Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet

1937-02-12 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:114, Angående anslag för budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 114.

1

Nr 114.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1937/1938 till universitetskanslersämbetet; given

Stockholms slott den 12 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprins en-Reg euten i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Föredragande departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 64 i 1937 års åttonde huvudtitel anförde jag, att jag av

skäl, för vilka jag torde bliva i tillfälle att framdeles närmare redogöra,

funnit mig föranlåten att upptaga frågan örn tillerkännande av avlöning åt

universitetskanslern. I anledning härav har Kungl. Maj:t under berörda

punkt föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som

kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1937/1938

dels till Universitetskanslersämbetet: Avlöningar ett förslagsanslag av 39,500

kronor;

dels ock till Universitetskanslersämbetet: Omkostnader ett förslagsanslag av

2,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 114.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Sedan berörda ärende numera färdigberetts, tillåter jag mig ånyo anmäla

detsamma.

Till Universitetskanslersexpeditionen: Avlöningar respektive Universitetskanslersexpeditionen:

Omkostnader äro nu uppförda två anslag å 23,000

kronor, respektive 2,000 kronor. Avlöningsanslaget disponeras jämlikt en

å sid. 348 i statsliggaren för budgetåret 1936/1937 införd avlöningsstat.

I skrivelse den 18 september 1936 har kanslern för rikets universitet hemställt

örn anvisande av oförändrade anslag för nästa budgetår.

Kanslersämbetet leder sitt ursprung från tiden för universitetens upprättande

och är alltså en månghundraårig institution. I början ställdes universiteten

under styrelse av var sin kansler. Utvecklingen förde emellertid

så småningom därhän, att samme person utsågs till kansler vid vartdera

universitetet. Denna ordning stadfästes år 1893 genom av Kungl. Majit

meddelade bestämmelser, enligt vilka kanslersämbetet skulle vara gemensamt

för de båda universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet,

vilket sedan år 1861 stått under överstyrelse av Uppsala universitets

kansler.

Enligt universitetsstatuterna (S. F. S. nr 66/1916), respektive stadgarna

för karolinska institutet (S. F. S. nr 67/1916) stå universiteten och karolinska

institutet under överstyrelse av kanslern, som utnämnes av Kungl.

Majit efter föregånget val, som förrättas å tid, vilken Kungl. Majit bestämmer.

Kansler bör enligt bestämmelserna utses bland män, som genom sin

samhällsställning i förening med nit för vetenskaplig odling kunna verksamt

vårda och främja universitetens samt institutets väl och studiernas

sanna förkovran. I valet deltaga de akademiska församlingarna vid de båda

universiteten samt lärarkollegiet vid institutet. Anser Kungl. Majit icke,

att den, som erhållit de flesta rösterna, eller, där två eller flera erhållit högsta

röstetal, någon av dessa bör till ämbetet utnämnas, förordnar enligt bestämmelserna

Kungl. Majit om nytt val.

Kanslern har enligt berörda författningsbestämmelser överinseende över

universitetens och institutets alla angelägenheter. Han har att »med uppmärksamhet

följa den akademiska undervisningen; vaka över att lärarna

fullgöra sina skyldigheter och att de studerande iakttaga flit, ordning och

sedlighet; inhämta noggrann kännedom örn vården och förvaltningen av

universitetens (institutets) egendom och vetenskapliga inrättningar samt på

grund därav vidtaga de åtgärder, som kunna lända till att bevara, stadga

och främja universitetens (institutets) rätt, välstånd och ändamål». I allt

vad som rör universiteten och institutet eller kan främja deras väl äger kanslern,

där han så anser nödigt, föra eller låta föra deras talan. Kanslern

äger utfärda instruktioner och reglementen till efterrättelse vid förvaltningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition Nr 114. 3

av universitetens och institutets vetenskapliga inrättningar, drätsel och egendom.

Då kanslersämbetet är ledigt eller kanslern anmäler sig för någon tid vara

förhindrad att bestrida ämbetet, förordnar enligt nämnda bestämmelser Kungl.

Majit, i senare fallet efter förslag av kanslern, om ämbetets uppehållande

av en tillförordnad kansler.

Enligt stadgan nr 226/1934 för tandläkarinstitutet står jämväl detta institut

under överstyrelse av kanslern.

Aven Stockholms och Göteborgs högskolor, vilka var för sig stå under

sin egen styrelse, äro därjämte ställda under överinseende av kanslern.

Kanslerns befogenhet i fråga örn dessa högskolor är dock av en annan och

mindre omfattande betydelse än beträffande ovannämnda undervisningsanstalter.

Kanslern åtnjuter icke någon avlöning. Han har som biträde sekreteraren

vid kanslersexpeditionen, som åtnjuter avlöning i byråchefsgraden och utnämnes

medelst fullmakt av Kungl. Majit, efter förslag av kanslern. Gällande

avlöningsstat för universitetskanslersexpeditionen upptager sålunda

avlöningskostnader, förutom för kanslerssekreteraren, allenast för biträdande

personal i övrigt.

I en inom ecklesiastikdepartementet hösten 1936 upprättad promemoria

har till övervägande upptagits frågan om beredande av avlöning åt kanslersämbetets

innehavare.

Under hänvisning till föreliggande arbetsuppgifter och deras ökning under

senare tider har i promemorian framhållits, att omfattningen av de på

kanslern ankommande göromålen och angelägenheten av att utnämningen

av kansler kan ske med bortseende från andra hänsyn än sådana, som

grundlagsenligt böra vara avgörande, utgöra skäl för att ävlöning beredes

kanslern. Därvid understrykes emellertid, att den föreslagna förändringen

icke bör få medföra någon ändring av formerna för ämbetets tillsättning

eller dess ställning och verksamhet i övrigt. Vad angår de avlöningsförmåner,

som böra utgå till universitetskanslern, uttalas i promemorian, att

det icke vore lämpligt att i avlöningshänseende infoga ämbetet i de allmänna

avlöningsbestämmelserna, utan borde kanslern i likhet med exempelvis

justitieråd, regeringsråd och i viss mån även landshövdingar ställas

utanför dessa bestämmelser. Vidkommande avlöningens storlek har man i

promemorian stannat för att föreslå den, som kommer justitie- och regeringsråden

samt flertalet landshövdingar till del, nämligen 21,000 kronor,

varå dyrtidstillagg bör i vanlig ordning utgå.

I anledning av sagda promemoria hava utlåtanden avgivits av statskontoret

den 22 december 1936 och av kanslersämbetet för rikets universitet den

30 januari 1937. Kanslern har hört vederbörande universitets- och högskolemyndigheter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

Av utlåtandena inhämtas följande:

Statskontoret. Ämbetsverket delade uppfattningen rörande önskvärdheten

av att universitetskanslersämbetets hittillsvarande allmänna karaktär,

sådan densamma fått sig uttryck i gällande stadgar och bestämmelser, alltjämt

upprätthölles, och att ändring icke skedde i kanslerns ställning till de

honom underställda akademiska institutionerna, vilkas fulla frihet och självständighet

i allt vad vetenskaplig forskning och undervisning anginge måste

lämnas oförkränkta.

Ämbetsverket ville emellertid framhålla, att, örn kanslersbefattningen förvandlades

från att vara ett oavlönat förtroendeuppdrag till att bliva en högt

avlönad statstjänst, detta icke torde kunna undgå att medföra vissa ofrånkomliga

konsekvenser för kanslerns ställning och verksamhet. I sådant avseende

finge det vara nog att erinra örn att det med nuvarande ordning

varit naturligt, att omfattningen av det arbete, som av kanslersämbetets

innehavare nedlagts på uppgiftens handhavande, varit i första rummet beroende

på vederbörande innehavares personliga läggning och vilja att däråt

ägna tid och möda, medan — därest den ifrågasatta ändringen komme till

stånd — det måste förutsättas att kanslern för framtiden ägnade huvudparten

av sina arbetskrafter och sitt intresse åt ämbetets skötsel. I och för

sig funne statskontoret för sin del icke anledning att frånråda en utveckling

i denna riktning, för vilken tvärtom vissa skäl torde tala, ej minst

med hänsyn till de akademiska institutionernas alltmera vidgade och numera

till övervägande del av statsmedel bekostade ekonomiska förvaltning. Det

förefölle ämbetsverket, som örn en dylik utveckling skulle kunna äga rum

inom ramen av de för kanslersämbetets verksamhet gällande bestämmelserna,

utan att dessa skulle behöva undergå ändring.

I detta sammanhang ville statskontoret erinra örn att universitetskanslerns

ämbetsområde för närvarande — bortsett från överinseendet över Stockholms

och Göteborgs högskolor — vore begränsat till universiteten och karolinska

institutet, vartill komme att tandläkarinstitutet stöde under kanslerns överstyrelse.

Därest kanslersbefattningen omlades enligt promemorians förslag,

syntes det statskontoret böra tagas under övervägande, örn icke kanslerns

ämbetsområde borde vidgas till att omfatta jämväl andra högskolor och

likartade institutioner, såsom tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut,

skogshögskolan och veterinärhögskolan. Särskilt ur synpunkten av dessa

institutioners ekonomiska förvaltning samt förekommande frågor av organisatorisk

och löneteknisk natur vore det — enligt den erfarenhet statskontoret

vunnit, bland annat, vid behandlingen av remisser rörande dylika ärenden

— av värde med en mer enhetlig behandling än som nu ofta komme

sagda frågor till del. Det ville ock förefalla, som om universitetskanslerns

lönefråga bleve lättare att lösa enligt de föreslagna linjerna, för den händelse

en dylik vidgning av arbetsområdet komme till stånd.

Med hänsyn till universitetskanslersämbetets säregna karaktär vore det för

statskontoret uppenbart att — därest tjänsten skulle göras till en avlönad

chefsbefattning — avlöningsförmånerna icke finge tillmätas för snävt. Aven

med denna utgångspunkt kunde ämbetsverket dock icke förorda, att lönen

sattes till högre belopp än som utginge vid andra högre chefsbefattningar

inom statsförvaltningen, såsom till presidenter för hovrätterna, generaldirektörer

m. fl., eller sålunda till omkring 17,000 kronor. Endast för den händelse

den med ämbetet förenade representationsskyldigheten — vars omfattning

undandroge sig statskontorets bedömande — skulle anses därtill för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

anleda, syntes det böra ifrågakomma att, såsom i promemorian föresloges,

bestämma lönen till 21,000 kronor. I vilketdera fallet som helst måste enligt

statskontorets mening en förutsättning för den föreslagna löneställningen

vara, att universitetskanslersämbetets skötsel komme att utgöra innehavarens

huvudsakliga sysselsättning.

Statskontoret hade i det föregående anslutit sig till uppfattningen, att det

vore önskvärt att bibehålla universitetskanslersämbetet vid dess hittillsvarande

karaktär och inriktning, men hade samtidigt icke kunnat underlåta

att antyda vissa tvivelsmål, huruvida detta med den ifrågasatta nyordningen

komme att bliva fallet. Det syntes ämbetsverket icke uteslutet, att det

skulle bättre svara mot kanslersämbetets hävdvunna traditioner, örn den

föreslagna avlöningen minskades och i samband därmed kravet på full sysselsättning

i ämbetets angelägenheter eftergåves. Från denna utgångspunkt

vore det enligt statskontorets mening naturligt, om universitetskanslern tillerkändes,

i stället för lön, ett lämpligt avvägt arvode, varå dyrtidstillägg

givetvis ej borde utgå. Med hänsyn till ämbetets representativa karaktär

och förpliktelser syntes arvodet kunna föreslås till 12,000 kronor. Med en

anordning av denna art skulle det ovan anförda skälet för en utvidgning

av kanslerns verksamhetsområde till andra högskolor bortfalla, vartill komme,

att i så fall den nuvarande ordningen för utseende av ämbetets innehavare

borde kunna bibehållas.

Statskontoret ville slutligen uttala, att det mött vissa svårigheter för ämbetsverket

att — i varje fall på den korta tid, som stått till buds för besvarande

av förevarande remiss — bilda sig en ståndpunkt i den i den remitterade

promemorian avhandlade frågan. Då därjämte de för statsförvaltningen

i allmänhet gällande avlöningsbestämmelserna för närvarande vore

underkastade revision, varvid jämväl frågan örn lönesättningen för skilda

befattningar torde bliva föremål för övervägande, kunde det ock synas

tveksamt, om här förevarande spörsmål redan nu borde upptagas till avgörande.

Enligt statskontorets mening borde detta ske, endast därest alldeles

särskilda skäl funnes tala emot ett uppskov.

Kanslersämbetet för rikets universitet. Kanslern för rikets universitet

intoge en särställning inom den svenska förvaltningsorganisationen.

Redan tillsättningsproceduren vore egenartad. Han utsåges av ett valkollegium,

bestående av samtliga professorer vid universiteten och karolinska

institutet. Det vore här fråga om ett verkligt val och icke om uppgörande

av ett förslag. Kungl. Maj:ts befogenhet vore inskränkt till att stadfästa

valet genom att utnämna den, som erhållit de flesta rösterna, eller ock förordna

om nytt val. Tillsättningsförfarandet visade således oförtydbart, att

kanslern i första rummet vore en universitetens förtroendeman. Han vore

det centrala och högsta organet för den akademiska självstyrelsen och icke

någon beslutande och kontrollerande statsmyndighet i egentlig mening. Det

vore vid sådant förhållande egentligen rätt naturligt, att staten ej tillhandahållit

kanslern någon avlöning utan inskränkt sig till att bestrida kostnaden

för hans expedition.

De befogenheter, som enligt universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska

institutet tillkomme kanslern, vore mycket vidsträckta. Han kunde

ingripa på praktiskt taget alla punkter av universitetens verksamhet. I

praxis utnyttjade han dock icke i allmänhet denna sin myndighet i dess

fulla omfattning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Vid bedömandet av kanslersämbetets ställning måste man nämligen ihågkomma,

att det vetenskapliga forskningsarbetet på grund av sin art icke

lämpligen kunde dirigeras eller kontrolleras uppifrån av organ, som övervägande

hade administrativa uppgifter. Endast de aktiva vetenskapsmännen

själva vore kompetenta att utöva dylik ledning och uppsikt. Även den

vetenskapliga undervisningen borde icke i detalj regleras och övervakas av

överordnade myndigheter. Ville man tillförsäkra vetenskapsmännen full

frihet i deras arbete, hnge man taga risken, att denna frihet i enstaka fall

under någon tid kunde missbrukas. Det stränga urvalet under konkurrensen

örn professurerna, kontrollen från kollegernas sida och den kritik, som

eleverna utan tvivel utövade, ledde i stort sett till att man icke behövde

befara några mera avsevärda missbruk av den onekligen mycket stora frihet,

som de akademiska lärarna i sin verksamhet åtnjöte.

Även örn kanslern borde avstå från detaljreglering och detalj kontroll på

forskningens och undervisningens område, hade han en mycket viktig uppgift

att fylla som övervakande organ. Han hade att tillse, att de författningar,

som rörde de akademiska lärosätena, vunne likformig tillämpning

vid de olika läroanstalterna. Örn han ansåge, att praxis på något ställe

utvecklat sig i felaktig riktning, måste han ingripa. Funne han, att en

akademisk lärare i något hänseende uppenbarligen åsidosatt gällande föreskrifter,

finge han föranstalta örn rättelse. Vidare hade han att tillse, att

de uppslag till förbättring av det vetenskapliga arbetets organisation och

undervisningens anordning, som från skilda håll framkomme, bleve föremål

för undersökning och bedömande vid de olika lärosätena. Kanslern skulle,

i korthet uttryckt, svara för att universitetsorganisationen fungerade efter

enhetliga linjer och ingripa mot yttringar av självsvåld inom den akademiska

världen.

Men han hade även en annan minst lika viktig uppgift. Han skulle föra

universitetens talan inför statsmakterna, såväl då det gällde anslag som i

andra hänseenden. Härvid borde han söka avväga de skilda högskolornas

behov mot varandra och söka utverka, att de bleve någorlunda likformigt

tillgodosedda. Och i de för det vetenskapliga arbetet i landet kanske viktigaste

frågor, som komme under Kungl. Maj:ts prövning, nämligen professorstillsättningarna,

skulle han, på grund av hela det föreliggande materialet

och med stöd av sin samtliga lärosäten omfattande erfarenhet, giva

den utnämnande myndigheten råd i saken.

Vad de fria högskolorna beträffade, fyllde kanslern såväl i fråga om kontrollen

över undervisningen och examinationen som vid lärartillsättningarna

i stort sett en liknande uppgift, som då det gällde universiteten.

Den säregna ställning som en universitetens förtroendeman, vilken kanslern

hittills traditionellt intagit, förefölle kanske mången som en otidsenlig

anordning. Man ansåge, att det vetenskapliga arbetet skulle bliva effektivare

och rationellare, om det ställdes under en kraftigare statlig ledning.

Och man holle före, att kanslern borde övergå till att övervägande bliva

en statens representant, ställd i spetsen för universitetsförvaltningen.

Det i departementspromemorian framförda förslaget syftade icke i denna

riktning. Det toge tvärtom bestämt avstånd från en dylik tankegång. Örn

emellertid en förtroendeman av kanslerns art tillerkändes avlöning, medförde

en dylik åtgärd oundvikligen den konsekvensen, att själva ämbetet

underginge en viss ändring — och detta även örn avlöningen benämndes

arvode. Ändringen komme kanske icke att omedelbart märkas, men efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

en tids förlopp hade förskjutningen fortskridit så långt, att ämbetets nya

karaktär vore påtaglig. Då aktualiserades med nödvändighet det i statskontorets

yttrande antydda spörsmålet, huruvida icke kanslern borde ställas

i spetsen även för fackhögskolorna, och i samband därmed säkerligen även

frågan om ändring av bestämmelserna rörande utseende av kansler.

Kanslerns erfarenheter som akademisk lärare och kansler hade bibragt

honom den övertygelsen, att kanslersämbetet just i dess nuvarande, under tidernas

lopp framväxta utformning vore av största värde för universitetens

verksamhet och det vid dem bedrivna vetenskapliga arbetet. Det vore

honom därför icke möjligt att godtaga en anordning, som enligt hans mening

oundvikligen komme att leda till att ämbetets karaktär förändrades.

Kanslern har därför på det bestämdaste avstyrkt varje åtgärd i syfte att

förvandla kanslern till en avlönad statsfunktionär.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala. De svenska universitetens

uppgift vore att öva fri vetenskaplig forskning och meddela undervisning,

grundad på sådan forskning. En förutsättning för denna uppgifts

rätta fyllande vore den frihet och självstyrelse, som sedan gammalt tillkommit

universiteten i deras förvaltning och alltjämt tillkomme dem här

liksom i främmande länder, där denna deras uppgift icke blivit beskuren.

En bekräftelse härav utgjorde universitetskanslersämbetet med de former

för kanslerns tillsättning, som gällde, och den ställning, han intoge.

När departementspromemorian med styrka betonade, att det nu framlagda

förslaget icke finge medföra någon ändring av formerna för ämbetets

tillsättning eller dess ställning och verksamhet i övrigt, och att meningen

följaktligen icke vore att byråkratisera universitetsförvaltningen, så

ville konsistoriet för sin del understryka betydelsen för universiteten och

för deras uppgifters fyllande av att dessa förbehåll förbleve orubbade. Framför

allt i våra dagar kunde ett jämkande av de yttre grundvalarna för det

fria vetenskapliga arbetet lätt medföra oöverskådlig fara för denna frihet

själv.

När konsistoriet sålunda sloge vakt kring kanslersämbetet i dess nuvarande

form, grundades detta ej blott på en naturlig vördnad för ämbetets

trehundraåriga lysande traditioner utan framför allt därpå, att i denna form

kanslersämbetets innehavare icke minst under de senaste decennierna utövat

en verksamhet, som i hög grad befrämjat universiteten och den högre andliga

odlingen i landet.

Med tillfredsställelse fastsloge konsistoriet därför, att det föreliggande

förslaget icke åsyftade annan ändring av nu gällande ordning än den, att

kanslern tilldelades ersättning för sitt arbete.

De skäl, som i promemorian anförts för en sådan ersättning, funne konsistoriet

vägande. Med universitetens utveckling hade den arbetsbörda och

det ansvar, som lades å kanslern, i hög grad ökats, och nödvändigheten av

personliga insatser från hans sida för tillgodoseende av universitetens intressen

hade allt tydligare gjort sig gällande. Konsistoriet fäste ock vikt

därvid, att ersättning till kanslern skulle, om också endast i någon mån,

vidga kretsen av de personer, vilka kunde komma ifråga vid val till kansler

och bland vilka de väljande alltså hade att söka den främste.

Då konsistoriet från dessa utgångspunkter övervägde den föreliggande

frågan funne konsistoriet, att (Ion uppfattning av kanslersämbetets karaktär

och värdet av dennas behållande, varåt statskontoret i sitt yttrande i åren
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

det givit uttryck, stöde i nära överensstämmelse med den mening härom,

konsistoriet omfattade. Överensstämmelsen sträckte sig även till det betraktelsesätt,

som statskontoret anlade i fråga om det nu framlagda förslagets

inverkan på denna kanslersämbetets karaktär och ställning. Konsistoriet

ville alltså i väsentliga punkter ansluta sig till den av statskontoret

framförda principiella tankegången.

Att för universitetskanslern bestämma en lön, som fixerades efter jämförelse

med andra högre ämbetsmäns löner och sattes i relation till dessa,

kunde lätt medföra den uppfattningen, att också hans åligganden och övriga

villkor skulle bestämmas och bedömas efter en sådan jämförelse. Kanslersämbetet

torde då svårligen kunna bibehållas i sin nuvarande allmänna

ställning; och den fara för byråkratisering av ämbetet, varför promemorian

varnade, kunde bli allvarlig.

Även om konsistoriet alltså i dessa hänseenden helt anslöte sig till statskontorets

yttrande och sålunda ansåge, att ersättningen till kanslern borde

utgå som ett arvode, funne konsistoriet dock, att det av statskontoret föreslagna

beloppet uppenbarligen vore för lågt. Väl vore det sant, att avlöningarna

till det allmännas högst betrodda ämbetsmän endast ytterst bristfälligt

kunde giva uttryck för dessas betydelse och värde för det allmänna.

I fråga örn ämbetsmän, å vilka ett särskilt stort självständigt ansvar vilade,

och av vilka betydelsefulla, kanske epokgörande insatser kunde göras

inom ämbetets ram, vore naturligtvis deras av det allmänna tillmätta avlöningars

storlek ingen måttstock för bedömande av vad de uträttade och

värdet därav. Ett uttryck härför kunde sålunda säkerligen ej heller en

ersättning till universitetskanslern bliva. En universitetskanslers insatser

till fromma för universiteten och den högre bildningen och därmed hans

betydelse och ställning i vårt samhälle komme ej att vara beroende av huru

ett arvode för honom utmättes inom de gränser, som därvid över huvud

vore tänkbara. I detta hänseende komme införandet av ersättning icke att

medföra någon ändring i detta ämbetes natur, så länge ämbetet i övrigt

förbleve orört.

Ett par synpunkter förtjänade emellertid särskilt beaktande vid bestämmandet

av arvodets storlek. Med kanslersämbetet torde icke ett annat fast

ämbete låta förena sig, ehuruväl andra arbetsuppgifter än kanslersämbetets

naturligtvis kunde uppbäras av en kansler. Vidare hade kanslern såsom

den främste representanten för universiteten och därmed såsom företrädare

för den högre andliga odlingen i riket över huvud av ålder ansett sig ha

stora representativa plikter.

Konsistoriet ansåge sig icke böra framställa ett bestämt förslag beträffande

storleken av det arvode, som borde utgå till kanslern, men konsistoriet ville

uttala sig för att detta arvode sattes så högt som med fasthållande av de

konsistoriet förut framhållna allmänna synpunkterna å ersättningsfrågan

vore möjligt.

Större akademiska konsistoriet i Lund. Universitetskanslerns

ämbete vilade på en flera århundraden gammal, förnämlig tradition och

varje förslag till ändring i de bestämmelser, som gällde detta ämbete, måste

prövas ur synpunkten av dess betydelse för vetenskaplig forskning och universitetens

insats i den svenska odlingen. Det intoge i många avseenden

en särställning, som emellertid med nödvändighet betingades av de säregna

förhållanden, vilka det tjänade. En rubbning i den tradition, som fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vuxit under loppet av århundraden, kunde lätt medföra en i och för sig

icke önskvärd rubbning i de grundvalar, på vilka kanslersämbetet vilade;

varje ändring i gällande bestämmelser måste därför företagas med allra

största försiktighet. Emellertid erkände konsistoriet, att det nuvarande tidsläget

medförde svårigheter att besätta kanslersämbetet med de män, som

man helst skulle vilja se som innehavare därav, och att en ändring i den

nuvarande ordningen, ägnad att genom beredande av ekonomisk ersättning

i någon mån vidga kretsen av lämpliga kandidater, syntes påkallad.

Konsistoriet konstaterade med tillfredsställelse, att ovan angivna huvudsynpunkter

starkt framhävdes i departementspromemorian. Promemorians

ståndpunktstagande uteslöte givetvis den av statskontoret i dess yttrande

såsom en möjlighet antydda utvidgningen av kanslersämbetet till att omfatta

även andra högskolor, såsom tekniska högskolan, Chalmers tekniska

institut, veterinärhögskolan, skogshögskolan. Genom en dylik utökning av

ämbetsområdet skulle kanslern med nödvändighet komma att tvingas bort

från sin ursprungliga och traditionella uppgift att främja universiteten och

den fria forskningens intressen. Hans ämbete skulle utvidgas och förskjutas

till att omfatta ett stort antal olikartade anstalter, vilkas uppgifter i väsentligt

högre grad än universitetens bestode i tillämpad vetenskap, och hans

tid och kraft skulle upptagas av ett administrativt arbete av synnerligen

omfattande art. Uppenbarligen skulle detta utvidgande av kanslersämbetets

omfång i motsvarande grad komma att förringa kanslerns möjlighet

att företräda de vid universiteten, dess arbete och forskning särskilt knutna

intressena.

I valet mellan de olika tänkbara möjligheterna att bereda kanslern ekonomisk

ersättning ansåge sig därför konsistoriet kunna förorda sådan ersättning

endast i form av ett arvode. Det av statskontoret alternativt föreslagna

arvodet av 12,000 kronor funne konsistoriet med hänvisning till

ämbetets betydelse och stora uppgifter vara avsevärt för lågt.

Konsistoriet finge sålunda tillstyrka, att kanslern måtte tillerkännas ersättning

i form av arvode, och har hemställt, att frågan örn storleken av detta

arvode måtte upptagas till ytterligare omprövning vid den fortsatta beredningen

av spörsmålet.

Karolinska institutets lärarkollegium. Kollegiet, som funne de

nu gällande formerna för de akademiska inrättningarnas överstyrelse särdeles

tillfredsställande, instämde i promemorians och statskontorets uppfattning

om önskvärdheten av att universitetskanslersämbetets hittillsvarande

allmänna karaktär, sådan den fått sitt uttryck i gällande stadgar och bestämmelser,

alltjämt upprätthölles, och att ändring ej borde ske i kanslerns

ställning till de honom underställda akademiska institutionerna, vilkas fulla

frihet och självständighet i allt vad vetenskaplig forskning och undervisning

anginge måste lämnas oförkränkta. Kollegiet ansåge ock, att den

omfattning ämbetets arbetsbörda numera tagit, oell den ökning av densamma,

som vore att räkna med, nödvändiggjorde beredandet av ekonomisk

ersättning åt kanslern.

Med hänsyn till ämbetets traditioner och till önskvärdheten av att ämbetet

i möjligaste mån bibehölle sin nuvarande karaktär och inriktning

ansåge kollegiet, att vid förändringar i detsamma den största varsamhet

borde iakttagas, och anslöte sig därför till statskontorets förslag om enbart

ett arvode åt kanslern.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Tandläkarinstitutets lärarråd. Lärarrådet ville uttala sitt beklagande

över att utvecklingen gått därhän, att den ställning kanslern såsom

en oavlönad universitetens och högskolornas förtroendeman hittills kunnat

till vetenskapens fromma intaga icke vidare torde kunna bibehållas oförändrad.

Dock insåge lärarrådet till fullo önskvärdheten av att kretsen, inom

vilken kansler kunde utses, vidgades. Lärarrådet anslöte sig till fullo till

den mening, som i promemorian uttalades, att ingen förändring skulle ske

med hänsyn till formerna för kanslersämbetets tillsättning och verksamhet

i övrigt.

Kanslerns likställighet i löneavseende med ett justitieråd eller en landshövding

syntes lärarrådet fullt berättigad.

Statskontorets förslag att, i händelse lönen sattes till 21,000 kronor, det

skulle fordras full daglig tjänstgöring och att under kanslerns ämbetsförvaltning

skulle inordnas jämväl tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut,

skogshögskolan och veterinärhögskolan, syntes föga lyckligt, då det

oundvikligt torde leda till att till kanslerns biträde anställdes ytterligare en

sekreterare jämte nödig kanslipersonal, varigenom ett nytt ämbetsverk i mån

av ärendenas tillväxt skapades med en byråkratisering av universitetsförvaltningen,

som stöde i bestämd strid mot det enligt promemorian starkt

betonade syftemålet med kanslerns avlöning. Lärarrådet ansåge sig i följd

härav böra på det kraftigaste avstyrka detta statskontorets förslag. Lärarrådet

måste även avstyrka statskontorets förslag att lönen under angivna

förutsättningar skulle beräknas till allenast 12,000 kronor, då en dylik anordning

näppeligen torde i väsentlig mån medföra de fördelar, som enligt

promemorian avsåges med förslaget om beredande av avlöning åt kanslern.

Stockholms högskola. Lärarrådet hade icke kunnat undgå att taga

starkt intryck av statskontorets synpunkt, att — om kanslersbefattningen på

föreslaget sätt förvandlades från att vara ett oavlönat förtroendeuppdrag till

att bliva ett högt avlönat statsämbete ■— detta torde medföra vissa ofrånkomliga

konsekvenser för kanslersämbetets ställning och verksamhet inom

den akademiska förvaltningen. Det vore enligt lärarrådets mening starkt

att befara, att en dylik omläggning skulle bidraga till att byråkratisera den

akademiska förvaltningen och väsentligen rubba grunderna för den de akademiska

lärosätena av ålder tillkommande självstyrelsen.

Bland de skäl, som i promemorian anförts till stöd för att förvandla

kanslersämbetet till en avlönad befattning, syntes hänvisningen till önskvärdheten

att vidga kretsen av dem, som vid valet kunde ifrågakomma,

vara det mest vägande. Om det ur denna synpunkt ansåges påkallat att

utan mera ingående utredning lösa den föreliggande frågan, funne lärarrådet

den av statskontoret alternativt anvisade vägen att i stället för lön

tillerkänna universitetskanslern ett lämpligt avvägt arvode obetingat vara

att föredraga, då en sådan lösning av frågan sannolikt ej skulle medföra

samma fara för en icke önskvärd förändring av ämbetets hittillsvarande

karaktär.

Professorn Bergman har i särskilt yttrande anfört vissa synpunkter rörande

koncentration till ett riksuniversitet av samtliga vetenskapliga institutioner

i Uppsala och Stockholm och rörande den inverkan på kanslersinstitutionens

ställning, en sådan åtgärd skulle komma att utöva.

Högskolans styrelse har förklarat sig dela de betänkligheter, som av statskontoret

och lärarrådet uttalats mot det i promemorian innefattade förslaget,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

och i likhet med lärarrådet finna den av statskontoret alternativt anvisade

utvägen vara att föredraga. Styrelsen hade emellertid ej hunnit bilda sig

en bestämd mening, huruvida och i vad mån förändringar beträffande universitetskanslersämbetet

vore påkallade.

Herr Lindhagen har instämt i styrelsens uttalande men i särskilt yttrande

utvecklat vissa synpunkter på frågan.

Göteborgs högskola. Lärarrådet funne det vara av utomordentlig

vikt, att den i promemorian framhållna synpunkten, att med den ifrågasatta

åtgärden icke skulle följa någon ändring av formerna för kanslersämbetets

tillsättning eller dess ställning och verksamhet i övrigt, starkt

underströkes. Under förutsättning av att garantier härför skapades, funne

lärarrådet sig kunna ansluta sig till förslaget, att kanslern skulle tillerkännas

ekonomisk ersättning. För att den ifrågasatta nyordningen icke skulle

medföra förändringar i kanslersämbetets ställning ansåge lärarrådet dock

lämpligast, att kanslern i enlighet med vad statskontoret i sitt i ärendet avgivna

yttrande föreslagit, tillerkändes icke lön utan ett lämpligt avvägt

arvode.

Lärarrådet ville vid detta tillfälle icke underlåta att erinra örn sitt vid

olika tillfällen uttalade önskemål, att, då Göteborgs högskola stöde under

överinseende av kanslern för rikets universitet, högskolan även måtte beredas

tillfälle att deltaga i val av kansler.

Högskolans styrelse, som instämt i lärarrådets yttrande, har framhållit, att

styrelsen, då den biträdde lärarrådets mening om att avlöningen borde utgå

såsom arvode, dels förutsatte, att en sådan anordning icke finge utgöra hinder

för beredande av pension åt kanslern, dels ock räknade med att arvodet

fastställdes till ett belopp, som motsvarade lön för full tjänst.

Under de år, kanslersämbetet i sin nuvarande gestaltning funnits till, hava

de ämbetet underställda institutionerna undergått en synnerligen kraftig tillväxt.

Nedanstående (sid. 12) ur Statistisk årsbok för år 1935 hämtade sifferuppgifter

rörande antalet lärare och lärjungar vid ifrågavarande institutioner

med undantag för tandläkarinstitutet giva en bild av denna utveckling.

Under nämnda tid har alltså antalet universitets- och högskolelärare mer

än fördubblats och antalet studerande mer än tredubblats.

Med universitets- och högskoleorganisationens tillväxt har följt en betydande

ökning av omfattningen av de arbetsuppgifter, som det ankommer

på kanslern att handlägga. Det är uppenbarligen icke endast de löpande

förvaltningsgöromålen, som påverkats och påverkas av denna utveckling.

Med densamma äro förenade organisatoriska problem av ofta mycket

svårlöst beskaffenhet. Ändrade förhållanden inom samhällslivet och vetenskapens

markvinningar kräva anpassning från universitetens och högskolornas

sida och ställa de akademiska läroanstalterna och kanslern inför ständigt

nya uppgifter. Kraven på den utbildning, som meddelas vid universiteten

och högskolorna, undergå oavlåtligen förändringar, och forskningsuppgifterna

och forskningsmetoderna växla och framkalla skiftande spörsmål

rörande fördelningen av ämnesområdena mellan professurerna, inrättandet

Departe

mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Årligen

Uppsala

och Lunds

univer- sitet

Karolin- ska in- stitutet

Stock- holms och

Göteborgs

högskolor

Summa

Lärare:

1891/1895 .......................

216

40

10

266

1901/1905 .......................

232

47

44

323

1911/1915 .......................

259

57

69

385

1921/1925 .......................

293

62

91

446

1931..........................

315

76

134

525

1934 ..........................

342

83

151

576

Lärjungar:

1891/1895 .......................

2,323

360

36

2,719

1901/1905 .......................

2,336

277

212

2,825

1911/1915.......................

3,689

448

941

5,078

1921/1925 .......................

4,390

839

1,376

6,605

1931..........................

5,639

798

1,749

8,186

1934 ..........................

5,656

857

2,120

8,633

av nya lärarbefattningar, skapandet av nya institutioner och de redan befintligas

utrustande i enlighet med tidens fordringar m. m. Kanslern kan

icke åtnöja sig med att allenast vidarebefordra universitetens önskemål i

den ena eller andra riktningen. Det är nödvändigt, att han såsom den

främste målsmannen för universiteten grundligt tar kännedom örn universitetsorganisationens

tillstånd och behov, på ett ingående sätt följer arbetet

därstädes, städse är verksam för befrämjande av dess behöriga intressen och

i fall av behov även tar initiativ till ernående av förbättringar eller avlägsnande

av missförhållanden.

Den nuvarande ordningen med en helt oavlönad kansler förutsätter, att

kanslersämbetet innehaves av en ekonomiskt oberoende person eller handhaves

såsom en uppgift vid sidan av andra arbetsuppgifter. Det kan emellertid

icke vara tillbörligt, att, då det gäller så omfattande och viktiga förvaltningsuppgifter

som dem, varom här är fråga, förutsätta, att det städse

skall vara möjligt att för uppdraget förvärva lämpliga personer, som äro i

den situationen, att de kunna utan lön påtaga sig det ansvar och den

arbetsbörda, som följer med uppdraget. Ej heller synes det rimligt, att

på en oavlönad person ställas anspråk på en arbetsinsats av ovan angiven

omfattning och betydelse. Detta kunde låta sig göra för några decennier

sedan, då den akademiska forskningen och undervisningen bedrevos

under anspråkslösare former, men synes numera icke vara hållbart, sedan

universitetsorganisationen vuxit ut till ett av statens mer omfattande förvaltningsområden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 114.

Utvecklingen har sålunda, såvitt jag kan bedöma, framkallat behov av att

kanslern tillerkännes ersättning för sitt arbete. Ytterligare ett tungt vägande

skäl kan anföras till stöd härför. Den omständigheten, att kanslersämbetet är

oavlönat och att innehavet av detsamma dessutom på grund av de ganska omfattande

representativa förpliktelserna ställer vissa ekonomiska krav på innehavaren,

begränsar kretsen av dem, som kunna utses till kansler, till ett mycket

ringa fåtal. Att sålunda personer, som äro beroende av en av tjänst härflytande

inkomst men som på grund av personliga egenskaper och förutsättningar

i övrigt kunna vara synnerligen väl lämpade som innehavare av kanslersämbetet,

uteslutas från kandidatur, är, principiellt sett, oegentligt och kan

för framtiden vålla nackdelar av så uppenbar art, att de här icke torde behöva

närmare angivas. En liknande begränsning av urvalet till viktiga förtroendeuppdrag

torde icke förekomma inom någon annan del av den allmänna

förvaltningen.

Omfattningen av de på kanslern ankommande göromålen och angelägenheten

av att valet av kansler kan ske med bortseende från andra hänsyn

än sådana, som taga sikte på den personliga lämpligheten, utgöra således

enligt min mening skäl för att ersättning beredes kanslersämbetets innehavare.

I likhet med universitetsmyndigheterna vill jag emellertid härtill

foga ett viktigt förbehåll, nämligen att en sådan förändring icke må medföra

någon ändring av formerna för ämbetets tillsättning eller dess ställning

och verksamhet i övrigt. Jag avser följaktligen på intet sätt att byråkratisera

universitetsförvaltningen och göra kanslersämbetet till något slags generaldirektörskap

för denna förvaltning. Det mått av frihet och självständighet,

som av ålder tillkommit våra akademiska institutioner, ter sig för

mig såsom en grundval och en livsbetingelse för vetenskaplig forskning och

undervisning och bör därför enligt min tanke oförkränkt bevaras och upprätthållas.

Jag vill härmed hava klart fastslaget, att föreliggande förslag

icke åsyftar annan ändring av nu gällande ordning än den, att ersättning

tilldelas universitetskanslern för hans arbete.

Utifrån dessa synpunkter synes det mig angeläget, att kanslern icke i

avlöningshänseende infogas i de allmänna avlöningsbestämmelserna. I likhet

med vissa av universitetsmyndigheterna och statskontoret finner jag det

vara att föredraga, att kanslern tillerkännes skälig ersättning i form av ett

arvode. Frågan om pensionering av kanslern torde icke behöva i detta

sammanhang upptagas till behandling.

Vad angår ersättningens storlek hava olika förslag framkommit.

I den ovannämnda promemorian har en lägre ersättning än den, som

kommer justitie- och regeringsråden samt flertalet landshövdingar till del,

nämligen 21,000 kronor, icke ansetts kunna sättas i fråga. Kanslerns ställning

och den omständigheten, att ersättningen hör, liksom skett i fråga örn

landshövdingelönerna (jfr riksdagens skrivelse nr 333/1925, sid. 8 f.), be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

stämmas med visst hänsynstagande till den ganska omfattande representation,

som betingas av kanslersuppgifterna, har till och med befunnits motivera

en högre ersättning än 21,000 kronor. Även den omständigheten, att

landshövdingarna åtnjuta bostadsförmån, har ansetts tala i denna riktning.

Statskontoret har även ansett det uppenbart, att ersättningen icke bör

tillmätas för snävt. Ämbetsverket har emellertid funnit sig icke kunna

förorda en högre ersättning än den, som tillkommer vissa andra högre

chefsbefattningar inom statsförvaltningen, eller omkring 17,000 kronor.

Endast för den händelse representationsskyldigheten skulle anses därtill föranleda,

syntes det böra ifrågakomma att bestämma ersättningen till 21,000

kronor. Härvid har statskontoret utgått från att ämbetets skötsel skulle

utgöra innehavarens huvudsakliga sysselsättning. I samband härmed har

ämbetsverket emellertid anvisat utvägen att eftergiva kravet på full sysselsättning

i ämbetets angelägenheter och i sådant fall med ämbetet förena

ett arvode å förslagsvis 12,000 kronor. Statskontoret har även framkastat

tanken, att till ämbetets nuvarande uppgifter skulle läggas jämväl överinseendet

över vissa andra institutioner, såsom tekniska högskolan, Chalmers

tekniska institut, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

Universitetsmyndigheterna hava i allmänhet funnit ersättningen böra utgå

med högre belopp än 12,000 kronor.

Vad först angår statskontorets uppslag örn att under ämbetet lägga jämväl

överinseendet över vissa andra institutioner, bland annat de högre tekniska

läroanstalterna, vill jag erinra örn att 1929 års sakkunniga för utredning

av frågan angående organisationen av den högre tekniska undervisningen

tänkt sig inrättandet, efter förebild av kanslersämbetet för rikets

universitet, av ett kanslersämbete för rikets tekniska högskolor — det förutsattes,

att Chalmers tekniska institut skulle omvandlas till teknisk högskola.

Härigenom skulle erhållas en central myndighet, som kunde utgöra

ett enande band mellan all högre teknisk undervisning i vårt land. 1934

års sakkunniga för fortsatt utredning beträffande institutets högre avdelning

m. m. prövade visserligen behov föreligga av ett centralt organ men

kunde för sin del icke förorda inrättandet av ett kanslersämbete, vilket,

såsom de sakkunniga uttrycka saken, »redan genom sin benämning skulle

kunna alltför starkt framhäva, att man skulle hava för avsikt att i alla de

tekniska högskolorna berörande frågor tillskapa ytterligare en instans ovanpå

högskolornas styrelser». För åstadkommande av den nödvändiga koordineringen

av vissa frågor, som berörde de båda högskolorna, ville de sakkunniga

däremot föreslå, att särskilda delegerade för rikets tekniska högskolor

skulle tillsättas.

Såsom av det nyss sagda framgår, har redan tidigare frågan om åvägabringande

av ett åtminstone för den högre tekniska undervisningen centralt

organ förts på tal, ehuru man härvid tänkt sig andra anordningar än den

av statskontoret nu ifrågasatta. För egen del hyser jag den bestämda upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

fattningen, att det icke skulle vara välbetänkt att under en myndighet

lägga så olikartade förvaltningsområden som den akademiska och den högre

tekniska undervisningens samt härtill ytterligare foga överinseendet över

två för dess uppgifter så främmande institutioner som skogshögskolan och

veterinärhögskolan. Jag har visserligen liksom statskontoret gjort den erfarenheten,

att det skulle vara av värde att erhålla en mer enhetlig behandling

av åtskilliga av de frågor, som angå den högre tekniska undervisningen,

men jag kan icke tänka mig, att detta syftemål skulle på ett tillfredsställande

sätt vinnas genom den av statskontoret ifrågasatta åtgärden.

Ett sammanförande, på sätt statskontoret ifrågasatt, av ett stort antal i

själva verket heterogena uppgifter på kanslersämbetet skulle enligt min

mening vara ägnat att frammana just den förändring i byråkratiseraude

riktning av nämnda ämbete, från vilken jag i det föregående uttryckligen

tagit avstånd. De institutioner, som nu höra under kanslersämbetet, äga

däremot ett historiskt och även sakligt betingat inre sammanhang, och det

verksamhetsområde, som sålunda föreligger för ämbetets innehavare, synes

vara så omfattande, att någon utvidgning av detsamma icke kan ske utan

olägenhet.

Jag utgår alltså från att kanslerns ämbetsområde bör i fortsättningen

hava samma omfattning som för närvarande. Vid prövningen av de löneförmåner,

som under sådana omständigheter böra tillerkännas kanslern, har

jag visserligen funnit mycket starka skäl kunna anföras för skäligheten av

den i promemorian ifrågasatta ersättningen av minst 21,000 kronor örn

året. Jag anser mig dock med hänsyn till vad i ärendet förekommit nu

icke böra föreslå ett högre arvode än 19,000 kronor om året. A detta

arvode lärer dyrtidstillägg icke böra utgå.

Kanslern torde böra äga uppbära ifrågavarande arvode, oavsett förekommande

tillfälliga hinder att uppehålla ämbetet. Vid hinder av lång varaktighet

torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huru med arvodet

skall förfaras. Allenast i fall av sistberörda slag synes ersättning

böra ifrågakomma åt tillförordnad kansler. Undantagsvis påkallad dylik

ersättning kan lämpligen bestridas av den ordinarie kanslerns arvode.

Kungl. Maj:t torde få utfärda de närmare föreskrifter, som må kunna

föranledas av vad jag sålunda föreslagit.

På grund av vad ovan anförts torde de till universitetskauslersexpeditionen

utgående anslagen böra betecknas Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

och Universitetskanslersämbetet: Omkostnader. I avlöningsstaten för kanslersämbetet

bör såsom en särskild anslagspost upptagas ovannämnda belopp

å 19,000 kronor till arvode åt universitetskanslern.

I övrigt böra i avlöningsstaten vidtagas följande ändringar.

Den i staten uppförda anslagsposten å förslagsvis 14,800 kronor till avlöningar

till tjänstemän å ordinarie stat bör minskas med familjepensionsavdragen

för ifrågavarande tjänstemän, d. v. s. med i runt tal 500 kronor

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

till 14,300 kronor. Delposten å 6,600 kronor till grundavlöningar m. m.

till icke-ordinarie personal bör minskas med 60 procent av familjepensionsavdragen

för de från posten avlönade extra ordinarie tjänstemännen, d. v. s.

med omkring 100 kronor. Anslagsposten å förslagsvis 1,000 kronor till

särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän bör höjas

med samma belopp till 1,100 kronor.

Avlöningsanslaget, i vilket jag i övrigt icke ifrågasätter några ändringar,

bör alltså ökas med (19,000 — 500— 100+100=) 18,500 kronor till 41,500

kronor.

Till omkostnader torde böra för nästa budgetår anvisas oförändrat anslag,

2,000 kronor.

Jag hemställer således, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,

att tillämpas tills vidare från och med budget
-

året 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Arvode åt universitetskanslern........kronor 19,000

2. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis................... » 14,300

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. kronor 6,500

b. Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis..... » 600 » 7,100

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis. ... » 1,100

Summa förslagsanslag kronor 41,500;

dels till Universitetskansler sämbetet: Avlöningar för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av...............................kronor 41,500;

dels ock till UniversitetsJcanslersämbetet: Omkostnader för

budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av...............................kronor 2,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Cart Nordwall.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

370698

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet jämte en i ämnet väck s. 1 i texten
  2. SU 1937:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten