Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan m. m

1936-02-28 · 101 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 101 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:207, Med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

ändring i hälsovårdsstadgan m. m.; given Stockholms

slott den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566),

dels och föreslå riksdagen att godkänna den ändring i grunderna för statsbidrag

till distriktsvården, som av föredragande departementschefen förordats.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.

Nr 207.

660 Sfi 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition nr 207.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 8, 27, 43 och 52 §§ hälsovårdsstadgan den 19

juni 1919 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

8 §•

1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar

vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

2 mom. Boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom

bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet.

I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort

och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller

god dager. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom

fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt. Fördenskull skall boningsrum,

där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig

eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets

uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden skall fönster

i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot

fuktighet. Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall

genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt

skydd mot olägenheter från grunden.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,

vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller

förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande

skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Yad i detta moment sägs örn boningsrum skall ock gälla örn kök, som kan

användas till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett

utrymme skall gälla vad ovan är stadgat örn boningsrums luftväxling, uppvärmning,

skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och

angränsande utrymme.

3 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.

Till bostadslägenhet skall vidare höra garderob samt, därest till lägenheten

hör kök eller annat särskilt för matlagning avsett utrymme, ett med tjänlig

ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och

matvarors förvaring till belägenhet och anordning lämpliga utrymmen stå till

buds.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 3

Till bostadslägenhet skall även höra eget avträde, och bör sådan lägenhet,

i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum.

Där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän

vattenledning, skall bostadslägenhet hava vattenledning. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i fråga örn avlopp för spillvatten. Bostadslägenhet,

som ej har vattenledning, skall äga ymnig och lätt tillgång till gott

dricksvatten.

4 mom. Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens

innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som

där uppehålla sig.

5 mom. I bostadslägenhet må så stort antal personer icke inhysas, att

genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma. Höra till lägenheten

flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas

till boningsrum, skall vad nu sagts gälla beträffande ett vart av rummen.

6 mom. Lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall

vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så

anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som

där uppehålla sig.

Till lokal, som avses i första stycket, hänföras sådana lokaler som kyrka

eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,

till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller

utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

7 mom. Genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas återkommande

besiktning av byggnad, lägenhet och lokal, varom i 1—b moni. sägs (bostadsinspektion),

varvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten och skötseln

av sådana bostadslägenheter, där missförhållanden i sanitärt hänseende mest

kunna befaras.

Närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion meddelas av hälsovårdsnämnden

i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

8 mom. Yppas förhållande, som innebär eftersättande av någon av de i

1_6 inom. stadgade föreskrifterna, och sker rättelse icke efter tillsägelse av

hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman, skall nämnden

antingen förelägga viss efter omständigheterna lämpad kortare tid för felaktighetens

avhjälpande eller, där fråga är örn bristfällighet i avseende å

boningsrum och denna finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas,

förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock, där nämnden

finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande eller förbud

som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, meddela

uppskov i ärendet på viss tid eller, i undantagsfall, tills vidare. Yid

meddelande av föreläggande att efter viss tid hava avhjälpt bristfällighet i

avseende å boningsrum skall hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt, förordna

om rummets utrymmande, intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt.

Hälsovårdsnämnd må ock, där lägenhets beskaffenhet det påkallar, förbjuda

dess beboende av mer än ett visst antal personer eller dess användning

såsom bostad för minderåriga; sådan lägenhet kan, där så synes befogat, god
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 207.

kännas för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där särskilda

omständigheter föreligga, må hälsovårdsnämnden tillåta utdömd lägenhet

att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.

Hälsovårdsnämnden må jämväl förbjuda användande av lägenhet för bostadsändamål

under viss årstid.

Grundar sig felaktighet, varom i detta moment är fråga, på förekomsten av

väsentlig brist av bjggnadsteknisk art, bör, innan föreläggande eller förbud

meddelas, yttrande av byggnadsnämnden inhämtas eller byggnadstekniskt

sakkunnig person rådfrågas.

Föreläggande eller förbud, som i detta moment sägs, må, där lägenheten

eller lokalen innehaves med nyttjanderätt, allt efter omständigheterna meddelas

husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva, att innehavare av lägenhet, som till följd

av meddelat föreläggande eller förbud avflyttar från lägenheten, skall, där han

ej inflyttar i lägenhet, som anvisats honom genom hälsovårdsnämndens försorg,

före inflyttningen i ny lägenhet meddela nämnden den nya lägenhetens

adress.

9 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, må

ej genom osnygghet, störande ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär

olägenhet för närboende.

10 morn. Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter

ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum

jämte därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag meddela

föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande

av ohyra.

27 §.

Med böter-----å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 8 § 9 mom. förorsakar

sanitär olägenhet för närboende;

den som i strid mot---nedsatt lik.

Samma, lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift

eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 8 § 10 morn.,

9 § 4 morn., 10 § 3 mom. andra stycket, 16 § 2 mom. första stycket, 20 § 1 mom.

andra stycket, 21 § andra stycket, 23 a § samt 25 § 5 mom. andra stycket.

43 §.

1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava sunt läge. Där

så av förhållandena påkallas, skall torrläggning av marken vidtagas.

Byggnad, som i första stycket sägs, skall till alla sina delar vara så anordnad

och inredd samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej

uppstår för dem, som där uppehålla sig.

2 mom. Boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom

bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet.

I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 5

och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller

god dager. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster

eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt. Fördenskull skall boningsrum,

där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig

eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets

uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden skall fönster

i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot

fuktighet. Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall

genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt

skydd mot olägenheter från grunden.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,

vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande buller

förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande

skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Vad i detta moment sägs om boningsrum skall ock gälla om kök, som kan

användas till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett

utrymme skall gälla vad ovan är stadgat örn boningsrums luftväxling, uppvärmning,

skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och

angränsande utrymme.

3 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.

Till bostadslägenhet skabl vidare höra garderob samt, därest till lägenheten

hör kök eller annat särskilt för matlagning avsett utrymme, ett med tjänlig

ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och

matvarors förvaring till belägenhet och anordning lämpliga utrymmen stå till

buds.

Till bostadslägenhet bör även höra eget avträde, och bör sådan lägenhet,

i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum.

Bostadslägenhet skall hava ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten.

4 mom. Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens

innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som

där uppehålla sig.

5 mom. I bostadslägenhet må så stort antal personer icke inhysas, att

genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma. Höra till lägenheten

flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas

till boningsrum, skall vad nu sagts gälla beträffande ett vart av rummen.

6 mom. Lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall

vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så

anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som

där uppehålla sig.

Till lokal, som avses i första stycket, hänföras sådana lokaler som kyrka

eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,

till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller

utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 207.

7 mom. Yppas förhållande, som innebär eftersättande av någon av de i

1—6 mom. stadgade föreskrifterna, och sker rättelse icke efter tillsägelse av

hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot, skall nämnden antingen förelägga

viss efter omständigheterna lämpad kortare tid för felaktighetens

avhjälpande eller, där fråga är örn bristfällighet i avseende å boningsrum

och denna finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda

rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock, där nämnden

finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande eller förbud

som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, meddela

uppskov i ärendet på viss tid eller, i undantagsfall, tills vidare. Vid meddelande

av föreläggande att efter viss tid hava avhjälpt bristfällighet i avseende

å boningsrum skall hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt, förordna

örn rummets utrymmande, intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt.

Hälsovårdsnämnd må ock, där lägenhets beskaffenhet det påkallar, förbjuda

dess beboende av mer än ett visst antal personer eller dess användning

såsom bostad för minderåriga; sådan lägenhet kan, där så synes befogat, godkännas

för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där särskilda

omständigheter föreligga, må hälsovårdsnämnden tillåta utdömd lägenhet

att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.

Hälsovårdsnämnden må jämväl förbjuda användande av lägenhet för

bostadsändamål under viss årstid.

Grundar sig felaktighet, varom i detta moment är fråga, på förekomsten

av väsentlig brist av byggnadsteknisk art, bör, innan föreläggande eller förbud

meddelas, yttrande av byggnadsnämnden, där sådan finnes, inhämtas

eller byggnadstekniskt sakkunnig person rådfrågas.

Föreläggande eller förbud, som i detta moment sägs, må, där lägenheten

eller lokalen innehaves med nyttjanderätt, allt efter omständigheterna meddelas

husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera.

8 morn. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,

må ej genom osnygghet, störande ljud, buller eller på annat sätt förorsaka

sanitär olägenhet för närboende.

9 mom. Där sådant prövas av behovet pakallat och särskilda omständigheter

ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga örn boningsrum

jämte därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag meddela

föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande

av ohyra.

52 §.

Med böter---å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 43 § 8 mom. förorsakar

sanitär olägenhet för närboende;

den som, i strid mot---nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga örn underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift,

som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 9 morn., 44 § 3 morn.,

45 § 3 mom. andra stycket eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anmäler dels fråga örn

ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan dels ock fråga örn åtgärder rörande''

bostadsövervakningen i städer och stadsliknande samhällen.

Härvid anför departementschefen:

Inledning''.

I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagen

rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden

i olika länder, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 oktober 1923

åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa utredning

i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas. Innan

detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 188,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas

bostadsförhållanden samt örn utredning, huruvida och på vad sätt

genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter på detta område

skulle kunna avhjälpas och för framtiden i möjligaste mån förhindras att uppstå,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. Därvid syntes enligt riksdagens mening först och främst böra

prövas, huruvida icke inom gällande lagstiftnings ram förbättringar skulle

kunna ernås, exempelvis genom en effektivare tillämpning av hälsovårdsstadgan

och en fastare övervakning av denna stadgas tillämpning.

På grund av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj :t genom beslut

den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande av berättelse

rörande den styrelsen genom omförmälda den 12 oktober 1923 anbefallda utredningen

inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av

nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar

sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för förbättring av

lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, borde

åvägabringas ävensom att, därest så befunnes böra bliva fallet, framlägga

förslag till plan för en dylik utredning. Till fullgörande av detta uppdrag

överlämnade socialstyrelsen med skrivelse den 5-januari 1931 en omfattande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 201.

utredning i förevarande hänseende. I skrivelsen framlade socialstyrelsen därjämte

efter samråd med lantbruksstyrelsen förslag till ytterligare utredning,

vilken borde utföras av särskilda utredningsmän med tillgång till erforderlig

sakkunskap på området. Bland de frågor, som enligt förslaget borde i främsta

rummet utredas, voro följande två frågor:

1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser

borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det

kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena

avpassad form även för den rena landsbygden; samt

2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen

kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter

och huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal

bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis

landstingsområden.

Beträffande nu angivna frågor framhöll socialstyrelsen vidare, att syftemålet

mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser och kontroll med

karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del

åstadkomma former och organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet

rörande bostadsförhållandena. En dylik vägledning och upplysning,

som särskilt på senare tid med framgång utövats av ett flertal olika befattningshavargrupper

i statens, landstingens, hushållningssällskapens och kommunernas

tjänst, borde avse dels det ur hygieniska och ekonomiska synpunkter

lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av boningshus och dels

metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader hålla lägenheterna

i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte upplysning borde meddelas

husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.

Vid 1931 års riksdag väcktes flera motioner (I: 145 och II: 60, 1:146 och

II: 224 samt II: 293), vilka hade avseende å lantarbetarbostäderna eller landsbygdens

bostäder över huvud taget. Även de förslag, som i dessa motioner

framlades, låta sig i stort sett inordna under de ovannämnda utredningspunkterna.

Motionerna föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd,

enär enligt av Kungl. Maj:t den 6 februari 1931 meddelat beslut utredning

genom särskilda utredningsmän redan igångsatts rörande åtgärder till

förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande

ämnen.

Då Kungl. Maj:t nämnda den 6 februari upptog utredningsfrågan till behandling,

anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson,

att vid utredningen borde samtliga i 1930 års riksdagsskrivelse och socialstyrelsens

skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas till skärskådande.

Tillika borde beaktas de i 1931 års riksdagsmotioner framställda

kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan ordning.

Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande sådana åtgärder,

som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara praktiskt

genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken kunde

eller borde ske.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majits proposition nr 207.

T enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallade

departementschefen såsom utredningsmän dåvarande ledamoten av riksdagens

första kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs att

såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo och Harald

Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus län A. J. Ekelund,

tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström ävensom ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin Skoglund. Sedan Ekelund

den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att vara utredningsman, tillkallades

i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands län Nils Wranne.

De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen »Bostadsutredningen

för landsbygden».

Sedan bostadsutredningen för landsbygden i skrivelse den 29 februari

1932 hemställt om medicinalstyrelsens medverkan till en undersökning angående

möjligheterna att använda distrikts- och dispensärsköterskorna för handhavande

av en rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende

å landsbygdens bostäder, bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den

18 mars 1932 medicinalstyrelsen att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda

vid utredning och överläggning rörande undervisningsplanen för statens skola

för utbildning av distriktssköterskor och revision av gällande bestämmelser

angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Resultatet av

denna utredning, som i viss utsträckning verkställdes i samarbete med bostadsutredningen

för landsbygden, redovisades av medicinalstyrelsen i skrivelse

den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar 1934:9). Häri framlades åtskilliga

förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning av distriktsvården.

Genom remiss den 14 juli 1933 överlämnades medicinalstyrelsens

skrivelse till bostadsutredningen för landsbygden för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Den 6 oktober 1933 upptog Kungl. Maj:t till behandling frågan örn utredning

rörande omfattningen och beskaffenheten av städers och stadsliknande

samhällens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder, ägnade att undanröja

missförhållanden i sådant hänseende. Vid ärendets anmälan i statsrådet

nämnda dag anförde jag bland annat följande:

På skilda håll verkställda undersökningar hade givit vid handen, att en icke

ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen befintliga bostäderna

vore av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom

bostäder för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmänt hygieniska

synpunkter försvaras. Med fog torde man sålunda flerstädes kunna tala örn

verkliga slumbostäder. Det hade vidare gjorts sannolikt, att trångboddheten

på många håll även i lägenheter, som i och för sig ej vore undermåliga, vore

så stor, att allvarlig fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos

dem, som där levde.

Dessa missförhållanden förtjänade allvarlig uppmärksamhet från det allmännas

sida. Det syntes därför önskvärt, att en utredning komme till stånd

rörande de åtgärder, som erfordrades för deras undanröjande.

De undersökningar, som hittills företagits, tydde på att många i hög grad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

underhaltiga bostäder beboddes av personer, som icke vore nödgade därtill

på grund av fattigdom. Utredningen borde giva klarhet örn i vad mån det

vore möjligt att genom en mera effektiv bostadsinspektion föranleda sådana

personer att söka sig till andra lägenheter.

Ett stort antal familjer, som här komme i fråga, befunne sig emellertid i

sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna för lämpligare

bostäder. Att åstadkomma en förändring till det bättre torde därför icke vara

möjligt, med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet

subventionerades. Utredningen borde i sådant syfte bland annat avse möjligheten

att ersätta utdömda lagenheter genom igångsättandet av nybyggnadsverksamhet.

Härvid borde icke blott en undersökning av ifrågavarande

byggnadsverksamhets organisation —- genom rent kommunala organ, genom

halvkommunala bolag eller föreningar, genom de kooperativa bostadsföretagen

eller enskilda företagare ■— och det lämpligaste sättet för dess finansiering,

den lämpligaste bostadstypen o. s. v. verkställas. Jämväl borde utredas frågan

örn en subventionerad bostadsproduktions verkningar å den allmänna hyresoch

bostadsmarknaden samt de åtgärder, vilka kunde vidtagas i syfte att förebygga

en ogynnsam inverkan på denna marknad.

I den mån det under utredningens gång visade sig behövligt borde uppmärksamhet

ägnas åt bostadslagstiftningen och bostadsövervakningen. Den sistnämnda

hade hittills icke kunnat göras i önskvärd grad effektiv, detta, i vad

nu vore i fråga, framför allt beroende på bristande möjligheter att hänvisa

familjer, vilka på grund av ekonomiskt betryck bebodde underhaltiga bostäder,

till sådana, som tillgodosåge rimliga hygieniska krav.

För att inom socialdepartementet biträda med den ifrågasatta utredningen

bemyndigade Kungl. Maj:t mig genom beslut den 6 oktober 1933 att tillkalla

sakkunniga. Såsom sådana utsågos av mig samma dag tillförordnade byråchefen

hos socialstyrelsen Bertil Nyström, åt vilken tillika uppdrogs att såsom

ordförande leda de sakkunnigas arbete, samt byggmästaren Olle Engkvist, professorn

Gunnar Myrdal, verkställande direktören hos hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsförening i Stockholm arkitekten Sven Wallander samt

stadsplanechefen i Göteborg arkitekten Uno Åhrén. De sakkunniga antogo

benämningen »Bostadssociala utredningen». Att såsom experter med speciell

erfarenhet på det bostadshygieniska området biträda bostadssociala utredningen

tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 april

1934 överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus docenten Bolf Bergman

och dåvarande förste stadsläkaren i Malmö, numera generaldirektören J. Axel

Höjer.

Med skrivelse den 15 december 1933 överlämnade bostadsutredningen för

landsbygden till mig betänkande, vilket innefattar förslag till dels ändring i

vissa delar av hälsovårdsstadgan, avseende såväl effektivisering av hälsovårdsorganisationen

som utvidgning och skärpning av bostadsbestämmelserna

för landet, samt råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel

dels ock anordnande av bostadsinspektion på landsbygden (statens offentliga

utredningar 1933:37). I sistnämnda del bygger bostadsutredningen

väsentligen på medicinalstyrelsens förenämnda förslag rörande omorganisation

av distriktsvården. Bostadsutredningen framhåller i betänkandet, att

genom de förslag, som däri innefattas, för bostadsutredningens vidkommande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 207. 11

de två frågor, som enligt socialstyrelsens förslag borde i främsta rummet utredas,

samt vad därmed ägde sammanhang torde få anses slutbehandlade.

över bostadsutredningens för landsbygden betänkande och medicinalstyrelsens

förslag avgåvos yttranden av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

samtliga länsstyrelser, landsting och förste provinsialläkare, flertalet hushållningssällskap,

distrikts- eller dispensärsköterskestyrelserna i vissa län,

styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svenska lantarbetsgivarnes

centralförening och svenska lantarbetareförbundet, centralstyrelserna för

Sveriges läkarförbund och svensk sjuksköterskeförening samt socialpolitiska

institutet . över enbart bostadsutredningens betänkande avgåvos yttranden av

medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, svenska arkitektföreningen

samt bostadssociala utredningen, vilken vid sitt yttrande fogat

ett utlåtande i ämnet av de bostadshygieniska experter, som tillkallats för att

biträda utredningen.

På grundval av bostadsutredningens för landsbygden och medicinalstyrelsens

ifrågavarande förslag avlät Kungl. Majit den 1 mars 1935 till riksdagen

proposition (nr 213) i ämnet. Propositionen omfattade förslag avseende

dels effektivisering av hälsovårdsorganisationen på landet dels ock

omorganisation av distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden.

Däremot upptog propositionen ej förslag i fråga örn bostadsbestämmelserna

för landet. Av skäl, jag närmare utvecklade vid ärendets behandling

i statsrådet den 1 mars 1935, ansåg jag nämligen bostadsutredningens

förslag härutinnan ävensom det i anslutning därtill upprättade förslaget till råd

och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel ej böra för det dåvarande

upptagas till behandling utan att med prövningen av dessa förslag

borde anstå till dess en samtidig lösning kunde givas åt frågan örn ändrade

bostadsbestämmelser för stad och landet. Vidkommande hälsovårdsorganisationen

innefattade propositionen förslag till bestämmelser om skyldighet

dels för hälsovårdsområde med mera än 1,500 invånare att, såframt ej medicinalstyrelsen

medgåve undantag, tillsätta särskild hälsovårdsnämnd dels

ock för kommun, där hälsovårdsnämnden utgjordes av kommunalnämnden,

att utse en av nämndens ledamöter att bereda och inför hälsovårdsnämnden

föredraga de ärenden, som ankomme på nämndens prövning. Rörande

distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden föreslogos i propositionen

-— i nära anslutning till medicinalstyrelsens och bostadsutredningens

förslag härutinnan — vissa ändrade grunder för statsbidrag till

distrikts- och dispensärvården. Dessa inneburo i huvudsak följande. I princip

skulle endast landsting vara huvudmän för distriktsvården. Distriktsvårdsområde

skulle omfatta den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte

städer med högst 3,000 invånare. Ledningen av distriktsvården inom varje

distriktsvårdsområde skulle utövas av en på närmare angivet sätt sammansatt

distriktsvårdsstyrelse. Distriktsvården skulle inom varje distriktsvårdsområde

vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktssköterskas

tjänstgöring skulle i allmänhet omfatta såväl upplysande och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård

jämte övriga grenar av förebyggande vård, som ock ali sådan sjukvård, som

kunde utövas i hemmen. Dock skulle hennes tjänstgöring kunna omfatta

allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som nu sagts. Med stöd härav

skulle sålunda särskilda sköterskor kunna avdelas enbart för upplysande och

rådgivande verksamhet i avseende å bostadsvård (bostadsinspektriser).

Distriktssköterska skulle fylla vissa angivna kompetenskrav, och skulle hon

vara tillförsäkrad viss minimilön samt vissa angivna förmåner in natura. Statsbidrag

skulle utgå med 1.000 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning

för tid, under vilken befattningen uppehölles av ordinarie befattningshavare

eller av vikarie med distriktssköterskekompetens. Distriktsvårdsstyrelse

skulle, örn landstinget därtill anslagit medel, äga anställa särskilda

befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma inom distriktsvården

eller viss eller vissa grenar av densamma. En bestämmelse av sistnämnda

innehåll ansågs förläna landsting befogenhet att med enkel majoritet

meddela beslut, varigenom medel ansloges till anställandet av särskild befattningshavare

enbart för tillsynen över bostadsvården inom länet (bostadsinspektör).

övergången till det nya systemet skulle kunna ske smidigt och

utan förhastande. Sålunda skulle bland annat ett utbyggande av den nya

organisationen kunna ske etappvis och efter hand. Slutligen skulle den nya

ordningen, som i princip skulle innebära ett inordnande av dispensärvården

i distriktsvårdssystemet, i sådant hänseende ej träda i tillämpning i vidare

mån än medicinalstyrelsen funne skäl därtill föreligga.

[Riksdagen hänvisade ifrågavarande proposition till behandling av sammansatt

stats- och andra lagutskott, som i avgivet utlåtande (nr 5) hemställde

örn propositionens godkännande med vissa av utskottet anförda erinringar.

Dessa erinringar avsågo i vad angick hälsovårdsorganisationen, att utskottet

ej kunde finna nödigt, att den gräns, över vilken hälsovårdsnämnd skulle vara

obligatorisk, sattes så lågt som vid ett invånarantal av 1,500, utan förordade

utskottet i stället en gränsdragning vid 3,000 invånare, därvid möjlighet till

dispens ej skulle vara erforderlig. Beträffande de föreslagna ändrade grunderna

för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården berörde utskottets erinringar

huvudsakligen bestämmelserna om distriktsvårdsstyrelsens sammansättning

samt distriktssköterskas löneförmåner. Reservationer avgåvos inom utskottet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, utom i fråga om distriktssköterskas

löneförmåner, i vilket hänseende riksdagens kamrar stannade i olika beslut.

Efter det utskottet i syfte att sammanjämka kamrarnas skiljaktiga beslut i

särskilt utlåtande (nr 6) avgivit förnyat förslag i nämnda punkt, blev detta

utlåtande av riksdagen godkänt. Sedan riksdagen i skrivelse (nr 380) till

Kungl. Majit anmält sitt beslut i ärendet, utfärdades den 28 juni 1935 författningar

i ämnet (S. F. S. 1935 nr 427—432).

Såsom ett första led i fullgörandet av sitt förenämnda uppdrag överlämnade

bostadssociala utredningen med skrivelse den 17 januari 1935 till mig

betänkande med förslag angående lån och årliga bidrag av statsmedel för

främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Efter det yttranden över betänkandet avgivits av myndigheter och sammanslutningar,

avgavs den 15 mars 1935 proposition (nr 221) till riksdagen angående

anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer. Propositionen, i anledning av vilken statsutskottet avgav

utlåtande (nr 144), vann med vissa jämkningar riksdagens bifall (skrivelse

nr 344), varefter kungörelse i ämnet utfärdades den 4 september 1935 (SFS

1935 nr 512).

Till fullgörande av sitt uppdrag i vad avser bostadslagstiftningen och

bostadsövervakningen har bostadssociala utredningen med skrivelse den 14

september 1935 till mig överlämnat betänkande med förslag rörande ändringar

i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad

bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. över betänkandet

ha yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen

- som vid sitt yttrande fogat utlåtanden i ämnet av medicinalrådet

Herrlin och professorn emeritus Wirgin —, byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet

-— efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm —, en var

länsstyrelse efter hörande av dels stadsfullmäktige i länets städer samt kommunalfullmäktige

i kommuner med över 5,000 invånare dels ock förste provinsialläkaren

i länet —, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, befolkningskommissionen,

styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

industriförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska teknologföreningen,

Eredrika-Bremerförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, samfundet

för hembygdsvård, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen

för svenska stadsläkarföreningen, centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening

samt socialpolitiska institutet.

Medicinalstyrelsen har tillika efter särskild anmodan till socialdepartementet

inkommit med förslag till de författningsbestämmelser, som erfordras

vid ett anordnande av bostadsövervakning i enlighet med de av bostadssociala

utredningen härutinnan angivna riktlinjerna, ävensom med beräkning av de

kostnader, som ett genomförande av sistnämda förslag skulle medföra för

statsverket under budgetåret 1936/1937.

Till bedömande föreligger sålunda nu dels frågan örn ändring i vissa delar

av hälsovårdsstadgan dels ock frågan örn åtgärder rörande bostadsövervakningen

i städer och stadsliknande samhällen. Vidkommande förstnämnda

fråga ha de av bostadssociala utredningen och bostadsutredningen för landsbygden

avgivna förslagen rörande bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan

med ledning av de däröver inkomna yttrandena blivit föremål för

överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse

för departementsförslaget, i vad det avser ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan,

och i samband därmed för innehållet i bostadssociala utredningens

och bostadsutredningens för landsbygden förslag i förevarande delar och

däröver avgivna yttranden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan.

Förslaget i allmänhet.

Gällande bestämmelser.

Hälsovårdsstadgan av den 19 juli 1919 är uppdelad i tre kapitel, därav det

första handlar om allmänna hälsovården i stad och det andra örn allmänna

hälsovården på landet, medan det tredje upptager gemensamma bestämmelser.

Bestämmelserna i första och andra kapitlen äro till övervägande del

lika. De äro även grupperade under i huvudsak samma rubriker, såsom örn

hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd, örn bostäder och samlingslokaler

m. m., örn vatten och is för hushållsbehov o. s. v. Skillnaden mellan de för

stad och de för landet givna bestämmelserna är huvudsakligen den, att de

förra i vissa hänseenden äro mera omfattande eller mera skärpta än de senare.

De bestämmelser, varom här närmast är fråga, äro de i 8 § för stad och de i

43 § för landet meddelade bestämmelserna örn bostäder och samlingslokaler

m. m. I dessa båda paragrafer uppställas vissa minimikrav i fråga örn bostäders

anordnande och beskaffenhet, varjämte hälsovårdsnämnden tillägges

rätt att i vissa fall, då hälsofara föreligger, inskrida till farans avlägsnande.

Vidare medgives hälsovårdsnämnd rätt att meddela föreskrifter örn erforderliga

åtgärder för utrotande av ohyra samt örn undanröjande av sanitära

olägenheter i vissa samlingslokaler. Tillika stadgas i dessa paragrafer förbud

för innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, att

förorsaka sanitär olägenhet för närboende. I nu berörda hänseenden äro de

i paragraferna givna bestämmelserna i allt väsentligt lika. Att märka är dock,

att i 43 § finnes en bestämmelse örn golvs belägenhet i förhållande till markytan,

som saknas i 8 §, men motsvarande bestämmelse återfinnes för städernas

del i byggnadsstadgan. Slutligen upptager 8 § vissa bestämmelser örn

bostadsinspektion, vartill motsvarighet helt saknas i 43 §. I detta sammanhang

må jämväl beröras de i 9 § för stad och de i 44 § för landet givna bestämmelserna

örn vatten och is för hushållsbehov. Dessa paragrafer innehålla

vissa föreskrifter till förebyggande av att vatten och is för hushållsbehov bemängas

med orenlighet. I vissa fall äro överträdelser av de ovan berörda

föreskrifterna belagda med ansvar. Bestämmelserna härutinnan äro givna i

27 respektive 52 §.

Bostadssociala utredningens förslag i allmänhet.

I sin allmänna motivering till förslaget rörande ändringar i vissa delar av

hälsovårdsstadgan framhåller bostadssociala utredningen till en början förslagets

samband med den stödaktion för mindre bemedlade barnrika familjers

bostadsförsörjning, som beslöts av 1935 års riksdag. Denna stödaktion finner

bostadssociala utredningen ha sin betydelse icke blott i och för sig utan även

som en nödvändig förberedelse för det allmänna reformarbete på bostadslagstiftningens

och bostadsövervakningens område, vars trängande karaktär är

från många håll omvittnad. Det är nämligen en allmän erfarenhet, att svång
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 15

heterna att tillämpa hälsovårdsstadgans föreskrifter om bostad ha betingats

framför allt av bristen på tillfredsställande och tillräckligt billiga ersättningsbostäder.

I detta sammanhang åberopar bostadssociala utredningen vissa av utredningen

utförda bostadsundersökningar. Dessa undersökningar, som företagits

i syfte att erhålla en mera ingående belysning av förekomsten av kvalitativa

brister hos det nuvarande bostadsbeståndet i stadssamhällena samt omfattningen

av olämpliga bostadsförhållanden i övrigt, ha varit avsedda att komplettera

tidigare undersökningar på basis av materialet från 1933 års hyresräkning.

Såsom en sammanfattning av undersökningarnas resultat anför

bostadssociala utredningen:

De kompletterande bostadsundersökningarna kunna sägas ha till alla delar

bekräftat den uppfattning av det bostadssociala läget, som framställdes i

bostadssociala utredningens betänkande med förslag rörande bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer, och givit stöd åt de bostadsreformatoriska

riktlinjer, som där uppdrogos. Bekämpandet av trångboddheten

i synnerhet för de barnrika familjerna framstår utan tvekan som den

viktigaste uppgiften. Även när det gäller att medelst förbättrad lagstiftning

och effektivare bostadsövervakning söka undanskaffa de kvalitativt undermåliga

bostäderna, måste de barnrika familjernas bostadsförhållanden sättas

i centrum för intresset, och detta icke endast därför att barnen äro starkast

mottagliga för skador till följd av bostadens undermålighet, utan även därför

att flerbarnsfamiljerna faktiskt i större utsträckning än andra familjer bebo

de sämre och sämsta lägenheterna, i stor utsträckning tvingade därtill av

ekonomiska omständigheter. Lagstiftning, bostadsinspektion och andra åtgärder

på bostadsområdet från det allmännas sida måste slutligen kompletteras

med intensiv upplysning och handledning i bostadens rätta vård

och utnyttjande i syfte att bilda bättre boendevanor.

Bostadssociala utredningen åberopar dessutom resultatet av en av utredningen

i juli 1934 anordnad enquéte i syfte att utröna opinionen bland hälsovårdsmyndigheterna

i stadssamhällena rörande de hygieniska minimikrav, som

borde uppställas för smålägenheter. Detta resultat utvisar en betydande

opinion för en utvidgning av dessa krav.

Angående principerna för en bostadslagstiftning yttrar bostadssociala utredningen

vidare:

Bostadslagstiftningen anger riktlinjerna för bostadens beskaffenhet och

skall vara den grund, varpå det hygieniska bedömandet av bostaden bygger.

Lagens bestämmelser böra vara tillräckligt tydliga för att icke lämna hälsovårdsnämnder

och enskilda i osäkerhet om deras skyldigheter, tillräckligt

stränga för att kunna tjäna såsom underlag för ingripande i alla fall, där ett

sådant är önskvärt, men även tillräckligt smidiga för att medge undantag, då

sådana utan olägenhet kunna beviljas. Själva lagtexten bör vara möjligast

kort och klar. Behövliga förtydliganden och exemplifieringar böra lämpligen

intagas i motiveringen.

En mindre god lagstiftning kan visserligen till en större eller mindre del

kompletteras av en intresserad och effektivt arbetande bostadsövervakning,

men faran att ett sådant samhällsorgan hemfaller åt overksamhet eller icke

lyckas genomföra sina intentioner, måste alltid bli stor, därest man icke har

en god och tydlig lagstiftning att stödja sig på. Det ligger därför vikt uppå,

att bostadslagstiftningen även formellt fyller högt ställda fordringar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Majus proposition nr 20/.

Bostadssociala utredningen har härefter företagit en jämförelse mellan

gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser och de principiella önskemål,

som kunna ställas på en sadan lagstiftning. Denna jämförelse klargör enligt

utredningens mening, att nuvarande bestämmelser icke helt fylla behovet.

Härutinnan anför utredningen ytterligare:

Det har sedan länge påpekats, att vissa moment i 8 § hälsovårdsstadgan

icke väl passa samman. Enligt 1 mom. skall anordningen, underhållet och

skötseln av byggnad, som innehåller boningsrum, vara sådana, att sanitär

olägenhet ej uppstår för dem som där uppehålla sig; 2 momentet innehåller

olika minimi k ray beträffande iuftbehov, värme, skydd mot fuktighet

o. s. v.; 3 momentet, som reglerar hälsovårdsnämndens ingripande, är däremot

så formulerat, att nämnden äger ingripa blott då rummets beboende prövas

vara förenat med fara för hälsan. Bör den händelse att denna formulering

avsett att innefatta de i 1 och 2 momenten givna fordringarna, måste det

erkännas att ett annat ordval varit önskvärt. Enligt sin nuvarande formulering

sträcker sig momentet knappast sä långt.

Trångboddhetsbestämmelserna i samma paragraf, vilka såsom förutsättning

för ingripande mot trångbodda familjer ställa begreppet »större fara för

hälsan», synas snarare uttala en varning för ingripande än en uppmaning till

sådan. Hälsovårdsnämndens ingripande karakteriseras i 3 momentet med

orden »äger» och »må». Stadgandet innebär alltså närmast en tillåtelse för

hälsovårdsnämnden men icke någon skyldighet. Då denna punkt har tämligen

enstämmigt krävts en skärpning.

Vad beträffar minimikraven enligt 2 momentet upptaga de två meningar.

I första satsen kräves av ett boningsrum, att det med hänsyn till storlek och

beskaffenhet i övrigt skall tillgodose minst en persons luftbehov, vidare att

det är sä anordnat, att det kan hållas tillbörligt varmt, att det bereder erforderligt

skydd mot fuktighet samt är försett med fönster. I andra satsen

formuleras vissa fordringar på fönster. Med vår nuvarande uppfattning av en

persons »luftbehov» är det icke längre möjligt att använda detsamma såsom

måttstock på storlek och beskaffenhet i övrigt av ett boningsrum. Det rör sig

ju här icke örn luftkvantiteten utan fastmer örn temperaturen, fuktigheten och

rörelsen i luften. De krav, som i momentet äro uppställda med hänsyn till

värme, skydd mot fuktighet, god dager och luftväxling, äro mycket allmänt

formulerade, i fråga örn dagern till och med så vagt, att tvivel uppstått, örn en

hälsovårdsnämnd under alia förhållanden kan fordra god dager i en bostad.

Å andra sidan finnas viktiga egenskaper hos ett boningsrum och en bostadslägenhet,

vilka i detta moment alls icke äro berörda, såsom tillräcklig golvyta,

viss minimihöjd, viss minimistorlek för familjebostad, låt vara att dylika

minimikrav för nya lägenheter finnas i byggnadsstadgan och därpå grundade

lokala byggnadsordningar. Ej heller finnas några bestämmelser örn erforderliga

biutrymmen. ,, , ,

Bestämmelserna örn bostadsinspektion i i momentet innebära, att fortlöpande

sådan är obligatorisk i alla samhällen, där hälsovårdsstadgans 8 6 ar

gällande. Då närmare föreskrifter rörande sådan besiktning skola meddelas

av hälsovårdsnämnden, blir dess anordnande dock till sist nästan helt och

hållet beroende på nämndens goda vilja.

Anordnade enquéter ha också visat, att uppfattningen örn att hälsovårdsstadgans

nuvarande bostadsbestämmelser äro otillräckliga ar allman bland

denTsom ha haft att i praktiken tillämpa desamma. Från flera hall har visserligen

framhävts, att man med nuvarande bestämmelser i några fall kunnat, nå

goda resultat, men en granskning av förhållandena å olika orter synes visa,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 17

att de nuvarande lagbestämmelserna icke kunna fritagas från att lia medverkat

till den nuvarande bostadsinspektionens bristande effektivitet.

Större tydlighet, ökad precision, viss konkretisering och komplettering

kräves enligt de sakkunnigas mening för att hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer

skola bli mera användbara. Vidare bör stadgas direkt skyldighet för

hälsovårdsnämnden att pröva missförhållanden men å andra sidan rättighet

för nämnden att tillämpa en diskretionär prövning.

På de sålunda angivna grunderna har bostadssociala utredningen ansett,

att vid en omformulering av 8 § hälsovårdsstadgan följande önskemål borde

tillgodoses:

11 De olika momenten formuleras så, att de inbördes passa samman.

2) Minimikraven förtydligas, kompletteras och konkretiseras samt särskiljas.

3) Behövliga och önskvärda minimimått och övriga minimibestämmelser

införas icke i själva hälsovårdsstadgan utan i en specialmotivering för att i

samband med författningsförslagets prövning erhålla statsmakternas godkännande

såsom angivande lämpliga riktlinjer för hälsovårdsnämndernas

arbete utan att binda detta i så hög grad, som fallet bleve, örn de införts i

lagtexten.

4) Hälsovårdsnämndens ingripande göres till skyldighet, då minimikraven

icke äro uppfyllda. Formen för ingripande angives klarare och specificeras

efter de olika möjligheter, som böra tagas i betraktande.

5) Då hälsovårdsnämndens skyldighet att ingripa göres obligatorisk, därest

minimikraven icke äro uppfyllda, måste den möjlighet att i vissa fall underlåta

att ingripa, som ligger i den nuvarande formuleringen »äger ingripa»,

ersättas med en klar bestämmelse örn skyldighet till diskretionär prövning.

6) Trångboddhetsbestämmelserna böra förtydligas och skärpas.

7) I fråga örn bostadsinspektionens anordnande och verksamhet bör överordnad

myndighet beredas visst inflytande.

I anslutning till dessa principiella fordringar på bostadsparagrafen har

bostadssociala utredningen avgivit förslag till ändring av densamma.

Yttrandena över bostadssociala utredningens

förslag i allmänhet.

I det övervägande antalet yttranden tillstyr kes förslaget i huvudsak

eller lämnas det utan erinran. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen,

de flesta länsstyrelser och förste provinsialläkare, statens egnahemsstyrelse,

statens byggnadslånebyrå, befolkningskommissionen, det stora

flertalet av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, svenska landskommunernas

förbund, svenska teknologföreningen, Fredrika-Bremerförbundet och

hyresgästernas riksförbund.

Beträffande behovet av en förbättrad bostadslagstiftning uttalas mångenstädes

i dessa yttranden, att nuvarande lagstiftning i sin vaga och allmänna

utformning icke gåve hälsovårdsnämnderna tillräckliga möjligheter att ingripa

mot missförhållanden och ofta lämnade dem i villrådighet om deras skyldigheter

och befogenheter, varför också nämnderna i stor utsträckning komme

att underlåta att vidtaga på dem ankommande åtgärder, då behov därav förelåge.

Det framhålles vidare, att bland hygienens målsmän i vårt land numera

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 66G 86 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

knappast torde råda delade meningar om behovet av en ändrad bostadslagstiftning

samt att det föreliggande förslaget till ändring av 8 § hälsovårdsstadgan

i huvudsak torde utgöra ett uttryck för uppfattningen bland hälsovårdsnämnderna

i rikets städer. Från flera håll understrykes även den av de

sakkunniga hävdade meningen, att en nödvändig förutsättning för genomförande

av en skärpt bostadslagstiftning vore, att möjlighet bereddes särskilt

mindre bemedlade barnrika familjer att genom hjälpåtgärder från det allmännas

sida erhålla bättre bostäder, varför också statsmakternas beslut om

sådana åtgärder hade banat väg för en bättre lagstiftning på bostadsområdet.

Även betonas vikten av upplysningsverksamhet; bostadslagstiftningen borde

ej endast giva möjlighet att utdöma kvalitativt mindervärdiga bostäder, den

borde även angiva de normala fordringarna på en god familjebostad och sålunda

vara grunden för en upplysningsverksamhet och handledning i bostadens

vård och utnyttjande i och för åstadkommande av en god bostadskultur

och bättre bostadsvanor.

I några yttranden har emellertid tvekan yppats örn behovet av ändringar

i hälsovårdsstadgan. Detta gäller bland andra de yttranden, som avgivits

av statskontoret, socialstyrelsen, svenska stadsförbundet och Sveriges

läkarförbund.

Statskontoret, som icke blivit övertygat örn nödvändigheten av att i nu

förevarande syfte vidtaga ändringar i hälsovårdsstadgan, framhåller bland

annat:

Det kan icke bortses från att de förhållanden, som varit rådande på bostadsmarknaden,

sedan nu gällande bestämmelser år 1919 meddelades, uppenbarligen

måste hava medfört, att de möjligheter, som dessa bestämmelser

medgiva till motverkande av trångboddhet och andra bostadssociala missförhållanden,

icke kunnat effektivt utnyttjas. Det torde vara anledning att

antaga, att dessa bestämmelser under normala förhållanden skulle hava visat

sig tillfyllest.

I liknande ordalag uttalar sig socialstyrelsen. I ett par yttranden göres

gällande att nuvarande bestämmelser skulle vara tillräckliga, örn bostadsinspektionen

gjordes mera effektiv. Svenska stadsförbundet förnekar icke,

att den omredigering av bostadsparagrafen, som nu föreslås, innebär vissa

förbättringar och förtydliganden, som kunna vara nog så önskvärda, men vill

sätta i fråga, örn icke även med nu gällande lydelse, helt tillämpad, acceptabelt

resultat skulle kunna uppnås. Sveriges läkarförbund anser, att ju mera en

stadga av denna art är fri från detaljer ju bättre och att härutinnan den nuvarande

formuleringen av 8 § synes väl avpassad, samt frågar sig, örn det ej

vore möjligt att, sedan en mera effektiv bostadsinspektion såsom föreslagits

trätt i verksamhet, med stöd av de nuvarande bestämmelserna vinna, vad de

sakkunniga vilja åstadkomma genom sitt förslag. 8 § i hälsovårdstadgan

borde dock till ledning för dem, som ej äro vana vid författningstydning vara

åtföljd av anvisningar angående innebörd och räckvidd hos de olika momenten.

Även svenska landstingsförbundet samt bostadsinspektören i Stockholm, till

vilken Stockholms stads hälsovårdsnämnd och stadsfullmäktige i Stockholm

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 207.

ansluta sig, sätta i fråga beli övligheten av ny lagstiftning och hålla före att

förslagets syfte kunde vinnas genom anvisningar utfärdade av medicinalstyrelsen.

Gentemot detta förslag vänder sig Överståthållarämbetet, som

anser att bostadsbestämmelserna äro av den vikt för hela vårt folk, jämväl ur

ekonomisk synpunkt, att de böra beslutas av Kungl. Majit och icke överlämnas

till myndighets avgörande.

Svenska stadsläkarför eningen samt förste stadsläkaren i Norrköping göra

gällande som allmänt omdöme, att de konkretiseringar av bostadsbestämmelserna,

som utredningen framlagt, synas ha bort sträcka sig längre, än vad som

blivit händelsen; de föreslagna bestämmelserna äro hållna i så allmänna

ordalag, att tvist kan uppkomma örn begreppens betydelse.

Förslaget att införa behövliga och önskvärda minimimått och ö vriga

minimibestä mm elser icke i själva hälsovårdsstadgan utan i

en specialmotivering för att i samband med författningsförslagets

prövning erhålla statsmakternas godkännande, har i flertalet av de yttranden,

där frågan beaktats, mottagits med gillande. Sålunda uttalar länsstyrelsen

i Södermanlands län:

Visserligen kan den generella avfattningen hos lagbestämmelserna komma

att medföra minskad effektivitet, men å andra sidan möjliggöres härigenom

en smidigare anpassning efter skiftande förhållanden. Därest behov av mera

detaljerade föreskrifter skulle göra sig gällande, kunna ju sådana lämpligen

meddelas i regionala hälsovårdsordningar.

Jämväl svenska teknolog!öreningen hävdar med utgångspunkt från de intressen,

föreningen företräder, att det av flera skäl icke vore lyckligt att i

lagtexten intaga exakt preciserade uppgifter om minimifordringar på bostaden.

Vidare tillägger föreningen:

Erfarenheten utvisar nogsamt, att utvecklingen inom byggnadstekniken

ganska snabbt kan medföra så förändrade förhållanden, att i lagtexten fixerade

mått icke längre skäligen kunna anses svara mot vad som avsetts vid författningens

tillkomst. Då emellertid betydelsen och rättsverkan av en motivering

sådan som den föreslagna kan synas oklar vill svenska teknologföreningen

föreslå, att särskilda anvisningar utfärdas till ledning vid tillämpningen

av ifrågavarande del av hälsovårdsstadgan. Sådana anvisningar synas

i princip kunna ges motsvarande innehåll som den föreslagna specialmotiveringen,

och torde anvisningarna böra uppgöras av medicinalstyrelsen och

byggnadsstyrelsen i samråd, samt bestämmelser intagas i hälsovårdsstadgan

angående utfärdande av dessa anvisningar.

I ett icke ringa antal yttranden lia dock betänkligheter uttalats

mot förslaget att intaga måttbestämmelserna i en specialmotivering. Sålunda

yttrar medicinalrådet Herrlin bland annat:

Ifrågavarande förfaringssätt innebär en nyhet, som saknar motsvarighet i

fråga örn andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, och är ägnat att medföra

oklarhet örn räckvidden av hälsovårdsnämnds befogenhet och lagligheten av

ett av hälsovårdsnämnden meddelat föreläggande. Hälsovårdsnämndernas

bundenhet, varom bostadssociala utredningen i detta sammanhang talar, kan

på tillfredsställande sätt lättas genom införande av bestämmelse för nämnden

att i vissa i stadgan angivna fall medgiva undantag från föreskrivna minimi
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 207.

mått, en bestämmelse, som lämpligen i enlighet med hälsovårdsstadgans uppställning

kunde införas i 26 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara en svaghet, att måttbestämmelser

ej intagits i själva lagtexten. Ett införande i lagtexten av vissa

i allmänhet gällande minimikrav exempelvis beträffande bostadsrums kubikinnehåll

och golvyta anses vara att förorda. Förste provinsialläkaren i Södermanlands

län yttrar beträffande ifrågavarande anordning:

Endast under förutsättning att behövliga och önskvärda minimimått i

specialmotiveringen bliva av den art, att de komma att utgöra verkliga

rättesnören för hälsovårdsnämnderna, anser jag mig kunna tillstyrka bifall

till det gjorda förslaget; i annat fall anser jag det bättre och effektivare, att

de inrymmas i det framlagda stadgeförslaget.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län frågar sig, hur en bostadsstadga

utan måttbestämmelser skall kunna göras effektiv, samt yttrar:

Utredningens sätt att lösa denna fråga genom att upptaga måttbestämmelser

i en specialmotivering, »angivande lämpliga riktlinjer för hälsovårdsnämndernas

arbete», synes så till vida ej vara något att erinra emot, men hur

ställer sig saken vid handläggning av överklagade hälsovårdsärenden i länsstyrelser

eller regeringsrätt? Resolvera dessa myndigheter med ledning av

lagtexten eller efter specialmotiveringen? I stället för den senare vore måhända

en auktoritativ kommentar önskvärd och behövlig.

Liknande synpunkter anföras av förste provinsialläkarna i Kristianstads

och Norrbottens län samt av svenska stadsförbundet, som anför bland annat:

En anordning sådan som den föreslagna innebär, att hälsovårdsmyndigheterna

—■ och inspektionspersonalen — i sitt dagliga arbete ha att tillämpa

reellt sett två författningar. Den ena, hälsovårdsstadgan, måste ovillkorligen

följas. Örn i ett uppkommet fall däremot motiven skulle respekteras, blir det

nämndens sak att avgöra. Man gör sig också den frågan, hur det skall förfaras,

örn motiven men icke stadgan behöva ändras. Skola motiven då fristående

underställas riksdagen?

Svenska stadsförbundet anser det lämpligare, att en handbok utarbetas av

sakkunniga under medicinalstyrelsens medverkan eller att ett normalförslag

till hälsovårdsföreskrifter enligt 30 § i stadgan uppställes under samarbete

mellan medicinalstyrelsen och representanter för kommunalförvaltningarna.

— Även i åtskilliga andra yttranden, jämväl sådana där den föreslagna anordningen

med måttbestämmelser i en specialmotivering godtagits, uttalas önskemål,

att en kommentar till bostadsparagrafen, lämpligen i form av specialmotiveringen

i omarbetat skick, göres lättare tillgänglig för hälsovårdsnämnder,

bostadsinspektörer och övriga bostadsintresserade.

Hyresgästernas riksförbund uttalar beträffande måttbestämmelserna, att

sådana vitala stadganden absolut borde givas den tyngd och skärpa de endast

kunna få, örn de återfinnas i hälsovårdsstadgan. Sveriges fastighetsägareförbund

hemställer, att de minimimått, som kunna anses befogade, införas i

stadgan, låt vara med sådan formulering, att hälsovårdsmyndigheterna erhålla

en viss frihet att medgiva de modifikationer, som i speciella fall skäligen

kunna anses påkallade.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr ''207.

Bostadsutredningens för landsbygden förslag

i allmänhet.

Såsom allmän motivering till sitt förslag har bostadsutredningen anfört

bland annat följande:

I det uppdrag bostadsutredningen har att fullfölja ingår bland annat att

utreda, huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser

böra förtydligas, konkretiseras och kompletteras. Otvivelaktigt

äro de egentliga bostadsbestämmelserna i 43 § hälsovårdsstadgan mycket

allmänt hållna och lämna ej tillräcklig ledning för bedömandet i det särskilda

fallet. Det har därför också ofta anmärkts, att nämnda föreskrifter äro alltför

vaga och jämväl till formen otillfredsställande i kampen mot undermåliga

bostadsförhållanden, och gång efter annan ha framkommit förslag till mera

konkreta bostadsföreskrifter.

önskar man konkretisering och komplettering av de nu gällande bostadsbestämmelserna,

kunna olika vägar följas. Närmast till hands ligger väl att

innebörden av hälsovårdsstadgans föreskrifter närmare utvecklas i denna

stadga. Dock har under diskussionen kring bostadsproblemet förslag även

varit före örn utfärdandet av en byggnadsstadga för hela landsbygden eller

av en enhetlig och fullständig, för hela riket gällande bostadsordning, övervägas

kan också lämpligheten av att utfärda regionala föreskrifter •—• exempelvis

läns- och kommunalstadgor — såsom komplement till de allmängiltiga föreskrifterna.

De uttalanden, vilka gjorts till förmån för dylika särbestämmelser

böra säkerligen få anses fotade på en riktig uppfattning av bostadsförhållandena

på landsbygden. Otvivelaktigt äro dessa nämligen så skiftande från ort

till ort liksom även sedvänjorna, att särskild försiktighet måste iakttagas i

fråga örn för hela landsbygden gällande bostadsföreskrifter. Ett stöd för

riktigheten härav lämnar en jämförelse mellan hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter

och de bestämmelser angående byggnads anordnande, som äro

givna i byggnadsstadgan för den egentliga landsbygden. Undantagas vissa

föreskrifter, väsentligen endast motiverade å orter med mera sammanträngd

bebyggelse, äro skiljaktigheterna ej stora. Yi finna i byggnadsstadgan föreskrifter

angående rumshöjd och byggnadsläge, men i övrigt äro — örn man

alltså undantager av den tätare bebyggelsen föranledda stadganden — bestämmelserna

i stort sett av enahanda innebörd örn ock med olika formulering.

Jämväl i byggnadsstadgan möta vi flerstädes den vaga utformning av bestämmelserna,

som så ofta påtalats i fråga om hälsovårdsstadgan, vilket desto mera

torde vara värt beaktande, som ju byggnadsstadgans föreskrifter gälla allenast

vid nybyggnad och därmed jämförliga företag och man alltså vid deras utformning

ej såsom beträffande hälsovårdsstadgan varit beroende av beskaffenheten

hos det befintliga bostadsbeståndet. Ju mindre tillämpningsområdet •

för bostadsbestämmelserna blir, ju större bliva möjligheterna att meddela

detalj föreskrifter, och anses dylika i större utsträckning erforderliga, lärer

det alltså bliva nödvändigt att de för landsbygden i dess helhet gällande,

mera allmänt hållna föreskrifterna kompletteras med regionala stadganden.

Erinras må, att redan nu med tillämpning av 54 § hälsovårdsstadgan dylika

föreskrifter kunna meddelas för de särskilda kommunerna.

Emellertid har även en annan art av lagstiftning varit föremål för bostadsutredningens

övervägande. Då det centrala i bostadsutredningens uppdrag

utgör spörsmålet örn förbättring av lantarbetarnas lönebostäder, har frågan örn

en speciell bostadslagstiftning för närmast statare och ogifta tjänare lii. fl.

diskuterats. En liknande lagstiftning finnes redan i fråga örn härbärgen åt

skogs- och flottningsarbetare. På visst sätt sammanhänger spörsmålet örn en

dylik speciallagstiftning för lantarbetare med det vidsträcktare problemet örn

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 201.

rättslig reglering av arbetsavtalet mellan lantarbetsgivare och lantarbetare,

en fråga, som — i varje fall i vad den icke berör bostadsområdet — faller

utom bostadsutredningens uppdrag. Å andra sidan innesluter lantarbetargruppen

ej blott statare och tjänstfolk utan också sådana inom jordbruket

verksamma arbetare, som bebo egna eller förhyrda bostäder. Att med hänsyn

till bostädernas beskaffenhet behandla lantarbetarna som en särskild grupp

lärer emellertid knappast vara tillräckligt motiverat. Visserligen torde den

allmänna uppfattningen vara, att de största bristfälligheterna förekomma

med avseende å lantarbetarnas lönebostäder. Detta äger otvivelaktigt i stor

utsträckning sin giltighet, men det finnes dock trakter, där bostadsstandarden

genomsnittligt icke är högre för arbetare och dylika med egna bostäder. Ur

allmänhygieniska och sociala synpunkter är alltså en förbättring av bostäderna

påkallad ej blott beträffande lantarbetarnas lönebostäder.

Vad sålunda anförts torde tillräckligt visa, att åtgärder till förbättrande

av landsbygdens bostäder icke böra begränsas till att avse endast den i förhållande

till andra befolkningsgrupper icke skarpt avgränsade lantarbetargruppen

utan omfatta landsbygdsbefolkningen i dess helhet. Problemet omspänner

hela landsbygden, något som också kommit till tydligt uttryck i de

för bostadsutredningen givna direktiven.

I enlighet med det anförda har bostadsutredningen ansett sig till en början

böra undersöka, huruvida de för landsbygden i dess helhet gällande föreskrifterna

i avseende å bostädernas beskaffenhet kunde kompletteras och

konkretiseras och i så fall i vad mån detta borde ske. Vid bedömandet av

denna fråga har bostadsutredningen funnit viss ledning kunna erhållas av

den diskussion, som hittills förts kring bostadsproblemet. Under denna hade

nämligen gång efter annan uttalanden gjorts angående de fordringar, som ur

hygienisk synpunkt borde ställas på bostadshus och boningsrum.

Bostadsutredningen har härefter lämnat en redogörelse för de krav, som

från olika håll framställts i fråga örn minimiantal rum i familjebostäder,

minimihöjd i boningsrum, golvytans och fönsterytans storlek i sådana rum,

luftrymden i bostäder, uppvärmningsanordningarna därstädes samt de bekvämligheter,

varmed bostäder böra utrustas. Tillika har bostadsutredningen

avgivit en sammanfattande redogörelse för yttranden, som utredningen låtit

införskaffa från provinsialläkare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

och svenska lantarbetsgivarnes centralförening över vissa förslag till införande

av nya eller skärpta minimifordringar beträffande bostäder på lands''

bygden.

På grundval av den utredning, bostadsutredningen sålunda förebragt, har

bostadsutredningen i första hand avgivit förslag till vissa ändringar av hälsovårdsstadgans

bostadsbestämmelser för landsbygden. Förslaget innebär en

genomgående skärpning av minimikraven i fråga örn bostäders anordnande

och beskaffenhet. Dessutom tillägges hälsovårdsnämnd rätt att inskrida i alla

fall, då något av de uppställda kraven icke är uppfyllt. Då hälsofara föreligger,

skall nämnden i regel vara skyldig att inskrida. Åt hälsovårdsnämnd

beredes tillika vidgad befogenhet att inskrida vid trångboddhet. Beträffande

bostadsbestämmelserna upptager förslaget därjämte ett stadgande örn skyldighet

för den som ämnar uppföra byggnad, avsedd att inrymma boningsrum

eller kök, eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser ny
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 207.

inredning av boningsrum eller kök, att därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden.

Detta stadgande skall dock endast gälla område, inom vilket byggnadsstadgan

ej är tillämplig. Vidare har bostadsutredningen föreslagit viss

ändring av de för landsbygden gällande bestämmelserna örn vatten för hushållsbehov.

Slutligen har bostadsutredningen, som även avgivit förslag till

vissa av de nya stadgandena betingade ändringar i straffbestämmelserna,

utarbetat förslag till råd och anvisningar rörande bostads anordnande och

skötsel avsedda att tryckas och distribueras på statens bekostnad.

Beträffande de föreslagna ändringarna av bostadsbestämmelserna för landsbygden

har bostadsutredningen yttrat bland annat följande:

Det synes knappast erforderligt att närmare angiva de skäl, vilka föranlett

bostadsutredningen att intaga de ändrade bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan,

varigenom tydligen utsträckt giltighet av byggnadsstadgan till

att gälla även den rena landsbygden eller utfärdandet av en särskild byggnadsstadga

för denna landsbygd eller av en för hela riket gällande bostadsordning

onödiggöres. Det fåtal föreskrifter, det här är fråga om, och deras

innehåll torde nämligen utan vidare tillräckligt motivera bostadsutredningens

ståndpunkt i detta hänseende. Påpekas må dock, att ändringsförslagen

knappast innebära någon väsentlig skärpning av hälsovårdsstadgans nuvarande

bostadsbestämmelser. Därest de sistnämnda bleve tillämpade, på

sätt avsett varit, skulle otvivelaktigt effektiva åtgärder i bostadsförbättrande

syfte kunna vidtagas. Till följd av deras vaga utformning har emellertid tilllämpningen

av dem i alltför hög grad blivit beroende på de särskilda myndigheternas,

ej sällan mot varandra stridande uppfattningar. Osäkerheten i avseende

å bestämmelsernas verkliga innebörd, som givetvis härigenom ökats,

torde i icke ringa mån ha verkat hämmande på vederbörande myndigheters

verksamhet på ifrågavarande område. Ur sådana synpunkter är det uppenbarligen

i mycket hög grad önskvärt, att föreskrifterna, så långt det låter sig

göra, förtydligas och konkretiseras samt även kompletteras, varigenom också

den bostadsövervakande verksamheten icke oväsentligt skulle underlättas.

Att emellertid möjligheterna att meddela konkreta detaljföreskrifter, avsedda

för hela landsbygden, äro begränsade, har redan förut framhållits. Bostadsutredningen

har även närmare övervägt lämpligheten av regionala stadganden

och därvid i synnerhet uppehållit sig vid frågan örn särskilda för de olika

länen gällande bostadsstadgor, i samband varmed också diskuterats, huruvida

utfärdandet av sådana stadgor borde göras till ett obligatoriskt åliggande för

länsstyrelserna. Ej heller i dylika länsstadgor lärer det dock vara möjligt

lämna detalj föreskrifter i annat än begränsad omfattning, och det må icke

förbises, att även dylika för länsområden meddelade detalj föreskrifter kunna

komma att visa sig skadliga såsom klavbindande utvecklingen på området.

Angående sitt förslag till råd och anvisningar rörande bostads anordnande

och skötsel har bostadsutredningen hänvisat till socialstyrelsens uttalande i

styrelsens förut omförmälda skrivelse av tion 5 januari 1931, att syftemålet

vid en revision av gällande bostadsbestämmelser mindre borde vara att skapa

stränga bestämmelser och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas

sida än att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för

rationell vägledning och upplysning rörande bostadsförhållandena. Beträffande

själva förslaget till råd och anvisningar anför bostadsutredningen

vidare:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

I nyssnämnda förslag meddelas icke några närmare, rent byggnadstekniska

anvisningar. Givetvis skulle vara önskvärt örn även dylika kunde utfärdas,

därvid i så fall hänsyn måste tagas till de inom skilda delar av vårt land

rådande olika förhållandena m. m. Bostadsutredningen får i avseende härå

erinra, att Kungl. Maj:t den 17 november 1933 ställt till svenska arkitektföreningens

förfogande ett belopp av 4,250 kronor för utgivande av trycket

av en handledning för uppförande och underhåll av lantbostäder. Enligt vad

bostadsutredningen inhämtat ämnar arkitektföreningen genom ett av föreningen

tillsatt utskott för byggnadsfrågor på landsbygden härutöver vidtaga

vissa åtgärder i syfte att åstadkomma en höjning av byggnadskulturen på

landsbygden. Dessa åtgärder skulle bestå i utförande av ingående undersökningar

av behovet inom olika delar av landet, utgivande av broschyrer behandlande

olika grenar av bostadsbyggnadsverksamhet samt innehållande

konkreta och praktiska råd och anvisningar, uppgörande av goda typritningar

jämte beskrivningar, m. m. Man framhåller, att denna verksamhet bör°så

organiseras att därigenom åstadkommes ett fortlöpande studium av behoven

och påverkan å byggnadsverksamheten, varigenom teknikens framsteg vid

varje tidpunkt skulle kunna bliva tillgodogjorda även på landsbygden.

Yttrandena över bostadsutredningens för

landsbygden förslag i allmänhet.

I det övervägande antalet yttranden tillst yrkes förslaget eller lämnas

det utan erinran i huvudsakliga delar. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen,

flertalet länsstyrelser, åtskilliga förste provinsialläkare och hushållningssällskap,

Sveriges läkarförbund samt svenska landskommunernas

förbund och svenska lantarbetareförbundet.

I nu berörda yttranden uttalas i allmänhet, att de föreslagna bestämmelserna

vore ett steg i rätt riktning. Tillika framhålles, att de övervakande

myndigheternas rådgivande och undervisande verksamhet visserligen borde

tillmätas den största betydelse, men att erfarenheten visade, att rättelser på

det bostadshygieniska området icke vunnes endast därmed. Även medel att

framtvinga rättelse erfordrades. Hälsovårdsstadgans för närvarande vaga och

svävande bestämmelser i fråga örn bostäder samt nämndernas begränsade

möjligheter att ingripa beträffande undermåliga sådana vore en väsentlig

anledning till nämndernas ringa verksamhet till bostadshygienens fromma.

De föreslagna ändringarna innefattade på det hela taget endast krav, vilka

borde i görligaste mån uppfyllas. — Från vissa håll sättas skärpningar på

några punkter ifråga, men betonas samtidigt, att ur praktiska och ekonomiska

synpunkter förslagen vore tillfyllest.

I en del yttranden har tvekan yppats örn förslaget eller har detta endast

med vissa förbehåll kunnat tillstyrkas. Det sagda gäller bland

annat de yttranden, som avgivits av socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen och

statens egnahemsstyrelse.

Socialstyrelsen finner de föreslagna bestämmelserna i stort sett väl avvägda

och ägnade att utgöra ett förbättrat underlag för de lokala hälsovårdsmyndigheternas

arbete. Styrelsen vitsordar även, att det allmännas ingripande

i hälsovårdsfrågor vad beträffade landsbygden hittills varit föga

effektivt, men framhåller å andra sidan, att bestämmelsernas upprätthål
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

lande och efterlevnad mäste, i än högre grad än för städernas vidkommande,

möta stora svårigheter. Helst vid det förhållandet, att på landsbygden det

övervägande antalet bostäder beboddes av ägarna själva, kunde en bostadsinspektion,

som icke utövades med synnerlig auktoritet och omdömesgillhet,

lätt åstadkomma irritation, och risker av nu antydd art kunde sannolikt endast

i mindre grad förebyggas genom möjligheter till lån och subventioner

för ändamålet. De ekonomiska konsekvenserna av ett mera noggrant utförande

av de föreslagna bostadsbestämmelserna läte sig icke bedömas på grundval

av det föreliggande materialet, varför det icke vore uteslutet, att bestämmelsernas

genomförande genom en i detalj gående inspektion skulle kunna under

en viss övergångsperiod för särskilda landsdelar eller trakter leda till besvärande

olägenheter. Yäl kunde de föreslagna bostadsbestämmelserna i

stort sett anses lämpliga såsom uttryck för de minimikrav i fråga örn den

hygieniska standarden, som rimligen borde från det allmännas sida uppställas

för landsbygdens bostäder. Men då den riktiga vägen att åstadkomma respekt

för och efterlevnad av bestämmelserna syntes vara att genom upplysning och

propaganda få minimikraven godtagna av en allmän opinion på landsbygden

samt allvarliga olägenheter kunde befaras uppkomma genom en i strid mot

opinionen verksam inspektion, ansåge sig styrelsen icke kunna tillstyrka de

föreslagna bestämmelserna med mindre den ifrågasatta bostadsinspektionen

anordnades på sätt, som uteslöte sådana risker.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att landsbygdens otillfredsställande bostadsförhållanden

ha två samverkande, men i och för sig artskilda orsaker, nämligen

dels bostädernas i stor utsträckning otillfredsställande skick ur byggnadsteknisk

synpunkt och dels socialhygieniska missförhållanden bland befolkningen.

Ehuru dessa faktorer icke kunde behandlas helt fristående var

för sig, enär en växelverkan rådde mellan de båda arterna av missförhållanden,

måste likväl kampen däremot från det allmännas sida föras på två linjer,

en innefattande byggnadsteknisk kontroll och en socialhygienisk verksamhet

för att väcka förståelse för betydelsen av hygien och ordning. Ett samarbete

mellan de samhällets organ, som företrädde de tekniska och de som företrädde

de hygieniska kraven, vore alltså ofrånkomligt. En tillfredsställande

lösning av det föreliggande problemet skulle kunna ernås genom att i princip

följa den av bostadsutredningen anvisade vägen, örn därvid de båda bostadsvårdande

verksamhetsgrenarna klarare särskildes och den tekniska kontrollen

gåves en mot dess betydelse svarande omfattning.

Statens egnahemsstyrelse erinrar om att genom förbättringsbidrag och

nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet av därför

under budgetåret 1933/1934 tillgängliga medel troligen omkring 25,000 av

landsbygdens sämsta bostadslägenheter upprustats eller nybyggts samt att

vad beträffade därpå följande budgetår kunde beräknas en verksamhet av

motsvarande omfattning. Efter slutförande av pågående och blivande byggnadsföretag

med hjälp av nyssnämnda statsmedel skulle sålunda de svåraste

bristfälligheterna inom landsbygdens bostadsbestånd vara undanröjda, varefter

utgångsläget med avseende å behovet av bristernas avhjälpande komma

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

att vara ett helt annat än det, varifrån bostadsutredningen utgått vid avgivandet

av föreliggande förslag. Det oaktat ville styrelsen understryka

vikten av att ett effektivt arbete bedreves på bostadsområdet. Styrelsen ansåge

förutsättningar för närvarande icke finnas för att bostadsbeståndet i

fortsättningen skulle underhållas, förnyas och utökas i enlighet med tidsenliga

bostadshygieniska och byggnadstekniska fordringar. Bostadsutredningens

minimiförslag syntes visserligen ägnade att befordra en önskvärd

utveckling, men deras värde skulle ha varit väsentligt större, därest byggnadstekniska

anvisningar lämnats. Bristen på lättfattliga och praktiska anvisningar

och råd i populär form förklarade till stor del, att byggnadsbeståndet

flerstädes vittnade örn efterblivenhet och bristande kännedom örn byggnadsteknikens

framsteg även i fråga örn enkla byggnader. En sammankoppling

av bostadshygieniska och byggnadstekniska föreskrifter, måhända i en

byggnadsstadga för landsbygden, skulle öppna en framkomlig väg till en lycklig

lösning. Frågan syntes emellertid styrelsen vara företrädesvis av tekniskekonomisk

natur.

I somliga yttranden ha betänkligheter mot förslaget, särskilt av

ekonomisk art, kommit till synes. Framförallt är så förhållandet beträffande

de yttranden, som till lantbruksstyrelsen avgivits å hushållningssällskapens

vägnar av dessas förvaltningsutskott. Sålunda framhåller Stockholms

läns och stads hushållningssällskap, att den avsedda, förbättrade bostadshygienen

icke kunde ernås utan svårigheter av skilda slag, vilka i första

hand ginge ut över barnrika småbrukare- och lantarbetarefamiljer. Med nuvarande

ogynnsamma läge för jordbruksnäringen kunde och ville jordägare

och arrendatorer icke påtaga sig ökade byggnadskostnader för att kunna taga

barnrika familjer i sin tjänst. Jämväl Skaraborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anför betänkligheter i fråga örn de föreslagna bostadsbestämmelsernas

ekonomiska genomförbarhet och ifrågasätter, örn i det angivna

syftet borde tillgripas lagstiftning med tvingande, detaljerade bestämmelser,

vilka till och med kunde bli till hinder för lantarbetare och andra

att skaffa sig egna bostäder, visserligen enkla men motsvarande deras egna

anspråk. Av dessa skäl vore utskottet tveksamt om detalj föreskrifternas

lämplighet, särskilt vad anginge äldre byggnader.

Yikten av att de skärpta fordringarna icke tillämpas utöver vad de ekonomiska

möjligheterna tillåta betonas även av landstinget i Jämtlands län

samt av hushållningssällskapen i Uppsala, örebro, Västerbottens och Norrbottens

län.

Svenska lantarbets givar nes centralförening, som uttalar sin tillfredsställelse

över att förslaget icke på lönebostäder ställt andra och strängare krav

än på bostäder i allmänhet, finner av ekonomiska hänsyn de föreslagna bestämmelserna

i huvudsak böra komma till stånd endast beträffande nybyggnad

och större ombyggnad. I övrigt anser föreningen en omedelbar eller snar

tillämpning av förslagets alla detaljer otrolig, därest någon hänsyn till praktiska

och ekonomiska förhållanden foges. En vidgad upplysningsverksamhet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 207.

saint tillämpning av skärpta bestämmelser för ny- och ombyggnader skulle

rikta uppmärksamheten på bristerna i det nuvarande bostadsbeståndet och

föranleda frivilliga förbättringsåtgärder.

Erån vissa håll uttalas, att med förslaget borde anstå ti lis vidare.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att ett genomförande av de

föreslagna skärpta bestämmelserna vad länet beträffade skulle huvudsakligen

drabba jordbruksnäringen, varför länsstyrelsen ställde sig betänksam till

frågan örn deras omedelbara genomförande finge anses tillrådligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser lämpligt att avvakta resultatet av en

förbättrad rådgivande och inspekterande verksamhet i avseende å bostadshygienen

å landsbygden och avstyrker för närvarande de ifrågasatta ändringarna

i hälsovårdsstadgan utan att därmed vilja underkänna värdet av

föreskrifter i den riktning, som föreslagits.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län uttalar, med instämmande av

länsstyrelsen i länet, att hälsovårdsstadgans nu gällande bestämmelser angående

bostäder hittills med sällsynta undantag icke blivit iakttagna utanför

de områden, där ordnad bostadsinspektion fungerat, och ifrågasätter, örn icke

den första utvägen till bättring vore att intensifiera redan befintliga organs

verksamhet och att bättre övervaka redan gällande bestämmelsers iakttagande;

erfarenheten utvisade, att mycket stöde att vinna på denna väg. Stor och

värdefull erfarenhet samlades vidare för närvarande från hela landet tack

vare den statsunderstödda verksamheten för bostadsförbättring. Av dessa

och andra skäl vore det rådligt att ännu något år dröja med ändringar i hälsovårdsstadgan.

I varje fall borde vissa av de föreslagna ändringarna icke tilllämpas

på äldre byggnader.

I några av yttrandena göras uttalanden i mer eller mindre avstyrkande

riktning.

Gävleborgs läns landsting uttalar sålunda betänkligheter mot så vittgående

skärpningar, som föreslagits, utan att det genom grundligare undersökningar

utrönts, om verkligt behov därav förelåge. Vidare anser landstinget

det oriktigt att låta den övervägande delen av landsbygdens befolkning

umgälla brister, som till äventyrs å en eller annan undersökt ort vidlådde

lantarbetarnas lönebostäder. De föreslagna minutiösa och rigorösa bestämmelserna

för de allra enklaste saker ledde till en ofrihet och osjälvständighet,

som vore oförenlig med livet på den rena landsbygden. Landstinget ansåge

förslaget icke böra i oförändrat skick antagas.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner de

föreslagna ändringarnaa så föga avvika från nu gällande bestämmelser, att

med deras genomförande utan större olägenheter kunde anstå. Utskottet

finner tillika flertalet nu gällande bostadsbestämmelser tillfredsställande

och ändringar där icke erforderliga. Även enligt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott kunde de av bostadsutredningen föreslagna

minimikraven tillgodoses utan skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att det

uppställda målet icke uppnåddes genom ändringar i hälsovårdsstadgan utan

genom upplysning och förbättrad yrkesutbildning; bestämmelserna i stadgan

borde inskränkas till allmänt hållna föreskrifter.

Svenska arkitektföreningen anser förslaget till bostadsbestämmelser böra

omarbetas och utökas så att byggnadstekniska synpunkter bleve riktigt angivna

och i tillräcklig utsträckning tillgodosedda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förmenar, under framhållande av att goda

resultat uppnåtts inom länet med statliga förbättringsbidrag och nybyggnadslån,

att man på denna väg lättare kunde nå snabba och påtagliga resultat än

genom skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter. Förste provinsialläkaren

i samma län åter förmenar, att nämnda stödverksamhet visserligen bidroge

till ett höjande av bostadsstandarden men icke kunde i det stora flertalet

fall avhjälpa bristfällighéterna.

Värmlands läns hushållningssällskap avstyrker av ekonomiska skäl helt

förslaget örn bostadsbestämmelser.

Yad särskilt angår frågan örn lämpligheten av att i hälsovårdsstadgan

intaga mera detaljerade bostadsbestämmelser

framhåller medicinalstyrelsen, att förhållandena och sedvänjorna å bostadsområdet

vore så skiftande i olika delar av landet, i många fall inom samma län,

att det syntes vara omöjligt att i en för hela riket gällande stadga eller i länsvis

antagna bostadsföreskrifter intaga detaljerade uppgifter i fråga örn bostäders

anordnande. Den väg bostadsutredningen valt att förtydliga och komplettera

nu gällande bostadsbestämmelser för landsbygden med föreskrifter, som vore

allmänt antagna såsom nödvändiga för en bostads sundhet men i särskilda »råd

och anvisningar» angiva vilka preciserade fordringar, som man för närvarande

ur sanitär synpunkt borde ställa på en sund bostad, funne styrelsen ha starka

skäl för sig.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, örn icke de föreslagna detaljerade

byggnadsföreskrifterna lämpligare borde intagas i särskild författning

rörande byggnadsbestämmelser för landsbygden. Liknande synpunkter anföras

av länsstyrelsen i Älvsborgs län samt av länsarkitekterna i Blekinge, Kalmar

och Kronobergs län, i Göteborgs och Bohus samt Hallands län samt i Älvsborgs

och Skaraborgs län.

Förste provinsialläkaren i örebro län åter anser den föreslagna omarbetningen

av hälsovårdsstadgan lämpligare än införande av en byggnadsstadga

för landsbygden, av det skälet att övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad

i första hand skulle ankomma på hälsovårdsnämnderna.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län hävdar, att berättigade krav på

bekvämlighet och trevnad i en löne- eller hyresbostad vore helt andra än de

fordringar, som ur hälsosynpunkt borde ställas på såväl bostäder, bebodda av

ägarna, som på bostäder av förutnämnda slag; de senare kraven borde formuleras

i hälsovårdslagstiftningen, de förra i en hyreslag. Viktigare än detaljbestämmelser

i hälsovårdsstadgan vore uppfostran till bättre skötsel av bo
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 207.

städerna och till personlig hygien, och bostadsutredningens »råd och anvisningar»

torde göra ofantligt mycket större nytta än flertalet föreslagna

ändringar i stadgan. Sistnämnda synpunkter biträdas av länsstyrelsen i länet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder bostadsutredningens uttalande, att

det borde övervägas, örn icke hälsovårdsstadgans allmänna föreskrifter borde

kompletteras med regionala stadgande n.

Yad angår den skärpning av hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser,

som kan finnas nödig, uttalar förste provinsialläkaren i Jämtlands län

såsom sin erfarenhet, att hälsovårdsstadgans nuvarande bestämmelser vore

för vaga vid avgöranden, örn bostäder borde utdömas, samt att skärpta och

framförallt distinkta föreskrifter vore önskvärda. Förslaget finge därför anses

fylla ett verkligt behov.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser, att bostadsutredningen

icke tagit steget fullt ut och beträffande de viktigaste kraven fallit tillbaka

till mera allmänt hållna bestämmelser. Med stöd av endast vaga bestämmelser

i hälsovårdsstadgan funnes icke möjlighet att genomföra önskvärda åtgärder.

Beträffande lokala förhållanden framhålles det i yttranden från

Kronobergs läns samt Kalmar läns norra hushållningssällskap, att de föreslagna

bostadsbestämmelserna icke vore erforderliga för dessa landstingsområdens

del.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att för länets vidkommande byggnaderna

å landsbygden i stort sett vore i tillfredsställande skick. En rådgivande

och upplysande verksamhet på området erfordrades dock alltjämt.

Landstinget i länet anlägger liknande synpunkter.

Förslag till differentiering i olika hänseenden ha även framkommit.

Sålunda uttalar Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

att beträffande bostäder för säsongarbetare, vilka bostäder användes tillfälligt

och företrädesvis under den varmare delen av året, kraven icke borde

skärpas utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt.

Sundhetsinspektören i Göteborg yttrar, att möjlighet borde finnas, att

gamla dåliga bostäder, som ej vore av beskaffenhet att kunna och böra genast

utdömas, reserverades till bostäder uteslutande åt fullvuxna och friska personer,

vilket vore en i Göteborg sedan många år antagen och erkänd praxis.

Beträffande övergången till nya ordningen, framförallt i

fråga om förslagets tillämpning å äldre byggnader, förordas i några fall försiktighet

av ekonomiska hänsyn.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till vad som i åtskilliga yttranden från

hushållningssällskap anförts därom, att de föreslagna bostadsbestämmelserna

väl icke i och för sig innebure oskäliga eller överdrivna krav och därför syntes

kunna i huvudsak genomföras såvitt rörde nyuppförda bostäder, varemot

deras fulla tillämpning på äldre bostäder skulle möta alltför stora ekonomiska

svårigheter. Ett stadgande om övergångstid vore lämpligt men enbart icke

tillräckligt. Behovet av smidiga övergångsbestämmelser framhålles även av

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

30 Kungl. Majus proposition nr 207.

länsstyrelsen i Göteborgs oell Bohus län samt av hushållningssällskapet i

samma län. Jämväl hushållningssällskapen i Södermanlands, Östergötlands

och Västmanlands län förorda beträffande äldre bostäder försiktigt genomförande

av förbättringsåtgärder, som kunde vålla ägarna ekonomiska svårigheter.

Yad angår bostadsutredningens förslag till råd och anvisningar

rörande bostads anordnande och skötsel, har medicinalstyrelsen

ansett förslaget böra undergå någon omarbetning. Enligt medicinalstyrelsens

mening borde anvisningarnas utfärdande och tillhandahållande av

Kungl. Maj:t uppdragas åt styrelsen.

Slutligen må här nämnas, att svenska arkitektföreningen, centralförbundet

för socialt arbete och samfundet för hembygdsvård i skrivelse till Kungl.

Majit den 8 november 1934 gjort framställning örn vissa åtgärder till främjande

av landsbygdens bostadsförhållanden. Såsom lämpliga åtgärder föreslås

bland andra tillhandahållande åt byggande av typritningar ävensom

andra råd och anvisningar samt anordnande av sakkunnig ritningsgranskning.

I skrivelsen framhålles, att stora delar av landsbygdens befolkning alltjämt

bodde under otillfredsställande förhållanden i fråga örn såväl bostädernas

beskaffenhet som deras användning. En tillsyn över nybyggnaders planering

och utförande vore fördenskull ett samhällsintresse, men i de på senare tid

framkomna förslagen till förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden

syntes den byggnadstekniska sidan i allmänhet otillräckligt tillgodosedd. Så

vore även fallet med bostadsutredningens förslag. Byggnadssakkunnig ritningsgranskning

före byggnadsföretags igångsättande vore av väsentlig betydelse

och läge — enligt vad numera även på landsbygden rätt allmänt erkändes

— i den byggandes eget intresse. Lämpliga åtgärder i berörda syfte

vore anordnande av kurser för byggmästare och dylika yrkesmän, utgivande

av handböcker och annan upplysningsverksamhet samt tillhandahållande av

typritningar och arbetsbeskrivningar. Ett centralt statligt organ för granskning

och annan här nämnd verksamhet borde inrättas. Granskningen borde

närmast avse arbeten, vilka utfördes med understöd eller lån av allmänna

medel. För övervakande av förbättrings- och underhållsföretag med dylika

medel erfordrades i orterna verksamma konsulenter.

I yttranden över framställningen av byggnadsstyrelsen och statens egnahemsstyrelse

tillstyrkes denna i allt väsentligt.

Behovet av ändring av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer i riktning

mot mera tydliga, konkreta och delvis skärpta bestämmelser synes mig tillfullo

ådagalagt av de utredningar, som förebragts i frågan. Anmärkningen

att bostadsbestämmelserna i 1919 års hälsovårdsstadga icke kunnat tilllämpas

på grund av de förhållanden, som sedan dess rått på bostadsmarknaden,

är — bortsett från den period, då akut bostadsbrist förelåg — knappast

hållbart. Yisserligen är det sant, att effektiva stödåtgärder från det allmännas

sida för förbättring av mindre bemedlades bostadsförhållanden är

en nödvändig förutsättning för realiserandet i full utsträckning av redan

gällande bostadsbestämmelser samt att en vidgad bostadsinspektion skulle

kunna medföra avsevärda förbättringar av bostadsförhållandena även inom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207. 31

nuvarande bestämmelsers ram, men detta synes mig icke utgöra ett skäl mot

att vidtaga ändring av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer i föreslagen

riktning, i synnerhet som hittillsvarande bestämmelsers vaga formulering allmänt

erkännes vara ett hinder för bostadsinspektionens effektivitet. De föreliggande

förslagen — av vilka det av bostadssociala utredningen avgivna väsentligen

bygger på det förslag, som framlagts av bostadsutredningen för landsbygden

— synas mig även väl lämpade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Preciseringen och konkretiseringen i detalj av bostadsföreskrifterna kunna

med hänsyn till växlande lokala omständigheter och med tiden förändrade

krav icke drivas över en viss gräns. Det förefaller därför vara en riktig metod

att, som från utredningarnas sida föreslagits, i själva stadgan intaga endast

mera allmängiltiga bestämmelser. Måttbestämmelser och andra rena detaljföreskrifter,

som allt efter växlande omständigheter böra efterföljas, torde

lämpligen i huvudsaklig överensstämmelse med vad bostadsutredningen för

landsbygden åsyftat kunna med stöd av 55 § hälsovårdsstadgan utfärdas av

medicinalstyrelsen i form av råd och anvisningar. Avgörandet av den grad

av precisering och konkretisering, som kan vara lämplig utan att karaktären

av allmängiltighet förloras, torde få ske särskilt för varje föreskrift. Här må

blott framhållas, att ju vidsträcktare hälsovårdsnämndernas prövningsrätt

göres desto längre torde kravet på precisering och konkretisering kunna drivas.

I stort sett torde förslagen i förevarande avseende innebära en riktig avvägning.

Vidkommande omfattningen av den prövningsrätt, som bör tillkomma

hälsovårdsnämnderna, anser jag lika med utredningarna, att prövningsrätten

bör omfatta alla de fall, där eftersättande av föreskrift föreligger. Dock synes

det mig välbetänkt, att — såsom bostadssociala utredningen föreslagit —

hälsovårdsnämndernas prövning av fall, där bostadsföreskrifterna icke äro

uppfyllda, göres till skyldighet, men att å andra sidan hälsovårdsnämnderna

medgivas rätt till en prövning i de särskilda fallen under hänsyntagande till

den praktiska genomförbarheten av föreskrifterna för tillfället. Med en dylik

prövningsrätt för hälsovårdsnämnderna torde hinder ej möta att omedelbart

genomföra skärpta bostadsföreskrifter, tillämpliga jämväl å det befintliga

bostadsbeståndet.

Den nuvarande överensstämmelsen mellan föreskrifterna för stad och för

landsbygden torde böra i möjligaste mån upprätthållas. I vissa hänseenden

är det dock omöjligt att nå fullständig överensstämmelse, en fråga vartill jag

återkommer i samband med redogörelsen för förslagets bestämmelser. Vid

införandet av de nödiga ändringarna i bostadsparagraferna har jag ansett

dessa böra undergå en omarbetning för vinnande av större enhetlighet och

systematisering. Härvid ha de särskilda bestämmelserna sammanförts i skilda

moment, av vilka det första avser allmänna bestämmelser om byggnad, som

inrymmer boningsrum, samt de övriga särskilda bestämmelser örn boningsrum

och kök, biutrymmen och bekvämligheter, bostadsvård, trångboddhet,

samlingslokaler, bostadsinspektion, åtgärder vid föreskrifts eftersättande m. m.,

förhållandet till grannar samt angående ohyra. Jag övergår nu till redogörelse

för departementsförslagets detaljer och i samband därmed för yttrandena över

de av utredningarna föreslagna detalj föreskrifterna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslagets detaljer.

1. Allmänna bestämmelser örn byggnad, som inrymmer boningsrum.

Gällande bestämmelser — 8 § 1 mom. och 43 § 1 mom. — innehålla,

att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar vara så

anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår

för dem, som där uppehålla sig.

Bostadssociala utredningen uppställer — närmast i förtydligande syfte

— krav på att byggnad, som innehåller boningsrum, icke blott skall vara

anordnad utan jämväl inredd i enlighet med sundhetens fordringar. Tillika

föreslår bostadssociala utredningen, att föreskriften örn byggnads skötsel i

vad den angår lägenhetsinnehavare utbrytes ur förevarande stadgande samt

upptages såsom särskild bestämmelse.

I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag har icke gjorts

någon erinran mot ifrågavarande ändringsförslag. Stadsfullmäktige i Nyköping

ifrågasätta emellertid införandet av uttrycklig bestämmelse örn ljudisolering

mellan grannar. Aven förste provinsialläkaren i Södermanlands län påpekar

önskvärdheten av bestämmelser örn ljudisolering. Förste provinsialläkaren

i Blekinge län framhåller nöjaktig ljudisolering såsom ett krav, vilket

icke får eftersättas. Häri instämmer länsstyrelsen i Blekinge län.

Bostadsutredningen för landsbygden har ansett, att vissa i byggnadsstadgan

upptagna bestämmelser rörande byggnads belägenhet borde göras

tillämpliga jämväl med avseende å byggnader å den egentliga landsbygden.

Sålunda har bostadsutredningen föreslagit, att i 43 § 1 mom. hälsovårdsstadgan

föreskrives, att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava

sunt läge samt att, där så av förhållandena påkallas, torrläggning av byggnadsplatsen

eller omkringliggande mark skall vidtagas. Till stöd för detta

sitt förslag yttrar bostadsutredningen:

Angående belägenhet av byggnad, som inrymmer boningsrum, har hittills

saknats föreskrift i hälsovårdsstadgan. Uppenbarligen är första villkoret för

en hälsosam bostad ett sunt läge. I byggnadsstadgans 112 § förekommer

också en bestämmelse, att byggnadsnämnd skall tillse, att byggnaden får ett

sunt läge, och i 113 § stadgas, att, där så av förhållandena påkallas, byggnadslov

må göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages,

innan byggnad uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål. Häremot

svarande föreskrifter finner bostadsutredningen böra inflyta i hälsovårdsstadgan.

Bostadsutredningen har därjämte — i likhet med bostadssociala utredningen

— funnit uttryckligt stadgande erforderligt därom, att byggnad, som inrymmer

boningsrum, skall vara inredd i enlighet med sundhetens fordringar.

Vad angår yttrandena över bostadsutredningens förslag, har byggnadsstyrelsen

föreslagit en annan lydelse av förevarande stadgande, inbegripande

krav på att i byggnaden inrymda bostäder skola motsvara skäliga anspråk

på bekvämlighet och hygien.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 207.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser i fråga om belägenheten av

byggnad, som innehåller boningsrum, detaljföreskrifter ej erforderliga utöver

bestämmelsen, att sådan byggnad skall hava sunt läge.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner, att i föreskriften örn torrläggning

orden »eller omkringliggande mark» kunna uteslutas utan att bestämmelsens

syfte förfelas. — Länsstyrelsen i Örebro län är av den meningen, att

torrläggning av omkringliggande mark bör påfordras endast då sådan åtgärd

lämpligen och utan oskälig kostnad kan äga rum. — Att hänsyn bör tagas

till kostnaden för torrläggning framhålles även av Örebro läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt av svenska lantarbetsgivarnes central för erling.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det icke kunna förväntas, att med stöd

av det föreslagna stadgandet örn byggnads belägenhet förbud mot användning

av redan befintliga bostäder bomme att meddelas annat än i särskilda

undantagsfall.

Lika med utredningarna anser jag hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser

örn byggnad, som inrymmer boningsrum, böra så kompletteras, att

de avse jämväl byggnadens inredning. Att härvid på sätt föreslagits införa

en ny bestämning — i enlighet med sundhetens fordringar — i fråga örn byggnads

anordnande och inredning synes mig emellertid ej lämpligt. Föreskrivas

bör därför, att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla

sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas, att

sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. Att såsom

från några håll ifrågasatts införa särskilda bestämmelser örn ljudisolering i

bostadshus finner jag ej nödigt. Kravet på nöjaktig ljudisolering torde nämligen

utan vidare kunna inordnas i bestämmelsen örn byggnadens anordnande.

Lika med bostadssociala utredningen anser jag däremot uttrycklig

föreskrift böra meddelas örn skyldighet för lägenhetsinnehavare att vårda

lägenheten, en fråga vartill jag återkommer i det följande. Den bestäm

melse örn byggnads skötsel, som innefattas i de allmänna bestämmelserna

örn byggnad, som inrymmer boningsrum, skulle följaktligen hädanefter

komma att gälla husvärden och närmast avse sådana delar av byggnaden,

som ej omedelbart disponeras av nyttjanderättshavare.

Yad nu anförts torde äga tillämpning å såväl stad som landsbygden. Beträffande

byggnader å den del av landsbygden, varå byggnadsstadgan ej

gäller, har bostadsutredningen för landsbygden ansett, att vissa i byggnadsstadgan

upptagna bestämmelser borde göras tillämpliga. Att i hälsovårdsstadgan

införa bestämmelser för den egentliga landsbygden rörande förhållanden,

som i fråga örn landet i övrigt äro reglerade i byggnadsstadgan, synes

mig visserligen ur författningsteknisk synpunkt tveksamt, men då det här gäller

krav av väsentlig betydelse ur hälsosynpunkt, som eljest ej skulle lämpligen

kunna tillgodoses i lagstiftningsväg, torde ett avsteg vara berättigat. I stad

gandet rörande landsbygden torde sålunda böra föreskrivas, att byggnad,

som inrymmer boningsrum, skall lia sunt läge samt att, där så av förliållan
ibihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 656 sg 3

Departe
ments
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

dena påkallas, torrläggning av marken skall vidtagas. Denna bestämmelse

bör naturligen i främsta rummet vinna tillämpning vid nybyggnad. Föreskriften

örn torrläggning av marken torde dock tillämpas jämväl å det befintliga

bostadsbeståndet. Att hälsovårdsnämnderna härvid till undvikande

av oskäliga kostnader böra iakttaga varsamhet är emellertid tydligt. Den

mera fria prövningsrätt, som enligt förslaget ansetts böra inrymmas jämväl

åt hälsovårdsnämnderna på landsbygden, torde även möjliggöra en lagtilllämpning

i förevarande fall under hän syn tagande till alla förhanden varande

omständigheter.

2. Boningsrum och kök.

Gällande bestämmelser — 8 § 2 och 4 mom. samt 43 § 2 och 5 mom.

— innehålla, att varje boningsrum skall, med hänsyn till storlek och beskaffenhet

i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov och vara så anordnat,

att det kan hållas tillbörligt varmt och bereder erforderligt skydd

mot fuktighet, samt förses med fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt

stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller

god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. I 8 §

2 mom. stadgas dessutom, att fönster skall vetta omedelbart åt det fria. Yad

nu sagts örn boningsrum skall ock gälla örn kök, som användes till bostad

eller tillhör bostadslägenhet. Särskilt för landsbygden gäller därjämte —

43 § 3 mom. — att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst

30 cm högre än angränsande markens yta, dock äger hälsovårdsnämnd för

särskilt fall medgiva, att därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i

kök lägges lägre än vad nyss sagts.

Bostadssociala utredningen föreslår, att beträffande boningsrum under

skilda moment bestämmelser meddelas örn storlek, dagerbelysning, luftväxling,

uppvärmning, skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från

grund och från angränsande utrymmen. Dessa bestämmelser skola enligt

förslaget vara tillämpliga även å kök, som användes eller kan användas till

boningsrum. Beträffande kök och annat till matlagning använt utrymme,

vilket icke kan användas såsom boningsrum, skola däremot endast vissa av

bestämmelserna gälla.

Bostadsutredningen för landsbygden förordar beträffande boningsrum

bibehållande av gällande bestämmelser örn luftväxling och skydd mot fuktighet

samt nya eller ändrade bestämmelser örn storlek, dagerbelysning, uppvärmning

samt skydd mot olägenheter från grund och från angränsande utrymmen.

Bestämmelserna örn boningsrum skola gälla även kök, som användes

till bostad.

Yad angår boningsrums storlek skall enligt det förslag, som avgivits av

bostadssociala utredningen, boningsrum ha sådan storlek, att den boende

icke genom brist härutinnan utsattes för sanitär olägenhet. Angående detta

stadgande — som i förslaget förknippats med en föreskrift därom, att i ett

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

och samma boningsrum så stort antal personer icke må inhysas, att genom

deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma — yttrar bostadssociala

utredningen:

I enlighet med den i övrigt följda principen att i hälsovårdsstadgan icke

införa måttbestämmelser ha även här mått på höjd, golvyta och utrymme

utelämnats, ehuru krav på medtagande av sådana med styrka framförts i en

av bostadsutredningen för landsbygden anordnad enquéte, bland annat av

flertalet tjänsteläkare på landet, liksom också i den av bostadssociala utredningen

anordnade enquéten av flertalet hälsovårdsnämnder i städerna.

Att några minimimått icke införts i hälsovårdsstadgan utesluter icke, att

sådana i praktiken användas som normerande. Sakkunskapen såväl i vårt

land som i andra länder synes f. n. vara i stort sett enig örn, att vid ventilation

och uppvärmning, som motsvarar hygieniska krav, de minsta mått på bostadsrum,

som i allmänhet böra godkännas, äro följande (örn ventilation och uppvärmning

äro otillfredsställande, bli givetvis måtten högre):

a) för höjd: vid slutet byggnadssätt 2.7 m, vid öppet byggnadssätt 2.4 m,

endast i enstaka rum eller våning eventuellt lägre, dock lägst 2.i m;

b) för golvyta: 6 kvm i rum, som bebos av ensam person, och i rum, som

bebos av flera personer, 4.5 kvm för varje;

c) för utrymme: 16 kbm i rum, som bebos av ensam person, och i rum,

som bebos av flera personer, 12 kbm för varje.

Det bör vidare framhållas,

att boningsrum med så små minimimått, som ovan angivits, när fråga är

örn familjebostad, icke böra efter en viss övergångstid tolereras, där icke

lägenhet samtidigt innehåller ett större rum, lämpligt att användas som

dagligrum;

att i bostadslägenhet, i vilken bor familj med mer än ett minderårigt

barn, böra finnas minst två såsom boningsrum godkännbara utrymmen; samt

att det icke bör medgivas, att familj med mer än två barn inhyses i så

liten bostad som ett rum och kök, utan bör sådan familj ha minst två rum

och (som boningsrum användbart) kök.

Anmärkas bör dock, att här anförda hygieniska minimikrav på utrymme

med nuvarande bostadsbestånd icke låta sig i full utsträckning omedelbart

tillämpa, varför vederbörande myndigheter tillsvidare måste givas viss frihet

vid bestämmelsernas tillämpande.

Yad beträffar de här uppställda minimikraven må framhållas, att i utlandet

mångenstädes gälla strängare fordringar. Sakkunniga för bostadssociala

minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter föreslogo

i sitt betänkande den 3 december 1920 9 kvm såsom minimimått för

golvyta. Alla sakkunnigutlåtanden, som i Sverige avgivits i frågan, fastslå,

liksom utländska bestämmelser, att ett rums minimiutrymme vid god ventilation

ej bör understiga 15—20 (25) kbm.

Bostadsutredningen för landsbygden åberopar i sitt betänkande (sid. 61)

såsom skäl mot en skärpning av bestämmelserna rörande minimiluftrymd

vad riksdagen år 1919 därom uttalat. Detta innebar, att luftväxlingens hastighet

vore av betydelse för ett rums förmåga att tillgodose ett visst luftbehov,

varför man valde den mer allmänna formuleringen, att ett boningsrum borde

»med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt tillgodose minst en persons

luftbehov». En fortgående lufttillförsel kan emellertid icke utan olägenhet

ökas över en viss hastighet (ungefär 0.3 m/sek.), och då de flesta sakkunniga

äro eniga om, att med den byggnadsteknik, som f. n. är bruklig,

vid god ventilation ett utrymme av 15—20 kbm är minimum, böra förefintliga

rum under dessa mått ställas på avskrivning och nya sådana ej skapas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 207.

I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag göras olika

meningar gällande, huruvida i hälsovårdsstadgan böra meddelas endast allmänna

bestämmelser örn bostadsrums storlek eller mer detaljerade sådana,

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen är

för allmänt hållen. Medicinalrådet Herrlin, förste provinsialläkaren i Norrbottens

län, stadsfullmäktige i Hälsingborg m. fl. städer samt Sveriges fastighetsägareförbund

yrka på införandet av minimibestämmelser i hälsovårdsstadgan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser frågan därom böra ingående

övervägas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län å andra sidan finner, att det obestridligen

vore av värde för de lokala myndigheterna att kunna hänvisa till i hälsovårdsstadgan

givna måttuppgifter, men att det ej borde förbises, att uppfattningen

örn minimifordringarna i skilda hänseenden växlade tid efter

annan. Ät den praktiska tillämpningen synes det därför länsstyrelsen böra

överlämnas att i varje särskilt fall träffa avgörande med ledning av i hälsovårdsstadgan

uppställda allmänna regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län

uttalar sig likaledes mot införande av minimimått i hälsovårdsstadgan. Förste

provinsialläkaren i Kalmar län förklarar sig icke vilja anmärka på den föreslagna

allmänna bestämmelsen, då enligt hans mening ökad erfarenhet örn

vad som kommer att åstadkommas på det bostadssociala området bör avvaktas,

innan densamma närmare utformas.

Stadsfullmäktige i Orebro anse ej lämpligt, att föreskrifter meddelas örn

minimimått, åtminstone beträffande rumshöjd och kubikinnehåll.

I yttranden av förste provinsialläkarna i Kristianstads och Jämtlands län,

stadsfullmäktige i Stockholm och Ystad samt centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

uttalas, att de av bostadssociala utredningen angivna minimimåtten

äro för knappt tilltagna, även örn, såsom i vissa av yttrandena framhålles,

man tager i betraktande, att dessa minimimått blott äro avsedda för en viss

övergångstid. Sveriges fastighetsägareförbund framhåller däremot, att särskilt

beträffande äldre fastigheter lägre minimimått än de, bostadssociala utredningen

angivit, borde tillämpas, samt påyrkar närmare utredning av

frågan örn minimimått.

Bostadsutredningen för landsbygden åberopar i fråga örn boningsrums

storlek de i 105 § byggnadsstadgan meddelade bestämmmelserna örn

minimihöjd i boningsrum. Då dessa bestämmelser enligt bostadsutredningens

förmenande ha samma betydelse på landsbygden som i städerna och andra

orter med tätare bebyggelse, föreslår bostadsutredningen, att motsvarande

stadganden skola inflyta bland hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter för

landsbygden. Dessa nya bestämmelser skola dock enligt förslaget gälla

endast för nyinredda rum. Bostadsutredningens förslag upptager sålunda —

förutom nuvarande bestämmelse, att varje boningsrum skall, med hänsyn

till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov —

ett nytt stadgande, enligt vilket nyinrett boningsrum i allmänhet skall ha en höjd

av minst 2.40 meter, med rätt för hälsovårdsnämnden att, där så befinnes

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 37

lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i

sommarstugor medgiva lägre rumshöjd, dock ej under 2.io meter.

I flera av yttrandena över bostadsutredningens förslag ha uttalanden

gjorts angående förslaget i denna del.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län finner vissa krav på minimiutrymmen

oundgängliga även i fråga om det befintliga bostadsbeståndet

och föreslår härutinnan för rum med eldstad 20 kubikmeter, för annat bostadsrum

15 kubikmeter samt för familjebostad ett utrymme av minst två rum

och kök med tillsammans minst 35 kvadratmeters golvyta.

Jämväl förste provinsialläkaren i Västernorrlands län förordar minimifordringar

för golvyta i boningsrum i allmänhet.

Norrbottens läns landsting samt förste provinsialläkaren i länet föreslå, att

den nuvarande föreskriften örn en persons luftbehov preciseras till 15 kubikmeter.

Bostadsutredningens förslag örn minsta höjd i boningsrum tillstyrkes

av medicinalstyrelsen, för den händelse det icke på annat sätt än genom sådan

föreskrift i hälsovårdsstadgan kan garanteras, att nytillkommande bostadsbestånd

motsvarar fordringarna beträffande minimihöjd.

Från ett par håll har förordats skärpning av de uppställda fordringarna,

nämligen av Norrbottens läns landsting och förste provinsialläkaren i länet,

vilka föreslå minimihöjderna till respektive 2.50 och 2.2 5 meter. I flera fall

förordas dock föreskriftens mildrande. Sålunda förmenar lantbruksstyrelsen,

att minimihöjden utan olägenhet kan sättas till 2.25—2.30 meter, ävensom

att hälsovårdsnämnd beträffande vindsrum särskilt i äldre byggnader bör äga

rätt att medgiva lägre rumshöjd än 2.1 o meter, därvid styrelsen framhåller,

att det vore även ur hälsosynpunkt olämpligt att förhindra inredning av

vindsrum i syfte att utvidga redan befintligt utrymme. Länsstyrelsen i Orebro

län och hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott föreslå en minimihöjd

av 2.3 0 meter.

I ett flertal yttranden intages emellertid en mera avvisande ståndpunkt

till den av bostadsutredningen föreslagna nya bestämmelsen. Sålunda finner

förste provinsialläkaren i Alvsborgs län bestämmelsen opåkallad och i varje

fall — såsom även förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhållit —

av mindre betydelse ur hygienisk synpunkt än föreskrifter örn golvytan, beträffande

vilka förslag icke framlagts. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbimd

anser bestämmelsen — särskilt att vindsrum icke utan tillstånd må

göras lägre än 2.4 0 meter — väl sträng. Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott finner bestämmelsen kunna eftergivas vad länet ber

träffar.

För beredande av dagerbelysning i boningsrum skall enligt bos tadssocialä

utredningens förslag i varje sådant rum finnas fönster, som skall vara

tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria,

att rummet erhåller god dager. Rörande detta stadgande uttalar bostadssociala

utredningen följande:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 207.

Det Ilar bestritts, att hittillsvarande formulering ger hälsovårdsnämnd

rättighet att kräva god dager, örn fönstren äro tillräckligt stora och lämpligt

placerade å väggen och alltså bristen på dager betingas av omständigheter,

belägna utom lägenheten. En fullt klar bestämmelse bör därför ges.

I enlighet med den föreslagna formuleringen av ifrågavarande stadgande

lärer hälsovårdsnämnd kunna göra föreläggande örn åtgärder icke blott inomhus

utan jämväl utomhus för förbättring av dålig dager i en lägenhet.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag ifrågasätter professorn

Wirgin möjligheten av att i praktiken tillämpa bestämmelsen, att fönster

skall så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller god dager. Innebörden

av god dager i ett rum torde nämligen vara, framhåller Wirgin, att

större delen av rummets vägg- och golvytor erhålla direkt himmelsbelysning

och att himmelen synes åtminstone från den större delen av rummet.

Sådan god dager torde emellertid som regel kunna beredas endast boningsrum

på landet, i mindre städer samt förstadssamhällen och dylika orter,

däremot långt ifrån alltid boningsrum i större städer. Wirgin föreslår alltså,

att ifrågavarande bestämmelse ersättes med ett stadgande, att hälsovårdsnämnden,

då omständigheterna därtill föranleda, må föreskriva örn åtgärders

vidtagande till förbättring av dagertillförseln och beredande av tillfredsställande

konstgjord belysning i bonings- och arbetsrum.

Medicinalstyrelsen framhåller, att hälsovårdsnämnderna böra lämnas anvisning

att vid tillämpning av denna bestämmelse taga skälig hänsyn till

breddgrad och fönsters orientering till väderstreck.

I några yttranden framställas krav på förtydligande av bestämmelsen örn

god dager. Medicinalrådet Herrlin anser sålunda, att i hälsovårdsstadgan

bör angivas, genom vilka fönsteranordningar kravet på god dager skall anses

vara uppfyllt. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län yrkar på fastställandet

av ett genomsnittligt minimimått för den dager, som skall tillföras

rummet genom dess fönster. Ej heller förste provinsialläkaren i Stockholms

län finner den föreslagna bestämmelsen tillräckligt klar och tydlig.

Sveriges fastighetsägareförbund hemställer, att bestämmelsen gives sådant

innehåll, att därav framgår, att fastighetsägare icke kan förklaras skyldig

bekosta sådana dagerförbättrande åtgärder, vilka måste företagas på annan

fastighet än hans egen.

Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår, att i samband med förevarande bestämmelse

angives, i vad mån rum kan vara avdelat utan att den inre delen

av rummet skall anses såsom särskilt rum.

Bosta dsutredningens för landsbygden förslag innehåller rörande

dagerbelysning, att boningsrum skall vara försett med fönster, som skall

vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det

fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhåller god dager. Härutinnan

yttrar bostadsutredningen:

I avseende å dager innehåller hälsovårdsstadgan för närvarande bestämmelser

örn dels att fönster skall finnas dels ock att detsamma skall vara

tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller

god dager. Det synes lämpligt, att dessa föreskrifter kompletteras med be
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majlis proposition nr 207.

stämmelse därom, att fönster skall vetta omedelbart åt det fria, varigenom

föreskrifterna för landsbygden skulle komma att överensstämma med de bestämmelser,

som gälla för städerna. Det lärer knappast vara mindre befogat

att förbjuda sekundär dagerbelysning av boningsrum på landsbygden än i

städerna. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan befintliga bostäder.

Yad angår yttrandena över bostadsutredningens förslag, anser byggnadsstyrelsen

att för tillgodoseende av dager i bostadslägenhet åtminstone ett av

rummen i sådan lägenhet bör ha fönster mot soligt väderstreck. Länsarkitekten

i Kopparbergs och Västmanlands län föreslår bestämmelse därom, att

vid nybyggnad bostadslägenhet icke får förläggas så, att densamma vetter

endast mot norr.

Norrbottens läns landsting anser föreskriften örn fönster alltför obestämd

samt föreslår, att fönsterytan bestämmes till minst en tolvtedel av golvytan

i äldre rum och en åttondedel av golvytan i nybyggda rum.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhåller, att därest bestämmelserna

örn fönsters storlek och placering skulle nödvändiggöra flyttning och

utökning av fönster i äldre hus, som i övrigt uppfylla de uppställda kraven,

detta innebure »större våld än nöden krävde».

Beträffande luftväxling stadgas i bostadssociala utredningens förslag,

att boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster eller

annan för ändamålet lämplig anordning. Härom anför bostadssociala utredningen

:

I fråga örn luftväxling gäller det att kunna på kort tid få ut all innevarande

luft och få den ersatt med frisk, varför åtminstone bör fordras, att

ett fönster kan öppnas samt att luften i rummet hålles i en sakta rörelse,

vilket är en betingelse för att vistelsen i rummet skall kännas behaglig och

arbetsförmågan hos dem, som där uppehålla sig, icke skall bliva ogynnsamt

påverkad av den genom sitt stillastående omkring människokroppen varma

och fuktiga luften. En fullgod anordning av luftväxlingen förutsätter möjligheter

dels för fortgående evakuering och dels för friskluftsintag, båda

reglerbara efter de utom bostaden och inne i rummet rådande klimatiska

förhållandena. När det gäller gamla hus, torde dock enbart fönstervädring i

allmänhet få godkännas. Ett oeftergivligt krav är emellertid då, att fönstren

så anordnas, att genom dem luftens rörlighet inne i rummet kan säkras.

Det synes böra vara den, som uthyr lägenheten, som bör svara för anordningar,

genom vilka det blir möjligt att reglera storleken av den springa,

som insläpper frisk luft, vare sig denna åstadkommes genom friskluftventil

eller fönster. I det föreslagna stadgandets formulering tages hänsyn till

möjligheten av särskilda tekniska lösningar av ventilationsproblemet i speciella

fall.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag gör medicinalstyrelsen

gällande, att då snabb luftväxling under nu rådande förhållanden i regel

sker genom fönstervädring, gällande bestämmelse bör bibehållas samt att,

om i särskilda fall annan teknisk anordning vidtages till möjliggörande av

snabb utvädring, sådan dock kan efter prövning av hälsovårdsnämnden godkännas.

Liknande uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Stockholms län.

Att ett boningsrum skall kunna hastigt utvädras genom fönster, oavsett

vilka anordningar, som för övrigt Annas för ventilation, framhålles av förste

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

provinsialläkarna i flera län, stadsfullmäktige i åtskilliga städer och centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund samt hyresgäster nas riksförbund.

Medicinalrådet Herrlin yttrar, att fönster i boningsrum bör vara så anordnat,

att nödig luftväxling därigenom kan åstadkommas samt att i boningsrum,

som saknar egen eldstad, därjämte bör finnas reglerbar anordning för

friskluftsintag och evakuering.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län förklarar, att möjlighet till rationellt

genomförd luftväxling genom fönster båtar föga, örn, såsom förhållandet är

särskilt i vissa äldre lägenheter, de inneboende ha en bestämd motvilja mot

vädring genom fönster. Enligt förste provinsialläkarens uppfattning bör därför,

när det gäller gamla hus, möjlighet till vädring enbart genom fönster

icke kunna godkännas.

Enligt den bestämmelse i bostadssociala utredningens förslag, som avser

uppvärmning’, skall boningsrum kunna hållas tillbörligt varmt. Vidare föreskrives,

att då boningsrum användes under den kalla årstiden, rummet skall

vara försett med tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande

anordning. Under den kalla årstiden skall fönster vara tillräckligt

värmeisolerande (dubbelfönster eller annan lika tjänlig anordning). Bostadssociala

utredningen yttrar härutinnan:

Enligt nu föreslagen bestämmelse kan fastighetsägare, då fastigheten har

centraluppvärmning, åläggas ej endast att ha sådan anläggning, att lägenhet

genom densamma kan tillfredställande uppvärmas, utan även att hålla anläggningen

i tillbörlig funktion. Även i formuleringen av bestämmelsen

tages hänsyn till möjligheten av särskilda tekniska lösningar i speciella

fall. Bestämmelsen örn dubbelfönster är ej ovillkorlig men dock verksam,

i det kravet på tillräcklig värmeisolering är framskjutet såsom den egentliga

fordringen. Det är i äldre bostäder av dålig kvalitet ej ovanligt, att dubbelfönster

förefinnas, som äro så usla, att de icke fylla sitt ändamål.

Mot bostadssociala utredningens förslag lia i åtskilliga yttranden gjorts

erinringar. Sålunda anmärker centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund beträffande

föreskriften, att boningsrum, då det användes under den kalla årstiden

skall vara försett med tjänlig eldstad eller annan lämplig anordning,

att en dylik uppdelning efter årstiden ej bör ske. Centralstyrelsen erinrar,

att uppvärmningen av bostaden i allmänhet börjar i september eller till och

med tidigare samt slutar i maj—juni, varför man ej kan säga, att alla de

månader bostaden behöver uppvärmning höra till den kalla årstiden. Liknande

synpunkter framföras av förste provinsialläkarna i Stockholms, Koppparbergs

och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Stockholm och Sundbyberg samt

hyresgästernas riksförbund.

Vidare påpekar centralstyrelsen, att, även örn ett eller flera boningsrum

ej under den kalla årstiden begagnas till bostad, skola de dock vid behov

kunna uppvärmas för att ej utkyla grannbostäder. Varje boningsrum bör

fördenskull vara försett med lämplig värmeanordning, dock att dylik anordning

kan saknas, örn rummet ändå kan hållas tillräckligt varmt. — I liknande

riktning uttala sig förste provinsialläkaren i Kopparbergs län samt stadsf ull
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mäktige i Stockholm och Sundbyberg. Även förste provinsialläkaren i Norrbottens

län anmärker på begränsningen till fall, då boningsrum användes.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att ett rum kan

hållas tillbörligt varmt, utan att fönstren äro värmeisolerande. Vid sådant

förhållande synes det styrelsen, som örn den därvidlag föreslagna bestämmelsen

skulle kunna medföra, att ägare av äldre fastigheter i stor utsträckning

tvingades att på fönsteranordningar nedlägga onödiga kostnader till

betydande belopp.

Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun föreslå, att i förevarande

stadgande även meddelas föreskrifter örn värmeisolering av väggar.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår till nuvarande stadgande

örn boningsrums uppvärmning ett tillägg av innehåll, att då boningsrum användes

under den kalla årstiden, det skall vara försett med dels tjänlig eldstad,

så framt icke andra verksamma och ur hälsosynpunkt ändamålsenliga

anordningar för rummets uppvärmning vidtagits, dels ock dubbelfönster.

Örn förslaget i denna del anför bostadsutredningen:

Enligt hälsovårdsstadgan skall varje boningsrum vara så anordnat, att

det kan hållas tillbörligt varmt. Bostadsutredningen har funnit sig böra

föreslå en konkretisering härav medelst uttrycklig föreskrift, att tjänlig eldstad

eller annan lämplig uppvärmningsanordning ej får saknas i boningsrum,

som användes under den kalla årstiden. Härmed avses jämväl att uttrycka,

att uppvärmningsanordningen skall vara ändamålsenlig. Den må

alltså ej vara sådan, att den förorsakar förskämning av luften eller fuktighet

i rummet, ej heller får den av någon annan anledning vara olämplig ur

hälsosynpunkt. Vidare synes det lämpligt, att föreskrifterna örn fönster

kompletteras med bestämmelser angående dubbelfönster i rum, som användas

under den kalla årstiden. De nu föreslagna bestämmelserna böra få

tillämpning även å redan befintliga bostäder.

Bestämmelsen örn uppvärmningsanordningar har i yttrandena över

bostadsutredningens förslag i allmänhet icke mött någon erinran. Dock föreslår

förste provinsialläkaren i Kristianstads län, att förbud stadgas mot användning

av eldstad, som åstadkommer förskämning av luften, varmed åsyftas

fotogenkamin. Vidare uttalar förste provinsialläkaren i Malmöhus län,

att föreskriften synes uppmuntra till kringgående och fördenskull bör utgå

eller ersättas endast med en föreskrift, att uppvärmningsanordningar böra

vara av tjänlig och hygieniskt sett tillfredsställande beskaffenhet, i vilket

fall fordringarna på anordningarnas beskaffenhet skulle kunna lämpas efter

rummets faktiska användning.

Bestämmelsen om dubbelfönster har däremot från några håll avstyrkts.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig sålunda icke kunna biträda

förslaget i denna del, enär tillämpningen av ett sådant stadgande skulle,

åtminstone i rikets sydligare delar, i många fall avsevärt försämra de bostadsliygieniska

förhållandena. Jämväl Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

finner bestämmelsen opåkallad.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening uttalar, att allmänt och omedelbart

anskaffande av innanfönster skulle vara i viss mån obehövligt, särskilt

i landets sydligare delar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majas proposition nr 207.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län finner föreskriften om dubbelfönster

icke höra hemma i hälsovårdslagstiftningen.

Rörande skydd mot fuktighet upptages i båda förslagen gällande stadgande,

att boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt

skydd mot fuktighet. I denna del har någon erinran icke framställts.

Yad angår skydd mot olägenheter från grund, stadgas i bostadssociala utredningens

förslag, att golv i boningsrum skall vara av lämpligt material

samt att det genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan

skall bereda erforderligt skydd mot kyla och fukt från grunden. Bostadssociala

utredningen påpekar, att föreskriften örn »lämpligt material» avser

främst dess värmeledande förmåga samt vidare golvytans beskaffenhet med

hänsyn till rengöringsmöjligheterna. Beträffande föreskriften örn skydd mot

kyla och fukt från grunden uttalar bostadssociala utredningen, att för nybyggnader

bestämmelser härutinnan återfinnas i byggnadsstadgan men att

för redan befintliga byggnader bestämmelser syntes behövliga i hälsovårdsstadgan.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag förmenar centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund, att örn vid sidan av de allmänna bestämmelserna

angående byggnad, som inrymmer boningsrum, särskilda bestämmelser

skola meddelas angående golv, dess material, beskaffenhet i övrigt

och läge i förhållande till markytan, vissa andra detaljer borde med samma

rätt vara i behov av föreskrifter, exempelvis ytterväggars material, tjocklek

och konstruktion m. m. — Liknande uppfattning uttalas av stadsfullmäktige

i Stockholm, Sundbyberg och Uppsala.

Hyresgästernas riksförbund anser, att minimimått för golvets höjd över

marken bör fastställas. — Stadsfullmäktige i Linköping förorda en bestämmelse

angående förbud mot bostadsrums belägenhet under markens yta.

Yad beträffar äldre hus, synes det styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund,

att en strikt tillämpning av de av bostadssociala utredningen föreslagna

bestämmelserna i många fall skulle åsamka ägare av sådana hus högst

betydande kostnader. Ett omändrande av en lägenhet, vars golv genom sin

beskaffenhet eller genom att ej befinna sig på föreskriven höjd i förhållande

till yttermarken icke bereder erforderligt skydd mot kyla, ställer sig i regel

mycket dyrbart och torde till och med ibland visa sig tekniskt ogenomförbart.

Styrelsen hemställer örn mindre stränga bestämmelser beträffande

äldre fastigheter.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår i fråga örn skydd mot

olägenheter från grund viss skärpning av gällande bestämmelser rörande

golv i boningsrum och kök samt yttrar härutinnan:

Beträffande golv innehåller hälsovårdsstadgan redan nu den föreskriften,

att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst 30 cm högre än

den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnd äger dock för särskilt

fall medge att, därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges

lägre än vad nyss sagts. Bostadsutredningen föreslår, att detta stadgande örn

golvs läge i förhållande till markytan kompletteras med föreskrift örn golvs

beskaffenhet av innebörd, att golv skall utgöras av trä eller annat lika tjän
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ligt material med trossfyllning eller däremot svarande anordning. I fråga

örn hälsovårdsnämnds befogenhet att medge dispens från föreskriften angående

golvs läge i förhållande till markytan, synes tillräcklig anledning

saknas att, såsom nn är fallet, denna befogenhet begränsas att avse allenast

kök. Köket användes nämligen på landsbygden ej blott för matlagning och

därmed sammanhängande göromål utan ofta är köket dessutom det rum, där

familjen för det mesta uppehåller sig, där barnen leka under den tid, de

vistas inomhus m. m. Framhållas må dock, att givetvis den ökade befogenheten

för hälsovårdsnämnderna att medge, att golv lägges lägre än 30 cm

över den angränsande markens yta, som bostadsutredningen alltså ifrågasätter,

måste utövas med urskillning och försiktighet, vilket bostadsutredningen

sökt ge uttryck för i författningstexten genom att tillåta dylikt medgivande

endast »i undantagsfall» och »då särskilda omständigheter därtill

föranleda». Bestämmelserna om golv böra endast göras tillämpliga i avseende

å nyinredda rum.

Bostadsutredningens förslag angående golv har i flera av yttrandena

kritiserats. Sålunda finner byggnadsstyrelsen den föreslagna lydelsen av bestämmelsen

vara ur byggnadsteknisk synpunkt oriktig och icke motsvara

sitt syfte. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser ett förtydligande

av bestämmelsen önskvärt därutinnan, att med golvets höjd över marken

avsåges avståndet från bjälklagets underkant till marken. Förste provinsialläkaren

i Uppsala län uttalar, med instämmande av länstyrelsen i samma

län, att bestämmelsen borde fullständigas med föreskrift örn luftrum mellan

marken och golvets bjälklag, där källare icke funnes under golvet. Norrbottens

läns landsting och förste provinsialläkaren i länet framhålla, att en

inom länet bruklig fyllningsmetod, s. k. mullbänk, måste anses utgöra en mot

trossfyllning svarande anordning, men att denna metod icke borde tillåtas

av hygieniska skäl. Vidare göra de gällande, att tvingande skäl till undantag

beträffande golvets höjd över markytan icke kunna finnas och att bestämmelsen

örn sådan höjd därför bör vara ovillkorlig. Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott förmenar, att för länets del bestämmelsen

örn golvets höjd över marken i allmänhet torde kunna eftergivas.

I den bestämmelse, som av bostadssociala utredningen föreslagits i

fråga örn skydd mot olägenheter från angränsande utrymmen, föreskrives, att boningsrum

icke må ligga över, under eller intill lokal, i vilken dålig lukt, giftiga

gaser, vattenånga, stark värme eller kyla eller irriterande buller förekomma,

så framt icke skyddande anordningar vidtagits, som hindra ifrågavarande

olägenhet att besvära rummet. Såsom exempel på lokaler, från vilka olägenheter

i särskilt hög grad behöva befaras, nämner bostadssociala utredningen

garage, värmecentral, kylanläggning, fabrikslokal, tvättstuga o. dyl.

I detta sammanhang torde få erinras örn vissa bestämmelser i 17, 18 och

24 §§ hälsovårdsstadgan, vilka åberopas i yttranden över bostadssociala utredningens

förslag till bestämmelser örn olägenheter från angränsande utrymmen.

Enligt 17 § 1 mom. får stall ej inrättas i byggnad, som inrymmer

boningsrum, och enligt 18 § 1 mom. må någon ej hålla nötkreatur eller svin

i byggnad, som inrymmer boningsrum, eller i trångt bebyggd gård. I 24 §

1 mom. föreskrives, att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

näringar icke inrättas eller drivas så att de medföra sanitära olägenheter för

närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller

ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga

gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommandet av

buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande

att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Yerkställes ej

av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver,

och är den anmärkta olägenheten svår, må nämnden äga tillsvidare förbjuda

fabrikens eller näringens drivande.

Vad angår yttrandena över bostadssociala utredningens förslag i förevarande

del, erinrar centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, att olägenheter,

vilka härröra från själva fastigheten, såsom värmecentral, tvättstuga m. m.,

kunna beivras med stöd av 8 § 1 mom. hälsovårdsstadgan samt olägenheter

från fabriker och näringar enligt 24 § samma stadga. Centralstyrelsen, som

jämväl hänvisar till 17 och 18 §§, anser, att de föreslagna bestämmelserna

ej äro av behovet påkallade. Till samma uppfattning ansluta sig stadsf illmäktige

i Stockholm och Sundbyberg. Även medicinalrådet Herrlin anser bestämmelserna

böra utgå. Enligt Herrlins förmenande tillgodoses det skydd,

som är avsett att beredas, dels genom 24 § och dels, i vad avser grannar

inom byggnaden, genom särskilt stadgande i förslaget.

Styrelsen för svenska stadsläkarföreningen påpekar, att enligt den föreslagna

bestämmelsen det torde bliva boningsrummet, som får vika för fabrikslokalen,

under det att enligt 17 § stall och enligt 24 § fabriksanläggning skall

vika för boningsrum. Enligt styrelsens förmenande måste överensstämmelse

skapas mellan å ena sidan den föreslagna bestämmelsen samt å andra sidan

17 och 24 §§. Samma ståndpunkt intages av förste stadsläkaren i Norrköping,

med vilken stadsfullmäktige därstädes instämma.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund anser vad styrelsen andragit

beträffande stadgandet örn olägenheter från grund i tillämpliga delar kunna

anföras även med avseende å förevarande bestämmelse. Styrelsen framhåller

dessutom, att bestämmelsen blivit så avfattad, att därest fastighet, innehållande

boningsrum, gränsar intill annan fastighet, varest finnes lokal, i

vilken irriterande buller eller dylikt förekommer, och boningsrummen äro

belägna intill sagda lokal, risk föreligger, att ägaren av den förstnämnda

fastigheten, därest han fortfarande vill uthyra boningsrummen såsom sådana,

anses vara skyldig bekosta anordningar, som hindra ifrågavarande olägenhet

att besvära rummen. Detta synes styrelsen icke vara riktigt. Tvärtom anses

ägaren av den fastighet, från vilken olägenheterna härröra, böra bekosta

sagda anordningar.

I vissa yttranden uttalas farhåga för att ordet intill i ifrågavarande bestämmelse

tolkas så, att bestämmelsen blir tillämplig endast å invid boningsrum

liggande lokal, vilket icke anses tillräckligt effektivt. Omformulering

av bestämmelsen har med anledning härav påkallats av medicinalstyrisen,

länsstyrelsen i Jönköpings län och förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår rörande skydd mot

olägenheter från angränsande utrymmen förbud mot bostadslägenhets förläggande

invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej betryggande anordningar

vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset eller svinhuset att genom

golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten. Angående den härutinnan

föreslagna bestämmelsen yttrar bostadsutredningen:

I den vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagna rekommendationen

angående lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhålianden uttalades,

att stall, ladugårdar eller öppna skjul ej borde få användas till beredande

av sovplats åt arbetarna. I hälsovårdsstadgan för landet finnes för närvarande

ej någon föreskrift örn belägenheten av stall m. m. i förhållande till

bostadslägenheter, så framt man ej såsom dylik räknar bestämmelsen i 48 §,

varigenom förbjudes sådan förläggning av avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus

ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning, att flytande orenlighet

därifrån kan utbreda sig till bostadshus. I hälsovårdsstadgan för stad

äro däremot i 17 och 18 §§ vissa föreskrifter meddelade i ifrågavarande hänseende.

Att på landsbygden förbjuda bostadslägenheter i byggnader, som

tillika innehålla stall eller dylikt, lärer knappast kunna ifrågakomma, särskilt

som man måste befara att härigenom utvecklingen skulle kunna klavbindas

på ett icke önskvärt sätt. Det kan påpekas, att man på sina håll

under senare tid haft uppmärksamheten riktad på och bedrivit propaganda

för sammanbyggda bostads- och ekonomihus. Emellertid äro otvivelaktigt

bostäder, som stå i direkt förbindelse med stall, fähus eller svinhus, olämpliga

ur hälsosynpunkt. Förbud lärer därför böra meddelas mot bostadslägenhets

förläggning över eller invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej

betryggande anordningar vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset

eller svinhuset att genom golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten.

Anmärkas må, att på grund av en sådan föreskrift hinder ej möter att bereda

djurskötare tillfällig sovplats i en i direkt förbindelse med djurstallet

stående kammare, men däremot förbjudes användandet av en sådan kammare

till stadigvarande bostad. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan

befintliga bostäder.

I yttrandena över bostadsutredningens förslag har förevarande bestämmelse

i allmänhet vunnit tillstyrkan. I några yttranden föreslås dock en

skärpning av bestämmelsen. Sålunda förmenar länsarkitekten i Kopparbergs

och Västmanlands län, att bestämmelsen är otillräcklig samt föreslår att, såsom

fallet är i flera länder, bostadslägenhet icke får sammanbyggas med

lokalitet, varom här är fråga. Norrbottens läns landsting och förste provinsialläkaren

i länet anse det icke tillrådligt, att undantag från förbudet medges

under några förhållanden. Förste provinsialläkaren i Alvsborgs län motiverar

samma åsikt därmed att det vore oklart och kunde bliva omtvistat, vad som

utgjorde betryggande anordningar. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län

förordar skärpning därhän, att stall, fähus och svinhus samt gödselstad,

minbrunn och liknande upplag skola ligga minst G meter från bostad.

Å andra sidan föreslår förste provinsialläkaren i Stockholms län begränsning

av förbudet till att gälla belägenhet omedelbart över eller invid stall

o. s. v., varjämte Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordar,

att bestämmelsen ovillkorligt tillämpas endast på nybyggnader och i

övrigt endast då så med hänsyn till kostnaderna rimligen borde kunna ske.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj sfs proposition nr 207.

Såsom redan nämnts har bostadssociala utredningen föreslagit, att

samtliga bestämmelserna angående boningsrum även skola gälla kök, som

användes eller kan användas till boningsrum. Beträffande s. k. kokvråar och

dylika utrymmen, som till följd av sin litenhet icke kunna användas såsom

boningsrum, skola emellertid enligt förslaget endast de bestämmelser gälla,

som avse luftväxling och olägenheter från angränsande utrymmen. Härutinnan

anför bostadssociala utredningen:

Kokvråar och dylika utrymmen medges få sakna fönster, dock endast

under vissa förutsättningar. Kokvråar utan fönster, som icke böra förekomma

i familjebostäder, där husmodern skall tillbringa en ej obetydlig del

av dagen med matlagning, lia ofta gett anledning till dålig lukt, i fall då

ventilationen ej varit väl ordnad. Viktig är därför en noggrann kontroll rörande

både anläggning och drift av luftväxlingsanordningar. Byggnadsnämnd

och hälsovårdsnämnd böra här samarbeta.

I yttrande över bostadssociala utredningens förslag i denna del erinrar

medicinalstyrelsen, att jämväl bestämmelserna örn uppvärmning, skydd mot

fuktighet samt skydd mot olägenheter från grunden böra gälla beträffande

sådant till matlagning avsett utrymme, som ej kan användas till bostad.

Samma erinran framställes av förste provinsialläkaren i Norrbottens län och

svenska teknologföreningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att frågan

vore värd att övervägas.

I några yttranden kritiseras, att fönster icke föreskrives för kokvrå. Förste

provinsialläkaren i Stockholms län ifrågasätter sålunda, örn icke detta är en

onödig eftergift för den moderna, ofta nog alltför trånga bostaden. Å andra

sidan anses kokvrå med fönster ej behöva ha imventil. Förste provinsialläkaren

i Uppsala län yttrar, att kokvrå utan fönster endast bör tillåtas i

förening med enkelrum. Stadsfullmäktige i Uppsala anse den fordran böra

uppställas, att, örn vid ny- eller ombyggnad kokvrå, som genom hel vägg är

skild från bostadsrum, inredes i en lägenhet om mer än ett rum, kokvrån

skall vara försedd med fönster.

Medicinalrådet Herrlin föreslår, att förevarande stadgande gives det innehållet,

att vad i 8 § sägs örn boningsrum ock skall gälla kök, som har den

för boningsrum föreskrivna storleken, att kokvrå skall vara försedd med anordning

för friskluftstillförsel och imavlopp samt att för kokvrå i övrigt

skola gälla bestämmelserna örn uppvärmning, skydd mot fuktighet samt

skydd mot olägenheter från grunden, dock att golvet må utgöras av annat

lämpligt material än trä.

Svenska stadsläkare eningen liksom stadsfullmäktige i Norrköping påyrka,

att mera detaljerade föreskrifter angående kokvråar utarbetas.

Sveriges fastighetsägareförbund hemställer, att de föreslagna bestämmelserna

icke givas tillämpning å kokvråar i äldre hus.

JBostadsutredningen för landsbygden, som föreslagit att bestämmelserna

örn boningsrum även skola gälla kök som användes till bostad, yttrar

i denna del:

Enligt gällande bestämmelser skall vad örn boningsrum sägs ock gälla

örn kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet. I bostads
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 207.

utredningens förslag jämställes kök med boningsrum allenast örn det användes

till bostad. I vissa landsdelar förekomma s. k. farstukök, som särskilt

sommartid användas för matlagning. I de fall, då dessa kök ej användas

såsom egentliga boningsrum och därför närmast äro att betrakta såsom

förstugor, äro de icke enligt bostadsutredningens förslag jämställda med

boningsrum.

I några av yttrandena har bostadsutredningens förslag i sistberörda del

mött erinringar.

Byggnadsstyrelsen anser, att regeln örn köks likställande med boningsrum

borde utsträckas till hälsovårdsstadgan i dess helhet.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län förordar, att ifrågavarande bestämmelse

såsom hittills får gälla kök, som tillhör bostadslägenhet, oavsett

örn detsamma användes till bostad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det egendomligt, att sådana föreskrifter

som de rörande rumshöjd, dager och olägenheter från angränsande

utrymmen föreslagna icke skola vara tillämpliga å kök även örn detta icke

användes till bostad. Förste provinsialläkaren i samma län förordar, att inskränkningen

»som användes till bostad» utgår, då de s. k. farstuköken, till

vilka bostadsutredningen tagit hänsyn vid ändringsförslaget, icke kunna betecknas

som kök.

Efter de allmänna bestämmelserna örn byggnad, som inrymmer boningsrum,

torde i bostadsparagraferna såsom ett andra moment upptagas bestämmelser

örn boningsrums storlek, dagerbelysning och luftväxling samt

dess skydd mot fuktighet, olägenheter från grund och olägenheter från angränsande

utrymmen. Tillika torde i samma moment angivas de föreskrifter,

vilka skola vara tillämpliga å kök och annat särskilt för matlagning avsett

utrymme.

Yad först angår boningsrums storlek, innehåller byggnadsstadgan för

nybyggnader och därmed jämförliga byggnadsföretag föreskrifter örn minimihöjd

i boningsrum, nämligen i 51 § beträffande städer och stadsliknande

samhällen samt i 105 § i fråga örn den egentliga landsbygden. Föreskrifterna

rörande den egentliga landsbygden gälla dock endast sådant område,

för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. I gällande

hälsovårdsstadga, som närmast har avseende å det befintliga bostadsbeståndet,

äro måttbestämmelser ej meddelade i fråga örn boningsrums storlek

utan stadgas allenast, att boningsrum med hänsyn till storlek och beskaffenhet

i övrigt skall tillgodose minst en persons luftbehov. Bostadssociala

utredningen, som anser måttbestämmelser icke böra införas i hälsovårdsstadgan,

föreslår i förevarande hänseende ett stadgande, enligt vilket boningsrum

skall hava sådan storlek, att den boende icke genom brist härutinnan

utsättes för sanitär olägenhet. Bostadsutredningen för landsbygden

förordar beträffande det befintliga bostadsbeståndet bibehållande av gällande

stadgande i hälsovårdsstadgan oförändrat men föreslår i fråga om boningsrum,

som nyinredes, att bestämmelser motsvarande de i 51 § byggnadsstadgan

meddelade inflyta i hälsovårdsstadgan, varigenom enahanda före
-

Deparle
ments
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

skrifter om minimihöjd i boningsrum skulle bli tillämpliga å den egentliga

landsbygden i sin helhet. Under den utredning, som verkställts i ärendet,

har från vissa håll yrkanden framställts örn införande i hälsovårdsstadgan

av måttbestämmelser å boningsrum för såväl höjd som golvyta och utrymme

i övrigt. A andra sidan lia från flera håll uttalanden gjorts mot införandet

av dylika bestämmelser i hälsovårdsstadgan. I överensstämmelse med vad

jag tidigare yttrat i fråga örn lämpligheten överhuvudtaget att i hälsovårdsstadgan

meddela precisa bestämmelser måste jag för egen del ansluta mig

till den ståndpunkt, som kommit till uttryck i sistnämnda uttalanden. Enligt

min mening bör sålunda hälsovårdsstadgan i fråga örn boniugsrums

storlek allenast innehålla en mera allmän bestämning. Ä medicinalstyrelsen

bör det emellertid ankomma att med ledning av de i byggnadsstadgan angivna

måttbestämmelserna samt de på frågan i övrigt inverkande omständigheterna

utarbeta de närmare anvisningar rörande boningsrums storlek, som kunna

vara erforderliga till ledning för hälsovårdsnämnderna och de andra organ,

som arbeta i folkhälsans tjänst. Ett dylikt tillvägagångssätt medger en i förevarande

hänseende påkallad anpassning efter de växlande tids- och ortsförhållandena.

Det nu anförda torde äga sin giltighet även med avseende å

sådant område, inom vilket byggnadsstadgan ej är tillämplig. Det synes mig

ej heller påkallat, att på sätt bostadsutredningen för landsbygden föreslagit för

sådant område införa vissa byggnadsbestämmelser i hälsovårdsstadgan. Yad

angår den närmare utformningen av den bestämmelse i hälsovårdsstadgan, som

skall ha avseende å boningsrums storlek, lärer det ej vara riktigt att, såsom

gällande hälsovårdsstadga innehåller, anknyta bestämningen härutinnan till en

persons luftbehov. Lufttillgången för en person, som vistas inomhus, är visserligen

i första hand beroende på rummets storlek. Men väsentligen inverkar

härvid tillförseln av luft utifrån, och denna tillförsel kan icke utan olägenhet

ökas över en viss grad. För övrigt torde möjligheten av att tillgodose en

persons luftbehov ej enbart vara utslagsgivande vid bestämmande av boningsrums

storlek. Jämväl i andra avseenden än i fråga örn luftförskämning torde

sanitära olägenheter, varå avseende bör fästas, kunna uppkomma till följd

av alltför begränsat utrymme. Nu anförda synpunkter synas mig lia kommit

till uttryck i bostadssociala utredningens förslag i förevarande del, vilket jag

därför kan förorda med viss jämkning av formell art. För såväl stad som

landsbygden bör sålunda enligt min mening föreskrivas, att boningsrum skall

hava sådan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme hos

rummet utsättes för sanitär olägenhet.

Beträffande boningsrums dagerbelysning skilja sig de för stad och landsbygden

i gällande hälsovårdsstadga givna bestämmelserna blott därutinnan,

att för landsbygdens del saknas den för stad meddelade bestämmelsen, att

fönster skall vetta omedelbart åt det fria. Bostadsutredningen för landsbygden

har nu föreslagit komplettering av bestämmelsen för landsbygden i

detta avseende. Häremot torde intet vara att erinra. Bostadssociala utredningens

förslag innebär en skärpning av förstnämnda bestämmelse därhän,

att fönster skall så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majda proposition nr 207.

god dager. Av en dylik bestämmelse skulle följa, att vid bedömande av

örn fönster skall anses skänka rummet erforderlig dager hänsyn jämväl skall

tagas till förhållandena i omgivningen. Förefinnes således utanför ett fönster

föremål, som så skymmer att rummet till följd därav ej erhåller god dager,

skall fönstret ej kunna godkännas i förevarande hänseende. En bestämmelse

med en dylik innebörd synes mig riktig, och några vägande erinringar

mot densamma ha ej heller framförts. Tydligt torde emellertid vara,

att hälsovårdsnämnderna vid tillämpningen av en sådan bestämmelse, särskilt

i fråga örn det befintliga bostadsbeståndet, böra iakttaga varsamhet, så att

ej fastighetsägarna onödigtvis drabbas av kostnader. Klart synes även vara,

att fastighetsägare icke bör kunna föreläggas åtgärder, som måste företagas

på annan fastighet än hans egen. Till bostadssociala utredningens förslag

örn boningsrums dagerbelysning kan jag således ansluta mig, och anser jag

någon olikhet härutinnan icke böra råda mellan stad och landsbygden.

Såsom anordning för luftväxling i boningsrum kan enligt gällande bestämmelser

endast öppningsbart fönster godkännas. Härutinnan föreslås av

bostadssociala utredningen den ändring, att med sådant fönster skall i förevarande

hänseende jämställas annan för ändamålet lämplig anordning. Från

flera håll har erinrats, att under nu rådande förhållanden annan godtagbar

anordning för vädring av boningsrum knappast står till buds än fönster.

Denna erinran synes mig i viss mån böra förtjäna beaktande. Sålunda bör

såsom regel fordras, att ett fönster i varje boningsrum skall kunna öppnas.

Men å andra sidan torde icke kunna bortses från sådana fall, där genom

särskild teknisk anordning möjlighet förefinnes till lika snabb utvädring som

genom fönster. Med hänsyn till det sagda synes ifrågavarande stadgande

böra avfattas så, att boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom

fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

De förslag, som avgivits i fråga om boningsrums uppvärmning, åsyfta

närmast att förtydliga innebörden av nu gällande stadgande örn att boningsrum

skall kunna hållas tillbörligt varmt. Mot förslagen har anmärkts, att

en sådan uppdelning efter årstiden, som däri kommit till uttryck, ej borde

ske. Vidare har gjorts gällande, å ena sidan att rums förseende med anordning

för uppvärmning ej borde ställas i beroende enbart av rummets användande

utan att hänsyn jämväl borde tagas till möjligheten av avkylning

av grannbostad samt å andra sidan att anordning för uppvärmning ej borde

krävas, där rummet ändå kunde hållas varmt. Tillika har erinringar framställts

mot införandet av en bestämmelse örn dubbelfönster. Vad sålunda

anförts synes mig i allt väsentligt berättigat. Enligt min mening bör därför

till förtydligande av innebörden av regeln, att boningsrum skall kunna hållas

tillbörligt varmt, stadgas, att boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning

eljest ej erhålles, vara försett med tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt

tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning till lämplig

värmegrad samt att fönster i boningsrum skall lander den kallare årstiden

vara tillräckligt värmeisolerande. Av den inskränkande bestämmelsen »där

tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles» torde följa, att särskild anordning

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 207. 550 oo 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

för boningsrums uppvärmning ej erfordras såväl under tid utetemperaturen

skänker rummet tillbörlig värme som i det fall, då tillfredsställande värmeöverföring

kan ske från angränsande utrymme.

Någon ändring av nuvarande bestämmelse örn boningsrums skydd mot

fuktighet har icke föreslagits. Även jag anser ändring härutinnan icke vara

påkallad.

Rörande boningsrums skydd mot olägenheter från grund innehåller

byggnadsstadgan för nybyggnader och därmed jämförliga byggnadsföretag

vissa bestämmelser örn golvs belägenhet i förhållande till markytan, nämligen

i 50 § beträffande städer och stadsliknande samhällen samt i 104 §

i fråga örn den del av den egentliga landsbygden, för vilken fastställts byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. För den övriga delen av den egentliga

landsbygden äro i 43 § hälsovårdsstadgan bestämmelser avseende nyinrett

boningsrum givna örn golvs belägenhet i förhållande till markytan.

Enligt nu anförda bestämmelser skall golv i boningsrum i allmänhet läggas

minst 30 cm högre än den angränsande markens yta. Angående golvs beskaffenhet

i boningsrum saknas däremot för närvarande direkta bestämmelser.

Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle föreskrift örn golvs belägenhet

i förhållande till markytan införas jämväl i 8 § hälsovårdsstadgan.

Denna föreskrift skulle dock med hänsyn till byggnadsstadgans bestämmelser

i ämnet lia avseende blott å det befintliga bostadsbeståndet. Enligt

båda förslagen skulle hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser kompletteras

med föreskrifter örn golvs beskaffenhet. Vad sålunda föreslagits torde ur

hälsosynpunkt vara fullt befogat. Några principiella erinringar mot förslagen

i förevarande delar ha ej heller framställts. Emellertid synes vad angår

förslaget till ändringar i 43 § hälsovårdsstadgan detta ej, på sätt bostadsutredningen

för landsbygden ansett, böra begränsas till att avse nyinrett

boningsrum, utan torde bestämmelserna för landsbygdens del böra omfatta

jämväl det befintliga bostadsbeståndet. Med hänsyn härtill böra även bestämmelserna

för landsbygden givas en mera allmän avfattning. Sålunda

anser jag böra för såväl stad som landsbygden föreskrivas, att golv i boningsrum

skall vara av lämpligt material samt att det genom sin beskaffenhet

och sitt läge i förhållande till markytan skall bereda erforderligt skydd

mot olägenheter från grunden. Att hälsovårdsnämnderna vid tillämpningen

av dessa föreskrifter å det befintliga bostadsbeståndet böra framgå med tillbörlig

varsamhet torde vara tydligt.

Angående boningsrums skydd mot olägenheter från angränsande utrymmen

finnas för närvarande icke några bestämmelser i hälsovårdsstadgans

bostadsparagrafer. Däremot äro — på sätt i det föregående nämnts — beträffande

stad i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan vissa föreskrifter meddelade

till förekommande av att sanitära olägenheter från stall, fähus och

svinhus samt fabriker och näringar uppkomma för närboende. I hälsovårdsstadgan

för landsbygden saknas motsvarande bestämmelser i fråga örn stall,

fähus och svinhus men äro i 50 § bestämmelser angående fabriker och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

näringar meddelade i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande för

stad givna. Bostadssociala utredningens förslag i förevarande del åsyftar att

tillförsäkra boningsrum skydd mot olägenheter från sådana angränsande utrymmen

som tvättstuga, värmecentral, kylanläggning, garage och dylikt, under

det att bostadsutredningens för landsbygden förslag i hithörande del avser

vinnande av skydd mot olägenheter från stall, fähus och svinhus. Mot bostadssociala

utredningens förslag har invänts, att skydd mot de berörda

olägenheterna kunde vinnas, i vad de härrörde från själva fastigheten, såsom

tvättstuga eller värmecentral, med stöd av de allmänna bestämmelserna örn

byggnad, som inrymmer boningsrum, samt, i vad de härrörde från stall,

fähus och svinhus samt fabriker och näringar, med stöd av bestämmelserna

i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan. Yad först angår tillämpningen av de

allmänna bestämmelserna örn byggnad, som inrymmer boningsrum, torde

— även örn åt dessa kunde anses vara given en så vidsträckt innebörd —

med hänsyn till vikten av att fullt tydliga bestämmelser äro meddelade i

förevarande hänseende en särbestämmelse vara påkallad. Vidkommande förhållandet

till bestämmelserna i 17, 18 och 24 §§ hälsovårdsstadgan torde

meningen vara, att dessa skola i första hand träda i tillämpning och den

särskilda bostadsföreskriften blott i den mån nyssnämnda bestämmelser

ej äro tillämpliga. Till klargörande av denna mening torde emellertid bostadssociala

utredningens förslag böra undergå omformulering. Tillika torde

ur förslaget böra utgå orden giftiga gaser, vilka i praktiken blott lära äga

betydelse då fråga är örn fabriker eller näringar. Vad angår bostadsutredningens

förslag har detta i allmänhet vunnit tillstyrkan. Emellertid synes

det ej vara av omständigheterna betingat att begränsa bestämmelsen för

landsbygden till att avse allenast stall, fähus och svinhus. De föreskrifter,

som i förevarande hänseende torde böra meddelas för såväl stad som landsbygden,

synas lämpligen kunna givas samma avfattning. Sålunda bör stadgas,

att boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat

utrymme, vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande

buller förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra betryggande

skydd mot dylika olägenheter från det angränsande utrymmet.

Vad slutligen angår kök, har bostadsutredningen för landsbygden ansett

sådant böra likställas med boningsrum endast örn köket faktiskt användes

till boningsrum. Enligt min mening bör, såsom bostadssociala utredningen

föreslagit, det avgörande för likställande av kök med boningsrum vara örn

köket kan användas till boningsrum. Så får anses vara fallet, där köket har

den för boningsrum föreskrivna storleken. Beträffande sådant särskilt för

matlagning avsett utrymme, som icke kan användas till boningsrum, har

bostadssociala utredningen föreslagit, att endast de bestämmelser angående

boningsrum skola gälla, som lia avseende å luftväxling och skydd mot olägenheter

från angränsande utrymme. På sätt i flera av yttrandena förordats

torde emellertid å sådant utrymme böra göras tillämpliga jämväl bestämmelserna

angående boningsrums uppvärmning, skydd mot fuktighet samt

skydd mot olägenheter från grund. Att för s. k. kokvråar uppställa ovill
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

korligt krav på dagerbelysning synes däremot ej påkallat. Då i fråga om

luftväxling kokvrå likställes med boningsrum, skall jämväl kokvrå kunna

erhålla nödig luftväxling genom fönster eller annan för ändamålet lika lämplig

anordning. Detta krav lärer nog i allmänhet få eftersättas, då det gäller det

befintliga bostadsbeståndet. Att göra särskilt undantag härför torde emellertid

ej vara nödigt, därest hälsovårdsnämnderna, på sätt förslaget innehåller,

tillägges en mera fri prövningsrätt i hälso vårdsärenden. I varje fall synes

kokvrå böra vara försedd med anordning för friskluftstillförsel och iraavlopp.

3. Biutrymmen och bekvämligheter.

I gällande hälsovårdsstadga saknas bestämmelser härom.

JBostadssociala utredningen föreslår införandet av ett särskilt stadgande

örn biutrymmen och bekvämligheter till bostadslägenhet. Enligt detta stadgande

skall bostadslägenhet vara försedd med förstuga eller vindfång. Vidare

skall till sådan lägenhet höra dels garderob samt, därest till lägenheten hör

kök eller kokvrå, ett med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, så

framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen

stå till buds, dels ock eget avträde, försett med lämpliga anordningar för

luftning och belysning. Därjämte förklaras i stadgandet, att bostadslägenhet

bör, i den mån så erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum. Slutligen

innehåller stadgandet en bestämmelse, att lägenhet skall ha avlopp

för spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning förefinnes,

samt ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Angående stadgandet

yttrar bostadssociala utredningen:

Stadgandet innehåller bestämmelser örn bekvämligheter, som för bostadens

sundhet ofta äro av avgörande betydelse. De böra därför i möjligaste mån

tillgodoses, även örn åt hälsovårdsnämnden i förslaget tillagd dispensrätt ej

sällan kan väntas komma till användning, då det gäller att genomföra kraven

i redan befintliga fastigheter.

Till dessa bekvämligheter höra förstuga eller vindfång samt garderob; ett

med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, därest till lägenhet hör

kök eller kokvrå; vidare eget avträde, avlopp för spillvatten samt ymnig och

lätt tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelsen örn garderob och skafferi

är villkorlig (»så framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga

utrymmen stå till buds»); örn behovet av dessa bekvämligheter rådde

bland de hälsovårdsnämnder i stad, som yttrade sig härom, nästan fullständig

enighet. Även kravet på eget avträde för varje lägenhet tillstyrktes av nära

nog samtliga, som yttrat sig i denna fråga (3/4 av alla, som insänt svar).

Det kan nämnas, att vid den av bostadsutredningen för landsbygden anordnade

enquéten en övervägande majoritet av de tillfrågade, bland dem provinsialläkarna,

ävenledes tillstyrkte kravet på till familjolägenhet hörande

eget avträde både för nybyggnader (84 % av alla, 86 % av tjänsteläkarna)

och för redan befintliga byggnader (78 % av alla, 81 % av tjänsteläkarna).

I stad mer än på landet kan kravets genomförande ibland möta avsevärda

svårigheter eller t. o. m. vara ogenomförbart, såsom bl. a. framgår av lämnade

statistiska uppgifter. I sådana fall kan hälsovårdsnämndens dispensrätt

tillämpas. Den stora anslutningen till kravet å eget avträde är ett ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 207.

tryck för dess berättigande. Om några lokaler böra vara reserverade för

bruk inom familjen, bör det vara sådana, där risk för smittas överförande

t. ex. till minderåriga barn är särskilt stor.

Bestämmelsen om avlopp för spillvatten är knuten till den förutsättningen,

att möjlighet tinnes att för rimlig kostnad få anknytning till allmän

avloppsledning (helst även till vattenledning, så att spolning kan ske). Till

detta förslag lia hälsovårdsnämnderna icke ställt sig så entydigt instämmande

(70 % tillstyrkande av 70 svar). Dispensrätten torde här rätt ofta komma

till användning.

Den allmänna föreskriften i 1 resp. 35 § hälsovårdsstadgan, att en kommuns

invånare skola lia ymnig och lätt tillgång till dricksvatten, har här

tillämpats på varje bostadslägenhet, vilket ger den allmänna föreskriften,

som förmenas böra kvarstå, en mera preciserad innebörd. Frånvaron av

sådan precision har berett vissa svårigheter. Hälsovårdsnämnd tillkommer

att i föreliggande fall efter individuell prövning avgöra, vilka åtgärder, som

skäligen böra på grundval av denna bestämmelse företagas.

Slutligen är insatt en bestämmelse örn tillgång till tvättstuga och torkrum,

vilken dock erhållit en mera försiktig formulering (»bör i den mån

så erfordras»). I stad är denna bestämmelse för lägenhet, som ligger i

fastighet utan centraltvätt eller dylikt, desto mer nödvändig, som tvättning

och torkning av kläder i lägenhet är en viktig orsak till bostadsfukt.

Ur hygienisk synpunkt skulle det varit berättigat att medtaga ytterligare

en bekvämlighet, nämligen badrum av enkel typ eller tvagningsrum. Då det

gäller redan befintliga lägenheter, torde ett sådant krav dock icke kunna

uppställas, hur önskvärt det ur den personliga renlighetens synpunkt än

skulle vara, att varje lägenhet vore försedd med ett sådant utrymme.

I flera av yttrandena beröres denna del av bostadssociala utredningens

förslag.

Med anledning av förslaget till bestämmelser i fråga om utrymmen för

kläders och matvarors förvaring framhåller centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund, att bestämmelserna icke förhindra, att dessa utrymmen förläggas

till källare och vind, vilket från förvaringssynpunkt kan vara lämpligt men i

praktiken gör, att lägenheten kan anses sakna dessa nödvändiga tillbehör.

Samma påpekande göres av förste provinsialläkarna i Stockholms, Kopparbergs

och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Stockholm och Sundbyberg. — Förste

provinsialläkaren i Kristianstads län yrkar på att skafferi skall vara lätt åtkomligt

och ej må ersättas med matförvaring i källare eller på vind.

Medicinalstyrelsen föreslår, att bestämmelserna kompletteras så till vida,

att för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen skola hava en

för respektive lägenheter lämplig belägenhet.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län, stadsf dimäktige i Hälsingborg och

kommunalfullmäktige i Längbro kommun förorda, att bestämmelsen »så framt

icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen stå till

buds» måtte utgå.

Yad angår bestämmelsen, att till bostadslägenhet bör höra eget avträde,

uttalas av stadsfullmäktige i Stockholm, Sundbyberg och Jönköping viss tveksamhet

örn dess genomförbarhet. Stadsfullmäktige i Halmstad yttrar, att,

även om man medger, att detta krav förefaller befogat, man måste ställa sig

tveksam, örn det är nödvändigt att genom en dylik bestämmelse i hög grad

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 207.

fördyra byggnadskostnaderna. ■— Stadsfullmäktige i Borås upplysa, att därstädes

utbildat sig den praxis, att tvenne lägenheter om högst två rum och

kök ha gemensamt w. c. Då denna anordning icke visat sig medföra några

sanitära olägenheter, finna stadsfullmäktige den föreslagna bestämmelsen

alltför snäv.

Länsstyrelsen i Malmohus län anser bestämmelsen örn eget avträde knappast

vara tillräckligt motiverad enbart av sundhetens krav, då från läkarhåll

vitsordats, att överförandet av smittsam sjukdom genom avträden spelar

en ganska underordnad roll. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör bestämmelsen

utgå.

Hyresgästernas riksförbund å andra sidan finner bestämmelsen synnerligen

välmotiverad samt åberopar, att den bostadshygieniska expertisen ur

smittosynpunkt fördömer gemensamma avträden.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen

bör kompletteras med en föreskrift, att avträdesrenhållning, vare sig

det gäller torrklosett eller gårdsavträde, skall äga rum på hyresvärdens bekostnad.

Enligt förste provinsialläkarens erfarenhet blir latrinrenhållningen,

där den skall ske på hyresgästernas bekostnad, ofta i hög grad försummad.

Vidkommande bestämmelsen örn tillgång till tvättstuga och torkrum

framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att med hänsyn till den omfattning,

vari befolkningen i städerna numera anlitar tvättinrättningar, ett avgörande,

huruvida behov av tvättstuga och torkrum föreligger eller ej, i många fall

blir beroende av den i lägenheten boendes särskilda förhållanden och önskningar,

vilket icke kan anses lämpligt. Länsstyrelsen föreslår, att bestämmelsen

utgår.

Med anledning av bestämmelsen att lägenhet skall hava avlopp för

spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning förefinnes,

anmärker medicinalstyrelsen, att det är inkonsekvent att ej fordra indragning

av vattenledning, där motsvarande anknytning är möjlig. Indrages

i en lägenhet spillvattenledning men ej vattenledning torde snart nog uppstå

sanitära olägenheter till följd av elakartad lukt från avloppstratten. Styrelsen

föreslår därför, att, i analogi med bestämmelsen örn spillvattenledning,

en bestämmelse införes örn indragning av vattenledning. — Samma

förslag framställes av förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar, att till ifrågavarande bestämmelse

göres det tillägget, att skyldigheten att anordna avlopp skall vara beroende

av att anknytning till allmänt avlopp kan ske för rimlig kostnad. Kostnadssynpunkten

framhålles även av kommunalfullmäktige i Sköns och Skellefteå

kommuner.

Kommunalfullmäktige i Sköns kommun erinra i detta sammanhang, att anordnandet

av ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten i vissa orter

skulle vålla fastighetsägare och hyresgäster större kostnader än som kunna

anses skäliga. Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun anmärka på att

bestämmelsen örn vattentillgång gjorts ovillkorlig.

Bland ifrågavarande bekvämligheter bör enligt medicinalstyrelsen, förste

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

provinsialläkarna i Jämtlands ock Norrbottens län samt svenska arkitektföreningen

även upptagas bad- eller tvagningsrum. Medicinalstyrelsen

erinrar, att, då i förslaget tillgång till tvättstuga och torkrum gjorts villkorlig,

intet synes hindra, att motsvarande bestämmelse gäller bad- eller tvagningsrum.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län finner krav kunna uppställas

på åtminstone ett gemensamt badrum i bostadshus med flera lägenheter.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län och svenska teknoloyför eningen förmena,

att bad- eller tvagningsrum bör anordnas i varje lägenhet, då fråga är örn

nyproduktion av lägenheter.

Yad angår tillämpningen av de nya bestämmelserna, yrkar styrelsen för

Sveriges fastighetsägareförbund, att äldre fastigheter må undantagas därifrån.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslår, att bestämmelserna, med

visst undantag, träda i kraft först efter en övergångstid av minst fem år.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår i likhet med bostadssociala

utredningen införandet av bestämmelse, att bostadslägenhet skall

vara försedd med förstuga eller vindfång. Vidare föreslår även bostadsutredningen

bestämmelser angående skafferier och garderober. I anslutning

härtill understryker bostadsutredningen, att en av de oftast påträffade bristerna

hos landsbygdens bostäder utgör frånvaron av lämpliga utrymmen för

kläders och matvarors förvaring. De föreslagna bestämmelserna böra enligt

bostadsutredningens mening få tillämpning även å redan befintliga bostäder.

Angående dricksvatten har jämväl bostadsutredningen ansett särskilt stadgande

av nöden. Enligt bostadsutredningens förslag skulle detta stadgande

inflyta i 44 § hälsovårdsstadgan. Härutinnan anför bostadsutredningen:

Avståndet, inom vilket dricksvatten av tillfredsställande beskaffenhet finnes

att tillgå, kan med visst fog sägas utgöra ett av kriterierna på byggnadsplatsens

lämplighet. En bestämmelse, däri visst maximiavstånd till

vattenhämtningsställe fixerades, har bostadsutredningen emellertid icke ansett

sig kunna tillstyrka. Visserligen torde vatten i regel kunna anskaffas på

varje plats, men understundom skulle kostnaderna komma att ställa sig alltför

höga. I nära anslutning till föreskriften i 35 § hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd

bland annat skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga

ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att

särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges,

torde i stället ett stadgande böra inflyta i hälsovårdsstadgan, åläggande

hälsovårdsnämnd att, då tillgång på gott vatten till dryck, matlagning

och andra hushållsbehov saknas inom skäligt avstånd från byggnad, som

inrymmer boningsrum, så framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

meddela föreskrift örn vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens

avhjälpande.

I yttrandena lia olika meningar yppats örn å ena sidan behovet av och å

andra sidan möjligheten av att i önskvärd utsträckning anordna sådana

bekvämligheter, som föreslagits av bostadsutredningen.

I några yttranden lia de föreslagna föreskrifterna betecknats som minimikrav

och utvidgningar förordats. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen, att kraven

på här ifrågavarande utrymmen äro enligt nutida begrepp angående en

bostads sundhet så uppenbara och beträffande i varje fall stadsbebyggelsen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 207.

så allmänt tillämpade, att ett fastslående av desamma i hälsovårdsstadgan

såsom minimifordringar bör ske. Styrelsen anser emellertid, att bland de

för en bostadslägenhet nödvändiga bekvämligheterna bör upptagas eget avträde,

vilket är av vikt för hindrandet av vissa smittsamma sjukdomars

spridning, dock att hälsovårdsnämnd bör äga medge undantag, där särskilda

omständigheter så föranleda.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län föreslår beträffande skafferi

att detsamma skall vara beläget vid yttervägg, örn möjligt ej mot söder,

samt för övrigt sä inrett, att det ej uppvärmes från spis eller annan värmekälla.

Norrbottens läns landsting föreslår som ytterligare krav, att kök i bostadslägenhet

skall ha fullgoda anordningar för matlagning och bakning. Vidare

framhåller landstinget önskvärdheten av att avträdesförhållandena å landsbygden

förbättras.

ISvenska hälsovårdstjänstemannaförbundets styrelse föreslår, att särskilt avträde

för varje bostadslägenhet göres obligatoriskt ävensom att fakultativ

föreskrift gives om lägenhets tillgång till tvättstuga och torkvind.

A andra sidan uttalar förste provinsialläkaren i Alvsborgs län, att förekomsten

eller frånvaron av garderober, skafferier och dylika specialutrymmen

icke kunde sägas vara av nämnvärd hygienisk betydelse, och att bestämmelser

därom vore mindre på sin plats i hälsovårdsstadgan än i hyreslagstiftningen.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att

ifrågavarande bestämmelser icke borde göras tvingande beträffande äldre

byggnader eller i varje fall någon övergångstid medgivas. Aven Uppsala

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner bestämmelserna svårtilllämpliga

på äldre byggnader. Liknande synpunkter anföras av svenska lantarbetsgivarnes

centralförening, som anmärker, att vindfång eller förstuga

knappast vore en så allmänt förekommande eller alltid nödvändig anordning,

att dess införande överallt och på en gång vore motiverat.

Sveriges läkarförbund förmenar, att bestämmelserna för äldre byggnader

vore väl stränga, även örn hälsovårdsnämnds ingripande därvidlag icke

bleve obligatoriskt.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker av ekonomiska

hänsyn förslaget i förevarande del.

Yad angår den föreslagna bestämmelsen örn tillgång på vatten understryker

medicinalstyrelsen vikten av att klanderfritt vatten finnes tillgängligt

för bostadslägenhet icke blott till dryck och matlagning utan även för annat

hushållsbehov såsom diskning, toilettbruk o. s. v.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län betecknar bestämmelsen ifråga som

ett välbehövligt tillägg, medan lantbruksstyrelsen finner bestämmelsen böra

så modifieras, att här ifrågavarande åtgärd får påfordras endast örn bristen

kan avhjälpas för rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Orebro län betecknar förslaget i denna del såsom alltför

vittgående och förordar dess omarbetande. Samma läns landsting samt för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ste provinsialläkaren i länet anse bestämmelsen ställa alltför stora krav på

hälsovårdsnämnderna och därför böra utgå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner stadgandet i dess föreslagna form

tämligen verklighetsfrämmande och troligen i stort sett otillämpligt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrker

även i detta avseende åtgärder, som skulle draga stora kostnader, och föreslår

i varje fall, att en övergångstid härför stadgas. Kostnadsfrågan framhäves

jämväl av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

som antager, att förslaget av ekonomiska skäl bleve svårt att förverkliga,

och av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som därjämte uttalar,

att uttrycket »skäligt anstånd» vore alltför tänjbart och lätt kunde

föranleda tvist. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

betonar, att ifrågavarande åtgärder böra inskränkas till sådana, som

kunna utföras för en rimlig kostnad. Liknande synpunkter anläggas av

svenska lantarbetsgivarnes centralförening.

Sundhet och ordning i bostadslägenhet kräva tydligen att till denna höra

vissa biutrymmen och bekvämligheter. Enligt båda förslagen skall även

bostadslägenhet vara försedd med förstuga eller vindfång, och skola därjämte

till sådan lägenhet höra garderob och skafferi. Det senare skulle

dock vara behövligt endast där till lägenheten hör kök eller, enligt bostadssociala

utredningens förslag, kokvrå. Tillika skulle garderob och skafferi

kunna ersättas med andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen.

Förslagen i nu berörda delar lia allmänt vunnit tillstyrkan, dock

har framhållits, att krav borde uppställas på att ersättningsutrymmena för

garderob och skafferi skulle lia lämplig belägenhet. Detta krav bör enligt

min mening tillgodoses. Dessutom bör fordran på skafferi gälla ej blott då

till lägenheten hör kök eller kokvrå utan jämväl då till densamma hör annat

särskilt för matlagning avsett utrymme. Med jämkningar i dessa avseenden

kan även jag ansluta mig till förslagen såvitt nu är ifråga.

Bostadssociala utredningen har vidare ansett, att till bostadslägenhet

även borde höra eget avträde. Sådant krav har däremot bostadsutredningen

för landsbygden icke funnit sig böra uppställa. I yttrandena över bostadssociala

utredningens förslag har kravet i allmänhet ansetts befogat, men på

vissa håll har tvekan yppats om dess genomförbarhet närmast ur ekonomisk

synpunkt. Från något håll har emellertid erinrats, att överförandet

av smittsam sjukdom genom avträden lärer spela en ganska underordnad

roll. Å andra sidan har medicinalstyrelsen i yttrande över bostadsutredningens

för landsbygden förslag — under framhållande av risken för smittsamma

sjukdomars spridning genom avträden — payrkat, att jämväl för

landsbygdens del bland de för en bostadslägenhet nödvändiga bekvämligheterna

borde upptagas eget avträde, dock med rätt för hälsovårdsnämnd

att för särskilda fall medge undantag. Yrkande i sådan riktning har även

framställts i några av de övriga yttrandena över sistnämnda förslag. Tydligen

är det ur sundhetssynpunkt betingat, att varje bostadslägenhet har

Departe
ments
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majus proposition nr 207.

eget avträde. De betänkligheter, som härutinnan kunna inställa sig, äro

säkerligen ock helt beroende av ekonomiska hänsyn. På grund härav och

då den hälsovårdsnämnderna i förslaget tillagda dispensrätten i detta fall

kan förväntas ej sällan komma till användning, synas mig skäl ej föreligga

att på denna punkt för städernas vidkommande frångå bostadssociala utredningens

förslag. Med hänsyn till de i 13 § hälsovårdsstadgan redan meddelade

bestämmelserna rörande avträdens anordnande torde dock de i sådant hänseende

i bostadssociala utredningens förslag upptagna bestämmelserna böra

uteslutas. För den egentliga landsbygdens del torde däremot ej böra uppställas

ovillkorligt krav på att till bostadslägenhet skall höra eget avträde.

Sådant krav lärer här vara berättigat endast för nya bostäder och för lönebostäder.

I bestämmelserna för landsbygden torde därför blott stadgas,

att till bostadslägenhet bör höra eget avträde.

Såsom ytterligare bekvämlighet till bostadslägenhet har bostadssociala utledningen

föreslagit tvättstuga och torkrum. Föreskriften härutinnan har

dock ej gjorts ovillkorlig utan lämnats mera som en anvisning. Då det

säkerligen i många fall — även å landsbygden — till undvikande av fukt

i bostadslägenhet till följd av tvättning och torkning av kläder därstädes

är av behovet pakallat, att lägenhetens innehavare äger tillgång till tvättstuga

och torkrum, har jag ansett en föreskrift av det innehåll, bostadssociala

utredningen föreslagit, böra inflyta i bostadsbestämmelserna för såväl

stad som landsbygden. I detta sammanhang torde beröras det från flera

håll framkomna önskemålet örn upptagande i hälsovårdsstadgan av bad- eller

tvagningsrum såsom bekvämlighet till bostadslägenhet. Örn det än ur hälsosynpunkt

mäste anses vara av vikt, att detta önskemål blir tillgodosett, torde

det dock ej vara lämpligt, att föreskrift härom meddelas i hälsovårdsstadgan.

För det befintliga bostadsbeståndet skulle nämligen blott i undantagsfall

ett krav i förevarande hänseende vara genomförbart, och beträffande nybyggnader

lärer en föreskrift i ämnet närmast lia sin plats i byggnadsstadgan.

Slutligen skall enligt bostadssociala utredningens förslag bostadslägenhet

ha avlopp för spillvatten, där möjlighet till anknytning till allmän avloppsledning

förefinnes, samt ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Angående

bostadshus tillgång på gott vatten har jämväl bostadsutredningen

för landsbygden ansett föreskrift nödig. Beträffande bostadsociala utredningens

förslag har medicinalstyrelsen framhållit såsom inkonseqvent att ej

fordra indragning av vattenledning, där anknytning till allmän vattenledning

är möjlig. Vidare har i fråga örn sistnämnda förslag anmärkts, att anknytning

till allmän avloppsledning icke borde fordras utan där sådan kunde

erhållas till rimlig kostnad. Dessa erinringar finner jag förtjäna beaktande.

I fråga örn bostadsbestämmelserna för stad bör därför enligt min mening

föreskrivas att, där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning

till allmän vattenledning, bostadslägenhet skall hava vattenledning samt

att vad sålunda sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn avlopp för

spillvatten. För bostadslägenhet, som ej har vattenledning, bör gälla, att den

skall äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Beträffande den egent
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

liga landsbygden torde däremot bestämmelser örn vatten- och avloppsledningar

sakna praktisk betydelse. För dess vidkommande synes annan bestämmelse i

förevarande hänseenden ej böra meddelas än att bostadslägenhet skall hava

ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. Att hälsovårdsnämnderna härvidlag

i enstaka fall kunna se sig nödsakade att begagna sin dispensrätt

lärer emellertid få antagas.

Nu anförda bestämmelser torde bilda det tredje momentet i bostadsparagraferna.

4. Bostadsvård.

I gällande hälsovårdsstadga finnes rörande bostadsvård ej annan bestämmelse

än den som innehålles i det allmänna stadgandet — 8 § 1 mom.

och 43 § 1 mom. — att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall så skötas,

att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som där uppehålla sig.

Bostadssociala utredningen föreslår — såsom tidigare nämnts — att

berörda föreskrift örn byggnads skötsel i vad den avser lägenhetsinnehavare

utbrytes ur det allmänna stadgandet samt upptages såsom särskild bestämmelse.

Enligt den i sådant hänseende föreslagna bestämmelsen skulle innehavare

av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, vara skyldig att

väl vårda lägenheten. Bostadsutredningen för landsbygden har i förevarande

avseende förordat bibehållandet av gällande bestämmelse i 43 §

1 mom.

Örn sitt förslag yttrar bostadssociala utredningen:

I gällande hälsovårdsstadga ingår bestämmelsen örn lägenhets skötsel i

de allmänna bestämmelserna i 1 mom. av 8 §, och det är ej utsagt, att även

hyresgästen har vissa skyldigheter med avseende på skötseln av lägenheten.

Frånvaron av klara bestämmelser i detta hänseende har på många håll ansetts

ge en viss ensidighet åt hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser. Även

örn fall av grövre misskö tsel av bostad från hyresgästens sida icke äro så

vanliga, förekomma de dock. Det synes vara en fördel, att bostadsinspektionens

anmälan i sådant ärende till hälsovårdsnämnd, vilken anmälan enligt

detta förslag icke bör göras, förrän förut givna råd och anvisningar icke

efterföljts, skall kunna resultera i omedelbar åtgärd mot vederbörande missbrukare.

Endast i några få yttranden över bostadssociala utredningens förslag

beröres det nya stadgandet örn bostadsvård.

Medicinalrådet Herrlin föreslår, att detta stadgande ersättes med följande

bestämmelser. Bostadslägenhet med därtill hörande utrymmen skall så

underhållas, att sanitär olägenhet icke uppstår för dem, som där uppehålla

sig, eller utrymmenas användande för avsett ändamål äventyras. Bostadslägenhet

med därtill hörande utrymmen skola väl vårdas samt skötas på

sådant sätt, att sanitär olägenhet icke uppstår för de boende. Särskild uppmärksamhet

skall därvid ägnas renhållningen. Bostadslägenhet skall till

motarbetande av trångboddhet utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, att i de kompletterande bestämmelserna till

hälsovårdsstadgan tillfredsställande renhållning och vädring böra omnämnas

såsom viktiga faktorer vid vården av bostaden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Departe
ments*
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Att en allmän skyldighet föreligger för innehavare av bostadslägenhet att

med avseende å densamma iakttaga sundhetens fordringar måste anses givet.

Detta har bland annat kommit till uttryck i de föreskrifter, som angående

hyresgästs vårdnadsplikt meddelas i 3 kap. 17 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom. Såsom bostadssociala utredningen antagit får väl även

en vårdnadsplikt för lägenhetsinnehavare anses innefattad i hälsovårdsstadgans

allmänna bestämmelser örn skötsel av byggnad, som inrymmer boningsrum.

Emellertid synes det påkallat, att denna vårdnadsplikt för lägenhetsinnehavare

än ytterligare inskärpes. Särskilt stadgande härom torde därför

på sätt bostadssociala utredningen föreslagit böra inflyta i hälsovårdsstadgan,

och bör stadgandet bli gällande såväl för stad som för landsbygden. Beträffande

avfattningen av detta stadgande bör enligt min mening samma formulering

väljas, som givits i de allmänna bestämmelserna örn skötsel av byggnad,

som inrymmer boningsrum. Stadgas bör sålunda, att bostadslägenhet

och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens innehavare så skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

5. Trångboddhet.

Gällande bestämmelser innehålla icke någon direkt föreskrift örn antalet

av de personer, som må inhysas i ett rum. Däremot äro stadganden

— 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — givna, som berättiga hälsovårdsnämnd

att med visst undantag förbjuda, att i ett och samma rum så stort antal

personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma.

Bostadssociala utredningen har föreslagit en särskild föreskrift därom,

att i ett och samma boningsrum så stort antal personer icke må inhysas,

att genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma.

Bostadsutredningen för landsbygden har ej avgivit något förslag i sådan

riktning utan har för sin del endast föreslagit en utvidgning av hälsovårdsnämnds

rätt att inskrida vid trångboddhet. Härtill återkommer jag i det

följande.

Bostadssociala utredningen anför angående sitt förslag i förevarande del —

utöver vad tidigare (sid. 35) omnämnts i samband med redogörelsen för

bostadssociala utredningens förslag rörande boningsrums storlek — följande:

Genom de förut angivna minimisiffrorna för golvyta och utrymme begränsas

också antalet personer, som få inrymmas i ett visst rum. Även härvidlag

äro minimifordringarna lågt satta. Bostadsutredningen för landsbygden

har sålunda förordat minst 15 kbm för vuxen boende.

På sina håll räknar man med mindre golvyta eller utrymme för ett barn

än för en vuxen. Ett barn alstrar visserligen absolut taget mindre värme

och fuktighet än en vuxen men genom sin livligare ämnesomsättning relativt

taget mera per viktsenhet. Härtill kommer, att värme, fukt och även lukt

alstras genom födas uppvärmning, kläders nedsmutsande och annat, som står

i samband med barnavården. Barnets lekplats är dess arbetsplats. Dess

naturliga livliga rörlighet fordrar allt ifrån krypåren (första halvårsskiftet)

utrymme. Slutligen kräves med hänsyn till smittspridningssynpunkten större

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 61

utrymme för barn än för vuxna. Bärande skäl att för minderårig räkna

med mindre ytmått eller rymdmått än för vuxen synas därför saknas.

Tillämpade i enlighet med förut givna anvisningar kunna bestämmelserna

mot trångboddhet differentieras efter familjens storlek och medlemmarnas

ålder och kön och sålunda bliva mera smidiga, än örn de skulle innehålla

bestämmelser om visst utrymme per individ, familj eller dylikt.

Där personer av olika kön över 12 år, som icke samleva såsom makar,

dela sovrum, måste hygienisk olägenhet av fysisk och psykisk art befaras

kunna uppkomma. Örn önskvärdheten av att söka undvika sådant förhållande

råder bland sakkunniga knappast delade meningar. Örn möjligheten

av att i praxis fasthålla kravet råder desto större osäkerhet. Åldersgränsen

är i utländska bestämmelser växlande från 10 till 14 år. Även örn

önskemålet, innan en mera tillfredsställande fördelning av bostadsbeståndets

lägenhetstyper ernåtts, icke kan uppställas såsom ett krav, bör det dock

redan nu tillämpas, så ofta möjlighet därtill gives.

Endast i ett fåtal yttranden göres erinran mot det föreslagna trångboddhetsstadgandet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar, att hälsovårdsnämnd enligt de

allmänna bestämmelserna örn förfarandet i bostadsärenden äger befogenhet

att — under förutsättning att uppenbar fara för hälsan icke är för handen

— låta anstå med åtgärder mot trångboddhet. Då emellertid en långt driven

trångboddhet under alla förhållanden innefattar fara för de boendes hälsa,

synes det länsstyrelsen som örn tillämpningen av förevarande stadgande

kan medföra konsekvenser av sådan räckvidd, särskilt i fråga örn upplösning

av familjebanden, att länsstyrelsen måste ställa sig tveksam mot lagfästandet

av detsamma.

Den plötsliga och tvångsmässiga lösning av det stora trångboddhetsproblemet,

som de föreslagna bestämmelserna åsyfta, måste, yttrar förste

provinsialläkaren i Östergötlands län, medföra svåra rubbningar på bostadsmarknaden

och stora utgifter för staten samt torde därutöver innebära ett

statligt intrång på hemlivets område, som hittills varit oförenligt med svensk

tradition och rättsuppfattning.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund anser gällande trångboddhetsbestämmelser,

i motsats till de föreslagna, väl avvägda och hemställer därför,

att gällande bestämmelser lämnas orubbade.

I vissa yttranden göres gällande, att förevarande stadgande är för allmänt

avfattat. I denna riktning uttalar sig sålunda länsstyrelsen i Kalmar

län. Hyresgästernas riksförbund anser, att de utförliga bestämmelser, som

bostadssociala utredningen upptagit i specialmotiveringen till förevarande

stadgande, borde införas i hälsovårdsstadgan. Stadsstyrelsen i Loden uttalar

såsom önskvärt, att stadgandet kompletteras med en bestämmelse örn huru

många personer, som må innebo i rum av viss storlek.

De uttalanden i trångboddhetsfrågan, som eljest förekomma i yttrandena,

avse bostadssociala utredninger» specialmotivering till trångboddhetsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Södermands län framhåller, att de av utredningen uppställda

minimikraven på bostadslägenhets rumsantal i förhållande till familjens

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

62 Kungl. Majds proposition nr 207.

storlek synas allt lör stränga och under nu rådande ekonomiska betingelser

mycket svåra att uppfylla.

De av utredningen uppställda kraven beträffande familjebostad förefalla

även styrelsen för svenska landskommunernas förbund vara väl rigorösa. Enligt

styrelsens förmenande bör ingrepp i det privata familjelivet, på sätt utredningen

ifrågasätter, icke göras utan tvingande anledning. Fyller bostaden

i övrigt de anspråk, som äro angivna för en familjebostad, anser styrelsen

den omständigheten, att familjen ökas så att den jämte föräldrarna kommer

att bestå av mer än ett eller två barn, icke böra utgöra hinder för familjen

att använda bostaden. Att för familj med mer än två barn ställa fordringar

på tre rum finner styrelsen vara ett så högt krav, att det kan ifrågasättas,

huruvida detsamma av ekonomiska skäl kan genomföras. Styrelsen påpekar

i detta sammanhang, att större bostäder icke blott fordra högre hyror utan

även medföra större omkostnader för möbler och utrustning av hemmet. —

I liknande riktning uttala sig även några kommuner.

Att bostadsproblemet i vårt land, särskilt vad städerna beträffar, till väsentlig

del är ett trångboddhetsproblem framgår till fullo av de utredningar,

som under senare år verkställts rörande våra bostadsförhållanden. Dessa

utredningar visa även, att trångboddheten i hög grad berör familjer med

flera barn. Orsaken till den rådande trångboddheten synes närmast vara

att söka i de ekonomiska förhållandena. De bostadspolitiska åtgärder, som

under den senare tiden vidtagits av statsmakterna, lia jämväl omfattat ekonomiskt

stöd till möjliggörande av att i första hand barnrika familjer kunna

erhålla lämpliga bostäder. En väsentlig förutsättning för att dessa stödåtgärder

skola få åsyftat resultat är emellertid, att de hälsovårdande myndigheterna

sättas i stånd att ingripa mot trångboddhet, där så kan vara av

behovet påkallat. Detta synes vara så mycket mera påkallat som i icke

ringa utsträckning trångboddhetsproblemet jämväl bottnar i ett dåligt utnyttjande

av bostaden. Hälsovårdsstadgans nuvarande mera vaga och tämligen

begränsade bestämmelse örn rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda, att

i ett och samma rum så stort antal personer inhysas, att genom deras

sammanboende fara för hälsan kan uppkomma, torde i förevarande hänseende

ej vara tillfyllest. På sätt bostadssociala utredningen föreslagit

synes i stället ett klart förbud böra meddelas mot sådan trångboddhet, som

innebär hälsofara för de sammanboende men samtidigt å hälsovårdsnämnden

överlåtas att i den mån uppenbar hälsofara ej är för handen medgiva dispens

från förbudet. En dylik reglering av trångboddhetsfrågan lärer vara lämpad

jämväl för landsbygdens del. Vid ett utformande av den förbudsregel rörande

trångboddhet, som sålunda bör uppställas, torde beaktas, att regeln

gives en avfattning, som tydliggör dess användning jämväl i de fall, då

trångboddheten har sin orsak i dåligt utnyttjande av bostaden. Såsom ett

femte moment i bostadsparagraferna har jag därför ansett böra stadgas, att

i bostadslägenhet så stort antal personer icke må inhysas, att genom deras

sammauboende fara för hälsan kan uppkomma, samt att, därest till lägenheten

höra flera rum än ett, varvid med rum avses jämväl kök som kan användas

till boningsrum, det sagda skall gälla beträffande ett vart av rummen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

63

6. Samlingslokaler.

Gällande bestämmelser — 8 § 6 mom. och 43 § 7 mom. — stadga rätt för

hälsovårdsnämnd att, där sådant prövas av behovet påkallat, meddela föreskrift

örn särskilda anordningar för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt

örn undanröjande i övrigt av sanitära olägenheter i lokal, varest vanligen ett

större antal människor samlas, såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal,

skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum, till vilket allmänheten äger

tillträde, teater, danslokal, serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge,

fattigvårdsanstalt och sjukhus.

Bostadssociala utredningen, som i ett stadgande sammanfört de bestämmelser,

som röra hälsovårdsnämnds uppgifter vid felaktigheter i fråga

örn såväl boningshus som samlingslokaler, har föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, skall

vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt i övrigt vara så

anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer för dem, som

där uppehålla sig. Till dylika lokaler skola enligt förslaget hänföras sådana

lokaler, som äro uppräknade i gällande bestämmelse, samt därjämte arbetslokal.

Enligt förslaget skulle uppräkningen dessutom kompletteras med

biograf. Bostadsutredningen för landsbygden har föreslagit bibehållande

av gällande stadgande i 43 § 7 mom.

Angående det föreslagna tillägget av arbetslokal yttrar bostadssociala

utredningen:

Detta tillägg innebär en ändring i nuvarande förhållanden, varvid hälsovårdsnämnd

verkar såsom kommunalt tillsynsorgan endast inom sådan verksamhet,

som ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn

(lag örn arbetskydd den 29 juni 1912). Nu skulle hälsovårdsnämnd få tillse

och göra föreläggande i fråga örn de sanitära förhållandena jämväl beträffande

fabriker och andra, större arbetsställen. Då yrkesinspektör i allmänhet till

följd av sitt distrikts storlek relativt sällan kan inspektera en arbetsplats

(det uppgives såsom ett medeltal vart tredje år), äro större industriella arbetsställen

(i regel med minst tio arbetare, jfr anförda lag 10 och 23 §§)

praktiskt taget undantagna från kontinuerlig sanitär inspektion. Detta är

såvitt bekant utan motstycke i andra länder. Vidare torde icke längre det

skäl äga giltighet, som ansågs motivera utelämnandet av fabriker och verkstäder

i 1919 års hälsovårdsstadga, nämligen förefintligheten av särskild, då

tämligen nyinförd lagstiftning. Erinras må, att i 1931 års byggnadsstadga

49 § redan införts föreskrift om, att vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om

boningsrums dagerbelysning, luftväxling, uppvärmning och skydd mot fuktighet

samt dess storlek och beskaffenhet i övrigt skall i tillämpliga delar

gälla även örn arbetsrum, dock att eftergift må medgivas med hänsyn till

arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Då tjänsteläkare i

stad obligatoriskt är medlem av hälsovårdsnämnden och inom sitt distrikt

har att utöva närmaste tillsyn över den allmänna hälsovården (läkarinstruktionen

den 19 december 1930), ligger det helt i linje med hälsovårdsorganisationen

i övrigt att uttryckligen giva stadsläkare tillfälle till inspektion i

fabriks- och verkstadslokaler och bereda hälsovårdsnämnd möjlighet att

genom föreläggande åstadkomma önskvärda förbättringar i fråga om eventuella

sanitära missförhållanden.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Yrkesinspektören är såsom tekniker främst sakkunnig i frågor rörande

skydd mot olycksfall, åt vilket område också kans huvudintresse enligt lagen

örn arbetarskydd bör ägnas. Även örn yrkesinspektörerna i enlighet med

lagens anvisningar ägnat stort intresse också åt frågor angående skydd mot

ohälsa inom fabrikerna, ligger det i sakens natur, att de hygieniska synpunkterna

icke alltid kunnat tillgodoses i den utsträckning, som varit önskvärd

såväl ur arbetarnas som ur arbetsgivarnas synpunkt. Det skall här icke

närmare utvecklas, huru brister i de sanitära förhållandena, som påverka

såväl arbetarnas arbetsförmåga som deras hälsotillstånd, kunna rätt bedömas

endast av en person med hygienisk och medicinsk erfarenhet. Enär emellertid

de sanitära anordningarna även beröras i lagen örn arbetarskydd och för

övrigt svårligen låta sig helt skilja från andra tekniska anordningar, lärer

ingen annan ändring i denna lags bestämmelser vara erforderlig än en bestämmelse,

att i sanitära frågor yrkesinspektör skall före föreläggande eller

dylik åtgärd samråda med tjänsteläkaren i vederbörande tjänsteläkardistrikt.

Yad beträffar mindre arbetslokaler är hälsovårdsnämnden redan enligt

nuvarande bestämmelser kommunalt tillsynsorgan (lag den 29 juni 1912 örn

arbetarskydd, 23 och 24 §§). Då hälsovårdsstadgans föreskrifter icke f. n.

äro tillämpliga på arbetslokal, kan hälsovårdsnämnden emellertid icke giva

föreläggande beträffande rättande av sanitära missförhållanden ens i dessa

mindre lokaler, vilka ej sällan kunna vara sådana, som blivit utdömda såsom

bostäder. Det vore endast i konsekvens med byggnadsstadgans ovan citerade

bestämmelser att ge hälsovårdsstadgan sådan avfattning, att nämnden

kunde genom föreläggande ingripa vid sanitära missförhållanden.

Yad beträffar det förhållandet, att enligt här framlagda förslag tvenne

myndigheter, yrkesinspektionen och hälsovårdsnämnden, skulle komma att

ägna sig åt tillsynen i fabriker o. d. och där eventuellt påfordra förändringar,

kan anmärkas, att just detta förhållande redan prövats i en del fabriker,

nämligen i vissa livsmedelsfabriker, som enligt hälsovårdsstadgan äro underkastade

inspektion och förelägganden av hälsovårdsnämnden. Denna dubbla

inspektion har veterligen befunnits vara till fördel och har i stort sett ägt

rum under gott samarbete mellan de bägge myndigheterna.

Beträffande tillägget av arbetslokal förekomma i yttrandena delade

meningar. I tillstyrkande riktning uttala sig medicinalrådet Herrlin, förste

provinsialläkarna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar och Kopparbergs län,

stadsfullmäktige i Malmö samt kommunalfullmäktige i Söderala och Jukkasjärvi

kommuner. Stadsfullmäktige i Uppsala äro tveksamma örn lämpligheten

av detta tillägg. Ytterligare utredning av frågan förordas av stadsfullmäktige

i Stockholm och Sundbyberg samt centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund. Tillägget avstyrkes av bland andra socialstyrelsen, styrelsen

för svenska stadsläkarföreningen, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund.

I de tillstyrkande yttrandena omnämnes arbetslokalernas ställande under

hälsovårdsnämndens kontroll i korthet såsom ett framsteg och en betydlig

förbättring.

Vad åter angår de yttranden, som gå i avstyrkande riktning, göres i

dessa en mångfald erinringar beträffande förslaget och den därför av bostadssociala

utredningen lämnade motiveringen.

Med anledning av utredningens påstående, att större industriella arbetsställen

för närvarande praktiskt taget äro undantagna från kontinuerlig sanitär

inspektion, framhåller socialstyrelsen:

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 207.

Sedan yrkesinspektören förskaffat sig kännedom om sitt distrikts arbetsställen

oell dessas olika behov av inspektion, ordnar han sina och övriga

befattningshavares tjänsteresor så, att inspektionerna av de olika arbetsställena

inom möjligheternas ram verkställas efter behovsprincipen. Härav följer,

att vissa arbetsställen besökas oftare, ibland mer än en gång under samma

år, under det att de arbetsställen, där yrkesfarorna (olycksfalls- eller hälsoriskerna)

befunnits vara mindre framträdande, besökas mera sällan. Tiden

mellan besöken vid sistberörda företag kan ibland komma att utsträckas betydligt

över tre år.

Ehuru det således icke med fog kan påstås, att de större arbetsställena

skulle vara praktiskt taget undantagna från kontinuerlig sanitär inspektion,

är socialstyrelsen angelägen framhålla önskvärdheten av att inspektion i regel

kunde verkställas oftare än vad som nu är fallet.

Socialstyrelsen erinrar vidare, att den av bostadssociala utredningen omförmälda,

år 1919 vidtagna inskränkningen i hälsovårdsnämndernas befattningstagande

med lagen örn arbetarskydd icke skedde uteslutande eller ens

huvudsakligen på grund av viss nytillkommen lagstiftning. De väsentliga

skälen till nämnda inskränkningar voro, dels att undvika dubbelinspektion,

dels de kommunala tillsynsorganens bristande intresse och förmåga

att övervaka samt lämna erforderliga råd och anvisningar till förbättrande

av de hygieniska förhållandena i arbetslokaler. Nämnda skäl anser styrelsen

väsentligen gälla allt fortfarande.

För det av utredningen uttalade påståendet, att yrkesinspektören enligt

lagen örn arbetarskydd bör ägna sitt huvudintresse åt frågor rörande skydd

mot olycksfall, finnes enligt socialstyrelsens uppfattning intet som helst fog.

Yrkesinspektör har, framhåller styrelsen, lika stor skyldighet att befordra

åtgärder till skydd mot ohälsa som till skydd mot olycksfall och yrkesinspektionens

befattningshavare ägna också en mycket stor del av sitt arbete

åt skydd mot ohälsa.

Med anledning av utredningens uttalande, att brister i de sanitära förhållandena

kunna rätt bedömas endast av en person med hygienisk och

medicinsk erfarenhet, förklarar sig socialstyrelsen på intet sätt vilja bestrida

utan tvärtom understryka, att många av industriens hygieniska problem

skulle kunna bedömas grundligare och med större säkerhet, örn bedömandet,

förutom med den erfarenhet yrkesinspektör Ilar, tillika kunde ske med stöd

av medicinsk erfarenhet. Emellertid vill socialstyrelsen betona, att konstaterandet

och rätta bedömandet av ett hygieniskt missförhållande är en sak,

medan klarläggandet, huru missförhållandet med hänsyntagande till förhandenvarande

omständigheter lämpligast skall avhjälpas, är en annan. Styrelsen

yttrar i detta sammanhang:

Yrkesinspektionen kan icke åtnöja sig med att endast påvisa ett missförhållande,

den är även enligt arbetarskyddslagen skyldig att lämna råd

och anvisningar örn dess avhjälpande med minsta möjliga olägenhet och

kostnad för arbetsgivaren. Det nämnda konstaterandet kan ej sällan vara

en jämförelsevis enkel del av uppgiften, medan det kan erbjuda betydande

svårighet att föreslå lämpliga hjälpåtgärder, som ej förorsaka oskäliga kostnader.

För att kunna uppgöra förslag till sådana åtgärder, erfordras mer
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. sso so 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

endels såväl allmänna hygienisk-tekniska kunskaper som ingående erfarenhet

beträffande fabriksdrift, olika arbetsmaskiner och produktionsmetoder

m. m., d. v. s. kunskaper och erfarenheter, vilka kunna vinnas och hållas i

nivå med teknikens fortskridande endast av den, som ständigt har intim

kontakt med industrien. Det synes därför vara uppenbart, att det är mera

att vinna i här ifrågavarande avseende, örn man giver yrkesinspektionens

tjänstemän en kortare hygienisk utbildningskurs än örn man söker utbilda

läkaren i tekniskt avseende.

Yad angår det av utredningen föreslagna samrådet mellan yrkesinspektör

och tjänsteläkaren i vederbörande tjänsteläkardistrikt, anser socialstyrelsen,

att ett sådant samråd skulle utöva en synnerligen förtyngande inverkan på

yrkesinspektionens arbete. Styrelsen framhåller härvidlag bland annat:

Hygieniska spörsmål äro vanligen de mest framträdande vid inspektionerna.

Med de kunskaper och den erfarenhet, som yrkesinspektör har, kan han i

de flesta fall genast vid inspektionstillfället lämna erforderliga anvisningar

angående avhjälpandet av förefintliga hygieniska missförhållanden. Såväl

arbetsgivare som arbetare äro även vana vid att erhålla sådana råd.

Det föreslagna tillvägagångssättet skulle medföra, att i de flesta fall otillbörligt

lång tid skulle komma att förflyta mellan inspektion och därav föranledd

anvisning örn bristfällighets avhjälpande. Vidare skulle yrkesinspektören

förhindras att förvärva och bibehålla erforderlig auktoritet, örn han

vid varje arbetsföretag måste meddela, att han icke ägde befogenhet lämna

anvisning beträffande yrkeshygieniska förhållanden, förrän han samrått med

vederbörande tjänsteläkare.

Ytterligare en påtaglig olägenhet, som enligt socialstyrelsens uppfattning

de föreslagna ändringarna skulle medföra, äro de därav uppkommande dubbelinspektionerna.

Styrelsen yttrar härom:

Utredningen synes anse, att sådan dubbelinspektion i stället skulle vara

till fördel, och åberopar därvid den dubbelinspektion, som redan nu äger

rum i vissa livsmedelsfabriker. Detta är emellertid ingen dubbelinspektion

i egentlig mening. Vid ifrågavarande fabriker utöva nämligen hälsovårdsnämnderna

endast kontroll över livsmedlens handhavande och producerande

på hygieniskt sätt, varemot yrkesinspektionens inskridande avser arbetarnas

skyddande mot bland annat ohälsa. Helt annorlunda ställer sig saken, örn

två olika myndigheter, lydande under olika chefsmyndigheter, skulle med

utgående från olika lagbestämmelser utöva tillsyn för arbetares skyddande

mot ohälsa. Detta skulle resultera i dubbelinspektioner av ett slag, som

icke torde vara förenligt med skyddsverksamhetens effektiva bedrivande.

Det ligger i sakens natur, anför styrelsen vidare, att i en lagstiftning på

här ifrågavarande område icke kunna lämnas detaljerade föreskrifter angående

olika missförhållandens avhjälpande. Bedömande av visst missförhållande

och förslag till lämpliga åtgärder för dess avhjälpande måste därför i viss

mån bliva beroende av subjektiv uppfattning. Det är därför av synnerlig

betydelse, att tillsynsverksamheten för åstadkommande av enhetlighet ledes

av en enda chefsmyndighet, som har så intim kontakt som möjligt med de

olika tillsynsorganen.

Sammanfattningsvis uttalar socialstyrelsen slutligen, att förverkligandet av

bostadssociala utredningens förevarande förslag skulle leda till en försämring

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

i stället för en förbättring av nu förefintlig organisation för befrämjande av

arbetshygienen. Bland lämpliga åtgärder till ernående av ökad effektivitet

rekommenderar styrelsen en vidgad samverkan mellan tjänsteläkarna och

yrkesinspektionens befattningshavare, ehuru enligt andra linjer än som föreslagits

av bostadssociala utredningen, samt att åtminstone en yrkeshygieniskt

utbildad läkare helt anställes hos styrelsen. Vidare framhåller styrelsen

behovet av förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter samt hänvisar

härvidlag till sitt den 17 december 1931 avgivna utlåtande rörande effektivisering

av yrkesinspektionens verksamhet.

Flertalet av de av socialstyrelsen gjorda erinringarna återfinnas i yttrandena

av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Den föreslagna

kompetensfördelningen mellan yrkesinspektionen och liälsovårsnämnderna

påtalas av styrelsen för svenska stadsläkareföreningen m. fl.

I vissa yttranden föreslås andra tillägg till uppräkningen av samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Stockholms län och förste provinsialläkaren i

samma län förorda sålunda upptagandet av barnavårdsanstalt. Tillägg av

badinrättning föreslås av nämnda länsstyrelse samt medtagande av badhus

av svenska teknologföreningen och kommunalfullmäktige i Nacka kommun. Förste

provinsialläkaren i Kopparbergs län och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

anse hotell, pensionat o. dyl. böra nämnas. Centralstyrelsen ifrågasätter

även omnämnande av fartyg.

Medicinalrådet Herrlin erinrar, att tydliga föreskrifter saknas örn vilket

organ, som skall utöva den sanitära tillsynen av arbetsrum, exempelvis

kontors- och expeditionslokaler. Medicinalstyrelsen anser, att till de lokaler,

som avses i förevarande stadgande, bör hänföras även arbetsrum.

En inskränkning beträffande de uppräknade samlingslokalerna föreslås av

stadsfullmäktige i Kungälv, som förorda undantagande av de sjukhus, som

drivas av staten eller landsting.

Länsstyrelsen i Örebro län, liksom även stadsfullmäktige i Örebro, anse, att

genom tillägg av ordet exempelvis eller något liknande bör tydliggöras, att

uppräkningen av samlingslokaler icke är fullständig.

Bostadssociala utredningens förslag rörande samlingslokaler innebär ändring

av gällande bestämmelser i två hänseenden. Sålunda föreslås dels att direkta

bestämmelser örn sådana lokalers anordnande och skötsel givas dels ock att

under stadgandet inbegripes jämväl arbetslokal. Till förslaget i förstnämnda

avseende, mot vilket någon erinran ej framställts, kan jag ansluta mig. Yad

angår det föreslagna tillägget av arbetslokal, lärer väl av utredningen få anses

framgå, att tillsynen över arbetslokaler, särskilt de mindre sådana, varöver

tillsynen ankommer å de kommunala tillsynsorganen, icke är så effektiv,

som kunde vara önskvärt, ävensom att ingripanden till avhjälpande av hygieniska

missförhållanden i arbetslokaler ej ske i’; erforderlig grad. Med hänsyn

till de tungt vägande erinringar, som från olika håll framställts mot

förslaget, särskilt från socialstyrelsens sida, synes det mig emellertid i hög

grad tvivelaktigt om förslaget anvisar en lämplig väg för avlägsnande av de

berörda missförhållandena. Att vid en tillämpning av förslaget dubbel
-

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

inspektion skulle kunna inträffa beträffande större industriella arbetsställen

torde visserligen, såvitt jag kan finna, icke behöva vålla någon nämnvärd

olägenhet. Men uteslutet lärer ej vara, att betydande olägenheter skulle

uppkomma därigenom, att ingripanden vid missförhållanden skulle kunna

företagas ej blott såsom nu av socialstyrelsen utan jämväl av de lokala hälsovårdsmyndigheterna.

Enligt min mening torde försiktigheten bjuda att ej

utan en mera ingående utredning av samtliga de förhållanden, som beröra tillsynen

över arbetslokaler, genomföra en ändring av nu gällande bestämmelser

i ämnet. Jag finner mig fördenskull icke kunna biträda förslaget örn tillägg

av arbetslokal. Däremot synes lämpligt att, på sätt bostadssociala utredningen

föreslagit, i förtydligande syfte komplettera uppräkningen av samlingslokaler

med biograf. Från några håll lia föreslagits vissa andra tillägg

till uppräkningen, såsom barnavårdsanstalt, badhus och hotell. Dessa förslag

anser jag mig emellertid ej böra tillstyrka. Enligt det anförda kan jag

sålunda förorda bostadssociala utredningens förslag utom i fråga örn tillägget

av arbetslokal. Bestämmelserna i ämnet, som även böra gälla landsbygden,

torde upptagas såsom ett sjätte moment i bostadsparagraferna.

7. Bostadsinspektionen.

Gällande bestämmelser örn bostadsinspektion, vilka endast avse hälsovården

i stad, innefattas i 8 § 7 mom. Däri stadgas, att genom hälsovårdsnämndens

försorg skall anordnas återkommande besiktning av byggnad, som

inrymmer boningsrum, och av bostadslägenhet och att därvid särskild tillsyn

skall ägnas beskaffenheten och skötseln av sådana bostäder, där missförhållanden

i sanitärt hänseende mest kunna befaras. Därjämte skall besiktning

av sådan samlingslokal, varom förmäles i 6 morn., verkställas så ofta

behovet påkallar. Tillika stadgas, att närmare föreskrifter rörande i momentet

avsedd besiktning meddelas av hälsovårdsnämnden.

Bostadssociala utredningen föreslår beträffande besiktning av samlingslokal

den ändring, att jämväl sådan besiktning skall vara återkommande.

Dessutom upptager bostadssociala utredningens förslag det stadgande, att

närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion meddelas av hälsovårdsnämnden

i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

I några yttranden påkallas inskränkning i hälsovårdsnämnds besiktningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser sålunda, att besiktning bör

föreskrivas blott för sådana fall, där missförhållanden befaras. Stadsfullmäktige

i Falun uttala, att föreskrift bör meddelas, att hälsovårdsnämnd må

anordna återkommande besiktning. Enligt stadsfullmäktiges förmenande bör

nämligen, för undvikande av irritation av allmänheten, överlämnas till vederbörande

hälsovårdsnämnd att själv bestämma, vilka bostäder, som skola

underkastas systematisk efterbesiktning. Stadsfullmäktige i Ulricehamn erinra,

att allmän bostadsinspektion är onödig — då helt visst minst 95 procent

av förefintliga bostadslägenheter måste lämnas helt utan anmärkning —

och väl ofta kan uppfattas såsom ett störande av hemfriden. Stadsfull
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

mäktige ifrågasätta, om det är tillrådligt, att det överlämnas åt medicinalstyrelsen

att förordna på detta för de enskilda mycket ömtåliga område,

särskilt med hänsyn till samhällenas ekonomiska intressen.

Stadsstyrelsen i Boden uttalar såsom önskvärt, att i förevarande stadgande

meddelas föreskrift örn huru ofta bostadsinspektion skall anordnas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker på att bostadssociala

utredningen låtit begreppet bostadsinspektion, mot dess språkliga innebörd,

omfatta även inspektion av samlingslokaler.

Att på sätt bostadssociala utredningen föreslagit besiktning icke blott

av bostäder utan jämväl av samlingslokaler skall vara återkommande finner

jag befogat. Såsom från något håll anmärkts kan det väl ur språklig synpunkt

vara mindre riktigt att, såsom bostadssociala utredningens förslag

innehåller, låta begreppet bostadsinspektion omfatta även besiktning av

samlingslokal. Emellertid synes mig, då enahanda bestämmelser skola vara

tillämpliga å besiktningen av såväl bostäder som samlingslokaler, övervägande

skäl tala för en gemensam benämning. Rörande bostadsinspektionens närmare

anordnande saknas i gällande hälsovårdslag allmänna bestämmelser. Yarje

hälsovårdsnämnd äger härutinnan meddela de föreskrifter, den anser nödiga.

Till avhjälpande av denna brist på mera enhetlig reglering av bostadsinspektionens

anordnande har bostadssociala utredningen föreslagit ett stadgande,

att närmare bestämmelser rörande bostadsinspektion skola meddelas

av hälsovårdsnämnden i enlighet med vad medicinalstyrelsen därom förordnar.

Att åt medicinalstyrelsen, som enligt 55 § hälsovårdsstadgan har

högsta tillsynen över den allmänna hälsovården i riket, överlämna befogenhet

att meddela hälsovårdsnämnderna direktiv för bostadsinspektionens anordnande

synes välbetänkt. Antagas må jämväl, att medicinalstyrelsen kommer

att utöva denna befogenhet på ett sätt, som är förenligt med de olika samhällenas

intressen. De betänkligheter, som härutinnan från kommunalt håll

yppats, kan jag sålunda ej dela. Ett stadgande med föreslaget innehåll bör

därför jämväl enligt min mening inflyta i bostadsparagrafen för stad och

där bilda det sjunde momentet.

8. Åtgärder vid föreskrifts eftersättande m. m.

Gällande bestämmelser — 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — tillägga

hälsovårdsnämnd rätt att i fråga örn rum, vars beboende prövas i följd av

bristfällighet i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara

förenat med fara för hälsan, förelägga viss, efter omständigheterna lämpad

tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt, för rummets

utrymmande eller ock, örn felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej

kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

Dessutom äger hälsovårdnämnd förbjuda, att i ett och samma rum så stort

antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan kan

uppkomma. Sådant förbud får dock ej meddelas, därest de i rummet boende

tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger.

Departe
ments
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Bostadssociala utredningen föreslår i fråga örn förfarandet vid hälsovårdsnämndens

prövning av bostadsärenden, att hälsovårdsnämnden — där

förhållande jppas, som innebär eftersättande av någon av de föreskrifter,

som föreslagits beträffande bostäder och samlingslokaler, och rättelse icke

sker efter tillsägelse av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller

tjänsteman — skall vara skyldig att antingen förelägga viss efter omständigheterna

lämpad kortare tid för felaktighetens avhjälpande eller, där fråga

är örn boningsrum och felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej kunna

avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål eller ock,

där nämnden finner särskild anledning att låta med sådant föreläggande

eller förbud som nyss sagts anstå och uppenbar fara för hälsan icke är för

handen, förklara ärendet vilande. Vid meddelande av föreläggande att efter

viss tid hava avhjälpt felaktighet i fråga örn boningsrum skall hälsovårdsnämnden,

där så prövas nödigt, utsätta viss tid för rummets utrymmande,

intill dess felaktigheten blivit avhjälpt. Vidare skall hälsovårdsnämnden, där

lägenhets beskaffenhet det påkallar, vara berättigad förbjuda dess beboende

av mer än ett visst antal personer eller dess användning såsom bostad för

minderåriga. Sådan lägenhet skall även, där så synes befogat, kunna .godkännas

för beboende endast av vuxna eller av ensam vuxen person. Där

särskilda omständigheter föreligga, skall hälsovårdsnämnden äga tillåta utdömd

lägenhet att användas såsom bostad, så länge den vid tillfället däri

boende kvarbor. Hälsovårdsnämnden skall ock äga förbjuda användandet

av lägenhet för bostadsändamål under viss årstid.

För att tillgodose den byggnadstekniska sakkunskapen innehåller bostadssociala

utredningens förslag vidare en anmaning till hälsovårdsnämnderna

att, då felaktighet grundar sig på förekomsten av väsentlig brist av byggnadsteknisk

art, rådfråga byggnadstekniskt sakkunnig person, innan föreläggande

eller förbud meddelas.

Angående den, mot vilken föreläggande eller förbud skall riktas, föreskrives

i förslaget, att föreläggande eller förbud må, där lägenheten eller

lokalen innehaves med nyttjanderätt, meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren

eller ock bådadera.

Slutligen har bostadssociala utredningen ansett sig böra föreskriva skyldighet

för innehavare av lägenhet, som enligt beslut av hälsovårdsnämnden har att

därifrån avflytta, att — såvida han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom

genom hälsovårdsnämndens försorg — före inflyttningen i ny lägenhet meddela

nämnden den nya lägenhetens adress.

Beträffande förslagets föreskrifter örn förfarandet vid hälsovårdsnämndens

prövning av bostadsärenden anför bostadssociala utredningen:

Där rättelse av förefintliga missförhållanden icke kunnat vinnas genom

påpekande vid inspektion, skall sådant ärende upptagas till behandling inom

hälsovårdsnämnden. Nämnden får därvid laga efter lägligheten, göra visst

föreläggande, utdöma eller meddela uppskov, då anledning därtill föreligger.

Sådant uppskov skall lämnas för viss tid, i allmänhet lämpligen ett år,

varefter ärendet åter skall upptagas till omprövning, eller i undantagsfall, då

iirendets natur så påfordrar, tillsvidare. Uppskov får dock icke ifrågakomma,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

därest fortsatt beboende av lägenheten i oförändrat skick synes medföra

uppenbar fara för hälsan.

Nämndernas praxis kan tänkas bli olika i olika delar av landet men bör

dock vara möjligast likformig för bostäder av samma art i samma landsdel.

De allmänna principerna för förfarandet borde därför helst regleras från en

central ledning. Detta gäller ej minst reglerna rörande trångboddhet och

rörande de omständigheter, som böra föranleda, att rum tillätes för beboende

endast av vuxna, av ensam vuxen, av vuxen eller vuxna med arbete utom

lägenheten eller för viss årstid.

Angående befogenheten för hälsovårdsnämnd att göra en differentiering

i fråga örn bostadsbeståndet, yttrar bostadssociala utredningen vidare:

Det kan diskuteras, huruvida icke redan med nuvarande formulering föreläggande

av hälsovårdsnämnd kan göras för ägare av bostadslägenhet att icke

uthyra denna till familj med minderåriga barn. Det kan tyckas självklart,

att en viss, t ex. en skum lägenhet utan hälsorisk skulle kunna bebos av

en åldring men däremot icke av minderåriga barn. Emellertid har spörsmålet

besvarats nekande bland annat i ett nyligen av en länsstyrelse givet

utslag. I Finland är stadgat, att rum, där belysningsförhållandena äro ofördelaktiga,

ej få bebos av familj med små barn, utan endast av vuxna, som

större delen av dagen äro sysselsatta utom hemmet. Där linnas också föreskrifter,

att rum, som icke kan ordentligt vädras, icke får godkännas som

bostad för en stor familj, men må upplåtas till bostad för ensam person,

örn luftkuben väsentligt överskrider den normala.

När lägenhet skall utdömas, kan det, särskilt när det gäller gamla personer,

tänkas skäligt, att utdömningen göres i den formen, att bostaden icke får uthyras

till beboende efter innehavarens avflyttning. I ett annat fall kan måhända

nämnden finna skäligt att för viss tid tillåta en äldre person eller ett

par vuxna att bebo en mindervärdig lägenhet, t. ex. då ett äldre par utan

minderåriga barn bebor sin egen fastighet och genom utdömningen skulle

bli försatt i ekonomiskt nödläge. Det är att anbefalla att genom ett sådant

tillvägagångssätt tillgodose hälsosynpunkten så smidigt som det är möjligt.

Rörande åtgärder vid trångboddhet anför bostadssociala utredningen

följande:

Reglerna rörande trångboddhet kunna tänkas genomförda endast successivt

under hänsyntagande till den ekonomiska förmågan hos berörda familjer

och till bostadstillg&ngen på orten. En oundgänglig förutsättning för att

trångboddhetens bekämpande skall kunna bli effektivt är emellertid en tillräcklig

tillgång på lägenheter, som äro i fråga örn utrymme och differentiering

lämpliga för de nu trångbodda familjehushållen och som kunna erhållas

till en hyra, icke överstigande dessa familjers betalningsförmåga. Det är

önskvärt, att ingripanden mot trångboddhet så långt möjligt kombineras med

anvisning genom hälsovårdsnämnden eller annan kommunal institution av

annan bostad, som fyller nämnda krav beträffande storlek och hyrespris. I

fråga örn mindre bemedlade familjer med tre eller flera barn har genom de

vid 1935 års riksdag beslutade bostadsanskaffningslånen och familjebidragen

skapats en möjlighet att anvisa tillräckliga ersättningsbostäder, varigenom

de socialt mest svårartade formerna av trångboddhet kunna effektivt motarbetas

utan belastning av familjeekonomien. Då ingripande mot trångboddhet

givetvis i första hand bör göras beträffande de svåraste fallen, och då

enligt erfarenheten just de barnrika familjerna utgöra en väsentlig del av

dessa svåraste fall, torde frågan om anvisning av ersättningsbostäder till stor

del kunna lösas genom att kommunerna begagna den nu skapade möjligheten

av statliga bidrag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maits proposition nr 207.

Att i bostadsinspektionens befogenheter skall inrymmas en möjlighet att

förmå familjer, som äro trångbodda utan ekonomiskt nödtvång, att hyra en

efter familjens storlek mera lämpad bostad är socialpolitiskt väl motiverat.

Visserligen kunna ingrepp med detta syfte framstå som orättmätigt intrång

i familjens frihet att efter eget gottfinnande disponera över sina inkomster;

denna frihet är ju dock i själva verket på mångahanda sätt kringskuren i det

nutida samhället, bland annat med hänsyn till det uppväxande släktets intressen,

som i detta sammanhang äro av särskild vikt. Hänsyn måste dock

tagas icke endast till den för tillfället gällande inkomsten utan även till

arbetslöshetsrisken och den ekonomiska osäkerheten överhuvud.

Trångboddhet på grund av inneboende synes numera vara förhållandevis

sällsynt. De fall, som förekomma, torde ofta erbjuda möjligheter till ingripanden

genom förbud att hysa inneboende i viss lägenhet, när familjen

överstiger viss storlek. Härvidlag är det — liksom i allmänhet i fråga örn

trångboddhetens bekämpande — av vikt att genom hälsovårdsnämndens försorg

upplysning sprides, så att såväl hyresvärdar som hyresgäster bli underkunniga

örn, att inte endast kvalitetsbrister hos lägenheten utan även olämpligt

boendesätt kan föranleda ingripande från bostadsinspektionens sida.

I fråga örn anlitandet av byggnadsteknisk sakkunskap framhåller

bostadssociala utredningen, att en förutsättning för ett fruktbringande arbete

av hälsovårdsnämnden är att nämnden har tillgång till erforderlig sakkunskap

ej blott av bostadsvårdande utan även av byggnadsteknisk art.

Enligt vad bostadssociala utredningen inhämtat torde det i förslaget rekommenderade

förfaringssättet motsvara på vissa håll tillämpad praxis.

Att på sätt i förslaget förordats föreläggande eller förbud även skall kunna

meddelas nyttjanderättsliavare, anser bostadssociala utredningen befogat

med hänsyn till att ägaren icke onödigtvis bör belastas med kostnader fölen

eventuell vräkning.

Yad slutligen angår den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet för innehavare

av lägenhet att i vissa fall vid avflyttning till ny lägenhet avlämna

adressanmälan yttrar bostadssociala utredningen:

Bestämmelsen har tillagts med hänsyn till nödvändigheten att se till, att

icke familj, som ålagts att avflytta från överbefolkad lägenhet men som på

grund av familjeinkomstens tillräcklighet eller dylikt icke ansetts böra komma

i fråga för särskilt anvisad ersättningsbostad, på nytt flyttar till en med

hänsyn till hushållets storlek olämplig lägenhet. Överhuvud kräver trångboddhetens

bekämpande, att bostadsinspektionen skaffar sig fortlöpande informationer

över bostadsförhållandena för de större hushållen, eftersom trångboddheten

i hög grad sammanhänger med hushållsstorleken.

I yttrandena lia gjorts uttalanden i olika riktningar med anledning av

den föreslagna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att pröva missförhållanden

samt rättigheten för nämnden att tillämpa diskretionär

prövning.

Bestämmelserna i nämnda hänseenden anses av förste provinsialläkaren i

Hallands län välbetänkta. För att emellertid tillgodose de härigenom ökade

kraven på hälsovårdsnämnds kompetens föreslås, att vederbörande tjänsteläkare

böra äga skyldighet att bekläda ordförandeposten i hälsovårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län framhåller, att den diskretionära prov
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majlis proposition nr 207.

ningsrätten ställer ganska stora krav på nämnderna. Länsstyrelsen är icke

övertygad, att med den nuvarande organisationen alla hälsovårdsnämnder i

städer och stadsliknande samhällen kunna fylla dessa krav. Det synes därför

länsstyrelsen böra tagas i övervägande, huruvida icke med genomförande

av de föreslagna ändringarna i 8 § hälsovårdsstadgan bör anstå, intill dess

frågan örn en ändrad organisation av hälsovårdsväsendet vunnit sin lösning.

Liknande uttalanden göras av förste provinsialläkarna i Ostergötlands och

Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det visserligen vara av stor vikt, att

det uppväxande släktet icke utsättes för de faror, en osund bostad för med

sig, men anser å andra sidan, att man måste gå fram med en viss varsamhet

och icke överdriva anspråken på att en bostad under alla förhållanden

måste i varje detalj fylla vissa krav. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen,

att hälsovårdsnämnderna givas en längre gående rätt till diskretionär

prövning än förslaget innehåller.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län förmenar, att en uppmjukning

av förevarande bestämmelser genom utbyte av »skall» mot »bör» torde

kunna ske utan risk för hälsovårdsarbetets effektivitet.

Under förutsättning att hälsovårdsnämnd är insatt i sina åligganden och

söker att rättrådigt bedöma föreliggande fall medgiva de föreslagna bestämmelserna,

uttalar förste provinsialläkaren i Värmlands län, en mången gång

önskvärd och mjuk handläggning av bostadsfrågor i ömmande fall. Emellertid

befarar förste provinsialläkaren, att exempelvis en nämnd med starka

byggnadsekonomiska intressen kan frestas att i alltför stor utsträckning använda

sig av vilandeförklaring, helst som uppenbar fara för hälsan är ett

tänjbart och svårbevisat begrepp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar, att befogenhet för hälsovårdsnämnd

att medgiva annan eftergift än uppskov icke inrymts i förevarande bestämmelser.

Enligt länsstyrelsens förmenande förutsätta med nödvändighet de

skärpta krav, som föreslagits av utredningen, att hälsovårdsnämnd får befogenhet

att i fråga örn äldre byggnader medgiva befrielse från iakttagande

av givna föreskrifter i den utsträckning, som av förhållandena pakallas, utan

att därigenom hälsosynpunkten åsidosättes. Länsstyrelsen ifrågasätter, att

i sådant avseende skillnad göres mellan olika föreskrifter, så att endast vissa

göras dispensabla, under det att andra ovillkorligen böra iakttagas, med rätt

dock för hälsovårdsnämnden att medgiva uppskov. I enlighet härmed anser

länsstyrelsen förevarande bestämmelser böra omarbetas. — Stadsfidlmäktige

i Trollhättan förorda en allmän bestämmelse örn att de nya kraven å bostads

beskaffenhet skola tillämpas med varsamhet å redan befintliga lägenheter.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhålla, att ifrågavarande bestämmelser

torde föranleda, att hälsovårdsnämndens sammanträden bliva oerhört belastade

och att det därför måste förutsättas, att ärenden av ej rent principiell

betydelse i stor utsträckning komma att bliva behandlade i den ordning

varom föreskrives i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. — Med hänsyn till

den beräkneliga arbetsanliopningen anser styrelsen för svenska stadslälcarfäreningen

ofrånkomligt, att föreskrift meddelas i hälsovårdsstadgan angående

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

de ärenden, bostads- och andra ärenden, vilka skola behandlas i nyssnämnda

ordning.

I åtskilliga yttranden lia erinringar gjorts med anledning av den i utredningens

förslag uttalade förutsättningen, att, vid eftersättande av vissa angivna

hälsovårdsföreskrifter rörande boningsrum och samlingslokaler, tillsägelse

örn rättelse gives av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot

eller tjänsteman, innan föreläggande eller förbud meddelas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att hälsovårdsnämnd ej bör tillerkännas

rätt att meddela föreläggande, förbud o. d., förrän nämnden förvissat

sig örn att vederbörande ej ställt sig av nämnden gjord tillsägelse till efterrättelse.

En tillsägelse av ledamot av hälsovårdsnämnd eller någon dess

tjänsteman bör enligt länsstyrelsens uppfattning icke godtagas, enär därigenom

missförstånd lätt kan uppstå och övergrepp ske. En liknande ståndpunkt

intages av svenska teknolog föreningen. Stadsfullmäktige i Borås finna icke

heller lämpligt, att enskild ledamot av nämnden må giva tillsägelse örn

rättelse. — Stadsfullmäktige i Malmö förmena, att rättelse endast bör få påfordras,

förutom av hälsovårdsnämnden, av någon eller några utav nämnden

särskilt utsedda ledamöter eller tjänstemän. Enahanda ståndpunkt hävdas

av länsstyrelsen i Blekinge län och stadsfullmäktige i Karlskrona.

Hälsovårdsnämnden i Trollhättan erinrar, att 29 § hälsovårdsstadgan medgiver

hälsovårdsnämnd rätt att utan föregående råd eller anmaning meddela

föreläggande eller förbud i förening med vite. Nämnden anser oklart, örn

förevarande stadgande innefattar en inskränkning i nämnda rätt, och förmenar,

att fråga därjämte kan uppstå, huruvida icke hälsovårdsnämnd, som

meddelar beslut enligt förevarande stadgande, måste vara beredd att styrka,

att tillsägelse örn rättelse dessförinnan skett.

Ingripanden mot trångboddhet bör kombineras med anvisning örn

lämplig bostad, betonar länsstyrelsen i Kronobergs län och ifrågasätter, att

detta även angives i hälsovårdsstadgan. Liknande ståndpunkt intages av

förste provinsialläkaren i länet. Förste provinsialläkaren i Kalmar län yttrar,

att anvisning av annan bostad är ofrånkomligen nödvändigt.

Beträffande befogenheten för hälsovårdsnämnd att meddela förbud mot

lägenhets användning såsom bostad för minderåriga göras delade

meningar gällande i yttrandena.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig med tillfredsställelse ha uppmärksammat

den föreslagna åtskillnaden i fråga örn bostäders beboende av

vuxna och av barn. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Gävleborgs

län.

Befogenheten att uppdela bostadsbeståndet i lägenheter, som godkännas

för beboende endast av vuxna, av ensam vuxen o. s. v., anser medicinalrådet

Herrlin stå i nära sammanhang med civilrättsliga spörsmål örn hyresavtal

m. m. och endast med största tveksamhet kunna tillstyrkas. Enligt Herrlins

uppfattning bör det ankomma på bostadsövervakningens organ att meddela

råd och anvisningar under beaktande av de boendes behov av tillgång till

sol, särskilt goda dagerförhållanden m. m. Även centralstyrelsen för Sveriges

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

läkarförbund anser, att, om lägenhet ej är lämpad för minderåriga barn,

familjen bör meddelas råd att snarast möjligt skaffa sig en annan bostad.

Ett bryskare tillvägagångssätt bör enligt centralstyrelsens uppfattning ej

ifrågakomma. — Eåd i stället för förbud mot lägenhets beboende av minderårig

förorda också stadsfullmäktige i Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att med de föreslagna skärpta kraven

i fråga om bostads beskaffenhet något verkligt behov av en differentiering

av bostadsbeståndet efter olika åldersklasser icke kan föreligga. På grund

härav föreslår länsstyrelsen, att stadgandet örn rätt för hälsovårdsnämnd att

förbjuda lägenhets användning som bostad för minderåriga måtte utgå. —

Även förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förmenar, att en bostad bör

fylla måttet såväl för vuxna som för barn av olika åldrar.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län framhåller, att förbud mot lägenhets

användning såsom bostad för minderåriga m. fl. torde bliva synnerligen

svårt att med tillräcklig skärpa och effekt upprätthålla i praktiken.

I två yttranden har anmärkning gjorts mot bostadssociala utredningens

förslag, att hälsovårdsnämnd i vissa fall skall rådfråga byggnadstekniskt

sakkunnig person, innan föreläggande eller förbud meddelas.

Svenska arkitektföreningen anser sålunda att, då här endast är fråga örn

samhällen, där byggnadsnämnd finnes, i stället bör föreskrivas, att byggnadsnämnds

sakkunniga biträde eller dennes ställföreträdare eller av byggnadsnämnden

särskilt utsedd byggnadssakkunnig person skall rådfrågas. —

Stadsfullmäktige i Borås föreslå, att hälsovårdsnämnd skall söka samarbete

med byggnadsnämnden.

Bestämmelsen att föreläggande eller förbud må meddelas husägaren

eller nyttjanderättshavaren eller ock bådadera har i yttrandena föranlett

följande erinringar och förslag till tillägg.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län anser, att föreläggande eller förbud

alltid bör meddelas såväl nyttjanderättshavaren som fastighetsägaren. Föreläggande

för fastighetsägaren finner förste provinsialläkaren befogat med

hänsyn till att fastighetsägaren bör vara ansvarig för att meddelade förelägganden

eller förbud rörande honom tillhörig fastighet även lända till

efterrättelse. Häri instämmer länsstyrelsen i Blekinge län.

Stadsfullmäktige i Örebro föreslå, att till ifrågavarande bestämmelse göres

ett tillägg, att, då fråga är om utrymmande av bostadslägenhet, föreläggande

skall meddelas såväl lägenhetsägaren som nyttjanderättshavaren.

Länsstyrelsen i Hallands län och stadsfullmäktige i Karlskrona förorda

endast det tillägget, att föreläggande eller förbud må allt efter omständigheterna

meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren eller ock båda.

Socialstyrelsen anser, att förevarande bestämmelser böra föranleda övervägande

av ändringar i nyttjanderättslagen och möjligen även i utsökningslagen.

Styrelsen anför:

Föreläggande att avflytta synes kunna riktas mot hyresgästen och grundas

därpå, att lägenheten — utan hyresvärds vetskap och i allt fall utan att han

enligt nyttjanderättslagen haft laglig rätt att däremot resa hinder — använts

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

på sätt, som ansetts böra förbjudas. Hyresgästen kan ju Lava träffat hyresavtal

om lägenhet under uppgift, att han vore ensamstående, och sedan i

strid mot föreskrift, meddelad av hälsovårdsnämnd, hava i densamma inhyst

minderåriga. Nyttjanderättslagen lämnar icke hyresvärd rätt vare sig att

förhindra hyresgäst till sådant nyttjande av lägenheten eller att häva avtalet.

Örn nu hälsovårdsnämnd i dylikt fall till hyresgästen riktar ett föreläggande

att avflytta, uppkommer frågan dels huruvida hyresvärden äger

häva hyresavtalet — nyttjanderättslagen har för sådant fall ej något mot

III kap. 15 § korresponderande stadgande — dels huruvida vare sig nämnden

eller hyresvärden jämlikt utsökningslagen över huvud taget äger påkalla

vräkning och dels huruvida hyresvärden, därest han ej verkställer eller äger

verkställa uppsägning av hyresgästen och denne avflyttar, kan avfordra den

avflyttande hyra för återstoden av hyrestiden. Att han bör äga sådan rätt

till hyra synes i och för sig rimligt men lärer näppeligen vara av de sakkunniga

förutsett och i allt fall stå i föga god överensstämmelse med den

sociala karaktär — till den boendes skyddande — som det föreslagna offentligrättsliga

stadgandet äger.

Det må framhållas, att här berörda spörsmål ej torde kunna lösas allenast

med en hänvisning till, att frågan i regelrätt ordning kan bringas till en

lösning vid hyresårets utgång och att ett effektuerande av hälsovårdsnämndens

föreläggande till hyresgäst faktiskt kan anstå under så kort tid. Att

börja med är nämligen en sådan anordning — nödtvungen genom bristande

överensstämmelse mellan tvenne olika författningar — principiellt sett givetvis

i hög grad otillfredsställande. Men även ur saklig synpunkt kan frågan

bliva föremål för betänklighet. Det synes nämligen kunna ifrågasättas, örn

vare sig hyresvärd eller hyresgäst kan lagligen förbindas att uppsäga hyresavtalet;

ett av hälsovårdsnämnd förbjudet förhållande skulle därmed kunna

äga bestånd under obestämd, längre tid framåt. I allt fall mötte ej hinder

för hyresgäst att teckna ett flerårigt kontrakt och därmed förläna förhållandet

bestånd under längre tid.

Styrelsen erinrar emellertid tillika, att en uppluckring av det skydd för

hemmets integritet gentemot fastighetsägaren, vilket nyttjanderättslagen

innebär, ej kan undgå att medföra betänkliga konsekvenser.

I ett flertal yttranden göras erinringar mot bostadssociala utredningens

förslag till bestämmelse örn adressanmälan.

Åtskilliga myndigheter ifrågasätta behovet av bestämmelse därom. Länsstyrelsen

i Malmöhus län framhåller sålunda, att i de större städerna möjlighet

torde förefinnas att genom bostadsinspektionen erhålla kännedom om

en från utdömd lägenhet utflyttandes nya adress samt att i mindre städer

och samhällen hälsovårdsnämnden säkerligen utan någon större svårighet

kan hålla sig underrättad örn vederbörandes flyttningar. Länsstyrelsen i

Blekinge län ifrågasätter likaledes behovet av bestämmelse örn adressanmälan.

Stadsfullmäktige i Orebro föreslå, att bestämmelsen utgår, samt framhålla

därvid, att, om bostadsinspektör, som påkallat föreläggande av hälsovårdsnämnden

örn utrymmande av bostad, har något intresse för sitt kall och

för de människor, bland vilka han har att verka, tager han nog själv reda

på vart flyttningen i sådant fall sker, eller bör i alla händelser vara skyldig

att göra det. Även svenska arkitektföreningen förordar, att bestämmelsen utgår.

Kännedom om arten av den lägenhet, till vilken den avflyttande begiver

sig, bör enligt föreningens uppfattning kunna vinnas på annat sätt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. ilaj:ts proposition nr 207.

En viss tveksamhet, om lägenhetsinnehavare lämpligen bör betungas med

ifrågavarande anmälningsskyldighet, uttalas av länsstyrelsen i Stockholms län.

Liknande ståndpunkt intager förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Ej

heller förste provinsialläkaren i Örebro län är övertygad örn anmälningsskyldighetens

berättigande. Svenska teknologföreningen, framhåller, att anmälningsskyldigheten

lätt kommer att bliva stötande för dem, som beröras därav,

och torde giva dessa ett intryck av särskild övervakning. — Styrelsen för

Sveriges fastighetsägareförbund, som anser, att svensk medborgare bör lia rätt

att själv välja sin bostad, hemställer på den grund, att anmälningsskyldighet

icke måtte föreskrivas.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förorda, att den av bostadssociala utredningen

föreslagna bestämmelsen örn anmälningsskyldighet ersättes med en föreskrift

örn rättighet för hälsovårdsnämnd att i fall, där så anses påkallat, föreskriva

skyldighet att göra adressanmälan. Länsstyrelsen i Örebro län anser

likaledes, att anmälningsskyldighet bör inträda först efter anmaning.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län befarar, att hyresgäst ofta kommer

att försumma ifrågavarande anmälningsskyldighet, och föreslår därför en

kompletterande föreskrift, att det skall åvila varje fastighetsägare, som uthyr

bostadslägenhet, att omedelbart anmäla uthyrningen till vederbörande hälsovårdsnämnd,

oavsett huruvida lägenheten förhyrts av familj, som ålagts avflyttning

från annan fastighet. Härigenom skulle hälsovårdsnämnden få en

enligt förste provinsialläkarens uppfattning önskvärd kontroll över alla familjer

och deras bostäder.

Bostadsutredningen för landsbygden föreslår beträffande åtgärder vid

felaktighet i avseende å bostäder, att då någon av föreskrifterna rörande

bostäder icke är uppfylld, hälsovårdsnämnden skall äga förelägga viss, efter

omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande. I fråga örn

rum, vars beboende prövas vara förenat med fara för hälsan, skall enligt

bostadsutredningens förslag hälsovårdsnämnden vara skyldig meddela dylikt

föreläggande! samt, där så prövas nödigt, utsätta viss tid för rummets utrymmande

intill dess felaktigheten blivit avhjälpt eller ock, örn felaktigheten

linnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare

användning för bostadsändamål. Beträffande åtgärder vid felaktighet i avseende

å samlingslokaler har bostadsutredningen såsom tidigare nämnts

(sid. 63) ansett gällande stadgande böra bibehållas. Yad angår åtgärder

vid trångboddhet föreslår bostadsutredningen allenast den ändring i gällande

bestämmelse att begränsningen i fråga örn rum bebodda av personer

tillhörande samma familj ej vidare skall vara tillämplig.

Angående sitt förslag till åtgärder vid felaktighet i avseende å bostäder

anför bostadsutredningen:

Gällande bestämmelser ge hälsovårdsnämnd rätt att ingripa, då fara för

hälsan anses föreligga, samt reglera närmare på vad sätt dylikt ingripande

bör ske. Enligt författningstexten kunna, alltefter skiftande sakläge, tre

olika vägar följas. Antingen kan hälsovårdsnämnden förelägga viss tid för

felaktighetens avhjälpande eller viss tid för rummets utrymmande eller också

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majus proposition nr 207.

kan nämnden förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. Av

motiven framgår, i avseende å föreläggande örn rums utrymmande, att meningen

icke varit att enbart sådant föreläggande skall meddelas. Detta vore

ju också meningslöst. Hälsovårdsnämnden bör, därest omständigheterna

därtill föranleda, förordna att felaktigheten skall inom viss tid vara avhjälpt,

samt därjämte föreskriva, att rummet, intill dess felaktigheten blivit avhjälpt,

skall utrymmas. Under åberopande av den stora betydelsen, att

fullt tydliga direktiv lämnas hälsovårdsnämnderna i hälsovårdsstadgan, föreslår

bostadsutredningen ändring av författningstexten i enlighet med vad

nyss anförts.

Enligt nuvarande avfattning äger hälsovårdsnämnd vidtaga förut berörda

åtgärder, då fara för hälsan föreligger. I sådant fall bör emellertid hälsovårdsnämnd

ha ej blott rättighet utan jämväl skyldighet att ingripa, vilket

lärer böra komma till tydligt uttryck i författningstexten.

De bostadskvaliteten reglerande föreskrifterna i hälsovårdsstadgan äro

såväl i sin nuvarande lydelse som enligt bostadsutredningens ändringsförslag

så avfattade, att icke nödvändigtvis »fara för hälsan» uppstår, då ett

rum i något hänseende icke uppfyller någon av de i bestämmelserna angivna

fordringarna. För närvarande saknas i hälsovårdsstadgan varje föreskrift

angående hälsovårdsnämnds rätt att ingripa mot bostad, som icke

uppfyller någon eller några av föreskrifterna i de tre första momenten av

43 § hälsovårdsstadgan men likväl ej kan anses hälsofarlig, och med hänsyn

till bestämmelserna i det nuvarande fjärde momentet av samma paragraf

torde icke ha varit uteslutet, att nämnd ansett sig sakna dylik befogenhet.

Betydelsen av kvalitetsföreskrifterna blir uppenbarligen i sådana fall illusorisk.

Enligt bostadsutredningens uppfattning bör hälsovårdsnämnd äga rätt att,

så snart någon av nyssnämnda föreskrifter icke är uppfylld, meddela föreläggande

angående felaktighetens avhjälpande. En viss diskretionär prövningsrätt

lärer dock härvid böra förbehållas nämnden. Ovillkorlig skyldighet

att ingripa bör först inträda, då beboende av rum prövas vara förenat

med fara för hälsan.

I detta sammanhang har även övervägts, huruvida i hälsovårdsstadgan

kunde angivas mot vem i olika fall föreläggande eller förbud skall riktas.

Någon allmän regel härför lärer emellertid icke kunna meddelas, då i olika

fall torde böra förfaras på olika sätt.

Beträffande förslaget i vad det avser åtgärder vid trångboddhet yttrar

bostadsutredningen:

Bostadsutredningen har härutinnan föreslagit, att den begränsande föreskriften

i fråga örn rum, bebodda av personer tillhörande samma familj, må

bortfalla. Då fråga icke är örn minderåriga, synes all anledning saknas att

med hänsyn till angelägenheten av att familjen hålles samman tolerera hälsofarliga

bostadsförhållanden. Och då fråga är om minderåriga torde hälsosynpunkten

böra sättas i första rummet. Erinras må, att då barn i föräldrahemmet

utsattes för fara till liv eller hälsa, barnavårdsnämnd har att

vidtaga åtgärder i enlighet med lagen örn samhällets barnavård. Dylika

åtgärder lära understundom motiveras av ohygieniska bostadsförhållanden,

och skyldighet för barnavårdsnämnd att ingripa inträder, så snart fara för

hälsan föreligger. Jämväl för hälsovårdsnämnd bör rätt att ingripa finnas,

så snart fara för de inneboendes hälsa föreligger. Det nuvarande uttrycket

»större fara» torde i själva verket ha väsentligen förhindrat stadgandets tilllämpning.

Örn alltså bostadsutredningen i förevarande avseende vill åt

hälsovårdsnämnd inrymma större maktbefogenhet än hittills, måste em eller
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 207.

tid samtidigt understrykas, att trångboddhetsbestämmelserna givetvis skola

tillämpas med urskillning, så att ej till följd av ett ingripande förhållandena

i själva verket förvärras.

Föreskrift, stadgande skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa gentemot

för familj avsedd bostad, som ej består av minst ett rum och kök,

torde icke vara befogad. Endast i undantagsfall lärer numera förekomma

bostäder, bestående av enbart ett rum och bebodda av familjer med barn.

I ett sådant fall och om familjen dessutom är talrik, torde i regel utan

vidare vara tydligt att ingripande kan ske med tillämpning av den allmänna

trångboddhetsbestämmelsen. I avseende å nybyggnad lärer frågan sakna all

aktualitet.

I yttrandena lia bostadsutredningens förslag i förevarande delar i allmänhet

vunnit tillstyrkan.

Till frågan örn föreläggande från hälsovårdsnämnd örn avhjälpande av

bristfälligheter i de avseenden, som i 43 § avses, anför professorn Wirgin

i yttrande till styrelsen, att mot den föreslagna bestämmelsen intet synes att

vara att erinra i och för sig — vilket medicinalstyrelsen i sitt yttrande biträder

— men att enligt vad erfarenheten utvisar dylika befogenheter för hälsovårdsnämnden

ofta stanna på papperet, enär utgifterna för felaktigheternas

avhjälpande icke kunna bäras av dem, som erhållit föreläggande därom, eller

ock andra bostadslägenheter än dem, som böra utrymmas, icke stå till buds.

Wirgin anser fördenskull, att någon ändring i dessa förhållanden icke äro att

vänta, förrän anordningar från statens sida av positivt stödjande natur blivit

vidtagna. — Svårigheten att anskaffa andra bostäder vid lägenheters utrymmande

framhålles även av förste provinsialläkaren i Hallands län.

Lantbruksstyrelsen förmenar, att för hälsovårdsnämnd bör stadgas rätt och

skyldighet att vid prövning av ärende, varom här är fråga, taga nödig hänsyn

till vederbörandes ekonomiska möjligheter ävensom befogenhet att taga

hänsyn till seden i orten i fråga örn bostadsbyggande.

Enligt byggnadsstyrelsens mening bör förevarande stadgande innehålla bestämd

anvisning, mot vem föreläggande skall riktas, förslagsvis fastighetens

ägare eller eljest den som svarade för lägenhetens underhåll.

Mot bestämmelsen rörande åtgärder vid trångboddhet förklarar medicinalstyrelsen

sig ej ha något att erinra.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län finner upphävandet av undantagsbestämmelsen

i fråga örn rum, bebodda av personer tillhörande samma familj,

mycket väl motiverat, och i detta avseende biträdes förslaget även av

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av länsarkitekten

i Kopparbergs och Västmanlands län.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott befarar däremot, att

den föreslagna bestämmelsen kan leda till ännu större svårigheter än för

närvarande för personer med stor familj att erhålla arbetsanställning.

Enligt gällande bestämmelser förutsättes för att hälsovårdsnämnd skall

äga ingripa vid bristfällighet i avseende å bostäder eller vid trångboddhet

att fara för hälsan föreligger. Bostadsutredningen för landsbygden föreslår

härutinnan den ändringen, att hälsovårdsnämnd skall äga ingripa, så snart

Departe
ments
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

någon av de meddelade bostadsföreskrifterna icke är uppfylld, samt att skyldighet

i sådant hänseende skall föreligga, då fara för hälsan är för handen.

Enligt bostadssociala utredningens förslag skall i princip skyldighet föreligga

för hälsovårdsnämnd att till behandling och prövning upptaga varje

fall, där förhållande yppas, som innebär eftersättande av någon av de stadgade

föreskrifterna örn bostäder och samlingslokaler, men skall hälsovårdsnämnd

vara pliktig att omedelbart ingripa blott när uppenbar fara för hälsan

är för handen. Eljest skall nämnden kunna lämpa sitt beslut efter de i det

särskilda fallet föreliggande omständigheterna. I yttrandena över de olika

förslagen ha dessa i allmänhet vart för sig vunnit tillstyrkan. På sätt jag

redan tidigare framhållit har jag i förevarande hänseende anslutit mig till

bostadssociala utredningens förslag, vilket jag anser böra bli tillämpligt även

för landsbygdens del. Den friare prövningsrätt, som tillagts hälsovårdsnämnderna

enligt det sistnämnda förslaget, har i flertalet av de yttranden, däri detta

spörsmål behandlats, funnits vara en naturlig konsekvens vid införandet av

mera konkreta bostadsföreskrifter. Dock har från några håll ifrågasatts, huruvida

den nuvarande organisationen skulle vara mäktig att uppbära de stora

krav, en dylik prövningsrätt kunde medföra för hälsovårdsnämnderna i deras

verksamhet. För min del kan jag ej dela dessa farhågor. En annan sak är att

hälsovårdsnämnderna — såsom jämväl från något håll anmärkts — med den

nya ordningen skulle kunna bli hårt belastade genom en ökning i ärendenas

antal. Under en övergångstid kommer säkerligen en sådan ökning att ge sig

till känna, men torde några egentliga olägenheter härav icke vara att befara.

Yad angår de närmare bestämmelserna i förslaget, har den däri angivna

förutsättningen för ingripande, nämligen att rättelse icke skett efter tillsägelse

av hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman, i

några av yttrandena föranlett erinringar. Med anledning härav vill jag uttala,

att den i detta hänseende föreslagna föreskriften allenast torde innebära

en erinran till hälsovårdsnämnderna att, innan ingripande från deras

sida sker, söka på lämpligt sätt vinna rättelse. Beträffande ingripande mot

trångboddhet har från några håll framhållits, att dylikt ingripande borde

kombineras med anvisning örn annan bostad. Naturligen bör hälsovårdsnämnd

vid alla fall, då ingripande sker mot trångboddhet, tillse att annan

bostad står till buds. Något uttryckligt stadgande härom synes dock ej

nödigt. Frånsett vissa jämkningar i formellt hänseende anser jag de av bostadssociala

utredningen föreslagna bestämmelserna örn åtgärder i allmänhet

vid eftersättande av föreskrifterna örn bostäder och samlingslokaler kunna

godkännas. Ingripande skall sålunda kunna ske dels vid bristfällighet i avseende

å bostäder och samlingslokaler dels vid felaktighet i skötseln av bostäder

och samlingslokaler dels ock vid sådan felaktighet, som består i inhysande

av för stort antal personer i bostadslägenhet eller till sådan lägenhet

hörande rum.

Vidkommande befogenheten för hälsovårdsnämnd att göra en differentiering

i fråga örn bostadsbeståndet allt efter dess beskaffenhet, har i några yttranden

förmenats, att dylik befogenhet skulle vara utan betydelse, då en lägenhet

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition ur 207.

för att kunna godkännas som bostad alltid borde fylla måttet. Då fall otvivelaktigt

kunna förekomma, där en lägenhet är olämplig såsom bostad för

minderåriga men ej så olämplig såsom bostad för vuxna, att den bör utdömas,

torde det vara fullt befogat, att rätt till differentiering medgives.

Härigenom möjliggöres även ett bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet

än örn på varje lägenhet kraven skulle bestämmas med hänsyn

till minderårigas behov. De föreslagna reglerna angående differentiering

synas mig ock medgiva ett förfarande från hälsovårdsnämndernas sida, som

kan anpassas efter de i de särskilda fallen förhanden varan de omständigheterna.

Att, på sätt bostadssociala utredningens förslag innehåller, hälsovårdsnämnd

bör, då fråga är örn väsentlig brist av byggnadsteknisk art, anlita

till buds stående sakkunskap, är lämpligt. I städer och andra samhällen,

där byggnadsnämnd finnes, torde härvid i första hand yttrande av byggnadsnämnden

inhämtas. Uttrycklig föreskrift härom har jag ansett böra meddelas.

Bestämmelsen att föreläggande eller förbud må meddelas husägaren eller

nyttjanderättshavaren eller ock bådadera torde med hänsyn till vad i yttrandena

förekommit förtydligas därhän, att avgörandet härutinnan skall bero

på omständigheterna i det särskilda fallet.

Yad slutligen angår förslaget till bestämmelse örn adressanmälan, torde

denna ej göras ovillkorlig, utan bör det bero på hälsovårdsnämndens prövning,

örn sådan anmälan skall ske eller ej.

Nu anförda bestämmelser — vilka utom i fråga örn adressanmälan synas

böra bli tillämpliga jämväl å landsbygden — torde bilda, i bostadsparagrafen

för stad åttonde momentet samt i bostadsparagrafen för landsbygden sjunde

momentet.

9. Förhållandet till grannar.

I gällande bestämmelser — 8 § 5 mom. och 43 § 6 mom. — stadgas,

att innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, ej må

genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för

närboende.

Såväl bostadssociala utredningen som bostadsutredningen för landsbygden

föreslår bibehållandet av denna bestämmelse oförändrad. Bostadssociala

utredningen framhåller, att enligt bestämmelsen skyldighet torde

åvila hyresgäst bland annat, att under den kalla årstiden så uppvärma förhyrd

lägenhet, att sanitär olägenhet av lägenhetens avkylning ej uppstår för

granne, och att så neddämpa en högtalare, att granne icke genom densamma

störes i sin vila.

Några myndigheter uppehålla sig i sina yttranden över bostadssociala

utredningens förslag vid vissa särskilda former av sanitär olägenhet för

granne.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller sålunda, att matos eller

annan dålig lukt från kök bör anses såsom sanitär olägenhet.

Stadsfullmäktige i Örebro föreslå, att till förevarande bestämmelse göres

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 207. 656 36 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ett tillägg om skyldigheten för lägenhetsinnehavare att under kall årstid

hålla lägenheten så uppvärmd, att sanitär olägenhet av dess avkylning ej

uppstår för granne.

Med anledning av den sanitära olägenhet, som kan uppkomma genom

användning av högtalare, anser medicinalrådet Herrlin, att efter ordet buller

bör tilläggas »och andra störande ljud». I samma riktning uttala sig även

förste provinsialläkaren i Värmlands län och stadsfullmäktige i Örebro.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller såsom önskvärt, att

hälsovårdsstadgan bereder möjlighet att under vanlig sovtid förhindra även

buller genom exempelvis ombyggnad, reparation eller gatulagning.

I yttranden över bostadsutredningens för landsbygden förslag förorda

länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads län ett tillägg till

förevarande bestämmelse av innehåll, att i eller invid boningshus icke får

genom buller förorsakas sanitär olägenhet för närboende.

Från utredningarnas sida har ej föreslagits någon ändring i förevarande

bestämmelse. Av bostadssociala utredningen har emellertid framhållits, att

enligt bestämmelsen skyldighet torde åvila hyresgäst bland annat, att under

den kalla årstiden hålla sin lägenhet så uppvärmd, att sanitär olägenhet av

lägenhetens avkylning ej uppstode för granne, samt att så neddämpa en

högtalare, att granne icke genom densamma stördes i sin vila. I yttrandena

över bostadssociala utredningens förslag ha yrkanden gjorts örn sådana tilllägg

till bestämmelsen, som tydliggjorde, att de av bostadssociala utredningen

berörda fallen inrymdes därunder. Av bestämmelsens avfattning

synes visserligen kunna följa, att varje förfarande av en lägenhetsinnehavare,

som medför sanitär olägenhet för granne, är i bestämmelsen förbjudet. Men

med hänsyn till vad som framgår av omständigheterna vid bestämmelsens

tillkomst lärer få antagas, att avsikten ej varit att till dylikt förfarande hänföra

en sådan underlåtenhet som att ej hålla lägenhet uppvärmd under den

kalla årstiden. Och i detta avseende synes mig något förhållande icke tillkommit

sedan hälsovårdsstadgans antagande, som berättigar en ändrad ståndpunkt.

Annorlunda torde förhållandet vara ifråga örn störande av granne

genom högtalare. Ett förfarande härutinnan bör tydligen, där det förorsakar

sanitär olägenhet för granne vara förbjudet, och då ordet buller, som nu

innehålles i bestämmelsen, ej utan vidare omfattar även ljud från högtalare,

synes mig såsom tillägg till uppräkningen i bestämmelsen böra upptagas

störande ljud.

Bestämmelsen torde inflyta såsom ett nionde moment i bostadsparagrafen

för stad och såsom ett åttonde moment i bostadsparagrafen för landsbygden.

10. Bestämmelser örn ohyra.

Gällande bestämmelser — 8 § 3 mom. och 43 § 4 mom. — berättiga

hälsovårdsnämnd att, där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda

omständigheter ej till annat föranleda, i fråga örn boningsrum jämte därtill

hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift

örn vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostaclssociala utredningen förordar ett tillägg till ifrågavarande stadgande,

enligt vilket hälsovårdsnämnden erhåller rätt att utan den omgång,

som följer med ett förfarande enligt 30 § hälsovårdsstadgan, utfärda mera

preciserade generella bestämmelser örn åtgärder mot ohyra. Bostadsutredningen

för landsbygden förordar bibehållande av gällande stadgande

oförändrat.

Angående det föreslagna tillägget yttrar bostadssociala utredningen:

Erfarenheten har visat, att sådana mera preciserade bestämmelser äro

nödvändiga för upptagande av en utsiktsrik kamp mot ohyran, och även

givit anvisning örn i vilken riktning dessa bestämmelser böra gå.

Sådana av hälsovårdsnämnd utfärdade bestämmelser synas lämpligen

kunna innebära:

a) förbud för upplåtelse till beboende av lägenhet, som icke är fri från

påvisbar väggohyra;

b) förbud att vid inflyttning i lägenhet medföra väggohyra;

c) åläggande för hyresgäst att, då lägenheten är tillbörligt isolerad från

andra lägenheter, hålla den fri från väggohyra;

d) åläggande för fastighetens ägare eller hans ställföreträdare att, då

väggohyra vunnit stor spridning inom en fastighet, utan dröjsmål vidtaga

erforderliga åtgärder för dess utrotande; samt

e) åläggande för den, som vid flyttning av bohag mot ersättning tillhandagår

allmänheten med transport från lägenhet till en annan, att tillse,

att av honom tillhandahållet emballage, säckar, mattor m. m. undergår erforderlig

rening mot väggohyra.

I yttrandena över utredningens förslag göres icke någon erinran mot

detta tillägg.

Till förtydligande av ifrågavarande stadgande föreslår förste provinsialläkaren

i Uppsala län, att utom utrotande även nämnes förebyggande av

ohyra.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län förordar införandet av bestämmelser

till förebyggande av att trävirke från fastighet med väggohyra nyttjas

såsom ved eller eljest kommer till sådan användning, att ohyran sprides till

annan fastighet.

Professorn Wirgin och stadsfullmäktige i Malmö föreslå, att i detta sammanhang

även meddelas vissa bestämmelser angående utrotande av råttor

och möss.

Sådana bestämmelser örn åtgärder mot ohyra, som enligt bostadssociala Departcutredningens

förslag skulle kunna meddelas av hälsovårdsnämnd, synas mig

vara av den beskaffenhet, att de böra utfärdas i den ordning, som följer av

stadgandet i 30 resp. 54 § hälsovårdsstadgan. Jag kan därför ej ansluta mig till

förslaget i denna del. Däremot anser jag, med föranledande av vad i yttrandena

framkommit, att gällande bestämmelser i ämnet böra förtydligas därhän,

att hälsovårdsnämnd tillägges rätt meddela föreskrift örn vidtagande av

erforderliga åtgärder ej blott för utrotande av ohyra utan jämväl för förebyggande

av sådan. Bestämmelserna om ohyra torde bilda, i bostadsparagrafen

för stad tionde momentet samt i bostadsparagrafen för landsbygden

nionde momentet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

11. Anmälningsskyldighet vid nybyggnad m. m.

Enligt byggnadsstadgan — 61 oell 110 §§ — ina nybyggnad ej företagas

utan byggnadsnämndens lov. För område, inom vilket byggnadsstadgan

ej gäller, saknas motsvarande bestämmelse.

Bostadsutredningen för 1 andsby gden anser att för sådant område bör

gälla viss anmälningsskyldighet vid nybyggnadsföretag. Sålunda föreslår

bostadsutredningen, att envar, som ämnar uppföra bostadshus eller företaga

mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum

eller kök, skall vara skyldig att göra anmälan hos hälsovårdsnämnden

och därvid uppgiva platsen, där byggnaden skall uppföras eller arbetet skall

företagas. Några ritningar eller andra handlingar skola icke behöva inges

utan allenast en anmälan. Hälsovårdsnämnd skall, sedan anmälan inkommit,

skyndsamt lämna den byggande uppgift på de föreskrifter, som enligt hälsovårdsstadgan

och eljest gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets

och boningsrums beskaffenhet och anordnande. Angående förslaget

yttrar bostadsutredningen:

Hälsovårdsnämnds angivna skyldighet att lämna vissa uppgifter skulle

lämpligen kunna fullgöras genom överlämnande av de på statens bekostnad

tryckta råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel, angående

vars utfärdande bostadsutredningen gjort hemställan, jämte en redogörelse

för de särskilda å orten gällande föreskrifterna. Emellertid torde

en driftig hälsovårdsnämnd icke komma att stanna enbart vid denna åtgärd

utan därjämte, i den mån så är möjligt, själv eller genom ombud förvissa

sig örn att föreskrifterna följas och, örn så icke är fallet, vidtaga de åtgärder,

som kunna anses erforderliga. Det kan härtill framhållas, att man ej sällan

får höra den anmärkningen, att hälsovårdsstadgans bestämmelser vore obekanta

ej blott för den stora allmänheten utan understundom till och med

för de organ, som närmast skulle tillämpa desamma, nämligen hälsovårdsnämnderna.

Riktigheten härav bestyrkes av vissa uttalanden från hälsovårdsnämnderna

själva vid den enquéte, som socialstyrelsen verkställde år 1930.

Den nu ifrågasatta anordningen torde i väsentlig grad vara ägnad att bringa

hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser till allmänhetens kännedom och i

hälsovårdsnämndernas erinran.

Bostadsutredningen har övervägt, huruvida uraktlåtenhet att fullgöra anmälan

borde vara förenad med bötespåföljd, men har icke funnit anledning

föreslå dylik. Det ligger uppenbarligen i den byggandes eget intresse att

fullgöra anmälningsskyldigheten och på så sätt erhålla närmare kännedom

om gällande föreskrifter. Ersättas dessa, löper vederbörande risken att

hälsovårdsnämnden genom vitesföreläggande framtvingar rättelse.

Bostadsutredningens förslag i förevarande del hav i yttrandena varit

föremål för delade meningar. I tillstyrkande riktning uttala sig medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och

Gävleborgs län, Blekinge läns landsting, förste provinsialläkarna i Blekinge

och Kristianstads län, förste stadsläkaren i Norrköping samt några länsarkitekter.

I flera av de tillstyrkande yttrandena framställas dock väsentliga

erinringar mot förslaget. Detta avstyrkes eller befinnes mindre lämpligt

bland annat av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands och Örebro

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majus proposition nr 207.

län, förste provinsialläkaren i Örebro län, ett flertal hushållningssällskap

samt länsarkitekten i Älvsborgs och Skaraborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena anses det föreslagna stadgandet kunna

bli till gagn. Sålunda finner medicinalstyrelsen stadgandet värdefullt för att

leda bostadsbebyggelsen å landsbygden in på riktiga banor. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län uttalar, att det för erhållande av sunda bostäder utan avsevärt

ökade kostnader ofta erfordras endast tillfälle att meddela sakkunnig upplysning

och att därvidlag den föreslagna anmälningsplikten i förening med

ökad sakkunskap inom vederbörande nämnder borde bli till stor gagn.

I de yttranden, som gå i avstyrkande riktning, göres däremot i allmänhet

gällande, att stadgandet skulle vara utan egentligt värde. Socialstyrelsen

anför, i anslutning till sitt uttalande örn svårigheter att genomföra förslaget

i allmänhet, betänkligheter mot stadgandet, vilka betänkligheter visserligen

minskades av den omständigheten, att underlåten anmälan icke skulle föranleda

straff. Emellertid synes styrelsen fara föreligga, att stadgandet stannar

på papperet, åtminstone i fråga örn byggnadsverksamhet, som utövas av landsbygdens

byggnadskunniga jordbruksbefolkning för eget eller ortens behov.

Länsstyrelsen i Hedlands län anser den föreslagna anmälningsskyldigheten

alltför betungande, åtminstone i mera glest bebodda kommuner. — Länsstyrelsen

i Örebro län uttalar tvekan, örn stadgandet skulle medföra något

praktiskt gagn, då ritningar eller byggnadsbeskrivning icke behövde åtfölja

anmälan, något som länsstyrelsen anser ej heller skäligen kunna ifrågasättas.

— Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län förmodar, att stadgandet skulle bli

verkningslöst.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott antager, att stadgandet

blir föga effektivt. Att skärpa föreskriften till att avse obligatorisk granskning

av byggnadsförslag samt meddelande av tillstånd till byggnadsföretag

vore troligen i brist på sakkunniga granskare ogörligt beträffande den egentliga

landsbygden. Vid en positiv verksamhet för att åstadkomma mera hygieniska

och praktiska bostäder på landsbygden synes utskottet det bästa

medlet vara att tillhandagå allmänheten, örn möjligt kostnadsfritt, med ritningar

och arbetsbeskrivningar till byggnadstyper, som passade till byggnadsskicket

i orten.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att bestämmelsen

innebär ett väl starkt ingrepp i den enskildes rörelsefrihet och

likväl synes vara onödig, därest syftet därmed vore endast att meddelande

örn gällande föreskrifter skulle tillställas vederbörande.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott befarar, att stadgandet

kommer att ha ringa åsyftad verkan men i psykologiskt avseende verka

ogynnsamt.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner stadgandet

»knappast önskvärt». Detsamma vore även ägnat att medföra onödigt

dröjsmål. Andra medel funnes att åstadkomma rättelse, därest gällande föreskrifter

åsidosattes.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmodar, att anmälan

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kommer att bliva ett onödigt förfarande på papperet utan verklig praktisk

nytta. För omfattande byggnadsarbeten anlitas vanligen fackmän, som äro

minst lika sakkunniga som hälsovårdsnämndernas ledamöter. Sistnämnda

förhållande nämnes även av Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

som tillägger, att regelbunden upplysningsverksamhet från hälsovårdsnämndernas

sida vore av större värde.

Länsarkitekten i Alvsborgs och Skaraborgs län anser stadgandet otillräckligt

och yttrar, att mångårig erfarenhet från tillämpningen av byggnadsföreskrifter

utvisar, att rättelse av redan utförda byggnadsarbeten är nästan

omöjligt att åstadkomma.

Svenska arkitektföreningen anser förslaget i denna del ofullständigt och

att kravet på sakkunnig granskning av byggnadsritningar icke kunde avvisas;

föreningen framhåller emellertid, att granskningen och tillsynen i övrigt icke

bör inriktas på underkännande utan mera på att lämna de byggande råd

och hjälp.

Såsom redan nämnts uttalas även i de tillstyrkande yttrandena väsentliga

erinringar mot förslaget. Medicinalstyrelsen förmenar, att för ernående av

någon önskvärd verkan av stadgandet erfordras bestämmelse örn straff för

underlåten anmälan. Blekinge läns landsting biträder ett av förste provinsialläkaren

i länet avgivet yttrande, där det anmäldes, att hälsovårdsnämnderna

utan föreskrift örn straff för underlåten anmälan icke, såsom bostadsutredningen

antagit, skulle kunna i praktiken bringa bestämmelserna till åtlydnad,

exempelvis i det fall, att ett boningshus förlägges på en ur hygienisk

synpunkt olämplig tomt och omfattande arbeten hinna utföras innan nämndens

ingripande inträffar.

Från åtskilliga håll har föreslagits, att anmälan borde åtföljas av ritningar,

arbetsbeskrivning eller dylikt. Medicinalstyrelsen uttalar sålunda, att det

för att någon önskvärd verkan skall vinnas bör fordras, att en enkel planskiss

eller åtminstone en beskrivning över den tilltänkta byggnaden bifogas

anmälan till hälsovårdsnämnden. Även länsarkitekten i Göteborgs och Bohus

samt Hallands län anser, att anmälan bör åtföljas av ritningar. Han anför,

att enligt vad erfarenheten utvisar lekmannen har svårt att tillämpa föreskrifter

av här avsett slag, men att ritningar ge vid handen, örn vederbörande

riktigt förstått deras innebörd. Jämväl länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands

län förordar, att anmälan skall åtföljas av ritningar, varigenom även

den rådgivande verksamheten skulle underlättas, som är av väsentlig betydelse,

då det gäller landsbygdens bostadsfråga. Fördelen av att ett byggnadsföretag

planlägges torde väl uppväga kostnaden för ritningar, och ett tillfälle

att få ritningarna granskade av sakkunnig person borde vara en förmån

för den byggande. Liknande synpunkter anläggas av länsstyrelserna i

Gotlands och Kristianstads län, förste provinsialläkaren i sistnämnda län samt

länsarkitekten i Blekinge, Kalmar och Kronobergs län.

I några yttranden förmenas, att stadgandet borde utökas med en föreskrift

örn hälsovårdsnämnds godkännande av nybyggda bostäder. I detta

sammanhang erinrar byggnadsstyrelsen om hälsovårdsnämnds befattning med

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

frågor om förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamheten

å landet enligt kungörelsen i ämnet den 30 juni 1933 och anmärker,

att hälsovårdsnämnderna icke skulle ställas inför nya och oprövade

uppgifter, därest en viss kontroll över byggnadsverksamheten ålades dem

även utöver vad bostadsutredningen föreslagit. Styrelsen förordar, att anmälan

örn byggnadsföretag bör åtföljas av ritningar samt angivande av byggnadsplatsen;

för granskning av anmälningarna borde hälsovårdsnämnden äga

anlita egnahem skonsulent eller eljest den som egnahemsnämnden i länet

anlitade såsom sakkunnig i byggnadsfrågor. Vidare föreslår styrelsen, att

föreskrifter meddelas örn skyldighet att anmäla byggnadsarbetens fullbordande,

örn därav föranledd besiktning genom hälsovårdsnämnden samt örn förbud

mot byggnadens användning, innan de åtgärder vidtagits, som vid besiktning

kunde påfordras.

Bostadsutredningens förslag innebär, att —- medan för område, varå byggnadsstadgan

äger tillämpning, erfordras byggnadsnämndens lov för företagande

av nybyggnad eller mera omfattande till- eller ombyggnad — för

område, varå byggnadsstadgan ej äger tillämpning, skulle krävas anmälan till

hälsovårdsnämnden, innan sådant byggnadsföretag, där det omfattade boningsrum

eller kök, påbörjades. Efter det dylik anmälan inkommit till hälsovårdsnämnden,

skulle denna lämna den byggande uppgift å gällande föreskrifter i

avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och

anordnande. Syftet med en dylik anordning, som skulle vara att möjliggöra

för hälsovårdsnämnd att öva visst ökat inflytande på nybyggnadsföretag, kan

väl förefalla riktigt. Men utan tvivel kan, på sätt från flera håll framhållits,

starkt sättas i fråga det praktiska värdet av anordningen. För att denna

skulle få någon effektivitet torde fordras såväl att anmälan åtföljes av fullständiga

ritningar samt byggnadsbeskrivning som ock att underlåtenhet att

inkomma med anmälan och därtill hörande handlingar belägges med ansvar.

Då emellertid, såsom jämväl bostadsutredningen funnit, sådan skärpning av

föreskrifterna i ämnet icke är tillrådlig, synes fara föreligga för att dessa

stanna på papperet. Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna

tillstyrka ett antagande av bostadsutredningens förevarande förslag. Yad därmed

åsyftats torde ock väsentligen kunna vinnas genom ökad upplysningsverksamhet,

därvid det särskilt på hälsovårdsnämnderna må ankomma att

med ledning av de råd och anvisningar angående bostads anordnande och

skötsel, som det bör åvila medicinalstyrelsen att med stöd av bestämmelserna

i 55 § hälsovårdsstadgan utfärda, tillhandagå allmänheten med nödiga

upplysningar.

12. Ansvarsbestämmelser.

I gällande bestämmelser — 27 och 52 §§ -— stadgas bötesstraff

för lägenhetsinnehavare, som förorsakar sanitär olägenhet för närboende,

samt för den, som underlåter att efterkomma av hälsovårdsnämnd meddelad

föreskrift örn vidtagande av åtgärder för utrotande av ohyra.

Departe
ments
chefen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 207.

Bostadssocial a utredningen föreslår, att i 27 § stadgas bötesstraff

—- förutom för förseelser i nyss angivna hänseenden — jämväl för den,

som underlåter att avlämna i bostadssociala utredningens förslag föreskriven

adressanmälan vid inflyttning i ny lägenhet. B ostadsutredningen

för landsbygden föreslår ingen ändring i sak beträffande ansvarsbestämmelserna

i 52 §.

Bestämmelsen örn bötesstraff för underlåtenhet att avlämna adressanmälan

avstyrkes i yttranden av länsstyrelsen i Stockholms län samt förste

provinsialläkarna i Östergötlands och örebro län. Förste provinsialläkaren

i Östergötlands län betecknar denna straffpåföljd såsom ett onödigt irritationsmoment

i den medborgerliga sammanlevnaden.

Även enligt min mening bör underlåtenhet att avlämna föreskriven adressanmälan

vid inflyttning i ny lägenhet icke beläggas med ansvar. Med hänsyn

härtill erfordras i 27 och 52 §§ endast de formella ändringar, som äro betingade

av de föreslagna ändrade momentbeteckningarna i 8 och 43 §§.

Åtgärder rörande bostadsövervakningen i städer och

stadsliknande samhällen.

Gällande bestämmelser.

Bostadsövervakningen i städer och andra samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan

är gällande, utövas av hälsovårdsnämnden enligt de närmare föreskrifter,

nämnden själv meddelar. Bestämmelserna härom återfinnas — såsom

framgår av den tidigare redogörelsen — i 7 mom. av 8 § hälsovårdsstadgan.

Till hälsovårdsnämnds förfogande skall enligt 4 § hälsovårdsstadgan i varje

stad finnas en eller flera tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Tilllika

äger hälsovårdsnämnd, i den mån medel för ändamålet ställas till förfogande,

antaga särskilda tjänstemän och biträden. I övrigt saknas i hälsovårdsstadgan

vidare bestämmelser angående bostadsövervakningen.

I detta sammanhang torde böra hänvisas till den här förut föreslagna

ändringen i bestämmelserna rörande bostadsövervakningen, enligt vilken

hälsovårdsnämnd vid meddelande av närmare föreskrifter örn bostadsinspektion

skall iakttaga vad medicinalstyrelsen därom förordnar (se sid. 69).

Enligt kungörelse den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till

distriktsvård kan sådan vård, innefattande jämväl bostadsvård, med bidrag

av statsmedel anordnas utom å landsbygden — vartill räknas jämväl sådana

stadsliknande samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller — även i städer

med högst 3,000 invånare. Angående de närmare bestämmelserna i denna

kungörelse kan hänvisas till den därom tidigare lämnade redogörelsen

(se sid. 11—12).

Bostadssociala utredningens förslag.

Enligt bostadssociala utredningens förslag skall den primära, fortlöpande

bostadsövervakningen i samtliga städer anförtros åt distriktssköterskor, och

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majds proposition nr 207.

skall statsbidrag för dessa utgå efter i huvudsak samma grunder, som fastslagits

beträffande landsbygden. I fråga örn städer med högst 5,000 invånare

skola dock samma bestämmelser gälla, som redan meddelats för

landsbygdens del. I städer med mer än 5,000 invånare skall därjämte för

bostadsövervakningen finnas speciellt anställd personal. För sådana bostadsinspektörer

eller tillsyningsman skall statsbidrag utgå i principiell

överensstämmelse med vad fallet är för distriktssköterska och tjänsteläkare

på landet till belopp av 1,500 kronor för bostadsinspektör med

full tjänstgöring och hälften för tillsyningsman, som endast delvis sysslar

med bostadsinspektionsärenden. Endast vederbörligen utbildade och av

medicinalstyrelsen behörigförklarade inspektörer och tillsyningsmän skola

få anställas och ett tillägg av denna innebörd föreslås till 4 § hälsovårdsstadgan.

I fall, som syntes distriktssköterskan kräva ingripande av särskild

sakkunnig, skall hon äga tillkalla sådan. Specialpersonalens hembesök

skola sålunda inskränkas till fall, där dess sakkunskap är särskilt behövlig.

Som allmän motivering till sitt förslag anför bostadssociala utredningen

bland annat:

Ehuru återkommande besiktning sedan år 1920 varit obligatorisk i städer

och övriga samhällen, där hälsovårdsstadgans kap. 1 är tillämpligt, har man

dock på många håll icke givit bostadsinspektionen sådan organisation och

sådana arbetsmöjligheter, att effektiviteten kommit att motsvara, vad man

rimligtvis kan fordra av en sådan viktig socialhygienisk inrättning.

Belysande härför äro de tvenne enquéter, som anordnats av bostadssociala

utredningen, en mera summarisk i oktober 1933 och en mera detaljerad

i juli 1934. Det synes framgå av de inkomna svaren på nämnda rundfrågor,

att omkring två tredjedelar av de samhällen, för vilka hälsovårdsstadgan

för stad gäller, äro helt i avsaknad av särskild bostadsinspektion. Aven

å orter, där bostadsinspektion förekommer, är den ofta mindre effektiv,

vartill bidrager icke endast det ofta påtalade förhållandet, att bristen på

ersättningsbostäder till för de i undermåliga bostäder boende överkomlig

hyra omöjliggör utdömning i önskvärd utsträckning, utan även att inspektionspersonalen

mångenstädes är otillräcklig eller belastad med arbete av

annat slag.

Inspektionen av i bruk tagen byggnad eller lägenhet åvilar i stad hälsovårdsnämnden.

Sådan inspektion kan ske på grund av inkommen anmälan.

Såsom framgår av de enquéter, bostadssociala utredningen anordnat, plägar

flertalet sådana anmälningar ingivas av hyresgäster och hyresvärdar, medan

ett relativt litet antal inkomma från läkare, sjuksköterskor samt tjänstemän

i fattigvård och barnavård. Dessa befattningshavares hembesök äro dock

inriktade särskilt på den fattigaste befolkningen, i vars bostäder man kan

förvänta missförhållanden icke vara ovanliga.

Barnavårdslagen fäster även avseende vid dåliga bostadsförhållanden.

Något åliggande för barnavårdsnämnd att anmäla sådana till hälsovårdsnämnden

förefinnes dock icke. Såsom redan sagts, synas ej heller från

barnavårdsnämndernas sida något större antal anmälningar lia inkommit till

hälsovårdsnämnderna.

Anmälningarna upptagas till behandling av siirskild tjänsteman hos hälsovårdsnämnden,

där sådan finnes anställd. I GG samhällen, samtliga med

mer än 5,000 invånare, ägnar sig en tjänsteman helt eller delvis ät bostadsinspektion.

I övriga samhällen få kontrollerande hembesök utföras av någon

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

av nämndens ledamöter eller av särskild grupp inom nämnden. I dessa

senare samliällen Ilar antalet anmälningar visat sig väsentligt mindre än i

samhällen, där tjänsteman är tillsatt.

Utom genom anmälan komma befintliga missförhållanden i byggnader och

lägenheter till hälsovårdsnämndens kännedom genom återkommande besiktningar

(fortlöpande bostadsinspektion). Sådan borde rätteligen utföras i alla

de 358 samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans kap. 1 är gällande, men i

flertalet av dessa saknas ännu varje fortlöpande inspektion. Sådan förekommer

egentligen blott i de samhällen, där särskild tjänsteman har tillfälle

att ägna åtminstone någon tid åt densamma. I de största städerna är

den inspekterande tjänstemannen i allmänhet kvinna, i de mindre åter nästan

alltid man, tillika hälsovårdstillsyningsman. Ingenstädes är i städerna den

hemvårdande bostadsinspektionen sammankopplad med övrig heminspektion.

— Registrering av alla de inspekterade lägenheterna förekommer långt ifrån

alltid; ofta nöjer man sig med att föra anteckningar över de lägenheter, som

blivit föremål för anmärkning. Ett enhetligt registreringsförfarande saknas

överhuvudtaget, vilket bl. a. förhindrar mera ingående interlokala jämförelser

av bostadsinspektionens verksamhet i olika samhällen.

Detta betyder icke, att icke stadsliemmen äro utsatta för ganska täta

hembesök från olika håll. Särskilt är så förhållandet i de stora städerna.

Flerstädes har den kyrkliga hjälpverksamheten sina hembesökare (diakonissor);

fattigvården har sina hembesökande assistenter, barnavården fosterbarnsinspektriser

för tillsyn av fosterbarnen, barnavårdsmän för barn utom

äktenskapet och andra inspektörer eller inspektriser för barn, som kunna

ifrågakomma till omhändertagande för samhällsvård eller skyddsuppfostran.

Nykterhetsnämnden har hembesökande och övervakande assistenter; tuberkulosdispensärernas

sköterskor besöka vissa hem; så göra även skolsköterskorna,

spädbarnscentralernas sköterskor, sjukkassornas hembesökare och

flera ändå. Flera grenar av social hjälpverksamhet, som äro under utbyggande,

arbeta och måste arbeta med hembesökande assistenter, så de moderskapsvårdande

mottagningarna, så de mottagningar, som avse att följa koltålderns

barn, vidare s. k. problembarnspoliklinikerna samt de allmänna sjukhusens

och sinnessjukhusens kuratorer. Resultaten av alla dessa hembesök

torde ingenstädes bli centralt registrerade. Bostadsvården synes icke ha

haft någon mera avsevärd hjälp genom desamma.

Man kan sammanfatta ovanstående så, att bostadsinspektion i hälsovårdsstadgans

mening förekommer i ungefär hälften av våra städer och nästan

alldeles icke i de stadsliknande samhällena. På de platser, där bostadsinspektion

förefinnes, följa hälsovårdsnämnderna olika praxis. I och för

fortlöpande inspektion utväljas i vissa fall alla smålägenheter (oftast räknade

till och med 2 rum och kök, men ej sällan till och med 3 runi och kök),

i något fall alla lägenheter, i andra sämre lägenheter eller sämre smålägenheter

eller äldre, undermåliga lägenheter. Den utvalda kategorien inspekteras

halvårsvis, årligen eller med 2—5 års mellanrum. I samtliga städer

synes det första ingripandet gå ut på anmaning om vidtagande av erforderliga

förbättringar. Efter viss tid sker återbesiktning såsom kontroll över

att anbefallda åtgärder vidtagits. Där så ej skett, följer ett formligt föreläggande

från hälsovårdsnämnden, vanligen nied bestämmelse örn visst vite.

Olikheten i praxis framträder i den grad av stränghet, med vilken bostad

utdömes såsom olämplig att bebo. Från ett flertal samhällen rapporteras,

att olämpliga bostäder icke kunnat utdömas på grund av brist på erforderligt

antal tillräckligt billiga bostäder.

Som principiella riktlinjer för sitt förslag angiver bostadssociala ut*

redningen vidare bland annat:

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

91

Bostadslagstiftningens bestämmelser kunna icke förväntas lända till efterrättelse,

därest icke en noggrann kontroll däröver utövas av något samhällsorgan.

Likaså synes det uppenbart, att bostadslagstiftningen icke i

detalj kan beakta alla de olika individuella förhållanden beträffande bostadens

konstruktion, inredning, skötsel o. s. v., som kunna ifrågakomma. Bostadsövervakningen

(bostadsinspektionen) skall tillse, att bostaden i alla avseenden

är för de boendes hälsa tillfredsställande. Kontrollen kommer

därför att omfatta frågor från olika områden, såväl sociala som medicinskhygieniska

och rent tekniska. Ett strängt särskiljande av bostadsinspektionen

i t. ex. byggnadsteknisk och hygienisk, som på sina håll förekommer

utomlands, låter sig icke lämpligen göra. Motsättningen mellan de hygieniska

och de byggnadstekniska synpunkterna synes i det stora hela konstlad.

Båda dessa synpunkter böra få göra sig gällande såväl vid nybyggnad som

i fråga örn åtgärder till vård och förbättring av äldre lägenheter. Trivseln

inom hemmet, möjligheten att utnyttja ett visst utrymme på bästa sätt till

arbete och vila samt möjligheten att hålla en lägenhet i ett gott hygieniskt

skick är i hög grad beroende av lägenhetens planering, förhandenvaron av biutrymmen

och den tekniska kvaliteten. Äro dessa förhållanden eller något

av dem alltför undermåliga, kan ingen bostadsvård skapa en hälsosam bostad.

Äro de byggnadstekniska grundvillkoren någorlunda uppfyllda, krävas för

lägenhetens bibehållande i gott skick en god skötsel och ett riktigt boendesätt.

Det är en gammal sanning, att en god bostad genom vanskötsel på

tämligen kort tid kan förvandlas i en slumbostad.

Vid all bostadsövervakning synes man alltmera ansluta sig till den för

visso riktiga uppfattningen, att en effektivt verkande bostadsinspektion bör

vara kontinuerlig, och att den skall taga sikte icke blott på byggnadernas

beskaffenhet utan även på bostädernas och hemmens underhåll och vård

samt på bostädernas omgivning ur sanitär synpunkt.

Eftersom de flesta till hemvården hörande ting tillhöra husmoderns arbetsområde,

har det i skilda länder ansetts tämligen självklart, att kvinnor lämpa

sig bäst för heminspektion. Detta motiveras därmed, att flertalet män sakna

den grundläggande praktiska utbildning i hushållets och hemmets skötande,

som måste anses erforderlig för detta slags inspektion. Den hembesökare,

som har att rådande, hjälpande och kontrollerande företräda samhället, bör

därvid emellertid osökt kunna handlägga varjehanda sociala och hygieniska

frågor, som erbjuda sig i varje hem. Det kan röra sig om spädbarn, koltbarn,

skolbarn eller blivande mödrar, örn fattigvård, arbetslöshetsunderstöd

eller sjukkassebidrag. Det kan röra ärenden, som angå barnavårdsnämnd

eller hälsovårdsnämnd. Alla dessa ärenden böra, i vad de avse kontakten

med hemmet, för ett visst område skötas av en och samma hembesökare.

Först på detta sätt kunna samhällets olika åtgärder till stödjande av en

familj samordnas, så att de bliva tillräckliga och i möjligaste mån effektiva.

Den förebyggande medicinen har under de senaste årtiondena gjort stora

framsteg, och man har sökt att genom rådgivande och övervakande anordningar

av olika slag ingripa reglerande i samhällsmedlemmarnas liv, varmed

följer att samhällets hälsovårdande organ utsträcka sin verksamhet allt längre

in på privatlivets område och i vissa fall göra individerna till föremål för

en detaljerad samhällskontroll ej minst i fråga örn bostaden. Hembesök

måste göras flir många olika ändamål oell äro ofta ofrånkomliga. Först

genom användande av en gemensam hembesökare för olika hygieniska och

sociala ändamål inom ett visst distrikt kunna emellertid onödiga hembesök

förebyggas nied därav följande mindre önskvärda återverkningar.

Till förmån för ett enhetligt ordnande av heminspektionen kan också

anföras, att under nuvarande förhållanden åtskilliga specialgrenar av den

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sociala hemtillsynen bli försummade, oell att ett genomförande av den

hygieniska distriktsvården för städernas del skulle i jämförelse med nu

rådande förhållanden betyda ett väsentligt framsteg, örn man ser sakerna

mera i stort.

På sina håll utomlands har den tekniska kontrollen av bostädernas tillstånd

skjutits i förgrunden och byggnadstekniker fått ledningen av den

fortgående bostadsövervakningen. Bostadsövervakningen och bostadsvården

kunna emellertid icke utan skada frikopplas från övriga grenar av den

hälsovårdande verksamheten. Beröringspunkterna äro alltför många. Endast

nödig samordning av hälsovårdsarbetets olika delar kan ge den nödiga

stadgan och effektiviteten åt detsamma. Bostadsövervakningen bör därför

i liuvirdsak, som på de hesta håll är fallet hos oss, alltjämt vara förnämligast

de hälsovårdande samhällsorganens angelägenhet, liksom den också på grund

av de många biologiska faktorer, som ingå däri, bör stå under medicinskhygienisk

ledning. Det torde allt fortfarande vara nödvändigt att låta

bostadsinspektionen lyda under hälsovårdsnämnden och ledas av samhällets

främste hälsovårdstjänsteman på orten, tjänsteläkaren.

Utnyttjandet av byggnadsteknisk sakkunskap vid uppförande, liksom vid

underhåll och reparation av bostäderna är emellertid en viktig förutsättning

för att de bostadshygieniska strävandena skola bli framgångsrika. Den personal,

som arbetar i den fortlöpande hygieniska och sociala heminspektionen,

måste ha ögonen öppna för dessa förhållanden. Utöver allmänt hygieniska

och sociala insikter fordras därför vissa byggnadstekniska kunskaper. Detta

förutsätter, att de i bostadsinspektionen verksamma lia fått en för sådana

uppdrag anpassad utbildning.

Speciell byggnadsteknisk utbildning kan givetvis icke fordras av den i

den fortlöpande heminspektionen sysselsatta personalen. Yad som måste

fordras är förmåga att bemästra enklare frågor och tillräckligt omdöme

för att avgöra, när speciell byggnadsteknisk expert bör anlitas. För sådant

avgörande kunna och böra särskilda riktlinjer angivas; det är t. ex. lämpligt,

att byggnadsteknisk expert tillkallas före varje definitivt utdömande av lägenhet

såsom bostad.

Som en sammanfattning av sitt förslag anför bostadssociala utredningen

följande:

Bostadsinspektionen i städer och stadsliknande samhällen bör uppbyggas

sålunda, att den fortlöpande primära inspektionen överallt ålägges distriktssköterskor,

men i städer med mer än 5,000 invånare därjämte för bostadsinspektionen

speciellt anställda tjänstemän. I samtliga samhällen skall bostadsinspektionen

ledas och övervakas av ortens tjänsteläkare.

Uppbyggnaden av bostadsvårdens organisation blir således i princip lika

i alla städer och stadsliknande samhällen. Allt efter orternas storlek och

vissa övriga förhållanden komma emellertid organisationens detaljer att gestalta

sig olika. Som inledningsgrund för differentieringen i olika grupper

torde i första hand kunna uppställas samhällenas olika invånarantal, ehuru

i vissa fall även andra lokala faktorer kunna vara av betydelse vid bestämmande

av organisationens utformning.

a) Såsom en första grupp upptagas städer, köpingar och municipalsamhällen

med mindre än 5,000 invånare, sålunda orter där förhållandena i många

avseenden överensstämma med de på landsbygden rådande. Med avseende

på den allmänna hälso- och sjukvården har man också framhållit, att dylika

smärre samhällen böra organisatoriskt höra samman med kringliggande

landsbygd. Så skedde exempelvis i 1932 års förslag angående tjänsteläkar
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr ''207. 93

institutionen i städer och stadsliknande samhällen samt i 1935 års riksdags

beslut angående ordnande av distriktsvården på landsbygden.

I sistnämnda fall sattes gränsen vid 3,000 invånare, men vill utredningen

ansluta sig till stadsläkarsakkunnigas förslag, varvid övre gränsen för de

samhällen, som komme att tillhöra provinsialläkaredistrikt, skulle bliva

5,000 invånare. I enlighet med detta förslag skulle då också bostadsinspektionen

i dessa samhällen komma att få en med landsbygdens bostadsövervakning

likformig gestaltning.

b) Återstående stadssamhällen äro — bortsett från de största städerna,

som skola behandlas i särskilt sammanhang — sinsemellan av väsentligt

olika storlek, då de räkna från 5,000 till 62,000 invånare, men äro i bostadsinspektionshänseende

i så måtto lika, att överinseendet över bostadsinspektionen

hittills kunnat handhas av stadens tjänsteläkare, eventuellt den främste

av dessa, vilket även i den största av dessa städer, Norrköping, synes kunnat

ske utan olägenheter. I överensstämmelse härmed föreslås, att stadsläkare

alltjämt skall bibehålla den direkta ledningen av bostadsinspektionen

i dessa samhällen. I överensstämmelse med vad redan förut anförts bör

clistriktssköterskeorganisationen även i dessa orter omhänderha den fortlöpande

primära bostadsinspektionen. Då emellertid i dessa samhällen expeditionsarbetet

(registrering av anmälningar, inspekterade lägenheter, upptäckta

fel och brister m. m., expediering av förelägganden o. d.) kräver ett betydande

arbete, måste man därutöver ha tillgång till speciella tjänstemän (bostadsinspektörer).

Dessa, som kunna vara såväl män som kvinnor, synas dock

endast i de större städerna (företrädesvis samhällen med över 20,000 invånare)

behöva helt tagas i anspråk för bostadsinspektionen. Ifrågavarande

städer äro för närvarande till antalet 15, varav 11 redan lia heltidsanställd

bostadsinspektör. Allt efter ärendets natur kan i dessa (och större) städer

distriktssköterska, som av en eller annan anledning fliser sig icke

böra ensam fullfölja behandlingen av ett bostadsärende, hänvända sig till

bostadsinspektören. I dessa samhällen bör även behovet av byggnadsteknisk

sakkunskap utan svårighet kunna tillgodoses. — I de mindre samhällena

(62 med 5,000—20,000 invånare) komma dessa tjänstemän att viss

del av arbetstiden tjänstgöra som bostadsinspektörer, medan deras övriga

tjänstetid upptages av närliggande arbetsuppgifter i hälsovårdens tjänst.

Det torde bland annat ur denna synpunkt vara lämpligt, att man, såsom nu

i regel sker, här använder hälsovårdstillsyningsman som bostadsinspektörer.

Deras utbildning bör dock väsentligt förbättras. Även hälsovårdstillsyningsmannen-bostadsinspektören

kan givetvis användas för primära inspektioner,

då särskild anledning därtill föreligger.

c) I Stockholm, Göteborg och Malmö har redan bostadsinspektionen utbildats

som en från den övriga hälsovårdsinspektionen relativt fristående

institution. Ledningen, som i sista hand även där bör åvila förste stadsläkaren,

handhaves dock i vad det löpande arbetet beträffar av en speciell

tjänsteläkare, läkarinspektören (i Malmö tillsvidare endast föreslagen). Under

elelina läkarinspektör sorterar en särskild byrå med bostadsinspektörer (manliga

och kvinnliga). Dessa bostadsinspektörer skulle dock icke heller i dessa

städer enligt de sakkunnigas mening tagas i anspråk för den fortlöpande

inspektionen av bostadsbeståndet, utan tiven bär föreslås denna skola i första

hand utföras av distriktssköterskor, medan bostadsinspektörerna, efter särskild

anmodan från sköterskorna eller också utan sådan, företrädesvis böra

ligna sig åt den del av bostadsbeståndet, som på grund av bristfällighet

eller dylikt på fordrar särskild uppmärksamhet, ävensom åt andra mera

speciella uppgifter, såsom besiktning ur sanitär synpunkt av nybyggda lägenheter

o. d.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bostadssociala utredningen framhåller såsom särskilt betydelsefullt, att

distriktssköterskeorganisationen jämväl för städernas del genomföres inom

rimlig tid. En förutsättning härför är emellertid enligt utredningens mening,

att ett tillräckligt antal utbildningskurser anordnas och att erforderliga medel

därtill anslås. Även för hälsovårdstillsyningsmän förmenar bostadssociala

utredningen tillräckliga utbildningsmöjligheter böra skapas, däribland även

av medicinalstyrelsen anordnade kompletteringskurser för redan anställda

tillsyningsmän.

Yttrandena över bostadssociala utredningens förslag.

I flertalet yttranden tillstyrkes förslaget i huvudsak eller lämnas det

utan erinran. Så är fallet beträffande medicinalstyrelsen, det stora flertalet

länsstyrelser och förste provinsialläkare, den övervägande delen av

stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, byggnadslånebyrån, befolkningskommissionen,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt svensk

sjuksköterskeförening.

I en del yttranden har förslaget emellertid avstyrkts eller har tveksamhet

yppats angående den föreslagna organisationens ändamålsenlighet.

Detta gäller bland annat statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör för

fattigvård och barnavård, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands

och Hallands län, förste provinsialläkarna i Malmöhus och Västmanlands

län, stadsfullmäktige i några städer, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund

samt socialpolitiska institutet.

Av bland andra länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska stadsläkarföreningen

och svenska landstingsförbundet begäres ytterligare utredning.

Beträffande ställningstagandet till förslaget av stads- och kommunalfullmäktige

är att märka att de avstyrkande yttrandena merendels härröra från

större eller medelstora städer, som redan ha en mer eller mindre utbyggd

organisation för bostadsinspektionen, under det att mindre städer och stadsliknande

samhällen med stor majoritet tillstyrkt förslaget.

Beträffande de mera allmänna synpunkter, som framkommit i de tillstyrkande

yttrandena, må följande här återgivas.

Medicinalstyrelsen anför huvudsakligen:

Först genom en fortlöpande bostadsinspektion komma en mängd sanitära

olägenheter till vederbörandes kännedom och kunna bliva föremål för åtgärder.

Det är därför nödvändigt med en kontinuerlig inspektion av hela

bostadsbeståndet under karaktär av heminspektion. Denna heminspektion

är för hela bostadsinspektionen av grundläggande betydelse, och den organisation

och framtida utveckling efter de linjer, utredningen föreslagit, komma

säkerligen att väsentligt bidraga till en allmänt förbättrad bostadshygien.

Då denna inspektion huvudsakligen kommer att röra sig inom hemmets

sfär, synes en kvinnlig inspektör i regel lämpligast. I stället för att på

denna verksamhet skaffa särskilda funktionärer har valet helt naturligt fallit

pa den kategori sjuksköterskor, som redan förut jämte sin sjukvårdande

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

verksamhet även haft en upplysande och rådgivande verksamhet i hemmen

i avseende på bland annat bostadsvård. Örn sjuksköterskan å ena sidan är

till hemmens gagn, så är hon genom sin ingående kännedom örn hemmen

även till nytta för samhällets olika organisationer för hjälp och bistånd.

Hembesöken måste giva sjuksköterskan en synnerligen ingående kännedom

örn samtliga de förhållanden, som äro rådande i hemmen. Detta är också

en nödvändig förutsättning för att samhällets olika hjälpåtgärder skola kunna

anbringas på rätt sätt, i god tid och i väl avvägd omfattning och sålunda

få största möjliga effekt för minsta möjliga kostnad.

För att undvika dubbelbesök och då man redan har erfarenhet av en

organisation, som i sig innefattar bostadsvård, sjukvård och andra socialmedicinska

verksamhetsgrenar, faller det sig rätt naturligt att denna organisation

även kommer till tillämpning i de större städerna.

Det har med rätta klagats över det stora antalet olika besökare i hemmen.

Alla de olika sociala myndigheterna hava ju sina speciella ombud. Så finnas

för närvarande fosterbarnsinspektris, barnavårdsman, hälsovårdstillsyningsman,

bostadsinspektör, dispensärsköterska, skolsköterska, mjölkdroppssköterska,

sjukkassebesökare, olika slag av kuratorer, assistent vid nykterhetsnämnd,

arbetslöshetskontrollant m. fl.

För landsbygdens del har principen örn få hembesökare blivit fastslagen

av riksdagen i och med den nya distriktsvårdens genomförande. Det är

därvid att märka att å landsbygden risken för dubbelbesök är betydligt

mindre än i städerna, där den sociala omvårdnaden är så mycket mera utvecklad

och där varje gren företrädes av sin speciella tjänsteman.

Dubbelinspektion inträffar så ofta, att en allvarlig opinion är på väg att

uppstå, vilken så småningom kan bli en fara för samhällets hjälp åt olika

kategorier av lijälpbeliövande. Det är av så mycket större vikt att beakta

detta som utvecklingen till allt större differentiering av hjälpverksamheten

alltfort synes pågå. Då således å ena sidan hembesöken äro nödvändiga

ur såväl vård- som kontrollsynpunkt men å andra sidan icke kunna pågå

eller utvecklas som hitintills genom en massa funktionärer, måste man söka

finna en form, som på en gång tillgodoser hemmens och samhällets intressen.

Denna form synes icke kunna vara annan än en koncentrering av hembesöken

till minsta möjliga antalet hembesökare. Förslaget örn distriktsvårdens

utvidgande till samtliga städer synes medicinalstyrelsen vara en

logisk konsekvens av beslutet om distriktsvården å landsbygden och den

enda möjliga lösningen på ovan exemplifierade svåra problem.

Styrelsen vill framhålla fördelen av att inom denna organisations ram

möjlighet gives till snart sagt vilken som helst lösning av organisationsfrågan,

som kan i viss stad synas vara den för tillfället lämpligaste. Då

därtill kommer att planen för organisationens utbyggande, vilken skall godkännas

av medicinalstyrelsen, givetvis icke behöver eller ens kan avse genomförande

av hela organisationsplanen på en gång utan måste lämna rum för

ett successivt utbyggande, samt då intet tvång utövas utan varje stad har

sin frihet att begagna sig av de förmåner, som statsbidraget utgör, eller att

icke göra det, synes förslaget vara väl anpassat för de skilda behoven i

städer av olika storlek.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som starkt understryker behovet

av en effektiv bostadsinspektion, uttalar bland annat:

Förbundet instämmer i de sakkunnigas uttalanden, att inspektionen ej

får i huvudsak bliva av byggnadsteknisk art, utan att den i lika lillg grad

bör hava karaktären av en inspektion av hemmet såsom sådant. Det kan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

icke nog kraftigt framhävas, vilken betydelse en verklig bostads- och heminspektion

måste få för den sociala hjälpverksamheten.

De sakkunniga framhålla, att de som utföra dylik inspektion »osökt kunna

handlägga varjehanda sociala och hygieniska frågor, som erbjuda sig i varje

hem». Mot detta uttalande torde ingenting kunna erinras. Givetvis är det

synnerligen önskvärt, att vad en dylik heminspektör under sitt arbete erfarit,

utnyttjas av alla sociala hjälpverksamhetsgrenar till undvikande av

onödiga, för vederbörande irriterande hembesök. Däremot vore det förhastat

örn man härav, såsom de sakkunniga synas göra, ville draga den slutsatsen,

att genom dessa heminspektörers arbete hembesök från särskilda representanter

för varje hjälpverksamhetsgren i huvudsak skulle kunna göras onödiga.

De sakkunniga uttala, att genom distriktssköterskornas verksamhet i

städerna hembesöken för den personal, som där finnes hos specialorganen,

skulle kunna »till stor del bortfalla» och att denna personals antal därför

skulle kunna »betydligt nedsättas». Det må då erinras örn att genom distriktssköterskornas

rön och anmälningar specialorganen kunna antagas få sin verksamhet

utvidgad, varigenom deras personalbehov tvärtom kan komma att

ökas.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller betydelsen av att den

inspektion, som för olika sociala och hygieniska ändamål måste göras i

hemmen, i så stor utsträckning som möjligt utföres av en person, och att

denna person är en kvinna. Den bostadsinspektion, som enligt förslaget

skulle åläggas distriktssköterskan, borde dock betraktas uteslutande som en

förstahandsinspektion, så att inspektion ävensom utdömning av undermåliga

bostäder utföres av tekniskt sakkunnig person.

Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker livligt kärnpunkten i förslaget, nämligen

strävan att i största möjliga utsträckning sammanföra olika sociala

uppgifter på en befattningshavare för att härmed dels förhindra, att samma

familj besökes av flera olika personer med var och en sin uppgift, dels genom

den föreslagna befattningshavaren erhålla mer fortlöpande kännedom örn en

familjs allehanda svårigheter och härigenom tillfälle att i tid föreslå och vidtaga

erforderliga åtgärder för eventuella missförhållandens avhjälpande.

I de avstyrkande yttrandena går motiveringen väsentligen ut därpå, att

distriktssköterskans arbetskraft icke skulle räcka till för uppgiften att utöva

den primära bostadsinspektionen vid sidan av alla hennes övriga sjuk- och

hälsovårdsuppgifter, varigenom även bostadsinspektionen skulle bliva sämre

tillgodosedd än örn den sköttes helt av specialpersonal. Det har vidare

framhållits, att frågan örn den inverkan, som distriktssköterskans verksamhet

skulle utöva på arbetet inom andra grenar av social- och hälsovården,

är otillräckligt utredd, varjämte frågan örn hur kostnaderna för organisationen

utöver statsbidragen skulle fördelas lämnats oklar. I några yttranden

göres gällande, att den föreslagna organisationen kan vara lämplig för mindre

stadssamhällen, men att för större samhällen en annan organisationsform

vore mera ändamålsenlig.

Socialstyrelsen hänvisar till de betänkligheter, styrelsen i vederbörligt

sammanhang framfört mot en organisation av ifrågavarande beskaffenhet för

landsbygdens del, och tillägger bland annat:

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kung!. Majus proposition nr 207.

Betänkligheter av denna art, vilka dock ansetts böra vika för landsbygdens

vidkommande, där det gällt att inom det möjligas ram åstadkomma en till

nöds antaglig organisation, växa emellertid i styrka i samina mån som det

blir fråga örn större folkcentra. Över huvud taget bliva arbetsuppgifterna

här mera komplicerade samt även mera ansvarsfulla, och i samma mån gör

sig också behovet av sakkunskap mera gällande, och detta såväl beträffande

sådan hälso- och sjukvård, vilken sjuksköterskeväsendet har att företräda,

som även med avseende å bostadsinspektionen. Men på samma gång växa

också möjligheterna att tillgodose kravet på särskild sakkunskap för uppgifternas

utövande. Att då enbart ur synpunkten av organisativ likformighet

avstå från den mera rationella anordning, som en specialiserad uppgiftsoch

arbetsfördelning i detta fall innebär, synes styrelsen mindre välbetänkt.

Uppenbart är, att organisatio asväsendet inom den kommunala socialpolitiken

— bostadsinspektionen däri inbegripen — vad specialisering angår ej

kan eller bör drivas utom de gränser, som det rimliga och möjliga uppdrager.

Och dessa gränser bli givetvis snävare — liksom också behovet av

specialisering minskar — ju mii dre samhällena äro. I mindre städer och

stadsliknande samhällen torde förhållandena härutinnan i mångt och mycket

vara jämförliga med dem, som råda på rena landsbygden. Örn man nu för

landsbygdens vidkommande godtagit en form för organisation av bostadsinspektionens

utövande, skulle sa uma organisationsform måhända kunna

tillämpas jämväl för mindre städer och stadsliknande samhällen. Delade

meningar låta härvid tänka sig, var gränsen lämpligen må dragas i fråga örn

befolkningens storlek. Styrelsen föreställer sig, att detta bör ske vid 3,000

eller möjligen — högst — 5,000 invånare.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård håller före, att det vore att

överskatta distriktssköterskornas arbetskraft och kompetens, när man vill pålägga

dem även den nya uppgiften som bostadsinspektörer, och att deras

arbete i sjukvårdens tjänst skulle taga skada, örn de ålades en sådan uppgift.

Det och för sig önskvärda minskandet av hembesök från olika hjälpinstitutioner

skulle endast i mindre mån uppnås på det av de sakkunniga föreslagna

sättet utan därför måste sökas andra utvägar. Tillika yttrar inspektören

bland annat:

Det bör ock framhållas, att det icke kan anses önskvärt att en och samma

form för ordnande av den föreslagna bostadsinspektionen införes överallt och

att staten lämnar bistånd endast när en bestämd organisationsform genomföres.

Det framgår också att hittillsvarande bostadsinspektion anordnats

på olika sätt allt efter städernas särskilda förhållanden. Statsbidrag borde

därför kunna utgå till bostadsinspektion i den mån vederbörande kommunala

myndigheter framlägga förslag, som godkännas av den statliga myndigheten.

Sveriges läkarförbund, som anser det uppenbart, att en distriktssköterskeorganisation

för städerna från början måste avvägas med tanke på att tillfredsställa

även sjukvårdens krav, yttrar vidare:

Distriktssköterskeinstitutionen bör organiseras så, att dess bas är sjukvård,

men distrikten dimensioneras på sådant sätt att tillräcklig tid blir över

för ett vidsträckt arbete i hälsovård, exempelvis förebyggande medra- och

barnavård, tuberkulosprofylax m. fl. hälsovårdande åtgärder, som stå i ett

skönjbart samband med sjukvård. Att inordna fattigvårds- och barnavårdsärenden

inom distriktssköterskeinstitutionen torde möta svårigheter •— åtminstone

i större och medelstora städer — dels ur kompetenssynpunkt dels

på grund av olägenheten för sköterskan att sortera under flera överordnade.

Bihang till riksdagens g>rotokoll 1036. 1 sami. Nr 207. Sf''C 3f> 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majus proposition nr 207.

Svenska stadsläkarföreningen yttrar bland annat:

Följden av den föreslagna anordningen skulle bli, att i städerna hälsovårdsövervakningen

skulle komma att bli fördelad på tvenne grupper tillsyningsorgan:

dels de av landstinget (eller dess distriktsvårdsstyrelse) anställda

distriktssköterskorna för socialhygien och bostadsinspektion dels den

av hälsovårdsnämnderna anställda personalen för allmän hälsovård, däri inbegripet

bostadsinspektion. Örn bostadsinspektionen i städerna skall inten

sifieras, bör detta ske inom hälsovårdsstadgans ram och av krafter, inrangerade

i den nuvarande organisationen, däremot ej av från hälsovårdsnämnderna

fristående organ.

Svenska stadsförbundet anser distriktsvårdens utsträckande även till

städer med mer än 3,000 invånare ge fog för invändningar samt tillägger:

Ett fortsatt utbyggande för städernas del av distriktsvårdsorganisationen

torde dock icke böra helt avvisas. Men det är svårt att inse, att för nu föreliggande

behov det skall vara nödvändigt att över hela landet gå fram efter

samma schablon. Kan det icke överlämnas åt städerna att själva bestämma

organisationen av en lagstadgad bostadsinspektion, synes statsmakternas ingripande

i vart fall böra ske i former, som göra det möjligt att anpassa organisationen

efter förhållandena på de olika platserna. I och med statlig myndighets

prövning av lokala föreskrifter torde tillräckliga förutsättningar för

statsbidrags beviljande kunna föreligga, utan att organisationen behöver

göras ensartad för hela landet. På de skilda samhällena kunde då ankomma

att bedöma, i vilken omfattning de ansåge distriktsvårdsorganisationen böra

komma till användning, men de skulle icke hindras att tillämpa andra organisationsformer,

som kunde av statlig myndighet anses medföra tillräcklig

effektivitet i arbetet.

Under alla förhållanden torde det få anses fullkomligt uteslutet, att frågan

om distriktsvårdsorganisationens införande i städer med mer än 3,000 invånare

skulle bedömas och avgöras enbart med hänsyn till nu föreliggande

spörsmål. Organisationsformens överförande till städerna i gemen måste

ovillkorligen förutsätta ett ingående övervägande även ur andra synpunkter,

än dem utredningen haft att taga ställning till.

Svenska landstingsförbundet anmärker, att de sakkunniga ej närmare ingått

på frågan, huru distriktsvården i städerna skall finansieras och i vilken

ställning den skall stå till distriktsvårdsstyrelsen, och tillägger bland annat:

Även örn det utan tvivel är lämpligt beträffande landsbygden, att bostadsinspektion

ingår som ett led i distriktssköterskornas uppgift, torde det därför

ej vara sagt, att ett liknande förfarande lämpar sig för medelstora och

större städer. För deras vidkommande kan det väl, åtminstone i vissa fall

anses lämpligare att överlåta heminspektionen å helt anställda tjänstemän,

särskilt utbildade för denna uppgift.

Att staten skulle lämna bidrag till stadsdistriktssköterskas avlöning förutsättes

av de sakkunniga. Däremot framgår icke med tydlighet, huruvida

beträffande städer, som deltaga i landsting, landstingen skulle svara för återstående

del av lönen och för övriga med vården förenade kostnader eller örn

dessa skulle gäldas av vederbörande kommun. Innan närmare utredning härutinnan

föreligger, anser sig styrelsen ej kunna taga ställning till denna fråga

eller till spörsmålet örn distriktsvårdsstyrelsens befattning med distriktsvården

i städerna, över huvud taget vore det lämpligt, att hela frågan om

den öppna och förbyggande vården och därmed sammanhängande spörsmål

upptoges till behandling. Man kunde då erhålla möjlighet att rättvist be
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Majis proposition nr 207.

döma och avväga olika vårdformer sinsemellan samt få en enhetlig överblick

över organisationen och dess finansierande

Medicinalstyrelsens förslag till författningsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen har avgivit förslag dels till kungörelse örn ändrad lydelse

av kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård

dels ock till en kungörelse angående statsbidrag till bostadsinspektion.

De föreslagna ändringarna i kungörelsen angående statsbidrag till

distriktsvård innebära i huvudsak följande.

För stad, som ej deltager i landsting, skall staden själv bli huvudman för

distriktsvården. I den distriktsvårdsstyrelse, som skall finnas för sådan stad,

skall förste stadsläkaren vara självskriven ledamot och övriga ledamöter av

styrelsen utses av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige skola äga besluta, örn

de finna sådant lämpligt, att distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av hälsovårdsnämnden

eller viss avdelning därav. Den omedelbara tillsynen över

distriktsvården skall i stad, som ej deltager i landsting, åvila stads- eller stadsdistriktsläkare.

Angående ansökan örn statsbidrag skola motsvarande bestämmelser

gälla, som äro meddelade för landsting.

För stad, som deltager i landsting, skall landstinget vara huvudman, och skola

med avseende å distriktsvården i sådan stad gälla de för landsbygden meddelade

bestämmelserna.

Enligt den föreslagna kungörelsen örn statsbidrag till bostadsinspektion

må statsbidrag till avlönande av bostadsinspektör och tillsyningsman

i bostadsinspektion utgå till stad, som iakttager följande bestämmelser

angående anordnande av bostadsinspektion.

I stad med 20,000 invånare eller däröver må anställas erforderligt antal

bostadsinspektörer. I stad med 5,000 invånare eller däröver intill 20,000 invånare

må anställas tillsyningsman i bostadsinspektion. Bostadsinspektör och

tillsyningsman antagas och entledigas av hälsovårdsnämnden. Den omedelbara

tillsynen över bostadsinspektionen åligger stadsläkaren eller, där sådan

finnes, förste stadsläkaren. Bostadsinspektion skall vara anordnad enligt av

medicinalstyrelsen godkänd plan. Bostadsinspektörs och tillsyningsmans

verksamhet skall i allmänhet omfatta insyning av nybyggda lägenheter, återkommande

besiktning av byggnader och lägenheter m. m. Bostadsinspektörs

och tillsyningsmans tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade

genom en av hälsovårdsnämnden utfärdad och av medicinalstyrelsen godkänd

instruktion. Bostadsinspektör och tillsyningsman skall hava genomgått erforderlig

såväl teoretisk som praktisk utbildning och av medicinalstyrelsen förklarats

behörig att innehava dylik tjänst.

Statsbidrag skall enligt kungörelseförslaget utgå med 1,500 kronor om året

för varje bostadsinspektörsbefattning samt med 750 kronor örn året för varje

tillsyningsmannatjänst. Vidare lämnas vissa bestämmelser angående förfarandet

vid ansökan om statsbidrag samt föreskrives slutligen, att bostadsinspektion,

för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt, som rör hälsovården,

stå under medicinalstyrelsens överinseende.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Medicinalstyrelsen har verkställt följande beräkning av statsverkets kostnader

under budgetåret 1936/1937, därest bestämmelserna i bostadssociala

utredningens förslag skulle träda i kraft den 1 januari 1937.

Statsbidrag beräknas för högst 40 distriktssköterskor i städer med mer än

5.000 invånare, motsvarande 10 procent av antalet sköterskor vid fullt utbyggd

distrikts vård i dessa städer, och kostnaderna därför upptagas till högst 20,000

kronor. För en utbildningskurs vid distriktssköterskeskolan räknas med 36,000

kronor. Kostnaderna för statsbidrag till bostadsinspektörer och hälsovårdstil]

syningsmän i bostadsinspektionen beräknas till högst 46,500 kronor. Sammanlagt

skulle alltså enligt medicinalstyrelsens kalkyl kostnaderna uppgå till

högst 102,500 kronor.

Den utredning, som bostadssociala utredningen förebragt örn nuvarande

förhållanden beträffande bostadsövervakningen i städer och stadsliknande

samhällen samt örn betydelsen för bostadsförhållandenas förbättring av fortlöpande

bostadsinspektion, synes mig giva vid handen, att det föreligger ett

behov av bostadsövervakningens nyordning i stadssamhällena. De riktlinjer

härför, som utredningen uppdragit, anser jag vara i huvudsak välbetänkta;

skälen för en mera enhetlig organisation av hembesöken och för att den fortlöpande,

primära övervakningen omhänderhaves av distriktssköterskor eller

liknande organ förefalla bärande. Då emellertid distriktssköterskornas verksamhet

omfattar en mångfald andra uppgifter än bostadsvård och då det

icke är tillräckligt utrett, hur övriga grenar av hälsovården samt sjukvården

skulle komma att påverkas av den föreslagna organisationen, torde

ytterligare utredning i dessa avseenden vara påkallad, innan ståndpunkt tages

till förslaget. Härtill kommer att, såsom särskilt svenska landstingsförbundet

påpekat, frågan örn finansieringen av organisationen ävenledes torde kräva

ytterligare överväganden. Olika meningar synas nämligen kunna råda, om

— frånsett bidraget av statsmedel — städer med över 5,000 invånare själva

skola bekosta sin organisation eller kostnaderna därför skola drabba landstinget.

Härmed torde även sammanhänga frågan, om dylika städer själva

skola vara huvudmän för sin organisation eller örn denna skall ingå såsom

en del av den för hela landstingsområdet gällande.

Emellertid torde vissa skäl tala för att redan nu till prövning upptaga

frågan örn anordnande av distriktsvård i de städer, vilkas invånarantal överstiger

3,000 men ej 5,000. I den proposition (nr 213), som låg till grund för

fjolårets riksdagsbeslut angående statsbidrag till distriktsvården anmärktes,

att under utredningen i ärendet ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer över

3.000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna distriktsvårdsorganisationen,

och uttalades i anslutning härtill, att frågan örn distriktsvården

i dessa städer lämpligen torde böra lösas i samband med prövningen

av det förslag, bostadssociala utredningen då förberedde. Mot detta uttalande

gjordes under frågans riksdagsbehandling ingen erinran. Med hänsyn härtill

lärer den beslutade gränsdragningen vid 3,000 invånare få betraktas allenast

såsom provisorisk. Ett dylikt förhållande torde emellertid lämpligen icke

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

böra få fortgå, detta så mycket mera som landstingen under den närmaste tiden

vid distriktsvårdens utbyggande komma att få taga ställning till indelningen

i distrikt. Den utredning, bostadssociala utredningen verkställt, lärer även

tydligt visa, att en gränsdragning vid 5,000 invånare är mera lämplig än vid

3,000 invånare. För städernas del torde nämligen i allmänhet en distriktssköterskas

verksamhetsområde få givas en omfattning av cirka 5,000 invånare.

Dessutom vill det synas som örn förhållandena, såvitt nu är ifråga, äro så

likartade i samtliga städer med högst 5,000 invånare, att någon åtskillnad dem

emellan ej gärna kan vara berättigad. I anslutning till det anförda anser jag

mig böra förorda den ändring i nu gällande grunder för statsbidrag till

distriktsvården, att statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till

landsting, som med iakttagande av de därutinnan meddelade bestämmelserna

anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte

städer med högst 5,000 invånare. Beträffande den årliga kostnaden för statsverket

till följd av en dylik ändring må anmärkas, att då antalet av de städer,

som skulle beröras av ändringen, utgör allenast 16, denna kostnad torde

komma att stanna under 20,000 kronor. Med hänsyn härtill lärer någon

ändring ej erfordras i de hos riksdagen för budgetåret 1936/1937 äskade anslagen

för distriktsvården.

Under åberopande av vad jag här i skilda hänseenden anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit ville

dels anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag

till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566),

dels och föreslå riksdagen att godkänna den ändring i grunderna

för statsbidrag till distriktsvården, som av mig förordats.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hani Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Å. K o nlwitll.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 207.

5r.fi

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:362 Skrivelse till Konungen i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. s. 3 i texten
  2. S2LU 1936:9 Memorial angående ersättning åt utskottets tjänstemän. s. 1 i texten
  3. 1LU 1936:50 Utlåtande i anledning av väckt motion angående omarbetande av ordningsstadgan för rikets städer. a2 i texten
  4. S2LU 1936:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  5. 2LU 1936:45 Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående en modern hy re slag stiftning. s. 5 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 2025/26 s. 104 s. 112 · s. 113 i texten · dokumentnivå