Sök i Ratio Lex

Angående elektrifiering ao banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla

1937-02-05 · 35 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:103, Angående elektrifiering ao banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående elektrifiering ao

banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund

och Göteborg—Uddevalla; given Stockholms slott den

5 februari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Möller, Levinson,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund.

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 5, punkt 30)

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet,

som kunde bliva riksdagen förelagd, till fortsatt elektrifiering av statsbanorna

för budgetåret 1937/1938 beräkna ett reservationsanslag av

12,000,000 kronor. Sedan järnvägsstyrelsen med skrivelse den 16 januari

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 103.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

1937 överlämnat slutlig utredning i ärendet, torde jag nu ånyo få anmäla

detsamma.

lill en början vill jag erinra örn att enligt av statsmakterna redan fattade

beslut elektrifieringen av statsbanorna beräknas vara i huvudsak genomförd

under loppet av innevarande år beträffande samtliga söder om Ånge belägna

statsbanelinjer med undantag av sträckorna Barsebäckshamn—Sjöbo,

Billesholms gruva—Landskrona, Göteborg—Strömstad, Kristinehamn—Östersund

med bibanor, tvärbanorna till norra stambanan och den nyligen förstatligade

linjen Gävle—Härnösand (förut Ostkustbanan). I fråga örn banorna

norr om Ånge har däremot icke, frånsett Riksgränsbanan, elektrifiering

utförts eller beslutats.

Innan jag ingår på järnvägsstyrelsens utredning, torde jag vidare få erinra

om vad riksdagen i sin skrivelse den 6 juni 1936, nr 311, anfört i anledning

av väckta motioner angående fortsatt elektrifiering av statsbanorna:

Den organisation med arbetsledning, arbetare och anläggningsmateriel,

som tillkommit för dessa elektrifieringsarbeten, har efterhand uppnått en allt

högre grad av effektivitet, och redan med hänsyn till frågan örn denna organisations

fortsatta bestånd måste under närmaste tiden tagas under övervägande,

huruvida elektrifieringen skall utsträckas till andra linjer. Därest

elektrifieringsarbetena befinnas böra avbrytas, ställes man inför nödvändigheten

av denna organisations upplösning, något som självfallet ej kan ske

utan rätt avsevärda och, i den mån elektrifieringsarbetena sedermera inom

en nära framtid återupptagas, också delvis opåkallade avvecklingskostnader

och andra olägenheter.

Kent företagsekonomiskt sett skulle visserligen, enligt järnvägsstyrelsens

på preliminära beräkningar grundade uttalanden, den elektriska driftformens

ytterligare utsträckning ställa sig mindre gynnsam. Vad exempelvis

Bohusbanan beträffar har järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i ärendet förklarat

sig förhindrad avgiva förslag om elektrifieringsarbetenas igångsättning

ens till någon del av densamma, eller närmast sträckan Göteborg—Uddevalla,

»så länge någon möjlighet finnes för styrelsen att nödtorftigt reda sig med

bandelen i dess nuvarande utrustning». Enligt riksdagens mening måste

dock statens järnvägar alltjämt anses för hela landets samfärdselväsen vara

av en sådan central betydelse, att ej dylika på kort sikt inriktade avkastningskrav

böra få hålla tillbaka statsbanornas fortsatta tekniska utveckling.

I detta avseende kan åberopas det livliga arbete på järnvägsnätens modernisering,

som —■ till mötande främst av konkurrensen från nya trafikmedel

— för närvarande pågår inom vissa främmande länder. Vad särskilt angår

linjen Göteborg—Uddevalla må också erinras om de olägenheter med blandad

ångdrift och elektrisk drift, som måste bestå på Göteborgs centralstation,

intill dess nyssnämnda linje elektrifierats.

Förutom den stora fördelen av att statsbanelinjerna genom elektrifieringen

bliva tekniskt sett mera enhetligt och tidsenligt utrustade bör också för Sveriges

del beaktas betydelsen av ett minskat beroende av utländskt lokomotivbränsle

och i stället en motsvarande ökad användning av vår inhemska vattenkraft.

Vid exempelvis en elektrifiering av linjen Ånge—Boden kunna de

erforderliga stora kraftkvantiteterna erhållas från redan tillgänglig överskottskraft,

överförd genom den nya stamlinjeledningen Porjus—Västerås.

Överhuvud måste den fortsatta elektrifieringen av statsbanenätet betraktas

som ett viktigt led i vårt järnvägsväsens tekniska anpassning efter tidsutvecklingen

med dess högt drivna krav på samfärdsmedlen. Riksdagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

3

anser detta spörsmål såväl drifttekniskt som också samhällsekonomiskt sett

vara av den vikt att detsamma, i anslutning till de väckta motionerna, bör

föranleda en framställning från riksdagen till Kungl. Maj:t om frågans utredning.

Vid denna utredning måste dock självfallet mot ovan anförda

synpunkter vägas eleklrifieringsarbetenas användbarhet som arbetsobjekt,

lämpliga att stå i beredskap i mån av ett inträdande ogynnsammare konjunkturläge.

Till sist finner riksdagen anledning framhålla angelägenheten av att de

i utredningen ingående avkastningsberäkningarna uppgöras med högsta möjliga

grad av tillförlitlighet. Skola dessa beräkningar vara ägnade att läggas

till grund för bedömningen av en fortsatt elektrifierings ekonomi måste uppenbarligen

också vid desamma hänsyn tagas till den trafikökning med därav

följande stegring av trafikinkomster, som brukar följa med övergången

till elektrisk drift.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde riksdagen om utredning

rörande fortsatt elektrifiering av statens järnvägar.

I sin förenämnda skrivelse har järnvägsstyrelsen inledningsvis anfört vissa

synpunkter vid bedömandet av spörsmålet örn fortsatt

elektrifiering samt därvid till en början erinrat om att de motioner

till 1936 års riksdag, som föranledde riksdagens berörda skrivelse,

avsågo dels de hittills icke elektrifierade norrländska huvudlinjerna och

eventuellt bilinjerna till dessa, dels ock Bohusbanan antingen i dess helhet

eller dess södra del upp till Uddevalla eller eventuellt Dingle.

I anslutning härtill anför järnvägsstyrelsen:

Den motivering, som av motionärerna och andra anförts för fortsatt elektrifiering

av norrlandsnätet, tager nästan helt sikte på förhållandena vid

huvudlinjerna. Självfallet kan endast för linjer av betydande längd uppnås

vinster i körtid av den storleksordning, att de kunna tjäna som vägande

argument. Av tidigare utredningar har också tydligt framgått att vid en

given trafikstorlek möjligheterna till driftsekonomiska besparingar genom

den nya driftsformen äro väsentligt större vid en lång än vid en kort linje,

beroende främst på att den stora skillnaden i kapacitet mellan ett elektrolok

och ett ånglok kan mycket bättre utnyttjas i det förra fallet. Vad särskilt

gäller de korta banor, som i förevarande sammanhang närmast komma under

diskussion, alltså de till kuststäderna — från Söderhamn upp till Piteå

— förande sidolinjerna till norra stambanan och dess fortsättning, är att

erinra, att endast två av dessa, nämligen Sundsvall- och Skellefteålinjerna,

uppvisa relativt tät trafik. Det må vidare framhållas, att sidolinjerna till

Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand åtminstone tills vidare

och liksom hittills kunna utan egentlig olägenhet trafikeras i ångdrift såsom

anslutningslinjer till den ångdrivna kustbanan Gävle—Härnösand. Vidare

bör beträffande såväl dessa som de nordligare sidolinjerna beaktas, att eventuella

ytterligare framsteg på motoriseringens område skulle kunna möjliggöra

att med relativt låg kapitalinsats rätt väsentligt nedbringa de nuvarande

driftkostnaderna. Det må bär omnämnas, att undersökning pågår örn

möjligheten att, så snart erforderligt transportmateriel kan erhållas, så gott

som fullständigt övergå till motordrift beträffande persontrafiken å bandelen

Älvsby—Piteå.

På grund av nu anförda förhållanden har järnvägsstyrelsen ansett, att frågan

örn elektrifiering av sidolinjerna till stambanorna i Norrland icke för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

närvarande vore aktuell och att en närmare undersökning örn utfallet av

dessa linjers elektrifiering kunde utan olägenhet tills vidare anstå. Järnvägsstyrelsen

har därför ansett utredningen om fortsatt elektrifiering böra

omfatta följande linjer:

Banlängd

Linje km.

Ånge—Bräcke..................

Bräcke—Långsele...............

Långsele—Boden................

Bräcke—Östersund..............

Östersund—Storlien.............

(Göteborg—)01skroken—U ddevalla

Uddevalla—Strömstad...........

31

131

499

71

162

87

92

Järnvägsstyrelsen framhåller härefter, att av drifttekniska skäl förenämnda

linjer emellertid icke lämpligen kunna ifrågakomma till elektrifiering var

för sig eller i vilken som helst inbördes ordning. I nu förevarande sammanhang

har styrelsen sammanfört dem i följande byggnadssektioner:

Banlängd

km.

Sektion I: Ånge—Bräcke—LångselÅoch Bräcke—Ostersund

» II: Långsele—Boden............................

» III: Östersund—Storlien.........................

» IV a: (Göteborg—(Olskroken—Uddevalla.........

» IV b: Uddevalla—Strömstad.....................

233

499

162

87

92

I fråga om norrlandslinjerna uttalar järnvägsstyrelsen vidare, att sektion I

måste gå före sektion II och sektion III, medan sistnämnda båda sektioner

vöre av varandra oberoende. I fråga örn Bohusbanan kunde pa samma sätt

sektion IV b icke tänkas komma till utförande före sektion IV a.

Den sålunda av såväl byggnads- som drifttekniska förhållanden givna ordningsföljd,

i vilken olika delar av norrlandslinjerna respektive Bohusbanan

måste komma i fråga såsom objekt vid en eventuellt fortsatt banelektrifiering,

vore emellertid enligt järnvägsstyrelsen den naturliga, även om frågan

bedömdes enbart ur samhälls- och företagsekonomiska synpunkter samt med

hänsyn tagen till berörda linjers trafikfrekvens. De i sektion I ingående

bansträckorna hade nämligen en väsentligt större trafikrörelse att avveckla

än övriga hittills icke elektrifierade norrlandslinjer, och analogt vore förhållandet

med den nedre delen av Bohusbanan i jämförelse med dess fortsättning

upp till Strömstad.

Järnvägsstyrelsen erinrar härefter om av styrelsen under senare år gjorda

utredningar och uttalanden i frågan örn fortsatt banelektrifiering och anför

härom:

I fråga om samtliga berörda bansträckor har styrelsen tidigare verkställt

och framlagt utredningar — i vissa fall dock endast mera preliminära och

summariska. Sålunda meddelade styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den

9 februari 1934 (proposition nr 199/1934), att styrelsen för åstadkommande

av erforderlig klarhet rörande det allmänna läget av frågan om en fortsatt

banelektrifiering låtit en på förekommen anledning verkställd utredning i

ärendet omfatta alla de förslag, vilkas utförande för det dåvarande kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. ö

diskuteras. Bland de sex elektrifieringsprojekt, som i detta sammanhang

mera detaljerat behandlades, avsågo två samma linjer som de under 1 och

III nämnda eller alltså Ånge—Bräcke—Långsele samt Bracke—Ostersund

respektive Östersund—Storlien. Järnvägsstyrelsen meddelade vidare i samma

skrivelse, att styrelsen jämväl ägnat uppmärksamhet åt frågan örn en

elektrifiering av Bohusbanan men att styrelsen därvid kommit till uppfattningen,

att tanken på en elektrifiering av nämnda banlinje borde förbli vilande,

till dess klarhet vunnits, huruvida de norska myndigheterna kunde

komma att visa sig villiga återupptaga den sedan länge vilande gamla trugan

örn en sammanbindning av de svenska och norska statsbanelinjerna vid

Svinesund.

I sin framställning den 27 september 1935 angående anslag till nya byggnader

och anläggningar m. m. vid statens järnvägar för budgetåret 1936/

1937 berörde järnvägsstyrelsen ånyo frågan om en fortsatt banelektrifiering.

Därvid meddelades, att styrelsen — med tanke på att de redan beslutade

banelektrifieringarna närmade sig sin fullbordan och att den sedan drygt

ett årtionde för ändamålet funktionerande organisationen, vilken nått en

mycket hög grad av effektivitet, eljest måste åtminstone till sin huvudpart

avvecklas — ansett sig böra fortsätta sina undersökningar rörande möjligheterna

för elektrifiering och de beräkneliga driftsekonomiska konsekvenserna

därav vid de statsbanelinjer, som överhuvud kunde komma i fråga.

Resultaten vore emellertid i så måtto negativa, att den fortsatta utredningen

bekräftat styrelsens tidigare uttalade mening, att vid statens järnvägar numera

icke återstode någon huvudlinje, vars elektrifiering — såsom självständig

uppgift — vore företagsekonomiskt försvarbar. En eventuell fortsättning

måste sålunda, framhöll styrelsen, motiveras med hänsyn till de indirekta

fördelar, och särskilt de samhällsekonomiska vinster, vilka skulle tillfalla

befolkning och näringsliv inom berörda bandelars trafikområden, och

dess utförande måste följaktligen bli beroende av, huruvida statsmakterna

vore villiga att för ändamålet tillhandahålla medel, vilkas investering icke

komme att öka statens järnvägars räntepliktiga kapital.

Styrelsen meddelade vidare, att förutom i skrivelsen den 9 februari 1934

omförmälda norrlandslinjer ingående studerats även linjen Göteborg—Uddevalla.

Utredningen beträffande denna linje hade dels visat, att en elektrifiering

skulle medföra mycket betydande drifttekniska fördelar — bland annat

i så måtto att samtliga till Göteborgs central inlöpande järnvägslinjer på

detta sätt skulle bliva elektrifierade — dels givit vid handen, att även de indirekta

vinsterna skulle bli relativt mycket betydande. Trots att fördelarna

med en elektrifiering av berörda bandel sålunda måste anses synnerligen

betydande, ansåg sig styrelsen emellertid förhindrad att för sin del förorda

en sådan åtgärd, eftersom densamma icke vore företagsekonomiskt motiverad

och icke heller kunde finna stöd i förhandenvarande förhållanden på arbetsmarknaden,

vilken sistnämnda omständighet i viss mån hade föranlett

statsmakterna att tidigare besluta örn elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg

m. fl. Utan ait framställa något yrkande örn anslag för ändamålet

anmälde styrelsen till slut resultatet av den verkställda utredningen samt

tilläde, att en elektrifiering av norrlandslinjerna vore ekonomiskt ännu

ogynnsammare.

Järnvägsstyrelsen erinrar slutligen om att styrelsen den 3 april 1936 till

riksdagens statsutskott avgivit begärda yttranden över förutnämnda motioner,

vilka yttranden finnas utförligt återgivna i utskottets utlåtande nr 137,

varför jag icke torde behöva närmare referera dem.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Jag övergår härefter till de av järnvägsstyrelsen verkställda tekniska

och ekonomiska utredningarna rörande nu ifrågavarande

bansträckor.

Järnvägsstyrelsen framhåller till en början, att det vid dessa utredningar

närmast gällt att revidera och i vissa delar komplettera de av styrelsen tidigare

verkställda undersökningarna. I fråga om de fasta anläggningarna vid

en elektrifierad linje hade numera inträtt en nära nog fullständig stabilisering

och standardisering, varför beträffande desamma nu icke planerades

några väsentliga avvikelser gentemot nu pågående elektrifieringsföretag.

Detsamma gällde beträffande de av elektrifieringen betingade ändringarna i

driftstjänsten. Då det icke kunde komma i fråga att i en sammanfattande

redogörelse gå in på den mångfald av detaljproblem av byggnadsteknisk, organisatorisk

och driftteknisk natur, vilka vid en banelektrifiering uppställde

sig och krävde sin lösning, hade styrelsen funnit sig kunna på båda dessa

områden — äv fundamental vikt för det ekonomiska utfallet — begränsa

sig till vissa kommentarer av meddelade siffersammanställningar. Styrelsen

ville emellertid i detta sammanhang framhålla, att tack vare denna standardisering

den rörliga elektromaterielen inklusive omformareaggregaten

kunde användas var som helst å de elektrifierade huvudlinjerna och å flertalet

övriga elektrifierade linjer.

Styrelsen behandlar därefter frågan om tillförseln av elektrisk energi samt

framhåller, att varje elektrifieringsföretag härvidlag självfallet krävde en

rent individuell planläggning, varför styrelsen ansett en utförligare redogörelse

vara av intresse. Vidare anför styrelsen:

Överföringen av elektrisk energi från kraftstationerna till statens järnvägars

linjenät för samtliga hittills elektrifierade bansträckor med undantag

av malmbanan skedde över det allmänna, till större delen i statens ägo befintliga

trefasöverföringsnätet. Detta system vore avsett att tillämpas för de nu

undersökta linjerna. Från utagningsställena för trefasströmmen — vattenfallsverket

tillhöriga transformatorstationer — skulle den elektriska strömmen

alltså ledas över till statens järnvägar hörande anläggningar, vilkas uppgift

vore att omforma trefasströmmen till enfasström av för loken lämpad

frekvens och spänning.

Rörande behovet av nya omformarestationer och vad därmed hör samman

meddelar styrelsen:

För linjerna Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund erfordras

två nya sådana omformarestationer, en förlagd till Bispgården och en till

Östersund. Det förutsättes därjämte, att ström till dessa linjer även skall levereras

från den redan färdiga omformarestationen vid Ånge, vilken för detta

ändamål förses med ytterligare en omformare.

Omformarestationen vid Bispgården är avsedd att erhålla erforderlig elektrisk

energi från det blivande närbelägna kraftverket vid Stadsforsen samt

vattenfallsstyrelsens norra stamlinje. Till omformarestationen vid Östersund

förutsättes vattenfallsstyrelsen komma att framdraga två enkla — alltså

tretrådiga — trefasöverföringsledningar för 70,000 volt, den ena från

Stadsforsen och den andra från lokalt kraftverk.

Linjen Långsele—Boden tänkes erhålla behövlig energi från vattenfallsstyrelsens

norra stamlinje, som matas från kraftverken vid Porjus, Norrfors och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

7

Stadsforsen. För ändamålet anordnas fyra nya omformarestationer, nämligen

i Mellansel, Vännäs, Bastuträsk och Älvsby.

Linjen Östersund—Storlien slutligen är avsedd tillföras elektrisk energi

från nämnda omformarestation vid Östersund samt från en ny vid Duved anlagd

omformarestation. För matning av denna senare tänkes vattenfallsstyrelsen

framdraga sin ena överföringsledning för 70,000 volt trefasström från

Östersund till Duved. Till nämnda ledning förutsättes även ström inmatad

från lokalt kraftverk, östersundsstationen skulle på detta sätt .erhålla matning

från två håll, Duvedsstationen däremot endast från ett. En sådan anordning

i fråga om sistnämnda omformarestation synes tillåtlig med hänsyn

till att östersundsstationen i nödfall kan övertaga matningen för hela den

162 km långa bansträckan Östersund—Storlien.

Energiförbrukningen vid den för utredningen antagna tidtabellen, vilken i

avseende å tågfrekvens i huvudsak överensstämmer med den nuvarande,

skulle enligt järnvägsstyrelsen för de särskilda norrländska byggnadssektionerna

och omformarestationerna bliva:

Ånge.....

Östersund.

Bispgården

Mellansel .

Vännäs____

Bastuträsk

Älvsby....

Duved....

Sektion

I

Sektion

II

Se“on Summa

milj. kilowattimmar

9.3

9.3

3.7

2.3 6.0

7.3

1.0

8.3

8.1

8.1

6.6

6.6

5.7

5.7

5.4

5.4

4.2 4.2

Summa 20.3 26.8 6.5 53.6

För energitillförseln till linjerna Olskroken—Uddevalla och Uddevalla—

Strömstad har beräknats, att en omformarestation skall byggas invid Uddevalla,

vilken vid elektrifiering av endast den förstnämnda av dessa linjer

kommer att förbruka 6.8 miljoner kWh samt ytterligare 3.5 miljoner kWh,

örn även den återstående delen elektrifieras.

Kostnaderna för överföringsanlåggningarna, utförda på nu angivna sätt,

hava beräknats till följande belopp:

Byggnadssektion

Omformarestationer med maski-

i

Ii

1000-

lil IV a

-tal kronor

IV b

ner och boställshus...........

1,800

3,500

800

500

300

Kontaktledningar..............

4,480

7,940

2,500

1,780

1,440

Högspänningsledning för belysning

450

930

300

200

150

Summa

6,730

12,370

3,600

2,480

1,890

De beräknade kostnaderna för övcrföringsanläggningarna överensstämma

med de motsvarande uppgifter, vilka angivits i järnvägsstyrelsens förenämnda

skrivelser den 9 februari 1934, den 27 september 1935 och den 3 april

1936 utom i fråga örn kostnaden för kontaktledningarna för linjen öster
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sund—Storlien, som ansetts kunna reduceras från tidigare beräknade

3,000,000 till 2,500,000 kronor på grund av att vid föregående förslag tilltänkta

tillförselledningar nu kunnat uteslutas.

Rörande erforderliga ändringsarbeten d övriga fasta anläggningar anför

styrelsen:

På stationerna befintliga luftledningar för belysning samt utmed järnvägslinjerna

framdragna sådana ledningar för telefon, telegraf och signaler måste

vid elektrifiering ändras till kabelledningar eller utflyttas från banan.

Vidare måste en del ändringar vidtagas i fråga örn bangårdar, bana och

broar. Vad angår^ sistnämnda ändringsarbeten, må först framhållas, att för

linjerna Ånge—Långsele och Bräcke—Östersund ävensom Bohusbanan räknats

med en maximal hastighet av 90 km per timme. För linjerna Långsele_

Boden och Östersund—Storlien har däremot räknats med en maximal hastighet

av 80 km per timme, enär den ytterligare tidsvinst för tåggången, vilken

skulle ernås genom ökning av hastigheten å dessa sträckor till 90 km, icke

är av den storlek, att därmed kan försvaras merkostnaden för erforderlig

rälsförstärkning, vilken kostnad beräknats till 7,500,000 för Långsele—Boden

samt 580,000 kronor för Östersund—Storlien. Beträffande övriga ändringar

å banan torde endast behöva meddelas, att å de platser, där möte för militärtåg

förutsatts att ifrågakomma, räknats med rundspår om 600 m för sektion

I—III samt 400 m för sektion IV.

Kostnaderna för nu angivna ändringar äro angivna i följande tabell:

I

ii

lil

IVa

IV b

Ånge—Lång-

sele och

Långsele—

Östersund—

Göteborg—

Uddevalla—

Bräcke—

Östersund

Boden

Storlien

Uddevalla

Strömstad

1000

-tal kronor

Ändringar av:

Belysningsledningar........ 170

Signal- och säkerhetsanlägg-

330

80

100

90

mngar................. 315

350

100

150

120

Bana, tunnlar och broar... 195

Statens järnvägars svag-

3,030

1,050

1,070

1,860

strömsledningar......... 2,310

4,650

1,230

615

585

Tillhopa för statens järn-

vägars anläggningar 2,990

8,360

2,460

1,935

2,655

Telegrafverkets ledningar .. 950

1,890

650

515

455

Summa 3,940

10,250

3,110

2,450

3,110

Järnvägsstyrelsen upplyser i anslutning till denna tabell, att uppgifterna

angående telegrafverkets ledningar under hand erhållits från telegrafstyrelsen.

Rörande behovet av rullande materiel anför järnvägsstyrelsen:

Enligt gjorda antaganden angående trafikstorlek och tågplan — varom

vissa närmare uppgifter meddelas längre fram — skulle sammanlagt för alla

här behandlade elektrifieringar erfordras 65 elektrolok, härav för respektive

byggnadssektioner I—IV b 19, 26, 5, 11 och 4. Till frågan örn elektrolokens

fördelning å typer har järnvägsstyrelsen ännu ej tagit slutgiltig ställning. Med

säkerhet komme att för huvudparten av trafiken å här förevarande linjer

avses standardlok litt. D. I anledning av de norr örn Långsele och väster om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

9

Östersund rådande svåra stignings- och krökningsförhållandena har emellertid

ifrågasatts anskaffning av vissa kraftigare — men på samma gång dyrbarare

— lok, att användas för de tyngsta snäll- och persontågen. Härmed skulle

eljest i viss omfattning erforderlig användning av tvenne lok i vissa tåg

bortfalla. Å andra sidan har erfarenheten visat, att den särskilt för linjer

med svagare överbyggnad konstruerade nya mindre -— såväl i anskaffning

som drift billigare — loktypen litt. Ud, beträffande vilken närmare uppgifter

lämnats i styrelsens skrivelse den 27 september 1935, kan med fördel användas

för viss tågtjänst även å huvudlinjerna. Det har därför ifrågasatts

att vid en fortsatt elektrifiering delvis tillgodose lokbehovet för här förevarande

norrlandslinjer genom överflyttning från södra nätet av D-lok, medan här

upptagna anslag skulle partiellt användas för förvärv av Ud-lok, avsedda att

utlösa D-loken.

Kostnaderna för täckande av lokbehovet a de nu undersökta linjerna samt

för anordningar till elektrisk uppvärmning hava av järnvägsstyrelsen beräknats

till i följande tabell upptagna belopp:

i

Ånge—Långsele

och

Bräcke—

Östersund

Elektriska lok.......... 3,200

Elektrisk värme m. m... 130

Summa 3,330

II lil IV a IV b

Långsele— Östersund— Göteborg— Uddevalla—

Boden Storlien Uddevalla Strömstad

1000-tal kronor

5,400 1,100 1,870 800

18090100

5,580 1,190 1,970 800

Järnvägsstyrelsen erinrar härefter om att i tidigare avgivna förslag till

statsbaneelektrifiering — till och med elektrifieringen av Ångelinjerna —- anskaffningskostnaden

för elektrolok ansetts icke böra i sin helhet belasta elektrifieringsanläggningen,

utan hade med hänsyn till förhållandet, att genom

elektrifieringen statens järnvägars framtida behov av ånglok minskats, i räntabilitetskalkylerna

från sagda kostnad avdragits ett belopp, motsvarande

det diskonterade värdet av beräknad besparing i fråga om utgifter för ersättningsköp

av sådana lok.

I och med den av 1933 års riksdag beslutade elektrifieringen av sagda

linjer inträdde emellertid, fortsätter järnvägsstyrelsen, en så stark förskjutning

i förhållandet mellan tillgången å ånglok av ifrågakommande typer

och det kvarstående behovet av sådana lok, att den genom fortsatt elektrifiering

vunna besparingen å ersättningskostnad beräknats ligga på ett mycket

betydligt tidsavstånd. Vid alla senare utredda elektrifieringsföretag

hade därför lokkostnaderna räknats brutto, ett beräkningssätt som tillämpats

även nu, helst som av naturliga skäl nyssberörda förhållande bleve allt

ogynnsammare med varje etapp, som elektrifieringen framskötes. På lång

sikt betraktat inneslöte dock det här använda beräkningssättet alltid någon

mindre säkerhetsmarginal.

I följande sammanställning angivas grupp- och slutsummor för de till

respektive elektrifieringsföretag hänförliga anläggningskostnaderna:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I II lil IV a IV b

Ånge—Lång-

Östersund—

sele och

Långsele—

Göteborg—

Uddevalla—

Bräcke—

Östersund

Boden

Storlien

Uddevalla

Strömstad

1000

-tal kronor

Överföringsanläggningen. .

Ändringsarbeten

6,730

12,370

3,600

2,480

1,890

hänförliga till statens

järnvägar............

2,990

8,360

2,460

1,935

2,655

å telegrafverkets lednin-

gar.................

950

1,890

650

515

455

Elektriska lok och elektrisk

värme m. m...........

3,330

5,580

1,190

1,970

800

Summa

14,000

28,200

7,900

6,900

5,800

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på spörsmålet om de förändringar i driftkostnaderna,

som elektrifieringen kan komma att medföra. Styrelsen anför

härom:

Vad beträffar elektrifieringens verkningar i fråga om trafikens ombesörjande

vill styrelsen först framhålla, att redan i samband med Ångeelektrifieringens

färdigställande här förevarande norrlandslinjer erhållit en efter

tidsförhållandena avpassad tågplan. För dessa linjer planeras alltså icke

någon sådan förtätning av tidtabellen, som på sin tid ägt rum vid tidigare

elektrifierade linjers övergång till den nya driftsformen.

I den vidare utredningen om skillnaden i driftkostnader vid elektrisk

drift och ångdrift har styrelsen således för norrlandslinjernas del räknat

med i stort sett nuvarande tågrörelse. För Bohusbanan åter, där — såsom

styrelsen meddelat i sin framställning den 27 september 1935 och utlåtande

till statsutskottet den 3 april 1936 — huvudmotivet för elektrifieringen skulle

vara den konstaterade stora svårigheten att med bibehållen ångdriftform

nöjaktigt ombesörja högtrafiken sommartid, har förutsatts en viss utökning

av tågrörelsen utöver den förtätning av tidtabellen, som från och med instundande

vår kommer att äga rum.

Med ledning av erfarenhet från i drift varande anläggningar hava uträknats

de besparingar respektive tillkommande kostnader, som genom elektrifieringen

kunna beräknas uppkomma. Beräkningen av bränslekostnaderna

vid ångdrift hava därvid baserats på ett grundpris av 22 kronor — vid

föregående utredning 20 kronor — per ton utländskt stenkol, vartill som

vanligt lagts kostnaden för transporter och lagerhållning. Huvudresultaten

av de sålunda gjorda beräkningarna återgivas i här följande översikt:

i

Ånge—Lång-

ii

lii

iva

IV b

sele och

Långsele—

Östersund—

Göteborg—

Uddevalla-

Bräcke—

Östersund

Boden

Storlien

Uddevalla

Strömstad

Banlängd, km............

233

499

162

89

92

Tågkilometer, 1,000-tal...

Häremot svarande lokkm

1,500

2,400

450

630

390

inkl. växling, 1,000-tal..

Minskat personalbehov,

1,800

2,930

560

700

420

man..................

Bortfallande bränsleför-

brukning, stenkol, 1,000-

52

96

15

38

18

tal ton................

27

36

8

9

5

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

11

i

ii

lii

iva

IV b

Ånge—Lång-

Östersund—

sele och

Långsele—

Göteborg—

Uddevalla—

Bräcke—

Östersund

Boden

Storlien

Uddevalla

Strömstad

1000

-tal kronor

Besparingar hänförliga till:

131

63

Minskat personalbehov .

179

332

55

Stenkol...............

Minskad kostnad för lok-

717

925

237

223

118

underhåll m. m......

172

297

49

61

33

Summa besparingar

1,068

1,554

341

415

214

Nya utgifter för:

Elektrisk energi........

Underhåll och avskriv-

428

553

133

141

53

ning för överförings- anläggningen.........

224

430

120

83

53

Summa nya driftsutgifter

Minskning i driftsutgifter

652

983

253

224

106

vid införande av elek- trisk drift...........

416

571

88

191

108

Anläggningskostnad......

Minskning i driftsutgifter i

14,000

28,200

7,900

6,900

5,800

procent av anläggnings- kapital................

2.97

2.02

1.11

2.77

1.86

Motsvarande avkastningsprocent uppgingo enligt i

förenämnda

skrivelser

den 3 april 1936 refererade — men i huvudsak under åren 1934 och 1935

verkställda — utredningar till:

Sektion

I II III IV a IV b

Procent........................ 1.09 (ej uppg.) 0.41 1.81 1.63

I anslutning till dessa tabeller anför styrelsen:

Den förbättring i det kalkylerade resultatet, vilken sålunda erhållits, beror

i huvudsak dels på nya högre liggande antaganden angående tågrörelsen,

dels på den i anslutning till senaste tidens erfarenheter antagna höjningen

av priset för lokbränsle.

Samtidigt som den kalkylerade avkastningen alltså stigit, hava kostnaderna

för nya statslån ytterligare nedbringats till en nivå av mycket nära

3 procent. Trots de risker för omkastningar, som alltid förefinnas, torde

alltså tidsomständigheterna motivera en nedsättning av den kalkylatoriska

räntefoten åtminstone till 3.5 procent mot 4.0 för 1935 års beräkningar samt

4.5 och 4.55 procent tidigare.

I följande sammanställning Ilar järnvägsstyrelsen angivit de sålunda kalkylerade

räntekostnaderna, jämförda med de förut upptagna minskningarna

i bokförda utgifter:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I II lil IVa IV b

Ånge—Långsele

och Långsele— Östersund— Göteborg— Uddevalla—

Bräcke— Boden Storlien Uddevalla Strömstad

Östersund

1000-tal kronor

Tillkommande räntekostnad.

.................. 490 987 276 241 203

Minskning i utgifter för

drift och underhåll..... 416 571 88 191 108

Saldo utgiftsökning vid införande

av elektrisk drift 74 416 188 50 95

Jag övergår härefter till spörsmålet om de ifrågasatta elektrifieringsföretagens

inverkan på försvar sberedskapen.

Över de inom järnvägsstyrelsen verkställda utredningarna har chefen för

generalstaben i ett till styrelsen avgivet, styrelsens förevarande skrivelse bilagt

yttrande framfört erinringar i olika hänseenden. Beträffande tillförseln

av elektrisk energi har sålunda chefen för generalstaben påyrkat vissa

ändringar i järnvägsstyrelsens förslag, i vad avser byggnadssektion II Långsele—Boden,

samt i sådant hänseende anfört:

Vad bansträckan Långsele—Boden beträffar, innebär den minskade kapaciteten

betydande olägenheter. Visserligen kan, enligt vad styrelsen uppgiver,

vagnvikten för ett Dg-lok sättas till högst 600 ton på grund av de stora

stigningarna. Genom koppling av lok kan emellertid denna olägenhet

neutraliseras. Eftersom det i vissa fall förutsättes, att transporter av mycket

stor omfattning skola kunna framföras å ifrågavarande bansträcka, bör

denna möjlighet att öka trafikkapaciteten till fullo utnyttjas. En ökning av

antalet omformareaggregat är sålunda erforderlig.

Vad angår omformarestationernas matning har chefen för generalstaben

krävt ändring gentemot planerna endast i fråga om sträckan Bräcke—Östersund

och härom anfört:

Ifråga om bansträckan Bräcke—Östersund föreligger under första elektrifieringsskedet

en bestämd nackdel i att inmatningen sker endast från ett

håll, nämligen Stadsforsen. Enligt järnvägsstyrelsens uppgift kan visserligen

»i nödfall» matning ske från omformarestationen i Ånge. En dylik anordning

synes emellertid innebära en icke oväsentlig överbelastning av sistnämnda

omformare samt dessutom en ökning av järnvägens sårbarhet på

grund av trafikens beroende av endast en omformarestation, om kraftöverföringen

till omformarestationen i Östersund förhindras. På grund av järnvägens

stora betydelse för transporttjänsten i krig måste därför uppställas

det kravet, att inmatning till Östersund skall kunna ske även från annat

kraftverk.

Av väsentligt större räckvidd äro de yrkanden, som avse anskaffningen av

elektrolok. Chefen för generalstaben anför härom:

Den av styrelsen beräknade nyanskaffningen av elektrolok i samband med

elektrifieringen uppgår till sammanlagt 65 lok av typerna Dk, Dg och Ud

samt eventuellt Q. En del av Ud-loken äro härvid avsedda att ersätta D-lok

å södra nätet, vilka lok skulle överflyttas till de här ifrågavarande linjerna.

Det av styrelsen föreslagna utbytet av D-lok mot Ud-lok kan icke ur militär

synpunkt godtagas, enär härigenom lokparkens fulla utnyttjande för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

13

militärtrafik äventyras. Avsteg härifrån kan tillstyrkas endast i varje särskilt

fall i likhet med vad som skett vid elektrifieringen av bland annat

Karlsborg—Skövde.

Enligt under hand från järnvägsstyrelsens militärbyrå erhållen uppgift,

beräknas lokbehovet för militärtidtabell å de till elektrifiering föreslagna

bansträckorna (sträckan Göteborg—Strömstad undantagen) till omkring 90

D-lok.

De olika loktypernas fördelning på de olika bansträckorna framgår av nedanstående

tablå (Dg icke ersatta med Ud). Bansträckorna Olskroken—

Uddevalla och Uddevalla—Strömstad hava icke medtagits, enär de äro av

mindre intresse i detta sammanhang.

Bansträcka

Behov enligt styrelsens

skrivelse

Lokbehov vid

militärtidtabell

Dk

Dg

Ud

S:a

Dg

Ds

S:a

Ånge—Långsele, Bräcke—Östersund........

5

7

5

17

22

6

28

Långsele—Boden.........................

11

7

8

26

39

6

45

Östersund—Storlien......................

3

2

—

5

14

3

17

Summa

19

16

13

48

75

15

90

Av tablån framgår, att det av styrelsen beräknade lokbehovet väsentligt

understiger det för militärtidtabellens tåg erforderliga. Emellertid synes en

viss begränsning av antalet sistnämnda tåg kunna godtagas.

Chefen för generalstaben anser sålunda det erforderliga lokantalet uppgå

till för bansträckorna Ånge—Långsele—Boden och Bräcke—Östersund 73

samt för Östersund—Storlien 6, eller tillhopa 79 elektrolok, alla av standardtyp

litt. D.

Angående förhållandena vid Bohusbanan göres från generalstabschefens

sida icke i någon punkt något yrkande.

I sin nu förevarande skrivelse har järnvägsstyrelsen till behandling upptagit

de av chefen för generalstaben gjorda erinringarna. Till en början meddelar

styrelsen beträffande ordnandet av beredskapstjänsten vid de elektrifierade

järnvägarna i allmänhet, att av Kungl. Majit anbefalld utredning rörande

dessa förhållanden nu slutförts och att ett av representanter för generalstaben,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk enhälligt antaget betänkande

med förslag förelåge. Mot förslaget torde järnvägsstyrelsen ej

komma att resa annan erinran än i vad det avsåge vidmakthållandet av ångdriftsmöjligheter

någon längre tid i reserv. Utredningen avsåge endast de

vid 1936 års riksdag eller tidigare beslutade elektrifieringarna, men järnvägsstyrelsen

förutsatte givetvis, att vid de nu till elektrifiering föreslagna

linjerna samma åtgärder vidtoges, som statsmakterna på grund av denna utredning

kunde komma att besluta för det redan färdiga eller beslutade elektronätet.

Vad angår de av chefen för generalstaben berörda särskilda förhållandena

vid nu ifrågavarande elektrifieringsföretag, har järnvägsstyrelsen framhållit

följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I det föregående angivna kapitalutgifter avse de anläggningar, anskaffningar

och förändringar, som ansetts erforderliga för att respektive järnvägslinjer

i den elektriska driftsformen skola bliva i stånd att fullt tillfredsställande

fylla desamma i fredstid påvilande trafikuppgifter, och förändringarna

i fråga om de löpande utgifterna hava beräknats under samma förutsättning.

Detta val av första ordningens utredningspremisser innebär emellertid

ingen avsikt att skjuta i bakgrunden de övriga förhållanden, vilka vid

förevarande frågas bedömande kunna påkalla hänsyn. Järnvägsstyrelsen

har alltså ingalunda velat undandölja, att å den sålunda förutsatta utrustningen

erfordras viss komplettering, om vid krigstillfällen trafikkapaciteten

skall kunna bringas upp till normalmåttet för elektrifierade stambanor. Det

har emellertid ansetts rationellt att vid utredningen noga skilja mellan de

kostnader, vilka kunna betraktas såsom fallande inom den statliga affärsdriftens

ram, och de merutgifter, som kravet på försvarsberedskap kan föranleda,

helst som de senare såsom avseende ett rent allmänpolitiskt ändamål

icke rimligen kunna få belasta affärsföretagets egen budget.

I enlighet härmed har bland de av generalstaben krävda ändringarna endast

den, som avser inmatning från två håll av elektrisk energi i Östersund,

vilken visat sig kunna tillgodoses utan kostnadsökning för statens järnvägar,

inarbetats i de i första hand kostnadsberäknade planerna.

Vad beträffar övriga tvenne punkter — tillförseln av elektrisk energi

respektive elektroloken — vilka alltså befunnits böra redovisas supplementärt,

ha verkställda utredningar givit följande resultat.

I fråga örn tillförseln av elektrisk energi har av chefen för generalstaben

icke ifrågasatts någon ändring av anläggningarnas art utan blott krävts en

ökning av antalet omformareaggregat å bansträckan Långsele—Boden. Att

liknande militära önskemål ej framförts beträffande sträckan Ånge—Långsele^

beror på att å denna den normala trafiken är väsentligt större, medan

i fråga om militärtransporter anspråken å båda linjerna äro ungefär lika.

För försvarsberedskapens tillgodoseende i av chefen för generalstaben angiven

omfattning kräves anskaffning av ytterligare 4 omformareaggregat,

betingande en kapitalutgift av 1,000,000 kronor och en årlig kostnad örn

85,000 kronor, varav 70,000 kronor till ränta och förnyelse.

Frågan om elektroloken är i så måtto mer komplicerad, som det här ordas

örn icke blott antalet fordon utan också örn loktyper. I sista hand reducerar

sig emellertid även i detta stycke spörsmålet till en kapacitetsfråga. Idloken

äro nämligen i och för sig väl användbara för ifrågavarande militärtransporter.

För att ersätta ett D-lok fordras emellertid i sagda tunga trafik

2 Ud-lok. För sådana tåg åter, där kravet på dragkraft och hastighet

är relativt litet, bär man att räkna enhet mot enhet, och mot en viss fredstrafik

kommer alltså, om även lok av den mindre typen anskaffas, att svara

en lägre kapacitet vid trafik enligt militärtidtabell. Framhållas må, att Udloken

icke° äro avsedda att å huvudlinjerna användas för annan tjänst än

lokalgodståg och växling. För dessa båda varandra mycket närstående

tjänstegrenar har Ud-loket visat sig ha betydande fördelar, i det att detsamma

icke blott är billigare i anskaffning, underhåll och drift, såsom normalt

är fallet med ett mindre maskineri i förhållande till ett större, utan ock, på

grund av förarehyttens placering mitt å loket med utsikt åt alla håll, väsentligt

överlägset från driftssynpunkt för ifrågavarande tågtjänst.

Det har vid sådant förhållande synts järnvägsstyrelsen självfallet att vid

föreliggande utredningar dessa Ud-lokets fördelar skulle antagas utnyttjade

i varje fall i primärkalkylerna. Såsom redan framhållits, har styrelsen därmed

icke velat taga ställning till frågan, i vad mån och på vad sätt jämväl

försvarsberedskapens krav skola tillgodoses. Vid utredningen örn detta

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 103.

15

spörsmål har man att undersöka tvenne alternativ, vartdera med sina fördelar

och nackdelar. Det ena alternativet (alt. a) är, att linjerna i första

hand förses med den elektromateriel, som är erforderlig och mest lämpad

för trafiken i fredstid — alltså jämväl vissa Ud-lok — medan som beredskapsreserv

anskaffas ett antal D-lok; det andra (alt. b) att, som från generalstabens

sida förutsatts, D-lok avses för all tågtjänst å huvudlinjerna. Om

den tillgängliga dragkraften i båda fallen göres lika stor, bör det vara från

militärsynpunkt likgiltigt, vilketdera alternativet som väljes, och har man

alltså blott att räknemässigt ställa de båda möjligheterna mot varandra.

I anledning av förenämnda yttrande av chefen för generalstaben har järnvägsstyrelsen

verkställt en sådan undersökning. Styrelsen har därvid utgått

från att viss besparing i det angivna lokbehovet skulle antagas erhållen därigenom,

att den ordinarie godstågstrafiken i någon mån inskränktes under

de kortare tider, då maximal militärtrafik framföres å respektive linjer, ett

beräkningssätt, som tidigare använts för att bestämma toppbelastningen å

linjerna. Vid en sådan ordning skulle det begärda lokantalet kunna

minskas med 1 lok å vardera byggnadssektionerna I och III samt med 6 lok

å sektion II.

Järnvägsstyrelsen har vidare i framställning den 30 september 1936 angående

anslag för nya byggnader och anläggningar m. m. begärt att få disponera

medel för inköp av 13 Ud-lok, och har förslag härom upptagits i årets

statsverksproposition. Under förutsättning av bifall till denna framställning

skulle alltså det av chefen för generalstaben begärda lokantalet kunna

minskas med ytterligare minst 6 D-lok i byggnadssektion I.

Slutligen må påpekas, att i byggnadsalternativ b sådana förstärkningar

av överbyggnad och broar å linjen Långsele—Boden äro avsedda att utföras,

att även de å malmbanan disponerade löken litt Oab, i varje fall i krigstid,

kunna användas i tågtjänst å denna linje. Vid tillämpande av militärtidtabell

kunna 15 dylika lok frigöras från malmbanan och sålunda de av chefen

för generalstaben begärda D-loken minskas med samma antal.

Järnvägsstyrelsen upplyser härefter, att chefen för generalstaben under

hand meddelat, att han godtager de nu framförda synpunkterna beträffande

reducering av det begärda lokantalet. De vid sådant förhållande erforderliga

ändringarna i det av järnvägsstyrelsen för fredsbehov beräknade lokantalet

framgå av följande av styrelsen gjorda uppställning:

Byggnadssektion I. Byggnadssektion II.

Alt. a......... -f- 9 D Alt. a.......... 4- 3D

Alt. b......... + 16 D — 12 Ud. Alt. b.......... + 7 D — 6 Ud.

Vid båda alternativen uppstå betydande merkostnader såväl i kapital och

förnyelse som för underhåll och drift. Följande summor hava av järnvägsstyrelsen

beräknats:

Alternativ

Kapitalutlägg......................

Årlig kostnadsökning:

Ränta och förnyelse..............

Drift och underhåll samt bortfallande

besparing................

Summa årlig kostnadsökning

Byggnadssektion I

Ånge—Långsele och

Bräcke—Östersund

Byggnadssektion II

Långsele—Boden

a b a b

1000-tal kronor

1,800

1,400

600

500

110

85

35

30

40

90

15

40

150

175

50

70

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Sammanställningen visar alltså, att alternativ a blir i driftkostnadshänseende

avgjort fördelaktigare men kräver något större kapitalinsats än alternativ

b. Då för båda byggnadssektionerna det samlade resultatet efter alternativ

b blir ogynnsammare, anser järnvägsstyrelsen emellertid detta alternativ

kunna lämnas ur räkningen, helst som alternativ a innebär, att den

normala trafiken får lämpligt ordnas närmast efter sina egna behov.

För byggnadssektion II, Långsele—Boden, är till nu anförda belopp emellertid

att lägga förut angivna kostriadssummor för ett ökat antal omformareaggregat,

varvid erhålles följande sammanställning av de till förs var sbered
-

skapen hänförliga kostnaderna:

Byggnadsektion

I II

1000-tal kronor

Kapitalutlägg......................................... 1,800 1,600

Årlig kostnadsökning

Ränta och förnyelse................................. 110 105

Drift och underhåll................... 40_30

Summa årskostnad 150 135

Angivna kostnader för ränta och förnyelse hava av järnvägsstyrelsen beräknats

med utgående från samma användningstid för respektive objekt,

efter vilken förnyelsefondsavsättningen vid statens järnvägar är avvägd. Då

det, framhåller järnvägsstyrelsen, vöre fråga om objekt i reserv, torde för

lokens del även något lägre beräkningsgrunder kunna motiveras. Örn finansieringen

ordnades på sätt järnvägsstyrelsen i det följande förutsatte, bleve

emellertid denna fråga utan större betydelse.

I anslutning till den nu återgivna utredningen av frågan om försvarsberedskapen

anför järnvägsstyrelsen:

I själva huvudfrågan, huruvida vid en eventuell elektrifiering respektive

linjer skulle erhålla den förstärkta utrustning, som försvarsberedskapen ansåges

kräva, torde avgörande komma att träffas med stöd av andra synpunkter

än dem, järnvägsstyrelsen hade att företräda, och styrelsen hade

givetvis i den punkten intet yrkande att framföra. Om medverkan från

statens järnvägars sida för förvaltningen av den beredskapsreserv, som kunde

komma att anskaffas, behövde heller icke ordas. Såsom vid tidigare utredningstillfällen

framhållits, måste styrelsen emellertid kräva, att — såväl

i fråga örn kapital som löpande kostnader — finansieringen ordnades utan

belastning av statens järnvägars budget.

Det torde böra framhållas, att om — såsom styrelsen måste påyrka —

medel för anskaffning av till krigsberedskapsreserven hörande hänförliga

omformare och elektrolok anvisades utanför statens järnvägars kapitalökningsstat,

de för affärsverken gällande bestämmelserna rörande avsättning

till förnyelsefond icke automatiskt trädde i tillämpning. Om medlen i fråga

anvisades under rubriken verkliga utgifter, syntes det till och med vara inkonsekvent

att överhuvud göra sådan avsättning, vilken naturligt hörde samman

med kapitaliseringen. Bokföringstransaktionen i fråga innebure nämligen,

att kostnaderna för anskaffningen bringades att likformigt belasta affärsrörelsen

under en längre följd av år, medan i det förevarande fallet statsverket

förutsatts omedelbart skola täcka kostnaderna, på samma sätt som

städse skedde i fråga örn till försvaret hörande anläggningar. Härmed ned
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

17

bringades årskostnaderna högst väsentligt och undvekes de vanskligheter av

olika slag, som skulle vidlåda systemet med redovisning å en särskild fond.

Vad gällde de årliga kostnaderna för anläggningarnas drift och underhåll

måste givetvis hävdas, att desamma rätteligen borde drabba statsverket såsom

sådant och icke statens järnvägar. Med hänsyn till beloppets relativa litenhet

ville järnvägsstyrelsen emellertid icke påyrka annat än ett sådant erkännande

i princip.

Det kunde givetvis invändas, att örn avsättning till förnyrelsefond icke

skedde för ifrågavarande maskinerier, så funnes i en framtid ej heller några

medel till desammas förnyelse. • Sistnämnda frågas aktualisering läge emellertid

så långt fram i tiden, att det ej syntes vara nödvändigt nu sörja därför,

utan torde kraven på skälig förtänksamhet få anses fyllda, i och med

att den första anskaffningen finansierades med löpande statsinkomster.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på frågan av de indirekta fördelar,

som de ifrågasatta elektrifieringsföretagen kunna väntas medföra och

anför i dylikt hänseende:

I det föregående har behandlats elektrifieringens ekonomiska verkningar

för statens järnvägar, i den mån de komma till synes å bokföringens utgiftssida.

Vid ställningstagandet till frågan beträffande ifrågavarande arbetens

fortsättande bör dock måhända betraktelsen icke få begränsas till blott en sådan

synvinkel. I möjlig mån lär man böra beakta jämväl de förändringar,

som förväntas inträda i fråga om vederbörande järnvägs insats i produktionens

och samhällslivets tjänst.

I förenämnda riksdagsskrivelse har framhållits, att den fortsatta elektrifieringen

av statsbanenätet måste betraktas som ett viktigt led i vårt järnvägsväsens

tekniska anpassning efter tidsutvecklingen med dess högt drivna laav

på samfärdsmedlen. Helt allmänt gäller, att övergången till elektrisk drift

medför en väsentlig höjning av transportprestationernas kvalitet och därmed

av trafikrörelsens samhällsekonomiska effekt. Denna förbättring av transportprestationernas

kvalitet kommer i första hand trafikanterna till godo, da

dessa utan ökad kostnad erhålla snabbare och behagligare resor samt kortare

transporttid för varorna. Från allmänt samhällelig synpunkt sett äro

måhända dessa indirekta vinster av ännu större värde än förändringarna i

materialkonsumtion och personalbehov. Det torde emellertid vara fåfängt

söka få fram något mätetal å berörda vinster eller överhuvud behandla desamma

annat än resonemangsvis.

Vad riksdagen nu begärt är hänsynstagande till de följdverkningar i form

av ökad trafik, som sagda förbättring av transportprestationerna kan förväntas

medföra. Erfarenheterna fran det artionde, som förflutit sedan Göteborgslinjen

övergick i elektrisk drift, hava tydligt adagalagt tillvaion av sådana

verkningar; de elektriskt drivna tagen hava alltifrån början i hög grad

vunnit den resande allmänhetens bevågenhet, och detta icke minst då det

gäller valet mellan olika slag av transportmedel.

Även i detta stycke är det dock svårt att övergå från allmänna uttalanden

till en siffermässig uppskattning, och örn några bestyrkta slutsatser kan det

näppeligen bliva tal. Huru tillförlitlig själva resandestatistiken än göres,

kan man nämligen aldrig få fram de renodlade verkningarna av den nya

driftsformen utan till desamma adderas alltid till tidsutvecklingen hänförliga

variationer, vilkas eliminering ställer sig vansklig bland annat därför,

att man icke kan förutsätta likformighet mellan skilda delar av järnvägsnätet.

Vid sänkning i befordringsavgifterna eller insättning av nya tåg har

sedan gammalt visat sig, alt den trafikökning, som erhalles, inunder succes
B

i hang till riksdagens protokoll läll 7. 1 sami. Nr 103. 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sivt, resevanornas anpassning kräver lång tid, väl i allmänhet åtskilliga år.

På samma sätt torde det förhålla sig med elektrifieringens verkningar å resefrekvensen.

Då man i fråga om de senare icke rimligen synes kunna antaga

en högre samlad vinst än 5 å 10 procent av förefintlig trafik och detta först

på lång sikt, medan vid nuvarande konjunkturläge kan inregistreras en årlig

förändring av sagda storleksordning, måste självfallet ett studium på statistisk

grund av elektrifieringens allmänna verkningar möta stora vanskligheter.

Statens järnvägars statistik innehåller numera — sedan ett tiotal år -—

inga uppgifter angående persontrafikens fördelning å bandelar. Av en nu

verkställd specialundersökning har emellertid framgått, att man för närvarande

kan å de statsbanelinjer, som förevarande utredning omsluter, räkna

med följande persontrafikrörelse och inkomst därav (i runda tal):

Personkm Inkomst

milj. milj. kr.

I. Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund. 52 2.0

II. Långsele—Boden.............................. 80 3.0

lil. Östersund—Storlien........................... 22 0.8

IV a. Göteborg—Uddevalla.......................... 42 1.5

IV b. Uddevalla—Strömstad......................... 14 0.5

Vid beräkning av dessa inkomster har hänsyn icke tagits till förefintliga

olikheter mellan skilda bandelar vad angår inkomst per personkm. Uppgifter

bandelsvis angående detta genomsnittstal finnas nämligen ej för senare

år än 1926. Flera kända fakta tyda på att sedan nämnda år en stark utjämning

i berörda hänseende ägt rum, och återstående skillnader spela i allt

fall ingen roll i förevarande sammanhang.

Man synes kunna utgå från att den med den nya driftsformen vunna trafikökningen

är ungefärligen proportionell mot storleken av förefintlig trafikrörelse.

Så skiftande som de lokala förhållandena äro, kan emellertid sagda

proportion icke antagas bli ens närmelsevis lika för alla linjer.

I betraktande av denna och förut berörda omständigheter har styrelsen

icke ansett sig kunna i kalkylerna införa en förbättring i trafikinkomster, att

ställas parallellt med angivna utgiftsdifferenser.

Järnvägsstyrelsen har härefter lämnat följande sammanställning av nämnda

utgiftsdifferenser med förberörda totalinkomster, vilka enligt styrelsen

kunna lämna viss ledning för bedömandet av frågan, i vad mån kompensation

av utgiftsstegringen kan väntas erhållen:

Byggnadssektion

Procent inkomstBeräknad

Persontra- ökning erforderlig

utgiftsökning fiksinkomst för kompensation

av utgiftsökning

1000 — tal kronor

I. Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke

—Östersund..............

...... 74

2,000

4

II.

Långsele—Boden............

...... 416

3,000

14

lil.

Östersund—Storlien.........

...... 188

800

24

IV a.

Göteborg—Uddevalla........

...... 50

1,500

3

IV b.

Uddevalla—Strömstad.......

...... 95

500

20

Av dessa siffror, ställda i relation till kända förhållanden i övrigt, torde

få anses framgå, anför styrelsen, att en den kalkylerade utgiftsstegringen

motsvarande inkomstökning vöre tämligen säker för bandelen Göteborg—

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

19

Uddevalla och att en sådan för byggnadssektion I läge inom möjligheternas

gränser. Helt säkert vore däremot, att för samtliga övriga linjer balans mellan

inkomst- och utgiftsändringarna icke kunde förväntas erhållen.

Under åberopande av de nu lämnade uppgifterna ävensom de motiv för

elektrifiering, som för respektive bansträckors del anförts i järnvägsstyrelsens

yttrande i ämnet till 1936 års riksdags statsutskott, tillstyrker styrelsen,

att proposition avlåtes till 1937 års riksdag om elektrifiering av dels statsbanesträckorna

Änge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund, vilka äro

att betrakta såsom ett byggnadsobjekt, dels ock bandelen Göteborg—Uddevalla.

Rörande frågan örn elektrifiering av de övriga i utredningen berörda statsbanesträckorna

har järnvägsstyrelsen anfört:

Vad beträffar bansträckorna Östersund—Storlien och Uddevalla—Strömstad,

är förhållandet mellan kalkylerad utgiftsökning till följd av elektrifieringen

och omfattningen av den persontrafik, som skulle få gott av höjningen

i trafikeringsstandard, skäligen ogynnsam.

Vad angår den relativt korta bandelen Uddevalla—Strömstad, är för övrigt

i sistnämnda hänseende ej mycket att vinna. För sträckan Östersund—

Storlien skulle däremot tidsvinsterna bliva i och för sig avsevärda. Så

skulle uppgående nattsnälltåget nr 24 kunna ankomma till Storlien 50 minuter

tidigare, och motsvarande nedgående tåg avgå cirka 30 minuter senare

än vid bibehållen ångdrift. Om alltså linjen Östersund—Storlien i fråga om

besparingen i resetid, den mest gripbara och uppmärksammade vinsten av

en banelektrifiering, kan väl tavia med flertalet redan fullbordade elektrifieringsföretag

— givetvis vid en beräkning per bankm. — så är det emellertid

klart, att den ökning i trafikinkomster, som skulle föranledas av sagda

förbättring för trafikanterna, icke kan uppväga mer än en ringa del av den

kalkylerade, i förhållande till trafikomfattningen högst avsevärda utgiftsökningen.

Järnvägsstyrelsen kan alltså icke tillstyrka elektrifiering av någon

av sagda sträckor i annan ordning än såsom allmänt arbete, att bedrivas

under tider, då konjunkturförhållandena befinnas betinga särskilda statliga

åtgärder för ökning av arbetstillgången.

Vad slutligen angår sträckan Långsele—Boden intager densamma en mellanställning

mellan de nu tillstyrkta respektive avstyrkta linjerna. För det

första är nämligen det ekonomiska utfallet väsentligt mindre ogynnsamt för

denna sträcka än för sträckan Östersund—Storlien i det att den kalkylerade

förräntningsprocenten är 2.02 mot 1.11, och vidare blir för ifrågavarande

långa sträcka vinsten i resetid i många fall särdeles betydande.

Visserligen vore, fortsätter järnvägsstyrelsen, den kalkylerade vinsten i körtid

på själva sträckan Långsele—Boden proportionsvis mindre än den för

Östersund—Storlien, nämligen i genomsnitt 1 timme 15 minuter på 499 km.

mot nämnda 30 å 50 minuter på 162 km., men i delta sammanhang spelade

de absoluta talen en avgörande roll. Av stor betydelse vore också, att tidsvinsterna

å linjen Långsele—Boden komma även stora bakom liggande områden

till godo, ävensom att med hänsyn till tågläget sagda minskning i körlid

kunde i vissa viktiga förbindelser å långdistans resultera i en mycket

större samlad vinst i restid. Så skulle middagssnälltåget från Malmö nr 18

kunna över örebro sammanknytas med det snabbaste nattåget från Stockholm

norrut nr 22 och sålunda åstadkommas en helt ny högklassig reselä
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

genhet mellan Sydsverige å ena sidan samt övre Norrland å den andra. Även

för resande från Göteborg och västkusten skulle denna nya anslutning bliva

av stor nytta, i det enligt förenämnda tidtabellsutkast tidsbesparingen skulle

bliva för resande från Göteborg 2 timmar 35 minuter och för resande från

västkusten söder om Göteborg cirka 3 timmar 45 minuter (avgångstid från

exempelvis Varberg kl. 15.29 i stället för kl. 11.43).

Järnvägsstyrelsen anför vidare:

Förbises må ju ej heller, att själva sammanknytningen av den sedan länge

elektrifierade malmbanan med det övriga elektriskt drivna nätet kan komma

att medföra vissa fördelar i fråga om gemensam utnyttjning av dragkraften.

I detta sammanhang kan också vara att beakta, att bela statsbanenätet

norr om Ånge byggts utan förhoppning på direkt förräntning av kapitalet.

Under senare tid, efter det skiljelinjen mellan investeringar av statslånemedel

och investeringar av skattemedel blivit fixerad, hava också samtliga

anslag till de nya norrlandslinjerna anvisats att täckas av andra statsinkomster.

Såsom av förut anförda siffror framgår, ger däremot förevarande

utredning angående elektrifieringen av linjen Långsele—Boden vid

banden, att av det nyinvesterade kapitalet, 28.2 miljoner kronor, 16.5 miljoner

kronor kan påräknas förräntat genom vunna besparingar å driften och

att utan förräntningsanspråk alltså skulle behöva insättas endast 11.7 miljoner

kronor, d. v. s. 40 procent av totalsumman. Jämföres detta belopp med

de stora investeringarna å inlandsbanan med tvärbanor, förefaller ju detsamma

— om också i och för sig betydligt — dock relativt måttligt, och jad

beträffar betydelsen för den allmänna samfärdseln, står sig det nu ifrågasatta

byggnadsföretaget mycket väl vid en jämförelse med de två senaste årtiondenas

nya statsbanebyggnader. För det fall att banelektrifiering skall vid

inträffande lågkonjunktur företagas såsom allmänt arbete, partiellt finansierat

med anslag utanför statens järnvägars kapitalökningsstat, bör alltså

denna långa bansträcka i första hand komma i fråga.

Något beslut om elektrifiering i sådan ordning kan väl emellertid näppeligen

ifrågasättas vid 1937 års riksdag, men däremot lära väl statsmakterna

möjligen kunna finna, att med hänsyn till allmännyttan elektrifieringen av

banan Långsele—Boden skall företagas utan att avvakta tider med mycket

knapp arbetstillgång, och salunda finna önskligt att fatta principbeslut i ärendet

redan vid 1937 års riksdag. För sistnämnda eventualitet vill järnvägsstyrelsen

därför meddela, att fran styrelsens sida intet är att erinra mot att

av de för sagda elektrifieringsföretag erforderliga anslagsmedlen, ett belopp

av 16.5 miljoner kronor anvisas i vanlig ordning å statens järnvägars kapitalökningsstat,

ävensom att sagda utökning av byggnadsprogrammet icke

behöver föranleda några ökade anslagsäskanden för nästkommande budgetar.

Rörande arbets- och finansieringsplanerna för de ifiagasatta

elektrifieringsföretagen, Göteborg—Uddevalla samt Ånge—Bräcke—

Långsele och Bräcke—Östersund, anför styrelsen:

För tryggande av de beräknade anläggningskostnaderna hava villkorliga

avtal — gällande under förutsättning av att erforderliga medel för anlaggningarnas

utförande komma att av statsmakterna ställas till järnvägsstyrelsens

förfogande — träffats med vissa leverantörer angående de för elektrifieringen

erforderliga större leveranserna. För utförandet av statens järnvägars

egna arbeten för här ifrågavarande elektrifieringar erfordras en arbetsstyrka,

som sommartid uppgår till cirka 500 man men som vintertid mäste

minskas till omkring 150 man. Av dessa utgöras omkring 150 man av bygg
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nadsarbetare, som förut haft sysselsättning vid statens järnvägsbyggnader.

Enligt föreliggande arbetsplaner beräknas arbetet med samtliga förenämnda,

till omedelbart utförande föreslagna banelektrifieringar vara fullbordat

under första halvåret 1939.

Järnvägsstyrelsen har beräknat de enligt samma arbetsplaner under olika

år för skilda slag av arbeten och anskaffningar erforderliga anslagsmedlen

till följande belopp:

Överföringsanläggningen..............

Ändringsarbeten

hänförliga till statens järnvägar.....

å telegrafverkets ledningar..........

Elektriska lok och värmeanläggningar...

Summa kronor

Budgetåret

1937/1938

kronor

5.035.000

3.700.000

1.465.000

1.800.000

1938/1939

kronor

4.175.000

1.225.000

3.500.000

8.900.000

Summa

kronor

9.210.000

4.925.000

1.465.000

5.300.000

20,900,000

12,000,000

Styrelsen framhåller härefter, att enligt hittills följd norm i fråga örn finansieringen

av statsbaneelektrifieringen av förenämnda anslag ett belopp

om 3,500,000 kronor, enligt antagen räntefot motsvarande den kalkylerade

utgiftsökningen (74,000 + 50,000) 124,000 kronor, rätteligen skulle anvisas

att utgå av medel, vilkas ianspråktagande icke medförde ökning av

statens järnvägars räntepliktiga lånemedelskapital. Med hänsyn till beloppets

relativa litenhet och förut berörda möjlighet att å inkomstsidan erhålla någon

kompensation, har styrelsen emellertid icke velat resa någon erinran mot

att hela det erforderliga beloppet, 20,900,000 kronor, å respektive riksstater

upptages i vanlig ordning såsom kapitalökning vid statens järnvägar och

anvisas att utgå av lånemedel. För budgetåret 1937/1938 skulle alltså erfordras

ett anslag för kapitalökning av 12,000,000 kronor.

Till angivna summor, fortsätter styrelsen, vore emellertid att lägga de medel,

som kunde befinnas erforderliga i och för åstadkommande av nödig försvarsberedskap

och som enligt chefens för generalstaben förslag uppginge

till 1,800,000 kronor. I detta avseende hade, såsom redan framhållits, styrelsen

intet yrkande, förutom att eventuella medelsanvisningar skulle ske

utanför statens järnvägars kapitalökningsstat. I den mån på grund av framtida

ökning av trafikrörelsen materielen i fråga kunde bliva behövlig även

för trafiken under fredstid, vore styrelsen givetvis beredd att taga på sig

samtliga förpliktelser i fråga örn densamma, och finge i så fall en omföring

i den centrala statsbokföringen antagas ske. Örn det praktiska förfaringssättet

vid en sådan framtida eventualitet syntes emellertid ej vara nödvändigt

att nu träffa bestämmelser.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer .styrelsen, att Kungl. Majit

måtte till riksdagen avlåta proposition örn anslag till elektrifiering av dels

statsbanelinjerna Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund, dels bandelen

(Göteborg—) Olskroken—Uddevalla samt att i enlighet med nämnda

plan för budgetåret 1937/1938 anslag äskas med 12,000,000 kronor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I utlåtande den 25 januari 1937 har telegrafstyrelsen anfört:

I sin skrivelse har järnvägsstyrelsen bland kostnaderna för elektrifieringsarbetena

upptagit ersättningar till telegrafverket för utflyttning av dess ledningar

från banlinjerna med 950,000 kronor för linjerna Ånge—Bräcke—

Långsele och Bräcke—Östersund samt med 515,000 kronor för bandelen

Olskroken—Uddevalla. Mot dessa ersättningsbelopp, vilka synbarligen grunda

sig på vissa av representanter för telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen

gjorda beräkningar angående kostnaderna för så kallad blank utflyttning av

telegrafverkets ledningar, finnes från telegrafstyrelsens sida intet att erinra.

I dessa flyttningskostnader innefattas inga kostnader för undanflyttning av

enskilda abonnenter tillhöriga ledningar. Dessa kostnader kunna emellertid

enligt erfarenhet från tidigare arbeten ej stiga till belopp, som nämnvärt inverka

på totala elektrifieringskostnaden.

Enär emellertid, av skäl som i det följande anföras, blank utflyttning icke

torde böra annat än delvis komma i fråga vid undanflyttning av telegrafverkets

ledningar från de ifrågavarande norrlandslinjerna, utan därstädes samt

även vid undanflyttningen från bandelen Olskroken—Uddevalla en del av

ledningarna bör förläggas i jordkabel, är det av vikt att, innan telegrafverkets

arbeten påbörjas, genom överenskommelse mellan telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen ersättningarnas definitiva belopp faststälies.

Under åberopande av det anförda hemställer telegrafstyrelsen, att Kungl.

Majit måtte anbefalla telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen att i god tid

träffa överenskommelse om de ifrågavarande ersättningarnas belopp med

föreskrift tillika att, därest styrelserna icke skulle kunna enas om beloppens

storlek, frågan därom skall underställas Kungl. Maj:ts avgörande.

Telegrafstyrelsen uttalar härefter, att styrelsen förutsatte, att elektrifieringen

av berörda bandelar komme att i tekniskt hänseende utföras på sätt, som

skett vid hittills genomförda eller beslutade elektrifieringar, och att således

från järnvägsstyrelsens sida åtgärder till skydd mot störningar i svagsströmsledningarna

komme att vidtagas i samma utsträckning som vid nu pågående

elektrifieringsföretag.

Telegrafstyrelsen meddelar härefter, att, därest beslut fattas om elektrifiering

av de av järnvägsstyrelsen föreslagna banorna, viss omläggning i de

av telegrafstyrelsen uppgjorda planerna för anläggning av rikskablar blir erforderlig,

samt anför i sådant hänseende:

Enligt de av telegrafstyrelsen uppgjorda planerna för anläggning av rikskablar

skulle dylik kabel å sträckan Sundsvall—Östersund utföras år 1941.

före vilken tid kabeln i fråga icke är för telegrafverket erforderlig. Då

nu för elektrifiering av statsbanelinjen Ånge—Östersund kräves utflyttning

från banan av telegrafverkets ledningar mellan Erikslund (14 kilometer öster

om Ånge) och Östersund, synes det emellertid icke kunna komma i fråga,

att på denna sträcka bygga nya stolplinjer med ledningar för att efter några

få år åter nedtaga desamma, utan torde redan från början de längre ledningarna

böra förläggas i jordkabel. Samtidigt böra telegrafverkets ledningar

å sträckan Sundsvall—Erikslund förläggas i jordkabel, emedan det ur

ledningsteknisk synpunkt skulle vara ytterst olämpligt att mellan de två kabelsträckorna

Sundsvall—söderut och —norrut samt Erikslund—Östersund

bibehålla ledningarna Sundsvall—Erikslund såsom luftledningar med dessas

från kabelledningarna väsentligt skiljaktiga elektriska egenskaper.

Kostnaderna för jordkabel Sundsvall—Erikslund—Östersund äro med nu
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

23

varande material- och arbetspriser beräknade till 4,850,000 kronor. Därest

järnvägsstyrelsens förslag om ifrågavarande statsbanelinjes elektrifiering

bifalles, måste kabeln Sundsvall—Östersund utföras år 1938 samt medel

därtill såsom anslag för kapitalökning och ur telegrafverkets förnyelsefond

i sinom tid på framställning av telegrafstyrelsen anvisas.

För att möjliggöra utförandet av den 173 kilometer långa kabelanläggningen

Sundsvall—Erikslund—Östersund under år 1938 måste enligt telegrafstyrelsen

viss omläggning av telegrafverkets övriga kabelplaner vidtagas.

Enär, enligt vad styrelsen upplyser, intet av de i telegrafverkets planer

nu upptagna kabelarbetena kan i tiden förskjutas, bar styrelsen icke

funnit annan möjlighet att tillmötesgå det nu uppkomna kravet på undanflyttning

av ledningarna från de till elektrifiering föreslagna norrlandslinjerna

än att inlägga det nu i planen för år 1938 upptagna kabelarbetet Krylbo—Gävle

i 1937 års arbetsplan, ehuru därigenom såväl 1937 som 1938 års

arbeten komma att bliva synnerligen omfattande och kapitalkrävande. För

att kabeln Krylbo—Gävle skall kunna utläggas under innevarande år, måste

beställning av denna kabel ske senast den 1 april 1937. Kostnaden för kabeln,

som har en längd av 85 kilometer, beräknas till 2,600,000 kronor, vilket

belopp synes böra utgå av kapitalökningsmedel.

Telegrafstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t, under förutsättning att

frågan örn elektrifiering av statsbanelinjen Ånge—Östersund förelägges 1937

års riksdag, måtte föreslå riksdagen, att det för budgetåret 1937/1938 begärda

anslaget å 27,500,000 kronor för fortsatt utvidgning av statens telefon-

och telegrafväsende ökas med 2,600,000 kronor till 30,100,000 kronor.

I skrivelse den 28 januari 1937 har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke hava

något att erinra mot telegrafstyrelsens förslag, att Kungl. Majit måtte anbefalla

telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen att i god tid träffa överenskommelse

angående beloppet av den ersättning, telegrafverket skulle erhålla för

utflyttning av dess ledningar från de banlinjer, som föreslagits skola elektrifieras,

med föreskrift tillika, att, därest styrelserna icke skulle kunna enas

örn beloppens storlek, frågan därom skulle underställas Kungl. Majits avgörande.

1 utlåtande den 27 januari 1937 bar chefen för generalstaben till en början

erinrat om, att lian i samband med elektrifieringen av bansträckan

Stockholm—Malmö framhållit nödvändigheten av att bestämmelserna i Kungl.

Majits brev den 12 februari 1909 för tillgodoseendet av försvarets intressen

vid anläggning m. m. av statsbana kompletterades i fråga örn elektrifiering.

Sådana bestämmelser, fortsätter chefen för generalstaben, utfärdades också

av Kungl. Majit den 15 april 1932. Rörande dessa bestämmelser uttalade

emellertid järnvägsstyrelsen i utlåtande den 24 februari 1934, att tolkningen

av desamma kunde bliva mycket olika, allt efter de antaganden, som gjordes

beträffande omfattningen av vållade skador å de elektriska anläggningarna

och den tidsfrist, inom vilken återställandet skulle ske. Vidare hemställde

järnvägsstyrelsen, att en utredning rörande dessa frågor skulle utföras. En

sådan utredning anbefalldes av Kungl. Majit den 31 maj 1934 och bade re
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sultatet av utredningen överlämnats av chefen för generalstaben till Kungl.

Maj:t med skrivelse den 27 januari 1937.

Rörande denna utredning anför chefen för generalstaben:

Av utredningen framgår till fullo de elektrifierade järnvägarnas stora sårbarhet

och att, därest betryggande beredskapsåtgärder icke vidtagas, en motståndare

medelst sina flygstridskrafter sannolikt kan komma att helt lamslå

trafiken å de elektrifierade järnvägarna, vilket givetvis skulle komma att

medföra förödande verkningar på hela samhällslivet. Utredningsmännen

framhålla också med skärpa den vitala betydelse de föreslagna beredskapsåtgärderna

kunna komma att få för rikets bestånd i händelse av krig. Mot

bakgrunden av dessa förhållanden måste de föreslagna elektrifieringarnas

lämplighet bedömas.

De föreslagna beredskapsåtgärderna äro dels sådana, som avse att i möjligaste

mån hålla de elektriska anläggningarna intakta, dels sådana som avse

att, om ock i begränsad utsträckning, säkerställa trafiken, därest den elektriska

driftsformen omöjliggöres. Samtliga dessa åtgärder äro, enligt vad

som framhålles i utredningen, nödvändiga. Emellertid äro de sistnämnda

åtgärderna, nämligen bibehållandet av en ångloksreserv, av speciellt intresse

i detta sammanhang. I utredningen behandlas ångloksreserven närmast som

en ersättning för den elektriska driftsformen, örn denna omöjliggöres. Frågan

måste emellertid betraktas även ur en annan synvinkel. Som i yttranden

rörande förekommande förslag till elektrifieringar vid flera tillfällen

framhållits av chefen för generalstaben, senast i samband med elektrifieringen

av bansträckorna Karlsborg—Skövde, Svartå—örebro m. fl., måste för

transporttjänstens ordnande i krig ändringar i lokens fredsmässiga fördelning

ske, och vissa järnvägar, vilka i fred endast disponera ett ringa antal

lok, vid krig erhålla ökat antal lok. I och med den fortskridande elektrifieringen

å de trafikstarka järnvägarna och det därmed följande avställandet

av ånglok minskas emellertid möjligheten att vid krig ändra lokfördelningen.

Det måste därför uppställas som ett bestämt villkor vid en fortsatt

elektrifiering, alt ånglok bibehållas i sådan utsträckning, att erforderlig

trafikkapacitet i krig kan uppnås vid kvarvarande ånglinjer. En ånglinje,

som härvid är av en alldeles särskild vikt, är inlandsbanan. På grund av

sin sträckning är nämligen den andra förbindelsen med övre Norrland,

d. v. s. norra stambanan, synnerligen sårbar icke blott för företag från luften

utan även från marken, exempelvis vid landstigningsföretag mot Norrlandskusten,

och detta vare sig banan elektrifierats eller icke. För såväl

försvaret av övre Norrland som för folkförsörjningen i dessa landsdelar är

det därför av vital betydelse, att förutom stambanan ytterligare en, mera

skyddad, järnvägsförbindelse med erforderlig trafikkapacitet står till buds.

Detta har också redan före tillkomsten av flygstridskrafter och härmed förenad

ökad sårbarhet till fullo beaktats av statsmakterna, som bland annat

av förenämnda skäl beviljat medel till inlandsbanans färdigställande trots

det dåliga driftsekonomiska utbytet av densamma.

Med hänsyn till den i normala fall låga trafikfrekvensen å denna bana

bleve emellertid, fortsätter chefen för generalstaben, den i fred härför erforderliga

lokparken icke tillräcklig för förhållandena i krig. En tillbeordring

bleve därför nödvändig, när trafikkapaciteten måste höjas. Så länge de nuvarande

ånglinjerna bibehölles för ångdrift, bleve också en sådan överflyttning

möjlig. Elektrifierades huvudlinjerna och de härigenom lösgjorda äng
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

25

loken avyttrades eller nedskrotades, bleve däremot den erforderliga tillbeordringen

icke längre möjlig. Under sådana förhållanden skulle alltså inlandsbanan

icke fylla den uppgift, som varit huvudmotivet för de stora kapitalinvesteringarna

i denna bana. Med hänsyn såväl härtill som till de stora

värden, som i övrigt stöde på spel, därest järnvägstrafiken med övre Norrland

icke säkerställdes, framstode det därför som en tvingande nödvändighet,

att ånglok bibehölles till sådant antal, att inlandsbanans trafikkapacitet kunde

i erforderlig grad utnyttjas. Vikten härav endast skärptes, om genom

elektrifiering stambanans sårbarhet ökades. Utöver de för inlandsbanan nödvändiga

ångloken erfordrades dessutom lok för den främst för folkförsörjningen

erforderliga ordinarie trafiken å övriga ånglinjer samt för upprätthållandet

av den ångdrift å de elektrifierade järnvägarna, som angåves i

Kungl. Maj:ts brev den 15 april 1932. Den av järnvägsstyrelsen föreslagna

elektrifieringen av bansträckorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund

och Göteborg—Uddevalla kunde därför ur nu nämnda synpunkter godtagas,

endast om ånglok i angiven utsträckning bibehölles och övriga av beredskapsutredningen

föreslagna åtgärder vidtoges.

Chefen för generalstaben framhåller i detta sammanhang beträffande bibehållandet

av ånglok vid elektrifiering, att hållandet av ångloksreserv i princip

godtagits av Kungl. Majit vid beviljandet av koncession för bergslagsbanan

beträffande elektrifiering av bansträckan Göteborg—Åmål.

Då beträffande övriga för elektrifiering ifrågasatta banor järnvägsstyrelsen

icke tillstyrker elektrifieringens utförande under budgetåret 1937/1938

förklarar sig chefen för generalstaben sakna anledning att uttala sig i dessa

avseenden. Rörande principen framhålles dock följande:

Vid föregående elektrifieringar har som det starkaste motivet för införandet

av den elektriska driftsformen framhållits den härmed förenade förbättringen

i det driftsekonomiska utbytet. Enär en elektrifiering av bandelarna

Långsele—Boden, Östersund—Storlien och Uddevalla—Strömstad tvärtom

skulle, enligt vad järnvägsstyrelsen framhåller, medföra en försämring i utbytet,

synes därför en elektrifiering vara acceptabel, endast om starka samhälleliga

fördelar i övrigt stå att vinna. De fördelar av denna art, exempelvis

förkortad restid, som en elektrifiering av ifrågavarande banor skulle

medföra, synes emellertid på intet vis vara av sådan betydelse, att de motsvara

de stora risker för samhällslivet, vilka äro förknippade med den ökade

sårbarheten vid krig. Den ifrågasatta elektrifieringen av dessa banor bör

därför icke komma till utförande.

I fråga örn de tekniska fordringar, som ur försvarsberedskapssynpunkt

måste ställas på en eventuell elektrifiering i fråga örn tilltörsel av elektrisk

energi, inmatning, antal elektrolok m. m., uttalar chefen för generalstaben,

att dessa framgå av hans skrivelse den 31 december 1936 till järnvägsstyrelsen

samt styrelsens skrivelse den 16 januari 1937. Beträffande antalet elektrolok

kunde dock den av järnvägsstyrelsen angivna reduktionen godtagas. Mot

att lokfrågan härvid ordnades enligt järnvägsstyrelsens alternativ a hade chefen

för generalstaben intet att erinra.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Departe
ments
chefen.

Under åberopande av det anförda hemställer chefen för generalstaben att

elektrifiering av bansträckorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund

och Göteborg—Uddevalla måtte utföras endast under förutsättning, att beredskapsåtgärder

vidtagas i enlighet med av förutnämnda beredskapsutredning

angivna grunder, innefattande jämväl erforderlig ångloksreserv, och

att övriga i berörda skrivelse den 31 december 1936 angivna villkor uppfyllas,

samt att elektrifieringen av övriga i järnvägsstyrelsens skrivelse den

16 januari 1937 omnämnda bandelar icke utföres.

Såsom inledningsvis anförts närma sig de redan beslutade banelektrifieringsföretagen

snabbt sin fullbordan. Med undantag av Tomteboda bangårdselektrifiering,

som är beroende på vissa bangårdsombyggnader, torde

samtliga hittills beslutade järnvägselektrifieringar komma att avslutas under

innevarande år. Vid sådant förhållande uppställer sig självfallet frågan,

huruvida elektrifieringen skall utvidgas att omfatta jämväl någon eller några

av återstående icke elektrifierade statsbanelinjer, eller om den sedan åtskilliga

år tillbaka funktionerande elektrifieringsorganisationen, vilken nått en

hög grad av effektivitet, skall under närmaste tiden avvecklas, åtminstone

till sin huvudpart.

De vid 1936 års riksdag beslutade järn vägselektrifieringarna hade avseende

å vissa smärre linjer, anknytande till eller utgörande förbindelseleder mellan

redan elektrifierade linjer, och kunna sägas hava varit motiverade huvudsakligen

ur drifttekniska synpunkter. I övrigt hava de hittills genomförda

elektrifieringsföretagen tillkommit i syfte att vinna — förutom de med

elektrisk drift i allmänhet förbundna indirekta fördelarna — ett förbättrat

järnvägsekonomiskt resultat. Vissa av dessa företag hava emellertid så till

vida varit ekonomiskt sett svagare motiverade, som den beräknade utgiftsbesparingen

icke räckt till full förräntning av anläggningskostnaderna.

I fråga om dessa företag har emellertid tillkommit önskemålet att

under rådande arbetslöshet bereda ökade arbetstillfällen såväl direkt genom

arbetena å banan som indirekt genom beställningar hos den inhemska

industrien.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har järnvägsstyrelsen

vid olika tillfällen under senare år verkställt utredningar i syfte att undersöka

förutsättningarna för en fortsatt elektrifiering av statsbanenätet. Beträffande

de linjer, som i dylikt sammanhang ansetts böra ifrågakomma,

hava emellertid utredningarna visat, att en övergång till elektrisk drift, om

hänsyn tages endast till förändringarna av årliga utgifter, icke kan förutses

bliva räntabel. Järnvägsstyrelsen har med hänsyn till bland annat de direktiv,

som av statsmakterna lämnats med avseende å förräntningen av det i

statsbanorna nedlagda kapitalet, fördenskull icke ansett sig för det dåvarande

böra föreslå elektrifiering av ytterligare linjer. Då dylika arbeten på grund

av den under de senaste åren inträdda förbättringen i det ekonomiska konjunk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

27

turläget ej heller ansetts motiverade från arbetslöshetssynpunkt, har styrelsen

ansett frågan om elektrifiering av nya huvudlinjer böra tills vidare

vila i avvaktan å den kommande utvecklingen.

I sin förenämnda skrivelse den 6 juni 1936 i anledning av väckta motioner

angående fortsatt elektrifiering av statsbanorna har emellertid riksdagen för

sin del framhållit, att statens järnvägar alltjämt måste anses vara av en sådan

central betydelse för hela landets samfärdselväsen, att de på kort sikt inriktade

avkastningskraven icke borde få hålla tillbaka statsbanornas fortsatta

tekniska utveckling. Riksdagen har ock betonat, att avkastningsberäkningarna

icke såsom hittills borde begränsas till förändringarna på utgiftssidan

utan jämväl taga sikte på beräkneliga förbättringar av trafikinkomsterna.

Starka skäl torde ock kunna anföras för att fortsätta elektrifieringen av

statsbanorna, även om det omedelbart påvisbara ekonomiska resultatet —

d. v. s. möjligheten att genom utgiftsbesparing förränta investerat kapital —

av elektrisk drift å de skilda bandelarna icke otvetydigt pekar i sådan riktning.

Erfarenheterna av de hittills genomförda elektrifieringarna hava givit vid handen,

att en banas elektrifiering medfört drifttekniska fördelar, som i många

fall varit betydande. Dessa hava icke hänfört sig enbart till den rena drifttjänsten

utan även medfört betydligt ökade möjligheter att uppbygga en trafikplan,

som bättre tillgodoser trafikbehovet än en plan, grundad på ångdrift.

En omläggning till elektrisk drift innebär sålunda i flertalet fall en

såväl kvantitativ som kvalitativ förbättring, i det att banans trafikkapacitet

ökas och en höjning av transportprestationernas kvalitet inträder. Främst

hava dessa förbättringar tagit sig uttryck i ökad tågtäthet och förkortade restider.

Snabba genomgående godståg hava kunnat insättas, och i fråga om

persontrafiken är det icke endast de långväga snälltågens ökade medelhastighet,

som är särskilt värdefull, utan förkortning av restiden vinnes i än högre

grad i fråga om persontågen med dessas täta uppehåll vid stationer. För såväl

godstrafikens som persontrafikens utveckling hava nämnda förhållanden

en betydelse, som icke bör underskattas. I detta sammanhang må även framhållas,

att, därest statens järnvägars stambanelinjer alltjämt skola kunna fylla

sina uppgifter såsom huvudådror i vårt lands samfärdselnät, arbetet på banornas

anpassning i tekniskt hänseende efter tidsutvecklingen med dess högt ställda

fordringar på moderna samfärdsmedel icke torde få avstanna. Utöver de nu

angivna fördelar för närings- och samhällslivet över huvud, som en elektrifiering

kan väntas medföra, torde även böra beaktas den förmån, som ett utnyttjande

av landets vattenkraftstillgångar från olika synpunkter får anses innebära.

De nu av järnvägsstyrelsen framlagda utredningarna, vilka äro grundade

bland annat på ett kolpris av 22 kronor per ton och ett beräknat krav på förräntning

av investerat kapital efter 3.5 procent, hava givit följande huvudsakliga

resultat:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. May.ts proposition nr 103.

Kapital-

Utgifts-

Bristande

Linjer.

investering.

besparing.

förräntning.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Sektion I: Ånge—Bräcke—Långsele

och Bräcke—Östersund

(233 km)..............

14,000,000

416,000

74,000

Sektion II: Långsele—Boden (499 km).

28,200,000

571,000

416,000

Sektion III: Östersund—Storlien (162

km)..................

7,900,000

88,000

188,000

Sektion IV a: Göteborg—Uddevalla (87 km)

6,900,000

191,000

50,000

Sektion IV b: Uddevalla—Strömstad (92

km)..................

5,800,000

108,000

95,000

Järnvägsstyrelsen har för sin del till omedelbart utförande föreslagit de i

sektionerna I och IV a ingående linjerna och har därvid, bland annat, påvisat,

att persontrafiken å dessa linjer skulle kräva en jämförelsevis liten ökning,

fyra respektive tre procent, för att den nyss angivna bristande förräntningen

om respektive 74,000 och 50,000 kronor skulle helt täckas.

Såsom i det föregående framhållits hava elektrifieringsarbetena visat sig

äga särskild betydelse från arbetslöshetssynpunkt, enär de äro ägnade att

i relativt stor omfattning bereda arbetstillfällen såväl direkt genom själva

banarbetena som indirekt genom beställningar bos den inhemska industrien.

Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas, om icke dylika

arbeten böra sparas till tider, då mindre god arbetstillgång är rådande. Det

är klart, att väsentliga samhällsekonomiska fördelar äro att vinna genom en

anpassning av den statliga investeringsverksamheten till de växlande konjunkturerna.

Dessa fördelar måste emellertid städse vägas mot de olägenheter,

som på grund av andra omständigheter kunna uppkomma genom ett

uppskov med respektive en forcering av den statliga anläggningsverksamheten.

Man kan sålunda för statens järnvägar såsom affärsverk betraktade

endast inom vissa gränser anlägga socialpolitiska och konjunkturpolitiska

synpunkter på investeringarna. Såsom förut nämnts kunna samtliga hittills

beslutade elektrifieringsföretag med undantag av arbetet med Tomteboda

bangårdselektrifiering beräknas bliva avslutade under innevarande år. Örn

nya elektrifieringsarbeten icke igångsättas, måste den för elektrifieringen

uppbyggda, sedan åtskilliga år verksamma arbetsorganisationen avvecklas.

I sin förenämnda skrivelse betonar emellertid riksdagen, att denna organisation

med arbetsledning, arbetare och anläggningsmaterial efter hand uppnått

en allt högre grad av effektivitet och att redan med hänsyn till frågan om

denna organisations fortsatta bestånd måste under närmaste tiden tagas under

övervägande huruvida elektrifieringen skall utsträckas till andra linjer.

Vid elektrifieringen av statsbanorna har varje beslut därom av statsmakterna

begränsats till vissa angivna bandelar. Med avseende å norrlandslinjerna

beslutades år 1933 elektrifiering av sträckan Stockholm—Krylbo—

Ånge jämte den anslutande sträckan örebro—Krylbo. Begränsningen av

elektrifieringen till de i varje särskilt beslut upptagna linjerna måste emel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

29

lertid just från ekonomiska synpunkter alltid bli till en viss grad godtycklig.

En i ekonomiskt hänseende företagen uppdelning av ett sammanhängande

samfärdselnät, vilket såväl företags- som samhällsekonomiskt arbetar

som en enhet, kan svårligen bli fullt rationell. Varje del av nätet är till

viss grad beroende av alla de övriga. Förbättrade trafikmöjligheter på en

sträcka torde medföra förändringar även på övriga, medan mindre

effektiva driftsformer på en bandel måste påverka resultatet även på de

övriga. Något fullt invändningsfritt skäl torde sålunda icke kunna anföras

för att stationen Ånge måste betraktas såsom en gräns mellan två ekonomiskt

helt åtskilda elektrifieringsföretag. I varje fall synas skälen för uppdelningen

icke utan vidare utesluta tanken att bedöma elektrifieringen av

linjen Ånge—Långsele—Boden såsom ett med elektrifieringen Stockholm—

Ånge sammanhängande företag. Av den i statsverkspropositionen till 1933

års riksdag (utgifter för kapitalökning, bil. 2, sid. 60) intagna kalkylen framgår,

att elektrisk drift å linjerna Stockholm—Ånge och örebro—Krylbo vid

1936 års tågrörelse beräknades medföra en årlig vinst — utöver förräntning

av investerat kapital — av 466,000 kronor. Givetvis är denna vinst, som alltså

fullt torde räcka till kompenserande av räntebristen å en elektrifierad

linje Ånge—Boden, icke oberoende av linjen norr om Ånge eller Långsele.

Betraktas elektrifieringen av linjen Stockholm—Ånge—Boden såsom ett företag,

erhålles sålunda full förräntning av det investerade kapitalet. Nämnda

vinstbelopp, 466,000 kronor, erhölls i kalkylen med utgående från ett

kolpris av 20 kronor per ton och en förräntning efter 4.5 procent. Med tilllämpning

av nuvarande kolpriser, cirka 22 kronor per ton, och medelräntefolen

för statens lån, omkring 4 procent, skulle ett ytterligare överskott av

omkring 370,000 kronor kunna beräknas för de s. k. Ångelinjerna och därigenom,

örn även linjen upp till Storlien betraktades såsom ingående i ett

enda företag för elektrifiering av norrlandslinjerna, full förräntning och

även något överskott erhållas för detta företag i dess helhet.

Med det senast anförda har jag ingalunda förbisett, att en elektrifiering

även av svagare trafikerade linjer kan reducera den totala avkastningen av

statsbaneföretaget i förhållande till investerat kapital därigenom, att den på

de livligare trafikerade sträckorna uppkommande vinsten förtäres av de trafiksvaga

banorna; en sådan reducering av den möjliga totala vinsten torde

väl förekomma redan vid ångdriften. Jag har blott velat erinra örn att

även i fråga örn elektrifieringen skäl kunna förefinnas att icke ensidigt låta

räntabilitetskravets tillgodoseende vara en under alla förhållanden utslagsgivande

faktor, när det gäller drifttekniskt och samhälleligt eljest välmotiverade

arbeten, vilkas ekonomiska avgränsning från varandra icke är

självfallen och i fråga örn vilka varje sådan gränsdragning därför blir meleher

mindre godtycklig. Innebär en viss banelektrifiering rationalisering

av driften och därmed driftsekonomiska fördelar, kan det vara samhällsekonomiskt

riktigt, att en sådan åtgärd genomföres, därest arbetet, betraktat såsom

ett led i en allmän elektrifiering av statsbanenätet, icke medför, att elektrifieringen

i sin helhet förlorar sin räntabilitet. Det torde annorlunda ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tryckt kunna ifrågasättas, om det icke samhälleligt sett är viktigare, att driftskostnaderna

å norrlandslinjerna nedbringas med det av järnvägsstyrelsen

angivna årsbeloppet, sammanlagt 1,075,000 kronor, än att statsverket tillgodogör

sig en nettovinst å elektrifieringen av Ångelinjerna med nyss angivna

lägre belopp.

Ett spörsmål av annan natur torde få anses vara, i vad mån de bär anlagda

synpunkterna böra få inverka på sättet för arbetenas finansiering. De

räntabilitetsberäkningar, som legat till grund för det nu framlagda förslaget,

hava liksom de beträffande tidigare elektrifieringsföretag verkställda gjorts

med stor försiktighet. Av en i proposition nr 199 till 1934 års riksdag lämnad

redogörelse framgår ock, att den elektriska driften å linjen Stockholm

—Göteborg givit väsentligt förbättrade ekonomiska resultat, allteftersom

fördelarna av denna driftsform hunnit göra sig fullt gällande. Med den betydelse

från drifttekniska och trafiksynpunkter, som övergången till elektrisk

drift visat sig hava, torde den för de olika byggnadssektionerna angivna

bristande förräntningen icke i och för sig vara avskräckande stor. Beträffande

linjen Göteborg—Uddevalla beräknas, som jag tidigare anfört,

driftkostnadsbesparingarna uppgå till 191,000 kronor i stället för det för

full förräntning erforderliga beloppet 241,000 kronor, innebärande en brist

å 50,000 kronor. För samtliga de bandelar, beträffande vilka utredningar nu

verkställts, skulle den sammanlagda bristen i förräntning av elektrifieringskostnaden

uppgå till omkring 0.8 miljon kronor. Järnvägsstyrelsen bär räknat

med möjligheten av full kompensation genom ökad persontrafik å linjerna

Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund samt Göteborg—Uddevalla,

om vilkas elektrifiering nu närmast är fråga, och även beträffande övriga

ifrågavarande linjer kan givetvis en viss kompensation påräknas. Styrelsen

har emellertid endast räknat med ökningen av persontrafikinkomsten

å de direkt berörda linjerna. Tages hänsyn jämväl till att den ökade trafiken

å dessa linjer måste medföra viss ökning även å andra linjer, förbättras

sannolikt det ekonomiska resultatet ytterligare. Ehuru det även i fråga

örn sättet för arbetenas finansiering med mitt betraktelsesätt sålunda skulle

kunna göras gällande, att kapitalinvesteringen under angivna förutsättningar

vid samtliga av utredningen omfattade linjer borde ske med anlitande

av lånemedel, att förräntas av statens järnvägar, torde dock skäl också

kunna åberopas för att begränsa lånemedelsinvesteringen med hänsyn till

de särskilda företagens egen förräntningsförmåga. Liksom frågan örn fortsatt

elektrifiering av statsbanorna principiellt bör lösas från fall till fall, torde

emellertid även finansieringsspörsmålet få tagas under övervägande allteftersom

de olika företagen vinna aktualitet.

Vad beträffar de i järnvägsstyrelsens utredningar angivna anläggningsoch

anskaffningskostnaderna, för sektionerna I—IV b beräknade till respektive

14 miljoner, 28.2 miljoner, 7.9 miljoner, 6.9 miljoner och 5.8 miljoner

kronor, ma nämnas, att järnvägsstyrelsen i sina tidigare beräkningar uppskattat

kostnaderna för erforderliga ändringar av de fasta anläggningarna

å sektion I till 5,240,000 kronor mot nu beräknade 3,940,000 kronor. Skill
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

31

naden är framför allt beroende därpå, att en del ändringar av banan redan

utförts oberoende av elektrifieringen. Vidare bör i detta sammanhang framhållas,

att järnvägsstyrelsen anser, att i likhet med vad som skett i fråga

om de senare beslutade elektrifieringsföretagen anskaffningskostnaderna för

elektrolok böra i sin helhet bestridas av kapitalökningsanslag och icke till

någon del utgå av förnyelsefondsmedel. Järnvägsstyrelsen har framhållit,

att detta beräkningssätt på längre sikt torde medföra en viss säkerhetsmarginal.

Av järnvägsstyrelsens sammanställning rörande de förändringar i driftkostnaderna,

som en elektrifiering av nu ifrågavarande linjer skulle medföra,

framgår, att de årliga besparingarna vid införande av den elektriska

driftsformen å de i de olika sektionerna ingående bandelarna skulle kunna

beräknas förränta anläggningskapitalet med respektive 2.97, 2.02, 1.11, 2.77

och 1.86 procent. I jämförelse med de av järnvägsstyrelsen under åren 1934

och 1935 verkställda utredningarna utvisar den nu föreliggande ett icke oväsentligt

bättre ekonomiskt resultat, ehuru dock icke för någon av sektionerna

kan beräknas besparing av sådan storlek, att därav full förräntning av det

investerade kapitalet kan påräknas. Det förbättrade ekonomiska resultatet

grundar sig huvudsakligen — särskilt i fråga örn Bohusbanan -—- på något

högre liggande antaganden angående tågrörelsens omfattning samt på en

i anslutning till senaste tidens erfarenheter antagen höjning av priset å stenkol,

därvid räknats med ett grundpris av 22 kronor per ton i stället för tidigare

20 kronor.

Vid bedömandet av utgiftsökningen vid övergång till elektrisk drift å de

nu förevarande linjerna uppställer sig frågan, efter vilken räntefot de lånemedel,

som investeras i elektrifieringsanläggningarna, skäligen böra förräntas

med statens järnvägars trafikinkomster. Vid tidigare beslutade elektrifieringsarbeten

har kalkylerats med en räntefot av högst 4.55 och lägst 4.0

procent. Med hänsyn till den sänkning av det allmänna ränteläget, som under

senare år ägt rum och som medfört, att räntan å nya statslån kunnat

nedbringas till omkring 3 procent, har järnvägsstyrelsen ansett, att räntefoten

i nu förevarande sammanhang ej bör sättas högre än till 3.5 procent.

Ehuru det torde vara vanskligt att för någon längre tid framåt bedöma utvecklingen

å penningmarknaden synes det mig försvarligt att vid nu ifrågavarande

beräkningar utgå från en räntefot av 3.5 procent.

Med nu angivna utgångspunkter skulle, såsom förut meddelats, en elektrifiering

medföra följande årliga utgiftsökningar — räntekostnader inberäknade

— nämligen för sektion I 74,000 kronor, sektion II 416,000 kronor, sektion

III 188,000 kronor, sektion IV a 50,000 kronor och sektion IV b 95,000

kronor. Bandelen Långsele—Boden (sektion II) skulle alltså, oaktat den beräknats

förränta anläggningskapitalet med högre procenttal än både linjen

Östersund—Storlien och linjen Uddevalla—Strömstad, på grund av kapitalinvesteringens

storlek absolut sett visa det största underskottet.

Vad härefter angår spörsmålet örn vilken eller vilka av ifrågavarande byggnadssektioner,

som i första hand böra komma i fråga för elektrifiering, sam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

manhänger detta givetvis med såväl räntabilitets- och finansieringssynpunkterna

som omfattningen av de indirekta fördelar i driftstekniskt och samhällsekonomiskt

hänseende, som elektrifieringen kan beräknas medföra.

Vad de förstnämnda synpunkterna beträffar kan, såsom jag tidigare framhållit,

icke någon av de nu ifrågavarande linjerna, betraktade såsom särskilda

företag, beräknas omedelbart komma att till fullo förränta det för

elektrifieringens genomförande erforderliga kapitalbeloppet, om hänsyn tages

endast till förändringarna i utgiftshänseende. Med avseende å möjligheterna

att i räntabilitetsberäkningarna taga hänsyn till den inkomstökning,

som enligt hittills vunnen erfarenhet elektrifiering av en bana i allmänhet på

längre sikt brukat medföra, har järnvägsstyrelsen funnit några säkra siffermässiga

uppgifter icke kunna lämnas. Till ledning för spörsmålets bedömande

har styrelsen emellertid meddelat en sammanställning av den procentuella

ökning av persontrafikinkomsterna, som erfordras för kompenserande

av de med elektrifieringen förbundna utgiftsökningarna. Enligt sammanställningen

skulle procenttalen för sektionerna I—IV b utgöra 4, 14, 24, 3 respektive

19. Då beträffande sektionerna I och IV a den erforderliga inkomstökningen,

fyra respektive tre procent, torde få anses relativt måttlig, ansluter

jag mig till järnvägsstyrelsens uppfattning, att en mot den kalkylerade

utgiftsstegringen svarande inkomstökning torde vara tämligen säker för

bandelen Göteborg—Uddevalla och att en sådan för byggnadssektion I torde

få anses ligga inom möjligheternas gränser. Härtill kommer att hänsyn

icke tagits till den gynnsamma inverkan, som de genom elektrifieringen möjliggjorda

snabbare transportlägenheterna kunna beräknas medföra i fråga

om även godstrafikens utveckling.

Ur nu berörda synpunkter synas sålunda några bärande invändningar

icke kunna resas mot en omedelbar elektrifiering av byggnadssektionerna I

och IV a. Järnvägsstyrelsen har också förordat desamma till utförande och

har därjämte icke velat resa någon erinran mot att hela det erforderliga beloppet,

20,900,000 kronor, å respektive riksstater upptages i vanlig ordning

såsom kapitalökning vid statens järnvägar och anvisas att utgå av lånemedel.

Vad angår sektion IV a, bandelen Göteborg—Uddevalla, kunna de indirekta

fördelarna av en elektrifiering väntas bliva betydande. För Göteborgsstationens

vidkommande skulle man sålunda vinna den stora fördelen, att all tagtjänst

erhölle ensartad driftsform. Å såväl västkustbanan som järnvägen Göteborg—Borås

har nämligen numera elektrisk drift införts, varjämte arbeten

pågå för elektrifiering av sträckan Göteborg—Åmål av Bergslagernas järnväg.

En elektrifiering av linjen Göteborg—Uddevalla skulle vidare innebära ökade

möjligheter att uppbygga en tågplan, som avsevärt bättre skulle tillgodose

landskapets trafikbehov än den nuvarande med ångdrift. Lokaltrafiken

skulle i större utsträckning än för närvarande kunna skiljas från fjärrtrafiken

och de mera långgående tågen således genomföras mera direkt och därigenom

på kortare tid. Fördelarna av nu ifrågavarande elektrifiering skulle

göra sig särskilt gällande under sommarmånaderna, då trafiken på grund

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 103.

33

av mer eller mindre regelbundna resor av sommargäster stegras högst avsevärt.

För närvarande medför den säsongmässiga stegringen i trafiken, att

icke obetydliga svårigheter i tekniska hänseenden uppstå för en tillfredsställande

avveckling därav, något som icke skulle behöva inträffa vid en

övergång till elektrisk drift. Det torde vidare böra nämnas, att en elektrifiering

av förevarande bansträcka kan beräknas komma att inom relativt

kort tid vidga räjongen för de mera regelbundna, ständigt ökade sommarresorna,

vilka för närvarande äro mest inriktade på sträckan fram till

Stenungssund, beläget 48 kilometer från Göteborg, men som redan nu visa

bestämd tendens att utsträckas även till orter norr därom.

På grund av, bland annat, nu berörda förhållanden anser jag, att av de

byggnadssektioner, som järnvägsstyrelsen upptagit i sin utredning, bandelen

Göteborg—Uddevalla i första hand bör komma i fråga för elektrifiering.

Vad angår bandelen Uddevalla—Strömstad kan jag icke finna annat än

alt såväl resultaten av de ekonomiska utredningarna som övriga på frågan

inverkande omständigheter giva vid handen, att bandelens elektrifiering för

närvarande icke bör ifrågasättas.

Vad härefter angår norrlandslinjernas elektrifiering torde till en början

böra erinras örn att en elektrifiering av sektion III, linjen Östersund—Storlien,

förutsätter, att sektion I dessförinnan elektrifierats. På grund härav

och då samma skäl, som nyss åberopats gentemot en elektrifiering av linjen

Uddevalla—Strömstad, torde äga giltighet även med avseende å sektion lil,

torde dennas elektrifiering för närvarande icke kunna anses aktuell.

För de övriga sektionerna, nämligen I och II, äro, såsom förut nämnts, de

ekonomiska kalkylerna relativt sett avsevärt fördelaktigare. Detta gäller

särskilt beträffande de i sektion I ingående linjerna Ånge—Bräcke—Långsele

och Bräcke—Östersund, i fråga om vilka endast en måttlig trafikökning torde

erfordras för att inkomsterna och utgifterna vid elektrisk drift skola balansera.

Visserligen torde icke i fråga örn norrlandslinjerna, såsom fallet är

beträffande linjen Göteborg—Uddevalla, föreligga några svårigheter att med

bibehållen ångdrift nöjaktigt ombesörja trafiken vid infallande högtrafiktillfällen,

men å andra sidan framstå de indirekta fördelarna av en elektrifiering,

då fråga är om långa linjer, i allmänhet så mycket tydligare, icke

minst på grund av de absolut sett tämligen stora tidsvinster, som elektrisk

drift medför. Sålunda skulle efter en elektrifiering av hela sträckan Ånge—

Boden tidsvinsten för resa Stockholm—Boden enligt av järnvägsstyrelsen

upprättat förslag till tidtabell uppgå till omkring 2 timmar. Hela restiden

för sistnämnda sträcka har beräknats till icke fullt 17 timmar. Förutom

denna fördel för den trafikerande allmänheten är att beakta, att i och med

elektrifieringen av ifrågavarande norrlandslinjer skulle erhållas ett antal

centralpunkter för den allmänna distributionen av elektrisk energi, varmed

.skulle avhjälpas en å flera orter för befolkning och näringsliv starkt kännbar

brist i den förefintliga tekniska utrustningen. I detta sammanhang torde

slutligen böra framhållas, att, därest elektrisk drift genomföres å

hela sträckan Ånge—Boden, den sedan länge elektrifierade malmbanan

Mildrig till riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 103. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

skulle komma att inlänkas i ett elektrifierat statsbanenät med utsträckning

från Skåne i söder till Riksgränsen i norr. En dylik sammanknytning skulle

givetvis för statens järnvägar komma att medföra vissa fördelar i fråga om,

bland annat, gemensamt utnyttjande av dragkraften.

Ehuru alltså olika omständigheter kunna åberopas till förmån för en omedelbar

utsträckning av norra stambanans elektrifiering till Boden, torde emellertid

övervägande skäl tala för att i nuvarande läge låta något anstå med

elektrifiering av sträckan Långsele—Boden, sektion II, helst som elektrifiering

av sektion I, Ånge—Bräcke—Långsele och Bräcke—Östersund, i varje

fall måste utföras, innan bandelen Långsele—Boden elektrifieras. För min

del vill jag alltså förorda, att de i sektion I ingående bandelarna nu

elektrifieras. Jag anser emellertid anledning finnas att förutsätta, att linjen

Långsele—Boden kommer att elektrifieras i följd med de nu förordade

elektrifieringarna och att förslag härom, därest riksdagen icke uttalar annan

mening, får framläggas vid lämplig tidpunkt.

Vad angår den av telegrafstyrelsen gjorda hemställan örn anvisande av ytterligare

2.6 miljoner kronor för vissa kabelanläggningar framgår av den förut

lämnade redogörelsen, att de kabelarbeten, som stå i direkt samband med ifrågavarande

elektrifiering, nämligen å sträckan Sundsvall—Erikslund—Östersund,

måste utföras under år 1938 och komma att draga en kostnad av 4.85

miljoner kronor. För att dessa arbeten skola kunna utföras inom den sålunda

angivna tiden, måste enligt styrelsen en till nämnda år planerad kabelläggning

mellan Krylbo och Gävle utföras redan i år, och för detta ändamål har

styrelsen äskat nyssnämnda belopp av 2.6 miljoner kronor. Emellertid har

i det till järnvägselektrifieringen för nästa budgetår beräknade anslaget av 12

miljoner kronor inräknats ett belopp av 1,465,000 kronor för telegrafverkets

ändringsarbeten, vilket belopp i varje fall icke mer än till en liten del

skulle behöva tagas i anspråk för därmed avsedd utflyttning av ledningar

förrän under ett senare budgetår. Med hänsyn härtill har jag efter samråd

med chefen för telegrafverket funnit mig böra föreslå, att för nästa budgetår

medelsanvisningen för telegrafverkets ifrågavarande arbeten begränsas

till nämnda, i elektrifieringsanslaget inräknade belopp av 1,465,000 kronor

och att i övrigt erforderliga medel, efter framställning i vanlig ordning, anvisas

för senare år.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har chefen för generalstaben

— under det han avstyrkt elektrifieringen av bansträckorna Östersund—Storlien,

Långsele—Boden och Uddevalla—Strömstad — ansett sig

kunna med hänsyn till försvarsberedskapen tillstyrka elektrifiering av linjerna

Ånge—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla, dock endast

under förutsättning, att de beredskapsåtgärder vidtoges, som föreslagits av

den förut nämnda beredskapsutredningen, samt att antalet elektrolok för

linjerna Ånge—Långsele och Bräcke—Östersund därjämte ökades enligt det

av järnvägsstyrelsen i dess skrivelse framlagda alternativet a, innebärande en

ökning i förhållande till det av järnvägsstyrelsen angivna behovet i fredstid

med 9 D-lok. Till de kostnader, som förenämnda åtgärder medföra, har

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

järnvägsstyrelsen icke ansett sig böra taga hänsyn vid uppgörandet av de

ekonomiska kalkylerna för de av styrelsen nu föreslagna järnvägselektrifieringarna.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser jag, att de mer utgifter, som

kravet på försvarsberedskap kan föranleda, icke böra belasta statens järnvägars

budget.

Den av järnvägsstyrelsen och chefen för generalstaben tillsammans med

vattenfallsstyrelsen verkställda beredskapsutredningen, som bland annat åsyftar

betryggande åtgärder för järnvägstrafikens snabba återupptagande vid de

elektrifierade järnvägarna efter skada, förorsakad vid fientligt anfall, är för

närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill synes

frågan om vidtagande av de särskilda åtgärder, som enligt chefen för generalstaben

erfordras i anledning av en elektrifiering av linjerna Ånge Långsele,

Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla, icke böra lösas särskilt för

sig utan i stället upptagas till prövning i sammanhang med spörsmålet örn en

hela järnvägsnätet omfattande försvarsberedskapsorganisation.

Vad härefter angår finansieringen av de nu föreslagna elektrifieringsföretagen

har, såsom tidigare omnämnts, järnvägsstyrelsen, med hänsyn till det

relativt obetydliga underskott, som affärsekonomiskt sett elektrifieringarna

skulle medföra ävensom utsikterna till en ökad trafikrörelse med därav ökade

trafikinkomster, icke haft någon erinran mot att hela det för företagens

utförande erforderliga kapitalbeloppet, 20.9 miljoner kronor, upptages i vanlig

ordning såsom kapitalökning vid statens järnvägar och anvisas att utgå av

lånemedel. Då järnvägsstyrelsen beräknat, att arbetena skola bedrivas i sådan

takt, att desamma kunna vara avslutade under första halvåret 1939,

skulle alltså förenämnda belopp behöva anvisas att utgå under nästkommande

två budgetår, därvid under budgetåret 1937/1938 skulle erfordras 12 miljoner

kronor och under därpå följande budgetår återstoden eller 8.9 miljoner

kronor. Mot vad järnvägsstyrelsen därutinnan föreslagit har jag icke något

att erinra.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att till elektrifiering av banorna Ange—Bräcke—Långsele,

Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla för budgetåret

1937/1938 bland Utgifter för kapitalökning, under Statens

affärsverksamhet, anvisa ett reservationsanslag, att utgå av

lånemedel, av ........................kronor 12,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegentcn

lämna bifall saint förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:125 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Ånge—• Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg —Uddev s. 5 i texten
  2. SU 1937:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke —Östersund och Göteborg—Uddevalla jämte i ämn s. 1 i texten