Sök i Ratio Lex

Angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m

1936-02-21 · 131 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:99, Angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående obligatorisk sjuårig

folkskola m. m.; given Stockholms slott den 21 februari

1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majda,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet å Stockholms

slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:

Såsom framgår av propositionen nr 174/1935 angående statens övertagande

av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m., bemyndigades jag

av Kungl. Majit den 29 december 1933 att tillkalla högst fyra sakkunniga

för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva

förslag i vissa frågor angående folkskoleväsendet. Bland de frågor, som

enligt mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet för nämnda dag borde

bliva föremål för utredning, ingick spörsmålet örn en utvidgning av den

obligatoriska lärotiden i folkskolan med ett sjunde skolår.

Jag yttrade härom följande:

»Bland dem, som äro sysselsatta på folkskolans arbetsfält, har det länge

framstått såsom ett alltmer trängande önskemål att genom en förlängning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av den nuvarande sexåriga lärokursen med ett sjunde år stärka den gemensamma

barndomsskolan och dymedelst skapa ett mera solitt underlag för

vår allmänna medborgarbildning. Man har pekat på att folkskolestadgan

i själva verket genom sina bestämmelser om skolålderns omfattning förutsätter

en sjuårig folkskola, och man har hänvisat till att i ett llertal av de

västerländska kulturländerna folkskolans lärokurs är avsevärt längre än hos

oss, i Norge och Danmark 7, i Tyskland och Österrike 8 och i England 9

år. Under de senare åren har spörsmålet tilldragit sig ett särskilt intresse

genom den omfattande arbetslösheten bland den ungdom, som nyss avgått

ur folkskolan, och det har framhållits, att de vådor, som av denna arbetslöshet

framkallas, bäst skulle avhjälpas genom att ännu ett år behålla ungdomen

under skolans tillsyn och ledning.

Jag tillerkänner för min del dessa synpunkter en stor vikt. Det må ytterligare

framhållas, att de stora krav, som det demokratiska statsskicket ställer

på den enskilde medborgarens deltagande i det offentliga livet, i vilken ställning

han än må befinna sig, och den intensiva utveckling, som försiggått

på alla områden av mänsklig verksamhet, alltmer hava stegrat behovet av

en i möjligaste mån solid allmänt medborgerlig skolutbildning. Jag har

den uppfattningen, att vår folkskola i detta hänseende, trots dess stora förtjänster

och lärarkårens nitälskan för sitt kall, icke helt fyller måttet, och

jag ser därför i kravet på lärotidens utökning till sju år det förnämsta målet

för pedagogiska reformsträvanden på folkundervisningens område under

den kommande tiden.

Det sjunde läsåret är icke oprövat i vårt land. I åtskilliga skoldistrikt

inrättades redan tidigt, frivilligt men för distriktets barn obligatoriskt, sjuårig

folkskola, och under de sista femton åren har antalet skoldistrikt med

sådan anordning ej oväsentligt stegrats. Av skolöverstyrelsens yttrande

framgår, att under det antalet skoldistrikt med sjuårig folkskola år 1920

utgjorde 7(3, hade det år 1931 vuxit till 340. Det är särskilt Skåne, som

gått i spetsen för denna utveckling. Vi hava alltså en ej alldeles ringa

erfarenhet att bygga på här i landet, då det gäller att bedöma föreliggande

spörsmål.

Då de sakkunniga, som nu skola taga befattning med frågan om en ändrad

fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för folkskoleväsendet

och möjligheterna att genom ökad koncentration och på annat sätt vinna

en mera rationell organisation av detta skolsystem, därvid, på sätt framgår

av vad jag förut anfört, komma att syssla med de flesta av de mera viktiga

organisatoriska problem, som röra vår folkundervisning, har det synts

mig lämpligt, att de jämväl verkställa en undersökning rörande de förutsättningar,

som kunna föreligga för att i vårt land genomföra en allmän

obligatorisk utökning av folkskolans lärokurs till att omfatta sju år, samt

överväga, på vad sätt en sådan reform skulle vara möjlig att åstadkomma.

Jag förbiser ingalunda de svårigheter, som föreligga för att komma fram

till det här avsedda målet. Dessa svårigheter äro dels av ekonomisk art,

och dels ligga de i den mera känslobetonade obenägenhet mot en förlängning

av skoltiden, som otvivelaktigt på många håll är förhanden. Vad den

ekonomiska sidan av saken beträffar, är det önskvärt, att de sakkunniga

noga beakta densamma och söka att åtminstone approximativt uppskatta,

vad en reform av denna innebörd skulle medföra i kostnader för det allmänna

i fråga om såväl lärarkrafter som lokalutrymmen m. m. Med hänsyn

till de ovan omtalade svårigheterna torde det i alla händelser bliva nöd
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 3

vändigt att räkna med en ganska långvarig övergångstid för reformens genomförande.

Ett problem, som i detta samband icke kan undvikas, är frågan örn fortsättningsskolans

ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.

Kostnadssynpunkten och hänsynen till att den obligatoriska skolgången

dock för den enskilde även representerar en kännbar belastning av

ekonomisk och annan art göra, att det för mig närmast framstår såsom den

lämpliga lösningen att i och med inrättandet av obligatorisk sjuårig folkskola

fortsättningsskolan får försvinna eller riktigare, om det eljest låter sig

göra och befinnes önskvärt, inbygges i det sjunde skolåret. Det må med

rätta kunna sägas, att tillkomsten av ett obligatoriskt sjunde skolår för vårt

folkundervisningsväsende skulle innebära ett så stort steg framåt, att denna

vinst icke betalas för dyrt med förlusten av de relativt kortvariga fortsättningsskolkurserna.

De sakkunniga böra därför i första rummet undersöka,

huruledes en lösning av frågan må ur tekniskt-pedagogiska, organisatoriska

och ekonomiska synpunkter te sig efter denna nu angivna linje. Jag har

emellertid klart för mig, att särskilt bland skolman den meningen är ganska

utbredd, att ett slopande av den efter många års strider och svårigheter

till slut skapade obligatoriska fortsättningsskolan skulle, även örn folkskolan

gjordes sjuårig, innebära en allvarlig förlust för vårt folkundervisningsväsende,

och likaledes har det på fackmannahåll gjorts gällande, att det

i fråga om de svagare skolformerna rent tekniskt skulle ställa sig svårt,

för att icke säga ogenomförbart, att i det sjunde läroåret inarbeta fortsättningsskolans

kurs. Det är min önskan, att de sakkunniga skola söka finna

en väg, varpå dessa betänkligheter och svårigheter kunna neutraliseras.

Finna de sakkunniga en sådan väg till slut dock ej framkomlig, vill jag

icke betaga dem rätten att överväga något alternativ, som innebär ett bevarande

av det mest värdefulla i fortsättningsskolan i form av en kortare

påbyggnad på folkskolan, obligatorisk eller frivillig.»

De av mig för ändamålet sedermera tillkallade sakkunniga — numera

tillförordnade statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer,

ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen

G. H. Andersson, Rasjön, undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen

J. E. Engvall och folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde

N. A. Persson — hava med skrivelse den 20 november 1935

till mig överlämnat betänkande och förslag angående obligatorisk sjuårig

folkskola (statens offentliga utredningar 1935:58).

I ärendet hava avgivits utlåtanden av länsstyrelserna och domkapitlen,

av skolöverstyrelsen den 7 januari 1936 samt av statskontoret den 31 januari

1936. Överstyrelsen har därvid överlämnat dels infordrade yttranden från

samtliga statens folkskolinspektörer, dels ock inkomna yttranden från Stockholms

folkskoledirektion, allmänna folkslcolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrelserna

i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt centralstyrelsen för

Sveriges allmänna folkskollär ar förening, styrelsen för Sverges folkskollär ar förbund,

centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sveriges

småskollär ar inne förening och styrelsen för Sveriges överlär ar ejörbund. Vidare

hava yttranden avgivits av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts p-oposition Nr 99.

svenska landskommunernas förbund, arbetarnes bildningsförbund, svenska landsbygdens

studieförbund samt styrelsen för jordbrukarungdomens förbund.

Vid behandlingen av förevarande ärende redogör jag först för de nuvarande

förhållanden inom folk- och fortsättningsskolan, som i detta sammanhang

äro av intresse, och sedan för de sakkunnigas utredning och förslag

samt för omförmälda utlåtanden i ämnet, varefter jag angiver min egen

ståndpunkt i frågan. De sakkunnigas utredning, vilken återfinnes i ovannämnda,

från trycket utkomna betänkande, behandlas därvid av utrymmesskäl

icke mer utförligt än som omedelbart erfordras för förståelsen av den

efterföljande framställningen.

1. Nuvarande förhållanden.

Den allmänna skolplikten fullgöres för närvarande i folkskolan och fortsättning

sskolan.

Folkskolan. Enligt 1921 års stadga angående folkundervisningen i

riket meddelas den allmänna barnundervisningen i folkskolan, som innefattar

småskola, där den grundläggande undervisningen lämnas, och egentlig folkskola,

där undervisningen fullföljes och avslutas. Beträffande skolplikten i

folkskolan är stadgat, att barns skolålder räknas från och med det kalenderår,

under vilket barnet fyller sju, till och med det, under vilket barnet

fyller fjorton år. Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper,

vilka fordras för avgång från skolan, skall fortfarande anses skolplikt^,

varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga

kunskaper, äger rätt att bliva från skolgång befriad, dock icke före

det kalenderår, under vilket han fyller tretton år. Där särskilda skäl föreligga,

äger emellertid skolöverstyrelsen beträffande sådan lärjunge kunna

medgiva, att avgång må äga rum vid en tidigare tidpunkt, än sist sagts;

dock må under inga omständigheter sådant medgivande lämnas i fråga om

lärjunge, som vid slutet av det läsår, varunder lärjungen genomgått folkskolans

högsta klass, icke uppnått tolv års ålder.

Enligt folkskolestadgan äro läroämnen i småskolan kristendomskunskap,

modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och

gymnastik. Den egentliga folkskolan omfattar förutom småskolans läroämnen

undervisning i geometri, geografi, naturkunnighet, historia, teckning

samt, där tillfälle därtill gives, trädgårdsskötsel. Därjämte bör i den utsträckning,

omständigheterna det medgiva, även undervisning i slöjd anordnas

för gossar och flickor, som anmälas att deltaga i denna undervisning.

Likaledes bör undervisning i hushållsgöromål beredas åt de flickor, som

begära och erhålla tillstånd att däri deltaga. Såväl undervisningen i slöjd

som undervisningen i hushållsgöromål kan efter skoldistriktets beslut göras

obligatorisk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 5

Gällande undervisningsplan för rikets folkskolor särskiljer de olika skolformerna

först i två stora grupper, huvudformer och undantagsformer.

Till huvudformerna höra skolor med heltidsläsning, i vilka barnen erhålla

undervisning hela den stadgade lärotiden och där undervisningen på folkskolestadiet

bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen, eller undantagsvis

av biträdande lärare med småskollärarexamen.

Undantagsformerna åter utgöras av dels folkskolor med halvtidsläsning, i

vilka barnen i regel erhålla undervisning blott hälften av den eljest stadgade

lärotiden och vilka få förekomma endast där heltidsläsning på grund

av gles befolkning och långa skolvägar icke kan anordnas, dels ock mindre

folkskolor, vilkas egentliga särmärke ligger däri, att undervisningen på såväl

småskole- som folkskolestadiet helt och hållet bestrides av lärare med småskollärarexamen.

Folkskolorna omfatta, vare sig de äro heltidsläsande eller halvtidsläsande,

sex eller sju årsklasser, därav småskolestadiet första och andra årsklassen

och folkskolestadiet de följande klasserna. Stundom förekomma tre årsklasser

å småskolestadiet. I fråga om undantagsformerna må dock denna

anordning förekomma endast, för så vitt skolkursen i sin helhet är sjuårig,

så att folkskolestadiet i varje fall kommer att omfatta fyra läsår.

Inom såväl huvudformerna som undantagsformerna förekomma åtskilliga

olika skoltyper.

Till huvudformerna höra A-formen, där varje lärare undervisar blott en

årsklass, samt första, andra och tredje B-formerna, där läraren samtidigt

undervisar två eller flera årsklasser. I andra B-formen bilda småskolestadiet

och folkskolestadiet var sin läraravdelning, medan i tredje B-formen

småskolestadiet och folkskolestadiet tillsammans bilda en läraravdelning.

Utmärkande för sistnämnda skolform är vidare, att nybörjare intagas blott

vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året endast

första, tredje, femte samt, där sådan förekommer, sjunde klassen och andra

året endast andra, fjärde och sjätte klassen.

De halvtidsläsande folkskolorna omfatta tre huvudslag av skolformer, benämnda

första, andra och tredje C-formerna. Av mindre folkskolor förekomma

likaledes tre huvudslag, benämnda första, andra och tredje D-formerna.

I skola av första C-formen bilda småskolestadiet och folkskolestadiet

var sin läraravdelning, vardera läraravdelningen fördelad på två undervisningsavdelningar.

I andra C-formen bilda småskolestadiet och folkskolestadiet

tillsammans en läraravdelning, fördelad på två undervisningsavdelningar,

den ena omfattande småskolestadiet och den andra folkskolestadiet.

Tredje C-formen är organiserad på samma sätt som första C-formen, dock

med den skillnaden att de två undervisningsavdelningarna undervisas på

skilda stationer (flyttande folkskola). I den mindre folkskolan bilda samtliga

årsklasser tillsammans en läraravdelning, utgörande antingen en undervisningsavdelning

med heltidsläsning eller två undervisningsavdelningar med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

halvtidsläsning (varannandags- eller periodläsning). Är den mindre folkskolan

heltidsläsande och intagas nybörjare blott vartannat år, benämnes skolformen

första D-formen. Mindre folkskolor med halvtidsläsning och med

två undervisningsavdelningar, den ena omfattande småskolestadiet och den

andra folkskolestadiet, benämnas andra D-formen. Med tredje D-formen

betecknas mindre folkskola med halvtidsläsning och med två undervisningsavdelningar,

vilka undervisas å skilda stationer (flyttande mindre folkskolor).

I denna skolform intagas nybörjare blott vartannat år.

Fortsättningsskolan. Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan

är denna skolas uppgift att såsom praldisk ungdomsskola grundlägga och

förbereda de ungas utbildning för deras levnadsyrke och befordra deras

framtida medborgerliga duglighet, allt under det den syftar till att vidga

deras allmänna bildning och främja deras sedliga utveckling.

Vid tillkomsten av 1918 års riksdagsbeslut örn fortsättningsskolans omorganisation

— vilket beslut innebar en genomgripande omgestaltning av

den gamla fortsättningsskolan bland annat på så sätt, att dess undervisning

gavs en mer praktisk läggning samt avpassades efter den från folkskolan

avgående ungdomens åldersstadium ävensom att skolan blev obligatorisk,

med skyldighet för skoldistrikten att inrätta och för lärjungarna att besöka

skolan — betonades, att vid skolans reformerande yrkessynpunkten i främsta

rummet borde tillgodoses i undervisningen. Samtidigt därmed framhölls

emellertid, att förhållandena kunde göra det omöjligt, att undervisningen

samlades kring något visst yrke. Då det kunde förväntas, att en fortsättningsskola

av mera allmän läggning en tid framåt erhölle ganska stor utbredning,

framhöll riksdagen den stora betydelsen av att även i sistnämnda

form av fortsättningsskola undervisningen erhölle en så praktisk läggning

som möjligt. Riksdagen fann det önskvärt, att undervisning i slöjd, trädgårdsskötsel

och husligt arbete, i den mån så kunde ske, infördes i dessa

skolor. Särskilt syntes det riksdagen vara lämpligt, att åt slöjden bereddes

en mera fast plats i den allmänna fortsättningsskolans undervisning.

Rörande undervisningens allmänna läggning innehåller fortsättningsskolstadgan

utförliga anvisningar och föreskrifter. Undervisningen skall så

långt möjligt är utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt, vari

lärjungarna befinna sig. Den bör anknytas till lärjungarnas i folkskolan

inhämtade kunskaper men bör icke onödigtvis uppehålla sig vid ett återtagande

av sådant, som lärjungarna redan inhämtat. Vidare bör nödig

begränsning iakttagas, så att tillräcklig tid vinnes för läroinnehållets grundliga

genomarbetande och lärjungarna få tillfälle att tillägna sig säkra och

bestämda kunskaper. I möjligaste mån skall arbetet i fortsättningsskolan

söka att i fråga örn både undervisning och uppfostran tillgodose det behov

av självständighet och självverksamhet, som utmärker denna ålder. Arbetet

inom skolan bör vidare hava till uppgift att verka uppfostrande på lärjungarnas

ansvars- och gemensamhetskänsla och därigenom också främja

deras sociala och sedliga utveckling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Fortsättningsskolan särskiljes i två huvudformer: den yrkesbestämda fortsättningsskolan,

där undervisningen samlar sig mera bestämt kring visst yrke

eller viss grupp av yrken, och den allmänna fortsättningsskolan, där undervisningen

erhåller en mera allmänt praktisk läggning. Till dessa båda

huvudformer kommer den s. k. ersättningsskolan, avsedd för minderårig, som

avgått från mindre folkskola och åt vilken, vare sig på grund av bristande

förkunskaper eller av annan anledning, icke kan beredas tillfälle att deltaga

i undervisningen i egentlig fortsättningsskola, ävensom sådan minderårig,

som avgått från egentlig folkskola eller från mindre folkskola utan att erhålla

fullständigt avgångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan.

Fortsättningsskolans huvudämnen äro arbetskunskap, medborgarkunskap

och modersmålet. De båda sistnämnda ämnena förekomma i alla fortsättningsskolor.

I den allmänna fortsättningsskolan är ämnet arbetskunskap

utbytt mot undervisning i naturkunnighet. I båda huvudformerna förekomma

vidare, där förhållandena sådant medgiva, slöjd och trädgårdsskötsel

samt gymnastikövningar.

Fortsättningsskolans kurs skall med vissa undantag omfatta minst 360

timmar, fördelade på två eller i särskilda undantagsfall tre årskurser. Är

fortsättningsskolan inrättad på grundval av heltidsläsande sjuårig folkskola

eller mindre folkskola, kan fortsättningsskolans kurs inskränkas till att omfatta

endast en årskurs med minst 180 undervisningstimmar. Detsamma

gäller, där fortsättningsskolan bygger på genomgången årskurs i folkskolans

högre avdelning eller på genomgången obligatorisk åttonde årskurs vid halvtidsläsande

folkskola. Vid fortsättningsskola, som grundar sig på halvtidsläsande

sjuårig folkskola eller mindre folkskola slutligen, kan fortsättningsskolan

inskränkas till endast en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

Undervisningstiden kan, vare sig fortsättningsskolan är anordnad med

en eller två årskurser, utsträckas intill sammanlagt 540 undervisningstimmar.

I fråga örn lärotidernas anordning råda stora olikheter, då de särskilda

skoldistrikten äga frihet att lämpa skolans arbetstider efter ortens förhållanden.

Undervisningen kan pågå 30 timmar i veckan, och en årskurs

kommer då att omfatta sex veckor. Undervisningen kan även ordnas på

det sättet, att den utsträckes över en längre tid av läsåret, antingen så, att

undervisningen pågår en dag i veckan eller fördelas med ett mindre timtal

på två eller flera dagar i veckan. Även andra anordningar förekomma.

Består fortsättningsskolan av två eller tre årskurser, skall varje årskurs

omfatta minst 120 timmar. Högst en årskurs av skolan kan förläggas till

det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Är fortsättningsskolan

tvåårig, får dock andra årskursen ej begynna tidigare än ett år efter

första årskursens början.

En så vittgående omläggning av fortsättningsskolan, som 1918 års reform

innebar, kunde självfallet icke genomföras i ett slag. Redan från början

bestämdes därför en viss övergångstid, före vars utgång fortsättningsskolan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

enligt den nya organisationen skulle vara genomförd, varjämte Kungl. Majit

erhöll rätt att för viss tid medgiva skoldistrikt befrielse från vad enligt

fortsättningsskolstadgan eljest ålåge skoldistriktet. Den från början bestämda

övergångstiden utsträcktes sedermera ytterligare.

2. De sakkunniga.

De sakkunniga lämna inledningsvis en orienterande redogörelse för tillkomsten

av de nuvarande skolpliktsbestämmelserna samt för folkskolans

organisation, dess utveckling och nuvarande tillstånd (sid. 9—32). Härav

framgår, att vad som måhända mest karakteriserar folkskoleväsendets utveckling

under de senaste årtiondena är inskränkningen av de svagare skolformernas

förekomst och en stark tillväxt av antalet skolor av högrevärdig

typ.

Den flyttande folkskolan förekommer numera ytterst sparsamt. Lärjungeantalet

i de mindre folkskolorna har starkt nedgått. Dessa skolor hava sin

huvudsakliga förekomst i de norrländska länen. Medan år 1910 ej mindre

än 39.2 procent av hela lärjungeantalet undervisades i halvtidsläsande skolor

och mindre folkskolor, uppgick motsvarande procenttal vid slutet av

vårterminen 1933 till 7.7 procent. Utvecklingen från halvtidsläsning till

heltidsläsning på landsbygden belyses genom följande sammanställning:

Procent barn i halvtidsläsande skolor d landsbygden.

Län

Åren

Län

Åren

1912

1922

1932

1912

1922

1932

Stockholms.......

12.7

2.9

0.2

Göteborgs och Bohus .

73.7

65.3

51.1

Uppsala.........

12.1

2.0

1.1

Alvsborgs ........

83.7

68.0

50.0

Södermanlands ....

17.7

8.3

2.9

Skaraborgs .......

78.6

53.3

12.0

Östergötlands.....

66.6

45.4

10.6

Värmlands.......

78.5

36.6

10.1

Jönköpings.......

73.6

51.9

28.2

Örebro.........

16.4

3.6

0.7

Kronobergs ......

73.3

45.0

21.5

Västmanlands.....

15.3

2.5

0.2

Kalmar.........

71.9

32.2

3.3

Kopparbergs......

16.8

2.0

0.4

Gotlands........

5.8

4.2

0.0

Gävleborgs.......

56.5

29.9

13.6

Blekinge........

39.1

6.8

0.7

Västernorrlands ....

57.9

35.1

13.8

Kristianstads......

12.5

4.7

2.0

Jämtlands.......

50.5

24.7

6.6

Malmöhus.......

5.3

2.6

0.2

Västerbottens.....

63.8

42.9

10.7

Hallands........

46.3

24.6

16.6

Norrbottens......

36.2

14.1

1.8

Vid slutet av vårterminen 1933 undervisades mer än 86 procent av hela

lärjungeantalet i skolor av A- samt första och andra B-formerna. I städerna

voro A-skolorna förhärskande. På landsbygden åter voro de flesta skolorna av

första och andra B-formerna, ehuru även här A-skolorna intogo en framskjuten

plats. Vidstående tablå utvisar närmare lärjungeantalets fördelning

å olika skolformer vid slutet av vårterminen 1933:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 9

Skolformer

Hela riket

Landsbygden

Städer

A-, Bl- och B 2-former.........

572,8221

399,197

173,625

B 3-formen.................

15,737

15,629

108

Undantagsformer.............

74,139

74,099

40

Summa

662,698

488,925

173,773

1 Häribland 4,990 i folkskolans högre avdelning.

Det svenska folkskoleväsendets nuvarande tillstånd framgår även av läråravdelningarnas

fördelning på olika skolformer. Ur statistiken må här i

detta hänseende anföras följande uppgifter, hänförande sig till vårterminen

1933. Hela antalet läraravdelningar utgjorde vid denna tidpunkt 28,225.

Av dessa voro 24,933 läraravdelningar vid heltidsläsande folkskolor, 1,334

läraravdelningar vid halvtidsläsande folkskolor, 1,495 läraravdelningar vid

heltidsläsande mindre folkskolor och 463 läraravdelningar vid halvtidsläsande

mindre folkskolor. Av läraravdelningarna vid heltidsläsande folkskolor

utgjorde ej mindre än 10,481 läraravdelningar vid skolor av A-formen.

Antalet läraravdelningar vid skolor, tillhörande första och andra B-formerna,

utgjorde 12,741. Antalet läraravdelningar i skolor av tredje B-formen, omfattande

hela småskolestadiet och 4 eller 5 årsklasser av folkskolan, utgjorde

809. Vid de halvtidsläsande folkskolorna av första C-formen funnos 959

läraravdelningar och vid de halvtidsläsande folkskolorna av andra C-formen

332 läraravdelningar. Antalet läraravdelningar vid de halvtidsläsande mindre

folkskolorna av andra D-formen slutligen utgjorde 265.

Vid bedömandet av folkskoleväsendets utveckling torde ett visst mått på

den allmänna förbättringen av undervisningen även kunna erhållas av de

siffror, som angiva medeltal lärjungar per läraravdelning. Ar 1901 kommo

i genomsnitt för samtliga skolor 47 barn på varje lärare, år 1911 hade antalet

nedgått till 39 och vid slutet av vårterminen 1933 utgjorde medeltalet

lärjungar per läraravdelning i städerna 27.4 och på landsbygden 22.3.

Den årliga lärotiden för folkskolan utgör enligt folkskolestadgan minst

åtta månader eller 34 1/i veckor. Skoldistrikten äro emellertid oförhindrade

att besluta en förlängning av lärotiden utöver åtta månader, och folkskolestadgan

innehåller även en direkt anvisning om, att övertidsläsning bör förekomma

vid de svagare skolformerna. Möjligbeten att genom lärotidens förlängning

förstärka undervisningen har också vunnit beaktande ej allenast

vid sistnämnda skolformer utan även vid skolor av högrevärdig typ. De

sakkunniga hava med stöd av uppgifter från folkskolinspektörerna sökt

vinna en översikt över den omfattning, i vilken övertidsläsning förekommer.

Av dessa uppgifter framgår bland annat, att en utsträckning av lärotiden

vidtagits i sammanlagt 156 skoldistrikt med tillhopa 148,449 dagar. Av

denna övertidsläsning kommer dock största anparten (omkring 91 procent)

på skolor i städerna, där den ökade undervisningstiden kommer de bättre

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

skolformerna till godo; blott en ringa del (omkring 9 procent) faller på landsbygdsskolorna.

Endast i mindre utsträckning har alltså möjligheten att

genom lärotidens förlängning förbättra undervisningen i de svaga skolformerna

begagnats.

Enligt gällande skolpliktsbestämmelser ligger det i skoldistriktets hand

att inom de av folkskolestadgan angivna gränserna närmare bestämma den

tidpunkt, då skolgången skall taga sin början. Enligt den officiella statistiken

redovisningsåret 1932—1933 började i det stora flertalet skoldistrikt,

eller 2,382 av landets 2,463 skoldistrikt, skolgången det lealenderår, under

vilket barnet fyller sju år. Endast i 49 skoldistrikt, därav två stadsdistrikt,

var skolgången bestämd att taga sin början det läsår, under vilket barnet

fyller sju år, och i återstående 32 distrikt började skolgången först det kalenderår,

då barnet fyller åtta eller nio år. Bortsett från de skolor, där intagning

av lärjungar sker vartannat år, upphör alltså barnens skolgång i folkskolan

i regel vid sexåriga skolor det kalenderår, då barnet fyller tretton år,

och vid sjuåriga skolor det kalenderår, då barnet fyller fjorton år.

Här må även lämnas några statistiska uppgifter angående de barn, som

avgå från folkskolan. Av samtliga redovisningsåret 1932—1933 avgångna

109,253 lärjungar utgjorde gossarna 55,629 och flickorna 53,624. Omkring

85.5 procent av alla lärjungarna avgingo i enlighet med folkskolestadgans

§ 47, således efter genomgången fullständig lärokurs. Omkring 5.3 procent

avgingo enligt folkskolestadgans § 48. Avgången enligt sistnämnda författningsrum

har under årens lopp nedgått högst väsentligt; sålunda uppgick

motsvarande procenttal för femårsperioden 1905—1909 till i medeltal 15.3

procent. Gynnsammast ställer sig utvecklingen i detta hänseende i fråga

örn flickorna, i det att av dessa endast 3.8 procent men av gossarna 6.8

procent avgingo enligt § 48. Procenttalet till andra läroanstalter före avslutad

folkskolekurs avgångna barn företer en ökning, som är synnerligen

starkt framträdande beträffande städerna. Medan redovisningsåret 1928—

1929 av de i städerna avgångna 13.7 procent av gossarna och 14 procent

av flickorna övergingo till andra läroanstalter, hade motsvarande procenttal

redovisningsåret 1932—1933 stigit till ej mindre än respektive 22.5 procent

och 22 procent. Vad landsbygden angår utgjorde redovisningsåret 1928—

1929 procenttalen för till andra läroanstalter avgångDa 2.2 procent för gossarna

och 2.4 procent för flickorna, vilka procenttal redovisningsåret 1932

—1933 undergått den förhållandevis ringa ökningen till respektive 2.7 procent

och 2.5 procent.»

De olika skolformerna äro, såsom redan tidigare erinrats, dels sjuklassiga,

dels ock sexklassiga. Medan de sjuåriga skolorna tidigare i vårt folkskoleväsen

endast förekommo sparsamt, har — anföra de sakkunniga — undervisningens

utsträckande till sju år under senare tid företett en ganska kraftig

stegring. Med ledning av undervisningsstatistiken ävensom uppgifter,

som i januari 1935 lämnats till de sakkunniga av folkskolinspektörerna,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

11

Tabell I.

Antal skoldistrikt och skolor, där sjuårig skolplikt införts

eller beslutats.

1

2

3

4

5

6

7

3

9 1

10 |

ii !

12

Län

Antal

skol-

S k

0 1

f 0

r m

e r

Summa

distrikt

A

Bl

B 2

B 3

Cl

C 2

Dl

D 2

D 3

Stockholms stad . .

1

1

_

_

_

_

—

—

-’

—

1

Stockholms län . .

14

27

7

4

3

—

—

1

—

—

42

Uppsala » . .

4

3

—

—

—

—

1

—

—

—

4

Södermanlands län

4

4

1

2

—

—

—

—

—

—

7

Östergötlands län .

6

3

4

—

—

—

2

—

3

—

12

Jönköpings » .

13

2

—

—

—

7

8

—

3

—

20

Kronobergs » .

Kalmar » .

Gotlands » .

16

1

4

22

12

39

Blekinge » .

6

4

10

2

1

—

—

—

—

—

17

Kristianstads » .

92

22

91

65

7

—

6

1

2

—

194

Malmöhus » .

199

19

148

171

21

—

—

5

—

—

364

Hallands » .

6

2

2

1

—

1

—

—

—

—

6

Göteborgs o.Bohus 1.

55

4

6

6

—

97

14

—

48

1

176

Älvsborgs län. . .

83

3

12

15

—

71

34

—

15

—

150

Skaraborgs » . . .

6

3

—

—

—

2

3

—

1

—

9

Värmlands » . . .

25

4

6

9

3

7

31

—

17

—

77

örebro «...

2

2

—

—

—

—

—

—

—

—

<M OO

Västmanlands län .

3

3

1

4

—

—

—

—

—

—

Kopparbergs » .

6

4

2

7

1

—

1

—

—

—

15

Gävleborgs » .

21

2

3

2

—

10

11

—

27

13

68

Västernorrlands län

2

—

1

1

—

—

—

—

—

—

2

Jämtlands län . . .

2

—

2

—

—

—

—

—

—

—

2

Västerbottens län .

1

1

1

Norrbottens » .

2

2

1

—

—

—

—

—

—

—

3

Summa

569

115

298

289

36

199

133

7

128

14

I 1,219

Anin. 1. Tabellen avser förhållandena i början av år 1935.

2. Samtliga A-skolor i stad beräknas såsom en skola.

3. Småskolestadiet i allmänhet treårigt vid de halvtidsläsande sjuåriga skolorna. Vid

ett mindretal skolor av B-form undervisas tre årsklasser i småskolan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell II.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.

Hela riket.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

ll

12

Län

Antal

skol-

s

k o

1 f

o r

m e

r

Summa

distrikt

A

Bl

B 2

B 3

Cl

C 2

Dl

D 2

D 3

Stockholms stad .

1

29,674

29,674

Stockholms län .

14

8,757

620

367

42

—

—

9

—

—

9,795

Uppsala » .

4

2,500

—

—

—

—

42

—

—

—

2,542

Södermanlands 1.

4

4,614

88

106

—

—

—

—

—

—

4,808

Östergötlands län

6

7,888

298

—

—

58

—

74

—

8,318

Jönköpings *

13

3,626

—

—

—

335

293

—

40

—

4,294

Kronobergs »

Kalmar »

Gotlands >

16

74

306

650

294

1,324

Blekinge »

6

4,251

980

107

24

—

—

—

—

—

5,362

Kristianstads »

92

6,259

7,749

3,174

150

—

210

19

67

—

17,628

Malmöhus *

199

24,541

12,807

7,475

447

—

—

83

—

—

45,353

Hallands >

6

3,177

207

53

—

98

—

—

—

—

3,535

Göteb. o. Bohus 1.

55

22,180

559

255

—

6,930

498

—

1,090

5

31,517

Alvsborgs län

83

4,780

1,010

493

—

4,338

1,133

—

259

—

12,013

Skaraborgs »

6

1,419

—

—

—

125

94

—

18

—

1,656

Värmlands »

25

1,060

224

190

27

486

800

—

250

—

3,037

Örebro »

2

2,970

2,970

Västmanlands »

3

3,728

68

169

—

—

—

—

—

—

3,965

Kopparbergs »

6

1,315

113

245

19

—

17

—

—

—

1,709

Gävleborgs >

21

4,436

134

109

—

655

334

—

772

263

6,703

Västernorrlands 1.

2

—

93

38

—

—

—

—

—

—

131

Jämtlands län

2

—

144

144

Västerbottens »

1

678

678

Norrbottens >

2

3,087

—

—

—

—

—

—

—

3,087

Summa

569

140,940| 25,168

12,781

709

13,278

4,129

lil

2,864

268

200,243

Anm. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

hava de sakkunniga gjort en sammanställning rörande förekomsten av sjuåriga

skolor. Resultatet av denna undersökning meddelas i vidstående tabeller

I—IV.

Från vårterminen 1920 till vårterminen 1933 hade alltså antalet skoldistrikt

med heltidsläsande sjuåriga folkskolor, omfattande fem klasser å det

egentliga folkskolestadiet, ökats från 76 till 348. I januari 1935 var sju
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

13

Tabell III.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.

Landsbygd.

1

|

2

3

4

5

6 1

7 1

8 1

9

10 !

11

12

Län

Antal

skol-

s

k o

i f

o r

m e

r

Summa

distrikt

A

Bl

B 2

B 3

Cl

C 2

Dl

D 2

D 3

Stockholms

län

11

6,459

620

367

42

_

_

9

_

_

7,497

Uppsala .

»

2

187

—

—

—

—

42

—

—

—

229

Södermanlands

1

426

426

Östergötlands

>

3

—

—

—

—

—

58

—

74

—

132

Jönköpings

>

11

—

—

—

—

335

293

—

40

—

668

Kronobergs

>

16

—

74

—

—

306

650

—

294

—

1,324

Kalmar

1

•

Gotlands

>

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge

>

2

-

980

107

24

—

—

—

—

—

1,111

Kristianstads

>

88

3,873

7,749

3,174

150

—

210

19

67

—

15,242

Malmöhus

I

193

3,004

12,807

7,475

447

—

—

83

—

—

23,816

Hallands

)

4

—

207

53

—

98

—

—

—

—

358

Göteb. o. Bohus

>

53

578

433

224

—

6,930

498

—

1,090

5

9,758

Älvsborgs

>

81

490

791

436

—

4,338

1,133

—

259

—

7,447

Skaraborgs

4

224

—

—

—

125

94

—

18

—

461

Värmlands

Örebro

»

24

596

224

190

27

486

800

250

2,573

Västmanlands

»

1

360

—

113

—

—

—

—

—

—

473

Kopparbergs

4

400

113

245

19

—

17

—

—

—

794

Gävleborgs

)

19

—

134

109

—

655

334

—

772

263

2,267

Västernorrlands 1.

2

—

93

38

—

—

—

—

—

—

131

Jämtlands

län

2

—

144

144

Västerbottens

1

Norrbottens

»

1

1,843

—

—

—

—

—

—

—

—

1,843

Summa

522

18,440

24,369

12,531

709

13,273

4,129| Hl

2,864 268

76,694

Anni. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

årig skolplikt, i heltids- eller halvtidsläsande skola, införd eller beslutad i

569 skoldistrikt, därav 522 på landsbygden och 47 i städer. I 435 av dessa

distrikt hade samtliga folkskolor sju årsklasser, medan i 134 distrikt endast

vissa skolor voro sjuåriga. Antalet sjuåriga skolor med heltidsläsning utgjorde

745. Därvid hava emellertid A-skolorna för varje stad räknats som

blott en skola. Antalet sjuåriga skolor med halvtidsläsning utgjorde 474.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell IV.

Antal lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt.

Städer.

1

2

3

i

5

6

Län

Antal

skol-

S k

o 1 f o r m

e r

Summa

distrikt

Al

Bl

B 2

Stockholms stad.....

1

29,674

_

__

29,674

Stockholms län....

3

2,298

—

—

2,298

Uppsala » . . . .

2

2,313

—

—

2,313

Södermanlands » . . . .

3

4,188

88

106

4,382

Östergötlands » . . . .

3

7,888

298

—

8,186

Jönköpings ti ... .

2

3,626

—

—

3,626

Kronobergs * . . . .

• -

—

—

—

— - ■

Kalmar » . . . .

—

—

-

—

—

Gotlands » . . . .

—

—

—

—

■—

Blekinge » . . . .

4

4,251

—

—

4,251

Kristianstads > . . . .

4

2,386

—

—

2,386

Malmöhus > . . . .

6

21,537

—

—

21,537

Hallands > . . . .

2

3,177

—

—

3,177

Göteborgs och Bohus län

2

21,602

126

31

21,759

Älvsborgs län . . .

2

4,290

219

57

4,566

Skaraborgs » . . .

2

1,195

—

—

1,195

Värmlands » . . .

1

464

—

—

464

örebro > . . .

2

2,970

—

—

2,970

Västmanlands » . . .

2

3,368

68

56

3,492

Kopparbergs » . . .

2

915

—

—

915

Gävleborgs » . . .

2

4,436

—

—

4,436

Västernorrlands «...

—

—

—

—

—

Jämtlands » . . .

—

—

—

—

—

Västerbottens » . . .

1

678

—

—

678

Norrbottens «...

1

1,244

—

—

1,244

Summa

47

122,500

799

250

123,549

Anm. Skolornas lärjungeantal enligt undervisningsstatistiken 1933—1934.

Antalet lärjungar i skolor med införd eller till införande beslutad sjuårig

skolplikt utgjorde vid slutet av vårterminen 1934 200,243, därav 123,549 i

skolor, tillhörande städer, och 76,694 i landsbygdsskolor. Omkring 72 procent

av städernas folkskolebarn tillhörde sjuåriga folkskolor. Av landsbygdens

barn däremot undervisades endast omkring 16 procent i sjuåriga sko
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

lor. På landsbygden var den sjuåriga skolan starkast företrädd i Malmöhus,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Älvsborgs län. Medan

i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län den sjuåriga skolan huvudsakligen

förekom vid skolor, tillhörande undantagsformerna, var den i de övriga

nämnda länen att till övervägande delen finna vid skolor, tillhörande

A- samt första och andra B-formerna.

De sakkunniga lämna vidare en överblick över fortsättningssicolans organisation,

utveckling och nuvarande tillstånd (sid. 32—44).

Redovisningsåret 1919—1920 funnos dylika fortsättningsskolor i 304 av

landets dåvarande samtliga 2,436 skoldistrikt. Tio år senare eller redovisningsåret

1929—1930 hade reformen genomförts i 2,452 av landets 2,463

skoldistrikt. Numera torde den nya organisationen vara införd i hela landet.

Antalet fortsättningsskolavdelningar utgjorde redovisningsåret 1927—1928

9,456, redovisningsåret 1929—1930 hade antalet vuxit till 10,524 och redovisningsåret

1931—1932 till 10,897. Vid utgången av redovisningsåret 1932

—1933 hade däremot antalet nedgått till 10,826. Den fortgående stegringen

hade alltså vid sistnämnda tidpunkt avbrutits. En likartad hild av utvecklingen

erhåller man vid betraktandet av de för samma redovisningsår

tillgängliga uppgifterna rörande lärjungeantalet. Detta uppvisar för motsvarande

år följande siffror: 139,016, 150,631, 147,641 och 143,974. En

minskning i lärjungeantalet hade alltså inträtt redan 1931—1932.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Av här antydda förhållanden läge ju nära till hands att draga den slutsatsen,

att fortsättningsskolan vore stadd i tillbakagång. Förklaringen till

minskningen av antalet lärjungar och undervisningsavdelningarna är dock

att söka i andra orsaker. Den sedan åtskilliga år tillbaka i vårt land förefintliga

nedgången i det totala barnantalet har sålunda under senare år börjat

göra sig märkbar även i fortsättningsskolan. Härtill kommer, att antalet

av de barn, som från folkskolan övergå till högre undervisningsanstalter

och följaktligen aldrig komma att bevista fortsättningsskolan, visar en

fortgående stegring. På fortsättningsskolans område hava vidare på senare

år vidtagits åtgärder i syfte att åstadkomma större koncentration av undervisningen,

vilka i sin mån bidragit till nedgången i antalet undervisningsavdelningar.

Slutligen må framhållas, att, då skoldistrikten i samband med

införandet av ett sjunde folkskoleår allmänt begagnat sig av möjligheten

att inskränka undervisningen i fortsättningsskolan till en årskurs, såväl barnantalet

som undervisningsavdelningarna i fortsättningsskolan därigenom reducerats.

Av de statistiska uppgifterna framgår, att den yrkeshestämda fortsättningsskolan

utvecklats starkt och omfattar i det närmaste samma lärjungeantal

som den allmänna fortsättningsskolan. Redovisningsåret 1932—1933

uppgick antalet undervisningsavdelningar i allmänna fortsättningsskolor till

5,758 med 76,875 lärjungar och i yrkeshestämda skolor till 5,068 med 67,099

lärjungar.

Den allmänna fortsättningsskolan har sin största utbredning på lands
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Tabell V.

YrJcesbestämda fortsättningsskolor 1927—1928.

1

2

3

4 1

6

Arbetskunskapens art

Antal

avdel-

Antal lärjungar

ningar

gossar

flickor

Summa

Landsbygd:

Jordbruk nied binäringar.............

842

7,678

4,058

11,736

Bergsbruk och järnhantering..........

72

1,026

2

1,028

Metallindustri och metallslöjd . . .........

3

71

—

71

Trämasse- och pappersindustri.........

29

448

15

463

Fiske och sjöfart..................

29

412

5

417

Handel........................

42

479

85

564

Snickeri och träindustri..............

52

564

41

605

Skomakeri......................

8

92

—

92

Kvinnligt beklädnadsyrke............

6

—

71

71

Husligt arbete...................

1,268

—

16,200

16,200

övriga........................

6

84

2

86

Summa

2,357

10,854

20,479

31,333

Städer:

Jordbruk med binäringar.............

11

110

46

156

Bergsbruk och järnhantering..........

84

1,745

—

1,745

Metallindustri....................

8

148

—

148

Elektroteknisk industri..............

34

718

—

718

Handel........................

143

2,409

391

2,800

Snickeri och träindustri..............

80

1,608

—

1,608

Kvinnligt beklädnadsyrke............

34

—

624

624

Husligt arbete...................

535

—

9,501

9,501

Övriga........................

3

44

6

50

Summa

932

6,782

10,568

17,350

Hela riket:

Yrkesbestämda...................

3,289

17,636

31,047

48,683

Allmänna och yrkesbestämda..........

9,456

69,879

69,137

139,016

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99,

17

Tabell VI.

Yrkesbestämda fortsättningssJcolor 1932—1933.

1

2

3

4

5

Antal

Antal lärjungar

Arbetskunskapens art

avdel-

ningar

gossar

flickor

Summa

Landsbygd:

Jordbruk med binäringar.............

1,155

10,795

3,526

14,321

Bergsbruk och järnhantering..........

79

1,039

—

1,039

Metallindustri och metallslöjd..........

8

136

—

136

Trämasse- och pappersindustri.........

46

669

8

677

Fiske och sjöfart..................

37

452

3

455

Handel........................

69

774

140

914

Snickeri och träindustri.............

258

2,593

—

2,593

Skomakeri......................

58

608

'' —

608

Kvinnligt beklädnadsyrke............

18

—

270

270

Husligt arbete...................

2,263

1

29,503

29,504

Övriga........................

7

71

—

71

Summa

3,998

17,138

33,450

50,588

Städer:

Jordbruk med binäringar.............

8

65

15

80

Bergsbruk och järnhantering..........

95

1,657

—

1,657

Metallindustri....................

11

161

—

161

Trämasseindustri..................

4

73

—

73

Elektro teknisk industri..............

39

798

—

798

Handel........................

136

2,179

389

2,568

Snickeri och träindustri..............

124

2,113

—

2,113

Kvinnligt beklädnadsyrke............

30

—

436

436

Husligt arbete...................

620

103

8,480

8,583

Övriga........................

3

38

4

42

Summa

1,070

7,187

9,324

16,511

Hela riket:

Yrkesbestämda...................

5,068

24,325

42,774

67,099

1 Allmänna och yrkesbestämda..........

10,826

72,928

71,046

143,974

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

bygden. Av dess totala antal undervisningsavdelningar funnos sålunda ej

mindre än 5,493 på landsbygden med ett sammanlagt lärjungeantal av 72,321.

Anledningen till denna skolforms stora spridning på landsbygden får givetvis

sökas i svårigheten, för att ej säga omöjligheten på många orter att

samla undervisningen kring något bestämt yrke. Många gånger torde ej

heller lämpliga lärarkrafter för yrkesbetonad undervisning stå till buds.

För vinnande av översikt över den yrkesbestämda fortsättningsskolans

förekomst och utveckling hava de sakkunniga sammanställt några statistiska

uppgifter rörande de yrkesbestämda fortsättningsskolornas antal, lärjungeantal

och fördelning på olika typer redovisningsåren 1927—1928 och 1932

—1933, vilka återfinnas i omstående tabeller V—VI.

Som av tabellerna framgår, finnas även bland de yrkesbestämda fortsättningsskolorna

skoltyper, som till sin majoritet äro förlagda till landsbygden,

nämligen skolor med undervisning i jordbruk med binäringar samt skolor

med undervisning i husligt arbete. Vad landsbygden beträffar, utvisar det

stora flertalet skoltyper en ökning såväl i avseende å antalet undervisningsavdelningar

som lärjungeantal. Särskilt kraftig är denna utveckling i fråga

örn undervisningen i husligt arbete, som under tidsperioden ökat från 1,268

till 2,263 avdelningar med ett från 16,200 till 29,504 ökat lärjungeantal.

En betydande ökning är även att konstatera beträffande undervisningen i

jordbruk samt i snickeri. Liksom på landsbygden är även i städerna fortsättningsskolan

med undervisning i husligt arbete i majoritet. Trots en

ökning i antalet undervisningsavdelningar bär dock lärjungeantalet något

minskats. I övrigt utvisa i städerna de särskilda skoltyperna med undantag

för undervisningen i snickeri ett stillastående eller en minskning såväl

vad undervisningsavdelningar som lärjungeantal beträffar. Givetvis har den

i städerna allt allmännare anordningen med fortsättningsskolan som ettårig

överbyggnad på sjuårig folkskola varit en starkt bidragande orsak till minskningen

av lärjungeantalet.

Med hänsyn till det av 1918 års riksdag gjorda uttalandet, att inom varje

skoldistrikt tillfälle på ett eller annat sätt borde beredas den kvinnliga ungdomen

att erhålla undervisning i husligt arbete, hava de sakkunniga sökt

att med uppgifter, hämtade ur undervisningsstatistiken, vinna en mera detaljerad

översikt över denna undervisnings utbredning.

Undersökningen avser dels förekomsten av undervisning i husligt arbete

i fortsättningsskolor inom de olika skoldistrikten redovisningsåren 1927—

1928 och 1932—1933, dels ock denna undervisnings fördelning å landsbygd

och städer inom de olika länen.

Undersökningen utvisar, att antalet skoldistrikt med undervisning i husligt

arbete i fortsättningsskolan under den ifrågavarande tidsperioden ökat

med 76.8 procent. Vid periodens slut återstodo likväl 1,468 skoldistrikt,

som saknade sådan undervisning. Visserligen måste man härvid taga i beräkning,

att dylik undervisning i viss utsträckning även meddelas i folk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skolan. Evar står emellertid, att denna undervisning ännu icke på långt

när vunnit den utveckling, som 1918 års riksdag åsyftade med sitt uttalande.

De gjorda sammanställningarna utvisa dock, att den i städerna allmänt

genomförts och å landsbygden omfattats med stigande intresse.

Vad undervisningen i ersättningsskolorna beträffar, utgjorde antalet undervisningsavdelningar

i dessa redovisningsåret 1929—1930 800, fördelade med

609 på landsbygden och 191 i städerna. Motsvarande siffror för redovisningsåret

1932—1933 utgjorde respektive 627, 468 och 159.

Lärjungeantalet i ersättningsskolorna uppgick redovisningsåret 1929—1930

till 10,469 och redovisningsåret 1932—1933 till 9,982, av vilka 4,250 undervisades

gemensamt med lärjungar i folk- eller fortsättningsskolor och övriga

i fristående ersättningsskolor.

Undervisningen i fortsättningsskolan och ersättningsskolan bestrides till

största delen av folkskolans lärare. Antalet lärare uppgick redovisningsåret

1932—1933 till 11,120, och av dessa undervisade sammanlagt 9,543 i

både folk- och fortsättningsskola. 178 lärare vid folkskola åtnjöto tjänstledighet

å sin tjänst vid folkskolan och hade full tjänstgöring i fortsättningsskola.

1,399 lärare i fortsättningsskola innehade ej anställning vid

folkskola. I sistnämnda siffra ingick ett betydande antal lärarinnor i hushållsgöromål.

Beträffande frågan om en allmän utökning av folkskolans lärotid

med ett sjunde skolår är önskvärd och möjlig framhålla de sakkunniga

inledningsvis, att tiden efter genomförandet av den obligatoriska folkskolan,

vilket skedde under 1800-talets fjärde årtionde, icke haft att i fråga

örn skolpliktslagstiftningen uppvisa några, kvantitativt sett, mera genomgripande

förändringar, även örn hänsyn foges till fortsättningsskolan, utan

fastmera i själva verket karakteriserades av ett stillastående. Under berörda

tid hade krafterna i stället inriktats på att inom den av skolpliktsbestämmelserna

givna ramen bygga upp en sådan yttre och inre organisation av

skolan, som gjorde denna efter rådande förhållanden så funktionsduglig

som möjligt. Men detta vore icke tillfyllestgörande. Den väsentligaste

bristen hos folkskolan läge däri, att skoltiden vore för kort. I fråga om

längden av den,tid, som lärjungarna vore underkastade skolans inflytande,

hade enligt de sakkunnigas mening en önskvärd anpassning efter samhällsförhållandenas

omgestaltning icke skett.

Det vore icke så, att de sakkunniga ansåge någon genomgripande förändring

beträffande folkskolans bildningsmål påkallad, och att med hänsyn

härtill en förlängning av skoltiden erfordrades. Detta bildningsmål, sådant

det komme till uttryck i 1919 års undervisningsplan, syntes de sakkunniga

i det stora hela väl motsvara de krav, som i vår tid borde uppställas på

den elementära medborgarskolan.

Men örn det skulle bliva möjligt att utan alltför forcerad arbetstakt meddela

de kunskaper och färdigheter, nämnda undervisningsplan angåve, och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

framför allt att meddela dem på ett sådant sätt, att vad lärjungarna i skolan

inhämtat i sina väsentligaste delar ägde bestånd efter deras utträde i det

praktiska livet och där kunde av dem i olika levnadsställningar på bästa

sätt tillgodogöras, då måste skolan rå om lärjungarna under längre tid, än

vad den sexåriga kursen lämnade möjlighet till. Detta gällde folkskolan i

gemen, oavsett skoltypen, men givetvis i särskilt hög grad de landsbygdsskolor,

där läraren hade att undervisa flera klasser samtidigt eller där halvtidsläsning

ännu på åtskilliga håll vore rådande.

Ej endast för dem, som vore verksamma på skolans arbetsfält, utan även

för dem, som vore sysselsatta inom skilda praktiska verksamhetsområden

i samhället, hade erfarenheterna givit vid handen, att av de kunskaper och

färdigheter, som en gång i skolan inhämtats, snart nog mycket gått förlorat

hos skolans forna lärjungar. Så mycket betänkligare vore detta, som

det nutida samhällslivet ställde långt större krav på den enskilde medborgaren,

än vad som för några årtionden sedan var fallet.

Strävandena att nå ett mera varaktigt resultat av undervisningen hade

alltmer inriktats på en utsträckning av den nuvarande lärotiden i folkskolan.

För skolans män hade det länge stått klart, att en skoltid av sex år måste

anses för knapp för att lämna möjlighet till en sådan anordning av undervisningen

i folkskolan, att de därstädes inhämtade kunskaperna skulle äga

varaktighet, även sedan lärjungarna trätt ut i livet. Med den ännu allmännast

förekommande skoltiden på sex år, därav de två första åren måste

ägnas åt inhämtande av de allra första grunderna i läsning, räkning och

skrivning, vore det icke möjligt att så inlära huvudmomenten av kunskapsstoffet,

att så klargöra saksammanhangen, att så uppöva tankeförmågan och

så träna barnens färdigheter, att dessa sedermera i sin verksamhet på ett

nöjaktigt sätt behärskade de hjälpmedel för ett ordnat samfundsliv, skolan

velat sätta i deras händer.

Läsning, räkning och skrivning torde få betraktas såsom de för lärjungarna

ur praktisk synpunkt allra viktigaste av folkskolans ämnen. God färdighet

i dessa ämnen ernåddes dock icke utan mycken och långvarig övning.

Just själva träningsmomentet i undervisningen spelade här en särskilt

viktig roll. Den tid, som vore anslagen åt övriga ämnen inom folkskolans

lärokurs, vore så knappt tillmätt, att några mera väsentliga rubbningar

därav icke torde kunna företagas, utan att folkskolans allmänna

bildningsuppgift därigenom äventyrades. Den förstärkning av undervisningen

i folkskolans viktigaste färdighetsämnen, som enligt de sakkunnigas

mening vore behövlig, torde icke kunna vinnas annorlunda än genom en

utsträckning av lärotidens längd.

Stundom hörde man den meningen uttalas, att vårt folkskoleväsen intoge

en plats i främsta ledet i jämförelse med andra länders folkundervisning.

I Danmark och Norge vore den obligatoriska folkskolan sjuårig. I såväl

Tyskland som Österrike hade skoltiden utsträckts till åtta år. I Frankrike

och Holland omfattade den sju år. I Storbritannien sträckte sig skolåldern

från fyllda fem till fjorton år. Skolgången skulle under alla omständigheter

taga sin början senast vid sju år och minimiåldern för avgång från

folkskolan vore fjorton år. I Schweiz vore folkskolan i flertalet kantoner

nioårig och i övriga åtta- eller sjuårig. Förslag om ytterligare utsträckning

av skoltiden hade under de senaste åren framkommit bland annat i Danmark,

England och Tyskland. Som en sammanfattning kunde sägas, att

folkskolekursen i de främmande länder, som tillhörde den västerländska

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

kulturkretsen, numera i allmänhet icke understege sju år och i åtskilliga

fall vöre väsentligt längre, åtta eller nio år. Även i dessa länder kunde

svaga skolformer föranleda en avkortning av den årliga undervisningstiden

för vissa barn. Men i flertalet av länderna vore jämväl den årliga lästiden

i allmänhet längre än hos oss.

Självfallet kunde icke den omständigheten, att skoltiden i andra länder

vore längre än i vårt land, åberopas som ett avgörande skäl för en utsträckning

av vår folkskolas lärokurs, och det läge alltid en fara i att vid reformer

på skolans område alltför mycket bygga på utländska förebilder. Då

det gällde att råda bot för bristerna i vårt folkskoleväsende, vore det dock

icke utan betydelse, att därvid beaktades utvecklingen i andra länder och

främst då i dem, med vilka vårt land stöde i närmare förbindelser. Obestridligt

torde vara, att ett påtagligt samband förefunnes mellan ett folks

allmänna kulturståndpunkt och folkskoleväsendets utvecklingsnivå. Det

vore icke förenligt med vårt lands intressen och dess ställning som kulturnation,

om vårt folkskoleväsen med avseende på en så viktig förutsättning

för en effektiv undervisning, som skoltidens längd utgjorde, intoge en avsevärt

svagare ställning än flertalet övriga länders.

Folkundervisningskommittén betonade i sitt år 1914 avgivna betänkande

rörande folkskolan starkt önskvärdheten av en utsträckning av skoltiden.

Redan vid tiden för framläggandet av denna kommittés förslag rörande

skolväsendet, omfattades en allmän utsträckning av skolplikten till sjuårig

lärokurs med starkt intresse. Om redan vid denna tidpunkt starka skäl

kunde anses föreligga för en utökning av skoltiden, måste med den nutida

stegringen i intensitet på samhällslivets olika områden kraven på förlängd

skoltid framträda med desto större styrka. Vår folkskola hade dock under

nära ett sekel bibehållits oförändrad vid sex år. Under denna tid hade

kunskapsstoffet alltjämt ökats och kraven på den enskilde medborgarens

insikter och kunnighet stegrats i mycket hög grad.

De senaste årtiondena kännetecknades otvivelaktigt av en starkare utveckling

på skilda områden än någon tidigare period. Tekniska rön och uppfinningar

hade i mycket omgestaltat formerna för vårt liv. Den alltmer

fullkomnade maskintekniken hade tagits i anspråk inom alla grenar av vårt

näringsliv. Omvälvningen på samfärdsmedlens område, som reducerat avstånden,

hade brutit såväl bygdeisoleringen inom landet som Sveriges tidigare

avskildhet i förhållande till främmande länder, och vårt land hade

gjorts mera delaktigt i det internationella utbytet på den andliga och materiella

kulturens olika områden. Skulle folkskolan kunna fylla sin uppgift

att utgöra en förberedelse för medborgarens verksamhet i livet, måste den

lära det uppväxande släktet att i någon mån förstå den värld, i vilken det

levde, den måste förklara och giva de olika företeelserna sammanhang.

Därmed följde med nödvändighet nytt innehåll åt undervisningen, nya uppgifter

för skolan, men därmed också ett oavvisligt behov av ökad tid för

undervisningen.

Genomgripande vore de förändringar, som vårt näringsliv undergått. Allt

fortfarande torde väl jordbruket få betraktas som modernäringen i vårt

land, men med industriens snabba och kraftiga utveckling hade dock jordbruket

kommit att sysselsätta en jämförelsevis mindre del av befolkningen

än tidigare, och dess relativa betydelse inom folkhushållet vore ej längre

densamma. Äveu inom jordbruksnäringen själv hade stora förändringar

inträtt. Ännu för några årtionden sedan hade jordbruket befunnit sig på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

familjehushållningens stadium. Jordbrukaren och hans familj kunde vid

denna tid betecknas som en produktions- och konsumtionsenhet. I jordbrukarens

hem hade producerats ej blott livsmedlen. Även det mesta av

vad familjen behövde av kläder, redskap och övriga förnödenheter hade

framställts av familjens medlemmar av råvaror, som vunnits på den egna

jorden. Helt annorlunda ställde sig förhållandena nu. Trots minskningen

i den jordbrukande befolkningens antal utvisade jordens avkastning i våra

dagar en betydande ökning. Lantbruket bedreves numera efter metoder,

som byggde ej blott på nedärvd erfarenhet utan även på den vetenskapliga

forskningens rön. Driften hade rationaliserats. En förbättrad arbetsteknik,

möjliggjord genom den utvecklade industrien, hade givit jordbruket en

mängd maskinella hjälpmedel, tack vare vilka det varit möjligt att trots

minskad tillgång till arbetskraft av jordbruket vinna ökad valuta. Denna

utveckling hade ej endast kommit de större jordbruken till godo. Ett utvecklat

föreningsväsen hade möjliggjort, att även de mindre jordbruken berette

tillfälle att anskaffa de förbättrade maskiner och redskap av olika slag,

som ställts till jordbrukets tjänst. Jordbrukets produkter inginge i det allmänna

varuutbytet, och avsättningen vore beroende av förhållandena på

den allmänna marknaden. Med jordbruksnäringens stigande utveckling

hade kraven på jordbrukaren ökats. Han måste följa framstegen inom sin

egen näring, och han måste äga förmåga att kalkylera och göra beräkningar,

han borde vidare kunna bedöma det allmänna marknadsläget och

han borde äga de förutsättningar, som vöre nödiga för att driva handel

och köpenskap. En förutsättning för att jordbruksnäringens utövare skulle

kunna nöjaktigt fylla dessa fordringar vore dock, att ökade krav ställdes

på undervisningen i folkskolan, som väl för de flesta jordbrukare komme

att utgöra det väsentliga bildningsunderlaget. Ej minst gällde detta beträffande

skolans möjligheter att meddela säker färdighet i läsning, räkning

och skrivning.

Medan den i jordbruksnäringen sysselsatta andelen av befolkningen minskades,

funne en allt större del av densamma sin utkomst inom industri,

handel och samfärdsel. Ett kännetecknande drag för vår tid vore en allt

längre gående specialisering inom produktionen på olika områden. Till

följd av utvecklingen inom andra länder hade inom olika produktionsområden

konkurrensen skärpts till det yttersta, Arbetsintensiteten och arbetstempot

hade i hög grad uppdrivits. Strävandena att i den hårda konkurrensen

vidmakthålla och öka avsättningen av producerade varor krävde i

vår tid en allt större anspänning av den enskildes krafter. Ett lands, och

i all synnerhet ett litet lands, ekonomiska ställning vore nu och för visso

även i framtiden i sista hand beroende av de enskilda medborgarnas vakenhet,

kunnighet och duglighet. Framför allt ägde detta tillämpning i

fråga om ett land, vilket såsom vårt måste inrikta sig på kvalitetsproduktion

för att kunna hävda sig på världsmarknaden. En viktig betingelse

för vårt folks ekonomiska välfärd vore, att den ungdom, för vilken genomgången

kurs i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna utgjorde det

huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god undervisning som

möjligt, innan den ginge att taga sin andel i arbets- och samhällslivet.

Ej mindre genomgripande vore de förändringar, som genomförts inom

statslivet under tiden från folkskolans tillkomst till våra dagar. Det svenska

samhället hade sedan gammalt vilat på rättens grundval, och det

skänkte sina medborgare en frihet, som förpliktade: frihet under ansvar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Ett sådant samhällsskick krävde med nödvändighet för sitt lyckosamma

upprätthållande en god allmän folkbildning. Detta hade varit en ledande

tanke, redan när den lagstadgade folkskolan tillkommit. Sedan den tiden

hade utvecklingen gått hän mot en allt starkare demokratisering av såväl

det kommunala som det statliga styrelsesättet. Genom den allmänna rösträtten

hade varje till viss ålder kommen man och kvinna, oberoende av

levnadsställning, möjlighet att öva inflytande på samhällets angelägenheter.

Det måste därför i våra dagar ställas väsentligt ökade krav på den medborgerliga

bildning, folkskolan skulle meddela, krav på ökade insikter, förmåga

av självständigt bedömande, känsla av ansvar för det allmänna och

av samhörighet. Demokratiens problem bleve på detta sätt i yttersta hand

en fråga örn folkupplysning och folkuppfostran.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, anföra de sakkunniga, att utvecklingen

på det ekonomiska, sociala och samhälleliga livets skilda områden

gjorde det i våra dagar oerhört mycket svårare för den unge att finna sig

tillrätta i samhället än under gångna tider. Den anpassning för livet, folkskolan

vore avsedd att skänka, måste med nödvändighet kräva längre tid,

än vad som för nära ett århundrade sedan kunde anses tillfyllest. Den

korta undervisningstid, den sexåriga folkskolan erbjöde, i förening med den

alltför låga avgångsåldern försvagade folkskolans möjligheter att skänka

den intellektuella och moraliska fostran, som vore dess uppgift som den

grundläggande barndomsskolan.

Den pedagogiska erfarenheten hade givit mångfaldiga och otvetydiga

vittnesbörd örn behovet av en förlängd skoltid i folkskolan. Lärokursens

fördelning på sex skolår medförde ämnesträngsel och överbelastning, som

starkast gjorde sig gällande under de sista skolåren. Tiden medgåve icke

en grundligare bearbetning och ett säkert tillägnande av lärokursen, vilket

försvagade folkskolans arbetsresultat. Detta missförhållande, som ofta diskuterats

vid lärarsammankomster och i facklitteraturen, hade vunnit bekräftelse

bland annat genom olika undersökningar, som företagits i syfte att

utröna, i vilken mån svensk ungdom bevarat de i skolan inhämtade kunskaperna

och färdigheterna. Att, såsom dessa undersökningar visat, vissa

minneskunskaper, som ej odlats efter skoltidens slut, inom kort förflyktigade,

vore ett förhållande, som ej enbart kunde konstateras i fråga örn

folkskolans lärjungar, och torde ej böra tillmätas alltför stor vikt. Allvarligare

vore det emellertid, att färdigheten i sådana ämnen som modersmålet

och räkning, vilka för det praktiska livet och även för personlighetslivets

utveckling ägde stor betydelse, ej visat sig tillräckligt säker och varaktig.

Orsakerna till detta nedslående resultat vore i allmänhet ej att söka i brister

med hänsyn till arbetsintensiteten eller det metodiska förfarandet i folkskolan.

Såsom ovan framhållits, vore i de nämnda ämnena övningsmomentet

av största betydelse. För de barn, som vid 12—13 års ålder lämnade folkskolan

efter endast sex års undervisning, hade skoltiden uppenbarligen varit

för kort för att lämna tillräckligt utrymme åt den övning, den innötning,

förutan vilken bestående färdighet i berörda ämnen icke kunde vinnas.

Dessa brister i den nuvarande folkskoleutbildningen hade bland annat

framträtt, då det gällt att i de påbyggnader, som funnes på folkskolan,

vinna full effektivitet av undervisningen. Av yrkesundervisningens måls
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

män hade klagomål många gånger försports, hurusom lärjungarna redan

glömt mycket av vad de i folkskolan inhämtat, och att därför undervisningen

i dessa skolor till en del måst inriktas på inlärandet av rent elementära

kunskaper och färdigheter, vilkas meddelande vore folkskolans uppgift.

Aven tungt vägande psykologiska skäl talade för en utsträckt skolplikt.

Vid den ålder, då barnet nu i regel utskreves från folkskolan, stöde det

vid början av en ny utvecklingsperiod, som förmedlade övergången till

ungdomsåldern och väsentligt skilde sig från de tidigare barnaåren. Iakttagelseförmågan

vore starkare utvecklad. Förmågan att draga slutsatser

och överblicka ett sammanhang började framträda. Barnets ambition vore

starkare, och det visade ökat intresse för vissa delar av undervisningen.

Dess känsloliv vore rikare nyanserat och dess mottaglighet större än under

den tidigare barndomen. Under denna ömtåliga övergångstid vore därför

barnet i högre grad än eljest i behov av en målmedveten ledning och

fostran. På grund av samhällsförhållandenas omgestaltning, som medfört,

att hemmets betydelse som uppfostringsfaktor ej längre vore densamma

som förr, komme ansvaret för sagda fostran numera att i långt större utsträckning

än tidigare vila på skolan. Så mycket viktigare vore det då,

att skolans fostrande inflytande ej upphörde just i denna brytningsperiod,

utan att barnet omhändertoges av skolan, åtminstone till dess det mest

kritiska stadiet vore övervunnet.

Jämväl vissa sociala förhållanden kunde åberopas till stöd för kravet på

en utsträckning av skoltiden. Genom de år 1931 vidtagna ändringarna i

lagen om arbetarskydd hade minimiåldern för minderårigas användande i

arbete blivit höjd från 12 till 13 år. Vad beträffade åldern fördeltagande

i industriellt arbete, vore 14-årsgränsen numera fastställd såsom minimiålder

för både gossar och flickor. Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverkseller

annat industriellt arbete, byggnadsarbete eller arbete med transport av

personer eller gods finge enligt nu gällande bestämmelser icke användas

minderårig under 14 år. Då det visat sig allt svårare att upprätthålla en

gräns mellan industriellt och icke-industriellt arbete, tenderade utvecklingen

emot en enhetlig minimiålder av 14 år för arbetsanställning. Det syntes

vara en näraliggande konsekvens, att skoltidens längd anpassades efter nu

nämnda förhållanden, så att folkskolan, så vitt möjligt, finge utöva sitt

fostrande inflytande på lärjungarna, ända till dess den tid komme, då de

kunde mottagas i yrkesverksamhet.

Det vore emellertid ej enbart på grund av föreskrifterna rörande minderårigas

användande i arbete, som de ungas inträde i förvärvslivet framflyttats

till ett senare åldersstadium. De senaste årens arbetslöshet i städer och

industrisamhällen hade försvårat och fördröjt ungdomens inträde i ett ordnat

arbete, som kunde bereda den utbildning och utkomstmöjligheter för framtiden.

Även om ungdomsarbetslösheten kunde antagas vara av övergående

natur och således icke borde tillmätas en avgörande betydelse, när det gällde

skolreformatoriska åtgärder av permanent karaktär, hade den dock ytterligare

ådagalagt vikten av att barnet icke genom en alltför knappt tillmätt

skoltid utsattes för de vådor, sysslolösheten medför.

Utan tvivel hade ovan berörda omständigheter utgjort en starkt bidragande

orsak till att folkskolan under senare tid genom frivilligt vidtagna

åtgärder från kommunernas sida i ej ringa utsträckning utökats med ett

sjunde skolår i städer och sådana samhällen å landsbygden, som företedde

ett mera betydande inslag av industriell verksamhet. Fortginge utveck
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

lingen i denna riktning, torde inom kort barnen i städer och stadsliknande

samhällen allmänt åtnjuta en längre och mera effektiv undervisning än den,

som stöde landsbygdens barn till buds. Enligt av de sakkunniga verkställda

beräkningar vore omkring 72 procent av städernas barn numera tillförsäkrade

en folkskolundervisning, som omfattar minst sju skolår, men av landsbygdens

barn endast omkring 16 procent.

Folkskolans organisation vore i hög grad beroende av lokala förutsättningar

och behov. Ekonomiska och geografiska förhållanden av olika slag

hade härvid inverkat. Städerna befunne sig i den förmånliga ställningen,

att de kunde koncentrera sitt skolväsen till ett fåtal skolor, och dessa anordnades

enligt den ur undervisningssynpunkt särdeles gynnsamma A-formen

med en lärare för varje klassavdelning. Ej sällan hade i städerna den

stadgade årliga minimitiden av åtta läsmånader utökats med övertidsläsning.

De svagast begåvade barnen omhändertoges i hjälpklasser med för dessa

barn avpassad undervisning. Städernas i allmänhet större ekonomiska resurser

hade möjliggjort socialpedagogiska anordningar av olika slag. På landsbygden

åter hade den ringare folktätheten och de stora avstånden vanligen

gjort det nödvändigt att decentralisera skolväsendet och upprätthålla ett i

förhållande till folkmängden stort antal skolor. Dessa tillhörde oftast skolformer,

i vilka läraren hade att samtidigt undervisa flera årsklasser. Särklasser

för svagt begåvade barn kunde vanligen ej anordnas, utan läraren

stöde inför uppgiften att taga vård även örn dessa barn, samtidigt som det

måste tillses, att ej de övriga barnens undervisning därav bleve lidande.

Endast i ringa omfattning hade övertidsläsning införts vid landsbygdsskolor.

Där den förekomme, hade den i allmänhet till uppgift att utgöra en kompensation

för svagare skolformer.

Visserligen hade även i åtskilliga landsbygdsdistrikt folkskolan utbyggts

med ett sjunde skolår. Så vore t. ex. den sjuåriga skolan allmänt införd

i stora delar av Skåne. Vidare hade i vissa landskap med ett stort antal

halvtidsläsande skolor ett sjunde skolår införts såsom förstärkning av svag

skolform. Såsom förut anförda procenttal i fråga örn sjuårig folkskolas

utbredning giva vid handen, vore dock den sjuåriga folkskolans förekomst

på landsbygden alltjämt en undantagsföreteelse. I verkligheten bestode fortfarande

med avseende på folkskoleväsendets kvalitativa beskaffenhet en

skarpt markerad skillnad mellan stad och land. Mycket hade otvivelaktigt

under senare tid gjorts till förbättring av landsbygdsskolorna, men i stort

sett hade städerna härutinnan ännu ett betydande försprång.

Det moderna samhällets struktur och nutidens livsföring ställde emellertid

ur bildningssynpunkt icke lägre krav på landsbygdens än på städernas befolkning.

Det kunde icke längre vara försvarligt att med hänsyn till en så

viktig faktor som undervisningstidens längd upprätthålla en högre standard

för städernas och därmed jämförliga samhällens skolor och en lägre för

landsbygdens skolor. Det läge i den påpekade skillnaden mellan städernas

och landsbygdens skolor en social orättvisa, som, så långt sig göra läte,

borde avlägsnas. Staten, som numera övertagit den väsentliga delen av

kostnaderna för skolväsendet och därmed även iklätt sig ett större ansvar

för skolväsendets allmänna standard, hade skyldighet att tillse, att i fråga

om den elementära medborgerliga utbildningen landsbygdens ungdom icke

lämnades i den efterhandsställuing, den hittills intagit.

Sammanfattningsvis uttala do sakkunniga, att den nuvarande sexåriga folkskolan

icke förmår på ett nöjaktigt sätt fylla de bildnings- och uppfostrings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

krav, som numera måste ställas på den elementära medborgarskolan, att

detta förhållande väsentligen har sin grund i att skoltiden är för kort, samt

att fördenskull en allmän förlängning av folkskolans lärotid från sex- till

sjuårig är behövlig. Det är härvid icke i första rummet en utvidgning i

kvantitativ mening av lärokurserna i de olika ämnena, som de sakkunniga

åsyfta, utan väsentligen och framför allt tillgodoseende av behovet av en

grundligare inhämtad och i metodiskt avseende bättre meddelad kunskap

samt en förstärkning av skolans uppfostrande inflytande under en för lärjungarna

kritisk brytningsperiod.

En utsträckning av skoltiden vore givetvis tänkbar även på annat sätt än

genom skolkursens förlängning från sex till sju år. De sakkunniga syftade

därvid på möjligheten att förlänga skoltiden genom en utökning av den årliga

lästiden. Emellertid kunde först och främst det ovan angivna syftet

med skoltidens förlängning icke helt vinnas på denna väg, i det att önskemålet

örn barnens bevarande i skolans hägn under den omtalade brytningsperioden

härigenom icke tillgodosåges. En utsträckning av läsåret skulle

alltjämt ställa barnen utanför skolans uppfostrande påverkan under ett av

de för inflytelser utifrån känsligaste och för deras karaktärsdaning viktigaste

åren. Vidare skulle enligt de sakkunnigas mening helt visst en förlängning

av läsåret mötas av ett starkt motstånd från föräldrahåll. Det bleve nämligen

nödvändigt att göra denna förlängning ganska avsevärd, och svårigheter

skulle säkerligen möta att sammanpassa terminernas förläggning med

hemmens intressen. Dessutom vore de klimatiska förhållandena i vårt land

utan tvivel sådana, att barnen, särskilt under den ljusa delen av året, borde

kunna vistas i det fria så mycket som möjligt, en möjlighet, som nu vore

dem beredd men som i ej oväsentlig omfattning skulle komma att beskäras

vid en sådan förlängning av terminerna, som här avsåges. En förlängning

av läsåret kunde ej heller, rent pedagogiskt sett, giva samma resultat som

ett samlat, helt skolår.

Beträffande möjligheterna för ett allmänt genomförande av sjuårig

lärotid vid vissa svagare skolformer anföres följande:

Från lärarhåll hade farhågor uttalats, att införandet av ett sjunde skolår

skulle göra arbetet i skolor av B-form, särskilt B 2- och B3-skolor, så besvärligt

och komplicerat, att värdet av reformen vöre tvivelaktigt, ja, man

hade till och med på denna grund ansett sig kunna uttala ett bestämt avstyrkande

av densamma, i vad nämnda skolor anginge. I allmänhet torde

dock dessa uttalanden hava utgått från den uppfattningen, att det sjunde

året skulle betyda införandet av nya kursmoment i skolan. Endast i mindre

utsträckning torde detta bliva fallet. Vad man framför allt velat vinna och

även uppnått med den sjuåriga lärotiden jämväl vid skolor av här avsedd

typ vöre möjligheten att på ett lämpligt sätt och till otvivelaktig nytta för

undervisningsarbetet fördela skolkursens nuvarande lärostoff på sju årskurser

i stället för sex. Med en sådan fördelning hade undervisningen kunnat

vinna i effektivitet, ej minst i skolor av B-form, där en gynnsammare kursfördelning

blivit möjlig. Det borde nämligen vid diskussionen örn den sjuåriga

B-skolans problem nogsamt beaktas, att man här icke vore hänvisad

till hypoteser och teoretiska konstruktioner, utan att man vid bedömande av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition Nr 99.

denna skolas möjligheter och värde hade en långvarig och rik erfarenhet

att bygga på. Särskilt Skåne hade härvidlag spelat rollen av ett pedagogiskt

försöksfält, örn man så ville, där sedan länge den sjuåriga skolan utexperimenterats

i skoltyper av olika slag. Av dem, som undervisat i den

sjuåriga folkskolan, vore det allmänt omvittnat, att med det sjunde skolåret

vunnes en bättre fördelning av lärostoffet i de högre klasserna, större

arbetslugn, tid för grundligare genomgång och för vinnande av ökad färdighet

i de grundläggande färdighetsämnena läsning, skrivning och räkning.

Mångåriga och säkra erfarenheter gåve vid handen, att ur undervisningsteknisk

synpunkt den sjuåriga B 2-skolan, under förutsättning att barnantalet

ej vore för högt, icke vore mera svårskött än den sexåriga. Liksom i denna

fördelades folkskolestadiets klasser vid undervisningen i flertalet läroämnen

på två arbetsgrupper, inom vilka samläsning ägde rum. Skillnaden vore

blott den, att den övre avdelningen omfattade klasserna 5—7 i stället för

5—6. I folkskolans övre avdelning sträckte sig alltså kursväxlingen över

tre i stället för två år, vilket vore en uppenbar fördel. Det vore en allmän

erfarenhet, att den sexåriga skolan erbjöde en alltför kort lärotid i förhållande

till den föreskrivna lärokursen, och att denna olägenhet starkast framträdde

i de skolformer, i vilka flera klasser samtidigt undervisades av en

lärare. Vad beträffade ämnet kristendomskunskap, hade det ofta framhållits,

att lärokursen i detta ur karaktärsdanande synpunkt betydelsefulla ämne

vore i klasserna 5—6 synnerligen stor i förhållande till den för ämnet anslagna

tiden. När denna lärokurs i stället kunde fördelas på tre år, vunnes

tid för ett grundligare tillägnande, fördjupning och arbetsro. Att 11—12- åringar skulle på två år inhämta en historiekurs, som började med tiden

omkring år 1350 och sträckte sig fram till vår egen tid, skulle belysa samhällsordningens

utveckling och dessutom meddela valda bilder ur den allmänna

historien, vore för visso ingen ringa fordran. En uppdelning av

denna kurs på tre år vore mer än välbehövlig. Detsamma gällde geografikursen,

som i klasserna 5—6 omfattade Europa utom Sverige, de främmande

världsdelarna, något örn jorden som himlakropp och en sammanfattande

framställning av fäderneslandets geografi. Med införandet av ett sjunde

skolår kunde kursen i naturkunnighet vidgas. Men ännu viktigare vore, att

den kunde i större utsträckning sättas i samband med det praktiska livet

samt grundas på försök och av lärjungarna gjorda iakttagelser. I de nu

nämnda läroämnena ägde samläsning rum mellan klasserna 5—7. Endast

i räkning torde varje klass böra undervisas för sig, och här tillkomme alltså

vid den sjuåriga skolan en ny avdelning. En jämförelse mellan undervisningens

resultat i en sjuårig och en sexårig skola av i övrigt samma typ

hade till fullo utvisat den förstnämnda skolans företräde.

Om alltså de befarade svårigheterna, åtminstone när det gällde B 2-formen,

måste anses överdrivna och föreställningen örn deras storlek ofta hade

sin grund i bristande kännedom örn de verkliga förhållandena, kunde det

dock ej bestridas, att under vissa omständigheter, exempelvis vid ett högt

barnantal, olägenheter för undervisningen kunde framträda vid sjuårig kurs

i de svagare skolformerna, särskilt beträffande B 3- och D 1-skolorna. Dessa

olägenheter gjorde sig speciellt gällande de år, nybörjare intoges. De vore

dock icke av den art, att de kunde åberopas såsom vägande skäl mot skolkursens

förändring till sjuårig i allmänhet eller ens mot införande av sjuårig

kurs vid de ifrågavarande skolformerna särskilt. Just i skolor av berörda

typer vore undervisningens förstärkning genom utökad skoltid sär
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skilt behövlig. En reform i fråga om skoltidens längd, som lämnade dessa

företrädesvis på landsbygden förekommande skolor utanför, skulle hava förfelat

något av det väsentligaste i sitt syfte. Men, örn en allmän övergång

till sjuårig kurs komme till stånd, vore det enligt de sakkunnigas mening

angeläget att förbinda densamma med sådana åtgärder, genom vilka de avsedda

olägenheterna kunde undanröjas eller till sin verkan motvägas. Detta

syntes kunna ske dels genom en reglering av barnantalet i läraravdelningarna

på sådant sätt, att uppkomsten av alltför stora avdelningar förebyggdes,

dels ock genom anordnande på statens bekostnad av övertidsläsning,

där sådan lämpligen borde komma till stånd.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna till förstärkning av de svagare

skolformerna framgå av det efterföljande.

De av ett sjunde skolår föranledda ökade utgifterna kunde särskiljas

i tre stora huvudgrupper: 1) kostnader för avlöning åt nya lärare

jämte bostäder åt dessa; 2) kostnader för anordnande av skollokaler och

dessas uppvärmning, belysning och städning samt förseende med inventarier

och undervisningsmateriel samt 3) kostnader för den enskilde genom

förpliktelsen att hålla barnen ytterligare ett år i skola.

Vad de två förstnämnda kostnadsgrupperna anginge, torde det med tämligen

stor visshet kunna sägas, att dessa, då frågan örn det sjunde skolårets

införande tidigare varit föremål för diskussion, verkat som ett starkt återhållande

moment. Sedan staten numera övertagit större delen av kostnaderna

för folkskoleväsendet, hade så till vida en ändring inträtt, som de av

nya reformer på den allmänna folkundervisningens område föranledda kostnaderna

numera komme att jämnare fördelas på landets samtliga inbyggare.

Även i annat avseende förelåge numera ändrade förhållanden av icke

ringa betydelse, då det gällde att bedöma kostnaderna för ett allmänt införande

av ett sjunde skolår. De sakkunniga syftade på de stora förändringar,

som under senare åren framträtt i fråga om barnantalet i folkskolan.

Som bekant hade detta företett en starkt sjunkande siffra, och

verkställda undersökningar utvisade, att vi under lång tid framåt hade att

räkna med en fortgående nedgång i detta barnantal. Verkningarna härav

hade också redan framträtt i indragning av överflödiga lärartjänster och

nedläggande av ej längre behövliga skolor med därav följande minskat

lokalbehov för folkskoleväsendet. Den av besparingsskäl numera igångsatta

centraliseringen, möjliggjord eller underlättad genom skolskjutsar och inackordering,

vore givetvis också i sin mån ägnad att minska såväl lärarsem

lokalbehovet. De anförda omständigheterna i samverkan gjorde, att

en allmän utökning av folkskolans lärokurs till att omfatta sju år numera

torde vara möjlig att åstadkomma utan att föranleda någon mera kännbar

stegring av kostnaderna för folkskoleväsendet utöver de nuvarande.

De sakkunniga hade med ledning av tillgängligt statistiskt material och

från folkskolinspektörerna infordrade uppgifter verkställt undersökningar

för utrönande av såväl ökningen i lärarantal som behovet av lokaler för

skolväsendet, därest folkskolan gjordes obligatoriskt sjuårig. Givet vore, att

dessa beräkningar endast vore mycket approximativa. Då de emellertid

grundade sig på tämligen exakta siffror i fråga örn barnantalet, måste dock

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Tabell VII.

Ökat behov av nya lärosalar, om sjuårig skolplikt allmänt

införes läsåret 1940—1941.

1

2

3 1

i

5

Totala

antalet

Antal skoldis

sjuårig

trikt, i vilka

kolplikt

Antalet

behövliga

nyuppförda

lärosalar, be-

Län

skol-

distrikt

icke föran- leder behov

av nya läro- salar

föranleder

behov av

nya läro- salar

tingat av 7:e

skolåret i

distrikt, som

avses i kol. 4

Stockholms stad............

1

1

—

—

Stockholms län..........

118

98

20

27

Uppsala » ..........

86

72

14

17

Södermanlands » ..........

90

47

43

59

Östergötlands » ..........

148

97

51

65

Jönköpings » ..........

133

97

36

45

Kronobergs » ..........

82

37

45

66

Kalmar • ..........

lil

68

43

54

Gotlands » ..........

91

76

15

18

Blekinge » ..........

40

16

24

47

Kristianstads * ..........

148

108

40

59

Malmöhus » ..........

245

232

13

18

Hallands » ..........

91

61

30

35

Göteborgs och Bohus län......

93

38

55

98

Älvsborgs län ..........

217

154

63

80

Skaraborgs » ..........

237

181

56

64

Värmlands » ..........

92

69

23

34

Örebro » ..........

64

48

16

30

Västmanlands » ..........

69

55

14

19

Kopparbergs » ..........

58

22

36

71

Gävleborgs » ..........

58

22

36

69

Västernorrlands » ..........

66

29

37

79

Jämtlands » ..........

62

29

33

66

Västerbottens » ..........

34

6

28

69

Norrbottens » ..........

29

4

25

59

Summa

2,463

1,667

796

1,248

beräkningarna kunna anses giva en ganska god vägledning vid kostnadsfrågans

bedömande.

För beräknande av merkostnaderna för skollokaler i anledning av införandet

av obligatorisk sjuårig folkskola hava de sakkunniga från samt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

liga statens folkskolinspektörer införskaffat uppgifter rörande det ökade behov

av lärosalar, som enligt inspektörernas uppskattning skulle komma att

föreligga, i händelse en sådan reform på en gång över hela riket genomfördes

med läsåret 1940—1941. Härvid har hänsyn tagits uteslutande till

det nyanskaffningsbehov, som betingas av folkskolans utökning med en

sjunde årsklass. Alltså hava icke medtagits de nya lärosalar, som av andra

orsaker eventuellt skulle bliva behövliga. Vidare äro allenast sådana lärosalar

medräknade, som måste anskaffas genom ny- eller ombyggnad. Sådana

redan befintliga lärosalar, som för närvarande utgöra reservutrymmen eller

användas för annat ändamål eller bliva lediga genom indragningar, ingå

följaktligen icke i beräkningarna. En sammanställning av de lämnade uppgifterna

utvisar, att det under angivna förutsättning beräknade ökade behovet

av lärosalar för hela landet uppgår till 1,248, därav 1,173 på landsbygden

och 75 i städer. Den närmare fördelningen av lokalerna på de

olika länen framgår av ovanstående tabell VII.

På grund av växling i barnantalet och med hänsyn till ovissheten, örn

skolskjutsar kunna komma till stånd, har för ett fåtal skoldistrikt uppgivits,

att eventuellt ytterligare en eller ett par skollokaler kunna bliva erforderliga.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra räkna med en av

det sjunde skolåret föranledd ökning i antalet lärosalar av 1,300.

I det av de sakkunniga den 27 november 1934 avgivna betänkandet angående

statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.

(statens offentliga utredningar 1934: 47 sid. 31) hava de sakkunniga uppskattat

det dåvarande medelpriset per lärosal till 10,000 kronor. Om denna

beräkningsgrund användes även i detta fall, skulle sålunda totalkostnaden

för behövliga nya lärosalar kunna uppskattas till (1,300x10,000=) 13 miljoner

kronor. I enlighet med av 1935 års riksdag fattat beslut skall staten

härav övertaga tre fjärdedelar eller 9,750,000 kronor. Örn man an toge, att

hela lokalbehovet tillgodosåges på en gång, vilket representerade det för

stat och kommuner i kostnadshänseende mest kännbara alternativet, bomme

enligt de nya statsbidragsbestämmelserna nämnda belopp av 9,750,000 kronor

att fördelas på 25 år. Den årliga merkostnaden för staten under 25

år bleve då 390,000 kronor. På kommunerna skulle av de totala byggnadskostnaderna

falla ett belopp av 3,250,000 kronor. Utginge man från

en amorteringstid för detta belopp på 25 år, skulle alltså på kommunerna

under 25 år falla en årlig merkostnad av 130,000 kronor jämte ränta.

Det inom de särskilda skoldistrikten förefintliga ökade behovet av lärosalar

belyses genom nedanstående, av de sakkunniga upprättade tablå.

Av tabellen framgår, att i ej mindre än 1,667 eller 2U av landets 2,463

skoldistrikt medför införande av ett sjunde skolår intet ökat behov av lärosalar.

Inom mer än 68 procent av de återstående 796 skoldistrikten är ökningen

inskränkt till en lärosal. Det största antalet lokaler, som behövs

inom något skoldistrikt, är 10. Efter statens övertagande av 75 procent

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av byggnadskostnaderna, skulle emellertid även i detta distrikt anskaffningskostnaderna

för de nya lärosalarna stanna vid ett relativt obetydligt belopp

eller 25,000 kronor.

Vad kostnaderna för underhållet av de nya lärosalarna samt för tillhandahållande

av inventarier och undervisningsmateriel (underhållsbidrag) beträffar,

innebär detta för statens del en årlig merutgift efter 50 kronor för

lärosal av (50x1,300=) 65,000 kronor. Kommunernas utgifter i detta hänseende

vore helt naturligt svåra att uppskatta. Om man emellertid i likhet

med chefen för ecklesiastikdepartementet enligt Kungl. Maj:ts proposition

nr 174 till 1935 års riksdag (sid. 74) beräknade att underhållsbidraget

motsvarade omkring 20 procent av kostnaderna för nyssnämnda ändamål,

skulle på kommunernas anpart komma en merutgift av 260,000 kronor per

år. Härtill kom me utgifterna för bränsle, lyse och städning, vilka utgifter

kommunerna ensamma bestrede. Medelkostnaden per lärosal för dessa sistnämnda

ändamål torde kunna uppskattas till omkring 200 kronor för år.

Merbehovet av lokaler inom de särskilda

skoldistrikten.

Antal läro- salar

Antal skol- distrikt

Summa antal

lärosalar

10

1

10

8

2

16

7

1

7

G

7

42

5

10

50

4

29

116

3

59

177

2

143

286

1

544

544

—

1,667

—

Summa

summarum

2,463

1,248

För kommunernas del tillkomme alltså ytterligare en utgiftsökning av

(200x1,300=) 260,000 kronor årligen.

De sakkunniga övergå härefter till de utgifter, som komma att föranledas

av ökat lärarbehov. För dessa beräkningar hava de sakkunniga från statens

folkskolinspektörer införskaffat uppgifter rörande antalet för ett allmänt

införande av sjuårig folkskola behövliga lärartjänster. Med hänsyn till svårigheten

att för tiden efter läsåret 1940—1941 redan nu beräkna antalet

barn i skolorna, hava uppgifterna rörande antalet behövliga lärare i sjuårig

folkskola anknutits till nämnda läsår.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Uppgifterna grunda sig i övrigt på följande av de sakkunniga vid uppgifternas

infordrande uppställda förutsättningar: att sjuårig folkskola i regel

ansetts böra omfatta tvåårigt småskolestadium och femårigt folkskolestadium,

att undervisningen å folkskolestadiet ansetts böra — utom i mindre

folkskolor — handhavas av folkskollärare, dock att avvecklingen av tjänster

för biträdande lärare icke i detta sammanhang beräknas fortgå i raskare

tempo än eljest skulle vara fallet, att, då lokala förhållanden, halvtidsläsning,

barnantalets lämpliga fördelning på läraravdelningar o. d. göra det

ändamålsenligt, den sjuåriga skolan undantagsvis må anordnas med treårig

småskola, varav en årsklass tillhör folkskolestadiet, eller ock med treårigt

småskolestadium och fyraårigt folkskolestadium, att behov av ny lärartjänst

ansetts böra föreligga, då barnantalet synes varaktigt komma att överstiga

de i av skolöverstyrelsen utarbetade planer och förebilder till reglementen

angivna maximitalen för olika skolformer, samt att vid beräkningen av antalet

behövliga lärartjänster läsåret 1940—1941 hänsyn tagits till då inträdd

minskning av barnantalet, samt till indragning av tjänster, som kunnat anses

bliva möjlig genom rationalisering av skolväsendet.

Beträffande dessa, här uppräknade förutsättningar hava de sakkunniga

framhållit, att de icke vore att betrakta såsom ett uttryck för de sakkunnigas

slutgiltiga ståndpunkt till där berörda frågor utan allenast använts för

att på ett förberedande stadium erhålla en praktisk och fast utgångspunkt

för beräkningarna.

En sammanställning länsvis av de införskaffade uppgifterna lämnas i vidstående

tabeller VIII och IX.

Av tabell VIII framgår, att läsåret 1940—1941, örn sjuårig skolplikt då allmänt

införts, antalet folkskollärartjänster beräknas hava ökats med 905,

medan antalet småskollärartjänster vid samma tidpunkt beräknas hava minskats

med 1,077. Den i tabellen redovisade minskningen av antalet lärartjänster

har intet samband med den sjuåriga skolkursens införande utan är

en följd av barnantalets nedgång och vidtagna rationaliseringsåtgärder. Enligt

tabell IX skulle sjuårig skolplikt i 1,192 skoldistrikt under läsåret 1940—

1941 kunna införas, utan att nya lärartjänster behövde inrättas. Då sjuårig

skolplikt redan är helt genomförd inom 435 distrikt, skulle enligt ifrågavarande

uppgifter endast i 836 distrikt nya lärartjänster vara erforderliga

för reformens genomförande.

Med den utbredning, den sjuåriga skolan redan vunnit i städerna, har,

såsom man kunnat förvänta, den verkställda utredningen givit vid handen,

att ett allmänt införande av det sjunde skolåret skulle för städernas del

medföra obetydliga förändringar. Beräknade förändringar av lärartjänsternas

nuvarande antal i städer med sexårig folkskola, örn nämnda städer läsåret

1940—1941 infört sjuårig skolplikt, utvisar sålunda en ökning av antalet

folkskollärartjänster med allenast 50, medan småskollärartjänsterna vid

samma tidpunkt utvisa en minskning med 55.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

33

Tabell VIII.

Antal lärartjänster dels vid slutet av vårterminen 1934, dels läsåret

1940—1941, om sjuårig skolplikt då allmänt införts, med hänsyn

jämväl tagen till minskning av barnantalet.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Län

Vårterminen

1934

Läsåret

1940—1941

Beräknad

ökning

Beräknad

minskning

Folksk.

tj.

Småsk.

tj-

Folksk.

tj-

Småsk.

tj-

Folksk.

tj-

Småsk.

tj.

Folksk.

tj-

Småsk.

tj.

Stockholms stad. . .

1,008

155

803

337

—

182

205

—

Stockholms

län .

758

519

755

464

—

—

3

55

Uppsala

»

347

242

343

219

—

—

4

23

Södermanlands

»

479

362

513

329

34

—

—

33

Östergötlands

»

754

553

847

524

93

—

—

29

Jönköpings

»

596

476

638

438

42

—

—

38

Kronobergs

»

408

346

464

341

56

—

—

5

Kalmar

3>

601

493

657

444

56

—

—

49

Gotlands

149

114

167

116

18

2

—

—

Blekinge

»

383

277

426

256

43

—

—

21

Kristianstads

»

655

539

714

505

59

—

—

34

Malmöhus

»

1,222

908

1,212

780

—

—

10

128

Hallands

343

344

386

310

43

—

—

34

Göteborgs och Bohus

län

1,015

778

1,018

683

3

—

—

95

Älvsborgs

län .

748

607

832

556

84

—

—

51

Skaraborgs

»

617

463

687

440

70

—

—

23

Värmlands

»

767

612

798

543

31

—

—

69

Örebro

541

421

532

345

—

—

9

76

Västmanlands

»

429

334

435

306

6

—

—

28

Kopparbergs

689

612

698

522

9

—

—

90

Gävleborgs

»

689

739

779

637

90

—

-

102

Västernorrlands

» .

730

747

843

670

113

—

—

77

Jämtlands

»

360

468

419

413

59

—

—

55

Västerbottens

549

810

646

757

97

—

—

53

Norrbottens

»

605

778

735

685

130

—

—

93

Summa

15,442

12,697

16,347

11,620

1,136

184

231

1,261

Enligt de sakkunnigas mening torde försiktigheten bjuda, att de framkomna

uppgifterna rörande det ökade lärarbehovet underkastas någon jämkning.

De sakkunniga anse sig sålunda böra utgå från, att det ökade behovet

av folkskollärartjänster sättes till 950 och att minskningen i antalet

småskollärartjänster sättes till 1,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

Tabell IX.

Antal skoldistrikt, i vilka sjuårig skolplikt är införd eller ock beräknas

kunna införas läsåret 1940—1941 utan inrättande

av nya lärartjänster.

1

2

3

4

6

6

Antal

s k o 1 d i

strikt

Sjuårig skolplikt

Län

Totala

antalet

distrikt

Summa

distrikt i

kol. 3 och

kol. 5

införd

vid samt- liga skolor

införd

vid vissa

skolor

kan införas

1940—1941

utan att nya

lärartjänster

erfordras

Stockholms stad......

1

1

1

Stockholms

län ....

118

11

3

79

90

Uppsala

» ....

86

2

2

70

72

Södermanlands

» ....

90

3

1

43

46

Östergötlands

» ....

148

3

3

85

88

Jönköpings

» ....

133

4

9

84

88

Kronobergs

T> ....

82

4

12

36

40

Kalmar

» ....

lil

—

—

59

59

Gotlands

» ....

91

—

—

72

72

Blekinge

» ....

40

5

1

10

15

Kristianstads

» ....

148

86

6

19

105

Malmöhus

» ....

245

197

2

34

231

Hallands

» ....

91

4

2

47

51

Göteborgs och Bohus län

93

38

17

22

60

Älvsborgs

län ....

217

49

34

106

155

Skaraborgs

» ....

237

6

—

167

173

Värmlands

» ....

92

3

22

56

59

Örebro

» . .

64

2

—

47

49

Västmanlands

T> ....

69

3

—

52

55

Kopparbergs

» ....

58

4

2

28

32

Gävleborgs

» ....

58

8

13

16

24

V ästernorrlands

» ....

66

—

2

24

24

Jämtlands

» ....

62

—

2

29

29

Västerbottens

» ....

34

1

—

7

8

Norrbottens

» ....

29

1

1

—

1

Summa

2,463

435

134

1,192

1,627

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Det ökade lärarbehovet medför för staten ökade utgifter dels i form av

avlöningar, dels ock i form av tjänstebostadsbidrag. Vad beräkningen av

de ökade avlöningskostnaderna beträffar, föreligger en fast grund i de gällande

avlöningsförmånerna. En viss svårighet vållas emellertid av den omständigheten,

att man har att räkna med både manliga och kvinnliga lärare

med därav följande olika avlöningsbelopp. Helt naturligt är det omöjligt

att åstadkomma någon mer tillförlitlig uppskattning av det ökade lärarantalets

fördelning på manliga och kvinnliga lärare. Utgår man emellertid

ifrån, att den nuvarande relationen mellan antalet manliga och kvinnliga

lärare förblir oförändrad, erhålles dock ett ej alltför osäkert underlag

för beräkningen. Uttryckt i procent voro redovisningsåret 1932—1933 56.4

procent av folkskollärartjänsterna besatta med manliga och 43.6 procent

med kvinnliga innehavare. Med utgångspunkt härifrån torde man följaktligen

kunna räkna med, att av de erforderliga nya folkskollärartjänsterna

omkring 535 bliva manliga och 415 kvinnliga. Avlöningarna torde enligt

vedertagna principer böra beräknas efter näst högsta löneklassen. För ordinarie

manlig folkskollärare utgör avlöningen i denna klass 2,700 kronor

och för ordinarie kvinnlig folkskollärare utgör motsvarande avlöning 2,300

kronor. Ökningen av antalet folkskollärartjänster skulle följaktligen innebära

i avlöningar en kostnadsökning av (535 X 2,700 + 415 X 2,300 =) 2,399,000

kronor årligen. Från detta belopp kan emellertid avdragas den minskning

i avlöningskostnaderna, som uppstår genom den beräknade nedgången i antalet

småskollärartjansten Efter samma beräkningsgrunder skulle sålunda

avlöningskostnaderna minskas med (1,000x1,500=) 1,500,000 kronor. Den

totala nettoökningen skulle alltså stanna vid ett belopp av (2,399,000 —

1,500,000=) 899,000 kronor per år.

Till lärare vid folk- och småskolor utgår vidare av statsmedel provisorisk

avlöningsförbättring. Denna utgår för varje särskild lärargrupp med två

olika belopp, beroende på den ortsgrupp, till vilken vederbörande skoldistrikt

hör. Medeltalet av avlöningsförbättringen utgör: för ordinarie manlig folkskollärare

273 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 228 kronor och

för ordinarie småskollärare 159 kronor. För extra ordinarie och vikarierande

lärare utgår avlöningsförbättringen med något lägre belopp. Med utgångspunkt

från dessa medeltal och under förutsättning, att samtliga erforderliga

nya lärartjänster bleve ordinarie, skulle statens ökade kostnader för

provisorisk avlöningsförbättring till folkskollärare kunna beräknas till (535 X

273 + 415x228 =) 240,675 kronor. Med den beräknade minskningen av

antalet småskollärartjänster kan från sistnämnda summa avdragas (1,000 x

159=) 159,000 kronor, varför statens ökade utgifter för provisorisk avlöningsförbättring

torde kunna uppskattas till (240,675-—159,000=) 81,675

kronor eller i avrundat tal 81,000 kronor.

Till de ökade avlöningskostnader, som belöpa på staten, måste också hänföras

utgifterna för dyrtidstillägg till de nya lärarna. Örn man räknar med

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ett procenttal för dyrtidstillägget av 27, kan merutgiften, med tillämpningav

samma förutsättningar som vid beräknandet av kostnaderna för ordinarie

löner och provisorisk avlöningsförbättring och med bortseende från barntillägget,

uppskattas till (2? *qq7QQ X 535+ 27 x415 =) 647,000 kro
nor

i runt tal. Härifrån kan dock avdragas den besparing i dyrtidstillläggsutgifterna,

som uppkommer genom minskningen i antalet småskollä/27

x 1 500 \

rartjänster, utgörande!-— X 1,000 =j 405,000 kronor. Nettoökningen

av dyrtidstilläggskostnaderna blir alltså omkring 242,000 kronor.

Till statens utgifter på grund av lärartjänsternas ökning höra vidare de

år 1935 beslutade, till kommunerna utgående årliga tjänstebostadsbidragen

med 160 kronor för manlig ordinarie folkskollärare och 120 kronor för

kvinnlig ordinarie folkskollärare. Det ökade lärarbehovet skulle härutinnan

medföra en kostnadsökning av (535x160+415x120=) 135,000 kronor i

runt tal. Samtidigt med denna ökning av tjänstebostadsbidragen för folkskollärare

kan emellertid beräknas en minskning av motsvarande bidrag

till småskollärare med (1,000x80=) 80,000 kronor. Kostnadsökningen för

tjänstebostadsbidragen torde alltså kunna beräknas stanna vid ett belopp

av 55,000 kronor.

Vad härefter angår kommunernas ökade utgifter för lärarpersonalen vid

ett allmänt införande av sjunde stolåret, hör dit först och främst kostnaden

för anskaffande av tjänstebostäder åt de erforderliga nya lärarkrafterna.

I vilken grad ökningen av lärartjänsternas antal kommer att höja kommunernas

utgifter för lärarbostäder vore givetvis svårt att beräkna. I sitt betänkande

angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet

m. m. hava de sakkunniga uppskattat medelkostnaden för en

tjänstebostad till 8,000 kronor. De sakkunniga hava emellertid ansett sig

böra i detta sammanhang utgå från en till 10,000 kronor höjd medelkostnad,

eftersom den erforderliga nyanskaffningen av tjänstebostäder endast

avser manliga och kvinnliga folkskollärare och icke småskollärare. Efter

denna beräkningsgrund skulle anskaffningskostnaden för 950 nya lärarbostäder

utgöra 9,500,000 kronor. Om årskostnaden (räntor, amortering,

underhåll m. m.) beräknas till 8 procent å anläggningskapitalet, skulle årliga

merutgiften för ifrågavarande bostäder kunna uppskattas till 760,000

kronor. Avdrages härifrån statens tjänstebostadsbidrag, 135,000 kronor,

återstår ett belopp av omkring 625,000 kronor, som emellertid kan avsevärt

reduceras med hänsyn till den utgiftsminskning för tjänstebostäder,

som för kommunerna uppkommer, genom att 1,000 småskollärartjänster

förutsättas bliva indragna. Beräkningen av denna utgiftsminskning är dock

förbunden med vissa svårigheter, eftersom det är omöjligt att förutsäga, i

vilken utsträckning kommunerna kunna komma att bereda sig inkomster

av eller alltjämt få vidkännas kostnader för de bostäder, som genom in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

dragningarna blivit överflödiga. De sakkunniga hava i anslutning till de av

de sakkunniga i deras tidigare avgivna betänkande framlagda uppgifterna

rörande de hyresersättningar, som av kommunerna utbetalas i sådana fall,

där kommunerna ej tillhandahålla bostäder in natura, ansett sig kunna

uppskatta den genom indragningen av småskollärartjänsterna uppkommande

utgiftsminskningen för kommunerna till omkring 225,000 kronor. Kommunernas

ökade årsutgifter för bostäder åt lärarpersonal vid ett allmänt

införande av sjunde skolåret skulle alltså kunna beräknas uppgå till (625,000 —

225,000=) 400,000 kronor.

Även ökad bränslekostnad bör tagas i beräkning. Bränslepriserna variera

ju rätt mycket allt efter ortsbelägenheten, men de sakkunniga anse sig

kunna räkna med en medelkostnad för uppvärmning per eldstad av 40

kronor örn året, varvid särskilt beaktats, att det här huvudsakligen är fråga

örn landsbygdsdistrikt. Medelkostnaden för fritt bränsle skulle alltså bliva

för en folkskollärarbostad (4X40=) 160 kronor, för en folkskollärarinnebostad

(3x40=) 120 kronor och för en småskollärarinnebostad (2x40=)

80 kronor, allt per år. Det ökade behovet av folkskollärartjänster skulle

efter dessa och förut använda beräkningsgrunder för kommunerna medföra

en merkostnad av (535x160+415x120=) 135,000 kronor i runt tal. Minskas

denna summa med bränslekostnaden för 1,000 småskollärarinnebostäder

eller (1,000x80=) 80,000 kronor, kvarstår såsom nettoökning av kommunernas

bränsleutgifter 55,000 kronor.

Summa nettoökning för kommunerna av kostnaderna för tjänstebostäder

skulle alltså kunna angivas till (400,000 4-55,000 =) 455,000 kronor i

runt tal.

Kostnadsberäkningarna angiva den ökning av nuvarande kostnader för

folkskoleväsendet, som skulle krävas, örn reformen vore fullt genomförd

läsåret 1940—1941. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid övergångstiden

för reformens genomförande utsträckas intill läsåret 1946—1947.

Den av den sjunkande nativiteten föranledda minskningen av antalet lärartjänster

vid folk- och småskolorna kommer emellertid att fortgå även under

åren 1941—1946, varav följer minskning av skolutgifterna. De i de sakkunnigas

beräkningar angivna kostnaderna kunna därför anses representera

maximum för de merkostnader, reformens successiva genomförande under

en tioårig övergångstid skulle betinga.

Ett sammandrag av de sålunda gjorda kostnadsberäkningarna utvisar

följande av ett allmänt införande av ett sjunde skolår föranledda merkostnader.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

A. Utgifter för undervisningslokaler.

Byggnadskostnader.

För staten

För kommunerna

Summa

kronor

kronor

kronor

(Totalkostnad 13,000,000)..... —

—

—

Ärlig merutgift

vid byggnads-

kostnadernas

fördelning på

25 år......

........... 390,000

130,0001

520,000

Underhållshostnader

(kostnader för underhåll, inventarier, undervisningsmateriel,

bränsle, lyse och städning).

Årlig merutgift.

........... 65,000

520,000

585,000

B. Utgifter för lärarpersonal.

Ordinarie lön.

För staten

För kommunerna

Summa

Årlig merutgift.

kronor

kronor

kronor

........... 899,000

—

899,000

Provisorisk avlöningsförbättring.

Årlig merutgift.

........... 81,000

—

81,000

Dyrtidstillägg.

Årlig merutgift.

........... 242,000

—

242,000

Tjänstebostäder.

(Totalkostnad 9,500,000)...... —

Årlig merutgift (inberäknat kost-

—

—

nader för underhåll och upp-

värmning) . . .

........... 55,000

455,000

510,000

Summa kronor årlig merutgift 1,732,000

1,105,000

2,837,000

De totala engångsutgifterna för genomförande av ett sjunde skolår såsom

en obligatorisk anordning, d. v. s. kostnaderna för anskaffande av lärosalar

och tjänstebostäder, skulle enligt] ovanstående belöpa sig till 22,500,000

kronor. Medelpriset per lärosal är, framhålla de sakkunniga, därvid så pass

1 Jämte under amorteringstiden eventuellt löpande ränta.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

högt beräknat, att det kan anses inkludera även kostnaden för den första

uppsättningen inventarier och undervisningsmateriel.

Man torde emellertid enligt de sakkunnigas mening kunna förutsätta, att

denna summa, 22,500,000 kronor, icke skall komma att på en gång, under

ett enda eller ens ett fåtal finansår, belasta statens och kommunernas budget.

Ej endast med hänsyn till det sannolika sättet för reformens genomförande

utan även på grund av den antagliga formen för finansiering av

den erforderliga byggnadsverksamheten vore det berättigat att utgå från,

att ifrågavarande kostnader komme att fördelas på en längre tid. Vad

anginge den på staten belöpande andelen av kostnaderna för de nya lärosalarna,

följde, såsom förut framhållits, av 1935 års riksdagsbeslut, att den

kortaste tidsperiod, som kunde ifrågakomma, vore 25 år. Kommunerna

torde i stor utsträckning komma att anskaffa det behövliga byggnadskapitalet

genom långfristiga amorteringslån. Vidare torde man få räkna med

att reformen kommer att genomföras successivt. De sakkunniga hava därför

ansett även nu ifrågavarande kostnader böra beräknas i årsbelopp.

Därvid måste likväl uppmärksammas, att berörda kostnader icke ägde permanent

natur, liksom övriga i förestående sammanställning upptagna årsutgifter,

utan efter kapitalbeloppets slutamortering försvunne. I fråga örn

tjänstebostäderna förelåge dock här det förhållandet, att den på kommunernas

anpart upptagna summan av 455,000 kronor innefattade jämväl

underhållskostnader, varför blott en del av denna summa efter kapitalets

slutamortering försvunne. Den på staten uppförda summan för tjänstebostäder

avsåge det årligen utgående tjänstebostadsbidraget och vore alltså en

permanent årlig utgift.

Vidare påpekas, att, på sätt av de sakkunnigas redogörelse för beräkningarna

framgått, de angivna beloppen representera nettookningen, sålunda

nämligen, att hänsyn jämväl tagits till den kostnadsminskning, som möjliggöres

till följd av nedgången i barnantal och olika rationaliseringsåtgärder.

Särskilt minskningen i barnantalet gjorde, att kostnadsberäkningarna

för genomförandet av ett sjunde skolår tedde sig avsevärt mycket gynnsammare,

än om denna faktor ej förelegat.

Av sammanställningen framgår, att reformen i nuvarande läge kan beräknas

medföra en total årlig merutgift av 2,840,000 kronor. Av merutgiften

belöper omkring 1,100,000 kronor på undervisningslokaler och omkring

1,740,000 kronor på lärarlöner och tjänstebostäder. Mellan staten och kommunerna

fördelar sig merutgiften sålunda att omkring 1,750,000 kronor

faller på staten och omkring 1,100,000 kronor på kommunerna. Härtill

kommer för statens del kostnaden för de av de sakkunniga föreslagna förstärkningsåtgärderna

vid vissa former av sjuårig folkskola, uppskattad till i

medeltal 257,000 kronor per år.

Det visade sig alltså, yttra de sakkunniga, att kostnadsökningen kunde

inskränkas till en summa, som motsvarade blott omkring 1.9 procent av det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

allmännas årliga totalutgifter för folkskoleväsendet i dess helhet. För kommunernas

finanser skulle utgiftsökningen innebära en höjning av medelutdebiteringen

för hela riket med knappa 3 öre. Det vore uppenbart, att för de

enskilda kommunerna ökningens relativa storlek komme att växla i ganska

hög grad; dock framginge av utredningen, att för ett mycket stort antal

kommuner utgiftsökningen måste bliva av jämförelsevis ringa betydelse.

Toge man i betraktande reformens utomordentliga betydelse och värde

ur samhällelig synpunkt ville det synas, som om de samhällsekonomiska

verkningarna icke med fog skulle kunna åberopas såsom ett avgörande skäl

mot reformens genomförande. Det borde därvid alldeles särskilt uppmärksammas,

att på grund av förut angivna omständigheter för närvarande de

ekonomiska konjunkturerna, örn detta uttryck finge begagnas, tedde sig

speciellt gynnsamma. Genom minskningen i barnantalet möjliggjordes väsentliga

besparingar i det allmännas utgifter för folkskoleväsendet under

den närmare framtiden, och till följd härav komme det ökade ekonomiska

tryck, som ifrågavarande utvidgning av folkskolorganisationen under alla

omständigheter måste föra med sig, att högst avsevärt lättas, under förutsättning

att reformen igångsattes just nu.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna återstode så frågan om den enskildes

kostnader för förpliktelsen att hålla barnen ytterligare ett år i skolan.

Det torde väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för barnens

föräldrar i vissa fall komme att innebära en kännbart ökad tunga dels med

hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlighet

att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänkte man

emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivelaktigt vore

ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förutsättningar att

bestå och göra sig gällande i livskampen, förringades väsentligt betydelsen

av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnd art. I enstaka fall kunde

fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skolplikten till en

börda för hemmet. Men ingalunda kunde det allmänna ekonomiska och

sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke

skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra västerländska

kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhölle det sig väl så, att Sveriges

folk vore bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra. De sakkunniga

ansåge därför, att nu berörda privatekonomiska skäl mot reformen

icke kunde tillmätas större betydelse.

I den nu senast avhandlade frågan läge även i viss mån spörsmålet örn

den allmänna folkopinionens ställning till det sjunde skolåret. Såge man

på folkskoleväsendets historia, torde man finna, att snart sagt alla reformer

mötts av ett mer eller mindre starkt motstånd från allmänhetens sida. Till

en mycket stor del bottnade ett sådant motstånd i en naturlig reaktion mot

det nya och oprövade, alltså i bristande erfarenhet och kännedom om vad

saken gällde. Det vore givetvis att vänta, att röster skulle komma att höjas

även mot ett allmänt införande av ett obligatoriskt sjunde år i folkskolan.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

För allt större delar av vårt lands befolkning torde det dock med den inom

skilda läger obestridligt ökade insikten örn och förståelsen för en god folkbildnings

betydelse framstå som en naturlig sak, att det mål, som i våra

dagar borde vara skolans uppgift, icke kunde vinnas med en skoltid, som

för nära ett sekel sedan ansågs tillräcklig för dåtidens förhållanden. Som

ett bevis härpå torde väl också kunna tjäna den frivilliga förlängning av

skolkursen med ett sjunde år, som ägt rum ej allenast i städerna utan även

på landsbygden. Det vore ock de sakkunnigas övertygelse, att, därest sjunde

året skulle bliva obligatoriskt, det förbättrade undervisningsresultatet snart

skulle, även hos dem, som måhända nu intoge en avvisande hållning mot

reformen, framkalla insikt om dess stora värde för vårt land. De sakkunniga

befästes i denna sin övertygelse därigenom att, såvitt de sakkunniga

erfarit under sina resor till olika skoldistrikt med sjuåriga skolor, ifrågavarande

anordning rönt allmän uppskattning bland ortsbefolkningen. Det

vore emellertid av vikt att i möjligaste mån vidtaga reformer på folkskoleväsendets

område på sådant sätt, att ej en alltför stark motsättning uppstode

mellan den nya ordningen och rådande uppfattning bland föräldrar

och målsmän. Befolkningens förtroende vore en grundförutsättning för ett

gott resultat av folkskolans arbete. Denna synpunkt borde tillmätas stor

betydelse, då det gällde att utgestalta det sätt, varpå den avsedda utökningen

av skolkursen må äga rum.

I detta sammanhang hade de sakkunniga även måst ställa sig den frågan,

huruvida icke det kunde anses tillfyllest och lämpligast att söka ernå den

önskvärda förbättringen av folkskolan på frivillighetens väg. Denna tanke

avvisas emellertid under anförande av att det enligt de sakkunnigas förmenande

ej kunde förväntas, att den önskvärda förlängningen av folkskolans

kurs skulle inom överskådlig tid i någon större utsträckning komma

landsbygdens barn tillgodo, örn det överlämnades åt skoldistriktens eget

gottfinnande att genomföra reformen i fråga. Men behovet av den avsedda

förbättringen av vår folkundervisning vore alltför trängande och de värden,

som här stöde på spel, alltför stora, för att det skulle kunna anses försvarligt,

att statsmakterna på detta sätt läte reformkravet skjutas undan

och överlämnas åt ovissheten. De sakkunniga tillstyrka därför att den sjuåriga

folkskolan genomföres såsom en obligatorisk anordning.

Måhända kunde det dock ifrågasättas, anföra de sakkunniga, om ej målet

vore möjligt att inom ej alltför avlägsen tid nå även på frivillighetens väg,

därest inrättandet av sjuårig folkskola finge medföra en förmånligare ställning

i statsbidragshänseende än för distrikt med blott sexårig kurs. Oavsett

att det säkerligen skulle möta stora svårigheter att finna praktiskt användbara

normer för ett dylikt statsbidragssystem, måste, principiellt sett,

mot en sådan anordning resas starka invändningar. Det kunde icke vara

tilltalande, att staten på detta sätt sökte »locka fram» skolförbättringar.

Erkändes det sjunde året vara en nödvändig del av vår folkskola, borde

i fråga örn densamma gälla samma statsbidragsbestämmelser som beträffande

folkskolan i övrigt. Skulle ett premieringssystem av här antydd art

lagfästas, måste vidare rättvisan kräva, att de skoldistrikt, som redan infört

sjuårig folkskola, även komme i åtnjutande av samma förmånliga bestämmelser.

Resultatet skulle i många fall bliva, att mera bärkraftiga skol
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:s proposition Nr 99.

distrikt komme att erhålla bidrag efter gynnsammare grunder än sämre

ställda. De sakkunniga måste därför avvisa tanken på en sådan ordning,

som nu senast diskuterats.

Däremot kunde det möjligen anses befogat, att staten vid genomförande

av obligatorisJc sjuårig folkskola vidtoge en höjning av t. ex. statsbidragen

till lärosalar och tjänstebostäder för att lätta det ekonomiska trycket på

kommunerna, som ju ostridigt ökas genom en sådan reform. De sakkunniga

ansåge likväl icke tillräckliga skäl härtill föreligga, eftersom med tilllämpning

av 1935 års statsbidragsgrunder de merkostnader, reformen för

kommunerna medförde, kunde betecknas såsom mycket måttliga.

Då tid måste lämnas för erforderliga lokalers anskaffning och deras utrustning

och för att bereda tillgång på behövliga nya lärarkrafter m. m. och då

det vidare vöre uppenbart, att vid en så djupt ingripande åtgärd i gestaltningen

av hela vårt folkskoleväsende samt barnens och hemmens levnadsförhållanden,

som folkskolekursens obligatoriska förlängning med ett år utgjorde,

det vore i hög grad tillrådligt att gå varsamt fram, syntes det motiverat, att en

ganska lång tidrymd beräknades för genomförandet av övergången från

sexårig till sjuårig folkskola. De sakkunniga ville för sin del föreslå, att

övergångstiden bestämdes till 10 år, varvid de förutsatte, att beslut i ämnet

trädde i kraft den 1 juli 1936. Från och med ingången av läsåret 1946—

1947 skulle alltså samtliga skoldistrikt vara skyldiga att hava infört sjuårig

skolkurs vid varje skola. Till jämförelse kunde erinras örn att i samband

med riksdagsbeslutet örn den lagstadgade folkskolans införande bestämdes

en övergångstid av 5 år och för den obligatoriska fortsättningsskolans

införande lämnades en respittid av 7 år. Liksom därvid skedde,

torde emellertid även här böra åt Kungl. Majit givas befogenhet att för

enstaka fall bevilja anstånd med skolkursens förlängning utöver den sålunda

stadgade tidpunkten. Det kunde nämligen tänkas, att för viss eller

vissa skolor inom ett distrikt eller för hela distriktet sådana särskilda omständigheter

förelåge — organisatoriska, ekonomiska eller andra — som

gjorde det synnerligen svårt eller olägligt att till nämnda tid omdana skolan

på föreskrivet sätt.

Det vore emellertid icke de sakkunnigas mening, att införandet av sjuårig

folkskola på alla de håll, där skolan nu vore sexårig, skulle uppskjutas

till ingången av läsåret 1946—1947 och sålunda ske på en gång för

hela riket. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dels medföra en mera kännbar

ekonomisk belastning för det allmänna och en oläglig anhopning av

arbete och besvärligheter av olika slag för såväl den lokala som den centrala

skoladministrationen. Det skulle också innebära ett icke önskvärt

eller behövligt fördröjande av en angelägen förbättring av folkskolans undervisning.

De sakkunniga ansåge därför, att såsom en allmän regel borde gälla, att

vid skola, där antalet årsklasser för närvarande vore sex, övergång till sjuårig

skolkurs skulle äga rum, så snart sådant, med hänsyn till härav föranledda

kostnader, skolväsendets organisation inom distriktet och övriga ortsförhållanden,

prövades lämpligen kunna ske.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

43

Enligt denna regel bleve det i första hand skoldistriktets egen sak att

överväga, huruvida förutsättningarna för sjuårig kurs förelåge. Såsom av

de sakkunnigas kostnadsberäkningar framginge, vore det en betydande grupp

av skoldistrikt, där till följd av det starkt sjunkande barnantalet det sjunde

skolårets införande redan under de första åren efter statsmakternas beslut

om obligatorisk sjuårig folkskola möjliggjordes utan nämnvärt ökade utgifter

för distrikten. Där detta vore fallet, torde det kunna förväntas, att

skoldistrikten i stor utsträckning självmant genomförde en utsträckning av

skoltiden. För alla parter, både skolan, distrikten och de statliga skolmyndigheterna,

måste det betraktas såsom i hög grad eftersträvansvärt, att

reformen så långt som möjligt komme till stånd under gott samförstånd

och samarbete, alltså i frivillighetens tecken. Upplysning och rådgivning

borde i detta skede vara den främsta uppgiften för de statliga myndigheterna.

I allmänhet komme det väl att vara kostnadssynpunkter, organisatoriska

förhållanden eller en folkopinion inom orten, som från kommunalt håll

åberopades såsom hinder för skolkursens förlängning. I den mån dylika

skäl ägde ett reellt underlag, borde till dem tagas den största hänsyn. Denna

hänsyn bjöde enligt de sakkunnigas mening att under de första åren av

övergångstiden helt utesluta möjligheten av den sjuåriga skolkursens införande

i sådana fall, där skoldistriktet motsatte sig förändringen. Detta

första avsnitt av övergångstiden, då distrikten skulle äga ett absolut veto

i fråga om det sjunde året, kunde lämpligen bestämmas till fyra läsår,

d. v. s. till utgången av läsåret 1939—1940. Intet skoldistrikt skulle sålunda

enligt de sakkunnigas förslag utan eget medgivande kunna åläggas

att förändra någon folkskola till sjuårig tidigare än med ingången av läsåret

1940—1941.

Men även efter avslutandet av denna första etapp, under vilken full frihet

i förevarande avseende skulle råda, syntes det vara tillrådligt, att stor

varsamhet iakttoges vid reformens utförande. Samförstånd borde alltjämt

främst vara rättesnöret. Likväl skulle dåmera skoldistrikten hava haft god

tid på sig för förberedelser av olika art, och folket kunde haft tillfälle att

göra sig mera förtroget med den nya ordningen. Under dessa förhållanden

kunde det i åtskilliga fall tänkas komma att föreligga ett sådant läge,

att ett motstånd mot skolkursens förlängning från distriktets sida måste betecknas

såsom uppenbart orimligt. Det borde då kunna anses befogat att

tillgripa tvångsmedel. I fall av det nu skildrade slaget, vilka fall dock

torde bliva sparsamt förekommande, vore det enligt de sakkunnigas uppfattning

icke lämpligt, att underordnade statliga myndigheter träffade det

slutgiltiga avgörandet, som förutsatte en grundlig utredning och ett allsidigt

hänsynstagande. De sakkunniga föresloge därför, att prövningen av dessa

fall skulle läggas i Kungl. Maj:ts hand. Vägen till denna prövning syntes

— även om varianter kunde tänkas — normalt böra bliva den, att folkskolinspektören,

sedan godvilliga förhandlingar med distriktet visat sig

fruktlösa, påkallade domkapitlets beslut i saken. Ginge detta beslut i positiv

riktning, måste det underställas Kungl. Maj:ts prövning för att vinna

giltighet. Ställde sig åter domkapitlet avvisande till inspektörens framställning,

skulle ärendet gå till skolöverstyrelsen och Kungl. Majit.

Inom vissa skoldistrikt kunde föreligga sådana särskilda förhållanden,

som gjorde det önskvärt att utsträcka folkskolekursen utöver

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

sju år. En utsträckning av den obligatoriska folkskolan till åttaårig i Stockholm,

varom framställning gjorts hos Kungl. Maj:t av Stockholms folkskoledirektion,

skulle innebära ett stadfästande av sedan länge bestående

faktiska förhållanden samt möjliggöra en lärjungarnas behov bättre motsvarande

anpassning av kurserna. I två landsbygdsdistrikt, Hyssna i Västergötland

och Urshult i Småland, hade vid halvtidsläsande skolor under åtskilliga

år funnits införd åttaårig kurs.

De sakkunniga anse icke, att anledning finnes att nu överväga den åttaåriga

folkskolan såsom ett alternativ i jämbredd med den sjuåriga. Men

det synes dem, särskilt av stockholms fallet och andra liknande fall, där en

stadigt och livligt frekventerad folkskolans högre avdelning finnes, framgå,

att det under vissa, av speciella ortsförhållanden betingade förutsättningar

kan vara önskvärt att vinna en förlängning av folkskolekursen till åtta år.

Författningen borde enligt de sakkunnigas mening lämna möjlighet att tillgodose

ett dylikt, åtminstone tills vidare mera undantagsvis uppträdande

behov. Detta syntes böra ske, genom att den av de sakkunniga

förordade allmänna regeln, att folkskolan skulle omfatta sju årsklasser, kompletterades

med ett särskilt stadgande av innehåll, att vad som sålunda

föreskrivits angående antalet årsklasser i folkskolan icke skulle utgöra hinder

för Kungl. Maj:t att, i händelse särskilda förhållanden därtill föranledde,

efter framställning av skoldistrikt medgiva anordnande av folkskola med

ett större antal årsklasser än sju. Prövningen av dessa fall hade de sakkunniga

ansett böra läggas i Kungl. Maj:ts hand, med hänsyn till att det

här vore fråga örn en avvikelse från den vanliga skolorganisationen, som

visserligen icke behövde men lewide medföra betydelsefulla ekonomiska och

organisatoriska konsekvenser. En åttonde klass, som i denna ordning komme

till stånd, torde alltid böra göras obligatorisk för lärjungarna; detta i enlighet

med vad som städse principiellt gällt för folkskolans undervisning.

En frivillig åttonde klass borde alltjämt som hittills vara att hänföra till

folkskolans högre avdelning.

Beträffande upphörandet av skolplikten i folkskolan är

enligt folkskolestadgan § 35 mom. 3 avgörande, huruvida lärokursen inhämtats.

Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper,

vilka fordras för avgång från skolan, skall fortfarande anses skolpliktig,

varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga kunskaper,

äger rätt att bliva från skolgång befriad. Dock får sådan befrielse

ej ske före det kalenderår, under vilket lärjungen fyller 13 år. Ännu tidigare

kan emellertid lärjunge, under förutsättning av inhämtat kunskapsmått,

erhålla befrielse, därest skolöverstyrelsen prövar särskilda skäl föreligga,

men under inga omständigheter kan dylik tidigare befrielse meddelas,

örn ej lärjungen vid slutet av det läsår, varunder han genomgått högsta

klassen, uppnått 12 års ålder.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

De sakkunniga föreslå sådan ändring i nu anförda bestämmelser, att efter

införande av obligatoriskt sjunde skolår lärjunge, som vid skolålderns slut

icke inhämtat de kunskaper, som fordras för avgång från skolan, icke skulle

vara skyldig att kvarstanna i folkskolan mer än ett läsår utöver det, under

vilket skolplikten i normala fall upphörde. En i § 35 mom. 3 av folkskolestadgan

intagen bestämmelse, att befrielse från skolgång icke får äga

rum före det kalenderår, under vilket lärjunge fyller tretton år, föreslås

skola utgå, detta med hänsyn till att genomgången av högsta klassen i den

sjuåriga folkskolan aldrig kommer att kunna avslutas före nämnda kalenderår.

Sammanfattningsvis innebära de sakkunnigas förslag i avseende

å de grundläggande stadgandena örn folkskolekursens omfattning följande:

Folkskolan skall omfatta sju årsklasser. Vid skola, där antalet

årsklasser för närvarande är sex, skall övergång till sjuårig

skolkurs äga rum, så snart sådant, med hänsyn till härav

föranledda kostnader, skolväsendets organisation inom distriktet

och övriga ortsförhållanden, prövas lämpligen kunna ske,

dock senast med ingången av läsåret 1946—1947. Härvid skall

iakttagas, att före nämnda läsår sjuårig skolkurs icke må

utan skoldistriktets medgivande införas annorledes än efter

Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av

läsåret 1940—1941. Emellertid skall Kungl. Majit äga befogenhet

att, där omständigheterna sådant påkalla, för viss tid medgiva

distrikt anstånd i större eller mindre omfattning utöver

läsåret 1946—1947 med införande av sjuårig skolkurs.

Vad nu sagts angående antalet årsklasser i folkskolan skall

icke utgöra hinder för Kungl. Majit att, i händelse särskilda förhållanden

därtill föranleda, efter framställning av skoldistrikt

medgiva anordnande av folkskola med ett större antal årsklasser

än sju.

De sakkunniga övergå därefter till att behandla frågan om fortsättningsskolans

ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig

folkskola.

De erinra om, att tanken på att en sjuårig folkskola skulle kunna i utbildningshänseende

giva en fullgod ersättning för sexårig folkskola plus

fortsättningsskola vid flera tillfällen skymtat i den offentliga diskussionen

om den allmänna harna- och ungdomsundervisniugen samt genom motioner

upprepade gånger bragts under statsmakternas prövning. En redogörelse

för vad sålunda förekommit lämnas här nedan.

Med anledning av en inom riksdagens andra kammare väckt motion

anhöll 1927 års riksdag i skrivelse nr 255, att Kungl. Majit täcktes taga

under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas i folkskolans

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan komme att inrymma

jämväl en kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolans undervisning.

Riksdagen intog i sin skrivelse icke någon bestämd ståndpunkt till frågan,

huruvida genomgången sjuårig folkskola borde medföra befrielse från

all fortsättningsskolplikt. Den lade i motiveringen tonvikten på en omarbetning

av kursplanerna för det sjunde året i A-skolan därhän, att dessa

genom differentiering på olika linjer inriktades ej blott på en allmänbildande

undervisning utan även på det praktiska arbetet. Frågan örn fortsättningsskolpliktens

bortfallande borde bliva föremål för närmare utredning.

Det framhölls, att å ena sidan en föreskrift av innebörd, att sjuårig

folkskola befriade från fortsättningsskolan, kunde antagas komma att i

åtskilliga samhällen, som hade endast sexårig A-skola, främja ett frivilligt

upprättande av en sjuårig folkskola, något som riksdagen sade sig hnna i

hög grad beaktansvärt, men att å andra sidan uppmärksamhet måste ägnas

åt spörsmålet örn vilket inflytande en föreskrift av nyssnämnda innebörd

kunde komma att utöva på skolförhållandena i de skoldistrikt, som redan

inrättat obligatorisk sjuårig folkskola jämte ett- eller tvåårig fortsättningsskola.

Vidare framhöll riksdagen, att det måste övervägas, hur ett sådant

beslut kunde komma att inverka på skolor av andra typer än de i motionen

berörda A-skolorna.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva

utlåtande med anledning av nämnda riksdagsskrivelse, avgav överstyrelsen

den 19 oktober 1928 en omfattande utredning i frågan (tryckt

såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr 110 vid 1929 års riksdag).

Överstyrelsen avstyrkte en anordning, som skulle innebära, att sjunde klassen

i sjuklassig folkskola av A-form skulle i sig fullständigt upptaga den

tvååriga fortsättningsskolans lärokurs, och att skoldistrikt skulle befrias

från att upprätta fortsättningsskola för lärjungar, som avgått från sådan

sjunde klass. Under erinran, att man vid organisationen av fortsättningsskolan

så långt möjligt sökt att göra denna skola till en ungdomsskola,

framhöll överstyrelsen bland annat, att det icke torde vara möjligt att giva

folkskolans sjunde klass ungdomsskolans karaktär. Även om denna klass

finge en mera fristående ställning och erhölle en från övriga folkskoleklasser

i viss mån avvikande organisation, så måste den tillhöra folkskolan och

vara fast inordnad i denna. Den måste stå i nära samband med övriga

folkskoleklasser, då det vore från denna klass, som lärjungarna skulle erhålla

avgångsbetyg, vilket givetvis skulle avse folkskolekursen i dess helhet.

Ett hinder för sjunde klassens förvandling till en ungdomsskola förefunnes

enligt överstyrelsens mening också i lärjungarnas åldersståndpunkt och därmed

följande förståndsmognad. Överstyrelsen påvisade ytterligare svårigheten

att i sjunde klassen införa fortsättningsskolans hela kurs i samhällslära,

och i fråga örn det andra för fortsättningsskolan karakteristiska ämnet

arbetskunskap kunde det enligt överstyrelsens mening icke ifrågakomma

att införa detta ämne i sjunde klassen och därmed göra undervisningen i

denna klass yrkesbetonad. Överstyrelsen erinrade vidare, att syftet med

forsättningsskolan var icke blott att meddela kunskap utan även att verka

uppfostrande. Ur dessa synpunkter vore det angeläget, att lärjungarna

komme att stå under skolans inflytande så många år, som detta läte sig

göra. Den tvååriga fortsättningsskolans ersättande med en sjunde folk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

skoleklass skulle medföra ett betänkligt avsteg från den med forsättningsskolans

tillkomst godtagna regeln av en sammanlagd undervisningstid i

folk- och fortsättningsskola av minst åtta år.

Någon åtgärd från Kungl. Majts sida vidtogs icke för åstadkommande

av ändring i bestämmelserna örn fortsättningsskolplikten i förevarande avseende.

Frågan örn fortsättningsskolans ställning i förhållande till den sjuåriga

folkskolan blev snart ånyo föremål för utredning på grund av riksdagsinitiativ.

I skrivelse nr 214, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan,

anhöll 1929 års riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes framlägga

utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar från heltidsläsande

folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg genomgått sjunde

klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att

erhålla befrielse från fortsättningsskolplikten.

Det är av stort intresse att taga del av vad riksdagen i denna skrivelse

yttrar örn »den rådande motviljan mot fortsättningsskolan», som vissa av

motionärerna åberopat. Riksdagen framhåller i anledning härav, att man

i diskussionen örn fortsättningsskolan syntes hava visat en benägenhet att

generalisera de yttringar av missnöje med och motstånd mot denna skolform,

som på en del håll kommit till synes, under det att de många fall,

där fortsättningsskolan omfattats med intresse av skoldistrikten och skolgången

varit utan anmärkning, låtit föga tala örn sig. Man får komma

ihåg — heter det i riksdagsskrivelsen — att det här gäller en obligatorisk skoltyp,

som ännu är i sitt första utvecklingsskede, och att det därför är naturligt,

att vissa svårigheter måste yppa sig, medan organisationsarbetet ännu

befinner sig i begynnelsestadiet. Det vore med hänsyn härtill enligt riksdagens

mening också av vikt att ej draga förhastade slutsatser av på enstaka

håll hittills vunna erfarenheter. I detta sammanhang påpekade riksdagen,

att enligt då senast tillgängliga officiella statistik antalet fortsättningskolavdelningar

uppginge till över 7,000, samt tilläde, att det ej vore

ägnat att väcka förvåning eller giva grundad anledning till misströstan om

fortsättningsskolans framtid, att i en så vittomfattande organisation då och

då motigheter måste uppstå.

I själva huvudfrågan, fortsättningsskolpliktens avskaffande vid genomgång

av sjuårig folkskola, sade sig riksdagen icke heller denna gång vilja

taga definitiv ståndpunkt. Men riksdagen uttalade dock såsom sin mening,

att åtskilliga skäl kunde andragas till förmån för inarbetande av den tvååriga

fortsättningsskolans kurs i det sjunde skolåret. Ur undervisningsoch

uppfostringssynpunkt syntes mera vara att vinna genom en förlängning

av skoltiden med ett helt skolår, då lärjungarna under åtta månader

oavbrutet stöde under lärarens tillsyn och ledning, än genom fortsättningsskolans

i regel ej mer än 360 timmar omfattande, kanske till några få timmar

i veckan eller till spridda tidsperioder förlagda undervisning. Och för

en stor del av lärjungarna borde en sådan organisation vara ägnad att

undanröja de svårigheter, som genom fortsättningsskolplikten stundom kunde

uppkomma, då det för dem gällde att genom arbetsanställning bidraga till

eller själva förvärva sitt uppehälle. De kunde då i en sammanhängande

följd fullgöra sin skolgång för att sedan mera odelat ägna sig åt det praktiska

livets uppgifter i stället för att under två år efter folkskolans slut

med vissa mellantider vara underkastade skolplikt. Riksdagen betonade så
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

som eftersträvansvärt, att icke fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde

skolår medförde en försämring av det hittillsvarande resultatet av folk- och

fortsättningsskolans undervisning. Den föreslagna anordningen tarvade därför

en omarbetning av de dåvarande läroplanerna för den sjuåriga folkskolan,

så att den sjunde klassen komme att innebära en verklig påbyggnad

på en sexårig avslutad folkskolekurs och en påbyggnad, som i sig

inneslöte det kunskapsstoff, som i fortsättningsskolan skulle hava meddelats.

Riksdagen ansåg, att den ifrågasatta rätten för skoldistrikten att utbyta

fortsättningsskolan mot ett sjunde skolår borde inskränkas till att avse allenast

de bäst organiserade folkskolorna, d. v. s. de heltidsläsande huvudformerna

(A- och B-formerna). I en av motionerna hade berörts vissa svårigheter

för en sådan anordning, när det gällde skolor av B-form. Riksdagen

ville icke förneka, att vad i sådant hänseende anförts hade ett visst berättigande,

men trodde dock, att nämnda svårigheter genom lämpliga anordningar

skulle kunna övervinnas. Jämväl i andra hänseenden kunde

olägenheter av pedagogisk eller organisatorisk art möjligen yppas, och hela

spörsmålet tarvade därför ytterligare utredning och belysning från olika

synpunkter.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse bemyndigade Kungl. Majit

den 5 juli 1929 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

särskilda sakkunniga (1929 års fortsättningsskolsakkunniga) för att inom

nämnda departement biträda med den av riksdagen i samma skrivelse begärda

utredningen ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och

förslag över andra i samband med den av riksdagen äskade utredningen

uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation. De av dåvarande

departementschefen tillkallade sakkunniga (ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren S. Bengtsson, Norup, ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen A. V. Säfström, ledamoten av riksdagens

första kammare, hemmansägaren K. E. Andersson, Eliantorp, samt ledamoten

av riksdagens andra kammare, redaktören B. Petersson, Lerbäcksbyn)

avgåvo den 29 maj 1931 utredning och förslag rörande forsättningsskolans

organisation (statens offentliga utredningar 1931: 17).

Fortsättningsskolsakkunniga, som för frågans närmare studium avlade

besök i ett stort antal skolor i skilda delar av landet och därvid även höllö

talrika överläggningar med skolråd och enskilda, funno sig, efter ingående

övervägande av alla de omständigheter, till vilka hänsyn vid bedömandet

av frågan örn fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde folkskoleår

måste tagas, böra på grund av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl

avstyrka förslaget att till folkskolans sjunde klass förlägga fortsättningsskolans

båda årskurser.

Propositionen till 1932 års riksdag, nr 134, angående ändrade bestämmelser

beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. anslöt sig till de

sakkunnigas uppfattning.

I en vid samma riksdag väckt motion hemställdes emellertid, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utarbetande av kursplaner

för ett sjunde skolår, inrymmande den kurs, som tillhörde den tvååriga

fortsättningsskolans undervisning, samt att därefter den ändring i gällande

fortsättningsskolstadga måtte vidtagas, att skoldistrikt med heltidsläsande

skolor, som i sjunde klass tillämpade dessa kursplaner, måtte erhålla

tillstånd att ersätta fortsättningsskolan med ett sjunde skolår.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 99.

Statsutskottet ställde sig i sitt utlåtande avvisande mot det i motionen

gjorda yrkandet. Utskottet anförde därvid bland annat:

»Enligt utskottets mening bar den verkställda sakkunnigutredningen på

ett övertygande sätt uppvisat, att det icke med fördel låter sig göra att ersätta

fortsättningsskolkursen med ett sjunde läsår. Följande invändningar

mot ett sådant utbyte synas förtjänta av beaktande. Om i skola av

lägre form än A-typen fortsättningsskolans kunskapsstoff skall meddelas i

sjunde klassen, synes detta icke kunna ske, utan att undervisningen i de

lägre klasserna blir avsevärt lidande härpå. Men även i A-skolor uppkomma

icke oväsentliga svårigheter vid en sådan anordning, särskilt när

det gäller de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, där, till följd av nödvändigheten

att uppdela lärjungarna i grupper vid undervisningen i arbetskunskap,

störningar i undervisningsarbetets jämna fortgång måste bliva

följden. Örn anordningen inskränkes till skolor av A-formen — vilka synas

vara de enda, där förändringen överhuvudtaget är tänkbar — kommer den

påkallade reformen att få sin betydelse huvudsakligen endast för städerna

och de stadsliknande samhällena, där skolplikten i dylikt fall blir sjuårig,

under det att densamma för den övervägande delen av landsbygden fortfarande

skulle förbliva åttaårig. Ej nog med att på detta sätt olikheterna

mellan landsbygdsbefolkningens och stadsbefolkningens ställning ytterligare

markeras; även inom ett och samma skoldistrikt kan det inträffa, att en

del av barnen får ett år längre skolplikt än de övriga, beroende på till vilken

skolrote vederbörande hör. Beträffande sådana skoldistrikt, som redan

infört ett sjunde skolår i sina heltidsläsande folkskolor och därpå byggt en

ettårig fortsättningsskola, kan det befaras, att den sålunda ofta med möda

genomförda organisationen genom den påyrkade förändringen skulle slås

sönder, i det att ett medgivande att ersätta fortsättningsskolan med ett

sjunde läsår skulle giva distrikten anledning att avskaffa fortsättningsskolan.

Dessa och andra i propositionen framhållna skäl av pedagogisk och organisatorisk

natur synas utskottet starkt tala mot fortsättningsskolans ersättande

med ett sjunde läsår i folkskolan.»

Till utskottets utlåtande var fogad en reservation, däri hemställdes, att

riksdagen i anledning av förutnämnda motion måtte besluta, dels att sådana

lärjungar, som med fullständigt avgångsbetyg avgått från sjunde klassen

av folkskola, anordnad enligt A-formen i gällande undervisningsplan

för rikets folkskolor, skulle, under förutsättning att i nämnda folkskola tilllämpats

vederbörligen fastställd kursplan, inrymmande, vad angår sjunde

klassen, jämväl fortsättningsskolans kurs, vara befriade från fortsättningsskolplikt,

dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit

ville låta utarbeta och fastställa sådana kursplaner, som nyss nämnts.

Utgången i riksdagen blev den, att andra kammaren antog utskottets förslag,

medan i första kammaren reservationen segrade. Det med anledning

av motionen framställda yrkandet i reservationen hade därmed fallit.

De sakkunniga fastslå för egen del till en början, att fortsättningsskolans

uppgift är en annan än folkskolans. Fortsättningsskolan vore tillkommen

i ändamål att vara en ungdomsskola och vore såväl till sin yttre som sin

inre organisation anpassad med hänsyn härtill, under det att folkskolan vöre

en barndomsskola med en sådans särdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Ett utmärkande drag för fortsättningsskolan vore undervisningens praktiska

inriktning. Vid sitt beslut rörande fortsättningsskolan år 1918 uttalade

riksdagen, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan borde stå som det

mål, som borde eftersträvas överallt, där förutsättningarna vore för handen

för denna skolform. Fortsättningsskolans utveckling visade, att trots de

betydande svårigheter, som självfallet mött vid genomförandet av denna

skolform såsom obligatorisk, och trots den jämförelsevis korta tidsperiod,

som vår nuvarande fortsättningsskola bestått, man i ganska stor utsträckning

lyckats förverkliga detta riksdagens uttalande. Men även i de fall,

där fortsättningsskolan icke kunnat givas en yrkesbestämd form, hade, likaledes

i full överensstämmelse med av 1918 års riksdag gjorda uttalanden,

undervisningen i den allmänna fortsättningsskolan erhållit en praktisk läggning,

i det utrymme beretts åt undervisning såväl örn ortens arbetsliv och

näringsförhållanden som ock i allmänhet om olika yrken för att därmed

underlätta lärjungarnas yrkesval. Att denna fortsättningsskolans praktiska

inriktning vunnit ett berättigat uppskattande torde framgå av det faktum,

att åtminstone på vissa orter fortsättningsskolan kommit att tjäna som förmedlare

vid de ungas anställande i praktiskt arbete. Enligt vad de sakkunniga

erfarit, hade det sålunda blivit allt vanligare, att företagare eller

arbetsgivare vände sig till fortsättningsskolan för erhållande av lämpliga

arbetskrafter.

I enlighet med fortsättningsskolans uppgift hade den givits en från folkskolan

skild organisation, och som karakteristiska kännetecken för densamma

stöde dess större rörlighet och anpassning efter på olika orter rådande

förhållanden. Undervisningstidens längd, dess förläggning under

arbetsåret, läroplanernas beskaffenhet, allt detta växlade efter föreliggande

behov.

Då alltså fortsättningsskolan tillkommit och organiserats i ett helt annat

syfte och med en till arten helt annan uppgift i undervisningsväsendet än

folkskolan, syntes det de sakkunniga uppenbart, att redan på grund härav

tanken på att låta fortsättningsskolan så att säga helt uppgå i folkskolan

måste avvisas. Man kunde visserligen såsom skett genom 1925 års beslut

från fortsättningsskolans undervisning avskilja vissa partier av lärostoffet,

vilka lika väl eller bättre lämpade sig för barndomsskolans stadium. En

sådan åtgärd kunde vara berättigad såsom en efter vunnen erfarenhet påkallad

revidering av fortsättningsskolans läroplan. Men erkände man behovet

av en efter ett mognare åldersstadium anpassad allmän ungdomsskola

— och, så vitt de sakkunniga hade sig bekant, hade behövligheten

härav icke av någon i ansvarig ställning på allvar ifrågasatts — då läge

det i sakens natur, att folkskolan icke kunde i sig upptaga fortsättningsskolans

funktioner.

Detta vore ett av huvudskälen mot fortsättningsskolans slopande i samband

med genomförandet av en obligatorisk sjuårig folkskola. Ett annat

och minst lika viktigt skäl vore det, att, örn man i en sådan folkskolas

lärokurs inlade även fortsättningsskolans, man högst avsevärt försvagade

värdet av den åsyftade folkskolereformen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Av vad de sakkunniga enligt det föregående anfört framginge, att ett

sjunde skolår erfordrades framför allt för att barnen skulle kunna få en

bättre och grundligare utbildning i folkskolans ämnen, särskilt i de för deras

framtida verksamhet grundläggande elementära färdigheterna i att läsa,

skriva och räkna. På förmågan att behärska dessa färdigheter ställde det

nutida samhällslivet så stora krav, att, då härjämte utbildning skulle meddelas

i ett flertal andra viktiga kunskapsgrenar, en sjuårig skoltid i den

allmänna barndomsskolan i själva verket icke vore att betrakta såsom rundligt

tillmätt utan, i synnerhet vid landsbygdens mera svårarbetade skolor,

snarare såsom ett minimum. En obligatorisk sjuårig folkskola vore icke

någon lyxsak, något utslag av en samhällets frikostighet mot dess barn

eller något symptom på kulturell blomstring, utan helt enkelt en sak, som

tarvades för botandet av allvarliga brister i vår nuvarande elementära medborgarutbildning.

Det sjunde skolåret måste därför helt och hållet ägnas

åt folkskolans uppgifter. Det hade i allmänhet icke råd att avstå någon del

av sig självt till andra ändamål. Med denna syn på den föreliggande

frågan vore det tydligt, att de sakkunniga måste ställa sig avvisande mot

tanken på att inlägga fortsättningsskolan i folkskolans lärokurs.

Det tredje viktiga skälet mot en sådan åtgärd läge i de tekniskt pedagogiska

och organisatoriska svårigheter, för att icke säga hinder, som

mötte.

I enlighet med de givna direktiven hade de sakkunniga ingående undersökt

och övervägt olika utvägar för det avsedda inarbetandet av fortsättningsskolans

lärostoff inom folkskolans ram. Resultatet hade för deras del

blivit detsamma som för 1929 års fortsättningsskolsakkunniga, som i sitt

betänkande (sid. 10—21) utförligt behandlat detta ämne och därvid tydligt

påvisat, hurusom, såsom nämnda sakkunniga i sitt slutomdöme uttryckte

saken, »ett fullständigt borttagande av särskild fortsättningsskola inom

skoldistrikt med heltidsläsande sjuårig folkskola skulle försvaga skolväsendet

och på ett betänkligt sätt rubba dess organisation». Då folkskolesakkunniga

emellertid anbefallts att ånyo särskilt göra undersökning härutinnan,

ansåge de sig böra mera utförligt upptaga även denna sida av problemet

till behandling.

Folkskolan hade icke, såsom läroverken, en enhetlig organisation. Folkskoleväsendet

måste tvärtom anpassas efter de skiftande förhållandena på

olika orter och företedde därför en mångfald av former, vilka erbjöde mycket

olikartade betingelser för undervisningsarbetet. Gällande undervisningsplan

för rikets folkskolor upptoge ett tiotal olika folkskoletyper, vartill komme ett

icke ringa antal variantformer, som i skilda hänseenden avveke från de i

undervisningsplanen angivna. I städer och stadsliknande samhällen hade

folkskolan kunnat anordnas enligt den i organisatoriskt hänseende mest utvecklade

A-formen, i vilken varje lärare undervisade allenast en årsklass.

T de på landsbygden allmännast förekommande skoltyperna av B-, C- och

D-former hade läraren däremot att samtidigt undervisa flera årsklasser. Antalet

samtidigt undervisade klasser växlade mellan två och i regel högst fem

årsklasser men kunde i undantagsfall uppgå ända till sju årsklasser. När
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 09.

mast A-formen komme folkskolan av första B-formen. Denna vore på folkskolestadiet

uppdelad i två läraravdelningar, den lägre omfattande klasserna

3—4, den högre klasserna 5—6 eller, örn skolan vore sjuårig, klasserna

5—7, och varje lärare undervisade samtidigt två eller tre årsklasser. I folkskolan

av andra B-formen, som utgjorde en på landsbygden allmänt förekommande

skolform, tillhörde alla klasserna på folkskolestadiet samma läraravdelning,

och fyra eller fem årsklasser undervisades därför samtidigt av

en lärare. Folkskolan av tredje B-formen saknade underlag av särskild

småskola, varför en och samma lärare måste samtidigt sköta undervisningen

av samtliga årsklasser, representerande så vitt skilda ålders- och utvecklingsstadier

som från det rena nybörjarstadiet till och med folkskolans avgångsklass.

För att antalet klasser i denna svårskötta skolform skulle nedbringas,

gällde i allmänhet, att nybörjare intoges blott vartannat år. Undervisningsavdelningen

innefattade därför i regel ena året första, tredje, femte och

eventuellt sjunde klassen samt andra året andra, fjärde och sjätte klassen.

Samtliga ovan angivna skolformer betecknades i undervisningsplanen såsom

normala skolformer eller huvudformer. Till dessa komme så de såsom

undantags former betecknade C- och D-formerna, vilka hnge förekomma, där

vissa lokala förhållanden därtill föranledde. Skolor, som anordnats enligt

någon av C-formerna, vore folkskolor med halvtidsläsning, i vilka barnen i

regel åtnjöte undervisning blott hälften av den eljest stadgade lästiden.

Skolorna av D-form vore mindre folkskolor, i vilka undervisningen på såväl

småskole- som folkskolestadiet helt och hållet bestredes av lärare med småskollärarexamen,

och kunde vara antingen heltids- eller halvtidsläsande. Av

C- och D-former förekomme även flyttande skolor, vilka undervisades på

skilda stationer.

Av den ovan lämnade översikten framginge att oaktat en genomgripande

reformverksamhet på folkskoleväsendets område vore de yttre förutsättningar,

under vilka folkskolan fullgjorde sin uppgift att meddela den grundläggande

medborgerliga undervisningen, ännu högst olikartade. Ett enhetligt, författningsmässigt

fastställt kunskapsmål för folkskolan hade ej kunnat uppställas

eller uppnås. För att ett så tillfredsställande undervisningsresultat, som förhållandena

medgåve, skulle kunna vinnas, måste arbetssättet i skolan anpassas

efter de särskilda betingelser, som de olika skolformerna erbjöde.

A-skolorna intoge i så måtto en särställning, att läraren undervisade endast

en årsklass och ständigt hade möjlighet att meddela denna direkt undervisning.

Väsentligt annorlunda vore de undervisningsmöjligheter beskaffade,

som stöde till buds i de skolformer, i vilka läraren samtidigt undervisade

flera årsklasser. Om i skolor, tillhörande B-, C- och D-formerna,

A-skolans arbetssätt skulle tillämpas på det sättet, att läraren sysselsatte sig

med en klass åt gången, komme den tid, varje årsklass kunde erhålla för

direkt undervisning, att stå i omvänt förhållande till klassernas antal inom

undervisningsavdelningen. Ju större antal årsklasser, som tillhörde en undervisningsavdelning,

desto kortare bleve den tid, som stöde till förfogande

för direkt undervisning av varje årsklass. Tillämpad på en sjuårig skola av

andra B-formen, som på folkskolestadiet hade 30 undervisningstimmar i

veckan, skulle en dylik anordning innebära, att var och en av folkskolestadiets

fem årsklasser direkt undervisades endast omkring 6 veckotimmar.

Under återstående 24 veckotimmar skulle lärjungarna behöva sysselsättas

med tysta övningar. Under samma förutsättning skulle i sjuårig skola av

första B formen tiden för den direkta undervisningen inskränkas i tredje

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

och fjärde klasserna till hälften och i de högre klasserna till tredjedelen av

hela undervisningstiden. De anförda exemplen avsåge skolor med heltidsläsning.

I skolor med endast halv lästid skulle uppenbarligen ett dylikt

förfaringssätt giva ännu mera ogynnsamt resultat.

För att vinna tid för direkt undervisning i de ur undervisningsteknisk

synpunkt mest svårskötta skolformerna hade det befunnits nödvändigt, att

i den utsträckning, så lämpligen kunde ske, anordna samläsning mellan olika

årsklasser, som sammanhöllos i en arbetsgrupp. Denna utväg kunde ej anlitas

i alla skolans läroämnen. I ett ämne, såsom räkning, där lärokursen

med nödvändighet måste inhämtas i en viss, av ämnets natur betingad ordningsföljd,

måste varje årsklass i regel undervisas för sig. Men i andra

läroämnen, såsom kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet,

förenades flera årsklasser till en arbetsgrupp, som samtidigt sysselsattes

med samma kursmoment, varvid s. k. Tcursväxling tillämpades. En och

samma arbetsgrupp kunde i allmänhet ej lämpligen omfatta mera än två

eller tre årsklasser. Örn ett större antal årsklasser undervisades tillsammans,

gjorde skillnaden med hänsyn till lärjungarnas ålders- och utvecklingsgrad

sig så starkt gällande, att den medförde alltför stora olägenheter för undervisningen.

I B 1-skolan kunde varje lärare på folkskolestadiet sammanhålla

sina klasser i en arbetsgrupp i de ämnen, för vilka kursväxling tillämpades

och undervisningsbetingelserna i dessa ämnen bleve då i viss mån

likartade med A-skolans. Örn däremot, såsom i B 2-skolan, en undervisningsavdelning

innefattade samtliga klasser på folkskolestadiet, skedde en

fördelning på två arbetsgrupper, den ena omfattande tredje och fjärde, den

andra femte, sjätte och sjunde årsklasserna. Innefattade en och samma

läraravdelning därtill även småskolestadiet, såsom i B 3-skolan, bildade detta

ytterligare en arbetsgrupp.

Samläsningen mellan flera årsklasser skänkte således i de mera komplicerade

skolformerna förbättrade undervisningsmöjligheter, genom att ett större

timtal kunde anslås till omedelbar undervisning och tiden för tysta övningar

inskränkas. Så vitt den pedagogiska erfarenheten gåre vid handen, erbjöde

denna anordning med nu gängse undervisningsmetoder den bästa lösningen

av ifrågavarande skolformers undervisningsproblem. Det borde dock icke

förbises, att arbetet i dessa skolformer likväl vore förbundet med betydande

svårigheter, som, under förutsättning att barnantalet vore måttligt, visserligen

kunde av den erfarne och skicklige läraren i viss mån modifieras men

icke helt förebyggas. Kursväxlingen gjorde det nödvändigt, att samma kursmoment

måste samtidigt genomgås med skilda årsklasser. Därvid kunde

det icke undvikas, att de olika kursmomenten komme att behandlas i annan

ordningsföljd, än vad som med hänsyn till lärjungarnas intellektuella utveckling

i de olika klasserna voro mest lämplig och önskvärd.

Det vore uppenbart, att om i ett skolsystem av här beskriven art vid

undervisningen nytt lärostoff, nya kursmoment, måste inläggas, en sådan

åtgärd medförde mycket olika verkningar till följd av skolornas skiftande

organisation. Såsom förut omtalats medgav 1925 års beslut angående fortsättningsskolplikten

möjlighet att vid sjuårig folkskola av huvudform anordna

ettårig fortsättningsskola. Därvid skulle dock i enlighet med ett av

riksdagen gjort uttalande noggrant tillses, att undervisningen under sjunde

folkskoleåret så ordnades, att därunder inhämtades så mycket av det för

fortsättningsskolan särskilt föreskrivna kunskapsstoffet, som eljest skulle lia

inhämtats under det första året i sistnämnda skola. De flosta skoldistrikt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

med helt genomförd sjuårig folkskoleplikt i heltidsläsande skola hade också,

såsom nämnts, anordnat ettårig fortsättningsskola, sedan läroplan för sjuårig

folkskola och reglemente för fortsättningsskolan blivit av skolöverstyrelsen

fastställda.

Under besök i ett stort antal skoldistrikt med ifrågavarande anordning

hade de sakkunniga inhämtat kännedom örn de praktiska erfarenheter, som

vunnits angående möjligheten och lämpligheten av att i det sjunde folkskoleåret

inbygga den ena av fortsättningsskolans båda årskurser.

Därvid hade framgått, att skoldistrikten icke beträffande läroplaner för

sjunde folkskoleåret ansett sig kunna införa några väsentliga avvikelser från

den allmänna undervisningsplanen, utan ändringarna hade inskänkts till

sådana mindre jämkningar, som varit betingade av förhållandet till fortsättningsskolan.

Den undervisning, som i sjunde årsklassen meddelades i

modersmålsämnets skilda grenar, hade ansetts fullt uppväga, vad som eljest

skolat inhämtas i fortsättningsskolans första årskurs. Till den ettåriga fortsättningsskolan

hade förlagts övningar i uppsättande av praktiska skrivelser,

som kunde av lärjungarna bevaras som en formulärsamling. Vidare finge

lärjungarna i fortsättningsskolan göra bekantskap med några verk av våra

främsta författare, ofta i form av arbetsuppgifter i anslutning till folk- och

skolbibliotek, i syfte att väcka håg för fortsatta studier på egen hand. Ej

heller beträffande sjunde skolårets kurs i räkning hade ändring ansetts behövlig.

Den kurs i räkning, som meddelades i allmän fortsättningsskola,

avsåge dels repetition av det förut genomgångna, dels praktiska tillämpningsövningar.

I yrkesbestämd fortsättningsskola gåves räkneuppgifter i anslutning

till kursen i arbetskunskap. Till fortsättningsskolan hade vidare

förlagts en ganska omfattande kurs i bokföring, avslutad med uppgörande

av deklaration, vilken kurs svårligen kunnat medhinnas i skolor av B-form.

Uppgiften att i sjunde klassen införa de kursmoment i medborg arkunskap,

som skulle ingått i ena fortsättningsskolårets kurs, hade i skolor av B-form

ej kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. I skolor av B 1-form ansloges

i sjunde klassen en särskild veckotimme, tagen från ämnet historia, för

genomgång av valda delar av fortsättningsskolans kurs i medborgarkunskap,

och därvid genomginges företrädesvis sådana kursmoment, som anslöte sig

till lärokursen i historia. Men i B 2-, B 3- och D 1-skolor hade den särskilda

undervisningen i medborgarkunskap måst begränsas till ett minimum, för

att den ej skulle alltför störande ingripa i folkskolans övriga undervisning.

Den särskilda undervisningen av sjunde klassen medförde en motsvarande

minskning av tiden för direkt undervisning av övriga klasser. Till fortsättningsskolåret

uppskötes de svårare delarna av statskunskapen, den kurs i

kommunalkunskap, som eljest vanligen genomginges under det första fortsättningsskolåret,

behandlingen av vissa viktigare företeelser på samhällslivets

område, de delar av den sociala lagstiftningen, som skulle behandlas,

o. s. v.

Undervisning i arbetskunskap hade ej ifrågasatts till införande i sjunde klas''

sen i annan mån, än att hushållsgöromål upptagits på läroplanen i några

distrikt. Andra former av arbetskunskap hade ej ansetts böra ifrågakomma

på folkskolestadiet. För att bästa möjliga resultat skulle utvinnas av den

för flickorna betydelsefulla undervisningen i hushållsgöromål, hade distrikten

funnit lämpligast att införa densamma vid en tidpunkt, då lärjungarna

vunnit större mognad. Att undervisningen i hushållsgöromål förlagts till

fortsättningsskolan vore dock först och främst att tillskriva de svårigheter

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

siv organisatorisk art, som mötte vid införandet av ifrågavarande ämne i

folkskolans sjunde klass. I de på landsbygden mera allmänt förekommande

skolformerna vore antalet flickor i sjunde klassen vanligen för ringa för

att lämpligen bilda en grupp vid skolköksundervisningen. När dylik undervisning

förekomme i folkskolan, bleve det nödvändigt att befria flickorna

från deltagande i den övriga undervisningen under de dagar, skolköksundervisningen

påginge. Två alternativ komme vanligen i fråga beträffande

tiden för skolköksundervisningens förläggning: antingen påginge kursen en

hel skoldag i veckan under hela läsåret, eller ock koncentrerades den till

en sammanhängande kurs örn sex veckor likaledes med heldagsundervisning.

Det förra alternativet vore sällan genomförbart på landsbygden, eftersom

särskild facklärarinna behövde anställas och beredas full tjänstgöring.

Vilkendera utvägen, som valdes, medförde flickornas frånvaro från

den övriga undervisningen kännbara olägenheter. I de skolformer, örn vilka

vore fråga, undervisades gossar och flickor tillsammans, men under de dagar,

skolkökskurs påginge, vore i sjunde klassen endast gossarna närvarande.

Läraren nödgades att senare med flickorna ånyo genomgå det väsentliga av

de kursmoment, som behandlats under deras frånvaro. Anordningen verkade

splittrande på arbetet i folkskolan och försvagade dess resultat. Starkast

gjorde detta sig gällande, när flickorna, såsom vanligen vore fallet,

under sex veckor i följd vore av skolköksarbetet hindrade att deltaga i folkskolans

övriga undervisning. Ur kostnadssynpunkt bleve anordningen ingalunda

mera förmånlig, eftersom klasslärarens lön under alla omständigheter

utginge oavkortad men samtidigt facklärarinnan skulle hava sin lön.

Av den lämnade översikten framginge, att vid fördelningen av lärokursen

mellan det sjunde skolåret och den ettåriga fortsättningsskolan hade till

sjunde klassen överförts endast sådana delar av fortsättningsskolans lärostoff,

som kunnat sättas i organiskt samband med folkskolans lärokurser

i övrigt. Däremot hade man ej inom folkskolans ram kunnat tillgodose de

rena fortsättningsskolsynpunkterna. Av hänsyn till det arbetssätt, som

krävdes i folkskolor av 13-form och lägre typ, hade man undvikit anordningar,

som skulle påkallat, att sjunde klassen i större utsträckning undervisades

för sig. Till den ettåriga fortsättningsskolan hade förlagts de kursmoment,

som förlänade fortsättningsskolan dess karaktär av en praktisk ungdomsskola,

först och främst den yrkesbetonade delen av undervisningen och det

väsentligaste av kursen i medborgarkunskap. Den sjuåriga folkskolan kunde

lägga en fastare grundval för fortsättningsskolan, och arbetet inom denna

bedrivas med större intensitet, varför även en relativt så kort fortsättningsskolkurs,

som minimitiden 180 timmar utgör, kunde skänka värdefulla resultat.

Den starkt framträdande praktiska inriktningen av den till ett år

koncentrerade fortsatta undervisningen hade, enligt vad de sakkunniga erfarit

under sina resor till olika skoldistrikt, rönt uppskattning och ökat intresset

för skolan. De svårigheter beträffande skolgången, som stundom

visat sig under andra fortsättningsskolåret, hade ej förmärkts i den ettåriga

formen. Med anordningen hade sålunda vunnits en förstärkt folkskolebildning,

utan att fortsättningsskolans bildningsmål uppgivits.

Örn det nu förelåge ett tvång att inom den sjuåriga folkskolans ram inpressa

även den ettåriga fortsättningsskolkursen, kunde olika utvägar tänkas

bliva anlitade. Antingen skulle nämnda kurs sammansmältas med folkskolekursen,

d. v. s. ingå såsom en del av denna, förlagd till de högsta klasserna,

eller skulle undervisningen i fortsättningsskolans mera speciella ämnen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

visserligen inrymmas inom de sju folkskoleåren men förläggas till vissa

timmar antingen före eller efter folkskolans dagliga undervisningstid eller

till tid, som eljest utgör ferier i folkskolan, närmast vinterferien. Det torde

väsentligen vara mellan dessa tre alternativ, man i dylikt tvångsläge hade

att välja.

De sakkunniga hade underkastat de här antydda möjligheterna ingående

undersökningar, därvid de sakkunniga jämväl haft överläggningar med särskilda

av departementschefen tillkallade experter.

Vad det första alternativet anginge vore det väl, såsom också 1929 års

fortsättningsskolsakkunnig a framhållit, möjligt att, när det gällde de bäst

lottade skolorna, A-skolorna, där läraren hade endast en klass att undervisa,

låta det väsentliga av den allmänna fortsättningsskolans kurs ingå i det

sjunde skolåret, men till följd av lärjungarnas ringare förståndsmognad under

den tid, de tillhörde sjunde årsklassen, bleve dock resultatet av undervisningen,

särskilt i fråga om medborgarkunskapen, mindre tillfredsställande.

Vidare vore det tydligt, att med en sådan anordning måste följa en beskärning

av kurserna i folkskolans egentliga ämnen, som ofrånkomligen ledde

till en sänkning av kunskapsnivån i de ämnen, som drabbades av denna beskärning.

Konsekvensen torde alltså bliva en försämring i det hela.

I fråga örn övriga skoltyper, för vilka det karakteristiska vore, att läraren

samtidigt hade flera årsklasser att undervisa, ställde sig emellertid möjligheterna

att i folkskolan inlägga fortsättningsskolkursen ännu mycket sämre.

Nämnda kurs med sin för lärjungar på ett mera moget åldersstadium avpassade

undervisning måste tydligtvis väsentligen förläggas till sjunde klassen

och kunde icke ingå i den i här ifrågavarande skolor förekommande

kursväxlingen. Möjlighet måste sålunda beredas läraren att i sjunde klassen

meddela lärjungarna särskild undervisning i sådan omfattning, att de kunde

anses därunder inhämta fortsättningsskolans lärokurs. Detta förutsatte

emellertid, att lärjungarna i övriga klasser i långt större utsträckning än

hittills måste sysselsättas med s. k. tysta övningar, d. v. s. lämnas att på

egen hand sysselsätta sig med särskilda uppgifter, som lämnats dem av

läraren, medan denne samtidigt meddelade undervisning åt sjunde klassens

elever. En sådan utveckling komme, därom ansåge de sakkunniga intet

tvivel kunna råda, att innebära en obestridlig minskning i undervisningens

effektivitet i dess helhet, ja, i fråga om B 2-, B 3-, C- och D-skolorna, alltså

de på landsbygden vanligast förekommande skolorna, nära nog äventyra ett

hjälpligt resultat av skolarbetet. Det borde i detta sammanhang påpekas, att

i fråga örn skolor av lägre typ än A- och B 1-skolor, det heller icke, de

sakkunniga veterligen, någonsin ifrågasatts, att en anordning av förevarande

art skulle vara genomförbar.

Vad de sakkunniga nu anfört, hade avsett den allmänna fortsättningsskolans

kurs. Än tydligare framträdde emellertid svårigheterna, när det gällde

det för fortsättningsskolan betydelsefulla ämnet arbeislcunsJcap. Härutinnan

vore den av 1929 års fortsättningsskolsakkunniga verkställda utredningen

synnerligen klargörande. Redan ämnets speciella karaktär gjorde att läraren

vid undervisningen i detta ämne måste direkt sysselsätta sig med de i samma

undervisning deltagande lärjungarna, och under denna undervisning

måste det anses uteslutet, att läraren samtidigt skulle kunna utöva någon

uppsikt över och ledning av de andra klassernas arbete. Vidare krävde ämnet

arbetskunskap som regel en uppdelning av lärjungarna i smärre grupper,

vartill komme, att gossar och flickor i de flesta typer av den yrkes
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

bestämda fortsättningsskolan icke kunde undervisas tillsammans. Därest en

och samme lärare skulle bestrida hela undervisningen — förutsatt att klassläraren

överhuvudtaget vore kompetent att meddela undervisning i arbetskunskap,

vilket i många fall icke vore förhållandet — kunde undervisningstimmarna

i arbetskunskap icke inläggas i sjunde årsklassen, utan att i de

övriga klasserna en motsvarande inskränkning i undervisningstiden vidtoges,

innebärande en allvarlig försämring av folkskolans nivå, särskilt i vad anginge

landsbygdens mera svårarbetade skolformer.

Om undervisningen i arbetskunskap överlätes åt särskild eller särskilda

lärare, kunde väl för de lärjungar, som ej undervisades i arbetskunskap,

avkortningen i folkskolans undervisningstid undvikas. Denna anordning måste

dock medföra en icke oväsentlig utökning av antalet lärarkrafter. Aven

med bortseende från de ekonomiska konsekvenserna måste denna utväg

sägas lida av betydande olägenheter ur undervisningssynpunkt. Nödvändigheten

att för undervisningen i arbetskunskap befria lärjungarna viss tid

från den övriga klassundervisningen medförde, att läraren i sjunde klassen

tidvis endast kunde undervisa en del av klassen. En sådan splittring måste

emellertid i hög grad förrycka klassens normala arbete och lämna ett otillfredsställande

resultat.

Av nu angivna skäl syntes det de sakkunniga tydligt, att vad man velat

vinna med den yrkesbestämda fortsättningsskolundervisningen i stort sett

måste gå till spillo vid ett inarbetande av fortsättningsskolans kurs i det

sjunde året, samtidigt som en sådan åtgärd ledde till en försämring av

folkskolans undervisning. Det första alternativet kunde därför icke annat än

underkännas av de sakkunniga.

Aterstode att undersöka de två andra alternativen, nämligen att förlägga

vissa åt fortsättningsskolans lärokurs speciellt ägnade undervisningstimmar

inom ramen för en sjuårig skoltid i folkskolan antingen till särskilda timmar

med den sjunde klassen före eller efter den för övriga klasser bestämda

dagliga undervisningstiden (det andra alternativet) eller till de övriga

klassernas ferietid (det tredje alternativet).

Vad det andra alternativet beträffade, skulle det åtminstone rent schematekniskt

vara möjligt att genomföra. Något intrång på folkskolans egentliga

ämnen behövde därigenom icke ske. Sjunde klassen skulle under dessa

särskilda, åt fortsättningsskolans speciella ämnen ägnade timmar undervisas

för sig, skild från övriga klasser. Om emellertid lärjungarna i folkskolans

sjunde klass varje vecka skulle deltaga i vissa timmars särskild undervisning

i fortsättningsskolans kurs, vore det sannolikt, att deras skoldag komme

att bliva alltför lång och tröttande. Hänsyn måste också tagas till att

lärarens arbetsdag icke bleve alltför betungande. Av schematekniska grunder

hade de sakkunniga icke funnit det möjligt att för den speciella undervisning

i folkskolan, som skulle ersätta fortsättningsskolan, beräkna ett timtal,

som motsvarade minimitiden under ett helt fortsättningsskolår. Det högsta

antal timmar, som enligt de sakkunnigas mening skulle i folkskolan kunna

anslås för denna speciella undervisning i fortsättningsskolans lärokurs, torde

vara fyra. Huru än dessa fyra timmar placerades på veckans sex arbetsdagar,

komme man emellertid till att den fordrade arbetsprestationen bleve

alltför ansträngande för lärjungarna och i vissa fall även för läraren och

därför ej kunde giva nöjaktigt utbyte. Så vitt lärjungarna anginge, funnes

visserligen den utvägen att i stället befria sjunde klassen från motsvarande

timantal i folkskolans övriga ämnen. Men därmed vöre man framme vid

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

samma resultat som i första alternativet, nämligen en försämring av folkskolans

arbetsresultat. I hög grad oläglig ställde sig vidare denna utväg, då

det gällde det för fortsättningsskolan så betydelsefulla ämnet arbetskunskap.

Detta ämne krävde i regel, om resultat skulle kunna vinnas med undervisningen,

att denna koncentrerades till mera sammanhängande tider. Alldeles

uteslutet funne de sakkunniga, att exempelvis flickornas undervisning i husligt

arbete skulle med den här ifrågasatta anordningen kunna medföra ett

resultat, jämförligt med vad som vunnes i en fullständig kurs i fortsättningsskolan.

Helt visst skulle även stora svårigheter möta att annorstädes

än i större samhällen erhålla särskilda lärare i yrkesbetonade ämnen, då

det knappast vore troligt, att någon skulle vilja binda sig för en så splittrad

undervisning. Otvivelaktigt bleve anordningen förbunden med väsentligt

ökade kostnader för lärarkrafterna.

Förläggandet av undervisning i fortsättningsskolans ämnen till vissa timmar

på dagen före eller efter folkskolans undervisningstimmar skulle även

i andra hänseenden visa sig mindre lämpligt. De olika klasserna i skolan

komme nämligen att börja och sluta sin skoldag å skilda tider. Det vore

klart, att en sådan anordning måste medföra olägenheter ej endast för barnen

utan även för barnens föräldrar. Icke minst skulle svårigheter uppstå

på de håll, där barnen för sin skolgång vore hänvisade till skolskjutsar.

Av här anförda skäl hade de sakkunniga funnit även det andra alternativet

oantagligt.

Det tredje alternativet, att förlägga fortsättningsskolundervisningen till

ferietid, närmast till tiden mellan höst- och vårterminerna under det sjunde

skolåret, förorsakade antingen olämpliga förskjutningar i fråga örn terminsoch

ferieindelningen eller ock ett alltför tröttande skolarbete för lärjungarna.

Örn fortsättningsskolkursen inskötes mellan höst- och vårterminerna

i sjunde klassen, bleve det för att bereda lärjungarna nödig vila nödvändigt

att väsentligt utsträcka den nuvarande ferietiden omkring jul. Men då

måste också, örn den sammanlagda årliga undervisningstiden skulle kunna

bibehållas oavkortad, sommarferierna i sin tur undergå en icke ringa avkortning.

Då emellertid den nuvarande sommarledigheten vore baserad på

en långvarig erfarenhet av och anpassning efter förhållandena på olika

orter, torde det vara ställt utom allt tvivel, att en inskränkning i sommarferierna

skulle mötas av en stark opinion från barnens målsmän. Även ur

hälsovårdssynpunkt måste en dylik anordning medföra betänkligheter. Motsvarande

olägenheter uppstode, därest fortsättningsskolkursen placerades under

sommarferien mellan sjätte och sjunde året. Av anförda skäl hade de sakkunniga

funnit det som det tredje betecknade alternativet icke heller böra

ifrågakomma.

Det visade sig alltså som resultat av den föregående undersökningen, att

det föreliggande problemet icke ens formellt tekniskt kunde lösas på ett

tillfredsställande sätt, men även örn en sådan lösning hade varit möjlig,

komme dock alltid att kvarstå det från undervisningssynpunkt oantagbara

förhållandet, att eleverna skulle komma att genomgå fortsättningsskolan,

innan de inhämtat det kunskapsmått, som vore avsett att utgöra grund för

den fortsatta undervisningen. Framhållas kunde slutligen, att en enligt de

två senare alternativen ordnad fortsatt undervisning ingalunda komme att

innebära någon besparing i utgifterna för fortsättningsskolan, och vad det

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

andra alternativet särskilt anginge, vore det snarare så, att detta komme

att medföra ökade kostnader, eftersom en centralisering därmed omöjliggjordes.

I det föregående hade de sakkunniga anfört de principiella, pedagogiska

och organisatoriska skäl, som enligt deras mening borde utesluta tanken på

att inbygga fortsättningsskolan i den sjuåriga folkskolan, d. v. s. avskaffa

den särskilda fortsättningsskolkursen i och med genomförandet av en obligatorisk

sjuårig folkskola. Till dessa skäl komme emellertid andra, med

en sådan förändring förbundna konsekvenser, till svårbotlig skada för skolväsendet.

De sakkunniga ville erinra örn, hurusom enligt de förut i detta betänkande

lämnade uppgifterna antalet lärjungar i skolor med sjuårig skolplikt

vid slutet av vårterminen 1934 uppgått till ej mindre än 200,243 eller i det

närmaste en tredjedel av samtliga folkskolans lärjungar, och att omkring

72 procent av städernas folkskolebarn tillhörde sjuåriga folkskolor. Nära

en tredjedel av landets folkskolebarn tillhörde alltså redan nu en skolorganisation

med sjuårig folkskola jämte minst ettårig fortsättningsskolkurs. Skulle

fortsättningsskolplikten avskaffas i och med den sjuåriga folkskolans obligatoriska

genomförande, vore det fara värf, att detta för en mycket stor del

av landets skolbarn skulle medföra en försämring av deras nuvarande utbildningsmöjligheter.

I samband med tidigare diskussioner rörande fortsättningsskolans

ersättande med ett sjunde folkskoleår hade väl av förespråkarna

för en dylik förändring uttalats den förmodan, att de skoldistrikt,

som redan hade sjuårig folkskola jämte fortsättningsskola, även efter en

dylik reforms genomförande skulle bibehålla denna anordning. Aven örn

de sakkunniga kunnat konstatera, att man numera i vida kretsar långt mera

än förr insåge fortsättningsskolans betydelse, måste de sakkunniga tyvärr

säga sig, att nämnda förmodan vittnade örn en alltför hög uppskattning av

den förståelse, som i allmänhet rådde för värdet av en god skolunderbyggnad.

De sakkunniga kunde för sin del icke hysa den förhoppningen, att

efter införande av obligatorisk sjuårig folkskola med däri inrymd fortsättningsskolkurs

de nu bestående sjuåriga folkskolorna jämte fristående fortsättningsskola

komme att i någon större utsträckning bibehållas. Fortsättningsskolans

bibehållande skulle bliva beroende av kommunalpolitiska, av ekonomiska

synpunkter starkt påverkade faktorer, vilka skulle skapa ett osäkerhetstillstånd,

liknande det, som uppkommit vid tiden för den obligatoriska

fortsättningsskolans genomförande. Av vad som då förekommit förelåge

en bestämd erfarenhet örn de ofördelaktiga verkningarna av att olika skolpliktsbestämmelser

tillämpades i olika distrikt. En katastrofal verkan skulle

ett inbyggande av fortsättningsskolans undervisning i den sjuåriga folkskolan

i all synnerhet komma att utöva på det med mycken möda och även

stora kostnader uppbyggda systemet av yrkesbestämda fortsättningsskolor,

av vilka för närvarande funnes mera än 5,000.

De sakkunniga hade i det föregående framhållit, vilken betydelse och

uppskattning undervisningen i arbetskunskap i fortsättningsskolan vunnit.

Samtidigt hade de sakkunniga vid undersökningen av olika tänkbara vägar

för ifrågavarande spörsmåls lösning uttalat, att de sakkunniga funnit ett

meddelande i folkskolans sjunde klass av arbetskunskap förenat med så

stora organisatoriska svårigheter, att en sådan anordning näppeligen kunde

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

tänkas komma till stånd. Utan tvivel skulle dessa organisatoriska svårigheter

i mycket stor utsträckning framtvinga ett uteslutande av undervisningen

i arbetskunskap, medan den på andra håll måste i hög grad inskränkas.

De sakkunniga kunde alltså på grund av samtliga de skäl, som ovan anförts,

icke komma till annat resultat, än att fortsättningsskolpliktens slopande

i samband med genomförandet av obligatorisk sjuårig folkskola på

sådant sätt, att fortsättningsskolans kurs inrymdes inom folkskolans läroplan,

mötte så svåra hinder och olägenheter, att en förändring av denna

innebörd måste anses såsom en försämring i det stora hela av vårt folkundervisningsväsende.

Man kunde då fråga sig, örn under sådana omständigheter, därest den

erforderliga förlängningen av folkskolekursen icke kunde vinnas annorledes

än på bekostnad av fortsättningsskolan, en reform, som innebure ett allmänt

införande av sjuårig folkskola men den obligatoriska fortsättningsskolans

utplånande, icke i allt fall skulle beteckna ett stort framsteg.

Med hänsyn till vad ovan andragits syntes det de sakkunniga, som örn

detta kunde dragas i tvivelsmål. Betänkte man, att en mycket betydande

del av samtliga skolpliktiga barn redan åtnjöte undervisning i sjuårig folkskola

plus ett- eller tvåårig fortsättningsskola och de återstående i sexårig

folkskola plus tvåårig fortsättningsskola, borde det stå klart, att en dylik

reform i alla händelser icke kunde sägas innebära den förbättring, som man

vid första påseendet kanske vore benägen att föreställa sig.

De sakkunniga måste bestämt hävda, att fortsättningsskolan, sådan den

numera tedde sig, ägde för vår medborgarbildning ett så stort värde, att

det icke vore sakligt befogat att göra den till ett bytesobjekt vid upphjälpandet

av bristerna i folkskolans undervisning.

Erfarenheten hade visat, att fortsättningsskolan av dem, som verkligen

tagit kännedom örn dess arbete, rönt uppskattning i den mån, den kunnat

meddela en dylik undervisning, till innehåll och form skild från barndomsskolans

och med mera direkt anknytning till det praktiska livet och samhällslivet.

I början av den obligatoriska fortsättningsskolans tillvaro, då arbetet med

dess organiserande i inre och yttre måtto ännu var trevande och osäkert

på grund av avsaknaden av erfarenheter från vårt eget land, yppade sig

åtskilliga motigheter, som huvudsakligen sammanhängde med svårigheten

att anpassa fortsättningsskolans mål efter våra förutsättningar och att anskaffa

lämpliga lärare. Under de gångna sexton åren av ett intensivt arbete

på att övervinna dessa svårigheter hade den nödiga anpassningen skett,

tusentals lärare hade i särskilt för ändamålet anordnade kurser erhållit utbildning

såsom undervisare i fortsättningsskolan, lämpliga arbetsmetoder

hade utarbetats, och överhuvudtaget präglades numera verksamheten i fortsättningsskolan

av allt större fasthet och målmedvetenhet. Särskilda anordningar

hade i stor utsträckning av distrikten vidtagits för att bereda lärjungarna

undervisning i arbetskunskap. Lokaler för skolköksundervisning

och verkstadsarbete hade anskaffats och försetts med behövlig utrustning.

Omfattande centraliseringsåtgärder hade skett eller vore under utförande,

främst i landets nordligaste delar. I hela inspektionsområden och län hade,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

tack vare fortsättningsskolan, praktiskt taget alla flickor beretts möjlighet

till undervisning i husligt arbete och flertalet gossar i verkstadsarbete i form

av snickeri, metallarbete eller skomakeri.

Fortsättningsskolan hade numera slagit rot och vunnit ökad stadga, den

hade anpassat sig och vunnit allt bättre förutsättningar för att kunna fylla

sin betydelsefulla uppgift på ett riktigt sätt. Ännu vore dock långt ifrån

alla utvecklingsmöjligheter tillvaratagna. Organisationsarbetet påginge alltjämt

med en starkt markerad tendens till inriktning på praktiskt betonad

undervisning. Men för att kunna danas till ett alltmera fulländat verktyg

i arbetet på de ungas utbildning till samhällsdugliga människor behövde

fortsättningsskolan arbetsro. De strider, som stått örn denna skola, hade

väl på ett tidigare stadium icke varit utan sin nytta genom den i vissa avseenden

välgrundade kritik, som därvid framkommit mot skolans anordning

och undervisningens beskaffenhet och som föranlett behövliga förändringar

härutinnan. Men sedan numera fortsättningsskolan i stort sett syntes hava

på ett önskvärt sätt anpassat sig för sin uppgift, borde den få verka under

mera lugna förhållanden. Det upprepade ifrågasättandet av dess existensberättigande

hade på många håll haft ett hämmande inflytande på skolans

utveckling genom den osäkerhet, som härigenom frammanats och som alstrat

obenägenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för skolans konsolidering.

De sakkunnigas slutsats av vad nu anförts vore alltså, att det vore en

för vår folkundervisning angelägen sak, att fortsättningsskolan under alla

förhållanden bibehölles, oavsett huruvida den obligatoriska sjuåriga folkskolan

bleve verklighet eller icke.

I de av departementschefen givna direktiven hade slutligen ifrågasatts,

huruvida, därest fortsättningsskolans bibehållande skulle visa sig erforderligt,

det icke i allt fall läte sig göra att inskränka kursens längd.

Den ettåriga fortsättningsskolan — och det vore ju i regel endast den,

det bleve fråga om i ett system med obligatorisk sjuårig folkskola — skulle

för närvarande omfatta minst 180 timmar, vilka ofta sammanfördes till en

kurs på sex veckor med heldagsundervisning, i vissa fall förlagd till samma

läsår, då lärjungarna avgått från folkskolan. Om något påtagligt resultat

skulle kunna vinnas av den fortsatta undervisningen, vore det icke möjligt

att sätta timantalet lägre än angivna minimum. Detta gällde alldeles särskilt

de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, där arbetet i regel ägnades dels

till en viss, mindre grad åt undervisning av mera teoretisk, allmänbildande

art, dels ock i större utsträckning åt arbetskunskapen. Det sistnämnda

ämnet krävde på grund av sin art, att tiden icke tillmättes alltför knappt.

Eljest kunde arbetet i det stora hela betraktas såsom bortkastat.

De sakkunniga funne sig därför böra bestämt avstyrka en ytterligare beskärning

av den minimitid, som nu vore anslagen åt den ettåriga fortsättningsskolan.

Inom ett stort antal skoldistrikt funnes redan sjuårig folkskola med en

på denna byggd ettårig fortsättningsskolkurs, omfattande minst 180 timmar.

Erfarenheterna av denna anordning gåve vid handen, att man inom

en sådan skolorganisation kunde på ett ändamålsenligt sätt tillgodose undervisningen

såväl i de teoretiska som i de mera praktiskt betonade läroäm
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nena. Enligt de sakkunnigas mening torde, därest folkskolan allmänt bleve

sjuårig, en utveckling i denna riktning få anses som den mest lämpliga. Med

en på sjuårig folkskola byggd fristående fortsättningsskolkurs om minst 180

timmar borde i fortsättningsskolan, i likhet med vad fallet vore i den nuvarande

ettåriga fortsättningsskolan, mesta tiden ägnas åt undervisning i

praktiskt betonade ämnen. Fortsatta strävanden att förbättra denna skola

och stärka dess ställning borde enligt de sakkunnigas mening koncentreras

på undervisningens anknytning till det praktiska livets behov.

I samband med tillkomsten av 1918 års fortsättningsskola betonades, att

vad den kvinnliga ungdomen framför allt behövde vore undervisning i

husligt arbete, och att beredande av dylik undervisning åt alla unga kvinnor

i vårt land vore ett mål, som det gällde att inom den närmaste framtiden

söka få förverkligat. Enligt de sakkunnigas mening vore undervisningen i

husligt arbete något av det allra nyttigaste, som fortsättningsskolan hade

att bjuda ungdomen, och de sakkunniga funne det därför angeläget, att

särskilda ansträngningar gjordes för att realisera omnämnda, år 1918 uppställda

program. Utvecklingen hittills hade i detta hänseende varit glädjande.

Vilken genomgripande förbättring av möjligheterna till erhållande

av praktisk undervisning, som genomförandet av fortsättningsskolreformen

inneburit för landsbygdens barn, framstode i klar belysning därav, att läsåret

innan 1918 års fortsättningsskolstadga den 1 juli 1919 trädde i kraft

i skolor på landsbygden undervisning i hushållsgöromål meddelades i endast

185 avdelningar med 2,018 deltagare, redovisningsåret 1932—1933 undervisades

på landsbygden i husligt arbete i folkskolan 2,292 flickor och i

fortsättningsskolan ej mindre än 29,504 flickor. Medan undervisningen i

husligt arbete på landsbygden i folkskolan utvisade en mera stillastående

tendens, vore utvecklingen av densamma i fortsättningsskolan påfallande

stark. De senare årens utveckling belystes även av ökningen i antalet skoldistrikt

på landsbygden, vilka i fortsättningsskolan infört undervisning i

husligt arbete. Från redovisningsåret 1927—1928 till redovisningsåret 1932

—1933 hade detta antal ökats från 464 till 888. Trots att ett framgångsrikt

organisationsarbete pågått för här ifrågavarande undervisnings utbredning,

funnos dock sistnämnda redovisningsår alltjämt 1,468 skoldistrikt, i

vilka sådan undervisning icke förekom i fortsättningsskolan. I en del av

dessa skoldistrikt hade visserligen undervisning i husligt arbete anordnats i

folkskolan eller hade flickorna beretts tillfälle att deltaga i dylik undervisning

i närgränsande distrikt. Men även med hänsyn tagen härtill måste

det sägas, att vi ännu voro långt från det år 1918 angivna målet. Då det

icke folie inom de sakkunnigas uppdrag att planera för fortsättningsskolans

förstärkande och konsolidering, hade de sakkunniga icke velat i nu berörda

hänseende framställa något bestämt positivt förslag. Men de ansåge sig

böra här fästa uppmärksamheten på det synnerligen önskvärda i att undervisning

i husligt arbete gjordes till en obligatorisk sak för flickor, som

avgått från folkskolan. En dylik obligatorisk kurs i husligt arbete kunde

ordnas på olika sätt. I enstaka fall kunde den tänkas förlagd till det sjunde

folkskoleåret, men i regel torde det befinnas lämpligast, att undervisningen

meddelades i fortsättningsskolan.

Allmänt införande av husligt arbete som obligatoriskt ämne torde emellertid

ej kunna ske utan efter viss övergångsperiod. På åtskilliga håll kunde

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Marits proposition Nr 99.

lokala och andra förhållanden förväntas lägga hinder i vägen för en omedelbar

reform. Även efter övergångstidens slut vore det att antaga, att på

åtskilliga håll svårigheter komme att uppstå för här ifrågavarande undervisnings

ordnande. De sakkunniga tänkte då närmast på det fall, att barnantalet

vore för ringa för möjliggörande av särskild undervisning åt flickorna.

I många fall torde dock denna svårighet kunna övervinnas genom samarbete

mellan närgränsande skoldistrikt. Med de bestämmelser, som nu förefunnes

angående centraliseringsåtgärder i fråga om undervisningen, torde

en sådan lösning vara möjlig på många håll. I de fall, där icke ens denna

väg stöde till buds, borde Kungl. Majit äga möjlighet att dispensera från

skyldigheten att anordna obligatorisk undervisning i husligt arbete. Det

vore tydligt, att denna fråga tarvade närmare utredning, bland annat med

hänsyn till frågan örn lämpliga lärarkrafters anskaffande och ur kostnadssynpunkt.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det önskligt, att en

sådan utredning snarast möjligt komme till stånd. I samband härmed borde

även frågan örn hithörande lärarpersonals — jämväl de ambulerande lärarinnornas

— anställnings- och pensionsförhållanden upptagas till prövning.

De sakkunniga ville slutligen framhålla att, örn folkskolan bleve obligatoriskt

sjuårig och fortsättningsskolan samtidigt begränsades till en årskurs,

en starkare centralisering av undervisningen i fortsättningsskolan torde

bliva nödvändig inom åtskilliga skoldistrikt. Genom fortsättningsskolans

begränsning från två årskurser till en komme barnantalet i fortsättningsskolan

att nedgå till omkring hälften. Det torde därvid kunna förutsättas,

att på vissa håll lärjungarna i fortsättningsskolan bleve så få, att särskild

fortsättningsskolkurs ej kunde för dem upprätthållas. I större utsträckning

än hittills torde det därför komma att visa sig erforderligt att sammanföra

lärjungar från olika skolområden till en gemensam fortsättningsskola. Härav

följde, att även örn fortsättningsskolan bibehölles i ett skolsystem med obligatorisk

sjuårig folkskola, det allmännas utgifter för fortsättningsskolan

komme att reduceras.

Sammanfattningvis innebär de sakkunnigas ståndpunkt, att det icke

vore möjligt att, utan skada för vår folkundervisning i det hela,

i den obligatoriska sjuåriga folkskolan inbygga fortsättningsskolans

kurs, att fortsättningsskolan vore av mycket stort värde

för den allmänna medborgarutbildningen och att den därför

borde bibehållas såsom en obligatorisk påbyggnad på folkskolan,

även sedan denna utvidgats till sjuårig, samt att skolplikten i

fortsättningsskolan efter genomförande av obligatorisk sjuårig

folkskola borde omfatta minst en årskurs om 180 timmar.

De sakkunniga hava vidare till behandling upptagit vissa frågor rörande

den obligatoriska sjuåriga folkskolans yttre och inre organisation.

Beträffande sjunde klassens ställning i yttre, organisatoriskt

hänseende i förhållande till folkskolans övriga

klasser erinras inledningsvis, att i det ojämförligt största antalet av våra

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nuvarande folkskolor, såväl sex- som sjuklassiga, den grundläggande undervisningen

vore förlagd till första och andra klasserna, vilka således som

regel bildade småskolestadiet, medan folkskolestadiet omfattade tredje och

följande klasser.

Från denna anordning, som betecknades som den normala, förekomme

emellertid avvikelser. Särskilt vore detta fallet i fråga örn halvtidsläsande

sjuåriga folkskolor, vilka i stor utsträckning hade ett treårigt småskolestadium.

Då undervisningstiden för de båda första klasserna i den halvtidsläsande

skolan i regel omfattade endast hälften av den eljest för dessa

båda klasser tillmätta tiden, vore det självfallet, att resultatet av undervisningen

i nämnda klasser icke kunde bliva detsamma som i den heltidsläsande

skolan. För att i någon mån kompensera olägenheten av den

kortare undervisningstiden, hade man vid här ifrågavarande skolform delat

upp småskolans kurs på tre i stället för två läsår, varigenom möjlighet bereus

till ett grundligare inhämtande av de första elementära kunskaperna.

Det kännetecknande för den treklassiga småskolan vid de här ifrågavarande

skolformerna vore, att under de tre läsåren blott den för småskolestadiet

avsedda lärokursen genomginges.

Att lärare i småskolan undervisade i de tre lägsta årsklasserna förekomme

emellertid icke endast vid folkskolans undantagsformer. I viss mindre

utsträckning vore detta även fallet vid de heltidsläsande skolorna. Sistnämnda

anordning skilde sig emellertid i ett betydelsefullt hänseende från

motsvarande anordning vid folkskolans undantagsformer. I de fall, där

läraren i småskolan undervisade i de tre lägsta klasserna vid någon av folkskolans

huvudformer, lästes nämligen småskolans lärokurs i regel endast i

de två lägsta klasserna, medan undervisningen i tredje klassen omfattade

den för första klassen av den egentliga folkskolan avsedda lärokursen. Läraren

i småskolan undervisade sålunda jämväl i den egentliga folkskolans

första klass. Skälet till denna anordning vore ett helt annat än det, som

vid skolans undantagsformer föranlett de tre lägsta klassernas undervisning

av småskolans lärare. I vissa fall, där barnantalet vore lågt, såväl i småskolans

båda klasser som folkskolans första klass, hade det nämligen ansetts

lämpligt att för underlättande av undervisningen i folkskolans högre klasser

låta småskolans lärare bestrida undervisningen i samtliga de tre första klasserna.

I de fall, då folkskolan vore belägen på större avstånd från småskolan,

hade även hänsyn till skolvägarnas längd kunnat föranleda, att barnen

jämväl under tredje skolåret undervisades i småskolan.

Då inom den redan befintliga skolorganisationen förekomme såväl tvåsom

treårig småskola, torde, då fråga bleve örn ett allmänt införande av ett

sjunde skolår, ståndpunkt böra tagas till spörsmålet, huruvida den obligatoriska

sjuåriga folkskolan borde omfatta allenast en av de båda nu förekommande

typerna, tvåårig småskola + femårig egentlig folkskola och treårig

småskola + fyraårig egentlig folkskola, eller örn båda typerna alltjämt

borde få förekomma vid sidan av varandra.

Som av det föregående torde framgå, vore den treklassiga småskolans

syfte icke detsamma vid folkskolans huvudformer och vid dess undantagsformer.

I förra fallet avsåge den beredande av lättnad för undervisningen

på folkskolestadiet, i det senare fallet vore dess egentliga syfte att förstärka

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

småskolan. Det vore av vikt, att denna skillnad i syftemålet noga beaktades

vid ett ställningstagande till spörsmålet örn två- eller treklassig småskola.

Vad då först undantagsformerna beträffade, torde det vara klart, att under

vissa förhållanden det för undervisningen i dess helhet i en sjuklassig skola

kunde anses vara av större värde att erhålla en förstärkning av småskolestadiet

genom att småskolans kurs delades upp på tre klasser, än att på

ett ur undervisningssynpunkt svagt småskolestadium byggdes ett femårigt

folkskolestadium. Vad'' skolans huvudformer anginge, måste en utsträckning

av lärarnas i småskolan undervisning på folkskolestadiet bedömas icke allenast

med avseende å möjligheterna att bereda lättnad för undervisningen på

det övriga folkskolestadiet utan även med hänsyn till det undervisningsresultat,

anordningen kunde väntas medföra.

Redan det nu befintliga ringa antalet treklassiga småskolor vid skolans

huvudformer torde giva vid handen, att denna typ icke ansetts representera

något större värde ur undervisningssynpunkt. Väl torde vid ett mera ytligt

betraktande av spörsmålet om treklassig småskola och fyrklassig folkskola

en dylik anordning kunna anses innebära en lämplig fördelning av undervisningen

på de olika lärarkrafterna. Såge man emellertid på möjligheterna

att organisatoriskt ordna undervisningen i här avsedda småskoletyp, torde

det ganska tydligt framgå, att anordningen snarast innebure en försämrad

undervisning i jämförelse med den på tvåårig småskola byggda femklassiga

folkskolan. Vad man framför allt i detta sammanhang måste beakta vore,

att undervisningen i småskolan avsåge nybörjare, vilka varken kunde läsa

eller skriva. Dessa lärjungar måste följaktligen i största utsträckning bliva

föremål för omedelbar undervisning. Skulle nu i småskolan undervisning

även meddelas åt en folkskoleklass i den för denna avsedda lärokursen,

måste självfallet den direkta undervisningen i småskolekursen i väsentlig

grad beskäras. Den eljest brukade metoden att tillgripa kursväxling för

minskande av olägenheterna av samtidig undervisning av tre eller flera

klasser kunde ej med fördel i här avsedda fall användas, då småskolans

lärjungar, vilka icke inhämtat läsandets och skrivandets grunder, självfallet

icke kunde inordnas i ett genomfört kursväxlingssystem.

Även de praktiska erfarenheter, som vunnits i småskolor, vari samma

undervisningsavdelning innefattade både småskolestadiets två årsklasser och

en årsklass på det egentliga folkskolestadiet, vore av den beskaffenhet, att

skolformen i fråga icke borde anbefallas till allmänt införande.

Örn den svenska småskolan, sådan den vanligast vore anordnad — med

ett i allmänhet måttligt barnantal, fördelat på två årsklasser, vilka samtidigt

undervisades av en för undervisning av barn på detta åldersstadium särskilt

utbildad lärarinna — torde med rätta kunna sägas, att den utgjorde en i

många avseenden förträfflig skolform, som i hög grad åtnjöte hemmens förtroende.

Varsamt förmedlade den barnets övergång från hemmet till skolans

värld. Undervisningen bedreves efter metoder, som vore väl genomarbetade,

och lärostoffet vore på ett lyckligt sätt tillrättalagt för den ålder, varom

vore fråga. Den arbetsglädje och arbetsro, som kunde beredas barnet i de

vanliga småskoleformerna, ginge väsentligen förlorad, när en folkskoleklass

tillädes. Å ena sidan måste lärarinnan tillse, att nybörjarnas undervisning

icke försummades, och å andra sidan skulle lärokursen i folkskoleämnena

någorlunda tillfredsställande inhämtas. Den andra årsklassen, som ej med

fördel kunde i större utsträckning vid undervisningen sammanhållas med

någon av de båda övriga klasserna, finge därvid ofta stå tillbaka. En på

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition Nr 99.

detta tidiga stadium föga önskvärd forcering, införande oro och jäkt i undervisningsarbetet,

bleve följden, åtminstone örn barnantalet icke vore synnerligen

ringa. Likväl kunde kurserna svårligen mera grundligt tillägnas.

Det vore på grund av dylika erfarenheter, som antalet läraravdelningar

med denna anordning befunne sig i jämn tillbakagång. Medan antalet treåriga

småskolor av här ifrågavarande typ vid slutet av vårterminen 1920

uppgick till 294, hade det vid slutet av vårterminen 1933 sjunkit till 181.

Särskilt borde framhållas, att denna tendens i samma grad kommit att göra

sig gällande i de trakter, där den sjuåriga B 2-skolan sedan länge haft stor

utbredning.

På grund av det här ovan anförda ansåge de sakkunniga, att den normala

anordningen vid den obligatoriska sjuåriga folkskolan borde vara, att

småskolestadiet omfattade första och andra klassen och folkskolestadiet de

övriga fem klasserna. Under vissa lokala förhållanden och särskilt då fråga

vore om halvtidsläsande skolor, där typen treårig småskola + fyraårig egentlig

folkskola redan vunnit hävd eller eljest ansåges fördelaktig, borde dock

även denna sistnämnda anordning få förekomma. De sakkunniga ansåge

följaktligen, att även efter införandet av ett obligatoriskt sjunde år i folkskolan

en viss frihet borde råda i fråga om skolans organisation i förevarande

hänseende. De sakkunniga ville dock härvid ytterligare betona, att

den treåriga småskolan icke minst med hänsyn till, att en på denna byggd

fyraårig folkskola komme att utgöra en svagare grund för fortsättningsskolan,

måste betraktas som en i allmänhet mindre önskvärd anordning.

Vad ovan anförts, ägde närmast tillämpning på skolor av B- och C-formerna.

Vad A-skolan anginge, vore sakläget i viss mån annorlunda. I denna

skolform bure det tredje skolåret i högre grad prägeln av ett genomgångsstadium,

som förmedlade övergången från småskolans till folkskolans lärokurs.

De sakkunniga funne dock övervägande skäl tala för att såsom hittills

undervisningen från och med tredje skolåret även vid skolor av A-form

meddelades av manliga eller kvinnliga folkskollärare. I

I fråga om sjunde klassens kursplan erinra de sakkunniga örn att—

då de föreslagit införande av ett obligatoriskt sjunde skolår — de starkt

framhållit, att detta främst föranletts av det konstaterade behovet av ett

grundligare och mera fördjupat inhämtande av folkskolans lärokurs. Detta

syftemål borde dock icke utesluta, att i den mest utvecklade skolformen,

A-skolan, den sjunde klassen kunde, där så ansåges påkallat, med hänsyn till

lärostoffet givas en sådan ställning, att den till en viss grad finge

karaktären av en fristående påbyggnad på de lägre klasserna. Denna synpunkt

hade även vunnit beaktande i den kursplan för A-skolans sjunde årsklass,

som innehölles i den allmänna undervisningsplanen för rikets folkskolor.

I samband med spörsmålet om förhållandet mellan lärokurserna i

folkskolan och i fortsättningsskolan hade omläggningar av den sjunde folkskoleklassens

lärokurs ifrågasatts och även blivit föremål för ingående överväganden.

Sålunda erinras, att skolöverstyrelsen i utlåtande den 19 oktober

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

1927, vilket refereras å sid. 110—112 i betänkandet, belyst frågan om den

sjunde klassens ställning. För egen del betona de sakkunniga, att — om

sjunde klassen bleve obligatorisk — kursplanen i främsta rummet borde

vara utformad med hänsyn till, att denna klass utgjorde ett organiskt led i den

egentliga folkskolan. Vad beträffade möjligheten att giva den sjunde folkskoleklassen

en friare ställning, torde detta vara en angelägenhet, som närmast

vore begränsad till skolor av A-formen. Vid övriga skolformer borde

det sjunde skolårets huvudsakliga uppgift bliva ett förstärkt inhämtande av

folkskolans nuvarande lärokurs.

Beträffande frågan om den obligatoriska sjuåriga folkskolans ställning

i förhållande till vårt skolsystem i övrigt, särskilt den fyraåriga

realskolan och övriga bildningslinjer, för vilka genomgångna sex årsklasser

i sex- eller sjuårig folkskola utgöra grundval, framhålla de sakkunniga,

att av deras ståndpunkt,-att det sjunde skolårets väsentligaste uppgift vore

att möjliggöra en förstärkning och fördjupning av den nuvarande lärokursen

i folkskolan, torde framgå, att de icke åsyftade någon ändring i grundskolans

och därpå byggande utbildningsanstalters inbördes förhållande. Även

efter det sjuårig folkskola allmänt blivit införd, borde anknytningen till påbyggnaderna

vara förlagd efter det sjätte skolårets avslutning. Den sjuåriga

skolan vore behövlig för dem, som för sin elementära medborgerliga

utbildning vore hänvisade uteslutande till de allmänna folkundervisningsanstalterna.

För dessa lärjungar, som icke hade att räkna med någon fortsatt

skolutbildning utöver vad nämnda anstalter kunde giva, vore den sjuåriga

skolan med ettårig fortsättningsskola närmast att betrakta såsom ett minimum.

Det kunde icke bestridas, att saken tedde sig väsentligt annorlunda,

när det gällde lärjungar, som vore i tillfälle att i högre skolor fullfölja sin

utbildning. Endast i den mån, som den sexåriga folkskolan ådagalades

vara otillräcklig såsom underlag för de fortsatta studierna, förelåge här

anledning att ifrågasätta anknytning på ett senare stadium. Hittills vunna

erfarenheter av sex årsklasser i sex- eller sjuårig folkskola såsom grund

för den fyraåriga realskolan syntes dock, så vitt företagna jämförande undersökningar

rörande examensresultat och kvarsittning gåve vid handen, icke

lämna stöd för uppfattningen, att den sexåriga kursen härutinnan icke

skulle fylla måttet.

De sakkunniga hava också till behandling upptagit frågan örn särskilda

förstärkningsåtgärder vid vissa former av sjuårig folkskola och

anföra härutinnan, att behovet av organisationens förstärkning framträdde

särskilt i de skolformer, där en lärare hade att samtidigt undervisa flera

årsklasser. Ett sådant behov hade gjort sig gällande även inom den nuvarande

sexåriga folkskolan, och spörsmålet vore alltså ingalunda nytt. Frågan

hade sedan länge varit föremål för diskussion men hade givetvis i samband

med planerna på ett obligatoriskt sjunde folkskoleår erhållit ökad aktualitet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition Nr 99.

Undervisningen av flera årsklasser samtidigt måste helt naturligt bereda

vissa svårigheter. Med ökat antal årsklasser reducerades den tid, som kunde

ägnas åt omedelbar undervisning av varje särskild klass. Skulle därtill

barnantalet vara högt, innebure detta i sin ordning minskade möjligheter

att individualisera undervisningen. Stora krav ställdes på lärarens förmåga

att planlägga och samtidigt leda arbetet i de olika klasserna, att på lämpligt

sätt avväga förhållandet mellan direkt undervisning och tysta övningar

och att göra dessa övningar fruktbringande.

Det vore särskilt i B 3- och D 1-skolorna, som de här berörda olägenheterna

gjorde sig kännbara. Nämnda båda skolformer saknade underlag av särskild

småskola, och en och samme lärare måste därför samtidigt meddela

undervisning åt barn på skolans alla stadier.

Redan vid utfärdandet av 1919 års undervisningsplan betraktades de här

påtalade olägenheterna. I fråga örn A 3- och D 1-formerna upptog sålunda

undervisningsplanen som den normala anordningen, att, för undvikande av

att samtliga sex eller sju klasserna skulle komma att samtidigt undervisas

av en och samma lärare, vartannatårsintagning av nybörjare skulle äga rum,

varigenom klassantalet reducerades. Vidare upptogs i undervisningsplanen

för vissa skolformer anvisning örn anordnande av samläsning mellan två

eller tre årsklasser i de ämnen, där så lämpligen kunde ske, såsom exempelvis

i kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet. Dessutom

uppgjordes timplanerna med tanke på att särskild undervisning för

olika klasser skulle i någon utsträckning förekomma utan intrång i undervisningstiden

för övriga klasser.

Det gemensamma för de här omförmälda förstärkningsanordningarna vöre,

att genom desamma erhölles ökade möjligheter för omedelbar undervisning

i en klass eller i två eller tre till en arbetsgrupp förenade klasser utan inskränkning

av den författningsenliga lärotiden.

Det syntes emellertid de sakkunniga önskvärt, att ytterligare anordningar

i samma syfte komme till stånd.

I åtskilliga skoldistrikt hade man också redan vidtagit åtgärder för förstärkning

av hithörande skolformer genom att vid dessa införa en överläsningsmånad,

som förlädes till början av läsåret och användes till undervisning

av enbart lärjungarna på småskolestadiet. Denna anordning visade

sig särskilt värdefull de år, då nybörjare intoges i skolan. Övergången från

hemmet till skolan underlättades. Nybörjarna humle inhämta de allra första

grunderna samt förvärva någon skolvana och förutsättningar att kunna

sysselsättas med tysta övningar, när den gemensamma undervisningen vidtoge.

Under överläsningsmånaden kunde läraren helt ägna sig åt undervisningen

på småskolestadiet, utan att undervisningen i övriga klasser eftersattes.

I de fall, där barnantalet på småskolestadiet vöre synnerligen ringa,

kunde även den lägsta klassen å folkskolestadiet deltaga i undervisningen

under överläsningsmånaden. Om så befunnes önskvärt, kunde de barn, som

härunder deltagit i undervisningen, senare befrias under en månad, då läraren

helt kunde ägna sig åt övriga klasser i skolan. Lärarens tjänstgöring

bleve sålunda 9 månader, medan barnens lästid begränsades till 8 månader.

Den gemensamma undervisningen påginge 7 månader, medan folk- och småskolestadiet

undervisades var för sig under vardera en månad.

Åtgärden att genom övertidsläsning förstärka undervisningen syntes de

sakkunniga innebära en så värdefull anordning, när det gällde att vid skolformer,

som saknade särskild småskola, avhjälpa eller åtminstone minska

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 99.

de härav härflytande svårigheterna, att övertidsläsning borde göras obligatorisk

vid de sjuåriga B 3- och D 1-skolorna de år, nybörjare intoges.

Övertidsläsning syntes emellertid icke behöva förekomma under alla förhållanden.

Vore barnantalet i skolan ringa, torde sålunda övertidsläsning icke

kunna anses oundgängligen nödvändig. Enligt de sakkunnigas mening borde

följaktligen den obligatoriska övertidsläsningen göras beroende av barnantalet

i skolorna. De sakkunniga hade ansett sig böra förorda, att obligatorisk

övertidsläsning vid sjuåriga B 3- och D 1-skolor skulle äga rum det läsår

nybörjare intoges (jämna årtal) under förutsättning, att barnantalet vid läsårets

början uppginge till lägst 12.

Gjordes övertidsläsningen obligatorisk, borde den till läraren utgående ersättningen

för övertidsläsningen enligt de sakkunnigas mening helt bestridas

av staten. För närvarande ankomme denna kostnad uteslutande på skoldistrikten.

Där övertidsläsning redan nu förekomme, omfattade den i regel

en månad. Erfarenheten gåve vid handen, att en månads övertidsläsning

medförde en väsentlig förbättring i undervisningsmöjligheterna. De sakkunniga

föresloge därför, att den obligatoriska övertidsläsningen skulle bestämmas

till en månad. I fråga om storleken av ersättningen för övertidsläsningen

syntes de hittills gällande bestämmelserna, att läraren för varje överläsningsmånad,

beräknad till 30 dagar, erhölle en åttondel av den kontanta

minimiavlöning, han eljest författningsenligt ägde åtnjuta, böra bibehållas.

Anordningen med övertidsläsning, bekostad av staten, funnes redan i vårt

skolväsende. De sakkunniga erinrade om att enligt beslut av 1935 års riksdag

statsbidrag finge utgå för övertidsläsning vid skolor av B 3- och D 1- formerna i rikets nordligaste gränstrakter.

I samband med diskussionen örn det sjunde skolåret hade från några

håll framförts krav på förstärkningsanordningar även i fråga om B 2- och

B 1-sJcolorna. Därvid hade bland annat ifrågasatts, att i samband med införandet

av sjuårig skolplikt, förbättrade undervisningsmöjligheter skulle

åstadkommas genom införande vid sistnämnda skolformer av vartannatårsintagning,

varigenom antalet samtidigt undervisade klasser kunde nedbringas.

Folkskolestadgan medgåve redan en sådan anordning. Detta medgivande

hade dock endast i ringa utsträckning tagits i anspråk. Enligt de

sakkunnigas mening vore det icke heller önskvärt, att stadgandet vunne

någon mera vidsträckt tillämpning. I och med införandet av ett sjunde

skolår komrae nämligen frågan om vartannatårsintagning i ett nytt läge,

vari de med anordningen förenade olägenheterna ökades. Frånsett ojämnheterna

i fråga örn barnens ålder och förseningen av skolgången, som redan

vid den sexåriga skolan vore ägnade att framkalla svårigheter, borde framhållas,

att i den sjuåriga skolan växlingarna i barnantalet under olika år

skulle i ifrågavarande skolformer komma att bliva alltför stora. Så skulle

exempelvis folkskolestadiet i B 2-skolan ena året innefatta klasserna 3, 5

och 7 samt andra året klasserna 4 och 6. Ännu starkare skulle den ojämna

fördelningen av barnantalet under olika år göra sig gällande i B 1-skolans

högsta avdelning, som ena året komme att utgöras av klasserna 5 och 7

men andra året allenast av en klass, den sjätte. Vartannat år skulle således

läraravdelningen hava i medeltal dubbelt så högt lärjungeantal som

övriga år.

Den förstärkningsåtgärd, som närmast kunde ifrågasättas beträffande skolor

av B 2- och B 1-formerna i samband med införandet av ett sjunde skolår,

torde enligt de sakkunnigas mening vara en reglering av skolornas barn
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

antal. En åtgärd i sådan riktning syntes så mycket önskligare, som behovet

av sänkt barnantal förelåge i åtskilliga fall redan vid den sexåriga

skolan. Denna form av förstärkning torde ock i själva verket få anses vara

ett av det sjunde skolåret oberoende spörsmål.

Vad barnantalet i de särskilda skolformerna beträffade förelåge därom

inga författningsbestämmelser. Föreskrifter örn maximiantal lärjungar i

läraravdelning förefunnes däremot i de för skoldistrikten gällande reglementena.

Sedan år 1920 förelåge även av skolöverstyrelsen utgivna »Planer

och förebilder till reglementen och andra bestämmelser för distrikten», upptagande

bland annat vissa maximiantal barn för läraravdelning i olika skolformer,

vilka i allmänhet tjänat till ledning vid utarbetandet av förslag till

reglementen. Nämnda planer och förebilder innehölle i fråga om maximiantalet

lärjungar, vilket i regel ej finge överskridas, följande tal: för folkskola

av A-formen på folkskolestadiet 40, på småskolestadiet 30; för folkskola

av första B-formen på folkskolestadiet 40; för folkskola av andra Bformen

på folkskolestadiet 35, på småskolestadiet 25; för folkskola av tredje

B-formen 30 samt för mindre folkskola av första D-formen 25. De här

nämnda maximitalen bade i skoldistriktens reglementen i en del fall överskridits,

i andra fall åter underskridits, men i allmänhet hade de länt till

efterrättelse.

Maximeringen av barnantalet i läraravdelningarna vore en fråga, där ekonomiska

och pedagogiska intressen komme att stå emot varandra. A ena

sidan förelåge på grund av nativitetsminskningen och därav följande strävanden

att koncentrera skolväsendet en tendens att genom ökning av barnantalet

i läraravdelningarna nedbringa skolkostnaderna, å andra sidan krävde

de pedagogiska synpunkterna, att barnantalet hölles inom måttliga gränser.

Begränsningen av lärjungeantalet utgjorde nämligen en förutsättning för en

god undervisning. Med måttligt barnantal ökades möjligheterna att anpassa

undervisningen efter lärjungarnas olika förutsättningar, att individualisera

undervisningen och att tillgodose skolhygienens krav. Frågan örn mindre

läraravdelningar vore följaktligen en fråga av allmänt pedagogisk innebörd.

Ehuru denna ej vöre framkallad enbart av spörsmålet örn ett sjunde folkskoleår,

vore det självfallet, att i samband med införandet av obligatorisk

sjuårig folkskola ett särskilt intresse komme att föreligga, att de läraravdelningar,

i vilka sjunde klassen inginge, ej bleve för stora.

Vad de i skolöverstyrelsens förebilder upptagna maximiantalen lärjungar

beträffade, hade sedan åtskillig tid tillbaka den uppfattningen gjort sig gällande,

att dessa tal numera, särskilt vad B 1- och B 2-skolorna anginge, måste

anses för höga. Enligt de sakkunnigas mening kunde det icke heller bestridas,

att denna uppfattning, om frågan såges från rent pedagogiska synpunkter,

ägde berättigande. Klart vore nämligen att ett stort barnapta1

måste i hög grad försvåra lärarens uppgift. Olägenheterna framträdde Ib :

ligast, när fråga vore om sådana ämnen, i vilka krävdes en mera individuell

handledning av lärjungarna.

En revidering av allmänt tillämpade maximiantal lärjungar i undervisningsavdelningar

inom de olika skolformerna vöre ur pedagogisk synpunkt

önskvärd. Spörsmålet örn en sänkning av ifrågavarande maximital kunde

emellertid icke bedömas enbart ur pedagogiska synpunkter utan vore ett

spörsmål, som jämväl kunde få en stor ekonomisk räckvidd, i den mån en

reform på detta område medförde behov av nya skollokaler och lärartjänster.

Det läge, vari vår befolkningsfråga befunne sig med hänsyn till den sjun
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

kande nativiteten, manade till en viss varsamhet i fråga om åtgärder av

permanent art, som avsåge att anpassa skolväsendet efter barnantalet vid

en viss tidpunkt. Ännu torde det icke vara möjligt att klart överblicka,

vilka konsekvenser barnantalets successiva nedgång komme att medföra med

avseende på skolväsendets framtida organisation.

Den allmänna nedgången i barnantalet genom den minskade födelsefrekvensen

och de rationaliseringsåtgärder, som ledde till att läraravdelningar

med synnerligen ringa barnantal indroges talade emellertid för att, under förutsättning

att övergångstiden för reformens genomförande, såsom de sakkunniga

föreslagit, utsträcktes till 10 år, det sjunde skolåret skulle kunna

allmänt införas och samtidigt den av pedagogiska skäl önskvärda minskningen

av maximiantalet barn i läraravd elllin g komma till stånd, utan att

de i de sakkunnigas kostnadsberäkningar angivna kostnaderna därigenom

överskredes. Särskilt syntes det de sakkunniga angeläget, att lärjungeantalet

begränsades i de fall, då läraren hade att samtidigt undervisa flera årsklasser.

I den på landsbygden vanligaste skolformen, B 2-skolan, borde

sålunda enligt de sakkunnigas mening barnantalet på folkskolestadiet, den

sjunde klassen inberäknad, i regel icke överstiga 30.

De sakkunniga hade även övervägt andra åtgärder för att förstärka undervisningen

i den sjuåriga B 2-skolan. Vad som därutinnan närmast syntes

kunna ifrågasättas, vore beredande av möjlighet att i ökad utsträckning

meddela skild undervisning åt olika klasser.

1 B 2-skolan skedde undervisningen på folkskolestadiet — vare sig detta

vore fyra- eller femårigt — i regel parallellt på två avdelningar. Sjunde

klassen i denna skola föranledde beträffande flertalet ämnen icke ökat behov

av skild undervisning för olika klasser. Men klart vore att en sådan anordning

skulle innebära en förstärkning av skolans undervisning särskilt i

ämnet räkning.

Olika förslag till åtgärder i förevarande syfte hade också varit föremål

för diskussion bland skolans målsmän. Förslaget att genom intagning av

nybörjare vartannat år kunna nedbringa klassantalet och därmed vinna

ökad möjlighet till särskild undervisning av de olika klasserna hade av de

sakkunniga redan i det föregående berörts. Även en annan linje för lösning

av det här föreliggande spörsmålet hade varit under debatt. De sakkunniga

syftade därvid på framkomna förslag örn en utsträckning av lärarens

tjänstgöring för vecka utöver den tid, som gällande undervisningsplan

förutsatte eventuellt i förening med en ämnesfördelning i viss utsträckning

mellan de vid samma skola tjänstgörande lärarna. Ett slutgiltigt ställningstagande

till frågan örn sättet för förbättrande av undervisningen vid

B 2-skolan syntes icke vara möjligt utan tillgång till mera ingående praktiska

erfarenheter av olika anordningar i detta syfte. Även örn försök i

viss utsträckning förekommit, vore dock dessa enligt de sakkunnigas mening

alltför få, för att av dem skulle kunna dragas några mera bestämda

slutsatser om de lämpligaste anordningarna. På grund härav hade de sakkunniga

icke heller funnit tillrådligt att framlägga något bestämt förslag i

ämnet, men ville uttala önskvärdheten av, att olika anordningar försöksvis

prövades, så att därvid vunna erfarenheter så småningom kunde läggas till

grund för eventuella förstärkningsåtgärder vid denna skolform. Örn skoldistrikten

befunnes villiga att anordna dylika försök, borde enligt de sakkunnigas

mening staten härtill lämna sitt stöd. Då dessa försök förutsatte

en utsträckning av lärarens tjänstgöring utöver don eljest vanliga, torde

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

särskild ersättning till lärarna bliva erforderlig. Kostnaderna för denna

ersättning borde enligt sakkunnigas mening bestridas av staten. Givetvis

borde som villkor uppställas, att försöken anställdes enligt av skolöverstyrelsen

godkänd plan och under dess överinseende.

Då de föreslagna förstärkningsåtgärderna med avseende å B 3- och D 1- skolorna komme att vara fullt genomförda först med utgången av den övergångstid

örn tio år, som av de sakkunniga förordats för anordnande av obligatorisk

sjuårig skolkurs i folkskolan, vore det uppenbarligen svårt att beräkna,

till vilka kostnader dessa förstärkningsåtgärder i sin fulla utsträckning

skulle komma att uppgå. En ungefärlig uppskattning av kostnaderna

har emellertid av de sakkunniga verkställts (sid. 122 i betänkandet) varav

framgår, att den sammanlagda, vartannat år återkommande kostnaden för

förstärkningsåtgärder vid B 3- och D 1-skolorna skulle vid en fullständigt

genomförd skolorganisation med sjuårig folkskola kunna beräknas till, inklusive

dyrtidstillägg, i avrundat tal 515,000 kronor, d. v. s. i medeltal för

år 257,000 kronor. Kostnaden kunde, anföra de sakkunniga, förefalla hög

men möjliggjorde å andra sidan en avsevärd förbättring av de svagaste

landsbygdsskolorna.

Under det första året, för vilket anslag komme att erfordras, beräknades

kostnaderna till allenast i runt tal 16,000 kronor.

Till de ovannämnda försöken med förstärkningsåtgärder vid B 2-skolor

torde ett årligt anslag av 10,000 kronor bliva tillfyllest.

De sakkunniga hava även upptagit till behandling vissa frågor rörande

flyttning inom och avgång från folkskola. Dessa frågor äro icke av

beskaffenhet, att de torde behöva underställas riksdagen, varför jag anhåller

att få återkomma till dem i annat sammanhang. Jag gör dock undantag

för ett spörsmål, nämligen av de sakkunniga föreslagna ändringar i bestämmelserna

i § 48 folkskolestadgan örn lärjunges avgång från folkskolan utan

fullständigt avgångsbetyg och, i samband härmed, av § 49 samma stadga.

Härom anföra de sakkunniga:

Bestämmelserna i § 48 folkskolestadgan örn lärjunges avgång från folkskolan

utan fullständigt avgångsbetyg hade länge ansetts otillfredsställande.

Särskilt hade stadgandet i mom. 1, att fattigdom skulle anses utgöra giltigt

skäl för lärjunges avgång från folkskolan, innan han inhämtat det eljest

föreskrivna kunskapsmåttet, stämplats såsom otidsenligt och framkallat yrkanden

på ändring av paragrafen. Även de sakkunniga funne stadgandet

i mom. 1 av § 48 olämpligt och ansåge, att det borde utgå ur folkskolestadgan.

Det stöde nämligen icke i överensstämmelse med vår samhällsordning

i övrigt, att ett barn nödgades på grund av föräldrarnas fattigdom

avbryta sin skolgång i folkskolan. Där så erfordrades, borde samhället

komma i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade familjer till hjälp på

sådant sätt, att barnen icke hindrades att inhämta det minimum av allmän

medborgerlig utbildning, folkskolan avsåge att meddela. Härvid borde iakttagas,

att dylikt bistånd för barns hållande i folkskola icke borde erhålla

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

[Kungl. May.ts proposition Nr 99.

karaktär av fattigunderstöd. Föreskrift om att så icke finge ske, funnes

med avseende på skolgång i fortsättningsskolan införd i § 28 fortsättningsskolstadgan,

medan § 49 folkskolestadgan ännu hade en motsatt innebörd.

Sistnämnda paragraf borde alltså enligt de sakkunnigas mening ändras till

överensstämmelse med § 28 fortsättningsskolstadgan.

Angående anslagsfrågorna anföra de sakkunniga, som utgått från att

de nya bestämmelserna komma att träda i kraft den 1 juli 1936, följande:

De kostnadsberäkningar, som av de sakkunniga enligt det föregående

framlagts, avsåge den årliga merkostnad, som den föreslagna reformen, fullt

genomförd, kunde väntas medföra för staten och kommunerna. Enligt dessa

beräkningar hade de årliga merutgifterna för staten uppskattats till omkring

2,000,000 kronor. Med hänsyn till den föreslagna övergångstiden för reformens

genomförande, bomme emellertid dessa merutgifter under de närmaste

åren att bliva väsentligt lägre.

Enligt de av 1935 års riksdag godkända grunderna för utgående av byggnadsbidrag,

underhållsbidrag och tjänstebostadsbidrag skulle dessa rekvireras

och utbetalas, först sedan vederbörande budgetår gått till ända. Med avseende

å ordningen för ^anordning av byggnadsbidrag gällde dock, att

första årsbidraget, så snart en lokal blivit i vederbörlig ordning godkänd,

skulle omedelbart utbetalas. Att en av det sjunde skolåret föranledd ny

lokal skulle kunna bliva färdig och godkänd redan under budgetåret 1936/

1937 torde näppeligen vara att förvänta. Även om i något enstaka fall

detta skulle inträffa, torde de omedelbart utgående årsbidragen uppgå till

så ringa belopp, att någon böjning av det eljest för budgetåret 1936/1937

erforderliga anslaget till statsbidrag för uppförande av nya undervisningslokaler

för folkskoleväsendet icke kunde anses påkallad.

Samtliga avlönings- oell arvodesbidrag bomme att utbetalas först efter utgången

av det budgetår, de avsåge. I den mån förskott utginge, skulle ''

dessa beräknas med hänsyn till under närmast föregående budgetår utbetalda

belopp. Följaktligen komme införandet av ett obligatoriskt sjunde

skolår icke att för budgetåret 1936/1937 erfordra någon ökning av anslaget

till statsbidrag för avlöning åt folk- och småskollärare.

I fråga örn dyrtidstillägget gällde visserligen likaledes, att de definitiva

utbetalningarna, i vad de avsåge budgetåret 1936/1937, skulle ske först under

budgetåret 1937/1938. Men enligt den i ämnet gällande författningen ägde

skoldistrikt, örn utanordnat förskott, vilket regelmässigt utginge halvårsvis

med en fjärdedel av dyrtidstillägget för näst föregående budgetår, befunnes

otillräckligt för beredande av dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, förskottsvis

utbekomma det ytterligare belopp, som härför prövades erforderligt. Med

hänsyn till den korta tid, som komme att förflyta mellan ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna och läsårets 1936—1937 början, torde man vara

berättigad antaga, att en av det sjunde skolåret föranledd ökning av lärarpersonalen

under budgetåret 1936 1937 bleve jämförelsevis ringa. Med hänsyn

härtill torde någon ökning av dyrtid stilläggsanslaget icke erfordras för

budgetåret 1936/1937.

Vad beträffade de föreslagna förstärTcningsåtgärderna vid B 3- och I) 1- sMorna, föranledde dessa ökade kostnader för staten i form av ersättning

till lärarna för övertidsläsning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle övertidsläsningen

förekomma de år, nybörjare intoges. Då nyintagning enligt

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

vedertagen praxis ägde rum under jämna årtal, skulle alltså övertidsläsning

förekomma redan läsåret 1936—1937. Då i fråga om utbetalning av här

ifrågavarande ersättning borde gälla samma bestämmelser som för övriga

avlöningsbidrag, d. v. s. att bidraget utanordnades i efterskott, erfordrades

inga statsmedel för ändamålet förrän under budgetåret 1937/1938. Förskott

vore, då statsbidrag för detta ändamål tidigare icke utgått, uteslutet. I den

mån förskott av dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen kunde ifrågakomma,

torde dessa för budgetåret 1936/1937 kunna bestridas utan höjning av dyrtid

stilläggsanslaget.

Vad till sist de föreslagna försöken med förstärkningsanordningar vid B 2- skolan anginge, torde för detta ändamål anslag böra ställas till förfogande

redan under budgetåret 1936/1937. Det härför erforderliga beloppet hade

de sakkunniga ansett böra upptagas såsom reservationsanslag med 10,000

kronor.

FortsättningssJcolans begränsning till en årskurs i samband med ett allmänt

införande av ett obligatoriskt sjunde folkskoleår komme för statens del att

så småningom innebära minskade utgifter för statsbidrag till avlöning av

lärare i fortsättningsskolan. Under budgetåret 1936/1937 torde emellertid

någon minskning i dessa utgifter icke vara att påräkna.

Av vad här ovan anförts framgår, att det ökade behov av statsanslag,

som skulle uppkomma under det första budgetår, från och med vilket förslagets

bestämmelser träda i tillämpning, inskränker sig till ett anslag å

10,000 kronor att användas till försök med förstärkningsanordningar vid

skolor av B 2-formen.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande har herr Andersson i

Håsjön anfört följande:

Ehuru reservanten i huvudsak vore ense med de sakkunnigas majoritet

därutinnan, att en utökning av lärotiden i den sexåriga folkskolan vore

eftersträvansvärd som ett närmaste mål i fråga om vårt skolväsendes utveckling,

hade han icke kunnat i alla delar biträda de förslag, som de sakkunniga

framlagt.

Av de företagna undersökningarna framginge visserligen, att redan nu ett

jämförelsevis stort antal barn undervisades i sjuklassiga folkskolor, men på

samma gång vore det också ådagalagt, att förekomsten av dylika skolor vore

ytterst växlande i olika delar av landet. I allmänhet hade obligatorisk sjuårig

folkskola införts endast i städer och stadsliknande samhällen. Förutom

i sådana trakter, där skolplikten utvidgats som kompensation för halvtidsläsning,

vore det egentligen endast i Skåne som anordningen mera allmänt

genomförts på landsbygden. Utvecklingen ginge emellertid i den riktningen,

att allt flera skoldistrikt frivilligt överginge till formen med sjuårig

folkskola, en utveckling, som under de senare åren främjats bland annat

genom det sjunkande barnantalet.

I de trakter, där här ifrågavarande skolform icke vore vanlig, måste man

dock räkna med, att opinionen bland föräldrarna och skolans målsmän behövde

tid att mogna. Ett lagstadgat genomförande av obligatorisk sjuårig

skolplikt kunde där lätt uppväcka ett motstånd, som ledde till nya strider

omkring vår folkskola med därav följande menliga verkningar för skolan

själv. Det vore utan tvivel bättre, örn den allmänna uppfattningen bered
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

des tillfälle att småningom acceptera tanken på en utökad skolplikt, genom

att frivillig övergång till sjuårig skola i mera allmän omfattning avvaktades.

De sakkunniga hade därför enligt reservantens mening icke bort framlägga

förslag om att nu införa lagstadgad allmän sjuårig skolgång.

Det vore sannolikt, att ett dylikt steg framdeles kunde tagas utan risker

av ovanberörda art. Åtskilliga förhållanden torde nämligen komma att

verksamt bidraga till en fortsatt utveckling med frivillig övergång till sjuårig

folkskola. Icke minst torde de frikostiga statsbidrag, som hädanefter

lämnades till folkskoleväsendet, komma att verka främjande på skolans utveckling

i allmänhet och jämväl i fråga örn benägenheten att förbättra

undervisningen genom en förlängning av skoltiden. Vidare torde många

distrikt, som stöde inför eventualiteten att på grund av minskat barnantal

nedlägga en eller annan skola, komma att överväga lämpligheten av att i

stället utvidga skolplikten. Allt detta jämte den propaganda, som bedreves

av för saken intresserade, talade för antagandet, att man kunde komma

förhållandevis långt med frivillig övergång till sjuårig folkskola. Det syntes

klokt att ställa sig avvaktande ännu någon tid, innan steget till obligatorisk

sjuårig skolplikt toges fullt ut.

Visserligen hade de sakkunniga föreslagit en jämförelsevis lång övergångstid.

Sannolikt komme dock förslaget i praktiken att verka därhän, att utvidgningen

av skoltiden måste genomföras i flertalet skoldistrikt inom de

närmaste fyra till fem åren. På många håll komme detta att betraktas

som en olämplig forcering och fara vore, att ett lagfäst tvång kunde uppamma

motstånd, även där en frivillig övergång till den nya formen vore

tänkbar inom en nära framtid.

Därest en anordning med sjuårig skolplikt likväl genomfördes, vore reservanten

ense med de sakkunnigas majoritet, att fortsättningsskolan borde

bibehållas på sätt, som i betänkandet avsåges, ävensom i fråga om förslagets

övriga organisatoriska detaljer.

3. Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande tillstyrkt införandet av ett obligatoriskt

sjunde skolår i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag och

under de förutsättningar, de sakkunniga angivit i sitt betänkande, samt med

beaktande av de synpunkter, överstyrelsen i sitt utlåtande anfört.

Överstyrelsen har starkt understrukit behovet av denna skolreform. Väl

kunde vissa svårigheter yppa sig vid en del skolor av mindre gynnsamma

former. Men dessa svårigheter kunde tvivelsutan med ledning av redan

vunnen erfarenhet och med stöd av vissa förstärkningsåtgärder inom jämförelsevis

kort tid övervinnas. Sannolika skäl synas överstyrelsen tala för

det antagandet, att ett mera allmänt införande av ett sjunde skolår icke

skulle äga rum på landsbygden under överskådlig tid, därest beslutanderätten

härom skulle helt förbliva hos de enskilda skoldistrikten. De föreslagna

övergångsbestämmelserna hava icke givit överstyrelsen anledning till

erinran. Beträffande fortsättningsskolans ställning i ett system med sjunde

skolår framhåller överstyrelsen, att denna skolform med sitt nuvarande ar
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.is proposition Nr 99.

betssätt mer och mer tillvunnit sig befolkningens förtroende. Överstyrelsen

går så långt, att överstyrelsen finner starka skäl tala för ett bibehållande

även efter det sjunde skolår införts — av den obligatoriska fortsättningsskolan

i nuvarande omfattning. Emellertid ansluter sig överstyrelsen

till de sakkunnigas förslag på denna punkt, dock under uttalande, att skoldistrikt

borde kunna medgivas rätt att i vissa fall utöka timtalet till melan

180 timmar i en årskurs eller att hålla i verksamhet en andra årskurs.

Av överstyrelsens yttrande inhämtas i nyssberörda och i andra avseenden

följande:

Skolöverstyrelsen hade kommit till det resultatet, att den sexåriga folkskolan

icke i allmänhet kunde anses äga tillräckliga möjligheter att i alla

avseenden på ett tillfredsställande sätt meddela den undervisning och fostran,

som det nutida samhällslivets gestaltning med nödvändighet krävde, att

varje medborgare skulle hava kommit i åtnjutande av.

Den viktigaste orsaken till detta förhållande läge tvivelsutan däruti, att

skoltiden vore för kort. Folkskolan hade efter folkskolestadgans tillkomst

undergått högst betydande förändringar till det bättre. I ett avseende stöde

den dock kvar på samma ståndpunkt som vid sin tillblivelse, nämligen i

fråga örn skoltidens längd. Nya läroämnen hade tillkommit, nya kursmoment,

avsedda att tjäna olika viktiga undervisnings- eller uppfostringssyften,

hade införts, och fordringarna i allmänhet på undervisningens omfattning

och beskaffenhet hade tid efter annan ökats, medan skoltidens längd däremot

i stort sett förblivit oförändrad. Detta hade bland annat medfört, att

skolarbetet kommit att präglas av ett visst jäkt, av en nervös strävan efter

att hinna genomgå föreskrivna kurser och att utföra förelagda andra uppgifter,

som icke vore till gagn för skolans verksamhet. Därigenom omöjliggjordes

nämligen ett erforderligt innötande och en välbehövlig och önskvärd

fördjupning av kunskaperna i olika ämnen, framför allt i skolans viktigaste,

nämligen modersmålet och räkning.

De flesta barnen avginge från skolan, sådan denna nu vore organiserad,

då de vore omkring 13 år gamla eller just vid den ålder, då deras andliga

mogenhet började mera hastigt tillväxa och då ökade förutsättningar även

i övrigt tillkomme för att de på ett vida mer fruktbringande sätt än tidigare

skulle kunna tillgodogöra sig den undervisning, skolan meddelade.

Häri lage den måhända förnämsta förklaringsgrunden till att inhämtade

kunskaper snart till betydande del förflyktade och måhända redan få år

efter avslutad skolgång företedde i många" fall betänkliga brister.

Många kulturländer hade också funnit det nödvändigt att öka skolårens

antal. International Labour Office i Genéve hade verkställt en närmare undersökning

rörande den obligatoriska skoltidens längd i ett stort antal olika

länder. Härav franninge, att i det övervägande antalet länder, som infört

obligatorisk skolundervisning, lärjungarna vore pliktiga att deltaga i undervisningen,

till dess de voro åtminstone 14 år gamla. Även om skolpliktstidens

längd icke enbart kunde användas som mätare på skolväsendets allmänna

ståndpunkt och beskaffenhet inom ett land, visade dock de lämnade

uppgifterna med stor tydlighet, att ett stort antal nationer ansett det vara

nödvändigt att genom stadganden om obligatorisk skolplikt utöver sex år

öka medborgarskolans möjligheter att fylla sina uppgifter.

Även i vårt land hade de ständigt ökade kraven på de ungas utbildning

föranlett ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt att på frivillighetens väg

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

utöka skoltiden med ett sjunde skolår, men i stort sett vore dock skoltiden,

särskilt vad landsbygden beträffade, ännu endast sexårig. Enligt av de sakkunniga

verkställda undersökningar åtnjöte nämligen för närvarande icke mindre

än 72 procent av städernas barn men blott 16 procent av landsbygdens

en skolundervisning, som omfattade minst sju skolår. Denna uppgift vittnade

oförtydbart om behovet av åtgärder från det allmännas sida, för att även

landsbygdens barn skulle bliva tillförsäkrade den fördjupade undervisning

och fostran, en sjuårig folkskola kunde giva. I fråga örn möjligheter till

undervisning för de unga hade städse rått en avsevärd skillnad mellan städer

och landsbygd. Enligt överstyrelsens mening borde denna skillnad i

möjligaste mån hävas. Kravet därpå växte i styrka, ju mer skillnaden i

övriga avseenden mellan land och stad förminskades.

Enligt överstyrelsens uppfattning kunde de fördelar ur undervisningens

och uppfostrans synpunkter, man ville vinna genom införandet av ett sjunde

skolår, icke nås genom endast en utökning av den årliga lästiden. Undervisningen

skulle genom en sådan åtgärd icke kunna givas den fördjupning,

som framstode såsom nödvändig, och icke heller skulle barnen därigenom

komma att stå under skolans uppfostrande inflytande under en med hänsyn

till årens antal utsträckt tid. Därtill komme, att arbetslivets gestaltning,

särskilt på landsbygden, samt de klimatiska förhållandena inom vårt land

gjorde det önskvärt, att de unga under somrarna kunde i största möjliga

utsträckning befrias från studiearbete och i stället givas möjligheter att idka

friluftsliv och att i lämplig omfattning deltaga i arbete utomhus.

På grund av det anförda finge överstyrelsen som sin uppfattning och i

likhet med de sakkunniga uttala, att ett starkt behov av den obligatoriska

skolkurseus utökande med ett sjunde skolår förelåge.

Möjligheterna för ett allmänt genomförande av sjuårig lärotid vid vissa svagare

skolformer. I flertalet av de till överstyrelsen avgivna yttrandena framhölles,

att införande av sjuårig lärotid vid folkskolor, tillhörande de svagare

skolformerna, komme att medföra vissa svårigheter, särskilt beträffande skolor

av B 3- och D 1-form. Allmänt uttalades dock den uppfattningen, att

dessa svårigheter icke borde överskattas och att de i varje fall icke finge

tillmätas någon avgörande vikt med hänsyn till de betydande fördelar ur

andra synpunkter, som skulle vinnas genom reformen. Emellertid förutsattes,

att förstärkningsåtgärder i av de sakkunniga föreslagen riktning vidtoges.

Endast styrelsen för Sverges folkskollärarförbund ställde sig i viss mån avvisande

till frågan om införande av ett sjunde skolår vid de svagare skolformerna.

Styrelsen funne sig sålunda icke kunna förorda sjuårig lärotid i

skolor av B ‘2-form och ansåge, att det sjunde skolåret icke borde göras obligatoriskt

i skolor, tillhörande B 3-formen och undantagsformerna.

Överstyrelsen funne det för egen del naturligt och förklarligt, att många

av de lärare, som undervisade i sexklassiga skolor av mindre gynnsamma

former med högt barnantal och vilka fördenskull redan nu mötte betydande

svårigheter vid strävandena efter att nå i olika avseenden tillfredsställande

resultat av undervisningen, ställde sig betänksamma inför utsikten att få

läraravdelningen utökad med en årsklass. Givetvis kunde icke heller överstyrelsen

bortse ifrån att en del svårigheter skulle komma att möta vid reformens

genomförande. Störst torde dessa bliva vid de skolor, som talrikast

förekomme på landsbygden, nämligen vid skolor av andra och tredje Bformerna

samt vid skolor av D-form. Särskilt i de skolor, där samtliga sex

klasser undervisades av en och samma lärare och där intagning i regel skedde

vartannat år, kunde tillkomsten av ett sjunde skolår komma att med
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

föra betydande olägenheter av undervisningsteknisk natur. Dessa olägenheter

torde emellertid kunna övervinnas. Att så kunde ske, framginge bland annat

därav, att de erfarenheter, som vunnits i de skoldistrikt, där ett sjunde

skolår redan under jämförelsevis lång tid varit infört, vore gynnsamma.

De lärare, som handhaft undervisning såväl i sexåriga som i sjuåriga folkskolor

av i övrigt lika former, vitsordade allmänt dels att resultaten av undervisningen

i sjuårig skola bleve ojämförligt mycket bättre än i sexårig, dels

att det vore möjligt att ur såväl pedagogiska som undervisningstekniska

synpunkter ordna skolarbetet på ett tillfredsställande sätt.

Redan vunna erfarenheter från arbetet i sjuåriga folkskolor visade alltså,

att de svårigheter ur pedagogiska och undervisningstekniska synpunkter,

som möjligen från början kunde komma att yppa sig vid ett sjunde skolårs

införande i eu del skolor av svagare former, rätt snart skulle kunna

elimineras. Detta borde för kommande tid kunna ske så mycket lättare och

snabbare, som ledning och stöd nu kunde givas på grund av de rön, som

gjorts vid de skolor, vilka redan hade sitt arbete fördelat på sju skolår. Det

borde i detta sammanhang också framhållas, att de betänkligheter, som

kommit till synes mot det sjunde skolårets införande i de mindre gynnsamma

skolformerna, så gott som uteslutande hade framförts av lärare, som

icke haft tillfälle att förvärva personlig erfarenhet örn huru undervisningen

kunde och borde planläggas i sjuårig folkskola.

Överstyrelsen kunde icke tillråda, att de betänkligheter, som kommit till

synes mot införandet av ett sjunde skolår, tillmättes avgörande betydelse. En

reform, som avsåge att utöka skoltiden med ett år endast vid skolor av A- och

B 1-formerna samt vid de skolor av B 2-formen, vilka i samband med utvidgningen

på grund av barnantalets storlek måste ombildas till B 1-forin,

skulle nämligen enligt överstyrelsens mening bliva till syftet, nämligen att

höja den nationella allmänbildningen i stort sett, väsentligen förfelad. Det

borde nämligen bemärkas, att ett sjunde skolår redan vore infört i ett betydande

antal skolor av A- och B 1-formerna, varför behovet av utsträckt

skoltid vid dessa skolformer i viss utsträckning redan vore tillgodosett.

Men vidare ville överstyrelsen med särskild styrka framhålla, att genom en

på nyss angivet sätt begränsad reform i fråga örn skolkursens längd, skulle

ett mycket stort antal av landsbygdens skolor komma att bliva kvarstående

på nuvarande ståndpunkt. Detta vore synnerligen beklagligt, eftersom de

mindre gynnsamma skolformerna vore mest i behov av ökad tid för nåendet

av ett fördjupat undervisningsresultat och eftersom en av reformens

förnämsta uppgifter skulle vara att i fråga möjligheterna till god folkskolebildning

i avsevärd utsträckning minska nu rådande skillnad mellan städer

och landsbygd.

Örn avsett resultat skulle vinnas av undervisningen i de mindre gynnsamma

skolformerna, torde emellertid vissa åtgärder vara erforderliga för

att underlätta övervinnandet av de olägenheter, vilka, såsom överstyrelsen

tidigare framhållit, kunde komma att följa av ett införande av ett "obligatoriskt

sjunde skolår. Till de sakkunnigas förslag örn dylika åtgärder finge

överstyrelsen anledning återkomma längre fram i detta yttrande.

Kostnaderna för ett allmänt genomförande av sjuårig folkskola. I de till överstyrelsen

inkomna yttrandena hade i allmänhet icke gjorts några erinringar

mot de sakkunnigas beräkningar i detta hänseende. Två folkskolinspektörframhölle

emellertid, att kostnaderna, därest ifrågasatt sänkning i vissa fall

av maximiantalet barn per undervisningsavdelning med därav följande ombildning

av skolor från lägre till högre skolform komme till stånd, skulle

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

komma att överstiga de beräknade, vilka grundade sig på uppgifter, utgående

fråu de maximital, som angivits i av överstyrelsen utarbetade planer

och förebilder till reglementen. Den ene av dessa inspektörer uttalade vidare,

att vid beräkningarna å andra sidan icke tagits hänsyn till möjligheten av

kostnadsbesparingar genom centralisering av sjunde klassen i vissa skoldistrikt.

Av lätt förklarliga skäl kunde överstyrelsen i det föreliggande ärendets

nuvarande läge icke ingå på ett närmare bedömande av de sakkunnigas

kostnadsberäkningar, som givetvis vore i hög grad approximativa. Beräkningarna

syntes emellertid vara så allsidiga och så noggrant uppgjorda, som

möjligt vore under nuvarande förhållanden, då så många obestämbara faktorer

förelåge. Överstyrelsen funne det emellertid innebära en väsentlig lättnad

för reformens genomförande, att det antal nya lärosalar, som beräknades

böra anskaffas, visade sig vara så jämförelsevis begränsat. Överstyrelsen

ansåge, att vissa skäl talade för den uppfattningen, att det av de sakkunniga

beräknade antalet nya lärosalar i verkligheten kunde komma att visa

sig väl högt. Indragningen av skolor och läraravdelningar torde nämligen,

så vitt nu kunde bedömas, komma att medföra, att lärosalar bleve lediga

vid ett rätt betydande antal skolor. I många fall torde sådana salar lämpligen

kunna tagas i anspråk för det behov, som uppstode genom det sjunde

skolårets införande. En och annan av folkskolinspektörerna hade ock

givit uttryck åt samma uppfattning.

Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenser, den ifrågasatta reformen

kunde komma att medföra, borde, utöver vad de sakkunniga anfört,

även beaktas, att kostnaderna såväl för inackordering av skolbarn som för

anordnande av skolskjutsar i viss omfattning komme att ökas. En beräkning

av denna öknings storlek kunde emellertid icke nu verkställas. Det

syntes dock på grund av barnantalets fortgående successiva minskning

kunna med en viss grad av sannolikhet antagas, att de nu utgående förslagsanslagen

för ifrågavarande ändamål icke skulle behöva höjas nämnvärt.

Överstyrelsen ville vidare fästa uppmärksamheten på att ökade kostnader

framdeles torde komma att uppstå i viss utsträckning för pensionering

av de lärare, som anställdes på grund av det sjunde skolårets tillkomst.

Av de i det föregående lämnade uppgifterna och beräkningarna framginge,

att kostnaderna för det allmänna för införandet av ett obligatoriskt

sjunde skolår visserligen bleve avsevärda, men att de dock på grund av

dels de nuvarande förhållandena på folkskolans område, där i anledning av

barnantalets nedgång skolor och läraravdelningar kunde indragas och stora

besparingar därigenom vinnas såväl för staten som för kommunerna, dels

den jämförelsevis gynnsamma allmänna ekonomiska situationen i landet,

icke kunde betecknas såsom så stora, att reformen fördenskull borde förkastas

eller uppskjutas.

I fråga därefter örn de ekonomiska uppoffringar, som kunde anses komma

att drabba den enskilde därigenom, att skoltiden förlängdes för barnen,

tilläte sig överstyrelsen anföra följande. Vad först beträffade de städer, där

skoltiden redan vore minst sjuårig, bade klagomål från föräldrars och målsmäns

sida över att ökade kostnader därigenom pålagts hemmen, icke försports

i större utsträckning. I de fall, då sådana ekonomiska svårigheter

varit rådande, att stöd varit erforderligt för att barnen skulle kunna ordent
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ligt fullgöra sin skolplikt, hade sådant ock i regel lämnats av vederbörande

stad.

På landsbygden kunde åtminstone i vissa fall en förlängd skoltid för

barnen komma att betraktas såsom en i ekonomiskt avseende mera kännbar

sak. Barnen kunde nämligen där tagas i anspråk för utförande av arbeten

i hemmen i större utsträckning och på ett annat sätt än i städerna. Beträffande

såväl städer som landsbygd torde emellertid förvärvsarbete i egentlig

mening och av större betydelse i ekonomiskt avseende för barn, som

icke nått 14-årsåldern, praktiskt taget få anses vara uteslutet.

Under alla förhållanden måste enligt överstyrelsens mening en fördjupad

och förbättrad medborgerlig utbildning anses vara av så stort värde för de

ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i vissa fall kunde komma

att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägdes. Det bade ock

visat sig, att föräldrar och målsmän i de landsbygdsdistrikt, som redan infört

sjuårig skoltid, icke i allmänhet betraktade de kostnader, som de måste

ikläda sig för barnens utsträckta skolgång, såsom särskilt svåra att bära.

Många bade tvärtom, då anledning därtill givits, uttalat sin tillfredsställelse

med den längre skoltiden och förklarat sig icke önska återgång till en

kortare.

I de fall, då särskilt ömmande ekonomiska omständigheter förelåge, borde

kommunerna i allmänhet, liksom nu vore fallet, vara förpliktade att lämna

det understöd, som kunde erfordras, för att stadgad skolplikt skulle kunna

fullgöras.

Kan ett allmänt genomförande av sjuårig fol/cslcola lämpligen s7ce på frivillighetens

väg? Rörande nu förevarande spörsmål hade i de till överstyrelsen

avgivna yttrandena icke uttalats någon från de sakkunnigas uppfattning

avvikande mening.

För egen del anför skolöverstyrelsen, att — på grund av erfarenheterna

av det sätt, varpå den redan befintliga möjligheten att på frivillighetens

väg utvidga skoltiden blivit tagen i anspråk — sannolika skäl saknades

för det antagandet, att ett mera allmänt införande av ett sjunde skolår

skulle komma att äga rum på landsbygden under nu överskådlig framtid,

därest beslutanderätten härom skulle helt förbliva hos de skilda skoldistrikten.

Med hänsyn till den stora betydelse, en utvidgad och förbättrad

undervisning måste anses hava för landsbygden ansåge överstyrelsen, att

statsmakterna borde genom allmänna bestämmelser föreskriva, att ett sjunde

skolår skulle inom viss tid införas i landets samtliga folkskolor.

Överstyrelsen vore visserligen medveten örn att en obligatorisk utsträckning

av skoltiden av befolkningen inom en del skoldistrikt kunde komma

att åtminstone till en början väcka missnöje. Men denna omständighet

kunde icke anses utgöra ett tillräckligt bärande skäl för ett avvisande från

statsmakternas sida av den föreslagna reformen, därest denna vore erforderlig

för ett stärkande av den allmänt medborgerliga bildningen. Missnöjets

styrka torde för övrigt i hög grad bliva beroende på det sätt, varpå

reformen komme att genomföras. Överstyrelsen funne det för sin del självfallet,

att varsamhet skulle iakttagas och att tillbörlig hänsyn skulle tagas

till de olika förhållandena i landets skilda delar, liksom ock till de lokala

skolmjmdigbeternas inställning och uppfattning.

Övergångstid. Mot de sakkunnigas förslag rörande övergångstid för det

sjunde skolårets allmänna införande bade i flertalet yttranden icke framställts

några erinringar. Från flera håll betonades emellertid angelägenheten

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av att med hänsyn till de särskilda svårigheter, lokala förhållanden skulle

kunna föranleda, stor varsamhet iakttoges vid reformens genomförande. I

ett fall föresloges, att den period, under vilken det sjunde skolåret skulle

få införas endast med vederbörande skoldistrikts samtycke, skulle utsträckas

till tio år. Å andra sidan hade en folkskolinspektör uttalat, att lokal vetorätt

över huvud icke borde tillerkännas skoldistrikt i sådana fall, där reformen

skulle kunna genomföras utan kostnadsökning eller rubbning av skolorganisationen

i övrigt. En annan inspektör föresloge vetorättens bortfallande,

därest eljest erforderlig ombildning av skola till lägre skolform skulle

kunna undvikas genom införande av ett sjunde skolår. Vad beträffade den

föreslagna anordningen, att det skulle tillkomma Kungl. Majit att pröva

varje uppkommen fråga örn införande av sjuårig lärotid mot skoldistriktets

önskan under andra delen av övergångstiden, funne några folkskolinspektörer

en dylik anordning opåkallad och förordade i stället, att ärenden av

denna art skulle behandlas och avgöras i samma ordning som reglementsfrågor

i allmänhet.

Skolöverstyrelsen har för egen del — bland annat under hänvisning till

vad överstyrelsen anfört örn vikten av att den föreslagna utökningen av

skoltiden med ett sjunde skolår genomfördes på sådant sätt, att irritation

och missnöje, så vitt möjligt vore, undvekes>— förklarat sig icke hava något

att erinra emot de sakkunnigas förslag, att övergångstiden skulle bestämmas

till 10 år och fördelas i två perioder på det sätt, de sakkunniga

föreslagit.

Åttaårig folkskola. De sakkunnigas förslag rörande åttaårig folkskola

hade närmare berörts endast av vissa skolstyrelser och av styrelsen för

Sverges folkskollärarförbund. I samtliga ifrågavarande yttranden biträddes

förslaget.

Överstyrelsen har för egen del erinrat, att den åttonde klassen i Stocka

holm omfattades med ett synnerligen stort intresse. Överstyrelsen ansåge

icke, att skäl för närvarande förelåge att till övervägande upptaga frågan

örn en åttaårig folkskola såsom alternativ till d£U sjuåriga. Däremot syntes

det överstyrelsen vara motiverat av de nuvarande förhållandena i vissa skoldistrikt,

att Kungl. Majit i de fall, då behov av ett obligatoriskt åttonde

skolår kunde uppvisas och de lokala skolmyndigheterna ansåge, att detta

borde fyllas, skulle äga befogenhet medgiva de avvikelser från den allmänna

skolorganisationen, som kunde betingas av införandet av en åttonde klass.

Överstyrelsen delade tillika de sakkunnigas uppfattning därom, att då en

åttonde klass inrättades, den alltid borde göras obligatorisk för lärjungarna

och att den i de fall, dälden gjordes frivillig, borde anses tillhöra folkskolans

högre avdelning. Överstyrelsen ville dock fästa uppmärksamhet vid

att ett medgivande om rätt att anordna en åttonde klass såsom obligato.

^risk skulle få en mycket begränsad räckvidd, enär det sannolikt icke skulle

komma att tagas i anspråk mer än av ett eller annat av de största skoldistrikten

i riket.

Ändringar i bestämmelserna om skolplikt i folkskolan. Det av de sakkunniga

framställda förslaget till ändring av § 35 i folkskolestadgan funne

överstyrelsen motiverat av de förändrade förhållanden, som komme att bliva

rådande efter införandet av det sjunde skolåret, varför överstyrelsen tillstyrkte

detsamma.

Fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.

I de till överstyrelsen avgivna yttrandena framhölles genomgående med

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skärpa, att slopande av fortsättningsskolan såsom självständig ungdomsskola

och överflyttande av dess uppgifter till den sjuåriga folkskolan skulle — om

och i den mån det överhuvudtaget vore möjligt att genomföra en sådan anordning

— medföra en väsentlig försämring av undervisningen. I flera fall

uttalades därjämte den uppfattningen, att på sjuårig folkskola byggande

yrkesbestämda fortsättningsskolor, i synnerhet sådana med husligt arbete,

regelmässigt borde omfatta en längre kurstid än den av de sakkunniga föreslagna

minimitiden 180 timmar. Vissa skolstyrelser framhölle särskilt såsom

önskvärt, att skoldistrikt även efter genomförande av obligatorisk sjuårig

folkskola skulle medgivas rätt att med statsbidrag anordna tvåårig fortsättningsskola.

Styrelsen för Sverges folkskollärarförbuud förordade bibehållande

av fortsättningsskolan i dess nuvarande omfattning. Allmänt framhölles

även önskvärdheten av att undervisningen i husligt arbete skulle

göras obligatorisk för flickorna.

Med särskild styrka ville överstyrelsen framhäva betydelsen av att tillräcklig

hänsyn toges till det förhållandet, att folkskolan vore en barndomsskola,

medan fortsättningsskolan vore organiserad såsom en ungdomsskola.

Undervisningen i fortsättningsskolan skulle hava en sådan praktisk inriktning,

som av olika anledningar men främst på grund av dels lärjungarnas

ålder och allmänna mognadsståndpunkt, dels bristen på tillräckliga förkunskaper

icke med framgång kunde givas undervisningen i folkskolan.

Fortsättningsskolan hade också med sitt nuvarande arbetssätt mer och

mer tillvunnit sig befolkningens förtroende. I särskilt hög grad gällde detta

om den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Den praktiska undervisning, som

meddelades i olika typer av denna, uppskattades högt icke blott av de lärjungar,

som deltoge i densamma, utan även av föräldrar och målsmän, och

detta vore fallet även inom sådana skoldistrikt, där föreskrifterna örn en

obligatorisk fortsatt undervisning på sin tid mottogos med en viss ovilja.

Sådan praktisk undervisning förekomme nu i mycket stor utsträckning. De

yrkesbestämda skolorna vunne allt större och större terräng, och speciellt

omfattades undervisningen i hushållsgöromål för flickor med stort och allmänt

intresse. Inom vissa inspektionsområden vore sådan undervisning numera

införd i samtliga fortsättningsskolor icke blott i städer och större samhällen

utan även på landsbygden. För gossarnas del vore undervisningen

i arbetskunskap i regel anknuten till jordbruk eller snickeri, men även anknytning

till andra yrken förekomme. Erfarenheten visade sålunda, att de

möjligheter, som nu funnes att giva den fortsatta undervisningen en till

övervägande del praktisk karaktär och att därvid anpassa den till förhållandena

på närings- och arbetslivets område inom skilda orter, tagits i bruk

i stor utsträckning och vunnit allmän uppskattning. Dessa möjligheter borde

fördenskull icke borttagas eller i någon mera väsentlig grad förminskas

Den fortsatta undervisningen omfattade nu i regel två årskurser örn vardera

minst 180 timmar. I fråga örn fördelningen av de för de föreskrivna

ämnena bestämda timtalen rådde jämförelsevis stor frihet. I ett betydande

antal fall hade skoldistrikten planlagt undervisningen på ett sådant sätt, att

den mera teoretiska delen av densamma i huvudsak förlädes till den ena

årskursen, medan undervisningen i de praktiska ämnen, som förekomme,

vore förlagd till den andra årskursen. Denna planläggning hade visat sig

medföra stora fördelar både ur pedagogiska och undervisningstekniska synpunkter.

Såsom en betydelsefull vinst torde få betraktas, att den praktiska

undervisningen kunde meddelas i ett sammanhang under den ena årskursen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Det vore enligt överstyrelsens mening utan vidare uppenbart, att införandet

av ett sjunde skolår icke kunde helt ersätta den fortsatta undervisningen,

sådan denna nu vore gestaltad. Det sjunde skolåret vore nämligen icke

huvudsakligen avsett att möjliggöra en utvidgning av folkskolans lärokurser,

även örn en sådan i viss mån och beträffande ett eller annat ämne

kunde visa sig vara både lämplig och möjlig att genomföra, utan avsikten

med skoltidens förlängning vore i främsta rummet att möjliggöra ett fördjupande

och starkare befästande av de kunskaper, som nu meddelades i

den sexåriga folkskolan. Skulle detta syfte kunna uppnås, vore det icke möjligt

att i den sjunde klassen inrymma den praktiska undervisning, som nu

förekomme i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna. Om så skedde, skulle

i stället för en förbättring av nuvarande förhållanden en mycket betydande

försämring bliva följden. Detta vore så mycket mer att beklaga, som försämringen

till övervägande del komme att drabba den praktiska undervisning,

som under betydande svårigheter blivit allmänt införd, så småningom

tagit mera bestämda former och vuxit sig stark samt visat sig vara till stort

gagn främst för den uppväxande ungdomen men även för utvecklingen i

allmänhet i de skilda bygderna.

Det borde icke heller i nu förevarande sammanhang förbises, att ett slopande

av fortsättningsskolan även skulle komma att medföra arbetslöshet

för ett betydande antal lärare, som blivit särskilt anställda ter undervisning

i fortsättningsskola. Detta gällde i främsta rummet lärare i ämnet arbetskunskap.

Många av dessa innehade nämligen reglerade tjänster, varför undervisningens

nedläggande komme att medföra vissa ekonomiska konsekvenser

för de skoldistrikt, som givit lärare vid fortsättningsskolorna en fastare

anställning genom att ordna deras anställnings- och pensionsförhållanden.

På grund av vad i det föregående anförts, ansåge överstyrelsen starka

skäl tala för ett bibehållande — även efter det ett sjunde skolår införts

— av den obligatoriska fortsättningsskolan i nuvarande omfattning.

Då det emellertid av olika anledningar icke torde vara möjligt att föreskriva

en obligatorisk folkundervisning i sådan omfattning, ansåge sig överstyrelsen

icke böra framställa något yrkande i denna riktning, utan överginge i

stället till att beröra spörsmålet, huruvida det kunde anses, att den obligatoriska

fortsättningsskolan kunde inskränkas till att omfatta blott en årskurs,

därest ett sjunde skolår bleve lagstadgat, utan att undervisningens

resultat därigenom äventyrades.

I detta avseende ville överstyrelsen till en början erinra därom, att skoldistrikt,

inom vilka folkskolan vore sjuårig, enligt nu gällande bestämmelser

ägde rätt att anordna fortsättningsskolan med endast en årskurs, omfattande

minst 180 timmar En organisation enligt dessa normer vore genomförd

i ett betydande antal kommuner. Erfarenheterna av denna anordning

visade, att den under vissa förutsättningar kunde giva tillfredsställande

resultat. Örn så skulle bliva fallet, måste emellertid de för tvåårig fortsättningsskola

nu bestämda lärokurserna minskas. Detta hade, vad de yrkesbestämda

skolorna beträffade, visat sig lämpligast kunna ske genom en inskränkning

huvudsakligen av den teoretiska undervisningen. Den praktiska

hade däremot bibehållits i så stor utsträckning som möjligt. Skulle folkskolekursen

obligatoriskt bliva sjuårig och fortsättningsskolkursen ettårig,

borde iakttagas, att undervisningen i de praktiska ämnena i största möjliga

omfattning förlädes till fortsättningsskolan.

Men även örn överstyrelsen på grund av do vunna erfarenheterna ansåge,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

att den obligatoriska fortsättningsskolans nuvarande lärotid efter införandet

av ett obligatoriskt sjunde skolår i folkskolan under vissa förutsättningar

kunde inskränkas till endast en årskurs om minst 180 timmar utan att

fortsättningsskolans speciella uppgift såsom en mera praktiskt inriktad ungdomsskola

därigenom förfelades, funne överstyrelsen det dock vara synnerligen

viktigt, att möjligheter gåves till undervisningstidens utsträckning utöver

vad ovan nämnts. I annat fall komme det nuvarande skolväsendet

inom vissa skoldistrikt att bliva försämrat. I en del skoldistrikt vore nämligen

folkskolan redan sjuårig men fortsättningsskolan det oaktat tvåårig.

Ett slopande av fortsättningsskolans ena årskurs skulle i dessa fall givetvis

medföra ett försvagande av den utbildning, som för närvarande meddelades

i fortsättningsskolan. Vad särskilt Stockholm vidkomme, skulle därjämte,

såsom folkskoledirektionen i sitt yttrande framhållit, tillslutningen till den

åttonde klassen komma att minskas. Överstyrelsen ansåge fördenskull, att

de skoldistrikt, som funne förhållandena påkalla, att fortsättningsskolans

undervisningstid utsträcktes antingen genom ett utökande av timtalet till

mer än 180 i en årskurs eller att en redan beslutad andra årskurs bibehölles

eller att en ny sådan infördes, borde medgivas rätt därtill. De borde

även kunna erhålla statsbidrag för den utsträckta undervisningen enligt de

grunder, som gällde eller kunde komma att bliva gällande för de normala

fallen.

De sakkunniga hade i nu förevarande sammanhang uttalat sig för att

undervisningen i husligt arbete skulle göras obligatorisk för alla flickor,

som avginge från folkskolan, samt för att den förlädes till fortsättningsskolan.

Emellertid hade de sakkunniga ansett, att denna fråga icke kunde

lösas, utan att en närmare utredning först verkställdes bland annat med

hänsyn till spörsmålet örn lämpliga lärarkrafters anskaffande. Denna utredning,

som snarast möjligt borde komma till stånd, hade föreslagits även

skola omfatta hithörande lärarpersonals anställnings- och pensionsförhållanden.

Överstyrelsen ville i anledning av nämnda förslag erinra därom, att överstyrelsen

genom nådig remiss den 15 mars 1935 anbefallts avgiva yttrande

över en av centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas förening ingiven

underdånig framställning angående ordnandet av skolkökslärarinnornas

vid folk- och fortsättningsskolor ställning i löne- och pensionshänseende.

Överstyrelsen funne syftet med ifrågavarande framställning, som i huvudsak

sammanfölle med de sakkunnigas förslag, vara mycket behjärtansvärt.

Arbets-, löne- och pensionsförhållandena för ifrågavarande grupp av lärare

vore nämligen högst växlande och i stort sett icke tillfredsställande. På

grund därav finge överstyrelsen tillstyrka, att den av de sakkunniga föreslagna

utredningen komme till stånd, samt hemställa, att skolkökslärarinnornas

förenämnda skrivelse skulle upptagas till närmare prövning vid den

utredning, som kunde komma att verkställas. Vid fortsättningsskolorna

funnes emellertid anställda även andra lärare, nämligen i manlig och kvinnlig

slöjd. Icke heller deras anställnings- och pensionsförhållanden vore annat

än undantagsvis ordnade. På grund därav ansåge överstyrelsen det vara

av behovet påkallat, att den utredning, som kunde komma att anbefallas,

föreskreves skola avse utarbetandet av förslag till åtgärder för ett ordnande

av samtliga vid fortsättningsskolorna anställda lärares anställnings- och pensionsförhållanden.

Sjunde klassens ställning i yttre organisatoriskt hänseende i förhållande till

skolans övriga klasser. Vad de sakkunniga i förevarande avseende anfört

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 85

hade i allmänhet icke föranlett några erinringar i de till överstyrelsen ingivna

utlåtandena.

För egen del har överstyrelsen vad först frågan om den sjunde årsklassens

ställning i yttre organisatoriskt avseende beträffar, framhållit, att avsikten

med det föreslagna obligatoriska sjunde skolåret vore huvudsakligen

att befrämja en sådan utveckling av undervisningsverksamheten, att lärjungarnas

kunskaper i skolans viktigaste ämnen, särskilt i modersmålets

muntliga och skriftliga behandling samt i räkning, bleve till omfattningen

ökade och av mera bestående värde än för närvarande vore fallet. Den

obligatoriska sjunde klassen borde därför icke organiseras såsom en fristående

påbyggnad på folkskolans övriga klasser utan givas en sådan ställning,

att den intimt anknöte till dessa både i fråga om kurser och arbetssätt.

Den sjuåriga obligatoriska folkskolan borde i möjligaste mån bilda en

sammanhängande enhet, inom vilken en högre klass direkt byggde på den

närmast lägre.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening hade i sitt i

ärendet avgivna yttrande framhållit såsom önskvärt, att den sjunde klassen

i skolor av A-form även såsom obligatorisk måtte kunna anordnas såsom

en påbyggnad av den sexåriga folkskolan. Lärjungarna skulle enligt centralstyrelsens

mening erhålla avgångsbetyg efter genomgången sjätte klass

men det oaktat vara pliktiga att deltaga i sjunde klassens undervisning,

vilken då kunde givas en mera lokal betoning. Centralstyrelsen hade hänvisat

till att Göteborgs stads skoldistrikt erhållit medgivande att organisera

den sjunde klassen på dylikt sätt.

I anledning härav ville överstyrelsen erinra därom, att överstyrelsen i sitt

underdåniga yttrande över allmänna folkskolestyrelsens i Göteborg framställning

örn förenämnda medgivande betonade, att särskilda omständigheter

föranledde överstyrelsen att icke motsätta sig anordningen. Tillstyrkandet

finge dock icke betraktas såsom prejudicerande för överstyrelsens ståndpunkt

i fråga örn den sjunde klassens ställning i allmänhet.

Såsom torde framgå av det anförda, funne sig överstyrelsen icke kunna

tillstyrka en allmän föreskrift därom, att den sjunde årsklassen vid A-skolor

skulle kunna givas en från skolans övriga klasser fristående ställning.

Förelåge i ett eller annat fall sådana särskilda lokala förhållanden, att

nämnda klass vid skola av A-form ansåges böra givas en viss särställning,

borde framställning därom av skoldistrikt ingivas till och prövas av Kungl.

Majit.

Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga ett tvåårigt småskolestadium

vara att föredraga framför ett treårigt. De skäl, som de sakkunniga

anfört för sin uppfattning i detta avseende, syntes överstyrelsen bärande.

Därest ett obligatoriskt sjunde skolår bleve genomfört, borde detta fördenskull

icke medföra en sådan förändring i fördelningen av skolåren, att småskolestadiet

bestämdes skola omfatta tre skolår och folkskolestadiet de fyra övriga,

utan den nuvarande regelmässiga fördelningen borde bibehållas och

småskolan följaktligen normalt komma att omfatta två årsklasser och den

egentliga folkskolan fem.

Något större behov av en förändring i nu berörda avseende förelåge icke

heller. Detta framginge bland annat därav, att antalet treklassiga småskolor

under den senaste tiden sjunkit betydligt, vilket huvudsakligen torde bero

därpå, att erfarenheten ådagalagt, att undervisningen av nybörjarna i dessa

skolor icke alltid kunde på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Då emel
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. May.ts proposition Nr. 99.

lertid redan nu funnes treklassiga småskolavdelningar vid ett antal folkskolor,

borde dessa givetvis få fortsätta sin verksamhet med nuvarande

organisation, därest vederbörande skoldistrikt så önskade. Icke heller

syntes skäl föreligga att för framtiden förbjuda en dylik anordning av

småskolestadiet, därest de lokala förhållandena i vissa fall ansåges motivera,

att en sådan avvikelse från den normala ordningen genomfördes.

Sjunde klassens kursplan. De i ärendet hörda hade i huvudsak anslutit

sig till vad de sakkunniga härutinnan anfört.

Skolöverstyrelsen har själv anfört, att det icke torde vara av behovet påkallat,

att ett mera detaljerat förslag till kursplaner för olika former av

obligatorisk sjuårig folkskola framlades, innan statsmakterna i princip avgjort

frågan örn införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår. Kursplaner

för sjuårig folkskola funnes redan utarbetade och intagna i 1919 års undervisningsplan.

Dessa planer torde emellertid böra i vissa avseenden omarbetas,

därest ifrågavarande skolform skulle bliva obligatorisk. Överstyrelsen

hade, såsom de sakkunniga närmare påvisat, redan år 1928 avgivit ett underdånigt

utlåtande i fråga om sådana ändringar, som borde vidtagas i folkskolans

undervisningsplan, därest i det sjunde skolårets kursplan skulle

komma att inrymmas jämväl den kurs, som tillhörde den tvååriga fortsättningsskolan.

I detta utlåtande hade överstyrelsen förklarat sig anse, att

skäl icke förelåge för sådana ändringar i undervisningsplanen, att den tvååriga

fortsättningsskolans kurser skulle kunna komma att inhämtas under

ett sjunde skolår. Förslaget hade upptagit tre olika alternativ till läroplan

för ifrågavarande klass. Därest de sakkunnigas hemställan om införande

av ett obligatoriskt sjunde skolår skulle bifallas, funnes följaktligen kursplaner

redan utarbetade, som kunde vara till ledning, intill dess att förnyade

planer kunde komma att visa sig behövliga på grund av erfarenheter,

som kunde vinnas under den övergångstid, som föreslagits.

Ben obligatoriska sjuåriga folkskolans ställning i förhållande till andra bildningslinjer.

Rörande förevarande spörsmål hade de sakkunnigas uppfattning

icke mött någon invändning i de inkomna yttrandena.

Överstyrelsen har erinrat, att enligt gällande föreskrifter örn prövning av

inträdessökande till realskola sådan sökande till första klassen av femårig

realskola, som med vitsord om minst godkända insikter i ämnena kristendomskunskap,

modersmålet, räkning och geometri, geografi, naturkunnighet

samt historia genomgått lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt

någon av A- eller B-formerna, skulle för intagning i nämnda klass av realskola

undergå prövning i modersmålet och räkning, vilken skulle avse det

kunskapsmått, som folkskolans fjärde klass hade att bibringa. Inträdessökande

till första klassen av fyraårig realskola eller första kretsen av lyceum,

som med vitsord om minst godkända insikter i ovan angivna ämnen genomgått

sjätte klassen av sex- eller sjuårig folkskola enligt någon av A- eller

B-formerna, skulle för intagning likaledes undergå prövning i modersmålet

och räkning.

Dessa föreskrifter vore givna med hänsyn till nu gällande kursplaner för

folkskolor av A- och B-formerna. Den frågan kunde då uppstå, huruvida

icke genom nämnda planers omarbetande till följd av införande av ett obligatoriskt

sjunde skolår folkskolans ställning i skolsystemet kunde bliva så

förändrad, att nya föreskrifter rörande anknytningen till andra läroanstalter

bleve erforderliga.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proprosilion Nr 99.

Till belysande av detta spörsmål ville överstyrelsen först erinra därom,

att kursplanerna för folkskolans lägre klasser efter ett genomförande av de

sakkunnigas förslag sannolikt icke skulle komma att behöva i någon väsentlig

mån omläggas. Någon anledning till förändring i förhållandet mellan

folkskola och realskola, vad anknytningen mellan folkskolans fjärde klass

och den femåriga realskolans första klass anginge, syntes fördenskull icke

komma att uppstå.

Icke heller i fråga om övergång från folkskolans sjätte klass till den fyraåriga

realskolans första klass syntes, så vitt överstyrelsen nu kunde bedöma,

ändrade föreskrifter bliva påkallade, i värjo fall icke omedelbart efter besluts

fattande örn införande av ett obligatoriskt sjunde skolår. Redan nu funnes

nämligen sjuklassiga folkskolor i rätt stor utsträckning, särskilt i städerna,

där övergång av lärjungar från folkskolan till realskolan sannolikt talrikast

förekomme. Den omständigheten, att rätt under ovan angivna förutsättningar

funnes för lärjungar i sjuårig folkskola att från denna skolas sjätte

klass övergå till första klassen i den fyraåriga realskolan, hade icke visat

sig medföra olägenheter. Hittills vunna erfarenheter hade icke lämnat stöd

för den uppfattningen, att den sexåriga folkskolekursen icke skulle utgöra

tillräcklig grund för övergången från sjätte folkskoleklassen till den fyraåriga

realskolans första klass.

Skulle emellertid erfarenheten framdeles giva vid handen, att anknytningsförhållandena,

vad realskolan vidkomme, vore i behov av justering,

torde sådan utan svårighet kunna verkställas. Vad därefter anknytningen

mellan folkskolan och de praktiska ungdomsskolorna beträffade, torde den

bliva underlättad genom den ifrågasatta reformen, och därjämte syntes det

endast komma att bliva till fördel för nämnda ungdomsskolor, att de lärjungar,

som överginge till dem från folkskolan, i allmänhet kunde anses

vara i besittning av bättre förkunskaper än vad fallet vore för närvarande.

Särskilda för stärknings åt g är der vid vissa former av sjuårig folkskola. Behovet

av förstärkningsåtgärder vid vissa svagare skolformer, därest lärotiden

utökades med ett sjunde skolår, vitsordades allmänt i de avgivna yttrandena.

Närmare halva antalet av dem, som hörts i ärendet, påyrkade eller

ifrågasatte dylika åtgärder i större utsträckning, än de sakkunniga föreslagit.

Särskilt betonades angelägenheten av att maximiantalet lärjungar per undervisningsavdelning

minskades. I åtskilliga yttranden framhölles, att antalet

barn i folkskola av B 2-form icke borde överstiga 25. Några föresloge begränsning

av barnantalet i B 3-skola till 20 ä 25 och i D 1-skola till 20.

Aven med avseende å den föreslagna övertidsläsningen uttalades i ett antal

fall särskilda önskemål.

Såsom överstyrelsen i en föregående avdelning redan framhållit, vore det

sannolikt, att vissa svårigheter av undervisningsteknisk och pedagogisk natur

kunde komma att yppa sig vid en del skolor av svagare former, därest

en obligatorisk sjunde klass inrättades. För övervinnande av dessa svårigheter

vore tvivelsutan särskilda åtgärder i vissa fall av behovet påkallade.

Detta gällde särskilt om de skolor, där en lärare hade att samtidigt undervisa

flera årsklasser. Redan med skoltidens nuvarande längd hade det visat

sig erforderligt att vid skolor av B 3- och I) 1-formerna vidtaga vissa anordningar

för att möjliggöra individualiserad undervisning i önskvärd utsträckning,

och det vore givet, att behovet av dylika anordningar ökades, örn

ytterligare en årsklass obligatoriskt tillfördes skolorna. Den förstärkningsåtgärd,

som bestode i införandet av en övertidsläsningsmånad, vore redan

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

prövad inom åtskilliga skoldistrikt, och de erfarenheter, som vunnits av

denna anordning, vore gynnsamma.

Överstyrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas förslag om att

dylik övertidsläsning infördes såsom obligatorisk anordning vid skolor av

B 3- och D 1-formerna de år, då intagning av nybörjare ägde rum, och under

förutsättning, att lärjungeantalet uppginge till minst 12. I de skolor,

som eventuellt kunde komma att förbliva i verksamhet, ehuru lärjungeantalet

icke uppginge till det nyss nämnda, torde särskilda förstärkningsåtgärder

icke vara erforderliga.

Vidkommande skolor av B 2-formen ansåge överstyrelsen det icke vara

av behovet påkallat, att åtgärder av obligatorisk natur föreskreves till undervisningens

stärkande, främst på den grund, att småskolavdelningen här

undervisades av särskild lärarinna. Då emellertid även denna skolform av

ett stort antal lärare betraktades såsom mycket besvärlig, borde dock möjlighet

givas att försöksvis använda olika slag av förstärkningsanordningar, bland

dem de av de sakkunniga omnämnda. Sådana försök borde dock alltid utföras

efter bestämda planer, som blivit granskade och godkända av skolöverstyrelsen.

Såväl den obligatoriska övertidsläsningen som de försöksanordningar,

som kunde komma till stånd i enlighet med vad nyss sagts,

borde understödjas med statsmedel.

Vidkommande därefter frågan om underlättande av undervisningen genom

reglering av barnantalet ville överstyrelsen erinra därom, att denna fråga

under senare tid trätt mer och mer i förgrunden i den allmänna pedagogiska

diskussionen. Framställningar hade ock tid efter annan av olika sammanslutningar

ingivits såväl till Kungl. Majit som till skolöverstyrelsen med

anhållan örn åtgärder för åstadkommande såväl i högre som lägre skolor

av lägre maximital än de nuvarande för lärjungeantalet i läraravdelningarna.

Överstyrelsen hade tidigare i underdåniga yttranden i princip uttalat sig

för behovet av en minskning av maximiantalet lärjungar i olika anstalters

läraravdelningar. Emellertid hade överstyrelsen icke hittills ansett sig böra

framlägga några detaljerade förslag rörande det lämpliga antalet lärjungar

i olika skolformer. Och överstyrelsen vore icke heller nu beredd att taga

slutlig ståndpunkt i denna fråga.

För närvarande funnes för folkskolans del varken i folkskolestadgan eller

i någon annan allmän författning bestämda föreskrifter örn lärjungeantalet

i olika skolformer.

Överstyrelsen ansåge det också önskvärt, att en betydande frihet fortfarande

finge vara tillfinnandes på detta område, så att nödig hänsyn kunde

tagas till de synnerligen växlande förhållanden, som vore rådande inom

landet. Så kunde till exempel i ett skoldistrikt en önskvärd reglering av

barnantalet nedåt genomföras utan att skoldistriktet därigenom förorsakades

någon som helst ökad kostnad, medan däremot en dylik åtgärd inom ett

annat skoldistrikt skulle komma att medföra betydande utgifter för anskaffning

av erforderliga nya lokaler.

Med hänsyn till dessa skiftande förhållanden inom skoldistrikten syntes

det överstyrelsen icke tillrådligt, att statsmakterna nu bestämde vare sig

minimi- eller maximital för lärjungeantalet i olika skolformer. Följderna

av en sådan bestämmelse skulle tvivelsutan komma att visa sig bliva mindre

gynnsamma. Men överstyrelsen ansåge sig böra meddela, att överstyrelsen

hade för avsikt att inom en nära framtid för sin del upptaga frågan örn

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

åtgärder för en lämplig reglering av barnantalet i folkskolans olika former

till närmare behandling.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i nu förevarande avdelning hade överstyrelsen

för övrigt intet att erinra.

Vissa frågor rörande flyttning inom och avgång från folkskola. De av de

sakkunniga härutinnan föreslagna författningsändringarna hade i flertalet

av de avgivna yttrandena förordats eller lämnats utan erinran.

Skolöverstyrelsen har bland annat erinrat, att mot föreskriften i § 48

mom. 1 folkskolestadgan örn att fattigdom skall anses utgöra ett lagligt

hinder för avslutande av skolgången, innan lärokursen inhämtats, en stark

opposition sedan länge förekommit. Tvivelsutan vore också tiden nu inne

för ett upphävande av denna särbestämmelse, som under nutida förhållanden

knappast kunde anses hava någon praktisk betydelse. Endast i enstaka

undantagsfall hade under senare år avgång beviljats på grund av fattigdom.

Skoldistrikten underlättade numera genom lämpliga stödåtgärder möjligheterna

för fattiga föräldrar att hålla barnen i skola, till dess avgång i vanlig

ordning kan äga rum.

Ej heller i övrigt hade överstyrelsen något att erinra mot vad de sakkunniga

under nu förevarande rubrik föreslagit.

Anslagsfrågor. Överstyrelsen hade erinrat om att ett beslut örn införande

av ett obligatoriskt sjunde skolår skulle kunna tänkas medföra ett så ökat

behov av lärare, att den organisation av folkskoleseminarierna, överstyrelsen

i avgivet underdånigt yttrande tillstyrkt såsom lämpligt med nuvarande

organisation av folkskolan, måhända icke bomme att visa sig fullt tillräcklig.

Men även örn beslut fattades örn ett obligatoriskt sjunde skolår och

om bibehållande på grund därav tills vidare av något av de till avveckling

föreslagna folkskoleseminarierna, vore fördenskull ökade anslag för budgetåret

1936/1937 icke erforderliga, enär för nämnda budgetår icke föreslagits

sådana avvecklingsåtgärder, som hade någon inverkan på av överstyrelsen

överlämnade statförslag för ifrågavarande folkskoleseminarier.

Överstyrelsen hade likaledes tidigare fäst uppmärksamheten därpå, att en

obligatorisk förlängning av skoltiden kunde komma att medföra en viss

ökning av statens bidragskostnader till inackordering av skolbarn och till

anordnande av skolskjutsar. Den kostnadsökning, som i dessa avseenden

kunde komma att uppstå, inträdde emellertid successivt och krävde icke

någon ökning av de förslagsanslag, som med utgångspunkt från nu rådande

förhållanden föreslagits för budgetåret 1936/1937.

De sakkunnigas anslagsberäkningar för nämnda budgetår föranledde i övrigt

ingen erinran från överstyrelsens sida.

Länsstyrelserna hava med endast ett undantag tillstyrkt förslaget örn

införande av ett obligatoriskt sjunde skolår. Undantaget gäller länsstyrelsen

i Jönköping, som avstyrkt förslaget under anförande av att reformen

borde åtminstone under den närmaste tiden liksom hittills växa fram på

frivillighetens väg. Sistnämnda uppfattning har också länsstyrelsen i Stockholms

län — ehuru mindre bestämt — givit sin anslutning. Som skäl för

en förlängning av skolplikten i enlighet med de sakkunnigas förslag bava

av de återstående länsstyrelserna, i den mån de närmare utvecklat sina synpunkter

på frågan, i allmänhet anförts nödvändigheten av en förstärkningav

skolunderbygguaden och behovet av att sådana åtgärder vidtagas, att

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skolundervisningen på landsbygden ej blir sämre än den, som meddelas i

städerna. Tidpunkten för ett genomförande av reformen har ansetts vara

lämplig med hänsyn till det sjunkande barnantalet och till den rådande arbetslösheten,

vilken gör det önskvärt, att barnen icke alltför tidigt föras ut

i förvärvsarbete. Ett par av länsstyrelserna hava anfört vissa särskilda synpunkter.

Länsstyrelsen i Nyköping och även, ehuru utan att göra något

bestämt uttalande, länsstyrelsen i Karlstad hålla sålunda före, att övergångstiden

bör förlängas. De återstående länsstyrelser, som yttrat sig om

denna detalj, anse övergångstiden tillräcklig. Länsstyrelsen i Vänersborg

hävdar den uppfattningen, att skoldistrikten ej böra hava den föreslagna

rätten till veto mot reformens genomförande under de närmaste fyra åren.

Länsstyrelsen i Visby har väckt tanken på en förkortning av det sjunde

skolåret i de skoldistrikt, där så kunde anses lämpligt och erforderligt, samt

har även framhållit, att staten borde träda hjälpande emellan för de kommuner,

som drabbades av extra kostnader. Länsstyrelsen i Luleå har ifrågasatt

en höjning av statsbidragen till lärosalar och tjänstebostäder i syfte att

lätta det ekonomiska trycket på kommunerna. Länsstyrelsen i Göteborg

föreslår bestämmelser örn att förskott å statsmedel för det budgetår, under

vilket införandet av den sjuåriga skolkursen ägt rum, skall utgå även å de

beräknade bidragen för avlöning åt nyanställda lärare.

Förslaget örn fortsättningsskolans ställning efter införandet av ett obligatoriskt

sjunde skolår har tillstyrkts av i det närmaste alla länsstyrelser.

Från vissa håll har särskilt framhållits, att denna skolform med åren tillvunnit

sig en allt större uppskattning. Länsstyrelserna i Uppsala och Härnösand

ifrågasätta förnyat övervägande rörande förevarande fråga, förstnämnda

länsstyrelse dock allenast i vad angår den allmänna fortsättningsskolan.

Länsstyrelsen i Göteborg uttalar sig bestämt för fortsättningsskolans avskaffande

och framhåller som sin åsikt, att städerna och stadsliknande samhällen

böra inriktas på upprättande av ett åttonde skolår, helst så organiserat,

att det kunde omfatta även praktiska linjer.

Vad nu anförts, belyses närmare av efterföljande sammandrag av flertalet

länsstyrelsers yttranden:

Uppsala. Såsom franninge av de sakkunnigas utredning vore användningen

av den 7-åriga undervisningen i folkskolan inom Uppsala län så gott som

uteslutande inskränkt till städerna. Landsbygdens barn åtnjöte således en

kortare undervisning, vilken just i de grundläggande ämnena gjorde det

mindre möjligt för dem än för stadsbarnen att erhålla bestående kunskaper.

Länsstyrelsen hade en ofta återkommande erfarenhet av de svårigheter, som

funnes för sökande, när blott några få år förflutit från skolavslutningen,

att avfatta enkla ansökningar på egen hand och att skriva något så när

väl. Aven de i regel mera studieintresserade och studiebegåvade ungdomar,

som sökte inträde vid sådana frivilliga bildningsanstalter som folkhögskola

och lantmannaskola, visade sig ofta i anmärkningsvärd grad hava glömt

förmågan att rätt uppfatta en ganska enkel svensk text, att muntligen återge

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

innehållet av densamma, att avfatta en enkel skrift eller räkna med någon

säkerhet. Det funnes därför anledning att befara, att skolundervisningen i

de grundläggande ämnena lämnade alltför flyktigt resultat. Anledningen

härtill vore säkerligen icke bristande intresse hos lärarna eller hos genomsnittsbarnen

under skoltiden, utan snarare den att just de grundläggande

tekniska färdigheterna krävde ett upprepat nötande och repeterande för att

bestå under längre tid. Ur denna synpunkt syntes en ökning av skoltiden

hava mycket stor betydelse, och det måste framför allt vara till stort gagn

för landsbygdens barn, örn de i detta avseende likställdes med stadsbarnen.

Det stora antal unga män och kvinnor från landet, vilka sökte anställning

i städer eller industrisamhällen, borde icke genom bristfällig skolbildning

hindras att uppnå en fördelaktig ställning. Men även de, som stannade

kvar vid jordbruket, hade numera behov av säkra kunskaper i läsning,

skrivning och räkning.

Länsstyrelsen delade således de sakkunnigas uppfattning, att ett sjunde

skolår skulle vara till stort gagn för att befästa det kunskapsmått, som folie

inom planen för den sexåriga folkskolan. Någon kvantitativ ökning av kunskapsstoffet

torde icke böra åsyftas därmed. Däremot torde man kunna

hysa förhoppning, att det sjunde skolåret skulle bidraga till den karaktärsdanande

uppfostran, som skolan också borde lämna.

Örn ett sjunde skolår således ansåges erforderligt, torde man icke kunna

undvika, att efter vederbörlig övergångstid göra detsamma obligatoriskt.

Framför allt i de små landskommunerna med deras stora känslighet för

varje utgiftsökning måste man räkna med att ett frivilligt genomförande

skulle bli ganska ojämnt och under en lång tid framåt ofullständigt. Länsstyrelsen

föreställde sig också, att med de bestämmelser angående statsbidrag,

som numera antagits, det skulle vara möjligt att under övergångstiden

vinna förståelse för det sjunde skolårets fördelar hos befolkningen i allmänhet.

Med avseende på skolformer med upp till 4 årsklasser hade länsstyrelsen

icke kunnat undgå den reflektionen, att de sakkunniga något underskattat

de svårigheter, som uppstode, om ytterligare en årsklass tillkomme. Vid

exempelvis läraravdelningar med 4 årsklasser för närvarande syntes det

föreligga risk att lärarna bleve alltför hårt ansträngda eller att resultatet av

undervisningen icke komme att medföra någon större förbättring genom

tillfogandet av ytterligare en årsklass. Länsstyrelsen föreställde sig att under

övergångstiden olika typer, lämpade efter olika befolkningsförhållanden och

därpå beroende skolorganisationer, måste utarbetas. Värdet av förslaget ur

landsbygdens synpunkt syntes dock vara så stort, att dessa svårigheter icke

borde hindra reformens beslutande.

Vad fortsättningsskolan anginge hade den yrkesbestämda fortsättningsskolan

visat sig innebära ett mycket betydelsefullt tillskott till barnens utbildning

såväl ur uppfostringssvnpunkt som genom den praktiska kunskap

de crhölle. Icke minst gällde detta angående fortsättningsskolor med utbildning

i husligt arbete. Länsstyrelsen delade därför helt de sakkunnigas

uppfattning därom att icke på grund av det sjunde skolårets införande något

intrång på den yrkesbestämda formen av fortsättningsskolan borde ske.

Likaledes vore de sakkunnigas utredning angående svårigheterna att inlägga

den yrkesbestämda fortsättningsskolans kurser i det sjunde skolåret fullt

övertygande.

Däremot hade det icke förefallit länsstyrelsen så visst, att den allmänna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

fortsättningsskolan med dess undervisning i hembygdskunskap och medborgarkunskap

hade så stor betydelse som de sakkunniga tilläde densamma.

Kärnpunkten syntes vara, huruvida kunskapsmeddelelsen i den allmänna

fortsättningsskolan hade så stort värde, att den i sådan form borde bibehållas

även efter den förstärkta undervisningen under sjunde skolåret. Ur

uppfostringssynpunkt torde sex veckors kurs under året näst efter det

sjunde skolåret icke äga alltför stor vikt. I dessa avseenden f dref olle det

som örn de sakkunnigas undersökning behövde kompletteras.

Nyköping. Utvecklingen ginge i den riktningen att allt fler skoldistrikt

frivilligt överginge till den sjuåriga folkskolan. En sådan utveckling finge

anses önskvärd ej minst för att förminska den skillnad i utbildningsmöjligheterna,

som nu faktiskt uppkommit till nackdel för landsbygdens ungdom.

Under de senaste årtiondena bade vidare de svagare skolformernas

förekomst alltmer inskränkts, under det att antalet skolor av högrevärdig

typ i avsevärd grad tillväxt. Då det sålunda på många håll visat sig möjligt

att utan olägenhet utveckla folkskoleväsendet i nu avsedd riktning,

syntes det icke behöva möta avgörande betänkligheter att nu lagfästa en

skolform som den föreslagna, försåvitt det allenast tillsåges, att en tillräcklig

övergångstid bereddes. Den föreslagna övergångstiden borde avsevärt

förlängas.

Linköping. Med avseende å övergången till den nya organisationen hade

tillbörlig hänsyn tagits till de skilda förhållanden på skolväsendets område,

som förekomme inom olika skoldistrikt i riket.

Växjö. De sakkunniga hade givit goda och vägande skäl för sitt hävdande

av behovet och önskvärdheten av vårt folkskoleväsendes förbättring

genom lärotidens i folkskolan utsträckning med ett sjunde skolår. Utredningen

syntes även visa på att den åsyftade reformen läte sig realiseras

med fördel och utan allt för betungande kostnader. I anslutning till det

sagda och då länsstyrelsen i likhet med de sakkunniga icke trodde det vara

att förvänta, att en önskvärd förlängning av folkskolans lärotid inom överskådlig

tid i någon större utsträckning skulle komma landsbygdens barn

tillgodo, örn det överlämnades åt skoldistriktens eget gottfinnande att genomföra

reformen ifråga, ville länsstyrelsen biträda de sakkunnigas förslag örn

införandet av sjuårig folkskola såsom obligatorisk. Mot de sakkunnigas

förslag, i vad det gäller övergångsbestämmelser för reformens genomförande,

hade länsstyrelsen icke funnit anledning till erinringar.

Då länsstyrelsen funne, att de sakkunniga även för sin ståndpunkt i fråga

örn fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med sjuårig folkskola

hade synnerligen välgrundade skäl, kunde länsstyrelsen biträda förslaget

jämväl i denna del.

Kalmar. Länsstyrelsen funne sig kunna tillstyrka förslaget, helst som

den långt tilltagna övergångstiden borde göra det möjligt att genomföra

reformen utan alltför stort motstånd från befolkningens sida. Fortsättningsskolan

borde bibehållas även framdeles, särskilt som nämnda skolform, som

under de första åren efter dess genomförande möttes av ett visst misstroende,

numera rönt en alltmera ökad uppskattning.

Karlskrona. Länsstyrelsen hade intet att erinra under förutsättning att,

såsom i betänkandet angåves, det sjunde skolåret icke skulle användas till

en kvantitativ utvidgning av lärokursen utan till ett grundligare inhämtande

av den nuvarande kursen samt till övning i skolans viktigaste ämnen, läsning,

skrivning och räkning, ävensom att merkostnaderna för skollokaler

och lärarbostäder bestredes av staten ensam.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Kristianstad. Den nuvarande skoltiden måste anses för knapp för att på

ett varaktigt sätt meddela för egen och medborgerlig verksamhet nödvändig

kunskap. Det torde därjämte vara av stor betydelse för barnens fostran,

att de under en för dem betydelsefull övergångsålder kunde få stå under

skolans inflytande. För landsbygdens del komme förslaget att medföra ett

utjämnande av den olikhet, som förelåge i förhållande till städernas mer

utvecklade skolväsen. Övergångstiden vore tillräckligt lång. Fortsättningsskolan

vore av det värde för utbildningen, att den borde bibehållas även

efter införandet av ett sjunde skolår. Den borde allt starkare anknyta till

det praktiska livets behov.

Malmö. Den hittills föreliggande utvecklingen syntes giva vid banden,

att behovet av en utökning av folkskolans lärotid från sex till sju år alltmer

vunnit beaktande, ävensom att en dylik anordning nog i allmänhet i

förhållandevis större omfattning genomförts i skoldistrikt, där gynnsamma

ekonomiska betingelser därför varit förhanden. Sedan staten genom beslut

av 1935 års riksdag påtagit sig avsevärt mycket större andel i kostnaderna

för folkskoleväsendet än förut varit fallet, torde man kunna förvänta, att

den på sina håll förefintliga obenägenheten att övergå till den sjuåriga folkskolan

alltmer skulle avtaga. En ökad frivillig övergång syntes jämväl

komma att främjas därav, att den genom nativitetens sjunkande alltjämt

fortgående nedgången i barnantalet torde, såvitt nu kunde bedömas, för en

avsevärd tid framåt, medföra ett minskat behov av lärarkrafter och undervisningslokaler

med däremot svarande minskning i kostnaderna. Med hänsyn

till nu angivna förhållanden kunde möjligen påräknas, att det med förslaget

avsedda syftet skulle kunna nås utan anlitande av tvångsåtgärder.

Emellertid torde det likväl icke saknas anledning antaga, att på åtskilliga

håll reformen icke komme att på angivna väg bliva under överskådlig tid

genomförd. Då likformighet på detta område givetvis vore önskvärd, funne

sig länsstyrelsen, trots de svårigheter som i vissa fall torde möta, dock

icke böra avstyrka, att den åsyftade utökningen av undervisningstiden i

folkskolan genomfördes i överensstämmelse med det framlagda förslaget. -—

I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl funne länsstyrelsen,

att fortsättningsskolan icke borde inordnas i den sjuåriga skolans läroplan

utan bibehållas som en fristående kurs.

Halmstad. Förhållandena inom Hallands län gåve icke länsstyrelsen anledning

till några särskilda erinringar mot de sakkunnigas förslag. Ett sjunde

skolår skulle innebära en välbehövlig och välmotiverad förstärkning av den

elementära medborgarskolan. Bristen i vår nuvarande folkskolebildning

vore utom en av de olika förhållandena i stad och på land betingad oenhetlighet,

framför allt en viss löslighet i det inhämtade kunskapsstoffet, beroende

på den med skoltidens korthet sammanhängande omöjligheten att

genomföra en verklig syntes av detta vid de avslutande studierna. Som ett

verksamt botemedel mot dylika brister måste enligt länsstyrelsens mening

skoltidsförlängningen oell i samband därmed stående utjämningar hälsas

med glädje. Några allvarligare betänkligheter att inom den av de sakkunniga

föreslagna tidsramen genomföra lagstadgad sjuårig skolplikt syntes

heller knappast motiverade.

Länsstyrelsen funne sig även övertygad av de skäl, som av de sakkunniga

anförts för fortsättn)ngsskolans bibehållande på sätt, som i betänkandet

aVsåges, och hade heller intet att invända mot förslagets övriga detaljer.

Kostnaderna bleve avsevärda för såväl staten som kommunerna; då folk
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition Nr 99.

skolans möjligheter att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen bleve

i så betydande mån förböjda, syntes emellertid kostnaderna icke böra få

hindra reformens genomförande.

Göteborg. Erfarenheten hade otvivelaktigt givit vid handen, att den sexåriga

folkskolan varit för knapp för att ge åt undervisningsresultatet, särskilt

i modersmålet och räkning, den fasthet, som vore önskvärd. Vidare

ställde det nutida samhällslivet allt större krav på den enskilde medborgarens

kunnighet och duglighet, varför en enbart sexårig grundskola bleve

för knapphändig. Dessutom hade arbetsförhållandena under senare år visat,

att det vore önskvärt, att barn icke alltför tidigt fördes ut i förvärvsarbete.

Angående kursplaner för det sjunde skolåret ville länsstyrelsen förorda

förslaget örn att desamma gåves en alternativ karaktär. I många fall, särskilt

i de mindre utvecklade skolorna, vore det naturligt, att den kurs, som

nu gällande undervisningsplan upptoge för de sex åren, sloges ut på sju

skolår. I andra fall återigen torde det föreligga det största intresse utav

att ge åt det sjunde skolåret en mera praktisk karaktär så att den nödvändiga

inövningen utav kunskaperna i modersmålet och räkning fullföljdes

men att undervisningen i övrigt finge en mera praktiskt betonad läggning.

Vad anginge fortsättningsskolans förhållande till det sjunde skolåret kunde

länsstyrelsen icke biträda de sakkunnigas förslag härutinnan. En del av

de uppgifter, som den nuvarande fortsättningsskolan hade, kunde utan vidare

överföras till det sjunde skolåret. De flesta fortsättningsskolor på

landsbygden hade varit repetitionskurser utav folkskolans lärokurs jämte

elementär undervisning i medborgarkunskap, ..sorn väl stöde i överensstämmelse

med planen på ett sjunde skolår. Aven den arbetskunskap, som

förefunnes inom fortsättningsskolan, kunde i vissa fall upptagas i sjunde

klassen. Särskilt önskvärt vore det därvid, att sjunde årskursen för flickor

erhölle undervisning i hushållsgöromål. Det torde icke erbjuda oöverstigliga

svårigheter att så göra, låt vara, i vissa fall med någon inskränkning

utav kursmoment i andra ämnen.

Det obligatoriska sjunde skolåret skulle omfatta samma åldersstadium,

där man hittills haft fortsättningsskola. Varken sjunde klassen eller fortsättningsskolan,

såsom den vore eller föreslagits bliva organiserad, kunde i

egentlig mening bliva en ungdomsskola, därtill vore elevmaterialet alltför

mycket barn. Och en ungdomsskola i den betydelse, som man tidigare

tänkt sig att fortsättningsskolan skulle vara, nämligen att den skulle kunna

behålla skolans ledning och fostrande verkan under någon längre tid utöver

den obligatoriska grundskolan, ginge förlorad redan därigenom, att

med all säkerhet den för fortsättningsskolan föreslagna kursen örn 180

timmar komme att bliva koncentrerad till en sex veckors kurs strax efter

avslutad folkskola. En sådan fortsättningsskola bleve icke av någon större

fostrande betydelse. Den förlust, som vissa skolor i städer skulle lida genom

att plikten att genomgå dessa skolor bortfölle, vore icke nämnvärd.

Det vore angeläget, om man vid detta tillfälle inriktade städerna och

stadsliknande samhällen på upprättandet av ett åttonde skolår, helst så organiserat,

att det kunde omfatta även praktiska linjer, som kunde ge en

utbildning, som verkligen hade någon betydelse för barnens både utkomst

och fostran. En skolköksundervisning, för att nu lämna ett exempel, för

ett sådant åttonde skolår, skulle kunna få en omfattning, som vore av stor

betydelse för deras kunskaper och inställning, vilken icke ämnet arbetskunskap

inom en sex-veckors kurs kunde ge. För landsbygdens del vore

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

det en angelägenhet utav den allra största vikt just nu att mångdubbelt

större möjligheter erbjödes för laudsbygdens ungdom att få genomgå de

ungdomsskolor, som vi bade på landsbygden, nämligen folkhögskolor och

lantmannaskolor. Dessa skolor motsvarade, kunde man säga, vad fortsättningsskolan

velat men aldrig kunnat förverkliga, belt enkelt därför att

elevmaterialet, då det komme till folkhögskola eller lantmannaskola, hade det

rätta åldersstadiet samt hade fått den kontakt med det praktiska livet och

med de problem, som skolan skulle hjälpa dem att komma tillrätta med.

Vidkommande kostnadsberäkningarna hade de sakkunniga uttalat, att införandet

av ett obligatoriskt sjunde skolår icke komme att för budgetåret

1936/1937 erfordra någon ökning av anslaget till statsbidrag för avlöning

åt folk- och småskolor, beroende på gällande bestämmelser om sättet för

statsbidragens utbetalande. Detta syntes länsstyrelsen kunna för vissa skoldistrikt,

åtminstone för sådana där flera nya lärarkrafter komme att anställas,

bliva alltför ekonomiskt betungande. Det torde icke vara förenligt med

billighet och rättvisa att tvångsvis införa sjuårig folkskola och låta skoldistrikten

förskjuta avlöningsmedel för dessa ett helt år med åtföljande

ränteförluster. Med hänsyn härtill syntes kunna ifrågasättas, huruvida

icke bestämmelse borde utfärdas därom, att förskott å statsmedel för det

budgetår, under vilket införandet av den sjuåriga skolkursen ägt rum,

skulle utgå även å beräknade statsbidragen för avlöning åt nyanställda lärare.

Uppgift å denna merkostnad borde i så fall ingivas av skoldistrikt

till folkskolinspektören, som, efter vitsordande, överlämnade densamma till

länsstyrelsen för vederbörlig utanordning.

Vänersborg. De sakkunniga hade på ett övertygande sätt motiverat behovet

av och möjligheten att genomföra en sjuårig folkskola. Vår folkskolas

kvantitativa underlägsenhet i förhållande till motsvarande skolor i våra nordiska

grannländer och de större västeuropeiska kulturländerna kunde icke

gärna få fortsätta. Vi borde akta oss för den självöverskattningen, att vi

kvalitativt skulle vara så väl utrustade, att härigenom skulle uppvägas vad

kvantitativt bruste. Påtagligt vore också, att i sakkunnigkretsar uppfattningen

vore allmän, att den sexåriga skoltiden vore otillräcklig för nöjaktigt

inhämtande av det kunskapsmått, som gällande läroplan upptoge och

borde uppta. Vore ej så fallet, skulle icke kunna förklaras den allmänna

övergång, som i våra städer och i de tätast befolkade delarna av landet redan

frivilligt skett till den sjuåriga folkskolan. Men härigenom hade ytterligare

ökats skillnaden mellan de undervisningsmöjligheter, som stöde städernas

och landsbygdens ungdom till buds. De vore redan stora nog förut

genom de svagare skolformer, som på grund av avstånd och gles befolkning

mångenstädes på landsbygden måste komma till användning. Genom den

sjuåriga skoltidens frivilliga införande i städerna hade klyftan mellan stad

och land ytterligare vidgats. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore detta

mycket olyckligt. Därför borde också nu, när genom sjunkande elevantal

förutsättningarna för övergång till obligatorisk sjuårig skola syntes särskilt

gynnsamma, steget tagas. Länsstyrelsen hade blott den erinran att göra

mot förslaget, att skoldistriktets absoluta veto mot reformens genomförande

under de närmaste fyra åren ej borde förekomma. Övergången till den

sjuåriga skolan finge gärna taga i anspråk en avsevärd tid och all hänsyn

tagas till distriktens önskningar, men det gynnsamma tillfälle till reformens

genomförande, som ett sjunkande elevantal erbjöde, borde icke

försittas, även örn detta tillfälle skulle inträffa inom de allra närmaste åren.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 99.

Annars kunde resultatet bli det, att först på grund av sjunkande elevantal

en svagare skolform infördes i distriktet, varefter, sedan några år fått gå,

den sjuåriga skolan med långt större svårigheter måste införas. I den mån

den sjuåriga skolans genomförande vid landsbygdens svagare skolformer

gjorde av sakkunniga föreslagna eller andra förstärkningsåtgärder vid dessa

skolformer nödvändiga, måste dessa givetvis företagas.

De sakkunnigas förslag beträffande fortsättningsskolan tillstyrktes. Länsstyrelsen

ville endast tillägga, att om antalet timmar i fortsättningsskolan

sattes till 180 timmar, statsbidrag likväl borde utgå för det större timantal,

som i varje fall nu användes och ansåges erforderligt för den yrkesbestämda

skola, som omfattade ämnena hushållsgöromål och kvinnlig slöjd.

Mariestad. Bärande skäl hade anförts för förslaget om övergång till sjuårig

folkskola. Särskilt ville länsstyrelsen understryka vikten av att bildningskraven

hos landsbygdens ungdom tillgodosåges. Med jordbrukets stigande

utveckling hade kraven ökats på jordbrukarnas allmänbildning och

kunnighet i grundläggande ämnen, därvid en förbättrad folkskoleundervisning

måste vara av betydelse. Om länsstyrelsen — icke minst med tanke

på jordbrukarungdomen — alltså ville förorda de sakkunnigas förslag, hade

länsstyrelsen ej kunnat undgå att samtidigt göra den redektionen, att tiden

nu torde vara inne för åvägabringandet av en lösning av frågan om en

brett lagd yrkesundervisning inom jordbrukets område, så att de unga, som

ämnade ägna sig åt arbete inom landets modernäring, mera allmänt och

bättre än hittills bereddes tillfälle att — som överbyggnad på en god folkskoleundervisning

— förvärva en efter tidens krav anpassad yrkesutbildning.

Karlstad. Bristerna i folkbildningen hade allt tydligare trätt i dagen.

Då dessa brister, åtminstone ej i nämnvärd utsträckning, kunde anses böra

tillskrivas sättet eller formen för folkskolans undervisning utan måste härledas

från en alltför kortvarig skolgång, vore en utvidgning av lärotiden

påkallad. Förslaget tillstyrktes därför, helst som en sådan utvidgning syntes

kunna genomföras utan alltför kännbart ökade kostnader för stat och

kommun. Utan att göra något bestämt uttalande ansåge sig länsstyrelsen

böra ifrågasätta, örn icke någon förlängning av övergångstiden skulle vara

att förorda. Mot förslaget i vad det avsåge fortsättningsskolan hade länsstyrelsen

icke något att erinra.

Örebro. Vår skolbildning fyllde icke helt de krav, som i nuvarande tid

borde ställas på densamma. I den mån detta finge hänföras till skolundervisningen

och genom en utökning av lärotiden kunde rättas, vore åtgärder

i föreslagen riktning påkallade. Tiden vore väl vald, då ett sjunkande barnantal

i ekonomiska och andra hänseenden underlättade övergången och en

omfattande arbetslöshet bland ungdomen krävde dess omhändertagande under

längre tid än förr varit önskvärt eller erforderligt. Undervisningen

borde under sjunde skolåret erhålla en så praktisk inriktning som möjligt

och sålunda tjäna till förberedelse för en helt 3Trkesbetonad undervisning i

fortsättningsskolan. På så sätt borde de olika önskemål kunna förenas,

som syftade till bibehållande av fortsättningsskolan utöver den sjuåriga folkskolan,

å ena, och till inbyggande helt eller delvis av fortsättningsskolan i

den sjuåriga folkskolan, å den andra. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, örn

icke vissa bestämmelser borde meddelas, som medgåve undantag från regeln

örn sjuårig folkskola beträffande skoldistrikt, inom vilka säregna förhållanden

påkallade anordningar av annan art. Härvid torde närmast komma

i fråga de glest befolkade jordbruks- och skogsdistrikten inom olika delar

av landet, men huvudsakligen i Norrland. Därest i sådana distrikt eller

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

andra, där särskilda förhållanden ansåges föreligga, det sjunde skolåret icke

frivilligt infördes, syntes det böra läggas i Kungl. Maj:ts hand att på framställning

av vederbörande besluta i saken. Om den verkställda kostnadsberäkningen

finge anses hållbar, syntes kostnaderna för planens genomförande

i och för sig icke behöva verka avskräckande. Uttalanden i betänkandet

gåve emellertid fog för frågan, örn icke de sakkunniga vid denna beräkning

låtit sig i alltför hög grad påverkas av den sedan en tid särskilt uppmärksammade

nedgången av barnantalet i skolorna och därav föranletts att beräkna

kostnaderna för framtiden för lågt.

Gävle. Utvecklingen gjorde otvivelaktigt en förbättring av undervisningen

och förlängning av skolplikten till frågor av stor betydelse. \ id sådant

förhållande och då en övergång till den föreslagna organisationen syntes

inom länet kunna utan avgörande olägenheter genomföras, hade länsstyrelsen

i princip icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Visby. Utredningen gåve vid handen, att en sjuårig folkskola vore önskvärd.

Stor försiktighet borde dock iakttagas. Avgjort bäst hade varit, örn

reformen kunnat åstadkommas på frivillighetens väg eller den väg, som

hittills varit i författningarna anvisad. Då det emellertid visat sig att den

sjuåriga skolan, vad anginge landsbygden, gått mycket långsamt framåt och

det måste anses principiellt riktigt att samtliga folkskolebarn, oberoende av

bostadsort, kunde få komma i åtnjutande av en ungefärligen likvärdig utbildning,

ville länsstyrelsen icke motsätta sig ett genomförande av obligatorisk

sjuårig skolplikt. Stadgandena borde göras smidiga för undvikande

av nya strider omkring folkskolan.

Hänsyn måste tagas till i små omständigheter levande enskildas berättigade

intresse, att barn i den åldern, varom här vore fråga, i någon mån

bereddes tillfälle att bidraga till familjens uppehälle genom arbete antingen

i eller utom hemmet, vilket jämväl skulle vara till nytta för barnen själva

i deras framtida praktiska arbete. För jordbruket exempelvis vore en bråd

tid höst- och vårmånaderna. Jordbrukarna hade då mer än andra tider på

året behov av att få ha barnen hemma till hjälp. Även för många andra

hem, framför allt fattiga och med flera barn, bleve det synnerligen betungande

att hålla barn i skolan ett helt sjunde läsår. Detta ledde tanken

in på förkortande av det sjunde läsåret i de skoldistrikt, där sådant av omständigheterna

ansåges lämpligt och erforderligt. Ur skolteknisk synpunkt

torde ej kunna resas några oöverstigliga hinder för en sådan begränsning

av skolåret. Av denna anledning eventuellt lediga lärare borde kunna till

gagn för undervisningen beredas sysselsättning genom uppdelning av skolan

i flera avdelningar. Möjligen skulle även den föreslagna förstärkta undervisningen

genom övertidsläsning i skolor av vissa typer i sådant fall

icke behöva förekomma. På grund härav föresloge länsstyrelsen, att möjlighet

bereddes skoldistrikt, där så ansåges nödigt, att förkorta det sjunde

läsåret, exempelvis med två månader.

Ur ekonomisk synpunkt för stat och kommun vore på grund av nedgången

i barnantalet tidpunkten onekligen lämplig för utökning av folkskolekursen,

ehuru, vad länet anginge, denna synpunkt icke finge tillmätas

någon avgörande betydelse. Inom länet erfordrades 18 nya lärosalar samt

20 nya tjänstebostäder. Den årliga sammanlagda utgiftsökningen för de

18 kommuner, som berördes härav, uppginge till 28,960 kronor. På grund

av att de flesta av dessa kommuner vore mycket små med ringa skatteunderlag,

inverkade denna utgiftsökning på kommunernas finanser rätt

Bibang till riksdagens protokoll inuti. 1 sami. Nr 99. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

avsevärt. Efter 1934 års taxering skulle höjningen av utdebiteringen per

skattekrona bliva högst 2 kronor 2 öre och lägst 7 öre eller i medeltal för

samtliga kommuner 1 krona 14 öre per skattekrona. Icke mindre än sju

kommuner skulle få en skattehöjning överstigande 1 krona 50 öre. De

bördor, som genom den sjuåriga folkskolan skulle åläggas vissa kommuner,

vore alltså icke så obetydliga, som i betänkandet antytts. Då härtill komme,

att många av dessa kommuner redan nu måste brottas med stora svårigheter

för hållande av skattetrycket inom rimliga gränser, insåges lätt, att

den föreslagna utökningen av skolan från deras sida ej skulle mötas med

någon större förståelse. Ansåges en sjuårig skola ur statens synpunkt vara

erforderlig, syntes staten jämväl böra träda hjälpande emellan för de kommuner,

som drabbades av extra kostnader. Då merkostnaderna, vad länet

anginge, huvudsakligast drabbade ekonomiskt svaga kommuner med en

skattebörda år 1934 av ända upp till 20 kronor 64 öre i enbart kommunalskatt

samt för de kanske bäst lottade kommunerna i riket ställts i utsikt

att med bidrag av statsmedel få inrätta en åttaårig folkskola, torde någon

orättvisa icke ligga i en sådan åtgärd, som åtminstone vad Gotlands-kommunerna

anginge vore synnerligen nödig.

Västerås. Övertygande skäl hade anförts för införande av en obligatoriskt

sjuårig folkskola. Angelägenheten av att inom ett folk som vårt, med en

genomförd demokratisk styrelse, den stora massan besutte goda grundläggande

kunskaper — vilket för närvarande icke vore fallet — torde icke

kunna bestridas av någon. Att reformens genomförande komme att kräva

betydande kostnader, dock ingalunda oöverkomliga, syntes icke böra avskräcka.

Dessa kostnader komme förvisso att väl ränta sig.

Svårare bleve utan tvivel att till en början komma till rätta med en

åskådning, som i obekantskap med nuvarande förhållanden och fördelarna

av den nya ordningen ansåge, att allt tillsvidare kunde stanna vid det

gamla. Givet vore, att när det gällde en reform av den art som här ifrågavarande,

en reform, som berörde hela folket, det måste framstå såsom

synnerligen angeläget, att saken allmänligen omfattades med förtroende och

tillförsikt. Man syntes icke hava anledning att härutinnan ställa sig misströstande.

Den sjuåriga folkskolan hade redan på frivillighetens väg införts

i ett stort antal skoldistrikt, låt vara mest i stadssamhällena. Det nutida

livet ställde också i snabbt ökad takt höjda anspråk på individens kunskaper

och förmåga av utveckling och anpassning, och denna tendens framträdde

med hart när samma styrka i staden som på landet, detta även i

anställningar, som förr ansågos mest kräva fysisk styrka och uthållighet.

De stadganden beträffande övergången till den nya ordningen, som av de

sakkunniga föreslagits, innefattade en mycket stor och lämpligt avvägd

hänsyn till den tröghet, det här gällde att besegra, främst på övertygelsens

väg. Förslaget syntes även i detta hänseende lyckligt upplagt.

Gjorde man klart för sig, att det här gällde att vederbörligen förstärka

främst de grundläggande kunskaperna hos folket, läsning, skrivning och

räkning, så frågade man sig, örn den nuvarande sexåriga folkskolan fullt

tillvaratoge sina möjligheter i berörda hänseende. Det syntes, som örn så

icke i allo vore fallet. Åtskilligt mera borde kunna göras i två hänseenden,

dels genom en utsträckning av läsåret, dels också genom en minskning av

elevantalet i alltför stora klasser.

En förlängning av läsåret vore för visso ej populär, vare sig i hemmen

eller i lärarkretsar. De sakkunniga avspisade också denna tanke med hänvisning

till de skäl, som plägade åberopas vid tal härom. Befallningshavan
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

den kunde icke finna dessa skäl övertygande. Aven om arbetstakten inom

skolan vid en förlängning av lästiden, förslagsvis med fyra läsveckor, måste

bliva något mindre uppdriven än nu vore fallet, vunne man dock mera tid

och även ro för den innötning, som vore av nöden särskilt för grundläggande

kunskaper. Det syntes också innebära en misshushållning att alltjämt

i vårt land bibehålla en årlig lästid, som vore väsentligt kortare än

vad utlandet med sina 7—9-åriga folkskolär ansåge sig behöva.

Vidare torde det icke kunna bestridas, att de ofta otillbörligt stora läsklasserna

utövade en mycket skadlig inverkan på kunskapsmeddelandet.

En lärare, som hade att göra med klasser på inemot 40 elever, kunde helt

enkelt icke hinna med dem alla eller ens det stora flertalet. I allmänhet

kunde endast de bästa fullt tillgodogöra sig undervisningen. Härtill komme,

att med hemmens avtagande inflytande över de unga, skolans uppfostrargärning

blivit av allt större betydelse. Men skulle läraren därvid kunna

åstadkomma något, måste han beredas tillfälle att individuellt påverka varje

barn, något som ju vore alldeles uteslutet i klasser av antydd storleksordning.

I båda dessa hänseenden borde en utredning komma till stånd, som

utan förutfattade meningar såge till vad som i antytt hänseende kunde och

borde åstadkommas och vilka kostnader i ty fall skulle uppkomma.

Med det anförda hade länsstyrelsen ingalunda avsett att ifrågasätta behovet

av den sjuåriga folkskolan. Även örn man inom den sexåriga folkskolans

ram skulle kunna åstadkomma avsevärda förbättringar, torde dessa

i bästa fall icke bliva så stora, att vårt land i fortsättningen skulle kunna

reda sig med väsentligt kortare folkundervisning än det stora flertalet närbesläktade

europeiska folk. Länsstyrelsen ansåge sig sålunda böra giva det

framlagda förslaget sin fulla anslutning.

Falun. Fullgoda skäl hade anförts för att införa en obligatorisk förlängning

av skolkursen från sex till sju år och för att bibehålla fortsättningsskolan

såsom en fristående kurs efter det sjunde skolåret. Länsstyrelsen anslöte

sig till den av de sakkunniga gjorda hemställan.

Härnösand. Vad som enligt länsstyrelsens mening talade starkast för ett

övergivande av betänkligheterna mot att nu göra den sjunde klassen i folkskolan

obligatorisk vore den ökade svårigheten för de unga att omedelbart

efter slutad skolgång erhålla lämplig sysselsättning. Man finge icke underskatta

faran av att de unga efter avgången från folkskolan under längre

tid komme att sakna ordnad sysselsättning, särskilt som tillsynen över dem

ofta vore bristfällig. Länsstyrelsen ville sålunda främst på denna grund

ansluta sig till de sakkunnigas förslag örn det obligatoriska sjunde skolåret.

Emellertid borde en ej alltför kringskuren möjlighet hållas öppen att erhålla

dispens vid skolor, där reformens genomförande med hänsyn till skolformen

eller eljest skulle vålla avsevärda olägenheter. —• De sakkunniga

hade icke ansett sig kunna biträda det av departementschefen i direktiven

för utredningen hävdade önskemålet örn fortsättningsskolans inbyggande i

det sjunde skolåret. Länsstyrelsen kunde för sin del icke finna de sakkunnigas

argumentering i detta avseende övertygande. Det sjunde skolårets

genomförande skulle utan tvivel främjas och påskyndas, om detta genomförande

finge förbindas med upphörande av den särskilda fortsättningsskoleplikten.

Länsstyrelsen ifrågasatte för flen skull, örn icke detta knappast

olösliga problem borde göras till föremål för förnyat övervägande.

Umeå. Det vore otvivelaktigt av mycket stort värde för folkbildningens

höjande, att folkskolan påbyggdes med en årsklass. Fortsättningsskolan

syntes biha bestå i den föreslagna omfattningen, oavsett införandet av ett

obligatoriskt sjunde läsår.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Luleå. Den pedagogiska sakkunskapen syntes vara ganska enig om behovet

av en förlängd skoltid i folkskolan, då sex år icke ansåges räcka till

för en grundligare bearbetning och ett säkert tillägnande av fastställda lärokurser.

För länsstyrelsens del pekade erfarenheten i samma riktning. Särskilt

kunde länsstyrelsen vitsorda, att i de speciella yrkesskolorna, skogsoch

lantmanna- m. fl. sådana skolor, bristerna i den nuvarande folkskoleutbildningen

tydligt yppat sig, i det att lärjungarna ofta visat sig hava

glömt mycket av vad de i folkskolan inhämtat, varför ock undervisningen

i dessa skolor ofta måste börja med ett inlärande av sådana rent elementära

kunskaper, vilkas meddelande varit folkskolans uppgift. Länsstyrelsen

ansåge sålunda behovet av en allmän förlängning av folkskolans lärotid från

sex- till sjuårig konstaterat och ville för egen del ej motsätta sig en sådan,

dock under förbehåll, att nuvarande lärokurser utom i trängande undantagsfall

ej utökades, utan att lärotidens utvidgning endast komma att tillgodose

behovet av en grundligare och bättre meddelad kunskap.

Emot de sakkunnigas förslag om en tvångsvis skeende förlängning av

lärotiden kunde visserligen en del betänkligheter resas, särskilt med hänsyn

till de ekonomiska konsekvenser, en sådan anordning skulle medföra. Och

detta gällde i särskilt hög grad Norrbottens län, där kostnaderna för folkskoleväsendet

i de allra flesta kommuner redan nu vore onormalt höga.

En summarisk beräkning med ledning av de sakkunnigas kostnadsberäkningar

visade, att för Norrbottens län ett fullt genomförande av den sjuåriga

folkskolan skulle medföra 14 öres höjning i uttaxeringen per skattekrona

för hela länet, men härvid vore att märka, att de små kommunerna

med ringa antal skattekronor givetvis skulle komma att drabbas proportionsvis

hårdare än de större kommunerna, och att kostnadsökningen sålunda

för många smärre kommuner skulle bliva nog så kännbar.

För att i möjligaste mån mildra de ekonomiska verkningarna av ett

genomförande av de sakkunnigas förslag ansåge länsstyrelsen sålunda nödvändigt,

att övergångstiden för reformens genomförande sattes till minst den

av de sakkunniga föreslagna, 10 år, möjligen även med rättighet för Kungl.

Majit att i särskilda undantagsfall kunna medgiva en ytterligare förlängning

av denna tid. Likaså borde tagas i övervägande, örn ej staten vid genomförandet

av sjuårig folkskola skäligen borde vidtaga en höjning av statsbidrag

till lärosalar och tjänstebostäder för att lätta det ekonomiska trycket

på kommunerna. Det vore visserligen sant, att grunderna för dessa statsbidrags

utgående bestämts så sent som 1935, men särskilt för kommunerna

i Norrbottens län, som under en följd av år genom särskilda nådiga brev

tillerkänts dylika statsbidrag, uppgående till 70 ä 80 procent och högre av

den verkliga byggnadskostnaden och utbetalda i mån av arbetets fortskridande,

måste de grunder, efter vilka dessa bidrag numera skulle utgå, anses

ganska otillfredsställande.

Vad slutligen an ginge fortsättningsskolan och dess ställning efter ett genomförande

av den obligatoriska sjuåriga folkskolan, ansåge länsstyrelsen i likhet

med de sakkunniga, att fortsättningsskolan borde bibehållas som en

påbyggnad på folkskolan, då den ju hade en helt annan uppgift än meddelande

av grundläggande undervisning, och särskilt den yrkesbetonade

praktiska undervisning, som där i allt större utsträckning bedreves, syntes

börja röna allt större uppskattning.

Stockholms län. Att utökning av folkskolans normala lärotid utöver nu

stadgade sex år vore behövlig torde få anses ådagalagt ej minst genom det

faktiska förhållandet, att ett så stort antal skoldistrikt själva gått i förf att
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning om införande av ett sjunde skolår. Länsstyrelsen delade de sakkunnigas

mening, att samma elementära skolbildning, som meddelades i städer

och stadsliknande samhällen, borde så långt det vore möjligt åstadkommas

även på landsbygden. Om detta praktiskt sett läte sig göras genom stadgande

av sjuårig folkskola såsom regel för hela riket — och örn det läte

sig göras endast på sådant sätt — talade uppenbarligen starka skäl för de

sakkunnigas förslag att utvidga den normala lärotiden i folkskolan till sjuårig.

Emellertid hade länsstyrelsen icke kunnat undgå att fråga sig, huruvida

icke en sådan utvidgning, örn den skulle kunna leda till den därmed avsedda

nyttan, förutsatte att folkskolan vore organiserad enligt någon av de

högsta typerna, närmast A- och första B-formen. Vad de sakkunniga anfört

till stöd för sin uppfattning, att även lägre skolformer skulle med fördel kunna

påbyggas med ett obligatoriskt sjunde år, syntes knappast övertygande —

och dessa lägre skolformer hade ju alltjämt en betydande utbredning i stora

delar av rikets landsbygd. Man torde kunna ifrågasätta, örn icke sådana

förstärkningar, som de sakkunniga föreslagit, lämpligare borde utprovas

innan sjuårsregeln lagstadgades. Men därjämte läge den tanken nära till

hands att man, innan steget toges till lagstadgande av sjuårig folkskola,

borde förbereda detsamma främst genom planmässiga åtgärder för att i

största möjliga utsträckning få fram de högre typerna av nuvarande skolorganisation

i stället för de lägre. Örn också en sådan förberedelse måste

taga längre tid än de sakkunniga föreslagit såsom period för övergången,

så syntes dock vinsten av de högre skolformernas genomförande i och för

sig vara så betydande, att den väl motvägde denna förlängning av vägen

till det slutliga målet. För övrigt borde man kunna räkna med att den

frivilliga övergång till sjuårig lärotid, som hittills endast undantagsvis förekommit

på landsbygden (utom Skåne), i och med en sådan förbättring av skoltypen

skulle vinna fotfäste även inom nya delar av riket, varigenom marken

skulle beredas för en obligatorisk sjuårsskola. Den övergångstid om tio år,

som de sakkunniga förordat, kunde visserligen i och för sig synas lång,

men för en skolreform av denna räckvidd, utsträckt över hela vårt land

med dess starkt skiftande förhållanden, kunde man befara att den knappast

vore tillräcklig, i all synnerhet som skoldistriktens eget bifall till införande

av det sjunde skolåret enligt förslaget icke skulle vara erforderligt

längre än under fyra år av de tio.

En särskild och betydelsefull fråga vid införande av sjuårig folkskolekurs

bleve tydligen den verkan, som därav kunde följa för fortsättningsskolan.

Länsstyrelsen skulle i detta hänseende inskränka sig till att uttala den bestämda

meningen, att huru önskvärt än ett sjunde år i själva folkskolan

kunde vara det icke borde få lända till förfång för den särskilda utbildning,

som fortsättningsskolan hade att giva. Den i vidsträckt mening praktiska

påbyggnad av den egentliga folkskoleundervisningens resultat, som vore fortsättningsskolans

uppgift, särskilt medborgarskap och ej mindre arbetskunskap

av skilda slag (yrkesbestämda folkskolor), hade fastmera efter länsstyrelsens

mening en alltjämt växande betydelse i våra dagars samhälle. Kunde

fortsättningsskolan, såsom de sakkunniga gjorde gällande, icke lämpligen

införlivas i ett sjunde folkskoleår — och vägande skäl syntes vara anförda

för denna mening — så borde den obetingat bibehållas såsom efterföljande

ungdomsskola, gärna koncentrerad för att icke mer än nödigt uppskjuta de

ungas inträde i praktisk verksamhet, men med tillräckligt tidsmått för att

kunna tillfredsställande motsvara sitt ändamål att förbereda övergången till

sådan verksamhet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Såsom av det ovanstående framgår, har endast en länsstyrelse helt avstyrkt

det föreliggande förslaget, nämligen länsstyrelsen i Jönköping. Denna

länsstyrelse har till stöd för sin ståndpunkt anfört följande:

De sakkunniga hade som sin uppfattning uttalat, att någon frivillig förlängning

av folkskolans kurs ej vore, såvitt anginge landsbygden, att förvänta

i någon större utsträckning inom överskådlig tid. Riktigheten av

denna uppfattning torde dock kunna ifrågasättas. I detta sammanhang

kunde åberopas vad en av de sakkunniga, riksgäldsfullmäktigen Gustaf

Andersson i särskilt yttrande framhållit, nämligen att åtskilliga faktorer framdeles

kunde beräknas komma att verka i riktning mot en fortsatt frivillig

övergång till sjuårig folkskola. Sålunda torde många skoldistrikt komma

att föredraga införande av ett sjunde skolår framför att nödgas nedlägga

en eller annan skola på grund av minskat barnantal. Även andra omständigheter

torde komma att verka i samma riktning. Det måste anses vara

av avgörande vikt, att införandet av ett sjunde skolår ej ägde rum i strid

mot opinionen hos den, som närmast därav berördes, föräldrar och skolans

målsmän. Otvivelaktigt skulle ett lagstadgat genomförande av obligatorisk

sjuårig skolplikt på många håll mötas av ett mer eller mindre starkt motstånd.

En icke önskvärd motsättning skulle därför lätt uppkomma mellan

den nya ordningen och rådande uppfattning hos stora delar av vårt lands

befolkning. De sakkunniga hade i sin framställning vid behandlingen av

detta spörsmål såsom sin övertygelse framhållit, att det förbättrade undervisningsresultatet

snart skulle även hos dem, som nu intoge en avvisande

hållning mot reformen, framkalla insikt örn dennas stora värde. För att

förebygga de följder ett forcerat genomförande av den föreslagna reformen

skulle medföra, föresloge de sakkunniga en jämförelsevis lång övergångstid.

Såsom framhölles i ovan åberopade särskilda utlåtande av en av de sakkunniga,

komme dock förslaget sannolikt att medföra, att en utsträckning

av skoltiden i de flesta skoldistrikt måste genomföras redan inom de närmaste

åren, vilket i många fall skulle komma att verka som en olämplig

forcering. Otvivelaktigt måste det under dylika förhållanden anses lämpligare,

att en frivillig övergång till sjuårig skola i mera allmän omfattning

avvaktades.

Vad anginge den av de sakkunniga verkställda utredningen rörande de

kostnader, som skulle orsakas av den föreslagna reformen, syntes visserligen

denna utredning giva vid handen, att någon mera avsevärd stegring av

.kostnaderna för folkskoleväsendet utöver de nuvarande ej vore att befara.

Den utgiftsökning, som dock bleve en oundviklig följd, borde emellertid,

sedd i samband med ständigt ökade krav på stat och kommun, ej förbises.

Slutligen ville länsstyrelsen ej underlåta att fästa uppmärksamheten på

de betydande pedagogiska svårigheter, som införandet av ett sjunde skolår

skulle innebära för vissa svagare skolformer. Dessa olägenheter hade i vissa

från lärarhåll gjorda uttalanden starkt betonats och i åtskilliga fall ansetts

motivera ett avstyrkande av reformen.

Sammanfattningsvis finge länsstyrelsen som sin uppfattning angiva, att

det sjunde skolåret med hänsyn till de med dess införande förenade svårigheter

och konsekvenser borde åtminstone under den närmaste tiden liksom

hittills växa fram på frivillighetens väg. I enlighet härmed ansåge sig länsstyrelsen

böra avstyrka det föreliggande förslaget.

Domkapitlen hava i samtliga fall tillstyrkt förslaget örn införande av

obligatorisk sjuårig folkskola. Därvid hava anförts som motiv i stort sett

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

samma synpunkter, som av länsstyrelserna framhållits som skäl för denna

reform. Domkapitlet i Visby har dock förmenat, att reformen borde tillsvidare

begränsas till att avse allenast folkskolor av A-form, och domkapitlet

i Linköping bar uttalat, att det sjunde skolåret borde göras obligatoriskt

endast vid de skolformer, där det ur pedagogiska synpunkter vore möjligt

och lämpligt. Övriga domkapitel hava emellertid anslutit sig till de sakkunnigas

ståndpunkt. I allmänhet har den föreslagna övergångstiden ansetts

vara tillfyllest. Vissa av domkapitlen hava särskilt understrukit, att

det icke torde vara möjligt att inom överskådlig tid erhålla någon motsvarande

förbättring av folkskoleväsendet genom att låta reformen bliva helt

beroende av det kommunala initiativet.

Endast domkapitlet i Uppsala har mera positivt uttalat sig för en avveckling

av fortsättningsskolan i samband med införandet av sjuårig skolplikt.

Domkapitlet i Strängnäs har intagit en mer tveksam ställning och

ifrågasatt eu prövning i de särskilda fallen rörande förutsättningarna för

anordnande av fortsättningsskolundervisning efter det sjunde skolårets avslutande.

Enligt domkapitlet i Linköping bör fortsättningsskolan som regel

erhålla rent praktisk läggning. De övriga domkapitlen hava, i den mån de

yttrat sig i frågan, mer eller mindre reservationslöst anslutit sig till de sakkunnigas

uppfattning. Ett par av domkapitlen hava därvid anfört, att de

tidigare haft en annan uppfattning, men att de låtit sig övertyga av de av

de sakkunniga förebragta skälen för de sakkunnigas ståndpunkt. I vissa

fall har framhållits, att värdet av den föreslagna reformen skulle bliva problematiskt,

om det sjunde skolåret finge helt ersätta fortsättningsskolan. Av

intresse är, att domkapitlet i Lund, som har särskild erfarenhet av skolformen

sjuårig folkskola + fortsättningsskola, bestämt uttalar sig till förmån

för de sakkunnigas förslag. Anmärkas må, att domkapitlet i Luleå ifrågasatt,

huruvida icke minimitiden för fortsättningsskolan borde sättas något

högre än de sakkunniga föreslagit.

Ett flertal domkapitel hava framhållit önskvärdheten av att åtgärder vidtagas

för att, vid införande av sjunde skolår, ordna konfirmandundervisningen

på lämpligt sätt.

Domkapitlen hava anfört i stort sett följande:

Uppsala. Domkapitlet ansåge sig böra utan tvekan eller förbehåll giva

sin principiella anslutning till förslaget om införande av ett obligatoriskt

sjunde skolår i folkskolan. Det kunde icke nog starkt framhållas, att en

viktig betingelse för vårt folks sociala och ekonomiska välfärd vore, att den

ungdom, för vilken undervisningen i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna

utgjorde det huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god

och så effektiv undervisning som möjligt, innan den ginge att taga sin andel

i arbets- och samhällslivet. Domkapitlet funne de sakkunniga hava

givit en klar och övertygande utredning både örn önskvärdheten av införandet

av ett obligatoriskt sjunde skolår och om möjligheterna av en dylik

reforms genomförande jämväl i fråga örn mindre goda skoltyper. Vad an
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ginge sättet för reformens genomförande, ansåge domkapitlet de sakkunnigas

förslag vara i stort sett välgrundat. Domkapitlet funne sig dock i vissa

punkter böra framställa erinringar mot detsamma; särskilt gällde detta den

viktiga frågan om fortsättningsskolans fortsatta bibehållande såsom obligatorisk

påbyggnad på folkskolan, även sedan denna omgestaltats till sjuklassig.

Domkapitlet ville sålunda giva uttryck åt sin bestämda uppfattning,

att den viktiga frågan örn möjligheterna av att inom ramen av det sjunde

skolåret taga vara på det värdefullaste i den nuvarande fortsättningsskolan

vore förtjänt av att underkastas en förnyad ingående prövning och undersökning.

Framför allt borde härvid hänsyn tagas till undervisniugsämnena

i den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Domkapitlet holle nämligen före,

att den obligatoriska fortsättningsskolan i sin nuvarande form ej sällan visat

sig vara mindre effektiv. Eventuellt kunde fortsättningsskolan bibehållas i

form av en kortare lärokurs, innefattande det mest värdefulla i fortsättningsskolans

undervisningsämnen. Denna påbyggnad torde enligt domkapitlets

mening helst böra gestaltas som frivillig. För att uppmuntra och underlätta

inrättandet av dylik mindre påbyggnad av den egentliga, sjuklassiga

folkskolan — särskilt torde den glesare befolkade landsbygden vara förtjänt

av dylikt stöd — borde i så fall statsbidrag utgå, beräknat med hänsyn

till kommunernas ekonomiska bärkraft och andra omständigheter, för ernående

av största möjliga rättvisa. Domkapitlet ville emellertid även ifrågasätta

en annan lösning av spörsmålet om fortsättningsskolans bibehållande

vid inrättandet av en sjunde skolklass. Det vore måhända tänkbart, att

den årliga lärotiden vid folkskolan kunde utökas från nu vanliga 341 /2 till

36 veckor. En sådan utökning av lärotiden skulle för varje barn innebära

en vinst av omkring 45 timmar per läsår, alltså omkring 300 timmar under

en skoltid av sju år. Med denna utökning av folkskolans lärotid syntes

den efter införande av sjuklassig folkskola ettåriga fortsättningsskolans 180

timmar kunna kompenseras, under förutsättning av härav följande nödig

reglering av lärarlönerna.

Domkapitlet ville såsom ett sitt varma önskemål uttala, att vid lagtextens

utarbetande all uppmärksamhet måtte skänkas däråt, att konfirmationsundervisningens

intressen vederbörligen tillgodosåges.

Linköping. En allmän utökning av folkskolans lärotid med ett sjunde

skolår vore önskvärd, för att det bildningsmål, som komme till uttryck i

1919 års undervisningsplan, måtte kunna realiseras, så långt möjligt vore.

Stora vore ju de krav, som i vår tid ställdes på den elementära medborgarskolan,

och problemet för vår stats- och samhällsform vore till väsentlig del

en fråga örn folkuppfostran och folkupplysning. Den sexåriga kursen möjliggjorde

icke meddelande och inhämtande av de kunskaper och färdigheter,

som varje medborgare i denna tid behövde för att kunna fylla sina plikter

såsom enskild och samhällsmedlem. Detta gällde icke mindre den religiöstetiska

fostran, som den grundläggande barndomsskolan hade såsom sin uppgift

att skänka barnen och de unga. Rent allmänt alltså, oavsett skoltypen,

behövde folkskolan utökningen med ett sjunde skolår med tanke på de stora

svårigheterna för de unga att i nutidens samhälle kunna finna och fylla

sina livsuppgifter samt att kunna såväl praktiskt som religiöst-etiskt finna

sig tillrätta med nutidslivets många problem. Många företeelser från det

moderna ungdomslivet gåve skrämmande belägg på nödvändigheten av att

barnens och ungdomens fostran behövde intensifieras och att den tid, då

lärjungarna stöde under skolans fostrande inflytande, borde utökas, var
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

igenom större möjlighet bereddes att hjälpa ungdomen under de svåra övergångsåren

och förhindra förstörandet av det fostringsresultat, som i skolan

borde och kunde vinnas. — litt sjunde läsår komme att giva ett synnerligen

värdefullt komplement till skolor av undantagsformer, i den män dessa

former kunde möjliggöra ett sjunde läsår. Denna utökning av undervisningstiden

torde komma att iner och mer betraktas icke såsom en tunga utan

såsom en rättvisa gent emot de barn, som ej kunde åtnjuta undervisning i

samma utsträckning som barnen i heltidsläsande skolor. — Domkapitlet

fäste alldeles särskild uppmärksamhet på de pedagogiska svårigheter, som

vore förenade med ett allmänt införande av sjuårig folkskola vid de svagare

skolformerna, och förmenade, att de ökade kostnader, som sammanhängde

med ett dylikt genomförande, vägde föga i jämförelse med den pedagogiska

risk, som kunde bliva följden. Huvudsaken vore, att man lyckades finna

en lösning, som i möjligaste mån tillgodosåge skolans undervisnings- och

uppfostringssyfte. — Domkapitlet anslöte sig till de sakkunnigas ståndpunkt,

att inrättandet av sjuårig folkskola icke borde göras beroende av de olika

skoldistriktens fria val eller främjas genom lämnande av högre statsbidrag

eller gynnsammare villkor i en eller annan form till respektive skoldistrikt

för att uppmuntra till reformens genomförande. Laga bestämmelser borde

härvid vara avgörande, utan att hänsyn toges till större eller mindre tillmötesgående

från skoldistrikten. Enligt domkapitlets mening borde det

sjunde skolåret göras obligatoriskt endast vid de skolformer, där det ur

pedagogiska synpunkter vore möjligt och lämpligt. — Vad slutligen beträffade

förhållandet mellan obligatorisk sjuårig folkskola och fortsättningsskolan

ansåge domkapitlet, att redan de avsevärda och rätt talrika förändringar

och jämkningar, vilka vidtagits under den relativt korta tid, som förflutit

sedan fortsättningsskolan blivit obligatorisk i vårt land, torde visa, att denna

överbyggnad på folkskolan icke helt lyckats växa organiskt in i folkskoleorganisationen,

ej heller i det allmänna medvetandet såsom en ändamålsenlig

och lycklig lösning av det synnerligen viktiga problem, huru skolan

skulle kunna fullfölja sitt fostrande inflytande och vara ungdomen till hjälp

under de viktiga åren närmast efter avgången från folkskolan. För ungdomens

fostran intellektuellt och moraliskt betydde förvisso ett sjunde år i

folkskolan oändligt mycket mer än en fortsättningsskolekurs under exempelvis

sex veckor. Det syntes, som örn fortsättningsskolan för att kunna fylla

sin uppgift och verkligen vinna elevernas intresse, borde göras rent praktisk.

För egen del ville domkapitlet alltså förorda, att man, så långt det på något

sätt vore möjligt, läte en sjuårig folkskola efterföljas av en praktisk, yrkesbetonad

fortsättningsskola omfattande en årskurs av 180 timmar, varvid

varje orts arbetsliv och förhållanden skulle beaktas. Endast i de fall, där

vid eventuella svaga skolformer sjuårig folkskola icke kunde genomföras,

torde allmän fortsättningsskola höra utfylla den med skolformen förenade

bristen.

Skara. De sakkunniga hade förebragt så många skäl för reformens genomförande,

att fördelarna av densamma i stort sett måste anses väl uppväga

de nackdelar, som otvivelaktigt på en del håll komma att uppslå. Särskilt

betydelsefullt ansåge domkapitlet det vara, att städernas oell landsbygdens

barn skulle erhålla lika lång undervisningstid. Domkapitlet ville även framhålla

önskvärdheten av att övergångsbestämmelserna gjordes så mjuka som

möjligt, så att reformen icke från början måtte mötas med allt för stort

motstånd från deras sida, som saken närmast gällde. — Mot en begräns
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning av fortsättningsskolan från två årskurser till en årskurs hade domkapitlet

intet att erinra. — Enligt gällande folkskolestadga skulle domkapitlet

fastställa en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet i ett skoldistrikt.

Stannade i en sådan fråga domkapitlet och folkskolinspektören i olika

meningar, skulle ärendet avgöras av skolöverstyrelsen. Genom besvär ägde

ett skoldistrikt i båda fallen möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj:ts

prövning. De sakkunnigas förslag, att ett domkapitelsbeslut om det sjunde

skolårets införande under alla förhållanden skulle bliva föremål för Kungl.

Maj:ts prövning, syntes innebära ett avsteg från nu gällande regler angående

omorganisation av en kommuns skolväsen, vadan domkapitlet i denna

punkt icke atisåge sig kunna tillstyrka bifall till förslaget.

Strängnäs. De skäl, som förelåge för införandet av en obligatorisk sjuårig

folkskola, syntes synnerligen starka. De sakkunnigas uttalande, att den

nuvarande sexåriga folkskolan »icke på nöjaktigt sätt förmår fylla de bildnings-

och uppfostringskrav, som numera måste ställas på den elementära

medborgarskolan», torde icke kunna bestridas. Olika omständigheter hade,

ville det synas domkapitlet, samverkat till att just i det närvarande läget

skapa nödiga förutsättningar för ett genomförande av den planerade reformen.

Domkapitlet ville alltså i betraktande av den stora betydelse, som ett

sjunde skolår otvivelaktigt skulle komma att äga för folkbildningen, livligt

tillstyrka det framlagda förslaget örn en obligatorisk sjuårig folkskola. De

föreslagna bestämmelserna angående tidpunkten för genomförandet vore välbetänkta.

Däremot kunde domkapitlet icke utan vidare instämma i förslaget,

att det sjunde skolåret (med undantag för A-skolor) endast skulle ha till

uppgift att åstadkomma »ett fördjupat inhämtande» av folkskolans nuvarande

kurs. Åtminstone i vissa ämnen torde det sjunde skolåret i alla folkskolor

böra bjuda på något nytt kunskapsstoff. Fortsättningsskolan hade, enligt

vad domkapitlet hade sig bekant, långt ifrån alltid haft den betydelse, som

man kunnat önska. Domkapitlet ville ifrågasätta, huruvida icke anordnandet

av fortsättningsskola utöver det sjunde skolåret kunde göras beroende av en

prövning, örn de nödiga förutsättningarna i de särskilda fallen förefunnes.

Domkapitlet ville också i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida det icke

skulle vara möjligt att för ett senare åldersstadium anordna kurser i medborgarkunskap.

Västerås. Domkapitlet har, efterrätt hava uttalat sin anslutning till ett

stort antal av de synpunkter, som de sakkunniga anfört, förklarat sig icke

tveka att tillstyrka ett obligatoriskt införande av den sjuåriga folkskolan i

synnerhet med den långa övergångstid, de sakkunniga föreslagit. Även domkapitlet

hade tidigare haft starka sympatier för tanken att bygga in fortsättningsskolan

i det sjunde skolåret, men genom den av de sakkunniga

förebragta utredningen hade domkapitlet blivit fullständigt övertygat om

omöjligheten att låta ett sjunde skolår helt ersätta fortsättningsskolan. Skulle

så ske, komme säkerligen värdet av den föreslagna reformen att bliva mycket

problematiskt. Ett inarbetande av fortsättningsskolan i ett sjunde läsår

skulle komma att erbjuda stora organisatoriska svårigheter särskilt beträffande

den praktiska arbetskunskapen, som vore fortsättningsskolans värdefullaste

tillgång. Domkapitlet tillstyrkte därför livligt den av de sakkunniga

föreslagna ettåriga fortsättningsskolan med särskilt betonande av vikten, att

undervisningen i denna företrädesvis måtte inriktas på den praktiska utbildningen,

i hushållsgöromål för flickor och i yrkeskunskap för gossar.

Växjö. Även om domkapitlet ansåge, att svårigheterna vid förslagets genom
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

förande skalle bliva större, än de tedde sig i de sakkunnigas framställning,

till och med avsevärt större, vågade domkapitlet icke taga på sitt ansvar

att avstyrka reformen. Domkapitlet hade nämligen den känslan, att vinsterna

i olika hänseenden trots allt komme att överväga de huvudsakligen ekonomiska

förlusterna. Domkapitlet hade övervägt, huruvida ett införande på

frivillighetens väg — i anslutning till vad reservanten bland de sakkunniga

förordat — kunde väntas ske så pass snabbt, att denna väg, som förvisso

— med tanke på hemmens inställning till skolan — vore den mest önskvärda,

kunde tillrådas. Domkapitlet kunde tyvärr icke känna sig övertygat,

att reformens fördelar framstode så otvetydigt för den stora allmänheten,

att dess starkt ekonomiskt betingade motvilja mot en utsträckning av skoltiden

kunde väntas övervunnen inom rimlig tid. Tänkbart förefölle, att det

skulle stimulera till genomförande på frivillighetens väg, därest ett fyllnadsarvode

på förslagsvis 200 kronor årligen under åren intill dess reformen

bleve obligatorisk i hela landet tillerkändes den lärare, som åtoge sig att

jämte andra klasser undervisa en sjunde årskurs. Då de sakkunnigas förslag

med däri angivna dispensmöjligheter syntes domkapitlet lämna en — så vitt

förutses kunde — skälig marginal, finge domkapitlet tillstyrka, att reformens

genomförande i den utsträckning, som de sakkunniga föresloge, gjordes

obligatoriskt.

Domkapitlet funne beklagligt, att de sakkunniga icke i överensstämmelse

med direktiven kunnat finna ett sätt att helt inbygga fortsättningsskolan i

det sjunde skolåret. Vore detta möjligt, så bleve visserligen det redan nu

ur arbetsanställningssynpunkt ganska värdelösa året närmast efter sjätte skolåret

upptaget till samma längd som ett normalt skolår men däremot det

följande helt skolfritt. Detta skulle tvivelsutan avsevärt underlätta reformens

genomförande — så avsevärt, att man kanske kunde lita till frivilligheten

och ändå påräkna att i stort sett ha den genomförd inom den tilltänkta

tidsfristen av tio år. Vissa av de sakkunniga anförda skäl mot »inbyggande»

verkade icke övertygande, exempelvis det att fortsättningsskolan med

hänsyn till åldersstadiet skulle fordra annat lärostoff och andra metoder

än ett folkskoleår, vore det också det sjunde. Praktiskt komme ju det förutsatta

nya folkskoleåret att infalla på just det åldersstadium, dit hittills det

första fortsättningsskolåret varit förlagt. I A-skolor skulle väl det sjunde

skolåret sålunda ganska väl kunna ersätta fortsättningsskola Men A-skolorna

hade ofta redan nu sjuårig folkskola plus fortsättningsskola, varför

detta skulle innebära försämrad undervisning. I svagare skolformer läge saken

annorlunda. Där skulle väl samläsningen mellan flera klasser (exempelvis

klass 5—7 i en B 1-skola) göra det nödvändigt att vid »inbyggnad» utmönstra

alltför mycket av sådant lärostoff, som hade värde speciellt i en

ungdoms-(icke längre barndoms-)skola. Därmed vore de speciella värden, som

man velat vinna med nuvarande fortsättningsskola, tillspillogivna. Gällde

detta redan fortsättningsskolan av allmän typ, där dock inbyggnadsmöjligheterna

förefölle störst, så gällde det i förstärkt grad den yrkesbetonde fortsättningsskola

(ej minst den i husligt arbete för flickor), som man gärna

ville se som utvecklingens mål, fast detta ännu endast i ringa utsträckning

vore förverkligat. Av dessa skäl och med tanke på behovet av arbetsro för

fortsättningsskolan, kring vilken det nyss stått så mycken strid, accepterade

domkapitlet de sakkunnigas slutsats, att ett fortsättningsskolår örn cirka

180 timmar borde bestå, även örn ett sjunde skolår tillädes i folkskolan.

Domkapitlet ville emellertid med styrka framhålla önskvärdheten av att fort
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. May.ts ''proposition Nr 99.

sättningsskoleplikten finge fullgöras så snart efter sista folkskoleårets slut

som möjligt. — Under det sjunde folkskoleåret borde tid reserveras, så att

konfirmanderna erhölle erforderlig lättnad i skolarbetet för att kunna närvara

vid nattvardsundervisningen och förbereda sig till dessa lektioner.

Lund. Domkapitlets principiella ställning till frågan örn sjuårig folkskola

samt ettårig fortsättningsskola franninge därav, att domkapitlet redan under

nuvarande förhållanden på det skolorganisatoriska området på allt sätt

sökt medverka till att denna skolform allmänt infördes i stiftets skoldistrikt.

Då det nu gällde att taga ställning till införandet av den obligatoriska sjuåriga

folkskolan, borde all möjlig hänsyn tagas till den vid betänkandet

fogade reservationen, som ännu icke ansåge förhållandena kräva genomförandet

av den sjuåriga folkskolan tvångsvis gentemot de skoldistrikt, som

ej frivilligt ville så ordna sitt skolväsen. På grund av den betydande vinsten

för den medborgerliga bildningen —- domkapitlet instämde till fullo

i vad de sakkunniga härom anfört — och då den övervägande delen av

stiftets skoldistrikt utan större svårigheter redan kunnat anordna sitt skolväsen

på det sätt, som nu föresloges bliva obligatoriskt, holle domkapitlet

emellertid före, att tvekan ej borde råda om att lagfästa den sjuåriga folkskolan.

Det syntes nämligen som om hinder icke borde möta för den återstående

delen av stiftets skoldistrikt — där förhållandena på skolväsendets område

i övrigt torde vara av ungefärligen samma natur som inom de distrikt,

vilka infört sjuårig folkskola — att också genomföra denna skolform. Övergångstiden

vore dessutom rundligt tilltagen och möjlighet lämnad öppen för

Kungl. Majit att även efter denna tid i särskilda fall kunna medgiva en

annan skolform. Domkapitlet anslöte sig sålunda, vad Lunds stift vidkomme,

till förslaget örn införande av obligatorisk sjuårig folkskola. — Vad

sedan anginge fortsättningsskolan, så hade domkapitlet tidigare givit uttryck

för den åsikten, att fortsättningsskolekursen torde om möjligt böra inarbetas

i kursen för det sjunde skolåret. I likhet med de sakkunniga funne nu

domkapitlet, att fortsättningsskolekursen i sin helhet ej borde förläggas

till detta skolår. Enligt domkapitlets erfarenhet hade den till den sjuåriga

folkskolan anknutna ettåriga fortsättningsskolan i stiftet på ett synnerligen

förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppgifter. Det skulle alltså vara till

stor skada för skolans ändamål, örn densamma borttoges i samband med

införandet av den sjuåriga folkskolan. Särskilt för detta stifts vidkommande,

som ju till övervägande del organiserat sitt skolväsen med bland

annat ettårig fortsättningsskola, skulle konsekvenserna bliva ödesdigra. En

allmän återgång till sämre skolförhållanden skulle bliva en sannerligen icke

önskad följd. Domkapitlet gå ve de sakkunnigas förslag om den ettåriga fortsättningsskolan

sin fulla anslutning. — Inskrivning av konfirmander skedde

i allmänhet efter slutad skolgång i folkskolan. Konfirmandundervisningen

bedreves sålunda samtidigt med undervisningen i fortsättningsskolan. Detta

hade icke medfört några större svårigheter. Genom den sjuåriga folkskolans

obligatoriska genomförande erhölle skolbarnen ytterligare ett års kristendomsundervisning

i folkskolan. Detta måste anses utgöra en betydande

vinst för konfirmandundervisningen. Vidare komme konfirmandundervisningen

att framflyttas ett år och för barnen äga rum i den kritiska period,

som plägade benämnas övergångsåldern. Genom barnens större mognad

och större lätthet att tillgodogöra sig undervisning vore det därför att förvänta,

att konfirmandundervisningen komme att bliva av större betydelse

för barnen än hittills och för ett större antal medföra bestående intryck för

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

livet. Konfirmandundervisningens fostrande betydelse under barnens övergångsår

måste också tillmätas den största vikt. Domkapitlet kunde sålunda

jämväl med hänsyn till den viktiga kyrkliga angelägenhet, som konfirmandundervisningen

representerade, förorda det framlagda förslaget. — Inom åtskilliga

skolor av B3- och D-typerna inom stiftet, där överläsningsmånad

redan förekomme, ägde sådan övertidsläsning i regel rum varje år — den

vore sålunda ej inskränkt till de år, då nybörjare intoges. De sakkunniga

hade nu föreslagit, att statsbidrag allenast borde utgå vid övertidsläsning

de år, nybörjare intoges. Med hänsyn till de betydande fördelar för undervisningen,

som denna övertidsläsning medförde, borde statsbidrag utgå till

varje sådan övertidsläsning.

Göteborg. Domkapitlet funne såväl behovet ur folkbildningssynpunkt att

förstärka folkskolebildningen beli j ärtans värt, som ock tiden för genomförandet

av denna förstärkning väl vald, ej minst med avseende på den rikliga

tillgång av lärarkrafter inom folkskolan, som nu förefunnes och helt säkert

under de närmaste åren vore att förvänta. Såväl med hänsyn till kostnadsökningen

som till de svårigheter, som komme att drabba ej minst

Göteborgs stift vid organiserandet av en ny årsklass i folkskolans svagare

former, ansåge domkapitlet sig böra hemställa, huruvida ej en längre övergångstid

än den av de kommitterade föreslagna borde allmännare, än som

avsetts, medgivas. Då domkapitlet funne skäligt att tillstyrka bibehållandet

av den ettåriga fortsättningsskolan, skedde det med särskilt understrykande

därav, att den nya tillökningen av folkskolans arbetstid användes till effektiv

förkovring i de nödvändiga, grundläggande färdigheterna, såväl i de

teoretiska: läsning, skrivning och räkning, som ock i de praktiska, och ej

till införande av ökade kurser.

Karlstad. Skäl kunde anföras såväl för som emot förslaget, vilket medförde

dryga kostnader. Domkapitlet ville emellertid icke avstyrka bifall

till förslaget men ansåge, att en grundlig övergångstid borde lämnas vid

reformens genomförande, varvid största hänsyn torde böra tagas till den

förefintliga skillnaden i förhållandena mellan stad och landsbygd samt

mellan Sydsverige och Nordsverige.

Härnösand. Aven om vissa skäl nog skulle kunna anföras emot den nu

föreslagna obligatoriska utvidgningen av skoltiden från sex till sju år, så

måste dock erkännas att de skäl, som talade för en dylik utvidgning av

skoltiden betydligt vägde över. — Reformens frivilliga genomförande skulle

taga alltför lång tid. På vissa håll skulle den helt säkert aldrig bliva genomförd.

Erfarenheten torde också tydligt hava utvisat, att så skulle bliva

fallet. Om man utginge ifrån att en skoltid av sex år icke längre kunde,

med de ökade krav, som nutidens samhällsliv ställde på den enskilde medborgaren,

anses tillfyllest, borde det givetvis icke, såsom nu vore fallet,

överlåtas åt vederbörande kommunala myndigheter att bestämma, om skoltiden

skulle utökas eller ej. Icke blott att detta skulle komma att innebära

en orättvisa mot de barn, som härigenom icke komme i åtnjutande av den

förmån ett sjunde skolår givetvis — åtminstone ur barnens synpunkt —

måste innebära, utan även att det sjunde skolårets vara eller icke vara i de

olika skoldistrikten säkerligen i många fall komme att bliva beroende av

nämnda myndigheters mer eller mindre hausio- och privatekonomiskt betonade

vägande för och emot.. Den föreslagna övergångstiden syntes väl avpassad

och borde ge skoldistrikten möjligheter att väl förbereda sig för och

sätta sig in i dess genomförande. — Vad beträffade frågan om fortsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ningsskolans ställning i ett system med sjuårig folkskola, finge domkapitlet

— ehuru övertygat örn att det föreslagna sjunde skolåret skulle på många

håll rönt ett mera gynnsamt mottagande, om fortsättningsskolan samtidigt

föreslagits skola helt uppgå i folkskolan — instämma med de sakkunniga

däri, att värdet av det sjunde skolåret genom en dylik anordning i väsentlig

grad skulle förringas, för att icke säga, helt gå förlorat. Även örn ett obligatoriskt

sjunde skolår genomfördes, borde fortsättningsskolan bibehållas i

sin nuvarande form, men med den inskränkning i undervisningstiden, som

av de sakkunniga föreslagits. — Väl värt att taga i övervägande vore, huruvida

icke, därest ett obligatoriskt sjunde skolår bleve verklighet, de skoldistrikt,

som så önskade, kunde medgivas att på ett lämpligt sätt kombinera

det sjunde skolårets kristendomsundervisning med konfirmationsundervisningen.

Luleå. Den föreslagna utökningen av den obligatoriska skolplikten med

ett år vore önskvärd och välbetänkt. Huru det obligatoriska sjunde skolåret

komme att mottagas av landsbygdens befolkning, vore vanskligt att

förutsäga. Utan tvivel torde det på många håll komma att röna motstånd.

Föräldrarna behövde i regeln sina barn till hjälp i arbetet, när de uppnått

13 ä 14 år, och torde därför icke gärna se, att de bleve bundna vid skolan

under ytterligare ett obligatoriskt läsår. Men om ett sådant motstånd på

sina håll komme att resa sig, torde det dock så småningom kunna övervinnas,

i den mån föräldrar och målsmän komme underfund med den nytta,

det tillkomna läsåret komme att få för deras barns utbildning. Domkapitlet

ville i detta sammanhang som sin mening uttala, att det sjunde läsåret på

landsbygden skulle lia utsikt att bli mottaget med ganska allmän välvilja,

om ett större utrymme bereddes åt kristendomsämnet i denna klass än i

övriga klasser, och att undervisningen huvudsakligen komme att röra sig

om den kristna tros- och livsåskådningen. — Domkapitlet ville ansluta sig

till de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om fortsättningsskolan. Ifrågasättas

kunde dock, örn icke minimitiden för fortsättningsskolan bort sättas något

högre. Då de flesta fortsättningsskolor vore yrkesbestämda bland annat i

anslutning till huslig ekonomi och undervisningen i detta praktiska ämne,

som överallt vore högt uppskattat, torde kräva en tid av minst 180 timmar,

syntes fortsättningsskolorna böra få något längre tid, exempelvis 230 ä 240

timmar, för att undervisning även måtte kunna meddelas i ytterligare något

ämne, exempelvis i medborgarkunskap, som nu inginge i fortsättningsskolans

undervisning. — Beträffande övergångstiden anslöte sig domkapitlet till

förslaget.

Visby. Domkapitlet ansåge sig för närvarande icke böra tillstyrka införande

av obligatorisk sjuårig folkskola i annan omfattning än beträffande

folkskolor av A-typ. Frågan om införande av obligatorisk sjuårig folkskola

för lägre skolformer än av A-typ borde tills vidare anstå i avvaktan på de

erfarenheter, som kunde vinnas av såväl ett partiellt genomförande av

ifrågavarande skolreform, på sätt domkapitlet föreslagit, som resultatet av

den av befolkningskommissionen påbörjade utredningen rörande vårt lands

demografiska förhållanden.

Statskontoret har anfört följande:

Önskvärdheten av ett genomförande av sjuårig folkskoleundervisn ng vid

landets samtliga folkskolor ville statskontoret icke bestrida. Ämbetsverket

ville dock understryka, att de förbättringar i olika avseenden, som under

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj. ts proposition Nr 99.

årens lopp vidtagits inom skolväsendet, särskilt ifråga om lärarutbildningen,

säkerligen — vilket även berörts av de sakkunniga — medfört ett avsevärt

förbättrat undervisningsresultat och att sålunda det kunskapsmått, som förr

inhämtades i folkskolan, icke torde vara jämförbart med vad nutidens lärjungar

kunde tillgodogöra sig under sin skoltid.

I anslutning till vad reservanten bland de sakkunniga anfört ville statskontoret

ifrågasätta, örn icke — för att minska de betänkligheter, som av

kostnadsskäl eller andra orsaker kunde yppas mot införandet av ett sjunde

obligatoriskt skolår — den övergångstid, som av de sakkunniga föreslagits,

kunde i lämplig omfattning utsträckas.

Mot de förutsättningar, från vilka de sakkunniga utfört sina kostnadsberäkningar,

hade statskontoret icke funnit anledning till erinran. Ämbetsverket

ville emellertid understryka, att man — såsom även de sakkunniga

påpekat —- vid beräkningarna till fullo utnyttjat den kostnadsminskning,

som automatiskt följde av den motsedda nedgången i barnantal eller på

grund av olika rationaliseringsåtgärder. De sakkunniga hade sålunda tillgodogjort

sig de besparingar, som intill nämnda tid vore att vänta på förevarande

område, i händelse undervisningens omfattning bibehölles vid det

nuvarande. Den kostnadsstegring för ett genomförande av sakkunnigförslaget,

som i de sakkunnigas beräkningar redovisades, vore sålunda en nettoökning och

följaktligen mindre än vad i verkligheten vore fallet. Att märka vore även,

att, då de sakkunniga ansåge sig kunna utgå ifrån att ett tusental småskollärartjänster

komme att bortfalla, de räknade med hela den besparing,

som genom denna minskning i antalet lärartjänster kunde förväntas inträda,

utan att därvid beaktades att åtminstone under en övergångstid vissa merkostnader

skulle kunna uppkomma i anledning av att tjänster bleve övertaliga.

I likhet med de sakkunniga funne statskontoret, att de ekonomiska konsekvenserna

av skoltidens utsträckande icke vore sådana, att de borde utgöra

hinder för förslagets genomförande. Statskontoret kunde emellertid

icke bortse ifrån, att de alltmer ökade anspråk, som ställdes på det allmännas

ekonomiska medverkan på skilda områden, måste tvinga till att i

de olika fallen skärpt avseende fästes vid kostnadssynpunkten. I föreliggande

fall syntes detta böra föranleda, att — även örn en obligatorisk sjuårig

folkskola icke torde kunna förverkligas inom en mindre kostnadsram

än som beräknats — det dock borde noga undersökas, örn icke i samband

härmed åtgärder skulle kunna vidtagas ifråga om folkskoleväsendets organisation,

vilka i större eller mindre mån kunde kompensera de nya utgifterna.

Härvid torde i första hand uppmärksamheten böra ägnas åt fortsättningsskolan.

Statskontoret tilltrodde sig icke att bedöma nödvändigheten eller

behovet av att efter en förlängning av den obligatoriska skoltiden i folkskolan

bibehålla en obligatorisk fortsättningsskola. Även örn denna skolform

icke skulle kunna avvaras, ville ämbetsverket dock ifrågasätta, om

icke möjligheter förelåge att — utan större olägenhet ur utbildningens synpunkt

— genom ändrade kursplaner eller organisatoriska förändringar inom

folkskoleundervisningens ram vinna större besparingar än de sakkunniga

tänkt sig. I detta syfte syntes även böra övervägas, om statsbidrag borde

lämnas för mer än en årskurs om 180 timmar i skoldistrikt med sjuårig

folkskola.

I detta sammanhang ville statskontoret vidare erinra örn den allmänna

revision av anställnings- och avlöningsvillkoren för olika kategorier av lä
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

rarpersonal — bland annat folkskollärare — vilken för närvarande påginge»

ävensom framhålla, att i samband därmed torde böra övervägas, i vad mån

undervisningsskyldigheten för folkskollärare skulle kunna utsträckas att omfatta

jämväl fortsättningsskolan. Härvid torde uppmärksamhet ock böra

ägnas frågan örn särskild ersättning för s. k. övertidsläsning, vilken enligt

förslaget skulle bliva obligatorisk vid vissa svagare skoltyper och i dessa

fall helt bekostas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit, i händelse särskilda förhållanden

kunde därtill föranleda, skulle äga att efter framställning av skoldistrikt

medgiva anordnande av folkskola med ett större antal obligatoriska årsklasser

än sju, hade väckt betänkligheter hos ämbetsverket. Statskontoret

ville erinra, att de sakkunniga vid behandlingen av spörsmålet örn en utökning

av skolans lärotid framhållit, att det icke längre kunde vara försvarligt

att i fråga örn en så viktig faktor som undervisningstidens längd

upprätthålla en högre standard för städernas och därmed jämförliga samhällens

skolor och en lägre för landsbygdens skolor. Det läge i den påpekade

skillnaden mellan städernas och landsbygdens skolor en social orättvisa,

som, så långt sig göra läte, borde avlägsnas. Såvitt statskontoret

kunde finna, skulle ett bifall till de sakkunnigas förslag om beredande av

möjlighet till inrättande av flera obligatoriska årsklasser än sju kunna komma

att medföra uppkomsten av nya missförhållanden av den art, som av

de sakkunniga sålunda påtalats.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört föranledde icke uttalande från statskontorets

sida.

Svenska stadsförbundets styrelse har yttrat:

Goda skäl vore anförda för det föreslagna obligatoriska sjunde läsåret.

Då ej mindre än 72 procent av städernas folkskolebarn i januari 1935

undervisades i sjuåriga folkskolor, syntes reformen i vart fall för städernas

del knappast ägnad att väcka några större betänkligheter. Detta syntes så

mycket mindre behöva bliva fallet, som kostnaderna för kommunernas del

syntes överkomliga och övergångstiden tillmätts relativt rundligt. En tid

med nedgående nativitet och därav förorsakad god tillgång på lärarkrafter

och lokaler syntes särskilt lämpad för reformens genomförande.

En ettårig fortsättningsskola ovanpå den sjuåriga folkskolan innebure för

en mycket stor del av städerna ej heller någon nyhet.

Önskvärt torde vara, att det sjunde läsåret icke tillförde lärjungen en

mängd nytt lärostoff utan innebure ett fördjupande och en träning framför

allt i modersmålets användande i tal och skrift. Eventuella utökningar

torde böra avse ämnen av praktisk innebörd.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:

Styrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att folkskolan i vårt land

behövde förstärkas och utvecklas för att bli i stånd att på ett tillfredsställande

sätt fylla sin betydelsefulla uppgift. Det hade sedan rätt länge klagats

över att resultatet av skolans arbete icke vore så gott som önskvärt

vore. Det förråd av kunskaper och färdigheter, som folkskolan avsåge att

bibringa eleverna, förminskades ganska snart efter skoltidens slut. Och den

färdighet i läsning, räkning och skrivning — de ur praktisk synpunkt allra

viktigaste av folkskolans ämnen -— som en genomgången folkskola gåve

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

barnen, vore ofta ganska bristfällig, vilket vittnade om att det icke funnits

tid till tillräcklig övning och träning.

Inför dessa förhållanden syntes det styrelsen naturligt och angeläget, att

folkskolans undervisningstid utökades med ett sjunde skolår. För att en

sådan reform skulle bli genomförd utan onödigt dröjsmål, borde den emellertid

göras obligatorisk så långt detta med nuvarande skolformer vore möjligt.

Att lita på att syftemålet inom ej allt för lång tid skulle kunna vinnas

på frivillighetens väg, såsom man på vissa håll förmenade, syntes styrelsen

allt för optimistiskt. I städerna hade visserligen den sjuåriga folkskolan

vunnit stor utbredning, men på landsbygden hade den gått mycket

långsamt framåt, bortsett från vissa delar av Skåne.

Om styrelsen således i princip vore för att ifrågavarande reform gjordes

obligatorisk, ville den dock på samma gång framhålla, att av praktiska skäl

undantag från principen tillsvidare syntes böra göras. Då gagnet av att

obligatoriskt införa ett sjunde skolår vore omtvistat i fråga om vissa av

folkskolans former, syntes det styrelsen, att det bästa vore att nu nöja sig

med att genomföra den föreslagna reformen beträffande de skolformer, där

den enligt alla omdömesgillas mening skulle bli till gagn för barnens utbildning

och fostran, men i fråga örn de svagare formerna eller vissa av

dem tillsvidare låta reformens genomförande bli en frivillig sak, där man

således kunde låta avgörandet bli beroende av de särskilda förhållandena i

varje särskilt fall.

Beträffande fortsättningsskolan vore styrelsen av samma uppfattning som

de sakkunniga, nämligen att den i varje fall borde bibehållas åtminstone

såsom ettårig. Ett uppgående av denna skola i folkskolan, barndomsskolan,

borde således, även örn folkskolan bleve sjuårig, icke äga rum.

Arbetarnas bildningsförbund har uttalat sin principiella anslutning

till de sakkunnigas förslag, dock med framhållande av önskemålet, att fortsättningsskolan

måtte på lämpligt sätt anpassas till det sjunde skolåret. Av

yttrandet inhämtas följande:

De erfarenheter, som komme till uttryck bland förbundets folk ute i landet,

underströke starkt behovet av en förlängning av den ordinarie skoltiden,

liksom även under det högsta stadiet i skolans undervisning en viss, örn

ock begränsad anpassning av skolans arbete till metoder och riktlinjer, som

sedan skulle kunna läggas till grund för ett blivande deltagande i det frivilliga

folkbildningsarbetet. Erfarenheterna visade nämligen ganska allmänt,

att det visserligen hos många mötte svårigheter redan att vinna intresse för

det frivilliga folkbildningsarbetet, men att svårigheterna vore allra störst,

när det gällde att hålla ett en gång väckt intresse vid liv och se till att

detta lände till resultat. Och det vore en allmän erfarenhet, att alldeles för

många av det frivilliga folkbildningsarbetets deltagare snart nog tröttnade

och folie ifrån. Till en del berodde detta måhända på, att arbetet vore förenat

med ansträngningar, vida större än de, som beräknats, och att därigenom

intresset fort nog försvunne. I de flesta fall torde man dock kunna

utgå ifrån, att do bästa föresatser funnes, och att svårigheterna för många

tedde sig övermäktiga. Grunden vore för dålig; någon övning att söka taga

sig fram i ett under friare former bedrivet bildningsarbete bade aldrig erhållits.

För mångå år hade förflutit, sedan skolarbetet lämnades och denna

nya form av kunskapssökande trädde till. Sett ur folkbildningssynpunkt

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skulle bär en förlängning av skoltiden betyda mycket för en ökad effekt

och en större allmännelighet i det fria folkbildningsarbetet. Men det torde

icke få anses tillräckligt med blott och bart en förlängning av skoltiden.

Med den stora betydelse, som förbundet här tillmätte det fria folkbildningsarbetet,

borde en anpassning av undervisningen inom skolans högsta klasser

till det fria folkbildningsarbetets former så långt möjligt prövas.

Det syntes sålunda önskvärt, att undervisningen delvis lades så, att densamma

anknöte till arbetsmetoder av sådan art, som förekomme inom det

fria folkbildningsarbetet och dess studiecirklar. Det ville med andra ord

säga, att åtminstone i den högsta klassen en viss specialisering efter lärjungarnas

närmaste intressen och kunskapsmått borde genomföras. Därutöver

torde framförallt det allmänna behovet av större övning och förtrogenhet

med svenska språket beaktas. Det vore frapperande, huru nu i regel

modersmålets behandling hos »nykomlingarna» i folkbildningsarbetet i stor

utsträckning vore till ytterlighet bristfällig. Då detta ökade studium av modersmålet

så starkt underströkes, borde inte minst den muntliga framställningen

beaktas — lärjungarna måste ges mera övning, än vad nu i allmänhet

vore fallet, att muntligen framställa sina tankar och uppfattningar.

Aven ansåge sig förbundet böra framhäva betydelsen av att lärjungarna

under det sjunde året måtte övas i bibliotekskunskap och i förmågan att

använda uppslagsböcker av statistisk och annan art, ävensom i förmågan att

på grundval därav göra enklare sammanställningar. Med ett sjunde skolår

anpassat till ett senare tänkt — och ur medborgarfostrans synpunkt oundgängligen

nödvändigt — frivilligt folkbildningsarbete skulle en i största utsträckning

för land och folk betydelsefull kulturgärning komma till utförande.

Då förbundet sålunda med den allra största tillfredsställelse skulle hälsa

genomförandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, skedde detta slutligen icke

minst ur den synpunkten, att därigenom olikheterna mellan landsbygden å ena

sidan och städerna och de mera industrialiserade samhällena å den andra i

någon mån skulle utjämnas. Det kunde icke vara annat än ett bjudande

riksintresse, att här alla landets barn gåves en sådan undervisning i barndomsskolan,

att därigenom deras blivande ställning som medborgare i ett

fritt och demokratiskt samhälle — så långt detta genom en ordnad folkundervisning

vore möjligt ordna — på alla sätt underlättades.

Styrelsen för jordbrukareungdomens förbund har anhållit, att det

sjunde skolåret för närvarande icke måtte göras obligatoriskt annat än vid

A-skolor och att beträffande övriga skolor försöksverksamhet i mindre omfattning

i enlighet med en av förbundet framlagd plan måtte igångsättas.

I yttrande har anförts bland annat följande:

Styrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att ungdomen vore i behov

av förbättrad undervisning och fostran. Detta gällde icke minst jordbrukareungdomen.

Jordbrukareyrket ställde numera mycket stora krav på sina utövare,

och den blivande jordbrukarens duglighet för sitt yrke vore i hög

grad beroende av den utveckling av inneboende anlag, fysiska och psykiska,

som kunnat äga rum under uppväxtåren, inte minst under de första tonåren.

Att resultatet av den nuvarande folkskoleundervisningen, sådant detsamma

avspeglades i den allmänna bildningsnivån i landet icke vore till
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

fredsställande, sammanhängde enligt styrelsens mening bland annat därmed,

att i skolan icke gåves tillräcklig tid till träning i framför allt skrivning

och räkning, men dels också därmed, att i skolan förvärvade kunskaper och

färdigheter icke komme till användning i tillräcklig omfattning efter skoltidens

slut.

För jordbrukareungdomens vidkommande syntes det vara av betydelse,

att uppväxtåren i största möjliga omfattning användes till arbete vid jordbruket

och i hemmet och att i skolan förvärvade kunskaper och färdigheter

redan tidigt komme till användning i en frivillig, praktisk verksamhet.

Då de sakkunniga föreslagit, att sjunde klassen vid A-skolor med avseende

på lärostoffet kunde få givas karaktären av en »fristående och praktiskt

inriktad påbyggnad på de lägre klasserna», syntes det styrelsen, att

en dylik möjlighet borde beredas även landsbygdens flerklassiga skolor.

Därvid syntes det lämpligast att söka utbygga och förbättra den nuvarande,

tvååriga fortsättningsskolan och därvid pröva, huruvida ett samarbete med

förbundets klubbverksamhet vore möjligt. Måhända skulle fortsättningsskolan

därigenom få en så god utformning, att den kunde anses motsvara

ett sjunde praktiskt skolår vid A-skolor. Då emellertid en förlängning av

skolplikten i sådant fall helt komme att läggas till den praktiska påbyggnaden

på den egentliga folkskolan, borde ökad tid till träning i skrivning

och räkning tagas från övriga delar av lärokursen.

Påbyggnaden på den sexåriga bottenskolan syntes i A-skolor i regel böra

utgöras av ett sjunde skolår med därpå följande ettårig fortsättningsskolkurs.

Men beträffande övriga skolformer i jordbruksbygder syntes det, som

om den nuvarande tvååriga obligatoriska fortsättningsskolan borde omorganiseras

och utbyggas, så att den i möjligaste mån kunde motsvara ett sjunde

skolår med en fortsättningsskolkurs på 180 timmar i skolor av A-formen.

Svårigheten läge i att finna en lämplig form för en dylik utbyggd och förbättrad

fortsättningsskola. Styrelsen vore av den meningen, att man inte

utan vidare kunde eller borde fastställa planer för densamma. I stället borde

en försöksverksamhet komma till stånd, förslagsvis efter vissa i yttrandet

angivna linjer och i olika delar av landet. Först efter tillgodogörandet av

härvid vunna erfarenheter, syntes slutgiltiga planer böra utarbetas.

Sammanfattningsvis anföres, att en utökning av skolpliktstiden syntes

ofrånkomlig med hänsyn till de allt större krav, som det moderna samhället

ställde på den enskilde såsom medborgare och yrkesman. Det borde emellertid

stå skoldistrikt fritt att antingen utöka folkskolans lärotid till sju år

eller också låta undervisningen efter det sjätte året få karaktär av en »fristående

och praktiskt inriktad påbyggnad på de lägre klasserna». Då sjunde

klassen kunde bilda en undervisningsavdelning, kunde denna jämte en kortare

fortsättningsskolkurs utgöra den praktiska påbyggnaden, men beträffande

andra fall borde utredas, om icke en utbyggd och förbättrad tvåårig

fortsättningsskola kunde fylla samma uppgift. Detta alternativ innebure, att

man finge ett skolsystem, där såväl stadens som landsbygdens speciella

möjligheter utnyttjades och olika behov tillgodosåges utan uppgivande av

enhetsskolidén. För landsbygdens vidkommande skulle en dylik anordning

även ur privatekonomisk synpunkt vara tillfredsställande, enär eleverna i

fortsättningsskolan bleve fria under den del av året, då dc behövdes bäst i

jordbruket.

Införandet av ett sjunde skolår kunde utan vidare ske i A-skolor. Men

vid andra skolformer, där en utbyggd och förbättrad fortsättningsskola alter
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nativt borde få motsvara ett sjunde skolår, syntes en utsträckning av skolpliktstiden

icke böra ske, förrän man genom försöksverksamhet utrönt, vilka

vägar, som vore bäst framkomliga.

Svenska landsbygdens studieförbund bär tillstyrkt förslaget örn

införande av sjuårig obligatorisk folkskola under anförande av bland annat

följande synpunkter:

Vår nuvarande sexåriga folkskola hade icke förmått att på ett tillfredsställande

sätt fylla den uppgift, som måste ställas på en elementär medborgarskola

i en demokratisk kulturstat. De brister, som vidlådde folkskolan,

vore emellertid huvudsakligen lokaliserade till landsbygden, under det att

städer och stadsliknande samhällen i allmänhet på ett tillfredsställande sätt

ordnat sin folkskoleunderyisning. Härigenom hade skapats en olikhet i

utbildningsavseende mellan landsbygdens och städernas barn, som vore

mindre lycklig. Då dessutom folkskolan för flertalet barn torde vara den

enda skola, de genomginge, måste det betraktas som ett stort samhällsintresse

att i möjligaste mån bibringa alla barn likvärdig folkskoleundervisning.

Utan att ingå på ekonomiska synpunkter delade studieförbundet

ur bildningssynpunkt de sakkunnigas uppfattning angående behovet av

sjuårig folkskola och instämde därför i sakkunnigas förslag örn obligatorisk

sjuårig folkskola ävensom beträffande tiden för skolreformens genomförande.

Utöver de förstärkningar genom övertidsläsning, som de sakkunniga föreslagit

beträffande B 3- och D 1-skolor, ville förbundet föreslå, att för två

skolor av detta slag gemensamt skulle anställas småskollärarinnor, som vartannat

år på respektive platser skulle ombesörja undervisningen av nybörjare.

Härigenom skulle man kunna komma ifrån att blanda samman alla årsklasserna

i samma läraravdelning, och nybörjarna kunde då erhålla den

direkta undervisning, de så väl behövde.

Den höga värdesättning, de sakkunniga givit åt fortsättningsskolan, kunde

förbundet endast delvis instämma uti. I och med att folkskolan gjordes

sjuårig och fortsättningsskolan enligt sakkunnigas förslag minskades till

hälften av 1918 års fortsättningsskola, förringades avsevärt fortsättningsskolans

uppgift att under en kritisk brytningstid mellan barn- och ungdomsåldern

lämna de unga en moralisk och intellektuell omvårdnad. I detta

avseende hade konfirmationsundervisningen en mycket större betydelse. Efter

införandet av sjuårig folkskola vore det huvudsakligen undervisningen i

arbetskunskap, som gåve fortsättningsskolan existensberättigande som obligatorisk

skolform. Särskilt gällde detta undervisningen av flickorna i hushållsgöromål.

Undervisningen i kvinnlig slöjd borde däremot förläggas till

folkskolan. Dessutom borde fortsättningsskolans nuvarande allmänna ämnen,

i den omfattning som prövades lämpligt, inbyggas i sjunde skolårets kurs.

Fortsättningsskolan borde, där undervisning i arbetskunskap kunde anordnas,

endast omfatta detta ämne. Härigenom bleve det mera hen med denna

undervisning, samtidigt som det utan svårighet borde kunna gå att avkorta

den obligatoriska fortsättningsskolan till att omfatta omkring en månad.

En sådan praktisk kurs på en månad hade utsikt att vinna förståelse bland

föräldrar och målsmän, vilket däremot den nuvarande fortsättningsskolan

i allmänhet inte gjort. Lämpligt kunde dock vara beträffande denna praktiska

kurs att i stället för fortsättningsskola använda benämningen »praktisk

skolkurs».

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

Undervisningen av flickorna i hushållsgöromål borde bedrivas i mycket

större omfattning än som varit fallet i den nuvarande fortsättningsskolan.

Även om det vid en del skolor inte skulle gå för sig att anordna yrkesundervisning

för pojkarna, borde detta inte få hindra, att flickorna undervisades

i hushållsgöromål. I sådana fall kunde ju pojkarna ensamma undervisas

i allmän arbetskunskap. Örn fortsättningsskolan endast omfattade ämnet

arbetskunskap, bleve pojkarnas och flickornas undervisning i allmänhet oberoende

av varandra och kunde därför förläggas till de tider, som bäst passade

för ifrågavarande undervisning. På så sätt kunde även ambulerande

skolkökslärarinnor beredas någorlunda jämn sysselsättning.

Jag vill tillägga, att i några fall avvikande meningar från ovan refererade

yttranden anmälts. Beträffande dessa avvikande meningar ber jag

att få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Behovet av en utsträckning av folkskolans lärotid har praktiskt taget enhälligt

vitsordats av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Min egen

principiella inställning till detta spörsmål har jag utvecklat redan i det anförande

till statsrådsprotokollet den 29 december 1933, varmed jag motiverade

folkskolesakkunnigas tillkallande och som ovan finnes återgivet. Jag

har ingen anledning att nu, sedan sakkunnigutredningen verkställts och

genomgått vederbörlig remissbehandling, göra någon ändring i vad jag

vid berörda tillfälle i förevarande avseende uttalade. Min uppfattning att

kravet på lärotidens ökning till sju år måste betraktas såsom det för närvarande

förnämsta målet för reform strävanden på folkundervisningens område

synes mig hava till fullo bekräftats av vad som sedan dess förevarit.

Det kan synas onödigt att här återupprepa de i ämnet auförda synpunkterna,

vilka enligt mitt förmenande bilda en bärande motivering för att

åtgärder vidtagas till förstärkning av folkskolan på föreslaget sätt. Sammanfattningsvis

må emellertid anföras följande.

Undervisningstiden vid folkskolan har under närmare 100 år varit praktiskt

taget oförändrad, sex år. Under denna tid har samhället och samhällslivet

på alla områden undergått en genomgripande omvandling. Styrelsesättets

fortskridande demokratisering, den starka andliga och materiella utvecklingen,

den stegrade intensiteten inom olika delar av samhällslivet och

den därav betingade, allt starkare framträdande yrkesspecialiseringen äro

några av de faktorer, som framkallat avsevärt ökade krav på den enskilde

medborgarens insikter och kunnighet, oavsett vilket yrke han utövar. Åtskilliga

förbättringar hava under de senaste årtiondena vidtagits inom folkskoleväsendet.

Det inre arbetet i skolan har reformerats, lärarutbildningen har

förbättrats och de högre skolformerna hava vunnit allt mera terräng. Det

oaktat har folkskolan ej kunnat hålla jämna steg med utvecklingen på andra

områden. Från många håll har betygats, att folkskolan icke förmår på ett

nöjaktigt sätt fylla de bildnings- och uppfostringskrav, som numera måste

ställas på den elementära medborgarskolan. Den främsta anledningen här
-

Departemen

techef en.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

till är den alltför korta lärotiden. Folkskolans undervisning är för närvarande

icke så beskaffad, att de därstädes inhämtade kunskaperna äga nödig

varaktighet, även sedan lärjungarna trätt ut i livet. Erfarenheterna hos

dem, som äro verksamma såsom lärare i folkskolans överbyggnader, och

under de senare åren vidtagna undersökningar hava bekräftat detta förhållande.

Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna samt på folkbildningsväsendets

område verksamma sammanslutningar hava pekat på de ofta

betydande bristerna i särskilt modersmålets skriftliga och muntliga behandling

samt i räkning, som yppas hos dem, vilka hava endast folkskola som

bildningsunderlag, och som träda i dagen bland annat då dessa skola fullfölja

sin utbildning i yrkesundervisningsanstalter eller ägna sig åt det fria

bildningsarbetet. Det är, såsom de sakkunniga anföra, icke möjligt att på

sex år »så inlära huvudmomenten av kunskapsstoffet, att så klargöra saksammanhangen,

att så uppöva tankeförmågan och så träna barnens färdigheter,

att dessa sedermera i sin verksamhet på ett nöjaktigt sätt behärska

de hjälpmedel för ett ordnat samfundsliv, skolan velat sätta i deras händer».

I utlandet har en längre lärotid än sex år i allmänhet ansetts erforderlig.

Folkskolekursen i de länder, som tillhöra den västerländska kulturkretsen,

understiger numera i allmänhet icke sju år och uppgår i åtskilliga fall till

åtta eller nio år. Om folkundervisningsväsendet mates med denna måttstock,

är alltså vår folkskola för närvarande underlägsen åtskilliga andra

jämförbara länders. Utöver de pedagogiska tala även många tungt vägande

psykologiska skäl för en utsträckt skolplikt. De sakkunniga och flera myndigheter,

bland dem speciellt domkapitlen, hava framhållit vikten av att

skolans fostrande inflytande ej upphör just i den brytningsperiod, i vilken

barnen befinna sig, då de nu i regel lämna folkskolan, utan får verka

ända till dess den tid kommer, då barnen kunna mottagas i yrkesverksamhet,

d. v. s. vid en minimiålder av ungefärligen 14 år.

Till sist hava de sakkunniga och åtskilliga myndigheter ävensom bildningsförbund

och studiesammanslutningar bland landsbygdens befolkning

pekat på, att utvecklingen under de senare åren karakteriserats av en fortlöpande

förstärkning av folkskolan i städerna, som nu i stor utsträckning

frivilligt utbyggt sin folkskola till sjuårig, medan skoltiden på landsbygden i

regel hållit sig vid sex år. Härigenom har uppstått en kvalitetsskillnad mellan

folkskolan i stad och på landet, innebärande en social orättvisa gentemot landsbygdens

befolkning, ett missförhållande, som skulle ej oväsentligt utjämnas, om

sjuårig folkskola allmänt införes. En utsträckning av läsårets längd har ansetts

icke kunna erbjuda alla de fördelar, som kunna ernås genom en ökning

av antalet läsår, och tanken härpå har även av andra, enligt min

mening tungt vägande skäl avvisats av de sakkunniga och vissa myndigheter,

bland dem skolöverstyrelsen. I linje med de motiv, som tala för

lärotidens förlängning, hava de sakkunniga och myndigheterna understrukit,

att det sjunde skolåret icke i första rummet bör användas till en utvidg
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ning i kvantitativ mening av lärokurserna i de olika ämnena utan väsentligen

och framför allt tillgodose behovet av en grundligare inhämtad och i

metodiskt avseende bättre meddelad kunskap samt en förstärkning av skolans

uppfostrande inflytande under en för lärjungarna kritisk brytningsperiod.

Det resultat, varuti de sakkunnigas och myndigheternas överväganden sålunda

utmynnat, överensstämmer helt med den uppfattning, för vilken jag

gjorde mig till tolk i mitt ovan återgivna anförande till statsrådsprotokollet

den 29 december 1933. Vad i ärendet anförts rörande syftet med

den reform, jag alltså ger min fulla anslutning, har icke givit mig anledning

till erinran.

Vissa omständigheter kunna sägas hava i särskild grad aktualiserat det

föreliggande reformkravet. Genom 1935 års riksdags beslut om statens övertagande

av vissa kostnader för folkskoleväsendet, som hittills ålegat skoldistrikten,

kommer nämnda reform icke att i lika hög grad, som tidigare

skulle hava varit fallet, belasta kommunernas ekonomi. Staten kommer att

bära huvuddelen av kostnaderna. Kostnadsökningen motsvarar, som nämnts,

för staten ej fullt 2 procent av det allmännas årliga totalutgifter för folkskoleväsendet

och för kommunerna en höjning av medelutdebiteringen för

hela riket med knappa 3 öre. Den sistnämnda siffran är givetvis endast

ett grovt medeltal. Sålunda är det att antaga, vilket även av åtskilliga av

de i ärendet avgivna yttrandena framgått, att utgiftsökningen för vissa landsbygdskommuner

kommer att bliva relativt högre. De ökade kostnaderna

inträda emellertid vid bifall till mitt efterföljande förslag först efter en relativt

lång övergångstid, som tilltages med bred marginal bland annat med

tanke på att lämna kommunerna möjlighet att i god tid vidtaga lämpliga

förberedelser. Att — såsom ett par länsstyrelser ifrågasatt — bereda särskilt

ekonomiskt stöd från statens sida åt vissa kommuner torde icke vara motiverat

under sådana förhållanden och med hänsyn till att staten så sent som år

1935 beslutat avlyfta kommunerna en väsentlig del av kostnaderna för folkskoleväsendet.

I likhet med flertalet myndigheter, bland dem statskontoret,

håller jag före, att de beräknade kostnaderna för reformen icke äro sådana,

att de böra utgöra hinder för förslagets genomförande. Detta omdöme synes

stå fast, även om hänsyn tages därtill att de sakkunnigas beräkningar, såsom

de själva betona, äro att anse såsom nettokalkyler, i det de sakkunniga vid

deras uppgörande tillgodogjort sig de minskningar i behovet av anslag till

folkskoleväsendet, som för framtiden äro att emotse på grund av rationaliseringsåtgärderna

inom skolväsendet och genom det sjunkande barnantalet.

Just sistberörda förhållande, som med säkerhet kommer att åtminstone

under de närmaste tio åren medföra en avsevärd minskning i behovet av

lärarkrafter och skollokaler, gör det så mycket angelägnare att utan dröjsmål

vidtaga den ifrågavarande viktiga reformen inom folkskoleväsendet.

Slutligen må som en omständighet, för vilken reformens genomförande i

sin mån äger betydelse, fästas uppmärksamheten på do svårigheter, som

möta, i viss utsträckning även på landsbygden, att i erforderlig omfattning

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

finna lämplig sysselsättning i yrkesverksamhet för de från folkskolan utgående

ungdomarna. Denna synpunkt har understrukits företrädesvis av

vissa länsstyrelser, vilka haft riklig erfarenhet av denna sida av saken.

Det torde på grund av nu angivna omständigheter vara berättigat att

påstå, att tidpunkten för reformens verkställande just nu är särskilt lämplig.

De sakkunnigas förslag, att förlängningen av undervisningstiden vid folkskolan

lör göras obligatorisk har biträtts av så gott som alla i ärendet hörda

myndigheter och sammanslutningar. Endast en länsstyrelse har, såsom av

det ovan sagda framgår, bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag i denna

del. Denna länsstyrelse har anslutit sig till den uppfattning, som hävdats

av reservanten bland de sakkunniga och som innebär, att reformen icke

bör genomföras, förrän opinionen bland föräldrarna och skolans målsmän

fått tid att mogna. Åtskilliga av myndigheterna och särskilt de, som stå i

närmare kontakt med stämningen bland den del av befolkningen, varom

här är fråga, hava berört denna fråga. Praktiskt taget utan undantag hava

dessa myndigheter, vilka haft blicken öppen för sannolikheten av att reformen

kan på sina håll möta motstånd från vissa delar av föräldraopinionen,

ansett den vara av sådant värde för vårt folkundervisningsväsende, att

de trots de antydda svårigheterna velat förorda det av de sakkunniga föreslagna

sättet för reformens genomförande. Den opinion mot en utsträckning

av lärokursen vid folkskolan, som kan finnas inom vissa kretsar på

landsbygden, torde i allmänhet bottna i en önskan att hemmen icke under

den tid, som erfordras för det sjunde skolårets genomgående, undandragas

barnens arbetskraft. Jag instämmer med dem, som häremot invänt, att en

fördjupad och förbättrad medborgerlig utbildning måste anses vara av så

stort värde för de ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i vissa

fall kunna komma att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägas.

Erfarenheterna från tiden för den obligatoriska fortsättningsskolans genomförande

ådagalägga, att — i den mån svårigheter av antydd art komma

att möta — de äro av övergående karaktär. Bland de i ärendet hörda myndigheterna

synes också den meningen ganska allmänt råda, att de förbättringar

av skolväsendet, som stå att vinna genom en utsträckning av skolpliktstiden,

skulle undanskjutas till en avlägsen framtid, örn dessa åtgärder

skulle även i fortsättningen göras helt beroende av det kommunala initiativet.

Möjligen skulle mera snabba resultat stå att ernå, därest de skoldistrikt,

som införde sjunde skolår, premierades på ett eller annat sätt,

exempelvis genom särskilt förmånliga statsbidragsgrunder. Med en sådan

åtgärd, som icke skulle garantera, att en för vårt folkundervisningsväsende

så betydelsefull fråga som den förevarande inom rimlig tid skulle vinna

sin lösning, äro emellertid förenade vissa av de sakkunniga berörda principiella

och tekniska svårigheter, som icke torde uppvägas av de fördelar,

man genom en sådan omgång skulle vilja ernå. För egen del finner jag

mig därför i likhet med majoriteten bland myndigheterna böra biträda de

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

sakkunnigas förslag om att foga det sjunde skolåret till den nuvarande folkskolan

som en obligatorisk beståndsdel av densamma.

Ett brett utrymme har i den hittills förda diskussionen ägnats frågan örn

möjligheterna att allmänt genomfara sjuårig lärotid även vid vissa svagare

skolformer. Övervägandena härutinnan kunna sägas hava utmynnat i följande

slutsatser.

Vissa svårigheter komma troligen att uppstå i fråga om en del av de

svagare skolformerna. Men flertalet myndigheter — och särskilt bland dem

de på området speciellt sakkunniga — hava betonat, att dessa svårigheter

icke få överskattas och att de i varje fall icke få tillmätas avgörande betydelse

med hänsyn till de betydande fördelar i andra hänseenden, som

skulle vinnas genom reformen. De betänkligheter, som kommit till synes

mot det sjunde skolårets införande i de mindre gynnsamma skolformerna,

hava enligt skolöverstyrelsen så gott som uteslutande framförts av lärare,

som icke haft tillfälle att förvärva personlig erfarenhet örn huru undervisningen

kan och bör planläggas i sjuårig folkskola. Erfarenheterna från

arbetet i sjuårig folkskola — och sådana erfarenheter finnas i rikligt mått

i vårt sydligaste landskap — hava givit vid handen, att denna skolform är

pedagogiskt och undervisningstekniskt den sexåriga väsentligt överlägsen,

samt att de svårigheter, som möjligen från början kunna komma att yppa

sig vid vissa svagare skolformer, rätt snart kunna elimineras. Att såsom

ett par myndigheter ifrågasatt — med hänsyn till olägenheterna med sjuårig

folkskola i vissa skolformer begränsa reformen till att för närvarande

avse endast de starkare skolformerna, har ansetts så långt ifrån vara att

tillråda, att det i stället gjorts gällande, att just de skolformer, som mest

äro i behov av ökad tid för ernåendet av ett fördjupat undervisningsresultat,

genom en sådan åtgärd skulle berövas möjligheter att i detta hänseende

ernå förbättring.

Jag vill för egen del instämma i dessa synpunkter och särskilt betona,

att det enligt min mening ej gärna kan ifrågakomma att ytterligare markera

skillnaden mellan utbildningsmöjligheterna för städernas och de tätare bebyggda

samhällenas befolkning, å ena sidan, och den rena landsbygdens

befolkning, å andra sidan, genom att såsom på ett par enstaka håll föreslagits

begränsa den ifrågavarande reformen till att avse endast de starkare

skolformerna. Den föreliggande utredningen synes hava till fullo klarlagt,

att de olägenheter, som under en övergångsperiod kunna uppträda vid

vissa svagare skolformer, kunna i väsentlig grad avhjälpas genom att införa

särskilda förstärkningsåtgärder vid de mest ömtåliga skolformerna, nämligen

B 3- och D 1-formerna. Mot de sakkunnigas av skolöverstyrelsen

tillstyrkta förslag till sådana förstärkningsåtgärder — införande av obligatorisk

övertidsläsning under en månad vid sjuåriga skolor av nämnda former

do år, nybörjare intagas, och under förutsättning, att barnantalet uppgår

till lägst 12 — har jag ingen erinran att göra. Uppmärksammas må,

att liknande förstärkningsåtgärder redan prövats i ett flertal skoldistrikt och

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

med gott resultat. Jag har heller ingenting att erinra mot, att kostnaderna

för nämnda övertidsläsning gäldas av statsmedel. Även beträffande en del

andra skolformer, särskilt B 2-skolan, hava vissa förstärkningsåtgärder ifrågasatts.

Dessa åtgärder skulle enligt de sakkunnigas mening närmast gå

ut på att begränsa lärjungeantalet i uudervisningsavdelningarna. Från olika

håll har starkt understrukits vikten av att begränsande åtgärder av denna

art vidtagas även oberoende av frågan om den sjuåriga folkskolans införande.

För egen del vill jag uttala sympatier för detta sedan länge på dagordningen

stående önskemål. Det torde emellertid icke vara möjligt och ej

heller för ett ställningstagande till den föreliggande frågan erforderligt att

nu närmare ingå på berörda, ekonomiskt ganska vittsyftande spörsmål.

Däremot vill jag redan nu tillstyrka förslaget att med understöd av statsmedel

vidtaga de av de sakkunniga och överstyrelsen förordade försöken med

ifrågakommande förstärkningsanordningar av annan art vid B 2-skolor,

exempelvis beredande av ökade möjligheter till särskild undervisning av

olika klasser. Till frågan örn de anslag, som kunna vara erforderliga med

anledning av vad här förordats, återkommer jag i ett efterföljande sammanhang.

Frågan om den övergångstid, som bör bestämmas vid reformens genomförande,

har, såsom av det föregående framgår, varit föremål för delade

meningar. Vissa myndigheter hava uttalat sig för en förlängning av den

av de sakkunniga ifrågasatta respittiden, medan andra synas luta åt en motsatt

uppfattning. Flertalet myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, hava

emellertid anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Statskontoret har däremot

— i syfte att minska de betänkligheter av kostnads- eller andra skäl,

som skulle kunna yppas mot ett införande av ett sjunde skolår — ifrågasatt

en utsträckning av övergångstiden. För egen del är jag med de sakkunniga

ense örn att det med hänsyn till lokala förhållanden och erforderliga

förberedande organisatoriska åtgärder är lämpligt att bestämma en ganska

lång övergångstid. I betraktande av att övergångstiden vid den lagstadgade

folkskolans införande bestämdes till fem år och vid den obligatoriska

fortsättningsskolans införande till sju år och även under hänsynstagande

till att utvecklingen inom folkskoleväsendet liksom på andra områden

numera fortlöper i så mycket snabbare takt än då frågorna om övergångstid

för den lagstadgade folkskolan och för den obligatoriska fortsättningsskolan

behandlades, kan jag icke finna grundad anledning till antagande

att den av de sakkunniga förordade övergångstiden av tio år är för

kort. Snarare skulle jag, med hänsyn till vad nyss anförts och till de betydande

intressen av allmän karaktär, som här äro i fråga, vilja göra gällande,

att berörda övergångstid kunde tåla någon beskärning. Då jag emellertid

uttalar min anslutning till de sakkunnigas förslag på denna punkt, sker det

med förhoppning, att den övergångstid av tio år, jag sålunda förordar, skall

underlätta reformens införande genom att avlägsna eller förminska några av de

irritationsmoment, som äro förknippade med de ovan föreslagna åtgärderna.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

Mot detaljerna i förslaget till övergångsbestämmelser — vilka bland annat

innebära, att intet skoldistrikt skulle utan eget medgivande kunna åläggas

att förändra någon folkskola till sjuårig tidigare än med ingången av läsåret

1940—1941, alltså först örn fyra år, att endast Kungl. Majit skulle äga

befogenhet att efter sistnämnda tidpunkt, sedan allsidig och grundlig utredning

föregått, mot skoldistriktets bestridande bestämma, att sjuårig skolkurs

skall införas före övergångstidens slut, samt att även efter övergångstidens

tilländalöpande Kungl. Majit skulle äga rätt att medgiva skoldistrikt

anstånd i större eller mindre omfattning med införande av sjuårig skolkurs

— har jag icke något att erinra. Vissa myndigheter hava förordat,

att under övergångstiden fråga om införande av sjuårig lärotid mot skoldistriktets

önskan skulle prövas och avgöras i samma ordning som reglementsfrågor

i allmänhet, d. v. s. av vederbörande domkapitel eller, vid

olika meningar mellan domkapitel och folkskolinspektör, av skolöverstyrelsen.

För egen del finner jag förevarande frågor vara av den vikt, att ett

avsteg från den normala ordningen för prövning av ärenden av detta slag

kan försvaras. Under alla förhållanden torde, såsom de sakkunnigas förslag

till närmare bestämmelser i ämnet ger vid handen, de ifrågavarande

underordnade myndigheternas medverkan påkallas vid prövningen av nämnda

frågor och de alltså erhålla möjlighet att giva uttryck åt sin uppfattning

i de olika fallen.

I fråga om förhållandena under övergångstiden vill jag slutligen särskilt

understryka de sakkunnigas framhävande av det önskvärda i att omläggningen

till sjuårig folkskola såvitt möjligt sker i samförståndets tecken. Det

blir särskilt för folkskolinspektörerna en mycket grannlaga uppgift att

främja reformens förverkligande på ett sådant sätt, att befolkningens sympatier

för och förtroende för folkskolan bevaras och stärkas. Med de erfarenheter,

jag fått örn denna tjänstemannakårs sätt att i allmänhet fatta

sin ställning och sina åligganden, hyser jag de bästa förhoppningar örn att

den sjuåriga folkskolans införande skall kunna ske utan några svårartade

slitningar mellan skoldistrikten och myndigheterna.

De sakkunnigas förslag i fråga örn rätt för Kungl. Majit att, i händelse

särskilda förhållanden därtill föranleda, efter framställning av skoldistrikt

medgiva anordnande av folkskola med ett större antal årsklasser än sju, har

i allmänhet icke väckt någon gensägelse. Förslaget har tillkommit närmast

för att tillgodose ett från Stockholm framfört önskemål och torde i övrigt

näppeligen, åtminstone icke under avsevärd tid framåt, få tillämpning

annat än i en eller annan av rikets större stadskommuner. Då det

skulle ligga i Kungl. Majits hand att pröva förutsättningarna för tillkomsten

av en sålunda organiserad folkskola, synes mig förslaget icke giva anledning

till några betänkligheter, varför jag vill tillstyrka detsamma.

I min ovannämnda diktamen till statsrådsprotokollet av den 29 december

1933 fäste jag uppmärksamheten på att frågan om fortsättningss/colans ställning

i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola icke vid fullgörandet

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

av de sakkunnigas uppdrag kunde förbigås, saint anförde, att tillkomsten

av ett obligatoriskt sjunde skolår för vårt folkundervisningsväsende skulle

innebära ett så stort steg framåt, att denna vinst icke skulle betalas för

dyrt med förlusten av de relativt kortvariga fortsättningsskolkurserna. Jag

erinrade emellertid, att särskilt bland skolman den meningen vore ganska

utbredd, att ett slopande av den efter många års strider och svårigheter

till slut skapade obligatoriska fortsättningsskolan skulle, även om folkskolan

gjordes sjuårig, innebära en allvarlig förlust för vårt folkundervisningsväsende,

samt vidare att det på fackmannahåll gjorts gällande, att det i fråga

om de svagare skolformerna rent tekniskt skulle ställa sig svårt, för att

icke säga ogenomförbart, att i det sjunde läroåret inarbeta fortsättningsskolans

kurs. Jag framhöll också, att jag icke ville betaga de sakkunniga

rätten att överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det

mest värdefulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på

folkskolan, obligatorisk eller frivillig.

De sakkunniga hava nu verkställt en grundlig undersökning i detta ämne

och därvid kommit till det resultatet, att fortsättningsskolan bör bevaras

som en fristående kurs även efter införandet av en obligatorisk sjuårig folkskola.

Att fortsättningsskolan, som är att betrakta som en praktiskt betonad

ungdomsskola, skulle helt uppgå i folkskolan, hava de sakkunniga funnit

vara ur principiell synpunkt oegentligt med hänsyn till det syfte och den

uppgift, som vid fortsättningsskolans tillkomst av statsmakterna tillagts densamma.

Med fortsättningsskolans inläggande i folkskolan skulle för den sistnämnda

värdet av det sjunde skolåret i hög grad reduceras. Med hänsyn

till de många former, varunder vår folkskola arbetar, och det skiftande

arbetssätt, som måste tillämpas vid undervisningens meddelande, möter enligt

de sakkunnigas mening inläggandet av fortsättningsskolans lärostoff i

folkskolan stora tekniskt pedagogiska och organisatoriska svårigheter, för att

icke säga hinder. Härtill komme, att en sådan åtgärd skulle för en stor del

av landets skolbarn innebära en försämring i utbildningshänseende, nämligen

för den kategori av lärjungar, omfattande icke mindre än en tredjedel

av i folkskolan skolpliktiga, som för närvarande äro tillförsäkrade undervisning

i sjuårig folkskola jämte minst ettårig fortsättningsskola. Det vore

följaktligen icke möjligt, uttala de sakkunniga, att utan skada för vår folkundervisning

i det hela i den obligatoriska sjuåriga folkskolan inbygga fortsättningsskolans

kurs. Fortsättningsskolans stora'' värde och den allt mer

ökade uppskattningen av densamma utgöra enligt deras mening ytterligare

starka skäl för dess bibehållande såsom en fristående kurs, även efter införandet

av allmän obligatorisk sjuårig folkskola. I fråga örn fortsättningsskolpliktens

omfattning föreslås, att fortsättningsskolan skall kunna inskränkas

till en årskurs om minst 180 timmar. Det har av de sakkunniga betonats,

att undervisningen borde allt starkare anknytas till det praktiska livets

behov. Särskilt vore det önskvärt, att undervisningen i husligt arbete gjordes

obligatorisk för flickor, som avgått från folkskolan. För en sådan reform

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

torde emellertid, framhålles i betänkandet, en närmare utredning krävas,

vilken snarast borde komma till stånd.

De i ärendet hörda myndigheterna hava i allmänhet uttalat sin anslutning

till de sakkunnigas uppfattning i hithörande frågor. Jag har särskilt

uppmärksammat, att ett betydande antal av dessa myndigheter betonat, att

fortsättningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,

särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan, vilken numera,

såsom av det föregående framgår, har ungefär samma omfattning som den

allmänna.

Med hänsyn till de, så vitt jag kan bedöma, sakligt vägande skäl, som

sålunda förebragts till förmån för fortsättningsskolans bibehållande, och myndigheternas

praktiskt taget enhälliga uppslutning kring fortsättningsskolan

föranledes jag att frångå den ståndpunkt, som jag antydde i direktiven för

utredningen. Vad som för mig härvidlag varit avgörande är icke allenast det

förhållandet, att den ifrågavarande skolformen numera synes hava arbetat

sig in i folkmedvetandet och synbarligen röner livlig uppskattning även

bland dem, som vid fortsättningsskolans allmänna införande tillhörde den

dåvarande mot nämnda skolform riktade föräldraopinionen, utan även den

omständigheten att fortsättningsskolans uppgifter och lärostoff äro av sådan

karaktär, att, enligt vad utredningen ger vid handen, fortsättningsskolans undervisning

icke kan med fördel lämpas efter folkskolans förhållanden. Än vidare

måste jag tillägga det faktum en mycket stor betydelse, att fortsättningsskolans

slopande såsom en obligatorisk skolform, på sätt de sakkunniga och myndigheterna

påvisat, i realiteten skulle medföra en försämring av utbildningsmöjligheterna

för en stor del av landets ungdom. Med hänsyn härtill och

då de sakkunnigas utredning ävensom de hittills vunna erfarenheterna från

de nuvarande fortsättningsskolekurser örn 180 timmar, som äro anordnade

som påbyggnad av sjuårig folkskola, ådagalagt möjligheten av att i flertalet

fall inskränka fortsättningsskolans lärotid efter införande av sjunde skolår

till endast en årskurs örn minst 180 timmar, utan att fortsättningsskolans

speciella uppgift såsom en mera praktiskt inriktad ungdomsskola därigenom

förfelas, finner jag mig böra i princip ansluta mig till de sakkunnigas föreliggande

förslag. Jag biträder även de sakkunnigas uppfattning, att undervisningen

i den obligatoriska fortsättningsskola, som sålunda enligt min

mening bör följa på sjuårig lärokurs, bör inriktas huvudsakligen på undervisning

i praktiskt betonade ämnen. I detta hänseende hava, såsom av det

föregående framgår, de sakkunnigas förslag rönt genklang även hos ett

stort antal av de hörda myndigheterna och åtskilliga förslag hava framlagts,

vilka torde böra vinna beaktande vid de fortsatta strävandena att förbättia

fortsättningsskolan och att stärka dess ställning.

Skolöverstyrelsen, som i övrigt anslutit sig till de sakkunnigas föreliggande

förslag, har ifrågasatt, att de skoldistrikt, som funne förhållandena

påkalla, att fortsättningsskolans undervisningstid utsträcktes antingen genom

en ökning av timtalet till mer än 180 i en årskurs eller att en redan

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

beslutad andra årskurs bibehålies eller att en ny sådan införes, borde medgivas

rätt därtill. Ifrågavarande skoldistrikt borde även erhålla statsbidrag

för den utsträckta undervisningen enligt de grunder, som gälla eller kunde

komma att gälla för de normala fallen. Detta förslag, vilket synes ansluta

sig till vissa av domkapitlet i Luleå uttalade önskemål örn utöver 180 timmar

utsträckt undervisningstid i den fortsättningsskola, som skulle komma

att finnas, sedan sjuårig skolplikt införts, lärer överensstämma med syftet

i de sakkunnigas förslag i ämnet. Detta förslag förutsätter nämligen, såsom

av det föregående framgår, att timtalet i fortsättningsskolorna skall kunna

utsträckas till att omfatta mer än 180 timmar.

Bestämmelsen att vid sjuårig folkskola fortsättningsskolan skall omfatta

en årskurs om 180 timmar torde böra gälla såsom ett minimikrav för fortsättningsskola,

som bygger på heltidsläsande skola. Vad angår halvtidsläsande

skolor torde, såsom nu är fallet, minimitiden för årskursen böra

vara 270 timmar. Hinder bör emellertid ej möta att, såsom för närvarande

gäller, med rätt till statsbidrag utsträcka undervisningstiden härutöver.

Om, såsom önskligt är, undervisningen i fortsättningsskolan erhåller

en alltmer praktisk betoning, torde säkerligen i viss utsträckning

behov yppa sig att öka kursens timantal utöver vad nyss angivits, även

örn flertalet skoldistrikt torde komma att nöja sig med en årskurs av

minimilängd. Särskilt torde nämnda behov komma att göra sig gällande

för hushållsundervisningens vidkommande. Enligt min mening har staten

anledning att stödja en sådan utveckling. Ej heller synes skäl föreligga att

kategoriskt föreskriva, att fortsättningsskolundervisningen må omfatta endast

en årskurs. Därest särskilt, av skoldistriktet styrkt behov därav föreligger,

bör möjlighet beredas att anordna två sådana kurser. En dylik anordning

förekommer, såsom av överstyrelsens utlåtande framgår, redan nu som påbyggnad

på sjuårig folkskola. Däremot torde det — med hänsyn till den

långa skolplikt, som i sådant fall skulle komma att föreskrivas — ej vara

lämpligt att medgiva rätt till anordnande av tre årskurser. I båda fallen —

alltså såväl i fråga örn ökning av timtalet som i fråga om anordnande av

två årskurser lärer det böra ankomma på skoldistrikten att göra framställning

i ämnet och på skolöverstyrelsen att pröva sådan framställning. Närmare

bestämmelser rörande de former, under vilka framställningar av denna

art böra avgöras, böra i sinom tid meddelas av Kungl. Maj:t. Den utöver

normaltiden ökade undervisning i fortsättningsskolan, som sålunda i särskilda

fall kan komma att anordnas, torde böra vara obligatorisk för de lärjungar,

som därav beröras. Sammanlagda tiden i fortsättningsskolan bör ej få omfatta

längre tid än den nuvarande maximitiden för skolplikt i fortsättningsskolan

eller 540 timmar. Statsbidrag för densamma bör utgå enligt nu

gällande regler.

De sakkunniga hava uttalat önskvärdheten av att undervisningen i husligt

arbete göres obligatorisk för alla flickor, som avgå från folkskolan, samt

att denna undervisning förlägges till fortsättningsskolan. Jag anser mig böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

redan i detta sammanhang uttala min tillfredsställelse med detta förslag,

som dock, såsom de sakkunniga även påpeka, tarvar närmare utredning.

Det är min avsikt att senare ägna ytterligare uppmärksamhet åt detta utredningsspörsmål,

som i enlighet med överstyrelsens i dess ovanberörda utlåtande

uttalade uppfattning jämväl innesluter frågan om ordnande av de

vid fortsättningsskolorna anställda lärarnas anställnings- och pensionsförhållanden.

Utredningen i ämnet bör följaktligen bedrivas i samband med

den pågående utredningen örn anställnings- och avlöningsvillkoren för olika

kategorier av lärarpersonal.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande på denna punkt, må uppmärksamheten

riktas på att ett biträdande av mitt ovannämnda förslag sannolikt

kommer att så småningom medföra en, av allt att döma, ej obetydlig

reduktion av det allmännas utgifter för fortsättningsskolan, enär barnantalet

i fortsättningsskolan genom dess begränsning i flertalet fall från två till i

regel en årskurs kommer att minskas till inemot hälften, vilket torde komma

att möjliggöra ytterligare centralisering av fortsättningsskolväsendet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn den sjuåriga folkskolans yttre och inre

organisation kan jag i huvudsak biträda. Liksom de sakkunniga anser jag,

att småskolestadiet normalt bör omfatta de två första klasserna och folkskolestadiet

de fem övriga klasserna, dock med möjlighet att, därest lokala

eller andra förhållanden så motivera, i likhet med vad nu stundom är fallet,

anordna treårigt småskolestadium och fyraårigt folkskolestadium.

Beträffande den sjunde klassens ställning i förhållande till övriga klasser

torde det normala böra vara, att det sjunde året användes till ett fördjupat

och förstärkt inhämtande av lärokursen i folkskolans vanliga ämnen. Men

jag anser det angeläget att för sådana fall, där särskilda godtagbara skäl

förebringas för att i viss mån giva undervisningen i sjunde klassen en

annan mera praktiskt betonad inriktning, något som väl i allmänhet icke

kommer att ifrågasättas annat än för A-skolor, alltför snäva regler, som

verka hindrande för en sådan utveckling, icke uppställas. Det torde böra

ankomma på skolöverstyrelsen att under hänsynstagande till olika orters

behov meddela fastställelse å dylik särskild kursplan. Eljest torde till ledning

vid fastställande av kursplaner för sjuårig folkskola kunna åtminstone

tills vidare tjäna ej allenast de planer för sådan skola, som redan föreligga

i 1919 års undervisningsplan utan även de förslag till kursplaner, som, på

sätt de sakkunniga erinrat, av skolöverstyrelsen i annat sammanhang framlagts

i dess underdåniga utlåtande av den 19 oktober 1928. Såsom de sakkunniga

framhållit bör för övrigt frågan örn kursplaner för sjuårig folkskola

ägnas särskild uppmärksamhet under övergångstiden.

Någon ändring i de nuvarande bestämmelserna rörande anknytning av

folkskolan till andra bildningslinjer finner jag lika litet som de sakkunniga

och överstyrelsen vara av behovet påkallad. Ej heller har jag i detta sammanhang

anledning framställa någon erinran mot de av de sakkunniga

föreslagna ändrade bestämmelserna örn skolplikt och om avgång från folk
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

skola. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid företaga

dessa och med föreliggande förslag i övrigt sammanhängande författningsfrågor

till ytterligare övervägande.

Jag anser mig böra särskilt betona vikten av att det tillses, att folkskolans

utvidgning till sjuårig icke medför svårigheter för barnen att bevista

konfirmationsundervisningen. Härutinnan föreligga emellertid, enligt vad jag

inhämtat, de bästa erfarenheter från de skoldistrikt, där sjuårig folkskola

redan finnes.

Vad till sist angår anslagsfrågorna för nästkommande budgetår, har överstyrelsen

berört spörsmålet örn den inverkan på organisationen av folkskoleseminarierna,

som ett bifall till föreliggande förslag kan medföra. I anledning

härav vill jag erinra, att i förslaget till organisation av sagda seminarier

beräknats enligt min mening rikligt tilltagna marginaler för mötande

av det merbehov av folkskollärare, som i en framtid kan uppstå, därest

obligatoriskt sjunde skolår införes. Beräkningarna rörande de för nästa

budgetår för nämnda utbildningsanstalter erforderliga anslagen påverkas

givetvis icke av de förslag, som här framläggas. Vad överstyrelsen anfört

rörande eventualiteten av en i framtiden inträdande ökning av kostnaderna

för anordnande av inackordering av skolbarn och av skolskjutsar, ger mig

icke i detta sammanhang anledning till särskilt uttalande. Den enda merkostnad,

som vid bifall till ovanstående förslag skulle belöpa på nästa budgetår,

är enligt det föregående det av de sakkunniga och skolöverstyrelsen

ifrågasatta särskilda anslaget till anordnande av försök med förstärkningsanordningar

i skolor av B 2-formen. Då, såvitt nu kan bedömas, kostnaderna

för ifrågavarande förstärkningsanordningar komma att utgöras av ersättningar

till lärare för övertidstjänstgöring, torde det icke vara erforderligt

att för ändamålet anvisa ett särskilt anslag. Lämpligen bör riksdagens

medgivande inhämtas, att av förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt

lärare vid folkskolor må användas högst 10,000 kronor till anordnande av

sådana förstärkningsanordningar under nästa budgetår. Att på grund härav

höja förevarande anslag, som enligt Kungl. Majits förslag under punkten

143 i årets åttonde huvudtitel, skulle för nästa budgetår uppföras med

62,350,000 kronor, lärer icke erfordras. Beträffande grunderna för dispositionen

av nämnda belopp å 10,000 kronor torde bestämmelser få meddelas

av Kungl. Majit efter förslag av skolöverstyrelsen. De ersättningar till lärare,

som från anslaget skulle utgå, kunna uppenbarligen icke bliva prejudicerande

i löneregleringsavseende, då här är fråga örn en extraordinär anordning

av ren försökskaraktär.

Länsstyrelsen i Göteborg har, såsom av det föregående framgår, uttalat,

att det icke torde vara med billighet och rättvisa förenligt att tvångsvis införa

sjuårig folkskola och låta skoldistrikten, såsom fallet skulle bliva med

nuvarande bestämmelser örn rekvisition av avlöningsmedel, förskjuta medel

för täckande av utgifterna härför under ett helt år med åtföljande rönte
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

förluster. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt en bestämmelse om att förskott

å statsmedel för det budgetår, under vilket införandet av den sjuåriga

kursen ägt rum, skulle utgå även å de beräknade statsbidragen för avlöning

åt nyanställda lärare. Detta påpekande utgör ett enligt min mening värdefullt

uppslag, vilket synes böra vinna beaktande. Att redan för nästa budgetår

införa en sådan anordning lärer emellertid icke vara erforderligt.

Förslag i ämnet torde efter ytterligare utredning lämpligen böra framdeles

komma under prövning.

I detta sammanhang tillåter jag mig slutligen beröra en vid sidan om

ämnet liggande fråga, som angår dispositionen av nyssnämnda anslag.

I anledning av propositionen nr 174/1935 beslöt riksdagen (skrivelse nr

359), att i samband med statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet

meddela föreskrifter, som åsyftade att bereda staten ökat inflytande

och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande. Enligt

dessa föreskrifter skulle lärare vara skyldig underkasta sig förflyttning

från ett skoldistrikt till ett annat. För flyttningshostnaderna skulle läraren

erhålla ersättning av statsmedel. Vidare medgav riksdagen, att ersättning

för flyttningskostnad skulle efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt

fall av statsmedel utgå till lärare, som från skoldistrikt med övertalig lärartjänst

erhållit frivillig förflyttning till annat skoldistrikt.

I samband med omförmälda beslut meddelades emellertid icke föreskrifter,

från vilket anslag berörda flyttningsersättningar finge gäldas. Riksdagens

medgivande torde böra inhämtas, att, såvitt angår budgetåren 1935/

1937, må för nämnda ändamål anlitas ovannämnda förslagsanslag till bidrag

till avlöning åt lärare vid folkskolor. Eftersom berörda anslag närmast är

avsett för bestridande av avlöningar, bör den av mig nu förordade anordningen

endast erhålla tillfällig karaktär. För ett kommande budgetår torde

efter ytterligare utredning särskilt anslag böra ställas till förfogande för

ändamålet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels fastställa följande huvudsakliga grunder angående

folkskolekursens omfattning att äga giltighet från och

med den 1 juli 1936, med rätt för Kungl. Majit att utfärda

de närmare föreskrifter, som för deras tillämpning befinnas

erforderliga:

Folkskolan skall omfatta sju årsklasser. Vid skola, där

antalet årsklasser för närvarande är sex, skall övergång till

sjuårig skola äga rum, så snart sådant, med hänsyn till

härav föranledda kostnader, skolväsendets organisation inom

distriktet och övriga ortsförhållanden, prövas lämpligen kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 99. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ske, dock senast med ingången av läsåret 1946—1947. Härvid

skall iakttagas, att före nämnda läsår sjuårig skolkurs

icke må utan skoldistriktets medgivande införas annorledes

än efter Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med

ingången av läsåret 1940—1941. Där särskilda omständigheter

sådant påkalla, må Kungl. Majit kunna för viss tid

medgiva distrikt anstånd i större eller mindre omfattning

utöver läsåret 1946—1947 med införande av sjuårig skolkurs.

Vad nu sagts angående antalet årsklasser i folkskolan

skall icke utgöra hinder för Kungl. Majit att, i händelse

särskilda förhållanden därtill föranleda, efter framställning

av skoldistrikt medgiva anordnande av folkskola med ett

större antal obligatoriska årsklasser än sju.

Vid skola, tillhörande någon av de i undervisningsplanen

upptagna B 3- och D 1-formerna, skall det år, nybörjare

intagas, och under förutsättning att lärjungeantalet i skolan

uppgår till lägst 12, anordnas övertidsläsning under en

månad;

dels besluta, att för sådan övertidsläsning skall av statsmedel

till lärare utgå ersättning enligt nu gällande bestämmelser

om ersättning för övertidsläsning;

dels medgiva, att till anordnande av försök med förstärkningsanordningar

i skolor av B 2-formen må under budgetåret

1936/1937 av förslagsanslaget till Folkskolor m. m.i

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor användas högst

10,000 kronor att disponeras enligt de närmare bestämmelser,

Kungl. Majit må finna gott meddela;

dels besluta, att i skoldistrikt med obligatorisk sjuårig

folkskola på sådan skola grundad fortsättningsskola skall,

med tillämpning eljest av nu gällande bestämmelser och

under de villkor i övrigt, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva,

omfatta en årskurs med, vid heltidsläsande skola

minst 180 undervisningstimmar och vid halvtidsläsande skola

minst 270 undervisningstimmar; dock att, där så prövas

vara av särskilda förhållanden påkallat, skoldistrikt må kunna

medgivas rätt att mot åtnjutande av statsbidrag enligt gällande

grunder låta årskursen omfatta högre timantal, än nu

sagts, och att fördela undervisningen på två årskurser, allt

under iakttagande, att skolplikten i fortsättningsskolan icke

må omfatta och statsbidrag icke utgå för längre tid än sammanlagt

540 undervisningstimmar;

dels och medgiva, att sådan ersättning till lärare för flyttningskostnad,

varom förmäles i riksdagens skrivelse den 14

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. May.ts proposition Nr 99.

juni 1935, nr 359, må, såvitt angår budgetåren 1935/1937,

bestridas ur sagda förslagsanslag till Folkskolor: Bidrag till

avlöning åt lärare vid folkskolor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:297 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1936:110 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten