Sök i Ratio Lex

Med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga

1936-03-06 · 78 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 76 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:213, Med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga; given Stockholms

slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till motorfordonsförordning och

vägtrafikstadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 213.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

Motorfordonsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 morn. I denna förordning förstås med

motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran

inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor)

och icke löper på skenor, ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);

automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke

fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;

personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,

högst sju;

omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer

än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods

eller icke;

lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke

är att hänföra till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;

lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning

uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring

än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-

eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet och vars

tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 50 kilogram;

motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat

dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse

allenast såsom arbetsredskap och vilket icke löper på skenor;

släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett

att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap och

vilket icke löper på skenor, evad fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller

med medar (släpsläde);

traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

3

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer till

vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan angivna

kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför eller där särskilda

omständigheter eljest därtill föranleda.

Med polismyndighet förstås, där ej annorlunda är angivet, för Stockholm

Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för

övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse

ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

2 mom. Vad i denna förordning stadgas om ägare av fordon, skall beträffande

fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava

avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Olli motorfordons och släpfordons beskaffenhet och utrustning.

2 §•

1 mom. Med automobils tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels

automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till

automobilen hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och

reservgummi ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av

automobilen.

Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om

personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för

vilket automobilen är avsedd, och beträffande omnibus eller lastautomobil,

den beräknade vikten av det största antal personer utom föraren och den

största last, varför automobilen är inrättad (maximilast).

Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens

vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.

2 mom. Med motorcykels tjänstevikt avses sammanlagda vikten av dels

motorcykeln (bivagn ej medräknad) i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels

ock till motorcykeln hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.

3 mom. Med släpfordons tjänstevikt avses vikten av fordonet i normalt,

fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.

Släpfordons totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av den beräknade

vikten av det största antal passagerare och den största last, varför fordonet

är inrättat (maximilast).

Släpvagns största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när släpvagnens

vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet.

4 mom. Vid beräkning av automobils tjänstevikt och totalvikt samt släpfordons

tolalvikt skall vikten av varje person, som medtages i beräkningen,

uppskattas till 75 kilogram.

5 mom. Närmare bestämmelser angående fastställandet av fordons vikt

och hjultryck, varom ovan förmäles, meddelas av Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 213.

3§-

Motor- och släpfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de ur

trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål

lämpliga,

4 §•

t mom. Automobil skall vara försedd med

a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;

b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett system,

som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar, av

vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i båda

fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande, varjämte

å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att, även

om föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma

även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan frånkopplas drivhjulen;
d)

lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler, med vilken apparat skall

kunna givas signal med jämn, dov ton;

e) örn automobilens tjänstevikt överstiger 450 kilogram, anordning för

backning;

f) örn förbränningsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av

ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);

g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den

bakom varande trafiken, dock att chassi icke behöver vara försett med backspegel;
h)

antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,

som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar:

i) en baktill placerad lykta, som vid användning av fotbroms eller däremot

svarande bromsanordning visar rött eller gult ljus bakåt; samt

j) om automobilen är inrättad för att icke blott tillfälligtvis draga släpfordon,

tillfredsställande kopplingsanordning.

2 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning

skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat sätt

och så, att föraren lätt kan åtkomma dem utan att behöva flytta sig från sin

plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en bekväm

körställning samt god utsikt över körbanan och åt sidorna.

3 mom. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta bränsle, liksom

ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade, att vådeld såvitt möjligt

förekommes. Behållare och rör samt elektriska ledningar skola vara på

bästa möjliga sätt skyddade för yttre skada.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande

gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.

4 mom. Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

avgiva bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt

kan ske.

Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser om

beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.

5 §•

För motorcykel och lättviktsmotorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4

§ 1 mom. a), c), d), f), g) och h) samt 2, 3 och 4 mom. är stadgat, dock att

lättviktsmotorcykel icke behöver vara försedd med backspegel.

Motorfordon, som i första stycket sägs, skall vara försett med minst en

snabbt och säkert verkande broms.

6 §•

Släpfordon skall vara försett med tillfredsställande kopplingsanordning.

Släpvagn skall vara utrustad med ringar av beskaffenhet, som är stadgad

för, automobil.

3 KAP.

Om trafikförsäkring å motorfordon.

7 §•

Om skyldighet att taga trafikförsäkring å motorfordon gäller vad därom

finnes särskilt stadgat.

4 KAP.

Örn besiktning samt örn förbud mot motorfordons och släpfordons

användande.

8 §•

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas

av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och vederbörande länsstyrelse det antal besiktningsmän, som skall

finnas inom varje län. Besiktningsman utses av Konungen.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen bestämmer.

övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

9 §•

1 mom. Den, som i syfte att få motor- eller släpfordon registrerat vill hos

besiktningsman anmäla detsamma till besiktning (första besiktning), skall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

därvid meddela de uppgifter rörande fordonet, som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och

vid behov fullständigats, undersökas, huruvida fordonet till sin beskaffenhet

överensstämmer med de i 3 § samt 4, 5 eller 6 § meddelade bestämmelserna.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,

som tillika skall innehålla beskrivning över fordonet

samt, såvitt avser motorcykel, uppgift om förefintlig bivagn. Formulär

till besiktningsinstrument fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar.

2 mom. Tillverkare här i riket av motorfordon eller här i riket bosatt generalagent

för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd att få

olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning, ovan i

1 mom. sägs, med verkan att motorfordon, som av tillverkaren eller generalagenten

intygas vara i full överensstämmelse med besiktigat typfordon, skall

anses som örn fordonet besiktigats.

Intyg, varom nu sagts, (typintyg) skall innefatta det för typfordonet utfärdade

besiktningsinstrumentet i avskrift och utfärdas å blankett enligt formulär

som fastställes av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill prövas

föreligga.

Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga delar

gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter

angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som äga verkställa

sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar.

3 mom. Innan besiktningsinstrument utfärdas beträffande släpfordon,

skall besiktningsmannen å släpfordonet anbringa ett märke till identifiering

av detsamma (identifieringsmärke). Uppgift om släpfordonets identifieringsmärke

skall införas i besiktningsinstrumentet för fordonet.

Närmare föreskrifter om identifieringsmärke meddelas av Konungen eller

den myndighet, Konungen därtill förordnar.

10 §.

1 mom. Har sådan ändring av motor- eller släpfordon företagits, att de

uppgifter, som äro upptagna i det för fordonet utfärdade besiktningsinstrumentet

eller typintyget, icke längre äro överensstämmande med fordonets

beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från

det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.

Består den å motorfordon vidtagna ändringen allenast i utbyte av fordonets

motor mot en med denna helt överensstämmande motor, behöver ombesiktning

icke ske, men skall fordonets ägare, därest återutbyte med den gamla

motorn ej inom en månad ägt rum, omedelbart till den länsstyrelse, hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. ''I

vilken fordonet är registrerat, göra anmälan om utbytet och den insatta motorns

nummer.

Vid anmälan till ombesiktning skall företes för fordonet senast utfärdat

besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som fordonet

undergått.

Befinnes vid ombesiktning fordonet vara i föreskrivet och lämpligt skick,

skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar fordonet undergått

sedan föregående besiktning, eller ock nytt fullständigt besiktningsinstrument

av besiktningsmannen utfärdas.

Befinnes fordonet icke vara i förskrivet och lämpligt skick, skall besiktningsmannen,

därest den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen

föreskriven tid visats hava blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan

härom och om bristens beskaffenhet hos den länsstyrelse, där fordonet är

registrerat.

2 mom. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs ombesiktning av

motor- eller släpfordon eller vissa delar av dylikt fordon, skall med avseende

å sådan besiktning i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobiler, som användas

i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, är särskilt stadgat.

11 §•

1 mom. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna örn

besiktning av motor- eller släpfordon samt, om besiktningen därtill föranleder

eller fordonet undanhålles besiktning, meddela förbud mot fordonets

användande.

2 mom. Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, eller polisman,

åt vilken länsstyrelse meddelat förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet,

äger, där han finner anledning antaga, att av honom anträffat

motor- eller släpfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitligt,

undersöka och, örn så erfordras, provköra fordonet (flygande besiktning).

Befinnes därvid, att fordonet icke är i betryggande skick, äger

besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets ägare eller förare

att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet och inställa

detsamma till eftersyn hos besiktningsman, som med hänsyn till fordonets

hemort eller trafikförhållanden kan befinnas härför lämplig; och skall denne

ofördröjligen underrättas om föreläggandet.

Är fordonet så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten

kan vidare nyttjas, äger besiktningsmannen eller polismannen förbjuda

fordonets användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet, som länder

till omedelbar efterrättelse, skall ofördröjligen underställas prövning av

den länsstyrelse, hos vilken fordonet är registrerat.

Undersökning och eftersyn av fordon böra så anordnas, att därav såvitt

möjligt ej förorsakas rubbning i fordonets trafikförhållanden eller i övrigt

större olägenhet än som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses

nödigt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

3 mom. över vad vid besiktning enligt 1 mom. och vid eftersyn iakttagits

skall intyg av besiktningsmannen utfärdas.

Förbud, varom i denna paragraf sägs, gäller för hela riket, intill dess någon

länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att fordonet är i vederbörligt

skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

12 §.

Besiktningsinstrument, varom i detta kapitel förmäles, skall senast inom

två dagar från besiktningens avslutande i två exemplar tillhandahållas ägaren

till fordonet. Intyg, som i 11 § 3 mom. avses, skall omedelbart tillhandahållas

den, som uppvisar fordonet för besiktning eller eftersyn.

5 KAP.

Om registrering av motorfordon och släpfordon samt om registrerings
märken

m. m.

13 §.

1 mom. Automobil, motorcykel och släpfordon skola registreras i den

ordning och på det sätt, som stadgas i 14—16 §§. Sådant fordon må endast

i nedan angivna fall tagas i bruk, innan registrering skett och registreringsskylt

anbringats å fordonet, nämligen:

1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock

att i fråga örn motorfordon tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer

plats och villkor för provkörningen;

2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande

direkt till sådan plats eller lokal eller till garage;

3. för färd direkt till och från besiktningsman i och för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. i trafik lika med registrerat fordon i avbidan på erhållande av registrering

och registreringsmärke, dock högst under tre veckor från den dag,

då skatt för fordonet, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt

6. av den, som tillverkar eller bedriver handel med motor- eller släpfordon,

i trafik lika med registrerat fordon, dock allenast såvitt gäller fordon,

som av honom hålles till salu.

I samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall skola dock, innan fordonet

tages i bruk, de för utbekommande av be siktning sskglt stadgade villkoren

vara uppfyllda och sådan skylt hava anbragts å fordonet.

I fall, varom förmäles i 5 och 6 punkterna, skall tillika motorfordon, som

icke tillhör besiktigad typ, hava undergått besiktning och vara försett med

å besiktningsskylten medelst plombering av besiktningsman anbragt särskilt

märke (besiktningsmärke).

I fråga örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,

att å motor- eller släpfordon föra särskild skylt (skatteskglt) gäller vad

särskilt är stadgat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande

sätt anbringas såväl framtill som baktill å motorfordon ävensom baktill

å släpfordon.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för motorfordon i dubbla exemplar, mot

nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas

av polismyndigheten i orten.

Besiktningsskylt för motorfordon må icke till någon utlämnas, med mindre

denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon beträffande varje motorfordon, varå skylten skall

användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning om utlämnad

skylts nummer, av polismyndigheten översändas till den försäkringsanstalt,

som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,

som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,

att han betalt stadgad skatt för det fordon, å vilket skylten är avsedd att

användas.

Av polismyndighet tillhandahållen skylt må tillverkare eller handlande ej

utlämna till köpare av fordon eller annan, med mindre denne uppfyller enahanda

villkor i fråga om fullgjord skattskyldighet, som i föregående stycke

sägs.

Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och,

beträffande besiktningsskylt för motorfordon, sist då försäkringen upphör.

•4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos polismyndigheten i de orter, varest sådana skyltar kunna antagas

bliva erforderliga.

över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande

den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen för

utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande besiktningsskyltar

för motorfordon, försäkringsanstaltens namn och försäkringsbevisets nummer.

, Utlämnade skyltar skola för redovisning uppvisas för polismyndigheten

årligen under december månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller

det nedsatta beloppet till betalning i vad det belöper å saknad skylt.

Varder skylt återställd, skall anteckning därom ske i förteckningen samt det

för skylten nedsatta beloppet, efter avdrag av polismyndighetens omkostnader,

återbetalas.

14 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras register (automobilregister) för inskrivning

av de uppgifter rörande automobiler, motorcyklar och släpfordon

samt deras ägare, om vilkas intagande i registret Konungen förordnat.

Fordon skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin

hemort.

Fordon skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.

Skall fordonet företrädesvis användas å annan ort än den, där

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom

olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör fordonet ägare,

som icke är mantalsskriven, skall fordonet anses hava sin hemort å den

ort, där det företrädesvis skall brukas.

2 mom. Skriftlig ansökan om registrering av fordon skall så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats göras av ägaren

eller, örn fordonet tillhör staten eller kommun, av den myndighet eller person,

som äger befogenhet att anställa förare av fordonet.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver handel

med fordon, beträffande dylikt, som av honom förvaras å lager eller

hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga

namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skola fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller tvpintyg

så ock, med avseende å motorfordon, vederbörligt försäkringsbevis, allt

i två exemplar.

3 mom. Är ansökan om registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar

besiktningsinstrument eller typintyg, att fordon icke är i föreskrivet och

lämpligt skick, skall registrering vägras.

Registrering av motorfordon, som tillhör besiktigad typ och som icke

förut registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av fordonet medelst påskrift

å typintyg vitsordat, att fordonet, så länge det varit i hans besittning, icke

undergått någon förändring.

k mom. Bevis örn registrering och uppgift örn det fordonet därvid jämlikt

17 § tilldelade registreringsmärket skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinslrumentet

eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas

till sökanden. Det ena exemplaret av ingivet försäkringsbevis skall, försett

med uppgift om fordonets registreringsmärke, av länsstyrelsen översändas till

den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

15 §.

1 mom. Övergår registrerat fordon till ny ägare, skall, där icke på sätt

nedan stadgas ny registrering av fordonet bör ske inom annat län, den nye

ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet skedde,

därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat, dock att, om äganderätten övergår genom arv eller testamente,

tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från det detta hölls, men,

i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades

och, vid testamente, från det testamentet blev beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift örn nye ägarens fullständiga

namn, yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift

samt fordonets registreringsmärke.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har fordonet förvärvats

genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet, som ovan

sägs, förre ägaren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 11

Anmälan av ny ägare till motorfordon skall vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.

Förre ägaren vare alltid berättigad att »göra anmälan örn övergång av

äganderätten till fordon; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens anmälningsskyldighet

icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre ägaren

och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång, äger

länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet utgått, ändå

att denna skyldighet icke fullgjorts, ur registret avföra den förre ägaren.

2 mom. Har ägare av registrerat fordon för avsikt att under viss tid eller

tills vidare icke nyttja fordonet i trafik, äger han rätt att om detta förhållande

göra anmälan hos vederbörande länsstyrelse för fordonets avförande ur registret.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 16 § 1 mom. omförmäld

avgift, av en särskild avgift, svarande mot skatt för fordonet under tre

månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Om brukande, besiktning och registrering av fordon, som sålunda avförts

ur registret, gäller vad i denna förordning stadgats i fråga om fordon, som

förut icke registrerats. Det för registrering erforderliga besiktningsinstrumentet

skall vara utfärdat inom fjorton dagar före ingivandet av registreringsansökningen.

Ansökan om ny registrering av fordonet skall innehålla uppgift örn den

förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.

3 mom. Har registrerat fordon förstörts, eller har med sådant fordon eljest

vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare

kommer att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton dagar från det

han fått vetskap om dylikt förhållande därom hos vederbörande länsstyrelse

göra anmälan för fordonets avförande ur registret. Vid sådan anmälan skall

fogas bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna örn fordonet.

Fordon må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma

är eller bör vara antecknad som ägare av fordonet, icke kunnat under två

på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för

nämnda år till betalning åliggande skatt för fordonet.

Vad i 2 mom. tredje och fjärde styckena är stadgat äger tillämpning jämväl

i fall, varom i detta moment är fråga.

h mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet av

sådan ombesiktning, som i 10 § 1 och 2 mom. sägs, eller sådan efterbesiktning,

varom förmäles i § 32 mom. 2 förordningen angående yrkesmässig trafik

med automobil, har ägaren av fordonet att till länsstyrelsen i det län, där

fordonet är registrerat, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga vederbörligt

besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke upprättats,

av besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.

5 mom. Tages ny trafikförsäkring, skall motorfordonets ägare så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i det

län, där fordonet är registrerat, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6 mom. Sker ändring i fråga om registrerat fordons hemort, ägarens namn,

yrke, hemvist, postadress eller däremot svarande uppgift, varom inskrivning

i registret skett, skall anmälan derom så snart ske kan och sist inom fjorton

dagar från det ändringen skedde göras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet

är registrerat.

7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till fordon

eller dess användningsområde eller eljest, att detsamma enligt 14 § 1 mom.

bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan örn

ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det förändringen

inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen bör ske;

dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom. första stycket,

skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall innehålla uppgift

örn den förra registreringen och det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket.

I övrigt skall i fråga örn sådan registrering i tillämpliga delar

gälla vad i 14 § är stadgat om registrering av fordon, som icke förut registrerats.

Ansökan om registrering i fall som i första stycket avses behöver icke

göras av den, som bedriver handel med motor- eller släpfordon, där av sådan

handlande förvärvat fordon försäljes inom fjorton dagar efter förvärvet;

dock skall han inom nämnda tid göra anmälan angående förvärvet och försäljningen

av fordonet och om tiderna härför till den länsstyrelse, hos vilken

fordonet är registrerat.

8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall ändringen

anmärkas i registret.

Göres anmälan angående om- eller efterbesiktning, varom i 4 mom. sägs,

skall detta antecknas i registret.

Är besiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall anteckning

i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen iakttagits.

Har förbud mot fordonets användande meddelats jämlikt 11 § 1 eller

2 mom. eller förklarande lämnats jämlikt samma paragrafs 3 morn., skall

anteckning jämväl därom ske i registret. Är i dessa fall fråga om fordon,

som har sin hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där fordonet

har sin hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars

verkställande.

16 §.

1 mom. Ansökan om registrering av fordon eller annan anmälan till automobilregistret

skall göras skriftligen och vara åtföljd av för varje fall stadgad

avgift.

2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för

varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret vägras.

Om vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att

ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse

med uppgift tillika om skälen därför.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats fordon, som förut är i annat län

registrerat, har länsstyrelsen att om registreringen skyndsamt göra anmälan

till den länsstyrelse, hos vilken den föregående registreringen skett.

A mom. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom om

avgifter för registrering av fordon och annan anteckning till registret meddelas

av Konungen.

17 §,

1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje fordon sitt

särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav, utgör

fordonets registreringsmärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A utmärker Stockholms stad, O utmärker Göteborgs och Bohus län,

B

»>

Stockholms län,

P

»

Älvsborgs län,

C

»

Uppsala län,

R

»

Skaraborgs län,

D

»

Södermanlands län,

S

»

Värmlands län,

E

»

Östergötlands län,

T

»

Örebro län,

F

»

Jönköpings län,

U

»

Västmanlands län,

G

»

Kronobergs län,

w

»

Kopparbergs län,

H

Kalmar län,

X

»

Gävleborgs län,

I

»

Gotlands län,

Y

»

Västernorrlands län,

K

»

Blekinge län,

z

»

Jämtlands län,

L

»

Kristianstads län,

AC

»

Västerbottens län,

M

»

Malmöhus län,

BD

»

Norrbottens län.

N

»

Hallands län,

Ordningsnummer meddelas i löpande följd i särskilda serier för automobiler,

motorcyklar och släpfordon. Om fordon är avfört ur registret, må

fordonets ordningsnummer tilldelas annat fordon.

2 mom. Å registrerat motorfordon skall skylt, utvisande fordonets registreringsmärke,

(registreringsskylt) finnas på ett i ögonen fallande sätt anbragt

i två exemplar, varav ett framtill och ett baktill å fordonet.

Örn sättet för anbringande å släpfordon av registreringsmärke meddelas

bestämmelser i vägtrafikstadgan.

3 mom. Närmare bestämmelser örn beskaffenheten av registreringsskylt

meddelas av Konungen.

6 KAP.

Om förare av motorfordon och traktortåg.

18 §.

1 mom. Annat motorfordon än lättviktsmotorcykel må föras allenast av

den, som genom av länsstyrelsen utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till

förande av fordonet.

Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel. Körkort,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

som gäller för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.

Traktortåg må föras allenast av den, som erhållit tillstånd till förande av

automobil.

Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som vill förvärva färdighet i

körning av motorfordon, äga företaga övningskörning. Dylik körning må

äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen företages, är tillåtet;

dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis förbjuda övningskörning

a plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.

Övningskörning må företagas endast av den, som fyllt 18 år, eller, där

övningskörningen sker med motorcykel, av den, som fyllt 16 år. Den, som

företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort

för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter

längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon;

och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.

2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes

bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill söka

tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas. Körskola

skall stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.

Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.

över ansökan örn tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller om

godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av besiktningsman;

och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten

hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.

Den, som bedriver yrkesmässig utbildning, är skyldig underkasta sig den

tillsyn å verksamheten, varom länsstyrelsen förordnar.

Motorfordon må ej användas för övningskörning vid yrkesmässig utbildning

utan att vara härför av besiktningsman godkänt.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, föreskriver,

huruvida dylikt motorfordon skall vara försett med särskilda säkerhetsanordningar.

Befinnes den, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller

bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, återkalla

tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må körskolas

innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som blivit av

länsstyrelsen godkänd. Underlåtes detta, må tillståndet för* skolan återkallas.

Återkallelse kan ock ske, därest undervisning vid skolan ej bedrivits

under senaste tolv månader.

3 mom. Lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 15 år.

19 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos

besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket den ort, där han

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

15

är mantalsskriven, är belägen; visar han synnerlig olägenhet vara förbunden

med prövning inför besiktningsman i nämnda distrikt eller är han

icke mantalsskriven i riket, må förarprovet undergås hos besiktningsman

i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning, eller, där han erhållit

utbildning utom riket, hos besiktningsman i det distrikt, där han vistas.

2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:

a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år eller, örn anmälan avser prov

för tillstånd att föra motorcykel, 16 år;

b) intyg av läkare, utfärdat enligt av Konungen fastställt formulär och

inom två månader före anmälningen, att sökanden icke lider av sådant lyte,

sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som

väsentligen minskar hans förmåga att föra motorfordon; och skall härvid

erforderlig grad av synskärpa anses föreligga, därest, efter korrektion av

förefintliga refraktionsfel, synskärpan uppgår till minst 0.7 å det ena ögat

och minst 0.3 å det andra eller ock, om synskärpan å ett öga är mindre än

0.3 eller synen å ögat helt saknas, synskärpan å det andra ögat uppgår till

minst 0.8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers styrka ävensom

nedsättningen eller förlusten av synen å det sämre ögat varit bestående mer

än ett år; och

erforderlig grad av hörselförmåga anses föreligga, därest åtminstone av

det ena örat vanlig saintalsstämma väl uppfattas på 4 meters avstånd; samt

c) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat

denna.

För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas besiktningsmannen.

Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.

3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt

förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro

och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om verkningssättet

hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande trafikföreskrifter

ävensom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt

å den mänskliga organismen, skall besiktningsmannen inom två

dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han avlagt

godkänt prov som förare av automobil eller motorcykel. Detta bevis bör

angiva den person eller körskola, som utbildat sökanden.

20 §.

1 mom. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i det

län, inom vilket han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven

i riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan

därom, med angivande av fullständigt namn, yrke, hemvist och postadress

eller däremot svarande uppgift samt vid ansökningen foga

a) de i 19 § 2 mom. a) och b) omförmälda handlingarna;

b) sådant bevis av besiktningsman, som i 19 § 3 mom. avses;

c) intyg, utfärdat inom Iva månader före ansökningen, av polismyndigheten

å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert

levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke

kan anses olämplig såsom förare av motorfordon, eller, där sökanden icke

under angivna tid varit här i riket mantalsskriven, bevis örn av Konungen

meddelat tillstånd att, utan hinder av att intyg, varom nyss sagts, ej kan företes,

ansökningen må upptagas till prövning;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort för automobil eller motorcykel; samt

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen

kan anbringas å körkort.

Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg

örn sin mantalsskrivningsort.

Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd

samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom

i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.

Intyg, som nyss sagts, vare avgiftsfritt.

Med polismyndighet förstås i punkt c): för Stockholm vederbörande poliskommissarie,

för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga

städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning med

polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet

samt för landet polischefen i orten.

2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits,

må länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning, där sådan finnes

erforderlig, för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil

eller motorcykel. Där sökanden icke utan användande av glas innehar

erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas att han är skyldig att vid

framförande av motorfordon bära nödiga glas.

Körkort gäller för färd i hela riket.

Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel

gällande körkort, åligger det honom att efter anmaning överlämna

sistnämnda körkort till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för automobil.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,

att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där

körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven för

säkran om förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt

angivas genom påteckning av ordet »duplett». Skulle körkortet tillrättakomma,

skall duplettkörkortet ofördröjligen återställas till länsstyrelsen.

Formulär till körkort fastställes av Konungen.

3 mom. över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare

eller kortregister (körkortsregister); och skall däri för varje körkort antecknas

nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens

namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist ävensom förseelser, varom

vederbörlig anmälan enligt 21 § 4 mom. sker.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 213.

17

21 §.

1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom

förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att

han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller

har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros

med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter

nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende

icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda

körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver

anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är

fråga örn förseelse, som är belagd med straff, må återkallelse av körkort på

grund av denna förseelse icke, där länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra motorfordon, äga rum förrän frågan om straff för

förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord. Äro omständigheterna

av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren

skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej

fråga om förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka

drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,

skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader

och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen i det län, som

i 20 § 1 mom. sägs, äger få, om tiden angivits till ett år eller därunder, frågan

örn körkortets återbekommande och, om tiden angivits till över ett år,

frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning; dock skall

beträffande förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av

starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik prövning först må

ske, bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke

vidare bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes

grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, föreligger,

äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg

vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

Har fråga uppstått om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att

föra motorfordon, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse

fattas, återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans

slutliga prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant

förordnande varit återkallat.

Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller

visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller

varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av

sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motor
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

fordon utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 20 § 1

mom. sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av

länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,

inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan

örn körkortets återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att

skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till

föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad

att föra motorfordon.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt, skall körkortet

återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

2 mom. Ansökan örn återbekommande av körkort skall, därest tiden för

återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av sådana bevis,

som omförmälas i 19 § 2 mom. b) och 20 § 1 mom. c), länsstyrelsen obetaget

att i varje fall, där så prövas nödigt, oavsett tiden för återkallelsen infordra

övriga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar. Ansökan om utfärdande

av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga de handlingar, varom i

20 § 1 mom. sågs. Nu avsedda bevis och andra handlingar skola vara utfärdade

efter det den i återkallelsen bestämda tiden gått till ända. Intyg,

som i 20 § 1 mom. c) sägs, skall avse tid efter begående av den förseelse, som

givit anledning till körkortets indragning.

Därest prövning av fråga örn återbekommande av körkort eller utfärdande

av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat

körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret

infordras från sistnämnda länsstyrelse. Äger sökanden återbekomma

sitt körkort, skall detsamma tillhandahållas honom hos den länsstyrelse,

som prövat frågan örn körkortets återbekommande.

3 mom. Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat

körkort, skall antecknas i körkortsregistret.

Genom länsstyrelsens försorg skall, på sätt Konungen förordnar, för rikets

polismyndigheter kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Beslut, varigenom

återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats

eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller

nytt körkort utfärdats för honom, skall likaledes kungöras på sätt ovan är

stadgat.

A mom. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången

vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot

18 kap. 15 § strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari

underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända

avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort

till den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

19

7 KAP.

Särskilda föreskrifter angående motorfordon oell släpfordon, som för tillfälligt

brukande i riket införts från utlandet, och om tillstånd

att föra sådant motorfordon.

22 §.

1 mom. Ilar automobil, motorcykel eller släpfordon för tillfälligt brukande

här i riket från utlandet införts av resande, som endast tillfälligtvis

skall i riket vistas, vare besiktning av fordonet ej av nöden, där den resande

innehar intyg av svensk konsul eller polismyndighet i det land, varest fordonet

är registrerat, eller av konsul, som företräder detta land här i riket,

att fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande

föreskrifterna för att där få användas i trafik. Nämnda intyg skall företes

hos polismyndigheten å den första ort i riket, varest fordonet är avsett

att begagnas. Om intyget är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort

vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande

av skatt för fordonet, skall polismyndigheten eller av denne förordnad

tjänsteman genom anteckning å intyget eller annorledes utfärda bevis

örn tillstånd att i riket bruka fordonet samt tilldela fordonet registreringsmärke.

2 mom. Företes icke intyg, varom i föregående moment sägs, skall fordonet

underkastas besiktning på sätt i 9 § 1 mom. föreskrives. Därest fordonet,

enligt intyg av besiktningsman, befinnes uppfylla de i 3 § samt 4, 5

eller 6 § meddelade bestämmelserna, skall polismyndigheten tilldela detsamma

registreringsmärke, varjämte å intyget skall tecknas bevis örn meddelande

av tillstånd att i riket bruka fordonet.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl

å den person, vilken uppgives vara ägare av fordonet, som, därest ägaren

icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över fordonet, ävensom

dessas yrke, hemvist och postadress eller däremot svarande uppgift, dagen

för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka fordonet samt det registreringsmärke,

som tilldelats fordonet.

4 mom. Registreringsmärke för släpfordon, varom i denna paragraf förmäles,

skall antecknas i det bevis örn tillstånd, varom i 1 och 2 mom. sägs.

Registreringsskylt för motorfordon, varom i denna paragraf förmäles, skall

av polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden, och

skall om skyltens anbringande gälla vad härutinnan beträffande i riket registrerat

motorfordon finnes föreskrivet.

Närmare bestämmelser örn sådan registreringsskylts beskaffenhet meddelas

av Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att skyltar, varom i denna paragraf sägs,

ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

5 mom. Tillstånd att föra automobil eller motorcykel skall, där ej särskil
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

da omständigheter till annat föranleda, av polismyndighet meddelas person,

som med bevis av myndighet, som i 1 mom. omförmäles, styrkt, att han i det

främmande landet äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är.

Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,

skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra

anteckningar, upptagande förarens namn, yrke, hemvist och postadress.

6 mom. Bevis om tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall under

trafik medföras och på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.

23 §.

1 mom. Tillstånd, varom i 22 § förmäles, att här i riket bruka eller föra

fordon gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden av länsstyrelse

utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är fråga,

återkallas av envar länsstyrelse, i vars län fordonet brukats.

2 mom. Den, som från utlandet färdats i motorfordon till riket, må, utan

hinder därav att fordonet icke är försett med registreringsskylt, fortsätta färden

till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

24 §.

På vilka villkor motorfordon, som är registrerat i främmande stat, som

anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltrafik, må här

i riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat äger

rätt att föra motorfordon, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes av

Konungen.

25 §.

Om skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt

brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete

bevis om trafikförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

8 KAP.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

26 §.

1 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon i strid mot bestämmelserna

i 13 § 1 morn., 15 § 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. tredje

stycket eller mot förbud, som meddelats enligt 11 § 1 eller 2 morn., vare ägaren

förfallen till dagsböter, minst tio.

2 mom. Brukas automobil, motorcykel eller släpfordon, oaktat fordonet

ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant fordons beskaffenhet

och utrustning meddelade föreskrifterna eller med föreskrift, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

21

med stöd av 4 § 1 mom. h) meddelats angående beskaffenheten av hjulringar,

vare ägaren, där ej bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet

avsåg allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å fordonet

framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och

uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till dagsböter.

3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på

honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri från

ansvar.

A mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren

vetskap örn det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl

han förfallen till de böter, som i nämnda moment äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning

för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen

till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.

27 §.

Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 § 1 mom. första stycket eller icke

efterkommer av länsstyrelse jämlikt 11 § 1 mom. givet förordnande om besiktning

av fordon eller av besiktningsman eller polisman enligt 11 § 2 mom.

första stycket givet föreläggande att till eftersyn inställa motorfordon eller

släpfordon, straffes med dagsböter.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som icke efterkommer av besiktningsman givet tecken att stanna fordon som

nu nämnts.

28 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom.

tredje stycket eller 21 § 1 mom. femte stycket, eller som, där duplettkörkort

utfärdats enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera

tillrättakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet

till vederbörande länsstyrelse.

Till enahanda straff är den förfallen, som brukar automobil, motorcykel

eller släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts,

utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits, eller å tid, då

sådant tillstånd icke längre är gällande, eller som under trafik icke medför

bevis, varom i 22 § förmäles, eller som underlåter att efterkomma tillsägelse

av besiktningsman eller polisman att uppvisa detsamma. Länsstyrelse äger

i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av polismyndighet.

29 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 14 § 2 mom.

är stadgat, av automobil, motorcykel eller släpfordon straffes den, vilken registreringsskyldigheten

ålegat, med dagsböter. Underlåter eljest någon, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till automobilregistret, att

göra sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote från och

med tio till och med trehundra kronor.

Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid vitén, som tillika

må utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.

2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 moni. förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter, minst fem.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i 9 §

2 mom. första stycket och 14 § 3 mom. andra stycket stadgas, mot bättre vetande

meddelar oriktig uppgift eller som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3

mom. fjärde stycket.

30 §.

Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel eller

traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst tio.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken anställer och brukar

den såsom förare av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg, som icke äger

rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är, eller traktortåg, ävensom

ägare eller förare, vilken överlämnar åt eller eljest tillåter annan att

föra motorfordonet eller traktortåget, eller att företaga övningskörning utan

att denne är därtill berättigad.

Om någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa varom i

19 § 2 mom. b) sägs, underlåter att vid förande av motorfordon eller traktortåg

använda nödiga glas, oaktat hans skyldighet härutinnan anmärkts

å för honom utfärdat körkort, vare han förfallen till dagsböter.

Åsidosätter den, som företager övningskörning, annorledes än i första

stycket sägs föreskrifterna i 18 § 1 morn. eller på grund av samma författningsrum

meddelat förbud, bote från och med tio till och med trehundra

kronor.

31 §.

Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,

utan att tillstånd härtill erhållits, straffes med dagsböter, minst fem.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna

förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig

utbildning av förare.

32 §.

Brukar någon lättviktsmotorcykel, som icke överensstämmer med vad örn

sådant fordon är i 5 § stadgat, straffes med böter från och med tio till och

med tvåhundra kronor, där ej brukandet avsåg allenast att med anledning

av under färd uppkommen skada å fordonet framföra detta till närmast be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

lägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar fara ej var därmed förenad.

33 §.

De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda

boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller släpfordon,

som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse

mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av

överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

34 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

35 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

36 §.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort eller

tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten därom

göra framställning hos den myndighet, som har att meddela sadan återkallelse.

37 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 KAP.

Särskilda föreskrifter.

38 §.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

39 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

40 §.

Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter om inom landet befintliga

motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen bestämmelser,

huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende befinnes

erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

41 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å motorfordon och släpfordon, som

tillhöra staten och äro tillverkade för särskilda militära ändamål, eller å traktortåg,

som brukas av krigsmakten, ej heller å fordon av nu nämnda slag,

som användas uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat

dylikt inhägnat område.

Därest beträffande vissa andra motorfordon eller släpfordon undantag i

särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser

härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937, från och nied vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), med undantag av

däri meddelade särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik och örn

uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelser,

skall upphöra att gälla.

Vad i 4 § 1 mom. i) stadgas skall icke äga tillämpning å automobil, som

före dagen för denna förordnings ikraftträdande undergått besiktning eller

för vilken före samma dag typintyg utfärdats, allt för det fall att automobilen

vid besiktningen eller vid typintygets utfärdande icke var försedd med stopplykta.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

25

Förslag

till

Yägtrafikstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Denna stadga äger tillämpning allenast å trafik på väg, varom

i 2 mom. förmäles.

2 mom. I denna stadga förstås med

väg: allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel, så ock enskild väg, varå sådan samfärdsel icke blivit förbjuden

;

vägfarande: envar, som å väg framför fordon, rider, leder kreatur, åker

skidor eller går;

fordon: alla slag av vagnar för dragare, motorfordon, motorredskap och

andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, cyklar, kälkar, sparkstöttingar,

dragkärror o. s. v., dock ej fordon, som löper på skenor;

motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran

inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor),

ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);

automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke

fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;

personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer,

högst sju;

omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer

än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods

eller icke;

lastautomobil: automobil, som är byggd för befordran av gods men icke

är att hänföra till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul men icke är att hänföra till lättviktsmotorcykel;

lättviktsmotorcykel: tvåhjuligt motorfordon, som inrättats för framdrivning

uteslutande medelst trampning och som icke undergått annan ändring

än att det försetts med hjälpmotor eller med sådan jämte särskilda bromsnings-

eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet, och

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen

sägs, icke överstiger 50 kilogram;

motorredskap: traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt annat

dylikt fordon, vilket för framdrivande är försett med motor och är att anse

allenast såsom arbetsredskap;

släpfordon: för person- eller godsbefordran inrättat fordon, vilket är avsett

att icke blott tillfälligtvis dragas av automobil eller motorredskap, evad

fordonet är försett med hjul (släpvagn) eller med medar (släpsläde);

traktortåg: motorredskap och därmed sammankopplat släpfordon.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, bestämmer

till vilket slag av fordon viss fordonstyp skall vara att hänföra, därest ovan

angivna kännetecken icke giva tillräcklig ledning härför, eller där särskilda

omständigheter eljest därtill föranleda.

Med polismyndighet förstås i denna stadga: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer

magistrat eller stadsstyrelse, eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes,

kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

3 mom. Vad i denna författning stadgas örn ägare av fordon skall beträffande

fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava

avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Bestämmelser för samtliga vägfarande.

2 §•

Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna. Han skall uppträda

hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest

uppehålla sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans anvisningar till

trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser för andra vägfarande än gående.

3 §•

Det åligger annan vägfarande än gående att åtlyda till ledning för trafiken

vid väg uppsatta anslag, varningsmärken och signaler ävensom att vid varje

tillfälle anpassa färdhastigheten efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande

och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder. I sistnämnda

hänseende åligger det förare av fordon, bland annat,

att, då fordonet närmar sig kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backkrön

eller plats, där utsikten eljest är skymd, i god tid nedbringa hastigheten;
att,

där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning

örn gatuhörn eller i samband med passerande av å hållplats stående spårvagn

icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

27

att, då fordonet närmar sig obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe,

nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas

framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera; samt

att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,

nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas på ett betryggande

avstånd från närmaste rälssträng, ävensom, då varken stoppsignal

eller annat förhållande ger anledning till antagande, att tåg nalkas, skyndsamt

passera järnvägen.

4 §•

1 mom. Annan vägfarande än gående bör, där så lämpligen kan ske, färdas

å körbanans vänstra del.

Om vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backe eller annorstädes

utsikten över vägen är skymd, skall vägfarande, som här avses, städse

hålla till vänster å körbanan.

2 mom. Det åligger andra vägfarande än gående att vid möte sinsemellan

hålla till vänster å körbanan.

3 mom. Omkörning av annan vägfarande än gående skall ske till höger,

varvid det åligger den, som skall omköras, att hålla till vänster.

Omkörning må icke ske vid andra tillfällen än när körbanan kan fritt

överskådas och må under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller

i skarpare kurvor eller å backkrön eller vid annalkande till eller passerande

av korsning i samma plan mellan väg och järnväg.

Den som vill företaga omkörning skall dessförinnan övertyga sig, att den

framförvarandes uppmärksamhet blivit väckt, och bör för sådant ändamål avgiva

ljud- eller ljussignal eller på annat sätt giva sig tillkänna, varefter den

framförvarande skyndsamt bör sakta farten och på lämpligt sätt låta förstå,

att signalen uppfattats.

4 mom. Vägfarande, varom i detta kapitel förmärs, åligger att vid möte

med eller omkörning av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom

möjliggöra för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.

Möte med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

5 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär

ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra på

sin vänstra sida, låta detta senare köra först; dock att, där fordon framföres

å väg, som av länsstyrelse eller, såvitt angår viss stads område, stadens

polismyndighet förklarats skola anses såsom huvudväg, detta fordon

skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg.

Vad i detta moment stadgas fritager icke någon förare från skyldighet att

iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana.

6 mom. Fordon må ej framföras så nära framförvarande fordon, att, därest

sistnämnda fordon stannas eller dess färdhastighet minskas, fara för påkörning

föreligger.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

5 §•

Förare av fordon skall, då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande

av fara för person eller egendom, medelst ljud- eller ljussignal eller

på annat lämpligt sätt väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av fordon, vilken ämnar stanna, skall till ledning för bakom

kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska eller på annat lämpligt

sätt giva tecken. Vid möte med fordon, förspänt med dragare, eller med

den, som rider eller leder kreatur, skall förare, om den mötande giver sådant

tecken, iakttaga särskild försiktighet eller, om tecknet upprepas, stanna.

Före ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

med användning av körriktningsvisare eller genom utsträckning av

hand eller piska eller på annat lämpligt sätt i god tid utvisa den riktning,

han ämnar taga. Örn å fordon användes körriktningsvisare, skall föraren

tillse, att densamma efter verkställd kursändring upphör att utvisa ändring

1 körriktningen.

6§-

1 mom. Inom tättbebyggt område är avgivande av ljudsignal ej tillåtet i

andra fall än där detta enligt 4 § 3 mom. eller 5 § erfordras för omkörning

eller till förebyggande av fara för person eller egendom.

Vad sålunda är stadgat gäller icke ambulansbil eller motorfordon, som

användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller

för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman i brådskande tjänsteutövning

eller av läkare vid brådskande sjukdomsfall.

2 mom. När enligt ovan meddelade bestämmelser avgivande av ljudsignal

inom tättbebyggt område är tillåtet, må signalen givas allenast medelst apparat

med jämn, dov ton; dock skall, där fordon, varom i 24 § 2 mom.

sägs, framföres med större hastighet än den i 24 § 1 mom. medgivna, såsom

signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka eller visselpipa eller

sirén med genomträngande gäll ton eller annan därmed jämförlig anordning.

7 §•

Vägfarande, varom i detta kapitel förmäles, skall, då fordon, som i 24 §

2 mom. sägs, nalkas och giver för dylika fordon bestämd särskild varningssignal,

i god tid om möjligt lämna fri passage för sådant fordon samt, därest

så erfordras, stanna å lämplig plats, till dess fordonet passerat förbi. Sådan

vägfarande skall, där så ske kan, lämna likprocession och militärtrupp fri

plats att passera.

8§.

Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse

må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,

vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar

om händelsen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

9 §•

Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon

icke kunna fritt komma förbi, eller å plats, varest utsikten över vägen

är skymd eller genom fordonets uppehåll skymmes, såsom vid skarp kurva,

vägkorsning eller backkrön. Fordon skall såvitt möjligt stannas å vänstra

sidan av vägen i körriktningen räknat. Är fråga om annat än tillfälligt

uppehåll, skall fordonet föras utanför vägen eller till anvisad plats. Under

mörker skall fordon, som lämnas å väg, varest tillfredsställande belysning

icke är anordnad, vara försett med belysnings- eller reflexanordning,

som utmed vägen utsänder eller reflekterar ljus såväl framåt som

bakåt.

För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer äger

tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivit.

10 §.

Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan

sådan vägfarande än cyklande begagna cykelbana. Vad ovan stadgats

må dock ej utgöra hinder för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så

är erforderligt, eller för sådan banas befarande av annan giltig orsak.

11 §•

Å väg må tävling med motorfordon eller cykel ej anordnas, utan att vederbörande

länsstyrelse finner anledning meddela tillstånd därtill. Gives tillstånd

har länsstyrelsen att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av

fara och olägenhet för trafiken och dem, som äro bosatta eller uppehålla sig

utmed vägen, ävensom att i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna

finnas påkallade.

12 §.

1 mom. Om beträffande viss väg, som icke ligger inom stads område,

eller beträffande del av sådan väg erfordras förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken med avseende å fordon av visst slag, tyngd eller bredd,

last av viss beskaffenhet, färdhastighet eller körriktning, eller om eljest inskränkningar,

försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder erfordras beträffande

trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter

härutinnan.

Vad i föregående stycke är stadgat gäller även beträffande väg inom stads

område, dock att därvid de befogenheter, som enligt första stycket tillkomma

länsstyrelse, i stället skola ankomma på polismyndigheten i staden.

2 mom. Därest allmän väg tillfälligt avstänges för trafik, skall länsstyrelse,

där så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för trafikanter att framkomma

å annan väg.

3 mom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

stånd att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för

viss resa eller under viss tid eller tills vidare med fordon befara väg, varå

trafik med sådant fordon eljest icke må äga rum.

A mom. Utan hinder av förbud eller inskränkningar, som meddelats enligt

1 morn., må väg befaras av polisman i tjänsteutövning ävensom av läkare

eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till läkare eller

sjukvårdsanstalt samt i fall av nödläge.

13 §.

1 mom. Råder förbud mot trafik eller inskränkning i rätten att befara

viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats, skall förbudet eller inskränkningen

på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å eller

invid vägen eller gatan. Dock må, där förbudet eller inskränkningen är beroende

av tjällossningens inverkan på vägbanan, tillkännagivandet därav ske

i annan ordning än nu sagts.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör infartsväg

till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å härför lämpad plats uppsättas

ortnamnstavla, varå tydligt angives samhällets namn. Ortnamnstavla

må även uppsättas vid annan ort än nyss sagts, där så befinnes lämpligt till

upplysning för vägfarande.

Där allmänna vägar stöta samman utom stads eller annat samhälles tättbebyggda

område, skola vägvisare anbringas. Inom område, som nyss

nämnts, skola, där ej vederbörande länsstyrelse annorlunda förordnar, å

lämpliga platser uppsättas vägvisare till ledning för genomgångstrafiken.

Vid för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarp kurva, brant backe eller där utsikten är skymd

ävensom vid färjläge eller rörlig bro och vid korsningar med järnväg, spårväg

eller huvudväg anbringas varningsmärke. Sådant varningsmärke skall

ock, där polismyndighet finner så erfordras, anbringas vid gata eller annan

allmän plats i stad.

Länsstyrelse äger ock bestämma, att vid för automobiltrafik tillåten allmän

väg skall, där sådan väg korsas av enskild väg, anbringas vägvisare med

utmärkande av den senare vägens egenskap av enskild väg.

Närmare föreskrifter beträffande vägmärken, som i detta moment omförmälas,

meddelas av Konungen.

2 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 1 mom. är

sagt, så ock för underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas

av staden men eljest av vederbörande vägdistrikt.

3 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 31

4 KAP.

Särskilda bestämmelser för gående.

14 §.

1 mom. Gående bör, där gångbana finnes, använda denna. Örn gångbana

är anordnad å vägs båda sidor, bör gående företrädesvis använda den

högra gångbanan. Finnes å väg icke särskild gångbana anordnad, bör gående

företrädesvis färdas å högra sidan av vägen.

Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.

Gående skall iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och

vid vägkorsningar samt må ej genom att onödigt uppehålla sig å körbana

eller på annat sätt hindra eller försvåra trafiken därstädes med fordon.

Då fordon nalkas, skall gående vika åt sidan och lämna fordonet tillfälle att

passera.

Örn gående ämnar passera över körbana, bör han, där särskilt övergångsställe

för gående finnes, använda detta.

Gående bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen uppsatta

anslag, varningsmärken och signaler.

2 morn. För stad och annat samhälle, varå ordningsstadgan för rikets städer

äger tillämpning, gäller dessutom vad i nämnda stadga är föreskrivet om

trafiken å trottoar.

5 KAP.

Särskilda bestämmelser för cyklar.

15 §.

A cykel skall föras ringklocka.

Vid cykelåkning under mörker skall cykeln vara framtill försedd med

tänd lykta med vitt, blåvitt eller gult sken samt baktill med reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken.

Bländande ljus må icke å cykel begagnas å väg, där tillfredsställande belysning

är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller

när cykeln lämnas å väg.

16 §.

Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å cykel, som är avsedd

allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar härför vidtagits,

person över femton år å sådan cykel medföra ett barn under tio år.

Det åligger cyklande att hålla minst en hand å styret samt båda fotterna

å pedalerna. Cyklande må icke inom tättbebyggt område låta sig dragas av

annat fordon.

17 §•

Cyklande skall, där cykelbana finnes, använda denna.

Å körbana må cyklande icke färdas i bredd, då motorfordon eller fordon

för dragare nalkas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser för fordon, förspända med dragare.

18 §.

1 mom. Om med dragare förspänt fordon framföres å allmän väg under

mörker, skola å fordonet eller dragaren föras antingen en eller flera

tända lyktor, så anbragta, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån, eller ock reflexanordning, som återkastar sken såväl framåt

som bakåt. Lyktor och reflexanordning skola visa vitt, blåvitt eller gult

ljus framåt och sådant eller rött ljus bakåt.

Om skyldighet att föra klocka eller bjällra vid färd med släddon är stadgat

i ordningsstadgan för rikets städer.

2 mom. Förspänd dragare må ej lämnas obunden å allmän väg utan erforderlig

tillsyn.

7 KAP.

Särskilda bestämmelser för automobiler.

19 §.

1 mom. Under färd skola å automobil föras, förutom i motorfordonsförordningen

föreskriven utrustning,

a) å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande

i tydlig skrift dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist

är ett annat än automobilens hemort, jämväl denna, dels ock, beträffande

omnibus och lastautomobil, fordonets tjänstevikt, bredd och största

hjultryck, ävensom det högsta antal passagerare automobilen är avsedd att

föra eller automobilens maximilast, varjämte å dylik skylt även må angivas

de lastmängder, som svara mot andra hjultryck hos automobilen än nyssnämnda

största hjultryck;

b) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller

gult sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall

kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta

å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning

baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-

eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt

kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt.

Föreskrifterna under a) här ovan äga icke tillämpning i fall, där automobil

jämlikt 13 § 1 mom. punkterna 1—6 motorfordonsförordningen nyttjas

före registrering.

Å automobil, till vilken är kopplat släpfordon, behöver icke föras bakre

belysningsanordning.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, varom i 24 § 2 mom. förmäles,

skall, då densamma framföres med högre hastighet än i 24 § 1 mom. stad
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

33

gas, under mörker föras, förutom andra för automobiler stadgade belysningsanordningar,

tillika framtill minst en lykta visande kraftigt rött sken.

3 mom. Där så erfordras, bör å automobils hjul till skydd mot slirning

anbringas lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna skada vägen.

4 morn. Å lastautomobil skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas

automobilens maximilast och största hjultryck.

5 mom. Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastautomobil för

befordran av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen

godkännas av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras

passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet

bestämt.

6 mom. Förare skall omedelbart före körningens början förvissa sig örn

dels att automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2

mom. är föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro

i fullgott skick och verka säkert.

Registreringsskylt må ej under färd vara dold och skall städse hållas i

sådant skick, att den med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i fråga

örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

20 §.

1 mom. Å eller invid automobils förarsäte må icke gods så lastas eller

personer så placeras, att det för automobilens manövrering avsedda utrymmet

inkräktas.

2 mom. Automobil må icke lastas på sådant sätt, att föraren hindras att

genom backspegeln iakttaga den bakom varande trafiken.

3 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,

att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

4 mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer

störande buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan

mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes förbränningsmotor, må gaserna

icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, såvitt möjligt, framföra fordonet på

sådant sätt, att annan vägfarande ej utsättes för smutsstänk.

5 mom. Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande

än gående eller när automobil lämnas å väg.

6 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade körkortet,

vilket skall vara i sådant skick, att det utan svårighet kan avläsas,

så ock i förekommande fall bevis om godkännande, varom i 19 § 5 mom.

är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.

Besiktningsman eller polisman må ej förvägras kontrollera automobilens

skyltar, märken och apparater.

Örn skyldighet för förare att under färd medföra senaste skattekvitto

Bihang till riksdagens protokoll 19,16. 1 sami. Nr 213. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

samt uppvisa detsamma för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt

den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

7 mom. Förare må icke röka tobak vid framförande av automobil i tättbebyggt

samhälle.

21 §.

Polisman äger förbjuda den, som kan antagas vara så påverkad av starka

drycker, att han icke äger nödigt herravälde över sina handlingar, att föra

automobil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra

automobilen. Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden

underrätta sin närmaste överordnade.

22 §.

Möter eller upphinner automobil ridande eller körande eller person, som

leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna automobilen och

lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Om så begäres eller

eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig

att, vid möte, leda djuret förbi automobilen och, vid omkörning, vidtaga

annan erforderlig åtgärd.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av automobil, skall föraren iakttaga

den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av olycksfall.

23 §.

1 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

må ej framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt

tillstånd. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen,

eller, om trafiken skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten

i staden.

2 mom. Omnibus med större bredd än 220 centimeter och annan automobil

med större bredd än 210 centimeter må ej framföras å allmän väg,

gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas hos

länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om trafiken skall försiggå

inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant tillstånd

lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till 230

eller till 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon

och last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare

och snökedjor.

3 mom. Vid meddelande av tillstånd, som i 1 och 2 mom. sägs, skola

fastställas de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens

tyngd ävensom de övriga villkor, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens

främjande eller vägens skyddande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

24 §.

1 mom. Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med

högre hastighet än 40 kilometer i timmen. Omnibus och lastautomobil må

annorstädes ej framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke ambulansbil eller

automobil, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av

brandkåren för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall

eller av polisman i brådskande tjänsteutövning.

3 mom. Ifrågasättes att vid besiktning eller annat särskilt tillfälle framföra

automobil med högre hastighet än den i 1 mom. för olika fall angivna,

må tillstånd härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana

villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.

25 §.

I fråga om motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 19 § 1, 3 och 6

morn., 20 § 3—7 morn., 21 § och 22 § är stadgat angående automobil. Dock

behöver framtill å motorcykel föras allenast en lykta. Är bivagn kopplad

till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom framtill å den från

motorcykeln vända delen av bivagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult

sken.

Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till

sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,

för vilket bivagnen är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras

ett barn under tio år.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å väg gälla, om till motorcykeln

är kopplad bivagn, samma bestämmelser som för automobil.

Motorcykel må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet

än 40 kilometer i timmen. Denna bestämmelse avser dock icke motorcykel,

som användes vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren

för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller

av polisman i brådskande tjänsteutövning.

26 §.

1 mom. Å lättviktsmotorcykel skola vid färd under mörker framtill föras

tänd lykta visande vitt, blåvitt eller gult sken och baktill reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken. Bländande ljus må icke begagnas

å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller vid möte

med annan vägfarande än gående eller när fordonet lämnas å väg.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Igenkänningsmärke, som jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse

föres å lättviktsmotorcykel, skall vid mörker vara belyst med vitt sken.

2 mom. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å lättviktsmotorcykel.

3 mom. Bestämmelserna i 25 § tredje och fjärde styckena äga tillämpning

jämväl i fråga örn lättviktsmotorcykel.

4 mom. Lättviktsmotorcykel må icke medelst motor framföras å cykel-,

bana.

5 mom. Å lättviktsmotorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande

cykel äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot

de i denna paragraf givna bestämmelserna.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser för motorredskap.

27 §.

Motorredskap må endast vid färd till och från arbetsplats samt eljest tillfälligt

framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, och må sådant

framförande ske allenast under förutsättning, att motorredskapet icke

med hänsyn till sin tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra nämnvärd

skada å körbanan.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än

20 kilometer i timmen eller, om motorredskapet har hjulringar av järn eller

annat hårt material, 10 kilometer i timmen och skall därvid å motorredskapet

under mörker föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd

såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som återkasta

sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola

visa vitt, blåvitt eller gult sken framåt och rött sken bakåt. Bländande ljus

må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är anordnad, eller

vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap lämnas

å väg.

Innehar förare av vägmaskin körkort för automobil skall, i stället för

föreskriften i andra stycket här ovan angående viss högsta hastighet för

motorredskap, gälla vad som är stadgat i fråga om högsta tillåtna hastighet

vid framförande av lastautomobil.

Bestämmelserna i 4 § 1—3 mom äga icke tillämpning å vägmaskin under

arbete.

10 KAP.

Särskilda bestämmelser för fordon, som kopplas till automobil.

28 §.

Skall fordon kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara

tillfredsställande. Där så erfordras, böra å fordonets hjul till skydd mot

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

slirning vara anbragta lämpliga anordningar, så beskaffade att de ej kunna

skada vägen.

Om mer än ett fordon kopplas till automobil, skall för dessa fordon finnas

effektiv bromsningsanordning.

Örn fordon av här avsett slag är försett med medar, skola därå till skydd

mot slirning i sidled vara anbragta slirskydd, så beskaffade att de ej kunna

skada vägen.

29 §.

Är fordon tillkopplat automobil, skall baktill å detsamma eller, örn flera

fordon tillkopplats, å det sista av dessa anbringas enahanda registreringsskylt,

som skall föras å automobilen. Då mörker råder, skall baktill å

fordonet föras belysningsanordning, vilken med vitt sken så belyser registreringsskylten,

att den lätt kan avläsas, samt, då fråga är örn släpfordon, visar

rött ljus bakåt.

Där besiktningsskylt skall föras å släpfordon, skall denna anbringas omedelbart

intill registreringsskylten.

30 §.

Å släpfordon skola under färd föras å lämpliga, lätt tillgängliga platser

anbragta skyltar av metall, upptagande i tydlig skrift dels ägarens namn och

hemvist, dels släpfordonets ordningsnummer med tillhörande länsbokstav,

dels ock, i enlighet med utfärdat besiktningsinstrument, släpfordonets tjänstevikt,

bredd och maximilast ävensom, beträffande släpvagn, största hjultryck,

varjämte å dylik skylt även må angivas de lastmängder, som svara mot andra

hjultryck hos släpvagn än nyssnämnda största tryck.

31 §.

Fordon, som kopplas till automobil, må icke utan att vara besiktigat för

personbefordran användas för sådant ändamål.

Mer än ett fordon må icke lillkopplas automobil utan att tillstånd därtill

meddelats av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, eller, om

trafiken skall försiggå allenast inom viss stads område, av polismyndigheten

i staden.

32 §.

/ mom. Vad i 23 § är stadgat beträffande annan automobil än omnibus

skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som tillkopplats automobil.

2 mom. Fordon må icke utan särskilt tillstånd dragas av automobil i

andra fall än nedan sägs, nämligen då fråga är om

a) endast en släpvagn och sammanlagda trycket å släpvagnens hjul, där

effektiv bromsanordning för släpvagnen finnes, icke överstiger sammanlagda

trycket å den dragande automobilens hjul eller, där sådan bromsningsanord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3° Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ning som nyss sagts ej finnes, icke uppgår till mer än två tredjedelar av sistnämnda

tryck;

b) två eller flera släpvagnar och sammanlagda trycket å släpvagnarnas

hjul icke uppgår till mer än en och en halv gång sammanlagda trycket å den

dragande automobilens hjul;

c) endast en släpsläde och sammanlagda trycket å släpslädens medar icke

överstiger sammanlagda trycket å den dragande automobilens hjul;

d) annat fordon eller mer än en släpsläde och sammanlagda trycket å fordonets

eller fordonens hjul eller medar uppgår till högst två gånger sammanlagda

trycket å den dragande automobilens hjul.

Tillstånd, varom i detta moment sägs, må, där särskilda omständigheter

därtill föranleda, för visst tillfälle eller visst ändamål meddelas av länsstyrelse

eller, såvitt angår viss stads område, av polismyndigheten i staden;

och skola därvid fastställas sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet

för annan trafik ej uppkommer.

33 §.

1 mom. Om till automobil kopplas fordon, må fordonen icke framföras

med högre hastighet än nedan för varje särskilt fall sägs, nämligen där till

automobilen kopplats

a) endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger 350 kilogram, med

samma hastighet, som enligt 24 § är medgiven för automobilen utan släpvagn;
b)

endast en släpvagn, vars totalvikt överstiger 350 kilogram, med högst

35 kilometer i timmen;

c) två eller flera släpvagnar eller endast en släpsläde, med högst 25 kilometer

i timmen; samt

d) annat fordon eller mer än en släpsläde, med högst 15 kilometer i timmen.

Meddelas tillstånd jämlikt 32 § 2 mom. sista stycket skall bland villkoren

för tillståndet alltid angivas den högsta tillåtna färdhastighet, som för sådant

fall anses böra ifrågakomma.

2 mom. Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må länsstyrelse

eller, såvitt angår viss stads område, polismyndigheterna i staden för visst

tillfälle eller visst ändamål kunna bestämma, att i 1 mom. avsedda fordon

må framföras med annan hastighet än som i nämnda moment för varje särskilt

fall angivits, därvid skola fastställas sådana villkor, att fara eller olägenhet

för annan trafik ej uppkommer.

34 §.

Vad i 29 § första stycket och 31 § första stycket är stadgat avser icke fordon,

som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Ej heller skall vad i 33 § är stadgat gälla, då till automobil kopplats släpfordon,

som uteslutande användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall fordon, som i första stycket avses, baktill vara försett

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

39

med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken.

35 §.

Om skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken kopplats

släpvagn, medföra senaste skattekvitto för släpvagnen samt att uppvisa detsamma

för polisman gäller vad i förordningen om automobilskatt den 2 juni

1922 (nr 260) är stadgat.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser för traktortåg.

36 §.

Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg, gata eller annan allmän plats må

ej, då fråga icke är om tillfällig färd, äga rum utan särskilt tillstånd, vilket

skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om

trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, hos polismyndigheten i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, om anledning därtill

förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning genom besiktningsman,

huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon

äro i betryggande skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser

för trafiken, som prövas nödiga.

Ej må traktortåg användas i trafik, vartill tillstånd erfordras, med mindre

för trafiken avsedda motorredskap och släpfordon med tillhörande kopplingsanordningar

och bromssystem godkänts av myndighet, som har att

meddela trafiktillstånd. I sammanhang med godkännandet skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må föras å traktortåget.

När anledning därtill föreligger, kunna trafiktillstånd ävensom godkännande,

varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet

eller godkännandet.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 20 kilometer i timmen

eller, örn motorredskapet eller något av de släpfordon, som ingå i traktortåget,

har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i

timmen.

Vid färd med traktortåg under mörker skola å motorredskapet föras

minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult sken och tillsammans

av tillräcklig ljusstyrka för att traktortåget skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta å samma höjd, en

å vardera sidan av motorredskapet, ävensom baktill å det sista släpfordonet

en tänd lykta, visande rött sken bakåt. Dock behöva vid tillfällig färd alle
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

nast förås belysningsanordningar som i 27 § beträffande motorredskap sägs.

Bländande ljus må icke begagnas å väg, där tillfredsställande belysning är

anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående eller när motorredskap

lämnas å väg.

Vad i 21 § är stadgat gäller jämväl i fråga örn förbud att föra traktortåg.

12 KAP.

Föreskrifter i avseende å vägtrafikstadgans efterlevnad.

37 §.

1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 §, 3 §, 4 § 1 mom. andra stycket,

2 morn., 3 mom. första och andra styckena samt 4, 5 och 6 morn., 5, 7, 9

eller 11 §, 20 § 1 morn., 22 § eller 25 § andra stycket eller framför någon fordon

å väg, gata eller plats, varest fordonet icke må framföras, eller bryter någon

mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 §, straffes med dagsböter.

Aro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande

av motorfordon må till fängelse i högst ett år dömas.

2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen

skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt lagen

örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter

från och med två till och med tre hundra kronor.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 6 § 2 mom.

38 §.

Bryter någon mot föreskrifterna i 15—18 §§, straffes med böter från och

med två till och med trehundra kronor.

39 §.

1 mom. Brukas automobil eller annat fordon i trafik, vartill särskilt tillstånd

enligt 23 eller 32 § erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits, eller

åsidosättas av vederbörande myndighet enligt nämnda paragrafer meddelade

föreskrifter, eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger

den för automobilen fastställda maximilasten, straffes den felande med dagsböter.

2 mom. Framföres annat fordon än lättviktsmotorcykel med större hastighet

än som för varje fall är medgiven, straffes den felande med dagsböter.

Har förare av automobil, motorcykel eller traktortåg vid begående av dylik

förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för vissa

brott vid förande av motorfordon.

3 mom. Förseelse mot 19 § 1 mom. b), 2, 5 och 6 mom. eller 20 § 5 morn.

straffes med dagsböter.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

41

40 §.

1 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 20 § 2 morn., straffes med böter

från och med två till och med trehundra kronor.

Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 28 §,

där ej förseelsen enligt motorfordonsförordningen är belagd nied straff.

Har å automobil registreringsskylt eller besiktningsskylt, där sådan skall

föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra fordonets igenkännande,

skall till dagsböter, minst 20, eller till fängelse i högst tre månader dömas.

Till samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att

under färd föra vederbörlig registrerings- eller besiktningsskylt å fordonet.

Har registrerings- eller besiktningsskylt dolts, borttagits, ändrats eller gjorts

oläslig efter det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat,

skall förseelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.

2 mom. Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes

den, som åsidosätter föreskrifterna i 19 § 1 mom. a) och 4 morn., 20 §

3, 4, 6 och 7 morn., 29 § andra stycket eller 30 §.

Styrker den, som blivit angiven för förseelse mot 20 § 6 morn., senast

tredje söckendagen, efter det angivelsen blev honom kunnig, hos vederbörande

åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande körkort

eller sådant bevis, som i nämnda författningsrum sägs, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen haft sin grund allenast i ett tillfälligt förbiseende,

vare han från ansvar fri.

41 §.

Begår förare av motorcykel förseelse, som enligt 37—40 §§ är belagd med

straff då fråga är örn förare av automobil, vare han förfallen till enahanda

straff.

42 §.

Förseelse mot 29 § första stycket, 31 § eller 34 § tredje stycket straffes med

dagsböter.

Till enahanda straff är den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i

27 §, så ock den, som utövar trafik med traktortåg utan vederbörligt tillstånd

eller som brukar i traktortåg ingående motorredskap eller släpfordon

utan att detta är godkänt för sådan trafik eller som bryter mot föreskrifterna

i 36 § näst sista stycket.

43 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som bryter mot föreskrifterna i 26 §.

44 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna stadga, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

45 §.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter

skall åtalas av allmän åklagare ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

46 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

13 KAP.

Särskilda föreskrifter.

47 §.

1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje

år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka

icke må befaras med motorfordon eller visst slag av motorfordon eller varå

övningskörning ej må företagas, ävensom angående gällande inskränkningar

dels i rätten att befara allmän väg med fordon eller visst slag av fordon, dels

ock i den eljest tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande

viss stads område polismyndigheten i staden.

Kungörelse må, där så befinnes lämpligt, ävenledes upptaga de vägar, som

få befaras med motorfordon utan andra inskränkningar än som äro stadgade

i denna författning.

Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,

skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte

insändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall för allmänheten hållas tillgänglig karta

i lämplig skala, varå de för motorfordonstrafik tillåtna allmänna vägarna

inom länet äro tydligt utmärkta, huvudvägar, som angivas i 4 § 5 mom. med

blå färg och övriga vägar med röd färg, därvid de vägar, för vilkas trafikerande

med motorfordon särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med

streckade linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje

år insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock att, om ändringar

icke skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande

art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann

uppgift å ändringarna, må vara tillfyllest.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

48 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelats av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäde

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

49 §.

För förrättning, som jämlikt denna stadga ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

50 §.

Därest beträffande vissa motorfordon, fordon, som kopplas till automobil,

motorredskap eller traktortåg undantag i särskilt hänseende från denna stadga

finnes vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller

den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken dag

vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) skall upphöra att gälla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

Tidigare i dag har Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat förelägga

riksdagen förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.

I denna förordning, som bygger på ett av 1932 års trafikutredning avgivet

och av 1936 års trafiksakkunniga överarbetat förslag, äro intagna de bestämmelser,

som ansetts erforderliga för reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken

och den s. k. uthyrningsrörelsen. Jag anhåller nu att få till

behandling upptaga de övriga spörsmål rörande vägtrafiken, som för närvarande

äro reglerade i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

Utbrytandet ur motor fordonsförordningen av bestämmelserna om den yrkesmässiga

automobiltrafiken och uthyrningsrörelsen torde nämligen påkalla utfärdande

av ny motorfordonsförordning, och i samband därmed har jag funnit

lämpligt, att bestämmelserna i den nuvarande motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan göras till föremål för översyn.

Författningarna hava, såsom av det följande närmare framgår, överarbetats

av särskilda sakkunniga, 1934 års vägtrafiksakkunniga. Det förslag, som

jag på grundval av de sakkunnigas betänkande nu går att framlägga, innebär

i stort sett endast en formell omarbetning av författningarna och särskilt en

överflyttning från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana

bestämmelser i den nuvarande förordningen, som direkt hänföra sig till

trafiken. I motorfordonsförordningen synas nämligen icke böra bibehållas

andra bestämmelser än de, som hava avseende å fordons beskaffenhet och

registrering samt rätten att föra motorfordon.

I några fall hava också sakliga ändringar vidtagits. I den mån dessa

äro av beskaffenhet att böra särskilt underställas riksdagens prövning, torde

jag i det följande få närmare beröra desamma, medan jag i övrigt torde få

hänvisa till författningsförslagen. Dessa torde dock i sin helhet böra framläggas

för riksdagen i syfte att bereda riksdagen tillfälle att, örn den så

önskar, yttra sig över desamma.

Beträffande den utredning, som verkställts av förenämnda sakkunniga, vill

jag erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1934 bemyndigade

chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

45

med uppdrag att inom departementet verkställa utredning till lösande av

de spörsmål på motorfordonstrafikens område, som icke vore föremål för

prövning inom 1932 års trafikutredning, samt utarbeta de författningsförslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av förenämnda bemyndigande tillkallades följande sakkunniga,

nämligen landshövdingen A. W. T. von Sneidern, ordförande, ombudsmannen

i lasttrafikbilägarnas riksförbund A. W. Andersson, direktören A.

T. N. Gabrielsson, numera kommendörkaptenen A. P. Norlander och numera

vägtrafikinspektören B. R. B. von Segebaden.

De sakkunniga hava med skrivelse den 28 maj 1935 avlämnat betänkande

med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. (Statens

offentliga utredningar 1935:23).

Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna i samtliga län samt av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arméförvaltningen, socialstyrelsen, statskontoret,

generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, chefen

för generalstaben, statspolisintendenten och statens väginstitut, varjämte

yttranden inkommit från, bland andra, kungl, automobilklubben, automobilbesiktningsmännens

förening, svenska automobilhandlareföreningen, Sveriges

trafikbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges

omnibusägares riksförbund, Sveriges droskbilägares riksförbund, nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande, motormännens riksförbund, motorförarnas

helnykterhetsförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska

transportarbetareförbundet, svenska teknologföreningen, svenska vägföreningen,

svenska vägstyrelsernas förbund, svenska järnvägsföreningen, svenska

spårvägsföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

samt föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar.

En sammanfattning av de avgivna yttrandena bär uppgjorts inom departementet

och kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Såsom inledningsvis antytts bygga förslagen till ny motorfordonsförordning

och ny vägtrafikstadga i stort sett på nu gällande bestämmelser och

avse dels en ändrad uppställning av stadgandena å området och dels en revision

av sådana bestämmelser, som på grund av teknikens utveckling eller

andra omständigheter äro i behov av jämkning. I likhet med de sakkunniga

finner jag det angeläget, att författningarna, som skola tillämpas av den stora

allmänheten i det dagliga livet, uppställas och avfattas i möjligaste mån lättfattligt

och överskådligt, även örn därav följer en viss utförlighet, som måhända

eljest skulle kunnat undvikas. I de avgivna yttrandena hava i allmänhet

ej några invändningar rests mot den av de sakkunniga föreslagna systematiska

uppställningen av motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

Även jag har ansett de sakkunnigas förslag i huvudsak ägnat att läggas

till grund för nya författningar. I det följande kommer jag att, då så kan

anses erforderligt, under varje särskild paragraf behandla de fåtaliga sakliga

ändringarna av större betydelse.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Matts proposition nr 213.

Departementschefen.

Motorfordonsförordningen.

1 §•

I 1 § hava upptagits definitioner å, bland annat, de olika slag av fordon,

varå förordningen har avseende. Definitionerna ansluta sig i stort sett till

de nu förekommande.

De sakkunniga hava särskilt till behandling upptagit frågan om bestämmelser

rörande de s. k. lättviktsmotorcyklarna, varmed nu förstås en vanlig

velociped, som försetts med hjälpmotor utan att velocipeden i övrigt förändrats.

Örn dessa fordon meddelas bestämmelser i 35 § nuvarande motorfordonsförordning,

huvudsakligen avseende deras utrustning, den hastighet

varmed de må framföras samt straff för vissa förseelser vid deras framförande.

Med avseende å lättviktsmotorcyklar föreligger icke besiktnings-,

registrerings- eller försäkringsskyldighet. Ej heller kräves, att föraren innehar

körkort.

De sakkunniga hava i fråga om lättviktsmotorcyklar föreslagit, att i definitionen

å dylikt fordon skulle ytterligare upptagas, att motorns cylindervolym

icke får vara större än 100 kubikcentimeter och att fordonets tjänstevikt

icke får överstiga 50 kilogram, varjämte utsagts, att ändring, bestående

i att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- eller andra anordningar

till främjande av fordonets trafiksäkerhet, icke skall förändra detsammas

karaktär av lättviktsmotorcykel.

I de avgivna yttrandena har från olika håll gjorts gällande, att lättviktsmotorcyklar

borde i fråga om besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt

vara likställda med vanliga motorcyklar och att körkort eller i allt fall

viss minimiålder -—■ 15 å 16 år — borde erfordras för rätt att framföra cykel

av ifrågavarande slag. Vidare har anförts, att tjänstevikten borde nedsättas

till 40 eller 45 kilogram. Automobilbesiktningsmännens förening har framhållit,

att en motor av den maximistorlek, som de sakkunniga föreslagit, möjliggjorde

en hastighet, som innebure fara för trafiksäkerheten. Statspolisintendenten

har påpekat, att exempelvis en notorisk drinkare, vars körkort

indragits, kunde undvika de av indragningen för honom föranledda olägenheterna

genom att framföra lättviktsmotorcykel i stället för annat motorfordon,

ett förhållande som givetvis vore till stor fara för trafiksäkerheten.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har anfört, att lättviktsmotorcyklar

syntes komma till alltmer ökad användning bland minderåriga,

vilka icke kunde antagas äga tillräcklig kännedom örn fordonens tekniska

konstruktion eller nödig insikt om den allmänna trafiksäkerhetens fordringar,

och att en ålder av 16 år borde utgöra villkor för rätt att föra dylikt

fordon.

För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen

intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får

överstiga 50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

47

motorernas cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre

gräns för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för

höga hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.

Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt

synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses

påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.

I anslutning till vad i vissa yttranden anförts har jag i förslagets 18 §

infört stadgande, att endast den, som fyllt 15 år, skall äga framföra lättviktsmotorcykel.

Vad angår övriga definitioner i 1 § vill jag allenast framhålla, att jag, i

anslutning till vad i vissa yttranden anförts, icke ansett mig böra biträda av

de sakkunniga framfört förslag, att såsom personautomobil skulle anses

även automobil avsedd för befordran av 8 eller 9 personer. Den nu fastställda

gränsen, 7 personer, torde böra bibehållas och fordon för större antal

personer alltjämt betraktas såsom omnibus.

2 §•

I 2 § har, i syfte att ernå en enhetlig beräkning av automobil tjänstevikt

och totalvikt, intagits stadgande, att vikten av varje person, som medtages

i beräkningen, skall anses uppgå till 75 kilogram.

3-6 §§.

I förevarande paragrafer hava upptagits bestämmelser om motorfordons

och släpfordons utrustning och beskaffenhet, i huvudsak överensstämmande

med vad som nu gäller. De sakkunnigas förslag innebär allenast den

ändringen, att motorcykel icke vidare skulle behöva vara utrustad med backspegel.

Såsom skäl härför har anförts, att skakningarna hos en motorcykel

under gång i själva verket syntes omöjliggöra användningen av backspegel.

I vissa av de avgivna yttrandena hava föreslagits kompletterande bestämmelser

i förevarande hänseenden. I flera yttranden har förordats, att i den

obligatoriska utrustningen för automobil skall ingå såväl körriktningsvisare

som stopplykta. Länsstyrelsen i örebro län har påyrkat, att belysningsanordningar

skola ingå i utrustningen. Statens väginstitut har understrukit

behovet av närmare bestämmelser om beskaffenheten av belysningsanordningar

å automobil. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat, att

föreskriften, att med ljudsignalapparat skall kunna avgivas jämväl signal

med jämn dov ton, bör utgå, enär efter genomförandet av den s. k. tysta

trafiken signalering i städer och tättbebyggda samhällen endast i undantagsfall

skall förekomma, varjämte, bland andra, automobilklubben framhållit,

att vid de tillfällen, då .signal numera skall avgivas, en kort och klar

signal erfordras.

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jönköpings län och statspolisintendenten

hava ansett, att motorcykel skall vara försedd med backspegel, och

därvid framhållit, att de sakkunnigas motivering med hänsyn till vägarnas

fortgående förbättring icke vore hållbar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 213.

Departe- De sakkunnigas förslag hava i sak icke givit mig anledning till erinringar

mentschefen. j an(jra hänseenden, än att s. k. stopplykta, vilken som regel finnes å moderna

automobiler, synes böra ingå i automobils obligatoriska utrustning

och att motorcykel, liksom nu är fallet, alltid bör vara försedd med backspegel.

Med hänsyn till kostnaden för att å äldre automobiler, vilka till

äventyrs icke äro försedda med stopplykta, anbringa sådan lykta torde i

övergångsbestämmelse till den nya förordningen böra föreskrivas, att stopplykta

icke behöver anbringas å automobil, som före förordningens ikraftträdande

undergått besiktning eller för vilken före samma dag typintyg utfärdats,

allt för det fall att automobilen vid besiktningen eller vid typintygets

utfärdande icke var försedd med stopplykta.

Enär fel eller brister i den som obligatorisk föreskrivna utrustningen av

automobil medför, att automobilen författningsenligt icke får brukas i trafik,

förrän felet eller bristen avhjälpts, bör givetvis föreskrifterna om sådan utrustning

icke givas större omfattning än nödigt är. På grund härav finner

jag i likhet med de sakkunniga det icke böra föreskrivas, att å automobil

skall föras körriktningsvisare. Med hänsyn till att belysningsanordningar

erfordras endast därest fordonet brukas under den mörka delen av dygnet,

anser jag ävenledes lika med de sakkunniga icke lämpligt, att dylika anordningar

göras obligatoriska. I 4 § 4 mom. har emellertid i enlighet med de

sakkunnigas förslag införts bestämmelse, att förekommande belysningsanordningar

skola vara så beskaffade, att, därest de kunna avgiva bländande

sken, avbländning snabbt kan ske.

8 §•

Kungl. Maj:t har i proposition nr 30 till årets riksdag framlagt förslag

angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. I förevarande

paragraf liksom ill § m. fl. hava införts bestämmelser, som ansluta

sig till det i nämnda proposition framlagda förslaget.

9 §•

Nu gällande bestämmelser om första besiktning och typbesiktning av

automobiler och motorcyklar hava sammanförts i 9 §. Bestämmelserna örn

första besiktning omfatta i enlighet med de sakkunnigas förslag även släpfordon.

Enligt nu gällande förordning erfordras visserligen icke för registrering

av släpfordon att detsamma undergått vanlig besiktning, utan det

är tillräckligt, att vid ansökan örn registrering fogas bevis av besiktningsman

med vissa uppgifter angående fordonets tjänstevikt m. m. Då den för

dylikt bevis erforderliga undersökningen från besiktningsmannens sida i stort

sett är jämställd med vanlig besiktning, innebär emellertid de sakkunnigas

förslag om besiktning av släpfordon i sak icke någon nyhet.

De sakkunniga hava tillika föreslagit, att typbesiktning skall kunna ske

jämväl i fråga om släpfordon. Enär varje släpfordon skall genom besiktningsmans

försorg förses med ett instansat identifieringsmärke och därför i

allt fall måste inställas inför besiktningsman, synes emellertid medgivande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 213.

49

av typbesiktning för släpfordon sakna betydelse. Jag anser mig därför icke

böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del.

10 §.

I 5 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning meddelas bestämmelser

örn besiktning av fordon, som undergått sådan ändring, att de uppgifter, som

äro införda i automobilregistret, icke längre överensstämma med fordonets

beskaffenhet. De sakkunniga hava ansett, att nu omförmäld besiktning —

i förslaget kallad ombesiktning — icke skall behöva äga rum, då ändringen

av fordonet består endast i ett tillfälligt utbyte av fordonets motor mot en

med denna överensstämmande reservmotor. Någon anmälan till registreringsmyndigheten

om sådant utbyte har därvid icke föreskrivits. De sakkunniga

hava vidare föreslagit den ändringen, att besiktningsmannen, därest motorfordon

vid ombesiktning befinnes icke vara i föreskrivet och lämpligt skick,

icke, såsom nu är fallet, ofördröjligen skall göra skriftlig anmälan därom till

länsstyrelsen, utan först därest påtalad brist icke inom av honom föreskriven

tid blivit avhjälpt.

I flera av de avgivna yttrandena har föreslagits, att nyssnämnda undantag

från skyldigheten att låta verkställa ombesiktning skulle gälla även för det fall,

att utbytet av motor icke är tillfälligt. Till stöd härför har framhållits, att

större trafikföretag, som äga flera sinsemellan lika fordon, ofta anskaffa

en extra motor för att vid behov insättas i sådant fordon, vars motor behöver

undergå reparation eller justering, varefter den uttagna motorn, sedan den

iordningställts, insättes i annat fordon, vars motor måste uttagas för tillsyn.

För dessa förelag skulle det vara betungande, därest vid sådana utbyten

skulle erfordras ombesiktning. Länsstyrelsen i Stockholms län, som

icke velat direkt avstyrka befrielse från ombesiktning vid tillfälliga utbyten

av motorer, har emellertid framhållit, att det medförde stora svårigheter att

övervaka, att återutbyte verkställdes inom vederbörlig tid och att stadgandet

ej uppenbart missbrukades. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt,

att anmälningsskyldighet vid utbyte av motor skulle stadgas. Från

några håll har vidare ifrågasatts, att, därest ett registrerat fordon överginge

till ny ägare och viss tid, två till fem år, förflutit från den närmast föregående

besiktningen, ny besiktning av fordonet skulle vara obligatorisk.

Därest företagen ändring å motorfordon endast består däri, att fordonets Departemotor

utbytes mot en med denna helt överensstämmande motor, synes skäl mcntschefen,

knappast föreligga att, även örn utbytet icke endast är av tillfällig natur,

upprätthålla kravet på ombesiktning av fordonet. Ett dylikt undantag från

huvudregeln synes emellertid, i anslutning till vad länsstyrelsen i Stockholms

län föreslagit, böra kompletteras med en föreskrift, att fordonets ägare,

därest återutbyte med den gamla motorn ej inom en månad ägt rum, skall

omedelbart göra anmälan lill länsstyrelsen om utbytet och den insatta motorns

nummer. Numret torde böra av länsstyrelsen införas i automobilregistret.

Med hänsyn till det från trafiksäkerhetssynpunkt jämförelsevis ringa

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Ma[:ts proposition nr 213.

Departe
mentschefen.

värdet av till tidpunkten bestämda besiktningar finner jag ej skäl att, på

sätt i några yttranden förordats, föreslå obligatorisk besiktning, när fordon

övergår till ny ägare.

11 §•

I 11 § hava sammanförts bestämmelser om besiktning efter särskilt beslut

av länsstyrelse och örn s. k. flygande besiktning med därpå följande eftersyn

samt om förbud mot fordons användande. Med hänsyn till det i förenämnda

proposition nr 30 till årets riksdag framlagda förslaget hava bestämmelserna

örn rätt att företaga flygande besiktning och meddela förbud mot

fordons användande gjorts tillämpliga jämväl å polisman, som erhållit förordnande

av länsstyrelse att utöva flygande besiktning.

14 §.

Stadgandena i 14 § om fordons registrering överensstämma i huvudsak

med föreskrifterna i nu gällande motorfordonsförordning. I de avgivna yttrandena

hava, bland andra, Sveriges omnibusägares riksförbund och

Västra Sveriges omnibusägares förening förslagit sådan ändring av

2 morn., att i fråga om chassi, som enligt definitionen i 1 § är att

hänföra till motorfordon, ansökan örn registrering skall behöva ske

först inom fjorton dagar från det fordonet färdigbyggts. Till stöd härför

har anförts, att det ofta förekomme, att chassiet till ett fordon inköptes hos

en firma och att karosseriet eller lastflaket därefter byggdes av en annan.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 2 mom. skulle registreringsplikt

i dylikt fall inträda redan inom fjorton dagar från förvärvet av

chassiet.

Även enligt min mening bör i det i yttrandena angivna fallet registrering

ske först sedan fordonet färdigställts. Uttryckligt stadgande härom synes

emellertid icke erforderligt, enär det torde få anses ligga i sakens natur, att

chassiet i nämnda fall bör betraktas såsom ett motorfordon under tillverkning.

15 §.

15 § innehåller bestämmelser om vad som är att iakttaga vid fordons

övergång till ny ägare och vid avförande av fordon ur automobilregistret

på grund av att fordonet under viss tid ej skall nyttjas i trafik eller att detsamma

förstörts eller av annan anledning icke vidare skall användas här i

riket.

De sakkunnigas förslag ansluter sig i stort sett till nu gällande bestämmelser.

De sakkunniga hava emellertid föreslagit, att vid återregistrering

av fordon, som avförts ur automobilregistret såsom förstört eller på grund

av att det icke vidare skall användas här i riket, skall, i likhet med vad som

nu gäller vid fordons avförande ur registret för viss tid, erläggas en särskild

avgift, motsvarande skatt för fordonet under tre månader. Med förslaget

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 213.

51

åsyftas att förekomma, att person, som under någon tid icke ämnar begagna

sitt fordon, genom att anmäla fordonet såsom förstört undgår att erlägga

den särskilda avgiften, motsvarande 3 månaders skatt, som eljest skolat erläggas.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit, att skyldigheten att söka registrering

i annat län av förut registrerat fordon på grund av förändring beträffande

äganderätten till fordon icke skall gälla den, som bedriver handel med

motor- eller släpfordon, därest det förvärvade fordonet försäljes inom fjorton

dagar efter förvärvet, dock att anmälan angående förvärvet och försäljningen

av fordonet inom nämnda tid skall göras till den länsstyrelse, hos

vilken fordonet är registrerat.

I vissa av de avgivna yttrandena hava erinringar framställts mot förslaget

att vid återregistrering av ett såsom förstört avfört fordon skall erläggas

särskild avgift. Flertalet länsstyrelser hava emellertid i princip icke haft

något att erinra mot förslaget men några hava ansett dess praktiska tillämpning

erbjuda vissa svårigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ställt sig avvisande mot förslaget om

den särskilda avgiften, har uttalat, att förslaget icke torde kunna råda bot

på oskicket, att motorfordon anmäldes såsom förstört, ehuru så ej skett.

Länsstyrelsen har därvid framhållit, att förslaget kunde leda till att en ny

ägare finge vidkännas avgiften, medan den förutvarande ägaren lämnat den

oriktiga uppgiften till registreringsmyndigheten. Om det vöre samma person,

som gjort anmälning och som anhölle om ny registrering av icke förändrat

fordon, borde straff ådömas honom i vanlig ordning för oriktig anmälan.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län hava likaledes ifrågasatt

lämpligheten av den föreslagna avgiften med hänsyn till, bland annat,

att avgiften merendels kornme att drabba ny ägare, som kanske vöre ovetande

om den tidigare registreringen.

De länsstyrelser, som ansett bestämmelsen komma att medföra svårigheter

vid tillämpningen, hava anfört, bland annat, att länsstyrelsen vid ansökan

om registrering av ett tidigare ur automobilregistret avfört fordon måste

söka utröna, på vilken grund avförandet skett. Hade fordonet varit registrerat

i annat län, måste förfrågan göras hos länsstyrelsen därstädes.

Många gånger syntes det även bliva svårt eller rent av omöjligt att få till stånd

erforderlig utredning om på vilken grund fordonet avförts ur registret. I

anslutning till nu angivna synpunkter har länsstyrelsen i Östergötlands län

därjämte framhållit, att förslaget syntes förutsätta, att ett förstört fordon

skulle kunna ånyo registreras, varigenom allmänheten kunde ingivas den

felaktiga uppfattningen, att ett fordon lagligen finge avföras ur registret såsom

förstört, även om det befunne sig i sådant skick, att det ånyo kunde

bliva trafikdugligt.

För undvikande av de olägenheter, som förslaget ur nu berörda hänseenden

innebure, hava några länsstyrelser förordat, att den särskilda avgift, som

enligt gällande bestämmelser och de sakkunnigas förslag skall erläggas i förskott

vid avförande ur registret för viss tid av ett motorfordon, skall erläggas

i efterskott eller alltså först då fordonet ånyo registreras.

Länsstyrelsen i Viirmlands län har för sin del ifrågasatt att även i de fall,

då sökanden icke kunde lämna uppgift örn fordonets förutvarande registreringsmärke

och det därför icke kunde med säkerhet avgöras, örn fordonet

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Departe
mentschefen.

avförts av den ena eller andra anledningen, den särskilda avgiften skulle

uttagas.

Automobilbesiktningsmännens förening har föreslagit lika förfarande, oavsett

anledningen till fordonets avförande ur registret, och en bestämd avgift,

förslagsvis 35 kronor för automobil, 5 kronor för motorcykel och 15 kronor

för släpfordon.

Motormännens riksförbund, som i stort sett anslutit sig till samma synpunkter,

som framförts av automobilbesiktningsmännens förening, har därjämte

framhållit, att starka skäl talade för att vissa lättnader medgåves för

avförande av fordon ur registret, i det att säkerligen en icke oväsentlig stegring

av köplusten hos allmänheten skulle visa sig, om en automobil utan allt

för stora extra kostnader kunde användas exempelvis under sommarmånaderna

för att därefter endast mot en mindre kostnad avföras ur registret.

Otvivelaktigt tala vissa skäl för ett genomförande av de sakkunnigas förslag

örn stadgande av särskild avgift vid återregistrering av fordon, som anmälts

hava förstörts eller icke vidare komma att användas i riket. Med

hänsyn till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen av ett dylikt stadgande

och då detsamma väsentligen skulle hava betydelse i de fåtaliga fall,

då fordon utförts ur landet och senare åter införes, har jag likväl ansett ett

dylikt stadgande icke böra införas i förordningen. Jag vill därvid särskilt

framhålla, att anmälan örn att fordon förstörts naturligen icke får ske, förrän

så verkligen blivit fallet, och att avgivande av oriktig anmälan är belagt

med straff. Med beaktande av vad i berörda avseenden anförts har emellertid

åt ifrågavarande stadganden givits en lydelse, som är ägnad att starkare

avgränsa de fall, då frihet från den särskilda avgiften må åtnjutas.

Den lättnad i skyldigheten att göra anmälan örn registrering, som de sakkunniga

föreslagit beträffande den, som driver handel med motor- eller släpfordon,

har jag funnit böra medgivas.

17 §•

I anslutning till de sakkunnigas förslag har det fordon vid registrering

tilldelade ordningsnumret samt den länet utmärkande bokstaven betecknats

såsom registreringsmärke i stället för igenkänningsmärke. De skyltar, upptagande

registreringsmärket, vilka skola förås å motorfordon, torde, till undvikande

av begreppsförblandning, böra erhålla särskild benämning och lämpligen

betecknas som registreringsskyltar.

Då några inskränkande bestämmelser med avseende å rätten att i hela riket

bruka registrerat fordon icke förekomma, torde en uttrycklig bestämmelse,

som medgiver en dylik rätt, icke vara erforderlig. Med hänsyn härtill

har bestämmelse, motsvarande 12 § 4 mom. i nuvarande förordning, icke

upptagits i förslaget.

18 §.

I förevarande paragraf äro införda stadganden örn villkoren för förande

av motorfordon och traktortåg samt om utbildning av förare m. m. I allt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

väsentligt överensstämma de föreslagna föreskrifterna med de i nu gällande

motorfordonsförordning förekommande.

Motorförarnas heinykterhetsförbund har ansett, att minimiåldern för rätt

att framföra motorcykel borde vara densamma som stadgats för automobilförare.

''

Rätten att företaga övningskörning hava länsstyrelsen i Jönköpings län

och automobilbesiktningsmännens förening ansett böra begränsas, förslagsvis

till det besiktningsmannadistrikt, inom vilket vederbörande är mantalsskriven.

Statspolisintendenten har föreslagit, att bestämmelserna om övningskörning

skulle kompletteras i den riktningen, att såsom övningskörning skulle

anses endast sådan körning, som eleven jämte läraren eller annan godkänd

person företoge uteslutande i avsikt att erhålla färdighet i körning med

motorfordon. 41

Vad sålunda i avgivna yttranden föreslagits, har jag för min del icke Departefunnit

vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget. mentschefei

På grund av att i förenämnda proposition nr 30 till årets riksdag föreslagits,

att körskola icke längre skall stå under fortlöpande tillsyn av viss besiktningsman,

hava tredje och fjärde styckena i förslagets 2 mom. något omarbetats.

1

Nuvarande bestämmelse, att beslut örn meddelande av tillstånd att bedriva

yrkesmässig utbildning och om godkännande av lärare samt beslut örn återkallelse

av sådant tillstånd eller godkännande skola kungöras i tidning i

orten, har jag ansett kunna utgå, enär kungörandet, vilket för närvarande

sker på statsverkets bekostnad, torde vara av ringa betydelse.

19 och 20 §§.

Enligt 14 § 2 mom. i gällande motorfordonsförordning skall sökande vid

anmälan till förarprov bland annat förete intyg av läkare, att sökanden icke

lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller

hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil.

Erforderlig grad av synskärpa skall anses föreligga, därest denna, efter korrektion

av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till minst 0.7 å det ena

ögat och minst 0.3 å det andra. Erforderlig grad av hörselförmåga skall

anses vara för handen, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning

väl uppfattas på 4 meters avstånd. Enahanda bestämmelser innefattades

i 1923 års förordning om motorfordon.

Enligt dessa bestämmelser äro alltså, bland andra, enögda personer utestängda

från möjligheten att erhålla körkort. I anslutning till av andra lagutskottet

i samband med tillkomsten av 1930 års motorfordonsförordning

gjort uttalande har emellertid Kungl. Majit i stor utsträckning meddelat dispens

från föreskriften örn viss synskärpa. Sålunda har det numera blivit

regel att person, vilken å ena ögat har normal eller i det närmaste normal

synförmåga (eventuellt nied glas) men å det andra ögat saknar syn eller har

mindre synförmåga än 0.3, av Kungl. Majit erhållit tillstånd .att — utan bin
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majis proposition nr 213.

der av denna nedsättning i synförmågan — hos vederbörande länsstyrelse

söka körkort, dock under förutsättning, att nedsättningen av synförmågan

varat så länge, att körkortssökanden kan anses hava hunnit vänja sig vid

densamma. I samtliga dessa fall har Kungl. Maj:t inhämtat medicinalstyrelsens

yttrande och grundat sitt beslut på dess mening. Däremot har i

fråga om trafikkort i regel icke dispenserats från de författningsenliga kraven

på synskärpa.

Med hänsyn till den fasta praxis som sålunda utbildat sig i förevarande

avseende hava de sakkunniga i enlighet med av medicinalstyrelsen avgivet

yttrande föreslagit, att jämväl person, vars synskärpa å ena ögat är mindre

än 0.3 eller som helt saknar syn å ena ögat, skall kunna erhålla körkort,

därest dels synskärpan å det andra ögat uppgår till minst 0.8 och erforderlig

korrektion till högst 2 dioptriers styrka och dels nedsättningen eller förlusten

av synen å det sämre ögat varit bestående mer än ett år. De sakkunniga hava

därjämte föreslagit, att i undantagsfall körkort skulle kunna tilldelas även

enögda, som hade större refraktionsfel än två dioptrier. Härför borde dock

erfordras särskild dispens av Kungl. Majit.

I fråga om fordringarna å hörsel hava de sakkunniga, i anslutning till

vad medicinalstyrelsen uttalat i förutnämnda yttrande, föreslagit sådan lindring,

att för erhållande av körkort endast skulle erfordras, att sökanden åtminstone

å ena örat uppfattar konversationsstämma på 4 meters avstånd.

I likhet med vad nu gäller skall enligt de sakkunnigas förslag vid anmälan

till förarprov företes, bland annat, intyg av polismyndighet rörande sökandens

nykterhet m. m. Med hänsyn till sådana fall, då polismyndighet finner

sig icke kunna giva en person goda vitsord rörande de förhållanden, å

vilka nykterhetsintyget har avseende, men denne likväl söker körkort, hava

de sakkunniga förordat sådant tillägg till gällande bestämmelse, att intyg från

polismyndighet även i dylika fall bör företes och att intyget härvid bör angiva

skälen till att sökanden icke kan erhålla tillfredsställande vitsord.

I fråga örn fordringarna för godkänt förarprov hava de sakkunniga ansett

det nuvarande stadgandet, att sökande skall vara »väl förtrogen med

automobils verkningssätt», vara onödigt strängt och icke motsvara de rimliga

krav, som med hänsyn till trafiksäkerheten i praktiken böra ställas på

en förare. De sakkunniga hava ansett tillräckligt, att sökanden äger »nödig

kännedom om verkningssättet» hos det slag av motorfordon, med avseende

på vilket körkort sökes.

De sakkunnigas förslag om vissa lättnader i fordringarna å syn och hörsel

för erhållande av körkort har i flertalet yttranden lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som givit förslaget sin anslutning, har

emellertid uttalat, att från bestämmelserna ej borde kunna meddelas dispens.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att intyg från ögonspecialist

alltid borde vara erforderligt i de fall, då synskärpan icke uppginge till 1

utan korrektion med glas. Erfarenheten hade nämligen visat, anför sistnämnda

länsstyrelse, att synskärpan ofta bedömdes olika av ögonspecialister

och andra läkare.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

I fråga om förenämnda nykterhetsintyg av polismyndighet hava Överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att svårigheter

stundom kunde uppstå för utlänning, som vore bosatt här i landet, att anskaffa

dylikt intyg, varför det vore önskvärt, att utlänning, som icke varit

i landet mantalsskriven två år, bereddes möjlighet att genom exempelvis

intyg från konsulat, beskickning eller trovärdiga personer i sökandens forna

hemort styrka de förhållanden, varom polismyndighetens intyg vore avsett

att lämna upplysning.

Nykterhetsnämnden i Stockholm har motsatt sig den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen, att polismyndighet, som funne sig icke kunna giva

sökanden sådant vitsord, som avsåges med nyssnämnda intyg, skulle angiva

skälen härför. Nämnden har till stöd härför bland annat anfört:

Det syntes vara utbildad praxis, att, om en person efter att hava vägrats

lämplighetsintyg ansökte om körkort, länsstyrelsen infordrade yttrande^ från

vederbörande polismyndighet. Länsstyrelserna erhölle självfallet på sådant

sätt långt mera ingående upplysningar om de förhållanden, som polismyndigheten

ansett utvisa sökandens olämplighet, än genom intyg, vilka polismyndigheten

skulle tillställa de sökande. I många fall måste polismyndigheten

vägra att meddela begärt vitsord till följd av upplysningar, som inhämtats

från personer, vilka ägde kännedom om den sökande. Det syntes

uppenbart, att dylika utredningar icke kunde med någon utförlighet refereras

i intyg, över vilka de sökande fritt kunde disponera. Erfarenheten gåve

rikliga belägg för att, örn en körkortssökande vägrats vitsord i fråga örn nykterhet

och han lyckats få kännedom om att vissa personer lämnat för honom

oförmånliga upplysningar, det förelåge en påtaglig risk, att han utsatte dessa

personer för trakasserier eller sökte hämnas pa annat sätt, särskilt som oftast

fråga vore örn alkoholmissbrukare och icke sällan kroniska alkoholister.

Järnvägsstyrelsen har påyrkat, att bland villkoren för erhållande av körkort

borde införas uttrycklig bestämmelse örn att den sökande vid körkortsprövningen

inför besiktningsmannen skall visa sig till fullo känna och väl

förstå innehållet i den av järnvägsstyrelsen utgivna broschyren »Varning för

tåg».

Chefen för generalstaben har ansett det vara av vikt, att bestämmelsen om

att sökanden skall vara väl förtrogen med verkningssättet hos det slag av

fordon, för vilket körkort sökes, bibehålies.

Då vissa av de handlingar, som nu skola företes vid undergående av förarprov,

nämligen nykterhetsintyg, av sökanden undertecknad uppgift, huruvida

han tidigare sökt eller erhållit körkort, samt fotografi torde hava betydelse

endast vid länsstyrelsens prövning av frågan om utfärdande av körkort,

har jag låtit bestämmelserna härom inflyta i 20 §.

Såvitt erfarenheten hittills utvisat, synas några olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke hava uppkommit därav, att personer, som visserligen icke

till fullo uppfylla för körkorts erhållande i vederbörande författning för närvarande

stadgade fordringar i fråga örn syn eller hörsel, men som dock hava

sådan syn- eller hörselförmåga, att de i det särskilda fallet ansetts kunna betros

med att föra motorfordon, elter dispens av Kungl. Majit erhållit körkort. Då

Departe
mentschefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Movis proposition nr 213.

de sakkunnigas förslag om vissa jämkningar i förevarande kompetenskrav

nära anknyter till den praxis, vilken i anslutning till av medicinalstyrelsen

avgivna utlåtanden tillämpats vid meddelande av dispens, har jag icke

funnit anledning till erinran mot detsamma.

På skäl, som anförts av Stockholms stads nvkterhetsnämnd, har jag funnit

mig icke böra biträda de sakkunnigas förslag, att polismyndighet, som anser

sig icke kunna utfärda nykterhetsintyg av beskaffenhet, som erfordras för

erhållande av körkort, skall utfärda intyg med angivande av detta förhållande

och skälen därför.

Med avseende å det av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings

län framförda förslaget, att utlänning, som söker körkort, under vissa förhållanden

må förete, i stället för nykterhetsintyg av polismyndighet, annat

intyg av beskaffenhet att kunna godtagas, vill jag framhålla, att någon allmängiltig

föreskrift därutinnan icke synes böra intagas i förordningen. Örn

utlänning icke varit mantalsskriven här i landet under två år och erforderligt

intyg av polismyndighet på grund därav icke kan erhållas, torde det böra

ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida han ändock må kunna erhålla

körkort. Stadgande härom har införts i 20 §.

Mot de sakkunnigas förslag, att förarprov må godkännas, därest sökanden

blott äger nödig kännedom om verkningssättet hos det slag av fordon, för

vilket körkort sökes, har jag icke funnit anledning till erinran.

21 §•

Bestämmelserna i gällande motorfordonsförordning rörande återkallelse av

körkort äro i huvudsak av följande innehåll:

Enligt 15 § 3 mom. gäller, att, om förare vid färd med automobil i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom

förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att

han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller örn

förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra

automobil, den länsstyrelse som utfärdat förarens körkort skall, efter nöjaktig

utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,

att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av

körkortet sker, låta sig rättas, och är det ej fråga om förare, som vid färd

med automobil varit så påverkad av starka drycker som nyss angivits, må

varning i stället meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren,

sedan viss tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger

på ansökan få fragan örn utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning.

Dock skall beträffande förare, som vid färd med automobil varit så påverkad

av starka drycker, som nyss sagts, tiden efter vilken dylik prövning först må

ske bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva

lidande, skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga

föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet

eljest återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

57

automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,

förordna, att körkortet skall tilis vidare återkallas. Vid frågans slutliga

prövning skall hänsyn tagas till den tid körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat.

Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit

synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil utan

risk för liv eller egendom, äger polismyndighet omhändertaga körkortet i

avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort,

som sålunda omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett

omhändertagadet, inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning

frågan om körkortets återkallande ankommer. Det åligger härefter länsstyrelsen

att skyndsamt besluta, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas

eller återställas till föraren. 1 avbidan på dylikt förordnande är föraren

icke berättigad att föra motorfordon.

Vidare må i detta sammanhang erinras örn bestämmelserna, att, örn återkallelse

av körkort skett, det åligger förare att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen, samt att, där beslutet efter anförda besvär blir

upphävt, körkortet skall återställas till föraren ävensom slutligen att varning

ej må överklagas.

De sakkunniga förorda till en början, att den nuvarande bestämmelsen,

enligt vilken körkort skall indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,

att han icke bör betros med att föra automobil, kompletteras sålunda, att dylika

egenskaper skola hava ådagalagts genom allvarlig förseelse. De sakkunniga

anföra, att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser,

vilkas överträdande icke innebära någon fara för det

allmänna, icke böra föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser

borde, säga de sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men

däremot syntes i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den

vittgående art, som en körkortsindragning innebure. De sakkunniga ansåge

det böra i författningstexten tydligt markeras, att körkortsindragning icke

finge föranledas av dylika smärre trafik- eller ordningsförseelser. De sakkunniga

kunde alltså icke ansluta sig till de synpunkter, varåt Överståthållarämbetet

givit uttryck i skrivelse den 2 januari 1935 till Kungl. Maj:t med

hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna angående körkort,

att ett effektivt ingripande mot olämpliga motorfordonsförare genom återkallande

av körkort eller förvägrande av nytt körkort icke omöjliggjordes för

vederbörande myndigheter.

Överståthållarämbetet har i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till

ett fall, där en person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett

tjugufemtal förseelser, huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt

polismyndigheternas uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att

i berörda hänseenden icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse.

Det för personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid

hade beslutet härom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten.

Överståthållarämbetet finner den tolkning av gällande föreskrifter angående

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

körkort, varåt Kungl. Maj:ts utslag givit uttryck, ådagalägga, att dessa föreskrifter

knappast motsvara de krav, som måste uppställas, därest föreskrifterna

skola kunna tjäna det därmed avsedda syftet, nämligen att förebygga,

att motorfordon framföras av personer, vilka i ena eller andra hänseendet

ådagalagt sin olämplighet såsom förare av dylika fordon.

De sakkunniga hava vidare funnit det vara oegentligt, att, såsom nu är

förhållandet, vid bedömande av fråga örn körkortsindragning hänsyn skall

kunna tagas även till förseelser, som ligga flera år tillbaka i tiden och som

icke längre kunna anses vara uttryck för vederbörandes nuvarande egenskaper

och kvalifikationer såsom förare. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda

avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret

mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning till

att frågan om körkortets återkallande upptages till prövning.

Slutligen hava de sakkunniga jämväl ansett, att körkort icke skall kunna

återkallas med anledning av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag

rörande straff för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga

hava till stöd härför anfört:

Örn en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig till

viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort men

domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt även påpekats

från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring i körkortsindragningen,

och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad

återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra konsekvenser.

Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols lagakraftägande

utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt beslut om

indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i avbidan på domstolens

lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.

Jämväl i fråga om de villkor, under vilka person, vars körkort återkallats,

ånyo må erhålla tillstånd att föra motorfordon, hava de sakkunniga föreslagit

vissa ändringar. I detta hänseende hava de anfört följande:

De sakkunniga anse, att, om körkort indrages på högst ett års tid, detsamma

därefter bör kunna återställas till vederbörande förare med

mindre omgång och kostnader än som nu är fallet. Det lärer sålunda icke

vara erforderligt, att, om körkort indragits på så pass kort tid som nyss

sagts, föraren skall förete nytt bevis av besiktningsman om godkännande

såsom förare, över huvud taget lärer det vara iillräckligt i dylikt fall, att

föraren avlämnar läkarintyg samt intyg från polismyndighet om nykterhet

m. m. Man synes i förevarande fall enligt de sakkunnigas mening böra tala

örn ett återbekommande av körkort till skillnad från utfärdandet av nytt

körkort, i vilket senare fall en helt ny prövning kommer till stånd på grundval

av bevis från besiktningsman och alla de andra handlingar, frånsett åldersbetyg,

vilka erfordras för erhållande första gången av körkort. Under

det att sådan prövning efter nuvarande bestämmelser skall ske, så snart

tiden för återkallelsen av körkortet uppgår till sex månader, skall densamma

enligt de sakkunnigas förslag endast vara behövlig i händelse av körkortsindragning

för längre tid än ett år. Liksom hittills bör emellertid vederbörande

länsstyrelse, närhelst så prövas nödigt, kunna oavsett tiden för

återkallelsen begära företeende av samtliga i 20 § 1 mom. omförmälda handlingar.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

59

De sakkunniga hava slutligen uttalat, att, om körkort på grund av förares

förseelser ansetts böra fråntagas honom för viss tid, det borde vara förarens

uppförande under denna tid, som bleve avgörande vid bedömande av

frågan om nytt körkort skulle utfärdas för honom. Härom anföra de sakkunniga:
Tiden

för återkallelsen bör anpassas efter förseelsens art och bör vara

tillräcklig för att man på grundval av uppgifter om förarens vandel under

tiden för körkortsindragningen skall kunna bedöma lämpligheten av att

ånyo godkänna honom såsom förare. Att, om föraren under tiden för körkortsindragningen

uppfört sig klanderfritt, taga den förseelse, vartill han gjort

sig skyldig före indragningen och som föranlett denna, till utgångspunkt för

en vägran att bevilja honom nytt körkort eller att återbekomma det gamla

körkortet anse de sakkunniga icke böra förekomma. Liksom den, som

ådömts ett frihetsstraff, efter dettas avtjänande återfår sin frihet och förväntas

hava tagit varning av det skedda, så bör ock en automobilförare, vars

körkort på grund av förseelse återkallats för viss efter förseelsens art bestämd

tid, härefter antagas komma att i framtiden undvika ett upprepande

av körkortsindragningen. De synpunkter, som nu anförts, hava de sakkunniga

ansett väga tyngre än den erinran, som kan göras därom att vid prövning

av fråga om utfärdande av första körkort avseende kan fästas även vid

längre tillbaka i tiden liggande förseelser.

Med anledning av från vissa håll framförda yrkanden, att prövning

av fråga om återkallelse av körkort på grund av begången förseelse borde

överflyttas från länsstyrelserna till domstolarna, hava de sakkunniga slutligen

i sin motivering till stadgandena i 21 § anfört bland annat:

Ett skäl för en sådan överflyttning skulle vara, att domstolen, vilken utdömde

straff för förseelsen, hade närmare och mera direkt kännedom än

länsstyrelsen om de omständigheter, som kunde inverka på frågan om körkortsindragning.

Även örn detta icke läte sig bestrida, måste likväl beaktas,

att länsstyrelsen kunde och vore skyldig att införskaffa den utredning, som

tarvades för klarläggande av de på körkortsfrågan inverkande omständigheterna

i ett av domstol avgjort mål, och framför allt att länsstyrelsen härutöver

hade tillfälle att taga hänsyn till uppgifter rörande eventuella tidigare

förseelser av fordonsföraren, vilka kunde vara av avgörande betydelse för

bedömande av huruvida indragning av körkort borde ske. Såvitt de sakkunniga

kunde finna, disponerade länsstyrelserna över ett tillräckligt material

för att kunna träffa rättvisa avgöranden i fall, varom nu vore fråga. Härtill

komme, att frågor örn indragning av körkort i andra fall än som sammanhängde

med straffbelagda förseelser, exempelvis på grund av sjukdom el.

dylikt, näppeligen kunde tänkas överflyttade till domstolarna. Dessutom

kunde det knappast undgås, att länsstyrelsernas befogenhet att provisoriskt

indraga körkort bibehölles, varvid frågor örn körkortsindragning alltså bleve

beroende på prövning av såväl domstolar som länsstyrelser. Slutligen borde

även uppmärksammas, att det torde vara förenat med större svårigheter att

åvägabringa en enhetlig tillämpning på förevarande område, ifall avgörandet

lades hos mångfalden av domstolar i stad och på landet, än örn detsamma

liksom hittills bibehölles hos länsstyrelserna.

Av sålunda angivna skäl hava de sakkunniga ansett sig höra förorda, att

beslutanderätten i fråga örn återkallelse av körkort alltjämt skall ankomma

på vederbörande länsstyrelse.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

I de avgivna yttrandena hava erinringar i olika hänseenden framställts

mot de sakkunnigas förslag. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms, Kronobergs och Kristianstads län hava sålunda ställt sig avvisande

till förslaget, att det icke, såsom nu är fallet, skulle vara till fyllest för

indragning av en förares körkort, att han ådagalagt sådana egenskaper, att

han icke borde betros att föra motorfordon, utan att därjämte skulle erfordras,

att förenämnda egenskaper ådagalagts genom allvarlig förseelse. Överståthållarämbetet

har framhållit, att en dylik bestämmelse icke kunde anses

främja trafiksäkerheten. Då det bland villkoren för erhållande av körkort

erfordrades, att vederbörande gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt och

med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses olämplig

som förare, borde det, anför Överståthållarämbetet, därav följa, att den,

som erhållit körkort men därefter visat sig icke uppfylla nämnda fordringar,

också borde kunna fråntagas rätten att föra motorfordon. Enligt de sakkunnigas

förslag, anför ämbetet vidare, kunde en notorisk drinkare, som innehade

körkort, icke få detta indraget med mindre han varit onykter vid förandet

av motorfordon eller eljest gjort sig skyldig till allvarlig förseelse. Länsstyrelsen

i Stockholms län har anfört, att den nuvarande formuleringen vore

lämpligare, enär den gåve större möjligheter att vid indragningsfrågans bedömande

taga hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Länsstyrelsen har i detta sammanhang bland annat framhållit, att t. ex.

utfärdade parkeringsbestämmelser visserligen ofta vöre att betrakta såsom

rena ordningsföreskrifter men att de i många fall tillkommit för att undanröja

en påtaglig trafikfara, vilket utan tvivel vore fallet beträffande åtskilliga

av de förbud, som i sådant hänseende gällde för Stockholms stad; vad

Stockholms län anginge hade denna synpunkt varit helt bestämmande. Länsstyrelsen

i Kronobergs lån har framhållit, att ett flertal mindre förseelser,

sedda i ett sammanhang, kunde konstituera en persons olämplighet att föra

motorfordon. Automobilklubben har däremot understrukit de sakkunnigas

uppfattning, att endast allvarliga förseelser borde få motivera återkallelse av

körkort. Klubben har uttalat, att den ansåge sig böra rikta en allvarlig gensaga

mot den tendens, som på vissa håll och särskilt under de senaste åren

framträtt, att även vid relativt lindriga förseelser och upprepade överträdelser

av rena ordningsföreskrifter återkalla körkort.

Socialstyrelsen, som icke har något att i och för sig invända mot att körkortsindragning

kommer till användning endast då den felande vid färd

med motorfordon eller eljest i något väsentligt hänseende ådagalagt olämplighet

som förare, vare sig genom onykterhet eller på annat sätt, har emellertid

ansett nuvarande formulering av bestämmelsen tillräckligt tydligt giva

uttryck åt styrelsens sålunda uttalade mening. I anslutning härtill har styrelsen

anfört:

Ur denna synpunkt förefölle det nu föreslagna tillägget »genom allvarlig

förseelse» icke behövligt. Dessutom funnes anledning antaga, att en dylik

skärpning av förutsättningarna för körkorts återkallande skulle i vissa fall

avtrubba effektiviteten hos hithörande bestämmelser. Genom att på nu föreslaget

sätt såsom skäl för återkallelse av körkort förutsätta, att föraren

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 213.

61

gjort sig skyldig till en straffbelagd förseelse, syntes möjligheterna att utmönstra

förare, som i nvkterhetsavseende visat sig opålitliga, icke obetydligt

reducerade. Erfarenheterna från den samhälleliga alkoholistvården gåve

nämligen vid handen, att en person kunde vara avancerad alkoholist — och

därmed olämplig att föra motorfordon — utan att hans alkoholmissbruk

komme till uttryck i fylleriförseelser eller på annat för polismyndigheten

uppenbart sätt. I praktiken vore det sålunda ingalunda ovanligt, att

tvångsåtgärder enligt alkoholistlagen, exempelvis övervakning eller internering

å anstalt, måste tillgripas även mot personer, som aldrig gjort sig skyldiga

till någon fylleriförseelse. Det syntes uppenbart, att en körkortsinnehavare,

som t. ex. ställdes under övervakning av nykterhetsnämnd, icke

borde få behålla sitt körkort, oavsett om han gjort sig skyldig till offentligt

fylleri eller ej.

Omkring halva antalet länsstyrelser har icke kunnat dela de sakkunnigas

mening att vid utredning av frågan örn körkortsindragning avseende

icke bör få fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret mer

än två år före begåendet av den förseelse, som givit anledning till frågan

örn körkortsindragningen. Tre av dessa länsstyrelser hava uttalat, att, därest

viss preskriptionstid ansåges böra stadgas, densamma i allt fall borde utsträckas

att omfatta tre eller fem år. I övrigt har framhållits, att även förseelser,

som läge längre tillbaka i tiden än två år, i vissa fall kunde äga betydelse

för ett allsidigt bedömande av frågan, huruvida vederbörande alltjämt

borde få innehava körkort. Från vissa håll har framhållits att preskriptionstiden

borde räknas från tidpunkten för förseelsens begående och icke

från tiden för densammas antecknande i körkortsregistret. Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande har förordat, att länsstyrelse vid prövning

av fråga om körkorts återkallande borde taga hänsyn till alla för länsstyrelsen

kända förhållanden rörande vederbörandes alkoholmissbruk. Svenska

transportarbetareförbundet har däremot ansett, att förseelser, liggande längre

tid tillbaka än ett år, ej böra få inverka på fråga örn indragning av körkort.

De sakkunnigas förslag, att vid utredning rörande ifrågasatt körkortsindragning

avseende icke skulle få fästas vid ett icke laga kraftvunnet domstolsutslag

har avstyrkts av omkring en tredjedel av länsstyrelserna. Överståthållarämbetet

har ansett, att det av de sakkunniga med bestämmelsen

avsedda syftet i det väsentligaste kunde vinnas, därest länsstyrelses beslut om

återkallelse av körkort finge gälla tills vidare under viss tid. En dylik bestämmelse

skulle medföra, att en person, som fått sitt körkort indraget på

grund av förseelse, varför han sedermera frikändes, kunde efter ansökan

hos vederbörande länsstyrelse genast återfå sitt körkort. Länsstyrelsen i

Uppsala län har framhållit, att en förare, då fråga uppstått örn indragning av

hans körkort, icke torde försumma att hos länsstyrelsen åberopa samma

omständigheter som inför domstolen och att, därest dessa gjorde frågan om

en definitiv indragning av körkortet tveksam, länsstyrelsen säkerligen komme

att avvakta domstols utslag. Länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands

län hava påpekat, att det av de sakkunniga med ifrågavarande förslag avsedda

syftet kunde äventyras genom bestämmelsen om att körkort skulle kunna tills

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

vidare indragas. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller sålunda, att,

därest i fråga om förseelse, som borde medföra exempelvis sex månaders indragning

av körkortet, slutligt fällande utslag förelåge först efter ett år, vederbörande

genom en indragning av körkortet tills vidare komme att vara i saknad

av körkortet dubbelt så lång tid som vederbort. Med hänsyn härtill borde

bestämmelsen kompletteras med en föreskrift, att länsstyrelsen skulle redan

vid underrätts utslag fixera tiden för indragningen. Bland övriga synpunkter

å föreliggande fråga må slutligen nämnas den av länsstyrelsen i Jönköpings

län framförda, nämligen att de sakkunnigas förslag komme att medföra, att

lång tid ofta förflöte mellan förseelsens begående och det laga kraftvunna

utslaget, något som vore synnerligen olämpligt med hänsyn till att återkallelsens

styrka bland annat läge däri, att beslutet därom följde ej alltför

lång tid efter förseelsens begående.

Lämpligheten av de sakkunnigas förslag, att ett för kort tid återkallat körkort

skulle kunna återbekommas, har från några länsstyrelsers sida ifrågasatts

huvudsakligen av det skälet, att statsverket, som har utgifter för kungörandet

av körkortets återkallande, icke såsom vid utfärdande av nytt körkort

skulle få dessa kostnader täckta.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har starkt ifrågasatt

lämpligheten av att det nykterhetsintyg, som vederbörande har att förete

vid ansökan om nytt körkort eller i vissa fall vid återbekommande av körkort,

endast skall behöva avse tiden efter begåendet av den förseelse, som

givit anledning till körkortsindragningen. Föreningen har därvid anfört, att

det ofta inträffade, att polismyndigheten i vederbörandes hemort hade sig

bekant omständigheter rörande sökandens levnadssätt före körkortsindragningen,

vilka icke varit kända för länsstyrelsen, då denna bestämt tiden för

indragningen. Föreningen har även framhållit, att en person på grund av

exempelvis sjukhusvistelse eller avtjänande av frihetsstraff under indragningstiden

kunnat vara tvångsvis förhindrad att begagna rusdrycker.

Det av de sakkunniga berörda spörsmålet, huruvida ärenden rörande återkallelse

av körkort böra överflyttas å domstolarna, har bland länsstyrelserna

närmare berörts endast av länsstyrelsen i Östergötlands län. Denna har i

frågan uttalat, att ärenden om körkortsindragning lämpligen borde prövas av

domstolarna i de fall, där indragning grundade sig på begångna förseelser.

Då fråga uppstått om återkallande av körkort med anledning av körkortsinnehavarens

andliga eller kroppsliga förhållanden, syntes däremot länsstyrelserna

alltjämt böra vara beslutande myndigheter. Enligt länsstyrelsens

mening borde det därjämte tillkomma länsstyrelse att i brådskande fall tills

vidare besluta om indragning av körkort. En liknande uppfattning har vidare

kommit till synes i bland annat yttranden av poliskammaren i Malmö,

stadsstyrelsen^ i Lidingö och Arvika samt motormännens riksförbund.

Departe- Vad till en början angår spörsmålet, huruvida prövning av fråga om återmentschefen.

]{allelse av körkort bör tillkomma domstol i de fall, då förutsättningen för

återkallelse!! är att viss förseelse blivit begången av körkortets innehavare,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

63

är det visserligen sant, att domstolen ofta torde kunna förskaffa sig en närmare

och mera direkt kännedom än länsstyrelsen örn de i det särskilda fallet

föreliggande omständigheter, som kunna inverka på frågan om körkortets

återkallande. Med hänsyn till vad de sakkunniga härutinnan anfört och då

den nuvarande ordningen torde hava fungerat i stort sett tillfredsställande,

har jag likväl ansett förevarande ärenden böra bibehållas under länsstyrelsernas

handläggning.

De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna åberopas

körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts

genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För

min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening

bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande

vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens

eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,

även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga.

För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har

jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.

Däremot vill jag giva min anslutning till de sakkunnigas förslag, att vid

prövning av fråga om återkallelse av körkort hänsyn icke må tagas till förseelser,

som antecknats i körkortsregistret mer än två år före begåendet av

den aktuella förseelsen. Har föraren annorledes än genom begången förseelse

ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att

innehava körkort, lärer det sakna betydelse, huruvida han tidigare begått

förseelse, varför något stadgande om preskription icke givits för detta fall.

Ävenså anser jag mig kunna giva min anslutning till den princip, som

ligger bakom de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse

av körkort avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols

utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika

de i några yttranden påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna

formuleringen under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl

låtit avfatta bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med

straff, icke skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag,

där ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.

I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla

vederbörandes körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen

ej föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda

kan få sitt körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken han

sedermera av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i förevarande

fall erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen

måste anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid

nämnda invändning icke behöva tillmätas avgörande betydelse.

De sakkunnigas förslag att körkort, som återkallas på högst ett år, skall

kunna återbekommas och att vederbörande alltså i sådant fall icke skall behöva

lösa nytt körkort, har icke givit mig anledning till erinran.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra örn att enligt nuvarande

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Movis proposition nr 213.

bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,

varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig

förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser

onykterhet vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser,

som körkortsindragning kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes ur

humanitär synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning

i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens

syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.

Slutligen må nämnas, att jag ansett mig kunna utesluta stadgandet, att

meddelande skall intagas i ortstidning om beslut, som avse återkallelse av

körkort och återbekommande eller utfärdande ånyo av körkort, vilket förfarande

icke synes hava ett mot kostnaderna därför svarande värde. Det

synes fullt tillräckligt, att besluten kungöras rikets polismyndigheter.

22—25 §§.

22—25 §§, som innehålla särskilda föreskrifter angående motorfordon och

släpfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, och örn

tillstånd att föra sådant fordon m. m., överensstämma i huvudsak med nuvarande

bestämmelser i ämnet. Nämnas må att åt paragraferna givits tilllämpning

även å släpfordon samt att tillstånd för utlänning att tillfälligtvis

föra motorfordon här i riket, vilket tillstånd enligt gällande bestämmelser

avser endast sådant motorfordon, som införes för tillfälligt brukande, i förslaget

utvidgats att omfatta sådant motorfordon, som han äger framföra i

hemlandet.

26—32 §§.

I 26—32 §§ hava straffbestämmelser intagits. Till en början torde böra

erinras om att gällande motorfordonsförordning tillkom före lagen angående

dagsböter utom strafflagens område och att förordningen på grund härav

upptager särskilda böteslatituder upp till 1,000 kronor. I den mån i förordningen

stadgas högre straff än böter 300 kronor, skola enligt nyssnämnda

lag i stället tillämpas dagsböter.

De sakkunniga hava ansett, att vissa av de förseelser, som i nuvarande

motorfordonsförordning äro belagda med högre straff än 300 kronors böter

och sålunda enligt vad nyss anförts numera falla under dagsbotssystemet,

icke äro av den natur, att dagsböter böra bibehållas för desamma. Med hänsyn

härtill hava de sakkunniga föreslagit, att det i motorfordonsförordningen

bestämda straffet för följande förseelser, vilka nu förskylla dagsböter, skall

nedsättas till böter högst 300 kronor, nämligen: begagnande av fordon, som

i fråga om utrustning och beskaffenhet ej överensstämmer med gällande föreskrifter;

underlåtenhet att vid ändring å fordon anmäla detsamma till ombesiktning;

underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering eller göra

anmälan till automobilregistret; underlåtenhet att använda nödiga synglas,

oaktat skyldighet härutinnan anmärkts på körkortet, samt åsidosättande av

föreskrifter örn övningskörning eller förbud häremot.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

65

I fråga örn vissa av de förseelser, som på grund av dagsbotsreglerna nu

förskylla dagsböter, hava de sakkunniga, ehuru med tvekan om den formella

möjligheten av en sådan åtgärd, därjämte föreslagit ett maximum av 50 dagsböter

i följande fall: begagnande av registreringspliktigt fordon före registrering;

begagnande av fordon i strid mot meddelat förbud; underlåtenhet att

efterkomma av besiktningsman givet föreläggande att inställa fordon till

eftersyn; tillverkares eller handlandes utlämnande av besiktnings- eller släpfordonsskylt

till den, som icke fullgjort stadgad skattskyldighet; förande av

automobil, motorcykel eller traktortåg utan rätt till förande av fordonet eller

traktortåget i den trafik, varom fråga är, och företagande av övningskörning

utan att vara därtill berättigad, så ock anställande och brukande såsom förare

av automobil, motorcykel eller traktortåg av den, som icke äger rätt att föra

motorfordon eller traktortåg av det slag eller i den trafik, varom fråga är,

och överlämnande av förare under färd åt annan att föra motorfordonet eller

att företaga övningskörning, utan att denne är därtill berättigad. Slutligen

hava de sakkunniga, ehuru i gällande förordning för vissa förseelser stadgats

minimistraff av 50 respektive 100 kronors böter, icke för någon med dagsbot

belagd förseelse föreslagit minimiantal dagsböter.

De föreslagna straffbestämmelserna hava i flertalet yttranden lämnats

utan erinran. Överståthållarämbetet har förklarat sig ej kunna biträda förslaget

om borttagande av nu gällande straffminima, särskilt i vad avsåge

överträdelse av bestämmelserna örn övningskörning. Förande av motorfordon

av den, som icke vore därtill berättigad, innefattade enligt ämbetets

mening ett så starkt hot mot andra vägfarandes säkerhet, att straffet för

dylik förseelse borde vara sådant, att det utgjorde ett starkt återhållande

moment. Ämbetet har vidare avstyrkt förslaget om upptagande av särskilt

dagsbotsmaximum för vissa förseelser, enär en dylik bestämmelse ej stöde

i överensstämmelse med 2 kap. 8 § strafflagen och böteslagen. Magistraten

i Örebro har uttalat, att det ej syntes föreligga anledning att från dagsbotssystemet

undantaga förseelser, innebärande att fordon framfördes i strid

mot bestämmelserna örn fordons beskaffenhet och utrustning. Framförandet

av ett med fel å t. ex. bromsar eller styrinrättning behäftat fordon vore enligt

magistraten ytterst farligt och utgjorde bevis på bristande ansvarskänsla

hos vederbörande. Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ansett, att dagsböter

ej borde stadgas för begagnande av registreringspliktigt fordon före

registrering, för underlåtenhet att inställa fordon till eftersyn samt för lämnande

till registreringsmyndigheten mot bättre vetande av vissa oriktiga uppgifter

m. m.

Enligt vedertagna principer böra från dagsbotsstraff undantagas endast

sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras

såsom rena ordningsförseelser. I överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag har det i 29 § 1 mom. föreslagna dagsbotsstraffet för underlåtenhet

alt göra anmälan till automobilregistret ersatts med böter från och med tio lill

och med trehundra kronor, medan däremot övriga förseelser, som av de sak
Iiihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 213. 5

Departe
mentschefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majis proposition nr 213.

kunniga överflyttats från dagsbotsstraffets tillämpningsområde, i det omarbetade

förslaget bibehållits därunder. Likaså hava nuvarande straff minima

bibehållits. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om maximiantal dagsböter

för vissa förseelser torde redan på grund av innehållet av lagen angående

dagsböter utom strafflagens område icke kunna godtagas.

Såsom närmare framgår av förut omförmälda proposition nr 30 till årets riksdag

hade automobilbesiktningssakkunniga förordat, att straffpåföljd icke undantagslöst

borde stadgas i anledning av anmärkning från statspolisens sida i

fråga örn fordons utrustning och beskaffenhet. De sakkunniga grundade sin

uppfattning härutinnan främst därpå, att ett åläggande att inställa ett bristfälligt

fordon till avgiftsbelagd eftersyn hos besiktningsman i och för sig vore betungande

för vederbörande och att kriminaliseringen av smärre förseelser med

avseende å fordons beskaffenhet eller utrustning vore ägnad att till skada för

besiktningens ändamål skapa ett mindre gott förhållande mellan allmänheten

och statspolisen. Såsom jag vid anmälan av nyssnämnda sakkunnigas förslag

anförde, har jag icke något att erinra mot den sålunda förordade principen.

I anslutning till vad jag i berörda sammanhang anförde ha från straffbestämmelsen

i 26 § 2 mom. undantagits bristfälligheter av mindre betydelse.

Den, som underlåter att efterkomma föreläggande att till eftersyn inställa

motorfordon, skall däremot jämlikt 27 § första stycket vara förfallen till

dagsböter.

Slutligen får jag i detta sammanhang anmäla, att justitiekanslersämbetet

i skrivelse den 15 januari 1936 framhållit, att såväl i gällande förordning

som i de sakkunnigas förslag stadgandena om straff för den, som tillåter

annan att föra motorfordon utan att denne är därtill berättigad, är otillfredsställande,

i det att de icke omfattade utlämnande av motorfordon till förande

av person, som icke är berättigad att föra sådant fordon. Såsom exempel

å ett dylikt förfarande har i skrivelsen anförts ett rättsfall, där en sjuttonårig

yngling av sin moder tillåtits att framföra en henne tillhörig automobil och

modern icke ansetts kunna fällas till ansvar härför. Då ett dylikt fall synes

böra i straffhänseende likställas med de övriga fall, då straff stadgas för

överlåtande åt annan att föra motorfordon, har 30 § andra stycket avfattats

med beaktande härav.

Övergångsbestämmelser.

Den nya motorfordonsförordningen torde böra träda i kraft den 1 januari

1937. Då den föreslagna förordningen om yrkesmässig trafik med automobil

enligt vad jag förordat icke skall träda i kraft förrän vid en senare tidpunkt,

torde de nuvarande bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik och

uthyrningsrörelse och de därtill knutna straffbestämmelserna böra äga tilllämpning

till dess nyssnämnda förordning träder i kraft.

Såsom jag vid behandlingen av 4 § framhållit erfordras bestämmelse om

undantag för vissa vid den nya motorfordonsförordningens ikraftträdande

besiktigade automobiler från stadgandet, att automobil skall vara försedd

med stopplykta.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

67

Tägtrafik stad gali.

1 §•

Flertalet av de i 1 § upptagna definitionerna har sin motsvarighet i 1 §

av förslaget till motorfordonsförordning. De sakkunniga hava föreslagit, att

vissa bestämmelser om framförande av spårvagn skola införas i vägtrafikstadgan.

Då vägtrafikstadgan, i likhet med vad nu är fallet, icke synes böra

hava tillämpning å vid skenor bundna fordon, har jag emellertid ansett bestämmelser

för spårvagnar icke böra inflyta i stadgan.

4 §•

Enligt 9 § 3 mom. vägtrafikstadgan skall, när ett fordons kurs skär ett

annat fordons kurs, det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta

detta senare köra först, dock att genom detta stadgande ingen förare av fordon

fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande

körbana.

De sakkunniga hava föreslagit, att denna regel — den s. k. vänsterregeln —

skall tills vidare bibehållas med det undantaget, att fordon å biväg skall lämna

företräde åt fordon å huvudväg. På länsstyrelse eller, såvitt angår gator

inom stads planlagda område, polismyndighet skall enligt förslaget ankomma

att bestämma, vilka vägar som skola utgöra huvudvägar. Därest båda de vägfarande

färdas på huvudvägar eller båda på bivägar, skall vänsterregeln äga

tillämpning med bibehållande av skyldighet att iakttaga särskild försiktighet

även för den, som har företrädesrätt. Bestämmelsen om förkörsrätt kompletteras

med en föreskrift i de sakkunnigas förslag till 13 §, däri angives,

att varningsmärke skall anbringas å allmän väg eller gata, som korsar huvudväg.

Till stöd för sitt förslag, vilket grundar sig på från åtskilliga håll framställda

yrkanden, anföra de sakkunniga, att den nya regeln ansetts synnerligen

betydelsefull för ernåendet av en smidig trafik och att den livliga trafiken

å huvudvägarna vid en dylik anordning icke behövde uppehållas av

den mer eller mindre tillfälliga trafiken å bivägarna. I själva verket, säga

de sakkunniga, tillämpades redan nu företrädesrätt för trafik å huvudväg i

ganska stor utsträckning såväl i städerna som på landsbygden. Införandet

av förkörsrätt för huvudledstrafiken syntes även i sin mån vara ägnat att

befordra strävandena att uppnå en tystare trafik.

De sakkunnigas förslag örn införande av huvudvägssystemet har i de avgivna

yttrandena i stort sett lämnats utan erinran. Av länsstyrelserna bär endast

länsstyrelsen i Malmöhus län ställt sig helt avvisande mot förslaget.

Länsstyrelsen har till stöd för sin uppfattning framhållit, alt det måste anses

olämpligt att tillämpa olika system för olika vägar. 1 en kritisk situation,

då manövreringen vore beroende på en reflexrörelse, handlade man efter det

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majda proposition nr 213.

system, som man merendels tillämpade. Ett system med huvudväg och biväg

medförde därjämte behov av en mängd vägmärken, vilket icke kunde anses

lämpligt, enär därigenom allmänhetens uppmärksamhet för vägmärken i allmänhet

sannolikt skulle slappas. Polismästaren i Stockholm har uttalat, att

det vore tvivelaktigt, huruvida förslagets genomförande bomme att höja trafiksäkerheten.

För Stockholms vidkommande skulle vägmärken behöva anbringas

vid ett stort antal gatukorsningar, något som medförde avsevärda

kostnader, varjämte gatubilden bomme att bliva lidande. Gatukontoret i

Stockholm har å sin sida uttalat, att det icke torde böra förekomma att överallt,

där två huvudvägar korsade varandra, placera märken å båda vägarna,

enär detta inom tättbebyggda områden skulle leda till rena orimligheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget ej fullt rationellt utformat. Dess

genomförande skulle innebära en reglering av förhållandet mellan trafiken

å de allmänna vägarna, men länsstyrelsen ville erinra örn att bivägarna icke

alltid hade karaktären av allmän väg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser

förkörsrätt för huvudväg böra gälla endast å landsbygden, medan i städer

och tättbebyggda samhällen vänsterregeln alltjämt borde tillämpas. I samhällen

erfordrades nämligen alltid försiktig körning, särskilt efter införandet

av den tysta trafiken. Styrelsen har därjämte framhållit, att ett uppsättande

i de tättbebyggda samhällena av en stor mängd varningsmärken skulle

komma att medföra icke obetydliga kostnader. Andre polisintendenten i

Göteborg har däremot uttalat, att vänsterregeln, strängt tillämpad, i vissa fall

kunde vålla besvärligheter för trafiken, i synnerhet för städernas vidkommande,

och att, för ernående av en smidig trafik, trafikant å huvudgata borde

äga företräde framför trafikant å bigata. Polisintendenten föreslår emellertid

sådan begränsning i de sakkunnigas förslag, att vänsterregeln kompletteras

med ett stadgande, som berättigar vederbörande myndighet att påbjuda,

att vid korsande möte fordon å bigata skall lämna företräde åt fordon

å huvudgata. Svenska vägfGreningen har uttalat, att antalet huvudvägar

måste starkt begränsas med hänsyn till kostnaderna för det eljest stora antalet

vägmärken. Svenska stadsförbundet bär — under framhållande av att

synnerlig försiktighet vid passerande av gatukorsningar måste krävas av

automobiltrafiken — anfört, att de sakkunnigas förslag kunde befaras medföra,

att mindre försiktighet bomme att iakttagas av motortrafikanterna, och

att det vore tvivelaktigt, örn huvudvägsregeln verkligen hade sådan betydelse

för trafiken, att det motiverade uppsättandet av särskilda vägmärken, tydligen

i mycket stor utsträckning och med icke ringa kostnader.

Länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län hava påpekat, att tättbebyggda

stadsdelar kunna ligga utom planlagda områden och att icke planlagda

områden stundom ligga mellan tättbebyggda planlagda, och hava på grund

härav ansett, att polismyndigheterna i respektive städer böra jämväl såvitt

avser stads icke planlagda område bestämma, om väg skall hänföras till

huvudväg eller biväg.

Departe- Förkörsrätt för fordon å huvudväg har tidigare i olika sammanhang, bland

Schelen.annat 1927 åfS motorfor(jonssakkunniga, föreslagits skola införas såsom

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

69

undantag från den s. k. vänsterregeln. Vid anmälan av nämnda sakkunnigas

förslag i samband med framläggande för 1930 ars riksdag av förslag till

ny vägtrafikstadga anförde dåvarande departementschefen, att trafikförhållandena

knappast kunde väntas bliva bättre, därest förkörsrätten gjordes

beroende av, förutom vänsterregeln, myndighets föreskrift om huvudväg och

biväg, även örn förordnande härom kungjordes och tillkännagåves medelst

anslag. Snarast syntes honom den omständigheten, ätt för olika vägar skulle

gälla olika regler, kunna giva anledning till viss osäkerhet och förvirring och

därigenom öka risken för sammanstötning. Han fann visserligen förslaget

hava visst fog för sig men ansåg företrädesrätten för fordon å huvudväg icke

böra beredas genom författningsföreskrifter utan skapas av den särskilda

försiktighet och hänsyn, som förare skulle iakttaga gentemot andra trafikanter

vid färd in på korsande körbana.

Den för varje år framträdande ökningen av vägtrafiken har, såsom av de

sakkunniga framhållits, lett till att huvudvägsregeln i praktiken tillämpas i

ganska stor utsträckning både i städerna och på landsbygden. Ehuru onekligen

skäl alltjämt kunna anföras mot införande av en trafikregel, som strider

mot en annan för samma trafiksituation föreskriven, synes det mig ändock

vara att föredraga, att genom en reglering av huvudvägstrafikens företrädesrätt

borttaga de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, som uppenbarligen

äro förenade med att en i praktiken tillämpad körregel står i strid nied de

legala bestämmelserna på området. För min del anser jag också, i likhet med

de sakkunniga, att företrädesrätt för huvudvägstrafiken har sin betydelse för

ernående av en smidig trafik, samtidigt som det synes mig naturligt, att trafiken

å de till en huvudväg anslutande bivägarna bör hava särskild anledning

att, vid färd in på huvudväg, iakttaga största försiktighet.

Om jag alltså i princip vill ansluta mig till de sakkunnigas förslag, anser

jag dock detsamma i vissa avseenden giva huvudvägsregeln allt för stort utrymme.

Jag har därför åt 4 § 5 mom. låtit giva en avfattning, som tydligt

utmärker, att varje förare, såväl i situationer då vänsterregeln är tillämplig

sorn då huvudvägsregeln skall gälla, är skyldig att iakttaga särskild försiktighet

vid färd in på korsande körbana. Vidare har jag låtit intaga vänsterregeln

såsom den primära, varmed jag åsyftat att ge uttryck åt tillbörligheten av att

vederbörande myndigheter gå varsamt fram vid ifrågavarande klassificering.

En begränsning av antalet huvudvägar synes nämligen nödig bland annat

med hänsyn till att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den trafikerande allmänheten

måste genom uppsättande av vägmärken å bivägar, som ansluta

till huvudväg, varnas för korsning med huvudväg. Bestämmelse örn dylika

märken har intagits i 13 §. Visserligen torde dylika märken icke kunna

uppsättas på enskilda bivägar, men jag vill erinra örn att möjlighet linnes att,

där så anses påkallat, vid huvudvägarna uppsätta vägmärken med varning

för farlig korsning med enskild biväg. Att varningsmärken uppsättas vid

korsningar mellan två huvudvägar torde, såsom de sakkunniga uttalat, bliva

nödvändigt.

1 anslutning lill vad länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anfört

har i förevarande liksom i övriga paragrafer, däri stadgande i sådant hän
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

seende meddelats, införts att på polismyndigheterna i respektive städer

skall ankomma att fatta beslut beträffande trafiken även inom städernas icke

planlagda områden.

11 §•

Enligt 13 § nuvarande vägtrafikstadga må tävling med motorfordon eller

velociped ej anordnas å väg utan att tillstånd därtill meddelats av vederbörande

länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att

fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

De sakkunniga hava uttalat, att denna föreskrift, tillämpad efter ordalagen,

uppenbarligen vöre av mycket restriktiv innebörd och att anledning saknades

att vare sig skärpa eller uppmjuka bestämmelsen i fråga.

1935 års riksdag har emellertid i skrivelse, nr 293, i anledning av en inom

andra kammaren väckt motion, nr 26, om förbud mot hastighetstävlingar

med motorfordon å allmänna vägar — under åberopande av vad som anförts

i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 — anhållit, att

Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande utfärdande av skärpta bestämmelser

och, om så erfordrades, förbud för hastighetstävlingar och därmed

jämförliga tävlingar med motorfordon å de allmänna vägarna samt, i

den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I nämnda utlåtande anförde andra lagutskottet, bland annat:

Hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar syntes numera icke

tillåtas med mindre de vägar, varå fordonen skulle framgå, avstängdes för

annan trafik. Detta vöre givetvis en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det

syntes emellertid obestridligt, att med tävlingarna vore förenade åtskilliga

olägenheter. Såsom erfarenheten visade, medförde tävlingarna fara till liv

och egendom ej blott för de tävlande själva utan jämväl för åskådare och

andra, som vistades i närheten av tävlingsbanan. Genom tävlingarna förorsakades

de kring banan boende besvär i olika hänseenden, varjämte vägfarande

till följd av avspärrningsanordningar stundom bleve nödsakade att färdas

betydande omvägar. Därtill komme, att åtminstone de större tävlingarna

medförde ett omfattande och tidsödande arbete för länsstyrelserna och

underlydande polismyndigheter. Det syntes heller icke kunna förnekas, att

hastighetstävlingar hos en del av allmänheten väckte längtan efter fartsensationer,

vilket kunde leda till minskad försiktighet i den allmänna trafiken.

Utskottet ville emellertid fästa uppmärksamheten även på de s. k. orienterings-

eller tillförlitlighetstävlingarna, vilka försigginge å vägarna samtidigt

med den allmänna trafiken och till följd härav syntes lia en mera direkt inverkan

på trafiksäkerheten. Ehuru vid dylika tävlingar den högsta hastigheten

icke vore utslagsgivande utan vanligen en relativt låg medelhastighet

vore bestämd, måste de tävlande, för att kunna hålla denna medelhastighet

och ifrågakomma till en god placering i tävlingen stundom färdas med en

hastighet, som med hänsyn till trafiksäkerheten vöre överdrivet hög. För tävlingarnas

tillåtande hade i huvudsak framhållits, att desamma bidroge till

utvecklingen av materielen. Motorfordonsfabrikanterna syntes emellertid ha

andra både riskfriare och tillförlitligare möjligheter än tävlingar att pröva

motorernas och den övriga materielens hållbarhet och prestationsförmåga.

Det syntes böra övervägas, huruvida de fördelar i olika hänseenden, som

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

71

möjligen stöde att vinna genom dylika tävlingar, uppvägde de obestridliga

nackdelar, som vore förbundna med desamma. Därest utredningen gåve vid

handen, att sådana tävlingar ansåges böra tillåtas, syntes det emellertid, med

hänsyn till det omfattande intrång i ett stort antal personers legitima intressen,

som en större hastiglietstävling onekligen medförde, böra övervägas,

huruvida länsstyrelserna horde bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att

helt bestämma villkoren för tävlingarna.

över riksdagens förenämnda skrivelse hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statspolisintendenten och

statens väginslitut, varjämte yttranden inkommit från, bland andra, kungl,

automobilklubben, automobilbesiktningsmännens förening, svenska automobilhandlareföreningen,

Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares

riksförbund, nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,

motormännens riksförbund, svenska motorklubben, svenska transportarbetareförbundet,

svenska teknologföreningen, svenska vägföreningen, svenska

vägstyrelsernas förbund, svenska landskommunernas förbund, föreningen

för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar, cyklisternas riksförbund

och svenska motorförbundet. Av yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Av länsstyrelserna hava sexton intagit den ståndpunkten, att hittills vunna

erfarenheter i fråga om motortävlingar icke gåve anledning att stadga generellt

förbud mot hållande av sådana tävlingar å allmänna vägar och att den

länsstyrelserna tillkommande prövningsrätten finge anses i allmänhet fylla

sitt ändamål, nämligen att tillse, att fara eller olägenhet för annan trafik ej

uppkomme samt att betryggande anordningar vidtoges till skydd för såväl

de tävlande som åskådarna. Fyra länsstyrelser hava ansett generellt förbud

för motortävlingar å allmänna vägar böra införas samt till stöd härför

bland annat framhållit, att tävlingarna saknade förnuftigt ändamål och därjämte

innebure stora risker för såväl de tävlande själva som åskådarna.

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Gotlands, Örebro och Jämtlands

län hava icke haft något att erinra mot förbud mot hastighetstävlingar å de

allmänna vägarna men däremot ansett förbud icke böra uppställas för orienterings-

och tillförlitlighetstävlingar. Länsstyrelsen i Västmanlands län har,

utan att uttala någon bestämd ståndpunkt i frågan, framhållit, att det syntes

vara av avgörande betydelse, huruvida tävlingarna kunde anses tjäna något

allmänt intresse av sådan storleksordning, att detta uppvägde de olägenheter

och risker, som i mer eller mindre grad alltid vore förenade med tävlingar

å allmän väg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att, då vid hastighetstävlingar

å allmän väg denna avstängdes för all annan trafik, dessa tävlingar icke

kunde anses medföra något men för trafiksäkerheten i den allmänna samfärdseln.

Vid orienterings- och tillförlitlighetstävlingar kunde däremot vederbörande

— under strävan att erhålla en god placering — frestas att åsidosätta

gällande föreskrifter om aktsamhet och hänsyn.

I de avgivna yttrandena i övrigt har i flertalet fall uttalats, att inskränkande

bestämmelser utöver dem, som redan förefunnes, icke vore behövliga.

Svenska landskommunernas förbund, som ansett bärande skill ej föreligga

att göra lindring i nuvarande bestämmelser, har anfört, att i yttranden,

som av förbundet inhämtats från två av de kommuner, som berörts av

de linder senare åren anordnade större motortävlingarna, uttalats, alt några

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Mcij.ts proposition nr 213.

Departe
mentschefen.

större olägenheter eller obehag ej orsakats av tävlingarna, samt att kommunerna

gärna såge, att tävlingarna anordnades jämväl i fortsättningen.

Bland de myndigheter, som ställt sig avvisande till ett förbud, hava emellertid

några ansett tillståndsgivningen böra ske mer restriktivt än som i allmänhet

hittills skett. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat, att

med hänsyn till det stora antal tillförlitlighets- och orienteringstävlingar, som

under senare år börjat hållas, det syntes höra övervägas av de tillståndsgivande

myndigheterna att vid tillstånds meddelande verkställa en betydligt

strängare gallring än som i allmänhet nu ägde rum.

Från flera håll har vidare framhållits, att det för främjande av enhetlighet

med avseende å villkoren för meddelande av tillstånd till motortävlingar samt

lör klarläggande av länsstyrelsernas och polismyndigheternas befogenheter

och skyldigheter å förevarande område vore önskvärt, att Kungl. Majit utfärdade

närmare bestämmelser rörande de villkor, som i allmänhet borde

föreskrivas för meddelande av tävlingstillstånd.

Från vissa håll har därjämte framförts den uppfattningen, att tolkningen

av bestämmelsen i 13 § vägtrafikstadgan gåve anledning till tveksamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda ifrågasatt, huruvida med stöd av

bestämmelsen kunde föreskrivas sådana villkor, som hade till ändamål att

bereda trygghet för åskådarna, Länsstyrelsen har vidare uttalat, att det ej

syntes utan vidare klart, huruvida de kostnader, som länsstyrelsen kunde få

vidkännas i anledning av prövning av ansökning örn tävlingstillstånd, kunde

påläggas sökanden. Enligt länsstyrelsens mening vöre det ej heller tydligt,

huruvida tillstånd kunde vägras en sökande endast på den grund, att sökanden

vägrade att gälda dylika kostnader. Länsstyrelsen i Värmlands län har

framhållit behovet av en uttrycklig bestämmelse, att tillstånd erfordrades

jämväl för anordnande av isbanetävlingar, backtävlingar, jordbanetävlingar

och andra likartade tävlingar, vilka icke äga rum å allmän väg.

1 de av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och föreningen

för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar avgivna yttrandena har

ifrågasatts, att för vinnande av större enhetlighet vid tillståndsgivningen

denna borde överflyttas från länsstyrelserna till en gemensam myndighet för

hela riket. De länsstyrelser, som upptagit denna fråga i sina yttranden, hava

emellertid, med undantag av länsstyrelsen i Värmlands län, uttalat, att någon

ändring i nu gällande ordning ej syntes påkallad.

Otvivelaktigt kunna, såsom andra lagutskottet i sitt förut återgivna utlåtande

framhållit, såväl från säkerhetssynpunkt som med hänsyn till olägenheterna

för vägtrafiken och de vid vägarna boende befogade erinringar göras

mot de på allmänna vägar förekommande tävlingarna med motorfordon. Av

de i ärendet föreliggande yttrandena synes emellertid framgå, att örn nödiga

villkor rörande säkerhetsanordningar uppställas riskmomenten i fråga örn

de allmänna vägarna knappast kunna anses så mycket mera betydande än

vid liknande tävlingar annorstädes, att anledning finnes att särskilt för dessa

vägars vidkommande förbjuda ifrågavarande slag av tävlingar. Jag vill således

i detta sammanhang framhålla, att ett allmänt förbud mot hållande

av tävlingar med motorfordon från säkerhetssynpunkt knappast borde begränsas

till de allmänna vägarna; erfarenheterna från utlandet giva vid handen,

att olyckor av betydande omfattning kunna inträffa även vid tävlingar,

som hållas å särskilt för ändamålet iordningställda banor.

Vad därefter angår de av hastighetstävlingarna föranledda olägenheterna

för vägtrafiken — närmast beroende på att vägarna avstängas för trafik i

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

73

samband med tävlingarnas hållande — synes det, med hänsyn till förutsättningarna

för meddelande av tävlingstillstånd, knappast antagligt, att dylika

olägenheter av någon större betydelse behöva uppstå.

Vad slutligen angår de s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna är

att märka, att dessa vanligen hava till syfte att inom gränserna för gällande

trafikregler öka förarnas skicklighet och befordra körteknikens utveckling.

Att dylika tävlingar försiggå jämsides med den allmänna trafiken har, såvitt

framgår av de avgivna yttrandena, i stort sett icke visat sig medföra allvarligare

risker.

De nu framförda synpunkterna på frågan örn förbud mot tävlingar med

motorfordon föranleda mig att anse, att tillräcklig anledning till sådant förbud

icke torde föreligga. Jag fäster därvid särskilt avseende vid länsstyrelsernas

befogenhet och skyldighet att uppställa ur säkerhetssynpunkt erforderliga

villkor vid beviljandet av tävlingstillstånd. Med hänsyn till att

vissa länsstyrelser uttalat tvekan rörande omfattningen av denna länsstyrelsernas

befogenhet enligt 13 § i nuvarande vägtrafikstadga, har jag låtit

avfatta förevarande 11 § så, att varje tveksamhet om stadgandets innebörd

bör vara utesluten.

Skulle emellertid en fortsatt erfarenhet ge vid handen, att trots av länsstyrelserna

föreskrivna säkerhetsanordningar faromomentet vid tävlingarna ej

står att reducera till ett minimum, bör det intresse, varmed desamma omfattas

av såväl vissa kommuner som en större allmänhet, ej få stå hindrande i

vägen för ett återupptagande av frågan om tävlingsförbud och då ej blott

beträffande å allmän väg anordnade tävlingar utan med avseende på tävlingar

med motorfordon över huvud.

16 §.

I denna paragraf har jag, bland annat, med hänsyn till vad trafiksäkerhetens

krav torde bjuda låtit intaga bestämmelse om att cyklande icke inom

tättbebyggt område må låta sig dragas av annat fordon.

18 §.

I stället för nu gällande bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning

äger med angivet undantag beträffande vissa vägar förordna, att å med

dragare förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess

dragare skall föras lykta eller reflex anordningar, har jag i anslutning till de

sakkunnigas förslag infört en generell föreskrift av motsvarande innehåll.

23 §.

Rätten att befara vägarna med motorfordon och släpfordon är enligt nu

gällande motorfordonsförordning, liksom enligt tidigare förordningar, begränsad,

bland annat med hänsyn till fordonets största hjultryck och

bredd. Utan särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet

i stad får fordon med ett största hjultryck, överstigande 2,000 kilo
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

gram, eller med större bredd än 210 centimeter icke framföras å allmän

väg. De sakkunniga hava beträffande hjultrycket föreslagit den ändringen,

att största tillåtna hjultrycket höjes till 2,500 kilogram, därest avståndet

mellan två av fordonets hjulaxlar uppgår till minst tre meter. De sakkunniga

hava därjämte förordat, att — i motsats till vad nu gäller — fordon,

vars största hjultryck överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram, ändock må

framföras utan tillstånd, om fordonet lastats under den för fordonet fastställda

maximilasten, så att fordonets förhandenvarande hjultryck på grund

därav icke överstiger 2,000 respektive 2,500 kilogram.

I fråga örn fordonsbredden hava de sakkunniga föreslagit en höjning till

220 centimeter.

I de avgivna yttrandena hava flera länsstyrelser ansett den föreslagna

höjningen under vissa förhållanden av största tillåtna hjultrycket från

2,000 till 2,500 kilogram icke motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län har

sålunda uttalat, att vägarna inom länet i allmänhet vore för svaga för att

tillåta ett hjultryck av 2,500 kilogram. Följden av en dylik bestämmelse

bleve, att tunga fordon undveke att närma sig vägkanterna, något som medförde,

att vägbanans effektiva bredd i hög grad minskades för övriga trafikanter.

Stora svårigheter uppstode också att vid trafik med tunga bilar

hålla vägarna i tillfredsställande skick. Andra länsstyrelser hava framhållit,

att en ökning av största tillåtna hjultrycket skulle tvinga myndigheterna

att i fråga örn stora delar av vägnätet meddela särskilda inskränkningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att de sakkunnigas förslag

skulle gynna uppkomsten av en i många fall tyngre trafikapparat än som

skäligen kunde behövas och som man på andra sätt sökte begränsa, nämligen

i fråga örn den yrkesmässiga trafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett en ökning av största hjultrycket böra tillåtas beträffande

södra och mellersta Sverige, enär vägarna därstädes, frånsett en del å desamma

belägna mindre bärkraftiga broar, numera i allmänhet vunnit erforderlig

styrka och bärighet. I fråga örn vägarna i de fyra nordligaste länen

vore däremot styrelsen synnerligen tveksam, huruvida de sakkunnigas

förslag kunde anses lämpligt. Med hänsyn till dessa vägars byggnadssätt

torde ett generellt medgivande att befara samtliga vägar med fordon upp

till 2,500 kilograms hjultryck medföra, att för flertalet vägar inskränkningar

i fråga om hjultryck måste föreskrivas.

Jämväl de sakkunnigas förslag, att rätten att befara väg skall vara beroende,

icke av fordonets största hjultryck, utan av det för varje särskilt fall

faktiska hjultrycket, har mött invändningar från flera håll. Därvid har framhållits,

att en dylik bestämmelse vore synnerligen svår att övervaka och komme

att giva anledning till ett stort antal överträdelser. För en effektiv övervakning

skulle, uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, erfordras ett stort antal

portativa vågar.

Förslaget örn en höjning av största tillåtna bredden å fordonen har i

övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I en del yttranden har

emellertid gjorts gällande, att en höjning vore olämplig eller opåkallad. Sålun
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

75

da har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat, att fordonsbredden borde avpassas

efter vägarna och icke vägarna efter fordonsbredden. I länet utgjorde antalet

vägar, vilkas bredd på hela sträckningen eller delar av densamma understege

5 meter och varå mötesplatser ej anordnats, sannolikt omkring hälften

av länets samtliga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har ansett den föreslagna fordonsbredden böra gälla för omnibusar inom

hela landet men för lastbilar endast såvitt avser vägarna i södra och mellersta

Sverige.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, enligt vilken det faktiska

hjultrycket och icke det största skulle vara avgörande för rätten att

befara de allmänna vägarna, kan jag med hänsyn till de på flera håll befarade

olägenheterna därav icke tillstyrka.

Vid bestämmande av det största hjultrvck, som ett fordon må äga, för att

detsamma utan särskilt tillstånd skall få framföras å allmän väg, måste

givetvis bliva avgörande den bärkraft, som landets vägar i stort sett kan

anses besitta. Fastställes i förhållande till denna bärkraft största tillåtna

hjultrycket alltför lågt, medför detta, att myndigheterna få att behandla ett

stort antal framställningar örn tillstånd att framföra fordon med större hjultryck

än det sålunda medgivna. Sättes gränsen för det tillåtna hjultrycket

för högt blir å andra sidan därav en följd, att vederbörande myndigheter

måste i fråga om ett stort antal vägar meddela särskilda inskränkningar i

rätten att trafikera desamma, varjämte det kan befaras, att vägnätet i sin

helhet utsättes för hårda och dyrbara påfrestningar.

För min del har jag, med hänsyn till vad i avgivna utlåtanden anförts rörande

vägnätets beskaffenhet i särskilt de norra men även vissa av de sydligare

länen, funnit att tidpunkten för en generell höjning av det tillåtna

hjultrycket knappast ännu är inne. Jag vill emellertid framhålla, att, i likhet

med vad nu är fallet, länsstyrelserna skola äga meddela dispens från den

allmänna regeln om högsta tillåtna hjultryck.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att största tillåtna bredden för

fordon skall höjas från 210 till 220 centimeter, kan häremot anföras, att en

mycket stor del av landets vägnät innefattar vägar med så ringa bredd, att

ett framförande å desamma av fordon med en bredd av 220 centimeter synes

kunna medföra allvarliga olägenheter, icke minst från trafiksäkerhetssynpunkt.

Såvitt avser lastautomobiler torde något berättigat behov av en

dylik ökning knappast kunna anses föreligga. I fråga örn omnibusar torde

däremot skäl få anses tala för de sakkunnigas förslag. Omnibusar framföras

i allmänhet i regelbunden trafik å vissa vägar, och det torde därför i

fråga örn dessa fordon redan vid beviljande av tillstånd till dylik trafik beaktas,

att fordonsbredden icke är för stor i förhållande till vägbredden.

.Tåg har med hänsyn till nu anförda synpunkter ansett mig böra förorda, att

nuvarande bestämmelser örn största tillåtna fordonsbredd bibehållas för

alla fordon utom för omnibusar, vilka utan särskilt tillstånd böra få användas

i trafik på allmän väg även örn de äga en bredd av högst 220 centimeter.

Departe
mentschefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

24 och 25 §§.

Enligt gällande motorfordonsförordning äro särskilda bestämmelser meddelade

i fråga örn maximihastigheten för olika slag av fordon, varjämte

skillnad göres å trafik inom och utom tättbebyggt område. Inom sådant

område är den högsta tillåtna hastigheten 25, 30 och 35 kilometer i timmen,

beroende på vilket slag av fordon, som är ifråga. Vederbörande länsstyrelse

eller polismyndighet må emellertid, där trafikförhållandena det medgiva,

förordna, att hastigheten för personautomobil, avsedd för högst sju personer,

må höjas intill 45 kilometer i timmen. Bortsett från personautomobiler och

motorcyklar, för vilka utom tättbebyggt område hastigheten icke är begränsad

till visst kilometertal, få motorfordon därstädes framföras med en hastighet

av högst 30, 35 eller 40 kilometer i timmen allt efter fordonets typ eller

tyngd.

De sakkunniga hava beträffande tättbebyggda områden föreslagit, att högsta

tillåtna hastigheten för automobil — av vad slag den vara må -— och

motorcykel skall utgöra 50 kilometer i timmen. För färd utom sådant område

har förordats inskränkning i högsta tillåtna hastigheten endast för

omnibusar och lastautomobiler, vilkas totalvikt överstiger 2,400 kilogram,

nämligen likaledes till 50 kilometer i timmen.

I de avgivna yttrandena hava i förevarande hänseende olika uppfattningai

kommit till synes.

I fråga om hastigheten inom tättbebyggda områden har dock i allmänhet

rätt enighet om att nu gällande hastighetsbegränsning för personautomobil

bör jämkas uppåt. Av de hörda myndigheterna hava Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Kristianstads, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län ställt sig avvisande mot den föreslagna höjningen av hastigheten. Från

andra håll, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Gotlands

län, har däremot uttalats, att viss högsta hastighet icke borde fastsFällas

för personautomobiler samt omnibusar och lastautomobiler med totalvikt ej

överstigande 2,400 kilogram. Till stöd härför har bland annat anförts, att

en maximerad hastighet snarare ökade än minskade faran för olycksfall,

i det att förarna ofta uppfattade en dylik hastighetsbestämmelse som en direkt

anvisning om den färdhastighet, som under alla förhållanden vore tilllåten,

och att den allmänna regeln, att föraren vid varje tillfälle skulle anpassa

färdhastigheten nied hänsyn till vad trafiksäkerheten krävde, syntes

vara fullt tillräcklig. Mot förslaget örn höjning av maximihastigheten inom

tättbebyggt område till 50 kilometer i timmen för lastautomobiler och omnibusar

hava betänkligheter, särskilt i fråga örn tyngre lastautomobiler, anförts

av, bland andra, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, statspolisintendenten, besiktningsmyndigheten i Stockholm,

Sveriges droskbilägares riksförbund och svenska vägstyrelsernas förbund.

I fråga om tyngre lastautomobiler instämmer häri länsstyrelsen i Södermanlands

län.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

77

De föreslagna hastighetsbestämmelserna för lastautomobiler och omnibusar

utom tättbebyggt område hava i stort sett lämnats utan erinran. Länsstyrelsen

i Stockholms län har emellertid ifrågasatt, huruvida anledning förefunnes

att borttaga en maximerad hastighet för de lätta lastautomobilerna.

Under framhållande, att de tunga automobilerna förorsakade avsevärd skadegörelse

å vägarna vid hög hastighet, har länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat,

att den föreslagna hastigheten för dessa fordon, 50 kilometer i timmen,

vore alltför hög, varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarat sig endast

med tvekan kunna ansluta sig till förslaget. Länsstyrelserna i Kopparbergs och

Västerbottens län slutligen hava ansett den föreslagna maximihastigheten

kunna minskas. Däremot har — förutom flera motor- och yrkessammanslutningar

— länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt en maximihastighet

av 60 kilometer i timmen för de tyngre lastautomobilerna.

I likhet med de sakkunniga anser jag med hänsyn till trafiksäkerheten

viss maximihastighet alltjämt böra vara stadgad för trafik med motorfordon

inom tättbebyggt område. Ehuru jag liksom de sakkunniga finner viss

höjning av maximihastigheten inom sådant område böra kunna tillåtas, anser

jag dock i likhet med flera av de hörda myndigheterna och Sveriges droskbilägares

riksförbund, att de sakkunniga gått något för långt, och vill

för min del förorda, att maximihastigheten inom tättbebyggda områden bestämmes

till 40 kilometer i timmen. Härutöver torde emellertid, i likhet med

vad nu gäller, böra stadgas rätt för vederbörande myndighet att, där trafikförhållandena

det medgiva, meddela förordnande örn viss höjning av maximihastigheten

för personautomobiler. Hastigheten bör dock, i anslutning till

vad de sakkunniga förordat, icke i något fall få överstiga 50 kilometer i

timmen.

De sakkunnigas förslag, att viss högsta hastighet vid trafik utom tättbebyggt

område skulle fastställas endast för omnibusar och lastautomobiler

med totalvikt överstigande 2,400 kilogram, kan jag ej tillstyrka. Däremot

anser jag önskemålen örn höjd maximihastighet för omnibusar och lastautomobiler

böra kunna tillgodoses så, att för alla slag av dylika fordon bestämmes

en högsta hastighet vid färd utom tättbebyggt område av 50 kilometer

i timmen i stället för nuvarande 30—40 kilometer i timmen.

Beträffande motorcyklar lämnas i 25 § hastighetsbestämmelse, motsvarande

den här för personautomobil föreslagna.

I fråga örn maximihastigheten för automobil med tillkopplat fordon meddelas

bestämmelser i 33 §, för motorredskap i 27 § och för traktortåg i 36

§, allt i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

37—46 §§.

I 37—46 §§ hava införts bestämmelser rörande vägtrafikstadgans efterlevnad.

I anslutning till den princip, som legat till grund för straffbestämmelserna

i förslaget till motorfordonsförordning, hava i nämnda paragrafer,

med frångående i stor utsträckning av de sakkunnigas förslag, införts straff
-

Departe
mentschefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med de för motsvarande fall

i gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga meddelade.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande

över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande därvid, att Kungl.

Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

av samma förslag och förordna om författningars utfärdande i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Korstedt & Söner.

361014

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1936:50 Utlåtande i anledning av väckt motion angående omarbetande av ordningsstadgan för rikets städer. a2 i texten
  2. Rskr. 1936:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majda proposition angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1936:89 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omläggning av automobilbesiktningsväsendet m. rn. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. AK 3TU 1936:5 Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag rörande åtgärder till förebyggande av olyckor på grund av släpvagns kopplande till lastautomobil s. 1 i texten