämnda

skrivelse, att landsbygdens bostadsproblem i mycket

hög grad även vore av ekonomisk art. Sålunda hade i åtskilliga

fall såsom huvudsakligaste skälet till det ringa initiativ, som hittills

förekommit från hälsovårdsnämndernas sida för förbättring av landsbygdens

bostäder, angivits, att ekonomiska hinder förelegat. Lantbrukarnas dåliga

ekonomi skulle ofta ha omöjliggjort avhjälpandet av bristfälligheter i av dem

upplåtna lönebostäder. Hälsovårdsnämnderna skulle också beträffande mindre

bemedlade, som bebodde egna, förhyrda eller fritt upplåtna bostäder, ej sällan

lia måst se genom fingrarna med svåra missförhållanden på grund av de konsekvenser

ett ingripande från deras sida skulle komma att medföra för bostadsinnehavarna.

Resultatet av ingripandet skulle mången gång blott ha blivit,

att bostadsinnehavaren kommit att falla fattigvården till last.

Det ökade behovet av arbetstillfällen, som gjorde sig gällande på landsbygden

genom näringslivets svårigheter och arbetslöshetens utbredning, föranledde

bostadsutredningen, anför utredningen, att till en början undersöka,

huruvida en statlig stödaktion kunde vidtagas för åstadkommande

av ett omfattande och intensivt upprustning sarbete

med avseende på landsbygdens bostäder, koncentrerat

på en kortare tidsperiod, helst några få år. En dylik engångsåtgärd

kunde motiveras icke blott av socialhygieniska skäl, närmast önskvärdheten att

undanröja hälsovådliga bostäder, utan även av socialekonomiska motiv, bottnande

i nödvändigheten att bekämpa den tilltagande arbetslösheten på landsbygden.

Resultatet av denna utredning framlades i en promemoria den 8 februari

1933 angående möjligheterna att till förhindrande av arbetslöshetens utbredning

vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på landet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I huvudsaklig överensstämmelse med det i promemorian framlagda förslaget

hade av statsmakterna till förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande

av byggnadsverksamhet på landet ställts till förfogande dels för budgetåret

1933/1934 sammanlagt 18 miljoner kronor, dels ock för löpande budgetperiod

8 miljoner kronor eller alltså tillhopa 26 miljoner kronor.

Genom den nu pågående verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån

kunde givetvis förväntas, fortsätter utredningen, att en betydande del

av de förefintliga bristerna hos landsbygdens bostäder bleve avhjälpta, men

uppenbart torde tillika vara, att någon fullständig sanering av landsbygdens

bostadsbestånd icke genom densamma komme att äga rum. I fråga om bostäder

uppstode för övrigt ständigt nya förbättringsbehov, som dessutom, vad

landsbygden anginge, i hög grad träffade en befolkningsgrupp, vilken levde

under sådana ekonomiska villkor, att den svårligen med uteslutande egna krafter

kunde tillgodose desamma. Med hänsyn härtill hade bostadsutredningen

ansett sig böra fullfölja sina undersökningar rörande möjligheten av en statlig

kreditgivning på längre sikt för att underlätta vidtagandet av ur hälsosynpunkt

angelägna förbättringar beträffande bostäderna på landsbygden.

Host adstit rodni agens förslag.

Enligt bostadsutredningens mening kunde någon fullständig lösning av

landsbygdens byggnads- och bostadsproblem icke ske annat än inom ramen av

en genomgående förbättring av jordbrukets hela ekonomi. Emellertid skulle,

framhåller utredningen, oavsett huruvida det kunde befinnas lämpligt och möjligt

att statsmakterna anvisade nya anslag för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden, ett värdefullt stöd för strävandena till bostadsförhållandenas

successiva förbättring stå att vinna, därest de belopp, vilka redan ställts till

förfogande för ifrågavarande bostadsförbättringsverksamhet, i den mån de

återbetalades eller lämnade avkastning, finge tagas i fortsatt anspråk för motsvarande

ändamål.

Bestämmelserna örn återbetalning av nybyggnadslån och ränta å sådant lån

finnas intagna i kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 473) angående förbättringsbidrag

och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på

landet. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att nybyggnadslån skall återbetalas

genom årliga amorteringar under en tid av tjugu år med början året

näst efter det, då byggnadsföretaget fullbordades, samt att ränta skall erläggas

efter fyra procent örn året. Tiden för byggnadsföretagets fullbordande

må ej, där icke särskilda förhållanden till annat föranleda, bestämmas senare

än till utgången av år 1934 vid lån från det av 1933 års riksdag beviljade anslaget

samt senare än till utgången av år 1935 vid lån från de av 1934 års

riksdag beviljade anslagen.

Bostadsutredningen anför, att det visserligen ännu icke med säkerhet läte

sig bedöma, i vilken utsträckning nybyggnadslån komme att beviljas. Med

ledning av hittills kända siffror syntes dock vara befogat att approximativt

räkna med ett sammanlagt lånebelopp av åtminstone sex miljoner kronor, motsvarande

ett årligt amorteringsbelopp av tillhopa cirka 300,000 kronor. Även

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

om försiktigheten bjöde att beräkna den årliga amorteringen lägre vore det

dock tydligt, att ett icke oväsentligt belopp kunde förväntas komma att inflyta

såsom amortering å beviljade nybyggnadslån, låt vara att under de

båda första åren, då verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån

i betydande utsträckning komme att pågå, det inflytande beloppet syntes

bli tämligen ringa. Amorteringen började under kalenderåret 1935. -—■ Ränteavkastningen

av låneverksamheten kunde till en början beräknas till ett belopp

av omkring 200,000 kronor årligen.

Bostadsutredningen föreslår, att inflytande amortering ävensom ränteavkastningen

å beviljade nybyggnadslån finge användas till beredande av fortlöpande

ekonomisk hjälp vid förbättringsarbeten å bostäder på landet.

Fond för lantarbetarbostäder.

Bostadsutredningen erinrar, att frågan om inrättandet av en statlig lånefond

för möjliggörande av förbättrade bostadsförhållanden å landsbygden behandlats

i åtskilliga riksdagsmotioner. Utredningen anför härom följande.

Vid 1930 års riksdag väcktes av herr Laurin en motion i andra kammaren

(nr 350) med förslag, att riksdagen ville besluta att av lånemedel upprätta en

fond å en miljon kronor, ur vilken arbetsgivare inom jordbruket kunde erhålla

mot billig ränta (och i ömmande fall räntefria) lån till förbättrande eller

nyanskaffande av fullgoda bostäder åt jordbruksarbetarna. Motionen föranledde

icke någon riksdagens åtgärd, sedan jordbruksutskottet framhållit, att i

motionen icke förebragts någon som helst utredning och än mindre angivits

några grunder, enligt vilka understöd från den däri till omedelbart upprättande

föreslagna fonden skulle utgå, samt att det vid sådant förhållande givetvis icke

varit möjligt för utskottet att bilda sig ett omdöme i saken.

I likalydande motioner vid 1931 års riksdag, väckta inom första kammaren

av herr Petrus Nilsson m. fl. (nr 145) och inom andra kammaren av herr Olsson

i Kullenbergstorp m. fl. (nr 60), hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag örn en statlig utlåningsfond

för att underlätta byggandet av goda och ändamålsenliga lantarbetarbostäder.

Motionärerna framhöllo, bland annat, att ville man verkligen

söka tränga in i problemet angående lantarbetarnas levnadsförhållanden, ställdes

man ytterst inför frågan om jordbrukets bärighet, dess förmåga att betala

tillräckliga löner och i övrigt bereda sina arbetare skäliga villkor. Enligt

motionärernas mening skulle det vara av ej ringa betydelse för det behöriga

ordnandet av lantarbetarnas bostadsfråga, om billig och lättillgänglig kredit

kunde ställas till förfogande. I många fall stötte det på oöverstigliga

hinder för lantbrukarna att iordningställa bostäder för sina arbetare enligt

tidens krav, hur gärna de än skulle vilja det. Det borde utredas, huruvida

icke en statlig utlåningsfond kunde åstadkommas för utlämnande av amorteringslån

till hjälp vid uppförande av arbetarbostäder vid jordbruket. Räntan

å dylika lån syntes icke böra sättas högre än gällande egnahemslåneränta,

varemot amorteringstiden syntes kunna göras avsevärt kortare.

Vid samma års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, inom första

kammaren (nr 146) av herrar Johan Bernhard Johansson och Gabrielsson

samt inom andra kammaren (nr 224) av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.,

i vilka hemställdes, att riksdagen ville a) besluta, att en särskild fond, benämnd

Statens lånefond för lantarbetarbostäder, skulle inrättas, från vilken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

fond, som skulle förvaltas av statskontoret enligt av Kungl. Majit närmare

angivna bestämmelser, lån efter de huvudsakliga grunder, som i motionerna

angivits, finge av Kungl. Majit beviljas jordägare; b) anvisa för år 1931

ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor för berörda ändamål. Motionärerna

föreslogo, att låneförmedlingen skulle — under överinseende av statens egnahemsstyrelse

— handhavas av egnahemsnämnderna, som skulle pröva såväl behovet

av lån i varje särskilt fall som ändamålsenligheten av upprättade ritningar

och föreslagna anordningar i övrigt. Så långt möjligt vore borde tillses,

att den föreslagna byggnaden i avseende å läge, i tillgången till trädgårdsoch

planteringsland m. m. motsvarade nutida anspråk på lantarbetarbostäder.

Lån borde hållas inom 9/10 av byggnadsvärdet och byggnadskostnaderna icke

i något fall överstiga 5,000 kronor per bostad, vilket icke skulle hindra, att

en och samma jordägare kunde erhålla lån för uppförande av flera bostadshus.

I betraktande av det rådande ekonomiska tillståndet vid jordbruket och

med hänsyn till ändamålets starkt framträdande sociala karaktär, syntes det

icke få anses oberättigat att sätta räntan så lågt som till 4 procent. Lånen

borde löpa såsom amorteringslån, de fem första åren borde vara amorteringsfria

och amorteringstiden lämpligen sättas till 30 år från lånets erhållande.

Godtagbar säkerhet borde fordras för låns erhållande. Förvaltningen av fonden

samt in- och utbetalningarna kunde lämpligen handhavas av statskontoret.

Vad anginge fondens administration i övrigt syntes det böra överlämnas åt

Kungl. Majit att förordna härom.

I anledning av de sålunda vid 1931 års riksdag väckta motionerna inhämtade

jordbruksutskottet yttrande från lantbruksstyrelsen och vissa andra myndigheter.

Lantbruksstyrelsen anförde bland annat.

Syftet med samtliga här omförmälda motioner ginge ut på underlättandet

av åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden.

Detta syfte funne lantbruksstyrelsen i hög grad behjärtansvärt. Under

rådande ekonomiska förhållanden syntes det styrelsen, som örn statens mellankomst

vore av behovet påkallad för att möjliggöra den kapitalanskaffning,

som utgjorde en nödvändig förutsättning för ett tillfredsställande ordnande av

lantarbetarnas ur såväl jordbruks- som socialsynpunkt betydelsefulla bostadsfråga.

För egen del framhöll jordbruksutskottet i utlåtande nr 55, att det enligt

utskottets mening vore en angelägenhet av synnerlig vikt, att åtgärder snarast

vidtoges för åstadkommande av en förbättring beträffande lantarbetarnas

i åtskilliga fall otillfredsställande bostadsförhållanden. Med hänsyn härtill

syntes syftet med de väckta motionerna värt allt beaktande. Vid det förhållandet

att bostadsutredningen tillsatts, ansåge dock utskottet, att något ställningstagande

till motionerna icke för det dåvarande borde ske.

I enlighet med jordbruksutskottets hemställan föranledde motionerna icke

någon riksdagens åtgärd.

Bostadsutredningen hade, anför utredningen, anslutit sig till tanken på att

inrätta en särskild statlig lånefond för lantarbetarnas lönebostäder. Den hjälp,

som beretts genom verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån,

hade hittills endast i relativt begränsad omfattning tagits i anspråk för dylika

bostäder och, även örn numera särskilda åtgärder vidtagits i syfte att

stimulera till ökad efterfrågan i sådant hänseende, hade man dock berättigad

anledning räkna med att endast en mindre del av förefintliga brister komme

att avhjälpas genom nämnda verksamhet. Den övervägande delen av det mycket

betydande belopp, som statsmakterna anvisat, komme i stället att utgå till

förbättring av smärre egna hem och dylikt, vilka ägdes av den mindre ''berned
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

7

lade befolkningen på landsbygden. Ur sociala synpunkter syntes det i och

för sig vara motiverat, att det allmänna särskilt sökte underlätta strävandena

att förbättra bostadsförhållandena för sådana lantarbetare, vilka bebodde av

vederbörande lantarbetsgivare upplåtna, ej sällan bristfälliga bostäder och

som, eftersom bostäderna ej vore deras egna, själva icke kunde avhjälpa bristerna.

Dessa arbetare vore otvivelaktigt i särskilt stort behov av samhällets

skydd och omsorg. De åtgärder, som — örn man bortsåge från den för närvarande

pågående bostadsförbättringsverksamheten — hittills från de lokala

myndigheternas sida vidtagits i fråga örn landsbygdens bostäder, hade också

så gott som uteslutande varit inriktade på lönebostäderna. Men härtill komme,

att, då fråga vore om lönebostäder, effektiv ekonomisk hjälp i regel syntes

kunna beredas på annat sätt än vad fallet vore beträffande andra bostäder på

landsbygden. Medan nämligen i fråga örn lönebostäder enbart lån på förmånliga

villkor ofta beredde erforderligt stöd för åstadkommande av nödiga förbättrings-

eller nybyggnadsarbeten, syntes i andra fall, då ekonomiskt bistånd

från det allmännas sida tarvades, därest förbättringar skulle kunna komma

till stånd, ägarnas ekonomiska förhållanden mera sällan vara sådana, att hjälpen

kunde utgå i form av lån. Bostadsutredningen hade emellertid icke förbisett,

att i vissa fall även då fråga vore örn lönebostäder möjligheten att erhålla

lån på förmånliga villkor icke erbjöde tillräckligt effektiv hjälp. Till

frågan härom återkomme bostadsutredningen senare.

Till bildande av en sådan statlig lånefond, som nyss nämnts, föreslår bostadsutredningen,

att inkommande amorteringar å nybyggnadslånen tagas i anspråk.

Såsom tillgång för fonden borde i sådant fall upptagas statens fordran

i anledning av beviljade nybyggnadslån. Från fonden skulle lån utlämnas

enligt vissa av utredningen föreslagna bestämmelser och till fonden skulle

inflyta amorteringarna å nybyggnadslånen samt å de lån, som lämnats från

fonden.

De närmare bestämmelser som borde gälla beträffande lån

ur fonden har av utredningen sammanfattats i ett förslag till kungörelse

angående lån från statens fond för lantarbetarbostäder, vilket torde såsom

bilaga få fogas vid detta protokoll. Rörande innehållet i sagda förslag samt

de till grund för de särskilda bestämmelserna liggande motiven lämnar utredningen

följande redogörelse.

Rätt att erhålla lån från fonden skulle enligt förslaget tillkomma såväl

ägare som brukare av jordbruksfastighet för uppförande av nya lantarbetarbostäder

å fastigheten eller för ombyggnad av eller annat mera omfattande förbättringsarbete

å dylika bostäder. Någon närmare definition av vad som

avsåges med lantarbetarbostäder ansåge utredningen knappast erforderlig. Givet

vore, att, örn lägenhet tidigare använts såsom bostad för jordbruksarbetare

men numera brukades för annat ändamål, densamma ej längre vore att betrakta

såsom lantarbetarbostad. Däremot syntes det i förevarande sammanhang

icke spela någon roll, huruvida bostaden upplåtits eller skulle upplåtas

genom särskilt hyresavtal eller örn bostadsförmån inginge i limén för vederbörande

lantarbetare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr S22.

Låneverksamheten hade i fråga om nybyggnader enligt författningsförslaget

icke begränsats till ersättningsbyggnader avsedda att träda i stället för

äldre lägenheter. Ansökningar om lån till dylika byggnader borde dock enligt

utredningens mening ha företräde i konkurrens med ansökningar örn lån till

rena nybyggnader. För smärre reparationer eller förbättringsarbeten borde

lån icke utgå.

Den ifrågavarande låneverksamheten borde så handhavas, framhåller utredningen,

att därigenom befrämjades uppförande eller inredande av ur sociala

och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga lantarbetarbostäder. Givetvis

måste beaktas, att hälsovårdsstadgans bestämmelser liksom de föreskrifter,

som till äventyrs funnes meddelade i särskilda hälsovårdsordningar

o. dyl., vederbörligen iakttoges. Men eftersträvas borde, att bostäderna även

härutöver fyllde rimliga sociala och hygieniska krav. Möjlighet förefunnes för

vederbörande myndigheter att utöva inflytande i sådan riktning.

De ekonomiska stödåtgärder, varom här vore fråga, anför utredningen

vidare, utgjorde ett nödvändigt komplement till de åtgärder av legislativ och

administrativ art, som enligt bostadsutredningens uppfattning borde vidtagas i

syfte att möjliggöra förbättringar i avseende å landsbygdens bostäder. Med

hänsyn härtill hade i författningstexten påpekats, att det särskilt borde iakttagas,

att hälsovårdsnämndernas strävanden att bereda invånarna i respektive

hälsovårdsområden sunda bostäder genom verksamheten underlättades. Därest

på här föreslaget sätt möjlighet till lån på förmånliga villkor bereddes, komme

givetvis arbetet indirekt att underlättas även för övriga myndigheter och

funktionärer, som övade tillsyn över bostadsförhållandena och i sådant hänseende

säkerligen i betydande utsträckning vore verksamma just i fråga örn

lantarbetarnas lönebostäder.

I övrigt borde, uttalar utredningen, vid vägande av olika ansökningar mot

varandra beaktas omständigheterna i de särskilda fallen, särskilt de nuvarande

bostädernas beskaffenhet. Viss hänsyn måste också tagas till sökandenas ekonomiska

förhållanden, men endast i undantagsfall syntes närmare uppgifter i

nämnda hänseende böra avfordras sökanden. Alldeles oavsett att, i händelse

efterfrågan på lånen bleve knapp, en dylik uppgift bleve onödig, syntes nämligen

ofta tillräckliga upplysningar om sökandes förmögenhetsställning m. m.

kunna lämnas av vederbörande lokalmyndighet.

Utredningen understryker i detta sammanhang, att, även örn lånevillkoren

gjordes så förmånliga, att lånen i viss grad förlänades subventionskaraktär,

denna subvention likväl genom de förbättrade bostadsförhållandena i främsta

rummet komme bostädernas invånare till godo. Såsom bostadsutredningen

påpekat i sin förenämnda promemoria den 8 februari 1933, ginge medel till

förbättring av landsbygdens bostäder till en verksamhet, örn vilken det åtminstone

kunde sägas, att den icke vore direkt räntabel. I länder som Tyskland,

Frankrike och England hade verkställda undersökningar givit vid handen, att

de hyror, som i allmänhet betalades på landsbygden, läge långt under de belopp,

som krävdes för att göra nybyggnader räntabla. Samma förhållande rådde i

vårt land, låt vara att saken i viss mån fördoldes därigenom, att på rena lands
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

9

bygden hyreslägenheter blott sparsamt förekomme, enär det övervägande flertalet

småbostäder beboddes av ägarna själva eller vore fritt upplåtna lönebostäder.

Lånebeloppens storlek borde, yttrar utredningen, bestämmas i huvudsaklig

enlighet med vad nu i sådant hänseende gällde i fråga örn nybyggnadslån.

Även örn alltså lån skulle kunna utgå med högst tretusen kronor per bostadslägenhet,

bleve väl i allmänhet lånebeloppet väsentligt lägre.

Såsom förut angivits, hade i vissa riksdagsmotioner framhållits, att räntan

för statslån för uppförande av arbetarbostäder vid jordbruket icke borde sättas

högre än räntan å egnahemslån. Bostadsutredningen biträdde denna uppfattning.

Enligt beslut av 1934 års riksdag skulle räntan å amorteringsdelen av

statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheten

utgöra tre och sex tiondels procent å oguldet kapitalbelopp. Skulle räntan

för egnahemslån ändras, borde enligt utredningens mening motsvarande

jämkning vidtagas beträffande lån från ifrågavarande fond.

I likhet med vad nu gällde för nybyggnadslån, anser utredningen för här

förevarande lån böra föreskrivas, att godtagbar säkerhet skulle ställas. I

främsta rummet torde såsom säkerhet böra lämnas inteckning i vederbörande

fastighet, men även borgen och annan säkerhet borde kunna godtagas.

Vad angår amorteringen, anför utredningen, torde i huvudsak böra gälla

motsvarande bestämmelser, som föreskrivits beträffande nybyggnadslån. Att

stadga längre amorteringstid borde med hänsyn till de förevarande byggnadsföretagens

art icke ifrågakomma. Av lämplighetsskäl torde emellertid böra

föreskrivas, att första amorteringen å lån, som beviljats under ett år, skulle erläggas

under visst, bestämt år därefter, förslagsvis under tredje kalenderåret.

I betraktande av låneverksamhetens mycket begränsade omfattning och för

att möjliggöra en rättvis och lämplig fördelning på de särskilda byggnadsföretagen

av tillgängliga medel, föreslår utredningen, att lånens beviljande

skall ankomma på en central myndighet, förslagsvis statens egnahemsstyrelse.

Beträffande låneverksamhetens handhavande i övrigt anför utredningen följande.

Även de lokala myndigheterna, i första hand hälsovårdsnämnderna, borde

tagas i anspråk för låneverksamheten. Ansökningshandlingarna skulle därför

enligt bostadsutredningens förslag ingivas till hälsovårdsnämnderna, varpå

nämnderna skulle företaga erforderliga undersökningar. Därefter skulle hälsovårdsnämnd

överlämna ärendet jämte eget yttrande till vederbörande egnahemsnämnd.

Ansökan örn lån skulle vara åtföljd av plan för byggnadsföretaget, jämte

erforderliga ritningar och kostnadsberäkningar. Dessutom måste angivas den

säkerhet, som vore avsedd att lämnas för lånet. Men härutöver ansåge bostadsutredningen,

att uppgift borde lämnas, utvisande hur byggnadsföretaget

i dess helhet skulle finansieras. I motsats till vad förhållandet vore med nybyggnadslån

hade nämligen beträffande lån från förevarande fond icke ansetts

nödvändigt föreskriva, att lån icke finge beviljas_ för byggnadsföretag,

för vilket ur allmänna medel beviljats annat lån eller bidrag. Givetvis borde

dock, om så skulle vara fallet, vid prövningen av låneansökningen beaktas, att

lånemöjligheterna icke på ett obehörigt sätt utnyttjades.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Sedan ansökningshandlingarna inkommit till egnahemsnämnden, skulle denna

verkställa erforderlig ytterligare utredning i ärendet samt därefter översända

ansökningshandlingarna jämte eget yttrande till egnahemsstyrelsen. Egnahemsstyrelsen

borde i sin tur verkställa den kompletterande utredning i ärendet,

som styrelsen funne erforderlig.

Enligt gällande bestämmelser kunde egnahemsstyrelsens beslut i frågor rörande

förbättringsbidrag och nybyggnadslån icke överklagas. För den nu ifrågavarande,

till sin omfattning relativt begränsade verksamheten torde skäl

saknas att betaga sökanden möjligheten att få saken prövad hos Kungl. Maj :t.

Lånen torde böra utbetalas av statskontoret. Ur kontroll- och säkerhetssynpunkt

vöre det angeläget, att ej hela lånebeloppet finge lyftas omedelbart

efter det lånet beviljats. Att åter föreskriva successiv utbetalning, i den mån

arbete vederbörligen utförts, innebure en alltför invecklad anordning. Lämpligt

hade därför synts vara att hälften av lånebeloppet utbetalades omedelbart,

medan den återstående hälften innehölles, intill dess byggnadsföretaget

slutförts.

Räntor och amorteringar borde inbetalas till statskontoret. Örn räntelikvid

och amortering ej behörigen fullgjordes, borde statskontoret äga uppsäga lånet

till återbetalning. Hade dylikt beslut meddelats, borde låntagaren ej längre

äga tillgodonjuta förmånen av den lägre räntan, utan syntes från och med

beslutets dag ränta böra utgå efter sex procent örn året. Dylik högre ränta

borde för övrigt gäldas å förfallna men ej inom behörig tid erlagda amorteringsbelopp,

vare sig beslut örn lånets återbetalning i anledning av försummelsen

meddelades eller ej.

Sedan byggnadsföretaget fullbordats, borde detsamma godkännas av egnahemsstyrelsen,

varefter utbetalning av återstående lånebelopp kunde verkställas.

I och för godkännandet borde det åligga låntagaren att insända redogörelse

för det utförda arbetet samt uppgift å kostnaden. Ansåge egnahemsstyrelsen

besiktning erforderlig, kunde sådan verkställas antingen genom hälsovårdsnämndens

försorg eller genom något egnahemslånerörelsens organ eller

ock på annat lämpligt sätt. Givetvis kunde dylik besiktning företagas jämväl

under byggnadstiden.

Ansåges ej byggnadsföretaget kunna godkännas, borde återbetalning äga

rum av uppburet lånebelopp. Sedan föreskrift örn återbetalning meddelats,

borde ränta utgå efter sex procent.

. För egnahemsnämndernas verksamhet med ifrågavarande lån borde ersättning

utgå av statsmedel. Angående medel härtill återkomme bostadsutredningen

senare.

Bidrag av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden.

Bostadsutredningen erinrar, att utredningen i det föregående framhållit, att

i vissa fall, da fråga vore örn lönebostäder, lån på förmånliga villkor icke

kunde anses erbjuda tillräckligt effektiv hjälp. Samtidigt hade utredningen

påpekat beträffande andra bostäder på landet, hurusom i de fall, då ekonomiskt

bistånd från det allmännas sida tarvades, därest ur hälsosynpunkt påkallade

förbättringar skulle kunna komma till stånd, ägarnas ekonomiska förhållanden

mera sällan vore sådana, att effektiv hjälp kunde beredas enbart i

form av lån. Det vore i dessa fall i allmänhet fråga örn reparationer och andra

förbättringsarbeten å befintliga bostäder, vilka byggnadsföretag väl i det

övervägande antalet fall torde vara av relativt ringa omfattning, men vilkas

utförande likväl försvårades eller omöjliggjordes av ekonomiska hinder. Un
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %%%.

11

der senaste tid hade till dylika företag förbättringsbidrag kunnat beviljas, innebärande

direkt subventionering från statsmakternas sida. För det pågående

saneringsarbetets fullföljande och för att bereda möjlighet till en om ock långsamt

skeende höjning av den allmänna bostadsstandarden på landsbygden, syntes

det vara nödvändigt, att man fortsatte pa den salunda beträdda vägen, lat

vara att för framtiden verksamhetens omfattning väsentligt begränsades och

dess karaktär i viss mån ändrades.

Bostadsutredningen föreslår, att för fortsatt subventionering av bostadsförbättringsverksamhet

på landsbygden tages i anspråk ränteavkastningen a nybyggnadslånen

samt å de lån, som framdeles kunde komma att utlämnas fran

statens fond för lantarbetarbostäder. Av budgettekniska skäl borde mahända

anslag årligen anvisas till belopp, ungefärligen motsvarande den beräknade

ränteinkomsten. Valdes en sådan omgång, komme tydligen skenbart men icke

i verkligheten nya medel att anvisas för bär ifrågavarande ändamål.

Liksom för den nyss föreslagna låneverksamheten borde, framhåller bostadsutredningen,

ett av de väsentligaste syftemålen med den nu ifrågasätta subventionen

vara att underlätta och effektivisera hälsovårdsnämndernas — och därmed

indirekt även övriga för bättre bostadsförhållanden verksamma organs

strävanden att bereda invånarna sunda bostäder och samtidigt bringa nämnda

organ i ökad verksamhet på detta område. Liknande syfte hade man visserligen

haft även med förbättringsbidragsrörelsen, ehuru dock mera i andra hand,

enär denna rörelse i princip byggde på enskilt initiativ. Likväl hade vissa åtgärder

vidtagits för att i samband med densamma utöka hälsovårdsnämndernas

arbete på bostadsområdet och man torde, sedan nämndernas uppmärksamhet

sålunda en gång riktats på bostadsförhållandena, kunna även för framtiden

förvänta en viss ökad aktivitet på detta område.

Då nu fråga vöre örn en verksamhet, till omfattningen relativt begränsad

och anordnad på längre sikt, samt inrättad i avsikt att först och främst

möjliggöra förbättringar, där det ur hälsosynpunkt mest trängande behovet

förefunnes, framstode det, anför bostadsutredningen, såsom naturligt och ändamålsenligt

att låta denna verksamhet mera direkt anknytas till hälsovårdsnämndernas

arbete på bostadsområdet. Tillgängliga uppgifter tydde också

på, att understundom ett av de främsta hindren för hälsovårdsnämndernas ingripande

på detta område varit, att husägare saknat ekonomiska möjligheter

att utföra av förhållandena påkallade förbättringsåtgärder.

Med dessa utgångspunkter har bostadsutredningen utarbetat ett förslag till

kungörelse med bestämmelser angående bidrag av statsmedel

till förbättring av bostadsförhållandena på

landsbygden. Rörande innehållet i detta förslag och de till grund för

de .särskilda bestämmelserna liggande motiven anför utredningen följande.

De ifrågavarande bidragen skulle enligt förslaget ställas till hälsovårdsnämndernas

förfogande för att bereda dem hjälp i arbetet för sunda bostadsförhållanden.

Framställning örn bidrag okomme på vederbörande hälsovårdsnämnd.

Att därjämte medgiva ansökningsrätt åt enskilda mäste enligt utredningens

mening icke blott förrycka det väsentliga ändamalet med verk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

samheten utan också anses mindre lämpligt med hänsyn till den begränsade medelstillgången.

Vad anginge verksamhetens lokala begränsning kunde påpekas, att enligt

gällande bestämmelser förbättringsbidrag och nybyggnadslån finge utgå

inom områden, där hälsovårdsföreskrifterna i 2 kap. hälsovårdsstadgan tilllämpades.

Jämlikt beslut av 1934 års riksdag kunde därjämte, efter Kungl.

Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, bidrag och lån utgå även inom sådana

municipalsamhälle!!, som i fråga örn bebyggelsen närmast vore att jämställa

. med den egentliga landsbygden. Motsvarande bestämmelser hade

utredningen ansett böra gälla även för den verksamhet, varom här vore

fråga.

Såsom bostadsutredningen framhållit i promemorian den 8 februari 1933,

ansåge utredningen de flesta av landsbygdens bristfälliga bostäder kunna

bringas i tillfredsställande skick genom lämpliga reparationer och andra förbättringsarbeten.

Därest bidrag enligt vad utredningen nu ifrågasatt utginge

av statsmedel, . skulle säkerligen dylika arbeten kunna vidtagas i åtskilligt

flera fall än eljest. Givetvis vöre det — såsom redan påpekats — ur samhällets

synpunkt angeläget, att bidragen i första hand komme sådana bostäder till

godo,, där förbättringsbehovet vore som störst. Med hänsyn härtill hade i författningstexten

bland annat föreslagits, att hälsovårdsnämnd vid framställning

örn bidrag jämväl skulle uttala sig angående företagets angelägenhetsgrad.

Bostadsutredningen hade utgått från att en dylik gradering av framställningarna

läte sig göra utan större svårighet, eventuellt med tillämpning av enahanda

metod, som brukats under den nu pågående bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden.

Beträffande bidragens storlek hade utredningen ansett i huvudsak böra

gälla enahanda regler som för förbättringsbidrag, dock ansåge utredningen

icke böra stadgas någon maximering av bidragsbeloppet vare sig relativ eller

absolut. Utredningen förutsatte alltså, att den för lägenheten underhållsskyldige

själv skulle svara för viss del av kostnaderna genom att tillskjuta

penningar eller bestå material, utföra transporter eller själv deltaga i arbetet.

I det övervägande antalet fall torde möjlighet härtill vara för handen, givetvis

i högre eller lägre grad för olika fall. Emellertid kunde det förekomma —

och den nu pågående bostadsförbättringsverksamheten hade visat exempel härpå

— att vederbörande saknade all förmåga att själva bidraga samtidigt som

deras bostäder vore i mycket stort behov av förbättringar. Att i dylika,

icke alltför talrikt^ förekommande fall statsbidrag skulle få utgå med hela

totalkostnaden, ansåge utredningen icke vara lämpligt. I stället syntes, liksom

man gjort i fråga örn förbättringsbidrag, kunna ifrågasättas, huruvida

icke i dessa fall erforderligt tilläggsbidrag skulle kunna påräknas från vederbörande

kommun.

Naturligtvis skulle vid bestämmande av bidragsbeloppets storlek hänsyn

tågås till alla i de olika fallen föreliggande omständigheter. En dylik omständighet,

hade — i överensstämmelse med vad redan gällde beträffande förbättringsbidrag

— ansetts vara av sådan betydelse att den angivits i författningstexten,

nämligen att den underhållsskyldige vore berättigad att för byggnadsföretaget

av annan undfå ersättning. Exempel härpå erbjöde uppgörelser

mellan jordägare och arrendatorer angående byggnadsskyldighet.

. Liksom i fråga örn lan fran fonden för lantarbetarbostäder ansåge utredningen

beträffande förevarande bidrag beslutanderätten böra tillkomma statens

egnahemsstyrelse. Även här talade verksamhetens begränsade omfattning

och angelägenheten av en .rättvis och lämplig fördelning på de särskilda

byggnadsföretagen av tillgängliga medel för en central handläggning av ärendena,

och uppenbarligen vore det lämpligt att såväl lån som bidrag beviljades

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

13

av samma myndighet eftersom bidragen i viss utsträckning även kunde förekomma

såsom komplement till lånen.

Beträffande bidragsverksamhetens handhavande i övrigt anför utredningen

följande.

Med hänsyn till arten av de byggnadsföretag, till vilka bidrag kunde ifrågakomma,

syntes i allmänhet egnahemsnämndernas medverkan icke erfordras.

Där fråga vore örn mera omfattande byggnadsföretag borde dock i regel vederbörande

egnahemsnämnd höras i ärendet och obligatoriskt borde så ske i det

fall, då för det ifrågavarande byggnadsföretaget jämväl söktes lån från fonden

för lantarbetarbostäder.

Vad härefter anginge de handlingar, som borde fogas vid framställning örn

bidrag, erfordrades till en början beskrivning av byggnadsföretaget. Vore

allenast fråga örn smärre reparationer eller förbättringsarbeten, såsom avhjälpande

av brister å golv, väggar eller tak, inläggande av nytt golv och

annat liknande, borde en allmän beskrivning vara tillräcklig. Allt efter byggnadsföretagens

större omfattning, krävdes givetvis mera utförliga arbetsbeskrivningar

och eventuellt särskilda ritningar.

Vid framställning om bidrag måste jämväl fogas uppgift angående den

underhållsskyldiges förmåga att bidraga med penningar, material, transporter

och eget arbete. Till den underhållsskyldiges förmåga att bidraga med penningar

hänfördes även vad han kunde erhålla i lån eller bidrag från annat

håll, vare sig av allmänna medel eller av enskilda.

Bidragen borde komma dem till godo, som i normala fall ägde förmåga att

av egna krafter försörja sig själva, och det måste noggrant uppmärksammas,

att avsikten med den här föreslagna verksamheten ingalunda vore, att på staten

avlasta en del av kommunernas fattigvårdsbörda. I anledning härav hade

det ansetts, att vid framställning örn bidrag även skulle fogas uppgift angående

huruvida och i vad mån den för lägenheten underhållsskyldige åtnjöte

eller åtnjutit fattigvård av kommunen. Det borde dock icke vara uteslutet, att

person, som tillfälligtvis åtnjutit fattigvård, finge tillgodonjuta sådant bidrag,

varom här vore fråga.

Innan framställning om bidrag gjordes, skulle överenskommelse ha träffats

mellan hälsovårdsnämnden och den underhållsskyldige, varuti den senare förbunde

sig att, därest statsbidraget beviljades, utföra byggnadsföretaget. Denna

överenskommelse borde bifogas framställningen.

Slutligen borde, såsom förut påpekats, vid framställningen fogas uttalande

av hälsovårdsnämnden angående byggnadsföretagets angelägenhetsgrad ur

hälsosynpunkt.

Bidragen skulle utbetalas till hälsovårdsnämnderna, som gentemot statsverket

ansvarade för att medlen komme till användning för avsett ändamål. Hälsovårdsnämnd,

på vars framställning bidrag beviljats, skulle utanordna bidraget

till den underhållsskyldige, i den mån arbete vederbörligen utförts, samt

noga övervaka byggnadsföretaget. Komme ej bidrag till användning för avsett

ändamål, borde hälsovårdsnämnd vara skyldig återbetala detsamma. I

vissa fall, såsom då byggnadsföretaget delvis utförts och bidraget därför

till en del utbetalats av hälsovårdsnämnden, borde dock ifrågavarande återbetalningsskyldighet

kunna eftergivas. Avgörandet borde i sådana fall ankomma

på Kungl. Maj :t.

över hälsovårdsnämndernas verksamhet med ifrågavarande bidrag borde erforderlig

kontroll utövas av styrelsen. Nämnderna skulle därför vara redovisningsskyldiga

till egnahemsstyrelsen. Närmare föreskrifter härom syntes

det få ankomma på egnahemsstyrelsen att meddela.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Som tidigare nämnts, borde egnahemsnämnderna enligt bostadsutredningens

mening för verksamhet med lån från fonden för lantarbetarbostäder undfå

ersättning av statsmedel. Ersättning syntes jämväl böra utgå till egnahemsnämnderna

i den mån de anlitades för den ifrågasatta bidragsverksamheten.

Dessa ersättningsbelopp borde lämpligen bestridas av enahanda medel, från

vilka bidragen skulle utgå.

Avgivna yttranden.

över bostadsutredningens förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,

efter hörande av hushållningssällskapens egnahemsnämnder, samt länsstyrelserna

i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Västerbottens och Norrbottens län.

Flertalet yttranden gå i tillstyrkande riktning. Sålunda hava båda förslagen

i princip biträtts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus

och Kopparbergs län ävensom samtliga egnahemsnämnder

utom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, egnahemsnämnden i Göteborgs

och Bo hus län samt egnahemsnämnderna i de fem nordligaste

länen. I åtskilliga hänseenden hava emellertid önskemål framställts

örn modifiering av olika punkter i förslagen.

Beträffande lånefonden för lantarbetarbostäder hava avstyrkande yttranden

endast avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län samt

egnahemsnämnderna i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens

län. Vad åter angår förslaget om statsbidrag sverksamheten har

detta avstyrkts av statskontoret, länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län samt sistnämnda tre egnahemsnämnder

ävensom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

egnahemsnämnd.

Då jag nu går att redogöra för de synpunkter på förevarande spörsmål vilka

kommit till uttryck i de avgivna yttrandena torde jag först få uppehålla mig

vid frågan örn lämpligheten av att den föreslagna låneoch

bidragsverksamheten över huvud kommer till

stånd samt verksamhetens allmänna läggning.

Egnahemsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Styrelsen ville understryka de synpunkter i ämnet, vilka föranlett bostadsutredningens

förevarande förslag till fortlöpande statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet

på landet. Egnahemsstyrelsen beaktade därvid, att en

avsevärd del av de för närvarande mest framträdande bristfälligheterna inom

landsbygdens bostadsbestånd torde komma att bliva avhjälpta genom den betydelsefulla

verksamhet, som bedreves med stöd av de för föregående och innevarande

budgetår anvisade statsmedlen. Bland särskilt lantarbetarnas lönebostäder,

vilka hittills i mycket ringa utsträckning ingått i sistberörda hjälpverksamhet,

bomme dock fortfarande förbättringsbehovet att göra sig starkt gällande,

liksom även ett betydande antal andra bristfälliga bostäder komme att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

15

återstå, varjämte nya bostadsbrister uppkomme med åren. Såsom belysande

härutinnan erinrade egnahemsstyrelsen, att hela antalet mindre lantbostäder,

d. v. s. sådana om högst två rum och kök, av bostadsutredningen i annat sammanhang

beräknats till 650,000, varav 100,000 lönebostäder för lantarbetare o. d.

För en höjning av bostadsstandarden till att motsvara nutida hygieniska och

sociala krav skulle enligt samma statistik upprustningar samt örn- och nybyggnader

av bofälliga lägenheter erfordras beträffande 20,000 lantarbetarbostäder

och 45,000 andra bostäder. Härjämte kunde nämnas, att de för budgetåret

1933/1934 tillgängliga medlen, 18,000,000 kronor, hade utgått för något

över 700 lönebostäder och 25,000 andra bostäder. De byggnadsföretag, vartill

8,000,000 kronor anslagits för budgetåret 1934/1935, syntes komma att

omfatta ytterligare ett förhållandevis lika stort antal bostäder, dock jämförelsevis

flera lantarbetarbostäder.

Enär angelägenheten att hålla fullgoda bostäder för innehavarna vore av

huvudsakligen ekonomisk innebörd och det väl icke heller för överskådlig

framtid kunde förväntas sådan stegring i den allmänna försörjningsförmågan

hos befolkningen på landsbygden, att avhjälpandet av förekommande större

bristfälligheter alltid kunde genomföras av vederbörande själv, syntes det följaktligen

egnahemsstyrelsen som kunde tidsenliga bostadskrav icke tänkas bliva

tillgodosedda med mindre medel ställdes till förfogande från det allmännas

sida för såväl lantarbetar- som andra bostäder i fall, där den enskildes tillgångar

vore otillräckliga. Ett mera verksamt arbete av hälsovårdsmyndigheterna

för ändamålet torde i dylika fall vara betingat av möjligheten för dem

att hava tillgång till allmänna medel. Betydelsen ur samhällsnyttans synpunkt

av att hygieniska bostäder kunde åstadkommas och vidmakthållas syntes

vara så uppenbar, att den av utredningsmännen ifrågasatta medelsanvändningen

vore befogad med hänsyn till ändamålet. Nyss anförda uppgifter örn

bostadsbeståndet läte emellertid förmoda, att medelstillgången genom årliga

amorteringar och räntor å utlämnade nybyggnadslån icke torde förslå ens för

den begränsade verksamhet i fortsättningen, som avsåges. Anmärkas kunde,

att nybyggnadslånen sammanlagt icke torde uppgå till fullt 5,000,000 kronor

av anvisade 26,000,000 kronor för beviljande av nybyggnadslån och förbättringsbidrag.

Styrelsen ansåge sig dock för närvarande icke böra föreslå ökad

medelstilldelning för den nya verksamheten, beroende därpå att konjunkturutvecklingen

för landsbygdens näringsliv torde komma att öva bestämmande inverkan

på blivande medelsbehovet. I mån som prisen på och avsättningsförhållandena

för jordbruks- och skogsprodukter kunde höjas och underlättas,

torde nämligen vederbörande för bostäderna underhållsskyldige själva kunna

i högre grad än hittills sörja för ifrågavarande angelägenhet.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att något tvivelsmål beträffande önskvärdheten

och behovet av den föreslagna understödsverksamheten över huvud icke

syntes föreligga.

Socialstyrelsen uttalar också sin principiella anslutning till uppfattningen,

att staten bör vidtaga åtgärder till främjande av bostadsstandardens höjande

på landsbygden. Styrelsen anför i huvudsak följande.

I detta sammanhang ansåge styrelsen ej vara påkallat att närmare utveckla

den mångfald av skäl, som kunde anföras till stöd för en sådan uppfattning,

utan ville allenast beröra den arbetsmarknadspolitiska sidan av spörsmålet.

Befolkningsrörelsen i vårt land kännetecknades som bekant av en fortgående,

tidvis stark strömning från landsbygden mot städer — enkannerligen

de större — och stadsliknande samhällen. Delvis vore företeelsen betingad

av förskjutningar i näringslivet, till dels åter av andra, icke ekonomiska fak
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr %%%.

torer, såsom städernas nöjesliv å ena sidan och vantrivsel på landsbygden

å den andra. I den mån inflyttningen vore övernormal och alltså icke ekonomiskt

betingad, bidroge den uppenbarligen att skapa arbetslöshet och vore

sålunda socialt sett av ondo. Av representanter för den offentliga arbetsförmedlingen

vitsordades allmänt, att dåliga bostäder vore en mycket vanlig

orsak till bristande trivsel på landsbygden. Örn det allmänna skulle kunna

medverka till att balansera den dragningskraft, som stadslivet syntes utöva,

så torde ett av de viktigaste medlen vara att genom tjänliga åtgärder skapa

sådana bostadsförhållanden på landsbygden, vilka kunde erbjuda den yttre

ramen för ett trivsamt hemliv.

När staten för det gångna och nu löpande budgetåret ställt till förfogande

betydande belopp för främjande av byggnadsverksamhet på landsbygden, hade

åtgärden, ehuru den givetvis även haft bostadssocialt syfte och bostadssocial

effekt, dock närmast varit förestavad av den vid tiden för medelsbeviljandet

aktuella arbetslöshetssituationen. Det hade främst gällt att skapa arbetstillfällen.

Bostadsutredningens nu föreliggande förslag däremot syntes åsyfta åtgärder

på mera lång sikt och med direkt bostadssocial inställning. Frågan

komme därmed i ett nytt läge och det kunde ej fördöljas, att den förebragta

utredningen ur här berörda synpunkt vore väl knapphändig och skissartad.

Åtgärder, som vore av engångskaraktär och betingade av en given extraordinär

situation, kunde såsom sådana vara försvarliga och lämpliga men behövde

ej för den skull vara tillrådliga, örn de ställdes på längre sikt.

Närmast syftade styrelsen härvid på förslaget, i vad det avsåge statsbidrag

utan återbetalningsskyldighet, vilket syntes ägnat ingiva betänkligheter.

Dessa vore måhända icke i första rummet av statsfinansiell natur, då ju

det belopp, som avsåges för ändamålet, för närvarande vore av relativt blygsam

storlek. Däremot frågade man sig, örn ej en fortlöpande verksamhet av

delina art efter hand skulle kunna leda till, att den enskilde ej skulle, efter

måttet av sina egna krafter, arbeta för att hjälpa upp bristerna i sin bostad

utan söka avvakta det allmännas stödjande mellankomst. En sådan effekt

av stödaktionen vore ju ej lycklig. Och den tanke, som läge till grund för

förslaget i denna del, ledde, örn den konsekvent fullföljdes, faktiskt vida

längre, än vad de sakkunniga torde ha åsyftat, nämligen att staten i princip

påtoge sig ett ansvar för landsbygdens bostadsväsen. Den frågan hade ej tagits

under omprövning, huruvida icke kommunerna åtminstone i någon mån

kunde göras ekonomiskt medansvariga. Och dock torde sådana statsbidrag till

bostadsförsörjningen, varom här vöre fråga, stå fattigvård mycket nära. Styrelsen

ville nied det anförda ej bestrida, att själva syftet vore behjärtansvärt

och ej heller att statlig medverkan kunde tänkas ifrågakomma, utan ville endast

framhålla, att utredningen ej vore ägnad att skingra betänkligheter av

nu angivna vittutseende natur.

Betänkligheter, sådana som de anförda, minskades i väsentlig mån, örn statsunderstöd

bereddes i form av lån mot ränta. Styrelsen hade ej heller av den

förebragta utredningen känt sig övertygad örn, att icke det behjärtansvärda

syftet,kunde vinnas genom beredande av dylika lån. I de fall, där statsbidrag

ulan återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle ifrågakomma, rörde det

sifif^ ju örn förhållandevis små belopp. Med den låga räntefot, som nu kunde

ifragasättas, skulle ränta och amortering ej behöva uppgå till oöverkomliga

belopp. Där så verkligen bleve fallet, syntes man starkt kunna ifrågasätta

kommunal medverkan i någon form. I allt fall torde man för att staten skulle

medverka genom bidrag utan återbetalningsskyldighet, böra uppställa andra

och långt mera specifika villkor än de i förslaget angivna, vilka i själva ver
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSU.

17

ket icke innebure något annat än att mottagaren av allmän fattigdom vore ur

stånd att förränta och amortera statsunderstödet.

Självfallet vore det icke styrelsens mening, att långivningen skulle drivas

i statligt vinstsyfte, men styrelsen skulle vilja förorda, att långivningen erhölle

en mera affärsmässig läggning, önskvärt vore också, att man i densamma

sökte i görligaste mån kontakt och samarbete med lämpliga enskilda

kreditgivare, som vore verksamma på landsbygden, främst med sparbankerna.

Man skulle på så sätt ernå en naturlig förankring hos den privata kreditbedömningen,

och den statliga långivningen kunde begränsas till att utgöra ett

för visso mycket effektivt komplement till denna. Härigenom vunne man dels

ökad säkerhet i långivningen och dels säkerligen även en väsentlig utdrygning

av de för ändamålet disponibla statsmedlen, vilket i sin tur innebure ökad

effektivitet.

Med en dylik läggning av långivningen, anför styrelsen, behövde man ej

begränsa densamma till bostäder allenast för lantarbetare -—■ det ville enligt

vedertaget språkbruk säga jordbruksarbetare sådana som statare med flera —

utan kunde utsträcka den till att omfatta bostäder även för andra socialt och

ekonomiskt jämförliga kategorier av lantbefolkningen, exempelvis fiskare och

yrkesarbetare, för så vitt nämligen deras behov av bostadskredit icke lämpligen

kunde tillgodoses genom lån ur statens egnahemslånefond.

Statskontoret understryker liksom socialstyrelsen, att den för närvarande

pågående verksamheten från statens sida i förevarande avseenden utgjorde

ett led i statsmakternas åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Att staten

under sådana förhållanden ställde billiga lån och bidrag till förfogande för

förbättrande av bostadsförhållandena på landsbygden kunde enligt statskontorets

uppfattning vara motiverat. Däremot syntes det ämbetsverket principiellt

sett icke böra ifrågakomma, att statsverket pålade sig utgifter för byggnads-

och reparationskostnader å enskilda tillhöriga fastigheter enbart av den

anledningen, att fastigheterna ur bostadssocial synpunkt icke holle måttet.

Förutsättningar för en tillfredsställande bostadsstandard å landsbygden syntes,

i den mån det bruste i detta hänseende, böra skapas i annan ordning. Statskontoret

kunde sålunda icke biträda bostadsutredningens förslag såvitt detsamma

innebure direkt subvention för ifrågavarande förbättringsverksamhet,

och avstyrkte fördenskull förslaget om bidrag av statsmedel till förbättring

av bostadsförhållandena å landsbygden. Beträffande frågan örn inrättande av

en fond för lantarbetarbostäder bleve statskontorets inställning under sådana

förhållanden beroende av de lånevillkor, som kunde komma att uppställas. Bestämdes

dessa så, att statsverket icke åsamkades förluster på lånerörelsen,

ville ämbetsverket icke motsätta sig, att en fond för ändamålet inrättades, även

örn vissa betänkligheter häremot kunde resas med hänsyn till önskvärdheten

av att statens låneverksamhet ej toge en alltför stor omfattning.

Egnahemsnämnden i Gävleborgs län avstyrker bostadsutredningens förslag

med hänsyn till den permanens, som den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten

skulle erhålla genom desamma. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

egnahemsnämnd avstyrker förslaget om statsbidragsverksamhet

likaledes under motivering, att verksamheten icke finge göras till en normal

företeelse. En dylik fortgående verksamhet kunde få en motsatt verkan

mot vad man åsyftade.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 888.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 888.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt länets egnahemsnämnd och

egnahemsnämnden i Västernorrlands län uttala också betänkligheter mot att

statsbidragsverksamheten skulle göras permanent. De ställa sig emellertid

icke direkt avvisande mot förslaget.

Vad angår den föreslagna lånefonden för lantarbetarbostäder anse länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt länets egnahemsnämnd, egnahemsnämnden

i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Norrbottens län, att den icke

skulle bliva av nämnvärd betydelse för respektive län. Egnahemsnämnden i

Göteborgs och Bohus län anför sålunda, att den bostadsförbättringsverksamhet,

som för närvarande bedreves inom länet, syntes komma att avhjälpa de

största bristerna å landsbygdens bostadsbestånd. Det finge emellertid anses

sannolikt att även i framtiden åtgärder, örn än i mindre omfattning, behövde

vidtagas för upprustning av sagda bostäder. Liksom hittills torde emellertid

dylika åtgärder på grund av jordbrukens i regel ringa areal icke komma att i

större utsträckning gälla lantarbetarbostäder utan bostäder tillhöriga obemedlade

personer bland såväl jordbrukare som andra yrkesgrupper på landsbygden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig icke kunna tillstyrka förslaget

örn en särskild fond för lantarbetarbostäder utan förordar i stället, att den

nuvarande bostadsförbättringsverksamheten fullföljes. Länsstyrelsen yttrar

bland annat följande.

I betraktande av de ganska ringa belopp, som skulle stå till förfogande, syntes

bostadsutredningens förslag gå ut på, att bostadsförbättringsverksamheten

numera borde i stort sett begränsas till lantarbetarna och avvecklas för

andra, men avvecklas under sken av att hjälp fortfarande utginge. Länsstyrelsen

kunde icke ansluta sig till förslaget att hänföra lantarbetarnas bostäder

till en särskild klass, som vore i behov av större omvårdnad än vissa andra bostäder,

exempelvis i den västerbottniska lappmarken. Länsstyrelsen ägde visserligen

ingen ingående kännedom örn lantarbetarnas bostadsförhållanden, men

länsstyrelsen tilltrodde sig dock kunna förklara, att dessa vore betydligt bättre

än många av de bostäder, som funnes ovanför barrskogsgränsen. Behovet av

ytterligare åtgärder för bostadsförbättring vore för övrigt icke begränsat till

trakterna ovan barrskogsgränsen. Även i övriga delar av lappmarken och länet

måste mycket göras, innan bostadsbeståndet kunde betecknas såsom tillfredsställande.

I många fall hade de allra sämsta bostäderna icke blivit förbättrade.

Ägarna hade kanske begärt bidrag, men då de saknat möjlighet att

anskaffa nödvändigt belopp utöver statsbidraget för materialinköp, transporter

och arbete, hade någon förbättring icke kunnat komma till stånd. Endast

i ett fåtal fall syntes kommunerna hava lämnat erforderligt bistånd.

Lantarbetarbostäderna ägdes i allmänhet av personer, som icke saknade möjlighet

att åstadkomma de för bostädernas förbättrande erforderliga medlen.

Därest sådana möjligheter i vissa fall saknades, borde den utvägen stå öppen

att erhålla statsbidrag eller lån på hittillsvarande villkor.

Även egnahemsnämnden i Gävleborgs län behandlar frågan örn lantarbetarbostädernas

särställning. Skulle den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten

göras permanent — vilket nämnden som nyss nämnts avstyrker •—

ifrågasätter nämnden, örn ej den föreslagna tudelningen i lån och bidrag kunde

undvikas och lönebostädernas förbättring särskilt gynnas inom ramen för en

begränsad förbättringsverksamhet. Egnahemsnämnderna i Västerbottens och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS2.

19

Jämtlands län anse, att de av bostadsutredningen föreslagna åtgärderna vore

otillräckliga. Den senare nämnden föreslår, att i stället den nuvarande bostadsförbättringsverksambeten

fortsättes enligt samma grunder som hittills.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och länets egnahemsnämnd förklara, att

enligt deras mening tungt vägande skäl talade för att man läte anstå med det

närmare reglerandet av den på längre sikt inriktade statsbidragsverksamheten,

intill dess den redan igångsatta bidragsverksamheten å området blivit slutförd.

Först sedan så skett vore det möjligt att med någon högre grad av säkerhet

bedöma i vilken utsträckning och på vad sätt fortsatt understödsverksamhet

lämpligen borde anordnas. Nämnden intager motsvarande ståndpunkt beträffande

låneverksamheten.

Jag övergår nu till att redogöra för de erinringar, som riktats mot de föreslagna

bestämmelserna örn lån ur fonden för lantarbetarbostäder.

Förslaget att lån skulle få utgå även för nybyggnader, som icke ersatte

äldre byggnader, finner egnahemsnämnden i Jämtlands län icke av behovet

påkallat. Inom egnahemsrörelsen funnes ju, påpekar nämnden, möjlighet

att erhålla lån för nybyggnad vare sig det gällde tomt eller obebyggd jordbruksfastighet.

Till ett byggnadsföretag, för vilket annat bidrag eller

lån av statsmedel utginge, borde lån ur fonden icke beviljas, anser

statens egnahemsstyrelse. Enligt bostadsutredningens förslag skulle emellertid

detta icke vara uteslutet.

Vad angår räntan å lån ur fonden har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

egnahemsnämnd ifrågasatt, huruvida ej denna, särskilt under nuvarande

ränteläge, borde sättas lägre än föreslagna 3.8 procent.

Statskontoret yttrar, att enligt statskontorets mening räntan å lånen borde

fastställas till den räntefot, vid vilken full förräntning av i utlåningsfonderna

investerat lånemedelskapital kunde anses föreligga. Denna räntesats bestämdes

vid 1934 års riksdag till 4.5 procent. Med hänsyn till utredningens förslag

att sätta räntan till 3.6 procent eller samma ränta, som gällde för amorteringsdelen

å egnahemslån för jordbrukslägenheter, anmärkte statskontoret, att räntan

å dessa låns stående del, vilken omfattade tre femtedelar av lånets ursprungliga

belopp, under den väsentligaste delen av lånets löptid utgjorde 4

procent. Därest räntan skulle bestämmas i förhållande till vad som gällde för

nyssnämnda lån, skulle densamma alltså närmast böra fastställas till sistnämnda

procenttal.

Föreskriften att för lån ur fonden skall ställas godtagbar säkerhet

anses av ett par egnahemsnämnder icke tillräckligt tydlig.

Även lantbruksstyrelsen har ifrågasatt komplettering av denna bestämmelse.

Styrelsen påpekar, att föreskriften otvivelaktigt innebure skyldighet

för den prövande myndigheten att, örn säkerheten utgjorde inteckning, endast

godkänna verkligt fullgod sådan, men att å andra sidan allt för stränga

krav därutinnan kunde befaras motverka anlitandet av ifrågavarande bygg
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr £22.

nadslån. Lantbruksstyrelsen ville för sin del framhålla såsom önskligt, att

den säkerhetsprövande myndigheten medgåves uttrycklig rätt att som säkerhet

godkänna inteckning till viss fastställd högre procent utav taxeringsvärdet

å den fastighet, varå byggnaden vore belägen.

Statskontoret anför, att enligt vad statskontoret inhämtat, godtoges såsom

säkerhet för de nu utgående nybyggnadslånen inteckningar intill fulla värdet

av vederbörande fastighet. Ett sådant belåningsvärde innebure uppenbarligen

icke tillräcklig garanti i fråga örn lånens återbetalning. Därest den nu

föreslagna fonden skulle komma till stånd, måste enligt statskontorets uppfattning

strängare krav uppställas i avseende å säkerhet för utlämnade lån.

Inteckning inom ett ur säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande belåningsvärde

å fastigheten syntes emellertid i regel icke stå till de lånesökandes disposition.

Med hänsyn därtill och till svårigheterna för låntagarna att under

nuvarande ekonomiska förhållanden inom lantbruksnäringen ställa annan säkerhet

ville statskontoret icke motsätta sig, att någon eftergift gjordes i fråga

örn inteckningssäkerheten. Belåningsvärdet syntes dock under inga omständigheter

böra sättas högre än till vad som gällde för egnahemslån för jordbrukslägenheter

eller till fem sjättedelar av fastighetens värde.

Vad angår amorteringstidens längd anför lantbruksstyrelsen,

att den föreslagna amorteringstiden av 20 år vore väl avvägd, då fråga vore

örn lån till nybyggnader. Styrelsen holle emellertid före, att amorteringstiden,

då lånet avsåge ombyggnad eller förbättringsarbete, skäligen borde nedsättas

något, exempelvis till 15 år.

De föreslagna bestämmelserna örn bidrag av statsmedel till förbättring

av bostadsförhållandena å landsbygden hava

i allmänhet blott föranlett vissa detaljanmärkningar. Här vill jag endast

uppehålla mig vid ett från flera håll framställt önskemål, att bidragsbeloppet

måtte maximeras. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av lantbruksstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse samt egnahemsnämnderna i Gävleborgs och

Jämtlands län.

Egnahemsstyrelsen anför härvidlag följande.

Styrelsen ansåge bidragsbeloppet böra maximeras både absolut och relativt.

Liksom bostadsutredningen för de nya lånen föreslagit regler i huvudsaklig

överensstämmelse med dem för nybyggnadslån, ville styrelsen förorda motsvarande

regler för de nya bidragen, så tillvida att bidragsbeloppet borde begränsas

till högst 1,000 kronor och till i regel icke överstigande 50 procent

samt i intet fall 80 procent av de på varje särskild bostadslägenhet belöpande

byggnadskostnaderna. Därutöver undantagsvis erforderligt bidrag borde

kunna påräknas från vederbörande kommun.

Jag övergår härefter att behandla yttrandena i vad de avse lane- och

bidragsverksamhetens organisation.

Beträffande hälsovårdsnämndernas ställning i låneorganisationen

anför socialstyrelsen följande.

Enligt förslaget skulle den lokala administrationen och kontrollen i realiteten

komma att åvila hälsovårdsnämnderna. Dessa organ tillsattes väl knappast

med tanke på en dylik, för deras hittillsvarande uppgifter så helt främ
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 222.

21

mande, rent ekonomisk verksamhet. Måhända skulle emellertid nämndernas

befattning med en sådan uppgift, som ju uppenbarligen framstock såsom varande

av hjälpande natur, underlätta för dem att utöva deras övriga egentliga

verksamhet av mera kontrollerande art. På så sätt skulle man främja den

bostadsinspekterande verksamheten.

Örn man anförtrodde uppgiften i fråga åt hälsovårdsnämnderna, syntes man

böra taga steget fullt ut och uttryckligen angiva dem såsom låneförmedlare,

vilka hade att — utan kostnad för staten — påtaga sig ansvaret för den lokala

administrationen och kontrollen. Något borgensansvar från kommunens sida

syntes emellertid ej ens kunna ifrågasättas. Visserligen torde ett samarbete

böra etableras med egnahemsnämnderna, men detta syntes från deras sida

böra vara av närmast hjälpande och rådgivande natur.

Vad angår egnahemsnämndernas ställning i låne- och bidragsverksamhetens

organisation hava meningarna visat sig vara ganska delade

beträffande bostadsutredningens förslag, att egnahemsnämnderna obligatoriskt

skulle avgiva yttrande i låneärenden, medan deras medverkan i bidragsärenden

i allmänhet icke skulle erfordras.

I vissa yttranden ifrågasättes, huruvida ej beslutanderätten rörande

lån och bidrag borde tillkomma vederbörande egnahemsnämnd. I denna

riktning uttala sig egnahemsnämnderna i Kronobergs, Hallands, Jämtlands

och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Sålunda framhåller egnahemsnämnden i Kronobergs län att det vore tvivel

underkastat, örn ifrågavarande prövning av talrika detaljärenden lämpligen

borde äga rum inom ett centralt verk. Egnahemsnämnderna syntes besitta

erforderlig kompetens därtill och hade väl ett visst företräde genom sin intimare

kännedom örn de lokala förhållandena. Örn egnahemsnämnderna skulle

medverka syntes alla ansökningar om såväl lån som bidrag böra underställas

dem. Egnahemsnämnden i Västerbottens län yttrar, att den nuvarande organisationen

vore den lämpligaste även för en fortsättning av verksamheten i

mindre omfattning. Enligt nämndens mening hade mellan hälsovårdsnämnderna,

egnahemsnämnderna och statens egnahemsstyrelse uppkommit ett verkligt

samarbete, vars avbrytande förefölle omotiverat.

I andra yttranden förordas, att utbetalningen av lån och bidrag måtte

få verkställas av egnahemsnämnderna.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län ifrågasätter sålunda, huruvida

icke egnahemsnämnderna borde handhava utbetalningen av beviljade lån och

bidrag samt skötsel och övervakning av lån. Nämnden förutsätter, att egnahemsnämnderna

med sin lokalkännedom ägde bättre möjligheter att övervaka

säkerheter m. m. för utlämnade lån än ett för hela riket centralt organ. Egnahemsnämnden

i Östergötlands län förordar likaledes, att egnahemsnämnderna

finge till vederbörande utbetala dem beviljade lån och bidrag samt utöva övervakning

och kontroll beträffande byggnadsföretagen. Nämnden håller före,

att en decentralisering av såväl den ifrågasatta låne- som förbättra gsverksamheten

i skilda avseenden skulle medföra betydande fördelar.

Andra egnahemsnämnder intaga den ståndpunkten, att egnahemsnämnderna

böra helt befrias från befattningen med ifrågavarande verksamhet.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län yttrar sålunda följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Då lånen från fonden för lantarbetarbostäder skulle sökas hos och i första

hand behandlas av hälsovårdsnämnderna, beviljas av statens egnahemsstyrelse

och utbetalas och inkasseras genom statskontoret, syntes det som om egnahemsnämnderna

helt kunde befrias från befattning därmed. Egnahemsnämnderna

vore av hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillsatta organ med

uppgift att omhänderhava sällskapens egnahemsrörelse och syntes ej annat än

mera tillfälligtvis böra belastas med uppgifter, som lage denna huvuduppgift

så pass fjärran som avgivande av yttrande i fråga örn lån från statens

fond för lantarbetarbostäder.

Statens egnahemsstyrelse anser, att egnahemsnämndernas befattning borde

bestämmas till att i samtliga ärenden rörande icke blott lån utan även bidrag

avgiva yttrande med förslag till egnahemsstyrelsen.

Nämnas må i detta sammanhang, att socialstyrelsen framlagt ett förslag,

att långivningen skulle bedrivas under positiv medverkan av sakkunnig

arkitekt, som hade tillfälle att utöva en effektiv hjälpande och rådgivande

verksamhet beträffande byggnadernas planlösning och sättet för arbetenas utförande.

Vad angår den centrala administrationen förordar socialstyrelsen,

att denna icke, på sätt bostadsutredningen föreslagit, delades mellan

statskontoret och egnahemsstyrelsen, utan praktiskt taget helt förlädes till

den senare myndigheten, och att statskontorets uppgift begränsades till att,

på därom av egnahemsstyrelsen gjord anmälan, utanordna beviljade lån.

Styrelsen anför härom följande.

Säkerhetshandlingarna borde prövas och bevaras hos egnahemsstyrelsen.

Framhållas kunde nämligen, att säkerhetshandlingarna, som enligt förslaget

skulle bli av mångskiftande slag, borde prövas med den sakkunskap, som egnahemsstyrelsen

närmast hade att företräda. Prövningen kunde ej inskränka sig

till tidpunkten för lånets beviljande; i och med att exempelvis borgen ifrågasatts

kunna förekomma, måste kontrollen göras fortlöpande och — vid borgensmans

frånfälle eller liknande — nya anordningar träffas och ny omprövning

företagas. För en sådan löpande verksamhet ägnade sig uppenbarligen

endast den myndighet, som hade att företaga den ursprungliga prövningen vid

lånets beviljande.

Lantbruksstyrelsen uttalar som sin mening, att det borde ankomma på statskontoret

att pröva lånesäkerheten i samband med granskningen av vederbörande

skuldförbindelse.

Statskontoret påpekar, att det att döma av författningsförslaget, syntes vara

avsett, att skuldförbindelsen skulle godkännas av statskontoret. Ehuru i

likartade fall regeln hittills varit, att den utbetalande myndigheten hade att

pröva saväl säkerhet som skuldförbindelse, ville statskontoret icke göra erinran

mot den föreslagna anordningen med hänsyn till att egnahemsstyrelsens

närmare kontakt med orterna och erfarenheter inom jordbruksområdet säkerligen

skulle bliva av stort värde vid bedömandet av de säkerheter, varom här

kunde bliva fråga.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län uttalar betänkligheter mot att halva

lånet skulle utbetalas i förskott direkt från statskontoret. I likhet med vad

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

23

som vore stadgat beträffande nybyggnadslånen, borde enligt nämndens mening

lån utbetalas endast i den mån arbetet fortskrede. Det syntes också vara lämpligare,

att lånen utbetalades genom hälsovårdsnämnderna, vilka därigenom

bleve i tillfälle att utöva nödig kontroll över medlens användning. Egnahemsnämnden

i Jämtlands län yttrar, att det vore bäst för såväl långivare som

låntagare örn utbetalningen skedde under kontroll och endast i mån av arbetenas

fortgång. Nämnden ifrågasatte starkt lämpligheten av att godkännande

av utförda byggnadsföretag skulle ske genom ett centralorgan. Nämnden

ansåge givet, att kostnaderna därvid måste bliva avsevärt högre än örn avsyning

skedde genom ett lokalt organ, då avsyningen kunde verkställas i samband

med andra förrättningar och ej behövde draga några egentliga kostnader.

Statens egnahemsstyrelse anser, att både lån och bidrag borde utbetalas genom

vederbörande hälsovårdsnämnd. Styrelsen framhåller i detta sammanhang,

att hälsovårdsnämnderna likaledes borde anlitas såsom mellanhand vid

inbetalning till statskontoret av räntor och kapitalbelopp.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke syftet med bestämmelsen örn förskottsbetalning

av halva lånet kunde vinnas på ett väsentligt enklare sätt,

nämligen därigenom att egnahemsstyrelsen att börja med beviljade lån allenast

preliminärt och — genom utfärdande av särskilt bevis — utfäste sig att vid

företagets slutförande utanordna lån till visst belopp och under närmare angivna

förutsättningar. Med ett sådant bevis i handen skulle sannolikt låntagaren

utan större svårighet kunna själv uppbringa den erforderliga temporära

krediten och därtill till fulla beloppet.

Den föreslagna möjligheten för lånesökande att genom besvär över egnahemsstyrelsens

beslut få sin sak prövad hos Kungl. Maj:t avstyrkes av bland

andra socialstyrelsen och statens egnahemsstyrelse.

Jämväl beträffande det föreslagna sättet för anvisande av medel

till lånever ksamheten hava erinringar framställts.

Socialstyrelsen framhåller, att det enligt styrelsens mening vore enklare

och principiellt riktigare, att fonden bildades genom direkta, nya anslag av

riksdagen. Anslagen syntes till större delen kunna utgå av lånemedel. Då

emellertid låneverksamheten givetvis bleve förenad med viss, kanske icke så

ringa risk, och då vidare någon genom bidrag av låntagarna själva bildad riskfond

till täckande av denna risk kanske ej borde ifrågakomma —■ en riskfond,

som återbetalades till låntagarna i den mån den ej behövde anlitas, kunde för

övrigt av praktiska skäl knappast inrättas — så syntes det riktigt, att anslagen

till viss del, förslagsvis en tiondel eller en fjärdedel, utginge av skattemedel.

I den mån förlusterna på långivningen understege denna kvot, skulle

på så sätt efter hand bildas en fond i egentlig mening.

Statskontoret yttrar, att en kapitalöverflyttning från fonden för förlag till

statsverket, såsom bostadsutredningen tänkt sig, enligt ämbetsverkets mening

icke borde komma i fråga. Erforderliga medel, vilka, örn statskontorets

förslag rörande räntevillkoren vunne bifall, i huvudsak borde kunna anskaffas

genom upplåning, borde i vanlig ordning anvisas å riksstaten under utgif
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ter för kapitalökning. Ävenså borde inflytande räntemedel, i likhet med vad

som skedde i fråga om statens utlåningsfonder i allmänhet, upptagas till redovisning

under särskild inkomsttitel i riksstaten. I den mån ersättning medgåves

egnahemsnämnderna för bestyret med lånerörelsen, borde anslag för

ändamålet upptagas under riksstatens nionde huvudtitel.

Departementschefen.

I olika sammanhang har jag haft anledning att understryka den stora vikten

av att från statsmakternas sida effektiva åtgärder vidtagas för att främja

strävandena att åt befolkningen å landsbygden bereda förbättrade bostadsförhållanden.

Härvid är man hänvisad att förutsätta ekonomiskt stöd av staten.

De vittgående åtgärder, som i detta syfte under de båda senaste åren vidtagits,

hava därjämte motiverats av den föreliggande arbetslöshetssituationen.

Det förslag, som av bostadsutredningen för landsbygden nu framlagts, åsyftar

att tillförsäkra de ifrågavarande strävandena ett mera bestående stöd från

staten. I detta avseende innebär förslaget, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, dels att en statens lånefond för lantarbetarbostäder skulle inrättas

med anlitande av de statsmedel, som redan disponerats för nybyggnadslån,

dels att inflytande årliga räntor å lånen i fråga skulle för framtiden tagas i

anspråk för förbättringsbidrag. Den genom beslut av 1933 års riksdag inledda

verksamheten skulle med andra ord fullföljas i låt vara mera begränsad

omfattning men i realiteten utan nya direkta kapitaltillskott från statens sida.

Tanken att tillförsäkra vår jordbrukande befolkning möjlighet att genom

statens förmedling erhålla lån till billig ränta för att förbättra det särskilt

i vissa landsdelar mycket otillfredsställande beståndet av lantarbetarbostäder

har tidigare framkommit inom riksdagen. Och vad angår behovet av åtgärder

för fortsatt upprustning av landsbygdsbefolkningens bostäder i övrigt, har,

såsom jag i samband med äskande av anslag för motsvarande ändamål för

budgetåret 1935/1936 haft anledning betona, de föreliggande erfarenheterna

klart dokumenterat detta behovs förhandenvaro i vida större omfattning än

man från början haft anledning förutsätta. Under dessa omständigheter finner

jag bostadsutredningens ifrågavarande förslag principiellt förtjäna att

förverkligas. I formellt avseende torde det vara oundgängligt att vidtaga viss

jämkning i syfte att uppnå överensstämmelse med vedertagna budgetprinciper.

Förslaget att nu inrätta en särskild statlig lånefond för lantarbetarbostäder,

vilket vunnit ganska allmänt stöd av de hörda myndigheterna, biträder jag.

Då det gäller att tillföra denna fond kapital, har bostadsutredningen ansett,

att amorteringar å hittills utlämnade nybyggnadslån ur anslaget till främjande

av bostadsbyggande skulle för ändamålet tagas i anspråk. Jag vill erinra,

att anslag för berörda ändamål för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 upptagits

under Fonden för förlag till statsverket. För budgetåret 1935/1936

har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att anvisa motsvarande

anslag under femte huvudtiteln, därvid detsamma skulle utgå av andra

medel än lånemedel. En anordning, enligt vilken amorteringar å de nybyggnadslån,

som beviljats med anlitande av dessa olika anslag, skulle årligen direkt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr £22.

25

disponeras för fortsatt lane verksamhet i enahanda syfte, hör, på sätt statskontoret

framhållit, icke lämpligen ifrågakomma. Däremot kan det ändamål,

som med anordningen avses uppnått, tillgodoses på så sätt, att årligen såsom

kapitaltillskott till den fond, vars inrättande jag funnit mig böra tillstyrka, å

budgeten anvisas ett belopp, som beräknas ungefärligen motsvara summan av

de beräknade amorteringarna. Då lån ur fonden, enligt vad jag i det följande

går att föreslå, skulle löpa med en ränta, motsvarande vad som kan gälla i

fråga örn amorteringsdelen å lån ur egnahemslånefonden för jordbrukslägenheten

erfordras emellertid därjämte enligt fastställda budgetgrundsatser, att

viss del av fondkapitalet härflyter av andra medel än lånemedel.

Enligt vad jag av statens egnahemsstyrelse inhämtat, kunna av det för

främjande av bostadsbyggande anvisade beloppet, 26 miljoner kronor, hittills

i runt tal 4.6 miljoner kronor beräknas hava disponerats för nybyggnadslån.

När enligt gällande bestämmelser amorteringsskyldighet å sagda lån inträder,

kan det årliga amorteringsbeloppet uppskattas till omkring 230,000

kronor.

Vad därefter angår förslaget att ränteavkastningen å beviljade nybyggnadslån

samt å de lån, som framdeles må komma att utlämnas från statens lånefond

för lantarbetarbostäder, skulle disponeras för förbättringsbidrag, förutsätter

detsamma, såsom jämväl bostadsutredningen framhållit, anvisande av

årliga riksstatsanslag, ungefärligen motsvarande den beräknade ränteinkomsten.

För min del kan jag, trots de erinringar, som från vissa håll framställts

mot förslaget, i princip skänka min anslutning till detsamma. Härvid har för

mig varit avgörande det ovedersägligt mycket stora behov, som faktiskt visat

sig föreligga över riket i dess helhet av dylik stödverksamhet. Da emellertid

för budgetåret 1935/1936 anslag äskats för ändamålet i vida större omfattning

än av bostadsutredningen förutsatts, torde jag icke nu böra i vidare mån

uppehålla mig vid denna sida av förslaget. Jag saknar därför anledning att

till prövning upptaga de riktlinjer, som böra bliva bestämmande för den av

bostadsutredningen föreslagna verksamheten.

Jag övergår så att överväga de villkor och bestämmelser, som böra föreskrivas

beträffande lån ur lånefonden för lantarbetarbostäder. I detta avseende

synes bostadsutredningens förslag, vilket för övrigt nära ansluter sig till den

ordning, som med gott resultat tillämpats vid statens hittillsvarande stödverksamhet

av motsvarande karaktär, kunna i huvudsak läggas till grund.

Rörande den konstitutiva bestämmelsen, att rätt att erhålla lån från fonden

skulle tillkomma såväl ägare som brukare av jordbruksfastighet för uppförande

av nya lantarbetarbostäder å fastigheten eller för ombyggnad av eller annat

mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder synes tvekan icke behöva

råda. Lika med bostadsutredningen anser jag vidare, att låneverksamheten

bör så handhavas, att därigenom främjas uppförande eller inredande av ur

sociala och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga bostäder för jordbrukets

arbetare. Jag biträder jämväl den uppfattning, som utredningen hävdat

i fråga örn de förhållanden, vilka böra särskilt beaktas vid prövningen av

olika ansökningar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I fråga om lånebeloppens storlek torde böra såsom maximibelopp för bostadslägenhet

stadgas 3,000 kronor, dock högst 70 procent av de för byggnadsföretaget

uppskattade kostnaderna. Såsom jag redan framhållit, synes räntesatsen

för nu ifrågavarande lån böra bestämmas lika med vad som gäller i

fråga örn amorterings delen av egnahemslån för jordbrukslägenheter, för närvarande

3.6 %. Givetvis skall godtagbar säkerhet ställas för lånebeloppet, därvid

inteckningssäkerhet i första hand bör ifrågakomma. Statskontorets förslag,

att sådan säkerhet bör ligga inom % av fastighetens värde, synes mig

väl avvägt. Lån skall återbetalas genom lika årliga amorteringar under en

tid av högst tjugo år med början under tredje kalenderåret efter det, då lånet

beviljas.

Beträffande ansökningsförfarandet och vad därmed äger sammanhang synes

den nu gällande ordningen i huvudsak kunna tillämpas. Den viktigaste avvikelsen

avser, att prövningen med hänsyn till det begränsade anslagsbeloppet

skulle ske centralt och ankomma på egnahemsstyrelsen. Jag finner en sådan

anordning lämplig.

Då fonden skulle stå under statskontorets förvaltning, lär det få anses naturligt,

att såväl utbetalning av lånebelopp som inbetalning av amorteringar

och räntor handhaves av detta ämbetsverk. Anledning synes mig icke föreligga

att avvika från förslaget därutinnan, att prövningen av lånesäkerheten

verkställes av egnahemsstyrelsen, en ordning, som statskontoret lämnat utan

erinran.

Med hänsyn till den relativt begränsade omfattning, som låneverksamheten

kan väntas erhålla, måste jag hysa tvekan, huruvida tillräckliga skäl föreligga

att beräkna särskild ersättning åt egnahemsnämnderna för den medverkan,

som från deras sida kan komma att påkallas vid ansökningarnas prövning.

iVad slutligen angår det belopp, som nu bör anvisas såsom kapital till fonden,

har jag, i anslutning till vad förut anförts, ansett mig böra förorda, att

detta för nästa budgetår fastställes till 250,000 kronor. Ett reservationsanslag

å detta belopp synes alltså böra anvisas. Härav synes ett belopp av 50,000

kronor böra bestridas av skattemedel och 200,000 kronor anvisas att utgå av

lånemedel.

Under hänvisning till vad jag nu anfört och under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Haj:t måtte föreslå

riksdagen att

dels besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd lånefonden

för lantarbetarbostäder skall inrättas;

dels medgiva, att lån av nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig

överensstämmelse med de grunder, som av mig förordats

;

dels såsom kapital för fonden anvisa för budgetåret 1935/

1936 bland Utgifter för kapitalökning under rubrik »Sta
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

27

tens utlåningsfonder» ett reservationsanslag av 250,000 kronor,

därav 200,000 kronor att utgå av lånemedel;

dels ock höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/

1936 under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomsttiteln

»övriga lånemedel» med 200,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Ekblom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr Sigg.

Bilaga.

Bostadsvitredninneus förslag

till

Ku ngörelse

angående lån från statens fond för lantarbetarbostäder.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lån från statens fond för lantarbetarbostäder må beviljas ägare eller brukare

av jordbruksfastighet för uppförande av nya lantarbetarbostäder å

fastigheten, så ock för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete

å dylika bostäder.

Låneverksamheten bör så handhavas, att därigenom befrämjas uppförande

eller inredande av ur sociala och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga

lantarbetarbostäder. Särskilt bör iakttagas, att hälsovårdsnämndernas

strävanden att bereda invånarna i vederbörande hälsovårdsområden sunda

bostäder genom verksamheten underlättas.

2 §•

Lån må ej överstiga sjuttio procent av de för byggnadsföretaget uppskattade

kostnaderna och må för varje särskild bostadslägenhet uppgå till högst

tretusen kronor; dock i intet fall till mera än den å lägenheten belöpande andelen

av kostnaderna för hela företaget.

Kostnaderna för byggnadsföretag, i vad detta avser flera lägenheter, skola,

såvida icke annan fördelningsgrund finnes skälig, anses belöpa sig å de skilda

lägenheterna i förhållande till dessas golvytor.

3 §.

Å oguldet lånebelopp skall erläggas ränta efter tre och sex tiondels procent

örn året från lyftningsdagen. Angående skyldighet i vissa fall att erlägga

högre ränta än nu sagts stadgas i 13 §.

För lån skall ställas godtagbar säkerhet.

4 §.

Lån skall återbetalas genom lika årliga amorteringar under en tid av tjugu

år med början under tredje kalenderåret efter det, då lånet beviljades, låntagaren

dock obetaget att tidigare helt eller delvis återbetala lånet.

Angående skyldighet i vissa fall att tidigare återbetala uppburet lånebelopp

stadgas i 11 och 12 §§.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZS.

5 §.

Den, som önskar erhålla lån enligt denna kungörelse, skall därom till hälsovårdsnämnden

i kommunen ingiva skriftlig, till statens egnahemsstyrelse ställd

ansökning, åtföljd av plan, ritningar och kostnadsberäkningar för byggnadsföretaget,

uppgift angående den säkerhet, som är avsedd att lämnas för lånet,

ävensom redogörelse för huru kostnaderna för byggnadsföretaget, i den mån

de överstiga det sökta lånebeloppet, skola täckas.

6 §.

Sedan ansökning inkommit, skall hälsovårdsnämnden efter erforderlig utredning

snarast möjligt jämte eget yttrande till vederbörande egnahemsnämnd

insända densamma med därtill hörande handlingar. Hälsovårdsnämndens yttrande

skall innehålla uttalande, huruvida nämnden anser, att lån bör beviljas,

samt i så fall till vilket belopp och på vilka villkor. Särskilt skall hälsovårdsnämnden

angiva, om nämnden anser för lånet erbjuden säkerhet böra

godtagas.

7 §•

Egnahemsnämnd skall, sedan ansökningen granskats och erforderlig ytterligare

utredning verkställts, översända ansökningshandlingarna jämte eget

yttrande i ärendet till egnahemsstyrelsen.

8 §.

Lån beviljas av egnahemsstyrelsen. Vid låns beviljande har egnahemsstyrelsen

att fastställa plan och ritningar för byggnadsföretaget ävensom meddela

bestämmelser angående säkerhet för lånet, örn den tid, inom vilken arbetet

skall vara fullbordat, samt rörande övriga lånevillkor.

Det åligger egnahemsstyrelsen att, då lån beviljats, därom underrätta statskontoret.

9 §•

Finner egnahemsstyrelsen, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala för ändring

i de bestämmelser, som meddelats i fråga örn byggnadsföretagets utförande

eller angående säkerhet för lånet, äger styrelsen lämna medgivande

härtill.

10 §.

Beviljat lån utbetalas av statskontoret med hälften, sedan underrättelse,

som i 8 § sägs, inkommit och med återstående del, sedan byggnadsföretaget

blivit, på sätt i 12 § förmäles, av egnahemsstyrelsen godkänt.

Innan lån till någon del utlämnas, skall låntagaren hava till statskontoret

avlämnat förbindelse, däri angives hans åtagande att enligt för lånet fastställda

villkor utföra byggnadsföretaget, ävensom av egnahemsstyrelsen godkänd

säkerhet för lånet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

11 §•

Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång

inbetalas till statskontoret.

Fullgör ej låntagare honom åliggande förpliktelser i fråga örn räntelikvid

och amortering, äger statskontoret uppsäga lånet till återbetalning å tid, som

statskontoret bestämmer. Har byggnadsföretaget icke fullbordats, skall egnahemsstyrelsen

underrättas örn beslutet.

12 §.

Sedan byggnadsföretag, till vilket lån enligt denna kungörelse beviljats,

blivit avslutat, skall underrättelse härom meddelas egnahemsstyrelsen. Vid

sådan underrättelse skall fogas redogörelse för det utförda arbetet samt uppgift

å kostnaden.

Finner egnahemsstyrelsen, att byggnadsföretaget utförts i enlighet med de

vid lånets beviljande föreskrivna villkor, må styrelsen godkänna företaget. I

andra fall så ock, där låntagare underlåter att, efter anmodan, meddela sådan

underrättelse, som i första stycket sägs, må egnahemsstyrelsen föreskriva, att

vad av lånet uppburits skall å tid, som styrelsen bestämmer, återbetalas till

statskontoret.

Angående egnahemsstyrelsens beslut enligt denna paragraf skall underrättelse

lämnas statskontoret.

13 §.

Örn amortering icke fullgöres inom åtta dagar efter utgången av vederbörande

kalenderår, är låntagaren skyldig att, räknat från nämnda års utgång,

erlägga ränta å det till betalning förfallna kapitalbeloppet med sex procent.

Enahanda ränta skall gäldas å belopp, varom föreskrift angående återbetalning

meddelats enligt 11 eller 12 §, från och med dagen för beslutet härom.

14 §.

För egnahemsnämndernas verksamhet enligt denna kungörelse skall ersättning

utgå av statsmedel enligt grunder, som efter förslag av egnahemsstyrelsen

bestämmas av Kungl. Maj:t.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351142

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:345 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder. s. 1 i texten
  2. SU 1935:145 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder. s. 18 i texten