Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m

1936-02-28 · 69 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:206, Angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade

grunder för statsbidrag till vissa grenar av

den slutna sjukvården m. m.; given Stockholms slott

den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1936

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller fråga örn ändrade grunder

för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården med mera och anför

därvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206.

194 se 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 206.

Inledning.

I skrivelse den 8 juni 1927, nr 818, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en utjämning av

kostnaderna för den allmänna sjukvården i riket kunde åvägabringas, samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Till grund för riksdagens hemställan lågo två grupper av inom

båda kamrarna väckta, till avfattningen olika men med avseende å innebörden

i huvudsak överensstämmande motioner örn utredning av frågan örn

bidrag från statens sida till täckande av kostnaderna för den allmänna sjukvården.

I motionerna hade bland annat framhållits, att inom flertalet sjukvårdsområden

antalet vårdplatser för kroppsligt sjuka icke kunde anses tillräckligt

samt att det måste framstå såsom synnerligen angeläget att inom

en snar framtid öka antalet dylika sjukvårdsplatser. Tillika hade motionärerna

emellertid betonat, att flertalet landsting redan för den nu löpande

sjukhusdriften hade att vidkännas en utdebitering, som måste anses avsevärd,

särskilt i förhållande till storstädernas utgifter för motsvarande ändamål,

samt att förty en utjämning borde ske sjukvårdsområdena emellan av

kostnaderna för fullgörande av ifrågavarande uppgifter. I sammanhang därmed

påtalades den ojämnhet i skattebördans fördelning över huvud, som

vore rådande mellan olika beskattningsområden.

Riksdagen anförde för sin del i skrivelsen, att det visserligen med hänsyn

till statens under de senaste åren alltmera ökade utgifter för sjukvård av

skilda slag måste anses tvivelaktigt, huruvida staten åtminstone för närvarande

kunde eller borde ikläda sig större utgifter för den allmänna sjukvården

än de nu utgående, men att riksdagen dock ansett önskligt att, särskilt

i betraktande av den ojämnhet i kostnaderna för nu ifrågavarande

ändamål, som förefunnes mellan de olika landstingsområdena och primärkommunerna,

en utredning i den av motionärerna föreslagna riktningen komme

till stånd. Riksdagen ansåge sålunda, att med hänsynstagande till de kostnader,

som staten för närvarande finge vidkännas för den allmänna sjukvården,

en undersökning borde verkställas, huruvida och på vad sätt en utjämning

av kostnaderna för de olika sjukvårdsområdena kunde åvägabringas.

Riksdagen hemställde för den skull örn en dylik utredning men underströk,

att den icke därvid intoge någon ståndpunkt till frågan, örn staten borde i

större mån än nu vore fallet bidraga till vården ifråga.

Över riksdagens skrivelse avgavs den 6 juli 1927 utlåtande av medicinalstyrelsen.

Styrelsen erinrade däri örn den i vårt land förhanden varan de fördelningen

av sjukvårdskostnaderna mellan staten, landsting och kommuner,

enligt vilken fördelning en viktig del av den allmänna sjukvården, nämligen

lasarettsvården, sedan lång tid tillbaka påvilat vederbörande landsting, respektive

i landsting icke deltagande städer. Styrelsen framhöll, att de kostnader,

som härigenom vållats nyssnämnda korporationer, på sista tiden stigit

så avsevärt och dessutom kommit att på de olika landstingsområdena falla

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 206.

så ojämnt, att etet på många håll vöre ovisst, huruvida de belopp, vilka

lämpligen skulle kunna utdebiteras för ändamålet, hädanefter skulle visa sig

tillräckliga för den fortsatta utveckling av sjukvården, som särskilt för vissa

landsdelar vore mycket välbehövlig. Beträffande det principiellt riktiga eller

oriktiga i att beträda den av motionärerna anvisade vägen ansåg sig styrelsen

icke böra göra något uttalande. Styrelsen betonade emellertid, att därest

en blivande utredning skulle ådagalägga behovet av att staten ekonomiskt

trädde emellan i och för en ifrågasatt utjämning av sjukvårdskostnaderna,

en sådan åtgärd skulle vara ägnad att medföra vissa andra fördelar äD de

rent ekonomiska, särskilt beträffande förläggningen av nya sjukvårdsanstalter

samt anordnandet av nya specialavdelningar vid lasarett. I sistnämnda hänseende

hade man, yttrade styrelsen, hållit före, att upprättande av en allmän

sjukvårdsplan, vilken säkerligen bleve nödvändig för genomförande av åstundad

skatteutjämning, skulle vara ägnad att underlätta utbyggandet på lämpligt

sätt av specialsjukvården. Båda dessa så att säga lokalfrågor skulle måhända

genom åstadkommande av den påyrkade skatteutjämningen kunna

lösas på ett mera enhetligt och för landet i dess helhet fördelaktigt sätt än

som för närvarande vore möjligt. Styrelsens utlåtande utmynnade i hemställan

örn frågans hänskjutande till utredning genom en särskild kommitté.

Den av medicinalstyrelsen berörda frågan örn en enhetlig sjukvårdsplan

har även behandlats av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som i en

till Kungl. Majit ingiven, den 15 juli 1927 dagtecknad skrivelse hemställt

om utredning, huru planmässighet skulle kunna uppnås i den utveckling

av den slutna kroppssjukvården, som påginge och ytterligare vore att emotse.

Centralstyrelsen framhöll därvid särskilt, att en splittring i den slutna sjukvårdens

ledning blivit en följd av att ansvaret för sjukvårdens ordnande

varit fördelat på så många olika myndigheter och att denna splittring innebure

en fara för en rationell utveckling, särskilt beträffande sjukvårdens

specialisering. För egen del ansåge centralstyrelsen, att en tillfredsställande

organisatorisk utveckling av sjukhusväsendet icke kunde tryggas utan att

en enhetlig plan härför upprättades samt att även de ekonomiska synpunkterna

bäst skulle främjas genom en dylik plan.

Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1929 av frågan om regleringen

av utgifterna under femte huvudtiteln för budgetåret 1929/1930 berörde föredragande

departementschefen ock vissa spörsmål, som sammanhänga med nyss

angivna framställningar. Departementschefen yttrade bland annat.

Yid behandlingen av de särskilda punkterna under huvudtiteln kunde man

icke undgå att erhålla ett ganska bestämt intryck av att vidtagna åtgärder

för understöd från statens sida till olika slag av allmänt social och sjukvårdande

verksamhet av icke statlig natur ej alltid vidtagits på ett tillräckligt

planmässigt sätt. Då man ofta syntes hava handlat endast från fall till

fall, hade statens understödjande verksamhet för skilda ändamål kommit att

brista i enhetlighet, och beträffande bidragen hade olikheter kommit att

uppstå, som knappast kunde anses tillräckligt betingade av omständigheterna

i de särskilda fallen. Detta gällde särskilt i fråga örn bidrag till vårdanstalter

av skilda slag. Då dessa statsbidrag till största delen ginge till samma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 206.

håll, nämligen till landstingen och. i viss mån, primärkommunerna, syntes

det i och för sig knappast nödvändigt, att bidragen utginge i så många former

och med så varierande belopp, som nu vore händelsen. Av det sätt,

varpå hithörande frågor behandlats, hade också följt, att avgränsningen mellan

å ena sidan de vårduppgifter, som borde handhavas respektive understödjas

av staten, och å andra sidan den verksamhet, som skulle helt eller

med understöd av statsmedel ombesörjas av landstingen respektive primärkommunerna,

blivit något obestämd. Aven måste man i vissa fall fråga sig,

huruvida fortsatt byggnadsverksamhet eller fortsatt utbyggnad av viss organisation

alltjämt vore nödvändig eller örn icke genom av utvecklingen möjliggjorda

inskränkningar på andra områden eller ökat samarbete eller förbättrad

organisation samma resultat skulle kunna nås på en enklare och

billigare väg. Det måste enligt departementschefens mening anses som ett

riksintresse, att de sålunda berörda frågorna — givetvis i samförstånd och

samarbete med landstingen -— upptoges till dryftande. Motsvarande gällde

i vissa avseenden också primärkommunerna. Genom en undersökning i nu

angivna hänseenden syntes departementschefen vidare kunna vinnas såväl

betydande förmåner för sjukvården såsom en rikets gemensamma angelägenhet

som ock besparingar för landsting och primärkommuner, samtidigt med

att statens utgifter åtminstone icke skulle behöva ökas. Man borde vid

bedömande av hithörande frågor hålla i sikte, att statens utgifter för sociala

ändamål endast vore en del — och ingalunda den största delen — av det

allmännas utgifter för dessa ändamål.

Med anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Maj:t

genom beslut den 12 mars 1929 chefen för socialdepartementet att tillkalla

högst fem sakkunniga för att i de hänseenden som angåves i statsrådsprotokollet

över socialärenden samma dag, inom departementet biträda med utredning

rörande den slutna kroppssjukvården i riket. I uttalande till nämnda

statsrådsprotokoll angav vederbörande departementschef utredningens huvudsyfte

vara att söka åstadkomma en riksplan för ett rationellt ordnande av

den å anstalter och vårdhem bedrivna allmänna kroppssjukvården, i vad

angår framtida åtgärder, så att den ej blott ur enskilda landsdelars eller

enstaka vårduppgifters utan även ur hela rikets synpunkt och i sjukvårdens

intresse över huvud efter hand bomme att motsvara vad som för överskådlig

tid rimligen borde krävas, samtidigt som detta resultat vunnes för minsta

möjliga kostnad, fördelad på rättvisaste sätt. Departementschefen uppdrog

tillika utförliga riktlinjer för utredningens bedrivande. Dessa torde i stora

drag kunna sammanfattas sålunda.

1. Såsom utgångspunkt för utredningen borde verkställas en allmän inventering

av förefintliga anstalter på kroppssjukvårdens område. Denna

undersökning borde främst avse den allmänna lasarettsvården med dess specialavdelningar,

men hänsyn borde ock tagas till andra vårdgrenar av större

betydelse, såsom epidemivård, tuberkulossjukvård, behandling av kräftsjukdomar,

vanförevård och kronisk sjukvård, eventuellt även vård vid barnsbörd

och vård av reumatiska sjukdomar. I samband härmed borde göras en utredning

angående eller sammanställning av befintliga uppgifter rörande de

kostnader, som för närvarande äro förenade med den allmänna sjukvården.

Utredningen borde omfatta såväl nedlagda engångskostnader som löpande

driftkostnader samt jämväl avse kostnadernas fördelning på staten, landsting,

primärkommuner och enskilda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 206.

2. Nästa led i utredningen borde gå ut på en iindersökning av vilka anordningar,

som kunde anses behövliga för en tillfredsställande ordning inom

de olika ifrågavarande grenarna av sjukvård. Undersökningen kunde ske i

ganska stora drag och i första hand taga hänsyn till behovet ur rikssynpunkt.

Genom en jämförelse med den verkställda inventeringen komme därefter att

framgå vad som återstode att göra. Yppades behov av ökade vårdmöjliglieter,

borde man främst söka täcka detta genom effektivare utnyttjande av

redan befintliga anstalter under särskilt beaktande av möjligheterna till samorganisation

mellan olika sjukvårdsområden och mellan olika vårdgrenar

ävensom de förbättrade kommunikationernas betydelse för sjuktransporter.

Även borde övervägas, i vad män vårdplatser, närmast avsedda för mera tillfälliga

sjukvårdsbehov, lämpligen kunde användas för mera beständiga sådana.

Vore åter en utökning av antalet totala vårdplatser ofrånkomlig, borde

noga tillses, att icke dyrbarare sådana planerades, än tillgodoseendet av det

avsedda sjukvårdsbehovet krävde.

3. Efter dessa mera tekniska undersökningar borde utredningsarbetet

främst inriktas på att söka åstadkomma en i möjligaste mån klar avgränsning

mellan å ena sidan vad staten i fråga örn den slutna kroppssjukvården

borde för framtiden åtaga sig och å andra sidan vad som därutinnan borde

åligga landstingen, respektive primärkommunerna, eller eventuellt kunde

lämnas åt enskilda sammanslutningars initiativ och omsorg. Väsentligast

härvid vore att undersöka, huruvida icke en bättre och mera enhetlig ordning

än den nuvarande kunde vinnas utan ökade totalkostnader för det allmänna,

d. v. s. för staten, landstingen och primärkommunerna tagna såsom

helhet. För främjande av nämnda syfte borde noga övervägas en sådan omläggning

av statens ställning till olika sjukvårdsgrenar, att staten helt övertoge

någon eller några av de grenar, där nu i en eller annan form staten

bidroge, under det att andra grenar, till vilka statsbidrag nu utginge, helt

och hållet komme att vila på landstingen, vart för sig eller i samverkan

med varandra.

4. Härmed vore man inne på utredningens kärnpunkt eller spörsmålet

örn ett rationellt ordnande, på sätt förut antytts, av ifrågavarande sjukvård.

Utredningen borde härvid söka finna lämpliga former för den samverkan

mellan de administrativa enheterna på sjukvårdens område, som i detta hänseende

erfordrades. Övervägas borde ock, huruvida icke de spärrar mellan

olika sjukvårdsområden, som nu existerade i form av olika legosängsavgifter

för sjuka, boende inom respektive utanför sjukvårdsområdet, kunde helt

slopas eller deras hämmande verkningar på annat sätt övervinnas. Möjligen

borde även fattigvårdslagens bestämmelser angående landstingens bidragsskyldighet

till vissa av primärkommunernas sjukvårdskostnader revideras i

den riktning, att en del av ifrågavarande kostnader alltid stannade på primärkommunerna

mot det att landstingsbidrag erhölles i ett större antal fall

än nu. Slutligen borde prövas möjligheten och lämpligheten av att åstadkomma

mera enhetliga bestämmelser rörande statsbidragen jin de nu gällande,

därvid hänsyn borde tagas jämväl till möjligheten att jul denna väg

vinna skatteutjämning mellan de olika sjukvårdsområdena.

Att verkställa nu skisserade utredning tillkallades såsom sakkunniga dåvarande

riksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman, åt vilken jämväl uppdrogs att

såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, dåvarande generaldirektören

och chefen för medicinalstyrelsen N. E. Hellström, numera framlidne

sekreteraren hos svenska landstingsförbundet S. A. Odén, ledamoten

av riksdagens första kammare N. J. M. Svensson samt dåvarande ledamoten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 206.

av riksdagens andra kammare E. I. Lindley. Sedan Ekman i egenskap av

statsminister den 26 juni 1930 entledigats från ifrågavarande uppdrag, tillkallades

i hans ställe landshövdingen S. Lubeck att såsom ordförande leda

utredningen. De sakkunniga an togo benämningen »Statens sjukvårdskotnmitté».

Kommittén har i frågor rörande tuberkulossjukvården biträtts av

sekreteraren hos svenska nationalföreningen mot tuberkulos, medicine doktorn

G. Neander.

Genom särskilda beslut uppdrogs sedermera åt kommittén att dels verkställa

utredning och avgiva förslag i fråga örn befrielse från skyldighet att

återbära uppburet statsbidrag vid användande av epidemisjukhus för annat

allmännyttigt ändamål än såsom anstalt, för vars uppförande eller inrättande

statsbidrag kan utgå, dels ock fullfölja av medicinalstyrelsen påbörjad utredning

angående ifrågasatt statsbidrag till resor för ambulatorisk kvävgasbehandling

av tuberkulösa samt inkomma med det yttrande eller förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Kommittén har den 17 maj 1934 avgivit betänkande i ämnet (statens

offentliga utredningar 1934: 22). I betänkandet, som är enhälligt, redogöres

först för det resultat, vartill kommitténs utredning angående sjukhusväsendets

nuvarande ställning och behov av ytterligare vårdanordningar lett

(Avd. I och II). Därefter upptagas till behandling frågorna örn sjukhusvårdens

ändamålsenliga handhavande och finansiering med de överväganden rörande

kostnadsfördelning och samarbete mellan stat, landsting, primärkommuner

och enskilda, som befunnits påkallade (Avd. III). Kommittén, som i denna

del samrått med den under hösten 1929 tillsatta s. k. skatteutjämningsberedningen,

har härvid ansett sig böra beröra vissa principiella spörsmål

även angående sinnessjukvårdens samt dövstum- och blindvårdens handhavande

och finansiering, ehuru dessa vårdgrenar ligga något vid sidan om

kommitténs egentliga uppdrag. Betänkandet avslutas med en sammanfattande

framställning, inrymmande en allmän sjukvårdsplan för såväl sjukvårdsbehovens

tillgodoseende som de därmed förenade uppgifternas och

kostnadernas fördelning (Avd. IV).

Betänkandet har i vanlig ordning varit föremål för remiss till åtskilliga

myndigheter, sammanslutningar och stiftelser, som beröras av däri framlagda

förslag. Yttranden hava avgivits av bland andra medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen,

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse, statskontoret, statens inspektör för fattigvård och barnavård,

universitetskanslern, de medicinska fakulteterna vid Uppsala och Lunds

universitet samt karolinska institutets lärarkollegium, Överståthållarämbetet,

efter hörande av Stockholms stad samt direktionerna vid vissa fristående

sjukhus i staden, ävensom samtliga länsstyrelser, sedan förste provinsialläkaren,

landstingen och dem underordnade sjukvårdsmyndigheter samt städerna

utanför landsting och vissa andra primärkommuner beretts tillfälle

att yttra sig. Härjämte hava hörts vederbörande styrelser för svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund, föreningen svenska röda

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 206.

korset, nationalföreningen mot tuberkulos, ett flertal liikarsammanslutningar,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund, Konung Oscar II:s jubileumsfond,

Konung Gustaf V:s jubileumsfond, stiftelsen Konung Oscar Ilis

och Drottning Sophias guldbröllopsminne, de olika kustsanatorie- och vanföreföreningarna,

Welanderliemmen samt allmänna barnhuset.

Till en början torde jag få lämna en sammanfattande

översikt av kommitténs allmänna sjukvårdsplan.

Vårdbehovens tillgodoseende.

Kommitténs förslag härutinnan går i huvudsak ut på följande.

Lasarettsvården bör utbyggas i enlighet med det s. k. centrallasarettssystemet,

avseende sammanförande såvitt möjligt av erforderliga specialavdelningar

till ett centrallasarett i varje sjukvårdsområde. De medicinska

och kirurgiska avdelningarna böra jämte en röntgenavdelning bilda kärnan

i ett centrallasarett. Till dessa avdelningar böra, i den mån ej så redan

skett, efter hand anslutas specialavdelning för öron-, näs- och halssjukdomar,

barnbördsvård och kvinnosjukdomar, barnsjukdomar samt i regel även för

ögonsjukdomar. Vid vissa centrallasarett böra dessutom finnas avdelningar

för hud- och könssjukdomar samt för reumatiska sjukdomar och eventuellt

psykoneuroser. Nuvarande avdelningar och fristående anstalter för reumatiker-

och psykoneurosvård böra framdeles avskiljas från pensionsstyrelsens

verksamhetsområde och helt införlivas med den allmänna sjukvården. Ordningsföljden

mellan erforderliga nya specialavdelningar får, där dessa icke

kunna samtidigt tillgodoses, bliva beroende av de lokala förhållandena.

Centrallasarettens röntgenavdelningar avses som regel ej skola meddela

allsidig svulstbehandling. Sådan bör utövas på de tre radioterapeutiska

centralanstalterna för kräfta i Stockholm (Radiumhemmet), Göteborg (Allmänna

och Sahlgrenska sjukhuset) samt Lund. Skulle dessa tre anstalter

icke visa sig tillräckliga, bör en liknande radiologisk centralanstalt inrättas

i Norrland (förslagsvis Sundsvall eller Umeå). Kommittén ansluter sig i

detta hänseende helt till det program, styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond

tidigare framlagt.

För landet i dess helhet böra inrättas dels en specialavdelning för neurokirurgiska

sjukdomar vid Serafimerlasarettet, dels ock en centralanstalt för

försöksverksamhet beträffande astmasjukdomarnas bekämpande, förslagsvis

förlagd till det blivande karolinska sjukhuset. Härjämte förordas viss koncentrering

av behandlingen för kluven gom hos barn.

Den lasarettsvård, som icke är av beskaffenhet att böra meddelas vid

centrallasarett, förutsättes alltjämt utövad å odelade lasarett och sjukstugor.

Vid utbyggandet av denna del av lasarettsvården måste emellertid

dessa sjukhustypers begränsning ur sjukvårdssynpunkt noga beaktas, något

som hittills icke alltid skett. För att tillförsäkra sjukstugorna bästa möjliga

läkarkrafter bör tillsättandet av sjukstuguläkar- och därmed förenade tjänster

centraliseras till Kungl. Maj:t.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 206.

Härutöver föreslås särskilda anordningar för meddelande av sluten barnbördsvård

utom centrallasaretten.

Yad härefter angår tillgodoseendet av den specialvård, som icke bör förläggas

uteslutande till lasarett och därmed jämförliga sjukhus, räknar kommittén

såsom hittills med olika slag av specialsjukhus, vilka vart för sig

representera endast en specialitet. Hit höra i första hand vårdanstalter för

lungtuberkulösa och epidemiskt sjuka. Till en särskild grupp hänföras sådana

sjukhus, som avse att lämna en för stark centralisering ägnad specialvård

eller specialbehandling, såsom anstalter för kirurgisk tuberkulos, för

vanföra, för barn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis samt för

spetälskesjuka.

På lungtuberkulosens område förordar kommittén olika typer av anstalter,

sanatorier respektive tuberkulossjukstugor, huvudsakligen i anslutning till nu

radande förhållanden, dock under obligatorisk samverkan mellan de olika

sjukhustyperna inom ett och samma sjukvårdsområde i syfte att åstadkomma

en mera rationell fördelning av patientmaterialet än hittills. Den ena typen

(A-typen) avses för vård av akuta och mera komplicerade fall, den andra typen

(B-typen) för övriga fall, inklusive konvalescenter. Särskilda avdelningar förordas

för vuxna och för barn. Behovet av A-platser för vuxna finner kommittén

i det närmaste fyllt för riket i dess helhet. I de sjukvårdsområden,

där A-platser helt eller delvis saknas, bör behovet i första hand tillgodoses

genom organiserat utnyttjande av förefintliga överskottsplatser inom

annat sjukvårdsområde eller å folksanatorierna. Till underlättande härav

föreslås vissa åtgärder. Behov av A-platser för barn samt B-platser anses

föreligga i flertalet sjukvårdsområden.

På epidemivårdens område förordas en begränsning av antalet permanenta

eller stadigvarande vårdplatser, avsett att motsvara det så att säga ordinarie

platsbehovet. Där de geografiska förhållandena och befolkningstätheten så

medgiva, bör hithörande vård koncentreras till större sjukhus. Befintliga

epidemisjukhus, som icke erfordras för det »ordinarie» epidemivårdsbehovets

tillgodoseende, böra förläggas i reserv eller upplåtas för annat ändamål, i

vissa fall mot skyldighet att återbära för sjukhusets uppförande uppburet

statsbidrag. Härjämte tillstyrkes en närmare utredning örn lättande av

gällande isoleringstvång vid de epidemiska sjukdomarna, särskilt vid scharlakansfeber.

A andra sidan föreslås, att vissa infektiösa sjukdomsfall, som

icke omnämnas i epidemilagen, främst fall av mässling, kikhosta och influensa,

skola, där sjukdomens art så påfordrar och det kan ske utan men för

övriga sjuka, få intagas på epidemisjukhus även under andra förhållanden

än dem, som avses i epidemilagens 13 och 25 §§. Kommittén betonar ock

vikten av att i de olika epidemidistrikten noggranna planer uppgöras för ej

mindre den permanenta epidemivårdens ordnande än även för tillgodoseendet

av det platsbehov, som ej bör eller kan täckas med den permanenta platstillgången.

Aven på den kirurgiska tuberkulosvårdens område räknar kommittén med

olika anstaltstyper för vårdbehovets tillgodoseende. De högst kvalificerade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 206.

platserna, A-platserna, kustsanatorierna, avses främst för fall av ben- och

ledtuberkulos samt svårare fall av körteltuberkulos. I den mån dessa fall

övergå i konvalescentstadium, böra de överflyttas till särskilda konvalescenthem

eller avdelningar, anordnade i anslutning till A-anstalterna. Övriga

fall, närmast lindrigare former av körteltuberkulos, böra, i den mån de ej

kunna återvinna hälsan å av dispensärer eller enskilda anordnade sommarhem,

vårdas å länsvis inrättade, hela året runt öppna s. k. skrofuloshem. Riksbehovet

av A-platser anses fyllt med inrättande — utöver nuvarande anstalter — av

en anstalt örn 150 platser, förlagd till Norrland. Rörande utbyggandet av

konvalescent- och skrofuloshemsplatserna lämnas ock vissa anvisningar. För

att underlätta ett rationellt utnyttjande av lediga A-platser föreslås alternativa

system för platsernas beläggande.

Yårdplatsbehovet för vanföra har befunnits i det närmaste tillgodosett

vad angår kliniker för ortopedisk vård samt skol- och uppfostringshem. Däremot

synes kommittén ökat behov av platser å yrkesskola föreligga. Med

hänsyn till den avsevärt ökade platstillgång för vanföras utbildning, som

under senare år beretts, anses emellertid frågan örn ytterligare ökning

av platser å yrkesskola icke böra slutligen prövas, förrän vidare erfarenhet

vunnits. Under tiden bör man söka minska efterfrågan på hithörande platser

genom att dels främja utvecklingen av den utomanstaltliga yrkesutbildning,

som pensionsstyrelsen påbörjat, dels ock för de minst arbetsdugliga inrätta

särskilda asylhem i anslutning till de egentliga vanföreanstalterna.

Vården av harn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis finner kommittén

kunna tillsvidare tillgodoses genom de nuvarande anstalterna, de s. k.

Welanderhemmen, varvid dock förutsatts, att en modernisering och utbyggnad

av Malmöhemmet snarast kommer till stånd. För vinnande av lämplig fördelning

av patientmaterialet förordas viss rayonindelning mellan anstalterna.

I fråga örn spetälskevården har konstaterats ett rätt avsevärt platsöverskott

samt för vinnande av en mera rationell drift till övervägande förordats en

förflyttning av vården till ett i närheten av nuvarande spetälskesjukhus beläget,

för ändamålet mera lämpat epidemisjukhus. — På lupusvårdens område

föreslås inga organisatoriska förändringar.

För att underlätta ett ändamålsenligt utnyttjande av de ur driftkostnadssynpunkt

mest dyrbara sjukhusen, främst lasaretten och de därmed jämförliga

sjukhusen, förordar kommittén slutligen ett kraftigare utbyggande av

hem för kroniskt sjuka och för konvalescenter, helst i anslutning till lasaretten.

I enahanda syfte anbefalles ock en vidare utveckling av kuratorsverksamheten

vid sjukhusen samt ett vidgat samarbete mellan öppen och sluten

sjukvård.

Med avseende å förevarande del av sjukvårdsplanen må till sist framhållas,

att kommittén även för andra grenar av den slutna sjukvården, än där detta

nu uttryckligen nämnts, verkställt ingående utredningar i syfte att erhålla

en i möjligaste mån tillförlitlig uppskattning av platsbehovet. Det har emellertid

icke lyckats kommittén att annat än för mera underordnade vårdgrenar

lämna några bestämda anvisningar om platsbehovets storlek. Kommittén

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 206.

understryker därför angelägenheten av att respektive huvudmän vid förestående

utvidgningar av sjukhusvården låta sina beslut i ämnet föregås av

en omsorgsfull utredning angående detta behov och bästa sättet att fylla

detsamma under en viss tidsperiod.

Huvudmannaskap, finansiering och

samarbete.

I denna del har kommittén till en början uppdragit följande allmänna

principer.

Landstingen böra handhava och, delvis med bidrag från staten, bekosta den

vård, som lämpligen ordnas länsvis eller genom enkelt samarbete mellan angränsande

län. Bidrag från landstingen böra icke ifrågakomma, där icke landstingets

organisatoriska medverkan är för handen. Motsvarande gäller iclcelands

tin gss fäder.

Staten bör handhava och bekosta eller ock kraftigt understödja den vård,

som kräver anstalter, avsedda för hela riket eller ett flertal sjukvårdsområden,

ävensom annan vård, i den mån icke administrativa synpunkter eller sparsamhetsskäl

nödvändiggöra, att anstalterna handhavas kommunalt eller med

kommunal bidragsskyldighet. Statsbidragen böra regleras efter mera rationella

och enhetliga principer än hittills.

I landsting deltagande pri märit o mmuner böra i största möjliga mån avkopplas

från handhavande av och utgifter för sluten sjukvård, dock att vissa

kommunala utgifter för ändamålet böra bibehållas eller införas, i den mån

så kräves med hänsyn till administrationen eller sparsamlietsintresset.

Lnslcilda organisationers och personers initiativ, arbete och offervillighet på

sjukvårdens område böra, i den mån sjukvårdsanordningarna låta sig inordna

i en lämplig sjukvårdsplan, tillgodogöras och i viss omfattning ekonomiskt

stödjas av det allmänna. Där det allmänna stöder och lämnar bidrag

till dylik enskild verksamhet, bör den stödjande myndigheten sättas i tillfälle

att kontrollera verksamheten.

I anslutning härtill anför kommittén.

Någon egentlig motivering torde dessa riktlinjer knappast erfordra. De

utgöra i det stora hela uttryck för i och för sig rätt självklara grunder, enligt

vilka det administrativa handhavandet av en uppgift bör paras med det

ekonomiska ansvaret för densamma och tvärt örn eller med andra ord, att

den administrativa enhet, som beslutar en utgift, också i väsentlig män bör

bära de ekonomiska konsekvenserna av beslutet. Samtidigt som uppgifters

överflyttande till staten eller sekundärkommun bör i skatteutjämningssyfte

och ur rationaliseringssynpunkt eftersträvas, måste ovillkorligen även tillses,

att skatteutjämnings- och rationaliseringssträvandena icke medföra väsentlig

fördyring genom bristande sparsamhetsintresse från den myndighet, som

direkt handhaver uppgiften, eller genom vidlyftiga kontrollanordningar till

förebyggande av missbruk. Någon principiell meningsskiljaktighet beträffande

ovannämnda riktlinjer har icke heller rått mellan sjukvårdskommittén

och skatteutjämningsberedningen.

Vad särskilt angår regleringen av statsbidragen yttrar kommittén till utveckling

av nyss angivna allmänna principer bland annat följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vid regleringen av statsbidragen kan nian enligt sjukvårdskommitténs

mening tänka sig, att hänsyn tages till vårdbehovets olika storlek i olika delar

av landet på så sätt, att för de landsdelar, där ett särskilt starkt vårdbehov

föreligger, utöver de för landet i övrigt stadgade bidragen utgå särskilda bidrag,

graderade efter vårdbehovet eller efter svårigheten att tillgodose detsamma.

Däremot bör vid vårdbidragens bestämmande icke någon gradering

ske med hänsyn till det totala skattetrycket eller till det skattetryck, som

den allmänna sjukvården förorsakar. En rationell skatteutjämning skulle

nämligen icke befrämjas på denna väg, eftersom statsbidrag ju icke utgå

och icke kunna utgå till alla de allmänna uppgifter, som bestämma skattetrycket

i landstingsområdet eller primärkommunen. För övrigt skulle en

gradering av vårdbidragen i skatteutjämningssyfte förutsätta ett synnerligen

vidlyftigt och invecklat arbete vid varje vårdbidrags fastställande samt en

omfattande och dyrbar kontroll för att förhindra vederbörande landsting

eller primärkommun från att orättmätigt bereda sig för högt vårdbidrag.

Vårdbidrag och skatteutjämningsbidrag böra därför ej sammanblandas. I den

mån icke genom överflyttning av uppgifter från det mindre till det större

administrationsområdet och genom lämpliga, av skattetrycket oberoende

vårdbidrag en tillräcklig skatteutjämning kan åstadkommas, bör följaktligen

den erforderliga lättnaden åt de mest skattetyngda kommunala enheterna

beredas genom särskilda skatteutjämningsbidrag. Även i detta hänseende

har i stort sett enighet rått mellan sjukvårdskommittén och skatteutjämningsberedningen.

På grundval av dessa principer framlägger kommittén följande huvudsakliga

förslag rörande den slutna sjukvårdens kandhavande och finansiering.

Landstingen och icke-landstingsstäderna böra alltjämt i huvudsak handhava

och utveckla den allmänna lasar ettsvården, tuberkulosvården (med undantag

för kustsanatorievården) samt epidemivården. I den mån så för ändamålet

erfordras, bör samarbete mellan närgränsande sjukvårdsområden åvägabringas.

Ifrågavarande huvudmäns verksamhet bör härjämte utvidgas till att omfatta

den slutna förlossningsvård, som kan befinnas erforderlig vid sidan örn

lasarett och sjukstugor, och som för närvarande i huvudsak ombesörjes av

primärkommuner och enskilda å särskilda förlossningshem. Landstingen

böra ock i större utsträckning än hittills omhändertaga och organisera vården

av kroniskt sjuka, lättskötta sinnessjuka samt konvalescenter, samtidigt

som i landsting deltagande primärkommuners befattning med barnbördsvård

samt anstaltsvård för fattiga sjuka bör i möjligaste mån begränsas. Där

landstingen icke helt övertaga hithörande vård, bör samarbete ordnas med

övriga huvudmän inom sjukvårdsområdet i syfte att åstadkomma ett rationellt

utnyttjande av förefintliga anstalter.

I anslutning härtill förordas dels en reglering av nu utgående statsbidrag

till lungtuberkulosvård, epidemivård, kronisk sjukvård och sinnesslövård,

dels ock nya statsbidrag till av landsting och storstäder organiserad barnbördsvård

samt vård av lättskötta sinnessjuka. För vinnande av rättvisare

fördelning av kostnaderna för den slutna vården av könssjuka föreslås tilllika,

att staten skall ersätta ifrågavarande huvudmän deras kostnader för

könssjuka utomlänspatienter. Såsom allmänna villkor för statsbidrag till

länsvis ordnad vård föreslås, att vederbörande anstalt skall ingå som led i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 206.

en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sjukvården inom länet respektive

icke-landstingsstaden samt att vederbörande huvudman och anstaltsledning

skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter örn samarbete

beträffande statsunderstödd vårdgren, som Kungl. Majit på förslag av medicinalstyrelsen

kan finna erforderligt utfärda.

Yad härefter angår den för stark centralisering lämpade vården förordar

kommittén, att till staten överflyttas dels landstingens, storstädernas och

vissa andra huvudmäns driftbidrag till kustsanatorier och därmed jämförliga

anstalter, vanföreanstalter, Welanderhem samt radiologiska centralanstalter,

dels ock Stockholms stads kostnader för behandling av sina lupussjuka.

I samband härmed förordas jämväl en omläggning av grunderna för

statsbidrag till vissa hithörande anstalter. Vidare tillstyrker kommittén, att

staten övertager ej mindre landstingens ersättningsskyldighet jämlikt 40 §

1 mom. fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen för av primärkommuner

erlagda avgifter å statens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter samt bereder

storstäderna motsvarande lättnad i deras utgifter för sinn essjukvård, än även

landstingens och storstädernas kostnader för dövstum- och blindundervisning

samt vården av blinda med komplicerat lyte. Härjämte uttalar sig kommittén

i princip för att staten framdeles skall i huvudsak bekosta vården

av neurokirurgiska sjukdomar, kluven gom, astmasjukdomar, reumatiska sjukdomar

och psykoneuroser.

Utöver vad sålunda nämnts framlägger kommittén förslag till reglering

av dels gällande grunder för resebidrag, medförande bland annat en utvidgning

av resebidragsrätten till andra vårdgrenar än nu, dels ock landstingens

kvarstående ersättningsskyldighet gentemot primärkommunerna för vård av

fattiga sjuka jämte vissa i samband därmed stående spörsmål rörande dagavgifts

uttagande av enskild person. Slutligen föreslår kommittén vissa normer

för samarbete mellan olika huvudmän på sjukvårdens område ävensom

inrättande av ett centralt sjukvårdsråd med uppgift att yttra sig i sjukvårdsorganisatoriska

frågor av mera allmän och principiell natur.

Kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för ett genomförande av kommitténs förslag äro givetvis vanskligt

att uppskatta. Kommittén har emellertid härutinnan gjort vissa approximativa

beräkningar. Enligt dessa skulle förslagens genomförande för statens

del medföra ökade årliga kostnader med ungefärligen följande belopp:

I. Kroppssjukvård: Kronor

barnbördsvården .................................................................................. 530,000

vården av könssjuka utomlänspatienter ............................................. 200,000

lungtuberkulosvården........................................................................... 600,000

epidemivården ...................................................................................... 500,000

vården av kirurgisk tuberkulos........................................................ 1,250,000

vanförevården.......................................................................................... 850,000

W elanderhemsvården........................................................................... 75,000

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 13

Kronor

radium vården ........................................................................................ 165,000

lupusvården............................................................................................ 15,000

neurokirurgien ..................................................................................... 25,000

behandlingen av kluven gom ................................................... 15,000

Kronor 4,225,000

II. Sinnessjuk- och abnormvård:

statliga sinnessjuk- och sinnesslövården............................................. 3,900,000

landstingskommunala d:o .................................................................... 2,800,000

dövstum- och blindvård ........................................................................ 1,340,000

Kronor 8,040,000

eller tillsammans i runt tal 12,300,000 kronor. Medräknas de kostnader,

som ett införlivande av pensionsstyrelsens kurortsverksamhet skulle medföra,

skulle detta belopp stiga till omkring 13,800,000 kronor. Härtill komma

de kostnader, som kunna föranledas av kommitténs förslag rörande byggnads-

och resebidragen, vilka kostnader äro svåra att på förhand uppskatta.

Det angivna beloppet å 12,300,000 kronor innebär till väsentlig del en

motsvarande lättnad för landstingen och storstäderna. Denna lättnad skulle

emellertid i viss omfattning komma att motsvaras av ökade kostnader för

landstingen genom övertagande i stort sett av den primärkommunala anstaltsvården

för fattiga sjuka och utbyggande av den slutna barnbördsvården ävensom

av folktandvården, beträffande vilken senare vård kommittén den 31

augusti 1935 avgivit särskilt betänkande. Tiss föreslagen lättnad i landstingens

ersättningsskyldighet gentemot primärkommun avses komma att helt

uppvägas av den utvidgning i skyldigheter, som i andra dithörande avseenden

förordats.

Fråga i vilken omfattning kommitténs sjukvårdsplan nu bör

upptagas till prövning.

Den av kommittén framlagda sjukvårdsplanen berör, såsom av översikten

framgår, nästan alla grenar av den allmänna sjukhusvården. Ett genomförande

av planen skulle ock ställa stora krav på det allmänna, särskilt staten.

Icke desto mindre har planen i stort sett rönt ett mycket välvilligt mottagande

i de avgivna yttrandena. Även jag har vid en preliminär granskning

av densamma fått det huvudintrycket, att kommitténs förslag i det hela

äro väl avvägda och ägnade att läggas till grund för den slutna sjukvårdens

framtida ordnande. Detta gäller främst de uppställda principerna för sjukhusvårdens

handhavande och finansiering men även flertalet förslag av medicinsktorganisatorisk

art. De vittgående ekonomiska konsekvenser, som för statens

del äro förbundna med förslagen, göra det emellertid nödvändigt att tänka sig

planen successivt genomförd under en följd av år. Med den uppläggning, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 206.

planell erhållit, synes hinder härför icke heller behöva möta ur organisatoriska

eller andra synpunkter. Jag vill i detta sammanhang nämna, att man

i några yttranden ifrågasatt lämpligheten av att genomföra kommitténs ekonomiska

program, innan riktlinjerna för den allmänna skatteutjämningspolitiken

överhuvudtaget blivit klarlagda. För min del kan jag icke dela dessa

betänkligheter, då kommitténs förslag främst syftar till att åstadkomma en

ur sjukvårdssynpunkt rationell fördelning av de med sjukhusvården förenade

uppgifterna och kostnaderna.

Vid övervägande av spörsmålet, i vilka delar den av kommittén framlagda

sjukvårdsplanen bör i första hand göras till föremål för prövning, har jag

funnit det naturligt att statsmakternas intresse närmast inriktas på de vårdgrenar,

beträffande vilka staten örn icke formellt, så dock reellt tilldelats en

mera central och ledande ställning samt pålagts det huvudsakliga ekonomiska

ansvaret. Särskilt gäller detta sådana vårdgrenar, som hittills endast

med stora ekonomiska bidrag från det allmänna kunnat upprätthållas av

sina nuvarande huvudmän. I enlighet härmed förordar jag, att till behandling

i första hand upptagas kommitténs förslag rörande vården av kirurgisk!

tuberkulösa, vården av vanföra samt vården av heriditärsyfilitiska barn. Kommitténs

förslag rörande spetälskevården, avseende dess förflyttande från nuvarande

sjukhus i Järvsö till ett i närheten beläget, reservlagt epidemisjukhus,

har jag, efter prövning av från vederbörande sjukhusdirektion införskaffad

utredning, ansett mig icke böra nu framföra. Beträffande flertalet övriga, här

ej nämnda grenar av den för stark centralisation lämpade vården erfordras

viss ytterligare utredning, innan definitiva förslag kunna framläggas. Sådan

utredning har igångsatts beträffande reumatiker- och psykoneurosvården.

Yad härefter angår den slutna vård, som enligt planen bör i huvudsak

handhavas länsvis, förtjänar kommitténs förslag rörande barnbördsvården

och vården av lättskötta sinnessjuka främst uppmärksamhet. Det måste

nämligen anses vara av synnerlig vikt, att den rådande avsevärda bristen

på vårdplatser för dessa ändamål med det snaraste avhjälpes. Jag hänvisar

beträffande barnbördsvården till befolkningsfrågans nuvarande läge samt vad

angår vården av lättskötta sinnessjuka till en av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör

den 30 mars 1935 ingiven framställning, vari angelägenheten

av denna frågas snara ordnande med eftertryck framhålles. Jag återkommer

till denna framställning längre fram. 1 nu berörda delar torde förty förslag

jämväl böra föreläggas innevarande års riksdag. Frågan örn barnbördsvårdens

ordnande avser jag emellertid att anmäla senare i samband med vissa

av befolkningskommissionen utarbetade kompletterande förslag. Med prövningen

av kommitténs förslag i övrigt lärer tills vidare böra anstå.

Jag övergår så till att behandla kommitténs förslag i de delar, som nu

skola bliva föremål för övervägande, och upptager därvid varje vårdgren för

sig i den ordning, de av mig senast nämnts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

15

Vården av kirurgisk tuberkulos.

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning.

Enligt kommitténs utredning har man att räkna med följande platstillgång

för vård av kirurgisk tuberkulos:

A. För vård företrädesvis av svårare fall finnas fem anstalter, nämligen

1. Kustsanatoriet Apelviken ............................................. 504 platser

därav 443 platser under hela året, övriga under sommaren;

2. Kronprinsessan Victorias kustsanatorium vid Barkåkra...... 293 »

därav 259 platser under hela året, övriga under sommaren;

3. Kustsjukhuset å Styrsö................................................... 188 »

därav 141 platser under hela året, övriga under sommaren;

4. Solhems barnsjukhus, Borås .......................................... 80 »

5. Sjukhuset S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos,

Stockholm ............................................................... 102 »

Summa 1,167 platser

Dessa fem anstalter äro fullt utrustade för operativa ingrepp samt ljusoch

sanatoriebehandling. Envar av anstalterna har ständig tillgång till där anställd

läkare. De fyra fristående anstalterna mottaga patienter från hela landet,

Solhems barnsjukhus dock med företräde för barn från Borås stad. Sjukhuset

S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos är avsedd endast för patienter

från Stockholms stad. Av de 1,167 vårdplatser, anstalterna inrymma, hållas

1,025 öppna hela året och de övriga 142 endast under viss del av sommaren.

Å sommarplatserna vårdas i huvudsak barn med lindrigare körteltuberkulos.

Av Apelvikens helårsplatser äro 87 inrymda i mera tillfälliga lokaler och

närmast avsedda för vård av konvalescenter.

B. Härjämte finnas fyra anstalter, huvudsakligen avsedda för vård av

lindrigare fall och konvalescenter, nämligen

1. Guldbröllopsminnet, Nynäshamn ....................................... 23 platser

avsett för barn från Stockholms stad och Stockholms län;

2. Ljunghusen, Falsterbo ...................................................... 105 »

(därav 20 platser hela året och övriga under sommaren) företrädesvis

avsett för patienter från Malmöhus läns landstings
-

område men villkorligt även för andra;

3. Kustsjukhuset å Ammelön vid Göteborg ........................... 33 »

(därav 20 platser för hela året och övriga under sommaren)

avsett för barn från Göteborgs stad;

4. Sommarhemmet Hällviken ................................................ 60 »

öppet endast under sommarmånaderna (5V2 månader) och

avsett för barn från Malmö stad.

Summa 221 platser

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 206.

Dessa anstalter disponera icke själva full utrustning för special vård men

äro nära anknutna till anstalter, där sådan finnes, och äga tillgång till specialutbildad

läkare från dessa. Anstalten i Nynäshamn är anknuten till sjukhuset

S:t Görans avdelning för kirurgisk tuberkulos, anstalten i Ljunghusen till

Lunds ortopediska klinik, kustsjukhuset å Amundön till Göteborgs barnsjukhus

och sommarhemmet vid Höllviken till den ortopediska avdelningen

vid Malmö allmänna sjukhus. Av anstalternas 221 vårdplatser hållas 63 öppna

hela året och övriga 158 endast under sommarmånaderna.

C. Såsom en ytterligare platstillgång för vård av hithörande sjukdomar

kunna i viss mån betecknas även några huvudsakligen för kirurgisk och ortopedisk

vård inrättade sjukhus, där svårare fall av kirurgisk tuberkulos pläga

mottagas och meddelas fullt sakkunnig behandling, ehuru sjukhusen icke ute
-

slutande äro avsedda för dylika fall. Hit höra:

Göteborgs barnsjukhus (kirurgiska avdelningen) ..................... 30 platser

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg .......................................... 40 »

Ortopediska kliniken vid lasarettet i Lund .............................. 45 »

Ortopediska avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus ............ 25 »

Yanföreanstalten i Hälsingborg omkring ................................. 10 »

Summa 150 platser

Dessa platser, som äro tillgängliga året örn, kunna ur behandlingssynpunkt

närmast betecknas som A-platser, ehuru någon egentlig sanatorievård ej kan

där lämnas.

D. Slutligen hava en del lokala tuberkulosföreningar och dispensärer inrättat

särskilda anstalter för vård av lindrigare former av körteltuberkulos.

De flesta utgöras av sommarhem, förlagda till västkusten, och hållas, såsom

namnet antyder, öppna blott under sommarmånaderna. Ett 10-tal sådana hem

finnas med plats för sammanlagt 500—600 barn. Den enda anstalt av detta

slag, som hålles öppen under hela året, torde vara det s. k. skrofuloshemmet i

Sunne, som äges av Värmlands läns landsting och inrymmer 30 vårdplatser,

avsedda för barn från länet.

Sammanlagt finnes sålunda för vård av kirurgisk tuberkulos en tillgång

av dels 1,088 mera kvalificerade vårdplatser, samtliga tillgängliga hela året,

A-platser, dels ock inemot 1,000 mindre kvalificerade platser, huvudsakligen

tillgängliga endast under sommaren, B-platser. Efter avgivandet av kommitténs

betänkande hava härutinnan icke inträffat några nämnvärda förändringar.

Till de fristående, för hela landet tillgängliga centralanstalterna i Apelviken,

Barkåkra, Styrsö och Borås samt den för Stockholms stad och län

avsedda anstalten i Nynäshamn, vilka samtliga ägas och drivas av för ändamålet

bildade föreningar eller stiftelser, utgå för närvarande driftbidrag från

såväl staten som landsting och icke-landstingsstäder. Statsbidragen utgöra

kronor 1.3 5 per dag och patient, för vilken icke uttages högre dagavgift

än kronor 1.7 5. Landstingens bidrag utgå som regel med dels visst belopp

— i allmänhet kronor 1.7 5 — per dag och patient, dels viss andel — van
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 206.

ligen 2/s — av kostnaden för stödjebandage, som patienten vid utskrivningen

erhåller. Dessa bidrag utgå allenast för vård av medellösa och mindre bemedlade

patienter, varvid dock begreppet mindre bemedlade tolkas rätt vitt, så

att bidrag i själva verket lämnas för det stora flertalet av de vid ifrågavarande

anstalter vårdade. För dessa patienter har samtidigt fastställts en högsta legosängsavgift,

som varierat mellan kronor l.oo och 1.2 o. Storstädernas bidrag utgå

i stort sett efter enahanda grunder. Landstingens och storstädernas utgifter

för detta ändamål lia under senare år uppgått till sammanlagt omkring 650,000

kronor per år. Motsvarande utgifter för staten torde kunna uppskattas till

cirka 400,000 kronor.

För kustsjukhuset å Amundön åtnjuter ägaren, Göteborgs stad, statsbidrag

efter enahanda grunder som nyssnämnda enskilda huvudmän, medan för

anstalten i Ljunghusen, vilken administrativt sett utgör en avdelning av det

Malmöhus län tillhöriga lasarettet i Lund, utgår statsbidrag såsom för tuberkulosavdelning,

d. v. s. kronor 1.25 per dag och patient, under förutsättning

att av patient från sjukvårdsområdet (»inomlänspatient») icke uttages

högre avgift än kronor 1.50. Till övriga anstalter för kirurgisk tuberkulos

utgår ej statsbidrag, främst enär gällande bestämmelse, att stad utanför landsting

icke må åtnjuta statsbidrag för flera vårdplatser för tuberkulösa än 1

per 1,000 invånare, ansetts lägga hinder i vägen.

Kommitténs förslag.

För ett rationellt ordnande av vården av kirurgisk tuberkulos synes det

kommittén oeftergivligt, att en noggrannare uppdelning av sjukdomsfallen än

hittills genomföres. De högst kvalificerade och dyrbaraste vårdplatserna,

A-platserna, böra beläggas endast med sjukdomsfall, som äro i verkligt behov

av de större resurser, dessa platser erbjuda, främst fall av ben- och ledtuberkulos

ävensom svårare fall av körteltuberkulos, under det att fall, som

för sin vård huvudsakligen behöva god hygien och allmänt stärkande behandling,

böra hänvisas till enklare och billigare vårdplatser, B-platser.

Körande behovet av A-platser har kommittén gjort ganska ingående undersökningar

och därvid med ledning av antalet inträdessökande, lidande av benoch

ledtuberkulos samt svårare körteltuberkulos, vid såväl kustsanatorierna

som lasaretten och sjukstugorna i början av år 1934 kommit till det resultatet,

att utöver nu tillgängliga vårdplatser av ifrågavarande typ skulle erfordras i

runt tal 325 sådana platser. Kommittén har då förutsatt, dels att en del av

de nuvarande A-platserna vid Apelvikens kustsanatorium skulle slopas för

vinnande av mera tillfredsställande vårdförhållanden därstädes, dels ock att

varje annan A-plats av allmänhygieniska skäl som regel icke skulle beläggas

mer än 330 dagar under året.

Med hänsyn till tuberkulosens starka tillbakagång under senare år har

kommittén emellertid ansett sig böra stanna vid att tills vidare förorda en

utbyggnad örn 150 platser. Denna utbyggnad bör enligt kommitténs uppfattning

ske i form av ett för ändamålet särskilt inrättat specialsjukhus, med viss

anslutning till ett därför lämpat centrallasarett och med förläggning helst

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206• 194 86 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 206.

till Norrland. Såsom stöd för en dylik förläggning åberopas främst, att

nämnda landsdel för närvarande helt saknar speciella vårdplatser för kirurgisk

tuberkulos samt att vid kommitténs utredning rörande platsbehovet framgått,

att ej mindre än 39 procent av exspektantema vid de nuvarande kustsanatorierna

vore hemmahörande i Norrland jämte Dalarna. Motsvarande procenttal

för de vid samma anstalter inneliggande patienterna hade uppgått till 32.

Kommittén anser sig så mycket mer kunna förorda ett utbyggande i denna

riktning, som enligt numera vunna erfarenheter ett gott behandlingsresultat

för hithörande sjukdomar icke med nödvändighet förutsatte västkustklimat.

Såsom lämplig förläggningsort för det nya sjukhuset ifrågasätter kommittén

preliminärt Östersund, Umeå eller Örnsköldsvik men framhåller samtidigt, att

ett definitivt ståndpunkttagande till förläggningsfrågan kräver en ingående

undersökning rörande olika orters företräden.

I fråga örn B-platsvårdens utbyggande erinras, att bland de sjukdomsfall,

som icke nödvändigtvis äro i behov av en A-anstalts resurser, kunna i huvudsak

urskiljas tvenne grupper, nämligen a) fall, som undergått kirurgisk eller

annan behandling på en A-anstalt men för sitt återställande till hälsan kräva

en längre eller kortare tids konvalescentvård, sedan den egentliga specialbehandlingen

avslutats, samt b) lindrigare former av körteltuberkulos, s. k.

skrofulös. Vården av de förra fallen anses lämpligast och billigast kunna tillgodoses

genom att i nära anslutning till A-anstalterna anordna speciellt för

dessa fall avsedda, hela året runt öppna konvalescenthem, ställda under

tillsyn och ledning av A-anstalternas läkare. Enligt vad kommittén inhämtat lär

en utbyggnad motsvarande 10 procent av A-platserna vara tillräcklig för konvalescentvårdens

tillgodoseende. För att i möjligaste mån underlätta erforderlig

samverkan med A-anstalterna böra konvalescenthemmen lämpligen utbyggas

genom samma huvudmän som A-anstalterna.

De lindrigare formerna av körteltuberkulos, den s. k. skrofulosen, lära i stor

utsträckning kunna med framgång vårdas å av dispensärer eller enskilda inrättade

sommarhem. För en del av dessa fall kan emellertid vistelsen under

den långa vintern i det ofta fattiga, trångbodda och eljest ohygieniska egna

hemmet vara synnerligen ogynnsam. Kommittén finner därför önskvärt, att

vårdhem, som hållas öppna hela året, komma till stånd i större omfattning

än hittills. Såsom norm härvidlag angives, att en utbyggnad motsvarande

10 procent av tuberkulosdödligheten synes vara tillräcklig för att tillgodose

vårdplatsbehovet. Vårdhemmen, vilka benämnas skrofulös hem, anses

kunna anordnas för en tämligen låg kostnad beträffande såväl uppförande som

drift, varvid i åtskilliga fall redan befintliga byggnader förutsättas bliva tagna

i anspråk för ändamålet. Skrofuloshemmen böra enligt kommitténs mening

inrättas länsvis genom landstingens försorg samt för underlättande av erforderlig

läkartillsyn i möjligaste mån anknytas till någon befintlig sjukvårdsanstalt,

t. ex. lasarett eller länssanatorium. Av vikt är, att barnen före intagningen

på skrofuloshem noggrant undersökas och arten av deras sjukdom fastställes.

Erforderlig medicinsk tillsyn och övervakning i övrigt torde som

regel kunna tillgodoses genom ett å två läkarbesök i veckan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 206.

I syfte att underlätta ett ändamålsenligt utnyttjande av de för hela riket

avsedda centralanstalterna föreslår kommittén härjämte, att samtliga ansökningshandlingar

för inträde å dessa anstalter insändas till en central myndighet,

medicinalstyrelsen, vilken därefter med ledning av från anstalterna

månadsvis inkomna rapporter angående disponibla platser på lämpligaste

sätt placerar de vårdbehövande vid de olika anstalterna. Även ett annat förfarande

anses kunna komma till användning, nämligen att vart och ett av

nyssnämnda sjukhus till medicinalstyrelsen insänder uppgift på antalet å bestämd

dag inneliggande patienter och inträdessökande. Med ledning härav

skulle medicinalstyrelsen sedan meddela anvisningar för de inträdessökandes

fördelning å de olika anstalterna.

Vidkommande frågan örn den kirurgiska tuberkulosvårdens handhavande

och driftkostnadernas bestridande skiljer kommittén mellan de av föreningar

och stiftelser drivna, i regel för patienter från hela riket tillgängliga anstalterna

å ena sidan samt de av vissa storstäder och landsting drivna, huvudsakligen

för vederbörande sjukvårdsområde avsedda anstalterna jämte skrofuloshemmen

å andra sidan.

Vad först angår de av föreningar och stiftelser drivna anstalterna,

har kommittén av sina allmänna principer i förevarande hänseenden

ansett utan vidare följa, att staten skall övertaga landstingens och storstädernas

nuvarande driftbidrag till kustsanatorierna vid Apelviken, Barkåkra och

Styrsö ävensom de därmed i viss mån jämförliga anstalterna i Borås och Nynäshamn.

Kommittén framhåller, att ifrågavarande anstalter äro avsedda för

vida större områden än länen samt att någon egentlig medverkan från landstingens

respektive storstädernas sida beträffande anstalternas förvaltning

och drift knappast lämnas; den kan i allt fall lika väl och med lika gott

resultat lämnas av staten. Ur skatteutjämningssynpunkt erbjuder däremot

en överflyttning på staten av de nuvarande landstingsbidragen en given fördel.

Kommittén förordar därför, såsom i översikten berörts, att en sådan överflyttning

kommer till stånd.

Enär med en dylik kostnadsöverflyttning staten ensam skulle komma att

bära den ojämförligt drygaste andelen av den totala driftkostnaden för dessa

anstalter, kan det givetvis ifrågasättas, örn icke anstalterna borde helt förstatligas.

Kommittén har för sin del icke ansett sig böra tillstyrka en sådan omläggning

och hänvisar härutinnan till ett den 17 mars 1933 avgivet utlåtande

i anledning av då föreliggande framställningar örn nya stadgar för kustsanatorieföreningarna,

vari kommittén i huvudsak anfört följande.

För en fortsatt enskild ledning av ifrågavarande anstalter talade såväl

pietetsskäl som framför allt det förhållandet, att med denna organisation

möjligheterna att erhålla framstående och för vården intresserade läkare

syntes väsentligt större än örn verksamheten helt förstatligades. Med hänsyn

härtill borde nuvarande organisation i princip bibehållas. Staten borde emellertid

tillerkännas en väsentligt starkare ställning med avseende å anstalternas

ledning än då vore fallet. Detta motiverades redan av dittills beviljade

statsbidrag till såväl byggnader som drift, och skälen härför bleve uppenbar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 206.

ligen ännu starkare, därest kommitténs förslag angående anstalternas framtida

finansiering vunne statsmakternas gillande. Kommittén ville därför förorda,

att föreningarnas styrelser skulle bestå av sex ledamöter, varav Kungl. Maj:t

skulle utse ordförande och två ledamöter. Beträffande övriga ledamöter

kunde, under förutsättning av landstingsbidragens slopande, nuvarande lokala

landstingsrepresentanter lämpligen ersättas med en av svenska landstingsförbundets

styrelse utsedd ledamot samt återstående två ledamöter utses av

vederbörande förening. Vice ordförande borde väljas av styrelsen inom sig,

varjämte för varje ledamot borde utses en suppleant i enahanda ordning som

ledamoten. För beslutförhet syntes böra erfordras minst fyra ledamöters

eller deras suppleanters närvaro, varigenom staten alltid bomme att genom

en representant kunna bevaka sina intressen vid styrelsens överläggningar.

Kungl. Maj :t borde vidare äga dels utse en revisor att på föreningens bekostnad

deltaga i granskningen av föreningens räkenskaper och styrelsens förvaltning,

dels ock vid behov verkställa inspektion av anstalten. Med dessa åtgärder

syntes erforderliga garantier föreligga för att det allmännas synpunkter och

behov bleve tillbörligen beaktade.

Enligt kommitténs uppfattning böra alltså ifrågavarande anstalter bibehållas

under enskild ledning, låt vara med förstärkt statligt inflytande. Med

denna uppfattning finner kommittén det vara i princip riktigast, att statens

bidrag till berörda anstalters drift alltjämt utgå med fixa belopp, örn ock

kommittén medgiver, att skäl kunna anföras för att staten direkt åtoge sig

ansvaret i sista hand för anstalternas driftkostnader.

För bestämmande av de närmare grunderna för statsbidragens utgående

hänvisar kommittén först till en av kommittén verkställd utredning, avseende

femårsperioden 1927—1931, enligt vilken i genomsnitt 84 procent av driftkostnaderna

vid de fristående kustsanatorierna täckts genom bidrag från

staten, landstingen och storstäderna. Den faktiska driftkostnaden per dag

och patient uppgick nämligen för åren 1927—1928 till kronor 3.75, för år 1929

till kronor 3.8 2, för år 1930 till kronor 3.7 8 samt för år 1931 till kronor 3.84

eller i medeltal för hela perioden till kronor 3.7 9, medan motsvarande bidrag

från det allmänna utgjorde kronor 3.io. Uti nu angivna driftkostnadssiffror

ingå dock icke utgifter för förräntning och amortering av lån för ny-, tilloch

ombyggnader.

Härefter anför kommittén bland annat följande.

Vill man uppnå i möjligaste mån enhetliga belopp för statens driftbidrag

till samtliga hithörande enskilda anstalter, kan vid bidragens utmätande hänsyn

icke tagas till sist berörda utgifter. Vid utarbetandet av sitt förslag i

ämnet har kommittén därför bortsett från dessa kostnader och förutsatt att,

därest avkastningen av tillgängliga fonder m. m. icke förslå till täckande av

kostnaderna ifråga, regleringen därav göres till föremål för särskild utredning.

Å andra sidan må erinras, att enär huvudmännens inkomster av egna fonder

m. m. som regel äro tämligen obetydliga och alltså oftast komma att helt tagas

i anspråk för förräntning och amortering av byggnadslån och därmed jämförliga

kostnader, skillnaden mellan å ena sidan den egentliga driftkostnaden och

å andra sidan statsbidraget huvudsakligen måste täckas med patientavgifter.

Dessa avgifter hava, som tidigare nämnts, under senare år för medellösa och

mindre bemedlade allmänsalspatienter å kustsanatorierna varierat mellan

kronor l.oo—1.2o; för övriga statsbidragsberättigade allmänsalspatienter har

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 206.

avgiften utgått med högst kronor 1.7 5. På grund av den långa vårdtiden för hithörande

klientel är det särskilt angeläget, att legosängsavgiften å allmän säl

hålles så låg som möjligt; helst bör den liksom inom lungtuberkulosvården

icke överstiga 1 krona för något slag av allmänsalspatienter. Ur statsfinansiell

synpunkt torde en sänkning av allmänsalsavgiften för bemedlade patienter till

samma nivå som för övriga och en däremot svarande höjning av statsbidraget

icke hava någon större betydelse, enär ifrågavarande anstaltsklientel till

största delen rekryteras från de medellösa och mindre bemedlade folklagren.

Statens driftbidrag har ock hittills utgått för samtliga allmänsalspatienter,

oberoende av deras ekonomiska ställning. Kommittén utgår därför från en

för alla patienter gällande allmänsalsavgift av högst 1 krona å såväl sanatorierna

som konvalescenthemmen.

Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts samt med förmälan,

att driftkostnaderna för konvalescenthemmen vid en rationell drift knappast

torde behöva överstiga 3 kronor per dag och patient, föreslår kommittén, att

driftbidragen till ifrågavarande anstalter tills vidare fastställas till (4 — 1)

3 kronor för sanatorierna och (3 — 1) 2 kronor för konvalescenthemmen, allt

per dag och patient, för vilken icke uttages högre avgift än 1 krona. Därest

vid årets slut skulle visa sig, att skillnaden mellan den verkliga driftkostnaden

och patientavgifterna beräknad per dag och patient understiger 3 kronor,

må driftbidrag utgå med högst det belopp, vartill denna skillnad uppgår.

Skulle åter statsbidragens och patientavgifternas sammanlagda belopp ej förslå

till täckande av driftkostnaden för året och kan bristen ej heller täckas

med andra för ändamålet tillgängliga medel, må vederbörande huvudman göra

den framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.

Vad härefter angår de av vissa storstäder och landsting drivna

anstalterna vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, Ljunghusen, Amundön och

Höllviken, ifrågasätter kommittén ej heller beträffande dem någon förändring

i fråga örn huvudmannaskapet. Till dessa anstalter ävensom till de av kommittén

förordade skrofuloshemmen föreslås emellertid statsbidrag skola utgå

efter i huvudsak enahanda grunder som till lungtuberkulosanstalterna. Kommittén

yttrar härutinnan.

Beträffande nu avsedda anstalter ställa sig förhållandena annorlunda, i det

att huvudmännen respektive de avsedda huvudmännen intaga en betydligt

starkare ekonomisk ställning. För dessa anstalter, vilka för närvarande som

regel ej åtnjuta statsbidrag till driften, synas driftbidragen lämpligen kunna

fastställas efter enahanda primärgrunder som för lungtuberkulosanstalterna.

Detta innebär, att staten och huvudmännen böra bestrida var sin hälft av driftkostnaderna,

sedan patientavgifterna avdragits. Med tillämpning av dessa

grunder, och med en driftkostnad per underhållsdag av högst 4 kronor för

A-platser och 3 kronor för övriga platser skulle driftbidraget till ifrågavarande

anstalter komma att utgå med kronor I ] 1.5 o för A-platser samt kronor

/8 — i\ \ 2 /

I----1 1 för konvalescent- och skrofuloshemsplatser, under förutsättning

att av patienten icke uttages högre avgift än 1 krona. Det lägre statsbidrag,

som enligt nu angivna grunder skulle tillkomma hithörande anstalter

av A-plats- och konvalescenthemstyp, är från kommitténs synpunkt berättigat

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 206.

icke blott med hänsyn till huvudmännens bättre ekonomiska ställning utan

jämväl med hänsyn till den uppfattning angående den kirurgiska tuberkulosvårdens

utbyggande och handhavande, kommittén hävdat.

Som gemensam bestämmelse för driftbidrag till samtliga anstalter för

kirurgisk tuberkulos förordar kommittén, att bidrag framdeles icke skall utgå

för andra än helårsplatser och ej heller för flera dylika platser än medicinalstyrelsen

godkänt såsom motsvarande normal beläggning av anstalten. Härjämte

bör, för att i möjligaste mån tillförsäkra medellösa och mindre bemedlade

sjuka tillgång till erforderligt antal platser mot låg avgift, som gemensamt

bidragsvillkor gälla, att legosängsavgiften å allmän sal icke må utgå med

högre belopp än 1 krona, dock att, där anstalt är avsedd för patienter från

visst eller vissa sjukvårdsområden, bidrag må åtnjutas även om dagavgiften

för »utomlänspatient» utgår med högre belopp.

Kommittén har jämväl till prövning upptagit frågan örn byggnadsbidrag

till hithörande anstalter. Rörande behovet av dylikt bidrag till dessa och andra

jämförliga anstalter har kommittén gjort följande allmänna uttalande.

För utbyggandet av den av vissa enskilda huvudmän handhavda starkt centraliserade

vården, främst kustsanatorie- och vanföre vården ävensom AYelanderhemsvården,

synes som regel ett mera verksamt understöd från statens sida

framdeles icke kunna undvaras. Detsamma gäller de s. k. folksanatorierna.

En dylik medverkan står jämväl i god överensstämmelse med de allmänna

principer för den slutna sjukvårdens finansiering, som av kommittén framlagts.

Att för statens medverkan till denna vårds utbyggande fastställa några

generella normer motsvarande dem, som för närvarande gälla vissa länsvis

eller kommunalt organiserade vårdgrenar, torde med hänsyn till den ringa

omfattningen av nybyggnadsbehovet och huvudmännens olikartade ekonomiska

ställning i allmänhet knappast kunna ifrågakomma, utan synes vederbörande

huvudman, liksom hittills, lämpligen böra för varje särskilt fall göra den

framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.

Yad särskilt angår kustsanatorierna, erinrar kommittén, att 1928 års riksdag,

i samband med behandlingen av vissa förslag örn statsbidrag för arbeten vid

tvenne dylika sanatorier, framhållit önskvärdheten av att enhetliga regler

komme till användning vid beviljande av statsbidrag till samtliga anstalter

av ifrågavarande kategori. Det borde sålunda enligt riksdagens mening fastslås,

i vilken mån och efter vilka grunder statsbidrag måtte utgå till dessa

anstalter. Riksdagen hade efter övervägande för sin del kommit till den uppfattningen,

att de regler, som stadgats i gällande kungörelse angående byggnadsbidrag

till »tuberkulossjukvårdsanstalter» (varmed närmast avses lungtuberkulosanstalter)

även borde i huvudsak tillämpas i fråga om kustsanatorierna

givetvis med hänsynstagande till det dittills befintliga antalet vårdplatser

och beviljade statsbidrag. Riksdagen förklarade sig vidare finna med

billigheten överensstämmande, att statsbidrag finge utgå icke blott för nyanskaffade

platser utan även för de redan befintliga — däri inberäknade s. k.

sommarplatser med vederbörlig reduktion samt isoleringsplatser — med avdrag

av redan erhållet statsbidrag.

Efter redogörelse för ett av medicinalstyrelsen den 18 oktober 1928 avgivet

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 206. 23

utlåtande i ämnet, vari styrelsen uttalat sig i avstyrkande riktning, anför kommittén

bland annat följande.

I likhet med medicinalstyrelsen finner kommittén med hänsyn till den utveckling,

den slutna vården av kirurgisk tuberkulos genomgått, stora svårigheter

föreligga att för fortsatt byggnadsbidrag till denna tillämpa fullt enhetliga

grunder. Detta gäller främst tillgodoseendet av A-platsvården men även

den slutna konvalescentvård, som enligt kommitténs förslag skulle utbyggas

i anslutning till A-platserna. För A-platsvårdens del torde något direkt behov

av enhetliga regler numera icke heller föreligga, då för dess tillgodoseende

jämlikt av kommittén verkställd utredning skulle krävas uppförande av endast

en eller högst två anstalter utöver de nu befintliga. Beträffande konvalescentvården

kan väl fastställande av enhetliga regler på förevarande område sägas

vara mera påkallat, men då denna vård bör utbyggas genom samma huvudmän

som A-anstalterna och dessa huvudmän med avseende å sin ekonomiska

ställning förete väsentliga skiljaktigheter, finner kommittén för sin del lämpligast,

att byggnadsbidraget bestämmes från fall till fall. Därvid böra i den

mån så ske kan de för lungtuberkulosanstalter föreslagna reglerna vinna tilllämpning.

Beaktas må tillika, att med en utbyggnad av ifrågavarande vård

enligt kommitténs förslag bidrag framdeles icke bör utgå för andra platser

än helårsplatser.

Yad åter angår de av kommittén förordade skrofuloshemmen kari, då deras

utbyggande närmast avsetts bliva en landstingens och storstädernas angelägenhet

samt kostnaderna för deras anordnande av kommittén beräknats ställa

sig relativt låga, till en början ifrågasättas, huruvida byggnadsbidrag överhuvud

taget bör utgå till desamma. Enligt kommitténs uppfattning är det

emellertid av stor vikt för den kirurgiska tuberkulosvårdens rationella ordnande,

att skrofuloshem i erforderlig omfattning verkligen komma till stånd.

Med hänsyn härtill vill kommittén förorda, att staten till stimulerande av intresset

för dylika hems inrättande lämnar ett mindre byggnadsbidrag. Storleken

av detsamma synes kommittén kunna fastställas till högst samma belopp,

som gälla för byggnadsbidrag till hem för kroniskt sjuka. Kommittén förutsätter

härvid, att i första hand redan befintliga byggnader av lämplig beskaffenhet

tagas i anspråk för ändamålet och att nybyggnader endast uppföras,

där så oundgängligen erfordras.

Slutligen må erinras, att ett genomförande över hela linjen av kommitténs

här återgivna finansieringsförslag förutsätter, att gällande begränsning för

stad utanför landsting att åtnjuta statsbidrag till tuberkulosvårdplatser bortfaller,

i vad den avser kirurgisk tuberkulosvård. Kommittén har för sin del

föreslagit, att begränsningen i sin helhet upphäves, alltså även beträffande

lungtuberkulosvården. Härom yttrar kommittén följande.

Stad utanför landsting äger för närvarande icke åtnjuta statsbidrag till

flera vårdplatser för tuberkulösa än 1 per 1,000 invånare. En liknande begränsning

gällde tidigare i princip även för landstingens del men borttogs

vid 1921 års riksdag i syfte att möjliggöra ett efter behovet mera smidigt anpassat

utbyggande av vården i de olika landstingsområdena. Bibehållandet

av ifrågavarande begränsning för storstädernas del ansågs främst motiverat

av dessas större ekonomiska bärkraft men framhölls även den väsentliga ökning

i statens utgifter för den slutna tuberkulosvårdens drift, som skulle bli följden

av borttagande av begränsningen jämväl i denna del. Dessa motiv äga väl

som sådana alltjämt sin giltighet. Med kommitténs principiella inställning till

frågan om lämpligaste sättet för en utjämning av de lokala huvudmännens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

olikstora ekonomiska bördor kan emellertid kommittén för sin del icke tillmäta

nämnda motiv sådant värde, att de berättiga till ett bibehållande av

förevarande skillnad mellan landsting och icke-landstingsstäder. Härtill kommer,

att begränsningen ifråga kan tänkas lägga hinder i vägen för ett utbyggande

i erforderlig omfattning av B-platsvården och därmed för en rationell

uppdelning av de sjuka på A- och B-platser. Särskilt ur sistnämnda synpunkt

finner kommittén angeläget, att begränsningen borttages och likställighet införes

mellan landsting och icke-landstingsstäder.

Den årliga merkostnad, ett genomförande av kommitténs förslag beträffande

A-platsernas finansiering skulle medföra, uppskattas av kommittén till

omkring 850,000 kronor, därav 150,000 kronor belöpa å det föreslagna sanatoriet

i Norrland. Motsvarande merkostnad för driftbidragen till konvalescentavdelningarna

och skrofuloshemmen (B-platserna) beräknas vid full utbyggnad

uppgå till omkring 400,000 kronor. Beträffande byggnadsbidragen föreligga

inga beräkningar.

Yttranden och framställningar i anledning

av kommitténs förslag.

De av kommittén uppdragna riktlinjerna för den kirurgiska tuberkulosvårdens

organisatoriska utbyggande ha i allmänhet vunnit gillande av de myndigheter

och korporationer, som yttrat sig i ämnet, särskilt vad angår B-platsvårdens

ordnande. Körande A-platsvården ha, på sätt av det följande framgår,

från vissa håll uttalats betänkligheter beträffande såväl det föreslagna

sjukhuset i Norrland som den ifrågasatta centrala tilldelningen av patienter.

Styrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken åberopar

härutinnan ett av överläkaren vid anstalten K. Hansson avgivet yttrande.

Denne ifrågasätter till en början, huruvida behov av ett nytt specialsjukhus

föreligger. Den kirurgiska tuberkulosen syntes nämligen, att döma av exspektantsiffrorna

för åren 1930—1934, vara stadd i hastigt avtagande i Sverige,

samtidigt som platsbehovet i hög grad minskats genom införande av en rationell

kirurgisk behandling. Vuxna patienter, som lede av tuberkulos i de stora

lederna, bleve numera efter operation, som utförts i rätt stadium av sjukdomen

efter föregående mer eller mindre långvarig allmänbehandling, befriade

från den tuberkulösa åkomman; de finge sällan recidiv och behövde ej som

förut i åratal upptaga vårdplatser för att några månader efter utskrivningen

ånyo kräva vård på grund av försämring. Beträffande förläggningen av ett

eventuellt nytt specialsjukhus uttalar doktor Hansson ock i viss mån avvikande

synpunkter, på vilka jag dock icke skall här ingå.

Den förslagna centrala tilldelningen av patienter skulle enligt doktor Hanssons

uppfattning försvåra en ändamålsenlig beläggning av anstalterna. Till

stöd härför anföres i huvudsak följande.

Å kustsanatoriet Apelviken vårdades barn i alla åldrar samt vuxna av båda

könen. För underlättande av skolundervisningen, som i stor utsträckning bedreves

på avdelningarna, hade barn tillhörande småskolan placerats å en avdelning,

barn i folkskolan å en eller två andra. Ofta måste omflyttningar företagas

för att underlätta skolans arbete och även av andra skäl. Vid inkallande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-As proposition nr 206.

av barn i 13—15 års åldern måste ses till, att ej gossar och flickor placerades

på samma avdelning. Vuxna patienter måste placeras på olika avdelningar

efter kön och hälsotillstånd. För att nedbringa resekostnaderna och försatt

kunna använda karantänsystemet inkallades i regel så många patienter på en

gång som karantänen kunde mottaga. Intagningsdagarna kunde ej på förhand

fastställas. Tidigast två veckor i förväg kunde kallelse utsändas. Skulle

mellan de ordinarie inkallelsedagarna någon plats bliva ledig på grund av

dödsfall eller annan orsak, inkallades omedelbart annan patient, för att ej

platser skulle stå obelagda. Kustsanatoriet måste stå i kontakt med dispensärerna,

de sjuka och de sjukas anhöriga. Fen intima kontakt, som nu

funnes, skulle ej så lätt kunna uppehållas, örn ansökningshandlingarna skulle

sändas till en central. Ej heller torde det då bliva möjligt att hålla resekostnaderna

nere på den låga nivå som nu vore fallet. Man borde dessutom taga

i betraktande, att sjuka såvitt möjligt finge komma till den anstalt, de

önskade. Ytterligare skäl skulle kunna anföras mot den planerade fördelningscentralen;

det anförda syntes dock räcka till för att förstå, hur svårt det

skulle bliva att sköta ett stort sjukhus med en dylik central fördelning av

patienterna. Utan att känna till de lokala förhållandena kunde man svårligen

fördela patienterna.

Direktionen för Kronprinsessan Victorias kustsanatorium

vid Barkåkra har överlämnat ett av dåvarande överläkaren vid anstalten

E. Lindahl avgivet yttrande. Jämväl denne förordar uppskov med inrättande

av ett nytt specialsjukhus för Norrland, under hänvisning till att

vårdtiden numera avsevärt förkortats och att omsättningen kunde ytterligare

ökas genom anordnande av särskilda konvalescentavdelningar. Under alla

förhållanden kunde en anstalt med förläggning till Norrland icke medföra

avsedd nytta på grund av klimatet därstädes.

Den centrala tilldelningen av patienter avstyrkes tillika av doktor Lindahl,

som därvid yttrar bland annat följande.

En dylik anordning skulle blott medföra onödig tidsutdräkt och vidlyftiga

skriverier. En avgiven rapport örn lediga platser å viss bestämd dag kunde

nämligen lätt bli missvisande på grund av mellankommande omständigheter,

såsom plötslig försämring, akuta sjukdomar m. m. Å andra sidan kunde

stundom flera platser oförmodat bliva lediga, t. ex. genom akuta infektionssjukdomar,

som fordrade skyndsam överflyttning till epidemisjukhus. Endast

dispensärerna vore lämpliga mellanhänder för beläggning av kustsanatorierna.

Dispensärerna stöde i kontakt med patienterna, de finge kallelse till viss dag

och bleve det något hinder för ena eller andra parten, så ordnades detta lätt

per telefon, telegraf eller brev. Med dispensärerna ordnades också resorna

så, att samma vårdare kunde på vägen till kustsanatoriet taga hand om

patienter från olika hemorter och därmed spara på statens bidrag till resekostnaderna.

Likaså kunde en vårdare föra hem flera efter utskrivningen och

avlämna dem på mellanstationer, där de möttes av anhöriga eller dispensärsköterskor,

som förut underrättats örn resplanen.

Direktionen för Styrsö kustsanatorium anser, att möjligheterna

för ett ytterligare utnyttjande av de redan befintliga anstalterna böra undersökas,

innan åtgärder vidtagas för uppförande av ett nytt sjukhus. Å Styrsö

kustsanatorium kunde för en relativt ringa kostnad ytterligare 42 vårdplatser

vinnas genom inredning av huvudsjukhusets vindsvåning. En sådan utvidg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

ning skulle ock möjliggöra en mera rationell och ekonomisk drift av sanatoriet

än hittills. Härjämte borde sanatoriets sommarpaviljong, där konvalescenter

och lättare fall av körteltuberkulos nu vårdades, vinterbonas, varigenom

anstaltens behov av B-platser skulle bli tillgodosett. —- Kommitténs

förslag örn central tilldelning av patienter tillstyrkes under förutsättning att

patientens önskemål beträffande val av anstalt i möjligaste mån beaktas.

Direktionen för Solhems barnsjukhus förordar jämväl, att en utvidgning

av redan befintliga anstalter överväges, innan beslut örn inrättande

av ett nytt sjukhus fattas. Vid Solhem, som ur samarbetssynpunkt med angränsande

vårddiscipliner läge mycket väl till, mötte inga svårigheter att för

en relativt ringa kostnad åstadkomma en tillbyggnad örn cirka 50 platser.

Även vården av konvalescenter kunde där ordnas på ett fördelaktigt sätt

genom att taga i anspråk en närliggande byggnad. Direktionen framhåller

vidare, att endast en central tilldelning av patienter kunde möjliggöra ett

fullt utnyttjande av tillgängliga A-platser.

Gentemot nu anförda yttranden hävda bland andra landstingen i

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län behovet av en kirurgisk tuberkulosanstalt i Norrland, ehuru

meningarna något divergera beträffande den närmare förläggningen av anstalten.

Från Jämtlands läns landsting föreligger en särskild framställning i

ämnet, vari med hänvisning till sjukvårdskommitténs uttalanden och under

åberopande av bifogad utredning hemställes, att Kungl. Majit måtte av riksdagen

utverka medel till uppförande av en kirurgisk tuberkulosanstalt vid

Östersund med anknytning till landstingets centralsanatorium Solliden.

Anstalten skulle inrymma 274 vårdplatser och draga en kostnad av 2,570,000

kronor, förutom utrustningskostnaden, vilken uppskattas till 274,000 kronor.

Medicinalstyrelsen slutligen har i särskilt utlåtande avstyrkt bifall

till nyssnämnda framställning från Jämtlands läns landsting under hänvisning

till att sjukvårdskommittén förordat vidare utredning om lämpligaste förläggningsorten

för ett nytt sjukhus. Beträffande frågan örn central tilldelning av

patienter framhåller styrelsen, att erfarenheterna från pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet gåve vid handen, att en beläggning från central myndighet

vore möjlig men att den nödvändiggjorde ökade arbetskrafter inom medicinalstyrelsen

samt att den, innan förändring skedde, borde göras till föremål för

ytterligare utredning. I övrigt uttalar styrelsen sin fulla anslutning till kommitténs

förslag.

Vad härefter angår riktlinjerna för vårdens handhavande och finansiering

har, såvitt jag kunnat finna, icke från något håll erinran framställts

mot de föreslagna överflyttningarna till staten av landstingens och storstädernas

driftbidrag till de enskilda anstalterna av hithörande slag, liksom ej heller

beträffande kommitténs principiella ståndpunkt rörande driftkostnadernas bestridande

i övrigt. I fråga örn det närmare utformandet av kommitténs förslag

härutinnan ävensom beträffande det föreslagna byggnadsbidraget till skrofuloshemmen

ha dock vissa erinringar och önskemål uttalats.

Styrelsen för föreningen kustsanatoriet Apelviken fram
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

håller genom överläkaren Hansson bland annat, att om patientantalet vid kustsanatoriet

nedskreves, så att det vad luftkub m. m. beträffade komme att stå

i överensstämmelse med riksdagens beslut, sedan klientelet till stor del

kommit att utgöras av vuxna, och örn vidare sommarplatserna slopades, torde

det knappast bliva möjligt att finansiera anstalten med de statsbidrag och

vårdavgifter, som skulle inflyta enligt kommitténs förslag. Kostnaden för

konvalescentplatserna syntes visserligen vara så tilltagen, att den enkla sjukvård,

som skulle där bedrivas, mycket väl kunde skötas för det beräknade beloppet

2 + 1 kronor per dag; däremot torde vårdkostnadsbeloppet för Aplatserna,

4 kronor per dag, bliva för lågt. Hittills hade det varit så, att det

överskott, som vården av de enklare fallen och sommarbarnen lämnat, bland

annat använts till att finansiera den dyrare vården av patienter på A-platserna.

Då det emellertid uttryckligen angåves, att huvudmannen finge för var gång

göra en framställning hos statsmakterna, om de influtna vårdkostnadsavgifterna

ej räckte till för driften, syntes någon vägande anmärkning mot kommitténs

förslag icke kunna göras. Doktor Hansson påpekar ock, att nu gällande

bestämmelser medförde, att statsbidrag kunde utgå endast för fall, som

åtnjöte landstingsbidrag, och då landstingsbidrag blott utginge för mindre

bemedlade och obemedlade patienter, komme i realiteten bemedlade ej att

erhålla statsbidrag.

Direktionen för Styrsö kustsanatorium anför, att kommitténs

förslag innebure en betydande lättnad för självbetalande patienter å allmän

sal, vilka för närvarande vid sanatoriet erlade kronor 4.30 per dag. Vid Styrsö

kustsanatorium kunde med hänsyn härtill de föreslagna driftbidragen och

vårdavgifterna sannolikt icke täcka driftkostnaderna, därest icke, såsom förut

framhållits, anstalten utvidgades med 42 nya A-platser.

Direktionen för S o 1 h e m s barnsjukhus finner önskvärt, att driftkostnadsbidraget

icke understiger 4 kronor per dag och patient.

Medic inalstyreisen slutligen ställer sig tveksam beträffande det

ifrågasatta byggnadsbidraget till skrofuloshemmen. Med hänsyn till att

skrofulosens frekvens i allmänhet syntes vara i starkt avtagande samt i betraktande

av att sjukdomsbegreppet skrofulös ej läte sig exakt avgränsas,

anser styrelsen, att statsbidrag för skrofulosvård dels är föga behövligt, dels

ock förenat med betydliga svårigheter i avseende å nödig kontroll.

Departementschefen.

Den av kommittén framlagda planen för den kirurgiska tuberkulosvårdens

organisatoriska utbyggande överensstämmer i huvudsak med de riktlinjer, som

den av svenska nationalföreningen mot tuberkulos tillsatta s. k. andra tuberkuloskommittén

i betänkande år 1929 uppdragit. Den till grund förförslagen

liggande principen örn noggrannare fördelning av patientmaterialet

på olika anstaltstyper synes mig i och för sig riktig samt ägnad att i

längden leda till besparing för det allmänna. Mot densamma lia ej heller

några erinringar framkommit vid remissbehandlingen.

Beträffande principens praktiska utformning har, på sätt framgår av de

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 206.

avgivna yttrandena, meningarna varit i viss man delade i fråga örn A-platsvårdens

utbyggande. För att erhålla en i möjligaste mån säker grundval

för bedömandet av det ytterligare behov av dylika platser, som numera

kan föreligga, har jag till komplettering av kommitténs utredning från de

tre kustsanatorierna och anstalten i Borås inhämtat uppgifter rörande bland

annat antalet exspektanter och medelvårdtiden därstädes under de senaste

tre åren. En granskning av dessa uppgifter giver vid handen, att sammanlagda

antalet exspektanter vid ifrågavarande anstalter nedgått från 440 år

1933 till 150 år 1935. I detta antal ingå jämväl åtskilliga fall av skrofulös,

vilka enligt kommitténs förslag böra vårdas å billigare platser än A-platser.

Medelvårdtiden har vid två anstalter sjunkit, medan den vid de övriga två

anstalterna något ökat; i stort sett har den förblivit oförändrad. På grund

av vad sålunda framkommit och i yttrandena ånförts har jag icke ansett mig

böra föranstalta örn ytterligare utredning av frågan örn uppförande av en

kirurgisk tuberkulosanstalt i Norrland. Därmed saknar jag ock anledning

att nu närmare ingå i prövning av den från Jämtlands läns landsting inkomna

framställningen.

Yad angår B-platsvårdens tillgodoseende, vill jag nämna, att i praktiken

redan viss differentiering av patienterna ägt rum, i det att konvalescenter och

lindrigare fall av körteltuberkulos, de s. k. skrofulosfallen, företrädesvis

vårdats å vid sanatorierna anordnade sommarpaviljonger eller enklare vårdavdelningar.

Enligt kommitténs förslag skulle nu sommarpaviljongerna ersättas

med under hela året öppna avdelningar för konvalescenter, medan

skrofulosfallen skulle, i den mån de icke kunna med framgång vårdas å

av dispensärer eller enskilda drivna sommarhem, omhändertagas å särskilda,

länsvis anordnade skrofuloshem, jämväl öppna hela året. Mot kommitténs

förslag härutinnan har jag — liksom de hörda myndigheterna och korporationerna

— i princip intet att erinra. Med hänsyn till tuberkulosfrekvensens

nedgång, vilken anses vara särskilt stark beträffande den s. k. skrofulosen,

torde emellertid stor försiktighet böra iakttagas även vid utbyggandet av

B-platsvården. Lämpligt synes mig vara, att man till en början inskränker

sig till att vid de anstalter, som sakna vinterbonade konvalescentavdelningar,

anordna sådana. Vid sidan härav kan möjligen tagas under övervägande

att i de nordligaste länen, där tuberkulosfrekvensen alltjämt är störst, inrätta

skrofuloshem av förordad typ. Givetvis böra härvid, såsom kommittén

förutsatt, i första hand tagas i anspråk befintliga byggnader, vilka kunna

för ändamålet användas. På så sätt skulle Norrland, i den mån nuvarande

läge inom tuberkulosvården det påkallar, kunna få sitt behov av ytterligare

vårdplatser för kirurgisk tuberkulos tillgodosett, samtidigt som en viss lättnad

i fråga örn beläggningen av centralanstalterna skulle inträda.

Med detta modifierade program för den kirurgiska tuberkulosvårdens utbyggande

får frågan örn en organiserad tilldelning av patienter till centralanstalterna

en i viss mån ökad betydelse. De mot kommitténs förslag i

denna del uttalade betänkligheterna avse närmast kommitténs första alternativ,

enligt vilket granskningen och prövningen av ansökningshandlingarna skulle

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majas proposition nr 206.

helt förläggas till medicinalstyrelsen, som sedan hade att besluta örn patienternas

fördelande å de olika anstalterna. Ehuru jag finner en del av de

framställda erinringarna icke träffa anordningen som sådan, är densamma

otvivelaktigt ägnad att i praktiken mången gång föranleda onödig omgång och

tidsutdräkt. Den torde ej heller vara nödvändig för ernående av det med

densamma avsedda syftet. Detta torde i stort sett kunna vinnas även med

det av kommittén föreslagna andra och mjukare alternativet, innebärande

att medicinalstyrelsen med ledning av månatliga rapporter från anstalterna

angående beläggning och exspektanter skulle äga meddela vissa anvisningar

rörande de inträdessökandes fördelning å anstalterna. Jag har härvid tänkt

mig ungefär följande förfaringssätt. Yarje centralanstalt insänder omedelbart

före varje månadsskifte till medicinalstyrelsen specificerad uppgift angående

dels antalet inträdessökande med angivande av deras kön, ålder, hemvist och

diagnos, dels ock antalet och arten av de platser, som äro eller under månadens

lopp med sannolikhet kunna förväntas bliva lediga. Finner medicinalstyrelsen

vid granskningen av dessa uppgifter, att antalet inträdessökande vid

en anstalt är för stort för att samtliga skola kunna intagas å anstalten under

månadens lopp, har medicinalstyrelsen att anmoda anstaltens läkare att till

anstalt, där ledighet finnes eller beräknas kunna inträda under samma månad,

översända ett lämpligt avvägt antal ansökningshandlingar av den art, som

motsvarar platsernas beskaffenhet. Den mottagande anstaltens läkare har

därefter att med dessa ansökningar förfara på enahanda sätt som med varje

annan inträdesansökan. Han har alltså att efter förberedande granskning

sätta sig i förbindelse med den sjuke eller vederbörande dispensär och meddela

lämplig dag för inträde eller undersökning. Något tvång att intaga

vederbörande skulle likväl ej föreligga, ej heller någon skyldighet för den

sjuke att låta sig intagas å anstalten i fråga. Med en sådan anordning synes

man kunna i huvudsak ernå samma fördelar som med ett rent centralt beläggningssystem,

samtidigt som dettas olägenheter undvikas. Jag förordar

förty, att densamma kommer till genomförande.

Yad härefter angår vårdens handhavande och finansiering, är jag — i likhet

med de hörda myndigheterna — ense med kommittén, att någon förändring av

huvudmannaskapet för nu befintliga anstalter icke bör ske, liksom jag ock biträder

kommitténs förslag beträffande den närmaste ledningen av hithörande

enskilda anstalter. Jag vill i detta sammanhang nämna, att kommitténs

krav på förstärkt statligt inflytande å dessa anstalters ledning redan beaktats

för de tre kustsanatoriernas och Boråsanstaltens del i samband med

utfärdande av nya stadgar för vederbörande föreningar respektive stiftelse.

Jag tillstyrker vidare i princip kommitténs förslag rörande driftkostnadernas

bestridande vid såviil de enskilda anstalterna som landstings- och storstadsanstalterna.

Uppenbarligen innebära dessa förslag — jämte motsvarande

förslag rörande vanförevården och andra därmed likställda vårdgrenar —

ett stort steg i riktning mot en mera enhetlig och rationell fördelning av

det allmännas sjukvårdskostnader, icke minst därigenom att landstingen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 206.

samtidigt beredas större möjligheter att i erforderlig omfattning ägna sig

åt utvecklingen av de vårdgrenar, som lämpa sig för ett utbyggande länsvis.

För bestämmande av de närmare grunderna för statsbidragens utgående

Ilar jag, till komplettering av kommitténs utredning, från de enskilda anstalterna

införskaffat uppgifter örn driftkostnaderna under de tre senaste

åren. Av dessa uppgifter framgår, att ifrågavarande kostnader, oberäknat

utgifter för förräntning och amortering av byggnadslån, under nämnda år

successivt stigit från i genomsnitt 4 kronor 5 öre år 1933 till 4 kronor 17

öre år 1935, huvudsakligen sammanhängande med livsmedelsprisens stegring.

Under sådana förhållanden torde man vara nödsakad att något höja

det av kommittén föreslagna driftbidraget till dessa anstalter, därest man

vill undvika, att vederbörande huvudmän redan efter något år skola behöva

ingiva framställning örn erforderligt fyllnadsbidrag. Vid övervägande av frågan,

på vad sätt en dylik höjning lämpligen bör genomföras, har jag med beaktande

av vad i yttrandena framhållits kommit till den uppfattningen, att

bidraget till de enskilda anstalternas A-platser bör höjas till 3 kronor 25

öre, medan bidraget till B-platserna kan bibehållas vid det av kommittén föreslagna

beloppet, 2 kronor, allt per dag och patient, för vilken icke uttages

högre dagavgift än 1 krona. I likhet med kommittén finner jag härvid icke

tillräcklig anledning föreligga att göra skillnad mellan obemedlade och bemedlade

patienter, i den mån dessa emottagas för vård å allmän sal. Såsom

kommittén förutsatt, må dock driftbidraget i intet fall utgå med högre belopp

per år än skillnaden mellan anstaltens verkliga driftkostnader och

summan av patientavgifterna. En med anledning härav påkallad reglering

kan, örn driftbidraget såsom hittills utbetalas kvartalsvis i efterskott, lämpligen

äga rum i samband med utbetalningen för sista kvartalet. Skulle genom

större donationer eller annorledes vederbörande huvudmän erhålla en väsentligt

förbättrad ekonomisk ställning, torde det böra ankomma å medicinalstyrelsen

att föreslå de modifikationer i fråga örn statens bidrag, som härav

kunna påkallas.

Driftbidragen till storstads- och landstingsanstalterna torde kunna fastställas

till de av kommittén föreslagna beloppen. Livsmedelskostnadernas

stegring lärer nämligen få anses vara alltför obetydlig för att med hänsyn till

ifrågavarande huvudmäns ekonomiska ställning kunna motivera ett frångående

av kommitténs förslag i denna del. Samtliga hithörande anstalter,

utom avdelningen vid S:t Görans sjukhus, äro för övrigt att hänföra till

kategorien B-anstalter, beträffande vilka någon höjning av driftbidraget överhuvud

icke av mig förordats.

Såsom gemensamt villkor för driftbidrag —- utöver de av kommittén uppställda

— bör gälla, att de olika anstalterna icke må utan medicinalstyrelsens

medgivande beläggas med andra slag av patienter än sådana, för vilka de

äro avsedda. Tillika torde såsom särskilda statsbidragsvillkor för de enskilda

anstalterna böra föreskrivas, att staten skall vara representerad i anstalternas

ledning och vid revisionen av deras räkenskaper, på sätt kommittén

föreslagit, samt att anstaltsledningarna skola vara skyldiga att ställa

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 206.

sig till efterrättelse de anvisningar, som medicinalstyrelsen, med stöd av vad

jag förut anfört, kan meddela rörande fördelningen av inträdessökande patienter.

Anstalterna böra härjämte vara underkastade inspektion av medicinalstyrelsen

i enlighet med sjukhuslagens bestämmelser örn allmänna sjukhus.

I övrigt torde, frånsett viss bestämmelse, vartill jag strax återkommer,

kunna i huvudsak tillämpas enahanda grunder, som gälla för lungtuberkulosanstalter.

Beträffande frågan örn byggnadsbidrag till hithörande anstalter delar jag

kommitténs uppfattning, i vad densamma avser centralanstalterna, inbegripet

dessas komplettering med konvalescentavdelningar. Yad åter angår skrofuloshemmen,

anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och med hänsyn till vad

jag förut anfört rörande skrofulosvårdens utbyggande, att byggnadsbidrag

under nuvarande förhållanden knappast är påkallat. Kostnaderna för dylika

hems inrättande torde i förekommande fall icke behöva bli större än att

vederbörande landsting själva kunna utan svårighet bära desamma, särskilt

som de genom avlyftande av nuvarande driftbidrag till de enskilda anstalterna

erhålla en betydande lättnad i sina utgifter för tuberkulosvården.

Godtages denna min ståndpunkt, får, vad angår den kirurgiska tuberkulosvården,

spörsmålet om upphävandet av gällande begränsning för stad utanför

landsting att åtnjuta statsbidrag för tuberkulosvårdsplatser endast betydelse

för driftbidragens vidkommande. Därmed reduceras de ekonomiska konsekvenserna

i icke ringa grad. A andra sidan kan ett bibehållande av ifrågavarande

begränsning vara ägnat att i vissa fall motverka en ändamålsenlig

differentiering av hithörande klientel. Under sådana förhållanden anser jag

mig böra förorda, att begränsningen upphäves i vad den avser den kirurgiska

tuberkulosvården. I vad spörsmålet rör lungtuberkulosvården, torde

detsamma böra upptagas till prövning i samband med sjukvårdskommitténs

övriga förslag beträffande denna vårdgren.

Med den modifiering av kommitténs utbyggnadsförslag, som jag förordat,

blir statens årliga driftkostnadsökning för den kirurgiska tuberkulosvården

väsentligt lägre än kommittén beräknat, även örn hänsyn tages till de ökade

utgifter, som föranledas av A-platsbidragens höjande. Enligt en inom departementet

verkställd beräkning torde merkostnaden vid full utbyggnad icke

komma att överstiga 1 miljon kronor.

Vanförevårilen.

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning.

Inledningsvis må erinras, att vanförevården innefattar två huvudmoment,

nämligen den ortopediska behandlingen, vilken avser att i möjligaste mån återställa

den nedsatta eller förlorade funktionsförmågan, samt den sociala omvårdnaden,

vars syfte är att genom uppfostran och yrkesutbildning sätta den

vanföre i stånd att försörja sig genom eget arbete. Det sociala momentet var

länge det mest framträdande. Först under de senare årtiondena har den orto
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

pediska vården, främjad av kirurgiens framsteg, fått en grundläggande betydelse

för vanförevården och läkaren tilldelats en central ställning inom

denna.

För vård enbart av vanföra finnas för närvarande fem anstalter, var och en

med hänsyn till de i vården ingående olika uppgifterna uppdelad å skilda avdelningar.

Anstalterna, deras avdelningar och den ungefärliga platstillgången

inom dem framgår av följande sammanställning, vid vilken hänsyn tagits jämväl

till den utvidgning, som den nyuppförda anstalten å Norrbacka område t

invid Stockholm medfört:

Antal platser

å

Anstalt

sjuk-

avdelning:

(klinik)

skolhem

yrkesskola

asylhem

interna

externa

Vanföreanstalten i Stockholm ....

120

45

124

35

— |

» >> Göteborg ......

97

35

80

20

—

» » Hälsingborg..

75

50

110

10

20

(särskilt hem)

» » Härnösand ...

103

48

93

5

—

Eugeniahemmet (Stockholm) ......

24

90

45

—

30

Summa

419

268

452

70

50

Till komplettering av denna sammanställning må lämnas följande upplysningar.

Sjukavdelningarna äro närmast avsedda för mera ingående ortopedisk

vård, medan lättare fall behandlas å för ändamålet vid anstalterna inrättade

polikliniker. Av Göteborgsanstaltens 97 klinikplatser disponeras enligt avtal

30 direkt av pensionsstyrelsen. Å skolhemmen emottagas barn i skolåldern,

vilka på grund av vanförhet icke lämpligen kunna åtnjuta undervisning i de

vanliga skolorna. Yid yrkesskolorna emottagas i regel endast intellektuellt

normala vanföra, som fyllt 17 år. Antalet elever vid yrkesskolorna växlar i

icke ringa grad, bland annat beroende på att å elevhemmet boende elever

i olika omfattning åtnjuta undervisning utom anstalten. Yrkesundervisningen

pågår högst 10 månader per år. Å asylhemmen vårdas höggradigt

vanföra, som endast i ringa mån kunna tillgodogöra sig yrkesundervisning

eller eljest äro oförmögna att taga vara på sig själva. Härjämte må nämnas,

att vanföra i viss utsträckning även kunna erhålla ortopedisk behandling

vid några lasarett och därmed jämställda sjukhus, främst lasarettet i Lund

och Malmö allmänna sjukhus, vid vilka specialavdelningar för ortopedisk

vård inrättats. Platsantalet å dessa specialavdelningar uppgår sammanlagt till

omkring 150.

Av befintliga vanföreanstalter utgöra de fyra anstalterna i Stockholm, Göteborg,

Hälsingborg och Härnösand, i det följande benämnda de egentliga vanför

eanstalterna, en grupp för sig. De ägas och drivas av för ändamålet bildade

föreningar, vilka till anstalternas drift åtnjuta bidrag såväl från staten, landstingen

och därmed jämställda storstäder som i viss mån även från pensionsstyrelsen

och fattigvårdssamhällena. Stats-, landstings- och storstadsbidragen

utgå i huvudsak efter de grundbelopp, som angivas i följande tablå:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 206.

33

Avdelning

Statsbidrag,

kronor

Landstings- och

storstadsbidrag,

kronor

Klinikerna, för dag och patient...

2

15

2

75

Skolhemmen, för dag och elev

2

1

33

Yrkesskolorna, för månad och intern elev...

54

_

50

» » » » extern » ......

21

_

Poliklinikerna, per kvartal ......

1,250

-

—

—

Landstingen och. vissa storstäder bidraga härjämte med 2/s av kostnaden

för nödiga bandage- och protesanordningar. Statens bidrag äro, vad klinikerna

beträffar, begränsade till ett något lägre antal platser än det befintliga,

motsvarande antalet platser å allmän sal. Bortsett från poliklinikerna, utgå

samtliga bidrag i princip endast för medellösa och mindre bemedlade

personer, varvid dock — liksom vid kustsanatorierna — åt sistnämnda

begrepp gives en relativt vidsträckt tolkning. Såsom villkor för landstingens

och storstädernas bidrag gäller, att eljest utgående patientrespektive

elevavgift skall sänkas med ett mot bidraget svarande belopp,

i regel utgörande 2/s av vårdavgiften. Återstående avgift betalas beträffande

det stora flertalet interna yrkesskolelever av pensionsstyrelsen samt

för övriga vanligen av vederbörande fattigvårdssamhälle. Av det fåtal bemedlade

patienter, som emottagas å dessa anstalter, erlägges i allmänhet en

vårdavgift av kronor 3.7 5 per dag och patient å klinikerna, 60 kronor per

månad och elev å skolhemmen samt 75 kronor per månad för intern yrkesskolelev.

Det i anslutning till Hälsingborgsanstalten drivna asylhemmet äges av

den för ändamålet bildade föreningen Österhemmet. Föreningen åtnjuter icke

statsbidrag till sin verksamhet. Som regel uttages en vårdavgift av 40 kronor

per månad.

Eugeniahemmet intager i olika hänseenden en särställning. Det äges och

drives av ett »sällskap» med samma namn, vars ändamål är att bereda bostad,

vård och underhåll åt fattiga obotligt sjuka och vanföra barn samt även efter

barnaåren söka i möjligaste mån draga försorg örn där intagna. På grund

av detta ändamål ha hemmets platser, även sedan vanförevården kommit in

i sina nuvarande banor, i stor utsträckning upplåtits för sådana patienter,

örn vilka föga eller intet hopp funnits att kunna sätta dem i stånd att bliva

självförsörjande. Behovet av särskild asylvård har därför framträtt starkare

vid Eugeniahemmet än vid de övriga anstalterna, där ansökningarna väsentligt

strängare sovrats med hänsyn till vederbörandes utsikter att kunna i

framtiden försörja sig. Asylvård har ock utövats alltsedan hemmets tillkomst.

Till hemmets drift utgår ett fast statsbidrag av 5,000 kronor per år.

Detta bidrag har huvudsakligen tillkommit för att bereda fattigvårdssamhälle

rätt att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad för å hemmet intagen patient. Jämlikt 41 § fattigvårdslagen

gäller nämligen denna rätt endast beträffande fattiga, som intagits å

statsunderstödd vanföreanstalt. Från landstingen åtnjuter hemmet direkt bi
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sami. Nr 206.

191 so 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 206.

drag med dels kronor 1.5 0 per dag och patient, för vilken icke uttages högre

dagavgift än 1 krona, dels ock 2k av kostnaderna för nödiga bandage- och

protesanordningar. För patient från icke-landstingsstad erlägger staden en

dagavgift å kronor 2.50 jämte hela kostnaden för bandage och proteser.

De egentliga vanföreanstalterna äro anslutna till en gemensam organisation,

benämnd svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S. V. C. K.).

Denna kommitté utgör ett slags permanent utskott av de fyra vanföreföreningarna

och består av fem medlemmar från varje förening; professorn i

ortopedi vid Karolinska institutet är självskriven medlem av såväl kommittén

som dess styrelse. Centralkommittén har till uppgift att främja utvecklingen

av en rationellt organiserad vanförevård samt att till vanförevårdens

fromma förvalta vissa medel, som stå till dess förfogande. Den söker

genom spridande av upplysning örn vanförevårdens mål och medel verka för

att så många vanföra som möjligt redan tidigt skola komma i åtnjutande av

erforderlig vård och utbildning och för att hos de vanföras omgivning vinna

förståelse för det behov av stöd och hjälp, som förefinnes hos de vanföra

även efter fullbordad yrkesutbildning. Dessutom utövar centralkommittén

en omfattande understödsverksamhet, huvudsakligen i syfte att förse de

yrkesutbildade vanföra med nödiga verktyg och arbetsmaskiner vid början

av deras yrkesutövning.

Vid sidan av vanföreanstalterna har, främst genom pensionsstyrelsens

försorg, under senare år i allt större utsträckning bedrivits yrkesutbildning

av vanföra hos enskilda yrkesidkare m. fl. Sådan utbildning har vanligen

ordnats genom pensionsnämndsordföranden i hemkommunen eller genom pensionsstyrelsens

ombud för orten med biträde av de vid anstalterna anställda

kuratorerna enligt vissa närmare grunder, som finnas angivna i en såsom

textbilaga 6 vid kommitténs betänkande fogad promemoria, till vilken jag

får hänvisa. Under de senaste åren har i enahanda syfte samarbete sökts

med hantverksorganisationerna. I ett fåtal fall hava vanföra bekostats utbildning

i handelsskola eller handelsinstitut ävensom i småskoleseminarium.

Som regel har pensionsstyrelsen bidragit med 2/s av utbildningskostnaderna,

mot det att vederbörande försörjningsskyldig eller hemkommun utfäst sig

betala återstoden. Beloppen ha alltefter utbildningstidens längd varierat

mellan 600 och 1,500 kronor. Härutöver har pensionsstyrelsen, efter samråd

med S. Y. C. K., i viss utsträckning lämnat bidrag till anskaffandet av arbetsmaskiner

åt de vanföra.

Slutligen må nämnas, att vanföreanstalterna enligt gällande bestämmelser

äro underkastade inspektion av en särskild inspektör, som bland annat har

till uppgift att utöva inseendet över sjukvården och de allmänna hygieniska

anordningarna därstädes samt anstalternas handhavande i övrigt. Sedan

senast meddelade förordnande för en dylik inspektör utgått med år 1931, har

av besparingsskäl förnyat förordnande för särskild vanföreinspektör icke utfärdats.

Därvid har förutsatts, att inspektion av vanföreanstalterna skulle i

erforderlig mån utövas direkt av medicinalstyrelsen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

35

Kommitténs förslag.

Kommittén framhåller inledningsvis, att ehuru under de senaste årtiondena

en väsentlig förskjutning ägt rum mellan det sjukvårdande och det

sociala momentet inom vanförevården, har därmed vikten av samverkan dem

emellan ingalunda förringats, utan framstår denna alltjämt som en oavvislig

förutsättning för ett framgångsrikt utövande av vanförevård.

Med utgångspunkt härifrån upptager kommittén till en början frågan örn

den ortopediska vårdens tillgodoseende. Kommittén konstaterar härvid med

ledning av uppgifter, inhämtade från de olika anstalterna, att efter tillkomsten

av Härnösandsanstalten och den nya Stockholmsanstalten behovet av ytterligare

vårdplatser för ortopedisk sjukvård torde få anses vara för den närmaste

tiden fyllt. Frågan, huruvida denna vård i princip bör utbyggas i form

av specialavdelningar vid lasarett eller såsom hittills förläggas till vanföreanstalterna,

finner kommittén förty icke vara aktuell. I den mån ytterligare

platsbehov skulle uppstå, anser sig kommittén främst med hänsyn till förut

berörda samband mellan det sjukvårdande och det sociala momentet inom

vanförevården böra tillråda stor försiktighet vid utbyggande av nya ortopediska

lasarettsavdelningar. Dylika avdelningar böra icke inrättas med

mindre den allmän-kirurgiska avdelningen nått en sådan storlek, att en uppdelning

av densamma är ur arbetssynpunkt påkallad. För undvikande av

dubbelorganisation och för tillgodoseende av de viktiga vårdfaktorer, som

skol- och yrkesundervisningen utgöra, böra på de ortopediska lasarettsavdelningarna

intagas endast sådana patienter, vilkas fel och lyten icke kunna antagas

medföra varaktig inskränkning av arbets- och förvärvsförmågan eller

för vilka den ortopediska behandlingen synes hava goda utsikter att förebygga

vanförhet i social mening. Uppenbarligen bör man söka undvika en

utveckling i sådan riktning, att vanförefallen komme att remitteras till vanföreanstalterna

först sedan den ortopediska behandlingen på lasarettsavdelning

visat sig icke medföra önskat resultat och att vanföreanstalternas kliniska

avdelningar på så sätt endast bleve ett slags sekundäravdelningar till de

ortopediska lasarettsavdelningarna. En avvikelse från denna princip synes

kommittén berättigad endast med hänsyn till den medicinska undervisningens

krav. Med denna ståndpunkt följer givetvis, att patienter i behov av ortopedisk

specialvård skola vara berättigade till vård vid vanföreanstalternas

ortopediska avdelningar, oavsett örn syftet med behandlingen är att förebygga

vanförhet i social bemärkelse eller icke. Att graden av de olika sökandenas

vårdbehov skall vara bestämmande för intagningen, då utrymmesskäl

påfordra en gallring, finner kommittén självfallet.

Vad härefter angår frågan om den sociala vårdens tillgodoseende, huv enligt

kommittén något behov av ytterligare platser å skolhem ej anmälts av

vederbörande anstaltsledningar. Däremot synes kommittén alltjämt föreligga

ett missförhållande mellan efterfrågan och tillgång å platser vid yrkesskola.

T betraktande av den avsevärt ökade platstillgång för vanföras yrkesutbildning,

som under do senaste åren tillkommit och genom Stockholmsanstaltens nybyggnad

väntades uppstå, anser kommittén emellertid, att med slutlig prov
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

liing av frågan om ytterligare utökning av platsantalet å yrkesskola bör anstå

till dess vidare erfarenhet vunnits om platsbehovets omfattning. I avvaktan

härå tillrådes i första hand en utvidgning av den utomanstaltliga yrkesutbildningen.

Kommittén yttrar härutinnan:

En rationell lösning av de vanföras yrkesutbildningsfråga kräver, att även

andra utvägar att bereda yrkesutbildning än genom vanföreanstalternas yrkesskolor

sökas och prövas. Den av pensionsstyrelsen i vissa fall praktiserade

anordningen med yrkesutbildning hos enskilda yrkesidkare torde härvid främst

böra komma i åtanke. Anstalterna själva hava numera genom anordnande av

kuratorsverksamhet fått ökade möjligheter att förhjälpa vanföra till utbildning

även utom anstalten. Förutom att denna verksamhet är ägnad att i icke oväsentlig

grad underlätta ett rationellt utnyttjande av vanföreanstalternas yrkesskolor

för de svårare fallen och minska behovet av nya anstaltsplatser för

ifrågavarande ändamål, har erfarenheten givit vid handen, att vanför, som

erhållit sin yrkesutbildning utom anstalt, på grund av den närmare kontakten

med ortsbefolkningen har betydligt större möjligheter att vinna anställning

och försörjning än en å anstalt utbildad vanför. Den utomanstaltliga utbildningen

ställer sig dessutom i regel avsevärt billigare än anstaltsutbildningen.

Starka skäl synas sålunda föreligga för en vidgad tillämpning av denna form

av yrkesutbildning för vanföra.

Vid sidan härav bör enligt kommittén frågan örn vården av de s. k. asylfallen

närmare beaktas. Kommittén anför härom bland annat följande.

Uppenbarligen böra de fall av ifrågavarande kategori, som kunna få försvarlig

vård i sina hem, vårdas därstädes. De övriga däremot torde samhället

vara pliktigt att omhändertaga. Härvid äro med avseende å vanförhetens art

och grad olika grupper att beakta. En del äro att anse som kroniskt sjuka.

Hit höra personer, vilka i högre ålder på grund av sjukdomar i leder eller det

centrala nervsystemet eller till följd av svåra kroppsskador o. d. blivit oförmögna

till snart sagt varje slags arbete, som har någon betydelse förberedande

av uppehälle, och som därtill ofta äro i behov av ständig tillsyn och övervakning.

För ett stort antal av dessa torde ortopediska hjälpmedel icke vara till

något gagn vare sig för höjande av arbetsförmågan eller för underlättande av

livsföringen eller vården i övrigt eller ock äro dessa hjälpmedel av enklare

slag, t. ex. kryckor och gångstolar. Såsom kroniskt sjuka måste ock anses

sådana yngre personer, som äro så höggradigt vanföra, att ortopediska hjälpmedel

och undervisning icke kunna förhjälpa dem ens till någon grad av arbetsduglighet.

Dessa vanföra synas kommittén böra hänvisas till hemmen för kroniskt

sjuka.

För sådana vanföra åter, vilkas tillvaro och skötsel kunna upphjälpas och

underlättas genom mera komplicerade bandage eller dylikt och vilka på så sätt

ävensom genom en väl genomförd arbetsledning och arbetsförmedling kunna

beredas vissa möjligheter till sysselsättning, vore otvivelaktigt en fortsatt vård

i nära anslutning till en vanf öreanstalt av stor betydelse, bland annat för lättande

av elevbelastningen vid yrkesskolorna. Intagas dessa vanföra å ålderdomshem

eller hem för kroniskt sjuka, möta stora svårigheter och även kostnader

för tillsyn av deras bandage eller andra hjälpmedel. Ur ekonomisk synpunkt

lära icke heller kunna resas några större betänkligheter emot en viss centralicering

av vården av dessa asylfall. Kostnaderna torde nämligen icke bliva

nämnvärt högre, örn de vårdas på särskilda asylhem i närheten av vanföreanstalterna

än örn de intagas på sjukhem runt örn i landet. Härjämte må beaktas,

att på sådana asylhem större möjligheter finnas att genom god arbetsledning,

anskaffande av arbetsmaskiner m. m. upphjälpa deras arbetsförmåga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommittén har funnit det praktiskt taget omöjligt att uppskatta behovet av

antalet sådana asylplatser och kan därför för denna vårds utbyggande icke anvisa

annat förfarande än att till de vanföreanstalter, som nu sakna asylhem,

försöksvis anslutes ett dylikt hem av den storlek, att e n skolad sköterska

kan ansvara för vården därstädes. För att trygga erforderligt samarbete mellan

moderanstalten och asylen synes det kommittén härvid lämpligast, att asylerna

utbyggas genom samma huvudmän som moderanstalterna.

Kommittén tillägger, att därest trots nu förordade åtgärder ett avsevärt

behov av ytterligare platser skulle kvarstå, bör inrättande av en ny anstalt

å lämplig ort tagas under övervägande.

Till frågan örn de olika vanföreanstalternas handhavande och finansiering

intager kommittén i princip enahanda ståndpunkt som beträffande de enskilda

kustsanatorierna. Kommittén förordar alltså, att nuvarande landstings-

och storstadsbidrag till vanföreanstalternas drift överflyttas å staten

men att anstalterna likväl bibehållas under enskild ledning, om ock med förstärkt

statligt inflytande. Utöver tidigare anförda synpunkter framhåller

kommittén till stöd för denna sin ståndpunkt, att ett fullt tillgodoseende av

det mycket viktiga sociala moment, som ingår i vanförevården, kräver en

anpassning och frihet för den ansvariga ledningen och dess representanter,

vilken otvivelaktigt lättare kan förverkligas under en enskild anstaltsledning

än under en statlig sådan. Sannolikt kan jämväl, enligt kommitténs uppfattning,

socialt intresserade och erfarna personers medverkan ävensom den enskildes

offervilja överhuvud taget förväntas bliva livligare och mera omfattande,

örn huvudmannaskapet ordnas enligt hittillsvarande former. Det

statliga inflytandet å de egentliga vanföreanstalternas ledning föreslås tillgodosett

efter analoga grunder som för kustsanatorierna. Härjämte uttalas

önskvärdheten av att särskild inspektör för vanförevården åter förordnas.

I fråga örn de närmare grunderna för statens bidrag till hithörande anstalter

skiljer kommittén mellan de egentliga vanföreanstalterna jämte asylhemmen

å ena samt Eugeniahemmet å andra sidan. •

Såsom underlag för bestämmandet av statsbidragen till de egentliga

vanföreanstalterna åberopar kommittén följande sammanställning,

belysande anstalternas driftkostnader under femårsperioden 1927—1931.

Driftkostnad per dag och patient Beloppet av stats- j

eller elev, kr. och landstingsbidrag

Anstalter

1927

1928

1929

1930

1931

1927-

1931

per dag

och pat.

eller

elev, kr.

i procent

av drift- kostnads- beloppen

1927—1931

Vanföreanstal t eril a:

klinikerna .................................

5. C B

6. or,

6.23

5.82

5.06

5.86

4.90

84

skolhemmen.............................

3. Sfi

3.90

3.82

3.79

3.71

3.81

3.ss

87

yrkesskolornas interna elever ____

3.98

4.i i

4.14

3.90

4.13

4.02

3.47

86

» externa » ____

1.49

1.03

1.4 8

1.3(1

1.55

1.58

0.7 0

46

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 206.

Efter påpekande att utgifter för förräntning och amortering av byggnadslån

icke ingå i dessa driftkostnader, yttrar kommittén följande.

Vad förut anförts som grund för de föreslagna driftbidragen till de enskilda

anstalterna för kirurgisk tuberkulos kan sägas i huvudsak gälla även

vanföreföreningarnas anstalter. Även här måste skillnaden mellan den egentliga

driftkostnaden å ena sidan samt statsbidragen å andra sidan huvudsakligen

täckas med patient- respektive elevavgifter. Dessa hava under senare

år i regel utgått med 1 krona per dag och patient å allmän sal vid klinikerna,

20 kronor per månad och elev vid skolhemmen samt med 25 kronor per månad

för yrkesskolornas interna elever; i de fåtal fall, då bemedlade personer intagits

å anstalterna, vid klinikerna uppgående till knappast 1 procent och vid

övriga avdelningar till ännu mindre del av samtliga intagna, hava avgifterna

i allmänhet utgått med respektive 3.7 5, 60 och 75 kronor. För yrkesskolornas

externa elever har vid vissa anstalter uttagits en avgift av 1 krona per dag,

vid andra ingen alls. Den personliga avgiften för yrkesskolornas interna elever

har betalats av pensionsstyrelsen beträffande av styrelsen till anstalten

remitterade elever; för övriga elever har avgiften vanligen erlagts av vederbörande

fattigvårdssamhälle.

Patientavgiften å allmän sal vid vanföreklinikerna torde liksom vid kustsanatorierna

böra framdeles utgå med ett för alla patienter fastställt belopp

av högst 1 krona. Vårdtiden är även här jämförelsevis lång. Staten har visserligen

i förevarande fall hittills icke lämnat bidrag för andra än medellösa

eller mindre bemedlade patienter, men å andra sidan uppgå de bemedlade

patienterna här till ett långt mindre antal än vid kustsanatorierna. Vad skolhemmen

samt yrkesskolorna beträffar kan det ifrågasättas, huruvida någon

personlig avgift alls bör utgå. Utbildningstiden är oftast mycket lång (vid

skolhemmen 5—6 år, vid yrkesskolorna 1—5 år), och eleverna komma som

antytts nästan undantagslöst från fattiga eller mindre bemedlade hem. Det

är ock ovisst, örn pensionsstyrelsens möjligheter att med överskottsmedel

från pensionsförsäkringsfonden bestrida avgiften för genom dess försorg

till yrkesskolorna remitterade elever framdeles komma att bestå. Under sådana

förhållanden skulle som regel vederbörande fattigvårdssamhälle komma

att få svara för avgiften. Kommittén anser emellertid skäligt att, där så ske

kan, eleven eller för honom försörjningspliktig och i annat fall fattigvårdssamhället

erlägger en örn ock ringa ersättning för den kost, som eleverna erhålla

å anstalten. Föräldrahemmet respektive fattigvårdssamhället befrias

dock genom elevens intagande å anstalt helt från utgifter för ifrågavarande

ändamål, vilket ju icke är fallet vid vanlig skolundervisning. Denna utgift

torde knappast kunna skattas lägre än till 50 öre per dag och person. Kommittén

vill därför förorda, att vid skolhemmen samt för yrkesskolornas interna

elever alltjämt må utgå viss avgift, dock förslagsvis sänkt till 50 öre

per dag och elev. I analogi härmed bör för yrkesskolornas externa elever,

vilka å anstalten åtnjuta ungefär halv kost, uttagas en avgift av 25 öre per

dag. Där för ändamålet avkastning av tillgängliga fonder står till förfogande,

bör det givetvis stå anstaltsledningen fritt att i ömmande fall medgiva befrielse

från avgiften. Kostnaderna för elevernas kläder torde liksom hittills

böra helt bestridas av den enskilde eller vederbörande fattigvårdssamhälle.

I detta sammanhang vill kommittén påpeka jämväl en annan omständighet

av beskaffenhet att kunna inverka på storleken av statens bidrag. Av de

överskottsmedel, som yrkesskolornas verksamhet i regel lämnat, har till såväl

interna som externa elever utdelats dels flitpengar till vissa mindre belopp

under utbildningstidens gång, dels ock s. k. arbetspremier vid utbildningstidens

slut. De förra hava alltefter elevens utbildningstid och visade

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 206.

39

flit utgått med belopp från 50 öre till 3 kronor per vecka, de senare, vilka närmast

äro avsedda som hjälp till hyra eller inköp av råmaterial och dylikt vid

startande av egen verksamhet, hava i regel utgått med belopp mellan 100 och 300

kronor. Under år 1932 utbetalades i flitpengar och premier sammanlagt omkring

10,000 kronor vid Stockholmsanstalten, 7,000 kronor vid Göteborgsanstalten

samt 3,500 kronor vid vardera av Hälsingborgs- och Härnösandsanstalterna,

motsvarande i runt tal 20 öre per dag och elev. Dessa belopp

hava icke inräknats i anstalternas egentliga driftkostnader, sådana dessa angivits

i ovanstående tablå. Då det är ovisst, i vad mån fondmedel eller gåvor

kunna påräknas för ändamålet, vill kommittén, som finner det synnerligen

önskvärt att dylika flitpengars och arbetspremiers fortsatta utgående tryggas,

för sin del förorda, att vid statsbidragets bestämmande hänsyn tages till nu

berörda kostnader. Kommittén kan vad angår flitpengar åberopa liknande

förfaringssätt å sinnessjukvårdens område.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts samt med ledning av driftkostnaden

vid vanföreanstalternas olika avdelningar under åren 1927—1931 föreslår

kommittén, att driftbidragen tills vidare fastställas att utgå med följande

belopp per dag och patient respektive elev, nämligen för

kli,nikerna .......................................... kr. 5.oo

skolhemmen ....................................... » 3.2 5

yrkesskolornas interna elever ............... » 3.7 5

» externa » ............... » 1.5 o,

allt under villkor, att för patienten respektive eleven icke uttages högre avgift

per dag än 1 krona å klinik, 50 öre å skolhem samt för yrkesskolornas interna

elever och 25 öre för yrkesskolornas externa elever. Skulle skillnaden mellan

den verkliga driftkostnaden och dagavgifterna vid respektive avdelning beräknad

per underhållsdag icke uppgå till här angivna belopp, må dock driftbidrag

utgå med högst skillnadsbeloppet. Skulle åter sammanlagda statsbidragen

och dagavgifterna ej förslå till täckande av anstaltens driftkostnader

för året och kan bristen ej täckas med andra för ändamålet tillgängliga

medel, må liksom vid kustsanatorierna vederbörande huvudman äga att för

nästkommande år göra den framställning i ämnet, som omständigheterna påfordra.

Tillika föreslås, att gällande begränsning av statsbidraget till vanföreklinikerna

att avse visst antal platser ersättes med en allmän föreskrift, att

driftbidrag icke må å någon anstalt samtidigt utgå för flera platser än medicinalstyrelsen

godkänt såsom motsvarande normal beläggning å kliniken.

Motsvarande föreskrift förordas jämväl för skolhemmen och yrkesskolorna.

Som allmänt villkor för statsbidrag borde härjämte föreskrivas, att patientavgift

å allmän sal vid vanföreklinik respektive elevavgift vid skol- och uppfostringshem

samt yrkesskola icke må överstiga förut angivna belopp för

dessa avgifter.

I anslutning härtill framhåller kommittén angelägenheten av att det allmänna

ingriper stödjande även beträffande de förordade asylerna. Enär

staten redan iklätt sig bidragsskyldighet för såväl anläggning som drift av

hem för kroniskt sjuka, skulle någon ny princip för statsbidrag därmed icke

komma att tillämpas. För att i görligaste mån underlätta asylhemmens be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

läggande och uppnå det med dem avsedda syftet förordar kommittén, att

hemmen i driftbidragshänseende principiellt jämställas med yrkesskolorna.

Frågan örn byggnadsbidrag till asylhemmens inrättande förutsattes bliva

prövad från fall till fall.

Vidkommande åter Eugeniahemmet föreligger enligt kommitténs

uppfattning icke samma behov av bidrag från det allmänna som för övriga

anstalter. Enbart hemmets ränteinkomster av egna fonder uppginge enligt

då tillgängliga årsberättelser till inemot 100,000 kronor per år. Vid sådant förhållande

anses staten kunna inskränka sig till att på gällande villkor övertaga

landstingens nuvarande bidrag till hemmet samt att bereda storstäderna motsvarande

lättnad. Det nuvarande fixa statsbidraget, som huvudsakligen tillkommit

för att tillförsäkra primärkommuner regressrätt mot landstingen för till

hemmet erlagda patientavgifter, skulle härvid bortfalla.

Kommittén berör härefter frågan örn finansieringen av den utomanstaltliga

yrkesutbildningen. Härvid yttrar kommittén bland annat:

Utbildning å anstalt av en målare eller skräddare skulle med en normal utbildningstid

av 4 år och under förutsättning, att eleven eller för honom försörjningspliktig

erlade elevavgift med 50 öre örn dagen, kosta staten 3.7 5 X

300 x 4 = 4,500 kronor. Motsvarande utbildning utom anstalt skulle med tilllämpning

av pensionsstyrelsens grunder kosta staten högst 1,200 kronor, alltså

icke fullt Vs av kostnaden för anstaltsutbildningen. Därest, såsom oftast torde

bli fallet, vederbörande fattigvårdssamhälle erlägger den på eleven belöpande

kostnadsandelen vid såväl anstaltlig som utomanstaltlig utbildning, skulle

kostnaden för det allmänna komma att i båda fallen ökas med 600 kronor till

respektive 5,100 och 1,800 kronor. Även vid yrken med kortvarig utbildningstid

ställa sig kostnaderna för det allmänna väsentligt lägre vid utomanstaltlig

än vid anstaltsutbildning.

Nu anförda siffror torde klart ådagalägga vikten för staten av att stödja

den utomanstaltliga yrkesutbildningen av vanföra. Detta gäller uppenbarligen

med särskild styrka, därest pensionsstyrelsens verksamhet på området skulle

framdeles upphöra. De bidragsgrunder, som av pensionsstyrelsen hittills tilllämpats,

synas kommittén kunna i huvudsak tjäna till ledning även vid bestämmandet

av eventuellt bidrag från statens sida. Enligt vad kommittén erfarit

har mot dessa grunder icke framställts annan berättigad erinran än att,

därest med hänsyn till elevens oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen densamma

efter någon prövotid avbrytes, bidrag icke utbetalas för denna tid.

Kommittén vill därför förorda sådan ändring uti ifrågavarande grunder, att

i förevarande fall bidrag utgår för en prövotid, som dock icke må överstiga 1U

av den fastställda normala utbildningstiden. Tillika bör, om staten går in som

direkt bidragsgivare, fördelningen av eleverna på anstaltlig och utomanstaltlig

utbildning ske genom anstaltsstyrelsernas försorg under kontroll av statens

inspektör för vanförevården.

Slutligen har kommittén till behandling upptagit spörsmålet örn en

central ledning av landets vanförevård. Kommittén har härvid erinrat, att

1918 års vanföresakkunniga förordat en ombildning av den nuvarande centralkommittén,

som hittills huvudsakligen haft en rådgivande karaktär, till en

verklig centralstyrelse. Rörande sin egen ställning härtill anför kommittén

följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 206.

Kommittén anser för sin del, att centralkommitténs ställning bör stärkas

såtillvida, att säte och stämma därstädes bör beredas representanter för de

statliga institutioner, som kunna anses hava särskild sakkunskap i hithörande

angelägenheter eller särskilt intresse därför. Kommittén avser härvid närmast

medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen ävensom riksförsäkringsanstalten

och socialstyrelsen. Finnes en särskild statens inspektör för vanföre

vård, bör denne hava rätt att deltaga i centralkommitténs förhandlingar.

Vidare synes ändamålsenligt, att ett inom centralkommittén valt arbetsutskott

omhänderhar de löpande ärendena samt förbereder viktigare angelägenheter,

som skola föreläggas kommittén. Kungl. Majit bör utse ordförande i såväl

centralkommittén som dess arbetsutskott.

Däremot anser sig kommittén icke böra för närvarande tillstyrka någon förändring

i centralkommitténs formella befogenhet. Svårigheterna att rätt avgränsa

en verklig centralstyrelses uppgifter från dem, som skulle tillkomma de

olika anstalternas styrelser, torde vara rätt stora. En dylik centralstyrelse bleve

lätt ett ämbetsverk, inskjutet mellan vanföreanstalterna och den centrala medicinska

myndigheten, varigenom förvaltningen inom vanförevårdsväsendet bleve

tyngre. Så länge vanföreanstalterna icke äro flera än nu, torde en sådan centralstyrelse

icke heller vara av behovet påkallad.

Sjukvårdskommittén håller före, att, därest centralkommitténs sakkunskap

kompletteras på föreslaget sätt, dess inflytande bleve väsentligt större samt att

dess råd och anvisningar i praktiken finge samma betydelse som örn centralkommittén

ägde att fatta för anstaltsledningarna bindande beslut. Sådana uppgifter

som att inkomma med förslag till nya eller förbättrade vårdanordningar

för vanföra, avgiva yttranden i anledning av remisser från myndigheter i principiellt

viktiga frågor samt omhändertaga vårdangelägenheter, som icke kunna

eller böra läggas på de lokala styrelserna, torde centralkommittén kunna fullgöra

i det stora hela likaväl utan att någon ändring i dess formella befogenhet

vidtages. Med hänsyn till dess befogenhet torde centralkommittén lämpligen

böra benämnas svenska vanföreanstalternas centralråd.

Med ett genomförande av kommitténs förslag beräknas statens årliga utgifter

för vanföreanstalternas drift, vilka för närvarande utgöra 550,000 kronor,

komma att öka med omkring 850,000 kronor, i huvudsak motsvarande landstingens

och storstädernas nuvarande kostnader för ändamålet. Härvid har

hänsyn icke tagits till asylhemmen. Beträffande den utomanstaltliga yrkesutbildningen

föreligga inga direkta beräkningar, men uppgivas pensionsstyrelsens

kostnader härför, vilka hittills i huvudsak bestritts av överskottsmedel

från pensionsförsäkringsfonden, ha under senare år uppgått till inemot 200,000

kronor.

Yttranden över kommitténs förslag.

I vad kommitténs förslag avser anstaltsvårdens ordnande, har det i huvudsak

tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Detta gäller främst grundprinciperna

för anstalternas handhavande och finansiering. Beträffande dessa principers

närmare utformande ha dock vissa erinringar framställts, väsentligen avseende

driftbidragsbeloppens storlek och villkoren för driftbidrag.

Styrelsen för vanf öreföreningen i Stockholm yttrar sålunda

bland annat följande.

Driftkostnaderna vid den nya anstalten å Norrbackaområdet kunde med ali

sannolikhet icke hållas på den låga nivå som vid den gamla anstalten, be
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 206.

roende på att de nya lokalerna vore betydligt större och rymligare. Med hänsyn

till de stora lån, föreningen måst ikläda sig för att möjliggöra uppförandet

av den nya anstalten, funne styrelsen ock önskvärt, att ränteutgifterna

eller åtminstone större delen av dem finge medräknas bland driftkostnaderna.

Av de föreslagna bidragsbeloppen syntes särskilt bidraget till de interna

yrkesskoleleverna vara för lågt beräknat och borde förslagsvis höjas med

25 öre till 4 kronor per dag och elev. Styrelsen ville i samband härmed framhålla,

att en avgift från den enskilde av 50 öre per dag för intern elev icke

kunde i och för sig anses för högt tilltagen, men att erfarenheten visat, att det

stundom vore omöjligt att få den enskilde eller hans hemkommun att ikläda

sig någon som helst direkt kontantutgift för ändamålet. Man kunde därför

befara, att genom en föreskrift örn enskild avgift mången vanför på grund av

ekonomiska svårigheter komme att förbliva ohulpen.

Styrelsen hyser ock vissa betänkligheter mot den av kommittén föreslagna

begränsningen, att driftbidrag icke samtidigt skulle få utgå för flera platser

än medicinalstyrelsen godkänt såsom motsvarande normal beläggning, och

förmenar, att en sådan föreskrift skulle verka hämmande på anstaltens verksamhet.

Till utveckling härav anför styrelsen.

Mången gång vore överbeläggning av en avdelning nödvändig och önskvärd.

Detta gällde icke minst beträffande yrkesskolorna. Stundom vore det

av behovet påkallat att låta en vanför, som skulle utbildas i ett yrke, t. ex.

urmakeri, i vilket undervisning ej meddelades på vanföreanstalten, bo i elevhemmet

och genom anstaltens försorg erhålla sin utbildning hos någon

mästare i staden. Likaså hände, att örn en vanför icke på flera år kunde beredas

plats på elevhemmet, anstalten för tids vinnande hyrde bostad åt honom

ute i staden och läte honom få åtnjuta yrkesutbildning samt intaga sina måltider

å anstalten. Att man i sådana fall icke skulle hava rätt att erhålla bidrag

av allmänna medel till driftkostnaderna funne styrelsen orättvist och oegentligt.

Örn en begränsning likväl ansåges böra föreskrivas, ville styrelsen föreslå.

att anstalten måtte kunna få tillgodoräkna sig statsbidrag till driftkostnaderna

för ett visst antal platser utöver det normala, exempelvis 10 platser å

kliniken, 10 platser å yrkesskolorna och 2 platser å skolhemmet. Örn anstalten

hittills kunnat för ett visst antal liggedagar å kliniken utfylla skillnaden

mellan den verkliga kostnaden å ena samt landstingsbidraget och den enskilda

avgiften å andra sidan, vore det därmed ingalunda säkert att anstalten

kunde bära hela den del av kostnaden, som framdeles skulle utgå av statsmedel.

Härutöver påpekar styrelsen, att örn staten skall övertaga landstingens

direkta utgifter för vanföre vår den, synes konsekvensen fordra, att staten

jämväl påtager sig landstingens andel av kostnaden för erforderliga bandage

och proteser.

Styrelsen för vanföreföreningen i Göteborg hävdar liknande

synpunkter i fråga örn statsbidragens begränsning samt kostnaden för

bandage och proteser, varmed även jämställes kostnaden för erforderliga invalidvagnar.

Styrelsen för Eugeniahemmet bestrider, att det nuvarande fasta

statsbidraget å 5,000 kronor skulle utan olägenhet kunna indragas. Till stöd

härför anför styrelsen.

Avkastningen av hemmets fonder, som belöpte sig till omkring 100,000

kronor, kunde visserligen synas avsevärd. Men härvid finge ej förbises, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 206.

en så omfattande verksamhet som Eugeniahemmets ej kunde bedrivas utan

betydande tillskott från hemmets egna medel. Under 5-årsperioden 1929—

1933 hade medelkostnaden per barn och år uppgått till 1,436 kronor, av vilket

belopp hemmet endast erhållit gottgörelse med kronor 912.5 0 och sålunda

bidragit av egna medel med ej mindre än kronor 523.5 0. En stor del av hemmets

skyddslingar åtnjöte dessutom vård antingen helt avgiftsfritt eller mot

reducerad avgift. Härtill komme, att hemmets byggnader, av vilka den äldsta

snart vore femtio år gammal, måste för deras bestånd underkastas genomgripande

reparationer, varförutom ombyggnader och moderniseringar varit

och fortfarande vore ofrånkomliga för att möta tidens krav på hygien och

ändamålsenlighet. Alla dessa arbeten hade slukat betydande belopp, under

senaste 5-årsperioden i medeltal omkring 60,000 kronor örn året. Dessa utgifter,

vilka helt bestritts av hemmets egna medel och vilka enligt styrelsens

mening varit oundvikliga, hade möjliggjorts endast tack vare avkastningen

av fonder, bildade genom gåvor och donationer av enskilda personer. Ett

årligt överskott hade visserligen uppstått, men detta hade under de senaste

åren utgjort endast några få hundra kronor, ett skäligen blygsamt belopp i

förhållande till hemmets inkomst- och utgiftsstat. Hade statsbidraget icke

utgått, skulle antingen underskott uppstått eller driften på ett eller annat

sätt måst inskränkas.

Förslaget örn anordnande av särskilda asyler för vanföra i anslutning till

de olika anstalterna har framkallat betänkligheter hos medicinalstyrelsen.

Lämpligheten av att till dylika anstalter sammanföra svåra vanförefall,

för vilka ingen eller ringa utsikt till bättring förefunnes, syntes styrelsen

kunna ifrågasättas, helst som dessa fall närmast tillhörde de kroniska

sjukhemmens klientel. I varje fall borde, därest statsbidrag till dylika asyler

skulle utgå, bidraget bestämmas till samma belopp, som gälla beträffande hem

för kroniskt sjuka, varigenom undvekes att tillkomsten av dylika hem stimulerades

i högre grad än vad som motsvarade det naturliga behovet.

Behovet av asyler har emellertid med skärpa framhållits av samtliga anstaltsledningar

ävensom av svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

Styrelsen för Eugeniahemmet yttrar i denna del bland annat följande.

Med särskilt intresse hade styrelsen tagit del av kommitténs uppfattning

angående vården av de s. k. asylfallen, då ju Eugeniahemmet, som under en

lång följd av år tagit sig an en stor del av de mera höggradiga invalidfallen i

landet, härvidlag torde sitta inne med särskild erfarenhet och sakkunskap.

Styrelsen anslöte sig till den av kommittén hävdade uppfattningen angående

önskvärdheten av inrättande av asylhem i anslutning till landets vanföreanstalter

men ville betona, att uttagningen av de fall, som böra beredas vård

å dylika asylhem, borde ske med stor urskiljning. Erfarenheten från Eugeniahemmet

gåve vid handen, att ett alltför stort antal höggradiga invalidfall ej

borde sammanföras å en anstalt, enär detta verkade deprimerande på de sjuka

och betungande för vårdpersonalen. Å asylavdelningarna borde intagas dels

patienter, som för all framtid vore i behov av mera omfattande bandageanordningar,

vilka krävde ständig sakkunnig tillsyn och som sålunda ej kunde

vårdas å hemortens anstalter för kroniskt sjuka. Vidare borde dessa platser

reserveras för fall, som i någon mån vore arbetsdugliga utan att dock nämnvärt

kunna bidraga till sitt uppehälle. De allra höggradigaste invalidfallen,

som på grund av fysiska eller psykiska defekter vore oförmögna att prestera

något som helst arbete, borde omhändertagas av hemkommunerna. Det vore

nämligen nödvändigt att de å ett asylhem intagna patienterna kände arbets
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

glädje och hade en känsla av att de trots sin svåra invaliditet icke vore alldeles

onödiga medborgare.

Vad härefter angår den utomanstaltliga yrkesutbildningen, har från flera

håll ifrågasatts lämpligheten av att pensionsstyrelsens nuvarande befattning

med hithörande göromål skulle upphöra.

Sålunda framhåller pensionsstyrelsen, att styrelsen endast tack

vare sin hela landet omspännande organisation av pensionsnämnder och ombud

varit i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla uppgiften som en central

för de vanföras utomanstaltliga yrkesutbildning samt att det för ett rätt handhavande

av den samhällsviktiga frågan örn yrkesutbildning åt vanföra och

andra med dem likställda personer vore av största vikt, att denna uppgift även

i fortsättningen fylldes. Mot den av sjukvårdskommittén tänkta anordningen,

att de vanföras utbildning såväl inom vanföreanstalt som hos mästare i hemorten

skulle omhändertagas av de statsunderstödda vanföreanstalterna och att

den centrala ledningen av vanförevården skulle vila hos ett centralråd, kunde

enligt styrelsen riktas den synnerligen vägande invändningen, att detta centralråd,

lika litet som vanföreanstalterna, förfogade över någon hela landet

omfattande lokal organisation.

Styrelsen för vanförefö reningen i Stockholm delar pensionsstyrelsens

betänkligheter härutinnan under framhållande, att varje anstalt

visserligen hade hos sig anställd en kurator, men att denna endast mer undan

tagsvis torde genom sin personliga kännedom örn förhållandena i den vanföres

hemtrakt kunna skaffa någon yrkeslärare åt honom. Att kurator i sådant syfte

skulle i erforderliga fall företaga en resa till trakten för att ordna utbildningsfrågan

kunde av flera skäl mera sällan ifrågakomma, Man skulle möjligen

kunna tänka sig att anställa flera kuratorer hos anstalten, men detta skulle

medföra ökade kostnader. För övrigt kunde en kurator givetvis icke uppträda

med den pondus och auktoritet som pensionsstyrelsen. Föreningsstyrelsen

ansåge därför önskvärt, att pensionsstyrelsens verksamhet på området finge

fortgå, till dess någon anordning bomme till stånd, som kunde anses fullt motsvara

denna verksamhet. Styrelsen tillägger, att då kostnaderna för en utom

anstaltlig utbildning i regel bleve ej obetydligt högre för den enskilde och

kommunen, än örn utbildningen försigginge å vanföreanstalt, kommunen

stundom vägrade att bidraga till utomanstaltlig utbildning, i följd varav någon

utbildning icke alls kunde komma till stånd. Sannolikt bleve det därför nödvändigt

att efter hand något höja det allmännas bidrag därtill utöver de

bidrag, som nu plägade utgå från pensionsstyrelsen.

Styrelsen för vanföreföreningen i Göteborg anför liknande

synpunkter som Stockholmsföreningens styrelse. Därutöver betonar styrelsen

önskvärdheten av att den utomanstaltliga utbildningen komme i åtnjutande av

bidrag från staten med minst samma belopp som utbildning å anstalter, att

densamma ställdes under kontroll av myndighet, som distriktsvis hade att

granska såväl förslag till som pågående utbildning, att eleverna icke bleve

sämre ställda i fråga örn bidrag till husrum, mat och kläder, samt att desamma

försåges med maskiner och verktyg efter samma principer som anstalts
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utbildade. Utan att dessa åtgärder vidtoges kunde enligt styrelsens mening

icke åsyftad verkan av utbildningen ernås.

Medicinalstyrelsen anser, att det redan i fråga om statsbidragen

till vanföreanstalternas skol- och uppfostringshem samt yrkesskolor kunde

ifrågasättas, huruvida ej desamma borde utgå av anslag under åttonde i stället

för femte huvudtiteln och att detta i än högre grad vore fallet med den utomanstaltliga

yrkesutbildningen.

Vad slutligen angår det föreslagna centralrådet, framhåller styrelsen försvenska

vanföreanstalternas centralkommitté, att statligt

ingripande i kommitténs verksamhet hittills förekommit endast i så måtto, att

en av medicinalstyrelsen utsedd revisor efter kommitténs egen framställning

årligen deltagit i revisionen av styrelsens förvaltning. Härefter yttrar styrelsen

med anledning av den föreslagna statliga representationen i centralrådet

väsentligen följande.

Ända från början av centralkommitténs verksamhet hade det varit en

strävan att i kommittén och dess styrelse insätta personer med erforderlig

sakkunskap och vilka kunde betraktas såsom representanter för de ämbetsverk,

som hade att i större eller mindre omfattning handlägga vanförevårdsfrågor.

En blick på centralkommitténs och anstaltsstyrelsernas nuvarande

sammansättning visade ock, att ett betydande inslag redan förefunnes av

sådana medlemmar, vilkas säte i ledningen sjukvårdskommittén betecknat såsom

ett vitalt önskemål. Samma strävan hade även funnit uttryck däri, att

representant för medicinalstyrelsen alltid inbjudits till och ofta deltagit i

centralkommitténs och dess styrelses sammanträden. Behovet av statligt inflytande

syntes genom nämnda omständigheter redan vara så väl tillgodosett,

att ett än mera ökat statligt inflytande knappast kunde anses vara behövligt,

så länge centralkommitténs verksamhet — i motsats till anstalternas — vore

så enskild som för närvarande.

Skulle emellertid ett statligt inflytande i centralkommittén organiseras,

måste detta enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen förutsätta ett statsbidrag

till kommitténs byråverksamhet. I realiteten hade denna verksamhet

innefattat åtskilligt för statens organ, särskilt för pensionsstyrelsen, nödvändigt

arbete, ehuru det hittills helt och hållet bekostats av enskilda medel.

Kostnaden för byråverksamheten — för närvarande uppgående till cirka 14,000

kronor om året — komme med säkerhet att stiga framdeles, alldenstund det

ej i fortsättningen bleve möjligt att som hittills erhålla oavlönad byråföreståndare.

En annan förutsättning för det föreslagna statsingripandet i centralkommitténs

organisation syntes styrelsen vara, att kommittén finge vissa bestämda

befogenheter, avseende en reglerad samverkan med anstalterna. Yäl

hade hittills behov av ett starkare band mellan anstalterna än det, centralkommittén

i sin nuvarande organisation representerade, knappast gjort sig

gällande. Detta uteslöte dock ej, att den gemenskap i arbetet mellan de olika

föreningarna och anstalterna, som under en startningsperiod genom helt

enskilt arbete uppehållits, i fortsättningen kunde behöva givas fastare former.

Styrelsen ansåge i likhet med sjukvårdskommittén, att centralkommitténs omorganisation

till en verklig vanförevårdsstyrelse för närvarande ej vore

aktuell, men centralkommittén borde även såsom endast rådgivande organisation

kunna erhålla ökat inflytande.

Styrelsen har till sist förklarat sig villig att, om förslag från statsmyndigheternas

sida skulle komma att framställas, förhandla om en omorganisation

av centralkommittén i den riktning, sjukvårdskommittén angivit.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206.

46

Departementschefen.

Vad först angår anstaltsvårdens ordnande, anser jag mig kunna —

i likhet med det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar — i

princip biträda kommitténs förslag. Jag åsyftar härvid icke endast de förordade

grundprinciperna för de nuvarande anstalternas handhavande och finansiering

utan även förslaget örn anstalternas komplettering med särskilda asylhem. De

betänkligheter av mera principiell innebörd, som medicinalstyrelsen i sistnämnda

avseende uttalat, synas mig till väsentlig del bottna i ett missförstånd

beträffande det klientel, vilket skulle vårdas å asylhemmen. Vad kommittén

och Eugeniahemmets styrelse härutinnan anfört samt övriga anstaltsstyrelser

ytterligare understrukit torde ådagalägga, att asylhemmen hava en bestämd

uppgift att fylla, vilken åtminstone under nuvarande förhållanden icke lämpligen

kan tillgodoses genom de egentliga yrkesskolorna och ej heller genom

hemmen för kroniskt sjuka. Jag kan härvidlag tillägga, att enligt av mig från

de egentliga vanföreanstalterna inhämtade upplysningar antalet exspektanter

vid dessa anstalters yrkesskolor under senare år visserligen minskat något

men likväl, efter intagning av elever för innevarande vårtermin, uppgår till icke

mindre än 406 personer, ungefär proportionellt fördelade på de olika anstalterna.

Det framstår förty alltjämt såsom i hög grad angeläget att bland annat

genom inrättande av särskilda asylhem söka i möjligaste mån underlätta tillträdet

till yrkesskolorna för dem, som kunna i full utsträckning tillgodogöra

sig undervisningen därstädes. Härvid torde ekonomiskt bistånd från statens

sida icke kunna undvaras.

När det sedan gäller att närmare utforma reglerna för statens bidrag till

anstalternas olika avdelningar, ha som nämnts från skilda håll framställts åtskilliga

erinringar och önskemål. För att erhålla en fastare grund för bedömandet

av hithörande spörsmål, i vad angår de egentliga vanföreanstalterna,

har jag låtit komplettera sjukvårdskommitténs utredning härutinnan

med senare uppgifter och därvid funnit, att bidragen till sjukavdelningarna

och skolhemmen kunna utan olägenhet bibehållas vid de av kommittén

föreslagna beloppen. Vad åter yrkesskolorna beträffar, synes en

mindre höjning påkallad redan till följd av ökade kostnader för undervisningen

under de två senaste åren. För år 1935 uppgick den genomsnittliga

nettokostnaden härför till kronor 1.5 0 per dag och elev. Inräknas utgifterna

för underhåll, flitpengar och arbetspremier, utgjorde den genomsnittliga

kostnaden per dag för intern elev kronor 4.6 0 och för extern elev kronor

2.io. Då dessa siffror i viss män påverkats av ogynnsamma förhållanden

i samband med Stockholmsanstaltens överflyttning till de nya lokalerna vid

Norrbacka, torde de av kommittén föreslagna bidragsbeloppen av nu nämnd

anledning icke behöva höjas med mer än 25 öre per elev och dag, d. v. s. till

kronor 4 för intern elev och kronor 1.7 5 för extern elev. Utöver statsbidraget

skulle enligt kommitténs förslag av vederbörande fattigvårdskommun eller

försörjningsskyldige uttagas en dagavgift av 50 öre för intern elev och 25 öre

för extern elev, avsedd att täcka viss del av kosthållet för eleven. Från de

närmast intresserades sida ha emellertid yppats farhågor för att ett utkrä
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majlis proposition nr 206.

vande av särskild dagavgift skulle lända till men för de vanföra, enär hemortskommunerna

och de försörjningsskyldiga genom pensionsstyrelsens mellankomst

hittills i stor utsträckning varit befriade från utgifter för detta

ändamål. Aven örn det, med tanke på den alltmera ökade förståelse för vikten

av de vanföras yrkesutbildning, som genom vanföreanstalternas och pensionsstyrelsens

verksamhet under årens lopp spritts ute i bygderna, icke skulle

vara oberättigat antaga, att de försörjningsskyldiga eller vederbörande fattigvårdsmyndigheter

i allmänhet skulle finna med sin egen fördel förenligt att,

sedan pensionsstyrelsens bidrag till yrkesskolorna upphört, för de vanföras

underhåll under utbildningstiden erlägga den i och för sig skäligen blygsamma

avgift, som kommittén föreslagit, lära de sålunda uttalade farhågorna

åtminstone -i en del fall komma att besannas. Härjämte är att märka, att införandet

av en dylik avgift med hänsyn till vanförhetens förekomst och orsaker

skulle komma att drabba de olika kommunerna synnerligen ojämnt samt

i viss mån motverka den skatteutjämning, som med kommitténs förslag i

övrigt åsyftats. Beträffande yrkesskolornas elever anser jag mig därför icke

böra påkalla något bidrag från den försörjningsskyldige eller vederbörande

fattigvårdssamhälle. Billighetsskäl tala härvid för att interna och externa

elever jämställas, ehuru något bidrag från pensionsstyrelsen till externa elever

hittills som regel icke utgått. I enlighet med denna min ståndpunkt förordar

jag, att statens bidrag till yrkesskolorna höjas till belopp, som motsvarar den

genomsnittliga dagkostnaden, beräknad till kronor 4.5 0 för interna och kronor

2.00 för externa elever. Merkostnaden härför torde begränsa sig till omkring

65.000 kronor per år.

I fråga örn asylhemmen föreligga enligt min mening icke samma skäl till

avsteg från principen, att den enskilde eller fattigvårdssamhället skall i någon

mån bidraga till driftkostnadernas täckande. I denna del anser jag mig

därför böra godtaga kommitténs förslag, vilket innebär, att statsbidraget

skall täcka nettokostnaderna för driften, inklusive undervisning, flitpengar

och arbetspremier, sedan en dagavgift av 50 öre per elev avräknats.

Enligt inhämtade upplysningar hai den genomsnittliga driftkostnaden

vid asylhemmet i Hälsingborg, där dock för närvarande ingen arbetsterapi

förekommer, under de tre senaste åren uppgått till ungefär kronor 2.2 5 per

underhållsdag. Vid de nya asylhemmen, där viss undervisning för höjande av

arbetsförmågan skulle bedrivas, torde underhållskostnaden ställa sig något

dyrare. Utgår man från en underhållskostnad av kronor 2.7 5 per dag samt beräknar

de med undervisningen sammanhängande kostnaderna till förslagsvis

75 öre per dag, skulle den totala driftkostnaden belöpa sig till kronor 3.5 0. I

enlighet härmed skulle statsbidraget preliminärt kunna fastställas till (3.5 0 —

0.5o) 3 kronor per dag och patient.

Vid samtliga nu nämnda avdelningar torde driftbidrag som regel icke böra

utgå för flera platser än medicinalstyrelsen godkänt såsom motsvarande normal

beläggning. Med hänsyn till vad vanföreföreningen i Stockholm yttrat

bör dock viss möjlighet inrymmas åt anstalterna att erhålla statsbidrag

även för ett något större antal platser än det normala. Smidigast synes här
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 206.

vid vara, att anstaltsledningarna efter eget beprövande äga emottaga patienter

respektive elever utöver den normala beläggningen samt att medicinalstyrelsen

sedermera i samband med utanordningen av statsbidragen prövar lämpligheten

av de gjorda dispositionerna på grundval av de skäl, som anstaltsledningarna

kunna i förekommande fall förebringa. Såsom generell gräns

för driftbidrag till ifrågavarande avdelningar bör gälla, att det totala bidraget

till avdelningarna icke må överstiga skillnaden mellan de sammanlagda

verkliga driftkostnaderna för avdelningarna å ena samt summan

av dagavgifterna och andra från avdelningarnas drift härflytande

inkomster å andra sidan. En förutsättning för driftbidrag bör ock vara, att

staten skall vara representerad i anstalternas ledning och vid revisionen av

deras räkenskaper efter analoga grunder, som gälla för kustsanatorierna.

Skulle till följd av större donationer eller annorledes vederbörande huvudmän

erhålla en väsentligt förbättrad ekonomisk ställning, torde det böra ankomma

å medicinalstyrelsen att föreslå de modifikationer i fråga örn statens bidrag,

som kunna härav påkallas.

I kommitténs förslag ingår även, att staten skall i landstingens och storstädernas

ställe lämna bidrag till erforderliga stödjebandage och proteser,

ehuru formen för statens bidrag härtill icke närmare angivits. Ändamålsenligast

lärer emellertid vara, att staten, i analogi med landstingens hittillsvarande

bidrag, bestrider 2/s av hithörande kostnader samt att vederbörande

försörjningsskyldige eller primärkommun betalar återstoden. Någon skillnad

mellan bemedlade eller obemedlade torde ej heller i förevarande hänseende

böra göras, särskilt som kostnaderna för ändamålet i fråga ställa sig relativt

höga och därför bliva mycket betungande för den enskilde. Jag vill i detta

sammanhang nämna, att landstingens och storstädernas utgifter för bandage

och proteser under de tre senaste åren belöpt sig till icke mindre än omkring

300,000 kronor per år.

Bidraget till Eugeniahemmets drift lärer i enlighet med kommitténs

förslag böra fastställas till kronor 1.5 0 per dag och patient, på villkor

att för patienterna icke uttages högre dagavgift än 1 krona. Härjämte torde

staten bidraga med 2h av kostnaderna för patienternas bandage- och protesanordningar.

Av hemmets styrelse anförda motiv för bibehållande av det nu

utgående fasta statsbidraget å 5,000 kronor förefalla knappast bärande. Jag

föreslår därför, att detsamma bortfaller i och med statens övertagande av

landstingens nuvarande bidrag.

Yad härefter angår den utomanstaltliga yrkesutbildningen, tala onekligen

vissa skäl för en enhetlig ledning av all yrkesutbildning för vanföra. Tills

vidare torde emellertid avgörande betydelse få tillmätas den i vissa yttranden

anförda omständigheten, att för närvarande endast pensionsstyrelsen äger

tillgång till lokala ombud i den omfattning, som erfordras för att kunna på

ett tillfredsställande sätt organisera de vanföras utomanstaltliga yrkesutbildning.

Med hänsyn härtill vill jag förorda, att handhavandet och finansieringen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majlis proposition nr 206.

av den utomanstaltliga yrkesutbildningen tills vidare bibehålles bos pensionsstyrelsen.

Att märka är för övrigt, att sedan länge ett intimt samarbete äger

rum mellan pensionsstyrelsen och anstaltsledningarna samt att fördelningen

av eleverna å inomanstaltlig och utomanstaltlig yrkesutbildning sker i fullt

samförstånd dem emellan. I denna ordning avser jag icke, att någon praktisk

ändring skall inträda. Frågan om det definitiva ordnandet av ifrågavarande

angelägenhet torde lämpligen böra upptagas till prövning i samband med

spörsmålet örn den framtida organisationen av pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet över huvud.

Med denna ståndpunkt förringas givetvis ingalunda behovet av ett för hela

vanförevården avsett centralt, rådgivande organ, där staten äger tillbörlig

representation. Ett sådant torde ock, på sätt kommittén föreslagit, kunna utan

större svårigheter organiseras genom att komplettera den nuvarande centralkommittén

med representanter för de statliga myndigheter, som hava närmaste

överinseendet över hithörande verksamhetsgrenar. Tills vidare torde man

härvid kunna inskränka'' sig till att i det föreslagna centralrådet insätta

ständiga representanter för medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen. En av

dessa representanter torde tillika böra utses att vara ordförande i centralrådet.

Huruvida staten med anledning härav skall behöva vidkännas särskilda

kostnader för centralrådets verksamhet torde få bedömas med utgångspunkt

från de förhållanden, som framdeles kunna komma att föreligga. Något större

belopp torde i allt fall icke erfordras för ändamålet. Jag vill för min del

föreslå, att nu ifrågasatta representation tills vidare föreskrives som villkor

för statsbidrag till berörda vanföreföreningar. Närmare bestämmelser örn centralrådets

befogenhet torde få ankomma å Kungl. Maj:t att meddela.

Slutligen må framhållas, att med den av mig förordade höjningen av driftbidragen

till yrkesskolorna torde statens merkostnader för vanföreanstalternas

drift, asylhemmen oberäknade, komma att uppgå till omkring 950,000

kronor per år. Medräknas asylhemmen, lärer sistnämnda belopp komma att

stiga till omkring 1,050,000 kronor. För fortsättande av den utomanstaltliga

yrkesutbildningen har, sedan överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden

numera icke äro tillgängliga, budgetmedel äskats under femte huvudtiteln,

punkt 39, i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag.

Welanderhemsvården.

Nuvarande organisation oell kostnadsfördelning.

För vård av barn med medfödd eller i späd ålder ådragen syfilis finnas

för närvarande tre särskilda anstalter, förlagda till Stockholm, Göteborg och

Malmö. Dessa anstalter, som efter numera avlidne professorn Edvard Welander

benämnas Welanderhem, inrymde år 1934 sammanlagt omkring 115

vårdplatser, varav 50 å Stockholmsliemmet, 47 å Göteborgshemmet samt 18

å Malmöhemmet. Å hemmet i Stockholm vårdas som regel endast barn före

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206. m 36 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Majas proposition nr 206.

skolåldern, medan å de andra hemmen även emottagas ett relativt stort antal

barn i denna ålder.

Samtliga hem hava tillkommit på enskilt initiativ samt ägas och drivas

av för ändamålet bildade stiftelser. Stockholmshemmet, som även benämnes

»Lilla hemmet», är alltjämt oberoende av det allmännas stöd. Så är däremot

icke fallet med de två övriga hemmen. Enligt inhämtade uppgifter

lämnar Göteborgs stad till driften av den förra anstalten ett bidrag av kronor

2.4 0 per dag för varje barn från staden, dock högst intill ett belopp av

10.000 kronor per år. Enahanda belopp erlägges av de till hemmets rayon

hörande landstingen för deras patienter. Till hemmet i Malmö lämnar

Malmö stad ett bidrag av kronor 1.60 per dag för varje i staden hemmahörande

patient. För andra patienter erlägger vederbörande hemkommun

en vårdavgift av kronor 2.40 per dag. Båda hemmen erhålla jämväl driftbidrag

från pensionsstyrelsen med kronor 1.50 per dag och barn, dock med

en maximering till 10,000 kronor för Göteborgsanstalten och 7,000 kronor

för Malmöanstalten. Några direkta bidrag av statsmedel utgå däremot ej.

Bidragen från landstingen samt städerna Göteborg och Malmö hava under

de två senaste åren uppgått till sammanlagt omkring 40,000 kronor per år,

bidragen från pensionsstyrelsen i det närmaste till maximibeloppen, tillhopa

17.000 kronor. Vid samtliga anstalter upptagas dessutom, i den mån så ske

kan, smärre dagavgifter av de vårdades anhöriga; endast för Stockholmsanstalten

spela dock dessa personliga vårdavgifter numera någon roll i ekonomiskt

hänseende. Bet sammanlagda beloppet av dessa vårdavgifter hava

under de senaste åren för Stockholmsanstalten belöpt sig till i genomsnitt

8.000 kronor per år samt för de två övriga anstalterna till cirka 700 kronor

per år och anstalt.

Kommitténs förslag.

Kommittén erinrar till en början, att medfödd eller i späd ålder ådragen

syfilis ofta visat sig hava ett synnerligen ogynnsamt inflytande på barnets

kroppsliga och andliga utveckling, därest sjukdomen icke i tid blir föremål

för sakkunnig behandling. Sålunda äro ögonsjukdomar, som stundom medföra

blindhet, och öronlidanden, vilka orsaka nedsatt hörselförmåga eller

dövhet, vanliga yttringar av medfödd syfilis. Vidare följer icke sällan nedsättning

av själslivets funktioner — idioti, imbecillitet eller andra, lindrigare

rubbningar — på en obehandlad eller ofullständigt skött medfödd syfilis.

På så sätt har, framhåller kommittén, syfilis varit en vanlig orsak till att

ett icke ringa antal barn, som nu vårdas på våra blind- och dövstumskolor,

sinnesslöanstalter och skolor för efterblivna barn, bragts på livets skuggsida.

Med hänsyn härtill och då av hittills verkställda undersökningar att döma

resultaten av den å Welanderhemmen bedrivna vården kunna betecknas som

tillfredsställande, anser kommittén, att denna vård är i hög grad förtjänt av

det allmännas stöd och bistånd.

Rörande vårdbehovets omfattning och tillgodoseende upplyser kommittén, att

en viss platsbrist gjort sig gällande för de södra delarna av landet. Enligt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 206.

en av förre läkaren vid Malmökemmet för några år sedan verkställd undersökning

skulle sålunda omkring 60 platser erfordras för att täcka det totala

vårdbehovet i Skåne, Blekinge samt Kronobergs och Hallands län; uteslötes

sistnämnda län, reducerades antalet till 55. Kommittén finner emellertid detta

resultat vara delvis missvisande och förordar tills vidare endast en mindre

utbyggnad av Malmöanstalten. Härutinnan yttrar kommittén:

Att döma av det resultat, vartill nämnda enquéte rörande Malmöanstalten

lett, skulle det nuvarande antalet vårdplatser i landet vara avsevärt för litet.

Häremot talar dock erfarenheten från Stockholmsanstalten, där vid utgången

av 1931 en reserv av 10 platser redovisats. Vid sådant förhållande har

kommittén övervägt att föranstalta en ny enquéte i frågan. Först efter

genomförandet av en omfattande moderskapsvård torde man emellertid ha

utsikt att erhålla en mera tillförlitlig uppskattning av antalet syfilitiska mödrar

och därmed av platsbehovet för syfilitiskt infekterade barn. Kommittén har

därför icke ansett tiden nu vara lämplig för en dylik enquéte. Kommittén

torde emellertid icke göra sig skyldig till ett förhastat omdöme, då den

håller före, att behovet av ytterligare platser icke lärer vara större än att

det utan olägenhet kan successivt tillgodoses allteftersom behovet uppenbaras.

På grund härav och då vården, med hänsyn till såväl vårduppgifterna

som den relativt ringa frekvensen av ifrågavarande sjukdomsform, synes vara

ägnad för en stark centralisering, vill kommittén föreslå, att vården tillsvidare

bygges på de tre nuvarande anstalterna. Kommittén utgår dock ifrån,

att ett utbyggande av Malmöanstalten, främst för åstadkommande av bättre

hygieniska förhållanden därstädes, snarast kommer till stånd. Platsantalet

å anstalten torde därvid lämpligen böra sättas till 25, motsvarande en vanlig

vårdenhet. Anstaltens utbyggande bör givetvis planläggas så, att möjlighet

till utvidgning i olika avseenden finnes.

Kommittén anser vidare önskvärt, att en ändamålsenlig rayonindelning

för anstalterna genomföres. Kommittén erinrar härvid, att en sådan indelning

i viss utsträckning redan tillämpats och att från Göteborgsanstalten

betonats angelägenheten av att — för möjliggörande av en ekonomisk drift

av anstalten — Hallands län även i fortsättningen reserverades för anstalten.

Med beaktande härav har kommittén föreslagit följande rayonindelning:

Stockholmsanstalten: hela Norrland och Svealand, utom Värmlands län,

ävensom Gotlands, Östergötlands och Kalmar län,

Göteborgsanstalten: Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Jönköpings och Värmlands län,

Malmöanstalten: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län.

För ernående av bästa möjliga utnyttjande av platstillgången förordas,

att samarbete mellan anstalterna ordnas. Anvisningar härför böra givas av

medicinalstyrelsen. Visar sig platstillgången otillräcklig, anses anordnande

av en mindre anstalt i Norrland böra tagas i övervägande, vilken i så fall

kunde förläggas till exempelvis Umeå eller Sundsvall. Vissa detalj spörsmål,

såsom maximering av vårdtiden, särskilda anordningar för barn i skolåldern

och fortsatt observation av hithörande klientel förutsättas sedermera bliva

föremål för närmare utredning.

Beträffande vårdens handhavande och finansiering föreslås i stort sett

enahanda grunder som för kustsanatorier och vanföreanstalter, dock med

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

viss skärpning av statens ansvar. Kommittén anför härutinnan i huvudsak

följande.

Att staten enligt kommitténs mening bör övertaga de nu från landstingen,

icke-landstingsstäder och primärkommuner utgående bidragen till hemmens

drift torde utan vidare följa av kommitténs förslag rörande kustsanatorier

och vanföreanstalter. Visserligen har staten hittills icke direkt gått in för

understöd till ifrågavarande slag av anstalter, men detta saknar enligt kommitténs

uppfattning betydelse vid det förhållandet, att här ifrågavarande

vård i lika, hög grad som den vid nyssnämnda anstalter bedrivna är ägnad

för en stark centralisering. Ett överflyttande på staten av dessa bidrag

skulle ock stämma väl överens med kommitténs förslag, att staten skall bestrida

kostnaderna för den slutna vården av vuxna könssjuka i smittsamt

skede, vilka intagits å sjukhus utom liemlänet. Ur de sypunkter, kommittén

har att företräda, framstår även som ett klart önskemål, att pensionsstyrelsens

nuvarande bidrag till Welanderhemmen i Göteborg och Malmö upphöra

och ersättas med direkta statsmedel, särskilt örn överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden

framdeles icke bliva för sjukvårdsändamål tillgängliga.

Erågan är, huruvida icke staten i detta fall bör taga ännu ett steg oell

jämväl svara för de personliga vårdavgifterna, i den mån sådana utgå. För

ett sådant steg talar redan den omständigheten, att vuxna, lidande av syfilis

i smittsamt stadium, åtnjuta fri sjukhusvård. Även Welanderhemmens patienter

befinna sig under längre eller kortare tid av sin sjukdom i smittsamt

stadium. Härtill komma även andra omständigheter i betraktande. Samtliga

hithörande barn äro i behov av långvarig vård. Man räknar i allmänhet med

tre års vårdtid. Många äro tillika utomäktenskapliga, och erfarenheterna från

hemmen i Göteborg och Malmö visa, att inkomsterna från barnens föräldrar

eller andra närstående icke äro mycket att bygga på. Det må ock erinras,

att det är av stort samhälleligt intresse, att hithörande sjuka komma i åtnjutande

av vård och att detta sker snarast möjligt efter födelsen respektive

sjukdomens ådragande. Ur sistnämnda synpunkt är det framför allt av vikt,

att icke behandlingen fördröjes genom ett eventuellt klarläggande av de anhörigas

betalningsförmåga. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill kommittén

för sin del förorda, att de personliga vårdavgifterna bortfalla och att i stället

staten lämnar skälig ersättning för den minskning i inkomster, som anstalterna

genom ifrågavarande avgifters upphörande bomme att få vidkännas.

Kommittén är väl medveten örn, att vad salunda föreslagits praktiskt

taget innebär ett åtagande för staten att i sista hand svara för anstalternas

driftkostnader vad angår hemmen i Göteborg och Malmö. Kommittén anser

emellertid, att de särskilda förhållanden, som äro förbundna med delina

vård, göra ett sådant åtagande fullt berättigat. Realiserandet av kommitténs

förslag synes ock vad angår nämnda två hem lämpligen böra taga formen

av ett åtagande från statens sida att i sista hand svara för driftkostnaderna,

dock att ansvaret, liksom beträffande centralanstalten för radioterapi i Lund,

bör begränsas uppåt till visst belopp per dag och patient. Då driftkostnaden

för hemmen ifråga under femårsperioden 1927—1931 i genomsnitt uppgått till

kronor 3.40 respektive 3.3 0 per dag och patient, torde nämnda maximibelopp

kunna sättas till 3.5 0 k 4 kronor. Beträffande Stopkholmsanstalten åter

synes statens åtagande tillsvidare böra begränsas till att erlägga en mot

totalbeloppet av vårdavgifterna svarande ersättning, vilken med ledning^ av

anstaltens inkomster genom influtna vårdavgifter under nyssnämnda femårsperiod

förslagsvis kan sättas till 8,000 kronor.

Kommittén tillägger, att med ett genomförande av kommitténs förslag

angående Göteborgs- och Malmöanstalterna torde böra följa, att staten till
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 206.

erkännes medinflytande på anstalternas ledning och granskningen av verksamheten

i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits

i fråga örn kustsanatorier och vanföreanstalter.

Statens årliga kostnader för Welanderhemsvårdens bedrivande enligt här

angivna grunder har av kommittén uppskattats till 75,000 kronor.

Yttranden över kommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag rörande Welanderhemsvårdens organisation och

finansiering ha några principiella erinringar icke framkommit. Styrelsen

för Lilla hemmet i Stockholm har emellertid, närmast med anledning av den

föreslagna rayonindelningen, uttalat vissa önskemal i ekonomiskt hänseende,

varvid styrelsen i huvudsak yttrat följande.

Mot rayonindelningen hade styrelsen intet i princip att erinra men ville

dock framhålla, att Lilla hemmet, såsom beläget i rikets huvudstad, dit

unga kvinnor från landets alla delar till stort antal sökte sig, givetvis komme

att få mottaga barn till mödrar från de andra hemmens upptagningsområden

i större utsträckning än dessa från Stockholmshemmets. Att överflytta barnen

till de senare vore i vissa fall olämpligt, då både mödrar och fäder, utan

att hava förvärvat hemortsrätt i huvudstaden, kunde hava sin verksamhet

därstädes och ej kunde lämna denna utan allvarliga olägenheter. Det eftersträvade

sambandet mellan föräldrar och barn borde, även för dessa vanlottade

små, örn möjligt bibehållas. Nämnas kunde, att å Lilla hemmet

den 1 oktober 1934 vårdats tre barn från Kristianstads län och att under

de senaste åren flera barn även från Malmöhus län varit intagna. Att dessa

förhållanden, örn kommitténs förslag bleve realiserade, kunde hava inflytande

på Lilla hemmets ekonomi, vore uppenbart. Då dess penningmedel endast

finge placeras i »säkra» obligationer och då ränteinkomsten av dessa papper

befunne sig i starkt sjunkande, måste styrelsen framgå med största försiktighet,

när det gällde övertagande av nya förpliktelser för framtiden. Man

kunde tänka sig den situationen uppstå, att sammanlagda inkomsterna från

kapitalet och — sedan vårdavgifterna bortfallit — från staten ej längre försloge

till utgifterna och att verksamheten till följd därav kanske måste inskränkas.

Skulle Lilla hemmet dessutom nödgas mottaga barn från de andra

områdena utan särskild ersättning från staten, bleve dess ekonomiska

förhållanden med hänsyn till bidrag från det allmännas sida sämre än för

Welanderhemmen i Göteborg och Malmö.

{Med hänvisning härtill finner styrelsen önskvärt, att Lilla hemmet i sådana

fall, då det fått mottaga patient från andra upptagningsområden än dess

eget och då en överflyttning av patienten till dess rayonsjukhus av det ena

eller det andra skälet ej kan verkställas, måtte erhålla statsbidrag för sådan

patient i samma utsträckning, som örn den varit intagen å något av de andra

Welanderhemmen.

Senare utredning och förslag.

Efter avgivande av sjukvårdskommitténs betänkande har riksdagen i skrivelse

den 25 maj 1935, nr 254, med anledning av i ämnet väckta motioner

hemställt, att Kungl. Majit måtte, oberoende av kommitténs förslag i övrigt,

snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag angående ordnandet av vården

av hereditärsvfilitiska barn.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 206.

Sedan Kungl. Majit till följd härav uppdragit åt medicinalstyrelsen att

avgiva yttrande och förslag i ämnet, har styrelsen den 7 december 1935

— efter samråd med representanter för samtliga tre Welanderhem — inkommit

med anbefalld utredning.

Angående vårdbehovets omfattning och tillgodoseende yttrar styrelsen därvid

i huvudsak följande.

Antalet nyanmälda fall av hereditär syfilis i smittsamt skede hade under

åren 1931—1934 uppgått till i medeltal omkring 30 per år. Emellertid befunne

sig icke alla liereditärsyfilitiska barn vid tidpunkten för sjukdomens

upptäckande i smittsamt skede, varför ett stort antal fall av hereditär syfilis

i barnaåldern icke komme till officiell kännedom. Av klientelet å Welanderhemmen

vore endast en del i smittsamt skede vid inkomsten, på ett av

hemmen endast en tredjedel av de intagna. De icke smittsamma fallen vore,

ehuru i behov av vård, icke anmälda jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. Ursprungligen hade man tänkt sig, att Welanderhemmen

skulle mottaga späda barn, som efter tre års behandlingstid och

ett års observation därutöver skulle kunna utskrivas såsom friska. Emellertid

hade det visat sig, att ärvd syfilis i ett stort antal fall icke upptäcktes

under spädbarnsåldern utan att många fall först under kolt-, lek- eller skolåldern

komme till läkares kännedom. I andra fall åter hade sjukdomen

tidigt upptäckts, men hade sjukdomssymtomen, trots behandling, varit så

långvariga, att barnen icke kunnat utskrivas efter den vanliga behandlingsoch

observationstiden utan varit nödsakade att kvarbliva å hemmen lång

tid därutöver.

Aven örn man, med en fortsatt nedgång i antalet fall av förvärvad syfilis,

kunde räkna med en viss minskning av antalet fall av ärvd syfilis, komme

på grund av den förvärvade sjukdomens natur den relativa nedgången i antalet

fall av ärvd syfilis att bliva mindre än beträffande den förvärvade.

Med hänsyn härtill kunde man icke hoppas på någon minskning i behovet

av vårdplatser inom den närmare framtiden. A andra sidan hade beläggningen

å de tre nuvarande Welanderhemmen varit i stort sett stabil, vadan

man kunde utgå från att nuvarande vårdplatsantal, inberäknat 25 platser å

Malmöhemmet, för den närmaste framtiden icke behövde ökas. Emellertid

hade å hemmen i Göteborg och Malmö, där även äldre barn vårdades, en viss

svårighet vid beläggningen av hemmen gjort sig gällande, enär de äldre barnen

krävde annan vård och tillsyn än de späda barnen och barnen i kolt- och

lekåldern. Till följd därav hade från ett hem, där barn i skolåldern varit intagna,

de späda barnen remitterats till Lilla hemmet i Stockholm, som

endast mottoge barn före skolåldern. För en rationalisering av vården

kunde man tänka sig en framtida uppdelning av klientelet så, att späda

barn vårdades uteslutande å ett hem, under det att de äldre barnen fördelades

å de båda andra hemmen. Sådan uppdelning hade redan skett i

Danmark. Visserligen vore avstånden i vårt land större än i vårt grannland,

men då å dessa hem skulle vårdas barn från hela landet, komme

uppdelningen icke att spela så stor roll för dem, som önskade besöka sina

anhöriga å hemmen.

I fråga örn vårdens handhavande och finansiering ansluter sig styrelsen i

princip till sjukvårdskommitténs förslag. Styrelsen anför sålunda bland

annat följande.

Med hänsyn till den ofta förekommande smittsamheten ävensom den omständigheten,

att de liereditärsyfilitiska barnen, örn de icke i tid komme

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

under vård, med stor sannolikhet förr eller senare på grund av sina sjukdomssymtom

bleve i behov av sjukvård och många gånger anstaltsvård samt

då vidare Welanderhemmens verksamhet strävade att förebygga invaliditet,

syntes staten böra övertaga den del av kostnaderna för vården, som icke

kunde täckas med avkastningen från tillgängliga fonder och som hittills påvilat

pensionsstyrelsen, landsting och primärkommuner eller uttagits i form

av avgifter från de sjukas anhöriga. Principen fri vård till smittfrihet och

förebyggande av invaliditet borde härvid vara ledande. Härtill bomme, att

hemmen mottoge barn från hela riket, i vilket hänseende styrelsen ville instämma

i statens sjukvårdskommittés principuttalande, att staten borde

handhava och bekosta eller kraftigt understödja den vård, som krävde anstalter

för större områden än länen.

Enär avkastningen av donationsmedlen vore föränderlig, uppstode givetvis

en viss svårighet, att för en följd av år fastställa ett visst belopp såsom

statsbidrag. Då bidragen från det allmänna under 1934 för hemmen i Göteborg

och Malmö i det stora flertalet fall uppgått till kronor 3.9 0 och då

underhållskostnaderna för dag och barn vid dessa hem i medeltal utgjort

kronor 3.49, syntes statsbidraget för dessa hem lämpligen böra tillsvidare

bestämmas till lägst kronor 3.5 0 per dag och barn. Lilla hemmet i Stockholm

åter, som förfogade över en miljon kronor i fonder, syntes icke för

närvarande vara i behov av statsbidrag till driften. Med en permanent beläggning,

motsvarande 90 % av vårdplatsernas antal, skulle statens kostnader

per år då bliva i runt tal 75,000 kronor, vilket väl överensstämde med statens

sjukvårdskommittés beräkningar.

I och med att staten med ett statsbidrag, som så gott som täckte hela

driftkostnaderna, stödde Welanderhemmens i Göteborg och Malmö verksamhet,

syntes det ock tillbörligt, att staten finge ett motsvarande inflytande

på hemmens ledning. I konsekvens med sjukvårdskommitténs förslag rörande

kustsanatorierna borde styrelserna för dessa hem bestå av sex ledamöter,

varav Kungl. Majit skulle utse ordföranden och två ledamöter. Då hemmen

förut erhållit stora bidrag från de städer, där de vore belägna, syntes en

ledamot böra utses av stadsfullmäktige i respektive städer eller möjligen av

svenska stadsförbundets styrelse. Övriga två ledamöter borde utses av

respektive stiftelser.

Departementschefen.

Såsom av det nu anförda framgår äro sjukvårdskommittén och medicinalstyrelsen

ense därom, att det inom denna vårdgren förefintliga vårdbehovet

bör och kan tillgodoses inom ramen för nuvarande tre Welanderhem, förutsatt

att en modernisering jämte en mindre utvidgning av Malmöhemmet

kommer till stånd. I detta hänseende vill jag nämna, att Kungl. Majit den

5 juli 1935 av anslaget till statliga och kommunala beredskapsarbeten

ställt erforderliga medel till förfogande för utförande av en örn- och tillbyggnad

av Malmöhemmet, varigenom detta skulle försättas i sådant skick,

som av sjukvårdskommittén och medicinalstyrelsen förutsatts. Sedan ifrågavarande

arbeten utförts, har hemmet delvis härjats av eld, men enligt vad

jag erfarit lia åtgärder redan vidtagits för de skadade delarnas återuppförande.

Jämlikt ritningar, som ingivits till medicinalstyrelsen för godkännande, kommer

hemmet framdeles att i sin helhet inrymma 28 vårdplatser. Därmed

torde platsbehovet få anses vara tillgodosett.

Den av kommittén föreslagna rayonindelningen finner jag i stort sett

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 206.

ändamålsenlig såsom en vägledning i första liand vid hemmens beläggande.

Att göra densamma strängt bindande lärer knappast vara lämpligt och torde

icke heller ha av kommittén åsyftats. Vid överbeläggning å ett hem böra

sålunda eventuellt lediga platser å annat hem kunna utnyttjas. Huruvida

man härutöver bör, på sätt medicinalstyrelsen antytt, frångå rayonindelningen

även såtillvida, att en viss grupp av barn, närmast spädbarnen, skulle företrädesvis

vårdas å ett av hemmen, synes mig vara mera tveksamt. Enligt

vad jag erfarit ha ock från Welanderhemmen i såväl Göteborg som Malmö

uttalats betänkligheter mot en sådan anordning, därest ej tillströmningen

till ett hem i allt fall framtvingade en viss gallring av klientelet. Under

alla förhållanden bör man vid tillämpningen av en sådan anordning iakttaga

största varsamhet, så att barn och föräldrar icke i onödan skiljas åt. I

annat fall kan vården lätt råka i misskredit, och föräldrarna bli benägna att

i det längsta undandraga sina barn erforderlig sjukhusvård. Det torde få

tillkomma medicinalstyrelsen att med beaktande härav meddela de råd och

anvisningar, som kunna befinnas lämpliga för ett rationellt utnyttjande av

tillgängliga platser.

Yad härefter angår grunderna för vårdens handhavande och finansiering,

synas mig starka skäl hava förebragts för att staten skall övertaga icke blott

det allmännas hittillsvarande kostnader för vården utan även den del, som

uttagits av enskilda i form av vårdavgifter. En omläggning av hemmens

finansiering i denna riktning har visserligen föga betydelse ur skatteutjämningssynpunkt

men är icke desto mindre ägnad att medföra en önskvärd

förenkling och rationalisering beträffande det allmännas kostnader för vården.

Samtidigt skulle en bättre överensstämmelse ernås med den tidigare

godtagna principen örn fri sjukhusvård för personer med könssjukdom i

smittsamt skede, vilken princip hittills, såsom vårdförhållandena varit ordnade,

icke kommit att i avsedd omfattning gälla för ifrågavarande barn.

I fråga örn den närmare utformningen av statens bidragsskyldighet torde

densamma beträffande hemmen i Göteborg och Malmö, vilkas inkomster av

räntor och gåvor endast uppgå till obetydliga belopp, lämpligen kunna tills

vidare fastställas till kronor 3.5 0 per dag och patient. Hemmen ha visserligen

hittills för flertalet patienter åtnjutit något högre bidrag från det allmänna,

men å andra sidan har, enligt vad jag inhämtat, deras driftkostnader

under de tre senaste åren i genomsnitt icke överstigit nämnda belopp. Såsom

generell begränsning bör gälla, att det totala statsbidraget per år icke

får överstiga de verkliga driftkostnaderna för hemmet under året. Bidraget

till Stockholmshemmet torde i enlighet med kommitténs förslag böra bestämmas

till ett fixt belopp av 8,000 kronor per år, motsvarande de genomsnittliga

inkomsterna av enskilda vårdavgifter under de senaste åren. Skulle

det ekonomiska läget för något av hemmen på grund av inträffade omständigheter

väsentligen förändras i ena eller andra riktningen, ankommer det

givetvis å medicinalstyrelsen att föreslå de modifikationer i statens bidrag,

som härav kunna påkallas. Däremot torde anledning icke föreligga att nu

föreslå en bestämmelse av den innebörd, styrelsen för Lilla hemmet funnit

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 206.

önskvärd. Såsom gemensamt villkor för statsbidrag till samtliga hem bör

gälla, att å hemmen intagna skola vårdas avgiftsfritt. För hemmen i Göteborg

och Malmö bör tillika föreskrivas, att bidrag icke må utgå för flera

platser än som motsvarar normal beläggning samt att staten skall vara representerad

i hemmens ledning och vid revisionen av deras räkenskaper efter

analoga grunder, som gälla för kustsanatorierna.

Vården av lättskötta sinnessjuka.

Sinnessjukvårdens nuvarande organisation

och kostnadernas bestridande.

Vården av sinnessjuka ombesörjes för närvarande till huvudsaklig del å

statliga anstalter. Åtskilliga landsting hålla emellertid — i enlighet med i

äldre bestämmelser stadgad skyldighet — särskild avdelning vid lasarett för

sinnessjuka, som icke kunna beredas plats å statliga sinnessjukhus. Några

landsting hava dessutom inrättat särskilda hem för vård av mera lättskötta

sinnessjuka, s. k. vårdhem. Jämväl städer utanför landsting hava egna anstalter

för sinnessjukvård. Jämlikt särskilda avtal mellan staten, å ena,

samt Stockholm, Göteborg och Malmö, å andra sidan, skola dessa städer i

huvudsak ombesörja för dem erforderlig sinnessjukvård mot det att staten

efter vissa normer ersätter större delen av kostnaden för vården. På grund

av platsbristen vid de statliga sinnessjukhusen och bestämmelserna i gällande

fattigvårdslag hålla även ett rätt stort antal andra primärkommuner anstalter

för vård av sinnessjuka. Dessa anstalter äro antingen fristående eller ingå

som avdelning vid fattigvårdsanstalt. Statsbidrag utgå icke till andra anstalter

än dem i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Till komplettering härav torde böra nämnas, att vården av sinnesslöa i

huvudsak ombesörjes å särskilda av landstingen, icke-landstingsstäder eller

enskilda för ändamålet inrättade anstalter. Till dessas drift lämnar staten

bidrag efter vissa grunder, innefattade i kungörelserna nr 236 och 237 av år

1933. Vissa grupper sinnesslöa, vilka kräva speciella vårdanordningar, såsom

blinda, vanartade och i övrigt svårskötta sinnesslöa, vårdas å särskilda, staten

tillhöriga anstalter.

Kommitténs förslag.

I fråga örn vården av de sinnesslöa har kommittén ej funnit anledning föreligga

att föreslå några väsentliga förändringar. Beträffande vården av sinnessjuka

åter anser kommittén ytterligare åtgärder erforderliga för att få till

stånd tillfredsställande vårdmöjligheter, särskilt för de lättskötta sinnessjuka.

Inledningsvis erinrar kommittén, att krav gång efter annan framkommit, att

staten borde omhändertaga vården av alla sinnessjuka, således även de

lättskötta, varvid såsom huvudskäl åberopats skatteutjämningssynpunkter och

fördelar av administrativ art. Kommittén anser för sin del en dylik utveckling

icke önskvärd. Efter erinran, att statsmakterna år 1928 — med förtydligande

1929 — dels beslutat, att staten, i den mån ej särskilda avtal med

vissa städer annat föranleda, skall framdeles ombesörja vård av alla sådana

fall, som kräva vård å anstalter med fullständig medicinsk utrustning, dels

opaginerad Kontrollera mot PDF

5b

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ock antagit ett tio år omfattande utbyggnadsprogram för statens sinnessjukvård,

avsett att svara mot detta beslut, yttrar kommittén härutinnan följande:

Innebörden av nämnda beslut torde få anses vara, att staten —- med antydda

undantag —- skall framdeles sörja för all egentlig, med tvångsrätt förenad

sinnessjukvård, däri inberäknad den s. k. kontrollerade familjevården

eller den vård i enskilda hem, som jämlikt 88 § sinnessjukstadgan må i anslutning

till statens sinnessjukhus anordnas för där intagna sjuka, vilkas tillstånd

för längre eller kortare tid medgiver vistelse utom sinnessjukhuset men vilka

likväl kräva regelbunden tillsyn av respektive sjukhusläkare och kvalificerad

vårdpersonal och därför icke kunna utskrivas från sjukhuset. Enligt vad kommittén

från medicinalstyrelsen inhämtat kan ock för närvarande med viss

grad av bestämdhet förutses, att staten genom ett fullföljande av nämnda

byggnadsprogram skall bliva i stånd att i huvudsak tillgodose behovet av här

avsedd del av sinnessjukvården. Någon av landsting eller primärkommun bedriven,

i nu angiven mening kvalificerad anstaltsvård för sinnessjuka skulle

sålunda, med undantag för vissa storstäder, framdeles icke behöva förekomma,

utan skulle de kommunala sjukvårdsmyndigheterna i stort sett endast

hava att taga hand örn mera lättskötta kroniska sinnessjukfall, vilka ej kräva

den kvalificerade vård, statens anstalter avse att skänka, men likväl äro i

behov av vård å sinnessjukanstalt eller därmed förenad tillsyn. Den för detta

klientel erforderliga anstaltsvården torde, enligt vad kommittén från sakkunnigt

håll erfarit, lämpligen kunna ombesörjas å särskilda för ändamålet

länsvis inrättade vårdhem av enkel beskaffenhet.

Kommittén finner för sin del en sådan uppdelning av anstaltsvården för

sinnessjuka lämplig. Avgörande för kommittén är härvid, att den för nämnda

mera lättskötta sinnessjuka erforderliga anstaltsvården i avsevärd utsträckning

kan anordnas på ett billigare och ändamålsenligare sätt genom landstingens

försorg än genom statens. Det torde icke vara uteslutet att till ifrågavarande

länsanstalter ansluta en vård i enskilda hem efter analoga linjer med

den vid statens sinnessjukhus bedrivna kontrollerade familjevården. Med de

direktiv, kommittén erhållit, saknar kommittén emellertid anledning att ingå

på närmare prövning av detta spörsmål. Att åter uppbygga en omfattande

utackordering av sinnessjuka utan anslutning till anstalter synes kommittén

knappast försvarligt redan med hänsyn därtill, att underlaget för sådan vård,

tillgången på enskilda hem för ändamålet, i icke ringa mån är osäkert på

grund av konjunkturväxlingar, verkan av tillfälliga olyckshändelser och dylikt

samt att detsamma i vissa fall, såsom vid allmän farsot eller krig, kan tänkas

till största delen försvinna.

Enligt kommitténs uppfattning bör sålunda vid sidan örn den av staten

bedrivna sinnessjukvården finnas en länsvis ordnad vård för lättskötta sinnessjuka.

Mellan statens och landstingens anstalter bör emellertid råda viss samverkan

i syfte att åstadkomma ett rationellt utnyttjande av anstalterna. För

att främja en dylik samverkan och samtidigt lätta landstingens bördor för ombesörjandet

av den på dem ankommande sinnessjukvården föreslår kommittén,

att staten skall, i likhet med vad redan är fallet beträffande landstingens

sinnesslöanstalter, lämna ett verksamt bidrag till driften av vårdhemmen och,

såvitt i anslutning därtill anordnats s. k. kontrollerad familjevård, jämväl till

denna verksamhet. Någon lagstadgad skyldighet för landstingen att svara för

ifrågavarande vård anser kommittén icke böra för närvarande ifrågakomma.

Rörande storleken av statens bidrag till vården yttrar kommittén bland

annat:

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Storleken av statsbidraget torde lämpligen böra fastställas till samma belopp

som vårdavgiften för fattig patient å statens sinnessjukhus, för närvarande

utgörande kronor 1.3 0 per dag och patient. Jämlikt grunderna för

77 § sinnessjukstadgan skall denna avgift motsvara V» av verkliga dagkostnaden

för salspatienter å statens anstalter. För vårdhemspatienterna komme

emellertid ifrågavarande belopp med all sannolikhet att motsvara minst

hälften av dagkostnaden. Då därmed landstingens kostnad för å vårdhem intagen

sinnessjuk i regel torde komma att understiga den ersättning, som

landstingen jämlikt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen hava att utgiva för enskild

vård av sådana sinnessjuka, som förklarats berättigade till inträde å statens

sinnessjukhus men där ej kunnat av utrymmesskäl mottagas eller ock, därest

de vunnit inträde, måst i förtid utskrivas för att bereda plats åt annan sinnessjuk,

synes grundad anledning föreligga till antagande, att landstingen skola

finna med sin fördel förenligt att för tillgodoseende av den på dem ankommande

delen av sinnessjukvården inrätta erforderligt antal vårdhem. Härav

skulle i sin tur följa, att ersättningsreglerna i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen så

småningom förlorade i betydelse och till sist helt sattes ur kraft. Med hänsyn

härtill har kommittén ej heller funnit skäl att i samband med sitt förslag till

borttagande av vårdavgifterna för fattiga patienter vid statsanstalterna förorda

ändring i nu berörda hänseende.

Beträffande de grunder och villkor i övrigt, som böra gälla för ifrågavarande

statsbidrag, anför kommittén följande.

Enär kommittén förordat vårdhemsvårdens utbyggande genom landstingens

respektive icke-landstingsstäders försorg, böra i princip endast av dessa

huvudmän inrättade hem komma i åtnjutande av statsbidrag. Emellertid har

i ett par län ifrågavarande vård helt eller delvis utbyggts genom för ändamålet

bildade kommunalförbund. Så länge landstingen icke ålagts skyldighet

att organisera och handhava vården av lättskötta sinnessjuka, böra även dylika

av kommunalförbund redan inrättade vårdhem göras delaktiga av ett eventuellt

statsbidrag. Härjämte torde för det fall, att vården i ett län i väsentlig

omfattning utbyggts av kommunalförbund, möjlighet böra hållas öppen, åtminstone

under en viss övergångstid, för återstående primärkommuner att

genom sammanslutning till kommunalförbund komma i åtnjutande av statsbidrag

till nya vårdhem för ifrågavarande sinnessjuka. Med hänsyn till nödvändigheten

att i viss utsträckning kunna tillgodose behovet av sysselsättning

för patienterna bör som villkor för erhållande av statsbidrag i samtliga

fall gälla, att vårdhem skall inrymma minst 30 platser. Därest vårdhemmet

endast är avsett för sinnessjuka av ettdera könet eller särskilda skäl härför

eljest föreligga, må dock statsbidrag kunna utgå, oaktat platsantalet understiger

30. Med den förordade fördelningen av sinnessjukvården mellan staten

och landstingen bör statsbidrag principiellt ej heller utgå till nu befintliga

kommunala sinnessjukhus med mindre desamma komma till användning som

för hela länet avsedda vårdhem. Skäl kunna dock anföras för att även dessa

sjukhus under viss övergångstid må beviljas statsbidrag. Som allmänna

villkor för statsbidrag till hithörande anstalter bör föreskrivas, att anstalten

skall inrymmas i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens

ordnande inom länet samt att anstaltsledningen skall vara skyldig att ställa

sig till efterrättelse de bestämmelser om samverkan med vederbörande statsanslag,

som Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen kan finna erfor

derligt föreskriva.

Som en konsekvens av de statliga driftbidragen till ifrågavarande vårdhem

bör enligt kommitténs förmenande följa, att landstingen erhålla skyldighet att,

åtminstone delvis, ersätta vårdkostnaden för där intagna fattiga sjuka. Härvid

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

förutsättas vårdhemmen bliva jämställda med landstingshem för kroniskt

sjuka och ersättning alltså utgå för allenast hälften av vårdkostnaden efter

avdrag för statsbidrag och eventuellt åtnjuten pension. För vård å eventuellt

tillkommande primärkommunala vårdhem för sinnessjuka skulle däremot

landstingen icke hava någon ersättningsskyldighet, lika litet som dylika hem

skulle komma i åtnjutande av statliga driftbidrag. Beträffande de enskilda

sinnessjukhusen och vårdhemmen skulle landstingens ersättningsskyldighet

som hittills vara inskränkt till att gälla för de fall som i fattigvårdslagens

40 § 3 mom. sägs, d. v. s. sinnessjuka, som förklarats berättigade till inträde

å statens sinnessjukhus men icke kunnat av utrymmesskäl mottagas eller ock,

därest de vunnit tillträde, måst av enahanda skäl i förtid utskrivas.

Slutligen framhåller kommittén, att det för närvarande icke låter sig göra

att med tillförlitlighet uppskatta den merkostnad för staten, som ett genomförande

av kommitténs förslag i förevarande del skulle innebära. Enligt de

beräkningar, som legat till grund för den av statsmakterna godtagna planen

för den statliga sinnessjukvårdens utbyggande, skulle emellertid i riket finnas

ett antal sinnessjuka av omkring 4 %o av folkmängden, varav å statens och de

tre största städernas sinnessjukhus skulle beredas vård för 3 %o. Det klientel,

som vid ett fullt genomförande av denna plan skulle omhändertagas å vårdhemmen,

kunde med denna utgångspunkt uppskattas till högst 10/oo av landets

befolkning eller i runt tal 6,000 personer. Med ett statsbidrag av kronor 1.3 o

per dag och patient skulle statens kostnader för detta klientel uppgå till högst

2,800,000 kronor. Rörande landstingens merkostnader föreligga inga beräkningar.

Yttranden och framställningar i anledning

av kommitténs förslag.

Kommitténs förslag har tillstyrkts i det övervägande antalet yttranden.

Från åtskilliga håll ha emellertid uttalats önskemål örn eller påyrkats ett

fullständigt förstatligande av sinnessjukvården.

Landstinget i Östergötlands län yttrar sålunda bland annat

följande.

Kommittén hade beräknat, att den för de mera lättskötta sinnessjuka erforderliga

anstaltsvården i avsevärd utsträckning skulle kunna anordnas på ett

billigare och ändamålsenligare sätt genom landstingens försorg än genom

statens. Landstinget ifrågasatte emellertid, örn dessa kommitténs beräkningar

i verkligheten bomme att hålla streck. Landstingen hade ju i allmänhet inga

anstalter för vård av sinnessjuka till sitt förfogande utan skulle med övertagande

av viss del av sinnessjukvården tvingas att för ändamålet uppföra

byggnader. Landstinget vore heller icke övertygat örn, att anstalterna för

vården av lättskötta sinnessjuka kunde drivas billigare av landstingen än av

staten. Under sådana förhållanden ville landstinget ifrågasätta, huruvida icke

— såsom förut ställts i utsikt — den slutna sinnessjukvården i sin helhet

borde omhänderhavas av staten.

Malmöhus läns landsting finner ock ett fullständigt förstatligande

av sinnessjukvården vara ur flera synpunkter att föredraga. Särskilt

befaras, att vissa svårigheter komme att uppstå, då överflyttning av en lätt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

skött patient från ett kommunalt vårdhem till en statens anstalt av en eller

annan orsak kunde finnas önskvärd. Befintliga anstalter anses dessutom bliva

bäst utnyttjade, därest endast en huvudman finnes.

örebro läns landsting yttrar bland annat följande.

Den föreslagna uppdelningen av sinnessjukvården i statsvård för en del av

de sjuka och landstingsvård för en annan del syntes icke erbjuda en enhetlig

lösning av denna fråga för framtiden. Uppdelningen efter det individuella

vårdbehovet vore alltför litet objektiv, då det såsom här gällde även ekonomiska

intressen. Ytterst syntes det komma att bero på uppfattningen hos överläkarna

vid statsanstalterna, huruvida landstingets anstaltsplatser skulle anses

tillräckliga eller ej. Genom överflyttningar och utbyten av patienter mellan

stats- och landstingsanstalt torde ett ganska omfattande ingripande i landstingsanstalternas

skötsel komma att äga rum av överläkarna vid statsanstalterna.

Den lättnad i landstingens bördor, som förslaget avsåge att bereda landstingen

genom statens övertagande av kostnaderna för vården av de fattiga

sinnessjuka och sinnesslöa å statens hithörande anstalter—varav någon olägenhet

icke behövde befaras — bomme att i hög grad motverkas, örn förslaget i vad

avsåge landstingens skyldighet att ombesörja vård åt vissa sinnessjuka genomfördes,

i all synnerhet som landstingen enligt kommitténs förslag skulle hava

att i viss utsträckning ersätta kommunerna kostnaderna för vård av fattiga å

vårdhemmen. Tidigare uttalanden angående lämpligheten av att staten ensam

borde ombesörja anstaltsvård åt de sinnessjuka syntes alltjämt vara berättigade.

Ett fullständigt förstatligande .av sinnessjukvården skulle komma att

verka i hög grad skatteutjämnande.

Liknande synpunkter hävdas av bland andra landstingen i Hallands,

Värmlands och Västmanlands län.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet visar en mot kommittéförslaget

mera välvillig inställning. Styrelsen anför sålunda.

Beträffande anstaltsvården av sinnessjuka vore styrelsen rent principiellt

av den uppfattningen, att det borde ankomma på staten att ombesörja denna

vård. Utfästelser därom hade ock gjorts av statsmakterna. Emellertid måste

det anses osannolikt, att staten inom rimlig tid skulle kunna skaffa vårdplatser

icke blott för de mera svårskötta fallen, som vore i behov av vård å sinnessjukhus,

utan även för de s. k. vårdhemsfallen. Dessa mäste salunda omhändertagas

på annat sätt, och då det ur såväl skatteutjämnings- som vårdsynpunkt

finge anses lämpligare att landstingen bleve huvudmän för denna

vård än primärkommunerna, kunde styrelsen lämna sin anslutning till kommitténs

hithörande förslag. Styrelsen förutsatte emellertid härvid, att det

icke bleve något obligatoriskt åläggande för landstingen att ombesörja dylik

vård. I ett par sjukvårdsområden hade vårdhem för sinnessjuka redan anordnats

av landstingen, men för att dessa i någon större utsträckning skulle

kunna taga sig an denna vårduppgift fordrades enligt styrelsens mening, att

de erhölle statsbidrag icke blott, såsom kommittén föreslagit, till driften utan

även till uppförandet eller inrättandet av dylika hem. Det statliga byggnadsbidraget

kunde därvid lämpligen utgå efter samma grunder som motsvarande

bidrag till epidemisjukvården.

M e d i c i n a 1 s t y reisen tillstyrker kommitténs förslag men framhåller

samtidigt, att det torde bli nödvändigt, att ett avgörande inflytande på beläggningen

av dessa icke-statliga anstalter lägges i vederbörande statsmyndigheters

händer, därest man vill ernå åsyftad enhetlighet och planmässighet

beträffande landets anstaltsvård för sinnessjuka.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I fråga örn bidragsreglernas närmare utformande hava ett flertal erinringar

framställts.

Södermanlands läns landsting finner med hänsyn till den

föreslagna skyldigheten för landstingen att till primärkommunerna återbetala

viss del av erlagda avgifter för fattiga sjuka det vara föga sannolikt, att statsbidraget

skall få åsyftad verkan, därest det icke höjes. Det komme därigenom

visserligen att något överstiga halva kostnaden för driften av vårdhemmen,

men i betraktande av statsmakternas ofta uttalade mening, att sinnessjukvården

vore en statens angelägenhet, syntes det fullt befogat, om vid avvägningen

av statsbidragets storlek i detta fall även en begränsad del av amorteringen

å anläggningskostnaderna finge inkluderas. Om staten själv skulle

uppföra anstalter och vårda dessa sjuka, torde de totala kostnaderna härför,

anläggningskostnaderna inräknade, icke mycket understiga 4 kronor per underhållsdag.

Ett statsbidrag av 2 kronor syntes därför fullt försvarligt.

Lä nsst yreisen i Blekinge län anser, att statsbidragets utgående

ej bör göras beroende av vem som är huvudman utan endast därav, huruvida

anstalten till storlek och beskaffenhet i övrigt är sådan, att den fyller skäliga

anspråk. Länsstyrelsen funne det vara svårt att förstå, varför exempelvis ej

en inom ett landstingsområde belägen större stad, som upprättat ett dylikt

vårdhem — öppet måhända även för andra kommuners klientel _ skulle

kunna erhålla statligt driftbidrag till denna sin anstalt lika väl som en med

avseende å storlek och beskaffenhet i övrigt likställd sådan anstalt, upprättad

av ett kommunalförbund.

Länsstyrelsen och landstinget i Kopparbergs län

framhålla — i likhet med landstingsförbundets styrelse — önskvärdheten av

att även byggnadsbidrag utgå till vårdhemmen, enär det här vore fråga örn

en ny uppgift för landstingen och man knappast kunde förvänta, att dessa

skulle vara villiga att ensamma påtaga sig de uppoffringar, som anordnandet

av dylika hem komme att medföra.

Från ett flertal håll, bland annat Blekinge län, har härjämte understrukits

billigheten av att, så länge nuvarande platsbrist rådde å statens sinnessjukhus,

bidrag utginge även till kommunala sinnessjukhus, åtminstone

i samma utsträckning som för närvarande, vare sig staten eller landstinget

skulle bekosta dessa bidrag.

Den föreslagna utvidgningen av landstingens ersättningsskyldighet att omfatta

även vårdhemmen har i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelsen

och landstinget i Hallands län m. fl. finna dock betänkligt

att utvidga landstingens ersättningsskyldighet till den form av

anstaltsvård, varom här är fråga.

Slutligen vill jag erinra örn den av mig tidigare berörda, av statens

inspektör för fattigvård och barnavård den 30 mars 1935

gjorda framställningen örn ett skyndsamt genomförande av sjukvårdskommitténs

förslag i förevarande delar. Till stöd för framställningen åberopas

närmast en av förste provinsialläkarna i riket verkställd undersökning rörande

antalet den 1 juli 1934 å ålderdomshemmen vårdade sinnessjuka och sinnes
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

slöa (sinnesabnorma). Angående resultatet av denna undersökning yttrar inspektören

till en början följande.

En sammanställning av det inkomna materialet gåve vid handen, att hela

antalet sinnesabnorma, som den 1 juli 1934 vårdades å ålderdomshem (respektive

särskild avdelning för sinnesabnorma), uppginge till 5,522. Av dessa

vårdades 4,442 eller 80.4 procent å egentliga ålderdomshem. Sammanlagt

2,499 eller 45.2 procent av samtliga sinnesabnorma voro i behov av vård å

hospital eller annan anstalt för psykiskt sjuka, varav beträffande 963 vårdbehovet

uppgivits vara trängande. För 1,276 patienter hade vård förgäves

sökts å statligt sinnessjukhus eller annan dylik anstalt. Av hela antalet sinnesabnorma

hade 1,570 eller 28.4 procent betecknats såsom svårskötta. En

reservation för att de sålunda lämnade sifferuppgifterna eventuellt i något

avseende vore felaktiga eller missvisande måste dock göras med hänsyn till

det vidlyftiga material, varur uppgifterna framgått.

Härefter anför inspektören i huvudsak följande.

Det vore ett upprörande tillstånd, som blottades av de nu meddelade siffrorna.

Den med så stora förhoppningar åvägabragta vården av åldringar och

sjuka på ålderdomshemmen, vilken kostat kommunerna betydande belopp,

hade i stor utsträckning blivit förfelad, därigenom att å ålderdomshemmen

måst intagas sinnesabnorma, vilka å ena sidan ej kunnat där erhålla nödig

vård och å andra sidan vållat övriga, icke-abnorma åldringar å hemmen mycket

stora obehag och lidanden. De rådande förhållandena kunde ej läggas kommunerna

till last, ty dessa hade knappast kunnat vägra att mottaga det mycket

stora antal sinnesabnorma, som icke kunnat erhålla plats å sinnessjukhus och

ej heller, på grund av svårartad sjukdom, kunnat beredas s. k. familjevård.

Anledningen till att hospitalsvård sökts för allenast ett jämförelsevis ringa

antal av samtliga sinnesabnorma (23 procent) vore enligt uppgift att söka i

de rådande stora svårigheterna att erhålla sådan vård. Från mångå ålderdomshem

hade ansökningar legat inne i åratal utan att bliva bifallna.

Ehuru allt flera sinnessjukhus tillkommit under de senare åren och mångå

förut befintliga utvidgats, syntes förhållandena ej hava undergått någon

väsentlig förändring till det bättre. Tvärtom hade å många platser en påtaglig

försämring inträtt. Anledningen till detta till synes oförklarliga förhållande

vore att söka i en mycket stor tillströmning av akut sinnessjuka till

sinnessjukhusen, varigenom någon överflyttning från ålderdomshemmen till

de förstnämnda ej kunnat äga rum. Det faktum, att icke ens nu, då hela omorganisationen

av fattigvårdens anstaltsvård blivit genomförd, någon förbättring

i berörda missförhållanden kunnat åstadkommas, borde dock ej föranleda

till pessimism. Från vissa län saknades nämligen ej uppmuntrande erfarenheter,

varav syntes framgå att, om landstingen ägnade frågan uppmärksamhet,

en lösning vore nära liggande. I Södermanlands län hade man exempelvis

för ändamålet utnyttjat tomma epidemisjukstugor, vilka utan större

kostnader kunnat inrättas till vårdhem för sinnessjuka. I Västernorrlands län

påginge underhandlingar rörande inköp av Gådeå sjukhus för landstingets

räkning. I Kristianstads län hade äldre, otidsenliga fattiggårdar inköpts för

att användas till vårdhem åt sinnessjuka och i Blekinge län hade åstadkommits

ett kommunalförbund, som anskaffat ett stort sinnessjukhus. Det kunde

ifrågasättas, örn ej inom varje län borde göras en inventering av alla anstalter,

även äldre, mindre belagda fattigvårdsanstalter, som vore eller kunde bliva

lämpliga till vårdhem av ifrågavarande slag. Såsom bärare av en dylik kommunal

sinnessjukvård, d. v. s. den som avsåge de mera lättskötta fallen, vilka

utan olägenhet kunde beredas vård å enklare, billigare anstalter, vore landstingen

de mest lämpliga. Denna utväg läge ock närmast till hands ur den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

synpunkten, att de redan ombesörjde nästan all övrig sjukvård. Å andra sidan

kunde man ej fordra, att landstingen skulle övertaga denna börda utan att

hjälp i någon form lämnades av staten. En lösning av frågan i denna riktning

hade ock förordats av statens sjukvårdskommitté.

Den sålunda lämnade redogörelsen syntes med all önskvärd tydlighet ådagalägga,

att en lösning av frågan örn de sinnesabnormas överflyttning från ålderdomshemmen

till särskilda anstalter eller vårdhem snarast möjligt borde

åvägabringas. Otvivelaktigt förefunnes ock på många håll i landet ett verkligt

intresse för denna frågas lösning. Det stora hindret för åtgärders vidtagande

vore, att ingen — vare sig landstingen eller kommunerna — kände sig

manad att ingripa, enär det icke klart sagts ifrån, vilken myndighet som borde

bära ansvaret för beredande av vård åt sådana sinnessjuka, som ej vore berättigade

till vård å hospital. Örn det bleve fastslaget, att landsting eller i

undantagsfall för större områden upprättade kommunalförbund —• med hjälp

av statsbidrag -— skulle bära detta ansvar, skulle säkerligen på en kort tid

och utan allt för stora kostnader de sinnesabnorma, som nu vistades å ålderdomshemmen,

kunna beredas en tillfredsställande vård. Och därmed skulle

jämväl ålderdomshemmen bliva i stånd att fullgöra sin betydelsefulla uppgift:

att •—■ utan störande inflytande av abnorma personer — bereda normala

åldringar en god omvårdnad.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer inspektören, att statens

sjukvårdskommittés förslag i ämnet måtte, oavsett dess förslag i övrigt,

föreläggas 1936 års riksdag.

Departementschefen.

Den förebragta utredningen har blottat mycket allvarliga missförhållanden

såtillvida, att ålderdomshemmen ute i orterna i stor utsträckning tagas

i anspråk för vård av sinnessjuka, till men icke blott för dessa sjuka utan

även för övriga vårdbehövande. Till största delen är det här fråga örn sådana

sinnessjuka, som visserligen äro i behov av vård och tillsyn, men vilkas

sjukdomstillstånd icke motiverar anlitande av sinnessjukhus. Särskilda åtgärder

måste därför efter min mening vidtagas för att åvägabringa tillfredsställande

vårdförhållanden för dessa sinnessjuka och samtidigt sätta

ålderdomshemmen i stånd att fullgöra sin egentliga uppgift — att bereda

normala åldringar en god omvårdnad. Vid övervägande av de möjligheter,

som härutinnan företrädesvis erbjuda sig, har jag funnit de starkaste skälen

tala för den av kommittén uttalade uppfattningen, att ordnandet av ifrågavarande

vård bör anförtros åt landsting och icke-landstingsstäder, med ekonomiskt

stöd av staten. Genom en dylik centralisering uppnås givetvis större

förutsättningar att på ett smidigt och ändamålsenligt sätt organisera vården

av det klientel, det här gäller, än örn uppgiften tillgodoses genom primärkommunerna

eller förbund av ett mindre antal sådana kommuner. Å andra sidan

lära, såsom riksdagen tidigare uttalat och kommittén ytterligare understrukit,

förhållandena icke motivera, att staten inträder som omedelbar huvudman.

Erfarenheterna från Södermanlands län, där landstinget sedan flera år tillbaka

tagit sig an vården av de lättskötta sinnessjuka genom inrättande av ett

antal vårdhem av enkel beskaffenhet, bestyrka också, att den avsedda organisationsformen

låter sig med fördel använda. Nämnda landsting har för ändamålet

i första hand utnyttjat en del epidemisjukstugor, som efter vidtagen

centralisering av epidemivården blivit överflödiga, samt i andra hand

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

byggnader, vilka med mindre omändringar kunnat apteras till vårdhem. För

närvarande driver landstinget sex dylika hem, tre för män och tre för kvinnor,

med sammanlagt 110 vårdplatser jämte viss marginal för överbeläggning.

Vårdhemmen hava föreståtts av överläkaren vid det statliga sinnessjukhus,

inom vars upptagningsområde hemmen äro belägna. Därigenom har en rationell

differentiering av patientmaterialet främjats, vilket i sin tur medfört, att

personalbehovet vid vårdhemmen kunnat effektivt begränsas. På så sätt och

genom utnyttjande av förefintliga arbetsterapeutiska resurser samt en väl

avvägd tillämpning av självhushållningsprincipen har den genomsnittliga

driftkostnaden vid de vårdhem, där verksamheten stabiliserats, kunnat nedbringas

till omkring 2 kronor per dag och patient. Patientomsättningen vid

hemmen har varit ganska stor. Bland annat kan nämnas, att från länets ålderdomshem

till vårdhemmen överförts ej mindre än ett 50-tal patienter, samtidigt

som från statens sinnessjukhus överflyttats omkring 100 patienter. I betraktande

av de goda erfarenheter, som sålunda gjorts, anser jag mig kunna i denna

del tillstyrka kommitténs förslag.

Uppenbarligen äro emellertid, såsom ock av ett flertal yttranden framgår,

förutsättningarna för denna vårdangelägenhets ordnande icke lika gynnsamma

överallt i landet. Med hänsyn såväl härtill som till den lättnad, vårdhemmen

kunna förväntas medföra beträffande beläggningen av statens sinnessjukhus,

finner jag det vara rimligt, att staten i skälig omfattning bidrager till bestridande

av kostnaderna för vården i fråga. Det synes mig härvid vara mest

ändamålsenligt, att staten lämnar visst bidrag till hemmens drift. Att härutöver

låta, på sätt från några håll påyrkats, statsbidrag utgå jämväl till hemmens

inrättande lärer knappast vara erforderligt, då lämpliga lokaler i stor

utsträckning torde finnas att tillgå och med relativt ringa kostnad kunna

apteras för ändamålet.

Driftbidraget har av kommittén föreslagits till kronor 1.3 0 per underhållsdag,

motsvarande lägsta avgift å statens sinnessjukhus. Samtidigt skulle

landstingen åläggas skyldighet att till primärkommunerna återbetala viss del

av erlagd vårdavgift för fattiga patienter. Emellertid torde vårdhemmens

klientel till huvudsaklig del komma att tillhöra de obemedlades eller mindre

bemedlades krets. Vid sådant förhållande förefaller mig kommitténs förslag

i här berörda hänseende innebära en onödig omgång. Enklare och mera överensstämmande

med av kommittén förordade principer vid annan länsvis

ordnad vård lärer vara att såsom villkor för statens bidrag föreskriva viss

maximering av vårdavgiften, lika för alla, samt låta landstingen och staten

dela återstående vårdkostnad. Yid vårdavgiftens fixerande torde hänsyn böra

tagas till bland annat den omständigheten, att patienterna i stor utsträckning

kunna utföra arbete till underlättande av hemmets drift. Vid fördelningen

av vårdkostnaderna i övrigt bör ock beaktas, att landstingen förutsättas

skola ensamma bära kostnaderna för hemmens inrättande. Med utgångspunkt

härifrån och med ledning av erfarenheterna från Södermanlands

län vill jag förorda, att statens bidrag tills vidare fastställes till 1 krona per dag

och patient, på villkor att för patienten icke uttages högre dagavgift än 50

öro. Landstingen skulle då, förutsatt att hemmen sköttes rationellt, få vid
Iiihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 206.

94 30 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kännas en vårdkostnad av omkring 50 öre per underhållsdag, vilket i betraktande

av ätt de skola vara huvudmän för vården icke kan anses oskäligt. Statsbidrag

lärer icke böra utan medicinalstyrelsens medgivande utgå för flera

platser än som motsvarar normal beläggning av hemmen. I övrigt torde de av

kommittén förordade villkoren för statsbidrag till dessa hem böra gälla.

Härvid torde i de fall, kommittén åsyftat, möjlighet böra under en övergångstid

av förslagsvis fem år hållas öppen för vederbörande primärkommuner att

genom sammanslutning till kommunalförbund framdeles komma i åtnjutande

av statsbidrag till av dem nyinrättade vårdhem.

Yad slutligen angår de kommunala sinnessjukhusen, synes mig tillräcklig

anledning icke föreligga att nu föreslå statsbidrag till dessa. Så länge de

drivas som kommunala sinnessjukhus erhålla nämligen huvudmännen, frånsett

visst undantag, ersättning för fattiga patienter med halva dagkostnaden

av vederbörande landsting. Örn sjukhusen i fråga, såsom avsett är, förvandlas

till landstingskommunala vårdhem, utgår automatiskt statsbidrag enligt nyss

angivna normer.

Med de av mig förordade grunderna för statsbidrag till vården av lättskötta

sinnessjuka skulle statens kostnader bliva icke obetydligt lägre än de

av kommittén beräknade. Sannolikt torde de vid full utbyggnad komma att

hålla sig vid omkring 2,000,000 kronor per år. För de första åren lära kostnaderna

icke komma att överstiga 200,000 å 300,000 kronor per år.

Sammanfattning.

De statsbidragsgrunder, vilka jag i de olika avsnitten förordat, gestalta

sig såsom följande sammanställning utvisar.

[

ii ■ tilt: gr lipp

Statsbidrag

per dag

och patient,

Högsta

vårdavgift j

per dag

och patient, 1

kronor

kronor

Anstalter för kirurgisk tuberkulos:

Enskilda, A-platser ............................................

B-platser ............................................

Landstings- och storstadsanstalter, A-platser .......

B-platser ........

De egentliga vanföreanstalterna:

Klinikerna..........................................................

Skolhemmen........................................................

Yrkesskolorna, interner ......................................

» , externer .....................................

Asylhemmen........................................................

Bandage och proteser ........................................

Eugeniahemmet:

Samtliga patienter..............................................

Bandage och proteser ........................................

Welanderhemmen:

Hemmen i Göteborg och Malmö .........................

(Hemmet i Stockholm, fixt belopp 8,000 kr.)

Värdhem för lättskötta sinnessjuka:

Samtliga patienter..........................................

3.25

2.00

1.50

1.00

ö.oo

3.2 5

4.50

2.00

3.00

|*/a av kost|

naderna

1.50

fVs av kostI

naderna

3.50

1.00

1.00

l.oo

1.00

1.00

1.00

0.5 0

0.50

3 av kostnaderna
-

1.00

Vs av kostnaderna
-

0.50

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:fs proposition nr 206.

Såsom allmän begränsning skulle stadgas, att statsbidrag icke må utan

medicinalstyrelsens medgivande utgå för flera platser än som motsvarar

normal beläggning av vederbörande anstalt, dock med viss modifikation beträffande

vanföreanstalterna. I fråga örn de enskilda anstalterna för kirurgisk

tuberkulos, de egentliga vanföreanstalterna samt ''Welanderliemmen i Göteborg

och Malmö skulle härutöver gälla, att statsbidrag icke må för någon

anstalt utgå med sammanlagt högre belopp än totala vårdkostnaden, sedan

summan av patientavgifterna och andra från driften härflytande inkomster,

i den mån sådana förekomma, avdragits. Tillika skulle staten vara pa visst

sätt representerad i dessa anstalters ledning samt vid revisionen av deras

räkenskaper. Som regel skulle ock beträffande samtliga hithörande anstalter

fastställas vissa normer för samarbete i syfte att underlätta ett ändamålsenligt

utnyttjande av anstalterna.

Vid bifall till de sålunda förordade grunderna beräknas statens årliga

merkostnader för ifrågavarande vårdgrenar efter full utbyggnad uppgå till

ungefärligen följande belopp, nämligen för

kronor

vården av kirurgisk tuberkulos .

vanförevården ...............................

Welanderhemsvården ...................

vården av lättskötta sinnessjuka

............. 1,000,000

............. 1,050,000

............. 75,000

............ 2,000,000

Summa 4,125,000

Under de första åren av de nya grundernas tillämpning torde emellertid

kostnadsökningen kunna förväntas komma att väsentligt understiga nämnda

belopp, framför allt beträffande vården av lättskötta sinnessjuka, vilken

hittills utbyggts i endast obetydlig omfattning. Kostnaderna för denna

vård lära sålunda till en början icke komma att överstiga 200,000 ä 300,000

kronor.

De nya grunderna torde böra träda i kraft från och med budgetåret

1937/1938. Med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som grundernas

tillämpande skulle medföra i fråga örn såväl statens som landstingens anslagsberäkningar,

torde det emellertid vara lämpligt, att berörda grunder

underställas redan innevarande års riksdag för prövning och godkännande.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts får jag

hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till anstalter för

kirurgisk tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta

sinnessjuka, som av mig förordats, att tillämpas från

och med den 1 juli 1937.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Nordwall.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206. 69

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning..................................... 2

Översikt av kommitténs allmänna sjukvårdsplan.............. • 7

Vårdbehovens tillgodoseende........................ 7

Huvudmannaskap, finansiering och samarbete...............10

Kostnadsberäkningar.............................12

Fråga i vilken omfattning kommitténs sjukvårdsplan nu bör upptagas till

prövning...................................13

Vården av kirurgisk tuberkulos ........................15

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............15

Kommitténs förslag.............................17

Yttranden och framställningar i anledning av kommitténs förslag .... 24

Departementschefen........ 27

Vanföre vården..................................31

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............31

Kommitténs förslag.............................35

Yttranden över kommitténs förslag.....................41

Departementschefen.............................46

Welanderhemsvården..............................49

Nuvarande organisation och kostnadsfördelning..............49

Kommitténs förslag.............................50

Yttranden över kommitténs förslag.....................53

Senare utredning och förslag........................53

Departementschefen.............................55

Vården av lättskötta sinnessjuka........................57

Sinnessjukvårdens nuvarande organisation och kostnadernas bestridande 57

Kommitténs förslag.............................57

Yttranden och framställningar i anledning av kommitténs förslag .... 60

Departementschefen.............................64

Sammanfattning.................................66

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:267 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m. jämte s. 11 i texten
  2. SU 1936:96 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m. jämte i ämnet väckt s. 1 i texten