Sök i Ratio Lex

Angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal—Västra Värmlands järnvägar och Åmål—Årjångs järnväg

1936-03-06 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:168, Angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal—Västra Värmlands järnvägar och Åmål—Årjångs järnväg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning till

Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal—Västra

Värmlands järnvägar och Åmål—Årjångs järnväg; given

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konung och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

Jag anhåller att få upptaga av fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse

den 16 januari 1936 gjord hemställan örn godkännande av ett i december

1935 upprättat preliminärt avtal örn försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag

av Dal—Västra Värmlands järnvägar, omfattande järnvägarna

Mellerud—Billingsfors och Billingsfors—Arvika med bibana från Beted till

Skillingsfors, samt av Åmål—Årjängs järnväg med bibana från Hallanda till

Kättilsbyn och hamnspår i Åmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 168.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Sagda avtal torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll.

Samtliga ifrågavarande järnvägar arrenderas för närvarande av Bergslagernas

järnvägsaktiebolag, de förstnämnda enligt ett av Kungl. Majit godkänt

avtal den 8 december 1922 med Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag

och Åmål—Årjängs järnväg enligt ett av Kungl. Maj :t den 24 mars 1933 godkänt

avtal med riksgäldskontoret, som för statens räkning å exekutiv auktion

inköpt samma järnväg. I samband med utarrendering av sistnämnda järnväg

begränsades trafiken å densamma till enbart transport av vagnslastgods.

Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag förutses komma att avträda

sin egendom till konkurs under innevarande år. Enligt det föreliggande preliminära

avtalet förutsättes, att riksgäldskontoret vid exekutiv auktion å

bolagets järnvägar skall inköpa desamma och därefter försälja dem jämte

Åmål—Årjängs järnväg till Bergslagernas järnvägsaktiebolag. Den med bolaget

avtalade köpeskillingen utgör 4,216,000 kronor, vilket belopp fördelar sig

med 2,840,000 kronor å järnvägen Mellerud—Billingsfors, 938,000 kronor å

järnvägen Billingsfors—Arvika och 438,000 kronor å Åmål—Årjängs järnväg.

Nämnda belopp av 2,840,000 kronor skall gäldas kontant, eller ock skall

å samma belopp lämnas skuldförbindelse med säkerhet av inteckning med

bästa förmånsrätt i järnvägen Mellerud—Billingsfors, därvid beloppet skall

förräntas och amorteras enligt de vanliga reglerna för lån ur allmänna järnvägslånefonden.

För de övriga båda järnvägarna skall köpeskillingen gäldas

endast därest realisation av respektive järnvägar kommer till stånd och i den

mån försäljningssumman därtill förslår. Av köpeskillingen för järnvägen

Billingsfors—Arvika skall dock, därest persontrafiken å sidolinjen Beted—

Skillingsfors får ersättas med regelbunden landsvägstrafik, ett belopp av

200,000 kronor gäldas på sätt eller i den ordning som nyss sagts i fråga om beloppet

2,840,000 kronor. Bergslagernas järnvägsaktiebolag har förbundit sig

att åter upplåta Åmål—Årjängs järnväg för allmän godstrafik och godssamtrafik,

dock med rätt för bolaget att ersätta godsbefordring å järnvägen med

transport å landsväg med egna eller förhyrda lastautomobiler. Den för Dal

—Västra Värmlands järnvägar gällande taxan skall tillämpas även å järnvägen

Åmål—Årjäng liksom vid nyssnämnda landsvägstrafik. Enligt avtalet

förutsättes, att bolaget skall sätta ett under bildning varande dotterbolag

i sitt ställe, därvid det förra bolaget skall teckna borgen för det riktiga

fullgörandet av de samma bolag enligt avtalet åvilande förbindelserna.

Innan jag ingår på riksgäldsfullmäktiges framställning torde jag få i korthet

redogöra för tillkomsten av förenämnda järnvägar och för de statslån,

som beviljats för deras anläggning, ävensom för vissa utredningar beträffande

järnvägarna, som verkställts genom av fullmäktige tillsatta utredningsmän.

Genom särskilda resolutioner den 22 september 1914 beviljade Kungl.

Majit koncessioner å järnvägar om 1.435 meters spårvidd mellan Mellerud

och Billingsfors samt mellan Billingsfors och Arvika med bibana från Beted

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 16S.

3

till Skillingsfors. Efter medgivande av Kungl. Majit den 16 oktober 1915

övergingo berörda koncessioner till det för byggandet av ifrågavarande banor

bildade Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag.

Genom särskilda beslut åren 1916 och 1922 beviljade Kungl. Majit nämnda

bolag statslån till anläggning av dels järnvägen Mellerud—Billingsfors, nämligen

ur allmänna järnvägslånefonden till belopp av 2,100,000 kronor, och

dels järnvägen Billingsfors—Arvika med bibana, nämligen ur bibanelånefonden

till belopp av 8,636,400 kronor.

För åtnjutande av lånet å 2,100,000 kronor, beviljat genom resolution den

5 oktober 1922, stadgades bland andra följande villkor och bestämmelser:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande skulle beräknas till 5.4 procent

å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle

gottgöras ränta efter 5 procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra

avbetalning därå. Anstånd med betalningen av den ränta, som upplöpte å

lyftade lånebelopp under en tid, omfattande högst tre år från lyftningsdagarna

men dock ej sträckande sig utöver ett år från den 1 oktober 1926, då

järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för trafik, medgavs på det

sätt, att denna ränta, benämnd anståndsränta, genom fortsatt annuitetslikvid

skulle erläggas till staten först sedan i stadgad ordning såväl all annan ränta

som ock hela lånekapitalet inbetalts, varemot, så snart ränta, som icke vore

att hänföra till anståndsränta, upplupit å lyftat lånebelopp till och med

det datum, som motsvarade det för kapitalavbetalning fastställda, sådan räntas

belopp skulle inbetalas till staten. Kapitalavbetalningen skulle genom erläggande

av fullständig annuitet vidtaga tre år efter den 1 oktober 1926, då

järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för trafik; och skulle annuiteten

sedermera erläggas samma dag varje år, till dess försträckningen och

all därå upplupen ränta blivit till fullo guldna. Därest till betalning förfallet

belopp icke i föreskriven ordning erlades, skulle bolaget därå gälda ö1^

procent årlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen

med alla därtill hörande byggnader och materiel ävensom

all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av staten lämnade

försträckningen, och skulle staten till säkerhet för sin fordrans utbekommande

erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför varje annan

fordran.

Beträffande förutnämnda lån till anläggning av järnvägen Billingsfors—

Arvika med bibana å sammanlagt 8,636,400 kronor, beviljat till belopp av

5,622,000 kronor genom resolution den 2 september 1916 och till belopp av

3,014,400 kronor genom resolution den 5 oktober 1922, stadgades bland andra

följande villkor och bestämmelser:

Två tredjedelar av statslånet skulle förräntas och amorteras sålunda a) att

annuiteten för statslånets återgäldande beräknades ti’ 1 5.4 procent ä ursprungliga

försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras ränta

efter 5 procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra avbetalning därå;

b) att beträffande (Ion ränta, som upplöpte å lyftade lånebelopp under

en tid, omfattande högst fyra år från lyftningsdagarna men dock ej sträckande

sig utöver två år från den dag, då järnvägen senast skulle vara färdig

och öppnad för trafik, anstånd med betalningen medgåves på det sätt, att

denna ränta, benämnd anståndsränta, genom fortsatt annuitetslikvid skulle

erläggas lill staten först sedan i stadgad ordning såväl all annan ränta som

ock liela lånekapitalet inbetalts; c) att, så snart ränta, som icke vore att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

hänföra till anståndsränta, upplupit å lyftat lånebelopp till och med det

datum, som motsvarade det för kapitalavbetalning fastställda, sådan räntas

belopp skulle inbetalas till staten; d) att kapitalavbetalning skulle genom

erläggande av fullständig annuitet vidtaga fyra år efter den dag, då .järnvägen

senast skulle vara färdig och öppnad för trafik; och e) att, därest till betalning

förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlades, bolaget skulle därå gälda

5^2 procent ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt.

Återstående tredjedelen av statslånet finge åtnjutas räntefritt men skulle

amorteras med en annuitet av 5.4 procent å ifrågavarande del av försträckningsbeloppet,

vilken annuitet dock icke skulle börja erläggas, förrän 60 år

förflutit från det någon del av statslånet blivit lyftad; och skulle, därest till

betalning förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlades, bolaget därå

gälda 5V2 procent ränta, intill dessa samma belopp bleve behörigen inbetalt.

Järnvägsanläggningen med alla därtill hörande byggnader och materiel

ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av

staten lämnade försträckningen, och skulle staten till säkerhet för sin fordrans

utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför

varje annan fordran.

Med avseende å räntan å nu omförmälda lån må erinras om att 1935 års

riksdag (skrivelse nr 190), med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under utgifter för kapitalökning, bil. 3, punkt 51, framställda förslag,

medgivit, att beträffande lån, som beviljats eller må komma att beviljas från

allmänna järnvägslånefonden eller bibanelånefonden, den årliga räntan må

från och med den 1 juli 1935 tills vidare utgå efter 4V2 procent, med iakttagande

av vissa av chefen för kommunikationsdepartementet förordade villkor.

Någon annuitet å statslånen har icke erlagts. Statens fordran hos Dal—

Västra Värmlands järnvägsaktiebolag uppgick till följd härav den 31 december

1935 till de belopp, som upptagas i följande av riksgäldskontoret meddelade

sammanställningar:

Låu ur allmänna järnvägslånefonden för anläggning ar järnvägen Mellerud—Billingsfors.

Icke förfallen Förfallen Summa

skuld skuld Kronor

Kapital .......................... 2,030,699:98 69,300:02 2,100,000: —

Ränta............................ — 922,747:07 922,747:07

Överränta ........................ — 215,378:55 215,378:55

Anståndsränta .................... 214,555:98 — 214,555:98

2,245,255: 96 1,207,425: 64 3,452,681: 60

Lån ur bibanelånefonden för anläggning ar järnvägen Billingsfors—Arvika nied bibana.

Län nr 1 av dr 1916 Icke förfallen , Förfallen -j Summa

2 tredjedelar av lånet skuld skuld; ''Kronor

Kapital...................... 3,683,382:61 64,617:39 3,748,000: —

Ränta ...................... 144,265:82 1,312,356:91 1,456,622:73

Överränta .................. — 298,911:33 298,911:33

Anståndsränta .............. 635,216:57 — 635,216:57

4,462,865: — 1,675,885: 63 6,138,750: 63

1 tredjedel av lånet............ 1,874,000:— — 1,874,000: —

6,336,865: — 1,675,885: 63 8,012,750: 63

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Lån nr 2 av år 1922

rreajeaeiar av länet

Kapital...................... 1,974,953:49 34,646:51 2,009,600: —

Ränta ...................... 77,352:34 540,768: 12 618,120:46

Överränta .................. — 94,088:10 94,088: 10

Anståndsränta................ 340,589:99 — 340,589:99

2,392,895: 82 669,502: 73 3,062,398: 55

1 tredjedel av lånet............ 1,004,800: — — 1,004,800: —

3,397,695: 82 669,502: 73 4,067,198: 55

Summa kronor 9,734,560: 82 2,345,388: 36 12,079,949:18

Beträffande Åmål—Årjängs järnväg får jag erinra om följande:

Genom resolution den 22 september 1914 meddelade Kungl. Maj:t koncession

å järnväg med 1.435 meters spårvidd från Åmål till Årjäng, vilken sistnämnda

ort är belägen vid den förut nämnda, samma dag koncessionerade

järnvägen Billingsfors—Arvika. Efter medgivande av Kungl. Maj:t den 18

augusti 1916 övergick koncessionen till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag.

Till anläggning av järnvägen jämte ett hamnspår i Åmål beviljade Kungl.

Maj:t åren 1916, 1923 och 1927 statslån ur bibanelånefonden till ett sammanlagt

belopp av 5,783,000 kronor, varjämte år 1929 ur samma fond anvisades

ett lån av 175,000 kronor för anskaffning av erforderlig rullande materiel.

Till säkerhet för dessa lån lämnades inteckningar i järnvägen med nyssnämnda

hamnspår.

Genom resolution den 19 april 1929 förklarade Kungl. Maj:t, att järnvägen

Hallanda—Kättillsbyn, varå koncession meddelats den 11 juli 1924, skulle

förenas med järnvägen Åmål—Årjäng med hamnspår, i följd varav samtliga

anläggningarna skulle anses såsom en särskild järnväg. I samband härmed

föreskrevs, att nyssnämnda inteckningssäkerhet skulle avse den genom berörda

sammanslagning bildade järnvägsfastigheten.

Sedan Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag den 1 juli 1932 försatts i konkurs,

förrättades den 23 januari 1933 exekutiv auktion å bolagets järnväg,

därvid densamma inropades av riksgäldskontoret för statens räkning för ett

belopp av 500,000 kronor. Fullmäktige i riksgäldskontoret beslöto den 22

juni 1933, dels att järnvägen i räkenskaperna skulle upptagas såsom en till

bibanelånefonden hörande tillgång med ett bokfört värde av 500,000 kronor,

dels ock att statens nämnda belopp överskjutande fordran, 6,595,607

kronor 24 öre, skulle avskrivas.

Vid riksgäldsfullmäktiges förevarande framställning finnas fogade utredningar

dels i fråga om Dal—Västra Värmlands järnvägar och deras överlåtande

till Bergslagernas järnvägsaktiebolag, dels ock beträffande trafikeringen

av Åmål—Årjängs järnväg. Sistnämnda utredning har föranletts av

att 1935 års riksdag, med bifall till av bankoutskottet i utlåtande nr 79

gjord hemställan, uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret att verkställa

utredning av frågan om trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg enligt de

riktlinjer, utskottet i sitt utlåtande angivit.

Jag torde nu få i sammandrag återgiva vad i berörda hänseenden förekommit

och till en början vad förenämnda, av riksgäldssekreteraren ./. Hägglund,

distriktschef en E. von Friesen och bgråchefcn S. Norrman verkställda

och till grund för det inledningsvis omförmälda avtalet liggande utredning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

beträffande D a 1—V astra Värmlands järnvägar i huvudsak

innehåller.

Efter att hava redogjort för järnvägarnas tillkomst och utarrendering anföra

utredningsmännen i fråga om järnvägarnas införlivande med statsbanorna

eller med Bergslagernas järnvägar:

Ifrågavarande banor kunde tänkas övertagna av nuvarande arrendator eller

ock av statens järnvägar.

Dal—Västra Värmlands järnvägar anslöte i Arvika till statsbanorna och i

Billingsfors till Uddevalla—Lelångens järnväg, vars förvärvande av staten

för ett pris, som endast obetydligt överstege statens lån mot första inteckningar

i järnvägsfastigheten, säkerställts i samband med en år 1933 genomförd

reglering av järnvägens statslån. Därest Dal—Västra Värmlands järnvägar

övertoges av staten, vilket kunde ske utan kapitalutlägg, kunde således

erhållas en, låt vara olikspårig, statsbaneförbindelse mellan Arvika och

Uddevalla över Billingsfors och Bäckefors, som vore föreningsstation med

Dalslands järnväg.

Jämlikt gällande samtrafiksföreskrifter skulle en inkorporering med statsbanenätet

av såväl Dal—Västra Värmlands som Uddevalla—Lelångens järnvägar

leda till vissa, ej oväsentliga omläggningar till statsbanornas förmån

av transportvägarna för fraktgods. Den omständigheten, att Uddevalla—

Lelångens järnväg hade smalspårsvidd, hade härvid viss hindrande betydelse,

som dock minskades av att s. k. överföringsvagnar kunde och enligt

samtrafikförvaltningens i frågan fattade beslut finge användas i samtrafik

över Billingsfors, varvid omlastningsavgifter bortfölle. Berörda banors införlivande

med statsbanenätet syntes, örn hänsyn toges till alla på frågan

inverkande förhållanden, möjligen kunna ur ekonomisk synpunkt motiveras.

Mot ett sådant införlivande med därav följande trafikomläggningar talade

emellertid ej blott billighetsskäl, i det att Bergslagernas järnvägsaktiebolag

gjort stora uppoffringar för Dal—Västra Värmlands järnvägars realiserande,

utan även att trafikens omläggning över järnvägar med olika spårvidd måste

ur trafikteknisk synpunkt anses innebära en utveckling i olämplig riktning.

Bergslagernas järnvägsaldiebolag hade dels i Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag

tecknat aktier för 1,500,000 kronor, vilket belopp, såsom saknande

affärsvärde, nedskrivits till 1 krona, dels ock för banans trafikering

anskaffat rullande materiel, som vid järnvägens övertagande av staten syntes

bliva överflödig. En ombyggnad av Uddevalla—Lelångens järnväg till normalspårig

skulle draga betydande kostnader. Enligt en år 1929 i järnvägsstyrelsen

uppgjord kalkyl, grundad på förutsättningen att för järnvägen Mellerud—Arvika

gällande tekniska bestämmelser finge komma till användning,

skulle nämnda kostnader uppgå till över 5 miljoner kronor, men om järnvägens

ombyggnad till normalspårig förbundes med förbättringar av tracén,

banans Tätning m. m., bleve kostnaderna vida högre.

Utredningsmännen övergå härefter till fråga om överlåtelse av ifrågavarande

järnvägar till Bergslagernas järnvägsaktiebolag och anföra härom,

bland annat:

Vid prövning av den köpeskilling för Dal—Västra Värmlands järnvägar,

som syntes skäligen kunna ifrågakomma, torde vederbörlig hänsyn böra tagas

icke blott till affärsvärdet å järnvägen, bedömd som självständigt företag,

utan även till nettoinkomsten av den trafik, som genom tillkomsten av Dal—

Västra Värmlands järnväg tillfördes Bergslagernas järnvägar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

7

Ifrågavarande järnvägar, som i sin helhet öppnats för allmän trafik den

1 mars 1928, hade hittills varje år gått med driftförlust. De bokförda inkomsterna

hade under åren 1929—1934 understigit av Bergslagernas järnvägsaktiebolag

debiterade utgifter med sammanlagt 755,394 kronor och, för år

räknat, minst 58,651 kronor och högst 175,887 kronor.

Något eget affärsvärde hade sålunda Dal—Västra Värmlands järnvägar

icke. Banans ekonomiska betydelse för Bergslagernas järnvägsaktiebolag läge

däri, att järnvägarna tillförde Bergslagernas järnvägar viss trafik, som till

stor del skulle förloras, örn den införlivades med statsbanenätet. Av en företagen

beräkning, grundad på officiell statistik och diverse kompletterande

uppgifter, ville synas, som örn Bergslagernas järnvägsaktiebolag under den

hittills gångna arrendetiden haft en nettovinst av Dal—Västra Värmlands

järnvägars tillkomst, som i varje fall motsvarat annuiteterna å Dal—Västra

Värmlands järnvägsaktiebolags lån ur allmänna järnvägslånefonden och sannolikt

varit större.

Av i utredningen intagna tablåer framginge med full tydlighet, att järnvägen

Mellerud—Billingsfors, tagen för sig, kunde anses som bärig och att

denna banas tillkomst varit av mycket stor ekonomisk betydelse för Bergslagernas

järnvägar.

Bandelarna Billingsfors—Arvika och Beted—Skillingsfors hade däremot trafikerats

med så betydande direkt förlust, att ne/foinkomsten av den trafik, som

från dessa bandelar tillfördes Bergslagernas järnvägar, ej försloge till sagda

förlusts täckande. Ägandet av de norra bandelarna måste härvid, då ägandet

vore förbundet med trafikeringsskyldighet, betraktas icke som en tillgång

utan som en tunga, vilken genom koncessionsbestämmelserna bundits vid

ägandet och trafikeringen av den södra vinstgivande bandelen.

Relativt mest betydande vore förlusten på trafikeringen av den 19 kilometer

långa sidolinjen Beted—Skillingsfors. Medan bruttoinkomsten för sagda

linje år 1933 uppgått till endast 9,700 kronor, hade driftkostnaderna stigit

till 59,100 kronor, varvid en driftförlust uppkommit örn ej mindre än 49,400

kronor eller fem gånger bruttoinkomstens storlek. Att resultatet av denna

handels trafikering blivit så ytterst svagt torde väsentligast bero på biltrafikens

tillkomst. Anordnandet av linjetrafik från Skillingsfors till Adolfsfors,

varifrån omnibusförbindelse funnes till Charlottenberg, Koppom och Arvika,

hade härvid varit av stor betydelse.

Det syntes med hänsyn till anförda omständigheter naturligt, att Bergslagernas

järnvägsaktiebolag i samband med ett övertagande av Dal—Västra

Värmlands järnvägar önskade viss lättnad i trafikeringsskyldigheten beträffande

ifrågavarande starkt förlustbringande bandel. Person- och posttrafiken

syntes ock utan nämnvärt men för trafikanterna kunna överflyttas till landsvägen,

därest regelbunden linjetrafik anordnades mellan Skillingsfors och

Koppom. Enligt av Bergslagernas järnvägar verkställd utredning skulle härvid

driftförlusten reduceras till cirka 20,000 kronor per år.

Vid upprättandet av förslag till uppgörelse hade anförda önskemål beaktats

på sä sätt, att viss reducering av köpeskillingen skulle medgivas, därest

en framställning örn persontrafikens nedläggande å sidolinjen Beted—Skillingsfors

icke skulle vinna bifall. Berörda reducering motsvarade dock icke

i värde den minskning av driftförlusten, som borde kunna uppnås vid persontrafikens

nedläggande. Förviigrades sådant, så komme såväl staten som

Bergslagernas järnvägsaktiebolag att åsamkas betydande förluster.

Vad därefter angår Å m å 1—A r j ä n g s järnväg anförde bankoutskottet

i sitt förutnämnda, med anledning av väckta motioner örn trafikens upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

tagande i full utsträckning avgivna utlåtande nr 79 till 1935 års riksdag huvudsakligen

följande:

Ur trafikområdets synpunkt måste det icke minst med hänsyn till de betydande

kapitalinsatser i järnvägen, som verkställts av kommuner och enskilda,

vara att beklaga, att järnvägen i samband med utarrendering år 1933

till Bergslagernas järnvägsaktiebolag blev nedrustad till att ombesörja endast

vagnslastgodstrafik.

Den nedskärning av trafiken, som sålunda genomfördes, var föranledd

av en önskan att förhindra, att staten tillskyndades ytterligare förluster å

järnvägen. Då lösningen av ifrågavarande trafikspörsmål uteslutande skedde

med hänsyn till rent ekonomiska synpunkter, kunde det därvid icke

undvikas, att vissa samhällsintressen måste skjutas åt sidan. Av motionärerna

och ortsbefolkningen har vitsordats, att trafikens nedskärning medfört

avsevärda olägenheter för den bygd, järnvägen genomlöper. Frånsett

att persontrafiken å den jämförelsevis långa sträckan måst tillgodoses genom

omnibussar, har järnvägen till följd av den inskränkta trafikeringen,

särskilt i fråga örn dess övre del, blivit av ganska ringa betydelse även för

godstransporter. Då det trafikerande bolaget är skyldigt att ombesörja allenast

vagnslasttrafik, är det uppenbart, att endast sådana företagare, som

hava att avsända eller mottaga större godsmängder, kunna begagna sig av

järnvägen. Det har vidare anmärkts, att bolagets organisation av godstrafiken

är mindre tillfredsställande, då ombud saknas på orten för förmedlande

av vagnsbeställningar o. dyl. Viss fördyring av transporterna förorsakas

dessutom därav att järnvägen icke är ansluten till den allmänna

samtrafiken. Järnvägstrafikens inskränkning och ovissheten örn dess fortsatta

uppehållande i framtiden har härjämte otvivelaktigt medfört, att den

ökade ekonomiska livaktighet inom järnvägens trafikområde, varmed man

med järnvägens tillkomst bort kunna räkna, i stort sett uteblivit. I detta

avseende må framhållas, att järnvägen är dragen genom en skogrik trakt,

varest industrier av olika slag torde hava förutsättning att uppväxa.

Erfarenheten under den tid, trafiken å järnvägen pågått i begränsad omfattning,

är enligt utskottets mening av den art, att en ökning av trafikmöjligheterna

å järnvägen ter sig såsom önskvärd. I och för sig måste ett

bättre utnyttjande av järnvägsanläggningen, som synes vara i gott stånd, för

tillgodoseendet av trafikbehovet i viss mån framstå såsom ett samhällsintresse.

Utskottet saknar emellertid fasta hållpunkter för ett bedömande av

frågan huruvida järnvägen, därest densamma bomme att trafikeras i ökad

utsträckning, skulle inom rimlig tid kunna bliva ett ekonomiskt bärigt företag.

Enligt utskottets mening torde det dock icke vara uteslutet, att en för

ortsintressena tillfredsställande lösning av ifrågavarande trafikspörsmål skulle

kunna ernås. I avseende å möjligheterna härutinnan har utskottet ansett sig

kunna taga fasta på vad fullmäktige i riksgäldskontoret i sitt ovan återgivna

yttrande anfört i fråga om förutsättningarna för ett införlivande av järnvägen

med någon större trafikenhet.

I detta yttrande hava fullmäktige — efter att hava meddelat, att något avtal

med Bergslagernas järnvägsaktiebolag örn Åmål—Årjängs järnvägs trafikering

i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer för närvarande icke

torde kunna träffas annat än under förutsättning av garanti för driftsförlust

och ersättning för materielanskaffning — framhållit, att Dal—Västra Värmlands

järnvägsaktiebolag, som häftar i en betydande skuld till riksgäldskontoret,

synes bliva nödsakat att under år 1936 träda i likvidation. Med anledning

härav hava fullmäktige redan inlett förhandlingar med Bergslagernas

järnvägsaktiebolag, som av Dal—Västra Värmlands järnvägsaktiebolag arrén
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

9

derar järnvägen Mellerud—Billingsfors—Arvika nied bibana, om träffande

av nytt avtal om arrendering eller eventuellt inköp av nämnda järnväg, lill

vilken Åmål—Ärjängs järnväg har anslutning. Skulle härvid skäligt avtal

icke kunna uppnås, torde man, framhålla fullmäktige, kunna räkna med den

möjligheten, att statens järnvägar komma att övertaga trafikeringen av DalVästra

Värmlands järnväg, vilken i närheten av Arvika har anslutning till

statens järnvägars nät. I båda dessa fall synes det vara otvivelaktigt, att

frågan om driften å banan Åmål—Årjäng kommer i ett annat och bättre

läge än för närvarande är fallet. Det torde böra ankomma på fullmäktige

att verkställa erforderlig utredning angående förutsättningarna för ernående

i näninda sammanhang av förbättrade villkor med avseende å trafikeringen

av Åmål—Ärjängs järnväg. Med hänsyn härtill synes skäl föreligga att

före den 1 juli 1936 uppsäga avtalet rörande arrendering av Åmål—Ärjängs

järnväg. I samband med de undersökningar, som fullmäktige sålunda torde

böra verkställa, synes även böra övervägas, i vad mån trafiken lämpligen

bör ledas över Åmåls djuphamn. Utskottet får alltså för sin del föreslå, att

riksdagen uppdrager åt fullmäktige i riksgäldskontoret att verkställa utredning

av frågan om möjligheterna att ernå ökad trafikering av järnvägen

Åmål—Årjäng antingen i samband med träffande av avtal om försäljning

eller fortsatt utarrendering till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av järnvägen

Mellerud—Billingsfors—Arvika med bibana eller ock genom att statens järnvägar

övertager trafikeringen av nämnda två järnvägar. I den mån utredningen

därtill föranleder, böra fullmäktige ingå till Kungl. Majit med förslag

till åtgärder, som erfordras för frågans avgörande av riksdagen.

Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i

riksgäldskontoret att verkställa utredning av frågan örn trafikeringen av

Åmål—Ärjängs järnväg enligt de riktlinjer, utskottet angivit.

Vad bankoutskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Den av riksdagen anbefallda utredningen uppdrogo fullmäktige i riksgäldskontoret

åt förenämnda utredningsmän att verkställa i samband med

nyss omförmälda utredning rörande Dal—Västra Värmlands järnvägar.

För utredningsmännens förslag beträffande Åmål—Årjängs järnväg hava

fullmäktige i huvudsak redogjort i sin förevarande framställning, som jag i

det följande kommer att återgiva. Beträffande utredningen i övrigt torde

jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Innan jag övergår till nämnda framställning torde jag emellertid få erinra

örn att vid bankoutskottets behandling av förevarande spörsmål förelåg en av

riksgäldssekreteraren Hägglund och bgråchefen Norrman på fullmäktiges

uppdrag verkställd utredning rörande förutsättningarna för banans trafikering.

Utredningsresultatet hade sammanfattats i en den 9 april 1935 dagtecknad

promemoria, ur vilken i detta sammanhang torde få återgivas följande:
Enligt

det ingångna trafikeringsavtalet av år 1933 hade Bergslagernas järnvägsaktiebolag

övertagit underhållet och trafikeringen av Åmål—Årjängs järnväg

i den utsträckning, som enligt av järnvägsstyrelsen uttalad uppfattning

kunde ur ekonomisk synpunkt vara motiverad. I efterföljande sammanställning

angåves de lii 11 i 1 Is erhållna trafikresultaten, med vilka för jämförelses

vinnande sammanställdes de resultat, som av järnvägsstyrelsen i skrivelse

den 22 november 1932 till riksgäldskontoret beräknats under förutsättning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

att ifrågavarande begränsade trafik skulle upprätthållas genom statens järnvägars

försorg:

Erhållna resultat

år 1933

fr. den 2%

år 1934

Av järnvägsstyrelsen

år

1932 beräknade

resultat

Kronor

Inkomster ............................ 33,591 63,865

Driftkostnader (exkl. avsättning till förnyelsefond)

............................ 45,600 76,211

Driftresultat............................— 12,009 — 12,346

107,000

84,900

+ 22,100.

Försämringen berodde i huvudsak på att inkomsten för vagnslastgodstralik

även under ett i konjunkturhänseende så gott år som 1934 mycket understigit

den storlek, med vilken järnvägsstyrelsen, utgående från 1931 års trafik

och taxeförliållanden, tidigare ansett sig kunna räkna.

Riksdagsmotionernas huvudyrkande ginge ut på att riksgäldskontoret

skulle efter uppsägning av trafikeringsavtalet söka på för statsverket förmånligast

möjliga sätt träffa nytt avtal örn Åmål—Årjängs järnvägs trafikcring

i full omfattning.

På förfrågan, huruvida förutsättningar funnes för träffande av ett sådant

avtal, hade nämnda bolags ledning svarat, att bolaget icke syntes kunna övertaga

ansvaret för Åmål—Årjängs järnvägs fullständiga trafikering utan att

ersättning för härvid uppkommande förluster bleve tillförsäkrad bolaget.

Såvitt nu kunde förutses, måste enligt Bergslagsbanans uppfattning ifrågavarande

förluster för framtiden beräknas bliva än större än de, vilka uppkommit

under järnvägens första trafikeringstid, beroende på bilkonkurrensens

tillväxt och på att underhållskostnaderna under de första åren av en

järnvägs tillvaro alltid vore relativt små. Inkomsten av persontrafik, som

för järnvägens första trafikeringsår varit 60,000 kronor, hade under de följande

tre åren sjunkit till 41,000, 39,000 och 37,000 kronor. Då landsvägarna

i banans trafikområde numera förbättrats och under den närmare tiden

väntades komma att ytterligare förbättras ända fram till Åmål och sedan

i samband härmed omnibustrafiken ökats, hade man vid persontrafikens

återupptagande att räkna med vida lägre persontrafikinkomst än tidigare.

Omnibustrafiken hade jämväl övertagit en del av il- och styckegodstrafiken,

men av större ekonomisk betydelse vore, att lastbilar -— trots vid järnvägarna

i lokaltrafik tillämpade, synnerligt låga taxor för virkesbefordran — i

stor utsträckning övertagit körslor av skogsprodukter direkt från skogen till

förbrukarna. Med hänsyn till lastbilskonkurrensen måste slutligen så låga

fraktavgifter tillämpas för industrigods, att sådan trafik icke lämnade något

överskott för bestridande av de stora förluster, som oundgängligt vore förbundna

med upprätthållandet av fullständig person- och styckegodstrafik å

järnvägen. Beträffande banans underhåll hade från bolagets sida erinrats,

att större slipersutbyten förestode under de närmaste åren och att man för

framtiden måste räkna med betydligt större underhållskostnader än tidigare,

därest järnvägen skulle hållas i sådant skick, som fordrades för upprätthållande

av fullständig trafik. Slutligen måste man räkna med blivande utgifter

för förnyelse. Därest avsättningar till en fond härför ej gjordes, måste framdeles

nytt kapital investeras i företaget.

Enligt utredningsmännens uppfattning syntes bolagets bedömande av möjligheterna

att upprätthålla fullständig trafik å Åmål—Årjängs järnväg få

anses riktigt. Den allmänna trafikens och virkestrafikens fortsatta tillbakagång

på grund av bilkonkurrensen vore ett ofrånkomligt faktum. Obestrid
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

11

ligt vore också, att sagda konkurrens framtvingade tillämpning av fraktavgifter

för industriens råvaror oell produkter, liggande mycket under den taxenivå,

som vid förevarande trafikomfattning skulle fordras för bestridande av

kostnaderna vid banans fullständiga trafikering. Rörande utgifternas storlek

efter genomförd rationalisering hade järnvägsstyrelsen i sin skrivelse den

22 november 1932 framlagt en beräkning, som syntes bestyrka bolagets uppfattning.

Enligt järnvägsstyrelsen skulle visserligen vissa besparingar i jämförelse

med tidigare driftkostnader kunna genomföras, men å andra sidan

måste motvägande utgiftsökningar beräknas å banunderhållets konto. Enligt

berörda kalkyl skulle icke heller insättande av motorvagnar i stället för

ånglok i persontåg vara ägnat att i mera avsevärd grad förbättra järnvägens

driftsresultat, enär berörda driftsreform icke skulle medföra större årlig besparing

för drift, underhåll och förnyelse tillsammans än med cirka 9,000

kronor.

Utredningsmännen redogöra i fortsättningen för verkställda undersökningar,

huruvida förutsättningar funnes för åtminstone partiell utökning av de

trafikeringsförpliktelser, som enligt gällande avtal åligga arrendatorn av

Åmål—Årjängs järnväg. De anföra härom:

Vad först beträffade frågan, örn Bergslagernas järnvägsaktiebolag kunde

vara villigt ombesörja persontrafik med användning av motorvagnar,

hade bolagets ledning med stöd av en i april 1934 företagen utredning av

järnvägens trafikdirektör, utvisande att de årliga förlusterna beräknades till

cirka 17,400 kronor eller, örn buss, garage och vändskiva utan ersättning

ställdes till förfogande, till cirka 13,100 kronor, kommit till den uppfattningen,

att anledning icke funnes upptaga personbefordran å järnvägen under

annan förutsättning, än att Bergslagsbanan erhölle för driftens upprätthållande

erforderlig materiel utan ersättning och därjämte tillförsäkrades ersättning

för uppkommande förluster.

På förfrågan, huruvida bolaget dock icke, trots sannolika förluster, kunde

vara villigt att på egen risk anordna persontrafik i begränsad omfattning,

hade genmälts, att behovet av persontrafikens återupptagande vöre så obetydligt,

att det icke funnes skäl frångå tidigare intagen ställning.

Utredningsmännen hade kommit till den uppfattningen, att nämnvärt behov

av persontrafik å järnvägen icke förelåge åtminstone beträffande banans

övre del, enär landsvägen här löpte fullt parallellt med banan, men att däremot

visst sådant behov kunde anses föreligga beträffande sträckningen

Svanskog—Åmål, som vöre dragen genom odlad bygd på mera avsevärt avstånd

från landsvägen. Beaktas borde härvid, att turlistan för omnibuslinjen

Årjäng—Sillerud—Svaneholm—Åmål upptoge två dubbelturer från Årjäng

och ej mindre än fyra, sön- och helgdagar fem, dubbelturer från Svanskog

till Amål, samt att vägsträckan Årjäng—Sillerud därjämte trafikerades

av två andra omnibuslinjer och vägsträckan Sillerud—Kättilsbyn av en annan

sådan linje.

För återupptagande i tidigare omfattning av fullständig paket-, i 1-,

och styckegodstrafik å järnvägen och återinförande av allmänna

samtrafiksfrakter skulle erfordras dels anordnande av reguljära

för godsbefordran lämpliga tågförbindelser, dels ock att nedlagda trafikplatser

åter bemannades och öppnades för trafiktjänst. Ett återupptagande av

järnvägens styckegodstrafik i full tidigare utsträckning hade av bolaget angivits

vara av kostnadsskäl helt uteslutet, enär järnvägens inkomster av ifrågavarande

trafik före banans nedrustning endast uppgått till cirka 10,000

kronor, medan de med trafikens besörjande förbundna merkostnaderna mäste

anses vara flerdubbelt större; endast kostnaderna för järnvägens stations
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

tjänst hade år 1932 belöpt sig till 32,400 kronor. Något egentligt behov av

den lättare godstrafikens besörjande medelst järnväg hade icke heller ansetts

föreligga, enär utvecklingen nu ginge mot ett samarbete mellan järnvägarna

och de reguljära busslinjerna beträffande direkt framforsling av lättare gods

till och från orter utan järnvägsförbindelse. De förbindelser, i vilka landsvägsbefordran

av gods i samtrafik med järnväg funnes ordnad, vore linjetrafikförbindelserna

Åmål—Svaneholm—Sillingsfors—Kättillsbyn—Hugnerud,

Årjäng—Långserud över Åsebyfors, Kättilsbyn och Sillingsfors samt Årjäng—Sillerud—Harnäs—Torgelsbyn.

Trafikområdets transportbehov i här

berörda avseende finge därmed anses vara nöjaktigt tillgodosett. Man avsåge

även att söka åvägabringa samarbete mellan nämnda busslinjer inbördes.

Emellertid hade vid tralikeringen av järnvägen upptagits befordran av styckegods

m. m. i viss begränsad utsträckning, nämligen efter särskild överenskommelse

mellan Åmål och Svanskog samt Kättilsbyn, varvid omexpediering

av godset ägde rum i Åmål, varjämte styckegodstransporter kunde efter överenskommelse

i varje särskilt fall förekomma till och från andra platser, i

den mån tåg med hänsyn till vagnslastgodsets transport behövde anordnas.

I motionerna framställt krav på återinförande av samtrafikstariffer vid

järnvägen kunde från bolagets sida, i vad det gällde styckegods, ej biträdas,

enär härför skulle erfordras, att banan öppnades för fullständig godstrafik,

vilket skulle medföra en oskälig kostnadsökning. Att beakta vöre emellertid,

att i trafikeringsavtalets § 6, mom. b, intagits en bestämmelse, enligt vilken

högre avgifter än i samtrafik ej finge uttagas för transporter mellan trafikplatser

å Åmål—Årjängs järnväg och stationer vid Bergslagernas och

Dal—Västra Värmlands järnvägar. Av Åmål—Årjängs järnvägs tidigare

godssamtrafik hade den helt övervägande delen kommit på trafik i angivna

stationsförblndelser. Från Bergslagsbanans sida hade man sökt få samtrafikstariffer

för vagnslastgods återinförda i alla förbindelser, men denna ansökan

hade avböjts av samtrafiksförvaltningen, såsom ej förenlig med järnvägens

nya karaktär av lastspår.

Såsom i motionerna anförts, fortsätta utredningsmännen, vore järnvägstrafiken

obetydlig å banans övre del mellan Hallanda och Årjäng, vilket angivits

kunna väsentligen bero på att man ej ansett nödigt att här tillsätta något

ombud, till vilket allmänheten kunde vända sig med förfrågningar angående

fraktsatser m. m.

Beträffande denna erinran hade från bolagets sida genmälts, att trafiken å

banans övre del vore för obetydlig för att tillsättande av ett platsombud därstädes

kunde vara motiverat. Stationsföreståndaren i Åmål lämnade emellertid

efter påringning i telefon alla sådana uppgifter, som ett platsombud

kunde få rätt meddela. Trafiken å denna sträcka utgjordes till helt övervägande

del av råvaror för vissa bruks räkning, med vilka bruk bolaget stöde i

intim förbindelse. Bergslagernas järnvägars trafikombud hade även kontakt

med de trafikanter av någon betydelse, som funnes. Till belysande av

hur relativt obetydlig godstrafiken alltid varit å banans övre del kunde anföras,

att år 1931 å stationerna å linjen Årjäng—Kyrkudden till- och avkopplats

endast 898 lastade vagnar, i vilken summa alla vagnar från (och till)

ifrågavarande mellanstationer å ena sidan och till (från) eller över Årjäng å

den andra vore dubbelförda. Antalet i tåg framgående lastade godsvagnar vore

sålunda väsentligen (cirka hälften) lägre än vad sagda siffra angåve.

Vid hållet samråd i Sillerud hade emellertid till utredningsmännen framförts

vissa synpunkter i frågan, vilka syntes förtjäna beaktande. Man hade

ej velat bestrida, att biltrafikens utveckling ändrat de förutsättningar för

järnvägens anläggning och trafikering, vilka förelegat vid tiden för järnvägens

planerande, eller alt behovet av persontrafikförbindelser kunde nöj
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

13

aktigt tillgodoses genom den nytillkomna linjetrafiken, men man hade funnit

det sätt, varpå godstrafiken handhades å banans övre del, vara särskilt

otillfredsställande. Silleruds kommun hade i järnvägsföretaget tecknat aktier

till ett belopp av 380,000 kronor. För gäldande av annuiteter å härför

upptagna lån utdebiterades 5 kronor per bevillningskrona. Kommunen hade

dock ingen nämnvärd nytta av järnvägen vid nuvarande trafikeringssätt.

Man hade hoppats, att järnvägens tillkomst skulle efter hand framkalla industri

längs banan även i dess övre del, men en nödvändig förutsättning härför

vore, att man hade att räkna med regelbunden godstrafik. Mellan Åmål

och Svanskog ginge i regel dagliga godståg, medan åter vagnar befordrades

från eller till platser å sträckan norr örn Hallanda endast vid behov, vars

befintlighet bestämdes av järnvägen. En trafikant kunde härvid icke med

säkerhet beräkna, när befordran av gods skulle kunna erhållas, önskvärt

vore ock, att järnvägen kunde ordna det så, att även styckegods under enkla

former mottoges till befordran. Slutligen hade gjorts gällande, att banans

övre del underhölles sämre än banans nedre del, varför man befarade, att

Bergslagernas järnvägar hade för avsikt att söka få all trafik nedlagd å banans

övre del.

Utredningsmännen ville erinra, att järnvägsstyrelsen i avgivna yttranden

icke ifrågasatt nedläggning av vagnslasttrafiken å banans övre del. Ur rent

järnvägsekonomisk synpunkt syntes ett fortsatt underhåll av bandelen mellan

Årjäng och Hallanda eller Kyrkudden icke vara motiverat. I gällande

trafikeringsavtal vore emellertid ingen åtskillnad gjord mellan trafikeringsresp.

underhållsskyldighet för banans övre eller nedre del. Det olika sätt,

varpå godstrafiken enligt avtalet upprätthölles å järnvägens olika delar, berodde

då på förefintliga skiljaktigheter i trafikens omfattning, vilken å banans

nedre del vore så stor, att dagliga tåg i regel behövde framföras, medan åter

trafiken å banans övre del vore mycket obetydlig och ojämn.

Om järnvägens övre del framdeles skulle trots härmed förbundna förluster

underhållas, så uppkomme frågan, i vilken omfattning driftskyldighet skäligen

borde kunna föreskrivas å sagda bandel. Något egentligt behov av personbefordran

förelåge tydligen icke. Upprätthållande av regelbunden godsbefordran

med förslagsvis tre dubbeltåg i veckan skulle vara till viss fördel

för traktens befolkning och särskilt vara ägnad att bevara järnvägens potentiella

betydelse för näringslivets utveckling. Möjligen kunde statslån erhållas

för anskaffande av ett i drift billigt motorlok. Eventuellt kunde ock

lastbil insättas sådana dagar, då godsmängden vore obetydlig. Örn ordnad tidtabell

infördes, inträdde viss förutsättning för ombesörjande även av befordran

av styckegods m. m. Emellertid behövde åtgärder vidtagas även

för godsets expediering, varvid man av kostnadsskäl icke kunde räkna med

återupptagandet i full drift av tidigare trafikplatser. Expediering under

enkla former syntes kunna ordnas antingen så, att godset emottoges och avlämnades

enligt i stort sett samma förfaringssätt, som tillämpades i landsvägarnas

linjetrafik för godsbefordran, eller ock så, att enklare godsexpeditioner

anordnades vid ifrågakommande större trafikplatser, närmast Svanskog,

Kättilsbyn och Sillerud, och lämpliga personer mot låg ersättning engagerades

som trafikombud vid vissa smärre trafikplatser. Vid tillämpning av den

förra enklare och billigare formen för godsexpediering måste järnvägen

bibehållas som lastspår men vid tillämpning av den senare, vilken ställde

sig dyrare och till äventyrs även kunde komma alt stöta på motstånd från

personalorganisationernas sida, skulle öppnas möjlighet för återupptagande

av vanlig samtrafik åtminstone beträffande vissa viktigare trafikplatser.

Utredningsmännens nu framlagda synpunkter hade underställts ledningen

för Bergslagernas järnvägar, som i frågan gjort följande uttalanden. I det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

föregående anförda siffror rörande antalet lastade och lossade godsvagnar

under en tidsperiod, då banan ännu varit i full drift och då bilarnas kapacitet

beträffande framförande av vagnslastgods varit långt mera begränsad

än nu, gåve ett tydligt belägg för att regelbundna tåg å banans övre del icke

kunde anordnas. Skulle någon industri av betydenhet här uppstå, skulle

järnvägsförvaltningen förvisso komma att ordna med tåg av nödig regelbundenhet.

Den ringa trafikmängden av styckegods kunde icke motivera de

betydande kostnader, som bleve förbundna med, förutom anordnande av

regelbundet gående tåg, även en återbemanning av banans trafikplatser. Förvaltningen

hade sökt ombesörja styckegodstransport på de platser, där sådant

gods i någon nämnvärd omfattning förekomme; i övrigt hade förvaltningen

åvägabragt samarbete med trafikområdets reguljära busslinjer. Härutöver

syntes rimligen icke några vidare åtgärder kunna ifrågakomma.

Då någon utredning icke förelåge angående de kostnader, som ett upprätthållande

av regelbunden godsbefordran å banans övre del skulle behöva

draga, kunde utredningsmännen för det dåvarande icke taga ställning till

frågan, huruvida från fullmäktiges sida skäligen borde kunna yrkas, att den

arrenderande järnvägen skulle förbinda sig trafikera även bandelen Hallanda—Årjäng

med regelbundet gående godståg och i samband härmed ombesörja

även styckegodsbefordran.

Utredningsmännen framhålla härefter, att i förenämnda motioner yrkats,

att i ett nytt trafikeringsavtal skulle inryckas en bestämmelse till förebyggande

av åtgärder från det trafikerande bolagets sida, som kunde leda till

trafikens avstängande sjöledes över Åmåls djuphamn.

Efter att hava redogjort för sina utredningar rörande Bergslagernas järnvägsaktiebolags

tillämpning av taxebestämmelserna och beträffande omfattningen

av trafiken från järnvägen till hamnen anföra utredningsmännen, att

det näppeligen kunde anses med järnvägstrafikanternas intressen förenligt att

i trafikeringsavtalet införas några bestämmelser, ägnade att binda järnvägsförvaltningens

handlingsfrihet i taxehänseende. Beaktas borde ock. att frågan

om befordran sjö- eller järnvägsledes av det gods från och till Åmål—Årjängs

järnväg, som överhuvud kunde tänkas befordrat sjöledes, för Åmåls stad och

hamn icke kunde vara av större storleksordning. Hamnavgiften för ifrågavarande

gods utgjorde 20 öre per ton. Räknade man med, att 6,000 ton gods vore

av natur att möjligen kunna i medeltal per år fraktas över Åmåls djuphamn,

så skulle härför dock icke tillföras hamnen större inkomst än 1,200 kronor.

Slutligen anföra utredningsmännen:

Av det anförda torde få anses framgå, att något avtal med Bergslagernas

järnvägsaktiebolag örn Åmål—Årjängs järnvägs trafikering i enlighet med i

motionerna angivna riktlinjer icke lärer kunna träffas under annan förutsättning,

än att det trafikerande bolaget tillförsäkras ersättning för genom

driftens utökning uppkommande förluster, varjämte anspråk ställts på tillhandahållande

utan ersättning av sådan materiel, som fordras för driftens

utvidgning utöver vad trafikeringsavtalet förpliktar till.

I detta sammanhang tillåta vi oss erinra, att visst skäl för avtalets uppsägning

örn icke i år så dock nästa år kan anföras. Balansräkningen för den

av Bergslagernas järnvägsaktiebolag trafikerade Dal—Västra Värmlands

järnväg upptar så stor balanserad förlust, att berörda järnvägsaktiebolag får

väntas komma att under år 1936 träda i likvidation. Förberedande förhandlingar

hava genom fullmäktiges i riksgäldskontoret försorg upptagits om träf
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

15

fande av nytt trafikeringsavtal. Kan skäligt sådant ej träffas med nuvarande

arrenderande järnvägsaktiebolag, så torde få väntas, att statens järnvägar

skola komma att övertaga trafikeringen av Dal—-Västra Värmlands järnväg.

Skulle så bliva fallet, kommer frågan om trafikering av Åmål—Årjängs järnväg

genom statens järnvägars försorg i ett annat och åtminstone något bättre

läge än för närvarande. Skulle åter nytt avtal träffas med Bergslagernas

järnvägsaktiebolag om köp eller trafikering av Dal—-Västra Värmlands järnväg,

så torde i samband härmed även frågan örn Åmål—Årjängs järnvägs

försäljning till eller trafikering av Bergslagernas järnvägar böra upptagas till

ny och slutlig prövning.

Vid förhandlingarna om överlåtande av Dal—Västra Värmlands järnvägar

till Bergslagernas järnvägsaktiebolag upptogs, såsom av det föregående framgår,

även frågan om försäljning till sistnämnda bolag av Åmål—Årjängs järnväg.

Såsom resultat härav omfattar, på sätt förut nämnts, det avtal, om

vars godkännande nu är fråga, överlåtelse även av sistnämnda järnväg till

Bergslagernas järnvägsaktiebolag.

Jag övergår härefter till en redogörelse för nu ifrågavarande framställning.

Riksgälds/ullmäkiige hava till en början meddelat, att Dal—Västra Värmlands

järnvägsaktiebolag under innevarande år torde bliva nödsakat att träda

i likvidation med anledning av att bolagets aktiekapital inom kort komme att

vara till två tredjedelar förbrukat på grund av den stora ökningen av bolagets

skuld till staten.

Efter att hava erinrat om förut omförmälda utredningar och förhandlingar

anföra fullmäktige:

Vad först beträffar D a 1—V ästra Värmlands järnvägar hava (

utredningsmännen i sin skrivelse anfört, att järnvägsstyrelsen enligt under

hand lämnat meddelande visserligen vore beredd att övertaga järnvägen för

införlivande med statsbanenätet men att från styrelsens sida hinder ej mötte

för träffande av en uppgörelse om järnvägens försäljning till Bergslagernas

järnvägsaktiebolag, därest för staten skäliga villkor därvid kunde erhållas.

Vid sådant förhållande finna fullmäktige med stöd av vad utredningsmännen

i detta avseende anfört den lämpligaste lösningen av frågan örn Dal—Västra

Värmlands järnvägs framtid vara, att äganderätten till järnvägen övertages

av Bergslagernas järnvägsaktiebolag eller ett av detta för ändamålet bildat

dotterbolag, i senare fall med erforderlig borgen av Bergslagernas järnvägsaktiebolag.

Ehuru den köpeskilling, som enligt överenskommelsen skall utgå för Dal—- Västra Värmlands järnväg, nödvändiggör avskrivning av ej blott upplupna

räntor, omkring 4,800,000 kronor, utan även större delen av kapitalfordringen

för statslånen, sedda som en helhet, finna fullmäktige i likhet med utredningsmännen

uppgörelsen innebära en sådan ekonomisk fördel för staten,

att densamma enligt fullmäktiges mening bör godtagas. Järnvägsbolaget har

hittills ej förmått erlägga föreskrivna annuiteter å statslånen eller ens någon

del därav och sådana synas ej heller för framtiden vara att förvänta, därest

avtal skulle träffas örn fortsatt arrendering av järnvägen enligt i huvudsak

nu gällande trafikeringsvillkor.

Då enligt vad i utredningen påvisas järnvägsenheten Mellerud—Billingsfors,

till vars byggande lån å 2,100,000 kronor lämnats ur allmänna järnvägslånefonden,

är att anse såsom ett bärigt företag, som är av stor ekonomisk

betydelse för Bergslagernas järnvägar, synes det fullt befogat att kräva, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

vid en försäljning detta belopp med tillägg av upplupna räntor från den dag,

då Dal—Västra Värmlands järnväg öppnades för trafik i sin helhet, återbetalas.

Köpeskillingen för nämnda järnvägsenhet har i överensstämmelse härmed

i överenskommelsen hestämts till ‘2,840,000 kronor.

I betraktande av det synnerligen svaga ekonomiska resultat, innebärande

betydande årliga förluster, som driften å järnvägsenheten Billingsfors—- Arvika ttulserud) med sidobana till Skillingsfors däremot uppvisat, synes det

fullmäktige skäligt, att såsom i överenskommelsen skett begränsa köpeskillingen

för berörda järnvägsenhet till dess beräknade realisationsvärde 938,000

kronor och att uppdela delta belopp så, att endast 200,000 kronor skulle behöva

ovillkorligen gäldas, under det att betalningsskyldighet för återstoden,

738,000 kronor, skulle inträda endast i samband med en eventuell realisation

tidt eller till någon del av ifrågavarande järnvägsfastighet och avse det belopp,

som vid realisationen bomme att inflyta efter avdrag av 200,000 kronor.

Från statens sida synes intet finnas att erinra mot att ovan omförmälda

belopp av 2,840,000 kronor och 200,000 kronor, därest de ej erläggas kontant,

må likvideras genom av Bergslagernas järnvägsaktiebolag respektive

eventuellt dotterbolag med borgen av Bergslagernas järnvägsaktiebolag utfärdade,

av riksgäldskontoret godkända skuldförbindelser med den säkerhet

och räntefot, som omförmälas i överenskommelsen. Annuiteten, som skall

utgöra 5 procent av lånebeloppen, bör inbetalas första gången den 31 december

1936 och därefter samma dag varje år, till dess lånen slutbetalats.

Överenskommelsen innehåller i fråga om Dal—Västra Värmlands järnväg

vidare en föreskrift, att, därest en före köpets fullbordande gjord framställning

om rätt att nedlägga persontrafiken å sidolinjen Beted—Skillingsfors,

under förutsättning att bandelens trafikområde beredes skälig ersättning genom

regelbunden landsvägstrafik, icke skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall,

Bergslagernas järnvägsakliebolag må äga åtnjuta sådan lindring i köpevillkoren,

att det belopp av 200,000 kronor, som enligt vad nyss sagts skulle erläggas

kontant eller genom räntebärande skuldförbindelse, skall överföras

till sådan skuld, för vilken betalningsskyldighet skall inträda endast i samband

med realisation.

Då utredningsmännen uppvisat, att förlusten å trafikeringen å sidolinjen

Beted—Skillingsfors är förhållandevis mycket betydande, i det att den år

1933 uppgått till ej mindre än 49,400 kronor eller fem gånger storleken av

bruttoinkomsten för året, 9,700 kronor, finna fullmäktige naturligt, att

Bergslagernas järnvägsaktiebolag i samband med ett övertagande av DalVästra

Värmlands järnväg önskar viss lättnad i trafikeringsskyldigheten beträffande

nämnda järnvägslinje. Fullmäktige hava i likhet med utredningsmännen

funnit skäligt, att berörda önskemål beaktas på sätt i överenskommelsen

skett, nämligen genom den angivna reduceringen av köpeskillingen,

i händelse en framställning örn persontrafikens nedläggande å sidolinjen

ej skulle bifallas. Utredningsmännen hava påpekat, att berörda reducering

i värde ej motsvarar den minskning av driftsförlusten, som beräknas

kunna uppnås vid persontrafikens nedläggande, varför även i sådant

fall viss förlust av ifrågavarande linje även för framtiden skulle komma att

drabba Bergslagernas järnvägsaktiebolag.

Vad härefter beträffar Åmål — År j ängs järnväg, vilken allt sedan

den år 1933 å exekutiv auktion förvärvades av riksgäldskontoret för

statens räkning är utarrenderad till Bergslagernas järnvägsaktiebolag med

skyldighet för arrendatorn att befordra endast vagnslastgods, hava utredningsmännen

i enlighet med sitt uppdrag undersökt möjligheterna att ernå

ökad trafikering å järnvägen och därvid kommit till den uppfattningen, att

järnvägen lämpligen bör av Bergslagernas järnvägsaktiebolag förvärvas i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

17

samband med övertagandet av Dal—Västra Värmlands järnväg samt därefter

helt införlivas med denna järnväg. Därav skulle följa, att järnvägens

nuvarande karaktär av lastspår komme att upphöra och järnvägen såsom

tidigare i likhet med andra järnvägar bliva underställd Kungl. Maj:ts och

underlydande myndigheters uppsikt samt underkastad rörande järnvägsdrift

utfärdade författningar. Järnvägen komme därvid att åter upplåtas för godssamtrafik

och den för hamntrafiken på Åmål hinderliga trafikspärr, som nu

utgående överförings- och banavgifter i Årjäng utgjorde, att bortfalla. Järnvägens

fortbestånd bleve slutligen i görlig grad tryggat genom att Bergslagernas

järnvägsaktiebolag inträdde som ägare till densamma.

Nämnda järnvägsbolag hade emellertid uppställt såsom villkor för järnvägens

övertagande och upplåtande för allmän trafik dels att järnvägen finge

förvärvas mot en skuldförbindelse å 438,000 kronor, motsvarande järnvägens

beräknade realisationsvärde, och att ränta å skulden ej finge debiteras, liksom

att betalningsskyldighet ej finge inträda annat än i samband med realisation

av järnvägsfastigheten eller del därav, dels att skyldighet att å järnvägen

verkställa befordring av resande och post ej finge åläggas, dels ock att

järnvägsförvaltningen skulle äga rätt att ersätta godsbefordring å järnvägen

med godsbefordring å landsväg medelst egna eller förhyrda lastbilar, i vilket

fall för järnvägen gällande faxe- och trafikstadgebestämmelser skulle äga

tillämpning.

Under framhållande bland annat av att stora driftförluster uppkommit å

Åmål—Ålsängs järnväg under de år, densamma varit trafikerad i full omfattning,

att något nämnvärt behov av persontrafik å järnvägen icke kunde

anses föreligga åtminstone beträffande dess övre del, där landsvägen löper

utmed banan och en livlig omnibustrafik upprätthålles, att det ej syntes skäligen

kunna ifrågasättas, att för tillgodoseende företrädesvis av ett så begränsat

trafikbehov vid järnvägens nedre del, varom av utredningsmännen

anförda uppgifter vittnade, återupptaga en även i förenklad form driven

relativt mycket förlustbringande persontrafik, samt att det för trafikanterna

borde vara skäligen likgiltigt, om lättare gods under ovan angivna förutsättningar

befordrades med järnväg eller lastbil, hava utredningsmännen funnit

de av Bergslagernas järnvägsaktiebolag uppställda villkoren för förvärv av

Amål—Årjängs järnväg befogade och ej heller av beskaffenhet att kunna ur

trafikanternas synpunkt föranleda mera vägande anmärkningar. Enligt fullmäktiges

mening måste det anses vara naturligt, alt även Åmål—Årjängs

järnväg övertages av Bergslagernas järnvägsaktiebolag, därest så skulle bliva

fallet med Dal—Västra Värmlands järnväg. Fullmäktige hava ock funnit,

aJl dp villkor angående Åmål—Årjängs järnvägs försäljning, varom preliminär

överenskommelse träffats, böra vara godtagbara såväl för staten som för

befolkningen i de av järnvägen berörda trakterna. För staten torde det, såsom

utredningsmännen framhållit, få anses såsom en fördel att bliva befriad

från de förpliktelser beträffande järnvägens vidmakthållande, som äganderätten

lill densamma kan vara ägnad att medföra. I betraktande av det synnerligen

nedslående resultatet av driften å järnvägen, då denna uppehölls i

tull omfattning, synes staten ej skäligen kunna påfordra att vid järnvägens

törsäljning erhålla någon egentlig köpeskilling för densamma, utan bör staten

enligt fullmäktiges mening kunna åtnöjas med en skuldförbindelse av

deli art ovan angivits. De överenskomna villkoren för den framtida trafike*

ingen av järnvägen måste anses innebära så stora förbättringar för järnvägens

trälikomräde, som under föreliggande förhållanden kunna anses skäliga.

I delta sammanhang må ock framhållas, att den vid Åmål—Årjängs

järnväg tidigare anställda personalen tillförsäkrats företrädesrätt vid anställ
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 168.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

ning av den personal, som erfordras vid .järnvägen, då driften utökas i enlighet

med överenskommelsen.

Beträffande slutligen en i överenskommelsen angiven begränsning av statens

rätt att inlösa Dal—Västra Värmlands och Åmål—Årjängs järnvägar

på förmånligare villkor än som gälla enligt koncessionerna, nämligen att sådan

inlösen må ske endast i samband med förvärv av Bergslagernas järnväg,

anföra fullmäktige, att denna begränsning syntes fullmäktige vara skälig.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under hänvisning i övrigt

till utredningsmännens skrivelse hemställa riksgäldsfullmäktige, att Kungl.

Maj:t måtte för den nu församlade riksdagen framlägga proposition om godkännande

av den mellan riksgäldskontoret och Bergslagernas järnvägsaktiebolag

preliminärt träffade överenskommelsen angående Dal—Västra Värmlands

och Åmål—Årjängs järnvägar.

I utlåtande den 31 januari 1936 har 1932 års järnvägsekonomiutredning,

med bifogande av ett från järnvägsstyrelsen inhämtat yttrande, anfört, att

järnvägsekonomiutredningen i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret

och järnvägsstyrelsen samt av skäl, som anförts av fullmäktige och deras

utredningsmän, funnit ifrågavarande överenskommelse vara av beskaffenhet

att kunna av statsmakterna godtagas.

I sitt nyssnämnda yttrande, dagtecknat den 30 januari 1936, har järnvägsstyrelsen

vitsordat riksgäldsfullmäktiges uppgift, att från styrelsens sida under

hand meddelats, att styrelsen visserligen vore beredd övertaga Dal—Västra

Värmlands järnväg för införlivande med statsbanenätet men att från styrelsens

sida hinder icke mötte för träffande av en uppgörelse om järnvägens

försäljning till Bergslagernas järnvägsaktieholag, därest för staten skäliga

villkor därvid kunde erhållas. Med den utformning, fortsätter järnvägsstyrelsen,

som den nu träffade överenskommelsen erhållit, kunde styrelsen helt

instämma i riksgäldsfullmäktiges mening, att den lösning av frågan om Dal

-—Västra Värmlands järnvägs framtid, vilken genom överenskommelsens

godkännade erhölles, vore den lämpligaste, som under förhandenvarande förhållanden

kunde stå att vinna. Även i fråga om försäljningen av Åmål—- Årjängs järnväg kunde järnvägsstyrelsen biträda fullmäktiges uppfattning.

Från styrelsens sida vore vid sådant förhållande intet att erinra mot bifall

till föreliggande framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 7 februari 1936 på

av riksgäldsfullmäktige anförda grunder tillstyrkt avlåtande av den föreslagna

propositionen till årets riksdag.

I ärendet föreligga slutligen vissa framställningar, åsyftande att ifrågavarande

järnvägar skulle övertagas av staten och införlivas med statens järnvägar

i stället för att försäljas till Bergslagernas järnvägsaktiebolag. De intressen,

som motiverat dessa framställningar, hänföra sig till Uddevalla—

Lelångens järnväg, omfattande sträckan Uddevalla—Billingsfors—Bengtsfors.

Framställningarna hava ingivits av representanter för ett tiotal kommuner

samt av personalen vid nämnda järnväg. I framställningarna göres gällande,

att ett överlåtande av Dal—Västra Värmlands järnvägar till Bergslagernas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

19

järnvägsaktiebolag skulle genom avledande av trafik från Uddevallajärnvägen

till Bergslagsbanan nedbringa Uddevallajärnvägens trafik i sådan grad, att

järnvägens existens bleve hotad.

I sistnämnda avseende må emellertid nämnas, att som resultat av förda

förhandlingar vid ingången av innevarande månad träffats en överenskommelse

mellan Bergslagernas järnvägsaktiebolag och Dal—Västra Värmlands

järnvägsaktiebolag, å ena, samt Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag,

å andra sidan, i syfte bland annat att förebygga en dylik trafikavledning.

Uddevalla stad, som är en av de större ekonomiska intressenterna

i sistnämnda bolag och som jämväl häftar i borgensansvar för större

delen av bolagets skuld till staten, har för sin del godkänt berörda överenskommelse.

Avtalet skall gälla under tio år och därefter ytterligare ett

år i sänder, därest uppsägning minst sex månader i förväg icke ägt rum.

Uppsäges avtalet, kunna parterna eller endera av dem hänskjuta till Kungl.

Maj :ts avgörande, huruvida och i vilken utsträckning de i avtalet angivna förpliktelserna

skola kvarstå eller ersättas med andra. Skiljaktighet mellan

parterna rörande tolkningen eller tillämpningen av avtalet skall enligt detsamma

hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Dal—Västra Värmlands

järnvägsaktiebolags ekonomi under årens lopp så försämrats, att bolaget,

som icke förmått att till någon del gälda ränta och amortering å sina

betydande statslån, under innevarande år kan förutses komma att avträda

sin egendom till konkurs. Därvid torde fullmäktige i riksgäldskontoret

för bevakande av statens fordringsanspråk komma att å exekutiv auktion

inropa bolagets järnvägar Mellerud—Billingsfors och Billingsfors—Arvika

med bibana till Skillingsfors. Med anledning härav har fråga uppstått, huru

vid sådant förhållande därefter skall med järnvägarna förfaras. Under övervägande

har varit att införliva järnvägarna med statsbanorna eller att överlåta

dem till Bergslagernas järnvägsaktiebolag, som sedan år 1922 arrenderat

desamma. Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att såväl

riksgäldsfullmäktige som järnvägsstyrelsen och övriga i ärendet hörda myndigheter

på anförda skäl förordat den sistnämnda lösningen, till vilken även

jag ger min anslutning.

Det av fullmäktige i riksgäldskontoret framlagda preliminära avtalet om

försäljning av, bland annat, Dal—Västra Värmlands järnvägar till Bergslagernas

järnvägsaktiebolag, vilket avtal biträtts av Dal—Västra Värmlands

järnvägsaktiebolag, innebär i huvudsak, att förstnämnda bolag, sedan fullmäktige

i riksgäldskontoret förvärvat banorna, skall övertaga desamma för

en köpeskilling av 3,778,000 kronor. Detta belopp fördelar sig med 2,840,000

kronor å järnvägen Mellerud—Billingsfors och 938,000 kronor å järnvägen

Billingsfors—Arvika med bibana. Av nämnda köpeskilling skall ett belopp

av 3,040,000 kronor — motsvarande nämnda belopp av 2,840,000 kronor

jämte 200,000 kronor av köpeskillingen för banan Billingsfors—Arvika —

betalas kontant, eller ock skola å beloppen lämnas skuldförbindelser med sä
-

Departements
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 168.

kerhet av inteckningar med bästa förmånsrätt i respektive järnvägar och med

förräntning och amortering enligt allmänna regler för lån ur allmänna järnvägslånefonden.

Under vissa förutsättningar skall ifrågavarande belopp av

200,000 kronor innestå till dess realisation av järnvägen Billingsfors—Arvika

kan komma att äga rum. Samma förhållande skall under alla omständigheter

gälla beträffande återstoden av köpeskillingen för sistnämnda bana.

De belopp, som i avbidan på realisation komma att innestå, skola åtnjuta inteckningssäkerhet

i järnvägen men vara räntefria och utgå allenast i den mån

realisationssumman därtill förslår.

Detta förslag innebär, att betydande delar av statens fordran hos Dal—

Västra Värmlands järnvägsaktiebolag nu skulle definitivt uppgivas, i det

att, enligt förslaget, beträffande järnvägen Mellerud—Billingsfors ett räntebelopp

av i runt tal 613,000 kronor bortfaller och i fråga örn järnvägen

Billingsfors—Arvika dels ett kapitalbelopp av 7,698,400 kronor och dels ett

räntebelopp av i runt tal 3,444,000 kronor, eller tillhopa 11,142,400 kronor,

efterskänkas. I detta sammanhang förtjänar emellertid att framhållas, att

en tredjedel av statslånen för anläggning av sistnämnda järnväg skulle vara

räntefri och börja amorteras först efter sextio år.

Vid övervägande av samtliga på föreliggande fråga inverkande omständigheter

har jag — särskilt med hänsyn till vad genom de verkställda utredningarna

utrönts örn trafiken å banorna och därmed om det faktiska värdet

av nämnda fordringar — funnit de bestämda köpeskillingarna vara godtagbara.

I fråga örn de i avtalet upptagna villkoren i övrigt har jag icke heller funnit

anledning till erinran.

Vad beträffar de olika framställningarna om beaktande vid prövningen av

förevarande avtal av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags intressen vill

jag i detta sammanhang allenast framhålla, att förut omförmälda överenskommelse

nied sistnämnda bolag torde få anses innefatta sådana garantier

beträffande trafiken å bolagets järnväg, som med hänsyn till omständigheterna

parterna funnit skäliga.

Ifrågavarande avtal mellan riksgäldskontoret och Bergslagernas järnvägsaktiebolag

omfattar även försäljning till bolaget av Åmål-—Årjängs järnväg

för en köpeskilling av 438,000 kronor, å vilken skall utfärdas skuldförbindelse

att betalas vid framdeles eventuellt inträffande realisation av järnvägen

och med säkerhet av inteckning i järnvägen nied bästa förmånsrätt.

Vad beträffar trafikeringen av sistnämnda järnväg framgår av den förut

lämnade redogörelsen för de genom riksgäldskontorets försorg verkställda utredningarna,

att trafikering av banan i full utsträckning icke torde kunna ske

på ett ekonomiskt bärkraftigt sätt. Ävenså synes det tvivelaktigt, örn bedrivande

av annan godstrafik än vagnslasttransporter kan ske utan mer eller mindre

betydande förlust. Det nu föreliggande avtalet innefattar emellertid .skyldighet

för Bergslagernas järnvägsaktiebolag att bedriva allmän godstrafik och

godssamtrafik — ej posttransporter — å järnvägen, dock med rätt för bolaget

att, i stället för å järnvägen, utföra godstransporterna vägledes med egna eller

förhyrda lastautomobiler. Ehuru avtalet icke innefattar något stadgande be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S. 21

träffande persontrafiken å banan, vill jag dock för min del utgå från att bolaget

med hänsyn till de inom trafikområdet liggande kommunernas betydande

ekonomiska insatser för banans tillkomst skall finna möjligt att, åtminstone

för något år framåt och till dess närmare erfarenhet vunnits, i viss omfattning

bedriva sådan trafik. Jag vill i detta sammanhang även uttala min

förhoppning om att bolaget skall söka bereda sysselsättning åt den vid Åmål—

Årjängs järnväg tidigare anställda personalen i så stor omfattning som möjligt.

I taxehänseende skall Åmål—Årjängs järnväg införlivas med Dal—Västra

Värmlands järnvägar, därvid övergångs- och banavgifter vid Årjäng bortfalla.

Ifrågavarande järnvägstaxa skall tillämpas jämväl vid förenämnda

lastbilstransporter. Jag förutsätter, att lastbilstrafiken anordnas i form av

linjetrafik och att vederbörande länsstyrelse vid meddelande av tillstånd till

sådan trafik tillser, att tidtabellen och antalet turer ävensom anordningarna

i övrigt för trafiken bliva tillfredsställande även från trafikantsynpunkt.

Mot den för järnvägen Åmål—Årjäng i avtalet bestämda köpeskillingen

och sättet för dess gäldande har jag icke funnit anledning till erinran.

Då det synes lämpligt, att godkännande av försäljningen av ifrågavarande

järnvägar meddelas i anslutning till det köpeavtal, som av parterna förutsatts

skola komma att träffas, sedan Dal—Västra Värmlands järnvägar inköpts av

riksgäldskontoret, vill jag, under åberopande av vad i det föregående anförts,

tillstyrka, att det nu ifrågavarande avtalet förelägges riksdagen med

hemställan örn bemyndigande för Kungl. Majit att godkänna en framtida försäljning

i huvudsaklig överensstämmelse med i avtalet stadgade villkor.

Enär fullmäktige i riksgäldskontoret i förevarande fall torde äga befogenhet

att själva besluta om avskrivning av de delar av statslånen, som icke

vinna täckning, torde något beslut av riksdagen i sådant avseende icke vara

erforderligt.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att, under förutsättning att Dal—Västra Värmlands järnvägar

komma att förvärvas av staten, bemyndiga Kungl.

Majit att godkänna ett blivande avtal om försäljning till

Bergslagernas järnvägsaktiebolag av samma järnvägar ävensom

av Åmål—Årjängs järnväg, allt i huvudsaklig överensstämmelse

med i förevarande avtal mellan riksgäldskontoret

och nämnda bolag stadgade villkor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

A. C. F. von Krusenstierna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Bilaga.

Mellan Riksgäldskontoret och Bergslagernas Järnvägsaktiebolag träffas

härmed, under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande, följande överenskommelse.

1. Sedan Dal—Västra Värmlands Järnvägsaktiebolag under år 1936 trätt

i konkurs och Riksgäldskontoret därunder å exekutiv auktion inropat bolagets

järnvägsfastigheter med tillhörigheter för statsverkets räkning, förbinder

sig Riksgäldskontoret att omedelbart därefter försälja och Bergslagernas

Järnvägsaktiebolag att inköpa berörda järnvägsfastigheter med samma tillhörigheter

tillsammans med Åmål—Årjängs järnväg mot den köpeskilling

och på de villkor i övrigt, som i denna överenskommelse säges.

2. I köpeskilling för järnvägsfastigheterna med tillhörigheter, omfattande

vad järnvägarna Mellerud—Billingsfors och Billingsfors—Arvika (Gilserud)

med sidobana till Skillingsfors angår intecknad egendom, och vad järnvägen

Åmål—Årjäng angår järnvägen med i bruk varande materiel och inventarier,

skall Bergslagernas Järnvägsaktiebolag erlägga:

för järnvägen Mellerud—Billingsfors.............. kr. 2,840,000

» » Billingsfors—Arvika (Gilserud)...... » 938,000

» » Åmål—Årjäng .................... » 438,000

eller tillsammans 4,216,000 kronor att gäldas på sätt i punkt 3 och 4 säges.

3. Av köpeskillingen skall ett belopp av tillhopa 3,040,000 kronor, motsvarande

hela köpeskillingen för järnvägen Mellerud—Billingsfors samt av

köpeskillingen för järnvägen Billingsfors—Arvika, 200,000 kronor, inbetalas

kontant eller genom av Bergslagernas Järnvägsaktiebolag utfärdade och av

Riksgäldskontoret godkända skuldförbindelser med säkerhet av inteckningar

med bästa förmånsrätt i den förra järnvägen å 2,840,000 kronor och i den

senare å 200,000 kronor samt i övrigt upptagande sådana villkor, som i allmänhet

gälla vid beviljande av lån ur allmänna järnvägslånefonden.

Därest ovan nämnda del av köpeskillingen erlägges kontant, skall därjämte

gäldas ränta därå efter 4 V2 procent från den 1 januari 1936 till betalningsdagen;

därest åter betalningen äger rum i form av skuldförbindelser,

skola dessa upptaga skyldighet att erlägga annuitet från den 1 januari 1936.

4. Återstående belopp av köpeskillingen, 1,176.000 kronor, varav belöpa

på järnvägen Billingsfors—Arvika med sidobana 738,000 kronor och på järnvägen

Åmål—Årjäng hela köpeskillingen, 438,000 kronor, skall erläggas genom

två av Bergslagernas Järnvägsaktiebolag utfärdade och av Riksgäldskontoret

godkända skuldförbindelser å sagda belopp. Som säkerhet för ifrågavarande

förbindelser skola lämnas inteckningar å 738,000 kronor i järnvägen

Billingsfors—Arvika (Gilserud) med sidobana med förmånsrätt närmast

efter 200,000 kronor och å 438,000 kronor i järnvägen Åmål—Årjäng med

bästa förmånsrätt.

Å berörda skulder, å vilka ränta ej må debiteras, skall betalningsskyldighet

inträda först i samband med realisation helt eller till någon del av ifrågavarande

järnvägsfastigheter. Vid sådan realisation skall till Riksgäldskontoret

inbetalas vad vid realisationen inflyter intill belopp, svarande mot

Riksgäldskontorets i resp. järnväg intecknade fordran, vad järnvägen Billingsfors—Arvika

med sidobana angår efter avdrag av 200,000 kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

23

För ifrågavarande låns gäldande i övrigt vare Bergslagernas Järnvägsaktiebolag

frikallat.

Riksgäldskontoret äger utöva kontroll över det sätt, varpå förestående bestämmelser

tillämpas, samt meddela föreskrifter rörande bokföring av vid

realisation inflytande belopp.

5. Bergslagernas Järnvägsaktiebolag förbinder sig att, intill dess det i

detta avtal överenskomna köpet blivit fullbordat, trafikera Dal—Västra Värmlands

järnväg (järnvägsenheterna Mellerud—Billingsfors och Billingsfors—

Arvika med sidobana) och Åmål—Årjängs järnväg i enlighet med nu gällande

trafikeringsavtal.

6. Bergslagernas Järnvägsaktiebolag förbinder sig att åter upplåta Åmål

—Årjängs järnväg för allmän godstrafik och godssamtrafik men ej för befordring

av resande och post samt att införliva järnvägen med Dal—Västra

Värmlands järnväg såsom integrerande del, varvid för sistnämnda järnväg

gällande taxa införes samt övergångs- och banavgifter vid Årjäng bortfalla,

dock medgives järnvägsbolaget rätt att ersätta godsbefordring å järnväg med

godsbefordring å landsväg medelst egna eller förhyrda lastbilar, skolande i

sådant fall för järnvägen gällande faxe- och trafikstadgebestämmelser äga

tillämpning.

Vid Åmål—Årjängs järnväg tidigare anställd personal skall äga företräde

vid anställning av den personal, som erfordras uteslutande vid denna järnväg,

då driften av bolaget återupptages i här avsedd omfattning.

7. Skulle av Bergslagernas Järnvägsaktiebolag före fullbordandet av i

denna överenskommelse avhandlade köp gjord framställning om rätt att nedlägga

persontrafiken å sidolinjen Beted—Skillingsfors, under förutsättning

att bandelens trafikområde beredes skälig ersättning genom regelbunden

landsvägstrafik, icke vinna Kungl. Maj:ts bifall, skall Bergslagernas Järnvägsaktiebolag

äga åtnjuta sådan lindring i köpevillkoren beträffande bandelen

Billingsfors—Arvika med sidobana, att det belopp å 200,000 kronor,

som enligt punkt 3 skall gäldas kontant eller genom räntebärande skuldförbindelse,

överföres till sådan skuld, som skall gäldas på sätt omförmäles i

punkt 4.

8. Svenska staten skall vara berättigad att i samband med eller efter förvärv

av Bergslagernas järnväg inlösa Dal—Västra Värmlands inkl. Åmål—

Årjängs järnväg, för en köpeskilling av 4,216,000 kronor, ökad med de belopp,

vilka framdeles kunna komma att bindas i järnvägsanläggningen, men

minskad med behöriga avdrag på grund av realisering samt slitning och annan

teknisk värdeminskning.

9. Bergslagernas Järnvägsaktiebolag äger och förutsättes i denna överenskommelse

skola i sitt ställe sätta ett för ändamålet under bildning varande

dotterbolag samt att till sådant bolag överlåta äganderätten till Dal—Västra

Värmlands inkl. Åmål—Årjängs järnväg. Därest Bergslagernas Järnvägsaktiebolag

begagnar sig av sin sålunda härmed medgivna rätt, skall Bergslagernas

Järnvägsaktiebolag teckna borgen för dotterbolagets riktiga fullgörande

av de förbindelser, som enligt detta avtal eljest skulle hava åvilat

Bergslagernas Järnvägsaktiebolag.

10. Tvist angående tolkningen och tillämpningen av denna överenskommelse

skall avgöras enligt lagen om skiljemän.

Stockholm och Göteborg i december 1935.

Riksgäldskontoret Bergslagernas Järnvägsaktiebolag

F. Sandberg.

Äng. Åkesson.

IEric Öhlin.

/Y. Simonsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:266 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Bal—Västra Värmlands järnvägar oc s. 7 i texten
  2. SU 1936:117 Utlåtande i anledning av Kungl. Majda proposition angående försäljning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal— Västra Värmlands järnvägar och Åmål—Årjängs s. 1 i texten