Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

1936-03-10 · 112 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 103 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:190, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; given

Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

3) lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken;

4) lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän;

och

5) lag om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr IVO.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag;

till

Lag

om ändring 1 vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap.

2 § 2 mom. och 3 § 4 morn., 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §, 14 kap. 46 §,

15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § 2 morn., 19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen än även vad i 16 kap. 1, 3 och 7 §§,

22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 1—3, 5 och 9—16 §§ nämnda

lag finnes stadgat om påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i

rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet att vidare föra andras talan inför

rätta skall upphöra att gälla, dels ock att 2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 §

samt 25 kap. 20 § samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning vari förbrytelsen skett.

Mistning av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de

rättigheter eller förmåner som följa med befattningen.

Örn rättighet till pension gäde vad särskilt är stadgat.

17 §•

Är den som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på viss tid

ej i besittning av den befattning vari han förbrutit sig, skall i stället dömas

till böter eller till fängelse i högst sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1906:51 s. 1

och beträffande 25 kap. 20 § 1905:9 s. 2.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190. 3

18 §.

Begår den brott som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,

evad den beror av förordnande eller val, och dömes han till straffarbete

eller svårare straff, varde dömd befattningen förlustig; har han förbrutit sig

i viss befattning och för det brott förskyllt avsättning, skall han tillika dömas

förlustig annan befattning som ovan nämnts. Därest omständigheterna

det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen; och må i sådant fall,

där fråga är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på

viss tid. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

den som blivit utsedd till innehavare av allmän befattning men ännu icke

tillträtt densamma.

Har någon blivit förvunnen till straff som ovan sägs, må han icke på grund

av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,

inträda i allmän befattning.

21 §.

Är någon utom riket straffad för brott och förty, efter 1 kap. 3 §, från

straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning honom här ådömas, där brottet efter denna lag bör medföra förlust

av befattningen eller obehörighet att inträda däri; bör å brottet följa

mistning av befattning på viss tid, må därtill dömas.

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare än å

annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet belagt med

samma straff, varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott för vilket

särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet, och må,

där någotdera brottet är sådant som i 2 kap. 7 § sägs, kunna till skärpning

dömas. Bör å någotdera brottet följa förlust av ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning eller mistning därav på viss tid eller påföljd som i 2 kap.

20 § sägs, varde ock därtill dömt.

Där en handling innefattar brott som i särskilda avseenden är belagt med

olika straff, vare ock lag som i 1 mom. sägs.

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom,

enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömd till fängelse för otukt med ungdom

som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,

eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon lukt och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse

kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss

tid dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och skall med avseende därå

iakttagas:

1. Vad i 2 kap. 18 § 2 mom. strafflagen stadgas därom att den dömde

icke må inträda i allmän befattning skall äga tillämpning även då brottet

är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den 1 januari 1937 någon som innehar allmän befattning

begått brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som

vunnit laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd som

medförde befattningens förverkande eller skulle å brottet, utöver det särskilt

stadgade straffet, följa avsättning från befattning som avses i 25 kap. strafflagen

eller mistning på viss tid av sådan befattning, varde till förlust av befattningen

eller mistning av densamma på viss tid dömt, där brottet enligt

lagens nya lydelse bort medföra sådan påföljd.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav,

att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den

dag Konungen förordnar upphöra att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

o

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 51 § 3 morn., 64 § 2 mom, 65 §

2 morn., 109 §, 114 § 2 morn., 136 § 2 morn., 152 §, 154 § 3 morn., 158 §

3 mom. och 172 § strafflagen för krigsmakten än även vad i 63 §, 70 §,

lil §, 113 §, 114 § 1 morn., 115 §, 116 §, 119 § och 180 § nämnda lag finnes

stadgat örn påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets

tjänst vidare nyttjas skall upphöra att gälla, dels ock att 15 § 1 morn.1 samt

281 2 och 29 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
15

§.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Örn avsättning, örn mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och örn straff

vartill skall dömas, där den som förskyllt avsättning eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid ej är i besittning av den befattning vari han

förbrutit sig, gäde vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom att i vissa fall den som dömes till straff

skall dömas förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller dömas

till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall vara obehörig

att inträda i allmän befattning, skall jämväl äga tillämpning enligt denna

lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller

svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i denna lag,

alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

1 Jämför 1935:345.

2 Senaste lydelse av 28 §, se 1921: 289.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till fängelse

eller böter för stöld eller snatteri skall tillika, där ej omständigheterna

annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst han

såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må till mistning av ämbetet

eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer —--fullo undergången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 190.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken1

skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

14 §.

Finnes fullmäktig hava emot bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat

veterlig falskhet, plikte med dagsböter eller fängelse. Drager sådan fullmäktig

sig ifrån saken innan slut däri varder, att straff därmed undgå,

plikte ändå som sagt är.

17 KAP.

7 §•

Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är; ej

vederdeloman, och uppenbar ovän; ej vettlös, eller den som ej fyllt femton år;

ej okristen, eller den som av sådan lära är, att han om vittneseden en falsk

och skadlig mening haver; ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten

äro, utan så är att grovt brott inom huset skett och andre ej hava när

varit; ej i brottmål den som angivare är, eller de som rykte därom utspritt,

eller av andra det allenast hört hava; ej de som i den skyldskap eller det svågerlag

med endera av sakägarne äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv emot domaren

sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med, och vare lag samma,

där allenast trolovning skedd är; ej den som själv, eller vars skyldeman

hava i saken del, eller kunna nytta eller skada därav vänta; ej må ock

fullmäktig vittna örn det, som hans huvudman honom under den rättegång

förtrott; finnes det att han därföre är till fullmäktig tagen att han ej vittna

måtte, då bör han saken lämna och vittne bära.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och må därefter påföljd, som

innefattar ovärdighet att inför rätta föra andras talan, icke vidare ådömas.

Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav att någon

ålagts dylik påföljd skall från den dag Konungen förordnar upphöra att

gälla.

1 Senaste lydelse av 17 kap. 7 §, se 1918:321.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

Emot skiljeman gäde dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. örn han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga

varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig

i tvistefrågan, örn han eller någon som till honom är i den skyldskap eller

det svågerlag som utgör jäv mot domare äger del i saken eller kan därav

vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han är part i en lika sak;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag som utgör

jäv mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om

han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, örn han lyder under

någondera partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda

eller utföra hans talan i saken, eller om han mottagit eller betingat sig ersättning

i strid mot vad i 23 § stadgas;

4. om annan särskild omständighet föreligger som är ägnad att minska

förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt

5. örn mot uppdragets utförande för honom möter hinder som kan antagas

bliva långvarigt.

Den, som---saken angår.

Söker någon---för jäv.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har dessförinnan skiljeman blivit utsedd eller, då skiljeman väljes av part,

underrättelse om valet avsänts till motparten, må efter lagens ikraftträdande

omständighet som avses i 5 § första stycket 4 punkten icke anses såsom jäv,

därest sagda omständighet ej utgjort jäv efter äldre lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ lagen deh 17 oktober 1900 om

straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre

rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall

är för handen som i 1 § 3 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock

genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar

än i 1 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom

uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes

vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår. 8

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet vilken enligt lag äger förordna örn häktning,

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ 19fJ4: 17 samt beträffande 8 § 1924:209, 1926:27,

1927:113, 1930: 97 och 1934:17.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och

lagen örn internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnd, eller då sådan

framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.

Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt

må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2

mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där

Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, må på begäran av denne meddelas, där han med

intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,

svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara

beroende av sådant bevis.

3 mom. Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella

statistiken erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådant utdrag må

icke upplysning meddelas örn namnen på dem uppgifterna avse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Wo
-

ll

Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen, fråga

angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra

straffpåföljder.

Föredraganden anför:

»Enligt gällande lag ådömes den som ialles till ansvar för brott i vissa fall,

förutom det egentliga straffet, så kallade straffpåföljder, vilka medföra att

den dömde i större eller mindre utsträckning förlorar medborgerliga rättigheter.

Viktigast av påföljderna är påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Denna innebär att den brottslige förverkar ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning som han innehar och att han, så länge påföljden varar, icke

må utöva dylik befattning. Vidare föranleder påföljden att den dömde

ej må rösta vid allmänna val eller eljest i allmänna ärenden. På

grund av särskilda stadganden medför påföljden inskränkning i den dömdes

rättigheter även i andra avseenden. Såsom exempel härpå kan anföras

att han är jävig att vittna och att vara skiljeman, att han i vissa fall helt

eller delvis går förlustig rätten till tjänstepension samt att han icke äger fullgöra

värnpliktstjänstgöring. Påföljden ådömes vid livstids straffarbete för

alltid och eljest för viss tid, minst ett och högst tio år från det den dömde

frigivits efter utståndet straff. För påföljdens ådömande kräves att huvudstraffet

uppgår till minst sex månaders straffarbete. Alla brott av sådan

svårhetsgrad medföra emellertid icke påföljd utan påföljden är knuten allenast

till vissa brott, huvudsakligen sådana vilka sedan gammalt ansetts särskilt

vanärande. Vid vissa svårare ämbetsbrott upptager strafflagen såsom

en särskild påföljd ovärdighet att i rikets tjänst vidare ngttjas. Denna påföljd

medför — för all framlid — samma verkningar i fråga örn obehörighet

till allmänna befattningar som påföljden enligt 2 kap. 19 §; däremot

förlorar den dömde icke sin rösträtt. De nu nämnda båda påföljderna kunna

ådömas även enligt strafflagen för krigsmakten. Såsom påföljd vid vissa

brott, begångna av rättegångsfullmäktige i denna deras egenskap, stadgas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

i 22 kap. 14 § strafflagen ovärdighet att föra andras talan inför rätta, vilken

påföljd medför, förutom obehörighet att vara rättegångsombud, obehörighet

till de flesta medborgerliga förtroendeuppdrag. Sistnämnda påföljd kan i

vissa fall ådömas även enligt 15 kap. 14 § rättegångsbalken.

Alltsedan strafflagens tillkomst har påföljdsinstitutet varit utsatt för en

stark kritik och krav ha framställts på fullständigt avskaffande av påföljderna.

I fråga om påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen har kritiken lett till

åtskilliga reformer. Sålunda har gång efter annan påföljdens tillämpningsområde

inskränkts och dess verkningar mildrats, senast genom en år 1918

genomförd reform, i samband varmed påföljdens tidigare benämning ''förlust

av medborgerligt förtroende’ ersattes med den nuvarande. Yrkanden om

påföljdernas avskaffande ha emellertid framkommit även efter 1918. Sålunda

lia de sakkunniga för utredning rörande organisationen av det frivilliga

skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar i sitt den 31 december

1932 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1933: 11) hemställt om utredning

om påföljdernas borttagande och år 1933 har andra kammaren i anledning

av en inom kammaren väckt motion (nr 356) för sin del beslutat

framställning till Kungl. Maj:t av enahanda innebörd.

Genom beslut den 15 juni och den 18 juli 1935 uppdrog jag åt professorn

Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld

att utreda frågan om borttagande ur strafflagen av påföljd enligt 2 kap. 19 §

samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Såsom resultat av utredningen

överlämnade de sakkunniga, vilka jämväl upptagit frågan örn avskaffande

av påföljden ovärdighet att föra andras talan inför rätta, med skrivelse

den 21 november 1935 en promemoria angående avskaffande av påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen jämte vässa andra straffpåföljder, innefattande förslag

till ändrad lydelse av vissa paragrafer i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen

ävensom förslag till lagar om ändrad lydelse av vissa delar

av strafflagen, strafflagen för krigsmakten, rättegångsbalken, lagen om skiljemän,

lagen om straffregister och värnpliktslagen (statens off. utredn.

1935:60).

Innan en redogörelse för de sakkunnigas förslag lämnas skall i korthet beröras

ett stadgande i strafflagen som i viss mån tjänat såsom utgångspunkt

för de sakkunnigas förslag, nämligen 25 kap. 20 § första stycket. Där stadgas,

att ämbetsman som dömes till straffarbete eller svårare straff tillika skall

dömas till avsättning även om brottet är begånget utom ämbetet; äro omständigheterna

synnerligen mildrande må dock till mistning av ämbete på

viss tid (suspension) dömas. Vad i denna paragraf är stadgat om ämbetsman

gäller enligt 22 § i samma kap. även örn andra under 25 kap. strafflagen

lydande befattningshavare, d. v. s. tjänstemän hos staten, kommunerna och

vissa halvoffentliga inrättningar samt en del innehavare av medborgerliga

förtroendeuppdrag, särskilt sådana, varmed är förenad förvaltande befogenhet.

Förlust av en allmän befattning enligt 25 kap. 20 § första stycket

strafflagen betecknas i strafflagen enligt dess nuvarande lydelse icke såsom

en påföljd, ehuru förlusten i fråga till sin egentliga natur är en påföljd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att straff av en bestämd

svårhetsgrad nämligen straffarbete eller avsättning bör i viss utsträckning

medföra förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning men däremot

varken obehörighet för framtiden att bekläda dylik befattning eller förlust av

rösträtt. I enlighet härmed föreslås avskaffande icke blott av pålöljden enligt

2 kap. 19 § strafflagen och påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas’ utan även av påföljden ''ovärdig att föra andras talan inför rätta.

Däremot bibehålies det nämnda stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen att ämbetsman

(och med honom likställd) som dömes till straffarbete, skall dömas

till avsättning eller suspension från av honom innehavda ämbeten eller tjänster.

Detta stadgande har kompletterats med en bestämmelse i 2 kap. 18 § andra

stycket, att den som dömes till straffarbete även förlorar andra allmänna

befattningar än ämbete och tjänst. Vid sidan av 25 kap. 20 § föreslås i

2 kap. 16 och 18 §§ — i stället för ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas

-— stadganden av innebörd, dels att den som förskyllt avsättning från

viss befattning tillika skall, örn brottet därtill föranleder, förklaras förlustig

ämbete eller tjänst som han eljest innehar och dels att han ovillkorligen

skall förlora annan allmän befattning.

Förslaget intar således den ståndpunkten att såväl straffarbete som avsättning

kan föranleda förlust av varje ämbete eller tjänst som den dömde

innehar. Vid straffarbete är förlust av sådan befattning regel, varifrån undantag

kan ske då omständigheterna äro synnerligen mildrande; vid avsättning

inträder däremot ytterligare förlust av ämbete eller tjänst endast om

brottet därtill föranleder. Den som dömes till straffarbete drabbas, om han

får behålla ämbetet eller tjänsten, av suspension; för den som förskyllt avsättning

innehåller förslaget däremot icke något stadgande örn en dylik

subsidiär rättsverkan.

Beträffande förlust av sådan befattning, som icke är att hänföra till ämbete

eller tjänst, innefattar de sakkunnigas förslag i viss mån för den svenska

rättens vidkommande en nyhet, som emellertid länge funnits i åtskilliga utländska

strafflagar. Enligt det föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen

blir nämligen en sådan befattning automatiskt förverkad i och med det

att lagakraftägande dom föreligger å straffarbete eller avsättning. Vidare föreslås,

särskilt med tanke på s. k. ny röstsammanräkning, att den dömde icke

på grund av förordnande eller val som skett före domen skall äga inträda i

allmän befattning, varom nu är fråga. De nämnda straffen skola alltså medföra

förlust av icke blott de i 25 kap. strafflagen avsedda allmänna befattningarna

utan allmänna befattningar överhuvud. Såsom motivering för den olika

rättsverkan som ådömt straffarbete och ådömd avsättning skall medföra i

avseende på förlust av ämbeten och tjänster, å ena sidan, samt andra ali

männa befattningar, å andra sidan, anföra de sakkunniga, att avsättning

från ämbete eller tjänst i regel innebär ekonomisk och social ruin för den

dömde och att billigheten därför kräver största möjliga hänsynstagande till

hans intresse av att bibehållas vid ämbetet eller tjänsten, medan däremot en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

befattningshavares intresse av att få ha kvar ett annat uppdrag obetingat

bör stå tillbaka för kravet på oförvitlighet av det offentliga livets män.

Några särskilda stadganden, avsedda att ersätta bestämmelserna örn obehörighet

till vissa allmänna befattningar såsom en följd av ovärdighet att föra

andras talan inför rätta, upptagas icke i förslaget. Vad angår själva behörigheten

att föra andras talan framhålla de sakkunniga att domstol äger att

med stöd av stadganden i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och Kungl, brevet

den 27 maj 1801 till hovrätterna örn lagarnas behöriga iakttagande och efterlevnad

— vilkas upphävande icke ifrågasatts — förbjuda ovärdiga personer

att uppträda såsom ombud vid domstolen i fråga vare sig för visst

mål eller rättegångstillfälle eller för en mera obestämd framtid. Enligt de

sakkunnigas uppfattning göra domstolarna icke sällan bruk av denna befogenhet,

medan däremot ovärdighet att föra andras talan ytterst sällan

ådömes såsom straffpåföljd, i genomsnitt icke ens en gång om året.

För genomförande av de sakkunnigas förslag erfordras i första hand upphävande

av eller ändring i ett flertal paragrafer i strafflagen. Förutom de

redan nämnda ändringarna i 2 och 25 kapitlen och därav föranledda ändringar

av huvudsakligen redaktionell natur föreslås borttagande ur lagen av de

särskilda bestämmelser vari påföljdernas ådömande stadgas.

Däremot hava de sakkunniga funnit det obehövligt att vidtaga särskilda

ändringar i alla de lagar och förordningar, varest frihet från straffpåföljder

uppställes såsom villkor för rösträtt eller behörighet att bekläda viss befattning;

i sådant hänseende har en allmän övergångsbestämmelse ansetts vara

tillfyllest. Undantag har dock måst göras för stadgandena i riksdagsordningen

om rösträtt och valbarhet samt i tryckfrihetsförordningen örn rätt att

erhålla s. k. hinderslöshetsbevis. De sakkunnigas utredning omfattar förslag

till ändring i grundlagarna i dessa delar (§ 6 mom. 10, § 16 och § 26 riksdagsordningen

och § 1 4:o tryckfrihetsförordningen) och till en redaktionell

ändring i tryckfrihetsförordningen, föranledd av borttagandet av påföljden

enligt 2 kap. 19 § strafflagen (§ 2 4:o st. 11 tryckfrihetsförordningen).

De stadganden av allmänstraffrättslig natur vilka innehållas i strafflagen

för krigsmakten bestå väsentligen i hänvisningar till allmänna strafflagen.

Detta är även förhållandet med bestämmelserna i förstnämnda lag angående

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas’. De ändringar som föranledas av dessa påföljders avskaffande

måste emellertid medföra omformulering av vissa paragrafer i den

militära strafflagen. Ändringar av sådan natur föreslås av de sakkunniga i

15 och 28 §§ i strafflagen för krigsmakten, varigenom de nya bestämmelserna

örn förlust av befattningar göras tillämpliga även inom den militära

rättskipningens område. I övrigt föreslås i promemorian borttagande avbestämmelserna

om påföljd i de delar av strafflagen för krigsmakten, varest

påföljd finnes särskilt stadgad.

Promemorian innehåller vidare förslag till ändring i 15 kap. 14 § rättegångsbalken,

vilket lagrum såsom ovan nämnts innehåller stadgande om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

15

ovärdighet att föra andras talan inför rätta, och i 17 kap. 7 § rättegångsbalken,

varest finnas bestämmelser örn vittnesjäv.

Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle beträffande lagen örn

skiljemän innebära att påföljderna bortfölle såsom jävsgrund för skiljemän.

Till förebyggande av att illa ansedda personer skulle kunna anlitas såsom

skiljemän hava de sakkunniga i påföljdernas ställe föreslagit en ny jävsbestämmelse

i 5 § 4. nämnda lag. Enligt denna bestämmelse upptages såsom

jäv förhandenvaron av omständighet ägnad att minska förtroendet till

skiljemannens redlighet.

Avskaffandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen föranleder vissa

ändringar i lagen om straffregister (1, 7 och 8 §§), framför allt upphävande

av bestämmelserna angående sådana straffregisterutdrag som utvisa huruvida

en person är underkastad dylik påföljd eller ej. I samband med borttagandet

av sistnämnda påföljd föreslå slutligen de sakkunniga upphävande

av § 10 värnpliktslagen och viss ändring i § 12 samma lag.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av de ifrågasatta lagändringarna

framhålles, att de i grundlagarna stadgade verkningarna av påföljderna

icke kunna bringas att upphöra förrän ändring i grundlagarna definitivt

genomförts. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att de sakkunnigas

förslag, såvitt detsamma hänför sig till de allmänna verkningarna av redan

ådömda påföljder, skall träda i kraft först den dag Konungen förordnar. Förslaget

förutsätter, att för ikraftträdandet i övrigt bestämmes en viss dag, efter

vilken påföljder icke vidare skola ådömas. Med avseende å brott som begås

före nämnda dag föreslås vissa övergångsbestämmelser.

Angående detaljerna i förslaget och den närmare motiveringen till de olika

bestämmelserna hänvisas till de sakkunnigas promemoria, vilken såsom

bilaga (Bil. A) torde få åtfölja detta protokoll.

över förslaget hava yttranden efter remiss inkommit från fångvårdsstyrelsen,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands

län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, från statskontoret,

ävensom från järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen i de delar som be

röra styrelsernas verksamhetsområden samt från cheferna för generalstaben,

marinstaben och flygvapnet. Vidare hava styrelsen för centralföreningen

till stöd för frigivna, styrelsen för svenska skyddsförbundet och styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, vilka bereus tillfälle att avgiva utlåtande över promemorian,

inkommit med dylika utlåtanden. Vissa av de hörda myndigheterna

hava vid sina yttranden fogat infordrade utlåtanden från dem underställda

myndigheter.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fångvårdsstgrelsen,

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län, statskontoret, järnvägsstyrelsen

samt cheferna för generalstaben och marinstaben ävensom av

de tre över förslaget hörda enskilda sammanslutningarna.

Fångvårdsstyrelsen har, bland annat, anfört:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

Styrelsen har vid utövandet av sin eftervårdande verksamhet ej sällan

stött på fall, där påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen varit till hinders

vid den frigivnes omhändertagande och innefattat ett allvarligt hot att omintetgöra

hans strävan att på hederligt sätt taga sig fram. Då de sakkunniga

genom sin utredning måste anses hava ådagalagt, att möjlighet

finnes, att utan åsidosättande av andra berättigade intressen avskaffa ifrågavarande

påföljd, vill styrelsen tillstyrka vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit har ej föranlett någon erinran

med hänsyn till de intressen, styrelsen har att bevaka.

Styrelsen för föreningen till stöd för frigivna, som begränsat sitt yttrande

till att avse allenast påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen och påföljden

''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas'', har förklarat sig icke hava något

att erinra mot avskaffande av sagda påföljder, vilka enligt styrelsens uppfattning

måste anses menligt inverka på föreningens stödjande arbete för de

frigivna.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har uttalat, att inom skyddsarbetet

för frigivna måhända allra tydligast kunnat iakttagas, vilka skadliga verkningar

påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen medfört för den utstraffade

och för dem som av honom varit beroende. Styrelsen tillstyrkte på det livligaste

de förslag, som beträffande nämnda påföljd i promemorian framlagts

i ändamål att göra slut på en kvarleva av fördom och inhumanitet.

Aven såvitt anginge ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas tillstyrktes de

sakkunnigas förslag, varemot förslaget i övrigt icke ansåges påkalla något

styrelsens yttrande.

Överståthållarämbetet har yttrat, att ehuru tveksamhet kunde råda därom

huruvida icke fortfarande förefunnes behov av stadganden, som för viss

tid utestängde en för s. k. vanärande brott dömd person från allmänna befattningar,

de i den remitterade promemorian anförda skälen för de föreslagna

författningsändringarna enligt ämbetets mening vore så övertygande,

att ämbetet för sin del funne sig böra tillstyrka de framlagda förslagen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som tillstyrkt förslaget i vad det

avser påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt påföljden ''ovärdig att

i rikets tjänst vidare nyttjas’, har angående avskaffande av påföljden ovärdighet

att föra andras talan inför rätta bland annat anfört:

En domstols beslut rörande någons ovärdighet att vidare såsom fullmäktig

brukas i rättegångsmål blir allenast i ringa omfattning verksamt annat än

vid den beslutande domstolen, beroende därpå, att beslutet icke nödvändigtvis

meddelas annan domstol. Detta kan hava till följd, att den ovärdigförklarade

trots förklaringen kan komma att uppträda såsom rättegångsombud

vid annan domstol, innan denna domstol vunnit stadgad erfarenhet örn ombudets

bristande kvalifikationer.---Inom styrelsen har ifrågasatts, att

påföljden ovärdighet att föra andras talan inför rätta borde lämnas orubbad

i lagstiftningen, möjligen med viss modifikation, i avvaktan på den under

utarbetande varande processreformens beslutande och genomförande. Med

hänsyn emellertid särskilt till det ringa antal fall, då påföljden ådömts, vill

styrelsen icke motsätta sig, att densamma redan nu avskaffas. När styrelsen

gör detta uttalande sker det under den förhoppning, att domstolarna, trots

bristerna uti stadgandena i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och i 1801 års Kungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Wo
-

ll

brev, framdeles skola, intill dess rättegångsreformen genomföres, i ökad

utsträckning använda sig av de befogenheter, dessa stadganden i allt fall giva.

Statskontoret har förklarat, att då allenast påföljden enligt 2 kap. 19 §

strafflagen torde beröra de synpunkter som statskontoret i egenskap av pensionsbeviljande

myndighet hade att företräda, ämbetsverket ansett sig böra

ingå endast på en granskning av förslaget i nämnda hänseende. I statskontorets

yttrande anföres beträffande avskaffandet av nämnda påföljd såvitt den

medför inskränkning i rätten till tjänstepension följande:

Statskontoret har för sin del så mycket mindre något att erinra mot de

sakkunnigas förslag i förevarande avseende som genom dess förverkligande

överensstämmelse på denna punkt skulle vinnas med de efter beslut vid

1934 och 1935 års riksdagar tillkomna civila och militära tjänstepensionsreglementena.

Dessa reglementen innehålla nämligen icke någon föreskrift

om förverkande av pension i fall, då pensionstagare begått brott, med vilket

är förenat påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. — I detta sammanhang

vill statskontoret emellertid erinra örn att i sistnämnda reglementen, såsom

nyhet i förhållande till stadgandena i 1907 års pensionslag, efter mönster från

för kommunikationsverken före den 1 juli 1935 gällande pensionsbestämmelser

intagits ett stadgande av innehåll, att pensionstagare, som undergår

direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola

träda i stället för sådant straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må

för den tiden uppbära allenast en tredjedel av pensionen. I samband härmed

har öppnats möjlighet för sådan pensionstagares anhörig att efter prövning

erhålla rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav

(civila tjänstepensionsreglementet § 6 mom. 3; militära tjänstepensions
reglementet

§ 4 mom. 3).---Om nu i enlighet med det föreliggande

förslaget straffpåföljden enligt strafflagen 2 kap. 19 § avskaffas och i .samband

därmed förlusten av pension enligt 1907 års pensionslag m. fl. författningar

bortfaller, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke en mot nyssnämnda

stadgande i civila och militära tjänstepensionsreglementena svarande

bestämmelse örn förverkande av viss del av pensionsbeloppet under

den tid, pensionstagare undergår honom ådömt frihetsstraff, borde införas.

I annat fall skulle en dylik pensionstagare komma i förmånligare ställning

än pensionär, som åtnjuter pension enligt ettdera av civila och militära

tjänstepensionsreglementena. Denna fråga torde dock icke vara av större

praktisk betydelse.

I sitt utlåtande har statskontoret även ingått på frågan i vad mån avskaffandet

av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen övar inflytande på rätten

till pension för den som redan dessförinnan gått sin pensionsrält förlustig.

Efter att hava erinrat om den föreslagna promulgationsbestämmelsen, att

verkan av påföljder som vid lagens ikraftträdande redan vore ådömda skulle

från dag Konungen förordnade upphöra att gälla, har statskontoret i denna

del anfört:

Såvitt statskontoret kan förstå, lärer man i förevarande hänseende hava

att skilja mellan olika fall. — För att enligt den äldre lagstiftningen pensionsrätten

skall bliva förverkad av den anledningen, att pensionstagaren

ådömes påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, lärer ett särskilt beslut därom

från den pensionsbeviljande myndighetens sida få anses erforderligt. För

den händelse vid den tidpunkt, då föreskrifterna örn verkningarna av på
llihang

till riksdagens protokoll WIIG. 1 sami. Nr 100. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

följdsstraffets avskaffande å redan ådömda påföljder skola träda i kraft, dylikt

beslut i ett visst fall föreligger, torde icke genom sagda avskaffande pensionstagaren

återfå sin rätt till pension. — Om däremot vid nyssnämnda tidpunkt

en pensionstagare ådömts påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, men

pensionsmyndigheten ännu icke meddelat beslut örn pensionsrättens förverkande,

torde på grund av ovan återgivna övergångsbestämmelse någon förlust

av pensionsrätt icke inträda. Denna synpunkt torde icke sakna betydelse

särskilt av den anledningen, att någon skyldighet för domstol att till

vederbörande pensionsmyndighet anmäla, när en pensionstagare ådömes påföljd,

icke är stadgad, på grund varav sannolikt fall förekommit då, trots

ådömd påföljd, pensionsmyndighet ej beslutat om pensions förverkande.

1 tillstyrkande riktning gå flertalet av de yttranden, vilka de hörda myndigheterna

infordrat från dem underlydande myndigheter. Sålunda har förslaget

lämnats utan erinran av polismästaren i Stockholm, magistraten i Södertälje,

landsfogdarna i Östergötlands län och Malmöhus län samt av en

stadsfiskal och en landsfiskal.

Yttranden vilka innebära att förslaget endast delvis bör genomföras eller

att med dess genomförande bör anstå ha avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus

län och Göteborgs och Bohus län samt av chefen för flygvapnet ävensom

av landsfogdarna i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

I stort sett torde de föreslagna lagändringarna få betraktas såsom önskvärda,

och länsstyrelsen anser sig därför kunna tillstyrka förslagen, dock

med någon reservation i fråga om påföljderna beträffande vissa brott enligt

25 kap. strafflagen. Låt vara, att om det gäller en för ämbetsbrott

avsatt statens tjänsteman de statsorgan, som omhänderhava tjänsters tillsättande,

äga tillräcklig förmåga att bedöma, huruvida den på sin tid avsatte

må kunna ånyo användas i statstjänst, så finnes en grupp befattningshavare

enligt 25 kap. 22 § strafflagen, vilkas tillsättande sker under

ganska svaga garantier i motsvarande hänseende. Det fullständiga borttagandet

av påföljderna enligt 2 kap. 19 § strafflagen kan härigenom bliva

betänkligt vid exempelvis förbrytelser enligt 25 kap. 12 § samma lag. Utan

att vilja föreslå bibehållandet av de nuvarande påföljderna enligt 2 kap. 19 §

strafflagen eller påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas i dess

nuvarande form, ifrågasätter därför länsstyrelsen, huruvida icke, åtminstone

i fråga örn grova förskingrings- och förfalskningsbrott samt härmed jämförliga

förbrytelser, borde för ämbetsmän och därmed enligt 25 kap. 22 § strafflagen

likställda befattningshavare stadgas, att avsättning medförde ovärdighet

under viss tid att innehava ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,

vilken vore förenad med penningförvaltning eller uppbörd.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig i huvudsak tillstyrka

de sakkunnigas förslag, därvid han dock såsom önskvärt framhållit

att ett fakultativt påföljdsinstitut beträffande ämbetsbrotten bibehölles.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och landsfogden i Stockholms län lia uttalat

den åsikten, att en reformering av påföljdsinstitutet borde anstå i avvaktan

på en allmän strafflagsreform. I varje fall borde den nu ifrågavarande reformen

enligt dessa myndigheters åsikt icke genomföras i den utsträckning

som de sakkunniga föreslagit. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat,

att påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas’ borde väsentli
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

19

gen bibehållas med hänsyn till de krav på oförvitlighet och pålitlighet som

skäligen kunde ställas på innehavare av ämbete eller tjänst. Landsfogden

i Stockholms län har förordat borttagande av påföljden enligt 2 kap. 19 §

strafflagen såsom rösträttshinder men förklarat sig finna det betänkligt att

helt borttaga nämnda påföljd; i varje fall borde påföljden anordnas på ett

mera rationellt sätt än vad nu vore fallet.

Chefen för flygvapnet har icke haft något att erinra mot förslaget i annan

mån än såvitt detsamma avser att borttaga påföljden enligt 2 kap. 19 §

strafflagen såsom hinder för värnpliktstjänstgöring. Härom anföres:

Grunden till att personer, vilka äro underkastade påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen, icke få fullgöra värnpliktstjänstgöring synes vara den, att

de kunna antagas komma att utöva ett skadligt inflytande på andra värnpliktiga

och jämväl kunna befaras vanvårda eller skada försvarsväsendets

materiel. På grund härav böra dylika personer —- vare sig nämnda påföljd

lagtekniskt avskaffas eller ej — icke vara behöriga att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Då handhavandet av flygvapnets materiel erfordrar särskilt

pålitlig personal, synas även de personer, vilka fällts till urbota straff för

brott av grövre beskaffenhet, som hittills ej medfört påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen, böra uteslutas från värnpliktstjänstgöring vid flygvapnet.

En skärpning av bestämmelserna om behörighet att fullgöra värnplikt synes

sålunda påkallad i stället för den i promemorian föreslagna lindringen.

Förslaget har helt avstyrkts av länsstyrelsen i Stockholms län och generalpoststyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bland annat anfört:

Länsstyrelsen anser för sin del, att påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen

såsom obehörighetsgrund vid tillsättandet av politiska och kommunala

förtroendeuppdrag bör tillmätas större vikt än de sakkunniga velat göra.

Visserligen synas de sakkunniga genom bestämmelserna i 2 kap. 18 § sökt

råda bot för de mest stötande missförhållanden, sorn skulle bliva en följd

av påföljdens borttagande. Länsstyrelsen kan dock icke finna, att vad

som föreslagits härutinnan är tillfyllest. Att till nämndeman eller kommunalordförande

skulle kunna utses person, som undergått bestraffning för

svårt brott, torde väl ingiva allvarliga betänkligheter. Att, såsom länsstyrelsen

har sig bekant, till nämndeman valts person kort tid efter det att han

blivit av med påföljd, ådömd i samband med straffarbete för förfalskning,

torde väl utvisa, att man icke bör i alltför hög grad överskatta väljarnas omdöme

och krav på oförvitlighet hos dem, som skola beklädas med allmänna

uppdrag. — De sakkunniga uttala, att med hänsyn till det ringa antal personer,

för vilka påföljden är det avgörande hindret för rösträttens utövande,

man torde kunna påstå, att påföljdens avskaffande såsom rösträttshinder

skulle vara utan betydelse. Huruvida antalet ifrågavarande personer är större

eller mindre bör icke få vara utslagsgivande. Det lärer väl dock knappast

vara möjligt att medgiva, att en person, som begått vissa grövre brott, omedelbart

efter brottets avtjänande och innan under en viss prövotid ådagalagts,

att det undergångna straffet länl till rättelse, får utöva alla de rättigheter i

det allmänna livet, sorn en icke straffad person har rätt att utöva. Enligt

länsstyrelsens mening bör man noga betänka sig, innan man tager steget sä

fullt ut att även så kallade vaneförbrytare skola utan inskränkning i hithörande

avseende äga samma rättigheter som den oförvitlige medborgaren. Det

kan viii överhuvud taget knappast vara någon mening i att giva dessa vane
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 190.

förbrytare, som kanske tillbringa större delen av sin tid i fängelset och endast

äro ute under kortare mellantider, möjlighet att under de korta perioder,

som de åtnjuta friheten, bland annat deltaga i allmänna och kommunala

val. -—- På grund av vad sålunda anförts finner länsstyrelsen det icke

vara ådagalagt, att ett fullständigt borttagande av påföljden enligt 2 kapitlet

19 § strafflagen och därmed av det hinder, lagstiftningen ställer mot utövning

av viktiga samhällsuppgifter genom personer, som begått grova brott,

kan anses vara tillräckligt motiverat och överensstämmande med den allmänna

rättskänslan. —- Slutligen bör ifrågasättas, huruvida det icke råder

ett så intimt samband mellan förevarande spörsmål och det pågående arbetet

med strafflagens fullständiga reformering, att frågan örn påföljdsinstitutet

lämpligen bör lösas jämsides med nämnda reformeringsarbete.

Generalpoststyrelsen har bland annat anfört följande:

Om en ämbetsman eller annan befattningshavare, som faller under 25 kap.

strafflagen, ådömes straffarbete — vare sig för brott inom eller utom tjänsten

— skall han tillika jämlikt 25 kap. 20 § strafflagen dömas till avsättning

från varje under sagda kapitel lydande befattning, som han innehar.

Endast i händelse av synnerligen mildrande omständigheter kan han undslippa

med mistning av befattningen på viss tid. Därest han emellertid underkastas

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen måste domstolen även för

det fall, alt synnerligen mildrande omständigheter skulle anses föreligga,

ovillkorligen döma honom till avsättning. Avskaffandet av sistnämnda påföljd

skulle således härvidlag få en mildrande verkan, vilket generalpoststyrelsen

på skäl som följa anser i viss mån betänkligt. På grund av beskaffenheten

och omfattningen av de arbetsuppgifter, som äro åt postverket

anförtrodda, framför allt utväxlingen av försändelser av olika slag samt

postverkets penningrörelse, har verket givetvis både rätt och plikt att ställa

mycket stora krav på personalens ärlighet och pålitlighet. En posttjänsteman,

som utom tjänsten begått ett så svårt förmögenhetsbrott, att han för detsamma

förskyllt straffarbete i 6 månader och däröver, i vilket fall han enligt

nu gällande bestämmelser tillika alltid underkastas påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen, bör förty enligt styrelsens uppfattning icke under några

förhållanden, och alltså ej heller då synnerligen mildrande omständigheter

föreligga, kunna få kvarstå i postverkets tjänst. Möjlighet därtill skulle

emellertid föreligga, örn påföljden i fråga avskaffades, i ty att domstol då

under sist angivna förutsättning skulle kunna låta honom undslippa med

suspension. — Enligt nu gällande bestämmelser skall en ämbetsman eller

med honom i förevarande avseende likställd befattningshavare, som på grund

av förbrytelse i en av honom innehavd allmän befattning förklaras ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas, jämlikt 2 kap. 16 § strafflagen tillika dömas

till avsättning från ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, sorn

han eljest innehar. I promemorian föreslås, att, därest sistberörda påföljd

avskaffas, 2 kap. 16 § strafflagen i den del, varom nu är fråga, i stället erhåller

följande lydelse: ''Den, sorn förskyllt avsättning från viss befattning,

skall tillika, om brottet därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete eller

tjänst, som han eljest innehaver.’ Av de sålunda föreslagna bestämmelserna

skulle för postverkets vidkommande följa, bland annat, att en posttjänsteman,

som gjorde sig skyldig lill förskingring i annan av honom innehavd

tjänst och för detta brott, jämte det att han förklarades avsatt från tjänsten,

ådömdes frihetsstraff, skulle i motsats till vad nu är förhållandet av

domstol kunna medgivas rätt att kvarstå i postverkets tjänst. Enligt generalpoststyrelsens

förmenande vore det synnerligen betänkligt, om styrelsen nödgades

i verkets tjänst behålla en funktionär, som — låt vara i annan myn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dighets tjänst — gjort sig skyldig till förskingrings- eller annat därmed jämförligt

brott. — På ovan anförda skäl anser sig generalpoststyrelsen icke

kunna tillstyrka införandet av de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna.

Under överarbetningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag

har övervägts den ändring i förslaget att bestämmelsen i 2 kap. strafflagen

om automatisk förlust av befattningar, då den tilltalade förskyllde

straffarbete eller avsättning, skulle utsträckas att gälla, förutom andra allmänna

befattningar, även ämbeten och tjänster som den dömde innehade,

därvid dock domstolen skulle erhålla befogenhet att, där omständigheterna

det föranledde, medgiva att ämbetet eller tjänsten finge av den dömde bibehållas.

En sådan omläggning skulle även föranleda jämkningar i de sakkunnigas

förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten. Inom departementet

har också upprättats ett sålunda jämkat förslag till ändringar i 28

och 29 §§ sistnämnda lag. Enligt detta skulle 28 § ändras på det sätt att den

ovan angivna bestämmelsen i strafflagen skulle göras tillämplig även i sådana

fall då officer eller underofficer dömdes till straff enligt strafflagen för

krigsmakten. Vidare skulle bestämmelsen i 29 § att officer eller underofficer

som för stöld eller snatteri dömdes till lindrigare straff än straffarbete

även skulle dömas till avsättning, ändras så, att avsättning i dylika fall ej

skulle vara obligatorisk utan bero på domstolens beprövande och eventuellt

kunna ersättas med suspension. Över det sålunda upprättade förslaget till

ändringar i strafflagen för krigsmakten hava cheferna för generalstaben, marinstaben

och flygvapnet efter remiss avgivit gemensamt yttrande.

I nämnda yttrande anföres bland annat:

Det remitterade förslaget innebär, att officer eller underofficer som dömes

till straffarbete icke med nödvändighet skall dömas till avsättning, utan att

det lägges i domstolens hand att låta den dömde, där omständigheterna det

föranleda, behålla sin militära befattning. Mot en dylik bestämmelse hava

vi icke annat att erinra än att det av hänsyn till den militära disciplinens

upprätthållande tydligt måtte komma till uttryck, att avsättning är obligatorisk,

då den brottslige dömes till straffarbete för brott i tjänsten eller för brott mot

annan militär i och för dennes tjänst. Förslaget att domstolen vid tjuvnadsbrott,

som ej förskyller straffarbete ’må’ döma till avsättning eller suspension,

synes icke taga hänsyn till det förhållandet, att brott av sådan art i

regel böra medföra avsättning. Stadgandet bör därför, i överensstämmelse

med vad som föreslagits för det fall att domen lyder å straffarbete, givas en

formulering, som utmärker, att domstolen endast i undantagsfall må medgiva

den dömde att behålla befattningen.

Då jag i yttrande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934 angav vissa

riktlinjer för partiella reformer på straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden, nämnde jag bland frågor vilka borde göras till föremål

för utredning frågan örn avskaffande av påföljden enligt 2 kap. 19 §

strafflagen samt av påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas’. Utmärkande

för dessa påföljder är, såsom framgår av det förut anförda, att de

för den dömde medföra förlust av vissa medborgerliga rättigheter. Den all
-

Departe
inents
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

manna straffpåföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen innebär sålunda obehörighet

under viss lid att utöva allmänna befattningar och att rösta i allmänna

ärenden. ''Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas’ medför under den

dömdes livstid obehörighet att bekläda allmänna befattningar men icke förlust

av rösträtt. Beträffande båda påföljderna gäller, att den dömde mister

allmän befattning som han innehar, alltså även ämbete eller tjänst.

Den nu verkställda utredningen utmynnar i ett förslag till avskaffande av

saväl nämnda påföljder som även påföljden ''ovärdig att föra andras talan

inför rätta’, vilken jämväl ådrager den dömde obehörighet att inneha vissa

medborgerliga förtroendeuppdrag. I motiven till sitt förslag hava de sakkunniga

såsom vägande skäl för påföljdernas avskaffande framhållit, att

dessa för de flesta människors uppfattning framstode såsom särskilt riktade

mot den medborgerliga äran och såsom en laglig sanktion av det förakt som

drabbade den brottslige, vilket medförde alt påföljderna direkt vore ägnade

att motverka den dömdes moraliska återupprättande. Kännedomen om påföljden

enligt 2 kap. 19 § strafflagen spredes genom röstlängderna och denna

påföljd komme sålunda i en hel del fall att bliva den direkta anledningen

till det misstroende som mötte en frigiven straffarbetsfånge.

En undersökning av de intressen som uppbure stadgandena örn påföljd

gave enligt de sakkunnigas mening vid handen, att påföljden enligt 2 kap.

19 § strafflagen icke kunde anses berättigad vare sig såsom straff eller såsom

en till allmänheten riktad varning för den dömde. Däremot läge det i

påföljdens natur att den avsåge att bereda ett skydd för samhällsfunktionerna

därigenom, att personer vilka kunde tänkas äga en antisocial vilja berövades

möjlighet att påverka de beslut som fattades av samhällets organ. Den

verkan av påföljden, att den dömde under viss tid icke kunde erhålla allmän

befattning, syntes emellertid såvitt anginge ämbeten, tjänster och därmed

jämställda befattningar sakna betydelse, då vederbörande myndighet alltid

hade att pröva de sökandes kvalifikationer. I fråga örn andra allmänna värv,

särskilt politiska och kommunala förtroendeuppdrag, vore väl garantierna

för en objektiv prövning av kandidaterna från väljarnas sida i regel mindre

än vid en prövning som ankomme på myndighet, men det syntes ändå innebära

en underskattning av den politiska kulturen i vårt land örn man antoge,

att påföljden hade någon nämnvärd betydelse såsom obehörighetsgrund vid

dessa befattningars tillsättande. Vad anginge utövandet av en befattning

som den dömde redan innehade, förhölle det sig i stor utsträckning så, att bestämmelserna

i 25 kap. 20 § strafflagen om avsättning såsom följd av straffarbete

vore vid sidan av påföljdsstadgandena tillämpliga å ett och samma

brott. Härigenom reducerades väsentligen påföljdens verkan, såvitt anginge

förlust av befattningar, till att avse förlust av vissa medborgerliga förtroendeuppdrag.

Såsom skydd för den samhällsfunktion som utövades av medborgarna

såsom röstberättigade i allmänna ärenden saknade påföljden all

praktisk betydelse. — Vad de sakkunniga anfört rörande den allmänna

straffpåföljden gällde i tillämpliga delar örn de båda andra påföljderna.

Den verkställda undersökningen utvisade enligt de sakkunnigas mening, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

påföljderna i regel endast vore motiverade försåvitt de medförde förlust

av sådana allmänna befattningar som ej drabbades av avsättningsbestämmelserna

i 25 kap. strafflagen, däremot icke såvitt de medförde obehörighet

att för framtiden bekläda dylika befattningar eller förlust av rösträtt.

Denna principiella utgångspunkt har föranlett de sakkunniga att föreslå

påföljdernas ersättande med vissa stadganden om förlust av allmänna befattningar.

Enligt förslaget har stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen i huvudsak

bibehållits och kompletterats med andra bestämmelser örn förlust av

allmänna befattningar. Såsom förutsättning för befattningens förlust uppställer

förslaget, vid sidan av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning

från annan befattning. I fråga örn ämbete eller tjänst medgives domstolen

enligt förslaget en viss prövningsrätt. Denna göres i straffarbetsfallen

beroende på förhandenvaron av förmildrande omständigheter under det att,

då någon dömes till avsättning, det lägges i domstolens hand att efter omständigheterna

pröva örn den dömde skall förlora annan befattning an den vari

han förbrutit sig. Beträffande allmän befattning som icke är att hänföra

till ämbete eller tjänst föreslås, vare sig huvudstraffet är straffarbete eller

avsättning, obligatorisk förlust av befattningen.

De flesta av de myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttrande

över förslaget hava tillstyrkt detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län och

generalpoststyrelsen ha emellertid ställt sig helt avvisande mot den ifrågasatta

reformen och några myndigheter ha i särskilda hänseenden riktat kritik

mot förslaget. I vissa yttranden göres sålunda gällande, att med reformen

borde anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform. Anmärkningar lia

vidare framställts därutinnan att garantierna för allmänna befattningshavares

oförvitlighet genom förslagets genomförande skulle minskas i en

utsträckning som icke vöre önskvärd. Fran några ball har i anslutning

härtill gjorts gällande att påföljder i större eller mindre utsträckning borde

bibehållas såsom hinder för erhållande av befattning i allmän tjänst.

Generalpoststyrelsen har såsom sin mening uttalat att fakultativa bestämmelser

örn förlust av ämbete eller tjänst icke, då en tjänsteman utom tjänsten

gjorde sig skyldig till ett svårare förmögenhetsbrott, erbjöde samma garantier

för att han ej skulle bibehållas i tjänsten som de ovillkorliga bestämmelserna

om påföljd. Länsstyrelsen i Stockholms län bar särskilt framhållit att man

icke borde överskatta väljarnas omdöme och krav på oförvitlighet hos

deni som skulle beklädas nied offentliga uppdrag och att nian borde noga

betänka sig, innan man toge steget så fullt ut att även s. k. vaneförbrytare

finge rösträtt. Cliefen för flygvapnet bar, under hänvisning bland annat till

de krav som måste ställas på dem som skola handhava flygvapnets materiel,

ansett att det binder för fullgörande av värnplikt som den allmänna straffpåföljden

utgör icke borde avskaffas.

Vad först angår invändningen örn förevarande frågas sammanhang nied

deli allmänna strafflagsreformen må framhållas, att en reform av straffpåföljderna

är ett naturligt led i det reformarbete med avseende å straffsyste
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kunc/L Maj.ts proposition nr 190.

niet som för närvarande pågår. Frågan om straffpåföljdernas reformering

kan ej heller lämnas åsido under det pågående reformarbetet på straffverkställighetens

och fångvårdens område. Härför är dess samband med institutet

villkorlig frigivning och med de åtgärder som vidtagas till skydd för frigivna

fångar alltför påtagligt. Det torde ock böra framhållas, att frågan om

återupptagande av arbetet med en allmän strafflagsreform ännu är svävande,

varför ett yrkande örn avvaktande av en sådan reform är liktydigt med ett

uppskjutande på obestämd tid av den nu ifrågasatta reformen.

De invändningar som i övrigt framställts mot förslaget om påföljdernas

avskaffande och ersättande med bestämmelser om förlust av allmänna befattningar

synas ej heller övertygande. I fråga om påföljdernas betydelse såsom

en garanti för allmänna befattningshavares oförvitlighet må till en början

framhållas, att de av generalpoststyrelsen uppmärksammade fall, då enligt

förslaget befattnings förlust skulle bliva fakultativ i stället för såsom nu

obligatorisk, avse brott som enligt gällande rätt förskylla straffarbete i minst

sex månader eller ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Uppenbarligen

kan det endast i sällsynta undantagsfall få förekomma att en statstjänsteman

som begått ett sa svårt brott bibeliålles i tjänsten. Av de sakkunnigas

motivering framgår — och det ligger för övrigt i sakens natur — att vid

domstolens prövning av frågan örn den dömdes bibehållande i tjänsten särskilt

avseende bör fästas vid möjligheten för ett upprepande av brottet i den tjänst,

varom är fråga. Det komme följaktligen att strida mot lagens mening om en

tjänsteman som omhänderbade penningar, värdepost eller dylikt finge behålla

tjänsten, därest han utom tjänsten beginge ett förmögenhetsbrott av

ifrågavarande svårhetsgrad. Någon anledning att betvivla domstolarnas förmåga

att riktigt tillämpa de föreslagna bestämmelserna lär icke finnas. I

själva verket torde förslaget erbjuda större garantier än gällande rätt för

att opålitliga personer icke fa kvarbliva i allmän tjänst. Örn exempelvis en

posttjänsteman begår en förskingring i annan befattning, t. ex. i egenskap

av kommunalnämndsordförande, och det förskingrade beloppet genast ersättes,

dömes han enligt gällande rätt till avsättning från nämnda förtroendepost,

men strafflagen inrymmer icke möjlighet att få honom avlägsnad från

tjänsten vid postverket ens för det fall, att det förskingrade beloppet varit

av betydande storlek. Enligt förslaget skall däremot domstolen med beaktande

av samtliga omständigheter —- bland vilka naturligen i det anförda

exemplet hänsyn till postverkets intresse intager ett framträdande rum —

pröva om han skall mista sin tjänst. I händelse av förslagets genomförande

torde emellertid med hänsyn till sådana fall som nu avses bestämmelse

lämpligen kunna meddelas därom, att i mål varom nu är fråga domstolen

skall bereda den myndighet under vilken den tilltalade i och för ämbetet eliel

tjänsten lyder tillfälle att yttra sig i målet. Då dylik bestämmelse endast

skulle innebära ett reglerande i visst avseende av den skyldighet att ex offici°

föranstalta örn utredning som åligger domstol beträffande brottmål, torde

bestämmelsen kunna utfärdas i administrativ ordning.

De farhågor som uttalats med avseende därå, att prövningen av en straffad

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

25

persons inträde eller återinträde i allmän tjänst icke erbjöde tillräckliga garantier,

lära icke vara befogade. Skulle i något fall en myndighet eftersätta

sin plikt i detta avseende, torde den allmänna besvärsrätten erbjuda

möjlighet till åvägabringande av rättelse.

Beträffande tillsättandet av allmänna förtroendeuppdrag anför länsstyrelsen

i Stockholms län såsom bevis för att man icke kan lita på väljarnas

omdöme och att påföljderna därför fylla en uppgift, att enligt vad länsstyrelsen

hade sig bekant i ett fall till nämndeman valts en person kort efter

det han blivit ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen i samband med

straffarbete för förfalskning. Det anförda torde dock lika väl kunna åberopas

såsom bevis för påföljdens ringa effektivitet. Då påföljden i flertalet

fall ådömes endast för ett år och vid en del svåra brott, t. ex. våldtäkt, över

huvud icke kan ådömas, torde man icke, vare sig ifrågavarande påföljd bibehålies

eller ej, kunna helt skydda sig för att ett val vid något tillfälle kan

leda till resultat som ter sig stötande. Vid en jämförelse mellan de sakkunnigas

förslag och gällande rätt i vad rör garantierna för politiska och kommunala

förtroendemäns oförvitlighet torde emellertid följande synpunkter

böra beaktas. I de fall då en person redan genom laga dom blivit stämplad

såsom en förbrytare är risken för att han skall väljas till medborgerliga förtroendeuppdrag

ringa i jämförelse med de fall då hans brottsliga egenskaper

ännu icke blivit avslöjade. Följaktligen måste det i betydligt flera fall inträffa

att en förtroendeman dömes till straff än att en straffad person erhåller

förtroendeuppdrag. Enligt gällande rätt förhåller det sig emellertid

så, att flertalet av dem som dömas till straffarbete icke åläggas påföljd utan

få behålla medborgerliga förtroendeuppdrag som de till äventyrs inneha. Enligt

de sakkunnigas förslag skulle däremot, såsom nämnt, alla som dömas

till straffarbete mista dylika uppdrag. Det anförda ådagalägger att den i

förslaget upptagna nya bestämmelsen om obligatorisk förlust av allmänna

befattningar är av långt större betydelse än borttagandet av stadgandena örn

framtida obehörighet att erhålla dylika befattningar eller med andra ord att

de sakkunnigas förslag erbjuder vidsträcktare garantier i förevarande hänseende

än gällande rätt.

Såsom en särskilt stötande konsekvens av den allmänna påföljdens avskaffande

har framhållits att s. k. vaneförbrytare, vilka kanske tillbringa större

delen av sin tid i fängelset och endast äro ute under kortare mellantider, skulle

under den tid de åtnjöte friheten få deltaga i allmänna val. Denna invändning

torde dock vara av huvudsakligen teoretisk natur. För en sådan

persons deltagande i val torde i allmänhet — bortsett från det hinder för

rösträtts utövande som ligger i obetald skatt — ett kringflackande liv eller

frånvaron av politiska intressen medföra, att rösträtt icke kommer att utövas.

De återstående fallen måste antagas vara så fåtaliga att de, om de

över huvud förtjäna beaktande i angivna avseende, kunna betecknas såsom

betydelselösa i jämförelse med de olägenheter som äro förbundna med att

staten genom egna åtgärder tillskapar en pariasklass av medborgare vilka

offentligen brännmärkas även sedan deras strafftid gått till ända.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mctj:ts proposition nr 190■

Icke heller synes vad chefen för flygvapnet invänt mot den allmänna påföljdens

avskaffande kunna tillmätas avgörande betydelse, så mycket mindre

som uteslutande från värnpliktstjänstgöring av det lilla fåtal personer som

redan i värnpliktsåldern kan hava ådömts dylik påföljd torde erbjuda mycket

ringa skydd i de av chefen för flygvapnet angivna hänseenden. .

Av det anförda torde framgå att jag i princip kan ansluta mig till de sakkunnigas

förslag. Tiden torde nu vara mogen för att låta den sista kvarleva

av det gamla ärelöshetsstraffet, som påföljderna utgöra, försvinna ur

lagen. Att straffpåföljderna icke längre uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet,

därom vittna såväl det stora flertalet av de yttranden som

avgivits över förslaget som ock den obenägenhet domstolarna visa att ådöma

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen för någon mera avsevärd tid.

Även de som begå tämligen grova förbrytelser återfå sina medborgerliga

rättigheter efter ett eller annat år. I jämförelse med vad sålunda gäller för

brottslingar i allmänhet synes den obligatoriska livstidspåföljden vid en

mängd ämbetsbrott illa motsvara rättvisans och billighetens krav. Det synes

mig också i hög grad stötande att samhället, som ställer anspråk på enskilda

arbetsgivare att de skola medverka till straffade personers återupprättande

genom att i mån av möjlighet bereda dem arbete, självt icke skall

föregå med bättre exempel än att det förklarar vissa personer — stundom

för icke allt för grova förbrytelser — för sitt återstående liv ovärdiga att

nyttjas, icke blott i den tjänst vari de förbrutit sig, utan över huvud i rikets

tjänst. Därest de nu nämnda påföljderna avskaffas, torde påföljden

''ovärdig att föra andras talan inför rätta’ jämväl böra borttagas ur lagen.

Uppenbarligen kan sådan förlust av befattningar som skulle träda i påföljdernas

ställe tänkas anordnad på olika sätt. I stort sett synes den av de

sakkunniga föreslagna lösningen tillfredsställande. Densamma lämnar emellertid

rum för några erinringar. Sålunda kan det ifrågasättas, örn det verkligen

finnes anledning att uppställa olika förutsättningar för domstolens prövning

av frågan huruvida den dömde skall förlora ämbete eller tjänst, allteftersom

brottet medför straffarbete eller avsättning. Vidare torde de olika

reglerna om sättet för befattningens förlust — vilken skulle inträda i fråga om

ämbete eller tjänst på grund av domstolens uttryckliga beslut men beträffande

annan befattning i och med det att domen å huvudstraffet vunne laga kraft

—- stundom kunna föranleda en viss tvekan angående domens innebörd.

Slutligen synes de ifrågavarande bestämmelsernas uppdelning icke endast på

olika paragrafer utan t. o. m. på två särskilda kapitel i strafflagen vara ägnad

att göra den ifrågasatta lagstiftningen mera svåröverskådlig än som behöver

vara fallet.

Vad till en början angår förutsättningarna för domstolens prövning av

frågan om förlust av ämbete eller tjänst gör förslaget såsom nämnt icke

någon ändring i regeln i 25 kap. 20 § strafflagen, att den som dömes till

straffarbete tillika skall dömas till avsättning från dylik befattning, men att

han, därest omständigheterna äro synerligen mildrande, må undslippa med

suspension. För det fall att huvudstraffet utgöres av avsättning från viss be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 190-

27

fattning, stadgar förslaget (2 kap. 16 § andra stycket strafflagen) att avsättning

från ämbete eller tjänst som den dömde eljest innehar skall ådömas

endast örn brottet därtill föranleder. Någon subsidiär bestämmelse om suspension

föreslås icke för avsättningsfallet. Skillnaden vid tillämpningen av

de båda föreslagna bestämmelserna skulle måhända i praktiken icke bliva

stor. Att förhandenvaron av synnerligen mildrande omständigheter gjorts till

förutsättning för den dömdes bibehållande i ämbetet eller tjänsten, är dock

ägnat att i dylika fall giva de omständigheter som hänföra sig till själva

brottet större betydelse än som enligt förslaget tillagts dem, då det gäller att

bestämma ifrågavarande rättsverkningar för den som förskyllt avsättning.

Det förefaller ock som örn bärande skäl saknades för att på detta sätt ställa

de konkreta omständigheterna vid brottet i förgrunden. Örn t. ex. en lägre

tjänsteman i vars åligganden det ej ingår att föra bil eller motorcykel dömes

till straffarbete enligt lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon,

lärer det icke under alla förhållanden vara nödvändigt att han mister

sin befattning. Avgörande synpunkter torde i första hand böra vara, huruvida

den brottslige visat sig ovärdig att bekläda den befattning han innehar och

huruvida han röjt en sådan brottslig böjelse eller opålitlighet att hans kvarblivande

i befattningen med hänsyn därtill ej bör tillåtas. Huruvida det brott

för vilket han dömes medför straffarbete eller förskyller avsättning torde däremot

vara av mindre betydelse. Det riktigaste synes således vara att för båda

dessa fall uppställa en likartad regel som medgiver domstolen full frihet vid

prövningen av det föreliggande fallet.

Beträffande det av de sakkunniga förordade systemet, att vid straffarbete

eller avsättning befattningens förlust i vissa fall beror på uttrycklig förklaring

av domstolen och i andra fall inträder automatiskt, må följande anmärkas.

Gränsen mellan olika slag av befattningar är och måste enligt sakens

natur vara ganska svävande. Om domstolen beträffande viss befattning som

den dömde innehade icke gjorde något uttalande i domen, så kunde detta bero

antingen därpå, att domstolen saknade kännedom örn befattningen eller ansåge

den vara en tjänst som den tilltalade borde få ha kvar, eller också på den

omständigheten, att domstolen ansåge att det rörde sig om en ''annan allmän

befattning’ som den dömde utan vidare förlorade. Domstolens uppfattning i

sådant avseende bomme alltså icke till uttryck i domen. I de fall då administrativ

myndighet sedan skulle med ledning av domen avgöra huruvida den dömde

förlorat befattningen vore det tänkbart, att myndigheten med en annan åsikt

om befattningens natur än domstolen bomme till ett annat resultat än domstolen

åsyftat. Dessa överväganden leda närmast därhän att ett enhetligt system

bör gälla beträffande sättet för förlust av ämbeten, tjänster och andra allmänna

befattningar.

Angående de föreslagna bestämmelsernas plats i lagen må utöver det redan

anförda allenast framhållas, att dessa bestämmelser på grund av sitt

nära samband med straffsystemet torde böra inrymmas i 2 kap. strafflagen.

Såsom tidigare antytts har en omläggning av de sakkunnigas förslag enligt

angivna riktlinjer ansetts böra ske. De ändringar i förslaget som föran
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Manis proposition nr 190.

ledas därav innebära icke något avsteg från förslagets huvudprinciper utan

bli till väsentlig del av lagteknisk art. I fråga om strafflagen synas lagändringarna

böra genomföras på följande sätt. Påföljdsbestämmelserna upphävas

liksom enligt sakkunnigförslaget. Strafflagens allmänna bestämmelser

om förlust av befattningar, vilka i sistnämnda förslag upptagits i 2 kap. 16

och 18 §§ samt 25 kap. 20 § första stycket, sammanföras i 2 kap. 18 §.

Där uppställes till en början den huvudregeln, att örn någon dömes till

straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda måste medtagas av hänsyn

till krigslagstiftningen) eller om någon prövas hava förskyllt avsättning för

brott begånget i viss befattning, är han sedan domen vunnit laga kraft förlustig

alla allmänna befattningar som han innehar. I fråga om sättet för befattningarnas

förlust göres alltså, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit,

icke skillnad mellan ämbete eller tjänst och annan allmän befattning, utan

varje sådan befattning förloras automatiskt. Från regeln att den dömde förlorar

alla allmänna befattningar stadgas i samma paragraf det undantaget, att

domstolen i fråga om ämbete eller tjänst (men icke annan allmän befattning)

äger, där omständigheterna det föranleda, medgiva att befattningen må bibehållas

av den dömde. Emellertid skall domstolen i sådant fall pröva om i

stället för befattningens förlust mistning av densamma på viss tid skall inträda.

Domstolen är dock oförhindrad att låta den dömde behålla befattningen

utan suspension. Möjligheten att tillgripa suspension är närmast avsedd

för de fall, då det icke kan anses lämpligt att den dömde inträder i

tjänst förrän någon tid förflutit efter domen eller frigivandet.

En omläggning av de sakkunnigas förslag i enlighet med vad nu angivits

föranleder avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit icke blott i fråga om

strafflagen och de övergångsbestämmelser som hänföra sig till denna utan

även, såsom förut nämnts, beträffande strafflagen för krigsmakten, i vilken

hänvisas till bestämmelserna i bland annat 2 kap. strafflagen. Förslag till dessa

lagändringar lia utarbetats inom justitiedepartementet. Därvid ha, på sätt

i det följande kommer att angivas, vissa jämkningar ansetts böra vidtagas i

det förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten som särskilt utremitterats

till cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet.

I anslutning till den sålunda företagna omläggningen av de sakkunnigas

förslag synes det lämpligt att även bringa vissa stadganden i lagen den 8

mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana

mål i överensstämmelse med departementsförslagets principer. Utkast till

ändringar i nämnda lag har upprättats inom justitiedepartementet och utremitterats

till myndigheter för yttrande. Sedan utredningen härutinnan slutförts

torde jag få återkomma till denna fråga.

Rörande den närmare innebörden av de nu föreliggande förslagen till ändringar

i strafflagen och strafflagen för krigsmakten torde följande få anföras.

Vad först angår strafflagen hava stadgandena i 15 och 17 §§ av 2 kap.

enligt det inom departementet uppgjorda förslaget, bortsett från en mindre

jämkning av redaktionell natur i 17 §, samma lydelse som enligt de sakkunnigas

förslag. I förhållande till gällande rätt innebär detta, att paragra
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

29

fernäs avfattning icke undergått annan ändring än som varit erforderlig för

en anpassning efter det nya systemet med förlust av befattningar i stället

för de gamla påföljderna. Det sagda gäller även 16 § i 2 kap., frånsett att

i departementsförslaget till 18 § överförts bestämmelsen om förlust av ämbete

eller tjänst, då någon förskyllt avsättning.

I 2 kap. 18 § strafflagen stadgas enligt departementsförslaget bland annat,

att den som förbrutit sig i viss befattning och prövas hava för det brott

förskyllt avsättning, även skall vara förlustig annan allmän befattning som

han innehar. Den bestämning av avsättningsfallen som här gjorts avser i

första hand att begränsa stadgandets tillämpning till de fall, då avsättning

ådömes någon såsom straff för brott. Sådan disciplinär bestraffning som

enligt åtskilliga författningar utövas av ämbetsverk, chefer eller för ändamålet

särskilt tillsatta organ, kommer således icke i betraktande, även om

bestraffningen innebär befattningshavarens entledigande. Såsom närmare

framgår av det följande, skall med en viss modifikation ifrågavarande stadgande

enligt hänvisning i strafflagen för krigsmakten erhålla tillämpning

även inom den militära strafflagstiftningens område. Enligt 29 § tredje stycket

strafflagen för krigsmakten kan i vissa fall en militär befattningshavare

som undergått upprepade disciplinära bestraffningar, vid sidan av det egentliga

straffet, dömas förlustig sin befattning eller anställning vid krigsmakten

även om han blott är åtalad för ett ringa brott. Det i 2 kap. 18 § allmänna

strafflagen använda uttrycket ''deli som förbrutit sig i viss befattning och

prövas hava för det brott förskyllt avsättning’ torde giva vid handen att ej

heller sådana fall äro att anse som avsättning i lagens mening.

En motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att den

dömde icke på grund av förordnande eller val som skett före domen må inträda

i sådan allmän befattning som ej är hänförlig till ämbete eller tjänst,

har även upptagits i den nu ifrågavarande 18 § (andra stycket). I anledning

av departementsförslagets utsträckning av regeln örn automatisk förlust av

befattningar har den nämnda bestämmelsen emellertid gjorts tillämplig å

samtliga slag av allmänna befattningar, en ändring som för övrigt torde äga

ringa praktisk betydelse.

I departementsförslaget har icke medtagits den hänvisning till krigslagstiftningen

beträffande det vid krigsmakten fast anställda manskap som i

de sakkunnigas förslag återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

En dylik hänvisning har icke ansetts erforderlig.

I 2 kap. 21 § har företagits en jämkning av redaktionell natur. Stadgandet

i 4 kap. 1 § har lämpats efter departementsförslagets regler örn förlust

av befattningar. Detta förslag medför även den konsekvensen, att 25 kap.

20 § första stycket, vilket ersättes av bestämmelser i 2 kap. 18 §, upphäves.

Beträffande andra stycket i 25 kap. 20 §, vilket enligt dc sakkunnigas

förslag skalle erhålla tillämpning endast å ämbete och tjänst, föreslås

icke någon ändring i förhållande lill vad som nu gäller.

I övrigt innebär departementsförslaget avvikelser från vad de sakkunniga

föreslagit endast i rent lagtekniskt hänseende, i det att borttagandet av be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kanyl. Maj.ts proposition nr 190-

stämmelserna om påföljd i de särskilda paragraferna i strafflagens speciella

del ansetts kunna ske genom ett gemensamt stadgande i ingressen till den föreslagna

lagen.

I de övergångsbestämmelser som hänföra sig till ändringarna i strafflagen

har 2 mom. måst givas en ändrad avfattning i anledning av upphävandet av

stadgandet i 25 kap. 20 § första stycket strafflagen. Anmärkas må, att enligt

övergångsbestämmelserna kommer att gälla, att därest ett före lagstiftningens

ikraftträdande förövat brott bör medföra förlust av någon befattning,

detta skall uttryckligen angivas i domen. Ett sådant äldre brott kan följaktligen

icke under några omständigheter medföra automatisk förlust av en befattning.

Rörande de föreslagna ändringarna i strafflagen för krigsmakt

e n må anmärkas att enligt nu gällande lydelse 28 § i denna lag innehåller,

förutom bestämmelser om de nuvarande påföljderna, hänvisning till allmänna

strafflagen angående avsättning och suspension. I 29 § första stycket

stadgas, att officer eller underofficer, som efter strafflagen för krigsmakten

eller allmän lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott

till straffarbete eller svårare straff, tillika skall dömas till avsättning från

det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

De sakkunnigas förslag innebär i fråga om 28 § icke annan ändring än

att hänvisningarna till allmän lag lämpats efter de föreslagna ändrade bestämmelserna

i 2 och 25 kapitlen strafflagen. Beträffande 29 § föreslå de sakkunniga

icke någon ändring.

Det till de militära myndigheterna utremitterade överarbetade förslaget innebär

åter, såsom förut nämnts, ändringar icke endast i 28 § utan även i

29 §. Förslaget åsyftar att i det väsentliga införa samma regler för förlust

av militära befattningar, som enligt departementsförslaget (2 kap. 18 § strafflagen)

skulle gälla för civila ämbets- och tjänstemän. Sålunda skulle enligt

hänvisning i 28 § den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 18 § strafflagen

örn förlust av ämbete eller tjänst eller mistning av sådan befattning på

viss tid bli tillämplig även å ämbete eller tjänst, som officer eller underofficer

innehade i egenskap av krigsman. Följaktligen bleve befattningens förlust

icke obligatorisk, då befattningshavaren dömdes till straffarbete — såvida

icke avsättning särskilt stadgades för brottet i fråga — utan beroende

på domstolens prövning i varje särskilt fall. I 29 § upptager förslaget ett

stadgande av den innebörd, att officer eller underofficer som för stöld eller

snatteri dömes till fängelse eller böter tillika må dömas till avsättning eller

suspension.

Såsom förut nämnts lia de militära myndigheterna mot sistnämnda förslag

i vad det avser 28 § erinrat, att avsättning borde vara obligatorisk vid

brott, som militär beginge i tjänsten eller mot annan militär i och för dennes

tjänst. Beträffande 29 § har anmärkts, att förslaget icke syntes taga hänsyn

till det förhållandet, att tjuvnadsbrott även då det icke medförde straffarbete

i regel borde föranleda avsättning.

För det fall att officer eller underofficer dömes till straffarbete fyller 29 §

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai.ts proposition nr ISO
-

31

i dess nuvarande lydelse den dubbla uppgiften att dels stadga avsättning

vid de svårare fall av ämbetsbrott enligt strafflagen för krigsmakten som

förskylla straffarbete, och dels stadga förlust av den militära befattningen

såsom påföljd, då officer eller underofficer enligt annan lag dömes till straffarbete.

I den mån stadgandet fyller den förra funktionen synes det icke böra

ifrågakomma att i detta sammanhang mildra detsamma, varför i det nu

upprättade förslaget i 28 § andra stycket inryckts en undantagsbestämmelse

av den innebörd, att officer eller underofficer, som dömes till straffarbete

eller svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i strafflagen

för krigsmakten, alltid skall mista det ämbete eller den tjänst lian såsom

krigsman innehar. Genom en dylik bestämmelse torde det önskemål de

militära myndigheterna i denna del framställt vara tillgodosett. I anledning

av vad nämnda myndigheter anfört rörande 29 § har åt densamma givits

en ändrad lydelse, som utmärker att officer eller underofficer vilken för

tjuvnadsbrott dömes till fängelse eller böter i regel skall mista sin befattning

vid krigsmakten.

Beträffande sättet för befattningens förlust innebära de föreslagna bestämmelserna,

att regeln örn automatisk förlust av ämbetet eller tjänsten utsträckes

att gälla även de fall, då straffarbete eller avsättning ådömes efter

strafflagen för krigsmakten. I de fall då förlust av den militära befattningen

skall följa å ett tjuvnadsbrott, som endast medför fängelse eller böter,

måste dock domstolen uttryckligen döma till avsättning.

Beträffande förslaget till ändringar i strafflagen för krigsmakten har, i

likhet med vad som skett i fråga om strafflagsförslaget, vidtagits den tekniska

förenklingen, att de särskilda påföljdsbestämmelserna upphävts genom ett

allmänt stadgande i ingressen till den föreslagna lagen.

Då de hänvisningar till allmän lag som innefattas i 28 § givits så vidsträckt

innebörd att de omfatta även de till strafflagsändringarna hänförliga

övergångsbestämmelserna, har det endast ansetts erforderligt att i förevarande

lag upptaga särskilda övergångsbestämmelser med avseende å det fall

att officer eller underofficer enligt 29 § första stycket i dess nu gällande lydelse

förskyllt avsättning från ämbete eller tjänst som han i egenskap av krigsman

innehar. I

I de sakkunnigas förslag till lagar örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i

rättegångsbalken, lagen om skiljemän och lagen örn straffregister har jag

icke funnit anledning vidtaga några ändringar. Beträffande straffregisterlagen

må framhållas, att enligt lag den 16 februari 1934 (nr 17) 1, 7 och 8 §§

i nämnda lag crhöllo ändrad lydelse. Då emellertid för dessa lagändringars

ikraftträdande förutsättes att vissa grundlagsändringar genomföras, skall 1934

års lag träda i kraft först den dag Konungen förordnar. De nu ifrågasatta

ändringarna i nyssnämnda paragrafer hava också samband med grundlagsändringar

och kunna därför ej beräknas träda i kraft tidigare än 1934 års

ändringar. Vid sådant förhållande har vid nu ifrågavarande förslag hänsyn

endast tagits lill den lydelse nyssnämnda paragrafer erhållit genom 1934

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

års lag. Anmärkas må emellertid vidare, att ändringar i ifrågavarande paragrafer

av straffregisterlagen kunna komma att föranledas jämväl av ett annat

lagförslag, rörande vilket proposition till riksdagen är under förberedande,

nämligen förslaget till ny lagstiftning rörande tvångsuppfostran. Därest

detta förslag kommer att föreläggas årets riksdag, torde det nu ifrågavarande

förslaget till ändringar i straffregisterlagen böra upptagas i samband därmed.

Förslag rörande de ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen,

som föranledas av påföljdernas avskaffande, komma att framläggas

i samband med förslag till vissa andra grundlagsändringar. Såsom förut

nämnts ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i värnpliktslagen. Då

emellertid proposition med förslag till ny värnpliktslag är under utarbetande,

lärer de sakkunnigas förslag i ifrågavarande hänseende komma att upptagas

av chefen för försvarsdepartementet i samband med frågan om den nya värnpliktslagen.

Vad statskontoret anfört i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag rörande

införandet av en särskild bestämmelse i den civila tjänstepensionslagen

för det fall att pensionstagare undergår frihetsstraff eller därmed jämförlig

behandling har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

funnit icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang. Statskontorets

uttalande rörande innebörden i förevarande fall av det föreslagna stadgandet

i 3 mom. av övergångsbestämmelserna med avseende å ändringarna

i strafflagen giver icke anledning till någon erinran från min sida.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omför mälda förslag

till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa delar

av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. U § och 17

kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 1A juni

1929 (nr 1A5) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§

lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren. 1

1 De tre sistnämnda lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, lia här uteslutits.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 190-

33

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas dels att ej mindre 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap.

2 § andra stycket och 3 § fjärde stycket, 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap.

6 §, 14 kap. 46 §, 15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § andra stycket,

19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen än

även vad i 16 kap. 1, 3 och 7 §§, 22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25

kap. 1—3, 5 och 9—16 §§ nämnda lag finnes stadgat om påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet

att vidare föra andras talan inför rätta skall upphöra att gälla, dels ock att

2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 § samt 25 kap. 20 § samma lag1 skola

erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning vari förbrytelsen skett.

Mistning av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de

rättigheter eller förmåner som följa med befattningen.

Örn rättighet till pension gäfle vad särskilt är stadgat.

17 §•

Är den som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på viss tid

ej i besittning av den befattning vari han förbrutit sig, skall i stället dömas

till böter eller till fängelse i högst sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931: 327, beträffande 4 kap. 1 § 1906: 51 s. 1

och beträffande 25 kap. 20 § 1905: 9 s. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190- 18 §.

Dömes någon till straffarbete eller svårare straff, och innehar han ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande

eller medborgares val, vare sedan domen vunnit laga kraft förlustig befattningen.

Den som förbrutit sig i viss befattning och prövas hava för det brott

förskyllt avsättning, havé ock förlorat annan befattning som ovan nämnts.

I fråga om ämbete eller tjänst äger dock domstolen i dessa fall, där omständigheterna

det föranleda, medgiva att befattningen må av den dömde bibehållas;

och pröve domstolen därvid om till mistning av befattningen på

viss tid bör dömas.

Den som dömes till straffarbete eller svårare straff eller prövas hava förskyllt

avsättning, må icke på grund av förordnande eller val som dessförinnan

skett inträda i allmän befattning.

21 §•

Är någon utom riket straffad för brott och förty, efter 1 kap. 3 §, från

straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning honom här ådömas, där brottet efter denna lag bör medföra förlust

av befattningen eller obehörighet att inträda däri; bör å brottet följa

mistning av befattning på viss tid, må därtill dömas.

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare än å

annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet belagt med

samma straff, varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott för vilket

särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet, och må,

där någotdera brottet är sådant som i 2 kap. 7 § sägs, kunna till skärpning

dömas. Är någotdera brottet belagt med avsättning eller mistning av befattning

på viss tid, eller är med brottet förenad påföljd som i 2 kap. 20 §

sägs, varde ock sådan förlust av befattning eller sådan påföljd ådömd.

Där en handling innefattar brott som i särskilda avseenden är belagt med

olika straff, vare ock lag som i första stycket sägs. 25

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom,

enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömd till fängelse för otukt med ungdom

som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,

eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

35

sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse

kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss

tid dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och skall med avseende därå

iakttagas: i '' ''j ''$ g*!

1. Vad i 2 kap. 18 § andra stycket strafflagen stadgas därom att den

dömde icke må inträda i allmän befattning skall äga tillämpning även då

brottet är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den 1 januari 1937 någon som innehar allmän befattning

begått brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som

vunnit laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd som

medförde befattningens förverkande, eller skulle å brottet, utöver det särskilt

stadgade straffet, följa avsättning från befattning som avses i 25 kap. strafflagen

eller mistning på viss tid av sådan befattning, varde till avsättning eller

mistning av befattningen på viss tid dömt, där brottet enligt lagens nya lydelse

bort medföra befattningens förlust eller mistning av densamma på

viss tid.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav,

att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den

dag Konungen förordnar upphöra att gälla.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 51 § tredje stycket, 64 § andra

stycket, 65 § andra stycket, 109 §, 136 § andra stycket, 152 §, 154 § tredje

stycket, 158 § tredje stycket och 172 § strafflagen för krigsmakten än även

vad i 63, 70, lil, 113—116, 119 och 180 §§ nämnda lag finnes stadgat om

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets tjänst vidare

nyttjas skall upphöra att gälla, dels ock att 15 § första stycket1 samt 282 och

29 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Sträf farter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Om avsättning, örn mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och om straff

vartill skall dömas, där den som gjort sig skyldig till avsättning eller till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid ej är i besittning av den befattning

vari han förbrutit sig, gäfle vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom att i vissa fall den som dömes till straff

skall vara förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller dömas

till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall vara obehörig

att inträda i allmän befattning, skall jämväl äga tillämpning enligt denna

lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete

eller svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i denna lag,

alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

1 Jämför 1935: 345.

‘ Senaste lydelse av 28 §, se 1921:289.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190■ 37

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till fängelse

eller böter för stöld eller snatteri skall tillika, där ej omständigheterna

annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst han

såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må till mistning av ämbetet

eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer---fullo undergången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har före nämnda dag någon som innehar allmän befattning begått brott,

för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som vunnit laga kraft

eller ej överklagas, och skulle å brottet, utöver det särskilt stadgade straffet,

följa avsättning från ämbete eller tjänst som den dömde innehar i egenskap

av krigsman, varde till avsättning eller mistning av befattningen på viss tid

dömt, där brottet enligt lagens nya lydelse bort medföra befattningens förlust

eller mistning av densamma på viss tid.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr WO
-

IJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars

1936.

Närvarande:

justi tierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 januari

1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag örn ändring i vissa

delar av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 1A §

och 17 kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 1A

juni 1929 (nr 1A5) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7, och 8

§§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld.

Lagrådet yttrade:

Mot ett upphävande i avsedd utsträckning av nu stadgade straffpåföljder

möta onekligen, såsom ock framhållits i ett par yttranden över de sakkunnigas

förslag, vissa betänkligheter ur olika synpunkter, men lagrådet finner

desamma icke kunna tillmätas avgörande betydelse; och även om de olägenheter

ifrågavarande påföljder orsaka måhända äro i viss mån överskattade,

anser lagrådet likväl den förebragta utredningen visa att övervägande skäl

tala för en reform i förslagets syfte. Ett borttagande av påföljderna kan dock,

såsom under utredningen framhållits, icke ske utan att särskilda regler givas

rörande den verkan ådömande av vissa straff bör äga i fråga om innehav av

allmänna befattningar överhuvud taget, och en fullt tillfredsställande lösning

av denna fråga är av flera skäl synnerligen svår att åstadkomma. Mot såväl

de sakkunnigas som departementschefens förslag kunna härutinnan vägande

invändningar framställas.

Enligt båda förslagen anknytes förlusten av allmän befattning till det förhållandet

att den brottslige antingen — detta i viss anslutning till vad för

närvarande gäller — dömes till straffarbete eller svårare straff eller också

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

prövas hava förskyllt avsättning från annan befattning. I jämförelse med

gällande rätt skulle förslagen innebära en ej oväsentlig utvidgning av det område

inom vilket förlust av allmän befattning kan inträda såsom påföljd av

brott; och denna skärpning framträder desto starkare som, då fråga är om

annan befattning än ämbete eller tjänst, förlusten skall vara ovillkorlig. Särskilt

bör beaktas att för närvarande för vissa slag av ämbetsbrott kan dömas

till avsättning från en befattning utan att detta inverkar på innehavet av

andra. I en del fall synes väl den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende

kunna leda till mindre önskvärda resultat; så t. ex. torde det ej sällan

stöta rättskänslan att den som jämlikt 25 kap. 11 § strafflagen dömts till avsättning

från den ena befattningen får kvarstå i den andra. Härav synes

dock ingalunda kunna dragas den slutsatsen att avsättning alltid bör medföra

förlust av annan allmän befattning än den vari förbrytelsen skett. Örn

t. ex. någon, som enligt förordnande av statsmyndighet erhållit ett utredningsuppdrag

av mera varaktig beskaffenhet, misskött en underordnad kommunal

befattning, så att lian för försumlighet däri dömes till avsättning från

densamma jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, kan det svårligen under

alla förhållanden vara riktigt att han på denna grund skall förlora också utredningsuppdraget,

mot vars ordentliga handhavande ingen anmärkning förekommit.

Begår en befattningshavare vid krigsmakten i rent militärt hänseende

ett tjänstefel som föranleder avsättning, kan det mången gång vara

obilligt att av sådan anledning låta honom mista jämväl ett av honom innehav!

civilt förtroendeuppdrag. Exempel sådana som de nu anförda leda till

att man ställer sig betänksam inför varje förslag som går ut på att avsättning

från en befattning ovillkorligen skall medföra förlust också av andra

befattningar. Att obilliga resultat som uppkomma av en dylik regel i särskilda

fall kunna rättas till genom att den dömde omedelbart återinsättes i

befältningen är knappast ägnat att undanröja betänkligheterna; ty dels lärer

denna möjlighet icke alltid stå öppen och dels kan det icke anses lämpligt

att i strafflagen stadgas påföljder vilka förutsättas icke alltid skola i

praktiken upprätthållas. Av det sagda följer att enligt lagrådets mening domstolen

bör äga att i fråga om varje befattning pröva örn den tilltalade skall

gå densamma förlustig.

Samma regel som sålunda bör gälla för befattning vilken innehaves då

domen faller bör tydligen också tillämpas i fråga om befattning vilken den

tilltalade enligt utnämning eller förordnande som ägt rum före domen skall

tillträda från och med viss framtida dag. Härutinnan synes emellertid det

föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen såvitt angår förordnanden intaga

en annan ståndpunkt och i fråga örn utnämningar lämna rum för tvekan

om rätta tolkningen. Särskild uppmärksamhet påkalla vidare i nu omhandlade

avseende de fall då den tilltalade varit uppsatt på förslag vid ett

redan hållet allmänt val och sammanräkning ännu ej skett eller, örn sammanräkning

hållits, den tilltalade, ehuru vald, ännu ej tillträtt befattningen.

En sträng följdriktighet bjuder att domstolen i alla sådana fall borde pröva

huruvida han skall få tillträda befattningen. Av praktiska skäl kan dock

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

tydligen en föreskrift i sådan riktning ej meddelas. Innan den tilltalades utsikt

att erhålla befattningen blivit genom sammanräkning konstaterad, lärer

en dylik prövning få anses utesluten. Det riktiga synes vara att låta domstols

prövningsrätt inträda i det fall att sammanräkning före domen skett.

En nyhet av straffprocessuell innebörd är den i de remitterade förslagen —

och även, ehuru i begränsad omfattning, i de sakkunnigas förslag — upptagna

grundsatsen att förlusten av allmän befattning såsom en följd av att

visst huvudstraff ådömes skall inträda automatiskt i och med att domen

vinner laga kraft. Att sålunda övergiva regeln att domen bör på sätt hittills

skett i någon form lämna besked i detta viktiga hänseende förefaller

betänkligt. Därav följer att den prövning, som domstolen dock även enligt

departementschefens förslag har att företaga i fråga om ämbete eller tjänst,

ej alls behöver komma till synes i domen; denna framstår i det yttre såsom

lika fullständig, vare sig domstolen verkställt prövningen eller också,

antingen på grund av sin uppfattning om befattningens natur eller till

följd av förbiseende, underlåtit att företaga densamma. Den dömde kan i

en del fall lätt tänkas förbise domens innebörd i förevarande hänseende

och därav föranledas att låta densamma —- lydande t. ex. på två månaders

straffarbete med anstånd enligt lagen om villkorlig straffdom — vinna laga

kraft. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. I detta avseende

intogo de sakkunniga i viss mån samma ståndpunkt men gjorde därvid

den principiellt sett riktiga gränsdragningen att låta det automatiska

inträdandet av befattningens förlust gälla endast i sådana fall då förlusten

i lagen påbjöds såsom ovillkorlig. Emot denna gränsdragning har emellertid

departementschefen riktat en kritik som utmynnar i att anordningen

stundom kan antagas leda till villrådighet om vad som avsetts med domen,

detta beroende på svårighet att i alla fall särskilja ämbete och tjänst

från annan befattning. Det bör på grund härav övervägas om man icke

utan olägenhet kan bibehålla gällande rätts ståndpunkt att i domen positivt

skall utsägas vad den innebär. Denna ståndpunkt överensstämmer tydligen

bäst med den i det föregående uttalade uppfattningen att domstolen bör i

stort sett äga individuell prövningsbefogenhet i fråga örn varje befattning.

Godkännes berörda uppfattning, är det egentligen blott en konsekvens härav

att den prövning som under alla förhållanden skall äga rum blir redovisad

i domen. Till sitt förordande av automatiskt inträde av förlusten föranleddes

de sakkunniga av den farhågan att, om den fordran uppställdes

att det uttryckligen skulle dömas till avsättning från varje befattning, det

lätt nog skulle kunna hända att någon befattning bortglömdes och att, örn

domen i dylikt fall vunne laga kraft, möjlighet skulle saknas att åstadkomma

rättelse. Denna betänklighet torde dock — örn den anses böra tillmätas

praktisk betydelse — kunna bävas genom en föreskrift att, om i

något fall upplysning ej vunnits örn viss befattning, den dömde må på särskild

talan förklaras förlustig befattningen.

Beträffande den prövning som domstolen skall verkställa är att märka att

i 25 kap. 20 § 1 mom. strafflagen för närvarande stadgas ovillkorlig för
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

41

lust, för alltid eller för viss tid, av ämbete, därest ämbetsmannen dömes

till straffarbete eller svårare straff. Regelmässigt torde ock sådan påföljd

böra i dylikt fall inträda. Det måste därför anses tvivelaktigt, huruvida

det är riktigt att, såsom föreslagits, i fråga örn de befattningar som avses

i 25 kap. strafflagen, frångå den ovillkorliga regeln; då emellertid behjärtansvärda

undantagsfall kunna föreligga och då vissa skäl tala för att en

enhetlig regel uppställes för de olika slagen av befattningar, synes den

föreslagna ändringen kunna godtagas. Beträffande de fall då huvudstraffet

är avsättning, kan det, såsom förut framhållits, ingalunda antagas vara

i samma utsträckning klart att befattning, vari förbrytelsen ej skett, bör gå

förlorad. Vid utformningen av regeln i 2 kap. 18 § strafflagen synes, med

hänsyn till vad nu framhållits, en differentiering böra äga rum, så att, i

olikhet med vad departementschefen föreslagit, den starkare presumtionen

för förlust av befattningen i de fall, då straffarbete ådömes, framträder.

Lagrådet hemställer att förslagen omarbetas i enlighet med vad nu anförts.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 190.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 6 mars

1936 avgivna utlåtande över de den 31 januari 1936 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, lag örn ändring

i vissa delar av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av

15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 §

lagen den 14 juni 1929 (nr 145) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse

av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt det framlagda förslaget örn avskaffande av påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straffpåföljder. Emellertid

har lagrådet framställt erinringar mot de i de ifrågavarande påföljdernas

ställe föreslagna bestämmelserna i strafflagen angående förlust av

allmänna befattningar -— vilka bestämmelser jämväl skulle erhålla tillämpning

på krigslagstiftningens område — samt förordat en omarbetning av förslagen

i vissa avseenden. Förslagen till ändringar i rättegångsbalken, lagen

örn skiljemän och lagen om straffregister ha lämnats utan erinran.

Lagrådets erinringar hänföra sig dels till de föreslagna bestämmelsernas

materiella innehåll, dels till sättet för befattningarnas förlust. I förra hänseendet

innebar förslaget bland annat att domstolen beträffande ämbete och

tjänst ägde pröva, örn befattningen borde förloras, under det att i fråga om

andra allmänna befattningar befattningens förlust skulle vara obligatorisk.

Mot förslaget att göra förlust av sistnämnda slag av befattningar — huvudsakligen

medborgerliga förtroendeuppdrag — ovillkorlig har lagrådet anmärkt

att bestämmelserna i denna del vore alltför stränga, särskilt i fråga om

de fall då domen lydde å avsättning. Lagrådet har därför förordat prövningsrätt

för domstolen i fråga om alla slag av befattningar, vare sig den

tilltalade dömts till straffarbete eller förskyllt avsättning. Den av lagrådet

sålunda föreslagna mildringen anser jag böra godtagas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

43

Beträffande domstolens prövning av frågan huruvida förlust av viss befattning

skall inträda, har lagrådet förordat att bestämmelsen i 2 kap. 18 §

strafflagen så utformades, att av stadgandet tydligt franninge att förlust av

allmänna befattningar regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen under

det att i avsättningsfallen allmänna befattningar icke i samma utsträckning

skulle förloras. Även om det icke kan bestridas att en sådan förlust i större

omfattning bör inträda i de förra fallen än i de senare, torde skillnaden

dock icke vara så stor att den motiverar uppställandet av olika presumtionsregler.

Den anmärkning som lagrådet framställt beträffande sättet för befattningens

förlust utmynnar däri att sådan förlust icke bör inträda automatiskt

utan i varje särskilt fall uttryckligen ådömas. Såsom skäl för införandet av

den automatiska regeln ha de sakkunniga bland annat anfört att, därest befattningens

förlust skulle uttryckligen ådömas, det lätt skulle kunna inträffa

att något offentligt uppdrag som den dömde innehade bleve bortglömt

samt att, för den händelse domen därefter vunne laga kraft, möjlighet saknades

att åstadkomma rättelse. Lagrådet har mot den automatiska regeln

anfört att den prövning huruvida ämbete eller tjänst finge behållas av den

dömde som domstolen hade att företaga ej alls behövde komma till synes

i domen och att den dömde i följd därav i en del fall lätt kunde tänkas

förbise domens innebörd i förevarande hänseende och därav förledas att

låta densamma vinna laga kraft. Såväl det ena som det andra systemet

kan således vid tillämpningen medföra vissa olägenheter. Såsom

lagrådet framhållit torde emellertid systemet med uttryckligt ådömande

av befattningens förlust bäst överensstämma med den av lagrådet intagna

och av mig nu accepterade ståndpunkten att domstolen bör äga individuell

prövningsbefogenhet i fråga om varje befattning. Jag har därför ansett

mig böra bringa förslaget i denna del i överensstämmelse med vad

lagrådet förordat.

Lagrådet har i förevarande sammanhang antytt möjligheten av att införa

ett stadgande av den innebörden att, därest i något fall upplysning i målet

ej vunnits om viss befattning, den dömde skulle kunna, utan hinder därav

att den tidigare domen vunnit laga kraft, på särskild talan förklaras förlustig

denna befattning. Att för sådana undantagsfall, vilka i allmänhet lära

vara tämligen betydelselösa, införa en särskild processuell regel som för

andra fall skulle sakna motsvarighet synes knappast tillrådligt. I varje fall

torde därmed böra anstå till dess erfarenheten visat att behov av en sådan

bestämmelse verkligen föreligger.

De av lagrådets anmärkningar föranledda ändringarna i det remitterade

förslaget medföra i första hand en omarbetning av det föreslagna stadgandet

i 2 kap. 18 § strafflagen. Därvid har jämväl beaktats vad lagrådet anfört

rörande de fall då den dömde ännu icke tillträtt en befallning vartill

han blivit utsedd eller då han varit uppsatt på förslag vid val men röstsammanräkningen

äger rum först efter domen. Såsom en följd av ändringarna

i nämnda paragraf har förslaget såvitt det avser 4 kap. 1 § strafflagen och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

28 § strafflagen för krigsmakten måst underkastas smärre jämkningar. Regeln

att förlust av allmän befattning skall särskilt ådömas medför vidare att

övergångsbestämmelsen till lagen om ändring i vissa delar av strafflagen

för krigsmakten kan utgå. I övrigt ha i förslagen till lag örn ändring i vissa

delar av strafflagen och lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten

vidtagits några jämkningar av redaktionell natur.»

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Majit måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag till lag om ändring

i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken,

lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17

oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, de två förstnämnda förslagen

med de ändringar som förut angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1935:60

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Bil. A.

PRO M E M O RI A

ANGÅENDE

AVSKAFFANDE AV

PÅFÖLJD ENLIGT 2 KAP. 19 § STRAFFLAGEN

JÄMTE VISSA ANDRA STRAFFPÅFÖLJDER

UTARBETAD INOM

JUS TITIEDE PARTE MENTET

STOCKHOLM 1936

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

* Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl, justitiedepartementet ............ 5 — 6

Lagtexter.

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av strafflagen........................................ 7 — 12

lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten............ 13—15

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken

...................................................................................... 16

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen 17

ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen

........................................................................................ 18

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän........................................................................................ 19

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister........................................................-.......... 20—21

lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925

(nr 337)................................................................................................ 22

Motiv.

I. Straffpåföljderna i svensk rätt................................................................ 23 — 37

1. Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ........................................ 23—29

Historik s. 23—27. Gällande rätt s. 27 — 29.

2. Påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas»................ 29—31

3. Påföljden »ovärdig att föra andras talan inför rätta»................ 31—33

4. Andra i strafflagen upptagna påföljder........................................ 33

5. Statistiska uppgifter........................................................................ 33—34

6. Reformförslag efter 1918................................................................ 34 — 37

II. Straffpåföljder enligt vissa utländska lagar och lagförslag................ 37 — 42

III. De sakkunnigas förslag............................................................................ 42—65

Allmän motivering................................................................................ 42 — 56

Speciell motivering ............................................................................ 56 — 65

1. Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen........ 56—62

2 kap. s. 56 — 59. Övriga kapitel s. 59—60.

Övergångsbestämmelserna s. 60 — 62.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Sid.

'' 4

2. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten ............................................................................ 62 — 63

3. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och

17 kap. 7 § rättegångsbalken................................................ 63

4 och 5. Förslag till ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen

................................................................ 64

6. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14

juni 1929 om skiljemän....................................................... 64—65

7. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17

oktober 1900 om straffregister............................................ 65

8. Förslag till lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen

den 12 juni 1925.................................................................... 65

Bilagor.

Bilaga d. Till påföljd, straffarbete eller avsättning dömda åren 1913—

1932 ............................................................................................................ 66-67

Bilaga B. Brott, vid vilka påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömts

vid underrätterna åren 1913 — 1932 ........................................................ 66 — 67

Bilaga C. Förteckning över vissa författningar ........................................ 68—69

Rättelse.

Å sid. 60 rad 6 nedifrån o. f. f. skola utgå de meningar, som börja med »Skärpningen

består» och »I fråga örn övriga».

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

5

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom beslut den 16 december 1932 har Herr Statsrådet med stöd av

Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande tillkallat professorn Ragnar

Bergendal alt i egenskap av sakkunnig inom Kungl, justitiedepartementet biträda

med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens

område. Sedermera har Herr Statsrådet den 15 juni 1935

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

uppdragit åt Bergendal att utreda frågan om borttagande ur strafflagen av

påföljd enligt 2 kap. 19 § samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juli 1935 förordnat hovrättsassessorn Thomas

Munck af Rosenschöld att från och med den 10 september 1935 tillsvidare

jämte Bergendal biträda vid utredningen angående de partiella reformer på

strafflagstiftningens område, som departementschefen bestämde, har Munck

af Rosenschöld jämlikt Herr Statsrådets beslut deltagit i utredningen om

avskaffande av nämnda påföljder.

Efter fullgjort uppdrag få vi härmed till Herr Statsrådet vördsamt överlämna

en rörande utredningen upprättad promemoria innehållande, jämte

motiv, förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken;
4)

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen;

5) ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen;
6)

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän;

7) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister;

samt

8) lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925.

Lund och Malmö den 21 november 1935.

RAGNAR BERGENDAL.

TH. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGTEXTER.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap. 2 § andra

stycket och 3 § fjärde stycket, 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §,

14 kap. 46 §, 15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § andra stycket, 19 kap.

23 §, 20 kap. 14 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen skola upphöra

att gälla dels ock att 2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 §, 16 kap. 1, 3

och 7 §§, 22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 1—3, 5, 9—16 och

20 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem, som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning, vari förbrytelsen skett. Mistning

av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de rättigheter

eller förmåner, som med befattningen följa.

Den, som förskyllt avsättning från viss befattning, skall tillika, om brottet

därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete eller tjänst, som han eljest innehaver.

Om rättighet till pension gäde vad särskilt stadgat är. 17

17 §•

Är den, som till avsättning eller mistning av befattning på viss tid gjort sig

skyldig, ej i besittning av den befattning, vari han sig förbrutit; då skall i

stället dömas till böter eller till fängelse i högst sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1906:51 s. 1,

beträffande 16 kap. 3 § 1921:288, beträffande 22 kap. 14 § 1924:330, beträffande 23 kap.

1 och 2 §§ 1921:229 samt beträffande 25 kap. 5§ 1919:447, 11 § 1890:33 s. 1, 12 § 1918:312.

14 § 1933:185, 15 § 1909:31 s. 2 och 20 § 1905:9 s. 2.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

18 §.

Innehaver den, som brott förövat, ämbete eller tjänst; då skall i vissa

fall, varom i 25 kap. 20 och 22 §§ förmärs, utöver det för brottet särskilt

stadgade straffet dömas till avsättning eller mistning på viss tid av ämbetet

eller tjänsten.

Haver den brottslige annan allmän befattning, evad den av förordnande

eller medborgares val beror, och dömes han till straffarbete eller svårare

straff eller prövas han hava förskyllt avsättning; vare, sedan domen vunnit

laga kraft, befattningen förlustig; och må han icke på grund av förordnande

eller val, som dessförinnan skett, inträda i dylik befattning. Tillhör han det

vid krigsmakten fast anställda manskap, gäde angående hans skiljande från

dylik anställning vad därom är särskilt stadgat.

21 §.

Är någon utom riket för brott straffad, och förty, efter 1 kap. 3 §, från

straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning honom här ådömas i fall, då befattningens förlust eller obehörighet

att däri inträda är i denna lag stadgad.

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare, än å annat;

då skall det svåraste straffet ådömas: är vartdera brottet belagt med samma

straff; varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott, för vilket särskilt

straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet; och må,

där någotdera brottet är sådant, som i 2 kap. 7 § sagt är, kunna till skärpning

dömas. Är jämlikt 25 kap. någotdera brottet belagt med förlust av ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning eller är med brottet förenad påföljd, som

i 2 kap. 20 § sägs, varde ock den förlust eller påföljd ådömd.

Där en---denna § sägs.

16 KAP.

1 §•

Den, som falskeligen för brott annan vid domstol tilltalar eller genom falsk

angivelse åtal vid domstol emot annan åstadkommer, dömes:

1. om det åtalade eller angivna brottet kunnat medföra dödsstraff eller

straffarbete på livstid, till straffarbete från och med två till och med sex år;

2. örn straffarbete på viss tid över två år å brottet följa kunnat, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader; och

3. i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

3§-

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon del

verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete

på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller sådant

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

9

arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika

tid eller till oell med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd blivit,

dock ej över tio år; örn det var avsättning, till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete

på viss tid, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

7 §•

Var som, muntligen eller i skrift, den han utsprider eller utsprida låter, beljuger

annan, i ty att han av arghet pådiktar honom bestämt brott eller visst

slag av brott; dömes, om dödsstraff eller straffarbete över två år å det pådiktade

brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst

sex månader, och, i annat fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.

Lag samma---skyldig hållas.

Prövas brott---sex månader.

22 KAP.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart

tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,

eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår

syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare

lag som i 11 § sägs.

Såsom syssloman---föreningens angelägenheter.

Förleder man---med böter.

23 KAP.

1§-

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot

sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej

uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom från

konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt

eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit eller

vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen

förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till och

med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

2 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet mot sina

borgenärer i ty

1) att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller, där

konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig

blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig avsikt

att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat;

eller att han i fall, då konkursen föregåtts av offentlig ackordsförhandling,

som på grund av konkursen förfallit, eller konkursen följt på ansökning,

som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings

upphörande varit i allmänna tidningarna införd, efter ingivandet av

ansökningen om inledande av ackordsförhandling förbrutit sig som nu är

sagt; eller

2) att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt

för sig göra, genom gåva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed lika är,

avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav märklig skada

haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Samma lag---2) sägs.

25 KAP.

1 §•

Gör domare, Konungens befallningshavande eller annan ämbetsman i

dom eller beslut uppsåtligen orätt; varde avsatt.

2 §•

Har domare uppsåtligen fällt till straff den han visste oskyldig vara; då

skall, utom avsättning, honom ådömas straff efter 16 kap. 1 § och, om den

oskyldige undergått straffet tillfullo eller till någon del, efter 3 § i samma

kapitel.

3 §•

Ställer Konungens befallningshavande, eller annan, som å ämbetes vägnar

äger att brott åklaga, den, han vet oskyldig vara, under åtal vid domstol;

varde avsatt och straffad såsom i 16 kap. örn falsk angivelse stadgat

är.

5 §•

Har ämbetsman tagit, låtit åt sig utlova eller begärt muta, för att i ämbetet

orätt främja; varde, ändå att ingen skada skedde, avsatt eller ock dömd

till mistning av ämbete på viss tid; och skall, där till avsättning dömes, den

skyldige, örn brottet det förtjänar, dessutom straffas med fängelse.

Den, som —--eller fängelse.

Tager eller---avsättning dömas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

11

9 §•

Ämbetsman, som uppsåtligen å annan lägger eller av honom uttager annan

eller högre skatt, tull eller annan allmän utskyld, än beviljad och påbuden

är, eller utfordrar vad han vet av skatt, tull eller utskyld redan guldet vara,

varde avsatt. Gör han det för egen fördel; då skall han dessutom till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år dömas.

10 §.

Gör ämbetsman uppsåtligen orätt genom avkortning, vid bestämmande

eller uppbörd av skatt, tull eller annan allmän utskyld; straffes med avsättning,

mistning av ämbete på viss tid eller böter. Gör han det för egen fördel;

varde avsatt och dömes till straffarbete i högst två år: äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

11 §•

Tillgriper och förskingrar ämbetsman penningar eller annat, vare sig

statens eller annans tillhörighet, som han i kraft av sitt ämbete till förvarande,

förvaltning eller redovisning emottagit; varde avsatt och dömes

dessutom till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år

eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter

han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet därför ställa, att

någon skada av tillgreppet ej komma kan; dömes till avsättning.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller

böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som

icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,

företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri;

dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför

ställer, till avsättning och straffarbete från och med två år sex månader

till och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden

för straffarbetet till ett år nedsättas.

13 §.

Lånar förman av underordnad ämbetsman veterligen sådana medel, som

honom å ämbetets vägnar anförtrodda äro; dömes till avsättning. Lånar

förman i uppbördsverk medel av underordnad uppbördsman eller redogörare;

varde avsatt eller miste ämbetet på viss tid, ändå att de medel ej

till uppbörden hörde. 14

14 §.

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den

som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. Släpper han fången eller den

häktade eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var,

till avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i

högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

15 §.

Underlåter eller---befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige

avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §.

16 §.

Begår ämbetsman uppsåtligen, på annat sätt, än förut sagt är, förbrytelse

i sitt ämbete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller

eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter

ämbetsman uppsåtligen, i avsikt som sagd är, sin ämbetsplikt; varde

avsatt: var det av förhastande, som ämbetsmannen sig förgick, och kom

därav ingen eller ringa skada; då må till böter eller mistning av ämbete på

viss tid dömas.

20 §.

Begår ämbetsman---tid dömas.

Varder ämbetsman---tid dömas.

Vad ovan är stadgat örn förlust av ämbete, gäde ock tjänst, som i detta

kapitel avses.

Denna lag träder i kraft den---; och skall med avseende därå iakt
tagas:
1.

Vad i 2 kap. 18 § andra stycket strafflagen stadgas därom, att den

dömde icke må inträda i allmän befattning, som i nämnda lagrum avses,

skall äga tillämpning även då brottet är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den---någon, som innehar allmän befattning, begått

brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom, som vunnit

laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd, som medförde

befattningens förverkande; då skall till förlust av befattningen dömas,

där efter strafflagens nya lydelse sådan förlust är föreskriven.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav,

att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta skall från den dag,

Konungen förordnar, upphöra att gälla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

13

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 51 § tredje stycket, 64 § andra stycket,

65 § andra stycket, 109 §, 136 § andra stycket, 152 §, 154 § tredje stycket,

158 § tredje stycket och 172 § strafflagen för krigsmakten skola upphöra

att gälla dels ock att 15 § första stycket1 samt 28, 63, 70, lil, 113—116, 119

och 180 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles

:

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Örn avsättning, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, om sådan

förlust av ämbete eller tjänst, som i vissa fall skall med avsättning förenas,

så ock örn straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning

eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning

av den befattning, vari han sig förbrutit, gäde vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom, att i vissa fall den, som dömts till straff,

skall vara förlustig befattning, som avses i 2 kap. 18 § andra stycket allmänna

strafflagen, eller obehörig att inträda i dylik befattning, skall jämväl

äga tillämpning, då till straff efter denna lag dömes.

63 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet

emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

1 Jämför 1935:345.

% Senaste lydelse, se beträffande 28 § 1921:289, beträffande lil § 1931:329 och beträffande

114 § 1918:313.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant

arbete från och med ett till och med tre år.

70 §.

Samlar sig---— två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige straffade,

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till och med åtta

år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till

och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då må straffet

höjas för anstiftare och anförare till straffarbete i tio år eller på livstid

och för annan deltagare till straffarbete i åtta år.

lil §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan,

som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste

oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, avsättas

och dömas till fängelse i högst sex månader eller böter. Hör den

brottslige till manskapet, skall han dömas till fängelse i högst sex månader,

sträng arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest

i minst tio dagar.

Har någon---sex månader.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller

annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat

arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta;

varde förmannen, där han är officer eller underofficer, avsatt och, örn han

hör till manskapet, dömd till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han är officer

eller underofficer, till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om

han hör till manskapet, till disciplinstraff.

Förmår förman---med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i olovlig avsikt,

i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda avdelning

av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar

eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

115 §.

Tillgriper och---allmän lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad,

vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande ansett.

Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt hinder

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

15

för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för

krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige

bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet att befara; dömes

den brottslige till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med

tio år.

lie §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde, där ej

särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer

eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och,

örn han hör till manskapet, dömd till fängelse i högst sex månader. Äro

omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med

disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige, örn han är

officer eller underofficer, dömas till avsättning.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet, som

är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av manskapet olagligen

från tjänsten, varde avsatt. Var det av förhastande, han sig förgick, och

kom därav ingen eller ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes

till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

ISO §.

Var som---sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten

beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock avsatt.

Denna lag träder i kraft den---.

Har före nämnda dag någon, som innehar allmän befattning, begått brott,

för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom, som vunnit laga

kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd, som medförde

befattningens förverkande; då skall till förlust av befattningen dömas, där

efter lagens nya lydelse sådan förlust är föreskriven.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken1

skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

14 §.

Finnes fullmäktig hava emot bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat

veterlig falskhet; plikte med dagsböter eller fängelse. Drager sådan fullmäktig

sig ifrån saken, innan slut där i varder, att straff där med undgå;

plikte ändå, som sagt är.

17 KAP.

7 §■

Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är: ej

vederdeloman, och uppenbar ovän: ej vettlös, eller den, som ej fyllt femton år:

ej okristen, eller den, som av sådan lära är, att han om vittneseden en falsk

och skadlig mening haver: ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten

äro, utan så är, att grovt brott inom huset skett, och andre ej hava när

varit: ej i brottmål den, som angivare är, eller de, som rykte därom utspritt,

eller av andra det allenast hört hava: ej de, som i den skyldskap, eller det svågerlag

med endera av sakägarna äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv emot domaren

sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med; och vare lag samma,

där allenast trolovning skedd är: ej den, som själv, eller vars skyldeman hava

i saken del, eller kunna nytta eller skada där av vänta: ej må ock fullmäktig

vittna om det, som hans huvudman honom under den rättegång förtrott: finnes

det, att han där före är till fullmäktig tagen, att han ej vittna måtte: då

bör han saken lämna, och vittne bära.

Denna lag träder i kraft den —---; och må därefter påföljd, som inne
fattar

ovärdighet att inför rätta föra andras talan, icke vidare ådömas. Vad

i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav, att någon

ålagts dylik påföljd, skall från den dag, Konungen förordnar, upphöra att

gälla.

1 Senaste lydelse av 17 kap. 7 §, se 1918:321.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

17

Förslag

till

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen.

§ 6.

10. Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger

rösträtt.

Elektor kan ej vara:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

c) den som, efter elektorsvalet, fällts till straffarbete eller svårare straff eller

prövats hava förskyllt avsättning eller ock i anledning av brott, varför han

straffats utom riket, dömts elektorsbefattningen förlustig efter ty därom i

allmän lag stadgas.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för valbarhet

till elektor.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och

senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i vallagen

finnes närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena vid tiden

för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

c) den som, efter valet, fällts till straffarbete eller svårare straff eller prövas

hava förskyllt avsättning eller ock i anledning av brott, varför han straffats

utom riket, dömts riksdagsmannabefattningen förlustig efter ty därom i

allmän lag stadgas;

d) den som blivit förvunnen att hava vid riksdagsmannaval med penningar

eller gåvor sökt värva röster, eller emot vedergällning avgivit sin röst,

eller genom våld eller hot stört valfriheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

4:o. Utgivare av dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte titeln

och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, med vilken i denna

lag förstås chefen för det departement, vartill justitieärendena höra. Denne

äger meddela bevis, att intet hinder emot skriftens utgivande förekommer.

§ 2.

4:o-----------------------

Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar

utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker

eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de

innehålla upplysning, huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, eller

om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lända honom till skada

eller förklenande. Den häremot bryter, bote trettiotre riksdaler sexton skillingar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

19

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

om skiljemän.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

Emot skiljeman gäde dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,

varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig

i tvistefrågan, om han eller någon, som till honom är i den skyldskap eller

det svågerlag, som utgör jäv mot domare, äger del i saken eller kan därav

vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han är part i en lika sak;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör

jäv mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, örn han

av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera

partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra

hans talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i

strid mot vad i 23 § stadgas;

4. om annan särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska

förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt

5. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas

bliva långvarigt.

Den, som--— saken angår.

Söker någon---för jäv.

Denna lag träder i kraft den---.

Har dessförinnan skiljeman blivit utsedd eller, då skiljeman väljes av part,

underrättelse om valet avsänts till motparten, må efter lagens ikraftträdande

omständighet, som avses i första stycket fjärde punkten, icke anses såsom jäv,

därest sagda omständighet ej utgjort jäv efter äldre lag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1§-

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i

anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre

rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är

för handen, som i 1 § 3 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom

dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i

1 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom

uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes

vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklaga
1

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ 1934:17 samt beträffande 8 § 1924:209,

1926:27, 1927:113, 1930:97 och 1934:17.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

21

re eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,

eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och

lagen om internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnd eller då sådan

framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.

Till annan myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt

må vara beroende på annan upplysning ur registret, än som framgår av i

2 mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas,

där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, må på begäran av denne meddelas, där han med

intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,

svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara

beroende av sådant bevis.

3 mom. Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella

statistiken erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådant utdrag må

icke upplysning meddelas örn namnen på dem uppgifterna avse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925

(nr 337).

Härigenom förordnas, att § 10 värnpliktslagen den 12 juni 1925 skall upphöra

att gälla och att § 12 mom. 1 samma lag1 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrivningsförrättare åligger att, sedan mantalsskrivningarna

blivit avslutade, med ledning av mantalslängderna uppsätta

fullständiga listor över inskrivningsskyldiga värnpliktiga. Dessa listor

skola för granskning översändas till vederbörande pastorsämbeten, vilka genom

anteckning å dem böra upplysa, dels om någon av däruti upptagna

värnpliktiga avlidit eller avflyttat till annan ort, som, då den är känd, bör

uppgivas, eller är inskriven å sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset,

dels örn och vilka inskrivningsskyldiga värnpliktiga efter mantalsskrivningen

inflyttat i församlingen, med uppgivande, där så ske kan, från vilken

ort inflyttningen skett, varefter listorna, bekräftade med vederbörande pastorers

underskrifter, skola till mantalsskrivningsförrättaren återsändas.

Mantalsskrivningsförrättaren insänder dessa listor, behörigen transporterade

och summerade, till vederbörande inskrivningsbefälhavare.

Denna lag träder i kraft den----.

1 Senaste lydelse, se 1933:248.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MOTIV.

i.

Straffpåföljderna i svensk rätt.

1. Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Historik.1

I den äldre svenska rätten begagnade lagstiftaren i största utsträckning

det vanärande moment, som är förenat med brott och straff, för att i den

allmänna uppfattningen inskärpa lagbudens helgd och vådan av att överträda

dem. Dödsstraffets skärpning genom stegling eller bränning av den

avrättade och kroppsplikten, verkställd medelst spö å man och ris å kvinna,

äro exempel härpå. Tydligast framträder emellertid den infamerande

tendensen i de särskilda skamstraffen, av vilka åtskilliga upptagas i 1734

års lag, såsom förlust av äran, sättande i stocken vid kyrkodörren och ställande

vid kåken eller skampålen. Med ärelöshet straffades enligt 1734 års

lag bl. a. edsöresbrott (brott mot kyrkofrid, rättegångsfrid, hemfrid, kvinnofrid,

vägafrid m. m.), förräderi, vissa arter av bedrägeri, förfalskning,

ärekränkning och mened. Emellertid torde en del grövre brott såsom mord,

mordbrand, stöld, koppleri m. fl. ha ansetts vara så nesliga, att gärningsmannen

betraktades såsom ärelös, även om ärans förlust icke särskilt

ådömdes.

Ärans förlust medförde obehörighet att vittna, avlägga partsed och föra

annans talan inför rätta samt över huvud förlust av de medborgerliga rättigherna,

däremot icke allmän rättslöshet.

Förlust av rättigheter kunde emellertid inträda även av andra anledningar

än den i lagen åsyftade ärelösheten. Av särskild betydelse i sådant

hänseende blev förbudet att utan enskild skrift begå nattvarden, beroende

på de återverkningar på en persons medborgerliga anseende och rättigheter,

som dessa s. k. nattvardshinder medförde. Domstolarna ålades att till

ledning för prästerskapet upprätta förteckningar över de personer, vilka

dömts till straff för brott, som utgjorde nattvardshinder. Till nämnda

brottskategori hörde icke endast de grövre brotten utan även en del ringare

brott, såsom fylleri, oljud, misshandel, dråp av vållande, snatteri, lägersmål

m. fl. Anteckning om domen inflöt i kyrkoböckerna, och den dömde

1 Utförligare framställningar, se »Utredning och förslag om borttagande ur lagstiftningen

av straffpåföljden medborgerligt förtroende», Stockholm 1915, s. 99 ff, och Alvar Montelius,

Örn vanhederlighets rättsverkan, Uppsala 1920; jämför Algot Bagge, Anmälan av sistnämnda

arbete i Svensk Juristtidning 1922, s. 256.''

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

var därefter för framtiden förhindrad att erhålla betyg om god frejd, s. k.

»rent» frejdbetyg. Då i en mängd författningar upptogs krav på god frejd

såsom villkor för åtnjutande av medborgerliga rättigheter, erhållande av anställning

i allmän tjänst, utövande av näring m. m., blev den vanfrejdade

i viss mån utstött ur samhället och i hög grad kringskuren i sin möjlighet att

försörja sig. Vanfrejden blev med andra ord ett slags utvidgning av ärelösheten.

Först genom vår nu gällande strafflag av år 1864 avskaffades ärans förlust

såsom ett allmänt straff. I stället infördes en särskild straffpåföljd,

förlust av medborgerligt förtroende, vilken i lagen (2 kap. 19 §) utformades

på följande sätt:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hava

medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.

Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej över tio

år ådömas.

Den, som till förlust av medborgerligt förtroende dömd är, havé förverkat ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning, som av honom innehaves; vare ock, under

den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty utestängd

från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god

frejd erfordras.»

Genom föreskriften att påföljden skulle medföra vanfrejd anknöt lagen

till de specialförfattningar, särskilt näringsfrihetsförordningen, där god frejd

uppställdes såsom villkor för rättigheter av olika slag. Strafflagen medförde

följaktligen icke någon nämnvärd förändring i fråga örn vanfrejdens

verkningar; däremot inträdde en mildring så till vida, att påföljden i de flesta

fall ådömdes för begränsad tid. I överensstämmelse härmed föreskrevs i

en särskild förordning, att prästerskapet vid utfärdande av frejdbetyg endast

hade att taga hänsyn till vederbörandes frejd vid tiden för betygets utfärdande.

Vidare byggde lagstiftningen på den principen, att ingen annan

skulle anses såsom vanfrejdad än den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd

saknade medborgerligt förtroende. Angående vilka brottsarter, som

i strafflagen belädes med förlust av medborgerligt förtroende, hänvisas till

framställningen av gällande rätt; lagen har, sedan sin tillkomst, icke undergått

några mera betydande förändringar i detta hänseende.

Lagens stadgande om förlust av medborgerligt förtroende blev under

årens lopp utsatt för en mycket stark kritik och vid mångfaldiga tillfällen

framställdes inom riksdagen krav på denna påföljds avskaffande eller på

en mer eller mindre genomgripande förändring av densamma. Man framhöll,

att straffets ändamål att förbättra den dömde i högsta grad motverkades

av att denne brännmärktes såsom vanfrejdad, att lagstiftningen praktiskt

taget omöjliggjorde för honom att på ett hederligt sätt försörja sig

och att vanfrejdsstraffet över huvud vore ägnat att främja återfall i brott.

Kritiken ledde efter hand till vissa reformer. Sålunda bestämdes 1873, att

tiden för viss tids påföljd skulle vara minst ett och högst tio år »utöver den

ådömda strafftiden». År 1890 undergick påföljden förändringar i flera

avseenden. Uttrycket »utöver den ådömda strafftiden», vilket föranlett olika

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 190.

25

tolkningar, utbyttes mot formuleringen »intill dess viss tid, minst ett och

högst tio år, förflutit från det han (den dömde), efter utståndet straff, blivit

frigiven». Vidare borttogs stadgandet, att den dömde skulle anses såsom

vanfrejdad. Detta skedde, såsom nya lagberedningen yttrade, för att ur

strafflagen borttaga varje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande

påföljd avsåge att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmänniskors

aktning, och för att tydligen utmärka, att påföljden endast innefattade

ett utestängande från allmänna befattningar och från utövningen

av vissa medborgerliga rättigheter. För en sådan uteslutning mötte enligt

beredningens mening ej något hinder i den omständigheten, att vissa lagar

och författningar begagnade uttrycket »vanfrejdande brott», då i allt fall

tvivel ej kunde uppstå därom, att med sagda uttryck förstodes sådana brott,

vilka enligt ordalydelsen i 2 kap. 19 § medförde den påföljd, att den dömde

bleve »utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras». Redan av nya lagberedningens motivering

framgår, att denna mildring i paragrafens uttryckssätt var utan större

saklig betydelse. Viktigare voro de ändringar, som vidtogos med avseende

å påföljdens tillämpningsområde. Medan det enligt strafflagens ursprungliga

lydelse i ganska stor utsträckning berott av domstolens fria skön

örn påföljden skolat ådömas för viss tid eller för alltid, stadgades nu, att

påföljd för alltid, förutom vid mened, endast skulle ådömas, då den brottslige

gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid. Vidare

föreskrevs, att viss tids påföljd icke kunde ådömas, så framt ej den brottslige

förskyllt straffarbete. I straffskalorna för vissa med förlust av medborgerligt

förtroende belagda brott, å vilka endast kunnat följa straffarbete,

infördes tillika fängelse, bl. a. vid stöld. Härigenom kom påföljdens tilllämpningsområde

att undergå en viss inskränkning. Slutligen gjordes påföljdens

ådömande vid brott, begångna av personer i åldern 15—18 år,

vilka tidigare varit likställda med andra brottsligar, beroende av domarens

fria prövning.

År 1905 genomfördes en reform, som medförde en väsentlig inskränkning

i antalet fall, då förlust av medborgerligt förtroende ådömdes. I 2 kap.

19 § strafflagen vidtogs nämligen den ändringen, att påföljden icke skulle

inträda vid lägre straff än sex månaders straffarbete. Härigenom kom det

stora flertalet av dem, som dömdes för första resan enkel stöld, och över

hälften av dem, som dömdes för första resan kvalificerad stöld eller inbrott,

att undgå påföljden. En granskning av antalet nyintagna straffarbetsfångar,

vilka voro ådömda förlust av medborgerligt förtroende, visar, att medan

dessas antal året före lagändringens genomförande (1904) utgjorde 1 202,

hade antalet under det första år, som reformen hunnit verka (1906), nedgått

till 631, alltså en minskning med ungefär hälften.

Kraven på ifrågavarande straffpåföljds fullständiga avskaffande hade

emellertid icke tystnat. Redan vid 1909 års riksdag väcktes av herr Hjalmar

Branting m. fl. en motion i sådant syfte. Motionen föranledde en riksdagsskrivelse

till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och förslag i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ämnet. Kungl. Majit anförtrodde utredningen åt tre särskilt tillkallade sakkunniga,

överdirektören Viktor Almquist, d. v. revisionssekreteraren Algot

Bagge och advokaten friherre Georg Stjernstedt. Dessa avgåvo den 30 september

1915 ett betänkande, innefattande förslag till ändringar i strafflagen,

riksdagsordningen, tryckfrihetsförordningen och ett flertal andra lagar

och författningar. Förslagen, vilka med vissa jämkningar tillstyrktes av lagrådet,

tjänade som grundval för propositioner, vilka förelädes 1917 och

1918 ars riksdagar. Sålunda framlades år 1917 dels proposition (nr 170)

med förslag till de ändringar i nyssnämnda grundlagar, som erfordrades

för den åsyftade reformens genomförande, och dels proposition (nr 171) med

förslag till lag om fullständigande av straffregistret. Förslaget till ändring i

grundlagarna antogs av riksdagen såsom vilande och förslaget rörande

straffregistret bifölls. Påföljande år blevo grundlagsändringarna definitivt

genomförda. Vidare förelädes 1918 års riksdag dels propositioner (nr 63—

67) med förslag till ändringar i strafflagen och ett flertal andra författningar

och dels proposition (nr 68) med begäran om riksdagens yttrande över

vissa föreslagna ändringar i näringsfrihetsförordningen. I sistnämnda fråga

— den enda som föranledde debatt inom riksdagen — stannade kamrarna

i olika beslut; i övrigt biföllos propositionerna. Angående de beslutade

lagändringarna och därav föranledda ändringar i administrativa förordningar

och kungörelser utfärdades sammanlagt ett 50-tal författningar.

Ändringarna i näringsfrihetsförordningen fingo det innehåll, som föreslagits

i den Kungl, propositionen.

Den sålunda beslutade reformen av påföljdsinstitutet innebar i huvudsak

följande. Termen »förlust av medborgerligt förtroende» avskaffades och

ersattes med det mera neutrala uttrycket »påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen».

Påföljdens verkningar, vilka såsom förut framhållits varit i hög

grad beroende av speciallagstiftningen, fastslogos i strafflagen; endast i

några få fall bibehöllos i särskilda författningar -— frånsett stadgandcn om

påföljdens inträde innan domen vunnit laga kraft — bestämmelser om obehörighet

utöver vad strafflagen stadgade. I samband därmed blevo vissa

verkningar av påföljden helt avskaffade, däribland det i näringsfrihetsförordningen

uppställda förbudet för den dömde att driva handel eller annan

näring. Begreppet »god frejd» och dess motsats »vanfrejd» avfördes i princip

ur lagstiftningen och frejdbetygen ersattes med åldersbetyg, vilka icke

lämnade rum för någon uppgift om vederbörandes vandel. För att bereda

myndigheter, vilka hade att pröva personers behörighet i olika hänseenden,

möjlighet att verkställa dylik prövning, infördes utsträckt rätt att erhålla

utdrag av straffregistret, en rätt som förut, såvida ej Konungen medgivit

undantag, tillkommit allenast domstol, Konungens befallningshavande,

allmän åklagare eller annan häktningsmyndighet. Dylika utdrag, vilka endast

skulle innehålla de uppgifter, som erfordrades för bedömande huruvida personen

i fråga vore underkastad påföljd eller icke, kunde även erhållas av

enskilda, vilka genom intyg av vissa myndighetspersoner styrkte sig vara

för sin rätt beroende av dylik upplysning. Slutligen bör nämnas, att i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

27

strafflagen den ändringen vidtogs, att påföljdens ådömande vid mened begränsades

till att avse viss tid.

Den utformning, som påföljdsinstitutet erhöll genom 1918 års reform,

kvarstår ännu i allt väsentligt oförändrad.

Gällande rätt.

Sin nuvarande lydelse erhöll 2 kap. 19 § strafflagen genom lag den 3 juni

1921, innefattande en redaktionell ändring i paragrafen med anledning av

dödsstraffets avskaffande. Lagrummet lyder:

»Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som

nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning saint ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller

präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas

eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden,

i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad. Är någon till sådan påföljd dömd, havé han ock förverkat

allmän befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna paragraf ådömas, där ej brottet varder belagt med

straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där den dömde gjort

sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett

och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.»

Beträffande dem, som enligt äldre lag dömts till förlust av medborgerligt

förtroende, gäller enligt övergångsbestämmelserna till 1918 års lagstiftning,

att de allenast i samma mån som de, vilka äro underkastade påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen, äro utestängda från behörighet, rättighet eller förmån.

Genom övergångsbestämmelserna ha även upphävts de stadganden,

som i vidare mån än nu sagts från behörighet, rättighet eller förmån utestänga

den, vilken dömts förlustig medborgerligt förtroende eller saknar eller

saknat god frejd. Endast i fråga om rätt till pension kan tänkas föreligga

en skillnad i innehållet mellan den äldre och den nyare påföljden, beroende

på att vissa pensionsreglementen ej kunnat bringas i överensstämmelse med

den nya lagstiftningen utan medverkan av delägarna i pensionsinrättningen.

Då brott, som är belagt med påföljd, förövas av den, som fyllt 15 men

ej 18 år, prövar domstolen efter omständigheterna, huruvida påföljden bör

ådömas (5 kap. 2 § strafflagen).

Angående påföljdens förekomst i strafflagens speciella del lämna 1915 års

sakkunniga följande redogörelse, som ännu har sin giltighet:

»I vissa strafflagens kapitel finnes ifrågavarande bistraff icke föreskrivet för något

av de däri upptagna brotten. Så är förhållandet med de kapitel, sorn innehålla

bestämmelser örn religionsbrott (7 kap.), örn majestätsbrott samt brott emot

riksstyrelse eller rikets ständer (9 kap.), örn brott mot offentlig myndighet (10

kap.), örn fridsbrott (11 kap.), örn äktenskapsbrott (17 kap.), samt örn åverkan,

olovligt jagande och fiskande (24 kap.).

I kapitlet om rån1 (21 kap.) finnes påföljdens ådömande stadgat vid samtliga däri

avsedda brott.

I övriga kapitel har påföljdens ådömande föreskrivits i mycket olika utsträck
1

Numera om rån och utpressning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

ning. I vissa kapitel är påföljden fästad vid flertalet däri omförmälda brott. Så

är fallet i kapitlen om förräderi samt örn andra för rikets säkerhet menliga brott

(8 kap.), om förfalskningsbrott (12 kap.), örn mened (13 kap.), örn eldskada av uppsåt

och vållande samt örn annan skadegörelse å egendom (19 kap.), örn stöld och

snatteri (20 kap.), om bedrägeri och annan oredlighet (22 kap.) samt om bedräglig,

oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs (23 kap.). I de återstående kapitlen,

som innehålla stadganden om mord, dråp och annan misshandel (14 kap.), om brott

emot annans frihet (15 kap.), örn falsk angivelse och örn annan ärekränkning (16

kap.), örn sedlighetsbrott (18 kap.) samt om brott av ämbetsman (25 kap.), är

påföljdens ådömande föreskrivet endast i ett fåtal fall. (I 14 kap. endast vid mord

eller försök till mord, förgiftning, fosterfördrivning av annan än kvinnan samt sviklig!

förfarande vid envig; i 15 kap. vid slavhandel, bemäktigande och utsättande av

annan å sådant ställe, att uppenbar fara är för hans liv, samt vid olovligt bemäktigande

och skiljande av barn från föräldrars eller annans vård; i 16 kap. vid falskt

åtal eller angivelse eller pådiktande av brott i argt uppsåt; i 18 kap. vid förledande

genom koppleri till otukt av barn, när det göres av föräldrar, förmyndare, lärare

eller andra, under vilkas lydnad eller uppsikt barnen äro ställda, samt i 25 kap.

vid döljande av tillgrepp genom falska räkenskaper.) >

Ifrågavarande påföljd ådömes även enligt strafflagen för krigsmakten.

Enligt 28 § i denna lag skall om förutsättning för påföljdens åläggande samt

om förverkande av allmän befattning, som av den dömde innehaves, gälla

vad i allmän lag sägs. Även i fråga om tiden för påföljdens ådömande

gälla den allmänna strafflagens regler; dock med det tillägget, att dödsstraff

medför påföljdens åläggande för alltid.

De i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, för vilka påföljden

ådömes, äro stöld (102, 103, 104 och 106 §§), för egen vinning eller annans

fördel eller eljest i olovlig avsikt lämnad oriktig uppgift rörande vissa omständigheter,

som angå under den brottsliges befäl ställd avdelning av krigsmakten

(114 §), vissa förräderi- och feglietsbrott enligt krigsartiklarna (134—

137 och 142 §§) samt skadegörelse, stöld och rån enligt krigsartiklarna (163

-172 §§).

I de många författningar, enligt vilka kravet på frihet från påföljd utgör

förutsättning för viss behörighet, är obehörigheten att utöva valrätt genomgående

knuten till ådömd påföljd, d. v. s. påföljd, som är ålagd genom lagakraftvunnen

dom. I fråga om förutsättningarna för valbarhet eller eljest behörighet

att innehava befattning härskar däremot en strängare princip, i det

att de särskilda författningarna — riksdagsordningen, kommunallagarna etc.

— utestänga den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är

ådömd påföljd. Detta innefattar en skärpning, som icke kan utläsas ur 2

kap. 19 § strafflagen. Ej blott i fråga örn politisk och kommunal valbarhet

gäller denna strängare princip utan även i fråga om behörighet såsom

nämndeman, handelskunnig ledamot av rådhusrätt, ledamot av expropriationsnämnd,

ledamot av arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet,

skiljeman, konkursförvaltare, överförmyndare, riksbanksfullmäktig m. m.

Påföljden medför, såsom redan antytts, på grund av särskilda stadganden

obehörighet beträffande vissa andra befattningar eller rättigheter än dem som

nämnas i 2 kap. 19 § strafflagen. Dessa fall äro följande:

1) Obehörighet att vittna och att avlägga ed såsom part (rättegångsbalken

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

29

17 kap. 7 och 29 §§, jämför lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap

27 § tredje stycket). — En menedare är, oberoende av örn han står under

påföljd, jävig att vittna, men sådant hinder kan, i motsats till det å straffpåföljd

grundade jävet, bortfalla om parterna åsämjas därom (rättegångsbalken

17 kap. 14 §).

2) Jävighet att vara skiljeman (lagen den 14 juni 1929 om skiljemän, 5 §).

3) Obehörighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring (värnpliktslagen den 12

juni 1925, § 10, jämför inskrivningsförordningen den 23 december 1925,

§§ 14, 42, 97, 139 och 140) och att erhålla anställning vid krigsmakten (åtskilliga

författningar örn anställande av personal vid krigsmakten, vilka uppställa

krav på god frejd såsom villkor för anställning).

4) Obehörighet att utöva befäl å svenskt fartyg (Kungl, förordningen den

29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., § 24).

5) Obehörighet för adelsman att deltaga i adelsmöte (riddarhusordningen,

§ 9).

6) Förlust av pension (Kungl, kungörelsen den 25 maj 1900 angående bestämmelser

om förlust av pensionsrätt eller pension för den, som blivit från

innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig till avsättning skyldig,

vilken kungörelse erhållit sin nuvarande lydelse genom Kungl, kungörelsen

den 24 maj 1918; lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension, 14 och 18 §§; lagen den 4 juni 1920 angående rätt till

tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk, 31 §, m. fl. författningar). — En del av

de författningar, som röra pensionsväsendet, utgöras av reglementen för

särskilda pensionsinrättningar, vilka reglementen fastställts av Konungen.

Anledning saknas att i detta sammanhang ingå på frågan örn och i vad mån

dylika reglementen kunna utan delägarnas medverkan genom lagstiftning

ändras. Ett borttagande ur den allmänna lagstiftningen av påföljd enligt 2

kap. 19 § strafflagen lär i varje fall icke kunna medföra, att den, som vid lagändringens

ikraftträdande redan gått sin pensionsrätt förlustig, återfår densamma.

2. Påföljden “ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas“.

Påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» hade i 1734 års lag

icke någon annan motsvarighet än det allmänna ärelöshetsstraffet, vars uppgift

nämnda påföljd kan sägas ha i viss mån övertagit. Ovärdighetspåföljden

infördes genom 1864 års strafflag, vars allmänna stadganden i denna del

icke undergått någon förändring. I 2 kap. 15 § upptager strafflagen bland

särskilda straff för ämbetsmän avsättning, »varmed i de fall, som i lagen

utsatta äro, förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas». I 16 § samma kapitel stadgas: »Avsättning innebär förlust

av det ämbete, vari förbrytelsen skett. Ilar den dömde tillika förklarats

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; bave ock förlorat annat ämbete,

som han innehaver; och må han ej ämbete, tjänst eller annan allmän

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

befattning

bete i 16 § sagt är skall gälla även örn »tjänst eller annan allmän befattning,

evad den av förordnande eller medborgares val beror». Den, som dömes

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, mister således alla allmänna befattningar,

däri inbegripet politiska och kommunala förtroendeuppdrag, som

han innehar, och därjämte blir han för all framtid obehörig att inneha dylik

befattning. Däremot medför denna påföljd icke förlust av rösträtt.

Efter ordalagen i 2 kap. strafflagen skulle avsättningsstraffet och den därtill

knutna ovärdigheten att i rikets tjänst vidare nyttjas endast avse ämbetsmän,

varmed enligt 10 kap. 1 § andra stycket strafflagen förstås »den, som

med Konungens fullmakt å ämbetet försedd är, eller ämbete av lika värdighet

innehaver, eller i sådan ämbetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,

ändå att han ej blivit av Konungen förordnad». En jämförelse med

25 kap. strafflagen giver emellertid omedelbart vid handen, att ämbetsstraffen

ha ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. I nämnda kapitel,

som enligt sin rubrik endast handlar »om brott av ämbetsmän», finnes nämligen

föreskrivet (22 §), att vad örn statens ämbetsmän där är stadgat, »gäde

ock om dem, som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna

av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers

angelägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna

lyda, och om andre, som förordnade äro att ämbete

eller tjänsteärende förrätta». Under 25 kap. lyda sålunda, utom ämbetsmän

och därmed jämställda, statens tjänstemän, deras vikarier och en del mera

tillfälliga statsfunktionärer, kommunala tjänstemän, kommunala förtroendemän,

vilka utöva förvaltande befogenheter, och slutligen personer, vilka

förvalta allmänna, av Konungen stadfästade kassors m. fl. inrättningars eller

stiftelsers angelägenheter, vare sig dessa personer äro tjänstemän eller bekläda

förtroendeposter. Vad särskilt angår dem, som lyda under strafflagen

för krigsmakten, äro officerare, underofficerare och därmed jämställda

— i sagda lag benämnda ämbets- och tjänstemän — hänförliga under 25 kap.

i allmänna strafflagen (jämför 6, 15, 29, 78, 129 och 132 §§ i strafflagen

för krigsmakten). Den som tillhör det fast anställda manskapet ansvarar

däremot icke enligt 25 kap. allmänna strafflagen för brott, som han begår i

sin tjänst vid krigsmakten. Utanför 25 kap:s område falla vidare en mängd

politiska och kommunala förtroendemän, vilka väl utöva »allmän befattning»

men icke hava förvaltande funktioner. Den som förklaras ovärdig att

i rikets tjänst vidare nyttjas blir emellertid, såsom nämnts, obehörig att

utöva varje allmän befattning, även sådan, som faller utom 25 kap.

Vissa stadganden i 25 kap. kunna få tillämpning även å befattningshavare

i enskild tjänst, nämligen de i 15 § i trafiksäkerhetens intresse givna bestämmelserna

angående förbrytelse av ämbetsman vid statens järnvägsanläggningar

m. fl. kommunikationsinrättningar. Har Konungen förordnat om

»fridlysning» av enskild järnväg eller annan kommunikalionsanläggning, bliva

bestämmelserna i 15 § tillämpliga å tjänsteman hos det enskilda företaget.

Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas kan ådömas vid flertalet av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

31

de i 25 kap. upptagna brotten. Påföljden skall ovillkorligen ådömas, då ämbetsman

(respektive annan funktionär) uppsåtligen gör orätt i dom eller beslut

(1 och 2 §§), å annan lägger eller av honom uttager olaga utskyld (9 §),

för egen fördel uppsåtligen gör orätt genom avkortning av skatt m. m. (10 §),

förskingrar det som han i kraft av sitt ämbete emottagit (11 §), genom förfalskning

söker dölja tillgrepp (12 §), uppsåtligen släpper fånge eller häktad

eller kvarhållen person lös eller hjälper honom att undkomma (14 §) eller

ock uppsåtligen åsidosätter åligganden i fråga om trafiksäkerheten vid kommunikationsanläggningar

(15 §). Vid korruptionsbrott förekommer avsättning

jämte ovärdighetspåföljden såsom straff alternativt med suspension

(5 §). Slutligen kan i vissa fall, då avsättning är föreskriven, ovärdighetspåföljden

ådömas under särskild förutsättning; så sker »örn brottet det förtjänar»

vid falskt åtal (3 §) och enligt det generella stadgandet om uppsåtligt

ämbetsbrott (16 §) samt »örn skada av brottet kom», då förman av underordnad

lånar medel, som äro denne anförtrodda å ämbetets vägnar (13 §).

Ett straff eller rättare en påföljd, som i detta sammanhang bör omnämnas,

är avsättning enligt 25 kap. 20 § första stycket. Enligt detta lagrum, jämfört

med 25 kap. 22 §, skall i regel ämbetsman eller annan befattningshavare,

som faller under 25 kap., därest han dömes till straffarbete — vare sig för

brott i eller utom tjänsten — tillika dömas till avsättning. Innehar han flera

befattningar av det slag, som avses i 25 kap. — han är t. ex. tjänsteman vid

statens järnvägar, reservofficer och kommunalnämndsordförande — skall

han avsättas från dem alla. Däremot mister han icke andra allmänna befattningar,

t. ex. uppdrag såsom landstingsman eller ledamot av kyrkofullmäktige.

Detta slags avsättning intar sålunda i viss mån en mellanställning

mellan å ena sidan enkel avsättning, innebärande förlust av den befattning,

vari man förbrutit sig, och å andra sidan avsättning jämte ovärdighet att i

rikets tjänst vidare nyttjas, innefattande förlust av alla allmänna befattningar.

3 * * * * * * * * * * * * * *

3. Påföljden “ovärdig att föra andras talan inför rätta44.

Förbud att över huvud föra andras talan inför rätta såsom påföljd av

brott finnes stadgat dels i rättegångsbalken 15 kap. 14 §, dels i strafflagen

22 kap. 14 §. Förstnämnda stadgande lyder:

»Finnes fullmäktig hava retat eller förlett någon till oskälig rättegång, eller emot

bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat veterlig falskhet; bote tio, tjugu eller

mera till hundrade daler, eller plikte med fängelse, och varde honom ej mera till
latet

att föra andras saker för rätta, allt som domaren prövar dess brott vara.

Drager sådan fullmäktig sig ifrån saken, innan slut där i varder, att straff där med

undgå; plikte ändå, som sagt är. Varder någon övertygad, att han ock hemligen

skrivit i saken för huvudmannens vederpart, eller gått honom med skäl och råd

till handa; bote hundrade daler, eller straffes med fängelse vid vatten och bröd, och

vare ärelös.»

Denna paragraf kvarstår visserligen oförändrad från 1734 års lag, men

vissa däri innefattade bestämmelser ha satts ur kraft genom strafflagens

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

promulgationsförordning och ersatts nied stadganden i 22 kap. 14 § strafflagen.

Så är förhållandet med straffbestämmelserna för den som »retat

eller förlett någon till oskälig rättegång» och den som »hemligen skrivit i

saken för huvudmannens vederpart, eller gått honom med skäl och råd till

handa». 22 kap. 14 § strafflagen har enligt lag den 27 juni 1924 följande

lydelse:

»Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart

tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller eljest

till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid

annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare lag som i 11 § sägs; och

varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra

andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagt är, förmyndare och god man,

som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så ock ledamot i styrelse för

bolag eller förening samt annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens

angelägenheter.

Förleder man, i sviklig avsikt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter.»

Straffet enligt 11 §, vartill hänvisas i första stycket, är högst straffarbete

i två årj

I fråga om påföljden förete de båda lagrummen den skillnaden, att denna

enligt stadgandet i rättegångsbalken är fakultativ (»allt som domaren prövar

dess brott vara») men enligt strafflagsstadgandet ovillkorlig. Den i sistnämnda

lagrum stadgade ovärdighetspåföljden ådömes endast den som i

egenskap av rättegångsfullmäktig begått trolöshet mot huvudman.1

På grund av stadganden i riksdagsordningen, kommunallagarna m. fl. författningar

medför ifrågavarande påföljd, att den dömde för all framtid blir

ovärdig att inneha politiska och kommunala förtroendeuppdrag. Påföljden

medför däremot icke förlust av rösträtt.

I anslutning till bestämmelsen i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, att de, som

för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige,

stadgas i Kungl, brevet den 27 maj 1801, att som den ej kan för

skicklig och förståndig fullmäktig anses, vilken »i sina skrifter inblandar

vad till saken ej rätteligen hörer, på ett oförståndigt och oredigt sätt sin huvudmans

talan utförer, brukar vanvördeliga ord och åthävor emot domare

eller parter, och talar eller skriver det han vet ej sant vara; alltså, då någon

fullmäktig med förseelse i dessa fall beträdes, bör, till följd av vad lagen i

15 kap. 2 § rättegångsbalken innehåller, en sådan, utom böter efter lagens

stadgande i dessa fall, jämväl anses ovärdig att vidare såsom fullmäktig i

rättegångsmål nyttjas». Det torde icke vara riktigt att uppfatta den här

stadgade påföljden såsom likställd med ovärdighet att föra andras talan inför

rätta och på sådant sätt torde den ej heller tolkas i praxis.1 2 Däremot

kan en domstol med stöd av nämnda Kungl, brev förklara, att det icke kan

tillåtas en fullmäktig att vidare uppträda i denna egenskap inför ifrågava
-

1 H. 1915 s. 480.

2 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd 1, s. 690 ff.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

33

rande domstol. Ett sådant beslut torde få anses gälla tillsvidare; någon

annan forin för dess upphävande än att domstolen de facto tillåter den av

påföljden drabbade att åter uppträda lär icke erfordras.

4. Andra i strafflagen upptagna påföljder.

I 2 kap. 20 § strafflagen omtalas, att brott i vissa fall straffas med påföljder,

utom dem, som förut omnämnts i 2 kap., »efter ty därom i lagen

särskilt stadgat finnes». Av dessa påföljder är ovärdigheten att föra andras

talan inför rätta redan behandlad. Även de övriga påföljderna må för fullständighetens

skull omnämnas, ehuru frågan om deras reformerande icke

f. n. har någon aktualitet. I 25 kap. 15 § stadgas att ämbetsman vid statens

trafikverk, vilken genom grovt vållande åstadkommer fara för trafiken,

ej vidare må i dylik befattning nyttjas. Enligt 25 kap. 22 § kan motsvarande

påföljd drabba icke blott tjänstemän m. fl. funktionärer i allmän

tjänst utan även personer, anställda hos enskilda kommunikationsföretag,

angående vilka fridlysningsbeslut meddelats. Denna påföljd, liksom den i

22 kap. 3 och 4 §§ stadgade förlusten av näringsrätt vid försäljning av förfalskade

livsmedel och läkemedel, har huvudsakligen karaktären av en

skyddsåtgärd. Detsamma kan sägas om stadgandena om förstörande av

förfalskningsredskap och förfalskningsprodukter (12 kap. 20 §) samt om förverkande

av fartyg m. m. vid slavhandel (15 kap. 1 och 4 §§), till vilka

stadganden finnas en del motsvarigheter inom specialstraffrätten. Strafflagens

stadganden om förverkande av »gåva eller förläning» (8 kap. 16 §) och

muta (25 kap. 7 §) torde stå det egentliga straffet närmare. Såsom en straffpåföljd

brukar med hänsyn till lagens terminologi även upptagas den straffskärpning,

som är stadgad för det fall att någon till livstids straffarbete dömd

begår brott (4 kap. 15 §), ehuru dylik skärpning till sin natur icke är någonting

annat än straff. Slutligen förekomma i strafflagen två påföljder,

som stå skadeståndet nära, nämligen stadgandet att svarande i ärekränkningsmål

kan dömas att utgiva kostnad för domens tryckning (16 kap. 14 §)

och föreskriften, att det som någon olovligen sålt eller planterat å annans

mark skall vara förverkat till jordägaren (24 kap. 1 §). 5

5. Statistiska uppgifter.

Till belysning av påföljdernas förekomst i rättspraxis ha i tabeller sammanställts

en del uppgifter, hämtade ur den officiella rättsstatistiken (se bil.

A och B). Uppgifterna omfatta en tidrymd av 20 år med början 1913, varigenom

anknytning vunnits till det statistiska materialet i 1915 års betänkande

angående borttagande av förlust av medborgerligt förtroende. Då den

officiella statistiken icke publicerats för senare år än 1932, ha tabellerna

icke kunnat förås längre fram än t. o. m. sistnämnda år. Uppgifterna avse

endast underdomstolarna; de ändringar, som överinstanserna vidtaga i underrätternas

utslag i förevarande hänseende, kunna näppeligen rubba den

totalbild, som erhålles av siffrorna från första instans.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga). 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av bil. A framgår det sammanlagda antalet fall, i vilka de allmänna underrätterna

och krigsdomstolarna i första instans dömt till påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet

att föra andras talan. I fråga om förekomsten av förstnämnda påföljd

vid de allmänna domstolarna har verkställts en specifikation till belysning

av påföljdens varaktighet. För jämförelsens skull och för att konsekvenserna

av de bestämmelser, som föreslås av de sakkunniga, må kunna

bedömas, har även frekvensen av domar å straffarbete och avsättning medtagits.

Bil. B utvisar huru påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen fördelar sig på

de olika brotten. Det måste emellertid framhållas, att tabellen icke lämnar

någon exakt riktig bild av denna fördelning, beroende på sättet för den

officiella statistikens uppställning. Rättsstatistiken upptager nämligen vid

sammanträffande av brott varje brottsling under det lagrum, som medfört

det svåraste straffet, eller, vid lika straff, det som innehåller den strängaste

straffskalan. Äro både straff och straffskalor lika, upptages den dömde under

något av de lagrum, efter vilket han dömts eller blott åtalats. Detta

medför, att påföljd kommer att redovisas vid en del lagrum, enligt vilka påföljd

ej kan ådömas. I bil. B ha dylika fall medtagits, allenast påföljd kan

förekomma enligt det ifrågavarande kapitlet. Däremot ha de fall, då påföljd

i rättsstatistiken redovisats under kapitel, enligt vilket påföljd över

huvud ej kan ådömas, i bilagan utelämnats. Summorna ha dock upptagits

i enlighet med den officiella statistiken och innefatta följaktligen alla

fall av ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. De inadvertenser, som

sålunda förekomma, äro dock säkerligen icke av den betydelse, att de kunna

förrycka det helhetsintryck, som tabellen giver. — De fall, i vilka påföljd

ådömts enligt strafflagen för krigsmakten, ha icke specificerats på olika

brott. Man torde kunna utgå ifrån, att påföljden med få undantag ådömts

i anledning av tjuvnadsbrott, ehuru den i rättsstatistiken i ganska stor utsträckning

redovisats under brott, vilka icke kunna beläggas med påföljd,

särskilt rymning.

6. Reformförslag efter 1918.

I det av professorn Johan C. W. Thyrén år 1916 avgivna förberedande

utkastet till strafflag, allmänna delen, hade frågan om en allmän straffpåföljd

förbigåtts av det skälet, att de förut omnämnda sakkunniga året dessförinnan

avgivit sitt betänkande i ämnet. Av utkastet framgår dock, att

Thyrén förutsatt, att en dylik påföljd, innefattande förlust av vissa rättigheter,

skulle finnas (sid. 4). I fråga om påföljden »ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas» intager utkastet (2 kap. 27 och 28 §§) samma ståndpunkt

som gällande lag.

Strafflagskommissionen upptager i sitt år 1923 avgivna betänkande med

förslag till strafflag, allmänna delen, en straffpåföljd (7 kap. 27 §), som till

sin innebörd i det väsentliga överensstämmer med den nu gällande påföljden

enligt 2 kap. 19 § strafflagen. För den av kommissionen föreslagna på
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

35

följdens ådömande förutsattes, att brottet belägges med straffarbete (minimum

för sådant straff är enligt förslaget fyra år) eller med fängelse i minst

ett år. Såsom särskild straffpåföljd för ämbetsman, vilken dömes till avsättning,

upptager kommissionsförslaget, att den dömde förklaras ovärdig att

vidare nyttjas i rikets tjänst, varmed följer samma vidsträckta obehörighet

som enligt gällande lag, eller att han ej må under viss tid, minst två och

högst tio år, nyttjas i rikets tjänst (7 kap. 22 och 23 §§). Frågan örn påföljdernas

bibehållande över huvud har icke i kommissionens betänkande

gjorts till föremål för särskild undersökning.

Jämlikt nådigt bemyndigande uppdrog chefen för justitiedepartementet

den 27 juni 1931 åt ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. häradshövdingen

Assar Åkerman, direktören vid centralfängelset å Långholmen

Sven Axi, översten i Frälsningsarmén Per Hed, sekreteraren i Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet, fil. kand. Axel Hirsch och ledamoten av

riksdagens andra kammare, kyrkoherden Bertil Mogard att såsom sakkunniga

biträda inom justitiedepartementet med verkställande av utredning rörande

organisationen av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande

frigivna fångar. Till de sakkunnigas ordförande förordnades Åkerman och

till sekreterare föreståndaren för Skyddsvärnet i Stockholm, jur. kand. Bertil

Forsell. De sakkunniga avgåvo den 31 december 1932 betänkande och

förslag i ämnet (statens offentliga utredningar 1933: 11).

I betänkandet hemställa de sakkunniga om utredning angående vissa straffrättsliga

frågor och anföra därom bland annat följande: »De till strafflagstiftningen hörande

ämnen, på vilka de sakkunniga anse sig böra rikta uppmärksamheten, äro

enligt de sakkunnigas mening av den natur, att de kunna utan föregripande av den

allmänna strafflagsreformen göras till föremål för särskild legislativ behandling.

Då ifrågavarande ämnen tillika äro av den största betydelse för framgången av de

strävanden, som uppbära hjälpverksamheten för frigivna, hysa de sakkunniga den

förhoppningen, att de icke skola anses överskrida gränserna för sitt uppdrag, när

de nu till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning i dessa ämnen.»

Bland de frågor, vilka sålunda rekommenderas till skyndsam utredning, nämnes

först avskaffande av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen och avskaffande

av påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas». Av vad som i betänkanket

yttras angående dessa påföljders avskaffande må här anföras följande: »Bland

de många svårigheter, som möta den frigivne i hans strävan att ärligen försörja sig,

får väl som en av de största räknas den oförståelse, som hans medmänniskor visa

honom. ''Rätt snart märker han att hans framtid är hopplös. Staten förvägrar honom

sitt bistånd, stänger honom ute från varje statlig anställning. Ej underligt då,

att privata företagare följa detta hårda exempel. Den sålunda behandlade blir

gentemot såväl arbetsgivare som andra hänvisad till ett ståndigt dubbelspel. Hela

hans liv blir haltlöshet, oro och osanning. Ingen dag är han säker för angivelse

eller polisens efterforskningar. Finner han någon gång en barmhärtig arbetsgivare,

vägra arbetskamraterna att arbeta med en, som »sultit inne». Sålunda blir den straffade

nästan ofelbart prisgiven åt återfallet och återbördad åt straffanstalten. Honom

hjälper ingen järnvilja, inga goda föresatser, mot honom sträckes ingen hjälpande

hand och ingen dörr öppnas för honom. Ilan märker snart titt han är hopplöst

utstött.’ Dessa ord, som för tjugo år sedan nedskrevos av en känd filantrop,

gälla väl i huvudsak ännu i dag, örn ock förhållandena blivit förbättrade genom

det uppoffrande kärleksverk, som den frivilliga skyddsverksamheten utfört, och det

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 190.

bistånd staten lämnat denna verksamhet. Men ehuru staten sålunda i handling erkänt

sin plikt att mildra frihetsstraffets beklagliga följder, har staten dock på

detta område stundom vidtagit åtgärder, vilka i stället försvårat den straffades belägenhet.

Som exempel härå må i detta sammanhang anföras de i strafflagen upptagna

straffpåföljderna förlust av rösträtt etc. (2: 19) samt ovärdighet att i rikets

tjänst vidare nyttjas (2: 15).

Väl är det sant att, såsom bestämmelserna örn påföljden nu modifierats, dennas

verkningar huvudsakligen beröra den politiska och kommunala rösträtten samt innehavandet

och utövandet av allmän befattning. Men i själva verket sträcka sig

verkningarna vida längre. Den allmänna meningen, influerad genom äldre tiders

åskådning och lagstiftning, inlägger alltjämt i denna påföljd något av det skammärke,

som förut häftat vid påföljdens föregångare (ärelösheten, vanfrejden, förlusten

av medborgerligt förtroende). Och ehuru de uppgifter, som av domstolarna

insändas till straffregistret och pastorsämbetena, blivit omgärdade med vissa garantier

till bevarande av deras konfidentiella natur, har erfarenheten dock visat, att

påföljdsdomen, vilken ju för övrigt offentligen avkunnas vid underdomstolen, nästan

alltid genom det beskäftiga skvallret följer den straffade från ort till ort och bidrager

till att ytterligare förtäta den atmosfär av misstroende som omger honom.

Utsikterna till arbetsanställning bliva sålunda minskade och jämväl den frigivnes

förmåga av initiativ nedsättes, då han aldrig kan släppa tanken att hava blivit i allmänna

meningen märkt.

Såsom skäl för bibehållande av påföljden, om ock i en modifierad form, anfördes

i den riksdagsskrivelse år 1909, vilken ledde till den utformning av institutet

som detta nu äger, att ''vissa brott måste anses vara av den beskaffenhet att den,

som därtill blivit förvunnen, bör även efter därför utståndet straff vara diskvalificerad

till utövande av vissa medborgerliga funktioner eller rättigheter, vare sig för

alltid eller för någon viss tid framåt’.

Men är väl denna motivering i själva verket något annat än en gengångare av

forna tiders åskådning att den brottslige borde till straff för honom själv och till

andras skydd lämpligen för framtiden brännmärkas? Vilket skydd är det som

ådömande av påföljden skall skänka samhällets övriga medborgare? Skydd för

''diskvalificerade'' medborgares deltagande i valen? Knappast. Eller är det fråga

örn skydd för andras känslor, så att de skola slippa se vissa medborgerliga funktioner

utövas av ''mindervärdiga''? I sådant fall må det vara nog att erinra om att

det åsyftade målet icke står i någon rimlig proportion till de värden som offras för

dess uppnående.

Beträffande påföljden ''ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas’, som ådömes

vid avsättning för vissa ämbetsbrott, gäller i tillämpliga delar vad ovan blivit nämnt.

Strafflagskommissionen föreslog i sitt betänkande (7:22), att ''ovärdighet skulle

kunna ådömas även på viss tid, minst tva och högst tio ar. Och anförde kommissionen

till stöd för denna sin hemställan, att otvivelaktigt kunde fall förekomma där

det måste framstå såsom en onödig hårdhet att denna utestängning skall avse den

dömdes hela livstid.

De sakkunniga vilja för sin del göra gällande, att bestämmelsen om denna påföljd

står i principiell motsättning till den ställning staten rätteligen bör intaga till

hjälpverksamheten, medan å andra sidan samhället utan denna bestämmelse ingalunda

skulle sakna medel att hävda sin egen auktoritet och sina tjänares prestige.

I detta sammanhang må erinras örn vad strafflagens 25: 20 innehåller därom,

att örn ämbetsman begår brott, därför han till straffarbete eller svårare straff dömes,

skall han tillika dömas till avsättning från ämbete, som han innehar, även

örn brottet är begånget utom ämbetet; dock att vid synnerligen mildrande omständigheter

må ådömas suspension.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

37

Efter det under en följd av år någon uppmärksamhet icke inom riksdagen

ägnats påföljdsinstitutet, väcktes år 1933 inom andra kammaren av herr

N. Flyg m. fl. en motion (nr 356), vari föreslogs, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till regeringen hemställa om sådana åtgärders vidtagande,

att bestämmelserna om påföljdsstraff måtte utgå ut strafflagen». I

avgivet utlåtande (nr 25) tillstyrkte första lagutskottet en framställning om

utredning rörande avskaffandet av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan votering men avslogs

av första kammaren med 67 röster mot 46. Avslagsbeslutet motiverades

därmed, att frågan om påföljdens avskaffande redan vore föremål för

Kungl. Maj:ts prövning på grund av den framställning i ärendet, som avgivits

av de år 1931 tillkallade sakkunniga för utredning angående det frivilliga

skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar.

II.

Straffpåföljder enligt vissa utländska lagar och lagförslag.

I 1915 års betänkande om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden

förlust av medborgerligt förtroende ingår en utförlig framställning om rättsförluster

såsom bistraff enligt utländsk lagstiftning (s. 203 ff). Med hänsyn

härtill lämnas i det följande endast en summarisk redogörelse för vissa främmande

lagar och lagförslag; blott några få länder, vilka i fråga om samhällsskick

förete närmare frändskap med vårt eget, tarva en något utförligare

behandling.

Såsom en sammanfattning av vissa delar av innehållet i 1915 års betänkande

må anföras följande. I flertalet europeiska strafflagar förekommer

såsom straffpåföljd förlust av allmänna befattningar, medborgerliga rättigheter

eller särskilda förmåner och utmärkelser (titlar, ordnar, adelskap, akademisk

grad m. m.). Även förlust av rent civilrättsliga befogenheter kan

vara stadgad såsom påföljd vid svårare straff. Enligt Frankrikes strafflag

av 1810 förekommer förlust av medborgerliga rättigheter dels såsom huvudstraff,

nämligen vid politiska förbrytelser, och dels såsom bistraff. Såsom

bistraff förekommer rättighetsförlust dels vid vissa strängare straff utan

särskilt ådömande och dels vid mindre stränga straff — i de fall lagen stadgar

— efter uttryckligt beslut av domstolen. I förra fallet gäller påföljden

för alltid, i senare fallet ådömes i regel påföljden eller blott vissa i densamma

ingående rättighetsförluster för begränsad tid (5—10 år) och efter

domstolens fria skön. — Den belgiska strafflagen av 1867 stadgar vid de

allra svåraste sträf farterna en obligatorisk påföljd, som består i förlust av

de medborgerliga rättigheterna för alltid. I övrigt är påföljden i regel fakultativ

och tidsbegränsad (5—20 år). Vid lindrigare frihetsstraff kan den endast

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

åläggas i de fall, som angivas i strafflagens speciella del. Med undantag för

de svåraste fallen kan påföljden ådömas antingen i sin helhet eller såvitt den

innebär förlust av vissa rättigheter. Vid svårare frihetsstraff är dock förlust

av ämbete, tjänst m. fl. befattningar samt titel och grad obligatorisk. — Den

tyska strafflagen av 1871 upptager även såsom straffpåföljd förlust av

rättigheter, i lagen benämnda »biirgerliche Ehrenrechte». Avgörande för

påföljdens inträdande är i princip brottets beskaffenhet jämte dess bevekelsegrunder;

dock har arten av det ådömda straffet tillagts en viss betydelse.

Påföljden ådömes för alltid vid dödsstraff och tukthus på livstid samt för en

tid av 2—10 år vid tukthus på viss tid och för 1—5 år vid fängelse. Förutom

den nu omnämnda påföljden, vilken särskilt ådömes, stadgar lagen en

påföljd, bestående i obehörighet för all framtid att innehava allmän befattning,

däri inbegripet befattning såsom advokat, eller anställning i hären och

marinen, vilken påföljd inträder ipso jure vid tukthusstraff. — Nederländernas

strafflag av 1881 upptager en straffpåföljd, som utom förlust av medborgerliga

rättigheter innefattar obehörighet att utöva föräldramyndighet, förmynderskap

eller kuratel över egna barn. Lagen angiver särskilt vid vilka brott

påföljden kan ådömas. Påföljden ålägges för alltid vid livstids frihetsstraff och

eljest för viss tid. Även i samband med bötesstraff kan påföljd förekomma.

Därutöver bereder lagen möjlighet för ådömande av mera begränsade påföljder,

såsom förlust av behörighet att utöva offentliga befattningar (vid ämbetsbrott)

eller visst yrke (vid förbrytelse i yrket). Utan undantag har åt

domstolen överlämnats att avgöra, huruvida i strafflagen upptagna rättsförluster

skola ådömas eller ej. Detta har anmärkningsvärt nog lett till, att bestämmelserna

tillämpats i så ringa omfattning, att de kunna sägas i praxis

vara nästan utan betydelse. — Även den italienska strafflagen av 1889 upptager

såsom bistraff såväl en allmän förlust av medborgerliga rättigheter som

avstängande från utövning av näring eller yrke. — Det förslag till österrikisk

strafflag, som framlades 1909 (överarbetat 1912), upptager såsom bistraff

förlust av rättigheter av offentligrättslig art. Påföljden inträder ipso jure

vid dödsstraff och tukthus. Vid fängelse är däremot såsom förutsättning för

påföljdens ådömande stadgat, att den straffbara handlingen skall hava ådagalagt

ett från etisk synpunkt förkastligt sinnelag hos gärningsmannen.

Till fullständigande av uppgifterna i 1915 års betänkande må ytterligare

anföras följande. Det tyska sträf flög sförslaget av 1927 — framlagt före nationalsocialismens

genombrott — upptager som särskilda påföljder dels

förlust av rätten att inneha allmän tjänst och dels förlust av rösträtt.

Utan särskilt ådömande inträda dessa påföljder för alltid vid

dödsstraff eller tukthus, förlust av rösträtt dock endast om tukthusstraffet

ådömes på livstid. Med viss tids tukthus kan förenas påföljden

av rösträttsförlust på livstid eller på 2—10 år efter utståndet straff. Vid

fängelse kunna båda påföljderna åläggas för en tid av 1—5 år. I regel förutsättes

en viss varaktighet av fängelsestraffet, för att påföljd skall kunna

ådömas: för obehörighet att inneha tjänst 3 månader och för förlust av

rösträtt ett år. Av särskilt intresse är den bestämda skillnad, som i förslå
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

39

get göres mellan förlust av ä ena sidan behörighet att inneha allmän tjänst

och å andra sidan rösträtt, en skillnad, som i motiverna förklaras därmed,

att tjänsteutövning lättare bereder tillfälle till kränkning av allmän eller enskild

rätt än utövandet av rösträtt. Förslaget innehåller även en bestämmelse

om att rätten kan återskänka de medborgerliga rättigheter, som fråndömts

den brottslige, örn denne genom gott uppförande under en längre tid visat sig

därtill värdig. — I den i Tyskland alltjämt gällande strafflagen av 1871 kvarstår

påföljdsinstitutet i stort sett oförändrat. Genom en lag av 1933 har såsom

en särskild påföljd införts förlust av rätt att utöva yrke eller driva näring.

Dylik påföljd kan av domstolen åläggas den som dömes till minst 3

månaders frihetsstraff för brott, vilket är begånget under missbruk av närings-

eller yrkesutövning eller under grovt åsidosättande av honom i egenskap

av yrkesman eller näringsutövare åliggande plikter, under förutsättning

dock, att påföljdens åläggande erfordras för att skydda allmänheten för ytterligare

fara. Påföljden ådömes för en tid av 1—5 år. — Det österrikiska

sträfflagsjörslaget av 1927 överensstämmer i det väsentliga med det tyska

förslaget av samma år. — Den nya italienska strafflagen av 1930 upptager

som bistraff bl. a. obehörighet att inneha offentliga ämbeten och allmänna

förtroendeuppdrag samt att utöva visst yrke eller viss konst, varför särskild

auktorisation erfordras.

Även i våra nordiska grannländer innehålla strafflagarna bestämmelser

om straffpåföljder. I Danmark har påföljdsinstitutet genomgått en egenartad

utveckling. Strafflagen av 1866 innehöll icke bestämmelser örn något

allmänt bistraff av det slag, varom nu är fråga; däremot upptog lagen förlust

av medborgerliga rättigheter såsom huvudstraff i vissa fall. Den danska rätten

hade icke desto mindre ett rikt utgrenat system av påföljder, men dessa funnos

stadgade i grundlagen och speciallagstiftningen och det var huvudsakligen

överlämnat åt administrativa myndigheter att avgöra, örn och i vad mån

påföljder skulle inträda. De förlorade rättigheterna kunde återställas genom

särskilt beslut i administrativ ordning, »Äiresoprejsning». I den nya

strafflagen av 1930 har det gamla systemet övergivits. De olika bistraffen

ha i lagen sammanförts till två särskilda påföljder: förlust av »de borgerlige

Rettigheder» och obehörighet att utöva viss verksamhet eller inneha viss

befattning. Befogenheten att ådöma dessa påföljder har lagts i domstolarnas

hand. — För fråndömande av de medborgerliga rättigheterna förutsättes, att

den brottslige fyllt 18 år, att han dömes till fängelse, dock ej ungdomsfängelse,

eller till arbetshus eller säkerhetsförvaring, och att han gjort sig skyldig

till en i den allmänna meningen vanärande handling. Till närmare belysning

härav må nämnas några ord om den danska lagens straffsystem. Fängelse

är det svårare frihetsstraffet — närmast motsvarande vårt straffarbete —

och ådömes på livstid eller viss tid, minst 30 dagar, högst 16 år. I stället

för fängelse kan i vissa fall dömas till arbetshus eller säkerhetsförvaring.

Arbetshus är ett slags tvångsarbete, som användes för återfallsförbrytare i

lindrigare fall, särskilt då brottsligheten sammanhänger med lösdriveri och

bettleri, ävensom för alkoholister, som begå brott. Säkerhetsförvaring är en

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

strängare form av internering, som tillämpas å farligare sedlighetsförbrytare

samt i övrigt å yrkes- eller vaneförbrytare. — Den danska lagen uppräknar

icke, såsom den svenska, vissa brottsarter, vid vilka påföljd skall ådömas,

utan domstolen har att fritt pröva, om brottet skall anses vanärande. Men föreligger

denna och övriga förutsättningar, skall påföljden ådömas. Fråndömandet

av de medborgerliga rättigheterna medför 1) förlust av allmänna

tjänster och värv, som den dömde innehar, och av rätten att erhålla dylika,

2) förlust av rätten att kunna rösta och väljas vid allmänna val, 3) obehörighet

att utöva befattning såsom dispachör, mäklare, läkare, lärare för barn och

ungdom och en del andra i strafflagen eller speciallagstiftningen särskilt angivna

befattningar och 4) förlust av pensionsrätt. Påföljden ådömes för viss

tid, icke under 5 år efter utståndet straff, eller för alltid. Efter viss minimitid

kan »iEresoprejsning» erhållas, numera även genom beslut av domstol.

— Den andra i Danmarks strafflag upptagna påföljden, obehörighet att utöva

viss verksamhet eller att inneha viss befattning, ådömes — för en tid

av 1—5 år eller för alltid — då någon förbrutit sig i yrke eller befattning,

som ovan under 1) eller 3) omnämnts eller för vars utövning fordras särskilt

prov, och han därigenom visat, att han icke är skickad att utöva yrket eller

befattningen eller icke värdig det därför erforderliga förtroendet. Detta stadgande

bör ses i sammanhang därmed, att den danska lagen saknar särskilda

ämbetsstraff. Stadgandet motsvarar alltså i viss mån den svenska lagens

bestämmelser örn avsättning och suspension. Båda den danska lagens påföljder

kunna åläggas samtidigt. — Påföljden förlust av medborgerliga rättigheter

ådömes i Danmark i långt större utsträckning än påföljd enligt 2 kap.

19 § i svenska strafflagen. Den danska rättens behandling av straffpåföljderna

har från danska juristers sida rönt åtskillig kritik.

Den utformning, som påföljdsinstitutet erhållit i Norges strafflag av 1902,

skiljer sig väsentligen från såväl den svenska som den danska lagens motsvarande

bestämmelser. Utmärkande för den norska lagen är framför allt

en långt gående individualisering av rättighetsförlusterna. Beträffande de

flesta av ifrågavarande rättigheter återfinnas bestämmelserna angående deras

förlorande — särskilt för varje rättighet — i strafflagens allmänna del och

där bestämmes tillika, om förlusten är obligatorisk eller fakultativ. Stadganden

om straffpåföljderna finnas emellertid även i lagens speciella del.

De olika rättighetsförlusterna eller påföljderna äro: 1) förlust av allmän

tjänst, som den skyldige innehar, 2) ''förlust för en tid av 10 år av rösträtt i

allmänna angelägenheter och av rättighet att erhålla allmän tjänst, 3) förlust

under 10 år av rätten till tjänstgöring vid rikets krigsmakt, 4) förlust

under viss tid av intill 5 år eller för alltid av rätten att utöva verksamhet

som advokat, läkare, lärare, fartygsbefälhavare m. m. och 5) förlust under

viss tid av intill 5 år eller för alltid av rätt att för egen eller annans räkning i

den utsträckning, som angives i domen, driva näring. Någon påföljd, som innebär

obehörighet för all framtid att inneha tjänst, finnes icke. Förlusten av

de under 1) och 2) omförmälda statsborgerliga rättigheterna inträder vid

visst straffmått utan särskilt ådömande. Sålunda förloras offentlig tjänst av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

41

den, som dömes till fängelse i 6 månader eller därutöver (fängelse är den

norska lagens svårare frihetsstraff, som ådömes på livstid eller på viss tid,

minst 21 dagar och i regel högst 15 år). Den som dömes till minst ett års

fängelse, drabbas — likaledes ipso jure — av den ovan under 2) nämnda

obehörigheten. I övrigt är påföljdernas ådömande lagt i domstolarnas hand.

För att en påföljd skall kunna åläggas förutsättes i regel, att brottet medför

ett visst för varje påföljd bestämt straffmått, vare sig fängelse, »heffe» (det

lindrigare frihetsstraffet) eller avsättning (som förekommer såsom ämbetsstraff),

och att den dömde genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig

eller eljest icke skickad att utöva den ifrågavarande rättigheten. För

fråndömande av behörighet såsom advokat, läkare etc. fordras, utom det

bestämda straffmåttet, att den tilltalade genom den straffbara gärningen

förverkat det för en sådan yrkesutövare nödvändiga förtroendet eller åsidosatt

de plikter, som åvilat honom i kraft av hans yrke, samt dessutom att

fara föreligger för upprepande av gärningen. För förlust av näringsrätt

uppställas icke några allmänna förutsättningar ulan bestämmelse härom

gives för varje fall i lagens speciella del. Den norska strafflagens princip

att rättsverkan i möjligaste mån skall anpassas efter gärningen brytes i viss

mån av den efter strafflagens antagande genomförda näringslagstiftningen,

vilken från handels- eller hantverksrättigheter utestänger envar, som dömts

förlustig de statsborgerliga rättigheterna, oavsett om han tillika fråndömts

näringsrätt.

Den finska strafflagen av 1889 intager i fråga om straffpåföljderna i stort

sett samma ställning som den svenska rätten före 1918 års reform. Maximitiden

för förlust av medborgerligt förtroende på viss tid är dock 15 år. Även

beträffande de speciella stadgandena om denna påföljds ådömande förekomma

vissa skiljaktigheter, särskilt därutinnan, att den finska lagen icke

i princip fordrar svårare straff än fängelse för påföljdens ådömande. I

fråga om påföljderna ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet

att föra andras talan överensstämmer den finska lagen i det väsentliga

med den svenska rätten, dock är i Finland den förra påföljden tidsbegränsad

med ett maximum av 15 år. -— I det av professor A. Serlachius år

1921 framlagda förslaget till ny finsk strafflag, allmänna delen, har den allmänna

straffpåföljden strängt begränsats till den offentliga rättens område.

För åläggande av påföljden, vilket kan ske på livstid eller på en tid av 5—15

år, förutsättes 1) 21 års ålder, 2) att brottet är uppsåtligt och efter lag kan

medföra tukthus (minimum 4 år) och 3) att domstolen anser den tilltalade

hava genom sin gärning förverkat sina medborgares förtroende. Domstolen

äger fritt pröva, örn dessa förutsättningar äro för handen. Påföljden är således

icke genom särskilda bestämmelser knuten till vissa slag av brott. Efter

5 år kan den dömde, om han uppfört sig väl och efter förmåga sökt gottgöra

den genom brottet åstadkomna skadan, genom domstols beslut återfå de förlorade

rättigheterna.

Den engelska rätten saknar allmänna straffpåföljder, som innefatta förlust

av rättigheter efter strafftidens slut. Ett svårare brott (»treason» eller

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

»felony») medför dock ipso jure, om domen lyder på dödsstraff, straffarbete,

fängelse med hårt arbete eller på annat fängelse överstigande 12 månader, obehörighet

att innehava militär, civil eller kyrklig tjänst eller annan allmän befattning,

att vara medlem av parlamentet samt att utöva rösträtt eller annan

parlamentarisk eller kommunal befogenhet. Denna obehörighet varar intill

dess den dömde utstått straffet eller erhållit nåd. Innehar den dömde pension

eller åldersränta från det allmänna eller från någon allmän kassa, mister

han denna förmån. Hans tjänst eller befattning blir omedelbart vakant. Endast

om han erhåller nåd inom viss kortare tid undgår han att definitivt

mista tjänsten eller befattningen. — Särskilda bestämmelser finnas, som från

medlemskap i vissa kommunala råd utestänga den, som dömts till straff av

en viss storlek. Vidare äro bestämmelserna om arbetslöshetsunderstöd avfattade

på sådant sätt, att ådömt frihetsstraff kan få inflytande på rätten till

understöd. Däremot saknas i engelsk rätt bestämmelser, som begränsa

straffade personers rätt att utöva näring.

III.

De sakkunnigas förslag.

Allmän motivering.

Den år 1918 genomförda reformen av påföljdslagstiftningen innebar otvivelaktigt

en rationalisering av själva påföljdsinstitutet. Genom reformen

fastslogs, att påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen till sina legala verkningar

innebar förlust av vissa medborgerliga rättigheter men icke allmän vanfrejd.

I ett väsentligt avseende vidtogs emellertid icke någon förändring, nämligen

ifråga om vilka brott som skola beläggas med påföljd. Från teoretisk synpunkt

kunde en rationalisering av påföljdens »brottskatalog» hava varit påkallad.

Förklaringen till att reformen icke berörde detta område torde ligga

däri, att ändringar i detta avseende måste hava inneburit en väsentlig utvidgning

av området för påföljdens ådömande och följaktligen varit stridande

mot reformens humaniserande syfte.

I sitt förut omnämnda arbete (s. 44) framhåller Montelius, att skillnaden emellan

påföljds- och icke påföljdsbelagda fall näppeligen står att återföra på någon konsekvent

genomförd urvalsprincip. »Huru man än skulle vilja uppfatta påföljden»,

anför Montelius, »så synes det svårt att finna en förklaring, varför t. ex. äreskändaren

(S. L. 16: 7), men icke våldtäktsmannen; bedragaren, men icke ockraren, vanligen

ej heller kopplaren; mördaren under alla förhållanden, t. o. m. om han efter

avtal sökt döden tillsammans med den dräpte, likaså den, som begagnar gift för

att vålla en tillfällig och ringa kroppsskada eller t. o. m. blott förbereder sig till

förgiftning, men däremot aldrig t. ex. den, som nästan till döds misshandlar annan,

denne må ligga värnlös, aldrig så sjuk, och ingalunda ens örn han använt brutalaste

vald: kallblodig! utstuckit den andres ögon eller över huvud genom brottet ådagalagt

''synnerlig råhet eller ondska’ (S. L. 2:7); varför vidare den, som kränker ett

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 190.

43

givet förtroende beträffande penningars omhänderhavande, men däremot icke den,

som under svikande av sin åtagna plikt beträffande vården av en bräcklig person

utsätter denne för överhängande livsfara; varför likaså den, som bryter lås för att

tillägna sig ett penningevärde, men alls icke den, som begår hemfridsbrott i skändligt

uppsåt; varför ävenledes den, som i tillägnelseavsikt övar våld på annans person,

men icke den, som gör samma handling i nesligt syfte; varför den, som upprepade

gånger tillgripit föremål av ringa värde, men ej i allmänhet den, som lika

ofta försåtligt tillintetgjort annans dyrbaraste egendom; varför dock den, som med

eld förstör t. ex. ett vedupplag, däremot icke den, som på nidingsvis t. ex. stympar

en trädgårds alla fruktträd eller av hämnd på ägaren avskär senorna på hans häst

o. s. v.; varför, säga vi, den ene mer än den andre skall anses oskicklig eller ovärdig

att utöva rösträtt eller övriga medborgerliga rättigheter.»

Den här gjorda exemplifieringen belyser även den svaghet i påföljdsinstitutet,

som ligger däri, att omständigheterna i det enskilda fallet icke direkt

öva inflytande på frågan örn påföljd skall ådömas eller ej. Det kan icke

bestridas, att lagens schablonmässiga bestämmelser örn påföljden stundom

leda till resultat, som stöta rättskänslan.

De nu framhållna bristerna hos påföljdsinstitutet utgöra visserligen icke i

och för sig skäl för att påföljden bör avskaffas utan kunna lika väl åberopas

till stöd för ett krav på utvidgning av påföljdens tillämpningsområde. Om

påföljden verkligen har en uppgift att fylla i strafflagen, synes det emellertid

anmärkningsvärt, att några olägenheter icke försports därav, att påföljd icke

finnes stadgad i en del fall, då brottet enligt vanlig uppfattning är mera vanärande

än många av de brott, som äro belagda med påföljd.

Såsom faktorer av väsentlig betydelse för den humanisering av påföljden,

som innefattades i 1918 års reform, böra i främsta rummet nämnas, att

publiciteten minskades och de stadganden, som voro särskilt hinderliga för

den dömdes näringsutövning, upphävdes. Av mindre betydelse, ehuru väl

motiverad, synes den namnändring ha varit, som påföljden undergick. Numera

kallas den i allmänhet rätt och slätt »påföljd», men såsom 1931 års

sakkunniga framhållit inlägger den allmänna meningen alltjämt i densamma

något av ett skammärke. Under lång tid framåt torde påföljden komma

att för de flesta människors uppfattning framstå såsom särskilt riktad mot

den medborgerliga äran och såsom en laglig sanktion av det förakt, som

drabbar den brottslige. Härav följer, att påföljden även i dess nuvarande

form är direkt ägnad att motverka den dömdes moraliska återupprättande.

Han anser sig genom påföljden brännmärkt, och blir alltför lätt benägen att

skriva det misstroende, som han möter, på påföljdens och därmed samhällets

konto, ehuru hans medmänniskor huvudsakligast torde fästa avseende vid

den omständigheten, att han begått brott och »suttit inne».

Det kan emellertid icke bestridas, att påföljden i en hel del fall är den

direkta anledningen till det misstroende, som möter en frigiven straffarbetsfånge.

Kännedomen örn påföljden sprides nämligen genom röstlängderna.

Dessa äro för granskning tillgängliga för en var. Ofta bruka de politiska

partiernas valbyråer tillhandahålla avskrifter av längderna. I varje

fall taga åtskilliga personer å tjänstens vägnar befattning med röst
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.-ts proposition nr 190.

längderna, såsom kronouppbördskassörer och häradsskrivare samt deras biträden,

magistrater, magistraternas deputerade vid valförrättningar, utsedda

inom olika medborgaregrupper, samt ledamöterna i valnämnder å landet.

Visserligen har anteckningen om rösträttshindret formen av enbart en hänvisning

till det författningsrum, vari hindret omtalas, men för dem, som

taga befattning med längden, torde innebörden av anteckningen icke desto

mindre vara klar. Med kännedom örn det intresse, varmed man i ett mindre

svenskt samhälle omfattar sina medmänniskor och kanske framför allt dem,

som inflytta från andra orter, torde man kunna antaga — vilket även bekräftas

av de uppgifter, som lämnas av 1931 års sakkunniga — att det i

regel icke dröjer länge, innan ryktet om vederbörandes förflutna vunnit allmän

spridning. Ett dylikt rykte är så mycket farligare som ofta ingen vet,

vad slags brott det är, som föranlett påföljdens ådömande, och det ligger

nära till hands, att den dömde tillvitas en långt svårare förbrytelse än han

begått.

Vår tids kriminalpolitik lägger stor vikt vid de dömdas moraliska upprättande.

Såväl från det allmännas som från enskilda föreningars och personers

sida nedlägges arbete och kostnader i syfte att med samhället åter

införliva dem, som begått brott. Man söker gärna bereda den frigivne fången

anställning i en helt ny miljö, där ingen, utom hans arbetsgivare, som

naturligen icke får föras bakom ljuset, har kännedom om hans förflutna.

Då det gäller att utvälja en lämplig plats, där den dömde kan börja ett nytt

liv, kunna mången gång de större städerna med alla deras frestelser icke

komma i fråga, utan man måste hålla sig till ett mindre samhälle eller till

den rena landsbygden. Men just här är faran störst för att den dömdes

hemlighet skall röjas och han själv prisgivas åt medmänniskors förakt.

Då det svårligen låter sig göra att omgiva påföljden med större sekretess

än som skedde genom 1918 års reform, utgöra de ovan anförda omständigheterna

vägande skäl för påföljdens avskaffande. Särskilt gäller detta försåvitt

påföljden utgör rösträttshinder, men hänsynen till den dömdes återupprättande

göra, att ett fullständigt avskaffande av påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen ur kriminalpolitisk synpunkt framstår såsom ett önskemål.

Sistnämnda hänsyn tala även för avskaffande av de båda andra ovärdighetspåföljderna,

ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och att föra andras

talan inför rätta.

Visserligen kan det sägas, att brottslingars återupprättande till nyttiga

medborgare är ett betydande samhällsintresse, men det kan å andra sidan

tänkas, att intressen av ännu större vikt kräva påföljdernas bibehållande.

För utrönande härav erfordras en undersökning av de intressen, som uppbära

påföljderna eller med andra ord de grunder, på vilka stadgandena örn

påföljd vila. Härvid göra sig olika synpunkter gällande. Stadgandenas syfte

kan tänkas vara att tillfoga den brottslige ett lidande för att därigenom

straffa honom. Påföljden kan också betraktas såsom en skyddsåtgärd. Såsom

sådan kan den tänkas utöva verkningar särskilt i två hänseenden: dels

kan ovärdighetsförklaringen innefatta en varning till övriga medborgare, en

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

45

uppmaning att iakttaga försiktighet vid umgänget med den dömde, dels kan

den brottsliges utestängande från medborgerliga rättigheter syfta till ett

skydd för själva samhällsfunktionerna genom att personer, vilka kunna tänkas

äga en antisocial vilja, berövas möjlighet att påverka de beslut, som

fattas av samhällets organ. Slutligen kan påföljden tänkas motiverad av

hänsyn till samhällsmoralen, vilken anses kräva att personer, som begått

vanärande brott, icke beklädas med allmänna befattningar eller deltaga i

val, oavsett örn fara föreligger för missbruk av därmed följande befogenheter.

I det följande skall till en början — med bortseende t. v. från övriga

straffpåföljder — belysas örn och i vad mån påföljden enligt 2 kap. 19 §

strafflagen ur de nu anförda synpunkterna har någon uppgift att fylla.

Såväl av strafflagens förarbeten som dess uppställning framgår, att ifrågavarande

påföljd icke avsetts såsom straff i egentlig mening, även örn den

haft och ännu har vissa verkningar gemensamma med straff. De reformer

som påföljdsinstitutet efter strafflagens tillkomst undergått ha, såsom av det

förut sagda framgår, i väsentlig mån gått ut på att mildra det lidande, som

påföljden medför för den dömde. De lagstiftande instanserna ha upprepade

gånger framhållit, att påföljden icke är att anse såsom straff och att ärestraff

icke ha något berättigande i en nutida strafflag. Något behov av att

använda påföljden i straffsyfte föreligger uppenbarligen icke. Vid de brott,

varom här är fråga, lämna strafflatituderna praktiskt taget alltid möjlighet

för utmätande av ett i och för sig tillräckligt strängt straff.

Örn sålunda påföljden icke har någon uppgift att fylla såsom straff, återstår

att se i vad mån den kan vara berättigad såsom skyddsåtgärd. Vid strafflagens

tillkomst torde den synpunkten, att påföljden innefattade en till allmänheten

riktad varning för den dömde, ha spelat en icke ringa roll. Detta

framgår bland annat därav, att vanfrejden, som otvivelaktigt hade ett sådant

varnande syfte, anknöts direkt till den genom strafflagen införda påföljden.

Av den kritik som riktades mot påföljdsinstitutet framgår, alt detta

ända till dess 1918 års reform trädde i kraft på ett effektivt sätt fyllde uppgiften

såsom ett varningsmedel. Uppfattningen om påföljden hade emellertid

under årens lopp undergått en sådan förändring, att dess varnande funktion

icke längre tillerkändes något berättigande. Det reformarbete, som resulterade

i 1918 års lagändringar, avsåg bland annat att förebygga att kännedomen

örn påföljdens ådömande onödigtvis och på olämpligt sätt spredes.

De åtgärder i sådant syfte, i vilka reformen utmynnade, torde såsom

ovan framhållits hava varit så effektiva som praktiskt taget varit förenligt

med påföljdens bibehållande. Påföljdens roll såsom varningsmedel kan således

numera anses utspelad. I den mån påföljden mot lagstiftarens vilja

verkar som en varning, utgör detta icke något skäl för påföljdens bibehållande

utan för dess avskaffande.

För bedömande av påföljdens betydelse såsom ett skydd för själva samhällsfunktionerna

kräves en något mera ingående undersökning. Det ligger

i påföljdens natur, att den avser att bereda ett sådant skydd. Därmed är

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dock icke sagt att tillsättandet av allmänna befattningar eller utgången av

allmänna val i realiteten påverkas därav, att en del straffade personer äro

obehöriga att bekläda sådana befattningar eller deltaga i val.

Vad först angår den verkan av påföljden, att den dömde icke må utöva

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, göra sig i viss mån olika synpunkter

gällande å ena sidan, då det gäller att bekläda den dömde med en

befattning, som han ej förut innehar, och å andra sidan, då fråga är örn utövningen

av en redan innehavande befattning. I förra fallet har den, som

skall tillsätta befattningen, att pröva kandidaternas kvalifikationer. Uppenbarligen

kräves ett betydande mått av kompetens utöver den rent negativa

meriten att icke vara underkastad påföljd. Vid tillsättandet av ämbeten eller

tjänster skall avseende fästas allenast vid förtjänst och skicklighet.

Detta lär omöjligen kunna förstås så, att den tillsättande myndigheten icke

har skyldighet att taga hänsyn även till demeriterande omständigheter. En

sådan omständighet av utomordentlig vikt är tydligen, att en sökande straffats

för ett »vanärande» brott och det ligger i sakens natur, att en dylik

person endast i sällsynta fall förmår på sådant sätt rehabilitera sig, att han

kan beklädas med ämbete eller tjänst. De statliga och kommunala myndigheternas

utnämningsrätt är i vårt land utrustad med så starka garantier,

att påföljden torde sakna betydelse såsom obehörighetsgrund vid tillsättandet

av ämbeten och tjänster; detta så mycket mera som i de ovan antydda

sällsynta fallen av rehabilitering benådning från en eventuellt ännu kvarstående

påföljd undantagslöst lär kunna påräknas. Vad som här yttrats

om ämbeten och tjänster gäller i lika mån sådana allmänna befattningar i

övrigt, som tillsättas genom myndighets förordnande. I fråga om andra allmänna

värv — i främsta rummet politiska och kommunala förtroendeuppdrag

— lära väl garantierna för en objektiv prövning av kandidaternas

kompetens från väljarnas sida i regel vara mindre än vid en prövning, som

ankommer på en myndighet, men det torde ändå innebära en underskattning

av den politiska kulturen i vårt land, om man antager, att påföljden

har någon nämnvärd betydelse såsom obehörighetsgrund vid dessa befattningars

tillsättande. Belysande för den roll, som påföljden spelar i detta

hänseende, är en jämförelse mellan antalet personer som dömas till straffarbete

och antalet till påföljd dömda. Sålunda var antalet av dem, som vid

rikets allmänna underdomstolar och krigsrätter år 1932 dömdes till straffarbete

2,749. Av dessa ådömdes 789 påföljd. För det stora flertalet personer,

som dömas till straffarbete, lägger således påföljden icke hinder i vägen

för tillträde till allmänna befattningar. Emellertid skulle det utan tvivel

anses stötande, om en dylik person kort tid efter utståndet frihetsstraff

bekläddes med kommunala och politiska förtroendeuppdrag. Därest sådant

förekommit, skulle säkerligen krav ha rests på skärpta bestämmelser

om påföljd. Några dylika krav lära dock icke ha framkommit. Veterligen

ha icke ens försports klagomål däröver, att straffade personer, vilka ej

ådömts påföljd, skulle behålla förtroendeuppdrag, som de innehaft före brottets

begående.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

47

1 fråga om påföljdens betydelse för utövandet av en befattning, som den

dömde redan innehar, måste man göra skillnad mellan å ena sidan de befattningar,

som avses i 25 kap. strafflagen, och å andra sidan övriga allmänna

befattningar. Påföljden diskvalificerar visserligen i lika mån för

båda slagen av befattningar, men skillnaden kommer till synes för den händelse

man tänker sig påföljden borttagen ur strafflagen. För den förra kategoriens

vidkommande blir effekten av påföljdens avskaffande mycket ringa.

En ämbetsman eller med honom i detta hänseende likställd befattningshavare

skall nämligen enligt 25 kap. 20 § strafflagen, så snart han dömes till

straffarbete, tillika dömas till avsättning från varje under 25 kap. strafflagen

lydande befattning, som han innehar; endast i händelse av mildrande

omständigheter kan han komma undan med suspension. Detta stadgande

är i vissa hänseenden strängare än 2 kap. 19 § strafflagen och därtill anknutna

lagrum, vilka för obehörighetens inträde kräva dels att brottet skall vara

av visst slag och dels att straffet skall uppgå till minst sex månaders straffarbete.

Å andra sidan drabbar 25 kap. 20 § strafflagen lindrigare än de allmänna

påföljdsbestämmelserna för det fall, att förmildrande omständigheter

föreligga. Följaktligen skulle endast i sistnämnda fall en mildrande verkan

av den allmänna påföljdens avskaffande komma till synes. Då mildringen

skulle vara beroende på prövning i varje särskilt fall och under alla

omständigheter suspension skulle ådömas, torde för ifrågavarande befattningars

vidkommande någon befogad invändning mot påföljdens avskaffande

icke kunna göras. Beträffande åter de befattningar, som icke falla under

25 kap. strafflagen — i stort sett sådana förtroendeuppdrag, som icke innefatta

förvaltande befogenhet — är ådömandet av påföljd avgörande för behörighetens

förlust. Avsättnings- och suspensionsstraffen äga nämligen

över huvud icke tillämpning å dylika befattningar.1 Då det ingalunda är

ovanligt, att personer som inneha allmänna uppdrag dömas till straff jämte

påföljd — detta inträffar framför allt vid förskingrings- och trolöshetsbrott

-— har uppenbarligen påföljden en uppgift att fylla beträffande dessa utanför

25 kapis område fallande befattningar.

För att påföljden skall hava någon verkan såsom skydd för den samhällsfunktion,

som utövas av medborgarna såsom röstberättigade i allmänna

ärenden, kräves såväl att de, som genom påföljden berövas rösträtt äro så

många, att de, om de fått rösta, skulle ägt någon praktisk möjlighet att påverka

utgången, som ock att deras presumerade kriminalitet skulle föranlett

dem att utöva sin rösträtt på ett ur samhällets synpunkt icke önskvärt sätt.

Teoretiskt sett kunna tydligen dessa förutsättningar inträffa, men de lära näppeligen

göra det i verkligheten. Såsom av bil. A framgår, är antalet av de till

påföljd dömda ganska ringa. I genomsnitt uppgår det icke till en person i

varje av rikets primärkommuner. Emellertid får man med all säkerhet

räkna med att bland dessa personer antalet av dem, vilka skulle underlåta

att rösta, är betydligt större än bland medborgarna i allmänhet. Bland dem,

som nu äro underkastade påföljd, finnes helt naturligt ett stort antal per
1

Andra påföljder än enligt 2 kap. 19 § strafflagen lämnas alltjämt åsido.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

söner, som på grund av en vagabonderande tillvaro icke hava tillfälle att

rösta eller som på grund av underlåten skattebetalning äro i saknad av rösträtt.

Redan med hänsyn till det ringa antal personer, för vilka påföljden

är det avgörande hindret för rösträttens utövande, torde man kunna påstå,

att påföljdens avskaffande såsom rösträttshinder skulle vara utan betydelse.

Vad beträffar den andra av ovannämnda förutsättningar — att den dömde

skulle utöva sin rösträtt på ett samhällsskadligt sätt — så torde bakom ett

dylikt antagande ligga en föreställning om ett samband mellan allmän kriminalitet

och samhällsomstörtande tendenser. Tillräckliga skäl att antaga

ett sådant samband torde endast ytterligt sällan föreligga beträffande den

brottslighet, som drabbas av påföljden.

Såsom en grund för påföljdsinstitutet kan slutligen, såsom förut nämnts,

åberopas hänsyn till samhållsmoralen. Utan tvivel spela dessa hänsyn en

mycket stor roll och det har t. o. m. gjorts gällande, att påföljden ter sig

jämförelsevis begriplig först örn den betraktas såsom en ovärdighetsreaktion

eller en rensningsåtgärd.1 Redan i lagkommitténs motiv till de stadganden

om påföljd, som sedermera lades till grund för strafflagens bestämmelser,

framträder denna synpunkt: »Jämte bestämmandet av de egentliga

straff, varmed brottsliga gärningar skola beläggas, bör lagstiftaren fästa synnerlig

uppmärksamhet på den vanheder, varmed en del av dem i allmänna

omdömet stämplas. Några brott anses, huvudsakligast för bevekelsegrunden

eller för sättet att dem utföra, allmänneligen så nesliga, att gärningsmannen

genom dem förverkar allt medborgerligt förtroende. Det tillhörer så mycket

hellre lagstiftningen att genom uttryckliga förklaranden giva sanktion

åt det allmänna omdömet i dessa fall, som staten själv måste anse den, vilken

förlorat enskildas aktning och förtroende, även vara ovärdig varje ämbete,

utmärkelse eller annan företrädesrättighet, som av statens styrelse utdelas.

»2

Det kan svårligen bestridas, att det krav på oförvitlighet i det offentliga

livet, som enligt denna uppfattning skulle utgöra den egentliga grunden till

påföljdsinstitutet, i sig innesluter något sunt och värdefullt. Men kravet bör

icke få drivas in absurdum, utan det måste noga övervägas, vad samhällets

intresse verkligen kräver. På en ämbets- eller tjänsteman eller på den, som

1 Montelias, Ant arbete, s. 41. »Man kan förstå», säger Montelius,r(s. 42) »om en lagstiftare,

vare sig han själv delar eller icke delar den allmänna indignationen gentemot vissa

förbrytelser, i allt fall finner det nödvändigt eller dock önskvärt att kanalisera (märk väl:

icke konstituera), alltså regelbinda och för sina syften på bästa sätt utnyttja en kraft, som

med eller mot hans önskan fortfar att verka med den intensitet, varmed den sociala indignationsreaktionen

i allvarliga fall uppträder, samt att han sålunda, trots betydande betänkligheter

och besvär, allt hitintills sett sig nödsakad upprätthålla ett 2 :19-institut. Från denna

utgångspunkt kastas ock ett förklarande ljus över den ena efter den andra av institutets

egenheter. Att t. ex. domstolen i domens ögonblick får utmäta inom en och samma latitud

ett visst tidsmått av påföljden för olika fall, stämmer med det förhållande, att indignationen

på ett något så när beräkneligt sätt står i beroende av dels det begångna brottets indignationsverkande

kraft, dels den sedermera förlöpande tidens känsloutjämnande inverkan.»

s Förslag till allmän criminallag, Stockholm 1832, Motiver, s. 15.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

49

innehar ett offentligt förtroendeuppdrag, måste ställas höga krav på oförvitlighet,

och det allmännas intresse måste anses fordra, att han mister sin

befattning, om han begår ett allvarligare brott. Hans inträde respektive återinträde

i en allmän befattning efter det han begått brott hör vara beroende

av en prövning, huruvida han rehabiliterat sig. Denna prövning, som ankommer

på vederbörande myndighet eller valkorporation, gör det obehövligt

att på förhand för viss tid fastslå den dömdes obehörighet. — Om sålunda

samhällsmoralen ställer stora krav på dem, som bekläda allmänna befattningar,

så är det ingalunda lika klart, att den uppställer samma krav för utövande

av rösträtt. Vid tiden för strafflagens tillkomst var rösträtten ett privilegium

för ett begränsat antal medborgare och utan tvivel skulle den tidens samhällsmoral

ha reagerat, om man velat göra en »vanfrejdad» delaktig av detta

privilegium. För vår tid med dess allmänna rösträtt torde det icke ligga

någonting stötande däri, att en person, som sonat sitt brott, släppes fram

till valurnan ett eller annat år tidigare, än han eljest skolat få rösta, eller

att en frigiven livstidsfånge återfår sin rösträtt vid en tidpunkt, då ändå

många år förflutit från brottets förövande.

Resultatet av det sagda kan sammanfattas sålunda. Påföljden erkännes

icke av lagstiftningen vare sig såsom straff eller ett medel att varna allmänheten

för den dömde. Såsom ett medel att skydda samhällsfunktionerna och

upprätthålla samhällsmoralen är påföljden väl motiverad försåvitt den medför

förlust av allmänna befattningar i vidare mån än som stadgas i 25 kap.

strafflagen. Däremot föreligger i regel icke behov av stadganden, som för

framtiden under längre eller kortare tid utestänga den dömde från allmänna

befattningar.1 Tillräckliga skäl att genom straffpåföljd betaga den dömde

rösträtt kunna icke anses föreligga.

Vad ovan anförts avser närmast påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen

för såvitt denna äger sin tillämpning å allmänna strafflagens område.

Det sagda kan emellertid även tillämpas på ifrågavarande påföljd i vad den

enligt 28 § strafflagen för krigsmakten gäller inom krigslagstiftningen; dock

bör vad som yttrats angående 25 kap. 20 § allmänna strafflagen i stället i

tillämpliga delar hänföras till 29 § strafflagen för krigsmakten. I sistnämnda

lagrum, som är strängare än stadgandet i allmänna strafflagen, föreskrives,

att officer eller underofficer, som efter den militära strafflagen eller allmän

lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, tillika skall dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst, han såsom krigsman innehar (första stycket). Beträffande

krigsman, som tillhör det fast anställda manskapet, stadgas, att han, örn han

dömes till straffarbete eller svårare straff, skall av vederbörande befälhavare

skiljas från sin anställning vid krigsmakten; dock må, då tiden för

ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att

den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på

befälhavaren bero att bibehålla honom vid berörda anställning (andra

stycket).

1 Att sådant stadgande för visst fall erfordras, se s. 58.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Hittills ha endast uppmärksammats de verkningar av påföljden, som uttryckligen

angivas i 2 kap. 19 § strafflagen. Såsom redan framhållits medför

emellertid påföljden på grund av bestämmelser i andra författningar obehörighet

i ytterligare några hänseenden. Betydelsen av dessa påföljdens sekundära

verkningar skall i det följande belysas.

Angående först obehörigheten att vittna (rättegångsbalken 17 kap. 7 §)

må framhållas, att ett upphävande av påföljden icke komme alt medföra

någon ändring i det för menedare stadgade vittnesjävet. I övrigt drabbar

vittnesförbudet icke i främsta rummet den dömde själv — ehuru det naturligtvis

för honom inebär en chikan — utan tredje man, som behöver åberopa

sig på hans vittnesmål för att styrka sin rätt. Stadgandet i 1734 års lag, att

den som var »ärelös dömd» icke fick vittna, innebar en konsekvent tilllämpning

av den legala bevisteorien. Mindre följdriktigt synes vara, att,

såsom nu sker, lata den dömde efter en på förhand bestämd tid återfå sin

vittneshabilitet. Då emellertid numera den fria bevisprövningen gjort sig allmänt

gällande, torde avskaffandet av ifrågavarande inhabilitetsgrund icke

möta några betänkligheter.

Förbudet för den till påföljd dömde att avlägga värjemålsed (rättegångsbalken

17 kap. 29 §) innebär på visst sätt ett privilegium, i det att han

vinner målet utan att behöva gå eden. Partseden bar dock numera ingen

större betydelse utom beträffande de s. k. barnuppfostringsmålen. För edgång

i dylika mål gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om värjemålsed

(lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 27 § tredje stycket). Eden

får således icke anförtros den, som dömts till påföljd. Emellertid stadgas

i nyssnämnda 27 §, första stycket, att edsföreläggandet skall givas den

av parterna, åt vilken med hänsyn till samtliga omständigheter i målet eden

finnes kunna med största trygghet anförtros. Hur dessa bestämmelser

skola tolkas, synes tvivelaktigt. Intet hindrar, att den av parterna, som

dömts till påföljd, det oaktat förefaller att vara den trovärdigaste. Att i sådant

fall anförtro motparten eden förefaller stötande. Det synes uppenbart,

att ett avskaffande av edgångsförbudet i samband med påföljd skulle vara

ägnat att på ett tillfredsställande sätt undanröja nu anmärkta tolkningssvårighet.

Någon olägenhet av edgångshindrets borttagande kan icke uppkomma,

då domstolen städse äger bestämma, om edgång skall tillåtas.

Påföljden innefattar vidare jäv för den dömde att vara skiljeman (lagen

den 14 juni 1929 om skiljemän, 5 §). Efter en uppräkning av denna och

åtskilliga andra särskilda jävsgrunder, därunder inbegripen ovärdighet att

i rikets tjänst vidare nyttjas och att föra andras talan inför rätta, stadgar

nämnda lagrum under 5., att skiljeman är jävig »om eljest särskild omständighet

föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till bans opartiskhet».

Emellertid torde den omständigheten, att den som utsetts till skiljeman tidigare

förövat ett brott, icke i och för sig vara av beskaffenhet att misstänkliggöra

hans opartiskhet. Örn påföljderna avskaffas, bör därför i skiljemannalagen

införas en jävsbestämmelse, som är ägnad att utestänga illa

ansedda personer från utövande av skiljedomareverksamhet. Detta jäv tor
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

51

de i anslutning till det nyss citerade stadgandet i skiljemannalagen 5 § 5.

kunna bestämmas såsom en särskild omständighet, som är ägnad att minska

förtroendet för skiljemannens redlighet.

Obehörigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring (värnpliktslagen den 12

juni 1925, § 10) synes närmast vila på den uppfattningen, att fullgörandet

av nämnda tjänstgöring är en medborgerlig rättighet, jämställd med rösträtt

m. m. En sådan uppfattning förefaller ganska verklighetsfrämmande och

låter svårligen förena sig med de bestämmelser, som närmare reglera värnplikten.

Det lär icke vara tvivel underkastat, att de till påföljd dömda betrakta

exercishindret som en förmån. Tänkbart är, att bakom värnpliktslagens

stadgande i detta hänseende ligger uppfattningen örn krigsmannen såsom

utrustad med strängare hedersbegrepp än övriga medborgare. En dylik

uppfattning är för vår tid främmande. Lika väl som en straffad person bör

tålas i ett arbetslag, måste han kunna tolereras i en militäravdelning. Obehörigheten

att erhålla anställning vid krigsmakten (se ovan sid. 29) lär vara

utan betydelse, då vederbörande militära myndighet uppenbarligen äger

pröva lämpligheten hos den, som söker anställning.

Förbudet för den till påföljd dömde att utöva befäl å svenskt fartyg

(Kungl, förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg

m. m., § 24) torde icke äga sådan praktisk betydelse, att påföljdens

avskaffande av hänsyn till detta förbud kan möta några betänkligheter.

Detsamma kan sägas örn obehörigheten att deltaga i adelsmöte (riddarhusordningen,

§ 9).

Av stor betydelse för den dömde äro däremot de i vissa stadganden (se

ovan sid. 29) innefattade bestämmelserna om förlust av pension. Intjänandet

av pensionen motsvarar för ämbets- eller tjänstemannen vad en annan

yrkesutövare hopsparar för sin ålderdom. Under sådana förhållanden synes

det obilligt, att en person i allmän tjänst, om han efter pensionsålderns

inträde begår brott, skall helt eller delvis gå förlustig sin pension. Denna

är i regel ej större än som erfordras för hans och hans familjs uppehälle.

Förlust eller minskning av pensionen vid en ålder, då vederbörande ej längre

genom arbete kan försörja sig, kan svårligen motiveras annorledes än såsom

ett straff. Såsom sådant är det onödigt hårt och ur social synpunkt förkastligt.

Borttagandet av påföljdens verkningar i detta avseende torde därför

under alla omständigheter vara väl motiverat.

Vad ovan anförts angående ifrågavarande påföljds sekundära verkningar

giver vid handen, att hänsyn till dem icke kunna motivera påföljdens bibehållande

men i vissa fall stöda kravet på dess avskaffande.

Påföljden enligt 2 kap. 15 § strafflagen — ovärdighet att i rikets tjänst

vidare nyttjas — överensstämmer med påföljd enligt samma kapitels 19 §

därutinnan, att den medför obehörighet till alla offentliga befattningar. Vad

ovan anförts rörande de intressen, som uppbära påföljden enligt 19 §, och

de uppgifter, som den fyller, äger i tillämpliga delar giltighet beträffande

påföljd enligt 15 §. Denna påföljd har alltså sitt berättigande för såvitt den

medför förlust av annan allmän befattning än den, vari förbrytelsen ägt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

rum (25 kap. 20 § första stycket strafflagen blir här endast tillämpligt i de

fall, då jämte ämbetsstraff förekommer straffarbete). Däremot synes påföljden

i övrigt obehövlig och man bör med fullt förtroende kunna överlåta

åt vederbörande myndighet att pröva örn i något fall en ämbets- eller tjänsteman,

som begått ett allvarligare brott mot 25 kap. strafflagen, kan tillåtas

att ånyo inträda i allmän tjänst, eventuellt i en lägre befattning eller en befattning

av annat slag än den, vari han förbrutit sig. Även vad ovan yttrats

angående förutsättningarna för en valkorporation att verkställa motsvarande

prövning äger här tillämplighet.

Påföljden enligt 15 kap. 14 § rättegångsbalken och 22 kap. 14 § strafflagen

-—- ovärdighet att föra andras talan inför rätta — medför icke i och

för sig obehörighet till innehav av ämbete eller tjänst. I detta fall är det alltså

överlåtet åt den myndighet, som skall tillsätta en befattning, att fritt pröva

behörigheten. På grund av stadganden utanför strafflagen medför emellertid,

såsom förut påpekats, denna påföljd obehörighet för den dömde att

innehava politiska och kommunala förtroendeuppdrag. I den mån nu ifrågavarande

påföljd sålunda till sina verkningar överensstämmer med påföljden

enligt 2 kap. 19 § strafflagen äger vad ovan yttrats örn sistnämnda

påföljd motsvarande tillämpning å den förra påföljden. Vad angår själva

obehörigheten att föra andras talan torde en straffpåföljd av sådant innehåll

vara obehövlig. Stadgandena i 15 kap. 2 § rättegångsbalken angående

ombudens allmänna kvalifikationer och i Kungl, brevet den 27 maj 1801 angående

tillämpningen av förstnämnda stadgande i fall, då ombud visat sig

olämpligt, giva domstol befogenhet att förbjuda en ovärdig person att uppträda

såsom ombud vid domstolen ifråga vare sig för visst mål eller rättegångstillfälle

eller för en mera obestämd framtid. Av denna befogenhet

göra domstolarna icke sällan bruk. Även om rättegångsbalkens och strafflagens

bestämmelser örn ovärdighet att föra andras talan inför rätta upphävdes,

skulle säkerligen den, som grovt förbrutit sig mot 15 kap. 14 § rättegångsbalken

eller som i egenskap av rättegångsfullmäktig begått trolöshet

mot huvudman, i regel icke tillåtas att föra andras talan, i varje fall icke

förrän han genom oförvitlig vandel under en avsevärd tid återvunnit sina

medmänniskors förtroende.1 En dylik praxis torde domstolarna ganska allmänt

tillämpa i fråga om sakförare, vilka begått trolöshet mot huvudman

i annan egenskap än såsom rättegångsfullmäktige. — Av bil. A framgår, att

ovärdigheten att föra andras talan ytterst sällan ådömes. Därest påföljden

över huvud har någon betydelse, torde denna ligga på den allmänna straffrättsliga

preventionens område.

För samtliga ifrågavarande tre påföljders vidkommande giva de sakkunnigas

överväganden vid handen, att påföljderna äro motiverade endast försåvitt

de medföra förlust av sådana allmänna befattningar, som ej drabbas

av avsättningsbestämmelserna i 25 kap. strafflagen.2 Godtager man denna

1 Jämför H. 1931 s. 533, 1935 s. 309.

* Angående visst ytterligare fall, se s. 58.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

53

ståndpunkt, som innebär att stadganden om den dömdes obehörighet för

framtiden att bekläda befattningar äro obehövliga, öppnar sig möjlighet för

en betydande förenkling av påföljdsinstitutet. En sådan förenkling skulle

kunna vinnas genom att de nuvarande bestämmelserna i ämnet ersattes med

ett stadgande av den innebörden, att brott, begånget av den, som innehar allmän

befattning varom här är fråga, medför, att den dömde mister befattningen.

Det gäller då i första hand att besvara frågan, huru de bestämmelser i

nyssnämnda hänseende borde vara beskaffade, vilka skulle ersätta påföljden

enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Därest man ville ansluta den nu ifrågasatta

påföljden så nära som möjligt till stadgandena i 2 kap. 19 § strafflagen,

skulle densamma inträda, så snart någon dömdes till sex månaders

straffarbete för brott, som nu är belagt med påföljd. Med hänsyn till de

brister, som vidlåda den nuvarande »brottslcatalogen» för påföljden enligt

2 kap. 19 § strafflagen, synes det riktigast att giva den nya påföljden en

mera följdriktig utformning. Därvid måste beaktas, att den ifrågasatta bestämmelsen

allenast avser att inskärpa och upprätthålla kravet på allmänna

funktionärers oförvitlighet. Dömes en sådan förtroendeman till ett allvarligare

frihetsstraff, anses han utan tvivel av den allmänna meningen ovärdig

att vidare innehava sitt förtroendeuppdrag, och detta vare sig hans brott

kan betecknas såsom vanärande eller ej. Ur denna synpunkt saknas anledning

att göra skillnad mellan olika brott; såsom förutsättning för påföljdens

inträdande bör allenast uppställas fordran på ett visst straffmått.

Att en så sträng och omfattande påföljd som den nuvarande icke knytes

till lägre straff än sex månaders straffarbete förefaller välmotiverat. Däremot

torde det icke möta betänkligheter, att giva vidsträcktare tillämpning

åt en påföljd, som endast innefattar förlust av allmänna befattningar. En

bestämd anledning till att sätta det straffminimum, som erfordras för påföljdens

inträdande, lägre än till sex månaders straffarbete ligger däri, att

för sådan förlust av befattning, som är stadgad i 25 kap. 20 § första stycket

strafflagen ävensom 29 § i strafflagen för krigsmakten och 7 § i lagen den

8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst m. m., i regel förutsättes

straffarbete utan annan begränsning av minimitiden än som ligger däri, att

straffarbete icke kan ådömas för kortare tid än två månader. Det ligger

nära till hands att införa samma bestämmelser för de nu ifrågavarande

befattningarnas vidkommande. Emellertid innehåller 25 kap. 20 § första

stycket strafflagen en undantagsbestämmelse för det fall att förmildrande

omständigheter föreligga: då kan dömas till suspension. Detta stadgande

gäller, såsom förut framhållits, icke endast ämbets- och tjänstemän utan

även innehavare av allmänna förtroendeuppdrag, varmed är förenad någon

förvaltande befogenhet. Att å en funktionär av sistnämnda slag tillämpa

suspension torde sällan eller aldrig vara motiverat och kan stundom stöta

på stora praktiska svårigheter. Hans intresse av att bibehållas vid befattningen

är icke större än att det obetingat bör stå tillbaka för kravet på

oförvitlighet av det offentliga livets män. Annorlunda förhåller det sig med

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ämbets- eller tjänstemän. För en sådan innebär avsättning i regel ekonomisk

och social ruin och billigheten kräver, att största möjliga hänsyn tages

till hans intresse av att bibehållas vid ämbetet eller tjänsten. De anförda

synpunkterna leda därtill, att gränsen mellan å ena sidan 25 kap. 20 § första

stycket strafflagen och å andra sidan den nya påföljdsbestämmelsen dragés

så, att under det förra lagrummet föres ämbete och tjänst och under den

senare bestämmelsen annan allmän befattning. Förutsättning för bestämmelsernas

tillämplighet bör i båda fallen vara dom å straffarbete. Beslut

om internering av återfallsförbrytare eller om förvaring av förminskat tillräknelig

förbrytare förutsätter städse, att den tilltalade dömes till frihetsstraff,

vilkets verkställighet alltså utbytes mot den särskilda behandlingen.

Där denna — såsom beträffande internering alltid är fallet — träder i stället

för straffarbete, kommer den brottslige att drabbas av den föreslagna

påföljden, lika väl som nu 25 kap. 20 § strafflagen kan tänkas bliva tillämplig

å honom. Däremot torde behov icke föreligga, att utsträcka bestämmelserna

örn förlust av allmän befattning att gälla dem, som dömas till ungdomsfängelse.

Befattningens förlust bör, med den inskränkning beträffande

ämbete eller tjänst, som redan gäller, vara ovillkorlig.

Som bekant inträffar det ofta, att en politisk eller kommunal förtroendeman

innehar ett stort antal offentliga uppdrag. Därest i ett sådant fall för

förlust av befattningarna skulle förutsättas, att vederbörande uttryckligen

dömdes till avsättning från varje befattning, skulle det lätt nog kunna hända,

att någon befattning bortglömdes. Detsamma skulle kunna inträffa i

fråga om en person, örn vilken man saknade anledning antaga, att han innehade

något allmänt uppdrag. Vunne i dylikt fall domen laga kraft, funnes

icke möjlighet att åstadkomma rättelse.1 Till förhindrande av att sådana

situationer uppkomma torde det vara lämpligt att låta förlusten av allmänna

befattningar -— andra än ämbeten och tjänster — inträda i och med

det att domen å straffarbete vinner laga kraft.

Även då det gäller att avgöra, huru ovärdighet att i rikets tjänst vidare

nyttjas skall kunna ersättas med stadganden örn förlust av allmänna befattningar,

som innehavas av den tilltalade, torde det vara lämpligt att göra

skillnad mellan å ena sidan förlust av ämbete eller tjänst och å andra sidan

förlust av annan allmän befattning. De hänsyn, som enligt vad ovan

framhållits måste tagas i betraktande vid en persons skiljande från ämbete

eller tjänst, tala för att domstolen medgives rätt att fritt pröva, om en dylik

påföljd bör inträda. Redan nu gällande lag tillåter i åtskilliga fall en sådan

prövning (25 kap. 3, 13 och 16 §§ i allmänna strafflagen, 113, 116 och 119

§§ i strafflagen för krigsmakten). I enlighet med den grundsats, som sålunda

redan i viss mån antagits inom lagstiftningen, torde lämpligen böra i 2 kap.

strafflagen införas ett stadgande av innehåll, att den som förskyllt avsättning

från den befattning, vari han förbrutit sig, tillika kan förklaras förlustig

ämbete eller tjänst, som han eljest innehar. Vid avgörande av frågan,

huruvida dylik förlust skall inträda, torde hänsyn böra tagas icke en
-

1 Jämför H. 1921 s. 620.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

55

dast till brottets svårhetsgrad (objektivt oell subjektivt) och dess art utan

även till beskaffenheten av befattning, som avses med det föreslagna stadgandet.

Omständigheter, som därvid kunna vara av betydelse, äro särskilt

befattningens större eller mindre vikt (i och för sig och för den dömde) samt

möjligheten eller sannolikheten för att brottet kan upprepas i den ifrågavarande

befattningen (den som förskingrat i en tjänst innehar t. ex. en annan

uppbördstjänst). Erforderligt utrymme för dessa hänsyn torde beredas genom

en föreskrift, att ämbetet eller tjänsten skall förloras, »om brottet därtill

föranleder». —- Då det gäller förlust av annan allmän befattning träda,

såsom förut påpekats, hänsynen till den brottslige i bakgrunden. I betraktande

av de fordringar, som ställas på en allmän befattningshavare, torde

det vara riktigast, att låta avsättning från ämbete eller tjänst åtföljas av

ovillkorlig förlust av »annan allmän befattning». Avsättning skulle således

vid ämbetsbrotten få samma betydelse såsom förutsättning för ifrågavarande

påföljd som enligt det ovan anförda bör tillkomma straffarbete vid brott

över huvud. Anledning att göra någon skillnad beträffande sättet för påföljdens

inträde lär icke finnas, utan även vid avsättning bör påföljden inträda

i och med det att domen å huvudstraffet vinner laga kraft.

Några särskilda stadganden, avsedda att ersätta bestämmelserna om obehörighet

till allmänna befattningar såsom en följd av ovärdighet att föra

andras talan inför rätta, torde icke vara erforderliga.

De nya stadganden om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,

som sålunda skulle träda i de nuvarande påföljdernas ställe, kunna

i det väsentliga erhålla tillämpning även å krigslagstiftningens område.

I ett fall påkallas dock en särskild regel för militära befattningar. Såsom

av det ovan anförda framgår, är nämligen bestämmelsen i 29 § strafflagen

för krigsmakten, om avsättning för den händelse krigsman tillhörande det

vid krigsmakten fast anställda manskapet dömes till straffarbete, icke ovillkorlig,

utan befälhavaren kan i vissa fall låta honom få ha kvar sin anställning.

Då tydligen anledning saknas att i detta sammanhang skärpa

ifrågavarande påföljd, erfordras i allmänna strafflagen en bestämmelse,

som från den generella regeln om förlust av »annan allmän befattning» undantager

befattning inom manskapsgrad vid krigsmakten.

De sakkunniga lia utformat förslag till ändringar i allmänna strafflagen,

strafflagen för krigsmakten, rättegångsbalken och lagen om skiljemän enligt

de principer, som kommit till uttryck i det ovan anförda. För att den ifrågasatta

reformen skall i full utsträckning bliva tillämplig även å dem, vilka

redan äro underkastade påföljd av det ena eller andra slaget, erfordras jämväl

ändring i riksdagsordningen § 6 mom. 10 (valbarhetsvillkoren för elektor),

§ IG (rösträttsvillkoren) och § 26 (valbarhetsvillkoren för riksdagsman)

samt tryckfrihetsförordningen 1 § 4:o (villkor för erhållande av hinderslöshetsbevis).

Förslag härtill ävensom till en redaktionell ändring i sistnämnda

förordning § 2 4:o elfte stycket lia uppgjorts. Av nyssnämnda skäl torde

riddarhusordningen § 9 böra undergå ändring. Däremot torde det lika litet

som vid avskaffandet av bestämmelsen i 17 kap. 32 § rättegångsbalken örn

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

ställande på framtiden vara erforderligt att vidtaga särskilda ändringar i

alla de lagar och förordningar, varest frihet från straffpåföljder uppställes

såsom villkor för rösträtt eller behörighet att bekläda viss befattning (se

bil. C), utan därvidlag lära promulgationsbestämmelserna till den föreslagna

lagstiftningen vara tillfyllest. I den mån särskilda åtgärder föreskrivits i

syfte att garantera påföljdsbestämmelsernas efterlevnad böra dock stadgandena

upphävas. I enlighet härmed ha de sakkunniga upprättat förslag till

ändringar i lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister och i värnpliktslagen

den 12 juni 1925. Därutöver torde för reformens genomförande erfordras

ändring i åtminstone följande i administrativ ordning utfärdade författningar,

nämligen Kungl, förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers

förande (§§ 1. 4 och 13. 5 samt avd. V), instruktionen den 3 juni 1846

för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren (§ 8), Kungl,

kungörelsen den 13 mars 1931 om upprättande av röstlängd vid val till riksdagens

andra kammare samt av kommunal röstlängd (§§ 3: 1. a) och 2. samt

8 c) jämte till författningen hörande formulär), Kungl, kungörelsen den 26

november 1914 om uppgifter till straffregistret och om registrets förande

(§§ 10 och 11 jämte formulär) samt inskrivningsförordningen den 23 december

1925 (§§ 14, 42, 97, 139 och 140 jämte formulär). Slutligen torde Kungl,

kungörelsen den 28 juni 1918 angående meddelande till prästerskapet örn

viss straffpåföljd och Kungl, kungörelsen den 20 juni 1924 angående insändande

till prästerskapet av uppgift rörande utskrivning av elev från allmän

uppfostringsanstalt i vissa fall böra upphävas.

Speciell motivering.

1. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

2 kap.

I fråga om lagtextens uppställning innebär förslaget vissa avvikelser från

kapitlets nuvarande avfattning. Den genom förslaget införda, för lagen hittills

främmande gränsdragningen mellan å ena sidan ämbete och tjänst samt

å andra sidan »annan allmän befattning» har föranlett, att nuvarande 18 §:s

innehåll inarbetats i 16 och 17 §§ samt, för följdriktighetens skull, även i

15 §. I en ny 18 § har det ansetts lämpligt att införa en hänvisning till

stadgandena i 25 kap. örn att den, som förbrutit sig i viss befattning, även

förlorar ämbete eller tjänst, som han eljest innehar. Dessa stadganden innefatta

nämligen strängt taget, såsom förut påpekats, en påföljd, jämförlig

med den av de sakkunniga föreslagna nya påföljden förlust av »annan

allmän befattning». Ett stadgande om denna har erhållit sin plats såsom

andra stycke i 18 §. På den nuvarande 19 §:s plats kan uppenbarligen icke

införas något annat stadgande, då därigenom de i många författningar kvarstående

hänvisningarna till denna paragraf skulle få en icke åsyftad innebörd.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

57

Vad angår de särskilda paragrafernas innehåll enligt förslaget, har 15 §,

förutom nyssnämnda omredigering, icke undergått annan ändring än att

påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas borttagits. I stället för

den närmare bestämning av sagda påföljds innehåll, som nu återfinnes i 16 §

andra punkten, stadgar förslaget, att den, som förskyllt avsättning från viss

befattning, tillika skall, om brottet därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete

eller tjänst, som han eljest innehar. Det i 16 § andra stycket och 18 §

andra stycket förekommande uttrycket »förskyllt avsättning» avser såväl det

fall, att den dömde avsättes, som det i 17 § omtalade fallet, att han i stället

för avsättning dömes till böter eller fängelse. Hänvisningen i 16 § tredje

stycket till de särskilda stadgandena om pension syftar enligt förslaget på

de bestämmelser, som reglera pensionsrätten för dem, vilka förskyllt avsättning

eller suspension, däremot icke på den med de nuvarande påföljderna

förenade inskränkningen i pensionsrätten, vilken i förslaget förutsättes

vara upphävd. I övergångsbestämmelserna måste emellertid hänsyn tagas

till sådana pensionsreglementen, som icke kunna ändras utan medverkan av

delägarna i pensionsinrättningen. —• Det har icke kunnat undvikas, att uttrycket

»annan allmän befattning» (än ämbete eller tjänst) i förslaget användes

i två olika betydelser. Sålunda avser detta uttryck i 15 § endast befattning,

som faller under 25 kap., men i 18 § andra stycket och 21 § allmän befattning

över huvud. För att antyda, att en skillnad föreligger, har i 18 §

andra stycket till uttrycket »annan allmän befattning» fogats »evad den av

förordnande eller medborgares val beror». En motsvarande dubbelbetydelse

av uttrycket »annan allmän befattning» återfinnes i det nu gällande

2 kap., 16 och 18 §§.

I likhet med gällande lag intar förslaget den ståndpunkten, att förlust av

den befattning, vari man förbrutit sig, alltid skall komma till uttryck genom

dom å avsättning från befattningen. Detta gäller om varje under 25 kap.

fallande befattning, även om en sådan icke är att hänföra till ämbete eller

tjänst, och jämväl för den händelse brottet utom avsättning medför straffarbete.

Endast beträffande andra befattningar än den, vari brottet är begånget,

kommer skillnaden mellan ämbete och tjänst å ena och annan allmän

befattning å andra sidan till synes, i det att förlust av ämbete eller tjänst

uttryckligen måste föreskrivas i domen (18 § första stycket), medan förlusten

av annan allmän befattning inträder utan vidare (18 § andra stycket). I

sistnämnda fall har domstolen icke att pröva, huruvida befattning, som den

dömde innehar, kan sägas vara allmän. Prövningen härav ankommer i

stället på den myndighet, som utsett den dömde till befattningen itråga,

eller, örn befattningen tillsättes genom val, den myndighet, som har att

föranstalta örn nytt val eller ny röstsammanräkning. Domstolarna torde

emellertid genom särskild föreskrift böra åläggas att under rannsakningen

söka utröna, örn den som är tilltalad för brott, varå kan följa straffarbete

eller avsättning, innehar allmän befattning samt att, örn anledning därtill

förekommer, underrätta vederbörande myndighet örn utslaget. Skulle den

dömde anse sig med orätt utesluten från viss befattning, vare sig därför att

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

han anser befattningen icke vara allmän eller av annan anledning, lär han

vara oförhindrad att i administrativ ordning anföra besvär över myndighetens

beslut.

I vissa särskilda fall erfordras, såsom tidigare berörts, stadganden, som

för tid efter domen göra den dömde obehörig att erhålla allmän befattning.

Det skulle nämligen kunna inträffa, att en person, som begått brott, automatiskt

inträdde i utövningen av en allmän befattning på grund av val eller

förordnande, som till tiden läge före brottet eller i allt fall brottets upptäckt

och den brottsliges bestraffande. Möjlighet härför föreligger framför

allt i fråga om befattningar, som tillsättas genom politiska och kommunala

val. Avgår t. ex. en kommunal- eller stadsfullmäktig före valperiodens

utgång, föranstaltar vederbörande myndighet örn ny sammanräkning

av rösterna. Därvid bör uppenbarligen en person, som efter valet dömts

till svarare straff, icke få ifrågakomma till befattningen. Det anförda giver

vid handen, att vid sidan av den föreslagna bestämmelsen i 18 § andra stycket

örn förlust av allmänna befattningar, ett stadgande erfordras av innehåll,

att den dömde icke må på grund av förordnande eller val, som skett

innan domen vunnit laga kraft, inträda i allmän befattning, som avses i

nämnda stadgande. En bestämmelse av denna innebörd har inryckts i

förslaget och jämväl erhållit sin plats i 18 § andra stycket.

I 17 § föreslås ej annan ändring än som föranledes därav, att påföljden

»ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» avskaffas.

Nuvarande 21 § i 2 kap. stadgar, att förlust av ämbete eller påföljd enligt

2 kap. 15 eller 19 § kan ådömas den, som straffats för brott utrikes, örn

brottet efter strafflagen medför sådan förlust eller påföljd. Därest de sakkunnigas

förslag genomföres, bör tydligen detta stadgande göras tillämpligt

å sådan förlust av allmän befattning, som enligt 18 § andra stycket av förslaget

skulle träda i påföljdernas ställe. Det bör således ankomma på

svensk domstol att pröva, om det utrikes bestraffade brottet skall medföra

förlust av allmän befattning. Är brottet icke riktat mot Sverige eller svensk

man, ankommer det enligt 1 kap. 1 § strafflagen på Konungen att förordna

om åtals anställande. I fråga åter örn de fall, där den dömde icke tillträtt

befattningen men på grund av det föreslagna stadgandet i 18 § andra stycket

blir obehörig att inträda i densamma, skulle det vara föga praktiskt att

tillämpa det i 21 § stadgade domstolsförfarandet allenast för att fastställa,

att den dömde icke äger inträda i viss befattning, till vilken han eventuellt

skulle kunna komma i fråga. En föreskrift att den dömdes behörighet skulle

i administrativ ordning prövas — vare sig i samband med röstsammanräkning

eller eljest — läte sig svårligen förena med grunderna för stadgandet

angående Konungens befogenhet att i en del fall avgöra, örn det utrikes begångna

brottet över huvud skall ådraga gärningsmannen några straffpåföljder

här i riket. Med hänsyn härtill har det icke ansetts lämpligt att låta

en mellankommande utländsk dom hindra den dömde från att inträda i den

befattning, vartill han valts eller förordnats. Enligt den föreslagna lydelsen

av 21 § kan emellertid därefter, örn förutsättningarna äro för handen,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

59

rättegång anställas mot honom här i riket i syfte att få honom dömd förlustig

befattningen. Man torde kunna utgå ifrån, att därest i något av de

i och för sig mycket sällsynta fall, varom här varit tal, fråga uppkommer om

den dömdes inträdande i en allmän befattning, blotta möjligheten av åtals

anställande här i riket skall förmå honom att frivilligt avsäga sig befattningen.

Därest dylikt åtal redan tidigare väckts, t. ex. i ändamål att få

honom avsatt från ett ämbete eller en tjänst, men han först efter det nämnda

åtal blivit avgjort utses till en allmän befattning av annat slag, lära reglerna

om res judicata icke lägga hinder i vägen för ny talans anställande.

Övriga kapitel.

Därest 2 kap. 19 § strafflagen upphäves, föranledas därav ändringar —

utöver de ovan nämnda -—- på ett flertal ställen i strafflagen. Ur 4 kap. 1 §

bör sålunda utgå bestämmelsen om påföljds ådömande, då någotdera av två

ideellt konkurrerande brott är belagt med påföljd. Vidare böra upphävas alla

de stadganden i lagens speciella del, som angiva vid vilka brott påföljd skall

åläggas. Dessa stadganden återfinnas i regel i särskilda paragrafer eller

särskilda stycken, men i 23 kap. 1 och 2 §§ samt i 25 kap. 12 § ha de sin

plats i omedelbart sammanhang med straffbestämmelserna, vilket föranleder

omredigering av dessa lagrum.

Borttagandet av påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» nödvändiggör

ändringar — förutom i 2 kap. — i 4 kap. 1 §, 16 kap. 1 § (falsk

angivelse och falskt åtal), 3 § (falsk angivelse, falskt åtal eller förebringande

av falska indicier, under förutsättning att åtgärden lett till fällande dom)

och 7 § (utspridande av falskt rykte om brott) samt i de flesta paragraferna

i 25 kap. I nyssnämnda paragrafer i 16 kap. ställes straffet i relation till

det uppdiktade brottets svårhetsgrad, så att ärekränkningen bedömes efter

en strängare straffskala, örn nämnda brott medfört eller kunnat medföra

ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas än örn straffet för detsamma blott

varit avsättning. Genom ovärdighetspåföljdens borttagande ur dessa lagrum

kommer pådiktande av ett brott, som efter nu gällande lag skulle

medfört ovärdighetspåföljd och som enligt bestämmelserna i den föreslagna

16 § i 2 kap. kan medföra förlust av flera ämbeten eller tjänster, att hänföras

under en straff skala, som är avsedd för enkel avsättning. Då emellertid

straffskalorna i förevarande paragrafer över huvud äro högt tilltagna,

torde den angivna konsekvensen av lagiindringen icke innebära någon

olägenhet. Av samma skäl lär särskild övergångsbestämmelse för det fall,

att någon före lagändringens ikraftträdande pådiktat annan brott, som kunnat

medföra ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, icke erfordras.

Den föreslagna lydelsen av 22 kap. 14 § innebär icke annan ändring, än

att påföljden »ovärdig att föra andras talan inför rätta» uteslutits.

I 25 kap. 20 § har, såsom tidigare anförts, vidtagits den ändringen, att paragrafen

gjorts tillämplig endast å ämbete och tjänst. Av nämnda paragrafs första

slycke och 2 kap. 18 § andra stycket följer, att den som dömes till straffar
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

bete i regel mister alla allmänna befattningar. Beträffande 25 kap. 20 § andra

stycket innefattar visserligen förslaget efter ordalydelsen en inskränkning

av stadgandets giltighetsområde, i det att den, som under där angivna förutsättningar

dömes för sedlighetsbrott till böter eller fängelse, enligt förslaget

endast skall avsättas från sådan befattning såsom lärare eller uppfostrare,

vilken har karaktären av ämbete eller tjänst, däremot icke, såsom nu, från

en lärare- eller uppfostraresyssla, vilken allenast är hänförlig till »annan

allmän befattning». Denna begränsning av paragrafens innehåll torde dock

sakna praktisk betydelse, i synnerhet som innehavaren av en befattning av

sistnämnda slag undantagslöst lär kunna av vederbörande myndighet utan

vidare entledigas.

Övergångsbestämmelserna.

För ett fullständigt upphävande av verkningarna av redan ådörnda straffpåföljder

erfordras, såsom tidigare framhållits, ändring i riksdagsordningen

och tryckfrihetsförordningen ävensom i riddarhusordningen. Det synes

därför lämpligt att, i likhet med vad som skedde vid upphävandet av 17 kap.

32 § första punkten rättegångsbalken, uppskjuta ikraftträdandet av de verkningar

av den föreslagna lagstiftningen, som hänföra sig till redan ådörnda

påföljder, till dess åtminstone grundlagsändringarna blivit genomförda.

Däremot synes reformen i övrigt kunna bringas i tillämpning utan att grundlagsändringarna

avvaktas.

Den ifrågasatta lagändringen innebär i främsta rummet en mildring i

förhållande till gällande lag, i det att de nuvarande påföljderna avskaffas.

Enligt de allmänna grunder, som innefattas i strafflagens promulgationsförordning

5 §, komma följaktligen brott, för vilka straff ej bestämts genom

dom, som vunnit rättskraft innan lagändringen träder i kraft eller som ej

överklagas, icke att drabbas av de äldre straffpåföljderna. Å andra sidan

skulle en tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra

stycket, att förlust av allmän befattning skall inträda i och med det att en

dom, som går ut på straffarbete eller avsättning, vinner laga kraft, i vissa

hänseenden innebära en skärpning i förhållande till gällande rätt. Detta

gäller till en början beträffande alla de brott, som medföra straffarbete men

icke nuvarande påföljd enligt 2 kap. 19 § eller ovärdighet att i rikets tjänst

vidare nyttjas. Skärpningen berör samtliga de befattningar, som avses i 2

kap. 18 § andra stycket, med undantag dock — för det fall att brottet förskyllt

ovärdighet att föra andras talan — av sådana befattningar, som tillsättas

genom allmänna val. Vidare medför förslaget en skärpning, örn brottet

förskyller avsättning men icke någon av nyssnämnda, i nu gällande lag

stadgade påföljder. Skärpningen består först och främst i förlust av sådana

befattningar, som falla utanför 25 kap. I fråga örn övriga här avsedda befattningar,

d. v. s. sådana, som falla inom 25 kap. men ej äro hänförliga till

ämbete eller tjänst — med undantag dock för den befattning, vari man förbrutit

sig visar sig skärpningen däri, att förlust av befattningen inträder

även vid förmildrande omständigheter. I den mån den föreslagna lagen är

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

61

strängare än den nu gällande saknas tillräckliga skäl att å brott, begånget

före lagändringens ikraftträdande, tillämpa det föreslagna stadgandet i 2

kap. 18 § andra stycket. Emellertid vore det orimligt, att en person, som

begått brott före lagändringens ikraftträdande men icke hunnit dessförinnan

slutgiltigt dömas, skulle varken på grund av de äldre påföljderna eller

de i deras ställe införda stadgandena om förlust av allmänna befattningar

gå miste örn en sådan, av honom innehavd befattning. I syfte att

förebygga en dylik konsekvens av lagändringen föreslås i 2 morn. av övergångsbestämmelserna

ett stadgande av den innebörden, att förlust av allmän

befattning, som skolat drabba den brottslige, därest han dömts till påföljd

enligt äldre lag, skall ådömas honom, där efter strafflagens nya lydelse

sådan förlust är föreskriven. Den nya påföljden ådömes alltså i den

mån den täckes av de äldre bestämmelserna. Då de nya stadgandena örn

förlust av allmän befattning icke böra få retroaktiv verkan, inträder sådan

påföljd icke utan vidare, utan domen måste uttryckligen angiva, vilka befattningar

förlusten avser.

Även det föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § andra stycket, att den dömde

icke på grund av förordnande eller val, som skett innan domen vunnit laga

kraft, må inträda i allmän befattning, som avses i nämnda lagrum, kommer

i vissa fall att innebära en utsträckning av obehörigheten utöver vad en

tillämpning av gällande lag skulle hava medfört. Så blir förhållandet örn

brottet efter nuvarande lag skulle hava förskyllt en påföljd av så kort varaktighet,

att tiden för densamma varit tilländalupen innan fråga uppkommit,

t. ex. vid ny röstsammanräkning, örn den dömdes inträdande i befattningen.

Då i de flesta fall påföljd icke ådömes för längre tid än ett år utöver

strafftiden men valperioderna i regel äro avsevärt längre, måste man

tydligen räkna med att en situation sådan som den nyss angivna kan uppkomma.

För det fall att över brottet slutgiltigt dömts före lagändringens

ikraftträdande och fråga därefter uppstår örn den dömdes beklädande med

en befattning på grund av förordnande eller val, som till tiden ligger före

domen, låter det sig visserligen göra att genom en övergångsbestämmelse,

analog med den i 2 mom. föreslagna, giva den nya regeln giltighet i den

mån den icke medför vidsträcktare obehörighet än den redan ådömda påföljden.

Örn däremot brottet väl förövats men slutgiltig dom icke fallit före

den nya lagens ikraftträdande, blir förhållandet ett annat. Då kan över huvud

icke någon av de äldre påföljderna ådömas och man saknar i regel möjlighet

att i det särskilda fallet avgöra, om en dylik påföljd skulle hava hindrat

den dömde från att tillträda befattningen. Den tanke, som ligger till

grund för övergångsstadgandet i förslagets 2 inom., kan således i detta fall

icke realiseras. Under sådana omständigheter har det synts de sakkunniga,

som om den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål skulle vinnas

därigenom, att det i 2 kap. 18 § andra stycket stadgade hindret mot inträdande

i allmän befattning gjordes tillämpligt även å brott, begångna före

lagändringens ikraftträdande. De principiella betänkligheter, som i allmänhet

tala mot att giva en skärpande strafflagsändring retroaktiv verkan, sy
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

nas i detta fall icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Det är

här icke fråga om att giva de allmänna verkningarna av en straffpåföljd

tillbakagripande kraft, ej heller att beröva den dömde en rättighet, som han

redan definitivt förvärvat, utan den nu föreslagna övergångsbestämmelsen

skulle medföra obehörighet endast i ett särskilt fall, då den brottslige blott

haft en tämligen oviss utsikt att komma i åtnjutande av ett medborgerligt

förtroendeuppdrag.

Genom det i 3 mom. av övergångsbestämmelserna intagna stadgandet

upphävas verkningarna av sådana påföljder, vilka ådömts före den föreslagna

lagstiftningens ikraftträdande. Därvid har hänsyn måst tagas även

till dem, vilka före ikraftträdandet av 1918 års reform dömts förlustiga medborgerligt

förtroende för alltid, låt vara att dessa numera intaga samma

ställning, som de vilka dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Ifrågavarande

promulgationsbestämmelser förutsättas skola träda i kraft å

tid — efter grundlagsändringarnas genomförande — som Konungen bestämmer.

Uttrycket »annan allmän författning» har valts med hänsyn därtill,

att ändring av hithörande stadganden i riddarhusordningen och vissa pensionsreglementen

icke kan genomföras i samma ordning som den föreslagna

reformen i övrigt.

2. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De föreslagna ändringarna äro direkt föranledda av avskaffandet av påföljd

enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen och ovärdighet att i rikets tjänst

vidare nyttjas. Strafflagen för krigsmakten 28 §, vari båda påföljderna omnämnas

och som innehåller hänvisning till stadganden i 2 kap. allmänna

strafflagen, har måst underkastas en viss omredigering. I övrigt ha ändringarna

i strafflagen för krigsmakten karaktären av rena uteslutningar.

Borttagandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen har sålunda

föranlett upphävande av 109, 152 och 172 §§ samt ändring i 114 §

första stycket i strafflagen för krigsmakten. Påföljden »ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas» har borttagits ur sistnämnda lag dels genom upphävande

av 51 § tredje stycket, 64 § andra stycket, 65 § andra stycket, 114 § andra

stycket, 136 § andra stycket, 154 § tredje stycket och 158 § tredje stycket,

dels genom ändring i — förutom 28 § — 15 och 63 §§, 70 § andra stycket,

lil § första stycket, 113 § första stycket, 115 § andra stycket, 116 och 119 §§

samt 180 § andra stycket. Till 15 § (angående straffar terna), vilken förut

bestått av allenast ett stycke, har genom lagen den 15 juni 1935 (nr 345)

lagts ett andra stycke, innefattande hänvisning till bestämmelserna i allmän

lag angående ungdomsfängelse. Den nya lagen träder i kraft den dag Konungen

förordnar. Till förebyggande av missförstånd rörande tiden för

nämnda lags ikraftträdande, har i ingressen till förevarande lagförslag endast

omnämnts 15 § första stycket såsom föremål för ändring. Med avse
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

63

ende å ikraftträdandet av ändringarna i den militära strafflagen har föreslagits

ett stadgande, som till innehållet motsvarar 2 mom. av övergångsbestämmelserna

till lagen om ändring i allmänna strafflagen. Den i 28 §

strafflagen för krigsmakten förekommande hänvisningen till allmän lag

inbegriper jämväl 1 mom. av sistnämnda övergångsbestämmelser, i följd varav

stadgandet i detta moment även kommer att gälla inom området för

strafflagen för krigsmakten. På grund av den allmänna räckvidd, som givits

3 mom. av samma övergångsbestämmelser, erfordras icke något motsvarande

stadgande särskilt för krigslagstiftningens vidkommande.

3. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 §

rättegångsbalken.

De sakkunnigas förslag medför, att 15 kap. 14 § rättegångsbalken, vilket

stadgande redan delvis satts ur kraft genom bestämmelserna i 22 kap. 14 §

strafflagen, måste till ytterligare någon del upphävas. Med hänsyn till den

stora vikten av de i denna paragraf innefattade, alltjämt kvarstående stadgandena

har det synts riktigast att giva paragrafen en ändrad avfattning

och att således icke förändra dess innehåll allenast genom en till annan lag

hörande promulgationsbestämmelse. I samband med omredigeringen har

i straffsatsen införts dagsböter, vilket torde vara önskvärt för att öka stadgandets

effektivitet.

I 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas, att den ej må vittna, som är

»okänd och främmande, innan kunnigt varder, att han ej på grund av honom

ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, som

omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen». Att någon är »okänd och främmande»

lär icke kunna tillmätas betydelse såsom särskild jävsgrund, utan jävet

torde lia avseende å påföljden.1 För den händelse påföljden upphävdes

utan att 17 kap. 7 § rättegångsbalken underkastades omredigering, kunde

emellertid stadgandet giva anledning till missförstånd i denna del. Det synes

därför riktigast att låta hela ifrågavarande passus utgå ur lagtexten.

Till förekommande av att i något fall det tidigare omnämnda Kungl,

brevet den 27 maj 1801 må föranleda ådömande av ovärdighet att över

huvud föra andras talan, har i promulgationsbestämmelsen direkt utsagts,

att dylik påföljd icke vidare må ådömas. Även beträffande ifrågavarande

lagförslag gäller, att verkan av lagändringarna såvitt angår förut ådömd påföljd

bör inträda först efter särskilt förordnande örn lagens ikraftträdande

i sådant hänseende. Särskilda övergångsbestämmelser av det slag, som

innefattas i 2 mom. av promulgationsbestämmelserna till förslaget om ändringar

i strafflagen, äro icke erforderliga i fråga örn denna påföljd. Då nämligen

varken straffarbete eller avsättning ingår i straffskalan i 15 kap. 14 §

rättegångsbalken, kan det icke inträffa, att brottet »efter strafflagens nya

lydelse» medför förlust av allmän befattning.

1 Jfr Kallenberg, ant. arbete, bd II, s. 1046.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

4 och 5. Förslag till ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Såsom ovan å sid. 55 framhållits erfordras för den föreslagna reformens

genomförande vissa ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Vad först angår riksdagsordningen innefatta ändringarna i fråga

örn rösträttsbestämmelserna (§ 16) endast borttagande av påföljderna såsom

rösträttshinder. I de stadganden, som röra valbarhet till elektor och

riksdagsman (§ 6 mom. 10 och § 26), måste påföljderna såsom obehörighetsgrund

ersättas med ett angivande av de straff, som ipso jure medföra

förlust av elektors- eller riksdagsmannabefattning. Vad tidigare anförts

(sid. 58) angående förlust av allmän befattning såsom en följd av straff,

som någon ådömts utrikes, bör även här äga tillämpning. Det torde således

böra fordras en särskild rättegång — i vissa fall efter Konungens förordnande

— för att den, som straffats i ett främmande land, skall kunna dömas

förlustig elektors- eller riksdagsmannabefattning. Då det icke synes lämpligt

att i grundlagen inrycka stadganden av så speciell natur som de nu

ifrågasatta, har hänvisning gjorts till allmänna lagens bestämmelser i denna

del. — De föreslagna stadgandena innebära i vissa hänseenden en skärpning

av de krav, som uppställas för behörighet såsom elektor eller riksdagsman.

Enligt förslaget till övergångsbestämmelser med avseende å

strafflagsändringarna skulle motsvarande skärpning för andra befattningars

vidkommande -— med visst undantag — icke få tillbakaverkande kraft.

De skäl, som i fråga örn strafflagen föranleda särskilda övergångsbestämmelser,

lära icke med samma fog kunna åberopas, när det gäller att i riksdagsordningen

stadga skärpta valbarhetsvillkor. Det kunde emellertid

ifrågasättas att införa övergångsbestämmelser till förhindrande av att någon,

som redan är riksdagsman, enbart på grund av lagändringen blir obehörig

att utöva sådan befattning. Ett dylikt stadgande lär dock under nuvarande

förhållanden icke komma att fylla något praktiskt ändamål, varför

det icke ansetts nödigt framlägga något förslag i sådant hänseende.

Ändringarna i tryckfrihetsförordningen innefatta endast sådana uteslutningar,

som direkt föranledas av påföljdernas avskaffande.

6. Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929

örn skiljemän.

Angående detta lagförslag, varigenom ett nytt jäv emot skiljeman införes

i påföljdernas ställe, hänvisas till vad ovan å sid. 50 yttrats. Det nya jävet

bestämmes såsom en särskild omständighet, som är ägnad att minska förtroendet

för skiljemannens redlighet. Den föreslagna ändringen torde innebära

någon skärpning av jävsbestämmelserna. En dylik skärpning synes

dock icke vara opåkallad. Skiljemännen utöva en domares funktion och

den, som måste underkasta sig deras dom, har rimliga anspråk på att domsrätten

skall utövas av oförvitliga personer. Någon risk för att det föreslag
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

65

na jävet skall visa sig alltför strängt torde icke finnas. En sådan »särskild

omständighet», som avses i förslaget, måste kunna otvetydigt påvisas, såsom

fallet är med en straffdom, ett pågående åtal, undergånget tvångsarbete

eller dylikt. Däremot torde icke sådana omständigheter kunna åberopas,

som att den till skiljeman föreslagne gjort sig skyldig till kontraktsbrott,

även om detta är nog så flagrant, att han är föremål för exekutiva åtgärder

eller att han varit försatt i konkurs. Den föreslagna skärpta jävsbestämmelsen

bör emellertid icke få medföra, att en skiljeman, som utsetts

före nämnda bestämmelses ikraftträdande, i följd av densamma blir jävig.

Den i förslaget upptagna övergångsbestämmelsen avser att förebygga en dylik

eventualitet.

7. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Påföljdernas avskaffande föranleda vissa ändringar i lagen om straffregister.

Sålunda har i 1 § enligt förslaget uteslutits föreskriften örn upptagande

i registret av dem, som förklarats ovärdiga att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller att föra andras talan inför rätta. Ändringarna i 1 § medföra

en omnumrering av de där uppräknade fallen, vilken återverkar på hänvisningarna

i 7 §. Det särskilda slag av straffregisterutdrag, som allenast

innehåller uppgift angående ådömda straffpåföljder (8 § 2 morn.), skulle

efter den föreslagna reformens genomförande bliva obehövligt, varför bestämmelsen

härom uteslutits ur 8 §. I övrigt föreslås icke några ändringar

i förevarande lag. . 1

8. Förslag till lag örn ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 1

juni 1925.

I § 10 värnpliktslagen stadgas, såsom förut berörts, förbud för den, vilken

på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och

rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, att fullgöra honom

åliggande värnpliktstjänstgöring. I anslutning härtill föreskrives i § 12

mom. 1, att vederbörande pastorsämbeten skola i viss ordning lämna upplysning

angående dem, som äro underkastade dylik påföljd. Avskaffandet

av påföljden föranleder upphävande av dessa bestämmelser. Förevarande

lagändring synes kunna träda i kraft utan avbidan av de föreslagna grundlagsändringarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

f>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Till påföljd, straffarbete eller av
-

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

Vid allmänna underrätterna.

Påföljd enl. 2 kap. 19 § strafflagen:

1 år...............................

411

366

425

479

663

1416

718

2 år.............................

95

86

86

80

73

167

303

3—5 år ..............................

60

48

29

52

29

67

116

6 år eller mera .......................

5

11

5

6

9

1

7

För alltid ... ..........................

17

11

16

10

11

2

2

Summa

588

522

561

627

785

1 653

1146

Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas

17

13

15

20

19

22

23

Ovärdighet att föra andras talan..........

2

1

—

—

_

1

2

Straffarbete ..............................

2 320

1947

2186

2 540

4 068

8 009

4 022

Avsättning................................

33

25

30

27

38

39

54

Vid krigsrätterna.

Påföljd enl. 2 kap. 19 § strafflagen........

3

12

34

26

50

105

47

Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas

—

—

2

2

4

4

1

Straffarbete ............................

57

172

303

264

390

652

238

Avsättning................................

27

30

72

4

8

5

1

Brott,

vid vilka påföljd enligt 2 kap. 19 §

straff-

1913

1914

1915

1916

1917

1918

1919

Enligt allmänna strafflagen.

Förräderi m. m. (8 kap.)..................

1

2

3

4

—

_

_

Förfalskning (12 kap.) ....................

74

57

65

40

70

125

lil

Mened (13 kap.) .........................

11

3

14

5

6

o

13

Mord, fosterfördrivning m. m. (14 kap.) ..

11

4

1

8

9

8

9

Brott mot annans frihet (15 kap.) ........

2

1

—

1

1

_

_

Ärekränkning (16 kap.)....................

—

—

—

1

_

1

_

Sedlighetsbrott (18 kap.)..................

—

—

1

1

—

_

_

Mordbrand och annan skadegörelse (19 kap.)

13

11

14

10

2

7

8

Tjuvnadsbrott (20 kap.) ..................

440

414

430

526

666

1460

964

Rån (21 kap.) ............................

4

3

4

3

2

14

7

Bedrägeri och annan oredlighet (22 kap.)..

9

10

11

12

13

27

25

Konkursförbrytelse (23 kap.)..............

10

7

7

6

2

_

2

Ämbetsbrott (25 kap.) ....................

13

10

11

10

13

8

7

Summa

588

522

561

627

785

1653

1146

Enligt strafflagen för krigsmakten ........

3

12

34

26

50

105

47

Summa

591

534

595

653

835

1758

1193

Anm. Angående innebörden av denna tabell, se sid. 34.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

67

Bil. A.

sättning dömda åren 1913—1932.

1923

Bil. B.

lagen ådömts vid underrätterna åren 1913—1932.

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

55

86

81

69

80

88

106

106

109

118

116

116

122

2

10

17

11

16

6

14

5

14

20

9

7

11

14

7

4

8

1

7

7

10

4

9

9

10

12

—

—

—

1

—

—

2

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

—

1

3

—

1

—

8

10

12

11

5

16

11

15

12

11

8

14

24

615

555

464

433

394

442

458

474

456

442

427

436

512

21

8

3

2

9

8

3

1

5

8

6

7

4

11

25

24

30

23

30

37

39

35

44

35

36

37

—

7

8

9

9

3

9

—

3

6

13

6

16

8

12

13

22

12

15

23

21

37

38

32

34

45

734

721

627

596

549

616

676

673

676

699

655

667

783

18

17

9

15

7

12

11

10

8

8

5

8

6

752

788

636

611

556

628

687

683

684

707

660

675

789

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. C.

Förteckning över vissa författningar.

1. Författningar upptagande straffpåföljd såsom obehörighetsgrund.

Strafflagen;

Strafflagen för krigsmakten;

Rättegångsbalken 1 kap. 2 §, 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 §; jfr 17 kap. 14 § och

29 § samt 25 kap. 9 § 1 st.;

Riksdagsordningen § 6 mom. 10, § 16 och § 26;

Tryckfrihetsförordningen § 1 4:o; jfr § 2 4:o elfte stycket;

Lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän 5 §;

Värnpliktslagen den 12 juni 1925 § 10; jfr § 12 mom. 1.

K. Br. den 27 maj 1801 (i vad angår rättegångsombud);

Riddarhusordningen den 22 juni 1866 § 9 st. 1 3:o) och 4:o);

Lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol

1 sådana mål 7 §; jfr 15 §;

K. K. den 25 maj 1900 ang. bestämmelser örn förlust av pensionsrätt eller pension

för den, som blivit från innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig

till avsättning skyldig;

Lagen den 24 juli 1903 örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket 2 § 1 st.;

Lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid

behandling av handelsmål 3 §;

Lagen den 11 oktober 1907 ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension 14 § och

18 § sista st.;

K. F. den 29 mars 1912 ang. befäl å svenska handelsfartyg m. m. § 24;

K. F. den 31 december 1913 ang. rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning

samt om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner

m. m. § 4 st. 2;

Lagen den 12 maj 1917 örn expropriation 26 § 1 st. och 30 § 1 st.;

K. F. den 14 juni 1917 ang. försäljning av rusdrycker 4 § 1.;

Lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet 3 §;

Lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården 12 § 2 st. b) och c);

Lagen den 28 juni 1918 ang. villkorlig straffdom 2 § 1 st.;

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 2 § 4 mom. 1 st. b) och c); jfr 36 §;

Lagen den 4 juni 1920 ang. rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid

postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk 31 § 1.

2 st.;

Konkurslagen 42 § 2 st.;

Lagen den 13 maj 1921 örn ackordsförhandling utan konkurs 4 § 3 st.;

Lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd 6 § 1 mom.

2 st. b) och c);

Lagen den 20 juni 1924 om landsting 6 § 1 mom. 2 st. c) och d); jfr 41 §;

Lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap 3 kap. 8 § 1 st.;

Lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket 12 § 2. 6 st.; jfr 13 § 3. 2 st.;

Lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol 5 §;

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Taxeringsförordningen den 28 september 1928 12 § 3 mom. 2 st.;

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning 9 § 2 morn.;

Lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet 11 § 2 st. e), 15 § 2 sl.

d) och e); jfr 31, 32 och 47 §§;

Lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse i stad 11 § 2 st. e), 13 § 2 st d)

och e); jfr 34 och 51 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse 12 § 2 st. d) och e); jfr 9, 28, 29

och 44 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm 8 § 2 st. d) och e)- jfr 6, 28 och 48 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner 8 § 2 st. d) och e);

K. Byggnadsstadgan den 20 november 1931 10 § 1 mom. c) och d); jfr 99 §;

Lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt 12 § 2 st. d) och e); jfr 9 och 32 §§;

Lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank 31 § 1 st.;

Lagen den 5 april 1935 örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet

2 §;

Lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm 9 § 2 st. e) sami

11 § 2 st. e) och f); jfr 44 §;

Lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering 21 § 1 st.

2, Andra författningar med bestämmelser rörande straffpåföljder.

Lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister 1 § 2., 7 § 2 st. och 8 § 2 mom.

K. Instr. den 3 juni 1846 för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren

§ 8 st. 3;

Lagen den 22 juni 1906 ang. villkorlig frigivning 4 §;

K. K. den 26 november 1914 örn uppgifter till straffregistret och örn registrets förande

§§10 och 11 jämte formulär;

K. Instr. den 23 september 1915 för nedre justitierevisionen §§ 22 och 33;

K. F. den 3 december 1915 ang. kyrkoböckers förande § 1 4., § 13 5. och Avd. V;

K. K. den 23 december 1915 ang. rättsstatistiken: anvisningar;

Lagen den 14 juni 1917 om fullständigande av straffregistret;

K. K. den 18 december 1917 ang. ikraftträdande av lagen den 14 juni 1917 om

fullständigande av straffregistret så ock rörande skyldighet för prästerskapet

samt direktörer och föreståndare för rikets straffanstalter att insända vissa

uppgifter till registret;

K. K. den 28 juni 1918 ang. meddelande till prästerskapet örn viss straffpåföljd;

Hovrätternas arbetsordningar, fastställda den 22 juni 1923;

K. K. den 20 juni 1924 ang. insändande till prästerskapet av uppgift rörande utskrivning

av elev från allmän uppfostringsanstalt i vissa fall;

K. eirk. den 20 juni 1924 till de ecklesiastika konsistorierna med anledning av lagen

den 6 juni 1924 örn ändrad lydelse ay 5 kap. 3 § strafflagen;

K. F. den 23 december 1925 ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt

deras tjänstgöring m. m. § 14 3. g) och 4. b), § 42 2. a), § 97 7., § 139

1. 2 st. samt § 140 jämte formulär;

K. K. den 13 mars 1931 örn upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra

kammare samt av kommunal röstlängd § 3 1. a) och 2. samt § 8 c) jämte formulär.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. KU 1936:40 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40 s. 5 i texten
  2. Rskr. 1936:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. a1 i texten
  3. 1LU 1936:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. s. 1 i texten
  4. 1LU 1936:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 s. 3 i texten