Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3. A och 5 tryckfrihetsförordningen m. m

1936-01-03 · 57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:235, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3. A och 5 tryckfrihetsförordningen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 1, 3. A och 5 tryckfrihetsförordningen

m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1936.

Under åberopande av bifogade i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen

och till övergångsstadgande.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 235.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 oell 5 tryckfrihetsförordningen.

§ I
-

4:o. Den som vill utgiva periodisk skrift anmäle sig, jämte titeln och

tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, med vilken i denna

lag förstås chefen för det departement vartill justitieärendena höra, för erhållande

av bevis att hinder enligt denna lag icke förekommer emot skriftens

utgivande.

Bevis må ej utfärdas för annan än här i riket bosatt svensk medborgare.

Chefen för justitiedepartementet må vägra att utfärda bevis, örn den

anmälda titeln företer sådan likhet med titeln å periodisk skrift, för vilken

tidigare utfärdat bevis är gällande, att förväxling lätt kan ske, eller om bevisets

utfärdande för sökanden eljest skulle lända annan till uppenbart förfång.

5:o. Privilegier å — — -— uti municipalsamhälle.

Den nytt boktryckeri inrättar åligger att sist fjorton dagar innan någon

skrift därifrån utgives hos Konungens befallningshavande i länet skriftligen

tillkännagiva, att och varest han boktryckeri anlagt. Där boktryckeri ombyter

ägare, åligge den nye ägaren att innan någon skrift utgives göra så

beskaffad anmälan som nu sagt är. I båda fallen åligger det Konungens

befallningshavande, sedan behörig anmälan hos honom blivit gjord, att genast

eller med först omgående post därom underrätta chefen för justitiedepartementet,

så ock polischefen i den ort där tryckeriet är beläget. Anlägges

eller övertages boktryckeri utan föreskriven anmälan, plikte boktryckaren

etthundra riksdaler. Utgives från ett icke behörigen anmält tryckeri

någon brottslig skrift, vare boktryckaren, jämte författaren, underkastad lika

straff och ansvar för skriftens innehåll och skrivart.

11 :o. Av allt vad som tryckes vare boktryckaren pliktig att, utom det

exemplar varom i 4 § 2 mom. stadgas, från upplagan avtaga och utan betalning

avlämna till kungl, biblioteket samt till vartdera av rikets universiteter

ett fullständigt och felfritt exemplar, jämte därtill hörande planscher,

vilket avlämnande verkställes sålunda, att vad under varje halvt kalenderår

är utgivet skall vara levererat inom tre månader från halvårets utgång.

Underlåter någon detta, vare förfallen till böter från och med tjugufem

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

3

till och med femhundra riksdaler, och vare ändock pliktig att vid vite, högst

ettusen riksdaler, inom ny förelagd tid behöriga exemplar avlämna.

§ 3.

8:o. Smädliga uttryck om den som innehar ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning, i och för befattningen; brottet skall straffas enligt allmän

lag.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för

den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller

annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter; brottet skall straffas

med fängelse från och med en månad till och med två år eller med böter

från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med ettusen riksdaler,

och skriften konfiskeras.

9:o. Smädliga, förgripliga — — — kunna konfiskeras.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för

rikets säkerhet; brottet straffes med straffarbete från och med två månader

till och med två år eller med fängelse från och med en månad till och

med två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med

böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med ettusen

riksdaler, och skriften konfiskeras.

12:o. Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens

förvillande och förledande i andra fall än ovan i denna paragraf är

sagt; brottet umgälles med böter från och med trettiotre riksdaler sexton

skillingar till och med ettusen riksdaler, och skriften konfiskeras; skolande

med böter till enahanda belopp beläggas inbjudningar till deltagande uti

inländskt lotteriföretag, som ej tillåtet är, ävensom i utländskt lotteri.

§4.

3:o. Vid alla de tillfällen då chefen för justitiedepartementet anser förbrytelser

emot denna lag sig yppa, åligge honom, där fråga ej är om personliga

förolämpanden, vilka enligt vad nedan sägs höra till den förorättades

enskilda beivrande, att skriften ofördröjligen till justitiekanslern överlämna,

på vilkens ytterligare ämbetsåtgärd och ansvar det ankommer att sådana

mål varda i laga ordning handhavda; och bör justitiekanslern dessutom för

egen del genom vederbörande ombud över tryckfrihetens lagliga bruk tillbörlig

uppsikt hava. Vare likaledes justitieombudsmannen och militieombudsmannen

pliktiga att i avseende på förbrytelser emot denna lag lämna sin

ämbetsåtgärd enligt de i instruktionerna rörande deras befattning med andra

mål föreskrivna grunder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Enskilt förolämpande äger målsäganden att själv eller genom ombud

åtala. Allmän åklagare må ej därå tala, såframt ej ärekränkningen skett

mot någon i och för ämbete, tjänst eller annan allmän befattning som han

innehar eller innehaft eller, mot någon som innehar sådan befattning, med

avseende å förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom

ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen kräver.

4:o. Finnes genom tryckt skrift brott vara begånget som jämlikt 2 eller

3 § kan medföra skriftens konfiskering, må skriften beläggas med kvarstad

i den ordning nedan stadgas.

Innan stämning uttagits eller ansökan jämlikt 5 § 11 mom. skett, må, där

brottet hör under allmänt åtal, kvarstad förordnas av chefen för justitiedepartementet,

så ock i landsorten av hans ombud i den ort där skriften blivit

tryckt. Saknas å skriften uppgift om tryckningsort eller finnes uppgiften

därom oriktig eller är skriften tryckt utomlands på svenska språket, må såsom

tryckningsort anses ort där skriften anträffas.

Förordnande som här sägs skall för att vara gällande sist inom åtta dagar

efter det skriften jämlikt 2 mom. avlämnades till chefen för justitiedepartementet

eller hans ombud vara meddelat den som har att ombesörja hvarstädes

verkställande i tryckningsorten.

Har ombud förordnat örn skrifts beläggande med kvarstad, skall ombudet

jämte anmälan härom ofördröjligen insända ett exemplar av skriften till

chefen för justitiedepartementet, vilken har att omedelbart besluta huruvida

kvarstaden skall äga bestånd. Fastställes hvarstädes åge chefen för justitiedepartementet,

om så erfordras, förordna örn kvarstadens verkställande jämväl

å andra orter än tryckningsorten.

Har förordnande örn kvarstad blivit av chefen för justitiedepartementet

meddelat eller fastställt, skall skriften med underrättelse om beslutet ofördröjligen

överlämnas till justitiekanslern. Är ej stämning uttagen eller ansökan

varom i 5 § 11 mom. förmäles gjord inom åtta dagar efter det underrättelsen

inkommit till justitiekanslern, upphöre kvarstaden och vare skriftens

försäljning obehindrad.

Sedan i mål som avses i detta moment stämning uttagits eller ansökan som

nyss sagts blivit gjord, må på därom framställt yrkande rätten kunna förordna

om kvarstads läggande eller hävande, över rättens beslut varigenom

kvarstad meddelats eller yrkande om hävande av lagd kvarstad ogillats må

klagan föras särskilt.

5:o. Förordnande om kvarstad skall innehålla uppgift å det eller de stycken

av skriften som föranlett kvarstaden och gånge genast i verkställighet.

För kvarstadens verkställande skall skyndsam handräckning lämnas av Konungens

befallningshavande, magistrat eller kronobetjänt. Skriftligt bevis

om antalet av de exemplar, som å varje ställe beläggas nied kvarstad, skall

genast utan lösen tillställas såväl den hos vilken kvarstaden verkställes som

det tryckeri där skriften är tryckt.

6:o. Sedan sex månader förlupit efter det en skrift till chefen för justitiedepartementet

eller hans ombud enligt 2 mom. inkommit, varöver ämbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mårts proposition nr 235.

5

betyg genast avgivas bör, må ej av allmän åklagare åtal därå äga rum. Enskild

man njute, enligt allmän lag, till godo sin talan uti mål rörande skrifter

genom vilkas tryckning han är personligen förolämpad.

§ 5.

l:o. Mål angående brott som avses i 3 § upptages vid allmän underrätt

enligt vad därom är stadgat i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen

föreskriver.

2:o. Åtal för förbrytelse mot 1 § 8 mom. tredje stycket, 9, 10 eller 11

mom. upptages vid domstolen i den ort där tryckeriet är beläget. Vid åtal

jämlikt 4 § 14 mom. mot någon som lyder under kriminallag för krigsmakten

skall tillämpas vad om laga domstol i mål rörande åtal jämlikt sådan

lag må vara föreskrivet.

3:o. Om laga domstol i mål rörande annan förbrytelse mot denna lag än

i 1 eller 2 mom. sägs gäde vad om brottmål i allmänhet är stadgat.

4:o. Tilltalas någon för brott som avses i 3 §, skall frågan huruvida skriftens

innehåll är brottsligt prövas av en jury om nio medlemmar, där ej åtalet

avser inbjudning till deltagande i lotteri eller ock parterna å ömse sidor

förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande.

För den tilltalades fällande fordras minst två tredjedelar av rösterna; uppnås

ej detta röstetal, varde han frikänd.

5:o. Vid underrätt som har att upptaga mål örn brott som i 3 § sägs

skola genom rättens val för en lid av tre kalenderår utses i Stockholm åttio,

i Göteborg sextio och å annan ort fyrtio personer, att utgöra en jurykår ur

vilken på sätt nedan sägs skola uttagas jurymän för tjänstgöring i dylika

mål. Valet skall förrättas senast två månader före början av det första året

i varje valperiod. Har mer än en fjärdedel av de valda avgått före valperiodens

slut, skall ursprungliga antalet fyllas genom nytt val. Arbetar

domstolen på avdelningar, skola domstolens samtliga ledamöter deltaga i

val varom nu är stadgat.

Till medlemmar av jurykåren skola väljas i staden eller inom länet boende,

för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet kända svenska

medborgare, och skall vid valet tillses att kåren kommer att representera

skilda samhällsgrupper. Ej må till medlem utses den som är under tjugufem

eller över sextiofem år.

6:o. Ej må i jury tjänstgöra den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

7:o. Då mål däri jury skall deltaga förekommer, skola av rätten genom

lottning ur jurvkåren uttagas, till ledamöter i juryn sju och till suppleanter

fem, samt av parterna å vardera sidan bland kårens övriga medlemmar eller

andra till medlemmar av kåren valbara nämnas, till ledamöter tre och till

suppleanter tre, samtliga på sätt allmän lag stadgar örn domare ojäviga personer.

Därefter åge vardera parten utan anförande av skäl utesluta en ledamot

och en suppleant bland de av rätten utlottade samt en ledamot och en

suppleant bland de av motparten nämnda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

8:o. Uteblir part från sammanträde då jury skall sättas eller undandrager

sig part att nämna eller utesluta jurymän, skall vad på parten ankommer i

stället verkställas av rätten genom lottning. Äro å ena sidan flera parter

och uteblir någon av dem eller undandrager sig någon att nämna eller utesluta

jurymän, vare de övrigas val för honom gällande. Kunna medparter ej

enas om nämnande av jurymän, skall i stället av rätten verkställas utlottning

ur jurykåren. Sämjas ej medparter om uteslutning, företage rätten lottning

mellan de utlottade eller nämnda.

9:o. Vill part göra jäv mot någon som efter lottning eller genom parts

val nämnts till juryman, framställe invändningen innan uteslutning företages.

Därefter må vid underrätt fråga om jäv av part väckas allenast i det fall

att den mot vilken jävet riktas är ledamot av juryn och den omständighet varå

det grundas ej var för handen eller parten kunnig då uteslutning företogs;

och skall invändningen framställas vid första rättegångstillfället sedan parten

erhöll kännedom om jävet.

I högre rätt må fråga örn jäv ej väckas, med mindre jävet göres mot någon

som suttit i juryn och parten ej förrän i den högre rätten haft tillfälle

att framställa jävet.

Har genom rättens beslut någon förklarats jävig att tjänstgöra i jury, skall

vid det beslut förbliva. Mot rättens beslut varigenom framställt jäv ogillats

må särskild talan ej föras.

10:o. Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.

Dock må rätten bevilja juryman befrielse från uppdraget, när anledning

finnes att han icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.

Är juryman på grund av förhållanden som nu sagts eller i följd av jäv

hindrad att tjänstgöra och finnes ej för honom suppleant som är därtill

oförhindrad, skall ny juryman jämte suppleant utses enligt ovan angivna

grunder. Ej må till juryman eller suppleant utlottas eller nämnas någon

som förut blivit i samma mål utesluten.

II :o. Finnes icke någon som kan ställas till ansvar i anledning av tryckt

skrifts utgivande, eller kan icke någon ansvarig anträffas, må utan hinder

därav påstående att skriften skall förklaras konfiskerad upptagas och prövas

av rätten. Sådan talan må anhängiggöras genom ansökan.

12:o. Där ej annat föranledes av bestämmelser i denna lag eller den i

1 mom. omförmälda särskilda lagen, skall beträffande rättegången i tryckfrihetsmål

gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat i allmän lag eller

kriminallag för krigsmakten, där det är tillämpligt.

15 :o. Alla mål — — — sig ådragit.

Böter som i denna lag utsatta äro, så ock vite vartill någon jämlikt 1 §

11 mom. fälles, förvandlas efter allmän lag.

16:o. Böter och vitén efter denna lag tillfalla kronan, de fall undantagna

då böter, enligt vad här ovan stadgat är, målsäganden ensam tillkomma.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Övergångsstadgande.

Äldre lags bestämmelser i 1 § 11 mom. samt i 4 och 5 §§ skola tillämpas

till och med den 30 juni 1937.

Har förordnande om kvarstad blivit meddelat före den 1 juli 1937, skall

beträffande den kvarstad tillämpas vad i äldre lag stadgas. De mål, vilka

röra ämne varom bestämmelse givits i tryckfrihetsförordningen och vilka

sistnämnda dag äro vid domstol anhängiga, skola i allt vad till rättegången

hörer behandlas enligt äldre lag.

Val av jurykår enligt 5 § 5 mom. skall första gången företagas i juni månad

1937 och avse tiden till och med utgången av år 1939.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga om

vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Föredraganden anför:

»I skrivelse den 30 maj 1933 (nr 253) anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning av frågan örn möjligheterna att ombilda

processen i tryckfrihetsmål, anhängiggjorda av enskilda, i sådan riktning

att större säkerhet för de enskilda därigenom uppnåddes.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 september 1933 tillkallade

chefen för justitiedepartementet borgmästaren Georg Bissmark och filosofie

doktorn Sigurd Hansson att jämte talmannen i riksdagens andra kammare,

ombudsmannen Aug. Sävström — vilken genom Kungl. Maj:ts beslut

den 30 juni 1933 tillkallats såsom sakkunnig i grundlagsfrågor — biträda

vid utredning bland annat av frågan om en reform av tryckfrihetsprocessen.

Den 14 december 1934 avgåvo de sakkunniga betänkande angående tryckfrihetsprocessens

ombildning (statens offentl. utredn. 1934:54), innefattande

förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningens regler örn processen och

kvarstadsinstitutet.

Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag efter remiss inkommit från

myndigheter och sammanslutningar, har detsamma varit föremål för bearbetning

inom justitiedepartementet.

Under det sålunda fortsatta utredningsarbetet ha uppkommit frågor om

ändring i tryckfrihetsförordningen i vissa hänseenden vilka legat utom ramen

för de nyssnämnda sakkunnigas uppdrag. Bland annat har den under

år 1933 tillsatta kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig

verksamhet i sitt den 11 januari 1935 avgivna betänkande (statens offentl.

utredn. 1935:8) upptagit flera till tryckfrihetsrätten hörande spörsmål

samt framställt förslag till förändringar på detta område, delvis av mycket

genomgripande innebörd. Sålunda har kommittén föreslagit en överflyttning

till justitiekanslern av den på chefen för justitiedepartementet ankommande

övervakningen av tryckfrihetsförordningens efterlevnad samt en omdaning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

9

av det enligt tryckfrihetsförordningen gällande ansvarighetssystemet för periodiska

skrifter. Till dessa och övriga under utredningsarbetet inom departementet

uppkomna frågor torde jag få tillfälle att i det följande återkomma.

Tidigare förslag och framställningar rörande ombildning av

tryckfrihetsprocessen.

Tryckfrihetsförordningens stadganden örn processen i tryckfrihetsmål avvika

som bekant i flera avseenden från de för brottmål i allmänhet gällande

reglerna. I fråga om mål som röra ansvar för tryckt skrifts innehåll, de

egentliga tryckfrihetsmålen, äro olikheterna i förhållande till den vanliga

processordningen högst betydande. Den för dessa mål föreskrivna specialprocessen

kännetecknas främst därav att vid målens avdömande medverkar

en jury, bestående av tre av domstolen samt sex av parterna utsedda personer,

åt vilken överlämnas att avgöra frågan huruvida den åtalade skriften

är brottslig. Beträffande övriga tryckfrihetsmål — avseende brott mot anonymitetsrätten,

mot förbud att publicera vissa handlingar, mot skyldighet

att anmäla anläggning av tryckeri eller att avlämna gransknings- och biblioteksexemplar

o. s. v. — gäller att vissa av dem handläggas vid domstol

utan jurys medverkan, medan åter andra, de s. k. ordningsmålen, avdömas

i administrativ ordning av chefen för justitiedepartementet men med rätt

för den pliktfällde att genom besvär draga saken inför högsta domstolen.

Den enligt tryckfrihetsförordningen gällande rättegångsordningen har utsatts

för kritik ur skilda synpunkter, och tid efter annan ha framlagts förslag

till avhjälpande av de brister som befunnits vidlåda densamma. I främsta

rummet har härvid varit fråga om de egentliga tryckfrihetsmålens processuella

behandling.

Bland de försök som sålunda gjorts att reformera tryckfrihetsprocessen

må till en börjag nämnas de vid 1871 och 1872 års riksdagar av konstitutionsutskottet

framlagda förslagen till ny tryckfrihetsförordning, innebärande

för processens vidkommande i främsta rummet ändrade bestämmelser

rörande juryns organisation. Förslagen vunno icke riksdagens bifall. Ett

av Kungl. Majit i proposition (nr 21) till 1887 års första riksdag framlagt

förslag till ny tryckfrihetsförordning blev på grund av mellankommande

riksdagsupplösning icke behandlat av riksdagen.

Sedan riksdagarna åren 1902 och 1908 begärt revision i skilda hänseenden

av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, bland andra de som röra juryns

organisation, tillkallade Kungl. Majit under år 1909 kommitterade för att

biträda med revision av tryckfrihetsförordningen. De kommitterade avgåvo

den 20 december 1912 betänkande med förslag till ''tryckfrihetsordning’.

Detta förslag utgjorde, i likhet med de nyss omnämnda, i formellt hänseende

en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen men innebar dock i

sak större förändringar endast på vissa mera begränsade områden. Bland

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

annat föreslogs en omläggning av grunderna för juryns organisation. Juryledamöterna

skulle enligt förslaget i varje mål uttagas genom lottning ur en

på förhand befintlig, av domstolen för viss tidsperiod utsedd jurykår. 1

samband härmed föreslogs en koncentration av rättsskipningen i de viktigare

tryckfrihetsmålen till rådhusrätterna i residensstäderna och städer med tjugutusen

invånare eller däröver. Ehuru de koinmitterade enligt uttalande i motiven

funnit det nuvarande rättegångsförfarandet i jurymålen otillfredsställande,

föreslogs likväl ej någon större ändring härutinnan; en reformering

av förfarandet, som främst borde gå ut på att åstadkomma en muntlig koncentrerad

förhandling inför juryn, ansågs icke lämpligen böra genomföras

utan samband med en omdaning av den allmänna brottmålsprocessen. -—- Förslaget blev icke lagt till grund för proposition till riksdagen.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående

huvudgrunderna för en rättegångsreform väcktes motioner med yrkande,

bland annat, att utredning bleve verkställd och förslag framlagt rörande

överflyttandet av tryckfrihetsmålen till de allmänna domstolarna, varvid

dock såväl i underrätt som i överrätt nämnd borde medverka. Det

särskilda utskott som behandlade ifrågavarande proposition fann i sitt utlåtande,

att starka skäl kunde anföras för en reform av rättegångsförfarandet

i tryckfrihetsmål, då den nu tillämpade ordningen tede av betydande

brister. Tillräcklig anledning syntes utskottet dock icke föreligga att i samband

med den då föreslagna rättegångsreformen upptaga det omfattande

spörsmålet om reform av tryckfrihetsprocessen. Utskottets utlåtande godkändes

av riksdagen.

Vid 1933 års riksdag blev frågan örn reformering av tryckfrihetsprocessen

föremål för behandling i anledning av en inom första kammaren väckt motion

(nr 248), däri hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära

förslag till tryckfrihetsprocessens omdaning till överensstämmelse med övligt

rättegångsförfarande. Konstitutionsutskottet anförde härom i utlåtande (nr

33), att en fullständig omdaning av tryckfrihetsprocessen måste medföra ändringar

i flera andra bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, och därigenom

skulle reformen sannolikt behöva utsträckas att gälla hela berörda grundlag.

Det vore enligt utskottets mening för närvarande lämpligare att på de

partiella reformernas väg söka genomföra de ändringar som kunde finnas

nödiga och nyttiga. Efter en erinran om att de förhoppningar som ställdes

på juryinstitutet vid dess tillkomst år 1815 icke i allo infriats, vilket utskottet

förmodade icke minst lia berott på det sätt varpå juryn utses, anförde

utskottet ytterligare:

I stället för att förkorta rättegången hava jurymålen blivit betydligt längre

och därigenom även högst betydligt dyrare än vanliga mål. Utgången av

ett jurymål är även osäker och mycket oberäknelig. Särskilt erbjuder processen

för enskilda målsägande sådana svårigheter, att dess tillgripande för

erhållande av erforderlig upprättelse i förekommande fall i regel torde undvikas

även när ingen annan väg står öppen. Annorlunda ställer sig saken

måhända i de fall, som komma under allmänt åtal och där det allmännas

intresse är lika delat mellan tryckfrihetens bevarande och dess missbruks

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

11

beivrande. Under sådana förhållanden synes det utskottet önskvärt, att utredning

erhålles om lämpligheten och möjligheten av reformer beträffande

den egentliga tryckfrihetsprocessen, såvitt den berör enskilda målsägande.

I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen den av mig inledningsvis

omnämnda skrivelsen.

De sakkunnigas förslag till revision av tryckfrihetsprocessen

och kvarstadsinstitutet.

Beträffande det i riksdagens skrivelse angivna spörsmålet huruvida särskilda

regler kunna givas för processen i tryckfrihetsmål anliängiggjorda

av enskilda framhålla de sakkunniga, att det ur skilda synpunkter icke synes

ändamålsenligt att låta endast dessa mål omfattas av en reform. Det

skulle vara förenat med svårigheter att giva en olika gestaltning av rättegången

allteftersom enskild målsägande eller allmän åklagare utförde åtalet, då

vissa mål vore av den beskaffenhet att såväl enskild målsägande som åklagare

ägde behörighet att tala i saken, och den ene sålunda kunde inträda såsom

part i ett av den andre anhängiggjort mål.

Ehuru enligt de sakkunnigas förmenande starka skäl tala för en revision

av hela tryckfrihetsrätten i ett sammanhang, ha de sakkunniga dock ansett

sig böra förorda att en partiell reform avseende tryckfrihetsprocessen

vidtages. Härom anföres i betänkandet:

De upprepade försök som gjorts att omgestalta tryckfrihetsförordningen i

dess helhet hava icke lett till åsyftat resultat, och det synes vara att befara

att ett nytt försök som naturligtvis kräver ett långvarigt förarbete ävenledes

skulle stranda. Missnöjet med det invecklade, långsamma och dyra förfarandet

i tryckfrihetsmål, med nuvarande jurysystem och särskilt med svårigheten

för enskilda medborgare att hävda sin rätt är emellertid så stor att

det trots alla betänkligheter låter sig väl försvaras att till undersökning och

prövning upptaga frågan om en partiell reform avseende rättegången i tryckfrihetsmål,

särskilt domstolens anordning och förfarandet inför densamma.

Endast i den mån ändringar i förevarande avseende kräva ändring även på

andra områden inom tryckfrihetsförordningen bör undersökningen utsträckas

över den angivna ramen.

I fråga om sambandet mellan tryckfrihetsprocessens ombildning och den

allmänna processreformen yttra de sakkunniga bland annat, att

det vid en reform av tryckfrihetsprocessen måste tillses att de nya lagbestämmelserna

icke komma i strid med de principer vilka fastslagits såsom

ledande för processreformen, utan erhålla en sådan läggning att de åtminstone

till sina huvudgrunder kunna antagas fortbestå efter en allmän reform

av straffprocessen. Den säregna Konstruktionen av tryckfrihetsmål ger enligt

de sakkunnigas mening anledning antaga att man bör kunna i fråga

örn förfarandet i tryckfrihetsmål nöja sig med enkla bestämmelser som slå

i samklang med de allmänna principerna i den blivande processlagstiftningen,

och en fullständig konformitet emellan rättegången i tryckfrihetsmål och

andra brottmål är icke nödvändig, måhända icke ens önsklig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

De sakkunnigas förslag, som i tekniskt avseende utformats såsom ändringar

i vissa delar av §§ 1,4 och 5 tryckfrihetsförordningen, är i sina huvudpunkter

av följande innebörd.

Juryinstitutet bibehålies med uppgift för juryn att avgöra frågan

om åtalad skrifts brottslighet. De sakkunniga ha vid sitt ställningstagande i

denna fråga å ena sidan utvecklat bristerna i det rådande systemet och därvid

uttalat att dessa brister äro så djupgående att systemet bör bibehållas

endast i den händelse de kunna åtminstone i deras mest stötande former avlägsnas.

Å andra sidan lia de sakkunniga framhållit fördelarna av lekmannainflytandet

i tryckfrihetsmålen och ha, med avvisande av tanken att detta

skulle beredas utrymme genom lekmän såsom meddomare i processen i dess

helhet, stannat vid att förorda juryinstitutets bibehållande efter vissa organisatoriska

förändringar. I fråga örn betydelsen av lekmäns medverkan anföres

bland annat:

Tryckfriheten i ett land är en dyrbar rättighet. Visserligen kan det med

fog sägas att denna frihet undergräves genom att den missbrukas utan att

de enskilda och samhället hava pålitliga medel i sin hand att reagera emot

missbruken. Men det kan icke förbises att mycket, som vid en strängt formell

juridisk prövning kan te sig som ett överskridande av lagens för tryckfriheten

utstakade råmärken, från det allmännas sida måste godkännas som

ett lojalt och önskvärt hävdande av samhällets intressen. Det kommer an

på en avvägning emellan kravet att å ena sidan missbruk av tryckfriheten

måste kunna beivras och att å andra sidan till missbruk icke hänföres allt

som efter ett formellt betraktelsesätt kan dit hänföras. I vanliga ärekränkningsmål

har praxis med bestämdhet fastslagit, att den som har plikt eller

befogenhet att lämna upplysningar om en annan person kan straffritt uttala

sin ärliga mening även om upplysningarna skulle vara förklenliga för

den det gäller. En liknande regel lär även gälla pressen. Den har ofta både

anledning och plikt att med skärpa ingripa mot missförhållanden på olika

områden, och det lär icke kunna undvikas att tjänstemän eller enskilda stundom

få sitta hårt emellan, ofta på ett sådant sätt att deras handlingssätt

och karaktär framstår i en nedsättande dager. Men att utstaka gränserna

för pressens befogenhet eller plikt att på sådant hårdhänt sätt gripa in i

människors öden, är det vanskligaste av allt. Att våra allmänna domstolar

i många tvivelaktiga fall skulle hava anledning känna sig tacksamma för att

gränsdragningen skedde efter det särskilda fallets egenart av en nämnd bestående

av kloka, sansade lekmän kan tagas för givet. Även från det allmännas

synpunkt kan det anses innebära en viss fördel att ett lekmannaelement

får göra sin stämma hörd, då det gäller avgöranden av så stor vikt för

samhället och de enskilda.

Förslaget innebär emellertid en begränsning i juryns användning. Såsom

huvudregel föreslås i detta hänseende att jury skall medverka endast när

den tilltalade det påkallar. Härvid ha de sakkunniga utgått från den uppfattningen

att det uteslutande är den tilltalade som kan lia intresse av att

fråga om en skrifts brottslighet prövas av en lekmannanämnd; från åklagarens

eller enskild målsägandes synpunkt utgör enligt de sakkunnigas mening

juryn närmast ett osäkerhetsmoment som omöjliggör varje beräkning

rörande framgången av en väckt talan. I den nämnda regeln om rätt för

tilltalad att erhålla prövning av jury göres inskränkning beträffande vissa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

13

grupper av egentliga tryckfrihetsmål, där behovet av lekmannamedverkan

ansetts ringa eller intet. Sålunda skall begäran om jury av domstolen avslås

i mål som blott angår ansvar jämlikt 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen

för inbjudning till deltagande i lotteriföretag. Yrkas ansvar allenast för

smädligt yttrande mot enskild person eller för hotelse mot sådan, skall sådan

begäran likaledes avslås såframt ej rätten finner särskilda omständigheter

tala för bifall. Oberoende av målets beskaffenhet skall rätten avslå framställning

örn juryprövning, om den finner uppenbart att innehållet i åtalad

skrift icke till någon del är brottsligt.

I fråga om sättet för juryns bildande föreslås bestämmelser, enligt vilka

juryn konstitueras genom lottning ur en permanent jurykår, bestående i

Stockholm av sextio och på andra orter av fyrtio personer. Av kårens medlemmar

utses halva antalet av domstolen, medan återstoden väljes enligt

den proportionella valmetoden av landstinget eller beträffande stad som ej

deltager i landsting av stadsfullmäktige. Valperioden omfattar för samtliga

medlemmar av jurykåren två år.

Juryn består enligt förslaget av sju ledamöter. Dessas uttagande ur jurykåren

sker sålunda att rätten utlottar till ledamöter av juryn elva och till

suppleanter åtta personer. Bland de utlottade äger vardera parten utesluta

två ledamöter och två suppleanter. Vid parts utevaro eller vägran att fullgöra

uteslutningen eller i händelse av oenighet mellan medparter verkställes

uteslutningen av rätten genom lottning. Suppleanterna inkallas till tjänstgöring

vid laga förfall för ledamöterna och eljest då ledamot uteblir från

målets handläggning.

Vissa kompetensregler för jurykårens och juryns ledamöter lia uppställts.

För att en person skall kunna utses till medlem av jurykåren fordras sålunda

att han fyllt tjugufem men ej sextio år samt att han är känd för omdömesgillhet,

självständighet och oväld. Uteslutna från tjänstgöring i jury

äro vissa yrkesgrupper, nämligen lagfarna domare, allmänna åklagare, polismän,

de som ha till yrke att föra andras talan inför rätta samt de som

äro anställda vid tidningar eller boktryckerier eller eljest vid sådana företag

utöva yrkesmässig verksamhet. Ej heller får i jury tjänstgöra den som

står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd, den som är förklarad

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av

ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning, den som genom icke

laga kraftvunnet utslag är dömd till sådan straffpåföljd, eller slutligen den

som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Juryns beslut fattas med enkel majoritet. Det är juryn medgivet att, i

händelse fråga örn skrifts brottslighet besvaras jakande, därvid även anmäla

att juryn ansett brottet vara begånget under synnerligen mildrande omständigheter.

Jurymännen erhålla av statsmedel ersättning för sin inställelse i form

av dagtraktamente och reseersättning enligt samma grunder som landstingsmän.

Enligt förslaget skall länet utgöra domkrets för de egentliga tryckfrihets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

målen, dock att stad som icke deltager i landsting bildar egen domkrets. I

allmänhet skall sålunda enligt förslaget mål angående tryckt skrifts innehåll

upptagas vid den allmänna underrätten, d. v. s. under nuvarande förhållanden

vid rådhusrätten i residensstaden i det län där skriften är tryckt.

De sakkunniga ha i motiven erinrat därom att enligt de av 1931 års riksdag

godkända huvudgrunderna för den allmänna rättegångsreformen skulle av

de nuvarande rådhusrätterna bibehållas allenast de som äga minst tre lagfarna

ledamöter samt att det i följd därav vore att förvänta att häradsrätt

bomme att i vissa residensstäder fungera såsom allmän underdomstol. De

betänkligheter som kunde göras gällande mot att tryckfrihetsmål i vissa

fall skulle komma att handläggas vid häradsrätt lia de sakkunniga icke ansett

böra tillmätas avgörande betydelse. För undvikande av att både häradsnämnd

och jury komme att deltaga i tryckfrihetsmåls avgörande vid häradsrätt

har dock upptagits ett stadgande enligt vilket häradsrätten skall utgöras

allenast av ordföranden sedan ett mål hänskjuta till prövning av

jury.

I fråga om själva rättegångsförfarandet i de egentliga tryckfrihetsmålen

upptager förslaget stadganden avsedda att radikalt ombilda processen

enligt de principer som godkänts för den allmänna rättegångsordningens

reformering. Sålunda skall målet förberedas vid ett sammanträde

inför rätten, därvid parterna skola komma tillstädes personligen eller genom

ombud. Vid förberedelsen avgöres frågan vem som enligt tryckfrihetsförordningens

ansvarighetssystem skall anses vara rätt svarande, yrkandena i

målet preciseras och beslut träffas rörande frågan om jurys medverkan.

Bifalles framställning örn målets prövning av jury, vidtagas de för dennas

konstituerande erforderliga åtgärderna. Överhuvud skall vid detta förberedande

sammanträde målet ’så beredas att det vid handläggning inför juryn

kan slutföras i ett sammanhang’. Handläggningen inför juryn skall enligt

förslaget utgöra en huvudförhandling, därvid principerna om muntlighet

och omedelbarhet avsetts skola i största möjliga omfattning komma i tilllämpning.

Vissa bestämmelser ha i detta syfte föreslagits, vilka dock enligt

vad de sakkunniga uttalat i motiven böra betraktas såsom allmänna anvisningar;

detaljerade föreskrifter lia icke ansetts kunna meddelas i tryckfrihetsförordningen.

De ifrågavarande bestämmelserna innehålla i huvudsak

följande: Rättens ordförande skall lämna en kort redogörelse över vad saken

gäller, varefter parterna muntligen äga utföra sin talan. På rätten ankommer

huruvida skrift må uppläsas. Juryman äger att genom rättens ordförande

framställa sådan fråga som kan vara av betydelse för målets utredning.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet

är färdigt för avgörande. Sedan målet överlämnats till prövning, skall rätten

utan uppskov till juryns besvarande skriftligen avfatta fråga eller frågor

rörande skriftens brottslighet. Det är enligt vad i motiven anföres åt

domstolens skön överlämnat huruvida vittnesförhör skall företagas vid förberedelsen

eller förhandlingen.

Efter handläggningens slut sammanträder juryn under en av densamma

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

15

utsedd ordförande till enskild överläggning på stället. Härvid skola rättens

protokoll i målet vara tillgängliga. Rättens ordförande skall vara närvarande

under överläggningen för upplysningars meddelande men skall avträda

innan ansvarsfrågan upptages till slutlig prövning. Sedan juryn fattat

beslut, skall rätten avgöra målet och ofördröjligen för parterna avkunna

utslag.

Beträffande processen i egentliga tryckfrihetsmål må slutligen anmärkas,

att den nu gällande regeln om domstolens bundenhet vid den brottsrubricering

som givits av åklagaren eller målsäganden i förslaget ersatts med en

bestämmelse enligt vilken ansvar ej må ådömas efter strängare lagrum än

det åklagaren eller målsäganden ansett tillämpligt.

För andra mål än de egentliga tryckfrihetsmålen ha de

sakkunniga icke ansett några från den allmänna straffprocessen avvikande

rättsregler beträffande forum och den processuella behandlingen vara påkallade

i annan mån än som betingas av brottets eventuella karaktär av ämbetsbrott

eller brott mot krigslagarna. I enlighet härmed innebär förslaget

borttagande av gällande lags föreskrifter örn rådhusrätt såsom forum för

mål angående publikationsbrott, vissa svårare ordningsförseelser av boktryckare

och brott mot anonymitetsrätten, samt vidare överflyttning till allmän

domstols handläggning av de s. k. ordningsmålen, vilka nu avdömas av chefen

för justitiedepartementet. Från allmänna regler göres i fråga om dessa

mål allenast den avvikelsen att åtal mot boktryckare för försummelse att

avlämna biblioteksexemplar skall upptagas av domstolen i den ort där tryckeriet

är beläget.

Föreskriften därom att tryckfrihetsmål skola underställas hovrättens

prövning har enligt förslaget bortfallit.

Såsom inledningsvis nämnts avser de sakkunnigas förslag jämväl en revision

av tryckfrihetsförordningens kvarstads bestämmelser. Jämte

de ändringar i gällande föreskrifter om kvarstad som äro betingade av den

av de sakkunniga föreslagna omgestaltningen av rättegångsförfarandet innebär

förslaget i denna del en förkortning av de tidsfrister inom vilka kvarstad

för närvarande skall underställas prövning och följas av rättegångs anhängiggörande

ävensom en förenkling av gällande lags invecklade och stundom

svårtolkade kvarstadsregler. Med utgångspunkt från gällande bestämmelser

ha de sakkunniga såsom förutsättning för vidtagandet av en kvarstadsåtgärd

uppställt kravet, att innehållet i den skrift som skall beläggas med

kvarstad innefattar förbrytelse som enligt tryckfrihetsförordningen kan medföra

påföljd av skriftens konfiskering. I övrigt är förslaget av följande

huvudsakliga innehåll. Efter det en skrift utgivits men innan åtal anställts

för innehållet i densamma, kan kvarstad endast förordnas av chefen för justitiedepartementet

eller hans ombud i den ort varest skriften blivit tryckt.

För att vara gällande skall förordnandet vara meddelat den som har att

ombesörja kvarstadens verkställande i tryckningsorten sist inom åtta dagar

efter det granskningsexemplar avlämnats till chefen för justitiedepartementet

eller hans omhud. Ilar ombud förordnat om skrifts beläggande med kvar
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

stad, skall ombudet jämte anmälan härom ofördröjligen insända exemplar

av skriften till chefen för justitiedepartementet, vilken har att inom åtta dagar

efter det sådan anmälan inkommit fastställa eller återkalla kvarstaden.

Fastställes kvarstaden äger chefen för justitiedepartementet, om så erfordras,

förordna om kvarstadens verkställande jämväl å andra orter än tryckningsorten.

Har chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt ett beslut

om kvarstad, skall justitiekansler!! ofördröjligen underrättas om beslutet.

Detta skall jämväl underställas prövning av den rätt varest åtal för

skriftens innehåll bör väckas och förty anmälas för rättens ordförande inom

fyra dagar efter dess fattande. Har inom sagda tid anmälan ej gjorts, eller

har kvarstaden ej inom två dagar efter det sådan anmälan inkommit till rättens

ordförande blivit prövad, är förordnandet förfallet. Därest åtalet skall

anhängiggöras vid häradsrätt, ankommer det på dess ordförande att i fall

då rätten ej är samlad företaga prövning varom nu sagts. Ytterligare skall,

vid enahanda äventyr, stämning angående den kvarstadsbelagda skriften

vara uttagen inom åtta dagar efter det underrättelse om kvarstaden inkommit

till justitiekansler!!. Fullföljes ej sedermera talan i målet, är förordnandet

jämväl förfallet. Sedan stämning uttagits, kan endast rätten förordna

om läggande eller hävande av kvarstad. Yrkande härom skall dock vara

framställt inom viss tid. Fråga om en skrifts beläggande med kvarstad får

ej ånyo upptagas sedan yrkande om kvarstad å skriften ogillats eller förordnande

därom upphävts, förfallit eller återkallats. Bestämmelser lia även

meddelats om ordningen för överklagande av beslut rörande kvarstad.

Det må slutligen anmärkas, att i de sakkunnigas uppdrag även ingick att

utreda frågan om sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen att hinder ej

möter för residensstads förening med angränsande landsbygd

under gemensam jurisdiktion. De sakkunniga ha vid behandling

av frågan om förhållandet mellan tryckfrihetsprocessens omdaning

och den förestående allmänna processreformen anfört, att processreformen

enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna förutsätter avskaffande av rådhusrätterna

i vissa residensstäder samt att en ändring av tryckfrihetsförordningen,

i vad den föreskriver behörighet uteslutande för rådhusrätt att upptaga

tryckfrihetsmål, därför är nödvändig redan på ett förberedande stadium.

Såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget innebär

detta att tryckfrihetsmål skola kunna upptagas även av häradsrätt. I

enlighet härmed äro förslagets forumbestämmelser avfattade, och grundlagshindret

för residensstads förläggning under landsrätt skulle därmed vara

undanröjt.

I särskilt yttrande har en av de sakkunniga, herr Hansson,

ifrågasatt behovet av att för närvarande vidtaga den ingripande förändring

av sättet för juryns bildande som de sakkunniga föreslagit. En sådan förändring

vöre icke erforderlig för genomförandet av de företrädesvis viktiga

reformer i tryckfrihetsprocessen som avsåges nied förslaget, nämligen koncentration

av förfarandet till en muntlig förhandling i juryns närvaro, till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

17

erkännande åt svaranden av frihet att få talan prövad utan jury och åt rätten

av befogenhet att upptaga vissa ärekränkningsmål till slutlig prövning

utan jurys medverkan samt slutligen likställande av häradsrätt med rådhusrätt

såsom forum i tryckfrihetsmål.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Yttranden över de sakkunnigas förslag ha efter remiss inkommit från justiliekanslersämbetet,

justitieombudsmannen, de allmänna hovrätterna, Stockholms

rådhusrätt, rådhusrätterna i residensstäderna samt i Hälsingborg och

Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, vidare från

Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen,

vilka förenat sig örn gemensamt yttrande, samt från Svenska

bokförläggareföreningen och Svenska boktryckareföreningen. Rådhusrätterna

i Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö, Kristianstad, Hälsingborg,

Vänersborg, Karlstad och Umeå ha till alla delar åberopat det av föreningen

Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet.

Förslaget har tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnats utan erinran av Göta

hovrätt, t. f. presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna

i Uppsala, Visby, Malmö, Mariestad, Gävle och Härnösand, styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar samt bokförläggare- och boktryckareföreningarna.

I övriga yttranden lia de föreslagna förändringarna i fråga om

rättegångsförfarandet i jurymålen vunnit allmän anslutning, medan däremot

kritik riktats mot andra delar av förslaget, i främsta rummet mot dettas

bestämmelser om sättet för juryns bildande. I några yttranden lia dock betänkligheter

gjorts gällande mot att genomföra en reform av tryckfrihetsprocessen

utan samband nied den allmänna processreformen, och vissa av de

hörda myndigheterna lia uttalat sig för ett fullständigt avskaffande av jurysystemet.

De synpunkter som sålunda framförts beträffande förslagets huvudpunkter

framgå i huvudsak av den följande sammanställningen.

Lämpligheten av en partiell reform avseende tryckfrihetsprocessen

har i allmänhet icke ifrågasatts. Uttalanden till förmån för en sådan reform

förekomma i de av skånska hovrätten, rådhusrätterna i Karlskrona och

Västerås samt bokförläggareföreningen avgivna yttrandena. Stadsdomareföreningen

ställer sig i detta avseende något tveksam men förklarar sig icke

vilja avstyrka den föreslagna reformeringen av tryckfrihetsprocessen på

grund av det motstånd som hittills mött vid försök till en allmän revision av

förordningen. Rådhusrätterna i Halmstad och Falun omfatta den meningen

att en revision av tryckfrihetsförordningen i dess helhet är lämpligare, och

rådhusrätten i Gävle anför ali en tillfredsställande omdaning av tryckfrihetsprocessen

knappast torde kunna ernås utan att den nu gällande tryckfrihetsförordningen

i sin helhet blir underkastad omarbetning och modernisering.

Bihang till riksdagens protokoll 19110. 1 sami. Nr 235.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

I en del yttranden beröres sambandet mellan tryckfrihetsprocessens ombildning

och den allmänna processreformen. Under erinran att

de sakkunniga eftersträvat en lösning efter riktlinjer som av statsmakterna

redan godkänts såsom grundval för den slutliga utformningen av den allmänna

rättegångsordningen i brottmål, tillstyrker Svea hovrätt att en på

detta sätt lagd revision av tryckfrihetsförordningen utan uppskov genomföres.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund betonar att — därest den ifrågasatta

omdaningen kommer, som de sakkunniga föreslagit, att medföra

tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna — ett i hög grad

önskvärt tillfälle yppar sig genom förslagets upphöjande till lag att erhålla

praktisk inblick i de förmåner en på dessa principer uppbyggd rättegångsreform

erbjuder i jämförelse med det nu tillämpade, otidsenliga förfarandet.

Bokförläggareföreningen uttalar att meningarna kunna vara delade om lämpligheten

att nu företaga en reform av tryckfrihetsprocessen, varigenom den

pågående utredningen om processrättens omläggning komme att föregripas

i vad avser reglerandet av detta speciella område, men att betänkligheterna

ej synas böra tillmätas avgörande betydelse. Skånska hovrätten, som visserligen

finner en partiell reform väl försvarlig, anser att det kan starkt

ifrågasättas om skäl finnas att verkställa reformen före den allmänna rättegångsreformen.

Rådhusrätterna i Stockholm, Norrköping, Örebro och Falun

anse likaledes att den allmänna processreformen bör avvaktas.

Beträffande frågan örn juryinstitutets bibehållande ha delade

åsikter yppats. Svea hovrätt anser att det slutliga avgörandet av denna

grundläggande fråga bör anstå i avvaktan på rättegångsreformen. T. f.

presidenten i skånska hovrätten anför i särskilt votum, att det ej är tillrådligt

att avskaffa juryn så länge vår strafflag i fråga om sanningsbeviset i

ärekränkningsmål intager sin nuvarande negativa ståndpunkt. Och det

torde ej kunna ifrågasättas att under pågående processreform vidtaga förändringar

enbart på detta område. Under nuvarande förhållanden syntes

juryn utgöra ett starkt skydd för pressens rätt och även skyldighet att avslöja

missförhållanden av allmänt eller enskilt slag utan att behöva riskera

straff och ersättningsskyldighet på grund av den mera formbundna rättstillämpningen

som de allmänna domstolarna med de nuvarande lagreglerna

i 16 kap. strafflagen ej kunde komma ifrån. Justitieombudsmannen delar

till fullo de sakkunnigas uppfattning beträffande lämpligheten av att i

den utsträckning som skett bibehålla juryinstitutionen i vår tryckfrihetsprocess.

Stockholms rådhusrätt anför att det för domstolen ofta ter sig såsom

fördel att i tryckfrihetsmål som ej sällan få en politisk betoning kunna överlämna

åt en jury att uttala sig. Rådhusrätten i Härnösand har med hänsyn

till vad de sakkunniga därom uttalat ej något att erinra mot att juryn fortfarande

ingår såsom ett element i vår tryckfrihetsprocess, därvid rådhusrätten

särskilt fäster avseende vid den föreslagna begränsningen i juryns användning.

Rådhusrätten i Luleå yttrar att det måste i hög grad ifrågasättas

huruvida juryn bör bibehållas ens i den omfattning de sakkunniga före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

19

slagit, men tillägger att rådhusrätten, därest juryns användningsområde

klart utstakas, icke vill motsätta sig juryns bibehållande i huvudsakligen

denna omfattning. Pressorganisationerna äro ense med de sakkunniga om

att en övergång till ren domstolsbehandling icke är att tillråda.

Vissa av de hörda myndigheterna lia starkt ifrågasatt lämpligheten av att

bibehålla jurysystemet eller lia direkt förordat dess avskaffande. Justitiekanslersämbetet

anför bland annat:

Jurysystemet med dess i vårt land begränsade uppgift syntes, hur det än

anordnades, komma att förete brister av allvarligt slag, varförutom systemet,

som innebure en tudelning av domareuppgiften, skapade tekniska svårigheter

vilka väl aldrig kunde erhålla en fullt klar lösning. Enligt ämbetets

uppfattning hade det varit lyckligast om reformarbetet inriktats på att helt

överföra tryckfrihetsmålen till domstolarnas avgörande. Ett sådant steg

komme helt naturligt att återverka på tryckfrihetsförordningens processbestämmelser

i övrigt, väsentligen i förenklande riktning. Ämbetet hade ingalunda

förbisett att lekmannaomdömet kunde innebära ett värdefullt tillskott

i domstolen. Men vad förut uttalats om de brister som mer eller

mindre måste vidlåda jurysystemet hur det än anordnades hade bibringat

ämbetet den uppfattningen att detta värde icke lämpligen kunde tillföras

domstolen annorledes än i form av ett fast, i själva domstolen inarbetat lekmannaelement,

vars uppgift icke vöre begränsad till här ifrågavarande mål.

Liknande synpunkter lia framkommit i yttranden av skånska hovrätten

samt rådhusrätterna i Norrköping och Västerås. Även rådhusrätterna i

Halmstad, Göteborg och Östersund samt två ledamöter i Göta hovrätt ha

uttalat sig mot jurysystemets bibehållande.

I vad förslaget avser att begränsa juryns användning, bl. a.

genom bestämmelse att jury skall deltaga i målets prövning endast när den

tilltalade det påkallar, har det i ett flertal yttranden i princip tillstyrkts.

Svea hovrätt finner sålunda förslaget i denna del välgrundat, och pressorganisationerna

uttala att några principiella erinringar svårligen kunna göras

mot de föreslagna reglerna för juryns anlitande. I ett par yttranden förordas

en begränsning utöver vad de sakkunniga föreslagit. Helt avvisande

ställer sig i detta hänseende endast advokatsamfundets styrelse. Däremot

lia från skilda håll framställts anmärkningar mot det föreslagna stadgandet

att i vissa ärekränkningsmål jurys medverkan skall vara beroende på domstolens

prövning sålunda, att tilltalads begäran om målets hänskjutande till

jury skall bifallas allenast örn särskilda omständigheter tala därför. Svea

hovrätt, skånska hovrätten, rådhusrätterna i Östersund och Luleå, styrelserna

för föreningen Sveriges häradshövdingar och advokatsamfundet samt

pressorganisationerna lia uttalat tvekan beträffande förslaget i denna del

eller direkt avstyrkt detsamma, därvid å ena sidan anförts att så länge sanningsbevis

i vanliga ärekränkningsmål vore förbjuden, den tilltalade icke

borde avstängas från ovillkorlig rätt att erhålla jury (advokatsamfundet,

pressorganisationerna), samt å andra sidan att i sådana mål jury överhuvud

icke borde ifrågakomma (häradshövdingföreningen).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

De beträffande sättet för juryns bildande gjorda uttalandena

ge vid handen att man i allmänhet är ense med de sakkunniga i kritiken av

det nuvarande systemets brister. I fråga om de lämpligaste medlen att avhjälpa

dessa lia dock skiftande uppfattningar kommit till uttryck. Endast

i ett mindre antal av yttrandena ha de sakkunnigas förslag härutinnan ansetts

i sin helhet vara att föredraga framför den nuvarande ordningen, och

även där så skett ha betänkligheter i vissa hänseenden uttalats. Till denna

grupp kunna hänföras yttrandena av rådhusrätterna i Uppsala, Halmstad,

Gävle, Härnösand, Östersund och Luleå.

Grundtanken i förslaget angående juryns bildande, att juryn i varje mål

skall konstitueras genom lottning ur en permanent kår, har i flertalet yttranden

vunnit principiell anslutning. Dock har på några håll, bl. a. av rådhusrätten

i Gävle och pressorganisationerna, såsom en väsentlig svaghet framhållits

att juryns sammansättning bleve genom lottningen i synnerligen hög

grad beroende av slumpen. Justitiekanslersämbetet bär i denna fråga yttrat

att parternas nuvarande direkta medverkan i juryvalet utgjorde ett så

fundamentalt fel att den nu föreslagna huvudlinjen (sammansättandet av en

jurykår) måste anses äga ett bestämt företräde.

Emellertid lia svårigheterna att finna en tillfredsställande form för jurykårens

utseende framhållits i åtskilliga yttranden. Kritiken mot förslaget i

denna del har främst avsett bestämmelserna om landstings och stadsfullmäktiges

befattning med valet. Justitiekanslersämbetet, som på sätt förut nämnts

ställt sig avvisande till jurysystemet överhuvud, främst på grund av svårigheten

att finna en tillfredsställande lösning av frågan om juryns bildande,

har anmärkt att genomförandet av förslaget örn en permanent jurykår borde

ställas beroende av en jämkning i förslaget i syfte att reducera ensidigt partipolitiska

inflytelser vid jurykårens bildande. Justitieombudsmannen har

uttalat sig för bibehållande av ett folkligt inflytande vid juryns bildande men

har funnit det kunna vara föremål för tvekan huruvida den föreslagna lösningen

skulle visa sig kunna avvärja faran för en alltför långt gående politisering.

Innan förslaget beträffande de kommunala representationernas

medverkan godtoges borde ytterligare undersökas, om ej någon annan tillfredsställande

lösning erbjöde sig, vilken — under tillgodoseende av kravet

på viss folklig medverkan — på en gång undanröjde det nuvarande efter

justitieombudsmannens mening alldeles oefterrättliga systemet och det ej

mindre onda som skulle ligga i jurykårens politisering. Pressorganisationerna

anse att vägen över de kommunala församlingarna knappast ledde till det

åsyftade målet: större enhetlighet och större saklighet. Det vore tämligen

säkert att partipolitiska synpunkter komme att träda i förgrunden vid sådana

juryval. Att detta partipolitikens intrång i rättslivet inte komme att

förbättra juryns anseende och stärka dess auktoritet torde de flesta vara ense

om. Snarare skulle den bli ytterligare skamfilad.

I vissa av de yttranden, där förslaget örn de kommunala representationernas

medverkan avstyrkts, ha uttalanden gjorts till förmån för en anord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

21

ning enligt vilken jurykårens utseende helt överlämnas åt domstolarna. Svea

hovrätt anför sålunda härom:

En metod, enligt vilken juryns sammansättning bestämdes genom utlottning

ur en delvis efter politiska synpunkter sammansatt kår, vore enligt hovrättens

mening synnerligen olycklig och i hög grad ägnad att äventyra tilltron

till rättsskipningens oväld. Vid nämnda erinran lägger hovrätten så

stor vikt, att hovrätten, trots de uppenbara bristerna hos det nuvarande systemet,

hellre skulle se detta fortbestå än ersalt av de sakkunnigas förslag i

oförändrad form. Ur rättsvårdens synpunkt lyckligast vore enligt hovrättens

mening, om de sakkunnigas förslag beträffande juryns bildande genomfördes

med den ändringen, att hela jurykåren utsåges av rätten. Den uppgift,

som härmed ålades domstolen, vore icke lätt, men det kunde med fog

förväntas, att valet, som ju bleve underkastat den allmänna opinionens kontroll,

komme att träffas med oväld och vidsynthet och sålunda skulle visa

sig ägnat att stärka tilltron till rättsskipningen på detta område. Denna hovrättens

mening vinner stöd av erfarenheterna beträffande det sätt, varpa

domstolarna för närvarande handhava den ännu vanskligare uppgiften att i

det särskilda fallet utse de jurymän, som i många fall faktiskt få avgörandet

i sin hand.

Hovrätten har emellertid i anslutning till detta uttalande hemställt, att därest

vad hovrätten föreslagit ansåges innefatta större avvikelse från nuvarande

system än som funnes lämpligt, nu gällande regler åtminstone i så måtto

förändrades att de ledamöter av juryn som för närvarande väljas av domstolen

i stället bleve utsedda genom lottning inom en av domstolen utvald

jurvkår.

För helt domstolsvalda jurykårer ha, jämte Svea hovrätt, uttalat sig en

reservant i Göta hovrätt och rådhusrätten i Falun. Även rådhusrätterna i

Västerås och Luleå samt föreningen Sveriges stadsdomare anse nämnda utväg

böra övervägas framför den föreslagna. Stadsdomareföreningen har ansett

jämväl länsstyrelserna vara att föredraga såsom valkorporationer framför

landsting och stadsfullmäktige. Däremot har rådhusrätten i Norrköping

förklarat sig på det livligaste avstyrka att domstolen i någon form medverkar

vid utseende av jurymän.

Faran av politisering av tryckfrihets juryn jämte svårigheterna att på annat

sätt än de sakkunniga föreslagit finna en tillfredsställande utväg för

juryns bildande har föranlett vissa av de hörda myndigheterna att ifrågasätta

bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen. Rådhusrätten i

Kalmar har stannat vid denna mening, dock under uttalande att gällande be

stämmelser böra kompletteras med föreskrift örn utseende av suppleanter, så

att de nuvarande tidskrävande kompletteringsvalen undvikas. Pressorganisationerna

lia anfört bland annat att de sakkunnigas reformprogram i fråga

örn jurykårerna fått ett utpräglat ogynnsamt mottagande i den offentliga diskussionen.

Några mindre justeringar i den använda konstruktionen torde ej

förändra intrycket. Valet torde — i fråga örn det lekmannavalda elementet

— stå mellan den nuvarande formen för juryns bildande och en övergång till

ren domstolsbehandling. Det senare alternativet hade de sakkunniga icke

velat tillråda, och deras motiv vore utan tvivel synnerligen vägande. För att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

ge den domarvalda delen av juryn en så oantastlig ställning som möjligt vore

det emellertid lämpligt att uppta de sakkunnigas förslag om en fast jurymannakår.

Advokatsamfundets styrelse, som funnit det av de sakkunniga föreslagna

sättet för juryns utväljande medföra större fara för felaktiga domar än det

nuvarande systemet, har som en framkomlig väg att utan uppgivande av viktiga

rättsprinciper tillmötesgå önskemålen om en reform ifrågasatt att nuvarande

regler för juryns bildande allenast på det sätt ändras, att juryn kommer

att bestå av fem medlemmar utsedda av domstolen och två utsedda av

vardera parten.

De sakkunnigas förslag att vissa yrkesgrupper skola vara uteslutna från

behörighet att tjänstgöra i jury har icke vunnit understöd i

yttrandena. Man åberopar att juryn med jäv mot advokater, tidningsmän och

boktryckare kommer att undanhållas för ändamålet ofta mycket värdefulla

krafter. I denna riktning yttra sig justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Stockholms

rådhusrätt, rådhusrätterna i örebro och Gävle, styrelsen för Sveriges

advokatsamfund samt pressorganisationerna. Styrelsen för föreningen Sveriges

häradshövdingar uttalar den meningen att det enda yrke som synes böra

utestängas från tjänstgöring i tryckfrihetsjury är tidningsmannens. Svenska

bokförläggareföreningen och svenska boktryckareföreningen åter finna det

önskligt att den sakkunskap som tidningsmän och boktryckare representera

icke berövas juryinstitutionen. Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar

att möjligheten att såsom jurymän kunna utse erfarna jurister i många fall

försvåras genom förslaget.

Att från jurymannaskap utesluta den som fyllt 60 år finner rådhusrätten

i Göteborg ej nödigt samt uttalar att en övre åldersgräns — örn en sådan anses

bör utsättas — synes kunna bestämmas till 67 år, ordinarie domares avgångsålder.

Rådhusrätten i Östersund förordar att åldersstrecket för juryman

fixeras till 65 år, och föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att den

i förslaget upptagna åldersgränsen av 60 år synes onödigt låg.

Frågan om beslutsreglerna inom juryn har i några yttranden

upptagits till behandling. Justitieombudsmannen uttalar att han är

tveksam beträffande lämpligheten av de sakkunnigas åtgärd att ej uppställa

krav på mera än enkel majoritet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund

förordar att de nuvarande reglerna för omröstning bibehållas inom en jury

sådan som styrelsen föreslagit. Svea hovrätt är av den meningen att den

av de sakkunniga uppställda regeln att utgången bestämmes genom flertalet

röster kan utan betänklighet genomföras, därest rätten utser hela jurykåren,

samt uttalar att det blir ännu mera angeläget att avlägsna varje anledning

till misstanke att domstolen genom valet av jurymän sökt inverka på utgången

i det särskilda fallet, om avgörandet skall träffas med enkel majoritet.

Rådhusrätten i Kalmar uttalar sig för en förändring av beslutsreglerna

från kvalificerad majoritet till enkel majoritet för fällande dom inom en jury

med nuvarande sammansättning, under det att pressorganisationerna såsom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

23

förutsättning för ändringen uppställa kravet att den domarvalda delen av juryn

utlottas ur en fast, av domstolen utsedd jurymannakår.

Beträffande tryckfrihetsmålens koncentration till ett relativt

ringa antal domstolar med länet såsom domkrets har förslaget vunnit

allmän anslutning. Justitiekunslern finner sålunda anordningen berättigad

redan av den anledningen att, med hänsyn till tryckfrihetsmålens låga

frekvens, den vana som handläggningen av dessa specialmål förutsätter i allmänhet

icke kan förvärvas med mindre målen sammanföras till ett fåtal domstolar.

Mot förslaget i denna del uttalar sig dock advokatsamfundets styrelse,

som framhåller att man icke får föx-bise att den muntliga processen, därest

domstolarna icke göras lätt tillgängliga, kommer att för parterna medföra

större tidsutdräkt och högre resekostnader ävensom större hinder i övrigt

för erhållande av rättslig prövning av deras anspråk än som nu är fallet.

Även med en begränsning av antalet behöriga domstolar skulle flertalet av

dessa dock icke få önskvärd erfarenhet i fråga om tryckfrihetsmål.

Förslaget att häradsrätt i vissa fall skulle kunna vara forum i tryckfrihetsmål

har avstyrkts i åtskilliga yttranden. Så t. ex. har Svea hovrätt,

under hänvisning till att enligt förslaget häradsrätten sedan jury valts skulle

utgöras av allenast ordföranden, yttrat att hovrätten icke kunde tillstyrka att

på detta sätt för visst slag av mål tillskapades en ny typ av enmansdomstolar.

Örn häradsrätten i sin vanliga sammansättning ansåges olämplig att

handlägga tryckfrihetsmål —- en ståndpunkt för vilken hovrätten funne goda

skäl kunna anföras — torde utan nämnvärd olägenhet kunna ordnas så,

att vid residensstads förläggande under landsrätt rådhusrätten i annan stad

inom eller utom länet erhölle den behörighet varom nu vore fråga.

Med avseende å rättegångsförfarandet i de egentliga tryckfrihetsmålen

har grundtanken i förslaget — att efter vederbörlig förberedelse

sammanföra förfarandet till en huvudförhandling i juryns närvaro med tilllämpning

av principerna örn muntlighet och omedelbarhet — vunnit allmänt

stöd i de avgivna utlåtandena. Svea hovrätt giver förslaget sin anslutning,

och justitiekanslersämbetet är av den meningen att de nya bestämmelserna

om rättegången i stort utgöra synnerligen värdefulla förbättringar.

Justitieombudsmannen hälsar med tillfredsställelse särskilt strävandet att

i tryckfrihetsmålen få till stånd en muntlig, koncentrerad förhandling. Rådhusrätten

i Uppsala finner nygestaltningen av rättegångsförfarandet i de egentliga

tryckfrihetsmålen i det hela nyttig och välbetänkt. Rådhusrätten i Kalmar

instämmer principiellt i de bestämmelser varigenom koncentration,

muntlighet och omedelbarhet vinnas i tryckfrihetsprocessen, och rådhusrätten

i Västerås finner förslaget i förevarande del väl avvägt och motsvara de

krav som böra ställas på en efter moderna principer anordnad tryckfrihetsprocess.

Pressorganisationerna uttala att nian har skäl att hoppas att den

föreslagna omläggningen av proceduren kommer alt om inte helt undanröja

så i alla fall försvaga cn del av de berättigade anmärkningar vilka riktas mot

juryprocessen i dess nuvarande form.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds proposition nr 235.

I två yttranden anföras betänkligheter mot de föreslagna reglerna om processförfarandet.

Rådhusrätten i Gävle yttrar att de bestämmelser som i förslaget

intagits om rättegångsförfarandet synas vara i viss mån vaga och

till domstolarna överlämna befogenhet att i jämförelsevis stor omfattning

handla efter omständigheterna, och rådhusrätten i Luleå anmärker att det

här kommer att bliva fråga om en blandning av skriftligt förfarande och

muntlig förhandling samt ifrågasätter örn icke en närmare reglering i lagtexten

är erforderlig rörande åtskilliga spörsmål angående förfarandet.

Den föreslagna regleringen av 1c varstad sinstitutet finner justitieombudsmannen

icke giva anledning till anmärkning. Även svenska boktryckareföreningen

förklarar sig icke hava något att erinra. Rådhusrätten i Gävle

hemställer att bestämmelserna örn kvarstad omredigeras så att de bliva mindre

omständiga. I fråga om institutets närmare utformning uttala rådhusrätterna

i Malmö och Västerås samt pressorganisationerna att befogenheten att

pröva ett av chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt förordnande

om kvarstad bör överflyttas från underrätt till tryckfrihetskommittén.

Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar synes vilja förorda

en prövning av tryckfrihetskommittén. Den frist av två dagar inom vilken

ett beslut rörande ett av chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt

förordnande örn kvarstad skall vara av underrätt meddelat har i ett

flertal yttranden ansetts vara alltför kort.

övriga förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet.

Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet

har såsom inledningsvis nämnts behandlat flera till tryckfrihetsrätten hörande

spörsmål.

I fråga om tryckfrihetsprocessen framhåller kommittén, att det

för vinnande av de syftemål som den av kommittén verkställda utredningen

avser måste vara av vikt att vissa brister i den nuvarande ordningen i den

mån det är möjligt avhjälpas. Ett hinder för ett kraftigare ingripande mot

propaganda från ytterlighetsriktningar ser kommittén i den osäkerhet som

föranledes av tryckfrihetsprocessens anordningar och särskilt jurysystemet.

Det kan emellertid enligt kommitténs mening icke sättas i fråga att avskaffa

juryn. Åtgärder kunna ifrågasättas endast i den män i själva anordningarna

för juryns utseende och funktion finnas brister som skapa en rättsvården

äventyrande osäkerhet. Såsom den säkerligen största bristen i det rådande systemet

framhåller kommittén det sätt på vilket parternas medverkan vid juryns

utseende är anordnat. Under hänvisning till de av 1933 års sakkunniga

föreslagna nya bestämmelserna härutinnan uttalar emellertid kommittén att

den icke ansett sig böra närmare ingå på frågan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

25

Övervakningen i avseende å tryckfrihetsförordningens efterlevnad

och därmed kvarstadsmyndig heten är enligt gällande rätt överlämnad

åt chefen för justitiedepartementet och utövas av honom nied hjälp av

särskilt förordnade ombud. Det åligger sålunda chefen för justitiedepartementet

att tillse, att förgripliga skrifter, där så är av behovet påkallat, åtalas

och beläggas med kvarstad. Åtalsmyndigheten tillkommer visserligen formellt

justitiekansler^ till vilken chefen för justitiedepartementet har att överlämna

de skrifter han finner böra åtalas, men då enligt fast praxis ett anbefallt

åtal aldrig uteblir, är justitieministern i realiteten även högsta åtalsmyndighet

i tryckfrihetsmål.

I 1912 års kommittébetänkande föreslogs att övervakningen av tryckfrihetsförordningens

efterlevnad skulle överflyttas å justitiekanslern. Såsom

ett missförhållande av betänklig art betecknades det förhållandet att en medlem

av regeringen, tillika justitieväsendets högste chef, vid sidan av sin ställning

såsom Konungens ansvarige rådgivare och sin egentliga ämbetsförvaltning,

hade att utöva polis- och åtalsmyndighet i pressmål; en dylik dubbelställning

kunde icke vara annat än menlig ur justitieförvaltningens och rättsskipningens

objektiva synpunkt.

Betänkandet angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet ansluter sig

till 1912 års förslag i fråga örn övervakningen av tryckfriheten. I betänkandet

anföres att olägenheterna av den nuvarande ordningen väl icke särskilt

skarpt framträtt, beroende därpå att på ansvarigt håll en relativ enighet rått

angående det sätt på vilket tryckfrihetsförordningens bestämmelser till skydd

mot missbruk av tryckfriheten borde tillämpas. Det kunde emellertid ej förväntas

att denna enighet alltid skulle fortfara. Det allmänna läget i samhället

hade på de senare åren i hög grad förändrats. Frågan om behandlingen

av oarter i ytterlighetspartiernas verksamhet hade trätt i förgrunden på ett

helt annat sätt än tidigare. I den mån mera djupgående skiljaktigheter skulle

yppa sig beträffande handhavandet av åtalsbefogenheten i denna nya situation

— och sådana kunde lätt tänkas uppstå — vore att befara att de vid regeringsskiften

skulle kunna taga sig uttryck i ett olika utövande av denna befogenhet.

I syfte att öka kvarstadsinstitutets effektivitet beträffande ingripande mot

brottslig propaganda har kommittén övervägt sådan ändring av bestämmelserna

att ordningsmakten skulle äga att belägga en förgriplig skrift med provisorisk

kvarstad. Endast på en punkt har emellertid ändringsförslag

i detta hänseende framställts, nämligen i fråga örn flygblad och andra

liknande skrifter. Kommittén föreslår att i de bestämmelser som komma

att reglera kvarstadsinstitutet införes ett stadgande av innehåll, att då flygblad

eller skrift som utdelas utan vederlag innehåller klar och tydlig uppmaning

till brott, polismyndigheten skall äga att provisoriskt belägga skriften

med kvarstad intill dess övervakningsmyndigheten eller dess ombud meddelat

besked huruvida kvarstad kommer att förordnas. Sådant besked skall

ofördröjligen och senast inom 48 timmar inhämtas, vid äventyr att den provisoriska

kvarstaden eljest förfaller. I motiveringen anföres bland annat:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Den bristande effektiviteten i kvarstadsinstitutet torde kännbarast göra sig

gällande, då det är fråga om flygblad och andra liknande skrifter, som äro

avsedda att hastigt spridas och vanligen utdelas utan vederlag. I fråga om

dessa skrifter torde ofta hända att något exemplar ej avlämnas till övervakningsmyndigheten,

och under alla förhållanden är skyndsamhet mer än eljest

av nöden. Därförutan torde ett kvarstadsförordnande merendels vara utan

någon effekt. Vidare kan i dessa fall myndigheternas vanmakt framstå såsom

synnerligen anstötlig. Detta gäller framför allt då skriften innehåller en tydlig

och klar uppmaning till brott. Det ligger i flygbladets natur i motsats till

exempelvis en tidning att dess innehåll omedelbart och hastigt förmedlas till

läsaren. Då det innehåller en klar och tydlig uppmaning till brott måste

dess spridning under sådana förhållanden betecknas såsom en öppen utmaning

mot rättsordningen. Denna synes icke böra tålas.

Kommitténs förslag i fråga örn överflyttningen av övervakningsskyldigheten

och om den provisoriska kvarstaden — vilket såsom ock framhålles i betänkandet

skulle föranleda ändring och omskrivning av ett stort antal moment

i tryckfrihetsförordningen — föreligger icke i form av lagtext. Ändringarna

i denna del har kommittén funnit lämpligen böra verkställas i samband

med arbetet på tryckfrihetsprocessens omdaning.

I flertalet av de yttranden som efter remiss avgivits över kommittéförslaget

har detta i nu ifrågavarande delar i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Justitiekansler sämb etet erinrar därom att ämbetet i yttrande över

1912 års förslag till tryckfrihetsförordning förklarat sig icke ha något att

erinra mot den redan då ifrågasatta överflyttningen till ämbetet av övervakningen

i avseende å tryckfrihetens efterlevnad. Ämbetet saknade anledning

att nu intaga en annan ståndpunkt. Pressorganisationerna (Publicistklubben,

Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen) instämma

i kommitténs förslag om överflyttning av övervakningen. Överståthållarämbetet

har beträffande frågan om rätt för polismyndighet att provisoriskt

kvarstadsbelägga flygblad o. dyl. yttrat, att då delta vore ett av de områden

där det nuvarande systemets ineffektivitet starkast gjort sig kännbar, ämbetet

ville understryka vikten av att härutinnan genomföra ändrad lagstiftning.

Frågan om ingripanden mot affischer m. m. har kommittén

ansett äga ett ej ringa intresse med avseende å ytterlighetspartiernas propaganda.

Förslag har framställts därom att i § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen

skall göras ett tillägg, däri uttalas att för offentliggörande av tryckt

skrift genom anslag, genom kringförande av plakat eller på annat likartat

sätt skall gälla de villkor och inskränkningar som om annan skrift äro eller

varda i sådant hänseende stadgade. Kommittén påvisar att polismyndighet,

ehuru klara lagbestämmelser saknas, enligt praxis anses utan anlitande av

de former tryckfrihetsförordningen anvisar för kvarstad kunna ingripa mot

offentliggörande på angivet sätt av tryckt skrift, då därigenom brytes mot

allmän ordning eller anständighetens krav. För att emellertid undanröja

den ovisshet som härutinnan kan råda har kommittén ansett att en uttrycklig

erinran därom bör göras i tryckfrihetsförordningen. — Förslaget har jämväl

i denna del i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

27

Gällande regler om ansvarigheten för utgivande av periodiska

skrifter, d. v. s. tidningar och tidskrifter, innebära att varje

sådan skrift skall ha en ansvarig utgivare, vilken ensam bär författaransvaret

för hela tidningens innehåll, oberoende av huru stor eller liten del han

i verkligheten haft i en åtalad artikel samt oberoende av om författaren

anmäler sig vilja svara därför. Med utgivare förstås den som är försedd

med chefens för justitiedepartementet bevis att intet hinder emot skriftens

utgivande förekommer. Den som vill erhålla dylikt s. k. hinderslöshetseller

tillståndsbevis har endast att anmäla sig hos departementschefen samt

uppgiva skriftens namn och tryckningsort. Är sökanden ej förklarad ovärdig

att föra annans talan, skall hinderslöshetsbevis meddelas. Därvid undersökes

emellertid att icke annan har hinderslöshetsbevis för tidning med

samma namn.

I syfte att hindra tidningsutgivare att överflytta ansvaret på bulvaner har

kommittén, i huvudsaklig överensstämmelse med det år 1912 framlagda förslaget

härutinnan, föreslagit nya ansvarighetsregler beträffande periodiska

skrifter. I motiven anföres härom:

Det är allbekant, att de nuvarande stadgandena örn ansvarig utgivare

lämnat utvägen för de verkligt ansvariga att skjuta straffrisken från sig på

en bulvan, en s. k. ''ansvarig’. Denna utväg torde i stor utsträckning ha utnyttjats

vid utgivande av tidningar, som utgöra språkrör för ytterlighetspartierna.

Det är ett gammalt önskemål att få slut på detta system, och

kommittén anser att frågan i detta sammanhang bör upptagas och bringas

till lösning. Det nuvarande systemet måste anses som ett svårt missförhållande

ur rättsordningens och rättskänslans synpunkt, och detta minskas ej

därav att dessa lejda ansvaringar ofta av mera ideella bevekelsegrunder än

för penningar åtaga sig straffet. För stävjandet av de missbruk av tryckfriheten,

som bär förut påpekats, är det av vikt att detta missförhållande

rättas.

De av kommittén föreslagna reglerna innebära att den verklige utgivaren,

Men person som i egenskap av utgivare äger utöva inseendet över skriftens

utgivande och bestämma dess innehåll’, skall svara för innehållet, även örn

annan angivits såsom utgivare. Det skall vara tillåtet att genom fri bevisning

styrka vem den verklige utgivaren är. Utgivare får enligt förslaget

endast den vara som är i riket bosatt svensk medborgare, är myndig samt

icke är ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller förklarad ovärdig att

i rikets tjänst vidare nyttjas. För den händelse behörig utgivare ej finnes

eller det ej kan visas vem han är, inträder subsidiärt ansvar för förläggaren.

I särskilda fall, såsom då även förläggare saknas, svarar boktryckaren för

skriftens innehåll. Med den ändring som sålunda gjorts i gällande ansvarighetsregler

har bestämmelsen örn hinderslöshetsbevis ansetts böra utgå och

ansökan örn hinderslöshetsbevis har i förslaget ersatts med en enkel anmälan

till den övervakande myndigheten. Kommittén har emellertid i motiven

erinrat att det skydd för tidnings namn som gällande bestämmelse örn hinderslöshetsbevis

innebär alltjämt är behövligt. Då frågan örn sådant skydd

ej har med tryckfrihet att göra, har kommittén funnit behovet därav böra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

tillgodoses i annan ordning. Kommittén framhåller att dess förslag förutsätter

att särskilda bestämmelser för ändamålet utarbetas, men har ansett

detta ligga utanför sitt uppdrag.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har förslaget i denna del principiellt

tillstyrkts.

Kommittén har föreslagit införandet i såväl allmänna strafflagen som

tryckfrihetsförordningen av straffbestämmelser mot lögnaktig propaganda,

ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara

för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid. Jag har i annat sammanhang,

vid anmälan den 31 januari 1936 av fråga om lagstiftning mot statsfientlig

verksamhet, redogjort för förslaget, som avser upphävande av nuvarande

8 kap. 14 § strafflagen och dess ersättande med ett stadgande av

angiven innebörd ävensom införande av ett motsvarande stadgande såsom

ett nytt moment i § 3 tryckfrihetsförordningen.

I samband härmed har kommittén förordat ett förslag till ändring av § 3

mom. 12 tryckfrihetsförordningen, som de för tryckfrihetsprocessens omdaning

tillkallade sakkunniga på grund av särskilt uppdrag framlagt i promemoria

rörande lagstiftning angående lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar.

1 I nämnda lagrum stadgas straff — böter från och med trettiotre

riksdaler sexton skillingar till och med etthundra riksdaler — för lögnaktiga

uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande.

Ehuru med detta stadgande torde lia åsyftats allenast att brännmärka

sådana framställningar som avse att uppväcka missnöje med och

hat mot regering och styrelsesätt, har det fått tillämpning även beträffande

osanna, om än icke ärekränkande framställningar om enskildas förhållanden.

De sakkunniga föreslogo i nämnda promemoria, att stadgandet skulle bibehållas

för tillämpning beträffande rykten vilka äro skadliga såväl för samhällets

medlemmar i allmänhet som för den enskilde, dock med förhöjt straff

av böter intill ettusen riksdaler eller fängelse i högst sex månader. Det förutsattes

härvid att i strafflagen, såsom ersättning för nuvarande 8 kap. 14 §,

och i § 3 tryckfrihetsförordningen bleve införda stadganden avseende falska

rykten vilka ingå såsom led i en mot staten eller dess verksamhet riktad

propaganda eller vilka störa den allmänna ordningen.

Kommittén föreslår till ökat skydd för ämbets- och tjänstemän

mot ärekränkningar, att allmän åklagare skall äga åtala

ärekränkning mot sådan person även då den icke avser den kränktes ämbete

eller tjänst men förhållande utom ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet

att den kränkte därigenom kan anses ovärdig det förtroende och den

aktning som tjänstens behöriga utövning kräver. En närmare redogörelse

för förslaget, som avser ändring i 16 kap. 15 § strafflagen och § 5 mom. 11

tryckfrihetsförordningen, har av mig lämnats i mitt nyssnämnda anförande

till statsrådsprotokollet för den 31 januari 1936.

1 Promemorians innehåll finnes i huvudsak återgivet i betänkandet rörande åtgärder mot

statsfientlig verksamhet sid. 120.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

29

I yttrande över denna del av kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet

fäst uppmärksamheten på den icke motiverade skillnad i tillämplighetsområdet

för § 3 mom. 8 tryckfrihetsförordningen, örn smädelse mot rikets ämbetsoch

tjänstemän i och för ämbetet, samt motsvarande bestämmelser i 10 kap.

strafflagen, som består däri att förstnämnda stadgande avser allenast statliga

funktionärer.

Departementsutkast rörande ändrade föreskrifter om avlämnande av

biblioteksexemplar.

I samband med det fortsatta utredningsarbetet rörande tryckfrihetsprocessens

ombildning har inom justitiedepartementet upprättats utkast till ändrad

lydelse av § 1 mom. 11 tryckfrihetsförordningen.

I nämnda lagrum stadgas skyldighet för boktryckare att före slutet av

juni månad varje år till kungl, biblioteket och till vartdera av rikets universitet

avlämna ett exemplar av vad under det nästförflutna året tryckts. Därjämte

stadgas, att den som underlåter detta skall för varje särskilt fall böta

tjugufem riksdaler samt ändock vara pliktig att, vid enahanda ansvar, inom

ny förelagd tid behöriga exemplar avlämna.

Enligt departementsutkastet skall den nu föreskrivna tidsfristen begränsas

sålunda att vad under varje halvt kalenderår är utgivet skall vara levererat

inom två månader från halvårets utgång. Den som underlåter att avlämna

biblioteksexemplar skall enligt utkastet straffas med böter från och med

tjugufem till och med femhundra riksdaler samt vara pliktig att vid vite,

högst ettusen riksdaler, fullgöra leveransplikten.

I yttranden, som efter remiss avgivits över utkastet jämte en därvid fogad

promemoria i ämnet, ha de föreslagna ändringarna tillstyrkts av universitetskanslern

efter hörande av överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken,

vilkas likaledes tillstyrkande yttranden inkommit till justitiedepartementet,

samt av riksbibliotekarien. Svenska boktryckare!öreningen har lämnat

förslaget utan erinran såvitt angår straffbestämmelsen. Beträffande tiden

för avlämnandet av biblioteksexemplar har föreningen anfört, att några

allvarliga erinringar ej syntes kunna göras mot förslaget att leveranserna

skulle ske halvårsvis, men att den föreslagna fristen av två månader efter

varje halvårs utgång skulle för de större tryckeriernas del vara synnerligen

kort. Föreningen har därför hemställt örn en utsträckning av tiden till tre

månader. 1

1 det föregående har redogjorts för vissa under åren 1933—1935 verkställda

utredningar rörande ändringar i den gällande tryckfrihetsrätten. Dels

ha sakkunniga inom justitiedepartementet jämlikt dem givet uppdrag att

utreda frågorna om en reform av tryckfrihetsprocessen avgivit betänkande

och förslag angående en omgestaltning av juryns organisation samt av rättegångsförfarandet

i jurymål jämte därmed sammanhängande jämkningar i

kvarstadsinstitutet. Och dels har den för utredning av möjligheterna att

Departe
ments
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majis proposition nr 235.

vidtaga åtgärder mot statsfientlig verksamhet tillsatta kommittén fäst uppmärksamheten

på vissa förhållanden på tryckfrihetsrättens område, vilka

kommittén från sina speciella utgångspunkter funnit vara i behov av revision.

Kommittén har sålunda, bland annat, hemställt att den högsta övervakningsmyndigheten

måtte i samband med den processuella reformen överflyttas

till justitiekanslern ävensom framlagt förslag till revision av ansvarighetsreglerna

beträffande periodiska skrifter. I båda hänseendena har kommittén

i allt väsentligt byggt på det år 1912 framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning.

Samtliga de nämnda förslagen, vilka vart för sig beröra centrala delar av

den gällande tryckfrihetsrätten, ha avsetts skola genomföras såsom partiella

reformer inom tryckfrihetsförordningens ram. Denna plan för förslagens

genomförande kan uppenbarligen giva anledning till vissa betänkligheter.

Tryckfrihetsförordningen är, såsom i det år 1912 avgivna betänkandet närmare

utvecklats, ett helhetsverk av synnerligen ömtålig beskaffenhet. För

de kommitterade framstod det då såsom ett alltför vanskligt företag att söka

genomföra reformer av den omfattning som nu är i fråga utan att samtidigt

företaga en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen i formellt

hänseende. Svårigheterna att vidtaga partiella ändringar i tryckfrihetsförordningen

kunna för visso icke underskattas. Men det är å andra sidan uppenbart

att även den år 1912 anvisade vägen att ersätta tryckfrihetsförordningen

med en ny lag är synnerligen svårframkomlig. Vid valet mellan de

båda alternativen synes man för närvarande böra stanna vid det förra, för

vilket jämväl riksdagen i överensstämmelse med konstitutionsutskottet uttalat

sig, dels såsom i det föregående anmärkts år 1933 och dels år 1935

vid behandling av en då väckt motion rörande revision av tryckfrihetsförordningen.

Denna ståndpunkt medför emellertid en ej obetydlig begränsning i rörelsefriheten;

varje ingrepp måste ske med stor försiktighet och med aktgivande

på dess återverkningar på andra bestämmelser i lagen. I följd av den i

tryckfrihetsförordningen använda tekniken kunna nämligen ofta till synes

obetydliga ändringar på ett visst område få konsekvenser även i andra delar

av lagen och därigenom medföra tämligen vidlyftiga omredigeringar, ett förhållande

som för övrigt framhållits av konstitutionsutskottet i dess nyss omnämnda

utlåtande år 1933. Redan de ändringar tryckfrihetsförordningen

hittills undergått ha otvivelaktigt gjort dess formella brister än mera framträdande

än de från början varit. I den mån ändringarna komma att beröra

de grundläggande stadgandena i lagen eller eljest erhålla större räckvidd,

ökas dessutom risken att sammanhanget mellan lagens skilda delar rubbas

och därmed även den rättstillämpning som, delvis utan uttryckliga föreskrifter

men på grundval av lagens skilda bestämmelser, så småningom under

lagens tillvaro utbildats. Det är under sådana förhållanden uppenbart att

större ändringar i tryckfrihetsförordningen icke böra vidtagas utan att synnerligen

starka skäl därtill föreligga, och det kan i allmänhet icke komma i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

31

fråga att sträcka ändringarna på ett visst område längre än som erfordras

för att avhjälpa de allra mest framträdande bristerna.

Sakkunnigutredningen rörande tryckfrihetsprocessen synes

ge vid handen att en partiell reform som tar sikte på juryorganisationen

och rättegångsförfarandet icke behöver ur de nyss berörda synpunkterna

väcka allvarligare betänkligheter. Detta omdöme torde ej jävas därav att

sambandet mellan de processuella bestämmelserna och kvarstadsreglerna

kräver en samtidig revision av dessa senare. Beträffande såväl juryns sammansättning

som i synnerhet själva förfarandet i jurymålen har den nuvarande

ordningen sedan gammalt ansetts otillfredsställande, och det måste anses

vara en angelägenhet av stor vikt att de mest iögonenfallande bristerna

utan ytterligare tidsutdräkt avhjälpas. Denna uppfattning har vunnit ett

starkt stöd av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Jag har därför ansett mig böra på grundval av de sakkunnigas förslag och de

inkomna yttrandena upptaga dessa frågor till närmare övervägande. Beträffande

den formella behandlingen har jag dock funnit anledning att i ett avseende

avvika från förslaget, varom här må anmärkas följande.

De sakkunniga ha avsett att i tryckfrihetsprocessen införa ett förfarande

enligt de principer som följas vid arbetet på den allmänna rättegångsreformen.

Handläggningen av jurymålen skall sålunda enligt förslaget —- efter

förberedelse inför rätten, därvid bland annat vidtagas åtgärder för juryns

bildande — koncentreras till en muntlig huvudförhandling i juryns närvaro.

Förhandlingen skall såvitt möjligt slutföras i ett sammanhang och juryn

skall därefter sammanträda för brottsfrågans avgörande, varefter rätten har

att ofördröjligen avkunna utslag i målet. Samtliga de bestämmelser som ansetts

erforderliga för genomförandet av denna synnerligen betydelsefulla förändring

i det processuella förfarandet ha enligt förslaget inarbetats i tryckfrihetsförordningen.

Resultatet härav har blivit mindre tillfredsställande.

Bestämmelserna ha nämligen, sammanträngda i tryckfrihetsförordningens

5 §, blivit svåröverskådliga och tämligen summariska. Då det gäller att, låt

vara i begränsad omfattning, införa ett från det vanliga så avvikande rättegångsförfarande

som det nu ifrågasatta, torde ett större utrymme för bestämmelserna

härom vara erforderligt. För detta ändamål synes lämpligast att

stadgandena icke införas i tryckfrihetsförordningen utan meddelas i form

av en särskild lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen föreskriver.

Några principiella betänkligheter häremot torde svårligen kunna med fog

anföras. I jämförelse med vad nu gäller sker nämligen härigenom i lagtekniskt

hänseende endast den förändringen, att förfarandet i vissa tryckfrihetsmål,

jurymålen, kommer att, på grund av hänvisning i tryckfrihetsförordningen,

i väsentliga delar regleras i den särskilda lagen i stället för i rättegångsbalken.

En fördel av denna anordning utöver vad nyss nämnts är att

den allmänna rättegångsreformens genomförande icke behöver medföra någon

vidlyftigare grundlagsändring såvitt angår själva rättegångsförfarandet.

I stort sett torde man därvid kunna återställa det nuvarande förhållandet att

proceduren i tryckfrihetsmålen, med de modifikationer som påkallas av jury
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Majlis proposition nr 235.

institutet, överensstämmer med processen enligt den allmänna rättegångslagen.

På nu anförda grunder finner jag de frågor som angå regleringen av själva

proceduren i de egentliga tryckfrihetsmålen böra i huvudsak upptagas till

närmare behandling i samband med framläggande av ett för granskning i

lagrådet upprättat förslag till lag i ämnet. I denna lag torde även böra

införas erforderliga regler om forum i egentliga tryckfrihetsmål. Vissa rättegångsförfarandet

berörande föreskrifter, vilka icke ansetts lämpligen böra

överföras till den särskilda lagen, skola dock upptagas i det följande, liksom

även de stadganden som kunna ifrågakomma för omreglering av juryns

sammansättning och av kvarstadsinstitutet.

Vad härefter angår de i förutnämnda kommittéförslag ifrågasatta ändringarna

beträffande övervakningsmyndigheten och ansvarigheten

för periodiska skrifter, torde det vara mera tveksamt

huruvida dessa ändringar kunna anses försvarliga ur de synpunkter

som i det föregående framförts i fråga om partiella reformer i tryckfrihetsförordningen.

I denna lag stå de processuella reglerna och reglerna örn

de nu ifrågavarande instituten i synnerligen intimt beroende av varandra

liksom av kvarstadsreglerna. Tagna tillsammans skulle ändringar i samtliga

dessa ämnen innebära en högst väsentlig omstöpning av tryckfrihetsförordningens

centrala delar.

Väl torde vissa principiella skäl kunna åberopas för att övervakningsmyndigheten

bör överflyttas från chefen för justitiedepartementet till justitiekansler

Å andra sidan lärer denna fråga icke vara av särdeles angelägen

beskaffenhet. Att kommittén upptagit den synes, såvitt framgår av motiveringen,

lia berott icke så mycket på olägenheter av den gällande ordningen

som fastmera på farhågor för att ojämnhet i tillämpningen skulle framdeles

kunna uppstå under politiskt mera upprörda perioder. Från denna

speciella synpunkt anser jag emellertid reformen icke tillräckligt motiverad.

Den gällande ordningen, vilken utgör resultatet av en under decennier skedd

utveckling i rättstillämpningen, innebär att initiativet till åtgärder mot missbruk

av tryckfriheten fallande under allmänt åtal i övervägande grad ligger

hos chefen för justitiedepartementet. Det bör icke förbises att denna anordning

äger ett icke ringa värde därutinnan att den garanterar en av formella

betraktelsegrunder obunden prövning av huruvida i det särskilda fallet

allmänna hänsyn påkalla ingripande av det slag tryckfrihetsförordningen

påbjuder, nämligen kvarstad och åtal eller eventuellt blott åtal. Med hänsyn

till den ofta politiska bakgrunden till missbruk av ifrågavarande slag synes

en dylik prövningsrätt icke utan att påtagliga olägenheter äro förbundna därmed

böra ersättas med en annan, oprövad anordning.

Kommittéförslaget örn ändring i ansvarighetsreglerna avser att förhindra

att det rättsliga ansvaret för tidnings eller tidskrifts innehåll kommer att

åvila annan än den verklige utgivaren. Förslaget har, såsom av den föregående

redogörelsen framgår, närmast föranletts av önskemålet att möjliggöra

effektivare beivran av den statsfientliga propagandan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

33

Det nuvarande s. k. ansvaringssystemet är otvivelaktigt i och för sig föga

tillfredsställande. Att i detta sammanhang, då fråga är endast om partiella

reformer av tryckfrihetsrätten, företaga en så genomgripande omläggning

av ansvarighetsreglerna som kommittéförslaget innebär, synes dock icke tillrådligt.

En revision på detta område bör å andra sidan näppeligen avse

endast periodiska skrifter; till stor del möta nämligen samma spörsmål i

fråga om de icke periodiska skrifterna, för vilka stadgandena om namnsedel

motsvara de beträffande den periodiska pressen gällande stadgandena

om ansvarig utgivare. Det må därjämte anmärkas att kommittéförslaget,

såsom ock kommittén framhåller, förutsätter utarbetande av särskilda bestämmelser

örn skydd för tidnings och tidskrifts titel. Då hinderslöshetsbeviset

enligt förslaget skulle bortfalla, komme nämligen den garanti som

tryckfrihetsförordningen för närvarande ger mot usurpation av befintliga

tidnings- och tidskriftsnamn ej längre att vara för handen. Frågan om

rätt till tidnings eller tidskrifts titel, vilken behandlats av patentlagstiftningskommittén

i ett under år 1922 avgivet betänkande,1 befinner sig för närvarande

icke i ett läge som möjliggör omedelbar lagstiftning. Däremot lämdén

bliva beaktad i samband med de aktuella spörsmålen om skydd mot

illojal konkurrens medelst åtgärder ägnade att framkalla förväxling med

annans näringsverksamhet överhuvud.

Då en revision av ansvarighetsreglerna således icke ansetts böra för närvarande

genomföras, har den utvägen till förhindrande av bulvanförhållanden

övervägts att låta den prövning som i fråga om tidnings namn föregår

utfärdandet av hinderslöshetsbevis utsträckas att omfatta även förhandenvaron

av dylika förhållanden. Det har dock befunnits vanskligt att i denna

ordning och genom så summariska regler vinna en tillfredsställande lösning

av problemet.

Däremot torde i ett par andra hänseenden föreskriften angående utfärdande

av hinderslöshetsbevis i § 1 mom. 4 tryckfrihetsförordningen böra

kompletteras.

Denna föreskrift har såsom förut antytts sedan gammalt ansetts innesluta

befogenhet för chefen för justitiedepartementet att vägra bevis för utgivande

av tidning eller tidskrift med samma titel som annan dylik publikation

för vilken bevis tidigare utfärdats. Däremot får det anses mera tveksamt

huruvida departementschefen även äger rätt att vägra bevis i fall

då likheten mellan titlarna är så stor att förväxling lätt kan ske. Det synes

emellertid önskvärt att en dylik befogenhet för departementschefen blir

otvetydigt fastslagen. I detta sammanhang må erinras örn bestämmelserna i

förordningen den 22 april 1932 angående villkoren för postbefordran av tidningar

och andra periodiska skrifter, vilka bestämmelser jämväl visat sig

ägnade att i praktiken göra bristen på civilrättsliga regler örn rätt till tidnings

namn mindre framträdande. I förordningen är stadgat att periodisk

skrift skall för att vinna postbefordran vara införd i tidningsregister, som

1 Statens off. utredn. 1922:9.

Biliana till riksdagens protokoll 1936. 1 samt. Nr 235.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

föres hos generalpoststyrelsen, samt att i registret ej må införas skrift, vars

benämning antingen är alldeles lika med titeln å skrift, som redan är för

annans räkning införd eller anmäld till införande i registret, eller ock med

dylik titel företer sådan likhet att skrifterna lätt kunna förväxlas.

Det synes vidare angeläget att genom ett tillägg till § 1 mom. 4 bereda

chefen för justitiedepartementet en möjlighet att, även i andra fall än då

förväxling mellan olika tidningar skulle kunna uppstå, förhindra illojalt

användande av hinderslöshetsbeviset till skada för ett bestående tidningsföretag.

Enligt vad erfarenheten visat kan med gällande bestämmelser tillfälle

till dylikt förfarande yppa sig under olika förhållanden, t. ex. vid konflikt

mellan tidningsägare och ansvarig utgivare som själv ej har del i företaget.

Vidare då ägaren av ett tidningsföretag avlider. Om en obehörig person

vid ett sådant tillfälle, med förekommande av den avlidnes rättsinnehavare,

begär hinderslöshetsbevis för utgivande av en tidning med det namn

den avlidne enligt för honom utfärdat sådant bevis använt, är för närvarande

chefen för justitiedepartementet formellt ej behörig att vägra sökanden

bevis. En ändring härutinnan är otvivelaktigt önskvärd och synes lämpligen

kunna ske genom ett stadgande som ger departementschefen befogenhet

att vägra bevis — utom i nyss berörda fall av lätt förväxlingsbar likhet

mellan tidningstitlarna — även då bevisets utfärdande för sökanden eljest

skulle lända annan till uppenbart förfång. Genom en bestämmelse av

detta innehåll lärer det icke kunna ifrågakomma att bevis av sistnämnda orsak

vägras annat än i sådana fall då omständigheterna tydligt utvisa att sökandens

avsikt är att orättmätigt begagna beviset till skada för annan person.

I ärenden av detta slag torde det vara lämpligt att departementschefen

före avgörandet inhämtar yttrande i ärendet från regeringsrätten eller eventuellt

annan myndighet. Uttrycklig föreskrift härom lärer dock ej vara erforderlig.

I den lämnade framställningen har frågan om revision av tryckfrihetsförordningens

föreskrifter örn allmänna handlingars offentlighet

icke berörts. I detta ämne har redan tidigare, jämlikt Kungl. Maj:ts

beslut den 6 mars 1936, särskild proposition (nr 140) avlåtits till riksdagen.

Det genom nämnda proposition framlagda förslaget omfattar ett avsnitt av

tryckfrihetsförordningen som utgör ett avgränsat helt utan närmare redaktionellt

samband med andra delar av lagen. Mot en revision av bestämmelserna

om allmänna handlingar möta följaktligen icke betänkligheter ur de i

det föregående anförda lagtekniska synpunkterna, och med hänsyn till frågans

fristående ställning i förhållande till övriga reformfrågor på tryckfrihetsrättens

område har den ansetts lämpligen böra upptagas till separat behandling.

Jämte de nu berörda förslagen föreligga ytterligare några till sin omfattning

och principiella innebörd mindre förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

De av kommittén för utredning om statsfientlig verksamhet väckta för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

35

slagen om straffbestämmelser rörande lögnaktig propaganda och

om utvidgad åtalsrätt för allmän åklagare i mål örn ärekränkning

beröra, såsom jag inledningsvis anmärkt, såväl allmänna strafflagen som

tryckfrihetsförordningen. Kungl. Majit har förut i dag på min hemställan

beslutat avlåta proposition till riksdagen (nr 234) med, bland annat, förslag

till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen. Förslaget,

som i huvudsak är grundat på vad kommittén i nämnda hänseenden

föreslagit, innebär i fråga om den lögnaktiga propagandan ändring av nuvarande

8 kap. 14 § strafflagen samt införande i 10 kap. av en ny paragraf

betecknad 14 a §. Enligt 8 kap. 14 § i dess sålunda föreslagna lydelse skall

den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, straffas med

straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, med böter. Den nya paragrafen i 10 kap. upptager bestämmelse

om straff, fängelse eller böter, för den som uppsåtligen giver allmän

spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla

fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig

myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.

Motsvarande straffbestämmelser torde böra införas i § 3 tryckfrihetsförordningen.

Denna paragraf innehåller för närvarande i mom. 7 och 8 bestämmelser

som hänföra sig till 10 kap. strafflagen samt i mom. 9 en till 8 kap.

samma lag anknuten straffbestämmelse. För att undvika rubbning av momentindelningen

synes lämpligast att de nya stadgandena insättas såsom särskilda

stycken i mom. 8 och 9. Nuvarande mom. 12 lärer såsom föreslagits i

den inledningsvis omnämnda promemorian böra bibehållas för tillämpning

beträffande osanna framställningar om enskildas förhållanden, dock med

viss skärpning av straffet. Vad härefter angår frågan om utvidgad åtalsrätt

i vissa mål för allmän åklagare innebär det i propositionen upptagna förslaget

sådan ändring i 16 kap. 15 § strafflagen, att under allmänt åtal hänföras

dels ärekränkning mot någon som innehar eller innehaft ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning i eller för befattningen, dels ärekränkning

mot innehavare av sådan befattning med avseende å förhållande utom

befattningen av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och

den aktning som befattningen kräver. I anledning härav synes även beträffande

ärekränkning som skett i tryckt skrift åtalsrätten böra utvidgas

utöver de gränser, som angivas i det mot 16 kap. 15 § strafflagen svarande

stadgandet i § 5 mom. 11 tryckfrihetsförordningen. Någon olikhet mellan

den vanliga broltmålsprocessen och tryckfrihetsprocessen i fråga om området

för allmän åklagares åtalsbefogenhet lärer nämligen ej vara motiverad.

I detta sammanhang torde ock den av justitiekansler!! påpekade bristande

överensstämmelsen mellan § 3 mom. 8 tryckfrihetsförordningen och 10 kap.

strafflagen böra undanröjas. I det förra lagrummet bör sålunda vidtagas

den ändring att det kommer att avse ärekränkning mot såväl ämbets- och

tjänstemän som andra befattningshavare, vilka enligt 10 kap. strafflagen äro

i avseende å skydd under tjänsteutövningen jämställda med ämbets- och

tjänstemän.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

De av kommittén föreslagna stadgandena rörande ingripande mot förgripliga

affischer och anslag m. m. samt mot flygblad som innehålla

klar och tydlig uppmaning till brott finner jag däremot ej anledning upptaga.

Vad beträffar det förstnämnda stadgandet — som allenast skulle innebära

en erinran därom att i fråga om uppsättande av affischer, kringbärande

av plakat o. s. v. allmänna ordningsregler äga tillämpning oberoende av att

affischens text framställts genom tryck -— är att märka att sedan kommittén

avgivit sitt betänkande, frågan varit föremål för prövning av högsta domstolen

i ett dit fullföljt mål.1 I detta hade i vanlig ordning väckts åtal rörande

ansvar för förargelseväckande beteende som bestått däri att på allmän plats

kringförts en tryckt affisch upptagande jämte text en bild ägnad att väcka

allmän förargelse. Högsta domstolen yttrade, att den omständigheten att

affischen var att anse såsom skrift, därå tryckfrihetsförordningens bestämmelser

vörö tillämpliga, icke utgjorde hinder att pröva den i målet förda

talan. Då härmed torde ha träffats ett principavgörande ägnat att undanröja

den ovisshet som tidigare varit rådande, synes det överflödigt att belasta

grundlagen med en förklaring av ifrågavarande innehåll.

Förslaget att medgiva polismyndighet rätt att i vissa fall belägga flygblad

med provisorisk kvarstad synes möta vissa principiella betänkligheter och

låter svårligen infoga sig i det system tryckfrihetsförordningen uppställt med

avseende å kvarstadsinstitutet. Det kan ock ifrågasättas örn ett sådant institut

bleve av större praktisk betydelse med den föreslagna begränsningen

av dess användning till fall då flygblad innehåller klar och tydlig uppmaning

till brott. Å andra sidan lärer det icke vara tillrådligt att utsträcka

användningen eller att giva stadgandet en mera obestämd avfattning.

Vad härefter angår de i förutnämnda departementsutkast föreslagna ändringarna

i § 1 mom. 11 tryckfrihetsförordningen, avseende de s. k. biblioteksexemp

laren, torde dessa ändringar nu böra genomföras, dock

med viss jämkning i fråga om leveranstiden på sätt i ett av yttrandena påyrkats.

Här må slutligen erinras örn vissa spörsmål avseende de grundlagsstadganden

som äga samband med den militära jurisdiktionen, nämligen

§§ 20, 96 och 101 regeringsformen samt § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen.

I sistnämnda lagrum förskrives att åtal jämlikt § 4 mom. 14

tryckfrihetsförordningen mot någon som lyder under strafflagen för krigsmakten

skall tillhöra krigsdomstols upptagande. Vid behandlingen i riksdagen

år 1933 av proposition (nr 223) rörande upphörande av vissa krigsdomstolar

gjordes från flera håll gällande, att förslagets genomförande förutsatte

ändring i de nämnda paragraferna i regeringsformen samt i § 5

mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Sedan propositionen avslagits av riksdagen,

överlämnades åt sakkunniga inom justitiedepartementet att biträda

med utredning av frågan örn sådana ändringar i grundlagarna att spörsmå
-

1 Refererat i Nytt juridiskt arkiv 1935 sid. 113.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

37

let om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av bestämmelser

i grundlag om jurisdiktionen i militära mål. De sakkunniga avlämnade

med skrivelse den 5 maj 1934 förslag i ämnet. En redogörelse för förslaget,

såvitt det avser de nyss berörda paragraferna i regeringsformen, bar av mig

lämnats i yttrande till statsrådsprotokollet den 28 februari 1936, därvid

Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat att till riksdagen avlåta proposition

(nr 98) med förslag till ändrad lydelse av samma paragrafer. I fråga om

§ 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen föreslogo de sakkunniga, att lagrummet

skulle ersättas med en bestämmelse av innehåll att vid åtal jämlikt § 4

mom. 14 mot någon som lyder under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas

vad om laga domstol i mål rörande åtal jämlikt sådan lag må vara stadgat.

De sakkunnigas förslag i denna del har beaktats vid den omarbetning av § 5

tryckfrihetsförordningen som ägt rum i samband med utredningen angående

tryckfrihetsprocessens ombildning. Någon anledning att frångå den

föreslagna avfattningen av bestämmelsen torde ej föreligga.

Det återstår härefter att närmare angiva de riktlinjer jag funnit böra följas

vid en revision av bestämmelserna om jury- och kvarstadsins

t i t u t e n.

Redan av det föregående torde ha framgått att jag icke har för avsikt att

föreslå tryckfrihetsjuryns avskaffande. Juryn är den form i vilken lekmannainflytandet

beretts rum i tryckfrihetsprocessen. Sådan den gestaltats

enligt tryckfrihetsförordningen har den otvivelaktigt givit anledning till

befogade anmärkningar, men det bör därför icke förbises att den varit av

stor betydelse såsom värn för det fria ordet och därmed för utvecklingen mot

sunda samhällsförhållanden. Såsom organet för lekmännens medverkan i

tryckfrihetsmålens avgörande fyller juryn helt visst alltjämt en viktig uppgift.

Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att avskaffa denna institution,

i varje fall icke annat än i samband med införande i annan form

av en anordning med lekmäns deltagande i rättsskipningen vid rådhusrätterna.

Detta är emellertid en omfattande organisatorisk uppgift som ingår

i programmet för den allmänna processreformen. Först sedan det visat sig

hur denna fråga löses beträffande den allmänna rättegångsordningen, är

tiden inne att taga slutlig ståndpunkt till frågan örn en mera djupgående förändring

av tryckfrihetsjuryn.

Den verkställda sakkunnigutredningen torde ge vid handen att möjligheter

ingalunda saknas att även med bibehållande i huvudsak av den nuvarande

juryn undanröja vissa väsentliga brister i den gällande ordningen.

De sakkunniga lia anvisat två vägar för en reform, av vilka nu blott den

ena, avseende organisationen av och sättet för juryns bildande skall behandlas,

medan den andra, som rör proceduren i tryckfrihetsmålen, göres till föremål

för en särskild undersökning. Det må emellertid erinras att särskiljandet

av de båda reformplanerna föranledes uteslutande av lagtekniska skäl,

vilka i det föregående angivits. De stå i flera avseenden i inbördes beroende

av varandra. Bland annat är det angeläget att redan i reglerna om jurymän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Hens utseende skapas garantier för att en handläggning kan komma till

stånd utan den tidsutdräkt som för närvarande orsakas genom avsägelser

och därav föranledda kompletteringsval.

De sakkunniga ha från 1912 års kommittéförslag upptagit tanken att juryn

bör konstituteras genom utlottning ur en permanent jurykår. Såsom väsentliga

fördelar härav har angivits dels att parternas egen valrätt bortfaller

och dels att jurymännen icke komma att utses omedelbart med hänsyn

till ett visst rättegångsmål. De svårigheter som mött då det gällt att finna en

tillfredsställande metod för denna jurykårs bildande ha emellertid visat sig

högst betydande. Enligt kommittéförslaget skulle kårens utseende helt överlämnas

åt domstolarna. De sakkunniga ändrade förslaget såtillvida att allenast

hälften av jurykårens medlemmar skulle vara domstolsvalda, medan

de övriga skulle väljas genom proportionella val av landsting eller stadsfullmäktige.

Intetdera av dessa förslag synes vara av beskaffenhet att böra

realiseras i full utsträckning. Det förra beaktar ej vikten av det folkliga inflytandet

vid juryns bildande, och såsom de sakkunniga framhållit bomme

en ensamrätt för domstolarna i förevarande hänseende med all sannolikhet

att föranleda misstankar och klander för partiskhet, något som bland annat

för domstolarnas egen skull bör avvärjas. Mot de sakkunnigas förslag resa

sig åter ur andra synpunkter betänkligheter, vilka med stor skärpa kommit

till uttryck i yttrandena över förslaget. Risken att partipolitiska hänsyn

skulle komma att spela en framträdande roll vid valen inom landstingen

och stadsfullmäktige är påtaglig. Det synes ur denna synpunkt kunna med

visst fog göras gällande att den föreslagna anordningen kunde i tillämpningen

komma att äventyra tilltron till rättsskipningens oväld.

En modifikation av de nämnda förslagen torde följaktligen vara att förorda.

Såsom förut anmärkts har en av de sakkunniga i särskilt yttrande

ifrågasatt behovet av att vidtaga den ingripande förändring i sättet för juryns

bildande som ingår i de sakkunnigas förslag. Och i några av remisssvaren

ha gjorts antydningar om de möjligheter som stå till buds att genom

mindre ingripande omgestaltning åstadkomma förbättringar i nu rådande

förhållanden. Svea hovrätt har sålunda såsom ett alternativ föreslagit den

lösningen att de ledamöter av juryn som för närvarande väljas av domstolen

i stället skulle utses genom lottning inom en av domstolen vald jurykår.

Pressorganisationerna, som i likhet med Svea hovrätt bestämt avstyrkt sakkunnigförslaget

i fråga om val av kommunala representationer, framhålla

också lämpligheten av att förslaget rörande en fast jurymannakår upptages

såvitt angår den domarvalda delen av juryn. Jag erinrar vidare om det av

advokatsamfundets styrelse framställda förslaget om ändring i reglerna för

juryns bildande på det sätt att juryn kommer att bestå av fem av domstolen

och två av vardera parten utsedda ledamöter.

Det förhållandet att hela juryn för närvarande utses med direkt hänsyn till

ett visst mål utgör en framträdande brist i det gällande systemet. Åtskilligt

skulle därför vara vunnet genom den av Svea hovrätt och pressorganisationerna

föreslagna förändringen, att den del av juryn som utses av

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

39

domstolen i stället skulle för varje särskilt mål uttagas genom lottning ur en

på förhand befintlig kår, sammansatt av ett större antal omdömesgilla lekmän

ur skilda samhällsgrupper som genom domstolens val utsetts för en

viss tidsperiod. Men den sålunda uttagna delen av juryn bör vara större

än den nuvarande domstolsvalda, vilken måste anses vara alltför liten i förhållande

till antalet partsvalda jurymän —- tre mot sex. Något verkligt behov

av så många partsrepresentanter i juryn som tre för vardera sidan torde

icke heller kunna anses föreligga. Erhåller vardera sidan, såsom advokatsamfundet

föreslagit, blott två jurymän, kan utan ändring av det sammanlagda

antalet de domstolsvaldas antal ökas till fem. Vad angår omröstningen

inom juryn, innebär nuvarande anordning att när de partsvalda

jurymännen — såsom vanligt torde vara — å ömse sidor rösta för sina huvudmäns

sak, det för fällande dom kräves enhällighet bland rättens jurymän.

Med den antydda ändrade sammansättningen av juryn skulle i de

fall då parternas jurymän rösta för den sida som utsett dem, fyra av domstolens

fem jurymän kunna diktera ett fällande utslag. Även en så utformad

regel om kvalificerad majoritet torde innebära ett betydande skydd för den

tilltalades intresse och därmed för tryckfriheten. Någon förändring i den

nuvarande regeln att för fällande fordras två tredjedelars majoritet inom

den samlade juryn bör i varje fall icke ifrågakomma, liksom de sakkunnigas

förslag om nedsättning av jurymännens antal från nio till sju förfaller, om

partsvalda jurymän bibehållas.

Genom en omläggning av juryns sammansättning i förutnämnda tvenne

hänseenden torde en icke oväsentlig förbättring av juryinstitutionen uppnås.

Den kärna av juryn, hos vilken det avgörande inflytandet på målets utgång

ligger, känner sig icke vald med hänsyn just till detta mål. Den kan därigenom

i viss mån sägas få en självständigare ställning. Liksom ledamöterna

i våra häradsnämnder torde jurykårernas medlemmar komma att genomträngas

av en känsla av domaransvar, ägnad att avhålla dem från att

vid målens avgörande taga obehöriga hänsyn. Bibehållandet av de partsvalda

jurymännen, även i den begränsade utsträckning som nu föreslagits, torde

återigen innebära en viss garanti för att parternas synpunkter å ömse sidor

bliva beaktade vid överläggningen inom juryn. Det är av betydelse att

äga en dylik garanti med hänsyn därtill att inom juryn icke, såsom förhållandet

är inom häradsrätten med dess stora lekmannanämnd, finnes en

rättsbildad ordförande vilken det under domaransvar åligger att sörja för

att alla relevanta omständigheter i målet vinna beaktande.

Det må framhållas att den anordning med avseende å juryorganisationen

som nu förordats företer en viss överensstämmelse med vad som föreslogs i

det inledningsvis omnämnda, för 1887 års riksdag framlagda förslaget till

tryckfrihetslag. Delta förslag — vars förtjänster särskilt framhållits i 1912

års kommittébetänkande och som också i vissa stycken tjänat som underlag

för de senare reformförsöken — intog i fråga örn juryns sammansättning en

mera moderat hållning än dessa senare. Juryn skulle enligt förslaget bildas

dels genom lottning ur en av domstolen i varje stad utsedd jurykår och dels

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

genom parternas direkta val. Parterna skulle dock vara hänvisade att välja

sina jurymän ur kåren. Någon motsvarighet till sistnämnda begränsning i

valrätten har jag, såsom framgår av det sagda, icke funnit anledning att upptaga.

Om överhuvud parternas valrätt skall bibehållas, synes det principvidrigt

att begränsa denna så att endast av domstolen utpekade personer skola

kunna väljas. Även om domstolens val av jurykår kan förutsättas komma att

ske med all omsorg och opartiskhet, kan dock kåren av praktiska skäl aldrig

göras så stor att parterna i sitt val erhålla tillbörlig rörelsefrihet. Det syfte

som med den nämnda begränsningen i valrätten skulle vinnas torde för övrigt

i viss mån tillgodoses genom de av mig i det föregående angivna reglerna

om förhållandet mellan antalet partsvalda och genom lottning uttagna jurymän.

Med det nu sagda ha grundsatserna för reviderade bestämmelser om juryns

bildande och sammansättning angivits i sina huvuddrag. Vid utformningen

av dessa bestämmelser torde de sakkunnigas förslag i åtskilliga hänseenden

kunna vara till ledning. Sålunda är vad de sakkunniga föreslagit om uttagande

av suppleanter tydligen av värde för avhjälpande av den ofta påtalade

långsamheten i jurymålens behandling. Parternas uteslutningsrätt bör,

såsom ock de sakkunniga föreslagit, bibehållas och gälla även i fråga örn de

ur jurykåren utlottade personerna. Lottningen synes därför lämpligen böra

avse sju ledamöter och fem suppleanter, och vardera parten bör av dessa utesluta

en ledamot och en suppleant. Genom parternas val torde böra på vardera

sidan utses tre ledamöter och tre suppleanter, vilka minskas till två medelst

uteslutning av motparten. Uppenbarligen skola de ur kåren utlottade

suppleanterna inkallas allenast vid förhinder för någon på samma sätt uttagen

ledamot, liksom de partsvalda suppleanterna endast för att ersätta av

samma part valda ledamöter. Lottningen samt parternas val och uteslutning

böra ske på ett tidigt stadium av processen; härför bör sörjas genom stadganden

i den särskilda rättegångslagen. I tryckfrihetsförordningen bör emellertid

givas regler för den händelse part uteblir vid sammanträde då jury skall

tillsättas eller eljest undandrar sig att nämna eller utesluta jurymän. De

sakkunniga föreslogo att uteslutning i fall av parts utevaro eller underlåtenhet

skulle ske genom lottning av rätten. Då partsvalet nu avses skola bibehållas,

torde även kunna överlämnas åt rätten att uttaga jurymän som bort av part

nämnas. Detta synes böra ske genom lottning ur jurykåren. Motsvarande

bör lämpligen gälla, om medparter ej kunna enas örn val eller uteslutning.

Innan jurykårernas sammansättning närmare angives, torde några ord

böra nämnas rörande frågan vilka domstolar som böra vara behöriga att upptaga

tryckfrihetsmål. De erforderliga forumbestämmelserna torde visserligen,

såsom i det föregående sagts, böra upptagas i den särskilda rättegångslagen,

men principerna för regleringen av hithörande spörsmål äro dock av

intresse i förevarande sammanhang.

De sakkunniga ha föreslagit en koncentration av de egentliga tryckfrihetsmålen

till ett relativt begränsat antal domstolar. Såsom skäl härför har anförts

angelägenheten av att tillförsäkra de ofta såväl för det allmänna som

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

41

för enskilda viktiga tryckfrihetsmålen en i processuellt hänseende så tillfredsställande

handläggning som möjligt. Detta är utan tvivel riktigt. Vid de mindre

rådhusrätterna förekommer ett mycket obetydligt antal mål av detta slag, och

domstolarna kunna därför icke förvärva någon nämnvärd erfarenhet på området.

Den nu ifrågasatta omdaningen av själva rättegångsförfarandet kommer

dessutom att ställa särskilda krav på domstolarnas kapacitet. Men även förslaget

om fasta, för viss tid utsedda jurykårer förutsätter en begränsning av antalet

behöriga domstolar, varigenom domkretsarna komma att i motsvarande

grad förstoras. Det vore uppenbarligen olämpligt att införa en anordning som

skulle innebära tillskapandet av ett stort antal jurykårer, av vilka de flesta

sannolikt aldrig bleve tagna i anspråk. Såsom i 1912 års kommittébetänkande

anfördes skulle jurykårernas utväljande på många håll komma att betraktas

såsom en tom formalitet, besvärlig men ändamålslös. Och i de små

städerna skulle det bliva vanskligt att sammansätta en tillräckligt stor kår

av personer kvalificerade för en tryckfrihetsjurys uppgift.

En koncentration av de egentliga tryckfrihetsmålen till ett mindre antal

domstolar synes alltså påkallad. Det är min avsikt att framlägga förslag

härom i samband med förslaget till den förut berörda särskilda rättegångslagen,

därvid jag även lärer få tillfälle att närmare utveckla min uppfattning

beträffande lämpligaste sättet att reglera denna fråga. I ett pär hänseenden

har jag funnit anledning att frångå de sakkunnigas förslag. Enligt

detta skulle endast rådhusrätterna i residensstäderna samt rådhusrätterna i

de icke-residensstäder som ej deltaga i landsting (Hälsingborg och Norrköping)

vara behöriga att upptaga egentliga tryckfrihetsmål, varjämte även

häradsrätt skulle bliva behörig i det fall att framdeles sådan domstol komme

att fungera såsom allmän underdomstol för residensstad. Med hänsyn till

svårigheten att kombinera en jury med häradsrätt, i vars organisation en lekmannanämnd

ju redan ingår såsom permanent beståndsdel, torde i avbidan

på processreformen frågan om mindre residensstäders förenande i judiciellt

avseende med angränsande domsagor böra anstå och därmed frågan om

häradsrätts behörighet i tryckfrihetsmål tills vidare förfalla. Vidare torde

en jämkning i de sakkunnigas förslag böra vidtagas därhän att alla större

eller medelstora städer, i vilkas rådhusrätter jämte borgmästaren skola finnas

minst två lagfarna ledamöter, få behålla sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål.

De städer som härvid ifrågakomma -—■ utöver residensstäderna

jämte Hälsingborg och Norrköping —- äro Borås, Eskilstuna, Landskrona,

Lund, Sundsvall, Södertälje, Trälleberg, Uddevalla, Västervik och Ystad.

Efter dessa jämkningar i de sakkunnigas förslag kvarstår en koncentration

av tryckfrihetsmålen till de större och medelstora städernas rådhusrätter.

Med utgångspunkt härifrån bör jurykårernas organisation bestämmas. Vad

storleken beträffar framhölls redan i 1912 års betänkande, att jurykåren

borde tilltagas så stor att en tillräckligt allsidig representation både möjliggjordes

och framstode såsom ett tydligt syfte hos lagstiftaren. Å andra sidan

borde den ej omfatta så många medlemmar att icke en livlig omsättning

läte förena sig med fasthållande vid tillräckligt stränga principer vid

urvalet. Medlemsantalet sattes såväl av kommittén som av 1933 års sak
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

kunniga till fyrtio personer utom i Stockholm där antalet skulle vara sextio.

Häri synes annan ändring ej böra ske än att antalet för huvudstaden höjes

till åttio med hänsyn till denna stads storlek och livliga pressverksamhet i

jämförelse med övriga städer och att antalet för Göteborg bestämmes till

sextio. Valperioden, som enligt kommittéförslaget skulle vara ettårig i

Stockholm men tvåårig i övriga orter samt enligt sakkunnigförslaget tvåårig

i hela landet, torde utan olägenhet kunna förlängas till treårig, örn i

stadgandet rörande jurykårernas utseende föreskrives kompletteringsval för

det fall att mer än en fjärdedel av de valda avgått före valperiodens slut.

I 1912 års förslag förekom en bestämmelse, enligt vilken högst två tredjedelar

av en avgående jurykårs medlemmar kunde återväljas. Bestämmelsen

upptogs icke av de sakkunniga, och den synes ej heller vara erforderlig. Fn

viss omsättning bland jurykårernas medlemmar är visserligen önskvärd, men

en sådan torde komma att ske även utan att bestämmelser av detta slag meddelas.

För tillgodoseende av bland annat nämnda syfte bör däremot en viss

övre åldersgräns för valbarhet uppställas. Den av de sakkunniga från

1912 års förslag hämtade sextio-årsgränsen synes dock alltför låg. Med denna

gräns skulle tydligen många för uppdraget väl kvalificerade personer

icke kunna medtagas i jurykåren. Och då det torde vara erforderligt att

meddela föreskrift därom att parterna icke få till jurymän nämna andra

personer än sådana som äro valbara till medlemmar ur jurykåren, skulle

nämnda åldersgräns dessutom medföra en föga tilltalande begränsning i parternas

valrätt. Såsom övre åldersgräns synes därför sextiofem år vara mera

ändamålsenlig. Minimiåldern för valbarhet bör lämpligen i överensstämmelse

med förslagen sättas till tjugufem år.

Även i övrigt erfordras vissa bestämmelser i syfte att säkerställa en lämplig

sammansättning av juryn. Tryckfrihetsförordningen föreskriver att juryns

medlemmar skola vara ''för medborgerlig dygd väl kända personer’. Såsom

motsvarighet härtill torde nu i huvudsaklig överensstämmelse med kommitté-

och sakkunnigförslagen böra stadgas, att till medlemmar av jurykåren

skola väljas för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet kända

svenska medborgare. Och såsom ytterligare erinran till domstolarna att

vinnlägga sig örn tillbörlig omsorg och allsidighet vid valet torde böra stadgas,

att därvid skall tillses att kåren kommer att representera skilda samhällsgrupper.

Däremot synes lämpligheten av speciella kompetenshinder, varigenom vissa

yrkesgrupper uteslutas från tjänstgöring i jury, kunna starkt ifrågasättas.

Frånvaron av dylika hinder i gällande lag kan näppeligen sägas ha

medfört några olägenheter. De ofta vittgående bestämmelser härom som

återfinnas i utländsk processlagstiftning torde äga historiska förklaringsgrunder

och skulle säkerligen hos oss verka främmande. Då 1912 års betänkande

föreslog kompetenshinder för åtskilliga kategorier av ämbetsmän

— utom domare och åklagare även sådana som inneha tjänst inom den

centrala statsförvaltningen, inom landsstaten, vid magistrat eller polismyndighet

ävensom präster — hade utländska förebilder använts, och dessutom

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Map-ts proposition nr 235.

43

betraktades anordningen såsom en garanti fästad vid jurykårsvalets anförtroende

åt domstolen. Det senare skälet synes icke böra tillerkännas någon

avgörande betydelse och förlorar i vart fall åtskilligt av sin bärkraft, örn såsom

nu avses parternas valrätt i viss utsträckning bibeliålles. De sakkunniga

ha visserligen begränsat kompetenshindren för statstjänstemännen till

domare, åklagare och polismän. Men det torde utan vidare vara klart att

personer i sådan ställning endast undantagsvis böra ifrågakomma såsom

jurymän, och särskilda bestämmelser härom lära icke vara påkallade. Vad

sedan angår de yrkesgrupper inom den enskilda näringsverksamheten vilka

ansetts böra uteslutas från jurykårerna — advokater, tidningsmän samt enligt

sakkunnigförslaget även boktryckare — skulle deras diskvalificerande

mången gång kunna komma att innebära hinder att för tjänstgöring i jury

använda personer vilka vore på grund av personliga egenskaper eller särskild

fackkunskap särskilt ägnade för en sådan uppgift. Förslagen lia också

ur denna synpunkt väckt starka gensagor i de avgivna yttrandena. Vad

som anförts därom att tidningsmän skulle på grund av sitt yrke vara benägna

att otillbörligt överse med tryckfrihetsbrott torde sakna fog, och den

likaledes åberopade faran för att tidningsmän skulle kunna bli domare i mål

rörande skrifter med vilka de själva tagit befattning bör vinna tillräckligt

beaktande såsom jävsgrund i det särskilda fallet. Jag anser på anförda

skäl att bestämmelser om kompetenshinder för särskilda yrkesgrupper icke

böra upptagas i lagen.

De sakkunniga upptogo efter mönster från det tidigare kommittéförslaget

såsom ytterligare diskvalifikationsgrunder, att vederbörande står under förmynderskap

eller är i konkurstillstånd eller är ådömd någon av de straffpåföljder

som angivas i strafflagen: ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas,

påföljd enligt 2 kap. 19 § samt ovärdighet att inför rätta föra andras

talan. Vad påföljderna beträffar har jag, på grundval av en inom justitiedepartementet

av tillkallade sakkunniga utarbetad promemoria angående

dessa påföljders avskaffande,1 låtit upprätta förslag till lagändringar i nämnda

syfte, och har Kungl. Maj:t på min hemställan den 10 mars 1936 beslutat

avlåta proposition (nr 190) till riksdagen i ämnet. I anledning härav

torde i tryckfrihetsförordningen icke böra upptagas något stadgande rörande

verkan av dylika påföljder. Däremot böra omyndighet och konkurstillstånd

diskvalificera för jurymannaskap. Dessa diskvalifikationsgrunder synas

lämpligen böra, såsom ock skett i förslagen, på det sätt beaktas att deras

förhandenvaro vid jurys konstituerande utgör kompetenshinder även för

medlemmar av jurykåren. Det är naturligen utan särskilt stadgande klart

att domstolen icke bör i jurykåren invälja den för vilken vid valtillfällot

en dylik diskvalifikationsgrund föreligger.

En fråga av icke ringa betydelse är den huruvida jurymannauppdrags

fullgörande skall anses såsom en medborgerlig plikt vilken ingen utan laga

förfall äger undandraga sig. Både 1912 och 1935 års förslag bygga på denna

uppfattning och lia därmed intagit en ståndpunkt som innebär ett radikalt

1 Statens off. utreda. 1935: 60.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

avsteg från vad som nu anses gälla. Enligt rådande praxis torde nämligen

nära nog vilken ursäkt som helst för avböjande av jurymannauppdrag godkännas

av domstolarna. Tryckfrihetsförordningen saknar bestämmelser i ämnet.

Det är tydligen nödvändigt att reglera dessa förhållanden, örn överhuvudtaget

de nya bestämmelserna om jurys bildande och om skyndsammare

handläggning skola lia utsikt att bli effektiva. Redan under nuvarande

förhållanden måste för övrigt den gällande ordningen betecknas såsom

ett svårt missförhållande. Mot förslaget att som enda grund för befrielse

från jurymannauppdrag uppställa laga förfall göra sig dock vissa betänkligheter

gällande. Ett jurymannauppdrag kan otvivelaktigt under vissa omständigheter,

även om laga förfall icke föreligger, vara förenat med så betydande

olägenheter att befrielse från dess fullgörande skäligen bör medgivas.

Vid frågans bedömande bör även beaktas den olikhet som nu föreligger

i förhållande till kommitté- och sakkunnigförslagen därutinnan att parternas

egen valrätt avses skola bibehållas, och detta så att även personer

utom jurykåren skola kunna nämnas. Att en person under alla förhållanden,

bortsett från laga förfall, skall vara skyldig att mottaga ett sådant val,

torde ej vara lämpligt. Den omständigheten att jurymannauppdragets fullgörande

bör betraktas såsom en medborgerlig plikt utesluter emellertid ingalunda

att andra hinder än laga förfall böra kunna godkännas. Det kan

härutinnan erinras om stadgandet i 1 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilket

rätten må entlediga nämndeman som flyttar ur valkretsen eller eljest

visar giltigt hinder. Den som fyllt sextio år är som bekant enligt en i

lagarna genomgående princip berättigad att avböja medborgerliga förtroendeuppdrag;

denna regel gäller jämväl nämndemansbefattning. Kommunallagarna

innehålla allmänt stadganden om rätt till avsägelse från vissa

uppdrag. Sålunda äga till exempel, utom de som uppnått sextio års ålder,

även ämbets- och tjänstemän som av sin befattning äro hindrade att fullgöra

uppdrag såsom ledamot i kommunalnämnd eller stadsfullmäktige rätt

att undandraga sig detsamma; men dessutom medgives sådan rätt för den

som eljest uppgiver hinder vilket godkännes av kommunalstämman respektive

av flertalet bland övriga stadsfullmäktige. Det kan möjligen göras gällande,

att konsekvensen kräver att även beträffande jurymannauppdrag

stadgas ovillkorlig rätt till avsägelse för den som fyllt sextio år.

Det föreligger emellertid en avsevärd skillnad mellan ett sådant uppdrag,

avseende tjänstgöring vid ett bestämt tillfälle, och de eljest förekommande

förtroendeuppdragen, som innebära relativt långvarigt och ofta betungande

deltagande i allmänna värv. Med hänsyn härtill och då det, såsom

i det föregående utvecklats, synts önskvärt att i fråga örn valbarhet uppställa

en övre åldersgräns av sextiofem år, torde det icke vara påkallat att

i förevarande avseende upptaga något stadgande örn rätt till avsägelse på

grund av viss uppnådd levnadsålder. Icke heller synes anledning föreligga

att särskilt angiva hinder i följd av ämbete eller tjänst såsom ursäkt för

avböjande av uppdrag av ifrågavarande slag. Det lämpligaste sättet att förhindra

oskäligt betungande jurymannauppdrag torde vara att giva dom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

45

stolarna en allmän diskretionär prövningsrätt i de fall då juryman åberopar

något bärande skäl för befrielse från uppdraget. För befrielse från jurymannauppdrag

bör på grund av vad sålunda anförts krävas antingen godkänt

laga förfall eller ock sådant förhållande som eljest föranleder till att

jurymannen icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.

I fråga örn juryn torde jag i detta sammanhang ytterligare endast behöva

angiva min ståndpunkt till förslaget att ställa juryns användning i de

egentliga tryckfrihetsmålen i beroende av den tilltalades önskan eller domstolens

prövning. Därest ombildningen av juryn sker i den modifierade

form som i det föregående förordats, synes redan däri ligga ett skäl att icke

begränsa dess användning i sådan grad som de sakkunniga föreslagit. Då

parterna i viss utsträckning bibehållas vid inflytandet på juryns sammansättning,

lärer det nämligen icke kunna tagas för givet att åklagare och

målsägande alltid skola anse det med sina intressen förenligt att avgörandet

av frågan huruvida målet skall prövas under jurys medverkan är överlämnat

åt svaranden. Mot en huvudregel av denna innebörd talar även det av

de sakkunniga påpekade förhållandet att en hemställan av svaranden om

jurys deltagande lätt kan komma att av domstolen och av juryn uppfattas

som ett tecken på att svaranden själv hyser tvivel örn sin saks rättfärdighet

samt möjligen också såsom ett utslag av misstro mot domstolen. I fråga om

den ytterligare inskränkning i juryns användning som avses med den föreslagna

bestämmelsen att framställning av tilltalad om juryprövning skall

avslås av rätten, då fråga är om ansvar för smädligt yttrande eller hotelse

mot enskild och ej särskilda omständigheter tala för bifall till framställningen,

göra sig likaledes betänkligheter gällande. Skillnaden mellan mål som

angå smädelse eller hotelse samt andra ärekränkningsmål synes ej vara så

påtaglig att på densamma böra byggas regler om olikhet i den processuella

behandlingen av målen. I praktiken skulle en sådan olikhet säkerligen

komma att framstå såsom godtycklig. Ej heller förslagets föreskrift att domstolen

skall avslå framställning örn jurys deltagande, om den finner uppenbart

att åtalad skrifts innehåll icke är brottsligt, torde böra lagfästas. Här

inställer sig i främsta rummet den invändningen att domstolen icke på ett

förberedande stadium bör träffa avgörande rörande den i målet förda talan.

Däremot torde intet vara att erinra mot förslaget att jury icke skall medverka

i mål om ansvar för inbjudning till deltagande i lotteri. I övrigt synes

det icke lämpligt att utesluta jurys deltagande i egentliga tryckfrihetsmål i

andra fall än då båda parterna äro ense därom. På grund av det sagda

böra alltså bestämmelserna i förevarande hänseende erhålla det innehåll att

fråga om skrifts brottslighet alltid skall prövas av jury, såvida ej åtalet avser

inbjudning till deltagande i lotteri eller ock parterna å ömse sidor förklara

sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande.

I andra mål än de egentliga tryckfrihetsmålen skall enligt gällande bestämmelser,

i vilka någon ändring ej ifrågasatts, jury ej medverka. Beträffande

en del av dessa mål — angående publikationsbrott, brott mot anonymitets
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

rätten samt brott av boktryckare mot vissa föreskrifter i tryckfrihetsförordningen

— gälla dock för närvarande särskilda forumregler, enligt

vilka målen skola upptagas vid rådhusrätt. Praktiska skäl torde, såsom de

sakkunniga anfört, tala för att rådhusrätt icke bibehålies såsom exklusivt

forum för dessa måls vidkommande. Rörande de s. k. ordningsmålen, vilka

nu avdömas av chefen för justitiedepartementet, lärer i överensstämmelse

med sakkunnigförslaget böra bestämmas att de skola upptagas vid allmän

underrätt.

Tryckfrihetsförordningens föreskrift därom att utslag i tryckfrihetsmål

skola underställas hovrättens prövning har i de sakkunnigas förslag uteslutits.

Till stöd härför har anförts att målens vikt icke berättiga till en dylik

undantagsföreskrift samt att parts intresse av att de för tryckfrihetsmålens

behandling föreskrivna formaliteterna noggrant iakttagas blir tillräckligt tillgodosett

genom de vanliga rättsmedlen. Mot förslaget synes i denna del icke

vara något att invända.

Sambandet mellan de processuella stadgandena och kvarstadsreglerna påkalla,

såsom de sakkunniga funnit, en revision av dessa senare. Vid utarbetandet

av förslaget härutinnan ha de sakkunniga genomgående förkortat

de nu gällande tidsfristerna för prövning av befogenheten av lagd kvarstad

och för åtals anhängiggörande efter kvarstadsbeslut samt dessutom betydligt

förenklat de nuvarande bestämmelserna. I stort sett synes intet vara att

erinra mot förslaget, vilket ock vunnit allmän anslutning i de däröver avgivna

yttrandena. Dock torde i ett pär hänseenden avvikelse från förslaget

kunna ifrågasättas. Härom må i detta sammanhang följande anmärkas. I

förslaget upptages ett stadgande därom att kvarstadsförordnande som meddelats

eller fastställts av chefen för justitiedepartementet skall inom viss kort

tid underställas prövning av den domstol varest åtal för skriftens innehåll

bör väckas; för att kvarstaden skall äga bestånd måste anmälan därom ha

skett till rättens ordförande inom fyra dagar från beslutet, och rätten skall

ha prövat kvarstaden inom två dagar efter det anmälan inkommit. Stadgandet

är — liksom gällande lags föreskrift att domstolen skall inom åtta

dagar från ett måls anhängiggörande pröva huruvida kvarstad bör äga bestånd

— tydligen avsett såsom ett snabbt verkande korrektiv mot oriktig utövning

av kvarstadsmyndigheten. Detta syfte lärer emellertid i fullt tillräcklig

grad vinnas genom övriga stadganden vilka avse att skyndsamt bringa

en utom rättegång lagd kvarstad under domstols prövning. I detta hänseende

ha, på sätt omtalats i den inledningsvis lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget,

föreslagits åtskilliga utan tvivel effektiva bestämmelser. Härtill

kommer att en domstolsprövning som i allmänhet skulle komma att äga

rum redan innan själva målet anhängiggjorts sannolikt bleve tämligen summarisk

eller rent av komme att nedsjunka till en ren formalitet. Något stadgande

av nämnda slag lärer följaktligen icke böra upptagas. Däremot är

det naturligen angeläget att instämda mål utan dröjsmål bliva av domstolen

handlagda, därvid yrkanden om kvarstads hävande kunna prövas. Härom

äro bestämmelser påkallade även ur andra synpunkter än de nu förevarande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

47

I följd av de sakkunnigas förslag rörande forum i tryckfrihetsmål skulle

något grundlagsliinder icke vidare föreligga mot indragning av mindre residensstäders

rådhusrätter. Jag har i det föregående uttalat att frågan om

mindre residensstäders förenande i judiciellt avseende med angränsande

domsagor torde böra anstå i avbidan på den allmänna processreformen. Någon

anledning lärer emellertid icke förefinnas att i den reviderade grundlagstexten

fastslå rådhusrätternas uteslutande behörighet att upptaga tryckfrihetsmål.

Om såsom i den lämnade framställningen förordats reglerna om

forum i egentliga tryckfrihetsmål överföras till en särskild rättegångslag,

lärer i tryckfrihetsförordningen endast erfordras en bestämmelse av innehåll

att dylika mål skola upptagas vid allmän underrätt enligt vad därom

är stadgat i den särskilda lagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen.

Beträffande förslagets särskilda stadganden må ytterligare följande anmärkas.

§ 1.

Mom. 4. Enligt momentets nuvarande lydelse skall i hinderslöshetsbevis

angivas att intet hinder emot skriftens utgivande förekommer. Det har ansetts

lämpligt att — i samband med den komplettering av lagrummet varom

talats i den allmänna motiveringen — jämväl vidtaga en ändring, enligt

vilken i hinderslöshetsbeviset skall angivas att hinder enligt tryckfrihetsförordningen

ej möter mot skriftens utgivande. Härigenom utmärkes att hinder

kunna tänkas förekomma av civil- eller offentligrättslig natur, vilka

emellertid icke bliva föremål för prövning vid utfärdandet av hinderslöshetsbeviset.

Som exempel på bestämmelser av offentligrättslig natur, vilka kunna

innebära hinder mot utgivande av periodisk skrift, har patentlagstiftningskommittén

i sitt år 1922 avgivna betänkande anfört lagen den 2 juni

1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. Civilrättsliga

föreskrifter av betydelse i detta hänseende saknas för närvarande men

kunna, såsom i den allmänna motiveringen anmärkts, väntas bliva införda

i samband med en utvidgad lagstiftning om illojal konkurrens.

För erhållande av hinderslöshetsbevis har i förslaget uppställts såsom villkor

att sökanden är här i riket bosatt svensk medborgare. Denna förutsättning

för utgivningsrätt upptages såväl i 1912 års förslag till tryckfrihetslag

som i förslaget angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Enligt gällande

lag äger den som blivit förklarad ovärdig föra andras talan ej rätt att

erhålla hinderslöshetsbevis. Stadgandet härom har uteslutits av skäl som i

den allmänna motiveringen anförts i sammanhang med behandlingen av

diskvalifikationsgrunder för tjänstgöring i jury.

Mom. 5. Enligt de sakkunnigas förslag uteslöts den i nuvarande andra

stycket av detta moment meddelade föreskriften, att då boktryckeri anlägges

å ort som lyder under landsrätt, boktryckare, arbetare i tryckeriet samt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

där tryckta skrifters författare och utgivare skola i mål som röra boktryckningen

lyda under rådhusrätten i den stad där länets styrelse har sitt säte.

I motiveringen angavs att ändringen erfordrades för avskaffande av rådhusrätt

såsom exklusivt forum för mål angående förseelser emot tryckfrihetsförordningen.

Detta skäl kan alltjämt åberopas, ehuru såsom i det föregående

anförts de egentliga tryckfrihetsmålen nu avses alltid skola upptagas vid rådhusrätt.

Andra tryckfrihetsmål skola nämligen liksom enligt sakkunnigförslaget

kunna upptagas vid häradsrätt.

Bestämmelsen om anmälningsskyldighet i nuvarande tredje stycket har

ändrats i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Anmälan om inrättande

av tryckeri skall sålunda icke ske till magistrat utan allenast till

länsstyrelsen. Även i denna del är förslaget föranlett av de ändrade forumreglerna.

§ 3.

Mom. 12. Enligt vad de sakkunniga i sin förut omtalade promemoria anfört

borde straffet i mom. 12 avsevärt skärpas. I förevarande förslag har

maximum höjts från etthundra till ettusen riksdaler, medan däremot fängelse

icke ansetts böra stadgas. Frihetsstraffet synes böra förbehållas de svårare

fall då utspridande av falska rykten och framställningar utgör ett led i en

mot det allmänna riktad propagandaverksamhet. Härom ha, såsom i den

allmänna motiveringen sagts, stadganden upptagits i mom. 8 och 9 av förevarande

paragraf.

§ 4.

Mom. 3. I detta moment ha sammanförts reglerna om åtalsrätt i tryckfrihetsmål.

Första stycket återger sålunda i huvudsak innehållet i nuvarande

mom. 3 sista punkten samt mom. 5. Andra stycket motsvarar nuvarande

§ 5 mom. 11 första punkten. Här har dock vidtagits den ändring som föranledes

av förslaget rörande utvidgad åtalsrätt för allmän åklagare i mål om

ärekränkning mot ämbets- och tjänstemän m. fl.

Det må här vidare anmärkas, att vad i gällande lag, § 4 mom. 3 och 4.

stadgas om ordningsmål icke äger motsvarighet i förslaget, vilket på sätt

förut nämnts avser att överföra dessa mål till domstolarna. Likaledes har

uteslutits det i § 5 mom. 11 upptagna stadgandet om rätt för målsägande att

hos justitiekanslersämbetet begära biträde i rättegången av kronans ombud,

vilket stadgande numera lärer sakna praktisk betydelse.

Mom. A. Bestämmelser om kvarstad finnas för närvarande i § 4 mom. 3,

6, 8—11 samt i § 5 mom. 8, 11—13. Av dessa stadganden skola enligt såväl

sakkunnigförslaget som det föreliggande departementsförslaget § 4 mom.

8—11 samt § 5 mom. 13 kvarstå oförändrade. I övrigt ha kvarstadsbestämmelserna

i departementsförslaget sammanförts till § 4 mom. 4 och 5, motsvarande

sakkunnigförslagets § 4 mom. 5 och 6.

I första stycket av § 4 mom. 4 angives den allmänna förutsättningen för

kvarstad att det missbruk av tryckfriheten som är i fråga kan medföra

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

49

skriftens konfiskation. Samma villkor torde gälla enligt det nuvarande stadgandet

i § 4 mom. 3, ehuru det icke kommit till uttryck vid avfattningen.

Andra—femte styckena i mom. 4 avse kvarstad utom rättegång. Innan

stämning uttagits meddelas kvarstad av chefen för justitiedepartementet eller

hans ombud, därefter endast av domstolen. Med stämnings uttagande jämställes

i departementsförslaget ingivande av sådan ansökan örn konfiskation

varom förslaget i § 5 mom. 11 upptagit bestämmelse för det fall att ingen

finnes som kan ställas till ansvar i anledning av skrifts utgivande.

Kvarstadsförordnande skall enligt departementsförslaget, som härutinnan

följer de sakkunnigas förslag, inom åtta dagar efter det granskningsexemplar

avlämnats vara meddelat den som har att ombesörja kvarstadens verkställande

i tryckningsorten. Har tryckfrihetsombud i undantagsfall själv förordnat

örn kvarstad, skall ombudet ofördröjligen insända skriften till chefen för

justitiedepartementet, som omedelbart har att besluta huruvida kvarstaden

skall äga bestånd. De sakkunniga uppställde för den sistnämnda prövningen

en tidsfrist av åtta dagar, vilken emellertid icke torde vara av behovet påkallad.

Liksom i de sakkunnigas förslag föreskrives att justitiekanslern ofördröjligen

skall underrättas om justitieministerns beslut varigenom kvarstadsförordnande

meddelats eller fastställts. Stämning eller ansökan jämlikt § 5

mom. 11 skall därefter ske inom åtta dagar efter det justitiekanslern underrättats.

Det har icke ansetts erforderligt att såsom skett i sakkunnigförslaget

angiva som villkor för kvarstadens bestånd att målet fullföljes av åklagaren

å dag till vilken målets första handläggning utsatts. En försummelse av åklagaren

i nämnda hänseende, som för övrigt näppeligen kan förutsättas inträffa

i praktiken, synes icke i och för sig böra medföra den verkan att kvarstaden

förfaller. Det torde icke möta några betänkligheter att giva generell giltighet

åt den i sjätte stycket upptagna regeln, att det sedan stämning uttagits

skall ankomma på domstolen att efter yrkande pröva kvarstadsfrågor.

I sakkunnigförslaget upptagna stadganden om domstolsprövning inom viss

kort tid av meddelad kvarstad ha uteslutits. Härutinnan hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Angående rätt till klagan över domstols beslut i kvarstadsfrågor stadgas i

sista punkten av detta moment. Endast beslut varigenom kvarstad meddelats

eller yrkande om hävande av lagd kvarstad ogillats får enligt detta

stadgande särskilt överklagas. Någon saklig olikhet i förhållande till de i

sakkunnigförslagets 6 mom. upptagna reglerna avses icke.

Mom. 5. Här upptagna stadganden överensstämma med mom. 6 tredje

stycket i de sakkunnigas förslag och ersätta i huvudsak gällande bestämmelser

i § 5 mom. 8 om vad som skall iakttagas vid förrättning för kvarstads

verkställande m. m.

Den av de sakkunniga i förevarande sammanhang upptagna föreskriften därom

att fråga örn kvarstad ej må av domstol ånyo upptagas, sedan yrkande

örn kvarstad ogillats eller förordnande örn kvarstad upphävts, förfallit eller

återkallats, innebär ett avsteg från gällande rätt (se § 4 mom. 3) som icke

synes påkallat. Den omständigheten att en före rättegången lagd kvarstad

Rihang till riksdagens protokoll 19,''IG. t sami. Nr 235.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

förfallit synes ej böra utgöra ett ovillkorligt hinder för domstolen att förordna

örn ny kvarstad, om anledning därtill förekommer. Den föreslagna bestämmelsen

har ansetts kunna helt utgå.

Mom. 6. Stadgandet återger med ett par redaktionella ändringar de båda

första punkterna i gällande mom. 6 och överensstämmer med mom. 4 i de

sakkunnigas förslag.

§ 5-

Mom. I—3. Angående laga domstol för de egentliga tryckfrihetsmålen innehåller

förslaget på sätt i det föregående sagts allenast en hänvisning till

bestämmelser i den särskilda rättegångslagen. För andra tryckfrihetsmål —

jämväl de hittillsvarande ordningsmålen — föreslås såsom huvudregel, mom.

3, att om laga domstol skall gälla vad om brottmål i allmänhet är stadgat.

Vissa undantag ha dock uppställts, icke blott såsom enligt sakkunnigförslaget

(§ 5 mom. 11) i fråga om åtal jämlikt § 1 mom. 11, utan även beträffande

åtal jämlikt mom. 8—10 i samma paragraf. De skäl som tala för att mål av

förstnämnda slag skola upptagas vid domstolen i den ort där tryckeriet är

beläget torde äga giltighet även beträffande mål enligt de sist angivna lagrummen.

Rörande bestämmelsen örn åtal jämlikt § 4 mom. 14 mot någon

som lyder under strafflagen för krigsmakten hänvisas till den allmänna motiveringen.

Mom. 4. Avfattningen angiver att förslaget icke upprätthåller den enligt

nuvarande mom. 4 gällande regeln att domstolen vid juryfrågas framställande

är bunden av åklagarens eller målsägandes brottsrubricering. I de sakkunnigas

förslag hade denna regel ersatts med en föreskrift (i mom. 8, jfr

mom. 3), enligt vilken domstolen icke ägde åberopa strängare lagrum än det

åklagaren eller målsäganden ansett vara tillämpligt. Härigenom skulle de

i praktiken framträdande olägenheterna av den gällande bestämmelsen visserligen

bortfalla. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen innebär

emellertid en avvikelse från de i den vanliga brottmålsprocessen gällande

reglerna, som icke lärer påkallas av hänsyn till tryckfriheten och som dessutom

torde kunna medföra svårigheter i tillämpningen. Någon motsvarighet

till bestämmelsen har icke upptagits i förevarande förslag eller i förslaget

till särskild rättegångslag. I den särskilda lagen torde böra uttryckligen stadgas,

att till juryn skall framställas fråga huruvida skriftens innehåll är brottsligt

efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga

eller eljest kunna ifrågakomma.

Mom. 5. Det föreliggande förslaget innebär att jurykårernas medlemmar

äro tjänstgöringsskyldiga i mål vari utlottning av jurymän sker under den

valperiod för vilken jurykårerna äro valda. Avseende fästes sålunda icke

såsom i sakkunnigförslaget vid tidpunkten för stämningen i målet.

Till medlemmar av jurykåren skola väljas personer boende i staden eller

inom länet. De sakkunniga hade i detta hänseende upptagit detal jerade regler,

föranledda i huvudsak av förslagets ståndpunkt i fråga örn jurykårernas

sammansättning. Den nyssnämnda enkla bestämmelsen, varmed bör järn
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

51

lorås gällande föreskrift i § 5 mom. 2, torde göra tillfyllest i betraktande av

att enligt departementsförslaget jurykårerna helt skola utses av domstolarna.

I de fall då rådhusrätt enligt forumbestämmelserna har att upptaga även mål

rörande skrifter som tryckts utom staden torde jurykåren lämpligen böra

till viss del bestå av personer boende å andra orter inom rådhusrättens domvärjo,

därvid dock skälig hänsyn bör tagas till förefintliga kommunikationer

och liknande förhållanden. Är jurisdiktionsområdet beträffande tryckfrihetsmål

begränsat till staden, lärer någon anledning att gå utom stadsinvånarnas

krets mera sällan förekomma.

Mom. 10. För den händelse juryman, på grund av laga förfall eller annat

i första stycket nämnt förhållande eller i följd av jäv, är hindrad att tjänstgöra,

skall suppleant inträda i hans ställe. Närmare regler rörande ordningen

för inkallelse av suppleanter böra lämpligen meddelas i den särskilda

rättegångslagen. Skulle emellertid i något fall inträffa att suppleant ej finnes

att tillgå, antingen därför att de utsedda redan tagits i anspråk eller på

grund av annat hinder, måste särskilda åtgärder vidtagas för juryns komplettering.

Härom har i andra stycket av förevarande moment stadgats, att

ny juryman jämte suppleant skall utses enligt de i mom. 7 och 8 fastställda

grunderna för juryns konstituerande. Även reglerna om uteslutning skola på

grund härav i förekommande fall tillämpas. Har hindret inträffat beträffande

en ur jurykåren utlottad juryman, bör sålunda den nya lottningen avse

tre jurymän och tre suppleanter, så att parterna bliva i tillfälle att utöva

dem tillkommande uteslutningsrätt.

Mom. 11. Genom stadgandet möjliggöres konfiskation även i det fall att

ansvarighet för en skrift ej kan av någon utkrävas. Behovet av en föreskrift

om den ordning vari förutsättningarna för konfiskation i dylik händelse

skall prövas har framhållits i de tidigare betänkandena rörande tryckfrihetsprocessens

omdaning. Liksom motsvarande bestämmelse i de sakkunnigas

förslag (mom. 10) bygger förevarande stadgande på uppfattningen att jury

ej bör medverka vid konfiskationsfrågans avgörande. Ett tillägg har gjorts

därom att talan må väckas genom ansökan till rätten.

Mom. 15—16. Till mom. 15 har fogats ett tillägg angående förvandling

av vite vartill någon fälles jämlikt den nya bestämmelsen i § 1 mom. 11.

I mom. 16 har införts stadgande därom att vite tillfaller kronan.

Jämte nu behandlade förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen har

upprättats förslag till övergångsstcidgande, vari meddelas föreskrifter dels

om giltighetstiden av gällande rättegångs- och kvarstadsbestämmelser dels

ock örn val av jurykårer för tiden närmast efter de nya bestämmelsernas

ikraftträdande.

Till statsrådsprotokollet torde få fogas såsom bilaga A förut berörda, i

samråd med processlagberedningen utarbetade förslag till lag örn rättegången

i vissa tryckfrihetsmål och, såsom bilaga B, ett av processlagberedningen

avgivet yttrande över lagförslaget.»

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 235.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att ifrågavarande förslag till ändrad lydelse av

§§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen och till övergångsstadgande måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

53

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om rättegången i vissa tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Mål angående brott som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen upptages, om

den skrift som föranlett åtalet är tryckt i stad i vars rådhusrätt enligt gällande

bestämmelser jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter, vid

den rådhusrätten, men i annat fall vid rådhusrätten i stad som är säte för

länsstyrelsen i det län där skriften är tryckt. I handläggning av sådant mål

må endast lagfarna ledamöter av rätten deltaga. Äro ej i rätten tre lagfarna

ledamöter, förordnar Konungen huru antalet skall fyllas.

Saknas å skriften uppgift om tryckningsorten eller finnes uppgiften därom

oriktig och är vid målets anhängiggörande tryckningsorten ej känd, eller är

skriften tryckt utomlands på svenska språket, vare såsom tryckningsort ansedd

ort där skriften anträffas.

2 §•

Målet skall i stämningen utsättas att förekomma så snart ske kan, med

iakttagande av att den tilltalade erhåller skäligt rådrum att förbereda sig

till inställelsen. Part må kallas att inställa sig personligen.

Där det finnes lämpligt, må den tilltalade föreläggas att inom viss tid före

första rättegångstillfället inkomma med skriftligt svaromål jämte avskrift

därav i lika många exemplar som antalet motparter. Avskrift skall genom

rättens försorg med posten tillställas motpart.

3 §•

Vid första rättegångstillfället skall om möjligt avgöras vem som är ansvarig

för skriften, så ock bestämmas huruvida frågan örn skriftens innehåll

är brottsligt skall prövas av jury.

Skall jury ej medverka, varde målet utan uppskov av rätten upptaget till

fortsatt handläggning.

4 §•

Då jury skall medverka, skall förberedelse av målet äga rum. Därvid skola

de åtgärder för juryns bildande vidtagas varom i tryckfrihetsförordningen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

sägs och målet så beredas att det vid förhandling inför juryn kan slutföras

i ett sammanhang. Åklagaren eller målsäganden skall närmare angiva i vilket

hänseende han påstår skriften vara brottslig jämte det eller de lagrum

som han finner tillämpliga. Den tilltalade skall uppmanas att förklara sig

över åtalet. Parterna skola vidare angiva de omständigheter de vilja åberopa

samt yttra sig över vad motparten andragit. De skola ock uppgiva de bevis

de vilja förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt

bevis skall genast framläggas.

Förberedelsen skall örn möjligt äga rum vid första rättegångstillfället.

Kan den då ej avslutas, skall den fortsättas vid nytt rättegångstillfälle. Ej

må målet uppskjutas längre än som oundgängligen erfordras.

5 §•

Ej må vid förberedelsen förhör med vittne eller sakkunnig äga rum, med

mindre det kan antagas att den som skall höras icke kan utan oskälig kostnad

eller synnerlig olägenhet infinna sig vid förhandlingen inför juryn.

6§.

Sedan förberedelsen avslutats, skall rätten utsätta tid för förhandlingen inför

juryn. De till tjänstgöring i jury utsedda skola genom rättens försorg

skriftligen kallas till förhandlingen; och skall kallelsen innehålla såväl uppgift

å den tid inom vilken anmälan om laga förfall eller begäran örn befrielse

från jurymannauppdraget på annan grund senast bör vara till rätten inkommen

som ock erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen.

Godkännes laga förfall eller medgives eljest befrielse från jurymannauppdrag,

inkallas suppleant till tjänstgöring; i annat fall vare jurymannen underrättad

om rättens beslut. De av rätten uttagna suppleanterna skola inkallas

i den ordning vari de utlottats och de av part utsedda suppleanterna

i den ordning de nämnts.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall

suppleant för den uteblivne inkallas, örn uppskov med målet därigenom kan

undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron uppskov

med målet, vare den uteblivne skyldig att ersätta statsverket och parterna

den kostnad som genom försummelsen uppkommit.

7 §•

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar

avlägga denna försäkran: »Jag N. N. lovar på heder och samvete, att jag

såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara de frågor som

av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl vad under juryns

överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna rösta. Detta vill

och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 235-

8 §•

Målet handlägges av rätten i juryns närvaro. Förhandlingen skall vara

muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men eljest må part ej åberopa eller

uppläsa skriftligt anförande.

Juryman åge att genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne,

sakkunnig eller annan.

9 §•

Finnes vid upprop av målet å den för förhandlingen inför juryn utsatta

dagen part eller annan som skall höras ej vara tillstädes eller hinder eljest

möta för målets slutförande vid det rättegångstillfället, må förhandlingen inställas

och uppskjutas till annan dag. Påbörjad förhandling må uppskjutas

allenast om rätten finner det vara oundgängligt, överstiger den tid inom vilken

målet återupptages till slutlig handläggning ej fjorton dagar, och är vid

målets senare handläggning rättens och juryns sammansättning oförändrad,

skall förhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny förhandling äga rum.

Uppskjutes målet till annan dag, åge rätten förordna om de åtgärder som

finnas lämpliga för att målet å den dagen skall kunna slutföras. Fortsättes

påbörjad förhandling, skall målet företagas i det skick vari det förelåg vid

den tidigare handläggningens slut. Vid ny förhandling skall målet företagas

till fullständig handläggning.

10 §.

Har enskild part ej fullgjort vad enligt 4 § åligger honom, och föranledes

därigenom eller ock genom partens utevaro utan laga förfall eller annan hans

försummelse uppskov med förhandlingen inför juryn, vare han pliktig att

ersätta statsverket ävensom motpart den kostnad som därigenom uppkommer;

dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätten finner skäligt.

11 §•

Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov

till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriftens innehåll

är brottsligt efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden

funnit tillämpliga eller eljest kunna ifrågakomma. Avser åtalet flera brott

eller föranleder målets beskaffenhet i övrigt flera frågor, skola de framställas

var för sig. Innan frågorna överlämnas till juryn, skall närvarande part

beredas tillfälle att yttra sig över desamma; och må rätten därefter med anledning

av gjord erinran göra den ändring vartill fog finnes. Därefter överlägge

juryn i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Framställd

fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas innan

samtliga frågor blivit besvarade.

12 §.

I mål däri jury deltager skall protokollet vid förberedelsen innehålla, jämte

redogörelse för de åtgärder som vidtagits för juryns bildande, endast vad

som finnes nödigt till ledning vid förhandlingen inför juryn.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

I protokollet vid förhandlingen inför juryn må vad part anfört utöver

yrkanden och invändningar ej antecknas med mindre särskilda skäl föranleda

därtill. Ej må i protokollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt

hänseende.

Är vad i protokollet skall antecknas upptaget i inlaga eller annan handling

i målet, skall i protokollet allenast hänvisas till handlingen. Protokollet skall

omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga av vittne, sakkunnig eller annan

skall genast ur protokollet uppläsas samt den hörde tillfrågas om han har

något att erinra mot avfattningen. Godkännes avfattningen, skall den hörde

genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten. Erinran som ej föranleder

ändring skall antecknas i protokollet. Därefter må protokollet ej ändras.

Protokollet föres särskilt för varje mål och sammanföres med handlingarna

i målet till en akt.

13 §.

Vid juryns överläggning skall akten vara tillgänglig för juryn.

Juryn må av rätten införskaffa erforderliga upplysningar.

14 §.

Juryns beslut må grundas endast å vad vid förhandlingen inför juryn

förekommit. Har ny förhandling ägt rum, får beslutet grundas endast å vad

därvid förekommit.

15 §.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat, tillställas rättens ordförande, varefter

rätten avkunnar utslag senast påföljande söckendag.

16 §.

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt

de grunder som gälla för landstingsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 235.

57

inlaga B.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 30 december 1935 har processlagberedningen anbefallts

att avgiva yttrande över ett vid remissen fogat förslag till lag örn rättegången

i vissa tryckfrihetsmål. I anledning härav får beredningen anföra följande.

Med det föreliggande förslaget avses att i de tryckfrihetsmål, varom här är

fråga, skapa förutsättningar för en koncentrerad, muntlig förhandling. Att

ernå en dylik förhandling är ett av de viktigaste önskemålen vid det pågående

arbetet på en allmän rättegångsreform, och förslaget står därför i full

överensstämmelse med de grundlinjer, efter vilka detta arbete bedrives.

Rättegångens muntlighet och koncentration äro ock särskilt i tryckfrihetsmål

av stor betydelse för att bereda juryn tillfälle att verksamt deltaga i behandlingen

av dessa mål. Emellertid får ej förbises, att det är förenat med

vissa svårigheter att, med bibehållande i huvudsak av det nuvarande rättegångsförfarandet,

beträffande vissa mål säkerställa en förhandling av nu angivet

slag. Sålunda torde man icke vid en partiell reform på detta område

kunna förhindra att i icke önskvärd omfattning uppskov med målen bliva

erforderliga. Visserligen stadgas i förslaget, att juryns beslut må grundas

endast å vad vid förhandlingen inför denna förekommit, men då det av olika

skäl icke är möjligt att giva en motsvarande regel beträffande rättens avgörande,

kan ej heller full garanti vinnas för omedelbarhet i förfarandet. Med

hänsyn till beskaffenheten av de mål, varom är fråga, torde dock nu antydda

olägenheter icke hava någon större praktisk betydelse. En annan

svaghet är att till följd av den föreslagna inskränkningen i protokolleringen

av parternas anföranden det material, som kommer att stå överrätterna till

buds vid prövning av dit fullföljda mål, blir mindre fullständigt än enligt

nu gällande bestämmelser. Då emellertid frågan huruvida den åtalade

skriften är brottslig icke kan fullföljas och särskilt i hovrätten möjlighet

föreligger att till materialets fullständigande anordna muntligt förhör, torde

någon avgörande vikt icke böra tilläggas denna anmärkning.

På grund av vad sålunda anförts och då det föreliggande förslaget utarbetats

under samråd med processlagberedningen, har denna intet att erinra

mot att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad, ordförande, samt

ledamöterna Santesson och Strandberg.

På processlagberedningens vägnar:

N. GÄRDE.

Stockholm den 3 januari 1936.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 235.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1936:48 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m., dels ock väckt a2 i texten
  2. KU 1936:43 Memorial med föranledande av kamrarnas beslut vid behandlingen av utskottets utlåtande nr 42 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag s. 1 i texten
  3. KU 1936:40 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 40 a2 i texten
  4. KU 1936:37 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37 s. 10 i texten