Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m

1936-03-06 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:177, Angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

1

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

statens hantverkslånefond m. m.; given Stockholms

slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

I skrivelse den 31 januari 1936 har kommerskollegium — i anledning

av en den 31 oktober 1935 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift från

styrelsen för Sveriges hantverksorganisation — gjort framställning om samBihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 177. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

manslagning av lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig

mindre industri samt lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare

till en ny fond, benämnd statens hantverkslånefond.

Innan jag närmare ingår på detta ämne, vill jag på grundval av en utav

kommerskollegium avgiven redogörelse lämna några kortfattade uppgifter

i fråga örn de båda nyssnämnda fondernas uppkomst och utveckling samt

rörande de principer, vilka under olika tider tillämpats vid utlåning från

fonderna.

På därom av Kungl. Majit i proposition (nr 142) till 1910 års riksdag

gjord framställning beslöt riksdagen (skrivelse nr 167), dels att en särskild

fond skulle inrättas för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig

mindre industri, från vilken fond, efter prövning av Kungl. Majit, i mån av

tillgång lån finge tilldelas Sveriges hantverksorganisation, som förklarat sig

villig att i egenskap av låneförmedlare utlämna låneunderstöd till hantverkare

och mindre industriidkare för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer

och andra dyrbarare arbetsredskap, dels att riksgäldskontoret skulle bemyndigas

att för ändamålet under år 1911 i mån av behov tillhandahålla statskontoret

ett belopp av högst 50,000 kronor, dels ock att för lån, som av

Kungl. Majit beviljades, skulle gälla vissa av riksdagen godkända allmänna

villkor och bestämmelser. Kungl. Majit skulle äga meddela de ytterligare

föreskrifter, som i avseende å förevarande lånerörelse kunde befinnas erforderliga.

Genom kungörelse den 16 december 1910 (nr 143) fastställde Kungl. Majit

därefter allmänna villkor och bestämmelser för lån från fonden för befrämjande

av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. Samtidigt uppdrog

Kungl. Majit åt kommerskollegium att handhava högsta uppsikten

över Sveriges hantverksorganisation i dess egenskap av låneförmedlare vid

ifrågavarande lånerörelse.

Enligt nämnda kungörelse gällde för lån från fonden bland annat följande

grunder, nämligen: att för lånet skulle avlämnas av låneförmedlaren utfärdad

skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens fullgörande, som

kunde av statskontoret godkännas, att, sedan lån innehafts under ett år

från lyftningsdagen, en femtedel av det ursprungliga lånebeloppet skulle

återbetalas under vart och ett av de därpå följande fem åren, så att hela

lånet bleve inom utgången av det sjätte året till fullo guldet, att å lyftat oguldet

lånebelopp skulle erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med fyra procent,

samt att låneunderstöd, som av låneförmedlaren utlämnades, skulle utgöra

minst 500 kronor och för en och samma låntagare högst 5,000 kronor

samt under inga förhållanden finge uppgå till mera än tre fjärdedelar av

det eller de för inköp avsedda föremålens värde.

Till ökning av fondens kapital hava sedermera anvisats dels av 1911 års

riksdag 75,000 kronor, dels av 1912 och 1913 års riksdagar samt 1914

års senare riksdag tillhopa 75,000 kronor, dels av 1920 års riksdag 100,000

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

3

kronor, dels ock av 1933 års riksdag 50,000 kronor. Fondens nuvarande

kapitalbelopp utgör sålunda 350,000 kronor.

Sedan riksdagen (skrivelse nr 117/1914 B) nied bifall till Kungl. Maj:ts

förslag beslutat, att för lån, som beviljades från fonden, skulle gälla vissa

förändrade allmänna villkor och bestämmelser, utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse

i ämnet den 21 augusti 1914 (nr 210). Därigenom vidtogos i huvudsak

följande ändringar i 1910 års nyssberörda kungörelse, nämligen att lånebeloppets

minimum sänktes från 500 kronor till 300 kronor, samt att lånebeloppets

relativa maximigräns höjdes från tre fjärdedelar till nio tiondelar

av värdet av arbetsredskapen i fråga.

Jämlikt beslut av 1916 års riksdag höjdes räntan å lånen från 4 procent till

5 procent, varjämte Sveriges hantverksorganisation på därom gjord framställning

befriades från uppdraget att vara låneförmedlare och lånerörelsen

helt överlämnades till kommerskollegium med bibehållande av statskontoret

såsom fondförvaltare. Samtidigt utfärdades ändrade lånebestämmelser

för fonden, enligt vilka för lån skulle avlämnas skuldförbindelse jämte

borgen av två personer, vilkas vederhäftighet blivit av behörig myndighet

styrkt, eller ock annan säkerhet, som av kollegium kunde godkännas. De

enligt 1916 års riksdagsbeslut gällande föreskrifterna återfinnas i kungörelsen

den 17 juni 1916 (nr 230), vari sedermera — i överensstämmelse med

riksdagens beslut — ändringar vidtagits genom kungörelser den 22 juni 1920

(nr 444), den 27 april 1923 (nr 94) och den 22 juni 1934 (nr 380). Enligt

de nu gällande bestämmelserna utgör räntesatsen för hantverkslånen numera

4 112 procent och lånens absoluta maximum 10,000 kronor.

Omfattningen av de under åren 1931—1935 sökta och beviljade lånen framgår

av följande tabell:

Å r

Sökta lån

Utlämnade lån

Antal

Kronor

Antal

Kronor

1931......................................

55

175,760

20

66,000

1932......................................

112

351,425

24

89,150

1933......................................

124

363,700

27

82,930

1934......................................

83

251,761

12

50,800

1935......................................

71

188,665

21

54,400

Lånefondens ställning belyses av följande siffror:

1933

“/, 1934

«/„ 1934

“/, 1935

*>/„ 1935

Utestående fordringar........

289,329

19

283,366

14

289,575

37

280,969

57

277,687

51

Innestående å fonden........

60.670

81

66,633

86

60,424

63

69,030

43

72,312

49

350,000

—

350,000

350,000

350,000

—

350,000

—

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 177•

Till dessa uppgifter angående fondens ställning må anmärkas, att å vissa

lån på grund av insolvens hos såväl låntagare som borgensmän förluster uppstått

för statsverket, varför vissa avskrivningar å fonden synas vara erforderliga.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition (nr 221) till 1933 års riksdag

därom gjorda framställning beslöt riksdagen (skrivelse nr 244), att en särskild

statlig lånefond, benämnd lånefonden för ackordslön och förlagslån åt

hantverkare, skulle inrättas, från vilken fond — som skulle förvaltas av statskontoret

— finge av kommerskollegium beviljas ackordslån och förlagslån till

hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig överensstämmelse

med i statsrådsprotokollet över handelsärenden den 17 mars 1933 angivna

grunder, varjämte riksdagen såsom kapital för nämnda fond å riksstaten

för budgetåret 1933/1934 bland utgifter för kapitalökning under rubrik:

Statens utlåningsfonder anvisade ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,

att utgå av lånemedel.

Genom kungörelse den 9 juni 1933 (nr 355) fastställde Kungl. Maj:t därefter

allmänna villkor och bestämmelser för lån ur lånefonden för ackordslån

och förlagslån åt hantverkare.

Enligt denna kungörelse gällde för lån från fonden bland annat, att för

lånet skulle ställas säkerhet, som kommerskollegium funne sig kunna godtaga,

att, sedan lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, en

femtedel av lånebeloppet skulle återbetalas under vart och ett av de därpå

följande fem åren, så att hela lånet bleve inom utgången av sjunde året tillfullo

guldet, att å lyftat, oguldet lånebelopp skulle erläggas årlig ränta från

lyftningsdagen med fyra och en halv procent, att ackordslån ej finge överstiga

ett belopp av 3,000 kronor, dock att, där rörelsens omfattning eller

andra särskilda omständigheter det föranledde, dylikt lån finge utgå med

högre belopp, dock högst 5,000 kronor samt att förlagslån icke i något fall

finge utgå med högre belopp än 3,000 kronor.

I denna kungörelse hava sedermera ändringar vidtagits genom kungörelser

den 29 december 1933 (nr 673) och den 24 maj 1934 (nr 184). Enligt sist

angivna kungörelse må även förlagslån numera, där särskilda omständigheter

det föranleda, utgå med högst 5,000 kronor.

Såsom kapitalökning för fonden har av 1934 års riksdag anvisats ett

belopp av ytterligare 1,000,000 kronor.

Angående ansökningsfrekvensen och antalet beviljade lån m. m. vid vissa

olika tidpunkter hänvisas till följande tabell:

«/lt 1933

“/, 1934

*‘/i, 1934

"/, 1935

«/„ 1935

Sammanlagda antalet inkomna ansökningar

714

990

1,133

1,251

1,323

Sammanlagda antalet beviljade lån ......

236

455

521

566

599

Sammanlagda antalet avslagna ansökningar

209

428

526

609

662

Sammanlagda antalet återkallade ansök- ningar ................................

5

7

14

18

22

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177•

5

Lånefondens ställning var vid samma tidpunkter följande:

1

“/„ 1933

“/, 1934

"/« 1934

«/. 1935

S1/xa 1935

Utestående fordringar........

484,700

_

926,400

_

1,082,300

_

1,169,700

_

1,239,735

59

Innestående å fonden........

515.300

—

73,600

—

917,700

—

829,100

—

759,064

41

1,000,000

—

1,000,000

—

2,000,000

—

1,998,800

—

1,998,800

—

Med avseende å dessa uppgifter om fondens ställning må framhållas, att

14 låntagare under lånetiden försatts i konkurs. Av därav berörda lån —

15 stycken — hava 6 i sin helhet inbetalts. Huruvida och i vad mån förluster

å de återstående 9 av konkurser berörda lånen komma att uppstå för

statsverket är beroende på slutförandet av vederbörande konkursförvaltningar.

Vidare har i ett fall överenskommelse träffats om ackord, varvid förlust

uppstått för statsverket.

I förenämnda skrift av den 31 oktober 1935 har styrelsen för Sveriges liantverksorganisation

anfört i huvudsak följande:

Inrättandet av lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare

hade utgjort ett led i statsmakternas allmänna strävanden för motverkande av

den ekonomiska depressionen och åsyftat att ekonomiskt stödja av krisen

drabbade företagare inom hantverk och småindustri. Enligt styrelsens övertygelse

hade ifrågavarande statliga lånerörelse i dess nuvarande utformning

väl fyllt sitt ändamål och under en för näringslivet och för hantverket kritisk

tid varit till stort gagn för de talrika hantverkare, som åtnjutit förmånen av

lån ur fonden, och varit dem en god hjälp i deras strävanden att upprätthålla

sin rörelse. De svåra förhållanden, som å sin tid föranlett fondens inrättande,

vore emellertid numera icke längre för handen. De ekonomiska konjunkturerna

hade förbättrats. Den ekonomiska krisen såsom sådan hade i stort

sett övervunnits, även om verkningarna av densamma ännu gjorde sig kännbara

på många håll. Endast ett mindre antal företagare torde därför numera

uppfylla de tämligen restriktiva villkor, som gällde för erhållande av lån ur

fonden. Lånefrekvensen hade ock av denna orsak gått avsevärt tillbaka.

Oaktat det ekonomiska uppsvinget med de gynnsammare förhållanden, som

med detsamma inträtt även för hantverkets utövare, hade dessa fortfarande

stora svårigheter att kämpa med. Hantverkets tillbakagång vore alltjämt

ett beklagligt faktum. Ett av de spörsmål, som vid de strävanden, som påginge

för hantverkets höjande, främst framträdde, vore behovet av förbättrade kreditmöjligheter

för hantverkarna. Vid övervägande av de åtgärder å förevarande

område, som kunde ifrågakomma, hade inom styrelsen tanken väckts,

att ifrågavarande lånefond, vilken inrättats såsom en tillfällig stödåtgärd för

av en allmän ekonomisk kris drabbade hantverksutövare, skulle, sedan krisen

lättat, kunna tagas i anspråk för tillgodoseende av hantverkets normala kreditbehov,

och styrelsen hade för den skull velat hemställa, att Kungl. Majit

ville taga under övervägande, huruvida icke de ändrade förhållandena inom

näringslivet borde föranleda en ändring av bestämmelserna för ifrågavarande

lånefond i syfte att möjliggöra detta.

Frågan örn hantverkets kapitalförsörjning hade under årtionden sysselsatt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 177-

hantverkarna och hantverkets organisationer. Denna fråga hade ock vid

åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas intresse. Redan år 1910

hade sålunda inrättats statens hantverkslånefond för utlämnande av lån till

hantverkare för inköp av maskiner och andra dyrbarare arbetsredskap. Från

hantverkets håll hade även tidigare framställning gjorts om inrättande av en

allmän statlig förlagslånefond för hantverkare, dock utan att denna framställning

lett till något positivt resultat. Såväl i motioner i riksdagen som i

samband med statliga utredningar hade gång efter annan påvisats hantverkets

kreditsvårigheter, med yrkande att åtgärder skulle vidtagas för tillgodoseende

av hantverkets kreditbehov. Svårigheterna för hantverkarna att erhålla för

rörelsen nödigt driftskapital hade de senaste åren undan för undan skärpts.

De dåliga tiderna hade givetvis inom hantverket liksom inom andra områden

inverkat menligt på kapitalbildningen. Härtill bomme att de senaste årens

utveckling å det tekniska området föranlett, att inom hantverksföretagen

ökade kapitalmedel kommit att bindas i de fasta anläggningarna, arbetsmaskiner,

redskap m. m., varför mindre blivit över till rörelsekapital. Även

torde det moderna näringslivet överhuvud ställa anspråk på ökade rörelsemedel.

Den skärpta konkurrensen hade gjort, att från allmänhetens sida

ökade fordringar kommit att ställas i fråga örn såväl lagerhållning som lämnande

av krediter. För hantverkarna själva hade det däremot ofta stött på

hinder att erhålla erforderlig kredit. Från affärsbankernas sida hade intresse

saknats för kreditgivning åt de mindre företagarna. I den mån krediter där

erhållits, hade dessa varit kortfristiga och huvudsakligen utgjorts av betungande

växelförpliktelser. Vid diskontering av kundväxlar hade ofta tillämpats

den praxis, att vederbörande icke utfått mer än en del av växelbeloppet,

medan återstoden spärrats å giro.

I de strävanden, som de senaste åren pågått för hantverkets befrämjande

och utveckling, hade det ock för hantverkets målsmän framstått såsom ett

önskemål av stor vikt och betydelse, att anstalter kunde träffas för möjliggörande

av mera långfristig kredit för utövare av hantverk och småindustri

till rimlig ränta. Enligt styrelsens mening skulle ifrågavarande lånefond med

fördel oell utan nämnvärda ändringar i fråga om organisationen av låneverksamheten

kunna läggas örn till en allmän statlig förlagslånefond för hantverk

och småindustri. Styrelsen ville i detta sammanhang erinra örn de ändrade

bestämmelser, som utfärdats beträffande den .statliga kreditverksamheten till

förmån för jordbrukare.

Låneverksamheten torde såsom hittills böra omhänderhavas av kommerskollegium.

Beträffande den närmare utformningen av de nya bestämmelser,

som bomme att bli erforderliga härför, vore styrelsen icke i tillfälle att framlägga

förslag. Styrelsen ville dock uttala, att verksamheten enligt styrelsens

mening bolde grundas å sunda ekonomiska principer. Härigenom torde ock

de bästa garantier erhållas mot förluster å verksamheten. Framför allt ville

styrelsen dock understryka vikten av att verksamheten icke lades så, att den

för hantverket bleve mera till skada än till nytta. Angeläget vore att långivningen

icke sköttes så, att genom lån åt ett företag vållades menliga verkningar

för andra företag. I första hand torde sålunda böra tillses, att lån

endast utlämnades till sådana företagare, som hade tillräckliga yrkeskvalifikationer

och förutsättningar i övrigt för att kunna bedriva sin rörelse. Som

regel syntes böra gälla, att lån icke beviljades andra än sådana företagare,

som under viss, icke alltför kort tid, förslagsvis minst tre år före ansökningstillfället,

bedrivit sin rörelse. Endast i sällsynta undantagsfall syntes böra

ifrågakomma, att lån utlämnades för startande av rörelse eller för nystartade

företag. I detta sammanhang finge omnämnas, hurusom det inom hant
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

verket ingalunda vore ovanligt, att personer efter anställning inom yrket för

kortare tid etablerade sig såsom egna företagare för att därefter, om rörelsen

ginge mindre väl eller bättre utkomstmöjligheter yppade sig å annat håll,

återgå till tidigare anställning inom facket och nedlägga den egna rörelsen.

Svårigheterna i dylika fall att utöva kontroll över vederbörande läge i

öppen dag.

Av vikt vore vidare, att lån icke utlämnades till sådana företag, beträffande

vilka grundad anledning vore att antaga, att företaget bedreve osund prispolitik

eller eljest gjorde sig skyldigt till en på mindre hållbar kalkylation

grundad prissättning till förfång för andra företagare i branschen. Då i förekommande

fall lånebehovet kunde förmodas vara förorsakat av en tack vare

dylik prispolitik erhållen, i förhållande till företagets kapitalresurser alltför

högt uppdriven omsättning, borde enligt styrelsens mening detta utgöra

hinder för beviljande av lån. Överhuvud torde vara lämpligt, att föreskrifter

lämnades örn viss proportion mellan lånebelopps storlek och det i rörelsen

nedlagda egna kapitalet. Lånebeloppet torde vidare böra såsom enligt nu

gällande bestämmelser anpassas efter årsomsättningen i rörelsen.

Beträffande förfarandet i låneärendena syntes några förändringar av bestämmelserna

i stort sett icke erforderliga. Av flera orsaker vore det önskvärt,

att ansökningshandlingarna remitterades till Sveriges hantverksorganisation

för att bereda organisationen tillfälle avge yttrande. Detta förfaringssätt

hade hittills praktiserats i fråga om ackords- och förlagslånehandlingar.

Ändrade föreskrifter ifrågasattes icke i fråga om de säkerheter, som skulle

ställas för lån ur fonden. Ej heller påyrkades av styrelsen ändrade bestämmelser

angående amorteringstid och räntefot för de lån, som bomme att i

fortsättningen utlämnas. Då emellertid för de lån, som under de gångna krisåren

utlämnats, nog i åtskilliga fall torde komma att för låntagarna uppstå

svårigheter att inom den föreskrivna lånetiden, sju år, till fullo inlösa lånen,

ville styrelsen föreslå, att möjligheter bereddes vederbörande myndighet att i

ömmande fall medgiva utsträckning av amorteringstiden utöver denna tid.

Styrelsen ville i detta sammanhang erinra örn att beträffande de lån, som

av Kungl. Majit (socialdepartementet) utlämnats till olika företag ur anslaget

till lån till främjande av enskild företagsamhet, amorteringstiden i regeln satts

till tio år.

Under åberopande av vad sålunda anförts finge styrelsen hemställa, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande att för lånefonden för ackordslån

och förlagslån åt hantverkare fastställa ändrade allmänna villkor och bestämmelser

i enlighet med de riktlinjer för en fortsatt låneverksamhet, styrelsen

tillåtit sig föreslå.

I berörda skrivelse den 31 januari 1936 redogör kommerskollegium — efter

att hava lämnat förenämnda av mig återgivna uppgifter rörande de båda

ifrågavarande lånefonderna — till en början för de principer, sorn av kollegium

tillämpats vid utlämnande av lån från lånefonden för ackordslån och

förlagslån åt hantverkare, och anför kollegium i detta hänseende följande:

Prövningen av låneansökningarna hade varit förenad med ganska stora

svårigheter, då kollegium icke varit i besittning av den för en dylik uppgift

önskvärda personkännedomen och ortskontakten. Viss kontakt med näringslivet

hade upprätthållits därigenom, att Sveriges hantverksorganisation plägat

beredas tillfälle avgiva yttrande över inkomna ansökningar. Beträffande

lånesökandc med rörelse i Stockholm hade beviljande av lån i allmänhet

föregåtts av en besiktning av det företag, för vilket lån söktes, av kollegii

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

tekniske konsulent. Såsom allmän princip hade kollegium i anslutning till

de allmänna villkoren och bestämmelserna för lånefonden ansett sig böra

tillämpa den praxis, att lån i regel icke utlämnats till startande av företag

eller till helt nyetablerat sådant. Krav på att den rörelse, för vilken lån söktes,

skulle lia bedrivits viss fixerad tid för att kunna ifrågakomma till erhållande

av lån hade dock icke uppställts, utan hade avgörande träffats från fall till

fall efter de föreliggande individuella förhållandena. Kollegium hade vidare

icke ansett sig kunna underlåta att taga hänsyn till det av 1933 års riksdag

meddelade direktivet beträffande den låneverksamhet, som bedreves med det

av riksdagen beviljade anslaget till främjande av enskild företagsamhet, nämligen

att den hjälp, som lämnades ett företag, icke finge bliva ägnad medföra

arbetslöshet eller eljest menliga verkningar för ett annat företag.

Svårigheter hade förelegat vid bedömandet av de säkerheter, som erbjudits

för sökta lån. Angående de principer, som därvid borde tillämpas, innehölle

bestämmelserna för lånefonden allenast, att lån finge utlämnas mot säkerhet,

som kunde av kollegium godkännas. Frågan hade berörts i kollegii

den 7 mars 1933 avgivna utlåtande angående lånefondens inrättande, intaget

i propositionen därom (nr 221) till 1933 års riksdag. I nämnda utlåtande

hade kollegium efter erinran örn den året dessförinnan inrättade statliga stodig

neverksamheten till förmån för jordbrukets utövare uttalat, att för stödlånen

till hantverkarna borde uppställas samma krav å säkerheter, som tilllämpades

för motsvarande lån till jordbrukarna. Efter att ha redogjort för

de principer, som tillämpades vid de sist angivna lånen, hade kollegium därefter

angivit de säkerhetsformer, vilka kollegium ansett kunna ifrågakomma.

I anslutning till de av kollegium i nämnda utlåtande framförda synpunkterna

i ämnet hade av kollegium till efterrättelse fastställts följande bedömningsgrunder,

återgivna i de av kollegium fastställda anvisningarna för låneverksamheten:
''Större

krav ställas å säkerhetens beskaffenhet i fråga om högre lånebelopp

än i fråga örn lägre. Såsom säkerhet godtages företrädesvis borgen

samt fastighetsinteckning och förlagsinteckning. Såsom säkerhet godtages

icke avbetalningskontrakt å maskiner eller lösöreköpskontrakt. För att enbart

personborgen skall godtagas, fordras såsom regel, att borgen ställes av

två personer, som åtminstone tillsammans äro vederhäftiga för lånebeloppet.

Beträffande fastighetsinteckning torde fastighetens ändamål och beskaffenhet

vara avgörande för huru högt belåningen må ske i förhållande till taxeringsvärdet.

I fråga om bostadsfastigheter i städer och stadsliknande samhällen

torde såsom minimikrav komma att uppställas, att inteckningen ligger

inom 85 % av taxeringsvärdet. Belåningsvärdet av inteckningar i villafastigheter

samt verkstadsfastigheter torde bero av omständigheterna i varje

särskilt fall. Huruvida och inom vilka gränser förlagsinteckning kan godtagas

såsom säkerhet för lån ankommer på det uppskattade saluvärdet av

i rörelsen förefintliga maskiner, inventarier m. m. En svag säkerhet av exempelvis

borgen kan kompletteras med fastighetsinteckning eller med förlagsinteckning.

’

I fråga om säkerheterna finge i övrigt omnämnas, att kollegium beträffande

förlagsinteckningar, vilkas värde ur säkerhetssynpunkt i allmänhet

visat sig synnerligen svårbedömligt, på grundval av vunna erfarenheter efter

hand kommit att tillämpa den praxis, att belåningsvärdet av förlagsegendomen

icke beräknats högre än till högst 60 procent av det uppskattade saluvärdet

av i rörelsen förefintliga maskiner och övriga inventarier av beskaffenhet

att omfattas av förlagsinteckning.

Kommerskollegium erinrar härefter om, att frågan om statliga åtgärder

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

9

för tillgodoseende av hantverkets kreditbehov redan tidigare vid olika tillfällen

bragts inför riksdagen, och anför härutinnan följande:

I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 123,

hade hemställts, att riksdagen ville anslå ett belopp av tio miljoner kronor

att utgå av lånemedel i och för upprättande av en avbetalningslånefond

för mindre jordbruk och småindustrier enligt i motionen närmare angivna

grunder. Motionen hade avstyrkts av statsutskottet (utlåtande nr 104) under

hänvisning, vad småindustrien beträffade, till inrättandet av nu ifrågavarande

lånefond för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, och hade

icke föranlett någon riksdagens åtgärd.

Vid innevarande års riksdag hade i en inom andra kammaren väckt motion,

nr 322, hemställts om utredning och förslag rörande inrättande av en

lånefond för främjande av hem- och småindustri och därmed jämförlig

verksamhet.

Frågan hade slutligen även berörts av inom finansdepartementet tillkallade

sakkunniga ifråga om inrättande av ett institut för medellång och

långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. I sitt den 14 februari

1934 avgivna betänkande hade de sakkunniga (sid. 21) uppgivit sig ha konstaterat

en viss lucka i näringslivets kreditmöjligheter, föranledd därav att

bankerna på grund av lagstiftning och praxis vore oförmögna att tillmötesgå

anspråken på bunden kredit till fast ränta. Särskilt hade understrukits de

svårigheter, som synts föreligga för mindre och medelstora företag att erhålla

dylik kredit. Därest möjlighet bereddes näringslivet att erhålla bundna lån

på längre tid mot fast ränta, hade det icke synts osannolikt, att utvecklingen

inom produktionen skulle kunna såväl direkt som indirekt befrämjas. De

sakkunniga hade i anslutning härtill föreslagit inrättande av ett särskilt

institut för meddellång och långfristig kredit med uppgift att mot bankmässig

säkerhet utlämna bundna lån till företag inom näringslivet.

I en till 1934 års riksdag avlåten proposition (nr 260) angående inrättande,

i enlighet med de sakkunnigas förslag, av ett institut för medellång och

långfristig kreditgivning hade föredragande departementschefen understrukit

behovet av ett dylikt kreditinstitut. I enlighet med i propositionen gjord

hemställan hade riksdagen (skrivelsen nr 377) beslutat ställa medel till förfogande

för tecknande av aktier i det ifrågasatta kreditinstitutet ävensom att

teckna viss garanti för detsamma. Genom det beslutade kreditinstitutet, aktiebolaget

Industrikredit, vilket numera trätt i verksamhet, hade sålunda vissa

ökade kreditmöjligheter öppnats för den mindre företagsamheten. Om de

lånemöjligheter, som ytterligare stöde öppna för utövare av hantverk och

småindustri genom riksbankens avbetalningslånefond, syntes även böra i

detta sammanhang erinras.

Kommerskollegium fortsätter härefter sålunda:

Sveriges hantverksorganisations framställning ginge ut därpå, att lånefonden

för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, tillkommen såsom ett led

i statsmakternas allmänna krispolitik de senaste åren och i syfte att bereda

stöd åt hantverkare, vilka på grund av krisen kommit i svårigheter, sedan

krisen nu lättat, skulle kunna tagas i anspråk för tillgodoseende av hantverkets

normala kreditbehov oell användas för utlämnande av förlagslån åt

hantverkare, som kunde vara i behov därav.

Såvitt kollegium kunde bedöma, hade ifrågavarande lånefond under den

lid, som den existerat, tillgodosett ett verkligt behov för landets idkare av

hantverk och mindre industri och på grund därav under en för denna företagargrupp

kritisk lid varit till stort gagn för densamma. Särskilt torde

detta lia varit fallet under fondens första verksamhetsår med dåvarande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tryckta läge å penningmarknaden och därav föranledda stora återhållsamhet

från bankernas sida i fråga om utlåningen. Genom lån ur fonden hade

eif icke ringa antal hantverkare bereus tillfälle att konvertera tyngande

växelskulder i mera långfristiga amorteringslån med lägre och fast räntesats

ävensom blivit utrustade med erforderligt kapital för sin rörelses fortsatta

bedrivande. Fondens största betydelse torde emellertid lia legat däri, att lån

ur densamma kunnat erhållas av företagare, vilka saknat möjligheter att

uppfylla de krav i fråga om säkerheter, som å andra håll uppställdes, och

på grund därav icke kunnat erhålla för rörelsen behövliga krediter.

Den numera inträdda allmänna konjunkturförbättringen hade medfört

gynnsammare förhållanden även för hantverket och dess utövare, med ökad

arbetstillgång, stegrad omsättning och förbättrat ekonomiskt resultat. För

hantverket torde dock, i enlighet med vad av hantverksorganisationen uppgåves,

trots det sålunda inträdda förbättrade läget, fortfarande betydande svårigheter

i olika avseenden kvarstå. Huruvida och i vad mån dessa svårigheter

kunde vara att hänföra till brist på kapital och otillfredsställande möjligheter

att erhålla krediter, vore det självfallet vanskligt för kollegium att göra något

bestämt uttalande om. Något statistiskt material rörande hantverkets

skuldbörda och dennas beskaffenhet och fördelning förefunnes icke. Av allt

att döma torde den rikliga penningtillgång, som för närvarande utmärkte

penningmarknaden, i varje lall för tillfället lia medfört vissa lättnader i

jämförelse med förhållandena tidigare i hantverkets kreditläge.

Att företagarna inom hantverket och den mindre industrien dock överhuvud

taget hade vissa svårigheter att få sina kreditbehov tillgodosedda,

funne kollegium påtagligt.

För hantverkets vidkommande torde tillkomsten av aktiebolaget Industrikredit

knappast hava medfört nämnvärt förbättrade kreditmöjligheter. Den

verksamhet, som utövades genom nämnda kreditinstitut, torde icke i första

hand vara avsedd för de lånesökande av den ringa storleksordning, till vilken

sökandena av lån ur kollega fonder i allmänhet hörde, vartill komme

att denna företagarekategori i allmänhet torde ha svårt att uppfylla de krav

i fråga örn säkerheterna, som där uppställdes. Av sistnämnda orsak torde

dessa företagare även merendels vara utestängda från möjligheter till lån

ur riksbankens avbetalningslånefond.

Företagarnas bristande förmåga att åstadkomma bankmässiga säkerheter

för de krediter, av vilka de vore i behov, torde i själva verket utgöra den

springande punkten i hantverkets och den mindre industriens kreditproblem.

Enligt kollegii åsikt skulle därför en fortsatt statlig lånerörelse, vid vilken

man sökte i främsta rummet taga sikte å låntagarnas egen kreditvärdighet

och upprätthölle i någon mån lindrigare fordringar i fråga örn säkerheterna

än som eljest tillämpades, bliva till stort gagn för hantverket och den mindre

industrien och kunna verksamt bidraga till främjandet av dessa näringsgrenar.

Principiellt intoge kollegium den ståndpunkten, att stor försiktighet

borde iakttagas då det gällde utvidgning av statens kreditgivning till enskilda

företagare samt att statsmedel icke borde annat än i särskilda undantagsfall

anlitas för ändamålet. Med hänsyn till de svårigheter i fråga

om kapitalförsörjningen, som otvivelaktigt förelåge för den företagarkategori,

för vilken ifrågavarande lånefond vore avsedd, och den stora betydelse

icke minst ur folkförsörjningssynpunkt densamma ägde, funne kollegium

motiverat, att ett fortsatt stöd av staten lämnades hantverket genom att

medel ställdes till förfogande för långivning till idkare av hantverk och mindre

industri å ungefär enahanda villkor som hittills, men för tillgodoseende

av hantverkets normala kreditbehov. Såsom ett ytterligare skäl härför

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

11

torde kunna åberopas den omläggning, som efter medgivande av 1935 års

riksdag (skrivelsen nr 244) kommit till stånd beträffande den motsvarande

statliga låneverksamhet, som upprätthölles till förmån för jordbrukets utövare.

Härom ville kollegium hänvisa till Kungl. Maj:ts kungörelser

den 7 juni 1935 (nr 276 och nr 277) respektive angående statens sekundärlånefond

för jordbrukare och örn lån till jordbrukare för genomförande av

ackord. Då kollegium sålunda ansåge sig böra förorda, att en omläggning

av låneverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med hantverksorganisationens

förslag komme till stånd, förutsatte dock kollegium, att den fortsatta

låneverksamheten skulle i görligaste mån baseras på behovsprincipen,

d. v. s. läggas sålunda, att företagare, vilka syntes lia möjlighet att skaffa

säkerhet för lån i affärsbankerna, i allmänhet icke borde komma i åtnjutande

av lån. En viss garanti häremot torde kunna erhållas genom en lämplig

avpassning av räntefoten, för närvarande 4 Va procent.

Förbises borde dock icke de ökade risker, som vid långivningen uppgivandet

av kravet å bankmässig säkerhet självfallet måste medföra för

statsverket. Att förlustprocenten å en efter sådana linjer bedriven långivning,

även med iakttagande av all tänkbar försiktighet vid bedömandet av säkerheterna,

bleve större än eljest vid vanlig bankrörelse, torde icke kunna undvikas.

Vid övervägande av frågan på vad sätt en omläggning av låneverksamheten

borde äga rum hade kollegium nu funnit, att vissa olägenheter av praktisk natur

skulle var förenliga med en uppdelning av en utav kollegium bedriven fortsatt

låneverksamhet bland hantverkets utövare å två olika lånefonder, hantverkslånefonden

och den ifrågasatta förändrade förlagslånefonden, var och en reglerad

av särskilda författningar med i vissa punkter skiljaktiga bestämmelser.

För de nuvarande låneformerna gällde olika bestämmelser såväl beträffande

lånens amorteringstid, vilken vore för lån ur hantverkslånefonden 6 år men

för lån ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare 7 år,

som beträffande säkerheterna, där strängare villkor tillämpades i fråga örn

den förra typen av lån än för den senare.

I syfte att få till stånd enhetlighet i dessa punkter och för allmänheten

möjligast lättfattliga föreskrifter angående låneverksamheten funne kollegium

därför önskvärt, att en sammanslagning av de båda fonderna till en

enda lånefond verkställdes, samt att nya allmänna villkor och bestämmelser

för denna sålunda sammanslagna lånefond utfärdades.

Låneverksamheten torde böra omfatta tvenne låneformer, lån för anskaffning

av arbetsmaskiner, motorer och andra dyrbarare arbetsredskap

(maskinanskaffningslån) och lån till betalning av gäld och till rörelsekapital

(förlagslån). På grund av den ringa efterfrågan, som förekommit å

ackordslån, vilka såsom förut omnämnts för liela verksamhetstiden uppgått

till sammanlagt allenast 27, syntes denna lånefond kunna uteslutas från

den omlagda låneverksamheten. Hinder borde dock icke föreligga tor kollegium

att bevilja förlagslån för att underlätta genomförande av ackord.

Beträffande de principer, som skulle gälla för den med fonden förenade

utlåningsrörelsen, hade hantverksorganisationen framställt vissa yrkanden och

önskemål. Mot dessa önskemål hade kollegium i huvudsak icke något att

erinra. Desamma torde icke föranleda särskilda föreskrifter annat än vad

det gällde yrkandena, att såsom regel borde gälla att lån icke beviljades

andra än sådana företagare, som under viss icke alltför kort tid, förslagsvis

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 177~

tre år före ansökningstillfället, bedrivit sin rörelse, samt att allenast i sällsynta

undantagsfall borde ifrågakomma lån för startande av rörelse eller

för nystartade företag.

På grund av det motsatsförhållande, som i detsamma intoges till sagda

yrkande, borde i detta sammanhang uppmärksammas ett av sociala jordutredningen

till Kungl. Majit den 12 december 1935 avgivet, till kollegium

genom remiss den 30 december 1935 för yttrande överlämnat betänkande

med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den mindre

bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med hemindustri,

hantverk, hemslöjd och pälsdjursuppfödning. De sakkunniga hade i

betänkandet — efter att ha lämnat en redogörelse för nu gällande bestämmelser

för lånefonden och för hantverksorganisationens framställning om

ändringar i dessa —- förklarat sig vilja i princip ansluta sig till framställningen,

men med den ändringen, att lån borde ''såsom regel'' utgå jämväl

för igångsättande av ny rörelse och såsom hjälp för utvecklande av nystartade

företag. Såsom motivering härför hade de sakkunniga hänvisat till vad i deras

förslag anförts beträffande behovet av ökning av landsbygdens försörjningsmöjligheter

och hade de sakkunniga därefter anfört följande. Därest det

av utredningen framförda förslaget skulle kunna genomföras, erfordrades

givetvis lånemöjligheter framför allt till nya företagare. Någon fara för

att lån härigenom kunde komma att utlämnas till sådana företagare, som

ej hade tillräckliga yrkeskvalifikationer och förutsättningar i övrigt för att

kunna bedriva sin rörelse, torde ej behöva uppstå. Det vore nämligen meningen,

att den statliga hjälpen endast skulle komma sådana personer till

godo, som efter noggrann prövning befunnits hava tillräckliga kvalifikationer

för att kunna livnära sig på yrket, och lämnas endast i sådana fall,

(M de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten vore gynnsamma. I

fråga örn låneverksamheten hade sociala jordutredningen vidare framhållit,

att lånen borde tillhandahållas ej blott hantverkare utan även småindustriföretagare.

Till de senare borde räknas jämväl de, som ville yrkesmässigt

driva kaninuppfödning, pälsdjursavel o. dyl.

De varandra motsatta yrkanden, som ä nu angivna punkt framförts av

hantverksorganisationen och sociala jordutredningen, berörde ett synnerligen

ömtåligt och mycket omdebatterat spörsmål, nyetableringen inom hantverket.

Från hantverkets sida hade sedan årtionden tillbaka gång efter annan framförts

klagomål över den omfattande tillströmningen till hantverksyrkena i synnerhet

av personer utan tillräckliga kvalifikationer för yrkets bedrivande. En

allmän tillbakagång inom hantverket, gjordes det gällande, hade härav blivit

följden. Yrkesskickligheten inom hantverket hade avtagit. Den minskade

uppskattningen av yrkeskunskap och yrkesskicklighet hade ock haft till följd,

att konkurrensen mellan företagarna urartat till en tävlan örn lägsta pris

utan hänsyn till fullgott arbete. Hantverkets konkurrenskraft i förhållande

till industrien hade undergrävts och även den kunnigaste hantverkare hade

ofta att kämpa mot stora svårigheter för att hålla sin rörelse uppe och försörja

sig och sin familj. Av hantverkets organisationer hade gång efter

annan påyrkats skyddsåtgärder genom uppställande av legala kompetensvillkor

för rätt att idka hantverk.

Erinras borde i första hand därom, att ifrågavarande spörsmål hade varit

föremål för behandling i samband med den allmänna utredning, som i anslutning

till ett av kollegium den 24 oktober 1928 avgivet utlåtande av

Kungl. Majit den 25 februari 1931 igångsatts för revision av näringsfrihetsförordningen

och som avslutats genom proposition i ämnet (nr 41) till

1932 års riksdag. Av berörda proposition framginge, att utredningen i stort

sett bekräftat de uppgifter, som av hantverkets målsmän lämnats inför stats
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

13

makterna angående de missförhållanden, som rådde inom hantverket. I propositionen

hade emellertid icke föreslagits några positiva åtgärder från statsmakternas

sida för undanröjande av angivna missförhållanden, och hade sålunda

därvid icke beaktats hantverkets önskemål om ändrad lagstiftning å

området. I anförande till statsrådsprotokollet i samband med propositionens

avlåtande hade föredragande departementschefen förklarat, att han väl bebeaktade

hantverkets svårigheter, men icke funne den väg, som av hantverkarnas

organisationer anvisats för svårigheternas avhjälpande, framkomlig.

Betydande resultat borde härutinnan kunna vinnas genom åtgärder av

hantverkarna själva och deras organisationer, genom samarbete och inbördes

överenskommelser för förverkligande av det mål, för vars uppnående

lagstiftningens ingripande påfordrades. Uppställande av legala villkor för

rätt till självständig yrkesutövning kunde departementschefen för sin del icke

tillstyrka.

Frågan hade härefter, senast i anledning av väckta motioner med yrkande

örn ny utredning örn införande av legala kompetensvillkor för rält till hantverksutövning,

varit föremål för behandling vid såväl 1934 som 1935 års

riksdagar. Sedan sistnämnda riksdag i skrivelse den 28 mars 1935 (nr 127)

hemställt örn förnyad utredning av frågan, hade med av Kungl. Maj:t den 9

januari 1936 lämnat bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för verkställande

av utredning inom handelsdepartementet av nämnda och vissa andra

därmed sammanhängande frågor.

Utan att nu ingå på sociala jordutredningens förslag i övrigt — över förslaget

bomme kollegium att i annat sammanhang avgiva yttrande — ville kollegium

såsom sin mening uttala, att med hänsyn till de svårigheter, som

hantverket otvivelaktigt åsamkades genom alltför omfattande nyetablering,

ofta av företagare utan erforderlig yrkeskompetens, största försiktighet å

detta område borde iakttagas, så att icke staten lämnade sitt stöd för nyetablering

på sådant sätt, att det bleve till skada för hantverksnäringen. Troligt

vore emellertid icke, att ett medgivande i enlighet med de sakkunnigas

förslag till beviljande regelmässigt av lån även för nyetablering skulle medföra

nämnvärt omfattande kreditgivning för angivna ändamål, då den kategori

sökande, som skulle anmäla sig med dylika låneanspråk, enligt kollega

erfarenhet merendels bomme att vara helt i avsaknad av förmåga att

ställa säkerhet, varför de av denna orsak icke kunde ifrågakomma till erhållande

av lån. För egen del funne kollegium lämpligt, att den praxis, som

inom kollegium i nu angivna hänseende utbildats för prövningen av låneansökningar

med särskild lanke på de angivna förhållandena inom hantverket

— för vilken praxis redogörelse förut lämnats — måtte tillämpas även

i fortsättningen. På det att de villkor och bestämmelser för lånefonden,

som komme att utfärdas, måtte erbjuda stöd för denna praxis, vilken icke

medgåve lån för nyetablering annat än i undantagsfall, ville kollegium förorda,

att såsom villkor för låns beviljande uppställdes, att den lånesökande

under viss tid före ansökningstillfället, förslagsvis minst ett år, bedrivit sin

rörelse, dock med medgiven rätt för kollegium att i fall, då särskilda skäl

därtill kunde befinnas föreligga, bevilja lån till företagare, som bedrivit

sin rörelse kortare tid, eller till yrkesman, som avsåge att starta egen rörelse.

Sociala jordutredningens yrkande, att det måtte beredas möjligheter till lån

ur fonden liven för personer, som ville yrkesmässigt bedriva kaninuppfödning,

pälsdjursavel och dylikt, finge kollegium bestämt avstyrka. Dylik hantering

syntes näppeligen kunna betecknas såsom småindustri utan torde närmast

vara att hänföra till lantbrukets binäringar. Dess kredilfrågor torde

därför icke böra i nu förevarande sammanhang upptagas till behandling.

I fråga örn de nya villkor och bestämmelser, som borde meddelas för den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

fortsatta låneverksamheten, torde dessa, i vad de gällde de båda låneformerna, i

huvudsak böra utformas efter de bestämmelser, som nu gällde för motsvarande

lånetyper. För maskinanskaffningslånen syntes sålunda lämpligen böra fastställas

enahanda bestämmelser, som gällde lånen ur den nuvarande så kallade

hantverkslånefonden. Föreskrift torde böra lämnas, att lån finge för en och

samma låntagare uppgå till högst 10,000 kronor — föreskrift örn minimibelopp

torde icke vara erforderlig — och icke finge uppgå till mer än nio tiondelar

av den avtalade köpeskillingen för de för inköp avsedda eller redan inköpta

föremål, för vilkas betalande lån söktes. — Förlagslånen torde böra följa

ungefär samma bestämmelser, som gällde för de nuvarande lånen av samma

typ, med de avvikelser, som betingades av syftet med den ändrade låneverksamheten.

Föreskrift torde böra lämnas, att lånebelopp skulle anpassas efter

förhållandena i sökandens rörelse och i allmänhet e,j finge uppgå till högre

belopp än som motsvarade en fjärdedel av den genomsnittliga årliga omsättningen

under de senaste tre åren eller, där rörelse icke bedrivits under

sagda tid. under den tid rörelsen bedrivits. Maximibeloppet för förlagslån

torde såsom hittills böra vara 3,000 kronor, dock att, då rörelsens omfattning

eller andra särskilda omständigheter det föranledde, lån finge utgå med högre

belopp, högst 5,000 kronor.

Vidkommande säkerheten för lånen torde böra gälla samma bestämmelser

för båda låneformerna. Åt kollegium torde böra anförtros att verkställa

prövningen därav efter de grunder, som av kollegium fastställts. Såsom kollegium

förut framhållit torde vid prövningen av säkerheterna tillämpas i huvudsak

samma principer, som av kollegium uppställts för säkerheterna för

de nuvarande ackords- och förlagslånen. Amorteringstid och räntefot borde

självfallet sättas lika för båda låneformerna, amorteringstiden till förslagsvis

sex år, därav första året utan amortering, och räntefoten tills vidare till 41/2

procent, med skyldighet för låntagaren att framdeles vidkännas den höjning

av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan för

statens upplåning kunde finna gott bestämma.

Ett av kollegium enligt nu angivna grundlinjer utarbetat förslag till kungörelse

för den nya lånefonden, förslagsvis benämnd statens hantverkslånefond,

bifogades, i fråga örn förslagets allmänna föreskrifter finge kollegium

hänvisa till den förut givna allmänna motiveringen. I vad sagda föreskrifter

innefattade detaljbestämmelser för låneverksamhetens praktiska anordnande,

innebure desamma en viss avvikelse från motsvarande nu gällande föreskrifter.

Utformningen därav hade skett med ledning av den praxis, som inom

kollegium så småningom utbildat sig vid prövningen av ansökningar örn lån

ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.

Beträffande de ackords- och förlagslån, som under de gångna krisåren beviljats,

hade hantverksorganisationen, under uppgift att för låntagarna i åtskilliga

fall torde komma att uppstå svårigheter att inom den föreskrivna

lånetiden, sju år, till fullo inlösa lånen, föreslagit, att möjligheter måtte beredas

vederbörande myndighet, d. v. s. kollegium, att i ömmande fall medgiva

utsträckning av amorteringstiden utöver denna tid. Organisationen hade i

samband därmed erinrat örn att beträffande de lån, som av Kungl. Majit

(socialdepartementet) utlämnats till olika näringsföretag ur anslaget till lån

till främjande av enskild företagsamhet, amorteringstiden i regeln satts till

tio år. Kollegium biträdde organisationens ansökan i denna del.

Kommerskollegii skrivelse utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels besluta inrättande av en statlig utlåningsfond, benämnd statens hantverkslånefond,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177-

15

dels besluta såsom kapital till den inrättade lånefonden överföra de tillgångar,

som vid ingången av budgetåret 1936/1937 förefinnas å lånefonden för

befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri samt å lånefonden

för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,

dels medgiva, att av riksdagen beviljade anslag för kapitalökning å sistnämnda

fonder, vilka vid sagda tidpunkt återstå oanvända, må tagas i anspråk

såsom kapitalökning å den nyinrättade lånefonden,

dels medgiva, att ur sagda lånefond må av kommerskollegium beviljas lån

till hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig överensstämmelse

med av kollegium nu angivna grunder,

dels ock medgiva rätt för kollegium att för lån, beviljade ur lånefonden

för ackordslån och förlagslån åt hantverkare, i särskilda fall bevilja utsträckning

av tidigare fastställd amorteringstid intill högst tio år från lånets lyftande.

Det av kommerskollegium utarbetade förslaget till kungörelse angående

statens hantverkslånefond torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 25 februari 1936 erinrat därom,

att i samband med avgivande av proposition (nr 221) till 1933 års riksdag

angående vissa åtgärder till stöd åt hantverket föredragande departementschefen

framhållit, att han i fråga om den då föreslagna lånefonden för ackordslån

och förlagslån åt hantverkare förutsatte, att denna stödaktion skulle bliva

allenast av temporär natur och att densamma skulle komma att avvecklas,

så snart det dåvarande krisläget det medgåve. Statskontoret delade den uppfattning,

åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck, och funne från

denna utgångspunkt, att ett genomförande av det nu framlagda förslaget,

varigenom denna låneverksamhet skulle, om ock med delvis ändrat syfte,

komma att fortbestå, måste ingiva vissa betänkligheter. Kommerskollegium

hade emellertid ansett sig kunna konstatera, att stora svårigheter för företagarna

inom hantverket och den mindre industrien att få sina kreditbehov

tillgodosedda alltjämt förefunnes. Även örn kollegium ansett stor försiktighet

böra iakttagas, då det gällde utvidgning av statens kreditgivning till

enskilda företagare, hade kollegium därför funnit motiverat, att fortsatt stöd

av staten genom anlitande av kapitaltillgångarna å lånefonden för ackordslån

och förlagslån åt hantverkare lämnades hantverket.

Med hänsyn härtill och med beaktande av de synpunkter i övrigt kollegium

anlagt på förevarande spörsmål ansåge sig statskontoret icke böra göra

erinran mot att åtgärder vidtoges för ett genomförande av kollegii förslag,

varvid dock i följande avseende en modifikation syntes påkallad.

Kollegium hade föreslagit, att möjlighet borde förefinnas att bevilja förlagslån

jämväl för att underlätta genomförande av ackord. Härigenom skulle

även den nya fonden erhålla en i viss mån kristidsbetonad karaktär, vilket

i fråga örn en statlig utlåningsfond, avsedd att fylla ett mera permanent behov,

knappast kunde anses lämpligt. Statskontoret kunde därför icke bi
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 177-

träda förslaget i denna del utan föresloge, att 1 § sista stycket i det framlagda

kungörelseförslaget modifierades i förevarande hänseende.

Statskontoret har i övrigt uttalat följande:

I fråga om säkerhet för lån ur den nya fonden hade föreslagits, att prövningen

skulle anförtros åt kommerskollegium och företagas efter de grunder,

som av kollegium kunde fastställas. Därvid hade förutsatts, att i huvudsak

skulle tillämpas samma principer, som följts i fråga om säkerhet för de

nuvarande ackords- och förlagslånen. En redogörelse för de bedömningsgrunder,

som i detta fall tillämpats, hade lämnats i förslaget. Statskontoret

ville framhålla, att även om fordran å fullt bankmässig säkerhet måhända

knappast kunde uppställas, därest låneverksamheten skulle fylla det därmed

avsedda syftet, någon skärpning av de av kollegium vid säkerhetsprövningen

tillämpade principerna dock borde kunna ifrågasättas.

Kommerskollegium hade utgått ifrån att, där ej särskilda skäl annat föranledde,

lån ej skulle utlämnas till andra företag än sådana, som ägt bestånd

under minst ett år. Statskontoret ställde sig tveksamt inför denna begränsning

av möjligheterna att erhålla hantverkslån. Med hänsyn emellertid till

vad kollegium anfört till stöd för en sådan begränsning och då enligt förslaget

möjlighet dock skulle stå öppen att i särskilda fall bevilja lån även

till yrkesman, som avsåge att starta egen rörelse, hade statskontoret icke

ansett sig böra göra någon direkt erinran i detta avseende.

Slutligen ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket icke funnit anledning

till erinran mot det av kollegium framställda förslaget att beträffande

lån, beviljade ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,

tidigare fastställd amorteringstid måtte i särskilda fall kunna utsträckas intill

högst tio år från lånets lyftande.

Departements- Den genom beslut av 1933 års riksdag inrättade lånefonden för ackordslån

cfte/en. Qch förlagslån åt hantverkare har utgjort ett led i statsmakternas allmänna

strävanden för motverkande av den då rådande ekonomiska krisen och närmast

åsyftat att ekonomiskt stödja av krisen drabbade företagare inom hantverk

och småindustri. Den stödaktion från statens sida, som genom nämnda

fonds inrättande igångsattes, avsågs att bliva allenast av temporär natur

och att alltså avvecklas, så snart krisläget det medgåve. Av den lämnade

redogörelsen framgår, att hantverkets och den mindre industriens ekonomiska

läge till följd av förenämnda år 1933 vidtagna statsåtgärder och

den allmänna konjunkturförbättringen ej oväsentligt förbättrats. Betydande

svårigheter i form av brist på kapital och otillfredsställande möjligheter att

erhålla krediter förefinnas emellertid alltjämt för många av dessa näringars

utövare. Med hänsyn härtill har styrelsen för Sveriges hantverksorganisation

väckt fråga om vidtagande av särskilda åtgärder för möjliggörande av

mera långfristig kredit för utövare av hantverk och mindre industri till rimlig

ränta. Kommerskollegium har biträtt den gjorda framställningen i ämnet

och även statskontoret har ansett sig icke böra göra någon erinran mot att

åtgärder vidtagas i ifrågavarande syfte.

I likhet med kommerskollegium finner jag det angeläget, att åtgärder

nu vidtagas i syfte att utövare av hantverk och mindre industri må beredas

bättre möjligheter för tillgodoseende av normala kreditbehov.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mdj.ts proposition nr 177.

17

I fråga om formen för ett statsingripande i detta syfte biträder jag kommerskollegii

förslag, som innebär, att de nu bestående två lånefonder, som

inrättats för hantverkets behov, nämligen lånefonden för befrämjande av

hantverk och mindre industri samt lånefonden för ackordslån och förlagslån

åt hantverkare, sammanslås till en fond, benämnd statens liantverkslånefond.

Det förslag till närmare bestämmelser för den nya lånefonden, som av

kommerskollegium upprättats, bygger i huvudsak på de bestämmelser, som

nu gälla dels för lån ur den nuvarande hantverkslånefonden och dels för förlagslån

ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.

Enligt kommerskollegii förslag må idkare av hantverk och därmed jämförlig

mindre industri kunna ur statens hantverkslånefond tilldelas lån dels

för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap

(maskinanskaffningslån) dels ock till betalning av gäld eller till rörelsekapital

(förlagslån). Ehuru någon motsvarighet till de nuvarande ackordslånen

icke förefinnes enligt det nya förslaget förutser detta dock beviljande

av förlagslån för genomförande av ackord.

Kollegium föreslår vidare, att den rörelse, som skall kunna ifrågakomma

till erhållande av lån, såsom regel bör hava ägt bestånd under minst ett år.

För lån, som lämnas, skall enligt kollegii förslag ställas säkerhet, som kollegium

anser sig kunna godtaga. För det första året efter låns utbekommande

föreslås amorteringsfrihet. Därefter sker återbetalning med en femtedel

årligen under nästföljande fem år. Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig

ränta från lyftningsdagen efter 4.5 procent med skyldighet för låntagare att

framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn

till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma.

Kommerskollegium har slutligen hemställt om medgivande för kollegium

att för lån, beviljade ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare,

i ömmande fall bevilja utsträckning av den för dylika lån fastställda

amorteringstiden av sju år intill högst tio år från lånets lyftande.

Mot vad kommerskollegium sålunda föreslagit har jag funnit anledning lill

erinran endast i följande två hänseenden. På av statskontoret framhållna

skäl anser jag, att lån icke bör utlämnas för främjande av ackordsuppgörelser

med borgenärer (§ 1 sista stycket och § 6, första stycket, andra punkten

i förslaget till kungörelse) samt att förlagslån sålunda — i överensstämmelse

med vad Sveriges hantverksorganisation i sin förevarande framställning för

sin del förutsatt — må utgå endast för beredande av rörelsekapital. .lag anser

mig vidare ej kunna tillstyrka den av kommerskollegium föreslagna föreskrift

ifråga örn förutsättningarna för erhållande av lån, som innebär att

lån i regel ej må lämnas till andra företag än sådana, som ägt bestånd under

minst ett år. Den av kollegium i detta hänseende föreslagna bestämmelsen,

$ 5 mom. b, torde sålunda böra utgå ur författningsförslaget.

Den lånefond, som för ifrågavarande utlåningsverksamhet bör komma lill

stånd, lärer böra stå under statskontorets förvaltning. Omhänderhavandet

av själva låneverksamheten torde böra uppdragas åt kommerskollegium.

Bihang lill riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr 177. V

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunert- Maj:ts proposition nr 177.

På sätt kommerskollegium föreslagit torde såsom kapital till den nya lånefonden

böra överföras de tillgångar, som vid ingången av budgetåret 1936/

1937 förefinnas å de nuvarande båda lånefonderna. Såsom kapitalökning å

den nya lånefonden torde jämväl få tagas i anspråk vad vid sagda tidpunkt

återstår oanvänt av utav riksdagen beviljat anslag till kapitalökning å lånefonden

för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

dels besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd »statens

hantverkslånefond», skall inrättas, från vilken fond —

som skall förvaltas av statskontoret — må av kommerskollegium

beviljas lån åt idkare av hantverk och därmed jämförlig

mindre industri för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer

eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån)

och till rörelsekapital (förlagslån) i huvudsaklig

överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna grunder,

dels besluta såsom kapital till nämnda fond överföra de

tillgångar, som vid ingången av budgetåret 1936/1937 förefinnas

å lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed

jämförlig mindre industri samt å lånefonden för ackordslån

och förlagslån åt hantverkare;

dels medgiva, att vad som vid sagda tidpunkt återstår oanvänt

av utav riksdagen beviljat anslag för kapitalökning å

sistnämnda fond må tagas i anspråk såsom kapitalökning å

den nya lånefonden,

dels ock medgiva, att för lån, beviljade ur lånefonden för

ackordslån och förlagslån åt hantverkare, må i särskilda fall

beviljas utsträckning av tidigare fastställd amorteringstid

intill högst tio år från lånets lyftande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 177.

19

Bilaga.

Av kommerskollegium upprättat förslag

till

kungörelse angående statens hantverkslånefond.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Idkare av hantverk och därmed jämförlig mindre industri må, i den ordning

och på de villkor, som i denna kungörelse föreskrivas, av kommerskollegium

kunna tilldelas lån ur statens hantverkslånefond

dels för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap

(maskinanskaffning slån ),

dels ock till betalning av gäld eller till rörelsekapital (förlagslån).

2 §-

Maskinanskaffningslån må uppgå till högst nio tiondelar av köpeskillingen

för de maskiner eller redskap, för vilkas betalande lån sökes, och må ej

överstiga 10,000 kronor.

3§.

Storleken av förlagslån skall anpassas efter förhållandena inom den yrkesgren,

rörelsen avser, men må i allmänhet ej uppgå till högre belopp än som

motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under

de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen bedrivits. En

och samme låntagare må ej undfå lån till högre belopp än 3,000 kronor eller,

där beviljande av lån till högre belopp av särskilda skäl finnes påkallat,

5,000 kronor.

4 §•

Ansökan om hantverkslån skall ställas till kommerskollegium och dit ingivas

inom tid, som av kollegium kungöres. Ansökan, som skall vara avfattad

enligt av kollegium fastställt formulär, skall angiva önskat lånebelopp,

det ändamål, för vilket lånet är avsett att användas, samt innehålla

uppgift å den säkerhet, som av sökanden för lånet erbjudes. Vid ansökan

skola fogas uppgifter i de hänseenden, som jämlikt 2, 3 och 5 §§ skola ligga

till grund för prövning av ansökningen.

Ansökan bör vara åtföljd av intyg örn sökandens lämplighet för erhållande

av lån, utfärdat av person i statlig, kommunal eller kyrklig ämbets- eller

förtroendeställning i orten. Kollegium må därutöver införskaffa yttrande

från myndigheter ävensom från sammanslutning inom hantverket.

5 §•

Vid prövning av ansökning örn lån har kommerskollegium att tillse, att

a) lån ej beviljas i andra fall än där ett verkligt behov föreligger för företagets

finansiering med hjälp av hantverkslån;

b) där ej särskilda skäl annat föranleda, lån ej lämnas till andra företag

än sådana, som ägt bestånd under minst ett år;

c) säkerhet ställes för lånet, som kollegium anser sig kunna godtaga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 177-

6 §.

Beträffande beviljat lån äger kommerskollegium fastställa de särskilda

villkor för lånebeloppets lyftande och åtnjutande, som må finnas påkallade

i syfte att trygga beloppets användande till avsett ändamål. Därvid må föreskrivas,

att lånebelopp helt eller delvis må utbetalas till viss angiven borgenär.

Beviljat lån utbetalas av kommerskollegium.

7 §•

Av låntagare lyftat lån skall, sedan det innehafts under ett år från forsta

lyftningsdagen, enligt av kommerskollegium fastställd amorteringsplan återbetalas

med en femtedel årligen, så att inom utgången av sjätte året lånet

tillfullo guldits. Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång inbetala

ogulden del av lånebeloppet. Inbetalning av lånebelopp skall verkställas till

kommerskollegium.

8 §•

Å lvftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen efter

fyra och en halv procent, dock med skyldighet för låntagaren att framdeles

vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva

medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma. Därest

till betalning förfallet kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen

guldits, är låntagaren skyldig att å det förfallna beloppet erlägga sex procent

årlig ränta från förfallodagen, till dess betalning sker.

9 §. . s

Kommerskollegium äger att förklara lånet eller vad därav återstår oguldet

vara till återbetalning genast förfallet, om

a) låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;

b) låntagaren icke erlägger likvid inom åtta dagar från förfallodagen eller

eljest försummar att fullgöra något för lånets åtnjutande uppställt villkor;

c) kommerskollegium under lånetiden skulle finna, att den ställda säkerheten

icke längre kan av kollegium godtagas;

d) sådana förhållanden äro för handen, att låntagaren, med hänsyn till

det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta

detsamma.

10 §.

Låntagare skall, i den omfattning, kommerskollegium kan komma att påfordra,

bereda av kollegium utsett ombud tillfälle att besiktiga företaget och

taga del av dess räkenskaper med tillhörande verifikationer.

11 §•

Finner kommerskollegium, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat

lån bör äga rum, skall frågan därom underställas Kungl. Majit.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag

kungörelsen den 17 juni 1916 (nr 230) angående ändrade bestämmelser för

lån från fonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre

industri samt kungörelsen den 9 juni 1933 (nr 355) angående allmänna^ villkor

och bestämmelser för lån ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt

hantverkare, med däri sedermera vidtagna ändringar, skola upphöra att gälla;

dock att vad i sistnämnda båda kungörelser stadgas fortfarande skall

äga tillämpning i fråga örn sådana jämlikt berörda föreskrifter beviljade lån,

som utestå oguldna efter sagda tidpunkt.

Har beträffande före den 1 juli 1936 gjord ansökan om lan ur någon av

sistnämnda båda fonder beslut ej meddelats före nämnda dag, skall den nya

kungörelsen tillämpas å ärendet.__

366450. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1936:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1936:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten